Sök i Ratio Lex

Angående eftergivande av viss återbetalningsskgldighet till statsverket

1956-03-09 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:115, Angående eftergivande av viss återbetalningsskgldighet till statsverket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1956

1

Kr 115

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående eftergivande

av viss återbetalningsskgldighet till statsverket; given

Stockholms slott den 9 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9

mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, följande.

Enligt kungörelse den 11 juni 1948 (nr 323), vilken trädde i kraft den 1

juli samma år och gällde intill den 1 januari 1953, skulle till vissa innehavare

av mindre jordbruk utgå producent- eller kontantbidrag. Bidragskungörelsens

1—3 §§ innehöll inledande bestämmelser. I dess 1 § stadgades,

att bidraget som regel skulle utgå såsom producentbidrag i förhållande till

den mängd mjölk och grädde, som brukaren levererade till mejeri. Bidrag

kunde dock utgå även till mjölkproducent, som på grund av brukningsdelens

läge under hela eller större delen av året var förhindrad att leverera

mjölk till mejeri eller som, utan att dylikt hinder förelåg, levererade mjölk

till annan än mejeri för att tillgodose ett lokalt behov, som ej kunde täckas

1 Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 115

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956

genom leveranser från annan brukningsdel eller från mejeri. I dylikt fall

utgick bidraget såsom kontantbidrag i förhållande till det antal kor, som

genomsnittligt fanns på brukningsdelen under åren 1944—1946. För utarrenderad

brukningsdel tillkom bidragsrätten arrendatorn. Ärenden rörande

producent- och kontantbidrag avgjordes, om ej annat stadgades, av vederbörande

lantbruksnämnd (2 §). Bidragsrätten reglerades i kungörelsens 4—

8 §§. Rätt till bidrag tillkom varje enskild jordbrukare, som den 1 juli 1948

innehade en brukningsdel med en åkerareal av högst 10 hektar. Bidrag kunde

dock beviljas även åt innehavare av större brukningsdel, därest avkastningsförmågan

på grund av dålig ägoanordning eller dålig beskaffenhet hos

åkerjorden var så låg, att den motsvarade avkastningsförmågan hos en genomsnittlig

fastighet i orten med en åkerareal av högst 10 hektar och utan

annan naturtillgång. Om brukningsdelen översteg 10 hektar, skulle bidrag

dock utgå endast om brukaren med hänsyn till övriga för honom föreliggande

inkomstmöjligheter kunde anses vara i behov av bidraget (4 § 1

inom.).

Bidrag kunde under vissa förutsättningar utgå även till enskild jordbrukare,

vilken förvärvat eller arrenderat brukningsdel efter den 30 juni 1948.

De i kungörelsen angivna förutsättningarna härför förelåg i följande två

fall [4 § 2 inom. a) och b)].

a) Den föregående innehavaren av brukningsdelen hade enligt tidigare

återgivna bestämmelser varit berättigad till bidrag, varjämte den nye brukaren

antingen övertagit brukningsdelen efter make eller eljest på grund av

släktskap eller annat förhållande stått den föregående innehavaren nära och

redan före den 1 juli 1948 helt eller huvudsakligen skött jordbruket å brukningsdelen.

b) Brukningsdelen var i behov av yttre rationalisering och brukaren kunde

beräknas ha möjlighet att först sedan sådan rationalisering kommit till

stånd uppnå en tillfredsställande bärgning, varjämte med hänsyn härtill och

till omständigheterna i övrigt ett särskilt stöd till brukaren kunde anses

befogat.

Om bidragsberättigad arrendator avled och arrendet övertogs av dödsboet

eller någon av dödsbodelägarna kunde, om så fanns skäligt, bidrag utgå

under återstoden av den löpande arrendetiden, även om nyss angivna förutsättningar

icke var för handen (4 § 3 inom.).

Ingen fick samtidigt åtnjuta bidrag för mer än en brukningsdel eller uppbära

såväl producent- som kontantbidrag. Om någon innehade flera brukningsdelar,

för vilka bidrag kunde utgå, ägde han själv bestämma, för vilken

av dessa han skulle uppbära bidrag (6 §).

Till jordbrukare, som den 1 juli 1948 innehade bidragsberättigad brukningsdel,

utgick bidrag under hela den tid han innehade fastigheten. Detsamma

gällde maka, som övertagit brukningsdel efter avliden make, ävensom

person, som på grund av släktskap med föregående brukare tillerkänts

rätt till producentbidrag. Då bidrag tillerkänts ny brukare på grund av fastighetens

behov av rationalisering, utgick detsamma endast under tid, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956

3

lantbruksnämnden bestämde. Vid dylikt avgörande skulle beaktas, att bidraget

borde upphöra, då erforderlig yttre rationalisering av brukningsdelen

kommit till stånd, eller behovet av bidraget eljest bortfallit, eller om brukaren

utan bärande skäl underlåtit att begagna sig av föreliggande möjlighet

att genomföra sådan rationalisering (7 §).

Såsom förut angivits utgick bidrag endast under vissa bestämda förutsättningar

till den, som tillträdde en brukningsdel efter den 30 juni 1948.

Med hänsyn till betydelsen att inför ägobyte på förhand äga klarhet om

fortsatt bidragsrätt, stadgades skyldighet för lantbruksnämnd att på förfrågan

av den, som efter nyssnämnda datum ämnade förvärva eller arrendera

brukningsdel, lämna besked huruvida han kunde erhålla bidrag (8 §).

Beträffande bidragsbeloppen stadgades i kungörelsens 9—11 §§.

Kungörelsens 12—18 §§ innefattade bestämmelser om utbetalande av bidrag

in. in. Bidragen utbetalades av det mejeri, till vilket mjölkproducenten

levererat mjölk eller grädde eller, beträffande kontantbidrag, inom vars

verksamhetsområde bidragstagarens brukningsdel låg. Utbetalning skedde

halvårsvis. Producentbidrag utbetalades dock först efter kalenderårets slut,

därest det på första halvåret belöpande bidragsbeloppet icke översteg 30

kronor. Om det vid kalenderårets slut visade sig, att producent för första

halvåret uppburit större belopp än som tillkom honom i producentbidrag

för hela året, skulle det överskjutande beloppet återbetalas. Sådan återbetalningsskyldighet

skulle dock icke föreligga, om bidragsrätten upphört före

årets slut (12 §).

Producentbidrag utgick utan ansökan till jordbrukare, som den 1 juli

1948 innehade brukningsdel, vars åkerareal ej översteg 10 hektar. I andra

fall skulle ansökan om producentbidrag göras hos lantbruksnämnden. För

att komma i åtnjutande av kontantbidrag skulle brukare göra ansökan hos

lantbruksnämnden (13 §).

Kungörelsens 19—24 §§ innehöll ansvarsbestämmelser. I 25 § stadgades,

att lantbruksstyrelsen ägde meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordrades

för kungörelsens tillämpning ävensom meddela undantag från bestämmelserna

i 3—6 §§.

I skrivelse den 5 mars 1955 har lantbruksstyrelsen hemställt, att Kungl.

Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att utverka bemyndigande för styrelsen att

efter framställning av lantbruksnämnd efterskänka fordringsanspråk, som i

vissa fall uppkommit genom för stor eller eljest felaktig utbetalning av bidrag

enligt kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 323) om producent- och kontantbidrag

till vissa innehavare av mindre jordbruk. Enligt en av styrelsen

företagen undersökning uppgår de kända, felaktigt uppburna eller utbetalade

bidragen till ett sammanlagt belopp av cirka 250 000 kronor. För

ännu icke kända, felaktigt uppburna eller utbetalade bidrag kan enligt styrelsen

beräknas härutöver tillkomma ett belopp av högst 50 000 kronor.

Över lantbruksstyrclsens framställning har, efter remiss, yttrande avgivits

av statskontoret den 21 mars 1955 och av riksräkenskapsverket den 27

januari 1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956

Lantbrnksstijrelsen framhåller i sin skrivelse, att det under den tid, då

producent- och kontantbidrag utgick enligt bestämmelserna i kungörelsen

1948: 323, icke kunde undvikas, att bidrag i viss utsträckning kom att utgå

till personer, som icke var berättigade till dylikt bidrag. Lantbruksnämnderna

har dock, så snart någon felaktig utbetalning upptäckts, återkrävt dylika

bidragsbelopp i den mån så varit möjligt. Vid den omprövning av producentbidragen,

som ägde rum i anledning av införandet utav nya bidragsbestämmelser

enligt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 787), framkom

att brukare i ytterligare ett stort antal fall utan nämndernas vetskap uppburit

bidrag, efter det att de upphört att vara bidragsberättigade, eller utan

att över huvud ha varit berättigade till bidrag. Styrelsen har, för att bilda

sig en uppfattning om i vilken utsträckning detta förekommit, anmodat

lantbruksnämnderna att till styrelsen inkomma med såvitt möjligt fullständiga

uppgifter om dylika fall. De av nämnderna därvid redovisade fallen

kan enligt styrelsen i stort sett hänföras till någon av följande grupper.

1. Brukare, som tillerkänts bidrag, har fortsatt att uppbära bidraget även

sedan bidragsrätten upphört på grund av att brukningsenheten överlåtits

till person, som avses i 4 § 2 mom. a) kungörelsen 1948: 323. Överlåtelsen

har därvid icke anmälts till lantbruksnämnden och ej heller genom vederbörande

ortsombud eller mejeri kommit till nämndens kännedom. 73 dylika

fall har redovisats. Det sammanlagda beloppet felaktigt uppburna bidrag

uppgår i dessa fall till i runt tal 44 600 kronor.

Utan lantbruksnämnds kännedom har vidare i 27 liknande fall, där överlåtelsen

skett till oskyld person, överlåtaren oberoende härav fortsatt att

uppbära bidraget. I dessa fall, vilka som regel gällt kontantbidrag, uppgår

de felaktigt uppburna beloppen till omkring 11 700 kronor.

2. Brukare, som tillerkänts bidragsrätt, har utan att det kommit till lantbruksnämndens

kännedom avlidit eller överlåtit brukningsenheten till annan.

Bidraget har därefter uppburits av efterträdaren (dödsbo eller enskild),

utan att denne anmält förhållandet eller ansökt om bidrag. Bidragsrätten

har vid sedermera företagen prövning eller vid den nu gjorda genomgången

befunnits icke kunna överflyttas på efterträdaren. 178 sådana fall har rapporterats.

De felaktigt uppburna beloppen uppgår till cirka 124 000 kronor.

När förre brukaren bott kvar på brukningsenheten, är det i många fall

osäkert, vem som faktiskt tillgodogjort sig bidraget. Gränsen mellan grupperna

1 och 2 är därför tämligen flytande.

3. Brukare, som tillerkänts bidrag för viss brukningsenhet, har i 26 fall

utan lantbruksnämndens vetskap övertagit annan närbelägen brukningsenhet.

Han har därefter, ehuru förutsättningar för fortsatt bidragsrätt^ icke

förelegat, uppburit bidrag på grund av mjölkleveranser från sistnämnda

brukningsenhet. De i dessa fall felaktigt uppburna bidragen uppgår till ett

sammanlagt belopp av ca 15 000 kronor.

4. Ytterligare redovisas 109 fall, där brukare fortsatt att uppbära bidrag,

ehuru förutsättningarna därför upphört. I regel har bidragstagaren i dessa

fall av en eller annan anledning slutat att bruka den ifrågavarande brukningsenheten.

Utredningen är emellertid icke så fullständigt att det är möjligt

att med säkerhet hänföra fallen till någon av de förut angivna grupperna.

De felaktigt uppburna beloppen uppgår för ifrågavarande grupp till

sammanlagt omkring 42 100 kronor.

5. En speciell grupp utgöres av sådana fall, där mer än ett bidrag utgått

till en och samme brukare eller bidrag utbetalats till felaktig person" på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956

5

grund av namnförväxling eller dylikt. I regel har sådana fel upptäckts på ett

tidigt stadium och kunnat rättas till genom återbetalning eller genom avdrag

å senare utgående bidrag. I 35 fall, som hittills icke kunnat regleras och

där möjlighet icke heller föreligger att genom avdrag å framdeles utgående

bidrag återfå felaktigt utbetalat belopp, uppgår det sammanlagda felaktigt

utbetalda beloppet till ca 6 400 kronor.

Det sammanlagda beloppet för nu redovisade, felaktigt uppburna eller

utbetalade bidrag uppgår till omkring 244 000 kronor. Lanlbruksstyrelsen

framhåller emellertid, att någon säkerhet icke finnes för att lantbruksnämndernas

redovisning av fallen är fullständig. Det torde sålunda finnas anledning

antaga, att felaktigheter kan upptäckas i ytterligare ett icke obetydligt

antal fall, om en grundligare undersökning kunde företagas. Likaså torde

bl. a. i viss utsträckning ha förekommit, att bidrag tillerkänts personer, som

icke varit brukare av viss brukningsenhet av i bidragskungörelsen avsedd

beskaffenhet på sådant sätt, att förutsättningarna för bidragsrätt rätteligen

kan anses uppfyllda. Enligt styrelsens mening torde det dock icke behöva

befaras, att nyssnämnda belopp vid en sådan undersökning skulle stiga med

mer än högst 50 000 kronor.

Till belysning av storleken utav det sannolika totalbeloppet för de felaktigt

uppburna eller utbetalade producent- och kontantbidragen anför lantbruksstyrelsen,

att bidrag under tiden fr. o. m. den 1 juli 1948 t. o. m. den

31 december 1952 utbetalats till ett sammanlagt belopp av ca 317 000 000

kronor. Summan av de bidrag, som under samma tid utgått felaktigt, uppgår

enligt den nyss gjorda beräkningen till ej fullt 300 000 kronor. Även om detta

belopp i och för sig kan synas stort, utgör det dock mindre än 0,1 procent av

det totala bidragsbeloppet. Styrelsen finner en dylik felprocent föga anmärkningsvärd

med hänsyn till de särskilda svårigheter, som varit förenade

med administrationen av denna bidragsverksamhet bl. a. till följd

av det sätt, på vilket handhavandet av verksamheten uppdelats mellan statliga

organ och enskilda sammanslutningar.

I fråga om bidragsverksamhetens uppläggning och de olika svårigheter,

vilka varit förknippade med kontrollen av bidragens rätta utbetalning, anför

lantbruksstyrelsen i huvudsak följande.

Bidragsverksamheten, som närmast utgjort en övergångsanordning av social

natur i anslutning till verksamheten för främjande av jordbrukets rationalisering,

startades samtidigt med att lantbruksnämnderna inrättades

den 1 juli 1948. Den första åtgärd, nämnderna därvid hade alt vidtaga, var

att från mejerierna infordra förteckningar över leverantörerna av mjölk till

mejeri. I dessa förteckningar skulle dock ej upptagas sådana leverantörer,

vilkas åkerareal — enligt vad som för mejeriet var känt — översteg 10 hektar

(den egentliga gallringen ur arealsynpunkt skulle emellertid göras av

nämnderna). Därefter skulle nämnderna, med ledning av från andra håll

införskaffade arcaluppgifter, avgöra huruvida de i förteckningarna upptagna

brukarna var berättigade till bidrag. Arealuppgifterna hämtades i huvudsak

ur 1945 års fastighetstaxeringslängder. Denna metod var dock icke alltid

användbar, enär det i stor utsträckning var ogörligt att identifiera de i

längderna upptagna personerna och fastigheterna med mejerileverantörerna

av mjölk i förteckningarna. Metoden fick därför kompletteras med hos kris
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956

tidsnämnderna tillgängliga uppgifter från den arealinventering, som ägt

rum i juni månad 1948. I tveksamma fall måste jämförelser även göras med

mantalsskrivningslängderna. Något ansökningsförlarande skulle sålunda

icke tillämpas i fråga om producentbidragen. Undantag härifrån förekom i

huvudsak endast då brukare, vars brukningsenhet var större än 10 hektar

åker, ville erhålla dylikt bidrag. Under sådana förhållanden är det förklarligt,

att bidrag särskilt i början kom att utgå i ett flertal fall, där — enligt

vad som senare framkommit — förutsättningar för bidrag icke förelåg. Vad

som särskilt bidrog härtill, torde ha varit den omständigheten, att flertalet

mejerier i stor utsträckning i sin bokföring tillämpar ett system med leverantörsnummer

utan att därav direkt kan utläsas, vem den aktuelle brukaren-leverantören

är. Detta förhållande har av lättförståeliga skäl även medfört

osäkerhet vid själva bidragsutbetalningen, vilken omhänderhafts av

mejerierna. Härtill kommer, att särskilt i verksamhetens början en snabb

handläggning av bidragsärendena ansågs vara i hög grad angelägen med

hänsyn till den oro, som ådagalades från mjölkproducenternas sida, innan

den första bidragsutbetalningen kunde äga rum i början av år 1949. Ehuru

allt gjordes från styrelsens sida för att underlätta arbetet hos nämnderna,

var arbetsförhållandena vid dessa särskilt under det första verksamhetsåret

synnerligen otillfredsställande bl. a. på grund av personalbrist, otillräcklig

utrustning och bristande rutin. Registreringen av bidragstagarna och de

brukningsenheter, för vilka bidrag skulle utgå, kunde tydligen icke överallt

genomföras på ett helt betryggande sätt, vilket bl. a. förklarar, att dubbla

bidrag kunde utgå i vissa fall. Arbetet med det s. k. centralregistret, vilket

eljest skulle ha kunnat utgöra underlag för nämnda registrering, hade vid

den tid, varom här är fråga, ännu icke ens hunnit påbörjas.

Ytterligare må nämnas, att det från början var förutsatt, att kontrollen

över att bidragen skulle upphöra, om sådan ändring inträdde i brukarens

förhållanden, att villkoren för bidrag ej längre var uppfyllda, huvudsakligen

skulle utövas med ledning av de journaler, som genom mejeriernas försorg

årligen upprättades rörande de bidragsberättigades mjölkleveranser. En

mera ingående kontroll skulle behöva göras endast i sådana fall, då enligt

journalerna brukaren upphört med mjölkleveranserna. Efter någon tid fann

man emellertid, att denna metod — med hänsyn bl. a. till förutnämnda

system med leverantörsnummer — icke kunde ge något betryggande resultat.

Mejerierna var ej heller rustade att deltaga i kontrollen på annat sätt.

Kontrollen har därför sedermera väsentligen fått utövas genom nämndernas

ortsombud vid granskning av bidragslistor in. m. Erfarenheten visar emellertid,

att ej heller härigenom en effektiv kontroll kunnat erhållas, enär

kontrollen i de flesta fall endast kan bygga på ombudens allmänna personoch

lokalkännedom. I synnerhet synes detta gälla, när bidragsrätten bort

upphöra på grund av att den bidragsberättigade överlåtit brukandet till person,

som på grund av släktskap eller annat förhållande stått honom nära

utan att likväl uppfylla förutsättningarna för att få bidragsrätten överflyttad

på sig. Dylika överlåtelser sker ofta utan utåt märkbara förändringar.

Företrädaren bor kvar på brukningsenheten, och brukandet ävensom mejerileveranserna

fortgår på samma sätt som tidigare. Likaså synes vid denna

kontroll ofta ha förbisetts, att brukaren kunde ha flyttat till en annan närbelägen

brukningsenhet, varifrån han fortsatt att leverera mjölk till samma

mejeri och kanske också under samma leverantörsnummer som förut.

Vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, avser närmast producentbidragen

men gäller i stort sett även kontantbidragen. Sistnämnda bidrag har emellertid

beviljats uteslutande efter ansökning. Svårigheterna att identifiera

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mnj. ts proposition nr 115 år 1956

7

sökandena och deras fastigheter har dock, framhåller styrelsen, även härvidlag

varit betydande. Styrelsen anför såsom exempel härpå, att det t. o. m.

förekommit, att en och samma person i olika ansökningar använt icke blott

olika fastighetsbeteckningar utan även olika förnamn eller initialer. Kontrollsvårigheterna

i fråga om kontantbidragen har dessutom ofta på grund

av brukningsenheternas mindre storlek och avsides belägenhet varit större

än i fråga om producentbidragen.

I samband med att producent- eller kontantbidrag beviljats, har bidragstagaren

fått underskriva en förbindelse, innefattande bl. a. åtagande att underrätta

lantbruksnämnden eller dess ortsombud, om sådan omständighet

skulle inträffa, som medför bidragsrättens upphörande. Förbindelserna har

dock enligt styrelsen visat sig icke medföra åsyftad verkan, sannolikt beroende

på att flertalet bidragstagare icke haft klart för sig bidragets karaktär

av övergångsstöd. Vad särskilt angår producentbidragen torde det tillämpade

systemet för utbetalningen av bidragen — genom mejerierna — i viss

mån ha bidragit till en dylik missuppfattning. Producentbidragen utbetalas

nämligen i regel i samband med mjölklikvid tillsammans med sådana särskilda

mjölkpristillägg, som utgår utan individuell prövning, och har rätt

allmänt uppfattats som pristillägg.

I fråga om återbetalningsskyldigheten för de felaktigt uppburna eller utbetalade

bidragsbeloppen anför lantbruksstyrelsen, att den funnit det orimligt,

att lantbruksnämnderna eller de tjänstemän, som handlagt bidragsärendena,

skulle göras ansvariga härför. Ej heller synes det styrelsen tilltalande

att återkräva beloppen från mejerierna, som handhaft utbetalningarna,

eller från dem, som uppburit bidragen. Förutom att de sistnämnda i stor

utsträckning torde sakna utmätningsbara tillgångar, synes det enligt styrelsens

mening vara tveksamt, om ett sådant krav mot dem kan anses rättsligen

grundat. Med få undantag torde det nämligen förhålla sig så, att beloppen

har uppburits i god tro. Styrelsen föreslår därför, att de fordringsanspråk,

som staten eventuellt kan grunda på de förelupna felaktigheterna,

skall efterskänkas.

Uen förut berörda allmänna omprövning av producent- och kontanlbidragen,

som ägde rum i samband med att nya bestämmelser om dylika bidrag

trädde i kraft fr. o. in. den 1 januari 1953, medförde att dylika bidrag i ett

stort antal fall upphörde att utgå. Detta ledde i sin tur bl. a. till att det icke

längre blev möjligt att i efterhand reglera sådana bidragsutbetalningar, som

kommit att ske med för stort belopp. Enligt det tidigare gällande systemet

utbetalades bidragen halvårsvis för kalenderår räknat. Om det vid årets slut

befanns, att producent för första halvåret uppburit större belopp än som

tillkom honom för hela året, skulle det överskjutande beloppet återbetalas.

1 regel skedde återbetalning i den formen, att avdrag gjordes å påföljande

års bidrag med motsvarande belopp. Skyldighet alt verkställa återbetalning

förelåg dock ej, om bidragsrälten upphörde före årets slut. Ehuru bidragsrätten

i samband med övergången år 1953 till de nya bestämmelserna för

producentbidrag upphörde på ett sätt, som icke torde ha varit avsett med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj. ts proposition nr 115 år 1956

denna bestämmelse i den äldre bidragskungörelsen, förordar lantbruksstyrelsen,

att återbetalning icke skall krävas för här avsedda, felaktigt uppburna

belopp. Enligt en av styrelsen verkställd utredning kan dessa belopp beräknas

uppgå till sammanlagt omkring 6 600 kronor.

Statskontoret anför i sitt yttrande, att ämbetsverket under hand inhämtat

från lantbruksstyrelsen, att — såvitt styrelsen hade sig bekant — några försök

att indriva ifrågavarande fordringar icke gjorts. I några fall, som uppdagades

före ikraftträdandet av 1952 års kungörelse om producentbidrag,

gjordes emellertid undersökningar om möjligheterna att återfå utbetalade

belopp. I dessa fall konstaterades dock, att utmätningsbara tillgångar saknades.

Statskontoret framhåller vidare, att villkoren för erhållande av producent-

eller kontantbidrag noga angivits i de förbindelser, som vederbörande

lantbrukare fått underteckna före utfående av bidrag, samt att i förbindelserna

särskilt angivits, att bidragstagare omedelbart skulle underrätta lantbruksnämnd

eller dess ortsombud, därest omständighet inträffade, som medtörde

bidragsrättens upphörande. Med hänsyn härtill torde det enligt statskontorets

mening icke kunna göras gällande, att vederbörande mottagit bidrag

i god tro, oavsett i vilken form bidragen må ha uppburits. Statskontoret

finner sig vid sådana förhållanden böra bestämt motsätta sig en eftergift

av kronans fordringar i förevarande fall. Enligt ämbetsverkets mening

bör i stället undersökas, om icke bedrägligt förfarande förekommit i vissa

fall. Slutligen framhåller statskontoret angelägenheten av att utbetalningen

av bidrag i framtiden ordnas så, att felutbetalningar undvikes.

Riksräkenskapsverket finner det med hänsyn till det stora antalet ärenden

och den snabba handläggning, som ansågs vara erforderlig, förklarligt

att producent- och kontantbidrag i viss utsträckning kommit att utgå till

jordbrukare, som av en eller annan anledning icke varit bidragsberättigade.

Kontrollsvårigheter får enligt ämbetsverket särskilt anses ha förelegat i fråga

om producentbidragen, där något ansökmingsförfarande från de bidragsberättigade

i princip icke skulle tillämpas. En bidragande orsak till de felaktiga

utbetalningarna torde vidare ha varit den omständigheten, att mejerierna,

vilka skulle utbetala bidragen, icke haft sin bokföring så ordnad, att

denna kunnat utgöra ett tillförlitligt underlag för kontrollen av utbetalningarna.

I många fall torde dessutom betydande svårigheter ha förelegat att

identifiera de bidragsberättigade och deras fastigheter. Med hänsyn till det

anförda anser riksräkenskapsverket i likhet med lantbruksstyrelsen, att det

är orimligt att göra lantbruksnämnderna eller de tjänstemän, som handlagt

bidragsärendena, ansvariga för de felaktigt uppburna eller utbetalade beloppen.

Riksräkenskapsverket finner det vidare vara tveksamt, huruvida sådana

omständigheter föreligger att de, som felaktigt uppburit bidragen, skulle

kunna vid allmän domstol åläggas återbetalningsskyldighet. Kostnaderna för

ett rättsligt förfarande skulle under alla förhållanden kunna komma att

medföra utgifter för statsverket, vilka icke skulle stå i skälig proportion till

de belopp, som möjligen kunde utdömas och inbetalas. På grund härav bör

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956

enligt ämbetsverkets förmenande några åtgärder för återkrävande av de

felaktigt uppburna beloppen icke vidtagas mot bidragstagarna. Vad slutligen

beträffar frågan, huruvida åtgärder bör vidtagas för att från mejerierna återkräva

de felaktigt utbetalade beloppen, framhåller riksräkenskapsverket, att

dylika åtgärder måhända kan vara mindre tilltalande, särskilt med hänsyn

till att det även för mejerierna förelegat svårigheter att vid utbetalningen i

alla avseenden kontrollera förutsättningarna för att statliga mjölkbidrag utgick

till rätt bidragstagare. Ämbetsverket erinrar emellertid i sammanhanget

om att mejerierna för sitt administrativa arbete med utbetalning av kontantbidrag

erhållit direkt gottgörelse av allmänna medel. Kontrollsvårigheterna

beträffande kontantbidragen torde emellertid ofta på grund av brukningsenheternas

mindre storlek och belägenhet ha varit större än i fråga om producentbidragen.

För utbetalningen av sistnämnda bidrag har mejerierna icke

åtnjutit någon särskild ersättning av allmänna medel.

Med anledning av lantbruksstyrelsens uttalande att, därest en grundlig undersökning

kunde företagas, ytterligare felaktigheter skulle kunna upptäckas,

ifrågasätter riksräkenskapsverket, huruvida några ytterligare arbetsoch

tidskrävande utredningar bör verkställas, därest styrelsens framställning

bifalles.

Riksräkenskapsverket finner sig sålunda på grund av det anförda böra tillstyrka,

att det skall få bero vid de felaktigt uppburna eller utbetalade bidragen

enligt kungörelsen 1948: 323.

Departementschefen

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har producent- och kontantbidrag

till vissa innehavare av mindre jordbruk enligt kungörelsen

1948: 323 av olika skäl kommit att i viss utsträckning utgå till personer,

som vid sedermera verkställda undersökningar — främst vid den allmänna

omprövning av bidragen ur behovssynpunkt, som vidtagits i anledning av

de nya bestämmelserna i kungörelsen 1952: 787 om producentbidrag — visat

sig icke ha varit berättigade till sådana bidrag. På förut angivna skäl har

lantbruksstyrelsen hemställt om bemyndigande för styrelsen att efter framställning

av lantbruksnämnd efterskänka fordringsanspråk, som uppkommit

genom felaktig utbetalning enligt förstnämnda kungörelse.

Att helt undvika felaktigheter vid utbetalningarna av ifrågavarande producent-

och kontantbidrag torde icke ha varit möjligt med hänsyn till det

stora antalet ärenden, den nödvändiga snabbheten i handläggningen av dessa

och det system för utbetalningarna, som av praktiska skäl tillämpats. I viss

utsträckning har felaktigheterna kunnat rättas till. Då så icke kunnat ske,

bör de fordringsanspråk, som kan ha uppkommit för kronan, i princip göras

gällande med mindre särskilda skäl föranleder till annat. I de fall, varom

här är fråga, synes avsevärda praktiska svårigheter föreligga att — i den

mån laga grund därtill finnes — vidtaga åtgärder för alt av bidragstagarna

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 115

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956

återfå de felaktigt uppburna beloppen. Därjämte torde kostnaderna för ett

dylikt förfarande icke komma att stå i skälig proportion till de belopp, som

kan beräknas inflyta. Av de skäl, lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket

anfört, synes i förevarande fall ej heller ersättningsanspråk böra göras

gällande mot lantbruksnämnderna eller deras tjänstemän eller mot mejerierna.

Jag förordar därför, att riksdagens bemyndigande utverkas för

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, lantbruksstyrelsen att

eftergiva statsverkets rätt, såvitt nu är i fråga. Jag utgår därvid från att utbetalningarna

av bidragen numera äger rum under mera betryggande förhållanden.

Enligt lantbruksstyrelsens utredning uppgår de hittills kända, felaktigt

utbetalda bidragen till ett sammanlagt belopp av omkring 244 000 kronor.

Härtill kommer enligt av styrelsen verkställd undersökning ett belopp av

sammanlagt omkring 6 600 kronor, vilket hänför sig till sådana i följd av

det före den 1 januari 1953 gällande betalningssystemet för mycket utbetalda

bidrag, vilka på grund av att bidragsrätten vid nämnda tidpunkt upphörde

icke kunnat innehållas på sätt tidigare skett. Skulle det framdeles

visa sig, att det i nu icke kända fall av liknande art, som de förut återgivna,

blir aktuellt med eftergivande av statsverket tillkommande rätt, torde eftergift

även i dessa fall få beslutas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, av lantbruksstyrelsen. Sammanlagt torde dock eftergifterna

i anledning av felaktiga utbetalningar av producent- och kontantbidrag enligt

kungörelsen 1948: 323 böra begränsas till ett belopp av högst 300 000

kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,

lantbruksstyrelsen att intill ett sammanlagt belopp

av högst 300 000 kronor efter framställning från lantbruksnämnd

eftergiva den statsverkets fordringsrätt, som i

förut angivna fall uppkommit i anledning av felaktig utbetalning

av bidrag enligt kungörelsen den 11 juni 1948 om

producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre

jordbruk.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

560495. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering av priserna på fisk under budgetåret 1956/57 m. m. jämte i ämnet väckta moti a1 i texten
  2. JoU 1956:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående eftergivande av viss ålerbetalningsskyldighet till statsverket. s. 1 i texten