Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

1955-01-07 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:41, Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

1

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m. m.; given Stockholms slott den 7 januari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om

bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1955/56 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan.

Vidare underställes riksdagens prövning (punkterna 2—7) sex frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet. Därjämte hemställes (punkt 8) om

bemyndigande att medgiva avskrivning av viss fordran avseende interneringskostnader

in. in.

1 —1999 54

It i lian fr till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 7 januari 1955.

N ärvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt,

beträffande punkten 9, jämväl med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa

frågor om befrielse från ersättningsskyldighet m. in. och anför härutinnan

följande.

1

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande

departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande

för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse

från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen

1954: 44 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t att bemyndigande av enahanda

slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss

för budgetåret 1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även

för budgetåret 1954/55. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse

1954:174 bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret

1954/55 avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten,

dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans

regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de

i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det

särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t

under år 1954 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens

bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna

1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949: 145, 1950: 74, 1951:57, 1952:54,

1953:45 samt 1954:44). Vid dessa ärendens behandling har beaktats vad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr il

3

riksdagen framhållit i skrivelse 1945:155. Ehuru här avsedda ärenden

numera icke uppgår till samma betydande antal som under åren närmast

efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art motivera det förenklade

behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss utsträckning

kan avgöras av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill bör enahanda bemyndigande

utverkas även för budgetåret 1955/56.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1955/56

avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig

krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran,

som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande

ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda

fallet icke överstiger femtusen kronor.

2

Under flygning den 25 augusti 1952 med ett flygplan ur Södermanlands

flygflottilj uppstod värmeskador å motorn med påföljd att föraren nödgades

landa i förtid. Verkställd undersökning gav vid handen att flygplanets

oljetank icke — såsom bort ske — före starten fyllts med olja.

I anledning av det inträffade åtalades furiren K. B. Nilsson och värnpliktige

S. K. I. Skoog vid rådhusrätten i Nyköping för tjänstefel. Nilsson

lades till last att han, som vid tillfället haft att i egenskap av förste mekaniker

svara för översyn av flygplanet före flygningen, i strid med utfärdade

föreskrifter försummat att kontrollera oljemängden i flygplanets

tank men det oaktat rapporterat till flygföraren att planet var fulltankat.

Skoog lades till last att han, som tjänstgjort såsom andre mekaniker och

medhjälpare åt Nilsson och av denne fått order bl. a. att kontrollera och

komplettera oljemängden, underlåtit att göra sådan komplettering, ehuru

han observerat att det fattades olja i tanken, ävensom rapporterat till

Nilsson att planet var fulltankat. -— Åklagaren förde vidare vid rådhusrätten

talan mot Nilsson och Skoog för tjänstemissbruk m. in. Härom hänvisas

till den följande redogörelsen för rådhusrättens dom.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 18 november 1952. Rådhusrätten

— som antecknade att ett flygplan av ifrågavarande typ vid start

skall vara försett med full tank av olja, 40 liter, om vilket Nilsson och

Skoog haft vetskap, ävensom fann utrett alt oljemängden i flygplanet vid

starten i varje fall ej översteg 20 liter ■— fann styrkt att Nilsson och Skoog

gjort sig skyldiga till vad åklagaren lagt dem till last såsom tjänstefel.

Enligt rådhusrätten kunde tjänstefelen icke anses grova. —- Vad angår

åtalet för tjänstemissbruk in. in. lade rådhusrätten i sin dom de åtalade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr il

till last att de icke, när de efter flygningen fått uppmärksamheten riktad

på sin försummelse, till överordnad anmält det inträffade. Härutöver

hade Nilsson, som efter flygningen gett Skoog order att fylla på olja i

tanken för att försummelsen skulle döljas, förmått Skoog att vid förhör

förtiga oljepåfyllningen. — Rådhusrätten dömde Nilsson till arrest

trettio dagar för tjänstefel och missbruk av förmanskap och Skoog till

arrest tio dagar för tjänstefel. Vidare förpliktades Nilsson och Skoog

att återgälda statsverket vissa ersättningar, som tillerkänts deras offentlig©

försvarare. Domen vann laga kraft.

I särskilda den 26 oktober 1953 till Kungi. Maj:t inkomna skrifter anhåller

Nilsson och Skoog -— med förmälan att kronan gjort anspråk på

skadestånd med 6 321 kronor 72 öre — att bli befriade från skadeståndet,

då detta är så stort, att det är omöjligt för dem att inom rimlig tid betala

detsamma.

Av handlingarna inhämtas, beträffande Nilsson att han är född den 18

februari 1936, att han är ogift och icke försörjningspliktig mot annan

person, att hans årslön som furir uppgår till 7 632 kronor, att han icke har

annan tillgång eller skuld än den förut angivna och att han ämnar ingå

äktenskap, samt beträffande Skoog att han är född den 9 mars 1931, att

han är ogift och anställd som smed mot en veckolön av cirka 190 kronor,

att han icke har annan tillgång eller skuld än den nämnda, att han betalar

45 kronor i veckan för mat och husrum i sitt föräldrahem samt att han

icke är försörjningspliktig mot annan person men att han, på grund av sin

faders sjuklighet och låga inkomst och då i hemmet bor tre minderåriga

syskon, i viss mån bidrager till att betala familjens utgifter.

Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen framhåller i utlåtande

den 23 februari 1954 att sökandena ådragit sig förevarande ersättningsskyldighet

genom tjänstefel, som med avseende å uppkommande fara för

såväl flygsäkerhet som dyrbar materiel måste anses allvarliga. Principiella

betänkligheter reser sig därför mot att bevilja eftergift av fordringen. Det

synes icke uteslutet, att sökandena — med lämpligt anstånd — kan betala

skulden. Såsom civilförvaltningen och flygförvaltningen tidigare i ärenden

av liknande beskaffenhet framhållit — exempelvis i prop. 1946:82, punkt

6 — bör emellertid rimligen vid prövning av ärenden av detta slag viss

hänsyn i regel tagas till att botande av skada å materielen ofta föranleder

så stor kostnad, att dess gäldande av enskild person ter sig som en orimlig

påföljd av ådagalagd försumlighet. På grund härav har ämbetsverken icke

något att erinra mot bifall till sökandenas anhållan i så måtto, att de —

därest de inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till civilförvaltningen

inbetalar, Nilsson 1 000 kronor och Skoog 300 kronor — må befrias från

vidare ersättningsskyldighet till kronan på förevarande grund.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 17 mars 1954 att ämbetsverket

icke vill motsätta sig bifall till ansökningarna på sätt civilförvaltningen och

flygförvaltningen föreslagit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr M 5

D e partem entsch ef en

Nilsson och Skoog har gjort sig skyldiga till allvarliga förseelser, som

kunnat medföra svår olycka med förlust av liv och egendom. Fullständig

befrielse från ersättningsskyldighet bör därför icke komma i fråga. Med

hänsyn till svårigheten för sökandena att gälda ifrågavarande fordran vill

jag emellertid icke motsätta mig, att de befrias från ersättningsskyldighet

på de villkor, myndigheterna föreslagit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva

att K. B. Nilsson och S. K. I. Skoog, därest de inom tid

som Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar, Nilsson 1 000 kronor

och Skoog 300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på förevarande grund.

3

Vid rådhusrätten i Visby fördes ansvars- och skadeståndstalan mot

värnpliktige vid Gotlands artillerikår B. O. Tliörngren för vållande av trafikolycka.

Åklagaren utvecklade åtalet enligt följande: Thörngren förde

natten till den 8 september 1952 i tjänsten en militär lastbil från Visby

mot Gotlands artillerikårs förläggning vid Blåhäll. Vid färden medföljde

24 passagerare, varav 22 var placerade på ett flak, som icke var utrustat

med några anordningar för passagerarebefordran. Enligt gällande föreskrifter

är högsta tillåtna hastighet för militära lastbilar 40 kilometer i

timmen. Dimma rådde på flera platser utefter vägen. Oaktat nu angivna

förhållanden höll Thörngren en hastighet av omkring 80 kilometer i timmen.

I trakten av Licksarve förde Thörngren bilen så långt ut på vänstra

kanten av vägbanan att den körde i diket, varvid — förutom Thörngren

— 23 passagerare skadades, av vilka några allvarligt. Därjämte åsamkades

bilen stora skador. Genom att föra bilen på detta sätt hade Thörngren

ådagalagt grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra människors

liv samt grovt åsidosatt honom såsom tjänsteplikt åvilande skyldighet

att iakttaga tillbörlig aktsamhet om krigsmaktens egendom.

Skadeståndsyrkanden mot Thörngren framställdes av enskild målsägande

med 25 kronor och av försvarets civilförvaltning för kronan med

8 185 kronor 79 öre jämte ränta.

Rådhusrätten antecknade i dom den 24 mars 1953, att Thörngren erkänt,

att han begått de av åklagaren påstådda gärningarna. Erkännandet

styrktes av berättelser, som avgivits av en målsägande och ett vittne. Enligt

diessa hade bilen framförts med en hastighet, uppgående till omkring

80 kilometer i timmen, trots att de för Thörngren påpekat den höga farten.

Thörngren hade medgivit de i målet framställda skadeståndsyrkandena.

Rådhusrätten dömde Thörngren att för grov vårdslöshet i trafik och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr il

för grovt tjänstefel hållas i fängelse två månader. Vidare förpliktades

Thörngren utgiva skadestånd till den enskilde målsäganden med 25 kronor

samt till kronan med 8 185 kronor 79 öre jämte fem procent ränta

därå från den 24 mars 1953 till dess betalning skedde.

Thörngren har undergått straffet.

I en den 26 april 1954 dagtecknad skrift har Thörngren — med förmälan

att han, som hade en inkomst av cirka 150 kronor i veckan, vore

ur stånd att inom rimlig tid betala det mycket betungande skadeståndet

till kronan — anhållit att bli befriad från ersättningsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning och armétygförvaltningcn anför i utlåtande

den 21 september 1954 följande. Från socialvårdsbyrån i Ronneby landskommun

har inhämtats att Thörngren den 7 juli 1954 icke hade någon

arbetsanställning, att han dessförinnan endast innehaft diverse tillfälliga

arbeten, att han är ogift och icke har någon försörjningsplikt mot barn,

samt att han innebor hos sina föräldrar. Thörngren är allenast 22 år gammal

och av utredningen att döma fullt arbetsför. — På grund av den brottsliga

handlingens art synes fullständig befrielse från ersättningsskyldighet

icke kunna komma i fråga. Thörngren bör med hänsyn till storleken av den

av honom själv uppskattade veckoinkomsten kunna inbetala 2 000 kronor

genom skäliga avbetalningar. På grund härav tillstyrker ämbetsverken,

att Thörngren, om han före den 1 januari 1957 inbetalar 2 000 kronor, befrias

från vidare ersättningsskyldighet till kronan.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 20 oktober 1954 till vad civilförvaltningen

och armétygförvaltningcn anfört och hemställt.

Departementschefen

I likhet med myndigheterna anser jag, att de omständigheter, som föranlett

ersättningsskyldigheten, är sådana att fullständig befrielse från

ersättningsskyldighet icke bör komma i fråga. Med hänsyn till Thörngrens

ekonomiska förhållanden föreslår jag i likhet med myndigheterna

att Thörngren, därest han inom tid, som det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att bestämma, inbetalar 2 000 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet

till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, alt Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att B. O. Thörngren, därest han inom lid som Kungl. Maj:t

bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av rådhusrättens i Visby dom

den 24 mars 1953.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il

7

4

Vederbörande åklagare yrkade vid rådhusrätten i Visby ansvar å fanjunkaren

vid Gotlands infanteriregemente G. A. Gustrén för tjänstefel och

anförde därvid bl. a.: Gustrén hade tjänstgjort som kompaniadjutant bl. a.

under tiden fr. o. m. år 1948 t. o. m. den 1 februari 1952. Under denna tid

hade Gustrén dels, genom att underlåta att i samband med utfärdande av

s. k. interimskvitton anmäla uppkomna materielförluster, åsidosatt bestämmelsen

om sådan anmälningsskyldighet i 51 inom. »Föreskrifter och anvisningar

angående förfarandet i ersättningsmål in. m.», dels ock underlåtit

att iakttaga honom till följd av tjänstens beskaffenhet åvilande skyldighet

att taga kvitto å utlämnad materiel. Till följd av Gustréns försummelse

hade tyg- och intendenturmateriel till ett värde av 7 200 kronor 24 öre förkommit.

Kronan yrkade förpliktande för Gustrén att utgiva ersättning föi

värdet av den förkomna materielen med 7 200 kronor 24 öre jämte ränta.

I dom den 26 juni 1953 anförde rådhusrätten att Gustrén erkänt, att

han genom försummelser i de av åklagaren angivna avseendena åsidosatt

sin tjänsteplikt, att hans erkännande styrktes av den under förundersökningen

i målet verkställda utredningen, samt att han medgivit skadeståndsyrkandena.

Rådhusrätten dömde Gustrén för tjänstefel till disciplinbot

för 20 dagar, varvid för varje dag skulle verkställas löneavdrag med 6

kronor 50 öre. Vidare förpliktades Gustrén att utgiva skadestånd till kronan

med 7 200 kronor 24 öre jämte ränta efter fem procent från den 26 juni

1953 till dess betalning skedde. — Domen vann laga kraft.

I en av militärbefälhavaren för sjunde militärområdet med tillstyrkan

överlämnad skrift anhåller Gustrén att bli befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Till stöd härför åberopar han bl. a., att hans ekonomi

kommer att helt spolieras för framtiden, om skadeståndet måste erläggas.

Av utredningen i ärendet inhämtas följande beträffande Gustréns ekonomiska

förhållanden in. in.: Gustrén åtnjuter lön med 1 070 kronor per

månad, varifrån avdrages 281 kronor per månad för preliminär skatt. Han

är betalningsskyldig för ett studielån för sin dotter, vara han i amortering

och ränta utgiver omkring 600 kronor per år. Denna årliga utgift beräknas

åvila honom t. o. in. år 1958. Gustrén förhyr tillsammans med sin hustru

en lägenhet i Visby om tre rum och kök för 125 kronor per månad jämte

bränsletillägg. Han beräknas avgå från aktiv tjänst med ålderspension

den 1 oktober 1958.

Regementschefen bär föreslagit, att Gustrén befrias från så stor del av

skadeståndet, att återstoden av hans avlöning — sedan erforderlig månatlig

avbetalning av skadeståndet avdragits — är tillräcklig för upprätthållande

av skälig levnadsstandard.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 5 oktober 19.>4 följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr il

Gustrén har vid utmätningsförsök den 15 maj 1954 befunnits sakna utmätningsbar

egendom. Gustrén har ådragit sig ersättningsskyldighet genom

tjänstefel, som icke ansetts förskylla strängare straff än disciplinbot. Vid

sådant förhållande och med avseende å övriga omständigheter i ärendet

synes skäligt att medgiva viss lindring i ersättningsskyldigheten. Civilförvaltningen

har icke något att erinra mot bifall till ansökningen i så måtto

att Gustrén, om han före den 1 januari 1957 till civilförvaltningen inbetalar

1 200 kronor, må befrias från vidare betalningsskyldighet till kronan.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 3 november 1954, att ämbetsverket

med hänsyn till föreliggande omständigheter icke vill motsätta sig,

att Gustrén befrias från vidare ersättningsskyldighet, därest han före inträdet

i pensionsåldern den 1 oktober 1958 till kronan inbetalar 2 250 kronor.

Härvid förutsätter ämbetsverket, att successiva avbetalningar å skulden

göres med minst 50 kronor i månaden.

Departementschefen

Gustrén har på ett flagrant sätt åsidosatt sina skyldigheter som kompaniadjutant

och har på grund därav ådragit sig skadeståndsskyldighet mot

kronan till betydande belopp. Då Gustrén emellertid med hänsvn till sin

relativt snart förestående pensionsavgång och sina ekonomiska förhållanden

i övrigt torde vara ur stånd att utan mycket betydande uppoffringar

inom rimlig tid erlägga hela det utdömda beloppet, vill jag icke motsätta

mig, att Gustrén befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande i enlighet

med statskontorets förslag av 2 250 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksda gen medgiva

att G. A. Gustrén må, därest han inom tid som av Kungl.

Maj :t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 2 250 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan jämlikt rådhusrättens i Visby dom

den 26 juni 1953.

5

Under spräng- och minutbildning på Sundsvalls luftvärnskårs skjutfält

å Åstön med värnpliktiga, inkallade till repetitionsövning, inträffade den

13 juni 1951 en sprängningsolycka vid osäkring av en s.k. provisorisk

trampmina. Minan, som var försedd med vipparm och två slagtändare, detonerade

i samband med att värnpliktiga K. G. Jonsson och N. J. Wahlbeck

drog i säkringstrådarna för att osäkra minan. Jonsson och Wahlbeck erhöll

därvid skador i ansiktet, Jonsson av så allvarlig art att han förlorade

synen på båda ögonen, samt Wahlbeck av sådan beskaffenhet att han

■vårdats pa sjukhus under viss tid. Jonsson och Wahlbeck hade ingått som

deltagare i en grupp om 13 man, vilka med kaptenen vid luftvärnet T. 4. H.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr M

Ljunggren såsom övningsledare genomgått utbildning i iordningställandet

av minförsåt och provisorisk truppminering.

I anledning av det inträffade yrkade vederbörande åklagare vid rådhusrätten

i Sundsvall ansvar å Ljunggren för tjänstefel och ouppsåtligt

vållande till kroppsskada. Därvid lade åklagaren Ljunggren till last att han,

i strid mot gällande föreskrifter, dels låtit fem av truppen tillverkade

minor förses med sprängladdning, därvid två minor bragts att detonera,

dels låtit fyra av minorna förses med slagtändare i stället för med krutstubin

eller elektrisk tändning, vilka tändmedel vore de enda tillåtna vid demonstrationssprängning,

dels underlåtit att föröva deltagande personal

med motsvarande övningsminor, dels underlåtit beordra personalen att vid

övningen bära hjälm, dels ock underlåtit beordra personalen att vid nyssnämnda

sprängning uppsöka ofarligt område. Vidare yrkade Jonsson och

Wahlbeck skadestånd av Ljunggren och kronan, varjämte riksförsäkringsanstalten

yrkade ersättning av Ljunggren för utgifter i anledning av olycksfallet

m. in.

Ljunggren uppgav vid rättegången bl. a. följande.

Han hade vid tiden för olyckshändelsen tjänstgjort som chef för andra

batteriet vid kåren. Genom kårorder hade han beordrats att därjämte tillfälligt

tjänstgöra vid den utbildning, som varit förlagd till Åston. Som chef

för denna hade tjänstgjort kaptenen C. Ljungdahl. Genom muntlig order

antingen av kårchefen eller av utbildningsofficeren majoren T. Mark hade

Ljunggren beordrats att leda min- och sprängtjänsten. Under tiden den

10 februari 1943—den 19 februari 1943 och den 24 maj 1943 den 11 juni

1943 hade Ljunggren genomgått två kurser i min- och sprängtjänst. Den

första kursen hade varit förlagd till ingenjörförband i Östersund och den

andra till infanteriskjutskolan vid Rosersberg. Utbildningen under kursen

i Östersund hade huvudsakligen avsett sprängladdad materiel. Ljunggren

hade sålunda tidigare genomgått en övning liknande den i målet aktuella.

Det hade då aldrig varit tal om att sådana övningar stått i strid mot säkerhetsföreskrifterna.

Kursen hade också gått ut på att utbilda instruktörer

vid hemförbanden. Vid Rosersberg hade utbildningen legat på ett högre

plan. Kursdeltagarna hade huvudsakligen fått syssla med stridsvagnsminors

och andra minors användande ur rent taktiska synpunkter. Ljunggren

hade icke något minne av att föreskrifter meddelats om förbud att

använda sprängladdade minor. Utöver dessa kurser hade Ljunggren aktivt

sysslat med min- och sprängtjänst endast vid ett par tillfällen under ai

1943 och 1944, varjämte han skrivit en plan för utbildning i sådan tjänst

under år 1950. Enär hans utbildning på detta område sålunda varit av

äldre datum, hade han ställl sig tveksam till att överhuvud taget mottaga

kommenderingen som instruktör. Han hade också framfört sin tveksamhet

för Ljungdahl. Med hänsyn till bristen på instruktörer hade Ljunggren

dock ansett sig skyldig att hjälpa till med utbildningen. Den av Ljunggren

planlagda övningen, vars detaljplan blivit förelagd kårchefen och godkänd

av denne, hade upprättats under tjänstgöringen å Sundsvalls luftvärnskår.

Ljunggren hade därvid haft tillgång till ett komplett exemplar av säkerhetsinstruktionen

för armén (SÄKI), som funnits å batteriexpeditionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr il

Han kunde dock icke vitsorda att samtliga ändringstryck införts i denna.

Den vid olyckstillfället genomgångna övningen hade utgjort en utvidgning

av detaljplanen. Enligt denna skulle vid tillfället rätteligen ha hållits

övningar med stridsvagnsminering. På grund av materielbrist hade emellertid

dessa övningar icke kunnat hållas enligt planen. För att truppen

icke skulle vara sysslolös hade Ljunggren därför beslutat sig för att använda

de på så sätt övertaliga timmarna till att genomföra en praktisk tilllämpningsövning.

Med hänsyn till den utbildning som kommit truppen

till del i spräng- och mintjänst hade Ljunggren ansett, att denna skulle

vara väl skickad att genomföra en sådan övning. På Åstön hade icke

funnits något exemplar av SÄKI. Ljunggren hade därför beslutat sig för

att lita till sitt minne och att genomföra en övning av samma slag som

den han fått vara med om under kursen i Östersund.

Ljunggren anförde vidare: Även om han befunnes övertygad om att ha

åsidosatt gällande föreskrifter i SÄKI, bestrede han dock ansvar för

tjänstefel. Han hade beordrats såsom övningsledare. Chef, som beordrade

sådan, vore ansvarig för att denne ägde erforderlig kännedom om bl. a.

säkerhetsföreskrifterna. Vederbörande chef hade emellertid icke på något

sätt förvissat sig härom. Ljunggren ifrågasatte därför, om han överhuvud

taget vore ansvarig för den inträffade olyckshändelsen. — Han hade icke

medvetet brutit mot någon säkerhetsföreskrift.

Rådhusrätten uttalade i dom den 8 decemher 1952 bl. a. följande: Med

hänsyn till de synnerligen allvarliga risker, som är förbundna med övningar

av det slag varom här är fråga, hade det ålegat Ljunggren att

före övningens genomförande noggrant taga del av gällande säkerhetsbestämmelser.

På grund härav och då vad Ljunggren anfört om överordnad

chefs ansvar icke fritar Ljunggren från det honom såsom övningsledare

åvilande ansvaret, finner rådhusrätten Ljunggren övertygad om tjänstefel

i huvudsak i enlighet med vad åklagaren lagt Ljunggren till last.

Vidare fann rådhusrätten beträffande åtalet för vållande av kroppsskada

in. in. att Ljunggren brutit mot gällande säkerhetsföreskrifter genom

att förse trampminan med sprängladdning och genom att använda

slagtändare för minans utlösning. Ljunggren hade på grund härav åsidosatt

sin tjänsteplikt och därigenom varit vållande till de Jonsson och

Wahlbeck åsamkade skadorna.

Rådhusrätten fann vidare, att Ljunggren var skyldig att utgiva fullt

skadestånd till Jonsson och Wahlbeck samt att kronan skulle drabbas

av enahanda skadeståndsskyldighet som Ljunggren.

Rådhusrätten dömde Ljunggren att för tjänstefel och vållande till svår

kioppsskada och skada varom sägs i 14 kap. 12 § strafflagen utgiva 40

dagsböter å 12 kronor till kronan. Härjämte meddelade rådhusrätten dom

i ersättningsfrågorna. Härtill återkommer jag i det följande.

Jonsson, Ljunggren och kronan sökte ändring i ersättningsfrågorna.

I dom den 23 juni 1953 förklarade hovrätten för Nedre Norrland Ljung
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr il

gren och kronan skyldiga att till Jonsson och Wahlbeck utgiva fullt skadestånd.

Beträffande skadeståndets belopp gjorde hovrätten vass ändring i

rådhusrättens dom.

Genom ovannämnda domar har meddelats följande lagakraft\unna beslut

i ersättningsfrågorna.

Ljunggren och kronan skall solidariskt till Jonsson utgi\a dels för

resor, sveda och värk samt lyte och bestående men ävensom sjukpenning

27 320 kronor 8 öre, dels fr.o.m. den 28 oktober 1951 livränta efter ett

grundbelopp av 12 000 kronor om året och efter den invaliditetsgrad riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsradet kan bestämma, skolande livräntan

sedan Jonsson fyllt 67 år utgå med ett till hälften nedsatt belopp,

dels ock ränta och ersättning för rättegångskostnader. Ljunggren och

kronan skall vidare solidariskt återgälda statsverkets kostnader för att

Jonsson haft fri rättegång i målet. Från livräntan får avräknas från riksförsäkringsanstalten

utgiven livränta. Jonsson har förbehållits lätt att framdeles

yrka ytterligare ersättning i vissa hänseenden.

Ljunggren och kronan skall solidariskt till Wahlbeck utgiva för utlägg,

sveda och värk samt bestående men 1 110 kronor jämte ränta och ersättning

för rättegångskostnader. Ljunggren skall därjämte ensam ersätta

Wahlbeck vissa rättegångskostnader.

Ljunggren skall till riksförsäkringsanstalten utgiva 11 987 kronor 9 öre,

avseende främst vid tiden för rådhusrättens dom förfallen livränta, ävensom

ersättning för rättegångskostnader. Riksförsäkringsanstalten har förbehållits

rätt att framdeles föra särskild talan för vad anstalten ytterligare

kan komma att utgiva i anledning av olycksfallen.

I en den 22 oktober 1953 dagtecknad skrift har Ljunggren anhållit att

bli befriad från den honom på grund av nämnda domar åvilande ersättningsskyldigheten

och därvid anfört i huvudsak följande.

Jag trodde mig fullgöra min tjänst med plikttrohet, då jag i ivern att

göra rätt lade om programmet i brist på erforderlig materiel. Min överdrivna

nit har sålunda kommit tjänsten att framstå såsom dålig i och med

olyckshändelsen. Det bör bemärkas att många år hade förflutit sedan jag

sysslade med tjänst av ifrågavarande slag, varför jag glömt bort gällande

säkerhetsbestämmelser. Jag trodde mig dock känna dessa, varför jag i

mitt handlande var i god tro och således icke, i varje fall icke medvetet,

nonchalerade säkerhetsbestämmelserna. Hade jag haft en tanke på att

mitt minne kunde klicka, hade jag givetvis ej förfarit, som jag gjorde.

Utredningen och målets handläggning i övrigt har pågått i mer än två år.

Den psykiska press och ovisshet, som under denna tid vilat över mig och

in in familj, har varit svår att bära.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning har i

utlåtande den 16 mars 1954 anfört följande:

Uppenbarligen kan Ljunggren icke i nådeväg befrias från sin förpliktelse

alt utgiva ersättning till de skadelidande. Hans ansökan torde därför få

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuiigl. Maj:ts proposition nr M

anses avse eftergift av kronans rätt att regressvis av Ljunggren kräva

åter vad kronan på grund av ifrågavarande händelse nödgas utgiva till dem.

Ljunggi cn, som är gift och har tva barn i åldern 5 och 3 år, har icke

annan inkomst än avlöningen i kaptensbeställningen, 1 496 kronor i månaden.

Hans hustru har icke någon inkomst och makarna äger icke någon

förmögenhet. Ljunggren, som icke har försörjningsplikt mot andra personer

än hustru och barn, häftar i skuld till bank för omkring 1 700 kronoi.

Ljunggren har ådragit sig ersättningsskyldighet genom förseelser,

som måste anses allvarliga. Det kan därför synas tveksamt, om eftergift

av kronans fordran hör beviljas. I betraktande av storleken av de belopp,

Ljunggren kan bli nödgad utgiva, synes det dock knappast kunna komma i

fråga att utkräva kronans fordran i dess helhet. Med hänsyn till vad som

upplysts om Ljunggrens inkomster och försörjningsplikt lär det bli kännbart

för honom redan att nödgas gottgöra kronan med ett begränsat belopp.

Civilförvaltningen och tygavdelningen — som i detta sammanhang

åberopar myndigheternas utlåtande den 25 november 1952 över ansökning

om befrielse från ersättningsskyldighet i ett liknande ärende (prop. 1954: 44,

punkt 7) vill därför icke motsätta sig bifall till ansökningen i så måtto

att Ljunggien därest han inom tid, som Kungl. Maj :t bestämmer, till

civilförvaltningen inbetalar 3 000 kronor — må vara befriad från vidare

betalningsskyldighet till kronan på förevarande grund.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 4 augusti 1954 _ under

förmälan att anstaltens fordringsanspråk gentemot Ljunggren vid denna

tidpunkt uppgick till i runt tal 156 000 kronor, i vilket belopp ingår jäm''

äl kapitalvärdet av den framtida livräntan — uttalat, att ämbetsverket i

likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen funne Ljunggrens förseelser

vara av allvarlig beskaffenhet. I anledning härav och med hänsyn

till storleken av den ersättningsskyldighet, som genom Ljunggrens förvållande

åsamkats statsverket, ville anstalten för sin del ifrågasätta, om

ej Ljunggren för vinnande av befrielse från sin ersättningsskyldighet mot

statsverket borde inbetala ett något högre belopp än vad civilförvaltningen

och tygavdelningen föreslagit.

Statskontoret förordar i utlåtande den 11 augusti 1954 — under hänvisning

till riksdagens beslut i ett liknande fall (prop. 1954: 56, SU nr 63,

id. skr. nr 167) — att Ljunggren befrias från vidare ersättningsskyldighet,

därest han inbetalar det av civilförvaltningen och tygavdelningen föreslagna

beloppet 3 000 kronor.

Departementschefen

Domstolarna har funnit att Ljunggren gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet

i tjänsten, att han därigenom vållat olyckan. Statsverkets regressfordran

mot Ljunggren är synnerligen betydande. Enbart riksförsäkringsanstaltens

fordran uppgår för närvarande till cirka 160 000 kronor, däri

inräknat kapitalvärdet av den framtida livräntan. Det torde vara fullständigt

uteslutet, att Ljunggren skall kunna betala annat än en mindre del

av statsverkets fordran. På grund härav vill jag icke motsätta mig, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

Ljunggren erhåller viss befrielse. Med hänsyn till de särskilda uppgiftei

jag inhämtat angående Ljunggrens ekonomi och försörjningsplikt mot

familjen m. in., anser jag mig böra föreslå, att Ljunggren befrias från ersättningsskyldighet

till statsverket, om han inbetalar ett belopp av 1 000

kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj .t

måtte föreslå riksdagen medgiva

att T. A. H. Ljunggren, därest han inom tid som Kungl.

Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse

den 13 juni 1951.

6

Genom Kungl. Maj:ts utslag den 26 mars 1953 på besvär över ett av

kammarrätten meddelat utslag i anmärkningsmål förpliktades generalmajoren

G. I. V. Gewert och översten K. G. Levenius att utgiva viss ersättning

till statsverket. Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Vid granskning av arméförvaltningens intendenturavdelnings räkenskaper

för juli och september 1947 framställde riksräkenskapsverkets

revision en anmärkning, sådan densamma av revisionen slutligen fullföljts,

av i huvudsak följande innehåll: Jämlikt ett mellan dåvarande arméförvaltningens

intendenturdepartement (sedermera arméförvaltningens intendenturavdelning)

och aktiebolaget Lskilstuna-Smidc (sedeimera aktiebolaget

Ess-Kol), Stockholm, upprättat avtal av den 15 augusti 1941 hade

det ålegat bolaget att bl. a. i Mariannelund för intendenturavdelningens

räkning i av bolaget ägda eller disponerade magasin »le\eieia, upplägga,

förvara och vårda» gengasbränsle. Enligt sagda avtal ägde bolaget uppbära

dels viss ersättning för levererad vara, dels ersättning med 15 öre

per hl för intagning och uppläggning ävensom 15 öre per hl för utlastning

av gengasbränslet, dels ock ersättning för lagringen med ett öre pei

månad och hl lagrad vara. Rättsförhållandet mellan parterna reglerades

slutgiltigt genom »den nya kontraktstyp», varom förmäldes i ämbetsveikets

skrivelse till aktiebolaget Ess-Kol. Av sistnämnda kontrakt framginge,

att skyldigheten alt tillhandahålla för lagring erforderliga lokaler övergått

å'' intendenturavdelningen och alt den enligt tidigare gällande avtal

utgående ersättningen för lagringen icke medtagits i nya kontraktstypen.

Det oaktat hade ersättningen ifråga enligt tidigare beräkningsgrunder utbetalats

till aktiebolaget Ess-Kol även för tid efter det nya kontraktets

ikraftträdande. Vid tidpunkten för övergången till sistnämnda avtal förelåg

ett mellan bolaget och trävaruhandlaren Axel Brorsson (sedermera

finna .1. A. Brorsson och Söner), Rumskulla, ingånget separat avtal om

lagerhållning av gengasbränsle. I och för fullgörande av nämnda åtagande

hade Brorsson av firma Bilservice: Johansson och Lindbom, Mariannelund,

förhyrt eu därstädes belägen, firma Bilservice tillhörig fabriksbygg
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 41

nåd. Enligt hyreskontraktet utginge hyran för byggnaden med ett öre per

hl och månad. I samband med utrymningen av denna byggnad under maj

—juni månader 1947 hade konstaterats, att skada uppstått i densamma

till följd av överbelastning av bjälklagen. Sedan hyresvärden anmodat

firman J. A. Brorsson och Söner att vidtaga erforderliga reparationer av

lokalerna eller lämna kontant ersättning för skadan, och kravet av firman

J. A. Brorsson och Söner riktats mot bolaget, hade bolaget i sin tur vänt

sig mot intendenturavdelningen. Den på intendenturavdelningens order i

.mledning därav tillsatta skadevärderingsnämnden hade beräknat kostnaden

för iståndsättandet till cirka 4 800 kronor. Enligt intendenturavdelningens

beslut den 27 juni 1947 hade utanordnats dels den 4 juli 1947 till

firman Bilservice 4 800 kronor, dels den 9 i samma månad till Kalmar_

Växjö försvarsområde 124 kronor 85 öre, utgörande ersättning för av försvarsområdet

havda kostnader i samband med skadevärderingen. Vidare

hade med stöd av intendenturavdelningens beslut den 5 september 1947

den 13 i samma månad till firman Bilservice utbetalats 531 kronor 72 öre,

utgörande magasinshyra för tiden den 1 juni—den 30 september 1947 eller

för tid från byggnadens utrymning till dess densamma reparerats. Sålunda

hade tillhopa utbetalats 5 456 kronor 57 öre. Emellertid hade mellan intendenturavdelningen

och hyresvärden icke förelegat något hyresavtal. Ej

heller vore styrkt, att intendenturavdelningen erhållit ställning som hyresgäst.

I sistnämnda egenskap hade sålunda skyldighet att erlägga skadeersättning

ej förelegat för intendenturavdelningen. Icke heller" på annan

giund hade dylik skyldighet funnits. På grund därav anmärktes 5 456

kronor 57 öre till ersättande med 4 924 kronor 85 öre av Gewert och

Levenius såsom ansvariga för beslutet den 27 juni 1947 samt med 531

1947°r 72 Öre UV LeVenius såsom ansvarig för beslutet den 5 september

Genom utslag den 27 november 1950 prövade riksräkenskapsverket

skäligt att, med gillande av anmärkningen sådan den fullföljts, förplikta

Gewert och Levenius att ersätta statsverket, Gewert och Levenius gemensamt

eller vilken gälda gitte 4 924 kronor 85 öre samt Levenius 531 kronor

72 öre.

Kammarrätten, där Gewert och Levenius i besvär yrkade befrielse från

dem ålagd betalningsskyldighet, fann i utslag den 4 november 1952 ej skäl

att göra ändring i riksräkenskapsverkets utslag.

Gewert och Levenius yrkade hos Kungl. Maj:t ändring i kammarrättens

utslag.

Kungl. Maj :t har enligt förenämnda utslag den 26 mars 1953 utlåtit sig

salunda. Enär den skada, som ma hava uppstått å omförmälda lagringslokal,

icke, såvitt av handlingarna i målet framgår, uppkommit på grund

av åtgöranden från kronans sida eller eljest under sådana omständigheter,

att kronan blivit därför ersättningsskyldig, samt vid angivna förhållande

anledning ej kan anses hava förelegat att åsamka kronan kostnad för uppskattning

av skadan eller att verkställa ifrågavarande utbetalningar till

firman Bilservice, finner Kungl. Maj:t besvären icke kunna bifallas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr M

I en den 13 maj 1953 dagtecknad skrift anhåller Gewert och Levenius

att bli befriade från den ålagda ersättningsskyldigheten och anför därvid

följande. Mellan berörda parter hade rått enstämmig uppfattning om att

det skulle åvila kronan att erlägga den ersättning, som i förevarande fall

kunde komma att krävas för eventuella skador å byggnaden. Fullgörande

av den ålagda ersättningsskyldigheten skulle bli betungande för Gewert

och Levenius, som ej kunde uttaga beloppet regressvis.

Riksräkenskapsverket förklarar i utlåtande den 2 oktober 1953 att

ämbetsverket med hänsyn till förekomna omständigheter icke vill motsätta

sig att ersättningsskyldigheten för envar av sökandena begränsas till förslagsvis

500 kronor.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 9 mars 1954 följande.

I betraktande av att intendenturavdelningen enligt den kontraktstyp, som i

förevarande fall kommit till användning, vid avtal av här ifrågavarande

slag regelmässigt svarat för förhyrningen av erforderliga lagerlokaler, synes

det förklarligt, att sökandena utgått från att motsvarande förhållande

förelegat även i detta fall. Hänsyn torde även få tagas till att vissa av de

åtgärder, som legat till grund för den oriktiga utbetalningen, hänför sig

till beredskapstiden med dess för intendenturavdelningen i många avseenden

svåra förhållanden. Civilförvaltningen tillstyrker fördenskull, att

sökandena helt befrias från ersättningsskyldighet.

Kammarrätten tillstyrker i utlåtande den 28 september 1954 bifall till

ansökningen.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 3 november 1954 alt ämbetsverket,

med beaktande av de skäl som anförts av civilförvaltningen, icke

vill motsätta sig att ersättningsskyldigheten för envar av sökandena begränsas

till 100 kronor.

Departementschefen

Sökandena har — oaktat tillförlitlig utredning om att kronan varit betalningsskyldig

icke förelegat — låtit av statsmedel utbetala ersättning för

reparation av ett magasin och magasinshyra m. m. Av utredningen i ärendet

synes emellertid framgå att utbetalningsbesluten i viss mån föranletts

av med beredskapen och dess avveckling sammanhängande komplicerade

lagrings- och kontraktsfrågor. Med anledning härav och med hänsyn till

vad remissmyndigheterna uttalat föreslår jag, att sökandena befrias från

ersättningsskyldighet mot inbetalande av vardera 100 kronor.

Jag hemställer alltså, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att G. I. V. Gewert och K. G. Levenius må, därest de inom

tid som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning

inbetalar vardera ett belopp av 100 kronor, befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Kungl.

Maj:ts utslag den 20 mars 1953.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 4/

t

Vid Värmlands regementes krigsrätt yrkade vederbörande åklagare ansvar

å dåvarande löjtnanten E. V. Prnge och kadetten R. Kmart för det de

den 2 augusti 1948 gjort sig skyldiga till tjänsteförsummelse och vållande

till annans död. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 18 juni 1949.

Av utslaget inhämtas bland annat följande.

Sedan Prage någon dag i slutet av juli 1948 av vederbörande bataljonschef

meddelats, att en badplats, som genom regementets försorg anordnats

i en inom regementets övningsområde belägen mindre sjö, benämnd

Sandbäckstjärnen, var klar att tagas i bruk viss senare dag i samma månad,

hade Prage, som iakttagit att badplatsen efter bataljonschefens nyssnämnda

meddelande använts av andra militära förband, den 2 augusti

1948 med en honom underställd pluton i och för gymnastik- och simövning

begivit sig till den strax öster om Sandbäckstjärnen belägna gymnastikplatsen.

Prage hade vid gymnastikplatsen avdelat sju man ur plutonen,

vilka anmält sig vara icke eller något simkunniga, att under närmaste

befäl av dåvarande korpralen Kwart öva simning vid badplatsen.

Kwart hade varit enda underbefälet å plutonen, och Prage hade känt till

att denne avlagt vissa prov för simmagistern samt deltagit i en livräddningskurs.

Prage, som icke haft närmare kännedom om anordningarna

å badplatsen, hade anmodat Kwart att öva simning med simgruppen i en

liten, å badplatsen befintlig bassäng samt att låta dem som så kunde avlägga

i utbildningsreglementet omförmält 50-inetersprov. Någon instruktion

för badplatsen hade vid denna tid icke funnits utfärdad. Prage hade

icke givit Kwart några närmare anvisningar om hur simövningen borde

ordnas. Sedan Kwart med simgruppen förflyttat sig till badplatsen, hade

samtliga i simgruppen fått öva simning i bassängen, varunder Kwart

haft tillfälle bilda sig en uppfattning om de värnpliktigas simkunnighet.

Efter denna övning hade Kwart uppmanat några av de värnpliktiga, däribland

värnpliktige O. G. Nordberg, att söka avlägga 50-metersprovet,

vilket skulle ske mellan två å badplatsen på ett avstånd av 50 meter från

varandra befintliga pontonbryggor. Vattnet mellan bryggorna var djupt.

Nordberg hade till en början varit tveksam om han skulle kunna klara

provet men hade senare visat sig villig att söka avlägga detta. Några

säkerhetsanordningar hade icke varit anordnade på badplatsen, och Kwart

hade icke vidtagit några särskilda sådana. Kwart och de värnpliktiga i

simgruppen liade uppehållit sig på samma brygga, under det att ingen

befunnit sig på den motsatta. Sedan Nordberg summit mellan 40 och 45

meter hade han plötsligt sjunkit. Kwart hade genast kastat sig i vattnet

och summit fram till Nordberg, som emellertid trots Kwarts och senare

Prages ingripande drunknat. Av vad i målet sålunda förekommit finner

krigsrätten styrkt, att Prage och Kwart åsidosatt den tjänsteplikt, som

varit av förhållandena påkallad, och varit vållande till Nordbergs död,

Prage genom att — oaktat han måste ha insett att öO-metersjJrov, därest

sådant skulle komma att äga rum, skulle ske på djupt vatten — underlåta

att förvissa sig om att nödiga säkerhetsanordningar blev vidtagna samt

Kwart genom att låta Nordberg under de förhandenvarande omständigheterna

företaga simprovet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr it

17

Krigsrätten antecknade som ostridigt, att några generella instruktioner

för krigsmakten angående säkerhetsanordningar i samband med simövningar

icke fanns samt att bestämmelserna om simövningar med värnpliktiga

var intagna i vederbörliga utbildningsreglementen.

Krigsrätten, som fann omständigheterna mildrande, dömde Prage och

Kwart att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och vållande till

annans död utgiva vardera 50 dagsböter å 4 kronor till kronan.

Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fann i utslag den 27 december 1949

rättvist fastställa det slut krigsrättens utslag innehöll.

Sedan Prage och Kwart anfört besvär över hovrättens utslag fann Kungl.

Maj:t genom utslag den 7 oktober 1950 ej skäl att göra ändring i hovrättens

utslag.

Enligt rådhusrättens i Karlstad lagakraftvunna dom den 3 juli 1951

i mål mellan den omkomnes moder Anna Katarina Nordberg samt kronan

om skadestånd på grund av olycksfallet tillerkändes Anna Katarina Nordberg

från och med den 1 april 1949 under sin livstid livränta om 480 kronor

om året, varifrån kronan ägde avräkna vad hon med anledning av

sonens död utfått och kan komma att utfå från riksförsäkringsanstalten

enligt militärersättningsförordningen.

I skrifter den 24 juli och den 11 november 1952 har Prage, som numera

är kapten, anhållit att bli befriad från all ersättningsskyldighet till kronan

för vad som på grund av olycksfallet utgivits eller kommer att utgivas till

den omkomnes moder. Prage anför i samband härmed följande. Eftersom

Prage fått den uppgiften, att badplatsen var iordningställd genom

regementets försorg, utgick han vid simövningens anordnande från att

räddningsmateriel fanns på platsen. Han är gift och har tre minderåriga

barn. Utöver lönen, omkring 1 500 kronor i månaden, har han inga

inkomster. Hans hustru saknar egna inkomster. Han äger ingen förmögenhet

men har däremot skulder. Sålunda har han ett studielån på

8 200 kronor, varav 3 000 kronor är räntefria och resten löper med 3Va %

ränta. Vidare har han ett amorteringslån å 1 750 kronor. Detta lån, som

löper med 41/» % ränta, amorteras årligen med 300 kronor.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 13 januari 1953 följande.

Med utgångspunkt i dittills förfallen livränta uppgick Prages

skuld till omkring 2 000 kronor. Det kapitaliserade värdet av livräntan

var omkring 6 800 kronor. Kronans fordran mot Prage har visserligen icke

fastställts i judiciell ordning, men dess riktighet har icke ifrågasatts av

Prage och kronan lär utan svårighet kunna få den domfäst. Prage, som

numera uppbär lön med 1 600 kronor i månaden, har ådragit sig betalningsansvar

mot kronan genom en allvarlig försummelse. Även om det

därför kan anses tveksamt om någon eftergift bör ske synes, med hänsyn

till de mildrande omständigheter som krigsrätten beaktat vid straffmät2—looo

/>4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr it.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

ningen ävensom Prages i förhållande till honom åvilande försörjningsplikt

ganska svaga ekonomiska ställning, viss nedsättning av kronans fordran

skäligen kunna övervägas. Civilförvaltningen vill icke motsätta sig bifall

till ansökningen i så måtto, att Prage — därest han inom viss av Kungl.

Maj :t fastställd tid till vederbörande myndighet inbetalar 1 000 kronor —

befrias från vidare ersättningsskyldighet på förevarande grund.

Statskontoret förklarade i utlåtande den 4 februari 1953, att ämbetsverket

i och för sig icke hade något att erinra mot bifall till framställningen

i den utsträckning civilförvaltningen föreslagit. Statskontoret ansåg

emellertid att även frågan om Kwarts ersättningsskyldighet borde regleras

i detta sammanhang.

Civilförvaltningen har i anslutning härtill avgivit förnyat utlåtande den

14 april 1953. Därvid har ämbetsverket överlämnat en den 11 april 1953

dagtecknad skrift vari Kwart anhåller om befrielse från all ersättningsskyldighet

till kronan på grund av olycksfallet. Kwart anför härvid

följande. Badplatsen hade tidigare använts av förband ur Värmlands regemente,

trots att den ej var utrustad med livräddningsredskap. Nordberg

förolyckades till följd av bristen på dylika redskap. Kwart var vid olyckan

endast korpral, och det var för honom mer eller mindre självfallet att

följa order av kompani- och bataljonscheferna. Hans militära beroendeställning

påverkade därför i hög grad hans handlingssätt. — Kwart studerar

juridik, men det torde dröja några år, innan han avlagt juris kandidatexamen.

Han har ej några inkomster utan är helt beroende av underhåll

från föräldrarna. De belopp han erhåller avser föräldrarna att avräkna

på hans framtida arv. Efter examen räknar han med vidareutbildning

under fem år med till en början blygsamma inkomster. Kwart är gift

och hans hustru, som också studerar, har ej några inkomster.

I anslutning till Kwarts ansökning uttalar civilförvaltningen, att ämbetsverket

icke vill motsätta sig bifall till ansökningarna i så måtto att sökandena,

om de inom av Kungl. Maj:t fastställd tid inbetalar 1 000 kronor,

befrias från vidare ersättningsskyldighet på förevarande grund.

Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 9 december 1953 följande.

I anledning av olycksfallet har anstalten jämlikt militärersättningsförfattningarna

utbetalat begravningshjälp till dödsboet med 100 kronor

och tillerkänt den avlidnes moder livränta från och med den 3 augusti 1948

med 252 kronor för år. Anstalten har framställt ersättningsanspråk mot

sökandena, men någon betalning har icke erlagts. Med hänsyn till de omständigheter

varunder olycksfallet inträffat och sökandenas ekonomiska

förhållanden vill anstalten för sin del icke motsätta sig, att sökandena befrias

från vidare ersättningsskyldighet därest de, på sätt civilförvaltningen

förordat, fullgöra viss inbetalning.

Statskontoret har sedermera i förnyat utlåtande den 3 februari 1954 anfört,

att ämbetsverket icke hade något att erinra emot att Kwart och Prage

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

befriades från ersättningsskyldighet under förutsättning att de inom av

Kungl. Maj :t fastställd tid inbetalade visst belopp. Ersättningsbeloppet

borde fastställas till 1 500 kronor, för vilket belopp sökandena borde vara

solidariskt ansvariga.

Departementschefen

Av utredningen framgår, att olyckan blivit en följd av att betryggande

säkerhetsåtgärder icke varit vidtagna på badplatsen. Vad sökandena låtit

komma sig till last har bedömts relativt lindrigt i straffhänseende, och

vid olyckstillfället har de gjort allt vad de kunnat för att söka rädda Nordberg.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden och sökandenas ekonomiska

ställning vill jag icke motsätta mig att de befrias från ersättningsskyldighet

till kronan mot inbetalande av ett belopp av 1 000 kronor. I

detta sammanhang kan framhållas att — såsom framgår av militieombudsmannens

ämbetsberättelse år 1950 (s. 252 ff.) och 1951 (s. 73 74) över
befälhavaren,

i anledning av efi av militieombudsmannen på grund av

ifrågavarande olycksfall gjord anmälan, utfärdat generella säkerhetsföreskrifter

att gälla inom krigsmakten vid simundervisning och badning.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att E. V. Prage och R. Kwart, därest de eller någon av dem

inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 1 000 kronor, befrias från

skyldighet att ersätta återstoden av vad kronan i anledning

av förevarande olycksfall utgivit till O. G. Nordbergs dödsbo

och Anna Katarina Nordberg eller kan komma att utgiva till

henne.

8

I skrivelse den 27 september 1954 har försvarets civilförvaltning hemställt

om bemyndigande att ur räkenskaperna få avskriva sammanlagt

290 877 kronor 89 öre, vilka medel redovisas i ämbetsverkets räkenskaper

såsom fordran på grund av kostnader för under andra världskriget i Sverige

internerad militär personal in. in. Av det angivna beloppet hänför sig

4 224 kronor 96 öre till Danmark, 66 245 kronor 25 öre till Finland, 191

kronor 25 öre till Frankrike och 220 216 kronor 43 öre till Sovjetunionen.

De ifrågavarande kostnaderna har täckts av på riksstaten anvisat anslag.

Några särskilda anslagsmedel erfordras därför icke för avskrivningen.

Statskontoret har den 10 november 1954 avgivit yttrande i ärendet.

Vidare upplysningar i ärendet torde få inhämtas vid dess behandling i

riksdagens vederbörande utskott.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr M

Departementschefen

De interneringskostnader in. in., sammanlagt 290 877 kronor 89 öre, som

försvarets civilförvaltning nu hemställer att få avskriva, utgöres dels av

vissa mindre eftersläpande kostnader som framkommit efter det att slutlig

uppgörelse redan träffats om ersättning för kostnader av detta slag,

och dels sådana kostnader beträffande vilka någon ersättning synes icke

böra utkrävas. Jag föreslår därför att ifrågavarande kostnader får avskrivas

och hemställer alltså att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förenämnda interneringskostnader m. m., sammanlagt

290 877 kronor 89 öre, måtte få avskrivas ur försvarets civilförvaltnings

räkenskaper.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—8 hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Magnus T. Möller

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj:ts proposition nr M

21

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 195i avgjorda, helt eller delvis

bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Grund för ersätt- ningsskyldighet

Ersättnings-

belopp

Kungl.

Maj:ts beslut

Sökande

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

E. I. Larsson

Tillgrepp av två

bilhjul m. m.

230 kr. solida- riskt med

annan person

(härav inbeta- lat 115 kr.)

“/. 54

Hel befrielse

Förre furiren vid Bodens

ingenjörkår J. A. Holm- gren

Förkommen inten- denturmateriel

564 kr.

19/3 54

Befrielse mot

inbetalning av

200 kr.

Värnpliktige H. U. Sunes- son Kraft

Skador å flygplan

(vid start som

mekaniker)

1 559 kr. 29 öre

23/4 54

Hd befrielse

Furiren vid Älvsborgs

kustartilleriregemente B.

A. Wennerbeck

Förkommen kabel- materiel

1 200 kr.

30/6 54

Befrielse mot

inbetalning av

600 kr.

Förvaltaren vid Bergsla- gens artilleriregemente

H. M. Sandell

Genom brand upp- komna skador å

bvggnad in. m.

822 kr. 25 öre

jämte ränta

30/6 54

Befrielse mot

inbetalning av

400 kr.

Furiren vid Sundsvalls

luftvärnskår H. T. De- germo

Förkommen tyg- materiel

1 151 kr. 75 öre

5/u 54

Befrielse mot

inbetalning av

400 kr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:122 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. a1 i texten
  2. SU 1955:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. s. 4 i texten