Sök i Ratio Lex

Angående tjänstebostadssystemet m. m

1956-03-16 · 86 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 83 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:116, Angående tjänstebostadssystemet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

1

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tjänstebostadssystemet

m. m.; given Stockholms slott den 16 mars

1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av 1952 års tjänstebostadsutredning

avgivet betänkande (SOU 1955:30) principförslag till ändrade

riktlinjer i fråga om tillämpning av tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen

för tjänstebostäder. Sålunda föreslås, att tjänstebostadstvång

skall föreligga endast då upplåtande av bostad är av väsentlig betydelse för

de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande eller eljest

kräves för ett ändamålsenligt bedrivande av verksamheten vid tjänstestället.

Detta innebär, att tjänstebostadstvånget starkt begränsas för statliga

tjänstemän. Därav följer också, att tjänstebostäderna för folkskolans lärare

bör avvecklas. Tjänstebostäder för ordinarie församlingspräster avses däremot

skola bibehållas i ungefär samma utsträckning som för närvarande.

I fråga om hyressättningen för kvarvarande tjänstebostäder förordas, att

till utgångspunkt skall tagas den hyra, som en tjänsteman i den fria hyresmarknaden

skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad på

orten. Med hänsyn till bostadstvånget förutsättes dock en hyresreducering

kunna ske i vissa fall.

Vid vilken tidpunkt förslagen bör bringas i tillämpning avses icke skola

bestämmas förrän erforderliga detalj föreskrifter och övergångsanordningar

utformats.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tjänstebostadssgstemet

m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Inom samtliga de olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen

gäller, finns bestämmelser meddelade om tjänstebostad. För

vissa grupper av tjänstemän, såsom landshövdingar, biskopar, överläkare

vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna samt vissa tjänstemän inom

utrikesförvaltningen gäller, att de är berättigade att vid sidan av den kontanta

lönen åtnjuta fri tjänstebostad eller, i vissa fall, hyresersättning i

stället härför. Övriga tjänstemän, som anvisas tjänstebostad, skall erlägga

ersättning för densamma. Enligt bestämmelserna i 38 § statens allmänna avlöningsreglemente

skall nämnda ersättning bestämmas med hänsyn till

det pris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och bestämmelser

av enahanda innebörd finns intagna även i avlöningsreglementet för

statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter (SFS

1951:615) samt polislönereglementet (SFS 1954:226). I fråga om ersättning

för tjänstebostad, som tillhandahålles folkskolans lärare, föreskrives i

avlöningsreglementet för folkskolan (SFS 1948:437), att tjänstebostadsinnehavare

skall vidkännas hyresavdrag med vissa i boställsordningen för

folkskolans lärare (SFS 1946: 883) närmare angivna belopp. Ersättning för

tjänstebostad åt präst utgår likaledes med vissa i författning bestämda

belopp (jfr prästlönereglementet, SFS 1951:577).

Vad beträffar statsförvaltningen har bestämmelser om ersättning för

tjänstebostad, liknande dem som nu finns intagna i statens allmänna avlöningsreglemente,

funnits sedan den 1 juli 1920, då ett för kommunikationsverken

gemensamt avlöningsreglemente trädde i kraft. Vid olika till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 är 1956

fällen har behovet av mera detaljerade riktlinjer, vid sidan av avlöningsreglementenas

allmänna föreskrifter, uppmärksammats. De inom skilda verk

och myndigheter tillämpade värderingsgrunderna har nämligen företett sådan

inbördes olikhet och medfört sådan differentiering av ersättningsbeloppen,

att den enhetlighet, som man med föreskriften om ersättningens

anpassning efter ortens hyrespris avsett att vinna, äventyrats. Gång efter

annan har också påtalats, att hyrorna för tjänstebostäderna ofta legat under

hyresmarknadens pris för liknande lägenheter. Olika utredningar har

under årens lopp gjorts rörande dessa förhållanden men har icke lett till

något mera väsentligt resultat. Efter det 1951 års riksdagsrevisorer ånyo upptagit

förevarande problem till behandling samt riksdagen anslutit sig till

förslag av statsutskottet om en utredning rörande hyressättningen vid de statliga

tjänstebostäderna, tillkallade chefen för civildepartementet jämlikt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952 en utredningsman1 med uppdrag att

verkställa en översyn av bestämmelserna om hyressättningen för tjänstebostäder.

Utredningsmannen, som arbetat under benämningen 1952 års tjänstebostadsutredning

har den 15 juni 1955 avgivit betänkande om tjänstebostäder

(SOU 1955: 30). Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, försvarets

civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, chefen för armén efter hörande

av arméintendenturförvaltningen och armétygförvaltningen, chefen

för marinen efter hörande av marinförvaltningen, chefen för flygvapnet efter

hörande av flygförvaltningen, chefen för försvarsstaben, försvarets fabriksstyrelse,

socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens sakrevision, generaltullstyrelsen, samtliga domkapitel

och samtliga stiftsnämnder, kanslern för rikets universitet efter hörande

av de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund, skolöverstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,

styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, domänstyrelsen,

lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen, direktionen för karolinska sjukhuset,

styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn, länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus och Norrbottens län, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd,

statens bostadsnämnd, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund,

Statstjänarkarteilen, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO) och Tjänstemännnens centralorganisation

(TCO).

I betänkandet, som innefattar principförslag och icke åtföljes av utformade

förslag till nya eller ändrade författningar på området, bär tjänstebostadsutredningen

till behandling upptagit dels tjänstebostadsinstitutio
1

liyråchefen i försvarets fabriksstyrebc .1. T. A. Broomé.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

nen, dels frågan om hyressättningen för tjänstebostäder. Vidare har utredningen

framlagt vissa synpunkter och förslag berörande andra personalbostäder

än tjänstebostäder. Vad angår hyressättningen har utredningen inledningsvis

i betänkandet framhållit, att framläggandet av förslag härutinnan

komplicerats med hänsyn till rådande särskilda förhållanden på den

allmänna bostadsmarknaden. Utredningen har därför funnit det ofrånkomligt

att bedöma vissa frågekomplex från två skilda utgångspunkter: å ena

sidan från förutsättningen av hyresreglering och å andra sidan med antagande

av ett läge, då hyresregleringen upphört. Utredningen har vidare

framhållit, att dess förslag nödvändiggör vissa överväganden i statsbidragshänseende.

Utredningen har emellertid funnit dessa frågor falla utom uppdraget.

II. Bostadsbeståndet

Utredningen har införskaffat och sammanställt en del statistiska uppgifter

beträffande beståndet av tjänste- och andra personalbostäder inom de

olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen gäller.

Av dessa uppgifter torde här få återges följande.

Statsverkets bostadsbestånd omfattar i runt tal 30 000 bostäder. Av dessa är

ca 21 000 tjänstebostäder, d. v. s. sådana bostäder, på vilka tjänstebostadsbestämmelserna

i statens allmänna avlöningsreglemente tillämpas. De myndigheter,

som disponerar det största antalet bostäder, framgår av följande

sammanställning.

Myndighet

Antal bostäder

I % av samtliga

statsägda bostäder

Statens järnvägar..........................

11448

38

Försvaret ................................

7 H30

24

Statens sinnessjukhus......................

3516

12

Statens vattenfallsverk ....................

1 602

5

Televerket................................

1131

4

De tre i sammanställningen först nämnda myndigheterna innehar tillsammans

22 294 bostäder, motsvarande ca tre fjärdedelar av hela det statliga

bostadsbeståndet. Av detta utgöres ungefär 22 % av möblerade enkelrum

och dubbletter. Beträffande fördelningen i övrigt på lägenhetsstorlekar

består 17 % av ett rum och kök, 36 % av två rum och kök samt 13 % av

tre rum och kök. 1 % av hela antalet bostäder omfattar mer än sex rum

och kök. Tre fjärdedelar av de av staten ägda bostäderna är inrymda i fastigheter

färdigställda före den 1 januari 1942. Följande sammanfattande

uppgifter belyser bostädernas utrustningsstandard.

Bekvämligheter

Antal bostäder

I Sl av samtliga

statsägda bostäder

26 911

90

F.l ]jus ..................................

29 423

98

19 768

66

11034

37

Wc ................................

18483

62

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Utöven här redovisade, av staten ägda bostäder tillkommer i utlandet belägna,

för personal vid beskickningar och konsulat avsedda bostäder. Antalet

dylika bostäder utgör ca 110.

De icke statliga bostäderna inom områden, där statens allmänna avlöningsreglemente

är tillämpligt, utgör sammanlagt 1 230. I det närmaste

samtliga av dessa bostäder är tjänstebostäder enligt avlöningsreglementets

mening. Häribiand återfinns bl. a. bostäder vid läroverk m. fl. läroanstalter

samt bostäder för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och

för distriktsveterinärer.

Antalet tjänstebostäder för folkskolans lärare utgjorde vid vårterminens

slut år 1953 10 215, varav för ordinarie folkskollärare 5 783 och för »annan

lärare» 4 432.

Beståndet av prästerliga tjänstebostäder utgör 2 101, varav 1 314 kyrkoherde-

och 787 komministerbostäder. Prästbostäderna är i regel relativt

stora. Sålunda omfattar större delen eller 71,5 % av de redovisade kyrkoherdebostäderna

7—9 rum och kök. Bostäder omfattande 11 rum och kök

eller mera förekommer men är mindre vanliga. De redovisade komministerbostäderna

innehåller till mer än 90 % 5—8 rum och kök. I större omfattning

än beträffande någon annan grupp av tjänstebostäder utgöres beståndet

av prästbostäder av äldre lägenheter.

Antalet bostäder för rektorer och lärare vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

uppgår till omkring 800.

III. Tjänstebostadsinstitutioneii

1. Gällande bestämmelser

Om tjänstebostad för tjänstemän, på vilka statens allmänna avlöningsreglemente

är tillämpligt, föreskrives i 38 § A 1 mom. reglementet följande.

Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek

överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga

och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av

vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga

tjänstebostaden.

Skyldighet att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,

för vilken enligt vad nedan i denna paragraf sägs ersättning skall utgå, föreligger

likväl endast, om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt.

Tjänsteman, som är skyldig att mottaga honom anvisad tjänstebostad, är

ock skyldig att bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj:t på grund av särskilda

omständigheter annat medgivit.

För tjänsteman vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka,

vid försvaret samt vid statens järnvägar gäller enligt de under

38 § B intagna särskilda bestämmelserna, i stället för vad i 1 mom. andra

och tredje styckena sägs, att tjänstemannen är skyldig att mottaga och bebo

tjänstebostad, så framt icke vederbörande myndighet medgiver honom befrielse

från nämnda skyldighet, då denna för tjänstemannen skulle medföra

avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller

andra särskilda omständigheter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 116 år 1956

Enligt de särskilda bestämmelserna gäller vidare, att bestämmelsen i 1

mom. andra stycket icke äger tillämpning å rektor vid läroverk in. fl. läroanstalter.

Sådan tjänsteman är icke skyldig bebo honom anvisad tjänstebostad.

Bestämmelserna i 1 mom. andra och tredje styckena skall ej heller

äga tillämpning å rektor eller lärare vid högre kommunal skola, privatläroverk

eller fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala eller å rektor vid seminariet

för huslig utbildning i Umeå. För tjänsteman vid särskola eller epileptikerskola

föreligger skyldighet att mottaga tjänstebostad endast om bostaden

hör till vederbörande anstalt och dess upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt.

Därest provinsialläkar- eller veterinärdistrikt eller däri ingående

kommun eller kommuner anordnat särskild bostad för provinsialläkaren eller

distriktsveterinären i distriktet och bostaden blivit godkänd av vederbörande

länsstyrelse, är tjänstemannen, om bostaden anvisats honom utan ersättning,

berättigad åtnjuta denna förmån av fri tjänstebostad men eljest skyldig

att till distriktet, kommunen eller kommunerna erlägga ersättning för

bostaden med ett belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes

av länsstyrelsen. Tjänsteman vid häradsrätt, vilken mottager anvisad

tjänstebostad, som disponeras av tingshusbvggnadsskyldiga, skall, såvida

icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, för densamma erlägga ersättning

till tingshusbyggnadsskvldiga med belopp, som, där överenskommelse ej

kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen.

I 38 § A 4 mom. ifrågavarande avlöningsreglemente finns bestämmelser

meddelade om tjänstemans skyldighet att avträda tjänstebostad, då anställningen

upphör eller då befattningshavare eljest lämnar den befattning,

varmed bostaden är förenad.

I fråga om tjänstebostäder för folkskolans lärare föreskrives i 52 § folkskolestadgan

(SFS 1946: 884) bl. a., att det åligger skoldistrikt att åt lärare

tillhandahålla tjänstebostad, om ort, varest skola är belägen, icke är upptagen

i tätortsförteckning. Sådan förteckning fastställes av vederbörande länsstyrelse

och skall gälla för en tid av fem år. Enligt 26 § 1 mom. avlöningsreglementet

för folkskolan (SFS 1948:437) är lärare, som anställes för

minst en termin, skyldig att, därest han anvisas tjänstebostad av skoldistrikt,

vilket det åligger att tillhandahålla dylik bostad, mottaga tjänstebostaden. I

boställsordningen för folkskolans lärare (SFS 1946: 883) meddelas bestämmelser

rörande tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet m. m. Statsbidrag

till uppförande och reparation av tjänstebostad utgår enligt kungörelsen

den 30 december 1946 (nr 887) angående statsbidrag till tjänstebostäder

för folkskolans lärare.

Beträffande tjänstebostad för präst stadgas i 33 § prästlönereglementet

bl. a., att domprost, kyrkoherde och komminister samt likställd garnisonsoch

amiralitetspräst skall, där Kungl. Maj :t så förordnar, av vederbörande

pastorat tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik

boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden

för ändamålet godkännes. Tjänstebostad åt sådan präst må även till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

handahållas av statsverket. Vidare stadgas i samma författningsrum, att präst

är skyldig mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad, så framt icke

domkapitlet annat medgivit.

1 detta sammanhang må också erinras om de bestämmelser, som enligt

kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375) gäller beträffande tjänstebostad för

organist. Det heter i 51 § nämnda stadga bl. a. att, om på stationeringsort

för organisttjänst icke finns hyresmarknad för bostäder, som till storlek

och beskaffenhet kan anses tjänliga för organist, åligger det församlingen

att tillhandahålla tjänsteinnehavaren sådan bostad. Organisten är skyldig

att mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen om

tjänstens ledigförklarande, samt att erlägga hyra för densamma.

Om tjänstebostad för rektor och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor

och lantbruksundervisningsanstalter meddelas i avlöningsreglementet för

dessa skolor (SFS 1951:615) bestämmelser av samma innehåll som 38 §

1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente, dock må vederbörande skolstyrelse

medge befrielse från skyldighet att bebo tjänstebostad. Enligt 50 §

folkhögskolestadgan (SFS 1951:835) bör styrelsen i den omfattning, som

med hänsyn till befattningshavarnas åligganden och bostadsförhållanden på

orten kan anses påkallad, söka bereda rektor och lärare, anställda för minst

hel kurs, tjänliga bostäder vid skolan eller i dess närhet. Motsvarande stadgande

finns icke i stadgan för lantbruksundervisningsanstalter (SFS 1951:

663).

Beträffande tjänstebostad för övningslårare skall enligt 19 § avlöningsreglementet

för övningslärare (SFS 1950: 386) bestämmelserna för andra

lärare än övningslärare vid samma skola äga motsvarande tillämpning.

1 polislönereglementet (SFS 1954: 226) föreskrives rörande tjänstebostad

för polisman följande (20 § 1 mom.).

Därest åt polisman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek

överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga och

i särskilda av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande

myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga och

bebo tjänstebostaden, om bostadens upplåtande till polismannen är påkallat

ur tjänstesynpunkt. Vederbörande myndighet må dock medgiva polisman

befrielse från nämnda skyldighet, därest denna för polismannen skulle

medföra avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden

eller andra särskilda omständigheter.

2. Tjänstebostadsutredningen

Allmänna synpunkter på tjänstebostad»institutionen

Mot bakgrunden av den skiftande innebörd tjänstebostadsbegreppet för

närvarande har såväl enligt olika avlöningsreglementen som inom skilda

förvaltningsområden under ett och samma avlöningsreglemente anser

tjänstebostadsutredningen en närmare precisering av ifrågavarande begrepp

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr tl6 år 1956

vara påkallad. Enligt utredningens mening bör såsom tjänstebostad betecknas

endast sådan bostad, vilken tjänsteman jämlikt gällande föreskrifter är

skyldig att bebo. Utredningen anser alltså, att ett boendetvång skall vara det

avgörande kriteriet för att en bostad skall betraktas såsom tjänstebostad.

Med här avsett boendetvång bör också — i överensstämmelse med vad som

för närvarande gäller — följa en skyldighet att lämna tjänstebostaden i

samband med frånträdandet av den anställning eller befattning, varmed bostaden

är förenad. Såsom sammanfattande uttryck för tvånget att bebo bostad

samt tvånget att frånträda bostad användes i det följande begreppet

bostadstvång.

Utredningen uppställer därefter frågan under vilka förutsättningar en

tjänsteman skall kunna åläggas bostadstvång. Utredningen, som kunnat

konstatera, att skiftande principer i detta hänseende för närvarande tilllämpas

inom olika förvaltningsområden, finner det angeläget, att enhetlighet

åstadkommes härutinnan. Starka skäl talar enligt utredningens mening

också för att bostadstvånget så långt möjligt begränsas —- en begränsning

som givetvis icke får medföra att tjänstens berättigade krav åsidosättes.

Det främsta skälet för en sådan åtgärd är, att intrång i tjänstemännens frihet

att välja bostad om möjligt bör undvikas. I vissa fall föreligger, såsom

tjänstebostadsinstitutionen nu på olika områden är utformad, enligt utredningens

mening icke hållbara motiv för åläggande av bostadstvång. Utredningen

erinrar också om att på den sista tiden åtgärder för en begränsning

av bostadstvånget vidtagits vid vissa verk.

Utredningen fortsätter.

Att det allmänna anordnar bostäder för sina anställda beror antingen

på tjänstesynpunkter eller ock på behovet av att bostäder över huvud stå

till förfogande för de anställda eller m. a. o. bostadsförsörjningssynpunkter.

En kombination av dessa båda skäl kunna även förekomma såsom motiv

för tillhandahållande av bostäder. Enligt huvudregeln i statens allmänna

avlöningsreglemente föreligger bostadstvång endast då »det är påkallat ur

tjänstesynpunkt» att en befattningshavare bebor av arbetsgivaren anordnad

bostad. Vid avgörande av om tjänsteman skall åläggas bostadstvång bör enligt

utredningens mening i princip endast tjänstesynpunkter tillerkännas betydelse.

Denna uppfattning anknyter nära till nyssnämnda huvudregel i statens

allmänna avlöningsreglemente. Utredningen anser, att ett bostadstvång

icke är berättigat såsom ett medel att förhindra att bostäder komma

att stå outhyrda. Det kan icke rimligen krävas av tjänstemännen, att

dessa skola, allenast för att tillgodose det allmännas ekonomiska intressen

i fastighetsbeståndet, vara skyldiga att mot sin vilja bebo vissa bostäder.

Vad sålunda uttalats äger avseende icke endast å bostäder, belägna

å orter med hyresmarknad, utan även å bostäder, belägna å orter

utan någon egentlig hyresmarknad, i sådana fall då befattningshavare

över huvud icke kunna fullgöra dem anförtrodda arbetsuppgifter å vederbörligt

tjänsteställe, om icke bostad tillhandahålles av arbetsgivaren

(exempelvis statens järnvägars bostäder vid malmbanan eller tullverkets

bostäder i gränsdistrikten). Även om bostadstvånget formellt slopas i

dessa fall, kunna befattningshavarna i allmänhet knappast underlåta att

bebo verkets bostäder. Något annat val ges i de flesta fall icke. Men just

därför behöver arbetsgivaren/hyresvärden ej heller i allmänhet riskera att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 v

bostäderna stå outnyttjade. Den eventuella risk för att bostäderna icke bli

uthyrda, som ligger däri, att en bebyggelse kan växa upp i anslutning till

det aktuella tjänstestället, varigenom befattningshavaren får möjlighet

att, om han så önskar, själv ordna sin bostadslråga, bör enligt utredningen

icke täckas genom ett bostadstvång.

Om sålunda endast tjänstesynpunkter godkännas såsom motiv for bostadstvång,

ligger det i sakens natur att arbetsgivaren måste iakttaga stor

restriktivitet i fråga om anordnandet av nya personalbostäder. De ändrade

förhållanden, som inträtt på bostadsförsörjningens område under det

senaste årtiondet, medföra, att sådan restriktivitet också kan iakttagas.

Statsmakterna ha byggt upp ett generellt stöd åt bostadsförsörjningen,

vilket underlättar för de enskilda medborgarna att vidtaga egna åtgärder

för bostadsfrågans ordnande. Framför allt ha emellertid kommunerna

kommit att i väsentligt annan utsträckning än tidigare på olika sätt engagera

sig för förbättrandet av bostadsförsörjningen. Genom tillkomsten av

1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

(SFS 1947: 523) ha möjligheterna vidgats för kommunerna att göra mera aktiva

insatser till fromma för en ökad bostadsproduktion. Lagen innefattar

visserligen endast föreskrifter om rättighet för kommun att vidtaga subventioneringsåtgärder

i avsikt att stimulera bostadsförsörjningen, icke om

skyldighet för kommun att vidtaga sådana åtgärder eller att tillhandahålla

bostäder åt sina invånare. Utformningen av 1947 års bostadsförsorjningslag

får emellertid ses mot bakgrunden av det förhållandet, att kommunerna

vid tiden för lagens tillkomst icke ansagos ha erforderliga möjligheter

att föra en aktiv markpolitik i den mån icke kommunerna själva

förfogade över mark i tillräcklig omfattning eller kunde på skäliga villkor

genom frivilliga uppgörelser förvärva erforderlig mark. Riksdagen anslöt

sig i princip till att en föreslagen uppgift pålades kommunerna att vidtaga

alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen,

initiativtagandet till bildandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning

av bostadsproduktionen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande

tillgång till fullvärdiga bostäder inom kommunen, men frågan

härom uppsköts i väntan på en ändring i expropriationslagen. En sådan

ändring har numera genomförts. Genom av 1949 års riksdag med anledning

av prop. 1949: 184 beslutade lagändringar om expropriation har i

expropriationslagen införts en ny expropriationsbestämmelse (jfr SFS

1949:663) i syfte att underlätta för kommunerna att föra en aktiv markpolitik

inom tätbebyggelseområden. Kommunerna ha också alltmera i

ständigt vidgad omfattning tagit till uppgift att förvärva mark för exploatering

för tätbebyggelse. Utvecklingen har sålunda gått längre än vad

som markerats i 1947 års bostadsförsörjningslag. Det torde numera te sig

som en naturlig uppgift för kommunerna att så långt möjligt förhjälpa

invånarna till goda bostäder.

Enligt utredningens mening skall sålunda allenast tjänstesynpunkter vara

avgörande för åläggande av bostadstvång. Därmed är emelleitid icke en tillräcklig

bestämning gjord. Enligt utredningens mening kan nämligen tvekan

råda om innebörden av ordet tjänstesynpunkt eller andra synonyma ord såsom

tjänsteintresse eller tjänstehänsyn. Det torde kunna hävdas, att det

ligger ett direkt tjänsteintresse i t. ex. att ett verk, därest bostadsförsörjningen

för den erforderliga personalstyrkan vid en anläggning icke kan ske

på annat sätt, tillhandahåller bostäder åt tjänstemännen. Gällande föreskrift

i vissa avlöningsreglementen om att bostadens upplåtande skall vara pa
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 116 år 1956

kallat ur tjänstesynpunkt har också föranlett tolkningssvårigheter. Utredningen

har för sin del utgått från att med uttrycket »ur tjänstesynpunkt»

avses detsamma som om i författningstexten stått »med hänsyn till tjänstemannens

arbetsuppgifter». I anslutning härtill förordar utredningen, att

tjänstebostad — för vilken hyresersättning skall erläggas — må anvisas,

endast om bostadens upplåtande är av väsentlig betydelse för de med

tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.

Från nu angiven utgångspunkt anser utredningen, att bostadstvång bör

krä\as exempelvis i sadana fall, då i själva bostaden installerats manövertavlor,

signalanordningar eller andra särskilda hjälpmedel för att möjliggöra

för tjänstemannen att sköta vissa göromål i hemmet. Motiv för bostadstvång

torde även föreligga, då särskild bostad måste anordnas för utförandet

av vissa bevakningsuppgifter. Detsamma bör gälla, då det befinns

erforderligt att inrymma bostad och expedition eller annan för tjänsteändamål

avsedd lokal i nära anslutning till varandra. I nu berörda fall är i allmänhet

bostadstvånget knutet till viss bestämd bostad. Likaså kan skyldighet

att bebo anvisad bostad ifrågakomma för vissa tjänstemän, som bör vara

lätt anträffbara och äga möjlighet att relativt snabbt inställa sig på respektive

tjänsteställen. Hit är att hänföra vissa tjänstemän med beredskapsuppgifter.

I dessa fall behöver emellertid krav på bosättning i viss bestämd

bostad i regel icke uppställas, utan det väsentliga är att tjänstemannen bor

i närheten av tjänstestället. Behovet av tjänstebostäder är härvid i viss

utsträckning beroende på de lokala förhålladena.

Om bostadstvånget begränsas på här angivet sätt, förutsätter utredningen,

att befrielse från ålagt bostadstvång icke annat än i sällsynta undantagsfall

torde kunna medgivas tjänstemannen. En bestämmelse, som öppnar möjlighet

härtill, bör dock finnas.

Någon ändring beträffande skyldigheten att bebo fri tjänstebostad, i de

tall sådan upplåtelse enligt gällande avlöningsreglementen förekommer,

finner utredningen icke anledning föreslå.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

avlön i ngsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

eller polislönereglementet

I fråga om tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper gäller för

närvarande, som framgår av det förut anförda, i huvudsak likalydande bestämmelser.

Enligt utredningens mening saknas med utgångspunkt från utredningens

ställningstagande till tjänstebostadsinstitutionen anledning att bibehålla de

särskilda bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente om bostadstvång

för tjänstemän, tillhörande statens järnvägar, försvaret, statens

sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka. Utredningen anser, att

för här avsedda tjänstemän samma bestämmelser bör gälla i fråga om skyldighet

att bebo anvisad bostad som för övriga tjänstemän, å vilka nyssnämnda

avlöningsreglemente är tillämpligt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Eu allmän föreskrift om att skyldighet att bebo bostad skall föreligga

endast om upplåtelsen är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade

arbetsuppgifternas behöriga fullgörande anser utredningen mot bakgrunden

av vunna erfarenheter rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser

icke vara till fyllest. För ändamålet att vinna en enhetlig tilllämpning

inom de olika förvaltningsområden, varom här är fråga, är enligt

utredningens mening särskilda åtgärder erforderliga. Att enhetliga principer

följes vid tvångstilldelning av bostäder såväl vid olika tjänsteställen

tillhörande ett och samma verk som olika verk emellan måste vara till fördel

både för verken och de anställda. Utredningen föreslår därför, att särskilda

förteckningar skall upprättas över befattningar av sådan natur att

ett bostadstvång är motiverat. Dylika bostadstvångsförteckningar bör enligt

utredningens mening icke ges den innebörden, att envar tjänsteman,

som erhåller en befattning, uppförd i förteckningen, skall kunna påräkna

att bli anvisad bostad av vederbörande myndighet eller att för framtiden

bibehålla sådan bostad. Utredningen understryker i detta sammanhang angelägenheten

av att myndigheterna i samband med ledigförklarande av

tjänster i förekommande fall anger, att bostadstvång föreligger. Om så sker,

kan en tjänsteman, som söker en viss befattning, på förhand veta huruvida

han, därest han erhåller befattningen, är skyldig att bebo av myndigheten

anvisad bostad. Redan ett system med förteckningar över befattningar, vid

vilka bostadstvång må åläggas, tillgodoser i viss utsträckning sistnämnda

syfte.

Rörande bostadstvångsförteckningarna anför utredningen vidare bl. a.

följande.

Den sålunda förordade anordningen kan i vissa fall vara svår att utan

vidare genomföra. Stundom förekommer, att det anses angeläget ur säkerhetssynpunkt,

att ett visst antal befattningshavare bo i omedelbar närhet

av en anläggning för att vara lätt tillgängliga vid inträffade särskilda händelser,

utan att det för den skull är nödvändigt att för dylika uppgifter ta

i anspråk innehavare av vissa bestämda befattningar. I dylika fall bör man

emellertid kunna med utgångspunkt från behovet av personal för ifrågavarande

beredskapsuppgifter i bostadstvångsförteckningen upptaga vissa

alternativa befattningar och vid dessa ange en ungefärlig antalssiffra. Även

en på så sätt konstruerad förteckning anser utredningen vara av värde.

Enligt utredningens förslag bör särskilda förteckningar lämpligen upprättas

för vart och ett av de olika förvaltningsområden eller myndigheter, för

vilka statens allmänna avlöningsreglemente gäller. I vad avser befattningshavare

inom det kommunala polisväsendet torde det, därest tjänstebostäder

överhuvud befinnes vara erforderliga för polismän, vara till fyllest med

eu enda förteckning. Vad åter angår rektorer och lärare vid folkhögskolor

och lantbruksundervisningsanstalter synes särskilda förteckningar böra

komina till stånd beträffande de olika skolformer, varom fråga är. Förteckningarna

bör fastställas att gälla tills vidare. Självfallet kan det vara

erforderligt att tid efter annan ändra vederbörliga förteckningar med hänsyn

till inträffade organisationsändringar in. in. Det bör dock enligt utred
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ningens mening eftersträvas, att ändringar icke företages alltför ofta. Den

eftersträvade enhetliga bedömningen av i vilka fall tjänstebostad må anvisas,

kräver enligt utredningens mening, att här ifrågavarande bostadstvångsförteckningar

fastställes centralt efter förslag av vederbörande myndighet.

Utredningen förordar, att frågor om fastställande av nya eller ändrade bostadstvångsförteckningar

avgöres av Kungl. Maj:t.

Utredningens här framlagda förslag nödvändiggör en genomgång av befintliga

tjänster ur de synpunkter, varom fråga är. Denna första genomgång

bör enligt utredningens mening för ernående av enhetlighet i bedömningen

ske under ledning av ett organ, förslagsvis tjänstebostadsutredningen.

I fråga om vissa särskilda grupper av tjänstemän har utredningen funnit

sig böra i förevarande sammanhang taga ställning till i vad mån tjänstebostäder

är erforderliga för dessa. Utredningen erinrar om de i statens allmänna

avlöningsreglemente intagna särskilda bestämmelserna om tjänstebostad

för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och för

distriktsveterinärer. De bostäder, varom här är fråga, kan icke hänföras till

tjänstebostäder i utredningens mening. Tjänstebostäder kan icke anses erforderliga

för ifrågavarande personalgrupper och berörda bestämmelser bör

därför utgå ur avlöningsreglementet. Vidare uttalar utredningen, att det vilf

synas som om tjänstebostäder för rektorer och lärare vid ungdomsvårdsskolor,

läroverk m. fl. läroanstalter ävensom folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

icke är erforderliga i på långt när samma utsträckning

som hittills — även med beaktande av att fråga i vissa fall är om internatverksamhet.

Utredningen förutsätter, att ett genomförande av förslaget kommer att

medföra en betydande nedskärning av det statliga tjänstebostadsbeståndet.

För statens järnvägars del har enligt utredningen gjorts vissa uppskattningar,

som visar, att man där torde få räkna med ett framtida tjänstebostadsbestånd

av omkring 3 500 bostäder — mot nu omkring 9 000. Vid försvaret

torde vidare antalet tjänstebostäder komma att nedgå från omkring

4 200 till 700 å 800. I anslutning härtill har utredningen ansett sig kunna

räkna med att antalet tjänstebostäder för befattningshavare, på vilka statens

allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt, vid ett genomförande av

de av utredningen uppdragna riktlinjerna knappast torde komma att överstiga

6 000, vilket i förhållande till nuläget innebär en minskning med i runt

tal 16 000 bostäder.

I förevarande sammanhang berör utredningen också frågan om utnyttjandet

i framtiden av sådana av statsverket ägda eller disponerade personalbostäder,

vilka enligt det föregående icke är tjänstebostäder. Dylika bostäder

betecknas i det följande såsom uthyrningsbostäder. Utredningen

iramhåller, att det redan nu förekommer vid vissa verk och myndigheter

att tjänstemän får hyra lägenheter av myndigheterna genom vanliga hyresavtal.

Utredningens förslag medför, att ett stort antal för närvarande såsom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

tjänstebostäder upplåtna bostäder kommer att överföras till uthyrningsbostäder.

Hyresförhållandet för dessa bostäder bör enligt utredningens mening

regleras på samma sätt som vid upplåtelser i allmänna marknaden. Tjänstemän,

som förhyr sådana bostäder, bör sålunda i princip vara likställda

med »vanliga» hyresgäster. Utredningen förutsätter i enlighet härmed, att

under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden lägenheterna på liyresreglerade

orter blir underkastade hyresregleringslagen.

I detta sammanhang har utredningen tagit upp frågan, huruvida behov

kan anses föreligga av regler, varigenom myndigheternas intresse av att

förfoga över bostadsbeståndet för upplåtelse endast till sina anställda kan

tillgodoses eller alltså regler av i huvudsak det innehåll, som anges i 38 §

4 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen framhåller härom

i huvudsak följande.

Det har gjorts gällande, att under rådande bostadsbrist behov skulle föreligga

av sådana regler, särskilt i fråga om bostäder, som vore belägna i omedelbar

närhet av eu anläggning eller inom inhägnade områden, t. ex. järnvägsområden,

sjukhusområden eller kasernområden, i vilka fall det kunde vara

direkt olämpligt att bostäderna uthyrdes till utomstående. En betydande del

av det bostadsbestånd, som vid ett genomförande av utredningens förslag

kommer att upphöra att vara tjänstebostäder, utgöres just av sådana bostäder

inom inhägnade områden, som nu nämnts. Enligt utredningens mening

bör emellertid i anslutning till det nyss sagda generella föreskrifter icke

meddelas för vinnande av här angivet syfte, utan frågan bör lösas på samma

sätt som redan tillämpas i viss utsträckning inom offentlig förvaltning ävensom

inom det enskilda näringslivet, nämligen att i vederbörliga hyreskontrakt

införes en klausul om att anställningen skall utgöra en förutsättning

för hyresförhållandet. Detta innebär visserligen — på hyresreglerade^ orter

__ icke någon garanti för att myndigheterna under alla förhållanden få sina

intressen tillgodosedda. Enligt hyresregleringsmyndigheternas praxis i hithörande

fall torde dock tillvaron i ett hyreskontrakt av en passus om att

hyrestiden skall sammanfalla med anställningstiden i allmänhet utgöra ett

skäl för att hyresförhållandet skall upphöra, dock att hyresregleringsmyndigheterna

kunna förlänga hyresförhållandet viss tid. För personalen torde

det emellertid vara av stor betydelse att icke bli ställd utanför det uppsägningsskydd,

som hyresregleringslagen lämnar.

Utredningen föreställer sig att det på längre sikt bör vara möjligt att avveckla

viss del av beståndet av uthyrningsbostäder. Vissa svårigheter föreligger

givetvis att avveckla sådana bostäder som är belägna inom stationsområden,

kasernområden, anstaltsområden eller liknande. Dylika bostäder

torde endast i begränsad omfattning kunna avyttras eller uthyras till hyresgäster

utom verket. Enligt utredningens mening bör man undersöka möjligheten

att i vissa fall använda ifrågavarande lägenheter eller bostadshus

för annat ändamål än såsom bostäder. Redan nu föreligger på många håll

ett behov av ytterligare lokalutrymmen. Vad beträffar nyproduktion av uthyrningsbostäder

erinrar utredningen om vad tidigare sagts om kommunernas

uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen och om begränsning av nyproduktionen

av personalbostäder. Utredningen pekar i detta sammanhang

på att SJ :s överrevisorer i sin senaste berättelse uttalat, att SJ i första band

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

borde lösa personalens bostadsfrågor i samarbete med vederbörande kommuner

och byggnadsföretagare och först i andra hand själv uppföra bostadshus.

Utredningen erinrar också om att 1945 års lönekommitté för sin

del understrukit angelägenheten av att nya byggnader för personalbostadsändamål

såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga institutions- eller anstaltsoinrådet.

Utredningen, som vid sina studieresor sett exempel på att

bostadshus nyuppförts på tomtmark, belägen inom anstaltsområde, anser sig

böra framhålla angelägenheten av att den av 1945 års lönekommitté sålunda

givna rekommendationen iakttages.

Tjänstebostäder för folkskolans lärare

Beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare föreligger, såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser, en skyldighet

för skoldistrikt att under vissa förutsättningar tillhandahålla bostad

åt lärare. Mot denna skyldighet korresponderar en skyldighet för läraren att

mottaga bostaden.

Utredningen erinrar om att frågan om tjänstebostadssystemet för folkskolans

lärare varit föremål för övervägande vid 1955 års riksdag i anledning

a\ prop. 1955: 98. I propositionen framhölls, att sakkunniga för översvn av

vissa statsbidrag på skolväsendets område i sitt betänkande om tjänstebostäder

för folkskolans lärare (SOU 1954: 27) övervägt, om man med hänsyn till

det i kommunal regi eller med kommunalt stöd numera bedrivna bostadsbyS8andet

alltjämt kunde ha behov av att bibehålla anordningen med tjänstebostäder

eller om tidpunkten kunde anses vara inne att helt avveckla tjänstebostadssystemet.

De sakkunniga hade emellertid — under erinran om innehållet

i 1947 års bostadsförsörjningslag — funnit, att någon garanti för

lärare att erhålla bostad icke kunde anses föreligga till följd av bestämmelserna

i nämnda lag, och den kunde således icke betraktas såsom något substitut

till folkskoleväsendets tjänstebostadsföreskrifter. De sakkunniga hade

vidare ansett sig kunna konstatera, att möjligheterna att på lämpligt sätt

upprätthålla skolväsendet alltjämt, särskilt på den egentliga landsbygden,

var beroende av att den erforderliga lärarpersonalen kunde få sin bostadsfråga

ordnad på ett tillfredsställande sätt och att detta icke kunde beräknas

bli fallet med mindre tjänstebostadssystemet bibehölles. Departementschefen,

som i likhet med de sakkunniga ansåg tillkomsten av bostadsförsörjningslagen

icke utesluta behovet av särskilda bestämmelser och åtgärder beträffande

lärarnas bostadsfråga, fann tjänstebostäderna ännu så länge vara av

stor betydelse för folkskoleväsendet på landsbygden. Departementschefen

ansåg sig därför icke för det dåvarande kunna förorda en avveckling av

tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Statsutskottet förklarade sig

kunna ansluta sig till departementschefens sålunda redovisade ställningstagande

men uttalade samtidigt, att utskottet förväntade, att frågan om skälen

för tjänstebostadssystemets bibehållande på folkskoleväsendets område

kom under förnyat övervägande i samband med prövningen av 1952 års

tjänstebostadsutrednings blivande betänkande. 1955 års riksdag fattade be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 15

slut i enlighet med vad statsutskottet sålunda uttalat (SU nr 113; Rskr nr

266).

Utredningen anför i sitt betänkande i huvudsak följande.

Såsom tjänstebostadsinstitutionen för folkskolans lärare är utformad äroicke

tjänstesynpunkter i den av utredningens inledningsvis angivna meningen

avgörande för åläggande av bostadstvång. Göromålen å vederbörande lärarbefattningar

torde i och för sig icke kräva att läraren bebor bostad i anslutning

till tjänstestället/skolan. Detta har också på så sätt kommit till uttryck

i gällande bestämmelser att läraren icke är skyldig bebo honom anvisad

bostad — endast att mottaga densamma. Därest tjänstesynpunkter skulle

ha legat till grund för bostadstvånget, borde bostäder genom det allmännas

försorg ha beretts folkskolans lärare i helt annan omfattning än vad som är

fallet med nuvarande ordning. Tillhandahållande av bostad sker ju enligt

för närvarande gällande bestämmelser endast under det villkoret att skolorten

icke är uppförd på tätortsförteckning. Tilläggas må, att enligt i förenämnda

sakkunnigbetänkande lämnade uppgifter »tjänstebostad» finns för

32 % av lärartjänsterna i riket.

Det anförda ådagalägger, att här icke är fråga om tjänstebostäder enligt

utredningens mening. För anvisande av »tjänstebostad» äro enbart bostadsförsörjningssynpunkter

avgörande.

Av det förut anförda framgår, att »tjänstebostadssskyldigheten» för kommunerna

befunnits innebära en garanti för att den erforderliga lärarpersonalen

kan få sin bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande sätt — och

därmed också för möjligheterna att på lämpligt sätt upprätthålla skolväsendet.

Utredningen har tidigare redogjort för de ändrade förhållanden, som

inträtt på bostadsförsörjningens område under senare år, innebärande att

kommunerna alltmera kommit att engagera sig i denna uppgift. Utredningen

har också pekat på att det numera framstår såsom naturligt för kommunerna

att de så långt möjligt förhjälpa invånarna till goda bostäder. När

det gäller befattningshavare i av kommunen själv bedriven verksamhet, då

alltså kommunens intresse av att verksamheten upprätthålles tillkommer,

tinns knappast anledning ifrågasätta annat än att kommunen i erforderlig

utsträckning medverkar till bostadsfrågans lösande. Ett formellt åläggande

för kommunerna att tillhandahålla bostad åt folkskolans lärare synes därför

icke längre vara behövligt.

Härtill kommer — och detta är enligt utredningens mening det avgörande

skälet för slopande av en sådan skyldighet att tillhandahålla bostäder, varom

här är fråga — att folkskolans lärare med nuvarande ordning komma

i åtnjutande av en förmån, som icke tillkommer andra grupper befattningshavare

— med undantag för organister — å vilka av Kungl. Maj :t utfärdade

avlöningsx-eglementen gälla, eller överhuvud i allmän tjänst anställda,

nämligen den förmån som ligger däri att läraren under vissa förutsättningar

är garanterad att erhålla bostad genom det allmännas försorg. Det

ligger nära till hands att anställa jämförelser med den kommunalt anställda

polispersonalen. Det kunde likaväl göras gällande, att det vore nödvändigt

att för polisväsendets upprätthållande på landsbygden föreskriva en skyldighet

för kommunena att i vissa fall tillhandahålla bostad åt polisman. Vid

den nyligen genomförda löneregleringen för polispersonalen ha emellertid

åtgärder härutinnan icke ansetts behövliga. Enahanda motiv för »tjänstebostäder»,

som anförts för folkskolans lärare, kunna, förutom för polispersonal,

göras gällande för många andra tjänstemän med stationering å avlägsna

orter. Det må slutligen tilläggas, att landskommunernas förbund i utlåtande

över betänkandet om tjänstebostäder för folkskolans lärare, under framhål
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lande bl. a. av att det syntes vara en utbredd uppfattning i kommunerna att

den nuvarande anordningen med tjänstebostäder icke längre fyllde något

behov, uttalat sig för ett slopande av tjänstebostadssystemet.

Under åberopande av det sålunda anförda föreslår utredningen, att de

bestämmelser om tjänstebostad, som återfinnes i folkskolestadgan och i avlöningsreglementet

för folkskolan, utmönstras samt att boställsordningen för

folkskolans lärare upphäves. Utredningen anser det dock vara skäligt med

en övergångsbestämmelse av innebörd att folkskollärare, vilken före bestämmelsernas

upphävande innehar tjänstebostad, bör bibehålla sin rätt till bostad

så länge han innehar den befattning, med vilken följt en sådan rätt.

Detta innebär dock icke, framhåller utredningen, att dylik bostad skall bibehålla

karaktären av tjänstebostad.

Tjänstebostäder för organister

Utredningen erinrar om att det enligt gällande bestämmelser åligger församlingen

att tillhandahålla tjänstebostad åt organist, om på stationeringsort

för organisttjänst icke finnes hyresmarknad för bostäder, som till storlek

och beskaffenhet kan anses tjänliga för tjänsteinnehavaren. Organisten är

skyldig mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen

om tjänstens ledigförklarande.

Av de refererade bestämmelserna framgår enligt utredningens mening, att

det i här avsedda fall — liksom i fråga om folkskolans lärare — är enbart

bostadsförsörjningssynpunkter, som är bestämmande för skyldigheten att

tillhandahålla bostad — och för åläggande av bostadstvång. Under åberopande

av det förut anförda förordar utredningen, att bestämmelserna om

tjänstebostad i 51 § kyrkomusikerstadgan slopas. I fråga om nu nämnda

tjänstebostäder föreslås vidare en övergångsbestämmelse av samma innebörd

som beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Tjänstebostäder för präster

Såsom tidigare nämnts, föreligger skyldighet för präst att mottaga och

bebo honom anvisad tjänstebostad. Sådan bostad skall, där Kungl. Maj:t så

förordnar, tillhandahållas domprost, kyrkoherde och komminister (samt

likställd garnisons- och amiralitetspräst).

Till skillnad från folkskolans lärare och organister föreskrives alltså för

präst en skyldighet att mottaga och bebo anvisad bostad. Detta ger enligt

utredningens mening ett uttryck för att bostadstvånget ansetts vara motiverat

av tjänstehänsyn. Utredningen erinrar emellertid om vissa uttalanden av

1946 års prästlönekommitté i dess betänkande del I (SOU 1948:44), vilka

uttalanden enligt utredningens mening tyder på att även bostadsförsörjningssynpunkter

gör sig gällande. Utredningen framhåller vidare, att Kungl.

Maj :ts praxis vid meddelande av i prästlönereglementet avsett förordnande

om skyldighet att tillhandahålla bostad i de fall, då under senare år fråga

uppkommit om nyanskaffning av tjänstebostad åt präst, i regel varit den att

stjänstebostadsskyldighet» ålagts endast på orter utan någon egentlig hyres
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

17

marknad. Utredningen konstaterar, att bostadsförsörjningssynpunkter tydligen

här fått inflytande på anskaffningsfrågan. Å andra sidan finns för närvarande,

framhåller utredningen, prästerliga tjänstebostäder även i större

städer och andra tättbebyggda samhällen. En jämförelse mellan antalet

tjänster för ordinarie församlingspräster inom riket och antalet tjänstebostäder

utvisar, att det övervägande flertalet sådana präster för närvarande

innehar tjänstebostad, antingen i prästgård eller såsom ofta är fallet i de

större städerna i församlingshus. Mot 1 374 kyrkoherdetjänster och 901

komministertjänster står sålunda 1 314 kyrkoherdebostäder resp. 787 komministerbostäder.

Utredningen redovisar därefter vissa synpunkter som från

prästerligt håll anlagts på förevarande tjänstebostadsfråga. Det heter i betänkandet

bl. a. följande.

Det har för utredningen framhållits, att det icke allenast är prästens privata

bostadsbehov prästgården tillgodoser. Vanligen är prästgårdsbyggnaden

betydligt större än vad som kräves härför. Prästgården tjänar ofta såsom lokal

för vissa av prästens ämbetsgöromål. Sålunda förekommer, att vigslar,

barndop och andra förrättningar äga rum i prästgården samt att sammanträden

och sammankomster av skiftande beskaffenhet hållas där. Åtskilliga

av en prästs åligganden torde förutsätta, att han har möjlighet att på lämpligt

sätt mottaga såväl enskilda församlingsmedlemmar som grupper av sådana.

Ofta föreligger det också en sedvana att församlingsborna skola mottagas

och bli föremål för gästfrihet i prästgård. Vad här sagts om prästgårdarnas

användning för församlingsändamål m. m. gäller också, ehuru i

mindre utsträckning, om annan tjänstebostad för präst.

Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att, då det gäller

de prästerliga tjänstebostäderna, såväl tjänstesynpunkter som bostadsförsörjningssynpunkter

framträder. Utredningen, som enligt det föregående

icke kan erkänna bostadsförsörjningssynpunkter såsom skäl för bostadstvång,

säger sig även vara något tveksam om styrkan i de övriga motiven för

tjänstebostadssystemets bibehållande. Utredningen finner emellertid övervägande

skäl tala för bibehållande av detta system i ungefär nuvarande utsträckning.

Det förutsättes, att ordinarie församlingspräst — i likhet med

andra befattningshavare, varå av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen

gäller — icke skall kunna fordra att erhålla tjänstebostad genom

det allmännas försorg (jfr vad förut sagts i samband med behandlingen av

frågan om bostadstvångsförteckningar).

3. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter på tjänstebostadsinstitutionen

Förslagen om en begränsning av bostadstvånget och om de principer, vilka

bör följas för anvisande av tjänstebostäder, har i allmänhet lämnats utan

erinran i de avgivna remissyttrandena. Från flera håll betonas, att den av

utredningen förordade definitionen av tjänstebostadsbegreppet och de riktlinjer

i fråga om förutsättningarna för åläggande av bostadstvång, som utredningen

framlagt, är ägnade att medföra större klarhet och enhetlighet på

förevarande område än vad som är fallet med nu gällande bestämmelser.

•J Hihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Statens lönenämnd framhåller emellertid, att det även från de av utredningen

uppdragna utgångspunkterna i många fall måste bli svårt att avgöra,

om bostad skall upplåtas som tjänstebostad eller icke. Lönenämnden anser

sig också böra fästa uppmärksamheten på att det förhållandet att möjlighet

skall finnas att lämna dispens från skyldigheten att bebo tjänstebostad ej

låter sig väl förena med principen att tjänstebostad skall anvisas endast då

så är av väsentlig betydelse för arbetsuppgifternas fullgörande.

Järnvägsstyrelsen säger sig befara, att den föreslagna begränsningen av

tjänstebostadstvånget kommer att medföra, att en del lägenheter under vissa

tider blir outhyrda. Styrelsen anser sig dock böra biträda utredningens

uppfattning att man ej gärna kan upprätthålla ett bostadstvång endast för

att ha garantier för att verkets bostadsbestånd under alla förhållanden blir

utnyttjat.

Vidare anmäler domänstyrelsen en från utredningens uppfattning avvikande

mening i fråga om begreppet tjänstesynpunkter. Styrelsen framhåller,

att förslaget att bostadens upplåtande skall vara av väsentlig betydelse

för de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas fullgörande, innebär en ur

styrelsens synpunkt alltför snäv begränsning av begreppet tjänstesynpunkter.

Det synes styrelsen helt ofrånkomligt att i detta begrepp inräkna ett betydande

hänsynstagande till de inom förvaltningen rådande allmänna tjänstgöringsförhållandena.

Den planmässiga omflyttningen av personal torde icke

vara möjlig utan att erforderliga tjänstebostäder finns tillgängliga, särskilt

som tjänstemannen måste vara bosatt i nära anslutning till förvaltningsobjektet,

varvid placering inom större tätorter endast i undantagsfall kan motiveras

ur tjänstesynpunkt. Styrelsen kan mot denna bakgrund för domänverkets

vidkommande icke biträda, att antalet tjänstebostäder reduceras.

Fångvårdsstyrelsen anser sdg ej heller kunna biträda förslaget om en reducering

av antalet tjänstebostäder. Enligt styrelsens mening kan, med hänsyn

till att fångvårdsanstalternas tjänstebostäder är belägna i anstaltens

omedelbara närhet, bostäder, som ej är förenade med bostadstvång, ej komma

i fråga. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.

Uppförandet av personalbostäder har betingats av nödvändigheten att ur

säkerhetssynpunkt ha en tillräckligt stor personalstyrka i anstaltens närhet

— vid vissa anstalter finnas larmanordningar till bostäderna. En annan

synpunkt gör sig gällande i fråga om de öppna anstalterna, av vilka många

återfinnas i avsides belägna trakter, nämligen att personal icke kan erhållas,

därest icke bostad kan erbjudas.

Styrelsen ifrågasätter, om utredningen i sina uttalanden tillräckligt beaktat

de speciella behoven av tjänstebostäder för fångvårdsanstalternas del. En

fångvårdsanstalt måste vid kritiska tillfällen ha tillgång till befattningshavare

i anstaltens omedelbara närhet, oavsett om dessa befattningshavares

arbetsuppgifter i övrigt äro sådana, att de motivera upplåtandet av tjänstebostad.

Om nu berörda säkerhetssynpunkter iakttagas,* är fångvårdsanstalternas

bostadsbestånd icke för stort; tvärtom föreligger vid vissa slutna och

ännu flera öppna anstalter ett behov av ytterligare bostäder.

Statstjänarlzarteilen förordar för sin del en ytterligare inskränkning av

tjänstebostadstvånget utöver vad som framgår av utredningens förslag. Kar
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 är 1956

19

teilen anser sålunda, att det knappast finns skäl att upprätthålla bostadstvång

i andra fall än då i lägenheterna installerats signal- eller manöverorgan.

Utredningens uttalande om att man med hänsyn bl. a. till komfnunernas

uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen kan iakttaga restriktivitet vid anordnandet

av nya personalbostäder har väckt gensaga, förutom från fångvårdsstyrelsen,

som menar att man icke kan förlita sig på kommunernas

möjlighet att tillhandahålla bostäder, även från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen

framhåller sålunda bl. a., att styrelsen icke delar utredningens

uppfattning om att sådan restriktivitet i dagens läge alltid skulle vara möjlig.

Trots löften härom har kommunerna hittills icke i nämnvärd omfattning

engagerat sig för att förbättra bostadsförsörjningen för personalen vid

de statliga sinnessjukhusen. Denna ter sig för närvarande vid åtskilliga av

sjukhusen så bekymmersam, att styrelsen sett sig alltjämt nödsakad föreslå

uppförande av nya personalbostadshus. Även andra myndigheter, såsom chefen

för flygvapnet och lotsstyrelsen, framhåller behovet av att ytterligare

personalbostäder uppföres i statlig regi.

TCO, som i princip anser det önskvärt med en begränsning av tjänstebostadssystemet,

anför bl. a. följande.

I och för sig finner TCO intet att erinra mot utredningens principiella

uppfattning, att bostadsproduktionen mer är en angelägenhet för kommunerna

än för staten/arbetsgivaren. Helt kan organisationen emellertid inte

godtaga utredningens uppfattning, då kommunernas samhällsbyggande uppgifter

normalt inte inkluderar ett tillgodoseende av sådana bostadsbehov,

som ligger utanför »samhällsplaneringen» — exempelvis i anknytning till

ungdomsvårdsanstalter, skolor etc., isolerade från den vanliga samhällsbebyggelsen.

TCO anser därför, att staten fortfarande har anledning att på ett

eller annat sätt bidraga till en bostadsproduktion i sådana fall, då behovet

inte sammanfaller med en normal kommunal bostadsproduktion. Där utvecklingen

hittills inte varit tillfredsställande kan det t. o. m. vara önskvärt

med ökade insatser från statens sida. Detta betyder emellertid inte, att de

bostäder, som sålunda frambringas, skall betecknas som tjänstebostäder.

Ej heller behöver det innebära, att staten direkt engagerar sig i bostadsproduktionen.

I många fall torde det vara tillräckligt, om respektive verksmyndighet

stimulerar de kommunala myndigheterna till ökade insatser.

Bostadsstyrelsen framhåller för sin del, att statliga myndigheter icke annat

än i undantagsfall bör bygga och förvalta uthyrningsbostäder.

I förevarande sammanhang torde även få redovisas en del synpunkter, som

i remissyttrandena framkommit rörande de statliga uthyrningsbostäderna.

Flera myndigheter har understrukit behovet av att i hyreskontrakten för

dylika bostäder intages en sådan klausul om avflyttningstvång, som utredningen

förordat. Järnvägsstyrelsen uttalar sålunda i huvudsak följande.

I de fall uthyrningsbostäderna, vilka till övervägande delen skulle i första

hand komma att på frivillig väg uthyras till SJ-personal, äro belägna på orter,

där det ur bostadsförsörjningssynpunkt är nödvändigt att statens järnvägar

tillhandahålla bostäder för i tjänst varande befattningshavare, måste

hyreskontrakten förses med särskild klausul, vari stadgas skyldighet för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

den män vederbörande myndigheter icke respektera en sådan klausul och

bostäder därigenom komma att upptagas av hyresgäster, som ej ha anställning

vid verket, kan statens järnvägar komma att förorsakas extra kostnader

och svårigheter med personalplaceringar.

Vattenfallsstyrelsen anser, att på orter, där bostadstillgången är otillräcklig

eller helt saknas och det sålunda är nödvändigt för verket att kunna

erbjuda personalen bostäder, uthyrningslägenheterna måste kunna behållas

i verkets hand och hyreskontrakten förses med klausul om skyldighet

för hyresgäst att vid avgång ur tjänst avflytta från lägenheten. Styrelsen

anser det vara ett nödvändigt krav att bestämmelser finns, som säkerställer

respekterandet hos hyresregleringsmyndigheterna av en sådan

klausul. I annat fall kan styrelsen icke tillstyrka utredningens förslag att

anse ifrågavarande bostäder som uthyrningslägenheter.

I den här berörda frågan om klausuler anför bostadsstyrelsen bl. a. följande.

Styrelsen erinrar om att hyresregleringskommittén i sitt betänkande angående

hyresregleringens avveckling m. in. (SOU 1955:35) icke haft något

att erinra mot hyresregleringsmyndigheternas praxis att respektera en i

hyreskontraktet intagen klausul om att anställningen skall utgöra en förutsättning

för hyresförhållandet. Bostadsstyrelsen är vid sin belåning av

byggnadsföretag restriktiv i godkännandet av dylika s. k. tjänstebostadsklausuler.

Undantag kunna dock medgivas, och styrelsen anser, att de statliga

myndigheterna, när mycket starka skäl tala för att bostäderna förbehållas

de anställda, icke bör förhindras att intaga sådana klausuler i hyreskontrakten.

Det synes nämligen rimligt, att de icke bör sättas i ett sämre

läge än t. ex. de privata industriföretagen.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

eller polislönereglementet

Mot utredningens förslag att bostadstvångsförteckningar skall upprättas

beträffande tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper har remissinstanserna,

med undantag av försvarets civilförvaltning, fångvårdsstyrelsen

och lotsstyrelsen, inte haft något att erinra. Försvarets civilförvaltning

anser lika med utredningen, att tjänsteman, .som söker en viss befattning, på

förhand bör få veta, om han, därest han får befattningen, är skyldig att

bebo av myndigheten anvisad bostad. Ämbetsverket ställer sig emellertid

i någon mån tveksamt, om det för tillgodoseende av angivna syfte skall vara

nödvändigt att införa ett system med bostadstvångsförteckningar, framförallt

som det i vissa fall, såsom utredningen påpekat, måste uppstå svårigheter

att genomföra en dylik anordning. Fångvårdsstyrelsen anser för sin

del — i överensstämmelse med styrelsens förut redovisade inställning till

tjänstebostadsbegreppet — att bostadstvångsförteckningar icke är behövliga.

Lotsstyrelsen framhåller, att en tjänstebostadsförteckning med hänsyn

till de speciella förhållandena inom lotsverket synes sakna större värde.

Statens lönenämnd anför i fråga om bostadstvångsförteckningarna i huvudsak

följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

21

Anordningen med särskilda bostadstvångsförteckningar är enligt lönenämndens

mening en förutsättning för att enhetliga principer skola kunna

komma till tillämpning i här ifrågavarande hänseende. Uppgörandet av dessa

förteckningar torde dock ofta bli ett ytterst grannlaga arbete. Utredningens

förslag att i vissa fall i bostadstvångsförteckningen skola upptagas vissa

alternativa befattningar leder enligt lönenämndens mening till en viss löslighet,

som från olika synpunkter är mindre önskvärd. Såvitt lönenämnden

kan finna borde i fall som här avses tjänstebostäder icke anvisas i andra

fall än då intresset av beredskap är så starkt, att beredskapsskyldighet i

hemmet anses böra påläggas befattningshavarna.

Förslaget att bostadstvångsförteckningarna skall fastställas av Kungl.

Maj :t har föranlett invändningar från vissa verk och myndigheter. Sålunda

ifrågasätter riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd och statens bostadsnämnd,

om icke de affärsdrivande verken bör få befogenhet att fastställa

dessa förteckningar. Enligt statens bostadsnämnds mening bör därvid givetvis

beaktas de principer och förslag, som framkommer vid den genomgång

av befintliga tjänster, som utredningen avser att göra. Anordningen

förutsätter också, framhåller bostadsnämnden, att verksstyrelserna håller

civildepartementet underrättat om beslut, som fattas rörande bostadstvångsförteckningar.

Försvarets fabrikstyrelse, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och generaltullstyrelsen anser, att förteckningarna bör fastställas av

vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Såsom motivering härför

framhålles bl. a. att förhållandena kan skifta så snabbt, att prövningen hos

Kungl. Maj :t skulle medföra en icke ändamålsenlig omgång. Även från försvarets

myndigheter har motsvarande synpunkter framförts. Sålunda anser

chefen för försvarsstaben och försvarsgrenscheferna, att fastställandet av

förteckningarna bör anförtros försvarsgrenscheferna i samråd med fortifikationsförvaltningen.

Den eftersträvade enhetligheten skulle enligt försvarsstabschefens

mening kunna tillgodoses genom av Kungl. Maj :t utfärdade

riktlinjer. Sistnämnda åsikt framföres också från TCO, som dessutom

framhåller, att innehållet i bostadstvångsförteckningarna bör bli föremål

för förhandlingar mellan myndigheterna och berörda tjänstemannaförbund.

Statstjänarkartellen föreslår, att Kungl. Maj:t bemyndigar verksstyrelserna

alt efter förhandlingar med personalorganisationerna utfärda föreskrifter

om vilka bostäder, som skall anses som tjänstebostäder.

Utredningens förslag att tjänstebostadsbegreppet avskaffas beträffande

vissa bostäder för tjänstemän vid häradsrätterna har icke föranlett erinran

från Svea hovrätt. Hovrätten för Övre Norrland säger sig visserligen icke

vilja motsätta sig, att bestämmelserna i 38 § 15 statens allmänna avlöningsreglemente

utgår ur denna författning, därest sammanhanget med förslagets

ståndpunkt i övrigt så finnes oundgängligen kräva, men förordar, att de ersättes

av annat stadgande med föreskrifter om statlig kontroll av hyressättningen

för bostäder, som tillhandahålles av tingshusbyggnadsskyldiga, i den

mån tvist uppstår med befattningshavare om hyrans storlek. Svenska lands
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

kommunernas förbund menar för sin del, att tjänstebostadsbegreppet utan

vidare kan avskaffas för häradshövdingebostäderna. Förbundet framhåller,

att domsagokanslierna regelmässigt är förlagda till orter med numera

differentierad hyresmarknad. Det är ställt utom allt tvivel att vederbörande

förläggningskommun är beredd att medverka till anskaffande av lämplig

bostad, där tjänsteinnehavaren själv är ur stånd att anskaffa sådan.

Förslaget att tjänstebostäder inte längre skall finnas för provinsialläkare

och distriktsveterinärer hälsas med tillfredsställelse av Svenska landskommunernas

förbund. Någon inverkan på vederbörande kommuners villighet

att medverka till bostadsfrågans ordnande kommer det formella avskaffandet

av tjänstebostadsbegreppet härvidlag icke att ha, uttalar förbundet,

som vidare framhåller bl. a. följande.

I fråga om de på senare tid uppförda bostäderna för ifrågavarande befattningshavare

har i allmänhet vederbörande kommun efter inrådan från

förbundet underlåtit att få bostaden insynad som tjänstebostad. Hyressättningen

har ägt rum efter förhandlingar mellan kommunen och vederbörande

fackliga organisation, varigenom en för kommunen avsevärt fördelaktigare

hyresersättning fastställts än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Även

de sålunda fastställda hyrorna innebära dock större eller mindre kommunal

subvention till statstjänare.

Förbundet berör även frågan om statsbidrag till provinsialläkarbostäder

och anför i denna del bl. a.

Summan av de under årens lopp beviljade statsbidragen till provinsialläkarbostäderna

är relativt sett så obetydlig att det icke kan vara motiverat

med ett omständligt förfarande för att räkna ut hur statsbidragen böra

påverka hyressättningen eller huruvida och i vad mån erhållna statsbidrag

böra återbetalas. Å andra sidan äro statsbidrag av hittillsvarande storleksordning

utan egentlig kommunalekonomisk betydelse och kunna därför

saklöst slopas.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande icke ingått på frågan om tjänstebostäder

för provinsialläkare.

Veterinärstyrelsen vill för sin del icke motsätta sig utredningens förslag

angående tjänstebostäder för distriktsveterinärer. Styrelsen upplyser, att ett

stort antal veterinärbostäder på senare tid tillskapats genom kommunernas

försorg efter förhandlingar mellan vederbörande personalorganisation

och kommun samt att veterinärerna numera anser, att denna ordning i stort

sett fungerar bra och ger tillfredsställande resultat.

I detta sammanhang må även nämnas, att statskontoret ansett, att förekommande

statsbidrag till tjänstebostäder bör indragas beträffande de

statsunderstödda tjänstebostadssystem, vilka i anslutning till utredningens

föreliggande förslag blir föremål för avveckling.

Utredningens uttalande om begränsning av antalet tjänstebostäder för rektorer

och lärare vid ungdomsvårdsskolor, läroverk in. fl. läroanstalter ävensom

folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter har föranlett erinringar

från vissa myndigheter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Socialstyrelsen understryker, att det med hänsyn till risken för bl. a.

oroligheter på ungdomsvårdsskolorna innebär en trygghet och även är av

stort psykologiskt värde att personalen bor på skolan. Enligt socialstyrelsens

mening måste därför huvuddelen av personalen, rektor, assistenter,

vårdare m. fl., bo på skolorna. Endast för folkskollärare, yrkeslärare, ekonomi-

och kontorspersonal synes undantag från denna skyldighet i viss

utsträckning kunna medgivas.

Skolöverstyrelsen framhåller det angelägna ur rekryteringssynpunkt i

att rektorsbostäderna vid folkskole- och småskoleseminarierna behålles i

åtminstone samma utsträckning som nu, i varje fall på mera avsides belägna

orter. Även i fråga om rektorsbostäderna vid de allmänna läroverken

anser överstyrelsen det angeläget att de befintliga behålles, även om detta

ej kan sägas vara nödvändigt ur tjämstesynpunkt. Skolöverstyrelsen betonar

vidare, att det med hänsyn till folkhögskolornas mål och speciella arbetssätt

är av utomordentlig vikt att lärarpersonalen vid dessa skolor i stor

utsträckning bor på skolan eller i dess omedelbara närhet. Någon reduktion

av antalet tjänstebostäder vid ifrågavarande skolor kan skolöverstyrelsen

därför ej tillstyrka.

Lantbruksstyrelsen säger sig icke kunna dela utredningens uppfattning

att bostäder vid bl. a. lantbruksundervisningsanstalterna icke är erforderliga

i på långt när samma utsträckning som hittills. Enligt styrelsens mening

är det nödvändigt att de fast anställda lärarna för medverkan vid tillsynen

av elevinternat och vid skötseln av skolans jordbruk bor vid skolan

eller i dess omedelbara närhet. Styrelsen anför vidare bl. a.

På grund av det ringa elevantalet vid varje skola torde det ur ekonomisk

synpunkt icke kunna anses lämpligt anställa särskild föreståndare för elevinternatet.

Ej heller torde en uppdelning av lärarna vid samma skola i två

grupper, nämligen lärare med och lärare utan tjänstebostad, vara lämplig.

Detta senare skulle säkerligen medföra att lärare med tjänstebostad skulle

få väsentligt större arbetsbörda än övriga fast anställda lärare vid skolan.

Lantbruksstyrelsen anser sålunda att tillgång på tjänstebostäder för lärarna

vid lantbruksundervisningsanstalterna är av väsentlig betydelse för

arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.

Tjänstebostäder för folkskolans lärare

Mot utredningens förslag om upphävande av gällande föreskrifter om

tjänstebostäder för folkskolans lärare har statskontoret icke funnit anledning

till erinran. Ämbetsverket framhåller i anslutning härtill, att efter

förslagets genomförande förutsättningar icke längre föreligger för statliga

bidrag till skoldistrikten för anordnandet av lärarbostäder, varför härutinnan

meddelade bestämmelser jämväl bör bringas att upphöra. Jämväl bostadsstyrelsen,

statens sakrevision, statens lönenämnd och statens bostadsnämnd

tillstyrker, att skyldigheten för skoldistrikt att tillhandahålla bostäder

åt folkskolans lärare borttages.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i förevarande fråga följande.

Man synes kunna utgå från att kommunerna allmänt är intresserade av

att ordna lärarnas bostadsfråga, om hyresmarknad skulle saknas. Länssty
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

relsen anser sig därför i princip böra biträda utredningens förslag att avskaffa

tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Emellertid torde icke

helt kunna bortses från att i undantagsfall kommunen kan sakna intresse

att tillhandahålla bostad, då så erfordras, och att det till följd härav icke

blir möjligt att uppehålla normal skolverksamhet inom kommunen. Intill

dess närmare erfarenheter vunnits av ett nytt system utan tjänstebostäder,

synes därför försiktigheten bjuda att man öppnar möjlighet att i fall som

nyss nämnts kunna ålägga kommunen att ordna bostadsfrågan. Det torde

närmast få ankomma på länsstyrelse att meddela sådant åläggande efter

hörande av folkskolinspektören och kommunen, över länsstyrelsens beslut

bör besvär få anföras i vanlig administrativ ordning.

I samband med att tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare avskaffas,

bör uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida och i vad mån de till kommunerna

utbetalade statsbidragen för uppförande av tjänstebostad bör återbetalas

till statsverket (jfr 16 § kungörelsen den 30 december 1946, nr

887).

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet i enlighet med sitt ställningstagande

till principerna för åläggande av bostadstvång givetvis även

är berett att ansluta sig till utredningens uppfattning rörande folkskoleväsendets

tjänstebostadsfråga. En ledamot av förbundets styrelse anser

emellertid, att tiden ännu ej är mogen för en avveckling av ifrågavarande

tj änstebostadssystem.

Svenska landskommunernas förbund erinrar, att förbundet (med reservation

av två styrelseledamöter) i sitt yttrande över betänkandet om tjänstebostäder

för folkskolans lärare uttalat, att farhågorna för att folkskolans

lärare icke skulle få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom

tjänstebostäder var ogrundade. Man hade numera rätt att ställa tilltro till

kommunernas vilja och förmåga att medverka till att bostadsfrågan finge

en tillfredsställande lösning såväl för lärarpersonalen som för andra kategorier

kommunmedlemmar. Förbundet framhåller i anslutning härtill att

förbundet, oberoende av att dess uppfattning icke vunnit gehör hos Kungl.

Maj:t eller riksdagen, vill hävda, att skolväsendet på landsbygden icke längre

är beroende av tjänstebostadssystemet. Lärarnas bostadsfråga kan och

bör på längre sikt lösas inom ramen för kommunernas allmänna bostadspolitik.

I de pågående strävandena att avveckla det kommunala tjänstebostadssystemet

bör lärarbostäderna icke lämnas utanför. Tjänstebostadsutredningens

förslag i fråga om lärarbostäderna är emellertid enligt förbundets

mening att betrakta enbart som ett principförslag. En utredning om

hur avvecklingen av tjänstebostadssystemet skall kunna ske bör igångsättas.

Till närmare utveckling av sina synpunkter i denna del anför förbundet

följande.

Övergångsbestämmelserna ha endast mycket summariskt berörts i utredningen.

1 själva verket torde en icke ringa mängd av de nuvarande tjänstebostäderna

i realiteten få komma att fylla sin hittillsvarande funktion under

en tämligen lång övergångstid. Det måste också bl. a. klarläggas hur

det skall förfaras med de med statsbidrag uppförda lärarbostäderna. Statsbidrag

till uppförande av lärarbostäder torde icke behöva förknippas med

ett tj änstebostadssystem. Även om det förutsattes att de för lärarna erfor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

25

derliga bostäderna skulle kamma till stånd med tillhjälp av det reguljära

statliga bostadsstödet, får det nämligen icke förbises att det kan vara förenat

med särskilt risktagande att uppföra bostäder i anslutning till sådana

avsides belägna skolor, vilkas fortbestånd för överskådlig tid framåt icke

är säkerställt. I dylika fall kan det vara motiverat, att staten ikläder sig en

betydande del av de ekonomiska riskerna.

En ledamot av förbundets styrelse har ansett, att tjänstebostadssystemet

på längre sikt bör kunna avvecklas men att den ifrågasatta utredningen

icke bör igångsättas förrän erfarenheter vunnits om verkningarna av det

år 1955 införda systemet med tätortsförteckningar. Två andra ledamöter av

styrelsen har ansett, att tjänstebostadssystemet bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner övervägande skäl tala för ett bibehållande

av nu gällande tjänstebostadssystem.

Skolöverstyrelsen bringar först i erinran, att överstyrelsen i utlåtande

den 22 december 1954 över betänkandet angående tjänstebostäder för folkskolans

lärare (SOU 1954: 27) i likhet med samtliga folkskolinspektörer

hade den bestämda uppfattningen att skolväsendet flerstädes på landsbygden

för närvarande icke skulle kunna fungera tillfredsställande utan ett bibehållande

av skyldigheten för skoldistrikten att i viss utsträckning tillhandahålla

tjänstebostäder. Skolöverstyrelsen omtalar vidare, att överstyrelsen

berett femton folkskolinspektörer tillfälle att yttra sig över tjänstebostadsutredningens

betänkande — fjorton av dessa har helt avstyrkt utredningens

förslag. Härefter anför överstyrelsen bl. a. följande.

Överstyrelsen får nu uttala, att överstyrelsen vidhåller sin tidigare uttryckta

uppfattning om att skolväsendet på landet ur bostadsförsörjningssynpunkt

jämväl i fortsättningen är beroende av att goda lärarbostäder i

erforderlig utsträckning står till förfogande, och vill även framhålla nödvändigheten

av att garantier finnes för att skolväsendets behov därutinnan

verkligen blir även framdeles tillgodosett. Enligt överstyrelsens mening kan

man ej bortse från risken att vissa skolor på landsbygden — där för närvarande

mer än 10 000 tjänstebostäder finnes — kommer i allvarliga svårigheter,

om uttryckliga föreskrifter i detta hänseende saknades. Det är angeläget,

att landsbygdsdistrikten har goda möjligheter att, med ekonomiskt

bistånd från statens sida, bjuda aspirerande lärare sådana villkor, icke

minst i fråga om tillhandahållande av tjänstebostad, att kompetenta och

dugande lärare söker ordinarie tjänster och även stannar vid folk- och småskolorna

på landet. Av tjänstebostadsutredningen uppställda principer, om

vad som skall menas med tjänstebostad och när sådan bör tillhandahållas

eller om att den ena tjänstemannen eller gruppen av tjänstemän ej bör få

i något avseende — exempelvis i fråga om mer eller mindre billig bostad —

en ekonomisk förmån som ej beredes den andra, synes i detta sammanhang

endast ha mer teoretiskt intresse, överstyrelsen erinrar om i folkskolinspektörernas

yttranden gjorda uttalanden, att tillräcklig grund ej finnes för

utredningens uppfattning, att tjänstebostäder för folkskolans lärare ej längre

skulle behövas bl. a. på grund av att det med hänsyn till kommuns intresse

av verksamhetens upprätthållande knappast funnes anledning ifrågasätta

annat än alt kommun, utan formellt åläggande, i erforderlig utsträckning

medverkar till bostadsfrågans lösande.

Överstyrelsen måste således göra gällande nödvändigheten av att klara

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

1''örfattningsföreskrifter finnes om att skyldighet föreligger att tillhandahålla

bostäder åt folkskolans lärare ävensom när och var denna skyldighet

kan komma att utkrävas. Det nu gällande systemet med tätortsförteckningar

(enligt § 5 folkskolestadgan), varigenom av statlig myndighet — i första

instans länsstyrelse —• för en femårsperiod fastslås skoldistrikts principiella

skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad med möjlighet för visst fall

till undantag därifrån, synes vara ägnat att skapa ordning och reda. Man

kan emellertid ej stanna härvid, utan för att dessa bestämmelser skall få en

rimlig reell innebörd måste det även finnas vissa minimiföreskrifter om hur

en sådan bostad för lärare skall vara beskaffad. En närmare reglering, åtminstone

i huvudsak lik den nuvarande boställsordningen för folkskolans

lärare, synes vara av behovet påkallad och lämplig, vare sig man kallar bostaden

tjänstebostad eller personalbostad.

I anslutning till vad sålunda uttalats framhåller skolöverstyrelsen, att

tjänstebostadsbegreppet för folkskolans lärare bör behållas oförändrat med

skyldighet för läraren att mottaga bostaden, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska

börda det skulle innebära för distrikten att i förekommande fall

stå utan inkomst för outnyttjade bostäder, ävensom att jämväl beteckningen

tjänstebostad bibehålies. För lärarna vid landsbygdens folkskolor torde

det för övrigt, fortsätter överstyrelsen, i allmänhet finnas ett faktiskt tvång

att taga emot tjänstebostäder enär någon annan lämplig bostad ej finnes

att hyra vid skolan.

Lärarorganisationernas synpunkter på frågan om tjänstebostäder för

folkskolans lärare sammanfattas av TCO på följande sätt.

Det är TCO angeläget att framhålla att man inte heller på lärarhåll direkt

tar avstånd från tanken på en avveckling av tjänstebostadssystemet.

Eftersom föreliggande utredningsmaterial emellertid helt förbigår de verkningar

en plötslig avveckling av tjänstebostadssystemet kan ha på folkskolans

område, torde tillräckligt underlag inte finnas för ett principbeslut om

systemets avskrivande redan nu. Även om man nämligen i de individuella

fallen inte kan hävda att bosättning i en viss bostad är av väsentlig betydelse

för de med lärartjänsten förenade arbetsuppgifterna, måste man dock

för folkskoleväsendet i dess helhet ta hänsyn till om tjänstebostadsinstitutionen

som sådan är nödvändig för ett ändamålsenligt bedrivande av folkundervisningen.

Det nuvarande tjänstebostadssystemet har på det här området

byggts upp med utgångspunkt från skolväsendets egna behov och har

tid efter annan ändrats för att bättre kunna fylla sin uppgift i överensstämmelse

med tidens krav. Detta skedde senast av 1955 års riksdag genom

det då fattade beslutet om tätortsförteckningar som grundval för kommunernas

tjänstebostadsskyldighet. Det bör observeras att riksdagsbeslutet i

sig inrymmer möjligheter att successivt avveckla tjänstebostadssystemet.

Detta kan ske genom att antalet genom tätortsförteckningar från tjänstebostadsförpliktelsen

undantagna kommuner ökas i samma takt som kommunerna

vidtar erforderliga åtgärder för att bostadsfrågan för folkskolans

befattningshavare skall kunna tryggas utan tjänstebostadstvång.

TCO framhåller slutligen, att organisationen med bestämdhet vill hävda,

att tiden ännu icke är mogen för ett avskrivande av nu gällande bestämmelser.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 116 år 1956

27

Tjänstebostäder för organister

Utredningens förslag att gällande bestämmelser om tjänstebostäder för

organister skall upphävas har tillstyrkts, förutom av statskontoret, statens

sakrevision, statens lönenämnd och statens bostadsnämnd, även av Svenska

pastoratens riksförbund. Riksförbundet framhåller bl. a., att skyldigheten

för församlingen att å ort utan hyresmarknad tillhandahålla bostad åt organist

icke har stor praktisk betydelse, emedan organisttjänst sällan är

inrättad annorstädes än i mera folkrika orter, där det finns hyresmarknad.

Förbundet betonar också, att en organistbostad icke har samma öppna karaktär

som en prästgård.

Så gott som samtliga domkapitel och stiftsnämnder har däremot motsatt

sig förslaget om att avskaffa tjänstebostadssystemet för organister. I yttrandena

framhålles bl. a., att förslaget leder till svårigheter att besätta organisttjänsterna.

Domkapitlet i Luleå anför om organistbostäderna följande.

Om enbart bostadsförsörjningsskäl äro bestämmande för skyldigheten att

tillhandahålla organist tjänstebostad, lär det med den intagna principiella

ståndpunkten bli svårt att icke ansluta sig till utredningens förslag om ett

slopande av tjänstebostadssystemet för organisternas del. Den nya kyrkomusikerlagstiftningen

är ännu för ung för att stiftsmyndigheterna skall kunna

ha någon erfarenhet av densamma i här ifrågavarande hänseende. Med hänsyn

till rådande brist på kyrkomusiker — en brist som torde vara särskilt

påtaglig inom detta stift — torde församlingarna, även om de befrias från

skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostad, likväl nödgas verka för anskaffande

av bostad åt sina organister, om de över huvud skola kunna få

sådana befattningshavare. Domkapitlet vill i detta sammanhang erinra om

att frågan om tjänstebostad för organist beröres icke blott i 51 § kyrkomusikerstadgan

utan även i 2 § f) församlingsstyrelselagen, där bland annat

frågan om byggande och underhåll av tjänstebostäder för kyrkomusiker angives

såsom* en kyrklig angelägenhet. Ett bifall till utredningens förslag

förutsätter alltså icke blott ett slopande av hithörande bestämmelser i kyrkomusikerstadgan

utan även en ändring av sistnämnda lagrum i församlingsstyrelselagen;

en sådan ändring må dock icke betaga församling möjlighet

att tillhandahålla kyrkomusiker bostad.

Tjänstebostäder för präster

Beträffande innehållet i remissyttrandena i vad avser frågan om tjänstebostäder

för präster må nämnas, att byggnadsstyrelsen, statskontoret och

statens lönenämnd ifrågasatt, om det kan anses tillräckligt motiverat att

bibehålla de prästerliga tjänstebostäderna i städer och andra tätorter, där

tillgång merendels föreligger till församlingshus och andra lokaler för sammankomster

och förrättningar av olika slag. Statens bostadsnämnd har pekat

på de möjligheter, som enligt nämndens mening i många fall föreligger

att skilja på utrymme i prästgård, som avses för församlingsändamål, å

ena sidan, och utrymme, som avses för prästens privata bostadsbehov, å

den andra. Nämnden understryker härjämte, att nämnden förutsätter ett

bibehållande av Kungl. Maj :ts praxis i fråga om förordnande om skyldighet

för pastorat alt tillhandahålla bostad, vilken praxis på längre sikt synes

komma alt medföra alt tjänstebostäder för präster bortfaller å större orter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1956

Samtliga domkapitel och sliftsnämnder, Svenska pastoratens riksförbund

samt SACO biträder utredningens förslag om ett bibehållande av tjänstebostadssystemet

för prästerna. SACO har till sitt yttrande fogat ett av

Svenska prästförbundet avgivet yttrande. I detta senare yttrande framhålles

bl. a., att om tjänstebostäder för präster icke längre anordnades, skulle

kyrkans verksamhet förändras och försvåras och en värdefull kulturtradition

spolieras. Förbundet finner det vara angeläget att åläggande om uppiörande

—• även i tätort — av tjänstebostad för präst meddelas i större

utsträckning än som för närvarande sker.

IV. Grunderna för hyressättningen av tjänstebostäder

1. Gällande bestämmelser

I statens allmänna avlöningsreglemente finns i 38 § 2 mom. intagna följande

bestämmelser om ersättning för tjänstebostad.

Har åt tjänsteman anvisats av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,

som han är skyldig mottaga, skall han för densamma månadsvis i

efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant

inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraaet

(hgresavdrag).

Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i

allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet

samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är

tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning

vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn

tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen.

Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens

belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i förekommande

fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande

av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt,

som följer med bostaden. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande iakttagas

de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan

vederbörande myndighet och tjänstemannen, skall frågan hänskjutas till

statens bostadsnämnd. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till

dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd,

skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt

för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes,

återbekomma vad han erlagt för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas,

förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla

tjänstemannen bränsle eller belgsning för hans bostad, skall han erlägga

ersättning därför beräknad efter statsverkets självkostnadspris.

I fråga om hyresersättning för tjänstebostäder, som anvisas åt rektorer

och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

samt åt polismän gäller enligt 21 § avlöningsreglementet för sagda

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

29

skolor respektive 20 § polislönereglementet föreskrifter av enahanda innebörd

som nyssnämnda bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente.

Beträffande den ersättning, som folkskolans lärare har att erlägga för

tjänstebostad, stadgas i boställsordningen för folkskolans lärare. Enligt där

meddelade bestämmelser skall för bestämmandet av hyresavdrag varje tjänstebostad

hänföras till viss klass (A, B eller C) alltefter bostadens beskaffenhet

och dess utrustning i fråga om moderna bekvämligheter. Till klass A

hänföres i allmänhet endast sådan tjänstebostad, som är försedd med vatten

och avlopp, elektriskt ljus, centraluppvärmning, badrum samt vattenklosett.

Vidare gäller att hyresavdragen är differentierade på fem hyresgrupper. Gällande

hyresavdrag, vilka icke inkluderar kostnaderna för bränsle, redovisas

i följande tabeller.

A. Årshyror för A-bostäder, som första gången tagits i bruk som

tjänstebostäder efter den 31 december 1950

Tjänstebostad omfattande omkring

Hyresgrupp

l

2

3

4

5

45 kvadratmeter....................

720

936

1152

1368

I 584

60 eller 65 kvadratmeter ............

972

1272

1 572

1872

2 172

90 kvadratmeter....................

1 248

1 632

2 016

2 400

2 784

B. Årshyror för övriga tjänstebostäder

Tjänstebostad

Hyresgrupp

omfattande omkring

hänförd till klass

1

2

3

4

5

45 kvadratmeter

A................

672

876

1080

1284

1488

B................

480

624

768

912

1056

C................

276

360

444

528

612

60 eller 65 kvadratmeter

A................

900

1 188

1476

1764

2 052

B................

660

864

1068

1272

1476

G................

<384

492

600

708

816

90 kvadratmeter

A................

1152

1 512

1 872

2 232

2 592

B................

852

1 128

1404

1680

1956

G................

492

648

804

960

l 116

För de prästerliga tjänstebostäderna utgör bostadsavdraget i olika hyresgrupper

följande belopp för år räknat (jfr 33 § 5 mom. prästlönereglementet).

Hyresgrupp

1

2

3

4

5

Domprost samt kyrkoherde och likställd gar- nisons- och amiralitetspräst..................

1668

tc

QC

2 700

3 216

3 216

Komminister och likställd garnisons- och amira- litetspräst ..................................

1314

1 776

2 208

2 640

2 640

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

I fråga om ersättning för uppvärmning eller belysning av de prästerliga

tjänstebostäderna meddelas i prästlönereglementet och i anslutning därtill

utfärdade tilläggsbestämmelser föreskrifter, vilka innebär, att präst skall,

där pastoratet eller statsverket ombesörjer uppvärmning eller belysning, erlägga

ersättning härför beräknad efter pastoratets eller statsverkets självkostnadspris.

Värmeersättningen är dock maximerad så, att prästen i förekommande

fall skall erlägga ersättning endast för den del av uppvärmningskostnaden,

som belöper på, i fråga om tjänstebostad för kyrkoherde, 675

kubikmeter uppvärmd bostadsvolym och, i fråga om tjänstebostad för komminister,

540 kubikmeter uppvärmd bostadsvolym. Vidare må präst, som

själv ombesörjer uppvärmning av tjänstebostad, uppbära särskild gottgörelse

(bränslekostnadsgottgörelse) för den del av uppvärmningskostnaden, som

belöper på det 675 resp. 540 kubikmeter överstigande antalet kubikmeter.

Rörande gällande tjänstebostadsersättningar för folkskolans lärare och

präster må erinras, att desamma ursprungligen fastställts på grundval av

uppgifter från 1945 års hyresräkning samt att de genom beslut vid 1955 års

riksdag provisoriskt höjts till förenämnda belopp (jfr prop. 1955: 98 och

1955: 171).

2. Tjänstebostadsutredningen

Tjänstebostadsutredningen har i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse

för de skilda metoder för hyressättningen, som inom ramen för bestämmelserna

i statens allmänna avlöningsreglemente kommer till användning

vid olika verk och myndigheter. Av denna redogörelse framgår, att en mycket

stor spridning i fråga om metodiken förekommer. För att belysa de praktiska

verkningarna av vissa hyresvärderingssystem har utredningen utfört

vissa hyresjämförelseundersökningar. Utredningen har vidare närmare belyst

de erfarenheter, som myndigheterna vunnit av vissa värderingssystem.

I det följande må lämnas en kortfattad redogörelse för det system för

hyressättningen, som tillämpas av statens järnvägar (SJ-systemet). Detta

system, som i princip bygger på av Industriens bostadsförening utgivna »Hyresvärderingsregler

för industrien», tillämpas, enligt vad som framgår av

betänkandet, även vid flera andra verk, där tjänstebostäder finnes. Det användes

sålunda bl. a. vid statens vattenfallsverk, domänverket och tullverket

ävensom vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna. Huvuddragen i SJsystemet

är följande.

Systemet bygger på självkostnadsprincipen. Man utgår i princip från att

den sammanlagda hyran för ett fastighetsbestånd skall täcka årsomkostnaderna

och fördelar sedan denna hyressumma. En full förräntning av varje

enskild lägenhet åsyftas däremot icke. Därför bygger också systemet på genomsnittliga

byggnadskostnader för olika hustyper och genomsnittliga anläggningskostnader

för olika utrustningsdetaljer. Systemet förutsätter vidare

bl. a. en noggrann beräkning av lägenhetsvtan (varvid beaktande sker av

onödigt stora ytor, låg rumshöjd, snedtak etc.) ävensom eu inventering av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

31

till lägenheten hörande förvaringsutrymmen och gemensamma anordningar

samt utrustnings- och inredningsdetaljer. Hyran för en lägenhet erhålles

därefter såsom summan av ett grundbelopp, beräknat per m2 lägenhetsyta,

och olika delbelopp för skilda detaljer. En differentiering med hänsyn till

skillnaderna i kostnadsläge olika orter emellan har gjorts (genom ortstilllägg

resp. ortsavdrag). En anpassning till förskjutningarna i byggnadskostnaderna

under olika tidsperioder möjliggöres genom indextillägg eller indexavdrag

å de angivna priserna. Den hyra, som sålunda erhålles, avser hyran

för en fullgod lägenhet (i regel nybyggd). Denna hyra skall därför för ej

fullgoda lägenheter i äldre hus reduceras alltefter lägenheternas byggnadstekniska

skick. Till ledning för bestämmandet av detta kvalitetsavdrag finns

vissa riktlinjer uppdragna.

I förevarande sammanhang torde även landstingssystemet böra något beröras.

Detta system eller system som i det väsentliga ansluter sig till detsamma

har, enligt vad som kan inhämtas av betänkandet, kommit till användning

inom flera områden, där av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen

gäller; t. ex. vid ungdomsvårdsskolorna samt vid de statsunderstödda

folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna. Landstingssystemets

grunddrag är följande.

För bestämmandet av hyresersättningarna inplaceras bostäderna i nitton

hyresgrupper. Inom varje hyresgrupp är hyran differentierad efter ortsgrupp,

varvid samma ortsgruppering som de för statstjänstemännens löner

gällande användes. I en särskild hyrestabell angives för vederbörande hyresgrupp

och ortsgrupp beloppen av hyresersättningarna.

I fråga om bostädernas inplacering i hyresgrupper har bostadens storlek

samt kvalitet och belägenhet betydelse. Beträffande storleken hänföres familjebostad

till någon av åtta olika standardtyper (1—3 r. o. k. samt 3—7

r. o. k. jämte hembiträdesrum). Rum hänföres beroende på golvytan till

någon av sex grupper och dubblett hänföres likaledes efter golvytan till någon

av tre grupper. Vid familjebostads inplacering i hyresgrupp följer man

emellertid inte enbart bostadens rumsantal utan tar även på visst sätt hänsyn

till bostadsytan. Bostadens kvalitet eller belägenhet inverkar såsom

nämnts ävenledes på inplaceringen i hyresgrupp. Varje bostad skall nämligen

hänföras till någon av tre bostadsklasser. Vid indelningen i bostadsklasser

följer man skilda principer för å ena sidan familjebostäder och å

andra sidan rum och dubbletter. Familjebostad hänföres till bostadsklassen

A om bostaden har centralvärme och eget badrum, till bostadsklassen B om

den har centralvärme och till bostadsklassen C om den saknar centralvärme.

Rum eller dubblett hänföres till bostadsklassen A om bostaden är belägen

i särskilt personalbostadshus, till bostadsklassen B om den är belägen

i särskild personalvåning inom sjukhus- eller vårdbyggnad och till bostadsklassen

C om den är belägen inom eller i direkt anslutning till vård- eller

behandlingsavdelning. I anslutning till bestämmelserna om bostadsklasser

finns särskilda regler för en jämkning nedåt, därest viss bostads kvalitet eller

belägenhet medför extraordinära brister. Vissa tabeller tjänar till ledning

vid inplacering i hyresgrupper. Hyresersättningsreglerna innehåller vidare

föreskrifter om vad som skall ingå i hyran. Bl. a. gäller för samtliga typer

av bostäder, att kostnader för värme eller bränsle för uppvärmningsändamål

inkluderas i de i hyrestabellcn upptagna beloppen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Målsättningen för hyressättningen

Enligt utredningens mening är det självfallet att tjänstebostad — utom

i fall då fri tjänstebostad åtnjutes — icke bör utgöra en avlöningsförmån.

Den kontanta lönen skall således utgöra fullt vederlag för utfört arbete. Det

är ju inte alla utan blott ett fåtal tjänstemän, som kan få hyra tjänstebostad,

framhåller utredningen vidare. Bestämmes för dessa senare hyran så, att

däri ligger en löneförmån, rubbas den enhetlighet i lönesättningen olika

tjänstemän emellan, som avlöningsreglementena åsyftar. Med utgångspunkt

från det sålunda anförda är det i fråga om de tjänstemän, för vilka tillämpas

ett rent kontantlönesystem, givet, att bostadsupplåtelser mot förmånliga hyresvillkor

måste stå i uppenbar strid mot avlöningssystemet. Utredningen

anser sig ha anledning att understryka detta, eftersom det stundom förekommer,

att låga hyror medvetet eftersträvas som instrument för att främja

rekryteringen av arbetskraft. Utredningen framhåller i detta sammanhang,

att tjänstebostad i statens allmänna avlöningsreglemente och vissa andra

avlöningsreglementen rubricerats såsom en avlöningsförmån. Enligt 19 §

statens allmänna avlöningsreglemente utgöres avlöningsförmåner av bl. a.

»tjänstebostad, tjänstedräkt samt andra förmåner in natura». Måhända har

denna redaktion i någon mån verkat återhållande på hyressättningen. Genom

att hyresförhållandet på detta sätt sammankopplats med anställningsvillkoren

kan föreställningen om bostad såsom en löneförmån ha underbyggd-

En omredigering av vederbörliga avlöningsreglementen i här berörda

hänseende synes utredningen påkallad.

Från den anförda synpunkten att likställighet i avlöningshänseende bör

råda mellan å ena sidan tjänstemän, som förhyr tjänstebostad, och å andra

sidan tjänstemän, som är hänvisade att på den öppna bostadsmarknaden

tillgodose sitt bostadsbehov, har utredningen stannat för att förorda den

huvudprincipen för hyressättningen att den hyra, som en tjänsteman i fria

hyresmarknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad

på orten, skall tagas till utgångspunkt. Utredningen utvecklar närmare

denna princip på följande sätt.

Ett under angivna förutsättningar bestämt marknadsvärde för en tjänstebostad

bör i princip motsvara den hyra, som bostaden skulle ha betingat,

om den uthyrts i fria marknaden. Vid en lägre hyressättning kommer tjänstemannen

i åtnjutande av en löneförmån (delvis fri bostad). Han kommer

därvid i ett bättre läge än en i övrigt likställd kollega, som är hänvisad att

hyra bostad på den öppna marknaden. Det motsatta förhållandet medför,

å andra sidan, att tjänstemannen belastas med en merutgift för bostad, som

hans kollega undgår. Ingetdera förhållandet kan anses tillgodose kravet på

rättvisa. Detta utesluter icke, att särskilda skäl kunna föreligga att med

hänsyn till bostadstvånget göra vissa modifikationer av marknadsvärdet.

Framhållas bör i detta sammanhang, att marknadsvärdet av en bostad i och

för sig icke utgöres av ett fixt och på objektiva grunder fastställt hyrespris.

I själva verket måste man, när det gäller att ange detta värde, röra sig med

en viss osäkerhetsmarginal.

Av vad sålunda framhållits får enligt utredningen anses följa, att en hyressättning

icke kan ske enbart med tillämpning av självkostnadsprincipen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

33

Hyresläget för jämförliga bostäder på den allmänna marknaden måste alltid

utgöra den avgörande faktorn.

Utredningen anför vidare, att det krav på likställighet mellan olika tjänstemän,

som avlöningsreglementena uppställer, givetvis också förutsätter, att

tjänstemän med tjänstebostad inbördes blir likställda. Enhetliga grunder för

hyressättningen av tjänstebostäder måste därför tillämpas olika förvaltningsområden

emellan. Utredningen pekar i detta sammanhang på de olika alternativ,

som för vinnande av en enhetlig hyressättning kan övervägas. Dessa

alternativ är följande: att fastställa ett mer eller mindre specificerat hyresschema

eller att utgå från en individuell hyressättning med mer eller mindre

detaljerade riktlinjer för densamma. Vid en individuell hyressättning

uppstår också frågan, huruvida hyressättningen skall för samtliga tjänstebostäder

eller vissa av dem sammanhållas hos en myndighet eller, såsom

för närvarande, ligga på de olika bostadsförvaltande myndigheterna.

Ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder

Utredningen framhåller, att med den målsättning för hyressättningen, som

utredningen angivit, utrymmet för val av hyresvärderingsmetod blir ganska

begränsat. En grundsats, som innebär att ortens pris för jämförliga lägenheter

alltid skall beaktas, pekar naturligen i första hand hän mot en värdering

av varje särskild bostad. Endast härigenom blir tillräcklig hänsyn tagen

till de stora variationerna olika bostäder emellan ävensom till de skiftande

förhållandena på hyresmarknaden.

Om någon enhetlighet i hyresläge för jämförliga bostäder på olika orter

kan man enligt utredningens uppfattning icke tala. Det allmänna hyresläget

på en ort röner inverkan av bl. a. bostadsbeståndets sammansättning, ortens

geografiska läge och befolkningens struktur. I detta sammanhang nämnes

bl. a., att hyresmarknaden på en ort kan domineras av personalbostäder, tillhöriga

ett företag. Att hyrorna för »fritt» uthyrda bostäder under sådana

förhållanden påverkas av hyresnivån i personalbostäderna är icke ovanligt.

Gemensamt för summariska hyresvärderingssystem är, att de bygger på

medelvärden för bostäder med olika storlek, standard eller byggnadskostnad,

medelvärden som framkommit vid mer eller mindre omfattande undersökningar

av hyresläget på den allmänna marknaden. Om dessa värderingssystem

framhåller utredningen, att det ligger i sakens natur att man

vid fastställande av hyror för ett heterogent bostadsbestånd på grundval av

dylika medelvärden alltid måste se till att hyrorna för de bostäder, som har

mindre storlek, sämre standard eller är mindre kostnadskrävande, icke blir

högre än marknadshyrorna för likvärdiga bostäder. Vill man skapa betryggande

säkerhet härför, blir följden lätt den att hyrorna för en stor del av

bostäderna kommer att ligga för lågt. En annan sak, som också framhålles,

är, att hyror, som på angivet sätt »låses» vid medelvärden, framkomna vid

en aktuell tidpunkt, ofta icke kommer att följa med utvecklingen på bostadsmarknaden.

Även om man förutsätter, att hyrorna skall vara rörliga,

3 llihang titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

sä att de vid behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar, uppstår

gärna en tendens att vänta med en omprövning till dess mera betydande

förskjutningar i det allmänna hyresläget inträtt. Vid en utveckling med hyreshöjningar

får man därför en eftersläpning av de låsta hyrorna. Erfarenheterna

från senare år visar även, att det möter stora svårigheter att med

summariska värderingssystem tillämpa en generell hyreshöjning.

Vidare framhåller utredningen bl. a. följande.

Det för hyressättning av folkskolans tjänstebostäder använda systemet

och landstingssystemet med därtill anslutande system medföra, att hyresförhållandena

på den aktuella orten bli av ringa eller ingen betydelse. Detta

sammanhänger med att orterna sammanförts till grupper. Inom ramen

för dessa system kan vidare hänsyn icke i tillräcklig grad tagas till brister

av olika slag hos de enskilda lägenheterna. Vad här sagts gäller också prästgårdssystemet,

dock att på grund av den ytterst grova schematisering, som

detta system innebär, beaktande överhuvud icke kan ske av kvalitetsskillnader

olika bostäder emellan. Under rådande förhållanden återspeglas skillnaderna

i byggnadskostnader mellan olika år i hyressättningen för bostäder

på den allmänna marknaden. Med nyssnämnda hyressättningssystem för

personalbostäder framkommer icke en motsvarande differentiering i fråga

om hyran för dessa bostäder.

På grund av det anförda finner utredningen, att förutsättningar icke föreligger

att för hyressättningen av tjänstebostäder begagna ifrågavarande

summariska värderingssystem.

Härefter övergår utredningen till en granskning av ändamålsenligheten

hos SJ-systemet. Denna hyressättningsmetod säger utredningen vara av såväl

summarisk som individuell natur, summarisk så till vida att hyressättningen

baseras på genomsnittliga kostnader och individuell därför att den

innebär en värdering med hänsyn till varje särskild lägenhets utrustning

och beskaffenhet. Det sistnämnda gör att metoden äger bestämda fördelar

framför de förut diskuterade systemen med grupphyror för bostäder av

samma storlek, kvalitet etc. En hyressättning enligt ifrågavarande metod innebär,

att hänsyn på helt annat sätt än t. ex. enligt landstingssystemet, kan

tagas till de olika faktorer som konstituerar skillnaderna i hyresvärde olika

lägenheter inbördes. Utmärkande för SJ-systemet är vidare, att produktionskostnaderna

är avgörande för hyresbestämningen. Metoden har därför

i nuläget en viss användbarhet när det gäller hyressättningen av nybyggda

tjänstebostäder. Det förfarande, som under rådande förhållanden av hyresregleringsmyndigheterna

och bostadsstyrelsen tillämpas för bestämmandet

av hyra i nybyggda hus, går nämligen ut på att de verkliga kostnaderna

lägges till grund för hyresberäkningen, såvida dessa kostnader icke vid jämförelse

med vad som är normalt befinnes vara oskäligt höga, i vilket fall de

reduceras till skäligt belopp. Genom att SJ-systemet bygger på genomsnittliga

kostnader innefattar detsamma emellertid enligt utredningens mening

icke någon garanti för att hyrorna kommer att anpassas till hyresläget för

jämförliga lägenheter på orten. Utredningen har i annat sammanhang påvisat,

att en hyressättning enligt SJ-systemet i på senare år nyuppförda hus

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

35

leder till lägre hyror än marknadshyrorna. På grund av det anförda anser

utredningen, att systemet är användbart endast såsom ett, om ock bristfälligt,

hjälpmedel för hyressättningen i här avsedda fall. När det gäller äldre

bostäder finner utredningen det överhuvud icke tillfredsställande att använda

ifrågavarande system. Vunna erfarenheter ger nämligen vid handen, att

särskilt det äldre och omoderna bostadsbeståndet vid hyressättningen enligt

SJ-systemet i vissa fall kommit att åsättas hyror, som överstigit hyrorna

för likvärdiga bostäder på den allmänna hyresmarknaden. Särskilt har denna

tendens kunnat förmärkas beträffande bostäder belägna utanför de egentliga

tätorterna. Utredningen framhåller vidare att man, då hyresregleringen

avvecklas, torde få förutsätta att byggnadskostnaderna minskar i betydelse

såsom re''gulator för hyressättningen och att hyresbildningen kommer att

bestämmas mera av tillgång och efterfrågan på bostäder. Att under sådana

förhållanden tillämpa den ifrågavarande metoden måste enligt utredningens

mening anses uteslutet. Till nackdelarna med en hyressättning enligt SJsystemet

bör vidare hänföras svårigheten att i författningsform återge ett

så detaljerat och i viss mån invecklat system, som detsamma otvivelaktigt

innebär.

På anförda skäl säger sig utredningen ha måst överge tanken på SJ-systemet

såsom normerande för hyressättningen av tjänstebostäder.

Efter de sålunda gjorda övervägandena rörande möjligheterna att begagna

mer eller mindre summariska hyressättningsmetoder har utredningen

kommit till den slutsatsen att en metod, som syftar till en individuell bestämning

av marknadsvärdet måste givas avgjort företräde. Detta innebär,

att anledning icke finns att frångå den huvudprincip för hyressättningen,

som innefattas i gällande bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente

och vissa andra avlöningsreglementen och som där uttryckts så, att

hyran (ersättningen) skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten

i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet

samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. En anslutning

till en individuell hyresvärderingsmetod påkallar däremot ändring

av bestämmelserna om hyresersättning för prästerliga tjänstebostäder.

I fråga om kostnaderna för en individuell värdering anför utredningen

följande.

Det har i olika sammanhang hävdats, att en individuell bostadsvärdering

generellt sett skulle medföra större kostnader än en summarisk. Härtill vill

utredningen anföra, att kostnaderna för en individuell värdering givetvis

bero på vilket förfaringssätt för bestämning av marknadsvärdet, som användes.

Kostnaderna måste också vägas mot de ökade hyresinkomster, som följa

av en individuell värdering. En summarisk metod innebär utan tvekan

mindre administrativa besvär men medför, som förut nämnts, genomgående

en lägre hyressättning och därigenom också minskade hyresinkomster.

Frågan om valet av metodik för lujressältningen av möblerade tjänstebostäder

har utredningen tagit upp till särskild behandling. Härutinnan framhälles

bl. a., att den omständigheten att det beträffande dessa bostäder icke

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

finns så stora kvalitetsskillnader som är fallet bland familjebostäderna, ökar

användbarheten av ett system med efter vissa schabloner beräknade hyresbelopp.

Icke minst ur arbets- och kostnadssynpunkt skulle ett dylikt värderingsförfarande

vara önskvärt. Utredningen har emellertid efter prövning

av skälen för och emot ett summariskt hyresvärderingssystem funnit sig

beträffande de möblerade tjänstebostäderna icke kunna rekommendera annat

värderingsförfarande än som förordats i fråga om familjebostäderna,

nämligen en individuell hyressättning byggd på jämförelser med hyresläget

för motsvarande bostäder på den allmänna hyresmarknaden.

Marknadshyrans bestämmande

I fråga om möjligheterna att erhålla tillräckligt jämförelsematerial för

hyrans bestämmande anför utredningen bl. a. följande.

En hyressättning, som i enlighet med vad utredningen i det föregående

förordat skall gå ut på eu bestämning av marknadsvärdet, förutsätter dels

ingående kännedom om bostadens särskilda beskaffenhet, dels ock att man

bildar sig en uppfattning om hyresläget på orten. Det gäller att söka utröna

den normala hyran för hyreslägenheter, som beträffande storlek och bekvämlighet

samt beskaffenhet i övrigt kunna anses jämförbara med tjänstebostaden

— varvid hänsyn naturligen i förekommande fall skall tagas till

om tjänstemannen på tjänstefri tid besväras av pannskötsel, gårdskarlssysslor

e. d. Härvid torde man emellertid icke annat än i undantagsfall kunna

finna hyreslägenheter, som till fullo motsvara den bostad, man skall

värdera, utan man får med utgångspunkt från normalpriset för ungefär

jämförliga lägenheter göra den jämkning, som påkallas av förekommande

avvikelser. Belägenhetens inverkan på marknadsvärdet bör också uppmärksammas.

Härmed avser utredningen såväl marknadsvärdets variationer mellan

olika delar (stadsdelar) av en ort som variationerna beroende på närheten

till ett tättbebyggt samhälle. Tjänstebostäder ha ofta ett ocentralt

läge. Finnas i sådana fall i omedelbar närhet av tjänstebostaden bostäder,

med vilka jämförelser kunna äga rum, erfordras vanligen icke särskilda

överväganden med hänsyn till belägenheten. Om, å andra sidan, de bostäder,

som skola värderas, ligga på visst avstånd från den bebyggelse, som utgör

jämförelsematerial, kan »avståndsfaktorn» ha viss inverkan vid fastställandet

av marknadsvärdet.

En bestämning av hyrorna för likvärdiga lägenheter på orten medför —

detta bör redan från början framhållas — merendels betydande svårigheter.

Såsom tidigare anförts måste man härvidlag röra sig med en viss osäkerhetsmarginal

och hyressättningen blir icke minst med hänsyn härtill i

sista hand en omdömesfråga. Man bör emellertid ha klart för sig att hyressättningen

för fritt uthyrda bostadslägenheter i lika hög grad kännetecknas

av en skälighetsprövning. Denna karakteristik gäller även den hyressättning,

som under rådande hyresreglering ankommer på hyresnämnder och

hyresråd.

Möjligheterna att skaffa sig ett tillförlitligt mått på en lägenhets marknadsvärde

äro uppenbarligen större ju mera jämförelsematerial som finnes

att tillgå. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan, å ena sidan, orter

med utvecklad hyresmarknad och, å den andra, orter, där antingen endast

ett fåtal uthyrda lägenheter finnes eller ock några sådana lägenheter

överhuvud icke finnas. Endast i det förra fallet kan man i allmänhet räkna

med att erhålla ett tillräckligt jämförelsematerial för hyresvärderingen. Ej

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

37

sällan torde dock även ett relativt fåtal uthyrda lägenheter kunna lämna en

viss vägledning för bedömande av ett ortspris. Ju mindre jämförelsematerial

som bjudes, desto större försiktighet måste emellertid iakttagas vid

prövningen av detta material, särskilt som det gäller att få fram vad som

kan anses utgöra normalpriset för likvärdiga lägenheter. Å andra sidan kan

det ibland visa sig erforderligt att jämväl beträffande uppgifter om hyresläget

i större orter underkasta dessa uppgifter en kritisk bedömning. Under

alla förhållanden torde hyressättningen å orter, där hyresmarknad, som kan

tjäna till ledning vid hyresvärderingen, saknas, erbjuda ett alldeles speciellt

problem.

Utredningen framhåller vidare, att hyresstatistiska uppgifter i allmänhet

är så schematiska, att desamma endast i ringa utsträckning är användbara

för en individuell bostadsvärdering'', särskilt i ett läge på den allmänna bostadsmarknaden

som det nu rådande. Detta bestyrkes av de erfarenheter,

som statens bostadsnämnd under senare år förvärvat. För att en hyresstatistik

skulle vara till verklig nytta vid värderingen av tjänstebostäder, borde

enligt utredningens mening på densamma i första hand ställas det kravet,

att den skulle ge besked om de aktuella hyrorna. Vidare borde den i möjligaste

mån omfatta samtliga de orter med hyresmarknad, där tjänstebostäder

finns. Hyrorna för varje ort borde alltså redovisas för sig. Statistiken borde

dessutom vara så differentierad att den gav ett tillfredsställande utryck för

förekommande storleks- och kvalitetsskillnader i det undersökta bostadsbeståndet.

Utredningen framhåller emellertid, att den omläggning av hyresstatistiken,

som ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven skulle

nödvändiggöra, skulle bli så dyrbar, att kostnaderna icke skulle motsvara

värdet av statistiken för här avsett ändamål.

Däremot finner utredningen, att de inom bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

befintliga uppgifterna om fastställda maximihyror i hus,

som uppförts med stöd av statliga lån, kan vara till nytta för bostadsvärderingen,

framför allt för hyressättningen av nybyggda bostäder.

Utredningen finner det emellertid vara ofrånkomligt att hyressättningen

främst måste baseras på en undersökning av hyresförhållandena på platsen.

Vid bestående hyresreglering bör därvid upplysningar i första hand inhämtas

genom vederbörande hyresnämnd. Saknar orten hyresnämnd och kan

ej heller med fördel hyresnämnd på annan ort anlitas — eller när hyresnämndsinstitutionen

i en framtid avskaffas — bör de kommunala myndigheterna

bäst kunna tillhandagå med upplysningar i här berört hänseende.

Under radande hyresreglering anser utredningen vidare, att man så långt

möjligt bör anlita ordförande eller ledamöter i hyresnämnd såsom värderingsmän.

Utredningen erinrar, att denna metod tillämpats i viss utsträckning

av statliga myndigheter under senare år. Att märka är att här är fråga

om ett frivilligt åtagande från nämndledamöternas sida. För arbetet äger

de såsom sakkunniga utfå särskild ersättning.

När det gäller värdering av bostäder, som är belägna på ort, där tillräckligt

jämförelsematerial för bestämmandet av priset på likvärdiga lägenhe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

ier icke kan erhållas, erinrar utredningen om den i statens allmänna avlöningsreglemente

intagna regeln att skälig hänsyn må tagas till den hyresindex,

som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen. Med hänsyn

bl. a. till vad utredningen i det föregående anfört om värdet för hyressättningen

av hyresstatistiska uppgifter anser utredningen, att ifrågavarande

specialregel icke bör bibehållas. Utgångspunkten för värdering å ort utan

hyresmarknad bör enligt utredningens mening vara att man vid hyresvärderingen

i möjligaste mån fastställer en hyra, motsvarande vad som skäligen

skulle kunna antagas utgå för likvärdiga lägenheter på orten i fråga.

Därvid bör man förfara på så sätt att man utgår från tillgängligt jämförelsematerial,

avseende en närliggande ort med hyresmarknad och sedan tar

skälig hänsyn till den betydelse, som avståndet till jämförelseorten kan ha.

I detta sammanhang tar utredningen även upp vissa frågor avseende belägenhetens

inverkan på hyresvärdet. Enligt utredningens mening innefattar

bestämmandet av marknadsvärdet för en tjänstebostad i allmänhet ett

hänsynstagande till sådana olägenheter, som bostadsinnehavaren kan förorsakas

av bostadens läge. Utredningen påpekar, att ett beaktande av dylika

olägenheter i princip äger rum jämväl vid hyressättningen av bostäder på

den allmänna marknaden. Utredningen understryker i detta sammanhang,

att man vid en individuell bostadsvärdering icke — såsom nu förekommer

inom vissa områden — kan använda sig av en konstruktion med generella

procentavdrag för ifrågavarande olägenheter, överhuvud torde det enligt utredningens

mening icke låta sig göra att på förhand fixera storleksordningen

av belägenhetens inverkan på hyresvärdet för olika tänkbara fall. Till

närmare belysning av sina synpunkter i här ifrågavarande hänseende anför

utredningen följande.

Tjänstebostäder kunna vara belägna intill en rangerbangård, invid en livligt

trafikerad järnvägslinje, intill en fabrik eller intill en militär flygplats.

Privata bostadshus kunna ha enahanda läge och det måste förutsättas att

sådana obehag (buller e. d.), som detta läge kan medföra för hyresgästerna,

påverkar hyrans storlek. Något annorlunda ligger det till beträffande bostäder,

belägna inom en myndighets inhägnade eller på annat sätt avgränsade

områden eller, såsom ibland är fallet, i själva den byggnad, där myndigheten

bedriver verksamhet (t. ex. i kasern- eller sjukhusbyggnad). Olägenheterna

förenade med ett dylikt läge kunna vara mer eller mindre påtagliga.

1 allmänhet gäller det emellertid i dessa fall olägenheter, som äro intimt

förbundna med arten av myndighetens verksamhet och som därför hyresgäster

på den allmänna bostadsmarknaden sällan komma i kontakt med.

Privatuthyrda bostäder torde knappast heller finnas inom nyss nämnda inhägnade

områden. Utredningen tänker härvid särskilt på kasern-, sjukhuseller

fängelseområden. Störningar från järnvägsdrift till följd av belägenhet

inom bangårdsområde äro i och för sig icke av annan natur än vad hyresgäster

i områdets omedelbara grannskap få finna sig i men äro stundom

mera besvärande. Att mäta betydelsen av sådana olägenheter, vilka i nu

nämnda och liknande fall kunna förekomma, kan vara vanskligt, eftersom

man ofta saknar jämförelsepunkter i den allmänna marknaden. Att olägenheterna

i många fall ha en sänkande effekt på hyresvärdet är emellertid

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

givet och hänsyn härtill bör enligt utredningens mening i sådana fall las

vid marknadsvärdets bestämmande.

I fråga om det nya lägenhetsbeståndet följer värderingen under rådande

läge på hyresmarknaden självkostnadsprincipen. Detta innebär, att vid bestämmandet

av marknadsvärdet för en nybyggd tjänstebostad, som har sådan

belägenhet, varom här talats, hänsyn icke tas till de speciella olägenheter

för tjänstebostadsinnehavaren och dennes familj, som belägenheten

kan medföra. Enligt utredningens mening bör även i dylika fall ifrågavarande

olägenheter beaktas vid hyressättningen av tjänstebostäder.

Ej heller beträffande bostäder, som har ett påfallande ensligt läge, bör

enligt utredningens mening generella hyresavdrag ifrågakomma. Utredningen

framhåller emellertid, att belägenheten på avsevärt avstånd från närmaste

bebyggelse, avsaknaden av farbar väg, dåliga tåg- eller bussförbindelser

eller därmed jämförliga omständigheter givetvis kan medföra, att dessa

bostäder har ett förhållandevis mindre marknadsvärde än andra bostäder,

vilka icke har ett lika isolerat läge.

Vad särskilt angår värderingen av möblerade tjänstebostäder framhåller

utredningen att till grund för värderingen bör — med hänsyn till att någon

verklig marknad för möblerade bostäder endast i ringa utsträckning förekommer

_ läggas hyresläget för likvärdiga omöblerade bostäder. Med led
ning

av de uppgifter, som sålunda erhålles, bör fixeras en ersättning för den

så att säga »avklädda» tjänstebostaden, vartill lägges — i likhet med vad

för närvarande tillämpas bl. a. inom försvarets område - ersättning för

möbler, sängkläder och handdukar samt tvätt därav ävensom de ytterligare

»nyttigheter», som kan vara förenade med bostaden. Ersättning för dessa

»nyttigheter» bör utgå med schablonmässigt fixerade, på kostnadskalkyler

baserade belopp.

Tjänstebostadstvångets inverkan vid hyressättningen

Utredningen framhåller, att det gjorts gällande att bostadstvånget som sådant

skulle innebära en för alla tjänstebostadsinnehavare väsentligen lika

nackdel. Bakom ett dylikt resonemang ligger vanligen ett konstaterande,

att tjänstebostadsinnehavaren i allmänhet är berövad valfrihet i fråga om

bostadens såväl belägenhet som storlek eller beskaffenhet i övrigt. Han har,

säger man, att utan vidare acceptera tillhandahållen lägenhet och han saknar

också frihet att efter önskan byta bostad. Företrädarna för denna uppfattning

hävdar, att tjänstebostaden till följd av ifrågavarande bundenhet

för bostadsinnehavaren måste anses vara något mindre värd än eljest jämbördiga

lägenheter i fria marknaden. Tjänstebostaden anses alltså äga ett

mindre värde just för att den är tjänstebostad, och detta anses böra föranleda

någon sänkning av den hyra, som eljest bort utgå för bostaden.

Den sålunda redovisade uppfattningen har, påpekar utredningen, vanligen

tagit sig det uttrycket att från den framräknade marknadshyran gjorts

ett procentuellt avdrag — och sodan har man i förekommande fall ytterligare

reducerat hyran med hänsyn till särskilda olägenheter, exempelvis be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lägenhet inom inhägnat område. Under senare år har emellertid avdrag för

bostadstvånget tillämpats endast i fråga om en mindre del av det statliga

tjänstebostadsbeståndet. Detta gäller bl. a. om tjänstebostäder, för vilka

hyran bestämmes av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har sålunda tillämpat ett

tjänstebostadsavdrag med 10 %. Inget av de verk, som använt sig av hyresvärderingsregler,

utformade i enlighet med SJ-systemet, har emellertid funnit

skäl medge något dylikt avdrag. Detta har beträffande såväl sinnessjukhusen

som vattenfallsverket inneburit ett frångående av tidigare praxis. Utredningen

upplyser också, att statens bostadsnämnd vid prövningen av besvärsärenden

ej funnit skäl föreligga för en generell bostadstvångsreduktion.

För egen del anför utredningen i förevarande spörsmål bl. a. följande.

Det kan knappast vara riktigt att utgå från att skyldighet att bebo tjänstebostad

— liksom tvånget att avträda sådan bostad vid avgång från den befattning,

varmed bostaden är förenad — överlag är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna.

Det kan naturligtvis konstateras, att tjänstemännens

valfrihet i fråga om bostadstyp, storlek, standard eller läge i allmänhet är

starkt begränsad. Detta förhållande kommer f. ö. att bli än mer accentuerat

vid ett genomförande av utredningens förslag om inskränkning av antalet

tjänstebostäder. Det må å andra sidan framhållas, att möjligheterna att välja

en bostad, som tillgodoser behov och önskemål, ofta äro starkt beskurna även

på den fria bostadsmarknaden, icke minst gäller detta under tider och på orter

med utpräglad bostadsbrist. Under sistberörda förhållanden torde också

tjänstebostäderna i många fall vara eftersökta. Redan det att bostaden

överhuvud erhålles kan då uppväga de eventuella olägenheter, som äro förbundna

med tjänstebostaden.

På grund av det anförda anser utredningen skäl icke föreligga att lämna

generella tjänstebostadsrabatter. Däremot finner utredningen, att uppmärksamhet

bör ägnas åt frågan på vad sätt beaktande skall ske vid hyressättningen

av sådana olägenheter, vilka i särskilda fall kan följa av skyldigheten

att bebo tjänstebostad. Utredningen uttalar i detta sammanhang, att

riktpunkten för hyresersättningens bestämmande bör vara, att denna skyldighet

varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse

med de fall, då sådan skyldighet ej finnes.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Utredningen erinrar, att vid olika verk och myndigheter tillämpas vissa

utrymmestabeller, avsedda att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjänstebostäder,

dels för bedömningen av i vad mån hyresreducering bör ske i

fall, då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor med hänsyn

till hans behov och ekonomiska bärkraft. Ifrågavarande utrymmestabeller

är i allmänhet så konstruerade att för tjänstemän inom olika lönegradsintervall

anges det antal rum, som med hänsyn till löneställningen anses normalt.

Vissa utrymmestabeller upptar även maximiytor hos lägenheter med

olika rumsantal. I följande tabell redovisas de normer, som för närvarande

tillämpas vid statens järnvägar.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

41

Tjänsteman inom lönegraderna

Kan anvisas bostad om nedanstående

antal rum och kök med

en lägenhetsyta om max. m*

Ca, Ce

5-14 ..............................

1

eller 2

rum

och kök

70

m2

> >

15—18 ..............................

2

» 3

>

>

1

90

>

> J

19—22 ..............................

3

>

>

>

90

>

> »

23-26 ..............................

4

>

»

>

no

>

» >

27-30 ..............................

5

>

»

140

>

> >

31—33 ..............................

6

>

>

>

170

>

Cp 1-

10, 12 25............................

7

>

>

>

200

>

Utredningen är av den uppfattningen att tvånget att bebo tjänstebostad

måste tillerkännas betydelse, så till vida att tjänsteman om möjligt anvisas

bostad, som har en normal storlek med hänsyn till hans löneställning, samt

att, om det befinnes nödvändigt att anvisa tjänsteman onormalt stor bostad,

hänsyn häidill tages vid hvressättningen. Beträffande frågan om den normala

utrymmesstandarden för tjänstemän i olika lönelägen anför utredningen

bl. a. följande.

Mer eller mindre långtgående krav på differentiering av standarden med

hänsyn till förekommande variationer i behovet av bostadsutrymme olika

tjänstemän emellan har i olika sammanhang framförts. Man har ansett,

att olika bostadsutrymme borde avses för gift och för ogift personal —

vilket också kommit till uttryck i gällande »försvarstabell». Det har vidare

stundom betonats, att behovet borde bedömas icke efter lönegradsställningen

utan efter en individuell avvägning med hänsyn till hushållets storlek

och ekonomiska möjligheter. Ehuru utredningen i och för sig har förståelse

för dessa synpunkter, föreligga, särskilt med den minskning av antalet

tjänstebostäder, som utredningen förordar, i de flesta fall icke möjligheter

att anpassa tjänstebostaden efter bostadsinnehavarens rent personliga önskemål.

Man tvingas därför till en generalisering efter en genomsnittlig standard.

På platser, där med hänsyn till det befintliga bostadsbeståndet en anpassning,

som nyss nämnts, befinnes kunna ske i viss utsträckning, är det

naturligtvis önskvärt att en sådan anpassning — såsom hittills — äger

rum.

Mot bakgrunden av den bostadssociala målsättningen anser utredningen

att en befattningshavare i princip icke bör tilldelas tjänstebostad, som innehåller

mindre än 2 rum och kök. En mindre lägenhet måste, framhåller utredningen,

betraktas som olämplig såsom familjebostad, särskilt i betraktande

av att såsom villkor för erhållande av familjebostads- och bränslebidrag

gäller, att bostad skall vara av minst nyssnämnda storlek. Med hänsyn

till att 1-rumslägenheter finns inom det nuvarande tjänstebostadsbeståndet

synes det dock ofrånkomligt att under en övergångstid även lägenheter om

1 rum och kök skall kunna tilldelas såsom tjänstebostäder. Vid den begränsning

av antalet tjänstebostäder, som föreslagits av utredningen, bör emellertid

i första hand förfaras så att 1-rumslägenheterna såvitt möjligt hänföres

till uthyrningsbostäder, varigenom antalet dylika lägenheter i det nya tjänstebostadsbeståndet

bör kunna begränsas. Utredningen förutsätter också, att

mindre lägenheter skall kunna tilldelas ogifta befattningshavare. Utredning
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:is proposition nr 116 år 1956

ens sålunda angivna synpunkter på minimikraven i fråga om tjänstebostads

rumsantal avser befattningshavare placerade i löneskalans lägre skikt. Det

ligger enligt utredningens mening i sakens natur att tvångsvis tilldelning

av 2-rumslägenheter till befattningshavare i sådana lönelägen, där normalt

bostadsvanorna är annorlunda, om möjligt icke bör ske. Utredningen har

emellertid funnit, att det icke låter sig göra att fixera gränser i fråga om

rumsantal utöver det förordade absoluta minimum å 2 rum och kök. Det

framhålles i detta sammanhang bl. a., att vid en bestämd gränsdragning i

fråga om minimitilldelning av tjänstebostäder i olika lönelägen skulle en

uppflyttning av tjänster i lönegradshänseende i vissa fall kunna medföra

återverkningar på tjänstebostadsbeståndet och krav på ombyggnad av sådana

bostäder. Utredningen har ansett det ej heller vara lämpligt och möjligt

att införa regler om maximistorlek hos tjänstebostäder. Om utredningen

sålunda icke anser sig kunna förorda några närmare regler beträffande tilldelningen,

säger sig utredningen dock hysa den uppfattningen, att som grund

för densamma om möjligt bör läggas de utrymmen, som enligt vad i det följande

anföres föreslås skola ligga till grund för hyressättningen.

När det gäller reduktion av hyran med hänsyn till att onormalt stor bostad

anvisats erinrar utredningen, att praxis för närvarande vanligen är den

att en tjänsteman, som anvisats för stor bostad, måste betala en till 50 %

reducerad hyra för bostadsutrymme, som överstiger visst angivet maximum

och som han icke önskar begagna, därest det överskjutande utrymmet icke

lämpligen kan avstängas eller av myndigheten utnyttjas för annat ändamål.

En sådan »50 %-regel» anser utredningen för sin del knappast till fyllest för

att skydda personalen mot för höga hyror i tjänstebostäder. En befattningshavare

kan nödgas inflytta i lägenhet med onormalt stora utrymmen utan

att över loppsutrymmena kan avskiljas. Lägenheten kan ha sådan planering,

att det innebär ett betydande intrång för tjänstebostadsinnehavaren, om ett

eller flera rum avstänges eller utnyttjas för uthyrning e. d. Att dylika omständigheter,

över

betalningsskyldighet för honom, kan emellertid enligt utredningens mening

knappast vara rätt. Utredningen förordar därför, att hyra icke skall utgå för

utrymmen, som alltför mycket överskjuter vad som med beaktande av bostadens

standard i övrigt kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det

givna löneläget. Utredningen anför vidare i huvudsak följande.

Några regler, efter vilka hyran bör maximeras, torde icke kunna konstrueras,

utan man tvingas att begränsa sig till allmänna synpunkter, som

kunna tjäna till vägledning vid hyressättningen. Det måste i sista hand bli

fråga om en skälighetsbedömning hos den hyressättande myndigheten. Nyproduktionen

av större bostäder än 5-rumslägenheter är sällsynt. För bostäder

av modern standard synes med hänsyn härtill i de högsta lönelägena vid

hyressättningen hyran böra begränsas till att avse denna storlek. För äldre

lägenheter liksom för andra lägenheter med särskilt litet ytinnehåll bör

emellertid hela marknadshyran kunna uttagas, om 6-rumslägenhet anvisats.

För de högsta lönelägena, förslagsvis högre lönegrad än 31 å löneplan 1 och

motsvarande å löneplan 2, skulle alltså hyran i princip maximeras till 5 å 6

rum och kök. I de lägsta lönelägena, förslagsvis till och med lönegrad 19 å

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

löneplan 1, synes maximeringen böra sättas vid 2 å 3 rum och kök. För lönegraderna

20—31 å löneplan 1 samt motsvarande lönegrader å löneplan 2

synes en uppdelning i två intervall vara att förorda, varav ett föreslås avse

20—25 lönegraderna och ett 26—31 lönegraderna med 3 å 4 resp. 4 ä 5 rum

och kök. Utredningen förutsätter, att maximering av hyran till det lägre

rumsantalet såsom regel bör ske, då fråga är om helt modern lägenhet med

ytinnehåll som icke är onormalt litet, medan det högre rumsantalet bör

tjäna till ledning för maximihyrans bestämmande, då en lägenhet har ovanligt

litet ytinnehåll eller icke är fullt modern. I gränslägena mellan tvenne

intervall bör den hyressättande myndigheten också kunna göra undantag.

Till vägledning för hyressättningen skulle enligt det anförda följande

rumstabell kunna tjäna.

Lönegrader

Lägenhetsstorlek

å löneplan 1

å löneplan 2

1—19

2 å 3 rum och kök

20-25

—

3 å 4 > > >

26—31

1— 7

4 å 5 > » »

32—37

8—25

5 å 6 > > >

Ytterligare synes det utredningen som om skälig jämkning av hyran bör

göras i särskilda fall, då en lägenhet har en i förhållande till rumsantalet

osedvanligt stor yta och marknadshyran på grund härav väsentligt överstiger

marknadshyran för i övrigt jämförliga lägenheter med mera normal

lägenhetsyta. Enligt utredningens mening låter det sig emellertid icke göra

att för detta ändamål fixera några bestämda gränser för ytstorlekarna av

lägenheter med olika rumsantal. Det bör bl. a. uppmärksammas, att vid

en individuell hyressättning enligt marknadsprincipen förekomsten av stora

ytor i viss mån beaktas redan vid marknadsvärderingen, så att hyran

per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett givet rumsantal

och viss standard än en mindre lägenhet med samma rumsantal och

standard. Bedömningen av den ytterligare hyresnedsättning, som i nu berörda

fall kan befinnas vara motiverad, bör anförtros den hyressättande myndigheten.

Om visst utrymme i tjänstebostad avses för tjänsteändamål (expedition

e. d.) bör hyresersättning icke beräknas för sådant utrymme — icke ens om

detsamma är beläget i sådan direkt anslutning till den egentliga bostaden

att bostadsinnehavaren har möjlighet att, om han så önskar, begagna utrymmet

för privat bruk. Å andra sidan bör givetvis tjänstebostadsinnehavare,

vilken begär att få disponera större bostad än som enligt förut angivna

riktlinjer utgör det normala, erlägga hyra för hela bostaden.

Utredningen framhåller vidare, att vad som här föreslagits om begränsning

av hyran till den i ett givet löneläge normala bostadsstorleken innebär ett

tillmötesgående av de anspråk, vilka i vissa fall framställts beträffande beaktande

vid hyressättningen av bostädernas utnyttjande för representationseller

därmed jämförliga ändamål. Frågan torde äga särskild aktualitet i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

fråga om prästgårdarna. En tillämpning av här angivna riktlinjer medför

för dessa tjänstebostäders del, att hyressättningen i allmänhet baseras på

en mindre bostadsstorlek, än vad som är fallet med nu gällande grunder.

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Utredningen anför, att hyresersättningen kan draga en oproportionerligt

stor del av tjänstemannens lön, även om på sätt i det föregående föreslagits

tjänsteman, som tilldelats tjänstebostad, icke skall vara skyldig att erlägga

hyra annat än för visst största bostadsutrymme. Detta kan bero på att

han nödgas inflytta i bostadshus, där en tillämpning av marknadsprincipen

leder till hyror, som väsentligt överstiger vad som genomsnittligt betingas

för lägenheter med likvärdig standard. Frågan äger särskild aktualitet under

rådande förhållanden på bostadsmarknaden. På platser, där en myndighet

disponerar bostäder, som uppförts eller moderniserats under olika tider,

kan till följd av att i huvudsak likvärdiga bostäder kan betinga olika marknadshyror

beroende på det byggnadskostnadsläge, varunder de tillkommit

eller varunder desamma moderniserats, uppstå olika hyresnivåer.

Till närmare belysande av relationen mellan hyra och lön — hyresprocenten

— redovisas i betänkandet bl. a. vissa beräkningar, utförda på grundval

av hos statens bostadsnämnd tillgängligt material. Rörande ifrågavarande

undersökning torde här få återges följande.

Beräkningarna avse av bostadsnämnden under tidsperioden 1 oktober

1953 28 februari 1955 behandlade ärenden om tjänstebostadshyror vid sta
tens

järnvägar. I hyresbeloppet ha inräknats, för centraluppvärmda lägenheter,

utgående ersättningar för värme och i förekommande fall varmvatten

samt, för lägenheter utan centraluppvärmning, en beräknad värmekostnad,

motsvarande den värmeersättning som enligt vid statens järnvägar tillämpade

grunder skulle ha utgått för lägenheten, därest den varit centraluppvärmd.

På sistnämnda sätt har också värmekostnaden (i förekommande fall

jämte varmvattenkostnad) beräknats i hus, där bostadsinnehavaren själv

bekostat bränsle för uppvärmningsändamål. Bostadsinnehavarens lön utgöres

av lönen i vederbörandes löneklass (jämte i förekommande fall kallortslillägg)

vid tidpunkten för tjänstebostadskontraktets avslutande, d. v. s. i

regel den 1 april eller senare tidpunkt under år 1953.

Av statens järnvägar fordrade hyror i 1 145 tjänstebostäder, fördelade

efter hyresprocentens storlek framgår av följande sammanställning.

Hyresprocent Antal i % av 1 145

lägenheter

0-4,9 .................................. 1 _

0— 9,9 .................................. 246 21,5

10-14,9 .................................. 603 52,7

15—19,9 .................................. 238 20,8

20— 57 5,0

Fördelningen på lönegrader av de 57 befattningshavare, vars hyresprocent

uppgick till eller översteg 20, var följande:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

45

Lönegrad Antal

10.............................................. 6

11.............................................. 28

12.............................................. 1

13.............................................. 15

15.............................................. 3

17.............................................. 3

20.............................................. 1

Det kan sålunda konstateras, att den övervägande delen av ifrågavarande

befattningshavare tillhörde de lägre lönegraderna. Den högsta hyresprocenten

var 27,3 och medelhyresprocenten i de 57 fallen utgjorde 21,6.

Med ett undantag — det gällde en delvis moderniserad lägenhet med relativt

stor lägenhetsyta — voro de av befattningshavarna bebodda lägenheterna

nybyggda eller fullständigt moderniserade under senare år enligt följande:
År

Antal Antal moderni
nybyggda

serade bobostäder

städer

1949 ........................................ — 1

1950 ........................................ — 4

1951 ........................................ 16 4

1952 ........................................ 6 14

1953 ........................................ 2 9

Summa 24 Summa 32

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits ha de värderingsgrunder

som av statens järnvägar tillämpats vid den företagna omregleringen av

hyrorna inneburit, att hyrorna för nybyggda bostäder kommit att — i vissa

fall rätt väsentligt — understiga hyrorna för jämförliga lägenheter på den

öppna marknaden. Bostadsnämndens prövning av berörda 57 bostadshyror

resulterade emellertid i en hyresnedsättning i 22 fall. Medelhyresprocenten

i dessa senare fall var före nedsättningarna 21,7 och sjönk till följd av

dessa till 20,3. Vid ifrågavarande hyresnedsättningar har just hänsyn till

hyresprocentens storlek ofta haft betydelse.

Utredningen framhåller, att det skulle vara önskvärt, att man med ledning

av uppgifter om normala bostadskostnader för tjänstemän i olika lönelägen

kunde upprätta en förteckning över normala hyresprocenter. Med hänsyn

bl. a. till svårigheterna att få fram en tillförlitlig statistik i berörda hänseende

finner utredningen emellertid en sådan lösning icke möjlig. Utredningen

stannar därför för att förorda, att den hyressättande myndigheten

bör vid hyresersättningarnas bestämmande beakta förhållandet mellan hyra

och lön såsom ett hjälpmedel för att bedöma, om marknadshyran på grund

av särskilda förhållanden är så hög, att den icke rimligen bör helt uttagas

i tvångsvis anvisade lägenheter. Utredningen framhåller, att det är givet att

man därvid ständigt måste ha för ögonen rådande förhållanden i fråga om

löneinkomster, å ena sidan, och hyror och bränslekostnader, å den andra,

samt beakta från tid till annan inträffade förskjutningar i relationerna

mellan dessa faktorer.

Ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belysning

Beträffande den ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall erlägga

för centraluppvärmning framhåller utredningen, att de olika myndigheter
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

na inom statsförvaltningen gått fram på olika vägar. Den rörlighet, som varit

utmärkande för bränslekostnaderna under lång tid, har medverkat till

att flertalet myndigheter — i likhet med vad som är fallet på den privata

hyresmarknaden — mer eller mindre frikopplat ersättningen för centraluppvärmning

och i förekommande fall varmvatten från ersättningen för

själva bostaden. Utredningen uttalar, att marknadsprincipen bör komma

till användning, då det gäller att fastställa ifrågavarande ersättning. I nuläget,

då på den allmänna marknaden med hänsyn till de stegrade bränslepriserna

tillämpas vissa bränsleklausuler, synes enligt utredningens mening i

princip samma förfarande böra komma till användning beträffande tjänstebostäderna.

Därest ersättning för centraluppvärmning och varmvatten i allmänhet

skulle komma att helt inarbetas i den allmänna marknadens grundhyra,

synes detta böra föranleda en motsvarande ändring av ersättningsförfarandet

jämväl beträffande här ifrågavarande bostäder.

Utredningen diskuterar därefter vilken klausul, som med utgångspunkt

från marknadsprincipen bör komma till användning för tjänstebostäderna,

och framhåller härutinnan bl. a., att det icke sällan förekommer, att viss

klausul fått särskilt stor spridning inom vissa orter eller landsdelar. Rätteligen

borde den för tjänstebostäderna gällande klausulen vara den, som

allmännast tillämpas på den allmänna hyresmarknaden i orten. Angelägenheten

av att enhetliga principer kommer till användning olika förvaltningsområden

emellan ävensom bokföringstekniska skäl talar å andra sidan för

att en klausul såvitt möjligt tillämpas över hela landet. Utredningen anser

det dock vara nödvändigt att göra undantag härifrån på orter, där annan

bränsleklausul än den som generellt användes, praktiskt taget helt tillämpas

och där användandet av den generellt tillämpade klausulen skulle innebära

ett avsteg från marknadsprincipen. Vilken klausul som bör väljas bör

enligt utredningens mening lämnas till den hyressättande myndighetens

avgörande.

Utredningen har vidare behandlat frågan om begränsning av uppvärmningskostnaderna,

då fråga är om med hänsyn till bostadsinnehavarens löneställning

onormalt stora bostäder. Utredningen erinrar, att vid statens

järnvägar tillämpas det förfarandet, att ersättning för av myndigheten tillhandahållen

centraluppvärmning beräknas endast för den lägenhetsyta, för

vilken hyra erlägges. I fråga om tjänstebostäder för präster finns bestämmelser,

som innebär, att ersättningen begränsas till uppvärmning av viss bostadsvolym.

Vad beträffar de prästerliga tjänstebostäderna utgår vidare —

i motsats till vad som är fallet inom övriga förvaltningsområden — för det

fall bostadsinnehavaren själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen

av bostaden, ersättning för den del av bränslekostnaden, som belöper

på bostadens »överloppsvolym» .

Utredningen finner det nödvändigt att myndigheterna svarar för uppvärmningskostnaderna

för »överskjutande» utrymmen och anser att bränslekostnadsgottgörelse

bör i förekommande fall utgå även till andra befatt
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

ningshavare med tjänstebostad än präster. Utredningen framlägger vissa

riktlinjer för ifrågavarande maximering och anför härutinnan bl. a. följande.

Vissa svårigheter ha uppstått, då det gällt att bestämma den del av

tjänstebostad, för vilken bostadsinnehavaren skall ha att själv bestrida uppvärmningskostnaden.

Logiskt riktigt vore att i likhet med vad som för närvarande

tillämpas inom vissa förvaltningsområden låta denna del sammanfalla

med den del av bostaden, för vilken bostadsinnehavaren är skyldig erlägga

hyra. För utredningens förut framförda förslag om maximering av

hyrorna är utmärkande, att maximeringen kommer att inom ramen för allmänna

riktlinjer äga rum efter mera skönsmässiga bedömanden med hänsyn

till bostädernas standard och befattningshavarnas löneläge. Dessa »rörliga»

maximeringsregler kunna icke tillämpas i fråga om uppvärmningskostnaden.

Praktiska skäl nödvändiggöra, att fastare regler tillämpas i fråga

om bestämmandet av den del av tjänstebostad, för vilken innehavaren skall

vara skyldig att själv bekosta uppvärmningen. Det har med andra ord här

gällt att skapa för de olika lönelägena preciserade maximigränser.

Såsom tidigare anförts gäller för vissa tjänstebostäder en maximering i

här ifrågavarande avseende efter kubikmeter. Enligt vad utredningen erfarit

har emellertid denna metod i avsaknad av detaljföreskrifter rörande

uppmätningen av bostadsvolymen i många fall vållat svårigheter och irritation.

Det ligger också i sakens natur, att de bostäder, som äro av den storlek

att de kunna komma i fråga i detta sammanhang, i regel äro äldre med

ett byggnadssätt, som ofta gör en exakt uppmätning av bostadsvolymen besvärlig.

Utredningen är därför av den uppfattningen, att fastställandet av

en maximigräns i här berörda hänseende efter lägenhetsvolym är mindre

lämplig. Den bostadsstorlek, för vilken bostadsinnehavaren skall vara skyldig

att bekosta uppvärmningen, bör i stället beräknas med utgångspunkt

från lägenhetsytan.

Utredningen har med bibehållande av samma lönegradsindelning, som

tidigare förordats beträffande maximeringen av bostadsstorlekarna vid hyressättningen,

funnit, att i efterföljande tabell intagna lägenhetsytor böra utgöra

de övre gränser, intill vilka bostadsinnehavare skall vara skyldig att

själv bekosta uppvärmning av tjänstebostaden. Såsom utgångspunkt ha

valts de maximiytor, som prästlönekommittén på sin tid räknade med vid

bestämmandet av maximivolymerna i fråga om uppvärmning av kyrkoherde-

resp. komministerbostad. För undvikande av missförstånd vill utredningen

framhålla, att denna »yttabell» avser maximeringen av lägenhetsytan

endast med hänsyn till uppvärmningskostnaden och sålunda icke får

tagas såsom ett komplement till den i det föregående omnämnda »rumstabellen».

I lägenhetsytorna böra icke inräknas expeditionsrum eller andra

för tjänsten erforderliga utrymmen i bostaden. Uppvärmningen av dylika

utrymmen bör helt bekostas av myndigheten.

Lönegrader

Lägenhetsyta in2

å löneplan 1

å löneplan 2

1 19........................

100

20—‘25........................

—

140

26 3L........................

1— 7

180

32 37........................

8—25

225

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen framhåller, att angivna maxiiniytor i vissa fall kommer att

överstiga den bostadsstorlek, efter vilken hyran i enlighet med de förordade

principerna kommer att uttagas. Utredningen understryker emellertid, att

behovet av maximeringsregler i främsta rummet framträder i fråga om de

äldre och stora bostäderna. En bostadsinnehavare, som tilldelats en enligt utredningens

principer onormalt stor bostad, befrias vidare från skyldigheten

att erlägga hyra för »överloppsutrymme». I den mån dessa utrymmen icke

kan avstängas, äger han dock disponera desamma. Det är utredningens uppfattning,

att dessa »överloppsutrymmen» i de flesta fall är till nytta för

bostadsinnehavaren och sålunda innebär ett visst värde för honom. Under

sådana omständigheter har utredningen ansett det i och för sig icke vara

oskäligt, att bostadsinnehavaren i viss utsträckning själv ersätter kostnaderna

för upvärmningen av dessa i övrigt hyresfria utrymmen. Utredningen tilllägger,

att med nu i allmänhet tillämpade maximeringsregler såväl hyra

som bränsletillägg beräknas på 50 % av överskjutande utrymme.

I fråga om de centraluppvärmda tjänstebostäder, för vilka myndigheten

tillhandahåller värme och uppbär ersättning härför, innebär utredningens

förslag, att denna ersättning beräknas för högst det antal kvadratmeter, som

för den aktuella lönegraden angivits i tabellen. Vad beträffar beräkningen av

den gottgörelse, som i förekommande fall skall tillkomma bostadsinnehavare,

vilken själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen av tjänstebostad,

förordar utredningen den metod, som tillämpas i fråga om de

prästerliga tjänstebostäderna. Detta innebär, att de bostadsinnehavare, varom

här kan bli fråga, skall efter uppvärmningssäsongens slut hos den fastighetsförvaltande

myndigheten förete verifikationer å de bränslekostnader,

vederbörande bestritt under nämnda säsong. Myndigheten skall därefter ha

att till bostadsinnehavaren utbetala ersättning för den del av bränslekostnaden,

som belöper på vad som överskjuter fastställd maximigräns. För att

i möjligaste mån förenkla förenämnda förfarande har utredningen ansett,

att uppgift om eventuell vid eldningssäsongs slut oförbrukad bränslekvantitet

ej skall behöva lämnas av bostadsinnehavaren. Utredningen räknar härvid

med att — genom att ersättning utbetalas endast efter verifierade inköp

— ersättningen kommer att i det långa loppet bli rätt avvägd även om ersättningsbeloppet

genom variationer i inköpen icke varje eldningssäsong motsvarar

den exakta bränsleförbrukningen under samma säsong.

Utredningen anmärker slutligen, att för en stor del av de bostadsinnehavare,

varom här kan bli fråga, nämligen prästerna, utredningens förslag om

bränslekostnadsgottgörelse utom i vissa fall beträffande gränsvärdena i princip

icke innebär någon ändring av gällande bestämmelser.

Inom vissa områden förekommer, att myndigheterna tillhandahåller tjänstemännen

bränsle eller elektrisk ström för bl. a. belysning. Utredningen

framhåller, att vid tillämpningen av avlöningsreglementets föreskrifter rörande

den ersättning, som av bostadsinnehavarna skall erläggas härför, för

närvarande vitt skilda principer följes. Anledningen till denna splittring tor
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

de bottna i svårigheterna att fastställa vad som bör ingå i det självkostnadspris,

varom reglementet talar.

Utredningen förordar, att för bränsle, som tillhandahålles bostadsinnehavare,

ersättning uttages till det pris, som vid »försäljningstillfället» gäller

på den allmänna marknaden i orten. Härigenom beaktas, framhåller utredningen,

kraven på rättvisa mellan, å ena sidan, sådana bostadsinnehavare,

som kan erhålla bränsle genom myndigheten, och, å den andra, sådana,

som icke har denna möjlighet. Även i fråga om ersättning för belysning anser

utredningen att marknadsprincipen bör gälla. Ersättning bör sålunda

utgå efter den taxa, som gäller för hyresgäster i bostäder på den allmänna

marknaden i orten.

Ersättning för trädgård och garage m. m.

I fråga om trädgårdar, varmed utredningen även avser planteringsland,

framhåller utredningen, att det med gällande bestämmelser är tveksamt i

vilken utsträckning tjänsteman, som anvisats tjänstebostad, därjämte skall

vara skyldig att mottaga trädgård. Till vissa tjänstebostäder, särskilt prästgårdarna,

hör stora och svårskötta trädgårdar. I många fall innebär detta

en icke obetydlig belastning för bostadsinnehavarna. Utredningen erinrar,

att vissa stiftsnämnder i syfte att söka motverka nämnda olägenhet anmodat

boställsnämnderna att, där så är möjligt, från prästgårdarna avskilja

sådana tomtområden, som anses icke nödvändigtvis böra tillhöra dessa.

Sålunda har exempelvis stiftsnämnden i Karlstads stift beslutat om en omreglering

av prästgårdsområdena enligt den principen, att prästens underhållsskyldighet

inskränkes till att omfatta endast en mindre köksträdgård.

Enligt utredningens mening bör endast innehavare av tjänstebostad i 1- eller

2-familjshus kunna åläggas att mottaga trädgårdsområde, varvid endast

ett mindre område bör ifrågakomma. Att draga upp några generella riktlinjer

för hur med de »överskjutande» trädgårdsområdena bör förfaras låter

sig svårligen göra med hänsyn till den mångfald skiftande förhållanden, som

kan förekomma. Rörande ersättning för trädgård framhåller utredningen,

att med det å marknadsvärdet uppbyggda hyresvärderingssystem, som utredningen

förordat, hänsyn vid hyressättningen för bostaden tages till värdet

av till densamma hörande trädgård.

Utredningen berör vidare frågan om ladugårdar och anför härom bl. a.

följande.

Vad beträffar ladugårdar, för vilka i vissa fall tidigare utgått särskild ersättning,

har tendensen varit att slopa denna ersättning. Det synes enligt utredningens

mening ligga i sakens natur, att till tjänstebostad icke skall höra

ladugård. Därest ladugård, vilket förekommer, användes såsom för tjänstebostaden

nödvändigt förvaringsutrymme, tas givetvis vid värderingen av bostaden

hänsyn härtill. Med hänsyn till det anförda böra bestämmelserna angående

ladugårdar slopas.

I fråga om garage erinrar utredningen om vad som av sakkunniga för

översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område anförts om garage

4 Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 116

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

tillhörande tjänstebostäder för folkskolans lärare (jfr prop. 1955: 98, s. 24).

I anslutning härtill framhåller utredningen, att garage icke bör tillhöra

tjänstebostad men att tjänstebostadsinnehavare, därest garage finnes i anslutning

till bostaden, bör ha företrädesrätt att få disponera detsamma.

Rörande ersättning för garage anför utredningen.

Ersättning för garaget bör, vare sig det disponeras av bostadsinnehavaren

eller av annan person, utgå efter marknadspris. Är garaget uthyrt till annan

än bostadsinnehavaren och uppvärmningen sker genom bostadsinnehavarens

försorg, bör denne äga uppbära ersättning för å garaget belöpande

andel av uppvärmningskostnaden för bostaden efter verifikationer å inköpt

bränsle. Det merarbete, som kommer att åsamkas bostadsinnehavaren i dylika

fall, torde vara obetydligt. Med hänsyn härtill och till svårigheterna

att i olika fall värdesätta detta arbete anser utredningen, att ersättning

härför icke bör utgå.

3. Remissyttrandena

Målsättningen för hyressättningen

De av utredningen framförda synpunkterna på frågan om målsättningen

för hyressättningen har i allmänhet icke föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Lantbruks styrelsen uttalar emellertid, att utredningen icke synes

ha närmare beaktat det problem, som förekomsten av ett flertal olika

hyresnivåer på bostadsmarknaden utgör. De hyresvariationer, som vid ett

strikt följande av marknadsprincipen skulle uppstå för under olika år färdigställda

lägenheter, skulle bl. a. uppenbarligen skapa stora svårigheter vid

fördelningen av bostäderna mellan befattningshavarna. Enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning finns skäl för en viss intern utjämning i syfte att tilllämpa

en åtminstone någorlunda enhetlig hyresnivå för likvärdiga bostäder.

Vidare anför lantbruksstyrelsen bl. a. följande.

De hyror, som f. n. uttagas av stallbetjänterna vid Flyinge hingstdepå, ansluta

rätt nära till de hyror som betalas för lantarbetarbostäder av motsvarande

beskaffenhet, och innefatta sålunda en dold löneförmån. Att gå över

till ett system, som skulle innebära att full kostnadsersättning uttages för

bostäderna, synes i detta fall knappast möjligt med mindre man samtidigt

omprövar löneställningen för bostadsinnehavarna.

SACO anser för sin del utredningens utgångspunkt för bestämmandet av

tjänstebostadshyran principellt felaktig. Enligt organisationens mening

måste målsättningen vara att så avväga tjänstebostadshyran, att vederbörande

tjänsteman lika gärna bor i den tvångsvis anvisade bostaden som i

någon annan, som han skulle kunna finna i den fria marknaden. Det skall

sålunda vara tjänstemannen likgiltigt, om han tvingas bebo bostaden eller

ej
TCO

säger sig i princip intet ha att erinra mot utredningens ståndpunkt.

Organisationen framhåller emellertid, att den i och för sig önskvärda ekonomiska

likställigheten inte får nås genom ett åsidosättande av berörda

tjänstemannagruppers krav på hänsynstagande till de olägenheter, som kan

vara förbundna med tjänstebostadstvånget, bostadens läge etc. I huvudsak

samma synpunkter hävdas av SR.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

51

Ändamålsenligheten ay olika hyresvärderingsmetoder

Utredningens förslag rörande en individuell bestämning av marknadsvärdet

för varje särskild bostad har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter,

såvitt avser tjänstebostäder, beträffande vilka förslaget icke i och för sig

innebär ändring av gällande bestämmelser.

Statens bostadsnämnd har understrukit, att en individuell bedömning av

varje särskilt hyresobjekt måste medföra största möjliga mån av rättvisa.

Enligt bostadsnämndens mening finns icke anledning att frångå principen

om en individuell hyressättning. De undersökningar rörande ändamålsenligheten

av olika mer eller mindre summariska hyresvärderingssystem, som

redovisas i betänkandet, innehåller en enligt nämndens mening övertygande

bevisföring för omöjligheten att begagna sådana system, särskilt med hänsyn

till den mycket stora variationsrikedom, som föreligger på förevarande

område. Bostadsnämnden framhåller vidare, att nämnden på senare år haft

rika möjligheter att studera verkningarna av det system för hyressättningen,

som tillämpas av statens järnvägar. Nämnden har därvid funnit detta

system vara förenat med stora nackdelar. Ifrågavarande system har dock i

stort sett givit riktigare resultat än vissa andra av de mer utpräglat summariska

värderingsmetoder, som nämnden på senare tid kommit i kontakt

med, exempelvis det system, som tillämpas vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.

I några remissyttranden har framkommit synpunkter för en tillämpning

av SJ-systemet — eller ett system, uppbyggt i huvudsak efter mönster av

detta. Sålunda framhåller järnvägsstyrelsen bl. a., att den kritik, som utredningen

anfört mot SJ-systemet, endast till viss del är befogad. När fastighetsförvaltningen

såsom vid statens järnvägar är decentraliserad till de

lokala myndigheterna, är det nödvändigt, att dessa äger tillgång till klara

riktlinjer. Då det gäller orter, där hyresmarknad saknas, kan det enligt

styrelsen ifrågasättas, om icke SJ-systemet är väl så värdefullt som de rent

subjektiva bedömningar, som skall äga rum vid anpassning av hyrespriset

till vad som skäligen skulle kunna anses utgöra ortens pris på med verkets

tjänstebostäder likvärdiga lägenheter. Det är emellertid betydelsefullt att

det hyressättande organet ej låser fast sig vid »systemhyran» utan använder

systemet som ett hjälpmedel främst för att differentiera hyrorna för lägenheter

med skilda kvaliteter och hyreselement.

I stort sett samma synpunkter hävdas av fångvårdsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

generaltullstyrelsen och medicinalstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk

framhåller för sin del, att det icke torde vara uteslutet att konstruera

SJ-systemet så, att hyrorna enligt detsamma blir bättre anpassade efter de

olika orternas hyror. Styrelsen anför vidare i delta sammanhang, att ett snävt

följande av den öppna marknadens hyressättning, vilken ofta ter sig heterogen

och slumpartad, i många fall skulle kunna motverka utredningens

syfte och förorsaka irritationsmoment för bostadsinnehavarna-tjänstemännen.

Möjlighet till viss jämkning i förhållande till nämnda hyressättning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

bör därför hållas öppen. Styrelsen anser det exempelvis i hög grad angeläget

att — bl. a. för att undvika konkurrens om arbetskraft — kunna anpassa

hyrorna inom ett statligt sinnessjukhus tillhörigt bostadshus för sköterskepersonal

till hyrorna inom ett motsvarande bostadshus vid av landsting eller

stad å samma ort drivet sjukhus.

TCO anser, att vid bedömningen av de olika metodernas användbarhet

alltför stor vikt tillmätts antagandet att de s. k. summariska metoderna ger

lägre hyresinkomster åt statsverket. Å andra sidan har alltför litet hänsyn

tagits till de administrativa besvär, som är förbundna med en individuell

värdering enligt utredningens för övrigt relativt kostnadskrävande förslag.

De av utredningen föreslagna metoderna för fastställande av hyra för tjänstebostad

å ort utan hyresmarknad synes TCO mycket svårtillämpliga, och

organisationen har inte kunnat övertygas om den individuella metodens ändamålsenlighet

i dessa fall. TCO anser därför, att man bör söka sig fram

till ett mer schablonmässigt konstruerat system för hyressättningen. Att det

finns brister i de nu förekommande systemen torde inte innebära, att det

är omöjligt att fastställa normer, som i sin tillämpning ger möjligheter att

i tillfredsställande mån anpassa hyrorna till individuella förhållanden. Det

borde exempelvis vara möjligt att med utgångspunkt från de inom statens

järnvägar och vattenfallsverket använda systemen, kompletterade med erfarenheter

bl. a. från landsting och industri, nå fram till en för hela statsförvaltningen

användbar metod. Inom ramen för denna anser TCO det

självklart, att de lokala hyresnämndernas material och kunnande skall

komma till användning. De av utredningen anförda invändningarna, att

det skulle vara alltför svårt att i författningstext uttrycka innehållet i hyresvärderingsregler

av det här slaget torde inte vara av den art, att de bör

utgöra ett motiv till frångående av de schablonmässiga metoderna.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att om utvecklingen på den privata

hyresmarknaden leder fram mot en utjämning av hyresnivån mellan

det äldre och nyare bostadsbeståndet, förutsättningar torde finnas för en

viss schematisering utan att detta behöver innebära en avvikelse från principen

om en anpassning till marknadshyran.

Beträffande hyressättningen för folkskolans lärarbostäder anser skolöverstyrelsen,

att det nuvarande systemet med klassificerade tjänstebostäder

och fixerade hyror bör bibehållas. Enligt överstyrelsens mening skulle man

med en individuell metod bli tvingad att vid grundhyrans bestämmande taga

synnerligen stor hänsyn till hyresprocenten, enär den marknadsmässiga värderingen

kunde leda till hyror, som ur lärarnas synpunkt skulle framstå

såsom avskräckande. Systemet skulle också leda till varierande hyror och

hyresnivåer, vilket icke kan vara tillfredsställande.

Skolöverstyrelsen anser sig ej heller kunna tillstyrka att hyresersättningarna

för folkhögskollärarnas tjänstebostäder bestämmes på annat sätt än för

närvarande, d. v .s. med användande av en summarisk metod. Överstyrelsen

erinrar om att med de särskilda ekonomiska bidrag till nyproduktion och

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

53

förbättrande av lärarbostäder, som 1946 års skolkommission föreslagit (SOU

1953: 24) och statsutskottet i sitt utlåtande 1955: 56 förordat, det av tjänstebostadsutredningen

föreslagna marknadsmässiga fastställandet av hyresersättningarna

skulle medföra en icke avsedd vinning för skolornas huvudmän.

Svenska pastoratens riksförbund anser, att den särställning, som prästgårdarna

i olika avseenden intar, utgör tillräcklig grund för att beträffande

dem tillämpa en annan ordning än för övriga tjänstebostäder. Styrelsen anför

vidare bl. a.

Den ordning, som i fråga om hyressättningen nu gäller för prästgårdarna,

har efter ingående överväganden trätt i kraft så sent som för icke fullt

fyra år sedan. Den är synnerligen enkel att tillämpa och har i praktiken

fungerat tillfredsställande. Styrelsen kan icke finna anledning att nu gå

ifrån denna ordning, som har stora fördelar framför den föreslagna. Den innebär

sålunda fasta, lätt tillämpade regler för hyressättningen. Den tidsödande

och i praktiken helt säkert kostnadskrävande individuella prövningen

erfordras ej. På grund härav hemställer styrelsen, att någon ändring ej

sker i fråga om det nu tillämpade systemet, i varje fall icke beträffande

landsbygdens prästgårdar.

I likhet med Svenska pastoratens riksförbund och med anförande av i huvudsak

samma skäl har domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Strängnäs,

Västerås, Växjö, Göteborg och Visby samt domkapitlet i Stockholm

och stiftsnämnderna i Linköping och Skara ställt sig avvisande till utredningens

förslag och förordat ett bibehållande av det gällande systemet för

hyressättning av de prästerliga tjänstebostäderna. Särskilt har betonats, att

prästgårdarna till mycket stor del är belägna på orter utan hyresmarknad

och att därför svårigheter skulle uppstå att få fram jämförelsematerial. Vidare

har från några av nyssnämnda myndigheter framhållits, att införandet

av det individuella värderingssystemet skulle kunna leda till en omprövning

av prästerskapets löneförhållanden över huvud taget.

En ledamot av stiftsnämnden i Göteborg har reserverat sig mot nämndens

yttrande i fråga om hyressättningen av prästerskapets bostäder och med

hänsyn till att det nuvarande systemet medför alltför stora orättvisor förordat

den av utredningen föreslagna metoden.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand och Luleå samt domkapitlet

i Linköping har icke ställt sig helt avvisande till utredningens förslag,

medan domkapitlen och stiftsnämnderna i Lund och Karlstad anslutit sig

till detsamma.

Även från SACO.s sida hävdas, att den nuvarande ordningen i fråga om

hyressättningen av de prästerliga tjänstebostäderna hör bibehållas.

Vad angår valet av metodik för hyressättningen av möblerade bostäder

har några myndigheter, hl. a. fångvårdsstyrelsen, marinförvtdlningen och

medicinalstyrelsen, ifrågasatt, om icke av praktiska skäl ett mera summariskt

system borde komma till användning. Även Svenska landstingsförbun
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

det och Svenska stadsförbundet har givit uttryck åt denna uppfattning.

Landstingsförbundet har samtidigt framhållit, att schematiska regler bör

utformas så, att de tar bättre hänsyn till bostadens beskaffenhet, belägenhet

och tillgång till bekvämligheter än vad nu tillämpade regler i allmänhet gör.

Marknadshyrans bestämmande

Vad utredningen anfört om marknadshyrans bestämmande har föranlett

statens lönenämnd till det uttalandet att det synes kunna ifrågasättas om

icke, i fall då en tjänstebostadsinnehavare på tjänstefri tid ålägges att ombesörja

pannskötsel, gårdskarlssysslor e. d„ kompensation härför snarare

bör utgå i form av kontant ersättning än att hänsyn härtill tages vid hyresbeloppets

bestämmande.

Vidare må nämnas, att i några remissyttranden kritik framförts mot utredningens

åsikt att generella hyresavdrag icke bör tillämpas för olägenheter

på grund av tjänstebostads läge. Sålunda har medicinalstyrelsen framhållit

bl. a. följande.

Den sedan gammalt vid sinnessjukhusen tillämpade principen med ett generellt

hyresavdrag för bostadens belägenhet inom anstaltsområde har godtagits

av personalen. Enligt styrelsens mening skulle övergång till individuell

bedömning i förevarande avseende komma att medföra stark irritation,

då flertalet hyresgäster säkerligen förmena sig ha samma besvär av

att bo inom sjukhusområde.

Tjänstebostadstvångets inverkan vid hyressättningen

Beträffande förslaget att jämkning av marknadshyran med hänsyn till

tjänstebostadstvånget som sådant icke skall ske har delade meningar kommit

till uttryck i remissyttrandena.

Fortifikationsförvaltningen, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, statens botadsnämnd,

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet har

anslutit sig till utredningens uppfattning.

Statens bostadsnämnd framhåller i detta sammanhang följande.

Nämnden, som delar utredningens uppfattning att skäl icke föreligga att

lämna generella tjänstebostadsrabatter, vill framhålla att, eftersom marknadsvärdet

av en tjänstebostad aldrig kan objektivt fixeras utan är ett''

inom vissa gränser variabelt värde, en konstruktion med generella hyresavdrag

över huvud är oförenlig med marknadsprincipen. Om bostadstvånget

anses överlag besvärande, kan alltså kompensation härför ändock icke beredas

genom en generell hyresnedsättning. Nämnden förutsätter för sin del,

att hyran för en tjänstebostad snarare sättes något under än över genornsnittshyran

för jämförliga lägenheter på orten.

Statens lönenämnd anser sig däremot icke kunna dela utredningens uppfattning

att skäl icke föreligger att taga hänsyn till bostadstvånget som sådant.

Enligt lönenämndens mening synes de inskränkningar i dispositionsrätten

till bostaden och befattningshavarens frihet, som bostadstvånget i olika

avseenden innebär, vara en belastning för honom, från vilken man icke

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

utan vidare kan bortse. Lönenämnden erinrar om den enligt gällande bestämmelser

föreliggande skyldigheten för innehavare av tjänstebostad att upplåta

utrymme i bostaden åt vikarie eller efterträdare (jfr 38 § 3 mom. statens

allmänna avlöningsreglemente).

Vidare har chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för försvarsstaben,

försvarets fabriksstgrelse, socialstgrelsen och fiskeristgrelsen ansett,

att skyldigheten att bebo bostaden så länge tjänsten varar och att lämna den

vid anställningens upphörande, exempelvis vid pensionsålderns inträde, är

en omständighet, som under alla förhållanden sänker värdet av bostaden och

som därför bör särskilt kompenseras vid hyressättningen.

TCO har särskilt understrukit de med avflyttningstvånget förbundna nackdelarna,

vilka enligt organisationens mening motiverar en avsevärd reducering

av eljest godtagbar hyra. SR kan ej heller godtaga utredningens ståndpunkt

och antyder, att även någon form av flyttningsersättning är motiverad

för den som på grund av pensionsavgång är tvingad lämna bostaden.

Statstjänarkartellen, som anser att tjänstebostadstvånget utgör ett mycket

starkt skäl för avsevärt reducerad hyra, föreslår, att Kungl. Maj: bemyndigar

verksstyrelserna att efter förhandlingar med personalorganisationerna

utfärda föreskrifter angående hyresnedsättningar.

I förevarande sammanhang har i några remissyttranden berörts även frågan

om särskild hyresnedsättning i uthyrningsbostäder i fall, då upplåtelsen

är förenad med klausul om avflyttningstvång. Härom har statens sakrevision

anfört, att det måhända så länge nuvarande hyresreglering består kan erbjuda

svårighet att utfå full marknadshyra i dylika fall. Vidare framhåller

marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och chefen för försvarsstaben,

ävensom Statstjänarkartellen, SR och TCO, att den genom en avflyttningsklausul

uppkommande olägenheten bör kompenseras på samma sätt som

beträffande tjänstebostäderna.

Statens bostadsnämnd anför i berörda spörsmål i huvudsak följande.

Vid nämndens diskussioner om betänkandet har gjorts gällande, att i fall

då upplåtelse av uthyrningsbostad bleve förenad med avflyttningsklausul

skillnaden mellan en dylik upplåtelse och anvisande av tjänstebostad bleve

så liten, att det kunde vara motiverat att även vid hyressättningen av de

förstnämnda bostäderna i någon mån frångå marknadshyran. Man har därvid

hänvisat till att det inom privatindustrien vore ganska vanligt, att förekomsten

av avflyttningsklausuler medförde reduktion av hyran. Bostadsnämnden

vill i denna del framhålla, att det ändock måste föreligga en betydande

principiell skillnad mellan tjänstebostäder och uthyrningsbostäder,

så till vida att den som förhyr en uthyrningsbostad alltid har frihet att,

där möjlighet härtill yppar sig, skaffa sig annan bostad på den allmänna

marknaden. Denna frivilliga karaktär av upplåtelsen medför också, att

hyran för en uthyrningsbostad ytterst blir beroende av accept från hyresgästens

sida.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Vad därefter angår utredningens förslag beträffande tjänstebostads storlek

och jämkning av marknadshyran med hänsyn därtill, har statskontoret

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ansett, att bärande skäl icke förebragts för ett frångående av den hittills på

olika områden tillämpade regeln om 50-procentig reduktion av hyran för

överskjutande utrymmen. Ämbetsverket framhåller, att man torde få förutsätta,

att tjänstebostadsinnnehavaren drager nytta av samtliga de rum, som

av honom disponeras.

Statens bostadsnämnd anser det försiktigast att tills vidare utgå från 1- eller 2-rumslägenheter såsom normal utrymmesstandard för tjänstemän i

löneskalans lägre skikt. En tvångsvis tilldelning av 3-rumslägenheter till

dessa tjänstemän kan vara en belastning. Bostadsnämnden anser det vidare

vara betydelsefullt, att man vid hjn-essättningen av tjänstebostäder fäster

avseende vid lägenhetsytan. En stor del av tjänstebostadsbeståndet utgöres

av äldre, omoderna bostäder med en lägenhetsyta, som ej sällan är orimligt

stor. Ur dessa synpunkter skulle det vara önskvärt, om till ledning för hyresbedömningen

fastare regler kunde skapas i fråga om hänsynstagande till lägenhetsytan

än de av utredningen förordade. En sådan reglering skulle icke i

och för sig vara oförenlig med utredningens riktlinjer, om blott regleringen

fick karaktären av en spärregel med relativt högt bestämda maximiytor.

Fastställdes maximeringen för lågt skulle följden bli alltför låga hyror i omoderna

bostäder med stora ytor. Bostadsnämnden anser det därför icke vara

riktigt att vid fastställande av ytmaximum utgå från normala ytor i nybyggda

lägenheter. När det gäller hyressättningen å allmänna marknaden

beaktas såsom utredningen framhållit förekomsten av stora ytor på det sättet,

att hyran per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett

givet rumsantal och viss standard än för en mindre lägenhet med samma

rumsantal och standard. En konsekvens av maximeringen blir i detta sammanhang,

att hyran i de fall, där spärregeln har aktualitet, fastställes med

utgångspunkt från den enligt denna regel gällande bostadsytan och ej på basis

av en yta överstigande maximiytan, även om den verkliga ytan icke skulle

vara onormalt stor, fastän den överstiger maximiytan.

Bostadsnämnden anför därefter följande.

I anslutning till de nu anförda synpunkterna har bostadsnämnden funnit

sig böra förorda, att i efterföljande tabell angivna lägenhetsytor komma till

användning såsom vägledning vid den jämkning av hyran, som enligt utredningens

riktlinjer skall ske i fall, då en tjänstebostad har en osedvanligt

stor yta. I tabellen redovisar nämnden även de ändringar i fråga om lägenhetsstorlekar

och lönegradsgränser, som nämnden under åberopande av det

förut sagda anser böra vidtagas i utredningens förslag. Tabellen skulle således

erhålla följande utseende.

Lönegrader

å löneplan 1

å löneplan 2

Lägenhetsstorlek

Maximiyta

1—14

1 å 2 rum och kök..........................

75 m2

15-22

2 å 3 » > > .......................

90 »

23—25

3 å 4 > > > ........................

no »

26—31

1-7

4 å 5 > > > ..........................

150 >

32-37

8—25

5å6 > > > ..........................

200 >

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Angivna maximiytor böra enligt bostadsnämndens mening vid en marknadsvärdering

användas på det sätt som åskådliggöres genom följande exempel.

En lägenhet om 2 rum och kök på 100 in2 anvisas såsom tjänstebostad

åt en tjänsteman i lönegrad 10. Marknadshyran befinnes vara 8 kronor per

m2. Tjänstemannen skall enligt tabellen ovan icke erlägga hyra för mer än

75 in2. Tjänstebostadshyran kan emellertid icke uträknas såsom en produkt

av det faktiska kvadratmeterpriset och 75 m2, utan först måste bedömas vad

kvadratmeterpriset skulle vara för en lägenhet om 75 in2 med motsvarande

standard. Om detta senare pris antages vara 10 kronor, blir hyran 750 kronor.

Även järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och SR har ansett, att den av

utredningen föreslagna maximeringen av antalet rum bör kompletteras med

maximigränser för lägenhetsytan. Järnvägsstyrelsen framhåller sålunda

bl. a., att av de erfarenheter statens järnvägar har av hyresnämndernas förslag

till hyror för tjänstebostäder är det långt ifrån alltid som den onormalt

stora lägenhetsytan har beaktats vid angivande av m2-pris. \ id ett frångående

av SJ-systemet, som är så uppbyggt att en reducering av m2-priset automatiskt

äger rum vid i förhållande till rumsantalet stora lägenhetsytor, synes

det styrelsen än mer angeläget att för tjänstebostäder införes en maximering

av lägenhetsytorna. Denna maximigräns bör emellertid med hänsyn

till det äldre bostadsbeståndet hållas relativt hög. De av statens järnvägar

hittills tillämpade maximala lägenhetsytorna anses väl avvägda. Styrelsen

tillägger, att någon hyra möjligen ej bör utgå för s. k. överloppsyta.

Vad särskilt angår tillämpningen för prästernas del av den av utredningen

förordade utryinmestabellen har domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå

framhållit, att det skulle bättre överensstämma med föreskrifterna i såväl

prästlönereglementet som ecklesiastik boställsordning att bestämma det antal

rum, efter vilket hyran beräknas, särskilt för kyrkoherdetjänst (lämpligen

5 å 6) och särskilt för komministertjänst (lämpligen 4 å 5), oavsett

lönegrad.

I förevarande sammanhang har vidare från prästerligt''håll betonats, att

anledning icke föreligger att frångå den nu gällande 12-procentiga nedsättningen

av hyran på grund av bl. a. prästbostädernas öppna karaktär (jfr

prop. 1949: 204).

Slutligen må nämnas att SACO ansett, att mera långtgående spärregler

och hyresreduktionsgrunder är erforderliga än de av utredningen förordade.

Enligt SACO:s mening måste man framförallt ha spärregler, vilka anger det

högsta rumsantalet som kan påtvingas en befattningshavare och som därvid

tar hänsyn till hans reella behov, framförallt till civilstånd.

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Med anledning av utredningens rekommendation om jämkning av marknadshyran

med hänsyn till hyresprocenten i vissa fall har från några remissinyndigheter

förordats, att en viss högsta hyresprocent borde fastställas.

Sålunda har Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet

framhållit, att kostnaden för uppvärmd bostad borde fixeras till viss högsta

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

procent av lönen. Statskontoret utgår från att någon reducering av inarknadshyran

icke skall ifrågakomma i andra fall än då hyresprocenten överstiger

20. Å andra sidan betonar bostadsstyrelsen, att reducering av hyran

med hänsyn till hyresprocenten alltid måste grundas på individuell bedömning

och att några i detalj utformade regler härför ej synes kunna uppställas.

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet, även om en jämkning med

hänsyn till hyresprocenten i många fall måste framstå som i hög grad önskvärd

ur rent sociala synpunkter, dock vill ifrågasätta om det kan vara riktigt

att beakta en dylik omständighet i förevarande sammanhang. Principen

är dock att tjänstebostadshyran skall fastställas med hänsyn till bostadens

marknadsvärde och så länge en motsvarande förmån icke kan tillkomma en

hyresgäst på den allmänna hyresmarknaden, synes det icke befogat att införa

en dylik reduceringsgrund i fråga om tjänstebostadshyrorna.

Ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belysning

Järnvägsstyrelsen har i princip intet att erinra mot utredningens förslag

att de bränsleklausuler, som finns i den allmänna hyresmarknaden, skall

tillämpas även för de statliga verkens bostäder. Vid statens järnvägar är

grundhyran för närvarande helt skild från värme- och varmvattenersättningarna.

Detta system anses böra behållas, varvid dock bränsleersättningen uppdelas

i dels en fast del motsvarande normalbränslekostnaden, som baserar

sig på förkrigstidens förbrukning och kostnader, dels en rörlig del motsvarande

det tillägg för olika bränslesorter, som uttages på den allmänna hyresmarknaden.

Mot förslaget om maximering av bränslekostnaderna till vissa lägenhetsytor

har invändningar rests från olika håll. Statens lönenämnd anför i detta

sammanhang följande.

Enligt utredningens mening skall hyra icke utgå för utrymmen, som alltför

mycket överskjuta vad som med beaktande av bostadens standard i övrigt

kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det givna löneläget. Utredningens

förslag om maximering av uppvärmningskostnaderna innebär

emellertid, att uppvärmningen av »överloppsutrymmen», vilka icke kunna

avstängas, skall i den mån den totala lägenhetsytan icke överstiger vissa

värden bekostas av tjänstebostadsinnehavaren. Lönenämnden vill ifrågasätta

lämpligheten av en dylik anordning. Såvitt lönenämnden kan finna är det

en naturligare lösning att hänsyn vid hyressättningen tages till överloppsutrymmena

och att bostadsinnehavaren bestrider värmekostnaden för samma

utrymme, som han i enlighet härmed får betala hyra för. Från denna utgångspunkt

blir en yttabell, såsom den av utredningen i betänkandet föreslagna,

icke erforderlig.

Marinförvaltningen och SR anser sig ej heller kunna tillstyrka den föreslagna

metoden för maximeringen, utan förordar att »uppvärmningsytan»

skall vara densamma som »hyresytan».

Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att de nuvarande föreskrifterna

i fråga om bränsleersättning för prästerliga tjänstebostäder vållat stora

svårigheter i praktiken. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de nu

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

föreslagna, mera lättillämpade föreskrifterna. Styrelsen erinrar emellertid

om att ett stort antal prästgårdar av äldre årgång har större rumshöjd än

som är vanligt i modernare hus och därför är dyrare att värma i förhållande

till sin golvyta än andra bostäder. Viss reduktion av golvytan bör därför

företas, om rumshöjden överstiger den numera normala.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping och Västerås samt domkapitlen

i Skara och Strängnäs har däremot förordat ett bibehållande av nuvarande

system på här ifrågavarande område. Bl. a. har framhållits, att den

föreslagna ändringen med golvytan i stället för bostadsvolymen som beräkningsgrund

ur rättvisesynpunkt innebär en direkt nackdel. Nuvarande system

är att föredraga, om blott en enhetlig princip för bostadsvolymens beräknande

klart och entydigt fastställes. I huvudsak samma synpunkter anföres

av Svenska pråstförbundet.

Ersättning för trädgård och garage m. m.

Utredningens synpunkter beträffande begränsning av skyldigheten att

mottaga trädgård har i allmänhet icke föranlett erinran. Domkapitlet i Lund

framhåller emellertid, att del av prästgårdsområdet i vissa fall av lämplighetsskäl

ej kan tilläggas bostället, särskilt för sig utarrenderas eller försäljas.

Förutsättning för en överflyttning av omvårdnaden av del av prästgårdsområdet

å pastoratet är ändring av boställsordningen i hithörande avsnitt. I avvaktan

på sådan lagstiftning bör vid hyressättningen av prästgård hänsyn

tagas till innehavarens skyldighet att bestrida kostnaderna för denna omvårdnad.

Förslaget att tjänstebostadsinnehavare icke skall vara skyldig mottaga garage

har avstyrkts av flertalet domkapitel och stift snämnder. I -några fall har

erinrats om att utredningens förslag skulle i icke önskvärd riktning motverka

vad pastoratsindelningssakkunniga anfört om behovet av särskilda åtgärder

från det allmännas sida för att underlätta inköp av bil för tjänstebruk i det

prästerliga arbetet. Svenska pråstförbundet har understrukit, att i de fall

boställsnämnd finner skäligt att garage skall anordnas, detta skall hyresfritt

upplåtas åt tjänsteinnehavaren såsom nu sker.

I fråga om ersättning för uppvärmning av garage har statens bostadsnämnd

framhållit, att det icke bör vara uteslutet att i särskilda fall medge

ersättning för det merarbete, som tjänstebostadsinnehavare åsamkas för ombesörjande

av uppvärmning av garage, som han själv icke disponerar.

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. in.

1. Tjänstebostadsutredningen

För att erhålla tillfredsställande garantier för en »riktig» och enhetlig

hyressättning kan det, framhåller utredningen, mot bakgrunden av under

trettiofem år vunna erfarenheter icke vara till fyllest att enbart meddela en

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

allmän föreskrift om att hyran för en bostad skall bestämmas med hänsyn

till ortens pris för likvärdiga lägenheter. Utredningen erinrar vidare, afl

statens bostadsnämnd vid upprepade tillfällen sökt finna en lösning av problemet

genom att föreslå utfärdande av detaljerade riktlinjer att tillämpas

vid sidan av avlöningsreglementenas mera allmänna föreskrifter. Härom anför

utredningen ytterligare följande.

länder arbetets gång har utredningen för egen del kommit till insikt om

att det icke är möjligt att genom föreskrifter reglera alla på hyressättningen

inverkande omständigheter. Riktlinjer måste med nödvändighet utformas

sa, att -möjligheter öppnas att i det enskilda fallet göra sådana avvikelser,

s®m betingas av förhållandena. Den stora variationsrikedom, som föreligger

på föreyarande område, medför, som i annat sammanhang anförts, att hyressättningen

i sista hand blir en omdömesfråga. Utredningen har i det föregående

lämnat anvisningar angående det lämpligaste förfaringssättet vid

bestämmandet av en bostads marknadsvärde. Utredningen har därjämte

redovisat, vilka särskilda överväganden vid hyressättningen, som kunna

befinnas erforderliga med hänsyn till tjänstebostadstvånget. Därvid har

utredningen i allmänhet icke kunnat komma fram till några preciserade

riktlinjer, utan de gjorda uttalandena ha mera fått karaktären av rekommendationer.

Att åstadkomma en närmare koncentration av dessa rekommendationer

synes icke möjligt, varför betänkandets synpunkter, i den form

dessa föreligga, måste tjäna såsom underlag för hyressättningen.

Hui skall då med utgångspunkt från det anförda den eftersträvade enhetliga

hyressättningen ernås? Att låta de skilda myndigheterna var för sig

svara för hyressättningen i enlighet med nyssnämnda rekommendationer

torde med hänsyn till förekommande skälighetsbedömanden icke leda till

tillfredsställande resultat. Andra vägar måste därför prövas.

Vid olika tillfällen, bl. a. med anledning av 1951 års riksdags revisorers

uttalanden om tjänstebostadshyrorna, ha väckts förslag om att ett för hela

statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan borde tillskapas. Företrädare

för en sådan uppfattning ha hävdat, att statens bostadsnämnd borde

tilldelas uppgiften att vara rådgivande vid hyressättningen. Enligt utredningens

mening kan en anordning med ett rådgivande organ överhuvud icke

vara tillfyllest för ändamålet att vinna enhetlighet i hyresbedömningen. En

dylik anordning måste också medföra dubbelarbete och därigenom icke

framsta sasom rationell. Tilläggas ma, att det icke kan vara lämpligt att

bostadsnämnden anförtros en rådgivande uppgift i här ifrågavarande hänseende.

Denna uppgift skulle icke gå att förena med nämndens ställning

sasom dömande instans i hyrestvister mellan vederbörande myndighet och

tjänstebostadsinnehavaren. Det bör i detta sammanhang framhållas, att utredningen

icke ifrågasätter någon ändring av bostadsnämndens nuvarande

funktioner med avseende å hyressättningen.

Från de utgångspunkter, som sålunda anförts, återstår enligt utredningens

mening icke annat alternativ än att överväga den åtgärden att hyressättningen

för samtliga tjänstebostäder eller vissa av dem sammanhålles

hos en myndighet. Enligt utredningens mening synes endast härigenom —

med den skälighetsprövning i olika avseenden, som enligt utredningen är

nödvändig vid en individuell hyressättning av tjänstebostäder — garantier

skapas för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Anordningen med

en enda hyressättande myndighet skulle innebära, att de olika bostadsför
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

61

valtande verken skulle fråntagas bestämmanderätten över hyressättningen.

Verken skulle dock självfallet även i fortsättningen stå såsom hyresvärd i

fråga om förvaltning och underhåll av bostäderna.

Utredningen ingår därefter på frågan om viss del av bostadsbeståndet

möjligen bör undantagas från den ifrågasatta centraliseringen och framhåller

härom följande.

Att avhända de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebostadshyrorna

kunde ur vissa synpunkter måhända vara mindre lämpligt.

De undersökningar, som vid olika tillfällen gjorts beträffande hyresläget

i de nämnda verkens tjänstebostäder, ha också visat att hyrorna vid dessa

verk i stort sett legat närmare hyresmarknadens priser än hyrorna vid

övriga verk. Detta omdöme gäller enligt utredningens erfarenheter även i

dagens läge. Därmed är emellertid icke sagt, att förhållandena på ifrågavarande

område generellt sett äro tillfredsställande inom alla affärsverk.

Att lämna de affärsdrivande verken, vilka förfoga över en betydande del

av det statliga bostadsbeståndet, utanför en centralisering på förevarande

område skulle motverka det avsedda syftet att åstadkomma en enhetlig

hyresvärdering. Erfarenheten från de senaste årens hyresjusteringsarbete

visar, att den omständigheten att olika verk tillämpat skilda principer för

hyresbedömningen skapat friktioner. Detta har naturligen varit särskilt

framträdande å orter, där tjänstebostäder tillhörande olika myndigheter

äro belägna. Från personalhåll anställda jämförelser med förhållandena

inom olika förvaltningsområden ha också medfört svårigheter att vidtaga

berättigade hyresjusteringar. Dessutom tillkommer den synpunkten, att

det, såvitt utredningen kan finna, torde vara till fördel för de olika verken

att annat än verket, vilket tillika är tjänstebostadsinnehavarens arbetsgivare,

är part i hyresförhållandet i vad avser hyrans bestämmande. Det

bör tilläggas, att det överhuvud taget från de utgångspunkter, som böra

vara vägledande för hyressättningen, är mindre lämpligt att arbetsgivaren

är part i ett hyresförhållande, därför att hyressättningen vid sådant förhållande

lätt påverkas av för densamma i och för sig främmande faktorer,

såsom t. ex. rekryteringsskäl.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen

kommit till den uppfattningen att ett organ bör vara bestämmande

i fråga om samtliga tjänstebostadshyror. Detta innebär, att regleringen

bör omfatta, icke blott av statsverket tillhandahållna tjänstebostäder,

utan över huvud tjänstebostäder, som upplåtes till befattningshavare

i statlig eller annan verksamhet, för vilka gäller av Kungl. Maj :t utfärdade

avlöningsreglementen.

Utredningen diskuterar vilka arbetsuppgifter som bör ankomma på det

centrala hyressättande organet och framhåller i detta sammanhang, att

de grunder för hyressättningen, som utredningen förordat, nödvändiggör

cn omprövning av tjänstebostadshyrorna. Del hyressättande organet skulle

i första hand ha att verkställa en sådan översyn. Sedan denna avslutats,

skulle det ankomma på centralmyndigheten att fastställa hyror i nybyggda

och fullständigt ombyggda tjänstebostäder och att kontinuerligt övervaka

hyresläget så att sådana justeringar, som påkallas av förändrade förhållanden

på den allmänna hyresmarknaden, vidtages. Sådan omprövning av

hyrorna, som kan föranledas av vidtagna mindre standardförbättringar i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

lägenheterna, borde däremot kunna överlåtas på de bostadsförvaltande

myndigheterna. Även i andra fall borde det enligt utredningens mening

vara möjligt att genomföra en viss decentralisering av hyressättningen i

enlighet med av den centrala myndigheten givna direktiv.

Utredningen har vidare övervägt om avsedda hyressättande uppgifter bör

anförtros ett särskilt för ändamålet tillskapat organ eller om uppgifterna

kan knytas till någon redan befintlig myndighet. Utredningen har stannat

för att förorda, att hyressättningen anförtros en bestående central myndighet,

till vilken lokala enheter är knutna och föreslår, att hyressättningen

ålägges bostadsstyrelsen. Såsom motiv härför anför utredningen bl. a., att

denna myndighet och dess lokala organ, länsbostadsnämnderna, äger ingående

sakkunskap i sådana frågor, som sammanhänger med hyressättningen.

Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas erfarenheter vad beträffar

den egentliga hyresbedömningen synes visserligen främst hänföras

till nybyggda och moderniserade bostäder, men allteftersom det äldre beståndet

av tjänstebostäder moderniseras, kommer dessa erfarenheter att

kunna utnyttjas i allt högre grad. Under alla förhållanden måste hyresvärderingen

av nybyggda eller moderniserade bostäder ske under intimt

samarbete med berörda myndigheter. Utredningen tillägger, att bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna ej förvaltar egna personalbostäder,

något som är ägnat att markera dessa myndigheters opartiska ställning i

förevarande verksamhet.

Utredningen förutsätter vidare, att tvister om ersättning för tjänstebostad

även i fortsättningen skall avgöras av en bostadsnämnd, bestående av representanter

för förvaltnings- och personalintressena. Utredningens förslag

medför dock den ändringen i förhållande till gällande ordning, att bostadsnämnden

skall ha att ta befattning jämväl med de prästerliga tjänstebostäderna.

Utredningen föreslår i detta sammanhang, att nämndens benämning

— för undvikande av missförstånd om dess funktioner — ändras till statens

tjänstebostadsnämnd.

Utredningen bär berört även frågan om hyressättningen för andra personalbostäder

än sådana, som upplåtes med bostadstvång. Som tidigare

nämnts har utredningen förutsatt att under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden

ifrågavarande personalbostäder på hyresreglerade orter blir

underkastade hyresregleringslagen.

Enligt utredningens mening är det — särskilt med hänsyn till den begränsning

av antalet tjänstebostäder, som förordats — angeläget att garantier

skapas för att icke andra personalbostäder upplåtes till befattningshavare

mot förmånligare hyresvillkor än dem som befattningshavare, vilka

tvångsvis anvisas bostäder, måste underkasta sig. Härigenom skulle en förstucken

löneförhöjning kunna beredas vissa tjänstemän, vilket skulle äventyra

enhetligheten i avlöningshänseende. Detta gäller naturligen såväl av

statsverket tillhandahållna sådana bostäder som bostäder, vilka upplåtes

av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka statliga avlöningsreglemen
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

63

ten är tillämpliga. För att ernå en »riktig» hyressättning av sådana bostäder

skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt, att vissa riktlinjer

uppdrogs samt att hyressättningen liksom för tjänstebostäderna centraliserades.

Vad beträffar av kommun eller annan upplåtna bostäder torde detta

emellertid icke vara genomförbart. Det torde sålunda ofta icke låta sig göra

att skilja på sådana bostäder, vilka av kommun anordnats för och företrädesvis

upplåtes till vissa befattningshavare (d. v. s. personalbostäder i egentlig

mening), och bostäder i kommun tillhörigt eller med kommunalt stöd

uppfört hus, vilka befattningshavarna såsom vanliga hyresgäster får förhyra.

En sådan centralreglering borde vidare innebära, att även hyror för

andra personalbostäder än sådana, som vid bifall till utredningens förslag

upphör att vara tjänstebostäder, skulle omfattas av regleringen, exempelvis

bostäder som av kommun anordnats för på viss ort stationerade polismän.

Med hänsyn härtill och då det enligt utredningens mening skulle föra för

långt att från statens sida verkställa särskild kontroll över hyressättningen

av bostäder, som icke tillhandahålles av statsverket, har utredningen ansett,

att i det följande föreslagen reglering bör begränsas att gälla endast hyressättningen

för av staten tillhandahållna bostäder, i det föregående betecknade

uthyrningsbostäder. Utredningen förutsätter emellertid, att hyrorna

även i övrigt sättes så att de icke får karaktär av löneförmån. Enligt utredningens

mening kan måhända övervägas, att i förekommande fall såsom

villkor för statsbidrag till lönekostnader meddela föreskrift av denna innebörd.

Att övervaka efterlevnaden av en sådan föreskrift torde dock vara

svårt.

I fråga om hyressättningen för de statliga uthyrningsbostäderna skulle

det enligt utredningens mening vara bäst om även hyressättningen för dessa

kunde anförtros bostadsstyrelsen. Då bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

i nuläget i viss utsträckning utnyttjas såsom remissmyndigheter av

hyresregleringsmyndigheterna, kan emellertid ifrågasättas lämpligheten av

att de förstnämnda myndigheterna uppträder såsom part inför hyresnämnd

eller hyresråd. Utredningen föreslår därför, att bostadsstyrelsens befattning

med uthyrningsbostäderna inskränkes till avgivande av hyresförslag, som

sedan överlämnas till den bostadsförvaltande myndigheten och av denna

i förekommande fall lägges till grund för ett förfarande inför hyresregleringsmyndigheterna.

Den därefter fastställda hyran bör delges bostadsstyrelsen

med angivande av om avsteg gjorts från förslaget och om möjligt

skälen härtill. År fråga om bostad på icke hyresreglerad ort bör bostadsstyrelsens

förslag läggas till grund för myndighetens förhandlingar med hyresgästerna.

Även i sistnämnda fall föreslås delgivningsskyldighct med angivande

av skälen till eventuella avsteg från de avgivna förslagen. Enligt

utredningens mening skall den bostadsförvaltande myndigheten icke ingå

i någon prövning av riktigheten av den hyra, som föreslagits av bostadsstyrelsen,

utan endast ha att förhandla med hyresgästen eller föra talan

inför hyresregleringsmyndighet på grundval av detta förslag. En realprovning

av bostadsstyrelsens förslag hos de olika myndigheterna skulle nödvändiggöra

en icke önskvärd dubbelorganisation.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen förutsätter, att frågan huruvida hyressättningen av uthyrningsbostäder

bör ske i här föreslagen ordning, även sedan hyresregleringen

upphört, upptages till omprövning. En omprövning bör även övervägas,

om erfarenheterna visar, att de bostadsförvaltande myndigheterna i

större utsträckning utan tillräckliga skäl frångår bostadsstyrelsens hyresförslag.

För åstadkommande av jämnhet i hyressättningen ävensom av praktiska

skäl, främst med hänsyn till att bostäderna i regel icke uteslutande är

förbehållna tjänstemän, anser utredningen, att hyran för statens uthvrningsbostäder

bör bestämmas enligt de föreslagna riktlinjerna jämväl i fall,

då bostäderna upplåtes till pensionärer, kollektivavtalsanställda arbetare

eller till privatpersoner.

Vad beträffar förslagets genomförande, personalbehov och kostnader in. m.

framhåller utredningen bl. a. följande.

Utredningens förslag nödvändiggör en omreglering beträffande hyrorna

för tjänste- och uthyrningsbostäder — ävensom av hyrorna i av kommun

eller annan till tjänstemän upplåtna personalbostäder, vilka vid bifall till

förslaget upphöra att vara tjänstebostäder. Utredningen är medveten om

att en bostadsvärdering, som går ut på att bestämma marknadsvärdet för

varje enskild bostad, i många fall kan bli tidsödande. Mycket arbete kräver

icke minst förfarandet med värdering genom hyresnämndsledamöters försorg,

i den mån detta kommer till användning, samt, i vad avser uthyrningsbostäder

på hyresreglerade orter, förfarandet inför hyresregleringsmyndigheterna.

Besiktningar av lägenheterna torde också i tämligen stor utsträckning

bli erforderliga. Utredningen anser, att omprövningen av hyrorna lämpligen

bör genomföras ortsvis, så att, i fall då på viss ort finnas bostäder tillhöriga

olika verk och myndigheter, ortens hela bestånd av bostäder blir genomgånget

i ett sammanhang.

Hur snabbt arbetet med den första hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder

kan utföras blir naturligen beroende av omfattningen av den

personal, som kan insättas för arbetsuppgiftens lösande. Enligt utredningens

mening vore det lämpligast, om till bostadsstyrelsens förfogande för dessa

uppgifter ställdes visst årligt belopp att disponeras för avlöning av med uppgifterna

sysselsatt personal, resekostnader, expenser och arvoden för anlitande

av sakkunniga in. m. Arbetet bör sedan bedrivas i den takt, som medelstilldelningen

medger. Det är naturligen önskvärt, att medel anvisas i sådan

omfattning att arbetet kan genomföras inom icke alltför lång tid. Förslagsvis

synes det utredningen som om 250 000 kronor per budgetår vore en

lämpligt avvägd summa för detta engångsarbete.

Hyressättningsarbetet bör enligt utredningens mening ledas av en kvalificerad

tjänsteman, som med hänsyn till att arbetsuppgiften är fristående

från bostadsstyrelsens övriga arbetsuppgifter lämpligen bör sidoordnas byråcheferna

såsom chef för en särskild avdelning. Med hänsyn till ansvaret och

arbetsuppgifterna å befattningen synes en placering i den högre byrådirektörsgraden,

33, vara lämplig. Befattningen torde tills vidare böra inrättas såsom

extra. Även övrig för den första hyressättningen erforderlig särskild

personal bör av bostadsstyrelsen tills vidare anställas såsom extra. Om och i

vilken utsträckning denna personal bör placeras centralt i styrelsen eller

anknytas till länsbostadsnämnderna liksom frågan om den närmare fördelningen

av arbetsuppgifterna mellan styrelsen och nämnderna synes böra få

avgöras av bostadsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 G5

Sedan engångsarbetet genomförts torde den för hyressättningsarbetet erforderliga

personalen liksom medelstilldelningen kunna i hög grad begränsas.

Detta personalbehov samt kostnaderna i övrigt kunna icke nu beräknas.

Erfarenheterna under de första årens arbete torde härvid kunna tjäna till

ledning för denna frågas bedömande.

Hyressättningsarbetets centralisering måste på lång sikt leda till en

minskning av det arbete, som de olika myndigheterna hittills nedlagt på

dessa uppgifter. Uppgifterna äro emellertid fördelade mellan olika tjänster

på sådant sätt att några personalindragningar icke synas möjliga. Genomförandet

av förslaget medför i stället, att andra uppgifter kunna anförtros

de tjänstemän, som avlyftas hyressättningsuppgifter. Under engångsarbetet

torde emellertid personal hos de olika bostadsförvaltande myndigheterna

komma att tas i anspråk i ungefär nuvarande omfattning.

Utredningen framhåller slutligen, att det icke varit möjligt att göra någon

prognos om de ökade hyresinkomster, som kan föranledas av förslagets genomförande.

Till belysande av storleksordningen av den hyresverksamhet,

varom här är fråga, har utredningen erinrat, att hyresinkomsterna, exklusive

värme- och varmvattenersättning, vid statens järnvägar, försvaret

och sinnessjukhusen, vilka disponerar över ca 75 % av det statliga personalbostadsbeståndet,

för budgetåret 1954/55 beräknats uppgå till sammanlagt

nära 11 miljoner kronor.

2. Remissyttrandena

Utredningens förslag om en centralisering till bostadsstyrelsen av hyressättningen

för tjänstebostäder har föranlett livlig debatt.

Av de myndigheter, vilka har överblick över hela tjänstebostadsområdet,

har statens sakrevision och statens bostadsnämnd, ehuru med viss tvekan,

godtagit förslaget. Av de bostadsförvaltande myndigheterna har endast

byggnadsstyrelsen och direktionen för karolinska sjukhuset helt tillstyrkt

förslaget. Statstjänarkartellen har också lämnat förslaget utan erinran. T

vad avser de prästerliga tjänstebostäderna har förslaget biträtts av domkapitlen

och stiftsnämnderna i Karlstad och Luleå. I övrigt har flertalet

remissvar antingen innefattat avvikande mening i fråga om centraliseringens

omfattning eller varit rent avstyrkande. I många yttranden har emellertid

framkommit förslag till andra lösningar av frågan om möjligheterna

att åstadkomma en mera enhetlig hyressättning än den av utredningen förordade.

Statens bostadsnämnd anför i förevarande fråga följande.

Den lösning av denna betydelsefulla fråga, som utredningen kommit fram

till, giver enligt bostadsnämndens uppfattning det mest rättvisande resultatet.

Vid en individuell hyresvärdering enligt marknadsprincipen, där en

skälighetsprövning, såsom utredningen påvisat, i sista hand måste vara avgörande,

är det uppenbarligen icke möjligt att erhålla önskvärd enhetlighet

på annat sätt än att hyressättningen centraliseras. Det är emellertid naturligt

att skilda meningar kunna göra sig gällande beträffande hur långt

denna centralisering skall drivas. Erforderligheten av mera enhetliga be5

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

dömningar av hyressättningen inom den civila statsförvaltningen och inom

försvaret synes klart dokumenterad. Vad angår de affärsdrivande verken

kan frågan synas mera tveksam närmast från den synpunkten, att utvecklingen

i andra avseenden synes tendera mot ökad frihet för dessa verk. Mot

bakgrunden av denna utvecklingstendens skulle det väl icke vara otänkbart,

att här göra eu gränsdragning, som överlämnade till de affärsdrivande verken

att med beaktande av utredningens uttalanden och bostadsstyrelsens

praxis själva omhänderhava hyressättningen. Stora risker synas emellertid

föreligga, att den eftersträvade enhetligheten i så fall skulle kunna uppnås

endast i väsentligt mindre utsträckning än vid ett genomförande av utredningens

förslag i denna del, varigenom syftet med förslaget skulle kunna

förfelas. Bostadsnämnden har under sin verksamhet haft många erfarenheter

av de mycket stora svårigheter, som föranletts av olika hyressättning

för likvärdiga bostäder tillhörande skilda verk å en och samma ort. Från

bostadsnämndens utgångspunkter är det därför angeläget, att även de affärsdrivande

verken omfattas av centraliseringen. Detta gäller alldeles särskilt

den första hyressättningen på basis av utredningens förslag samt hyressättningen

av bostäder i nybyggda fastigheter och fastigheter, som undergått

en genomgripande modernisering. Om de skäl, som tala för en friare

ställning för de affärsdrivande verken, anses böra tillmätas betydelse i detta

sammanhang, kan en gränsdragning tänkas ske på sätt, som nyss angivits.

En sådan gränsdragning medför, att det skulle ankomma å här avsedda

verk att själva efter den första genomgången ombesörja sådana justeringar

i hyressättningen av tjänstebostäder, som föranledas av ändrade förhållanden

på den allmänna hyresmarknaden (t. ex. generella hyreshöjningar)

ävensom justeringar, påkallade av vidtagna standardförbättringar i bostäderna.

Självfallet förutsättes, att bostadsstyrelsens praxis härvid kommer

att beaktas. Bostadsnämnden anser sig dock böra framhålla, att en lösning

efter nyss angivna riktlinjer sannolikt icke kan förväntas medföra samma

enhetlighet i utvecklingen, soan vid en konsekvent genomförd centralisering

till bostadsstyrelsen. Även under förutsättning av ett smidigt samarbete

mellan respektive affärsverk och bostadsstyrelsen torde det likväl ligga i

sakens natur, att den största möjliga följsamheten till de växlingar i hyresnivån

på olika orter, som kunna förutses vid en fri hyresmarknad, bäst

uppnås vid en fullt genomförd koncentration av hithörande frågor.

Enligt statens sakrevisions mening innebär det bl. a. omgång och ökade

kostnader att inkoppla en tredje part i hyresförhållandet mellan myndigheten

och den anställde. Någon form av samverkan eller samorganisation

myndigheterna emellan synes dock i varje fall vara ofrånkomlig.

Det kan emellertid befaras, att det erforderliga samarbetet mellan myndigheterna

på detta område skulle bli svårt att praktiskt genomföra. Sakrevisionen

anser därför övervägande skäl tala för en centralisering på föreslaget

sätt av hyressättningsarbetet. Sakrevisionen ifrågasätter, om icke

besvärsrätt hos tjänstebostadsnämnden skall tillkomma såväl tjänstemannen

som den bostadsförvaltande myndigheten.

Sistnämnda synpunkt framföres även av statskontoret, som vidare framhåller,

att det synes uppenbart att förslagets genomförande skulle medföra

de säkraste garantierna för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Enligt

ämbetsverkets mening kan det emellertid ifrågasättas, om den föreslagna

anordningen kommer att medföra sådana fördelar, att de betydande kost
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

67

nader, som bostadsstyrelsens medverkan beräknas medföra, kan anses motiverade.

Statskontoret finner det därför förtjänt att övervägas, huruvida

icke den eftersträvade enhetligheten i hyressättningen skulle — med bibehållande

av myndigheternas bestämmanderätt — ernås, därest tillfälle bereddes

de med hyresfrågor sysselsatta befattningshavarna att under sakkunnig

ledning gemensamt överlägga i dylika frågor.

Riksräkenskapsverket anser att tillräckliga skäl icke föreligger att avhända

de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebostadshyrorna.

Statens lönenämnd ifrågasätter om det icke för vinnande av tillräcklig

enhetlighet i hyressättningen olika förvaltningsområden emellan skulle vara

till fyllest att till bostadsstyrelsen knyta en tjänsteman med rådgivande

funktioner. En samordning av hyresbedönmingen kunde då ske på så sätt

att representanter för de bostadsförvaltande verken höll överläggningar under

ledning av denne tjänsteman. Därjämte borde så till vida övervägas en

koncentration av bestämmanderätten i fråga om hyressättningen, att vissa

myndigheter, vilka disponerar över ett mera betydande antal bostäder och

vilka på grund härav förfogar över erforderlig expertis i hyresfrågor, anförtros

hyressättningen inom förvaltningsomåden, där blott ett fåtal bostäder

finnes.

Bostadsstyrelsen har ingående behandlat utredningens förslag i här ifrågavarande

del. Styrelsen instämmer till en början med utredningens motivering

för att en central myndighet bör ha ett starkt inflytande på hyressättningen

för såväl tjänstebostäder som uthyrningsbostäder. Styrelsen har

likaså i princip inga invändningar mot att själv vara denna centrala myndighet.

Bostadsstyrelsen framhåller emellertid, att utredningens förslag

beträffande principerna för hyressättningen av tjänstebostäder innefattar

flera moment av skälighetsprövning och hänsynstagande till individuella

förhållanden. Detta gäller exempelvis reducering av hyran, om lägenheten

är för stor i förhållande till innehavarens lönegradsplacering, och reducering

av hyran med hänsyn till hyresprocentens höjd. Enligt styrelsens bestämda

uppfattning bör bostadsstyrelsens hyressättning endast avse bostaden

som sådan, vilket överensstämmer med den princip för hyressättningen,

som tillämpas för de statsbelånade husen. Prövningen av de nämnda frågorna

bör däremot icke ankomma på den centrala hyressättande myndigheten

utan på de förvaltande myndigheterna. För att icke enhetligheten i hyressättningen

skall äventyras, måste dock vissa allmänna direktiv gälla för de

förvaltande myndigheterna. Direktiven synes i vissa fall kunna fastställas

av bostadsstyrelsen och i andra fall av statens tjänstebostadsnämnd.

Vidare ifrågasätter bostadsstyrelsen, om ett beslut av bostadsstyrelsen bör

kunna överklagas hos ett organ som tjänstebostadsnämnden. Med hänsyn

härtill och till de övriga uppgifter, som enligt styrelsens förslag skall ankomma

på de förvaltande myndigheterna, synes det rimligare att de förvaltande

myndigheterna själva får fastställa hyrorna för tjänstebostäder på

grundval av ett förslag från bostadsstyrelsen, d. v. s. ett förfarande som mot
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

svarar vad utredningen föreslagit beträffande hyressättningen av uthyrningsbostäderna.

I båda fallen bör emellertid gälla, att de förvaltande myndigheterna

icke utan medgivande från bostadsstyrelsen får fastställa resp.

träffa avtal om högre hyra än den av styrelsen föreslagna. Bostadsstyrelsen

förutsätter vidare i likhet med utredningen, att de bostadsförvaltande myndigheterna

skall vara skyldiga att delge bostadsstyrelsen om avsteg göres

från styrelsens förslag. Enligt styrelsens mening bör emellertid delgivningen

endast ha karaktären av anmälan, varigenom styrelsen får en totalbild av de

fastställda resp. avtalade hyrorna och ett underlag för generella ändringar

av värderingsnormer och till de förvaltande myndigheterna lämnade allmänna

direktiv. Styrelsen framhåller vidare bl. a., att om en myndighet frånliänder

sig en inkomst genom att icke följa styrelsens hyresförslag, kommer den

att få svara härför inför sina egna revisorer eller något revisionsorgan (sakrevisionen

eller riksräkenskapsverket).

Vad därefter angår de bostadsförvaltande myndigheternas yttranden må

först nämnas, att järnvägsstyrelsen liksom också telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen

bestämt motsatt sig utredningens förslag.

Järnvägsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Av statsverket tillhöriga tjänstebostäder torde vid ett genomförande av

utredningens förslag ca 60 % komma att lokaliseras till statens järnvägar.

För statens järnvägar som affärsverk är det av synnerligen stort intresse att

på sätt hittills skett själv få handha fastighetsförvaltningen i dess helhet, sålunda

även hyressättningsfrågorna. Av utredningen framlagt material bestyrker,

att statens järnvägar på ett fullt tillfredsställande sätt hittills handhaft

hyressättningen. Statens järnvägar har under senare år jämväl kommit

att beträffande hyressättningen bli vägledande för andra statsverk. Styrelsen

hävdar med bestämdhet, att statens järnvägar även i fortsättningen bör äga

rätt handha hyressättningen för verkets bostäder, och avstyrker således utredningens

förslag om att hyressättningen för statens järnvägars del centraliseras

till bostadsstyrelsen.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening skulle man med noggrant utarbetade

värderingsregler kunna säkerställa en likvärdig hyresbedömning utförd av

de olika verken.

Domänstyrelsen förordar, att en normalisering av hyressättningen för berörda

bostäder i stället åstadkommes därigenom, att ett enhetligt system för

hyresberäkning inom statsförvaltningen utarbetas och ställes till myndigheternas

förfogande. Därest i anslutning härtill bostadsstyrelsen förordnas att

vara samordnande och rådgivande organ i hithörande frågor, synes fullgoda

garantier för en enhetlig tjänstebostadspolitik kunna erhållas utan att sagda

styrelse i mera betydande utsträckning betungas med de organisatoriska och

personella problem, vilka oundvikligen uppstår vid en centralisering av ifrågavarande

ärendens handläggning. För övrigt torde en centralisering utan

tvekan komma att medföra avsevärda merarbeten inom de berörda myndigheterna.

Försvarets fabriksstyrelse kan icke biträda förslaget och försvarets civilförvaltning

avstyrker för försvarets del, att hyressättningsärendena handläg
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ges på annat sätt än för närvarande, d. v. s. av fortifikationsförvaltningen.

Fortifikationsförvaltningen har i sitt yttrande icke ingått på utredningens

förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen anser, att för åstadkommande av ökad enhetlighet inom

statsförvaltningen i dess helhet torde antingen mera preciserade bestämmelser

meddelas angående hyrornas fastställande än de nu gällande eller ock

ett för hela statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan tillskapas.

Socialstyrelsen finner den av utredningen föreslagna ordningen icke vara

ändamålsenlig. Styrelsen föreslår ett förfarande, som överensstämmer med

vad bostadsstyrelsen förordat, nämligen att marknadshyran bestämmes av

det centrala bostadsorganet, medan den slutliga hyran fastställes av vederbörande

centrala verk i samråd med nämnda organ.

Flera andra myndigheter, som avstyrker förslaget, förordar i stället att bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna skall fungera såsom rådgivande

organ. Till de myndigheter, vilka framför en sådan mening, hör bl. a. generaltullstyrelsen

och lantbruksstyrelsen.

Av personalorganisationerna har som nämnts Statstjänarkartellen tillstyrkt

förslaget.

TCO kan icke dela utredningens uppfattning, att hyressättningen av statens

tjänstebostäder skall centraliseras till bostadsstyrelsen. Det är i stället

TCO:s uppfattning, att erforderliga bestämmelser efter förhandlingar mellan

civildepartementet, LO och TCO skall fastställas av Kungl. Maj :t. Tilllämpningen

bör sedan anförtros de enskilda verken — varvid det givetvis

förutsättes, att förhandlingar kommer till stånd med vederbörande tjänstemannaförbund.

SR framhåller, att den individuella metoden och rättvisekraven knappast

låter sig förena utan någon form av central bedömning. SR befarar dock, att

det av utredningen föreslagna hyressättande organet kan komma att utvecklas

till ett nytt ämbetsverk med ytterligare byråkratisering, fördröjning av

ärendenas avgörande och ökade kostnader som följd. Enligt förbundets mening

skall den enhetliga bedömningen främst avse »nollställning» av grunderna

för hyressättningen inom olika områden av statsförvaltningen genom

att tjänstebostadshyrorna i ett sammanhang fastställes av ett organ. Detta

organ bör sammansättas av representanter för de grenar av statsförvaltningen,

som disponerar de ojämförligt flesta tjänstebostäderna, nämligen statens

järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen samt en representant ur bostadsstyrelsen

såsom ordförande.

SACO har icke närmare berört frågan om centraliseringen av hyressättningen

för tjänstebostäder men förutsatt, att statens tjänstebostadsnämnd

får eu sammansättning så att organisationen blir representerad.

Förslaget att hyressättningen för prästernas tjänstebostäder skall centraliseras

avstyrkes av Svenska pastoratens riksförbund, som anser det vara

lämpligare att beslutanderätten anförtros en ortsmyndighet, t. ex. domkapitel.

stiftsnämnd eller boställsnämnd. Särskilt boställsnämndcn torde ge
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

nom sin verksamhet vara synnerligen väl skickad för uppgiften. I varje ärende

bör yttranden före avgörandet inhämtas av pastoratskvrkorådet och bostadsinnehavaren.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anför i huvudsak detsamma

som förbundet och tillägger att det knappast synes stå i överensstämmelse

med den kyrkliga förvaltningens författningsmässigt självständiga karaktär

att införa bostadsstyrelsen och tjänstebostadsnämnden såsom nya instanser

vid sidan av de nuvarande organen.

Övriga domkapitel och stiftsnämnder — med undantag för Karlstad och

Luleå —har likaså avstyrkt förslaget.

Enligt Svenska prästförbundet bör beslut i hyresfrågor fattas av stiftsnämnden,

som skall ha att infordra förslag av boställsnämnden.

Utredningens synpunkter i fråga om hyressättningen av sådana icke-tjänsttebostäder,

som av annan än statlig myndighet upplåtes till befattningshavare,

å vilka statliga avlöningsreglementen är tillämpliga, har föranlett statskontoret

att understryka, att såsom villkor för i förekommande fall utgående

statsbidrag till lönekostnader bör gälla, att hyrorna icke så bestämmes,

att de får karaktär av löneförmån.

Skolöverstyrelsen anser det föga verklighetsbetonat att beträffande folkskolans

lärarbostäder lämna frågan om det administrativa förfarandet för

sättande av en riktig hyra öppen och att ej heller ge någon metod eller

föreskrift om hur hyra skall beräknas. Resultatet kunde bli hyresuppgörelser

av varierande slag mellan skoldistriktet-arbetsgivaren och lärarendivresgästen.

För att kunna skydda sig mot hyror med karaktär av löneförmån erfordras

givetvis ett system av föreskrifter liknande det nuvarande, för så

vitt man ej vill nöja sig med skönsavgöranden av någon statlig myndighet,

exempelvis folkskolinspektören. Ej heller detta sistnämnda torde kunna

komma i fråga. Under alla förhållanden kan överstyrelsen icke förorda, att

hyran för folkskolans lärarbostäder bestämmes enligt utredningens riktlinjer.

Svenska stadsförbundet anför i huvudsak följande.

För kommunernas del har utredningen utgått ifrån att dessa skola klara

problemen med hyressättningen av lärarbostäderna på egen hand. Styrelsen,

som självfallet finner denna uppläggning fullt riktig ur rent principiella

synpunkter, ifrågasätter dock om icke de kommuner, som så önska, skola

ha möjligheter att inhämta bostadsstyrelsens mening, innan slutgiltig ställning

tages i en hyressättningsfråga.

Med anledning av det föreslagna förfarandet för hyressättning av statsverkets

uthvrningsbostäder har bostadsstyrelsen framhållit, att stora fördelar

skulle vinnas om hyresregleringen avvecklades för ifrågavarande bostäder.

Styrelsen anför härom sammanfattningsvis följande.

En ny utgångspunkt för en bedömning av det administrativa förfarandet

ger enligt styrelsens uppfattning de av hyresregleringskommittén framlagda

förslagen om hyresregleringens avveckling (SOU 1955:35). Kommittén har

ansett att förutsättningar nu föreligger för en viss avveckling av hyresregle
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ringen och framlägger förslag om »regional» och »kategorimässig» avveckling.

På anförda skäl har kommittén emellertid ej funnit anledning föreslå

någon avveckling beträffande bl. a. de av staten förvaltade husen. Bostadsstyrelsen

däremot anser, att en sådan avveckling bör vara möjlig. Möjligen

kan ifrågasättas att bevara uppsägningsskydd för avflyttning.

Om statens bostäder undantages från hyresregleringen, kan hyressättningen

för uthyrningsbostäderna administreras på samma sätt oberoende av

om bostaden är belägen på hyresreglerad ort eller icke. Enligt utredningens

mening skulle det ankomma på de förvaltande myndigheterna att föra talan

inför hyresnämnd och hyresråd. Styrelsen är emellertid övertygad om att

dessa myndigheter i stor utsträckning kommer att vilja anlita styrelsen för

biträde vid hyresnämndens handläggning av hyresärenden ävensom med avfattande

av inlagor när besvär anföres inför hyresrådet. Denna medverkan

skulle emellertid kräva en avsevärd personaluppsättning hos styrelsen.

Generalpoststyrelsen — inom vilkens förvaltningsområde upplåtelse av bostäder

mot bostadstvång icke förekommer — anser att någon närmare översyn

av hyressättningen för postverkets uthyrningslägenheter genom särskilt

organ icke är påkallad och avstyrker därför utredningens förslag. Även järnvägsstyrelsen,

telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen avstyrker förslaget.

Statens avtalsnämnd framhåller i detta sammanhang, att i bostadsstyrelsens

blivande åligganden även bör ingå skyldighet att på hemställan av statligt

verk och institution uttala vilken hyra som bör gälla för enligt kollektivavtal

eller personligt anställningsavtal anställd personal samt i övrigt

lämna sådana upplysningar, som erfordras för en tillämpning av i betänkandet

angivna riktlinjer.

Statstjänarkartellen ansluter sig till utredningens förslag. Kartellen framställer

i detta sammanhang förslag om en utvidgning av tjänstebostadsnämndens

uppgifter till att omfatta även avgörandet av tvister rörande hyressättningen

av uthyrningsbostäder på icke hyresreglerade orter. Statst jänarkartellen

anför såsom motiv härför i huvudsak följande.

Det framstår som en betydande olägenhet att beträffande bostäder utan

bostadstvång, som äro belägna å icke hyresreglerade orter, besväismöjligheter

saknas, eftersom statens bostadsnämnd endast blir besvärsinstans för

tjänstebostäder och hvresrådet icke kan avgöra ärenden som icke förut beslutats

av hyresnämnd. Enligt utredningens mening skall vid uppgörandet av

hyresförslag å icke hyresreglerad ort expertis från närliggande hyresnämnd

anlitas. I det fall att expert för två likvärdiga bostäder, den ena belägen å

ort med och den andra belägen å ort utan hyresnämnd, föreslår samma hyra

för bostaden å orten utan hyresnämnd, som fastställts för bostaden å orten

med hyresnämnd, uppstår egendomliga konsekvenser. Om i sistnämnda fält

besvär anföres av hyresgästen och hyresrådet ändrar hyran, kan motsvarande

icke ske för den andre hyresgästen, därest utredningens förslag genomföres.

Vad slutligen angår utredningens förslag i fråga om personalbehov och

kostnader in. in. för bostadsstyrelsens liandhavande av hyressättningen för

tjänste- och uthyrningsbostäder må nämnas att statens bostadsnämnd framhållit

angelägenheten av att den kvalificerade tjänsteman, som har att leda

hyressättningsarbetet, erhåller eu från bostadsstyrelsens övriga arbetsupp
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

gifter fiistaende ställning. Ett inordnande under någon av styrelsens byråer

av här avsedd tjänst synes komplicera ärendenas handläggning och motverka

möjligheterna till smidighet och snabbhet.

Bostadsstyrelsen har för sin del pekat på att, då det bostadsbestånd, varom

fråga är, omfattar drygt 30 000 lägenheter, bostadsstyrelsens arbete härmed

synes bli mycket omfattande och tidskrävande. Detta gäller icke blott

engångsarbetet utan även det fortlöpande arbetet, icke minst med tanke

på det akuta behovet av ombyggnad och upprustning av det statliga bostadsbeståndet.

Då bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas personal

redan nu är mycket knapp för de ordinarie uppgifterna, måste styrelsen bestämt

kräva, att den bostadspolitiska organisationen får en förstärkning med

all den personal som erfordas för de eventuellt nytillkommande arbetsuppgifterna.

Utredningens förslag- att ett visst belopp per budgetår ställes till

bostadsstyrelsens förfogande för täckning av alla de med nämnda arbetsuPP§ifter

förenade kostnaderna är därför välmotiverat. Styrelsen har icke

något att erinra mot det av utredningen föreslagna beloppet för det första

budgetåret. Det torde dock vara i hög grad sannolikt att behovet av medel

för det andra budgetåret blir större. Därefter bör de vunna erfarenheterna

kunna ge ledning för bedömning av medelsbehovet. Vidare anför styrelsen

bl. a. följande.

Under den första tiden synes den erforderliga personalen böra knytas

direkt till bostadsstyrelsen. Intill dess större erfarenhet vunnits och så länge

länsbostadsnämndernas personal icke är tillräcklig för nuvarande arbetsuppgifter,

måste den centrala myndigheten även handha de arbetsuppgifter som

är avsedda att sedan handläggas lokalt. Utredningens förslag att omprövningen

av hyrorna bör ske ortsvis synes välgrundat, då kostnaderna för personalens

resor härigenom kan nedbringas.

Med hänsyn till ärendenas natur bör hyressättningsarbetet inom bostadsstyrelsen

handhas av en i förhållande till styrelsens nuvarande arbetsuppgifter

fristående arbetsgrupp. Personalen skall enligt utredningens förslag

extraanställas, och som chef för gruppen föreslås en byrådirektör i lönegrad

33. Styrelsen vill ifrågasätta, om det är lämpligt att beträffande chefsbefattningen

binda sig för viss anställningsform och lönegrad. Det är i hög grad

angeläget att få en kvalificerad person på denna befattning. Till en början

bör man därför enligt styrelsens mening ha en arvodesbefattning, för vilken

lön och sociala förmåner beslutas av Kungl. Maj :t.

Departementschefen

En föreskrift att tjänsteman skall erlägga ersättning för till honom anvisad

tjänstebostad och att denna ersättning skall bestämmas med hänsyn till

det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, infördes

första gången vid fastställande av det avlöningsreglemenle för kommunikationsverken,

som enligt statsmakternas beslut trädde i kraft den 1 juli

15>20. Bestämmelsen tillkom i samband med borttagandet av den förmån av

Jri bostad, som förut tillkommit vissa grupper av befattningshavare och som

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

73

enligt de nya avlöningsgrunderna inarbetats i lönen med belopp motsvarande

förmånens värde. Numera meddelas en bestämmelse av nämnda innehall,

förutom i statens allmänna avlöningsreglemente, även i vissa andra avlöningsreglementen,

vilka utformats efter mönster av detta, nämligen i avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

och i polislönereglementet.

Genom att anpassa tjänstebostadsersättningen efter ortens pris för jämförliga

lägenheter har man avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund.

Under årens lopp vunna erfarenheter har emellertid givit vid

handen att en bestämmelse av berörda innehåll inte medfört tillfredsställande

resultat. Vid upprepade tillfällen har sålunda anmärkningar framställts

mot hyressättningen av tjänstebostäder inom statsförvaltningen. Bl. a. har

riksdagens revisorer senast år 1951 påtalat, att hyrorna inte varit riktigt avpassade

i förhållande till rådande hyrespriser på den allmänna bostadsmarknaden

och att hyresnivån visat en påfallande ojämnhet olika statliga förvaltningsområden

emellan. Även hyressättningen av tjänstebostäder, som

anvisas åt rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,

har föranlett erinringar.

I fråga om hyrorna för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet föreligger

i viss mån ett annat förhållande. Hyrorna för dessa bostäder utgår med

i författning fixerade belopp, vilket innebär att en enhetlig ersättningsnorm

tillämpas. Mot dessa hyror har emellertid riktats den anmärkningen, att de

genomsnittligt varit för låga i förhållande till den öppna marknadens hyror.

De nu berörda förhållandena föranledde tillsättandet av en utredning -—

lt>52 års tjänstebostadsutredning — med uppdrag att verkställa en öveTsyn

av bestämmelserna om hyressättningen av tjänstebostäder, inte bara statliga

sådana utan överhuvud tjänstebostäder, som avses i av Kungl. Maj:t för olika

personalgrupper utfärdade avlöningsreglementen. I enlighet med sina direktiv

har utredningen därvid haft att undersöka i vad mån det kunde vara

möjligt att med bibehållande av gällande bestämmelser uppnå en »riktigare»

och mera enhetlig hyressältning. Utredningen har emellertid även varit obunden

att föreslå införandet av andra grunder. I utredningsuppdraget har vidare

ingått att ompröva tjänstebostadsinstitutionen inom de olika områden,

där statliga avlöningsreglementen gäller. Bl. a. har frågan om de närmare

förutsättningarna för anordnandet av tjänstebostäder ansetts böra upptagas

till närmare övervägande.

Med den omfattning, som tjänstebostadsutredningens uppdrag sålunda erhållit,

har utredningen även haft att ingå på frågan om de prästerliga tjänstebostäderna.

Det har gjorts gällande, att dessa bostäder borde ha undantagits

i förevarande sammanhang med hänsyn bl. a. till att grunderna för hyressättningen

av desamma relativt nyligen varit föremål för prövning (jfr

prop. 1949: 204). Med anledning härav vill jag understryka angelägenheten

av att tjänstebostadsfrågan för samtliga grupper, på vilka statliga avlöningsreglementen

är tillämpliga, bedömes efter enhetliga principer.

De synpunkter och förslag tjänstebostadsutredningen framlagt i sitt be
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

länkande finner jag innebära ett förtjänstfullt klarläggande av förevarande

problemkomplex. Rådande särskilda förhållanden på den allmänna bostadsmarknaden

har utan tvekan försvårat utredningsuppdraget. Jag har i det

föregående redogjort för huvudinnehållet i utredningens betänkande och remissyttrandena

däröver. Betänkandet innefattar principförslag och åtföljes

icke av utformade förslag till nya eller ändrade författningar på området.

För egen del finner jag det lämpligt, att de betydelsefulla och vittomfattande

spörsmål, som det här gäller, först upptages till principiella överväganden,

innan detaljutformningen närmare prövas. Ett särskilt skäl för att en

sådan ordning tillämpas utgör det förhållandet, att utredningens förslag påkallar

vissa överväganden i statsbidragshänseende.

I anslutning till det anförda bör vad jag i det följande förordar betraktas

endast såsom förslag till en principlösning av hithörande spörsmål. Därest

dessa förslag vinner statsmakternas bifall, bör därefter erforderliga detaljföreskrifter

och övergångsanordningar utformas. Vid vilken tidpunkt förslagen

bör bringas i tillämpning kan därför icke nu bestämmas.

Med hänsyn till den utveckling såväl på det personalpolitiska området

som på bostadsförsörjningens område, som ägt rum under de senaste årtiondena,

framstår den hittills gällande ordningen med ett mycket omfattande

tjänstebostadstvång såsom föråldrad. Den nuvarande omfattningen av detta

bostadstvång torde ha sin förklaring i att staten-arbetsgivaren tidigare i

mänga fall av praktiska skäl låtit uppföra bostäder åt tjänstemännen och

ålagt bostadstvång såsom ett medel att förhindra att dessa bostäder skulle

komma att stå outhyrda. Ett tjänstebostadstvång av nuvarande omfattning

har också på personalhåll ansetts utgöra en nackdel. I likhet med utredningen

anser jag av anförda skäl att tjänstebostadsinstitutionen nu bör omprövas.

Härvid bör såsom tjänstebostadsutredningen understrukit tjänstesynpunkter

och icke bostadsförsörjningssynpunkter i princip vara avgörande.

Den av utredningen förordade definitionen av tjänstebostadsbegreppet och

de riktlinjer i fråga om förutsättningarna för åläggande av bostadstvång,

som utredningen framlagt, har i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna

remissyttrandena. Såsom redan av det anförda framgår ansluter jag mig

helt till utredningens uppfattning att i princip endast tjänstesynpunkter

skall vara avgörande för åläggande av bostadstvång. Härigenom åstadkommes

en renodling av tjänstebostadsinstitutionen samtidigt som man vinner

en rimlig avvägning mellan de olika intressen, som beträffande bostadstvångets

omfattning naturligen gör sig gällande dels från arbetsgivaren — fastighetsägarens

sida, dels från tjänstemannahåll. Denna avvägning beror givetvis

ytterst på vad man inlägger i begreppet tjänstesynpunkter. I detta hänseende

föreslår utredningen en definition som innebär, att bostadstvång må

åläggas endast när så är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade

arbetsuppgifternas behöriga fullgörande. Med hänsyn till vad som förekommit

vid remissbehandlingen vill jag understryka, att med denna gränsdragning

tjänstebostadstvång bör kunna åläggas även i sådana fall då ett ända
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

75

målsenligt bedrivande av verksamheten kräver att så sker. Härav följer, att

jag inte kan dela statens lönenämnds uppfattning, att tjänstebostadstvång

under vissa förhållanden inte bör komma i fråga annat än då intresset av

beredskap är så starkt att beredskapsskyldighet i hemmet anses böra påläggas

befattningshavarna. Med den av mig angivna målsättningen torde det

exempelvis, som även utredningen framhållit, kunna vara motiverat att tjänstebostäder

anordnas i anslutning till en anläggning, där det av säkerhetsskäl

anses angeläget att personalen även utom tjänstgöringstid finns nära

till hands. För att i dylika fall — utan att pålägga personalen beredskapstjänstgöring

i hemmet — erhålla garantier för att viss styrka alltid är tillgänglig,

bör antalet tjänstebostäder naturligen icke alltför mycket begränsas.

Men även i andra fall än de nu nämnda bör — utöver vad som framgår

av utredningens exemplifiering — tjänstebostadstvång kunna ifrågakomma.

Jag finner det dock icke förenligt med den nyss angivna utgångspunkten att

exempelvis rektorer vid de allmänna läroverken och all lärarpersonal vid

folkhögskolor och lanthruksundervisningsanstalter skall vara skyldiga att

bebo i anslutning till skolorna anordnade bostäder. Det torde få ankomma

på tjänstebostadsutredningen att i dess fortsatta arbete närmare överväga

hithörande spörsmål.

Av det anförda torde framgå att jag inte kan ansluta mig till domänstyrelsens

åsikt att man i begreppet tjänstesynpunkter bör inlägga ett hänsynstagande

till behovet av att kunna disponera bostäder för en planmässig omflyttning

av personal. I de fall, då sådant behov verkligen föreligger, torde

detta kunna tillfredsställande tillgodoses utan att tjänstebostadstvång behöver

åläggas, exempelvis genom personalbostäder, av utredningen kallade

uthyrningsbostäder. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad utredningen

anfört om möjligheterna att genom en klausul i hyreskontrakten säkerställa

att sådana bostäder står till myndighetens förfogande för uthyrning

endast till anställda. Med hänsyn till kommunernas uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen

kan emellertid anordnandet av7 uthyrningsbostäder genom

statens försorg starkt begränsas. Givetvis kan svårigheter stundom föreligga

att utan statsverkets mellankomst ordna bostadsförsörjningen för

personalen, exempelvis vid skolor och anstalter med ett isolerat läge. Det

bär dock understrykas att, om det befinns oundgängligt att uppföra nya personalbostäder,

dessa såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga anstaltsområdel.

Vad beträffar tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna

avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor

och lantbruksundernisningsanstalter eller polislönereglementet

anser jag i likhet med utredningen det mot bakgrunden av hittills vunna

erfarenheter nödvändigt, att särskilda bostadstvångsförteckningar upprättas.

Invändningar har rests mot utredningens förslag att ifrågavarande förteckningar

skall fastställas av Kungl. Maj:t. Enligt min mening bör förteckningarna

fastställas av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

iil] bemyndigar. I anslutning härtill förutsätter jag, att dylikt bemyndigande

i första hand lämnas de af färsdrivande verken. Vad jag sålunda förordat

torde, därest tillfredsställande garantier skall erhållas för en likformig bedömning,

nödvändiggöra att vissa anvisningar meddelas.

I likhet med utredningen anser jag vidare, att tjänstebostadssystemet bör

avvecklas för tjänstemän vid häradsrätterna, provinsialläkare och distriktsveterinärer.

Om så sker, blir ifrågavarande bostäder på hyresreglerade orter

underkastade hyresregleringslagstiftningen.

I detta sammanhang får jag erinra att jämlikt kungörelsen 1921: 687 (senaste

ändr. 1947:393) statsbidrag kan utgå för anskaffande av bostäder

åt provinsialläkare på landsbygden. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas

för provinsialläkare, bör i enlighet med vad statskontoret och Svenska landskommunernas

förbund anfört dylikt statsbidrag inte längre utgå.

Frågan om tjänstebostäder för folkskolans lärare var, såsom framgår av

den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i tjänstebostadsutredningens

betänkande, föremål för behandling vid förra årets riksdag, varvid

det ansågs att en avveckling av ifrågavarande tjänstebostadssystem icke då

borde ske. Statsutskottet sade sig emellertid förvänta, att frågan om skälen

för ett bibehållande av systemet skulle komma under förnyat övervägande

i samband med prövningen av 1952 års tjänstebostadsutrednings betänkande.

Utredningen har framhållit, att göromålen å ifrågavarande lärarbefattningar

i och för sig icke kräver, att läraren bebor bostad i anslutning till

tjänstestället/skolan. Detta har, såsom utredningen påpekat, kommit till

uttryck i gällande bestämmelser på det sättet, att läraren icke är skyldig

bebo honom anvisad bostad utan endast att mottaga densamma. Enligt utredningens

mening har således icke tjänstesynpunkter utan endast bostadsförsörjningssynpunkter

varit avgörande för tjänstebostadssystemet för folkskolans

lärare.

Vad utredningen sålunda anfört har icke bestritts i de remissyttranden,

vari utredningens förslag om avskaffande av tjänstebostadstvånget för folkskolans

lärare avstyrkts. Frågan kan nu bedömas i ett vidare sammanhang

än som var möjligt föregående år. Därest såsom utredningen förordat och

av mig i det föregående tillstyrkts i princip endast tjänstesynpunkter skall

vara avgörande för anordnandet av tjänstebostäder och för åläggande av

bostadstvång, finner jag följdriktigheten kräva, att beslut nu fattas om en

avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att kommunerna numera i allt större utsträckning

kommit att engagera sig i bostadsförsörjningen. Såsom utredningen framhållit

framstår det som naturligt för kommunerna att de så långt som möjligt

förhjälper invånarna till goda bostäder. Svenska landskommunernas

förbund har också i sitt remissyttrande understrukit, att skolväsendet på

landsbygden icke längre är beroende av tjänstebostadssystemet. När det gäller

befattningshavare i en av kommunen själv bedriven verksamhet, vars

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

upprätthållande ligger i kommunens eget intresse, finns det enligt min mening

icke anledning ifrågasätta annat än att kommunen — även utan ett

formellt åläggande att tillhandahålla bostäder — skall i erforderlig utsträckning

medverka till bostadsfrågans lösande i de fall, då befattningshavaren

icke själv kan ordna lämplig bostad. Farhågorna för att folkskolans lärare

icke skall kunna få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom tjänstebostäder

torde vara desto mindre som det synes kunna bli motiverat att statsbidrag

till uppförande eller anskaffande av lärarbostad även i fortsättningen

utgår i vissa fall. Statsbidragsfrågan bör emellertid göras till föremål för en

närmare undersökning. Det nu utgående statsbidraget till tjänstebostäder

för folkskolans lärare är så avvägt att det skall täcka viss del av de kommunala

tjänstebostadskostnader, som icke täckes av inflytande hyror (jfr

prop. 1955:98). Det föreligger alltså ett samband mellan hyror och statsbidrag.

Hyressättningen är av betydelse för bidragets såväl konstruktion som

storlek. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas för folkskolans lärare, förutsätter

jag i likhet med utredningen att från statens sida några bestämmelser

inte bör meddelas om hyressättningen för lärarbostäderna utan det

blir de särskilda kommunernas sak att bestämma hyrorna. På grund av det

anförda erfordras, om statsbidrag till lärarbostäder framdeles skall utgå,

uppenbarligen en annan konstruktion av bidraget. Detta spörsmål bör närmare

utredas. I samband därmed bör också övervägas, huruvida och i vad

mån bidrag till lärarbostäder, som utbetalts före slopandet av tjänstebostadssystemet,

bör återbetalas till statsverket. Detsamma gäller givetvis också

de bidrag, som utgivits för anskaffande av provinsialläkarbostäder.

Ett avskaffande av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare måste

med hänsyn till de föreliggande förhållandena i väsentligt högre grad än på

andra områden påkalla särskilda övergångsanordningar. Utredningen har

redan i förevarande sammanhang upptagit vissa sådana spörsmål. Den närmare

utformningen av övergångsanordningarna bör vidare övervägas i samband

med det utredningsarbete, som ett principbeslut i frågan föranleder.

Avvecklingen av förevarande tjänstebostadstvång torde böra ske successivt

under en längre tid än som kan ifrågakomma beträffande andra tjänstebostäder.

Vad jag sålunda anfört beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare

torde helt äga tillämpning även på tjänstebostadssystemet för organister.

Också detta tjänstebostadssystem bör således enligt min mening avvecklas.

De skäl, som av vissa domkapitel och stiftsnämnder förebragts mot en sådan

reform, har icke givit mig anledning frångå utredningens förslag i denna

del.

Utredningen har föreslagit att tjänstebostäder för präster skall behållas i

ungefär nuvarande utsträckning. Häremot har vissa myndigheter framfört

erinringar, såvitt avser tjänstebostäder i städer och andra tätorter. Även

enligt min mening kan tvekan råda om det befogade i att behålla tjänste
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

bostadssystemet i tätorterna. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att göra

en sådan gränsdragning har jag emellertid stannat för att tills vidare icke

föreslå någon ändring i nuvarande ordning. Jag förutsätter dock, att stor

försiktighet för framtiden iakttages i fråga om anordnandet av nya tjänstebostäder

för ordinarie församlingspräster utanför de egentliga landsbygdsförsamlingarna.

Mot de av tjänstebostadsutredningen anförda synpunkterna på frågan om

målsättningen för hyressåttningen av tjänstebostäder har jag inte funnit anledning

till erinran. För att vid ett rent kontantlönesystem likställighet skall

kunna upprätthållas mellan befattningshavare med och utan tjänstebostad

är det naturligt att marknadsprincipen, såsom utredningen uttryckt densamma,

bör utgöra utgångspunkten för tjänstebostadshyrornas bestämmande.

Med en sådan utgångspunkt är det vidare enligt min mening ofrånkomligt

att sådana ojämnheter, som kan känneteckna hyressåttningen på den

allmänna bostadsmarknaden, i princip måste slå igenom även på tjänstebostadshyrorna.

Jag anser mig böra understryka detta med anledning av

att från vissa håll påtalats, att marknadsprincipen medför orättvisor och att

det borde finnas möjligheter till viss jämkning i förhållande till den öppna

marknadens hyressättning. Vad jag sålunda anfört utesluter emellertid inte,

att tjänstebostadshyrorna awäges så, att de inte medför en ekonomisk belastning

för bostadsinnehavarna. Tjänstebostadstvånget synes nämligen kräva

vissa särskilda hänsynstaganden vid hyressåttningen. För egen del finner

jag det naturligt, att hyrorna i tjänstebostäderna sättes något i underkant i

förhållande till hyrorna för jämförbara bostäder på marknaden. Detta innebär

emellertid inte, att jag godtar uppfattningen att bostadstvånget överlag

är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna. Jag torde senare få återkomma

till dessa frågor.

I fråga om ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder är det

tjänstebostadsutredningens bestämda uppfattning att en metod, som syftar

till en individuell bedömning av varje särskilt hyresobjekt, är att föredraga

framför mer eller mindre summariska metoder. Utredningen har enligt min

mening framlagt fullt bärande skäl härför. Stor vikt bör även fästas vid vad

statens bostadsnämnd anfört i detta hänseende. Utöver vad utredningen

framhållit om de nackdelar av olika slag, som är förenade med de summariska

värderingssystemen, torde vad särskilt angår de system, som nu

tillämpas för hyressåttningen av folkskolans lärarbostäder och prästgårdarna,

uppmärksamhet böra fästas vid följande omständigheter.

Hyrorna för nyssnämnda bostäder grundar sig, som förut nämnts, på uppgifter,

som framkommit vid 1945 års hyresräkning, och är differentierade efter

hyresgrupper, varvid orterna i riket har fördelats på fem sådana grupper.

Omkring tre fjärdedelar av orterna är härvid hänförda till hyresgupp 1. Till

hyresgrupp 4 hör endast städerna Djursholm, Lidingö, Solna och Sundbyberg

samt Stocksunds köping medan hyresgrupp 5 gäller för Stockholm.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Spännvidden mellan hyrorna i hyresgrupp 1 och hyresgrupp 5 är 48—56 %.

En så betydande hyressplittring torde inte motsvara förhållandena i dagens

läge. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande har vid de undersökningar

rörande bostadskostnaderna i landets kommuner, som legat till

grund för den nya lönegrupperingen, kunnat konstateras, att utvecklingen

leder mot en sammanpressning av hyresnivån mellan olika orter.

På grund av det anförda är det uppenbart att hyresgrupperingen, om densamma

skall behållas, måste underkastas en genomgripande revision. Såsom

framgår av det nyss anförda anser jag emellertid på de skäl som utredningen

i övrigt förebragt, att ett summariskt system av enahanda typ som

folkskole- och prästgårdssystemen inte lämpligen bör användas för hyressättningen

av tjänstebostäder. Detsamma gäller också det system för hyressättningen,

som användes inom landstingen — även om mot detta system i

och för sig inte kan riktas den kritiken att spännvidden mellan hyrorna beroende

på orternas gruppering är för stor (spännvidden enligt detta system

är för närvarande i genomsnitt ca 19 %).

Under åberopande av det sagda vill jag tillstyrka utredningens förslag, att

de grunder för hyressättningen av tjänstebostäder, som gäller enligt statens

allmänna avlöningsreglemente och vissa andra avlöningsreglementen, där

principen om en individuell hyressättning kommer till uttryck, behålles samt

att även i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna motsvarande grunder

införes.

Med anledning av vad i vissa remissyttranden anförts rörande fördelarna

med statens järnvägars hyresvärderingssystem — eller ett system, uppbyggt

i huvudsak efter mönster av detta — vill jag framhålla, att hinder icke synes

böra möta att inom ramen för principen om en individuell hyressättning

i viss utsträckning tillämpa en sådan metod såsom ett hjälpmedel för att ernå

en tillfredsställande hyresawägning. Vidare torde för hyressättningen

av möblerade tjänstebostäder en viss schematisering kunna tillämpas, utan

att detta behöver innebära en avvikelse från huvudprincipen.

Vad utredningen uttalat om marknadshyrans bestämmande har icke givit

mig anledning till erinran. Jag ansluter mig således till utredningens åsikt

i fråga om belägenhetens inverkan på hyresvärdet, att det inte kan anses

lämpligt att på förhand —- genom generella procentavdrag eller på annat

sätt — fixera storleksordningen av denna inverkan för olika tänkbara fall.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad bostadsnämnden anfört om att en

konstruktion med generella hyresavdrag över huvud är oförenlig med principen

om en individuell marknadsvärdering. För undvikande av missförstånd

vill jag dock understryka utredningens uttalande, att själva bestämmandet

av marknadshyran i allmänhet innefattar ett hänsynstagande till

sådana olägenheter för bostadsinnehavaren, som förorsakas av bostadens

läge.

Beträffande frågan om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstcbostadstvångct

som sådant kan jag i anslutning till det nyss anförda inte

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

anse det riktigt att tillämpa ett system med en procentuell tjänstebostadsrabatt

på sätt som förekommer inom vissa områden. Jag bär också tidigare

1 ramhållit, att jag i likhet med utredningen inte kan finna att bostadstvånget

överlag är besvärande för bostadsinnehavarna. Å andra sidan torde emellertid

inte sällan föreligga sådana särskilda olägenheter att ett uttagande av

marknadshyra i tjänstebostäderna kan vara oskäligt. Riktpunkten för hyressättningen

bör såsom utredningen framhållit vara, att skyldigheten att bebo

tjänstebostad varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i

jämförelse med de fall, då sådan skyldighet icke föreligger.

Utredningen har uppdragit vissa normer rörande tjänstebostads storlek

och jämkning av marknadshgran med hänsyn därtill och bl. a. uppgjort en

utrymmestabell avsedd att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjänstebostäder,

dels för bedömningen av i vad män hyresreducering bör ske i fall,

då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor i förhållande

till hans löneställning. Även enligt min mening är det av värde att såsom

utgångspunkt för ett ställningstagande i det enskilda fallet ha tillgång till

en dylik tabell. Då det emellertid i hithörande frågor bör finnas utrymme

för en anpassning till föreliggande omständigheter, finner jag det inte lämpligt

att en utrymmestabell intages i författningsbestämmelserna om hyressättningen

vilket skulle kunna medföra en fastlåsning av tillämpningen

''id de i tabellen angivna normerna. Härtill kommer att delade meningar synes

råda om den närmare utformningen av en utrymmestabell. Från olika

håll har sålunda förordats, att tabellen bör innefatta maximigränser för lägenhetsytor.

Vidare har erinringar framförts mot de av utredningen föreslagna

lönegradsgränserna och det antal rum, som inom olika lönegradsintervall

kan anses normalt. Därest maximiytor kommer till användning, synes

det mig viktigt att de synpunkter, som bostadsnämnden anfört om anpassningen

av maximiytorna och om tillämpningen av desamma, vinner beaktande.

Jag vill vidare framhålla, att det i regel inte synes böra komma i

fråga att ålägga en tjänsteman att erlägga hyra för ett större bostadsutrymme

än fem rum och kök. Det torde få ankomma på det rådgivande organ,

som jag i det följande kommer att föreslå, att med beaktande av vad jag

sålunda anfört uppdraga de närmare riktlinjer, som kan befinnas erforderliga

för en enhetlig tillämpning i nu berörda hänseenden.

Med anledning av vad utredningen anfört om jämkning av marknadshgran

med hänsyn till hyresprocenten och de synpunkter härom, som i remissyttranden

framförts, torde jag få framhålla följande.

Svenska stadsförbundet har för sin del ifrågasatt, om det kan vara befogat

att beakta hyresprocenten. Redan i den hyresreduktion, som på sätt nyss

anförts bör ske i fall då onormalt stor bostad anvisats, ligger emellertid ett

hänsynstagande till att tjänstebostadsinnehavaren inte belastas med en alltför

hög hyra i förhållande till sin lön. Utredningen har också påvisat, att en

begränsning av hyran till visst bostadsutrymme inte alltid är till fyllest så
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

81

som en spärr mot eu oskälig belastning. Jag är därför beredd tillstyrka, att

förhållandet mellan hyra och lön beaktas vid hyressättningen av tjänstebostäder

såsom ett hjälpmedel vid bedömandet om marlmadshyran är så hög,

att den icke rimligen bör helt uttagas i tvångsvis anvisade lägenheter.

I några remissyttranden har förordats, att en viss högsta hyresprocent

skulle fastställas. Enligt min mening skulle emellertid eu fastlåsning i här

ifrågavarande hänseende medföra orimliga konsekvenser. Sålunda måste avgöras

dels vilka löneförmåner man skall ta hänsyn till (om lönetillägg av

olika slag skall inräknas, om makes eller hemmavarande barns inkomster

skall beaktas etc.), dels hur hyran skall beräknas, dels ock huruvida och i

vad mån i förekommande fall utgående familjebostads- och bränslebidrag

skall inverka på bedömningen. Vidare uppstår bl. a. frågan om hyran, i fall

då densamma nedsatts med hänsyn till afl inaximiprocenten överskridits,

skall justeras vid inträffade förändringar i de nyssnämnda faktorerna, t. ex.

vid lönegrads- och löneklassuppflyttningar, generella hyreshöjningar eller

ändringar i bränslepriserna.

På grund av det anförda finner jag att någon fixering av viss hyresprocent

inte lämpligen bör göras. Bedömningen av om marknadshyran är så hög

att den inte rimligen bör helt uttagas, torde i stället få, såsom redan nu i

allmänhet sker, grundas på en skälighetsprövning, varvid hänsyn bör tagas

till den målsättning, som kommit till uttryck i den bostadspolitiska diskussionen.

I fråga om ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belgsning har

utredningen bl. a. föreslagit vissa riktlinjer för maximering av bränslekostnaderna

i onormalt stora tjänstebostäder. Förslaget innebär i huvudsak, att

tjänstebostadsinnehavaren skall vara skyldig bekosta uppvärmningen intill

vissa i en tabell angivna lägenhetsytor. Dessa ytor är så bestämda, att bostadsinnehavaren

kan få bekosta uppvärmningen av stora utrymmen, för

vilka han enligt riktlinjerna för hyresmaximering inte behöver betala någon

hyra. Häremot har vid remissbehandlingen riktats kritik. Enligt min mening

synes de å tjänstebostadsinnehavaren fallande uppvärmningskostnaderna

böra begränsas att i stort sett avse de utrymmen, som han betalar

hyra för. Mot förslaget att bränslekostnadsgottgörelse i förekommande fall

skall kunna utgå även till andra befattningshavare med tjänstebostäder än

präster har jag intet alt erinra.

Utredningens förslag att ersättning för värme, varmvatten, bränsle eller

elektrisk ström, som lillhandahålles av vederbörande myndighet, skall erläggas

efter de normer och priser, som gäller på den allmänna marknaden, anser

jag mig böra biträda.

Vad utredningen anfört och föreslagit i fråga om trädgårdar och garage

in. m. har inte givit mig anledning till erinran. Jag vill understryka, att

tjänstebostadsinnehavare inte bör vara skyldig att mottaga garage, men att

han bör ha företrädesrätt att få hyra detsamma.

<! Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 116

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Med anledning av utredningens förslag beträffande det administrativa

handhavandet av hyressättningen får jag framhålla följande.

Som jag tidigare nämnt förordar jag i likhet med utredningen, att hyressättningen

av tjänstebostäder skall ske med utgångspunkt från en individuell

bostadsvärdering. Med en sådan princip uppstår frågan på vad sätt garantier

kan erhållas för en »riktig» och likformig bedömning av hyresfrågorna

olika förvaltningsområden emellan. För egen del finner jag det uteslutet

att — på sätt hittills varit fallet inom de områden, där redan nu enligt

gällande föreskrifter en individuell hyressättning är påbjuden -— anförtro

hyressättningen åt de enskilda myndigheterna, utan att väsentligen några

andra anvisningar för densamma meddelas än att hyran skall bestämmas

med hänsyn till ortens pris för likvärdiga lägenheter. De erfarenheter, som

under årens lopp vunnits av eu sådan ordning, visar enligt min mening att

andra vägar måste prövas.

Utredningen har anvisat vissa lösningar, som kan övervägas för vinnande

av en enhetlig hyressättning. Dels kan till ledning för hyressättningen utarbetas

mer eller mindre detaljerade riktlinjer, dels kan tillskapas ett rådgivande

organ, dels kan övervägas att överflytta bestämmanderätten över hyressättningen

från de olika myndigheterna till ett enda organ. Men även vid

de båda sistnämnda alternativen kan självfallet närmare riktlinjer för hyressättningen

komma i fråga.

Utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att det inte är

möjligt att genom närmare föreskrifter reglera alla på hyressättningen inverkande

omständigheter — särskilt med hänsyn till de olika moment av

skälighetsbedömanden som enligt utredningens mening måste ske. Utredningen

anser därför, att även i fortsättningen endast bör meddelas vissa

grundläggande bestämmelser och att härutöver de synpunkter, som utredningen

framlagt i sitt betänkande, bör tjäna såsom underlag för hyressättningen.

Från denna utgångspunkt har utredningen — efter att ha avvisat

alternativet om ett rådgivande organ — föreslagit att hyressättningen skall

centraliseras till bostadsstyrelsen.

Utredningens förslag i denna del har, som framgår av den tidigare lämnade

redogörelsen för innehållet i remissyttrandena, avstyrkts av flertalet av

de i ärendet hörda instanserna. Särskilt har förslaget kritiserats av de affärsdrivande

verken. Andra förslag har emellertid framförts. Sålunda har

alternativet med ett rådgivande organ omfattats av flera myndigheter och

organisationer. Det har även förordats, att Kungl. Maj :t skall fastställa detaljerade

riktlinjer för hyressättningen och att tillämpningen av dessa riktlinjer

skall anförtros de enskilda verken utan någon rådgivande mellaninstans.

Vidare har bostadsstyrelsen föreslagit, att styrelsen skall ha att avge

förslag till hyror för bostäderna som sådana, medan däremot den skälighetsprövning

i olika avseenden, som kan befinnas erforderlig, skall ankomma

på de bostadsförvaltande myndigheterna.

Enligt min mening synes det inte möjligt att åstadkomma riktlinjer för

hyressättningen, som i och för sig kan innebära några garantier för en en
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lietlig hyresbedömning. Så till vida ansluter jag mig till utredningens uppfattning.

Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört i fråga

om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstebostads storlek och

om det hänsynstagande till hyresprocenten, som i vissa fall kan vara påkallat.

Jag är däremot inte beredd att tillstyrka att hyressättningen centraliseras

på sätt utredningen föreslagit. Myndigheterna bör sålunda även i

fortsättningen vara bestämmande i fråga om hyressättningen. I fråga om de

prästerliga tjänstebostäderna synes det mig lämpligast att hyressättningen

anförtros åt stiftsnämnderna. I syfte att ernå önskvärd enhetlighet torde

emellertid böra tillskapas en rådgivande instans med den sammansättning

och de arbetsuppgifter, som i det följande anges.

Det rådgivande organet, som bör få karaktären av en permanent delegation,

bör bestå av högst fem ledamöter, vilka bör representera bl. a. bostadsstyrelsen,

statens järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen. Erinras må, att

ca 75 % av det nuvarande statliga bostadsbeståndet finns inom sistnämnda

tre förvaltningsområden. Delegationen bör kunna kalla representanter för

andra förvaltningsområden att vara närvarande vid behandlingen av ärenden,

som berör dessa, dock utan rätt för dessa representanter att deltaga i

ärendenas avgörande. Delegationen bör ha till uppgift att avge rådgivande

yttranden i hyresfrågor, innan dessa slutligt avgöres av myndigheterna. Av

myndighet fattade beslut bör delges delegationen, i den mån avvikelse sker

från delegationens förslag. Delegationen bör vidare kunna utfärda rekommenderande

anvisningar för hyressättningen, exempelvis om ändring av

tjänstebostadshyra med hänsyn till generella hyresförändringar på den allmänna

marknaden, om hyresreducering på grund av tjänstebostads storlek

eller om tillämpning av viss bränsleklausul. Delegationen bör också verka

för en enhetlig tillämpning av ersättningen för de nyttigheter, som kan vara

förenade med möblerade bostäder.

Den av mig sålunda förordade delegationen torde böra vara rådgivande

beträffande hyressättningen av inte bara tjänstebostäder utan också statsverkets

uthyrningsbostäder. I likhet med utredningen anser jag nämligen

angeläget, att jämväl hyressättningen av de senare bostäderna underkastas

en kontinuerlig övervakning. I detta sammanhang får jag framhålla, att

jag inte funnit mig kunna biträda bostadsstyrelsens förslag om ett avskaffande

av hyresregleringen för uthyrningsbostäderna. I fråga om uthyrningsbostäder

på hyresreglerade orter innebär mitt förslag, att den bostadsförvaltande

myndighetens hyresförslag skall underställas delegationen för yttrande,

innan hyran prövas av vederbörande hyresnämnd. Det kan invändas,

att detta är ett alltför omständligt förfarande. Att märka är emellertid, att

en myndighet ofta på en och samma ort disponerar både tjänstebostäder

och uthyrningsbostäder. Stundom kan till och med i samma byggnad finnas

dessa olika slag av bostäder. Under sådana förhållanden torde det få

anses i hög grad önskvärt, all hyressättningen för bostäderna bedömes från

gemensamma utgångspunkter. Behovet av en sådan enhetlig bedömning bestyrkes,

enligt vad jag under hand inhämtat, av vissa erfarenheter, som sta
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

tens bostadsnämnd förvärvat. Även beträffande uthyrningsbostäderna bör

delgivningsskyldighet till delegationen föreligga.

Till sitt förfogande bör delegationen i varje fall ha särskild personal

för genomförandet av den allmänna översyn av hyressättningen, som de av

mig framlagda förslagen nödvändiggör. Vid detta engångsarbete, vilket bör

bedrivas under delegationens ledning, synes lämpligt att bostadsstyrelsen

tillhandagår med det jämförelsematerial och de utredningar, som kan erfordras

för en värdering av bostäderna.

Den organisation för hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder,

som jag sålunda förordat, medför inte någon minskning av de förvaltande

myndigheternas kostnader. Å andra sidan torde utgifterna för den rådgivande

organisationen sannolikt bli lägre än utgifterna vid en centralisering

i enlighet med utredningens förslag. Jag vill i detta sammanhang understryka,

att de kostnader, som nedlägges på en effektivare och i förhållande

till marknadsläget mera följsam hyressättning, självfallet bör vägas mot de

ökade hyresintäkter som följer därav.

I likhet med utredningen förordar jag, att tvister om ersättning för tjänstebostad

även i fortsättningen skall avgöras av en nämnd -—- statens tjänstebostadsnämnd

— bestående av representanter för förvaltnings- och personalintressena.

Huruvida besvärsrätt beträffande hyra för tjänstebostad bör

tillkomma även den rådgivande delegationen torde få övervägas vid det fortsatta

utredningsarbetet.

Statstjänstemännens huvudorganisationer — Statstjänarkartellen, SR,

SACO och TCO •— som under hand beretts tillfälle att framföra sina synpunkter

beträffande de av mig i det föregående förordade allmänna riktlinjerna,

har därvid godtagit desamma.

Det fortsatta utredningsarbete, som erfordras vid bifall till vad jag föreslagit,

synes bortsett från statsbidragsfrågorna lämpligen böra uppdragas

åt tjänstebostadsutredningen.

Den omständigheten, att en översyn av hyressättningen förutsättes komma

till stånd i samband med ett genomförande av förslagen bör självfallet

inte avhålla myndigheterna att på grundval av gällande bestämmelser göra

de justeringar i den nuvarande hyressättningen, som kan befinnas påkallade

i avvaktan på att förslagen bringas i tillämpning. Jag vill erinra, att

ett uttalande av motsvarande innebörd gjordes vid tjänstebostadsutredningens

igångsättande. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande

har också olika verk och myndigheter under de senaste åren vidtagit omreglering

av tjänstebostadshyrorna.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de principiella riktlinjer i fråga om tillämpning

av tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen

för tjänstebostäder, som jag i det föregående förordat.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

85

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Sjöfors

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Innehållsförteckning

I. Inledning ........................................................ 2

II. Bostadsbeståndet ................................................. 4

III. Tjänstebostadsinstitutionen......................................... 5

1. Gällande bestämmelser.......................................... 5

2. Tjänstebostadsutredningen....................................... 7

3. Remissyttrandena .............................................. 17

IY. Grunderna för hyressättningen av tjänstebostäder .................... 28

1. Gällande bestämmelser.......................................... 28

2. Tjänstebostadsutredningen....................................... 30

3. Remissyttrandena .............................................. 50

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. m............ 59

1. Tjänstebostadsutredningen....................................... 59

2. Remissyttrandena .............................................. 65

Departementschefen .................................................. 72

560458

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:271 Skrivelse till Komvngen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar’ angående anslag för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid karolinska sjukhuset samt vissa s. 1 i texten
  2. SU 1956:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstebostadssystemet m. in. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten