Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen

1956-03-23 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:161, Med förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen; given

Stockholms slott den 23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogat förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att verksamhetsområdet för riksdagens ombudsmän

utvidgas att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar, vilket

framför allt innebär att kommunala befattningshavare skall ställas under

JO:s kontroll.

1 Bihang titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 161

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

Förslag

till

ändrad lydelse av 96 och 99—101

(Gällande lydelse)

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för

lagkunskap och utmärkt redlighet

kända medborgare, den ene såsom

justitieombudsman och den andre

såsom militieombudsman, att i egenskap

av riksdagens ombud, efter den

instruktion riksdagen för vardera utfärdat,

hava tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad, militieombudsmannen

i vad de skola tillämpas

i mål, som i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar förklarats vara att hänföra

till militära mål, samt i övrigt av

ämbets- och tjänstemän med avlöning

från de till försvarsvåsendet

anslagna medel och justitieombudsmannen

i vad de eljest skola vid

domstolarna samt av ämbets- och

tjänstemän tillämpas, ävensom att

enligt den fördelning nu är sagd vid

vederbörliga domstolar i laga ordning

tilltala dem, som uti sina ämbetens

utövning av våld, mannamån

eller annan orsak någon olaglighet

begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter

behörigen fullgöra. Ombudsmännen

vare i all måtto underkastade

samma ansvar och plikt,

som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

§ 99.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

må, en var när

§§ regeringsformen

(Föreslagen lydelse)

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för

lagkunskap och utmärkt redlighet

kända medborgare, den ene såsom

justitieombudsman och den andre

såsom militieombudsman, att i egenskap

av riksdagens ombud, efter den

instruktion riksdagen för dem utfärdat,

hava tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad i vad de

skola av dem, som äro underkastade

ämbetsansvar, tillämpas samt vid

vederbörliga domstolar i laga ordning

tilltala dem, som uti sina ämbetens

utövning av våld, mannamån

eller annan orsak någon olaglighet

begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter

behörigen fullgöra. Ombudsmännen

vare i all måtto underkastade

samma ansvar och plikt,

som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

§ 99.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

må, en var när

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

han för sitt ämbetes utövning det nödigt

anser, kunna övervara högsta

domstolens, regeringsrättens, nedre

justitierevisionens, hovrätternas, kollegiernas

eller i dessas ställe inrättade

verks, och alla lägre domstolars

överläggningar och beslut, dock utan

rättighet att sin mening därvid yttra,

samt äga tillgång till alla domstolars,

kollegiers och ämbetsverks protokoll

och handlingar. Konungens ämbetsmän

i allmänhet vare skyldige att

lämna justitieombudsmannen och

militieombudsmannen laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medels

aktioners utförande en var av

dem biträda, då han det äskar.

§ 100.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

åligge, att, var för

sig, till riksdagen avlämna årlig redogörelse

för förvaltningen av de

dem förtrodda ämbeten samt däruti,

en var med avseende på det område,

som genom 96 § är bestämt för hans

ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka lagarnas

och författningarnas brister och

uppgiva förslag till deras förbättring.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

en eller flere funnes hava av

egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom någon,

emot tydlig lag och sakens utredda

och behörigen styrkta förhållande,

rnistat eller kunnat mista liv,

personlig frihet, ära och egendom,

han för sitt ämbetes utövning det nödigt

anser, kunna övervara alla domstolars

och myndigheters överläggningar

och beslut, dock utan rättighet

att sin mening därvid yttra, samt

äga tillgång till alla domstolars och

myndigheters protokoll och handlingar.

Konungens ämbetsmän i allmänhet

vare skyldige att lämna justitieombudsmannen

och militieombudsmannen

laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medelst aktioners

utförande en var av dem biträda,

då han det äskar.

§ 100.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

åligge, att, var för

sig, till riksdagen avlämna årlig redogörelse

för förvaltningen av de

dem förtrodda ämbeten samt däruti,

en var med avseende på området för

hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka

lagarnas och författningarnas

brister och uppgiva förslag till deras

förbättring.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

en eller flere funnes hava av

egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom någon,

emot tydlig lag och sakens utredda

och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista liv,

personlig frihet, ära och egendom,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

(Gällande lydelse)

eller regeringsrätten eller en eller

flere av dess ledamöter funnes hava

vid prövning av besvärsmål låtit sådant

förhållande komma sig till last,

vare justitieombudsmannen eller, om

målet utgjort sådant militärt mål

som i 96 § avses, militieombudsmannen

pliktig, ävensom Konungens

justitiekansler berättigad, att vid den

rikets domstol, som här nedanföre

bestämmes, den felaktige under tilltal

ställa, samt till ansvar efter rikets

lag befordra.

(Föreslagen lydelse)

eller regeringsrätten eller en eller

flere av dess ledamöter funnes hava

vid prövning av besvärsmål låtit sådant

förhållande komma sig till last,

vare justitieombudsmannen och militieombudsmannen

en var inom sitt

ämbetsområde pliktiga, ävensom

Konungens justitiekansler berättigad,

att vid den rikets domstol, som

här nedanföre bestämmes, den felaktige

under tilltal ställa, samt till

ansvar efter rikets lag befordra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler cheten

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om utvidgning av

justitieombudsmannens verksamhetsområde m. m. Föredraganden anför följande.

Riksdagen anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 april 1954 (nr 156)

om utredning angående justitieombudsmannainstitutionen samt om framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Den begärda utredningen skulle i främsta rummet avse justitieombudsmannens

verksamhetsområde och åtgärder för att effektivisera dennes kontroll

över förvaltningen och därjämte även vissa andra frågor rörande JO-ämbetet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga

borgmästaren Olov Rylander, tillika ordförande, samt kommunalborgmästaren

Lars Lindén, advokaten Rirger Gezelius och lantbrukaren Ivar Nilzon

att verkställa den begärda utredningen. Till sekreterare åt de sakkunniga

förordnades liovrättsfiskalen, numera hovrättsassessorn Rertil Holmquist.

De sakkunniga har den 10 december 1955 avlämnat betänkande angående

justitieombudsmannainstitutionen in. in. (SOU 1955:50).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen,

skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,

Malmöhus och Kopparbergs län, utredningen om administrativa

trihetsberövanden, justitieombudsmannen, militieoinbudsmannen, lönenämnden

och delegerade för riksdagens verk, Sveriges advokatsamfund,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

Jag anhåller nu att få upptaga de sakkunnigas förslag till behandling, såvitt

angår frågor om grundlagsändring.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

Betänkandets huvudsakliga innehåll

Ämbetsansvar

De sakkunniga anför att utredningen vid behandlingen av JO:s verksamhetsområde

anknyter till personkretsen för ämbetsansvaret och dettas omfattning.

I betänkandet lämnas därför såsom en inledning till den följande

framställningen en kortfattad redogörelse för ämbetsansvaret.

Det grundläggande stadgandet om vilka som är underkastade ämbetsansvar

återfinnes i 25 kap. It § strafflagen. Ämbetsansvaret kan vara fullständigt

eller partiellt, allteftersom samtliga eller allenast vissa straffbud i 25

kap. strafflagen kunna bringas i tillämpning å den ansvarige. Första stycket

i nyssnämnda paragraf anger personkretsen för det fullständiga

ämbetsansvaret. Sådant ansvar åvilar

t) domare;

2) annan statens befattningshavare som endast medelst rannsakning och

dom kan avsättas från sin tjänst;

3) den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom

;

4) de som är satta att förvalta städers och menigheters angelägenheter;

5) de som är satta att förvalta allmänna av Konungen stadfästade kassors,

verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter;

6) de tjänstemän som lyder under ämbets- och förvaltningsmyndigheterna

samt

7) andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Till grupp 4) hör ledamöter av kommunernas administrativa och förvaltande

organ, såsom barnavårdsnämnd, byggnadsnämnd, drätselkammare,

fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd, nykterhetsnämnd

och stadskollegium. Däremot är kommunalrepresentationens medlemmar

icke underkastade fullständigt ämbetsansvar.

Den i punkt 5) nämnda gruppen avser funktionärer, som icke är vare sig

statliga eller kommunala. För ämbetsansvar fordras i detta fall, att den inrättning,

vars angelägenheter vederbörande omhänderhar, är allmän och av

Konungen stadfästad. För att bedöma om en inrättning är allmän torde sådana

synpunkter vara att anlägga som att den utövar någon offentlig funktion,

t. ex. de enskilda högskolorna, eller att den tjänar ett allmännyttigt

ändamål och icke bedrives för att bereda affärsvinst, exempelvis hushållningssällskapen

och ett flertal allmänna kreditanstalter såsom Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska

jordbrukskreditkassan och svenska bostadskreditkassan. Betydelse lärer

också tillkomma det förhållandet, att inrättningen grundats med hjälp av

allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel. Ansvaret omfattar

otvivelaktigt styrelse och ledande funktionärer vid ifrågavarande inrättningar.

Huruvida ansvaret sträcker sig därutöver är beroende på en tolkning

av det i punkt 6) omförmälda uttrycket förvaltningsmyndighet. I rättspraxis

har ämbetsansvaret ansetts omfatta åtminstone sådana underlydande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956 : 7

tjänstemän, vilkas verksamhet enligt organisatoriska föreskrifter avsett

uppfyllandet av den offentliga eller allmänna funktion som ligger till grund

för ämbetsansvarets tillämplighet på den enskilda anstalten (NJA 1937

s. 656).

Till grupp 6) är att hänföra såväl statliga som kommunala tjänstemän.

Såsom nyss antytts, torde även vissa tjänstemän vid allmänna, av Konungen

stadfästade inrättningar höra till denna grupp. Om den nedre gränsen för

ämbetsansvaret må nämnas, att i rättspraxis i viss utsträckning sådant ansvar

icke ansetts skola ifrågakomma, då en tjänst uteslutande innefattar

osjälvständig verksamhet såsom arbetare eller biträde i arbete under annans

ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål. Som exempel

kan anföras civilarbetare vid flottan, vaktmästare vid folkskola och

sjuksköterskebiträde. Tjänst med osjälvständig verksamhet har dock ansetts

grunda ämbetsansvar, då verksamheten innefattar någon offentlig

maktutövning eller inom kommunikationsverken angår förhållandet till allmänheten.

Ämbetsansvar har sålunda tillämpats på polisman och exekutionsbetjänt,

brevbärarbiträde samt stationskarlar och stationskarlsaspiranter

vid statens järnvägar.

Till grupp 7) hänföres vikarier å viss tjänst ävensom de vilka förordnats

att förrätta särskilda ärenden, som hör till någon tjänst, t. ex. den som förordnats

att såsom åklagare utföra visst åtal. I praxis har tjänsteärende ansetts

föreligga även utom ramen för organiserade tjänster. Detta har varit

fallet vid uppdrag att förrätta en till sin art offentlig verksamhet, exempelvis

såsom rättens ombudsman i konkurs.

25 kap. 11 § andra stycket strafflagen upptager regler om partiellt

ämbetsansvar. Sådant ansvar gäller för den som är förordnad eller

vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter

i jury eller beskattningsnämnd. Det partiella ämbetsansvaret innebär i huvudsak,

att här ifrågavarande befattningshavare kan dömas till straff för

vissa självständiga ämbetsbrott, nämligen tagande av muta och brott mot

tystnadsplikt, att förhöjning av straff enligt 25 kap. 5 § strafflagen kan

ifrågakomma, då sådan befattningshavare genom allmänt brott åsidosatt

sin tjänsteplikt samt att avsättning under vissa förusättningar kan ådömas

även vid andra brott än tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

Slutligen må framhållas, att stadganden om ämbetsansvar finnes även

annorstädes än i strafflagen. Som exempel kan nämnas föreskriften i 19

kap. 14 § föräldrahalken, att överförmyndare är med avseende å sin befattning

underkastad ämbetsansvar, samt bestämmelsen i 4 § stadgan om notarius

publicus, enligt vilken om denne gäller vad i 25 kap. strafflagen är

stadgat om statens ämbetsmän.

JK:s och JO:s kompetensområden

I 27 § regeringsformen föreskrives, att JK skall »hava tillsyn över rättvisans

handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och

ämbetsmän begångne bliva». I nu gällande instruktion för JK beskrives

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 16t år 1956

personkretsen som »domare och andra som äro underkastade ämbetsansvar».

I tidigare instruktioner har den angivits bestå av domare och andra

ämbetsmän. JK torde emellertid alltid ha ansetts behörig att ingripa mot

alla som är underkastade ämbetsansvar, vare sig fråga är om statliga, kommunala

eller andra befattningshavare.

JO skall enligt 96 § regeringsformen ha tillsyn över lagars och författningars

efterlevnad i vad de utanför MO:s ämbetsområde skall »vid domstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas —--». Ursprungli
gen

talades i 96 § allenast om domare och ämbetsmän. Tillägget av »tjänstemän»,

som skedde vid inrättandet av MO-ämbetet 1915, torde enligt utredningens

mening ha varit av redaktionell karaktär. Redan i JO:s första instruktion

av den 27 februari 1810 beskrevs personkretsen som »domare,

ämbets- eller tjänstemän» och någon ändring i angivandet av personkretsen

har icke skett i de instruktioner för JO, som därefter antagits. Någon saklig

skillnad i fråga om JK:s och JO:s behörighet i förevarande hänseenden

framgår sålunda icke av ordalagen i grundlagsstadgandena eller bestämmelserna

i instruktionerna.

Tydligt är, att JO:s tillsyn omfattar domare samt statliga ämbets- och

tjänstemän.

Vad angår kommunala organ och tjänstemän fanns vid tillkomsten av

1809 års regeringsform — förutom domare — kommunalt anställda befattningshavare

endast i begränsad utsträckning, såsom vid polis- och åklagarväsendet.

Befattningshavare hos dessa myndigheter undantogs icke från

JO:s tillsyn utan har alltsedan 1809 varit underkastade dennes granskning.

Efter hand som under 1800-talet en kommunalförvaltning av modernt slag

uppstod, intogs emellertid i praxis den ståndpunkten att denna i princip icke

omfattades av JO:s tillsyn. I fråga om ämbetsansvaret likställde man däremot

genom 1864 års strafflag i huvudsak den statliga och den kommunala

förvaltningen. Att kommunalförvaltningen sålunda icke anses falla under

JO:s behörighet har emellertid ej hindrat att kommunal tjänsteman, vilken

liksom tjänsteman vid polis- eller åklagarväsendet haft att fullgöra statliga

uppgifter, ansetts vara föremål för JO:s tillsyn beträffande handhavandet

av dessa uppgifter. Som exempel från ämbetsberättelsen kan nämnas kronokassör

(1908 s. 64 ff), exekutionsbetjänt (1914 s. 24 ff), stadsstyrelses

ordförande (1919 s. 102 ff), stadsstyrelse (1919 s. 108 ff) och kommnnalborgmäslare

(1948 s. 36 ff). Även härutöver har emellertid en viss utvidgning

av JO:s ämbetsområde skett såvitt angår kommunala befattningshavare.

Sålunda har JO efter ett uttalande av lagutskottet vid 1905 års riksdag

ansett sig böra till saklig prövning upptaga klagomål mot kommunalt

anställda, av Kungl. Maj :t utnämnda läkare. Av kommunala funktionärer i

övrigt har JO ansett ordförande i valnämnd å landet och ordförande i pensionsnämnd,

vilka båda utses av länsstyrelse, falla under hans tillsyn.

De som är satta att förvalta allmänna av Konungen stadfästade kassors,

verks och andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter och vid så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1056

9

dana inrättningar anställda tjänstemän är icke underkastade JO:s kontroll,

eftersom fråga ej är om statliga befattningshavare.

Beträffande sådana enskilda personer, som erhållit uppdrag att förrätta

en till sin art offentlig verksamhet må nämnas, att JO ansett sig behörig

pröva åtgärder av rättens ombudsman i konkurs (JO:s ämbetsberättelser

1916 s. 189 och 1939 s. 113 ff).

Om anledningen till att JO:s behörighet i princip kommit att begränsas

till statliga befattningshavare har framhållits, att det statsskick, som infördes

1809 var uppbyggt på den samtida kontinentala teorien om statsmakternas

uppdelning mellan olika av varandra oberoende statsorgan. Lagstiftningsuppgifterna

kom därvid att i särskild grad koncentreras å riksdagen,

medan den verkställande makten uppdrogs åt regeringen. Denna separation

av de statliga befogenheterna kompletterades av ett system för ömsesidig

kontroll. Därvid kom riksdagens övervakning av de övriga statsorganen att

spela den största rollen. Bland riksdagens kontrollorgan var JO-ämbetet ett.

JO skulle sålunda utgöra en av de konstitutionella garantierna. Han hade att

hålla ett vakande öga på riksstyrelsen så att denna icke genom missbruk

av sin auktoritet inspirerade underlydande ämbetsmän till olagligheter och

övergrepp. JO:s aktion kom visserligen i dylika fall till det yttre att rikta

sig mot vederbörande ämbetsman men i själva verket mot den regering som

ansågs ha föranlett lagbrottet. Syftet med JO-ämbetet skulle sålunda ytterst

icke vara att garantera medborgarna rättssäkerhet mot övergrepp, som ämbetsmän

av egen vilja gjorde sig skyldiga till, om än JO med hänsyn till

ämbetets konstruktion såsom kontrollorgan mot ämbetsmännens åtgärder

kom att ha myndighet över alla deras ämbetsåtgärder, vilket även torde ha

varit ett av ämbetets tillskyndare önskat resultat.

De sakkunnigas uttalande

De sakkunniga uttalar, att den praxis som utvecklat sig beträffande JO:s

befogenhet att ingripa icke är godtagbar. Åtminstone förefaller det oegentligt

— framhåller de sakkunniga — att JO skulle sakna behörighet att ingripa

mot kommunala självförvaltningsorgan, varmed de sakkunniga åsyftar

kommunala organ, som fullgör statliga uppgifter, t. ex. barnavårdsnämnd,

byggnadsnämnd, fattigvårdsstyrelse, folkskolestyrelse, hyresnämnd,

hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, sjukvårdsberedning,

styrelse för rättshjälpsanstalt, valnämnd. Den ursprungliga förklaringen till

att dessa organ kommit att falla utanför JO:s tillsynsområde torde vara,

att organens ledamöter icke förordnas av Kungl. Maj :t, som därför icke

skulle ha någon påvisbar möjlighet att genom maktspråk påverka organen.

I betänkandet erinras emellertid om att verksamhet av hithörande slag ofta

är beroende av statsunderstöd och att med lämnande av sådant understöd

torde kunna förknippas vissa villkor för verksamheten. Vidare påpekas, att

ledamot av kommunalt självförvaltningsorgan stundom förordnas av Kungl.

Maj:t underlydande myndighet. Som exempel härpå nämnes, att statens hy
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

resråd förordnar ordförande i hyresnämnd samt länsstyrelse ordförande i

pensionsnämnd och i valnämnd på landet.

I betänkandet påpekas vidare att ordförande i pensionsnämnd och i valnämnd

på landet ansetts stå under JO:s tillsyn, medan så ej är fallet med

hyresnämndsordförande. Enligt de sakkunnigas mening är det svårt att finna

skäl för en sådan skillnad. Till en början, fram till utgången av juni

1942, förordnades ordförande i hyresnämnd av Kungl. Maj :t. Ej heller ordförande

som innehar sådant förordnande har ansetts falla under JO:s tillsyn.

De sakkunniga finner det icke följdriktigt att i nu förevarande hänseende

behandla en av Kungl. Maj:t förordnad hyresnämndsordförande på

annat sätt än en kommunalt anställd, av Kungl. Maj :t utnämnd läkare,

vilken är underkastad JO:s kontroll. Som ytterligare exempel på bristande

konsekvens framhålles i betänkandet, att det kommunala polisväsendet men

icke andra kommunala områden med lika klart statliga uppgifter, t. ex.

nykterhetsvården, anses hänför liga under JO. Länsnykterhetsnämnds verksamhet

anses visserligen underkastad JO:s tillsyn men så är icke fallet

med verksamhet av kommunal nykterhetsnämnd, oaktat båda nämnderna

gentemot den enskilde i princip har samma befogenheter.

Såsom förklaring till den bristande enhetligheten framhåller de sakkunniga,

att sedan ämbetsansvaret genom 1864 års strafflag utsträckts till i

princip hela det kommunala området och man — dock utan att ändra tidigare

praxis beträffande t. ex. kommunala polismyndigheter — ansett att

kommunala organ och tjänstemän i princip ej står under JO:s tillsyn samt

de tillämpade principerna godtagits av riksdagen, någon enskild JO ej har

kunnat göra ändring liärutinnan. Emellertid har det med den fortsatta samhällsutvecklingen

visat sig att principen ej helt kunnat upprätthållas. Skilda

ombudsmän bär ansett sig icke kunna underlåta att under sin tillsyn föra

vissa fall av kommunalt bedriven verksamhet. Därvid har man varit nödsakad

att på något sätt karakterisera verksamheten eller dess utövare som

statlig. Vissa inkonsekvenser har varit ofrånkomliga och skilda ombudsmän

har haft olika uppfattningar om hur långt man har kunnat gå. Sedan en JO

ansett sig behörig öva tillsyn synes senare JO dock ej ha brutit denna praxis.

De sakkunniga anser att den sålunda använda vägen icke är framkomlig,

om man vill nå sakligt tillfredsställande resultat. Man måste enligt deras

uppfattning i stället söka att genom lagstiftning få ett enhetligt och efter

tillsynsbehovet avpassat ämbetsområde. I betänkandet erinras om att JO:s

betydelse som konstitutionellt kontrollorgan minskat, medan ämbetet i stället

utvecklats till en modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna

påräkna hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsmannavälde. Enligt de

sakkunnigas uppfattning bör målet för lagstiftningen vara att fullfölja denna

utveckling och bereda den enskilde skydd av JO mot övergrepp även från

andra myndigheter och tjänstemän än statliga.

De sakkunniga ingår härefter på frågan om JO bör ha tillsyn

över den kommunala förva ltningsverksamheten, d. v. s.

verksamheten av de kommunala organ och tjänstemän, som har fullstän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 11)56

11

digt ämbetsansvar. Det starkaste skälet att låta JO:s tillsyn omfatta även

dessa kategorier synes de sakkunniga vara att den enskilde medborgaren bör

ha samma skydd mot övergrepp av myndigheter eller tjänstemän, oavsett

varifrån övergreppen kommer. Att så bör vara fallet framstår särskilt tydligt,

då det gäller frihetsberövanden. De sakkunniga framhåller, att offentligrättsliga

uppgifter i allt större omfattning ansetts böra anförtros åt kommunala

organ som följd av samhällsutvecklingen efter införandet av 1809

års statsskick. Att den sålunda framvuxna kommunala självförvaltningen i

tillsynshänseende ej bör behandlas på annat sätt än om staten själv ombesörjt

dessa uppgifter förefaller de sakkunniga välmotiverat. Den omständigheten

att staten åt annan myndighet än statlig delegerar viss uppgift, som

det ytterst ankommer på staten att svara för, bör ej föranleda till att kontrollen

över uppgiftens riktiga fullgörande anses mindre angelägen än om

uppgiften handhafts av statlig myndighet. Härtill kommer att de myndigheter,

hos vilka talan får föras mot beslut av de kommunala självförvaltningsorganen,

är statliga och står under JO:s tillsyn. Det synes svårt att med

sakliga skäl försvara ett bibehållande av den nuvarande ordningen enligt

vilken en enskild, som hos JO klagar över beslut i samma ärende av t. ex.

byggnadsnämnd och länsstyrelse, kan få klagomålet prövat i vad det avser

länsstyrelsen men icke i vad det avser byggnadsnämnden. Den omständigheten

att högre myndighet, hos vilken klagan kan föras, står under tillsyn

av JO är enligt de sakkunnigas uppfattning icke något skäl till att undantaga

den lägre myndigheten från tillsyn.

I fråga om kommunal egenförvaltning uttalar de sakkunniga, att något

behov av tillsyn av JO knappast torde kunna anses föreligga. Med egenförvaltning

avser de sakkunniga en kommuns förvaltning av sådana enskilda

angelägenheter, som sammanhänger med dess karaktär av privaträttsligt

subjekt med egen förmögenhet och i följd därav är av ekonomisk natur.

De sakkunniga föreslår likväl, att även den kommunala egenförvaltningen

ställes under JO:s tillsyn. Som skäl härför anföres i betänkandet:

Först må framhållas det i och för sig naturliga i att tillsynen sammanfaller

med ämbetsansvaret. Så länge sådant ansvar föreligger synes man nämligen

ej med fog kunna göra någon invändning mot att en anmälan till JO om

felaktigt förfarande vinner saklig prövning liksom en anmälan till JK eller

till allmän åklagare i samma sak skulle göra. De invändningar, som kan

göras, bör i stället riktas mot det förhållandet att ämbetsansvar föreligger.

En annan sak är att en kontroll är mindre angelägen, där intresset av ämbetsansvar

är mindre.-----Ytterligare skäl att ej undantaga egenför
valtningen

från JO:s tillsyn är att kommunala förvaltningsorgan kan taga

befattning både med frågor, som tillhör självförvaltningen och frågor som

är hänförliga till egenförvaltningen. En uppdelning av tillsynen över förvaltningsorganen

så, att de i vissa hänseenden skall vara underkastade tillsyn

och i andra ej, torde vara mindre lämplig, då hela verksamheten sker under

ämbetsansvar. Slutligen må framhållas, vilket gäller såväl självförvaltningen

som egenförvaltningen, alt JK utövar tillsyn däröver och att det, då tillsyn

redan finnes, ej synes föreligga anledning att vända sig mot hur tillsynen

anordnas.--— Den enskilde skall ej behöva grubbla över i vilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mnj.ts proposition nr 161 år 1956

hänseenden han kan gå till JO och när han allenast har JK att vända sig till.

Mot det anförda kan dock invändas att man, när det redan finns en myndighet

som kontrollerar, ej bör skaffa sig ännu eu. Denna synpunkt har naturligtvis

visst fog för sig. Dock faller dess bärkraft på att, om man skall ha

endast en kontrollmyndighet, denna synes böra vara JO och icke JK. Det

synes nämligen rikligast att kontrollen utgår från ett riksdagens organ. Vill

man sedan inskränka JK:s befogenheter ankommer det närmast på Kungl.

Maj :t att taga initiativ därtill. Det må för övrigt erinras om att JK har mycket

arbetskrävande uppgifter vid sidan av kontrollen över ämbetsmännen

och att antalet hos honom anförda klagomål är avsevärt mycket mindre än

antalet hos JO anförda klagomål. I detta sammanhang må även framhållas

att någon invändning ej gärna skulle kunna riktas mot att JO upplyste en

klagande om möjligheten att vända sig till JK. Tvärtom synes vissa skäl tala

för att den enskilde med nuvarande ordning borde få denna hjälp, om hans

klagomål ej framstode som uppenbart ogrundade. Därest i det ovan anförda

exemplet om klagomål mot byggnadsnämnd och länsstyrelse lör beslut i samma

ärende länsstyrelsen fastställt ett byggnadsnämndens beslut och JO finner

beslutet lagstridigt, synes det ej tillfredsställande att JO vidtager åtgärd

mot länsstyrelsen men avskriver ärendet i vad det rör byggnadsnämnden

utan att ens upplysa klaganden om att ärendet i den delen kan prövas av JK.

Man kan till och med gå ett steg längre och fråga sig om icke ärendet borde

av JO överlämnas till JK för kännedom. Godtager man nu dessa tankegångar

kan man knappast ha något emot det mer praktiska förfarandet att JO får

pröva ett sådant ärende i dess helhet.

De sakkunniga diskuterar även frågan om kommunala organ med partiellt

ämbetsansvar bör ställas under JO:s tillsyn. Framförallt är här fråga

om kommunalrepresentationens verksamhet eller vad som i betänkandet kallas

den kommunala självstyrelsen. De sakkunniga understryker, att utvidgningen

av JO:s verksamhetsområde icke får inkräkta på den kommunala

självstyrelsen. Frågan om verkan av JO:s tillsyn ligger enligt de sakkunnigas

mening till på ett speciellt sätt, när det gäller personer med allenast partiellt

ämbetsansvar. De självständiga ämbetsbrott, som omfattas av ansvaret, är

tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Vid dessa brott torde annan åtgärd

än åtal icke kunna ifrågakomma. Något utrymme för tillrättavisningar

av JO torde därför ej finnas. Någon skillnad mellan vad JO skulle kunna göra

och vad allmän åklagare gör i motsvarande fall torde således icke föreligga.

Det kan därför måhända förefalla obehövligt med tillsyn av JO. Emellertid

anser de sakkunniga, att man vinner så mycket i enkelhet i tillämpningen genom

att låta JO — liksom JK — ha tillsyn över alla som är underkastade

ämbetsansvar, oavsett om detta är fullständigt eller partiellt, att man, då

någon olägenhet av tillsynen ej är att befara, bör införa en sådan ordning

även om betydelsen därav är ringa. Som ytterligare skäl för denna ståndpunkt

framhålles, att regeringsformens stadganden bör vara sådana, att de

om möjligt icke behöver ändras på grund av ändringar i annan lagstiftning.

För den föreslagna utvidgningen av JO:s tillsyn talar i övrigt — anför de

sakkunniga — i viss mån samma skäl som anförts beträffande den kommunala

förvaltningen, bl. a. att den enskilde icke skall behöva vara i ovisshet

om i vilka hänseenden han kan vända sig till JO. De sakkunniga be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

13

tonar, att då ämbetsansvar föreligger och JK äger utöva tillsyn, den kommunala

självstyrelsen icke inskränkes av att JO erhåller tillsynsbefogenhet.

Övervägande skäl talar enligt de sakkunnigas mening för att även personer

med allenast partiellt ämbetsansvar ställes under JO:s tillsyn. I betänkandet

understrykes, att JO icke skall företaga inspektioner beträffande verksamhet

av valda förtroendemän annat än då särskild anledning därtill föreligger.

Slutligen återgives några uppgifter rörande omfattningen av klagomål

hos JO och JK mot kommunala organ och tjänstemän. Under åren 1950—

1954 anfördes hos JO klagomål mot respektive 41, 34, 41, 32 och 37 kommunala

organ och tjänstemän, vilka var underkastade ämbetsansvar enligt

25 kap. 11 § strafflagen men vilkas verksamhet ej stod under tillsyn av JO.

Av de sålunda anförda klagomålen riktade sig de ojämförligt flesta mot

självförvaltningsorgan och tjänstemän. Hos JK anföres årligen 10—20 klagomål

mot kommunala organ och tjänstemän, som ej står under JO:s tillsyn.

Som förut framgått, är de som är satta att förvalta allmänna av Konungen

stadfästade inrättningars angelägenheter och vid sådana inrättningar anställda

tjänstemän, för vilka ämbetsansvar föreligger, icke underkastade

JO:s kontroll. De sakkunniga anser det synnerligen önskvärt, att kontroll

från JO:s sida äger rum, då fråga är om sådana av stat eller kommun ej

ägda anstalter och inrättningar, där frihetsberövande i någon form äger

rum, t. ex. de erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.

Oaktat något särskilt utpräglat behov av tillsyn av JO över övriga allmänna

av Konungen stadfästade inrättningar måhända ofta icke föreligger, anser

de sakkunniga likväl, att skäl att undantaga dem heller icke finnes. Gränserna

för tillsynen bör vara så enkla och klara som möjligt. Från tillsyn bör

enligt de sakkunnigas uppfattning icke undantagas någon myndighet eller

tjänsteman, som är underkastad ämbetsansvar, med mindre det finnes ett

klart påvisbart skäl till sådant undantag.

De sakkunniga föreslår sålunda, att alla som är underkastade ämbetsansvar

skall stå under tillsyn av riksdagens ombudsmän.

Administrativa (rihetsberövanden

De sakkunniga uttalar, att all frihetsberövande verksamhet bör vara underkastad

tillsyn av riksdagens ombudsmän, varvid kontrollen över de administrativa

frihetsberövandena i allt väsentligt faller på JO. I ett~sarskilt

avsnitt behandlar de sakkunniga frågan i vilken utsträckning ämbetsansvar

föreligger och tillsyn från JO:s sida äger rum vid olika former av administrativa

frihetsberövanden. Av framställningen i dessa delar framgår bland

annat följande.

Vid flera former av frihetsberövande verksamhet finnes organ och befattningshavare,

som har eller kan erhålla befogenhet afl besluta eller medverka

vid beslut om annans personliga frihet men som icke — ehuru under
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956

kastade ämbetsansvar — står under JO:s tillsyn. Hit hör enligt de sakkunnigas

uppfattning bl. a. rektor och föreståndare för landstingets vårdanstalter

och särskolor för psykiskt efterblivna, sjukvårdsläkare vid vissa

kommunala sinnessjukhus, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och styrelse

för arbetshem.

Somliga organ och befattningshavare med liknande befogenhet är icke

ens underkastade ämbetsansvar och står följaktligen icke heller under JO:s

tillsyn. Exempel härpå utgör föreståndare för enskild vårdanstalt för psykiskt

efterblivna, sjukvårdsläkare vid enskilt sinnessjukhus samt innehavare

eller styrelse för enskilt, av socialstyrelsen godkänt barnhem, i vilket

skyddsuppfostran må verkställas.

Å andra sidan står motsvarande statliga organ och befattningshavare

under JO:s tillsyn såsom tjänstemän vid statliga anstalter för psykiskt

efterblivna samt sjukvårdsläkare vid statliga sinnessjukhus.

Ehuru JO enligt vad förut framgått saknar befogenhet att direkt ingripa

mot vissa underordnade organ, står i allmänhet de överordnade organen

under JO:s tillsyn.

Utöver vad här återgivits må i fråga om de administrativa frihetsberövandena

hänvisas till de sakkunnigas utförliga redogörelse (s. 63—98).

Då alltså vissa organ och befattningshavare med befogenhet att besluta

om frihetsberövande åtgärder icke har ämbetsansvar, erfordras, om även

dessa skall komma under JO:s tillsyn, att ämbetsansvaret utsträckes att

omfatta även dem. De sakkunniga har också föreslagit en ordning som

möjliggör en sådan utvidgning av ämbetsansvaret. Enligt deras förslag skall

till 25 kap. 11 § första stycket strafflagen göras ett tillägg av följande lydelse:

»I övrigt skall ämbetsansvar gälla såvitt Konungen för innehavare

av, styrelse för eller befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar

därom». I fråga om skälen för denna ordning må hänvisas till betänkandet

s. 72—76.

Utvidgning av MO:s verksamhetsområde

Förslaget att alla som är underkastade ämbetsansvar skall stå under tillsyn

av riksdagens ombudsmän medför enligt de sakkunniga vissa återverkningar

såvitt angår MO:s ämbetsområde. MO:s nuvarande tillsynsbefogenhet

är liksom JO:s i princip begränsad till domare och statliga befattningshavare.

Någon kommunal myndighet, som till följd av förslaget kan tänkas

böra föras under MO:s tillsyn, torde enligt de sakkunnigas mening icke

finnas. Däremot finnes, framhålles i betänkandet, vissa allmänna, av

Konungen stadfästade inrättningar, vilkas verksamhet i händelse av förslagets

genomförande kommer att stå under tillsyn och som lämpligen bör hänföras

under MO:s ämbetsområde. Detta gäller, i den mån ämbetsansvar

kan anses föreligga, sådana organisationer, vilkas verksamhet är nära anknuten

till försvarsväsendet, såsom föreningen svenska röda korset, riksförbundet

Sveriges lottakårer och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956

15

Inriktningen av JO:s verksamhet

De sakkunniga erinrar om att behovet av vidgad kontroll över förvaltningen

understrukits i olika sammanhang, bland annat av konstitutionsutskottet

vid 1947 och 1952 års riksdagar samt första lagutskottet vid 1948

års riksdag. Av statistik över JO:s verksamhet under de sistförflutna fem

åren finner de sakkunniga framgå, att den på JO:s eget initiativ hedrivna

verksamheten i alldeles övervägande grad varit inriktad på domstolsväsendet

och åklagarväsendet medan tillsynen över förvaltningen i huvudsak varit

beroende av i vilken utsträckning klagomål inkommit till ämbetet. En

viss ökning av den på JO:s eget initiativ utövade tillsynen över förvaltningen

synes dock ha skett under år 1954. JO:s möjligheter att själv påverka

inriktningen av sin verksamhet har enligt de sakkunnigas mening

varit begränsade. Inriktningen bestämmes till mycket väsentlig del av de

klagande. De sakkunniga anser det därför vara av desto större betydelse

vilken inriktning den på JO:s eget initiativ bedrivna kontrollverksamheten

får. Denna bör naturligen vända sig mot områden där behovet framstår som

särskilt stort. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det emellertid vara

förhastat att antaga att tillsynsbehovet skulle vara störst, där klagomålen

är talrikast. I betänkandet framhålles vidare, att den allmänna samhällsutvecklingen

under de senaste decennierna medfört en kraftig ansvällning

av förvaltningsgöromålen och att olika administrativa organ kommit att

få allt större inflytande över den enskildes livsföring och ekonomi i olika

avseenden. Ingreppen kan ofta vara väl så kännbara som åtgärder beslutade

av domstol. De sakkunniga betonar, att det inom domstolsväsendet och i

viss utsträckning också inom åklagarväsendet tillämpade kontradiktoriska

och muntliga förfarandet ger större rättssäkerhetsgarantier än förvaltningsförfarandet,

som ju regelmässigt är skriftligt. Härtill kommer att man inom

förvaltningen mer än annorstädes kommer in på förut oprövade områden

med de svårigheter detta för med sig. MO, vars verksamhet i högre grad än

JO:s kommit att avse förvaltningen, har funnit anledning till talrika erinringar

inom detta område. MO har ändock funnit en utökning av tillsynen

över den militära förvaltningen i omfattning och intensitet vara påkallad,

särskilt med hänsyn till de stora ekonomiska värden som handhaves av de

militära myndigheterna. Det finnes enligt de sakkunnigas uppfattning ej

någon anledning av antaga annat än att, om JO:s verksamhet kunnat på

motsvarande sätt omspänna den civila förvaltningen, han skulle funnit

skäl till en mångfald erinringar av olika slag inom detta vidsträckta område.

De sakkunniga påpekar även att den i Danmark efter vårt mönster

nyligen införda ombudsmannainstitutionens uppgift är att kontrollera förvaltningen

medan domstolarnas judiciella verksamhet undantagits från tillsyn.

Med det anförda har de sakkunniga icke avsett att utsäga, att kontrollen

över domstols- och åklagarväsendet kan eftersättas, utan endast

sökt visa alt behovet av tillsyn över förvaltningen ej gärna kan antagas

vara mindre.

I betänkandet framhålles vidare, att JO finner stoff till egna initiativ, för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

utom i pressen, framförallt genom sin inspektionsverksamhet. Denna har

emellertid länge varit i huvudsak inriktad på domstolar, polismyndigheter,

fångvårdsanstalter och länsstyrelser. Det torde först vara den under perioden

1944—1956 fungerande JO som vid inspektioner ägnat uppmärksamhet

åt åklagarmyndigheter, andra anstalter för frihetsberövanden än fångvårdsanstalter

samt i viss mån förvaltningen i övrigt. JO:s resurser har enligt de

sakkunnigas uppfattning uppenbarligen ej räckt till för en på förvaltningen

inriktad inspektionsverksamhet av önskvärd omfattning. Svårigheterna att

utöva tillsyn över administrationen har med den fasta personal JO haft till

sitt förfogande varit överväldigande. Med den ansvällning statsförvaltningen

nu fått erfordras för en sådan tillsyns utövande ingående sakkunskap på

de mest skilda områden. De sakkunniga föreslår i annat sammanhang, att

personal med erfarenhet från förvaltningen i ökad utsträckning ställes till

JO:s förfogande, att JO, liksom hittills, skall vara oförhindrad att anlita

särskild expertis samt att JO:s rätt att uppdraga åt sin ställföreträdare att

förvalta del av ämbetet till tiden utsträckes från en till tre månader. De sakkunniga

anser, att ökade möjligheter till inspektioner härigenom bör erhållas.

För närvarande inspekterar JO och hans ställföreträdare under cirka

fyra veckor årligen. De sakkunniga menar att med den nya organisationen

omkring åtta veckor bör kunna anslås åt inspektionsverksamhet. Den ökade

inspektionsverksamheten bör helt läggas på förvaltningen. Det torde även

vara möjligt att något reducera den på domstolarna inriktade inspektionsverksamheten

utan att effektiviteten av kontrollen därigenom eftersättes.

Sålunda har den nya rättegångsbalken medfört väsentliga ändringar, innebärande

ökad rättssäkerhet bl. a. genom den muntliga, kontradiktoriska

processformen. Därtill kommer att allmänheten nu biträdes av advokater i

helt annan utsträckning än tidigare varit fallet. Den tid som kan vinnas genom

en minskning av inspektionsverksamheten gentemot domstolarna anser

de sakkunniga lämpligen böra användas till intensifierad tillsyn över

frihetsberövanden.

De sakkunniga understryker, att JO icke skall inspektera den kommunala

egenförvaltningen eller verksamheten av kommunala förtroendemän annat

än om särskilt skäl därtill föreligger, såsom att en inkommen anmälan ger

anledning därtill. Detsamma torde enligt de sakkunniga gälla de affärsdrivande

verken.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör inspektionerna ske stickprovsmässigt.

Värdefullt kan vara att följa viss lagstiftnings tillämpning. Särskilt

gäller detta förhållandevis ny lagstiftning, där JO:s uttalanden kan vara

vägledande.

De sakkunniga har icke funnit skäl föreslå någon överflyttning av göromål

från JO till MO eller annan myndighet.

Organisation och arbetsformer

Enligt personalförteckningen för riksdagens verk är på JO:s expedition

anställda, förutom kansliskrivare och expeditionsvakt, en byråchef och en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

byrådirektör. Dessutom tjänstgör på expeditionen dels stadigvarande å halvtid

en jurist och dels sedan 1949 under en stor del av året en yngre hovrättsjurist.

Härutöver anlitar JO i viss utsträckning jurister utanför sin expedition

för särskilda utredningsuppdrag. I fråga om de olika befattningshavarnas

arbetsuppgifter må hänvisas till betänkandet s. 114.

De sakkunniga upptager till behandling frågan om en uppdelning av

JO-ämbetet. Härom anföres i betänkandet:

JO:s arbetsbörda är redan nu mycket stor. Man kan därför fråga sig om

icke ämbetet med hänsyn till den föreslagna utvidgningen och intensifieringen

av verksamheten bör uppdelas. Sammansatta utskottet 1954 har

emellertid ställt sig avvisande till eu sådan tanke under framhållande av att

JO-institutionen ej bör förändras till sin allmänna natur, vilket ståndpunktstagande

dock självfallet ej borde leda till en avvisande hållning gentemot

sådana jämkningar, som en ny tids förhållanden kunde påkalla. Utskottet

framhöll även det personliga momentet såsom något för ombudsmannainstitutionen

väsentligt — för allmänheten vore ämbetet icke en opersonlig myndighet

utan en bestämd person, till vilken var och en kunde vända sig i

vetskap om att denne komme att själv taga befattning med hans sak — och

förklarade sig vilja se detta karakteristiska drag bevarat. En uppdelning

av ämbetet borde enligt utskottet ifrågakomma allenast därest den befunnes

oundgängligen nödvändig.

Jämväl konstitutionsutskottet har avvisat tanken på en uppdelning av

JO-ämbetet och i stället förordat en utökning av de till JO:s förfogande stående

arbetskrafterna. Så skedde dels 1947 (utlåtande nr 22) och dels 1952

(utlåtande nr 11).

Utredningen vill ej föreslå en uppdelning av JO-ämbetet utan ämnar på

andra vägar söka nå en minskning av JO:s arbetsbörda i vissa hänseenden

för att han skall få möjlighet att utöva den ytterligare verksamhet utredningen

föreslår. En uppdelning av ämbetet synes i varje fall böra anstå tills

man sett hur förhållandena utvecklar sig om utredningens förslag genomföres.

Däremot torde JO lämpligen kunna i princip fritagas från befattning

med ärendenas förberedande behandling och sålunda beredas möjlighet att

i huvudsak allenast ägna sig åt deras avgörande. Utredningen anser vidare

att den tid, varunder JO äger uppdraga åt ställföreträdaren att förvalta del

av ämbetet, bör ökas med två månader årligen. JO bör dessutom, om han

sä önskar, slippa befatta sig med personalärenden. Erhåller JO därjämte

tillräcklig kvalificerad arbetskraft till sitt förfogande synes det utredningen

möjligt att undvika ämbetets uppdelning.

Enligt de sakkunnigas mening bör den förberedande, behandlingen av

ärendena anförtros en högt kvalificerad tjänsteman med fast anknytning

till JO:s expedition. Denne tjänsteman avses också skola vara personalchef

samt handhava fördelningen av arbetet mellan tjänstemännen. Han bör

vidare, enligt vad i betänkandet anföres, svara för redigeringen av ämbetsberättelsen

samt bereda, föredraga och avfatta förslag till beslut och skrivelser

i svårare och viktigare ärenden, särskilt då dessa förutsätter förtrogenhet

med JO:s tidigare praxis. För dessa göroinål föreslås att en ny tjänst

inrättas, vars innehavare skulle ges titeln kanslichef.

Med hänsyn till önskemålet om vidgad tillsyn över förvaltningen synes

JO — anför de sakkunniga vidare — böra tillföras erforderlig personal med

2 Dihang till riksdagens protokoll 19.r>C. i sand. Nr 161

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

erfarenhet från detta område. Handläggningen av ämbetets ärenden torde i

princip böra efter ärendenas art uppdelas mellan två avdelningar inom ämbetet.

Till den ena avdelningen synes lämpligen kunna hänföras ärenden som

rör domstolar, polis- och åklagarmyndigheter, exekutiva myndigheter samt

myndigheter och tjänstemän som tager befattning med frihetsberövanden.

Till den andra avdelningen skulle övriga ärenden, d. v. s. i huvudsak ärenden

rörande förvaltningen i mer inskränkt mening, hänföras. Den förra avdelningen

bör förestås av en domstolsjurist och den senare av en förvaltningsjurist,

båda med byråchefs tjänsteställning och med huvudsaklig uppgift

att bereda och föredraga ärenden, som ej handlägges av kanslichefen,

samt att avfatta förslag till beslut och skrivelser i av dem handlagda ärenden.

Till sitt förfogande bör byråcheferna ha var sin biträdande jurist, för

vilken utredningen föreslår titeln sekreterare.

Enligt de sakkunnigas mening bör JO liksom hittills äga rätt att anlita

extra arbetskraft.

Slutligen föreslås en förstärkning av biträdespersonalen hos JO.

Vad angår frågan om särskilda åtgärder för att under en kristid förstärka

kontrollen över myndigheter tillhörande kristidsförvaltningen har de sakkunniga

funnit den lämpligaste anordningen vara att behovet av särskild

kontroll under en kristid tillgodoses genom de arbetskrafter med sakkunskap

på förvaltningsområdet som JO enligt förslaget erhåller. Om kontrollbehovet

blir särskilt framträdande synes det naturligt att förstärka JO-ämbetets

personal, t. ex. med en extra byråchef och eventuellt andra arbetskrafter

med speciell erfarenhet från krisförvaltning och att utsträcka tjänstgöringstiden

för JO:s ställföreträdare.

De sakkunniga förordar slutligen en förstärkning av MO-ämbetets organisation.

I denna del samt i fråga om kostnaderna för förslagets genomförande

må hänvisas till betänkandet.

Specialmotivering

De sakkunniga påpekar att ordalagen i 96 § regeringsformen i och för sig

synes kunna täcka ett tillsynsområde omfattande alla som är underkastade

ämbetsansvar. I betänkandet upptages därför till behandling frågan om en

ändring i 96 § regeringsformen är behövlig eller om det är tillfyllest att i

JO:s instruktion ändra ämbetsområdet så att det uttryckligen omfattar alla

som är underkastade ämbetsansvar. Då JO:s behörighet med vissa undantag

alltid ansetts begränsat till statliga befattningshavare, skulle en dylik instruktionsändring

medföra en väsentlig saklig ändring och de sakkunniga

föreslår därför att 96 § regeringsformen ändras.

De sakkunniga anser vidare, att regeringsformen icke behöver innehålla

regler om vilken av riksdagens ombudsmän som i det enskilda fallet har att

utöva tillsyn. Därutinnan kan i regeringsformen hänvisas till instruktionen.

1 regeringsformen torde vara tillfyllest att stadga, att två ombudsmän skall

iinnas, samt att angiva deras huvudsakliga verksamhetsområden, vilket skett

genom prefixen justitie och militie. Genom att gränsdragningen regleras i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

19

instruktionen öppnas möjlighet att införa vissa särskilda bestämmelser för

fall där den gräns man måst draga framstår som mindre lämplig, något som

knappast skulle låta sig göra i regeringsformen. Därjämte medför frågans

reglering i instruktionen att man utan större omgång kan ändra gränsen då

särskilda förhållanden påkallar att så sker. Så kan vara fallet vid väsentliga

förskjutningar i ombudsmännens arbetsbördor, t. ex. under en kristid.

Enligt de sakkunnigas mening bör ombudsman, om förslaget genomföres,

äga utöva tillsyn över verksamhet som ägt rum före ändringarnas ikraftträdande,

eftersom fråga endast är om en utökad möjlighet att göra gällande

ett redan bestående ämbetsansvar.

Vad angår 99 § regeringsformen påpekar de sakkunniga, att uppräkningen

i denna paragraf icke får anses uttömmande. Ombudsman äger tillträde

till sessionerna hos alla domstolar och myndigheter som står under hans

tillsyn (se 10 § JO:s instruktion och 8 § MO:s instruktion). Som emellertid

uppräkningen i 99 § avser allenast domstolar och statliga myndigheter synes

paragrafen böra ges sådan avfattning att därav uttryckligen framgår

att ombudsman äger tillträde även till övriga under hans tillsyn stående

myndigheters sessioner. Det sagda gäller även ombudsmans rätt att taga del

av myndigheternas handlingar.

I 100 och 101 §§ regeringsformen föreslår de sakkunniga vissa ändringar,

som är en följd av att ombudsmännens verksamhetsområden enligt förslaget

anges i instruktionen och ej i 96 § regeringsformen.

Yttranden

Förslaget att JO:s tillsyn skall omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten över

Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,

samtliga hörda länsstyrelser och Sveriges advokatsamfund samt av utredningen

rörande administrativa frihetsberövcinden, såvitt angår dylika frilietsberövanden.

Svea hovrätt har förklarat, att goda skäl anförts för den föreslagna

utvidgningen av JO:s verksamhetsområde, ehuru hovrätten anlagt

vissa kritiska synpunkter på förslaget.

Den föreslagna utökningen av JO:s kompetensområde har avstyrkts av

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

En starkt kritisk hållning till förslaget intages av justitiekanslersämbetet

och JO. Även svenska landstingsförbundet har givit uttryck för tveksamhet

rörande den föreslagna utvidgningen.

Övriga remissinstanser har icke tagit ståndpunkt till förslaget i nu ifrågavarande

del.

Socialstyrelsen uttalar som allmänt omdöme, alt de sakkunniga på ett

klargörande sätt belyst den inkonsekvens som blir följden av att JO:s verksamhetsområde

och kretsen av dem som är underkastade ämbetsansvar icke

sammanfaller. Ett liknande uttalande göres av utredningen rörande admini
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

strativa frihetsberövanden, såvitt angår dess verksamhetsområde. Sveriges

advokatsamfund framhåller, att den nuvarande ordningen, enligt vilken kommunalförvaltningen

i princip ansetts falla utanför JO:s tillsynsområde, länge

framstått såsom uppenbart otillfredsställande. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anser förslaget om utvidgning av JO:s tillsynsområde till att omfatta

kommunala befattningshavare med ämbetsansvar vara riktigt och i överensstämmelse

med tidsutvecklingen. Härigenom undanröjes den oklarhet,

som råder beträffande vilka befattningshavare i kommunal tjänst, som står

under JO:s tillsyn. Likaledes vinnes en önskvärd likformighet mellan JO:s

och JK:s tillsynsområden. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län understryker

önskvärdheten av sådan likformighet. Länsstyrelsen tillfogar, att JO

vuxit sig fast i det allmänna folkmedvetandet på ett sådant sätt, att JO i

högre grad än JK framstår som den, hos vilken den enskilde kan påräkna

stöd och hjälp gentemot myndigheter och tjänstemän.

Svenska stadsförbundet anser att något behov av den föreslagna utökningen

av JO:s tillsynsområde icke förefinnes. Samma ståndpunkt intages av

svenska landskommunernas förbund.

Justitiekansler sämbetet intar den principiella ståndpunkten, att utökningen

av JO:s verksamhetsfält bl. a. med hänsyn till hans nuvarande arbetsbörda

och angelägenheten av att JO beredes tillfälle att ägna sig åt mera

väsentliga rättssäkerhetsuppgifter, bör bestämmas av synpunkten om ett påvisbart

praktiskt behov av tillsyn föreligger, samt att det kan ifrågasättas,

om så skett i förslaget. JO intager en liknande ståndpunkt. Svenska landstingsförbundet

ifrågasätter, om behov föreligger att utsträcka JO:s ämbetsbefogenheter

till den kommunala verksamheten.

Vad närmare angår behovet av att utsträcka JO:s tillsyn

till kommunalförvaltningen håller svenska stadsförbundet före

att den hittillsvarande kontrollen från statens, den kommunala allmänhetens

och de kommunala kontrollorganens sida är tillräcklig. Med intensivare

författningsreglering följer, att den legalitetskontroll, som utövas genom

kommunalbesvärsinstitutet, effektiviseras. Genom särskilda rättsmedel,

exempelvis förvaltningsbesvär, vilka medger lämplighetsprövning, stärkes

rättsskyddet ytterligare. Om därjämte en speciell tillsyn över viss kommunal

verksamhet uppdragits åt överordnad statlig myndighet, nås en allomfattande

kontroll av verksamheten. Kommunalförvaltningen är på annat

sätt än statsförvaltningen föremål för kontinuerlig insyn från medborgarnas

sida. Det är i detta sammanhang — framhåller förbundet — av utomordentlig

betydelse, att kollektivorgan, som kommunmedlemmarna själva

inom sig direkt eller indirekt utser, ansvarar för verksamhetens riktiga och

ändamålsenliga bedrivande. Det väsentliga i all verksamhet, som kommunallagen

omspänner, är att ledningen av och ansvaret för den lokala verksamheten

i sista hand faller på lekmän. Det huvudsakliga remediet mot

brister i lekmannastyret bör vara underlätet omval. Svenska landskommunernas

förbund instämmer i dessa synpunkter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

Svenska landstingsförbundet erinrar om att den kommunala verksamheten

i olika former kontrolleras av statliga myndigheter, vilka står under JO:s

kontroll. Enligt förbundets mening föreligger härigenom betryggande rättssäkerhetsgarantier

för den enskilde.

Flera remissinstanser bedömer behovet av tillsyn beträffande varje förvaltningsform

för sig. Vad först angår den kommunala egen förva

It ningen påpekar justitiekanslersämbetet, att de sakkunniga själva

uttalat, att behov av tillsyn över denna förvaltning knappast torde kunna

anses föreligga. Även JO är av den meningen, att något behov av att ställa

kommunernas egenförvaltning under hans tillsyn icke torde förefinnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har visserligen funnit behovet av kontroll

från JO:s sida över egenförvaltningen vara ringa men anser den föreslagna

utvidgningen medföra den fördelen, att tvekan rörande JO:s behörighet i

det särskilda fallet icke behöver uppkomma.

I fråga om den kommunala representationens v e r k s a mhet

uttalar svenska landstingsförbundet, att JO:s uppsikt över denna icke

tjänar något egentligt syfte. Ledamöter av beslutande kommunal församling

är underkastade allenast partiellt ämbetsansvar; de självständiga ämbetsbrott

som det partiella ansvaret omfattar — tagande av muta och brott

mot tystnadsplikt — torde knappast kunna leda till annan påföljd än åtal.

Då under sådana förhållanden JO normalt skulle vara förhindrad att låta

bero vid blott en förmaning, torde JO icke kunna åtgöra annat än vad som

i motsvarande fall ankommer på allmän åklagare.

Även svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund anser

det helt opåkallat att utsträcka tillsynen till den kommunala representationen.

Beträtfande den kommunala själ v förvaltningen håller justitiekanslersämbetet

före att det för en utvidgning av JO:s kompetens på

föreslaget sätt bör fordras, att ett praktiskt behov därav, tillika av ej alltför

obetydlig styrka och icke begränsat till blott någon del av förvaltningsområdet,

kan anses föreligga. För ämbetet är emellertid icke känt, att ett sådant

generellt behov är för handen. Det kan självfallet likväl förhålla sig

så, att de som är förtrogna med kommunala förhållanden kan vitsorda förefintligheten

av ett behov av erforderlig omfattning och styrka. Ämbetet riktar

vidare kritik mot de sakkunnigas uttalande, att det skulle vara oegentligt

att JO saknar behörighet att ingripa mot kommunala självförvaltningsorgan.

Om det förhåller sig så, att JO är att betrakta som ett folkets värn

mot ämbetsmannaväldet, synes det ämbetet icke oegentligt, om JO skulle

vara förhindrad att ingripa mot dem som utöva kommunal förvaltning. Sådan

förvaltning fullgöres ju av de av folkvalda förtroendemän bestående

styrelserna och nämnderna eller av därunder lydande befattningshavare,

och handhavandet därav står ytterst under kommunmedlemmarnas eget inseende.

Ämbetet gör även anmärkning i fråga om de sakkunnigas uttalande,

att den omständigheten alt staten åt annan myndighet än statlig delegerar

viss uppgift, som det ytterst ankommer på staten att sörja för, ej bör för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

anleda till att kontrollen över uppgiftens riktiga fullgörande anses mindre

angelägen än om uppgiften handhafts av statlig myndighet. Det kan enligt

ämbetets mening förhålla sig så, att uppgiften genom att läggas i en lokal

myndighets hand kan förväntas bli bättre ombesörjd, så att av denna anledning

kontrollbehovet i och för sig är mindre. Vidare kan den lokala kontrollen

anses vara så pass god, att ytterligare kontroll rent faktiskt med fog

bedömes såsom icke erforderlig.

JO anför om behovet av tillsyn över självförvaltningen:

Mera tveksamt är om dylikt behov förefinnes i fråga om kommunernas

självförvaltning, vilken ofta är förbunden med maktutövning gentemot medborgarna.

Det torde emellertid knappast vara möjligt för JO att i någon

nämnvärd omfattning verkställa inspektioner hos de kommunala självförvaltningsmyndigheterna,

vilka kunna räknas till inemot 10 000. Sin kännedom

om dessa organs verksamhet måste JO därför erhålla genom till honom

inkomna klagomål och genom inspektioner hos de statliga myndigheter,

som öva kontroll av självförvaltningsorganens verksamhet.

Därest JO erhåller resurser för ett starkt utvidgat inseende över statsförvaltningen,

kunna inom ramen för hans nuvarande verksamhetsområde inspektionerna

hos tillsynsmyndigheterna göras särskilt ingående. Genom

granskning av förefintliga arbetsredogörelser och andra handlingar, däribland

klagomål som inkommit till de statliga myndigheterna från personer,

vilka ansett sig ha blivit felaktigt behandlade eller utsatta för övergrepp

från de kommunala organens sida, kan JO genom tillsynsmyndigheten

åvägabringa rättelse såväl i oriktig praxis som i enskilda fall, där fel

lörelupit. Hinder möter icke heller att JO överlämnar till honom inkomna

klagomål mot ett kommunalt självförvaltningsorgan till vederbörande tillsynsmyndighet

med begäran att myndigheten måtte behandla saken och

därefter inkomma med upplysning om vad som åtgjorts. Skulle sedermera

av de lämnade upplysningarna framgå, att tillsynsmyndigheten gjort sig

skyldig till försummelse, äger ju JO vidtaga åtgärd mot denna myndighet

och såmedelst förhjälpa klaganden till rättelse. Genom en dylik ändring av

JO:s praxis komme de kommunala självförvaltningsorganen jämväl i anledning

av inkomna klagomål indirekt under JO:s tillsyn utan att området

för lians ämbetsverksamhet därför behövde förändras.

De sakkunnigas uppfattning att den kommunala självförvaltningen bör

omfattas av JO:s direkta tillsyn synes huvudsakligen betingad av principiella

hänsyn och icke av att något påvisbart praktiskt behov därav skulle

föreligga.

Vad härefter angår behovet av tillsyn över de administrativa

frihe t sberöv andena instämmer flera remissinstanser i

de sakkunnigas uttalande, att all frihetsberövande verksamhet bör vara

underkastad tillsyn av riksdagens ombudsmän. Socialstyrelsen anser det således

stå utom diskussion, att denna princip är riktig. Samma eller liknande

uttalanden görcs av bl. a. skolöverstyrelsen, utredningen rörande administrativa

frihetsberövanden och Svei-iges advokatsamfund.

Svenska stadsförbundet medger, att i fråga om administrativa frihetsberövanden

bärande skäl förebragts för en ändring i nuvarande ordning, enligt

vilken i vissa fall slumpen avgör, om enskild person har möjlighet att

vända sig till JO. Med detta problem kan man enligt förbundets mening

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 161 år 1956

23

komma till rätta antingen genom att JO erhåller tillsynsbefogenhet över

alla former av administrativt frihetsberövande eller genom att införa skyldighet

för JO att bringa anmälningar, som JO saknar behörighet att pröva,

till JK:s kännedom.

En mera kritisk inställning till förslaget i denna del intages av JO. Efter

att tidigare ha erinrat om att sinnessjukhusens utskrivningsnämnder såsom

sådana alltid av JO betraktas som statliga institutioner, även då fråga

varit om kommunala sjukhus, samt att jämväl delegationerna enligt lagen

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna torde få anses

som statliga institutioner, yttrar JO:

Rörande frihetsberövanden bör skiljas mellan å ena sidan — och denna

är den viktigaste — tvångsintagning i och utskrivning från anstalt och å

andra sidan de intagnas vård och behandling å anstalterna.

Tvångsintagning i och utskrivning från anstalt står, såsom framgår av

betänkandet och enligt av JO tillämpad praxis, redan nu i största omfattning

under tillsyn av JO. Under hans ämbetsverksamhet faller således

tvångsintagning i särskola eller vårdanstalt för psykiskt efterblivna med

undantag för viss provisorisk intagning eller intagning för observation, å

sinnessjukhus i de ojämförligt viktigaste fallen, nämligen då intagningen

sker genom polismyndighets försorg, å alkoholistanstalt såvida fråga ej är

om vissa fall av verkställighet av redan meddelat intagningsbeslut, å tvångsarbetsanstalt,

å arbetshem och i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Detsamma är, i stort sett, förhållandet med beslut om vägrad utskrivning

eller försöksutskrivning från — förutom statliga anstalter — kommunala

sinnessjukhus samt särskolor eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna.

Administrativt frihetsberövande kan ej ske genom tvångsintagning

å epidemivårdanstalt eller enligt 18 § lagen om socialhjälp inrättat hem.

Vård och behandling å anstalt står under JO:s tillsyn vad angår statliga

anstalter ävensom den vård och behandling av å kommunala anstalter intagna,

som lämnas dem av befattningshavare som tillsatts av Kungl. Maj:t

eller för vilken sådan befattningshavare är ansvarig. Vårdförhållandena

aro emellertid så gott som uteslutande beroende på storleken av de anslag,

som ställas till anstalternas förfogande, och av tillgången på kvalificerad

personal. JO:s möjligheter att åvägabringa ökade anslag eller förbättrade

personalförhållanden äro högst begränsade. Rörande statliga anstalter kan

JO för åstadkommande av en önskvärd förbättring göra framställning till

Kungl. Maj :t, något som dock knappast kan anses erforderligt, då frågor

av detta slag ändock årligen komma under riksdagens prövning. Skulle JO

äga tillsyn över kommunala anstalter, stode honom någon sådan möjlighet

icke till buds, utan finge han nöja sig med att fästa vederbörande anslagsbeviljande

kommunala organs uppmärksamhet på önskvärdheten av en

förbättring.

Det gängse talet om missförhållanden inom området för de administrativa

frihetsberövandena måste enligt av mig vunnen erfarenhet betecknas

sasom betydligt överdrivet. Medan de judiciella frihetsberövandena ej sällan

giva anledning till åtgärd från JO:s sida, är det ovanligt att ingripande

av honom erfordras vid administrativ internering. Då så skett har det vanligen

varit polismyndighet, som förfarit felaktigt. Såsom den vid betänkandet

såsom bilaga fogade statistiken utvisar, får JO mottaga talrika klagomål

från patienter å sinnessjukhusen, men endast i något enstaka fall ha

klagomålen visat sig vara befogade. Och dock torde vårdförhållandena i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956

stort sett vara sämre vid de statliga sinnessjukhusen än vid de kommunala.

Klagomål från andra å anstalter intagna än sinnessjukhuspatienter och

fångar äro fåtaliga.

Därest ökad tillsyn över de administrativa frihetsberövandena anses behövlig,

synes detta behov bättre kunna tillgodoses genom att statsmakterna

i erforderlig omfattning överlämna beslutanderätten i frågor av detta

slag till statlig tillsynsmyndighet än att den statliga kontrollen av vederbörande

kommunala organ utövas av JO.

Icke heller enligt justitiekanslersämbetets mening förefaller behovet av

ökad tillsyn över de administrativa frihetsberövandena vara särskilt stort.

Ämbetet hänvisar till — förutom uttalande i motionerna I: 17 och II: 28

vid 1947 års riksdag — att JO har tillsyn över de myndigheter som kontrollerar

dem som beslutar om frihetsberövanden och som handhar vården

av intagna. I belysning av ämbetets erfarenhet och nyssnämnda motioner

anser ämbetet en sådan indirekt kontroll rörande de intagnas behandling

tillfyllest. Ehuru det väl med hänsyn till den synnerliga betydelsen för den

enskilde av ett frihetsberövande kan te sig tilltalande, om även JO finge

tillsyn över de kommunala organ och befattningshavare, som beslutar om

frihetsberövande eller deltager i vården av intagna, synes det oaktat en ändring

av JO:s ämbetsområde att omfatta denna gren av den kommunala

verksamheten icke böra genomföras, med mindre så kan ske utan intrång

på andra angelägna arbetsuppgifter för JO, något som emellertid synes

tvivelaktigt.

Vad angår behovet av tillsyn från JO:s sida över sådana enskilda anstalter,

där frihetsberövande i någon form äger rum, åberopar justitiekanslersämbetet

och JO vad de anfört i fråga om den kommunala verksamheten

på motsvarande område.

Beträffande slutligen behovet av tillsyn över andra enskilda

personer med äm betsansvar än sådana, vilkas

verksamhet avser någon form av frihetsberövande,

har de sakkunniga anfört, att oaktat något särskilt utpräglat behov av tillsyn

av JO över dessa personer måhända ofta icke föreligger, skäl att undantaga

dem heller icke synes föreligga. Häremot invänder justitiekanslersämbetet,

att JO:s ämbetsområde bör avpassas efter tillsynsbehovet. Då

något egentligt sådant icke synes kunna påvisas och med hänsyn till JO:s

andra ämbetsuppgifter vill det förefalla som om den nu ifrågavarande utvidgningen

av ämbetsområdet icke borde komma till stånd.

JO intager i huvudsak samma ståndpunkt.

Några remissinstanser påpekar, att ett eventuellt behov av

ökad kontroll kan tillgodoses på enklare sätt än

det föreslagna. JO framhåller sålunda, att den ordningen kan införas,

att klagomål mot tjänsteman för ämbetsbrott, som inkommer till JO

men faller utom området för hans ämbetsbefogenhet, överlämnas till JK.

Samma tanke framföres även av svenska stadsförbundet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956

Vissa remissinstanser ifrågasätter, om icke refor in strävandena

tillsvidare bör inriktas på mera begränsade mål.

Svea hovrätt, som understryker angelägenheten av att bevara det personliga

momentet i JO-ämbetet, framkastar sålunda tanken, att reformarbetet skulle

begränsas till speciella områden, där kontroll visat sig särskilt påkallad

och kan förväntas lämna resultat, t. ex. de administrativa frihetsberövandena

och ärenden av den art som behandlas i 2 § 16) lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Möjligt är också, att en gränsdragning

skulle kunna ske på så sätt, att den reglerade förvaltningen blir föremål

för JO:s tillsyn, medan den oreglerade förvaltningen lämnas utanför.

Justitiekanslersämbetet medger, att det i ett hänseende kan sättas i fråga

att utöka JO:s befogenhet beträffande den kommunala förvaltningen. Om i

ett ärende som rör statlig myndighets förfarande, fråga uppkommer, huruvida

underordnad kommunal myndighet i det påtalade hänseendet handlat

riktigt, torde såväl sakliga som arbetsekonomiska skäl tala för att JO

skulle äga bedöma även den kommunala myndighetens handlingssätt. Det

vill synas, som om dessa och liknande fall borde omfattas av JO:s behörighet.

Vad angår de sannolika följderna av den föreslagna

utvidgningen av JO: s kompetensområde föres risken

för intrång på den kommunala självstyrelsen på tal

av justitiekanslersämbetet, främst såvitt angår egenförvaltningen. Om någon

är missnöjd med handhavandet av en uppgift, hänförlig till denna förvaltning,

och hos JO begär undersökning i saken med påstående att en förtroendeman

eller befattningshavare icke iakttagit kommunens bästa utan

visat försumlighet liärutinnan, torde det — framhåller ämbetet — icke

kunna uteslutas, att undersökningen kan komma att ingå å lämplighetsfrågor

och därigenom även beröra den kommunala självstyrelsen. Att denna,

såsom i betänkandet angives, är liktydig med kommunalrepresentationens

verksamhet, förefaller kunna sättas i fråga. I praktiken torde den

kommunala självstyrelsen uppfattas ha ett vidsträcktare innehåll och i

stor utsträckning omfatta de kommunala nämndernas verksamhet, framförallt

inom egenförvaltningen. Vad ämbetet anfört om risken för intrång

på den kommunala självstyrelsen inom egenförvaltningen torde ock i viss

omfattning äga giltighet även för kommunens förvaltning i allmänhet.

Svenska stadsförbundet anser, att farhågor för att förslagets genomförande

skall äventyra den kommunala självstyrelsen icke kan anses obefogade.

Med kommunal självstyrelse avser förbundet icke blott kommunalrepresentationens

verksamhet utan även insatser av andra kommunala organ.

Skulle JO-ämbetet tilläggas tillsyn över kommunalförvaltningen, finns

det anledning förmoda, att med denna förvaltning missnöjda personer, särskilt

om syftet är att diskreditera politiska motståndare, skulle föredraga

att vända sig till JO framför att använda normala rättsmedel. Det tidsödande

uredningsarbetet, avfattande av förklaringsskrivelser, medverkan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

vid inspektioner m. in., som är normala följdföreteelser av -JO:s tillsynsverksamhet,

skulle bli hindersamma moment i den kommunala verksamheten

och hos lekmännen minska villigheten att åtaga sig kommunala uppdrag.

Svenska landskommunernas förbund synes vara av samma uppfattning.

Svea hovrätt för på tal risken för ökad frekvens av negativa

eller passiva beslut från JO:s sida. Eftersom det inom

förvaltningen ofta är fråga om diskretionära avgöranden utan stöd av givna

regler, minskas i motsvarande mån anledning till ingripande eller annan

reaktion från JO:s sida, och JO får i stor utsträckning i dessa omdömesfrågor

stanna vid att lämna gjorda anmälningar utan åtgärd. Visserligen

är detta i allmänhet fullt riktigt — JO fyller härutinnan utan tvivel

sin uppgift, även om åtgärd inskränkes till fall av maktmissbruk och uppenbart

felaktiga förfaranden. Men det kan ej förnekas att en starkt ökad

frekvens av negativa eller passiva beslut kan verka i viss mån ogynnsamt

beträffande tilliten till ämbetet i den allmänna opinionen.

Några remissinstanser befarar, att ärenden och tvister av sådant

slag, att JO rätteligen ej bör syssla därmed,

skall dragas under hans prövning. Sålunda anför JO, att

de rättssäkerhetsfrågor, för vilkas skull ämbetsverksamheten avsetts utvidgad,

kan komma att utgöra undantagsfall. I stället kan allehanda partitvister

och prestigefrågor inom kommunerna komma att hänskjutas till JO för

erhållande av ett gynnsamt uttalande för den klagande till stöd för hans

fortsatta fejd med sina motståndare i kommunen. För rättsskyddet i det

närmaste betydelselösa spörsmål, t. ex. befordrings- och lönetvister eller

andra anställningsfrågor, kan bliva föremål för JO:s verksamhet, liksom

ock rent privaträttsliga meningsskiljaktigheter, som härrör från kommunernas

egenförvaltning eller verksamheten hos enskilda under ämbetsansvar.

Långt ifrån att JO:s effektivitet skulle öka kan JO på så sätt i betydande

omfattning hindras i sin uppgift att utgöra en medborgerlig rättssäkerhetsgaranti.

På grund av de kommunala myndigheternas politiska sammansättning

kan till skada för JO:s auktoritet uttalanden av honom i frågor,

varom meningsmotsättningar råder inom dessa myndigheter, lätt uppfattas

som politiska ställningstaganden. JO-ämbetet skulle på så sätt kunna politiseras,

något som under allmänt beklagande skett med JO-ämbetet i Finland.

Även justitiekanslersämbetet ifrågasätter om icke risk kan uppkomma för

att ärenden och tvister från det kommunala området, varmed JO ej rätteligen

bör taga befattning, skall dragas under hans prövning. Ämbetet understryker

emellertid, att ett ställningstagande på denna punkt fordrar närmare

kännedom om förhållandena på det kommunala området, särskilt om

just på detta område en sådan risk må anses framträdande. Skulle det med

något fog kunna befaras, att ett icke obetydligt antal ärenden av berörda

slag komme att hänskjutas till JO:s bedömande, skulle en beaktansvärd utökning

av arbetsbördan ske, samtidigt som nyttan av JO:s befattning med

dylika ärenden vore ringa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

De sakkunnigas förslag att MO inom sitt verksamhetso mråde

skall ha tillsyn jämväl över icke statliga funktionärer

med äm betsans var har i allmänhet icke föranlett någon

erinran från remissinstansernas sida. Länsstyrelsen i Malmöhus län

ifrågasätter dock, om icke utredning av frågan i vilken utsträckning försvarsväsendet

närstående stiftelser och kårer är underkastade ämbetsansvar,

bör ske innan slutlig ställning tages till förslaget i denna del.

Vad angår inriktningen av J O : s verksamhet betonar Sveriges

advokatsamfund, att en väsentlig effektivisering av tillsynen över förvaltningen

är önskvärd, och ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning

om lämpligheten av ökad inspektionsverksamhet.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande att den på JO:s eget initiativ

bedrivna kontrollverksamheten bör vända sig mot områden, där behovet

av kontroll framstår som särskilt stort, framhåller justitiekansler sämbetet,

att det skulle ha varit av intresse om en utredning till belysande av detta

behov kunnat åvägabringas. Ämbetet anser dock, att eu i viss mån ändrad

inriktning av JO:s inspektioner kan vara av värde. Särskilt inom vissa grenar

av förvaltningen torde det vara påkallat eller i allt fall önskvärt att

löretaga en kontroll, hur verksamheten ur rättslig synpunkt fungerar. Härvid

förefaller det vara lämpligt att gå till väga på sätt de sakkunniga tänkt

sig: verkställa inspektionerna stickprovsmässigt och följa tillämpningen av

viss lagstiftning, särskilt ny sådan.

JO framhåller, att hans utan tvekan viktigaste uppgift är hans verksamhet

som åklagare rörande ämbetsbrott av tjänstemän med forum i överrätt

samt tillsynen över dessa tjänstemäns ämbetsverksamhet. Jämte JK

är JO inom området för sin ämbetsutövning med visst undantag den ende

åklagaren i riket beträffande dylika ämbetsbrott. Denna JO:s åtalsrätt är

förklaringen till de talrika klagomålen mot domare och JO:s särskilt på

domstolsväsendet inriktade tillsyn. JO:s verksamhet bestämmes främst av

klagomålens antal, vidlyftighet och svårhetsgrad. Endast den tid, som ej

kräves för klagomålen, står till buds för den på JO:s eget initiativ utövade

tillsynen. Under det senaste årtiondet har en avsevärd del av JO:s arbete

angått tillämpningen av nya rättegångsbalken. Dessutom har under tioårsperioden

oberoende av klagomålen en skärpt tillsyn ägnats anstalsväsendet

och lokala statliga förvaltningsmyndigheter, de sistnämnda i särskilt

hög grad under åren 1954 och 1955. Den på domstolsväsendet inriktade

inspektionsverksamheten har det oaktat icke reducerats. En minskning

i tillsynen av domstolarna synes heller knappast kunna ske. En och

samma domstol har hittills besökts av JO endast ungefär vart tionde år.

Den numera vidgade inspektionen av förvaltningsmyndigheterna har lett

till åtal, erinringar, rättelser av begångna felaktigheter samt utredningar

rörande myndigheternas praxis i olika hänseenden och har därför uppenbarligen

varit av behovet påkallad. Den av JO vunna erfarenheten visar önskvärdheten

av att JO:s tillsyn över statsförvaltningen utövas icke blott i den

opaginerad Kontrollera mot PDF

-8 Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956

omfattning som numera är fallet utan -—- om ämbetets organisation giver

möjlighet därtill — i än större utsträckning. Särskild uppmärksamhet borde

lämpligen ägnas de centrala förvaltningsmyndigheterna, något som med de

nuvarande resurserna är i det närmaste ogörligt.

Svenska stadsförbundet uttalar tveksamhet rörande lämpligheten av att

den speciella inriktning mot domar-, polis- och åklagarmakt, som v^rit

ett utmärkande drag för JO:s tillsyn, skulle upphöra. Förbundet håller visserligen

före, att JO bör ägna större uppmärksamhet än hittills åt statsförvaltningen,

men anser, att förstärkningen av JO-ämbetets resurser även

bör utnyttjas på JO:s traditionella arbetsfält, där för den enskilde regelmässigt

större värden står på spel än inom den övriga förvaltningen.

Svea hovrätt påpekar, att förvaltningsområdet i stor utsträckning saknar

strikta regler och att ordningen för rättslig prövning av beslut och åtgärder

icke nått den fasthet som präglar rättsvården i övrigt. JO har med

hänsyn härtill icke möjlighet till samma övervakning som kan genomföras

på andra, mera reglerade områden. De till en förstärkt tillsyn knutna förväntningarna

bör därför icke ställas så högt som förmodligen sker, i varje

fall icke förrän utvecklingen nått längre beträffande normal rättslig prövning

i förvaltningsärenden.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs län understryker vikten av

att «0:s tillsyn utövas på sådant sätt att den kommunala självstyrelsen icke

insKränkes.

Socialstyrelsen uttalar önskemål om att uppmärksamhet även ägnas JO:s

uppgift att anmärka lagarnas och författningarnas brister och att uppgiva

förslag till deras förbättring.

Beträffande J O-ä in b e t e t s organisation och arbetsformer

framhåller JO att arbetsbördan för närvarande är mer än rimligt betungande.

Sön- och helgdagar, kvällar och nätter har fått tillsättas för att arbetet

skolat kunna bemästras. Full semester har åtskilliga år ej uttagits eller också

har viss semestertid använts för arbete med större ärenden. Från slutet

av 1930-talet och början av 1940-talet har antalet klagomål stigit från

mindre än 400 till över 500 om året. Förlidet år var antalet 533. Samtidigt

har klagomålen från de å fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen intagna,

vilka ärenden i regel ej är särskilt betungande, varit i sjunkande. Enligt

JO:s erfarenhet visar klagomålen i övrigt en bestämd tendens att tilltaga i

svårhetsgrad och vidlyftighet. De på JO:s eget initiativ upptagna ärendenas

antal har starkt varierat, då verksamheten i detta hänseende varit beroende

av vilken tid som stått till buds utöver behandlingen av klagomålen.

Den under de senaste åren skärpta tillsynen över statsförvaltningen har varit

för mycket för ämbetet med påföljd att till år 1956 måst balanseras ej

mindre än 74 på prövning beroende ärenden mot eljest endast ett tiotal. Denna

ökade balans ligger uteslutande på de i samband med inspektionerna upptagna

förvaltningsärendena. Dessa ärenden är långt mer invecklade och

svåra att bedöma än de som följa av domstolsinspektionerna. Det är också

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

självfallet, att det under själva inspektionsarbetet är mer tidskrävande att

sätta sig in i hur eu förvaltningsverksamhet skötes än att göra motsvarande

iakttagelse rörande en domstol. — Om JO:s verksamhet utvidgas i den omfattning,

som de sakkunniga tänkt sig, är enligt JO:s mening en betydande

ökning av antalet klagomål att emotse. JO påpekar, att man icke kan taga

det nuvarande antalet till JO eller JK inkomma klagomål mot icke-statliga

organ till intäkt för att ökningen skulle bliva ringa. I den mån JO:s verksamhet

på det kommunala området blir allmänt känd, kan det bliva vanligt

att de, som är missbelåtna med kommunala tjänstemän, vänder sig till JO

i samma utsträckning som de, vilka för närvarande anför klagomål mot

statstjänstemännen.

JO fortsätter:

Erhåller JO-ämbetet fullt tillräcklig personal, kommer det att bero uteslutande

på JO:s egen arbetsförmåga, om arbetsbördan skall kunna bemästras.

Alla ärenden skola ju föredragas för och avgöras av JO och han har att

justera av tjänstemännen uppsatta förslag till skrivelser, som innebära någon

hans åtgärd. Jag har beräknat att genom den av de sakkunniga föreslagna

organisationen av ämbetet JO skulle erhålla lättnad med högst hälften

av den tid, han nu tillbringar på ämbetsrummet. Med beaktande av vad

jag förut anfört om JO:s hittillsvarande arbetsbörda synes det mig icke

möjligt, att JO skall kunna under ett år avgöra stort mer än 1 000 ärenden

mot för närvarande 700. Detta torde vara en aktningsvärd arbetsprestation

av en enda person. Det måste nämligen uppmärksammas, att JO:s arbete

med förberedande av inspektionerna och hans efterarbete i anledning av

desamma — arbetet med de i samband med inspektionerna upptagna ärendena

ej medräknat — taga ungefär samma tid i anspråk som själva inspektionerna,

varför ställföreträdarens med två månader ökade tjänstgöring helt

konsumeras av den utvidgade inspektionsverksamheten. Tager man hänsyn

till den ökning av antalet ärenden, som följer av de fördubblade inspektionerna,

samt tendensen till ökning av klagomålens antal inom JO:s nuvarande

verksamhetsområde, lärer redan en mycket måttlig tillströmning av

klagomål mot kommunala myndigheter och enskilda med ämbetsansvar

bringa upp ärendenas antal därhän, att gränsen för JO:s förmåga att bemästra

sin arbetsbörda är nådd. Det återstår då endast för honom att vinna

erforderlig tid genom att inskränka på inspektionerna och annan på eget initiativ

upptagen verksamhet. Därigenom skulle dock den värdefullaste vinsten

av den förstärkta organisationen av JO-ämbetet, nämligen möjligheten

till skärpt tillsyn över statsförvaltningen, gå förlorad.

Av det anförda synes mig klart framgå, att området för JO:s ämbetsverksamhet

icke bör utvidgas, med mindre ett oavvisligt behov därav i ena eller

andra avseendet kan konstateras. Enligt min mening måste ett bifall till de

sakkunnigas förslag om utvidgning av verksamhetsområdet leda till att JOämbetet

inom kort måste uppdelas. Finnes den föreslagna utvidgningen böra

äga rum, kan det därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ämbetets uppdelning

redan nu borde övervägas. I likhet med vad sammansatta utskottet

1954 anfört anser jag emellertid eu uppdelning av ämbetet böra ifrågakomma

allenast om den befinnes oundgängligen nödvändig. Därest JO-ämbetet

erhåller den av de sakkunniga föreslagna organisationen, är det icke uteslutet,

att därigenom och genom ändringar i JO:s praxis ett sådant resultat

kan vinnas, att den föreslagna utvidgningen av JO:s verksamhetsområde

kan befinnas obehövlig eller att uppdelning av ämbetet ej är erforderlig

inom överskådlig tid.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

Liksom JO påpekar justitiekansler sämbetet att man icke utifrån nu kända

förhållanden kan med säkerhet veta hur stort tillskottet till arbetsbördan

blir, om förslaget genomföres. Ämbetet anser det vidare vara mycket osäkert,

om de organisatoriska åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, är tillfyllest

för att möjliggöra den ifrågasatta utökningen av JO:s ämbetsområde och

den tilltänkta intensifieringen av hans verksamhet. En uppdelning av ämbetet

synes dock böra anstå, tills man sett hur förhållandena utvecklar sig,

om förslaget genomföres. Med den medarbetarstab, varmed JO enligt förslaget

skall utrustas, framstår JO-ämbetet mera som ett ämbetsverk än som

ett enmansämbete. 1 verkligheten torde väl också uppstå en rätt avsevärd

risk att det personliga momentet i ämbetet icke blir som förr. Det synes

ligga nära till hands att antaga, att hart när oöverkomliga svårigheter skall

uppstå för en enda man att mottaga och »smälta» allt det material som kan

komma att framläggas för honom, taga ställning till alla uppkommande frågor

och slutligt utforma besluten. För att undvika stockning i arbetet torde

JO rent faktiskt kunna bli nödgad att avstå från att lika ingående som hittills

varit övligt personligen taga befattning med en del ärenden och i stället

låta avgörandet i dessa ärenden i viss utsträckning gå på den föredragandes

ansvar. Den omständigheten, att JO:s arbetsbörda redan nu är mycket

stor, iinner justitiekanslersämbetet utgöra ett beaktansvärt skäl mot en

utvidgning av JO:s kompetensområde. Den frågan synes nämligen med fog

kunna ställas, om det är ändamålsenligt att för ett sådant ämbete som JO:s,

öka arbetsbördan så att den kan befaras mer eller mindre närma sig bristningsgränsen.

Beaktas bör, att JO:s verksamhet till mycket stor del avser

ärenden av betydelsefullt, ofta ömtåligt slag, att hans avgöranden tillmätes

stor vikt, att hela hans verksamhet vaksamt följes av den offentliga opinionen

samt att det även med hänsyn till nu nämnda förhållanden är av vikt,

att all möjlig omsorg nedlägges på ärendenas prövning och avfattningen av

besluten.

Icke heller socialstyrelsen anser, att JO-ämbetet bör uppdelas. Med hänsyn

bland annat till värdet av att i hithörande frågor erhålla en i görligaste

mån likartad bedömning finner socialstyrelsen den av utredningen valda

utvägen att utbygga JO-ämbetet vara att föredraga framför eu klyvning av

ämbetet. Av samma skäl vill socialstyrelsen i likhet med de sakkunniga

ifrågasätta, om icke en utvidgning av JO:s befogenheter i enlighet med utredningens

förslag borde aktualisera en inskränkning av JK:s befogenheier.

Härför talar även det förhållandet att de konstitutionella skäl, som ursprungligen

föranlett inrättandet av de två ämbetena, efter parlamentarismens

genombrott icke längre har samma aktualitet som tidigare. En sådan

åtgärd måste dock rimligen kompletteras med en motsvarande förstärkning

av personalen vid JO-ämbetet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar som sin åsikt, att någon uppdelning

av JO-ämbetet icke bör ske för närvarande.

Svea hovrätt hyser farhågor för att det personliga momentet i ämbetet

skall försvagas. Enligt hovrättens mening kan detta undvikas genom att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 dr 1956

31

JO:s ämbetsområde, oavsett om det får den i betänkandet föreslagna eller

en något mindre omfattning, delas mellan två ombudsmän. I varje fall synes

tillskapande av ytterligare en ombudsman med uppgift att svara exempelvis

för kontrollen å förvaltningen vara att föredraga framför en mycket stark

ansvällning av JO:s kansli. Eventuellt kan därvid även någon jämkning

vara påkallad beträffande MO:s ämbetsområde. Redan nu föreligger beträffande

JO:s och JK:s verksamhet en dubblering som framstår såsom

mindre rationell, och det är uppenbart att vad härutinnan är att erinra

framträder ännu mera efter det att JO:s verksamhetsområde utökas och

den sammanfallande tillsynen blir så gott som fullständig i vad angår ämbets-

och tjänstemän. Enligt hovrättens åsikt ger reformplanerna i varje

fall anledning till prövning huruvida icke i anslutning till deras genomförande

JK:s befogenheter bör inskränkas, måhända i sådan grad att JK:s uppgift

blir att väsentligen vara kronjurist i egentlig mening. Det inbördes sambandet

mellan de båda ämbetsmännens befogenheter är så starkt att utredning även

i denna del lämpligen bör ske innan slutlig ställning tages till förslaget

om utvidgning av JO:s verksamhetsområde.

Sveriges advokatsamfund understryker att det personliga momentet är

något för JO-ämbetet väsentligt. Med hänsyn härtill och till JO:s nuvarande

arbetsbörda förordar samfundet en uppdelning av ämbetet på så sätt, att

den nye ombudsmannen övertager tillsynen över sociallagstiftningens område.

Eu ledamot av Svea hovrätt avstyrker inrättandet av en kanslichefsbefattning

hos JO samt föreslår, att jämte JO två biträdande ombudsmän

väljes eller alternativt att tre likställda ombudsmän utses. Arbetet skulle

fördelas jämnt mellan ombudsmännen. Under ombudsmännen skulle i ett

gemensamt kansli å tre byåer tjänstgöra erforderligt antal byråchefer och

övrig personal. Samme ledamot ifrågasätter vidare, för den händelse arbetsbördan

skulle bliva för stor för tre ombudsmän, om icke i 96 § regeringsformen

bör stadgas, att riksdagen skall förordna högst fyra ombudsmän.

Beträffande frågan hur ett odelat JO-ämbete bör vara organiserat må här

nämnas, att JO i princip tillstyrkt de sakkunnigas organisationsförslag men

ansett att förslaget bör genomföras även vid ett bibehållande av JO:s nuvarande

kompetensområde, därest en i verklig mening utvidgad och intensifierad

tillsyn över den omfattande statliga förvaltningsapparaten skall

kunna genomföras. JO framhåller tillika, att någon ytterligare personalutökning

icke torde vara möjlig, för såvitt det personliga momentet i JO:s

ämbetsutövning vill ses bevarat. Lönenämnden samt delegerade för riksdagens

verk har likaledes tillstyrkt förslaget rörande personalorganisationen

hos JO. Delegerade för riksdagens verk har därjämte förklarat sig ha för

avsikt all, om de föreslagna grundlagsändringarna förklaras vilande av

innevarande års riksdag, genom skrivelse till nästa års bankoutskott förelägga

riksdagen de förslag till ändringar i tjänste- och personalförteckningarna för

JO- och MO-expcditioncrna, som kan föranledas av vidgade arbetsuppgifter

för riksdagens ombudsmän.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

Den föreslagna organisationen av MO-ämbetet har tillstyrkts av MO men

föranlett vissa anmärkningar från lönenämnden och delegerade för riksdagens

verk.

Vad angår frågan om grundlagsändring är erforder1

i g framhåller jnstitiekanslersämbetet bl. a. att grundlagen genom hänvisningen

i 96 § regeringsformen till instruktionen för ombudsmännen

lagt i riksdagens hand att instruktionsvis närmare utforma tillsynens omfattning.

Det förefaller berättigat antaga, att grundlagsbudet blott uppdragit

en allmän ram för JO:s verksamhet och icke ingått på en mera noggrann

gränsdragning; huruvida och i vilken omfattning ämbetsansvar vid

grundlagens tillkomst fanns för andra än ämbetsmän synes dock osäkert.

Den omständigheten, att JO icke ansetts behörig att utöva tillsyn över andra

än statliga befattningshavare, torde icke med nödvändighet behöva|

innebära, att en motsatt tolkning vore oförenlig med 96 § regeringsformen.

Och då riksdagen lämnat utan erinran den ståndpunkt, som i förevarande

hänseende intagits av en JO, behöver däri icke ligga mera än att riksdagen

så att säga instruktionsvis gett till känna, att tillsynen icke bör sträckas

längre än JO ansett, ehuru någon formlig reglering i instruktionen i samband

därmed icke kommit till stånd. Med detta betraktelsesätt skulle det

vara i sin ordning, att riksdagen genom uttryckligt stadgande i instruktionen

vidgade ombudsmännens ämbetsområde på sätt nu anses önskligt. Om

ändring icke anses påkallad i 96 § regeringsformen, torde tillräcklig anledning

icke föreligga att vidtaga någon ändring i övriga grundlagsrum.

JO anser, att grundlagsändring är erforderlig om JO:s verksamhetsområde

utsträckes till alla som har ämbetsansvar. Enskilda personer synes

nämligen icke kunna innefattas i begreppet ämbets- och tjänstemän. Däremot

anser JO ändring i regeringsformen obehövlig, därest verksamhetsområdet

endast utvidgas att omfatta de kommunala tjänstemännen eller

vissa slag av sådana. I 96 § regeringsformen hänvisas till de instruktioner

riksdagen för ombudsmännen utfärdat, och vilka ämbets- och tjänstemän

som avses bör därför kunna bestämmas i instruktionerna.

Socialstyrelsen uttalar, att den föreslagna reformen lämpligast genomföres

genom ändring av 96 § regeringsformen.

De sakkunnigas förslag att till instruktionen överföra

bestämmelserna om ombudsmännens inbördes behörighet

har särskilt behandlats av il/O, som finner förslaget från flera i

betänkandet angivna synpunkter medföra icke oväsentliga fördelar.

Departementschefen

Den moderna samhällsutvecklingen har medfört, att offentligrättsliga

uppgifter i vidsträckt omfattning anförtrotts kommunala organ och i viss

utsträckning även enskilda institutioner. Trots denna utveckling har den

sedan länge tillämpade grundsatsen, att JO:s tillsyn — liksom MO:s —

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 161 år 1956 33

i princip är begränsad till statliga befattningshavare, bibehållits i stort sett

oförändrad. Resultatet härav har blivit, att JO:s ämbetsområde, såsom de

sakkunniga påvisat, kommit att präglas av en viss oenhetlighet. Det förekommer

sålunda icke sällan, att en viss myndighet eller tjänsteman är

underkastad JO:s tillsyn, medan en annan myndighet eller funktionär,

som fullgör samma eller likartade uppgifter, icke står under JO:s uppsikt.

Självfallet är det föga tillfredsställande, att den enskildes rättsskyddsbehov

på detta sätt är i olika grad tillgodosett. Särskilt olämpligt är, att den

bristande konsekvensen även förekommer på områden, där den offentliga

maktutövningen är av mera ingripande natur, såsom fallet är på de administrativa

frihetsberövandenas område. Jag anser det därför angeläget att

söka åvägabringa en riktigare bestämning av JO:s ämbetsområde.

Efter vilken metod en rationell avgränsning av JO:s ämbetsområde skall

åstadkommas, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Under

remissbehandlingen har ifrågasatts att bestämma ämbetsområdet efter förhandenvaron

av ett påvisbart praktiskt tillsynsbehov. Mot denna metod kan

emellertid anmärkas, att den långtifrån alltid leder till den eftersträvade

likformigheten. Det måste nämligen med ett dylikt tillvägagångssätt antagas

ej sällan komma att inträffa, att myndigheter eller funktionärer med

samma befogenheter än blir underkastade, än undantagna JO:s tillsyn, allteftersom

ett konkret tillsynsbehov låter sig konstatera eller icke. Då svårigheterna

att fastställa, om ett sådant behov är förhanden, stundom är betydande,

är denna metod förenad med vissa svagheter ur rättsskyddssynpunkt.

Det skulle icke vara tilltalande, att en person, som utsatts för ett

rättsligt övergrepp från en myndighets sida, saknade möjlighet att påkalla

JO:s ingripande av den anledningen att övergreppet skett på ett område,

där verksamheten, åtminstone såvitt känt vore, i allmänhet handhades på

ett tillfredsställande sätt. Härtill kommer, att det konkreta tillsynsbehovets

styrka på ett visst område kan variera från tid till annan. Då de gäller att

i grundlag bestämma området för JO:s ämbetsbefogenheter, är en så pass

föränderlig faktor mindre väl ägnad att tjäna som riktmärke. Skall önskvärd

likformighet och stabilitet uppnås, synes ämbetsområdet böra bestämmas

efter mera allmänna kriterier. Härvid förefaller det ändamålsenligt

att fästa huvudsaklig vikt vid verksamhetens art. Alla som utövar en offentligrättslig

funktion av icke alltför underordnad betydelse torde i princip

böra stå under tillsyn av riksdagens ombudsmän. Kretsen av dem som

lullgör en sådan funktion lärer i stora drag sammanfalla med personkretsen

för ämbetsansvaret sådant detta är bestämt i gällande lag. Det faller

sig därför naturligt att på sätt de sakkunniga föreslagit och i likhet med

vad som gäller JK:s kontrollbefogenheter anknyta tillsynen till området

för ämbetsansvaret. Med hänsyn härtill anser jag de sakkunnigas förslag

böra genomföras, såvitt icke olägenheter ur andra synpunkter skulle lägga

hinder i vägen härför.

Att tillsynen med den tilltänkta lösningen även kommer att omfatta

områden, däi det konkreta lillsynsbehovet är ringa, torde icke spela någon

3 Hihang till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. AV 101

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1956

större roll ur arbetsekonomisk synpunkt, eftersom tillsynens intensitet givetvis

bör avpassas efter behovets styrka och klagomålen på dylika områden

i allmänhet får antagas vara relativt fåtaliga.

Enligt förslaget skall jämväl den kommunala förvaltningen stå under

tillsyn av JO, i den mån ämbetsansvar föreligger. Från några remissinstansers

sida har framförts farhågor för att den kommunala självstyrelsen

härigenom skulle komma att lida intrång. En sådan uppfattning torde

emellertid bero på ett missförstånd. JO:s uppgift är att kontrollera, att de

offentliga organens beslut och övriga åtgöranden står i överensstämmelse

med lag och författning. I den mån lagstiftningen överlämnat åt vederbörande

organ att träffa avgörande efter diskretionär prövning, vilket i vidsträckt

omfattning skett på kommunalförvaltningens område, lärer det

icke tillkomma JO att granska beslutets eller åtgärdens lämplighet. Vad

särskilt angår kommunalrepresentationens verksamhet är det för övrigt

icke ens fråga om någon fullständig legalitetskontroll från JO:s sida. JO:s

tillsyn över ledamöter av beslutande kommunal församling är nämligen enligt

förslaget begränsad till de två handlingstyperna tagande av muta och

brott mot tystnadsplikt. Det kan förtjäna tilläggas, att det veterligen aldrig

gjorts gällande, att den av JK utövade tillsynen över kommunalförvaltningen

skulle ha medfört något intrång i den kommunala självbestämmanderätten.

Ej heller i övrigt kan jag finna, att den av de sakkunniga förordade lösningen

skulle föranleda några olägenheter av beskaffenhet att böra hindra

förslagets genomförande. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag, vilket

tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Utvidgningen av ombudsmännens behörighet bör, på sätt de sakkunniga

föreslagit, ske genom grundlagsändring.

Beträffande frågan om en uppdelning av JO-ämbetet har riksdagen givit

tillkänna, att en sådan åtgärd icke bör ske, med mindre den befinnes oundgängligen

nödvändig. Även om skälen för en uppdelning kan tänkas öka i

styrka till följd av förslagets genomförande, finnes dock för närvarande

icke tillräckligt stöd för antagandet, att reformen skulle göra ämbetets uppdelning

ofrånkomlig.

Mot de ändringar i regeringsformen, som de sakkunniga i övrigt föreslagit,

har jag icke funnit anledning till erinran. Det synes vara lämpligt ätt,

såsom de sakkunniga föreslagit, låta fördelningen av ämbetsuppgifter mellan

justitieombudsmannen och militieombudsmannen utgå ur grundlagen

och i stället regleras i ombudsmännens instruktion.

De sakkunniga har även utarbetat förslag till ny instruktion för riksdagens

ombudsmän. Förslaget torde lämpligen böra av Kungl. Maj:t föreläggas

den riksdag som har att taga slutlig ståndpunkt till grundlagsändringarna.

De! av de sakkunniga utarbetade förslaget till ändring i strafflagen

torde även få upptagas i annat sammanhang.

De av de sakkunniga upprättade förslagen till ändringar i tjänsteförteckningen

och personalförteckningen för riksdagens verk kommer att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956

35

bringas under riksdagens prövning i den ordning, som delegerade för riksdagens

verk i sitt yttrande angivit.

I enlighet med förut angivna grunder och i allt väsentligt överensstämmande

med vad de sakkunniga föreslagit har inom justitiedepartementet

upprättats bifogade förslag till lag om ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§

regeringsformen.

Föredraganden hemställer, att detta förslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:342 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen. a1 i texten
  2. K1LU 1956:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten