Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), m. m

64 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:37, Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949

(nr 340), m. m.; given Stockholms slott den 30 december

1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över mrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse

av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Från vapenförordningens tillämpningsområde skall enligt propositionen

undantagas kulammunition till jaktstudsare med kaliber överstigande

6,5 mm.

Vidare föreslås i propositionen en decentralisering av vapenärendena till

polismyndigheterna. Sålunda skall det enligt förslaget ankomma på polismyndigheterna

att handlägga — förutom såsom f. n. ansökningar om tillstånd

att inneha hagelgevär och rätt att förvärva ammunition — jamval

ansökningar om tillstånd att inneha andra skjutvapen samt ärenden om

återkallelse av tillstånd och angående inlösen av vapen. Länsvapenregistren

föreslås skola slopas utom såvitt angår ärenden rörande handel med skjutvapen.

I Stockholm skall dock såsom hittills vapenärenden handläggas av

överståthållarämbetet.

Förslaget avser därjämte att bereda lättnader för svenska, danska, finska

och norska medborgare i gällande bestämmelser om införsel av jakt- och

tävlingsvapen med tillhörande ammunition.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 37.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§, 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 14—

17 §§, 18 § 1 mom., 20, 27—29 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom., 39 och 40 §§

samt 41 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma förordning skall införas

en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

2 §.

Med ammunition------

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor,

hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddningshylsor

utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förordningen

gäller.

Utöver vad------och

3§.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna

i 6, 9, 29 eller 31 §,

må skjutvapen innehavas allenast av

den som enligt denna förordning

eller på grund av kungörelsen den 26

juli 1927 (nr 338) med vissa bestäm
-

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

nu sagts.

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor,

hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddningshylsor

utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förordningen

gäller, ävensom kulammunition

för jaktstudsare med kaliber

överstigande 6,5 millimeter.

giftstadgan.

2 a §.

Med hemvist förstås i denna förordning

kyrkobokföringsorten eller

beträffande den, som icke är här i

riket kyrkobokförd, den ort, där han

är bosatt.

3 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna

i 6, 9, 29, 31 eller 35 §, må

skjutvapen innehavas allenast av

den som enligt denna förordning

eller på grund av kungörelsen den

26 juli 1927 (nr 338) med vissa be
-

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 17 § samt 41 § 2 mom., se SFS 1952: 291

och av 18 § 1 mom., se SFS 1951: 292.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

3

(Nuvarande lydelse:}

melser angående skjutvapen och ammunition

eller vapenkungörelsen den

22 juni 1934 (nr 315) erhållit tillstånd

att förvärva, innehava eller införa

vapnet eller som enligt någon

av sistnämnda båda författningar

deklarerat vapnet och erhållit föreskrivet

bevis därom (deklarationsbevis).

5 §•

i mom. Vill någon genom köp,

byte, gåva eller annorledes förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen, innehava

vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest

innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det

län, dår han har sitt hemvist, eller,

om han är bosatt utom Stockholm

och ansökningen avser hagelgevär,

hos polismyndigheten i den ort, där

han har sitt hemvist, söka tillstånd

att innehava vapnet. Vad nu stadgats

skall ock gälla, där annan än

den som yrkesmässigt tillverkar

skjutvapen själv vill förfärdiga sådant

vapen.

Ansökan beträffande----

Angående skyldighet--— —

(Föreslagen lydelse:)

stämmelser angående skjutvapen

och ammunition eller vapenkungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 315) erhållit

tillstånd att förvärva, innehava

eller införa vapnet eller som enligt

någon av sistnämnda båda författningar

deklarerat vapnet och erhållit

föreskrivet bevis därom (deklarationsbevis).

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen, innehava

vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest

innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos polismyndigheten

i den ort, där han har sitt hemvist,

eller, om han har sitt hemvist i

Stockholm, hos öv er ståthållar ämbetet

söka tillstånd att innehava vapnet.

Vad nu stadgats skall ock gälla,

där annan än den som yrkesmässigt

tillverkar skjutvapen själv vill förfärdiga

sådant vapen.

--ägde rum.

---i 19 §.

7 §• 7 §.

Ansökan om —-------sökanden innehar.

År fråga — — — — — — rörande vapnet.

Ansökningen ingives i Stockholm Ansökningen ingives i Stockholm

till överståthållarämbetet och i öv- till överståthållarämbetet och i övriga

delar av riket till polismyndig- riga delar av riket till polismyndigheten

i orten; dock må den som heten i orten.

tillhör den nomadiserande lappbc
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

folkningen i stället ingiva ansökningen

till lappfogden.

Myndighet som mottagit ansökningen

skall, dår ej myndigheten

själv har att pröva densamma, insända

den jämte eget yttrande till

länsstyrelsen.

8 §.

2 mom. Där länsstyrelsen eller,

om tillstånd meddelas av polismyndighet,

denna myndighet i särskilt

fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet, såframt

vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

Den som

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

2 mom. Där den tillståndsbeviljande

myndigheten i särskilt fall ej

annat förordnar, vare tillstånd att

innehava skjutvapen förfallet, såframt

vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

meddelat tillståndet.

14 §.

Länsstyrelse må återkalla tillstånd

att innehava skjutvapen eller,

där fråga är om deklarerat vapen,

meddela förbud mot fortsatt innehav

av vapnet, därest innehavaren ådagalagt

sådana egenskaper, att han

icke vidare bör betros med att innehava

skjutvapen, eller till följd av

sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt

finnes olämplig att innehava

sådant vapen eller då eljest skälig

anledning förekommer därtill. Har

vederbörande sitt hemvist inom annan

länsstyrelses område, skall denna

länsstyrelse underrättas om återkallelsen

eller förbudet.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, åligger det efter

anmaning innehavaren att till myndighet

som i 7 § tredje stycket sägs

14 §.

Myndighet som i 5 § 1 mom. första

stycket avses må återkalla tillstånd

att innehava skjutvapen eller,

där fråga är om deklarerat vapen,

meddela förbud mot fortsatt innehav

av vapnet, därest innehavaren ådagalagt

sådana egenskaper, att han icke

vidare bör betros med att innehava

skjutvapen, eller till följd av sjukdom,

alkoholmissbruk eller dylikt

finnes olämplig att innehava sådant

vapen eller då eljest skälig anledning

förekommer därtill.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, åligger det efter

anmaning innehavaren att till myndighet

som i 5 § 1 mom. första styc
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

eller till den, som myndigheten bestämmer,

ofördröjligen avlämna vapnet

jämte till detsamma hörande ammunition,

så ock tillstånds- eller deklarationsbeviset

rörande vapnet. Det

åligger den, till vilken vapnet och

ammunitionen sålunda överlämnats,

att förvara egendomen på betryggande

sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats

efter vad i 15 § sägs, skola,

sedan beslutet om återkallelsen eller

förbudet vunnit laga kraft, av kronan

inlösas, såvida ej egendomen

jämlikt 36 § förklaras förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader

från delfåendet av beslutet eller inom

den längre tid länsstyrelsen i särskilt

fall bestämmer hos myndighet som

i 7 § tredje stycket sägs styrker, att

egendomen överlåtits till någon som

äger innehava densamma eller att

egendomen eljest tillhör annan än

innehavaren och ägaren själv är berättigad

att innehava densamma. I

sådant fall skall vapnet och ammunitionen

överlämnas till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde,

efter vilket inlösen skall ske. Där ej

särskilda skäl till annat föranleda,

skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning

till den som idkar handel med vapen

eller ammunition.

Innan länsstyrelsen företager värdering

som nu sagts, skall länsstyrelsen

lämna egendomens ägare tillfälle

att inkomma med den utredning,

som finnes erforderlig för att

styrka egendomens värde. Sedan det
-

(Föreslagen lydelse:)

ket avses eller till den, som myndigheten

bestämmer, ofördröjligen

avlämna vapnet jämte till detsamma

hörande ammunition, så ock tillstånds-

eller deklarationsbeviset rörande

vapnet. Det åligger den, till

vilken vapnet och ammunitionen sålunda

överlämnats, att förvara egendomen

på betryggande sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats

efter vad i 15 § sägs, skola,

sedan beslutet om återkallelsen eller

förbudet vunnit laga kraft, av kronan

inlösas, såvida ej egendomen

jämlikt 36 § förklaras förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader

från delfåendet av beslutet eller

inom den längre tid myndighet, som

meddelat beslutet om återkallelse, i

särskilt fall bestämmer hos myndigheten

styrker, att egendomen

överlåtits till någon som äger innehava

densamma eller att egendomen

eljest tillhör annan än innehavaren

och ägaren själv är berättigad att

innehava densamma. I sådant fall

skall vapnet och ammunitionen överlämnas

till honom.

Myndigheten fastställer det värde,

efter vilket inlösen skall ske. Där ej

särskilda skäl till annat föranleda,

skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning

till den som idkar handel med vapen

eller ammunition.

Innan myndigheten företager värdering

som nu sagts, skall myndigheten

lämna egendomens ägare tillfälle

att inkomma med den utredning,

som finnes erforderlig för att styr
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ta fastställts, skall lösensumman ge- ka egendomens värde. Sedan detta

nom länsstyrelsens försorg utbetalas fastställts, skall lösensumman genom

till egendomens ägare. myndighetens försorg utbetalas till

egendomens ägare.

Med vapen----• — — särskilt föreskrivet.

För värdering som i andra stycket

sägs må länsstyrelsen anlita sakkunnig

myndighet eller sakkunnig enskild

person. Åt enskild person, som

biträtt vid värderingen, äger länsstyrelsen

av statsmedel utbetala skälig

ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i

15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej

sist inom tre månader från delfåendet

av avslagsbeslutet eller inom den

längre tid länsstyrelsen eller, där avslagsbeslutet

meddelats av polismyndighet,

denna myndighet i särskilt

fall bestämmer hos myndighet som i

7 § tredje stycket sägs eller hos den,

som sistnämnda myndighet bestämmer,

styrker, att egendomen överlåtits

till någon, som äger innehava

densamma, eller gjorts varaktigt

obrukbar.

18 §.

1 mom. Den som — -------

Återlämnas ej vapnet och är ej

fråga om fall som avses i 37 §, skall

polismyndigheten skyndsamt underrätta

länsstyrelsen om omhändertagandet.

Beslutar länsstyrelsen ej

återkallelse eller förbud enligt vad i

14 § sägs, skall vapnet återställas.

För värdering som i andra stycket

sägs må myndigheten anlita sakkunnig

myndighet eller sakkunnig

enskild person. Enskild person,

som biträtt vid värderingen, äger av

statsmedel åtnjuta skälig ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på

grund av giftorätt, avslagits, skall

vad i 15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden

ej sist inom tre månader

från delfåendet av avslagsbeslutet

eller inom den längre tid som den

myndighet, vilken meddelat avslagsbeslutet,

i särskilt fall bestämmer hos

myndigheten styrker, att egendomen

överlåtits till någon, som äger innehava

densamma, eller gjorts varaktigt

obrukbar.

18 §.

innehava vapnet.

Återlämnas ej vapnet och är ej

fråga om fall som avses i 37 § skall

anmälan om omhändertagandet

skyndsamt göras till myndighet som

i 5 § i mom. första stycket avses.

Beslutar myndigheten ej återkallelse

eller förbud enligt vad i 14 § sägs,

skall vapnet återställas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis

förstörts eller förkommit eller

undergått sådan förändring, att det

icke lämpligen kan användas, må

efter ansökan hos den myndighet,

som utfärdat detsamma, nytt bevis

utfärdas. Ansökan skall, där beviset

förstörts eller förkommit, innehålla

på tro och heder avgiven förklaring

om förlusten av beviset.

Skulle beviset tillrättakomma, skall

detta eller det nya beviset ofördröjligen

återställas till den myndighet,

som utfärdat detsamma.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition

må i Stockholm av överståthållaråmbetet

och i övriga delar av riket

av polismyndigheten återkallas,

därest tillståndshavaren utan att

vara berättigad därtill överlåtit eller

eljest missbrukat ammunition, som

han förvärvat på grund av tillståndet,

eller eljest skälig anledning förekommer

därtill.

Har tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, må länsstyrelsen

jämväl återkalla för vapeninnehavaren

utfärdat tillstånd rörande

ammunition till vapnet.

Därest återkallelse--- — —--

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis

förstörts eller förkommit eller

undergått sådan förändring, att det

icke lämpligen kan användas, må

efter ansökan hos myndighet som i

5 § 1 mom. första stycket avses nytt

bevis utfärdas. Ansökan skall, där

beviset förstörts eller förkommit, innehålla

på tro och heder avgiven förklaring

om förlusten av beviset.

Skulle beviset tillrättakomma, skall

detta eller det nya beviset ofördröjligen

återställas till myndigheten.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition

må av myndighet som i 5 § i mom.

första stycket avses återkallas, därest

tillståndshavaren utan att vara

berättigad därtill överlåtit eller eljest

missbrukat ammunition, som

han förvärvat på grund av tillståndet,

eller eljest skälig anledning förekommer

därtill.

Har tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, må myndigheten

jämväl återkalla för vapeninnehavaren

utfärdat tillstånd rörande

ammunition till vapnet.

- återställa tillståndsbeviset.

28 §.

Vill någon---

28 §.

— föreskrivna villkoren.

Tillstånd må meddelas endast för

viss tid, högst fem år. I beslutet skall

angivas det antal och slag vapen, som

må på en gång innehavas, samt den

plats, där rörelsen må bedrivas.

I beslut om tillstånd skall angivas

det antal och slag vapen, som

må på en gång innehavas, samt den

plats, där rörelsen må bedrivas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har tillståndshavare---— -— --eller vikarie.

Över meddelat —---- —--bevis utfärdas.

29 §. 29 §.

Tillstånd att------tillståndet avser.

Förvärv av------- — och beteckning.

Över rekvisitioner------

Vill den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen förvärva

vapen som tillståndet avser av

annan än den, som är berättigad att

tillverka eller idka handel med sådan

vara, skall han tillika göra anmälan

därom hos polismyndigheten

i den ort, där han utövar sin rörelse.

I Stockholm skall anmälan dock göras

hos överståthållarämbetet. Anmälan

skall innehålla uppgift om

överlåtarens namn och hemvist, det

vapen överlåtelsen avser, den myndighet,

som utfärdat det av överlåtaren

åberopade tillstånds- eller deklarationsbeviset

rörande vapnet, samt

bevisets nummer och dagen för dess

utfärdande. Om överlåtelsen skall

polismyndigheten underrätta länsstyrelsen

i det län, dår överlåtaren

har sitt hemvist.

anteckningen gjordes.

Vill den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen förvärva

vapen som tillståndet avser av annan

än den, som är berättigad att tillverka

eller idka handel med sådan

vara, skall han tillika göra anmälan

därom hos polismyndigheten i den

ort, där han utövar sin rörelse. I

Stockholm skall anmälan dock göras

hos överståthållarämbetet. Anmälan

skall innehålla uppgift om överlåtarens

namn och hemvist, det vapen

överlåtelsen avser, den myndighet,

som utfärdat det av överlåtaren åberopade

tillstånds- eller deklarationsbeviset

rörande vapnet, samt bevisets

nummer och dagen för dess utfärdande.

Om överlåtelsen skall myndighet,

hos vilken anmälan gjorts,

underrätta polismyndigheten i den

ort, där överlåtaren har sitt hemvist,

eller, om han har sitt hemvist i Stockholm,

överståthållarämbetet.

35 §.

1 mom. Utan tillstånd

Tillstånd till----

Avser ansökan----

Beträffande tillstånd -

35 §.

---explosiva varor.

sitt säte.

till prövning.

— — delar gälla.

Utan hinder av vad ovan stadgats

må, enligt de närmare föreskrifter

som meddelas av generaltullstyrelsen,

svenska, danska, finska och norska

medborgare till riket från Danmark,

Finland eller Norge för till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

Den som erhållit tillstånd att införa

skjutvapen och ammunition

äger innehava egendomen för det

ändamål tillståndet avser. Rörande

innehavet skall vad förut i denna

förordning är stadgat om innehav

av vapen och ammunition äga motsvarande

tillämpning.

Utan hinder

(Föreslagen lydelse:)

fällig användning härslädes vid jakt

eller tävling införa sedvanliga jaktoch

tävlingsskjutvapen jämte tillhörande

ammunition mot avgivande,

vid tullklarering, av skriftlig

deklaration ävensom företeende av

tillstånds- eller anmälning sbevis, som

i hemlandet må erfordras för rätt

att innehava vapnen, eller ock bevis

av hemlandsmyndighet att för sådan

rätt ej kråves tillstånd eller anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa

skjutvapen och ammunition

äger innehava egendomen för det ändamål

tillståndet avser. Vapen och

ammunition, som införts jämlikt

femte stycket, må under högst tre

månader från införseldagen innehavas

av den, som infört egendomen,

utan att särskilt tillstånd därtill erfordras.

Rörande innehavet i fall

som i detta stycke sägs skall vad

förut i denna förordning är stadgat

om innehav av vapen och ammunition

äga motsvarande tillämpning,

inom riket.

36 §.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs eller har

eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan

dom meddelats, åligger det domstolen

att ofördröjligen om domen

underrätta länsstyrelsen i det lån,

där den dömde har sitt hemvist, eller,

där fråga är om den som idkar handel

med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där rörelsen

utövas. Enahanda underrättelseplikt

åligger domstolen, där någon

36 §.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs eller har

eljest högre rätt avgjort mål, vari

sådan dom meddelats, åligger det

domstolen att ofördröjligen om domen

underrätta myndighet som i

5 § 1 mom. första stycket avses eller,

där fråga är om den som idkar handel

med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där rörelsen

utövas. Enahanda underrättelseplikt

åligger domstolen, där nå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

som övertygats om gärning som avses

i denna paragraf förklarats jämlikt

5 kap. 5 § strafflagen ej kunna

fällas till ansvar.

(Föreslagen lydelse:)

gon som övertygats om gärning som

avses i denna paragraf förklarats

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej

kunna fällas till ansvar.

39 §.

Hos länsstyrelse, så ock hos polismyndighet

i annan ort än Stockholm

skall, i enlighet med de närmare föreskrifter

Konungen utfärdar, föras

register för anteckning av uppgifter

rörande ärenden som avses i denna

förordning.

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas

hos länsstyrelsen sist å trettionde

dagen efter det klaganden erhöll

del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut i ärende,

som avses i 14, 16, 27, 28 eller

30 §, må klagan föras hos Konungen

genom besvär, som skola hava inkommit

till inrikesdepartementet in
-

39 §.

Hos myndighet som i 5 § 1 mom.

första stycket sägs skall föras register

för anteckning av uppgifter rörande

ärenden som avses i denna förordning.

Hos länsstyrelse skall föras särskilt

register rörande ärenden om

handel med skjutvapen.

Närmare föreskrifter angående registrens

förande utfärdar Konungen.

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas

hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ärende,

som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30

§, må klagan föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola ingivas

till inrikesdepartementet.

om tid som i första stycket sägs.

Talan mot------ej föras.

Polismyndighets och------ — annorlunda förordnas.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 § 1

mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig anordna

verkskydd, i den mån skjutvapen

enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon

som är inskriven i verkskyddets

ordnings- och bevakningstjänst.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 §

1 mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig anordna

verkskydd, i den mån skjutvapen

enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon som

är inskriven i verkskyddets ordningsoch

bevakningstjänst. Tillstånd med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

Tillstånd meddelas, efter polischefens

och civilförsvarschefens hörande,

av länsstyrelsen i det län, där den

anläggning eller byggnad är belägen,

för vilken verkskydd skall vara organiserat.

(Föreslagen lydelse:)

delas, i förekommande fall efter polischefens

och civilförsvarschefens

hörande, av polismyndigheten i den

ort, där den anläggning eller byggnad

är belägen, för vilken verkskydd

skall vara organiserat, dock att i

Stockholm tillstånd meddelas av

överståthållarämbetet.

Vad i------— övnings- eller tävlingsskjutning.

Vid tillstånd----— — finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

F örslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva

varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §.

Denna förordning —--förordnad person.

Beträffande ammunition och tändmedel,

som avses i vapenförordningen,

samt hagelpatroner och härför

avsedda tändhattar skola bestämmelserna

i 5 och 7 kapitlen av denna förordning

äga tillämpning allenast på

tillverkares och handlandes befattning

med sådana varor i och för rörelsen.

Beträffande ammunition och tändmedel,

som avses i vapenförordningen,

samt hagelpatroner och härför

avsedda tändhattar ävensom kulammunition

för jaktstudsare med kaliber

överstigande 6,5 millimeter skola

bestämmelserna i 5 och 7 kapitlen av

denna förordning äga tillämpning

allenast på tillverkares och handlandes

befattning med sådana varor i

och för rörelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och

finansdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Nordenstam, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,

fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför därvid följande.

Den 18 april 1953 avgav statens organisationsnämnd en promemoria med

förslag till vissa ändringar i vapenförordningen jämte därtill hörande anvisningar.

Vidare överlämnade svenska gruppen av nordiska parlamentariska

kommittén för friare samfärdsel m. m. med skrivelse den 10 juli

1953 dels protokoll från presidiesammanträde inom kommittén den 9 juni

1953, utvisande att presidiet beslutat att å kommitténs vägnar framlägga

vissa förslag till lättnader i tullhänseende enligt protokollet närslutna promemorior,

dels ock, såvitt nu är i fråga, en promemoria med förslag till

lättnader beträffande in- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen inklusive

ammunition för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land.

över organisationsnämndens och kommitténs promemorior har efter remiss

yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen,

statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statskontoret, statistiska

centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län,

centralförbundet för befälsutbildning, föreningen Sveriges landsfiskaler,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska

jägareförbundet, svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet

och Sveriges vapenhandlareförening. Vidare har efter remiss yttranden

avgivits över organisationsnämndens promemoria av medicinalstyrelsen

och över kommitténs promemoria av generaltullstyrelsen, statens handelsoch

industrikommission samt föreningen Norden.

Vid flera av de nämnda yttrandena har fogats utlåtanden av samman
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Iiiingl. Maj:ts proposition nr 37.

slutningar eller underordnade myndigheter eller tjänstemän. Sålunda bär

insänts av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren och kriminalpolisintendenten

i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande

från länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen

i Södermanlands län yttranden från poliskammaren i Eskilstuna, landsfiskalerna

i Rönö, Trosa, Strängnäs, Rekarne, Vingåkers, Valla och Villåttinge

distrikt samt från länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Östergötlands

län yttranden från poliskammaren i Norrköping och länsavdelningen

av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Kronobergs

län yttranden från landsfogden i länet, länsavdelningen av föreningen

Sveriges landsfiskaler och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Malmöhus

län yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, föreningen

Malmöhus läns landsfiskaler och Skånska jägarsällskapet, av länsstyrelsen

i Goteborgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet, poliskammaren

i Göteborg och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Värmlands

län yttranden från landsfogden i länet, landsfiskalen i Charlottenbergs

distrikt, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och

förste provinsialläkaren i länet, av länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden

från poliskammaren i Borås och landsfogden i länet, av länsstyrelsen i

Jamtlands län yttranden från polischefen i Östersund och länsföreningen

av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Norrbottens län

yttranden från landsfogden i länet, polischefen i Luleå och landsfiskalerna

i Gällivare, Nederluleå och Övertorneå distrikt samt av generaltullstyrelsen

yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tullkamrarna

i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom

gränstullkammaren i Karlstad.

Jag anhåller nu att få upptaga de i promemoriorna berörda spörsmålen

till narmare behandling. Jag kommer därvid först att behandla organisationsnämndens

förslag för att därefter övergå till de av kommittén framlagda

förslagen.

Vapenförordningens tillämpningsområde

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den

10 juni 1949 i allmänhet att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller

införa vapnet eller att detsamma på grund av äldre bestämmelser deklarerats

i särskild ordning. Skjutvapen får ej heller överlåtas eller upplåtas

till annan än den som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Visst

undantag göres för utlåning på kortare tid, högst två veckor.

För rätt att förvärva ammunition fordras likaledes i allmänhet att särskilt

tillstånd erhållits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen.

Vidare uppräknas där de skjutvapen som skall vara undantagna från förordningens

tillämpning. Sålunda sägs, att bestämmelserna i förordningen

ej gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för framladdning

avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrustning

och med dem likartade, ej heller skjutvapen för slakt, signalgivning,

livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller tjäderbössor

eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.

I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och

projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger tilllämpning,

vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne

eller annat ämne, dels ock tändhattar och andra tändmedel, avsedda för

ammunition som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undantages

emellertid hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förordningen gäller.

Jämlikt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas endast

enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas

ej komma att missbruka detsamma. Är det fråga om pistol eller annat

dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl

föreligger. Utan hinder av bestämmelsen att tillstånd får meddelas endast

enskild person må enligt 9 § tillstånd beviljas bl. a. skytteförbund och

skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet.

För övning eller tävling må därefter sammanslutningen på vissa närmare

angivna villkor utlåna skjutvapen till medlem. Vapen som innehas av

i 9 § omnämnda sammanslutningar må icke förvaras i skyttepaviljong eller

annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den ort, där lokalen

är belägen, godkänt densamma.

I detta sammanhang må anmärkas en undantagsbestämmelse i 41 §

3 inom., enligt vilken skjutvapen må — utan hinder av föreskrifterna om

tillstånd — överlåtas eller upplåtas från kronan till sammanslutning, beträffande

vilken Kungl. Maj :t förordnat därom.

Tillstånd att förvärva ammunition må beviljas allenast den som äger

inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd, och tillstånd

gäller i regel ett år från dagen för dess meddelande. Jämlikt 23 § må tillstånd

att förvärva ammunition meddelas endast enskild person, som finnes

vara i behov av ammunitionen samt skäligen kan antagas ej komma att

missbruka densamma. Tillstånd må dock jämväl beviljas sammanslutning

som avses i 9 § och sådan sammanslutning må till sina medlemmar eller

till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att förbrukas

vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under sammanslutningens

kontroll.

Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 25 november 1949 fastställt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen.

Statens organisationsnamnet

I sin promemoria tar organisationsnämnden först upp frågan om vidgade

undantag från vapenförordningens tillämpning.

Vad angår skjutvapen behandlar nämnden först spörsmålet om

licensfrihet för hagelgevär och anför därvid — efter att ha berört frågans

tidigare behandling — att tillräcklig anledning att förorda licensfrihet för

detta slag av vapen knappast torde föreligga. Med hänsyn till det alltmer

utbredda utövandet av jakt och nedgången av viltbeståndet anser nämnden

redan ur rent jaktliga synpukter, att den kontroll och hämmande faktor,

som nuvarande tillståndstvång innebär, ej bör avlägsnas.

Däremot föreslår nämnden, att organisationerna inom det frivilliga statskontrollerade

skytteväsendet skall äga att utan tillstånd till låns mottaga

armégevär från kronans tygförråd. Härom heter det i promemorian.

Den uppmjukning som här ifrågasättes, gäller de armégevär, som skytteförbunden

och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade

skytteväsendet till låns mottaga från försvarsväsendets tygförråd. Ett stort

antal av de gevär, som skytteföreningarna i riket disponera för upplåtelse

till sina medlemmar vid övningar och tävlingar, utgöres av dylika ur kronans

förråd lånade vapen. Den tillståndsprövning, som dessa lån nu underkastas,

torde endast vara av rent formell natur. Ur säkerhets- och kontrollsynpunkt

vill hinder ej synas föreligga att slopa tillståndstvånget vid dessa

upplåtelser. Ifrågavarande vapen äro omsorgsfullt bokförda vid kronans

förråd och kunna givetvis såsom blott utlånade återfordras, om så skulle

påkallas. Den frivilliga skytterörelsen är vidare statsunderstödd och statskontrollerad

samt ledes av pålitliga och ansvarskännande medborgare.

I fråga om ammunition föreslår organisationsnämnden att från

licenstvång skall frigöras kulammunition för jaktstudsare med 6,5 mm

kaliber och därutöver.

Nämnden uttalar härom till en början, att licenstvånget tvivelsutan innebär

vissa olägenheter och utgifter för den enskilde. Efter att ha redogjort

för den tidigare behandlingen av frågan om upphävande av iicenstvånget

■— därvid såsom skäl för licenstvångets bibehållande särskilt framhållits,

att det med hänsyn till jaktstudsarnas farlighetsgrad icke kunde vara tillrådligt

att låta envar, som vore berättigad att inneha kulgevär för jaktändamål,

fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma

— anför nämnden följande.

Vid ett bedömande av nu omhandlade spörsmål må till en början framhållas,

att ammunition till hagelgevär alltsedan 1922 års förordning varit

undantagen från tillståndstvång. Vidare bör beaktas, att enligt 21 § 2 mom.

vapenförordningen må deltagare i jakt för begagnande under jakten till

annan deltagare fritt överlåta ammunition ävensom vid tillfällig upplåtelse

av skjutvapen upplåtaren till låntagaren utan att licens erfordras över
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

lämna ammunition till det utlånade vapnet. Någon större svårighet för en

person, som tilläventyrs fått avslag å sin ansökan om ammunition sförvärv,

att genom förmedling av vänner och bekanta ändock få tillgång till ammunition,

torde på grund härav — i synnerhet som ju ansökningar om ammunitionsförvärv

normalt böra beviljas — icke föreligga. Det vill även synas

inkonsekvent, att en tillfällig vapenlåntagare medges fritt förvärv av ammunition,

under det att denna rätt ej tillerkännes en person, som efter vederbörlig

prövning befunnits lämplig att inneha jaktvapen. Tages jämväl hänsyn

till de lättnader i avseende å förvärv av jaktammunition, som nya

vapenförordningen i förhållande till tidigare bestämmelser innefattar —

såsom utsträckning av licensens allmänna giltighetstid till ett år, rätt till

successivt uttagande av beviljad kvantitet samt en liberalare tillståndsgivning

överhuvud — kan det med fog ifrågasättas, om licenstvånget i denna

del bör bibehållas. Härför skulle blott tala faran för vissa fall av missbruk

vid ett frisläppande. Det må visserligen äga sin riktighet, att den omständigheten

att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen, ej

innefattar någon absolut garanti för att han även i fortsättningen kominer

att besitta de erforderliga kvalifikationerna. I de förhållandevis fåtaliga

fall, där missbruk av vapen konstaterats eller kan befaras, synes emellertid

ingripande i första hand böra ske i den form, att rätten att inneha

vapen fråntages vederbörande. Att låta reaktionen från myndigheternas

sida bestå i enbart ett avslag å ansökan om ammunitionsförvärv synes däremot

skäligen verkningslöst.

Hinder ur jaktvårdssynpunkt att från licenstvång lösgöra studsarammunition

från och med 6,5 mm och därutöver synes ej böra möta; härigenom

skulle t. ex. ammunition till studsartyperna med kaliber 6,5, 7,62, 8 och

9,3 mm fritt kunna förvärvas. Vad 6,5 mm jaktstudsare beträffar torde

prövningen vid meddelande av tillstånd till innehav av denna vapentyp

städse ha varit mycket restriktiv, varför i allmänhet blott särskilt kvalificerade

jägare inneha sådana vapen.

I den händelse frisläppandet av jaktammunitionen kunde komma att

medföra en intensifiering och ett underlättande av inskjutning och övningsskjutning

med älgstudsare i anslutning till den årliga älgjakten, skulle

detta bidraga till att i sin mån tillgodose ett befogat önskemål.

Kul jaktvapnens allmänna farlighetsgrad — särskilt med avseende å

tänkbart illegalt bruk i orostider — torde ej kunna tillmätas så stor vikt

som de rent jaktliga faktorerna. Det må, såvitt angår befarad illegal användning,

til lika framhållas, att väsentligt ändrade förhållanden inträtt

sedan kontrollen över vapeninnehav infördes mot slutet av första världskriget.

De väpnade styrkornas handvapenutrustning var då en helt annan

än nu, när kulsprutepistoler och automatgevär få svara för den huvudsakliga

eldkraften. Den omständigheten att etl ganska begränsat parti

6,5 mm Huskvarna jaktstudsare, vartill den vanliga armégevärsammunitionen

lär passa, på sin lid tillförts marknaden, synes ej heller behöva föranleda

till ändrat bedömande av förevarande fråga.

Med hänsyn till det ovan anförda synes jaktammunitionen kunna lösgöras

från licens tvång. Undantag bör dock göras för ammunition till dels

de militärgevär, vilka enligt 4 S fjärde st. jaktstadgan i vissa iall må begagnas

vid jakt (Reminglongevär nr 1867/89 vid al! slags jakt och milihirgevär

i övrigt vid jakt å säl eller varg under vissa förhållanden), dels ork

pistoler vid grytjakt å räv eller grävling.

2 - Ililving till riksdagens protokoll 1.9.74. 1 sand. Nr 37.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Beträffande ammunition till s. k. salongsgevär anför nämnden följande.

Det kan vidare ifrågasättas, om ej ytterligare ett undantag från licensfrihet

bör göras. Här åsyftas ammunition till de s. k. salongsgevären

(5,6 å 6 mm eller kal. 22). Tidigare var tillståndsgivningen beträffande

denna vapentyp tämligen liberal och ett stort antal innehavare av sådana

vapen torde för närvarande finnas i vårt land. Under senaste årtionde har

emellertid från ansvarigt jaktvårdshåll och jägarnas egna organisationer

en alltmera kritisk inställning kommit till uttryck mot denna vapentyp.

Det har gjorts gällande att vapnet, på grund av kulans relativt låga utgångshastighet

och härav följande ringa anslagsenergi och starkt krokiga bana,

lämpar sig illa som jaktvapen. Vidare har påtalats, att salongsgevär företrädesvis

användes av ynglingar, som ofta sakna den erforderliga ansvarskänslan

och de kvalifikationer i övrigt, som en god jägare bör besitta, varför

vapnet ofta brukats på okynne och vållat ohägn och skadeskjutningar

bland det vilda. Det har dock tillika framhållits, att vapnet i rätta händer

i sin mån är ägnat alt tjäna jaktvården, enär detsamma med fördel kan

användas vid efterhållande av mindre skadedjur. I några fall kan vapnet

dessutom vara lämpat för jakt i egentlig mening, t. ex. vid jakt å ekorre.

Med föranledande av kritiken har det i anvisningarna till 1949 års vapenförordning

uttalats, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som

regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur. I samband härmed har

utsagts, att en noggrann prövning bör ske beträffande såväl sökandens personliga

kvalifikationer som hans behov av vapnet.

På grund av det nu anförda torde även ammunition till salongsgevär alltjämt

böra vara underkastad licenstvång.

Slutligen anmärker nämnden, att ett frisläppande av kulammunition till

jaktgevär skulle föranleda eu minskning i statens stämpeluppbörd med

uppskattningsvis 30 000 kronor årligen.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

flertalet remissyttranden. I de tillstyrkande yttrandena understrykes önskvärdheten

av att åstadkomma förenklingar i handläggningen av vapenärendena

utan att likväl säkerhetssynpunkterna åsidosättes. Vissa remissinstanser

hyser emellertid betänkligheter mot en uppmjukning av bestämmelserna

och särskilt beträffande förslaget om frisläppande av kulammunition

har delade meningar kommit fili uttryck.

Vad angår vapenförordningens tillämpning å skjutvapen må

nämnas, att poliskammaren i Borås och landsfiskalen i Strängnäs distrikt

förordar, att licenstvånget beträffande hagelgevär skall upphävas. Det

framhålles därvid bl. a., att ingen numera kan ifrågasätta, att slätborrade

jaktgevär skulle kunna få någon betydelse vid ett försök till statskupp och

att licenstvånget icke har någon större betydelse ur jaktvårdssynpunkt,

eftersom det inte är svårt för en sökande alt skaffa intyg om jakträtt.

Landsfiskalen i Strängnäs distrikt har vidare framhållit, att vapenförordningen

borde äga tillämpning å luft- eller fjäderbössor och luft- eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

fjäderpistoler så till vida, att i förordningen stadgades, att barn under viss

ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i det

fria. Som motivering åberopas, att det ofta händer olyckor när barn leker

med dylika vapen och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri genom

att med sådana vapen skadeskjuta småfåglar och andra mindre djur.

Ändring i samma riktning har påyrkats av föreningen Djurens Vänner i

Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdepartementet.

Förslaget att frisläppa viss j a k t a in munition från licenstvång tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av bl. a. chefen för försvarsstaben, länsstyrelserna

i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen

Sveriges landsfiskaler. Även jaktvårdsorganisationerna — på ett undantag

när — tillstyrker uppmjukningar beträffande handeln med ammunition.

Sålunda tillstyrkes förslaget av Svenska jägareförbundet, Skånska jägarsällskapet

samt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvärdsföreningar.

I några yttranden ifrågasättes dock om icke gränsen för fri ammunition bör

dragas på annat sätt än nämnden föreslagit.

Följande remissinstanser avstyrker organisationsnämndens ifrågavarande

förslag, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län,

landsfogden i Kronobergs län, centralpolisen i Malmö, polischefen i Luleå,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening. En tveksam hållning intar

statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Sockholms län, in. fl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att på sina håll sökanden

f. n. måste genom bevis om godkänd provskjutning styrka sin skjutskicklighet

innan polismyndigheten tillstyrker ansökan om licens å älgstudsare

eller meddelar tillstånd till inköp av ammunition för sådant vapen. Denna

möjlighet till kontroll av en persons skjutskicklighet skulle bortfalla. Länsstyrelsen

i Malmöhus län hänvisar till att det på grund av studsarnas farlighetsgrad

är av vikt, att ammunition till sådana vapen icke utlämnas

med mindre en noggrann prövning skett av vederbörande deklarants behov

och personliga kvalifikationer. Polischefen i Luleå anser, att ifrågavarande

typer av jaktvapen i orostider kan komma till farlig illegal användning

om möjlighet skulle finnas alt anskaffa ammunition i större

mängder. Enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler finns det ett stort antal

vapen i allmänhetens ägo, som icke är registrerade, och den svårighet som

dessa illegala vapeninnehavare har att komma över ammunition skulle

bortfalla vid förslagets genomförande, vilket icke är tilltalande vare sig ur

samhällelig kontrollsynpunkt eller ur jaktvårdssynpunkt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Statens kriminaltekniska anstalt, som finner förslaget ur säkerhetssynpunkt

mindre tillfredsställande, förordar likväl fri inköpsrätt men med

viss kvantitetsbegränsning. Även statspolisintendenten anser vissa begränsningar

nödvändiga och förordar dels en viss minimiålder för inköp av

dylik ammunition, exempelvis 18 år, dels oek att inköp bör få ske endast

på rekvisition enligt en särskild blankett, i vilken köparens namn och

adress finns angiven. Därigenom skulle möjlighet finnas att förhindra att

direkt olämpliga personer, vilka kunna tänkas missbruka ammunition,

kommer i besittning av den, varjämte genom de hos vapenhandlaren kvarliggande

rekvisitionssedlarna viss efterkontroll skulle möjliggöras. Liknande

ståndpunkt intar överståthullarämbetet, som rekommenderar ett rekvisitionssystem,

där köparen skriftligen får bekräfta, att han innehar vapen

med vederbörligt tillstånd eller eljest har legalt behov av ammunition. Enligt

ämbetet bör sådana föreskrifter omfatta jämväl hagelpatroner och intagas

i explosivvaruförordningen med tilläggsbestämmelser. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser, att om licenstvångel upphäves det blir nödvändigt

att i annan ordning utöva kontroll över handeln med ammunition för att

i relativt enkla former skapa viss garanti mot missbruk. Därvid kunde

ÖArervägas, att föreskriva skyldighet för köparen alt visa upp sitt deklarations-

eller tillståndsbevis. Liknande synpunkter framföres av landsfiskalen

i Nederluleå distrikt.

I fråga om kalibern på den ammunition som bör vara licensfri kommer

olika meningar till uttryck i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms

län anser sålunda, att det bör övervägas, om icke ammunition till jaktstudsare

av 6,5 ram kaliber fortfarande bör vara licensbelagd. Då denna ammunition

även passar till 6,5 mm mausergevär och sådana gevär i stor utsträckning

av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna

respektive hemvärnsmännen — i båda fallen ofta helt unga personer —

är det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket som talar för att frige

endast ammunition till jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm.

Ett bibehållande av licenstvånget för 6,5 mm studsarammunition skulle bli

föga betungande för jägarna, då endast ett ganska begränsat antal jaktstudsare

av denna kaliber torde finnas i bruk. Länsstyrelsen i Kronobergs

lån — som uttalar, att ett slopande av tillståndstvånget för all jaktammunition

skulle innebära den bekvämaste lösningen men att från jägare- och

jaktvårdshåll rests ett visst motstånd häremot — föreslår, att licensfrihet

vid köp av kulammunition för jaktvapen bör medgivas för ammunition från

och med 7 mm och uppåt, dock med undantag för de i viss, i 4 § jaktstadgan

angiven jakt tillåtna militärvapnen samt grytjaktpistoler. I sin motivering

anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Ett likaledes omstritt vapen är den jaktstudsare kal. 6,5, till vilken det

nuvarande armégevärets ammunition kan användas. Detta förhållande har

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

uppmärksammats och haft till följd att tillstånd till förvärv av vapnet i

fråga i allmänhet utfärdats sparsamt. I detta län har sålunda tillstånd meddelats

endast i ett fåtal fall och då till personer, som efter noggrann prövning

befunnits motsvara högt ställda anspråk på personliga kvalifikationer

samt därutöver gjort sig kända såsom intresserade och kunniga samt aktivt

verksamma jaktvårdare. Förefintligheten av dessa vapen, som lör övrigt

på grund av sina mindre goda skjutegenskaper enligt uppgift från jägarehåll

icke motsvarat förväntningarna och därför icke längre äro så efterfrågade,

skulle icke i och för sig behöva medföra alt ett undantag från

licensfrihet vid ammunitionsförvärv gjordes, därest över hela landet iakttagits

samma återhållsamhet i tillståndsgivningen. Enligt uppgift från härvarande

jaktvårdsförening har studsaren emellertid erhållit stor spridning

speciellt inom de nordligare länen, och ett bibehållande av licenstvånget

vid ammunitionsförvärv kan måhända därför vara tillrådligt.

Även Kronobergs läns jaktvårdsförening hyser tveksamhet mot att släppa

fri 6,5 ram ammunition.

I flera yttranden beröres frågan om licensfrihet för ammunition till de

s. k. salongsgevären. Länsstgrelserna i Östergötlands och Norrbottens län

samt Stockholms och Värmlands länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler anser, att även dylik ammunition bör bli föremål för en fri

handel. Därvid framhålles, att vederbörandes lämplighet att inneha och

bruka vapnet prövas när tillstånd därtill sökes, att licenstvånget icke effektivt

kan förhindra olämplig användning av salongsgevär, att vapenförordningen

icke är någon jaktvårdslagstiftning och att jaktvårdssynpunkterna

skall beaktas i jaktstadgan samt att det skulle medföra klara och enhetliga

bestämmelser om all jaktammunition undantoges från licenstvång.

En motsatt uppfattning intager bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och

Jämtlands län, landsfogden i Norrbottens lön och kriminalpolisintendenten

i Stockholm. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas bl. a., att salongsgevär

är olämpliga för jakt och att ammunitionen i viss utsträckning passar

till pistoler och revolvrar samt att det är angeläget att förhindra ren

okynnesskjutning, vartill de vapnen lätt inbjuder.

Departementschefen

Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den

tillkom efter ett omfattande utredningsarbete och bestämmelserna torde

i stort sett ha fått eu lämplig och ändamålsenlig avvägning. Det framstår

emellertid som en angelägenhet av vikt, att ständigt tillse, all alla möjligheter

till rationalisering och arbetsbesparing väl tillvaratages. Av denna anledning

ansåg man sig redan efter något års erfarenhet av den nya förordningen

kunna genomföra vissa förenklingar i handläggningen av vapenärendena.

Sålunda överflyttades 1952 tillståndsgivningen beträffande hagelgevär

från länsstyrelserna till polismyndigheterna.

Statens organisationsnämnd har nu framlagt förslag om ytterligare för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition tir 37.

enkiinga- och rationaliseringsåtgärder. Förslagen innebär främst en fortsatt

decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna, till vilken

fråga jag återkommer, och vidare ett frigörande av viss kulammunition från

licenstvång, varjämte vissa detalj bestämmelser, som i praktiken medfört

mindre tillfredsställande resultat, föreslås skola ändras eller kompletteras.

Av utredningen och remissyttrandena synes framgå, att skäl finnes för att

nu — oaktat den förhållandevis korta tid, som förflutit från vapenförordningens

tillkomst — åter pröva frågan, huruvida vissa förenklingar i regleringen

kan göras utan att syftet med vapenförordningen, nämligen att förhindra

missbruk av skjutvapen, eftersättes.

Vad då angår den nu förevarande frågan om vapenförordningens tillämpningsområde

har organisationsnämnden föreslagit vissa uppmjukningar såväl

i fråga om vapen som ammunition.

Vapenförordningen omfattar f. n. alla egentliga skjutvapen. Att rubba

på denna huvudprincip synes mig icke böra komma i fråga. För att i största

möjliga utsträckning förhindra missbruk av skjutvapen måste myndigheterna

ha möjligheter att pröva sökandens kvalifikationer och behov av

vapen. Tanken att undantaga hagelgevär från licenstvång har framförts

redan i tidigare sammanhang, men förslag i den riktningen har avvisats av

statsmakterna. Även organisationsnämnden har i sin förenämnda promemoria

ställt sig avvisande till eu sådan ändring, därvid nämnden åberopat

främst jaktvårdssynpunkter. Några enstaka remissinstanser har däremot

förordat, att licenstvånget för jaktgevär skall upphävas. Visserligen kan

jag dela deras åsikt, att slätborrade hagelgevär numera knappast kan

tänkas få någon större betydelse vid angrepp mot rikets säkerhet, men

vapnen är ingalunda ofarliga och de kan lätt missbrukas i en olämplig persons

hand. Jaktvårdssynpunkterna kan icke heller frånkännas betydelse.

Att såsom ifrågasattes i samband med 1952 års ändringar i vapenförordningen

införa ett förbudssystem i stället för ett tillståndssystem synes mig

— som jag redan då framhöll — icke utgöra någon tillfredsställande lösning.

Jag förordar därför i likhet med organisationsnämnden, att det nuvarande

tillståndssystemet i fråga om hagelgevär bibehålies oförändrat.

Från kronans förråd utlånas f. n. i ganska stor utsträckning armégevär

och kulsprutepistoler till skytteförbunden och skytteföreningarna inom

det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. Utlåningen äger rum på

viss tid och återlämning av vapnen skall ske bl. a. vid förstärkt försvarsberedskap

eller mobilisering eller vid anfordran av armétygförvaltningen.

För att få låna dessa vapen måste skytteorganisationerna i enlighet med

vapenförordningens bestämmelser söka tillstånd hos vederbörande länsstyrelse.

I sin promemoria har organisationsnämnden föreslagit, att särskilt

tillstånd icke skall behövas vid dessa lån av armégevär.

Den tillståndsprövning som här äger rum torde numera få anses vara när
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:is proposition nr 37.

mast av rent formell natur. Det finns ju möjligheter att på annat sätt reglera

utlåningen, och vapnen kan när som helst återfordras. Organisationerna är

vidare underkastade kontroll från statens sida. På grund härav och med hänsyn

till att organisationerna får anses stå under ledning av pålitliga och

ansvarskännande personer har jag i och för sig ingenting att erinra mot

den föreslagna uppmjukningen. Emellertid synes det mig icke vara erforderligt

att vidtaga någon ändring i vapenförordningen för att genomföra

detta förslag. Kungl. Maj:t torde nämligen med stöd av 41 § 3 mom. vapenförordningen

kunna förordna därom.

Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och

vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar

vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget,

att med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand

måste det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst

med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka

till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i

lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag

vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om

åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför

icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa

luftvapen under vapenförordningen.

Vad angår frågan om licensfrihet för ammunition vill jag erinra om att

hagelammunition redan enligt de före den nya vapenförordningen gällande

bestämmelserna var undantagen från licenstvång. Några olägenheter av

den fria handeln med dylik ammunition har icke försports. Organisationsnämnden

vill nu gå ett steg längre och från licenstvång frigöra kulammunition

för jaktstudsare med 6,5 mm kaliber och därutöver. Förslaget härutinnan

tillstyrkes i det övervägande antalet remissyttranden. En del remissmyndigheter

har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Därvid har

åberopats studsarnas farlighetsgrad och angelägenheten av att kunna pröva

en sökandes personliga kvalifikationer ävensom risken för att dessa vapen

skall kunna komma till illegal användning. För egen del vill jag ifrågasätta

om dessa skäl är tillräckligt vägande för att man skall avstå från de fördelar

som ett slopande av licenstvånget onekligen innebär såväl för den enskilde

som för myndigheterna. Tillståndsgivningen beträffande jaktstudsare

torde vara ganska restriktiv och den som fått tillstånd att inneha ett sådant

vapen lärer i allmänhet också besitta de personliga kvalifikationer, som bör

fordras för att få förvärva ammunition. Och om en person missbrukat eller

kan befaras komma att missbruka vapnet synes mig — såsom organisationsnäinnden

också framhållit — den riktiga reaktionen från myndigheternas

sida vara, att vederbörande fråntages vapnet och icke att han endast vägras

att köpa ammunition. Att, såsom från en del håll föreslagits, införa eu ny

form av kontroll bestående i vissa begränsningar i inköpsrätten och ett sär
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

skilt rekvisitionsförfarande anser jag mindre lämpligt med hänsyn till att

de eftersträvade fördelarna då åter i viss mån skulle gå förlorade.

Av nu anförda skäl anser jag att kulammunition till jaktstudsare bör

kunna i vissa fall frigöras från licenstvång. Undantag härifrån torde till en

början böra göras för ammunition till de s. k. salongsgevären med en kaliber

av 5,6 å 6 mm. Från jaktvårdshåll intar man numera en mycket kritisk hållning

mot denna vapentyp och i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna

rörande tillämpningen av vapenförordningen sägs, att tillstånd till förvärv av

salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur.

Tidigare var emellertid tillståndsgivningen beträffande dessa vapen

liberal och ett stort antal sådana vapen lärer finnas i vårt land. Det torde

vidare vara obestridligt, att just denna vapentyp inbjuder till ren okynnesskjutning.

För att såvitt möjligt förhindra att salongsgevären missbrukas,

synes därför såsom organisationsnämnden föreslagit ammunition till dessa

vapen alltjämt böra vara underkastad licenstvång.

Som nämnts har organisationsnämnden ansett att friheten från licenstvång

bör omfatta jaktammunition med kaliber av 6,5 mm och däröver. I

vissa remissyttranden — bl. a. från länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs

län — föreslås emellertid, att ammunition av 6,5 mm kaliber fortfarande

skall vara licensbelagd. Därvid åberopas bl. a. att sådan ammunition

passar till de armégevär, som i stor utsträckning av skytteföreningarna och

hemvärnet lånas ut till medlemmarna. Frisläppes 6,5 mm ammunition uppstår

här onekligen en betydande risk för missbruk. Främst av detta skäl

anser jag mig icke kunna biträda nämndens förslag på denna punkt. Enligt

min mening bör gränsen i stället dragas så, att ammunition för jaktstudsare

med en kaliber överstigande 6,5 mm frigöres från licenstvång.

All ammunition till militärgevär — även sådana som i vissa fall må användas

till jakt — liksom all ammunition till pistoler och liknande fickvapen

bör liksom hittills vara underkastad licenstvång. Med hänsyn bl. a.

till ärendenas ringa antal föreligger i dessa fall icke samma skäl för en uppmjukning

och säkerhetssynpunkterna framträder här med betydligt större

styrka än i fråga om jaktvapen.

Förslaget att frisläppa nyssnämnda kulammunition från licenstvång föranleder

eu ändring jämväl i förordningen om explosiva varor.

Decentralisering av tillståndsgivningen

Gällande bestämmelser

Den som med äganderätt vill förvärva eller såsom lån eller eljest innehava

annan tillhörigt skjutvapen har jämlikt 5 § 1 mom. vapenförordningen

att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hemvist,

eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagelgevär,

hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist. Ansökan

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 37.

om tillstånd att innehava skjutvapen skall ingivas i Stockholm till overståthållarämbetet

och i övriga delar av riket till polismyndigheten i orten eller

i visst fall till lappfogde. Den myndighet som mottagit ansökningen skall,

om myndigheten icke själv äger pröva densamma, insända ansökningen

jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

Ansökningen skall innehålla upplysning om det ändamål, för vilket

sökanden ämnar använda vapnet samt de omständigheter han vill åberopa

till utredning om behovet för honom att inneha vapnet. Ansökningen skall

vidare innehålla uppgift om sökandens namn, födelsetid, yrke och hemvist,

överlåtarens eller upplåtarens namn, yrke och hemvist samt vapnets beteckning

och kaliber. I ansökningen skall därjämte angivas det antal och

slag av skjutvapen sökanden innehar.

över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas.

Polismyndighets beslut i dessa ärenden må överklagas hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelsens beslut får däremot talan ej föras.

Organisationsnämnden

Nämnden föreslår en fullständig decentralisering till polismyndigheterna

av tillståndsgivningen, vilket innebär att från länsstyrelserna till

polismyndigheterna skall överflyttas licensgivningen jämväl beträffande

andra vapen än hagelgevär. Mot polismyndighets beslut i vapenärende

skall talan få föras hos länsstyrelsen.

I sin promemoria redogör nämnden för frågans tidigare behandling och

erinrar i samband därmed om att under 1920-talet prövningen av ärenden

beträffande såväl vapen som ammunition ankom på polismyndigheterna,

men att ärendena till följd av klagomål över alltför oenhetlig praxis vid

tillståndsprövningen sedermera återfördes till länsstyrelserna. Vid tillkomsten

av nu gällande vapenförordning överflyttades emellertid ånyo

ärenden angående ammunition till de lokala polismyndigheterna och år

1952 överflyttades till dem jämväl tillståndsgivningen beträffande hagelgevär.

För Stockholms vidkommande gjordes emellertid ingen ändring.

Organisationsnämnden finner det nuvarande systemet föga tillfredsställande.

I och för sig synes det nämnden naturligast, att all tillståndsgivning

ankommer på en och samma myndighet. Visserligen får i regel prövningen

av ansökningar och tillstånd till förvärv av andra vapen än hagelgevär

anses vara mera grannlaga än i fråga om hagelgevären. Detta är dock

enligt nämnden mera en gradskillnad än en artskillnad och synes i varje

fall knappast motivera, att beslutanderätten uppdelas mellan myndigheter

på högre och lägre plan som nu är fallet. Nämnden påvisar vidare att hagclgevären

utgör den största gruppen bland förekommande typer av vapen

samt fortsätter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Ur service synp a n k t är det för allmänheten en olägenhet att nödgas lösa

vapen- och ammunitionslicens från två olika myndigheter. Ökade kostnader

och hingre väntetid orsakas härav. Sett ur denna synvinkel vore det för

den sökande allmänheten fördelaktigast, om all licensgivning förlädes till

polismyndigheterna.

Ur åtskilliga andra synpunkter torde en sådan lösning av frågan även

vara att föredraga. Under senare år har ju spörsmålet om ökad decentralisering

av beslutanderätten och ärendenas handläggning hos de statliga

förvaltningsmyndigheterna ägnats ganska ingående uppmärksamhet. Många

av decentraliseringsutredningens förslag ha redan blivit genomförda och

det torde kunna förväntas, att den allmänna utvecklingen leder mot ytterligare

avlastning av arbetsuppgifter från högre till lägre myndigheter, där

så befinnes lämpligt och möjligt. Självfallet föreligger i allmänhet ej anledning

att påfordra andra decentraliseringar än sådana, som lämna eu

nettovinst ur rationaliserings- och besparingssynpunkter. Detta är i regel

fallet, då den lägre myndigheten får självständig beslutanderätt i ärenden,

där den tidigare endast haft att verkställa utredning och avgiva yttrande.

Vad angår vapenförvärvsärendena synes en betydande nettovinst ur

arbetsbesparingssynpunkt kunna göras vid en överflyttning av all tillståndsprövning

till polismyndigheterna. Polismyndigheterna ha nu att företaga

utredning och yttra sig i de ärenden av detta slag, vari länsstyrelserna alltjämt

äro beslutande; vidare ha polismyndigheterna att föra kortregister

jämväl beträffande dessa vapenärenden. Ett visst merarbete för polismyndigheterna

skulle en sådan överflyttning medföra, men denna ökade belastning

skulle på grund av nyss angivna omständigheter ej tillnärmelsevis

vara av samma storleksordning som den arbetslättnad, som härigenom

skulle vinnas hos länsstyrelserna. Ifrågavarande merarbete hos polismyndigheterna

torde f. ö. i någon mån kunna kompenseras genom att den utredning

angående sökanden och dennes förhållanden, som nu verkställes i

samband med ansökan om vapenlicens, skulle kunna göras mera formlös

än vad nu ofta är fallet. Därest tillika i enlighet med härom framlagt förslag

licensfrihet för huvuddelen av förekommande ammunitionsslag genomföres,

skulle troligen polismyndigheternas merarbete med anledning av tillståndsgivningen

i fråga om andra vapen än hagelgevär uppvägas av arbetsminskningen

beträffande ammunitionstillstånden.

Såsom av det tidigare anförda framgår är det främst kravet på likformighet

vid tillståndsprövningen, som ansetts utgöra hinder mot en decentralisering

till polismyndigheterna av licensgivningen beträffande skjut,

-apen. Denna synpunkt anser emellertid organisationsnäinnden av olika

anledningar ha förlorat i betydelse under de senaste åren och anför härom

följande.

Till en början må framhållas, att överförandet av tillståndsgivningen i

fråga om den stora gruppen hagelgevär nu är ett faktum. Även om tillståndsprövningen

beträffande dessa vapen i allmänhet är enklare och

mindre giannlaga än vad fallet är i fråga om flertalet andra vapentyper,

kan givetvis även här prövningen ibland erbjuda vanskligheter och erfordra

nyanserat bedömande. Till följd av skärpt urval och utbildning samt utgallring

i samband med omorganisationer beklädas landsfiskalsbefattningama

emellertid numera som regel av välkvalificerade tjänstemän med sko
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:is proposition nr 37.

27

lat omdöme. (I detta sammanhang må erinras om att handläggningen av

vapenärenden under senare år å ett flertal länsstyrelser vård anförtrodd

åt landskanslist samt att enligt föreliggande utkast tdl normatarbetsordning

för länsstyrelserna detta avses bliva det normala beträffande denna

ärendegrupp.) Såvitt kunnat utrönas har överflyttningen av tillstandsgnningen

beträffande hagelgevär även utfallit val. Anledning naknas till antagande,

att detta förhållande skulle ändras, därest polismyndigheterna anförtroddes

licensgivningen jämväl i fråga om Övriga vapentyper.

Risken för en alltför oenhetlig praxis torde fa anses reducerad geno

de av Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande vapenforoidmn0ens

tillämpning med dess tämligen utförliga föreskrifter och rekommendationer,

såvitt angår prövningen av ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen.

Det omvittnas allmänt, att dessa visat sig vara av varde för

skapandet av en mera enhetlig praxis i förevar ande hanseende. Det fou

sättes, att dessa anvisningar i samband med överflyttning av all vape

licensgivning till polismyndigheten överarbetas och kompletteras med hänsyn

till vunna erfarenheter. Det förutsättes vidare att, liksom nu ar fallet

beträffande hagelgevären, klagorätt hos länsstyrelsen over polismyndighetens

beslut skall föreligga.

Likformighetskravet torde således ej längre bora utgöra hinder mot ett

överförande av här ifrågavarande tillståndsgivnmg a polismyndigheterna.

Ej heller torde den minskning i statens stämpeluppbord, som foranledes

av att licens lämnas i samma tillståndsbevis å forvarv av saval vapen som

ammunition, varom ansökan gjorts samtidigt, böra utgöra något skal av

mera vägande natur mot den ifrågasatta överflyttningen; harutinnan bil

det f. ö. en återgång till den ordning, som gällde innan tillståndsgivmngen

beträffande ammunition överfördes till polismyndigheterna.

överföringen av licensgivningen bör enligt organisationsnämnden avse

samtliga vapenförordningens bestämmelser underkastade vapen. Nämnden

uttalar härom följande.

Att t. ex. göra undantag för fickvapen på grund av dessas farlighetsgrad

och den därmed följande mera restriktiva och grannlaga provningen torde

ej böra ifrågakomma. Den omständigheten att länsstyrelsen i vassa lan i

större eller mindre utsträckning tager kontakt med landsfogden, innan tillstånd

till förvärv av sådant vapen lämnas, synes ej heller bora utgöra hinder

mot den föreslagna decentraliseringen. Dylik kontakt kan vid behov

tagas av polismyndigheten, per telefon eller på annat lämpligt satt.

Som ett ytterligare skäl för eu överflyttning av licensgivningen åberopar

nämnden, att det skulle på ett avgörande sätt bidraga till att eliminera den

dubbelregistrering av vapenärenden, som i det följande kommer att narmare

beröras.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag om decentralisering av tillståndsgivningen

beträffande vapen tillstyrkes eller lämnas utan erinran i sa gott

som samtliga remissyttranden. Allmänt framhålles, att eu decentralisering

är önskvärd ur rationaliserings- och besparingssynpunkter och att det skulle

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

medföra stora fördelar för allmänheten att slippa att behöva vända sig till

skilda myndigheter för lösen av vapen- och ammunitionslicenser. Vidare

uttalas, att länsstyrelserna genomgående grundar sina beslut på det av

polismyndigheterna förebragta utredningsmaterialet och att tillståndsgivnmgen

beträffande hagelgevär fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till

de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna anses några risker för oenhetlig

praxis icke längre föreligga. Från polishåll framhålles att arbetet

för polismyndigheterna kommer att öka, vilket kan komma att medföra

krav på personalförstärkningar.

Av de tillstyrkande remissmyndigheterna må här nämnas chefen för försvarsstaben,

statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands

och Norrbottens län samt föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges

stadsfiskaler. I några yttranden sägs, att närmare anvisningar angående

tillståndsprövningen bör utfärdas, och i något yttrande ifrågasättes, om icke

länsstyxelserna även i fortsättningen bör handlägga ärenden angående vapen

för verkskydd.

I sitt tillstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a., att

nu gällande system måste anses föga tillfredsställande samt fortsätter.

För allmänheten är det en olägenhet att behöva hänvända sig till olika

myndigheter för lösen av vapen — och/eller ammunitionslicens. Längre expeditionstid

och kostnadsökning föranledes även härav. Ur rationaliseringsoch

besparingssynpunkt synes det lämpligt att från länsstyrelsen decentraisera

beslutanderätten och handläggningen till polismyndigheterna, som

redan nu ha att verkställa utredning och avgiva yttranden i de vapenärenden,

som handläggas av länsstyrelserna, samt att tora kortregister ej endast över

av polismyndigheterna själva beslutade vapen- och ammunitionsärenden

utan aven i de vapenärenden, vari länsstyrelsen beslutar. Fn dubbelregistrering

förekommer sålunda, som innebär ett betydande dubbelarbete och därför

ej bör godtagas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län — som likaledes tillstyrker förslaget ____

uttalar bl. a. följande.

I fråga om överförande av tillståndsgivningen för alla vapen till polismyndigheten

vill länsstyrelsen till en början understryka, att den nuvarande

ordningen med två myndigheter som tillståndsgivare icke kan anses ändamålsenlig.

De betänkligheter, som tidigare framförts emot den nu föreslagna

decentraliseringen och som även varit orsaken till att tillståndsgivningen

återförts till länsstyrelserna, ha grundats på farhågan för oenhetlighet i

praxis. Olikheter i bedömningen av vapentypers lämplighet för jakt, sökandens

behov och dylika detaljer ha tidigare avspeglats i polismyndigheternas

yttranden i ansökningsärenden. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att de

av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande tillainpningen

av vapenförordningen i stort sett eliminerat denna oenhetlighet.

Da lansstyrelsen även i övrigt finner de i förslaget framlagda skälen för en

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

överflyttning av tillståndsgivningen bärande, vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget

i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att organisationsnämndens förslag

skulle leda till en välbehövlig förenkling i handläggningen av vapenärendena.

Länsstyrelsen säger sig emellertid hysa den uppfattningen, att

polismyndigheterna är mindre restriktiva än länsstyrelserna. Länsstyrelsen

förutsätter därför, att om tillståndsgivningen decentraliseras till polismyndigheterna,

dessa får ytterligare föreskrifter och anvisningar rörande tilllämpningen

av vapenförordningen, varigenom en rimlig och riktig tillståndsprövning

skulle främjas. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån -— som

bl. a. påpekar, att f. n. olika fordringar torde uppställas inom olika län för

tillstånd till förvärv av salongsgevär — understryker angelägenheten av att

mera detaljerade föreskifter lämnas i anvisningarna.

Endast några enstaka remissmyndigheter intager en kritisk hållning till

det framlagda förslaget. Dit hör överståthållarämbetet, som hyser en viss

tveksamhet beträffande lämpligheten av att nu återföra beslutanderätten

i vapenärenden till de lokala polismyndigheterna och i samband därmed

slopa de centrala vapenregistren. Ämbetet anför härom följande.

Vapenförordningen trädde i kraft så sent som år 1950. Den bygger på

ett omfattande utredningsarbete, och dess olika bestämmelser måste väl

få anses utgöra resultatet av en i tiden aktuell avvägning mellan å ena

sidan den enskildes bekvämlighet och å andra sidan det allmännas intresse

av att praxis icke företer alltför många lokala variationer. Den korta tid,

som förflutit, lärer väl icke ha påtagligt förändrat förhållandet mellan

dessa intressen inbördes. De strävanden mot en enhetlig praxis i vapenfrågor,

som på sin tid föranledde vapenärendenas överflyttande från de

lokala polismyndigheterna till länsstyrelserna, kommo vid vapenförordningens

tillkomst att ytterligare intensifieras genom utarbetandet och fastställandet

av särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen

av förordningen. Dessa likformighetssträvanden kunna väl knappast gynnas

av en återgång till det gamla, särskilt som nämnda föreskrifter och

anvisningar, om de utbyggas ytterligare i detalj, i underordnad myndighets

hand lätt hämma ett självständigt bedömande. Utan att vilja ifrågasätta

de lokala polismyndigheternas kompetens såsom beslutande organ i vapenfrågor

vill överståthållarämbetet vidare påpeka, att inom vapenförordningens

tillämplighetsområde falla frågor, som icke lämpligen böra avgöras av

länsstyrelserna underordnade myndigheter. Så är exempelvis fallet beträffande

industriverkskyddens behov av vapen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker visserligen förslaget

men framför eu del kritiska synpunkter bl. a. i anledning av att förevarande

lagstiftning ändrats vid upprepade tillfällen. Länsstyrelsen yttrar följande.

Tillståndsgivningen beträffande vapen och ammunition har alltsedan tillslåndstvång

infördes flyttats fram och tillbaka mellan länsstyrelserna och

polismyndigheterna. Varje flyttning har medfört ett ej ringa merarbete

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

för nämnda myndigheter med tv åtföljande kostnader för det allmänna.

Innan man åter bestämmer sig för eu decentralisering av tillståndsgivningen

bör det noga övervägas om fördelarna, d. v. s. huvudsakligen arbetsbesparingen

med eu decentralisering, äro av den storleksordning att de

uppväga de nackdelar i form av oenhetlig praxis som en decentraliserad

tillståndsgivning ovedersägligen medför. Den decentralisering av tillståndsgivningen

beträffande hagelgevär, som skedde 1952, har enligt Göteborgs

och Bohus läns jaktvårdsförening visat sig mindre lycklig.

De besparingar ur arbets- och kostnadssynpunkt som en decentralisering

skulle medföra synas länsstyrelsen dock vara av den storlek att länsstyrelsen

vill tillstyrka organisationsnämndens förslag. Däremot är länsstyrelsen

långt ifrån övertygad om alt risken för en avsevärt oenhetlig praxis vid

en decentralisering skall kunna elimineras genom alt såsom organisationsnämnden

föreslagit dels de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna i anledning

av vapenförordningen överarbetades och gjordes mera detaljerade,

dels ock talan mot polismyndighets beslut i hithörande ärenden finge föras

hos vederbörande länsstyrelse. Härutöver erfordras enligt länsstyrelsens

mening dels att det föreskrives skyldighet att beträffande jaktvapen inhämta

jaktvårdskonsulentens yttrande och, om polismyndigheten ej anser

sig kunna följa dennes förslag, överlämna ärendet till länsstyrelsen för avgörande,

dels ock beträffande övriga vapen polismyndigheten får rätt att i

tveksamma fall hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Dessa föreskrifter

komma givetvis att medföra ökat arbete för polismyndigheterna men faran

för en avsevärt oenhetlig praxis är så stor att ovannämnda säkerhetsventil

bär finnas. Trots anvisningar från vederbörande departement har det icke

varit möjligt att åvägabringa någon enhetlig praxis länsstyrelserna emellan

och om nu polismyndigheterna få hand om tillståndsgivningen är det att

befara att praxis blir ännu mera skiftande.

Beträffande jaktvårdsorganisationernas inställning till organisationsnämndens

förslag må nämnas, att Svenska jägareförbundet uttryckligen

tillstyrker förslaget och alt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvårds

föreningar lämnar detsamma utan erinran. Däremot intager Skänska

jägarsällskapet och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening en

avvisande hållning till den föreslagna decentraliseringen. Skånska jägarsällskapet

uttalar sålunda, att tillståndsgivningen bör kvarligga hos länsstyrelserna

i varje fall beträffande ansökningar om tillstånd att förvärva salongsgevär

eller kulgevär med kaliber 6,5 X 54 mm.

Från jaktvårdshåll understrykes vapenförordningens betydelse ur jaktvårdssynpunkt

och i samband därmed framhålles önskvärdheten av att ett

samarbete kominer till stånd mellan polismyndigheterna och länsjaktvårdsföreningarna

i likhet med vad som hittills varit fallet mellan föreningarna

och länsstyrelserna. Södermanlands läns jaktvårdsförening berör närmare

detta samarbete och anför hl. a. följande.

Huvudparten av de till länsjaktvårdsförening eller jaktvårdskonsulent

remitterade ansökningarna ha avsett salongsgevär, kaliber 5,6 eller 6 mm,

och ha i de allra flesta fall ansökningarna varit tillstyrkta av polismyndigheterna.

Beträffande Södermanlands län ha vid av jaktvårdskonsulenten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

företagen närmare utredning rörande sökandenas behov och de övriga omständigheter

— tätbebyggelse in. m. —- som ha samband med vapnets användning

i de allra flesta fall ansökningar måst av länsjaktvårdsföreningen

avstyrkas. Sålunda har av hittills under år 1953 till länsjaktvårdsföreningen

remitterade 15 st. ansökningar om tillstånd att få förvärva salongsgevär

blott en ansökan kunnat såsom motiverad tillstyrkas. Av dessa ansökningar

voro icke mindre än 14 st. tillstyrkta av polismyndigheterna, Till

den i organisationsnämndens promemoria omnämnda nedgången i antalet

meddelade tillstånd att förvärva salongsgevär torde i icke oväsentlig mån

hava bidragit länsjaktvårdsf öreningarnas och jaktvårdskonsulenternas

restriktiva inställning till vapentypens lämplighet för jaktändamål, vilken

inställning kunnat delgivas länsstyrelserna just i samband med avgivande

av infordrade yttranden över ansökningar.

Det synes därför länsjaktvårdsf öreningen önskvärt, att om tillståndsgivningen

helt överflyttades å polismyndigheterna, föreskrift eller rekommendation

utfärdades för desamma, att inhämta jaktvårdskonsulents ellei

länsjaktvårdsförenings yttrande i de fall ansökan avsåge förvärv för jaktändamål

av vapen, vars lämplighet för avsett ändamål kan ifrågasättas.

Även Göteborgs och Bohns läns jaktvårdsforening berör frågan om samarbete

mellan tillståndsmyndigheten och jaktvårdsorganen och anför härom

följande.

Redan överförandet av licensgivningen vid förvärv av hagelgevär till ortspolismyndigheten

har medfört en icke önskad variation i bedömningsgrunderna

beträffande behov av dylika vapen, vilket icke kan sägas verka

till jaktvårdens fromma, icke minst genom att jaktvårdsorganet i länet

länsjaktvårdsf öreningen och den numera statsanställde jaktvårdskonsulenten

— ställts utanför handläggningen av ansök ningsärenden rörande

dylika vapen. Det lär väl knappast kunna förutsättas att landsfiskaler och

andra nu beslutade polismyndigheter besitta den sakkunskap i jaktliga

frågor, som erfordras för att bedöma t. ex. jaktmarkernas lämplighet, villebrådstillgång

och jaktsätt. Så länge dessa ärenden handlades av länsstyrelserna

funnos helt andra möjligheter till kontakt mellan den beslutande

myndigheten och jaktvårdskonsulenten. Sedan licensgivning beträffande

hagelgevär överförts till polismyndigheterna har beträffande detta län icke

i något fall inträffat att jaktvårdskonsulentens yttrande infordrats. I den

framlagda promemorian sägs, att, med de utfärdade tillämpningsbestämmelserna

som grund, någon större skillnad i tillämpningen icke skulle vara

att befara från de olika polismyndigheternas sida. Det torde kunna konstateras

att redan mellan de olika länsstyrelserna förefanns en hel del

ojämnheter i bedömning av dessa frågor och det torde väl tå anses naturligt

om ett tjugotal polismyndigheter inom ett län icke kunna intrimmas

på ett fullständigt enhetligt tänkande när det gäller dessa frågors behandling.

Kronobergs låns jaktvårds förening understryker nödvändigheten av afl

detaljerade anvisningar beträffande tillståndsgivningen utfärdas och anser

alt dessa bör innehålla en fullständig förteckning över till jakt lämpade

vapentyper. I denna förteckning bör enligt föreningens mening icke upptagas

salongsgevär.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Vad särskilt angår frågan om tillståndsgivningen beträffande pistoler

och andra fickvapen beröres den uttryckligen i några yttranden.

Statspolisintcndenten anför härom.

Tillståndsgivningen beträffande farligare vapen, såsom pistoler, bör även

den i konsekvens med förslaget i övrigt överföras till polismyndigheterna,

då det ju i annat fall fortfarande kommer att finnas två tillståndsgivande

myndigheter, vilket det föreslagna förfarandet avser att undvika. Polismyndigheterna

torde erfarenhetsmässigt intaga en mycket restriktiv hållning

beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen härvid ur

säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor.

Svenska pistolskytteförbundet anför bl. a. följande.

En decentralisering av beslutanderätten i frågor rörande förvärv eller

innehav av enhandsvapen på sätt organisationsnämnden har föreslagit kan

trots de reglerande tillämpningsföreskrifterna måhända till en början medföra

en större olikhet i ärendenas handläggning än vad som för närvarande

är fallet. Pistolskytteförbundet anser dock att denna olägenhet, som enligt

förbundets förmenande efter hand torde komma att upphöra, uppväges av

den förenkling och tidsbesparing som det föreslagna systemet i sig självt

otvivelaktigt innebär. Av synnerlig betydelse är självfallet att endast sådana

personer erhålla tillstånd att inneha t. ex. pistoler, som äro väl kända

för laglydnad och pålitlighet ur samhällets synpunkt samt uppfylla de allmänna

kvalifikationer för innehav av vapen, för vilka närmare redogöres i

de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna till vapenförordningen.

Förbundet vill dock särskilt framhålla önskvärdheten utav att

de personer, mot vilka betänkligheter ur nämnda synpunkter icke hysas,

på ett så enkelt sätt som möjligt få sina behov av enhandsvapen tillgodosedda.

Detta torde kunna ske genom att tillståndsgivningen decentraliseras

till de lokala polismyndigheterna, vilka i regel dels väl känna till en

sökandes allmänna kvalifikationer på området, dels själva torde vara angelägna

om en på saklig grund byggd granskning av inkommande ansökningar,

dels ock i personellt avseende få anses vara mycket kvalificerade

för uppgifterna.

Landsfogden i Värmlands län anser däremot att det ur allmän säkerhetssynpunkt

är påkallat, att länsstyrelserna alltjämt handhar ärenden angående

pistoler och att de föra ett länsregister över sådana vapen, vilket

arbete icke torde bliva särskilt betungande för länsstyrelserna, då tillståndsgivningen

är synnerligen sparsam.

En del remissinstanser anser att i fråga om pistoler erfordras närmare

anvisningar eller ytterligare säkerhetsföreskrifter. Hit hör bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands och Norrbottens län.

I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län sägs bl. a. följande.

Vad beträffar skjutvapen i allmänhet behöver man knappast hysa några

betänkligheter mot den föreslagna decentraliseringen ur vare sig säkerhets-

eller andra synpunkter. Däremot är det icke alldeles givet, att det

bör överlåtas på polismyndigheterna att lämna tillstånd att förvärva och

inneha pistol eller annat fickvapen. För dylikt tillstånd synes nämligen

även i fortsättningen böra fordras att »synnerliga skäl» är för handen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Mnj:ts proposition nr 37.

Erfarenheterna från de senaste åren visar, att vissa polismyndigheter regelmässigt

tillstyrker förvärv av pistol, när det icke finns någon anmärkning

mot sökandens personliga kvalifikationer. I detta sammanhang må framhållas,

att ett bibehållande av länsstyrelsernas tillståndsprövning beträffande

fickvapen skulle, därest länsvapenregistren slopades, med hänsyn

till dessa tillståndsärendens ringa antal, så gott som helt sakna betydelse

ur arbetsbelastningssynpunkt. Länsstyrelsen anser emellertid, att även

dessa tillståndsärenden bör kunna decentraliseras under förutsättning att

polismyndigheterna får närmare anvisningar rörande tillståndsgivningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår en kompletterande bestämmelse,

innefattande föreskrift för polismyndigheterna att vid handläggning

av ärenden om tillstånd till förvärv eller innehav av pistoler och andra fickvapen

samt alla automatvapen obligatoriskt underställa ärendena landsfogden,

med skyldighet för denne att i tveksamma fall samråda med länsstyrelsen.

Endast med dessa tillägg anser sig länsstyrelsen kunna biträda

organisationsnämndens förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser

sig kunna tillstyrka förslaget endast under förutsättning att kontakt

med landsfogden regelmässigt tages av polismyndigheten före avgörandet

av framställningar om förvärv av fickvapen.

Departementschefen

Enligt nu gällande ordning äger polismyndigheterna pröva ansökningar

om rätt att inneha hagelgevär och om tillstånd att förvärva ammunition

under det att övriga vapenärenden handlägges av länsstyrelserna. Hos båda

dessa myndigheter föres vidare särskilda register över vapenärenden.

Det torde vara uppenbart, att en decentralisering av samtliga vapenärenden

till polismyndigheterna skulle medföra tämligen stora besparingar ur

arbetssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att polismyndigheterna

f. n. verkställer utredning och avger yttranden i alla de vapenärenden,

som handlägges av länsstyrelserna. Vidare skall dessa ärenden

antecknas även i polismyndigheternas register. Om man i samband med

en fullständig decentralisering av tillståndsgivningen jämväl kunde slopa

länsstyrelsernas vapenregister skulle otvivelaktigt en avsevärd arbetsbesparing

uppnås. Även för allmänheten skulle den föreslagna decentraliseringen

medföra bestämda fördelar. I alla vapenärenden — vare sig det gällde

förvärv av vapen eller ammunition — hade man då att vända sig till en

och samma myndighet och därtill en myndighet, som för det stora flertalet

är lättare att komma i förbindelse med än länsstyrelserna. Hela förfarandet

skulle enligt detta system bliva betydligt smidigare än f. n. Det

måste vidare ur principiell synpunkt anses tillfredsställande, om man

kunde undvika två tillståndsgivande myndigheter och i stället få ett enhetligt

system med eu enhetlig instansordning. Jag finner sålunda den

föreslagna decentraliseringen förenad med avsevärda fördelar.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 37.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Det skäl, som främst åberopats — såväl vid frågans tidigare behandling

som i förevarande sammanhang — mot en överflyttning av all tillståndsprövning

till polismyndigheterna, är att kravet på likformighet då icke

skulle kunna tillgodoses. Jag vill gärna medge, att denna synpunkt förtjänar

all uppmärksamhet, men såsom organisationsnämnden framhållit

måste den anses ha förlorat i betydelse under de senare åren. Härtill torde

i hög grad ha bidragit de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna rörande

vapenförordningens tillämpning. Dessa anvisningar innehåller ganska utförliga

rekommendationer och många exempel och de torde lämna en god

ledning för de olika ärendenas bedömning. Att anvisningarna haft stor

betydelse för en utveckling mot enhetlig praxis framgår bl. a. av remissyttrandena.

Avsikten är nu att dessa anvisningar skall omarbetas och kompletteras

med hänsyn till de föreslagna ändringarna och vunna erfarenheter.

Då det gäller att bedöma risken för en utveckling mot oenhetlig praxis

måste man vidare hålla i minnet, att tillståndsgivningen beträffande den

största gruppen skjutvapen, nämligen hagelgevär, redan 1952 överflyttades

till polismyndigheterna och att denna överflyttning synes ha utfallit väl

och till allmän belåtenhet. Endast i något enstaka remissyttrande framföres

en motsatt uppfattning. Visserligen må det äga sin riktighet, att tillståndsprövningen

beträffande hagelgevär i allmänhet är enklare och mindre

grannlaga än vad fallet är beträffande andra vapentyper, men i det sammanhanget

måste man även beakta, att polismyndigheterna har stor

erfarenhet av hithörande och liknande ärenden. Det finns därför ingen

anledning att antaga, att ärendena — som inom länsstyrelserna nu i stor

utsträckning handlägges av en landskanslist — skall bli prövade på ett

mindre omdömesgillt sätt om förslagen genomföres.

Polismyndigheterna äger som nyss anmärkts redan nu stor erfarenhet av

hur ifrågavarande ärenden bör bedömas. Förutom att de sedan 1952 har

att på egen hand avgöra ärendena angående hagelgevär verkställer de nämligen

— som jag redan nämnt — den egentliga utredningen och avger yttrande

även i andra vapenärenden. Dessa yttranden, vilka ofta grundar sig

på personlig kännedom om sökanden, hans kvalifikationer och behov, tillmätes

nu den största betydelse och enligt vad som framhålles i remissyttrandena

grundar länsstyrelserna genomgående sina beslut därpå.

Att helt komma från ojämnheter i bedömningen är — liksom på så

många andra områden —- självfallet icke möjligt. Enligt min mening bör

emellertid kravet på likformighet kunna tillgodoses i önskvärd utsträckning

även om vapenärendena överflyttas till polismyndigheterna. Härtill

torde kunna medverka vissa anordningar, som jag i det följande kommer

att föreslå. Då vidare remissinstanserna så gott som enhälligt tillstyrkt en

decentralisering, vill jag förorda att en sådan nu genomföres. För Stock
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

holms del bör dock icke göras någon ändring i det nuvarande förfarandet.

Det torde sålunda alltjämt böra ankomma på överståthållarämbetet att

handlägga vapenärendena.

I något remissyttrande har uttalats, att viss risk föreligger för att polismyndigheterna

kommer att bedöma ärendena mindre restriktivt än länsstyrelserna.

Det är uppenbarligen angeläget att tillse, att så icke blir fallet.

Vid övervägande av detta spörsmål har det synts mig lämpligt, att låta

länsstyrelserna utöva viss tillsyn över polismyndigheternas handläggning

av vapenärendena. Det torde härvid vara tillräckligt, att länsstyrelsen i

samband med inspektion hos polismyndigheten eller på annat lämpligt

sätt granskar avgjorda ärenden och försöker bilda sig en uppfattning om

polismyndigheternas praxis samt i samband därmed lämnar råd och anvisningar.

En föreskrift om denna tillsyn bör intagas i instruktionen för länsstyrelserna.

Man skulle vidare kunna tänka sig vissa andra särskilda anordningar,

som måhända skulle vara ägnade att i viss mån bidraga till en enhetlig

praxis. Jaktvårdsorganisationerna har sålunda understrukit önskvärdheten

av ett samarbete mellan den tillståndsbeviljande myndigheten och länsjaktvårdsföreningarna

eller jaktvårdskonsulenterna. Detta samarbete, som

i viss mån redan praktiserats, anser jag vara av stor betydelse och det bör

fortsätta. Då det gäller för jakt avsedda vapen och särskilt sådana vilkas

lämplighet kan ifrågasättas, såsom t. ex. salongsgevären, synes det lämpligt

att inhämta yttrande från vederbörande jaktvårdsorganisation. Jag finner

dock icke erforderligt att i vapenförordningen införa någon uttrycklig bestämmelse

härom, utan det torde få anses vara tillräckligt om en rekommendation

intages i anvisningarna.

Ej heller vill jag förorda ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framfört förslag om att polismyndigheterna i vissa fall skulle hänskjuta

ärendena till länsstyrelsen. Jag är icke övertygad om att några större fördelar

skulle stå att vinna med en bestämmelse därom och jag är vidare,

som jag redan nämnt, angelägen om att få fram så enhetliga och klara

bestämmelser som möjligt.

Sistnämnda synpunkt har också i viss mån varit vägledande för mig då

det gällt att taga ställning till frågan, huruvida jämväl tillståndsprövningen

beträffande pistoler och andra fickvapen bör överflyttas till polismyndigheterna.

Med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad och den mera grannlaga

prövning som här skall ske — tillstånd må ej meddelas med mindre

synnerliga skäl föreligger — skulle man kunna tänka sig, att även i fortsättningen

låta länsstyrelserna handha denna prövning. Ur arbetsbelastningssynpunkt

skulle en sådan anordning vara utan större betydelse. Emellertid

har remissinstanserna på något enstaka undantag när tillstyrkt eller

lämnat utan erinran organisationsnämndens förslag jämväl i denna del.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Jag vill här särskilt erinra om vad som framhålles i statspolisintendentens

yttrande, vari bl. a. sägs, att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt intar

en mycket restriktiv hållning beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen

av tillståndsprövningen ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka

några allvarligare farhågor. I vissa yttranden föreslås en föreskrift om

skyldighet för polismyndigheterna att före avgörandet underställa ärendet

landsfogden för yttrande. I tveksamma fall synes det mig lämpligt, att

polismyndigheten inhämtar landsfogdens mening, vilket bör kunna ske helt

formlöst t. ex. per telefon, men jag anser icke erforderligt, att i vapenförordningen

intaga en uttrycklig föreskrift därom. Det torde vara tillräckligt,

att i anvisningarna rekommendera ett sådant förfarande. Jag anser det

således icke vara förenat med någon risk ur säkerhetssynpunkt att till polismyndigheterna

överflytta tillståndsgivningen även i fråga om fickvapen.

Man skulle då få ett enhetligt system för ärendenas handläggning och uppnå

fördelar jämväl med hänsyn till vapenregistreringen.

I likhet med vad som gäller beträffande hagelgevär och ammunition bör

polismyndigheternas beslut kunna överklagas hos länsstyrelserna. Ett

dylikt besvärsförfarande torde också i viss mån kunna bidraga till en

enhetlig praxis. Över länsstyrelsernas beslut bör däremot såsom hittills

talan ej få föras.

Återkallelse av tillstånd till vapeninnehav

Gällande bestämmelser

Enligt 14 § vapenförordningen kan länsstyrelse återkalla tillstånd att

inneha skjutvapen eller i fråga om deklarerat vapen meddela förbud mot

fortsatt innehav av vapnet. Detta må ske om innehavaren ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen,

eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att

inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill.

Om tillstånd återkallats eller förbud meddelats åligger det jämlikt 15 §

efter anmaning innehavaren att i regel till polismyndigheten ofördröj ligen

avlämna vapnet jämte ammunition och tillstånds- och deklarationsbevis.

I 16 § stadgas, att vapen och ammunition, som avlämnats enligt 15 §,

skall inlösas av kronan, såvida ej egendomen förklarats förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader från delfåendet av beslutet om återkallelse

eller förbud mot fortsatt innehav eller inom den längre tid länsstyrelsen

i särskilt fall bestämmer styrker, att egendomen överlåtits till

någon som äger inneha den eller att egendomen eljest tillhör annan än

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

innehavaren och ägaren själv är berättigad att inneha densamma. I sådant

fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas till honom.

Länsstyrelsen skall fastställa värdet efter vilket inlösen skall ske. Där

ej särskilda skäl till annat föranleder, skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning till den som idkar handel med vapen

eller ammunition. Innan länsstyrelsen företager värdering skall länsstyrelsen

lämna egendomens ägare tillfälle att inkomma med den utredning,

som finnes erforderlig för att styrka egendomens värde. Länsstyrelsen må

för värderingen anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person.

Jämlikt 18 § 2 mom. äger polismyndighet, om en persons innehav av

skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk, besluta om omhändeitagande

av vapnet jämte till detsamma hörande ammunition.

Organisationsnämnden

Nämnden uttalar inledningsvis, att det torde vara en allmän regel, att

återkallelse av ett tillstånd eller rättighet ankommer på den myndighet,

som meddelat tillståndet eller rättigheten, även om lagstiftningen stundom

tillerkänt lägre myndigheter befogenhet att företaga provisoriska eller

interremistiska ingripanden. Nämnden fortsätter.

Därest all tillståndsgivning rörande vapeninnehav överflyttas å polismyndigheterna,

torde samtidigt befogenheten att återkalla tillstånd till

vapeninnehav böra överföras å dessa myndigheter. Härför talar ej endast

principiella skäl. Det skulle således knappast te sig tillfredsställande, att

polismyndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana

fall, där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats

av polismyndigheten. Många gånger kan en dylik prövning vara av mera

grannlaga och svårbedömd natur än själva återkallelsen. Denna är i de allra

flesta fall av rent rutinmässig karaktär, föranledd av anmälan från läkare

vid sinnessjukhus enligt av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär.

Organisationsnämnden har indelat återkallelsegrunderna i sinnessjukdom,

alkoholmissbruk och missbruk av vapen in. in. och enligt verkställda

undersökningar hos en viss länsstyrelse har nämnden funnit, att nära nog

80 procent av samtliga återkallelser hänfört sig till sinnessjukdom, eller

alltså till fall, där återkallelsebeslutet icke gärna kunde innefatta någon

egentlig saklig prövning från den återkallande myndighetens sida. I dessa

fall kan enligt nämndens mening hinder ej anses föreligga mot att låta

polismyndighet besluta om återkallelse. I fråga om återkallelse vid alkoholmissbruk

torde denna — fortsätter organisationsnämnden — oftast föranledas

av nykterhetsnämnds anmälan till polismyndighet i enlighet med bestämmelsen

i 13 § vapenförordningen och återkallelse vid missbruk av

vapen in. in. har merendels sin upprinnelse i ingripanden — med omhändertagande

av vapen i förekommande fall — från polismyndighets sida.

Nämnden anför vidare.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Även i de båda sistnämnda, mera sparsamt förekommande fallen torde

återkallelsebefogenheten lämpligen böra tilläggas den tillståndsgivande

polismyndigheten. Såsom ingripande myndighet på förstadiet i många fall

och med sin i regel goda personkännedom, torde denna äga väl så goda

förutsättningar som tjänsteman å länsstyrelsen, att i dessa ärenden träffa

det riktiga avgörandet. Polismyndigheten skulle vidare på ett smidigare

sätt än länsstyrelsen såsom återkallande myndighet kunna medverka till

och övervaka det, till undvikande av inlösen, önskvärda förfarandet, varigenom

vederbörande vapeninnehavare beredes tillfälle att inom viss tid

till annan person överlåta det omhändertagna vapnet. Det förutsättes än

vidare, att klagorätt hos länsstyrelsen skall förefinnas över polismyndighets

beslut om återkallelse eller meddelande av förbud mot fortsatt innehav av

vapen. Mot länsstyrelsens beslut i dessa mål bör i sådan händelse talan ej

få föras. Den belastning för länsstyrelserna, som ifrågavarande besvärsmål

komma att medföra, kunde förväntas i huvudsak uppvägas av motsvarande

avlastning hos Kungl. Maj :t, detta även med hänsyn till att länsstyrelserna

enligt nu gällande ordning ha att remissledes handlägga hos Kungl. Maj :t

anförda besvärsmål.

Beslut om inlösen till kronan av indragna vapen anser organisationsnämnden

däremot alltfort böra ankomma på länsstyrelserna. Härom sägs

det i nämndens promemoria följande.

Dessa ärenden äro tämligen fåtaliga i förhållande till antalet återkallelser,

enär vapnen som regel överlåtas under hand, efter det återkallelsebeslut

meddelats. I allmänhet synes länsstyrelserna föranstalta om central

värdering av vapen, som skola inlösas antingen detta sker å vederbörlig

tygstation, eller med anlitande av sakkunnig person på residensorten. Detta

förfaringssätt torde vara till fördel för ett önskvärt fackmannamässigt

bedömande.

Remissyttrandena

I samtliga yttranden tillstyrkes eller lämnas utan erinran organisationsnämndens

förslag, att till polismyndigheterna överflytta befogenheten att

återkalla tillstånd till vapeninnehav. Endast en minoritet inom Kronobergs

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler hyser motsatt

uppfattning. I de tillstyrkande yttrandena framhålles bl. a., att befogenheten

att återkalla helt naturligt bör tillkomma samma myndighet som

har att meddela tillstånd och att de flesta besluten i ifrågavarande hänseende

grundar sig å läkarrapporter och sålunda sker rutinmässigt. Men

även beträffande övriga fall anses polismyndigheterna väl skickade att

fatta besluten.

Statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan icke biträda

organisationsnämndens förslag, att talan ej skall få föras mot länsstyrelsens

beslut i ifrågavarande mål. Statskontoret finner det ur skilda

synpunkter angeläget, att besvär srätt föreligger över länsstyrelses beslut

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

i dylika fall och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den

allmänna inställningen hos landets befolkning skulle kunna tolkas så, att

ingen bör berövas sitt tillstånd att inneha vapen utan att ha möjlighet att

få sin sak prövad hos Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan på vem det skall ankomma att fatta beslut om i nlösen

till kronan av indragna vapen biträder flertalet remissinstanser

organisationsnämndens förslag, att dessa beslut skall ankomma på länsstyrelserna.

Statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län samt poliskammaren i

Borås anser emellertid, att om såväl tillstånds- som återkallelseäiendena

överlämnas till polismyndigheterna bör jämväl ärendena angående inlösen

överflyttas dit.

Statspolisintendenten uttalar, att det vill synas som om polismyndigheterna

skulle äga förutsättningar för att handlägga även dessa spörsmål

och att det förefaller inkonsekvent, att låta handläggningen av dessa ärenden

kvarbliva å länsstyrelserna, då man ju därigenom fortfarande skulle

få två myndigheter som i första instans avgjorde vapenärenden. Rätten att

anföra besvär över polismyndigheternas beslut torde tillgodose kravet på

tillvaratagande av den enskildes rättsliga anspråk härvidlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. följande.

Överlämnas åt polismyndigheterna att pröva såväl licens- som återkallelseärenden,

finns det enligt länsstyrelsens mening icke tillräckliga skäl

att fortfarande förbehålla länsstyrelserna beslutanderätten i fråga om inlösen

till kronan av indragna vapen. Att ett skjutvapen inlöses är ju en i

vapenförordningen stadgad följd av ett återkallelsebeslut eller ett förbud

att inneha vapen, och frågan blir ej föremål för annan prövning än bestämmande

av löseskillingen. Det torde vara ganska vanligt, att länsstyrelserna

hos vederbörande tygstation begär besiktning och värdering av vapen

som skall inlösas och följer denna värdering, där inte särskilda skäl till

annat föranleder. Denna ordning torde, om inlösenärendena överflyttas

till de lokala polismyndigheterna, böra rekommenderas i föreskrifterna och

anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen. Självfallet bör

möjlighet finnas att hos länsstyrelsen överklaga polismyndighets värderingsbeslut.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att värderingen av vapnen

alltid bör ske å vederbörlig tygstation, vilket synes borga för en fackmässig

och objektiv bedömning. Beträffande värderingen anför länsstyrelsen i

Malmöhus län följande.

Vid värdering av skjutvapen anlitar länsstyrelsen i regel sakkunnig person

i Malmö. I tveksamma fall har jämväl vederbörande tygstation anlitats.

I allmänhet ha de av tygstationen åsatta värdena överensstämt med

den sakkunniges. Däremot ha de genom polismyndigheternas försorg införskaffade

värderingsintygen från vapenhandlare på platsen stundom visat

högre värden än den värdering, som gjorts av den sakkunnige eller å tygstationen.

För att säkerställa enhetlighet vid värderingen synes det därför

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

åtminstone som huvudregel böra föreskrivas, att polismyndigheterna skola

föranstalta om värdering genom vederbörande tygstation.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar bl. a. följande.

Visserligen har härstädes tillämpats central värdering av vapen, som

skolat inlösas, men ett flertal andra länsstyrelser ha uppdragit åt polismyndigheten

att ombesörja sådan värdering. Vapenägarens ekonomiska

intresse torde bliva lika väl tillgodosett därest värderingen sker genom

polismyndighetens försorg och vapnet därefter av samma myndighet antingen

försäljes, eventuellt efter anbud, till lägst det av värderingsmannen

åsatta priset, eller överlämnas till vederbörande militära förråd. Polismyndigheterna

omhänderhava ju för övrigt redan bestyret med de vapen, som

av domstol förklarats förverkade. Länsstyrelsen vill därför förorda, att

jämväl inlösningsförfarandet överföres till polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som likaledes anser att ärendena angående

inlösen bör handläggas av polismyndigheterna, ifrågasätter dock, huruvida

icke handläggningen av dessa ärenden lämpligen kunde anförtros chefen

för vederbörande tygstation, från vilken myndighet länsstyrelserna nu

nästan undantagslöst införskaffar värdering av de vapen, som skall inlösas.

Departementschefen

Om all tillståndsgivning i fråga om vapenärenden överflyttas till polismyndigheterna

synes det mig vara en naturlig konsekvens, att polismyndigheterna

även får befogenhet att återkalla tillstånd. Såsom organisationsnämnden

framhållit skulle det knappast te sig tillfredsställande, att polismyndighet

ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall,

där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av

polismyndigheten. Anledningen till återkallelse är i det stora flertalet fall

sinnessjukdom eller alkoholmissbruk. I dessa fall föreligger i regel en

anmälan från läkare vid sinnessjukhus eller från nykterhetsnämnd och

prövningen av ärendet torde icke förorsaka några större svårigheter. Men

även för övriga fall, där en mera grannlaga prövning erfordras, torde polismyndigheterna

få anses skickade att avgöra frågan.

Enligt organisationsnämnden bör det även i framtiden ankomma på länsstyrelserna

att meddela beslut om inlösen av vapen till kronan och fastställa

det värde, efter vilket inlösen skall ske. Statspolisintendenten och en

del länsstyrelser har emellertid föreslagit, att även dessa ärenden skall

överlämnas till polismyndigheterna. Därvid framhålles, att länsstyrelserna

i regel begär besiktning och värdering hos vederbörande tygstation eller av

sakkunnig person och att dessa värden lägges till grund för beslutet om

inlösen. Om samma förfarande bibehålies vid ärendenas överflyttning till

polismyndigheterna, anses vapenägarnas intresse bli lika väl tillgodosett

som f. n. Vidare framhålles, att rätt givetvis skulle förefinnas att anföra

besvär över polismyndigheternas beslut, vilket vore ägnat att tillgodose den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

enskildes rättsliga anspråk. Jag finner de sist nämnda synpunkterna förtjäna

beaktande och då det synes mig i viss mån inkonsekvent, att låta just

dessa ärenden kvarbliva hos länsstyrelserna, vill jag förorda, att till polismyndigheterna

överlämnas jämväl ärendena angående inlösen av vapen.

Jag förutsätter därvid, att besiktning och värdering av vapnet i regel sker

av vederbörande tygstation eller annan myndighet eller person som kan

anses lika sakkunnig.

Jämlikt nu gällande bestämmelser får länsstyrelsernas beslut om återkallelse

och om inlösen av vapen överklagas hos Kungl. Maj :t. Organisationsnämnden

har emellertid föreslagit, att dessa beslut icke skulle få

överklagas. Då jag icke anser decentraliseringen utgöra tillräcklig anledning

att borttaga den nuvarande rätten att fullfölja talan till högsta instans

och då antalet sådana ärenden är förhållandevis ringa, kan jag icke biträda

nämndens förslag i denna del.

Vapenregistreringen m. m.

Gällande bestämmelser

I 30 § vapenförordningen stadgas, att hos länsstyrelse och hos polismyndighet

i annan ort än Stockholm skall, i enlighet med de närmare föreskrifter

Konungen utfärdar, föras register för anteckning av uppgifter rörande

ärenden som avses i förordningen.

De av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna innefattar bl. a. följande.

Länsstyrelsernas register skall endast innehålla uppgifter om innehav

av skjutvapen, dock med undantag av hagelgevär. Polismyndigheternas

register (liksom överståthållarämbetets) skall däremot innehålla uppgifter

om såväl ammunitionsärenden som innehav av vapen av alla slag.

I länsregistren skall fortlöpande antecknas inkomna ansökningar om till"

stånd att inneha vapen, ändra vapen, idka handel med vapen eller införa

vapen och ammunition, länsstyrelsens beslut i dessa ärenden, vidare beslut

om återkallelse av tillstånd som nyss sagts och förbud mot fortsatt innehav

av deklarerat vapen och därmed sammanhängande åtgärder samt beslut

om utfärdande av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis. Vidare skall

i länsregistret antecknas underrättelser, som lämnats länsstyrelsen jämlikt

bestämmelserna i 8 § 2 inom., 13 och 18 §§, 28 § tredje stycket och

36 § 7 mom. vapenförordningen, d. v. s. dels meddelande från den som erhållit

tillstånd att förvärva vapen, att han ej begagnat sig av vapenlicensen

inom stadgad giltighetstid av sex månader, dels underrättelse från nykterhetsnämnd

till polismyndighet att vapeninnehav bör omprövas på grund

av alkoholmissbruk, dels anmälan från polismyndighet om omhändertaget

vapen, dels anmälan att vapenhandlare avlidit eller försatts i konkurs, dels

och underrättelse från domstol då någon dömts för förseelse mot vapenförordningen.

Ytterligare är vissa andra meddelanden av beskaffenhet att

böra antecknas i registret. Hit hör exempelvis uppgifter, som är av betydelse

för att förhindra att olämpliga personer erhåller vapenlicenser, polis
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

myndighets beslut om återkallelse av ammunitionslicens, anmälan enligt

19 § vapenförordningen (angående vapeninnehav hos dödsbo eller konkursbo).

Polismyndigheternas register skall såvitt avser vapeninnehav väsentligen

innehålla samma uppgifter som länsregistren. Det åligger därför länsstyrelserna

att underrätta polismyndigheten i den ort, där vederbörande är

mantalsskriven, om beslut, som länsstyrelsen meddelar i sådant hänseende,

liksom om andra förhållanden, varom polismyndigheten bör äga kännedom.

Beträffande aminunitionsärenden skall i polismyndigheternas register

antecknas inkomna ansökningar att få förvärva ammunition, polismyndighetens

beslut i dessa ärenden samt beslut om återkallelse av ammunitionslicens.

För registreringen skall användas blanketter, som fastställts av blankettkommissionen.

länsstyrelserna att tillse, att polismyndigheternas register är

skick. I detta syfte bör polismyndigheternas register — sedan

såväl länsvapenregistren som de lokala registren översetts efter jämförelse

med de alfabetiska adressregistren å länsbyråerna för folkbokföringen —

tid efter annan granskas mot länsvapenregistren.

Organisationsnämnden

Nämnden erinrar om att nämnden redan 1948 påtalat det irrationella i

dubbelregistreringen av vapenärendena och ifrågasatt, om icke länsstyrelsernas

vapenregister skulle kunna slopas. Vidare erinrar nämnden om

att jämväl 19o0 års besparingsutredning funnit den nuvarande anordningen

innebära ett betydande dubbelarbete, som ej kunde godtagas.

Etter att ha berört frågans behandling vid 1952 års riksdag, då länsvapenregistren

ansågs böra bibehållas med hänsyn till att registren i orostider

kunde vara av värde och att desamma torde kunna hållas aktuella på

ett smidigare sätt än polismyndigheternas register, anför organisationsnämnden

följande.

Därest den licensgivning, som alltjämt ligger kvar å länsstyrelserna, överflyttas

till polismyndigheterna, bör endast ett register, förlagt till polismyndigheterna,

föras. Värdet av att ha tillgång till länsvapenregistret som

cential upplysningskälla för ett helt län kan i ett sådant läge knappast

anses motivera ett bibehållande av länsvapenregistren. Detta värde synes

f. ö. ej vara så stort efter ett fullständigande av de lokala registren. Det

torde vara mera sällan som någon myndighet har anledning att efterforska

vapeninnehav hos en person, vars hemvist inom länet ej är känd; i dylikt

fall kan dessutom med fördel förfrågan först göras hos länsbyrån för folkbokföringen.

Vad åter angår länsregistrens värde i oroliga tider må framhållas,

att registren numera äro ofullständiga, enär ammunitionsförvärv

och innehav av hagelgevär icke längre antecknas däri. Polismyndigheternas

register äro däremot fullständiga. Det torde väl även i första hand vara

Polismyndigheterna, som i förekommande fall få anledning ingripa. Dessutom

upptagas samtliga vapeninnehavare i länsbyråns alfabetiska adressregister.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Härefter kommer organisationsnämnden in på frågan vad som står att

vinna genom länsvapenregistrens slopande och uttalar härom följande.

Länsvapenregistren äro mycket omfattande. Vid de mindre länsstyielserna

— bortsett från Gotlands län — uppgår antalet registerkort till

15 å 20 000 och vid de allra största överstiger antalet 75 000 registerkort.

Samtliga länsregister torde omfatta ett bestånd av ca 600 000 kort. Genomsnittligen

torde minst en befattningshavare i biträdesgraderna, vid de storre

länsstyrelserna mer och vid de små mindre än en år säl betskraft, vara sta

digvarande sysselsatt vid vapenregistret. Härutöver kommer det arbete,

som föredragande och andra tjänstemän hos länsstyrelserna nedlägga i

dessa ärenden.

I belysning härav komme självfallet ett slopande av länsvapenregistren

i förening med decentralisering av tillståndsgivning och återkallelser att

medföra en betydande arbetslättnad och besparing hos länsstyrelserna.

För polismyndigheterna åter skulle ett slopande av länsvapenregistren

icke medföra någon egentlig ökning av arbetet med de lokala registren.

Förandet av dessa register måste dock ske med större omsorg än vad nu

på sina håll torde vara fallet. I syfte att skapa ett gott utgångsläge i detta

hänseende torde det bliva nödvändigt att överse och tullstandiga polismyndigheternas

register i samband med slopandet av länsvapenregistren. Enklast

synes detta kunna ske genom att länsvapenregistren utskiftas på polischef

sdistrikten och jämföras med de lokala registren. Eu dylik aktualisering

av polismyndigheternas register bleve ett engångsarbete, för vilket tilltal ig

arbetskraft i mån av behov lämpligen bör ställas till förfogande.

I samband med vapenregistreringen behandlar organisationsnämnden

frågan om avis eringsförf arand et och tar i samband därmed även upp spörsmålet

om tolkningen av hemvistbegreppet enligt vapenförordningen. Bestämmelserna

om avisering, som finns intagna i de av Kungl. Maj :t utfärdade

anvisningarna, innebär bl. a., att länsvapenregistren och polismyndigheterna

skall underrätta länsbyrån för folkbokföring om meddelade vapenlicenser,

om vapeninnehavare som inflyttat från annat län eller annan

polismyndighets område o. s. v. Vidare åligger det länsbyrån att underratta

länsvapenregistret då en vapeninnehavare flyttat till församling inom annan

kommun, ändrat namn, avlidit, utvandrat eller överförts till obefintlighetsboken.

Länsvapenregistret har sedan att i sin tur underrätta vederbörande

polismyndighet, som i fall vapeninnehavaren flyttat till annat polischctsdistrikt

skall underrätta polismyndigheten i inflyttningsorten. Har vapeninnehavaren

utflyttat till annat län, skall länsstyrelsen i det nya länet

underrättas.

Organisationsnämnden har — i anslutning till förslaget om länsvapenregistrens

slopande — förordat eu mera rationell och enhetlig aviseringsmetodik

än den som t'', n. tillämpas. Då emellertid bestämmelserna om aviseringsförfarandet

icke upptagits i vapenförordningen torde anledning saknas

all bär närmare gå in på dessa spörsmål. Det är endast eu fråga i detta

sammanhang, som är av den beskaffenhet,

alt

or dess lösande i enlighet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

med organisationsnämndens förslag ändring synes böra göras i själva

vapenförordningen och det gäller frågan om hemvistbegreppet. Tolkningen

av detta begrepp är av betydelse såväl för aviseringsförfarandet som för

bedömandet av respektive myndigheters behörighet att handlägga vapenärenden.

Organisationsnämnden framhåller, att vapenförordningens hemvistbegrepp

blivit föremål för olika tolkning i den praktiska tillämpningen och

att detta medfört vissa svårigheter. Nämnden uttalar sålunda, att man vid

vapenförordningens tillkomst torde ha utgått ifrån att med vederbörandes

hemvist skulle förstås hans mantalsskrivningsort under det att tillämpningsföreskrifterna

och de av riksbyrån för folkbokföringen utfärdade

föreskrifterna om aviseringsproceduren synes bygga på en löpande flyttnmgsavisering,

grundad på förändringarna i kyrkobokföringen av vapeninnehavare.

I praxis har härigenom oklarhet uppstått.

Nämnden redogör härefter för hur växlande praxis är och anför följande.

Somliga länsstyrelser anse sig icke behöriga att pröva ansökan om tillstånd

till vapenförvärv, innan sökanden hunnit bliva mantalsskriven i kommun

inom länet; även om vederbörandes vapenkort tidigare översänts från

utflyttningslänet anse sig dessa länsstyrelser förhindrade att upptaga ansökan

till behandling utan återställa den till sökanden med besked härom

eller överlämna den till länsstyrelsen i utflyttningslänet för vidare åtgärd.

Andra länsstyrelser åter synas i dessa fall icke anse hinder möta mot prövning

av ansökan om vapenförvärv. Flertalet undersökta länsstyrelser synas

efter erhållna avier från länsbyrån om vapeninnehavares utflyttning fortlöpande

eller med kortare eller längre intervaller översända vapenkorten till

vapenregistren vid länsstyrelserna i inflyttningslänen. Några länsstyrelser

däremot samla dessa avier på hög under hela året och expediera vapenkorten

först omkring årsskiftet, då mantalsskrivningen ägt rum; i åtminstone

något län göres i kontrollsyfte dessförinnan skriftlig förfrågan

hos pastorsämbetena i inflyttningsförsamlingarna, huruvida vederbörande

alltjamt äro kyrkoskrivna därstädes. Vad nu sagts torde i tillämpliga delar

gälla i fråga om polismyndigheternas handläggning av vapenärenden. Då

det gäller översändande av vapenkort från polismyndighet i utflyttningsort

till sådan myndighet i inflyttningsort, äro polismyndigheterna givetvis beroende

av i vilken takt och omfattning länsbyråernas aviseringar till länsvapenregistren

vidarebefordras från vapendetaljerna till polismyndig
nGi6rn3.

Organisationsnämnden fortsätter.

Hemvistbegreppet i vapenförordningen torde böra anknytas till den faktiska

bosättningen enligt kyrkobokföringen. Först härigenom synes det för

en löpande aktualisering av vapenregistren nödvändiga samarbetet mellan

registren och länsbyråerna på ett rationellt och smidigt sätt kunna äga

ru™j.,Så snart en Polismyndighet — efter den föreslagna omläggningen —

erhållit meddelande från länsbyrån om vapeninnehavares flyttning till

annat polischef sdistrikt, bör det åligga myndigheten att utan dröjsmål översanda

vederbörandes vapenregisterkort till polismyndigheten å inflyttningsorten.

Å denna hor det därefter ankomma att handlägga alla polismyndighet

avilande vapenärenden beträffande den inflyttade personen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

45

Remissyttrandena

Förslaget att slopa Iänsvapenregistren tillstyrkes eller lamnas

utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Därvid åberopas i

huvudsak de av organisationsnämnden anförda skälen. I något yttrande

anföres därjämte, att det är viktigt att vapenregistren förvaras så, att de ej

kan falla i en angripares hand och att det även ur denna synpunkt synes

lämpligt, att endast ett sådant register finnes. I en del yttranden föreslås

vissa kompletterande föreskrifter. Endast några enstaka remissinstanser

intar en tveksam eller avvisande ståndpunkt.

Till den sistnämnda gruppen hör bl. a. överståthållarämbetet, som i sitt

yttrande ifrågasätter, huruvida icke de motiv för uppläggandet och förandet

av aktuella centrala register, som åberopades vid vapenförordningens

tillkomst, äger oförändrad aktualitet i dag. Chefen för försvarsstaben

understryker, att effektiva vapenregister är nödvändiga ur säkerhetssynpunkt,

men att det torde ankomma på annan myndighet att bedöma, huruvida

detta krav tillgodoses om länsvapenregistren slopas. Skånska jägarsällskapet

och länsjaktvårdsföreningen i Göteborgs och Bohus lan avstyrker

uttryckligen, att länsvapenregistren slopas. Sistnämnda förening uttalar

därvid, att för den kontroll över jaktvapeninnehavet, som nu kan utövas

av jaktvårdsorganisationerna, måste ett spridande av registren till

ortsmyndigheterna innebära en nackdel.

Enligt landsfogden i Värmlands län —- som anser att länsstyrelsena alltfort

bör handhava ärenden angående fickvapen — bör länsstyrelserna fora

ett särskilt länsregister beträffande dessa vapen. Meddelanden om tillstånd

att förvärva sådana vapen bör dock lämnas lokal polismyndighet i tillståndsinnehavarens

hemort för att intagas i det lokala vapenregistret. Landsfogden

framhåller, att ett centralt länsregister över tillstånd att inneha fickvapen

synes vara påkallat ur allmän övervakningssynpunkt. Liknande synpunkter

framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter, huruvida icke polismyndigheternas

register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras med ett centralt

för hela landet gemensamt sådant, förslagsvis fört vid statens kriminaltekniska

anstalt.

I vissa yttranden från polishåll framhålles, att vid förslagets genomförande

mer personal erfordras hos polismyndigheterna och att det kan

visa sig förenat med stora svårigheter, att avdela tillräckligt kvalificerad

personal för att föra registren, vilket i sin tur kan komma att påverka

registrens tillförlitlighet. Det betonas vidare, att i varje fall under en viss

övergångstid personalförstärkning blir erforderlig. Så t. ex. uttalar Värmlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler följande.

Vid ett slopande av länsregistren skulle dessa utsändas till polismyndigheterna

och eu mycket noggrann revision av registren ske. Skall detta

kunna göras någorlunda snabbt, lär tillfällig personal vara nödvändig for

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

uppgiften. Den ordinarie personalen kan icke medhinna detta utan att

revisionen drager så långt ut på tiden att övergången till den nya ordningen

blir lidande därav.

Vad angår him vistbegreppet instämmer statistiska centralbyrån

i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen i organisationsnämndens förslag,

att med hemvist i vapenförordningen skall förstås kyrkobokföringsorten

och icke mantalsskrivningsorten. Centralbyrån fortsätter.

Regeln bör därvid tillämpas konsekvent, så att kyrkobokföringsorten blir

avgörande för vilken myndighet som är behörig i olika avseenden även i

sådana fall, då mantalsskrivningen utvisar en senare bosättningsort än

kyrkobokföringen (de s. k. »ej kyrkfallen» enligt en gängse jargong). Detta

synes böra föranleda en terminologisk ändring i författningen, då tolkningen

av ordet hemvist såsom avseende mantalsskrivningsorten torde hava

viss hävd.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde det närmast ha varit ett förbiseende

att hemvistbegreppet ej anknöts till den faktiska bosättningen enligt

kyrkobokföringen, då länsvapenregistret anknöts till folkbokföringen. Länsbyrån

för folkbokföring vid länsstyrelsen i Södermanlands län anser det

nödvändigt att, om en tillfredsställande löpande aktualisering av vapenregistret

skall kunna erhållas, hemvistbegreppet anknytes till kyrkobokföringsorten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att en huvudbetingelse

för att avisering och därav följande utredningsarbete skall kunna ske

utan onödig tidsutdräkt är, att vapenförordningens hemortsbegrepp knytes

till kyrkobokföringsorten i stället för såsom nu till mantalsskrivningsorten.

Den anhopning av vapenregisterkort för utflyttade personer, som här uppkommit

i avvaktan på vederbörandes mantalsskrivning i inflyttningsorten,

fortsätter länsstyrelsen, har varit hindrande för arbetets jämna fortgång

och ofta vållat besvär för allmänheten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det föreslagna uttrycket »faktiska

bosättningen enligt kyrkobokföringen» icke lämpligt, då den faktiska bosättningen

i vissa fall icke skall medföra kyrkobokföring och i andra fall

icke kommer att medföra kyrkobokföring. Hemvistbegreppet synes därför

enligt länsstyrelsen böra anknytas enbart till kyrkobokföringen.

Departementschefen

Frågan om att slopa länsvapenregistren var föremål för prövning så sent

som vid 1952 års riksdag. Jag ansåg mig då icke kunna biträda ett av besparingsutredningen

framlagt förslag om registrens avskaffande, då jag

förmenade, att de kunde vara av betydelse särskilt i orostider och att dessa

register kunde hållas aktuella på ett smidigare sätt än de lokala registren.

Om nu, i enlighet med vad jag förordat, en fullständig decentralisering av

vapenärendena till polismyndigheterna genomföres blir emellertid läget

ett annat. Det torde då knappast längre kunna anses motiverat att bibehålla

länsvapenregistren. Med den nya ordningen synes mig polismyndig
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

heternas register utan svårighet kunna hållas aktuella. Dessa register får

också ett särskilt värde genom att de är fullständiga i motsats till vad förhållandet

f. n. är med länsvapenregistren, i vilka icke intages några uppgifter

om innehav av hagelgevär och tillstånd att förvärva ammunition.

Under orostider torde det vidare i första hand ankomma på polismyndigheterna

att i förekommande fall ingripa. Det är därför angeläget, att dessa

myndigheter ständigt har tillgång till ett aktuellt register. Förslaget att

slopa länsvapenregistren har icke heller mött motstånd hos remissinstanserna.

I något yttrande har den tanken framförts, att ett särskilt register

över fickvapen skulle föras hos länsstyrelserna, och någon remissinstans

anser, att polismyndigheternas register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras

med ett centralt, för hela landet gemensamt register. Jag kan icke

finna tillräckliga skäl att genomföra dessa förslag, vilka skulle medföra ett

högst betydande merarbete.

Såsom framgår av organisationsnämndens utredning kommer länsvapenregistrens

slopande att hos länsstyrelserna medföra en betydande arbetslättnad

och stora besparingar utan att polismyndigheternas arbete kommer

att nämnvärt ökas.

Det blir emellertid av vikt att tillse, att polismyndigheternas register

redan från början blir så fullständiga som möjligt. Länsvapenregistren torde

därför böra utskiftas på polismyndigheterna och jämföras med de lokala

registren. För detta engångsarbete kan på sina håll behov av tillfällig

arbetskraft uppstå. Det är angeläget att polismyndigheternas övertagande av

registren förberedes i god tid — där så kan ske under medverkan av den

personal, som inom länsstyrelserna sköter registren — så att arbetsanhopningen

i görligaste mån begränsas.

Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag sålunda förorda, att länsvapenregistren

slopas.

Det synes mig vidare angeläget att i detta sammanhang undanröja den

oklarhet som f. n. råder angående hemvistbegreppet. Denna oklarhet har,

såsom framgår av vad jag tidigare anfört, medfört otillfredsställande föihållanden

inte bara när det gäller frågan om vilken myndighet som skall

vara behörig att pröva en ansökan om tillstånd till vapenförvärv utan

kanske främst beträffande aviseringsproceduren. Såvitt angår vapenärendena

bör enligt min mening med hemvist förstås kyrkobokföringsorten

eller, om vederbörande ej är kyrkoskriven här i riket, den ort, där han är

bosatt. En uttrycklig bestämmelse härom bör intagas i vapenförordningen.

Duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis

Gällande bestämmelser

I 20 § vapenförordningen stadgas, att om tillstånds- eller deklarationsbevis

förstörts eller förkommit eller undergålt sådan förändring, att det

icke lämpligen kan användas, nytt bevis må utfärdas efter ansökan hos den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

myndighet, som utfärdat det tidigare beviset. Om beviset förstörts eller

förkommit skall ansökan innehålla på tro och heder avgiven förklaring om

förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det

nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet, som utfärdat detsamma.

Organisationsnämnden

Enligt organisationsnämnden har nyssnämnda bestämmelse på ett mindre

lyckligt sätt bidragit till att vapenregistren i stor utsträckning belastas med

inaktuella kort. Den omständigheten att det tillkommer den myndighet,

som en gång utfärdat beviset, att även utfärda duplettbevis har nämligen

medfört, att en tillståndsgivande myndighet vid vapeninnehavares flyttning

icke frånhänder sig dennes registerkort utan att göra en avskrift därav.

Nämnden anser därför att bestämmelsen bör ändras därhän, att det skall

ankomma på polismyndigheten i det distrikt, inom vilket sökanden har sitt

hemvist, att utfärda duplett av tillståndsbevis och med hemvist bör även i

detta fall förstås vederbörandes kyrkobokföringsort. Med en förenklad och

förbättrad aviseringsgång torde detta system, anför nämnden, komma att

verka både smidigt och säkert och bliva för den enskilde fördelaktigast.

Organisationsnämnden behandlar härefter frågan, hur duplett av tillståndsbevis

skall utfärdas och anför härom följande.

I det till grund för gällande vapenförordning liggande betänkandet förutsattes,

att duplett av tillståndsbevis, enär koncept till vapenlicens i allmänhet

ej toges, skulle komma att utfärdas i form av avskrift eller utdrag av

vederbörandes vapenkort. Någon formlig bestämmelse härom inflöt emellertid

ej i förordningen.

Av företagna undersökningar framgår att länsstyrelserna nu förfara olika

vid utfärdande av duplett. Somliga länsstyrelser utfärda duplett i form av

avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort, andra åter använda för

detta syfte länstryckets blankett till vapenlicens, några länsstyrelser utfärda

duplett i form av diariebevis o. s. v. Till följd härav skiftar stämpelbeläggningen

mellan 1, 2 eller 3 kronor.

Det torde i författningstexten böra utsägas, att duplett skall utfärdas i

form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Om så sker är

detta ett ytterligare skäl att slopa nuvarande bestämmelse om avgivande

av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett liksom

även av skyldigheten att återställa tillrättakommet bevis. Enhetlig avgift

för dupletten komme även härigenom att bliva uttagen.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.

Det är endast ett par remissinstanser som närmare berör

ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man icke bör slopa den i 20 §

vapenförordningen stadgade skyldigheten att avgiva förklaring på tro och

heder. Länsstyrelsen anför härom följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Nämnden vill emellertid samtidigt slopa den i vapenförordningens 20 §

stadgade skyldigheten att i ansökan om nytt tillstånds- eller deklarationsbevis

avgiva förklaring på tro och heder om förlusten av beviset ävensom

skyldigheten att, när bevis kommit tillrätta, återställa detta eller det nya

beviset. Av förarbetena till 1949 års vapenförordning framgår, att detta

stadgande utformats efter mönster av bestämmelserna om körkort och om

legitimationskort enligt legitimationskungörelsen. Något skäl synes icke

föreligga att — i samband med att duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis

ersättes av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort helt

slopa nyssnämnda förpliktelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att om duplett utfärdas i form

av utdrag ur vapenregistret kommer i regel å utdraget icke att vara angivet

för vilket ändamål vapnet må innehavas. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län berör frågan om duplettbeviset och ändamålet med vapeninnehavet

samt anför därom följande.

Vid utfärdande av duplettbevis beträffande skjutvapen bör av beviset

såväl som av den ursprungliga licensen framgå, för vilket ändamål vederbörande

erhållit tillstånd att inneha vapnet. I allmänhet torde ändamålet

icke antecknas å registerkorten. I fråga om äldre tillstånd, där ansökningshandlingarna

utgallrats, finnes ingen möjlighet att fastställa det ändamal

för vilket tillståndet meddelats. Det synes länsstyrelsen därför med hänsyn

till innehållet i 36 § vapenförordningen nödvändigt, att polismyndigheten

tillägges rätt att vid ansökan om duplettbevis i förekommande fall

ompröva ändamålet, oavsett vad tidigare licens innehållit i förevarande avseende.

Duplettbevisen böra under sådana förhållanden alltid utfärdas å

länstryckets blankett till vapenlicens med angivande av ändamålet samt förses

med påstämpling »Duplettbevis».

Departementschefen

Jag biträder organisationsnämndens förslag, att det skall ankomma på

polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist och där

börandes vapenregisterkort sålunda skall finnas — att utfärda duplettbevis.

Det nuvarande systemet — att duplettbevis utfärdas av den myndighet som

utfärdat det ursprungliga beviset — bär medfört, att vapenregistren belastas

med avskrifter av alla registerkort för utflyttade personer enbart

med tanke på att vederbörande möjligen eu gång i framtiden kommer att

anhålla om duplettbevis. Metoden förefaller mig i hög grad opraktisk.

Vid utfärdande av duplettbevis förfar länsstyrelserna f. n. olika. Här bör

eif enhetligt förfarande komma till stånd bl. a. med hänsyn till stämpelbeläggningen.

Den lämpligaste lösningen torde vara att utfärda duplettbeviset

i form av en avskrift av vederbörandes vapenkort. För alt av duplettbeviset

skall framgå, för vilket ändamål vapnet må innehavas, bör ändamålet

alltid antecknas icke endast å den ursprungliga vapenlicensen utan

även å själva vapenkortet. Närmare föreskrifter om utfärdande av duplettbevis

får intagas i anvisningarna till vapenförordningen.

4 — liiharuf till riksdagens protokoll 1!)!54. I sand. Nr 37.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Enligt organisationsnämnden bör den nuvarande föreskriften om avgivande

av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett

samt om skyldighet att återställa tillrättakommet bevis slopas. I likhet med

länsstyrelsen i Stockholms län kan jag icke finna något bärande skäl för

att slopa denna förpliktelse. Det torde tvärtom vara av vikt, bl. a. med hänsyn

till risken för att bevis skall missbrukas, att förhindra att duplettbevis

utfärdas i andra fall än när originalbeviset verkligen förkommit.

Avveckling av dödsbos vapeninnehav

Gällande bestämmelser

Enligt 5 § 1 inom. andra stycket vapenförordningen skall ansökan beträffande

vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, ingivas så snart ske kan och sist inom tre månader från det bouppteckning

förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från

det arvskiftet eller bodelningen ägde rum. Till denna bestämmelse ansluter

sig ett stadgande i 19 § vapenförordningen, enligt vilket det åligger den som

har vård om dödsbo eller konkursbo, där vapen finnes, att inom tre månader

från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i

orten göra skriftlig anmälan om vapeninnehavet, såvida ej någon inom

samma tid gjort ansökan om tillstånd till innehav av vapnet i vanlig ordning.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller, att utredningar rörande dödsbos

vapeninnehav och därav föranledda regleringar av vapeninnehaven förekommer

ofta och vållar myndigheterna ett ej ringa arbete. Genom den

löpande avisering om vapeninnehavares död, som av länsbyråerna lämnas

de tillståndsgivande myndigheterna, beredes dessa tillfälle att vidtaga av

dödsfallen betingade åtgärder, såvitt angår de avlidnas vapeninnehav. För

vapenregistrens aktualisering och tillförlitlighet är det också enligt nämnden

viktigt, att detta arbete bedrives med omsorg och energi och att tillräckliga

medel för framtvingande av en avveckling av dödsbos vapeninnehav

finnes. Härutinnan anser emellertid organisationsnämnden att det

brister i ett visst hänseende och anför därom följande.

Om nämligen, såsom mycket vanligt är, dödsbodelägare leva samman i

oskiftat bo, synas lagliga möjligheter att tillgripa tvång för åstadkommande

av en reglering av dödsboets vapeninnehav saknas eller i vart fall vara

mycket tvivelaktiga och utan större praktiskt värde. Straffbestämmelserna

om olaga vapeninnehav synas knappast vara tillämpliga för delägare i

oskiftat bo, även om någon av delägarna i vidare mån än de andra kan

anses ha den faktiska vårdnaden om den avlidnes vapen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Nämnden erinrar härefter om ett under förarbetena till den nuvarande

vapenförordningen framfört förslag om att delägare i oskiftat dödsbo skulle

vara pliktiga att viss tid efter dödsfallet vidtaga nödiga anstalter i avseende

å innehavet av de vapen, som ägts av den avlidne. Ett sådant förslag ansågs

emellertid icke kunna genomföras, emedan frågan om äganderätten till den

avlidnes vapen vid tiden för dödsfallet icke alltid vore slutgiltigt avgjord.

I stället infördes bestämmelsen om anmälningsskyldighet beträffande avliden

persons vapeninnehav. Detta stadgande anser organisationsnämnden

dock icke lösa problemet. Nämnden anför härefter följande.

Licensplikt med straffpåföljd vid underlåtenhet torde därför uttryckligen

böra införas för delägare även i oskiftat dödsbo, därest den avlidnes vapen

ej inom förslagsvis tre månader efter det bouppteckning upprättats av dödsboet

överlåtits till utomstående person. Utan hinder av att arvskifte och i

förekommande fall bodelning tills vidare icke avses att äga rum, bör det

gå att träffa ett avgörande om hur det skall förfaras med den avlidnes

vapen. Ett sådant avgörande behöver ju icke nödvändigtvis innebära, att

ett vapen med äganderätt tillägges någon av dödsbodelägarna med föregripande

av blivande arvskifte och bodelning. Det behöver blott innefatta,

att vapnet under tiden för samlevnaden i oskiftat bo skall innehavas av

någon av delägarna. I sådan händelse torde, om ansökan om tillstånd till

innehavet avslås, bestämmelserna om inlösen i 17 § vapenförordningen

icke böra bliva tillämpliga, förrän tilläventyrs samtliga dödsbodelägare erhållit

avslag å innehavsansökan.

Även om den av organisationsnämnden förordade skärpningen ej genomföres,

ifrågasätter nämnden, huruvida ej stadgandet om dödsbos och konkursbos

anmälningsplikt bör upphävas. Som skäl för denna ståndpunkt

anför nämnden följande.

Beträffande dödsbo erhålla ju de tillståndsgivande myndigheterna avisering

om vapeninnehavares död från länsbyråerna. De fall, där den avlidne

utan licens eller deklaration innehaft vapen, torde numera ej vara så

många, att de motivera en allmän anmälningsplikt. I fråga om konkursbo

torde konkursgäldenären ofta nog faktiskt få disponera över sitt vapen

under konkursen samt efter dess avslutande behålla detsamma. I de fall

åter, där vapnet av konkursboet överlåtes till annan person, torde konkursförvaltningen

tillse, att vapnet ej överlämnas till köparen, förrän denne

erbållit vederbörligt tillstånd till innehavet. I båda fallen vill ur kontrollsynpunkt

särskild anmälan till polismyndighet om konkursboets vapeninnehav

synas överflödig.

Remissyttrandena

I en del yttranden understrykes, att de nuvarande bestämmelserna angående

dödsbos avveckling av vapeninnehav icke är tillräckligt effektiva.

Sålunda sägs i yttrande från polismästaren i Stockholm följande.

Utredningar rörande dödsbos vapeninnehav vållar kriminalpolisen mycket

besvär. Den i 19 g vapenförordningen omförmälda anmälningsskyldigheten

bar därvid visat sig vara föga ändamålsenlig. I slor utsträckning

s. 52 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

52

torde sådan anmälan underlåtas. Gällande bestämmelser i övrigt i hi ihörande

avseende äro även av den art att lagliga möjligheter att åstadkomma

en avveckling av dödsbos vapeninnehav oftast saknas. För att

undanröja rådande olägenheter härutinnan bör därför straff sanktionerad

bestämmelse införas innebärande skyldighet för delägare i oskiftat dödsbo

att inom föreslagen tid antingen själv söka vapenlicens eller också att överlåta

den avlidnes vapen.

I ett yttrande från centralpolisavdelningen i Malmö sägs, att enligt nuvarande

knapphändiga bestämmelser omöjliggöres belt enkelt en inom

någorlunda rimlig tid genomförd avveckling av dödsbos vapeninnehav, därför

att någon tid icke finnes angiven, varunder dödsbos vapeninnehav skall

vara reglerade. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt säger, att det är synnerligen

vanligt, att dödsbodelägare leva samman i oskiftat dödsbo under mycket

lång tid och att frågan då står öppen, om vem av dödsbodelägarna som

skall stå såsom ansvarig för innehavet av vapen, soin tillhört arvlåtaren.

Landsfiskalen fortsätter.

För kontrollens skull borde det vara en av dödsbodelägarna som står för

innehavet. Inom detta distrikt föreligger just ett sådant fall, då ett vapen

(pistol), som tillhört en arvlåtare, vars arvingar sedan flera år tillbaka leva

i oskiftat dödsbo, fortfarande står registrerat på den döde utan att åtminstone

hittills ett avgörande kunnat träffas huru det skall förfaras med vapnet.

Detta förvaras nämligen i en låst låda i ett skrivbord, som tillhör

dödsbodelägarna gemensamt och vartill en av delägarna har nyckeln. Denne

dödsbodelägare är bosatt på annan ort och av polismyndigheten hittills

gjorda ansträngningar att få honom att vidtaga sådana åtgärder, att vapnet

kan av polismyndigheten omhändertagas, ha varit förgäves. Ärendet

har nu underställts länsstyrelsens prövning. Det nu relaterade fallet visar

enligt min mening, att hithörande område av vapenlagstiftningen bör kompletteras

med effektiva regler för att förhindra uppkomsten av en nu beskriven

situation, som knappast kan kallas tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har principiellt intet att erinra

mot organisationsnämndens förslag men framför vissa svnpunkter, som

enligt länsstyrelsens mening bör beaktas vid utformningen av bestämmelserna.

Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att för närvarande ett betydligt

antal dödsbon existera oskiftade och att därför i promemorian borde berörts

frågan om från vilken tidpunkt licensplikt bör inträda för delägare i

sådant vid förslagets genomförande oskiftat dödsbo. I förslaget förutsättes

vidare att om dödsbodelägare erhåller avslag å ansökan om innehav av

vapen tillhörigt dödsboet inlösen av vapnet icke bör kunna ske förrän eventuellt

samtliga dödsbodelägare erhållit avslag å liknande framställningar.

Därvid har emellertid icke upptagits till diskussion frågan huru lång tidsfrist

som bör medgivas mellan den dag då lagakraftägande beslut om avslag

å en delägares ansökan föreligger och den dag då ansökan av annan

dödsbodelägare senast skall ha ingivits till vederbörande myndighet eller

vapnet senast överlåtits till utomstående. Dessa synpunkter böra enligt

länsstyrelsens mening beaktas vid utformningen av bestämmelserna i nu

förevarande hänseende.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

I några yttranden förordas, att den nuvarande anmälningsskyldigheten

skall bibehållas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sålunda, att anmälningsplikten

bör bibehållas med hänsyn till att vapen fortfarande finnes, som

icke deklarerats eller för vilka tillstånd aldrig meddelats. Landsfogden i

Kronobergs län kan icke finna att några bärande skäl föreligger för att

upphäva anmälningsplikten.

Endast två remissmyndigheter, nämligen överståthällarämbetet och länsstyrelsen

i Kronobergs län, ställer sig helt avvisande till organisationsnämndens

ifrågavarande förslag. Beträffande förslaget att införa licensplikt

för delägare i oskiftat dödsbo uttalar överståthällarämbetet, att enligt

gällande bestämmelser underrättas vederbörande vapenregistermyndighet

vid inträffat dödsfall och kan — oberoende av om nu föreskriven anmälningsplikt

fullgöres eller ej — vidtaga erforderliga åtgärder beträffande

dödsboets vapen. Under sådana förhållanden anser ämbetet en straffsanktionerad

licensplikt av så tvivelaktig konstruktion som den föreslagna sakna

berättigande. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser såväl den föreslagna

straffbestämmelsen som anmälningsskyldigheten obehövlig och anför

följande.

Den aktualitet vapenregistret erhåller genom fortlöpande kontroll mot

folkbokföringsregistret gör enligt länsstyrelsens mening stadgandet i 19 §

vapenförordningen om anmälningsskyldighet för den, som har vård om

avliden persons bo beträffande i boet befintliga vapen, överflödigt. De åtgärder,

som av länsstyrelsen vidtagas, då en vapeninnehavare avlidit, torde

i de flesta fall vara påbörjade innan vårdnadshavare^ tidsfrist utgått, och

grunda sig således på den från folkbokföringsregistret erhållna uppgiften

om dödsfallet. Något komplement till denna uppgift i form av skriftlig

anmälan från den, som har vård om boet, synes icke erforderlig. Måhända

bör dock stadgandet stå kvar i vad angår konkursbos vapen. Det torde icke

erfordras att införa straffbestämmelser för underlåtenhet att registrera

dödsbos eller konkursbos vapen på viss person, enär erfarenheten har visat,

att dylika ärenden i regel kunnat tillrättaläggas trots avsaknaden av straffpåföljd.

Departementschefen

Enligt organisationsnämnden är de nuvarande bestämmelserna om avveckling

av dödsbos vapeninnehav icke tillräckligt effektiva, vilket haft

till följd, att det i vissa fall över huvud taget icke varit möjligt att framtvinga

eu avveckling. Nämnden har därför föreslagit, alt licensplikt skall

införas för delägare i oskiftat dödsbo om den avlidnes vapen ej inom tre

månader efter det bouppteckning upprättats överlåtits till utomstående

person. Underlåtenhet att söka licens skulle medföra straffansvar. Även i

cn del remissyttranden framhålles svårigheterna att få till stand en a\- veckling av dödsbos vapeninnehav. Emellertid torde del här röra sig om

undantagsfall. Vidare lärer, då avveckling ej ägl rum inom tre månader

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj :ts proposition nr 37.

från bouppteckningens förrättande, under vissa omständigheter ansvar för

olaga vapeninnehav kunna ifrågasättas för den eller de dödsbodelägare, som

faktiskt innehar vapnet eller disponerar över detsamma. Med hänsyn härtill

och då organisationsnämndens förslag torde möta vissa praktiska svårigheter

vill jag icke nu förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Ej heller anser jag skäl föreligga att nu slopa den i 19 § vapenförordningen

föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Licensinnehavares anmälningsskyldighet då erhållet tillstånd

ej begagnats

Gällande bestämmelser

Jämlikt 8 § 2 mom. vapenförordningen är som regel tillstånd att inneha

skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex månader från

dagen för tillståndets meddelande. Den som ej före utgången av denna tid

tör\är\at vapnet, skall sist inom en månad därefter skriftligen underrätta

den myndighet som meddelat tillståndet, överträdelse av denna föreskrift

är icke straffbelagd.

Organisationsnämnden

Nämnden framhåller, att det för vapenregistrens tillförlitlighet självfallet

ar av stor vikt, att nyssnämnda anmälningsskyldighet iakttages, då eljest

åtskilliga personer kommer att vara registrerade som vapeninnehavare,

ehuru de i verkligheten ej alls innehar vapen eller visst vapen jämte annat

eller andra vapen. Nämnden fortsätter.

Erfarenheten torde emellertid ha givit vid handen (t. ex. i samband med

dödsbo utredningar) att ifrågavarande anmälningsplikt ej fullgöres i den

utsträckning, som önskvärt vore.

Med anledning härav skulle det kunna ifrågasättas att införa straffansvar

för underlåtenhet att göra anmälan i fall som här avses. Det synes emellertid

tvivelaktigt, om ett stadgande om straffpåföljd kommer att medföra

önskad effekt. Med hänsyn härtill synes införande av straffansvar för berörda

underlåtenhet ej vara att förorda.

Å den nuvarande vapenlicensblankettens baksida är en erinran om ifrågavarande

anmälningsskyldighet inryckt bland vissa andra med fin stil tryckta

utdrag ur vapenförordningen. Det bör övervägas att flytta denna erinran

till den fria högra delen av licensens baksida och där trycka densamma på

ett iögonfallande sätt.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

I likhet med organisationsnämnden anser länsstyrelsen nuvarande bestämmelser

i 8 § 2 mom. vapenförordningen om anmälningsskyldighet, då

erhållen vapenlicens ej begagnats, icke tillräckliga för att åstadkomma ett

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majrts proposition nr 37.

jullt tillförlitligt vapenregister. Icke heller de av organisationsnämnden

ifrågasatta åtgärderna synas tillfyllest för en effektivisering av anmälningsplikten.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke den nuvarande anmälningsskyldigheten

borde slopas och ersättas med en bestämmelse om skyldighet

för vederbörande vapenöverlåtare att, så snart överlåtelsen ägt rum, gora

anmälan härom till licensmyndigheten. För att underlätta denna anmälningsskyldighet

kunde vapenlicensen lämpligen utställas i ytterligare eu

exemplar, som vapenöverlåtaren efter överlåtelsen hade att insända ul

licensmyndigheten, som då hade att verkställa vederbörlig anteckning i

vapenregistret och underrätta länsbyran om vapenförvärvet.

I en vid poliskammarens i Norrköping yttrande fogad promemoria, upprättad

i polisens ordonnansavdelning, sägs beträffande ifrågavarande anmälningsskyldighet

följande.

Denna anmälningsskyldighet fullgöres praktiskt taget aldrig. Då cirka

90 procent av vapnen inköpas hos vapenhandlare har detta problem bär i

staden lösts på så sätt, att handlarna besökts ett par gånger årligen för

bland annat kontroll av vilka licensinnehavare som köpt ut respektive vapen

inom föreskriven tid. Har så ej skett har licensinnehavaren tillskrivits och

licensen återfordrats. Även om straffansvar för den försumlige införes

torde — som i förslaget anförts — ej någon nämnvärd förbättring harutinnan

komma till stånd.

Enligt Södermanlands läns jaktvårdsförening bör straffsanktion införas.

Departementschefen

Tillstånd att inneha vapen förfaller om vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets meddelande och om tillståndet ej utnyttjas,

skall den tillståndsbeviljande myndigheten underrättas. Det är

uppenbarligen av betydelse för vapenregistrens tillförlitlighet, att denna

anmälningsskyldighet fullgöres. Så torde emellertid ofta icke vara fallet.

Organisationsnämnden har diskuterat frågan, huruvida straffansvar bör

införas för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Då det synes

nämnden tvivelaktigt om straffpåföljd skulle medföra önskad effekt, har

nämnden icke velat förorda en sådan åtgärd utan i stället föreslagit, att en

erinran om anmälningsskyldigheten skall tryckas på vapenlicensen på ett

mera iögonfallande sätt än f. n. Icke heller jag är övertygad om att en

straffbestämmelse skulle medföra någon påtaglig förbättring härvidlag och

jag anser, att med införandet av en sådan bestämmelse i varje fall bör anstå

t. v. Jag biträder sålunda organisationsnämndens ståndpunkt i detta

spörsmål.

Handels tillstånden

Gällande bestämmelser

Enligt 28 § vapenförordningen har den som vill idka handel med skjutvapen

att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen

skall utövas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

I 28 § ändra stycket stadgas, att tillstand må ineddelas endast för viss tid,

liögst fem år.

I beslutet skall vidare angivas det antal och slag vapen, som må på en

gång innehavas, samt den plats, där rörelsen skall bedrivas.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden finner det knappast erforderligt att begränsa tiden

för tillstånds giltighet på sätt som skett och anför härom bl. a. följande.

Dylik begränsning föreligger ej i fråga om de närbesläktade tillstånden

att idka handel med explosiva varor. Skälen för en periodisk omprövning

av tillstånden torde ej kunna anses vara så mycket starkare beträffande

skjutvapen, att en dylik skillnad är motiverad.

Vid frågans bedömande torde böra beaktas, att länsstyrelse och polismyndigheter

äga ganska vidsträckta kontrollbefogenheter gentemot vapenhandlare.

Sålunda kan länsstyrelsen, om anledning därtill yppats, återkalla

ett löpande tillstånd att driva handel med skjutvapen. Det åligger vidare

polismyndighet att dels tillse att olaga handel med skjutvapen ej äger rum

samt att vapen, som innehavas av handlande, förvaras på föreskrivet sätt,

dels ock att minst en gång årligen låta granska de inköps- och försäljningsbocker

jämte bilagor, som handlande är pliktig att föra, så ock, då anledning

därtill förekommer, hans lager av skjutvapen. Handlande är därjämte

skyldig att när som helst hålla nämnda böcker och bilagor tillgängliga för

polisman samt lämna av denne begärda upplysningar om inköpta och försålda

vapen samt förefintligt lager därav ävensom rörande andra förhållanden,

som äro av betydelse för fullgörande av den allmänna tillsyn, som

åligger polismyndighet.

Med denna starka kontroll över vapenhandlare samt de möjligheter till

ingripande mot dylik handlare, som föreligga, synes det ej vara erforderligt

med periodisk omprövning av handelstillstånd, utan sådant bör utan olägenhet

kunna meddelas att gälla tills vidare. I betraktande torde även

komma att handel med vapen som regel utövas av fast etablerade solida

företag, ofta i samband med järnhandelsrörelse.

Remissyttrandena

Endast några enstaka remissinstanser har berört ifrågavarande spörsmål.

De har därvid tillstyrkt organisationsnämndens förslag.

Departementschefen

Ansökningar om tillstånd att idka handel med skjutvapen anser jag i likhet

med organisationsnämnden alltfort böra prövas av länsstyrelserna. Dessa

ärenden utgör en speciell grupp, som bör bedömas ur andra synpunkter

än övriga vapenärenden. Vidare rör det sig här om ett förhållandevis litet

antal ärenden. Länsstyrelserna bör även föra ett särskilt register över dessa.

Om beviljade tillstånd bör polismyndigheten i den ort, där rörelsen skall

utövas, underrättas.

Mot organisationsnämndens förslag att slopa den nuvarande begräns
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

ningen av handelstillstånden till fem år har jag ej något att erinra. Dessa

tillstånd torde utan olägenhet kunna utfärdas att gälla tills vidare. Jag vill

i samband härmed erinra om att vapenhandlarna är underkastade mycket

stark kontroll och att länsstyrelsen när som helst har möjlighet att återkalla

tillstånden.

In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen

Gällande bestämmelser

Enligt 35 § vapenförordningen må skjutvapen och ammunition ej införas

till riket utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det

län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av

länsstyrelsen i det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon

för deltagande i tävling eller övning, som anordnas av någon i förordningen

närmare angiven sammanslutning, vill införa skjutvapen eller ammunition,

må dock tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens

styrelse har sitt säte. Avser ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd

att utan hinder av gällande utförselförbud inom viss tid återutföra vapen,

som sökanden innehar för personligt bruk, eller ammunition till sådant

vapen, ankommer det på länsstyrelsen att även upptaga ansökningen i

denna del till prövning. Beträffande bedömningen av ansökningar om tillstånd

till införsel och om förfarandet i ansökningsärenden skall allmänna

bestämmelser i vapenförordningen om tillstånd till förvärv och innehav gälla

i tillämpliga delar. Den som fått tillstånd att införa skjutvapen och ammunition

äger inneha egendomen för det ändamål tillståndet avser.

För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införes för den resandes

personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 § d tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929.

Vapen och ammunition är även, i den mån de medföres av resande för

eget bruk under resan, undantagna från det allmänna import- och exportförbudet.

För utförsel av vapen och ammunition erfordras enligt kungörelsen den

25 november 1949 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel

särskilt tillstånd. Tillstånd beviljas i allmänhet av chefen för handelsdepartementet.

I kungörelsen erinras dock om möjligheten enligt 35 §

vapenförordningen att söka tillstånd hos länsstyrelse för utförsel av vapen

och ammunition, som införts till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen,

att om någon vill för personligt bruk från riket utföra vapen eller ammunition

och ämnar inom viss tid återinföra vapnet eller överbliven ammunition,

äger den länsstyrelse, som enligt vapenförordningen må bevilja tillstånd

till införseln, jämväl meddela tillstånd till utförseln.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Nordiska parkmeniariska kommittén för friare samfärdsel m.m.

Beträffande tidigare strävanden att förenkla in- och utförselbestämmelse!

na i fråga om jakt- och tävlingsvapen anför kommittén.

Vid VI nordiska jägarkongressen i Oslo 1935 påtalades från en del

nordiska jägare de svårigheter, som med gällande bestämmelser mötte den

jägare, soin i och för jakt i ett eller flera av de fyra nordiska länderna

hade att från eget land medföra jaktgevär och ammunition.

Kongressen förutsatte att, därest den inresande jägaren vid anhållan

om att få medföra vapen och ammunition medförde ett av centraljaklvårdssammanslutning

i eget land utfärdat intyg om att jägaren i fråga

vore en pålitlig och rättskaffens man, för vilken sammanslutningen i fråga

kunde ikläda sig ansvaret, skulle lättnader kunna beviljas så till vida att

jaktvapen och ammunition kunde utan vidare få införas och åter utföras

blott mot uppvisandet av ovan angivna intyg för respektive tull- och polismyndigheter.

Det borde endast bli fråga om verkliga jaktvapen, ej om

armégevär, revolvrar o. d. Man kunde även enligt kongressen tänka sig en

lämplig begränsning av den myckenhet ammunition, som skulle få medföras.

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. beslöt

vid sammanträden i Göteborg och Köpenhamn hösten 1951 att hänvända

sig till jaktvårds- och andra berörda organisationer i de nordiska länderna

med hemställan, att dessa måtte framkomma med förslag till önskvärda

och realiserbara lättnader beträffande bl. a. in- och utförseln av

jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna. För utredning av denna

och liknande frågor rörande liberaliseringen av den internordiska trafiken

tillsattes ett underutskott. Nämnda underutskott tillskrev under vintern

^951 52 samtliga mer betydande jaktvårdsorganisationer i de fyra län
derna

med hemställan, att dessa måtte framkomma med konkreta förslag

till önskade lättnader.

Som en följd av utskottets verksamhet upptog den VIII nordiska jägarkongressen

vid sammanträde i Helsingfors den 18—20 maj 1952 frågan

till gemensam behandling och gjorde följande uttalande i vad avser frågan

om jaktvapen: »Angående in- och utförsel av jaktgevär vid färd mellan

de nordiska länderna har kongressen den uppfattningen att de gällande

bestämmelserna kunna betydligt förenklas. Kongressen anser att jaktvapen,

medförda från hemlandet vid resor mellan de nordiska länderna,

fritt bör få in- och utföras mot uppvisande av dels den av det egna landets

myndigheter utfärdade vapenlicensen dels ock deklaration angående vapnets

fabrikationsmärke, art och kaliber. Vad beträffar medförd ammunition

anser kongressen att hagelammunition bör få in- och utföras i valfri

mängd, men att kulammunition bör begränsas till 50 skott för varje kulgevär.

»

I promemorian framställes härefter kommitténs förslag. Därvid yttras

till en början.

Det synes kommittén vara ändamålsenligt att föreskrifterna rörande

resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under tillfällig

vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestämmelser

om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida

vapen skall få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Mcij. ts proposition nr 37.

änligt kommitténs uppfattning andra synpunkter ligga iii! grund än vid

kommersiell eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.

I Danmark, Finland, Norge och Sverige äro föreskrifterna rörande beviljande

av vapenlicenser i stort sett lika såtillvida att personer, soin av

en eller annan anledning icke bör få inneha vapen, utestängas trån möjligheterna

att erhålla vapenlicens. Man torde därför kunna uppställa presumtionen

att en person från ett nordiskt grannland, som innehar licens

för vapen i det egna landet, i princip skulle kunna tå denna licens godkänd

i de andra länderna.

Anledningen till att myndigheterna, oaktat det ovan anförda, önskar

öva en viss kontroll över in- och utförseln av jakt- och tävlingsvapen genom

resandetrafiken torde sålunda knappast ligga däri att man önskar

kontrollera vapeninnehavarens lämplighet att handha vapen utan främst

det förhållandet att icke behöriga personer icke skola kunna tillägna sig

vapen utan licens eller att resandetrafiken i övrigt begagnas i otillåtet

syfte. En kontroll över att vapen icke definitivt in- eller utföres utan myndigheternas

godkännande borde emellertid enligt kommitténs uppfattning

kunna verkställas utan att medborgare från de nordiska länderna, som

önska medföra vapen vid tillfälligt besök i landet på förhand skall behöva

ha utverkat tillstånd härför. En kontroll utövad av gränstullstationerna

genom verkställande av anteckning om in- och återutförseln respektive

ut- och återinförseln av ifrågavarande vapen inom viss begränsad tid borde

vara fullt tillräcklig för att tjäna det önskade syftet.

Kommittén föreslår att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige skall låta föranstalta att personer, som är medborgare i de fyra

länderna vid resa må in- och utföra i respektive land normalt brukliga

och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlingsändamål

för bruk i landet respektive utanför landet under en tidrymd av

högst tre månader på följande villkor:

Den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen skall uppvisas.

I Danmark bosatt person, som medför icke räfflat hagelgevär, bör

dock befrias från denna skyldighet, enär något danskt licenstvång beträffande

dylika vapen icke föreligger.

Deklaration angående vapnets fabrikationsmärke, art och kaliber samt

vederbörandes namn och adress i hemlandet och besökslandet skall göras

på föreskrivet sätt till vederbörlig tullpersonal på ut- resp. inreseorterna.

Enligt kommitténs mening bör en dylik deklaration enklast kunna verkställas

genom ifyllande av blanketter i två exemplar, varvid det ena exemplaret

avlämnas till tullen vid in- resp. utförseln och det andra vid återutförseln

resp. återinförseln. Genom sammanparning av mot varandra korresponderande

blanketter torde utan svårigheter och utan större administrativ

apparat bli möjligt att omedelbart konstatera om någon person

brutit mot bestämmelserna.

Kommittén anser vidare, att motsvarande bestämmelser bör kunna tilllämpas

vid tillfällig införsel av vapen av olika slag för lävlingsbruk. hörntorn

vapenlicens (motsvarande) bör då vapeninnehavaren, när Iråga är

om införsel av andra vapen än jaktgevär och i övrigt tillåtna jaktvapen,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37.

på tullstationen i inreseorten uppvisa skriftlig inbjudan från tävlingsorganisationen

i landet.

Beträffande in- och utförseln av till vapnet passande ammunition anser

kommittén, att hagelammunition och ammunition till miniatyrgevär bör

fa in- och utföras i mängd som motsvarar det normala behovet under

vistelsen. Ut- och införsel av ammunition för tävlingsändamål bör sålunda

kunna tillåtas i för olika slag av tävlingar nödiga mängder ökade med

en skälig mängd för övningsändamål.

Remissyttrandena

Icke i något av de inkomna yttrandena har förslaget helt avstyrkts.

I det följande kommer att anges i vilka yttranden som reservationer anmälts

eller ändring påyrkats. I övriga yttranden tillstyrkes förslaget helt.

Kriminaltekniska anstalten tillstyrker förslaget under förutsättning att

motsvarande bestämmelser meddelas i övriga skandinaviska länder samt

att kontrollen vid in- och utförsel ur riket sker på betryggande sätt.

Statspolisintendenten anser, att den föreslagna lättnaden bör begränsas

till sådana fall, som avser vapen och ammunition för tävlingsbruk. En

motsvarande frigivning beträffande in- och utförsel av vapen för jaktändamål

bör av säkerhetsskäl ej förekomma, enär i dylika fall ej samma

möjligheter till kontroll föreligger, speciellt icke om in- och utförsel kan

väntas ske i större skala.

Generaltullstyrelsen anför.

Tullverket har sig icke ålagt och saknar för övrigt möjlighet att utöva

någon kontroll därå, att av resande medförda vapen efter in- eller utförsel

därav verkligen bliva återutförda respektive återinförda. Med hänsyn till

de numera tillämpade lättnaderna i tullkontrollen, såvitt angår den internordiska

resandetrafiken, kan från tullverkets sida ej heller upprätthållas

någon mera noggrann kontroll å vad de resande medföra. Enär undersökning

endast sker stickprovsvis, kan alltså in- och utförsel särskilt a a

mindre vapen och ammunition, som den resande bär på sig eller förvarai

i handbagage, lätt undandraga sig tullverkets kontroll.

„ 4V kommittén föreslagen liberalisering av den nordiska resandetrafiken,

såvitt angår in- och utförsel av vapen och ammunition för jakt- och tävIingsändamål,

torde för vart lands vidkommande allenast kräva dispens

från vapenförordningen och krigsmaterielkungörelsen. Det undandrager sig

stj-relsens bedömande, huruvida och under vilka förutsättningar en sådan

dispens låter sig genomföra. Eu effektiv kontroll å resandes in- och utförsel

av vapen och ammunition skulle med hänsyn till ovanberörda lättnader

i tullkontrollen i varje fall kräva en helt annan och mera omständlig

procedur än vad kommittén synes ha förutsatt genom ett deklarationsförfarande

vid in- och utresa.

Förslaget synes hava avfattats med tanke närmast på att vapen och

ammunition medföras av resande såsom handbagage. Kommittén har sålunda

ej behandlat den i förevarande sammanhang ej helt oviktiga frågan

om genomförande av lättnader i transiteringshänseende vid försändning

av vapen och ammunition såsom inskrivet resgods från ett till annat nor
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kiingl. Maj.ts proposition nr 37.

diskt land över mellanliggande sådant land. Enligt 35 § 1 inom. sista

stycket vapenförordningen må skjutvapen och ammunition transiteras allenast

till ort inom riket. Kungl. Maj:t är emellertid oförhindrad att med

stöd av 1 § sista stycket transiteringsförordningen (nuvarande lydelse, se

SFS 1935 nr 252) lämna tillstånd till transitering av vapen och ammunition

till utrikes ort.

Ur svnpunkten av de intressen, tullverket har att tillvarataga, är från

styrelsens sida eljest icke något att erinra i anledning av kommitténs

förslag.

Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande grupp av7

tävlande deklarationen bör upprättas av gruppledaren utan att gruppmedlemmarnas

enskilda vapenlicenser behöver uppvisas. I fråga om ammunition

anses förslaget oklart såtillvida som däri icke omnämnes kulammunition

till jaktgevär i allmänhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län och tullkammaren i Hälsingborg anser

det ej nödvändigt att för införsel av tävlingsvapen uppställes som villkor

att inbjudan till tävling uppvisas. Länsstyrelsen yttrar, att individuell

inbjudan ofta icke torde föreligga; i den deklaration som skall avgivas

hör emellertid det ändamål för vilket vapnet medföres klart angivas i

fråga om såväl tävlings- somt jaktvapen. Tullkammaren anför, att det

kan ifrågasättas om vilken person eller förening som helst skall godkännas

som inbjudare. Om svaret på denna fråga är nej, kan det uppstå

svårighet för vederbörande tulltjänsteman att avgöra om inbjudan kan

godtagas. — Nämnda länsstyrelse går även in på frågan om rätt att medföra

ammunition och anför.

Kommitténs förslag att ammunition till hagelgevär och miniatyrgevär

skulle få in- och utföras i mängd, som motsvarar det normala behovet

under vistelsen, finner länsstyrelsen mindre lämpligt med hänsyn bland

annat till att prövningen av behovet helt skulle ankomma på tullpersonalen.

För denna uppgift, som är av helt annat slag än tullens övriga arbete,

skulle personalen med säkerhet komma att stå ganska främmande. Det

bör därför övervägas, om man inte kan finna någon mera schematisk

metod för att fastslå, vilka kvantiteter ammunition som får medföras. Det

kan sålunda ifrågasättas, om ej en viss mängd ammunition kunde få medtagas

utan särskild prövning. Denna kvantitet kunde för varje särskilt

slag av vapen bestämmas efter samråd med skytte- och jägarorganisationerna.

För det fall att en resande önskar medföra större mängd ammunition

än sålunda fixerats, hör kanske övervägas att låta den nu tillämpade

ordningen gälla. Utformas bestämmelsen om rätt att medföra hagel- och

miniatyrgevärsammunition på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt, synes den

böra gälla även annan ammunition, som är avsedd för jakt eller tävlingsändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö påpekar att

i Danmark icke automatiska salongsgevär med eu kaliber icke överstigande

22 (6 mm) är licensfria. Med hänsyn till den noggranna prövning som

bär tillämpas vid licensgivning beträffande sådana vapen bör för rätt till

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

införsel från Danmark av salongsgevär krävas att vapeninnehavaren uppvisar

ett av central jaktvardssammanslutning i Danmark utfärdat intyg

om att han uppfyller de villkor som här erfordras för innehav av dylikt

vapen. — Nämnda länsstyrelse anför vidare, att vid införsel av jaktvapen

innehavaren bör styrka sin jakträtt samt upplysas om de i Sverige gällande

bestämmelserna om jaktkort. Beträffande tävlingsvapen anser länsstyrelsen

att sådana bör tå införas utan licens endast vid gruppresor. Den

sammanslutning, som anordnar tävlingen, bör lämpligen i god tid före

tävlingen till vederbörande gränstullstation insända uppgift om de utländska

deltagarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför, att rätten till in- och utförsel bör

begränsas till att avse passkontrollorterna och ej få utövas vid de s. k.

överfartsställena.

Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i länet och landsfiskalen i

Charlottenbergs distrikt framhåller, att vid införsel deklarationen bör

innehålla en försäkran på heder och samvete att vapnet och överbliven

ammunition skall utföras senast tre månader efter inresedagen. Härigenom

skulle uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter i deklarationen kunna

bestraffas enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ett liknande uttalande göres

av tulldirektionen i Göteborg.

Handels- och industrikommissionen ifrågasätter om avgivande av deklaration

alls behöver fordras, därest vederbörlig vapenlicens uppvisas.

Slutligen kan nämnas, att föreningen Norden ifrågasätter om icke de

föreslagna bestämmelserna kan göras tillämpliga även å medborgare i

Island.

Departementschefen

börevarande förslag utgör ett led i de pågående strävandena att underlätta

samfärdseln mellan de nordiska länderna. Tidigare har som bekant lättnader

genomförts bl. a. i fråga om passkontrollen, och det är givetvis

önskvärt att man i den mån så kan ske fortsätter på den inslagna vägen

mot större frihet i det internordiska umgänget.

Kommitténs förslag om en friare ordning beträffande tillfällig in- och

utförsel av jakt- och tävlingsvapen med ammunition innebär på ett, visserligen

begränsat, område en avsevärd uppmjukning av gällande bestämmelser

och dess realiserande skulle därför i sin mån tjäna de nämnda

strävandena, b rågan blir då, om säkerhetskravet kan anses lägga hinder

i vägen för att genomföra dessa lättnader. Det är härvid att märka att i de

fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland och Norge i stort sett

gäller samma lagbestämmelser om licenstvång för rätt att inneha skjuLvapen

samt att en av huvudtankarna i förslaget är att vid in- och utförsel

skall företes licens av vederbörande hemlandsmyndighet. Enär fordringarna

för erhållande av licens torde vara ungefär desamma i alla länderna,

synes det rimligt att man i elt vart land godtar eu licens som beviljats i

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

något av de andra. På grund härav och då det av kommittén föreslagna

deklarationsförfarandet torde innebära möjlighet till en lullt tillfredsställande

kontroll av att återutförsel respektive återinförsel sker, finner jag

mig kunna i huvudsak förorda förslaget, vilket i princip tillstyrkts i alla

remissyttrandena.

Med hänsyn till att genom den föreslagna anordningen med uppvisande

av hemlandslicens och avlämnande av deklaration säkerhetskravet synes

vara lika väl tillgodosett beträffande jaktvapen som i fråga om tävlingsvapen

finner jag ej skäl att, såsom i ett yttrande förordats, inskränka

reformen till sistnämnda slag av vapen. Lättnaderna bör avse alla sedvanliga

slag av jakt- och tävlingsskjutvapen. Vid avgörandet av vad som

är sedvanligt får skiljas på olika fall. Automatvapen torde åtminstone icke

f. n. kunna anses som sedvanliga tävlingsvapen annat än vid militära

tävlingar. — Jag kan icke ansluta mig till ett i ett yttrande framfört förslag

att lättnaderna beträffande tävlingsvapen skall gälla endast vid

gruppresor.

Utredningen har föreslagit att i Danmark bosatt person skall få hit införa

slätborrat hagelgevär utan alt vara skyldig uppvisa licens, detta emedan

för innehav av sådant vapen i Danmark icke kräves tillstånd. Fråga

om att medge liknande befrielse uppkommer även beträffande införsel

från Danmark av finkalibriga salongsgevär. I detta sammanhang bör

vidare uppmärksammas att enligt gällande lagbestämmelser medlemmar i

en skvtteförening eller i ett militärt förband, t. ex. en hemvärnsavdelning

som skall deltaga i eu tävling i grannlandet, har rätt att inneha till dem

i denna deras egenskap utlämnade vapen utan att personlig licens krävs.

För dessa och liknande fall kan uppenbarligen icke krävas företeende av

licens. Som förutsättning för att frihet från in- och utförseltillstånd skall

föreligga bör emellertid i sådana fall fordras att vederbörande vid gränspasseringen

styrker, att han för innehav av vapnet i hemlandet icke behöver

licens. Bestyrkandet bör ske genom företeende av intyg från polis-,

tull- eller annan myndighet i hemlandet.

Som nyss nämnts tjänar den deklaration, som skall avgivas såväl vid

införsel som utförsel, syftet att myndigheterna skall lå kontroll över att

återutförsel respektive återinförsel sker. Kontrollen vinnes genom att deklarationerna

granskas mot varandra. Om det befinnes att försummelse

föreligger, bör polisutredning företagas. Det torde lämpligen kunna överlämnas

åt generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter om innehållet i deklaration

liksom att i övrigt närmare reglera tillämpningen av de nya bestämmelserna.

De nya bestämmelserna torde böra avse blott införsel av vapen för tillfällig

användning vid jakt eller tävling här i riket. Att, såsom kommittén

föreslagit, för införsel av tävlingsvapen kräva, alt ändamålet — tillfällig

användning styrkcs genom företeende av skriftlig inbjudan till tävling,

skulle väl innebära ännu en säkerhet mot illegal införsel om samtidigt krct
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

sen av godtagbara inbjudare på något sätt begränsades. Enär emellertid

vid en sådan begränsning praktiska svårigheter torde uppstå och reformens

värde äventyras och då vidare övriga säkerhetskrav synes vara tillräckliga,

anser jag att företeende av tävlingsinbjudan icke bör krävas.

Beträffande frågan vilken ammunitionsmängd som skall tillåtas för införsel,

vill jag förorda, att i författningen icke angives annan begränsning

än att ammunitionen skall vara avsedd för tillfällig användning vid jakt

eller tävling. I en sådan bestämning ligger icke blott en kvalitativ utan även

en kvantitativ begränsning. Det torde kunna överlåtas åt vederbörande

tulltjänstemän att bedöma vad som i det särskilda fallet kan anses vara

erforderlig mängd. Givetvis bör det icke ifrågakomma att stoppa införsel

annat än i alldeles uppenbara fall av missbruk.

I 35 § vapenförordningen regleras dels rätten till införsel — och i visst

fall även utförsel — av vapen och ammunition och dels rätten att här i

riket inneha vad som införts. Den tidsbegränsning av tre månader som

avses i kommittéförslaget kan lämpligen genomföras så, att rätten att

inneha införd egendom upphör tre månader efter införseln. För den som

bryter häremot inträder straff- och förverkandepåföljd såsom vid annat

olagligt innehav av vapen och ammunition.

Motsvarande lättnader för utförsel av jakt- och tävlingsvapen torde böra

beredas genom ändringar i kungörelsen angående förbud mot utförsel från

riket av krigsmateriel.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen den 10

juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen

den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. De ändringar i vapenförordningen,

som jag tidigare icke närmare berört, är antingen en följd av

övriga förslag eller ändringar av formell art och de torde icke tarva någon

närmare motivering.

De förordade författningsändringarna synes böra träda i kraft den 1

januari 1956. Över förslagen torde riksdagens yttrande böra inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340) ävensom till förordning om ändrad

lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1948 (nr 341) om explosiva varor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55 412231

Ur protokollet:

Ulla Chruzander

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:117 Skrivelse till Konungen i anledning av Kuxngl. Maj:ts proposition rörande ratifikation av två provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet och en s. 1 i texten