Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen

13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:12, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

1

Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen;

given Stockholms slott den 30 december 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§

vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget innebär, att den som enligt vattenlagen

tillerkänts ersättningskraft för ej förut tillgodogjord vattenkraft beredes

möjlighet att under vissa förutsättningar påkalla leverans av kraften

oavsett att ersättningsbeslutet ej vunnit laga kraft.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen

Härigenom förordnas, att 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen den 28 juni 1918

(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

24 §.

I sammanhang--— för det
samma.

Har föreläggande, som nu sagts,

blivit meddelat, åligge det ersättningstagaren

att inom nittio dagar

efter det vattendomstolens beslut

vunnit laga kraft till vattenrättsdomaren

ingiva bevis, att föreläggandet

fullgjorts. Försummas det, vare ersättningstagaren

pliktig att mot befrielse

från uttagningskostnadens gäldande

i penningar vidkännas minskning

i den honom tillkommande kraften

till så stor del, som av vattendomstolen

prövats i värde motsvara

nämnda kostnad.

Där enligt---till godo.

I sammanhang — — — för detsamma.

Har föreläggande, som nu sagts,

blivit meddelat, åligge det ersättningstagaren

att inom nittio dagar

efter det vattendomstolens beslut

vunnit laga kraft eller, om ersättningstagaren

gör anmälan enligt 33 §

tredje stycket, efter det sådan anmälan

gjorts, till vattenrättsdomaren

ingiva bevis, att föreläggandet fullgjorts.

Försummas det, vare ersättningstagaren

pliktig att mot befrielse

från uttagningskostnadens gäldande i

penningar vidkännas minskning i

den honom tillkommande kraften till

så stor del, som av vattendomstolen

prövats i värde motsvara nämnda

kostnad.

Där enligt ----till godo.

33 §.

I sammanhang med---skall I sammanhang med---skall

börja. börja.

Sådan tid---nämnda dag. Sådan tid---nämnda dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är vattenkraften icke tillgodogjord,

skall tiden räknas från det ersättningsfrågan

slutligen avgjordes samt

må ej sättas längre än för utförande

av erforderliga arbeten skäligen må

anses behövligt.

Till undvikande — — — anordningar

föreskrivas.

Är vattenkraften icke tillgodogjord,

skall tiden, som ej må sättas längre

än för utförande av erforderliga arbeten

skäligen må anses behövligt,

räknas från dagen då det beslut, varigenom

ersättningsfrågan blivit avgjord,

vunnit laga kraft. Vill ersättningstagaren

tidigare komma i åtnjutande

av kraft, vartill han enligt

meddelat beslut är berättigad, mot att

han svarar för den kostnad, som kan

bliva onyttig om beslutet ändras i högre

rätt, göre han anmälan härom till

ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen

bevis, att han hos Konungens

befallningshavande ställt pant eller

borgen för sagda kostnad; och

varde i sådant fall tiden räknad från

det anmälningen skedde. Ersättningstagaren

åge dock icke på grund av

anmälan, som nu sagts, påfordra, att

kraftöverföring skall börja förrän

vattenkraften blivit tillgodogjord vid

ersättningsgivarens anläggning eller,

i fall som avses i 14 §, förrän medgivet

arbete fullbordats.

Till undvikande---anord
ningar

föreskrivas.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 november 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om viss ändring i grunderna för tillhandahållande av ersättningskraft

enligt vattenlagen samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser. Enligt vattenlagen kan i vissa fall annan tillhörig

vattenkraft tvångsvis tagas i anspråk eller åtgärd vidtagas som medför

att annan tillhörig vattenkraft går förlorad. Under vissa förutsättningar

skall ersättningen för den vattenkraft som sålunda tages i anspråk eller går

förlorad utgå i den formen, att motsvarande kraftbelopp tillhandahålles,

regelmässigt genom elektrisk överföring. Dessa förutsättningar angives närmare

i 9 kap. 13 och 14 §§ vattenlagen.

Beträffande tidpunkten för kraftöverföringens början meddelas bestämmelser

i 9 kap. 33 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att i sammanhang

med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft medelst kraftöverföring

viss tid skall bestämmas, inom vilken överföringen senast skall

börja. I andra stycket föreskrives i detta hänseende beträffande förut tillgodogjord

vattenkraft, att tiden skall räknas från den tillträdesdag,

som bestämts genom uppsägning enligt bestämmelserna härom i 9 kap.

58—61 §§, och ej må utan ersättningstagarens medgivande bestämmas längre

än en månad eller, om särskilda förhållanden föranleder därtill, tre månader

efter nämnda dag. Om en sökande med iakttagande av nämnda bestämmelser

tager vattenkraften i anspråk, ehuru vattendomstolens beslut i

kraftersättningsfrågan överklagats, skall sökanden sålunda börja leverera

ersättningskraft inom angiven tid efter tillträdet, oavsett om slutligt avgörande

i frågan då föreligger eller ej. I fråga om icke tillgodogjord

vattenkraft föreskrives i tredje stycket, att tiden skall räknas från

det ersättningsfrågan slutligen avgjordes och ej må sättas längre än för

utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt. I fjärde styc
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

5

ket stadgas att — till undvikande av dröjsmål med kraftöverföringens början—

provisoriska anordningar skall föreskrivas, där så prövas nödigt.

I det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna betänkandet

med förslag till vattenlag har i anslutning till de ifrågavarande

stadgandena anförts bl. a. följande:

När vattenägare förpliktas att avstå vatten, som han för visst ändamål

utnyttjat, är det naturligen av stor vikt för honom, att det avbrott i hans

verksamhet, som måste uppstå under tiden från det hans vattenverk måst

stanna till dess den överförda kraften hunnit installeras och anordningarna

därmed i alla detaljer blivit färdiga, icke må bliva längre än behovet oundgängligen

kräver.---Kan saken icke medhinnas på annat sätt, måste

ersättningsgivaren tillgripa provisoriska anordningar till sin hjälp. Hinner

han ej få kraftstationen färdig, må han sålunda tills vidare hyra kraft från

annat håll eller skapa sådan medelst ångdrift.

Är vattenkraften förut icke tillgodogjord, kan i allmänhet ersättningsgivaren

utan olägenhet få längre tid på sig. Något avbrott i befintlig rörelse

sker icke; självständigt bebyggande av ersättningstagarens fall är icke ifrågasatt

eller skulle åtminstone knappast medhinnas på kortare tid än som

erfordras för den stora kraftstationen. För sådant fall lämnas alltså vattendomstolen

friare händer vid bestämmandet av tiden för överföringens början.

1

Förslag av 1945 års vattenlagssakkunniga. 1945 års vattenlagssakkunniga

har den 12 september 1947 avgivit en promemoria med förslag till vissa ändringar

i vattenlagen.2 I väsentliga delar har denna promemoria föranlett lagstiftning

enligt beslut vid 1952 års riksdag (prop. 1952:52; tredje lagutskottets

utlåtande 1952: 12).

De sakkunniga har i den berörda promemorian upptagit bl. a. frågan om

tidpunkten för kraftöverföringens början vid leverans av ersättningskraft.

Beträffande denna fråga har de sakkunniga framhållit, att de i avseende å

icke tillgodogjord vattenkraft gällande reglerna innebär, att sökanden, om

ersättningsfrågan prövas i flera instanser, kan komma i tillfälle att under

längre eller kortare tid utnyttja den annan tillhöriga vattenkraften utan ersättning.

Förhållandena gestaltar sig i detta hänseende något olika, beroende

på om målet avgöres i ett sammanhang eller om arbetet igångsättes

med stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd. Härom anför de sakkunniga:
I

det förra fallet måste den från ersättningsfrågans slutliga avgörande

löpande tidsfristen utmätas så, att den täcker hela den tid som kan beräknas

åtgå för kraftverkets uppförande (färdigställandet av överföringsanordningarna

inbegripet). Vattendomstolen kan nämligen — även om verkställighetstillstånd

lämnas enligt 11 kap. 67 § — icke förutsätta, att arbetet

skall påbörjas förrän ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord och sökanden

sålunda fått visshet om vilka förpliktelser han i detta hänseende ikläder

1 N. .1. A. II 1919 s. i!07.

2 Promemorian iir undertecknad av justitierådet A. G. Walin, ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare K. .1. B. Andersson, numera direktören N. G. W. Berggren, ledamoten

av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören G. F. Kleman, numera häradshövdingen

K. O. Bihcn, numera generaldirektören .1. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare

G. T. Skoglund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

sig genom att taga tillståndet till kraftverkets uppförande i anspråk. För

övrigt kan ju vattendomstolen aldrig med säkerhet veta, om dess dom kommer

att överklagas. Om verkställighetstillstånd meddelas — eller, där endast

sökanden själv klagar, oberoende av sådant tillstånd — har sökanden emellertid

möjlighet att igångsätta hygget utan att avvakta det slutliga avgörandet

i ersättningsfrågan. Begagnar sig sökanden härav, kan kraftverket

eventuellt bli färdigt att tagas i drift redan innan detta avgörande föreligger;

i varje fall talar sannolikheten för att det blir färdigt vid en tidigare

tidpunkt än då ägaren är skyldig att påbörja kraftöverföringen.

Om kraftverksbygget igångsatts med stöd av särskilt byggnadstillstånd, kan

arbetet vid tiden för kraftersättningsfrågans avgörande ha fortskridit mer

eller mindre långt; eventuellt är anläggningen då redan färdig. Härtill har

vattendomstolen att taga hänsyn vid bestämmande av den tid, inom vilken

kraftöverföringen skall börja. Tiden skall sålunda bestämmas med hänsyn

till de arbeten som till äventyrs ännu återstå. Är kraftverket redan färdigt,

kan det endast vara fråga om särskilda anordningar för överföringen. Även

om den tid, inom vilken överföringen skall börja, utmätes helt kort, kan det

emellertid — enär tiden börjar löpa först då ersättningsfrågan slutligen

avgjorts — till följd av frågans prövning i flera instanser bli möjligt för sökanden

att i flera år utnyttja vattenkraften utan vederlag. Det är huvudsakligen

i dylika situationer som ifrågavarande stadgande i praktiken visat

sig leda till obilliga konsekvenser.

De sakkunniga anger härefter på följande sätt de synpunkter, som enligt

de sakkunnigas mening bör anläggas vid genomförandet av en lagändring:

Att tiden för kraftöverföringens början, när det gäller ersättning för outbyggd

vattenkraft, enligt gällande lag skall räknas från ersättningsfrågans

slutliga avgörande sammanhänger med att överföringen förutsätter särskilda

anordningar, till sin utformning beroende av kraftersättningens storlek,

strömart, spänning och periodtal, platsen för dess tillhandahållande o. s. v.

Lagstiftaren har i detta fall icke velat ålägga ersättningsgivaren att utföra

dylika anordningar i enlighet med en icke lagakraftägande dom och därmed

utsätta honom för risken att — kanske för mycket dryga kostnader — få

vidtaga ändrade anordningar, sedan det slutliga avgörandet fallit. Det kan

också inträffa, att vattendomstolen mot sökandens bestridande föreskriver

ersättning i kraft och att högre rätt, med ändring härav, utdömer ersättning

i penningar; i sådan händelse skulle ju de kostnader, som nedlagts på överföringsanordningar,

bli helt onyttiga. Med hänsyn till nu berörda förhållanden

bör man otvivelaktigt såsom huvudregel bibehålla att den tid, inom vilken

kraftöverföring skall igångsättas, börjar löpa först då målet i denna del

blivit slutligen avgjort. Häri synes man dock kunna göra den modifikationen

till ersättningstagarens förmån, att ersättningstagaren erhåller rätt att,

sedan vattendomstolen (eller vattenöverdomstolen) utdömt ersättning i kraft,

påfordra kraftöverföring enligt de därom meddelade bestämmelserna mot

att han svarar för de kostnader, som kunna bli onyttiga genom ändring av

domen i högre rätt, samt ställer säkerhet för desamma. Givetvis måste därvid

ersättningsgivaren, från det ersättningstagaren anmält sitt anspråk på

kraftöverföring, äga tillgodonjuta en tidsfrist, motsvarande den som eljest

skulle ha räknats från ersättningsfrågans slutliga avgörande.

I överensstämmelse med det anförda har de sakkunniga föreslagit ett tilllägg

till stadgandet i 9 kap. 33 g tredje stycket. Enligt detta tillägg skall,

om ersättningstagaren anmäler att han tidigare än huvudregeln medger vill

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

7

komma i åtnjutande av kraft och visar att han ställt sådan säkerhet som

nyss nämnts, fristen för kraftöverföringens början räknas från det anmälningen

skedde i stället för från ersättningsfrågans slutliga avgörande. Då

avsikten med lagändringen endast är att ge ersättningstagaren möjlighet

att hindra en vederlagsfri exploatering av hans vattenkraft, har i förslaget

vidare stadgats, att ersättningstagaren icke är berättigad att påfordra kraftöverföring

förrän hans vattenkraft blivit tillgodogjord i ersättningsgivarens

anläggning resp. — om ersättningens fastställande att utgå i kraft grundar

sig på 9 kap. 14 § — förrän medgivet arbete fullbordats.

I samband med nu angivna ändringar i 9 kap. 33 § tredje stycket har de

sakkunniga i förtydligande syfte jämkat den nuvarande regeln om att tidsfristen

skall räknas »från det ersättningsfrågan slutligen avgjordes», så att

fristen i stället förklaras skola börja löpa först då lagakraftägande beslut

föreligger (icke då beslut meddelas, som sedermera vinner laga kraft).

De sakkunniga anmärker att förhållandena kan i någon mån kompliceras,

om enligt de föreslagna nya bestämmelserna kraftöverföring kommer att

igångsättas på grundval av ett beslut som sedermera i något avseende ändras

i högre instans. De spörsmål som härvid uppstår anser de sakkunniga

böra överlämnas till rättstillämpningen att lösa. Delvis samma spörsmål

kan uppkomma vid tillämpning av stadgandet i 9 kap. 33 § andra stycket

angående tiden för kraftöverföringens början i sådana fall, då den vattenkraft

som skall ersättas förut är tillgodogjord av ersättningstagaren.

I sakkunnigförslaget har upptagits en särskild övergångsregel, enligt vilken

de nya reglerna i 9 kap. 33 § ej skall bli tillämpliga, där beslut om

ersättningskraft meddelats enligt äldre lag.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas promemoria1 har

förslaget i den del varom nu är fråga lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.

Bland dem som ej haft något att invända mot förslaget märkes

samtliga vattenrätts domare, ett flertal länsstyrelser, svenska vattenkraftföreningen,

riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges advokatsamfund och

svenska landskommunernas förbund.

Vattenöverdomstolen har ställt sig något tveksam till förslaget under

framhållande, att risken för att i förväg till dryga kostnader utförda överföringsanordningar

blir onyttiga, om överinstansen finner sig böra göra ändring

i ersättningsfrågan, icke blivit undanröjd genom de sakkunnigas förslag.

En svaghet med förslaget är även att ersättningstagare med ringa ekonomisk

bärkraft — i allt fall då fråga är om smärre kraftbelopp — på grund

av kravet på säkerhets ställande oftast torde bli urståndsatta att anlita den

anvisade vägen. Vattenöverdomstolen anser det fördenskull böra övervägas,

om icke de obilliga verkningarna av ersättningsregeln skulle kunna undvikas

på annat sätt. Eu tänkbar utväg synes vara att lämna vattendomstol

möjlighet att i målet på yrkande av ersättningstagare meddela särskilda

1 Förteckning över de remissyttranden s nu avgivits med anledning av 1947 års promemoria

återfinns i prop. 1952: 52 s. 20.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Iiungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1956

bestämmelser —• att tillämpas från det vattenkraften tagits i anspråk —

avseende årlig ersättning i penningar för tiden intill dess samtidigt meddelade,

för framtiden avsedda bestämmelser om ersättning i kraft blivit ståndande.

Därest man skulle beträda den väg de sakkunnigas förslag anvisar,

är i allt fall vissa jämkningar i förslaget påkallade. Tillämpningen av modifikationsregeln

bör icke anknytas till en allenast privat anmälan från ersättningstagaren

till ersättningsgivaren. Det äventyr vid bristande fullgörande

av kraftöverföring, som en talan jämlikt 9 kap. 37 § innebär, synes

genom en sådan anordning många gånger kunna sättas ur funktion till följd

av bevisningssvårigheter för ersättningstagaren i fråga om anmälans vederbörliga

mottagande. En medverkan av offentlig myndighet synes vara ägnad

att skapa större reda i modifikationsförfarandet. Vattenrättsdomaren

torde härvid vara det lämpligaste organet. De sakkunniga har icke uttalat

sig i frågan huruvida ersättningstagaren skall ställa säkerhet även för den

ökade uttagningskostnad som kan bli bestämd av överinstans. Vare sig denna

skall gäldas i penningar eller genom minskning av kraftbeloppet, kommer

en ändring att beröra även de under den provisoriska tiden utgående

kraftbeloppen. Den säkerhet för viss i penningar utgående del av uttagningskostnad,

varom förmäles i 9 kap. 24 §, tar sikte endast på den uttagningskostnad

som bestämts i domen. Det torde bli en ofrånkomlig konsekvens

av sakkunnigförslaget, att ersättningstagaren måste ställa säkerhet

även för berörd ökning av uttagningskostnad. — Beträffande den av de

sakkunniga förordade särskilda övergångsregeln bär vattenöverdomstolen

anmärkt, att de nya reglerna i 9 kap. 33 § närmast innebär en extraordinär

verkställighetsform och att det därför icke synes möta betänklighet att de

tillämpas även å beslut enligt äldre lag. I allt fall synes den föreslagna

övergångsregeln vara onödigt obillig gentemot ersättningstagaren och böra

utgå.

Även kammarkollegiet ifrågasätter om icke en regel om tillfällig penningersättning

borde införas. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit

torde ha sitt värde då stora företag står såsom ersättningstagare och tvisten

gäller detaljer i ersättningskraftens utformning. En regel om tillfällig

penningersättning skulle få sin största betydelse beträffande relativt små

kraftbelopp och när tvisten gäller, huruvida ersättningen skall utgå i kraft

eller penningar.

Vattenfallsstyrelsen anser förslaget vara av mindre angelägen art. Styrelsen

framhåller, att det praktiskt taget alltid är fråga om en tillgång, som

utan kraftverksägarens åtgöranden skulle ha legat oräntabel under den tid,

varom fråga är, och troligen lång tid framåt. Någon oförrätt synes då näppeligen

begås mot en ersättningstagare, därför att kraftleveransens påbörjande

uppskjutes till dess lagakraftägande dom föreligger. Styrelsen berör

även den av vattenöverdomstolen väckta frågan om omfattningen av den

säkerhet som ersättningstagaren skall ställa. I detta hänseende anmärker

styrelsen, att tvist kan råda om ersättningstagarens andel i drift- och underhållskostnader,

i det ersättningsgivaren yrkar högre sådan andel än vat
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

tendomstolen utdömt. I händelse denna talan bifalles, bör ersättningstagaren

även för tiden mellan leveransens påbörjande och domen i högre rätt

gälda den högre andelen i dessa kostnader. Pant eller borgen, som av ersättningstagaren

ställes, bör omfatta sådan betalningsskyldighet.

Behandling av frågan vid 1954 års riksdag. Vid 1954 års riksdag väcktes

motioner (I: 348 av herr Velander m. fl. och II: 457 av herr östlund), i vilka

hemställdes om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag. Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över

motionerna (1954: 9), att det av de sakkunniga år 1947 avgivna förslaget i

vissa avseenden, bl. a. såvitt anginge det av motionärerna behandlade spörsmålet,

ännu vore under beredning inom justitiedepartementet. Vidare anförde

utskottet:

Som motionärerna påvisat kan de nu gällande reglerna leda till obilliga

konsekvenser. För att undanröja dessa torde erfordras lagändring. Därvid

synes motionärernas förslag förtjänt att övervägas. Enligt utskottets mening

är det angeläget att frågan snarast bringas till sin lösning. Utskottet

vill emellertid icke förorda att riksdagen redan nu för sin del beslutar lagändring,

enär frågan torde erfordra ytterligare överväganden. Det lämpligaste

synes vara, att riksdagen avvaktar förslag i ämnet från Kungl. Maj :t.

Utskottet förutsätter att sådant förslag kommer att framläggas utan dröjsmål.

Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan, att förevarande motioner

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls av riksdagen.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 33 § vattenlagen

om tidpunkten för början av leverans av ersättningskraft innebär, såvitt

angår ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft, att viss tid — som ej

får sättas längre än för utförande av erforderliga arbeten må anses behövligt

-— av vattendomstolen skall bestämmas, räknat från det ersättningsfrågan

slutligen avgjordes. Såsom de sakkunniga närmare utvecklat medför

denna ordning att i vissa fall avsevärd tid kan förflyta från det sökanden

tager vattenkraften i anspråk till dess kraftöverföringen påbörjas. Till följd

härav kan det inträffa att sökanden under flera år utan gottgörelse utnyttjar

och bereder sig ekonomisk vinning av den ersättningstagaren tillhöriga

rattenkraften.

Först må emellertid framhållas att den gällande lagstiftningen icke synes

stå helt utan möjligheter att motverka det berörda missförhållandet. Enligt

stadgande i 9 kap. 20 § skall vid bestämmande av uttagningskostnaden

bl. a. skälig hänsyn tagas till den nytta som uppkommer för ersättningsgivaren.

Vid prövningen av fråga om uttagningskostnadens storlek torde högre

instans enligt denna grundsats kunna beakta det förhållandet, att ersättningsgivaren

under längre tid varit i tillfälle att utan vederlag utnyttja den

ersättningstagaren tillhöriga vattenkraften.1 Ersättningstagaren kan på så

sätt i efterhand få en viss kompensation för det vederlagsfria utnyttjandet.

Understundom kan ersättningstagaren enligt vanliga grunder för ersättning

.Jfr rättsfall refererat i N. .1. A. 1954 s. .''105 (vattenöverdomstolens dom).

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

göra anspråk på särskild gottgörelse, nämligen när en direkt ekonomisk förlust

på grund av dröjsmålet kan påvisas. Sålunda bör rätt till särskild ersättning

föreligga, därest ersättningstagaren haft planer på ett självständigt

bebyggande av sin falldel och det kan antagas att detta självständiga bebyggande,

om ersättningsgivarens företag ej mellankommit, skulle ha fullbordats

före den tidpunkt då det slutliga avgörandet av ersättningsfrågan

sker.

Under alla förhållanden synes det önskvärt att ersättningstagaren så snart

det utan större olägenheter kan ske kommer i åtnjutande av kraftersättningen

för den vattenkraft som han avstått. De sakkunniga har i detta syfte

föreslagit att i den förut angivna regeln om tidpunkten för kraftöverföringens

början skall göras den modifikationen, att ersättningstagaren erhåller

rätt att påfordra tidigare kraftleverans mot det att han svarar för de kostnader

som kan bli onyttiga genom ändring av domen i högre rätt, samt ställer

säkerhet därför. Såsom anmärkts vid remissbehandlingen är den föreslagna

anordningen behäftad med vissa svagheter. Alternativet att först tillhandahålla

provisoriska penningbelopp och sedan den definitiva kraftersättningen

synes dock ej heller tillfredsställande. Och då de sakkunnigas förslag

i varje fall öppnar möjligheter att påskynda leveransen av kraft, anser

jag mig böra i princip biträda detsamma.

Vad angår den närmare utformningen av förslaget har vattenöverdomstolen

gjort invändning mot att modifikationsregeln såsom de sakkunniga tänkt

sig anknytes till en privat anmälan från ersättningstagaren till ersättningsgivaren.

Invändningen grundas närmast på att bevisningssvårigheter skulle

kunna uppstå för ersättningstagaren i fråga om anmälans vederbörliga mottagande.

Det är emellertid givet att ett igångsättande av kraftöverföringen

under alla omständigheter förutsätter en nära kontakt mellan parterna för

diskussion av olika detaljfrågor. Någon anledning att ur bevisningssynpunkt

föreskriva att anmälan skall göras till myndighet synes ej föreligga. Jag

ansluter mig alltså till de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.

Vattenöverdomstolen och vattenfallsstyrelsen har anmärkt, att den säkerhet

som ersättningstagaren enligt förslaget har att ställa, bör omfatta även

den ökade uttagningskostnad som kan komma att bestämmas i högre rätt,

i den mån densamma belöper på tiden mellan kraftleveransens påbörjande

och domen i högre inslåns. Med anledning härav vill jag erinra om den

grundsats som anses gälla beträffande årlig penningersättning, som fastställts

genom icke lagakraftvunnen dom, nämligen att en sökande som tagit

sitt tillstånd i anspråk är pliktig att tillhandahålla ersättningen enligt den

icke lagakraftvunna domen intill dess densamma ändras i högre instans.1

Om denna grundsats, vilket synes naturligt, tillämpas även å kraftersättning,

bör icke ersättningstagaren av högre instans kunna åläggas att betala

ökad uttagningskostnad, som belöper å tiden före den högre instansens dom.

Under sådana förhållanden finnes ej skäl till utvidgning av säkerhetens omfattning

på det sätt de nämnda remissmyndigheterna ifrågasatt. Emellertid

Jfr prop. 1952: 52 s. 66 och 71.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

bör ersättningstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden i penningar

och som önskar komma i åtnjutande av kraftersättningen innan beslutet

vunnit laga kraft, kunna åläggas att nedsätta belopp eller ställa säkerhet

som avses i 9 kap. 24 §. Enligt den gällande lydelsen av detta stadgande

skall skyldighet att nedsätta belopp eller ställa säkerhet, som där avses, vid

visst äventyr fullgöras inom nittio dagar från det beslutet vunnit laga kraft.

Lagrummet torde böra kompletteras med föreskrift att, därest ersättningstagaren

gör anmälan för utbekommande av tidigare kraftleverans, tiden i

stället skall räknas från det anmälan gjordes.

Om ersättningsgivaren ej godkänner säkerhet, som ersättningstagaren

ställer, ankommer prövningen av säkerhetens tillräcklighet på vederbörande

länsstyrelse (se 14 kap. 8 § vattenlagen).

Enligt vad jag nu anfört vill jag alltså föreslå, att 9 kap. 33 § kompletteras

med en regel av innebörd att, där fråga är om ersättning för icke tillgodogjord

vattenkraft, ersättningstagaren får möjlighet att, om han så önskar,

komma i åtnjutande av ersättningen före det ersättningsbeslutet vunnit laga

kraft mot att han svarar för den kostnad, som kan bli onyttig om beslutet

ändras i högre instans. Förutsättningen skall vara, att han gör anmälan om

sitt önskemål till ersättningsgivaren och vid anmälningen fogar bevis om

att han hos länsstyrelsen ställt säkerhet för denna kostnad. Ersättningstagaren

skall dock icke på grund av sådan anmälan kunna påfordra, att kraftöverföring

skall börja förrän vattenkraften blivit tillgodogjord vid ersättningsgivarens

anläggning eller, där ej är fråga om vattenkraftens tillgodogörande,

förrän medgivet arbete fullbordats. I samband med denna komplettering

av paragrafen torde, såsom de sakkunniga föreslagit, den nuvarande

huvudregeln om att tidsfristen skall räknas från det ersättningsfrågan

slutligen avgjordes jämkas så, att det tydligt framgår, att fristen börjar

löpa först då lagakraftägande beslut föreligger. Ändringarna i 33 §

föranleder därjämte såsom förut nämnts en jämkning av 24 § i samma kap.

Enligt min mening finnes ej anledning att i något avseende begränsa tilllämpligheten

av de nya reglerna, då ersättningsbeslutet meddelats före

ikraftträdandet. I överensstämmelse med vattenöverdomstolens hemställan

har därför någon särskild övergångsregel i ämnet ej upptagits.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§

vattenlagen, avsett att träda i kraft den 1 juli 1956.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

1 Denna bilaga, som iir likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 1 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 25 november 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2b och

33 §§ vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 12 december 1955 avgivna utlåtande över det till

lagrådet den 25 november 1955 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:93 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen. a1 i texten
  2. 3LU 1956:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen. s. 1 i texten