Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela dispens från vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig omorganisation av uppbördsoch indrivningsväsendet i vissa städer, m. m

1955-02-25 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:97, Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela dispens från vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig omorganisation av uppbördsoch indrivningsväsendet i vissa städer, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 97

1

Nr 97

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande

för Kungl. Maj:t att meddela dispens från vissa bestämmelser

i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig

omorganisation av uppbörds- och indrivningsväsendet

i vissa städer, m. mgiven Stockholms slott den

25 februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas en utredning berörande organisationen av städernas

uppbördsväsen och vissa därmed sammanhängande frågor. Förslag

framlägges om bemyndigande för Kungl. Maj :t att efter vissa i propositionen

angivna riktlinjer avgöra frågor om att i mindre städer stadsfogdeoch

kronokamrerartjänsterna sammanslås till en tjänst samt att meddela

erforderlig dispens från gällande bestämmelser för möjliggörande härav

ävensom av en ändamålsenlig organisation i övrigt av uppbörds- och indrivningsväsendet

i vissa städer. Dispensrätten i sistnämnda hänseende föreslås

kunna av Kungl. Maj :t i viss omfattning delegeras till riksräkenskapsverket.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 97

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 97

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, vissa

frågor berörande organisationen av städernas uppbördsväsen m. m. samt

anför därvid följande.

I. Inledning

Då 1949 års uppbördssakkunniga med skrivelse den 27 oktober 1951 överlämnade

sitt andra betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1952: 1), anmälde de sakkunniga att vissa organisationsfrågor

återstod att behandla. Sedan de sakkunnigas verksamhet upphört

i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut den 29 februari 1952, uppdrog chefen

för finansdepartementet åt landskamreraren i Stockholms län A. G. A.

Wigert att fr. o. m. den 1 mars 1952 tills vidare såsom sakkunnig inom

departementet slutföra uppbördssakkunnigas arbete. Utredningsmannen,

som den 17 december 1952 avlämnat en promemoria angående fögderiindelningen

och häradsskrivarkontorens organisation, har med skrivelse den

15 juli 1954 överlämnat en promemoria angående organisationen av städernas

uppbördsväsen m. m. och anmält, att han därigenom slutfört sitt uppdrag.

Promemorian innefattar förslag om befogenhet för Kungl. Maj:t att

medge städer med eget uppbördsväsen dispens från gällande bestämmelser

vid organisationen av städernas uppbörds- och indrivningsverk och om

rätt för kronokamrerare att uppdraga åt assistent att på eget ansvar utföra

vissa kronokamreraren åvilande uppgifter ävensom förslag om lag angående

skyldighet för städerna att hålla exekutionsbiträden. Härjämte har utredningsmannen,

utan att framlägga förslag, gjort vissa uttalanden i fråga om

kompetensen för kronokamrerare, om behovet av teoretisk utbildning för

exekutionsbiträden ävensom rörande behovet av utredning om städernas

särskilda skyldigheter och rättigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 97

3

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, Svenska

stadsförbundet, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningens Sveriges

stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund och Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund.

II. Redogörelse för nuvarande ordning

Skillnaden mellan städer med egen uppbördsförvaltning och övriga kommuner

i avseende å organisationen av uppbördsväsendet. I magistratstäderna

har förvaltningen av åtskilliga statliga eller huvudsakligen statliga uppgifter

av ålder omhänderhafts av kommunalt anställda tjänstemän medan

enahanda uppgifter å landsbygden ombesörjts av statliga befattningshavare.

Beträffande uppbördsväsendet gällde före det nya uppbördssystemets genomförande

år 1945 att magistraten hade att svara för kronouppbörden

jämte vissa andra därmed sammanhängande uppgifter. Vanligen sköttes

dessa uppgifter av en särskild, magistraten underställd befattningshavare,

i regel benämnd kronokassör, stundom kronouppbördskassör eller kronokamrerare.

Utom arbetet med kronouppbörden hade kronokassören regelmässigt

att förrätta mantalsskrivning samt upprätta röstlängd, arbetsgivarförteckning

och pensionsavgiftsförteckning. Dessutom biträdde han ofta i

större eller mindre utsträckning vid taxeringsarbetet. En närmare redogörelse

för de dåvarande förhållandena återfinnes i 1944 års uppbördsberednings

betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU

1945: 27 s. 335 ff.).

Genom 1945 års uppbördsreform kom åtskilliga magistratsstäder att i

uppbördshänseende likställas med landsbygden. I 32 städer utbyggdes emellertid

den tidigare organisationen genom att särskilda uppbördsverk inrättades

under chefsskap av en kronokamrerare. På dessa uppbördsverk ankommer

inte blott arbetet med kronouppbörden jämte de av ålder därmed

sammanförda uppgifterna utan även uppbörden av kommunalskatten. I

samband med omläggningen bortföll magistratens ansvar för kronouppbörden.

Organisationen av indrivningsväsendet — häri medförde uppbördsreformen

principiellt inte någon ändring — är också olika för landsbygden och

för städerna. I städer med egna uppbördsverk vilar kostnaderna helt å vederbörande

stad. I övriga städer förekommer stundom att staden svarar för

kostnaderna för utmätningsmannen och hans biträden, dock att i flertalet

fall staten svarar för dessa kostnader. Samtliga städer svarar för kostnaderna

för exekutionsbiträdena. I landskommunerna svarar statsverket städse

för utmätningsmannaorganisationen under det att kostnaderna för exekutionsbiträdena

ankommer på polisdistrikten. Polisdistrikten erhåller emellertid

statsbidrag för sistnämnda kostnader med 50 procent av avlöningen

till polismän med ordinarie anställning och 20 procent av avlöningen till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 97

icke-ordinarie polismän, varjämte staten bidrager med viss del av pensioneringskostnaderna.

Skillnaden mellan städer och landsbygd i avseende å skyldigheten att stå

för kostnaderna för exekutionsbiträdena sammanhänger med stadgandet i 1 §

2 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Häri lämnas en definition

på vad med polisverksamhet förstås. 1 andra stycket av nämnda moment

föreskrives, att polisverksamheten å landsbygden — utöver vad som i första

stycket av samma moment angivits —- omfattar jämväl biträde vid åtgärd

1 utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.

På landsbygden — och häri inräknas också köpingar — ombesörjes

sålunda exekutionsbiträdesgöromålen av polispersonal. Enligt 15 §

2 mom. polislagen utgick före den 1 januari 1954 statsbidrag endast till avlöning

av polismän, anställda i andra polisdistrikt än sådana som utgjordes

av städer eller köpingar med skyldighet att själva bekosta sitt polisväsen.

Genom lagen den 5 juni 1953, nr 442, har polislagen i förevarande avseende

ändrats därhän, att statsbidrag numera även utgår till köpingar och till

städer, vilkas invånarantal den 1 januari 1953 inte uppgick till minst 10 000.

Om stad eller köping den 1 januari 1953 hade minst 5 000 invånare, skall

dock statsbidraget till ordinarie polismäns avlöning inte utgå med mer än

25 procent av kostnaderna. Lagen den 5 juni 1953 har enligt föreskrift i

kungörelse den 18 december 1953, nr 726, trätt i kraft den 1 januari 1954.

De nu omnämnda ändringarna i polislagen är i här förevarande avseende

av intresse beträffande de köpingar, som tidigare enligt särskild föreskrift

själva hade att bekosta sitt polisväsen, d. v. s. samtliga köpingar som

tillkommit efter 1864. Eftersom i polisverksamheten på grund av stadgandet

i 1 § 2 mom. andra stycket polislagen ingick jämväl exekutionsbiträdesgöromål,

hade sålunda dessa köpingar att helt stå för kostnader för indrivningen

i den mån den ankom på exekutionsbiträden. Då statsbidrag numera

utgår till kostnaderna för polisverksamheten, kommer sådant bidrag automatiskt

att avse också indrivningsverksamheten.

Detta är däremot icke fallet beträffande de städer, som genom ändringen

i polislagen kommit i åtnjutande av statsbidrag till kostnaderna för polisverksamheten.

I dessa städer omfattar inte polisverksamheten exekutionsbiträdesgöromål;

ändringarna i polislagen påverkar därför inte kostnaderna för

exekutionsbiträden.

I Stockholm har på grund av den särställning i förhållande till staten, som

staden intagit, en något avvikande organisation utvecklats. De uppgifter,

varom här är fråga — de som ankommer på postverket undantagna — omhänderhas

av tre skilda kommunala verk: uppbördsverket under chefsskap

av uppbördsdirektören, mantalsverket under mantalsdirektören och indrivningsverket

under exekutionsdirektören, vilken tillika är stadsfogde. För verken

har Kungl. Maj:t den 21 november 1947 fastställt stadgor. Som lokal

skattemyndighet fungerar utom i avseende å mantalsskrivningsärenden uppbördsdirektören.

Verken lyder under direktionen för uppbördsverken i Stockholm

och kostnaderna för deras verksamhet åvilar staden. Länsstyrelsens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kurigl. Maj:ts proposition nr 97

uppgifter i fråga om uppbördsväsendet ankommer i Stockholm på överståthållarämbetet.

Efter omorganisationer 1942 och 1947 belastas numera riksstaten

i princip av kostnaderna härför.

Kostnaderna för uppbördväsendet i städer med egen uppbördsförvaltning.

Kostnaderna för såväl uppbördsverken som indrivningsverken bestrides helt

av städerna, en belastning som sammanhänger med städernas särskilda rättigheter

och skyldigheter gentemot staten.

I åtskilliga sammanhang har kostnadsfrågan bringats på tal och därvid

har ifrågasatts ett förstatligande av uppbördsväsendet. Detta har varit fallet

i dåvarande revisionssekreteraren, sedermera överståthållaren Torsten

Nothins år 1921 avlämnade utredning angående städernas särskilda skyldigheter

och rättigheter i förhållande till staten, i 1924 års uppbördssakkunnigas

betänkande angående rationell skatteuppbörd (SOU 1929: 17), i 1936

års uppbördskommittés betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet

och folkbokföringen m. m. (SOU 1938:46) och slutligen i

1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av

uppbördsförfarandet (SOU 1945:27). Uppbördsberedningen, på vars förslag

det nuvarande uppbördssystemet grundades, fann sig inte kunna framlägga

något förslag i frågan, då härför fordrades särskild utredning angående

städernas skyldigheter och rättigheter.

Organisationsförsök. I skrivelse den 20 maj 1950 bemyndigade riksdagen

Kungl. Maj :t att medgiva att indrivning, avkortning, avskrivning samt upprättande

av balanslängd beträffande skatt, böter och andra därmed likställda

medel i stad med egen uppbördsförvaltning fick, utan hinder av vad i

uppbördsförordningen eller annan av riksdagen beslutad författning stadgades,

försöksvis under viss tid ske i den särskilda ordning Kungl. Maj :t

föreskrev.

Med stöd härav har Kungl. Maj:t medgivit några städer, däribland Norrköping,

Jönköping och Halmstad, dispens från föreskrifter, huvudsakligen

avseende redovisning och bokföring av medel inom indrivningsverken. Vidare

kan omnämnas att Borås stad hos Kungl. Maj :t hemställt om dispens i syfte

att genomföra en organisation, innebärande överflyttning av vissa göromål

från indrivningsverket — huvudsakligen sådana indrivningsärenden som

inte beror av handräckning och i vilka de restförda utan att tvångsmedel behöver

anlitas erlägger utskylderna — till uppbördsverket. Denna framställning

har av vissa skäl ännu ej föranlett något Kungl. Maj :ts beslut.

Beträffande den närmare innebörden av de i de nyssnämnda städerna genomförda

organisationerna har i promemorian lämnats en redogörelse, till vilken

jag här får hänvisa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 97

III. Av utredningsmannen gjorda uttalanden och framförda förslag

Vad först angår de allmänna principerna rörande organisationen

av städernas uppbörds väsen de torde följande

få återgivas från utredningsmannens promemoria.

Utredningsmannen, som för sin del finner en särskild utredning angående

städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten

alltjämt behövlig och av aktuellt intresse, utgår från att städerna alltjämt

skall bära kostnaderna för mantalsskrivning, uppbörd och indrivning. Under

sådana omständigheter, framhåller utredningsmannen, borde städerna

lämnas största möjliga frihet att själva organisera arbetet. Därvidlag borde

som allmänna riktlinjer gälla dels att kostnaderna i fråga inte övervältrades

på statsverket eller att statsverket eljest åsamkades ökade kostnader,

dels att säkerheten och effektiviteten i arbetet inte fick eftersättas och dels

att en viss likformighet i organisationen de olika städernas uppbördsväsende

emellan bibehölls.

Möjligheter förelåg i och för sig att organisera uppbörds- och indrivningsväsendet

så att vissa uppgifter överflyttades på staten, d. v. s. närmast länsstyrelsen.

Då städerna åtminstone tills vidare avsågs skola själva bära kostnaderna,

borde detta emellertid följaktligen inte ifrågakomma.

De arbetsuppgifter, som åvilade uppbörds- och indrivningsverken, var betydelsefulla;

för såväl det allmänna som de enskilda var det av stor vikt att

arbetet handhades korrekt och tillförlitligt. I kravet på säkerhet och effektivitet

låg dessutom en fordran på att tillbörlig kontroll fanns anordnad och

att rimliga fordringar på service tillfredsställdes.

En viss likformighet i organisationen var nödvändig med hänsyn till kravet

på enhetlighet i lagstiftningen och till den statliga kontrollen över uppbörds-

och indrivningsväsendet.

Utredningsmannen har vidare övervägt möjligheten och lämpligheten

av dispens i vissa hänseenden. Följande torde

härom få återgivas från promemorian.

Vad angår dispens för sammanslagning av stadsfogde- och kronokamrerartjänsterna

— något som ursprungligen ifrågasatts vid den förut omnämnda

omorganisationen av uppbörds- och indrivningsväsendet i Halmstad —

framhålles, att fördelen med en sådan sammanslagning skulle vara ett effektivare

utnyttjande av den högre personalen, alltså kronokamreraren och

stadsfogden. Med hänsyn härtill syntes en sådan sammanslagning endast

böra komma i fråga i mindre städer med egen uppbördsförvaltning, där båda

befattningshavarna inte kunde fullt utnyttjas för kvalificerade göromål.

Mot en sammanslagning talade en ursprungligen av 1949 års upphördssakkunniga

framförd, principiell invändning, nämligen att samme befattningshavare

då kom att svara för såväl skatternas påförande som indrivning.

Denna invändning var emellertid naturligen av mindre vikt nu än i äldre tid,

då arbetet med debitering, uppbörd och indrivning var så litet omfattande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr .97

att det i huvudsak kunde utföras av en person. Förening av kronokamreraroch

stadsfogdetjänster hade f. ö. före uppbördsreformen förekommit i mindre

magistratsstäder. Mot en sammanslagning kunde också invändas att kronokamreraren

gentemot stadsfogden hade vissa kontrollerande uppgifter.

Efter genomförandet av 1953 års uppbördsförordning återstod emellertid

härav endast sådana som normalt måste åvila en mellaninstans i redovisningsgången.

För sammanslagning talade utom att städerna bereddes möjligheter

till besparingar den omständigheten, att stadsfogdens och kronokamrerarens

arbetsuppgifter i viss man maste betraktas som näraliggande,

varför kombinationen stadsfogde — kronokamrerare måste anses lämpligare

än kombinationen stadsfogde — ledamot av rådhusrätt. Vidare syntes

med en sammanslagning den fördelen kunna vinnas, att genom en inbesparing

av lönen för en tjänsteinnehavare den, som övertog den andres arbetsuppgifter,

kunde beredas en jämförelsevis hög löneställning. Härigenom tillskapades

ökade möjligheter att erhålla en väl kvalificerad innehavare av

befattningen i fråga.

Med stöd av sina överväganden finner sig utredningsmannen böra föreslå,

att de städer med egen uppbördsförvaltning, som har ett invånarantal av

högst omkring 25 000 och vilka inte lämpligen kunde föras till fögderi, skall

efter särskild dispens tillåtas inrätta kombinerade stadsfogde- och kronokamrerartjänster.

Den ordning, som ifrågasatts beträffande Borås, enligt vilken kronokamreraren

skulle övertaga den indrivning, som endast fordrade inkassering och

inte förutsatte begagnande av tvångsmedel, var enligt utredningsmannen

icke önskvärd. Däremot syntes intet vara att invända mot den i Borås redan

nu tillämpade rutinen, enligt vilken kronokamreraren vid restlängdsutskriften

bl.a. framställde en kravskrivelse till den restförde med anmaning att

inbetala det restförda beloppet till indrivningsverket.

Erfarenhet saknades ännu rörande den verkan 1953 års ändringar i uppbördssystemet

kunde komma att medföra. Med hänsyn härtill och på grund

av de skiftande förhållandena i olika städer var det inte möjligt att nu söka

angiva en normalorganisation för uppbördsväsendet i städerna. Organiserandet

av verksamheten borde överlåtas åt städerna själva. För att tillgodose

städernas berättigade krav på största möjliga frihet att ordna sitt uppbördsväsende

på ett smidigt sätt fann utredningsmannen att eu möjlighet att medge

dispens från gällande bestämmelser borde inga som ett normalt led i

Kungl. Maj :ts befogenheter beträffande uppbördsväsendet. Det var inte möjligt

att detaljerat reglera innehållet av en sådan befogenhet genom en uppräkning

av de bestämmelser beträffande vilka dispens borde kunna meddelas

eller, eventuellt, de som borde vara indispensabla.

Under hänvisning till de förut refererade allmänna principerna föreslår

därför utredningsmannen, att Kungl. Maj :t skall erhålla en allmän befogenhet

att meddela städerna dispens från gällande bestämmelser angående

uppbörd under förutsättning att statens kostnader inte i avsevärd mån därigenom

ökas, att effektiviteten och säkerheten i arbetet inte minskas och alt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

en viss likformighet över hela riket i organisationshänseende bibehålies. Möjligheterna

att medge dispens borde avse såväl bestämmelser å uppbördsverkens

som å indrivningsverkens arbetsområden.

Utredningsmannen har vidare i samband med personalförhållandena i

uppbördsverken framhållit, att det åtminstone i de större städerna kunde

föreligga behov av att assistenter i viss utsträckning förordnades att på eget

ansvar utföra vad i visst hänseende åvilade kronokamrerare. Det rörde sig

här om uppgifter, som tidvis återkom, t. ex. att förrätta mantalsskrivning,

upprätta röstlängd m. m. eller om uppgifter, som ingick som ett led i det

dagliga arbetet, t. ex. att utfärda bevis av olika slag, upprätta dagsbotsuppgifter

m. m. Speciellt i sistnämnda hänseende borde ett visst behov föreligga

att avlasta kronokamrerarna rutinuppgifter. Det syntes utan risk kunna

uppdragas åt länsstyrelserna att efter förhållandena i varje särskilt fall

på framställning av kronokamrerare medge att uppgifter av nu nämnt slag

tick uppdragas åt assistent att av denne utföras på eget ansvar, och utredningsmannen

föreslår att föreskrifter härom intages i kungörelsen den 29

mars 1946 om kronokamrerare.

Utredningsmannen övergår härefter att behandla vissa andra frågor av

betydelse för städernas uppbördsväsen, nämligen frågan om kompetensen

för kronokamrerare och kompetensen för vikarie å sådan befattning, frågan

om städernas skyldighet att hålla exekutionsbiträden samt frågan om utbildning

av exekutionsbiträden.

Vad först angår frågan om kompetenskraven för kronokamrerare

och vikarie för kronokamrerare erinrar utredningsmannen

om att enligt kungörelsen den 29 mars 1946, nr 122, fordrades

för behörighet att erhalla befattning som kronokamrerare samma kompetens

som för häradsskrivare, d. v. s. viss teoretisk utbildning, förvärvad å särskilt

anordnade kurser, ävensom att ha tjänstgjort å landskontor och häradsskrivarkontor

(uppbördsverk i stad) minst fyra år, därav minst ett år

å landskontor och minst samma tid med förordnade å häradsskrivartjänst

eller kronokamrerartjänst.

1944 års uppbördsberedning berörde endast i korthet frågan om kompetensen,

som föreslogs skola vara densamma som för häradsskrivare, men i remissyttrandena

höjdes röster för att juris kandidatexamen borde fordras.

Dåvarande chefen för finansdepartementet anslöt sig emellertid till de sakkunnigas

uppfattning.

Utredningsmannen, som utrönt att endast 8 av de 31 kronokamrerarna i

landet avlagt juris kandidatexamen, uttalar som sin mening, att juridisk

kompetens otvivelaktigt var önskvärd med hänsyn till de i vissa fall ganska

komplicerade rättsfrågor, som kunde uppkomma. Då beträffande stadsfogde

saknades föreskrifter härom och frågan om stadsfogdarnas kompetens

torde komma att upptagas först vid en kommande omarbetning av utsökningslagstiftningen,

hade utredningsmannen emellertid funnit det välbetänkt

att tills vidare inte ifrågasätta någon ändring av kompetenskraven för

kronokamrerare i nyss antydd riktning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

Kronokamrerare utsågs av stadsfullmäktige (i vissa fall drätselkammare

eller annan kommunal nämnd) och förordnades av länsstyrelsen. Om utseende

av vikarier saknades emellertid föreskrifter. Vid utseende av vikarier

syntes emellertid i princip böra gälla samma föreskrifter som vid tillsättning

av tjänsten, d. v. s. vikarie borde utses av stadsfullmäktige (nämnd)

och förordnas av länsstyrelsen. På sina håll torde ha förekommit att vederbörande

kommunala myndigheter formlöst förordnat vikarier, därvid

inträffat att personer, som saknat teoretisk kompetens, fått vikariera. Detta

syntes inte lämpligt. Å andra sidan syntes förordnande av vikarie för kortare

tid inte behöva föreläggas stadsfullmäktige. Utredningsmannen föreslår

nu, att i kronokamrerarkungörelsen intages en föreskrift av innehåll, att

vikarie skall utses och förordnas på sätt om tillsättning av kronokamrerartjänst

är föreskrivet, dock att där utseendet av kronokamrerare inte redan

delegerats till drätselkammare eller annan kommunal nämnd, vikarie för

sammanlagt kortare tid än sex månader fick utses av drätselkammare. Genom

en föreskrift av sådant innehåll skulle garanti vinnas för länsstyrelsens

medverkan vid förordnandet av vikarie och därigenom också en garanti

för att föreskrifterna om kompetensen följdes.

Beträffande frågan om städernas skyldighet att anställa

och avlöna exekutionsbiträden framhåller utredningsmannen

följande.

Exekutionsbiträden var såväl på landet som i stad kommunala befattningshavare,

vilka uppbar lön av kommunala medel. Den väsentliga skillnaden

bestod däri, att exekutionsbiträdena på landsbygden var polismän,

till vilkas avlöning utgick statsbidrag, medan exekutionsbiträdena i städerna

särskilt anställdes och avlönades utan statsbidrag. I den förut omnämnda

utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande

till staten hade Nothin anmärkt att lagstadgad skyldighet för stad

att hålla exekutionsbetjänter inte fanns, men han förutsatte att sådan skyldighet

— ehuru icke fastslagen i lag — verkligen förelåg. Av intresse var

ett i Nothins utredning refererat riksdagsbeslut angående ökat statsbidrag

till exekutionsbetjäningen i Stockholm, där sådant bidrag av speciell anledning

utgått med ett mindre belopp. Proposition med förslag om höjning av

anslaget avslogs av riksdagen efter gemensam votering under uttalande, att

någon rättslig förpliktelse att svara för avlöning åt exekutionsbetjäningen i

Stockholm inte ålåg staten samt att det tillkom Stockholms stad att draga

försorg om anställande av erforderligt antal dylik betjäning för underexekutionsgöromålens

fullgörande i behörig tid och ordning.

Utredningsmannen framhåller härefter, att sedan staten genom uppbördsreformen

åtagit sig hela ansvaret för den förlust, som uppkom genom att

viss del av restantierna inte kunde indrivas i följd varav kommunernas skatteinkomster

inte längre påverkades av utfallet av uppbörden, städernas direkta

intresse av indrivningsresultatet hade upphört.

Vidare erinras om att Svenska stadsförbundet i framställning den 7 mars

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 97

1949 hemställt om lämpliga åtgärder i syfte att på statsverket överflytta ansvaret

för avlöning av exekutionsbiträden i landsrättsstäder under huvudsaklig

motivering att rådhusrätt och exekutionsverk var så intimt förenade

att skyldigheten att svara för exekutionsverket fick anses eliminerad, då

rådhusrätten slopades.

Härefter återgives följande uttalande av riksdagens revisorer i berättelse

till 1953 års riksdag angående av revisorerna gjorda iakttagelser rörande

skatteuppbörden in. in.

Orsakerna till mindre goda indrivningsresultat är i vissa fall av organisatorisk

art. På grund av polisutredningar och andra göromål av brådskande

natur kan exekutionsbiträdena på landet inte alltid ägna tillräcklig tid

åt restindrivningen. I de fall, då utmätningsman tillika är åklagare, lägger

polischefs- och åklagargöromål ofta hinder i vägen för en effektiv övervakning

av mdrivningen. Revisorerna har med tillfredsställelse uppmärksammat,

att åtgärder i vissa län vidtagits i avsikt att helt frigöra vissa befattningshavare

från polisgöromål och att utöka personalen i särskilt arbetstyngda

distrikt för att därigenom effektivisera indrivningen. Enligt revisorernas

mening torde betydande fördelar härigenom kunna uppnås. Het har

även kommit till revisorernas kännedom att myndigheterna i städerna —

dessa ha att bevilja erforderliga medel — inte alltid "visar tillräcklig förståelse

för behovet av utökad indrivningspersonal, vilket torde sammanhänga

med det förhållandet, att uppkommande skatteförluster helt åvilar statsverket.

En fördelning i någon form mellan stat och kommun av uppkommande

skatteförluster skulle måhända komma att medföra en från städernas

sida ändrad inställning gentemot restindrivningen.

Utredningsmannen säger sig ha funnit att före tillkomsten av 1925 års

lag om polisväsendet i riket rådde i avseende å städernas skyldighet att bekosta

sitt polisväsen liknande oklarhet, som alltjämt bestod beträffande skyldigheten

att bestrida kostnaderna för avlöning av exekutionsbiträden. Dåvarande

regeringsrådet S. Linnér hade emellertid i betänkande angående

omorganisation av polisväsendet (SOU 1922: 49), med stöd av föreskrift i en

»Stadga om städernas administration och upkomst i rijket» av år 1619 om

skyldighet för städerna att »hava sina svenner, som uträtta borgmästare

och råds bud», och av en genom riksarkivets försorg utförd rättshistorisk

undersökning, ansett sig kunna uttala följande:

Resultatet av den här gjorda undersökningen blir således att en sedvanerättslig

förpliktelse för städerna att bekosta sitt polisväsende fortfarande

måste anses föreligga, att medlen att framtvinga fullgörande av förpliktelsen

icke vunnit stark utbildning, men att möjligheten att använda tvångsmedel

dock icke för närvarande kan anses utesluten. Med svensk rättstillämpning

torde det föreliggande principspörsmålet icke kunna lösas definitivt annat

än genom domstols beslut beträffande förelagt vites utdömande eller annan

genom administrativt ingripande uppkommen kostnadsfråga.

I den nu förevarande promemorian framhåller utredningsmannen, att han

på grundval av de arbetsuppgifter, som enligt den rättshistoriska undersökningen

åvilat stadens svenner, funnit det med fog kunna antagas att i äldre

tid de polisiära och exekutiva funktionerna inte hölles isär på samma sätt

som i nutiden; i själva verket fortlevde på landsbygden, där exekutions
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 97

biträdessysslorna omhänderhades av polismän, alltjämt den sammanblandning

av dessa funktioner i en tjänst, som i äldre tid med dess lägre grad av

samhällsutveckling fick antagas ha varit regel även i städerna.

Med hänsyn härtill har utredningsmannen funnit Linnérs resultat beträffande

skyldigheten att bekosta polisväsendet gälla jämväl skyldigheten att

hålla exekutionsbiträden. På grund härav och då det ur rättvisesynpunkt

saknades anledning att befria landsrättsstäderna från denna deras skyldighet,

har utredningsmannen inte funnit det böra ifrågakomma att tillmötesgå

stadsförbundets förut berörda framställning, även om organisatoriska

fördelar kunde stå att vinna genom ett förstatligande av indrivningsväsendet.

Det hittillsvarande ovissa tillståndet hade, enligt vad därefter framhålles,

vållat åtskillig oreda. Stadsförbundet hade i sin framställning framhållit att

samtliga landsrättsstäder, som efter uppbördsreformen haft att pröva frågan

om nyanställning, hade visat ringa lust att tillmötesgå de statliga myndigheternas

krav. Indrivningsresultatet torde ha påverkats härav. Statistik,

belysande detta, kunde emellertid knappast åstadkommas. Vid länsstyrelserna

hade förhållandet emellertid uppmärksammats.

Även om — som Linnér hävdat beträffande polisväsendet före tillkomsten

av 1925 års lag — möjlighet fanns att med tvångsåtgärder inskrida mot städer,

som försummade sin skyldighet att hålla exekutionsbiträden, var det

inte troligt att sådana ingripanden i nödig omfattning kom till stånd utan

uttryckliga bestämmelser härom. Med anledning härav hade utredningsmannen

framlagt ett förslag till lag om skyldighet för städerna i riket att hålla

exekutionsbiträden in. in. Enligt denna skulle länsstyrelserna få befogenhet

att i analogi med vad som gällde om polisväsendet genom tvång göra skyldigheten

gällande.

Det av utredningsmannen utarbetade lagförslaget torde få fogas såsom

Bihang till detta protokoll.

Utredningsmannen har vidare framhållit att köpingarna ävensom de

mindre städerna med upp till 10 000 invånare genom 1953 års ändringar i

polislagen erhållit rätt till statsbidrag till polisväsendet, varvid köpingarna,

i vilka polisverksamheten omfattade även exekutionsbiträdesgöromål, kommit

i ett förmånligare läge än städerna, där exekutionsbiträdesverksamheten

var skild från polisverksamheten. Därför hade i utredningsmannens lagförslag

upptagits bestämmelser om statsbidrag, varigenom städer med upp

till 10 000 invånare skulle i förevarande hänseende jämställas med köpingarna.

Vad slutligen angår frågan om utbildning av exekutionsbiträden

framhåller utredningsmannen följande.

Från olika håll hade uttalats önskemål om att teoretisk utbildning borde

anordnas för exekutionsbiträden. Av de av 1948 års polisutbildningskommitté

föreslagna lägre (10 veckor) och högre (20 veckor) polisaspirantkurserna

innefattade den sistnämnda kursen 38 timmars undervisning i exe
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

kutionsrätt. Dessa kurser avsåges emellertid inte skola vara tillgängliga för

polismän på landsbygden, som uteslutande sysslade med exekutionsgöromål.

Sådana polismän borde enligt rekommendation i proposition nr 75/1954 angående

polispersonalens avlöningsförmåner in. m. tills vidare anställas som

extra ordinarie i avbidan på slutligt ställningstagande till frågan om exekutionsbiträdesverksamhetens

skiljande från polisorganisationen.

, Ett genomförande av det nyss återgivna förslaget, framhåller utredningsmannen,

skulle medföra, att endast de polismän på landsbygden, som vid

sidan av egentlig polisverksamhet sysslade med exekutionsbiträdesgöromål,

kom att i någon mån ha utbildats härför. De med exekutionsbiträdesgöromål

heltidssysselsatta befattningshavarna på landet och i städerna skulle komma

att sakna teoretisk utbildning härför. Detta förhållande skulle innebära

en allvarlig brist. Olägenheter hade redan på sina håll förmärkts, nämligen

i en viss ovilja att tillgripa de tvångsmedel — främst utmätning och införsel

— som stod till buds. I många fall kunde denna ovilja antagas bottna

i en osäkerhet beträffande de lagligen medgivna möjligheterna, som med

bättre teoretisk utbildning inte skulle behöva föreligga. Det var därför angeläget

att bereda exekutionsbiträdena en viss teoretisk utbildning. Närmare

överväganden låg utanför uppdraget, men frågan var enligt utredningsmannen

av sådan vikt att den borde upptagas till behandling senast i samband

med de ifrågasatta övervägandena om exekutionsbiträdesverksamhetens skiljande

från polisorganisationen.

IV. Remissyttrandena

Utredningsmannens uttalanden beträffande de allmänna principerna

rörande städernas uppbördsväsende har i den mån

de berörts i remissyttrandena lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Hallands

län framhåller, att likformighetskravet jämväl hade en viss betydelse vid ett

framtida eventuellt förstatligande av uppbördsväsendet i städerna.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och organisationerna säger sig finna

det angeläget, att utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och

rättigheter snarast igångsattes.

Från remissyttrandena i anledning av vad utredningsmannen anfört och

föreslagit om möjlighet till dispens i vissa hänseenden

torde följande få här återgivas.

Beträffande förslaget om dispens för sammanslagning av stadsfogde- och

kronokamreraretjänsterna i de minsta städerna med egen uppbördsförvaltning

tillstyrkes detta eller lämnas utan huvudsaklig erinran i flertalet yttranden.

Endast länsstyrelsen i Västmanlands lån synes vilja helt avstyrka förslaget

under hänvisning till att resultatet av en sammanslagning av tjänsterna skulle

bli att tjänsteinnehavaren ägnade sitt huvudsakliga intresse åt den ena

delen av tjänsten med försummande av den andra. Länsstyrelsen åberopar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 97

därvid de erfarenheter, som gjorts i fråga om landsfiskalerna; dessa ägnade

sig ofta åt åklagarverksamheten med ett visst eftersättande av utmätningsmannauppgif

terna.

De invändningar, som i övrigt anförts, hänför sig huvudsakligen till den

gräns på 25 000 invånare, som utredningsmannen uppställt, till allmänna betänkligheter

i avseende å indrivningens effektivitet och till svårigheten att

förvärva en på båda områdena insatt person som innehavare av den sammanslagna

tjänsten.

I fråga om den förordade gränsen har länsstyrelsen i Södermanlands län

ifrågasatt om den icke vore för hög, och följaktligen gjorde det svårt för en

befattningshavare att bemästra de kvalificerade uppgifterna på båda verksamhetsområdena.

— Liknande invändningar har framförts av länsstyrelsen

i Uppsala län, som uttalar att invånarantalet ej alltid gav ett uttryck för arbetsbördans

storlek, av länsstyrelsen i Kristianstads län, av magistraten i

Kristianstad såvitt avsåg denna stad, av stadsfogden i Kristianstad, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasätter om gränsen inte borde

dragas vid 20 000 invånare, och av stadsfogden i Kristinehamn, som framhåller

att en sammanslagning av tjänsterna i städer med 25 000 invånare medförde

krav på kvalificerade assistenter.

Överståthållarämbetet, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen,

Svenska stadsförbundet och Svenska exekutionsmännens riksförbund håller

före att möjlighet till dispens borde gälla även större städer om därigenom

organisatoriska eller ekonomiska vinster kunde ernås. Direktionen omnämner,

att i Stockholm pågick undersökningar för sammanslagning av i första

hand mantals- och uppbördsverken, varvid jämväl möjligheterna att med

det sammanslagna verket samordna indrivningsverket undersöktes.

Länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Örebro och Gävleborgs län förklarar

sig hysa vissa farhågor för ett försämrat indrivningsresultat men då det

ej kunde anses uteslutet att förutsättningar för sammanslagning i vissa fall

kunde föreligga, var det inte något att erinra mot att en möjlighet till dispens

skapades, vilken emellertid borde tillämpas restriktivt. Länsstyrelsen i

Södermanlands län kommer till samma slutsats under hänvisning till likformighetskravet

och konstaterar, att därest stad befanns böra föras till

fögderi denna stad skulle befrias från kostnaderna för uppbördsväsendet i

likhet med vad som skedde vid uppbördsreforinens genomförande. Kronokamreraren

i Uppsala framhåller att ingenting föreslagits om förfarandet

vid tillsättning av en sammanslagen tjänst. Eftersom kronokamreraren tillsattes

av stadsfullmäktige och stadsfogden av magistraten kunde olika beslut

tänkas, i vilket fall länsstyrelsen borde få avgöra. Då stadsfogdens lön

fastställdes av Kungl. Maj:t, borde detta också bli fallet med lönen åt innehavare

av en sammanslagen tjänst. Till förhindrande av att statsverkets

intressen eftersattes borde dispenserna avfattas så att de avsåg tid, varunder

invånarantalet understeg en viss siffra högre än 25 000.

I några yttranden framhålles vikten av tillfredsställande kompetens hos

innehavaren av en sammanslagen tjänst. Länsstyrelsen i Kristianstad finner

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

sålunda, att vederbörande bör ha utbildning på båda verksamhetsområdena.

Stadsfogden i Kristianstad och Föreningen Sveriges stadsfogdar anser juris

kandidatexamen erforderlig. Slutligen har bl. a. kronokamreraren i Uppsala

ansett en förutsättning för sammanslagning böra vara att endera tjänsten

är vakant.

Mot förslaget att tilldela Kungl. Maj:t en allmän befogenhet att meddela

dispenser för organisation av uppbörds- och indrivningsverk reses ingen

erinran. Riksräkenskapsverket finner väl behovet mindre genom det i samband

med 1953 års uppbördsförordning genomförda redovisningssystemet

men har icke något att erinra. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att

dispensmöjligheten bör tillämpas restriktivt och länsstyrelsen i Malmöhus

län är tveksam om avsevärda förbättringar kan genomföras på denna väg,

men finner sig böra tillstyrka förslaget, då stora svårigheter förelåg att genom

enhetliga lagbestämmelser skapa en för samtliga verk tillfredsställande

rationell ordning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt drätselkammaren

och kronokamreraren i Borås hävdar att dispensbefogenheten bör göras så

vidsträckt att den i Borås föreslagna organisationen kan komma under

prövning. Föreningen Sveriges kronokamrerare ansluter sig reservationslöst

medan Svenska exckutionsmännens riksförbund, som anser att dispensprövningen

bör ske restriktivt, föreslår en särskild utredning med uppdrag att

utarbeta en fast organisationsform, varvid ett antal av förbundet närmare

angivna önskemål borde beaktas.

Förslaget om möjlighet att åt assistent uppdraga vissa kronokamrerare

åvilande göromål förordas eller lämnas utan erinran av de myndigheter eller

sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga.

Vad härefter angår kompetenskraven för kronokamerare

och vikarie för kronokamrerare har utredningsmannens uttalanden

och förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena.

Vissa erinringar har gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Föreningen Sveriges kronokamrerare samt åtskilliga kronokamrerare

och drätselkamrar. Innebörden av dessa erinringar kan återges genom att

referera följande uttalande av Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Föreningen finner utredningsmannens förslag, att vikarie å kronokamreraretjänst

skall utses och förordnas på sätt om tillsättning av kronokamrerare

är föreskrivet, under alla förhållanden i behov av viss modifikation.

Det är — även om frågan om större likställdhet mellan uppbördsverkstjänstemän

och motsvarande landsstatstjänstemän löses — knappast

sannolikt att formellt kompetent vikarie i alla städer och vid alla tillfällen

finnes att tillgå. Vid kortvariga ledigheter borde drätselkammare eller

annan verksstyrelse till vikarie för kronokamrerare få förordna även sådan

befattningshavare vid uppbördsverk, som icke innehar föreskriven formell

kompetens. Därest länsstyrelses medverkan även i dylika fall skulle anses

nödvändig — vilket enligt föreningens åsikt icke är fallet — torde densamma

kunna ges den formen att länsstyrelsen för viss längre tidsperiod

(minst 1 år) eller tills vidare medgåve generellt tillstånd för viss eller vissa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

15

befattningshavare vid uppbördverk att efter beslut av drätselkammare eller

annan verksstyrelse uppehålla korttidsförordnanden för kronokamreraren

vid samma verk.

«

Beträffande spörsmålet om städernas skyldighet att anställa

och avlöna exekutionsbiträden har vad utredningsmannen

föreslagit tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet och det helt övervägande antalet

länsstyrelser. Länsstyrelsen i Älvsborgs läi>, Svenska stadsförbundet och

företrädare för några städer har däremot''avstyrkt förslaget.

Från remissyttrandena i denna del torde följande få bär återgivas.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län har uttalat, att de haft erfarenhet av att vissa städer

inte visat tillräcklig förståelse för en erforderlig utökning av indrivningspersonalen

samt att frågan vållat mycken tvekan då den varit aktuell.

— Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands och Västmanlands

län har funnit att eftersom de rationaliseringsåtgärder, som på

olika håll företagits, medfört att uppgifter, som tidigare ålegat exekutionsbiträdena,

numera handhades av kontorspersonal på exekutionsverken, lagen

syntes böra avfattas så att den omfattade jämväl sådan personal. —

Länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län har funnit det tveksamt huruvida

statsbidrag borde utgå eftersom en viss orättvisa kunde skapas städerna

emellan och under hänvisning till de favörer åtskilliga av dessa städer

utan vederlag bereddes, då de 1945 befriades från kostnaderna för mantalsskrivning

och uppbörd.

Länsstyrelsen i Älvsborg län, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen,

drätselkammaren i Borås och Svenska stadsförbundet, som avstyrker

förslaget, hänvisar till att en lagstiftning skulle föregripa den kommande

utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter. Svenska

stadsförbundet, som funnit sig kunna acceptera förslaget såvitt det avser

statsbidrag som ett provisorium, vilket då jämväl borde omfatta kontorspersonal

på exekutionsverken, anför:

Styrelsen kan i denna del icke biträda utredningsmannens förslag. Såsom

utredningsmannen framhållit är hela frågan om ansvaret för mantalsskrivning,

uppbörd och indrivning beroende på spörsmålet om städernas

särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Att i avvaktan

på en utredning som klarlägger dessa frågor nu införa en lagstadgad

skyldighet för städerna att hålla exekutionsbiträden kan icke anses påkallat.

Ej heller kan det med fog göras gällande att en dylik lagstadgad skyldighet

vore oundgängligen nödvändig, därför att städerna för närvarande

skulle ha eftersatt sin uppgift att hålla exekutionsbiträden. Styrelsen hävdar

därför bestämt, att någon särskild reglering av skyldigheten att hålla

exekutionsbiträden för närvarande icke är motiverad. Städerna böra således

fortfarande få ordna denna angelägenhet på sätt som i varje särskilt

fall befinnes lämpligast. Såsom förbundsstyrelsen tidigare i flera sammanhang

framhållit är ett uppklarande av frågan om städernas särskilda rättigheter

och skyldigheter eu nödvändig förutsättning för att hithörande reformfrågor

varaktigt skola kunna lösas i hela sin räckvidd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

Av nu redovisade orsaker bör även utredningsmannens förslag om visst

statsbidrag till städerna för hållande av exekutionsbiträden ses som en rent

tillfällig anordning. Styrelsen kan för sin del godtaga dessa bidrag såsom

ett provisorium i avvaktan på frågans slutgiltiga lösning. Bidrag bör emellertid

enligt styrelsens åsikt icke endast utgå till exekutionsbiträdestjänster

i egentlig mening utan jämväl till skrivbiträden och annan kontorspersonal

inom exekutionsverken. Det kan nämligen icke anses rimligt, att de städer

som genom rationalisering av kontorsorganisationen till förmån för det

egentliga indrivningsarbetet velat befria exekutionsbiträdena från vissa rutinmässiga

kontorsgöromål därigenom skulle komma i ett försämrat läge

beträffande rätten till statsbidrag.

Vad till sist angår utredningsmannens uttalanden om behovet av

utbildning av exekutionsbiträden, har dessa uttalanden inte

föranlett några erinringar i remissyttrandena. I åtskilliga yttranden har

behovet av sådan utbildning starkt understrukits.

V. Departementschefen

Mot vad utredningsmannen anfört beträffande de allmänna principerna

rörande organisationen av städernas uppbördsväsen

har jag icke något att erinra. Åtminstone för närvarande

måste man utgå från att städerna tills vidare skall stå för kostnaderna

i hithörande hänseenden. Jag vill emellertid förutskicka, att jag inom

kort kommer att jämlikt erhållet bemyndigande igångsätta en förnyad utredning

rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot

staten. Det är angeläget att denna invecklade fråga bringas till en lösning.

Jag vill tillägga att de ståndpunktstaganden, som i förevarande sammanhang

måste göras, inte bör ändra utgångsläget för nämnda utredning eller

binda densamma i dess överväganden.

Beträffande förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att i vissa

fall meddela dispens i hithörande hänseenden får jag

framhålla följande.

Trots att genom 1953 års ändringar i uppbördsförfattningarna behovet

av särskild befogenhet för Kungl. Maj :t att medge dispens för organisation

av uppbörds- och indrivningsväsendet i städer minskat, torde ett visst behov

därav alltjämt föreligga. Åtskilliga dispensärenden har under de senaste

åren varit aktuella och i flertalet fall med tillämpning av det i förenämnda

riksdagsskrivelse den 20 maj 1950 lämnade bemyndigandet, vilket

emellertid är av provisorisk karaktär, föranlett meddelande av dispens. Det

har vidare upplysts att organisationsundersökningar, avseende speciellt indrivningsverken,

pågår inom flera städer. All anledning finnes att underlätta

städernas strävan att så rationellt som möjligt ordna den verksamhet,

som bedrives inom uppbörds- och indrivningsverken. För att på ett

smidigt sätt kunna göra detta fordras befogenhet att medge dispenser från

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 97

vissa bestämmelser i gällande författningar. Det genom berörda riksdagsskrivelse

lämnade bemyndigandet att försöksvis medge dispens bör därför

ersättas med en rätt tills vidare att meddela dispens, där sådan med iakttagande

av förut angivna allmänna principer finnes böra ifrågakomma.

1 1950 års riksdagsskrivelse medgavs Kungl. Maj :t rätt att meddela ifrågakommande

dispenser. Även nu synes lämpligt att dispensprövningen kan

göras av Kungl. Maj:t, men det synes även önskvärt att Kungl. Maj :t gives

rätt att delegera dispensgivningen till riksräkenskapsverket, nämligen för de

fall då i huvudsak samma fråga uppkommer som tidigare varit under Kungl.

Maj :ts prövning. Det må tilläggas att riksräkenskapsverket genom sina allmänna

tjänsteåligganden har de bästa möjligheter att bilda sig en uppfattning

om lämpligheten från skilda synpunkter av framförda omorganisationsförslag.

Frågan om sammanslagning av stadsfogde- och kronokamrerartjänst

synes med hänsyn till sin beskaffenhet dock inte böra avgöras av

annan än Kungl. Maj :t.

Vidkommande omfattningen av den befogenhet, varom bär är fråga, är

jag ense med utredningsmannen. Det kan synas som om, då utredningsmannen

föreslår att i mindre städer med egen uppbördsförvaltning fråga om

sammanslagning av kronokamrerar- och stadsfogdetjänster skall prövas

först sedan det utrönts att staden ej kan föras till fögderi, detta skulle strida

mot vad utredningsmannen anfört om att staten inte skall belastas med

kostnader för uppbörd och indrivning i de berörda städerna. Om städerna

skulle föras till fögderi, innebar nämligen detta — som länsstyrelsen i Södermanlands

län påpekat — att kostnaderna för mantalsskrivning och uppbörd

kom att åvila staten. Emellertid fördes år 1945 åtskilliga magistratsstäder,

vilka tidigare stått för dessa kostnader, utan vederlag till fögderi.

Om nu efter fortsatt undersökning undantagsvis ytterligare någon eller

några städer skulle finnas böra föras till fögderi, kan sägas att detta innebär

allenast en omprövning av den lämpliga räckvidden av 1945 års beslut.

Därest en dylik överföring skulle ske, torde å andra sidan de ekonomiska

konsekvenserna härav kunna övervägas vid den förut omnämnda utredningen

rörande städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten.

Jag är vidare ense med de myndigheter, som uttalat att dispenser speciellt

för sammanslagning av tjänster bör meddelas restriktivt. Med hänsyn

till den nyssnämnda utredningen rörande städernas förhållande till staten

är det av viss vikt att ingenting företages, som kan öka svårigheterna

att genomföra de åtgärder vilka utredningsresultatet kan motivera. Sammanslagning

av tjänster synes därför endast undantagsvis böra förekomma

och då endast i de allra minsta städerna. Vad kronokamreraren i Uppsala

anfört angående förfarandet vid tillsättning av sammanslagen tjänst och

om godkännande av lön är spörsmål, som torde få beaktas i samband med

ett eventuellt dispensmedgivande. Detsamma gäller de kompetenskrav, som

skall uppställas för innehavaren av den sammanslagna tjänsten.

2 It i h (in fi till riksdagens protokoll 19!>.r>. 1 samt. Nr 97

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

Ett visst behov torde föreligga, som utredningsmannen framhållit, att

avlasta vissa rutinuppgifter från kronokamrerarna genom att låta assistenter

på eget ansvar utföra sådana. Jag har inte något att erinra mot vad utredningsmannen

härutinnan föreslagit. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att genom ändringar i kronokamrerarkungörelsen möjliggöra detta.

Jag återkommer därför vid ett senare tillfälle till denna fråga.

I likhet med utredningsmannen finner jag för närvarande anledning icke

föreligga till ändring av kompetens föreskrifterna för k ronokamrerartjänst.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att genom

ändring i kronokamrerarkungörelsen reglera frågan om förordnande

av vikarier, varvid de av kronokamrerarföreningen framförda

synpunkterna bör i lämplig utsträckning beaktas.

Utredningsmannens förslag om en i lag fastställd skyldighet för

städerna att anställa och avlöna erforderligt antal

e x e k u t i o n s b i t rä de n har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga hörda

myndigheter. Därvid får anses ha vitsordats behovet av klargörande regler

i ämnet.

Med hänsyn till att frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter

gentemot staten kommer att inom den närmaste framtiden prövas

i hela dess vidd, och alltså även i avseende å skyldigheten att bestrida kostnaderna

för exekutionsväsendet, finner jag emellertid för egen del övervägande

skäl tala för att i dagens läge inte genomföra den ifrågasatta lagstiftningen.

Jag har härmed inte velat uttala en mot utredningsmannens

uppfattning stridande mening beträffande det rättsliga läget i förevarande

fråga. Och jag förutsätter självfallet att även utan en lagstiftning städerna

intill dess frågan slutligt lösts ställer tillräckligt med personal till förfogande

för indrivningens effektiva bedrivande.

Vad till sist angår den väckta frågan om utbildning av exekutionsbiträdena

bestyrker vad som förekommit behovet av dylik

utbildning. Om denna utbildning lämpligen bör ske i samband med de kurser

lör landsstatstjänstemän, som anordnas av länsstyrelsernas utbildningsnämnd,

eller i annan ordning, torde få närmare övervägas vid ett senare

tillfälle.

VI. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen lämna Kungl. Maj :t bemyndigande

dels att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut

anförts, på därom gjord framställning medgiva sammanslagning

av stadsfogde- och kronokamrerartjänsterna i stad

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

19

under förutsättning att staden iakttager de närmare föreskrifter

och villkor, som Kungl. Maj :t äger i samband därmed

uppställa;

dels ock att, ävenledes i huvudsaklig överensstämmelse

med det förut anförda, lämna den dispens från tillämpning

av gällande bestämmelser, som visas erforderlig för genomförande

av en i det särskilda fallet såsom önskvärd och

lämplig befunnen omorganisation av uppbörds- och indrivningsväsendet

i stad samt att, i den omfattning Kungl. Maj :t

bestämmer, uppdraga åt riksräkenskapsverket att meddela

dispens som nyss sagts.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Lindberg

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

Bihang

Utredningsmannens förslag

till

lag om skyldighet för städerna i riket att hålla exekutionsbiträden m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I stad skola tjänstemän (exekutionsbiträden) med uppgift att på sätt Konungen

närmare föreskriver biträda utmätningsman och lokal skattemyndighet

finnas anställda i den omfattning, som erfordras för behörigt ombesörjande

av utsöknings- och indrivningsverksamheten ävensom den lokala

skattemyndighetens övervakning av arbetsgivare in. m.

2 §.

Om utseende av exekutionsbiträden skola gälla de föreskrifter Konungen

utfärdar.

Stad är pliktig att skäligen avlöna de exekutionsbiträden, vilka enligt

1 § skola finnas anställda, att med skälig pension förse innehavare av befattning,

som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren

kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie befattning) samt att,

då befattningshavare avlidit till följd av skada som åsamkats i tjänsten,

till hans änka och barn utgiva skäligt familj eunderstöd ävensom till dödsboet

utbetala skälig begravningshjälp.

I samband med fastställandet av den med viss befattning förenade lönen

skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie.

3 §.

Beslut angående exekutionsbiträdes avlöning, pensionering, om familjeunderstöd

och begravningshjälp ävensom beslut i fråga, som avses i 2 §

tredje stycket, skola underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp

må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för

lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas.

Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp

bestämts till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, eller att

stad eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall

länsstyrelsen hos staden göra framställning om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen

förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 97

21

4 §•

Till stad, som utgör eller ingår i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom. tredje

stycket lagen om polisväsendet i riket förmäles, utgår statsbidrag till kostnaden

för avlöning av exekutionsbiträde, som innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, med hälften av kostnaden där staden den 1 januari 1953

icke hade minst 5 000 invånare och eljest med en fjärdedel. Konungen äger

förordna, att bidrag efter sistnämnda grund skall utgå jämväl till viss stad,

som därefter uppnår ett invånarantal av 5 000, så ock, där invånarantalet

i viss stad sjunkit under 5 000, medgiva att bidrag skall utgå med hälften av

kostnaden.

Efter motsvarande grunder utgiver statsverket bidrag till i första stycket

avsedd stads kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för

sjukvård, som må tillkomma i staden anställt exekutionsbiträde vid skada,

som i tjänsten åsamkats honom.

Till kostnaden för avlöning av exekutionsbiträde, som i stad varom i

första stycket förmäles, innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning,

bidrager statsverket med en femtedel.

Där stad ingår i polisdistrikt, som jämväl omfattar annan kommun än

stad eller köping, må ordinarie exekutionsbiträde pensionsförsäkras i statsanstalt

enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill staden på annat sätt

ombesörja pensioneringen, bidrager statsverket med en tredjedel av den

utgående pensionen.

Av Konungen meddelade bestämmelser rörande rekvisition och utbetalning

av statsbidrag till polisväsendet skola i tillämpliga delar gälla rörande statsbidrag

till avlöning av exekutionsbiträden.

650487,

Stockholm 11155. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1955:28 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj it att meddela dispens från vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra e s. 1 i texten