Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling

1956-03-16 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:134, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1956

1

Kr 134

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om

dödande av förkommen handling; given Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen

den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen

handling skall införas regler om ett enklare och snabbare förfarande

för dödande av förkomna livförsäkringsbrev, som icke lyder på högre

belopp än tiotusen kronor. Vidare föreslås att beloppsgränsen för efterlysning

genom bankstyrelses försorg av förkommen bankmotbok höjes från

femtusen till tiotusen kronor. Även i övrigt föreslås vissa jämkningar i reglerna

om efterlysning av sådan motbok. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Xr 131

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen

handling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Har motbok rörande tillgodohavande

hos annan bank än postsparbanken

förkommit, och överstiger ej

insättarens tillgodohavande femtusen

kronor, äge insättaren, där han ej

vill, på sätt här förut är sagt, söka

motbokens dödande, påkalla dess efterlysning

genom bankstyrelsens försorg.

Äskar någon sådan efterlysning,

och lämnar han uppgift om tid och

omständigheter under vilka boken

förkommit, skall efterlysningen, på

sökandens bekostnad, av styrelsen

verkställas genom kungörelse en gång

i allmänna tidningarna och en gång

i tidning inom orten. Har boken icke

inom sex månader från sista kungörandet

tillrättakommit, och förekommer

ej skälig anledning till tvivel om

riktigheten av insättarens uppgifter,

vare han berättigad att utbekomma

sitt tillgodohavande; och äge, efter

det medlen sålunda utbetalts, motboken

ej gällande kraft. 1

Har motbok rörande tillgodohavande

hos annan bank än postsparbanken

förkommit, och överstiger tillgodohavandet

frånsett löpande ränta ej

tiotusen kronor, äge insättaren eller

hans rättsinnehavare i stället för att

söka motbokens dödande på sätt förut

är sagt påkalla dess efterlysning

genom bankstyrelsens försorg.

Begär någon sådan efterlysning,

och lämnar han trovärdiga uppgifter

om tid och omständigheter under vilka

boken förkommit, äge styrelsen

på sökandens bekostnad verkställa

efterlysningen genom kungörelse en

gång i allmänna tidningarna och en

gång i tidning inom orten. Införandet

i allmänna tidningarna skall äga

rum i första numret för januari,

april, juli eller oktober månad. Har

boken icke inom sex månader från

sista kungörandet tillrättakommit

och förekommer ej skälig anledning

antaga att den finnes i behåll, vare

sökanden berättigad att utbekomma

1 Senaste lydelse av 12 § se SFS 1936: 95.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1956

3

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tillgodohavandet; och äge, efter det

medlen sålunda utbetalts, motboken

ej gällande kraft.

Vad i första och andra styckena

stadgas om motbok hos annan bank

än postsparbanken skall äga motsvarande

tillämpning på livförsäkringsbrev,

som icke lyder på högre belopp

än tiotusen kronor. Därvid skall iakttagas
att

efterlysning en skall ankomma

på styrelsen för det försäkringsbolag,

där försäkringen tagits, eller, om

den tagits hos utländsk försäkringsans

t alt som äger driva försäkringsrörelse

här i riket, på generalagenten,

samt att, om försäkringsfallet ännu

icke inträffat, i stället för vad i

andra stycket sägs om rätt för sökanden

att utbekomma tillgodohavandet

skall gälla att sökanden är berättigad

att erhålla nytt försäkringsbrev; och

äge, sedan det nya försäkringsbrevet

utställts, det förkomna försäkringsbrevet

ej gällande kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957 och skall gälla jämväl

motbok eller försäkringsbrev, som

förkommit före lagens ikraftträdande.

Är motbok vid lagens ikraftträdande

efterlyst i enlighet med äldre

bestämmelser, skola dessa fortfarande

tillämpas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1936

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förenklat

förfarande vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev m. m. och anför

därvid följande.

Vid upprepade tillfällen under senare år har från försäkringshåll förslag

väckts att beträffande dödning av förkommet livförsäkringsbrev införa ett

enklare förfarande än det som anvisas i lagen den 8 april 1927 om dödande

av förkommen handling. Frågan har uppmärksammats även av riksdagen.

Sålunda anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse den 30

juni 1945, nr 531, om utredning angående ett förenklat förfarande vid dödande

av förkommet livförsäkringsbrev lydande å mindre belopp samt om

framläggande för riksdagen av det förslag, som kunde föranledas av denna

utredning.

Frågan har därefter tagits upp till behandling i en inom justitiedepartementet

i september 1954 upprättad promemoria, över promemorian har efter

remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, försäkringsinspektionen,

svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling, i

det följande kallad mortifikationslagen, må med vissa undantag handling,

vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande

av annan förpliktelse, dödas på begäran av den som förlorat handlingen,

såframt det kan antagas att handlingen förstörts eller eljest förkommit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1956

Förfarandet vid dödande av handling är i huvudsak följande. Ansökan om

dödande av handlingen skall, skriftligen avfattad, ingivas till rätten i den

ort där förpliktelsen skall fullgöras eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt som är den förpliktades allmänna forum. Vid ansökningen

skall fogas avskrift av handlingen eller sådan uppgift om dess innehåll

som är nödig för dess säkra igenkännande. Det åligger sökanden att såvitt

möjligt om ansökningen underrätta envar vilken såsom gäldenär, löftesmän

eller eljest är förpliktad på grund av handlingen. Innan rätten meddelar

beslut i saken, kan rätten förelägga sökanden att förebringa utredning

om viss omständighet som finnes kunna inverka på saken. Därvid kan förhör

under sanningsförsäkran äga rum med sökanden. Om sökanden visat

sannolika skäl att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit,

utfärdar rätten offentlig stämning, som anslås i rättens kansli och genom

rättens försorg införes i allmänna tidningarna ävensom, där rätten prövar

lämpligt, i tidning inom orten. Införandet i allmänna tidningarna skall äga

rum i första numret för januari, april, juli eller oktober månad. I stämningen

utsättes en dag för ansökningens fullföljande. Denna dag skall bestämmas

så, att den infaller mellan ett och två år efter kungörandet i allmänna

tidningarna. Stämningen skall innehålla beskrivning av handlingen och tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll,

han bör göra anmälan därom hos rätten sist å den för ärendets fullföljande

utsatta dagen. Om ansökningen ej fullföljes å nämnda dag, är den förtallen.

Innan en fullföljd ansökan företages till slutligt avgörande, skall rätten

förelägga sökanden att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga

stämningens utfärdande inträffat någon omständighet som kan tjäna

till upplysning i saken, t. ex. att ränta eller vinstutdelning uppburits eller

att krav eller påminnelse skett hos gäldenären. Därefter prövar rätten, om

någon omständighet förekommit som utvisar att handlingen finnes i behåll

eller giver skälig anledning att antaga detta. Om så ej är fallet, blir handlingen

genom rättens beslut dödad. Detta medför att sökanden, utan hinder

av att handlingen ej kan företes, kan göra gällande den rätt som kunnat

grundas på handlingen. Vidare blir den som är förpliktad att fullgöra vad

i handlingen utfästs skyldig att utfärda en ny handling som svarar mot den

dödade.

Mortifikationslagen innehåller speciella regler om ett förenklat dödningsförfarande

för bankmotböcker å högst femtusen kronor (§ 12). I stället för

att begagna den nyss angivna proceduren med anlitande av domstol kan

den som förlorat en dylik motbok enligt dessa bestämmelser påkalla dess efterlysning

genom bankstyrelsens försorg. Sökanden skall därvid lämna uppgift

om tid och omständigheter under vilka motboken förkommit. Efterlysning

verkställes på sökandens bekostnad av bankstyrelsen genom kungörelse

eu gång i allmänna tidningarna och eu gång i tidning inom orten. Om motboken

icke kommit tillrätta inom sex månader från sista kungörandet och

det ej förekommer skälig anledning till tvivel om riktigheten av sökandens

uppgifter, är han berättigad att utbekomma sitt tillgodohavande. Sedan

medlen sålunda utbetalats, äger motboken ej längre gällande kraft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1956

Dansk och norsk rätt

Den danska lagstiftningen upptager i 11 § lagen nr 299 den 26 november

1931 om Statsanstalten för Livsforsikring en särskild regel om dödande av

livförsäkringsbrev. Stadgandet lyder:

Er en forsikringspolice bortkommet, kan Statsanstaltens bestvrelse på bogsering

af den, som för bestyrelsen har godtgjort sin adkomsl til policen,

med 6 måneders varsel indkalde ihsendehaveren til åt melde sig. Indkaldelsen,

der sker ved bekendtgprelse i Statstidende i det förste nummer i et

fjerdingår, skal indeholde en tilstrsekkelig betegneise af policen, derunder

navnet på den forsikrede (den, på hvis liv forsikringen er tegnet). Dersom

ingen efter sådan bekendtgörelse melder sig, er policen ugyldig, og bestyrelsen

udleverer da vedkommende en ny forsikringspolice. De med indkaldelsen

forbundne omkostninger udredes af den, der har begseret den ivserksat.

Melder nogen sig efter bekendtgörelsen, og kan mindelig ordning ikke opnås,

kan en ny police ikke krseves udstedt, forinden de anmeldte kravs indbyrdes

berettigelse er afgjort ved dom.

Foranstående bestemmelser medfprer ikke i övrigt nogen indskrsenkning

i adgangen til åt spge en livsforsikringspolice mortificeret ved dom i medför

af lov nr. 145 af 13. april 1938 om mortifikation av vserdipapirer.

Motsvarande regler gäller enligt 51 § nämnda lag beträffande livförsäkringsbrev

i enskilda danska och utländska försäkringsbolag.

Hänvisningen i 11 § sista stycket till möjligheten att erhålla mortifikation

»ved dom» avser §§ 1—9 i den allmänna danska mortifikationslagen,

som kan sägas utgöra en motsvarighet till 1927 års svenska inortifikationslag.

I

I norsk rätt regleras förfarandet vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev

i § 114 andra stycket lagen den 6 juni 1930 om forsikringsavtaler.

Denna bestämmelse lyder:

Er forsikringsbrevet kommet bort, kan selskapet med tre måneders varsel

innkalle den mulige innehaver med den virkning, åt forsikringsbrevet trer

ut av kraft og nytt forsikringsbrev kan utferdiges om ingen melder sig.

Innkallelsen skal bekjentgjöres i Norsk Kunngjörelsestidende (Norsk Lysingsblad)

og i minst et annet blad som er almindelig lest på det sted, hvor

forsikringstageren bor eller sist hadde sin bopel her i riket.

Såsom villkor för dödning av försäkringsbrev uppställes i denna bestämmelse

att brevet har »kommet bort», och detta måste försäkringsanstalten

förvissa sig om innan bolaget inkallar brevets eventuelle innehavare. I allmänhet

torde i detta avseende vara tillräckligt, att den siste kände innehavaren

av brevet utfärdar en skriftlig försäkran av innehåll att brevet

varit försvunnet en viss tid utan att han vet var det finns samt att han

icke överlåtit eller pantsatt brevet eller på annat sätt disponerat över detsamma.

För den händelse anstalten av en eller annan orsak icke anser

sig kunna medverka till att ett förkommet livförsäkringsbrev dödas enligt

det enkla förfarande som försäkringsavtalslagen medger, kan försäkrings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956

7

tagaren söka »bevilling» hos justitiedepartementet och därefter anlita ett

särskilt domstolsförfarande i enlighet med § 2 lagen den 6 mars 1869 om

visse Heftelsers Udslettelse af Pantebögerne samt angaaende Mortifikation.

Från norska utrikesdepartementet har upplysts att efter försäkringsavtalslagens

ikraftträdande den 1 januari 1931 blott 2 å 3 ansökningar förekommit

om medgivande till dödning av livförsäkringsbrev i enlighet med 1869

års lag.

Enligt inhämtade upplysningar utgör kostnaderna för det förenklade dödningsförfarandet

per ärende 3 å 4 kronor i Danmark och omkring 20 kronor

i Norge. Enligt uppfattning på försäkringshåll har dödningsreglerna i

båda länderna fungerat till allmän belåtenhet för både försäkringstagare och

försäkringsgivare och någon olägenhet har veterligen icke uppkommit för

kreditgivande tredje man.

Nuvarande praxis m. m.

Enligt uppgift av svenska livförsäkringsbolags förening anmäles årligen

omkring 4 200 förkomna försäkringsbrev till livförsäkringsbolagen. Av dessa

torde endast en ringa del bliva föremål för det lagstadgade dödningsförfarandet.

År 1952 inkom sålunda till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, vilka med hänsyn till den förut omnämnda forumregeln i 2 §

mortifikationslagen torde vara de enda domstolar som handlägger ärenden

av förevarande art, sammanlagt ungefär 120 ansökningar om dödande av

livförsäkringsbrev. Motsvarande siffra för vart och ett av åren 1953—1955

utgör 160, 175 och 165.

Rörande livförsäkringsbolagens praxis vid dödande av förkomna livförsäkringsbrev

har uppgivits, att de större försäkringsbolagen anlitar det lagenliga

dödningsförfarandet beträffande försäkringsbrev å belopp överstigande

5 000 kronor eller med högre återköpsvärde än 1 000 kronor, medan

de s. k. folkförsäkringsbolagen sätter motsvarande gränser till 10 000 resp.

3 000 kronor; några enstaka bolag fäster dock icke avseende vid försäkringssummans

storlek utan endast vid återköpsvärdet. I fråga om förkomna

livförsäkringsbrev å belopp understigande angivna gränser uppges

bolagen förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall. Om det på goda

grunder kan antagas att försäkringsbrevet förstörts vid eldsvåda eller vid

annan katastrofartad händelse, torde vederbörande bolag utfärda nytt försäkringsbrev

så snart utredningen om brevets förlust avslutats. I övriga

fafl torde följande åtgärder förekomma. För försäkring som ej har fribrevseller

återköpsvärde utfärdas nytt försäkringsbrev efter utredning om förhållandena.

För annan premieskyldig försäkring utfärdas nytt försäkringsbrev

i vissa fall efter utgången av ett år, i andra fall tidigast tre år efter

anmälan till bolaget. Om fribrev eller försäkringsbrev för slutbetald försäkring

förkommit, utfärdas däremot ej något nytt försäkringsbrev. Inträffar

försäkringsfall utan att nytt försäkringsbrev utfärdats, avgöres allt

efter omständigheterna i vilken ordning utbetalning må ske. Belopp på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 i- år 1956

högst ett eller annat tusental kronor utbetalas mot återbetalningsförbindelse

försedd med borgen som bolaget godkänner. I fråga om betalning av

högst något hundratal kronor erfordras icke borgen. Frånsett en obetydlig

registreringsavgift debiteras icke försäkringstagaren någon ersättning.

Från försäkringshåll har uppgivits, att det icke sällan inträffar att ett

såsom förkommet anmält försäkringsbrev efter någon tid återfinnes. I dessa

fall uppges dock sökanden så gott som undantagslöst ha varit i god tro,

när förlusten anmäldes. Endast två fall av bedrägligt beteende är kända av

livförsäkringsbolagen. Icke i något av dessa fall hade det lagliga dödningsförfarandet

kommit till användning. Det ena fallet vållade förlust för bolaget

i form av dubbel utbetalning.

Som skäl till att det lagstadgade dödningsförfarandet användes endast i

mycket begränsad utsträckning har uppgivits, att detta förfarande är omständligt

och tidsödande — hela proceduren tager omkring 11/2 år i anspråk

— samt att förfarandet är förhållandevis kostsamt för försäkringstagaren,

särskilt när det gäller små försäkringssummor. Av de förkomna livförsäkringsbreven

uppges över tre fjärdedelar vara utfärdade av folkförsäkringsbolag

och lyder å jämförelsevis låga belopp. Från rådhusrätterna i de tre

största städerna har inhämtats att kostnaden per ärende — eventuellt ombudsarvode

icke inberäknat — i allmänhet uppgår till 25 kronor vid Stockholms

rådhusrätt, där gemensam kungörelse för flera ärenden så långt

möjligt utfärdas, 55 å 60 kronor vid rådhusrätten i Göteborg, såvida icke

annonsering skall ske i tidning i Stockholm, då kostnaderna blir väsentligt

högre, och omkring 40 kronor Aid rådhusrätten i Malmö.

Rörande praxis vid dödande av förkommen handling gäller vid Stockholms

rådhusrätt, att sökanden får fylla i ett särskilt formulär med noggranna

uppgifter bl. a. om var den förkomna handlingen förvarats, när och

hur handlingen kommit bort samt huruvida sökanden noggrant letat efter

handlingen. Denna försäkran skall underskrivas på heder och samvete och

tillika innehålla uppgift om att handlingen av sökanden icke överlåtits eller

pantsatts. Den sålunda förebragta skriftliga utredningen anses i allmänhet

vara till fyllest för ett beslut om utfärdande av offentlig stämning, och

törhör under sanningsförsäkran med sökanden anses därför numera i regel

icke erforderligt. Icke heller vid Göteborgs rådhusrätt brukar förhör under

sanningsförsäkran förekomma. Vid rådhusrätten i Malmö brukade fram till

1955 förhör under sanningsförsäkran undantagslöst äga rum. Numera hålles

sådant förhör endast om sökanden icke lämnat närmare uppgifter angående

de omständigheter, under vilka försäkringsbrevet förkommit.

Livförsäkringsbrevs användning såsom kreditobjekt

Om livförsäkringsbrevs användning såsom kreditobjekt har svenska livförsäkringsbolags

förening lämnat följande upplysningar.

Överlåtelse av livförsäkringsbrev torde förekomma så sällan, att man i

praktiken kan bortse från de fall då detta inträffar. Däremot är pantsätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ls proposition nr 134 ur 1956

ning av livförsäkringsbrev en ingalunda ovanlig företeelse. Sådan pantsättning

sker i allmänhet hos det försäkringsbolag som utfärdat försäkringen.

Flertalet livförsäkringsbolag behåller därvid försäkringsbrevet, medan några

bolag i stället förser brevet med eu stämpel om belåningen och återställer

det till försäkringstagaren. Pantsättningen äger i viss utsträckning rum

även hos banker och andra kreditinstitutioner. Därvid underrättas regelmässigt

vederbörande försäkringsgivare om att livförsäkringsbrevet mottagits

såsom pant. Ungefär var femte anteckning om pantsättning avser en

pantsättning hos ett kreditinstitut. I vilken utsträckning livförsäkringsbrev

pantsättes lios enskild tredje man låter sig icke ens uppskattningsvis angiva,

då endast en del av dessa panthavare torde underrätta bolaget om sitt

innehav. Uraktlåtenhet i detta avseende torde vara särskilt vanlig, om livförsäkringsbrevet

icke belånas i egentlig mening utan endast lämnats såsom

stödhypotek, d. v. s. som riskskydd åt långivaren eller borgensmän i

händelse av försäkringstagarens död.

Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålles att redan den omständigheten att

det lagliga dödningsförfarandet av allt att döma icke kominer till användning

i mer än några få procent av samtliga fall utgör ett starkt stöd för de krav

på en reform av detta förfarande, som vid upprepade tillfällen framförts. Som

skäl för en lagändring har främst åberopats att det i mortifikationslagen anvisade

förfarandet är alltför omständligt, tidsödande och kostsamt. Vad kostnadsfrågan

beträffar vill det dock synas, framhålles i promemorian, som om

dess betydelse understundom skulle ha något överdrivits av försäkringsbolagen.

De kostnader om tillhopa ca 25 kronor per ärende som förekommer vid

Stockholms rådhusrätt kan icke anses särskilt höga och torde för övrigt

knappast kunna mera avsevärt nedbringas genom införande av ett enklare

förfarande. Däremot kan det icke bestridas, att det lagliga dödningsförfarandet

ej sällan måste te sig omständligt och tidsödande, i all synnerhet i

sådana fall då försäkringsbrevet förstörts vid en eldsvåda eller därmed jämförlig

händelse. Om det utan olägenhet kan ske, får det därför anses önskvärt

att ett enklare och snabbare dödningsförfarande införes.

I promemorian anföres vidare att man, när man bedömer den kritik som

från försäkringsbolagens sida riktas mot det lagliga dödningsförfarandet,

icke får förbise vad som varit anledningen till att detta förfarande ansetts

böra omgärdas med särskilt starka garantier. Härom uttalas följande.

Det är att märka att, med hänsyn till att livförsäkringsbreven enligt 1927

års försäkringsavtalslag fått karaktären av s. k. presentationspapper och att

de försäkringsbrev som har denna karaktär obestridligen också har stor betydelse

som belåningsobjekt, det ansetts vara av synnerlig vikt att utforma

dödningsreglerna så, att kreditgivande tredje man i görligaste mån skyddas

mot rättsförluster. Det säger sig emellertid självt, att någon risk för kreditgivaren

icke kan uppstå i de fall då han denuntierat försäkringsbolaget om

verkställd pantsältning eller om annan lånetransaktion. Den praktiska bety
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1956

delsen av mortifikationslagens noga utbyggda garantisystem hänför sig följaktligen

till de fall då sådan denuntiation icke skett. I dessa fall skall domstolens

kontroll och kungörelseförfarandet tillsammans ge kreditgivaren ett

så effektivt skydd som möjligt — ett skydd som är behövligt icke blott då

försäkringstagaren-låntagaren handlar direkt bedrägligt utan exempelvis

även när försäkringstagaren avlidit och hans dödsbo saknar kännedom om

lånetransaktionen. Frågan är dock, om det skulle innebära någon egentlig

försämring av detta skydd att i enlighet med det av försäkringsbolagen framförda

och av riksdagen understödda förslaget låta dödningsförfarandet inom

vissa gränser handhavas av försäkringsbolagen själva.

Vad först det moment i garantisystemet beträffar, som utgöres av domstolens

kontroll, är det visserligen sant att endast domstol kan använda den i

mortifikationslagen anvisade utvägen att höra sökanden under sanningsförsäkran.

Sådant förhör anses likväl numera i regel icke erforderligt, enär

den skriftliga utredningen i allmänhet befinnes vara till fyllest för ett beslut

om utfärdande av offentlig stämning. Då man torde kunna utgå ifrån

att försäkringsbolagen, för den händelse förevarande uppgift anförtroddes

dem, icke skulle komma att nöja sig med ett enklare frågeschema än det vid

Stockholms rådhusrätt använda — något som för övrigt under hand bekräftats

—- och då man vidare kan taga för visst att försäkringsbolagen skulle

hänskjuta alla mera tveksamma fall till domstols prövning, synes det moment

i garantisystemet varom nu är fråga knappast bli försvagat genom införande

av ett enklare dödningsförfarande. Vad härefter själva kungörelseförfarandet

angår, är det ur kreditgivarens synpunkt uppenbarligen utan betydelse,

huruvida detta ombesörjes av en domstol eller av en försäkringsan
På

grund av vad sålunda anförts och med stöd av erfarenheterna från

Danmark och Norge synes icke av rättssäkerhetsskäl möta något hinder att,

i analogi med vad som redan gäller beträffande dödning av bankmotböcker,

låta försäkringsbolagen själva åtminstone inom vissa gränser ombesörja dödning

av förkomna livförsäkringsbrev. Då en sådan ordning dessutom torde

utgöra den praktiskt lämpligaste formen för ett enklare och snabbare dödningsförfarande,

föreslås i promemorian att den genomföres.

Rörande tillämpningsområdet för ett förenklat dödningsförfarande anföres

följande i promemorian.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål anförde första lagutskottet i

sitt av 1945 års riksdag godkända utlåtande nr 49, att ett förenklat dödningsförfarande

borde inskränkas till förkomna livförsäkringsbrev lydande

å mindre belopp. Utskottet fann sig dock i dåvarande läge icke böra föreslå

någon gränsdragning i detta hänseende. Visserligen synes man på försäkringshåll,

under åberopande av erfarenheterna från Danmark och Norge, numera

närmast hävda att ett enklare dödningsförfarande borde kunna gälla

samtliga livförsäkringsbrev med karaktären av presentationspapper, oavsett

huruvida breven lyder å högre eller lägre helopp. Med hänsyn till att eu

högsta beloppsgräns bestämts för det enklare förfarande, som enligt mortifikationslagen

må användas vid dödning av bankmotböcker, synes det dock

* och för sig naturligast och lämpligast att, på sätt riksdagen föreslagit, upprätthålla

en motsvarande gräns även i fråga om livförsäkringsbrev. Härför

kan också sägas tala att försäkringsbolagen själva ansett sig böra inskränka

sin vid sidan av lagen utbildade praxis till att gälla blott försäkringsbrev å

lägre belopp.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 13t är 1956

Intar man den ståndpunkten, att ett förenklat dödningsförfarande helst

icke bör få användas beträffande försäkringsbrev lydande över en viss summa,

uppkommer vissa svårigheter, när det gäller att närmare utforma ett

sådant förfarande för de fall då — såsom ofta är förhållandet — en av viss

person tagen större försäkring är uppdelad på flera försäkringsbrev å mindre

belopp. I ett yttrande av den 22 december 1939 över en framställning från

försäkrings juridiska föreningen om införande av ett förenklat dödningsförfarande

anförde försälcringsinspektionen i denna fråga följande:

»Svenska livsförsäkringsbolags förening har utgått från att ifrågavarande

förenklade förfarande skulle tillämpas å förkomna livförsäkringsbrev, lydande

å en försäkringssumma icke överstigande 15 000 kronor. Enligt försäkringsinspektionens

mening torde det icke vara tillfyllest att angiva rnaximeringen

av försäkringsbeloppet på dylikt sätt. Förhållandet är nämligen

ofta_ framför allt beträffande de s. k. stora försäkringarna — att försäk
ringen

uppdelats på flera försäkringsbrev. Om en försäkring å 60 000 kronor

är uppdelad å fyra försäkringsbrev, vartdera a 15 000 kronor, synes ifragavarande

förenklade förfarande icke böra vara tillämpligt å vart och ett av

försäkringsbreven. Detsamma bör givetvis gälla för det fall, att flera sådana

försäkringsbrev, som vid olika tillfällen utfärdats, samtidigt förkommit. Förutsatte

man, att nämnda förfarande kunde tillämpas med avseende på varje

särskilt försäkringsbrev, innebure detta, att grunden till den föreslagna bestämmelsen

om försäkringsbeloppets maximering i förevarande avseende

helt bortfölle. Till undvikande härav torde böra stadgas, att det förenklade

förfarandet endast må tillämpas med avseende på förkomna livförsäkringsbrev

å sammanlagt högst 15 000 kronor. Därest kapitalförsäkring är av det

slag, att enligt försälcringsbrevet utbetalning sker i delposter, bör det avgörande

för tillämpning av det förenklade förfarandet beträffande ett förkommet

försäkringsbrev av'' sådant slag vara, huruvida det sammanlagda beloppet

av posterna överstiger 15 000 kronor. För det fall att två eller flera försäkringsbrev

förkommit samtidigt torde jämväl beaktas, att, därest försäkringsbrevens

sammanlagda försäkringssumma överstiger 15 000 kronor, det

förenklade förfarandet icke kan bliva tillämpligt blott därigenom, att en successiv

begäran om dödande av försäkringsbreven äger rum. I samtliga här

antydda fall avses försäkringsbrev, som utfärdats av ett och samma bolag.»

Svenska livförsäkringsbolags förening har — enligt vad som vidare anföres

i promemorian —- lämnat följande svar på särskild fråga hur föreningen

skulle kunna tänka sig att lösa de svårigheter som dödningsärendenas prövning

genom försäkringsbolagen kan väntas föranleda i sådana fall da för en

och samme försäkringstagare förkommit flera försäkringsbrev'', vilkas sammanlagda

belopp överstiger maximisumman för det enklare dödningsförfarandet:
Vid

närmare övervägande av tanken att sätta en maximigräns för dödande

av förkomna livförsäkringsbrev finner föreningen att komplikationer uppkomma,

därest begränsningen skall gälla förkomna livförsäkringsbrev å

sammanlagt elt visst belopp. Att därvid tillika söka hindra en successiv begäran

om dödande av samtidigt förkomna försäkringsbrev torde ej låta sig

göra, enär eu sådan bestämmelse direkt inbjuder till kringgående. Möjlighet

att kontrollera en uppgift från försäkringstagaren om att allenast törsakringsbrev

understigande maximibeloppet förkommit vid ett och samma tillfälle

torde nämligen knappast föreligga. Enklaste sättet att komma ifrån

nämnda svårigheter torde vara endera att medgiva begäran om dödande av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr LM år 1956

varje försäkringsbrev, vars värde icke överstiger maximibeloppet, eller ock

att medgiva ett enklare dödningsförfarande beträffande livförsäkringsbrev

utan varje beloppsbegränsning såsom skett i Danmark och Norge. Den sistnämnda

metoden är utan tvekan den ändamålsenligaste.

I anslutning till detta uttalande anföres i departementspromemorian att

det väl kan sägas att själva principen om en maximigräns i och för sig borde

ieda till att, då flera försäkringsbrev förkommit för en och samme försäkringstagare,

maximigränsen skulle avse försäkringsbrevens sammanlagda

belopp. Av den gjorda undersökningen får emellertid anses framgå att mycket

stora praktiska svårigheter skulle uppstå vid tillämpningen av en sådan

regel. Den omständigheten att man på grund härav nödgas avstå från densamma

bör dock icke föranleda, att någon maximigräns alls icke införes. Det

må i detta sammanhang betonas, att försäkringsbolagen under alla omständigheter

kan väntas komma att inta en ganska restriktiv hållning vid samtidig

dödning av flera för en viss försäkringstagare förkomna livförsäkringsbrev

samt att bolagen säkerligen skall låta sig angeläget vara att i tveksamma

fall hänvisa sökanden till domstol. Man torde följaktligen våga tillstyrka

en ordning, som icke uttryckligen begränsar bolagens rätt att medgiva

begäran om dödning av varje försäkringsbrev, vars värde ej överstiger

ett visst maximibelopp.

Hur detta maximibelopp skall bestämmas kan, framhålles i promemorian,

vara föremål för delade meningar. Så mycket torde dock av praktiska skäl

lå anses säkert, att gränsen bör hänföra sig till försäkringsbrevets nominella

värde och ej till återköpsvärdet eller något annat, rent försäkringsmatematiskt

beräknat värde. En viss ledning vid maximibeloppets bestämning kan

sokas i det belopp, 5 000 kronor, som enligt 12 § mortifikationslagen gäller

^d dödning av bankmotbok. Med hänsyn till penningvärdets förändring sedan

1936 och i betraktande av övriga omständigheter synes maximigränsen

vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev enligt det tillämnade enklare

dödningsförfarandet kunna sättas till 10 000 kronor.

Beträffande kungörelsetiden vid det enklare förfarandet uttalas i promemorian,

att det icke torde möta några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt

att, i analogi med vad som gäller enligt 12 § mortifikationslagen, bestämma

denna tid till sex månader.

Yttrandena över promemorian

Det i promemorian upptagna förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Svenska livförsäkringsbolags

förening uttalar sin tillfredsställelse över att frågan om ett enklare dödningsförfarande

bringats ett betydelsefullt steg närmare sin lösning. Ett genomförande

av förslaget kommer enligt föreningens uppfattning att för de berörda

försäkringstagarna medföra besparingar såväl i tid som i fråga om

kostnader. Försäkringsinspektionen har ställt sig mera tveksam till förslå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956 13

get. Ehuru inspektionen främst med hänsyn till erfarenheterna av det i

Danmark och Norge tillämpade, förenklade dödningsförfarandet ansett sig

böra tillstyrka förslaget, har den funnit att flera skäl talar emot detsamma.

Sålunda framhåller inspektionen bland annat att behovet av förenklat dödningsförfarande

för livförsäkringsbrev är mindre nu än tidigare, eftersom

den lagenliga dödningsproceduren i praktiken förenklats och förbilligats.

Något förhör under sanningsförsäkran hålles numera i allmänhet icke utan

ärendet behandlas på grundval av skriftliga uppgifter som lämnas på särskilt

formulär. Vid Stockholms rådhusrätt, där de flesta ärendena om dödande

av livförsäkringsbrev handlägges, bär kostnaden kunnat nedbringas

till ungefär 25 kronor. Inspektionen håller vidare före att hänsynen till tredje

man har större tyngd när det gäller dödande av livförsäkringsbrev än då

fråga är om bankmotböcker. Pantsättning .av bankmotböcker förekommer

nämligen, enligt vad inspektionen funnit antagligt, mycket mera sällan än

pantsättning av livförsäkringsbrev, och överlåtelse av bankmotböcker torde

så gott som aldrig förekomma. Som ytterligare skäl mot förslaget framhåller

inspektionen, att en viss stelhet i dödningsförfarandet har den fördelen

att den utgör ett incitament för de personer för vilka ett presentationspapper

förkommit att göra vad de kan för att tillrättaskaffa papperet. En uppmjukning

av reglerna kan bidraga till att det kommer att existera ett större

antal dödade presentationspapper än nu liggande på olika håll. Inspektionen

finner det slutligen ur principiell synpunkt diskutabelt att lägga

prövningen vid ett dödningsförfarande i gäldenärens hand. Den av försäkringsbolagen

nu faktiskt tillämpade ordningen har haft den fördelen att bolagen

vid sin prövning handlat på egen risk, medan enligt förslaget risken

överflyttas på tredje man.

Flera enskildheter i förslaget beröres i yttrandena. Sålunda har försökringsinspektionen

ansett det ligga nära till hands att begränsa det förenklade

dödningsförfarandet till den vanligaste typen av försök ringsbrev, nämligen

sådana som uteslutande avser kapitalförsäkring.

Den i förslaget upptagna beloppsgränsen diskuteras i olika yttranden.

Svea hovrätt håller före att med hänsyn till nuvarande penningvärde och då

ett försäkringsbrevs värde före försäkringsfallet i allmänhet är betydligt

lägre än det belopp varå försäkringen tagits hinder icke möter att bestämma

det högsta beloppet för dödande av livförsäkringsbrev enligt den förenklade

ordningen till det av svenska livförsäkringsbolags förening tidigare föreslagna

beloppet 15 000 kronor. En sådan jämkning av förslaget kan enligt hovrättens

mening icke anses innebära fara för motsättning till blivande lagstiftningsåtgärd

rörande bankmotböckerna, även om höjningen där skulle

stanna vid 10 000 kronor. Liknande synpunkter har anlagts av försäkringsinspektionen

och svenska livförsäkringsbolags förening.

För fall där försäkringsbeloppet utfaller i rater och någon eller några utbetalningar

redan skett har försäkringsinspektionen föreslagit, att storleken

av den enligt brevet återstående betalningsförpliktelsen bär vara avgörande

för tillämpningen av det förenklade dödningsförfarandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1956

Försäkringsinspektionen har framhållit, att då fråga är om utländsk försäkringsanstalt,

som driver livförsäkringsrörelse här i riket, dödningsförfarandet

synes böra anförtros åt vederbörande generalagent.

Vad angår frågan om kungörelsesättet har försäkringsinspektionen föreslagit,

att införandet av kungörelsen i de allmänna tidningarna bör — i enlighet

med vad som stadgas i 6 § mortifikationslagen — ske i första numret

för januari, april, juli eller oktober månad, varigenom det skulle bliva lättare

för tredje man att hålla sig underrättad om gjorda dödningsansökningar.

Departementschefen

Av vad förut anförts framgår att det i lag anvisade mortifikationsförfarandet

endast i mycket begränsad utsträckning anlitas för dödande av förkomna

livförsäkringsbrev. Detta utgör onekligen ett tecken på att förfarandet

för dessa handlingars del icke på tillfredsställande sätt fyller det praktiska

livets behov. De egentliga domstolskostnaderna för dödande av livförsäkringsbrev

är knappast av den storleksordning att de i och för sig kan ha

i nämnvärd mån bidragit till en sådan utveckling. I den mån domstolarna

fordrar personlig inställelse i ärenden rörande dödande av livförsäkringsbrev

kan däremot de sammanlagda dödningskostnaderna, särskilt om sökanden

är bosatt på långt avstånd från domstolens sammanträdesort, stiga

till belopp som kan tänkas göra försäkringstagaren mindre benägen att använda

det legala mortifikationsförfarandet. Till dylika belopp torde de totala

dödningskostnaderna jämväl kunna uppgå, då juridiskt biträde måste anlitas

och sådant icke genom försäkringsgivarens försorg eller eljest står kostnadsfritt

till förfogande. Det sagda gäller i synnerhet då fråga är om dödande

av livförsäkringsbrev på smärre belopp. Även om det sålunda är tänkbart

att dödningskostnaderna i viss mån bidragit till att dödningsinstitutet

delvis kommit ur bruk när det gäller livförsäkringsbrev, är det dock sannolikt

att det är andra omständigheter än kostnadsfrågan som därvidlag i

främsta rummet varit avgörande. Det legala mortifikationsförfarandet tager

regelmässigt omkring 1 1/2 år i anspråk. Under denna tid är försäkringstagaren

i ovisshet om huruvida han någonsin skall bli i stånd att göra sina rättigheter

enligt försäkringsavtalet gällande. Detta förhållande är i förening

med de kostnader och besvär som dödningsproceduren kan förorsaka uppenbarligen

ägnat att minska försäkringstagarens benägenhet att genom fortsatt

premiebetalning hålla försäkringen vid makt. Det lär också stundom förekomma

att försäkringstagare förklarar sig hellre vilja låta försäkringen förfalla

än underkasta sig det legala mortifikationsförfarandet. En sådan effekt

av dödningsreglerna är givetvis föga tillfredsställande. Mot bakgrunden

härav förefaller det naturligt att försäkringsbolagen funnit sig föranlåtna

att i stor utsträckning vidtaga andra åtgärder än de i mortifikationslagen

stadgade för att bemästra den situation som kan uppstå då försäkringsbrev

förkommit. Det torde således föreligga ett behov av att förenkla dödningsförfarandet,

åtminstone för de smärre försäkringarnas del. Närmast kom
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1956

15

mer därvid i fråga att efter mönster av de för bankmotböcker gällande särskilda

dödningsreglerna låta försäkringsgivarna ombesörja dödningen.

Spörsmålet blir då om en sådan förenkling låter sig genomföra utan att

andra intressen obehörigen åsidosättes. Till skillnad från bankmotböcker

användes livförsäkringsbrev i vidsträckt omfattning såsom kreditobjekt.

Hänsyn till långivande tredje man skulle därför kunna tänkas lägga hinder

i vägen för en förenkling av dödningsproceduren. Emellertid lär det förhålla

sig så, att tredje man i ganska betydande omfattning underrättar försäkringsgivaren

om skedda pantsättningar. I den mån så sker, elimineras risken

för att rättsförlust uppstår genom försäkringsbrevets dödande. Fara för

rättsförlust föreligger icke heller i de säkerligen talrika fall där försäkringsbrevet

lämnats som pant för lån hos försäkringsgivaren. Vad angår övriga

fall fungerar till en början stadgandena om straff för bedrägeri och behörighetsmissbruk

som skydd mot medvetet missbruk av dödningsinstitutet.

Till tredje mans skydd verkar också den sannolikhet sprövning av sökandens

uppgifter som måste fordras i ett dödningsförfarande. I detta hänseende

kommer den ifrågasatta procedurförenklingen att medföra en viss försvagning

av tredjemansskyddet i förhållande till gällande rätt, främst såtillvida

att möjlighet att höra part under sanningsförsäkran eller att anställa

vittnesförhör icke kommer att stå till buds i det enklare förfarandet.

I realiteten torde emellertid denna försvagning icke vara särskilt betydelsefull.

De domstolar vid vilka flertalet ärenden om dödande av förkommet

livförsäkringsbrev handlägges nöjer sig nämligen mestadels med skriftlig

utredning såsom underlag för beslut om offentlig stämning. Slutligen utgör

även kungörelseförfarandet en viktig del av tredjemansskyddet. Om förenklingsbehovet

skall kunna tillgodoses, torde en förkortning av kungörelsetiden

icke kunna undvikas. Den försvagning av tredjemansskyddet som må

ligga häri bör dock icke möta nämnvärda betänkligheter, om kungörelseförfarandet

anordnas så, att tredje man med lätthet kan följa förekommande

dödningskungörelser.

Vid den riskbedömning som här är i fråga bör beaktas att det förenklade

dödningsförfarandet i Danmark och Norge haft, såvitt kunnat utrönas, enbart

gynnsamma verkningar. Av intresse är jämväl att de svenska livförsäkringsbolagens

vid sidan av mortifikationslagen utbildade praxis icke lett

till några förluster frånsett enstaka undantagsfall.

Med hänsyn till vad nu anförts förefaller det som om riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt

icke skulle vara av den art, att de bör utgöra hinder för

en förenkling av förfarandet vid dödande av livförsäkringsbrev som icke avser

alltför stora värden. I fråga om övriga försäkringar liksom beträffande

bankmotböcker å högre belopp torde däremot försiktigheten bjuda, att dödningsinstitutet

omgärdas med nuvarande rättssäkerhetsgarantier. Riktigheten

av en sådan ståndpunkt bestyrkes av det faktum att försäkringsbolagen

icke ansett det tillrådligt att åsidosätta det legala mortifikationsförfarandet,

då försäkringsbrev på högre belopp förkommit.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956

Vid vilket belopp gränsen bör sättas kan naturligtvis vara föremål för

meningsskiljaktighet. Det högsta belopp vid vilket försäkringsbolagen ansett

sig kunna förbigå det lagstadgade dödningsförfarandet synes med få

undantag vara tiotusen kronor. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter

torde detta belopp, såsom i promemorian förordats, lämpligen kunna

väljas såsom gräns.

Vad angår den närmare utformningen av det förenklade mortifikationsförfarandet

torde dödningsärendena i analogi med vad som gäller för bankmotböcker

böra handläggas av styrelsen för det försäkringsbolag där försäkringen

tagits. Har försäkringen tagits hos utländsk försäkringsanstalt

som äger driva försäkringsrörelse här i riket bör, såsom försäkringsinspektionen

föreslagit, dödningen ombesörjas av generalagenten.

I enlighet med vad som gäller i Danmark och Norge torde det enklare dödningsförfarandet

böra stå öppet icke blott för försäkringstagaren utan även

för den som styrker sig vara hans rättsinnehavare. Har försäkringstagaren

avlidit, bör exempelvis förmånstagaren eller, om sådan icke insatts, försäkringstagarens

dödsbo kunna påkalla efterlysning av försäkringsbrevet.

Det enklare dödningsförfarandet bör begränsas till den vanligaste typen

av livförsäkring, nämligen den som uteslutande avser kapitalförsäkring.

Denna begränsning torde tillräckligt tydligt framgå, om såsom förutsättning

för förfarandets tillämplighet anges, att det belopp varå det förkomna

försäkringsbrevet lyder icke må överstiga en viss summa.

Såsom villkor för att efterlysning skall ske torde vidare böra gälla, att

sökanden lämnar trovärdiga uppgifter om tid och omständigheter under

vilka försäkringsbrevet förkommit. Detta innebär ett något lägre sannolikhetskrav

än det i mortifikationslagen uppställda. Vilken utredning som bör

fordras beror på omständigheterna. Stundom torde det vara tillfyllest med

sökandens egna uppgifter om hur försäkringsbrevet förkommit, t. ex. då

försäkringstagaren själv begär efterlysning och all anledning saknas att

ifrågasätta hans sanningsenlighet. Sökes efterlysning av försäkringstagarens

dödsbo, kan det å andra sidan vara befogat att skärpa utredningskravet

med hänsyn till det ingalunda ovanliga förhållandet att dödsbodelägare saknar

kännedom om den avlidnes dispositioner. Intyg från de i bouppteckningen

upptagna borgenärerna om att försäkringsbrevet icke pantsatts hos dem

kan i sådana fall vara ett behövligt komplement till sökandens uppgifter.

Någon anledning att befara att försäkringsgivarna icke skall iakttaga tillbörlig

omsorg vid prövning av de lämnade uppgifternas trovärdighet anser

jag icke föreligga. Det må framhållas att enligt allmänna regler en

vårdslös prövning torde kunna ådraga försäkringsgivaren skadeståndsskyldighet.

Någon skyldighet att verkställa efterlysningen bör icke åvila försäkringsgivaren.

Stundom kan det vara befogat att, ehuru efterlysningsförfarandct

formellt synes tillämpligt, likväl hänvisa sökanden till domstol. Så är exem
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 134 är 1956

17

pelvis fallet då sökanden begär dödning av flera försäkringsbrev som icke

vart för sig men väl tillhopa lyda å högre belopp än tiotusen kronor.

I tredje mans intresse bör stadgas att kungörelsen skall införas i allmänna

tidningarna i första numret för januari, april, juli eller oktober

månad.

Sedan kungörelsetiden gått tillända, bör det åvila försäkringsgivaren alt

pröva om skälig anledning finnes till antagande att försäkringsbrevet finnes

i behåll.

I övrigt kan jag ansluta mig till det i promemorian upptagna förslaget,

vilket i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna.

För närvarande gäller enligt 12 § mortifikationslagen, vilket stadgande

tillkom år 1936, att efterlysningsförfarandet för bankmotböcker icke är

tillämpligt, om insättarens tillgodohavande överstiger femtusen kronor. I en

framställning den 13 maj 1954 har svenska bankföreningen hemställt om

höjning av detta belopp till femtontusen kronor. Till denna framställning

har svenska sparbanksföreningen sedermera anslutit sig. Bank- och fondinspektionen

har i yttrande över framställningen förordat en höjning av beloppet

men ansett att gränsen av försiktighetsskäl bör sättas vid tiotusen

kronor. Sparbanksinspektionen har ställt sig tveksam till frågan om höjning

över huvud bör ske.

Den sålunda uppkomna frågan torde lämpligen kunna upptagas till behandling

i förevarande sammanhang. Den förändring som penningvärdet

undergått sedan stadgandets tillkomst motiverar i och för sig en höjning

till mellan tiotusen och femtontusen kronor. Av försiktighetsskäl synes man

dock böra stanna vid tiotusen kronor.

I sin förut berörda framställning har svenska bankföreningen tillika påpekat,

att tveksamhet yppats huruvida löpande ränta skall inräknas i insättarens

tillgodohavande, när det gäller att bedöma om det i 12 § stadgade

efterlysningsförfarandet är tillämpligt. Av praktiska skäl och med hänsyn

till den löpande räntans ringa betydelse i förevarande sammanhang förefaller

det vara mest ändamålsenligt att, såsom bankerna i allmänhet förfar,

bortse från löpande ränta vid prövningen av frågan om förutsättningarna

för efterlysning är för handen. En komplettering av lagstadgandet i detta

hänseende torde därför lämpligen böra göras i detta sammanhang.

Med hänsyn till att det förenklade dödningsförfarandet beträffande bankmotböcker

och försäkringsbrev avser så likartade förhållanden torde de

redan gällande stadgandena i 12 § rörande dödande av bankmotbok böra

jämkas till överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående beträffande

dödning av livförsäkringsbrev.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957. I 2

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad Igdelse av 12 § lagen den 8

april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1,14

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Torsten Johansson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 10 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 17 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen

den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn L. Fredlund.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Iiungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1956

Ltdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den 16

mars 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 februari 1956 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927

om dödande av förkommen handling.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen h a1 i texten
  2. 1LU 1956:25 Första layutskottets utlåtande nr 2ö år 1956 s. 1 i texten