Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m
1956-04-06 · 45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:158, Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
1
Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente m. m.; given
Stockholms slott den 6 april 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sigurd Lindholm
Propositionens huvudsakliga innehåll
För årets riksdag har i tidigare avgivna propositioner framlagts förslag,
som föranleder ändringar i vissa statliga avlöningsreglementen. I årets
statsverksproposition (VIII ht) har sålunda framlagts dels förslag, som
medför att rektor och facklärare vid Göteborgs skolköksseminarium skall
inordnas under statliga avlöningsreglementen, dels förslag beträffande vissa
tjänster vid den till lärarhögskolan anslutna övningsskolan, vilka förslag
medför behov av ändringar i avlöningsreglementet för övningslärare. Behov
av ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen följer också av förslag
i prop. 1956:80 om undervisningsskyldigheten för lärare i vissa specialklasser
och av förslag i prop. 1956: 110 om inrättande av vissa specialflygläkarbeställningar.
Inom civildepartementet har härutöver varit föremål
för beredning vissa andra frågor, som för sin lösning påkallar ändringar
i avlöningsreglementena eller som eljest är av natur att böra underställas
riksdagen. Det sistnämnda gäller beträffande förslag till vissa åtgärder i
syfte att bättre kunna tillvarataga de partiellt arbetsföras arbetsinsatser
inom statsförvaltningen ävensom förslag angående de statliga myndigheternas
medverkan vid uppbörd av vissa försäkringspremier och föreningsavgifter
m. m.
I förevarande proposition föreslås, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med såsom bilaga till statsrådsprotokollet
i ärendet fogat författningsförslag, vidtaga ändringar i statens
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 158
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
allmänna avlöningsreglemente. Därjämte begäres riksdagens bemyndigande
att vidtaga vissa ändringar i avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet
för övningslärare, prästlönereglementet, polislönereglementet
och kungörelsen om sjukvårdsförmåner för vissa polismän samt att
utfärda föreskrifter angående partiellt arbetsföras användande inom statsförvaltningen
ävensom beträffande de statliga myndigheternas medverkan
vid uppbörd av vissa försäkringspremier och föreningsavgifter m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr i58 år 1956
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, frågor om ändringar i
gällande avlöningsreglementen m. m. samt anför därvid följande.
I olika tidigare avgivna propositioner till årets riksdag har framlagts förslag,
som föranleder ändringar i gällande statliga avlöningsreglementen. I
årets statsverksproposition (VIII ht) har sålunda framlagts förslag (p. 200),
som medför att rektor och facklärare vid Göteborgs skolköksseminarium
skall inordnas under statliga avlöningsreglementen, ävensom förslag (p.
183) om inrättande av vissa tjänster vid den till lärarhögskolan knutna
övningsskolan, vilket medför behov av ändringar i avlöningsreglementet för
övningslärare. Ytterligare förslag av här avsedd natur har framlagts i prop.
195ö:80 angående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. så
vitt avser undervisningsskyldigheten för lärare i vissa specialklasser samt i
prop. 1956: 110 angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1956/57 m. m. i fråga om inrättande av
vissa beställningar som specialflygläkare.
Inom civildepartementet har härutöver varit föremål för beredning vissa
andra lönefrågor, som för sin lösning påkallar ändring i avlöningsreglementena.
Jag torde vidare få anmäla vissa andra frågor av sådan natur, att de bör
underställas riksdagen. Detta gäller främst frågan om vidtagande av åtgärder
i syfte att bättre kunna tillvarataga de partiellt arbetsföras arbetsinsatser
inom statsförvaltningen. Jag torde vidare få anmäla vissa förslag angående
de statliga myndigheternas medverkan vid uppbörd av vissa försäkringspremier
och föreningsavgifter m. m.
I. Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)
Inom civildepartementet har i anslutning till det anförda upprättats förslag
till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948 (nr 436), vilket förslag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmelserna
torde jag få lämna följande redogörelse.
1 §•
Reglementets tillämpningsområde m. m.
I årets statsverksproposition (VIII ht, p. 200) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att till Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 79 500 kronor. Förslaget innebär
bl. a., att de statsbidragsgrunder, som nu gäller för fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala och seminariet för huslig utbildning i Umeå, i huvudsak
skall göras tillämpliga även på Göteborgs skolköksseminarium, samt att de
statliga avlöningsreglementena skall göras tillämpliga på rektor och fackiärare
vid sagda seminarium. Förslaget innebär vidare, att rektorstjänsten
vid seminariet skall placeras i lönegrad Ca 29 och två facklärartjänster i
lönegrad Ca 25 resp. Ce 23. Vid bifall till detta förslag bör av nämnda tjänster
endast rektorstjänsten vara inordnad under Saar, medan för facklärartjänsterna
bör gälla avlöningsreglementet för övningslärare. I anslutning
härtill föreslår jag, att rektorstjänsten vid Göteborgs skolköksseminarium
införes under 1 mom. e) av förevarande paragraf. Nämnda tjänst bör intagas
i de föreskrifter, som för rektorstjänsterna vid fackskolan i Uppsala
och seminariet i Umeå meddelats i de särskilda bestämmelserna i 4, 5, 13,
19, 28, 38, 39, 42 och 49 §§ reglementet. För att icke onödigtvis tynga författningsförslaget
har härmed sammanhängande ändringar icke intagits i
detsamma. Angivna ändringar avses skola företagas vid den slutliga utredigeringen
av ändringskungörelsen.
3 §•
För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser
I anslutning till vad som anförts under 1 § har under termen »läroverk
m. fl. läroanstalter» i 1 mom. av förevarande paragraf införts Göteborgs
skolköksseminarium.
28 och 29 §§.
De fall då löneavdrag skall tillämpas. Semester och däremot svarande annan ledighet
I skrivelse den 12 november 1952 har fyrpersonalens förening bl. a. hemställt
om förbättring av fyrskeppspersonalens ledighet. Föreningen finner
det sålunda synnerligen angeläget, att personalen å fyrskeppen samt vid
Ölands södra grunds fyr tilldelas ytterligare minst en månads årlig ledighet.
En sådan ytterligare ledighet bör enligt föreningens mening icke rubriceras
som semester utan såsom kompensationsledighet.
Bakgrunden till berörda framställning är i huvudsak följande.
I de särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten under 29 § Saar
meddelas föreskrifter om semester för å fyrskepp anställda tjänstemän
(fyrskeppspersonal), innebärande att årssemestern awäges med hänsyn
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
5
till den tid av kalenderåret, varunder vederbörande fyrskepp beräknas vara
påmönstrat. Till en lägsta semester av 12 dagar för avdragsgrupperna 1
och 2 och 15 dagar för avdragsgrupp 3 utgår ett tillägg av 4 resp. 5 semesterdagar
för varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar
för år beräknas överstiga 150. Förväntas fyrskeppet komma att vara
upplagt under viss tid av året, inverkar detta sålunda på semesterns längd.
Det maximala antalet semesterdagar utgör för ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän samt andra tjänstemän i avdragsgrupp 3 å fyrskepp 90 dagar
för kalenderår. Semestern uttages regelmässigt under den tid av året, då
fyrskeppet är påmönstrat.
I den mån tjänsteman icke kan beredas tjänstgöring under tid, då fyrskeppet
är upplagt, åtnjuter han tjänstefrihet, ordinarie tjänsteman med
oavkortad lön och extra ordinarie med B-avdrag å lönen. Uppläggningstidens
längd är beroende av is- och andra förhållanden, som kan påverka
uppehållandet av sjöfarten inom området. Det längst i norr belägna fyrskeppet
»Norströmsgrund» intages vanligen i december månad och utlägges på
sin station någon gång i maj. För övriga fyrskepp varierar uppläggningstiderna.
Inom södra och västra lotsdistrikten förekommer det att fyrskeppen
är påmönstrade under hela året.
Ovan återgivna särskilda semesterbestämmelser för fyrskeppspersonal
gäller jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 9 juni 1950 även för fyrpersonalen
vid Ölands södra grund.
Utlåtanden över framställningen har avgivits av lotsstyrelsen och statens
lönenämnd. Lotsstyrelsen anför bl. a., att arbetstiden för annan fyrskeppspersonal
än fyrmästare och kockstewart kan uppskattas till omkring
56 timmar för man och vecka samt att denna personal i större utsträckning
än vad som är fallet med lotspersonalen under övrig tid är bunden
vid tjänstgöringsplatsen. Styrelsen finner det därför icke vara mer än
rimligt, att fyrskeppspersonalen och personalen å Ölands södra grunds fyr
beredes viss ytterligare ledighet. En sådan förbättring framstår enligt styrelsens
mening som angelägen även ur rekryteringssynpunkt. Av praktiskt-administrativa
skäl anser styrelsen emellertid att förbättringen bör
ske på så sätt att semestern förlänges med 30 dagar.
Ej heller statens lönenämnd finner det obefogat, att fyrskeppspersonalen
beredes viss ytterligare ledighet. Nämnden har emellertid framhållit, att
personalen å vissa fyrskepp, främst de norr om Ålands hav stationerade,
redan nu regelmässigt beredes tjänstefrihet i samband med att fyrskeppen
upplägges viss del av året. Lönenämnden vill därför tillmötesgå framställningen
på så sätt, att fyrskeppspersonalen garanteras en månads tjänstefrihet
om året, i första hand förlagd till tid, då fyrskeppet är upplagt. Varar
uppläggningstiden mer än en månad, hör personalen, i den mån så befinnes
ändamålsenligt, utnyttjas för vikariat å andra befattningar. Nyssnämnda
tjänstefrihet bör enligt nämndens mening kvalificera till semester. EU
bifall till vad nämnden föreslagit bör enligt nämndens mening få till konsekvens,
att den i 28 § Saar under punkten 2 av de särskilda bestämmelserna
för lots- och fyrstaten meddelade föreskriften om skyldighet för extra
ordinarie tjänsteman att under lid fyrskepp är upplagt vidkännas B-avdrag
skall utgå.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
Med hänsyn till de speciella arbetsförhållanden, som gäller för fyrskeppspersonalen,
samt till den långa tid, vilken denna tillbringar isolerad ombord
på fyrskeppen, finner jag mig böra föreslå vissa åtgärder i syfte att bereda
angivna personal ökad ledighet. Detta bör enligt min mening ej ske i form
av en förlängning av semestern. I anslutning till vad statens lönenämnd
föreslagit förordar jag i stället, att fyrskeppspersonalen skall beredas en garanterad
tjänstefrihet med oavkortad lön under 30 dagar för år. Motsvarande
förmån bör tillkomma personalen å Ölands södra grunds fyr. Såvitt
gäller fyrskeppspersonalen synes böra beaktas, vad lönenämnden anfört om,
att tjänstefriheten i första hand skall förläggas till tiden för fyrskepps
uppläggning och att tjänsteman — om så prövas ändamålsenligt — skall
utnyttjas för vikariat under den del av uppläggningstiden, som överskjuter
30 dagar.
De grundläggande bestämmelserna om här avsedd tjänstefrihet torde icke
höra hemma i avlöningsreglementet utan bör meddelas vid sidan av detsamma.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, på sjöfartsstyrelsen att meddela nämnda föreskrifter.
För genomförande av angivna förslag erfordras emellertid vissa jämkningar
i de särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten i 28 och 29 §§
Saar.
I bestämmelserna om löneavdrag i 28 § Saar föreslår jag sådan ändring,
att vad där sägs om B-avdrag å lön för extra ordinarie tjänsteman å fyrskepp
icke skall gälla under här avsedd tjänstefrihet.
Såvitt avser bestämmelserna om semester i 29 § Saar uppkommer frågan
huruvida den föreslagna garanterade tjänstefriheten skall kvalificera till
semester. I den utsträckning dylik tjänstefrihet uttages under påmönstringstid
följer detta redan av de gällande bestämmelserna. Frågan begränsar
sig sålunda till här avsedd tjänstefrihet, som erhålles under tid då
fyrskepp är upplagt. Mot en ovillkorlig rätt att tillgodoräkna tiden för dylik
tjänstefrihet för semester synes mig tala, att den totala ledigheten i form
av semester och tjänstefrihet härigenom skulle kunna bli omotiverat lång
för personal å fyrskepp, som regelbundet är upplagt under viss del av året.
Å andra sidan synes tillgodoräkning böra medgivas i den utsträckning
detta erfordras för erhållande i avdragsgrupp 3 av lägst omkring 120 dagars
ledighet för år i form av semester och tjänstefrihet. Fn rimlig avvägning
synes kunna uppnås genom en regel av den innebörden, att den
garanterade tjänstefriheten skall kvalificera till semester endast i fall, då
uppläggningstiden för fyrskeppet beräknas icke komma att överstiga 45
dagar för år. De närmare bestämmelserna härom torde få meddelas av
Kungl. Maj :t. I den särskilda bestämmelsen för lots- och fyrstaten i 29 §
Saar föreslår jag därför skola intagas bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela bestämmelser i angivna hänseende.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
32 §.
Gottgörelse för övertids tjänstgöring m. m.
I 2 mom. av förevarande paragraf stadgas f. n„ att gottgörelse för övertidstjänstgöring
skall, i den mån så kan ske, utgå i form av ledighet från
annan tjänstgöring, kompensationsledighet. Vidare föreskrives i 3 mom.
att, i den mån gottgörelse för fullgjord övertidstjänstgöring ej kan beredas
genom ledighet, tjänstemannen äger för densamma åtnjuta övertidsersättning.
Under de nyligen avslutade förhandlingarna rörande statstjänstemännens
löner för år 1956 uttalades från personalhåll önskemål om sådan
jämkning i ifrågavarande bestämmelser, att tjänstemännen skulle beredas
valrätt i fråga om den form, i vilken de skulle erhålla kompensation för
fullgjort övertidsarbete. För egen del har jag funnit vissa skäl för ett tillmötesgående
av dessa önskemål. De förhållandevis förmånliga regler beträffande
evalvering av tiden för övertidstjänstgöring, som gäller för beräkningen
av kompensationsledighet — en och en halv till två gånger tiden för övertidstjänstgöringen
— medför att stundom svårigheter föreligger att utge
gottgörelse i form av ledighet. Detta minskar möjligheterna att tillämpa nu
gällande regel. Jag är emellertid ej beredd förorda, att tjänstemännens valrätt
i fråga om kompensationsform göres helt undantagslös. Vederbörande
myndighet bör sålunda ha möjlighet att, då särskilda skäl det föranleder,
föreskriva att gottgörelse skall utgå i form av kompensationsledighet. Detta
bör främst gälla i fall, då det kan anses motiverat med hänsyn till tjänstemans
behov av vila och rekreation efter en forcerad arbetsperiod. Vidare
kan beslut av angivna innebörd behöva meddelas i de undantagsfall, då
det erfordras för utjämnande av ojämn arbetsbelastning under olika perioder
inom ett arbetsområde.
33 §.
Särskilda ersättningar
Enligt punkten 1 av de för utrikesförvaltningen i förevarande
paragraf meddelade särskilda bestämmelserna må tjänsteman vid utrikesförvaltningen
med stationering utom Europa på därom gjord framställning kunna
av Kungl. Maj:t beviljas bidrag för resa till Sverige under semester högst
en gång vart tredje eller, i vissa fall, vartannat år. Bidrag må, under i övrigt
stadgade förutsättningar, icke beviljas till högre belopp än som motsvarar
kostnaden för biljetter, i vilkas pris kosthåll icke ingår, till Stockholm och
åter till stationeringsorten för tjänstemannen, hans hustru ävensom hans
barn under 19 års ålder.
I allmänhet ingår kosthåll i priset för såväl flyg- som båtbiljett, varför
man i dylika fall måste göra avdrag för värdet av kosthållet. För närvarande
göres sådant avdrag med 15 kronor för person och dag. Detta avdrag
grundar sig på eu analogi med bestämmelserna i 9 § 2 mom. utlands
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
resereglementet, enligt vilka bestämmelser traktamente vid utrikes tjänsteresa
utgår med ett 15 kronor lägre belopp än eljest, om resan under minst
halva tiden sker med färdmedel, å vilket kosthåll ingår i biljettpriset. En
dylik utformning av avdraget kan emellertid i här avsedda fall understundom
leda till att tjänstemannen, i synnerhet vid längre båtresor, måste vidkännas
ett alltför högt avdrag för värdet av kosthåll för sig och sin familj.
Det är enligt min mening rimligare, att ersättningen för biljettkostnaden
beräknas så, att tjänstemannen blott behöver vidkännas avdrag för
värdet av kosthåll med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Den av mig föreslagna ändringen av
författningstexten på förevarande punkt ger möjlighet till en dylik smidigare
tillämpning. Motsvarande ändring bör göras i 29 § 8 mom. prästlöneregleinentet.
Punkten 3 a) av förenämnda särskilda bestämmelser innehåller bl. a.
föreskrifter om bidrag för inköp av bil och ersättning för hållande av bil.
Dessa föreskrifter innebär, dels att bidrag för inköp av bil utgår med
10 000 kronor, därest tjänsteman vid utrikesförvaltningen för första gången
förordnats att i egenskap av sändebud tjänstgöra såsom chef för beskickning,
dels ock att ersättning för hållande av bil utgår med ett på visst sätt
beräknat belopp för år, därest tjänsteman vid utrikesförvaltningen innehar
förordnande att i egenskap av sändebud tjänstgöra såsom chef för beskickning
och för tjänsteutövningen använder sådant fordon. Ifrågavarande förmåner
är sålunda begränsade till en relativt snäv personkrets.
Anledning synes mig föreligga att föreslå en viss utvidgning av nämnda
krets till att omfatta ytterligare vissa tjänstemän, beträffande vilka med
hänsyn till deras tjänsteställning motsvarande skäl för erhållande av bidrag
kan anses föreligga. Jag avser då till att börja med tjänsteman, som i egenskap
av generalkonsul förordnats att tjänstgöra såsom chef för generalkonsulat.
Jag föreslår vidare, att förmånerna skall utgå ej blott till tjänsteman,
som i egenskap av sändebud tjänstgör som chef för beskickning, utan
även till annan tjänsteman, som förordnats att med ställning som sändebud
tjänstgöra som chef för beskickning. Slutligen föreslår jag, att tjänsteman,
som förordnats att med ställning som sändebud tjänstgöra som chef för
permanent delegation, skall bli berättigad till angivna förmåner. För närvarande
finns endast tre permanenta delegationer, nämligen delegationen
hos Förenta Nationerna i New York, delegationen hos OEEC i Paris och
delegationen hos den europeiska kol- och stålunionens höga myndighet i
Luxemburg.
I författningsförslaget har i förenämnda särskilda bestämmelser såsom
en ny punkt 4 intagits föreskrifter om ett nytt lönetillägg, benämnt hemmatillägg.
Härom torde jag få anföra följande.
Av utrikesförvaltningens diplomatiska och konsulära personal tjänstgör
normalt omkring en fjärdedel i Sverige och tre fjärdedelar utom riket. Angivna
personal tillbringar m. a. o. i genomsnitt tre fjärdedelar av anställ
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
9
ningstiden utomlands. Vid stationering utomlands äger de utöver lönen åtnjuta
ett flertal förmåner såsom ortstillägg, barnbidrag och utomeuropeiskt
tillägg, avsedda att täcka sådana särskilda kostnader, som är förenade med
utrikestjänstgöringen. Jämväl för en tjänsteman, som efter tjänstgöring
utomlands stationeras i Stockholm, uppkommer emellertid kännbara ekonomiska
påfrestningar i form av extra kostnader, som icke tillräckligt kompenseras
av f. n. på kort sikt utgående förmåner i form av förflyttningsbidrag
in. in. En hemmavarande utrikesljänsteman måste ständigt vara beredd
att ånyo tillträda tjänst utomlands, vilket gör, att han ej kan planera
sitt liv i hemlandet på längre sikt som övriga statstjänstemän. I ett flertal
länder, bl. a. Danmark och Norge, har man löst detta omställningsproblem
genom införande av särskilda årliga lönetillägg under tjänstgöring i hemlandet.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra föreslå,
att bestämmelser om dylikt lönetillägg nu införes även för den svenska utrikesförvaltningens
tjänstemän med lägst ställning som andre sekreterare
(motsvarande). Tillägget föreslås skola benämnas hemmatillägg. Tillägget
bör, på sätt av författningsförslaget framgår, differentieras efter löneställning
och för gift tjänsteman utgå med för år räknat 4 000, 3 000 resp. 2 000
kronor. De skäl, som motiverar införande av hemmatillägg, gör sig ej gällande
med samma styrka för ogift som för gift tjänsteman, varför tillägget
för ogift torde böra utgå med endast hälften av de för gift tjänsteman föreslagna
beloppen.
Hemmatillägg bör få åtnjutas under högst tre år efter hemkomsten till
Sverige från utlandstjänstgöring. Kungl. Maj :t bör dock för särskilda fall
äga möjlighet att utöka denna tid med ytterligare två år.
Den sammanlagda kostnaden för de föreslagna hennnatilläggen beräknas
f. n. uppgå till omkring 130 000 kronor för år. Denna merkostnad rymmes
inom ramen för redan beviljade medel under posten Prisutjämningstillägg
i utrikesdepartementets avlöningsstat. Några medel torde sålunda för nästkommande
budgetår ej behöva särskilt anvisas för detta ändamål.
35 §.
Lönetillägg vid vissa slag av tjänstgöring
3 inom. Flygtillägg in. m. I skrivelse den 22 juni 1955 bar chefen för flygvapnet
bl. a. — i anslutning till förslag om att underofficerare med flygsignalistutbildning
skulle efter frivilligt åtagande få kommenderas till officersutbildning
— hemställt om sådan ändring i den under punkten 1 av
förevarande moment intagna flygtilläggstabellen, att ett flygtillägg för flygsignalist
om 330 kronor för månad kan utbetalas jämväl i lönegraderna Ma,
Me 19 (löjtnant), Ma 23 och Ma 27—37.
Försvarets civilförvaltning, som avgivit utlåtande över framställningen,
har icke funnit anledning till erinran mot densamma.
Kungl. Maj:t har genom beslut den 22 september 1955 bl. a. lämnat chefen
lör flygvapnet begärt bemyndigande med avseende å nämnda utbildning. 1
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
anslutning härtill har nu i författningsförslaget införts den av chefen för
flygvapnet begärda ändringen i flygtilliäggstabellen.
Vid bifall till ett i prop. 1956: 110 (s. 194) framlagt förslag om inrättande
av två beställningar för specialflygläkare i lönegrad Cp 6 erfordras ytterligare
en ändring i flygtilläggstabellen. Flygtillägg till angivna flygläkare
bör nämligen utgå med samma belopp, som gäller för beställningshavare
tillhörande lönegrad Ma 27—37.
I skrivelse den 2 september 1955 har försvarets civilförvaltning bl. a. anfört,
att för vinnande av anställning som flygingenjör av 2. graden på aktiv
stat erfordras, att vederbörande efter avlagd civilingenjörsexamen under
minst tre år fullgör viss praktisk tjänstgöring. Denna tjänstgöring skall äga
rum vid flygvapnet, varvid vederbörande under de första 18 månaderna är
placerad i lönegrad Cf 21 och därefter i lönegrad Ce 23-. Sålunda anställd,
flygförarutbildad flygingenjör fullgör flygtjänstgöring såsom kontrollflygare
men är enligt nu gällande bestämmelser ej berättigad att för dylik
tjänstgöring uppbära flygtillägg, förrän han inplaceras i lönegrad Ce 23.
Civilförvaltningen anser emellertid, att det ej finnes något skäl att undantaga
beställningshavare i lönegrad Cf 21 från rätt till flygtillägg vid fullgöiande
av flygförartjänst, i all synnerhet som dylik beställningshavare i
egenskap av flygunderingenjör i reserven under författningsenlig tjänstgöring
är berättigad att för motsvarande flygtjänstgöring åtnjuta flygtillägg
med 390 kronor för manad. Civilförvaltningen har därför i skrivelsen bl. a.
hemställt om sådan ändring i den förenämnda flygtilläggstabellen, att jämväl
till beställningshavare i lönegrad Cf 21 må kunna utbetalas flygtillägg
för fullgjord flygtjänstgöring såsom kontrollflygare (flygförare) med 390
kronor för månad.
Statskontoret och statens lönenämnd, som avgivit utlåtanden över framställningen,
har icke funnit anledning till erinran mot densamma.
Även jag finner mig böra biträda framställningen.
Enligt punkten 9 i förevarande moment äger beställningshavare, som
icke är berättigad till flygtillägg eller elevtillägg, ävensom civil tjänsteman
vid försvaret enligt vissa grunder uppbära flygtraktamente för dag, varunder
han beordras deltaga i flygning. Drabbas förut angiven beställningshavare
under deltagande i flygning av olycksfall, äger han under tjänstledighet
till följd av olycksfallet åtnjuta flygtillägg under högst 2 år. Dylikt
tillägg utgår för beställningshavare i högst 15 lönegraden med 150 kronor
och för annan beställningshavare med högst 210 kronor, allt för månad
räknat. Förut avsedd civil tjänsteman vid försvaret är ej berättigad till motsvarande
förmån av flygtillägg vid ledighet till följd av olycksfall.
Flyg förvaltningen har i skrivelse den 17 juni 1953 påtalat angivna förhållande
och framhållit, att det i icke obetydlig utsträckning förekommer
att till flygtillägg icke berättigad civil personal deltager i flygning. Så uppges
vara fallet med bl. a. meteorologassistenter vid flygvapnet samt kontrollingenjörer
och andra civila ingenjörer vid vissa flygflottiljer, vid centrala
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
flygverkstaden i Västerås och vid flygförvaltningen. Flygförvaltningen, som
finner starka skäl tala för att civil tjänsteman vid försvaret, som under
deltagande i flygning drabbas av olycksfall, beredes ersättning i form av
flygtillägg enligt samma grunder, som gäller för till flygtraktamente berättigad
militär eller civilmilitär beställningshavare vid försvaret, bär i skrivelsen
hemställt, att föreskrifter av angiven innebörd måtte utfärdas. Försvarets
civilförvaltning och statens lönenämnd har i utlåtanden över framställningen
förklarat sig icke ha något att erinra mot att föreskrifter utfärdas
i enlighet med vad flygförvaltningen sålunda föreslagit.
Jag finner mig böra biträda framställningen och föreslår, att till flygtraktamente
berättigad civil tjänsteman vid försvaret, som under deltagande i
flygning drabbas av olycksfall, vilket medför sjukdom eller förlust av arbetsförmågan,
skall äga att under därav föranledd tjänstledighet åtnjuta
ersättning i form av flygtillägg enligt samma grunder, som gäller för beställningshavare
vid försvaret.
Samma skäl, som motiverar utgivande av flygtillägg vid tjänstledighet på
grund av olycksfall under flygning till nämnda civila tjänstemän vid försvaret,
torde kunna åberopas beträffande sådana tjänstemän vid Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut samt rikets allmänna kartverk,
som med stöd av i förevarande moment meddelade bemyndiganden för
Kungl. Maj :t medgivits åtnjuta flygtraktamente. Jag vill därför förorda, att
även dessa tjänstemän under tjänstledighet på grund av olycksfall under
deltagande i flygning medgives åtnjuta flygtillägg enligt nyss angivna grunder.
Härför påkallas i Saar endast ändring i bestämmelserna beträffande
institutet.
39 §.
Tjänsted rätt och tjänstetecken m. m.
Enligt punkten 3 av de i förevarande paragraf meddelade särskilda bestämmelserna
för försvaret må bl. a. extra ordinarie och ordinarie furirer
såsom lån erhålla beklädnad och övrig för tjänsten erforderlig utrustning.
För sådant lån skall månadsvis i efterskott erläggas viss ersättning, dock att
skydd sbeklädnad eller annan av särskild tjänstgöring påkallad beklädnad
ävensom övrig för tjänsten erforderlig, till obligatoriska persedlar icke
hörande utrustning må lånas utan ersättning. Enligt punkten 4 b) och c)
är andra beställningshavare än sådana, som avses i punkten 3, berättigade
att uppbära dels, vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie
beställning, ekiperingshjälp med 750 kronor, om vederbörande ej i annan
tidigare anställning vid försvaret uppburit ekiperingshjälp, dels ock ekiperingsbidrag
med 270 kronor för år för underhåll och förnyelse av obligatoriska
persedlar.
I skrivelse den 15 juli 1955 har försvarsväsendets underbefälsförbund
hemställt om sådan ändring av bestämmelserna i förevarande paragraf, att
jämväl innehavare av ordinarie furirsbeställning må äga uppbära ekiperingshjälp
och ekiperingsbidrag.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
Statens lönenämnd och försvarets civilförvaltning, som avgivit utlåtanden
över framställningen, har icke funnit anledning till erinran mot densamma.
Civilförvaltningen har framhållit, att en särskild övergångsbestämmelse
av innebörd, att jämväl ordinarie furir, som tillträtt ordinarie beställning
före ikraftträdandet av de föreslagna författningsändringarna,
kommer i åtnjutande av de ifrågasatta ekiperingsförmånerna, erfordras.
Jag finner övervägande skäl tala för ett bifall till framställningen. Till
ordinarie furir torde i praktiken befordras endast beställningshavare, som
kan bedömas komma att senare befordras till överfurir. Det är m. a. o. fråga
om beställningshavare, som kan beräknas kvarstå i militärtjänst till pensionsålderns
inträde. Under sådana förhållanden finner jag det motiverat,
att ifrågavarande beställningshavare jämställes med övriga ordinarie beställningshavare
i fråga om rätt till ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag.
De ändringar i författningstexten, som erfordras vid bifall till framställningen,
har intagits i törfattningsförslaget, medan erforderliga övergångsbestämmelser
torde få utfärdas av Kungl. Maj:t.
II. Övriga avlöningsreglementen m. m.
Vissa ändringar erfordras jämväl i avlöningsreglementet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för övningslärare den 9
juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), polislönereglementet
den 14 maj 1954 (nr 226) och kungörelsen den 9 december
1955 (nr 663) med bestämmelser om sjukvårdsförmåner för vissa polismän.
I fråga om samtliga angivna författningar gäller, att deras lydelse ej fastställts
av riksdagen. Med hänsyn härtill begränsar jag mig beträffande desamma
till att redovisa de erforderliga ändringarna.
Avlöningsreglementet för folkskolan (Arf)
Vid bifall till de i prop. 1956: 80 angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola in. in. framlagda förslagen beträffande undervisningsskyldigheten
för lärare i vissa specialklasser erfordras vissa ändringar i Arf.
Angivna ändringar berör 4 § 4 mom. Arf, vilket stadgande reglerar undervisningsskyldigheten
för lärare i hjälpklass in. fl. Beträffande ändringarnas
sakliga innebörd torde jag få hänvisa till den i förenämnda proposition (s.
59—62) lämnade redogörelsen.
Avlöningsreglementet för övningslärare
Vid bifall till vad i årets statsverksproposition (VIII ht, p. 200) föreslagits
angående lönegradsplacering av två facklärartjänster vid Göteborgs skolköksseminarium,
vilken fråga berörts under 1 § Saar ovan, erfordras ändringar
i avlöningsreglementet för övningslärare. Jämväl vad under VIII ht,
p. 183, föreslagits rörande inrättande av vissa tjänster vid den till lärarhögskolan
knutna övningsskolan föranleder, i händelse av riksdagens bifall, ändringar
i sagda reglemente.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
Ändringar erfordras vidare bl. a. i stadgan för övningslärare. Frågan om
företagande av sist angivna ändringar torde framdeles få anmälas för Kungl.
Maj :t.
Prästlönereglementet
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 december 1955 har Svenska prästförbundet
hemställt, att det tjänstedubbleringsarvode, som enligt 28 § prästlönereglementet
utgår till i pastorat anställd präst, som vid sidan av tjänstgöring
i egen tjänst på grund av förordnande bestrider tjänst i närbeläget
pastorat, måtte höjas från 5 till 10 kronor för dag.
Statens lönenämnd har i yttrande över framställningen förklarat sig ej
vilja motsätta sig en viss höjning av tjänstedubbleringsarvodet, dock ej till
högre belopp än 8 kronor för dag. Lönenämnden har i sammanhanget erinrat
om att det till distriktsveterinär utgående arvodet för bestridande,
jämte egen tjänst, av motsvarande tjänst i angränsande distrikt höjts från
5 till 8 kronor för dag från och med den 1 juli 1952.
Jag anser mig böra föreslå en höjning av ifrågavarande arvode till 8 kronor
för dag.
Polislönereglementet
Bestämmelserna i polislönereglementet om gottgörelse för övertidstjänstgöring
torde få ändras efter i princip samma grunder, som i det föregående
föreslagits i fråga om motsvarande bestämmelser i 32 § Saar. Ändringarna
berör 16 § 2 och 3 mom. polislönereglementet.
Kungörelsen med bestämmelser om sjukvårdsförmåner för vissa polismän
Polislönereglementet innehåller icke några bestämmelser om sjukvårdsförmåner.
Föreskrifter härom meddelas i kungörelsen den 9 december 1955
(nr 663) med bestämmelser om sjukvårdsförmåner för vissa polismän. Enligt
nämnda kungörelse förutsättes i allmänhet för erhållande av fri läkarvård
in. in. alt polisman anlitat tjänsteläkare eller åtnjutit vården å öppen
mottagning vid allmänt sjukhus. Med tjänsteläkare förstås enligt 2 § kungörelsen
läkare, anställd av staten eller av kommunen i öppen sjukvård,
vilken ombesörjer läkarvård å polismannens stationeringsort, eller, om tillgång
till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare å närmaste ort.
I skrivelse den 25 februari 1956 har överståthåltarämbetet hemställt om
sådan ändring i nämnda kungörelse, att möjlighet öppnas för vederbörande
myndighet — i Stockholm rätts- och polisdirektionen —- att anvisa särskilda
läkare för meddelande av vård och utfärdande av läkarintyg åt polismän.
Dylik läkare skulle kunna anlitas under samma villkor i ersättningshänseende
som gäller vid anlitande av tjänsteläkare. Av framställningen
framgår att, sedan systemet med s. k. personalläkare avvecklats, polismännen
i Stockholm för åtnjutande av fri läkarvård är hänvisade — förutom
till polikliniker och central- eller distriktsdispensärer — till stadsdi
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
striktsläkare. Detta hade med hänsyn till den stora besöksfrekvensen hos
angivna läkare och vid poliklinikerna medfört olägenheter i form av tidsspillan
såväl för polismännen själva som ur tjänstesynpunkt.
Vad överståthållarämbetet sålunda anfört finner jag beaktansvärt. Olägenheter
av angivna slag torde förutom i Stockholm kunna göra sig gällande
även i vissa andra städer med en stor poliskår. Med hänsyn härtill föreslår
jag, att i 2 § förenämnda kungörelse intages stadgande av den innebörden,
att med tjänsteläkare skall likställas sådan läkare, till vilken polismän
inom större polisdistrikt av vederbörande myndighet blivit hänvisade
för erhållande av läkarvård m. m. Stadgandet bör äga tillämpning allenast
inom polisdistrikt, vilket erhållit Kungl. Maj:ts medgivande härtill.
III. Partiellt arbetsföras anställning i statlig tjänst m. m.
I prop. 1949: 132 föreslogs i anslutning till vissa förslag, som framlagts
av kommittén för partiellt arbetsföra i dess fjärde betänkande (SOU 1948:
11), att de statliga myndigheterna skulle erhålla anvisningar, som kunde
tjäna som vägledning vid utformningen av deras personalpolitik i fråga om
utnyttjandet av partiellt arbetsföra. Med partiellt arbetsföra avsågs personer,
vilka på grund av fysiskt eller psykiskt arbetshinder eller social belastning
har eller kan väntas få svårare än andra att erhålla eller behålla ett
förvärvsarbete. Förslaget avsåg löneplansanställd personal, men därjämte
rekommenderades en motsvarande behandling beträffande statlig arbetarpersonal.
Detta förutsattes skola uppmärksammas vid blivande avtalsförhandlingar.
De framlagda förslagen lämnades utan erinran av riksdagen.
I 4 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med tilläggsbestämmelser till
statens allmänna avlöningsreglemente (TB Saar) infördes härefter genom
kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 322) vissa anvisningar för myndigheternas
behandling av frågor rörande anställande av partiellt arbetsföra i statlig
tjänst. Samtidigt härmed anbefalldes arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
att gemensamt inkomma med förslag till bestämmelser om
samrådet myndigheterna emellan i fråga om den rådgivande verksamhet,
som förutsatts skola ankomma på myndigheterna.
I anledning härav inkom ämbetsverken med skrivelse i ämnet den 6 december
1950. I denna anfördes bl. a. följande.
Ärenden avseende ett tillvaratagande av partiellt arbetsföras arbetskraft
torde kunna särskiljas i två grupper, nämligen dels ärenden, som syftar till
att i det produktiva arbetet inlemma partiellt arbetsföra, dels ock ärenden
dar fråga är om ett bibehållande i aktiv tjänst av personer, vilkas tjänstdughghet
i något eller några avseenden är nedsatt. I sistnämnda fall är det i
allmänhet fråga om att vid ansökan om sjukpension eller invalidpension bedöma
möjligheterna av huruvida vederbörande kan tjänstgöra i annan beiattning,
till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig. Även vid ansökan
om förtidspension kan problemet uppkomma, om tjänstemannen geno™
°™PlacennS bör beredas annat arbete och sålunda bibehållas i tjänst.
Med hansyn till sin natur kräver ärenden av ifrågavarande slag — antingen
det galler att nyanställa eller i annan tjänst omplacera partiellt ar
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
15
betsföra — i regel såväl medicinsk sakkunskap som sakkunskap inom arbetsmarknadsområdet;
de kommer sålunda i allmänhet under såväl medicinalstyrelsens
som arbetsmarknadsstyrelsens bedömande. Denna omständighet
har med hittillsvarande ordning nödvändiggjort ett tidsödande remissförfarande
myndigheterna emellan.
Vid överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
har ämbetsverken kommit till den uppfattningen, att till ämbetsverken
remitterade ärenden av nu ifrågavarande slag eller som eljest kommer under
verkens bedömande lämpligen bör handläggas av en delegation med representanter
för vardera myndigheten. Delegationen avses få den sammansättningen
att i densamma ingår från medicinalstyrelsen generaldirektören,
medicinalrådet och byråchefen å styrelsens medicinalbyrå och en administrativ
tjänsteman samt från arbetsmarknadsstyrelsen överdirektören och
souschefen, chefen för arbetsvårdssektionen samt en representant för yrkesvägledningsbyrån.
I förekommande fall bör delegationen kunna förstärkas
med ytterligare sakkunskap inom ämbetsverken, varjämte även i övrigt
av förhållandena påkallade jämkningar i densammas sammansättning bör
kunna vidtagas.
Några särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter för handläggningen
inom de båda ämbetsverken av förevarande ärenden ansågs icke erforderliga.
Frågan om anställningsmöjligheterna i statstjänst för partiellt arbetsföra
har efter de särskilda anvisningarnas utfärdande varit föremål för interpellationer
vid såväl 1954 som 1956 års riksdagar.
I en interpellation vid 1954 års riksdag till dåvarande civilministern ställdes
frågan, om denne uppmärksammat, att meddelade bestämmelser om
partiellt arbetsföras anställning i statlig tjänst icke fått den effekt och praktiska
betydelse, som man åsyftat. Vidare frågades, om civilministern var
beredd att medverka till åtgärder för att dessa bestämmelser skulle bli mera
kända och tillämpade i statsförvaltningen, exempelvis genom utfärdande av
särskilda direktiv, och om han vore beredd att vidtaga ytterligare åtgärder
för att underlätta partiellt arbetsföras anställning i statlig tjänst. Dåvarande
civilministern, statsrådet Lange, förklarade sig vara väl medveten om
vikten av att den arbetskraft, som de partiellt arbetsföra representerar, tillvaratages
i möjligaste mån. I interpellationssvaret ställdes i utsikt, att myndigheterna
skulle i lämplig form påminnas om existensen av meddelade bestämmelser.
Vidare utlovades att till prövning skulle upptagas, huruvida
icke företags- och samarbetsnämnderna inom statsförvaltningen i någon
form kunde inkopplas på frågan.
1 anslutning härtill utfärdades den 17 december 1954 ett cirkulär (nr
777) till statsmyndigheterna med en påminnelse om angelägenheten av att
den arbetskraft, som de partiellt arbetsföra representerar, i möjligaste mån
tillvaratages. Vidare erinrades myndigheterna om de riktlinjer för samhällsorganens
ställningstagande till frågor rörande anställande av partiellt arbetsföra,
som intagits i anvisningarna till 4 § TB Saar.
1 en vid innevarande års riksdag till mig framställd interpellation frågades
om snara åtgärder kommer att vidtagas för att effektivisera rekrytering
-
16
Iiungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
en av partiellt arbetsföra i statens tjänst samt vilka möjligheter som finns
för anställning av lindrigt kroniskt sjuka. I interpellationssvaret meddelade
jag, att för en kategori av kroniskt sjuka, nämligen de sockersjuka, en undersökning
pågick med syfte att framskaffa material, som kunde ligga till
grund för en omprövning av frågan om i vilken mån de sockersjuka kunde
beredas ökade möjligheter till pensionsberättigande tjänster. Jag framhöll
vidare, att jag hade för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att på grundval av
en inom civildepartementet utarbetad promemoria angående partiellt arbetsföras
anställning i statlig tjänst i proposition till årets riksdag framlägga
vissa förslag till åtgärder i syfte att ytterligare underlätta partiellt arbetsföras
utnyttjande i statens tjänst.
Över nyssnämnda promemoria, i det följande benämnd departementspromemorian,
har yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Kalmar, Kopparbergs och Västernorrlands län, statens avtalsnämnd,
statens pensionsanstalt, 1951 års pensionsutredning, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund (SR),
Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).
Departementspromemorian
Verkningarna av hittills vidtagna åtgärder m. m. I promemorian frarnhålles,
efter en återblick på frågans tidigare behandling, att genom de i TB
Saar intagna anvisningarna samt genom tillkomsten av den rådgivande delegationen
vissa förutsättningar hade skapats för att statens verk och myndigheter
skulle kunna driva en positiv personalpolitik när det gällde rekrytering
av partiellt arbetsföra för tjänstemannaanställning.
Inom det kollektivavtalsreglerade området var dock läget sämre. Det
stöd som partiellt arbetsföra, vilka sökte statstjänst med lön enligt löneplan,
hade genom de i tilläggsbestämmelserna meddelade anvisningarna,
saknades i stort sett för de partiellt arbetsföra, som sökte anställning med
lön enligt kollektivavtal. Trots en viss uppmjukning av anställningsprinciperna
i linje med vad kommittén för partiellt arbetsföra hade rekommenderat
fanns i avtalen ännu icke utrymme för samma hänsynstagande i det
individuella fallet som i anvisningarna till TB Saar. Kommitténs önskemål
om undantag från bestämmelserna om avskedstur för partiellt arbetsföra
hade tillmötesgåtts endast så till vida, att enligt de för personalen vid
försvarets förvaltningsmyndigheter och kommunikationsverken gällande avtalen
undantag kan medgivas vid lokal förhandling för »arbetare, som till
följd av invaliditet, ådragen genom värnpliktstjänstgöring eller genom
olycksfall i arbetet, endast äger begränsade möjligheter att erhålla annan
anställning». En bestämmelse i kollektivavtalet för försvarets förvaltnings
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
17
myndigheter, som kan utestänga partiellt arbetsföra från utgående sociala
förmåner vid sjukdomsfall i samband med deras åkomma eller defekt,
konstaterades fortfarande kvarstå. Kommitténs önskemål om ökad elasticitet
vid bestämmandet av lönen vid anställning av partiellt arbetsföra med
större arbetshinder hade dock tillgodosetts.
1 promemorian beröres också det av förenämnda kommitté upptagna förslaget
om en sådan ändring i arbetarpensionsreglementet, att den stipulerade
kvalifikationstiden för erhållande av pensionsrätt kunde utsträckas
för vissa partiellt arbetsföra med oviss prognos beträffande arbetshindret.
I promemorian konstateras, att en partiellt arbetsför med oviss prognos med
nu gällande bestämmelser befinner sig i sämre läge när det gäller att vinna
en anställning, som regleras av kollektivavtal, än när det gäller en anställning
på löneplan, för vilken extra anställningsform kombinerad med
senare prövningsförf arande för erhållande av pensionsberättigad tjänst kan
tillämpas. Det framhålles, att man inom arbetsmarknadsstyrelsen har kommit
till den uppfattningen, att nuvarande bestämmelser i arbetarpensionsreglementet
om ovillkorlig pensionsrätt efter viss anställningstid avsevärt
försvårar placerandet av partiellt arbetsföra med oviss prognos inom de
kollektivavtalsreglerade arbetsområdena. Denna fråga borde därför nu tagas
upp till prövning.
Från arbetsmarknadsstyrelsen hade inhämtats, att såväl styrelsen som
dess lokala organ, länsarbetsnämnderna, med stöd av anvisningarna i TB
Saar, sökt att stimulera de statliga myndigheternas intresse att i ökad omfattning
anställa partiellt arbetsföra. Några påtagbara framsteg i jämförelse
med tidigare förhållanden hade dock icke uppnåtts. Från flertalet länsarbetsnämnder
hade till arbetsmarknadsstyrelsen uppgivits, att en av de väsentliga
orsakerna till att de nya anvisningarna ej fått åsyftad effekt var
bristande kännedom om desamma hos de lokala myndigheterna.
Beträffande den av medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt
sammansatta delegationen för arbetsvårdsärenden berörande de
statliga myndigheterna framhålles i promemorian, att den icke från myndigheternas
sida utnyttjats i den utsträckning, som förutsattes vid dess tillkomst.
Under tiden 7 juni 1951—28 oktober 1954 hade delegationen endast behandlat
sammanlagt 45 framställningar om sjukpension (11 fall från löneplansanställda
befattningshavare och 34 från kollektivavtalsanställda arbetare).
Efter utredning från dels medicinsk, dels arbetsmarknadssynpunkt
hade delegationen i 29 fall tillstyrkt sjukpension, i 5 fall avstyrkt pension,
i 4 fall förordat arbetsprövning vid statens arbetsklinik i Stockholm samt
i 5 fall förordat omplacering av vederbörande, varav i 2 fall efter omskolning.
Några förfrågningar från statliga ämbetsverk, huruvida en partiellt
arbetsför sökande kan antagas till tjänst eller om en sådan person skall
kunna heredas pensionsreglerad befattning, hade delegationen icke haft alt
taga ställning till under den förflutna tiden.
Den ringa grad, i vilken delegationen hittills utnyttjats av myndigheterna,
antages delvis bero på att den icke har den auktoritet, som är önskvärd
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 158
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
för ett dylikt organ. En avgörande brist i delegationens sammansättning
anges vara att icke någon representant för staten som arbetsgivare ingår.
En svårighet, som påtagligt gjort sig gällande i delegationens arbete när
det gällt fall av omplacering och förflyttning av partiellt arbetsföra i samband
med prövning av sjukpensionsfall, synes ha varit grunderna för dispositionen
av avlöningsanslagen. Arbetsmarknadsstyrelsen har i en promemoria
till civildepartementet den 10 april 1952 anfört följande synpunkter i
denna fråga.
Vid prövning av frågor om förtidspension för personer, som på grund av
sjukdom icke kan uppehålla sin tjänst, har efter utredning i vissa fall konstaterats,
att vederbörande utan hinder av sin sjukdom skulle kunna fullgöra
de arbetsuppgifter, som är förenade med viss tjänst hos annan statlig
myndighet. När det gäller en ordinarie tjänsteman, kan denne vid en sådan
överflyttning göra anspråk på ett bibehållande av tidigare sociala och ekonomiska
förmåner, därest den nya tjänsten är hänförd till lägre lönegrad
eller avlönas enligt kollektivavtal. I sådana fall, som i praktiken förekommit,
har den anställande myndighetens begränsade befogenheter beträffande
bl. a. utnyttjande av avlöningsanslag ansetts lägga hinder i vägen för
överflyttningen. Vederbörlig myndighet har ej funnit skäl att låta dylikt
ärende bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning, uppenbarligen därför att
man haft möjlighet att få fullgod arbetskraft och över huvud taget icke är
benägen att få till sig överförd partiellt arbetsför från annat verk.
Överväganden och förslag. I departementspromemorian konstateras, att
det är två problemkomplex med avseende å de partiellt arbetsföra i statlig
tjänst, som behöver upptagas till prövning, övervägas måste sålunda till en
början vilka åtgärder, som behöver vidtagas för att de av statsmakterna
anbefallda riktlinjerna för anställande av partiellt arbetsföra i statlig tjänst
skall få avsedd effekt på såväl löneplans- som kollektivavtalsområdet. Vidare
måste övervägas vilka åtgärder, som kan vidtagas för att sådana befattningshavare,
som blivit partiellt arbetsföra i statlig tjänst, skall kunna
utnyttjas effektivare, varvid bl. a. en noggrannare prövning av sjukpensioneringsfallen
kommer i förgrunden.
För att tillgodose det förstnämnda syftet föreslås en upplysningsverksamhet
kring de av statsmakterna anbefallda riktlinjerna när det gäller anställning
av partiellt arbetsföra. Detta skulle ske genom en upplysningskampanj
i arbetsmarknadsstyrelsens regi samt mera långsiktigt genom att företagsoch
samarbetsnämnderna inom de olika myndigheterna i sin verksamhet
tar upp problemen med de partiellt arbetsföras sysselsättningsmöjligheter.
Det framhålles emellertid, att effekten av en dylik upplysningsverksamhet
skulle öka om i stort sett samma förutsättningar för anställande av partiellt
arbetsföra inom det kollektivavtalsreglerade området tillämpades som
när det gäller tjänstemannaområdet.
Den föreslagna upplysningskampanj en skulle i första hand ta sikte på
de tjänstemän, som sysslar med anställnings- och personalfrågor inom de
lokala statliga förvaltningsorganen, samt icke endast avse nyanställningsfrågor
utan över huvud taget frågor, som rör skadade eller sjuka befattningshavare.
Kampanjen skulle bl. a. genomföras i form av informationsmöten,
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
19
vilka skulle anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna.
I fråga om de förberedande åtgärderna för den föreslagna upplysningskampanjen
föreslås, att det uppdrages åt arbetsmarknadsstyrelsen att utarbeta
och iordningställa lämpligt informationsmaterial. Detta material,
spridningen därav samt planeringen av informationsmötena förutsättes böra
godkännas av ett i promemorian föreslaget nytt centralorgan för frågor
rörande partiellt arbetsföra i statens tjänst.
Kampanjen föreslås skola inledas genom utfärdande av ett cirkulär till
statsmyndigheterna, vari möjligheterna att underlätta de partiellt arbetsföras
användande i statlig tjänst redovisas samt kampanjens syfte klargöres.
Företags- och samarbetsnämnderna vid myndigheterna förutsättes skola
deltaga i kampanjen. Vidare föreslås nämnderna skola fortlöpande ta befattning
med frågor rörande de partiellt arbetsföra. Sådana frågor bör sålunda
kontinuerligt tas upp vid nämndernas sammanträden. Nämnderna
skulle därigenom kunna dels medverka vid utformandet av riktlinjerna för
myndigheternas personalpolitik i fråga om partiellt arbetsföra, dels bedriva
den behövliga lokala informationsverksamheten om de handikappades
problem. För att möjliggöra detta och överhuvud tillföra myndigheterna
sakkunskap på området föreslås vidare, att en särskild befattningshavare
hos myndigheterna skall utses att fungera som kontaktman med arbetsförmedlingsorganen
i olika arbetsvårdsärenden och som mottagare av det informationsmaterial,
som distribueras av dessa organ, bl. a. i samband med
upplysningskampanjen. Denne kontaktman förutsättes fungera som föredragande
i företagsnämnden i dessa frågor.
En väsentlig förutsättning för ett bättre tillvaratagande av de partiellt arbetsföras
arbetskraft i statlig tjänst anses i promemorian vara, att den av
medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt bildade delegationen
för arbetsvårdsärenden på det statliga området utvidgas och får
en mera fristående och auktoritativ ställning. Enligt promemorian bör nu
upptagas frågan om inrättande av ett centralt organ med uppgift att handlägga
ärenden angående de partiellt arbetsföras utnyttjande i statlig tjänst.
Beträffande organets sammansättning har tidigare från arbetsmarknadsstyrelsens
sida hävdats, att däri borde — förutom representanter för de två
verk, som är företrädda inom den nuvarande delegationen — ingå representanter
för civil- och socialdepartementen. Härigenom skulle de intressen bli
företrädda, som staten har å ena sidan som arbetsgivare och å andra sidan
såsom huvudman för socialvården. I promemorian tages ej direkt ställning
till sammansättningen; det framhålles emellertid att den nämnda sammansättningen
bör kunna övervägas. Vid handläggningen av vissa ärenden bör
organet lämpligen kunna förstärkas med representanter för berörda verk
och personalorganisationer. Såsom kansli för organet föreslås arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsbyrå skola fungera. En tjänsteman å denna byrå
bör avdelas för att kontinuerligt bereda de ärenden, som skall behandlas av
organet, samt sköta dess löpande uppgifter.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
Det nya organet föreslås skola stå myndigheterna till tjänst med råd och
utlåtanden i alla frågor rörande partiellt arbetsföras sysselsättande i statlig
tjänst, såväl inom tjänstemannaområdet som inom det kollektivavtalsreglerade
området. Förutom ärenden angående nyanställning av partiellt
arbetsföra skulle det också bli fråga om att i samband med ansökan om
sjukpension eller invalidpension bedöma möjligheterna av att kunna placera
vederbörande i andra befattningar, till vilka de kan vara pliktiga att
låta förflytta sig. Med anledning av att den nuvarande delegationen endast
haft att behandla ett relativt ringa antal dylika ärenden framhålles, att det
starkt kan ifrågasättas, om icke alla sådana ärenden inom de statliga myndigheterna
i fortsättningen skall remitteras till det nya organet. Därigenom
skulle alla möjligheter till rationella omflyttningar av de pensionssökande
kunna prövas, innan pensionsbeslut fattas. I promemorian framhålles, att
det förordade centrala prövningsförfarandet av sjukpensionsfallen är angeläget,
inte bara för att den partiella arbetskraften skall kunna utnyttjas på
bästa sätt utan också ur trängre statsfinansiell synpunkt med hänsyn till
pensionskostnaderna. En noggrannare prövning av pensionsfallen motiveras
också av att pensionsbesluten f. n. är definitiva och icke kan omprövas
vid en eventuell förbättring av hälsotillståndet.
I promemorian föreslås ändringar i gällande avlönings- och pensionsbestämmelser
enligt följande.
I syfte att minska betänkligheterna mot att anställa partiellt arbetsföra
på kollektivavtalsområdet föreslås, att i 1947 års tjänstepensionsreglemenle
för arbetare skall införas en bestämmelse om att partiellt arbetsför arbetare,
för vilken prognosen beträffande arbetshindret vid anställningstillfället
är oviss, skall kunna undantagas från tillämpning av reglementet. I dylikt
fall bör dock myndigheten bestämma viss tid, efter vilken ny läkarundersökning
skall komma till stånd, och på grundval av denna undersökning
bedöma, huruvida tjänstepensionsreglementet dåmera skall tillämpas på vederbörande
arbetare eller om han fortfarande skall undantagas. Härigenom
skulle erhållas viss överensstämmelse med vad som för angivna kategori av
partiellt arbetsföra tillämpas på löneplansområdet i fråga om erhållande av
pensionsberättigande tjänst.
I departementspromemorian framhålles, att nuvarande bestämmelser lägger
vissa hinder i vägen för eventuella omflyttningar, när det gäller vissa
kategorier av statsanställda. Sålunda inträder för den kollektivavtalsanställda
personalen enligt arbetarpensionsreglementet rätt till invalid- och sjukpension
oberoende av om omplacering till annat verk varit möjlig. Vidare
är förflyttningsskyldigheten för beställningshavare vid försvaret f. n. begränsad
till försvarets område. Det föreslås därför, att 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare ändras så, att överensstämmelse erhålles med
motsvarande bestämmelser för de civila statstjänstemännen i allmänhet.
Förutsättningen för erhållande av invalid- eller sjukpension bör sålunda
vara, att arbetaren icke kan omplaceras vare sig inom det egna verket eller
till annat verk inom statsförvaltningen. Vidare föreslås, att den i Saar före
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
skrivna förflyttningsskyldigheten för ordinarie beställningshavare vid försvaret
skall utsträckas till att gälla icke endast försvaret utan även statlig
verksamhet i övrigt.
Vidare rekommenderas, att diskussioner skall upptagas mellan avtalsparterna
om vissa förändringar i kollektivavtalens allmänna bestämmelser syftande
till ett ökat hänsynstagande till de partiellt arbetsföras svårigheter på
arbetsmarknaden. Sålunda föreslås, att man vid kommande avtalsförhandlingar
skall söka få till stånd en utvidgning av bestämmelserna om undanlag
från avskedstur till att omfatta alla partiellt arbetsföra vid vederbörande
arbetsplats. Även bestämmelsen i kollektivavtalet gällande försvarets
myndigheter om inskränkning i rätten till utgående sociala förmåner för
partiellt arbetsföra vid sjukdomsfall i samband med deras åkomma eller defekt
föreslås skola omprövas.
Det problem vid omflyttning av partiellt arbetsför ordinarie tjänsteman,
som sammanhänger med att vederbörande äger bibehålla tidigare avlöningsförmåner,
föreslås skola tills vidare lösas så, att tjänstemannen avlönas av
den myndighet, hos vilken han har sin pensionsberättigande tjänst. Detta
skulle dock gälla endast i den mån det icke befinnes skäligt, att kostnaderna
— med hänsyn till värdet av arbetsinsatsen -— bör bestridas av den myndighet,
där vederbörande fullgör tjänstgöringen. Frågan om ett särskilt anslag
på civildepartementets huvudtitel för bestridande av lönekostnaderna
för omplacerade partiellt arbetsföra anses dock böra närmare undersökas
av det nya centralorganet.
Yttrandena
Beträffande frågan om en upplysningskampanj har flertalet av remissinstanserna
tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot att en kampanj
kommer till stånd. Av kommunikationsverken, som mest beröres av en dylik
åtgärd, bär endast telestyrelsen deklarerat en skeptisk inställning. Enligt
styrelsens uppfattning skulle nämligen det resultat, som kunde uppnås genom
kampanjen, icke komma att stå i rimlig proportion till med kampanjen
förenade kostnader och arbete. En liknande uppfattning för försvarets
del företrädes av försvarets civilförvaltning. Vattenfallsstyrelsen däremot
finner den föreslagna upplysningskampanj en lämplig och önskvärd. Generalpoststyrelsen
ställer vissa förväntningar på att den föreslagna upplysningsverksamheten
in. m. skall kunna öka möjligheterna att bättre utnyttja
befattningshavare, som under sin anställningstid drabbats av nedsatt arbetsförmåga.
Järnvägsstyrelsen betonar, att i den del upplysningsverksamheten
kommer att beröra frågor, som har med redan anställda skadade eller
sjuka befattningshavare att göra, den torde ha ett visst värde för personalchefer
och verksläkare, som har att laga ställning till dessa ofta svårbedömliga
och ömtåliga problem. Styrelsen anser dock, att statens järnvägar
bör undantas från skyldigheten att deltaga i den planerade kampanjen
i vad denna avser nyanställning av partiellt arbetsföra. Kampanjen anses nämligen
i delta hänseende ej kunna leda till något resultat på grund av redan
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
nu föreliggande svårigheter att placera om den partiellt arbetsföra arbetskraft,
som finnes inom ett företag av statens järnvägars karaktär. Även generalpoststyrelsen
och telestyrelsen understryker verkens begränsade möjligheter
att nyanställa partiellt arbetsföra.
TCO har ifrågasatt nödvändigheten och lämpligheten av en brett upplagd
informationskampanj med hänsyn till att det rör sig om ett relativt begränsat
antal för rekryteringen av partiellt arbetsföra ansvariga tjänstemän. Övriga
personalorganisationer har däremot icke haft något att erinra.
Förslagen om företagsnämndernas inkopplande på frågan om de partiellt
arbetsföra och om utseende av speciella kontaktmän har i allmänhet i princip
tillstyrkts. Försvarets civilförvaltning har dock ställt sig avvisande, då
förhandlingar i dylika frågor lätt leder till diskussioner i rena person- och
anställningsfrågor, vilket principiellt ej kan anses överensstämma med företagsnämndernas
uppgifter. Icke heller synes det civilförvaltningen erforderligt
att utse någon särskild kontaktman med arbetsförmedlingen. En negativ
hållning intas också av statskontoret och riksräkenskapsverket. Av
kommunikationsverken, där det övervägande antalet företagsnämnder finnes,
framhåller vattenfallsstyrelsen, att vid verket f. n. icke så sällan förekommer
att frågor om partiellt arbetsföra upptages till diskussion inom företagsnämnderna
och att erfarenheterna härav är enbart goda. Ehuru styrelsen
anser, att möjlighet bör finnas till ett sådant förfarande, som kan
tillgripas när omständigheterna så påkallar, vill styrelsen dock icke tillstyrka
en ordning med obligatorisk prövning av berörda frågor inom företagsnämnderna.
Vad beträffar frågan om att utse en speciell kontaktman, har
vattenfallsstyrelsen sedan flera år tillämpat en sådan anordning med mycket
gott resultat och är fördenskull positivt inställd till förslaget. Även generalpoststyrelsen
framhåller, att problem rörande de partiellt arbetsföra varit
upptagna till diskussion inom företagsnämnderna i verket. Riktlinjerna
för nämndernas medverkan i dessa frågor synes dock böra utformas inom
de särskilda verken efter dessas behov och förutsättningar. Järnvägsstyrelsen
anser, att företagsnämndernas uppgifter i förevarande hänseende bör
inskränkas till principdiskussioner och lokal information om problemen.
Liknande synpunkter anföres av telestyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller särskilt, att kontaktmän erfordras vid styrelsens lokala
organ, vägförvaltningarna.
TCO tillstyrker förslagen och framhåller, att ett inkopplande av företagsnämnderna
kan leda till att de principiella diskussioner mellan företagsledning,
verksläkare och anställda, som där kommer att äga rum, kan
ge anvisning om nya arbetsområden för de partiellt arbetsföra och troligtvis
även medverka till en ändrad inställning till möjligheten att använda dylik
arbetskraft både hos myndigheter och anställda samt därigenom leda
till att de av statsmakterna anbefallda riktlinjerna får avsedd effekt. Även
Statstjånarkarteilen ansluter sig till förslaget om företagsnämndernas medverkan.
23
Kungl. Mctj:ts proposition nr 158 år 1956
Förslaget om en utvidgning av den nuvarande delegationen inom medicinalstyrelsen
till ett centralt rådgivande organ har godtagits av flertalet remissinstanser.
Statens avtalsnämnd framhållei-, att utan ett centralt organ
omplaceringsmöjligheterna för de partiellt arbetsföra med all sannolikhet
kommer att visa sig ytterst små. Nämndens erfarenheter bestyrker vad som
i promemorian framhållits angående rådande omplaceringssvårigheter. Liknande
synpunkter anföres i flera yttranden. Av de affärsdrivande verken
har endast vattenfallsstyrelsen — som hänvisat till att en centralisering av
ärendena kan komma att verka onödigt betungande i administrativt avseende
— motsatt sig inrättandet av det centrala organet. Motsatt uppfattning
har generalpoststyrelsen givit uttryck åt genom att framhålla, att inrättandet
av ett centralt organ torde komma att förbättra förutsättningarna för
bl. a. lösandet av de med den partiellt arbetsföra arbetskraftens utnyttjande
förenade problemen samt även medverka till enhetliga normer för bedömningen
av hälsokraven på sökande till statlig anställning.
Vad angår det rådgivande organets sammansättning och kompetens varierar
meningarna. Järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och försvarets
civilförvaltning understryker det angelägna i att en verksrepresentant alltid
är närvarande vid handläggning av ärenden berörande visst verk. Försvarets
civilförvaltning framhåller vidare att i fall, som berör försvaret, jämväl
en representant för försvarets sjukvårdsstyrelse bör ingå. Från Landsorganisationens
och Statstjänarkartellens sida understrykes, att de anställdas
organisationer skall ha möjlighet att låta sig representeras vid behandlingen
av förekommande ärenden. Socialstyrelsen åter framhåller, att representanter
för berörda verk och personalorganisationer icke under några förhållanden
bör deltaga i av organet fattat beslut. Därjämte ifrågasätter styrelsen
lämpligheten av att till organet knyta representanter för statsdepartementen.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om organet bör ha så stor omfattning
som föreslagits, och anser det icke erforderligt, att social- och civildepartementen
är representerade.
Mot förslaget att arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå skall fungera
som organets kansli har arbetsmarknadsstyrelsen icke något att erinra,
därest erforderlig personal för arbetsuppgifterna ställes till förfogande.
Vad beträffar organets kompetens föreligger inga meningsskiljaktigheter
om att det bör ha enbart rådgivande uppgifter. Däremot har flertalet av de
remissinstanser, som yttrat sig i frågan, motsatt sig, att alla sjukpensionsärenden
inom de statliga myndigheterna i fortsättningen obligatoriskt skall
remitteras till det nya organet. Samtliga pensionsbeviljande myndigheter är
av den uppfattningen, att detta skulle bli onödigt betungande i administrativt
hänseende, utan att något av väsentligt värde skulle vinnas. Statskontoret
förordar i stället, att delegationens yttrande skall inhämtas över
ansökningar om sjukpension, endast om icke den pensionsbeviljande myndigheten
efter medicinalstyrelsens hörande finner det uppenbart, att sjukpensionering
bör ske. Fn liknande ståndpunkt intages av medicinalstyrelsen.
Statens pensionsanstalt framhåller, att de sjuk- och invalidpensions
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
sökande i det övervägande antalet fall torde förete sådan grad av otjänstbarhet,
att en omflyttning till annat arbete över huvud taget icke låter sig
tänkas. Med hänsyn härtill samt jämväl av principiella skäl anser anstalten,
att avgörandet av fråga, huruvida remiss i dylikt pensionsärende skall ske,
bör ankomma på den pensionsbeviljande myndigheten. Likartade synpunkter
framföres av generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen. — Statens pensionsanstalt förutsätter, att den skall
äga att till delegationen jämväl hänskjuta fall inom den statsunderstödda
pensioneringen.
1951 års pensionsutredning framhåller, att frågan om obligatorisk remiss
till det centrala organet icke lämpligen synes böra upptagas till prövning
förrän en tids erfarenhet vunnits angående möjligheterna att genomföra
omplacering i de fall, som myndigheterna själva anser böra hänskjutas till
organet. Det kan emellertid enligt utredningens mening ifrågasättas, huruvida
icke — i syfte att skapa bättre förutsättningar för en enhetlig bedömning
av sjukpensionsfallen inom samtliga förvaltningsområden — alla sjukpensionsärenden
borde remitteras till medicinalstyrelsen. En dylik anordning,
vilken skulle bli av betydelse även för åstadkommande av ett rationellt
urval av de fall, som bör hänskjutas till det centrala organet, torde enligt
utredningens mening icke medföra några konsekvenser i administrativt
hänseende.
Förslaget om viss inskränkning vid tillämpningen av tjänstepensionsreglementet
för arbetare, när det gäller anställning av partiellt arbetsföra med
oviss prognos, har i allmänhet biträtts i yttrandena.
1951 års pensionsutredning framhåller följande.
Promemorieförslaget om att för vissa partiellt arbetsföra göra undantag
från den automatiska karenstidsbestämmelsen i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare och i stället göra pensionsrättens inträde beroende
av särskild prövning kan från formella utgångspunkter synas innebära en
försämring av pensionsvillkoren. Förslaget grundar sig ju emellertid på
såväl kommitténs för partiellt arbetsföra som arbetsmarknadsstyrelsens erfarenheter
om att den nuvarande generellt gällande karensbestämmelsen
avsevärt försvårar en placering i statstjänst av berörda partiellt arbetsföra
personer. Syftet med införandet av en villkorlig spärr emot pensionsrätt
enligt arbetarpensionsreglementet är alltså uteslutande att bereda möjligheter
till placering av partiellt arbetsföra i statstjänst, där sådan placering
eljest praktiskt taget icke varit möjlig. Enligt promemorian skulle frågan
om tillämpligheten av den ifrågasatta specialbestämmelsen i varje särskilt
fall avgöras vid själva anställningstillfället och f. ö. möjligheten av ett överförande
av vederbörande på de reguljära bestämmelserna prövas med vissa
tidsintervaller. Överensstämmelse skulle alltså i princip uppnås med vad
som i förevarande hänseende redan gäller på tjänstemannasidan i fråga
om partiellt arbetsföra, för vilka prognosen angående arbetshindret är oviss.
Vid bedömning av förslaget bör i nuvarande läge beaktas, att skillnaderna
i fråga om pensionskostnad för statsanställda arbetare och andra arbetare
måste förutsättas bli avsevärt mindre än för närvarande efter ett genomförande
av en allmän pensionsförsäkring — vare sig en sådan försäkring
skulle omfatta de statsanställda eller icke — och att därvid de av pensions
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
kostnadshänsyn betingade svårigheterna för berörda kategori partiellt arbetsföra
måste förväntas minska. Om svårigheterna att i statstjänst placera
ifrågavarande personer skulle anses komma att bli besvärande även efter
ett införande av allmän pensionsförsäkring, har pensionsutredningen med
hänsyn till vad i det föregående anförts icke någon erinran emot att promemorieförslaget
på förevarande punkt nu genomföres.
Statens pcnsionsanstalt anser det böra övervägas, huruvida icke, oavsett
prognosen beträffande arbetshindret, från reglementets tillämpning alltid
borde undantagas sådana partiellt arbetsföra, som anses icke kunna fullgöra
normal arbetsprestation. Till stöd härför anför pensionsanstalten bl. a. följande.
Pensionsrätt för fullt arbetsför arbetare och ifrågakommande pensionsrätt
för partiellt arbetsför arbetare är, oavsett graden av den senares arbetsförmåga,
likartad. Pensioneringen av en partiellt arbetsför arbetare med
undernormal arbetsförmåga kommer i följd härav att draga större kostnader
i förhållande till den fullgjorda arbetsprestationen än motsvarande kostnader
för en jämförlig fullt arbetsför arbetare. På grund härav kan det antagas,
att utsikterna för en dylik arbetare att erhålla arbetaranställning i
statens tjänst är relativt små, även om arbetaren icke är att hänföra till arbetare
med oviss prognos.
Slatstjänarkartellen anser, att anledning saknas att ändra arbetaipensionsreglementet
beträffande sådana partiellt arbetsföra, för vilka prognosen
vid anställningstillfället är oviss, och fortsätter:
Pensionsreglementet innehåller kvalifikationsbestämmelser som medför,
att det i bästa fall kan bli tillämpligt efter 21 månaders anställning. Oavsett
om prognosen efter denna kvalifikationstid är oviss eller inte, bör den
anställde beredas de förmåner, som allmänt följer med anställningen. I
detta sammanhang bör beaktas den utveckling, som kan väntas genom en
allmän arbetarpensionering. Principiellt måste det vara stötande att diskriminera
de partiellt arbetsföra i fråga om pensionsförmåner, och det kan icke
vara rimligt att staten i detta avseende skall visa dåligt föredöme.
Landsorganisationen framhåller allmänt, att det helt säkert vore till fördel
för alla parter, om stadganden, som försvårar antingen nyanställning av
arbetskraft med arbetshinder eller också en omplacering av sådan arbetskraft,
kunde genomgå en revision med beaktande av både mänskliga, samhällsekonomiska
och statsfinansiella synpunkter.
Förslaget om sådan ändring av 1947 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare, att för rätt till sjukpension skall erfordras att vederbörande prövas
icke lämpligen kunna överflyttas till annat arbete i statens tjänst, biträdes
av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan. 1951 års pensionsutredning
anför dock att — om en ändring av tjänstepensionsreglementet
genomföres i förevarande avseende — man torde böra särskilt söija
för alt ändringen icke leder till minskad trygghet för berörda arbetare.
Härom anför utredningen följande.
En sådan försämring skulle t. ex. inträda, om arbetaren vid central provning
befunnes kunna överflyttas till annat verk, men detta verk icke kunde
bereda arbetaren någon anställning. Såvida allmän arbetsoförmåga (gal
-
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
lande hela statsförvaltningen) skall utgöra förutsättning för sjukpensionering
och nyss angivna försämring av tryggheten anses böra undvikas, måste
den centrala bedömningen av omplaceringsmöjligheterna vara förbindande
för de berörda verken. Med hänsyn till de antydda procedurtekniska komplikationerna
anser pensionsutredningen, att man i varje fall för närvarande
icke bör fullt ut genomföra anordningen med krav på allmän arbetsoförmåga
såsom villkor för sjukpension åt arbetare. I nuvarande läge synes det
närmast till hands att efter mönster av förhållandena för tjänstemännen
inom den allmänna civilförvaltningen göra pensionsrätten beroende av
en central — och för berörda verk förbindande — prövning (hos Kungl.
Maj:t) av huruvida omplacering till annat verk lämpligen bör ske.
Även statens pensionsanstalt anser att frågor om omplacering till annat verk
skall ankomma på Kungl. Maj:t. Statstjänarkartellen förutsätter, att då fråga
är om omplacering hänsyn tages icke endast till den anställdes lämplighet
för arbetet, utan också till personliga förhållanden i övrigt.
Förslaget om utsträckt förflyttningsskyldighet för ordinarie beställningshavare
vid försvaret har tillstyrkts av statskontoret, statens pensionsanstalt
och 1951 års pensionsutredning. Försvarets civilförvaltning åter anser den
nuvarande förflyttningsskyldigheten ganska vidsträckt och finner det —
bl. a. i betraktande av de för försvaret rådande särskilda förhållandena _•
tveksamt, om något väsentligt är att vinna genom en utökad förflyttningsskyldighet
för beställningshavare vid försvaret.
I detta sammanhang har 1951 års pensionsutredning fäst uppmärksamheten
på att en viss begränsning av förflyttningsmöjligheterna i realiteten
åstadkommits för flertalet tjänstemän vid affärsverken genom stadgande i
tillämpningsföreskrifterna till pensionsreglementena (3 § 1. punkten första
stycket kungörelsen 1947: 691). Utredningen framhåller att, då enligt detta
stadgande prövningen av frågan, huruvida förflyttning — i stället för sjukpensionering
— bör ske, är överlämnad till vederbörande verks styrelse,
lämpligheten av en förflyttning till annat verk knappast kommer under bedömande.
Pensionsutredningen förordar, att den ifrågavarande tillämpningsföreskriften
ändras på så sätt, att ifrågavarande ärenden underställes
Kungl. Maj :ts prövning liksom f. n. sker beträffande tjänstemän i övrigt.
Vad i promemorian anföres rörande angelägenheten av att de avtalsslutande
parterna vid kommande kollektivavtalsförhandlingar upptager frågan
om en utvidgning av bestämmelsen om undantag från avskedstur till att
gälla mera generellt för de partiellt arbetsföra, har i stort sett mötts av en
positiv inställning från de berörda myndigheternas sida. Järnvägsstyrelsen
ansei sig dock icke kunna tillstyrka ändringar i avtalen i sådan riktning på
grund av redan nu föreliggande svårigheter vid verket att omplacera partiellt
arbetsföra inom kollektivavtalsområdet. Försvarets civilförvaltning
anför endast, att ett genomförande av förslaget skulle verka i motsatt riktning
mot den föreslagna ändringen i arbetarpensionsreglementet om att
partiellt arbetsföra i vissa fall skall kunna undantagas från reglementet.
Samma synpunkt anlägger civilförvaltningen även i fråga om förslaget till
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
omprövning av bestämmelsen i kollektivavtalet gällande försvarets myndigheter
om inskränkning i rätten till utgående sociala förmåner för partiellt
arbetsföra vid sjukdomsfall i samband med deras åkomma eller defekt.
Arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen har helt anslutit sig
till promemorians förslag såväl i fråga om undantaget från avskedstur som
beträffande en omprövning av den ovan nämnda bestämmelsen i kollektivavtalet
vid försvaret. Statstjänarkartellen har intet att invända mot att de
föreslagna diskussionerna kommer till stånd före de ordinaiie avtalsförhandlingarna
men framhåller, att diskussionerna icke bör begränsas till
enbart de två frågor, som behandlas i promemorian. Erfarenheterna visade
nämligen, att det också finns behov av bestämmelser, som reglerar de fall,
då förutsättningar för sjukpensionering saknas, men då arbetsförmågan så
ändrats att övergång till annat arbete är nödvändig. En sådan arbetare
bör icke avskedas utan i stället omplaceras till annat lämpligt aibete inom
statsförvaltningen.
I fråga om sättet för avlöningskostnadernas bestridande vid förflyttning
av partiellt arbetsföra ordinarie tjänstemän anför statskontoret — i nära anslutning
till promemorians förslag — att det synes lämpligt att vederbörande
tills vidare avlönas av den myndighet, från vilken han förflyttas. Sedan
närmare erfarenheter föreligger rörande utfallet av förflyttningen, bör dock
åtgärder vidtagas för ett överförande av lönekostnaderna till det nya verket.
Försvarets civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten förordar däremot,
att ett särskilt anslag för dessa kostnader redan från början uppföres under
tolfte huvudtiteln.
Departementschefen
Frågan om åtgärder i syfte att tillvarataga de partiellt arbetsföras produktiva
förmåga inom statsverksamheten ägnades ingående uppmärksamhet i
prop. 1949: 132. Vissa i nämnda proposition gjorda uttalanden och förslag
i fråga om löneplansanställd personal intogs, sedan riksdagens godkännande
inhämtats, i anvisningarna till 4 § TB Saar. Beträffande det statliga kollektivavtalsområdet
gjordes i propositionen vissa rekommendationer till de
avtalsslutande parterna. I cirkulär den 16 december 1954 riktades statsmyndigheternas
uppmärksamhet på angelägenheten av att den arbetskraft,
som de partiellt arbetsföra representerar, i möjligaste mån tillvaratages.
I cirkuläret erinrades också om förutnämnda anvisningar i TB Saar.
De vidtagna åtgärderna har medfört avsevärt vidgade möjligheter för anställning
av partiellt arbetsföra i statens tjänst. Erfarenheten har emellertid
givit vid banden, alt de anvisade vägarna till ett inlemmande av de partiellt
arbetsföra i produktionslivet icke utnyttjats på ett tillfredsställande
sätt och att ett behov av ytterligare åtgärder föreligger. En onödig restriktivitet,
när det gäller anställande av här avsedd arbetskraft, synes ha iakttagits.
I syfte att förbättra de partiellt arbetsföras situation har därför hithörande
spörsmål upptagits till närmare övervägande inom civildepartementet.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
På grundval härav har utarbetats en promemoria angående partiellt arbetsföras
anställning i statens tjänst, vilken varit föremål för remissbehandling.
Jag torde nu få anmäla de förslag, som innehållas i nämnda promemoria.
Till en början vill jag härvid ytterligare understryka de uttalanden i frågan
om de partiellt arbetsföra, som gjordes i den förenämnda propositionen till
1949 års riksdag. Redan ett noggrant efterföljande av de riktlinjer, som däri
uppdrogs, skulle medföra en avsevärd förbättring av de partiellt arbetsföras
situation. För egen del finner jag det vara angeläget, att varje ytterligare
åtgärd vidtages, som kan vara ägnad att föra här avsedd kategori av handikappade
människor in i ett produktivt arbetsliv eller att ge den, som råkat
ut för olika slag av arbetshinder, möjlighet att behållas i arbete av för honom
passande slag. Det synes mig ligga helt i linje med modern samhällsuppfattning,
att från statens sida aktiva åtgärder vidtas för att underlätta
en produktiv arbetsinsats från dem, som kommit att falla in under benämningen
paitiellt arbetsföra. Härvid far emellertid icke heller förbises angelägenheten
av att från arbetskamraternas och deras organisationers sida
visas förståelse för de partiellt arbetsföras situation. En dylik förståelse
— som i och för sig är nödvändig för att ge den partiellt arbetsföre känslan
av arbetsgemenskap — är i åtskilliga fall också en förutsättning för att en
myndighet skall kunna vidtaga de åtgärder, som prövas lämpliga för den
partiellt arbetsföres utnyttjande i tjänst hos verket.
De förslag, som framlagts i departementspromemorian, åsyftar dels att
stimulera till och underlätta anställande av partiellt arbetsföra, dels att ge
ökade möjligheter att behålla i tjänst sådana redan anställda, vilka genom
olycksfall, sjukdom eller eljest blivit partiellt arbetsföra. Förslagen berör
såväl tjänstemannaområdet som det kollektivavtalsreglerade området.
Efter sitt innehåll kan förslagen indelas i två huvudgrupper. Av dessa
omfattar den första förslag till vissa åtgärder av organisatorisk karaktär.
Dessa förslag innebär bl. a. att en upplysningskampanj skall anordnas, att
företags- och samarbetsnämnder skall ha att taga befattning med frågor om
partiellt arbetsföra och att ett centralt rådgivande organ i dylika frågor skall
tillskapas. Den andra huvudgruppen av förslag berör frågor om ändringar i
gällande föreskrifter eller kollektivavtal främst i syfte att undanröja förefintliga
hinder mot ett effektivt tillvaratagande av de partiellt arbetsföras
arbetskraft.
Jag finner det lämpligt och önskvärt att den föreslagna upplgsningskampanjen
kommer till stånd. En sådan kampanj skulle främst ha till syfte att
göra statsmakternas intentioner på detta område mera allmänt kända, samtidigt
som den skulle bilda upptakten till den mera långsiktiga upplysningsverksamhet
bland den statliga personalen, som föreslås komma till stånd genom
att de partiellt arbetsföras problem mera regelmässigt behandlas inom
de olika myndigheternas företags- och samarbetsnämnder. Jag förordar alltså,
att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att genomföra kampanjen
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1950
enligt i huvudsak de riktlinjer, som redovisats i promemorian. En dylik
kampanj synes med den uppläggning som skisserats icke behöva medföra
mera betydande kostnader. Någon särskild medelsanvisning erfordras icke.
Kostnaderna för kampanjen torde nämligen kunna bestridas från det under
femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsverksamhet.
Att företags- och samarbetsnåmnder vid de statliga myndigheterna på
sätt föreslagits i promemorian kopplas in på frågorna om de partiellt arbetsföra,
finner jag ändamålsenligt och i linje med deras funktion som samrådsoch
kontaktorgan mellan myndigheterna och deras personal. Av remissyttrandena
framgår, att denna ordning redan införts vid åtminstone två
större verk och synes fungera bra. Jag delar den uppfattning, som framförts
av bl. a. generalpoststyrelsen, att de närmare riktlinjerna för nämndernas
medverkan i dessa frågor bör utformas inom de särskilda verken. Direktiv
om att frågorna regelmässigt skall upptagas till diskussion i nämnderna
bör dock i lämplig form delges myndigheterna.
Med upplysningsfrågan sammanhänger också förslaget, att en speciell
befattningshavare hos myndigheterna skall utses till kontaktman med arbetsförmedlingarnas
arbetsvårdsorgan för att få tillgång till dessas material
och sakkunskap. Jag kan biträda detta förslag, men även här bör gälla att
frågan får lösas efter varje verks behov. Myndigheterna förutsättes emellertid,
även om ej särskild kontaktman utses, skola ge de lokala arbetsförmedlingsorganen
uppgift på den eller de personer inom myndigheten, som
har att handlägga uppkommande frågor om partiellt arbetsföra.
Förslaget om en utvidgning av den nuvarande delegationen inom medicinalstyrelsen
till ett centralt rådgivande organ för myndigheterna i frågor
rörande partiellt arbetsföras utnyttjande i statlig tjänst har i stort sett godtagits
av remissinstanserna. I flera yttranden har också särskilt understrukits
den betydelse ett dylikt organ skulle få i här berörda avseenden. Då
inrättandet av ett sådant organ får anses vara en nödvändig förutsättning
för att statsmakternas övriga åtgärder på detta område skall få en tillfredsställande
effekt, föreslår jag att det nu kommer till stånd.
I fråga om organets sammansättning och arbetsuppgifter råder delade meningar
hos remissinstanserna. För egen del vill jag anlägga följande synpunkter.
Organet bör organiseras som en helt fristående nämnd med benämningen
statens nämnd för partiellt arbetsföra.
Nämndens sammansättning bör vara sådan, att den ulan att göras alltför
stor kommer att i sig inrymma erforderlig sakkunskap för en allsidig bedömning
av de fall, som kommer under dess behandling. Jag finner ur här
anförda synpunkter, att nämnden bör bestå av högst fem ledamöter, varibland
representanter för myndigheterna i den nuvarande delegationen —
medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen — bör ingå. Övriga ledamöter
bör företräda sakkunskap på de statliga löne-, kollektivavtals- och
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
pensionsområdena. Jag anser det icke nödvändigt, att i nämnden skall ingå
representanter för social- och civildepartementen. Nämnden bör äga kalla
representanter för berörda verk och personalorganisationer att deltaga i
nämndens överläggningar men ej i dess beslut. Kungl. Maj :t bör ha att utse
ordförande och ledamöter i nämnden ävensom, om så prövas lämpligt, suppleanter
för dessa.
Förslaget att arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå skall fungera
som nämndens kansli och att en tjänsteman där avdelas för sekreteraruppgifterna
finner jag välbetänkt. Någon utökning av den å byrån anställda
personalen förutsättes f. n. icke vara erforderlig.
Nämndens uppgifter bör vara av rådgivande natur, varav följer att nämnden
icke har att fatta några för myndigheterna bindande beslut i anställnings-
och omplaceringsfrågor. Nämndens allmänna uppgifter synes kunna
sammanfattas på följande sätt.
Nämnden skall åligga, att noggrant följa utvecklingen av de partiellt arbetsföras
anställningsförhållanden inom det statliga arbetsmarknadsområdet
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, som kan
anses erforderliga för att underlätta anställning, omflyttning och överhuvudtaget
ett bättre utnyttjande av denna arbetskraft, att till Kungl. Maj :t
avgiva utlåtanden i de ärenden angående anställande, befordran eller omplacering
av partiellt arbetsföra, som genom remiss överlämnas till nämnden,
att, på härom gjord framställning, avgiva råd och utlåtanden till myndigheterna
till stöd för deras ställningstaganden i alla frågor rörande de
partiellt arbetsföras utnyttjande i statlig tjänst, samt att vid uppkommande
frågor om sjuk- eller invalidpension för befattningshavare i statens tjänst,
på begäran av pensionsbeviljande myndighet biträda vid bedömningen, huruvida
vederbörande lämpligen bör omplaceras.
Beträffande sist angivna uppgift torde jag få lämna en närmare kommentar.
I promemorian har ifrågasatts, att alla sjuk- och invalidpensionsärenden
inom de statliga myndigheterna i fortsättningen skulle remitteras till
den nya nämnden. Detta har dock avstyrkts av de hörda pensionsbeviljande
myndigheterna. Statskontoret har i stället förordat, att nämndens yttrande
i dylika frågor endast skulle inhämtas i sådana fall, då den pensionsbeviljande
myndigheten efter medicinalstyrelsens hörande icke finner det
uppenbart att sjukpensionering bör ske. Jag finner sist angivna förfarande
ändamålsenligt och förordar, att det kommer till användning. Genom att
medicinalstyrelsen alltid höres vinnes en mera enhetlig medicinsk bedömning
av dessa pensionsfall än som nu förekommer. Såsom statens pensionsanstalt
förutsatt, bör nämndens biträde kunna påkallas även i fall inom
den statsunderstödda pensioneringsverksamheten.
Det synes mig angeläget, att nämndens verksamhet kan påbörjas redan
den 1 juli innevarande år.
Såsom framgår av det tidigare anförda berör den andra huvudgruppen
av förslag, som framlagts i departementspromemorian, frågor om ändring
i gällande föreskrifter och kollektivavtal.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
I promemorian förordas vissa ändringar i 19U7 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare. Härom får jag anföra följande.
Förslaget om visst undantagande från tillämpningen av tjänstepensionsreglementet
för arbetare, när det gäller anställning av partiellt arbetsföra med
oviss prognos, har framlagts i syfte att animera myndigheterna till ökad anställning
av dylika personer. Förslaget har biträtts av samtliga myndigheter
som yttrat sig i frågan, under det att Statstjänarkartellen motsatt sig en
dylik anordning. Med hänsyn till att erfarenheten visat, att tillämpningen
av gällande bestämmelser avsevärt försvårar placering i statstjänst av berörda
partiellt arbetsföra personer, förordar jag den föreslagna åtgärden.
Bestämmelserna bör utformas så, att de i möjligaste mån anknyter till vad
som gäller för anställande av motsvarande kategori partiellt arbetsföra på
löneplansområdet. Jag kan inte dela Statstjänarkartellens uppfattning, att
dylika bestämmelser skulle innebära någon nackdel för de partiellt arbetsföra.
Möjligheterna till anställning i statstjänst för den avsedda kategorin
torde i stället komma att öka och därmed också möjligheterna att, därest
deras arbetshinder utvecklas i gynnsam riktning, komma in under reglementet.
Statens pensionsanstalt har ifrågasatt en ytterligare utsträckning
av undantagsregeln till att gälla alla partiellt arbetsföra, som anses icke kunna
fullgöra normal arbetsprestation, oavsett prognosen beträffande arbetshiindret.
Jag kan icke biträda detta. Någon allmängiltig regel, som skulle
vara rättvisande och relevant i detta hänseende, torde näppeligen kunna
uppställas.
I promemorian har framhållits, att det såväl ur den synpunkten att de
partiellt arbetsföra skall kunna komma till användning på bästa sätt som
ur statsfinansiell synpunkt — med hänsyn till pensioneringskostnaderna —
är angeläget, att vissa hinder mot omplacering av arbetskraft i gällande föreskrifter
elimineras. Enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare är en
förutsättning för erhållande av sjuk- och invalidpension att vederbörande
icke prövas lämpligen kunna överflyttas till annat arbete inom det egna
verket. Den i promemorian föreslagna utvidgningen av angiven förutsättning
till att gälla annan anställning i statens tjänst har biträtts av remissinstanserna,
och jag förordar att ändringen genomföres. Beslut, huruvida omplacering
till annat verk lämpligen skall ske, bör i likhet med vad som gäller
för tjänstemännen inom den allmänna civilförvaltningen, ankomma på
Kungl. Maj:t.
I promemorian har även föreslagits ändring i statens allmänna avlöningsregtemente
i syfte att införa samma förflyttningsskyldighet beträffande försvarets
beställningshavare, som gäller för tjänstemän inom den allmänna
civilförvaltningen. Denna fråga synes dock icke böra bedömas enbart ur de
synpunkter, som framförts i promemorian, utan torde få prövas i ett vidare
sammanhang. Jag är sålunda icke beredd att nu framlägga förslag om en
dylik ändring. I sitt yttrande har 1951 års pensionsutredning fäst uppmärksamheten
på den begränsning i förflyttningsmöjligheterna för flertalet tjänstemän
vid affärsverken, som kommit till stånd genom stadgande i tillämpningsföreskrifterna
till allmänna tjänste- och familjepensiomsreglemcntcna.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 dr 1956
Med hänsyn till angelägenheten av att den föreslagna vidsträcktare prövningen
av omplaceringsfallen i anledning av ifrågasatt invalid- eller sjukpensionering
även bör omfatta affärsverkens tjänstemän, förordar jag att
ifrågavarande tillämpningsföreskrift ändras. Prövning, huruvida vederbörande
tjänsteman — därest förflyttning icke kan ske inom verket — lämpligen
bör omplaceras till arbete inom annan myndighet, bör även i dessa fall
ankomma på Kungl. Maj :t.
I promemorian har föreslagits, att de avtalsslutande parterna vid kommande
förhandlingar på det statliga kollektivavtalsområdet skulle söka få
till stånd vissa förändringar i kollektivavtalens allmänna bestämmelser, syftande
till ökad trygghet för de partiellt arbetsföra. Därvid har främst framhållits
vikten av att den gällande bestämmelsen om undantag från avskedstur
för i militärtjänst skadade och arbetare, som skadats genom olycksfall
i arbetet, utvidgas till att omfatta även andra kategorier av partiellt arbetsföra
arbetare. Flertalet berörda myndigheter, varibland statens avtalsnämnd,
samt Statstjänarkartellen har i sina remissyttranden redovisat en
positiv inställning. Beträffande bestämmelsen i kollektivavtalet för arbetarna
vid försvaret om inskränkning i rätten till utgående sociala förmåner för
partiellt arbetsföra vid sjukdom i samband med deras åkomma eller defekt
synes goda förutsättningar till ändring böra föreligga med hänsyn till att
motsvarande bestämmelse numera utmönstrats i gällande avtal för kommunikationsverken.
Statstjänarkartellen har i samband med sitt tillstyrkande av förhandlingar
i dessa spörsmål framhållit, att diskussionerna icke bör begränsas
till enbart de två frågor, som behandlas i promemorian, utan att det också
finns behov av bestämmelser, som reglerar de fall, då förutsättningar för
sjukpensionering saknas men arbetsförmågan så ändrats, att övergång till
annat arbete är nödvändig. En sådan arbetare bör enligt Statst jänarkartellens
mening icke avskedas utan i stället omplaceras till annat lämpligt arbete.
Detta föranleder mig endast att uttala, att en sådan princip givetvis
måste vara vägledande för de statliga myndigheterna och tillämpas i all den
utsträckning omplacering kan ske. Vad som föreslagits i det föregående
syftar till att ytterligare underlätta sådana åtgärder.
Jag har — icke minst med hänsyn till den positiva inställning till här avhandlade
spörsmål, som kommit till uttryck under remissbehandlingen —
goda förhoppningar om att de avtalsslutande parterna skall kunna nå fram
till överenskommelser i här berörda frågor och jämväl i övrigt kunna samverka
till uppnående av förbättrade villkor för de partiellt arbetsföra.
I promemorian upptas slutligen frågan om hur man lämpligen skall komma
till rätta med de svårigheter i samband med förflyttning av en ordinarie
tjänsteman till annan myndighet, som följer av att tjänstemannen är berättigad
bibehålla sina tidigare förmåner. I promemorian föreslås, att vid omflyttning
av ordinarie tjänsteman till annan myndighet, denne tills vidare
skall avlönas av den myndighet, där han har sin pensionsberättigande
tjänst. Detta skulle dock gälla endast i den mån kostnaderna icke skäligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
33
med hänsyn till värdet av arbetsinsatsen bör bestridas av den myndighet,
där vederbörande fullgör tjänstgöringen. Frågan om ett särskilt anslag under
tolfte huvudtiteln för avlöning åt omplacerade partiellt arbetsföra anses
dock böra närmare undersökas av den nya nämnden. Av remissinstanserna
har statskontoret i princip förordat förstnämnda alternativ, medan försvarets
civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten föreslagit, att ett speciellt
anslag redan från början uppföres.
För egen del anser jag att en tillfredsställande lösning av detta problem
är en av förutsättningarna för att omplaceringar skall kunna göras i önskvärd
utsträckning. Förslaget om ett speciellt anslag för detta ändamål synes
mig vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga något
förslag härom. Först torde närmare böra utredas hur stort anslag,
som skulle erfordras, samt under vilka förutsättningar och i vilka former
utbetalningar från anslaget skall ske. Därjämte torde böra övervägas, om
icke vid vissa omplaceringar även icke-ordinarie tjänstemän och arbetare
bör kunna avlönas med anlitande av anslaget. Jag finner lämpligt att åt den
nya nämnden uppdrages att snarast utreda denna fråga och inkomma till
Kungl. Maj:t med förslag i ämnet. Behov av särskilda föreskrifter att gälla
i avvaktan på förslaget anser jag icke föreligga.
Förslag till de ändringar i tjänstepensionsreglementet för arbetare, som
erfordras i anledning av vad jag i det föregående förordat, torde jag få anmäla
senare denna dag samtidigt med vissa andra pensionsfrågor, vilka är
av natur att böra underställas riksdagen. Jämväl för genomförande av vissa
andra i det föregående förordade åtgärder erfordras riksdagens godkännande.
Jag föreslår, att Kungl. Maj :t hos riksdagen hemställer om bemyndigande
alt vidtaga dessa åtgärder.
IV. Statens medverkan vid uppbörd av premier för grupplivförsäkringar
och av föreningsavgifter m. m.
I skrivelse den 27 november 1952 bar riksräkenskapsverket — i anslutning
till vissa iakttagelser, som verkets revision gjort vid räkenskapsgranskning
— förklarat sig finna vissa skäl tala för att staten skulle tillmötesgå
de statsanställda med inkassering genom avdrag å lönen av premier
avseende grupplivförsäkringar ävensom av medlemsavgifter till vissa tjänstemannaföreningar.
Å andra sidan framhåller ämbetsverket, att ett icke
obetydligt merarbete skulle uppkomma för såväl den utbetalande som den
reviderande myndigheten, att vederbörande redogörare icke torde kunna med
stöd av gällande bestämmelser åläggas att verkställa och redovisa ifrågavarande
avdrag, att den sekretess i fråga om den anställdes organisationstillhörighet,
som vederbörande kan göra anspråk på, ej kan förenas med en redovisning
av föreningsavgifterna i avlöningslistan, samt att blanketterna
för avlöningsbokföring ej är anpassade för anteckningar om avdrag utöver
dem. som är förutsatta i avlönings- in. fl. författningar. Riksräkenskapsvcr.
-{ IHhang till riksdagens protokoll 195(1. I samt. .Yr 158
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
kets skrivelse utmynnar i en hemställan, att, enär ifrågavarande spörsmål
är av allmän räckvidd och principiell betydelse, Kungl. Maj :t måtte utfärda
allmänna föreskrifter i ämnet.
Järnvägsstyrelsen har sedermera som orientering till riksräkenskapsverket
överlämnat en promemoria angående det uppbörds- och redovisningsorgan,
som under namnet »Järnvägsper sonalens centralkassa» började sin
verksamhet den 1 januari 1953. Centralkassan har till uppgift att främja
medlemsorganisationernas intressen genom att för deras räkning uppbära
och redovisa penningmedel, som organisationerna är berättigade att i form
av löneavdrag uttaga av personal, anställd vid statens järnvägar eller dess
dotterföretag.
Efter att ha tagit del av järnvägsstyrelsens promemoria har riksräkenskapsverket
i skrivelse den 11 december 1952 anfört, att det sätt, varpå
järnvägsstyrelsen löst frågan om inkassering och redovisning av föreningsm.
fl. avgifter inom sitt förvaltningsområde, synes vara ägnat att undanröja
de olägenheter, som är förenade med att statsmyndigheterna själva ombesörjer
ifrågavarande inkasserings- och redovisningsverksamhet.
I ärendet har infordrade utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning,
statskontoret, statens sakrevision, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen.
Yttrandena
Utlåtandet från försvarets civilförvaltning ger vid handen, att vid försvarets
kassor förekommer en mycket omfattande avdragsverksamhet. I fråga
om avdrag för ändamål av rent privat natur tillämpas den ordningen, att
vid varje förband utses ett kårombud för varje personalkategori för att
sammanföra alla privata avdrag till en summa för varje löntagare. Kassan
redovisar de privata avdragsbeloppen till vederbörande kårombud, som
sedan i sin tur redovisar till vederbörande betalningsmottagare. Det merarbete,
som förorsakas av de privata avdragen, är av förhållandevis obetydlig
omfattning. Då generella föreskrifter, som reglerar rätten till löneavdrag
för ändamål av privat natur, för närvarande ej finns, är det önskvärt,
att dylika föreskrifter utfärdas. Därvid bör vederbörande centrala
myndigheter erhålla befogenhet att medge dylik avdragsverksamhet, i den
mån den kan utföras utan väsentligt merarbete för respektive kassor.
Statskontoret konstaterar, att statsmakterna redan genom inrättandet av
statens intressekontor godtagit principen om de löneutbetalande organens
medverkan vid fullgörande av de statsanställdas betalningsåligganden. På
grund av de jämförelsevis höga avgifterna kan emellertid denna form av
personalservice ej tagas i anspråk av de anställda i den omfattning, som i
och för sig är möjlig. Statskontoret anser för sin del, att personalens önskemål
om de statliga löneutbetalande organens medverkan till löneavdrag bör
kunna tillgodoses även på annat sätt än genom intressekontor srörelsen. Enligt
statskontorets mening bör ett förfaringssätt i huvudsaklig överensstämmelse
med de vid affärsverken tillämpade principerna i hithörande frågor
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
35
kunna komma till användning även inom statsförvaltningen i övrigt. Ämbetsverket
föreslår för sin del, att särskilda bestämmelser utfärdas i ämnet.
Vederbörande redogörare bör därvid åläggas skyldighet att vid löneutbetalning
avdraga belopp, varom framställning gjorts genom en intresseorganisation,
till vilken de olika personalkategorierna skall äga ansluta sig, och
att i en post mot vederbörligt kvitto redovisa summan av de innehållna medlen
till sagda organisation. Denna bör därefter handhava detaljredovisningen
och utbetalningen av de avdragna beloppen samt svara för kostnaderna
härför.
Statens sakrevisions utlåtande ansluter sig i väsentliga delar till statskontorets.
Sakrevisionen framhåller, att den ytterligare avdragsskyldigheten
för redogöraren icke bör inverka på hans nu föreliggande skyldighet att
verkställa avdrag för och redovisa innehållna medel till statens intressekontor.
Generalpoststyrelsen framhåller, att vid postverket sedan år 1919 finnes
en postpersonalens centralkassa, som har till uppgift att för fackliga och
ekonomiska sammanslutningar bland postpersonalen verkställa uppbörd av
sådana medlemsavgifter eller andra medel, som postverkets redogörare kan
innehålla å postfunktionärers avlöning, samt redovisa de uppburna medlen
till de anslutna föreningarna och kassorna. Styrelsen anför, att den genom
centralkassan organiserade inkasseringsverksamheten fungerat synnerligen
väl och medfört, att en fullt betryggande kontroll av redovisningen över vid
avlöningsutbetalning innehållna medel kunnat vinnas utan någon egentlig
merkostnad för verket, varför någon ändring av det inom postverket tillämpade
inkasseringsförfarandet vid uppbörd av föreningsavgifter m. in. ej bör
vidtagas.
Telestyrelsen uppger, att jämväl vid televerket finnes en självbärande
centralkasseverksamhet. De erfarenheter, som vunnits av denna verksamhet,
är enbart tillfredsställande, varför styrelsen icke finner anledning ifrågasätta
någon ändring av de riktlinjer, efter vilka verksamheten vid televerket
bedrives.
Järnvägsstyrelsen anför i sitt utlåtande, att centralkasseverksamheten,
även om den kan anses ekonomiskt förmånligast för de till kassan anslutna
organisationerna — främst de stora personalorganisationerna, som utan förmedling
av speciella uppbördsmän eller kassörer erhåller medlemmarnas
avgifter avdragna av statens järnvägar och efter hand redovisade genom
centralkassan — torde medföra rationaliseringsvinster även för statens
järnvägar i jämförelse med tidigare tillämpat avdragssystem.
Av vattenfallsstyrelsens utlåtande framgår, att vid statens vattenfallsverk
enligt medgivande av styrelsen förekommer löneavdrag för vissa ändamål
av privat natur, dock endast i fråga om regelbundna avgifter med bestämda
belopp. I fråga om kostnaderna för denna avdragsverksamhet nämner styrelsen,
att vid dess centrala avlöningskontor i Stockholm omkring en niondels
arbetskraft beräknas vara sysselsatt med privata löneavdrag för de cirka
1 800 personer, huvudsakligen tjänstemän, för vilka avlönings- och redo
-
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
visningshandlingar utarbetas vid kontoret. Styrelsen framhåller vidare, att
avdrag ej bör få ske för vilket ändamål som helst. Det ligger nära till hands
att begränsa avdragen till att avse endast större personalgruppers avgifter
av social karaktär, varigenom avgifter till fackorganisationer skulle uteslutas.
Gränsdragningen mellan de olika ändamålen torde dock bli svår. Styrelsen
har intet att erinra mot en centralkasseverksamhet, dock under förutsättning,
att alla anställda, även de som ej är anslutna till någon organisation,
skall äga rätt att anlita kassans tjänster. Staten skall ej ha något
ansvar för kassans verksamhet. Vattenfallsstyrelsen framhåller slutligen,
att, därest statsverket skulle vidtaga några generella åtgärder för att utöka
sin ifrågavarande service för de statsanställda, detta synes böra ske genom
statens intressekontors försorg.
Departementschefen
Såsom framgår av det föregående förekommer redan nu i betydande omfattning,
att de statliga myndigheterna verkställer löneavdrag för fullgörande
av olika privata betalningsåtaganden från tjänstemän. I den utsträckning
löneavdragen skall inlevereras till statens intressekontor har systemet
officiell sanktion, och skyldighet att medverka härtill har ålagts myndigheter
och redogörare genom kungörelsen den 12 oktober 1933, nr 573. Några
av Kungl. Maj :t utfärdade generella föreskrifter, som reglerar rätten att
verkställa löneavdrag för ändamål av privat natur, finnes icke i övrigt. Den
verksamhet på området, som i andra former än genom statens intressekontor
bedrivits inom förvaltningen, har således icke stöd i några bestämmelser.
Någon rätt att ådraga statsverket merkostnader för administrerande av
dylika löneavdrag föreligger icke och ej heller någon skyldighet för redogörare
att medverka vid verkställande av avdragen.
Riksräkenskapsverkets förslag om utfärdande av generella föreskrifter
beträffande avdrag å lön för här avsedda ändamål i annan ordning än genom
statens intressekontor har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissmyndigheter. Anordningen med en centralkassa har ansetts
fungera väl av de myndigheter, hos vilka dylik verksamhet redan förekommer,
och har ansetts lämplig jämväl av andra remissmyndigheter. Vattenfallsstyrelsen
har emellertid funnit att, om generella åtgärder för utökande
av statsverkets ifrågavarande service åt de anställda skall vidtagas, detta
bör ske genom statens intressekontors försorg.
Såsom framhållits av statskontoret har staten redan genom inrättande
av statens intressekontor godtagit principen om de löneutbetalande organens
medverkan vid fullgörande av de statsanställdas betalningsåligganden.
För anlitande av intressekontoret upptages vissa avgifter, nämligen f. n.
dels en medlemsavgift om 3 kronor för kalenderhalvår eller del därav och
dels en utbetalningsavgift om 85 öre för varje verkställd utbetalning. Intressekontoret
har på grund av avgifternas storlek icke kommit att tas i anspråk
av de anställda i den omfattning, som i och för sig varit möjlig, önskemålen
om möjlighet för de löneutbetalande organen att medverka till löneavdrag
även i annan ordning får ses mot samma bakgrund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
37
Det faller sig enligt min mening naturligt att i första hand se lösningen
av förevarande fråga i ett vidgat utnyttjande av de tjänster, som statens inIressekontor
kan erbjuda. Intressekontorets avgifter är och måste emellertid
vara bestämda så, att de skall täcka statens självkostnader för verksamheten.
Det är ovisst om man kan finna sådana former för en aktivering av
verksamheten, att man — med bibehållande av angivna princip — kan genomföra
en avgiftsminskning av tillräcklig storleksordning för att stimulera
till ett ökat utnyttjande. De möjligheter härtill, som kan finnas, bör naturligen
tillvaratagas.
Vissa skäl synes mig emellertid tala för att statliga myndigheter ges möjlighet
att lämna sin medverkan till löneavdrag för privata betalningsåtaganden
jämväl i annan ordning. En förutsättning måste emellertid vara, att
.särskild arbetskraft ej skall behöva ställas till förfogande för ändamålet.
Alla möjligheter att minska merarbetet och därmed kostnaderna för avdragens
verkställande måste därför tillvaratagas. Räkenskaperna får heller icke
onödigtvis tyngas genom verkställande av avdragen.
Det får sålunda förutsättas, att rätten att verkställa avdrag skall styrkas
på ett enkelt sätt, att förekommande avdrag av redogöraren skall kunna direkt
verkställas med ett sammanräknat belopp för varje tjänsteman, att,
sedan vederbörligt kvitto å avdragna belopp erhållits, intet ansvar skall åvila
redogöraren för att avdragna medel kommer rättsinnehavare till godo.
För medgivande av avdrag i här avsedd ordning bör gälla, att framställning
om avdraget gjorts av intresseorganisation (centralkassa e. d.), till vilken
enskilda tjänstemän eller sammanslutningar bland personalen skall äga
ansluta sig, eller av särskilt av tjänstemännen inom viss arbetsenhet utsett
ombud. Summan av verkställda avdrag skall i en post mot kvitto utbetalas
till intresseorganisationen eller ombudet, som sedan har att svara för utbetalningen
och detaljredovisningen av de avdragna beloppen. Som förut
nämnts skall redogöraren icke ha något ansvar för organisationens eller ombudets
verksamhet.
Under angivna förutsättningar synes mig icke behöva göras någon allmän
gränsdragning beträffande de ändamål, för vilka avdrag skall kunna
ske. Dock bör icke medgivas avdrag för kontolikvider och likvider i samband
med avbetalningsköp. I övrigt torde omfattningen av avdragsverksamhetcn
få bli beroende av de praktiska möjligheterna för vederbörande myndighet
att ordna densamma och vederbörande intresseorganisation eller ombud
att administrera utbetalningarna av de avdragna medlen.
.lag föreslår sålunda, att de statliga myndigheterna skall lämnas möjlighet
att — med beaktande av vad i det föregående sagts beträffande inverkan
på personalbehov m. in. — vid löneutbetalning verkställa i förut angiven
ordning begärda löneavdrag. Har myndighet åtagit sig alt verkställa
avdrag, bör skyldighet föreligga för redogörare att medverka härtill. Denna
skyldighet skall ej inverka på redan föreliggande skyldighet att verkställa
avdrag för och redovisa innehållna medel till statens intressekontor.
Kungl. Maj:t synes böra utverka riksdagens bemyndigande att meddela
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
erforderliga bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna förutsättes skola begränsas
till att ange de grundläggande förutsättningarna för avdragsverksamheten
samt att fastslå skyldigheten för redogörare att under angivna
förutsättningar verkställa ifrågavarande avdrag. Erforderliga detalj föreskrifter
bör få utfärdas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Hemställan
Vad jag i det föregående under I—IV förordat bör i princip träda i kraft
den 1 juli 1956. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan befinnas erforderliga.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att
1) vidtaga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436) i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga vid statsrådsprotokollet i ärendet
fogade författningsförslaget,
2) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för övningslärare
den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577), polislönereglementet den 14 maj
1954 (nr 226) och kungörelsen den 9 december 1955 (nr
663) med bestämmelser om sjukvårdsförmåner för vissa polismän
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
under II förordats,
3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga
i anledning av förenämnda förslag,
4) i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
under III förordats vidtaga åtgärder för ett bättre tillvaratagande
av partiellt arbetsföras arbetskraft inom statsförvaltningen,
5) utfärda bestämmelser angående statens medverkan vid
uppbörd av föreningsavgifter och försäkringspremier m. m.
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
under IV förordats.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Skarin
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
39
Bilaga
Förslag
till
kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436)
Härigenom förordnas,
att följande författningsrum i statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen
dels de allmänna bestämmelserna i 1 § 1 mom., 3 § 1 mom. och 32 §, dels
ock de särskilda bestämmelserna i 28, 29 och 33 §§, 35 § 3 mom. samt 39 §.
1 §•
Reglementets tillämpningsområde m. m.
1 mom. Detta reglemente — — — av övningslärare;
e) rektor och ämneslärare vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala
ävensom rektor vid seminariet för huslig utbildning i Umeå och rektor vid
Göteborgs skolköksseminarium;
f) rektorer, lärare---— riksdagens beslut.
3 §.
För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser
1 mom. I reglementet---särskilda bestämmelserna.
Med universiteten — — — och skogshögskolan.
Med läroverk m. fl. läroanstalter avses försvarets läroverk, de allmänna
läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna,
läroanstalterna för blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat
lyte, skolorna för döva, de högre tekniska läroverken, konstfackskolan,
sjöbefälsskolorna, de högre kommunala skolorna, privatläroverken,
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i
Umeå, Göteborgs skolköksseminarium, särskolorna och epileptikerskolorna.
Med länsstyrelserna--- — med landshövding.
Med statens —--Södertälje kanalverk.
28 §.
De fall då löneavdrag skall tillämpas
B. Särskilda bestämmelser
Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna
1 Senaste lydelse, se
beträffande de allmänna bestämmelserna i 1 § 1 mom. och 3 § 1 mom. samt de särskilda
bestämmelserna i 28, 33 och 39 §§ 1955:319,
beträffande de allmänna bestämmelserna i 32 § 3 mom. 1954:760,
beträffande de särskilda bestämmelserna i 29 § 1955: 653, samt
beträffande de särskilda bestämmelserna i 35 § 3 mom. 1954:342.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
Försvaret
Kon junkturinstitutet
Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
-
Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Universiteten
och vissa högskolor. Farmacevtiska institutet. Gymnastiska centralinstitutet.
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Statens anstalt
för fallandesjuka
Provinsialläkarsta ten. Ve terinärs ta ten
Lots- och fyrstaten
1. Vid tjänstledighet----fall sjukpenningavdrag.
2. Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyrskepp,
vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid,
under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej åtnjuter
semester, varjämte bestämmelserna under V skola äga motsvarande tillämpning.
För tjänsteman å fyrskepp skall dock B-avdrag icke tillämpas under sådan
förut avsedd tid, varunder tjänstemannen i enlighet med vad därom särskilt föreskrives
är berättigad åtnjuta tjänstefrihet.
Länsstyrelserna
Statens af färsdrivande verk
29 §.
Semester och däremot svarande annan ledighet
B. Särskilda bestämmelser
Högsta domstolen. Regeringsrätten. Nedre justitierevisionen. Hovrätterna.
Kammarrätten
Utrikesdepartementet. Beskickningar och konsulat
Försvaret
Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet. Statens sinnessjukhus. Statens
anstalt för fallandesjuka. Statens alkoholistanstalt å Venngarn
Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
-
Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Universiteten
och vissa högskolor. Farmacevtiska institutet. Gymnastiska centralinstitutet.
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
Socialinstitutet i Stockholm
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten
Lots- och fyrstaten
För å fyrskepp anställda tjänstemän skall årssemestern omfatta det antal dagar,
som här nedan angives för den tid under kalenderåret, varunder vederbörande fyrskepp
beräknas vara påmönstrat, nämligen
för tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 1 eller 2: 12 dagar med tillägg av 4
dagar för varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas
överstiga 150, samt
för tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 3: 15 dagar med tillägg av 5 dagar för
varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas överstiga
150.
Vid tillämpningen av föreskrifterna i föregående stycke må, i den utsträckning
som följer av bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t, med påmönstringstid jämställas
tid, varunder tjänsteman kan beräknas ej skola tjänstgöra till följd av uppläggning
av fyrskepp.
Därest tjänsteman —--överstiga årssemestern.
Länsstyrelserna
32
Gottgörelse för övertidstjänstgöring m.''m.
A. Allmänna bestämmelser
självständigt befäl.
- vederbörande myndighet.
1 mom. Där innehavare---
Med övertidstjänstgöring---
Med arbete---nu sagts. . .. „ .
2 mom. Gottgörelse för övertidstjänstgöring utgar i form av antingen le
dighet
från annan tjänstgöring, kompensationsledighet, eller kontant övertidsersättning.
Gottgörelse skall, där ej särskilda skäl annat föranleda, utga
i den form, som önskas av tjänstemannen. „
Tiden för kompensationsledighet skall motsvara en och en halv gånger
den tid övertidstjänstgöringen omfattat. Kompensationsledighet for arbete,
som utförts å kvalificerad övertid, skall likväl, om den beredes å annan tid
än sådan, å vilken övertidstjänstgöring anses utgöra arbete å kvalificerad
Övertid, omfatta dubbelt så lång tid som den, varunder övertidstjänstgöringen
fullgjorts. .. , „
övertidsersättningen för timme vid arbete å enkel övertid och vid arbete a
kvalificerad övertid framgår av statens grundlöneförordning. För tjänsteman
skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser som meddelats
av Kungl. Maj :t, tillämpas den övertidsersättning, som gäller för den loneklass
och ortsgrupp, efter vilken han åtnjuter lön. För övertidsarbete, som
utförts å högre tjänst, utan att tjänstemannen i denna tjänst åtnjutit vikariatslön,
skall dock övertidsersättningen utgå med belopp, som gäller for
löneklassen närmast över den, efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön, ellei
för den högre löneklass, som utgör lägsta löneklassen inom den uppehållna
tjänstens lönegrad. För övertidsarbete, som frivilligt utförts å lägre tjänst,
må övertidsersättningen icke utgå med högre belopp än som gäller för högsta
löneklassen i den lägre tjänstens lönegrad.
I intet fall må övertidsersättning utgå enligt högre löneklass än den 25 :e.
3 mom. Där tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, undantagsvis
måste anlitas för tjänstgöring jämväl å sådan dag eller del av
dag, under vilken han med hänsyn till den för honom gällande anställningen
eljest icke skolat tjänstgöra, äger han härför åtnjuta fyllnadslön. Denna skall
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
för hel dag vara lika med daglönen och för del av dag utgöras av den därpå
belöpande delen av daglönen. Med daglön förstås härvid det belopp, som
skulle hava utgjort tjänstemannens daglön, om han varit anställd för full
tjänstgöring.
Vad i törsta stycket sägs skall gälla jämväl vid förordnande att uppehålla
annan tjänst, som är lika hög som eller högre än tjänstemannens egen tjänst,
så framt icke vikariatslön utgår.
33 §.
Särskilda ersättningar
B. Särskilda bestämmelser
Utrikesdepartementet. Beskickningar och konsulat. Försvarsattachéer och
biträdande försvarsattachéer
1. Tjänsteman vid utrikesförvaltningen med stationering utom Europa må på därom
gjord framställning kunna av Kungl. Maj:t beviljas bidrag för resa till Sverige
under semester högst en gång vart tredje år eller, när särskilda skäl tala därför och
fråga är om tjänsteman med stationering i land med särskilt hälsovådligt klimat,
högst en gång vartannat ar. Bidrag må icke beviljas med högre belopp än som motsvarar
kostnaden för biljetter till Stockholm och åter till stationeringsorten för
tjänstemannen och hans hustru ävensom hans barn under 19 års ålder. Om kosthåll
ingår i biljettpriset, skall skäligt avdrag göras för kosthåll under resan. Kungl.
Maj:t äger föreskriva de särskilda villkor för åtnjutande av resebidrag, som må
finnas lämpliga.
2. Kabinettssekreteraren i---för år.
3. a) Tjänsteman vid---särskilt angives.
Ortstillägg utgår---- och attaché.
Barnbidrag utgår — — — det föranleda.
Tjänsteman, som —--efter förflyttningen.
För barn —--för barnet.
Barnbidrag utgår---och attaché.
Utomeuropeiskt tillägg---- såsom löjtnant.
Chargé d’affairestillägg---för år.
Bidrag för inköp av bil utgår, därest tjänsteman vid utrikesförvaltningen för
törsta gången förordnats att med ställning som sändebud tjänstgöra såsom chef
för beskickning eller permanent delegation eller att i egenskap av generalkonsul
tjänstgöra såsom chef för generalkonsulat, med 10 000 kronor.
Ersättning för hållande av bil utgår, därest tjänsteman vid utrikesförvaltningen
innehar förordnande att med ställning som sändebud tjänstgöra såsom chef för
beskickning eller permanent delegation eller att i egenskap av generalkonsul tjänstgöra
såsom chef för generalkonsulat och för tjänsteutövningen använder sådant
fordon, med ett belopp för år, som motsvarar summan av dels det för diplomatisk
personal å stationeringsorten gällande priset för 2 000 liter bensin, dels kostnaden
för försäkring å tjänstemannen tillhörig bil, omfattande såväl ansvarighetsförsäkring
som försäkring för skada å bilen, dels kostnaden för hyra av bilgarage, därest
sådant ej kostnadsfritt tillhandahålles tjänstemannen, dels ock 500 kronor.
Ersättning för —--stationering utomlands.
Förflyttningsbidrag utgår ----inom utrikesförvaltningen.
Språktillägg utgår----må utgå.
b) Ortstillägg, barnbidrag---utom verksamhetsområdet.
c) I fråga---förhöjda tilläggsförmåner.
Vid tillämpningen---egen tjänst.
4. Tjänsteman tillhörande den diplomatiska eller konsulära personalen, vilken
efter tjänstgöring utomlands i utrikesdepartementet innehar eller på förordnande
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
uppehåller tjänst såsom andre eller förste sekreterare (motsvarande) eller högre
tjänst och icke uppbär representationsbidrag, äger efter prövning av ministern för
utrikes ärendena åtnjuta hemmatillägg under högst tre år efter återkomsten till
Sverige och efter prövning av Kungl. Maj :t under ytterligare högst två år.
Hemmatillägg utgår med nedan angivna belopp för år räknat, nämligen:
4 000 kronor för gift tjänsteman, som uppbär lön enligt lägst 37 lönegraden,
3 000 kronor för gift tjänsteman, som uppbär lön enligt lägst 29 lönegraden, samt
2 000 kronor för gift tjänsteman, som uppbär lön enligt lägst 25 lönegraden.
För ogift tjänsteman utgår hemmatillägg med hälften av det för gift tjänsteman
tillämpliga beloppet.
Hemmatillägg skall avstås för tid, varunder tjänsteman vidkännes C-avdrag å lönen
av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag.
Försvaret
Universiteten och vissa högskolor
Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
Folkskolinspektionen
-
Lantbruksattachéerna
Fhjinge hingstdepå och stuteri
Provinsialläkarstaten
Länsstyrelserna
Statens affärsdrivande verk
35 §.
Lönetillägg vid vissa slag av tjänstgöring
3 mom. Flygtillägg m. m.
Försvaret
Beställningshavare, som —
--månad räknat:
Beställningshavare,
Flygtillägg i befattning såsom
tillhörande lönegrad
flyg-
flyg-
provflygare
kontrollflygare
fiyg-
signa-
list,
kronor
färd-
meka-
niker,
kronor
meteo-
rolog,
kronor
förare,
kronor
spana-
re,
kronor
flyg-
förare,
kronor
Övriga,
kronor
flyg-
förare,
kronor
övriga,
kronor
Ma, Me 19 (löjtnant),
Ma 23..............
390
390
480
330
Ma 27 37, Cp 6......
450
390
480
—
—
—
330
.
~
Ca, Ce, Cf, Cg 15-22..
—
—
—
300
390
180
—
300
180
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1956
2. Flygtjänstgöring skall---för flygvapnet.
3. Flygförare, som---månad räknat.
4. Elevtillägg utgår---till flygspanare.
5. Flygtillägg, flyglärartillägg---intet tillägg.
d beställningshavare---halvt flygtillägg under ytterligare högst ett år.
estaHningshavare, som---av flygtillägget under ytterligare högst ett år.
/. Därest bestallnmgshavare---fortsatt flygtjänstgöring.
8. Beställningshavare, vilken---Kungl. Maj :t.
9. Beställningshavare, som---följande belopp:
Därest till flygtraktamente berättigad militär eller civilmilitär beställningshava”
re eller civil tjänstemän under deltagande i flygning drabbas av olycksfall, varav
SJuk.d0t.n .el]1,er f°rlust av arbetsförmågan, äger han under tjänstledighet
ill foljd av olycksfallet åtnjuta flygtillägg, beställningshavare eller tjänsteman,
i avses under 1 i tabellen ovan, med 150 kronor och annan beställningshavare
om ,8r män‘"1 r,t"ai- D-,,iki ''wmgg m» ».tgä
10. För beställningshavare---beteckningen Ma.
11. Erforderliga föreskrifter---vederbörande myndighet.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
Angående flygtraktamente till tjänsteman, vilken deltager i meteorologiska ob
SlfdersådfnTg’
angående flygtilläSg till tjänsteman, som under deh
tagande i sådan flygning drabbas av olycksfall, varav föranledes sjukdom eller förlust
av arbetsförmågan, gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar.
Rikets allmänna kartverk
39 §.
Tjänstedräkt och tjänstetecken m. m.
B. Särskilda bestämmelser
Försvaret
1. För militära--- — nedan sägs.
2. Innehavare av---centrala förvaltningsmyndighet.
I vad---Kungl. Maj:t.
3. Beställningshavare, tillhörande någon av lönegraderna Me och Mg 10 samt
Me 11, fältflygare och flygnavigatör tillhörande någon av lönegraderna Me U och
Me 16 ävensom hjålptekniker vid flygvapnet må såsom lån erhålla beklädnad och
övrig for tjänsten erforderlig utrustning. I den mån fråga icke är om persedlar,
vilka enligt punkt 4 a) här nedan må utan ersättning utlånas till ordinarie beställningshavare,
skall vederbörande härför månadsvis i efterskott erlägga ersättning
med belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Ersättningen skall i fråga
uniformspersedlar motsvara hälften av statsverkets beräknade självkostnad och
beträffande övriga persedlar hela självkostnaden.
4. a) Annan beställningshavare---hörande utrustning
I övrigt---viss tid.
, Sådan under a) avsedd beställningshavare, som är skvldig att innehava tjänstedrakt,
ager, ordinarie furir vid tillträdandet av den ordinarie furirsbeställningen
och annan beställningshavare vid tillträdandet av första ordinarie eller extra
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1956
ordinarie beställning, uppbära ekiperingshjälp med 750 kronor, om han icke i annan
tidigare anställning vid försvaret uppburit ekiperingshjälp.
c) För underhåll---prövas skäligt.
Rätt till---centrala förvaltningsmyndighet.
Läroverk m. fl. läroanstalter
Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna
Länsstyrelserna
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1956.
560661
Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående vissa ändringar i statens aUmänma avlöningsreglemente m. m. a1 i texten
- SU 1956:119 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. s. 8 i texten