Angående godkännande av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland rörande återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, m. m
1956-04-27 · 48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:180, Angående godkännande av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland rörande återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
1
Kr 180
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, m. m.; given Stockholms slott
den 27 april 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt
med överlämnande av texten på svenska och tyska språken till en den 22
mars 1956 avslutad överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets
område jämte viss till överenskommelsen hörande skriftväxling
vill Kungl. Maj :t härmed dels äska riksdagens godkännande av överenskommelsen
dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent
eller varumärke m. m. i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I samband med det andra världskriget har uppstått svårigheter att förvärva
och vidmakthålla industriella skyddsrättigheter. I förhållandet till
Tyskland har hithörande frågor komplicerats av de ingripanden som efter
kriget skett mot tysk egendom här i riket. Efter förhandlingar mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland har den 22 mars 1956 avslutats en
överenskommelse mellan de båda länderna rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets område. I propositionen äskas riksdagens
godkännande av överenskommelsen.
För genomförande här i landet av överenskommelsen kräves ny lagstiftning.
Förslag härtill frainlägges i propositionen.
1 liihang till riksdagens protokoll 1356. 1 samt. Nr ISO
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
Överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av
rättigheter på det industriella rättsskyddets
område
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland
hava i samband med den mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland träffade överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i
Sverige, och
föranledda av en önskan att återupptaga
och fördjupa förbindelserna på
det industriella rättsskyddets område,
enats om att sluta följande överenskommelse.
DEL I
Tyska skyddsrättigheter i Sverige
Artikel 1
(1) Tyska rättssubjekt tillhöriga patent,
vilka förvärvats i Sverige före den
1 januari 1947 och vilka under tiden
mellan den 1 januari 1945 och den 1
januari 1952 förfallit på grund av innehavarens
underlåtenhet att erlägga avgifter,
skola efter ansökan återupprättas,
därest den längsta författningsenliga
skyddstiden vid tiden för ansökans ingivande
icke utgått. Ansökan skall ingivas
till Patent- och registreringsverket
inom sex månader från dagen för ikraftträdandet
av denna överenskommelse.
I samband med ansökan skola till betalning
förfallna avgifter erläggas.
(2) Patentansökningar, vilka ingivits
i Sverige före den 1 januari 1947 av
tyska rättssubjekt och som under tiden
mellan den 1 januari 1945 och den 1
januari 1952 upphört att äga giltighet
på grund av underlåtenhet att fullgöra
författningsenliga åtgärder, skola efter
Abkommen zwischen dem Königreich
Schweden und der Bundesrepublik
Deutschland iiber die Wiederherstellung
gewerblicher
Schutzrechte
Das Königreich Schweden und die
Bundesrepublik Deutschland
Sind im Hinblick auf das zwischen
dem Königreich Schweden und der
Bundesrepublik Deutschland abgeschlossene
Abkommen iiber deutsche Vermögenswerte
in Schweden und
Von dem Wunsche geleitet, die Beziehungen
auf dem Gebiet des gewerblichen
Rechtsschutzes zu erneuern und
zu vertiefen,
Obereingekommen, das folgende Abkommen
zu schlieCen:
TEIL I
Deutsche Schutzrechte in Schweden
Artikel 1
(1) Patente deutscher Staatsangehöriger,
die vor dem 1. Januar 1947 in
Schweden erworben worden und infolge
Nichtzahlung der Gebiihren in
der Zeit zwischen dem 1. Januar 1945
und dem 1. Januar 1952 erloschen sind,
werden auf Antrag wiederhergestellt,
wenn im Zeitpunkt der Antragstellung
die gesetzliche Höchstdauer noch nicht
abgelaufen ist. Der Antrag ist innerhalb
von sechs Monaten, gerechnet vom Tage
des Inkrafttretens dieses Abkommens an,
beim Schwedischen Patentamt zu stellen.
Mit dem Antrag sind die fälligen
Gebiihren zu entrichten.
(2) Patentanmeldungen deutscher
Staatsangehöriger, die vor dem 1. Januar
1947 in Schweden eingereicht und
infolge Nichterfiillung gesetzlicher Erfordernisse
in der Zeit zwischen dem 1.
Januar 1945 und dem 1. Januar 1952
zuriickgewiesen worden sind, werden
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
3
ansökan återupptagas. Ansökan skall
ingivas till Patent- och registreringsverket
inom sex månader från dagen för
ikraftträdandet av denna överenskommelse.
I samband med ansökan skall
fullgöras vad tidigare skolat iakttagas
och förklaring avgivas, att sökanden
enligt § 20 andra stycket i den svenska
förordningen angående patent medgiver,
att ansökningshandlingarna skola hållas
tillgängliga hos Patent- och registreringsverket
innan ansökningen kungjorts
enligt § 7 i förordningen.
(3) Med patent, som avses under (1),
likställas sådana tyska rättssubjekt tillhöriga
patent, vilka beviljats efter den
1 januari 1947 på grund av en före
denna dag ingiven ansökan.
Artikel 2
(1) Rättsverkan av återupprättat patent
inträder icke gentemot tredje man,
som under tiden mellan avförandet av
patentet och den 6 februari 1956 i god
tro i Sverige utövat den patenterade
uppfinningen eller som under denna tid
vidtagit därför väsentliga åtgärder.
(2) Rättsverkan av patent, som beviljats
på grund av återupptagen ansökan,
inträder icke gentemot tredje man, som
efter det att ansökan upphört att äga
giltighet och intill den 6 februari 1956
i god tro i Sverige utövat den patenterade
uppfinningen eller under denna
tid vidtagit därför väsentliga åtgärder.
(3) Såsom väsentlig åtgärd, som avses
under (2), räknas även av tredje man
gjord patentansökan i Sverige, därest
denne är upphovsman till den patentansökta
uppfinningen. Denna bestämmelse
gäller även till förmån för den,
som inträtt i tredje mans ställe.
Artikel 3
(1) Skyddstiden för i Sverige före
den 1 januari 1947 registrerade, tyska
rättssubjekt tillhöriga varumärken, vii
-
auf Antrag wiederhergestellt. Der Antrag
ist innerhalb von sechs Monaten,
gerechnet vom Tage des Inkrafttretens
dieses Abkommens an, beim Schwedischen
Patentamt zu stellen. Mit dem
Antrag ist die versäumte Handlung
nachzuholen und die Erklärung abzugeben,
daB der Antragsteller gemäB
§ 20 Abs. 2 der schwedischen Verordnung
iiber Patente mit der Offenlegung
der Anmeldungsunterlagen beim Schwedischen
Patentamt vor der in § 7 der genannten
Verordnung vorgeschiebenen
Bekanntmachung der Anmeldung einverstanden
ist.
(3) Patenten im Sinne des Absatzes 1
werden gleichgestellt Patente deutscher
Staatsangehöriger, die nach dem 1.
Januar 1947 auf Grund einer vor diesem
Tage eingereichten Anmeldung erteilt
worden sind.
Artikel 2
(1) Die Wirkungen des wiederhergestellten
Patents treten nicht ein gegeniiber
Dritten, welche die patentierte
Erfindung in der Zeit zwischen dem Erlöschen
desselben und dem 6. Februar
1956 in gutem Glauben in Schweden
in Benutzung genommen oder in dieser
Zeit die erforderlichen Veranstaltungen
dazu getroffen haben.
(2) Die Wirkungen des Patents, das
auf eine wiederhergestellte Anmeldung
erteilt wird, treten nicht ein gegeniiber
Dritten, welche die patentierte Erfindung
in der Zeit zwischen der Zuriickweisung
der Anmeldung und dem 6.
Februar 1956 in gutem Glauben in
Schweden in Benutzung genommen oder
in dieser Zeit die erforderlichen Veranstaltungen
dazu getroffen haben.
(3) Als Veranstaltung im Sinne des
Absatzes 2 gilt auch die Hinterlegung
einer Patentanmeldung in Schweden
durch einen Dritten, wenn der Dritte
der Urheber der angemeldelen Erfindung
ist. Diese Bestimmung gilt auch zugunsfen
des Reclitsnachfolgers des Dritten.
Artikel 3
(1) Die Schutzdauer von vor dem 1.
Januar 1917 in Schweden eingetragenen
Warenzeichen deutscher Staatsangehö
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
ken tid utgått mellan den 1 januari 1945
och den 1 januari 1952, förlänges, därest
förnyelse av registreringen begäres hos
Patent- och registreringsverket inom
sex månader från dagen för ikraftträdandet
av denna överenskommelse. I
samband med ansökan skall fullgöras
vad tidigare skolat iakttagas och därvid
fogas bevis från Tyska patentverket i
Munchen, att varumärket är i sökandens
namn intaget i Tyska patentverkets
varumärkesregister. Legalisering av
detta bevis skall icke krävas. Förnyelsen
äger verkan från utgången av den ordinarie
skyddstiden.
(2) Har innehavaren av ett i Sverige
registrerat varumärke, vars ordinarie
skyddstid utgått inom den under (1) angivna
tidrymden, redan före ikraftträdandet
av denna överenskommelse sökt
eller erhållit ny registrering av varumärket,
gäller den nya registreringen
från utgången av den äldre registreringens
ordinarie skyddstid, såframt
innehavaren begär detta hos Patentoch
registreringsverket inom sex månader
från ikraftträdandet av denna överenskommelse.
(3) I Sverige före den 1 januari 1947
för tyskt rättssubjekt meddelad registrering
av varumärke, vilken registrering
under tiden mellan den 14 juli 1945 och
dagen för ikraftträdandet av denna
överenskommelse upphört att gälla och
vilket märke för närvarande är registrerat
i tredje mans namn, skall återupprättas,
därest tredje man medgiver detta
och för sådant fall tillika hemställer,
att det i hans namn registrerade varumärket
skall avföras. I övrigt skall vad
under (1) är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
riger, die in der Zeit zwischen dem 1.
Januar 1945 und dem 1. Januar 1952
abgelaufen ist, wird verlängert, sofern
die Erneuerung des Warenzeichens innerhalb
von sechs Monaten, gerechnet
vom Tage des Inkrafttretens dieses Abkommens
an, beim Schwedischen Patentamt
beantragt wird. Mit dem Antrag
ist die versäumte Handlung nachzuholen
und eine Bescheinigung des Deutschen
Patentamts in Munchen daruber beizubringen,
daB das Warenzeichen in
der Warenzeichenrolle des Deutschen
Patentamts auf den Namen des Antragstellers
eingetragen ist. Diese Bescheinigung
ist von jeder Legalisierung
befreit. Die Erneuerung wirkt auf den
Zeitpunkt des Ablaufs der ordentlichen
Schutzdauer zuriick.
(2) Hat der Inhaber eines inr schwedischen
Register eingetragenen Warenzeichens,
dessen ordentliche Schutzdauer
in dem in Absatz 1 genannten Zeitraum
ablief, schon vor dem Inkrafttreten
dieses Abkommens das Warenzeichen
neu angemeldet oder seine Neueintragung
bewirkt, so wirkt die Neueintragung
auf den Zeitpunkt des Ablaufs
der ordentlichen Schutzdauer zuriick,
sofern der Berechtigte dies vor Ablauf
einer Frist von sechs Monaten, gerechnet
vom Tage des Inkrafttretens dieses
Abkommens an, beim Schwedischen
Patentamt beantragt.
(3) Vor dem 1. Januar 1947 in Schweden
eingetragene Warenzeichen deutscher
Staatsangehöriger, die in der Zeit
zwischen dem 14. Juli 1945 und dem
Tage des Inkrafttretens dieses Abkommens
gelöscht worden und zur Zeit auf
den Namen eines Dritten eingetragen
sind, werden wiederhergestellt, wenn
der Dritte sich hiermit einverstanden
erklärt und die Löschung des auf seinen
Namen eingetragenen Warenzeichens för
den Fall der Wiederherstellung des
Warenzeichens beantragt. Im iibrigen
ist Absatz 1 entsprechend anzuwenden.
Artikel 4 Artikel 4
(1) Tredje man, som före den 6 (1) Dritte, för die vor dem 6. Februar
februari 1956 erhållit registrering i 1956 im schwedischen Register ein
Sverige av varumärke, som är identiskt Warenzeichen eingetragen worden ist,
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1056
5
eller förväxlingsbart med märke, vars
registrering återupprättats enligt artikel
3, äger fortsätta att använda varumärket
intill utgången av en frist av tolv
månader efter mottagandet av framställning
från innehavaren av den äldre
rättigheten, varigenom denne bestrider
märkets fortsatta användning. Sådan
framställning skall avgivas inom tolv
månader från det innehavaren av den
äldre rättigheten erhöll kännedom om
tredje mans registrering eller användande
av varumärket, dock senast den
31 december 1961.
(2) Oberoende av bestämmelserna under
(1) äger tredje man fortsätta att använda
varumärket även efter det han
erhållit framställning från innehavaren
av den äldre rättigheten, varigenom
denne bestrider märkets fortsatta användning,
såframt den förre vid tiden
för ansökan om registrering av varumärket
varken ägt eller bort äga kännedom
om det tyska rättssubjektets därmed
identiska eller förväxlingsbara
märke samt hans varumärke blivit inarbetat
i Sverige såsom i handeln gällande
varukännetecken. Varumärkena
må användas endast tillsammans med
tydligt synlig uppgift om varornas ursprung.
(3) En enligt artikel 3 återupprättad
varumärkesregistrering, tillhörig tyskt
rättssubjekt, kan icke göras gällande
gentemot förväxlingsbart varumärke,
vilket tidigare tillhört samma tyska
rättssubjekt och till vilket rätten förvärvats
av tredje man på grund av det
svenska likvidationsförfarandet. Äro varumärkena
helt och hållet eller till sina
väsentliga delar identiska, förbehåller
sig Konungariket Sverige att anse den
tredje man tillkommande varumärkesrättigheten
såsom den äldre rätten. Äro
varumärkena eljest förväxlingsbara, må
det med den återupprättade registreringen
avsedda märket användas endast
tillsammans med tydligt synlig uppgift
om varornas ursprung.
das mit einem nach Artikel 3 wiederhergestellten
Warenzeichen identisch
oder verwechslungsfähig ist, können die
Benutzung des Warenzeichens bis zum
Ablauf einer Frist von zwölf Monaten
nach Erhalt einer Erklärung des Inhabers
des älteren Rechts fortsetzen, mit
der dieser der weiteren Benutzung widerspricht.
Diese Erklärung ist his zum
Ablauf von zwölf Monaten, gerechnet
von dem Zeitpunkt an, zu dem der
Inhaber des älteren Rechts von der
Eintragung oder Benutzung des Warenzeichens
durch den Dritten Kenntnis
erlangt hat, spätestens jedoch bis zum
31. Dezember 1961 abzugeben.
(2) Abweichend von der in Absatz 1
getroffenen Regelung können Dritte die
Benutzung des Warenzeichens auch nach
Erhalt einer Erklärung des Inhabers des
älteren Rechts, mit der er der weiteren
Benutzung widerspricht, fortsetzen,
wenn sie im Zeitpunkt der Anmeldung
ihres Warenzeichens das mit diesern
identische oder verwechslungsfähige Warenzeichen
des deutschen Staatsangehörigen
weder gekannt haben noch hätten
kennen mussen und sich das för
sie eingetragene Warenzeichen in Schweden
im Verkehr als Kennzeichen ihrer
Waren durchgesetzt hat. Beide Warenzeichen
durfen nur mit einem deutlich
sichtharen Hinweis auf die Herkunft
der Waren benutzt werden.
(3) Ein nach Artikel 3 wiederhergestelltes
Warenzeichen eines deutschen
Staatsangehörigen kann nicht geltend
gemacht werden gegenuber einem verwechslungsfähigen
Warenzeichen desselben
deutschen Staatsangehörigen, das
ein Dritter auf Grund schwedischer
LiquidationsmaBnahmen erworben hat.
Sind die beiden Warenzeichen vollständig
oder in ihren wesentlichen Bestandteilen
identisch, so hehält sich
(las Königreich Schweden vor, (las Warenzeichen
des Dritten als (las ältere
Rcclit zu behandeln. Sind die beiden
Warenzeichen sonst verwechslungsfähig,
so darf das wiederhergestellte Zeichen
nur mit einem deutlich sichtharen Hinweis
auf die Herkunft der Waren benutzt
werden.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
Artikel 5
Beträffande patent, som avses i artikel
1 under (1) och (3), tages vid beräkning
av den frist, som föreskrives för
utövande av den patenterade uppfinningen,
icke hänsyn till tiden mellan den
1 januari 1945 och den 6 februari 1956.
Artikel 6
(1) De i artiklarna 1, 3 och 5 angivna
förmånerna beviljas utan att tilläggsavgifter
eller särskilda avgifter utkrävas
samt oavsett huruvida fullgörandet av
författningsenliga föreskrifter för beviljande,
fortbestånd eller förnyelse av
vederbörande rättighet underlåtits av
försummelse eller icke.
(2) Finner Patent- och registreringsverket
i fall, som avses i artiklarna 1
och 3, en till betalning förfallen avgift
icke helt erlagd eller att sökanden icke
i allo fullgjort sina författningsenliga
åligganden, skall en ytterligare frist av
högst tre månader medgivas honom.
DEL II
Svenska skyddsrättigheter i Tyskland
Artikel 7
(1) I Tyskland beviljade, svenska
rättssubjekt tillhöriga patent och varumärkesregistreringar,
vilka under tiden
från den 1 januari till den 1 juli 1945
på grund av innehavarens underlåtenhet
att erlägga avgifter upphört att gälla,
skola efter ansökan hos Tyska patentverket
återupprättas, därest vid tiden
för ansökans ingivande den längsta författningsenliga
skyddstiden icke utgått.
(2) I Tyskland av svenska rättssubjekt
ingivna patentansökningar, som under
tiden från den 1 januari till den 1 juli
1945 på grund av sökandens underlåtenhet
att fullgöra författningsenliga
åligganden upphört att äga giltighet,
skola efter ansökan hos Tyska patentverket
återupptagas.
Artikel 5
För Patente im Sinne des Artikels 1
Abs. 1 und 3 bleibt die Zeit zwischen
dem 1. Januar 1945 und dem 6. Februar
1956 bei der Berechnung der Frist, die
fiir die Ausfiihrung der patentierten
Erfindung vorgeschrieben ist, auCer
Betracht.
Artikel 6
(1) Die in den Artikeln 1, 3 und 5
vorgesehenen Vergiinstigungen werden
ohne Erhebung von Zuschlagsgebuhren
oder besonderen Gebiihren und unabhängig
davon gewährt, ob die Erfiillung
gesetzlicher Erfordernisse fur die Erlangung,
das Fortbestehen oder die
Erneuerung der betreffenden Bechte
schuldhaft oder unverschuldet unterblieben
ist.
(2) Erachtet das Schwedische Patentamt
in den Fällen der Artikel 1
und 3 eine fällige Gebiihr als nicht vollständig
entrichtet oder eine versäumte
Handlung als nicht vollständig nachgeholt,
so ist dem Antragsteller eine
Nachfrist von höchstens drei Monaten zu
setzen.
TEIL II
Schwedische Schutzrechte in Deutschland
Artikel 7
(1) In Deutschland erworbene Patente
und Warenzeichen schwedischer Staatsangehöriger,
die in der Zeit vom 1.
Januar bis 1. Juli 1945 infolge Nichtzahlung
der Gebiihren erloschen sind,
werden auf Antrag beim Deutschen
Patentamt wiederhergestellt, wenn im
Zeitpunkt der Antragstellung die gesetzliche
Höchstdauer noch nicht abgelaufen
ist.
(2) In Deutschland von schwedischen
Staatsangehörigen eingereichte Patentanmeldungen,
die wegen Nichterfiillung
gesetzlicher Erfordernisse in der Zeit
vom 1. Januar bis 1. Juli 1945 zuriickgewiesen
worden sind, werden auf Antrag
beim Deutschen Patentamt wiederhergestellt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
Artikel 8 Artikel 8
Efter ansökan skola de svenska rättssubjekt
återinsättas i sin tidigare rätt,
som
1. icke iakttagit den uti § 15 i »Erstes
Gesetz zur Änderung und Oberleitung
von Vorschriften auf dem Gebiet des
gewerblichen Rechtsschutzes» av den 8
juli 1949 föreskrivna fristen för att upprätthålla
patent eller varumärkesregistrering
i Förbundsrepubliken Tyskland;
2. icke iakttagit den i § 30 stycke 1
av nämnda lag föreskrivna fristen för
att upprätthålla patentansökan.
Artikel 9
På ansökningar enligt artiklarna 7 och
8 ävensom beträffande på grund därav
återupprättade patent och varumärkesregistreringar
samt återupptagna patentansökningar
äga de i artiklarna 1—6 av
denna överenskommelse meddelade bestämmelserna
motsvarande tillämpning.
DEL III
Slutbestämmelser
Artikel 10
De i denna överenskommelse medgivna
förmånerna kunna tagas i anspråk
av
1. fysiska personer, som äro tyskar
enligt Förbundsrepubliken Tysklands
grundlag artikel 116 stycke 1, och juridiska
personer, som äga bestånd på
grund av tysk rätt, under förutsättning
att de äga hemvist eller hava sitt säte i
Förbundsrepubliken Tyskland, Land
Berlin eller utom Tyskland i stat, som
äger representation i Förbundsrepubliken,
eller i annan stat, där Förbundsrepubliken
äger representation, eller ock
i stat, som efter överensstämmande förklaringar
av de fördragsslutande staterna
skall likställas med sådan stat;
2. fysiska personer, som äro svenska
medborgare, och juridiska personer, som
äga bestånd på grund av svensk rätt.
Auf Antrag werden schwedische
Staatsangehörige wieder in den vorigen
Stand eingesetzt, welche
1. die in § 15 des Ersten Gesetzes zur
Änderung und Oberleitung von Vorschriften
auf dem Gebiet des gewerblichen
Rechtsschutzes vom 8. Juli 1949
vorgesehene Frist zur Aufrechterhaltung
eines Patents oder eines Warenzeichens
in der Bundesrepublik Deutschland nicht
eingehalten haben;
2. die in § 30 Abs. 1 des Ersten Gesetzes
zur Änderung und Oberleitung
von Vorschriften auf dem Gebiet des
gewerblichen Rechtsschutzes vom 8. Juli
1949 vorgesehene Frist zur Aufrechterhaltung
einer Patentanmeldung nicht
eingehalten haben.
Artikel 9
Auf die Anträge nach Artikel 7 und
8 sowie auf die daraufhin wiederhergestellten
Patente, Warenzeichen und Patentanmeldungen
sind die Bestimmungen
der Artikel 1 bis 6 dieses Abkommens
entsprechend anzuwenden.
TEIL III
Schlussbestimmungen
Artikel 10
Die Vorteile dieses Abkommens können
in Anspruch nehmen:
1. Naturliche Personen, welche Deutsche
im Sinne des Artikels 116 Abs. 1 des
Grundgesetzes för die Bundesrepublik
Deutschland sind, und juristische Personen,
die nach deutschem Recht
bestehen, wenn sie ihren Wohnsitz oder
Sitz in der Bundesrepublik Deutschland
oder im Land Berlin oder auCerhalb
Deutschlands in einem Staat haben, der
in der Bundesrepublik Deutschland eine
Vertretung unterhält oder in dem eine
solche der Bundesrepublik Deutschland
besteht oder der nach ubereinstimmender
Erklärung der Vertragsstaaten einem
solchen Staat gleichgestellt wird.
2. Naturliche Personen, welche die
schwedische Staatsangehörigkeit besitzen,
und juristische Personen, die
nach schwedischem Recht bestehen.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
Artikel 11
Denna överenskommelse gäller även
Land Berlin, såvida icke Förbundsrepubliken
Tysklands regering inom tre
månader från ikraftträdandet av överenskommelsen
till Konungariket Sveriges
regering avgiver förklaring av motsatt
innehåll.
Artikel 12
(1) Denna överenskommelse skall ratificeras;
ratifikationsinstrumenten skola
utväxlas i Bonn så snart som möjligt
och samtidigt med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten
till överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige
och överenskommelsen rörande den tyska
Lastenausgleich.
(2) Överenskommelsen träder i kraft
en månad efter utväxling av ratifikationsinstrumenten.
Till bekräftelse härpå hava de för
detta ändamål vederbörligen befullmäktigade
ombuden undertecknat denna
överenskommelse.
Som skedde i Bonn den 22 mars 1956
i dubbla exemplar, på svenska och på
tyska språken, vilka båda texter äga
lika vitsord.
Artikel 11
Dieses Abkommen gilt auch för das
Land Berlin, sofern nicht die Regierung
der Bundesrepublik Deutschland der
Königlich Schwedischen Regierung innerhalb
von drei Monaten nach Inkrafttreten
dieses Abkommens eine gegenteilige
Erklärung abgibt.
Artikel 12
(1) Dieses Abkommen bedarf der
Ratifikation; die Ratifikationsurkunden
sollen sobald wie möglich in Bonn,
und zwar gleichzeitig mit den Ratifikationsurkunden
zum Abkommen uber
deutsche Vermögenswerte in Schweden
und zum Abkommen zum deutschen
Lastenausgleich ausgetauscht werden.
(2) Dieses Abkommen tritt einen Monat
nach dem Tage des Austausches der
Ratifikationsurkunden in Kraft.
Zu Urkund dessen haben die zu diesem
Zweck ordnungsmäGig bevollmächtigten
Vertreter dieses Abkommen mit
ihren Unterschriften versehen.
Geschehen zu Bonn am 22. März
1956 in zwei Urschriften, jede in schwedischer
und deutscher Sprache, wobei
jeder Wortlaut gleichermaGen verbindlich
ist.
För Konungariket Sverige:
För das Königreich Schweden:
R. Kumlin
Emil Sandström
För Förbundsrepubliken Tyskland:
För die Bundesrepublik Deutschland:
Berger
Féaux de la Croix
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
9
Bonn den 22 mars 1956.
Herr Ordförande,
I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, har jag äran avgiva
följande förklaring:
1. Licenser till tyska patent, varumärken eller andra föremål för immateriell
äganderätt meddelade av svenska förvaltare eller administratörer äga
icke bestånd;
2. Avgifter, som härröra från tyska författarrätter eller rätt till musikaliska
verk i Sverige och vilka förfallit till betalning efter den 31 december
1947, äro friställda;
3. Med undantag av de filmrättigheter, som tillkommit Universum Film
A. G., hava inga andra tyska författarrätter i Sverige likviderats.
Intet hinder möter mot publicering av denna förklaring.
Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.
Emil Sandström
(Översättning)
Bonn den 22 mars 1956.
Herr Ordförande,
Jag bekräftar mottagandet av Eder skrivelse av denna dag, vars svenska
text har följande innehåll:
»I anslutning till den överenskommelse, som denna dag
av denna förklaring.»
Jag har äran meddela Eder, att Förbundsrepubliken Tysklands regering
har tagit kännedom om förestående förklaring.
Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.
Dr. Féaux de la Croix
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
Förslag
till
Lag
om återställande i vissa fall av rätt till patent eller varumärke m. m.
i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland
Härigenom förordnas som följer.
Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt m. m.
1 §•
Har ansökning om patent, som före den 1 januari 1947 gjorts av tysk
medborgare, förklarats förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit
laga kraft i anledning av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen
angående patent föreskrives i fråga om talan mot patentmyndighetens beslut:
eller
har antingen ansökningen avförts enligt 5 § andra stycket eller 6 § andra
stycket förordningen angående patent och i lagrummet stadgad tid för återupplivning
gått till ända eller ock ansökningen avförts jämlikt 7 § fjärde
stycket samma förordning;
då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat
iakttagas utgått efter den 31 december 1944 men före den 1 januari
1952, få ansökningen återupptagen genom att ansöka därom samt tillika
fullgöra vad för ärendets fullföljande erfordrats och, där ansökningen icke
tidigare kungjorts enligt 7 § förordningen angående patent, lämna medgivande
att ansökningshandlingarna hos patentmyndigheten hållas tillgängliga
för en var jämlikt 20 § andra stycket samma förordning.
2 §.
Har patent, som beviljats på grund av ansökning gjord före den 1 januari
1947 och som innehades av tysk medborgare, efter den 31 december 1944
men före den 1 januari 1952 förfallit på grund av uraktlåtenhet att erlägga
årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen angående patent, äge den
förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare få patentet återupprättat
genom att ansöka därom och tillika inkomma med förut ej guldna avgifter
som jämlikt sagda paragraf tidigare skolat erläggas. Vad sålunda
stadgas äge tillämpning endast qm den ursprungliga giltighetstiden för patentet
icke gått till ända, när ansökan om återupprättande gjordes.
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
Återupprättas patent, skall jämväl av tysk medborgare innehaft tilläggspatent
till detsamma återupprättas, om den förutvarande innehavaren av
tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare ansöker härom.
3 §•
Har skydd för varumärke, som registrerats före den 1 januari 1947 och
som innehades av tysk medborgare, efter den 31 december 1944 men före
den 1 januari 1952 upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda
tid förnya registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken och har
märkesrätten ej överförts på annan med stöd av lagen om kontroll å viss
utländsk egendom in. in., äge den förutvarande varumärkeshavaren eller
hans rättsinnehavare få registreringen återupprättad genom att ansöka om
dess förnyelse och tillika fullgöra vad härför tidigare skolat iakttagas.
Har skydd för varumärke, som registrerats före den 1 januari 1947 och
som innehades av tysk medborgare, efter den 13 juli 1945 men före ikraftträdandet
av denna lag upphört och är märket nu registrerat för någon,
till vilken märkesrätten överförts med stöd av lagen om kontroll å viss utländsk
egendom in. m., skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tilllämpning,
såframt innehavaren av den nu gällande registreringen det medgiver
och tillika hemställer, att hans märke avföres ur varumärkesregistret.
Där någon, som enligt första stycket äger få registrering av varumärke
återupprättad, före ikraftträdandet av denna lag sökt eller erhållit ny registrering
av varumärket, skall på innehavarens ansökan den nya registreringen
erhålla samma giltighet som om den äldre registreringen återupprättats.
Härom skall i tillämpliga delar gälla vad om återupprättande av registrering
är stadgat.
Ansökan, som avses i denna paragraf, skall åtföljas av bevis, att varumärket
är registrerat för sökanden i Förbundsrepubliken Tyskland.
4 §.
Ansökan enligt 1—3 §§ skall hava inkommit till patent- eller registreringsmyndigheten
inom sex månader från ikraftträdandet av denna lag.
Avgifter, som skola erläggas i samband med återupptagande av ansökning
och återupprättande av skyddsrätt, utgå utan förhöjning, som är stadgad
i 7 § tredje stycket och It § fjärde stycket förordningen angående
patent eller 9 § tredje stycket lagen om skydd för varumärken.
Finner myndigheten vid prövning av ansökan något vara underlätet av
vad i denna lag föreskrives, skall sökanden underrättas härom och föreläggas
att inom tre månader fullgöra det som brister.
5 §•
Patent- eller registreringsmyndigheten skall i vederbörligt register göra
anteckning om återupprättande av skyddsrätt samt införa kungörelse därom
i allmänna tidningarna och, i fråga om varumärke, i den i 6 § lagen om
skydd för varumärken avsedda regislreringstidningen. Sådan kungörelse i
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
allmänna tidningarna skall jämväl införas vid återupptagande av patentansökning,
om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen angående patent
kungjorts, att ansökningen blivit slutligt behandlad utan att leda till
patent.
Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande
av patentansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola
enligt 1—3 §§ erlagda avgifter återbetalas,
Rättsverkan av återupprättande m. m.
6 §.
Återupprättas patent eller skydd för varumärke, skall i fråga om skyddstiden
och skyldigheten att utöver vad i 2, och 3 §§ avses erlägga avgifter så
anses, som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om
varumärke förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången
av föregående registreringsperiod. Återupptagen patentansökning skall anses
gjord å den ursprungliga ansökningstiden.
Patentår, för vilket avgift icke enligt 2 § behöver erläggas, när åtgärd för
återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid.
7 §.
Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga tilliämpning
å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört eller patentansökning
förklarats förfallen, avslagits eller avförts men innan skyddet
återupprättats eller ansökningen återupptagits.
8 §•
Patent, som återupprättats eller meddelats på grund av återupptagen patentansökning,
vare ej gällande mot någon som, efter det patentet förfallit
eller ansökningen upphört att äga giltighet men före den 6 februari 1956, i
god tro varit i utövning av den patenterade uppfinningen inom riket eller
för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder.
Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller gällande mot någon som under ovan angivna tid här i riket sökt
patent å samma uppfinning, såframt han självständigt är upphovsman till
densamma eller är sådan upphovsmans rättsinnehavare.
9 §■
Vid bedömande av talan, som anhängiggöres enligt 15 § förordningen angående
patent och avser patent vilket återupprättats enligt denna lag, skall
tiden från den 1 januari 1945 till den 6 februari 1956 icke medräknas i den
tid av tre år som i nämnda paragraf sägs.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
10 §.
Rätt till varumärke, vars registrering återupprättats enligt 3 §, vare ej
gällande mot någon som före den 6 februari 1956 erhållit registrering här i
riket av varumärke, vilket helt överensstämmer eller lätt kan förväxlas därmed,
såframt han vid ansökningen om registrering varken ägt eller bort äga
kännedom om det märke, som återupprättats, och varumärket tillika blivit
för hans räkning här inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken.
Där på grund av vad nu sagts förväxlingsbara varumärken må användas av
flera för varor av samma eller liknande slag, må det ske endast tillsammans
med tydligt synlig uppgift om varornas ursprung vid äventyr, om det
underlåtes, av påföljd som stadgas i 12 och 13 §§ lagen om skydd för varumärken.
Har i annat fall än i första stycket sägs någon före den 6 februari 1956
erhållit registrering här i riket av varumärke, som helt överensstämmer eller
lätt kan förväxlas med märke, vars registrering återupprättats, äge han
begagna varumärket under tolv månader från det han av den återupprättade
registreringens innehavare anmodats att upphöra därmed. Anmodan
som nu sagts skall hava avgivits inom tolv månader från det den återupprättade
registreringens innehavare erhöll kännedom om det överensstämmande
eller förväxlingsbara varumärkets registrering eller begagnande, dock
senast den 31 december 1961; vare eljest utan verkan.
11 §•
Har registrering återupprättats enligt 3 § och avser den varumärke, som
i väsentliga delar överensstämmer med varumärke, vilket tidigare tillkommit
den återupprättade registreringens innehavare men med stöd av lagen
om kontroll å viss utländsk egendom in. m. överförts på annan, skall registreringen
av det sålunda förvärvade varumärket i förhållande till den
återupprättade registreringen anses medföra bättre rätt till märket.
Kunna varumärken, utan att förete sådan överensstämmelse som i första
stycket sägs, ändock lätt förväxlas, vare rätten till det märke, vars registrering
återupprättats, likväl icke gällande mot innehavaren av det andra varumärket.
Där förväxlingsbara varumärken på grund av vad nu sagts må användas
av flera för varor av samma eller liknande slag, må det varumärke,
vars registrering återupprättats, användas endast tillsammans med tydligt
synlig uppgift om varornas ursprung vid äventyr, om det underlåtes, av påföljd
som stadgas i 12 och 13 §§ lagen om skydd för varumärken.
Slutbestämmelser
12 §.
Förmån enligt 1—3 §§ tillkommer tyska medborgare ävensom, i den omfattning
Konungen bestämmer, personer av tysk härkomst, som icke äro
tyska medborgare.
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
Vad i denna lag sägs om tysk medborgare skall även gälla tysk juridisk
person.
13 §.
Konungen äger uppställa sådana begränsningar och villkor för åtnjutande
av förmån enligt denna lag, som finnas påkallade, samt i övrigt meddela
de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av lagen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 april 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om Sveriges godkännande
av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område.
Föredraganden anför följande.
Den 22 mars 1956 slöts mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland
— i det följande kallad Västtyskland — en överenskommelse rörande återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, varjämte
i samtidigt utväxlade skrivelser mellan de båda ländernas befullmäktigade
ombud behandlades vissa i samband härmed stående spörsmål, överenskommelsen
och skrivelserna överensstämmer med förslag som blev resultatet
av överläggningar i Bonn och Stockholm under februari och mars 1956 mellan
svenska och tyska delegationer. Samtidigt härmed träffades överenskommelser
rörande tyska tillgångar i Sverige samt rörande den tyska Lastenausgleich.
De båda sistnämnda överenskommelserna förelägges riksdagen
för godkännande på föredragning av ministern för utrikes ärendena.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om Sveriges godkännande
av överenskommelsen rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område samt om viss i samband härmed påkallad
lagstiftning.
Tidigare bestämmelser om återställande av rättigheter m. m.
på det industriella rättsskyddets område
Med industriellt rättsskydd avses i huvudsak skyddet av uppfinningar
(patent), varumärken samt industriella mönster och modeller. Då lagstift
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
ningen angående mönster och modeller endast medgiver ett relativt kortvarigt
skydd, har vid de nu förda förhandlingarna frågan om återställande av
mönster- och modellskydd icke haft någon aktualitet. Med hänsyn härtill
beröres i det följande endast spörsmål om patent- och varumärkesskydd.
Under och efter det andra världskriget har svårigheter uppkommit för sökande
och innehavare av rättigheter på det industriella rättsskyddets område
att iakttaga stadgade frister och övriga formaliteter. För att möjliggöra
lättnader i de svårigheter, som efter krigets utbrott uppkom i fråga
om förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd, tillkom lagen den 1
november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid
krig eller krigsfara m. m. För lagens tillämpning förutsattes särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t, därvid för förordnande gentemot främmande stat
fordrades att ömsesidighet förelåg eller att likvärdiga förmåner bereddes
svenska medborgare i samma stat. Lagens giltighetstid utgick den 30 juni
1947.
Ett stort antal förordnanden om tillämpning av vissa bestämmelser i 1940
års lag utfärdades, bl. a. i förhållande till Tyska riket jämte Böhmen-Mähren
(kungörelse 1941: 897). I denna kungörelse —• liksom i allmänhet i de
med stöd av lagen utfärdade kungörelserna — var förmånerna på olika sätt
begränsade. Flertalet med stöd av 1940 års lag utfärdade kungörelser upphörde
att gälla den 30 juni 1947, men den i förhållande till Tyskland utfärdade
gällde blott till och med den 30 juni 1945. För åtnjutande av förmån
enligt nämnda kungörelse har därför fordrats, att ansökan därom inkommit
senast sistnämnda dag.
1940 års nu angivna lag ersattes av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om
återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m.
som alltjämt är gällande. 1947 års lag tillkom väsentligen för att Sverige
skulle kunna biträda en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, vilka rättigheter berörts av det
andra världskriget (Sveriges överenskommelser med främmande makter
1947:25). överenskommelsen avser ej blott patent- utan även mönsterskydds-
och varumärkesrätten. Vidare stadgar överenskommelsen en fristförlängning,
som är betydligt mer vittgående än vad som förut medgivits i
Sverige. 1947 års lag innehåller bestämmelser i samtliga nu berörda ämnen.
För lagens tillämpning i förhållande till medborgare i främmande stat fordras
särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. Sådant förordnande har meddelats
i förhållande till dels det trettiotal länder, som biträtt Neuchåtelöverenskommelsen
och dels ett par utanför överenskommelsen stående länder, nämligen
Amerikas Förenta Stater och Canada.
Genom 1947 års lag och de nu nämnda tillämpningskungörelserna torde
i stort sett ha meddelats de bestämmelser, som på grund av det andra världskriget
och dess efterverkningar kan anses erforderliga gentemot alla till
den internationella Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten
(den s. k. Parisunionen) anslutna länder, med vilka Sverige har för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
17
bindelser av någon betydelse på det industriella rättsskyddets område. Det
nu sagda gäller dock ej Japan eller Tyskland, vilka länder på grund av
läget vid tiden för Neuchåtelöverenskommelsen icke bereddes möjlighet att
ansluta sig till denna.
Japanska rättigheter och ansökningar på det industriella rättsskyddets
område har varit underkastade vissa inskränkningar enligt lagen den 29 juni
1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. in. — jag återkommer
i det följande till denna lagstiftning — samt den med stöd av denna
lag utfärdade kungörelsen den 17 augusti 1945 (nr 607) om skingringsförbud
å japansk egendom in. in. Enligt förklaring av flyktkapitalbyrån har
emellertid något ingripande jämlikt 1945 års kontrollagstiftning mot japanskägda
industriella skyddsrätter i Sverige faktiskt ej förekommit.
För att åstadkomma en reglering angående skyddet av rättigheter på hithörande
område träffades den 31 mars 1954 en överenskommelse mellan
Sverige och Japan (Sveriges överenskommelser med främmande makter
1954: 18); och i anslutning till denna tillkom lagen den 18 juni 1954 (nr 488)
om återställande av rätt till patent, mönster eller varumärke m. in. i förhållande
till Japan, vilken enligt en särskild kungörelse (nr 531) trädde i kraft
den 16 juli 1954. Den svensk-japanska överenskommelsen företer i sina huvuddrag
en ganska nära överensstämmelse med Neuchåtelöverenskommelsen,
om än tidsfristerna är andra och även i övrigt vissa avvikelser föreligger.
överenskommelsen upptar regler om samma slag av förmåner som
Neuchåtelöverenskommelsen, nämligen förlängning av prioritetstid, återupptagande
av ansökning, återupprättande av skyddsrätt och lättnad i utövningstvånget.
1954 års lag överensstämmer också huvudsakligen med förutnämnda
1947 års lag, men i motsats till den sistnämnda, som har mer
generell fullmaktskaraktär, är den förstnämnda lagen begränsad till vad
som erfordras på grund av överenskommelsen; den gäller alltså blott i förhållande
till Japan.
Nuvarande läge i förhållande till Västtyskland på det
industriella rättsskyddets område
Tyskland, som sedan länge tillhört Parisunionen, var under förkrigstiden
och än mer under det andra världskriget det främmande land med vilket
Sverige hade de livligaste förbindelserna på del industriella rättsskyddets
område. Sålunda var de från Tyskland härrörande patent- och varumärkesansökningarna
regelmässigt avsevärt fler än från något annat land. Härutinnan
inträdde en radikal förändring vid tiden för det tyska sammanbrottet
1945.
För att först beröra läget i Tyskland upphörde vid tiden för sammanbrottet
det tyska patentverket i Berlin på det hela taget att fungera. Under flera
år härefter saknades i stort sett varje möjlighet att i Tyskland ingiva patent-
och varumärkesansökningar eller vidtaga åtgärder för att skydda re2
ltihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. XrlSO
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
dan förvärvade rättigheter. Från och med 1948 har emellertid det industriella
rättsskyddet så småningom åter börjat byggas upp.
I Västtyskland inrättades genom lag den 5 juli 1948 provisoriska anmälningsmyndigheter
i Darmstadt och Berlin. Dessa kunde dock blott mottaga
och diarieföra inkommande ansökningar men icke underkasta dem någon
saklig behandling eller bevilja patent eller registrering. Ett nytt västtyskt
patentverk, med sedvanliga befogenheter i nämnda avseende, har emellertid
den 1 oktober 1949 inrättats och fått sitt säte i Miinchen; det nya verket
har en underavdelning i Västberlin. De tidigare provisoriska anmälningsmyndigheterna
har i samband härmed nedlagts och dit inkomna ansökningar
överförts till det nya patentverket. Detta patentverk skall även kunna
fullfölja behandlingen av ansökningar som den 8 maj 1945 var anhängiga
vid det gamla tyska patentverket i Berlin, såvida sökanden framställt yrkande
härom hos det nya patentverket senast den 30 september 1950. Inom
samma tid har rättsinnehavaren kunnat begära, att patent eller varumärkesregistrering,
som beviljats i det gamla Tyskland och var i kraft den 8
maj 1945, får fortsatt giltighet i Västtyskland och antecknas hos det nya
patentverket.
De nu angivna reglerna, som främst bygger på bestämmelser i västtyska
lagar av 1949 (s. k. uberleitungsgesetze) gäller i stort sett även för utlänningar,
om de tillhör land som medger tyskar skydd på det industriella
rättsskyddets område. Detta krav har ansetts uppfyllt gentemot Sverige, och
svenskar har därför kunnat inge ansökningar till de provisoriska anmälningsmyndigheterna
och det nya patentverket, därvid i senare fallet framställning
kunnat göras om vidmakthållande av äldre ansökningar och
skyddsrätter.
Den hittills angivna västtyska lagstiftningen innehåller emellertid icke
någon reglering av frågan om förlängning av prioritetstid eller om återställande
av ansökningar och rättigheter som gått förlorade före den 8 maj
1945. I bland annat dessa avseenden har vittgående förmåner stipulerats
genom en lag den 20 oktober 1949, men denna lag, som utfärdats av den
allierade höga kommissionen i Västtyskland, har endast gjorts tillämplig
gentemot länder som befunnit sig i krig med Tyskland.
Vad härefter angår tyskars rättsställning i Sverige på det industriella
rättsskyddets område erinras om att tidigare i 1940 års lag medgivna förmåner
i förhållande till Tyskland upphörde med utgången av juni 1945.
Även efter denna tidpunkt var det emellertid möjligt för tyska medborgare
och företag att i Sverige söka patent- och varumärkesskydd. På grund av de
i Tyskland rådande förhållandena kunde dock denna möjlighet endast i
ringa omfattning utnyttjas under de första efterkrigsåren. Antalet tyska patentansökningar,
som under krigsåret 1944 var avsevärt högre än förkrigstidens
medeltal, avtog sålunda kraftigt under 1945 och var försvinnande litet
under 1946 och 1947. Från 1948 har antalet patentansökningar åter börjat
öka och det har numera nått upp till förkrigstidens siffror. Utvecklingen
har, såsom framgår av följande uppställning, varit tämligen likartad i fråga
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
19
om varumärkesansökningarna. Tillgänglig statistik möjliggör ej att i fråga
om efterkrigstiden lämna sifferuppgifter om uppdelningen på västtyska och
östtyska ansökningar, men de förra har till antalet varit helt dominerande.
översikt rörande tyskägda patent- och varumärkesrätter i Sverige
År
Gjorda
patent-
ansök-
ningar
1 kraft
varande
patent
Avförda
patent1
Gjorda
varumär-
kesansök-
ningar
I kraft
varande
varumär- kesregist- reringar2
Avförda
varumärkes
registre-
ringar2
1944 ........
3184
7 765
307
195
50
45........
778
7 525
921
72
50
46 ........
6
3 196
4 367
0
300
47 ........
1
2 995
225
6
3 5003
3u0
48 ........
49
2 773
271
17
600
49 ........
504
1 987
885
142
400
50 ........
1 051
1 224
801
221
201
51 ........
1 807
972
348
518
200
1 Häri ingår även patent som avförts på grund av att den sjuttonåriga patenttiden utgått.
2 Sifferuppgifterna endast ungefärliga.
3 Endast för detta år finnes sifferuppgift tillgänglig.
I Sverige genomfördes kort efter det andra världskrigets slut en särskild
lagstiftning i syfte att vinna tillsyn över viss utländsk egendom här i landet
samt skapa möjlighet att förvalta och eventuellt sälja densamma. Denna lagstiftning,
som tillkom i anslutning till förhandlingar mellan vårt land och
de allierade nationerna, omfattar bland annat den redan nämnda lagen om
kontroll å viss utländsk egendom in. m. och tar i första hand sikte på tysk
egendom. Genom en mellan Sverige å ena samt Amerikas förenta stater,
Frankrike samt Storbritannien och Nordirland å andra sidan i Washington
1946 träffad överenskommelse rörande de tyska tillgångarna i Sverige (Sveriges
överenskommelser med främmande makter 1946: 16) åtog sig vårt
land att likvidera dessa tillgångar genom att överföra dem på icke-tyska
händer. Likvidationen skedde på grundval av nämnda lagstiftning.
Med stöd av kontrollagen meddelades genom kungörelse den 29 juni
1945 (nr 526) skingringsförbud å tysk egendom här i riket. I fråga om patent-
och varumärkesrätter innebar skingringsförbudet först och främst förbud
för vederbörande innehavare att överlåta dylika rättigheter eller att upplåta
licens till dem. Enligt kungörelsen äger flyktkapitalbyrån att medgiva
undantag från skingringsförbudet, och byrån har i anslutning härtill utfärdat
särskilda kungörelser om undantag från detta. Enligt flyktkapitalbyråns
kungörelse den 5 maj 1947 (nr 170) har sålunda alla patent- och
varumärkesansökningar, som gjorts efter den 31 december 1946, ansetts
fritagna från skingringsförbudet.
De skingringsförbud underkastade tyskägda rättigheterna och ansökningarna
uppgick från början till ett högst betydande antal — åtskilliga tusen
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
patent och patentansökningar, flera tusen registrerade varumärken samt
några hundratal varumärkesansökningar. Numera har dock patenten och
patentansökningarna till största delen upphört att gälla eller övergått på
andra händer, medan å andra sidan ett tämligen stort antal tyskägda varumärkesregistreringar
alltjämt består.
Tyskägda patent och patentansökningar har till avsevärt antal belagts med
kvarstad. Flertalet sådana patent och patentansökningar tillhörde tyska storföretag
med dotterbolag här i landet och utbjöds till salu och såldes i samband
med försäljningen av respektive bolag. För att möjliggöra försäljning
även av patent, som avförts på grund av innehavarens underlåtenhet
att erlägga årsavgift, utfärdades den 30 januari 1948 särskild kungörelse
(nr 37) om tillämpning i förhållande till Tyskland av förutnämnda lag den
20 juni 1947. Genom kungörelsen sattes dock i detta fall endast lagens bestämmelser
om återupprättande av patent i kraft, och återupprättandet
skedde i praktiken endast i sådana fall då flyktkapitalbyrån tog initiativ
därtill eller tillstyrkte framställningen. Åtgärd för återupprättande skulle
vidtagas senast den 30 juni 1948. Återupprättande i enlighet med lagens
bestämmelser har skett endast i ett fåtal fall.
Vid försäljning av patent och patentansökningar — samt även av registrerade
varumärken — har köparen som regel avkrävts en försäkran, att
han ej ämnade försälja av honom förvärvad egendom till någon som representerade
tyska intressen. Försäljningen av tyskägda patent‘och patentansökningar
kan sägas vara i stort sett slutförd omkring 1950.
Endast en mindre del av de skingringsförbudet underkastade patenten och
patentansökningarna har dock på nu angivet sätt blivit sålda. De återstående
har i allmänhet upphört att gälla, patenten på grund av innehavarens
underlåtenhet att erlägga årsavgift och patentansökningarna emedan sökanden
underlåtit att inom utsatt tid besvara patentverkets förelägganden
e. d. i ärendena. I viss utsträckning kvarstår emellertid alltjämt patent i
tyska händer, ehuru de är underkastade skingringsförbud. Något större antal
torde det dock icke röra sig om. Däremot torde praktiskt taget icke längre
finnas under behandling någon före 1947 gjord och alltjämt i tyskt innehav
varande patentansökning.
Även tyskägda registrerade varumärken har i viss omfattning belagts med
kvarstad och överförts i icke-tyska händer. Som regel har dylik överföring
skett endast i speciella fall då särskilda omständigheter förelegat, i första
hand i samband med försäljning av svenska dotterföretag. Försäljningsåtgärderna
gentemot tyskägda varumärkesregistreringar har endast berört en
ringa del av hela antalet sådana registreringar. De återstående har till betydande
del avförts på grund av innehavarens underlåtenhet att inom stadgad
tid söka förnyelse av registreringarna. Varumärkesansökningar underkastade
skingringsförbud har numera slutbehandlats, i allmänhet utan att leda
till registrering.
Ett antal patent- och varumärkesrätter under skingringsförbud är alltså
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
21
alltjämt kvar i tyska händer. Så länge skingringsförbud består, kan de
tyska innehavarna, såsom framgår av det sagda, icke utan flyktkapitalbyråns
medgivande disponera över rättigheterna genom överlåtelse eller licensupplåtelse
eller på därmed jämförligt sätt. I vissa fall har dock byrån efter
framställning från vederbörande rättsinnehavare beviljat undantag från
skingringsförbudet.
Sedan under senare hälften av 1949 den nämnda västtyska lagstiftningen
på det industriella rättsskyddets område kommit till stånd samt det västtyska
patentverket upprättats, framfördes snart från olika håll förslag om
en särskild överenskommelse på området mellan Sverige och Västtyskland.
Vid de förhandlingar som i anledning härav kom till stånd befanns, att förutsättningar
för en överenskommelse förelåg endast beträffande frågan om
förlängning av prioritetstid. Från svensk sida uppställdes vid förhandlingarna
som villkor, att överenskommelsen icke skulle gälla, där en prövning
av behöriga svenska myndigheter visade att dess tillämpning skulle stå i
strid med den svenska kontrollagen, på grund av denna lagstiftning vidtagna
åtgärder samt Washingtonöverenskommelsen. Detta förbehåll godtogs
från tysk sida. Förhandlingarna ledde till överenskommelse den 2 februari
1951 mellan Sverige och Västtyskland angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område (Sveriges överenskommelser
med främmande makter 1951:7). Enligt överenskommelsen skulle prioritetstid,
som jämlikt de vanliga reglerna i Pariskonventionen icke gått till
ända den 1 januari 1945 eller som börjat löpa först efter denna dag och gått
till ända före den 1 juli 1951, i vartdera landet till förmån för dem som
tillhör det andra landet förlängas till och med den 31 december 1951. Detta
innebar att möjlighet till prioritetsförlängning öppnades, om den prioritetsgrundande
ansökningen inlämnats den 1 januari 1944 eller senare, såvitt
gällde patent, och den 1 juli 1944 eller senare, såvitt gällde varumärke.
Att man valt att låta det vara avgörande om den ordinära prioritetstiden
utgått den 1 januari 1945 eller ej sammanhänger med att först vid nyåret
1945 svårigheterna att söka patent vid det då ännu existerande patentverket i
Berlin blev särskilt utpräglade. Det förutnämnda svenska förbehållet, som
kom till uttryck i en i samband med överenskommelsens undertecknande
verkställd skriftväxling, förklarades vara avsett att tillämpas blott på sådana
fall då en tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari
1947. Det tillädes att i sådana fall icke kunde medgivas förlängning av prioritetstiden
vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökning
inkommit eller kunde inkomma.
För genomförande här i landet av den överenskomna förlängningen av
prioritetstid tillkom lagen den 18 maj 1951 (nr 251) om förlängning i vissa
fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.
Då det ansågs tänkbart att vårt land under det närmaste året kunde
komina att träffa överenskommelse om förlängd prioritetstid med något
eller några andra länder, utformades lagen på sådant sätt att den kunde bli
tillämplig även i dylika fall. Tillämpningskungörelse utfärdades den 20
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
juli 1951 (in* 596). Möjligheten att erhålla prioritetsförlängning i enlighet
med kungörelsens bestämmelser har i fråga om patentansökningar kommit
till användning i ganska stor omfattning.
Den nu träffade överenskommelsen
Såsom förut nämnts har redan tidigt från olika håll framförts förslag om
eu särskild överenskommelse mellan Sverige och Västtyskland på det industriella
rättsskyddets område. Flera länder vilka vidtagit åtgärder gentemot
tyskägda patent och varumärken har numera träffat överenskommelse
med Västtyskland om en slutlig reglering av därmed sammanhängande frågor.
Patent- och registreringsverket upptog frågan i en den 18 november 1949
dagtecknad, till handelsdepartementet överlämnad promemoria, i vilken
föreslogs att man i första hand borde söka uppnå sådana förmåner för Sverige
som de allierade länderna erhållit enligt den i det föregående omnämnda
tyska lagen den 20 oktober 1949. Sveriges industriförbund hemställde i
skrivelse den 17 februari 1950, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upptagande
av förhandlingar för ernående av en överenskommelse med Västtyskland,
främst om förlängning av prioritetstid. Redan hösten 1949 hade
från västtyskt håll gjorts en underhandsförfrågan om upptagande av förberedande
och informella förhandlingar. Dylika förhandlingar ägde även
rum i Stockholm i juni 1950 och det befanns härvid, såsom redan omnämnts,
att förutsättningar för en överenskommelse förelåg endast beträffande
frågan om förlängning av prioritetstid. I början av 1953 ägde förhandlingar
rum i Stockholm angående de tyska tillgångarna i Sverige och
därvid behandlades även frågor rörande tyskägda rättigheter på det industriella
rättsskyddets område i Sverige. Något slutligt resultat uppnåddes
icke vid förhandlingarna men det beslöts att vissa utredningsarbeten skulle
utföras och underhandsförhandlingar föras i fortsättningen. Frågan om de
tyska tillgångarna i Sverige, häri inbegripet de tyskägda rättigheterna på
det industriella rättsskyddets område, återupptogs genom överläggningar i
Bonn och Stockholm under februari och mars 1956.
Vid förhandlingarna utarbetades och nåddes enighet om textförslag till
dels en överenskommelse rörande tyska tillgångar i Sverige jämte tillhörande
signaturprotokoll, dels en överenskommelse rörande den tyska Lastenausgleich,
dels ock en överenskommelse rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets område jämte tillhörande skriftväxling angående
licens-, författar- och filmrättigheter. De tre överenskommelserna
undertecknades i Bonn den 22 mars 1956. Överenskommelserna skall ratificeras
och det förutsättes, att ratifikationsinstrumenten till de tre avtalen
skall utväxlas samtidigt.
Överenskommelsen rörande den tyska Lastenausgleich saknar i förevarande
sammanhang intresse och skall här icke vidare behandlas.
Överenskommelsen rörande tyska tillgångar i Sverige innehåller däremot
Knngl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
23
flera bestämmelser som är av grundläggande betydelse för frågan om återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område. En kortfattad
redogörelse skall därför lämnas rörande dessa bestämmelser.
I artikel 1 av överenskommelsen stadgas i första stycket, att tyska tillgångar
i Sverige icke längre skall i likvidationssyfte kvarstadbeläggas eller
avyttras. Andra stycket i artikeln innehåller den viktiga bestämmelsen, att
den för genomförandet av de svenska likvidationsåtgärderna utfärdade kungörelsen
om skingringsförbud å tysk egendom upphäves, varigenom tyska
tillgångar, inbegripet rättigheter på det industriella rättsskyddets område,
vilka icke försålts, friställes. Undantag härifrån i visst fall möj liggöres på
grund av bestämmelse i det till överenskommelsen hörande signaturprotokollet.
Innehavare av dylika rättigheter kommer alltså att kunna fritt disponera
över dessa genom överlåtelse eller licensupplåtelse eller på därmed jämförligt
sätt. Artikel 2 innehåller den föreskriften att, därest tyska tillgångar
avyttrats på villkor att tillgångarna icke får överlåtas på tyskt rättssubjekt,
detta villkor sättes ur kraft. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
har vid avyttring av patent, patentansökning och registrerat varumärke regelmässigt
dylikt villkor uppställts.
Första stycket uti artikel 3 innehåller grundläggande bestämmelser för de
industriella skyddsrätterna och lyder sålunda:
Rättigheter på det industriella rättsskyddets område i Sverige, som före
den 1 januari 1947 förvärvats eller varom ansökan gjorts av tyska fysiska
och juridiska personer, och som efter den 1 januari 1945 förfallit eller eljest
upphört att äga giltighet på grund av underlåtenhet att fullgöra författningsenliga
åtgärder, skola i största möjliga utsträckning återställas till de
tyska rättsinnehavarna. Närmare bestämmelser härom fastställas i en särskild
överenskommelse mellan de fördragsslutande staterna.
Den nu återgivna bestämmelsen avser rättigheter som icke varit föremål
för försäljning enligt det svenska likvidationsförfarandet. Dylika rättigheter
skall i största möjliga utsträckning återställas till de tyska rättsinnehavarna.
Närmare bestämmelser härom återfinnes i överenskommelsen rörande
återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område. För de
fall där avyttring skett såsom led i vidtagna likvidationsåtgärder gäller bestämmelserna
i andra stycket av artikel 3. Detta lyder sålunda:
I den mån tyska rättigheter på det industriella rättsskyddets område på
grund av svenska likvidationsåtgärder övergått på andra innehavare eller
inskränkts till förmån för andra, överlåtes åt parterna att träffa uppgörelse.
Kommer en uppgörelse mellan parterna icke till stånd, kan på önskan av
en av parterna envar av de fördragsslutande staterna hos den andra fördragsslutande
staten hemställa om sammanträde med en blandad regeringskommission,
som då skall utses. Regeringskommissionen skall ha till uppgift
att vara parterna behjälplig att åstadkomma en uppgörelse i godo.
Avsikten med slutregleringen av frågan om den tyska egendomen i Sverige
har icke varit att försåld egendom skulle återföras till den ursprunglige
tyske ägaren. Tvärtom bär man utgått från att vad som är försålt på
grund av svenska likvidationsåtgärder skall förbliva i den nye ägarens hand.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
Önskar emellertid den nye och den gamle ägaren träffa överenskommelse
om återgång av viss försåld egendom, underlättas en dylik överenskommelse
genom stadgandet i nyssnämnda artikel 2, varigenom den uppställda klausulen
rörande förbud mot återförsäljning sättes ur kraft. Andra stycket i
artikel 3 ger dessutom en specialbestämmelse om möjligheten att träffa ett
återgångsavtal rörande rättigheter på det industriella rättsskyddets område.
Ett dylikt avtal kan endast grunda sig på en frivillig överenskommelse mellan
parterna. Bestämmelsen om en blandad regeringskommission, vilken
tillkom efter förslag från tysk sida, innebär att en sådan kommission skall
kunna tillsättas för att vara parterna behjälplig med att åstadkomma en
uppgörelse i godo. Den får alltså icke utöva tvång eller press av något slag
på parterna eller endera av dem för att åstadkomma ett avtal.
Det bör framhållas, att de nu angivna bestämmelserna i andra stycket av
artikel 3 endast avser sådana fall där tyskägd rättighet avyttrats genom separat
överlåtelse (s. k. Leerubertragung) och alltså ej då så skett i samband
med överlåtelse av företag e. d.
Överenskommelsen rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område utgör ett led i det större avtalskomplexet och är att
bedöma med utgångspunkt härifrån.
Redan vid ett förberedande stadium av de under innevarande år förda
förhandlingarna hade under hand överläggningar ägt rum mellan representanter
för den svenska sakkunnigdelegationen och företrädare för det svenska
näringslivet. Det framkom härvid att man inom näringslivet i stort sett
intog en förstående hållning inför grundprinciperna i avtalsförslaget. Vissa
önskemål uttalades dock angående detaljutformningen av överenskommelsen,
och vid de fortsatta svensk-tyska förhandlingarna har dessa i stor utsträckning
kunnat vinna beaktande.
Överenskommelsen rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område omfattar såsom redan berörts icke — ett undantagsfall
finnes dock upptaget i artikel 3 (3) — sådana rättigheter vilka på
grund av svenska likvidationsåtgärder övergått i icke-tysk ägo. Dylika rättigheter
kan återställas till den ursprunglige innehavaren eller dennes rättsinnehavare
endast i fall där den tyske och svenske intressenten avtalar härom.
Vidare är att märka att överenskommelsen gäller endast i förhållande
till Västtyskland.
Överenskommelsen innehåller bestämmelser om återupprättande av patent
och varumärkesregistrering, om återupptagande av patentansökning
samt om lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget. I motsats till Neuchåtelöverenskommelsen
och överenskommelsen med Japan saknar den alltså
bestämmelser om förlängning av prioritetstid samt om återupptagande
av ansökning om registrering av varumärke.
Att bestämmelser om förlängning av prioritetstid icke upptagits i överenskommelsen
sammanhänger därmed, att denna fråga redan är reglerad
genom den tidigare omnämnda överenskommelsen den 2 februari 1951. Det
har ej heller under förhandlingarna varit tal om att medgiva några ytter
-
Kungi. Maj. ts proposition nr 180 år 1956 25
ligare förmåner på detta område. Denna fråga får alltså anses vara slutreglerad.
Från tysk sida förelåg förslag om återupptagande av varumärkesansökningar.
Förslaget mötte emellertid kritik från svensk sida, där man befarade
att ett återupptagande skulle medföra särskilda svårigheter av såväl
rättslig som administrativ art, och tyskarna återtog med anledning härav
förslaget.
överenskommelsen är uppdelad i tre delar. Del I behandlar tyska skyddsrättigheter
i Sverige och omfattar artiklarna 1—6, del II handlar om svenska
skyddsrättigheter i Tyskland och innesluter artiklarna 7—9, medan del
III innehåller slutbestämmelser samt omfattar artiklarna 10—12.
Dell. Artikel 1 innnehåller under (1) förutsättningarna för återupprättande
av patent och under (2) villkoren för återupptagande av patentansökning.
Återupprättande av patent och återupptagande av patentansökning
innebär ett återställande av skyddsrätten respektive ansökningen i dess
tidigare skick. Skyddstid för återupprättat patent skall alltså räknas från
den ursprungliga ansökningsdagen, och en återupptagen ansökning skall
likaledes anses gjord å den ursprungliga ansökningsdagen. Bestämmelsen
att patentet skall vara förvärvat och ansökningen ingiven i Sverige före den
1 januari 1947 sammanhänger med att patentansökningar som gjorts efter
denna tidpunkt varit fritagna från skingringsförbudet. Under (3) ges en
kompletterande bestämmelse av innehåll att med patent som avses under
(1) likställes sådana tyska rättssubjekt tillhöriga patent vilka beviljats efter
den 1 januari 1947 på grund av en före denna dag ingiven ansökan. De övriga
båda i artikeln uppställda tidpunkterna — den 1 januari 1945 och den
1 januari 1952 — är valda i anslutning till överenskommelsen rörande prioritetsförlängning.
Återupprättande av patent är möjligt endast i fall då patentet förfallit
på grund av innehavarens underlåtenhet att erlägga årsavgift. Patent som
avförts ur patentregistret på begäran av patentinnehavaren eller av flyktkapitalbyrån
förordnad syssloman eller med anledning av att domstol förklarat
detsamma ogiltigt kan alltså icke återupprättas.
Enligt 11 § förordningen den 16 maj 1884 ang. patent skall med visst
undantag för varje patentår erläggas en årsavgift, som utgår enligt viss stigande
skala. I samband med ansökan om återupprättande av patent skall
erläggas samtliga de årsavgifter som förfallit till betalning den dag då ansökningen
inkom till patentmyndigheten. Återupprättas patent, skall nämligen
även i fråga om skyldighet att erlägga årsavgifter så anses som hade
skyddsrätten varit gällande utan avbrott. Sådan förhöjd årsavgift, varom
stadgas i 11 § fjärde stycket patentförordningen, åligger det dock icke sökanden
alt erlägga. Detta framgår av föreskriften i artikel 6 (1). En dylik
föreskrift ingår däremot ej i Neuchåtelöverenskommelsen eller överenskommelsen
med Japan. Förhöjning av årsavgiften utgår enligt svensk rätt alltid
i fall då denna eriagts först efter utgången av den ordinarie tidsfristen,
och detta gäller oberoende av om dröjsmålet med betalningen berott på för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
summelse eller ej. Från tysk sida hävdades under överläggningarna att
underlåtenheten att erlägga årsavgift i flertalet fall hade sin grund i den
svenska kontrollagstiftningen. De tyska patenthavarna kunde knappast ha
något intresse av att lägga ut pengar för att vidmakthålla patent som när
som helst kunde bli beslagtagna och avyttrade. Då underlåtenheten att erlägga
årsavgifter följaktligen i första hand berodde på svenska åtgärder,
vore det obilligt, menade man, att nu fordra att årsavgifter skulle utgå
med förhöjt belopp. Det framhölls även att enligt ett den 19 juli 1952 mellan
Västtyskland och Schweiz träffat avtal om återställande av industriella
skyddsrätter blott vanlig årsavgift skall erläggas och detta allenast för de
två senaste av de mellanliggande patentåren.
Vid de berörda förhandlingarna med företrädare för näringslivet framgick,
att man på detta håll icke syntes tillmäta frågan om tilläggsavgifter
större betydelse. Med hänsyn härtill ansåg sig den svenska delegationen
kunna godtaga det tyska förslaget att förhöjda årsavgifter icke skulle uttagas.
Återupptagande av patentansökning kan ske endast då ansökningen upphört
att äga giltighet på grund av sökandens underlåtenhet att fullgöra
författningsenliga åtgärder. Har patentansökning förklarats förfallen eller
avslagits, skall i överensstämmelse med föreskrifterna i 8 § första stycket
patentförordningen samtidigt med ansökan om återupptagande ingivas besvärsskrift
och besvärsavgift. I de fall där patentansökning avförts enligt
5 § andra stycket eller 6 § andra stycket av förordningen åligger det sökande
att vid ansökan om återupptagande foga yttrande i patentansökningsärcndet
samt återupplivningsavgift. Har slutligen patentansökning avförts
jämlikt 7 § fjärde stycket sagda förordning, skall ansökan om återupptagande
åtföljas av den i 7 § tredje stycket föreskrivna utfärdningsavgiften.
Denna avgift skall — liksom fallet är med årsavgift — alltid utgå endast
med grundbeloppet och icke med förhöjt belopp.
Föreskrit ten om att ansökan rörande återupptagande av patentansökning
skall innehålla förklaring att sökanden medgiver att ansökningshandlingarna
i enlighet med bestämmelsen i 20 § andra stycket patentförordningen
skall hos patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var, innan patentansökningen
kungjorts enligt 7 § samma förordning, återfanns icke i det ursprungliga
tyska förslaget. Neuchåtelöverenskommelsen och Japanavtalet
innehåller ej heller bestämmelse av liknande slag. Vid underhandsförhandlingarna
med representanter för svenskt näringsliv förordades emellertid,
att en förpublicering borde krävas i fråga om patentansökningar vilka begärdes
återupprättade. Fn publicering av patentansökningshandlingarna enligt
nyssberörda lagrum skulle medföra vissa fördelar för de svenska intressenterna.
Dessa skulle därigenom beredas tillfälle att förhållandevis tidigt
få kännedom om den uppfinning varå patent kunde komma att meddelas.
Vid de fortsatta förhandlingarna med de tyska delegerade framställdes
från svensk sida förslag av nu angiven innebörd, och den tyska delegationen
hade icke något att invända mot detta.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr t SO år 7,956
Då återupprättande av patent och återupptagande av patentansökning innebär
att skyddsrälten respektive ansökningen återställes i sitt äldre rättsliga
läge, kan rättighet av hithörande slag, som tillkommit under tiden
mellan det patentet eller patenlansökningen upphört att gälla och återupprättande
eller återupptagande skett, genom ifrågavarande åtgärder bli försatt
i ett försämrat läge. Detsamma kan komma att gälla beträffande dem
som under mellantiden utnyttjat den uppfinning varom är fråga. För
sistnämnda fall beredes godtroende tredje man enligt artikel 2 rätt att fortsätta
att utnyttja uppfinningen. Denna regel överensstämmer delvis med
Neuchåtel- och Japanöverenskommelserna (artikel 6 (1) respektive artikel
4). Även det tysk-schweiziska avtalet innehåller bestämmelser om en dylik
rätt, men denna är i vissa avseenden mera begränsad. Att.den i artikel 2
angivna dagen, den 6 februari 1956, valts beror på ajj: förhandlingarna i
Bonn då tog sin början. ■> ^alh
Under
(3) i artikel 2 ges en kompletterande regel om vad. som i visst fall
skall räknas såsom väsentlig åtgärd för utövning av uppfinning.
Artikel 3 innehåller bestämmelser om återupprättande, av skydd för registrerat
varumärke. Ett dylikt återupprättande innebär att skyddsrätten
återställes i samma läge som det vilket gällde vid den tidpunkt då den förutvarande
skyddstiden gick till ända. De under (1) angivna fristerna är desamma
som återfinnes i artikel 1. Förutsättningen för återupprättande är
att registreringen upphört att gälla, emedan förnyelse ej sökts inom tid som
föreskrives i 9 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken. Begäran
om återupprättande skall ha form av ansökan om registreringens förnyelse.
Vid denna skall fogas förnyelseavgift, där förnyelsen skall avse en tioårsperiod,
eller förnyelseavgifter, där förnyelsen skall avse mer än en dylik period.
Förnyelseavgift skall utgå allenast med det lägre belopp varom stadgas
i 9 § andra stycket varumärkeslagen. Den förhöjda avgift varom stadgas
i paragrafens tredje stycke behöver alltså sökanden icke erlägga (artikel
6 (1)). Vid förnyelseansökan skall finnas fogat bevis från patentverket i
Miinchen afl varumärket är i sökandens namn intaget i det tyska varumärkesregistret.
Dylikt s. k. hemlandsbevis erfordras numera som regel icke
vid av tysk Fysisk eller juridisk person gjord ansökan om varumärkesregistrering
eller förnyelse av dylik (kungörelse 1954:606). Det har emellertid
ansetts vara av betydelse alt vid återupprättande av skydd för varumärkesrätt
äga tillgång till dylikt bevis.
Stadgandet i artikel 3 (2) utgör en specialbestämmelse, avsedd att komplettera
föreskrifterna under (1). Delvis liknande stadgande finnes i Japanöverenskommelsen
(artikel 5 tredje stycket) samt i överenskommelsen mellan
Västtyskland och Schweiz. Beträffande storleken av den avgift som
sökande i förevarande fall har att erlägga gäller vad redan sagts om förnyelseavgift
i samband med behandlingen av stadgandet i artikel 3 (1).
I artikel 3 (2) är del fråga om en ny registrering av ett varumärke, vilken
registrering trätt i stället för en ursprunglig, förfallen registrering som
gällt samma märke. Denna nya registrering kan under vissa betingelser
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
givas retroaktiv verkan från utgången av skyddstiden för den ursprungliga
registreringen.
För att klargöra artikel 3 (3) är det erforderligt att redogöra för tillvägagångssättet
vid likvidationen av tyskägda varumärken. Enligt 8 § varumärkeslagen
må rätten till registrerat varumärke ej överlåtas annorledes än tillsammans
med den rörelse för vilken det begagnas. Denna bestämmelse gjorde
det omöjligt att överföra en bestående varumärkesregistrering till någon
som genom flyktkapitalbyråns medverkan förvärvat rätten till märket utan
samband med den rörelse vartill det hört. Vid nu åsyftade överlåtelser fick
i stället en nyregistrering av det överlåtna märket företagas för förvärvarens
räkning och den ursprungliga registreringen därefter avföras ur varumärkesregistret.
Enligt artikel 3 (3) kan en tidigare registrering av märke som tvångsförsålts
återupprättas, därest de berörda enskilda parterna kan träffa överenskommelse
om återförvärv av rättigheten. För att återupprättande skall kunna
ske fordras att den nuvarande registreringshavaren lämnar medgivande och
dessutom begär att hans registrering avföres ur varumärkesregistret.
Stadgandet i artikel 3 (3) är såtillvida av särskilt intresse, som det i motsats
till övriga bestämmelser i överenskommelsen avser återställande av rättighet
som avyttrats på grund av det svenska likvidationsförfarandet. Trots
att det här sålunda är fråga om en tidigare tyskägd varumärkesrätt som
upphört att gälla på grund av därom gjord framställning — i undantagsfall
kan rätten dock ha förfallit på grund av utebliven förnyelse — har det av
hillighetshänsyn ansetts riktigt att möjliggöra ett återupprättande, därest
parterna träffat överenskommelse om återgång av förvärvet. Därest icke den
nu ifrågavarande bestämmelsen funnes utan allenast det allmänna stadgandet
i artikel 3 (2) i huvudavtalet, skulle den återförvärvade varumärkesrätten
komma att få giltighet icke från den ursprungliga registreringen utan
allenast från den dag efter parternas överenskommelse, då märket kan bli
nyregistrerat. Innehavaren av återförvärvad tysk varumärkesrätt skulle alltså
komma i ett betydligt sämre rättsläge än innehavaren av en icke försåld
tysk varumärkesrätt, som upphört att gälla på grund av utebliven förnyelse.
Att i bestämmelsen såsom frist uppställts den 14 juli 1945 beror därpå att
det var denna dag som kontrollagen och tillämpningskungörelsen rörande
Tyskland utkom. Först härefter var ett likvidationsförfarande med tyskägd
egendom möjligt i Sverige.
Återupprättande av skyddet för registrerat varumärke medför, såsom
framhållits, den rättsverkan att skyddsrätten återställes i samma läge som
det vilket gällde vid den tidpunkt då den ursprungliga skyddstiden gick till
ända. Risk kan härigenom uppkomma för att en under mellantiden vunnen
registrering blir utsatt för ogiltighetstalan eller att den som börjat använda
visst varumärke kan nödgas upphöra härmed. På patenträttens område
finns sedan länge bestämmelser om s. k. föranvändarrätt (16 § patentförordningen).
Likartade stadganden fanns även, såsom framgår av vad förut
sagts, intagna i Neuchåtel- och Japanöverenskommelserna och återfinnes
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
också i artikel 2 av nu ifrågavarande överenskommelse. Däremot har några
motsvarande bestämmelser angående varumärken icke funnits i någon av
de tidigare överenskommelserna liksom ej heller i avtalet mellan Västtyskland
och Schweiz. Vid förhandlingarna under innevarande år i Bonn och
Stockholm ansågs från svensk sida önskvärt att få till stånd ett tredjemansskydd
gentemot återupprättad varumärkesrätt och även vid underhandsförhandlingarna
med representanter för svenskt näringsliv uttalades önskemål
i denna riktning. Vid de fortsatta överläggningarna mellan de svenska och
tyska delegerade tillmötesgicks de svenska kraven på ett dylikt skydd i viss
omfattning. Bestämmelserna om detta tredjemansskydd finns upptagna i artikel
4. Under (1) stadgas sålunda att tredje man är berättigad att under
viss övergångsperiod använda varumärke för vilket han erhållit registrering
efter det att äldre tyskägd registrering, som avsåg samma eller förväxlingsbart
märke, upphört att gälla men innan sistnämnda registrering blivit återupprättad.
Övergångsperioden är bestämd till tolv månader efter mottagandet
av framställning från innehavaren av den äldre rättigheten, varigenom
denne bestrider märkets fortsatta användning. Framställning, varom nu är
fråga, skall avgivas inom tolv månader från det innehavaren av den äldre
rättigheten erhöll kännedom om tredje mans registrering eller användande
av varumärket, dock senast den 31 december 1961. Därest dylik framställning
icke göres eller avgives för sent, äger innehavaren av det nyregistrerade
varumärket även i fortsättningen använda märket. Det bör framhållas,
att tredje mans rätt att använda sitt varumärke i nu avsedda fall gäller oberoende
av om god tro förelegat vid märkets registrering eller icke.
I artikel 4 (2) finnes ytterligare bestämmelser till förmån för tredje man.
Här stadgas sålunda rätt för godtroende tredje man att fortsätta med användande
av varumärke, för vilket han före den 6 februari 1956 förvärvat
registrering, även efter utgången av den under (1) stadgade tiden från uppmaning
från innehavare av äldre tyskägt återupprättat varumärke. Huvudvillkoret
för ett fortsatt användande är, att det mellankommande varumärket
är inarbetat i Sverige såsom i handeln gällande varukännetecken. Bestämmelser
angående inarbetade varukännetecken finnes redan i svensk
rätt, nämligen i 4 § 6) varumärkeslagen och 9 § lagen den 29 maj 1931
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Sistnämnda stadgande möjiggör
för innehavaren av ett inarbetat varumärke att under vissa betingel.
< er ingripa mot den som i utövning av näringsverksamhet använder varumärke,
vilket lätt kan förväxlas med det inarbetade.
Det är klart att, därest på marknaden saluföres samma eller likartade
produkter försedda med identiska eller inbördes lätt förväxlingsbara varumärken,
den köpande allmänheten får svårt att avgöra i vilket fall det rör
sig om en svensk eller om en tysk vara. Det stadgas därför i artikel 4 (2),
att varumärkena må användas endast tillsammans med tydligt synlig uppgift
om varornas ursprung.
Artikel 4 innehåller under (3) vissa särbestämmelser om tredjemansskydd.
Dessa är uppställda till förmån för innehavare av försåld, ursprung
-
30
Kungl. Maj. ts proposition nr ISO år 1956
ligen tyskinnehavd varumärkesrätt. När det gäller personer eller företag,
som i vederbörlig ordning genom svensk myndighets medverkan förvärvat
rättighet av nu ifrågavarande slag, har det varit särskilt angeläget att kringgärda
förvärvet med säkerhetsgarantier, så att skyddsrätlen icke kan komina
att äventyras genom återupprättat skydd för tidigare registrerat varumärke.
Det är icke ovanligt att ett och samma företag låter inregistrera flera
märken, vilka sasom huvudbeståndsdel innehåller ett och samma motiv eller
ord. Ett varumärke kan exempelvis bestå av ett ord i vanlig tryckstil, ett
annat av samma ord utfört i säregen stil och ett tredje slutligen av ordet i
törening med visst figurmotiv. Varianter av ett och samma huvudmärke
förekommer även i form av s. k. defensivmärken. Vederbörande låter då
registrera flera varumärken, som är bildade med utgångspunkt från hans
huvudmärke, för att därigenom bygga ut skyddsområdet kring detta. Huvudmärket
är t. ex. Rio och defensivmärken Rhio, Rios, Ria, Reo, Rito och
Brio. Sådana defensivmärken är icke avsedda att användas, utan de registreras
uteslutande i preventivt syfte.
Det kan tänkas, att en svensk företagare köpt rätten till allenast ett av
de varumärken som ingår i ett komplex av nu angivet slag, t. ex. Riomärket.
Han kan ha ansett det vara onödigt eller alltför kostsamt att köpa samtliga
i serien ingående märken eller han kan ha saknat kännedom om de övriga
registreringarna. Därest återstående i serien ingående registreringar i vanlig
ordning förfallit på grund av utebliven förnyelse, föreligger möjlighet
för återupprättande av skyddet för dessa varumärken i enlighet med artikel
3 i överenskommelsen. Därest ett dylikt återupprättande kommer till stånd
beträffande vissa av dessa märken, uppkommer frågan huru det rättsliga
läget mellan å ena sidan de försålda och å andra sidan de återupprättade
rättigheterna skall bedömas.
Genom att överlåtelsetransaktionen i samband med likvidationen måst ske
i form av en nyregistrering tillkom åtminstone formellt sett en ny rätt, som
i förhållande till den ursprungliga registreringen kan betraktas som en yngre
rätt, trots att avsikten egentligen var att den nya registreringens företrädesrätt
skulle vara densamma som den äldre, samtidigt avförda registreringens.
Hithörande frågor behandlas i artikel 4 (3). Här beröres det fall
att visst eller vissa till en gemensam grupp hörande varumärken avyttrats
och nyregistrerats för köparens räkning under det att övriga till gruppen
hörande märken nu blir återupprättade. Därest en ny registrering även materiellt
är att anse såsom yngre rätt i förhållande till den återupprättade,
skulle fall kunna uppkomma där innehavaren av den återupprättade registreringen
kunde förbjuda innehavaren av det avyttrade märket att vidare använda
detta. Något dylikt har från svensk sida givetvis icke kunnat godtagas.
Den grundläggande bestämmelsen i artikel 4 (3) innebär, att innehavare
av ett återupprättat, tidigare registrerat varumärke aldrig på grund
därav kan göra någon rätt gällande gentemot innehavare av varumärkesi
egistrering som tillkommit på grund av det svenska likvidationsförfaran
-
Kurtgl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
31
det. I övrigt har emellertid skyddet för tredje man i förevarande fall utformats
olika alltefter den grad av likhet som föreligger mellan det förvärvade
och det återupprättade varumärket. I artikel 4 (3) stadgas sålunda i andra
punkten att, därest märkena är helt och hållet eller till sina väsentliga delar
identiska, man från svensk sida förbehåller sig att anse den avyttrade rätten
såsom den äldre, d. v. s. såsom bättre rätt. Detta innebär att innehavaren
av den förvärvade varumärkesrätten icke behöver tolerera användandet
av det återupprättade varumärket utan äger möjlighet att påtala detta såsom
varumärkesintrång samt föra talan om den återupprättade registreringens
upphävande. Att man i hithörande fall ej valt vägen att vägra ett
återupprättande beror därpå, att i så fall varje ansökning om återupprättande
av skjjdd för registrerat varumärke skulle nödvändiggöra en omfattande
undersökning i varumärkesregistret angående förekomsten av eventuella
liknande registrerade varumärken. Behandlingen av dylika ansökningar
skulle härigenom bli både tidsödande och kostsam. Vilken innebörd som
skall läggas i uttrycket »till sina väsentliga delar identiska» är att bedöma
från fall till fall med utgångspunkt från varumärkesrättsliga grundsatser.
Är det däremot fråga om varumärken, som utan att vara helt och hållet
eller till sina väsentliga delar identiska likväl är att anse såsom inbördes
förväxlingsbara, t. ex. märkena Rio och Rito, är tredjemansskyddet icke lika
omfattande. Detta framgår av tredje punkten i artikel 4 (3). Även i en dylik
situation är den förvärvade varumärkesrätten oangripbar av innehavaren
av den äldre, återupprättade varumärkesregistreringen. Å andra sidan är det
icke klart att förvärvaren såsom innehavare av den formellt yngre rätten
har någon befogenhet att ingripa mot det återupprättade märket. Oberoende
av hur parternas företräde rättsligt är att bedöma, stadgas i den förevarande
bestämmelsen ett minimiskydd för förvärvaren av innebörd att det återupprättade
varumärket, då det användes vid sidan av det sålda märket, må begagnas
endast tillsammans med tydligt synlig uppgift om varornas ursprung.
Det må slutligen i förevarande sammanhang framhållas att bestämmelserna
i artikel 4 blir av betydelse endast i sådana fall där de varumärken
om vilka är fråga är avsedda för varor av samma eller liknande slag. I annat
fall föreligger nämligen överhuvudtaget icke varumärkesrättsligt sett
någon kollision.
Artikel 5 innehåller stadgande om lättnad i utövningstvånget för återupprättat
patent (15 § patentförordningen). Tiden den 1 januari 1945—den 6
februari 1956 får ej räknas med då det gäller att fastställa, om patenthavares
underlåtenhet att utöva uppfinning skall medföra att tvångslicens beviljas.
Liknande, ehuru mer vittgående bestämmelser fanns upptagna i Neuchåtel-
och Japanöverenskommelserna (artikel 5 respektive 6).
Innehållet i artikel 6 har redan delvis berörts. I artikeln lämnas under (1)
den grundläggande bestämmelsen, att förmånerna rörande återupptagande
och återupprättande skall gälla vare sig rättsägaren gjort sig skyldig till någon
försummelse eller ej. Under (2) stadgas att patentverket skall vara
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1956
skyldigt att medgiva sökande en frist om högst tre månader att avhjälpa
brister i ansökningshandling eller beträffande avgift.
I del II av överenskommelsen, som omfattar artiklarna 7—9, lämnas
bestämmelser om svenska skyddsrättigheter i Tyskland. Såsom tidigare
angivits har genom särskild lagstiftning möjliggjorts för svenskar att
vidmakthålla äldre rättigheter på patent- och varumärkesområdet. Den ifrågavarande
lagstiftningen gäller emellertid blott de skyddsrätter och ansökningar
vilka den 8 maj 1945 var i kraft respektive anhängiga vid det gamla
tyska patentverket i Berlin. Återställande av rättigheter eller ansökningar
som gått förlorade före den 8 maj 1945 omfattades icke av nu omnämnda
lagstiftning. Genom bestämmelserna i artikel 7 möjliggöres ett dylikt återställande
även i fall, där rättigheten eller patentansökningen upphört att äga
giltighet under tiden från den 1 januari till den 1 juli 1945. Genom stadgandena
i artikel 8 förlänges fristen att utnyttja de förmåner som meddelas
i den särskilda tyska lagstiftningen, att få skyddsrätt antecknad och patentansökan
överförd till det västtyska patentverket.
Den tyska överenskommelsen med Schweiz innehåller bestämmelser av i
huvudsak samma innehåll som artiklarna 7 och 8.
På ansökningar enligt artiklarna 7 och 8 ävensom beträffande rättsverkningar,
som på grund av dessa uppkomma, skall jämlikt artikel 9 de uti artiklarna
1—6 av överenskommelsen meddelade bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning.
De nu angivna stadgandena innefattar alltså kompletterande bestämmelser
rörande vad tidigare gällt angående möjligheten för svenskar att vidmakthålla
skyddsrätter och patentansökningar i Tyskland.
Del III, som omfattar artiklarna 10—12, innehåller slutbestämmelser.
Artiklarna 10 och 11 fastställer kretsen av de personer, av vilka de
i överenskommelsen medgivna förmånerna kan tagas i anspråk.
Vad beträffar fysiska personer inbegripes sådana som är tyskar enligt
Förbundsrepubliken Tysklands grundlag artikel 116 första stycket, och i
fråga om juridiska personer sådana som äger bestånd enligt tysk rätt. Den
ifrågavarande grundlagsbestämmelsen har följande lydelse:
Deutscher im Sinne dieses Grundgesetzes ist vorbehaltlich anderweitiger
gesetzlicher Regelung, wer die deutsche Staatsangehörigkeit besitzt oder als
Fliiehtling oder Vertriebener deutscher Volkszugehörigkeit oder als dessen
Ehegatte oder Abkömmling in dem Gebiete des Deutschen Reiches nach
dem Stande vom 31. Dezember 1937 Aufnahme gefunden hat.
Som tyskar räknas alltså ej blott de som äger tyskt medborgarskap i egentlig
mening utan även, under viss förutsättning, flyktingar och fördrivna
personer av tysk härkomst. Personer tillhörande sistnämnda kategorier kan
komma i åtnjutande av vissa, tyska medborgare tillkommande allmänna
rättigheter, t. ex. erhålla tyskt pass.
Det förutsättes att fysiska och juridiska personer som nu angivits äger
hemvist eller har säte inom Västtyskland, däri inbegripet Västberlin, eller
utom Tyskland i stat, som äger representation i Västtyskland, eller i annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 19.56
33
stat, där Västtyskland äger representation, eller ock i stat, som efter överensstämmande
förklaringar av de fördragsslutande staterna skall likställas
med sådan stat.
Artikel 12 slutligen innehåller bestämmelsen att överenskommelsen skall
ratificeras samt att ratifikationsinstrumenten skall utväxlas i Bonn så snart
som möjligt och samtidigt med ratifikationsinstrumenten till överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige och överenskommelsen rörande
den tyska Lastenausgleich.
Vad så till sist angår skriftväxlingen angående licens-, författar- och filmrättigheter
må framhållas att denna allenast avser att konstatera vissa faktiska
förhållanden, icke att meddela några bestämmelser rörande dessa.
Yttranden
Över den träffade överenskommelsen rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets område samt över tillhörande delar av överenkommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige har efter remiss yttranden
avgivits av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, Svenska
bankföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska industriens patentingenjörers
förening och Svenska patentombudsföreningen. Kommerskollegium
har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare och Kooperativa förbundet.
De hörda myndigheterna och sammanslutningarna har samtliga tillstyrkt
eller lämnat utan erinran ratifikation från svensk sida av överenskommelsen
rörande de industriella skyddsrätterna.
Kommerskollegium hälsar, i likhet med de hörda sammanslutningarna,
med tillfredsställelse att en överenskommelse kunnat träffas mellan de
båda länderna i dessa ömtåliga frågor. Såvitt kollegium kan bedöma finnes
från svensk sida icke något att erinra mot riktlinjerna för överenskommelsen.
Svenska industriens patentingenjörers förening anför:
Det torde sedan relativt lång tid tillbaka här i riket ha framstått som ett
allmänt önskemål inom näringslivet att snarast möjligt bringa ur världen
den svenska kontrollagstiftningen på det industriella rättsskyddets område
samt att åvägabringa en avveckling och slutlig reglering av de rättsliga och
ekonomiska förhållanden, som uppkommit till följd av på sagda lagstiftning
baserade ingripanden gentemot tyska rättssubjekt tillhöriga skyddsrätter i
Sverige. Att en svensk-tysk överenskommelse i denna riktning nu föreligger,
vill föreningen i likhet med det svenska näringslivet i övrigt hälsa med
tillfredsställelse.
Jämväl de hörda handelskamrarna samt Kooperativa förbundet och patentombudsföreningen
uttalar tillfredsställelse med överenskommelsen.
Sveriges industriförbund yttrar:
Ur principiell synpunkt torde det få anses befogat att möjlighet skapas
för återställande av tyskägda skyddsrättigheter på patent- och varumärkes
3—llihunij
till riksdagens protokoll 1050. I samt. .Yr ISO
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
området i den mån så kan ske utan allvarliga störningar för det svenska
näringslivet. Enligt Industriförbundets uppfattning tillgodoser den överenskommelse
som nu träffats de anspråk som i sådant avseende skäligen kunna
ställas från näringslivets sida.
I yttrandena framföres emellertid även vissa erinringar och reservationer.
Sålunda beröres i flera yttranden tolkningen av artikel 3 i överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige. Härom anför Skånes handelskammare:
Handelskammaren
har i första hand fäst sig vid principuttalandet i artikel
3 i huvudavtalet, enligt vilket tyska rättigheter, som förfallit under viss
tidsperiod, skola i största möjliga utsträckning återställas till vederbörande
tyska rättsinnehavare. Detta principuttalande kompletteras med föreskrifter
att, om tyska immaterialrättigheter sålts genom det svenska likvidationsförfarandet,
det skall överlåtas åt parterna att »träffa uppgörelse»; om uppgörelse
icke kommer till stånd, skall part äga påkalla sammanträde med en
blandad regeringskommission med uppgift att vara parterna behjälplig med
att åstadkomma en »uppgörelse i godo». För att icke på grund av dessa uttalanden
det skall uppstå missförstånd om vad det är som åsyftas och onödiga
meningsskiljaktigheter, är det enligt handelskammarens mening nödvändigt,
att i den blivande propositionen till riksdagen klart säges ifrån, att
det icke kan ifrågakomma att anfäkta de förvärv av immaterialrättigheter
för svenska rättssubjekt, som kommit till stånd på grund av de svenska likvidationsåtgärderna.
Från statens sida måste man slå vakt om att de enskilda
svenska förvärv, som skett genom det av staten själv anordnade likvidationsförfarandet,
under alla förhållanden rättsligen respekteras. Något
formligt förhandlingstvång för de svenska förvärvarna bör med hänsyn härtill
icke ifrågakomma. Det måste vidare klarläggas, att det står vederbörande
svenska förvärvare fritt att avgöra, huruvida han vill gå med på en återförsäljning
till den ursprungliga tyske rättsinnehavaren eller icke.
Liknande synpunkter som de nu anförda framföres även av Stockholms
handelskammare, Kooperativa förbundet, bankföreningen och patentingenjörsföreningen.
Patentverket anser det motiverat, att genom skriftväxling
eller på annat lämpligt sätt klarlägges att andra stycket av ifrågavarande
artikel icke äger tillämpning på sådana rättigheter vilka försålts i samband
med avyttringen av ett tidigare tyskägt eller tyskkontrollerat företag utan
endast å rättigheter försålda utan sådant samband. Svenska patentombudsföreningen
ifrågasätter om icke penningmedel borde ställas till förfogande
för de svenska delegerade i den blandade regeringskommissionen för att såsom
en sista utväg i särskilt svåra fall underlätta uppgörelser genom betalningsbidrag
till den svenska parten.
I några yttranden upptages frågan om tolkningen av artikel 3 i överenskommelsen
om de industriella skyddsrätterna. Stockholms handelskammare
yttrar härom:
I samband med det svenska likvidationsförfarandet ha enligt uppgift
vissa överlåtelser av tyska varumärken — med hänsyn till överlåtelseförbudet
i 8 § varumärkesförordningen — skett i den formen att vederbörande
syssloman för märkena hos Patent- och registreringsverket begärt afl få
dessa avförda ur varumärkesregistret samtidigt som köparna ansökt om att
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
35
få märkena registrerade på sig. Märken, som försålts på angivet sätt, böra
— oaktat att skyddstiden för dem möjligen kan sägas ha »utgått» på sätt
angives i förevarande stadgande — uppenbarligen icke kunna återställas
med stöd av detsamma. Till undvikande av missförstånd bör detta fastslås
vid ratificeringen.
Motsvarande synpunkter anföres jämväl av Skånes handelskammare och
Kooperativa förbundet.
Skånes handelskammare uttalar vidare i fråga om artikel 4 farhågor för
att svenska lojala intressen i vissa fall kan komma i farozonen. Handelskammaren
yttrar:
Sålunda kan svenskt rättssubjekt, vilket i fullständigt god tro registrerat
ett varumärke, som är identiskt eller förväxlingsbart med ett förfallet tyskt
märke, hindras att använda detsamma utöver den medgivna tidsfristen av
12 månader. Det är att märka att kravet på god tro i detta fall är mycket
kvalificerat, vartill kommer de stränga krav i fråga om inarbetandet, som
svensk domstolspraxis uppställer.
Även patentverket påpekar att det varit önskvärt att bestämmelserna i
artikel 4 (2) erhållit en för Sverige förmånligare avfattning. Samtidigt framhåller
ämbetsverket dock att bestämmelserna om varumärken är för Sveriges
del förmånligare än motsvarande stadganden i det tysk-schweiziska avtalet
är för Schweiz.
Att från svensk sida kravet på förhöjda avgifter vid återställande av
skyddsrättighet eftergivits har föranlett erinran av patentverket, patentingen
jörsföreningen och industriförbundet. Den sistnämnda sammanslutningen
framhåller dock att önskemålet om förhöjda avgifter icke kan betraktas
som så viktig ur svensk industriell synpunkt, att den ingångna överenskommelsen
av hänsyn härtill icke bör godkännas.
I ett par yttranden, slutligen, beröres den till överenskommelsen hörande
skriftväxlingen. Härom uttalar Stockholms handelskammare:
I den förklaring, som ordföranden i den svenska delegationen avgivit i
en skrivelse den 22 mars 1956 till ordföranden i den tyska delegationen uttalas,
att licenser till tyska rättigheter, meddelade av svenska förvaltare eller
administratörer, icke äga bestånd. Uttalandet kan uppfattas på det sättet att
sådana licenser skola sättas ur kraft i och med förevarande överenskommelse.
Enligt vad som under hand uppgivils för handelskammaren avses
emellertid med förklaringen, att några licenser av förevarande slag icke
längre existera. Även härutinnan är det önskvärt, att ett förtydligande sker.
Även Kooperativa förbundet anför liknande synpunkter.
Kommerskollegium betonar angelägenheten av att rättsförhållandena i
görligaste mån redan från början klarlägges så alt framtida tolkningstvister
och missförstånd icke behöver uppkomma. I delta hänseende delar
kollegium de hörda sammanslutningarnas uppfattning, att den föreliggande
avtalstexten på en del punkter icke är så entydig som vore önskvärt, och
även kollegium anser att förtydliganden bör ske i de avseenden som av
sammanslutningarna angivits.
36
Kiingl. Maj:ts proposition nr 180 år 1950
D epartementschefen
Sedan åtskillig tid har förhandlingar pågått mellan Sverige och Västtyskland
angående bland annat en avveckling av de mot den tyska egendomen
i Sverige vidtagna kontroll- och likvidationsåtgärderna. I samband härmed
har även eftersträvats en slutlig reglering av de frågor på det industriella
rättsskyddets område som uppkommit genom dessa åtgärder. Den överenskommelse
angående återställande av vissa patent- och varumärkesrättigheter
in. in., för vilken redogörelse lämnats i det föregående, måste sålunda
ses som ett led i den allmänna uppgörelsen i den tyska egendomsfrågan.
Det industriella rättsskyddet har en starkt framträdande internationell
karaktär. En uppfinning måste patenteras i varje land där den skall skyddas,
och motsvarande gäller i stort sett om skyddet för varumärken. Redan
under normala förhållanden medför detta system besvär, som dock lättas
genom den internationella Pariskonventionen för skydd av den industriella
äganderätten. Långt större svårigheter att iakttaga stadgade frister och
andra formaliteter på det industriella rättsskyddets område uppkommer
dock under krigs- och avspärrningstider, vilket senast visat sig i samband
med det andra världskriget. För att komina till rätta med sådana svårigheter
tillkom den internationella Neuchåtelöverenskommelsen 1947, vilken
även Sverige biträtt. Tyskland och Japan bereddes dock ej tillfälle att ansluta
sig till Neuchåtelöverenskommelsen, varför olägenheterna kvarstod i
förhållande till dessa länder. Vad Japan beträffar har problemet lösts genom
den särskilda överenskommelse som Sverige 1954 träffade med detta
land. Såvitt avser Tyskland har de angivna svårigheterna endast i begränsad
omfattning lösts genom den särskilda överenskommelse angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område in. in.
som Sverige 1951 träffade med Västtyskland.
Den överenskommelse rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område som nu ingåtts mellan Sverige och Västtyskland
innebär, att man går vidare på den väg som redan beträtts genom
tidigare överenskommelser. Den nya överenskommelsen överensstämmer i
viktiga delar med såväl Neuchåtelöverenskommelsen som Japanavtalet, men
avviker i andra avseenden från dessa avtal. Sålunda upptager överenskommelsen
liksom de nyssnämnda båda avtalen regler om återupprättande av
patent och skydd för registrerade varumärken, återupptagande av patentansökningar
samt lättnad i utövningstvånget, men däremot saknas bestämmelser
om förlängning av prioritetstid samt om återupptagande av ansökningar
om registrering av varumärke. Beträffande skälen till nu berörda
begränsningar i överenskommelsen ävensom till överenskommelsens detaljer
i övrigt kan i huvudsak hänvisas till den tidigare redogörelsen.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har flera länder, vilka vidtagit
åtgärder gentemot tyskägda patent- och varumärkesrätter, träffat överenskommelse
med Västtyskland om en slutlig reglering av därmed sammanhängande
frågor. Som exempel har nämnts överenskommelsen mellan Väst
-
37
Kungl. Mnj:ts proposition nr 180 år 1956
tyskland och Schweiz rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område.
Av den lämnade redogörelsen framgår även att svenska innehavare av
äldre rättigheter på det industriella rättsskyddets område i Västtyskland
redan några år efter det andra världskrigets slut beretts möjlighet att återställa
desamma. Dessa förmåner är i vissa avseenden längre gående än de
som förevarande överenskommelse erbjuder, men denna innebär å andra
sidan en utvidgning av tidigare medgivna förmåner för svenskar i Västtyskland
genom att vissa tidsfrister utsträckts. Genom överenskommelsen
skapas dock i huvudsak likställighet mellan svenska och tyska intressenter
i fråga om förmåner å förevarande rättsområde.
Överenskommelser av hithörande slag kan givetvis alltid ge upphov till
vissa olägenheter för vårt lands näringsliv. Sålunda kan ett återställande
av rättigheter inom det industriella rättsskyddets område medföra att
ett fortsatt utnyttjande från svensk sida av uppfinningar och varumärken
i vissa fall måste upphöra. Särskilt framträdande kan dylika olägenheter
bli när lång tid förflutit från det att rättigheten upphört och till dess att
den ånyo blir giltig. I förevarande fall har man emellertid sökt förhindra
olägenheter av nu angivet slag genom tillskapande av ett skydd till förmån
för tredje man. I samtliga avgivna yttranden tillstyrkes eller lämnas utan
erinran ett godkännande från svensk sida av överenskommelsen.
Av den lämnade redogörelsen framgår att äldre tyska rättigheter och patentansökningar,
för vilka ett återställande enligt överenskommelsen är
möjligt, torde uppgå till ett ganska betydande antal. Sålunda kan uppskattningsvis
4 000 patent, 2 000 varumärkesregistreringar och 5 000 patentansökningar
tänkas bli berörda av överenskommelsen. I vad mån patentverkets
arbetsbörda till följd av överenskommelsen kommer att öka blir huvudsakligen
beroende av i vilken omfattning patentansökningar begäres
återupptagna. Det förefaller dock sannolikt att framställningar om återupptagande
av patentansökningar kommer att göras endast i begränsad omfattning.
I stort sett torde nämligen de gamla patentansökningar, varom nu är
fråga, icke längre innehålla några betydelsefulla tekniskt aktuella nyheter
och följaktligen icke representera några större ekonomiska värden. Ett betydande
antal ansökningar har dessutom gjorts för så länge sedan att, därest
de skulle återupptagas och leda till patent, blott få år skulle återstå av
patenttiden. Patentverket har ej heller framställt några betänkligheter mot
överenskommelsen ur nu ifrågavarande synpunkt.
Den förevarande överenskommelsen synes mig innefatta en ur svensk
synpunkt godtagbar lösning av här behandlade frågor. Jag är därför beredd
att förorda att den godkännes från svensk sida.
.lag vill i delta sammanhang taga upp till behandling några av de spörsmål
som återfinnes i de avgivna yttrandena.
I flertalet av yttrandena beröres innehållet i artikel 3 andra stycket av
överenskommelsen rörande tyska tillgångar i Sverige. Med anledning av
vad som framförts finner jag det angeläget att understryka, att detta
38
Kungl. Maj:Is proposition nr 180 år 1956
stadgande allenast avser sådana fall där patent- eller varumärkesrätten
avyttrats genom separat överlåtelse och alltså icke där en dylik rätt försålts
i samband med avyttringen av ett tidigare tyskägt eller tyskkontrollera
företag. Vid förhandlingarna rådde full samstämmighet om att stadgandet
skall förstås på detta sätt.
Huvudförutsättningen för en återgång av försåld patent- eller varumärkesrätt
är att en uppgörelse härom mellan de enskilda parterna kommer
till stånd i godo. Häri ligger att något tvång eller någon press icke får utövas
mot någondera av parterna. Önskar endera parten överhuvudtaget ej
ingå på förhandlingar, föreligger ej heller förutsättning för utseende av
en blandad regeringskommission. Kommissionen har icke annan uppgift
än att vara parterna behjälplig vid förhandlingar och saknar varje befogenhet
att utöva påtryckning. Det av patentombudsföreningen framförda
förslaget att penningmedel ställes till kommissionens förfogande kan jag
icke biträda.
I ett par yttranden har framställts önskemål om ett mera vidsträckt
tredjemansskvdd på varumärkessidan. Det bör emellertid observeras, att
sådant skydd tidigare överhuvudtaget icke förekommit i liknande överenskommelser.
I vad mån i vissa fall ett längre gående skydd för någon, som
innan varumärkesregistrering återupprättats inarbetat liknande varumärke,
kan gälla, blir beroende av huruvida bestämmelserna om illojal användning
av kännetecken i 9 § lagen mot illojal konkurrens vid sidan av överenskommelsen
kan vara tillämpliga.
Några remissorgan har framställt erinran mot den i överenskommelsen
stadgade befrielsen från författningsenliga förhöjda avgifter. Med hänsyn
till de skäl som i denna fråga anförts från tysk sida finner jag emellertid
överenskommelsen icke ge anledning till några större betänkligheter.
Med anledning av de erinringar som framförts beträffande innehållet i
den till överenskommelsen hörande skriftväxlingen rörande bl. a. licenser
till tyska patent må understrykas, att härmed endast avses att konstatera
det faktiska förhållandet att några dylika licensrätter icke upplåtits i samband
med det svenska likvidationsförfarandet.
För genomförandet här i landet av överenskommelsen rörande återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område krävs ny lagstiftning.
Erforderliga lagbestämmelser synes böra intagas i en särskild
lag, vid vilkens utformning man så långt som möjligt bör taga som förebild
de lagar som stiftades i samband med Neuchåtelöverenskommelsen och Japanavtalet.
I motsats till den förstnämnda av dessa lagar, som hade mer
generell fullmaktskaraktär, synes den nya lagen böra direkt begränsas till
vad som erfordras på grund av den nu ifrågavarande överenskommelsen
och alltså blott gälla i förhållande till Västtyskland.
Lagens giltighetsområde blir också begränsat jämfört med de tidigare
lagarna genom att bestämmelser om förlängning av prioritetsfrist och återupptagande
av varumärkesansökning icke erfordras.
I övrigt må i huvudsak följande synpunkter anföras rörande den nya
lagen.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
De olika tidpunkter och tidsfrister vilka måste upptagas i den nya lagen
blir i anslutning till överenskommelsen självfallet andra än de som gäller
enligt de tidigare lagarna.
Bestämmelserna om återupprättande av patent och skydd för registrerat
varumärke är nu vidlyftigare och i vissa avseenden sinsemellan olika. Återställande
av varumärkesrätt kan nu komma i fråga även i vissa andra fall
än tidigare. Det synes därför lämpligt alt upptaga bestämmelserna om patent
och varumärken i skilda lagrum.
När det gäller rättsverkan av återupprättad varumärkesrätt har jämlikt
överenskommelsens artikel 4 rättsskydd tillskapats för tredje man, och
härom fordras särskilda bestämmelser. Föreskrifterna om rättsverkan av
återupptagande och återupprättande blir med hänsyn härtill relativt omfattande.
Det synes därför vara mest överskådligt att behandla dem i ett särskilt
avsnitt av lagen.
Ansökan om återupptagande av patentansökning skall enligt överenskommelsen
innehålla uttrycklig förklaring, att sökanden enligt 20 § andra stycket
patentförordningen medgiver att ansökningshandlingarna må hållas tillgängliga
hos patentverket innan ansökningen kungjorts enligt 7 § samma
förordning. Stadgande härom bör givas i den nya lagen.
Bestämmelserna i artikel 3 (1) och (2) avser allenast sådana varumärkesrätter
som ej varit föremål för avyttring genom det svenska likvidationsförfarandet,
under det att stadgandet under (3) i samma artikel omfattar
enbart fall där en dylik avyttring skett. Ett grundvillkor för återupprättande
enligt (1) och (2) är dessutom att skyddet för rättigheten upphört att
gälla på grund av utebliven förnyelse. Samtliga dessa olika förutsättningar
bör bringas till tydligt uttryck i lagen. Härvid torde också de erinringar
som gjorts i vissa remissyttranden angående tolkningen av artikel 3 kunna
beaktas. I lagen bör vidare upptagas särskilda bestämmelser angående den
i artikel 3 (2) behandlade frågan om rätt för innehavare av ny registrering
att få dennas giltighet anknuten till en motsvarande äldre registrering.
Vissa bestämmelser rörande ansökningsförfarandet är desamma vid återupprättande
och återupptagande och kan därför sammanföras till ett gemensamt
stadgande.
Bestämmelsen i artikel 6 (1) att tilläggsavgift icke skall utkrävas innebär
avvikelse från vad tidigare gällt och måste komma till uttryck i den
nya lagen. Storleken av de avgifter vilka i varje särskilt fall skall erläggas
skall bedömas enligt de grunder som gällde då de sist skolat erläggas. Detta
medför att i ett och samma ärende avgifter kan komma att utgå efter olika
taxegrunder.
Skvldigheten enligt artikel (1 (2) att medgiva sökande viss frist för att avhjälpa
eventuella brister i ansökningshandling eller beträffande avgift bör
uttryckligen fastslås i lagen. Vid tillämpning härav bör med hänsyn till
överenskommelsens allmänna syftemål ansökan varom nu är fråga aldrig
avslås utan att sökanden beretts tillfälle att avhjälpa eventuella brister.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
Givetvis bör lagen, liksom de tidigare lagarna, innehålla stadgande att påföljd
för patent- eller varumärkesintrång icke skall inträda på grund av utnyttjande
vilket skett efter det patent- eller varumärkesskvdd upphört att
gälla men innan det återupprättats.
Bestämmelsen i artikel 2 (3) är delvis ny och kräver särskilt stadgande.
I viss mån liknande stadgande finnes dock i Neuehåtellagen (10 § andra
stycket) och Japanlagen (10 §).
Tredjemansskyddet gentemot återupprättad varumärkesrätt är den betydelsefullaste
nyheten i överenskommelsen. Huvudregeln är, att den som erhållit
registrering av varumärke efter det att äldre registrering, avseende
samma eller liknande märke, upphört att gälla men innan den återupprättats
under alla omständigheter är berättigad att under en övergångsperiod
begagna sitt märke. Har någon förvärvat registrering i god tro och har märket
blivit inarbetat här i riket såsom i handeln gällande kännetecken för
lians varor, äger han att, oberoende av den återupprättade äldre registreringen,
även i fortsättningen använda det inarbetade varumärket. Slutligen
innefattar tredjemansskyddet särskilda bestämmelser till förmån för innehavare
av ett med flyktkapitalbyråns medverkan avyttrat äldre tyskägt
varumärke. Såsom framgår av det redan sagda torde ingående bestämmelser
härom böra upptagas i lagen.
Det torde dock icke vara erforderligt att i lagen närmare precisera räckvidden
av uttrycket förväxlingsbart varumärke eller angiva innebörden av
uttrycket inarbetat varukännetecken. Dessa begrepp har redan en stadgad
betydelse enligt 4 § 5) och 6) varumärkeslagen samt 9 § lagen mot illojal
konkurrens. En huvudförutsättning för att kollision överhuvudtaget skall
kunna anses föreligga är enligt varumärkeslagen att märkena gäller varor
av samma eller liknande slag.
Bestämmelserna i artikel 10, vilka är avsedda att angiva den personkrets
som enligt överenskommelsen skall äga åtnjuta möjlighet till återställande
av skyddsrätt, fordrar särskilda föreskrifter. Det torde kunna anförtros åt
Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i detta hänseende. Kungl.
Maj :t torde böra bemyndigas att även i övrigt meddela erforderliga föreskrifter
för tillämpning av lagen.
I den nya lagen synes i likhet med vad fallet var i 1947 och 1954 års lagar
icke erfordras några särskilda regler om fullföljd av talan mot beslut varigenom
återupptagande eller återupprättande förklarats ej kunna ske. Dylik
talan bör dock kunna föras enligt patentverkets instruktion, om det ej finns
andra i det föreliggande fallet tillämpliga regler.
Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med överenskommelsen. I
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent eller
varumärke m. m. i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
Kungl. Ma j. ts proposition nr 180 år 1956
41
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket
jämte texten till överenskommelsen med tillhörande skriftväxling är
fogat vid detta protokoll (bil. A—C),1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischier
'' Texten till överenskommelsen med tillhörande skriftväxling har här uteslutits.
42
Kungl. Maj. ts proposition nr ISO år 1956
Bilaga C
Förslag
till
Lag
om återställande i vissa fall av rätt till patent eller varumärke in. m.
i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland
Härigenom förordnas som följer.
Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt m. m.
1 §•
Har ansökning om patent, som före den 1 januari 1947 gjorts av tysk medborgare,
förklarats förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga
kraft i anledning av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående
patent föreskrives i fråga om talan mot patentmyndighetens beslut;
eller
har antingen ansökningen avförts enligt 5 § andra stycket eller 6 § andra
stycket förordningen angående patent och i lagrummet stadgad tid för återupplivning
gått till ända eller ock ansökningen avförts jämlikt 7 § fjärde
stycket samma förordning;
då äge sökanden eller sådan hans rättsinnehavare, som är tysk medborgare,
såframt den frist som skolat iakttagas utgått efter den 31 december
1944 men före den 1 januari 1952, få ansökningen återupptagen genom att
ansöka därom samt tillika fullgöra vad för ärendets fullföljande erfordrats
och, där ansökningen icke tidigare kungjorts enligt 7 § förordningen angående
patent, lämna medgivande att ansökningshandlingarna hos patentmyndigheten
hållas tillgängliga för en var jämlikt 20 § andra stycket samma
förordning.
2 §■
Har patent, som beviljats på grund av ansökning gjord före den 1 januari
1947 och som innehades av tysk medborgare, efter den 31 december 1944
men före den 1 januari 1952 förfallit på grund av uraktlåtenhet att erlägga
årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen angående patent, äge den
förutvarande patenthavaren eller sådan hans rättsinnehavare, som är tysk
medborgare, få patentet återupprättat genom att ansöka därom och tillika
inkomma med förut ej guldna avgifter som jämlikt sagda paragraf tidigare
skolat erläggas. Vad sålunda stadgas äge tillämpning endast om den ursprungliga
giltighetstiden för patentet icke gått till ända, när ansökan om
återupprättande gjordes.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1056
Återupprättas patent, skall jämväl av tysk medborgare innehaft tilläggspatent
till detsamma återupprättas, om den förutvarande innehavaren av
tilläggspatentet eller sådan hans rättsinnehavare, som är tysk medborgare,
ansöker härom.
3 §•
Har skydd för varumärke, som registrerats före den 1 januari 1947 och
som innehades av tysk medborgare, efter den 31 december 1944 men före
den 1 januari 1952 upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda
tid förnya registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken och har
märkesrätten ej överförts på annan med stöd av lagen om kontroll å viss
utländsk egendom m. m., äge den förutvarande varumärkeshavaren eller sådan
hans rättsinnehavare, som är tysk medborgare, få registreringen återupprättad
genom att ansöka om dess förnyelse och tillika fullgöra vad härför
tidigare skolat iakttagas.
Har skydd för varumärke, som registrerats före den 1 januari 1947 och
som innehades av tysk medborgare, efter den 13 juli 1945 men före ikraftträdandet
av denna lag upphört och är märket nu registrerat för någon,
till vilken märkesrätten överförts med stöd av lagen om kontroll å viss utländsk
egendom m. m., skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tilllämpning,
såframt innehavaren av den nu gällande registreringen det medgiver
och tillika hemställer, att hans märke avföres ur varumärkesregistret.
Där någon, som enligt första stycket äger få registrering av varumärke
återupprättad, före ikraftträdandet av denna lag sökt eller erhållit ny registrering
av varumärket, skall på innehavarens ansökan den nya registreringen
erhålla samma giltighet som om den äldre registreringen återupprättats.
Härom skall i tillämpliga delar gälla vad om återupprättande av registrering
är stadgat.
Ansökan, som avses i denna paragraf, skall åtföljas av bevis, att varumärket
är registrerat för sökanden i Förbundsrepubliken Tyskland.
4 §.
Ansökan enligt 1—3 §§ skall hava inkommit till patent- eller registreringsmyndigheten
inom sex månader från ikraftträdandet av denna lag.
Avgifter, som skola erläggas i samband med återupptagande av ansökning
och återupprättande av skyddsrätt, utgå utan förhöjning, som är stadgad
i 7 § tredje stycket och 11 § fjärde stycket förordningen angående
patent eller 9 § tredje stycket lagen om skydd för varumärken.
Finner myndigheten vid prövning av ansökan något vara underlätet av
vad i denna lag föreskrives, skall sökanden underrättas härom och föreläggas
att inom tre månader fullgöra det som brister.
5 §.
Patent- eller registreringsmyndigheten skall i vederbörligt register göra
anteckning om återupprättande av skyddsrätt samt införa kungörelse därom
44
Kungl. Mnj.ts proposition nr 180 år 1956
i allmänna tidningarna och, i fråga om varumärke, i den i 6 § lagen om
skydd för varumärken avsedda registreringstidningen. Sådan kungörelse i
allmänna tidningarna skall jämväl införas vid återupptagande av patentansökning,
om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen angående patent
kungjorts, att ansökningen blivit slutligt behandlad utan att leda till
patent.
Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande
av patentansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola
enligt 1—3 §§ erlagda avgifter återbetalas.
Rättsverkan av återupprättande m. m.
6 §•
Återupprättas patent eller skydd för varumärke, skall i fråga om skyddstiden
och skyldigheten att utöver vad i 2 och 3 §§ avses erlägga avgifter så
anses, som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om
varumärke förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången
av föregående registreringsperiod. Återupptagen patentansökning skall anses
gjord å den ursprungliga ansökningstiden.
Patentår, för vilket avgift icke enligt 2 § behöver erläggas, när åtgärd för
återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid.
7 §•
Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga tillJämpning
å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört eller patentansökning
förklarats förfallen, avslagits eller avförts men innan skyddet
återupprättats eller ansökningen återupptagits.
8 §•
Patent, som återupprättats eller meddelats på grund av återupptagen patentansökning,
vare ej gällande mot någon som, efter det patentet förfallit
eller ansökningen upphört att äga giltighet men före den 6 februari 1956, i
god tro varit i utövning av den patenterade uppfinningen inom riket eller
för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder.
Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller gällande mot någon, som under ovan angivna tid här i riket sökt
patent å samma uppfinning, såframt han självständigt är upphovsman till
densamma eller är sådan upphovsmans rättsinnehavare.
9 §•
Vid bedömande av talan, som anhängiggöres enligt 15 § förordningen angående
patent och avser patent vilket återupprättats enligt denna lag, skall
tiden från den 1 januari 1945 till den 6 februari 1956 icke medräknas i den
tid av tre år som i nämnda paragraf sägs.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
10 §.
Rätt till varumärke, vars registrering återupprättats euligt 3 §, vare ej
gällande mot någon som före den 6 februari 1956 erhållit registrering här i
riket av varumärke, vilket helt överensstämmer eller lätt kan förväxlas därmed,
såframt han vid ansökningen om registrering varken ägt eller bort äga
kännedom om det märke, som återupprättats, och varumärket tillika blivit
för hans räkning här inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken.
Där på grund av vad nu sagts förväxlingsbara varumärken må användas av
flera för varor av samma eller liknande slag, må det ske endast tillsammans
med tydligt synlig uppgift om varornas ursprung vid äventyr, om det
underlåtes, av påföljd som stadgas i 12 och 13 §§ lagen om skydd för varumärken.
Har i annat fall än i första stycket sägs någon före den 6 februari 1956
erhållit registrering här i riket av varumärke, som helt överensstämmer eller
lätt kan förväxlas med märke, vars registrering återupprättats, äge han
begagna varumärket under tolv månader från det han av den återupprättade
registreringens innehavare anmodats att upphöra därmed. Anmodan
som nu sagts skall hava avgivits inom tolv månader från det den återupprättade
registreringens innehavare erhöll kännedom om det överensstämmande
eller förväxlingsbara varumärkets registrering eller begagnande, dock
senast den 31 december 1961; vare eljest utan verkan.
11 §•
Har registrering återupprättats enligt 3 § och avser den varumärke, som
i väsentliga delar överensstämmer med varumärke, vilket tidigare tillkommit
den återupprättade registreringens innehavare men med stöd av lagen
om kontroll å viss utländsk egendom m. in. överförts på annan, skall registreringen
av det sålunda förvärvade varumärket i förhållande till den
återupprättade registreringen anses medföra bättre rätt till märket.
Kunna varumärkena, utan att förete sådan överensstämmelse som i första
stycket sägs, ändock lätt förväxlas, vare rätten till det märke, vars registrering
återupprättats, likväl icke gällande mot innehavaren av det andra varumärket.
Där förväxlingsbara varumärken på grund av vad nu sagts må användas
av flera för varor av samma eller liknande slag, må det varumärke,
vars registrering återupprättats, användas endast tillsammans med tydligt
synlig uppgift om varornas ursprung vid äventyr, om det underlåtes, av påföljd
som stadgas i 12 och 13 §§ lagen om skydd för varumärken.
Slutbestämmelser
12 §.
Vad i denna lag sägs om tysk medborgare skall även gälla tysk juridisk
person.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1956
13 §.
Återställande av rätt enligt denna lag kan medgivas jämväl person av
tysk härkomst, som icke är tysk medborgare. Härom meddelar Konungen
närmare bestämmelser.
Konungen äger ock uppställa sådana begränsningar och villkor för åtnjutande
av förmån enligt denna lag, som finnas påkallade, samt i övrigt meddela
de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av lagen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 april
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 25 april 1956 tillhandakonimet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 13 april 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent eller
varumärke m. m. i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.
Lagrådet yttrade:
Såsom villkor för rätten att taga i anspråk de förmåner, som avses i del I
av den till grund för lagförslaget liggande överenskommelsen mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland, har i förslagets 1—3 §§ — vilka ej omnämna
juridiska personer — angivits tyskt medborgarskap, dock ej beträffande
vederbörande patentsökande, patenthavare eller varumärkesägare
själva utan endast i fråga om deras rättsinnehavare. Även med avseende å
de förra lär emellertid nämnda villkor skola gälla, och detta torde böra
komma till tydligt uttryck. Införes en förtydligande bestämmelse såsom ett
första stycke i 12 § i förslaget före det däri upptagna stadgandet, att vad i
lagen sägs om tysk medborgare även skall gälla tysk juridisk person, synes
densamma lämpligen böra erhålla sådant innehåll att den jämväl ersätter
föreskriften i 13 § första stycket. I enlighet härmed förordas att i ett första
stycke av 12 § upptages en bestämmelse att förmån enligt 1—3 §§ tillkommer
tyska medborgare ävensom, i den omfattning Konungen bestämmer,
personer av tysk härkomst, som icke äro tyska medborgare. Härav föranledes
dels att 13 § första stycket bör utgå dels ock vissa jämkningar i 1—3 §§
och 13 § andra stycket.
lTr protokollet:
Sverker Jonson
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1956
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 april 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27
april 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 april 1956 remitterade
förslaget till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent eller
varumärke m. m. i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.
Med anledning av vad lagrådet uttalat bär 12 § i lagförslaget jämkats i
överensstämmelse med vad lagrådet förordat, varjämte i 1—3 §§ och 13 §
vidtagits härav föranledda ändringar.
Under åberopande av vad föredraganden anfört till statsrådsprotokollet
för den 13 april 1956 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom
proposition dels äska riksdagens godkännande av den i nämnda statsrådsprotokoll
omförmälda överenskomimelsen mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå
riksdagen att antaga förenämnda lagförslag med de av lagrådet förordade
jämkningarna.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560705
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 17ro) lagen den 26 maj 1909 s. 6 i texten
- 1LU 1956:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående godkännande av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken T s. 1 i texten