Med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:207, Med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
1
Nr 207
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft; given
Stockholms slott den li oktober 1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen framlägges förslag till lag, som möjliggör reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft. Förslaget är utformat i nära överensstämmelse
med den lag i ämnet som gällde under åren 1949—1954. Giltighetstiden
för den nya lagen begränsas till den 30 juni 1956.
t Bihang till riksdagen protokoll 1955. 1 saml. Nr 207
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
Förslag
till
Lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Därest på grund av bristande tillgång på vattenkraft eller av annan orsak
tillgången på elektrisk kraft inom riket under viss tidsperiod kan förutses
ej komma att förslå för att tillgodose behovet därav, må reglering av förbrukningen
av dylik kraft ske i enlighet med vad i denna lag sägs.
2 §.
Förordnande om åtgärder, som i 1 § avses, meddelas av Konungen samt
må innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning mellan förbrukarna
som om användningen i övrigt av tillgänglig kraft.
Konungen äger uppdraga åt myndighet eller annat för ändamålet lämpat
organ, som Konungen bestämmer, att meddela närmare föreskrifter om tilllämpningen
av förordnande, som avses i första stycket.
3 §•
Vid meddelandet av föreskrift enligt 2 § skall tillses, att behov, vilkas
täckande är av särskild vikt för befolkningen eller produktionen eller eljest
för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.
4 §.
Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan
anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft
(kraftföretag), som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft
åt förbrukare vilka beröras av föreskriften, att enligt anvisningar av Konungen
eller organ, som i 2 § sägs, vidtaga åtgärder för att i görligaste mån förhindra
överträdelser av föreskriften.
5 §•
Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han
enligt föreskrift jämlikt 2 § äger uttaga, skall där Konungen så förordnar
Iiungl. Maj:ts proposition nr 207
3
vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt
föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift
en särskild överuttagningsavgift.
överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,
samt tillfaller kronan.
6 §•
Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen eller organ som i 2 § sägs, uppbära och
redovisa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits
från företaget.
Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget
att enligt anvisningar av Konungen eller organ som i 2 § sägs avstänga
förbrukaren från vidare kraftuttag.
Konungen må, då särskilda skäl därtill föranleda, befria förbrukare från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift, som påförts honom.
7 §•
Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller av sådan järnvägs- eller
spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid
vilken elektrisk kraft användes för annat ändamål än för belysning, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosatt beträffande företaget eller anläggningen
meddelad föreskrift enligt 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse.
Har annan förbrukare av kraft än i första stycket avses uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet använt kraft för annat ändamål än sådant, vartill han
enligt meddelad föreskrift äger använda kraft, dömes som i första stycket
sägs.
8 §•
Underlåter ägare eller innehavare av kraftföretag att fullgöra vad honom
åligger enligt 4 eller 6 §, må organ, som i 2 § sägs, vid vite tillhålla den
försumlige att fullgöra dylikt åliggande.
9 §.
Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag
eller av anläggning, varom förmäles i 7 §, skall, såvitt angår kommunalt
kraftföretag eller kommunal anläggning, i stället äga tillämpning å föreståndaren.
10 §.
Konungen äger meddela närmare föreskrifter angående tillämpningen
av denna lag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1956. Föreskrift, som meddelas med stöd av lagen,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.
Vad i lagen stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet begånget
brott, som i lagen avses, skall dock äga tillämpning även efter det
lagen i övrigt upphört att gälla. Vad nu sagts skall ock, i den mån Konungen
ej annorledes förordnar, äga tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga
överuttagningsavgift för elektrisk kraft, som uttagits under tid, då
föreskrift jämlikt 5 § om dylik avgift varit gällande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 207
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 oktober 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om lagstiftning
angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och anför därvid
följande.
Tidigare lagstiftning. Med anledning av bristen på kraft och bränsle under
det senaste kriget genomfördes lagen den 12 december 19Al (nr 925) om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (prop. 1941: 347, första
lagutskottets utlåtande 1941: 49). Enligt denna lag ägde Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens bränslekommission vid behov
meddela föreskrift om kraftens och gasens fördelning mellan förbrukarna
samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft och gas. I likhet med ett
flertal andra av de lagar av kristidslags natur som tillkom under kriget
skulle lagen äga tillämpning först efter särskilt förordnande. Sådant förordnande
meddelades av Kungl. Maj :t, efter inhämtande av riksdagens samtycke,
samtidigt med lagens utfärdande. Lagen gällde till en början till och
med den 30 juni 1943, men den förlängdes sedermera successivt med ett år
i sänder, sista gången till och med den 30 juni 1949.
Med stöd av 1941 års lag utfärdades vid ett flertal tillfällen av Kungl.
Maj :t och bränslekommissionen föreskrifter angående inskränkningar i och
reglering av förbrukningen av kraft och gas.
Från och med den 1 juli 1949 ersattes 1941 års lag med lagen den 6 maj
19A9 (nr 182) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft (prop. 1949:
82, andra lagutskottets utlåtande 1949: 9). I denna lag stadgades, i 1 §, att
därest på grund av bristande tillgång på vattenkraft eller av annan orsak
tillgången på elektrisk kraft inom riket under viss tidsperiod kunde förutses
ej komma att förslå för att tillgodose behovet därav, reglering av förbruk
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
ningen av dylik kraft finge ske i enlighet med vad i lagen föreskrevs. Förordnande
om reglering fick enligt 2 § meddelas av Kungl. Maj:t och kunde
innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning mellan förbrukarna som
om användningen i övrigt av tillgänglig kraft. Kungl. Maj :t ägde vidare uppdraga
åt myndighet som Kungl. Maj :t bestämde att meddela närmare föreskrifter
om tillämpningen av sådant förordnande. I 3 § stadgades, att vid
meddelande av föreskrifter skulle tillses, att behov vilkas täckande var av
särskild vikt för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna,
i främsta rummet blev tillgodosedda. Kraftföretagarna ålades enligt 4 §
att vidtaga åtgärder för att i görligaste mån förhindra överträdelser av meddelade
föreskrifter. Bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som uttog
för mycket kraft, att erlägga särskild överuttagningsavgift meddelades i 5
och 6 §§. I 7—11 §§ slutligen meddelades vissa ansvars- och vitesbestämmelser
och i övrigt föreskrifter av formell natur.
Den år 1949 utfärdade lagen gällde till och med den 30 juni 1954. Lagen
har icke sedermera förlängts. Det må anmärkas, att vattenfallsstyrelsen —
i samråd med svenska elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen
— i skrivelse till handelsdepartementet den 25 november 1953 uttalade, att
en förlängning av 1949 års lag icke syntes erforderlig, dock under förutsättning
att kraftverksbyggnader och sjöregleringar skulle kunna genomföras
enligt föreliggande planer och att behovet av elektrisk kraft icke skulle stiga
i snabbare takt än som kunde förväntas av utförda prognosstudier.
Framställning av centrala driftledningen. I framställning till Kungl. Maj:t
den 16 september 1955 har centrala driftledningen — i samråd med vattenfallsstyrelsen,
svenska elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen
— hemställt om åtgärder för att ånyo möjliggöra en reglering av elektricitetsförbrukningen.
I framställningen anföres:
Situationen är för dagen den, att belastningsökningen särskilt under det
sist förflutna året vida överstigit den prognos man arbetat efter vid bestämmande
av utbyggnadstakten och att de senaste månadernas ihärdiga torka
avsevärt försämrat möjligheterna att uppnå balans mellan tillgång och kraftbehov
under vinterhalvåret 1955/56. Belastningsökningen har det senaste
året uppgått till ett ca 50 % högre värde än enligt den prognos man arbetade
med, när nu för idrifttagning aktuella kraftstationer påbörjades. Nederbörden
har under sommaren varit exceptionellt låg. En jämförelse mellan å
ena sidan tillgängliga produktionsresurser genom tillgång på produktionsmaskinen
och vatten i magasinen och å andra sidan väntad belastningsökning
under det kommande vinterhalvåret bär gett vid handen, att det för
dagen är en avsevärd risk för att under detta vinterhalvår tillgången icke
skall räcka till för att tillgodose behovet av elkraft även om all tillgänglig
reservkraft och möjlighet till kraftimport från Danmark utnyttjas.
Genom kraftförsörjningens struktur kan en kraftbrist drabba olika landsdelar
i olika hög grad, varför risken för bristande balans kan vara större i
vissa landsdelar än på andra håll. I själva verket har inskränkningar redan
måst göras hos en del storindustrier, belägna i trakter, som drabbats särskilt
svårt av torkan.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
Centrala driftledningen bedömer läget så, att den genomsnittliga risken
för att inskränkningar av kraftleveranser måste göras är så stor, att man
till den kommande vintern måste göra sig beredd att kunna genomföra en
statlig reglering av kraftförbrukningen. Därjämte har numera även situationen
på längre sikt klarnat så till vida, att man icke under den närmaste
femårsperioden kommer att uppnå tillräcklig balans gentemot den väntade
belastningsökningen. Detta sammanhänger med eftersläpningar i utbyggnadsprogrammet
till följd av dels investeringsbegränsningar och kreditrestriktioner,
dels svårigheterna för vattendomstolarna att med nuvarande omfattning
av arbetskraften och det växande motståndet mot vattenkraftutbyggnader
i Norrland i tid genomföra sin andel av arbetsprogrammet. Uppträder
torrår under denna tid, torde belastningsinskränkningar bli ofrånkomliga.
Då sålunda de förutsättningar, som föranledde kraftindustrien att icke
förorda en förlängning av 1949 års lag nu icke till någon del är uppfyllda,
och man sålunda befinner sig i ungefär samma läge, som när 1949 års lag
kom till, får det anses nödvändigt att ånyo erhålla de möjligheter till reglering
av kraftförbrukningen, som denna lag erbjöd. Lämpligen kunde detta
ske genom att lagen åter antogs i oförändrat skick. Med hänsyn till att kraftsituationen
redan nu är prekär, bör lagen träda i kraft snarast och senast
den 1 december 1955. Den bör gälla under återstående del av belastningsåret
1955/56, d. v. s. till och med den 30 juni 1956. För dagen är i stort sett planerna
klara för vilka kraftstationsutbyggnader som beräknas komma i drift
senast år 1960. Även om detta program genomföres planenligt, vilket förutsätter
att inga svårigheter av finansiell natur uppträder och att icke begränsningen
av vattendomstolarnas kapacitet lägger hinder i vägen, uppnås icke
någon gång under den mellanvarande tiden sådan balans mellan väntad belastning
och krafttillgången, att belastningen kan täckas av tillgängliga vatten-
och värmekraftresurser under dåliga vattenår. Lagen synes emellertid
nu böra ta sikte på de aktuella svårigheterna innevarande budgetår. Centrala
driftledningen vill i anslutning härtill understryka nödvändigheten av att
utbyggnadsverksamhetens planenliga genomförande icke äventyras genom
svårigheter i form av kreditrestriktioner och investeringsbegränsningar eller
genom begränsningen i vattendomstolarnas kapacitet. Eljest riskerar man
att det redan nu föreliggande och i och för sig otillräckliga utbyggnadsprogrammet
icke kan fullföljas.
Med hänsyn till att det kan bli aktuellt att genomföra en reglering av
kraftförbrukningen redan denna vinter, kan det bli nödvändigt att inom snar
framtid taga ställning till genom vilken myndighet en sådan reglering bör
äga rum. Någon nu befintlig myndighet har icke nu och har icke heller tidigare
haft Kungl. Maj :ts uppdrag att handha en dylik reglering. Den myndighet,
som skulle ligga närmast till hands, torde vara statens handels- och
industrikommission, som övertagit en del av förutvarande bränslekommissionens
uppgifter. Emellertid har Kungl. Maj :t i nådig skrivelse den 22
april 1955 till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap godkänt, att
planläggningsarbetet rörande hushållningen av elektrisk kraft under krig
får bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som föreslagits
av riksnämnden. Enligt dessa riktlinjer skulle frågor rörande hushållningen
av elkraft under krig handhas av eu myndighet, som i viss mån kan
sägas utgöra en ombildning av den nuvarande centrala driftledningen, vilken
ju annars icke har myndighets karaktär. Centrala driftledningen vill
deklarera, alt den, om så befinncs önskvärt, är beredd alt efter en liknande
ombildning handha även den statliga reglering av elektrisk kraft, som kan
komma alt erfordras vintern 1955/56. Väljcs denna lösning, torde myndig
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
hetens sammansättning böra göras något annorlunda än vad som föreslagits
för »centrala driftledningen i krig», eftersom under fredstid såsom nu andra
hänsyn torde böra väga tyngre vid myndighetens bedömanden av angelägenheten
hos olika konsumtionsbehov än under ett krig. Förutom ordföranden,
vilken såsom för krigsorganisationen förutsättes vara chefen för statens
vattenfallsverk, bör därför ingå representanter för ansvariga organ inom
de områden, som närmast kommer att beröras av en reglering. Sålunda synes
statens handels- och industrikommission, arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges
industriförbund och kraftföretagen, statens såväl som de enskilda, böra vara
representerade.
Framställningen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte dels
vidtaga sådana åtgärder, att en reglering av den elektriska kraftförsörjningen
i den omfattning och under de förutsättningar, som angavs i 1949 års lag,
kan bli möjlig med verkan senast från och med den 1 december 1955 och
med giltighet till och med den 30 juni 1956, dels omedelbart uppdraga åt
centrala driftledningen att vidtaga förberedande åtgärder för en reglering.
Yttranden. Över centrala driftledningens framställning har efter remiss
yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegiet, statens
handels- och industrikommission och Sveriges industriförbund.
Samtliga remissinstanser uttalar sig för att åtgärder snarast måtte vidtagas
för att möjliggöra en statlig reglering av kraftförsörjningen. Kommerskollegiet
anför sålunda, att centrala driftledningen i sin framställning
anfört övertygande skäl för att det kan bli nödvändigt inom en snar framtid
att reglera förbrukningen av elektrisk kraft. Såvitt av framställningen
kan utläsas torde läget vara sådant, att en på frivillighetens väg genomförd
ransonering icke kan förordas utan att en sådan måste ske under statens
ledning. Statens handels- och industrikommission framhåller i sitt yttrande,
att enligt uppgift kraftleveranskontrakten numera, i motsats till vad fallet
var vid tillkomsten av 1949 års lag, i allt större utsträckning innehåller force
majeure-klausuler så avfattade, att leverantörerna icke blir skadeståndsskyldiga
vid minskade leveransmöjligheter. Med hänsyn härtill torde en viss
nedskärning av förbrukningen av elektrisk kraft kunna genomföras utan att
en ransoneringslag finnes. Om en starkare nedskärning av förbrukningen
måste genomföras, synes det dock mindre tillfredsställande att fördelningen
av tillgänglig kraft skall ske genom leverantörernas försorg. Fn mer central
planering torde då vara att föredraga, särskilt med hänsyn till den bättre
överblick av behoven som därvid synes möjlig. En förutsättning för en sådan
ransonering är att lagstiftning av nu föreslagen art kommer till stånd.
Sveriges industriförbund uttalar att — även om det ännu icke torde vara
uteslutet att en förbättring i vattentillgången kan komma att inträda, som
gör en allmän inskränkning av kraftförbrukningen onödig — möjligheter
dock snarast bör skapas för att genomföra en statlig reglering av kraftförbrukningen.
Detta torde lämpligen kunna ske genom en lagstiftning med
samma innehåll som 1949 års lag. Förbundet delar centrala driftledningens
uppfattning, att det icke för närvarande finns anledning att giva lagen längre
Kungl. Maj.ts proposition nr 207
9
giltighetstid än till den 30 juni 195G. Vidare understryker förbundet, att
ransonering icke bör tillgripas utan att först alla möjligheter att på frivillighetens
väg uppnå besparing av kraft tillvaratagits. Blir en kraftransonering
trots allt nödvändig, är det givetvis av vitalt intresse för landets ekonomi
att begränsningen av kraftförbrukningen genomföres på sådant sätt,
att inskränkningar i den industriella produktionen så långt som möjligt
undvikes.
Vad beträffar frågan om handhavandet av en reglering biträder kommerskollegiet
förslaget, att centrala driftledningen skall utnyttjas i detta
avseende. Enligt kollegiets mening bör en statlig nämnd tillsättas, vars ordförande
och ledamöter utses av Kungl. Maj :t. I nämnden bör ingå represenianter
för den centrala driftledningen samt för olika förbrukarkategorier
och allmänna intressen. En på detta sätt sammansatt nämnd kan begagna
sig av den centrala driftledningens organisation vid fullgörandet av det erhållna
uppdraget. Statens handels- och industrikommission anför att principiella
betänkligheter kan resas mot att för en kortare period ombilda centrala
driftledningen till en myndighet. Som en lämplig anordning synes
kunna ifrågakomma, att ransoneringens handhavande uppdrages åt en
särskild av Kungl. Maj :t tillsatt statlig styrelse eller nämnd, som förfogar
över centrala driftledningens organisation för utrednings- och verkställighetsuppgifter.
Denna styrelse eller nämnd bör under Kungl. Maj :t ha att meddela
närmare föreskrifter rörande ransoneringen och även kunna taga emot
klagomål över ransoneringens handhavande. Över dess beslut bör besvär
kunna anföras hos Kungl. Maj :t. I styrelsen eller nämnden bör lämpligen
centrala driftledningen vara representerad, men härutöver bör även ingå
företrädare för olika konsumentkategorier och för allmänna intressen. Utan
att i övrigt ingå på sammansättningen fäster kommissionen uppmärksamheten
på att en ransonering och dess utformning, särskilt om ransoneringen
blir hård, i hög grad berör landets försörjning med olika varor och även kan,
genom att leda till minskade exportmöjligheter och ökat importbehov beträffande
vissa varor, påverka handelsbalansen. Sveriges industriförbund
ifrågasätter, om det icke ur juridiskt-administrativa synpunkter skulle vara
till fördel, om en reglering omhänderhaves av en för ändamålet särskilt
tillskapad nämnd, som intager en i förhållande till centrala driftledningen
fristående ställning. En sådan nämnd bör givetvis representera olika intressen,
som kan komma att beröras av kraftregleringen. Den bör å andra sidan
icke göras för stor. Förbundet tillstyrker att nämnden i huvudsak får den
sammansättning centrala driftledningen tänkt sig i sitt förslag till ombildning
av själva centrala driftledningsorganisationen. 1 nämnden bör även ingå
representant för den s. k. borgerliga förbrukningen. På vilken myndighet
ansvaret för regleringen än kommer att läggas utgår förbundet från att centrala
driftledningens organisation kommer att utnyttjas för förberedande
åtgärder, utredningar och det huvudsakliga handhavandet av det löpande
arbetet med ransoneringen. Genom sina personella resurser och ingående
kännedom om ifrågavarande produktions- och konsumtionsförhållanden har
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
nämligen centrala driftledningen bättre möjligheter än något annat befintligt
organ att snabbt och effektivt genomföra de åtgärder som en ransonering
inom olika förbrukningsområden skulle kräva. Arbetsmarknadsstyrelsen
understryker angelägenheten av att styrelsen under alla förhållanden blir
lepresenterad i det organ som skall handhava regleringen.
Föredraganden. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har 1949
års lag om reglering av elektricitetsförbrukningen numera upphört att
gälla. Då giltighetstiden för lagen utlöpte förra året, räknade man icke
med att det i fortsättningen skulle föreligga behov av ransonering. De
förutsättningar på vilka detta antagande byggdes har dock nu väsentligt
ändrats. Kraftbehovet har stegrats i en takt som icke varit väntad, och den
långvariga torkan under den förflutna sommaren har ytterligare skärpt
läget. Om icke en väsentlig förbättring i vattentillgången inträder under den
närmaste tiden, måste man räkna med att åtgärder för en reglering av förbrukningen
åter blir påkallade. Det torde visserligen icke vara uteslutet
att den nu akuta bristsituationen skall kunna bemästras på frivillighetens
väg. Såsom handels- och industrikommissionen påpekat innehåller kraftleveranskontrakten
numera ofta klausuler om force majeure, vilka möjliggör
en nedskärning av leveranserna utan att skadeståndsskyldighet för leverantören
inträder. Uppenbarligen skulle det också vara mest tilltalande om
en särskild ransoneringslagstiftning kunde undvikas. Jag anser mig dock
nödsakad att — i överensstämmelse med centrala driftledningens av sakkunniga
myndigheter och organisationer understödda framställning — såsom
en beredskapsåtgärd föreslå genomförandet av en dylik lagstiftning, så att
möjlighet föreligger att införa en statlig reglering om en sådan skulle visa
sig påkallad. Lagstiftningen bör träda i kraft snarast möjligt. Den bör
emellertid få provisorisk karaktär, varför dess giltighetstid torde få begränsas
till den 30 juni 1956.
Vid utformningen av den nya lagen bör 1949 års lag i ämnet i allt väsentligt
kunna tjäna såsom förebild. Handhavandet av regleringen kan lämpligen
uppdragas åt ett för ändamålet särskilt bildat organ med nära anknytning
till centrala driftledningen. I detta organ bör ingå representanter för
de olika intressen som kan komma att beröras av en reglering; även den s. k.
borgerliga förbrukningen synes härvid böra vara representerad. Närmare
bestämmelser härom liksom beträffande tillämpningen i övrigt av lagen
torde få meddelas av Kungl. Maj :t. I själva lagen synes i det angivna hänseendet
tillfyllest att stadga, att Kungl. Maj :t äger uppdraga handhavandet
av regleringen åt myndighet eller annat för ändamålet lämpat organ som
Kungl. Maj :t bestämmer.
I likhet med 1949 års lag torde den nya lagen böra medgiva åläggande av
överuttagningsavgift, då för mycket kraft uttages. Denna avgift är inte av
den karaktär, att den bör inräknas i det beskattningsvärde, som ligger till
grund för uttagandet av elskatt enligt 1951 års elskatteförordning.
Enligt vad jag erfarit av chefen för kommunikationsdepartementet är det
Kungl. Maj:ts proposition ni 207
11
avsett, att kostnaderna för en eventuell reglering skall förskotteras av vattenfallsstyrelsens
driftmedel. Något anslag för ändamålet behöver alltså
icke nu begäras av riksdagen. Om en reglering skulle komma att genomföras,
torde frågan om det slutliga bestridandet av kostnaderna få upptagas
till särskild prövning.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischier
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den U oktober
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 13 oktober 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 7 oktober 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.
Förslaget, som finnes bilagi detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 74 oktober
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 14 oktober
1955 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 oktober 1955 remitterade
förslaget till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.