Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

1956-03-16 · 45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:142, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

I

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

1

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken; given Stockholms slott

den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga rättegångsmål och för att

underlätta handläggningen av sådana mål föreslås vissa ändringar i rättegångsförfarandet.

Det föreslås sålunda en uppmjukning av den gällande

regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av åtal som

väckts samtidigt mot någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit

del i samma brott. Enligt förslaget öppnas också möjlighet till deldom i sådana

fall då i en rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Vidare

föreslås vissa jämkningar i reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling

och om den tid inom vilken dom skall meddelas i mål mot häktad.

De föreslagna ändringarna innebär icke någon rubbning av rättegångsordningens

grundprinciper. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 142

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 30 kap. 4 och 7> §§, 43 kap. 11 §,

45 kap. 3 §, 46 kap. 11 §,56 kap. 15 § och 51 kap. 15 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 kap.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid

av sex timmar. Hinna ej alla sålunda

utsatta mål behandlas under dagen

eller kräver ett måls handläggning

mera än en dag, skall sammanträdet

pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd.

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid

av sex timmar. Hinna ej alla sålunda

utsatta mål behandlas under dagen

eller kräver ett måls handläggning

mera än en dag, skall sammanträdet

pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd. Kan handläggningen

av visst mål beräknas taga i

anspråk mera än två dagar må, om

det kan ske utan olägenhet, avbrott

i handläggningen, så länge sammanträdet

pågår, äga rum under högst

två söckendagar i veckan.

Om den-----

förordnar Konungen.

30 kap.

4 §.

Handläggas i en rättegång åtal mot Handläggas i en rättegång flera

flera tilltalade, må dom givas beträf- åtal, må dom givas beträffande nåfande

någon av dem, ehuru handlägg- got av dem, ehuru handläggningen 1

1 Senaste lydelse se beträffande 30 kap. 7 § SFS 1954: 432 samt beträffande 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § SFS 1953:352.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen angående de övriga icke avslutats.

angående de övriga icke avslutats.

Avse åtalen samme tilltalade, må sådan

dom dock ej givas med mindre

synnerliga skäl äro därtill.

7 §•

Innan dom------stat

Då huvudförhandling ägt rum,

skall samma eller sist nästa helgfria

dag överläggning hållas och, om det

kan ske, dom beslutas och avkunnas.

Finnes rådrum för domens beslutande

eller avfattande oundgängligen erforderligt,

må rätten besluta anstånd

därmed; domen skall dock, om ej

synnerligt hinder möter, skriftligen

avfattas och meddelas, då den tilltalade

är häktad, inom en vecka och i

annat fall inom två veckor efter förhandlingens

avslutande. År den tilltalade

häktad, skall domen meddelas

senast inom två veckor. Avkunnas ej

domen vid huvudförhandlingen, skall

den avkunnas vid annat rättens sammanträde

eller ock meddelas genom

att den hålles tillgänglig å rättens

kansli; vid huvudförhandlingen skall

underrättelse givas om tiden och sättet

för domens meddelande.

Avgöres mål — -—-----till

Avkunnande av--------:

gar därom.

Då huvudförhandling ägt rum,

skall samma eller sist nästa helgfria

dag överläggning hållas och, om det

kan ske, dom beslutas och avkunnas.

Finnes rådrum för domens beslutande

eller avfattande oundgängligen erforderligt,

må rätten besluta anstånd

därmed; domen skall dock, om ej

synnerligt hinder möter, skriftligen

avfattas och meddelas, då den tilltalade

är häktad, inom en vecka och i

annat fall inom två veckor efter förhandlingens

avslutande. Avkunnas ej

domen vid huvudförhandlingen, skall

den avkunnas vid annat rättens sammanträde

eller ock meddelas genom

att den hålles tillgänglig å rättens

kansli; vid huvudförhandlingen skall

underrättelse givas om tiden och sättet

för domens meddelande.

parterna.

iv fullföljdshänvisning.

43 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt

möjligt fortgå utan avbrott, till dess

målet är färdigt till avgörande. Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första stycket eller

efter handläggningens början nytt

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott un som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första

stycket, såvitt möjligt fortgå i ett

sammanhang till dess målet är färdigt

till avgörande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse)

viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängligen

erforderligt för utredningen.

Uppskj utes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ng huvudförhandling

hållas, om ej i mål

av sådan omfattning att huvudförhandlingen

beräknas kräva minst fyra

veckor rätten med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synnerliga

skäl att i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten-------

(Föreslagen lydelse)

mindre förhandlingen ägt rum enligt

3 § första stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl

anförts eller kännedom vunnits om

nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt.

Uppskjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

överstiger, då målet efter ett eller

flera uppskov återupptages, den sammanlagda

tid varunder uppskov ägt

rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen

fortsättas; i annat fall

skall ny huvudförhandling hållas.

hans utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon

för flera brott eller åtal mot flera för

att hava tagit del i samma brott, skola

åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må

flera åtal handläggas i en rättegång,

om det är till gagn för utredningen.

Når skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må--—--------

Hava åtal väckts mot någon för

flera brott eller åtal mot flera för att

hava tagit del i samma brott, skola

åtalen handläggas i en rättegång, om

ej rätten finner särskild handläggning

vara lämpligare. Åtal, som

väckts mot flera för skilda brott, må

handläggas i en rättegång, om det är

till gagn för utredningen,

är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som

förenats, åter särskiljas.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall, utan

möjligt fortgå utan avbrott, till dess annat avbrott än som må föranledas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

målet är färdigt till avgörande. Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första stycket eller

efter handläggningens början nytt

viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängligen

erforderligt för utredningen. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för föregående

förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

Äterupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas, om ej i mål

av sådan omfattning att huvudförhandlingen

beräknas kräva minst fyra

veckor rätten med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synnerliga

skäl att i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten —

av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första

stycket, såvitt möjligt fortgå i ett

sammanhang till dess målet är färdigt

till avgörande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med

mindre förhandlingen ägt rum enligt

3 § första stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl

anförts eller kännedom vunnits om

nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt.

Uppskjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för föregående

förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

överstiger, då målet efter ett eller

flera uppskov återupptages, den sammanlagda

tid varunder uppskov ägt

rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen

fortsättas; i annat fall

skall ny huvudförhandling hållas.

— — 15 § sägs.

50 kap.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

är stadgat motsvarande tillämpning; 43 kap. 1—0 och 10—13 §§ är stadom

kallelse till uppskjuten huvud- gat motsvarande tillämpning; om

förhandling och föreläggande för part kallelse till uppskjuten huvudförgälle

dock 14 § i detta kapitel. handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 kap.

15

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och

16 §§ är stadgat motsvarande tilllämpning;

om kallelse till uppskjuten

huvudförhandling och föreläggande

för part gälle dock 14 § i detta

kapitel.

Då mål---------

§•

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

— kapitel stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar

i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

Några år efter det att den nya rättegångsbalken trätt i kraft, visade det

sig att det stundom kunde uppstå svårigheter vid tillämpningen av vissa

bestämmelser i balken. Dessa olägenheter, som framträtt i några mycket

omfattande rättegångar, ledde till att år 1953 ändringar gjordes i dessa

bestämmelser. Genom lagen den 5 juni 1953 om ändrad lydelse av 43 kap.

11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken tillskapades sålunda ökade möjligheter

att, om det i synnerligen vidlyftiga rättegångsmål är nödvändigt med

uppskov under huvudförhandlingen, fortsätta huvudförhandlingen efter uppskovet

i stället för att hålla ny huvudförhandling. Vid tillkomsten av 1953

års lag förutsattes emellertid att de nytillkomna bestämmelserna utgjorde

endast en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av vidlyftiga rättegångar

i avbidan på den allmänna översyn av hithörande bestämmelser,

som ankom på 1951 års rättegångskommitté.

I en den 4 april 1955 avgiven promemoria angående vidlyftiga rättegångar

in. m. (SOU 1955: 10) har rättegångskommittén upptagit frågan om de vidlyftiga

målen till behandling, över promemorian har efter remiss yttranden

avgivits av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen

Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund.

Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden från statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Jag anhåller nu att få taga upp detta ärende till behandling. Det torde

därvid vara lämpligt att, såsom kommittén gjort, först stanna vid spörsmålet

om åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål och därefter

behandla frågan om åtgärder för att underlätta handläggningen av sådana

mål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

I. Åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål

Kommittén

Vad angår tvistemålen framhåller kommittén, att gällande rätt

ger domstolarna ganska stora möjligheter att uppdela handläggningen av

omfattande mål i skilda delar och därigenom motverka uppkomsten av alltför

långvariga huvudförhandlingar. Kommittén erinrar om att 17 kap. 4 och

5 §§ rättegångsbalken innehåller regler som möjliggör att skilda delar av

ett tvistemål avgöres genom deldom eller mellandom och att i 42 kap. 20 §

stadgas att för behandling av del av saken, som må avgöras särskilt, huvudförhandling

må utsättas ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Därjämte erinras om möjligheterna att särskilja mål som kumulerats enligt

14 kap. 6 §. Kommittén framhåller vidare att rätten kan genom en

effektiv förberedelse verka för att huvudförhandlingen i tvistemål ej får

orimligt stora proportioner. Av en utav kommittén utförd undersökning rörande

förekomsten i underrätter och hovrätter av vidlyftiga mål framgår

också att under tiden 1948—1954 förekommit endast tre tvistemål av sådan

storlek, att huvudförhandlingen däri pågått fjorton dagar eller mera. På

grund av vad nu anförts anser kommittén att något behov ej föreligger för

tvistemålens del av ytterligare regler, som syftar till att motverka uppkomsten

av vidlyftiga mål.

I fråga om brottmålen berör kommittén först frågan om möjligheterna

att förbättra förberedelseförfarandet så att detta bättre än hittills tillgodoser

kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén framlägger

emellertid icke nu något förslag i denna del men uttalar att den har för

avsikt att framdeles undersöka behovet av lagändringar beträffande förundersökningen

och därmed sammanhängande spörsmål. Vad som än kan

åstadkommas i detta hänseende kan detta dock enligt kommitténs åsikt ej

påverka behovet av de reformer i övrigt som kommittén nu föreslår.

Kommittén har vidare uppmärksammat den särskilda kategori av de vidlyftiga

målen som utgöres av mål angående s. k. seriebrott, d. v. s. mål vari

åtal väckts mot en eller flera personer för en stor mängd brott av likartad

beskaffenhet. Inom kommittén har övervägts huruvida dylika måls vidlyftighet

skulle kunna nedbringas genom en utvidgad användning av åtalseftergift.

Efter att ha lämnat en redogörelse för vad processlagberedningen

på sin tid anförde i motiveringen till bestämmelserna om åtalseftergift i 20

kap. 7 § framhåller kommittén, att gällande rätt anvisar vissa möjligheter

att genom åtalseftergift nedbringa omfattningen av mål angående seriebrott.

Det synes kommittén som om dessa möjligheter icke alltid tillräckligt

utnyttjats och att åtskilliga mål skulle kunnat bli mindre vidlyftiga om

så skett. Kommittén föreslår därför, att åklagarna på lämpligt sätt får sin

uppmärksamhet riktad på de möjligheter som gällande lag ger till åtalseftergift

vid seriebrottslighet. Någon ändring av hithörande lagbestämmelser

vill kommittén emellertid icke föreslå. Att utvidga användningen av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

åtalseftergift även till sådana fall, då det ej vid förundersökningen på grund

av den misstänktes erkännande eller eljest framstår såsom fullt klart att

den misstänkte begått brottslig gärning, kan enligt kommitténs mening ej i

förevarande sammanhang komma i fråga. Möjligt är, yttrar kommittén, att

i framtiden legalitetsprincipen av straffrättsliga skäl alltmer kommer att få

ge vika för en opportunitetsprincip vid åtalsfrågans behandling och att en

sådan utveckling kan komma att föranleda ett annat bedömande av nu berörda

spörsmål.

Bland åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har

kommittén också övervägt frågan om ändring av reglerna om förening och

särskiljande av åtal. Om kumulation av allmänt åtal stadgas i 45 kap. 3 §.

Väckes samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att

ha tagit del i samma brott, skall enligt lagrummets första stycke åtalen

handläggas i en rättegång. Även i annat fall än nu sagts ma enligt andra

stycket flera åtal handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.

När skäl är därtill, må åtalen åter särskiljas. I tredje stycket stadgas

slutligen, att åtal ej må förenas, med mindre åtalen väckts vid samma

domstol och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tilllämplig.

Enligt 47 kap. 24 § första stycket skall vad i 45 kap. 3 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning beträffande enskilt åtal. I 30 kap. 4 § stadgas,

att om i en rättegång handlägges åtal mot flera tilltalade, dom må givas

beträffande någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke

avslutats. Däremot kan deldom ej meddelas i det fall att mot samme tilltalade

i en rättegång handlägges flera åtal.

Att förening av åtal är obligatorisk i de fall, då åtal samtidigt väckts mot

någon för flera brott, har främst sin grund i de i strafflagen meddelade bestämmelserna

om gemensamt straff vid sammanträffande av brott. Härmed

sammanhänger också, att deldom icke kan meddelas i de fall, da i en rättegång

handlägges flera åtal mot samme tilltalade, medan däremot sådan

dom kan meddelas beträffande någon av flera tilltalade, mot vilka atal handlägges

i en rättegång.

Kommittén anser att regeln om obligatorisk förening av flera samtidigt

väckta åtal mot samme tilltalade och förbudet mot deldom rörande något av

flera i en rättegång handlagda åtal mot samme tilltalade torde ha bidragit

till att flera av de processer, som i förevarande sammanhang uppmärksammats,

blivit så vidlyftiga som varit fallet och därmed även till de olägenheter

som är förenade med dylika processer. Såsom exempel på sådana olägenheter

anför kommittén det fallet, att en person samtidigt åtalas för dels

ett brott som förskyller frihetsstraff och, om den tilltalade är ämbetsman,

därjämte avsättning, och dels ett deklarationsbrott, och att bedömandet av

sistnämnda brott är beroende av anförda taxeringsbesvär. Eftersom rätten

ej har möjlighet att särskilja åtalen eller meddela deldom beträffande det

förstnämnda brottet, måste hela målet förklaras vilande i avbidan på utgången

av taxeringsprocessen.

EU sätt att till någon del avhjälpa dessa olägenheter anser kommittén

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

vara, att med bibehållande av reglerna i 45 kap. 3 § genom ändring av 30

kap. 4 § införa möjlighet till deldom även när i en rättegång flera åtal

handlägges mot samme tilltalade. Man skulle alltså för brottmålens del införa

en ordning liknande den som gäller för tvistemålen. Emellertid har

kommittén funnit att reglerna i 45 kap. 3 § är behäftade med vissa brister,

som ej skulle avhjälpas genom att möjlighet infördes till dylik deldom. Kommittén

har därför ansett det vara lämpligare att i samband med en omarbetning

av 45 kap. 3 § i vissa hänseenden utvidga möjligheterna till handläggning

i skilda rättegångar av flera åtal mot samme tilltalade. Genom en sådan

lagändring skulle i praktiken uppnås detsamma, som skulle vinnas genom

en bestämmelse om deldom. Med hänsyn härtill bär kommittén ej funnit

skäl föreligga till ändring av 30 kap. 4 §.

Reglerna i 45 kap. 3 § fäster enligt kommitténs mening större avseende

vid tidpunkten för de olika åtalens väckande än som i och för sig betingas

av straffrättsliga eller processuella hänsyn. Vare sig åtalen väckts samtidigt

eller ej synes det i allmänhet ur såväl straffrättslig som processuell synpunkt

lämpligast att flera åtal mot samme tilltalade handläggs i en rättegång.

Likaså torde det i regel vara lämpligast att åtal mot flera för att ha

tagit del i samma brott handlägges i en rättegång oavsett tidpunkten för åtalens

väckande. Huvudregeln bör därför vara, att då åtal väckts mot någon

för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott, åtalen skall

handläggas i en rättegång. Denna regel anser kommittén emellertid ej böra

göras undantagslös. Hänsyn bör kunna tagas till omfattningen av utredningen

rörande de olika åtalen. Är processmaterialet osedvanligt omfattande

och kan huvudförhandlingen beräknas pågå flera veckor, synes uppdelning

av åtalen på olika rättegångar i regel böra ske, såvida icke starka skäl kan

åberopas mot en uppdelning, t. ex. att de olika brotten äger nära samband

med varandra. I vissa fall, såsom t. ex. då under huvudförhandlingen befinnes

att hinder föreligger för avgörande av en åtalspunkt, kan kostnadsskäl

tala för att huvudförhandlingen fortsättes beträffande övriga åtalspunkter.

Även andra omständigheter kan föranleda att särskild handläggning

bör ske beträffande någon eller några åtalspunkter. Med hänsyn till de

stora nackdelar som ur skilda synpunkter är förenade med en alltför

långt gående uppdelning av åtalen i nu ifrågavarande fall bör emellertid undantagsregeln

utformas restriktivt. Kommittén föreslår därför, att särskild

handläggning skall kunna ske endast om rätten finner sådan uppenbart

lämpligare.

Med den lydelse av 45 kap. 3 § första stycket som kommittén sålunda

föreslår skulle paragrafens andra stycke komma att avse endast det fall, att

åtal väckts mot flera för skilda brott. Kommittén anser att detta bör uttryckligen

anges i lagtexten och föreslår därför att denna jämkas i enlighet härmed.

Kommittén framhåller att rätten vid bedömande huruvida uppdelning av

åtal bör ske skall taga hänsyn till samtliga såväl processuella som straffrättsliga

omständigheter som kräver beaktande. Vidare uttalar kommittén,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

11

att särskiljande av åtalen bör kunna ske när som helst under rättegången.

Har rätten vid åtalens väckande enligt huvudregeln beslutat om handläggning

i en rättegång av flera åtal, bör rätten alltså senare under rättegången

kunna förordna om särskild handläggning beträffande något eller några av

åtalen, om rätten då finner sådan handläggning uppenbart lämpligare.

Yttrandena

Kommitténs uttalande, att behov ej föreligger för tvistemålens del

av ytterligare regler som syftar till att motverka uppkomsten av vidlyftiga

mål, har ej föranlett några invändningar från remissinstansernas sida. I

detta sammanhang må emellertid nämnas att Stockholms rådhusrätt understrukit

vikten av att förberedelsearbetet, inom de gränser som på grund

av tvistemålens dispositiva karaktär icke kan överskridas, bedrivs med skärpa,

myndighet och kraft i syfte att få tvisteläget noggrant klarlagt och erfoderlig

bevisning angiven. Det kan, yttrar rådhusrätten, antagas att åtskillig

vidlyftighet under huvudförhandlingen kan undvikas genom starkare

processledning än som måhända är den gängse.

Vad angår brottmålen har i flera yttranden understrukits angelägenheten

av att man snarast undersöker vilka möjligheter som finns att genom

ett förbättrat förberedelseförfarande åstadkomma en mera koncentrerad

domstolsförhandling.

Kommitténs ställningstagande till frågan om utvidgad användning av

åtalseftergift har föranlett riksåklagarämbetet, stats åklag ar na i Stockholm

och Göteborg, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges

stadsfiskaler att framhålla att, även om åtalseftergift vid fall av seriebrottslighet

skulle meddelas i något större utsträckning än för närvarande, detta

skulle ha endast ringa eller ingen betydelse för att motverka uppkomsten av

vidlyftiga mål. Riksåklagarämbetet har vidare uttalat, att stadgandet i 20

kap. 7 § första stycket punkt 2 i sin nuvarande utformning icke torde möjliggöra,

att man från åtal utesluter mera än en mindre del av de brott som

förekommer till lagföring. Vill man ändra praxis i fråga om åtalseftergift

vid seriebroltslighet på det sättet, att från åtal skall kunna uteslutas exempelvis

50 brott av 100 eller 10 av 20 är enligt ämbetets åsikt en ändring av

lagrummet nödvändig.

Kommitténs förslag till ändring av reglerna om förening och särskiljande

av åtal har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

sak. Delade meningar råder emellertid om den praktiska betydelsen av en

sådan ändring. Medan föreningen Sveriges stadsdomare anser att utvägen

att särskilja åtal torde vara den effektivaste för att komma tillrätta med

hithörande problem, uttalar Svea hovrätt en varning mot en alltför stark tilltro

till möjligheterna att genom den föreslagna lagändringen minska antalet

vidlyftiga rättegångar.

Beträffande den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmelser i

45 kap. ,1 § har föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt, om icke det

föreslagna undantaget från huvudregeln om handläggning i en rättegång

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

bör utformas ännu mera restriktivt än som skett i kommitténs förslag. Med

hänsyn till den tilltalade och även ur processuell synpunkt anser föreningen

det angeläget, att även i mycket vidlyftiga brottmål samtliga åtal mot

samme person eller mot flera för deltagande i samma brott handlägges gemensamt.

I motsats till häradshövdingeföreningen ifrågasätter Sveriges advokatsamfund

om icke den av kommittén föreslagna lydelsen av 45 kap. 3 §

första stycket onödigt starkt understryker åtalsföreningens principiella företräde.

En förening av samtidigt väckta åtal mot samme tilltalade bör visserligen

framstå såsom huvudregel, men undantagsregeln bör icke ges sådant

innehåll att en alltför restriktiv tillämpning av densamma kan befaras. Om

syftet med lagändringen skall kunna vinnas, anser samfundet det angeläget

att alla möjligheter att genom särskiljande av åtal söka förebygga vidlyftiga

rättegångar verkligen blir tillvaratagna. Fördelen av en koncentration

på varje del för sig överväger nämligen enligt samfundets åsikt vida de

nackdelar som följer därav att särskilt straff bestämmes för ett tidigare

handlagt brott utan beaktande av den brottslighet som må komma till synes

i en senare del. Samfundet anser att rätten bör kunna förordna om åtalens

särskiljande så snart rätten finner denna ordning lämpligare, och samfundet

föreslår därför att ordet »uppenbart» får utgå ur den föreslagna lagtexten.

Vad särskilt angår det fall att fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt

väckta åtal mot en tilltalad som är häktad framhåller samfundet,

att rätten bör fästa största avseende vid den ståndpunkt som i denna fråga

intages av den häktade och hans försvarare. Beträffande den föreslagna lagtextens

redigering ifrågasätter samfundet, liksom även Stockholms rådhusrätt,

om det kommit till klart uttryck att i alla fall av förening av åtal ett

särskiljande av åtalen skall kunna ske när som helst under rättegången.

Hovrätten för Övre Norrland tillstyrker att, när åtal samtidigt väckes mot

någon för flera brott eller mot flera för att de tagit del i samma brott, rätten

får möjlighet att särskilja åtalen, om särskild handläggning finnes uppenbart

lämpligare. För det fall att åtal vid skilda tillfällen väckes mot någon

för flera brott eller mot flera för delaktighet i samma brott bör enligt hovrättens

mening nu gällande regler bibehållas, d. v. s. åtalen bör handläggas

i en rättegång endast om det är till gagn för utredningen. Hovrätten framhåller,

att om åtal som väckts vid skilda tillfällen sammanföres till en rättegång,

resultatet ej sällan blir ett icke önskvärt uppskov med handläggningen

av det eller de första åtalen. Såväl tilltalade som målsägande kan ha ett befogat

intresse av att denna handläggning icke uppehälles i avbidan på behandlingen

av nytt åtal.

Göta hovrätt, som inte har något att erinra mot de föreslagna ändringarna

i 45 kap. 3 §, påpekar att bestämmelserna gäller endast rättegången i

underrätt. För hovrätternas och högsta domstolens del finnes icke någon

föreskrift med möjlighet till särskiljande av åtal i mål, som i lägre rätt

handlagts i en rättegång. Omständigheterna torde dock i vissa fall kunna

vara sådana, att möjlighet till sådant särskiljande även i överrätt är önsk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1956

värd. Hovrätten ifrågasätter därför om icke genom uttryckliga bestämmelser

i 51 och 55 kap. bör angivas, att i fullföljda mål hovrätt och högsta

domstolen skall äga förordna om särskild handläggning.

Departementschefen

Det nya rättegångsförfarande som nu tillämpats i åtta år brukar karakteriseras

såsom byggt på muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa

huvudgrunder för förfarandet har, särskilt bland dem som i praktiken

har att tillämpa rättegångsordningen, vunnit en alltmera allmän anslutning.

Någon rubbning av de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet

bör icke heller ske. Detta hindrar emellertid icke att jämkningar

i detaljfrågor kan visa sig påkallade. Redan vid rättegångsreformens genomförande

förutsattes att rättegångsbalken inom nagon tid skulle kräva

en översyn, grundad på de erfarenheter som framkom vid den praktiska

tillämpningen. För att verkställa en sådan översyn tillkallades år 1951 särskilda

sakkunniga, 1951 års rättegångskommitté. I direktiven för denna

kommitté uttalades att vid utredningen borde, utan någon omprövning av

grundprinciperna för rättegångsordningen, eftersträvas praktiska förenklingar

och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat ett

flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning. Till de

ämnen som kommittén fått i uppdrag att undersöka hör också frågan huruvida

rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till handläggningen

av särskilt vidlyftiga mål. Det hade nämligen visat sig att handläggningen

av mycket omfattande mål kunde erbjuda betydande svårigheter

med hänsyn till utformningen i rättegångsbalken av reglerna om avbrott

och uppskov i huvudförhandling. För att snabbt komma till rätta med dessa

olägenheter genomfördes vid 1953 års riksdag en mindre ändring av rättegångsbalkens

regler om förutsättningar för hållande av fortsatt huvudförhandling

i mål vari uppskov under en påbörjad huvudförhandling blivit nödvändigt.

Lagändringen var att betrakta endast som en tillfällig och begränsad

lösning av de problem som sammanhänger med de vidlyftiga rättegångarna

i avbidan på rättegångskommitténs utredning av frågan.

I den promemoria om de vidlyftiga rättegångarna som rättegångskommittén

nu avlämnat har kommittén sökt att efter två skilda linjer komma till

rätta med de olägenheter som de vidlyftiga målen medför. Kommittén har

sålunda undersökt dels möjligheterna av att införa regler som avser att

motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, dels ock behovet av lagändringar

som kan underlätta handläggningen av sådana mål.

I fråga om tvistemålen har kommittén funnit att det icke föreligger

något behov av ytterligare regler, som syftar till att motverka uppkomsten

av vidlyftiga mål. I likhet med remissinstanserna ansluter jag

mig till kommitténs uppfattning på denna punkt. Med instämmande i vad

Stockholms rådhusrätt i detta sammanhang anfört om betydelsen av en

omsorgsfull förberedelse i mål vari huvudförhandling skall hållas vill jag

framhålla, att förberedelsens uppgift att trygga huvudförhandlingens kon
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1956

centration klart framgår av 42 kap. 6 § rättegångsbalken och även varit

bestämmande för avfattningen av 7 och 8 §§ i samma kapitel, i vilka lagrum

förberedelsens innebörd närmare utvecklas.

Medan förberedelsen i tvistemål och i mål om enskilt åtal äger rum under

rättens ledning, handhaves den i de vanliga brottmålen av åklagare

och polismyndighet under benämningen förundersökning. Kommittén

har i detta sammanhang icke undersökt möjligheterna att genom ett förbättrat

förberedelseförfarande i brottmål i högre grad än för närvarande

tillgodose kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén uttalar emellertid

att den har för avsikt att framdeles ägna uppmärksamhet häråt. Denna

fråga är uppenbarligen betydelsefull och det är angeläget att tillvarataga

de möjligheter till förbättringar som här kan finnas. I likhet med kommittén

anser jag emellertid att en möjlig framtida förbättring av förberedelselörfarandet

i brottmål icke i och för sig bör hindra att man redan nu genomför

reformer för att motverka uppkomsten och underlätta handläggningen

av vidlyftiga mål.

Kommitténs överväganden rörande möjligheterna att genom en utvidgad

användning av åtalseftergift nedbringa vidlyftigheten av mål angående s. k.

seriebrott har icke föranlett kommittén att föreslå någon ändring av hithörande

lagbestämmelser. Jag är icke heller för egen del beredd att nu föreslå

någon jämkning av dessa regler. Frågan om åtalseftergift har från andra

utgångspunkter behandlats av strafflagberedningen i ett under år 1953 avgivet

betänkande rörande enhetligt frihetsstraff in. in. och den är för närvarande

föremål för fortsatt utredning inom beredningen. Jag torde således

få tillfälle att i annat sammanhang taga ställning till hithörande spörsmål.

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har kommittén i ett

hänseende föreslagit en lagändring, nämligen beträffande reglerna om förening

och särskiljande av åtal. Ändringen innebär en uppmjukning av den

gällande regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av

åtal som samtidigt väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att

ha tagit del i samma brott. Enligt ändringsförslaget skall såsom huvudregel

lortfarande gälla att åtal i dessa fall skall handläggas i en rättegång, men

uppdelning på olika rättegångar skall kunna ske, om rätten finner särskild

handläggning uppenbart vara lämpligare. Att en uppmjukning här göres har

icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.

I likhet med kommittén finner jag det vara en mera ändamålsenlig ordning

att det överlåtes åt rätten att avgöra när flera åtal skall handläggas

i en i ättegang än att detta skall vara beroende av om åtalen väckts samtidigt

eller vid skilda tillfällen. Vid avgörandet bör rätten mot varandra

väga alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräver beaktande.

Vad kommittén i detta hänseende uttalat kan jag i huvudsak ansluta

mig till. Hänsyn toide således i första hand böra tagas till processmaterialets

omfattning och till de olika brottens art och samband med varandra.

Är processmaterialet synnerligen omfattande och har brotten intet närmare

samband med varandra, torde en uppdelning av åtalen på två eller flera

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr ik2 år 1956

rättegångar i regel böra ske. Såsom advokatsamfundet framhållit bör rätten,

när fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt väckta åtal mot

tilltalad som är häktad, fästa stort avseende vid den ståndpunkt som i frågan

intages av den häktade och hans försvarare. Men även eljest bör uppenbarligen

betydelse tillmätas den ståndpunkt som parterna i målet intager.

Såsom kommittén understrukit bör huvudregeln vara den, att åtal mot

någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott skall

handläggas i en rättegång. Detta torde nämligen i det alldeles övervägande

antalet fall ur såväl straffrättsliga som processuella synpunkter framstå såsom

lämpligare än att särskilja åtalen. Skulle rätten, efter prövning av

alla de omständigheter som talar för eller emot en uppdelning av åtalen,

finna att ett särskiljande framstår såsom lämpligare, bör åtalen också skiljas.

I likhet med en av remissinstanserna finner jag det icke påkallat att

för särskiljande av åtal uppställa kravet att rätten skall finna särskiljande

uppenbart vara lämpligare. Någon anledning att befara att domstolarna

skulle komma att uppdela åtalen i större utsträckning än som kan anses

påkallat torde icke föreligga. Eftersom handläggning i skilda rättegångar av

olika åtal mot samme tilltalade i regel leder till mera arbete för domstolen än

om åtalen handlägges i en rättegång, kan det snarare befaras att domstolarna

för att icke ytterligare öka sin arbetsbelastning undviker att särskilja

åtal, ehuru detta eljest skulle vara att föredraga.

För att klargöra att åtal som enligt huvudregeln förenats till handläggning

i en rättegång skall kunna särskiljas när som helst under rättegången,

torde en redaktionell jämkning böra göras i kommitténs förslag.

Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal är upptagna i den

avdelning i rättegångsbalken som avser rättegången i underrätt. Denna placering

torde emellertid icke hindra att bestämmelserna kan vinna analogisk

tillämpning, om i överrätt fråga uppkommer att särskilja åtal som i underrätt

handlagts i en rättegång. Åtskilliga bestämmelser i nämnda avdelning

av rättegångsbalken — t. ex. stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket att mot

tilltalad ej må väckas nytt åtal för gärning för vilken han redan står under

åtal — skall uppenbarligen tillämpas även i överrättsprocess, ehuru bestämmelserna

av lagtekniska skäl upptagits i avdelningen om rättegång i underrätt

samt särskild hänvisning icke gjorts till dessa bestämmelser i de avdelningar

av rättegångsbalken som behandlar överrättsprocessen. Jag finner

därför icke anledning att, såsom en remissinstans ifrågasatt, föreslå

uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken att i fullföljda

mål hovrätt och högsta domstolen skall äga förordna om särskiljande av

åtal som i lägre rätt handlagts i en rättegång.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kommittén även övervägt

att genom en ändring i 30 kap. 4 § införa möjlighet till deldom i sådana fall

då i eu rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Enligt gällande

regler kan nämligen i brottmål deldom ges endast när ansvarstalan samtidigt

föres mot flera tilltalade; dom kan då meddelas mot eu av dem under

det att rättegången fortsätter mot de övriga. Med hänsyn till att man ge
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

nom de av kommittén föreslagna ändringarna i 45 kap. 3 § rörande särskiljande

av åtal i praktiken skulle nå i huvudsak samma resultat som genom

en ändring av 30 kap. 4 § har kommittén begränsat sitt ändringsförslag till

att avse endast reglerna om särskiljande av åtal.

Med en sådan ändring av bestämmelserna i 45 kap. 3 § som jag nyss förordat

får domstol alltid möjlighet att, om skäl är därtill, särskilja åtal som

tidigare förenats till handläggning i en rättegång. Denna möjlighet föreligger

även där de olika åtalen avser samme tilltalade. Om det befinnes

lämpligt kan domstolen sålunda enligt detta ändringsförslag, när handläggningen

av ett av åtalen avslutats, bryta ut detta åtal från handläggningen

i övrigt samt avkunna dom över åtalet. Enligt min mening saknas skäl

att icke låta domstolen i sådant fall, i stället för att först särskilja åtalen

och därefter meddela dom över ett av dem, utan särskiljande av åtalen meddela

deldom beträffande det åtal över vilket handläggningen avslutats. Med

hänsyn till att gemensamt straff i regel bör ådömas när åtal väckts mot

någon för flera brott, bör emellertid deldom rörande ett av brotten kunna

meddelas endast när synnerliga skäl är därtill. Jag föreslår därför att bestämmelserna

i 30 kap. 4 § ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

II. Åtgärder för att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål

1. Avbrott och uppskov i huvudförhandling samt fortsatt och

ny huvudförhandling

Gällande bestämmelser

Rättegångsbalkens grundsatser om muntlighet, omedelbarhet och koncentration

innebär i korthet, att det material som skall utgöra grundval för

domen skall framläggas för rätten i muntlig form, att rättens avgörande

skall grundas omedelbart på detta muntligen framlagda material och att den

förhandling vid vilken materialet framlägges skall slutföras vid ett enda

rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstillfällen som ligger varandra

så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som förekommit ännu är

ogrumlad när målet avgöres.

Stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt

angår tvistemål och i 46 kap. såvitt angår mål vari föres allmänt åtal. Rörande

övriga brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar

till 46 kap. Reglerna i 43 och 46 kap. är i huvudsak tillämpliga även

på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (50 kap. 15 §, 51 kap.

15 § och 55 kap. 15 §).

Enligt 43 kap. 1 § och 46 kap. 1 § skall rätten, då målet uppropas, inhämta

upplysning huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig

handläggning.

I 43 kap. 2 § är för tvistemålens del och i 46 kap. 2 § för brottmålens del

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

17

uppräknade vissa omständigheter som utgör dylikt hinder. Möter hinder för

målets företagande till slutlig handläggning, skall huvudförhandlingen inställas

och utsättas till annan dag. Kan det antagas att hindret kommer att

undanröjas före handläggningens slut, må dock huvudförhandling hållas.

Möter mot huvudförhandling i tvistemål hinder som avses i 43 kap. 2 §

må likväl enligt 43 kap. 3 § första stycket förhandlingen påbörjas, om det

kan antagas att denna kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny

huvudförhandling, d. v. s. återupptagas till slutlig handläggning inom två

veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, och tillika uppdelningen

finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. För brottmålens

del finns i 46 kap. 3 § första stycket en motsvarande regel, som dock äger

tillämpning endast å vissa av de i 46 kap. 2 § uppräknade hindren.

Enligt 43 kap. It § och 46 kap. 11 § gäller som allmän regel för såväl

tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå

utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under

vissa särskilt angivna förutsättningar. Dessa förutsättningar är antingen att

förhandlingen ägt rum enligt nyss berörda regler i första stycket av 43 kap.

3 § eller 46 kap. 3 § eller att efter handläggningens början nytt viktigt skäl

anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller att rätten eljest

finner uppskov oundgängligen nödvändigt för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen,

skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske.

För brottmål stadgas dessutom, att om den tilltalade är häktad, förhandlingen

skall återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings

avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,

om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en

fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i

andra stycket av 43 kap. It § och 46 kap. 11 §. Före 1953 års lagändring gällde

enligt dessa lagrum att huvudförhandling må fortsättas, om målet

återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första

förhandlingens avslutande men att i annat fall ny huvudförhandling skall

hållas. Efter 1953 års lagändring har lagrummen följande lydelse:

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med

hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Enligt Kungl. cirkulär den 5 juni 1953 till rikets underrätter åligger det

underrätt, som utsatt fortsatt huvudförhandling att hållas senare än i första

punkten av sistnämnda båda stadganden föreskrives, att skyndsamt göra

anmälan därom till hovrätten.

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår av 43 kap.

13 § och 46 kap. 13 §, vilka lagrum har följande lydelse:

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 14 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det

förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.

Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas

ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder

därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas

genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av

förut upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. I anslutning

till en regel i 41 a § sinnessjuklagen att beslut om sinnesundersökning

ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller

övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, stadgas sålunda

i samma lagrum följande:

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit

vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare

upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § gäller för såväl tvistemål som brottmål,

att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad som förekommit

vid huvudförhandlingen. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit

hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen

grundas å vad därvid förekommit.

Här bör också omnämnas följande för allmän underrätt gällande bestämmelse

i 1 kap. 15 § första stycket:

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver

ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under

erforderligt antal helgfria dagar i följd.

Kommittén

Efter en redogörelse för vad som under förarbetena till rättegångsbalken

och till 1953 års lagändring förekommit rörande nu berörda bestämmelser

i rättegångsbalken och sinnessjuklagen lämnar kommittén några uppgifter

om motsvarande regler i Norge och Danmark. Kommittén framhåller att i

dessa länder, vilka liksom Sverige har rättegångsordningar grundade på

moderna principer, någon skillnad icke göres mellan fortsatt och ny huvudförhandling.

Har uppskov i förhandlingen ägt rum, gäller i Norge för tvistemålens

del att vid den nya förhandlingen skall vad som förekommit vid den

tidigare förhandlingen upprepas i så stor utsträckning, som någon av domarna

finner nödvändigt »for åt faa saken riktig oplyst» (lov om rettergangsmaaten

for tvistemaal § 337). I den norska straffprocessen gäller att

vid den nya förhandlingen skall upprepning ske, »forsaavidt Retten finder

det fornpdent». Har uppskovet varat över fyra dagar, kan envar av domstolens

ledamöter påfordra upprepning (straffeprocesloven § 325). I den danska

straffprocessen bestämmer rättens ordförande om och i vilken omfattning

efter uppskov upprepning skall ske av vad som förekommit vid den tidigare

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj.ts proposition nr 142 är 1956

förhandlingen (lov om rettens pleje § 850). För tvistemålens del finns i

Danmark ingen bestämmelse om upprepningsskyldighet.

Kommittén övergår härefter till att närmare granska de gällande svenska

reglerna på området och framhåller härom i huvudsak följande.

Gällande regler innebär, att varje avbrott i en huvudförhandling över en

eller flera helgfria dagar är att anse som uppskov, som får ske endast under

de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna, och att vid det

första uppskovet av detta slag i ett mål -— även om det går över endast en

dag — den i samma lagrum stadgade tvåveckorsfristen börjar löpa. Återupptages

målet, efter detta uppskov eller ett senare, till slutlig handläggning

mer än två veckor från den dag förhandlingen först uppsköts, måste därför

— om ej den genom 1953 års lagändring införda regeln är tillämplig — ny

huvudförhandling hållas. I praxis torde det ha visat sig i det närmaste omöjligt

att vid handläggning av mycket vidlyftiga mål tillämpa reglerna på sätt

sålunda avsetts. Dessa regler har därför i stor utsträckning åsidosatts. Redan

vid planerandet av huvudförhandlingen har domstolarna i några fall

låtit vissa dagar bli handläggningsfria utan att de synes ha beaktat, att även

vid ett sådant uppehåll tvåveckorsfristen måste anses börja löpa från och

med den första handläggningsfria dagen.

Uppskov i huvudförhandling synes ofta ha föranletts av att förhandlingen

uppdelats i flera avsnitt och att mellan varje avsnitt gjorts någon eller några

dagars uppehåll för att möjliggöra för rätten och parterna att dels samla

och ordna intrycken av vad som förekommit före uppskovet och dels förbereda

den kommande handläggningen av målet. Med en strikt tolkning av

gällande regler torde uppskov ej få ske av sådana skäl. Detta tillvägagångssätt

har dock säkerligen underlättat för rätten att grunda avgörandet omedelbart

på intrycken av den muntliga förhandlingen. Stundom har huvudförhandlingen

måst uppskjutas på grund av att någon i processen medverkande

blivit sjuk eller fått annat förhinder. Insjuknar part, ombud eller vittne, kan

även enligt gällande rätt föreligga giltig uppskovsanledning. Däremot är den

omständigheten, att någon av rättens ledamöter blir sjuk, ej uppskovsskäl

enligt gällande regler.

Den utveckling, som i praxis ägt rum beträffande handläggningen av vidlyftiga

mål, visar enligt kommitténs åsikt att rättegångsbalkens uppskovsregler

ej tager tillbörlig hänsyn till de speciella problem som är förknippade

med huvudförhandlingen i sådana mål.

När det gäller att finna en lösning av dessa problem måste man, understryker

kommittén, ständigt tillse att rättegångsbalkens grundläggande principer

om muntlighet och omedelbarhet ej åsidosättes. Kommittén diskuterar

härefter olika möjligheter samt yttrar härom följande.

En tänkbar lösning vore att — samtidigt som uppskovsskälen något vidgades

— i likhet med de norska och danska reglerna på ett eller annat sätt

lägga i rättens hand att avgöra, huruvida efter uppskov upprepning skall

ske av den tidigare förhandlingen. Även om en sådan lösning skulle innebära

många fördelar, skulle den emellertid också vara förenad med vissa risker

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

för återinförande av det vid tiden för rättegångsbalkens tillkomst allmänt

tillämpade uppskovssystemet. Ett återinförande av detta system skulle i sin

tur medföra risker för att så småningom muntligheten och omedelbarheten

i rättegångarna finge allt mindre betydelse. På grund därav anser sig kommittén

ej kunna förorda en reglering sådan som den i norsk och dansk rätt

givna.

Samma invändningar kan enligt kommitténs uppfattning riktas mot den

genom lagen den 5 juni 1953 införda särskilda regeln i 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § rörande mål av sådan vidlyftighet, att huvudförhandlingen däri

beräknas kräva minst fyra veckor. Kommittén anser därför att problemets

lösning bör sökas efter andra linjer. En möjlighet vore att i huvudförhandlingar

som varade mer än viss i lagen angiven tid, exempelvis en vecka, utan

formell uppskovsanledning tillåta en eller ett par handläggningsfria vardagar

varje kalendervecka och att utöver dessa handläggningsfria dagar tillåta

uppskov enligt nu gällande regler med bibehållande av en tvåveckorsregel av

samma konstruktion som den nuvarande.

Tvåveckorsregeln är emellertid behäftad med vissa brister. Kommittén

bär därför ansett sig böra i första hand omarbeta tvåveckorsregeln så, att

i lagen anges den tillåtna maximitiden för uppskov — vilken kommittén

föreslår till 15 dagar — i stället för den frist inom vilken målet sist skall

upptagas till slutlig handläggning, räknat från den dag uppskov första

gången meddelades i målet. Därjämte har kommittén ansett att avbrott i

huvudförhandlingen skall, om så anses lämpligt, få göras å dag före helgdag

även utan formellt uppskovsskäl och att sådant avbrott skall likställas

med uppehåll för helgdag.

För att möjliggöra uppehåll i förhandlingen en eller annan dag i mycket

vidlyftiga mål för överläggning inom domstolen rörande handlagt avsnitt

av målet eller för att domstolen och parterna skulle få tillfälle att förbereda

och planlägga den fortsatta handläggningen föreslår kommittén, att ordet

»utredningen* i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

ersättes med det mera omfattande begreppet »handläggningen». Med

en sådan regel blir också det fall, att någon av rättens ledamöter på grund

av sjukdom eller annan anledning är ur stånd att tjänstgöra, formellt att

hänföra till uppskovsskälen.

I 1 kap. 15 § stadgas att, då ej alla till en dag utsatta mål hinner behandlas

under dagen eller då ett måls handläggning kräver mera än en dag, sammanträdet

skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Kommittén

föreslår att denna bestämmelse, i vad den avser det fall att ett måls

handläggning kräver mera än en dag, överflyttas till första stycket av 43

kap. 11 § och 46 kap. 11 § och att därmed sammanföres den av kommittén

föreslagna regeln om avbrott i huvudförhandling dag före helgdag.

Den av kommittén föreslagna regeln om avbrott under sammanlagt högst

15 dagar, helgdag och dag före helgdag ej inräknade, innebär, att om endast

ett uppskov sker i huvudförhandlingen, avbrottet i allmänhet kan räcka

högst tjuguen eller, då sista handläggningsdagen före uppskovet är en fre
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 742 år 1956

21

dag, högst tjugutre dagar, utan att målet behöver företagas till ny huvudförhandling.

Den uppskovstid kommittén föreslagit har även den fördelen, att

i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen, om så

bleve nödvändigt, skulle kunna uppskjutas tre veckor och sålunda fortsatt

huvudförhandling kunna hållas å ordinarie rättegångsdag utan att nämnden

behövde inkallas till extra sammanträde. Med den av kommittén föreslagna

maximeringen av uppskovstiden torde vidare i mål, där interneringsnämndens

yttrande inhämtas först efter huvudförhandlingen, sådant yttrande betydligt

oftare än för närvarande hinna avgivas inom sådan tid, att förhandlingen

kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.

Av kommitténs förslag följer, att upprepningsskyldigheten vid ny huvudförhandling

i princip bör bibehållas. Skyldigheten att efter längre uppskov

upprepa förhandlingen måste otvivelaktigt utöva ett starkt tryck på domstolarna

att ej meddela uppskov i andra fall, än då det är oundgängligen erforderligt.

Ej heller har kommittén funnit skäl att i detta hänseende ytterligare

uppmjuka reglerna härom i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall, då efter

sinnesundersökning den tilltalade intager samma ståndpunkt vid den nya

huvudförhandlingen som vid den tidigare och ej heller någon ny bevisning

åberopas, anser kommittén olägenheterna av en upprepning i viss mån kunna

minskas genom att såväl åklagarens sakframställning som förhöret med

den tilltalade göres mera kortfattade än vid den första förhandlingen samt

genom att bevisningens framläggande ur handlingarna sker med en viss

sovring av materialet. Vad nu sagts gäller även det fall, att huvudförhandlingen

uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden

eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Yttrandena

Kommitténs förslag till ändring i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i sak av Göta hovrätt, hovrätten för

Västra Sverige, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Övriga remissinstanser har däremot i olika hänseenden framfört

erinringar mot förslaget.

I flera yttranden förordas sålunda en utvidgning av den utav kommittén

föreslagna regeln att avbrott i huvudförhandling alltid skall få ske dag

före helgdag, om så anses lämpligt. Hovrätten för Övre Norrland framhåller

att det ofta kan framstå som lämpligare att annan dag under en kalendervecka

än lördagen blir förhandlingsfri. Den föreslagna regeln bör därför

ändras så, att uppehåll må, om så anses lämpligt, göras en söckendag i veckan.

Enligt hovrättens mening föreligger skäl att inräkna sådana förhandlingsfria

dagar i den sammanlagda uppskovstiden.

I åtskilliga yttranden förordas alt uppehåll må kunna göras under två

eller tre vardagar varje vecka utan all sådant uppehåll skall anses som

uppskov. Åtskilliga remissinstanser framhåller att det av flera skäl icke är

realistiskt att räkna med att eu huvudförhandling, som kräver flera veckor,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

kan pågå mera än genomsnittligt tre eller högst fyra dagar i veckan. En

sådan mening hävdas sålunda av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, föreningarna Sveriges häradshövdingar

och Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund.

Svea hovrätt utvecklar sina synpunkter i denna del på följande sätt:

Risken för att domstolsledamöterna med den anspänning, som erfordras

för att leda eller följa en muntlig process, icke skola kunna fullt utnyttja

sin tankeskärpa samt iakttagelse- och uppfattningsförmåga lägger hinder

i vägen för en intensivare handläggning än genomsnittligt tre eller högst

fyra dagar i veckan. Ledamöterna ha vidare regelmässigt andra tjänsteangelägenheter

att sköta vid sidan av processen. I de fall då nämnd deltager

i rättegången — och det är i flertalet mål regeln i underrätterna — tillkommer

dessutom svårigheten för nämndemännen att vara borta från sina ordinarie

sysslor under en längre sammanhängande tid. Det vore en icke önskvärd

utveckling om personer, som med hänsyn till arbetsanställning eller

av annan anledning icke kunna förfoga över sin tid efter eget gottfinnande,

skulle inför risken att behöva deltaga i en vidlyftig rättegång se sig förhindrade

att mottaga nämndemansuppdrag. För parternas och ombudens

del måste också tillses, att förhandlingen ej blir alltför pressande. Ombuden

måste därjämte beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra

uppdrag och ombesörja löpande ärenden. Från de nu anförda synpunkterna

erfordras tydligen regelbundet återkommande handläggningsfria vardagar.

Bland de remissinstanser som uttalat sig för att uppehåll under två eller

tre dagar i veckan ej skall anses såsom uppskov råder emellertid olika meningar

om hur den tillåtna uppskovstiden i övrigt skall bestämmas. Sveriges

advokatsamfund yttrar sålunda att, om rätten får möjlighet att göra

uppehåll i huvudförhandlingen sammanlagt två helgfria dagar per vecka

utan att avbrotten räknas som uppskov, en begränsning av maximitiden

för uppskov till ett mindre antal dagar än vad kommittén föreslagit måhända

skulle kunna tänkas. Med hänsyn till vad kommittén anfört och då

sådana särskilda omständigheter någon gång kan inträffa, att en förhållandevis

lång sammanlagd uppskovstid blir erforderlig, utan att behov av

ny huvudförhandling därför uppstår, vill samfundet dock förorda att kommitténs

förslag om femton dagars maximitid genomföres. Riksåklagarämbetet

anser emellertid att, om två dagar per vecka blir handläggningsfria,

den egentliga uppskovstiden kan, såsom förordats av en reservant inom

kommittén, begränsas till tio dagar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att om kommitténs förslag

om ändrade regler om förening och särskiljande av åtal genomföres och

dessa regler utnyttjas av domstolarna, behov av avbrott under längre tid

än som föreslagits av kommittén icke torde erfordras för de mycket vidlyftiga

målen. Beträffande övriga mål kan det enligt hovrättens mening ifrågasättas,

om den nu gällande tvåveckorsregeln bör slopas. Det torde visserligen

förhålla sig så, att även i mål av mindre omfattning ett avbrott

under en tid av femton dagar enligt den av kommittén föreslagna regeln

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

icke alltid bör utgöra hinder för rätten att hålla fortsatt huvudförhandling.

Detta syfte skulle man dock kunna vinna genom att med mindre jämkning

bibehålla den nu gällande tvåveckorsregelns konstruktion. Sålunda

kunde man förlänga tiden och icke låta regeln träda i tillämpning vid kortare

avbrott på upp till tre vardagar. Genom ett stadgande av antytt slag

kunde upprepade, långa avbrott i huvudförhandlingen förhindras. Da emellertid

hovrätten icke har anledning befara, att det av kommittén föreslagna

stadgandet kommer att tillämpas på sådant sätt att rättegångsbalkens bärande

grundsatser om omedelbarhet, koncentration och muntlighet åsidosattes,

vill hovrätten, om än med största tvekan, tillstyrka detsamma.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att skilda regler bör gälla beträffande

det stora flertalet mål, vilka icke kan betecknas som vidlyftiga, å

ena sidan, samt de vidlyftiga målen, å den andra. Till den senare gruppen

bör hänföras mål av den storleken att huvudförhandlingen kan beräknas

pågå under minst en vecka. Beträffande de icke vidlyftiga målen föreligger

enligt föreningens mening icke något behov av ändrade regler och föreningen

avstyrker därför att ändringar genomföres i fråga om uppskovsreglerna

för sådana mål. Vad däremot angår de vidlyftiga målen föreligger otvivelaktigt

ett behov av ändring i nu gällande bestämmelser. Föreningen är

dock icke övertygad om att de av kommittén föreslagna ändringarna kommer

att visa sig tillfyllest för att bemästra svårigheterna. Med utgångspunkt

från de behov av uppskov som i praktiken visat sig föreligga vid handläggning

av de vidlyftiga målen föreslår föreningen att uppskovsreglerna

utformas på följande sätt. Som huvudregel bör gälla att handläggningen

skall pågå utan uppskov till dess målet slutförts. Avbrott i huvudförhandlingen

under högst två vardagar per kalendervecka skall icke anses som

uppskov. Kan handläggningen utan olägenhet uppdelas i skilda avsnitt, som

var för sig är av vidlyftig beskaffenhet, må mellan avsnitten uppehåll göras

å högst en vecka. Vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen

el. dyl. bör såsom för närvarande sträng återhållsamhet iakttagas. Nu gällande

regler har härvid visat sig effektiva och de bör därför, med nyss angivna

undantag, bibehållas oförändrade.

Sveriges juristförbund anser att kortvariga, för rättegångens genomförande

och ofta jämväl ur rättssäkerhetssynpunkt nödvändiga uppehåll i förhandlingen

icke bör inverka på bedömningen av fragan huruvida fortsatt

eller nv huvudförhandling skall äga rum. Dessa uppehåll torde sakna betydelse'',

då det gäller domstolsledamöternas möjligheter att grunda avgörandet

omedelbart på minnesbilden av den muntliga förhandlingen. Däremot

torde en upprepning av huvudförhandlingen, delvis bestående i uppläsning

ur protokoll från den tidigare, utgöra en verklig fara tör just muntligheten

och omedelbarheten i processen. Sådana uppehåll som nyss angivits

bör därför icke betraktas såsom uppskov i lagens mening. Enligt förbundets

mening bör endast sammanhängande uppehåll av sådan varaktighet att

minnesbilden av den tidigare handläggningen kan antagas ha förbleknat

föranleda upprepning av'' förhandlingen, övervägande skäl synes förbundet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

tala för att i lagen bestämmes när upprepning skall ske. Det kunde sålunda

stadgas att huvudförhandling må fortsättas efter sammanhängande uppehåll

om förslagsvis högst två eller tre veckor, varemot vid avbrott av längre varaktighet

ny huvudförhandling skall hållas.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om uppskovsmöjligheten med

den av kommittén föreslagna lösningen alltid blir tillfyllest. För att man ej

framdeles skall nödgas skapa lagar från fall till fall bör det enligt hovrättens

mening övervägas att, då lagstiftningen nu omarbetas, ge den sådan utformning

att möjlighet hålles öppen till avvikelse från reglerna för den händelse

alldeles speciella omständigheter föranleda därtill. Eventuellt kunde

det ske på så sätt, att Kungl. Maj :t tillerkännes befogenhet att för dylikt särskilt

undantagsfall bevilja erforderlig förlängning av uppskovstiden.

Svea hovrätt håller bestämt före att de föreslagna uppskovsreglerna icke

löser problemet för de mycket vidlyftiga rättegångarnas del. Hovrätten understryker

att det icke bör komma i fråga att ersätta en bestämmelse, som

måst åsidosättas, med en annan, som icke heller kan följas i alla lägen, över

huvud taget erbjuder de vidlyftiga målen så speciella problem i förevarande

hänseende, att det — om man anser sig behöva detaljreglera förfarandet —

ställer sig svårt att finna en regel vilken lämpar sig för såväl mål av normal

omfattning som vidlyftiga mål. De verkligt stora målen är återigen så jämförelsevis

få att det rimligtvis icke kan behöva befaras något missbruk, därest

det i fråga om dessa mål överlämnas åt domstolen att avgöra om efter

avbrott i huvudförhandling fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas.

En undantagsbestämmelse av detta innehåll infördes genom 1953 års lagändring

i ifrågavarande paragrafer och någon olägenhet härav har veterligen

icke försports. Hovrätten kan därför tillstyrka kommitténs ändringsförslag

endast under förutsättning att den genom 1953 års lagändring införda

undantagsbestämmelsen för vidlyftiga mål bibehålies.

I några yttranden förordas att domstolarna icke skall genom i lag bestämda

uppskovsfrister bindas till ett visst förfarande. Stockholms rådhusrätt

uttalar sålunda att man vid lagstiftande om avbrott och uppskov i huvudförhandling

icke bör överskatta betydelsen av koncentrationsgrundsatsen. När

det gäller vidlyftiga rättegångar kan enligt rådhusrättens erfarenhet dömandet

omöjligen ske på grundval enbart av omedelbara hörsel- och synintryck

från huvudförhandlingen. Domstolens ledamöter måste i sådana fall i icke

ringa utsträckning anlita egna memorialanteckningar, utskrifter av partsoch

vittnesutsagor samt skriftligt bevismaterial. Ur denna synpunkt framstår

det såsom tämligen betydelselöst, om huvudförhandlingen fortgått under

erforderligt antal helgfria dagar i följd eller om en generös uppskovsregel

tillämpats. Under behandlingen av ett vidlyftigt mål torde icke någon

domstol sysselsätta sig med andra göromål av sådan art, att dess uppfattning

om det pågående målet grumlas i någon för avgörandet väsentlig mån.

Det kan enligt rådhusrättens åsikt ifrågasättas, huruvida en lagregel med

noggrant bestämda uppskovsfrister, som binder domstolarna till ett visst

förfarande utan möjlighet att beakta särskilda förhållanden, lämpligen bör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956 25

föreslås. Lagstiftaren bör kunna åt domstolarna med förtroende överlåta

att med hänsyn till särskilda förhållanden avgöra i vilken utsträckning avbrott

eller uppskov i huvudförhandling skall tillåtas. Någon risk för missbruk

av ett sådant förtroende kan icke anses föreligga.

Rådhusrätten framhåller vidare att koncentrationsgrundsatsen kommit

klart och entydigt till uttryck i första styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap.

11 § enligt kommitténs förslag. Rådhusrätten ställer sig frågande inför behovet

av ytterligare påtryckningsmedel för att domstolarna skall iakttaga

den lagfästa principen. Skulle i något enstaka fall domstol åsidosätta lagstiftarens

intentioner, torde beivran kunna förväntas från myndigheter som

har att övervaka domstolarnas verksamhet. Det synes rådhusrätten lämpligt

att domstol som beslutar uppskov i huvudförhandling låter i protokollet

anteckna det eller de skäl som föranlett beslutet. Anledning att bibehålla

föreskriften om anmälningsskyldighet till hovrätten enligt Kungl. cirkuläret

den 5 juni 1953 föreligger enligt rådhusrättens mening icke.

De av processlagberedningen på sin tid befarade olägenheterna med en

regel som ger domstolen handlingsfrihet i nu åsyftade fråga kan enligt rådhusrättens

åsikt icke längre anses föreligga. Rådhusrätten framhåller bl. a.

att, sedan rättegångsbalken numera varit i kraft under mer än sju år, de

grundläggande principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet

vunnit hävd och av domstolarna befunnits värdefulla. Med hänsyn härtill

torde risken för återfall i uppskovssystemet numera vara avsevärt mindre

än då rättegångsbalken skulle börja tillämpas.

Sammanfattningsvis anför rådhusrätten vidare bl. a. att det enligt dess

mening är omöjligt att uppställa en uppskovsregel som i fråga om tillåten

tid för avbrott tillgodoser alla skiftande krav. Endast domstolen synes kunna

i det enskilda fallet taga vederbörlig hänsyn till de föreliggande omständigheter

som kräver beaktande. På grund härav och då det samlade erfarenhetsmaterialet

synes utvisa att en till femton dagar, helgdagar och dagar

före helgdag ej inräknade, maximerad uppskovstid icke är tillräcklig för

mål av betydande vidlyftighet, avstyrker rådhusrätten de av kommittén föreslagna

ändringarna i andra styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § och

förordar i stället, att nu avhandlade spörsmål löses så, att regierna bringas

i överensstämmelse med grundtanken bakom motsvarande bestämmelser i

norsk och dansk rätt. För den händelse en sådan lösning icke i allo skulle

befinnas lämplig, vill rådhusrätten föreslå ett bibehållande av nu gällande

bestämmelser med undantag dock av den uppställda begränsningen till att

avse allenast mål av sådan omfattning, att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor. Rådhusrätten föreslår ock att i andra stycket av

den föreslagna lydelsen av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § ordet handläggningen

uthytes mot ordet huvudförhandlingen.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrker på liknande skäl

som Stockholms rådhusrätt att i lagen införes en fixerad tid för tillåtna avbrott

i handläggning. Enligt föreningens åsikt bör bestämmelserna i 43 kap.

11 § och 46 kap. 11 § ändras så, alt huvudförhandling i vidlyftiga mål som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

kräver mer än en veckas handläggning ej skall behöva fortgå under mer än

tre eller högst fyra vardagar i veckan. För att möjliggöra ett något längre

avbrott i vissa fall, såsom vid sjukdom hos rättens ledamöter, parter, ombud

eller vittnen, bör uttrycket »oundgängligen erforderligt för handläggningen»

i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § i kommitténs förslag

mildras.

En ledamot i styrelsen för Sveriges advokatsamfund intager samma ståndpunkt

som Stockholms rådhusrätt och häradshövdingeföreningen. Om de

svenska reglerna ändras till överensstämmelse med vad som gäller i Danmark

och Norge, skulle enligt denne ledamots åsikt rätten få möjlighet att,

utan hänsyn till den i viss mån konstlade skillnaden mellan fortsatt huvudförhandling

och ny huvudförhandling, föranstalta om den upprepning som

kunde befinnas erforderlig för sakens riktiga belysning.

Kommitténs förslag att i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §

ersätta ordet utredningen med det mera omfattande begreppet handläggningen

avstyrkes av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att uttrycket

»handläggningen» närmast för tanken till åtgärder som har avseende

å det ifrågavarande målet. Avsikten torde emellertid vara att även ett uppskov

som motiveras t. ex. därav, att domaren behöver ägna sin tid åt andra

mål eller ärenden, skall tillåtas. Bästa lösningen finner hovrätten vara att

uppskovsrätten icke knytes vare sig till »utredningen» eller till »handläggningen»

utan att uppskov över huvud medgives så snart sådant finnes oundgängligen

erforderligt.

Sveriges advokatsamfund uttalar att kommitténs ändringsförslag i denna

del möjligen kan inge vissa betänkligheter ur synpunkten att ett återinförande

av det gamla uppskovssystemet måste förhindras. Då emellertid kommittén

anfört goda skäl för förslaget, och då med hänsyn till lagtextens avfattning

i övrigt en olämplig rättstillämpning icke synes vara att befara,

vill samfundet icke motsätta sig den föreslagna ändringen.

Beträffande frågan om upprepningsskyldigheten vid ny huvudförhandling

— i vilket hänseende kommittén såsom förut angivits funnit sig icke

böra föreslå några uppmjukningar —- framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar,

att om någon maximitid för avbrott i handläggningen icke

införes i lagen, den fördelen också skulle kunna ernås, att i flertalet fall där

sinnesundersökning beslutas efter huvudförhandling ny huvudförhandling

ej skulle behöva hållas efter sinnesundersökningens slutförande. Enligt föreningens

erfarenhet är det endast i undantagsfall som genom sinnesundersökning

något nytt tillkommer av beskaffenhet att inverka på bedömandet

av själva skuldfrågan. Jämväl i sådana fall då interneringsnämndens eller

ungdomsfängelsenämndens eller annan sakkunnig myndighets utlåtande infordrats

etter det huvudförhandling hållits skulle man kunna undvika ny

huvudförhandling, om maximitiden för uppskov slopades. I en del fall då

sinnesundersökning ägt rum eller annat utlåtande infordrats kan det givetvis

bli nödvändigt med ny huvudförhandling, särskilt då så lång tid förflutit

från den första handläggningen av målet att minnesbilden av vad där
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

vid förekommit förbleknat eller då något nytt framkommit som kan inverka

på bedömandet av skuldfrågan. Domstolen bör emellertid själv kunna avgöra,

när ny huvudförhandling skall behöva hållas.

Stockholms rådhusrätt uttalar i denna fråga att det föreligger behov av

att regeln i 41 a § sinnessjuklagen uppmjukas samt att i anslutning därtill

för interneringsnämndsfallen och liknande fall undantag göres från upprepningsskyldigheten.

Enligt rådhusrättens mening torde såsom huvudregel väl

icke böra gälla, att vid ny huvudförhandling någon upprepning av tidigare

upptagen bevisning ej behöver ske. Nu gällande bestämmelser om ovillkorlig

upprepningsskyldighet bör emellertid modifieras så, att domstolen får möjlighet

att i särskilda fall underlåta upprepningen. En given förutsättning

för sådan underlåtenhet måste vara, att samma domstolsledamöter närvara

vid de båda ifrågavarande förhandlingarna. Även om kommitténs förslag

om införande av den så kallade femtondagarsregeln blir lagfäst, synes tiden

för sinnesundersökning ej kunna nedbringas så att utlåtande kan avgivas

inom den nämnda fristen. Rådhusrätten framhåller vidare att kommittén

i förevarande sammanhang för sin del anfört, att olägenheterna av en bevisupprepning

efter sinnesundersökning av tilltalad, liksom efter inhämtande

av yttrande från interneringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden och

liknande fall, i viss mån torde kunna minskas genom att såväl åklagarens

sakframställning som förhöret med den tilltalade gjordes mera kortfattade

än vid den första förhandlingen samt genom att bevisningens framläggande

ur handlingarna skedde med viss sovring av materialet. Rådhusrätten vill

häremot invända, att den grannlaga uppgiften att sovra materialet merendels

torde komma att åvila domstolen samt att det måste te sig ytterst tveksamt

om den dömande myndigheten på annat sätt än i domen bör tillkännagiva

sitt bedömande av bevismaterialets värde. Det kan icke antagas, att parterna

är benägna att giva sig i kast med sådan utsovring, varom kan vara

fråga. Slutligen uttalar rådhusrätten i denna fråga att vare sig stadgandena

om bevisupprepningen bibehålies eller, såsom rådhusrätten förordat, modifieras,

41 a § sinnessjuklagen synes innehålla ett så väsentligt undantag från

eljest gällande grundprincip, att det ur systematisk synpunkt kan te sig

oegentligt att detta undantag återfinnes i en specialförfattning. Såsom till

sin natur rent proeessuella bör hithörande regler enligt rådhusrättens mening

i sin helhet införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår som så

mycket mera önskvärt med hänsyn därtill, att reglerna avsetts beröra icke

blott sinnesundersökningsfallen utan även de fall, då tvåveckorsfristen gått

till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden

eller annan myndighet, och där, såsom kommittén

framhållit, analogisk tillämpning av ifrågavarande bestämmelser i sinnessjuklagen

knappast är möjlig.

So c a hovrätt anmärker - med anledning av kommitténs uttalande att i en

del fall då upprepningsskvldigheten skulle te sig särskilt formalistisk denna

kunde fullgöras med mera kortfattade partsutsagor och i fråga om bevisningen

med viss sovring av materialet — att detta förfaringssätt visserligen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

kan vara praktiskt lämpligt men att stöd för tillåtligheten härav icke torde

kunna hämtas vare sig ur ordalydelsen till de i detta hänseende aktuella lagbestämmelserna,

43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § rättegångsbalken samt 41 a §

sinnessjuklagen eller ur motiven till dessa lagrum.

Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig dela kommitténs uppfattning

att någon särregel för nu ifrågavarande fall icke är erforderlig endast under

förutsättning att kommitténs rekommendationer kan anses stå i överensstämmelse

med rättegångsbalkens bestämmelser om förfarandet vid ny huvudförhandling.

Skulle så icke befinnas vara fallet, anser föreningen att en

uppmjukning av tvåveckorsregeln bör komma till stånd för detta fall. Önskvärdheten

av en uppmjukning av hithörande bestämmelser framhålles också

av statsåklagaren i Göteborg.

Departementschefen

Enligt nya rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse var möjligheterna

att uppskjuta en påbörjad huvudförhandling starkt begränsade. Bestämmelserna

härom — framför allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § enligt vilken huvudförhandling kan fortsättas efter avbrott endast

om målet upptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för den första förhandlingens avslutande — hade till syfte att säkerställa

rättegångens koncentration och förhindra att den äldre rättegångsordningens

uppskovssystem vann insteg. Emellertid visade sig bestämmelserna i

praktiken leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Det kunde

således i vidlyftiga processer inträffa att, om det mot slutet av huvudförhandlingen

blev nödvändigt med ett uppskov under någon dag och sådant

uppskov tidigare förekommit, hela rättegången måste tagas om från början.

Om gällande uppskovsregler strikt skulle följas, kunde man i processer av

sådan omfattning att huvudförhandlingen krävde en eller flera månader vara

viss om att kunna genomföra processen endast under särskilt gynnsamma

omständigheter.

För att undanröja de olägenheter som uppskovsreglerna visat sig kunna

leda till genomfördes år 1953 en uppmjukning av tvåveckorsregeln. 1 mål av

sådan vidlyftighet att huvudförhandlingen beräknades kräva minst fyra veckor

fick rätten sålunda möjlighet att även efter uppskov som överstigit två

veckor fortsätta den påbörjade huvudförhandlingen i stället för att hålla

ny huvudförhandling. Såsom förutsättning härför uppställdes att rätten med

hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet

lann synnerligt skäl att i stället för ny huvudförhandling hålla fortsatt huvudförhandling.

Det bör framhållas att införandet av denna undantagsregel

betraktades endast som en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av

de vidlyftiga målen i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn

av frågan.

I sin utredning i ämnet konstaterar rättegångskommittén att det i praxis

''isat sig i det närmaste omöjligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga

mål tillämpa rättegångsbalkens uppskovsregler på det sätt som ursprungli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 1i2 år 1956

29

gen avsetts. Eu jämkning av dessa regler bör enligt kommitténs mening ske

Jämkningen får (lock icke innebära att man åsidosätter rättegångsbalkens

grundläggande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.

Från denna utgångspunkt diskuterar kommittén olika tänkbara lösningar

och undersöker först möjligheten att, i likhet med vad som gäller i Danmark

och Norge, lägga i domstolens hand att avgöra huruvida efter uppskov

i huvudförhandling ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Emellertid

anser sig kommittén icke kunna förorda en sådan lösning, främst därför

att denna skulle innebära risk för att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem

åter skulle vinna insteg.

Tanken att icke genom i lag bestämda uppskovsfrister binda domstolarna

till ett visst förfarande har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,

vunnit anslutning hos en del remissinstanser. Onekligen skulle också åtskilliga

fördelar vara förenade med en sådan lösning. En frihet för domstolarna

att alltefter de särskilda förhållandena avgöra i vilken utsträckning uppskov

i påbörjad huvudförhandling må tillåtas skulle väl i allmänhet icke

heller komma att leda till att uppskov skulle medges i någon större utsträckning.

Det torde emellertid icke kunna förnekas att en sådan lösning

skulle vara förenad med vissa risker att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem

så småningom vinner insteg. Och detta system är helt oförenligt

med den nya rättegångsordningens grundläggande principer. Jag är därför

icke beredd att förorda en lösning efter nu antydda linjer utan anser, i

likhet med kommittén och flertalet av remissinstanserna, att i lagen bör anges

under vilka förutsättningar huvudförhandling må fortsättas efter uppskov.

Samma invändningar som kan anföras mot tanken att låta rätten efter

omständigheterna avgöra huruvida fortsatt eller ny huvudförhandling skall

hållas kan enligt kommitténs mening riktas även mot den genom 1953 års

lagändring införda undantagsregeln. Det är emellertid att märka att denna

undantagsregel har ett synnerligen snävt tillämpningsområde. Med hänsyn

härtill får invändningarna icke alls samma tyngd i detta fall. Emellertid kan

ur andra synpunkter vägande invändningar riktas mot undantagsregeln

■och jag anser det därför angeläget att söka åstadkomma en bättre lösning

av förevarande problem än den som uppnåddes genom 1953 års provisoriska

lagändring.

Den lösning som kommittén förordar innebär att den nuvarande tvåveckorsregeln

ändras på det sättet, att en viss tillåten maximitid för uppskov

stadgas i stället för att, såsom nu, en viss frist föreskrives, räknat från den

dag uppskov första gången meddelades. Denna maximitid, som skall gälla

även för det fall att flera uppskov meddelas under huvudförhandlingen, föreslås

av kommittén till femton dagar. Någon undantagsregel för mål av

synnerlig vidlyftighet skall icke gälla. Vidare föreslår kommittén att avbrott

i huvudförhandling skall utan särskilt uppskovsskäl få göras å dag

före helgdag. Sådant avbrott, liksom avbrott för helgdag, skall ej inräknas

i den nyss angivna längsta uppskovstiden. Slutligen föreslår kommittén en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 1 ''i2 år 1956

mindre utvidgning av de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna uppskovsskälen.

Den nu gällande regeln att uppskov må ske, om det är oundgängligen

erforderligt för utredningen skall sålunda enligt kommittéförslaget

ersättas med en regel att uppskov må ske, om det är oundgängligen erforderligt

för handläggningen.

Kommitténs förslag att avbrott i huvudförhandling må ske å dag före

helgdag utan att avbrottet räknas som uppskov i teknisk mening har icke

föranlett några principiella invändningar från remissinstansernas sida; åtskilliga

av dessa har emellertid i detta hänseende förordat en något längre

gående lagändring än den kommittén föreslagit. Det har sålunda från flera

håll understrukits att det icke är realistiskt att räkna med att en huvudförhandling

som kräver flera veckor kan pågå mera än genomsnittligt tre eller

högst fyra dagar i veckan. En intensivare handläggning blir nämligen ofta

alltför pressande såväl för domstolsledamöterna som för parterna och deras

ombud. Deltagarna i en rättegång som spänner över en längre tidrymd

måste vidare beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra uppdrag

och ombesörja löpande ärenden. Detta gäller inte minst nämndemännen. De

nu anförda synpunkterna har enligt min mening klart bestyrkts av de vunna

erfarenheterna från handläggningen av vidlyftiga mål. Jag finner det därför

ur olika synpunkter angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och

då kan göras. Bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att med

ganska korta intervaller överlägga om ett behandlat avsnitt i ett mål, samla

och ordna intrycken av vad som förekommit och förbereda den fortsatta

handläggningen torde icke motverka utan fastmer främja rättegångens

koncentration och omedelbarhet.

På grund av det anförda vill jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser,

föreslå att avbrott i handläggningen må, så länge sammanträdet pågår, äga

rum under högst två söckendagar i veckan, utan att sådant avbrott inräknas

i den uppskovstid som är avgörande för frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling

skall hållas. Såsom förutsättning för att dylikt avbrott skall få

äga rum torde böra anges, att handläggningen av målet kan beräknas taga

mera än två dagar i anspråk och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Det torde

böra överlåtas åt domstolen att efter omständigheterna avgöra vilken eller

vilka dagar i veckan som må vara handläggningsfria. Ett stadgande av detta

slag är av annan karaktär än de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna

reglerna rörande uppskov i huvudförhandling. Med hänsyn härtill anser jag

att stadgandet icke bör upptagas i nämnda lagrum. Det synes lämpligen

kunna införas i 1 kap. 15 § första stycket. Vad i detta lagrum stadgas torde

genom hänvisningar i 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § böra göras tillämpligt

även på huvudförhandling i överrätt.

Vad sedan angår frågan hur den egentliga uppskovstiden skall bestämmas

kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till kommitténs

förslag att ersätta den nuvarande tvåveckorsregeln med en regel

som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov, ett eller flera. Däremot är

jag i likhet med åtskilliga remissinstanser icke övertygad om att den av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1956

kommittén föreslagna maximitiden femton dagar är tillfyllest. En granskning

av handläggningstiden för de vidlyftiga mål som under senare år varit

före vid domstolarna ger enligt min mening vid handen att en högsta sammanlagd

uppskovstid om femton dagar kan bli för snäv, även om, såson

jag förordat, möjlighet gives till uppehåll i handläggningen under två söckendagar

i veckan. Såsom komplettering till den förteckning över handläggningstiderna

för vissa vidlyftiga mål som redovisas i en bilaga till kommitténs

betänkande vill jag nämna, att huvudförhandlingen vid Stockholms

rådhusrätt av tredje delen av de s. k. Lundquistmålen pågick under 53 dagar

och att uppehåll under huvudförhandlingen ägde rum under sammanlagt

48 vardagar. Uppehållen betingades främst av hinder för nämndemän

och försvarare samt önskemål från åklagare och försvarare och av förberedelser

för handläggning av nya avsnitt i målet och för slutanföranden i

behandlade avsnitt. Någon mera betydande förlängning utav den av kommittén

föreslagna tiden torde emellertid icke vara nödvändig. Med en tillåten

högsta sammanlagd uppskovstid om tjugu dagar och med de ändringar

av hithörande lagbestämmelser i övrigt som jag i det föregående föreslagit

torde domstolarna även efter ett upphävande av den år 1953 införda undantagsregeln

kunna bemästra problemen med de vidlyftiga rättegångarna.

Den angivna tiden torde å andra sidan icke vara så lång att rättens ledamöter,

då målet återupptages efter uppskov, ej kan antagas minnas vad som

förut förekommit i målet. Skulle rätten med hänsyn till den tid som förflutit

efter meddelat uppskov i målet eller av annat skäl finna lämpligt att

redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit eller att visst material

ånyo förebringas, kan rätten förordna därom. I enlighet med vad jag nu

anfört vill jag föreslå att den högsta sammanlagda uppskovstiden bestämmes

till tjugu dagar.

Uppenbarligen kommer en högsta uppskovstid om tjugu dagar att få betydelse

främst när det gäller handläggningen av vidlyftiga mål. Det alldeles

övervägande antalet mål är emellertid icke av särskilt vidlyftig natur och

det kunde kanske därför ifrågasättas om man icke för dessa mål kunde

uppställa snävare regler i fråga om uppskovstiden. En lösning med längre

sammanlagd uppskovstid för vidlyftiga mål än för vanliga mål synes emellertid

med tanke på gränsfallen och även i övrigt mindre lämplig. Med en

högsta uppskovstid av tjugu dagar för alla mål vinnes även den fördelen, att

i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen kan, om

uppskov blir nödvändigt, uppskjutas tre veckor och sålunda fortsättas å

ordinarie rättegångsdag utan att nämnden behöver inkallas till extra sammanträde.

En reglering av uppskovstiden i enlighet med vad jag nu föreslagit torde

vidare medföra att i mål, där yttrande från interneringsnämnden, ungdomslängelsenämnden

eller annat häll inhämtas först efter huvudförhandlingen,

yttrandet kan betydligt oftare än för närvarande beräknas hinna avgivas

inom sådan tid att förhandlingen kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.

Däremot torde väl utlåtanden över verkställda sinnesundersökningar

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

i allmänhet ej hinna avgivas inom sådan tid att ny huvudförhandling kan

undvikas. Det är emellertid angeläget att tiden för sinnesundersökningar

nedbringas och jag har min uppmärksamhet riktad på de problem som

sammanhänger härmed.

Jag vill understryka att en reglering av uppskovstiden i enlighet med vad

jag här förordat icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens bestämmelser

om vad som må utgöra skäl till uppskov. I sådant hänseende gäller såsom

huvudregel att påbörjad huvudförhandling skall fortgå utan avbrott till dess

målet är färdigt för avgörande. Undantagen från denna huvudregel är, såsom

framgått av den tidigare redogörelsen, restriktivt utformade. Någon

ändring i huvudregeln har icke föreslagits av kommittén. Beträffande en av

de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna för att uppskov

må beviljas har kommittén emellertid föreslagit en mindre jämkning. Enligt

lagrummens nu gällande lydelse må uppskov beviljas, om rätten finner

det oundgängligen erforderligt för utredningen. För att möjliggöra uppskov

även av annat skäl än med hänsyn till utredningen i målet — behov föreligger

exempelvis av uppehåll i förhandlingen för överläggning inom domstolen

rörande ett handlagt avsnitt av målet eller för att domstolen och

parterna skall få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta handläggningen

eller därför att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom

eller annan anledning blir förhindrad att tjänstgöra — föreslår kommittén

att ordet utredningen ersättes med det mera omfattande begreppet handläggningen.

I likhet med kommittén anser jag en jämkning av lagrummen

på denna punkt motiverad. Såsom framhållits av hovrätten för Nedre Norrland

torde uppskovsrätten icke behöva knytas vare sig till utredningen eller

handläggningen utan uppskov bör kunna medges när det finnes oundgängligen

erforderligt.

Även med den jämkning av förutsättningarna för uppskov som jag sålunda

föreslår framgår det klart av bestämmelserna härom att uppskov skall

medges endast när det påkallas av vägande skäl. Det är uppenbarligen av

största vikt att längre och upprepade uppskov i en påbörjad huvudförhandling

undvikes. Sådana äventyrar rättegångsbalkens grundläggande principer

om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Med anledning av ett uttalande

från föreningen Sveriges stadsdomare att sträng återhållsamhet bör

iakttagas vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen el. dyl.

vill jag emellertid framhålla, att om återhållsamheten i detta hänseende drives

alltför långt, så kan detta medföra att parterna, efter fullföljd av målet,

i högre instans i stor utsträckning åberopar och tillätes förebringa ny bevisning

eller annan utredning som icke ingått i det processmaterial på vilket

underrättens dom grundats. En sådan utveckling innebär olägenheter i

olika hänseenden. Det är av flera skäl angeläget att processmaterialet är

fullständigt redan i första instans.

I likhet med kommittén finner jag ej anledning att i detta sammanhang

föreslå någon ändring av reglerna i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § om upprepningsskvldigheten

vid ny huvudförhandling. Icke heller finner jag an
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1956

ledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av hithörande regler

i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall där domstolen efter huvudförhandling förordnat

om sinnesundersökning av en tilltalad torde skuldfrågan i regel ha

så klarlagts vid den första förhandlingen, att processmaterialet kan vid den

nya huvudförhandlingen begränsas i avsevärd grad. Uppenbarligen ankommer

det i första hand på parterna att verkställa den sovring av materialet

som i dessa fall kan ske. Vad nu sagts äger tillämpning även när huvudförhandling

uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden

eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Med hänsyn bland annat till att nu berörda regler i 41 a § sinnessjuklagen

till sin natur är processuella har Stockholms rådhusrätt föreslagit att reglerna

införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår enligt rådhusrättens

mening som så mycket mera önskvärt som reglerna avsetts beröra icke blott

sinnesundersökningsfallen utan även sådana fall då uppskovsfristen gått

till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden

eller annan myndighet. Vad rådhusrätten sålunda anfört

förtjänar enligt min mening att närmare övervägas. Med hänsyn till att

spörsmålen om interneringsnämndens och ungdomsfängelsenämndens uppgifter

och ställning är under utredning av strafflagberedningen och då förslag

i dessa hänseenden kan väntas inom kort är jag icke beredd att i detta

sammanhang föreslå någon ändring i fråga om bestämmelsernas placering.

2. Mellandom i brottmål

Kommittén

Kommittén erinrar om att det för brottmålens del icke finns någon motsvarighet

i gällande rätt till bestämmelsen i 17 kap. 5 § om mellandom i

tvistemål. Kommittén framhåller att brottmålsprocessen skulle kunna uppdelas

i två avsnitt — det ena avseende frågan om den tilltalade begått

brottslig gärning (skuldfrågan) och det andra avseende frågan vilken påföljd

som skulle ådömas gärningsmannen (påföljdsfrågan) — om regler infördes

som möjliggjorde avgörandet av förstnämnda fråga genom en särskild

mellandom. I betänkandet behandlar kommittén denna fråga ur processuell

synpunkt och ingår alltså ej i någon bedömning av de skäl som ur

kriminalpolitisk synpunkt kan tala för införande av institutet mellandom i

brottmål. Kommittén finner att med detta institut är förenade så stora olägenheter,

att de ej uppvägs av vad som skulle vinnas med institutet. Ett införande

av mellandom i brottmål skulle nämligen enligt kommitténs åsikt

dels begränsa rättens möjligheter att vid avgörandet av såväl skuldfrågan

som påföljdsfrågan beakta allt det processmaterial som hör ligga till grund

för avgörandet, dels göra det processuella förfarandet mera invecklat än för

närvarande och därmed sannolikt också i många fall fördröja målens slutliga

avgörande. På grund därav föreslår kommittén i detta avseende icke

någon åtgärd.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 142

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Yttrandena

I yttrandena har icke från något håll förordats att möjlighet nu skulle

öppnas för meddelande av mellandom i brottmål. Visserligen anser riksåklagarämbetet

att vägande kriminalpolitiska skäl talar för en sådan möjlighet

och att de processuella invändningar som kommittén riktat mot institutet

mellandom icke väger särskilt tungt. Ämbetet hemställer därför att frågan

tages upp till fortsatt övervägande. I samma riktning uttalar sig Stockholms

rådhusrätt, som anser att frågan bör få anstå i avbidan på att den behandlats

av strafflagberedningen ur kriminalpolitisk synpunkt. En klart avvisande

inställning mot tanken på mellandom i brottmål intager Sveriges advokatsamfund,

som särskilt pekar på de processuella olägenheterna. Föreningen

Sveriges häradshövdingar uttalar att anledning saknas att införa institutet,

om någon maximitid för avbrott i huvudförhandling icke upptages i lagen

utan, såsom föreningen förordar, en allmän befogenhet tillerkännes rätten

att bestämma huruvida efter avbrott ny huvudförhandling behöver hållas.

Departementschefen

När det gäller tvistemål har rätten under vissa förutsättningar möjlighet

att, då en för ett anspråk prejudicerande fråga föreligger till prövning, meddela

särskild dom över denna fråga, s. k. mellandom. Någon motsvarande

möjlighet föreligger icke för brottmålens del. Rätten äger alltså icke uppdela

brottmålsprocessen i skilda avsnitt på det sättet, att skuldfrågan och påföljdsfrågan

avgöres i skilda rättegångar. Frågan om mellandom i brottmål

har av rättegångskommittén behandlats ur processuella synpunkter och

kommittén har funnit att så avsevärda processuella olägenheter är förenade

med detta institut att det icke bör införas.

Otvivelaktigt skulle ett införande av institutet mellandom i brottmål medföra

åtskilliga svårigheter av processuell natur. Det torde emellertid icke

vara någon olöslig uppgift att överkomma dessa svårigheter men möjligen

skulle en ganska ingående laglig reglering visa sig nödvändig. Frågan om

mellandom i brottmål bör emellertid betraktas även och kanske främst ur

kriminalpolitisk synpunkt och vissa kriminalpolitiska skäl kan anföras för

en ordning som i vissa fall fall möjliggör en sådan uppdelning av brottmålsprocessen

att påföljdsfrågan ej prövas förrän skuldfrågan avgjorts i särskild

rättegång. Hela detta problem, som delvis är under utredning i annat

sammanhang, kräver emellertid ytterligare överväganden och jag är därför

inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring i nu gällande regler.

3. Suppleant för rättens ordförande

Kommittén

För att minska riskerna för att domstol med nämnd skall förlora sin domförhet

på grund av förfall för ordföranden under pågående förhandling föreslår

kommittén, att i 1 kap. 14 § rättegångsbalken införes den regeln att, om

i synnerligen vidlyftigt mål underrätt skall bestå av lagfaren domare och

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

nämnd, hovrätten må förordna annan lagfaren domare att övervara huvudförhandlingen

för att vid förfall för rättens ordförande i dennes ställe inträda

i rätten.

Yttrandena

Mot kommitténs förslag i denna del har några invändningar i sak icke

anförts. Stockholms rådhusrätt diskuterar i detta sammanhang möjligheten

att utöka antalet lagfarna ledamöter i domstol med nämnd till tre. En regel

härom skulle då kombineras med en domförhetsbestämmelse av innehåll att

domstolen är domför med endast två — eller en — av de lagfarna ledamöterna.

Med en sådan ordning, vilken särskilt för mål av betydande omfattning

och svårhetsgrad torde te sig angelägen, skulle frågan om suppleant

för rättens ordförande icke längre bli aktuell. Om emellertid tiden icke skulle

anses mogen för en reform av denna innebörd, har rådhusrätten icke någon

erinran mot det sätt på vilket kommittén sökt lösa problemet. Rådhusrätten

ifrågasätter dock om det för rådhusrättens vidkommande skall

anses erforderligt att endast hovrätten — och alltså icke magistraten — skall

äga förordna suppleant för rättens ordförande. Även föreningen Sveriges

stadsdomare finner det egendomligt att för förordnande av suppleant för rättens

ordförande skall gälla strängare regler än för förordnande av ordförande.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller svårigheten att närmare angiva

när ett mål skall anses vara av synnerligen vidlyftig beskaffenhet. Med hänsyn

härtill föreslår hovrätten att orden »i synnerligen vidlyftigt mål» i det

föreslagna tillägget till 1 kap. 14 § utbytes mot »i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra (två) veckor».

Departementschefen

Såsom framhållits av Stockholms rådhusrätt kan det önskemål, som kommittén

velat tillgodose genom möjligheten att i vidlyftiga mål förordna suppleant

för rättens ordförande, tillgodoses även genom en utökning av antalet

lagfarna ledamöter i domstol med nämnd i förening med en domförhetsregel

av innehåll att domstolen är domför även med ett mindre antal lagfarna ledamöter

än det som högst må sitta i rätten. Frågan om underrätts sammansättning

och om domförhetsreglerna är för närvarande föremål för särskild

utredning. Med hänsyn härtill och till att behovet av en reform i enlighet

med kommitténs förslag icke i praktiken visat sig särskilt trängande är jag

icke för närvarande beredd att föreslå införande av bestämmelser om suppleant

för rättens ordförande. Mot förslaget synes för övrigt den anmärkningen

kunna riktas, att suppleantens ställning och befogenheter i rättegången

innan han inträtt i rätten icke reglerats med den klarhet som är önskvärd.

Självfallet hör han ej innan han inträtt i rätten äga att deltaga i rättens

omröstning till dom eller beslut. Däremot talar starka skäl för att han i likhet

med rättens ledamöter i övrigt skall äga rätt att genom frågor till parterna

eller på annat sätt bidraga till målets belysning och att deltaga i rät
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1956

tens överläggningar. Såsom nyss antytts synes emellertid hela problemet

kunna anstå i avbidan på den nämnda utredningen.

4. Tid för meddelande av dom i mål mot häktad

Gällande bestämmelser

I 30 kap. rättegångsbalken ges bestämmelser om dom och beslut i brottmål.

Enligt 7 § andra stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma

eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom

beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande

oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen

skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas,

då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor

efter förhandlingens avslutande. Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas

senast inom två veckor.

17 kap. 9 § andra stycket innehåller för tvistemålens del bestämmelser

som i huvudsak överensstämmer med reglerna rörande brottmål. I tvistemål

kräves dock för anstånd med domens meddelande endast att på grund av

målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens beslutande eller avfattande.

Kommittén

Kommittén framhåller att synnerligt hinder att meddela dom inom två

veckor efter förhandlingens avslutande helt naturligt oftare föreligger i mycket

vidlyftiga mål än i andra mål och att rätten då kan dröja ytterligare någon

tid härmed. Frågan om tiden för meddelande av dom är därför i förevarande

sammanhang av intresse endast i mål rörande häktade, där en absolut

tidsgräns av två veckor gäller. Kommittén anser, att i lagen bör finnas

föreskriven en absolut maximitid, inom vilken dom i mål rörande häktade

skall meddelas. Denna tid bör naturligtvis ej sättas så kort, att icke rättens

prövning även i de vidlyftigaste mål kan ske med tillbörlig noggrannhet och

fullständighet. Kommitténs förslag om ändring av uppskovsreglerna bör

emellertid skapa ökade möjligheter för rätten att under huvudförhandlingens

gång etappvis överlägga om och preliminärt ta ställning till olika delar

av ett vidlyftigt brottmål. På detta sätt kan rätten i ej ringa utsträckning

förbereda arbetet med domen i målet och därigenom nedbringa tiden mellan

huvudförhandlingens avslutande och domens meddelande. Om kommitténs

förslag genomföres, torde någon jämkning ej behöva ske av nu gällande regler

om tid för meddelande av dom i mål rörande häktad. Kommittén föreslår

därför i förevarande avseende icke någon åtgärd.

Yttrandena

I flera yttranden förordas en uppmjukning av stagandet om tiden för meddelande

av dom i mål mot häktad. Svea hovrätt föreslår att den absoluta tidsgränsen

för detta fall helt utgår och motiverar sitt förslag på följande sätt:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Till en början må påpekas, att den i 30 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade

absoluta tidsgränsen av två veckor för meddelande av sådan dom enligt 19 §

promulgationslagen till rättegångsbalken äger tillämpning jämväl i andra

fall, då tilltalad är intagen i fångvårdsanstalt eller på sjukhus. Det är för

hovrätten känt, att i ett fall, då det för den på anstalt intagne tilltalade var

tämligen betydelselöst om domen meddelades en vecka förr eller senare, rättens

ledamöter endast genom att pressa sig till det allra yttersta lyckades

få domen avfattad inom nämnda tidsfrist. I det närmaste uteslutet torde

vara att på så kort tid meddela dom i mål av sådan vidlyftighet som de

första och sista avsnitten av Lundquistmålen, därest icke under målets gång

långa uppehåll göras för beslutande och avfattning av dom beträffande redan

handlagda delar. Då kommittén förklarar, att dess förslag till ändring

av uppskovsreglerna skulle skapa ökade möjligheter för rätten att på detta

sätt etappvis överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av

ett vidlyftigt brottmål, må först framhållas, att ett dylikt förfarande endast

kan ifrågakomma i mål av sådan beskaffenhet, att handläggningen av olika

delar därav helt kan slutföras för sig. Det bör nämligen icke förekomma, att

rätten håller överläggning och tar ställning till en del av ett mål, innan parterna

slutfört sin talan i den delen. Vidare kan invändas, att det väl från de

synpunkter varom nu är fråga icke är någon fördel att handläggningen blir

utdragen för att tiden mellan huvudförhandlingens avslutande och domens

meddelande skall kunna förkortas. Hovrätten vill under hänvisning till det

anförda föreslå den ändringen i 30 kap. 7 § rättegångsbalken, att tidsbestämmelsen

om dom senast inom två veckor för den händelse den tilltalade är

häktad får utgå. Vikten av skyndsamhet i fall då den tilltalade är häktad

har redan tidigare betonats i lagrummet och är för övrigt sedan gammalt inskärpt

i domarens medvetande.

Även Sveriges juristförbund anser att den ovillkorliga tidsbestämningen

för dom i mål mot häktad bör utgå. Förbundet erinrar om att de vidlyftigaste

rättegångarna under senare år avsett brottmål och att en del av dem dessutom

innehållit frågor av synnerligen invecklad och svårbedömd beskaffenhet.

I dessa fall torde prövningen av målet och avfattningen av domen icke

kunnat medhinnas på två veckor med mindre avkall gjorts på noggrannheten

och fullständigheten och domstolsledamöterna dessutom pressat sig långt

över vad som är rimligt ur personalvårdens och rättssäkerhetens synpunkter.

Men även i mål av mindre vidlyftighet kan den absoluta tidsfristen av

fjorton dagar för meddelande av dom medföra, att domstolsledamöterna blir

hårdare pressade än vad som kan anses försvarligt från de angivna synpunkterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att lagen bör lämna domstolen

möjlighet att, då alldeles särskilda skäl föreligger, göra avsteg från tvåveckorsregeln.

Om de av föreningen föreslagna reglerna om avbrott i huvudförhandling

skulle genomföras, lärer väl även i ganska vidlyftiga mål dom

rörande häktad kunna meddelas inom två veckor från huvudförhandlingens

avslutande. Fall kan emellertid förekomma, då ett mål är av sådan vidlyftighet,

att det i praktiken blir omöjligt att, om sedvanlig omsorg skall nedläggas

vid domens utarbetande, färdigställa domen inom fjorton dagar.

Att den nu gällande absoluta tidsgränsen är otillräcklig understrykes

slarkt av Stockholms rådhusrätt, som anför hl. a.:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

När det gäller vidlyftiga brottmål, i vilka väl merendels den tilltalade är

häktad, kunna nämligen fall finnas, då det icke står i mänsklig makt att

medhinna domens utformande inom den ifrågavarande tiden, och det måste

anses synnerligen förkastligt, om domstolen enbart för att kunna fullgöra

sitt åliggande att noggrant och fullständigt i domen redovisa materialet skulle

se sig nödsakad att frigiva den häktade. För att erfarenhetsmässigt belysa

tider, som åtgått för domsskrivning i vidlyftiga brottmål skall här redovisas,

att de så kallade Lundquistmålen härutinnan krävt 65 dagar i rådhusrätten

och 23 dagar i hovrätten för det första målet samt 36 dagar i rådhusrätten

och 57 dagar i hovrätten för det andra målet. Det får antagas vara

uteslutet, att om Lundquist varit häktad dessa tider kunnat i sådan mån

nedbringas, att domarna kunnat meddelas inom fjorton dagar från huvudförhandlingarnas

avslutande. Det nu i huvudförhandling slutbehandlade

tredje Lundquistmålet, vilket är mera omfattande än de tidigare, lärer icke

kunna utmynna i dom inom tid från huvudförhandlingens slut, som understiger

den längsta av de nyss angivna tiderna.

Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker att nu gällande bestämmelser

bibehålies endast under den förutsättningen att kommitténs förslag om särskiljande

av åtal genomföres och att vad föreningen anfört om särskilda

regler för uppehåll med handläggningen av vidlyftiga mål vinner beaktande.

Departementschefen

Såväl i tvistemål som i brottmål gäller som huvudregel att dom skall meddelas

i omedelbar anslutning till den överläggning i målet som, när huvudförhandling

ägt rum, skall hållas samma eller sist nästa helgfria dag. Anstånd

med domens meddelande kan emellertid äga rum. Den allmänna

anståndsfristen är två veckor efter förhandlingens avslutande. Möter synnerligt

hinder att meddela domen inom denna tidsfrist, kan — utom i brottmål

vari den tilltalade är häktad — ytterligare anstånd äga rum; någon

absolut tidsgräns är då icke föreskriven. Beträffande häktade gäller att domen,

om ej synnerligt hinder möter, skall meddelas inom en vecka efter förhandlingens

avslutande och längre anstånd än två veckor får icke förekomma.

Den i lagen föreskrivna absoluta maximitiden i fråga om tiden för meddelande

av dom mot tilltalad som är häktad har i praktiken visat sig medföra

svårigheter när det gäller vidlyftiga mål och en uppmjukning av denna

föreskrift har ifrågasatts. Rättegångskommittén har emellertid ansett att

någon jämkning av hithörande regler ej behöver ske, om kommitténs förslag

om ändring av uppskovsreglerna i 46 kap. 11 § genomföres. Genom en

ändring av uppskovsreglerna skulle nämligen, anser kommittén, ökade möjligheter

skapas för rätten att under huvudförhandlingens gång etappvis

överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av ett vidlyftigt

brottmål.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för remissinstansernas

yttranden i denna del har från flera håll starkt understrukits

att behov av en uppmjukning av den absoluta tidsgränsen föreligger även

om en ändring av uppskovsreglerna genomföres. Häradshövdingeföreningen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 742 år 1956

framhåller sålunda att det i praktiken kan vara omöjligt att färdigställa en

dom i ett vidlyftigt mål inom fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skall nedläggas

vid domens utarbetande. Samma ståndpunkt intager Svea hovrätt

och Stockholms rådhusrätt, domstolar som i högre grad än andra torde ha

praktisk erfarenhet av de särskilda svårigheter som är förenade med de vidlyftiga

målen.

Vad som sålunda och i övrigt anförts från remissinstansernas sida äger

enligt min mening en sådan tyngd, att en uppmjukning av den absoluta tidsgräns

inom vilken dom i mal rörande häktad skall meddelas framstar såsom

påkallad trots de betydelsefulla hänsyn som föranlett denna maximifrist.

Föreskrifterna rörande tiden för meddelande av dom mot den som

är häktad bör icke vara så snävt utformade, att de i praktiken omöjliggör

en tillämpning av rättegångsbalkens häktningsregler i vidlyftiga mål. Å

andra sidan bör av föreskrifterna tydligt framgå att särskild skyndsamhet

kräves, när det gäller tilltalad som är häktad. Det må emellertid i detta

sammanhang erinras om att domstolen jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen

äger förordna att häktningstiden skall avräknas från straffet.

Frågan hur en uppmjukning av föreskriften om den absoluta tidsfristen

lämpligen bör ske är tveksam. Närmast till hands ligger måhända den

lösningen, att man något förlänger den nuvarande tidsfristen om två veckor.

För att vinna vad man önskar uppnå med en förlängning av tidsfristen torde

denna icke kunna bestämmas till kortare tid än tre veckor. Även en sådan

mindre utvidgning av tidsfristen är emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter.

Bortsett från att en dylik förlängning i något, säkerligen mycket

sällsynt, fall skulle kunna visa sig otillräcklig synes mot denna lösning

främst kunna anföras, att den kan tänkas leda till en allmän förlängning

av anståndstiden. Om den längsta anståndstiden skulle bestämmas till tre

veckor, skulle ett beslut om exempelvis fjorton dagars anstånd med domen

uppenbarligen icke få samma karaktär av undantagsfall som ett dylikt beslut

för närvarande har. Med hänsyn till de stora krav på skyndsamhet

som måste ställas särskilt när det gäller avgörande i brottmål mot tilltalad

som är häktad vill jag icke förorda en lösning som för det stora flertalet

mål innebär risk för en förlängning av tiden mellan huvudförhandlingens

avslutande och domen i målet, låt vara att lösningen visserligen skulle undanröja

vissa svårigheter som för närvarande kan uppkomma i ett eller

annat undantagsfall. Jag vill i stället, om än med viss tvekan, ansluta mig

till det ändringsförslag som förordats i flera av remissyttrandena och som

innebär att den särskilda regeln om dom senast inom två veckor för den

händelse den tilltalade är häktad får utgå. Med en sådan lösning kommer,

liksom för närvarande, huvudregeln att vara den, att dom i brottmål

skall beslutas och avkunnas omedelbart efter den överläggning som skall

hållas i anslutning till huvudförhandlingen. Finnes rådrum för domens beslutande

eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd

därmed. Om ej synnerligt hinder möter, skall i sådant fall domen

meddelas, när den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Ivå veckor efter förhandlingens avslutande. Någon anledning att befara att

domstolarna skall missbruka denna starkt begränsade möjlighet till anstånd

anser jag icke föreligga.

För att möjliggöra särskild kontroll över att domstol icke beslutar anstånd

med meddelande av dom mot häktad i andra fall eller i större utsträckning

än som avses med bestämmelserna kunde möjligen övervägas att

föreskriva skyldighet för domstol att vid beslut om anstånd överstigande

två veckor göra anmälan om beslutet med uppgift om anledningen till anståndet.

Mot införande av en sådan anmälningsskyldighet kan emellertid vägande

invändningar göras. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma skäl

som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet avvisades

vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Vid detta tillfälle framfördes vissa förslag

att genom enklare anordningar än införande av anmälningsskyldighet vinna

möjlighet att utöva kontroll. Sålunda framfördes tanken att låta rätten i en

särskild liggare över mål, i vilka anstånd med meddelande av dom beslutats,

anteckna anledningen till anståndet. En sådan anordning synes kunna

genomföras utan de olägenheter som är förenade med ett anmälningsförfarande.

Erforderliga föreskrifter härom torde emellertid kunna meddelas i

administrativ ordning.

De av mig i det föregående föreslagna lagändringarna torde böra träda i

kraft den 1 januari 1957. Särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara

påkallade. Härav följer att de nya bestämmelserna enligt vedertagna grundsatser

blir tillämpliga även på rättegångar som är anhängiga när lagändringarna

träder i kraft.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget har fogats

såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll. Vid protokollet har jämväl

fogats rättegångskommitténs lagförslag (Bilaga B).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det såsom bilaga

A1 upptagna lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

41

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 och 15 §§, 43 kap. 11 §, 45 kap. 3 §

och 46 kap. 11 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande Igdelse)

Om särskild

(Föreslagen Igdelse)

1 kap.

14 §.

är stadgat.

Skall i synnerligen vidlyftigt mål

underrätt bestå av en lagfaren domare

och nämnd, må hovrätten förordna

annan lagfaren domare att

övervara huvudförhandlingen för att

vid förfall för rättens ordförande i

dennes ställe inträda i rätten. Beträffande

sådan domare skall, ändå att

han ej inträtt i rätten, vad i 4 kap.

12—14 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsät- synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräk- tas flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid av nas bliva slutförda under en tid av

sex timmar. Hinna ej alla sålunda ut- sex timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta

mål behandlas under dagen el- satta mål behandlas under dagen,

ler kräver ett måls handläggning me- skall sammanträdet pågå under erra

än en dag, skall sammanträdet f order ligt antal helgfria dagar i följd,

pågå under erforderligt antal helgfria

dagar i följd.

Om den------förordnar Konungen.

43 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall såvitt

möjligt fortgå utan avbrott, till dess möjligt fortgå utan avbrott, till dess

målet är färdigt till avgörande. På- målet är färdigt till avgörande. Krå
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

börjad huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första stycket eller

efter handläggningens börjain nytt

viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängligen

erforderligt för utredningen. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas, om ej i mål

av sådan omfattning att huvudförhandlingen

beräknas kräva minst fyra

veckor rätten med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synnerliga

skäl att i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten

(Föreslagen lydelse)

ver huvudförhandlingen mera än en

dag, skall den fortgå under erforderligt

antal helgfria dagar i följd; dock

må, om så anses lämpligt, uppehåll

göras å dag före helgdag. Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt

för handläggningen. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall den

återupptagas, så snart lämpligen kan

ske.

Återupptages målet till handläggning

efter avbrott, som varat sammanlagt

högst femton dagar, helgdag

och dag före helgdag ej inräknade,

må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling

hållas.

hans utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon Hava åtal väckts mot någon för fleför

flera brott eller åtal mot flera för ra brott eller åtal mot flera för att

att hava tagit del i samma brott, sko- hava tagit del i samma brott, skola

la åtalen handläggas i en rättegång, åtalen handläggas i en rättegång, om

Även i annat fält än nu sagts må ej rätten finner särskild handläggflera

åtal handläggas i en rättegång, ning uppenbart vara lämpligare.

om det är till gagn för utredningen. Hava åtal väckts mot flera för skilNär

skäl äro därtill, må de åter sär- da brott, må åtalen handläggas i en

skiljas. rättegång, om det är till gagn för ut
redningen.

När skäl äro därtill, må de

åter särskiljas.

Ej må------- —- — är tillämplig.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall såvitt

möjligt fortgå utan avbrott, till dess möjligt fortgå utan avbrott, till dess

målet är färdigt till avgörande. På- målet är färdigt till avgörande. Kräbörjad

huvudförhandling må ej upp- ver huvudförhandlingen mera än en

skjutas, med mindre förhandlingen dag, skall den fortgå under erforderägt

rum enligt 3 § första stycket el- ligt antal helgfria dagar i följd; dock

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

ler efter handläggningens början nytt

■viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängligen

erforderligt för utredningen. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för föregående

förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas, om ej i mål

av sådan omfattning att huvudförhandlingen

beräknas kräva minst fyra

veckor rätten med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synnerliga

skål att i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten —

(Föreslagen lydelse)

må, om så anses lämpligt, uppehåll

göras å dag före helgdag. Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt

för handläggningen. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas inom

en vecka från dagen för föregående

förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till handläggning

efter avbrott, som varat sammanlagt

högst femton dagar, helgdag

och dag före helgdag ej inräknade,

må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling

hållas.

--15 § sägs.

Denna lag träder i kraft den ■ I fråga om mål i vilka

huvudförhandlingen börjat före nämnda dag skola dock 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § i deras äldre lydelse gälla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 8 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 17 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1&2 år 1956

45

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 mars

1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 februari 1956 remitterade

förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:391 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. a1 i texten
  2. 1LU 1956:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1956:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken dels o c k i ämnet väckt motion. s. 1 i texten