Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

1956-03-09 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:118, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

1

Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken;

given Stockholms slott den 9 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2

och 3 §§ rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 12 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken gäller för närvarande

att rättegångsombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

I propositionen föreslås att även annan må brukas som ombud, om

rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner

det lämpligen kunna ske. Vidare föreslås att till stadgandet i 12 kap.

3 § första stycket, att lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare

vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman ej må vara

ombud med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill, skall fogas

en bestämmelse att vad nu sagts dock ej skall avse den som, under tjänstledighet,

i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 118

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 kap.

2 §.

Såsom ombud-------— i målet.

Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medborgare

med hemvist inom riket. gare med hemvist inom riket; dock

må även annan brukas såsom ombud,

om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet

och övriga omständigheter

finner det lämpligen kunna ske.

Ej må---------i konkurstillstånd.

3 §•

Lagfaren domare i eller rättsbildad Lagfaren domare i eller rättsbildad

befattningshavare vid allmän dom- befattningshavare vid allmän domstol

eller allmän åklagare eller ut- stol eller allmän åklagare eller utmätningsman

må ej vara ombud, med mätningsman må ej vara ombud, med

mindre Konungen för visst mål giver mindre Konungen för visst mål giver

lov därtill. lov därtill. Vad nu sagts skall dock

ej avse den som, under tjänstledighet,

i utbildnings syfte tjänstgör såsom

biträde åt advokat.

Ej må------—-----annans talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 januari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga

om vissa ändringar i 12 kap. rättegångsbalken samt anför därvid följande.

Vid ett nordiskt justitieministermöte i Stockholm i december 1953 behandlades

bl. a. frågan om att i olika rättsliga hänseenden med det egna

landets medborgare likställa medborgare i övriga nordiska länder. Därvid

upptogs till behandling även frågan om att medborgare i nordiskt land

skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land än hemlandet

föra annans talan. Det beslöts att man i de olika länderna skulle

närmare undersöka möjligheterna att medgiva behörighet för advokat från

annat nordiskt land att vara ombud vid domstol. Sedan jag i anledning

härav uppdragit åt 1951 års rättegångskommitté att undersöka möjligheterna

till sådan ändring av 12 kap. 2 § rättegångsbalken, att medborgare

i annat nordiskt land kan — eventuellt efter domstolens prövning i varje

särskilt fall — medgivas rätt att vid domstol här i riket föra annans talan,

och att framlägga det förslag vartill undersökningen kunde föranleda,

har kommittén den 10 december 1954 avgivit en promemoria i ämnet.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, Sveriges

advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsdomare samt Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har

vid sitt yttrande fogat yttranden av häradshövdingarna i Västerbottens

västra, Torneå och Gällivare domsagor. Länsstyrelserna i Malmöhus och

Norrbottens län har bifogat yttranden av landsfogdarna i länen samt länsstyrelsen

i Malmöhus län dessutom yttranden av åklagarmyndigheten i Hälsingborg,

poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt föreningen Malmöhus

läns landsfiskaler.

I anledning av framställningar till chefen för justitiedepartementet den

28 februari 1955 av hovrättspresidenten Wieslander och till Konungen den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

4 mars 1955 från Sveriges advokatsamfund, vilka framställningar överlämnats

till rättegångskommittén, har kommittén vidare den 28 oktober 1955

avgivit eu promemoria angående möjlighet för domaraspiranter med flera

att i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat.

Yttranden över denna promemoria har avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1955 års domarutredning, Sveriges

advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges

stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler

samt Sveriges juristförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga de i promemoriorna berörda

frågorna.

I. Nordisk behörighet för rättegångsombud

Gällande svensk rätt m. m.

Om rättegångsombud i tvistemål stadgas i 12 kap. rättegångsbalken. De

kvalifikationer, som ett ombud skall uppfylla, anges i 2 §. Däri föreskrives

i första stycket, att såsom ombud ej må brukas annan än den som rätten

med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig

att vara ombud i målet. I paragrafens andra stycke stadgas vidare, att

ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket. Enligt tredje

stycket slutligen må den ej vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Rätten har att självmant taga ståndpunkt till frågan om ombudets

kompetens och bör redan vid rättegångens början avvisa ett ombud,

som icke äger erforderliga kvalifikationer. Inskridande från rättens sida

på grund av ombudets förhållande under rättegången behandlas i 5 §. Visar

ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest

olämplig, skall rätten enligt detta lagrum avvisa honom som ombud i målet;

rätten äger också, om skäl är därtill, förklara honom obehörig antingen

för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Vad

nu sagts om ombud gäller enligt 22 § även i fråga om rättegångsbiträde.

På grund av hänvisningar i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ är de här

återgivna bestämmelserna i 12 kap. tillämpliga jämväl å ombud och försvarare

i brottmål.

Bestämmelsen att ombud skall vara svensk medborgare med hemvist

inom riket hade icke någon motsvarighet i den äldre rättegångsbalken. 1

sitt förslag till rättegångsbalk motiverade processlagberedningen bestämmelsen

på följande sätt (SOU 1938:44 s. 163):

Annan än svensk medborgare synes icke böra tillåtas att vara ombud; en

utlänning kan ej förutsättas äga sådan kännedom om svenska förhållanden

och svensk rätt, som bör krävas av ett ombud. Då det är av vikt, att

ombud alltid kan sökas vid svensk domstol, bör vidare fordras, att ombudet

äger hemvist här i riket; detta är av betydelse även med hänsyn därtill, att

delgivningar i rättegången i stor utsträckning kunna ske med ombud.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lt8 år 1956

5

I anledning av vad processlagberedningen sålunda anfört må erinras, att

laga domstol i tvistemål enligt huvudregeln är rätten i den ort där svaranden

har sitt hemvist (10 kap. 1 §) och att den som är bosatt utom riket

således i regel icke har forum här i riket. Endast i vissa undantagsfall kan

han på grund av särskilda stadganden sökas vid svensk domstol. Sålunda

må den som icke äger känt hemvist inom riket i tvist rörande betalningsskyldighet

sökas där honom tillhörig egendom finnes (10 kap. 3 §) och,

om han här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, i tvist därom sökas

där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom (10 kap. 4 §). Vidare

må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort

där handlingen företogs eller skadan uppkom (10 kap. 8 §), och tvist angående

ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera ersättningsskyldiga

eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas

vid den rätt som först dömt i målet (10 kap. 13 §).

I anslutning till processlagberedningens uttalande må vidare erinras om

att fullmakt enligt 12 kap. 14 § medför behörighet för ombud att å partens

vägnar mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande

för parten att infinna sig personligen. Enligt 12 kap. 15 § kan

ombudets behörighet härutinnan inskränkas. I 33 kap. 21 § stadgas att, om

part hos rätten uppgivit ombud i målet, delgivning som ombudet äger behörighet

att mottaga bör ske med ombudet. I detta sammanhang bör slutligen

beaktas bestämmelserna i 33 kap. 22 § att, om part som saknar hemvist

inom riket ej hos rätten uppgivit ombud som äger att för parten mottaga

delgivning i målet, rätten skall förelägga honom, då han första gången för

talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten.

Underlåter han det, må delgivning med honom ske genom att handlingen

med posten sändes till honom under hans senaste kända adress.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är såsom förut nämnts

tillämpliga jämväl å försvarare i brottmål. Särskilda regler gäller emellertid

i fråga om offentlig försvarare, som under vissa i 21 kap. 3 § angivna

förutsättningar kan förordnas för den misstänkte. Sådan försvarare skall

alltid vara advokat, d. v. s. ledamot av Sveriges advokatsamfund (8 kap.

1 § och 21 kap. 5 §). Företrädesvis bör anlitas någon som vid rätten brukas

som rättegångsombud. Enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag må

dock, utan hinder av föreskriften att offentlig försvarare skall vara advokat,

vid de domstolar Konungen bestämmer tills vidare och till dess

Konungen annat förordnar till offentlig försvarare utses även annan lämplig

person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Med stöd av detta lagrum har Konungen utfärdat sådant förordnande

i fråga om vissa domstolar.

Enligt 5 g lagen om fri rättegång kan under vissa förutsättningar lämplig

person förordnas att biträda part som åtnjuter fri rättegång. Även i

fråga om sådant rättegångsbiträde gäller särskilda kvalifikationskrav. Till

biträde skall nämligen enligt nämnda lagrum utses advokat eller annan

som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

tinnes skickad för uppdraget. Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare

vid rättshjälpsanstalt eller advokat som vid rätten brukas som rättegångsombud.

I detta sammanhang må erinras om att, ehuru lagen om fri

rättegång omedelbart endast avser svenska medborgare, fri rättegång för

närvarande kan beviljas bl. a. medborgare i övriga nordiska länder vad beträffar

mål däri fråga ej är om ansvar för brottslig gärning.

Gällande rätt i övriga nordiska länder

I Danmark ger justitieministeriet »beskikkelse» för tre olika slag av advokater:

hpjesteretssagfprere, landsretssagfprere och sagfprere. Skilda kompetenskrav

gäller för dem i fråga om betyg i juridisk ämbetsexamen och

tidigare tjänstgöring; för de två högre graderna fordras särskilda prov. För

alla fordras dansk »indfpdsret». De som erhållit sådan auktorisation har

i princip ensamrätt att föra andras talan inför rätta; undantag från denna

regel finnes dock, bl. a. beträffande vissa anhöriga till part. Särskilda

regler ges i fråga om olika sagfpreres rätt att uppträda vid olika slag avdomstolar.

I begränsad utsträckning kan en hos en sagfprer anställd »fuldniEegtig»

erhålla auktorisation att uppträda i hans ställe.

I Finland gäller om rättegångsombud i stort sett samma bestämmelser

som i Sverige gällde före nya rättegångsbalken. Såsom ombud eller biträde

åt part må nyttjas »välfrejdad och redbar person, som ej under målsman

står». I ej ringa utsträckning användes personer utan juridisk examen.

Finlands advokatförbund har ungefär samma karaktär som Sveriges

advokatsamfund hade före 1948. Åtskilliga praktiserande jurister står utanför

förbundet, och något skydd för advokattiteln finnes ej.

Beträttande Island gäller för tvistemål följande. Vid underrätt äger part

töra sill talan själv eller låta sig representeras av vissa nära anhöriga. Vill

han begagna annat ombud, är han vid underrätterna (distriktsrätterna) i

Reykjavik och Akureyri skyldig att överlåta talans utförande till advokat

(lögmadur) eller till högstadomstolsadvokat (haestaréttarlögmadur). Justitieministern

kan bestämma att sådant advokattvång skall gälla även vid

annan underrätt. Eljest äger part som ombud bruka vilken som helst myndig

person med fläckfritt rykte och normal andlig utveckling. I högsta domstolen

kan part själv föra sin sak men måste, om han önskar använda ombud,

anlita högstadomstolsadvokat. En advokat eller högstadomstolsadvokat

skall vara isländsk medborgare, men för andra ombud kräves detta

icke.

I Norge meddelar justitiedepartementet tillåtelse att utöva »sakfprervirksomhet».

Olika krav uppställes i fråga om rätt att uppträda vid Hpyeslerett,

lagmannsrettene och underrätterna. För att få tillåtelse att vara saktprer

vid Hpyesterett fordras särskilda prov; den som erhållit sådan tillåtelse

kallas hpyesterettsadvokat. Sakförarna har med vissa undantag ensamrätt

att föra andras talan inför rätta i tvistemål; som enskild försvarare

i brottmål kan däremot —- utom i Hpyesterett — med rättens tillstånd

användas även annan oberyktad och därtill skickad person. En sakförare

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

kan ha en auktoriserad »fullmektig», som i viss utsträckning har rätt att

uppträda i hans ställe. Endast den som avlagt norsk juridisk examen kan

bli sakförare. Däremot fordras — efter en år 1954 genomförd lagändring

— icke att en sakförare skall vara norsk medborgare.

Kommittén

Kommittén anför till en början, att något mera påtagligt behov av ändrade

bestämmelser i förevarande avseende icke torde finnas för Sveriges

del. Ehuru de nordiska ländernas lagstiftning och förhållanden i mycket

är likartade och ehuru språksvårigheterna i stor utsträckning är överkomliga,

torde de flesta advokater ej gärna vilja uppträda som rättegångsombud

i annat nordiskt land, särskilt med hänsyn till att huvudmannens intressen

lätt kan skadas på grund av bristande kännedom om de i domstolslandet

gällande formella eller materiella rättsreglerna. I stället användes

stundom utvägen att den utländske advokaten vid domstolen fungerar

som biträde åt det egentliga rättegångsombudet från domstolslandet.

I Sverige torde hinder icke föreligga för ett sådant förfarande, som i många

fall kan vara att rekommendera.

Emellertid anser kommittén att nämnda förfarande stundom kan te sig

onödigt omständligt och kostsamt och att det finns fall där det skulle vara

av ett visst värde, om en medborgare i annat nordiskt land än Sverige här

finge uppträda som rättegångsombud. Om t. ex. en köpenhamnare efter en

bilkollision i Skåne blir part i ett trafikmål vid svensk domstol och om

han har en dansk advokat till vilken han brukar vända sig i juridiska

angelägenheter och för vilken han har förtroende, kan det stundom vara

rimligt att denne advokat får uppträda som hans ombud eller försvarare

utan medverkan av svensk advokat. Liknande exempel kan anföras i fråga

om andra enklare brottmål eller enklare tvistemål, kanske särskilt från

familjerättens område, och i fråga om de andra nordiska länderna, särskilt

beträffande gränstrakterna.

Det synes kommittén stå i god överensstämmelse med de aktuella strävandena

att undanröja hindren för en fri samfärdsel mellan de nordiska

länderna att möjlighet öppnas att undanröja även ifrågavarande behörighetshinder.

I likhet med vad som skett i vissa andra avseenden inom lagstiftningen

är det naturligt att de fem nordiska länderna ges en särställning.

Kommittén framhåller, att det vid en reform i detta avseende är att beakta

att vi i Sverige icke har advokattvång eller advokatmonopol. Part

får alltid själv föra sin talan och då ombud användes gäller endast — frånsett

kravet på att han skall vara svensk medborgare med hemvist här i

riket och på att han icke må vara omyndig eller i konkurstillstånd — att

den må användas »som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare

verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet». Det kan självfallet

icke komina i fråga att låta vilken medborgare som helst trån de

övriga nordiska länderna, som uppfyller dessa allmänna krav, vara rätte
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

gångsombud i Sverige. Men en annan sak är att med svenska medborgare

med dessa kvalifikationer likställa praktiserande advokater i de andra länderna.

Om det dessutom uppställes som förutsättning, att rätten i varje särskilt

fall skall pröva ombudets lämplighet, synes jämkningen icke kunna

möta några betänkligheter.

Det kan enligt kommittén ifrågasättas att utforma en tilläggsregei till

12 kap. 2 § rättegångsbalken ungefär så, att Konungen skulle äga förordna

att såsom ombud må, där rätten så finner lämpligt, brukas även den som

vid domstol i Danmark, Finland, Island och Norge må brukas som ombud.

1 en särskild kungörelse skulle då, allt efter de ovan antydda olikheterna

mellan länderna, angivas vilka som i respektive länder må komma i fråga.

Kommittén har emellertid ansett, att en enklare lösning utan olägenhet

kan användas, nämligen att utan delegation till Konungen direkt i 2 § andra

stycket tillägga, att som ombud dock må, där rätten så finner lämpligt,

brukas även den som i nämnda länder »allmänneligen brukas som rättegångsombud.

».

Med en sådan formulering torde det, fortsätter kommittén, bli klart att

var och en som erhållit rätt att driva advokatverksamhet i Danmark eller

Norge kan få svensk domstols tillstånd att vara rättegångsombud (resp.

biträde eller försvarare). För Islands del skulle givetvis detsamma komma

att gälla en advokat eller högstadomstolsadvokat, och ingen annan torde

där kunna sägas alhnänneligen brukas som rättegångsombud; någon större

betydelse har uppenbarligen icke gränsdragningen såvitt rör Island. I fråga

om Finland har frågan större praktisk betydelse och här möter med hänsyn

till att advokatväsendet är oreglerat vissa formella svårigheter. I praktiken

torde det emellertid enligt kommittén icke möta svårigheter att bedöma

vilka som där allmänneligen brukas som rättegångsombud; självfallet bör

tillstånd icke ges annan än den som avlagt juridisk examen. I fråga om alla

länderna får man förutsätta att den som påkallar tillämpning av ifrågavarande

undantagsregel styrker att de uppställda förutsättningarna föreligger.

Slutligen uttalar kommittén, att frågan huruvida en lagstiftning av ifrågavarande

slag bör göras beroende av viss reciprocitet torde böra bli föremål

för övervägande i särskild ordning. Kommittén anser för sin del att

reciprocitet givetvis är på längre sikt önskvärd men dock icke bör vara en

nödvändig förutsättning för den nu föreslagna lagstiftningen.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap.

2 § rättegångsbalken.

Yttrandena

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande

flertalet remissinstanser. En tveksam hållning har intagits av länsstyrelsen

i Malmöhus lön. Häradshövdingen i Torneå domsaga, åklagarmyndigheten

i Hälsingborg och Sveriges advokatsamfund har uttalat sig i avstyrkande

riktning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

Till stöd för förslaget har i huvudsak anförts, att förslaget är av

värde såsom ett led i det nordiska samarbetet. Sålunda

har Svea hovrätt funnit, att det särskilt med hänsyn till angelägenheten av

att åvägabringa rättslikhet i Norden föreligger tillräckliga skäl för lagstiftning

i den föreslagna riktningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har

uttalat, att hovrätten med hänsyn till strävandena att underlätta en fri

samfärdsel mellan de nordiska länderna finner sig kunna tillstyrka den

föreslagna lagändringen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det stå i god

överensstämmelse med de aktuella strävandena för en friare samfärdsel

mellan de nordiska länderna att undanröja hindret för medborgare i annat

nordiskt land att här i riket vara rättegångsombud. Föreningen Sveriges

häradshövdingar har yttrat, att det är önskvärt att medborgare i annat

nordiskt land beredes möjlighet att föra annans talan vid svensk domstol.

Sveriges juristföi-bund har anfört, att den föreslagna lagändringen utgör ett

led i en lovvärd strävan mot samordning av lagstiftningen i de nordiska

länderna.

Hovrätten för övre Norrland har uttalat att hovrätten, därest det samnordiska

lagstiftningsarbetet på andra rättsområden anses böra medföra

den ifrågavarande utvidgningen, icke vill motsätta sig att rätt öppnas för

vissa jurister från övriga nordiska länder att i begränsad omfattning uppträda

inför domstol i Sverige.

Även remissinstanser, som intagit en tveksam eller avvisande hållning

till förslaget, har beaktat synpunkten av nordiskt samarbete. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har anfört, att det är ett allmänt önskemål att det nordiska

samarbetet främjas och att förslaget från denna synpunkt är väl motiverat.

Även Sveriges advokatsamfund anser, att den ifrågasatta lagändringen i

och för sig skulle vara tilltalande från synpunkten att medborgare i de nordiska

länderna såvitt möjligt bör vara likställda i rättsligt hänseende.

Att ett praktiskt behov av den föreslagna lagstiftningen föreligger

har hävdats av häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga. Flertalet

remissinstanser anser emellertid, att något praktiskt behov knappast

är för handen. Svea hovrätt finner, att frågan om rätt för medborgare i

annat nordiskt land att vara rättegångsombud i Sverige icke kan tilläggas

större praktisk betydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat,

att något egentligt behov av ändrade bestämmelser på förevarande område

icke föreligger och att en lagstiftning i föreslagen riktning icke torde komma

att erhålla nämnvärd praktisk betydelse. Den av kommittén förordade

undantagsbestämmelsen torde komma att erhålla tillämpning huvudsakligen

i domkretsar som är belägna i rikets gränstrakter. Härutöver kan undanröjandet

av nu gällande behörighetshinder tänkas få betydelse i mål av

mycket speciell karaktär (t. cx. sjömål), där någon av parterna önskar

anlita en expert på området från annat nordiskt land. Hovrätten för övre

Norrland anser, att något påtagligt praktiskt behov av att utvidga den svenska

rättegångsbalkens regler om rättegångsombuds behörighet icke torde

föreligga. Landsfogden i Malmöhus län har anfört, att han varken under sin

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

nuvarande tjänstgöring som landsfogde i Malmöhus län eller under sin tidigare

verksamhet i motsvarande befattningar i sådana län som gränsar

till Finland eller Norge förmärkt något behov av ändrade bestämmelser i

förevarande hänseende såvitt gäller brottmålen. Även Sveriges advokatsamfund

anser att något praktiskt behov av ändrade bestämmelser ej föreligger.

Då advokat från domstolslandet sällan eller aldrig kan undvaras, skulle

medverkan av advokat från annat land troligen icke komma att äga rum

i annan form än vad som redan nu i praxis tillåtes. Liknande utlåtanden

nar avgivits av häradshövdingarna i Gällivare och Torneå domsagor, länsstyrelserna

i Malmöhus och Norrbottens län, landsfogden i Norrbottens län,

åklagarmyndigheten i Hälsingborg, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg,

föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges juristförbund och föreningen

Malmöhus läns landsfiskaler.

Flera remissinstanser — även sådana som i princip godtagit förslaget —

har framhållit vissa med detsamma förbundna olägenheter i praktiskt

hänseende.

I främsta rummet har språksvårigheterna uppmärksammats. Sålunda har

flera remissinstanser framhållit, att risk föreligger för att språksvårigheter

uppstår, som kan ha menlig inverkan på processens gång, och att språksvårigheterna

i vissa fall kan medföra behov av tolk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att bristande kännedom om

domstolslandets rättsregler kan leda till skada för huvudmannens intressen

genom oriktig processföring, och åklagarmyndigheten i Hälsingborg anlägger

liknande synpunkter.

Det förhållandet, att de nordiska länderna icke på ensartat sätt reglerat

advokatväsendet och behörigheten att föra annans talan inför rätta, försvårar

enligt Sveriges advokatsamfunds mening i avsevärd grad den ifrågasatta

reformen. Det synes sålunda samfundet på goda grunder kunna ifrågasättas,

om det vore rimligt exempelvis att som rättegångsombud vid

svensk domstol godtaga en dansk medborgare, som i sitt hemland icke

skulle få uppträda som ombud, eller om det kan förväntas att man i Danmark

skulle som rättegångsombud acceptera en svensk medborgare som,

om han vore dansk, icke skulle få fungera som ombud. Åklagarmyndigheten

i Hälsingborg har yttrat, att de olika kompetensfordringarna för rättegångsombud

i de särskilda nordiska länderna får betraktas som en olägenhet

i varje fall såtillvida att, då ombud från Finland anmäler sig, domstolen

måste underkasta ombudets lämplighet en särskild prövning. Efter

vilka grunder en sådan prövning må ske och hur domstolen skall erhålla

erforderliga upplysningar för bedömande av ombudets kvalifikationer synes

icke kunna klart eller generellt bestämmas. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län anser, att de nordiska ländernas olikartade fordringar på rättegångsombudens

kompetens synes kunna medföra svårigheter vid bedömandet

av ett föreslaget ombuds lämplighet.

Slutligen hänvisar åklagarmyndigheten i Hälsingborg till nödvändigheten

av särskilda processuella regler för den händelse ett ombud från annat nor
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Knngl. Mcij.ts proposition nr 118 år 1956

11

diskt land genom sitt sätt att föra rättegången eller genom sitt uppförande

däri ådrager sig ansvar eller ersättningsskyldighet.

Beträffande de krav som bör ställas på ombud från annat

nordiskt land ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län, huruvida

det icke borde i lagtexten inarbetas eu bestämmelse av innehåll att

endast medborgare i något av de övriga nordiska länderna skall äga rätt

att bär brukas såsom rättegångsombud. Landsfogden i Norrbottens län har

anfört, att promemorian icke synes bringa fullständig klarhet i frågan huruvida

ett genomförande av förslaget skulle medföra att endast medborgare

i de nordiska länderna skulle kunna komma i fråga såsom rättegångsombud

vid svensk domstol.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommitténs uppfattning att av

medborgare i nordiska länder endast den som allmänneligen brukas såsom

rättegångsombud i sitt hemland bör tillåtas vara rättegångsombud i

Sverige och framhåller, att detta i realiteten innebär att behörigheten begränsas

till dem som driver advokatverksamhet. Svea hovrätt har anfört,

att från principiella synpunkter vissa invändningar kan resas mot att på

ombud från annat nordiskt land icke ställes andra krav än att — jämte

det ombudet besitter de i gällande lag angivna kvalifikationerna — ombudet

»allmänneligen brukas» såsom rättegångsombud i sitt hemland. Dessa

invändningar förlorar emellertid i tyngd, om, såsom kommittén föreslagit,

rätten prövar lämpligheten av att ombudet uppträder inför domstolen.

Sveriges juristförbund förutsätter vid sin tillstyrkan av förslaget bestämt

att behörigheten endast tillerkännes juris kandidater, och poliskammaren

i Hälsingborg anser att, därest lagändringen skall genomföras, i lagtexten

bör införas krav på att det utländska ombudet har avlagt juridisk examen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att föreningen ej finner

anledning till erinran mot att kretsen av de personer som kan erhålla

tillstånd begränsas till jurister. Därest avsikten är att en sådan begränsning

skall ske, bör detta emellertid komma till uttryck i lagtexten. Svårare

är, yttrar föreningen, att taga ståndpunkt till huruvida behörigheten bör ha

en så allmän omfattning. Enligt föreningens mening kan man exempelvis

fråga sig varför eu dansk sagförer, som i sitt eget land ej får uppträda inför

landsret eller höjesteret, skall i Sverige få uppträda inför hovrätt och

högsta domstolen och om det finns tillräckliga skäl för att låta dansk advokat

inför svensk domstol företräda svensk eller norsk medborgare. Föreningen

är visserligen benägen anse att det ej finns anledning att göra några

större inskränkningar i antytt hänseende, men frågan torde tarva ytterligare

utredning. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att, om rätt att uppträda

inför domstol i Sverige medgives annan än svensk medborgare med hemvist

inom riket, sådan rätt självfallet icke kan tillkomma en var som fyller

de i 12 kap. 2 § rättegångsbalken uppställda allmänna kraven. Det hade varit

önskvärt och ägnat att undvika framtida behörighetstvister, om kvalifikationsgrunderna

kunnat närmare angivas i lagtexten, men detta lärer icke

vara praktiskt genomförbart. Hovrätten vill emellertid ifrågasätta, om det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

i den föreslagna lagtexten angivna behörighetsvillkoret »allmänneiigen brukas

som rättegångsombud» tillräckligt tydligt framhäver kravet på alt ombudet

skall vara praktiserande jurist och, såvitt avser Norge, Danmark och

Island, skall ha erhållit vederbörlig auktorisation att uppträda åtminstone

inför underrätt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det i lagförslaget

använda uttrycket »allmänneiigen brukas som rättegångsombud»

bör förtydligas så, att det klart återger kommitténs i denna fråga uttalade

uppfattning.

I detta sammanhang må nämnas att Sveriges juristförbund anser det erforderligt

att även svenska medborgare med hemvist i något av våra nordiska

grannländer tillägges behörighet att vara rättegångsombud i Sverige.

Beträffande frågan i vilka slag av mål ombud från annat nordiskt

land bör få uppträda har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört,

att det kan finnas skäl att göra vissa undantag utöver dem som genast

framstår såsom självklara, exempelvis spionerimål, där man utan vidare

kan utgå från att ingen domstol skulle tillåta utlänning att uppträda såsom

ombud eller försvarare. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att, därest

den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget finnes böra genomföras, allvarliga

betänkligheter synes göra sig gällande beträffande de grövre brottmålen.

Vidare framhåller hovrätten, att innehållet i kommitténs promemoria

närmast ger vid handen, att kommittén avsett att de föreslagna bestämmelserna

endast skulle bli tillämpliga i tvistemål och brottmål. Emellertid

torde rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsombud vara att

tillämpa även i domstolsärenden, jorddelningsmål, expropriationsmål och

vattenmål. Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken torde vidare vara

analogivis tillämpliga i utsökningsmål. Anledning till erinran synes icke

föreligga mot att ombud från övriga nordiska länder i angiven omfattning

erhåller möjlighet att uppträda jämväl i domstolsärenden. Med hänsyn till

övriga här angivna måls speciella karaktär och i avsaknad av närmare utredning

om andra nordiska länders materiella och processuella regler för

dylika mål, kan hovrätten emellertid icke förorda, att ombud från dessa

länder erhåller rätt att vara ombud i mål inför specialdomstol.

Frågan huruvida uppdrag såsom offentlig försvarare eller b iträde

jämlikt lagen om fri rättegång bör kunna ges åt ombud

från annat nordiskt land har behandlats i några remissyttranden. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ifrågasatt, huruvida icke sådant ombud

som avses med lagstiftningen utan betänkligheter kan anförtros även sådana

uppdrag. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att möjlighet

bör finnas att förordna rättegångsombud från annat nordiskt land till

offentlig försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång, även om därvid

en viss återhållsamhet bör iakttagas. Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter,

huruvida icke följdriktigheten bjuder att 5 § lagen om fri rättegång

och —- därest brottmålen icke undantages — 21 kap. 5 § rättegångsbalken

erhåller sådan ändrad lydelse, att möjlighet kan beredas domstol

att förordna behörig praktiserande jurist från annat nordiskt land till bi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

träde enligt lagen om fri rättegång och till offentlig försvarare. Några principiella

betänkligheter synes hovrätten ej möta mot att medgiva eljest med

svenska advokater likställda nordiska jurister dylika förordnanden. Landsfogden

i Norrbottens län ifrågasätter, om ej i de undantagsfall, då särskilda

förhållanden motiverar en dylik anordning, möjlighet bör föreligga att förordna

jämväl medborgare i annat nordiskt land till offentlig försvarare.

En motsatt ståndpunkt intages av poliskammaren i Malmö. Med hänsyn

till den speciella ställning och de befogenheter som tillagts offentlig försvarare

bl. a. under förundersökningen, och även i övrigt av praktiska skäl, anser

poliskammaren att uppdrag som offentlig försvarare under alla förhållanden

bör liksom hittills lämnas endast åt svensk medborgare.

Om rättens lämplighetsprövning har Svea hovrätt anfört,

att det måste förutsättas att prövningen sker i varje särskilt mål och med

hänsyn jämväl till sakens beskaffenhet. Hovrätten ville icke underlåta att

framhålla, att denna diskretionära prövning i vissa fall kan bli ömtålig. Hovrätten

för Övre Norrland har uttalat, att det av promemorian framgår att

kommittén med sin bestämmelse om rättens prövning i varje särskilt fall

avsett en prövning av ombudets lämplighet. Frånsett att en sådan lämplighetsprövning

redan är stadgad i paragrafens första stycke synes, efter ordalagen,

det föreslagna tillägget till andra stycket snarare innebära skyldighet

för domstolen att, innan tillstånd i varje särskilt fall lämnas, företaga

en prövning från andra synpunkter, exempelvis med hänsyn till målets beskaffenhet

och partens domicil. Hovrätten, som förutsätter att den föreslagna

rätten för utländskt rättegångsombud att uppträda inför svensk

domstol endast undantagsvis bör komma att begagnas i andra fall än där

medborgare från ombudets hemland är part, ville för sin del uttala att en

prövningsskyldighet från sist antydda synpunkter framstår såsom påkallad.

Sveriges juristförbiind har yttrat, att den lämplighetsprövning vilken

enligt förslaget tillkommer domstolen visserligen kan bli både svår och

grannlaga men dock ej möter oöverstigliga svårigheter. Mycket kommer att

bero på målets beskaffenhet samt vad vederbörande ombud — som i praktiken

måste vara jurist och verksam som rättegångsombud — tilltror sig

själv.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat att utförligare regler

meddelas till ledning för domstolen vid dess lämplighetsprövning. Vid denna

prövning kan givetvis obundenhet av stela regier ur saklig synpunkt vara

en fördel, men systemet har också påtagliga nackdelar. Såväl för advokaten

som för hans klient är det ofta av vikt alt redan före rättegångens

anhängiggörande kunna med säkerhet bedöma, huruvida advokaten får fungera

som ombud. På detta stadium blir det emellertid understundom ej lätt

för domaren att lämna klart besked därom. En annan olägenhet är att det

förhandsbesked som lämnas om tillstånd att vara ombud naturligtvis icke

får utgöra hinder för domstolen att enligt 12 kap. 5 § rättegångsbalken

avvisa ombudet. Men uppkommer fråga därom, skulle domstolen vid dess

avgörande icke stå så fri och obunden som om något förhandsbesked icke

lämnats.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Kommitténs uppfattning att ömsesidighet på ifrågavarande område

är önskvärd men icke bör vara en nödvändig förutsättning för lagstiftning

delas av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Svea hovrätt vill starkare än som skett i promemorian betona önskvärdheten

av reciprok lagstiftning på området, och enligt hovrätten för övre

Norrland bör en svensk lagstiftning i ämnet icke komma till stånd, förrän

förslag föreligger från övriga nordiska länder och — där så finnes påkallat

av reciprocitetshänsyn — försök gjorts att sammanjämka de skilda ländernas

ståndpunkter. Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat, att

det för Sveriges del knappast finnes anledning att göra någon ändring,

såvida man ej kan räkna med att ungefärligen samma rättigheter i de andra

nordiska länderna ges åt svenska praktiserande jurister.

Sveriges juristförbund förutsätter vid sin tillstyrkan av förslaget bestämt,

att full reciprocitet åvägabringas. Därvid måste också tillses att de vid de

statliga förvaltningarnas kanslier anställda ombudsmännen samt bankjurister,

försäkringsjurister och övriga i enskild tjänst anställda jurister, vilka

i Sverige ofta uppträder i civilprocesser, tillerkännes motsvarande behörighet

i grannländerna. Dessutom måste svenska rättegångsombud äga att

uppträda vid samtliga över- och underrätter i de nordiska grannländerna.

Förbundet vill sålunda bestämt motsätta sig den ordningen att exempelvis

en dansk eller norsk advokat må nyttjas som rättegångsombud i hovrätt

och högsta domstolen i Sverige, medan en svensk advokat på grund av

föreskrifter i Danmark och Norge om särskilda prov icke må uppträda vid

överrätter. Reciprocitet härvidlag är enligt förbundet en nödvändig förutsättning

för att lagändringen skall fylla sitt huvudsyfte att likställa de

olika ländernas jurister. Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner en nödvändig

förutsättning vara att liknande lagstiftningsåtgärder samtidigt vidtages

i övriga nordiska länder. Landsfogden i Malmöhus län, åklagarmyndigheten

i Hälsingborg, poliskammaren i Hälsingborg och länsstyrelsen i

Norrbottens län har intagit samma ståndpunkt.

Ett par remissinstanser har övervägt reformer av mindre räckvidd än den

av kommittén föreslagna. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om

det icke hade varit tillräckligt att lagfästa det nuvarande systemet,

enligt vilket den utländske advokaten uppträder som biträde

åt det inhemska ombudet. Sveriges advokatsamfund anser det önskvärt,

att en sådan lagändring genomföres att advokat från annat nordiskt land

uttryckligen tillerkännes rätt att inför svensk domstol biträda det svenska

rättegångsombudet vid talans utförande. En förutsättning härvidlag bör

givetvis vara att motsvarande rätt tillerkännes svensk advokat i de övriga

nordiska länderna. I övrigt avstyrker samfundet den ifrågasatta lagändringen.

— Häradshövdingen i Torneå domsaga anser det önskvärt, att möjlighet

beredes i riket bosatta medborgare från de övriga nordiska länderna

att efter rättens prövning härstädes uppträda såsom rättegångsombud.

Även om den praktiska betydelsen härav icke vore så stor, är det dock

tänkbart att en sådan möjlighet någon gång komme att utnyttjas. En

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956 15

sådan anordning synes häradshövdingen mera motiverad än kommitténs

förslag.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört behandlades vid ett nordiskt justitieministermöte

i Stockholm i december 1953 frågan om att i olika rättsliga

hänseenden med det egna landets medborgare likställa medborgare i övriga

nordiska länder, varvid även upptogs frågan om att medborgare i nordiskt

land skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land än

hemlandet föra annans talan.

Med nu gällande bestämmelser äger medborgare i annat nordiskt land

icke föra talan såsom rättegångsombud vid svensk domstol. Enligt 12 kap.

2 § andra stycket rättegångsbalken fordras nämligen, att ombud skall vara

svensk medborgare med hemvist inom riket. Kommittén har nu funnit, att

denna behörighetsregel i viss mån bör kunna begränsas då det gäller medborgare

i något av de övriga nordiska länderna, och har föreslagit, att till

lagrummet fogas ett undantagsstadgande av innehåll att, om rätten så prövar

lämpligt, även den som i annat nordiskt land allmänneligen brukas

som rättegångsombud skall kunna föra annans talan vid svensk domstol.

Vad kommittén sålunda föreslagit har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.

Under remissbehandlingen har på flera håll givits uttryck åt den uppfattningen

att något praktiskt behov av den ifrågasatta lagändringen knappast

är för handen. Detta innebär enligt min mening en underskattning av

reformens betydelse. Särskilt i rikets gränstrakter torde det ej sällan kunna

bli aktuellt att anlita ombud från ett grannland, om möjlighet därtill öppnas.

Betydelsen av en reform på detta område kommer naturligen dessutom

att öka allteftersom samfärdseln mellan länderna tilltager och nya

rättsområden göres till föremål för enhetlig lagstiftning. Det torde alltså

icke vara ihotiverat att upprätthålla ett ovillkorligt förbud mot att den som

är utlänning eller den som har hemvist utom riket anlitas som ombud.

Då det alltså gäller att möjliggöra undantag från gällande lagregel, kan

det i och för sig framstå som naturligt att de nordiska länderna, i likhet

med vad som skett på vissa andra områden inom lagstiftningen, får en särställning.

Emellertid skulle reformen genom den av kommittén föreslagna

begränsningen till personer som allmänneligen brukas som rättegångsombud

i något av de nordiska länderna enligt min mening bli onödigt snäv.

Sålunda kan det stundom vara skäligt att såsom rättegångsombud vid

svensk domstol godtaga t. ex. en här i riket bosatt medborgare i annat nordiskt

land eller en i ett sådant land bosatt svensk medborgare, även om

han icke allmänneligen brukas som ombud i annat nordiskt land.

Det kan vidare icke anses uteslutet, att en part i mål av speciell karalttär,

t. ex. sjömål eller mål vari främmande rätt skall tillämpas, önskar

såsom ombud anlita en expert från ett utomnordiskt land, och ett sådant

önskemål kan vara fullt legitimt. Här i riket bosatta utlänningar som ej

är medborgare i något av de övriga nordiska länderna synes icke heller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

under alla förhållanden böra förvägras att föra annans talan inför domstol.

Övervägande skäl torde alltså tala för att man tager steget fullt ut och

gör det möjligt att i särskilda fall frångå huvudregeln, att ombud skall

vara svensk medborgare med hemvist inom riket, utan att uppställa några

formella begränsningar med avseende å medborgarskap eller hemvist eller

annan anknytning till visst främmande land.

När någon anmäler sig som rättegångsombud, har rätten enligt 12 kap.

2 § första stycket rättegångsbalken att pröva om han med hänsyn till redbarhet,

insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig att vara ombud i

målet. En sådan prövning skall självfallet ske också om annan än en här

i riket bosatt svensk medborgare vill uppträda som ombud. Det kravet

måste naturligen i främsta rummet uppställas, att den som vill föra annans

talan måste kunna till fullo förstå svenska språket och även utan svårighet

kunna göra sig förstådd vid domstolen i fråga. Till följd av detta självklara

krav kan det endast undantagsvis komma i fråga att som ombud godtaga

annan än nordbo. Det är vidare alltid nödvändigt att ställa stora krav

på ett ombuds insikter. Såsom kommittén framhållit och flera remissinstanser

understrukit bör det därför i regel icke ifrågakomma att såsom ombud

godtaga annan utlänning än den som avlagt juridisk examen, har erforderlig

kännedom om svensk rätt och härutöver besitter vana vid att föra annans

talan inför domstol.

Utöver den behandlade prövningen av ombudets kvalifikationer är det

nödvändigt att även utifrån andra synpunkter pröva, huruvida det är lämpligt

att en utlänning som anmäles som ombud skall få uppträda i målet. Även

om utlänningen uppfyller alla rimliga krav med hänsyn till redbarhet, insikter

och tidigare verksamhet, kan det nämligen föreligga giltiga skäl att

eke godtaga honom som ombud. En bestämmelse om att rätten har att

pröva, huruvida det är lämpligt att annan än svensk medborgare med hemvist

inom riket brukas som ombud, kan därför icke undvaras. Vid denna

lämplighetsprövning bör i första hand målets särskilda beskaffenhet beaktas.

Sålunda bör t. ex. i mål om spioneri eller andra liknande brott annan

än här i riket bosatt svensk medborgare icke tillåtas vara ombud eller försvarare.

En annan omständighet som förtjänar att särskilt beaktas är var

ombudet har sitt hemvist. Detta är av betydelse i flera olika hänseenden.

Man bör sålunda beakta möjligheten att nå ombudet med stämning och

även vilka möjligheter som kan finnas att få verkställighet på en eventuell

mot ombudet riktad dom å enskilt anspråk eller ansvar. Det är givet

att denna bedömning stundom kan bli besvärlig men svårigheterna lärer

icke vara oöverkomliga. Med hänsyn till gällande delgivningsregler är det

vidare nödvändigt att, om man icke kan nå ombudet med delgivningar

inom riket samt parten icke föreskrivit att delgivning skall ske med honom

personligen, man måste kunna hysa det förtroende till den som skall brukas

såsom ombud att delgivningar med honom kan ske genom att delgivningsförsändelsen

sändes till honom i brev med begäran om skriftligt er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

17

kännande av mottagandet. I lagtexten synes mig det nu anförda böra komma

till uttryck genom en föreskrift att rättens nu ifrågavarande lämplighetsprövning

skall ske med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga

omständigheter.

Det ankommer på rätten att självmant pröva, huruvida den som vill

uppträda som ombud skall tillåtas göra detta. Därest rätten finner sig böra

avvisa ombudet, har den att meddela beslut härom. Sådant beslut kan enligt

redan gällande bestämmelser i förekommande fall överklagas i högre

rätt.

Under remissbehandlingen har från olika håll framförts förslag om att

ombud från annat nordiskt land även borde kunna förordnas till offentlig

försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång. Vad sålunda föreslagits

har icke sådant nödvändigt samband med den här i övrigt behandlade

frågan att jag finner anledning att i detta sammanhang upptaga de

därmed förenade spörsmålen, vilka delvis torde vara av sådan art att de

fordrar närmare utredning.

Även om det naturligen i och för sig är önskvärt att en lagstiftning på

förevarande område blir ömsesidig, delar jag kommitténs uppfattning att

reciprocitet icke bör utgöra någon förutsättning för en svensk lagstiftning.

Om lagstiftningen får den av mig här förordade utformningen, kommer

också reciprocitetssynpunkterna att skjutas mera i bakgrunden än om lagstiftningen

får gälla i förhållande till vissa angivna länder. I detta sammanhang

vill jag emellertid slutligen erinra om att det enligt finsk rätt icke fordras

att rättegångsombud skall vara finsk medborgare eller ha hemvist i Finland.

I Danmark, Norge och Island är, såsom närmare framgår av den föregående

framställningen, läget ett annat. Det kan emellertid framhållas, att

nordiska rådets juridiska s. k. sjumannautskott i ett nyligen avgivet enhälligt

utlåtande som sin uppfattning givit tillkänna, att domstolarna i de nordiska

länderna borde få möjlighet att ulan hinder av eljest gällande bestämmelser

låta advokat (sakförare) från annat nordiskt land uppträda som

ombud. Detta utlåtande torde komma att upptagas till behandling vid nordiska

rådets stundande session.

II. Rätt för domaraspir«mter m. fl. att under tjänstgöring hos advokat

vara rättegångsombud

Gällande bestämmelser

I 12 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att lagfaren domare

i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare

eller utmätningsman ej må vara ombud, med mindre Konungen för

visst mål giver lov därtill, och detsamma gäller enligt 22 § i fråga om rättegångsbiträde.

Även ifrågavarande bestämmelser är på grund av hänvisningar

i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ tillämpliga jämväl å ombud och

försvarare i brottmål.

I detta sammanhang må även beaktas vissa bestämmelser i arbetsordning2

Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 118

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

en för rikets hovrätter och domsagostadgan in. fl. administrativa författningar.

Genom kungörelse den 19 februari 1954 (nr 30) infördes i nämnda

arbetsordning en ny paragraf, betecknad 51 a §, enligt vilken lagfaren befattningshavare

icke må idka advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet

av viss omfattning eller inlåta sig på ekonomiskt förehavande av

viss beskaffenhet. Bestämmelser av enahanda innehåll infördes samtidigt

i domsagostadgan, kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt

och magistrat, stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna

och arbetsordningen för nedre justitierevisionen. Även landsfogde- och stadsfogdeinstruktionerna

innehåller förbud för de däri avsedda befattningshavarna

att driva advokatverksamhet. Däremot finnes icke något motsvarande

förbud stadgat för aspiranter och landsfogdeassistenter i kungörelsen den

12 december 1952 (nr 814) om landsfogdeassistenter in. fl. Ytterligare må

beaktas att gällande bestämmelser i viss utsträckning likställer doinaraspirants

tjänstgöring som biträde åt advokat med domstolstjänstgöring.

Enligt 20 § domsagostadgan gäller sålunda beträffande tingsnotaries behörighet

att mottaga vissa förordnanden, att med tjänstgöring i domsaga må

till en tid av högst sex månader likställas bl. a. väl vitsordad tjänstgöring

under samma tid såsom biträde åt advokat. Detsamma gäller enligt 66 g

arbetsordningen för rikets hovrätter för behörighet att bli antagen till fiskal.

Vissa bestämmelser i 5 § domsagostadgan och 61 § arbetsordningen för rikets

hovrätter förutsätter slutligen, att domaraspirant även efter erhållet

fiskalsförordnande skall äga möjlighet att tjänstgöra som biträde åt advokat.

Kommittén

Kommittén uttalar, att det ur många synpunkter är värdefullt att domaraspiranter

beredes tillfälle att förskaffa sig erfarenhet av advokatyrket. Detta

kan möjliggöras bl. a. på så sätt att domaraspirant under någon tid

tjänstgör som biträde åt advokat. Mot bakgrunden av de bestämmelser i

domsagostadgan och arbetsordningen för rikets hovrätter som i merithänseende

med domstolstjänstgöring likställer tjänstgöring som biträde åt advokat

och med hänsyn till att det icke kan ha varit avsikten att genom 51 a §

sagda arbetsordning förbjuda dylik tjänstgöring har kommittén kommit

till den uppfattningen, att gällande bestämmelser bör tolkas så, att det icke

möter hinder för en domaraspirant att med bibehållande av sin tjänstemannaställning

i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde hos advokat. Kommittén

anser det därför knappast erforderligt att stadgandet omformuleras

för att ge uttryck åt denna innebörd.

Vidare anför kommittén, att en domaraspirant, som i utbildningssyfte

tjänstgör som biträde åt advokat, självfallet bör ha möjlighet att förvärva

erfarenhet även av den del av advokatverksamheten som består i att föra

annans talan inför domstol, eller med andra ord ha möjlighet att uppträda

som rättegångsombud, rättegångsbiträde och försvarare. Avfattningen av 12

kap. 3 § rättegångsbalken är emellertid sådan, att detta synes lagligen icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

möjligt i annat fall än då Konungen för visst mål ger lov därtill. Med hänsyn

till det anförda och som uppenbara olägenheter är förenade med en ordning,

som innebär att Konungens tillstånd även i de fall varom här är fråga

måste inhämtas för varje särskilt mål, synes en lagändring vara påkallad.

Enligt kommittén är olika lösningar därvid tänkbara. Enklast synes del

kommittén vara att Konungens rätt att dispensera från förbudet i 12 kap.

3 § utvidgas så, att Konungen erhåller generell möjlighet att meddela dispens

eller med andra ord att den nuvarande begränsningen av dispensrätten

till visst mål borttages. Kommittén förordar en sådan lagändring. Med stöd

av en dylik regel kan Konungen ge domaraspirant, som under tjänstledighet

tjänstgör som biträde åt advokat, lov att under tjänstledigheten vara

rättegångsombud. Kommitténs förslag innebär att även övriga i samma lagrum

angivna befattningshavare kan erhålla dylikt tillstånd. Kommittén uttalar,

att någon olägenhet ej torde vara förenad med en sådan ordning.

Tvärtom synes det kommittén angeläget att möjligheterna utvidgas också

för befattningshavare å åklagarbanan att komplettera sin utbildning genom

att skaffa sig erfarenhet av de problem som möter en advokat, då han utför

den tilltalades talan. Ej heller i övrigt anser kommittén betänkligheter

möta mot att Konungens dispensrätt ges ett så generellt innehåll som av

kommittén föreslagits. Kommittén förklarar sig utgå från att dispens ej

kommer att meddelas i andra fall än då detta enligt redan nu gällande regler

förutsättes kunna ske eller då det erfordras för att tillgodose det syfte som

föranlett den nu föreslagna lagändringen. Slutligen anför kommittén, att

då dispens beviljas för främjande av befattningshavares utbildning synes i

beslutet därom uttryckligen böra angivas ändamålet med dispensen. Sådan

dispens synes vidare städse böra göras beroende av om befattningshavaren

beviljas tjänstledighet för att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap.

3 § rättegångsbalken.

Yttrandena

Förslaget har i princip vunnit samtliga remissinstansers gillande. Dock

har föreningen Sveriges stads fiskaler ställt sig tveksam till detsamma, såvitt

avser befattningshavare som lämnat aspirantstadiet.

Justitiekanslersämbetct, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, 1955 års domarutredning, föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen

Sveriges landsfiskaler samt Sveriges jurist förbund har tillstyrkt kommitténs

förslag eller lämnat detta utan erinran.

Även riksåklagarämbetet bär tillstyrkt den föreslagna lagändringen. Därvid

har ämbetet emellertid anfört, att förslaget icke synes beröra de egentliga

åklagaraspiranterna, d. v. s. aspiranter å landsfogdeassistentljänst och

extra eller extra ordinarie s. k. ambulerande landsfogdeassistenter, enär

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

dessa enligt ämbetets uppfattning icke är att anse såsom allmänna åklagare

enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Även med denna uppfattning synes det

dock ämbetet lämpligt, att den föreslagna lagändringen genomföres. Ehuru

advokattjänstgöringen huvudsakligen torde vara av intresse för aspiranterna,

borde nämligen möjlighet föreligga även för den som i unga år erhållit

t. ex. en stadsfiskalsassistenttjänst eller en tjänst såsom biträdande

stadsfiskal eller en fast landsfogdeassistenttjänst att i utbildningssyfte

tjänstgöra hos advokat.

Hovrätten för Västra Sverige har funnit den av kommittén föreslagna lagändringen

välmotiverad. Därest erforderligt lov ej kan meddelas genom generellt

tillstånd av Konungen, föreslår hovrätten emellertid, att den myndighet,

som äger bevilja tjänstledighet för att bereda ifrågavarande befattningshavare

tillfälle att i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat,

också tillägges befogenhet att meddela tillstånd för befattningshavaren att

vara rättegångsombud. En liknande ståndpunkt har intagits av hovrätten

för Nedre Norrland, som förklarat sig dela de synpunkter, vilka kommit till

uttryck i promemorian, samt vidare anfört:

Även efter den av kommittén föreslagna ändringen av 12 kap. 3 § rättegångsbalken

blir dock detta lagrum ur förevarande synpunkter alltför restriktivt.

Förslaget torde nämligen innebära, att tillstånd alltid måste i varje

särskilt fall inhämtas av Kungl. Maj :t. Då advokattjänstgöringen förutsättes

ingå som led i vederbörande befattningshavares utbildning synes en

sådan ordning oegentlig. Hovrätten finner betänkligheter ej behöva möta

att den myndighet, under vilken befattningshavaren lyder och på vilken

handhavandet av hans utbildning ankommer, tillerkännes befogenhet att

giva sådant lov varom sägs i lagrummet. Detta bör alltså få sådan avfattning,

att Kungl. Maj:t kan generellt bemyndiga hovrätterna, respektive

riksåklagarämbetet, att i den omfattning och på de villkor i övrigt Kungl.

Maj:t kan vilja föreskriva, meddela underställd befattningshavare, som

önskar för sin utbildning tjänstgöra hos advokat, tillstånd att under dylik

tjänstgöring jämväl föra annans talan vid domstol.

Sveriges advokatsamfund — som i framställningen till Konungen den 4

mars 1955 hemställt om sådan ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken att

generellt, och alltså icke till visst mål begränsat, tillstånd att vara rättegångsombud

eller rättegångsbiträde skulle kunna meddelas i hovrätt tjänstgörande

domaraspirant för tid under vilken han åtnjuter tjänstledighet

för att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat — har icke haft något att

erinra mot att förslaget avser även övriga i lagrummet angivna befattningshavare.

Däremot har samfundet förklarat sig icke kunna tillstyrka den

lagtekniska lösning av frågan som kommittén föreslagit samt härom anfört:

- "¥\

Då syftet med lagändringen uteslutande är att förläna Konungen rätt

att meddela generell dispens under tjänstledighet, som beviljas just för att

bereda vederbörande möjlighet att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat,

är det enligt samfundets mening oriktigt att ändra lagstadgandet så,

att Konungen får laglig rätt att — utan hänsyn till syftet i varje särskilt

fall — meddela dispens från det i lagrummet stadgade förbudet. En sådan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

21

lagändring skulle i realiteten innebära att Konungen tillädes befogenhet att

utan riksdagens medverkan i avsevärd mån avvika från den ordning som

Konungen och riksdagen samfällt funnit i princip lämplig. Den i 51 a §

arbetsordningen för rikets hovrätter införda bestämmelsen innebär rättsligt

sett icke någon tillräcklig garanti mot en alltför vidsträckt tillämpning

av befogenheten att meddela dispens.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har anfört, att det ur många synpunkter

kan anses önskvärt att aspiranter på domar- eller åklagartjänst beredes

möjlighet att tjänstgöra som biträde åt advokat, och att intet hinder synes

föreligga för det framlagda förslaget i fråga om sådana aspiranter. Däremot

har föreningen — såsom förut nämnts — ställt sig tveksam till förslaget

såvitt därigenom skulle medgivas möjlighet för andra än aspiranter att

vara ombud. Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att högt kvalificerade

ämbets- och tjänstemän såväl inom domar- som åklagarbanan skulle

kunna begagna sig av den föreslagna möjligheten för att avlasta arbetsbördan

på en advokatbyrå eller kanske till och med engageras för viss tid med

.huvudsaklig uppgift att utföra talan i ett visst mål inför rätta. Skulle så

ske, synes man kunna ifrågasätta om icke andra synpunkter än utbildningsändamålet

har varit bestämmande vid sökandet av dispens.

Frågan huruvida det i arbetsordningen för rikets hovrätter och domsagostadgan

med flera administrativa författningar meddelade förbudet alt

driva advokatverksamhet utgör hinder för ifrågavarande befattningshavare

att med bibehållande av sin tjänstemannaställning i utbildningssyfte tjänstgöra

som biträde hos advokat, har berörts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet

bär anfört, att någon ändring av de åsyftade stadgandena icke

torde erfordras för att uppnå syftet med kommitténs förslag. Enär dessa

stadganden utfärdats i administrativ ordning, torde nämligen Kungl. Maj:t

kunna dispensera från förbudet samtidigt som Kungl. Maj:t giver domaraspirant

eller annan lov att tjänstgöra som rättegångsombud. Svea hovrätt

har uttalat, att 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter från lagteknisk

synpunkt borde ändras så, att av dess ordalydelse klart framgick att domaraspirants

tjänstgöring i utbildningssyfte hos advokat icke omfattas av

det i paragrafen meddelade generella förbudet för lagfaren befattningshavare

vid hovrätt att driva advokatverksamhet. Med hänsyn till att ett

dylikt förtydligande skulle nödvändiggöra motsvarande ändringar i flera

andra författningar ävensom till den omständigheten att med kommitténs

utan tvekan riktiga tolkning av paragrafens innebörd några olägenheter

i tillämpningen knappast behöver befaras även vid bibehållande av gällande

lydelse, anser sig hovrätten dock kunna underlåta att hemställa om författningsändring

i nu berört avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar också kommitténs uppfattning,

att avsikten med bestämmelsen i 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter

icke kan ha varit att förhindra domaraspirant alt i utbildningssyfte

under tjänstledighet tjänstgöra som biträde åt advokat, men ifrågasätter

huruvida icke i tydlighetens intresse uttryckligt undantag bör stadgas för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

advokatverksamhet i utbildningssyfte. Tillåtelse till dylik verksamhet anser

hovrätten böra lämnas av Kungl. Maj :t. Motsvarande gäller övriga här

berörda bestämmelser. Även hovrätten för Västra Sverige ansluter sig till

kommitténs tolkning av bestämmelsen i 51 a § arbetsordningen för rikets

hovrätter. Hovrätten föreslår emellertid, att stadgandet i förtydligande syfte

omformuleras så att det därav klart framgår att domaraspirant ulan binder

av stadgandet äger i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat.

Samma ståndpunkt intager också hovrätten för Övre Norrland.

Föreningen Sveriges häradshövdingar håller före att avfattningen av de

ifrågavarande bestämmelserna näppeligen lämnar utrymme för en tolkning

i överensstämmelse med kommitténs mening och anser därför en omformulering

av bestämmelserna vara önskvärd.

Ytterligare må nämnas, att en minoritet inom föreningen Sveriges häradshövdingar

(fyra ledamöter av föreningens styrelse) velat föreslå jämväl

sådan ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken, att domar- eller åklagaraspirant

som i utbildningssyfte tjänstgör som biträde åt advokat med

Konungens tillstånd skall kunna förordnas till offentlig försvarare.

Departementschefen

Det är ur flera synpunkter önskvärt att domare och åklagare bar åtminstone

någon erfarenhet av advokatyrket. Sådan erfarenhet kan den som avser

att utbilda sig till domare eller åklagare förvärva bäst genom att en

tid tjänstgöra som biträde åt advokat. Enligt bestämmelser i domsagostadgan

och arbetsordningen för rikets hovrätter likställes också i merithänseende

dylik tjänstgöring i viss utsträckning med tjänstgöring vid domstol.

Om advokattjänstgöringen skall vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt,

måste den omfatta icke blott utomprocessuellt arbete utan även

uppdrag såsom ombud, biträde eller försvarare i rättegång. Emellertid gäller

enligt rättegångsbalken, att lagfaren domare, rättsbildad befattningshavare

vid allmän domstol, allmän åklagare och utmätningsman icke må vara

ombud, biträde eller försvarare, med mindre Konungen för visst mål giver

Jov därtill, och detta förbud gäller även för den som åtnjuter tjänstledighet.

Bortsett från att rätten för Konungen att dispensera från förbudet har tillkommit

för helt andra syften än att möjliggöra för ifrågavarande befattningshavare

att förvärva erfarenhet av advokatyrket är det uppenbart, alt

om dessa måste inhämta tillstånd av Konungen i varje särskilt mål för att

få uppträda som ombud, biträde eller försvarare, det i praktiken icke låter

sig göra för dem att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat. En sådan ordning

är självfallet icke tillfredsställande, och en lagändring bör alltså komma

till stånd.

Den av kommittén föreslagna ändringen av 12 kap. 8 § förslå stycket

rättegångsbalken innebär, att den nuvarande begränsningen av Konungens

rätt att lämna tillstånd för domare och övriga i lagrummet angivna befatt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

23

ningsliavare att vara ombud upphäves, så att Konungen följaktligen tar

möjlighet att icke endast för visst mål ulan generellt dispensera från förbudet

att vara ombud. Ett sådant förslag går emellertid, såsom också anmärkts

frän advokatsamfundets sida, vida utöver syftet med den ifrågasatta

lagändringen. Enligt min mening bör i stället rätten att vara ombud,

biträde eller försvarare uttryckligen göras beroende av att befattningshavaren

under tjänstledighet i utbildningssyfte tjänstgör som biträde åt

advokat. Då advokattjänstgöringen är avsedd att ingå som led i befattningshavarens

utbildning, anser jag vidare onödigt att han skulle behöva inhämta

särskilt tillstånd av Konungen för att under sådan tjänstgöring fä

uppträda såsom ombud, biträde eller försvarare. Därest den myndighet

som har att bevilja befattningshavaren tjänstledighet finner, att denne bör

erhålla tillfälle att för sin utbildning tjänstgöra hos advokat, bör han under

denna tjänstgöring utan särskilt tillstånd ia föra annans talan inför

rätta. Något missbruk av en sådan ordning lärer icke vara att befara. Ur

kontrollsynpunkt torde det vara lämpligt, alt myndigheten i beslutet om

tjänstledighet uttryckligen angiver ändamålet därmed.

Bortsett från de egentliga äklagaraspiranterna, vilka icke omfattas av förbudet

att vara ombud, biträde eller försvarare, torde det i främsta rummet

vara de yngre rättsbildade befattningshavarna vid de allmänna domstolarna

som har intresse av och möjlighet att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.

På grund härav kan det ifrågasättas att begränsa reformen till denna

kategori. Emellertid synes del hinder att förvärva erfarenhet av advokatverksamhet

som följer av stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i lagrummets

nuvarande utformning böra undanröjas även såvitt angår domare,

i synnerhet yngre sådana i lägre befattningar, och motsvarande gäller såsom

riksåklagarämbetet uttalat också om de allmänna åklagarna. Även om utmätningsmännen

i allmänhet icke har behov av att förvärva erfarenhet av

att föra annans talan inför rätta, anser jag icke att de bör undantagas frän

den ifrågasatta reformen.

I enlighet med vad nu anförts vill jag föreslå, att till stadgandet i 12 kap.

3 § första stycket rättegångsbalken att lagfaren domare i eller rättsbildad

befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman

ej må vara ombud, med mindre Konungen för visst mål giver lov

därtill, fogas en bestämmelse att vad nu sagts dock ej skall avse den som,

under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.

På grund av hänvisningar kommer motsvarande att gälla i fråga om rätt

att vara rättegångsbiträde och försvarare.

Under remissbehandlingen av kommitténs promemoria har från ett håll

den tanken framförts, att de befattningshavare om vilka här är fråga under

advokattjänstgöringen jämväl borde få mottaga förordnande såsom offentlig

försvarare. Då en sådan försvarare liksom hittills i princip alltid bör

vara advokat, kan jag icke förorda en sådan reform, .lag vill i delta sammanhang

erinra om att i regel icke heller andra advokatbiträden, som icke

tillhör advokatsamfundet, kan förordnas till offentliga försvarare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

År 1954 infördes i arbetsordningen för rikets hovrätter och domsagostadgan

med flera administrativa författningar bestämmelser, som förbjuder

lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid domstolarna

att bl. a. driva advokatverksamhet, och sådant förbud föreligger även för

landsfogdar och stadsfiskaler enligt de för dem utfärdade instruktionerna.

Då därmed uppenbarligen icke kan åsyftas en tjänstgöring såsom biträde

åt advokat i utbildningssyfte, finner jag det icke nödvändigt att förtydliga

dessa bestämmelser.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

Särskilda övergångsbestämmelser erfordras icke.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars

1956.

N ärvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs,

Enligt lagrådet den 2 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 20 januari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

3 Iiihamj till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 118

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 6 mars 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 januari

1956 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§

rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560246

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:229 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts fnoposition angående inrättande av en civil reservläkarkår. a1 i texten
  2. 1LU 1956:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken. s. 1 i texten