Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

1956-03-16 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:167, Med förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

1

Nr 16?

'' ■ • In. .

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen;

given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

härvid fogat förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i tryckfrihetsförordningen att den

som lämnar meddelande till TT eller annan nyhetsbyrå för offentliggörande

i tryckt skrift erhåller motsvarande ställning i fråga om ansvar och rätt

till anonymitet som om meddelandet lämnats direkt till en tidningsredaktion.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. .Vr 167

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Om tryckfrihet

1

I överensstämmelse-----

Det skall ock stå envar fritt att,

i alla de fall då ej annat är i denna

förordning föreskrivet, för offentliggörande

i tryckt skrift till dess författare

eller utgivare eller, om för

skriften finnes särskild redaktion,

till denna meddela uppgifter och underrättelser

i vad ämne som helst.

§•

--som helst.

Det skall ock stå envar fritt att,

i alla de fall då ej annat är i denna

förordning föreskrivet, meddela uppgifter

och underrättelser i vad ämne

som helst för offentliggörande i

tryckt skrift till dess författare eller

utgivare eller, om för skriften finnes

särskild redaktion, till denna eller

till företag för yrkesmässig förmedling

av nyheter till periodiska skrifter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om skydd för

meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer. Föredraganden anför följande.

Enligt ett stadgande i den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen

intager den som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter till

skriftens författare, utgivare eller redaktion en privilegierad ställning i ansvarighets-

och anonymitetshänseende. Efter tillkomsten av detta stadgande

har den frågan aktualiserats, om icke en motsvarande ställning bör beredas

den som lämnar meddelande till en nyhetsbyrå.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 har justitierådet

Nils Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören

Rolf Edberg, verkställande direktören i Tidningarnas Telegrambyrå

(TT), översten O. Sundell och justitierådet Hugo Digman tillkallats att såsom

sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa en allsidig utredning

av frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyrå ävensom

därmed sammanhängande frågor.

De sakkunniga har den 31 maj 1955 avgivit ett betänkande angående frågan

om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer (stencilerat).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,

Svenska journalistförbundet, TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens

nyhetsbyrå, Pressens Reportagebyrå Aktiebolag och Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande rätt

Tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler skiljer sig från vad som i

andra sammanhang gäller om ansvar för brott. Medan enligt allmänna strafflagen

var och en som begått en straffbar gärning eller medverkat därtill kan

ställas till ansvar, är enligt tryckfrihetsförordningen ansvarigheten koncen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

trerad till viss person, vilken i tryckfrihetsförordningens bestämmelser är

angiven såsom den ansvarige, och ansvar för medverkan förekommer icke.

Då det gäller tidningar och andra periodiska skrifter svarar i regel den ansvarige

utgivaren för trvckfrihetsbrott. De personer, som biträtt utgivaren

vid skriftens tillkomst och utgivning, kan icke själva ställas till svars för

sin medverkan utan handlar på utgivarens ansvar. Denna regel gäller principiellt

även den som bidrager till skriftens innehåll genom att lämna ett

meddelande för offentliggörande i skriften. En förutsättning är att meddelandet

lämnats till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften

finnes särskild redaktion, till denna. Med redaktion åsyftas enligt motiven

till stadgandet såväl huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion

på andra platser. Däremot är korrespondenter icke att hänföra till redaktion,

även om de äger mera varaktiga uppdrag. Företag för nyhetsförmedling

är icke i och för sig att jämställa med tidningsredaktion.

I tryckfrihetsförordningen stadgas vissa undantag från regeln om meddelares

ansvarsfrihet. Innefattar meddelandet ärekränkning mot enskild

person, kan meddelaren ställas till ansvar enligt allmänna regler, därest

meddelandet icke införts i skriften. Likaledes är vanliga ansvarighetsregler

att tillämpa vid vissa närmare angivna brott mot tystnadsplikt och vid obehörigt

utlämnande av hemlig handling.

Meddelaren åtnjuter anonymitetsskydd. Boktryckare, förläggare eller annan,

som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt

skrifts utgivning, äger sålunda icke röja vem meddelaren är, om icke skyldighet

därtill är föreskriven i lag eller meddelaren samtycker till åtgärden.

Det är icke heller tillåtet att i tryckfrihetsmål ta upp frågan vem som lämnat

meddelande.

Ansvarsfriheten för meddelare gäller principiellt även meddelanden för

offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket. Inskränkningarna i principen

är dock i visst hänseende mera omfattande än då det gäller meddelande

till inländsk skrift. Brott mot tystnadsplikt kan sålunda medföra

ansvar enligt allmänna regler icke blott i vissa särskilda fall utan helt generellt,

så snart det är fråga om en tystnadsplikt angiven i lag. Meddelare

till utländsk skrift åtnjuter samma anonymitetsskydd, som tillkommer

uppgiftslämnare till inländsk skrift.

Slutligen må nämnas, att utlänning är i tryckfrihetsrättsligt hänseende

likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av tryckfrihetsförordningen

eller annan lag eller författning.

Nuvarande nyhetsbyråers organisation och verksamhet

Frånsett utländska nyhetsbyråer finnes i Sverige, såvitt känt är, endast

fyra nyhetsbyråer, nämligen TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens

nyhetsbyrå och Pressens Reportagebyrå Aktiebolag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

Dessa nyhetsbyråer har till de sakkunniga lämnat i huvudsak följande

upplysningar rörande sin organisation och verksamhet.

Vad först angår TT äges aktierna i detta bolag på ett fåtal undantag när

av svenska tidningsföretag. Enligt bolagsordningen skall bolagets verksamhet

ha till föremål att förmedla nyheter och andra underrättelser, huvudsakligast

till svenska pressen, samt att idka annan i samband därmed stående

eller därmed likartad verksamhet.

Abonnenter på TT:s allmänna nyhetsservice är omkring 150 tidningsföretag,

representerande mer än 200 tidningar. Ett 70-tal tidningsföretag

abonnerar dessutom på nyheter av företrädesvis lokalt intresse från de centrala

ämbetsverken och överdomstolarna. Vidare köper radiotjänst TT:s

allmänna nyhetsmaterial, som utnyttjas för rundradions nyhetstjänst. Detta

material redigeras och läses av TT-personal. Vissa statliga institutioner —

Konungen, statsrådsberedningen, utrikesdepartementet och försvarsstaben

— får vidare TT-materialet mot en mindre ersättning. Även Högerns nyhetsbyrå,

A-pressen och Stockholms fondbörs abonnerar på TT:s nyheter.

Enligt TT:s överenskommelser i samband med utrikes nyhetsförmedlingen

får vissa utländska nyhetsförmedlare, främst Reuters, Agence FrancePresse,

Deutsche Presse-Agentur och Tass korrespondenter i Stockholm,

TT :s svenska nyhetsmaterial. Till grannländernas nyhetsbyråer i Köpenhamn

(Ritzaus byrå), Oslo (Norsk Telegrambyrå) och Helsingfors (Finska

Notisbyrån) redigerar och sänder TT ett urval av det svenska nyhetsstoffet,

som bedömes ha nyhetsvärde för dem.

TT:s handelsnyheter, omfattande in- och utrikes börs- och varunoteringar,

marknadsberättelser och översikter av ekonomisk innebörd, förmedlas mot

särskilt arvode till vissa tidningar, några bankföretag samt några hundra

industri- och affärsföretag.

Huvuddelen av utrikes nyhetsmaterialet får TT från utländska nyhetsbyråer.

Det kompletteras genom meddelare i olika delar av världen.

Inrikesnyheterna anskaffas i stort sett efter samma metoder som tillämpas

av tidningarna. Genom kontakt med åklagare, polis, brandkår, sjukhus

och andra allmänna organ samt genom meddelanden från allmänheten följer

sålunda TT vad som hänt eller kan förutses komma att hända. Ur dagstidningarnas

text- och annonssidor får TT vetskap om större och mindre

evenemang med nyhetsvärde. Organisationer och sammanslutningar ger TT

liknande underrättelser. Hos ämbetsverken inhämtas uppgifter om in- och

utgående skrivelser, som hålles tillgängliga för pressen; kommittébetänkanden,

propositioner, motioner, interpellationer in. in. i riksdagen och i kommunala

församlingar anskaffas likaledes. Vidare refereras, i den mån det

som avhandlas eller förekommer har nyhetsvärde, riksdagens sammanträden,

kyrkomötet, stadsfullmäktige, politiska och andra opinionsmöten, föreläsningar,

diskussioner, domstolsförhandlingar, idrottsevenemang, teaterpremiärer

o. s. v. Allt detta gäller Stockholm samt i tillämpliga delar även

Göteborg och Malmö.

Annorstädes än i Stockholm, Göteborg och Malmö svarar landsortstidningarna

för nyhetsanskaffningen, vilka enligt sina abonnemangskontrakt

med TT är skyldiga att ställa nyhetsmaterial av mer än lokalt intresse till

TT:s förfogande. För denna service till TT avdelas inom redaktionerna en

särskild medarbetare alt vara TT-korrespondent. Vid särskilt vikliga händelser

utsänder TT egna medarbetare.

I Stockholm ledes nyhetsanskaffningen samt sovras och redigeras nyhetssloffet

från Stockholm av inrikesbyrån, som lyder under inrikeschefen. Arbetet

fördelas på stockholmsredaktionen, verkredaktionen, riksdagsredaklionen

och sportredaktionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

Motsvarande verksamhet i vad avser landsortsstoffet utföres under inrikeschefen

för Mellansverige av landsortsredaktionen i Stockholm, för Sydsverige

av malmöredaktionen, för Västsverige av göteborgsredaktionen och

för Norrland av sundsvallsredaktionen.

Huvuddelen av nyhetsmaterialet är av rutinkaraktär. Det bedömes och

behandlas av vakthavande på de olika redaktionerna. I tveksamma fall kontaktas

i fråga om viktigare nyheter vederbörande redaktionschef (inrikeschefen),

som antingen själv avgör hur man skall förfara eller underrättar

TT-chefen, som i sista hand beslutar. Denna kontrollapparat fungerar i den

mån vederbörande är omedelbart anträffbar; om så ej är fallet kan en vakthavande

gå direkt till TT-chefen. Det kan också hända att en vakthavande

eller en redaktionschef måste besluta på egen hand.

Nyhetstjänsten kräver snabbt och säkert omdöme, stor erfarenhet,

kunnighet och beslutsamhet. Det är vanskligt att formulera några detaljerade

regler för dess rätta utövande. Allmänt gäller att nyheterna

skall vara sanna, fullständiga, opartiska och snabba. En nyhet skall

kontrolleras och källan bör om möjligt anges. En TT-nyhet får ej innehålla

några egna värdeomdömen och den får icke vara ensidigt propagandistisk.

Nyheten skall presenteras så objektivt och allsidigt belyst som möjligt utan

subjektiv tendens från byråns sida.

TT:s abonnenter torde i allmänhet utgå från att nyhetsmaterialet, om

det återges ordagrant, icke skall utgöra tryckfrihetsbrott eller strida mot

Publicistklubbens publiceringsregler. Tidningarnas ansvariga utgivare räknar

med att TT-materialet är oantastligt. Enligt vanliga normer för skötseln

av ett företag ankommer det på TT:s verkställande direktör att ingripa mot

fel eller försummelser inom företaget liksom denne har att inför styrelsen

svara för hur företaget skötes.

Huvuddelen av nyhetsmaterialet distribueras per teleprinter till de abonnerande

tidningsföretagen, de utländska byråerna, utrikesdepartementet, försvarsstaben,

radiotjänst och fondbörsen. Några mindre tidningsföretag får

dock nyheterna per telefon, som även användes för att distribuera huvuddelen

av det lokala verkmaterialet och handelsnyheterna. Stockholmstidningarna

får visst lokalt material med bud och praktiskt taget allt s. k. förhandsmaterial

sänds per post till landsorten och med bud inom Stockholm.

Printerbetjäningen är utomordentligt snabb. En med teleprinter sänd nyhet

kan rättas men i regel ej återkallas. Det finns publicitetsorgan inom eller

utom landet som nås av och praktiskt taget under varje minut av dygnet

distribuerar nyheter från TT.

En tidning korrekturläses före pressläggningen. En tidnings innehåll

granskas av en redaktionssekreterare eller motsvarande funktionär före

pressläggningen och denna pågår under en kort tidrymd. TT har sin »pressläggning»

kontinuerligt under den tid av dygnet byrån distribuerar nyheter.

Detta sker i regel under 20 timmar av dygnet.

Konkurrensen på nyhetsmarknaden är hård. Tidsmarginalen för kontroll

är ytterligt knapp. Stundom måste kontrollen fullföljas sedan en första version

av en händelse sänts ut. Den bör sålunda, om så behöves, fullständigas

och rättas till, men under den tiden kan den ursprungliga, ofullständiga eller

ej helt korrekta nyheten tränga ut till en större eller mindre allmänhet.

Håller TT tillbaka en betydelsefull nyhet når den under tiden alltid någon

eller ibland många av dess abonnenter från andra nyhetskällor.

På en nyhetsbyrå finns det sålunda städse i varje ögonblick återhållande

krafter, som bestämmes av kraven på sanning, fullständighet och opartiskhet,

och i motsatt riktning verkande påskyndande krafter, som får sin

styrka av kravet på snabbhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

K ungt. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

Till sist spelar också den mänskliga faktorn in. Ett muntligt meddelande

kan ge rum för flera tolkningar, det kan missuppfattas, hörfel och skrivfel

kan ej undvikas och utsända rättelser kan komma bort hos mottagaren.

Eventuella fel kan ligga annorstädes än hos den nyhetsförmedlande byrån

men också dess personal kan begå misstag. Sådana är oundvikliga men de

är hos en oberoende byrå med TT:s struktur alltid oavsiktliga.

A- pr essens Stockholm sreda k tion har till uppgift dels att

vara en central som möjliggör gemensamt utnyttjande av pressmaterial för

de socialdemokratiska dagstidningarna och dels att vara en gemensam lokalredaktion

i Stockholm för A-pressens landsortstidningar.

Av praktiska skäl är redaktionen organisatoriskt en avdelning inom arbetarpressens

förlagsaktiebolag. Verksamheten finansieras emellertid genom

fria överenskommelser med tidningarna om abonnemang på materialet.

Ett visst samarbete med utbyte av material äger rum med motsvarande

byråer i Danmark, Finland och Norge.

Redaktionen sysselsätter fem journalister, en fotograf och tre redaktionsinedhjälpare,

förutom de regelbundna medarbetare som betalas per artikel.

Materialet omfattar nyheter, reportage, bilder, kulturartiklar, utlandsreportage,

utrikes- och inrikespolitiska artiklar, noveller, följetonger, serier, korsord

m. in. Verksamheten avser dock ej att ersätta materialet från TT,

på vilket samtliga A-pressens tidningar abonnerar. Materialet distribueras

per post, telefon eller telex (telegrafverkets teleprinter).

Vissa särskilda uppdrag utföres för de abonnerande tidningarna, exempelvis

avseende kontakt med handläggningen i de statliga verken av ärenden

med lokalt intresse.

De abonnerande tidningarna är ej skyldiga att ange ursprungsbeteckning

på materialet, utan det kan betecknas exempelvis »från vår stockholmsredaktion».

Högerpressens nyhetsbyrå svarar för den redaktionella verksamheten

inom föreningen högerpress. Byråns uppgift är att förse högertidningarna

i landsorten med dels politiskt och dels allmänt material. Det

politiska materialet redigeras i nära samarbete med högerns riksdagsgrupp

och högerns riksorganisation. Detta material utsändes dagligen per post till

ett 50-tal landsortstidningar med avläggare. Det allmänna materialet utgöres

av kulturartiklar, en daglig utrikeskrönika, damsidesmaterial, förströelseartiklar,

dagsaktuellt reportage, intervjuer och nyheter. Det allmänna

materialet utsändes dagligen till ett 40-tal landsortstidningar med avläggare.

Viktiga nyheter och informationer av såväl politisk som allmän karaktär

tillställes en del tidningar via telex.

Byrån fungerar som stockholmsredaktion för samtliga abonnenter, som

på begäran kan få specialuppdrag utförda (nyhetsanskaffning, intervjuer

och reportage).

Föreningen högerpress har ett redaktionsråd, som skall tillhandagå föreningens

styrelse med råd angående medlemmarnas behov och önskemål.

Byrån byter material med Höj res Pressekontor i Oslo och Konservativ

Generalkorrespondence i Köpenhamn och ett urval av byråns material distribueras

därigenom även till de norska och danska högerpartiernas tidningar.

Pressens Reportagebyrå Aktiebolag äges av ett 20-tal

borgerliga tidningar inom gruppen förenade landsortstidningar. Byrån har

följande avdelningar: en för reportage från de statliga ämbetsverken, en för

allmänt reportage, främst från huvudstaden (stockholmsredaktionen), eu

för förlagsartiklar, d. v. s. följetonger, noveller, illustrerade serier, memoarer,

reseskildringar etc., samt eu telefoto-och fotoavdelning. Sistnämnda avdelning

drives dock formellt av ett särskilt bolag. Pressens telefototjänst

aktiebolag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Materialet från ämbetsverken insamlas av byråns egna reporters och utgår

dels som ett allmänt material till alla abonnenter och dels som ett lokalbetonat

material till de tidningar, vilkas spridningsområden beröres av materialet.

Det allmänna reportaget insamlas också i regel av byråns egna medarbetare

genom personlig närvaro vid sammanträden eller tillställningar eller

genom telefonintervjuer. I vissa fall lämnas det dock från korrespondenter

vid abonnerande tidningar.

Det material som utgår från förlagsavdelningen är i regel inköpt från

författare eller textbyråer, tecknare eller fotografer. I en del fall författas

dock artiklarna av byråns egna medarbetare.

Insamling av fotografier sker genom egna fotografer eller genom köp eller

byte med stockholmstidningarna eller bildbyråer.

Transmitteringen till abonnenterna sker antingen per brev eller genom

skrivning på telex. I en del fall sker inläsning per telefon till abonnenten,

som då oftast har telediphon eller bandmottagare för mottagningen.

Abonnenter är, förutom tidningar, några större organisationer, t. ex. Kooperativa

förbundet som abonnerar på visst nyhetsmaterial. I många fall

får byrån uppdrag från abonnerande tidning att som en stockholmsredaklion

för tidningen göra specialundersökningar för tidningens reportageavdelning.

Byrån har ett 10-tal fasta medarbetare med redaktionssekreterare och redaktionschef.

Under verkställande direktören som redaktionell ledare fungerar

en redaktionschef och vidare avdelningschefer för de olika avdelningarna.

Följande utländska nyhetsbyråer äro verksamma här i landet, nämligen

det kooperativa amerikanska företaget The Associated Press AB, det amerikanska

privatägda företaget United Press Associations, den brittiska byrån

Reuters News Agency, den franska byrån Agence France-Presse, den ryska

Tass Telegrambyrå samt de nordiska byråerna Ritzaus byrå, Norsk Telegrambyrå

och Finska Notisbvrån. Dessutom finnes ett hundratal utländska

icorrespondenter, delvis svenskar, som var och en representerar en eller

t lera utländska tidningar. International News Service har en korrespondent

här, som befordrar nyheter till företaget i U.S.A.

Vissa av de utländska nyhetsbyråerna har kontor med en chef och ett

flertal medarbetare. I allmänhet samarbetar de med TT. Verksamheten avser

i regel såväl insamlande av svenskt material för vidare befordran till

utlandet som distribution av utländskt material här i landet.

De sakkunniga

I betänkandet erinras om att man vid tryckfrihetsförordningens tillkomst

icke torde ha ansett något aktuellt behov föreligga av bestämmelser till

skydd för den som lämnade meddelanden till en nyhetsbyrå. De sakkunniga

framhåller emellertid, att frågan sedermera kommit i ett annat läge

genom att den dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten

speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har samma

ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

De sakkunniga har funnit att vissa svårigheter uppkommit härav för nyhetsbyråerna.

Även om dessa svårigheter ej kan närmare konkretiseras, är

dock förhållandet enligt de sakkunnigas mening uppenbarligen ägnat att

psykologiskt sett skapa en benägenhet hos meddelare att vara mera restriktiva

när det gäller uppgifter till nyhetsbyråer än till tidningsredaktioner.

Ur allmän synpunkt är det ett betydelsefullt intresse att lagstiftningen ej

lägger hinder i vägen för den verksamhet som utövas av TT och liknande

nyhetsbyråer. De sakkunniga anser det också principiellt otillfredsställande

att viktiga grundsatser för yttrandefrihet och allsidig upplysning icke äger

tillämpning på organ, som har en central funktion i nyhetsförmedlingens

tjänst. För att olägenheterna skall undanröjas finner de sakkunniga det

önskvärt, att likställighet såvitt möjligt åstadkommes mellan nyhetsbyråer

och tidningsredaktioner i de hänseenden varom nu är fråga.

En sådan likställighet anser de sakkunniga motiverad även av det skälet,

att det med hänsyn till det nära sambandet mellan nyhetsbyråerna och de

tidningar dessa betjänar är mycket svårt att i tillämpningen upprätthålla en

skillnad mellan nyhetsbyråer och tidningsredaktioner i tryckfrihetsrättsligt

hänseende. Nyhetsbyråerna är i praktiken delvis verksamma som redaktioner

åt tidningarna. Enligt TT:s bolagsordning skall bolagets verksamhet

ha till föremål att förmedla nyheter och underrättelser till pressen

och att idka annan i samband därmed stående eller därmed likartad verksamhet.

Praktiskt taget alla tidningar abonnerar på TT:s nyhetsservice. Därjämte

förvärvas nyhetsmaterialet av radiotjänst och vissa allmänna institutioner

ävensom av andra nyhetsbyråer, såväl svenska som utländska. Om

huvuddelen av TT:s verksamhet, nyhetsanskaffningen till tidningarna, kan

enligt de sakkunniga sägas, att den är uttryck för en rationalisering. I stället

för att varje tidning på egen hand skaffar hela sitt nyhetsmaterial, har

man i TT en gemensam central för anskaffning av största delen därav.

Verksamheten vid de övriga svenska nyhetsbyråerna är i princip likartad

med TT:s, ehuru abonnenternas krets är mera begränsad. Ett par nyhetsbyråer

har uppgivit att de tjänstgör som stockholmsredaktion för samtliga

abonnenter, och hinder anses ej föreligga att vid angivande av källan för en

nyhet använda beteckningen »från vår stockholmsredaktion». Utom den

vanliga nyhetsförmedlingen och anskaffningen av material av olika slag för

de abonnerande tidningarna utför en nyhetsbyrå särskilda uppdrag för dessa

tidningar i form av särskilda reportage eller speciella undersökningar i

viss fråga.

Insamlandet av nyhetsmaterial och annat material sker på samma sätt vid

en nyhetsbyrå som vid en tidningsredaktion. Nyhetsbyrån har fast personal

med egna reporters för anskaffande av det material, som ej kommer in till

byrån från andra nyhetsbyråer eller på annat sätt. För TT:s del svarar, annorstädes

än i Stockholm, Göteborg och Malmö, landsortstidningarna för

nyhetsanskaffningen; för denna service till TT avdelas inom redaktionerna

eu särskild medarbetare att vara TT-korrespondent.

Nyheter meddelas sålunda ej endast från nyhetsbyrån till tidningsredak
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

tionerna utan visst nyhetsmaterial går den motsatta vägen från tidningarna

till nyhetsbyrån. Nyhetsbyrån har därvid meddelelsefrihet och anonymitetsskydd

för sina uppgifter till tidningarna, medan tidningarna ej har motsvarande

skydd beträffande sina meddelanden till nyhetsbyrån. I detta sammanhang

påpekar de sakkunniga, att om en person lämnar uppgift till en

tidning det knappast är rimligt att meddelaren går miste om sitt skydd på

grund därav att tidningen vidarebefordrar meddelandet tillsammans med

annat material till TT eller att tidningens personal blir ansvarig för att meddelandet

sålunda lämnas till annan än en tidningsredaktion.

För att belysa olämpligheten av att upprätthålla en skillnad mellan nyhetsbyråer

och tidningsredaktioner åberopar de sakkunniga vidare ett sådant

fall som att några landsortstidningar förenar sig om en gemensam

lokalredaktion i Stockholm. Meddelare till en sådan redaktion, som ej är

organisatoriskt skild från tidningarna, torde åtnjuta skydd, medan motsatsen

är fallet med meddelare till en nyhetsbyrå. Att i dylikt fall göra sådan

skillnad mellen en nyhetsbyrå och en redaktion i tryckfrihetsrättsligt

hänseende framstår enligt de sakkunnigas mening icke såsom motiverat.

Att gränsdragningen är oklar har enligt de sakkunnigas uppfattning även

kommit till uttryck i ett uttalande i propositionen till tryckfrihetsförordningen,

att nyhetsbyråerna icke i och för sig torde böra jämställas med tidningsredaktioner.

De sakkunniga förmodar, att med den reservation som ligger

i orden »i och för sig» avsetts, att en nyhetsbyrå faktiskt kan utgöra

tidningsredaktion och att den då skall bedömas som sådan.

När det gäller att genomföra likställighet mellan nyhetsbyrå och tidningsredaktion

uppkommer frågan om betydelsen av att nyhetsbyråerna till

skillnad från tidningsföretagen saknar speciellt ansvarighetsorgan. De sakkunniga

yttrar härom:

Ansvarige utgivaren är ensam ansvarig för vad som offentliggöres i en

tidning. Inom eu nyhetsbyrå, som betjänar ett flertal tidningsföretag med

nyhetsanskaffning och är fristående i förhållande till dessa, är ansvarigheten

däremot att bedöma enligt allmänna principer. Tidningsföretagen är ej

ansvariga för nyhetsbyråns från tidningsföretagen organisatoriskt skilda

verksamhet.

Om en person lämnar ett meddelande till en tidningsredaktion, är han ej

ansvarig för meddelandet och hans anonymitet skyddas. Undantag från denna

regel utgör endast de båda fall som omtalas i 7 kap. 3 § TF. Det ena

innebär att om ett för enskild person ärekränkande meddelande ej blir infört

i tidningen, vanliga regler gäller beträffande ansvarighet för meddelaren.

Det andra undantaget avser meddelanden som innefattar åsidosättande

i vissa fall av lagstadgad tystnadsplikt; även om ett sådant meddelande

lämnas för offentliggörande i tryckt skrift blir meddelaren ansvarig, och

detta oavsett om meddelandet blir publicerat eller ej.

Bortsett från nämnda båda undantagsfall är sålunda förhållandet det att

något ansvar över huvud ej föreligger för meddelanden som ej publiceras.

Att märka är dock att om någon vid redaktionen utlämnar meddelandet till

obehörig, d. v. s. fortsprider meddelandet på ett sätt som icke är nödvändigt

för offentliggörande i tryckt skrift, straffbarhet inträder för fortspridaren

enligt vanliga regler.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 ur 1956

Om meddelandet i stället lämnas till en nyhetsbyrå, blir däremot enligt

nuvarande regler meddelaren ansvarig. Lämnar byrån meddelandet vidare

till tidningar och publiceras meddelandet, får tidningarnas ansvariga utgivare

svara för meddelandets innehåll jämte meddelaren till nyhetsbyrån.

Någon ansvarighet för nyhetsbyråns personal torde däremot ej komma i

fråga, eftersom nyhetsbyrån lämnat meddelandet omedelbart för offentliggörande

i tryckt skrift. Är fråga om meddelande av ärekränkande^ innehåll,

blir dock enligt nu gällande regler nyhetsbyråns personal fri från ansvar

endast om meddelandet publiceras, medan däremot ansvarighet drabbar

vederbörande inom byrån om publicering ej sker. I sistnämnda hänseende

är dock att märka, att undantagsbestämmelsen rörande ärekränkande meddelande

gäller oberoende av om meddelaren själv tillhör den i 1 kap. 1 §

andra stycket TF avsedda kretsen, varför någon ändring härutinnan ej blir

följden om nyhetsbyrå likställes med tidningsredaktion.

\v det nu anförda framgår, att om man likställer nyhetsbyraei na med

tidningsredaktioner, detta ej innebär att man tar bort en ansvarighet som

nu finnes för nyhetsbyråernas personal. Den ändring som inträder ar endast

att meddelaren blir fri från ansvar på samma sätt som om han lämnat

sitt meddelande direkt till en tidningsredaktion.

Anledning torde ej föreligga att låta den ifrågasatta andringen av nyhetsbyråernas

ställning medföra att tidningarnas ansvariga utgivare befrias

från ansvar i fråga om uppgifter som lämnas från nyhetsbyråer. Möjligen

kan det sägas att en ansvarig utgivare vid en tidning har större möjligheter

att kontrollera en uppgift, om uppgiftslämnaren kommer med den direkt till

tidningens redaktion än om uppgiften läninas genom en nyhetsbyrå. I praktiken

torde en sådan synpunkt emellertid sakna större betydelse och gentemot

densamma kan anföras, att det för tidningarnas ansvariga får framstå

såsom angeläget att endast anlita sådana nyhetsbyråer som är vederhäftiga.

Ei heller synes det motiverat att — med frångående av nuvarande ansvarig
hetssystem

_införa en ansvarighet för nyhetsbyråernas personal vid sidan

av ansvarigheten för tidningarnas ansvariga utgivare.

Hinder synes sålunda ej föreligga att likställa nyhetsbyrå med tidningsredaktion

på den grund att nyhetsbyrån ej har någon motsvarighet till tidningarnas

ansvariga utgivare. Ansvar enligt allmänna principer gallei, i

den män ej TF:s särskilda ansvarsregler lägger ansvarigheten på ansvarige

utgivaren eller straffrihet föreligger med hänsyn till att ett meddelande lamnas

till tidningar för offentliggörande.

Om betydelsen av att nyhetsbyråerna ofta fullföljer även andra uppgifter

än nyhetsförmedling till tidningar framhåller de sakkunniga till eu början,

att sådana meddelanden, som lämnas byrån för annat ändamål än offentliggörande

i tryckt skrift, icke blir privilegierade även om nyhetsbyråerna

införes i den il kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna

personkretsen. Ansvarigheten får bedömas enligt allmänna regler och anonymitetsskydd

kommer icke i fråga. Är meddelandet lämnat såväl för publicering

i tryckt skrift som för annat ändamål uppkommer frågan hur ansvarigbeten

skall bedömas. Detta är framhåller de sakkunniga it Ut

något nytt spörsmål; det uppkommer redan nu exempelvis då tidningar lämnar

nyheter till nyhetsbyråer. Enligt de sakkunnigas mening kan det knappast

anses rimligt att i sådana fall skyddet för meddclelsefrihet och anonymitet

icke skall gälla och principen om dess begränsning till meddelanden

l''ör publicering i tidningar kan sålunda knappast tillämpas strikt. För med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

delaren är det i regel likgilligt om tidningen använder hans uppgift pa det

sättet, att den lämnas till TT. Man torde i detta sammanhang — anför de

sakkunniga — få se till meddelarens syfte. Problemet blir emellertid av större

betydelse när fråga är om meddelanden till nyhetsbyråer, eftersom dessas

uppdrag för andra än tidningar kan ha större omfattning. Enligt de sakkunnigas

uppfattning får problemet därför särskilt beaktas när det gäller

avgränsningen, vilka byråer som kan likställas med tidningsredaktioner.

Vad angår denna avgränsning betonas i betänkandet, att varje företag

som ger sig ut för att vara nyhetsbyrå icke utan vidare bör godtagas såsom

likställt med tidningsredaktion. Någon betänklighet mot att likställa de nuvarande

fyra svenska nyhetsbyråerna med tidningsredaktion torde enligt

de sakkunnigas mening icke föreligga. Det kan emellertid tänkas, att nu

eller framdeles kommer att uppträda andra företag med anspråk på att inlaga

samma ställning som dessa. Härom yttrar de sakkunniga, att vad de

anfört om önskvärdheten av att nyhetsbyråer likställes med tidningsredaktioner

och om nuvarande förhållanden på området icke i och för sig föranleder,

att likställigheten bör omfatta andra byråer än sådana som till sin

natur är jämförliga med en redaktion, särskilt en tidningsredaktion. Genom

att begränsa likställigheten till dylika byråer synes man helt vinna vad som

åsyftas utan att behöva införa en i princip så föga tilltalande anordning som

auktorisation. Och risken för att genom en sådan bestämning även icke

önsk\äida företag skall omfattas av likställigheten synes de sakkunniga

ringa; faran synes i varje fall ej vara större än den som ligger däri att nuvarande

regler utan begränsning avser meddelanden till författare och utgivare

som får vara verksamma utan auktorisation.

De sakkunniga anser, att i huvudsak följande synpunkter bör anläggas

''id bedömande av om en nyhetsbyrå kan anses jämförlig med tidningsi

edaktion. För att likställighet med tidningsredaktion skall anses föreligga

bör fråga vara om ett någorlunda fast inrättat företag; en tillfällig verksamhet

för insamlande av uppgifter till tidningar bör ej anses konstituera

en nyhetsbyrå,

ett antal tidningar. Det ligger i sakens natur att företagets väsentliga verksamhet

skall avse insamling av nyheter och annat material till tidningar

för publicei ing i dessa. Att därutöver i företagets verksamhet ingår att nyhetsmaterial

lämnas även till vissa institutioner på sätt och i den utsträckning

som nu förekommer vid de fyra nu verksamma nyhetsbyråerna bör

ej utgöra hinder för likställighet med tidningsredaktion. Skulle däremot

sådana uppgifter utgöra en mera avsevärd del av verksamheten, kan man

ej vidare tala om att företaget är jämförligt med en tidningsredaktion. Slutligen

bör vid bedömandet hänsyn kunna tagas till om arbetssättet på byrån

är likartat med verksamheten på en tidningsredaktion.

Hur meddelanden till utländska företag för nyhetsanskaffning skall bedömas

får enligt de sakkunniga avgöras efter samma principer som meddelanden

till motsvarande svenska organ. Avgörande blir även i dessa fall,

huruvida det utländska företaget för nyhetsförmedling har sådan karaktär

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956 13

att det skulle haft privilegierad ställning, om det varit ett svenskt företag.

Några betänkligheter att likställa nyhetsbyråer med tidningsredaktioner

med hänsyn till nyhetsbyråernas meddelanden till utländska organ synes

de sakkunniga icke föreligga. De särskilda invändningar som kan anföras

ur synpunkten av rikets säkerhet är beaktade i 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

I enlighet med det anförda föreslås i betänkandet, att 1 kap. 1 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen skall erhålla sådan ändrad lydelse att med

redaktion för skriften jämställes därmed jämförligt, för flera skrifter gemensamt

organ.

De sakkunniga påpekar, att bestämmelsen med sitt ändrade innehåll på

grund av hänvisningarna i 3 kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen

blir tillämplig även i fråga om meddelares rätt till anonymitet

och ansvar för tryckfrihet sbrott samt i fråga om utrikes tryckta skrifter.

Yttranden

Förslaget har tillstyrkts av Svea hovrätt ävensom samtliga hörda pressorganisationer

och organ för nyhetsförmedling. Justitiekanslersämbetet, som

framställt vissa erinringar mot förslaget, har tillstyrkt lagstiftning i syfte

att likställa vissa nyhetsbyråer med tidningsredaktion. Sveriges advokatsamfund

har förklarat, att förslaget icke utan närmare utredning bör läggas till

grund för lagstiftning.

Beträffande först remissinstansernas allmänna inställning till

förslaget har i flera av de yttranden, som avgivits av pressorganisationer

och organ för nyhetsförmedling, uttryckts tillfredsställelse med förslaget.

Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller exempelvis, att förslaget

till fullo tillgodoser de önskemål, som hävdats av pressens organisationer.

Liknande uttalande har gjorts av Publicistklubben. Pressens Reportagebyrå

Aktiebolag fäller det helhetsomdömet, att förslaget synes i allo förtjänstfullt.

Justitiekanslersämbetet anser, att de nu existerande nyhetsbyråer, som är

avsedda att likställas med redaktion, står i sådant förhållande till tidningspressen,

att det ter sig vida naturligare att likställa dem med tidningsredaktion,

såvitt angår meddelares privilegiering, än att härutinnan behandla

dem som vilken som helst annan som mottager ett meddelande. Ämbetet

föreställer sig också, att dessa byråers likställande med redaktion icke i och

för sig behöver befaras medföra några menliga verkningar. Förhållandet kan

enligt ämbetets uppfattning bli mera ovisst beträffande nytillkomna nyhetsbyråer,

men denna ovisshet synes icke böra tillmätas sådan betydelse, att

förslaget fördenskull bör avvisas.

Sveriges advokatsamfund håller före, att nyhetsbyråernas dubbla uppgift

att distribuera nyheter såväl till tidningarna som till andra nyhetsabonnenter

föranleder komplikationer, som är av sådan art, att det föreliggande förslaget

icke utan närmare utredning bör läggas till grund för lagstiftning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 är 1956

Vad angår behovet av den föreslagna lagändringen yttrar

TT, att det i samband med ett uppmärksammat rättsfall uppstått oklarhet

huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande rörande skydd för meddeiare

till tidningsredaktion jämväl ägde tillämpning på meddelanden till nyhetsbyrå

samt att det då fanns och alltjämt finnes goda skäl att antaga, att

oklarheten skulle bli till allvarligt men för nyhetsbyråerna vid deras kontakter

med nyhetskällor. Från åklagarhåll i Stockholm förklarades, att information

till representanter för byrån icke kunde lämnas i samma omfattning

som då fråga vore om tidningsredaktion. Att byråns möjligheter att kontrollera

och fullständiga sitt nyhetsmaterial därigenom skulle allvarligt begränsas

synes byrån uppenbart. Publicistklubben och A-pressens stockholmsredaktion

framhåller på liknande sätt behovet av den föreslagna lagändringen.

A andra sidan finner justitiekanslersämbetet att behovet av lagändring icke

kan anses övertygande ådagalagt. Ämbetet anser, att det knappast är möjligt

för utomstående att bilda sig en mera konkret uppfattning, vari olägenheterna

med nuvarande ordning består. Särskilt torde svårighet möta att erhålla

klarhet om vidden av olägenheterna och med utgångspunkt därifrån

bedöma, huruvida och i vad mån en förändrad lagstiftning må anses erforderlig.

Sveriges advokatsamfund har intagit en liknande ståndpunkt. Samlundet

framhåller tillika, att — vad angår förslagets betydelse för polis- och

åklagarmyndigheterna —- det eventuella behovet av lagändring torde minska,

om det nyligen framlagda förslaget rörande sekretessen vid förundersökning

i brottmål lägges till grund för lagstiftning.

Önskemålet om en fast avgränsning av meddelelsefriheten

behandlas i vissa remissvar. Justitiekanslersämbetet anför sålunda, att det

vid tillkomsten av gällande tryckfrihetsförordning framhölls såsom angeläget,

att den i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgade

meddelelsefriheten erhöll en fast avgränsning. Kretsen av dem, som med

privilegierande verkan för meddelaren kunde mottaga underrättelser, blev

då tämligen noggrant bestämd och ganska begränsad. Ämbetet uttalar mot

bakgrunden härav vissa betänkligheter mot förslaget. Den fasthet, som utmärker

gällande grundlagsrum minskas, då ett med redaktion »jämförligt,

för flera skrifter gemensamt organ» också kommer att hänföras till den

ifrågavarande kretsen. Uttrycket »med redaktion jämförligt» är nämligen

ganska svävande, och tvekan kan i särskilda fall uppkomma, om angivna

rekvisit föreligger. En avsevärd utvidgning av kretsen i fråga kommer vidare

faktiskt till stånd vid ett genomförande av förslaget. Enbart TT har ett

betydande antal anställda, till vilka meddelande torde kunna lämnas med

ansvarsbefriande verkan för meddelare.

Även Svea hovrätt upptager samma spörsmål till behandling. Hovrätten

framhåller, att begreppet redaktion kan angripas från lagteknisk synpunkt

med hänsyn till svårigheten att skönja en klar avgränsning och att det därför

kan synas vanskligt att åstadkomma en påbyggnad och därmed framkalla

nya tolkningssvårigheter. I fortsättningen yttrar hovrätten:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

För upprätthållandet av tryckfrihetsförordningens ansvarighetssystem är

det tydligen angeläget att luckor icke uppkomma genom alltför vaga bestämningar.

Då någon tryckfrihetsrätlslig ansvarighet för nyhetsbyråernas personalicke

finnes eller''föreslagits, måste den åsyftade anknytningen till redaktion

såsom ansvarigt organ göras tillräckligt fast. Eljest finnes viss risk

för att ökad frihet för den enskilde i avseende å meddelade uppgifter icke

motsvaras av ansvarighet för annan. Med den utformning förslaget till ändring

av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen erhållit och särskilt

i betraktande av de faktiska och välkända förhållanden, som äro föremål

för regleringen, torde emellertid betänkligheterna praktiskt sett icke

väga så tungt att de böra tillmätas avgörande betydelse.

Frågan om förslaget kan genomföras utan nämnvärt intrång i den e nskildes

intresse av skydd mot otillbörliga meddelanden

och olämplig publicering beröres i några yttranden. Sveriges

advokatsamfund förklarar, att det med hänsyn till det förtjänstfulla

sätt, på vilket våra nyhetsbyråer, i främsta rummet TT, bedriver sin verksamhet,

kan antagas, att förslaget skulle kunna genomföras utan sådant intrång.

De sakkunnigas uttalande, att det icke synes motiverat att — med frångående

av nuvarande ansvarighetssystem — införa en ansvarighet för

nyhetsbyråernas personal vid sidan av ansvarigheten för tidningarnas

ansvariga utgivare diskuteras i flera yttranden. A-pressens stockholmsredaktion

och Högerpressens nyhetsbyrå instämmer i de sakkunnigas

uttalande. Sistnämnda byrå framhåller till utveckling av sin ståndpunkt, att

nyhetsbyråernas verksamhet endast är ett led i eller en del av det mångskiftande

redaktionella anskaffningsarbete som avslutas i och med att en tidning

tryckes och distribueras till allmänheten. Att införa ett delansvar för ett

av leden i denna redaktionella arbetsprocess torde enligt byråns mening

komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser och det skulle dessutom

strida mot hela den grundprincip, som enligt gällande lag ger ansvarige utgivaren

särskilda rättigheter och skyldigheter.

I motsats till dessa remissinstanser ifrågasätter justitiekanslersämbetet

om icke ett ansvarighetssystem för nyhetsbyrå bör införas. Ämbetet anför

härom:

Då nyhetsbyrå icke ålägges något ansvar för ett meddelande till en tidning,

trots att meddelaren befrias från det ansvar han hittills haft därför,

måste tidningen, synes det, bära ansvaret för meddelandet i fullt samma utsträckning,

som om tidningens redaktion mottagit meddelandet direkt från

meddelaren. Detta skulle gälla, även om förhållandena, såsom understundom

kan vara fallet, äro sådana, att det ter sig rimligare att vederbörande

nyhetsbyrå bär ansvaret för ett meddelande än att den tidning, som intagit

meddelandet, gör det. Skulle vid en juryprövning en tidnings ansvarige utgivare

bli friad från ansvar för ett tidningsmeddelande på den grund att dess

tillåtlighet finge anses tillfyllest prövad av eu nyhetsbyrå, bleve följden den,

att ingen ansvarig för meddelandet funnes. Det i hög grad otillfredsställande

häri ligger i öppen dag. Den frågan synes därför icke omotiverad, om ej ett

ansvarighetssystem borde införas för nyhetsbyrå beträffande dess meddelanden.

Även av andra skäl torde ett sådant system förtjäna övervägas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Möjligt är emellertid, att det skulle ställa sig vanskligt att stadga särskild

ansvarighet för nyhetsbyrå och att detta skulle draga med sig komplikationer

i olika avseenden. Med sin uppfattning om huru den föreliggande lagstiftningsuppgiften

bör lösas ha de sakkunniga icke till någon ingående behandling

upptagit nu berörda spörsmål, och för ämbetet möter det svårigheter

att nu med tillräcklig grad av säkerhet taga mer bestämd ställning

därtill.

Svenska journalistförbundet anser det icke tillfredsställande för rättsmedvetandet,

att en nyhetsbyrå skall kunna sprida ogrundade, för enskild person

kränkande eller på annat sätt skadliga medelanden och helt gå fri från

ansvar, så snart någon tidning publicei-at meddelandet. Situationen blir då

lätt den, att de större tidningarnas redaktioner, utrustade med de större resurserna

och med de större möjligheterna att sakkunnigt bedöma innehållet

i ett byråmeddelande, efter kontroll finner meddelandet vara av det slaget,

att det inte bör publiceras, medan samtidigt någon eller några mindre tidningar,

måhända på orter långt ifrån byråns utsändningsort och med mindre

möjligheter att kontrollera och bedöma meddelandets innehåll eller ens misslänka

något ovederhäftigt i detsamma, publicerar saken och får bära hela

ansvaret för den skada som vållas enskild person.

I några yttranden behandlas de svårigheter, som sam in a nhänger

med nyhetsbyråernas ej sällan dubbla uppgift

att lämna meddelanden såväl för offentliggörande i

tryckt skrift som för annat ändamål. I denna del anför justitiekanslersämbetet:
Såsom

antytts skall den likställighet med tidningsredaktion, som alltså

synes böra komma till stånd, ernås genom att i den i 1 kap. 1 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen angivna kretsen upptages ett med redaktion

jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ. Det förefaller emellertid

kunna ifrågasättas, om det är fullt klart, att härmed vinnes det avsedda målet,

samma privilegierade ställning för meddelare till nyhetsbyrå som för

meddelare till tidningsredaktion. Ämbetet åsyftar den svårighet, som ligger

däri, att vissa byråer mottaga nyheter icke blott för offentliggörande i tryckt

skrift utan ock för deras fortspridande på annat sätt. TT överbringar sålunda

sina nyheter till vissa fasta abonnenter — bland dem Radiotjänst och

Stockholms fondbörs — och pressens reportagebyrå utsänder visst nyhetsmaterial

till några större organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet. Ingen

av dessa erhåller meddelandena för offentliggörande i tryckt skrift. Om

en person vänder sig till någon av nämnda byråer med en nyhet och därvid

avser, att nyheten skall vidarebefordras även till någon i annat syfte än dess

offentliggörande i tryckt skrift, eller känner till att så kommer att ske, uppställer

sig frågan, huruvida han enligt förslaget skulle vara fri från ansvar

för meddelandet, därest det vore brottsligt, och åtnjuta rätt till anonymitet.

Då någon ändring icke föreslås i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

utöver upptagandet där av nyhetsbyrå, synes svaret vara

beroende av huru det nuvarande begreppet »för offentliggörande i tryckt

skrift» skall tolkas.

Härutinnan anförde tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60 s. 210), att

meddelaren icke skyddas, om medelandet sker till andra personer än skriftens

författare eller utgivare eller någon, som kan anses ingå i dess redak
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

tion, då särskild sådan finnes. Något uttalande synes icke föreligga, huru

frågan är att bedöma, om meddelandet samtidigt lämnas till någon som tillhör

den stadgade kretsen och till annan. Justitiekanslersämbetet har för sin

del uppfattat de nuvarande bestämmelserna så, att meddelaren i ett dylikt

fall principiellt icke åtnjuter den privilegierade ställningen. Uttrycket »för

offentliggörande i tryckt skrift» skulle med andra ord i princip innefatta ett

krav, att meddelandet lämnades enbart för offentliggörande i tryckt skrift.

Är denna uppfattning riktig, synes det kunna göras gällande, att ansvarsfrihet

och rätt till anonymitet icke skulle föreligga, om någon lämnade ett

meddelande till en tidning och därvid visste om att tidningen rutinmässigt

vidarebefordrade nyheten till någon i annat syfte än dess offentliggörande

i tryckt skrift. I så fall kunde nämligen meddelaren anses ha via tidningen

lämnat sitt meddelande även till denne andre. Att meddelaren till äventyrs

icke åsyftat meddelandets befordrande till denne utan blott insett eller räknat

med att så bleve förhållandet, har icke synts vara av någon avgörande

betydelse.

Efter att ha redogjort för vad de sakkunniga i denna fråga anfört fortsätter

ämbetet:

Den frågan synes emellertid inställa sig, om problemet härmed rättsligt

sett är löst, närmare bestämt om meddelare till nu åsyftade nyhetsbyråer

verkligen få den ställning som är avsedd. Om den av ämbetet tillkännagivna

uppfattningen angående innebörden av uttrycket »för offentliggörande i

tryckt skrift» är riktig, skulle meddelaren riskera att icke erhålla denna

ställning, eftersom någon ändring icke skett i nämnda uttryck och meddelande

till en nyhetsbyrå ofta lämnas med insikt om att meddelandet brukas

även för annat ändamål än för offentliggörande i tryckt skrift. Antag att

ledaren av en förundersökning om ett brott till TT lämnar ett meddelande,

som läses upp i radio och därefter intages i tidningarna — ett i praktiken

ofta förekommande fall. Antag vidare, att den i meddelandet utpekade finner

detta kränkande för sig och stämmer meddelaren. Denne har, må det ytterligare

antagas, öppet framträtt och haft klart för sig, att meddelandet

komme att ingå i radionyheterna. Stämningen innefattar yrkande om straff

och skadestånd för medverkan till uppläsningen i radio. Skulle domstol i så

fall finna meddelaren gå fri från påföljd — om meddelandet ansåges förgripligt

— under hänvisning till att meddelaren på grund av meddelelsefrilieten

icke hade något ansvar för meddelandet? Med den uppfattning ämbetet

har om innebörden av uttrycket »för offentliggörande i tryckt skrift»

skulle — därest en nyhetsbyrå nu hade haft samma ställning som en redaktion

— svaret ha blivit nekande. Om förslaget innefattat ett särskilt exklusivt

ansvarighetssystem för en nyhetsbyrå i fråga om dess brukande av mottagna

meddelanden i analogi med tidningsutgivarnas ansvarighet, torde det

ha varit större anledning räkna med att meddelaren av domstol tillerkänts

den privilegierade ställningen. I så fall skulle emellertid oklarhet om innebörden

av uttrycket för offentliggörande i tryckt skrift ha uppkommit, i

det all uttrycket åtminstone såvitt anginge nyhetsbyrå ej längre skulle innefatta

krav å att meddelandet lämnades enbart för offentliggörande i tryckt

skrift.

Enligt justitiekanslersämbetets mening är det långt ifrån säkert, att de

sakkunnigas hänvisning till att principen om begränsning av skyddet för

meddelelsefrihet och anonymitet till meddelanden för publicering i tidningar

knappast kan tillämpas strikt eller vad de i övrigt i detta sammanhang

anfört skulle anses tillfyllest vid domstols prövning av ett sådant fall som

2 Dihang till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. Nr 167

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

det exempelvis angivna, framför allt icke då det såsom här gäller tolkning

av grundlag. Såvitt ämbetet kan finna, skulle vidare anläggandet i rättskipningen

av ett betraktelsesätt sådant som de sakkunnigas lätt kunna leda

till att tillämpningen av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

bleve icke blott svävande utan även godtycklig och detta beträffande meddelare

såväl till den nu i lagrummet angivna kretsen som till nyhetsbyråer. Den

försiktighet som på sätt förut berörts präglade 1949 års grundlagstiftare i

förevarande avseende (och som måhända drevs för långt) synes nu i alltför

hög grad lämnas åsido.

Ur skilda synpunkter är det angeläget, att nya bestämmelser i ämnet erhålla

sådan avfattning, att meddelare till nyhetsbyråer otvetydigt beredes

det avsedda skyddet, och att ändringen vidtages utan att den hittillsvarande

klarheten av regleringen på denna punkt i större eller mindre grad äventyras.

Måhända kan det visa sig påkallat att med avseende å syftet göra skillnad

mellan meddelare till tidning och meddelare till nyhetsbyrå, så att syftet

i sistnämnda fall inbegriper även ett annat ändamål än meddelandets offentliggörande

i tryckt skrift. Eventuellt erforderliga bestämmelser i nu antydd

riktning kanske icke lämpligen kunna inordnas i 1 kap. tryckfrihetsförordningen

utan plats därför få sökas annorstädes, möjligen i 14 kap.

En i väsentliga delar likartad anmärkning har framställts av Sveriges advokatsamfund.

Nämnda samfund berör jämväl frågan hur 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen

skall tolkas, om förslaget upphöjes till lag. Härom yttrar

samfundet:

Ett annat exempel på de av styrelsen åsyftade komplikationerna avser det

fall att ett till en nyhetsbyrå lämnat meddelande innefattar ärekränkning

mot enskild person. I regel lärer väl meddelandet då icke fortspridas, men

av förbiseende kan detta komma att ske. Meddelandet kan alltså tänkas bli

uppläst i radio och utsänt dels till pressen, dels till övriga abonnenter. Om

ingen tidning publicerar meddelandet, inträder, såvitt styrelsen rätt uppfattat

saken, ansvar för meddelaren och förmodligen även för vederbörande

inom nyhetsbyrån. Men hur går det, om någon tidning, kanske en enda, pubhcerai

meddelandet? Undgår meddelaren och vederbörande inom byrån då

ansvar, trots att det ärekränkande meddelandet upplästs i radio och spritts

till övriga abonnenter? Innebörden av stadgandet i 7 kap. 3 § första stycket

tryckfrihetsförordningen, vilket stadgande uppenbarligen åsyftar meddelande

för offentliggörande i en viss tryckt skrift (jfr ordet »skriften»), synnes

bil ganska oklar, om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag.

Mot det sätt, varpå de sakkunniga avse att anpassa anonymitet sskyddet

efter den utvidgade meddelelsefriheten, riktas kritik av bl. a

justitiekansler sämbetet. Härom yttrar ämbetet:

3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen stadgar straff för obehörigt röjande

av meddelares anonymitet. Straff torde icke kunna drabba annan än den

som alagts skyldighet att icke röja anonymiteten. Sådan skyldighet är föreskriven

i 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och gäller boktryckare,

forlaggare eller annan, som bär att taga befattning med skrifts

tryckning eller med tryckt skrifts utgivning. Härunder faller, såvitt ämbete

kan tinna, icke nu personal vid nyhetsbyrå, och då någon ändring icke

ar föreslagen i 3 kap. tryckfrihetsförordningen, vill det förefalla, som om

sadan personal icke bleve i förordningen ålagd skyldighet att ej uppenbara

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

19

meddelare till nyhetsbyrå, lika litet som denne finge sin anonymitetsrätt

omgärdad med straffskydd. Detta är emellertid en brist, som lärer böra avhjälpas.

En invändning av i huvudsak samma innehåll har framställts av Sveriges

advokatsamfund.

Den föreslagna lagtexten kritiseras av justitiekanslcrsämbetet. Enligt

ämbetets mening förefaller uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera

skrifter gemensamt organ» taget för sig tämligen dunkelt till innebörden

och leder icke tanken till förelag för nyhetsförmedling. Ämbetet framhåller,

att det icke anges, i vilket avseende jämförelse skall göras. Till närmare

övervägande må ifrågasättas att direkt utsäga, att fråga är om företag för

nyhetsförmedling; i så fall bleve det kanske mindre behövligt att tala om

ett »med redaktion jämförligt» organ. Möjligen kunde också övervägas att i

stället för orden »för flera skrifter gemensamt» organ använda ett »till flera

skrifter anknutet» företag för nyhetsförmedling eller något liknande. Syftel

därmed skulle vara att något tydligare låta komma till uttryck den av de

sakkunniga, såvitt ämbetet kunnat finna med rätta, angivna fordran för att

ett företag skall falla under lagen, att företaget skall ha fasta förbindelser

med ett antal tidningar. Kunde det i lagtexten vidare anges, att fråga vore

om ett företag, som hade till huvudsaklig uppgift att förmedla nyheter för

offentliggörande i tryckt skrift, vunnes ytterligare precisering.

Departementschefen

Reglerna om meddelelsefrihet och anonymitetsskydd avser att främja en

allsidig nyhetsförmedling till allmänheten och en fri kritikrätt. Trots vikten

av dessa intressen har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet icke

fått en sådan räckvidd, att varje meddelande som lämnas för offentliggörande

i tryckt skrift omfattas därav. Behovet av en begränsning till sådana

meddelelseled, som står den tryckta skriftens framställning nära, gör

sig nämligen med styrka gällande. I enlighet härmed har meddelelsefriheten

och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen begränsats till den tryckta

skriftens omedelbara källor. Ansvarsfrihet och anonymitetsskydd tillkommer

sålunda endast den, som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar

uppgifter och underrättelser till skriftens författare, utgivare eller redaktion,

om särskild sådan finnes. Härigenom kommer dock den av nyhetsbyråerna

utövade nyhetsanskaffningen att sakna tryckfrihetsrättsligt skydd.

Vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningen synes man ha ansett att den

praktiska betydelsen härav vore ringa. Under den diskussion av frågan som

därefter förekommit har emellertid hävdats, att meddelare skulle komma

i eu oförmånlig ställning, därest han lämnade sitt meddelade genom en nyhetsbyrå.

De fall, i vilken en sådan uppfattning kommit till synes, torde

närmast avse meddelanden från myndighet. Såsom jag redan framhållit i

ett interpellationssvar i andra kammaren den 26 november 1952 bör emel
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

lertid myndigheter och tjänstemän vara skyldiga att, då de lämnar uppgifter

såsom ett normalt led i sin tjänsteutövning, meddela dessa öppet och

opartiskt till alla nyhetsorgan som begärt upplysningar. I regel förekommer

det säkert icke heller, att en myndighet med förbigående av nyhetsbyråerna

lämnar uppgifter endast direkt till tidningsredaktioner. Det kan alltså råda

en viss tvekan om behovet av lagändring. Den uppkomna diskussionen

i ämnet synes dock ha gjort det önskvärt, att nyhetsbyråernas likställighet

med tidningsredaktioner i princip fastslås, och jag vill därför förorda, att

en lagändring göres.

De sakkunniga har föreslagit, att den eftersträvade likställigheten mellan

tidningsredaktion och nyhetsbyrå skall åstadkommas på så sätt, att den i 1

kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna personkretsen utvidgas

att omfatta med redaktion jämförligt, för flera skrifter gemensamt

organ. Under remissbehandlingen har tveksamhet yppats, huruvida meddelelsefriheten

och anonymitetsskyddet på denna väg kommer att i erforderlig utsträckning

omfatta meddelanden till nyhetsbyråer. Tanken synes vara, att

det i lagrummet angivna kravet på offentliggörande i tryckt skrift såsom

meddelarens syfte i alltför hög grad begränsar effekten av lagändringen med

hänsyn till att nyhetsbyråerna regelmässigt vidarebefordrar nyheten även till

andra än tidningar. Enligt min mening föreligger icke skäl att uppgiva eller

ändra det nuvarande kravet på ett bestämt syfte. Det kan icke i angivet

hänseende anses föreligga någon väsentlig skillnad mellan ett meddelande

till en nyhetsbyrå och ett meddelande till eu tidningsredaktion. Vid anmälan

av frågan om proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning

anförde jag (prop. nr 230 s. 109), att den principiella

friheten att lämna meddelanden, såvitt möjligt, måste erhålla en fast avgränsning,

särskilt med hänsyn till att stadgandet kan medföra alt meddelaren

blir fri från ansvar, som eljest kunnat förekomma. I första hand borde

härvid gälla, att stadgandet omfattar endast vad som meddelats i syfte att

det skall offentliggöras. Därvid framhöll jag, att det knappast förelåg någon

anledning befara att denna begränsning icke i rättstillämpningen skulle

kunna upprätthållas med nödig skärpa, och jag hänvisade till att de bevissvårigheter

som uppkom icke är av annan natur än sådana som föreligger

vid andra subjektiva omständigheter vilka är bestämmande för

straffbarheten, t. ex. gärningsmannens uppsåt.

Då alltså såväl av stadgandets lydelse som av det nu återgivna uttalandet

framgår, att stadgandets tillämplighet i väsentlig mån beror på om däri

angivet syfte föreligger, är det uppenbart att meddelaren i sådana fall då

han kan befara att meddelandet sprides på andra vägar än genom tryckt

skrift, kan åberopa sin frihet att lämna meddelanden för offentliggörande i

tryckt skrift endast om detta syfte kommit till uttryck. Är däremot omständigheterna

sådana att han måste anses ha medgivit spridning även på

annat sätt än genom tryckt skrift, kan han icke gå fri från ansvar genom

att åberopa tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Då klarhet föreligger

om syftet, torde en spridning som icke är behövlig för offentliggörandet i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

skriften föranleda straffbarhet för fortspridaren enligt vanliga regler. Vad

nu sagts gäller i lika mån meddelande till nyhetsbyrå och meddelande till

tidningsredaktion.

Från vissa remissinstansers sida har ifrågasatts, om icke upphävandet av

ansvaret för nyhetsbyråernas meddelare bör föranleda, att ett tryckfrihetsrättsligt

ansvar införes för nyhetsbyråns personal. Som motiv har åberopats,

att tidningsutgivaren under hänvisning till den allmänna vederhäftigheten

hos nyhetsbyråns material skulle kunna på subjektiva grunder gå fri

från ansvar, varigenom alltså varken meddelaren, nyhetsbyrån eller utgivaren

skulle kunna göras ansvarig för ett tryckfrihetsbrott. Den sålunda avsedda

situationen är icke av annat slag än den som föreligger då t. ex. i en

periodisk skrift publiceras en artikel av namngiven författare, på vilkens

uppgifter utgivaren med fog kunnat lita. I viss utsträckning har hithörande

spörsmål reglerats i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Det torde icke vara

anledning att i övrigt här ingå på den omfattande frågan om subjektiva

omständigheter som förutsättning för utgivaransvaret. Enligt min mening

är det icke nödvändigt att införa ett »utgivaransvar» för nyhetsbyråns material,

vilket skulle medföra betydande praktiska svårigheter och kräva

omfattande ändringar i tryckfrihetsförordningen.

I 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att om meddelande,

som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande i

tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och meddelandet innefattar ärekränkning

mot enskild person, om sådan ärekränkning skall gälla vad i lag är stadgat.

Under remissbehandlingen har viss tvekan yppats, hur detta stadgande

skall tolkas, då ett för enskild person ärekränkande meddelande genom förmedling

av en nyhetsbyrå lämnas till ett flertal tidningar, av vilka endast en

del låter meddelandet inflyta i tryckt skrift. För det fall att någon vid exempelvis

en presskonferens, där representanter för ett flertal tidningar är

närvarande, lämnar ett för enskild person ärerörigt meddelande och detta

allenast inflyter i några av tidningarna, innebär stadgandet, att ansvar åvilar

meddelaren, såvitt meddelandet riktat sig till tidningar, som vägrat införa

detsamma. Stadgandet bör uppenbarligen ha samma innebörd för den

händelse meddelandet under eljest lika omständigheter överbringats till tidningarna

genom förmedling av en nyhetsbyrå. Hur frågan bör bedömas i

vissa gränsfall, som kan tänkas uppkomma, får bero på rättstillämpningen.

Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt är det av utredningen föreslagna

uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ»

dunkelt till sin innebörd. Enligt min mening bör i stadgandet angivas att

det skall vara fråga om företag för förmedling av nyheter till periodiska

skrifter. Härigenom torde framgå att endast företag som har sådan nyhetsförmedling

till sin huvudsakliga uppgift omfattas av stadgandet. Det bör

vidare enligt vad de sakkunniga anfört vara fråga om ett fast inrättat företag.

Att såsom de sakkunniga föreslagit uttrycka detta genom kravet att

företaget skulle vara jämförligt med tidningsredaktion torde emellertid i det
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

ta sammanhang icke ge tillräcklig ledning. Det synes vara lämpligare att

fordra att verksamheten är yrkesmässig.

Vad härefter angår anonymitetsskydd för den, som lämnar ett meddelande

till en nyhetsbyrå för offentliggörande i tryckt skrift, stadgas i 3 kap. 1 §

andra stycket tryckfrihetsförordningen, att boktryckare, förläggare eller

annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller tryckt skrifts

utgivning, icke må mot författarens vilja uppenbara vem denne är, med

mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven. Jämlikt 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen

skall bestämmelserna i bland annat 1 § i samma kap. äga

motsvarande tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på

sätt i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen sägs, lämnat meddelande

för offentliggörande i tryckt skrift. Bestämmelsen i 3 kap. 1 §

andra stycket tryckfrihetsförordningen omfattar för närvarande icke blott

sådana personer, som sysslar med egentligt tryckningsarbete utan även

journalister och andra vid en tidning anställda personer, som har nyhetsanskaffningen

om hand. Däremot är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat,

nyhetsbyråernas personal icke nu att hänföra under stadgandet. Den

föreslagna ändringen i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

torde emellertid utan ändring jämväl i 3 kap. 1 § andra stycket i förordningen

få till följd att sistnämnda bestämmelse blir tillämplig jämväl i

fråga om nyhetsbyråernas personal.

Såsom de sakkunniga anfört, bör den nu gällande friheten att meddela

uppgifter för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, utsträckas

att omfatta jämväl det fall att uppgifterna för dylikt ändamål lämnats till

utländsk nyhetsbyrå. Det må särskilt framhållas, att denna meddelelsefrihet,

såsom framgår av 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, icke omfattar

uppgifter om förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets

säkerhet.

Enligt det nu anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Föredraganden hemställer, att detta förslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560S23

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.