Sök i Ratio Lex

Angående ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike

48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:100, Angående ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ratifikation av

rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike; given

Stockholms slott den 9 mars 1956.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdeparteinentsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 12

regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av två avtal

mellan Sverige och Frankrike, det ena angående ömsesidig rättshjälp i civilmål

och det andra angående ömsesidig rättshjälp i brottmål.

GUSTAF ADOLF

Östen Undén

Propositionens huvudsakliga innebörd

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner dels ett rättshjälpsavtal,

som i förhållandet mellan Sverige och Frankrike bestämmer sättet för tillIäinpningen

och räckvidden av vissa bestämmelser i den av de båda länderna

tillträdda multilaterala Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående civilprocessen,

dels ett avtal om rättshjälp i brottmål.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 100

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av två

den 7 mars 1956 undertecknade rättshjålpsavtal mellan Sverige och Frankrike

och anför därvid följande.

För att genomföra en rättegång i ett land kan det ofta erfordras att ett

annat lands myndigheter lämnar sin medverkan genom att verkställa delgivning

eller bevisupptagning eller på annat sätt. I viss utsträckning har sådan

rättshjälp blivit föremål för reglering genom internationella avtal. På

civilprocessens område är sålunda framför allt att märka den ännu gällande

multilaterala Haagkonventionen av den 17 juli 1905 angående vissa

till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna konvention,

som är avsedd att ersättas av en ny väsentligen likalydande konvention

i samma ämne dagtecknad i Haag den 1 mars 1954, är alltjämt gällande

bl. a. i förhållandet mellan Sverige och Frankrike.

Vad åter gäller samarbetet mellan Sverige och Frankrike i fråga om rättshjälp

i brottmål fanns vissa, ehuru ofullständiga, bestämmelser härom i den

svensk-franska utlämningskonventionen av den 4 juni 1869. Sedan denna

konvention efter uppsägning från svenskt håll upphört att gälla med utgången

av år 1954, lämnar de båda länderna varandra rättshjälp i brottmål utan

stöd av avtal.

Den nyssnämnda civilprocesskonventionen av den 17 juli 1905, till vilken

ett tjugutal stater är anslutna, ger i skilda kapitel regler för internationell

rättshjälp hänförande sig till delgivning av handlingar, bevisupptagning,

parts skyldighet att ställa säkerhet, kostnadsfri hjälp i rättegång in. m. I

stort sett kan konventionen sägas ha fungerat tillfredsställande för Sveriges

del, och de smärre meningsskiljaktigheter, som uppstått mellan Sverige och

andra fördragsslutande stater vid tillämpningen, har som regel utan svårig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

3

het kunnat utjämnas på diplomatisk väg. Förhållandet till Frankrike har

emellertid erbjudit särskilda problem, vilka sammanhänger med den franska

rättens bestämmelser om delgivning av stämningar och andra rättegångshandlingar

med personer bosatta utom Frankrike.

Enligt art. 69 mom. 10 i den franska Code de Procédure Civile skall personer

som är bosatta utomlands stämmas genom stämningshandlingens överlämnande

till åklagarmyndigheten (le parquet) vid den franska domstol

där käromålet anhängiggöres. Åklagarmyndigheten påtecknar handlingens

original att stämning skett och sänder kopia till franska utrikesministeriet

eller annan, i konvention utpekad myndighet för vidarebefordran till svaranden.

Gäller stämningen en svarande med hemvist i Sverige, sänder franska

utrikesministeriet handlingen till franska ambassaden i Stockholm, vars

konsulära avdelning regelmässigt översänder handlingen till utrikesdepartementet

med begäran att den skall delgivas med svaranden i enlighet med

Haagkonventionens regler. Från utrikesdepartementet vidarebefordras handlingen

till länsstyrelsen i det län där svaranden har sitt hemvist. I normala

fall uppdrager därefter länsstyrelsen åt polismyndighet eller stämningsman

på platsen att verkställa delgivningen. Trots de många mellanled som handlingen

sålunda måste passera på sin vandring från den franska domstolen,

representerad av dess parquet, till svaranden, nås denne i allmänhet av stämningen

i så god tid att han får möjlighet att vidtaga erforderliga åtgärder

för att bevaka sin rätt i processen. Skulle emellertid handlingen icke nå svaranden

i tid, hindrar detta icke att rättegångsförfarandet i Frankrike genomföres.

Delgivningen anses nämligen enligt sagda lagrum och fast rättspraxis

ha ägt rum med den utomlands bosatte svaranden i behörig ordning

redan då stämningen överlämnades till åklagarmyndigheten. Från

denna tidpunkt löper den i varje särskilt fall tillämpliga fristen, översändandet

av en kopia av handlingen genom franska utrikesministeriets försorg har

således icke någon avgörande processuell betydelse utan avser endast att

svaranden skall underrättas om att han i behörig ordning instämts att svara

inför fransk domstol. Oavsett huruvida stämningen faktiskt kommit svaranden

tillhanda, kan domstolen sålunda utan hinder av svarandens frånvaro

upptaga målet till prövning och avkunna dom däri.

Det nu tecknade rättsläget i Frankrike innebär, att svenska medborgare

eller företag med franska affärsförbindelser kan riskera, att franska domstolar

fäller domar mot dem, utan att de ens har fått kännedom om att

rättegångsförfarande inletts.

Art. 69 mom. 10 i Code de Proccdure Civile gäller enligt sin ordalydelse

endast stämningar, men det däri föreskrivna förfaringssättet anses i princip

tillämpligt även på delgivning av domar och andra handlingar i eller utom

rättegång. Risken för rättsförluster minskas i någon män genom att förlorande

part, som dömts i sin frånvaro, har vissa möjligheter dels att väcka

talan om återvinning, dels att överklaga domen i högre rätt. Emellertid är

det ingalunda uteslutet att den förlorande parten kan gå miste även om

dessa rättsmedel till följd av förseningar i delgivningsförfarandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

För svensk uppfattning är den franska rättens ståndpunkt i detta avseende

helt främmande, och i Sverige liksom i många andra till Haagkonventionen

anslutna länder har vid upprepade tillfällen frågan ställts huruvida

det franska systemet för delgivning vore förenligt med Haagkonventionens

bestämmelser. Ett studium av förarbetena till konventionen synes likväl på

denna fråga endast kunna giva ett jakande svar. Problemet, som var aktuellt

redan vid tillkomsten av den första civilprocesskonventionen av år 1896,

ägnades i själva verket betydande uppmärksamhet under arbetet med den

nu gällande konventionen vid den fjärde Haagkonferensen. På ett flertal

ställen i konferensens publicerade dokument framhålles sålunda att konventionen

icke avsåge att ingripa i den nationella rättens regler om behörig

delgivning utan endast syftade till att genom en avtalsmässig reglering få

till stånd ett effektivt och säkert sätt att med myndighets medverkan överbringa

rättegångshandlingar från ett fördragsslutande land till ett annat.

De med det franska delgivningssystemet förenade riskerna för personer

bosatta utom Frankrike har, som framgår av det föregående, bestått alltsedan

Haagkonventionens tillkomst och redan dessförinnan. Med vidgade

och intensifierade svensk-franska förbindelser har emellertid risktillfällena

för svenska intressen starkt ökat i antal och behovet av ett skydd gjort sig

alltmer gällande.

Då utsikterna till en ändring på internt franskt initiativ av de ifrågavarande

franska lagbestämmelserna bedömts vara ringa, har det ansetts angeläget

att genom förhandlingar med Frankrike söka få till stånd ett på avtal

grundat skydd för de svenska intressena. Det är härvid att märka att

enligt art. 26 i den franska konstitutionen ett i laga ordning ratificerat internationellt

avtal är tillämpligt, även om avtalsbestämmelserna skulle stå i

strid med de eljest enligt intern fransk rätt gällande reglerna.

Det har också ur praktiska synpunkter befunnits önskvärt att i samband

med sådana förhandlingar komplettera Haagkonventionen med närmare

föreskrifter såvitt gäller konventionens tillämpning på förhållandet mellan

Sverige och Frankrike.

Vad angår rättshjälpen i brottmål mellan de båda staterna, sker denna

för närvarande, som förut nämnts, helt utan avtalsmässigt underlag. Avsaknaden

av avtalsregler har emellertid känts som en brist och i vissa fall

gett anledning till friktion i samarbetet. Därtill kommer att de förut återgivna

franska delgivningsbestämmelserna också är tillämpliga på brottmål,

med påföljd att svenska medborgare även i sådana mål kan bli dömda i

Frankrike utan att ha beretts tillfälle att försvara sig inför den franska

domstolen. Av dessa skäl har det ansetts lämpligt att upptaga förhandlingar

med Frankrike angående reglering även av rättshjälpen i brottmål.

På grundval av dessa överväganden instruerades beskickningen i Paris att

till franska regeringen framföra förslag om förhandlingar. Sådana kom till

stånd i Paris i juni 1955. Den svenska förhandlingsdelegationen stod under

ledning av utrikesrådet Sture Petrén.

Förhandlingarna resulterade i förslag till två avtal, det ena rörande rätts
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

5

hjälp i civilmål och det andra rörande rättshjälp i brottmål. De båda avtalen,

som undertecknades i Paris den 7 mars 1956, träder i kraft så snart de

ratificerats.

Avtalen i fransk originaltext jämte översättning till svenska är fogade såsom

bilagor till statsrådsprotokollet (bilagor A och B). Då bestämmelserna

i avtalet om rättshjälp i civilmål till stor del utgöres av tillämpningsföreskrifter

till Haagkonventionen och innehåller talrika hänvisningar till denna

konvention, har det befunnits lämpligt att till protokollet foga jämväl

sagda konventions originaltext jämte översättning (bilaga C).

Angående innehållet i avtalet om rättshjälp i civilanål må

här anföras följande.

I inledningen förklaras att avtalet har det begränsade syftet att i förhållandet

mellan Sverige och Frankrike bestämma sättet för tillämpningen och

räckvidden av vissa bestämmelser i 1905 års Haagkonvention om civilprocessen.

Art. 1—3 behandlar delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar.

I art. 1 fastslås att delgivning skall ske i enlighet med bestämmelserna i

artiklarna 2, 3, 4 och 5 i Haagkonventionen. Enligt art. 2 i sistnämnda konvention

kan vederbörande myndighet i den stat, som mottagit framställning

om delgivning, i princip inskränka sig till att verkställa denna genom att

överlämna handlingen till adressaten, såvitt denne frivilligt mottager densamma.

Har i framställningen uttryckts önskemål om delgivning antingen

i den form som för verkställande av liknande delgivning är föreskriven av

lagen i den stat myndigheten tillhör eller i särskild form som icke strider

mot samma lag, skall dock enligt art. 3 i Haagkonventionen sådant önskemål

efterkommas, under förutsättning att vissa i artikeln angivna språkvillkor

uppfyllts.

Såsom en komplettering till dessa bestämmelser i Haagkonventionen stadgas

i art. 2 första stgeket att, i fall då någon vägrar att mottaga handling

som förelägges honom med tillämpning av art. 2 i Haagkonventionen eller

då överlämnandet av annan orsak icke kan ske, myndighet som mottagit

framställning om delgivningen omedelbart skall återsända handlingen till

den myndighet som gjort framställningen och därvid uppgiva anledningen

till att överlämnandet icke kunnat ske.

Andra och tredje styckena i samma artikel innehåller avtalets centrala bestämmelser

avseende svenska intressens skydd mot de förut omnämnda

franska delgivningsreglerna. I andra stycket föreskrives sålunda att delgiv*- ning skall anses verkställd den dag då handlingen överlämnades eller dess

mottagande vägrades. Det i detta stadgande liggande skyddet för svenska

medborgare och företag, som invecklas i rättegång i Frankrike, inskränkes

emellertid av stadgandet i tredje stycket. Enligt detta skall delgivning av

handling, upprättad i Frankrike, likväl där anses behörigen verkställd femton

dagar efter det att fransk diplomatisk eller konsulär myndighet i Sve
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

rige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet, såframt icke

redan dessförinnan handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.

Bestämmelsen innebär bl. a. att den frist, som i fransk processlagstiftning är

tillförsäkrad den med vilken delgivning sker, börjar löpa senast femton dagar

efter det att framställningen om delgivning av den franska myndigheten

i Sverige avsänts till svensk myndighet som är behörig mottaga framställningen.

Ifrågavarande frister är av naturliga skäl av skiftande längd

beroende på arten av den processuella åtgärd varom fråga är i delgivningshandlingen.

Nämnas kan att den i detta sammanhang särskilt betydelsefulla

stämningsfristen vid franska tribunaux de premiére instance och tribunaux

de commerce är en månad, såvitt gäller personer bosatta utom Frankrike i

annat europeiskt land.

Art. 3 hänför sig till Haagkonventionens art. 6, i vilken stadgas att bestämmelserna

i konventionens tidigare artiklar icke inskränker 1. befogenheten

att översända handlingar med posten direkt till vederbörande i utlandet;

2. befogenheten för part att verkställa delgivning omedelbart genom

kompetenta myndigheter i det land där delgivningen skall ske; samt

3. befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av handlingar

till i utlandet befintliga personer genom sina egna diplomatiska eller konsulära

tjänstemän. Förutsättning för att befogenhet i dessa hänseenden skall

föreligga är enligt artikeln att vederbörande stater träffat avtal därom eller,

i brist på avtal, att den stat på vars område delgivningen skall ske, icke motsätter

sig densamma; denna stat kan dock icke motsätta sig att diplomatisk

eller konsulär tjänsteman utan användande av tvångsmedel delgiver

handling med medborgare i den stat han företräder. I anslutning härtill föreskriver

art. 3 i förevarande avtal, att bestämmelserna i avtalets föregående

två artiklar icke utesluter Sveriges respektive Frankrikes befogenhet att låta

sina konsuler direkt och utan användande av tvång överlämna delgivningshandlingar

till medborgare i det egna landet och icke heller befogenheten att

anlita de båda andra delgivningssätt som nämnts i mom. 1. och 2. i art. 6 i

Haagkonventionen. Adressatens medborgarskap skall bedömas enligt lagen i

det land där delgivningen skall ske.

Art. 4—7 innehåller vissa kompletterande bestämmelser till Haagkonventionens

regler om bevisupptagning.

I art. 4 tillerkänner de fördragsslutande staterna varandra en befogenhet,

som förutsetts i art. 15 i Haagkonventionen, nämligen att låta sina respektive

diplomatiska eller konsulära tjänstemän verkställa viss bevisupptagning.

Under förutsättning att intet tvång kommer till användning, må således enligt

art. 4 sådan tjänsteman anställa förhör med medborgare i det land tjänstemannen

företräder. Diplomatisk eller konsulär tjänsteman må också upptaga

bevis som sådan medborgare genom företeende av handlingar frivilligt

önskar förelägga honom. I kallelse till förrättning av ifrågavarande slag skall

uttryckligen angivas att förfarandet äger rum utan tvång. Medborgarskapsfrågor

som uppkommer vid tillämpningen av denna artikel skall bedömas

enligt lagen i det land där bevisupptagningen skall ske. Som en följd därav

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

må fx-ansk konsul i Sverige icke anställa förhör med fransk medborgare i

Sverige, som tillika innehar svenskt medborgarskap.

Ett misslyckat försök till bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär

tjänsteman enligt föregående artikel utgör enligt art. 5 icke något hinder

för en senare framställning i enlighet med Haagkonventionens art. 9. Enligt

huvudregeln i sistnämnda artikel skall framställning av konsul för vederbörande

stat överlämnas till myndighet, som angives av den stat där åtgärden

skall vidtagas. Bestämmelser om framställningens språkdräkt återfinnes

i Haagkonventionens art. 10. En precisering av dessa bestämmelser

i förhållandet mellan Sverige och Frankrike har gjorts i art. 6, där det heter

att framställning om bevisupptagning skall vara åtföljd av översättning till

det språk som brukas av den myndighet till vilken framställningen är riktad.

Vidare föreskrives i samma artikel att översättningen skall vara bestyrkt

av edsvuren översättare eller av översättare, som beedigat översättningen

i enlighet med lagen i det land varifrån framställningen kommer.

Med edsvuren översättare förstås här exempelvis av svensk handelskammare

auktoriserad översättare och översättare som i Frankrike går under beteckningen

traducteur juré.

Art. 7 reglerar kostnadsfrågor vid bevisupptagning i anslutning till kostnadsbestämmelserna

i Haagkonventionens art. 16. I sistnämnda artikel stadgas

såsom huvudregel att avgifter av vad slag de vara må icke får utkrävas

för verkställande av bevisupptagning. Om annat ej överenskommits, må dock

stat, där bevisupptagningen äger rum, av den andra staten utkräva ersättning

för vad som blivit utbetalat till vittnen eller sakkunniga ävensom för vissa

kostnader som föranletts av att vittnen icke frivilligt inställt sig eller för kostnader

som uppstått genom att bevisupptagningen på begäran ägt rum i särskild

form. Genom avtalets art. 7 ger nu Sverige och Frankrike i sitt inbördes

förhållande avkall på sin rätt enligt Haagkonventionen att utkräva erlagd

vittnesersättning, vilken kostnad föreskrives skola stanna på den stat

där vittnesförhöret ägt rum. För kostnader som föranletts av vittnes underlåtenhet

att frivilligt inställa sig skall däremot den stat som begärt bevisupptagningen

svara. Detsamma gäller kostnader för sakkunniga.

I art. 8—9 i avtalet har intagits bestämmelser om ställandet av säkerhet

för rättegångskostnader.

I art. 8 stadgas sålunda att juridiska personer, som bildats i ettdera landet

i enlighet med dess lagar, i det andra landet skall åtnjuta de förmåner

som tillerkännes fysiska personer enligt artiklarna 17, 18 och 19 i Haagkonventionen.

Stadgandet innebär att en sådan juridisk person, då den

uppträder som kärande eller intervenient i rättegång, icke på grund av sin

egenskap av utländsk skall kunna förpliktas att ställa säkerhet, av vad slag

det vara må, eller att verkställa deposition till täckande av ersättning till

domstolen. Genom hänvisningen till artiklarna 18 och 19 i Haagkonventionen

utfäster sig de båda staterna att tillse att juridiska personer, som med

tillämpning av ovannämnda stadgande befriats från skyldigheten att ställa

säkerhet eller verkställa deposition, icke därigenom undandrager sig verk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

ställighet av dom avseende rättegångskostnader. Sådan dom skall enligt

avtalets art. 8, jämförd med Haagkonventionens art. 18, på domstolslandets

begäran kostnadsfritt göras verkställbar av behörig myndighet i det andra

landet efter viss formell undersökning, varom föreskrifter finnes i art. 19 i

Haagkonventionen.

Enligt art. 9 skall juridiska personer, som avses i art. 8, och fysiska personer,

som är medborgare i endera av de fördragsslutande staterna, vid rättegång

i den andra staten ha rätt att fordra ställande av säkerhet för rättegångskostnader

under samma förutsättningar som denna stats egna medborgare.

Art. 10 innehåller bestämmelser rörande avtalets tillämpningsområde. I

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Haagkonventionen stadgas

att avtalet, i vad avser Franska Republiken, är tillämpligt endast på det

europeiska Frankrike. Genom skriftväxling mellan de båda regeringarna

skall avtalet kunna göras tillämpligt även på Franska Republikens övriga

områden och på områden, vilka Franska Republiken företräder på det internationella

planet. Förutsättning härför är dock att Haagkonventionen

dessförinnan satts i kraft för dessa områden.

För undvikande av varje möjlighet till tveksamhet förklaras i art. 11, att

avtalet icke rubbar Haagkonventionens bestämmelser. Vidare förutses i denna

artikel att den nya Haagkonventionen av den 1 mars 1954 kommer att

träda i stället för den nu gällande konventionen. Avtalets bestämmelser skall

sålunda äga motsvarande tillämpning på den nya Haagkonventionen, så

snart denna trätt i kraft mellan Sverige och Frankrike.

I art. 12 föreskrives att avtalet skall träda i kraft den dag då ratifikationsinstrumenten

utväxlas samt förbli gällande till utgången av en sexmånadersfrist,

räknad från dag då uppsägning skett.

Redogörelsen för innehållet i de särskilda artiklarna i avtalet om rättshjälp

i civilmål är därmed avslutad. Här skall emellertid också nämnas att

Frankrike och Sverige vid avtalets undertecknande utväxlat ministeriella noter,

i vilka de båda länderna upplyst varandra om vilka myndigheter — andra

än vederbörande lands utrikesministerium — som är behöriga att mottaga

framställningar om delgivning. Innehållet i dessa skrivelser kommer

att beröras i det följande. Vid samma tillfälle har vidare från fransk sida avgivits

en förklaring, varav framgår att Frankrike anser sig berättigat att, med

stöd av Haagkonventionens bestämmelser i art. 4 och 11 till skydd för fördragsslutande

stats suveränitet och säkerhet, avvisa eventuella svenska framställningar

om åtgärder som skulle strida mot Frankrikes ordre public. Stridande

häremot är enligt skrivelsen allt som står i motsättning till principerna

i Frankrikes offentliga rätt (droit public) eller till dess lagar och goda seder.

Vad angår innehållet i avtalet om rättshjälp i brottmål

må anföras följande.

I art. 1 fastslås att de båda staterna är skyldiga att lämna varandra rättshjälp

i brottmål med undantag för fall då den stat, som mottagit framställ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

9

ning om rättshjälp, anser att målet är av politisk natur eller av beskaffenhet

att kränka statens suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida

mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public).

Art. 2—5 behandlar enligt sin rubrik översändandet och delgivning av

rättegångshandlingar och domstolsbeslut.

Enligt art. 2 skall delgivningshandlingen avfattas på den myndighets

språk, som begär delgivningen, och skall översändas på diplomatisk väg.

1 enlighet härmed kommer svenska delgivningshandlingar — utan översättning

till franska — att tillställas franska utrikesministeriet av svenska beskickningen

i Paris och franska delgivningshandlingar — utan översättning

till svenska — att översändas till svenska utrikesdepartementet av

Iranska ambassaden i Stockholm.

Vad beträffar framställningen om delgivning skall denna, ifrån vilketdera

landet den än kommer, enligt art. 3 avfattas på franska eller vara åtföljd av

översättning till franska. Den skall innehålla uppgift om den myndighet

från vilken delgivningshandlingen härrör och om handlingens art. Därjämte

skall i framställningen bl. a. intagas en beskrivning av brottet samt den

tilltalades eller dömdes namn.

I art. -i stadgas att delgivning i princip skall ske formlöst genom att handlingen

överlämnas till adressaten antingen på administrativ väg eller genom

rekommenderad postförsändelse med mottagningskvitto. Därest i framställningen

om delgivning begärts att denna skall ske i den form som föreskrives

av den mottagande statens lag, skall sådan begäran dock efterkommas.

Beviset om delgivningen skall översändas på diplomatisk väg, vilket i

praktiken givetvis innebär att det skall befordras på samma väg som anlitats

för framställningens översändande. Beviset kan utgöras av ett av adressaten

undertecknat erkännande av mottagandet eller av det kvitto,

undertecknat av adressaten, som erhålles vid delgivning genom posten

eller av intyg om formen och tiden för delgivningen utfärdat av den myndighet

som mottagit framställningen. Då denna alltid skall riktas till vederbörande

utrikesministerium, skulle det, i betraktande av avtalets ordalydelse,

måhända kunna förefalla som om sådant intyg endast finge utfärdas av ministeriet.

Originaltextens uttryck Vautorité requise får emellertid anses även

täcka den myndighet till vilken en framställning vidarebefordrats för delgivningens

verkställande. Artikeln ger slutligen förhållningsregler för det fall att

delgivningen av eu eller annan anledning icke kunnat ske. Delgivningshandlingen

skall då återställas på diplomatisk väg, samtidigt som uppgift lämnas

om det hinder som mött för delgivningen. Har adressaten vägrat att mottaga

handlingen, skall så noggrant som möjligt angivas under vilka omständigheter

detta skett och vilka skäl som åberopats.

Art. 5 hör rätteligen icke hemma under den förut nämnda rubriken till

art. 2—5 men har hänförts dit på grund av sitt direkta samband med delgivningsbeslämmelserna.

Här stadgas nämligen att den som äger hemvist

i ettdera av de fördragsslutande länderna icke må i sin frånvaro dömas av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1956

judiciell myndighet i det andra landet förrän minst en månad förflutit sedan

underrättelsen om stämningen överlämnats till hemvistlandets regering.

Förutsättning för att regeln skall gälla är dock att den judiciella myndigheten

underrättats om den tilltalades adress. Detta torde få anses ha

skett, om adressen uppgivits vid polisförhör. Ehuru artikeln utformats som

en reciprok bestämmelse, har den betydelse endast för personer med hemvist

i Sverige vilka åtalas i Frankrike. Svensk lag medger som bekant icke att

någon dömes till ansvar i brottmål utan att han bevisligen mottagit stämning

i målet, och personer med hemvist i Frankrike har följaktligen icke behov

av en skyddsregel av ifrågavarande slag i samband med rättegång i Sverige.

Artikelns underliggande motiv är sålunda uteslutande att söka i den franska

lagen, vars relevanta bestämmelser i denna del redan tidigare berörts.

Art. 6—9 innehåller bestämmelser om bevisupptagning.

Enligt art. 6 skall framställning härom beslutas av judiciell myndighet

och översändas på diplomatisk väg. Under uttrycket judiciell myndighet

faller givetvis i första hand domstolarna i de båda länderna. Även de franska

undersökningsdomarna, juges cfinstruction, är att betrakta som judiciell

myndighet i avtalets mening. I vad mån även vissa andra franska myndigheter

kan hänföras under detta begrepp är svårare att fastslå. Frågan torde

lämpligen böra överlåtas för besvarande i praxis, för svenskt vidkommande

i första hand av utrikesdepartementet och i andra hand av de

svenska domstolarna. Klart är emellertid att icke polismyndighet eller åklagare,

vare sig i Sverige eller Frankrike, äger påfordra bevisupptagning av

domstol under åberopande av avtalet. I brådskande fall äger den judiciella

myndighet, som beslutat anhålla om bevisupptagningen, att med avvikelse

från huvudregeln sända sin framställning direkt till viss myndighet i det

andra landet. Såsom mottagare av sådana brådskande framställningar har

utpekats, i Sverige, utrikesdepartementets rättsavdelning och, i Frankrike,

den i territoriellt hänseende behöriga åklagarmyndigheten. Kopia av framställningen

skall samtidigt sändas på diplomatisk väg. I praktiken torde

svenska domstolar, i de exceptionella fall då sådan framställning anses motiverad,

böra sända denna till åklagarmyndigheten (le parquet) vid domstolen

i det arrondissement (tribunal de premiére instance) där de av bevisupptagningen

berörda personerna eller föremålen finnes tillgängliga.

Framställning om bevisupptagning — regelmässigt bestående av dels en

domstolshandling, dels en diplomatisk följeskrivelse —• skall vara avfattad

på franska eller vara åtföljd av översättning till detta språk. Förekommer

bilagor till framställning av fransk judiciell myndighet, kan dock utrikesdepartementet

på eget eller vederbörande svenska domstols initiativ begära

översättning till svenska därav. Framställning av svensk domstol om bevisupptagning

i Frankrike måste sålunda föreläggas vederbörande franska

domstol på franska.

I art. 7 stadgas att bevisupptagning skall verkställas i enlighet med lagstiftningen

i den stat som mottagit framställningen och på dess språk.

Enligt art. 8 skall underrättelse om dagen och platsen för begärd bevis
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

upptagnings verkställande lämnas endast om den stat, som gjort framställningen,

uttryckligen hemställt därom.

När bevisupptagning verkställts, skall enligt art. 9 verkställighetshandlingarna

— utan översättning — översändas på diplomatisk väg. För den

händelse bevisupptagningen av någon anledning icke kan ske, skall enligt

samma artikel underrättelse omedelbart lämnas om det hinder som mött.

Om kostnaderna för delgivning och bevisupptagning stadgas i art. 10,

att dessa må utkrävas endast om de avser sådan medverkan av sakkunnig

eller officier ministeriet som lämnats på särskild begäran. Uttrycket officier

ministériel, som saknar exakt svensk motsvarighet, har i den svenska översättningen

fått återges enbart med »stämningsman», ehuru under det franska

uttrycket ingår även vissa andra funktionärer. Icke heller kostnader av nu

ifrågavarande slag avses skola utkrävas, med mindre beloppets storlek kan

motivera igångsättandet av den relativt omständliga återkravsproceduren.

I överensstämmelse härmed har vid avtalets undertecknande skrivelser utväxlats

enligt vilka de båda länderna avstår från sin rätt till ersättning enligt

art. 10 i de fall där de ersättningsgilla kostnaderna icke överskrider 5 000

francs, respektive detta belopps motvärde i svenskt mynt, för närvarande

ungefär 75 kronor.

Art. 11, första stycket, förutser möjligheten av att det kan bli nödvändigt

att öva viss påtryckning för att förmå vittne eller sakkunnig att bege sig

från det ena landet till domstol i det andra, som önskar höra honom. De

båda avtalsslutande staterna har därför utfäst sig att, efter framställning på

diplomatisk väg, uppmana vittnet eller den sakkunnige att efterkomma den

på honom utfärdade kallelsen. Hörsammas kallelsen, skall vederbörande ha

ersättning för sitt uppehåll i det andra landet och för kostnaderna för resan

från och till bostadsorten. Ersättningen skall beräknas efter grunder, som

i vart fall icke är för vederbörande oförmånligare än de som finnes fastställda

i domstolslandets taxor och reglementen.

Detta stadgande kompletteras i artikelns andra stycke av en regel om viss

straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under uppehållet i det

land där han på kallelse frivilligt inställt sig. Oavsett vittnets eller den sakkunniges

nationalitet må han ej lagforas eller kvarhållas för brottslig gärning

eller för straffdom från tiden före hans avresa från det land, där han

mottagit kallelsen. Till undvikande av missbruk av denna bestämmelse har

det stadgats att immuniteten upphör, om vittnet eller den sakkunnige kvarstannat

i landet, oaktat han haft möjlighet att lämna detsamma under trettio

på varandra följande dagar efter det att hans närvaro icke längre påfordrades

av de judiciella myndigheterna. Avbrott i en löpande utresefrist på

grund av myndighetsåtgärd i domstolslandet innebär uppenbarligen att en

ny frist på trettio sammanhängande dagar börjar löpa så snart hindret

upphört. Även andra hinder kan emellertid vara att beakta. Sålunda bör exempelvis

en allmän transportstrejk på fristens trettionde dag medföra att en

ny frist börjar löpa.

Art. 12 och 13 upptager föreskrifter om utväxling av straffregisterutdrag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

I art. 12 stadgas att parterna på diplomatisk väg skall tillställa varandra

underrättelser — utan översättning — om straffdomar som i det ena landet

avkunnats mot medborgare i det andra landet och som är av beskaffenhet att

skola införas i domstolslandets straffregister. Det sagda skall gälla även om

den dömde jämväl är medborgare i domstolslandet och sålunda har dubbelt

medborgarskap. Uttrycket medborgare i avtalets mening har närmare definierats

i art. 14.

Art. 13, som tager sikte på behovet av straffregisterupplysningar under

pågående förundersökning eller rättegång i brottmål, föreskriver att framställningar

på diplomatisk väg om utdrag ur straffregister skall efterkommas.

Sådan framställning skall enligt den franska originaltexten utgå från

en magistrat, varmed avses domare och åklagare men exempelvis icke polismyndighet.

Förpliktelsen att på begäran översända straff registerutdrag är

icke begränsad till sådana som avser medborgare i det land där förundersökningen

eller rättegången pågår. Korrespondensen skall ske på diplomatisk

väg.

Under rubriken »Slutbestämmelser» har i art. U—16 sammanförts en

begreppsdefinition, en bestämmelse om avtalets tillämpningsområde samt

ett avtalstekniskt stadgande.

Begreppsdefinitionen återfinnes i art. U, enligt vilken med uttrycket medborgare

skall förstås, såvitt gäller Frankrike, alla franska medborgare (nationaux

frangais), medborgare (ressortissants) i Franska Unionen och medborgare

(ressortissants) i stater och områden, vilka Frankrike företräder

på det internationella planet. Till Franska Unionen hör för närvarande, förutom

det europeiska Frankrike och Algeriet, de fyra transoceana departementen

(Guadeloupe, Martinique, Réunion och Franska Guyana), de transoceana

territorierna (Franska Västafrika, Franska Ekvatorialafrika, Madagaskar,

Komorerna, Franska Somaliland, Nya Kaledonien, Franska Oceanien,

Saint-Pierre och Miquelon), de franska förvaltarskapsområdena (Togoland,

Kamerun) samt vissa andra områden, vilka i detta sammanhang icke torde

behöva beaktas. På det internationella planet företräder Frankrike alltjämt

Marocko och Tunisien, men om dessa båda länders internationella status pågår

som bekant för närvarande förhandlingar.

Avtalets tillämpningsområde bestämmes i art. 15 för Franska Republikens

del till det europeiska Frankrike, Algeriet och de transoceana franska departementen.

Tillämpningsområdet kan genom skriftväxling utvidgas att omfatta

andra franska områden utom Europa och områden som Frankrike

företräder på det internationella planet.

I art. 16 slutligen stadgas att avtalet skall träda i kraft i och med utväxlingen

av ratifikationsinstrumenten och förbli i kraft till dess endera staten

uppsäger detsamma med iakttagande av en uppsägningstid av sex månader.

Departementschefen

I ingressen till avtalet om rättshjälp i civilmål heter det

att avtalet syftar till att i förhållandet mellan Sverige och Frankrike be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nv 100 år 1956

13

stämma sättet för tillämpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i 1905

års Haagkonvention angående civilprocessen. Emellertid är att märka att avtalet

på vissa punkter går utanför denna konventions ram. Detta gäller främst

den ur svensk synpunkt viktiga skyddsregeln i art. 2, som till skillnad från

Haagkonventionens delgivningsregler tränger in på den nationella processrättens

område. Uppmärksammas bör också att avtalets art. 8 och 9 om

ställande av säkerhet för rättegångskostnader innehåller vissa i förhållande

till Haagkonventionen helt nya regler.

Art. 1—3 ansluter sig till det avsnitt i Haagkonventionen, art. 1—6, som

behandlar delgivning.

I Haagkonventionen har man utgått från att samarbetet på detta område

mellan de avtalsslutande staterna i allmänhet skall försiggå utan anlitande

av diplomatiska kanaler. Den grundläggande förpliktelsen för de till Haagkonventionen

anslutna staterna består sålunda enligt samma konventions art.

1 i ett åtagande att efterkomma framställningar om delgivning från konsul

för annat avtalsslutande land. Till vilken myndighet konsulerna skall rikta

sina framställningar är icke närmare angivet i konventionen, utan denna

förutsätter att de avtalsslutande staterna var för sig anvisar den eller

de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga dylika framställningar.

Skulle någon stat föredraga att framställningar om delgivning inom dess område

göres på diplomatisk väg, står det emellertid enligt uttryckligt stadgande

i artikeln staten i fråga fritt att påfordra sådant förfaringssätt. Vad

beträffar Sverige och Frankrike har ingendera staten begagnat sig av sistnämnda

möjlighet, såvitt gäller deras inbördes förhållande. Ehuru sålunda

franska konsuler i Sverige har rätt, jämlikt 7 § i kungörelsen den 30 april

1909 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet,

att rikta framställningar om delgivning av handlingar av civilrättslig natur

direkt till länsstyrelserna, torde praktiskt taget alla franska framställningar

om svensk medverkan vid delgivning framföras på diplomatisk väg. Ur

fransk synpunkt erbjuder denna väg bl. a. fördelen att framställningen kan

skrivas på franska. Framställning till länsstyrelse skall däremot vara avfattad

på svenska.

Delgivning av svenska handlingar i Frankrike sker för närvarande som

regel utan anlitande av den diplomatiska vägen. De svenska diplomatiska

och konsulära myndigheterna i Frankrike söker i stället i största möjliga

utsträckning själva ombesörja delgivningen. Kan detta av praktiska skäl

icke ske, brukar de vända sig direkt till fransk stämningsman (huissier)

med begäran om delgivning. Sistnämnda tillvägagångssätt faller emellertid

utom ramen för bestämmelsen i Haagkonventionens art. 1, eftersom dessa

stämningsmän icke av Frankrike anvisats som mottagare av delgivningshandlingar.

För att underlätta de svensk-franska delgivningsärendenas handläggning

i den ordning som Haagkonventionen förutsett, har de båda staterna i anslutning

till art. 1 i förevarande avtal utväxlat ministeriella noter, i vilka

utpekas de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga konsulers fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ställningar om delgivning av handlingar, nämligen i Frankrike åklagarmyndigheten

vid den domstol inom vars jurisdiktionsområde adressaten befinner

sig och i Sverige länsstyrelsen i det län där adressaten Anstås. Framhållas

må i detta sammanhang att det även i framtiden blir möjligt att såsom hittills

anlita den diplomatiska vägen för framställningar om delgivning. Artikelns

eget innehåll utgöres blott av en hänvisning till artiklarna 2, 3, 4 och 5 i

Haagkonventionen. Av dessa artiklar torde här endast artiklarna 2 och 3

påkalla några närmare kommentarer.

Art. 2 i Haagkonventionen ger föreskrifter angående delgivning utan iakttagande

av särskilda formaliteter. Mottager myndighet delgivningsframställning,

på vilken denna artikel är tillämplig, har myndigheten endast att

söka se till att handlingen kommer vederbörande tillhanda. Överlämnandet

kan ske på valfritt sätt. Vem som överlämnar handlingen till mottagaren

saknar sålunda betydelse. Det kan vara —- och är väl som regel i Sverige

— en stämningsman, men det kan också vara exempelvis en polisman utan

stämningsmans behörighet, en brevbärare eller annan postfunktionär. Det

förutsättes emellertid att adressaten som regel skriftligen erkänner mottagandet.

Skulle av någon anledning sådant erkännande icke ha lämnats, kan

delta jämlikt art. 5 i Haagkonventionen ersättas av ett myndighetsintyg

om formen och tidpunkten för delgivningen. Framställning om delgivning

enligt art. 2 skall efterkommas utan hänsyn till delgivningshandlingens

språkdräkt. Art. 3 i Haagkonventionen reglerar delgivning då vissa formkrav

måste uppfyllas för att delgivningen skall kunna anses behörigen

verkställd. Delgivning enligt denna artikel sker endast under förutsättning

att handlingen är avfattad eller åtföljd av översättning på det språk, som

brukas av den myndighet som mottager framställningen, eller på annat mellan

de berörda båda staterna överenskommet språk. Mottagandet av delgivningshandlingen

i detta skick ger dock icke utan vidare anledning till

delgivning enligt art. 3. För att denna omedelbart skall företagas i någon

av de i artikeln förutsedda formerna — den i det verkställande landet för

liknande fall föreskrivna formen eller annan önskad form som ej strider mot

samma lands lagar —- måste uttrycklig begäran därom intagas i delgivningsframställningen.

Har så ej skett, kan den mottagande staten först pröva

om delgivning enligt art. 2 är möjlig. Misslyckas ett sådant delgivningsförsök,

måste vederbörande myndighet emellertid söka verkställa delgivningen

i den form som dess egen lag föreskriver för motsvarande fall. Art. 2 innebär

att delgivning i artikelns mening skall äga rum endast om den person

för vilken handlingen är avsedd frivilligt mottager denna. Anmärkas bör

att detta stadgande icke ålägger den myndighet som mottagit framställningen

skyldighet att vidtaga några andra delgivningsåtgärder, därest mottagandet

av handlingen enligt art. 2 vägras. Bortsett från de nyss berörda

fallen, då språkvillkoren i art. 3 uppfyllts men begäran om delgivning i viss

form icke framförts, har vederbörande myndighet endast att återställa handlingen

till delgivningsframställningens avsändare och därvid meddela, att

adressaten vägrat att mottaga handlingen. Adressaten kan givetvis vägra att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

15

mottaga handlingen, även när den förelägges honom med tillämpning av delgivningsförfarande

enligt art. 3. I detta fall konstateras emellertid hans vägran

i en sådan form att det gjorda delgivningsförsöket enligt lagen i det

land som gjort framställningen som regel kan betraktas som en i behörig

ordning verkställd delgivning. Ett skriftligt konstaterande av ett misslyckat

delgivningsförsök enligt art. 2 torde däremot i många länder icke kunna

tillerkännas vitsord som bevis om behörig delgivning.

Vad likväl beträffar tillämpningen av dessa båda artiklar på förhållandet

mellan Sverige och Frankrike kan nämnas att överlämnande av delgivningshandlingar

jämlikt art. 2 givetvis är tillfyllestgörande, såvitt gäller franska

rättegångshandlingar. Såsom förut skildrats har den rättsligt verkande delgivningen

redan skett i Frankrike vid le parquet. Den senare enligt Haagkonventionens

regler tillkommande delgivningen är ur fransk synpunkt endast

att betrakta som en underrättelse om vad som förevarit. Enligt art. 2 i

förevarande avtal sker nu i detta avseende en jämkning till skydd för svenska

intressen, men denna jämkning ändrar icke den grundläggande regeln om

delgivning genom handlingens överlämnande till le parquet. Erfarenheten

visar också att man i franska delgivningsframställningar alltid nöjer sig

med att begära delgivning enligt art. 2 i Haagkonventionen. Dessa framställningar

efterkommes emellertid på svensk sida i många fall i överensstämmelse

med föreskrifterna i art. 3, varvid stämningsman anlitas. Tillvägagångssättet

torde bero på rent praktiska överväganden. Det är emellertid i

detta sammanhang att observera att krav om ersättning för stämningsmannens

medverkan i dessa fall icke torde kunna göras gällande hos franska vederbörande,

trots att art. 7 i Haagkonventionen föreskriver att ersättning

för dylik medverkan må utkrävas vid delgivning enligt art. 3. Rimligen kan

icke denna bestämmelse vara tillämplig, då delgivningen visserligen skett enligt

sistnämnda artikel, men framställningen avsett delgivning enligt art. 2.

För Sveriges del synes delgivning av svenska rättegångshandlingar i Frankrike

enligt art. 2 vara fullt tillfredsställande, under förutsättning att mottagaren

kvitterar handlingen med skriftligt erkännande. Däremot kan möjligen

tvivel uppstå om delgivningens behöriga verkställande, om framställningen

resulterar i fransk myndighets intyg antingen att handlingen formlöst överlämnats

till adressaten eller representant för honom eller att vederbörande

vägrat att mottaga densamma. Framställning om delgivning enligt art. 3

-— med ty åtföljande översättningstvång — torde därför ej sällan böra komma

till användning från svensk sida.

Art. 2 i avtalet innehåller, som förut nämnts, de regler som syftar till att

bereda svenska intressen skydd mot riskerna av de franska delgivningsreglernas

tillämpning på personer bosatta i Sverige. Artikelns bestämmelser

härutinnan föregås emellertid i första stycket av ett stadgande om skyldighet

för vederbörande myndighet att underrätta om hinder som kan ha mött

för delgivning enligt Haagkonventionens art. 2. Denna skyldighet torde följa

redan av samma konventions art. 1, men det har ansetts lämpligt alt komplettera

art. 2 med ett otvetydigt stadgande om skyldighetens närmare in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

nebörd. Stadgandet bidrager dessutom till att draga upp en klar skiljelinje

mellan artiklarna 2 och 3 i Haagkonventionen.

I inledningen till detta anförande har en närmare redogörelse lämnats för

hurusom svenska medborgare och företag för närvarande löper vissa risker

för rättsförluster till följd av de franska reglerna i art. 69 mom. 10 i Code

de Procédure Civile om delgivning vid le parquet med personer bosatta utomlands.

Det kan sålunda inträffa, att svensk svarande i fransk rättegång dömes

tredskovis, utan att vederbörande erhållit vetskap om den mot honom

inledda rättegången. Mot sådan tredskodom finnes visserligen rättsmedel

både i form av återvinning (opposition) och vad (appel), men på grund av

samma delgivningsregler är det i vissa fall icke uteslutet att även de för begagnandet

av dessa rättsmedel fastställda fristerna utlöper, utan att vederbörande

i praktiken haft möjlighet att vidtaga erforderliga processuella åtgärder.

Det är mot denna bakgrund som nu i andra och tredje styckena i art. 2

stadgas ett visst skydd för den med vilken delgivning sker. Då det i andra

stycket föreskrives att delgivningen skall anses verkställd den dag då handlingen

överlämnades eller dess mottagande vägrades, är innebörden härav

att i den stat som begärt delgivningen någon verkan icke får tilläggas denna

förrän från den dag då handlingen tillställdes adressaten eller denne vägrade

att mottaga densamma. Ur svensk synpunkt innebär detta icke någon

avvikelse från vad som ändock skulle gälla beträffande rättegång i Sverige.

För Frankrikes del är stadgandet däremot liktydigt med ett uppgivande av

de processuella fristernas beräknande från dagen för delgivningshandlingens

överlämnande till le parquet. Denna eftergift till förmån för svenska intressen

begränsas emellertid av föreskriften i artikelns tredje stycke om att delgivning

av handling, upprättad i Frankrike, likväl där skall anses behörigen

verkställd femton dagar efter det att franska beskickningen eller franskt

konsulat i Sverige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet,

såframt icke redan dessförinnan handlingen överlämnats till adressaten eller

denne vägrat att mottaga densamma.

Denna reglering är att betrakta som ett kompromissresultat. Alltjämt kommer

man sålunda att på svensk sida sakna en absolut garanti för att delgivningshandlingarna

tillställes adressaten i tillräckligt god tid. Eftersom emellertid

den i art. 2 meddelade skyddsregeln innebär en förlängning av den ordinära

franska processuella fristen, finnes det likväl goda skäl att antaga att

stadgandet i praktiken skall tillgodose det svenska skyddsbehovet.

Skyddsbehovet gör sig naturligen i första hand gällande för personer och

företag som har egendom i Frankrike eller eventuellt annat land, där franska

domar kan verkställas. I Sverige är franska domar icke exigibla. Däremot är

det möjligt att de i viss utsträckning kan anses här besitta rättskraft i den

meningen att de svenska domstolarna kan förväntas lägga deras innehåll till

grund för avgöranden rörande sådant som varit föremål för dom i Frankrike.

Någon fullt klarläggande domstolspraxis i sådant hänseende föreligger

likväl icke, liksom frågan icke heller funnit något entydigt svar i svensk

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

doktrin. Den möjligheten måste emellertid beaktas att de svenska domstolarna

kan visa sig benägna att för frågan om en fransk tredskodoms rättskraft

tillägga betydelse huruvida den stämningsdelgivning som föregått domen

uppfyllt rimliga anspråk enligt svensk uppfattning. Med tanke härpå

bör det nu förevarande avtalet icke få kunna tolkas sålunda att svensk domstol

därigenom avhänts möjligheten att från den nu angivna synpunkten

laga ställning till verkan av en stämning till fransk domstol, som icke överlämnats

till svaranden och som denne heller icke vägrat att mottaga. En sådan

tolkning har också förebyggts genom att i tredje stycket i art. 2 uttryckligen

tillkännagivits att det endast är i Frankrike som en delgivning får anses

verkställd utan att handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.

Art. 3 reglerar i anslutning till art. 6 i Haagkonventionen delgivning genom

konsuls egen omedelbara försorg. Stadgandet innebär att svenska konsuler

i Frankrike och franska konsuler i Sverige icke såsom för närvarande

må verkställa delgivning med andra personer än sådana som är medborgare

i det land konsuln företräder. Denna inskränkning av konsuls delgivningsbefogenheter

torde å fransk sida vara grundad på suveränitetssynpunkter.

Å svensk sida är däremot regeln i första hand motiverad av en önskan att

bereda personer bosatta i Sverige det skydd, enligt art. 2 i förevarande avtal,

som automatiskt träder i funktion om handlingar emanerande från Frankrike,

i stället för genom fransk konsul, delgives i överensstämmelse med

Haagkonventionens huvudregler. Genom det nu ifrågavarande stadgandet

har en precisering skett av den befogenhet att delgiva handlingar i civilmål,

som tillerkänts konsul i art. 30 av den svensk-franska konsularkonventionen

av år 1955.

Befogenheten att låta delgiva på de båda andra sätt, som förutsetts i Haagkonventionens

art. 6 under mom. 1. och 2., undergår genom art. 3 i förevarande

avtal ingen förändring. I avsaknad av särskilt avtal härom skall

således enligt samma art. 6 andra stycket gälla, att delgivning på dessa sätt

må ske om det land, där delgivningen skall ske, icke motsätter sig densamma.

Sverige, som icke uppställt några förbud i dessa hänseenden, torde

hittills ha saknat anledning att taga ställning till frågan, enär delgivning

av franska handlingar på något av de båda förutsedda sätten veterligen aldrig

ägt rum i Sverige. Frågan torde av samma skäl tills vidare kunna lämnas

öppen. Några franska förbud mot delgivning av svenska handlingar i

Frankrike på ifrågavarande sätt har ej meddelats. Detta har varit av stor

betydelse i ärenden då skyndsam delgivning i Frankrike av svenska rättegångshandlingar

varit nödvändig. De svenska konsulerna har nämligen i sådana

fall, såsom förut nämnts, kunnat vända sig direkt till franska stämningsmän

(liuissiers) för delgivningens verkställande. Detta förfaringssätt

torde även i framtiden ofta böra komma till användning. Anmärkas bör att

ersättning måste lämnas för stämningsmannens medverkan i sådana fall.

Stadgandcna i art. 4—7 i avtalet ansluter sig till Haagkonventionens art.

8—10 angående bevisupptagning.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 190

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Möjligheten enligt art. 4 att verkställa viss bevisupptagning genom diplomatiska

eller konsulära tjänstemän har tillkommit på fransk begäran. För

Sveriges del torde stadgandet vara av mindre intresse i betraktande av att

svensk lag saknar bestämmelser om bevisupptagning i civilmål i denna form.

Befogenheten att företaga hithörande förrättningar har begränsats sålunda

att endast medborgare i det land den diplomatiske eller konsuläre tjänstemannen

företräder må av denne kallas till bevisupptagning, och att sådan

må komma till stånd endast om vederbörande lämnar sitt samtycke därtill.

Även i nu förevarande hänseende innebär avtalet en precisering av konsuls

befogenhet enligt art. 30 i den svensk-franska konsularkonventionen.

Ett misslyckat bevisupptagningsförsök av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman utgör enligt art. 5 icke något hinder för framställning om bevisupptagning

genom myndighets försorg enligt Haagkonventionen. Stadgandet

lorde icke påkalla någon särskild kommentar.

Av stadgandet i art. 6 följer att svenska domstolars framställningar om

bevisupptagning i Frankrike måste översättas till franska innan de vidarebefordras

till vederbörande franska myndighet. Sådan översättning sker i

enlighet med kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande

tillämpningen av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid

utländsk domstol. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i avtalet om

rättshjälp i brottmål är stadgandet i art. 6 helt reciprokt. Franska framställningar

om bevisupptagning i Sverige skall således vara åtföljda av översättning

till svenska.

Vad gäller stadgandet i art. 7 om kostnaderna för bevisupptagning är följande

att märka. Enligt huvudregeln i art. 16 i Haagkonventionen får ersättning

icke utkrävas för bevisupptagning verkställd på fördragsslutande

stats begäran. Vissa undantagsfall har dock uppställts. Viktigast ur praktiska

synpunkter är undantagen avseende ersättning utbetalad till vittne

eller sakkunnig. För sådana kostnader, liksom för kostnader i övriga undantagsfall,

må gottgörelse sökas hos den stat som påkallat bevisupptagningen.

Genom stadgandet i art. 7 avstår nu Sverige och Frankrike från sin

rätt enligt Haagkonventionen att utkräva ersättning för kostnader för vittnen.

Övriga undantag från huvudregeln i konventionens art. 16 skall däremot

alltjämt gälla. Skälet till den ömsesidiga eftergiften beträffande vittnesersättning

är att såväl Sverige som Frankrike funnit att de ersättningsgilla

beloppen som regel är alltför små för att motivera det avsevärda administrativa

och kamerala arbete som blir följden av återkrav.

En icke eftersträvad följd av stadgandet blir, att enskilda parter undgår

kostnader för vilka gottgörelse av dem skulle ha lämnats om vittnesförhöret

ägt rum i det land där rättegången pågår. Något missbruk av stadgandet i

detta hänseende torde dock icke vara att befara.

För svenskt vidkommande torde stagandets tillämpning icke kräva annat

författningsstöd än det som finnes i 10 § lagen den 20 december 1946 om

bevisupptagning åt utländsk domstol.

Stadgandena i art. 8 och 9 berör den särskilda processförutsättning som

brukar gå under beteckningen cautio judicatum solvi.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

19

Enligt Haagkonventionens art. 17 må medborgare i fördragsslutande

land, som uppträder som kärande eller mellankommande part i rättegång

i annat fördragsslutande land, icke på grund av sin egenskap av utlänning

eller i följd av saknad av hemvist eller uppehållsort i domstolslandet förpliktas

att ställa borgen eller annan säkerhet under vad namn det vara må

eller att verkställa deposition för ersättning till domstol. För att vederbörande

kärande eller mellankommande part skall komma i åtnjutande av

denna förmån måste han emellertid ha sitt hemvist i något av de länder

som anslutit sig till Haagkonventionen. Sistnämnda förutsättning är att

anse som grundvalen för konventionens bestämmelser i art. 18 och 19 om

verkställighet av domar avseende rättegångskostnader. Enligt art. 18 förpliktar

sig de fördragsslutande staterna att på begäran kostnadsfritt genom

behörig myndighet göra sådana domar verkställbara, om den ersättningspliktige

fritagits från skyldigheten att ställa säkerhet eller verkställa deposition

på grund av bestämmelserna i Haagkonventionens art. 17 eller i

följd av lagstiftningen i domstolslandet. Stadgandet i art. 18 kompletteras

i art. 19 av bestämmelser om förfarandet i det land där verkställighet sökes.

Den i art. 17 i Haagkonventionen stadgade förmånen avser endast fysiska

personer. Genom stadgandet i art. 8 i förevarande avtal utsträckes emellertid

nu, såvitt gäller rättegångar i endera av de båda fördragsslutande staterna,

tillämpningen av art. 17 och exigibilitetsbestämmelserna i art. 18 och

19 till juridiska personer, som bildats i enlighet med lagen i den andra staten.

Denna definition av de förmånsberättigade juridiska personerna får anses

innefatta förutsättningen att dessa alltjämt är hemmahörande i sitt ursprungsland.

Ett bolag, som bildats enligt fransk lag men som sedermera

överflyttat hela sin verksamhet exempelvis till Marocko, synes därför icke

kunna åberopa stadgandet i art. 8 för erhållandet av dispens från ställandet

av säkerhet i svensk rättegång. I detta och liknande fall har nämligen grunden

för tillämpningen av verkställighetsreglerna undanryckts.

Medan art. 8 tager sikte på kärandens situation, är utgångspunkten för

bestämmelserna i art. 9 den motsatta. Stadgandets syfte är sålunda att i

rättegång i ettdera landet tillförsäkra svarande hemmahörande i det andra

landet samma rätt att kräva ställandet av säkerhet för rättegångskostnader

som tillkommer svarande vilken är medborgare i domstolslandet. Rätten till

nationell behandling i detta hänseende i domstolslandet har i artikeln tillerkänts

medborgare i det andra landet samt juridiska personer som bildats

i enlighet med detta lands lagar. Genomförandet av artikelns bestämmelse

innebär en uppmjukning av den restriktiva ståndpunkt som svensk rätt,

till skillnad från processlagstiftningen i många andra länder, intagit i detta

hänseende. Någon motsvarighet till denna regel finnes icke i Haagkonvenlionen.

Frågan i vad mån stadgandena i art. 8 och och 9 föranleder ändring i

gällande svenska lagbestämmelser anmäles denna dag av chefen för justitiedepartementet.

Innehållet i slutbestämmelserna i art. 10—11 klargör bl. a. sambandet

mellan förevarande avtal och Haagkonventionen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

Avtalet skall således enligt art. 10, i likhet med vad som gäller för Haagkonventionen,

vara tillämpligt endast på det europeiska Frankrike. En utvidgning

till andra franska områden eller av Frankrike på det internationella

planet företrädda områden skall dock med svenskt samtycke kunna ske

under förutsättning att motsvarande utvidgning redan dessförinnan skett

såvitt gäller Haagkonventionen.

Avtalets principiella karaktär av tillämpningsföreskrifter till Haagkonventionen

av den 17 juli 1905 understrykes av stadgandet i art. 11 att avtalet

icke rubbar denna konventions bestämmelser. Sättes konventionen ur

kraft genom att den nya Haagkonventionen av år 1954 träder i dess ställe,

skall förevarande avtal utan särskild överenskommelse eller annan åtgärd

tillämpas på den nya konventionen. Beträffande sistnämnda konvention kan

nämnas att den skall träda i kraft på sextionde dagen efter det att det fjärde

ratifikationsinstrumentet deponerats och då skall ersätta 1905 års konvention

i förhållandet mellan de stater som ratificerat den nya konventionen.

Ingen stat har ännu ratificerat denna.

Enligt art. 12 skall avtalet upphöra att gälla sex månader efter uppsägning.

Ingen hänvisning har i detta sammanhang gjorts till Haagkonventionen.

Avtalet bygger emellertid, såsom av art. 11 framgår, på förutsättningen

att antingen Haagkonventionen av år 1905 eller den av år 1954 är i kraft

mellan de båda länderna. Skulle detta förhållande bringas att upphöra, torde

därför avtalet böra sättas ur kraft samtidigt härmed.

Jag övergår nu till avtalet om rät ts hjälp i brottmål.

Den allmänna förpliktelsen för parterna enligt art. 1 att bistå varandra

i brottmål är icke uttryckligen inskränkt till de former av rättshjälp som

reglerats i avtalets följande artiklar. Ingen tvekan torde emellertid kunna

råda om att förpliktelsen endast avser rättshjälp av dessa slag, nämligen

delgivning, bevisupptagning, utväxling av straffregisterutdrag samt viss

medverkan för att förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelse

att inställa sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet. Rättshjälp

i annan form är sålunda underkastad den diskretionära prövningsrätt som

för närvarande gäller över hela området för rättshjälp i brottmål. De i avtalet

gjorda åtagandena medför i praktiken en utvidgning av området för det

svensk-franska rättshjälpssamarbetet endast såvitt avser utväxling av straffregisterutdrag.

Under sådana omständigheter ligger avtalets största värde

dels i det skydd art. 5 bereder svenskar som instämts att svara i brottmål i

Frankrike, dels i den vägledning avtalet kan ge för myndigheternas handläggning

av hithörande ärenden. Det undanröjer också de möjligheter till

friktion i det svensk-franska samarbetet på detta område, som framträtt på

grund av frånvaron av exempelvis bestämmelser angående de praktiskt viktiga

språk- och översättningsfrågorna.

Vissa allmänna undantag från förpliktelsen att lämna rättshjälp i brottmål

har som förut nämnts fastställts i art. 1. Den stat som mottager framställningen

äger sålunda avvisa densamma, om staten skulle finna att det

ifrågavarande brottmålet är av politisk natur eller att med hänsyn till dess

beskaffenhet den begärda åtgärden skulle kränka statens suveränitet, med
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956 21

föra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper

(ordre public).

Enligt 1 § lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning åt utländsk

domstol skall framställning om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas,

där fråga är om ansvar för gärning som har karaktären av politiskt brott

eller som icke är i svensk lag belagd med straff. Även utan uttryckligt stadgande

i lag eller annan författning gäller också andra inskränkningar beträffande

rättshjälp åt utländsk domstol. Framställningar om sådan rättshjälp

skall nämligen göras hos utrikesdepartementet och detta vidarebefordrar

självfallet icke en framställning, med mindre det befunnits att den begärda

åtgärden icke skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra risk för

landets säkerhet eller strida mot allmänna svenska rättsprinciper. Samtliga

hinder mot beviljande av rättshjälp åt utländsk domstol i brottmål, som enligt

det nu sagda kan möta på svensk sida, har tydligen täckning i avtalstexten.

I sådant hänseende är särskilt att märka att vid tolkningen av uttrycket

ordre public vägledning får sökas i den förut berörda franska förklaringen

avseende Haagkonventionens art. 4 och It. Därav följer bl. a. att uttrycket

täcker även det svenska förbudet mot bevisupptagning i mål angående

gärning som icke är straffbelagd i Sverige.

Nödvändigheten av att i brottmålssammanhang beakta de avtalsslutande

staternas suveränitet, säkerhet och ordre public synes i och för sig utgöra

tillräcklig grund för avtalets regel, i artiklarna 2, 6, It, 12 och 13, att framställning

om rättshjälp skall ske på diplomatisk väg. Även språksvårigheter

talar emellertid för kanalisering av rättshjälpen på denna väg. Det enda

undantaget från regeln återfinnes i art. 6, andra stycket, som medger att

framställning om bevisupptagning i brådskande fall må sändas direkt av

judiciell myndighet i det ena landet till behörig myndighet i det andra landet.

En kopia skall emellertid även i dessa fall sändas på diplomatisk väg.

Regeln står i överensstämmelse med internationell sedvana och med de

svenska författningarnas regler om rättshjälp i brottmål, vilka alla i princip

förutsätter det svenska utrikesdepartementets medverkan. De avsteg som

gjorts från principen hänför sig till nordiska länder och torde därför icke

kunna åberopas i detta sammanhang.

I art. 2 har medgivits att delgivningshandlingar översändes utan översättning.

Den stat, till vilken framställningen riktas, får därför själv avgöra

i vad mån översättning skall göras genom de egna myndigheternas försorg.

Stadgandet synes i stort sett överensstämma med hittills gällande ordning.

Enligt denna har sålunda till svenska utrikesdepartementet inkomna franska

delgivningshandlingar vidarebefordrats utan översättning, oavsett adressaternas

nationalitet och språkkunskaper. Icke heller i nu förevarande

sammanhang synes anledning föreligga att ålägga utrikesdepartementet eller

annan svensk myndighet att i större eller mindre utsträckning ombesörja

översättning till svenska av delgivningshandlingar. Såsom i det följande angives

torde eu svensk medborgares behov av att kunna fatta innebörden av

den mottagna rättegångshandlingen kunna tillfredsställande tillgodoses på

enklare sätt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Art. 3 stadgar att framställning om delgivning skall avfattas på franska

språket eller vara åtföljd av översättning till samma språk. Då framställning

enligt avtalet endast kan göras på diplomatisk väg och då all officiell

diplomatisk skriftväxling mellan Sverige och Frankrike sker på franska

språket, har en sådan föreskrift befunnits naturlig.

I första hand för att underlätta handläggningen av delgivningsärendena

i vederbörande utrikesministerium har i art. 3 vidare föreskrivits att framställning

om delgivning bl. a. skall innehålla uppgift om delgivningshandlingens

art — stämning, dom, vittneskallelse e. d. — och en beskrivning av

brottet. Dessa grundläggande uppgifter torde i de flesta fall vara tillräckliga

för att sätta mottagaren i stånd att taga ställning till delgivningen. Det synes

därför lämpligt att utrikesdepartementet i de fall där det icke uppenbarligen

är onödigt, fogar en översättning av dessa uppgifter till de franska delgivningshandlingarna.

I art. 4, som reglerar sättet för delgivningens verkställande, förutsättes att

denna i normala fall sker utan iakttagande av bestämda formaliteter. Framställning

om delgivning i den form som är föreskriven i det verkställande

landet skall dock efterkommas. I detta sammanhang bör observeras att även

i fråga om delgivning av stämning i brottmål den franska lagens formföreskrifter

känner såväl delgivning med svaranden personligen som delgivning

med representant för honom. I betraktande av att enligt svensk lag CRB

33: 13) stämning i brottmål alltid måste delges med svaranden personligen,

även om han befinner sig i utlandet, synes därför en framställning om delgivning

i Frankrike av en svensk brottmålsstämning böra åtföljas av begäran

om delgivning med svaranden personligen. Visserligen förutsättes att,

även vid formlös delgivning enligt huvudregeln i art. 4, handlingen överlämnas

direkt till den person, för vilken den är avsedd, men någon visshet

för att delgivningen icke sker på annat sätt föreligger icke. Såvitt gäller

delgivning i Sverige av franska domstolshandlingar är reglerna i art. 4 fullt

förenliga med de interna svenska författningarna. Enligt 2 § 3 mom. kungörelsen

den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av

utländsk myndighet, skall delgivning genom länsstyrelses försorg ske genom

att handlingen överlämnas eller genom postverket översändes till den

person som skall mottaga densamma, såvida icke den utländska myndigheten

begärt att handlingen skall delgivas i den form som för liknande delgivning

är i svensk lag föreskriven eller att visst annat förfarande skall

iakttagas. För undvikande av postdelgivning av annat slag än det i art. 4

förutsedda synes utrikesdepartementet vid översändandet av franskt delgivningsärende

till länsstyrelse böra underrätta om artikelns föreskrifter angående

postdelgivning. Artikelns utformning möjliggör för övrigt för utrikesdepartementet

att självt genom posten låta verkställa av fransk myndighet

begärd delgivning. I fall där tydlig adress lämnats är ett sådant förfaringssätt

stundom tillrådligt med hänsyn till den tidsbesparing som därigenom

kan uppnås. Är fråga om stämning, synes dock postdelgivning enligt art. 4

icke böra ifrågakomma. Skulle svaranden icke lösa ut den rekommenderade

försändelsen, blir nämligen denna liggande hos den svenska postanstal
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ten under femton dagar, ankomstdagen oräknad, innan den återställes till

avsändaren, med påföljd att en avsevärd del av delgivningsfristen förbrukas

(jfr art. 5).

Enligt art. 4 kan beviset om verkställd delgivning utfärdas på tre olika

sätt. Endast ett av dessa — intyg om formen och tiden för delgivningen —

påkallar myndighets medverkan. De två andra typerna av bevis utgöres av

skriftliga erkännanden i olika former om mottagandet av delgivningshandlingen.

Bortsett från fall där underskriftens äkthet kan dragas i tvivelsmål,

torde sådana erkännanden alltid vara tillfyllest som bevis om behörig

delgivning enligt svensk lag. Detsamma kan icke utan vidare sägas om intyg

utfärdade av fransk myndighet. Uppenbarligen blir det sålunda, såsom

förut påpekats beträffande stämning i brottmål, beroende av intygets innehåll

om behörig delgivning skall anses ha blivit verkställd, där den svenska

lagen kräver att handlingen överlämnats till vederbörande personligen.

Artikelns andra stycke avser bl. a. fall då person, med vilken delgivning

skall ske, vägrat att mottaga handlingen. Redogörelse skall då lämnas för

omständigheterna vid delgivningsförsöket och, såvitt möjligt, för skälen

för adressatens vägran att mottaga handlingen. Möjligen kan åtagandet i

sistnämnda hänseende för svenskt vidkommande komma att föranleda vissa

kompletterande föreskrifter i anslutning till reglerna i 4 § i 1909 års kungörelse.

Art. 5 har liksom det motsvarande stadgandet i art. 2 andra och tredje

styckena i avtalet angående rättshjälp i civilmål till syfte att bereda personer

som befinner sig i Sverige ett visst skydd mot att utan deras vetskap rättegångar

mot dem inledes och genomföres i Frankrike, något som på grund

av den franska processlagstiftningens delgivningsbestämmelser är möjligt,

därest icke ett internationellt avtal lägger hinder i vägen. Skyddsbestämmelsen

i fråga har emellertid med hänsyn till olikheterna mellan de båda

processtyperna fått utformas på ett annat sätt än i avtalet angående rättshjälp

i civilmål. Ett villkor för att bestämmelsen skall träda i tillämpning

är sålunda att den som blir tilltalad i Frankrike till vederbörande judiciella

myndighet gjort anmälan om sin adress i Sverige. Den svenske bilförare

som under resa i Frankrike blivit invecklad i en kollision kan salunda

genom en dylik anmälan i samband med polisutredning på orten komma i

åtnjutande av det skydd som art. 5 lämnar. Innebörden härav är att någon

dom mot den frånvarande svaranden i intet fall skall kunna fällas, förrän

det förflutit en månad efter det att underrättelse om stämningen nått svenska

utrikesdepartementet.

Vad därefter angår reglerna om bevisupptagning i art. 6—9. innebär de

i art. 6 lämnade föreskrifterna beträffande formen för framställningen och

sättet för dess översändande, såvitt gäller framställningens språkdräkt, att

man å svensk sida icke krävt full reciprocitet. Franska domstolar äger sålunda

översända sina framställningar på det egna språket, medan svenska

domstolars framställningar skall tillställas den franske mottagaren på franska

eller åtföljas av översättning till detta språk. Bakgrunden härtill är att

man i praxis från utrikesdepartementets sida — på grund av franskans sär
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ställning som diplomatspråk — oftast accepterat framställningar från

franskt håll utan att kräva översättning till svenska. I sådana fall har utrikesdepartementet

som regel översatt den franska texten eller i varje fall

gjort en sammanfattning på svenska, innan framställningen sänts vidare

till vederbörande svenska domstol. Detta förfaringssätt torde även i framtiden

böra få tillämpas. Vad beträffar de översättnings- och kostnadsfrågor

som uppstår i samband med svenska framställningar om bevisupptagning

i Frankrike, har dessa redan reglerats på ett tillfredsställande sätt i kungörelsen

den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen

av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol.

Stadgandet i art. 7 om tillämpning av lex fori vid bevisupptagning överensstämmer

med huvudregeln i 5 § lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning

åt utländsk domstol. Formuleringen avser icke att utesluta bevisupptagning

enligt förfarande, som kan vara föreskrivet i det land som

påkallar bevisupptagningen, men en förutsättning för att begäran därom

skall efterkommas är att lagstiftningen i verkställighetslandet icke uppställer

något hinder mot det angivna förfarandet.

De övriga bestämmelserna om bevisupptagning i art. 8 och 9 föranleder

ingen annan kommentar än ett konstaterande att svensk domstols skyldigheter

enligt dessa artiklar automatiskt uppfylles genom iakttagande av

reglerna i 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Kostnadsbestämmelserna i art. 10 bygger, liksom motsvarande bestämmelser

i avtalet angående rättshjälp i civilmål, på principen att bistånd i

form av delgivning eller bevisupptagning skall lämnas utan kostnad av

något slag för den stat som påkallat åtgärden. Undantag från principen har

endast gjorts beträffande kostnader för medverkan av sakkunnig eller

stämningsman, när sådan medverkan begärts. Betydelsen av dessa undantag

inskränkes som förut nämnts av en särskild överenskommelse enligt

vilken intet krav skall framställas, om det ersättningsgilla beloppet icke

överstiger 5 000 francs eller motvärdet i svenska kronor. Genom att beloppet

fixerats i en separat överenskommelse i form av skriftväxling kan i

framtiden eventuellt önskvärda jämkningar ske utan ändring av själva avtalet.

För principen om kostnadsfrihet talar, vid brottmål liksom vid civilmål,

i första hand praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp

å ömse sidor uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande härav

endast innebära en fördyring för båda staterna.

Tillämpningen på svensk sida av art. 10 och den särskilda överenskommelsen

torde förutsätta administrativa föreskrifter.

Det på franskt förslag tillkomna åtagandet i art. 11, första stycket, att

söka förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelser att inställa

sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet inskränker sig till en

förpliktelse att uppmana vederbörande att hörsamma kallelsen. Någon påföljd

vid underlåtenhet att följa uppmaningen är således icke förutsedd. Om

någon efter sådan uppmaning inställer sig i det andra landet, skall han

erhålla resekostnads- och traktamentsersättning, som åtminstone är likvär
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1050

dig med den som beredes vittnen respektive sakkunniga enligt de i inställelselandet

gällande taxorna och reglementena. Då inställelsen är frivillig,

kan intet hindra vittnet eller den sakkunnige att betinga sig viss ersättning

för sin inställelse. Detta gäller uppenbarligen också vittne eller sakkunnig,

som väl delgivits kallelse i vanlig ordning men icke mottagit särskild uppmaning

av myndighet i vistelselandet.

Av större praktiskt och principiellt intresse är stadgandet i artikelns

andra stycke om straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under

uppehåll i det land dit han på kallelse frivilligt begivit sig för att höras av

domstol. Under viss begränsad tid må inga åtgärder vidtagas mot honom

på grund av brott eller straffdom från tiden före avresan till domstolslandet.

Goda skäl synes tala för den stadgade immuniteten. Vittne eller sakkunnig,

som är medveten om risken av ett åtal eller en straffverkställighet

i det land dit han kallats, skulle med största sannolikhet vägra att efterkomma

kallelse som icke är förenad med sådan immunitetsrätt. En negativ

inställning till vittnets eller den sakkunniges anspråk på fri lejd skulle under

sådana förhållanden icke öka domstolslandets möjligheter att lagfora

vederbörande utan skulle endast vara till förfång för utredningen i det brottmål,

vari denne önskas hörd som vittne eller sakkunnig.

Immunitetsbestämmelsen är till sin art icke ny i svensk rätt. I flertalet

svenska utlämningskonventioner från tiden före 1913 års alltjämt gällande

utlämningslag återfinnes sålunda ett stadgande om liknande immunitet för

person som på kallelse frivilligt begivit sig från det ena konventionslandet

till det andra för att höras som vittne i brottmål. Av dessa traktater har

numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men

konventionerna med Danmark, Norge och Belgien, som alla innehåller detta

stadgande, är alltjämt i kraft. Konventionsstadgandet synes icke ha lämnat

något spår efter sig i den interna svenska lagstiftningen. Icke heller finnes

några bestämmelser om sakkunnigs immunitet under angivna omständigheter.

Särskild svensk lagstiftning till bekräftelse av stadgandena i de äldre

konventionerna och i nu förevarande avtal torde emellertid icke behöva

föreslås i betraktande av att hithörande frågor i ett allmännare sammanhang

beaktats av straffrättskommittén i dess den 27 april 1953 avgivna

förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). I 23 kap. 9 § av detta förslag stadgas

sålunda att utan hinder av eljest uppställda regler om svensk strafflags

tillämplighet och svensk domstols behörighet skall gälla vad för särskilda

fall må följa av överenskommelser med främmande makt eller av

allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

I art. 12 och 13 stadgas skyldighet för de avtalsslutande staterna att

hålla varandra underrättade om straffdomar, avkunnade i det egna landet

mot det andras medborgare, samt att på begäran översända stråttregisterutdrag,

som anses erforderliga under pågående förundersökning eller rättegång.

Stadgandena är givetvis i främsta rummet motiverade av en strävan

att i förekommande fall ge domstolarna i de båda länderna ett säkrare

underlag för straffmätning eller för bedömning av lämplig behandling av

tilltalade personer. Utbyte av dylika upplysningar med andra länder har för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

Sveriges del förutsetts i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 9 §,

som ger Konungen rätt att under förutsättning av ömsesidighet överenskomma

därom. Med stöd därav föreligger särskilda överenskommelser med

Belgien, Danmark, Finland och Nederländerna. För tillämpningen å svensk

sida av nu ifrågavarande överenskommelse erfordras administrativa föreskrifter,

i vilka torde böra beaktas det för Frankrikes del vidsträckta medborgarbegreppet

enligt nästföljande artikel.

Såvitt angår Frankrike skall enligt art. 14 såsom medborgare i avtalets

mening förstås alla franska medborgare (nationaux franqais), medborgare

(ressortissants) i Franska Unionen och medborgare (ressortissants) i stater

och områden, vilka Frankrike företräder på det internationella planet.

Medan sålunda det franska medborgarbegreppet givits en vidsträckt innebörd,

har avtalets geografiska tillämpningsområde enligt art. 15 för Frankrikes

del begränsats till att omfatta det europeiska Frankrike och sådana

utomeuropeiska områden som har särskilt intim administrativ anknytning

till moderlandet. Avtalsförpliktelsen till rättshjälp i form av delgivning eller

bevisupptagning består för Sveriges del följaktligen endast i förhållande

till judiciella myndigheter inom sålunda angivna delar av det franska

statsområdet.

Vad slutligen beträffar det avtalstekniska stadgandet i art. 16 är endast

att konstatera att utformningen därav står helt i överensstämmelse med

av Sverige gängse tillämpade principer vid slutandet av internationella

avtal.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de båda nya rättshjälpsavtalen,

jämte det att de meddela närmare föreskrifter för de rättsvårdande

svenska och franska myndigheternas samverkan, skapar ett skydd mot olägenheter

av de franska delgivningsreglerna, som tidigare gjort sig märkbara.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå, att de här bilagda

avtalen mellan Sverige och Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i

civilmål (bilaga A) samt rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (bilaga

B) måtte föreläggas riksdagen, och hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att godkänna att ratifikation sker av de båda avtalen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Rosenblad

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

27

Bilaga A

Översättning

Convention entre le Royaume de Suéde

et la République Francaise relative å

l’aide nvutuelle judiciaire en matiére

civile et commereiale

Sa Majesté le Roi de Suéde et le President

de la République Francaise,

désirant, dans les rapports réciproques

de leurs deux pays, préciser les modalités

d’exécution et la portée de certaines dispositions

de la Convention de La Haye

du 17 Juillet 1905 sur la procédure

civile å laquelle la Suéde et la France

sont parties, ont décidé de conclure

une convention å cet effet et ont nommé

pour leurs Plénipotentiaires:

Sa Majesté le Roi de Suéde:

Son Excellence M. Westman, Ambassadeur

de Suéde å Paris,

Le Président de la République Fran(jaise:
Son

Excellence M. Massigli, Ambassadeur

de France, Secrétaire Général du

Ministére des Affaires Etrangéres,

lesquels aprés avoir échangé leurs pleins

pouvoirs, trouvés en bonne et due forme,

sont convenus des dispositions suivantes:

I

Transmission des actes judieialres et extrajudiciaircs
Artide

ler

Les autorités qualifiées des Hautes

Parties Contractantes feront effectuer

les remises et significations d’actes conformément

aux dispositions des artides

2, 3, 4 et 5 de la Convention de La Haye

du 17 Juillet 1905 relative å la procédure

civile.

Artide 2

Si le destinataire refuse de recevoir

1’acte qui lui est présenté en application

Avtal mellan Konungariket Sverige

och Franska Republiken rörande ömsesidig

rättshjälp i civilmål

Hans Majestät Konungen av Sverige

och Franska Republikens President,

vilka i förhållandet mellan sina båda

länder önska närmare bestämma sättet

för tillämpningen och räckvidden av

vissa bestämmelser i den av Sverige

och Frankrike tillträdda Haagkonventionen

den 17 juli 1905 angående civilprocessen,

ha beslutat att för detta

ändamål ingå ett avtal och ha till sina

befullmäktigade ombud utsett,

Hans Majestät Konungen av Sverige,

Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,

Franska Republikens President,

Ambassadören Massigli, generalsekreterare

i utrikesministeriet,

vilka, efter att ha delgivit varandra

sina fullmakter som befunnits i god och

behörig form, överenskommit om följande

bestämmelser:

I

Delgivning av rättegångshandlingar och

andra handlingar

Artikel 1

De Höga Fördragsslutande Parternas

vederbörande myndigheter skola låta

verkställa överlämnande och delgivning

av handlingar i enlighet med bestämmelserna

i artiklarna 2, 3, 4 och 5 i

Haagkonventionen den 17 juli 1905

angående civilprocessen.

Artikel 2

Vägrar någon att mottaga handling,

som förelägges honom med tillämpning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1956

de 1’article 2 de la Convention de La

Have ou si cette remise ne peut étre

faite pour toute autre raison, 1’autorité

requise renverra immédiatement 1’acte

å 1’autorité requérante en indiquant

le motif pour lequel la remise n’a pu

avoir lieu.

La signification sera réputée exécutée

å la date de la remise ou du refus de

1’acte.

Toutefois la signification des actes

établis en France y sera considérée comme

ayant été valablement effectuée

quinze jours apres l’envoi de 1’acte par

1’autorité diplomatique ou consulaire

francjaise aux autorités suédoises compétentes

si la remise ou le refus visés å

1’alinéa précédent ne sont pas intervenus

avant cette date.

Article 3

Les dispositions des artides qui précédent

n’excluent pas la faculté pour les

Hautes Parties Contractantes:

1. de faire remettre directement et

cans contrainte, par leurs consuls respectifs,

les actes judiciaires et extrajudiciaires

destinés å leurs propres

ressortissants.

En cas de conflit de législation, la

nationalité du destinataire de l’acte sera

déterminée par la loi du pays ou la

remise doit avoir lieu.

2. de recourir aux procédures prévues

aux paragraphes 1. et 2. de 1’article

6 de la Convention de La Haye.

II

Commisslons rogatoires

Article 4

Les Hautes Parties Contractantes se

reconnaissent réciproquement la faculté

de faire exécuter directement et sans

contrainte, par leurs agents diplomatiques

et consulaires, les commissions rogatoires

tendant å 1’audition de leurs

ressortissants ou å la production de

documents par ees derniers. En cas de

conflit de législation, la nationalité de

la personne å entendre sera déterminée

par la loi du pays ou la commission rogatoire

doit étre exécutée.

av artikel 2 i Haagkonventionen, eller

kan den av annan orsak icke överlämnas

till honom, skall den myndighet som mottagit

framställning om åtgärden omedelbart

återsända handlingen till den myndighet

som gjort framställningen och

därvid uppgiva anledningen till att överlämnandet

icke kunnat ske.

Delgivningen skall anses verkställd

den dag då handlingen överlämnades

eller dess mottagande vägrades.

Delgivning av handling, upprättad i

Frankrike, skall likväl där anses behörigen

verkställd femton dagar efter det

att fransk diplomatisk eller konsulär

myndighet avsänt handlingen till vederbörande

svenska myndighet, såframt

icke handlingen enligt föregående stycke

överlämnats eller dess mottagande vägrats

före denna tidpunkt.

Artikel 3

Genom bestämmelserna i föregående

artiklar uteslutes icke de Höga Fördragsslutande

Parternas befogenhet

1. att låta sina respektive konsuler

direkt och utan tvång överlämna rättegångshandlingar

och andra handlingar

till medborgare i det egna landet, varvid

i händelse av lagkonflikt adressatens

medborgarskap skall bedömas enligt

lagen i det land där överlämnandet

skall ske,

2. att anlita de förfaringssätt som

avses i moment 1. och 2. i artikel 6 i

Haagkonventionen.

II

Bevisupptagning

Artikel 4

De Höga Fördragsslutande Parterna

tillerkänna varandra befogenheten att

genom sina diplomatiska eller konsulära

tjänstemän direkt och utan tvång låta

verkställa handräckningsåtgärder som

avse förhör med egna medborgare eller

företeende av handlingar genom sådana.

I händelse av lagkonflikt bedömes den

persons medborgarskap som skall höras

enligt lagen i det land där åtgärden

skall vidtagas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

29

Toute convocation mentionnera expressément

que la procédure a lieu sans

contrainte.

Article 5

Le fait qu’une tentative d’exécution

de la commission rogatoire par le moyen

prévu å 1’article 4 ait échoué par suite

d’un refus de comparaitre, de déposer

ou de produire des documents, ne fera

pas obstacle å ce qu’une demande soit

faite ultérieurement en conformité de

1’article 9 de la Convention de La Haye.

Article 6

Les commissions rogatoires devront

étre accompagnées d’une traduction

dans la langue de 1’autorité requise.

Cette traduction sera certifiée par un

traducteur assermenté ou dont le serment

sera regu conformément aux lois

du pays requérant.

Article 7

Les indemnités payées aux témoins

seront å la charge de l’Etat requis.

Toutefois, les frais occasionnés par

la non comparution volontaire des

témoins et les frais d’expertise resteront

å la charge de l’Etat requérant.

III

Caution judicatum soM

Artide 8

Les personnes morales constituées

dans l’un des deux Pays conformément

aux lois de ce Pays bénéficieront, sur

le territoire de l’autre, des dispositions

des artides 17, 18 et 19 de la Convention

de La Haye.

Article 9

Les personnes morales visées å 1’article

précédent et les personnes physiques

ressortissantes de l’une des deux Hautes

Parties Contractantes auront, sur le

territoire de l’autre, le droit d’exiger,

I kallelse skall uttryckligen angivas,

att förfarandet äger rum utan tvång.

Artikel 5

Det förhållandet att försök till sådan

bevisupptagning som avses i artikel 4

misslyckats till följd av vederbörandes

vägran att inställa sig, att avge utsaga

eller att förete handling skall icke utgöra

hinder för att framställning senare göres

i enlighet med artikel 9 i Haagkonventionen.

Artikel 6

Framställning om bevisupptagning

skall vara åtföljd av översättning till

det språk som brukas av den myndighet

till vilken framställningen är riktad.

Översättningen skall vara bestyrkt av

edsvuren översättare eller av översättare,

som beedigat översättningen i enlighet

med lagen i det land varifrån

framställningen kommer.

Artikel 7

Vad som utbetalas i ersättning till

vittne skall åvila den stat där vittnesförhöret

äger rum.

Kostnader, som föranletts av vittnes

underlåtenhet att frivilligt inställa sig,

skola dock, liksom kostnader för sakkunniga,

stanna på den stat som begärt

bevisupptagningen.

III

Säkerhet för rättegångskostnader

Artikel 8

Juridiska personer, som bildats i ettdera

landet i enlighet med dess lagar,

skola i det andra landet åtnjuta

de förmåner, om vilka stadgas i artiklarna

17, 18 och 19 i Haagkonventionen.

Artikel 9

Juridiska personer, som avses i föregående

artikel, och fysiska personer,

som äro medborgare i endera av de

fördragsslutande staterna, skola i den

andra staten ha rätt att fordra ställande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

dans les mémes conditions que les av säkerhet för rättegångskostnader

nationaux eux-mémes, la caution judica- under samma förutsättningar som denna

tum solvi. stats egna medborgare.

Dispositions finales

Article 10

La présente Convention ne s’applique,

en ce qui concerne la République

Fran$aise, qu’å la France métropolitaine.

Elle pourra, par un simple échange de

lettres entre les deux Gouvernements,

étre étendue aux territoires non métropolitains

de la République Francaise et

å ceux qu’elle représente sur le plan

international, si la Convention de La

Haye du 17 Juillet 1905, relative å la

procédure civile, a été préalablement

mise en vigueur dans lesdits territoires.

Slutbestämmelser

Artikel 10

Detta avtal är, i vad avser Franska

Republiken, tillämpligt endast på det

europeiska Frankrike.

Avtalet kan genom skriftväxling mellan

de båda regeringarna göras tillämpligt

på Franska Republikens övriga

områden och på områden, vilka Franska

Republiken företräder på det internationella

planet, under förutsättning att

Haagkonventionen den 17 juli 1905

rörande civilprocessen dessförinnan satts

i kraft för sagda områden.

Article 11

La présente Convention ne déroge pas

aux dispositions de la Convention de

La Haye du 17 Juillet 1905 å laquelle

les deux Etats contractants sont et

demeurent parties.

Les dispositions de la présente Convention

relatives å 1’application de la

Convention de La Haye du 17 Juillet

1905 s’appliqueront mutatis mutandis

å la Convention de La Haye du ler

Mars 1954 dés que celle-ci entrera en

vigueur entre les deux Hautes Parties

Contractantes.

Article 12

La présente Convention sera ratifiée

et entrera en vigueur dés 1’échange des

instruments de ratification qui aura lieu

å Stockholm aussitöt que faire se pourra.

Elle demeurera en vigueur jusqu’å

l’expiration d’un délai de six mois å

compter du jour ou l’une des deux

Hautes Parties Contractantes aura déclaré

vouloir en faire cesser les effets.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

respectifs ont signé la présente Convention

et y ont apposé leur sceau.

Fait en double å Paris, le 7 mars

1956.

Artikel 11

Detta avtal rubbar icke bestämmelserna

i Haagkonventionen den 17 juli 1905,

till vilken de båda fördragsslutande

staterna äro och förbliva anslutna.

Detta avtals bestämmelser om tilllämpningen

av Haagkonventionen den

17 juli 1905 skola, mutatis mutandis,

tillämpas på Haagkonventionen den 1

mars 1954, så snart denna konvention

träder i kraft mellan de båda Höga

Fördragsslutande Parterna.

Artikel 12

Detta avtal skall ratificeras och skall

träda i kraft med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten,

vilken skall äga

rum i Stockholm så snart ske kan.

Avtalet skall förbliva gällande till

utgången av en sexmånadersfrist räknad

från den dag då endera av de Höga Fördragsslutande

Parterna förklarat sig

vilja försätta avtalet ur kraft.

Till bekräftande härav ha respektive

befullmäktigade ombud undertecknat

detta avtal och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Paris i två exemplar

den 7 mars 1956.

(Underskrifter)

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

31

Convention entre le Royaume de Suéde

et la République Fran^aise relativ o ä

l’aide mutuelle judiciaire en matiére

pénale

Sa Majesté le Roi de Suéde et le Président

de la République Fran^aise, désirant

régler d’un commun accord entre

leurs deux Pays les questions relatives

å l’aide mutuelle judiciaire en matiére

pénale, ont décidé de conclure une Convention

å cet effet et ont nommé pour

leurs Plénipotentiaires:

Sa Majesté le Roi de Suéde:

Son Excellence M. Westman, Ambassader

de Suéde å Paris,

Le President de la République Fran(jaise:
Son

Excellence M. Massigli, Ambassader

de France, Secrétaire Général du

Ministére des Affaires Etrangéres,

lesquels aprés avoir échangé leurs

pleins pouvoirs, trouvés en bonne et

due forme, sont convenus des dispositions

suivantes:

Article ler

Les Hautes Parties Contractantes

s’engagent réciproquement å se préter

1’aide mutuelle judiciaire dans toute

affaire pénale considérée par la Partie

requise comme ne revétant pas un

caractére politique ou n’étant pas de

nature å porter atteinte å sa souveraineté,

å sa sécurité ou å son ordre public.

I

Transmission et reroise des aetes de procédure

et des déeisions judicinires

Article 2

Les aetes de procédure et les déeisions

judiciaires destinés å étre notifiés aux

personnes qui se trouvent sur le ter
-

Bilaga B

Översättning

Avtal mellan Konungariket Sverige

och Franska Republiken rörande ömsesidig

rättshjälp i brottmål

Hans Majestät Konungen av Sverige

och Franska Republikens President,

vilka önska avtalsmässigt mellan sina

båda länder reglera frågor rörande rättshjälp

i brottmål, ha beslutat att för

detta ändamål ingå ett avtal och ha

till sina befullmäktigade ombud utsett,

Hans Majestät Konungen av Sverige,

Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,

Franska Republikens President,

Ambassadören Massigli, generalsekreterare

i utrikesministeriet,

vilka, efter att ha delgivit varandra

sina fullmakter som befunnits i god och

behörig form, överenskommit om följande

bestämmelser:

Artikel 1

De Höga Fördragsslutande Parterna

förplikta sig att lämna varandra bistånd

i brottmål, som icke av den Part, vars

bistånd begäres, anses vara av politisk

natur eller av beskaffenhet att kränka

dess suveränitet, medföra fara för dess

säkerhet eller strida mot dess allmänna

rättsprinciper (ordre public).

I

Översändande och delgivning av rättegångshandlingar

och domstolsbeslut

Artikel 2

Rättegångshandlingar och domstolsbeslut

avsedda att delgivas personer,

som uppehålla sig på endera Fördrags
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ritoire de 1’ime des Parties Contractantes

seront rédigés dans la langue de l’autorité

requérante et transmis par la voie

diplomatique.

Article 3

Les demandes de notification seront

rédigées en langue fran$aise ou accompagnées

d’une traduction dans cette

langue et devront contenir les indications

suivantes:

— autorité dont émane l’acte ou la

décision,

— nature de l’acte ou de la décision,

— qualification de 1’infraction,

— nom de 1’inculpé ou du condamné,

— nom et adresse du destinataire.

Article 4

L’Etat requis fera procéder å la notification

par simple remise de l’acte

ou de la décision au destinataire, soit

par la voie administrative, soit par

envoi postal sous pli recommandé avec

accusé de réception, å moins que l’Etat

requérant ne demande expressément que

la notification soit faite dans les formes

prescrites par la loi de la Partie requise.

La preuve de la notification se fera au

moyen, soit d’un récépissé daté, signé

par le destinataire, soit d’un accusé de

réception postal, soit d’une attestation

de 1’autorité requise constatant le fait,

la forme et la date de la notification;

l’un ou 1’autre de ees documents sera

immédiatement transmis å l’Etat requérant

par la voie diplomatique.

Si la notification n’a pu avoir lieu,

l’Etat requis renverra l’acte å 1’autorité

requérante par la voie diplomatique

en indiquant les raisons qui se sont opposées

å cette notification. Si le destinataire

a refusé de recevoir 1’acte, l’Etat

requis precisera, autant que possible,

les circonstances et les motifs du refus.

slutande Partens område, skola avfattas

på den myndighets språk som

begär delgivningen och översändas på

diplomatisk väg.

Artikel 3

Framställning om delgivning skall

avfattas på franska språket eller vara

åtföljd av översättning till detta språk

och skall innehålla uppgifter om:

myndighet från vilken handlingen eller

beslutet härrör;

handlingens eller beslutets art;

beskrivning av brottet;

den tilltalades eller dömdes namn;

adressatens namn och adress.

Artikel 4

Den stat som mottagit framställning

om delgivning skall låta verkställa denna

genom formlöst överlämnande av handlingen

eller beslutet till adressaten antingen

på administrativ väg eller genom

rekommenderad postförsändelse med

mottagningskvitto, såframt icke den

stat som gjort framställningen uttryckligen

begärt, att delgivningen skall ske i

den form som föreskrives i den andra

statens lag. Bevis om delgivningen skall

lämnas i form av antingen daterat, av

adressaten underskrivet erkännande eller

postens mottagningskvitto eller intyg

av den myndighet som mottagit framställningen

utvisande att delgivning

skett, formen för delgivningen samt

dagen för dess verkställande. Beviset

skall omedelbart på diplomatisk väg

översändas till den stat som begärt delgivningen.

Därest delgivning icke kunnat ske,

skall den stat som mottagit framställningen,

på diplomatisk väg återställa

handlingen till den myndighet som påkallat

åtgärden och därvid uppgiva det

hinder som mött för delgivningen. Om

adressaten vägrat mottaga handlingen,

skall den stat som mottagit framställningen

så noggrant som möjligt angiva

under vilka omständigheter och av vilka

skäl mottagandet vägrats.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

33

Article 5

Les personnes domiciliées dans un des

deux Pays ne pourront étre condamnées

en leur absence par les autorités judiciaires

de 1’autre Pays, auxquelles elles

auront fait connaitre leur adresse, avant

l’expiration d’un délai d’un mois suivant

la remise d’un avis de citation au

Gouvernement du pays du domicile.

Artikel 5

Den som äger hemvist i ettdera landet

må ej dömas frånvarande av judiciell

myndighet i det andra landet, vilken han

underrättat om sin adress, med mindre

en månad förflutit sedan underrättelse

om stämningen överlämnats till hemvistlandets

regering.

II

Transmission et exécution des cominissions

rogatoires

Article 6

Les commissions rogatoires seront

décernées par les autorités judiciaires.

Elles seront rédigées en langue fran?aise

ou accompagnées d’une traduction dans

cette langue; toutefois le Gouvernement

suédois pourra demander la traduction

en langue suédoise des documents annexes.

Les commissions rogatoires seront

adressées par la voie diplomatique; en

cas d’urgence elles pourront étre adressées

directement:

en Suéde, å la Division Juridique du

Ministére des Affaires Etrangéres,

en France, au parquet de la juridiction

territorialement compétente,

å charge pour 1’autorité requérante

d’en envoyer un double par la voie

diplomatique.

Article 7

Les commissions rogatoires seront

exécutées conformément å la législation

de 1’Etat requis et dans la langue de cet

Etat.

II

Översändande av framställningar om bevisupptagning

och verkställande därav

Artikel 6

Framställning om bevisupptagning

skall beslutas av judiciell myndighet.

Den skall vara avfattad på franska språket

eller åtföljas av översättning till

detta språk, svenska regeringen likväl

obetaget att begära översättning till

svenska av bilagda handlingar.

Framställning om bevisupptagning

skall översändas på diplomatisk väg

men må i brådskande fall sändas direkt,

i Sverige till utrikesdepartementets

rättsavdelning,

i Frankrike till den i territoriellt

hänseende behöriga åklagarmyndigheten

(le parquet),

dock att den myndighet som gör sådan

framställning skall vara skyldig att

sända en kopia därav på diplomatisk

väg.

Artikel 7

Bevisupptagning skall verkställas i

enlighet med lagstiftningen i den stat

som mottagit framställning därom och

på dess språk.

Article 8

Sur sa demande expresse, 1’Etat

requérant sera informé en temps utile,

par 1’Etat requis, de la date et du lieu

d’exécution de la commission rogatoire

afin que les autorités ou parties intéressées

puissent y assister.

Artikel 8

På uttrycklig begäran därom skall

den stat som mottagit framställning om

bevisupptagning underrätta den andra

staten om dagen och platsen för dennas

verkställande i så god tid, att vederbörande

myndigheter eller parter kunna

inställa sig.

•i Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Article 9

Les commissions rogatoires exécutées

seront, dans tous les cas, renvoyées

sans délai par la voie diplomatique, avec

les piéces relatives å leur exécution.

Les piéces d’exécution ne seront pas

traduites.

Lorsque les commissions rogatoires

ne pourront pas étre exécutées, l’Etat

requis en informera immédiatement

1’Etat requérant, par la voie diplomatique,

en indiquant les raisons de l’inexécution.

III

Frais

Article 10

La notification des actes de procédure

et des décisions judiciaires et 1’exécution

des commissions rogatoires ne donneront

lieu qu’au remboursement des frais

entrainés par 1’intervention d’experts

ou d’officiers ministériels lorsque celle-ci

aura été demandée par l’Etat requérant.

IV

Comparution personelle des témoins et experts
Article

11

Si, dans une cause pénale, la comparution

personnelle d’un témoin ou d’un

expert est nécessaire, une demande sera

adressée, en langue francjaise ou avec

une traduction dans cette langue, par

la voie diplomatique. Le témoin ou

1’expert sera engagé å se rendre å

1’invitation qui lui sera faite. Dans ce

cas, les indemnités de voyage et de

séjour, calculées depuis la résidence

du témoin ou de 1’expert, seront au

moms égales å celles prévues par les

tarifs et réglements en vigueur dans

le Pays ou la comparution devra avoir

lieu.

Le témoin ou 1’expert, quelle que soit

sa nationalité, cité dans l’un des deux

Pays et comparaissant volontairement

Artikel 9

Sedan bevisupptagning verkställts,

skall i varje särskilt fall besked därom

jämte handlingarna rörande verkställigheten

utan dröjsmål översändas på

diplomatisk väg.

Verkställighetshandlingarna skola icke

översättas.

Kan begärd bevisupptagning icke

verkställas, skall den stat som mottagit

framställningen därom, omedelbart på

diplomatisk väg underrätta den stat

som påkallat åtgärden och därvid uppgiva

det hinder som mött.

III

Kostnader

Artikel 10

Kostnader för delgivning av rättegångshandlingar

och domstolsbeslut eller

för bevisupptagning må utkrävas

endast såvitt gäller utgifter för sakkunnigs

eller stämningsmans medverkan,

då sådan påkallats av den stat som

begärt åtgärden.

IV

Tittnens och sakkunnigas personliga inställelse
Artikel

11

År vittnes eller sakkunnigs personliga

inställelse nödvändig i ett brottmål,

skall framställning därom, avfattad

på franska språket eller åtföljd

av översättning till detta språk,

göras på diplomatisk väg. Vittnet eller

den sakkunnige skall uppmanas att

efterkomma kallelse som utfärdas på

honom. Om han gör detta, skall hans

ersättning för rese- och uppehållskostnader,

beräknade från bostadsorten,

vara minst likvärdig med den ersättning

som finnes fastställd i gällande

taxor och reglementen i det land där

inställelsen skall ske.

Vittne eller sakkunnig, som efter att

ha mottagit kallelse i ettdera landet

frivilligt inställer sig inför domare i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

35

devant les juges de l’autre Pays ne

pourra étre poursuivi ou détenu pour

des faits ou des condamnations de caractére

pénal antérieurs å son départ

du territoire de l’Etat requis. Cette

immunité cessera lorsque le témoin ou

l’expert, ayant eu la possibilité de

quitter le territoire de l’Etat requérant

durant un délai ininterrompu de trente

jours apres que sa présence n’était plus

requise par les autorités judiciaires,

sera demeuré néanmoins sur ce territoire.

V

Ecliange des caslers judiciaires

Article 12

Les Hautes Parties Contractantes se

donneront réciproquement avis des

condamnations pénales emportant inscription

au casier judiciaire sur leur

propre territoire, prononcées par les

autorités judiciaires de l’une d’elles å

1’encontre des ressortissants de l’autre.

Ces avis seront également donnés lorsque

le condamné apparaitra comme étant å

la fois le ressortissant des deux Hautes

Parties Contractantes.

Ils seront envoyés sans traduction par

la voie diplomatique.

Article 13

Les Hautes Parties Contractantes se

communiqueront les extraits du casier

judiciaire demandés par des magistrats

å 1’occasion de poursuites judiciaires.

Les demandes et extraits du casier

judiciaire seront adressés, sans traduction,

par la voie diplomatique et ne

donneront lieu au remboursement d’aucuns

frais.

VI

Dispositions finaics

Article 14

Au sens de la présente Convention,

1’expression «ressortissants» désigne:

1. En ce qui concerne la Suéde, les

ressortissants suédois.

det andra landet, må icke, oavsett sin

nationalitet, lagforas eller kvarhållas

för brottslig gärning eller straffdom

från tiden före hans avresa från det

land där han mottagit kallelsen. Denna

immunitet upphör, därest vittnet eller

den sakkunnige kvarstannat i det land

där inställelsen skett, oaktat han haft

möjlighet att lämna landet under en tid

av trettio sammanhängande dagar efter

det att hans närvaro icke längre påfordrades

av de judiciella myndigheterna.

V

Utväxling av straffregisterutdrag

Artikel 12

De Höga Fördragsslutande Parterna

skola underrätta varandra om straffdomar,

som av det ena landets judiciella

myndigheter avkunnas gentemot

det andra landets medborgare och som

äro av beskaffenhet att skola införas

i det förra landets straffregister. Underrättelse

skall lämnas även i fall där

den dömde framstår såsom medborgare

i båda de fördragsslutande staterna

samtidigt.

Underrättelserna skola sändas utan

översättning på diplomatisk väg.

Artikel 13

De Höga Fördragsslutande Parterna

skola tillställa varandra utdrag ur straffregistret,

när domare eller åklagare därom

gör framställning med anledning av

förundersökning och rättegång i brottmål.

Straffregisterutdrag och framställningar

därom skola utan översättning

befordras på diplomatisk väg; ersättning

för kostnaderna må ej utkrävas.

VI

Slutbestämmelser

Artikel 14

I detta avtal förstås med uttrycket

»medborgare»

1. såvitt angår Sverige, svenska medborgare;
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

2. En ce qui concerne la France,

tous les nationaux fran^ais, les ressortissants

de 1’Union Francaise et les

ressortissants des Etats et territoires

dont la France assure la représentation

sur le plan International.

Article 15

La présente Convention sera applicable,

en ce qui concerne la République

Francaise, å la France métropolitaine,

å 1’Algérie et aux departements francais

d’outre-mer.

Elle pourra, par un simple échange de

lettres entre les deux gouvernements,

étre étendue aux autres territoires non

métropolitains de la République Fran(jaise

et å ceux qu’elle représente sur le

plan international.

Article 16

La présente Convention sera ratifiée

et entrera en vigueur des 1’échange des

instruments de ratification qui aura

lieu å Stockholm aussitöt que faire se

pourra.

Elle demeurera en vigueur jusqu’å

1’expiration d’un délai de six mois å

compter du jour ou l’une des deux

Hautes Parties Contractantes aura déclaré

vouloir en faire cesser les effets.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

respectifs ont signé la présente Convention

et y ont apposé leur sceau.

Fait en double ä Paris, le 7 mars

1956.

2. såvitt angår Frankrike, franska

medborgare, medborgare i Franska Unionen

och medborgare i stater och områden,

vilka Frankrike företräder på det

internationella planet.

Artikel 15

Detta avtal är, i vad avser Franska

Republiken, tillämpligt på det europeiska

Frankrike, Algeriet och de transoceana

franska departementen.

Avtalet kan genom skriftväxling mellan

de båda regeringarna göras tillämpligt

på Franska Republikens övriga

områden utanför Europa och på områden

som Franska Republiken företräder på

det internationella planet.

Artikel 16

Detta avtal skall ratificeras och träder

i kraft med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten,

vilken skall äga rum

i Stockholm så snart ske kan.

Avtalet skall förbliva i kraft till utgången

av en sexmånadersfrist räknad

från den dag då endera av de Höga Fördragsslutande

Parterna förklarat sig

vilja försätta detsamma ur kraft.

Till bekräftande härav ha respektive

befullmäktigade ombud undertecknat

detta avtal och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Paris i två exemplar

den 7 mars 1956.

(Underskrifter)

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

37

Bilaga C

Översättning

Internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande

ämnen av internationell natur;

avslutad i Haag den 17 juli 1905 och undertecknad för Sveriges del samma dag;

ratificerad i Stockholm den 21 april 1909. Ratifikationsinstrumenten deponerade

i Haag den 24 april 1909.

Convention relative ä la procédure Konvention angående vissa till civilcivile

processen hörande ämnen

I. Communication (1’Actes Judiciaires et

Extrajudieiaires

Artide 1

En matiére civile ou commerciale, les

significations d’actes å destination de

personnes se trouvant å 1’étranger se feront,

dans les Etats contractants, sur une

demande du consul de l’Etat requérant

adressée å 1’autorité qui sera désignée

par l’Etat requis. La demande contenant

1’indication de 1’autorité de qui émane

l’acte transmis, le nom et la qualité

des parties, 1’adresse du destinataire, la

nature de l’acte dont il s’agit, doit étre

rédigée dans la langue de 1’autorité requise.

Cette autorité enverra au consul

la piéce prouvant la signification ou indiquant

le fait qui l’a empéchée.

Toutes les difficultés qui s’éléveraient

å 1’occasion de la demande du consul

seront réglées par la voie diplomatique.

Chaque Etat contractant peut déclarer,

par une communication adressée aux

autres Etats contractants, qu’il entend

que la demande de signification å faire

sur son territoire, contenant les mentions

indiquées å Falinéa ler, lui soit adressée

par la voie diplomatique.

Les dispositions qui précédent ne s’opposent

pas å ce que deux Etats contractants

s’entendent pour admettre la coin
-

I. Delgivning av jndiciclla och extrajudiciella

handlingar

Artikel 1

I fråga om delgivning av handlingar,

vilka angå rättsförhållanden av civil

eller kommersiell natur och äro avsedda

att tillställas i utlandet vistande personer,

skall för de fördragsslutande staterna

gälla, att då begäran om sådan delgivning

framställes av konsuln för den

stat, å vars sida delgivningen önskas,

hos myndighet, som angives av den stat,

där begäran framställes, denna begäran

skall efterkommas. Framställningen skall

angiva, av vilken myndighet handlingen

utfärdats, parternas namn och ställning,

mottagarens adress samt beskaffenheten

av den handling, varom fråga är; och

skall framställningen vara avfattad på

det språk, som brukas av den myndighet,

hos vilken framställningen sker. Samma

myndighet har sedermera att till konsuln

överlämna den handling, som utvisar

att delgivning skett eller det hinder,

som därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anledning

av sådan framställning uppstått,

skall utjämnas på diplomatisk väg.

Det står en var av de fördragsslutande

staterna fritt att i särskilt till de

övriga riktat meddelande påfordra, att

översändandet av sådana framställningar

om delgivning inom dess område,

vilka i första stycket omtalats, skall ske

på diplomatisk väg.

Förestående bestämmelser innefatta

ej hinder för två fördragsslutande stater

att överenskomma, det direkt skrift
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

munication directe entre leurs autorités

respectives.

Article 2

La signification se fera par les soins

de 1’autorité compétente de l’Etat requis.

Cette autorité, sauf les cas prévus dans

1’article 3, pourra se borner å effectuer

la signification par la remise de l’acte au

destinataire qui 1’accepte volontairement.

Article 3

Si l’acte å signifier est rédigé, soit

dans la langue de 1’autorité requise, soit

dans la langue convenue entre les deux

Etats intéressés, ou s’il est accompagné

d’une traduction dans l’une de ees langues,

1’autorité requise, au cas ou le désir

lui en serait exprimé dans la demande,

fera signifier l’acte dans la forme prescrite

par sa législation intérieure pour

1’exécution de significations analogues,

ou dans une forme spéciale, pourvu

qu’elle ne soit pas contraire å cette

législation. Si un pareil désir n’est pas

exprimé, 1’autorité requise cherchera

d’abord å effectuer la remise dans les

termes de 1’article 2.

Sauf entente contraire, la traduction

prévue dans 1’alinéa précédent sera certifiée

conforme par l’agent diplomatique

ou consulaire de l’Etat requérant ou par

un tradueteur assermenté de l’Etat

requis.

Article 4

L’exécution de la signification prévue

par les artides 1, 2 et 3 ne pourra étre

refusée que si l’Etat, sur le territoire

duquel elle devrait étre faite, la juge de

nature å porter atteinte å sa souveraineté

ou å sa sécurité.

växling mellan myndigheterna i de

båda staterna må ske.

Artikel 2

Delgivningen skall verkställas genom

försorg av vederbörande myndighet i

den stat, där begäran därom framställts.

Denna myndighet kan, utom i fall, som

1 artikel 3 avses, inskränka sig till att

verkställa delgivningen genom handlingens

överlämnande till mottagaren,

såvitt denne frivilligt mottager den.

Artikel 3

Om den handling, som skall delgivas,

är avfattad antingen på det språk, som

brukas av den myndighet, hos vilken

begäran om delgivningen skett, eller på

ett mellan vederbörande stater överenskommet

språk eller om handlingen är åtföljd

av en översättning till ettdera av

dessa språk, skall den anmodade myndigheten,

såvitt önskan härom uttalats i

den gjorda framställningen, låta delgiva

handlingen i den form, som för verkställande

av liknande delgivning är föreskriven

av lagstiftningen i den stat, myndigheten

tillhör, eller i en särskild form,

så vitt den icke strider mot samma

lagstiftning. Har en sådan önskan icke

uttryckts, skall myndigheten först söka

verkställa delgivningen på sätt i artikel

2 föreskrivits.

Så vitt ej annat överenskommits,

skall riktigheten av den i föregående

stycke omförmälda översättning vara

bestyrkt av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman i den stat, från vars sida

delgivningen begärts, eller av edsvuren

översättare i den stat, där delgivningen

skall ske.

Artikel 4

Verkställandet av delgivning, varom i

artiklarna 1, 2 och 3 förmäles, kan icke

förvägras, med mindre den stat, inom

vars område den skall äga rum, anser

den vara av beskaffenhet att kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess

säkerhet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

39

Article 5

La preuve de la signification se fera

au moyen, soit d’un récépissé daté et

légalisé du destinataire, soit d’une attestation

de 1’autorité de l’Etat requis,

constatant le fait, la forme et la date de la

signification.

Si l’acte å signifier a été transmis en

double exemplaire, le récépissé ou l’attestation

doit se trouver sur l’un des

doubles ou y étre annexé.

Article 6

Les dispositions des artides qui précédent

ne s’opposent pas:

1. å la faculté d’adresser directement

par la voie de la poste des actes aux intéressés

se trouvant å 1’étranger;

2. å la faculté pour les intéressés de

faire faire des significations directement

par les soins des officiers ministériels ou

des fonctionnaires compétents du pays de

destination;

3. å la faculté pour chaque Etat de

faire faire directement, par les soins de

ses agents diplomatiques ou consulaires,

les significations destinées aux personnes

se trouvant å 1’étranger.

Dans chacun de ees cas, la faculté

prévue n’existe que si des conventions

intervenues entre les Etats intéressés l’admettent

ou si, å défaut de conventions,

l’Etat sur le territoire duquel la signification

doit étre faite ne s’y oppose pas.

Cet Etat ne pourra s’y opposer lorsque,

dans le cas de 1’alinéa ler, numéro 3,

l’acte doit étre signifié sans contrainte

å un ressortissant de 1’Etat requérant.

Article 7

Les significations ne pourront donner

lieu au remboursement de taxes ou de

frais de quelque nature que ce soit.

Toutefois, sauf entente contraire,

l’Etat requis aura le droit d’exiger de

l’Etat requérant le remboursement des

frais occasionnés par 1’intervention d’un

officicr ministériel ou par 1’emploi d’une

forme spéciale dans les cas de 1’arliclc 3.

Artikel 5

Såsom bevis om delgivningen skall

gälla antingen ett av mottagaren utfärdat,

daterat och legaliserat mottagningsbevis

eller ett intyg av myndigheten

i den stat, där framställningen blivit

gjord, utvisande, att delgivning ägt rum,

formen, under vilken den skett, samt

dagen för delgivningen.

Har delgivningshandlingen översänts

i två exemplar, skall mottagningsbeviset

eller intyget tecknas å eller vidfogas det

ena av dessa.

Artikel 6

Genom förestående bestämmelser göres

ej inskränkning i:

1. befogenheten att översända handlingar

med posten direkt till vederbörande

i utlandet;

2. befogenheten att verkställa delgivning

omedelbart genom kompetenta

myndigheter i det land, där delgivningen

skall ske;

3. befogenheten för varje stat att

låta verkställa delgivning av handlingar

till i utlandet befintliga personer genom

sina egna diplomatiska eller konsulära

tjänstemän.

I varje av dessa fall består en befogenhet

endast, då mellan vederbörande

stater avslutade överenskommelser sådant

medgiva eller då, i brist av sådan

överenskommelse, den stat, på vars område

delgivningen skall ske, icke motsätter

sig densamma. Denna stat kan

icke motsätta sig delgivningen, då i det

fall, som här ovan under 3. avses, handlingen

utan användande av tvångsmedel

skall tillställas en undersåte i den stat,

från vars sida delgivningen önskas.

Artikel 7

För delgivningar få icke utkrävas avgifter

av något som helst slag.

Dock skall, där ej annat överenskommits,

den stat, hos vilken begäran om

delgivning framställts, äga att av den

stat, som begärt delgivningen, utkräva

ersättning för kostnader, som föranletts

av stämningsmäns medverkan vid del
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

givningen eller av användandet utav en

särskild form i fall, som i artikel 3 omförmälts.

II. Commissions rogatoires

Article 8

En matiére civile ou commerciale,

1’autorité judiciaire d’un Etat contractant

pourra, conformément aux dispositions

de sa législation, s’adresser par

commission rogatoire å 1’autorité compétente

d’un autre Etat contractant

pour lui demander de faire, dans son

ressort, soit un acte d’instruction, soit

d’autres actes judiciaires.

Article 9

Les commissions rogatoires seront

transmises par le consul de 1’Etat requérant

å 1’autorité qui sera désignée par

l’Etat requis. Cette autorité enverra au

consul la piéce constatant 1’exécution de

la commission rogatoire ou indiquant le

fait qui en a empéché 1’exécution.

Toutes les difficultés qui s’éléveraient

å 1’occasion de cette transmission seront

réglées par la voie diplomatique.

Chaque Etat contractant peut déclarer,

par une communication adressée

aux autres Etats contractants, qu’il

entend que les commissions rogatoires

å exécuter sur son territoire lui soient

transmises par la voie diplomatique.

Les dispositions qui précédent ne s’opposent

pas å ce que deux Etats contractants

s’entendent pour admettre la transmission

directe des commissions rogatoires

entre leurs autorités respectives.

Article 10

Sauf entente contraire, la commission

rogatoire doit étre rédigée, soit dans la

langue de 1’autorité requise, soit dans la

langue convenue entre les deux Etats

intéressés, ou bien elle doit étre accompagnée

d’une traduction faite dans une

II. Begäran om handräckning i rättegång

Artikel 8

I mål eller ärende av civil eller kommersiell

natur äger judiciell myndighet

i en av de fördragsslutande staterna att,

med iakttagande av bestämmelserna i

landets lagstiftning, hos behörig myndighet

i en annan av dessa stater göra

framställning om vidtagande av åtgärder

till utredning i målet eller ärendet eller

av andra till dess behandling hörande

åtgärder.

Artikel 9

Dylik framställning skall av konsuln

för den stat, från vars sida framställningen

skett, överlämnas till myndighet

som angives av den stat, där framställningen

göres. Denna myndighet har

sedermera att till konsuln överlämna

den handling, som utvisar att handräckningen

verkställts eller det hinder, som

därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anledning

av sådan framställnings överlämnande

uppstått, skall utjämnas på diplomatisk

väg.

Det står en var av de fördragsslutande

staterna fritt att i särskilt till de

övriga riktat meddelande påfordra, att

översändandet av framställningar om

handräckningar, som skola utföras inom

dess område, skall ske på diplomatisk

väg.

Förestående bestämmelser utgöra ej

hinder för två fördragsslutande stater att

överenskomma, det framställningar om

handräckning må direkt växlas mellan

myndigheterna i de båda staterna.

Artikel 10

Så framt ej annorlunda avtalats, skall

framställningen vara avfattad antingen

på det språk, som brukas av myndighet,

till vilken den är ställd, eller på ett mellan

vederbörande stater överenskommet

språk eller ock skall framställningen vara

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

41

de ees langues et certifiée conforme par

un agent diplomatique ou consulaire de

1’Etat requérant ou par un tradueteur

assermenté de 1’Etat requis.

Article 11

L’autorité judiciaire å laquelle la commission

rogatoire est adressée sera obligée

d’y satisfaire en usant des mémes

moyens de contrainte que pour l’exécution

d’une commission des autorités

de l’Etat requis ou d’une demande formée

å cet effet par une partie intéressée.

Ces moyens de contrainte ne sont pas

nécessairement employés s’il s’agit de la

comparution de parties en cause.

L’autorité requérante sera, si elle le

demande, informée de la date et du lieu

ou il sera procédé å la mesure sollicitée,

afin que la partie intéressée soit en état

d’y assister.

L’exécution de la commission rogatoire

ne pourra étre refusée que:

1. si 1’authenticité du document n’est

pas établie;

2. si, dans l’Etat requis, 1’exécution

de la commission rogatoire ne rentre pas

dans les attributions du pouvoir judiciaire;
3.

si l’Etat sur le territoire duquel

l’exécution devrait avoir lieu la juge de

nature å porter atteinte å sa souveraineté

ou å sa sécurité.

Article 12

En cas d’incompétence de 1’autorité

requise, la commission rogatoire sera

transmise d’office å 1’autorité judiciaire

compétente du méme Etat, suivant les

régles établies par la législation de celui-ci.

Article 13

Dans tous les cas ou la commission

rogatoire n’est pas exécutée par l’auto
-

åtföljd av en översättning till ettdera av

dessa språk, vilken översättning blivit

till riktigheten bestyrkt av diplomatisk

eller konsulär tjänsteman i den stat,

varifrån framställningen kommit, eller

av edsvuren översättare, tillhörande den

stat, där framställningen skett.

Artikel 11

Den judiciella myndighet, hos vilken

framställningen blivit gjord, är skyldig

att efterkomma denna med användande

av samma tvångsmedel, som då fråga är

om likartad framställning från annan

myndighet i den stat, förstnämnda myndighet

själv tillhör, eller en begäran, som

för dylikt ändamål gjorts av en part.

Dock skall skyldighet ej föreligga att

använda dessa tvångsmedel i fråga om

parts inställelse.

Därest den myndighet, av vilken

framställningen gjorts, så fordrar, skall

den underrättas om tiden och platsen för

den åtgärd, som i anledning av framställningen

skall äga rum, på det att part,

som så önskar, må vara i tillfälle att

därvid tillstädesvara.

Vidtagandet av den begärda åtgärden

kan förvägras endast,

1. om handlingens äkthet icke blivit

styrkt;

2. om i den stat, till vilken framställningen

skett, utförandet av den begärda

åtgärden icke tillkommer dömande

myndighet;

3. om den stat, inom vars område

åtgärden skall verkställas, anser den

vara av beskaffenhet att kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess

säkerhet.

Artikel 12

Därest den myndighet, till vilken

framställningen blivit gjord, icke är behörig

att vidtaga den begärda åtgärden,

skall framställningen, i enlighet med gällande.

bestämmelser, i tjänsteväg översändas

till behörig judiciell myndighet i

samma stat.

Artikel 13

I alla de fall, då den begärda åtgärden

icke vidtagits av den myndighet,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

nté requise, celle-ci en informera immédiatement

1’autorité requérante, en indiquant,

dans le cas de Farticle 11, les

raisons pour lesquelles 1’exécution de la

commission rogatoire a été refusée et,

dans le cas de Farticle 12, 1’autorité å

laquelle la commission est transmise.

Article 14

L’autorité judiciaire qui procéde å

1’exécution d’une commission rogatoire

appliquera les lois de son pays, en ce qui

concerne les formes å suivre.

Toutefois, il sera déféré å la demande

de 1’autorité requérante, tendant å ce

qu’il soit procédé suivant une forme

spéciale, pourvu que cette forme ne

soit pas contraire å la législation de

1’Etat requis.

Article 15

Les dispositions des artides qui précédent

n’excluent pas la faculté pour

chaque Etat de faire exécuter directement

par ses agents diplomatiques ou

consulaires les commissions rogatoires,

si des conventions intervenues entre les

Etats intéressés 1’admettent ou si 1’Etat

sur le territoire duquel la commission

rogatoire doit étre exécutée ne s’y

oppose pas.

Article 16

L’exécution des commissions rogatoires

ne pourra donner lieu au remboursement

de taxes ou de frais de quelque

nature que ce soit.

Toutefois, sauf entente contraire,

1’Etat requis aura le droit d’exiger de

1’Etat requérant le remboursement des

indemnités payées aux témoins ou aux

experts, ainsi que des frais occasionnés

par Fintervention d’un officier ministériel,

rendue nécessaire parce que les

témoins n’ont pas comparu volontairement,

ou des frais résultant de Fapplication

éventuelle de Farticle 14, alinéa 2.

till vilken framställningen blivit gjord,

åligger det denna myndighet att omedelbart

därom underrätta den myndighet,

från vilken framställningen utgått, samt

tillika angiva, därest sådant fall är för

handen, som i artikel 11 avses, de skäl,

på grund varav åtgärdens vidtagande

förvägrats, samt i fall, som i artikel 12

omtalas, till vilken myndighet framställningen

blivit översänd.

Artikel 14

Den judiciella myndighet, som vidtager

den begärda åtgärden, skall därvid

i fråga om de former, som böra iakttagas,

tillämpa sitt eget lands lagar. Dock

skall, där användning av en viss form

begärts av den myndighet, som gjort

framställningen, denna form iakttagas,

så framt den icke strider mot lagstiftningen

i det land, till vilket framställningen

skett.

Artikel 15

Genom bestämmelserna i förestående

artiklar upphäves icke den befogenhet,

som kan tillkomma stat, att låta handräckningsåtgärder

vidtagas direkt av

dess diplomatiska eller konsulära tjänstemän,

om antingen detta tillvägagångssätt

är genom fördrag mellan vederbörande

stater medgivet, eller den stat,

på vars område åtgärden skall verkställas,

icke motsätter sig dess vidtagande.

Artikel 16

För vidtagande av handräckningsåtgärder

få icke utkrävas avgifter av något

som helst slag.

Dock skall, där ej annat överenskommits,

den stat, där åtgärd begärts,

äga att av den stat, varifrån framställningen

skett, utkräva ersättning för vad

till vittnen eller sakkunniga blivit utbetalt

ävensom för kostnader, som föranletts

av stämningsmäns medverkan

vid delgivning, när sådan påkallats därav

att vittnen icke frivilligt inställt

sig, eller för kostnader, som uppstått

då bestämmelsen i artikel 14 andra

punkten kommit till användning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

43

III. Cautiou judieatum sol vi

Artide 17

Aucune caution ni dépöt, sous quelque

•dénomination que ce soit, ne peut étre

imposé, å raison soit de leur qualité

d’étrangers, soit du défaut de domicile ou

de résidence dans le pays, aux nationaux

d’un des Etats contractants, ayant leur

domicile dans l’un de ees Etats, qui seront

demandeurs ou intervenants devant

les tribunaux d’un autre de ees Etats.

La méme régle s’applique au versement

qui serait exigé des demandeurs ou

intervenants pour garantir les frais judiciaires.

Les conventions par lesquelles des

Etats contractants auraient stipulé pour

leurs ressortissants la dispense de la

caution judieatum solvi ou du versement

des frais judiciaires sans condition de

domicile continueront å s’appliquer.

Article 18

Les condamnations aux frais et dépens

du procés, prononcées dans un des Etats

contractants contre le demandeur ou l’intervenant

dispensés de la caution, du dépöt

ou du versement en vertu soit de

1’article 17, alinéas 1 et 2, soit de la loi

de l’Etat ou 1’action est intentée, seront,

sur une demande faite par la voie

diplomatique, rendues gratuitement exécutoires

par l’autorité compétente dans

chacun des autres Etats contractants.

La méme régle s’applique aux décisions

judiciaires par lesquelles le montant

des frais du procés est fixé ultérieurement.

Les dispositions qui précédent ne

s’opposent pas å ce que dcux Etats

contractants s’entendent pour permettre

que la demande d’exequatur soit aussi

faite direetement par la partic intcressée.

III. Ports skyldighet att ställa säkerhet

Artikel 17

Där undersåte i en av de fördragsslutande

staterna, med hemvist i någon

av dem, är kärande eller mellankommande

part vid domstol i en annan av

dessa stater, må han icke, på grund av

sin egenskap av utlänning eller i följd

av saknaden av hemvist eller uppehållsort

inom landet, förpliktas att ställa

borgen eller annan säkerhet, under vad

namn det vara må.

Detsamma skall gälla med avseende å

skyldighet, som kan åligga kärande eller

mellankommande part, att verkställa

deposition till täckande av ersättning,

vilken skall till domstolen utgå.

Konventioner, varigenom mellan särskilda

fördragsslutande stater överenskommits,

att undersåtar i det ena landet

skola, oavsett deras hemvist, i det andra

vara befriade från att ställa säkerhet för

rättegångskostnader eller att nedsätta

penningar till täckande av ersättning åt

domstol, skola fortfarande äga kraft.

Artikel 18

Har i en av de fördragsslutande staterna

kärande eller mellankommande

part, som antingen på grund av bestämmelserna

i artikel 17 första och andra

styckena eller i följd av lagstiftningen

i den stat, där rättegång varit anhängiggjord,

är fritagen från att ställa säkerhet

eller verkställa deposition, varom ovan

sagts, dömts att betala rättegångskostnader,

skall på därom i diplomatisk

väg gjord framställning denna dom i en

var av de övriga fördragsslutande staterna

kostnadsfritt göras av därtill

kompetent myndighet verkställbar.

Samma regel gäller med avseende å

domstolsbeslut, varigenom rättegångskostnadernas

belopp blivit senare bestämt.

Förestående bestämmelser innefatta

icke hinder för två fördragsslutande stater

att överenskomma, det begäran att

erhålla förordnande om verkställighet

även må kunna framställas direkt av

part.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

Artide 19

Les décisions relatives aux frais et

dépens seront déclarées exécutoires sans

entendre les parties mais sauf recours

ultérieur de la partie condamnée, conformément

å la législation du pays ou l’exécution

est poursuivie.

L’autorité compétente pour statuer sur

la demande d’exequatur se bornera å examiner:
1.

si, d’aprés la loi du pays ou la

condamnation a été prononcée, l’expédition

de la décision réunit les conditions

nécessaires å son authentidté;

2. si, d’aprés la méme loi, la décision

est passée en force de chose jugée;

3. si le dispositif de la décision est

rédigé, soit dans la langue de 1’autorité

requise, soit dans la langue convenue

entre les deux Etats intéressés, ou bien

s’il est accompagné d’une traduction,

faite dans une de ees langues et, sauf

entente contraire, certifiée conforme par

un agent diplomatique ou consulaire de

1’Etat requérant ou par un tradueteur

assermenté de 1’Etat requis.

Pour satisfaire aux conditions prescrites

par 1’alinéa 2, numéro 1 et 2, il

suffira d’une déclaration de 1’autorité

compétente de l’Etat requérant constatant

que la décision est passée en force

de chose jugée. La compétence de cette

autorité sera, sauf entente contraire,

certifiée par le plus haut fonetionnaire

préposé å 1’administration de la justice

dans l’Etat requérant. La déclaration

et le certificat dont il vient d’étre parlé

doivent étre rédigés ou traduits conformément

å la régle contenue dans 1’alinéa,

2, numéro 3.

IT. Assistance jiidicialre gratnite

Artide 20

Les ressortissants de chacun des Etats

contractants seront admis dans tous les

Artikel 19

Beslut angående rättegångskostnader

skall utan parternas hörande förklaras

verkställbart, men skall den dömda parten

äga den rätt till klagan, som lagstiftningen

i det land, där verkställigheten

sökes, medgiver honom.

Myndighet, som är behörig att besluta

i anledning av framställd begäran om erhållande

av verkställighet, skall inskränka

sig att undersöka:

1. om, enligt lagen i det land, där

domen blivit meddelad, den handling,

på grund varav verkställigheten sökes,

uppfyller de för dess formella giltighet

uppställda villkor;

2. om enligt samma lag domen vunnit

laga kraft;

3. om den del av domen, som innefattar

själva åläggandet, är avfattad antingen

på det språk, som brukas av den

myndighet, hos vilken verkställighet

sökes, eller på ett mellan vederbörande

stater överenskommet språk eller ock är

åtföljd av en översättning till ett av

dessa språk, vilken, så vitt ej annorlunda

avtalats, blivit till riktigheten bestyrkt

av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman i den stat, varifrån framställningen

skett, eller av edsvuren översättare,

tillhörande den stat, där verkställigheten

sökes.

Såsom bevis att de i andra stycket

under 1. och 2. uppställda förutsättningar

äro uppfyllda skall gälla ett av

kompetent myndighet i den stat, varifrån

framställningen utgått, utfärdat

bevis, att domen vunnit laga kraft.

Denna myndighets kompetens skall, så

framt ej annorlunda avtalats, vara intygad

av den högsta myndigheten inom

justitieförvaltningen i samma stat. Bevis

och intyg, varom nu nämnts, måste vara

avfattade eller översatta enligt bestämmelsen

under 3. i andra stycket här

ovan.

IV. Kostnadsfri rättshjälp

Artikel 20

Undersåtar i en var av de fördragsslutande

staterna skola i alla andra av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

45

autres Etats contractants au bénéfice de

1’assistance judiciaire gratuite, comme

les nationaux eux-mémes, en se conformant

å la législation de 1’Etat ou l’assistance

judiciaire gratuite est réclamée.

Article 21

Dans tous les cas, le certificat ou la

déclaration d’indigence doit étre délivré

ou recjue par les autorités de la résidence

habituelle de 1’étranger, ou, å défaut de

celles-ci, par les autorités de sa résidence

actuelle. Dans le cas ou ees derniéres

autorités n’appartiendraient pas å un

Etat contractant et ne recevraient pas

ou ne délivreraient pas des certificats ou

des déclarations de cette nature, il suffira

d’un certificat ou d’une déclaration,

délivré ou re§ue par un agent diplomatique

ou consulaire du pays auquel

1’étranger appartient.

Si le requérant ne réside pas dans le

pays ou la demande est formée, le certificat

ou la déclaration d’indigence sera

légalisé gratuitement par un agent diplomatique

ou consulaire du pays ou le

document doit étre produit.

Article 22

L’autorité compétente pour délivrer

le certificat ou recevoir la déclaration

d’indigence pourra prendre des renseignements

sur la situation de fortune

du requérant auprés des autorités des

autres Etats contractants.

L’autorité chargée de statuer sur la

demande d’assistance judiciaire gratuite

conserve, dans les limites de ses attributions,

le droit de contröler les certificats,

déclarations et renseignements qui lui

sont fournis.

Article 23

Si le bénéfice de 1’assistance judiciaire

gratuite a été accordé au ressortissant

d’un des Etats contractants, les significations

relatives au méme procés qui

seraient å faire dans un autre de ees

Etats ne pourront donner lieu qu’au

remboursement par 1’Etat requérant å

l’Etat requis des frais occasionnés par

1’emploi d’une forme spéciale en vertu

de 1’article 3.

dessa stater åtnjuta enahanda förmån av

kostnadsfri rättshjälp, som i överensstämmelse

med gällande föreskrifter i det

land, där rättshjälpen sökes, tillkommer

landets egna undersåtar.

Artikel 21

I fråga om utlännings medellöshet

skall i varje fall bevis utfärdas eller

förklaring upptagas av myndighet i hans

boningsort eller, om han ej har fast bostad,

av myndighet å den ort, där han

för tillfället uppehåller sig. I det fall

att dessa myndigheter skulle tillhöra

annan stat än någon av de fördragsslutande

och av dem dylika bevis ej utfärdades

eller förklaringar upptoges, må

av diplomatisk eller konsulär tjänsteman

för det land, utlänningen tillhör, utfärdat

bevis eller upptagen förklaring tillerkännas

vitsord.

Om sökanden icke uppehåller sig i

det land, där rättshjälpen begäres, skall

beviset eller förklaringen om hans medellöshet

utan avgift legaliseras av en diplomatisk

eller konsulär tjänsteman för

det land, i vilket handlingen skall företes.

Artikel 22

Myndighet, som äger utfärda fattigdomsbevis

eller upptaga förklaring om

medellöshet, kan hos myndigheter i övriga

fördragsslutande stater inhämta

upplysningar angående sökandens förmögenhetsvillkor.

Den myndighet, vilken det åligger

att besluta över gjord ansökning om

kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom

gränsen av sin behörighet rätten att

pröva de bevis, förklaringar och upplysningar,

vilka densamma föreläggas.

Artikel 23

Har fri rättshjälp medgivits undersåte

i någon av de fördragsslutande staterna,

skola för delgivningar, som hava

avseende å samma rättegång och verkställts

i eu annan av dessa stater, inga

andra ersättningar kunna av den stat,

där delgivningen sökts, utkrävas hos den

stat, som begärt delgivningen, än ersättning

för kostnader, som genom användningen

av en särskild form enligt artikel

3 uppkommit.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

Dans le méme cas, 1’exécution de commissions

rogatoires ne donnera lieu

qu’au remboursement par l’Etat requérant

å l’Etat requis des indemnités

payées aux témoins ou aux experts,

ainsi que des frais nécessités par l’application

éventuelle de 1’article 14,

alinéa 2.

V. (''ontrainte par corps

Article 24

La contrainte par corps, soit comme

moyen d’exécution, soit comme mesure

simplement conservatoire, ne pourra pas,

en matiére civile ou commerciale, étre

appliquée aux étrangers, appartenant å

un des Etats contractants dans les cas ou

elle ne serait pas applicable aux ressortissants

du pays. Un fait qui peut étre

invoqué par un ressortissant domicilié

dans le pays, pour obtenir la levée de la

contrainte par corps, doit produire le

méme effet au profit du ressortissant

d’un Etat contractant, méme si ce fait

s’est produit å 1’étranger.

YL Dispositions finales

Article 25

La présente Convention sera ratifiée et

les ratifications en seront déposées å La

Haye, des que six des Hautes Parties

Contractantes seront en mesure de le

faire.

Il sera dressé de tout dépöt de ratifications

un procés-verbal, dont une

copie, certifiée conforme, sera remise

par la voie diplomatique å chacun des

Etats contractants.

Article 26

La présente Convention s’applique de

plein droit aux territoires européens des

Etats contractants.

Si un Etat contractant en désire la

mise en vigueur dans ses territoires, possessions

ou colonies, situés hors de

1’Europe, ou dans ses circonscriptions

I fall, som nu sagts, må verkställandet

av handräckning i rättegång ej heller föranleda

utkrävande mellan staterna av

annan ersättning än för belopp, utbetalda

till vittnen och sakkunniga, eller för

utlägg, som förorsakats genom tillämpning

av bestämmelserna i artikel 14

andra stycket.

V. Bysättning

Artikel 24

I mål eller ärende, som ej angår brottslig

gärning, må bysättning ej, vare sig

såsom exekutionsmedel eller såsom säkerhetsåtgärd,

komma till användning

på utlänningar, tillhörande någon av de

fördragsslutande staterna, annorledes

än i de fall, där sådan åtgärd kan användas

gentemot landets egna undersåtar.

Omständighet, som av en landets

egen undersåte, bosatt inom detsamma,

kan åberopas såsom grund för upphävande

av bysättning, skall medföra samma

verkan till förmån för en undersåte av

någon av de övriga fördragsslutande

staterna även för det fall att samma omständighet

inträffat i utlandet.

VI. Slutbestämmelser

Artikel 25

Denna konvention skall ratificeras och

ratifikationsinstrumenten skola deponeras

i Haag, så snart sex av de höga fördragsslutande

parterna äro i tillfälle därtill.

Vid varje deponering av ratifikationsinstrument

skall ett protokoll uppsättas,

varav en behörigen styrkt avskrift

på diplomatisk väg skall tillställas en

var av de fördragsslutande staterna.

Artikel 26

Denna konvention skall tillämpas

inom de fördragsslutande staternas europeiska

områden.

Om en fördragsslutande stat skulle

önska densammas försättande i gällande

kraft beträffande sina utomeuropeiska

områden, besittningar eller kolonier, el
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

47

consulaires judiciaires, il notifiera son

intention å cet effet par un acte, qui

sera déposé dans les archives du Gouvernement

des Pays-Bas. Celui-ci en enverra,

par la voie diplomatique, une

copie, certifiée conforme, å chacun des

Etats contractants. La Convention entrera

en vigueur dans les rapports entre

les Etats qui répondront par une déclaration

affirmative å cette notification

et les territoires, possessions ou colonies,

situés hors de 1’Europe, et les

circonscriptions consulaires judiciaires,

pour lesquels la notification aura été

faite. La déclaration affirmative sera

déposée, de méme, dans les archives du

Gouvernement des Pays-Bas, qui en

enverra, par la voie diplomatique, une

copie, certifiée conforme, å chacun des

Etats contractants.

Article 27

Les Etats représentés å la quatriéme

Conférence de droit international privé

sont admis å signer la présente Convention

jusqu’au dépöt des ratifications

prévu par 1’article 25, alinéa ler.

Apres ce dépot, ils seront toujours

admis å y adhérer purement et simplement.

L’Etat qui désire adhérer notifie

son intention par un acte qui sera déposé

dans les archives du Gouvernement des

Pays-Bas. Celui-ci en enverra, par la

voie diplomatique, une copie, certifiée

conforme, å chacun des Etats contractants.

Article 28

La présente Convention remplacera la

Convention de droit international privé

du 14 novembre 1896 et le Protocole

Additionnel du 22 mai 1897.

Elle entrera en vigueur le soixantiéme

jour å partir de la date ou tous les Etats

signataires ou adhérents de la Convention

du 14 novembre 1896 auront déposé

ler inom sina konsulära jurisdiktionsområden,

skall denna stat för sådant

ändamål tillkännagiva denna sin avsikt

uti en handling, vilken skall deponeras i

nederländska regeringens arkiv. Ifrågavarande

regering skall på diplomatisk

väg tillställa en var av de fördragsslutande

staterna en behörigen styrkt avskrift

av sagda handling. Konventionen skall

träda i kraft mellan å ena sidan de stater,

som besvara detta tillkännagivande

med en förklaring om godkännande av

detsamma, och å andra sidan de utomeuropeiska

områden, besittningar eller

kolonier ävensom de konsulära jurisdiktionsområden,

med avseende å vilka

tillkännagivandet gjorts. Förklaringen

om godkännandet skall ävenledes deponeras

i nederländska regeringens arkiv,

vilken regering på diplomatisk väg

skall tillställa en var av de fördragsslutande

staterna en behörigen styrkt avskrift

av densamma.

Artikel 27

De stater, som voro representerade vid

4:de konferensen för internationell privaträtt,

äga rätt att underteckna denna

konvention ända till den i artikel 25

mom. 1 omförmälda tidpunkten för

ratifikationsinstrumentens deponerande.

Efter denna tidpunkt skola de alltid

äga rätt att utan vidare ansluta sig till

densamma. Den stat, som önskar att ansluta

sig till konventionen, skall tillkännagiva

denna sin avsikt i en skriftlig

handling, som skall deponeras i nederländska

regeringens arkiv. Denna regering

skall på diplomatisk väg tillställa

en var av de fördragsslutande staterna

en behörigen styrkt avskrift av sagda

handling.

Artikel 28

Denna konvention skall ersätta den

internationella privaträttskonventionen

av den 14 november 1896 och tilläggsprotokollet

av den 22 maj 1897.

Konventionen träder i kraft på den

sextionde dagen från den dag, då alla

de stater, som undertecknat eller anslutit

sig till konventionen den 14 november

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

leurs ratifications de la présente Convention,

et au plus tard le 27 avril 1909.

Dans le cas de 1’article 26, alinéa 2,

elle entrera en vigueur quatre mois

aprés la date de la déclaration affirmative

et, dans le cas de 1’article 27, alinéa 2, le

soixantiéme jour aprés la date de la notification

des adhésions.

Il est entendu que les notifications

prévues par 1’article 26, alinéa 2, ne pourront

avoir lieu qu’aprés que la présente

Convention aura été mise en vigueur conformément

å 1’alinéa 2 du présent

article.

Article 29

La présente Convention aura une durée

de 5 ans å partir de la date indiquée

dans 1’article 28, alinéa 2, pour sa mise

en vigueur.

Ce terme commencera å courir de cette

date, méme pour les Etats qui auront

fait le dépöt aprés cette date ou qui

auront adhéré postérieurement et aussi

en ce qui concerne les déclarations

affirmatives faites en vertu de 1’article

26, alinéa 2.

La Convention sera renouvelée taciternent

de cinq ans en cinq ans, sauf dénonciation.

La dénonciation devra étre notifiée, au

moms six mois avant 1’expiration du

terme visé aux alinéas 2 et 3, au Gouvernement

des Pays-Bas, qui en donnera

connaissance å tous les autres Etats.

La dénonciation peut ne s’appliquer

qu’aux territoires, possessions ou colonies,

situés hors de 1’Europe, ou aussi

aux circonscriptions consulaires judiciaires,

compris dans une notification

faite en vertu de 1’article 26, alinéa 2.

La dénonciation ne produira son effet

qu’å l’égard de 1’Etat qui 1’aura notifiée.

La Convention restera exécutoire pour

les autres Etats contractants.

1896, hava deponerat sina ratifikationsinstrument

för nu förevarande konvention

och senast den 27 april 1909.

I det fall, som beröres i artikel 26

mom. 2, skall konventionen träda i kraft

4 månader efter dagen för förklaringen

om godkännande, och i det fall, som behandlas

i artikel 27 mom. 2, på sextionde

dagen efter dagen för tillkännagivandet

om anslutning till konventionen.

Det är överenskommet att de tillkännagivanden,

som omnämnas i artikel

26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än

förevarande konvention i enlighet med

mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.

Artikel 29

Denna konvention skall gälla i fem

år, räknat från den dag, som angives i

artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess

ikraftträdande.

Denna tid börjar löpa från ovanangivna

dag jämväl för de stater, som

antingen efter sagda dag verkställt deponeringen

av sina ratifikationsinstrument

eller senare anslutit sig till konventionen,

och gäller denna bestämmelse

även för det fall att förklaringar om godkännande

i enlighet med artikel 26 mom.

2 avgivits.

Konventionen skall anses, utan vidare

tillkännagivande, förnyad för fem år i

sänder, därest den icke uppsäges.

Uppsägning skall tillkännagivas för

nederländska regeringen minst 6 månader

före utgången av de i mom. 2 och 3

angivna tider, och skall nederländska

regeringen härom underrätta samtliga

de andra staterna.

Uppsägning kan inskränkas till att

avse endast utomeuropeiska områden,

besittningar eller kolonier ävensom konsulära

jurisdiktionsområden, upptagna

i ett i enlighet med bestämmelsen i artikel

26 mom. 2 avfattat tillkännagivande.

Uppsägningen äger verkan blott gentemot

stat, som notificerat densamma.

För övriga stater bibehåller konventionen

sin giltighet.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560401

Doktrin (4)

  1. Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp, SvJT 1991 s. 497, på s. 504 · Fritt tillgänglig
  2. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1974 s. 766, på s. 770, 772 · Fritt tillgänglig
  3. Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål, SvJT 1965 s. 286, på s. 291 · Fritt tillgänglig
  4. Om juridiska personers ställning enligt 1905 och 1954 års civilprocess-konventioner, SvJT 1961 s. 600, på s. 601, 602 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:245 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar. a1 i texten
  2. 1LU 1956:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. s. 1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1974 s. 766 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 770 · s. 772 i texten
  2. SvJT 1961 s. 600 Om juridiska personers ställning enligt 1905 och 1954 års civilprocess-konventioner s. 601 · s. 602 i texten
  3. SvJT 1991 s. 497 Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp s. 504 i texten
  4. SvJT 1965 s. 286 Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål s. 291 i texten