Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m

1955-03-31 · 45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:187, Med förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

1

Nr 187

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m.; given

Stockholms slott den 31 mars 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av föräldrabalken.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att Stockholms förmyndarkammare skall upphöra

att vara organ för förmyndarkontrollen i huvudstaden samt att denna

kontroll i stället skall omhänderhavas av en stadens nämnd, kallad överförmyndarnämnden.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 187

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag

om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och

40 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i 19 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 16 §, av nedan

angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 kap.

2 §•

I Stockholms stad skall överförmyndare

icke utses utan skall vad

om överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.

Dock må frågor

om samtycke, tillstånd eller förordnande,

varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9,

10,12 och 14 §§, i den mån Konungen

därom förordnar å förmyndarkammarens

vägnar upptagas och avgöras

av någon dess ledamot eller

tjänsteman eller annan lämplig person,

som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren

och den som är utsedd att i angivna

hänseende fullgöra överförmyndares

åligganden må ej, utan att Svea

hovrätt givit tillstånd därtill, av rådhusrätten

förordnas till förmyndare

eller god man.

14

Rätten skall vaka över att överförmyndaren

fullgör sina åligganden.

Med avseende å Stockholms förmyn
-

I Stockholms stad skall i stället

för överförmyndare finnas en stadens

nämnd, kallad överförmyndarnämnden.

§•

Rätten skall vaka över att överförmyndaren

fullgör sina åligganden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Iiungl. Maj:ts proposition nr 187

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

darkammare utövas denna tillsyn av

Svea hovrätt.

överförmyndaren är------underkastad ämbetsansvar.

16 §.

överförmyndarnämnden i Stockholm

skall bestå av tre ledamöter.

Bestämmelserna i 5 §, 7—10 §§ och

lb § andra stycket i detta kapitel

skola i tillämpliga delar gälla ledamot

av nämnden. 1 övrigt skall vad

om överförmyndare stadgas äga motsvarande

tillämpning ä nämnden;

dock må frågor som ankomma på

nämnden, i den mån Konungen därom

förordnar, å nämndens vägnar

avgöras av någon dess ledamot eller

tjänsteman.

Staden äger uppbära arvode som

avses i 12 §. Sådant arvode må, då

särskilda skäl föranleda därtill, eftergivas

av staden.

20 kap.

33 §.

Talan mot överförmyndarens beslut föres skriftligen hos rätten inom två

veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut

som Stockholms förmyndarkammare

meddelar skall i stället för vad i första

stycket sägs gälla vad som är föreskrivet

om talan mot rättens beslut.

40 §.

över hovrättens beslut i fråga som över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras. Sam- avses i 39 § må klagan ej föras. Samma

lag vare med avseende å ärende ma lag vare med avseende å ärende

som först handlagts av överförmyn- som först handlagts av överförmyndaren.

Vad sist sagts gäller dock ej daren.

ärende som handlagts av Stockholms

förmyndar kammare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957; dock skall med avseende

å talan mot beslut av Stockholms förmyndarkammare

samt mot hovrättens

beslut i ärende, som handlagts

av förmyndarkammaren, även efter

lagens ikraftträdande gälla vad i

äldre lag är stadgat.

Val av ledamöter i Stockholms

överförmyndarnämnd och ersättare

för dem skall ske under år 1956 i enlighet

med de nya bestämmelserna.

Förslag

till

om ändrad lydelse av 5

Lag

lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av

föräldrabalken skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arvode, varom förmäles i 19 kap.

12 § föräldrabalken, skall ej utgå

till Stockholms förmyndarkammare

beträffande sådant förmynderskap

för underårig eller godmanskap, som

ställts under Stockholms rådhusrätts

tillsyn i samband med inregistrering

av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift

utgått.

Arvode, varom förmäles i 19 kap.

12 § föräldrabalken, skall ej utgå till

Stockholms stad beträffande sådant

godmanskap, som ställts under

Stockholms rådhusrätts tillsyn i samband

med inregistrering av bouppteckning,

för vilken bouppteckningsavgift

utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

5

Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärendcn, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för inrikesdepartementet fråga om omorganisation

av förmyndarkontrollen i Stockholm samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1950 tillkallade jag

den 12 februari 1951 en särskild sakkunnig, regeringsrådet Erik M. Kellberg,

för att biträda med utredning rörande — såvitt nu är i fråga — omorganisation

av förmyndarkontrollen i Stockholm. Till sekreterare utsågs

den 19 november 1951 hovrättsassessorn Sara Falk.

I direktiven för utredningsmannen framhöll jag, att förmyndarkontrollen

i Stockholm på grund av historiska skäl är ordnad på annat sätt än i riket i

övrigt. Enligt de allmänna reglerna på detta område står förmyndares förvaltning

under tillsyn av överförmyndaren. I regel finnes för varje kommun

en överförmyndare, som väljes för fyra år av stads- eller kommunalfullmäktige.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.

I åtskilliga fall erfordras för åtgärd av förmyndaren i fråga om förvaltningen

av den omyndiges egendom tillstånd av överförmyndaren eller

rätten. Den av förmyndaren utövade förvaltningen skall sålunda stå under

kontroll av två andra organ, nämligen överförmyndaren och rätten, vilken

senare också skall kontrollera överförmyndaren. I Stockholm finnes emellertid

icke någon överförmyndare, utan dennes funktioner fullgöres i stället

huvudsakligen av ett särskilt organ, Stockholms förmyndarkammare, som

tillkommit redan på 1600-talet. Förmyndarkammaren är nära anknuten till

Stockholms rådhusrätt, som genom en särskild förmynderskapsavdelning

fullgör de funktioner i fråga om förmyndarvården som ankommer på rätten.

Förmynderskapsavdelningen består till väsentlig del av samma personer som

sitter i förmyndarkammaren. Med hänsyn härtill har genom en lagändring

år 1942 föreskrivits att den övervakningsskyldighet, som enligt allmänna

regler åvilar rätten beträffande överförmyndarens verksamhet, i fråga om

förmyndarkammaren skall utövas av Svea hovrätt.

Vidare framhöll jag i direktiven för utredningen, att frågan om förmyndarkammarens

fortsatta bestånd hade upptagits vid flera tillfällen utan att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dock någon avveckling av kammaren kommit till stånd samt att spörsmålet

åter hade blivit aktuellt. I ett i april 1949 avgivet betänkande rörande

rationalisering av bl. a. förmyndarkammarens verksamhet hade nämligen

särskilda utredningsmän inom Stockholms stadskanslis organisationsavdelning

påpekat, att de årsredogörelser som förmyndarkammaren, med anledning

av bestämmelserna om Svea hovrätts kontroll över kammarens verksamhet,

insände till hovrätten icke kunde vara till nytta för den kontroll som

hovrätten utövade; denna kontroll var mera formell än reell. Med hänsyn

bl. a. härtill ansåg jag det påkallat, att organisationsfrågan ånyo utreddes.

Jag anförde, att en omläggning av förmyndarkontrollen kan tänkas ske

efter skilda linjer. En möjlighet vore att i huvudsak bibehålla den nuvarande

organisationen men förstärka den kontroll över överförmyndarverksamheten

som skall utövas av domstol, så att den blir fullt effektiv. Den

nyss omtalade, inom Stockholms stadskanslis organisationsavdelning verkställda

utredningen hade — såvitt angår nu förevarande spörsmål —- utmynnat

i ett förslag att förmyndarkammaren fortfarande skulle vara anknuten

till rådhusrätten men att den skulle stå under ledning av särskilda

överförmyndare, som icke skulle behöva ha domarkompetens men som borde

vara skolade och erfarna i ekonomiska frågor. En annan lösning skulle

vara att helt häva det organisatoriska sambandet mellan överförmyndarorganisationen

och rådhusrätten. Jag fann för min del övervägande skäl tala för

att man borde söka en lösning efter den senare linjen samt framhöll alt

det borde noggrant övervägas, huruvida överförmyndaruppgifterna bör omhänderhavas

av organ av samma typ som i riket i övrigt eller om en särskild

förvaltningsorganisation bör skapas. I sistnämnda fall borde formerna härför

närmare utredas.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 30 juni 1954

avgivit en promemoria (stencilerad) innehållande förslag till ändrade bestämmelser

om förmyndarkontrollen i Stockholm jämte därtill hörande motiv.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, Stockholms rådhusrätt

efter hörande av Stockholms förmyndarkammare, Sveriges advokatsamfund,

svenska bankföreningen och svenska stadsförbundet. Vidare har

yttrande inkommit från Sveriges juristförbund.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller

jag nu att få upptaga det till behandling.

I. Historik

Stockholms förmyndarkammare inrättades genom kungl. förordning den

27 april 1667. Såsom anledning angavs i förordningen såväl den skada, som

tillfogades omyndiga genom att vårdslösa förmyndare förfor deras ägodelar

och försummade att sörja för deras uppfostran, som även de olägenheter,

vilka ådrogs förmyndarna genom förmynderskapen. Till avhjälpande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

härav meddelades bestämmelser, vad angick borgerskapet i staden, att förvaltningen

av omyndigs egendom i regel skulle utövas i samråd med förmyndarkammaren.

Kammaren anknöts till Stockholms rådhusrätt. I mitten av

1800-talet förenades den med rådhusrättens förmynderskapsavdelning.

Förmyndarkammarens befogenheter med avseende å omyndigs egendom

utvidgades med tiden. Enligt kungl. instruktion den 21 juni 1907 (bihanget

till svensk författningssamling, nr 41) tillkom det förmyndarkammaren att

utöva vård och inseende över de under Stockholms stads domvärjo lydande

omyndigas samt frånvarande och okända arvingars tillhörigheter i fastigheter,

lösegendom, kontanta medel och värdehandlingar. Särskilt skulle tillses

att tillgångarna var placerade på tillfredsställande sätt och att de icke

minskades med mindre det prövades nödigt för de omyndigas sannskyldiga

nytta. Förmyndarkammaren förvaltade de omyndigas kontanta medel och

var i denna del att likställa med en bankinrättning. Värdehandlingar förvarades

av kammaren, varemot förvaltningen av desamma i huvudsak utövades

av förmyndarna eller eljest förordnade gode män under viss kontroll

från kammarens sida.

Genom lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap jämte därmed

sammanhängande lagstiftning ställdes beträffande riket med undantag av

Stockholm förmyndarvården från och med den 1 januari 1925 under tillsyn

av rätten och kommunvis utsedda överförmyndare, varjämte föreskrifter

meddelades om överförmyndarnas verksamhet. Bestämmelser om förmyndarkammaren

upptogs i 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande

av lagen om förmynderskap. Enligt detta lagrum skulle med den

nya lagens ikraftträdande förmyndarkammaren upphöra med den verksamhet,

som i enlighet med äldre föreskrifter utövats. Kammarens förvaltning

av omyndigas samt frånvarande och okända arvingars kontanta medel skulle

dock fortfarande handhavas av kammaren, såvitt anginge medel som där innestode,

när nya lagen trädde i kraft. Intill dess Kungl. Maj :t annorlunda förordnade

skulle överförmyndare icke utses i Stockholm, utan skulle under

tiden de nya stadgandena om överförmyndare i stället gälla i fråga om förmyndarkammaren.

Redan under förarbetena till förmynderskapslagen hade strävanden att

bibehålla förmyndarkammaren gjort sig gällande, bland annat från Stockholms

rådhusrätts sida. Efter lagens tillkomst upptogs förhandlingar mellan

delegerade för Stockholms stad och förmyndarkammaren angående det definitiva

ordnandet av överförmynderiet i Stockholm. De delegerade framlade

år 1929 ett betänkande, vari föreslogs att den genom förmynderskapslagstiftningen

tillkomna provisoriska anordningen skulle tills vidare bibehållas.

I enlighet härmed uteslöts år 1933 ur 13 § promulgationslagen till

förmynderskapslagen bestämmelsen att Konungen ägde förordna, att överförmyndare

skulle utses i Stockholm. Genom kungl. brev till överståthållarämbetet

den 24 november 1933 (nr 632) föreskrevs, att förmyndarkammarens

kvarstående medelsförvaltning skulle den 1 januari 1934 övertagas av

staden och utövas genom drätselnämnden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

Frågan om förmyndarkontrollen i Stockholm har senare utretts av särskilda

sakkunniga inom justitiedepartementet, tillkallade enligt ett år 1938

av Kungl. Maj :t givet bemyndigande. De sakkunniga, som avlämnade ett betänkande

år 1941, stannade vid att föreslå bibehållandet i princip av gällande

organisationsform i Stockholm men förordade, att det skulle ankomma på

Svea hovrätt i stället för — såsom enligt 1924 års förmynderskapslag dittills

varit fallet -— rådhusrätten att övervaka förmyndarvården i Stockholm.

Genom lag den 12 juni 1942 (nr 357) om ändring av 13 § promulgationslagen

till förmynderskapslagen överflyttades enligt förslaget tillsynen över

förmyndarkammaren till Svea hovrätt.

Den förut nämnda, inom Stockholms stadskansli år 1949 framlagda utredningen

utmynnade i ett förslag att omorganisera förmyndarkammaren.

Förslaget innebar i huvudsak att kammaren skulle vara uppdelad på två

rotlar, vardera under ledning av en överförmyndare. Dessa skulle stå under

tillsyn av rådhusrätten. Förslaget synes i nu berörda delar icke ha föranlett

någon åtgärd från stadens sida.

IL Gällande bestämmelser om förmyndarkontroll, m. m.

Föräldrabalken innehåller i 9—19 kap. stadganden om förmyndarvården

och i 20 kap. vissa därtill hörande processuella bestämmelser. Regleringen

av detta ämne i föräldrabalken har ersatt 1924 års lagstiftning.

Bestämmelserna om överförmyndare återfinnes i 19 kap. föräldrabalken.

I regel skall en överförmyndare väljas för varje kommun. Om tillsynen

icke kan utövas av en överförmyndare ensam, må dock rätten på framställning

av kommunen förordna att flera överförmyndare skall väljas. I sådant

fall äger rätten indela kommunen i distrikt eller bestämma annan lämplig

grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna. Valet

avser en tid av fyra år och skall förrättas av kommunens beslutande representation

inom utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens

tjänstgöringstid börjar. Om överförmyndaren avgår före valperiodens

utgång, skall annan väljas för den tid som återstår.

överförmyndaren skall vara i praktiska värv väl förfaren och ha uppnått

25 års ålder. Han får icke vara omyndig eller i konkurstillstånd. Rätt att

avsäga sig uppdraget äger endast den som icke är bosatt inom kommunen,

ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är förhindrad att fullgöra

uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring som överförmyndare

är i tur att avgå från befattningen, den som uppnått 60 års ålder

och den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes av valmyndigheten,

överförmyndare som finnes icke vara lämplig kan när som helst av rätten

entledigas. Med avseende å sin befattning är överförmyndaren underkastad

ämbetsansvar. För varje överförmyndare skall väljas en ersättare, och om

både överförmyndaren och ersättaren är förhindrade uppehålla befattningen,

äger rätten förordna tillfällig vikarie.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

överförmyndaren äger uppbära arvode till belopp, motsvarande en procent

av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit 200

kronor, och eljest två procent därav, dock av varje omyndig högst 1 000 kronor

för år. I vissa fall ankommer på rätten att bestämma arvodet. Om det

finnes lämpligt, äger kommunen lämna bidrag till arvodet och till bestridande

av de med verksamheten förenade kostnaderna. Kommunen har även

rätt att i ordning, som godkännes av Kungl. Maj:t, bestrida samtliga utgifter

för dessa ändamål och att om så sker uppbära de eljest till överförmyndaren

utgående arvodena.

Genom överförmyndarens verksamhet underkastas förmyndarnas förvaltning

av de omyndigas tillgångar en fortlöpande reglering och kontroll, överförmyndarens

uppgifter är av olika slag; här skall endast givas en översikt

av de viktigaste bestämmelserna.

Vissa åtgärder med avseende å omyndigs egendom får icke företagas utan

överförmyndarens medgivande. Såväl placeringen av penningmedel som förfogandet

över värdehandlingar är sålunda i viss utsträckning beroende av

överförmyndarens tillstånd. För omyndig delägare i dödsbo får endast med

överförmyndarens samtycke slutas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo,

och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i dödsbo vari

omyndig äger del. Vidare får förmyndaren i regel endast med överförmyndarens

samtycke låta den omyndige driva näring eller å dennes vägnar upptaga

lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva eller bortgiva

egendom. För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs fasta

egendom kräves likaledes i regel överförmyndarens samtycke. Om förmyndaren

hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller inteckna sådan egendom,

åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva yttrande.

Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra redovisningshandlingar,

som förmyndaren har att avgiva till överförmyndaren,

skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt

tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de lämnar

skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke överstigit

vad som må anses skäligt, överförmyndaren äger yrka att förmyndaren

skall beediga förteckningen över tillgångarna samt har att påkalla rättens

ingripande mot förmyndare som icke inkommer med föreskrivna handlingar.

överförmyndaren äger även genomgå till förvaltningen hörande räkenskaper,

hetalningsbevis och andra verifikationer samt värdehandlingar. I fall

där särskild sakkunskap erfordras äger överförmyndaren anlita annan att

utföra eller biträda vid revisionen. Om granskningen ger anledning därtill,

skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle alt förklara sig samt

i svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne. Varje år skall överförmyndaren

till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse) rörande tillsynen

över förmyndarnas förvaltning under föregående år. överförmyndaren

skall därjämte föra hok angående de förmynderskap som inskrivits hos rätten

och förteckning över ärenden rörande ej inskrivna förmynderskap.

I förekommande fall äger överförmyndaren göra ansökan hos rätten att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187

någon skall förklaras omyndig, att förmyndare skall förordnas eller entledigas

eller att dödsbo, vari omyndig äger del, skall avträdas till förvaltning

av boutredningsman. Sistnämnda befogenhet tillkommer överförmyndaren

jämlikt 2 kap. 1 § första stycket lagen om boutredning och arvskifte.

Närmare föreskrifter om överförmyndares verksamhet är meddelade i

överförmyndarkungörelsen den 31 mars 1952 (nr 304).

Med rätten förstås den allmänna underrätt, vid vilken förmynderskapet

är inskrivet (förmynderskapsdomstolen). Vid sidan av sin omedelbara befattning

med förmyndarvården skall rätten utöva tillsyn över överförmyndarnas

verksamhet. Rätten skall sålunda granska den av överförmyndaren

avgivna årsredogörelsen och dennes förteckning över ärenden rörande icke

inskrivna förmynderskap ävensom med lämpliga tidsmellanrum den av

överförmyndaren förda förmynderskapsboken; där det finnes lämpligt äger

rätten verkställa särskild inspektion hos överförmyndaren (förmyndarvardskungörelsen

den 31 mars 1952, nr 303). Det åligger därjämte rätten

att skyndsamt lämna överförmyndaren meddelande om alla förmynderskap

som inskrives samt att ge honom del av rättens beslut i förmynderskapsärenden

(kungörelsen den 16 december 1949, nr 661, om skyldighet för

domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken).

I Göteborg är utsedda tre överförmyndare och i Malmö två överförmyndare.

I vardera av städerna Jönköping och Växjö är likaledes utsedda två

överförmyndare. I övrigt torde endast i ett fåtal kommuner på landsbygden

avvikelse ha skett från huvudregeln om en överförmyndare i varje kommun.

Då flera överförmyndare utsetts, har förmynderskapen vanligen fördelats

dem emellan efter registernamnens begynnelsebokstäver, överförmyndarna

har valts från skilda yrkesgrupper: jurister i allmän eller enskild

tjänst, banktjänstemän, präster, lärare, enskilda företagare, hantverkare och

fackarbetare. Deras uppdrag fullgöres i allmänhet vid sidan av förvärvsarbete.

Om överförmyndaren har tillgång till kontor eller annat lämpligt arbetsrum,

brukar detta användas som expeditionslokal. I större distrikt förekommer,

att kommunen ställer lokal till förfogande kostnadsfritt eller eljest

på förmånliga villkor. Eljest utföres göromålen i allmänhet i överförmyndarens

bostad. Endast i de största kommunerna torde avlönat biträde anlitas

för skrivarbete och handräckning. Kontanta bidrag till arvode och omkostnader

lärer förekomma endast i ett fåtal kommuner. Möjligheten för kommunen

att själv uppbära överförmyndararvodena och med desamma bestrida

utgifterna för verksamheten har icke anlitats i något fall.

Från överförmyndarinstitutionen sådan denna i allmänhet är anordnad

skiljer sig förmyndarkammaren genom sin organisation med fast

anställda befattningshavare och genom sin anknytning till Stockholms rådhusrätt.

Frånsett därav betingade särskilda föreskrifter är de allmänna bestämmelserna

om förmyndarkontrollen tillämpliga jämväl å kammarens

verksamhet.

Enligt föräldrabalken 19 kap. 2 § skall i Stockholms stad överförmyn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dare icke utses utan skall vad om överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.

Dock må enligt samma paragraf frågor om samtycke, tillstånd

eller förordnande — avseende i huvudsak placering och förvaltning av penningmedel

och värdepapper —• i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar, å

kammarens vägnar upptagas och avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman

eller annan lämplig person som rådhusrätten utser. Sådant bemyndigande

har meddelats endast för kammarens ledamöter.

Rörande förmyndarkammarens verksamhet har föreskrifter givits senast

i kungl. brev till överståthållarämbetet den 5 december 1952 (nr 801).

Föreskrifterna, som gäller från och med den 1 januari 1953 och nära överensstämmer

med dessförinnan gällande bestämmelser rörande verksamheten,

innehåller i huvudsak följande. Kammaren består av borgmästaren som

ordförande och fyra assessorer, de s. k. förmynderskapsassessorerna. I handläggning

av ärende som icke avser visst förmynderskap eller godmanskap

deltager samtliga ledamöter. I övrigt sammanträder kammaren icke med

fem utan med tre ledamöter, vilket sammanhänger med följande organisation

av arbetet. Kammarens förmynderskapsbok är delad i fyra rotlar, å

vilka förmynderskapen och godmanskapen fördelas efter registernamnens

begynnelsebokstäver. Efter samma grunder är förteckningen över ärenden

rörande icke inskrivna förmynderskap delad. Varje rotel förestås av en assessor.

Ärende som avser visst förmynderskap eller godmanskap handlägges

av borgmästaren, den till tjänsteåren äldste assessorn och den assessor

till vars rotel ärendet hör. Om ärendet tillhör den äldste assessorns rotel,

deltager jämte borgmästaren och nämnde assessor den till tjänsteåren näst

äldste av assessorerna. Assessor ensam äger att beträffande förmynderskap

eller godmanskap, som tillhör hans rotel, i kammarens ställe handlägga sådana

frågor om samtycke, tillstånd eller förordnande som avses i föräldrabalken

19 kap. 2 §. Om han finner dylikt beslut icke böra meddelas eller

anser frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till kammaren. Vidare åligger

det assessor att utföra åtskilliga andra göromål. I övrigt skall kammaren

och dess befattningshavare, i den mån icke annat blivit föreskrivit, i tillämpliga

delar ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i överförmyndarkungörelsen.

Med samtliga ledamöter sammanträder kammaren ett tiotal gånger om

året i huvudsak för besvarande av remisser eller avgivande av eljest infordrade

yttranden samt för handläggning av ärenden rörande vissa under

kammarens förvaltning stående donationsfonder. Dessa ärenden, vilka alltså

icke avser visst förmynderskap eller godmanskap, förberedes av äldste

assessorn. Sammanträde med tre ledamöter äger rum en gång i veckan. Under

sammanträdet växlar assessorerna beroende på den rotel, till vilken det

föreliggande förmynderskapet eller godmanskapet hör. I denna ordning

handlägges ärenden rörande bland annat avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, godkännande av arvskifte, rätt att driva näring samt kammarens ansökningar

om omyndighetsförklaring eller om dödsbos avträdande till förvaltning

av boutredningsman ävensom sådana ärendes som assessor hänskjutit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

till kammarens avgörande. Antalet sålunda handlagda ärenden uppgår årligen

till omkring 700, därav drygt ett hundratal utgör ärenden som av assessor

hänskjutits till kammaren. Det stora flertalet ärenden handlägges

emellertid av de särskilda assessorerna, vilka dessutom, en var beträffande

de till hans rotel hörande förmynderskapen och godmanskapen, fullgör övriga

med förmyndarkontrollen sammanhängande uppgifter.

Bortsett från att en del ärenden avgöres kollegialt, är förmynderskapsassessorerna

att likställa med överförmyndare. Assessorerna har sålunda,

en var beträffande sin rotel, att enligt allmänna bestämmelser meddela samtycke,

tillstånd eller förordnande med avseende å förmyndares och gode

mäns förvaltning, att granska förteckning över tillgångar och andra redovisningshandlingar

samt vidtaga av granskningen föranledda åtgärder, att

föra förmynderskapsboken och förteckningen över ärenden rörande icke

inskrivna förmynderskap ävensom till Svea hovrätt överlämna årsredogörelse

rörande föregående års förvaltning och nyssnämnda förteckning. Härtill

kommer de uppgifter assessorerna har att fullgöra såsom ledamöter av

rådhusrättens förmynderskapsavdelning, vilka uppgifter kan beräknas upptaga

ungefär en fjärdedel av arbetstiden.

Borgmästaren och de fyra förmynderskapsassessorerna utgör förmyndarkammarens

juridiskt utbildade befattningshavare. Kanslipersonalen består

av två revisorer, fyra kanslibiträden, fyra kontorsbiträden och en stadstjänare.

Dessa anställes av direktionen för Stockholms stads rätts- och polisväsen.

Vid utgången av år 1953 stod 9 444 förmynderskap och godmanskap

under kammarens tillsyn. Därav var 6 788 förmynderskap och godmanskap

förenade med förmögenhetsförvaltning.

Förmyndarkammaren är samorganiserad med Stockholms rådhusrätt såtillvida,

att kammarens ledamöter även är ledamöter av rådhusrättens förmynderskapsavdelning.

Denna avdelning, som utgör förmynderskapsdomstol

för Stockholm, består såvitt här är i fråga av borgmästaren såsom ordförande,

magistratsrådmannen och de fyra förmynderskapsassessorerna.

Mål och ärenden rörande förmynderskap och godmanskap fördelas mellan

assessorerna efter registernamnens begynnelsebokstäver i samma ordning

som gäller beträffande fördelningen av förmynderskapen och godmanskapen

i kammaren samt handlägges av borgmästaren såsom ordförande, magistratsrådmannen

och vederbörande assessor. Två av rättens ledamöter

(borgmästaren och assessorn) är följaktligen identiska med ordföranden

och rotelinnehavaren i kammaren vid handläggningen därstädes av ärende

rörande samma förmynderskap eller godmanskap.

Den tillsyn över förmyndarkammarens verksamhet, som tidigare i överensstämmelse

med allmänna regler ankommit på Stockholms rådhusrätt,

utövas såsom förut nämnts numera av Svea hovrätt (19 kap. 14 § föräldrabalken).

Enligt övergångsbestämmelse till överförmyndarkungörelsen skall

årsredogörelse rörande förmyndarnas förvaltning av kammaren avlämnas

till hovrätten före den 1 december och inom samma tid skall kammaren

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

till hovrätten för granskning insända förteckningen över ärenden rörande

icke inskrivna förmynderskap.

Till kammaren utgår överförmyndararvoden enligt vanliga regler. Dessa

arvoden tillfaller Stockholms stad enligt särskild föreskrift av Kungl. Maj :t,

senast meddelad i förutnämnda kungl. brev till överståthållarämbetet den

5 december 1952 (nr 801). Staden svarar för förmyndarkammarens omkostnader.

III. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller, att Stockholms förmyndarkammare

ovedersägligen har varit av stor betydelse för tillvaratagandet

av de omyndigas intressen. Före tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning

var förmyndarvården, sådan den i allmänhet utövades, behäftad

med avsevärda brister, särskilt därutinnan att förmyndarnas förvaltning

icke var föremål för betryggande kontroll. Medan ofta klagomål förekom

över att tillräcklig garanti saknades för att omyndigas medel icke förskingrades

av oredliga förmyndare, kunde dock veterligen aldrig göras gällande

att förmyndarkammarens verksamhet, vilken under denna tid omfattade

både förvaring och förvaltning av omyndigas tillgångar, icke lämnade

erforderlig trygghet i angivna hänseende. Numera utövar förmyndarkammaren

de funktioner som ankommer på överförmyndare. Även dessa uppgifter,

som väsentligt skiljer sig från kammarens tidigare åligganden, har den

fyllt på ett förtjänstfullt sätt.

Utredningsmannen framhåller vidare, att den olikhet i organisatoriskt

hänseende, som kontrollen över förmyndarvården i Stockholm företer vid

jämförelse med övriga delar av landet, är betingad av historiska skäl. Det

spörsmålet uppställer sig då, huruvida under nuvarande, helt ändrade förhållanden

anledning finnes att bibehålla en dylik särställning. För besvarande

härav torde, enligt utredningsmannen, i första hand böra undersökas om

den i Stockholm bestående ordningen erbjuder så avsevärda fördelar framför

det allmänna systemet, att en övergång till detta skulle innebära en försämring

av förmyndarkontrollen i huvudstaden. Härom anför utredningsmannen

:

Till stöd för förmyndarkammarens bibehållande som kontrollorgan har

främst åberopats omfattningen av förmyndarvården i Stockholm ävensom

det förhållandet att förmynderskap med vidlyftig eller invecklad förmögenhetsförvaltning

vore vanligare där än på andra håll. Att tillsynen utövades

av juridiskt utbildad, för domartjänst skolad personal vore därför särskilt

fördelaktigt. Den kollegiala handläggningen av viktigare ärenden samt möjligheten

för kammarens ledamöter att utan omgång samråda beträffande

andra ärenden eller principiella frågor vore även av stort värde. Eftersom ledamöterna

vore fast anställda, kunde tätare ombyten av befattningshavare

undvikas. Anknytningen till och den omedelbara kontakten med rådhusrätten

medförde vidare att handläggningen av vissa ärenden förenklades och

att arbetet även i övrigt underlättades. Denna anordning vore jämväl till

fördel för allmänheten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Nu åberopade förhållanden innebär enligt utredningsmannens uppfattning

emellertid både en styrka och en svaghet. På samma gång som kammarledamöternas

juridiska kvalifikationer säkerställer att svårlösta rättsfrågor

erhåller kompetent handläggning, kan frånvaron i allmänhet av en mer

omedelbar kontakt med ekonomiska och sociala frågor inverka menligt på

tillsynen i andra avseenden. Risk föreligger även att vid tillsynens utövande

det skönsmässigt lämpliga kan få vika för vad som främst ter sig juridiskt

oantastligt. Utredningsmannen uttalar härom ytterligare:

Såväl härigenom som till följd av en viss formalism i det expeditionella

arbetet får kammarens verksamhet en byråkratisk prägel, vilken visserligen

kan vara försvarlig i rent juridiska angelägenheter men som går längre

än vad som kräves för en effektiv förmyndarkontroll. Att den nuvarande

organisationen erbjuder möjlighet till kollegialt arbete och samråd är givetvis

en fördel, men hinder föreligger icke att även med en ändrad organisationsform

gemensamma överläggningar mellan överförmyndarna äga rum

då så finnes lämpligt. — Kammarledamöternas ställning såsom tillika ledamöter

av rådhusrätten medför i praktiken, tvärt emot vad som antagits, relativt

täta byten av befattningshavare. Under det att valda överförmyndare

tjänstgöra minst fyra år, lämna assessorerna i regel befattningarna i kammaren

efter omkring tre års tjänstgöring, vartill kommer att tidvis avbrott

sker för kortare eller längre förordnanden på andra avdelningar i rådhusrätten

än förmynderskapsavdelningen. Detta med befordringsgången sammanhängande

förhållande innebär uppenbara olägenheter både för tillsynens

kontinuitet och för kontakten med allmänheten. — Intet talar mot att det

personliga förhållandet mellan allmänheten och kammarens ledamöter är

gott. För tillsynen, särskilt av de omyndigförklarades mer ömtåliga angelägenheter,

krävas emellertid egenskaper — främst förmåga att ägna ett personligt

intresse åt det enskilda fallet — som kammarens ledamöter icke alltid

kunna förväntas besitta. Uteslutet är ej heller att kammarens anknytning

till rådhusrätten, oaktat den ur många synpunkter är av praktiskt Värde,

kan hos mången hämma den personliga kontakten med förmynderskapsassessorn.

1938 års sakkunniga antog, att det nuvarande systemet innebar en kostnadsbesparing

i jämförelse med en organisation med överförmyndare i närmare

överensstämmelse med de för landet i övrigt gällande reglerna. Detta

antagande kan enligt utredningsmannens mening icke anses hållbart. Sammanfattningsvis

anför utredningsmannen att -— även om förmyndarkammaren

i vissa avseenden, såsom i fråga om tillgång till juridisk sakkunskap

och möjlighet till kollegialt samråd, erbjuder fördelar som måhända ej skulle

kunna i samma omfattning uppnås vid en överförmyndarinstitution av

den regelmässiga typen — kammaren dock icke kan anses äga sådana företräden

framför en dylik institution att på grund därav dess fortbestånd framstår

som önskvärt.

Utredningsmannen framhåller härefter, att den kritik som riktats mot förmyndarkammaren

tagit sikte, icke så mycket på förhållanden inom själva

kammaren, som på olägenheter vilka är förbundna med dess anknytning

till Stockholms rådhusrätt. Härom anför utredningsmannen vidare:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

15

En invändning av nu antytt slag avser handläggningen av sådana på förmynderskapsdomstolen

ankommande ärenden i vilka rätten före ärendets

avgörande har att inhämta yttrande av överförmyndaren, främst frågor om

försäljning av eller inteckning i omyndigs fasta egendom. Enär vid handläggning

av dylika ärenden vederbörande förmynderskapsassessor är ledamot

av rätten, avger han icke något yttrande i sin egenskap av överförmyndare.

Ärenden av detta slag underkastas följaktligen icke den dubbla prövning

—- av överförmyndare och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen.

En annan anmärkning gäller de brister som är förknippade med den judiciella

tillsynen av kammarens verksamhet. Denna tillsyn, vilken tidigare enligt

allmänna regler utövades av Stockholms rådhusrätt såsom förmynderskapsdomstol,

överflyttades enligt förslag av 1938 års sakkunniga till Svea

hovrätt. Därigenom ville man undanröja den oegentlighet som låg i att tillsynen

utövades av den domstol, i vilken förmynderskapsassessorerna själva

är ledamöter. Emellertid är ej heller den sålunda vidtagna anordningen tillfredsställande.

Visserligen är den uppgift, som kammaren årligen avgiver

till hovrätten rörande förmyndares och gode mäns förvaltning, av enahanda

beskaffenhet som de uppgifter vilka överförmyndarna i landet i övrigt skall

överlämna till förmynderskapsdomstolarna. Att märka är dock att hovrätten,

i motsats till dessa, icke äger omedelbar tillgång till de för granskning av

uppgifterna erforderliga förmynderskapsböckerna ävensom att hovrätten saknar

den direkta kontakt med förmyndarvården som en förmynderskapsdomstol

på olika sätt förvärvar och som självfallet underlättar och främjar den

judiciella tillsynen. Berörda omständigheter bidrar även till att hovrättens

tillsyn genom inspektion av kammarens verksamhet— ehuru sådan inspektion

till skillnad från vad eljest gäller rörande rättens inspektion av

överförmyndarverksamheten skall ske varje år — svårligen kan bli särdeles

effektiv.

Utredningsmannen anför vidare att, oaktat rådhusrätten såväl vid tillkomsten

av 1924 års förmynderskapslagstiftning som senare hävdat att förmyndarkammaren

borde bibehållas såsom organ för förmyndarkontrollen i

huvudstaden, det även inom nämnda domstol har höjts röster för en avveckling

av kammaren. Därvid har särskilt åberopats att kammaren organisatoriskt

sett utgör en belastning för rådhusrätten. Skyldigheten att besätta

assessorstjänsterna i kammaren medför exempelvis olägenheter för befordringsgången

inom rådhusrätten.

Av det anförda framgår enligt utredningsmannens mening, att förmyndarkammarens

bibehållande som kontrollorgan för förmyndarvården i Stockholm

icke längre är sakligt motiverat. Fastmera torde kunna sägas, att en

avveckling av kammaren i förening med en normalisering av förmyndarkontrollen

i enlighet med de allmänna bestämmelserna skulle vara till fördel

för förmyndarvården. Utredningsmannen anser sig därför böra tillstyrka att

åtgärder i sådant syfte vidtages.

Utredningsmannen övergår härefter till att undersöka, huruvida förmyn
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

darkontrollen i Stockholm bör anordnas i enlighet med någotdera av de

alternativ som lagen erbjuder.

Beträffande det av lagen anvisade huvudalternativet, d. v. s. att verksamheten

utövas i överförmyndarens egen regi, anför utredningsmannen, att

överförmyndaren komme att uppbära överförmyndararvodena och i det stora

hela ensam bestämma verksamhetens organisation. Antalet överförmyndare

bleve beroende av rättens förordnande. För fördelning av förmynderskapen

skulle staden av rätten indelas i distrikt, ett för varje överförmyndare,

om icke annan fördelningsgrund, exempelvis efter registernamnens begynnelsebokstäver,

ansåges lämpligare. Staden komme att sakna allt inflytande

på verksamhetens organisation, men ägde lämna bidrag till omkostnaderna.

Utredningsmannen fortsätter:

Detta alternativ kan för en stad av Stockholms storlek innebära åtskilliga

olägenheter. Sannolikt skulle fordras 6—8 överförmyndare, vilka var för sig

ägde bestämma arbetstid, lokal, biträdespersonal etc. Hinder förelåge icke att

verksamheten utövades i överförmyndarens bostad, även om denna vo^e

olämpligt belägen. Visserligen kunde överförmyndarna---ena sig om

att organisera verksamheten i en gemensam expeditionslokal. Med ett större

antal överförmyndare torde dock någon eller några sannolikt föredraga att

anordna verksamheten på billigare sätt, och möjlighet skulle då saknas att

rationalisera verksamheten med ett effektivt utnyttjande av biträdespersonal

och kontorsutrustning. Fördelningen av förmynderskapen komme att

utgöra en särskild svårighet. Vid indelning av staden i distrikt skulle tillsynen

flyttas till annan överförmyndare, om förmyndare eller, beträffande

omyndigförklarade, den omyndige bosatte sig i annan del av staden. Byte av

överförmyndare bör emellertid undvikas, eftersom därigenom kontinuiteten

i tillsynen och den personliga kontakten brytes. Om åter förmynderskapen

fördelades efter registernamn, kunde inträffa att förmyndarna komme att

bo på betydande avstånd från vederbörande överförmyndares expeditionslokal,

vilket likaledes skulle försvåra den personliga kontakten.

Nackdelarna med en organisation för överförmynderiet i Stockholm enligt

nu nämnda alternativ framgår, enligt utredningsmannen, av det anförda.

Storleken av överförmyndararvodena i Stockholm talar även mot en sådan

anordning. Arvodena uppgår numera till omkring 200 000 kronor årligen,

och det förefaller mindre välbetänkt att ställa ett så betydande belopp till

överförmyndarnas fria disposition utan garanti för att verksamheten blir tillfredsställande

organiserad, helst som därvid kunde inträffa att fördelningen

av arvodena mellan överförmyndarna bleve alltför ojämn.

Det andra av de i lagen uppställda alternativen innebär, att staden skulle i

ordning som godkännes av Kungl. Maj :t bestrida samtliga utgifter för överförmynderiet,

varvid staden ägde uppbära överförmyndararvodena. Genom

en sådan anordning — vilken enligt lagstiftarens mening kunde vara lämplig

särskilt i större städer — skulle givetvis en säkrare grund läggas för

verksamheten. Anordningen bygger emellertid på ett initiativ från stadens

sida; den kommer icke till stånd med mindre staden fattar beslut därom. Ej

heller kan staden mot sin vilja åläggas att för verksamhetens bedrivande

träffa sådana anstalter som måste anses nödvändiga för att överförmynde
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

riet skall behörigen kunna fullgöra sin uppgift. Även om det får antagas att

staden skulle befinnas villig att medverka till en tillfredsställande lösning av

frågan, kan dock ej anses uteslutet att motsatsen inträffar. Ett dylikt osäkerhetstillstånd

bör undvikas. Med hänsyn härtill finner utredningsmannen icke

heller att ett anlitande för Stockholms vidkommande av detta alternativ

kan tillstyrkas.

Vad nu framhållits visar enligt utredningsmannens mening, att överförmynderiet

i Stockholm bör ordnas i fastare former än vad som är möjligt

enligt de allmänna stadgandena i ämnet. Självfallet bör dock dessa icke frångås

i vidare mån än som påkallas av överförmynderiets omfattning eller

andra särskilda förhållanden i huvudstaden.

Härefter upptager utredningsmannen till övervägande en tredje utväg, som

föreslagits av befattningshavare hos Stockholms stad vid diskussioner under

hand med utredningsmannen. Dessa befattningshavare har ifrågasatt,

huruvida icke förmyndarkontrollen kunde anförtros åt något redan bestående

eller nybildat kommunalt organ. Därvid har för utredningsmannen framhållits,

att överförmyndarinstitutionen sådan den regelmässigt är utformad

saknar motsvarighet bland kommunala institutioner i huvudstaden. Den

kommunala självstyrelsen, sedan gammalt utövad av kommunens valda förtroendemän,

hade nämligen i Stockholm på grund av den kraftiga expansion

som under de senaste årtiondena där ägt rum på olika områden ändrat

karaktär. Förvaltningen vore fördelad på ett växande antal kommunala

verk, ett vart under ledning av en nämnd eller en styrelse. Nämnden eller

styrelsen, i vilken förtroendemännen deltoge såsom ledamöter, sammanträdde

i allmänhet endast för avgörande av mer betydelsefulla ärenden eller för överläggningar

av principiell natur. Det löpande arbetet och andra med uppdraget

sammanhängande göromål utfördes i stället av en omfattande tjänstemannakår

med starkt vidgade befogenheter. Större likformighet i nu berörda

hänseende skulle vad överförmynderiet angår vinnas — har man framhållit

— om detta för huvudstaden uppdroges åt ett kommunalt verk, i vars

styrelse eller nämnd kommunalvalda förtroendemän inginge såsom ledamöter.

Verket skulle utgöra chefsmyndighet för överförmynderiet medan tillsynen

över förmyndarvården i praktiken skulle utövas av verkets tjänstemän.

Med en sådan anordning skulle överförmynderiet utan svårighet kunna

inlemmas i den kommunala förvaltningen; organisationsfrågan skulle förenklas

och verksamheten skulle vinna i stabilitet.

Eu lösning av frågan på denna väg, vilken måhända vid första påseendet

förefaller framkomlig, kan emellertid icke tillstyrkas av utredningsmannen,

överförmyndarinstitutionen tillkom efter ingående överväganden rörande

den lämpligaste formen för kontroll över förmyndares förvaltning. Stor

vikt lades vid att verksamheten handhades såsom ett förtroendeuppdrag

av kommunalvalda befattningshavare, varigenom skulle vinnas att förmyndarkontrollen

komine atl utövas utan onödig formalism och under god personlig

kontakt med allmänheten. Meningen var även att förmyndarkontrollen

i Stockholm efter eu övergångstid skulle liksom annorstädes anförtros åt

‘2 liilwng till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. AV 187

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

valda förtroendemän. Vad som anförts rörande kommunalstyrelsens utveckling

i huvudstaden — en utveckling som för övrigt icke saknar motsvarighet

i andra större kommuner — synes icke utgöra skäl för fortsatt avvikelse

från de allmänna bestämmelserna i nu förevarande avseende. Även

om tendenser till byråkratisering av verksamheten skulle kunna stävjas,

måste dock av tillsynens utövande genom underordnade tjänstemän följa,

att dessa bundes av arbetsföreskrifter och tjänstereglementen på ett för en

tillfredsställande förmyndarkontroll främmande sätt. Tillsynen kräver av

sin utövare självständighet och auktoritet i en utsträckning, som icke alltid

kan förväntas av befattningshavare underställda en chefsmyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att den för förmyndarkontrollen

i Stockholm nödvändiga stabiliteten i organisatoriskt avseende synes böra

åvägabringas, icke genom att verksamheten infogas som ett led i stadens

förvaltning, utan genom att överförmyndarna, tillsatta genom val i vanlig

ordning, ekonomiskt anknytes till staden och att i samband därmed åtgärder

vidtages för att säkerställa deras behov av expeditionslokaler, biträdespersonal

etc. I olika avseenden är förmyndarkontrollen att jämställa

med de kommunala förvaltningsangelägenheterna; förutom att överförmyndarna

väljes av kommunen kan, där så anses erforderligt, kommunala medel

tas i anspråk för verksamheten. Redan nu gäller för Stockholms vidkommande,

att staden i sista hand ekonomiskt ansvarar för förmyndarkontrollen.

En anordning, varigenom staden tillförbindes att inom ramen för de

bestämmelser som kan finnas erforderliga svara för det blivande överförmynderiet

i huvudstaden, måste i betraktande härav anses ligga nära till

hands. I enlighet med det nu sagda bör staden åläggas bestrida de med förmyndarkontrollen

förenade kostnaderna, däribland ersättningen till överförmyndarna,

vilken torde böra utgå i form av ett bestämt årligt arvode. Vidare

bör till överförmyndarnas förfogande ställas ett kansli med erforderlig biträdespersonal

och utrustning. Samtidigt bör staden berättigas uppbära de

i lag föreskrivna överförmyndararvodena.

Antalet överförmyndare bör enligt utredningsmannens mening bestämmas

av Kungl. Maj :t och sättas till tre eller fyra. Rörande överförmyndarnas

kvalifikationer framhåller utredningsmannen, att formella behörighetsvillkor

i fråga om utbildning eller dylikt icke föreligger beträffande den som

får väljas till överförmyndare. Enligt lagen fordras i huvudsak endast att

denne är väl förfaren i praktiska värv. Med befattningen följer emellertid

stort ansvar för enskildas angelägenheter, överförmyndarbefattningarna ställer

stora anspråk på sina utövares duglighet, erfarenhet och omdöme. Detta

ar givetvis särskilt fallet i en kommun av Stockholms storlek. Utredningsmannen

fortsätter:

Val av kommunala förtroendeposter i Stockholm förberedas i allmänhet

av en valkommitté som stadsfullmäktige årligen utser inom sig. Kommitténs

förslag till innehavare av lediga poster föreläggas stadsfullmäktige i form

av tryckta valsedlar men åtföljas ej av särskilt yttrande. Valutgången följer

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

i regel, enligt vad för utredningen uppgivits, partifördelningen inom fullmäktige.

I stor utsträckning utses personer som i olika avseenden äro engagerade

i det kommunalpolitiska livet, varvid företräde brukar givas den som

där varit längst verksam. Såsom förut nämnts utföras de med uppdragen

förenade göromålen i huvudsak av tjänstemän anställda hos staden. Huruvida

den valde är särskilt lämpad att fullgöra just det uppdrag vartill han

utsetts, blir därför av mindre vikt
Utredningsmannen

anför vidare att, eftersom överförmyndarbefattningarna

i huvudstaden kommer att ställa stora krav på sina innehavare, till

uppdragen bör ifrågakomma endast personer som verkligen är skickade att

handhava dessa. I annat fall skulle överförmyndarna icke kunna fylla sin

viktiga uppgift, vilket bleve till skada främst för de omyndiga. Det vore därför

olämpligt om nomineringen av kandidater till överförmynderiet i Stockholm,

på samma sätt som gäller i fråga om besättandet av andra förtroendeposter

i huvudstaden, bleve beroende av vederbörandes kommunalpolitiska

verksamhet och anciennitet. Beträffande åldern bör beaktas att överförmyndarna

i allmänhet brukar kvarstå två eller flera fyraårsperioder. Mindre

lyckligt vore om detta för kontinuiteten önskvärda förhållande skulle för

Stockholms del omöjliggöras genom att överförmyndaren vid det första

valet vore för långt till åren kommen.

Med hänsyn till vad som upplysts om förfarandet i allmänhet vid besättandet

av kommunala förtroendeposter i Stockholm har utredningsmannen

övervägt, huruvida särskilda anordningar borde vidtagas för att säkerställa

att överförmyndarbefattningarna i huvudstaden erhåller tillräckligt kvalificerade

innehavare. Detta kunde tänkas ske genom en skärpning av behörighetsvillkoren

eller genom en närmare reglering av valförfarandet. Förmyndarkontrollen

underlättas om överförmyndaren är förtrogen med juridisk

eller ekonomisk verksamhet. Närmast till hands ligger därför att söka

lämpliga överförmyndare bland praktiserande jurister och revisorer, förvaltningstjänstemän,

bankmän och affärsmän. Med intresse och fallenhet för de

med uppdraget förenade göromålen bör dock även andra än de nu nämnda

kunna bli dugliga överförmyndare. Visserligen kommer överförmyndarbefattningarna

i Stockholm att vara särskilt krävande. Behovet av utbildning

eller kvalifikationer i angivna hänseenden kan dock ej antagas vara så

mycket större i huvudstaden än annorstädes, att enbart på grund härav speciella

behörighetsvillkor för befattningarna kan anses motiverade. För Stockholms

del blir dessutom möjligt att, om vid överförmyndarnas sida ställes

ett välutrustat kansli, tillföra dem viss sakkunskap.

1 syfte att tillförsäkra huvudstaden kvalificerade överförmyndare har utredningsmannen

även, såsom nämnts, övervägt huruvida särskilda bestämmelser

borde meddelas rörande själva valförfarandet. Tänkbart vore sålunda

antingen att valet skulle vara bundet till vissa av myndighet föreslagna kandidater

eller att valet skulle underställas myndighet för godkännande. Härvidlag

synes överståthållarämbetet eller rådhusrätten närmast böra ifrågakomma.

För rådhusrättens del skulle en möjlighet till inflytande på valet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 187

få ett naturligt samband med den befogenhet som enligt de allmänna reglerna

tillkommer rådhusrätten såsom förmynderskapsdomstol att entlediga

överförmyndare som finnes icke vara lämplig. Emellertid anser utredningsmannen

ej heller särskilda bestämmelser i nu antydd riktning vara motiverade

för Stockholms del. Såväl det stora ansvar och den ansenliga arbetsbörda,

vilka är förenade med befattningarna, som den omständigheten att

till överförmyndarna bör utgå ett däremot svarande, betydande arvode måste

anses i sin mån förhindra att posterna icke blir tillfredsställande besatta. I

andra större städer har befogade anmärkningar mot överförmyndarnas kompetens

icke försports.

Det ligger i sakens natur att kommunala förtroendeposter i allmänhet tillsättes

utan ansökningsförfarande. Särskilda omständigheter kan emellertid

enligt utredningsmannens uppfattning anföras till stöd för att överförmyndarbefattningarna

i Stockholm borde före valet ledigförklaras med tillkännagivande,

att befattningarna finge sökas i viss ordning. I en stad av Stockholms

storlek finnes säkerligen mången som skulle vara lämplig som överförmyndare

men som utan ett ansökningsförfarande icke skulle komma i

åtanke. Annat är merendels förhållandet i en mindre kommun, där den

kommunala representationen kan antagas besitta större personkännedom än

vad fallet är i huvudstaden. Med hänsyn till att innehavarens lämplighet

för uppdraget bör prövas med särskild omsorg vore det givetvis fördelaktigt

om valet koinme att ske bland ett större antal personer. Till skillnad mot

flertalet andra uppdragshavare kommer överförmyndarna att stå i livlig kontakt

med allmänheten. Ett offentligt ansökningsförfarande skulle därför

även kunna vara av allmänt intresse. Ett förfarande som nu sagts — vilket

i vissa fall, såsom då det blir fråga om omval av överförmyndare, skulle

kunna vara utan nämnvärd betydelse — bör dock icke vara obligatoriskt.

Det bör därför stå staden fritt att, om och när så anses lämpligt, anordna

sådant förfarande.

Utredningsmannen anför vidare att överförmyndarna i Stockholm till skillnad

mot överförmyndarna på andra håll bör erhålla visst årligt arvode.

Arvodets belopp bör i första hand bestämmas av staden. Därvid får bl. a.

beaktas, att överförmyndaruppdragen i Stockholm torde nödvändiggöra att

vederbörande avstår från annat förvärvsarbete. Arvodet för en var av överförmyndarna

bör bestämmas till omkring 25 000 kronor om året.

Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning, att förmyndarkammaren

icke längre bör bibehållas såsom förmyndarkontrollerande

organ, har biträtts i flertalet yttranden. Sålunda finner

Stockholms rådhusrätt, att en avveckling av förmyndarkammaren är sakligt

motiverad. Rådhusrätten kan emellertid icke instämma i utredningsmannens

uttalande, att en avveckling av kammaren i förening med normaliseling

av föi myndarkontrollen i enlighet med de allmänna bestämmelserna

obetingat skulle vara till fördel. Förmyndarkammaren har anfört, att principiella

skäl otvivelaktigt talar för ett hävande av sambandet mellan överförmynderiet

och rådhusrätten. Även ur organisatorisk synpunkt har det

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

nuvarande systemet vissa nackdelar. Dessa framträder bl. a. då det gäller

befordringsgången för juristerna inom rådhusrätten i dess helhet. Systemet

såsom det nu ter sig medför nämligen, att det ofta är svårt att kvarhålla

befattningshavare tillräckligt länge och i alla situationer i dennes tjänst

(med assessors tjänsteställning) hos kammaren. Stockholms stad har yttrat,

att den nuvarande organisationen i stort sett har fungerat väl. Enligt

stadens mening talar emellertid närmast principiella men även praktiska

skäl för en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm. Det

kan ej vara tillfredsställande att låta förmyndarkammaren och förmynderskapsdomstolen

delvis vara identiska. Enär överförmyndarinstitutionen är

en kommunal angelägenhet, är ett frigörande av rådhusrätten från överförmyndarskapet

även en förutsättning för ett förstatligande av rådhusrätten

— ett önskemål som från stadens sida framförts flera gånger under

senare år. Då förmyndarkontrollen icke blott är en rättslig fråga utan även

inbegriper avsevärda ekonomiska och sociala aspekter, finnes skäl för att

låta frågorna omhänderhavas av ett organ, som i första hand har en annan

expertis än den juridiska. Överståthållarämbetet har anfört att från de institutioner,

som genom sin verksamhet har kontakt med förmyndarkammaren,

har framhållits, att denna på ett förtjänstfullt sätt fyllt uppgiften

som överförmyndare i staden. Ehuru med hänsyn bl. a. härtill det synes

ämbetet vara vanskligt att ändra förmyndarkontrollens organisation och

söka skapa en ersättning för det nuvarande systemet, vilken kan antagas

komma att fungera lika väl som detta, anser sig ämbetet likväl icke kunna

motsätta sig, att en skilsmässa i organisatoriskt avseende kommer till

stånd mellan rådhusrätten och överförmynderiet; härför talar ej minst det

förhållandet, att ett förstatligande av stadsdomstolarna alltmera torde framstå

såsom en ofrånkomlighet. Sveriges advokatsamfund har understrukit

vad utredningsmannen anfört därom att överförmyndarverksamheten i

Stockholm utövas på ett sätt, som i fråga om tillsynens allmänna effektivitet

icke lämnar rum för några anmärkningar. Någon förändring av

gällande bestämmelser ur synpunkten att gora förmyndarkontrollen mera

effektiv eller ändamålsenlig är icke påkallad. Tvärtom torde förmyndarkontrollen

i Stockholm vara överlägsen motsvarande kontroll i de flesta

orter i landet. De skäl som föranlett departementschefen att påkalla förnyad

utredning av överförmyndarorganisationen i Stockholm får emellertid

anses övertygande. Svea hovrätts kontroll av överförmyndarnas förvaltning

är övervägande formell. Härtill kommer den av utredningsmannen

anförda olägenheten, att förmynderskapsassessorn tillika är ledamot

av rätten, varför åtskilliga till förmynderskapsdomstolen hänskjutna ärenden

icke underkastas den dubbla prövning — av överförmyndare och domstol

— som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen. Sveriges juristförbund

anser, att från juristpersonalens synpunkt anledning saknas att bibehålla

den nuvarande ordningen.

Svea hovrätt har anfört, att med hänsyn till förekomsten av omfattande

och komplicerade förmynderskap i Stockholm stora krav måste ställas på

den organisation, som skall handhava vården om förmyndarförvaltningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

därstädes. Enligt vad hovrätten erfarit är förmyndarkammaren i stort sett

väl avpassad med tanke på de i huvudstaden rådande speciella förhållandena.

Hovrätten fortsätter:

Tillgången på juridiskt utbildad, för domartjänst skolad personal i förening

med möjligheten att till kollegial behandling hänskjuta viktigare ärenden

utSör garanti för att de omyndigas intressen bli på ett tillfredsställande

sätt tillvaratagna. Även den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten och

överförmyndare är, med den omfattning förmyndarvården i Stockholm har,

av icke obetydligt värde. De fördelar, med vilka förmyndarkammarens verksamhet

sålunda är förenad, få icke lämnas ur sikte, när det gäller att överväga

en annan ordning, även om denna medför överensstämmelse med en

överförmyndarinstitution av den regelmässiga typen. Vad angår själva likformigheten

på förmynderskapsrättens område skall nyttan därav icke

överskattas; det är rimligt att taga hänsyn till de särskilda förhållanden

som råda i rikets huvudstad.

Det synes hovrätten, som om fördelarna med förmyndarkammarens nuvarande

verksamhet blivit något undanskymda i jämförelse med de skäl

som talar för en ändring. Hovrätten anför vidare:

De invändningar, som riktats mot nuvarande ordning, sammanhänga

bland annat med kammarens anknytning till rådhusrätten på sådant sätt

att vissa ärenden icke underkastas den dubbla prövning — av överförmyndare

och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen.

Även om de härvid framförda betänkligheterna ligga mera på det principiella

planet än på det rent praktiska, synas de i själva verket utgöra det

allvarligaste skälet för en ändring av organisationen. I utredningen har jämväl

riktats viss kritik mot nu gällande ordning för tillsynen å kammarens

verksamhet. Vad utredningsmannen i detta hänseende anfört synes — liksom

övriga erinringar — icke i någon högre grad kunna åberopas till stöd

för en så genomgripande reform som kammarens avskaffande.

Under sådana omständigheter kan enligt hovrättens uppfattning med fog

ställas frågan, huruvida reformen måhända kunde, till bevarande av fördelarna

med kammarens verksamhet, begränsas till åtgärder som ginge direkt

ut på att undanröja de berättigade anledningarna till kritik.

Ytterligare framhåller hovrätten att, oaktat den föreslagna tillämpningen

av vanliga normer inom förmynderskapslagstiftningen ter sig naturlig och

skulle medföra förhållanden som är jämförliga med de eljest i riket förekommande,

det å andra sidan synes vara tydligt att den jämna standard,

som nu är karakteristisk för överförmyndarkontrollen i Stockholm, icke

med säkerhet kan paräknas. Hur stor den här hotande försämringen kan bli

är svårt att på förhand angiva. Hovrätten yttrar:

Inför risken för den berörda kvalitetsförsämringen i fråga om handhavandet

av överförmyndarens åligganden synes önskvärt att närmare undersöka

huruvida, med bibehållande av förmyndarkammaren i huvudsakligen

nuvarande gestaltning, inom rådhusrätten skulle kunna vidtagas sådana "organisatoriska

ändringar att de förut angivna principiella invändningarna

bortfölle. Även beträffande tillsynen å kammarens verksamhet borde i anslutning

härtill övervägas att låta denna tillsyn övergå från hovrätten till

rådhusrätten med annan avdelning än förmynderskapsavdelningen såsom

kontrollerande organ. Innan sådan utredning verkställts och dess resultat

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7

tagits i beräkning i samband med andra i ärendet relevanta faktorer, möter

det svårigheter att taga bestämd ställning till huvudfrågan om förmyndarkammarens

avskaffande. Måhända skall det visa sig att den antydda lösningen

är förknippad med så stora svårigheter att övervägande skäl tala

för genomförande av utredningsmannens förslag.

Skulle svårigheterna vara av mindre storleksgrad kan det enligt hovrättens

mening tänkas, att de sakliga fördelarna med förmyndarkammarens

nuvarande verksamhet lämnar utslag för kammarens bibehållande i anslutning

till organisatoriska förändringar i förut angiven riktning.

Svenska bankföreningen har avstyrkt utredningsmannens förslag. Bankföreningen

anser, att eftersom det nuvarande systemet fungerar väl och

allvarliga risker föreligger att det föreslagna systemet icke skulle fungera

så tillfredsställande som det nuvarande, någon principiell ändring i fråga

om förmyndarkontrollen icke bör göras. Utredningsmannen har — med hänvisning

bl. a. till en viss formalism i det expeditionella arbetet samt kammarens

byråkratiska prägel liksom de relativt täta bytena av befattningshavare

_ anfört, att kammaren icke kan anses äga sådana företräden

framför en överförmyndarinstitution av den regelmässiga typen, att dess

fortbestånd framstår som önskvärt. Bankföreningen har icke blivit övertygad

av det resonemang som utredningsmannen fört på denna punkt. Bankföreningen

yttrar i fortsättningen:

Vidare behandlar utredningsmannen de »allvarliga principiella invändningar

som föranledas av kammarens anknytning till rådhusrätten». En invändning

avser handläggningen av sådana på förmyndarskapsdomstolen

ankommande ärenden, i vilka rätten före ärendets avgörande har att inhämta

yttrande av överförmyndare. Enär vid handläggningen av dylika

ärenden vederbörande förmynderskapsassessor är ledamot av rätten, avger

han icke något yttrande i sin egenskap av överförmyndare. Ärenden av detta

slag underkastas följaktligen icke den dubbla prövning — av överförmyndare

och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftmngen.

Rent principiellt sett är denna invändning otvivelaktigt värd beaktande. Enligt

bankföreningens mening bör invändningen dock icke tillmätas alltför

stor betydelse. Den omständigheten att förmynderskapsassessorn vid handläggningen

av dylika ärenden är ledamot av rätten är ej enbart en svaghet

utan kan också vara ägnad att ge rättens ledamöter en mera differentierad

bild av det ifrågavarande fallet. .. ...

En annan principiell invändning som åberopats avser tillsynen over förmyndarkammaren.

På närmare anförda skäl yttrar utredningsmannen, att

hovrättens tillsyn över kammarens verksamhet svårligen kan bli särdeles effektiv.

Enligt bankföreningens mening är detta främst en praktisk fråga

som utan tvivel kan lösas genom organisatoriska eller andra ändringar, om

så skulle vara påkallat.

Bankföreningen framhåller vidare att det anmärkts, att olägenheter med

den nuvarande organisationen skulle föreligga såtillvida, att befattningshavare

inom förmyndarkammaren utbytes alltför ofta. Ehuru dessa olägenheter

enligt bankföreningens mening knappast visat sig vara av någon större

betydelse, vill bankföreningen förslagsvis framföra den tanken, att eu av

befattningshavarna i kammaren erhåller förbättrad löneställning, t. cx. motsvarande

rådman, varvid förutsättes, att hans tjänstgöring inom kammaren

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

skall vara permanent. Enligt bankföreningens mening utgör de synpunkter

som anförts till stöd för en ändring knappast tillräckligt skäl för att frångå

en organisationsform, som under långvarig prövning visat sig väl fylla

sitt ändamål.

Utredningsmannens förslag till förmyndarkontrollens

organisation i Stockholm har biträtts av Stockholms rådhusrätt,

som framhållit vikten av att överförmynderiet i Stockholm -—- såsom

utredningsmannen uttalat ■— anordnas i fastare former än som är möjligt

enligt de allmänna bestämmelserna. Vidare har rådhusrätten den uppfattningen,

att utredningsmannen i någon mån underskattat risken att vid

tillsättning av överförmyndare posterna icke skulle bli besatta med tillfredsställande

arbetskrafter. Garantier bör skapas för att tillgodose behovet av

väl kvalificerade befattningshavare. En skiljaktig ledamot av förmyndarkammaren,

borgmästaren Bång, har anslutit sig till utredningsmannens förslag

i väsentliga delar. Borgmästaren Bång har därvid anmärkt att det är

tydligt, att förhållandena i Stockholm fordrar en fastare organisation av

överförmynderiet än som måhända behöves på andra håll i landet. Det fordras

också i talrika fall speciell kompetens hos överförmyndarna, måhända

något mera markerad än den som kan vara erforderlig i andra distrikt. Likväl

synes det vara av värde i och för sig, att den nya organisationen avpassas

så mycket som möjligt efter vad som gäller för landet i övrigt. Borgmästaren

Bång anför vidare:

Vid övervägande av omständigheterna anser jag, att det icke borde vara

Ui51IUte"’ att det nya överförmynderiet, utan organisatorisk anslutning till

rådhusrätten men dock i viss mån i anslutning till en tidigare tradition i

Stockholm bibehålies såsom ett kollegium på sådant sätt, att, samtidigt som

överförmyndarna var för sig äro verksamma i de flesta frågor, de äga möjlighet

eller kanske även skyldighet att hänskjuta vissa frågor till gemensamt

avgörande.

Därest vidare utredning icke skulle finnas påkallad, anser sig Svea hovrätt

— i förhoppning om att helhjärtade insatser skall göras för att överförmyndarvalet

kommer att ständigt tillföra staden fullt kompetenta innehavare

av överförmyndarbefattningarna — icke böra avstyrka förslaget, såvitt

angår omorganisationsfrågan i väsentliga delar. Hovrätten framhåller,

att proceduren vid tillsättning av överförmyndare har stor betydelse samt

anför härom:

Redan uppdragets tidsbegränsning kan göra det vanskligt att erhålla

lämpliga arbetskrafter. Hovrätten vill även kraftigt understryka vad utredningsmannen

anfört om det olämpliga i att tillsättningen bleve beroende

av kommunalpolitisk verksamhet och anciennitet. Endast den, som genom

kunskaper och erfarenhet visar sig vara skickad att handha ifrågavarande

uppgifter, bör utses till överförmyndare. Enligt hovrättens mening är

det därför av vikt att garantier såvitt möjligt skapas för att valförfarandet

äger rum efter sålunda angivna principer. Härutinnan har utredningsmannen

ansett ett offentligt ansökningsförfarande vara av allmänt intresse men

velat överlämna åt staden att bestämma om sådant förfarande skall anord
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

nas eller icke. Hovrätten får som sin bestämda åsikt uttala att förfarandet

bör göras obligatoriskt. I jämförelse härmed synes det vara av mindre vikt

huruvida bestämmelser givas om skyldighet att låta valet underställas myndighet

för godkännande.

Under remissbehandlingen har ytterligare två förslag till

ordnande av förmyndarkontrollen i Stockholm framförts.

Förmyndarkammaren, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund

har föreslagit, att överförmyndare skall tillsättas såsom ordinarie

tjänstemän i stadens tjänst. Stockholms stad, till vars förslag överstathållarämbetet

anslutit sig, har förordat att förmyndarkontrollen — i enlighet med

de grunder som gäller för stadens förvaltning i övrigt — skall anförtros åt

en nämnd som väljes efter sedvanliga politiska grunder.

Förmyndarkammaren har anfört, att — såsom utredningsmannen jämväl

uttalat -— överförmynderiet i Stockholm bör anordnas i fastare former än

som är möjligt enligt de allmänna stadgandena i ämnet och att en större

stabilitet i organisatoriskt hänseende bör eftersträvas. Enligt förmyndarkammarens

uppfattning kan ett tillfredsställande resultat i detta hänseende

icke uppnås med mindre överförmyndarna erhåller ställningen såsom heltidsanställda

ordinarie tjänstemän hos staden. Att de till sitt biträde behöver

ett väl kvalificerat kansli har också utredningsmannen framhållit. Antalet

överförmyndare i Stockholm bör vara fyra. Föreskrift torde böra meddelas

om att vissa ärenden skall hänskjutas till avgörande av överförmyndarna

gemensamt. För att organisationen skall få erforderlig fasthet bör en

av överförmyndarna ha ställning som chef för överförmynderiet. Denne bör

lämpligen efter stadens hörande utnämnas av Kungl. Maj:t. Då juridisk sakkunskap

med nödvändighet måste vara representerad i överförmynderiet,

synes det lämpligast att denna sakkunskap tillföres organisationen på så

sätt, att som behörighetsvillkor för chefsbefattningen uppställes att vederbörande

är lagfaren och förvärvat god erfarenhet i rättsliga angelägenheter.

Dessutom bör han vara väl förfaren i praktiska värv. I övrigt kan särskilda

behörighetsvillkor för överförmyndarna icke anses motiverade, utan det

räcker med vissa allmänna egenskaper. För den händelse överförmyndarna

skulle komma att utses genom val bör emellertid garantier skapas för att

befattningarna blir tillfredsställande besatta. Detta kan lämpligen ske på

det sättet att valet underställes myndighet för godkännande.

Sveriges juristförbund, som under hand tagit del av såväl förmyndarkammarens

som stadens förslag, har funnit att förmyndarkammarens förslag

står bäst i linje med den nuvarande ordningen. Jämväl Sveriges advokatsamfund

anser det ligga närmast till hands att skapa en särskild institution,

ett överförinynderi, inom vilket finnes fast anställda överförmyndare, vilka

tillsättes såsom stadens tjänstemän efter förtjänst och skicklighet och efter

ansökningsförf arande.

Stockholms stad har i sitt av stadsfullmäktige avgivna yttrande — med

överlämnande av stadskollegiets utlåtande nr 410/1954, vari finnes intagna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

jämväl yttranden av flera av stadens övriga förvaltningsmyndigheter — tillstyrkt

en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm på sätt, som

förordats av föredragande borgarrådet. Till grund för dennes ståndpunkt

ligger huvudsakligen dels ett av kammarkontoret, stadskansliets organisationsavdelning

och lönedirektören gemensamt utformat tjänsteutlåtande

och dels ett yttrande av direktionen för rätts- och polisväsendet.

Kammarkontoret, stadskansliets organisationsavdelning och lönedirektören

har i sitt gemensamma utlåtande förklarat sig icke kunna biträda utredningsmannens

förslag till förmyndarkontrollens organisation i Stockholm

med hänsyn till förslagets såväl principiella som praktiska och ekonomiska

konsekvenser. Härom anföres:

Utredningen har i motiveringen till sitt förslag lagt stor vikt vid att överförmyndarverksamheten

i Stockholm handhaves såsom ett förtroendeuppdrag

på samma sätt som i riket i övrigt. Goda skäl finnas för denna uppfattning.

Samtidigt har utredningen funnit, att krav på speciella och utmärkta

kvalifikationer måste ställas på innehavarna av överförmvndarbefattningarna

i huvudstaden. Att utredningen fäst synnerlig vikt härvid framgår

på olika sätt. Bl. a. har övervägts särskilda anordningar för att säkerställa

att befattningarna erhålla tillräckligt kvalificerade innehavare. I sådant

syfte har diskuterats att uppställa särskilda behörighetsvillkor eller

kompetenskrav eller ock att reglera själva valförfarandet. Utredningen uttalar

sig för ett offentligt ansökningsförfarande men har dock stannat vid

att icke framföra förslag till någon formell reglering av valet av överförmyndare.

Man understryker likväl angelägenheten av att överförmyndare

är förtrogen med juridisk eller ekonomisk verksamhet och anför, att »det

vore olämpligt, om nomineringen av kandidater till överförmynderiet i

Stockholm, på samma sätt som gäller i fråga om besättandet av andra

förtroendeposter i huvudstaden, bleve beroende av vederbörandes kommunalpolitiska

verksamhet och anciennitet». Vidare framhålles nödvändigheten

av att överförmyndare avstår från annat förvärvsarbete samt att han omräljes

för flera 4-årsperioder.

Enligt kammarkontorets m. flis mening innebär denna utredningens argumentation

en inre motsägelse. Principen att överförmynderskapet är en förtroendeuppgift

kan rimligen icke realiseras annorledes än på det sätt, efter

vilket stadsfullmäktige meddelar de lekmannamässiga förtroendeuppdragen.

Dessa grunder för förtroendeval föreligger icke, om det skall tillämpas sådana

rigorösa behörighetsvillkor, som utredningen förutsätter, och sådant

formellt ansökningsförfarande, som utredningen förordar. Ej heller är dessa

grunder förenliga med det tvång till omval, som uppgiftens karaktär närmast

fordrar om man liksom utredningen utgår ifrån att överförmynderiet

skall bli vederbörandes enda sysselsättning och försörjning. Därest utredningsmannens

förslag anloges, torde det i praktiken icke komma att tilllämpas

såsom avsetts. Härom anför kammarkontoret in. fl. följande.

Det kan förmodas, att den faktiska tillämpningen sker efter endera av

följande två alternativ. Antingen tillämpas utredningens intentioner i fråga

om kvalifikationsvillkor och valförfarande. Karaktären av förtroendeval

försvinner då och kvar står det för kommunalförvaltningen egenartade resultatet,

att de heltidstjänstgörande, välkvalificerade tjänstemän, som skola

vara överförmyndare, efter ansökningsförfarande utses direkt av stadsfull
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

mäktige. Eller också utses överförmyndarna efter sedvanliga politiska grunder.

De kompetenskrav och behörighetsvillkor i övrigt, som uttalats, kunna

då knappast tillgodoses, däribland naturligtvis ej någon garanti för att tillgodose

kravet på återval för att säkra kontinuiteten i arbetet.

Kammarkontoret m. fl. uttalar vidare, att man kan utgå ifrån att den av

utredningsmannen förslagna ordningen — tvärt emot vad utredningsmannen

antagit — i verkligheten kommer att draga ännu högre kostnader för

staden än nuvarande organisation. Det bör i detta sammanhang påpekas,

att överförmynderiet eljest i vårt land genomgående fungerar utan kostnad

för kommunen.

Härefter övergår kammarkontoret in. fl. till att behandla frågan, hur förmyndarkontrollen

i Stockholm lämpligast bör vara anordnad. De framhåller,

att de kritiska synpunkter som förut anförts har utgått från den förutsättningen,

att staden skall ha ett ekonomiskt ansvar och intresse i sak

för överförmyndarverksamhetens organisation. Det kan visserligen hävdas,

att denna verksamhet i och för sig icke är en kommunal förvaltningsuppgift.

Det kan då ligga nära till hands att förfäkta den meningen, att staden

icke skall ha något ekonomiskt ansvar för verksamheten, utan att denna,

i likhet med vad annorledes äger rum, får utövas enligt det av lagen anvisade

huvudalternativet, d. v. s. i överförmyndarnas egen regi såsom en självbärande

rörelse, övervägande skäl, bl. a. det sociala ansvaret, synes dock tala

för att Stockholms stad, i likhet med vad utredningsmannen föreslagit, ekonomiskt

svarar för förmyndarkontrollen och reellt får ansvara för verksamhetens

handhavande. Därvid torde det dock vara ett rimligt krav, att

organisationen anordnas på ett sätt, som staden finner i sak ändamålsenligt,

och så att staden icke till skillnad mot övriga kommuner i landet belastas

med en nettokostnad eller i varje fall, att denna kostnad blir så liten som

möjligt.

På de allmänna grunder som utredningsmannen anfört ansluter kammarkontoret

m. fl. sig till uppfattningen, att förmyndarkontrollen i Stockholm

liksom annorstädes bör erhålla karaktären av en förtroendeuppgift.

Likaså biträdes uppfattningen, att denna verksamhets karaktär i Stockholm

medför vissa speciella krav på överförmynderiets organiserande. Det gäller

sålunda att finna en lösning, som tillgodoser dessa båda syften och som

icke medför högre kostnader, än att de så vitt möjligt täckes av de staden

tillkommande överförmyndararvodena.

I ändamål att tillgodose dessa krav förordar kammarkontoret in. fl. följande

organisation. Handhavandet av förmyndarkontrollen anförtros åt en

nämnd, förslagsvis kallad förmynderskapsnämnden, bestående av tre ledamöter

jämte suppleanter, vilka väljes efter sedvanliga politiska grunder av

stadsfullmäktige för två år i sänder. Nämnden skall i likhet med vad som

nu gäller för förmyndarkammaren vara överförmyndare i Stockholm. Till

sitt förfogande skall nämnden ha ett kansli under ledning av en chef med

juridisk utbildning och goda ekonomiska insikter. Beslutanderätten och

ansvaret för såväl förmynderskapsärenden som ärenden rörande kansliets

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

administration skall tillkomma nämnden. För att underlätta ärendenas

handläggning och befordra snabbheten i besluten skall, liksom nu sker, beslutanderätten

i vissa förmynderskapsfrågor delegeras till en var av ledamöterna

och vissa tjänstemän. Nämndledamöterna — liksom kanslichefen

— skall ha bestämda mottagningstider för att upprätthålla den personliga

kontakten med förmyndare och myndlingar. Bestämmelser i ovannämnda

hänseenden avses skola komma att intagas i instruktion för nämnden, antagen

av stadsfullmäktige och fastställd av Konungen. Den rättsliga kontrollen

över förmynderskapsärendenas behandling skall i enlighet med vad

utredningen föreslagit utövas av rådhusrätten.

Förutom kanslichefen torde kansliet böra bestå av ytterligare tre tjänstemän

med ekonomisk sakkunskap, vilka var för sin rotel har att granska

redovisningar, komplettera ansökningar, verkställa erforderliga utredningar

och i övrigt förbereda ärendena samt föredraga desamma för respektive

nämndledamöter eller i nämnden. Huvuddelen av arbetet kommer sålunda

att åvila kansliet, under det att beslutanderätten och ansvaret lägges på

nämndledamöterna och kanslichefen. För fullgörande av det expeditionella

arbetet å kansliet bör detta utrustas med viss biträdespersonal. Med en rationell

organisation av detta arbete synes möjligt att begränsa biträdespersonalen

till en lcontorsskrivare, ett kanslibiträde och fyra kontorsbiträden. Härjämte

torde en expeditionsvakt erfordras.

Kammarkontoret m. fl. framhåller slutligen, att det av dem framlagda

förslaget innebär att överförmyndarverksamheten kommer att utövas av

förtroendemän, valda helt efter de principer, varigenom förtroendet kommer

till uttryck i det offentliga livet, och med biträde av väl kvalificerade tjänstemän.

Verksamheten torde med förslagets realiserande givas en sådan fast

organisation som omnämndes i direktiven för utredningen. Förslaget kommer

dessutom att innebära rimligare kostnader i förhållande till utredningsmannens

förslag.

Direktionen för rätts- och polisväsendet — som vid avgivandet av sitt utlåtande

haft tillgång till rådhusrättens och förmyndarkammarens yttranden

— har tillstyrkt kammarkontorets m. fl :s förslag samt därvid understrukit

vikten av att ledamöterna av nämnden för förmyndarkontrollen utses med

särskild hänsyn till förmyndarärendenas stora ekonomiska och sociala vikt;

anciennitetssynpunkter och partipolitiska intressen bör träda i bakgrunden.

Beträffande vissa detaljfrågor har direktionen tillstyrkt ändringar i förslaget.

Sålunda bör den nya nämnden, med hänsyn till de arbetsuppgifter

som skulle åvila densamma, enligt direktionens mening benämnas överförmyndarnämnden.

Då överförmyndarna i allmänhet utses för fyra år och då

det med hänsyn till arbetsuppgifternas art är angeläget att nämndledamöterna

under en längre tid får syssla med dessa frågor bör mandattiden även

för Stockholms del bli fyra år. Vidare är direktionen tveksam, om ej biträdespersonalen

är för knappt tillmätt.

Föredragande borgarrådet har anfört, att utredningsmannens förslag innebär

ett försök att utforma förmyndarkontrollen i Stockholm i nära an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

slutning till rikslagstiftningen. Såsom kammarkontoret in. fl. anfört låter

sig emellertid förslaget svårligen inpassas i de för Stockholms stad rådande

speciella förhållandena. Påtaglig risk finnes för att denna lösning i praktiken

ej blir vad utredningsmannen eftersträvat. Borgarrådet är därför ej

benägen att förorda utredningsmannens lösning. Han kan ej heller tillstyrka

det av förmyndarkammaren framlagda förslaget, vilket skulle innebära, att

förmyndarkontrollen även fortsättningsvis skulle helt handhavas av tjänstemän.

Mot detta alternativ talar också, att dessa tjänstemän sannolikt

skulle i praktiken komma att intaga en isolerad ställning inom den kommunala

tjänstemannakarriären med avsevärda risker för rekryteringen.

Kammarens förslag skulle för övrigt innebära, att stadsfullmäktige skulle

komma att tillsätta ordinarie tjänstemän hos staden, något som vore helt

främmande för huvudstadens kommunala förvaltningssystem.

En lämplig avvägning mellan de olika synpunkterna synes ha skett i

det av kammarkontoret m. fl. framlagda alternativet. Därigenom skulle

förmyndarkontrollen i princip få karaktären av en förtroendeuppgift med

ansvaret hos en kommunalvald nämnd, som till sitt förfogande skulle få

ett kansli med en kvalificerad chef. Systemet skulle låta sig väl infogas i

den allmänna förvaltningsorganisationen för Stockholms stad. För egen del

förordar därför borgarrådet, att detta alternativ lägges till grund för den

nya organisationen.

Grundtanken är, att ansvaret för kontrollen skall helt åvila nämnden.

Detta i förening med ärendenas art och sättet för deras handläggning kommer

att ställa särskilda krav på nämndens ledamöter, och borgarrådet förutsätter,

att stadsfullmäktige vid val av dem beaktar detta. Nämndledamöterna

skall ha viss daglig mottagningstid för allmänheten, och deras

uppgifter i övrigt torde även bli relativt tidskrävande. Borgarrådet förutsätter

därför, att ersättning skall utgå till dem efter relativt generösa

grunder.

Vidare anför borgarrådet:

Mot den nuvarande organisationen av förmyndarkontrollen i Stockholm

har gjorts den invändningen, att förmynderskapsassessorerna i regel blott

tjänstgöra en kortare tid i kammaren, som regel tre år, och sedan övergå

till någon annan avdelning av rådhusrätten, vilket medfört en bristande

kontinuitet. För att undvika alltför täta personombyten i den nya nämnden

bör därför såsom rätts- och polisdirektionen--— föreslagit mandat
tiden

i den nya nämnden sättas till fyra år mot två år enligt kammarkontorets

in. fl :s förslag. Detta innebär visserligen ett avsteg från den i

allmänhet tillämpade mandattiden inom kommunalförvaltningen i Stockholm.

Undantag därifrån finnas emellertid redan. Som en följd av reglerna

i sjukhuslagen för riket har exempelvis sjukhusdirektionen fyraårig valperiod.

Rikslagstiftningen för förmyndarkontrollen motiverar också den

längre perioden; överförmyndarna för riket i övrigt skola nämligen utses

för fyra år i taget. Jag förordar även förslaget om alt antalet nämndledamöter

sättes till tre jämte lika många suppleanter. Nämnden bör inom sig

utse ordförande.

Det nya organet skulle enligt förslagsställarna benämnas förmynder
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

skapsnämnden. Då emellertid nämnden skall vara överförmyndare i Stockholm,

förordar jag i likhet med direktionen för rätts- och polisväsendet,

att den kallas överförmyndarnämnden. Förmynderskapsnämnden är en delvis

missledande benämning liksom för övrigt förmyndarkammaren, som

numera icke har om hand förvaltning av förmyndarmedel utan är en överför

myndarkammare.

I princip skall den nya nämnden vara det ansvariga överförmyndarorganet

i Stockholm. Av praktiska skäl har emellertid förslagsställarna förutsatt,

att vissa arbetsuppgifter skall delegeras till nämndledamöterna liksom

till kanslichefen och kansliets tjänstemän i övrigt. Förebild härför finnes

i föräldrabalkens bestämmelser om delegation av beslutanderätten för förmyndarkammarens

del.

Närmare bestämmelser om delegationsrätten har förutsatts skola intagas

i en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Maj:t fastställd instruktion

för nämnden. Så snart Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut föreligger i

frågan, bör staden utarbeta ett förslag till en sådan instruktion. I detta

sammanhang får ställning tas till delegationsbestämmelsernas närmare

gestaltning, ersättningen åt den blivande nämndens ledamöter samt utformningen

i detalj av nämndens kansli. Redan nu vill borgarrådet emellertid

framhålla, att man med hänsyn till de krav på juridiska och ekonomiska

insikter och på personliga kvalifikationer, som måste ställas på kanslichefen,

bör utgå ifrån att denna placeras på chefslöneplan. I fråga om behovet

av personal i övrigt anser borgarrådet i likhet med rätts- och polisdirektionen

det icke vara uteslutet, att det av kammarkontoret m. fl. framlagda

förslaget till personalstat kan komma att visa sig vara för snävt tilltaget.

överståthållarämbetet har yttrat, att ämbetet stannat för att ansluta sig

till stadens förslag, samt anfört:

Ämbetet vill härvid understryka vikten av att till ledamöter i överförmyndarnämnden

utses personer, som uppfylla högt ställda krav på duglighet,

erfarenhet och omdöme. Valet bör träffas med särskild hänsyn till

förmyndarärendenas stora ekonomiska och sociala vikt. Icke heller betydelsen

av tillgång till juridisk sakkunskap får underskattas — allra minst

i en stad som Stockholm med dess mångskiftande och icke sällan med invecklade

rättsfrågor förenade förmyndarärenden. Stadens förslag har även

velat tillgodose kravet härpå genom att juridisk utbildning skäll vara ett

behörighetsvillkor för befattningen som nämndens kanslichef. Nämndledamöterna

skola enligt förslaget ha viss daglig mottagningstid för allmänheten.

Utan att närmare taga ställning till omfattningen härav vill ämbetet

betona vikten av att ledamöterna ägna tid åt den personliga kontakten med

förmyndare och myndlingar.

Stadens förslag innebär, att nämnden i viss utsträckning skulle kunna

delegera beslutanderätten till ledamöterna och till kansliets tjänstemän.

Bestämmelserna angående denna delegationsrätt har förutsatts skola närmare

utformas i en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Maj:t fastställd

instruktion för nämnden. Ämbetet vill framhålla vikten av att denna

delegationsrätt blir klart utformad och att omfattningen av densamma be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

31

stämmes med hänsyn till det ansvar som är förenat med handläggningen

av förmyndarärenden.

Sveriges juristförbund har kritiskt granskat stadens förslag och anser,

att man med kännedom om det sedvanliga arbetssättet i stadens nämnder,

där ledamöterna har att fatta beslut i förekommande ärenden efter föredragning

av tjänstemän, måste anse det vara olyckligt, om en liknande

ordning skulle introduceras i förmynderskapsfrågor. Förbundet fortsätter:

Nu gällande bestämmelser förutsätta personlig kontakt och förtroendefullt

samarbete mellan den enskilde förmyndaren och överförmyndaren.

Att åstadkomma sådant resultat i en s. k. förmynderskapsnämnd torde

komma att visa sig ogörligt. All sannolikhet talar för att den direkta kontakten

med förmyndaren och allmänheten kommer att handhas av tjänstemännen.

Visserligen föreslås, att nämndledamöterna jämte kanslichefen

skola ha bestämda mottagningstider. Såvitt nämndledamöterna angår torde

emellertid bestämmelsen härom sakna berättigande. Den som icke helt ägnar

sig åt att göra sig förtrogen med de förmynderskap, som sortera under honom,

kan nämligen icke anses ha möjlighet att taga ställning till de speciella

problem och ofta mycket svårbedömbara spörsmål, som åtskilliga

förmynderskap erbjuda. Den av staden tänkta anordningen är därför i

denna del förbunden med väsentliga brister.

Det föreslagna systemet medför att just personer, som utredningsmannen

funnit det olyckligt att utse till överförmyndare, kommer att väljas till

befattningarna, nämligen sådana, som står i tur på grund av kommunalpolitisk

verksamhet och anciennitet. Som slutomdöme om stadens förslag

vill förbundet framhålla, att detsamma måste bedömas som en produkt, i

stort sett oförenlig med förmynderskapslagstiftningens anda och såsom

sådan betänklig att omsätta i praktiken.

Departementschefen. Kontrollen över förmyndare och gode män i Stockholm

utövas av förmyndarkammaren, vilken består av borgmästaren och

fyra assessorer i rådhusrätten. Denna anordning, vilken är historiskt betingad,

skiljer sig från vad som gäller i samtliga övriga kommuner i riket,

där kontrollen utövas av kommunalvalda överförmyndare.

Både i samband med tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning

och under tiden därefter har olika meningar yppats om lämpligheten av att

bibehålla förmyndarkammaren såsom organ för det allmännas kontroll över

förinyndarvården. Enighet synes numera råda om att kammaren på ett förtjänstfullt

sätt fullgör sina åligganden. Mot det gällande systemet kan dock

riktas anmärkningar av principiell natur.

Främst kommer härvid i betraktande de olägenheter som sammanhänger

med att borgmästaren och förmynderskapsassessorerna, jämte inagistratsrådmannen,

bildar den avdelning av rådhusrätten, som har att utöva förmynderskapsdomstolens

åligganden. I förmynderskapslagstiftningen stadgas,

att förmynderskap skall stå under tillsyn både av överförmyndare och

av rätten. Förmyndare förordnas och entledigas av rätten. Den omedelbara

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

tillsynen över förmyndares förvaltningsåtgärder utövas av överförmyndaren.

Vissa viktigare ärenden, främst frågor om försäljning av omyndigs

fasta egendom eller inteckning däri, skall dock, efter yttrande av överförmyndaren,

prövas av förmynderskapsdomstolen. Rätten skall vaka över att

överförmyndaren fullgör sina åligganden. För att få en betryggande kontroll

äver förinyndarvården har sålunda domstolen ställts över och vid sidan av

överförmyndaren. Då förmyndarkammaren och rådhusrättens förmynderskapsavdelning

delvis är identiska, kommer utövningen av dessa funktioner

i Stockholm icke att innefatta samma kontroll som gäller för landet i övrigt.

För att motverka olägenheterna härav vidtogs år 1942 den extraordinära anordningen

att förmyndarkammaren ställdes under Svea hovrätts tillsyn.

Mot denna anordning kan göras både principiella och praktiska invändningar.

Även i organisatoriskt hänseende är det nuvarande systemet förbundet

med vissa nackdelar. Det har sålunda framhållits, att rådhusrättens skyldighet

att besätta assessorstjänsterna i kammaren medför olägenheter för befordringsgången

i rådhusrätten. Svårigheter har yppats att rekrytera dessa

tjänster, och ombyte av förmynderskapsassessorer sker oftare än vad fallet

är beträffande överförmyndare på andra orter. Detta är ägnat att medföra

bristande kontinuitet i arbetet. I den år 1949 inom Stockholms stadskansli

framlagda rationaliseringsutredningen anfördes bl. a. att, då ledamöterna av

förmyndarkammaren jämväl fungerar såsom ledamöter av förmynderskapsdomstolen,

deras arbete blir splittrat på alltför många uppgifter. Då dessutom

de flesta och mest tidsödande arbetsuppgifterna synes vara sådana,

som icke ovillkorligen kräver domarkompetens, blir denna personal mindre

väl utnyttjad.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1954 har jag nyligen

tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning rörande rådhusrätternas

framtida ställning och därmed sammanhängande spörsmål. En förutsättningslös

prövning härav to,rde för Stockholms vidkommande icke

kunna äga rum, så länge det nuvarande sambandet mellan rådhusrätten

och förmyndarkammaren består. Att kammaren, i händelse av rådhusrättens

förstatligande, skulle bli statlig, samtidigt som förmyndarkontrollen i

alla andra kommuner utövas av kommunalvalda överförmyndare, kan nämligen

icke vara en lämplig utväg.

På grund av vad sålunda anförts finner jag, i likhet med utredningsmannen,

att förmyndarkammaren icke längre bör bibehållas såsom kontrollorgan

för förinyndarvården i Stockholm. Då det gäller att ersätta förmyndarkammaren

med ett annat organ, erbjuder sig i första hand den lösningen

att förmyndarkontrollen, enligt det i lagen angivna huvudalternativet, utövas

av överförmyndare, som uppbär arvoden av de omyndiga och själva

bestrider sina kostnader. Såsom utredningsmannen anfört torde emellertid

förhållandena i Stockholm vara sådana, att denna utväg icke är lämplig.

Kontrollen bör därför organiseras av staden, som skall äga uppbära arvodena.

Det av utredningsmannen utarbetade förslaget, vilket bygger på

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

denna princip, har i vissa hänseenden ytterligare bearbetats hos stadens

myndigheter. Då det förslag, som staden därvid kommit fram till, väl tillgodoser

de krav som bör ställas på förmyndarkontrollen i Stockholm, anser

jag detta kunna godtagas.

Förmyndarkontrollen i Stockholm bör alltså omhänderhavas av en av

stadsfullmäktige vald nämnd, bestående av tre ledamöter jämte suppleanter.

Såsom föredragande borgarrådet förordat bör nämnden kallas överförmyndarnämnden

och dess ledamöter jämte suppleanter — i överensstämmelse

med vad som gäller om överförmyndare i allmänhet — väljas för en

tid av fyra år. Nämnden skall vara överförmyndare i Stockholm; dock

skall beslutanderätt få delegeras till ledamot eller tjänsteman. Tillsynen

över att nämnden fullgör sina åligganden kommer att enligt vanliga regler

utövas av rådhusrätten såsom förmynderskapsdomstol.

Sedan principiell ställning tagits till förmyndarkontrollens framtida organisation

i Stockholm, torde erforderliga administrativa bestämmelser fä

utarbetas. Beträffande frågan om delegation har man härvid att utgå från

att ansvaret för tillsynen över förmynderskapen skall ligga hos nämnden.

Det torde vara lämpligt att förmynderskapen uppdelas på ledamöterna.

Dessa får därigenom en ställning motsvarande en överförmyndares. Ärenden

av större vikt bör de emellertid icke avgöra själva, utan dessa bör företagas

vid sammanträde med hela nämnden. Delegation till tjänsteman bör

avse att i enlighet med nämndens principbeslut avgöra enklare ärenden.

Enligt stadens förslag kommer överförmynderiet i Stockholm att naturligt

ansluta sig till stadens förvaltning i övrigt. I likhet med föredragande

borgarrådet och överståthållarämbetet vill jag understryka vikten av att till

ledamöter i nämnden utses personer, som är väl kvalificerade för uppdraget.

Resultatet av reformen torde till väsentlig del vara beroende av att nämnden

till sitt förfogande får en tillräcklig kansliorganisation. Det synes icke erforderligt

att i detta sammanhang ta ställning till det organisationsförslag

som framlagts av kammarkontoret in. fl. Det ankommer på Stockholms stad

att förse nämnden med det kansli som visar sig vara behövligt.

IT. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken.

Vidare erfordras ändring i 5 § promulgationslagen till föräldrabalken,

vartill förslag jämväl uppgjorts. De inom justitiedepartementet utarbetade

lagförslagen har fogats såsom bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll. Till jämförelse

återgives även utredningsmannens författningsförslag (Bilaga B)

och det av föredragande borgarrådet förordade (Bilaga C). Beträffande de

föreslagna lagändringarna får jag, utöver vad som framgår av den tidigare

framställningen, anföra följande.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har bär

utelämnats.

it II i han t] till riksdagens protokoll I9ä.r>. 1 sand. Nr 187

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

1. Förslaget till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

19 kap.

2 §.

I sin gällande lydelse innehåller denna paragraf i första stycket bestämmelserna,

att i Stockholms stad överförmyndare icke skall utses och att vad

om överförmyndare stadgas skall gälla förmyndarkammaren. Härefter följer

stadgandet om förmyndarkammarens rätt att, i den mån Kungl. Maj :t

därom förordnar i vissa fall delegera sin myndighet till någon kammarens

ledamot eller tjänsteman eller annan lämplig person, som rådhusrätten utser.

Andra stycket innehåller en föreskrift av innebörd att Svea hovrätts

tillstånd erfordras för att ledamot av förmyndarkammaren och den, till vilken

kammarens beslutanderätt enligt första stycket delegerats, skall få av

rådhusrätten förordnas till förmyndare eller god man.

Departementschefen. I det inom justitiedepartementet upprättade lagförslaget

har i denna paragraf angivits, att i Stockholm skall finnas en överförmyndarnämnd.

Närmare regler om denna nämnd har upptagits i en ny

paragraf sist i kapitlet, betecknad 16 §.

Stadgandet i det nuvarande andra stycket av 2 § tillkom i anledning av

ett förslag av 1938 års sakkunniga och infördes genom lagen den 12 juni

1942 om ändring av 13 § promulgationslagen till förmynderskapslagen. I

enlighet med de direktiv som lämnats de sakkunniga hade dessa till övervägande

upptagit jämväl frågan om lämpligheten av att befattningshavare

vid Stockholms rådhusrätt av rådhusrätten förordnades att vara förmyndare

eller god man. De sakkunniga ansåg sig emellertid icke böra framlägga något

törslag om förbud däremot utan förordade en mindre ingripande regel. De

anförde, att förmyndarkammarens egna ledamöter genom sin dubbla ställning

av överförmyndare och medlemmar av förmynderskapsdomstolen intog

en vida starkare ställning beträffande förmynderskapsvården än andra

ledamöter av Stockholms rådhusrätt, ledamöterna av andra rådhusrätter

eller ordförandena i häradsrätterna. I den mån en medlem av Stockholms

förmyndarkammare utövade ett förmynderskap eller ett godmanskap, över

vilket Stockholms rådhusrätt utövade tillsynen, förenade han funktioner såsom

förmyndare, överförmyndare och medlem av förmynderskapsdomstolen.

Ett dylikt hopande på en hand av befogenheter syntes böra undvikas.

De sakkunniga ansåg därför, att förbud borde utfärdas för medlemmar av

förmyndarkammaren — med vilka de personer som fått rådhusrättens uppdrag

att utöva överfönnyndarfunktioner borde jämställas — att annat än i

vissa angivna undantagsfall, avseende huvudsakligen nära anförvanter, inneha

under förmyndarkammaren lydande förmynderskap eller uppdrag som

god man. Departementschefen anförde, att behovet av undantag från förbudet

kunde tillgodoses genom stadgande att sådant undantag fick medgivas

av hovrätten. I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört fick bestämmelsen

sin nuvarande utformning.

O

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Regeln är således betingad av det personella sambandet mellan förmyndarkammaren

och rådhusrätten i dess egenskap av förinynderskapsdomstol.

Genom den nu föreslagna reformen brytes detta samband. Beträffande riket

i övrigt finnes icke något motsvarande förbud för överförmyndarna. I 17 §

andra stycket överförmyndarkungörelsen sägs för det fall att överförmyndaren

själv är förmyndare eller god man för någon inom det distrikt, för vilket

han utsetts, att det åligger ersättaren att fullgöra tillsynen över förmynderskapet

eller godmanskapet.

Enligt 16 § första stycket i förslaget skall bl. a. bestämmelserna i 19 kap.

8 § i tillämpliga delar gälla ledamot i överförmyndarnämnden. I 8 § andra

stycket stadgas — såvitt nu är i fråga — att ledamot av rådhusrätt, som arbetar

å endast en avdelning, ej må vara överförmyndare i staden. Detta stadgande

är enligt vad som framgår av förarbetena till detsamma analogivis

tillämpligt jämväl å ledamot av förmynderskapsavdelning i rådhusrätt, som

arbetar på flera avdelningar. Härav följer, att ledamot av förmynderskapsa

vdel ningen vid Stockholms rådhusrätt ej får vara ledamot av överförmyndarnämnden.

Att ledamot av förmynderskapsavdelningen ej får utan särskilt

— av Kungl. Maj :t meddelat — tillstånd vara tjänsteman hos överförmyndarnämnden

framgår av 9 § 1 mom. andra punkten i kungl. kungörelsen

den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och

magistrat (nr 825). Ytterligare må påpekas det hinder mot uppkomsten

av ett personellt samband mellan förmynderskapsavdelningen och

överförmyndarnämnden som innefattas i rättegångsbalkens regler om domarjäv;

sålunda framgår av 4 kap. 13 § 7. sagda balk att domare är jävig

att handlägga mål, om han hos annan myndighet än domstol tagit befattning

med saken. Vad sålunda stadgas om mål gäller jämlikt 11 § lagen den

20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden (nr 807) även i fråga

om sådana ärenden.

På grund av vad sålunda anförts lärer anledning saknas att behålla en

särregel av detta slag för Stockholms vidkommande. Bestämmelser om'' huru

skall förfaras därest ledamot av överförmyndarnämnden — eller tjänsteman

till vilken beslutanderätt delegerats — själv kommer att inneha förmynderskap

eller godmanskap, som står under överförmyndarnämndens tillsyn,

torde få utfärdas på administrativ väg. Det nuvarande andra stycket av

paragrafen har således utgått ur förslaget.

14 §.

Första stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse innehåller stadgandet

om rättens —- d. v. s. förmynderskapsdomstolens — allmänna övervakningsplikt

i avseende å överförmyndaren. Vidare uttryckes här den förut

omnämnda särregeln, att denna tillsyn beträffande förmyndarkammaren utövas

av Svea hovrätt.

Department schef en. Skäl torde saknas att beträffande den allmänna övervakningen

av överförmyndarnämndens åligganden stadga en ordning som

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

avviker från den beträffande överförmyndare i allmänhet gällande. överförmyndarnämnden

bör således stå under tillsyn av Stockholms rådhusrätt.

På grund härav har särregeln i 14 § första stycket andra punkten utgått.

16 §.

Föredragande borgarrådet har i sitt författningsförslag upptagit de huvudsakliga

bestämmelserna om överförmyndarnämnden i 2 §. Beträffande

detta förslag må hänvisas till bilaga C.

Borgarrådet har beträffande första och andra styckena i sitt förslag antört,

att överförmyndarnämnden skall fungera såsom en vanlig kommunal

nämnd, för vilken lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm

(nr 337) skall gälla med de undantag som är betingade av de speciella

förhållandena. Utöver vad som stadgas i de allmänna författningarna om förmyndarkontrollen

skall gälla av Stockholms stadsfullmäktige antagna och

av Kungl. Maj :t fastställda specialregler för överförmyndarnämnden. Rörande

femte stycket har föredragande borgarrådet uttalat, att han är tveksam

huruvida — såsom hittills varit fallet beträffande förmyndarkammaren

— frågan om rätt för överförmyndarnämnden att eftergiva överförmyndararvode

kan bestämmas i administrativ ordning. Föredragande borgarrådet

förordar, att bestämmelser härom upptages i lagen.

Departementschefen. I 2 § har, såsom förut nämnts, stadgats, att i Stockholms

stad i stället för överförmyndare skall finnas en stadens nämnd,

kallad överförmyndarnämnden. Härav följer, att vad som i allmänhet gäller

i fråga om stadens nämnder skall — i den mån annat ej är särskilt föreskrivet

— gälla i avseende å överförmyndarnämnden; sålunda åligger det staden

att bestrida kostnaderna för nämnden, och i den mån nämndens verksamhet

icke omfattas av rättens övervakningsplikt blir nämnden underställd

stadskollegiets myndighet.

I första stycket av 16 § har stadgats, att överförmyndarnämnden skall bestå

av tre ledamöter. Dessutom har vissa uppräknade paragrafer i 19 kap.

gjorts tillämpliga å ledamot i nämnden. Dessa lagrum upptar i huvudsak bestämmelser

om valförfarande, mandattid, behörighet, avsägelserätt, entledigande,

ersättare och ämbetsansvar. Vidare har föreskrivits, att vad som

i övrigt stadgas om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å

nämnden, varjämte intagits en föreskrift om delegationsrätten. Den hittillsvarande

möjligheten att delegera beslutanderätt jämväl till annan lämplig

person, som rådhusrätten utser, har aldrig begagnats och torde böra utgå.

I andra stycket första punkten uttryckes stadens rätt att uppbära överförmyndararvodena.

Genom kungl. brev till överståthållarämbetet den 10 januari 1947 (nr 5)

har Stockholms stad bemyndigats att efterskänka eller nedsätta överförmyndararvoden

i sådana fall, där skyldighet att utgiva dylikt arvode är

för myndlingen eller hans familj förenad med avsevärd olägenhet eller där

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

eljest särskilda skäl föreligger för eftergift. Möjlighet att bereda dylik eftergift

synes böra finnas även i fortsättningen. Emellertid torde i princip anses

gälla, att kommun ej utan stöd av särskilt stadgande äger ge avkall på

ekonomisk rättighet. Enligt hittills gällande ordning har såväl stadens rätt

till överförmyndararvoden som dess befogenhet att eftergiva sådana arvoden

reglerats på administrativ väg. Enligt det nya systemet grundar sig stadens

rätt till överförmyndararvoden på allmän lag. Därför lärer jämväl befogenheten

att eftergiva dylikt arvode böra regleras i lag. I andra stycket

andra punkten av denna paragraf har föreskrivits, att staden äger eftergiva

överförmyndararvode, då särskilda skäl därtill föreligger. Bestämmelse om

delegation till överförmyndarnämnden att besluta i sådana ärenden torde

icke behöva upptagas i lag.

20 kap.

33 och 40'' §§.

Förevarande paragrafer innehåller dels regler om fullföljd av talan mot

överförmyndarens beslut och mot hovrättens beslut i bl. a. ärende som förut

handlagts av överförmyndaren och dels vissa undantagsregler i sådant

hänseende beträffande förmyndarkammaren.

Departementschefen. Av föreskriften i 19 kap. 16 § första stycket, att vad

om överförmyndare stadgas skall äga motsvarande tillämpning å överförmyndarnämnden,

följer att de allmänna reglerna i dessa lagrum jämväl avser

nämnden. Särbestämmelserna rörande förmyndarkammaren har utgått ur

förslaget.

Övergångsbestämmelserna

Vid ikraftträdandet av förevarande lagstiftning måste överförmyndarnämnden

redan vara tillsatt. Det torde därför böra föreskrivas, att Stockholms

stadsfullmäktige redan före ikraftträdandet skall välja ledamöter

och suppleanter i nämnden. De regler som gäller i avseende å beslut av förmyndarkammaren

och å beslut av hovrätten i ärende som först handlagts

av förmyndarkammaren torde böra under övergångstiden behålla sin giltighet.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § promulgationslagen

till föräldrabalken

Departementschefen. Den skyldighet att utgiva bouppteckningsavgift i

Stockholm som förelåg enligt äldre föreskrifter upphävdes genom kungl.

brev till överståthållarämbetet den 30 december 1930 (nr 453) såvitt avsåg

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dödsbon efter personer som avled efter ingången av år 1931. Den i förevarande

lagrum intagna bestämmelsen om förmynderskap för underårig

saknar därför tillämpning och bör utgå.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om

införande av föräldrabalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

39

Bilaga B.

Utredningsmannens författningsförslag

Förslag

till

Lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och 40 §

föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 1

2

1 Stockholms stad skall överförmyndare

icke utses utan skall vad om

överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.

Dock må frågor

om samtycke, tillstånd eller förordnande,

varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9,

10, 12 och U §§, i den män Konungen

därom förordnar å förmyndarkammarens

vägnar upptagas och avgöras

av någon dess ledamot eller

tjänsteman eller annan lämplig person,

som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren

och den som är utsedd att i angivna

hänseende fullgöra överförmyndares

åligganden må ej, utan att Svea hovrätt

givit tillstånd därtill, av rådhusrätten

förordnas till förmyndare eller

god man.

14

Rätten skall vaka över att överförmyndaren

fullgör sina åligganden.

Med avseende å Stockholms förmyndarkammare

utövas denna tillsyn av

Svea hovrätt.

överförmyndaren är —------

I Stockholm väljas överförmyndare

till det antal, som efter förslag av

staden bestämmes av Konungen. På

rådhusrätten ankommer att förordna

om förmynderskapens fördelning

mellan överförmyndarna.

Det åligger staden att i ordning,

som av Konungen godkännes, bestrida

arvode åt överförmyndarna

och de med deras verksamhet förenade

kostnaderna; och äger staden

uppbära belopp som avses i 12 §.

I övrigt skall vad i detta kapitel

stadgas om överförmyndare i tilllämpliga

delar gälla jämväl beträffande

överförmyndarna i Stockholm.

§•

Rätten skall vaka över att överförmyndaren

fullgör sina åligganden.

— underkastad ämbetsansvar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

33 §.

Talan mot-------av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut

som Stockholms förmyndarkammare

meddelar skall i stället för vad i

första stycket sägs gälla vad som är

föreskrivet om talan mot rättens beslut.

40

över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å

ärende som först handlagts av överförmyndaren.

Vad sist sagts gäller

dock ej ärende som handlagts av

Stockholms förmyndarkammare.

§•

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å

ärende som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957; dock skola bestämmelserna

om val av överförmyndare och

ersättare för dem äga tillämpning

redan under år 1956, och skall med

avseende å talan mot beslut av

Stockholms förmyndarkammare samt

mot hovrättens beslut i ärende, som

handlagts av förmyndarkammaren,

även efter lagens ikraftträdande gälla

vad i äldre lag är stadgat.

Stockholm stad åligger att senast

den 1 juli 1956 söka Konungens godkännande

å ordningen för bestridande

av omkostnaderna för överförmyndarverksamheten

i Stockholm.

Förmyndarkammaren upphör vid

denna lags ikraftträdande med sin

verksamhet, och meddelar Konungen

de bestämmelser som i anledning

därav må erfordras.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

41

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av föräldrabalken

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5

Arvode, varom förmäles i 19 kap.

12 § föräldrabalken, skall ej utgå till

Stockholms förmyndarkammare beträffande

sådant förmynderskap för

underårig eller godmanskap, som

ställts under Stockholms rådhusrätts

tillsyn i samband med inregistrering

av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift

utgått.

§•

Arvode, varom förmäles i 19 kap.

12 § föräldrabalken, skall ej utgå till

överförmyndare i Stockholm beträffande

sådant godmanskap, som

ställts under Stockholms rådhusrätts

tillsyn i samband med inregistrering

av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift

utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Bilaga C

Föredragande borgarrådets förslag till författningsändringar
-

Förslag

till

Lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrahalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och 40 §§

föräldrahalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 kap.

2 §.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad om

överförmyndare stadgas gälla överförmyndarnämnden. Dock må frågor om

samtycke, tillstånd eller förordnande, varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9, 10, 12

och 14 §§, i enlighet med vad därom föreskrives i den av Konungen på förslag

av Stockholms stadsfullmäktige fastställda instruktionen för nämnden,

å nämndens vägnar upptagas och avgöras av någon nämndens ledamot eller

tjänsteman.

Angående överförmyndarnämnden lända i övrigt till efterrättelse lagen

om kommunalstyrelse i Stockholm, dock att ledamöterna jämte suppleanter

skola väljas för en tid av fyra kalenderår, ävensom av Konungen på förslag

av Stockholms stadsfullmäktige fastställt reglemente för överförmyndarverksamheten

i Stockholm.

Ledamot av nämnden och tjänsteman, som avses i 2 § 1 stycket, må ej

av rådhusrätten i Stockholm förordnas till förmyndare eller god man.

Det åligger staden att bestrida arvode åt nämndens ledamöter och kostnaderna

för nämndens verksamhet; och äger staden uppbära belopp som

avses i 12 §.

Stockholms stad äger genom överförmyndarnämnden efterskänka eller

nedsätta överförmyndararvode i sådant fall, där skyldighet att utgiva dylikt

arvode är för myndlingen eller hans familj förenad med avsevärd olägenhet

eller där eljest särskilda skäl föreligga för eftergift.

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren och i avseende å förmynderskapsvården

i Stockholm överförmyndarnämnden fullgör sina åligganden.

överförmyndaren är i sin befattning med överförmyndarärenden underkastad

ämbetsansvar, även om han eljest ej är underkastad sådant ansvar.

Vad nu sagts gäller i Stockholm ledamot av överförmyndarnämnden samt

tjänsteman, som avses i 2 § 1 stycket.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

43

■ 20 kap.

33 §.

Talan mot beslut av överförmyndare, ävensom mot beslut av överförmyndarnämnden

i Stockholm i ärende rörande förmynderskap, föres skriftligen

hos rätten inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

40 §.

över hovrättens beslut i fråga, som avses i 39 §, må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å ärende, som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock skola bestämmelserna

om val av överförmyndarnämnd i Stockholm äga tillämpning redan under

år 1955. Med avseende å talan mot beslut av Stockholms förmyndarkammare

samt mot hovrättens beslut i ärende, som handlagts av förmyndarkammaren,

skall även efter lagens ikraftträdande gälla vad i äldre lag är

stadgat.

Förmyndarkammaren upphör vid denna lags ikraftträdande med sin

verksamhet, och meddelar Konungen de bestämmelser, som i anledning därav

må erfordras.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av foräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av

foräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Arvode, varom förmäles i 19 kap. 12 § foräldrabalken, skall ej utgå till

Stockholms stad beträffande sådant godmanskap, som ställts under Stockholms

rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning,

för vilken bouppteckningsavgift utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 29 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 18 mars 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av föräldrabalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e. o. hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

45

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 mars 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 30

mars 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 mars 1955 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande

av föräldrabalken.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,

att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande, därvid föredraganden framhåller,

att han icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas

senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdde

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1955:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m. s. 1 i texten