Sök i Ratio Lex

Med förslag till skolstyrelselag m. m

1956-06-07 · 296 sidor, varav 276 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 276 av 296 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:182, Med förslag till skolstyrelselag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''proposition nr 182 år 1956

1

Nr 182

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skolstyrelselag

m. m.; given Stockholms slott den 7 juni

1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) skolstyrelselag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)

om särskild skolstyrelse i vissa fall;

dels ock i övrigt bifalla de förslag rörande en reform av skolväsendets

lokala och regionala ledning, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1951 års skolstyrelseutrednings betänkande framlägges

förslag till ny skolstyrelselag, förslag om viss omorganisation av skolväsendets

lokala fackliga ledning samt förslag om regionala skolmyndigheter.

Enligt lagförslaget skall det i princip endast finnas en skolstyrelse i varje

kommun, vilken skall vara styrelse för såväl det allmänna som det yrkesutbildande

skolväsendet i kommunen. Med Kungl. Maj:ts medgivande

skall dock särskild styrelse för viss skolform kunna tillsättas. Ehuru det

förutsättes, att erforderlig samverkan mellan kommuner på skolans område

i regel kommer att ske på frivillig grund, har lagförslaget ansetts böra

innehålla bestämmelser, som gör det möjligt för de föreslagna nya regionala

skolmyndigheterna att ålägga kommuner dylik samverkan.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1956

I fråga om skolstyrelsens organisation föreslås regler, som närmast ansluter

sig till nuvarande bestämmelser om folkskolestyrelse. Vid reglernas

utformning har en anpassning till kommunallagens bestämmelser eftersträvats.

Betydande ändringar föreslås i skolledarorganisationen. Syftet är dels

att även på det fackliga planet ernå en enhetlig ledning, dels att förstärka

skolledningen vid det obligatoriska skolväsendet.

För den regionala ledningen av skolväsendet föreslås en helt ny organisation,

betingad främst av behovet av planerande och samordnande regionala

skolmyndigheter. Domkapitlens befattning med skolärenden skall upphöra.

I alla län skall inrättas särskilda statliga skolmyndigheter, länsskolnämnder,

sammansatta av fem lekmän, varav en med juridisk utbildning,

samt två pedagogiskt utbildade fackmän. Till länsskolnämnderna, för vilkas

verksamhet skall upprättas särskilda kanslier, skall skolinspektörerna,

övergångsvis de nuvarande folkskolinspektörema, knytas. Fyra nya inspektörstjänster

föreslås inrättade. Länsskolnämndernas verksamhet skall omfatta

det allmänna skolväsendet, de kommunala yrkesskolorna och de centrala

verkstadsskolorna.

Länsskolnämnds uppgifter skall beträffande skolväsendet i Stockholm

fullgöras av skolöverstyrelsen och, i vad gäller yrkesskolväsendet, överstyrelsen

för yrkesutbildning.

Den nya skolstyrelselagen föreslås träda i kraft i full utsträckning den

1 juli 1958, då jämväl den nya regionala organisationen avses skola träda

i verksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Förslag

till

Skolstyrelselag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §.

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar

närmare bestämmes, sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obligatorisk

undervisning) och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt

icke handhavandet därav tillkommer annan.

2 §.

1 mom. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att i

kommunerna eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig organisation

av skolväsendet eller till detta hörande verksamhet, åligger det kommun

att deltaga i sådan samverkan, såvitt ej därav följer påtagligt men för

skolväsendet i kommunen.

Om dylik samverkan och om fördelning av kostnader i anledning av

gemenskapen böra kommunerna träffa erforderliga överenskommelser.

Kan enighet icke uppnås, äger länsskolnämnden efter överläggning med

kommunerna besluta i saken. I fråga om kostnadsfördelningen skall länsskolnämnden

därvid iakttaga de allmänna anvisningar Konungen utfärdar.

2 mom. Då särskilda skäl därtill äro, må länsskolnämnden förordna, att

samverkan enligt 1 mom., i den omfattning nämnden bestämmer, skall äga

rum i kommunalförbundets form.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen

efter samråd med länsskolnämnden besluta därom. Ej må utan länsskolnämndens

medgivande förbundsordningen ändras, förbundet upplösas

eller medlem utträda ur förbundet. I övrigt gäller artgående förbund som

nu sagts vad därom stadgas i lagen om kommunalförbund.

3 mom. Kan samverkan på skolväsendets område komma att beröra

kommuner inom två eller flera län, må Konungen bestämma, att länsskolnämnden

i ett av länen eller skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning

skall taga den befattning med därav föranledda frågor, som

enligt denna lag ankommer på länsskolnämnd.

3 §.

För skolväsendet i varje kommun skall finnas en organisationsplan, upprättad

och fastställd enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Om skolstyrelsen och dess uppgifter

4 §.

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse.

5 §.

1 mom. Skolstyrelsen skall vara styrelse för det obligatoriska skolväsendet

i kommunen och därtill knuten verksamhet.

Finnes i kommunen högre kommunal skola, lokal kommunal yrkesskola,

allmänt läroverk, statligt eller kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt

handelsgymnasium, skall skolstyrelsen vara styrelse även för sådan

läroanstalt.

2 mom. På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta,

att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan läroanstalt

än i 1 mom. sägs.

6 §.

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att

för läroanstalt, som i 5 § 1 mom. andra stycket sägs, skall finnas särskild

styrelse.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som fastställas

av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

7 §.

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets

område, med uppmärksamhet följa skolväsendets tillstånd inom kommunen

samt hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder

ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, vilka finnas påkallade

för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla tillfredsställande

teoretisk och praktisk utbildning.

Skolstyrelsen har vidare:

a) att, i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter

avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning

och verkställighet;

b) att, om flera skolor eller skolformer stå under styrelsens förvaltning,

sörja för samordning av och enhetlighet i deras verksamhet;

c) att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter;
d)

att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas vidareutbildning;

samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

e) att verka för samarbete mellan hem och skola.

Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

8 §.

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder

samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och

upplysningar, som erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter.

Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar

och andra, vilkas verksamhet berör styrelsens.

Om skolchef m. m.

9 §.

1 mom. I varje kommun skall finnas en skolchef.

Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju läraravdelningar

eller eljest särskilda skäl därtill äro, må dock Konungen på framställning

av kommunens fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas i kommunen.

2 mom. Skolchef åligger:

a) att enligt för honom fastställd instruktion biträda skolstyrelsen i dess

verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare av skolväsendet i

kommunen;

b) att, i den mån sådant enligt 12 § uppdrages åt honom, fatta beslut

å styrelsens vägnar; samt

c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter,

vilka enligt särskilda författningar ankomma på honom.

3 mom. Om olika slag av skolchefer och andra skolledare samt om fastställande

av instruktioner för dem förordnar Konungen.

Om skolstyrelsens organisation

10 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige

till det antal, som fullmäktige finna lämpligt med hänsyn till kommunens

folkmängd och struktur samt till antalet och arten av de skolor, som

lyda under styrelsen. Antalet ledamöter må dock ej vara under sju eller

över tjuguen.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

11 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelse, verkan

av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kommunallagen

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock

må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller

skolchefen i kommunen utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

I fråga om mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande,

ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt

att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande

av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på

vilka tider till styrelsen ställda framställningar mottagas, skriftväxling,

vård och förtecknande av handlingar hörande till styrelsens arkiv, utseende

av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall

vad i 33—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse

äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse om val av ordförande

och vice ordföi’ande skall insändas jämväl till länsskolnämnden.

12 §.

1 mom. Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen uppdraga

åt särskild inom styrelsen bildad avdelning eller åt skolchefen, annan

skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare

att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning eller yttrande

till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes än av styrelsen samfällt.

Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag, som avses i första stycket,

skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

2 inom. Avdelning, som avses i 1 mom., skall bestå av minst fyra ledamöter.

Ej må avdelning handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av

ledamöterna äro tillstädes. För giltighet av beslut fordras, att minst tre

av ledamöterna äro ense om detsamma.

13 §.

Vid sammanträde med skolstyrelsen eller inom densamma bildad avdelning

skall skolchefen närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Angående rätt för andra skolledare samt för lärarrepresentanter och

skolläkare att på motsvarande sätt deltaga vid sammanträde, som i första

stycket sägs, förordnar Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 §.

Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens protokoll

och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse,

i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

15 §.

Vad i 10—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms

stad. I fråga om nämnda skolstyrelses organisation skola i stället gälla de

särskilda bestämmelser, som fastställas av Konungen.

Om skolråd, yrkesråd m. ra.

16 §.

Där skolstyrelsen med hänsyn till kommunens ytvidd eller antalet skolor

så prövar lämpligt, äger styrelsen att för viss skola eller grupp av

skolor eller eljest för visst område inom kommunen utse ett särskilt rådgivande

organ, skolråd, med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande

samarbetet mellan hem och skola samt därtill anknytande spörsmål.

I skolråd böra skolledare, lärare och elevernas föräldrar vara företrädda.

17 §.

Ansvarar skolstyrelsen för förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning,

skall styrelsen utse ett eller flera rådgivande organ, yrkesråd,

med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande dylik undervisning.

Yrkesråd skall bestå av minst tre ledamöter. Dessa skola äga god kännedom

om ortens arbetsliv i allmänhet och om det yrke eller de yrken, som

rådets verksamhet avser. Minst två av ledamöterna skola företräda företagare

och anställda.

18 §.

Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som

hör till skolstyrelsens förvaltningsområde, prövas i den ordning Konungen

bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Om besvär över skolstyrelses beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen

har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar,

gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stadgat

i kommunallagen eller, såvitt avser Stockholm, lagen om kommunalstyrelse

i Stockholm.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958, i den mån ej annat följer av vad

i 22 och. 23 §§ stadgas.

Genom den nya lagen upphävas

lagen den 15 maj 1903 (nr 58) angående folkskoleväsendet i Stockholm,

lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner samt

instruktionen den 31 januari 1941 för Stockholms folkskoledirektion.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

22 §.

Beträffande kommun som ingår i eller omfattar skoldistrikt, å vars folkoch

fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930

(nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari 1955 gällande

lydelse alltjämt äga tillämpning, träder den nya lagen i kraft den dag

Konungen bestämmer.

Närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande beträffande

dylik kommun meddelas av Konungen.

23 §.

I annan kommun än i 22 § sägs skall val av ledamöter och suppleanter

i skolstyrelse, som avses i denna lag, första gången äga rum före utgången

av december 1957. Valet skall avse tiden intill utgången av året näst efter

det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter lagens

ikraftträdande ägt rum.

Sålunda utsedda ledamöter och suppleanter i skolstyrelse träda genast

i utövning av sina befattningar med befogenhet att handlägga ärenden om

åtgärder, som erfordras i anledning av den nya lagens ikraftträdande, samt

att i övrigt fullgöra de uppdrag med avseende å planeringen av skolväsendet

i kommunen, som av kommunens fullmäktige överlämnas till styrelsen.

24 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av den nya lagen, meddelas av Konungen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952

(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1952 om särskild skolstyrelse

i vissa fall, vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70) gäller till och med

den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958;

och skall före utgången av juni 1957 förrättas val av ledamöter och suppleanter

i särskild skolstyrelse för tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 juni 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en

reform av skolväsendets lokala och regionala ledning samt anför därvid

följande.

I. Inledning

I de vid 1950 års riksdag fastställda riktlinjerna för det svenska skolväsendets

utveckling utelämnades spörsmålen om skolledningens organisation

och om lärartillsättningen. Vissa av dessa frågor berördes visserligen

i en särskild proposition till samma riksdag (nr 133). Enligt departementschefens

mening borde emellertid frågorna rörande regionala skolmyndigheter,

skolans lokala ledning samt lärartillsättningen icke då bli föremål

för riksdagens beslut utan ytterligare utredas av särskilda sakkunniga enligt

de allmänna riktlinjer, som angavs i propositionen. Riksdagen fann det

heller icke möjligt att i nämnda avseenden göra några bindande uttalanden

(SärskU nr 3; Rskr nr 403).

Det ytterligare utredningsarbete som sålunda förutsattes har nu utförts

av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 29 juni och den

28 september 1951 tillkallade sakkunniga. Dessa har varit framlidne ledamoten

av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim,

f. d. folkskolinspektören i Malmö skoldistrikt, disponenten Hilding Flinck,

ledamoten av riksdagens andra kammare, medicine licentiaten Bertil von

Friesen, rektorn vid Nacka realskola Arthur Klum, folkskolinspektören

i Västmanlands läns inspektionsområde Sven Zetterlund, folkskolläraren

Gustaf Bodestam, ledamoten av riksdagens andra kammare, parkförmannen

Carl-Erik Johansson, skolstyrelsens ordförande i Önnestads skoldistrikt,

f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Johnsson

samt utnämnde rektorn vid högre allmänna läroverket för gossar å

Norrmalm i Stockholm Torsten Sävborg. Wallentheim utsågs att leda de

sakkunnigas arbete. Sedan han den 22 augusti 1953 avlidit, uppdrogs åt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Näsström

att vara de sakkunnigas ordförande. De sakkunniga, som antog

benämningen 1951 års skolstyrelseutredning, har biträtts av ett antal

experter.

Utredningen har den 24 januari 1952 avgivit förslag till provisorisk lag

om gemensam skolstyrelse i vissa fall (stencilerat). På grundval härav

förelädes 1952 års riksdag proposition (nr 224) med förslag till lag om särskild

skolstyrelse i vissa fall. Propositionen antogs av riksdagen (KU 26;

Rskr 407). Den 1 augusti 1952 har utredningen avgivit förslag till tillämpningsföreskrifter

till lagen den 6 juni 1952 (nr l$Jf) om särskild skolstyrelse

i vissa fall. Den 10 december 1953 har utredningen överlämnat en

stencilerad promemoria med förslag angående tillsättning av lärare i kunskapsämnen

i försöksskolorna m. m. samt den 3 november 1954 en likaledes

stencilerad promemoria med förslag till vissa åtgärder rörande den

pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m . m. Båda promemoriorna lades

till grund för förslag till riksdagen (prop. 1954:137, SU 141, prop. 1955:

120, SU 122).

I oktober 1955 har utredningen avgivit sitt slutbetänkande, »Skolväsendets

lokala och regionala ledning samt lär artillsättning en» (SOU 1955: 31).

Över detta betänkande — eller delar därav — har utlåtanden avgivits av

skolöverstyrelsen (som hört ett antal kollegier vid allmänna läroverk och

högre kommunala skolor), statens folkskolinspektörer och nomadskolinspektören,

överstyrelsen för yrkesutbildning, statskontoret, riksräkenskapsverket,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens lönenämnd, samtliga domkapitel,

samtliga länsstyrelser (som hört landstingens förvaltningsutskott, försöksdistrikten

samt fullmäktige i ett antal kommuner), överståthållarämbetet

(som hört stadsfullmäktige i Stockholm), besvärssakkunniga, allmänna

statsbidragsutredningen, kommunalförbundskommittén, församlingsstyrelsekommittén

samt sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen

för Stockholm.

Yttranden över betänkandet har vidare avgivits av Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Statens folkskolinspektörers förbund,

Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, Sveriges

folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund,

Läroverkslärarnas riksförbund, Rektorernas riksförening,

Svenska facklärarförbundet, Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges skolkamerala

förening, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen

samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Sveriges

juristförbund har i en särskild skrift berört vissa av de i skolstyrelseutredningens

betänkande avhandlade frågorna.

Det åt skolstyrelseutredningen givna uppdraget föranleddes, som jag

tidigare nämnt, av den år 1950 beslutade skolreformen, vars väsentligaste

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

innehåll är upprättandet av en 9-årig enhetsskola. Utredningens förslag

skulle i första hand avse denna skola. Av utredningens direktiv liksom av

rubriken på dess nu framlagda betänkande framgår, att det i utredningens

uppdrag ingått att avgiva förslag rörande tre olika huvudområden, nämligen

skolväsendets lokala ledning, dess regionala ledning samt lärartillsättningen.

Utredningen har framhållit, att de härtill knutna spörsmålen tillsammans

bildat ett komplex med förgreningar åt praktiskt taget alla delar

av skolorganisationen. Det är uppenbart, att utredningsuppdraget varit

omfattande. De framlagda förslagen är också av tämligen genomgripande

natur. Utredningen har således icke ansett det lämpligt att framlägga förslag

av så begränsad räckvidd, att de skulle gälla enbart en framtida enhetsskola

och övergångsvis sådana kommuner, där försöksverksamhet med

enhetsskola bedrives, utan förordat, att samtliga av utredningen utarbetade

organisationsförslag skall träda i kraft den 1 juli 1957 med giltighet

i princip för samtliga kommuner och för flertalet nuvarande skolformer.

Den omfattning utredningen ansett sig böra ge sina förslag har jag

funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning, att förslagens

förverkligande skulle innebära viktiga steg i riktning mot en skolorganisation

av enhetsskoltyp och skapa avsevärt förbättrade förutsättningar

för en rationell utbyggnad av såväl det teoretiska som det praktiska

skolväsendet.

Remissyttrandena ger allmänt uttryck åt den uppfattningen, att det för

det pågående reformarbetet på skolans område är nödvändigt med nya former

för skolans lokala och regionala ledning. Även om delade meningar

framkommit rörande utredningens förslag i sådana frågor, som redan i den

allmänna debatten visat sig vara i viss mån kontroversiella, anser jag förslagen,

i vad de avser skolväsendets lokala och regionala ledning, vara väl

ägnade att nu läggas till grund för en reform.

De med tillsättningen av lärare och skolledare förbundna spörsmålen har

skolstyrelseutredningen på ett uttömmande sätt redovisat. Utredningen,

som varit allsidigt sammansatt, har också lagt fram ett enhälligt förslag

om tillsättningsförfarandet. Detta har emellertid blivit föremål för mycket

skiljaktiga meningar vid remissbehandlingen och kritiserats från såväl allmänna

som rent tekniska synpunkter. Då det får anses vara angeläget, att

ställning inte tages till reglerna för lärartillsättningen, förrän full klarhet

skapats om möjligheterna att praktiskt tillämpa dem i detalj, har jag funnit

det nödvändigt, att skolstyrelseutredningens förslag i denna del ytterligare

överväges och genomarbetas, innan statsmakterna fattar ståndpunkt

i frågan. Detta torde böra ske vid 1957 års riksdag.

Beträffande de frågor, till vilka riksdagen enligt min mening i år bör

taga ställning, vill jag i detta sammanhang anföra följande.

T direktiven för skolstyrelseutredningen framhölls, att spörsmålen om

skolstyrelse i försöksdistrikten borde underställas 1952 års riksdag och

Övriga förslag 1953 års riksdag. Efter förslag av utredningen antogs år

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

1952 en provisorisk skolstyrelselag. Härigenom har skolstyrelsefrågan i försöksdistrikten

kunnat ordnas på ett acceptabelt sätt. Efter förslag av utredningen

har vidare vid 1954 och 1955 års riksdagar frågorna om lärartillsättningen

respektive den fackliga ledningen i försöksdistrikten provisoriskt

ordnats. Beträffande den regionala ledningen har däremot inga provisoriska

anordningar vidtagits.

Enligt skolstyrelseutredningens mening borde en definitiv reglering av

samtliga nu berörda frågekomplex ske från och med den 1 juli 1957. Det

är enligt min mening inte heller någon tvekan om att det i och för sig

är i hög grad angeläget att så snart som möjligt genomföra de förslag som

nu är aktuella, men då det är fråga om en omfattande reform av betydelse

för skolväsendet på mycket lång sikt, vilken tillika griper in på ett flertal

väsentliga områden av skolväsendet, har jag funnit det viktigare, att det

lägges en fast grund för det framtida arbetet än att reformen snabbt föres

ut i ett icke helt fullgånget skick. Jag bedömer det som ogörligt att på den

tid som skulle stå till förfogande, om nya skolstyrelser, en delvis ny skolledarorganisation

och nya regionala skolmyndigheter skulle börja sin verksamhet

i full utsträckning den 1 juli 1957, genomföra det synnerligen omfattande

författningsarbete, som skall ge skolstyrelsereformen dess närmare

innehåll och som måste vara utfört, innan skolmyndigheterna på olika

plan skall kunna arbeta under tillfredsställande förhållanden. Det stora flertalet

skolförfattningar beröres av de föreliggande förslagen, och det är

t. ex. nödvändigt att utarbeta en helt ny, mot den nuvarande folkskolestadgan

delvis svarande stadga. Jag ämnar därför senare denna dag hemställa

om bemyndigande att få tillkalla särskilda sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda vid detta arbete. Om arbetet bedrives i snabb

takt, räknar jag med att det kan vara slutfört inom sadan tid, att i det

följande framlagda förslag skall kunna träda i kraft i full utsträckning

den 1 juli 1958. Jag har emellertid ansett det angeläget att dessa förslag

redan i år framlägges för riksdagen för att statsmakternas standpunktstagande

skall kunna tjäna skolmyndigheterna till ledning beträffande den

kommande utvecklingen på dessa områden.

Med hänsyn till behovet av en enhetlig lokal skolplanering har jag

ansett, att skolstyrelse enligt den nya lagens bestämmelser skall kunna

väljas, så snart lagen utfärdats, och i avvaktan på lagens fnlla ikraftträdande

erhålla befogenhet att dels fullgöra sådana uppgifter rörande skolväsendets

planering, som kommunens fullmäktige överlämnar åt styrelsen,

dels ock handlägga ärenden rörande sådana åtgärder, som kan erfordras

i anledning av skolstyrelsereformens ikraftträdande.

I övrigt skulle ett godkännande av de förslag, jag i det följande ämnar

framlägga, icke medföra några direkta praktiska verkningar förrän från

och med budgetåret 1958/59.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ärendet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

II. De lokala skolstyrelserna

A. Nuvarande förhållanden

1. Inledning

De skolformer, vilkas lokala ledning beröres av förslagen i det följande, är:

folk- och fortsättningsskolan (enhetsskolan), högre folkskola, kommunal

realskola, praktisk kommunal realskola, kommunal flickskola, kommunala

yrkesskolor, statsunderstött, av kommun ägt handelsgymnasium samt allmänt

läroverk. För närvarande har envar av dessa skolor i regel sin egen

lokala skolledning, d. v. s. egen styrelse och egen facklig ledning.

Folkskolestyrelsens organisation och arbetsformer regleras genom lagen

den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. För ovannämnda skolformer

i övrigt finns bestämmelser om skolans lokala styrelse i för sk - formen gällande stadga eller reglemente. Då såväl skolstyrelseutredningens

som det av mig framlagda förslaget till ny skolstyrelselag närmast anknyter

till gällande bestämmelser om styrelse för den obligatoriska skolan redogöres

i det följande utförligt för den nuvarande skolstyrelselagens innehåll,

medan bestämmelserna om övriga skolstyrelsers organisation behandlas

mera summariskt. Beträffande detaljer får jag hänvisa till utredningens

betänkande s. 29 ff.

2. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende

Intill den 1 januari 1955 var den obligatoriska skolan i princip en den

kyrkliga kommunens angelägenhet. Enligt lagen den 6 juni 1930 om församhngsstyrelse

ägde nämligen varje territoriell församling att själv vårda

folk- och fortsättningsskoleväsendet i församlingen. Undantag gjordes

emellertid för kommun, som avsags i den ännu gällande lagen av den 6 juni

1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. Sistnämnda lag omfattar de kommuner,

som sammanfaller med skoldistrikt (församling) och där kommunal-

eller stadsfullmäktige finns; i dessa fall skall den obligatoriska skolan

vara den borgerliga kommunens angelägenhet. Som framgår av det sagda

har 1930 ars skolstyrelselag formellt karaktären av en speciallag, men redan

ganska snart efter dess tillkomst började en successiv övergång från

kyrkligt till borgerligt huvudmannaskap för det obligatoriska skolväsendet,

vilken utveckling den 1 januari 1955 fortskridit så långt att folkskoleväsendet

endast i tolv av rikets kommuner var en församlingens angelägenhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

I samband med tillsättandet av 1953 års församlingsstyrelsekommitté

överlämnade skolstyrelseutredningen den 22 april 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet

en promemoria angående den obligatoriska skolans

ställning i kommunalrättsligt avseende. Efter en redogörelse för den historiska

utvecklingen på området anfördes i promemorian:

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen kan den utveckling i riktning mot folkskoleväsendets

överförande till den borgerliga kommunen, som länge pågått, numera anses

vara praktiskt taget fullbordad. Endast i ett försvinnande litet antal fall är folkundervisningen

ännu en församlingens angelägenhet. I skarp motsats till detta faktiska förhållande

står församlingsstyrelselagens bestämmelser, enligt vilka vården om folkundervisningen i

princip fortfarande åvilar församlingarna. Redan dessa omständigheter utgöra en anledning

att överväga, huruvida icke en ändring i den rättsliga grunden för folkskoleväsendet

bör komma till stånd. De principiella skäl, som i olika sammanhang anförts för folkskoleväsendets

överflyttning till den borgerliga kommunen och som redovisats i den ovan lämnade

historiken, tala dessutom för att en överflyttning bör ske även i de återstående fallen.

Dessa principiella skäl ha för övrigt vunnit i styrka genom den vidgade rätt till utträde

ur svenska kyrkan, som införts genom den år 1951 antagna religionsfrihetslagen.

Till nu anförda skäl för en ändring av församlingsstyrelselagen kommer emellertid även

ett annat. Den i princip beslutade enhetsskolan skall enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen i

denna del bifallna proposition (1950: 133) vara en kommunal skola. Det synes uppenbart

att med ordet »kommunal» i detta sammanhang åsyftas endast den borgerliga kommunen.

I samband med enhetsskolans genomförande måste alltså principen om det obligatoriska

skolväsendet såsom en församlingens angelägenhet ersättas av en motsvarande allmän

regel om den borgerliga kommunen såsom huvudman för den obligatoriska skolan. De författningar,

som aktualiseras av enhetsskolan, måste bygga på sistnämnda regel. Vissa av

dessa författningar (bl. a. de som angå de kommunala skolstyrelserna) äro emellertid avsedda

att träda i tillämpning redan före enhetsskolans införande. Detta utgör ytterligare

ett skäl att nu ändra den kommunalrättsliga grunden för det obligatoriska skolväsendet.

En sådan principiell ändring, som här förordats, behöver inte medföra, att folkskoleväsendet,

på de ställen, där det ännu är en församlingens angelägenhet, omedelbart överflyttas

till den borgerliga kommunen. En viss övergångstid kan av praktiska skäl befinnas

lämplig. Såsom framgår av det förut sagda är det ur enhetsskolans synpunkt inte nödvändigt

att överflyttningen sker förrän i samband med skolreformens genomförande. Å andra

sidan är det av principiella skäl önskvärt, att den sker snarast möjligt. Tidpunkten torde

i varje särskilt fall få bestämmas med hänsyn till de i fallet föreliggande omständigheterna.

En övergångsbestämmelse av denna innebörd torde böra meddelas.

Efter hemställan av skolstyrelseutredningen uppdrog Kungl. Maj:t åt församlingsstyrelsekommittén

att verkställa den revision av församlingsstyrelselagen,

som den förordade förändringen skulle kräva. I överensstämmelse

med ett av kommittén utarbetat förslag till lag om ändring av församlingsstyrelselagen,

innebärande bl. a. att ur den sistnämnda skulle uteslutas

alla bestämmelser om skolväsendet, framlades därefter proposition

(nr 207) för 1954 års riksdag. Propositionen antogs av riksdagen och lagändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1955. I en övergångsbestämmelse

stadgas, att vad församlingsstyrelselagen i sin gamla lydelse innehåller rörande

folk- och fortsättningsskoleväsendet tills vidare skall äga tillämpning

beträffande församling, diir nämnda skolväsen den 1 januari 1955 var

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

en församlingens angelägenhet. Någon ändring gjordes icke i 1930 års skolstyrelselag.

Läget är alltså för närvarande det, att principen om den obligatoriska

skolan såsom en församlingens angelägenhet blivit upphävd utan att någon

motsvarande allmän regel om den borgerliga komunen såsom huvudman

för denna ännu trätt i stället.

3. Folkskolestyrelsen» nuvarande organisation och uppgifter

Enligt 1930 års skolstyrelselag skall förvaltningen och vården av kommunens

folk- och fortsättningsskolväsende handhavas av en folkskolestyrelse

(4 §). Där kommunen finner det vara till fördel för skolväsendet, kan

särskild fortsättningsskolestyrelse utses. I det fåtal kommuner, där kyrkoförsamlingen

fortfarande är huvudman för folk- och fortsättningsskolväsendet,

är skolrådet styrelse för detsamma. Folkskoleväsendet i Stockholms

stad är reglerat genom särskilda författningar.

Ledamöter i folkskolestyrelse väljes av kommunal- eller stadsfullmäktige

till det antal fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens vidd

och folkmängd. Antalet ledamöter får dock icke vara under 5 eller över 21.

Suppleanter utses till lämpligt antal (7 §). Såväl ledamöter som suppleanter

kan väljas proportionellt (9 §). Valbar som ledamot eller suppleant av

folkskolestyrelsen är den som är röstberättigad vid kommunal- eller stadsfullmäktigeval

och uppnått tjugotre års ålder. Som särskild kvalifikation

gäller, att vederbörande skall anses vilja befordra skolväsendet. Den som

är omyndig, i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen

för varaktig försörjning är icke valbar (8 §).

Mandatperioden är fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst

efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas året näst efter det, då allmänna

val av kommunal- eller stadsfullmäktige ägde rum (9 §).

Folkskolestyrelsen väljer årligen inom sig ordförande och vice ordförande.

Till ordförande kan utses kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen

hör, eller, för det fall kommunen tillhör mer än ett pastorat, den

bland kyrkoherdarna domkapitlet bestämmer, även om han ej är ledamot

av styrelsen (10 och 13 §§). Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse,

så ofta han finner det behövligt, eller när minst halva antalet ledamöter

för uppgivet ärende gör framställning därom. Suppleanterna i folkskolestyrelsen

bör kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras på grund

av hinder för ledamot eller då det uppkommit ledighet efter ledamot, som

icke utsetts vid proportionellt val, och denna ledighet icke kunnat fyllas.

Suppleanterna har rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden

(11 och 12 §§).

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

För att folkskolestyrelse skall vara beslutför måste mer än hälften av

ledamöterna vara närvarande. För vissa ärenden äger skolstyrelsen emellertid

överlämna sin beslutanderätt till särskilda inom styrelsen utsedda

nämnder. Dessa ärenden är

a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare;

b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen;

c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt

tredskande föräldrar och målsmän

d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För att nämnds beslut

skall vara giltigt fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet

och varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall

anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde (13 §).

Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller särskild nämnd äger den

ovannämnde kyrkoherden rätt att närvara och deltaga i överläggningarna

samt framställa förslag men får ej deltaga i besluten utan att vara ledamot.

Likartade bestämmelser finns i folkskolestadgan rörande rätt för en

representant för lärarkåren att deltaga vid folkskolestyrelsens och dess

nämnders sammanträden. Denne äger dock icke rätt att deltaga i behandling

av frågor rörande tjänstgöringsbetyg åt eller disciplinära åtgärder mot

lärare (Fst § 8 i:l.). Där särskild skolläkare är anställd, äger denne att

närvara vid behandlingen av ärenden rörande hälsovård, sexualhygien och

fysisk fostran (Fst § 8 i:2.). Distriktsöveriärare eller kommunal folkskolinspektör

är skyldiga att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden.

Liksom lärarkårens representant och skolläkaren äger de därvid

deltaga i överläggningarna men ej i besluten, men de har rätt att få sina uttalade

meningar antecknade till protokollet (Fst §§ 8 b:7 och 8 d).

Omröstning inom folkskolestyrelsen sker öppet utom vid val, där den

sker med slutna sedlar (14 §). Vid styrelsens sammanträden skall ordföranden

föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Detta skall justeras av

ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av styrelsen utsedda

närvarande ledamöter. Justering kan dock verkställas av styrelsen antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Sedan protokollet justerats skall i landskommun

en förteckning över de vid sammanträdet fattade besluten och de

beslut, som därvid anmälts från styrelsens nämnder, söndagen efter beslutens

fattande anslås på därför avsedd plats i eller invid kyrkan under det att

i stadskommun motsvarande förteckning skall anslås hos styrelsen (15 §).

Folkskolestyrelses uppgifter jämlikt skolstyrelselagen finns angivna

främst i 5, 6 och 18 §§. Enligt dessa skall folkskolestyrelse i enlighet med

gällande författningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet

följa undervisningen samt tillsätta och avskeda lärare och annan personal.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Det åligger den vidare att utöva den ekonomiska förvaltningen och att ha

tillsyn över lokaler, som upplåtits för undervisningen. Förutom att förbereda

ärenden, som skall förekomma till behandling hos fullmäktige, skall

styrelsen hos kommunal- eller stadsfullmäktige göra framställningar och

förslag, då så påfordras. Den skall också ombesörja verkställigheten av

fullmäktiges beslut, i den mån detta ej uppdragits åt särskilt därtill utsedda

styrelser, nämnder eller personer. Folkskolestyrelsen skall även taga

viss befattning med angelägenheter avseende kyrkomusikers anställande och

verksamhet enligt bestämmelser i kyrkomusikerstadgan.

Skolstyrelsen skall uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat, vilket

skall ingivas till stads- eller kommunalfullmäktige årligen före den 15 september.

Före den 15 januari skall folkskolestyrelse i landskommun och före

den 1 mars folkskolestyrelse i stadskommun avlämna redovisning för de

medel styrelsen under nästföregående kalenderår haft om hand (6 §).

4. De lokala skolstyrelserna vid övriga skolformer

Bestämmelserna i gällande stadgor rörande styrelse och ledning för d e

högre kommunala skolorna (högre folkskolor, kommunala realskolor,

praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor) är i

princip lika.

För kommunal realskola och högre folkskola skall finnas en av minst

fem personer bestående styrelse. Suppleanter skall utses till halva antalet

mot de valda ledamöterna eller, om dessas antal icke är jämnt, till det antal

som är närmast över hälften. Tjänstgörande rektor är självskriven ledamot

med skolans tillsynslärare som suppleant.

För kommunal flickskola är bestämmelserna något avvikande. Styrelsen

skall här bestå av minst fyra valda ledamöter samt dessutom av skolans

rektor och dess tillsynslärare, om sådan är anställd. I styrelsen skall finnas

minst två kvinnliga ledamöter och minst en suppleant skall vara

kvinna.

Vid val av styrelse till praktisk kommunal realskola och till sådan högre

folkskola, som är inriktad på att ge utbildning för visst yrke eller viss

yrkesgrupp, skall om möjligt minst två i sådant yrke eller yrkesgrupp sakkunniga

personer vara medlemmar av skolstyrelsen. Beträffande ett- eller

tvåårig högre folkskola gäller, att där särskilda förhållanden det föranleder,

viss i reglementet angiven begränsad befogenhet med avseende på skolans

förvaltning kan tilläggas styrelsen för folkskoleväsendet i det skoldistrikt,

där skolan är belägen. Vid sammanträde med styrelse och nämnd,

där ärende rörande högre folkskola förekommer till behandling, skall dock

skolans rektor äga närvara och i fråga om dylika ärenden deltaga i såväl

överläggningar som beslut.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

För här avsedda skolor skall finnas ett av skolöverstyrelsen för varje

skola fastställt reglemente. I detta skall bl. a. finnas erforderliga föreskrifter

om styrelsens sammansättning och om valbarhet till ledamot av styrelsen,

om den tid valet skall avse samt om hur det skall försiggå. Valkorporation

är i regel kommunens fullmäktige.

Styrelsen utser för varje kalenderår inom sig bland de valda ledamöterna

ordförande och vice ordförande samt inom eller utom styrelsen kassaförvaltare.

Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestämmes,

skolans tjänstgörande rektor.

Rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess beslut äger

skolans av skolöverstyrelsen utsedde inspektor samt skolans tillsynslärare

vid de tillfällen, då den sistnämnde ej inträtt som suppleant för rektor

(detta gäller ej kommunal flickskola, där tillsynsläraren, som ovan nämnts,

är ledamot av styrelsen). Vid behandling av frågor, som rör lärjungarnas

hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan, äger skolläkaren rätt

att deltaga i såväl överläggningar som beslut.

För kommunal yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans

tjänstgörande rektor, eller, där mer än en rektor är förordnad, av skolans

chef eller en av skolans rektorer, utsedd på sätt i skolans reglemente sägs,

samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst fyra. För de valda ledamöterna

skall finnas personliga suppleanter. De ledamöter, som skall väljas,

och suppleanterna för dem utses av kommunens fullmäktige. Styrelsen utser

inom sig ordförande och vice ordförande.

Till ledamöter av styrelsen bör väljas lämpliga personer, däribland representanter

för arbetsgivare och arbetare till lika antal. Ledamöterna bör

äga god kännedom om skolområdets arbetsliv i allmänhet och om de yrken,

som undervisningen avser. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning,

om den tid valet skall avse och om sättet för valet meddelas i

skolans reglemente.

Den närmaste ledningen av handelsgy mnasium utövas av en

styrelse, om vars uppgifter och sammansättning bestämmelser skall meddelas

i ett för varje skola gällande reglemente, vilket skall fastställas av

överstyrelsen för yrkesutbildning efter förslag av skolans styrelse, som i

ärendet skall höra lärarkollegiet.

Lokalstyrelse vid allmänt läroverk består av rektor som självskriven

ledamot samt av fem andra för en tid av fyra år utsedda ledamöter.

Av dessa utses tre av vederbörande kommunalstyrelse, därav en representerande

målsmännen för läroverkets lärjungar, samt en ledamot av länsstyrelsen

(i Stockholm överståthållarämbetet) och en av läroverkets kollegium.

Om vid läroverket är anordnad praktisk linje, bör någon av lokalstyrelsens

medlemmar vara sakkunnig inom det yrke eller den yrkesgrupp

varpå den praktiska linjens undervisning är inriktad. För var och en av de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

särskilt utsedda ledamöterna utses suppleant, vilken vid förfall för ordinarie

ledamot inträder i dennes ställe. Det ankommer på rektor att hos

vederbörande länsstyrelse och kommunalstyrelse anmäla uppkommande

ledighet.

För vissa fall inträder även andra ledamöter än nu angivna i lokalstyrelserna.

Vid behandling av frågor, som särskilt angår kvinnliga respektive

manliga lärjungar, skall sålunda kvinnlig sakkunnig eller vederbörande tillsynslärare

vara ledamot av styrelsen. Motsvarande gäller skolläkaren vid

behandling av frågor rörande hygieniska förhållanden samt vederbörande

klassföreståndare vid bestämmande av befrielse från eller nedsättning av

terminsavgifter.

Lokalstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande för en tid

av ett år.

5. 1952 års provisoriska lag om särskild

skolstyrelse i vissa fall

För att åstadkomma en reglering av i första hand skolledningen i distrikt,

där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrevs, avgav 1951 års

skolstyrelseutredning den 24 januari 1952 förslag till provisorisk lag om

gemensam skolstyrelse i vissa fall. Efter vederbörlig remissbehandling av

förslaget avlät ICungl. Maj:t därpå grundad proposition i ämnet samma år

(nr 224). Efter viss bearbetning av förslaget antogs propositionen av riksdagen

(KU 26; Rskr 407). Den 6 juni 1952 utfärdades lag om särskild skolstyrelse

i vissa fall (nr 434) och den 3 oktober samma år tillämpningsbestämmelser

till lagen (nr 652). Innehållet i dessa författningar är i huvudsak

följande.

I skoldistrikt, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande försök med nioårig

enhetsskola bedrives, skall, i stället för vad eljest gäller, den särskilda skolstyrelselagen

äga tillämpning. Lagen gäller dock ej för skolväsendet i Stockholms

stad.

Där lagen gäller, skall förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskolväsendet

samt försöksverksamheten handhavas av en särskild

skolstyrelse. Om Kungl. Maj:t så beslutar, skall den särskilda skolstyrelsen

också vara styrelse för högre folkskola, fristående realskola eller annan högre

statlig eller kommunal läroanstalt inom skoldistriktet. Efter medgivande

av Kungl. Maj:t må styrelsen jämväl vara styrelse för yrkesundervisningsanstalt

inom distriktet, dock ej för tekniskt läroverk eller central verkstadsskola.

Särskild skolstyrelse äger samma befogenheter och har samma uppgifter

som eljest skolat tillkomma folk- och fortsättningsskolstyrelse eller annan

styrelse, som särskilda skolstyrelsen ersätter. Styrelsen skall särskilt beakta

sådana frågor, som är gemensamma för olika skolor eller skolformer.

Den skall med uppmärksamhet följa det pedagogiska försöksarbetet, främ
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

ja lärarnas vidareutbildning och verka för ett fördjupat samarbete mellan

hem och skola.

Beträffande val av särskild skolstyrelse gäller i huvudsak samma bestämmelser

som för val av folkskolestyrelse. Antalet ledamöter skall dock vara

minst 7 och högst 21.

För att biträda vid behandlingen av frågor angående den förberedande

yrkesutbildningen i försöksskolorna och yrkesutbildningen i egentliga yrkesskolor,

för vilken särskild skolstyrelse ansvarar, bör styrelsen utse ett särskilt

rådgivande organ, expertråd, som skall bestå av minst fyra ledamöter

och företräda såväl företagare som anställda samt äga god kännedom om

ortens arbetsliv i allmänhet och om de särskilda yrkesgrenar eller verksamhetsområden,

som undervisningen ifråga avser. I tillämpningsbestämmelserna

till lagen föreskrives, att styrelsen, innan expertråd tillsättes, skall bereda

vederbörande lokala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer tillfälle

att avge förslag på lämpliga ledamöter att företräda arbetsgivar- respektive

arbetstagarsynpunkterna i fråga om yrkesutbildningen.

Tillämpningsbestämmelserna innehåller vidare regler angående skolledares

och lärares med flera deltagande i styrelsens sammanträden samt terminsavgiftsnämnd.

Distriktsöverlärare, kommunal folkskolinspektör eller särskild skolchef,

där sådan finns anställd, är skyldig att närvara vid skolstyrelsens och dess

nämnders sammanträden. De äger därvid rätt att yttra sig och framställa

förslag samt få sina meningar antecknade till protokollet, men ej att deltaga

i besluten. Detsamma gäller rektor vid annan styrelsen underställd

skola än de som tillhör folk- och fortsättningsskolväsendet. I distrikt med

skolchef äger även denne underställd rektor och överlärare rätt att närvara

vid styrelsens och dess nämnders sammanträden. Ärende som berör viss

skola får icke avgöras, om ej vederbörande skolledare kallats till sammanträde,

där ärendet behandlats.

Vid skolstyrelsens sammanträden äger vidare tre representanter för lärarkåren

samt skolläkare, som är anställd vid styrelsen underställd skola, att

närvara. Dessa äger därvid samma rätt som ovan angivits för distriktsöverlärare

med flera. Om så befinnes lämpligt med hänsyn till antalet skolformer

och andra särskilda omständigheter, kan skolöverstyrelsen bestämma,

att lärarrepresentanterna skall vara flera än tre. Det är särskilt föreskrivet

att lärarrepresentanterna bör utses så, att de kan anses företräda

olika skolformer och skolstadier.

Även vid sammanträde med delegation, kommitté eller annat liknande

organ bör, om ärendets art ger anledning därtill, skolledare, skolläkare och

en representant för lärarkåren kallas att närvara.

Om terminsavgifter erlägges vid skola, som lyder under den särskilda

skolstyrelsen, skall hithörande frågor handläggas av en särskild nämnd.

Denna skall bestå av en ledamot, utsedd av vederbörande länsstyrelse, två

ledamöter, som skolstyrelsen utser inom sig och av vilka den ene tillika

skall av skolstyrelsen utses till nämndens ordförande, samt vederbörande

rektor och klassföreståndare.

I övriga här ej angivna hänseenden skall för särskild skolstyrelse bestämmelserna

i 1930 års skolstyrelselag i regel gälla.

Jämlikt lag den 4 mars 1955 (nr 70) äger lagen den (i juni 1952 om särskild

skolstyrelse i vissa fall giltighet till och med den 30 juni 1957.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

B. För flera skolformer gemensam lokalstyrelse

1. Skolstyrelseutredningen

I det följande återges först innebörden av utredningens förslag för sig och

därefter det väsentliga av utredningens motivering.

Förslag

Från och med den 1 juli 1957 skall det i princip i varje kommun finnas

endast en skolstyrelse, vilken skall vara styrelse för av kommunen anordnade

skolor för den obligatoriska undervisningen och till denna knuten försöksverksamhet

eller till dessa skolor hörande frivilliga klasser eller avdelningar

samt för befintliga högre folkskolor, kommunala realskolor, praktiska

kommunala realskolor, kommunala flickskolor och kommunala yrkesskolor

ävensom för inom kommunen beläget allmänt läroverk, statligt och

kommunalt gymnasium samt statsunderstött, av kommunen ägt handelsgymnasium.

Efter av kommunen gjord framställning skall Kungl. Maj:t

äga medge, att särskild styrelse må finnas för här nämnd skola, ävensom att

annan än ovan uppräknad skolform må lyda under den kommunala skolstyrelsen.

Motivering

Principiellt sett är det enligt utredningens mening av stor vikt att så snart

som möjligt rasera i första hand de murar som i rent organisatoriskt hänseende

finns mellan skolformer, som enligt föreliggande beslut skall smältas

samman till enhetsskolan. Det viktigaste motivet till att införa en först och

främst för nämnda skolformer gemensam styrelse ser utredningen i den

betydelse en sådan åtgärd måste få som en förberedelse för övergången till

den nya skolan. Det torde nämligen inte kunna bestridas, att i den mån en

sådan övergång blir beroende av kommunernas initiativ, utsikterna till att

dylika initiativ tages blir avsevärt mycket större med en gemensam skolstyrelse,

medan fortvaron av särskilda styrelser för olika skolformer med

stor säkerhet kan antagas verka konserverande på den bestående ordningen.

Under alla omständigheter bör ett omedelbart införande av en gemensam

skolstyrelse enligt utredningens mening underlätta enhetsskolans genomförande.

Utredningen pekar i detta sammanhang på en för bedömandet av värdet

av en gemensam skolstyrelse betydelsefull faktor, vilken tycks ha förbisetts

i diskussionen om detta spörsmål och vilken för länge sedan borde

ha framtvingat en sådan skolstyrelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Med nuvarande organisation har kommunerna inte någon styrelse eller

nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och

som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållanden

kan motivera. För den obligatoriska skolan skall en styrelse finnas,

men dess ansvar sträcker sig inte utöver denna skola. Det är därför oftast

beroende på tradition eller mången gång på tillfälliga personliga insatser

och intressen, om kommunens behov av högre skolor och yrkesskolor blir

i vederbörlig ordning tillgodosedda. Det finns sålunda exempel på stora tätortskommuner

(över 20.000 inv.), som saknar realskola. När de växande barnkullarna

framtvingat ordnande av högre utbildning också i kommuner, som

förut saknat sådan, har man inte sällan stått handfallen, då man ej haft

något organ med uppgift att planera och ansvara för denna del av skolväsendet.

På samma sätt torde det förhålla sig med yrkesskolorna. Skojkommissionen

konstaterade, att endast en ytterst ringa del av ungdomen i 15—18- årsåldern kunde få någon som helst yrkesutbildning i skola och 1952 års

yrkesutbildningssakkunniga har fäst uppmärksamheten just vid ojämnheten

i yrkesskolornas utbyggnad. De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar

på sina håll långt ifrån efterfrågan, medan man på andra håll har

svårt att fylla sina kurser. Allmänt taget anser de sakkunniga, att möjligheterna

till skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser är mycket otillräckliga.

Man torde enligt utredningens mening våga antagandet, att förhållandena

skulle varit annorlunda, om det i kommunerna funnits organ med

uppgift att ansvara för att mot kommunens behov svarande resurser för

yrkesutbildning funnits.

När nu målsättningen på skolans område är klar: å ena sidan skapandet

av en 9-årig obligatorisk skola, i sig inneslutande det nuvarande realskolestadiet,

och å andra en utbyggnad av yrkesskolväsendet, synes det utredningen

vara en naturlig organisatorisk åtgärd att som ett betydande steg

mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet, som är i stånd att enhetligt

planera kommunens skolutveckling genom alla stadier i av statsmakterna

angiven riktning. Behovet av en sådan myndighet gör sig gällande, vare

sig det finns flera var för sig arbetande skolstyrelser i en kommun eller endast

en folkskolestyrelse med dess till den obligatoriska skolan begränsade

ansvar.

Det finns emellertid, även om man helt bortser från betydelsen av att underlätta

utvecklingen mot enhetsskola, skäl av mera direkt och praktisk art,

som talar för en gemensam skolstyrelse. Utredningen sammanfattar dessa

på följande sätt.

1. Ur ekonomisk synpunkt är det av betydelse med en enhetlig och planmässig

ledning och samordning av de skilda skolformerna inom en kommun.

2. Nuvarande bestämmelser lämnar icke tillräckliga garantier för att

lärarpersonal, skollokaler och materiel utnyttjas så rationellt, som önskligt

är.

3. Ledningens handhavande av flera, var för sig fristående skolstyrelser,

medför ofta en icke önskvärd olikformighet i fråga om skolornas allmänna

standard och utrustning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

4. Enhetlighet i skolornas lokala ledning skulle medföra bättre möjligheter

för eleverna till smidigare övergång från en skola till en annan och

bättre samarbete mellan lärarna vid de olika skolorna.

5. Splittringen på flera skolstyrelser försvårar en sådan planläggning av

de olika skolornas arbete, att berättigade önskemål från allmänhetens sida

om exempelvis läsårets förläggning, lovdagar, skoldagens början och slut

tillgodoses så långt detta eljest vore möjligt.

6. Den omfattande skolsociala verksamhet, som nu finns i form av hälsovård,

skoltandvård, skolmåltider m. in., kräver samordning såväl ur ekonomiska

som ur sociala och organisatoriska synpunkter.

När frågan om en gemensam skolstyrelse fördes fram i samband med utredningens

förslag 19o2 om en provisorisk skolstyrelselag, riktades särskilt

kritik mot tanken att föra de yrkesutbildande skolorna samman under en

med de teoretiska skolorna gemensam styrelse. Kärnan i kritiken var, att

det i styrelsen för dessa skolor fordrades en särskild sakkunskap, som inte

kunde tillgodoses i en gemensam styrelse. I denna fråga har skolstyrelseutredningen

nu anfört bl. a. följande.

Överstyrelsens för yrkesutbildning i det sammanhanget uttalade uppfattning,

att det på förhand skall klarläggas, om gemensam eller särskild

styrelse för yrkesutbildningen är fördelaktigast för det helas bästa, torde

enligt utredningens mening icke kunna tillmötesgås annorlunda än genom en

omfattande och långvarig försöksverksamhet. Utredningen hyser emellertid

den uppfattningen, att en av anledningarna till att yrkesundervisningens utbyggnad

ej är vad den borde vara, är att söka i att det på den kommunala

sidan icke funnits organ med skyldighet att ägna uppmärksamhet och

intresse åt denna sak och att därför bättre resultat står att vinna med eu

för kommunens hela skolväsen gemensam styrelse. Gentemot yrkesöverstyrelsens

papekande, att ett betydande antal folkskollärare är engagerade i

yrkesutbildningen och att detta är en omständighet, som utgör eu viss garanti

för förståelsen av den »allmänna skolans» behov, framhåller utredningen

som sin mening att det är långt viktigare, att man hos den »allmänna

skolans» företrädare försöker skapa förståelse för yrkesutbildningens

behov, och att det synes utredningen, som om man bäst gjorde detta genom

att hos ett och samma organ lägga ansvaret för såväl den allmänbildande

som den yrkesutbildande delen av en kommuns skolväsen. Man bör enligt

utredningens mening anlägga en helhetssyn på skolan. Ett starkt framhävande

av behovet av praktisk utbildning torde lättare leda till resultat ju

mindre det göres gällande, att speciella svårigheter är förknippade med den

praktiska utbildningens ledning och administration.

Utan att vilja underskatta det betydelsefulla i påpekandet, att det kan

vara förenat med svårigheter att till en gemensam skolstyrelse knyta ledamöter,

vilka samtidigt är sakkunniga på näringslivets och arbetsmarknadens

områden, framhåller utredningen som sin viktigaste allmänna synpunkt i

denna fråga, att det primära även från yrkesutbildningssynpunkt ändå är

att söka åstadkomma politiskt ansvariga kommunala organ, vilka skall ha

skyldighet att taga erforderliga initiativ till skolväsendets förkovran i dess

helhet. Genom att ålägga den skolstyrelse, som obligatoriskt skall finnas i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

varje kommun, ansvar även för yrkesutbildningens utformning, inriktas

dess uppmärksamhet på denna fråga. Man får heller inte bortse från att envar

av en skolstyrelses ledamöter som samhällsmedlem på något sätt är

knuten till ortens näringsliv och att det, i och med att styrelsens uppgifter

ändras, med största sannolikhet också kommer att ske en sådan anpassning

av skolstyrelsens sammansättning, som de nya uppgifterna kan anses kräva.

Att tillgång till speciell expertis för yrkes ut bil dnin gsf rå go r kan fordras är

dock klart, men att sådan endast skulle vara att tillgå, om den finge direkt

inverkan på en skolstyrelses beslut i ledamotsställning, synes utredningen

vara ett ganska löst grundat antagande och den framhåller, att experter och

specialister på olika områden tvärtom ofta torde ha just den ställningen,

att de framlägger förslag, medan beslutanderätten ligger hos andra.

Utredningen framhåller vidare att dess uppfattning om de yrkesutbildande

skolornas ställning i princip delades av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga

(SOU 1954:11), som menade, att om man på det sätt som utredningen

avsåg att föreslå, säkrade den fackmässiga representationen i och vid

sidan av skolstyrelsen, »kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner

bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs under

samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt

samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation

som i pedagogiska frågor».

Ehuru utredningen icke kunnat finna att det föreligger några med ledningen

av de ifrågavarande skolformerna förknippade omständigheter, som

i och för sig talar mot att ledningen av dem alla koncentreras till en kommunal

skolstyrelse, vill utredningen inte bortse från att det i de största

kommunerna med ett flertal skolanläggningar kan finnas skäl, som möjligen

motiverar en uppdelning av skolledningen på två eller flera styrelser.

I vilka fall det bör ske får i första hand grundas på en kommunal bedömning

och inte göras beroende av en fixerad gräns för skolväsendets omfattning

eller befolkningens storlek. På grundval av bland annat ingående överläggningar

med Stockholms stad, varvid framgått, att en styrelse där synes

vara den lämpligaste anordningen, sluter utredningen emellertid att antalet

på sakliga skäl grundade undantag från regeln om en gemensam styrelse

bör bli mycket få.

2. Remissyttranden

I denna för den framtida lokala skolledningens organisation grundläggande

fråga intar endast ett fåtal remissinstanser en direkt avvisande hållning

till utredningens principförslag, medan däremot icke så få företräder på

olika sätt modifierade ståndpunkter. I ett avseende går emellertid meningarna

ganska starkt i sär. Det gäller frågan om yrkesskolornas ställning till

den föreslagna nya skolstyrelsen, där utredningens förslag från vissa håll

möter en kraftig gensaga och de båda centrala skolmyndigheterna — skol
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — företräder rakt motsatta

uppfattningar.

Sin anslutning — om än med vissa erinringar i detaljer — till utredningens

principförslag rörande en gemensam styrelse lämnar skolöverstyrelsen1,

21 statens folkskolinspektörer, 3 domkapitel, 7 länsstyrelser samt

statskontoret. På samma linje går Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Städernas

folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund och folkskolans tre

lärarförbund.

Beträffande de kommunala remissinstanserna kan följande här redovisas.

Till förslaget om gemensam skolstyrelse har särskilt tagits ställning av 11

landstings förvaltningsutskott, varav 6 ställt sig övervägande positiva, 28

kommuner med försöksverksamhet, av vilka icke någon ställt sig avvisande

till tanken på en enhetlig skolledning, samt 76 övriga kommuner. Av dessa

senare ansluter sig 48 till utredningens förslag utan principiella eller praktiska

invändningar, medan 12 visserligen ställer sig positiva men röjer viss

tvekan beträffande en eller annan skolforms inordnande under den gemensamma

styrelsen och 7, ehuru inte deciderat avvisande, hyser starka

betänkligheter mot förslagets förverkligande i olika avseenden. De 9 återstående

kommunerna avvisar förslaget.

Skolöverstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag om en gemensam

skolstyrelse och ansluter sig till förslaget i fråga om de skolformer som

därvid bör inordnas under denna styrelse. Överstyrelsen ansluter sig också

till utredningens positiva uppfattning om de hittills vunna erfarenheterna

av tillämpningen av 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall och

framhåller, att i de fa fall, där även högre allmänt läroverk varit inordnat

under sådan styrelse, erfarenheterna därav varit goda.

Efter att ha framhållit, att den lokala centraliseringen icke bör få drivas

så långt, att den hindrar eller hämmar den enskilde skolledarens arbete eller

initiativ, tar överstyrelsen upp frågan om yrkesskolornas inordnande

under den gemensamma skolstyrelsen. Sedan vissa av utredningens

här i det föregående anförda synpunkter i denna fråga starkt

understrukits, anför överstyrelsen.

I ett icke ringa antal fall har yrkesskolan och folkskolan gemensamma

lokaler och lärare. Under utbyggandet av enhetsskola och yrkesskola torde

ett sådant samband bli jämförelsevis vanligt. Därtill kommer, att man vid

enhetsskolans utbyggande — på samma sätt som man för teoretiskt inriktade

elever räknar med ett intimt samarbete mellan enhetsskolans högstadium

och gymnasiet — för yrkesinriktade elever bör och måste räkna med

ett intimt samarbete med yrkesskolan. Det skulle verka i hög grad hind
1

Vid överstyrelsens utlåtande är fogad en reservation av ledamoten Ulne. I denna förordas bland

annat att i städer med minst 100 000 invånare arbetsuppgifterna bör fördelas mellan flera självständiga

skolstyrelser med så klara gränslinjer som möjligt mellan sina respektive arbetsområden.

I fortsättningen angives särskilt de övriga fall, i vilka ledamoten Ulne anmält avvikande mening.

Uttrycket skolöverstyrelsens majoritet brukas inte.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

rande för enhetsskolans utveckling, liksom för den lokala och regionala

skolplaneringen över huvud taget, om yrkesskolorna skulle lämnas utanför

den lokala skolstyrelsens förvaltning. Överstyrelsen vill alltså bestämt förorda

utredningens förslag på denna punkt och vill därvid framhålla, att en

dualistisk organisation kan beräknas komma att i hög grad försvåra den

samordning av teoretisk utbildning med praktisk, som är en av de viktigaste

riktlinjerna i arbetet på skolväsendets fortsatta utveckling.

Överstyrelsen är inte främmande för att det måhända kan föreligga vissa

svårigheter i större kommuner att sammanföra såväl de allmänbildande

skolorna som yrkesskolorna under en styrelse, men förutsätter i enlighet

med utredningens förslag en sådan organisation av styrelsearbetet, att den

gemensamma styrelsen kan inrikta sig pa de väsentliga frågor, som detta

organ framför allt bör vårda sig om, och framhåller.

Den nära kontakten inom ett dylikt organ mellan företrädare för teoretiskt

och praktiskt inriktade skolformer och för yrkesskolväsendet liksom den samverkan

kring gemensamma arbetsmål, som det löpande arbetet där möjliggör,

måste i det långa loppet leda till ytterligare insikt på olika håll om skilda

utbildningsformers behov och berättigande och till en överblick över skolfältet

i stort, som måste i hög grad främja undervisningsfrågornas handläggning.

Överstyrelsen räknar detta som en av de största vinsterna av

reformen och skulle allvarligt beklaga, om dessa väsentliga fördelar icke till—

varatoges eller ens beaktades vid genomförandet av det föreliggande förslaget.

Att dessa fördelar icke i tillräcklig grad vinnes genom inrättande av

samarbetsorgan mellan skilda skolstyrelser är tydligt.

I anslutning härtill tar överstyrelsen upp frågan om gymnasiernas

ställning och anför.

Av motsvarande skäl tillstyrker överstyrelsen ävenledes förslaget om att

gymnasierna, vare sig de är infogade i ett högre allmänt läroverk eller är

förenade med den kommunala enhetsskolans högstadium, inordnas under

den gemensamma skolstyrelsen. I åtskilliga remissyttranden har farhågor

framförts för att gymnasiernas intressen därvidlag ej skulle bli tillgodosedda.

Överstyrelsen, som icke delar dessa farhågor, vill gentemot dem framhålla

betydelsen av att gymnasierna inlemmas i ortens skolväsen, vilket är

av stort värde icke minst för dessa läroanstalter själva. Överstyrelsen förutsätter

dock att, här liksom eljest, gränsdragningen mellan skolstyrelsens och

skolledarens ansvar och befogenheter blir sådan, att den senares handlingsfrihet

och självständighet icke på ett obehörigt sätt beskäres.

Slutligen instämmer överstyrelsen i utredningens mening, att undantagen

från regeln om en gemensam skolstyrelse bör bli fåtaliga.

Bland motiveringarna för ett positivt ställningstagande

från andra remissmyndigheters sida kan som exempel ur yttrandet från

folkskolinspektören i Värmlands läns östra inspektionsområde anföras.

Vill man påskynda en utveckling, som leder fram till att även de högre

skolorna omfattas av hela samhällets intresse, tror jag, att förslaget om en

gemensam skolstyrelse för samtliga skolformer är en utmärkt lösning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Om detta kan sägas om gymnasierna, så torde det i minst lika hög grad

kunna sägas om yrkesskolorna. Det har under den senaste tiden talats och

skrivits så mycket om angelägenheten av att skapa paritet mellan å ena

sidan den teoretiska utbildningen och å den andra den praktiska. Det gör

man enligt min mening icke genom att alltjämt ställa dessa praktiska skolor

utanför. Även om man skulle ge styrelserna för dessa skolor samma auktoritativa

ställning, som de nuvarande folkskolestyrelserna ha, skulle det säkert

komma att dröja, ganska länge, innan de i allmänhetens ögon skulle få

denna ställning. En viss eftersläpning äger ju alltid rum med åtföljande försening

av genomförandet av reformer och tillgodoseendet av angelägna behov.

För närvarande är det så, att folkskolan får sina behov tillgodosedda i

första hand och läroverken i andra. Yrkesskolorna torde i regel komma i

sista hand. Skall det bli möjligt att skapa önskad paritet mellan de olika

intressena, anser jag, att en av de viktigaste förutsättningarna härför är

att få det hela inordnat under en gemensam skolstyrelse med samma auktoritativa

ställning i förhållande till övriga kommunala myndigheter, som

våra folkskolestyrelser nu i regel ha. Det måste bli lättare att få en förnuftig

samordning till stånd på det sättet och en rättvisare fördelning av

till buds stående resurser. I det sammanhanget får man icke heller bortse

ifrån, att konkurrensen mellan olika skolor och skolformer kommer att bli

ännu större, än vad den för närvarande är, i samma mån som väntade och

redan planerade åtgärder på skolväsendets område skola föras ut i praktisk

tillämpning. Det får icke bli, som ofta nu är fallet inom vår kommunalpolitik,

att den starkaste parten driver igenom sina krav på reformer och

förbättringar på bekostnad av de andras mindre förutsättningar att hävda

sig i konkurrensen. Det måste vara lättare att överblicka det hela och göra

rättvisare fördelningar, om allt är inordnat under en gemensam ledning.

För min del finner jag således en anslutning till skolstyrelseutredningens

förslag i denna del önskvärd och får därför tillstyrka bifall till förslaget.

Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde framhåller.

Från allmän principiell synpunkt måste det ligga ett stort värde i att

skolväsendet inom en kommun organiseras under en gemensam ledning.

Därmed gives en förutsättning att bryta den isolering som nu råder mellan

olika skolor inom en kommun, en isolering som i många fall är obestridlig

och som måste skada det gemensamma arbetet. Ur ekonomisk synpunkt

kommer en samordning att få betydelse för e.n jämnare fördelning och ett

ökat ansvar för skolväsendet i dess helhet. Samordningen ger de kommunala

myndigheterna större möjlighet till översikt av den ekonomiska planeringen.

Det blir ett vidgat kommunalt inflytande över skolväsendet i dess

helhet. I

I stadsfullmäktiges i Stockholm motivering anföres, sedan det framhållits

att remisstiden icke gjort det möjligt att klargöra samtliga konsekvenser av

förslaget för Stockholms del.

En rad av dessa förslag synas emellertid innebära så uppenbara fördelar,

att man redan nu, trots den korta remisstiden, utan ytterligare överväganden

torde kunna taga slutlig ståndpunkt till dem. Hit hör exempelvis den

samordning, som skulle ske för de skolformer, som så småningom kunna

komma att ingå i den blivande enhetsskolan. En sådan samordning avse
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ende såväl folkskolan (enhetsskolan), realskolorna och kommunala flickskolorna

som gymnasierna torde icke heller möta några större svårigheter

att genomföra med nuvarande förvaltningsorganisation. Vad angår yrkesundervisningen

anse vi, att principiella och praktiska skäl tala för att även

denna undervisning bör inordnas under den gemensamma skolstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttalar tillfredsställelse över det föreliggande

förslaget om enhetlig lokal ledning av skolväsendet, »vilket bör underlätta

utvecklingen mot enhetsskola och tillgodose behovet av enhetlig

och planmässig ledning ur administrativa och ekonomiska synpunkter».

Fullmäktige uttalar vidare, att det är viktigt att yrkesskolorna redan från

början inordnas under den gemensamma styrelsen och håller före att detta

inordnande bör vara obligatoriskt.

Ur stadsfullmäktiges i Sundbyberg yttrande kan anföras bl.a.

Det måste vara värdefullt för en kommun att ha en enda styrelse eller

nämnd, som kan samordna skolväsendet inom kommunen. Vad utformningen

av denna beträffar stämmer den i allt väsentligt överens med den

form av skolstyrelse, som redan nu finns i Sundbyberg, och som har funnits

vara ändamålsenlig.

I yttrandet från kommunalfullmäktige i Råneå framhålles följande.

Inom skoldistriktet har sedan den 1 januari 1953 lagen den 6 juni 1952

(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall tillämpats för samtliga skolformer

inom distriktet: enhetsskola, realskola och yrkesskola. Realskolan

upphörde med sin verksamhet i och med utgången av läsaret 1954/55, varför

nu endast enhetsskolan och yrkesskolan sorterar under särskilda skolstyrelsen.

Erfarenheterna under denna försökstid av gemensam styrelse för

de olika skolformerna är enbart positiva. Den allmänna översynen av skolväsendet

från skolstyrelsens sida har varit lättare. Det har också varit möjligt

att snabbt anpassa skolorganisationen efter elevantalet och efter elevernas

önskemål och under nödigt hänsynstagande till arbetsmarknadsläget.

Tillgängliga lärarkrafter samt lokaler och undervisningsmateriel har kunnat

nyttjas gemensamt på ett sätt som hade varit otänkbart, om varje skolform

hade haft sin särskilda styrelse eller om en s. k. samarbetsnämnd hade

haft att handlägga ärendena. Med gemensam styrelse uppstår i verkligheten

inte någon frågeställning i de berörda avseendena, utan det är fullt naturligt

att samarbete skall äga rum utan föregående utredningar och beslut.

Som inledningsvis framhölls, är det beträffande den lokala ledningen av

yrkesskolväsendet som meningarna skarpast bryter sig, när det gäller skolstyrelsens

organisation. Svenska stadsförbundet, som från vissa utgångspunkter

icke är tdlfreds med den behandling fragan om skolväsendets lokala

ledning fått i utredningens betänkande, ansluter sig visserligen i princip

till utredningens organisationsförslag men gör vissa påpekanden bl. a.

rörande just yrkesundervisningen.

Ilelst borde först mera ingående ha övervägts, i vad man kommunerna

skola vara huvudmän för skolväsendet och vad detta huvudmannaskap

skall innebära beträffande olika skolformer, som man framdeles har att

räkna med. Vid de fortsatta överväganden i denna del, som förbundssty
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

relsen fördenskull finner behövliga, bör beaktas, att anspråk på större kommunalt

ansvarskännande och effektivare kommunala insatser för skolväsendets

utveckling böra motsvaras av tillräcklig handlingsfrihet för kommunerna.

Redan från nuvarande utgångspunkter delar förbundsstyrelsen emellertid

utredningens uppfattning om behovet av en enhetlig lokal skolledning. I

princip tillstyrkes därför förslaget om ett gemensamt kommunalt förvaltningsorgan

för hela dess skolväsen. För yrkesundervisningen synes dock

kommun, som så önskar, böra äga rätt utse särskild styrelse. I detta avseende

vill förbundsstyrelsen ytterligare understryka vad den i andra sammanhang

uttalat om angelägenheten av att yrkesundervisningens fortsatta

utbyggnad på allt sätt befrämjas ej minst i syfte att uppnå erforderlig balans

mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter. Det är av vikt,

att det starka speciella intresse härför, som finns på många håll i kommunerna,

icke äventyras^ genom en på alla orter tvångsvis genomförd uniformering.

Ej heller får därvid förbises, att kravet på enhetlig skolledning

för varje kommuns vidkommande kan möta vissa svårigheter på grund av

att samverkan beträffande yrkesutbildningen behöver ske över kommungränserna.

Svenska landstingsförbundet anför liknande synpunkter rörande yrkesutbildningens

ledning men anser, att den enskilda kommunen bör vara mera

obunden att efter egna önskemål organisera sin skolledning överhuvudtaget.

Om det senast anförda yttrandet bland flera andra representerar ett tveksamt

om än icke på någon punkt helt deciderat avståndstagande från utredningens

grundtanke, men där frågan om yrkesutbildningens ställning

dock ingivit en viss osäkerhetskänsla vid bedömningen, så är överstyrelsen

för yrkesutbildning a andra sidan den främste företrädaren för den meningsriktning

som hävdar, att yrkesundervisningen åtminstone i huvudsak icke

skall samordnas med den allmänbildande undervisningen i en gemensam

lokalstyrelse.

Överstyrelsen säger sig först — liksom utredningen — utgå ifrån att

högre tekniskt läroverk regelmässigt skall ha egen lokal skolstyrelse. Ämbetsverket

framför samma uppfattning beträffande handelsgymnasierna

och papekar, att endast statsunderstödda kommunala handelsgymnasier av

utredningen föreslås inordnade under den nya styrelsen, varigenom vissa

sadana läroanstalter, de enskilda, kommer att stå utanför, vilket icke synes

överstyrelsen lämpligt. Då vidare vissa handelsgymnasier är fristående och

andra samorganiserade med andra skolformer, anser överstyrelsen, att det

kan starkt ifrågasättas, om några handelsgymnasier alls skall obligatoriskt

inordnas under den gemensamma styrelsen. Överstyrelsen förmenar, att det

bör stå kommun fritt att inordna handelsgymnasium under den gemensamma

styrelsen, oavsett om det är statsunderstött eller ej och utan att

inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vid sin bedömning av skolstyrelseutredningens förslag rörande d e

kommunala yrkesskolornas ledning synes överstyrelsen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

ha kommit till den uppfattningen, att utredningen haft andra bevekelsegrunder

för sina förslag än yrkesutbildningens bästa.

Gentemot utredningens antagande att yrkesskolväsendet skulle varit

bättre utvecklat om det i kommunerna funnits organ med ansvar också för

denna del av undervisningsväsendet erinrar överstyrelsen om att yrkesutbildning

är ett frivilligt kommunalt åtagande och pekar på den utveckling

som trots allt skett sedan 1943. Ämbetsverket anför därefter.

En av anledningarna till denna utveckling av yrkesundervisningen torde

vara den nära anknytning till arbetsmarknadens parter, som eftersträvas

såväl lokalt som centralt. Vad angår styrelserna för kommunala yrkesskolor

har detta kommit till uttryck i sammansättningen av skolstyrelserna, vilka

jämlikt såväl den tidigare gällande som den under innevarande år utfärdade

nya yrkesskolstadgan böra bestå av bl. a. representanter för arbetsgivare

och arbetare. I regel ha kommunerna funnit lämpligt att giva yrkesskolstyrelserna

en åtminstone delvis annan sammansättning än folkskolestyrelserna.

Vidare böra beaktas de enligt nämnda stadga tillsatta yrkesnämnderna

med uppgift att tillse, att utbildningen leder till en verklig yrkeskunskap.

Enligt av överstyrelsen fastställda reglementen för skolorna skall yrkesnämnd

i regel bestå av minst tre personer, varav två skola representera

företagar- och arbetarintressena inom det yrke eller verksamhetsområde,

för vilket ifrågavarande undervisning är avsedd. I yrkesnämnd, där.arbetsledarintressen

anses böra vara särskilt företrädda, ma också kunna inväljas

en person, representerande sagda intressen.

Sedan en redogörelse lämnats för arbetsgivares och arbetstagares möjligheter

att bli representerade i yrkesnämnderna och vidare framhållits, att

nära hälften av de statsunderstödda yrkesskolornas 135 000 elever är över

24 år och endast en femtedel under 18 år, säger överstyrelsen vidare.

En oundgänglig förutsättning för att en rationell yrkesutbildning skall

kunna bedrivas är dock, att en nära kontakt upprätthålles med näringslivet.

Det behövs en ständig, för att inte säga daglig, kontakt med arbetsmarknadens

parter och med företagen inom rekryteringsområdet. Det är

ett livsvillkor för det kommunala yrkesskolväsendet att i styrelse och yrkesnämnd

finnas företrädare för näringslivet. Yrkesskolornas speciella utrustning

har icke någon motsvarighet inom det allmänna skolväsendet utan

snarare inom näringslivet. Det kan ej fa uppdragas åt tjänstemän att utan

nära kontakt med sakkunskap ensamma fatta avgöranden om sådan utrustning,

som kan bli avgörande för yrkesutbildningens utformning under

decennier framåt.

Vidare är särskilt verkstadsskoleutbildningen av sådan natur att för att

nödiga produktiva arbetsuppgifter skola säkerställas ständig kontakt måste

upprätthållas med kundkretsen, vilket pakallar särskild uppmärksamhet

från styrelsen och yrkesnämnderna.

Det är överstyrelsens bestämda uppfattning, att yrkesutbildningens utveckling

bäst gagnas av att möjligheterna till ett nära samarbete med arbetsmarknad

och näringsliv bibehålies genom att kommunerna som regel

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

utse särskilda styrelser för yrkesskolorna och att yrkesnämndsorganisationen

bibehålies i oförändrat skick.

Med den föreslagna organisationen torde uppkomma utomordentligt

stora svårigheter för att bedriva en rationell yrkesutbildning för t. ex. verkstads-

och byggnadsindustrierna liksom för exempelvis hantverk och handel.

Enligt överstyrelsens bestämda uppfattning böra yrkesskolorna icke obligatoriskt

inordnas under gemensam skolstyrelse utan yrkesskolstyrelse utses

i enlighet med vad som föreskrives i nu gällande yrkesskolstadga. Det är

överstyrelsens uppfattning att yrkesutbildningens fortsatta utveckling bäst

gagnas av att för de kommunala yrkesskolorna som regel utses styrelser

med nära anknytning till arbetsmarknad och näringsliv. Överstyrelsen avstyrker

därför skolstyrelseutredningens förslag i denna del ävensom förslaget

om att kommun skall inhämta Kungl. Maj:ts medgivande för att tillsätta

yrkesskolstyrelse. Överstyrelsen har dock ingenting att erinra mot att

kommunerna erhölle rätt att själva — utan Kungl. Majrts medgivande — i

den mån särskilda skäl kunna finnas härför i visst fall uppdraga åt gemensam

skolstyrelse att fullgöra yrkesskolstyrelsens uppgifter.

Med i det stora hela samma motiveringar som här återgivits ansluter sig

Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

och Svenska arbetsgivareföreningen till den uppfattning rörande yrkesskolornas

lokala ledning som överstyrelsen för yrkesutbildning givit uttryck

åt i det nu aktuella avseendet.

Avstyrkande, i mera allmänna ordalag hållna yttranden beträffande yrkesskolornas

inordnande under den gemensamma skolstyrelsen har avgivits

av 8 folkskolinspektörer. 7 follcskolinspektörer samt 5 länsstyrelser har anmält

tveksamhet i denna fråga. Det har därvid dels uttalats farhågor för

att skolstyrelsen icke skulle kunna överblicka och bemästra även det yrkesutbildande

skolväsendet i kommunen, dels också ansetts att kontakten mellan

de för yrkesutbildningen ansvariga och näringslivet icke skulle kunna

bliva tillfyllest.

Problemet om yrkesundervisningens lokala ledning har vidare berörts av

9 landstings förvaltningsutskott, 11 kommuner med försöksverksamhet och

19 övriga kommuner. Förvaltningsutskotten i Örebro och Kopparbergs läns

landsting är övervägande positiva till en lösning enligt utredningens förslag,

medan yttranden i avstyrkande riktning avgivits av förvaltningsutskotten i

Kristianstads, Malmöhus och Östergötlands läns landsting.

Åtta av försöksdistrikten har ställt sig positiva. Bland dessa finns Stockholm,

Hälsingborg och Råneå, vars inställning tidigare redovisats.

Stadsfullmäktige i Göteborg, som bestämt tillstyrkt förslaget om gemensam

styrelse i övrigt, anser beträffande yrkesskolorna att övervägande skäl

talar för att dessa åtminstone för de närmaste åren bibehålies under egen

styrelse. Samma uppfattning har framförts i yttrande från Malmö stad och

Åhus köping.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Av de 19 övriga kommunerna, som tager mera bestämd ståndpunkt, ansluter

sig städerna Mjölby, Kalmar, Karlskoga och Vänersborg till utredningens

uppfattning, medan Norrköping, Västervik och Kristianstad

yttrar sig avstyrkande.

Även i fråga om gymnasiernas ställning till den nya skolstyrelsen har

bland remissmyndigheter som i övrigt är tillstyrkande yppats andra meningar

än den utredningen företräder. 7 statens folkskolinspektörer avstyrker

och 11 ställer sig tveksamma till denna del av utredningens förslag.

De remissinstanser, som mer eller mindre fullständigt avstyrkt eller intagit

en negativ hållning till förslaget om en gemensam skolstyrelse, framhåller

i regel särskilt att gymnasiet icke har sin plats under denna skolstyrelse.

Negativa eller tveksamma till utredningsförslaget i stort

är domkapitlen i Linköping, Skara, Växjö, Lund, Luleå och Visby, länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,

Slcaraborgs och Norrbottens län.

Fullmäktige i följande städer, nämligen Lund, Östersund, Ludvika, Umeå,

Västervik och Östhammar har också avgivit avstyrkande yttranden. Bland

de 10 avstyrkande landskommunerna märks Hultsfreds, Emmaboda och

Klippans köpingar.

Av hörda organisationer kan hit också föras Svenska facklärarförbundet,

Rektorernas riksförening och Läroverksläramas riksförbund.

Av remissinstanserna i denna grupp har några vänt sig mot förslaget om

gemensam skolstyrelse från den utgångspunkten att ett genomförande

härav icke skulle vara i överensstämmelse med den vid 1950 års riksdag

beslutade skolreformen. Domkapitlet i Luleå, som erinrar om att utredningens

förslag i förevarande avseende bl. a. motiverats med att dess förverkligande

vore att betrakta som ett betydande steg i riktning mot en ny

skolorganisation av enhetsskoltyp, anför härom.

Skolstyrelseutredningens förslag innebär uppenbarligen ett föregripande

av det organisationsbeslut, som förutsatts skola fattas först efter det resultaten

av försöksverksamheten bearbetats och redovisats.

Av vad ovan anförts följer, att tiden ännu icke är inne för att ett beslut

överhuvud skulle kunna fattas av den innebörd utredningen föreslår. Eftersom

styrelsefrågan är provisoriskt ordnad inom försöksdistrikten, föreligger

icke heller något tvingande skäl därtill.

Domkapitlet som ingående granskar de mera praktiskt betonade skäl,

som av utredningen anförts för den gemensamma skolstyrelsen, finner att

dessa i hög grad överbetonats, men att likväl skäl för en viss samordning

kan sägas föreligga. Efter att ha påpekat önskvärdheten av att ett beslut

om enhetsskolans organisation icke föregripes och av att en smidig anpassning

efter lokala förhållanden är önskvärd konkluderar domkapitlet.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Den tilltänkta skyldigheten bör därför utbytas mot beredande av möjlighet

för kommunerna att i den omfattning, lokala förhållanden göra önskvärd,

sammanföra vissa kommunala skolstyrelser till ett organ.

Domkapitlet i Visby finner förslaget om skolans lokala ledning vara en

genomgripande nyordning och menar att det icke förefaller välbetänkt att

nu skapa en yttre organisation, då klarhet ännu icke vunnits om den utsträckning

i vilken enhetsskolan kan komma att ersätta bestående skolformer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter på samma grund, huruvida

man icke i stället bör söka åstadkomma provisoriska anordningar för

skoladministrationen i anslutning till nu gällande system att tillämpas i försöksdistrikten

och låta den slutliga prövningen av organisationsformerna

anstå i avbidan på resultatet av försöksverksamheten.

Länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning i denna fråga framgår av

följande uttalande.

Ett omedelbart införande av 9-årig enhetsskola lärer icke vara aktuellt.

Tvärtom synes 1950 års riksdagsbeslut angående enhetsskolan innehålla sådana

förbehåll, att det ännu icke kan anses avgjort att enhetsskola skall

komma till stånd. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen framhölls tydligt

att enhetsskolans genomförande vore beroende på vissa förutsättningar,

bl. a. det finansiella läget samt tillgången på lokaler och kvalificerade lärare.

Riksdagens beslut innebar att åtgärder skulle vidtagas för genomförande

inom tid, som — med beaktande av vad utskottet härom framhållit

— framdeles bestämmes av en på 9-årig allmän skolplikt grundad enhetsskola

avsedd att, i den män den tiUämnade försöksverksamheten ådagalägger

lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,

den kommunala mellanskolan och realskolan. Något beslut om 9- årig skola har ännu icke fattats. Det kan således icke bortses från att förhållanden

kunna inträffa som icke medgiva fullföljande av det principiella

beslutet angående enhetsskolan.

Länsstyrelsen, som särskilt uppehåller sig vid yrkesundervisningens ledning

framhåller härom.

Frågan om möjligheten att förverkliga enhetsskolans klass 9 y torde för

närvarande vara så oklar, att anledning ej finnes att på grund av det avsedda

sambandet mellan berörda klass och den egentliga yrkesutbildningen

redan nu sammanslå styrelserna för de olika skolformerna.

Beträffande uppkommande planeringsuppgifter förordar länsstyrelsen ett

samarbetsorgan mellan flera fristående skolstyrelser.

Läroverkslärarnas riksförbund ser också förslaget om en gemensam skolstyrelse

mot bakgrunden av 1950 års riksdagsbeslut och finner utredningens

förslag icke vara förenligt med detta. Förbundets granskning av skolstyrelseutredningens

förslag och argument för gemensam skolstyrelse har lett

förbundet till uppfattningen att motiv saknas för omorganisation i samtliga

kommuner av skolförvaltningen. Förbundet anför.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Däremot synes det motiverat med en utförligare lagstiftning än den man

för närvarande har beträffande den lokala ledningen av skolpliktstidens

skolor i distrikt, där försöksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives.

En sådan lagstiftning bör alltså komma till stånd för försöksdistrikten. Av

skäl som framgår av det redan anförda bör skolformer, vilkas lärogång och

stadgemässigt fastställda förhållanden avsevärt avviker från den obligatoriska

skolans, såsom kommunala flickskolor och praktiska realskolor, undantagas

från denna lagstiftning, varjämte den gemensamma skolstyrelsens

befogenheter beträffande andra icke-obligatoriska skolformer begränsas

till den myndighet som deras kommunala styrelser för närvarande må

ha. För den statliga realskolans del skulle detta sistnämnda sålunda betyda,

att skolstyrelsen skulle fullgöra den nuvarande lokalstyrelsens funktioner.

Rektorernas riksförening anser att behov av någon gemensam skolstyrelse

icke kommer att föreligga förrän enhetsskolan genomförts. Redan under

övergångstiden bör dock en samordning åstadkommas mellan olika skolformer.

Det mest ändamålsenliga sättet att åstadkomma en sådan vore att

med bibehållande av de existerande skolornas styrelser inom varje kommun

tillsätta en skolornas samstyrelse med representanter för de olika styrelserna.

Om trots föreningens avstyrkande en gemensam skolstyrelse upprättas,

bör enligt föreningens bestämda mening gymnasiet icke läggas under denna

styrelse. För en sådan åtgärd har föreningen icke funnit ett enda bärande

argument. Föreningen, som jämställer läroverksgymnasierna med fackutbildningsanstalter

»såsom seminarier, sjuksköterskeskolor, lantmannaskolor

o. dyl.», hävdar att om dessa genom en gemensam styrelse sammankopplas

med enhetsskolan, »kommer det med visshet att leda till en ännu mer

accentuerad snedvridning av ungdomens studieinriktning mot intellektuella

studier till förfång för rekryteringen till andra yrkesutbildningsanstalter».

Förslaget om gemensam skolstyrelse granskas av några remissmyndigheter

från förvaltningsrättsliga synpunkter och blir därvid

föremål för kritiska bedömanden. Detta gäller främst de av utredningen

framlagda förslagen om skolstyrelsens ekonomiska förvaltning av de allmänna

läroverken och om tillsättningen av lärare vid dessa skolor, vilka

förslag anses strida mot hittills tillämpade principer i förvaltningsorganisationen.

Byråchefen TJlne i skolöverstyrelsen uttalar i sin reservation bl. a.

Det synes tveksamt, om anordningen med statliga skolor sorterande under

en rent kommunal styrelse rättsligen kan genomföras, även om praktiska

skäl talar härför. Anordningen torde vara en nyhet inom statsförvaltningen.

Under alla omständigheter är det emellertid nödvändigt, att, såsom överstyrelsen

föreslagit, statlig myndighet tillsätter lärarpersonalen och svarar

för förvaltningen av statsmedel vid de statliga skolorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län ägnar också uppmärksamhet åt dessa

problemställningar och förordar, att de närmare studeras i syfte att i görli
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

gaste mån undanröja oklarheter och andra friktionsanledningar samt att

från statlig synpunkt nödiga garantier skapas.

Besvärssakkunniga anser sig beträffande innebörden av utredningens förslag

kunna konstatera, att den »i själva verket förefaller vara en kommunalisering

också av de till namnet statliga skolorna». Men även en förvaltning

av statliga institutioner (allmänna läroverk) genom kommunala organ

skulle enligt de sakkunniga »ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt leda

till egendomliga förhållanden i åtskilliga avseenden». »Ur allmänt förvaltningsrättsliga

synpunkter» avstyrker de sakkunniga bestämt att kommunal

styrelse förvaltar statsmedel till läroverken, anställer tjänstemän vid dessa

och utövar en generell tillsyn över dem.

C. Den nya skolstyrelsens uppgifter

1. Skolstyrelseutredningen

Förslag

Skolstyrelsen skall följa skolväsendets allmänna utveckling och ansvara

för att skolväsendet i kommunen, såväl det teoretiska som det praktiska,

i olika former får den utbyggnad och organisation som erfordras, för att

kommunen skall kunna ge sin ungdom den med hänsyn till kommunens

resurser och andra förhållanden önskvärda utbildningen.

Sorterar flera skolor eller skolformer under styrelsen, skall denna sörja

för bästa möjliga samordning av och enhetlighet i dessas verksamhet.

I fråga om styrelsens övriga allmänna uppgifter har utredningen nära

följt 1930 års skolstyrelselag.

De uppgifter, som jämlikt olika skolstadgor och andra författningar

åligger skolstyrelse, vilken uppgår i den nya styrelsen, skall övergå på

denna. Vidare föreslås, att 22 ärendegrupper, som nu handlägges av central

eller regional myndighet, decentraliseras till lokalstyrelsen, på vilken också

vissa av eforus och inspektörs uppgifter och några uppgifter, som nu ligger

på läroverksrektor, skall övergå.

Slutligen föreslås, att de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning

lägges under den kommunala skolstyrelsen.

Motivering

Den väsentliga vinsten med en skolstyrelse är enligt utredningens mening

att en kommunal myndighet får ett kompetensområde, som omfattar hela

det allmänbildande och yrkesutbildande skolväsendet, med åtföljande skyldighet

att inom detta taga initiativ till utveckling och sörja för samordning

och enhetlighet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Som skäl för sina decentraliseringsförslag anför utredningen, att det från

praktisk synpunkt är nödvändigt med en så vid kommunal beslutanderätt

som möjligt på skolväsendets område, samt att nya förutsättningar genom

skolledarinstitutionens utbyggnad skapas för en minskning av skolförvaltningen

betungande detaljföreskrifter och detaljkontroller. Mot denna bakgrund

och med beaktande av decentraliseringsutredningens synpunkter

har utredningen framlagt sina förslag i förevarande avseende.

Sitt ställningstagande i fråga om de allmänna läroverkens ekonomiska

förvaltning har utredningen grundat dels på förutsättningen, att terminsavgifternas

avskaffande blott är en tidsfråga, samt att detta i större eller

mindre mån kommer att medföra en bidragsskyldighet från kommunen i

stället för från de enskilda kommunmedlemmar, vilka nu i egenskap av

målsmän genom terminsavgifterna lämnar bidrag till läroverkens ekonomi,

dels på uppfattningen, att ett överförande av den ekonomiska förvaltningen

till skolstyrelsen skulle innebära en fastare anknytning av läroverket (sedan

enhetsskolan genomförts gymnasiet) till kommunen och ge denna bättre

möjligheter att överblicka och tillgodose skolans behov, dels ock slutligen

på uppfattningen, att läroverksrektorerna så långt det är möjligt bör befrias

från kamerala göromål. I den ekonomiska förvaltningen inbegriper utredningen

därför också med löneutbetalningarna sammanhängande frågor.

För den närmare innebörden av läroverkens ekonomiska förvaltning och

dess överförande på kommunerna torde få hänvisas till utredningens betänkande

s. 64 ff.

2. Remissyttranden

Den av utredningen föreslagna decentraliseringen till den lokala

skolstyrelsen har i princip vunnit anslutning från skolöverstyrelsen,

som emellertid beträffande den av utredningen gjorda sammanställningen

av ärenden, som skulle decentraliseras för lokala avgöranden, uttalar att

»i alla sådana fall, där ställningstagandet i en fråga kan medföra kostnader

för statsverket och där klara och entydiga anvisningar icke kan utfärdas

eller där tillämpningen av givna bestämmelser eljest kan erbjuda särskilda

svårigheter, avgörandet bör ligga hos mellaninstansen eller hos överstyrelsen».

Överstyrelsen går i sitt yttrande icke in i någon detaljgranskning av utredningens

decentraliseringsförslag utan meddelar, utöver vad här återgivits,

sin avsikt att i samband med ställningstaganden till berörda författningsförslag

närmare beakta de konsekvenser av skilda slag som kan bli

en följd av de föreslagna olika decentraliseringsåtgärdema.

Dessa förslag har framför allt granskats och blivit föremål för bedömanden

av det övervägande flertalet av statens folkskolinspektörer, vilka ge
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

nomgående funnit sig böra framhålla, att vissa av utredningens förslag är

för vittgående.

Statskontoret, som finner det önskvärt att en decentralisering kommer

till stånd och i flertalet punkter anser sig kunna godtaga utredningens förslag,

finner ävenledes att vissa icke oväsentliga inskränkningar bör ske däri.

Svenska stadsförbundet ser förslagen från en annan sida och anför.

De decentraliseringsåtgärder utredningen föreslår äro enligt förbundsstyrelsens

mening i och för sig fullt befogade men innebära snart sagt självklara

eftergifter från den synnerligen långt drivna byråkratism i detaljer,

som kommit att allt mera känneteckna förvaltningen av skolväsendet. Vad

utredningen här ägnat uppmärksamhet åt synes vid jämförelse med befogenhetsfördelningen

inom annan kommunal verksamhet i ej ringa mån hänförligt

till sådana förvaltningsuppgifter, där avgörandet bör få träffas av

den fackliga ledningen. I det nyss anförda sammanhang, då skolkommissionen

talar om vidgade befogenheter på det lokala planet, måste däremot

enligt förbundsstyrelsens mening ha avsetts sådana befogenheter i åtminstone

någorlunda väsentliga ting. Vill man i kommunernas befattning med

skolväsendet påräkna initiativ och aktivitet, som kan underlätta en organisatorisk

och pedagogisk utveckling, måste man också ge dem utrymme för

handlingsfrihet i sådana hänseenden.

Endast 28 kommuner har yttrat sig i decentraliseringsfrågan. 5 av 6

kommuner med försöksverksamhet ställer sig markerat positiva till förslagen.

Av övriga 22 kommuner anser 2 att decentraliseringen är otillräcklig

och 1 att decentraliseringen icke är någon större vinst på grund av bundenheten

vid centrala direktiv. Flera kommuner har uttalat önskemål om att

en eller annan ärendegrupp även framgent skall handläggas under medverkan

av överordnad myndighet.

Åtskilliga andra remissinstanser har uttalat sig i decentraliseringsfrågan.

Då utredningens förslag icke i detalj redovisats i det föregående torde de nu

återgivna allmänna synpunkterna vara tillfyllest.

Eforus och inspektörs uppgifter. Utredningens förslag att

överföra eforus och inspektörs administrativa uppgifter på skolstyrelsen och

tillsynsuppgifterna på mellaninstansen har endast berörts av ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget i princip men räknar med att av

överstyrelsen tillsatta inspektörer skall kvarstå den löpande förordnandeperioden.

Överstyrelsen ifrågasätter vidare om inte mellaninstansen skall ha

möjlighet att tillsätta inspektor vid skolanläggning eller skolenhet, där det

prövas lämpligt.

7 domkapitel och 2 länsstyrelser finner icke skäl föreligga att avskaffa

eforusinstitutionen vid läroverken. Vad domkapitlet i Göteborg anför får

representera den mot förslaget kritiska ståndpunkten. Domkapitlet understryker

utredningens uttalande att eforus- och inspektorsämbetena numera

främst har representativ karaktär och att de fåtaliga administrativa upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

gifterna utan olägenhet kan överföras på annan myndighet. Domkapitlet

menar emellertid, att utredningen tycks ha bortsett från de representativa

skyldigheternas betydelse och att det för rektor skulle innebära en betungande

uppgift att även vid skolavslutningar fylla dessa funktioner. Sammanfattningsvis

anför domkapitlet.

Läroverkens högtidsdagar torde genom den föreslagna reformen på ett

icke önskvärt sätt förlora i solennitet. Då alltså dessa ämbeten, som äger en

sekelgammal värdefull historisk tradition, alltjämt fyller ett praktiskt

behov, synes skäl icke föreligga att avskaffa dem. Domkapitlet vill alltså

påyrka, att eforus- och inspektorsämbetena bibehålies.

Arbetsfördelningen mellan skolstyrelse och skolledare.

Utan att taga ställning till de av utredningen framlagda detalj - förslagen gör skolöverstyrelsen följande principiella uttalande i denna fråga.

1) Ärenden av sådan art, att de på ett eller annat sätt berör kommunens

hela skolväsen, bör åvila skolstyrelsen. Som exempel kan tjäna föreskrifter

om förvaltningen av skolfastigheter, principerna för hur de skolsociala förmånerna

skall utgå, fastställande av tidpunkter för termins början och slut,

godkännande av plan för lovdagarnas fördelning på läsåret. 2) Ärenden,

som huvudsakligen berör den enskilda skolan eller skolenheten (flertalet å

s. 61 f. uppräknade), bör handläggas av vederbörande rektor. Som exempel

kan nämnas frågor om beräkning av erforderlig lärarkraft över stat eller

frågor om uppdelning av klass eller ring i parallellavdelningar. Det rör sig

här om frågor av ganska komplicerad art, vid vilkas behandling såväl pedagogiska

som organisatoriska synpunkter måste anläggas. Överstyrelsen brukar

i dessa frågor regelbundet utfärda mycket detaljerade anvisningar till

rektorerna. Då dessa anvisningar i det ena eller andra fallet icke ger tillräcklig

vägledning, brukar samråd med vederbörande rotelchef i överstyrelsen

äga rum om den lämpligaste lösningen i den föreliggande situationen.

Ofta erfordras därvid mycket snabba ställningstaganden. Det vore föga

rationellt att överflytta beslutanderätten i dessa och liknande ärenden till

skolstyrelsen, som icke kan väntas ha möjlighet att med erforderlig snabbhet

och sakkunskap ta ställning till frågorna. 3) Beträffande övriga ärenden

bör skolstyrelsen kunna, i den utsträckning den själv med hänsyn till ärendenas

art prövar lämpligt, delegera beslutanderätten till rektor eller annan

tjänsteman.

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att utredningens tendens att hävda

styrelsens ställning innebär risk att denna kommer att drunkna i småfrågor,

som rektor bör handlägga.

Läroverkens ekonomiska förvaltning. Vad utredningen

härutinnan föreslår möter, närmast från formella utgångspunkter, stark

kritik från de remissinstanser, vilka haft anledning att se på denna fråga

från andra än allmänt praktiska synpunkter.

Skolöverstyrelsen, som anser det angeläget att rektorerna i möjligaste

mån befrias från medelsförvaltande och likartade uppgifter och, med hänsyn

till vikten av rektors rent pedagogiskt ledande uppgifter, finner att åtgärder

för att befria rektor från sidoordnade sysslor ej längre bör anstå,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

kan dock icke biträda tanken att läroverkens ekonomiska förvaltning i vad

den avser disposition av statsmedel — i huvudsak uppgiften att uträkna

lärarlöner — skulle överflyttas på skolstyrelsen. Stödet för denna överstyrelsens

uppfattning är de komplikationer som med nu gällande bestämmelser

skulle uppstå beträffande revisionsmöjligheterna och statens möjligheter

att utkräva betalningsansvar av ett kommunalt organ. I den del läroverkens

ekonomiska förvaltning avser disposition av statsmedel finner överstyrelsen

skäl tala för att den inordnas i den föreslagna mellaninstansen.

Statskontoret menar att mycket skulle stå att vinna med en anordning

som den av utredningen föreslagna, men finner det likväl uteslutet att planerna

förverkligas, innan de ovanberörda frågorna tillfredsställande klarlagts.

Riksräkenskapsverket, som också finner det önskvärt att läroverksrektorernas

arbete med den ekonomiska förvaltningen underlättas, anför bl. a.

Det synes riksräkenskapsverket olämpligt och knappast genomförbart

att ålägga de kommunala organen sådana skyldigheter beträffande bokföringen

och redovisningen av läroverkens medel, som för närvarande åvila

rektor. Även om en sådan ordning genomfördes, skulle det likväl icke vara

möjligt att genom framställande av revisionsanmärkningar mot kommunala

förtroendemän eller mot av kommunen anställda tjänstemän vinna rättelse

beträffande vid granskningen uppmärksammade felaktigheter. Att genom

författningsbestämmelser utsträcka redogöraransvaret till att även

omfatta kommunala förtroendemän eller tjänstemän, som anförtrotts disposition

av statsmedel, synes icke kunna komma i fråga.

Svenska stadsförbundet, som icke vill bestrida att förslaget om de allmänna

läroverkens ekonomiska förvaltning kan anses innebära en rationell

förändring, tager icke närmare ställning till det men erinrar om att förbundet

redan tidigare framhållit angelägenheten av att snabbt få till stånd en

klar reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan stat och kommun

beträffande de allmänna läroverken.

Några folkskolinspektörer har framhållit, att gränsen mellan

skolstyrelses och kommunalnämnds (drätselkammares)

respektive fullmäktiges kompetensområde

bör bestämdare markeras. Folkskolinspektören i Jämtlands läns södra inspektionsområde

anför härom.

Ett oeftergivligt villkor för att den lokala skolstyrelsen skall kunna bli

det effektiva, utvecklingsfrämjande organ, som utredningen avser, är att

dess förhållande till kommunalnämnd (drätselkammare) och kommunalfullmäktige

(stadsfullmäktige) klart fixeras. Skolstyrelsen måste tillförsäkras

rätt att fritt disponera av fullmäktige för olika skoländamål anvisade medel.

Utvecklingen i landskommunerna efter tillkomsten av väl organiserade

kommunalkontor är i detta avseende icke tillfredsställande och måste bli

än mer irriterande, när den planerade utvidgningen av skolstyrelsens verksamhetsområde

genomföres.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde betonar

nödvändigheten av att skolstyrelsernas funktionsduglighet kommer

att stå i relation till deras vidgade verksamhetsfält, vilket enligt hans mening

redan nu ej alltid är fallet. Han anför bl. a.

I en av de härvarande större kommunerna exempelvis kan man konstatera,

hurusom vederbörande folkskolestyrelses initiativförmåga och handlingskraft

återhålles och hämmas genom att dess åtgärder och ansatser till

sådana opåkallat kontrolleras och regleras av kommunalnämnd-kommunalfullmäktige.

Med hänsyn till sådana för skolutvecklingen mindre gynnsamma tendenser

borde en skolstyrelses befogenheter medge, att styrelsen inom ramen

för av fullmäktige anslagna medel ägde fritt disponera dem för avsedda

ändamål utan nämnds och fullmäktiges prövning av varje detaljåtgärd.

Liknande synpunkter anföres av inspektörerna i Södermanlands läns

västra och Östergötlands läns östra inspektionsområden.

Svenska stadsförbundet tar upp denna fråga till utförlig behandling med

en principiell utgångspunkt och anför bl. a.

Ur kommunal synpunkt ger föreliggande betänkande anledning att ytterligare

framhålla, att skolväsendet inom ramen för kommunernas omfattande

och mångsidiga verksamhet aldrig kan bli annat än en — låt vara

mycket viktig — deluppgift. En fråga om organisation speciellt för denna

uppgift bör därför också ses i samband med utformningen av den kommunala

förvaltningsorganisationen i dess helhet. I detta avseende bör erinras,

att förbundsstyrelsen i sitt yttrande över förslaget till den numera gällande

nya kommunallagen något berört frågan om förhållandet mellan kommunens

styrelse och i kommunerna verksamma »specialreglerade styrelser och

nämnder». Förbundsstyrelsen framhöll därvid, att den åsyftade ställningen

för kommunens styrelse såsom dess »verkliga regering» syntes, i vad anginge

kommunernas icke specialreglerade verksamhet, kunna bli förverkligad

inom ramen och med stöd av kommunallagen. Att upprätthålla den avsedda

regeringsställningen visavi specialreglerade organ syntes däremot bli svårare.

Vid tillkomsten av ifrågavarande speciallagstiftning torde föga uppmärksamhet

ha ägnats åt just denna synpunkt. Förbundsstyrelsen framhöll, att

en översyn av speciallagstiftningen ur denna synpunkt därför syntes välbehövlig.

Givetvis har förbundsstyrelsen med nu anförda uttalanden avsett, att

frågan om det principiella förhållandet mellan »regering» och övriga förvaltningsorgan

i kommunerna åtminstone bör uppmärksammas i ett sådant

sammanhang som det förevarande, då organisationen för en viktig, specialreglerad

del av den kommunala verksamheten är i stöpsleven. Med målsättningen

att ge skolväsendet en stark kommunal förankring och organisatoriskt

säkerställa effektiva kommunala insatser för dess utveckling är det

icke rimligt att bortse från kommunens centrala organisation, dess fullmäktige

och styrelse. Åtskilligt av vad utredningen framhållit om behövlig samordning

inom skolväsendet på det lokala planet har numera sin motsvarighet

i samordningsfrågor avseende dels skolväsendet och dels annan verksamhet

hos kommunerna. Härvidlag har man att i hög grad räkna med

olika lokala förhållanden för kommunerna inbördes. Dessa omständigheter

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

tala i och för sig för att administrerandet av skolväsendet i största möjliga

man anförtros åt kommunerna, men synas också böra föranleda att denna

uppgift såvitt möjligt organiseras med anpassning efter det förvaltningssystem,

som den nya kommunallagen i princip anvisar.

D. Den nya skolstyrelsens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Skolstyrelsens organisation skall enligt utredningens förslag regleras dels

av en ny skolstyrelselag, vilken skall ersätta 1930 års skolstyrelselag och

1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm, dels av tillämpningsbestämmelser

till skolstyrelselagen. Utredningen har utarbetat förslag till

bada dessa författningar. Av deras innehåll behandlar utredningen följande

huvudpunkter i betänkandets allmänna del: 1. Antalet ledamöter. 2. Valsätt

och mandattid. 3. Självskrivenhet. 4. Kompetenskrav. 5 Fackkunskapen

i styrelsen. 6. Nämndinstitutionen.

Lagens detaljföreskrifter diskuteras i en speciell motivering. I anslutning

till betänkandets disposition redogöres här för utredningens förslag i de angivna

huvudpunkterna och för förslagens motivering.

Förslag

Antalet ledamöter i skolstyrelsen skall vara lägst sju och högst

tjugoen. I Stockholm skall dock maximiantalet vara tjugofem. Suppleanternas

antal skall kommunen äga bestämma själv. Suppleant

skall städse äga rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden och alltid

underrättas om tid för sammanträde. Val av ledamöter och suppleanter

skall förrättas av kommunens fullmäktige och mandattiden skall

vara fyra år. Självskrivna ledamöter skall icke finnas. Kyrkoherde

skall icke äga rätt att deltaga i sammanträde med styrelsen eller att

väljas till dess ordförande, då han icke är vald till ledamot.

Särskilda kompetenskrav för ledamotskap skall icke finnas.

Kommunallagens valbarhetsvillkor skall gälla, kompletterade med dels en

bestämmelse om att den som väljes skall anses vilja främja skolväsendet,

dels en föreskrift om att ledamöterna skall väljas med hänsyn tagen till antalet

och arten av de skolor, som lyder under styrelsen. Beträffande obehörighet

vid val till skolstyrelse föreslås gälla, att skolchefen samt den

i kommunens tjänst anställde befattningshavaren, vilken såsom föredragande

hos kommunens styrelse eller eljest intager den ledande ställningen

inom kommunens samfällda förvaltning, icke skall vara valbara.

Vid skolstyrelsens sammanträden skall de pedagogiska facksyn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

punkterna företrädas av såväl skolledare som lärare. \id sammanträde

med styrelsen eller inom denna bildad avdelning skall kommunens

skolchef vara skyldig att närvara med rätt att yttra sig och framställa förslag

samt att få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Finns andra

skolledare inom kommunen skall högst tre av dessa, med samma rätt som

skolchefen, äga deltaga i styrelse- och avdelningssammanträden. Utredningen

delar in skolledarna i tre kategorier med hänsyn till de slag av skolenheter

skolledare kan förestå (enheter omfattande a. enbart folkskola eller

enhetsskolas låg- och mellanstadier, b. klasser med enbart eller huvudsakligen

ämneslärarundervisning, c. yrkesutbildande undervisning). Endast en

skolledare från var och en av dessa kategorier skall äga deltaga. Finns flera

tillhörande samma kategori skall val ske.

Formerna för fackrepresentationen och dennas omfattning skall enligt utredningens

förslag helt regleras i tillämpningsbestämmelserna till skolstyrelselagen.

Såsom lärarkårens representanter skall, beroende på skolväsendets omfattning

i kommunen, minst en och högst tre lärare äga deltaga med rätt

att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad

till protokollet.

I fråga om skolstyrelsens delegationsrätt föreslås, att

skolstyrelsen själv skall äga bestämma om sin uppdelning på avdelningar

samt om den beslutanderätt, som i styrelsens ställe skall utövas av avdelning.

I styrelsens beslut om delegering skall bestämt anges vilka ärendegrupper

avdelning skall äga besluta i. Framställning eller yttrande till fullmäktige

eller statlig myndighet skall städse göras av styrelsen själv. Avdelnings

beslut skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. På samma

villkor som föreslagits för delegation till avdelning skall styrelsen äga delegera

beslutanderätt till skolchef, annan skolledare eller särskild i kommunens

tjänst anställd befattningshavare.

Om skolstyrelse så prövar lämpligt, skall styrelsen för viss skola eller

grupp av skolor inom en viss bestämd del av kommunen äga tillsätta ett råd,

benämnt skolråd, med huvudsaklig uppgift att främja ett förtroendefullt

samarbete mellan hem och skola, att följa frågor, som rör underhåll och

tillsyn av skolbyggnader samt överhuvud verka för undervisningslokalernas

förbättring, att följa frågor om hälsovårds- och sundhetsanordningar för

eleverna, att främja elevernas fritidssysselsättning samt att inkomma med

yttranden i frågor, som skolstyrelsen hänskjuter till rådet, ävensom fullgöra

de åligganden rörande tillsyn och omvårdnad om skolan, som styrelsen

beslutar uppdraga åt rådet.

För att biträda skolstyrelsen i frågor rörande yrkesutbildning bör styrelsen

såsom rådgivande organ utse ett yrkesråd, bestående av minst

fyra ledamöter, vilka skall äga god kännedom om ortens arbetsliv och om

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

de områden yrkesutbildningen i fråga avser. Minst fyra ledamöter skall

till lika antal företräda företagare och anställda. Innan dessa ledamöter

utses skall vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ha

beretts tillfälle att avge förslag.

Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid

skola, som lyder under skolstyrelsen, skall handläggas av en särskild delegation.

Med utgångspunkt från folkskolestadgans bestämmelser om betygsnämnd

tager utredningen slutligen upp frågan om behovet av en sådan

nämnd och i anslutning därtill frågan om utfärdande av tjänstgöringsbetyg

åt lärare.

Tjänstgöringsbetyg åt lärare vid varje under styrelsen lydande skola skall

utfärdas under styrelsens ansvar. Uppgiften skall dock av styrelsen kunna

delegeras till avdelning inom styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt,

till vederbörande skolledare — ej nödvändigtvis skolchefen — vilken

bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg på styrelsens vägnar, utom i fall då

fråga uppstått om att sänka betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att

tilldela lärare, för vilken betyg skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande

formulär, lägre vitsord än det högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda

betyg åt lärare, som skall tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande

formulär, om det ifrågasatts lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller

Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet, sätt att behandla lärjungarna

och förmåga att bland dem upprätthålla ordning eller lägre betyg än

Hedrande i fråga om vandel.

Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall

äga utfärda tjänstgöringsbetyg, finner utredningen ej behövas. Ärende rörande

tjänstgöringsbetyg skall dock i regel föredragas av den skolledare,

varunder läraren närmast lyder.

Utredningen föreslår, att det tages under omprövning huruvida icke på

samma sätt graderade tjänstgöringsbetyg bör införas för alla lärarkategorier,

som skall lyda under skolstyrelsen.

Motivering

Antalet ledamöter. Enligt 1930 års skolstyrelselag skall antalet

ledamöter i folkskolestyrelse vara minst fem och högst tjugoen. Med det

vidgade verksamhetsområde en ny skolstyrelse enligt utredningens förslag

skall få, anser utredningen fem ledamöter vara ett för lågt minimiantal,

särskilt med hänsyn till behovet av att kunna uppdela styrelsen på avdelningar

eller delegationer.

Kommunernas stora variationer i fråga om folkmängd och areal och skolväsendets

skiftande omfattning gör det olämpligt att fixera ledamotsantalet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

För maximering av antalet talar, att man därigenom i någon mån bidrager

till att förhindra, att övergången från flera styrelser till en kommer att

innebära en sammanslagning av de befintliga styrelserna med en med hänsyn

till arbetsmöjligheterna opraktisk ansvällning av ledamotsantalet som

följd. Då även skolledare, lärare och experter av olika slag regelmässigt

kommer att deltaga i sammanträdena, kan styrelsen redan med det föreslagna

maximiantalet bli en betydande församling.

Suppleanterna. Enligt utredningens mening bör skolstyrelsens

behov av allsidig representation beaktas också vid suppleantvalet.

Om denna väg att tillförsäkra skolstyrelsen en mångsidig erfarenhet beträdes

och skall få någon effekt, är det emellertid av största vikt, att suppleanterna

regelbundet underrättas, när sammanträde skall hållas, och därigenom

beredes tillfälle att direkt följa styrelsens arbete. Även ur andra

synpunkter, icke minst nyrekryteringens, är det önskvärt, att suppleanterna

så starkt som möjligt knytes till arbetet och deltager i detta.

Valsätt och mandattid. I dessa hänseenden har bestämmelserna

i förslaget utformats i anslutning till bestämmelserna om val till kommunens

styrelse. Utredningen framhåller, att, då självskrivna ledamöter ej

skall finnas, det proportionella systemet kan helt slå igenom.

Självskrivenhet. Såsom framgår av redogörelsen för nuvarande

förhållanden, är rektor självskriven ledamot i styrelserna för allmänna läroverk,

högre kommunala skolor och yrkesutbildande skolor. Sedan kyrkoherdens

självskrivenhet borttogs år 1930 är ingen ledamot av folkskolestyrelse

självskriven. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag uttalade utredningen

sig för att systemet med självskrivna ledamöter i skolstyrelserna

skulle avskaffas och i 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall finns

ingen bestämmelse om självskrivenhet. Det synes utredningen vara riktigast,

att fackkunskapen i en politiskt vald myndighet av skolstyrelsens

typ, i den mån den skall representeras av chefen för en myndigheten underställd

skola, företrädes av honom i egenskap av en i förhållande till olika

partiriktningar neutral tjänsteman, vilken ställning han mycket lättare

intager, om han ej är ledamot av styrelsen med dess partigrupperingar.

De argument, som blivit avgörande för kommunallagens bestämmelser

om obehörighet för den som är chef för något till den kommunala styrelsen

hörande verk att utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse

eller i den nämnd, varunder verket hör (32 och 45 §§ kommunallagen), talar

enligt utredningens uppfattning med än större styrka mot att han är självskriven

ledamot av sådan nämnd.

Argumentet, att självskrivenhet behövs för att säkra tillräckliga pedagogiska

fackkunskaper i skolstyrelsen, avvisar utredningen med hänvisning

till att något ovillkorligt samband mellan självskrivet ledamotskap och

fackkunskap icke finns, utan att fackkunskapen kan beredas tillfredsställande

utrymme i styrelsen på annat sätt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kompetenskrav. Utredningen erinrar om att det främst är för

skolformer, vilka erbjuder direkt yrkesutbildning av något slag, som styrelsens

sammansättning närmare reglerats. Grundtanken bakom en gemensam

skolstyrelse är emellertid att försöka få tillgodosett det betydelsefulla

önskemålet om en styrelse, som har en samlad överblick över samhällsliv

och skolförhållanden i allmänhet och som mot varandra kan väga och tillgodose

olika utbildningsbehov, såväl teoretiska som praktiska. Enligt utredningens

uppfattning kan det därför inte i och för sig vara angeläget att i

skolstyrelsen välja in ledamöter med en detaljerad yrkeskunskap. Denna

bör i främsta rummet representeras av facklärarna, och fackkunskapen beträffande

yrkesutbildningens allmänna inriktning måste skolans rektor i

första hand företräda. Ur styrelsesynpunkt är det eftersträvansvärt att få

till stånd en god kontakt med samhället i allmänhet och med bygdens näringsliv

i stort. Behövs direkta kontakter med olika yrkesområden, torde

den sidan av problemet bäst lösas på annat sätt än genom föreskrivande av

yrkestillhörighet eller yrkeserfarenhet för vissa av styrelsens ledamöter.

Personer, som endast är inriktade på en specialitet och kan tänkas hysa

intresse endast för sitt eget verksamhetsområde, synes utredningen icke

böra knytas till eu skolstyrelse som ledamöter, utan deras sakkunskap bör

tillföras styrelsen genom att de anlitas som experter och rådgivare.

Som stöd för sitt förslag att den tjänsteman, som intager den centrala

positionen i kommunens förvaltning, icke skall kunna inväljas i skolstyrelsen,

anför utredningen kommunallagskommitténs motivering, vilken anses

ha full giltighet också beträffande skolstyrelse.

Det är uppenbart, att en kommunal befattningshavare med sådana åligganden

och befogenheter, som här angivits, efter hand förvärvar en god

överblick över kommunalförvaltningens olika områden och förtrogenhet

med många av dess enskildheter. Denna i tjänsten inhämtade erfarenhet

bör tillföras de kommunala myndigheterna, fullmäktige såväl som nämnder,

av befattningshavaren enbart i hans egenskap av kommunens tjänsteman

och icke tillika såsom ledamot av vederbörande organ. Eljest kan det föreligga

en viss fara för att av honom verkställda utredningar och lämnade

informationer m. m. medvetet eller omedvetet färgas eller läggas till rätta

med hänsyn till önskemålen hos den meningsgrupp som han representerar.

Det torde vara en allmän uppfattning, att kommunens främste tjänsteman

bör stå neutral i förhållande till olika partiriktningar, åtminstone såtillvida

att han icke företräder viss riktning såsom ledamot av kommunal representation

eller nämnd.

Av samma skäl, för att förhindra en dubbelställning av förtroendeman

och tjänsteman, vilken lätt kan leda till en sammanblandning av vederbörandes

befogenheter i den ena och den andra egenskapen, har utredningen

framlagt sitt förslag att kommunens skolchef icke skall kunna väljas

till ledamot av skolstyrelsen.

Fackrepresentationen i skolstyrelsen. Utredningen

framhåller, att fackmännen sedan gammalt haft en stark ställning i skol
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

styrelserna, där skolledarna antingen varit självskrivna ledamöter eller

fungerat som föredragande och sekreterare. Det påpekas, att den fackliga

skolledarens deltagande i skolstyrelsearbetet inte är betingat endast av behovet

av att ha en sekreterare och föredragande utan också av nödvändigheten

att vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap

han besitter. Lärarrepresentationen innebär en förstärkning av denna sakkunskap

men tjänar också till att ge skolstyrelsen kontakt med skolans

dagliga verksamhet, samtidigt som kåren genom sin representation kan bli

informerad om den beslutande myndighetens motivering och inställning till

olika frågor rörande skolan.

Fackrepresentationens omfattning anser utredningen kunna diskuteras,

men att den bibehålies anser den vara ofrånkomligt, inte minst med tanke

på de förutsättningar för ett verkligt samarbete, betydelsefullt för alla

berörda parter, som därigenom skapas.

Skolstyrelsens delegationsrätt. Härom anföres bl. a.

följande.

Utredningen konstaterar, att folkskolestyrelserna i stigande omfattning

begagnat möjligheten att åt särskilda nämnder överlämna beredning och

beslutanderätt rörande vissa ärendegrupper. Frågornas mångfald och alltmer

komplicerade natur gör detta nödvändigt, om alla numera förekommande

ärenden skall kunna handläggas snabbt och rationellt. Därest skolstyrelsernas

verksamhet vidgas på det sätt som blir en följd av förslaget om

gemensam skolstyrelse och genom enhetsskolans införande, kommer behovet

av nämnder att ytterligare öka, och i varje fall i alla större och medelstora

kommuner kommer en uppdelning av styrelsearbetet på nämnder och

delegationer att bli ofrånkomlig.

Möjligheterna för en gemensam skolstyrelse eller för styrelse för en enhetsskola

av större omfattning att bemästra sina arbetsuppgifter blir därför

i icke ringa utsträckning beroende på utformningen av delegationsrätten i

den nya lagstiftningen.

Den nuvarande ramen för nämndernas beslutanderätt bör enligt utredningens

mening vidgas ganska väsentligt. Vid sina överväganden av hur

denna vidgade beslutanderätt skall åstadkommas har utredningen funnit,

att frågan inte på ett för alla kommuner tillfredsställande sätt kan lösas

genom att man lagstiftningsvägen drager upp bestämda gränser mellan

sådana ärendegrupper, som kan delegeras och sådana som inte kan det. Utredningen

ansluter sig i stället till den princip, som genom den nya kommunallagstiftningen

accepterats, vilken innebär att kommunen själv skall äga

besluta om rätt för avdelning av kommunens styrelse, ledamot av styrelsen

eller tjänsteman att på styrelsens vägnar fatta beslut i ärenden, vilkas

beskaffenhet angetts i styrelsens, av fullmäktige antagna reglemente. När

det gäller skolstyrelsen har utredningen dock icke ansett skäl finnas att

lägga rätten att besluta om delegationens omfattning hos fullmäktige.

För att vinna en enhetlig terminologi inom kommunallagstiftningen föreslår

utredningen, att begreppet nämnd enligt den nuvarande skolstyrelselagen

utbytes mot avdelning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Frågan om arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar anser utredningen

böra ägnas särskild uppmärksamhet och anför härom.

Hittills synes denna fördelning ha skett efter ärendenas natur, t. ex. så att

särskilda nämnder utsetts för undervisningsfrågor, byggnadsfrågor, övriga

ekonomiska frågor, skolmåltids verksamheten, övrig social verksamhet in. m.

Endast i rena undantagsfall synes en uppdelning efter andra grunder ha

förekommit och det är naturligt, att så varit fallet. När enhetsskolan med

sin mera markerade stadieindelning genomföres, kan det förmodas, att den

uppfattningen vinner visst insteg, att man med hänsyn till nämndernas

arbetsuppgifter bör göra en horisontell i stället för en vertikal uppdelning

av skolväsendet och lägga alla till ett visst stadium hörande frågor under

en nämnd och till andra stadier hörande frågor under andra nämnder. Ännu

bekvämare att tillgripa är resonemanget, att man vid övergång till en gemensam

skolstyrelse bör tillsätta nämnder för envar av de under styrelsen

lydande särskilda skolformerna. Läroverkslärarnas riksförbund har i

tidigare återgivet remissyttrande förordat särskild nämnd för högstadiets

speciella problem, eventuellt också särskilda nämnder för specialgymnasier

och praktiska realskolor, om skolstyrelsen har att svara för sådana.

Utredningen framhåller, att frågan om hur nämnderna i nu berört hänseende

organiseras är av synnerligen stor betydelse för enhetligheten och

samhörigheten inom en kommuns skolväsen, i synnerhet om detta vid övergång

till en gemensam styrelse redan är differentierat. Utredningen som

ofta betonat, att meningen med en gemensam styrelse är att vinna en enhetlig

ledning och planläggning samt att övervinna uppspaltningen i skolformer

och lärarkårer understryker det angelägna i att man inte går miste

härom genom att plottra sönder styrelsen i nämnder, tillkomna enligt den

horisontella delningens princip utan regelmässigt fördelar arbetsuppgifterna

med hänsyn till ärendenas natur och således skär genom samtliga skolformer

eller stadier vid arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar.

Då emellertid sådana omständigheter i särskilda fall skulle kunna föreligga,

vilka kan motivera inrättandet av avdelning för visst stadium, viss

skolform eller visst geografiskt område av kommunen, anser utredningen,

att något kategoriskt förbud mot dylika indelningsgrunder icke bör finnas.

Förslaget att skolstyrelse skall äga delegera viss beslutanderätt även till

kommunal tjänsteman grundar utredningen på uppfattningen, att det icke

finns anledning att enbart för formens skull i skolstyrelsen sitta och i efterhand

besluta i ärenden, som reellt sett med styrelsens goda minne avgjorts

av skolans tjänstemän. Styrelsen bör i stället äga en formlig delegationsrätt.

I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Då t. ex. vissa

löpande ärenden rörande fastigheter eller löpande ärenden av kameral natur

i styrelsens ställe kan tänkas böra handläggas av annan än skolledare, har

delegationsrätten icke strängt begränsats till sådan.

Skolråd. Med bestämmelserna om skolråd vill utredningen tillgodose

förefintliga önskemål hos skolstyrelsen att ge de olika skolorna en förankring

i de lokala intressena i den kommundel, där skolan är belägen. Då dylikt

råd ej skall ha beslutanderätt, skall andra än styrelseledamöter i första

hand kunna väljas in i detta, framför allt föräldrar till elever i skolan. Rådets

organisation skall kommunen själv bestämma.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Yrkesråd. Utredningen anför härom:

I och med att yrkesundervisningen är avsedd att spela en långt större

roll än tidigare inom undervisningsväsendet, kommer enligt utredningens

uppfattning skolans lokala ledning att ställas inför speciella problem, som

måste lösas. Å andra sidan är det av största betydelse, att de problem, som

kan väntas uppstå, inte överdimensioneras och ges en större räckvidd, än

de faktiskt har. Uppenbart är, att det behövs en ständig och stark kontakt

med näringslivets organisationer, med företagen på orten och med arbetsmarknads-

och arbetsförmedlingsmyndigheterna. Det gäller därför att finna

de lämpliga formerna för att knyta de i detta avseende behövliga kontakterna.

Utredningen räknar med att skolstyrelserna får erforderligt antal ledamöter

med allmän kännedom om ortens och traktens arbetsliv och om behovet

av yrkesutbildning. Vad som däremot kan komma att saknas i en

proportionellt våld styrelse är personer med viss detaljkunskap, skickade

att hålla den fortlöpande kontakten med näringslivets företrädare och med

vederbörande myndigheter. Även om man inte får bortse från den roll

yrkesutbildningens fackliga ledning och yrkesvalsläraren skall spela härvidlag,

torde hela detta problem dock i många fall bäst kunna lösas genom ett

expertråd av den karaktär, som utredningen föreslagit.

Med hänsyn till att skolstyrelsernas arbetsfält enligt utredningens förslag

blir vidsträckt och att verksamhetsformerna är oprövade, bör dessa, särskilt

när det gäller yrkesutbildningen, inte bindas för hårt i lagföreskrifter

utan efter vunna erfarenheter successivt utformas efter lokala förhållanden.

Expertråden bör således, om det befinnes lämpligt, kunna arbeta på

sektioner, varvid de till sin funktion kommer mycket nära de nuvarande

yrkesnämnderna. Ingenting bör heller hindra styrelsen från att insätta den

facklige ledaren för yrkesutbildningen i expertrådet. Av betydelse kan enligt

utredningens mening säkert också vara att yrkesvalsläraren knytes till

detta.

Delegation för ärenden rörande terminsavgifter.

Med hänsyn till dessa ärendens speciella natur bör enligt utredningens uppfattning

bl. a. rektor och vederbörande klasslärare äga deltaga i besluten,

varför särskilda former för beslutanderättens utövande bör finnas.

T j änstgöringsbetyg. Utredningen erinrar om skolkommissionens

uttalande, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen även borde gälla

de enskilda lärarnas arbete och bland annat innebära att rektor utfärdade

deras tjänstgöringsbetyg. Utredningen biträder emellertid inte kommissionens

uppfattning på denna punkt utan har funnit det principiellt riktigare

att tjänstgöringsbetyg under styrelsens ansvar utfärdas för alla lärare vid

skolor, som sorterar under skolstyrelsen.

_ Utredningen anser dock praktiska skäl tala för att uppgiften att utfärda

tjänstgöringsbetyg av styrelsen skall kunna delegeras till avdelning inom

styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt, till vederbörande skolledare

— ej nödvändigtvis skolchefen — vilken bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg

på styrelsens vägnar, utom i fall då fråga uppstått om att sänka

betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att tilldela lärare, för vilken betyg

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande formulär, lägre vitsord än det

högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda betyg åt lärare, som skall

tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande formulär, om det ifrågasatts

lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet,

sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem

upprätthålla ordning eller lägre betyg än Hedrande i fråga om vandel. Något

hinder mot här avsedd delegering bör icke finnas.

Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall

äga utfärda tjänstgöringsbetyg, anser utredningen ej vara nödvändiga. Den

föreslår dock, att ärende rörande tjänstgöringsbetyg åt lärare i regel skall

handläggas av den skolledare, under vilken läraren närmast lyder.

2. Remissyttranden

I det stora hela har de remissmyndigheter, som anslutit sig till principen

om en gemensam skolstyrelse, också accepterat utredningens förslag rörande

en sådan styrelses organisation. I nedan upptagna punkter har dock

avvikande meningar framförts.

Frågan om antalet ledamöter har endast berörts i ett fåtal

yttranden. Skolöverstyrelsen, folkskolinspektören i Västerbottens läns mellersta

inspektionsområde samt statskontoret förordar att maximiantalet

sättes till 15 i stället för 21. Enligt överstyrelsens mening skulle särskilda

bestämmelser gälla för städer med mer än 100 000 invånare och även i

andra fall skulle antalet kunna höjas, om det på grund av speciella skäl befunnes

lämpligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att antalet icke bör maximeras och

förordar en bestämmelse om att minst en ledamot skall vara kvinna.

I fråga om val av skolstyrelsens presidium anser majoriteten

av styrelsen för Svenslca landskommunernas förbund1, att anledning

icke finns att frångå kommunallagen. Såväl ordförande som vice ordförande

bör således ha sitt mandat direkt av kommunens fullmäktige. Förbundsstyrelsen

påpekar, att de nuvarande folkskolestyrelsernas rätt att själva

utse presidium sammanhänger med möjligheten att till ordförande utse

kyrkoherde, utan att han valts till ledamot av styrelsen.

Förslaget om självskrivenhetens upphörande beröres av

folkskolinspektören i Hallands läns inspektionsområde, som ifrågasätter om

inte en skolledare borde vara självskriven, samt av Läroverksläramas riksförbund,

som tillstyrker utredningens förslag under förutsättning att samtliga

rektorer vid skolor som lyder under styrelsen beredes möjlighet att vid

skolstyrelsesammanträde framföra sina synpunkter.

Den av utredningen i samband med förslaget om självskrivenhetens upphörande

uttalade uppfattningen, att kyrkoherde i den nya skolstyrelsen icke

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

skall äga rätt att deltaga i styrelsens sammanträden eller kunna utses till

ordförande i denna utan att i vederbörlig ordning vara vald som ledamot

av styrelsen, har mötts med invändningar från 8 domkapitel, i några fall

dock utan ett bestämt ställningstagande, samt från 3 landskommuner.

Domkapitlet i Lund anför.

Kyrka och skola komma uppenbarligen även framdeles att ha ett starkt

gemensamt intresse för ungdomens såväl etiska som religiösa fostran och

böra samarbeta redan av detta skäl. Vidare äro många folkskollärare också

kyrkomusiker, och därför måste kyrkan jämväl i fortsättningen äga möjlighet

att medverka vid utformandet av sådana bestämmelser, som reglera

dessa befattningshavares anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Slutligen

ombesörja svenska kyrkans präster konfirmationsundervisning åt

85—90 % av de växande, och även av denna anledning är ett nära samarbete

mellan kyrka och skola av icke ringa vikt för ändamålsenlig anordning

av denna undervisning i förhållande till skolans.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter vill domkapitlet bestämt

påyrka, att även i den nya skolstyrelselagen intages en sådan bestämmelse,

att kyrkoherde i det pastorat till vilket kommunen hör tillförsäkras rätt

att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, liksom enligt 13 § i 1930 års

skolstyrelselag nu är fallet beträffande folkskolestyrelsens sammanträden.

3 landskommuner har samma uppfattning i denna fråga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det snarast finns skäl att ge

nytt liv åt bestämmelsen om möjligheten för kyrkans representanter att

följa skolstyrelsens verksamhet i fråga om dess åtgärder för att främja kristendomsundervisningen.

Kompetenskraven diskuteras av folkskolinspektören i Jönlcöpings

läns östra inspektionsområde, som förordar tydligare normer för hur

skolintresset skall ha manifesterats, enär möjligheterna att i handling visa

sitt intresse för skolfrågor i dagens samhällsliv är många.

Länsstyrelsen i Örebro län företräder närmast en motsatt uppfattning,

då den ifrågasätter om kompetenskravet att vederbörande kandidat »kan

anses vilja befrämja skolväsendets utveckling» bör uppställas med hänsyn

till de komplikationer som skulle kunna uppstå vid en prövning av

eventuella besvär på den grunden att den som valts skulle anses icke fylla

nämnda krav. Det med bestämmelsen avsedda syftet ernås enligt länsstyrelsens

mening utan särskild föreskrift.

Beträffande förslaget att den tjänsteman som intager den ledande ställningen

i kommunens förvaltning skulle vara obehörig att väljas till ledamot

av skolstyrelsen hyser skolöverstyrelsen tvekan och anser att frågan

bör lösas i samband med en översyn av representationen i kommunala

organ över huvud taget.

Utredningens förslag om fackrepresentationen i skolstyrelsen

har föranlett vissa erinringar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Skolöverstyrelsen tillstyrker men finner det önskvärt, att flickskolans

lärare på ett eller annat sätt kunde bli representerade vid styrelsesammanträdena.

Som allmän regel anser överstyrelsen vidare böra gälla att ingen

viktigare fråga rörande viss skola eller dess lärarkår behandlas och avgöres

utan att representanter för skolan eller lärargruppen haft tillfälle att inför

styrelsen framlägga sina synpunkter.

Folkskolinspektörerna i Stockholms läns norra, Kronobergs läns östra och

Blekinge läns inspektionsområden, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Rektorernas

riksförening och Läroverkslärarnas riksförbund påyrkar ett starkare

fackmannainslag i styrelsen än utredningen föreslagit. Av de 12 kommuner

som yttrat sig i fråga om skolledarrepresentationen företrädes samma

mening i yttranden från Malmö, Eskilstuna, Växjö, Skövde, Västerås, Östersund,

Landskrona, Luleå och Grangärde.

Dessa remissinstanser kan sägas i princip hävda att samtliga skolledare

skall vara berättigade att närvara vid styrelsesammanträden och att i varje

fall ärende, som berör viss skola, icke skall äga avgöras utan att ledare

för den ifrågavarande skolan deltager i styrelsesammanträdet. Även lärarrepresentationen

anses i några av dessa fall böra på ett bättre sätt företräda

olika skolformer.

Den sistnämnda synpunkten understrykes särskilt av de olika lärarförbunden

från vilkas sida det yrkas dels att frågan om rätten för lärarrepresentanternas

suppleanter att deltaga i styrelsesammanträdena omprövas,

dels också att en allsidigare lärarrepresentation blir möjlig vid sammanträden

med styrelsens avdelningar. Betydelsen av en starkare lärarrepresentation

vid avdelningssammanträden understrykes också av Sveriges

överlärarförbund.

Domkapitlet i Härnösand har en annan mening och anför.

Domkapitlet ifrågasätter lämpligheten av att ett så stort antal lärare,

som utredningen tycks giva vid handen, kan få närvara och yttra sig vid

skolstyrelsens sammanträden. I större kommuner kan situationer uppstå, där

inte mindre än sju till åtta yrkespedagoger kan infinna sig vid sammanträdet.

Denna anordning, som i och för sig innebär en förstärkning av skolstyrelsens

pedagogiska kompetens, kan dock befaras få en icke avsedd inverkan

på lekmannainflytandet i skolärendena. Det bör därför bli föremål

för övervägande huruvida icke rektorernas mening i de frågor, som skolstyrelsen

har att avgöra, bör inhämtas på annat sätt.

Svenska landskommunernas förbund betonar ännu starkare denna synpunkt

i följande uttalande.

Styrelsen håller före, att det icke är lämpligt att uppbygga ett kommunalt

förvaltningsorgan med så stort expertinflytande. Sammanträdena

kunna bli i huvudsak en överläggning mellan skolfackmännen, och lekmännen

komma till korta. Det är icke säkert att en skolstyrelse med ett alltför

starkt fackinslag kan tillvinna sig det anslagsbeviljande organets förtroende.

Lärarkårens representation i det kommunala skolorganet hade en helt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

annan betydelse under den tid, då skolledarinstitutionen icke var utbyggd.

Det finns ju andra sätt att låta lärarkårerna komma till tals än vid styrelsesammanträden.

Man får också tänka på att arbetsförheten kan bli lidande,

om en kommunal nämnd får ett alltför stort antal ledamöter. Den särskilda

representationen för lärarkårerna bör enligt styrelsens mening slopas eller

i vart fall starkt begränsas.

Uppfattningen att lärarrepresentationen blir för omfattande enligt utredningens

förslag delas av 6 landskommuner och 1 landsting medan städerna

Eskilstuna, Växjö och Luleå menar att antalet lärarrepresentanter

inte bör maximeras i författning.

Frågorna om skolstyrelsens delegationsrätt, uppdelningen

på avdelningar samt skolråd och yrkesråd

har tilldragit sig förhållandevis stort intresse från remissinstansernas sida.

Den fria delegationsrätten inom styrelsen till särskilda avdelningar eller

tjänstemän och förslagen om avdelningarnas arbetsområde lämnas utan

erinran av skolöverstyrelsen och tillstyrkes uttryckligen av Städernas folkskolinspektörsförbund,

Sveriges överlärarförbund, folkskolans tre lärarförbund

samt några folkskolinspektörer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges överlärarförbund bland

andra förordar att mera preciserade bestämmelser intages i skolstyrelselagen

för att skapa bättre garantier för att avdelningar verkligen får sina

arbetsuppgifter fördelade enligt vertikalprincipen och icke efter skolformer

och stadier. Stadsfullmäktige i Norrköping hävdar att skolstyrelselagen bör

utformas så, att möjligheten att fördela arbetsuppgifterna på avdelning enligt

sistnämnda metod begränsas till vissa i lagen angivna fall.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kronobergs lön samt

Läroverksläramas riksförbund, har i sistnämnda hänseende en annan uppfattning.

Länsstyrelsen i Göteborg menar »att det säkerligen skulle visa sig

lämpligt om i de större skoldistrikten under en tid framåt, då skolstyrelserna

får omfattande och krävande arbetsuppgifter beträffande genomförandet

av enhetsskolan och organiserandet av yrkesskoleundervisningen, särskild

avdelning tillskapades för handhavande av den högre skolutbildningen, vilken

eljest under övergångstiden kunde riskera att komma i skymundan».

Läroverksläramas riksförbund hävdar, »att i alla de fall, där en ickeobligatorisk

skolform ''bakas in’ i en gemensam skolstyrelses verksamhetsområde,

avdelningarna skall avpassas så att de i själva verket kommer att

bli styrelser för skolformerna».

Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde

anser, att vissa risker kan vara förenade med eu oreglerad delegationsrätt

och uttalar härom. ,

Särskilt vill jag nämna, att ekonomiska, och liknande frågor, inte minst

i ett större skoldistrikt, lätt synes kunna ta en skolstyrelses huvudsakliga

intresse i anspråk, medan undervisningsfrågor visat sig ha något svårare

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

att göra sig gällande. Vid fri delegationsrätt kan det bli så, att frågor, vilka

av skolstyrelsens majoritet uppfattas som huvudsakligen ekonomiska, delegeras

till viss nämnd eller tjänsteman för beslut och därigenom undandras

bedömande ur huvudsynpunkten, undervisningens behov. Tendenser i

denna riktning torde redan vid nuvarande bestämmelser kunna påvisas.

En utveckling, som skulle medföra att ökade ekonomiska och minskade

pedagogiska synpunkter lades på skolfrågor, torde ej vara önskvärd vare

sig ur skolans eller samhällets synpunkt. En sådan utveckling synes ej

heller stämma väl överens med den beslutade skolreformen.

I alla huvudfrågor torde beslutanderätten böra förbehållas den gemensamma

styrelsen, medan nämnder och tjänstemän huvudsakligen bör arbeta

som förberedande och föredragande organ.

Också Svenska landskommunernas förbund finner delegationsrätten för

vidsträckt.

Inom det överväldigande antalet kommuner bör det i övrigt för skolväsendet

vara tillräckligt om delegationen får avse rutinärenden. Genom en

delegation av väsentliga ärendegrupper torde lekmannainflytandet inom

det kommunala skolorganet komma att minskas genom att överblicken förloras.

Ett vidsträckt utnyttjande av delegationsrätten kan också såsom

ovan framhållits motverka den eftersträvade samordningen.

Enligt förbundsstyrelsens mening måste delegationsrätten inom de kommunala

specialorganen ägnas särskild uppmärksamhet.

Utredningens förslag om skolråd anser skolöverstyrelsen sig böra tillstyrka

även om åtskilliga av de uppgifter, som detta råd skall ha, torde

sammanfalla med eventuella föräldraföreningars. Av de 8 kommuner med

försöksverksamhet, som yttrat sig om skolråden, hälsas förslaget med tillfredsställelse

i yttranden från Malmö, Linköping och Sundbyberg. Också

folkskoledirektionen i Stockholm tillstyrker i princip men menar att fullmäktige

skall utse ledamöterna i skolråden. Endast kommunalfullmäktige

i Råda avstyrker i denna kommungrupp. 5 folkskolinspektörer avstyrker

detta förslag. Inspektören i Örebro läns norra inspektionsområde, som är

bland dessa, avstyrker med motiveringen att de på många håll verksamma

föräldraföreningarna torde vara »råd» nog.

Av de övriga 11 kommunerna som särskilt berört de nya skolråden är

flertalet negativa. Stadsfullmäktige i Eskilstuna anser det vara betänkligt,

att en icke ansvarig församling skall kunna tilldelas sådana uppgifter,

som utredningen föreslår skola ankomma på dessa skolråd.

Några remissinstanser reserverar sig mot benämningen skolråd.

De föreslagna vrkesråden har endast avstyrkts i yttrande från

iKnutby kommun. Stadsfulhnäktige i Linköping tillstyrker endast under

förutsättning att yrkesrådet kan bestå av ledamöterna i yrkesnämndema.

Skolöverstyrelsen föreslår, att yrkesrådet — med den nuvarande benämningen

expertråd oförändrad — skall vara en obligatorisk del av skolstyrel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

03

sen och framhåller, att möjlighet skall finnas för en styrelse att tillsätta

flera sådana råd.

Svenska facklärarförbundet, som tolkat utredningens förslag så, att utredningen

vill avskaffa de möjligheter till kontakt mellan yrkesskola och

näringsliv som finns genom bestämmelserna om de nuvarande fakultativa

yrkesnämnderna, föreslår att yrkesnämnder göres obligatoriska. Sistnämnda

uppfattning har också Svenska arbetsgivareföreningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, som — såsom förut framhållits — icke

kan acceptera utredningens förslag beträffande den lokala ledningen av

yrkesundervisningen, uttalar i sitt remissyttrande »att inom överstyrelsen

väckts frågan, huruvida icke yrkesskolstyrelserna borde åläggas att obligatoriskt

tillsätta yrkesnämnder».

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande skolväsendets lokala ledning

kan i första hand betraktas som det praktiska resultatet av den diskussion

av hithörande frågor som förts under 1940- och 50-talen. Utredningen

motiverar visserligen främst sina förslag med hänvisning till deras betydelse

i organisatoriskt hänseende för en övergång till den 9-åriga enhetsskolan,

men utredningen har enligt min mening också klart visat, att en

skolstyrelsereform i den riktning utredningen föreslår är välmotiverad av

skäl som i och för sig inte har med enhetsskolreformen att skaffa. Som

argument mot en större enhetlighet i den kommunala ledningen av skolväsendet

är därför den från vissa remissmyndigheter framförda meningen

att ett förverkligande av utredningens förslag skulle innebära ett föregripande

av beslutet om enhetsskolan knappast hållbar. Å andra sidan är ju

den beslutade skolreformen anledningen till att 1951 års skolstyrelseutredning

tillkallats, och utredningens direktiv och arbete bygger — enligt

min mening med full rätt — på förutsättningen att en 9-årig enhetsskola

skall skapas. Mot den bakgrunden ter sig enligt min mening den föreslagna

skolstyrelseorganisationen som nödvändig och riktig, och jag anser att de

principiella linjer utredningen dragit upp för en skolstyrelsereform bör

fullföljas.

Lämpligheten av att styrelserna för de kommunala allmänbildande skolformerna

föres samman till en styrelse finner jag icke nu kunna ifrågasättas.

Det stora flertalet remissmyndigheter har ej heller gjort detta. Då

jag för egen del förutsätter, att det nuvarande realskolestadiet kommer

att få sin motsvarighet i en 9-årig enhetsskolas högstadium, och det dessutom

av praktiska skäl icke synes befogat att bibehålla de nuvarande

lokalstyrelserna för de allmänna läroverken som särskilda styrelser, ansluter

jag mig, på grundval av de skäl utredningen utvecklat, till utredningens

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

uppfattning att den föreslagna skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för

sistnämnda skolor.

Utredningens förslag att även de kommunala skolorna för yrkesutbildning

skall ledas av den nya skolstyrelsen kan synas vara ägnat att inge

större betänkligheter. Remissmyndigheterna står ju också på ett annat

sätt splittrade i denna fråga. En granskning av remissyttrandena visar,

att det främst är sådana myndigheter och sammanslutningar, som direkt

har att företräda yrkesutbildningen, som vänder sig mot tanken på en

för yrkesutbildande och andra skolor gemensam styrelse. Detta kan vid

första påseendet tyckas ge särskild tyngd åt den från utredningsförslaget

avvikande ståndpunkten.

Om man, som de ifrågavarande remissinstanserna enligt min uppfattning

i regel gjort, begränsar sin bedömning till att avse det i dag etablerade

yrkesutbildningsväsendet, torde det från yrkesskolornas synpunkt kunna

anses som onödigt att förändra de nuvarande administrationsformerna.

Sätter man däremot, såsom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, skolstyrelseutrednmgen

och bl. a. också skolöverstyrelsen gjort, in yrkesutbildningen

i ett större skolorganisatoriskt sammanhang och ser saken på

längre sikt, kommer emellertid frågan i ett annat läge.

Jag skall inte här gå närmare in på den utomordentliga betydelse som

måste tillmätas de praktiska utbildningslinjerna såväl i den 9-åriga enhetsskolan

som över huvud taget. Jag vill bara konstatera, att det får betraktas

som självklart, att den nionde klassen i enhetsskolan måste lyda

under samma styrelse som denna skola i övrigt. Vidare att det i betydande

omfattning måste skapas garantier för en fortsatt yrkesutbildning i anslutning

till den förberedande utbildning som skall meddelas i klass 9 y

i enhetsskolan. Så småningom kommer klass 9 y att bli grundvalen för

huvuddelen av all yrkesutbildning av praktisk art. Det är ju också högst

antagligt, att 9 y till icke ringa del kommer att förläggas inom en egentlig

yrkesskola och utgöra det första året i denna. Mellan enhetsskolan och

yrkesskolan kommer således att finnas ett starkt samband, och den fortsatta

utbyggnaden och organisationen av dessa skolformer bör ske under

hänsynstagande till bådas behov. Detta torde väl i regel ske på det mest

betryggande sättet under en gemensam lokal ledning. Jag finner därför

utredningens uppfattning riktig, då den hävdar, att det primära även

från yrkesutbildningssynpunkt är att söka åstadkomma politiskt ansvariga

kommunala organ, vilka skall ha skyldighet att taga erforderliga initiativ

till förkovran av skolväsendet i dess helhet. Denna uppfattning,

som hos mig ytterligare befästs genom det uttalande i denna fråga stadsfullmäktige

i Stockholm gjort i sitt remissyttrande, måste också ses mot

bakgrunden av vad jag framhöll i propositionen om yrkesutbildningens

utbyggnad 1955: 139, nämligen att frågan om var yrkesutbildningen utan
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

för produktionen skall ordnas — i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola

— måste lösas på det lokala planet. Vad jag då anförde bl. a. om

den allmänbildande undervisningens förläggning talar också för en enhetlig

lokal ledning.

Överstyrelsen för yrkesutbildning och andra remissmyndigheter, som

avstyrkt gemensamma styrelser för yrkesskolan och övriga skolformer,

har starkt betonat behovet av nära samband mellan yrkesskolorna och

näringslivet och uttalat allvarliga farhågor för att detta skulle brista vid

den av skolstyrelseutredningen föreslagna omorganisationen. Jag är för

egen del, liksom skolstyrelseutredningen synes ha varit, helt införstådd

med att detta samband är av grundläggande betydelse för yrkesutbildningens

effektivitet och värde. Men jag kan inte förstå, att bristande

kontakt med näringslivet måste bli en följd av gemensamma skolstyrelser.

Behovet av arbetsmarknads- och yrkesutbildningssakkunskap kan enligt

min mening tillgodoses inom ramen för en gemensam skolstyrelse, dels

därigenom att styrelsen får en sådan sammansättning att den inom sig

rymmer personer som med anknytning till olika delar av kommunens näringsliv

förenar intresse för utbildningsfrågor i allmänhet, dels också genom

de föreslagna yrkesråden, vilka jag strax skall närmare beröra. Jag

delar utredningens uppfattning, att möjligheterna att erhålla den speciella

yrkesexpertisens medverkan i utbildningsfrågor icke är beroende

av att de personer, som skall representera denna, är ledamöter i styrelsen.

Jag vill påpeka, att lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm består

av 9 ledamöter. Yrkesskolorna i denna stad meddelar undervisning i mer

än 50 olika yrken. I Stockholm finns emellertid 32 yrkesnämnder och till

dessa har åtskilliga välkvalificerade krafter inom respektive yrkesområden

kunnat knytas, ehuru de icke har ställning som ledamöter i styrelsen.

Enligt vad jag under hand inhämtat synes det även i andra kommuner

vara vanligt, att till yrkesnämnderna har kunnat knytas personer med

framskjutna ställningar inom yrkessammanslutningar och dylikt.

Möjligt är, att nyssnämnda farhågor för bristande kontakt med näringslivet

grundar sig på en viss oklarhet om vad utredningens förslag rörande

yrkesråd innebär. Jag anser därför att utformningen av bestämmelserna

om yrkesråden bör göras något annorlunda än som skett i utredningsförslaget.

Innan jag går in härpå, vill jag erinra om riksdagens uttalande år 1950,

att som ledamot av nämnd (enligt då brukad terminologi) med rätt och

befogenhet att besluta i skolstyrelsens ställe endast skulle kunna utses

ledamot av skolstyrelsen. I lagen om särskild skolstyrelse (1952: 434) var

det således icke gärna möjligt att bibehålla begreppet nämnd för det enbart

rådgivande organ, som skulle biträda skolstyrelsen i yrkesutbildningsfrågor,

även om detta i sak också skulle fylla samma uppgifter som yrkes
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

nämnd. Sedan den nya kommunallagstiftningen trätt i kraft, skulle det

från terminologisk synpunkt vara ännu olämpligare att inom skolstyrelseorganisationen

bibehålla begreppet nämnd i den mening det nu användes

i bland annat yrkesskolstadgan. Skolstyrelseutredningen har i avsnittet om

skolstyrelsens organisation närmare berört denna fråga. Benämningen yrkesnämnd

kan även enligt min mening inte lämpligen få finnas kvar i lagstiftningen.

Då det emellertid från vissa remissinstansers sida eftertryckligt hävdats,

att yrkesnämnderna är av stor betydelse för kontakten mellan skola och

näringsliv och därför bör finnas kvar, har tydligen det av utredningen

föreslagna yrkesrådet uppfattats som något till sin innebörd väsentligt

annorlunda än dessa nämnder. Ehuru skolstyrelseutredningen framhållit,

att skolstyrelsens verksamhetsformer, särskilt när det gäller yrkesutbildningen,

inte bör bindas i lagföreskrifter, och uttalat att yrkesråden, om

det befinnes lämpligt, bör kunna arbeta på sektioner och därigenom till

sin funktion komma mycket nära de nuvarande yrkesnämnderna, anser

jag med hänsyn till vissa remissinstansers inställning, att bestämmelserna

om yrkesråd bör utformas i närmare överensstämmelse med vad som nu

gäller om yrkesnämnd. Vidare anser jag, att yrkesråd obligatoriskt skall

finnas, så snart skolstyrelsen har att ansvara för någon form av yrkesutbildning

eller förberedande yrkesutbildning. Enligt min mening bör således

gälla, att skolstyrelse i sådant fall skall utse ett eller flera yrkesråd,

bestående av minst tre personer, av vilka minst två till lika antal skall

företräda företagare och anställda. Yrkesråd bör tillsättas för varje yrke

eller yrkesgrupp, vari undervisning meddelas vid skola som lyder under

skolstyrelsen. Det torde i enlighet med utredningens förslag få ankomma

på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om yrkesråd och om

formerna för tillsättning av dylika råd. För att tillgodose behovet av direkt

kontakt mellan yrkesråd och skolstyrelse synes som regel i yrkesrådet böra

ingå antingen en ledamot av styrelsen eller rektor vid yrkesskola. Vidare

bör gälla, att yrkesråd skall höras i varje viktigare fråga, som rör det yrke

eller yrkesområde, för vilket det tillsatts.

Innan jag lämnar detta ämne vill jag också framhålla, att enligt det

förslag till skolstyrelselag, som jag samtidigt härmed framlägger, möjlighet

skall finnas för kommun, vars fullmäktige gör framställning därom, att

efter medgivande av Kungl. Maj:t inrätta särskild styrelse för viss skolform,

t. ex. yrkesskola.

När det gäller den nya skolstyrelsens uppgifter präglas utredningsförslaget

knappast av den radikalism som enligt vissa remissmyndigheters

mening skulle utmärka det. Sedan lång tid tillbaka har på skolväsendets

område en långtgående samverkan mellan stat och kommun ägt rum och

det synes mig icke finnas anledning att i dagens läge draga en skarp gräns
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

linje mellan statligt och kommunalt skolväsen och väja för att från statliga

till kommunala myndigheter överflytta visst inflytande över skolor,

som visserligen har en statlig karaktär men upprätthålles med kommunernas

ekonomiska medverkan, såsom fallet är med de allmänna läroverken.

För egen del finner jag utredningens tanke att bereda kommunerna ett

något°ökat inflytande över realskolorna naturlig mot bakgrunden av att

det stadium dessa skolformer omfattar efterhand torde komma att uppgå i

den kommunala enhetsskolan. En sådan överflyttning betraktar jag som eu

lämplighetsfråga, vilken, så länge den erbjuder praktiska fördelar, icke

behöver inge några principiella betänkligheter. Detsamma gäller enligt min

mening beträffande gymnasierna.

Tendensen i vissa av skolstyrelseutredningens förslag är obestridligen

sådan, att den aktualiserar spörsmålet om de statliga realskolornas kommunalisering,

men jag kan icke dela den vid remissbehandlingen fiamförda

uppfattningen, att ett förverkligande av dem ens i full utsträckning

skulle innebära en kommunalisering av dessa skolor. I varje fall avser

jag icke att i detta sammanhang ta upp frågan om de statliga realskolornas

kommunalisering, vilken, i avvaktan pa det slutliga beslutet om

enhetsskolans genomförande, icke kan föras längre än till de ståndpunktstaganden

som ägde rum vid 1950 års riksdag (Prop. 133; SärskU nr 3,

Rskr nr 403).

Jag delar skolstyrelseutredningens uppfattning, att tyngdpunkten i en

skolstyrelsereform icke ligger i att den nya styrelsen erhåller ett större

antal administrativa uppgifter utan i det vidgade kompetensområde styrelsen

får med åtföljande möjligheter att överblicka, samordna och utveckla

skolväsendet i kommunen. Jag har också i allt väsentligt kunnat

ansluta mig till vad utredningen föreslagit rörande skolstyrelsens allmänna

uppgifter enligt skolstyrelselagen. Emellertid synes det mig, som om utredningen

i sitt förslag icke tillräckligt klart markerat gränsen mellan

skolstyrelsens och den fackliga ledningens befogenheter. Utredningen citerar

i sitt betänkande (s. 415) och ger sin anslutning till skolkommissionens

uttalande att »rektorer, kollegier och lärare måste tillerkännas självständighet

även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens

frihet måste säkerställas.» Jag finner det angeläget, att utformningen av

skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta

ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit

lagförslaget i denna del en annan utformning än utredningen. Denna liar

föreslagit att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas

inre arbete följa undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna

föreskrifter, ävensom främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna formulering

skulle kunna ge upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas

ledamöter skall öva tillsyn över hur den egentliga pedagogiska verksamheten

bedrives, vilket icke kan vara meningen. Jag anser det i detta av
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

seende vara tillfyllest med en allmänt hållen bestämmelse om att styrelsen

skali tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter.

De olika detalj uppgifter, som skall fullgöras av skolstyrelsen, kommer

liksom nu är fallet att åläggas den i de särskilda skolstadgorna och andra

författningsbestämmelser. Befogenheterna och skyldigheterna kommer liksom

för närvarande att variera från skolform till skolform. Den decentralisering,

som bör ske, kommer icke till synes i skolstyrelselagen utan i dessa

särskilda författningar. Jag har icke ansett mig böra för riksdagen redovisa

de olika decentraliseringsförslagen utan endast utredningens och remissinstansernas

huvudsynpunkter i denna fråga. Fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan de olika instanserna torde få ankomma på Kungl.

iYIaj .t och böra ske i samband med den översyn av skolförfattningarna,

som nu måste göras.

Ehuru principiellt positiva intar skolöverstyrelsen, folkskolinspektörerna

och statskontoret en restriktiv hållning till utredningens decentraliseringsförslag,

medan Svenska stadsförbundet yrkar på större handlingsfrihet för

kommunerna. För egen del har jag i denna fråga samma uppfattning som

1950 års riksdag gav uttryck åt då den uttalade, att en väsentlig förutsättning

för att skolan skulle behålla sin plats i den kommunala intressesfären

vore, att de lokala administrationsorganen icke finge sitt inflytande

alltför knappt tillmätt. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lokala

och Övriga skolmyndigheter bör ske med utgångspunkt i detta uttalande.

Vad utredningen föreslagit rörande eforus och inspektörs

uppgifter anser jag inte att jag bör motsätta mig. I och med att domkapitlets

befattning med skolväsendet försvinner, synes skäl icke föreligga

att bibehålla eforusinstitutionen, som efter de nya skolstyrelsernas och

mellaninstansernas etablerande icke kommer att ha några praktiska funktioner

att fylla. Den solennitet som behöver förlänas skilda tillfällen i

skolans liv torde icke nödvändigtvis fordra, att en viss person förordnas

för denna uppgift. Olika representativa företrädare för det samhälle skolan

tillhör torde utan särskilda förordnanden kunna förväntas åtaga sig

att åt avslutningar och andra tillfällen ge den högtidliga prägel som kan

vara önskvärd.

Vid den fördelning av uppgifter och befogenheter mellan skolstyrelse

och skolledare, som bör komma till stånd i samband med att instruktioner

utarbetas för de senare, anser jag att vad skolöverstyrelsen anfört om

denna arbetsfördelning bör beaktas. Det bör således så långt möjligt undvikas

att belasta skolstyrelsen med arbetsuppgifter av rutinkaraktär eller

med detalj spörsmål. Beslutanderätten i ärenden, som bäst prövas och avgöres

av rektor, bör icke av formella skäl handläggas av styrelsen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

De invändningar som riktats mot utredningens förslag, att de a 11- männa läroverkens ekonomiska förvaltning skall

överflyttas från rektor till kommunerna, finner jag med hänsyn till nu

gällande bestämmelser om bl. a. redogöraransvaret vara befogade. I likhet

med statskontoret är jag emellertid övertygad om att mycket skulle stå

att vinna med den av utredningen föreslagna anordningen. Då jag icke

kan ansluta mig till skolöverstyrelsens förslag att förlägga löneuträkning

och löneutbetalningar för de allmänna läroverkens lärarpersonal inom ett

helt län på mellaninstanserna, har jag vidtagit åtgärder för att i anslutning

till den pågående utredningen om redogöraransvaret in. in. få närmare utrönt,

vilka möjligheter som finns att skapa förutsättningar för ett förverkligande

av utredningsförslaget också på denna punkt. Jag vill därför föreslå,

att, om riksdagen icke riktar någon erinran häremot, Kungl. Maj:t

skall äga rätt att, därest de formella hinder, som nu finns, undanröjes,

bestämma i vilken omfattning de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning

må överflyttas på kommunen, där läroverket är beläget.

Några av statens folkskolinspektörer har i sina remissyttranden berört

förhållandet mellan å ena sidan skolstyrelsen och å andra sidan kommunens

fullmäktige och styrelse. De har därvid uttalat, att det föreligger

behov av en klarare bestämning av skolstyrelsens förhållande till nämnda

organ och av en friare ställning för skolstyrelsen än den för närvarande

förmenas ha. Svenska stadsförbundet har också tagit upp detta spörsmål.

Av dess allmänt hållna uttalande torde närmast kunna utläsas, att förbundet

anser att kommunens styrelse bör ges ett starkare inflytande över

de specialreglerade nämnderna. Stadsförbundet framhåller också, att skolväsendet

inom ramen för kommunernas omfattande verksamhet aldrig kan

bli annat än en mycket viktig deluppgift. Detta påpekande är naturligtvis

riktigt, och jag vill understryka, att skolstyrelsens organisation, ställning

och uppgifter måste ses som en del av den kommunala förvaltningsorganisationen

och anpassas efter de allmänna principer, som gäller för denna.

Då dessa nyligen fastslagits, vill jag beträffande de uttalanden om skolstyrelsens

ställning som nu gjorts i yttranden över skolstyrelseutredningens

betänkande inskränka mig till att erinra om följande. I propositionen

nr 210 till 1953 års riksdag med förslag till kommunallag in. in. yttrade

departementschefen bland annat (s. 117), att det inseende över övriga nämnders

verksamhet, som enligt förslaget skulle tillkomma kommunens styrelse,

hade en nära motsvarighet i stadgandet i LIvL om kommunalnämndens

överinseende över särskilda nämnders och styrelsers förvaltning. Till vad

kommittén anfört rörande innebörden av förslaget i detta hänseende kunde

departementschefen i stort sett ansluta sig. lian fann det salunda bland annat

klart, att kommunens styrelse till följd av detta inseende icke erhåller

några direkta befogenheter gentemot i speciallagstiftningen reglerade nämnder

i fråga om deras där avsedda uppgifter.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Vad kommunallagskommittén hade anfört i frågan återgavs på s. 92

i samma proposition. Kommitténs uttalande är mycket belysande också

för den nu aktuella frågan. På grund av uttalandets längd inskränker jag

mig dock till att hänvisa till den angivna propositionen.

Jag övergår så till frågan om skolstyrelsens organisation.

Vad utredningen härutinnan föreslagit rörande antalet ledamöter, suppleanter,

valsätt och mandattid, självskrivenhet och kompetenskrav har

jag funnit välmotiverat och ger det i huvudsak min anslutning. Beträffande

val av skolstyrelses presidium anser jag, att vad i yttrandet från

Svenska landskommunernas förbund framhållits bör vinna beaktande. Jag

förordar således, att såväl ordförande som vice ordförande i den nya skolstyrelsen

skall utses av kommunens fullmäktige bland styrelsens ledamöter

för valperioden, vilket synes bäst överensstämma med kommunallagstiftningens

principer.

De nu berörda frågorna har i det väsentliga icke föranlett några delade

meningar från remissinstansernas sida, Vad utredningen föreslagit rörande

fackrepresentationen i skolstyrelsen har däremot föranlett

erinringar från olika håll. Min uppfattning på denna punkt är närmast,

att fackmännen i styrelsen, vilka enligt utredningens förslag i större kommuner

skall kunna uppgå till sju stycken, kan bli mera dominerande än

som egentligen är önskvärt, om man ser saken från den sidan att skolstyrelserna

är förtroendevalda lekmannaorgan och bör fungera som sådana.

Om man vill överväga att minska fackmannainslaget i förhållande till

\ad utredningen föreslagit, synes man emellertid endast kunna diskutera

en reduktion av antalet representanter för lärarkåren. Beträffande dessa

förhåller det sig otvivelaktigt på det sättet, som Landskommunernas

förbund påpekar, att de ursprungliga motiven för lärarrepresentationen

i skolstyrelsen icke längre gäller, sedan skolledarinstitutionen utbyggts

att omfatta i det närmaste alla kommuner. Klart är också, att lärarrepresentationen

icke kan ha till syfte att ge skolstyrelsen karaktär av

samarbetsnämnd. Att helt borttaga lärarrepresentationen tror jag emellertid

skulle innebära en förlust för skolan. På detta område har inom

det obligatoriska skolväsendet utbildats en tradition, som det finns all

anledning att föra vidare. Även vid läroverken och de högre kommunala

skolorna samt, sedan 1955, också vid yrkesskolorna, är lärarkåren i viss

utsträckning representerad i skolstyrelserna. Det tänkbara alternativet

till utredningens förslag skulle således vara, att låta en lärare inom varje

kommun företräda lärarsynpunkterna i skolstyrelsen. Även om en sådan

anordning skulle vara praktisk från vissa synpunkter, är jag dock icke

nu beredd att förorda en dylik lösning, då det skulle vara verklighetsfrämmande

att bortse från att förhållandena för närvarande icke är sådana,

att lärarna inom en kommun med flera skolformer eller stadier be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G3

traktar sig som en enhetlig kår med sammanfallande intressen och önskemål

i så stor utsträckning, att de med bortseende från kategoritillhörighet

skulle anse sig på tillfredsställande sätt företrädda av en enda representant

i skolstyrelsen. Jag anser, att denna omständighet bör tillmätas betydelse,

när man bedömer frågan om lärarrepresentationen, och finner att

hänsyn härtill har tagits i utredningens förslag på ett sätt som för lärarnas

del får anses vara fullt tillfredsställande.

Man kan kanske anse, att en ökning av representationen från en till

två lärare icke skulle behövas i de fall, där endast folkskolan i sin nuvarande

utformning tillsvidare kommer att finnas. Med hänsyn dels till att

det för närvarande inom folkskolan är vanligt att en folkskollärare och

en småskollärare är ordinarie representant respektive suppleant och att

båda är närvarande vid styrelsesammanträdena, dels ock till att lärarrepresentationen

i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt eljest skulle kunna

bli väsentligt olika, bör emellertid utredningens förslag, som bland annat

innebär att suppleant för kårrepresentant icke skall äga rätt att deltaga i

sammanträde samtidigt med ordinarie representant, vinna tillämpning

även i detta avseende om det förverkligas.

Ehuru jag funnit förslagen om fackmannadeltagande i skolstyrelsen i

vissa fall kunna leda till en väl vidlyftig representation, synes utredningen

med hänsyn till de därmed förenade svårigheterna ha löst problemet på ett

sätt, som tills vidare bör i huvudsak godtagas. Kraven på en utöver utredningens

förslag vidgad rätt för lärare och skolledare att deltaga i skolstyrelsens

eller dess avdelningars sammanträden anser jag däremot icke böra

tillmötesgås. Det är visserligen riktigt, som bland annat skolöverstyrelsen

framhållit, att viktigare ärenden rörande viss skola eller skolform icke bör

avgöras utan att vederbörande skolledare och lärare haft tillfälle att inför

styrelsen framföra sina synpunkter. Likaså kan det anses vara lämpligt, att

normalt mer än en lärarrepresentant deltager i exempelvis undervisningsavdelningens

sammanträden. Jag delar emellertid utredningens mening, att

det bör ankomma på skolstyrelsen själv eller dess avdelningar att bedöma,

i vilken utsträckning det för styrelsearbetet är lämpligt att söka vidare

kontakter med företrädarna för olika facksynpunkter än dem, som enligt

det av mig biträdda utredningsförslaget skall sökas. Jag erinrar om att

styrelsens och avdelningarnas frihet på denna punkt givetvis är obegränsad.

När det gäller skolstyrelsens organisation är utredningens förslag, att

skolstyrelsen själv skall äga besluta om sin uppdelning på avdelningar

och om ärendenas delegering till dessa, de principiellt

betydelsefullaste. Vad utredningen anfört om behovet av skolstyrelsearbetets

uppdelning på avdelningar, om grunderna för arbetsuppgifternas

fördelning mellan dessa samt om behovet av en vidgad delegationsrätt

för skolstyrelsen finner jag grundat på en riktig bedömning av läget. Ut
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

redningen betonar, att avdelningarnas organisation är av synnerligen stor

betydelse för styrelsens möjligheter att enhetligt leda skolutvecklingen i

kommunen och skapa samhörighet mellan de olika skolformerna. Jag anser

detsamma och vill understryka vikten av att skolstyrelsens arbetsuppgifter

regelmässigt fördelas med hänsyn tagen till ärendenas natur och

icke med hänsyn till skolformer eller stadier. Några remissinstanser, som

delar denna uppfattning, har föreslagit, att skolstyrelselagen skall utformas

så, att det skapas garantier för att avdelningarna organiseras enligt denna

princip, den s. k. vertikalprincipen. På det sättet skulle man givetvis säkrast

övervinna en fortsatt uppspaltning av skolledningen efter skolformer.

Men då jag icke finner det lämpligt med ett kategoriskt förbud mot avdelningar,

bildade enligt den horisontella delningens princip, och det skulle

stöta på svårigheter att på förhand ange de fall, då en sådan uppdelning

borde få ske, finner jag det vanskligt, att lagstiftningsvägen försöka reglera

avdelningarnas organisation.

En så fullständig frihet för skolstyrelsen att själv bestämma om sin organisation

och sina arbetsformer, som utredningen tänkt sig, finner jag

å andra sidan inte heller helt lämplig. Framför allt anser jag, att det kan

allvarligt ifrågasättas, om skolstyrelsen själv skall äga bestämma omfattningen

av ärendenas delegering från styrelsen till avdelning eller tjänsteman.

Vid tillkomsten av den nya lagen om socialhjälp föregående år ansågs

det icke böra överlämnas åt socialnämnden att efter gottfinnande delegera

sin beslutanderätt. Jag anser, att samma principer som därvid vunnit

tillämpning bör gälla för skolstyrelsens del, och förordar i överensstämmelse

härmed, att det skall ankomma på fullmäktige att — efter

förslag av skolstyrelsen — besluta huruvida skolstyrelse skall äga uppdraga

åt avdelning eller tjänsteman att fatta beslut i vissa ärendegrupper.

Beskaffenheten av dessa ärendegrupper skall angivas i fullmäktiges beslut.

Härigenom blir det fullmäktiges sak att bedöma, i vilken män det skall

komma i fråga att frångå den enligt min mening riktiga principen om eu

arbetsfördelning mellan avdelningarna enligt ärendenas natur och i stället

till avdelning fördela ärenden efter skolform eller stadium.

Denna avvikelse från utredningens förslag behöver icke innebära, att

fullmäktige skall taga ställning varje gång det inom skolstyrelsen blir

aktuellt att delegera beslutanderätten i någon fråga. I enlighet med den

uppfattning, som chefen för inrikesdepartementet i propositionen 1953: 210

med förslag till kommunallag givit uttryck åt beträffande delegation från

kommunens styrelse till inom denna bildad avdelning, bör fullmäktige,

sedan en så långt möjligt uttömmande uppräkning skett av de ärendegrupper,

vari beslutanderätten må överlåtas, kunna medge, att beslutanderätten

därutöver efter skolstyrelsens prövning må överlåtas i ärenden, som

till sin art och betydelse är jämförliga med de i fullmäktiges beslut särskilt

angivna. Endast om fråga därefter uppstår om delegering av ärende,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

som till sin principiella innebörd avviker från vad fullmäktige tidigare

beslutat, skulle således ett nytt fullmäktigebeslut behövas.

Vad utredningen föreslagit rörande skolråd anser jag mig till alla

delar kunna tillstyrka, under erinran om att det helt skall bero på skolstyrelsens

eget bedömande om dylika råd skall tillsättas eller ej. Yrkesråden

har jag redan behandlat i samband med frågan om yrkesutbildningens

lokala ledning.

Handläggning av ärenden rörande terminsavgifter bör, i den

mån sådana ärenden i fortsättningen kan förekomma, lämpligen ske på

det sätt utredningen föreslagit.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

III. Den lokala fackliga skolledningen

A. Nuvarande förhållanden

1. Den fackliga skolledningens organisation

I det följande redogör jag först tämligen utförligt för skolledarorganisationen

inom den obligatoriska skolan, enär de senare framlagda förslagen

berör denna organisation. Då någon principiell ändring icke av mig föreslås

i fråga om skolledarorganisationen vid skolväsendet i övrigt, framställes

denna bär ytterst kortfattat.

a) Det obligatoriska skolväsendet

Olika slag av skolledarbefattningar m. m. Folkskolestyrelse

eller särskild skolstyrelse biträdes av följande befattningshavare.

I skoldistrikt med minst 10 läraravdelningar skall finnas en distriktsöverlärare,

som innehar särskild distriktsöverlärartjänst. Är distriktets folkskoleväsen

av större omfattning kan i stället kommunal folkskolinspektör

anställas. I sådant distrikt kan jämväl anställas en eller flera överlärare,

s. k. annan överlärare, vilket icke får ske i distrikt med distriktsöverlärare.

I skoldistrikt med mindre än 10 läraravdelningar kan distriktsöverlärartjänst

endast inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t.

Skolsekreterare får finnas i skoldistrikt, som ej har distriktsöverlärare

eller kommunal folkskolinspektör. Vid skola, där två eller flera lärare tjänstgör,

kan tillsynslärare tillsättas.

I försöksdistrikt må studieledare förordnas till förstärkning av den pedagogiska

ledningen. Studieledare skall förordnas för högstadiet, om den

facklige skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av

låg- och mellanstadiet, och för låg- och mellanstadiet, om skolledaren huvudsakligen

äger utbildning för och erfarenhet av högstadiet. Äger skolledaren

kompetens att leda samtliga stadier, må studieledare förordnas för antingen

högstadiet eller låg- och mellanstadiet. För att skolstyrelse skall få anställa

studieledare i försöksdistrikt med mindre än 20 läraravdelningar fordras

skolöverstyrelsens medgivande. Efter medgivande av överstyrelsen må i

försöksdistrikt med minst 20 läraravdelningar förordnas flera än en studieledare.

Vid de i folkskolan inbyggda realskollinjerna skall studieledare anställas,

om inte skolöverstyrelsen medger undantag.

Omfattningen av folkskolans skolledarorganisation m.m. 1954/55 framgår

av sammanställningarna i tabellerna 1 och 2.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

T eib. 1. Antal distriktsöverlärare i skoldistrikt av olika storlek 1954/55

Antal läraravd. i

skoldistrikten

Antal distrikts- överlärare

Antal läraravd. i

skoldistrikten

Antal distrikts- överlärare

Högst 9

6

Transport

861

10-14

210

45-49

17

15-19

234

50-59

21

20—24

171

60-69

32

25—29

99

70-79

5

30-34

70

80-89

6

35—39

39

90—99

9

40—44

32

100 och däröver

14

Transport

861

Summa

965

Tab. 2. Antal komm. folkskolinsp. och »annan överlärare» m. m.

1954/55

Kommun

Antal inv.

1/1 1954

Antal

lärar-

avd.

Folkskolinspek-

törer

Annan överlärare

Antal läraravd.

i överlärardistr.

Antal

Slutlöne-

klass

Antal

Arvode kr.

Lägst

Högst

Medel-

tal

Stockholm .

769 714

2 551

91

2

48

8 4363

26

88

53,1

Göteborg ...

367 579

1356

2

18

6 937

53

109

75,3

Malmö ....

201 939

721

1

39

13

5 392

27

96

55,5

Norrköping

87 989

345

1

39

7

4 792

25

71

49,3

Hälsingborg

72 660

294

1

39

5

4 508

49

64

58,8

Örebro ....

69 637

274

1

39

6

4 813

24

67

45,7

Uppsala ....

67 087

252

1

396

5

4 360

38

75

50,4

Västerås ...

64 652

258

1

39

6

4 820

31

65

43,0

Borås .....

60 841

221

1

39

6

4 513

27

43

36,8

Linköping .

58 613

244

1

36

5

3 600

34

57

48,8

Eskilstuna .

55 664

224

1

37

5

3 780

35

50

44,8

Gävle......

49117

183

1

37

4

4 400

20

71

45,7

Jönköping .

46 594

190

1

36

4

3 440—5 280

25

59

47,2

Solna ......

40 842

168

1

36

3

5 056—6 712

41

71

56,0

Halmstad ..

36 464

146

1

35

5

3 095—4 820

19

44

29,2

Lund ......

35 781

119

1

35

3

3 670

33

45

39,7

Södertälje ..

27 094

108

1

35

2

4 000

—

—

54,0

Sundbyberg

25 584

113

1

Cb 13 (39)

2

6 372

—

—

56,5

Lidingö ....

21 954

104

1

34

1

5 200

—

—

104,0

Skellefteå ..

20 180

113

1

35

2

2 500

—

—

56,6

Summa 20 st.

29

| 150

1 Därav 1 skoldirektör och 1 förste folkskolinspektör. — 1 2 Skoldirektören 45 324 kr., förste folkskolinspektören

35 976 kr., övriga inspektörer 31 560 kr. — 2 Efter fem år tillägg av 1 692 kr. —

* Förste folkskolinspektören 34 380 kr., folkskolinspektören slutlöneklass 40. — 2 Personligt tillägg

2 300 kr.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Antalet kommuner med skolledare vid det obligatoriska skolväsendet var

således 965 -f 20 = 985, vilket innebär, att endast ett femtiotal saknade

skolledare. Av dessa senare kommuner hade emellertid 36 skolsekreterare.

Det totala antalet kommunala skolledare vid det obligatoriska skolväsendet,

d. v. s. inspektörer, distriktsöverlärare och »annan överlärare», uppgick

till 1 144. Antalet tillsynslärare var omkring 2 560.

Behörighet och tillsättningsförfarande. Distriktsöverlärare

skall vara behörig till ordinarie folkskollärartjänst och inneha sådan

tjänst i distriktet men frånträda utövningen av densamma. I försöksdistrikt

kan emellertid distriktsöverlärartjänst också innehavas av lärare, som är

behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium

och innehar ordinarie lärartjänst inom folkskolan eller högre statlig eller

statsunderstödd skola. Distriktsöverlärartjänst tillsättes genom förordnande

för i regel sex år. Den skall kungöras ledig i Post- och Inrikes tidningar.

Ansökningshandlingarna skall av skolstyrelsen med eget yttrande insändas

till skolöverstyrelsen, som skall upprätta förslag, upptagande de tre främsta,

varvid skall iakttagas de föreskrifter om befordringsgrunder för tillsättande

av lärartjänst, som förekommer i folkskolestadgan § 18: 5, varjämte hänsyn

må tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande

av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan. Snarast möjligt

efter det förslaget vunnit laga kraft, skall skolstyrelsen förrätta val. Vederbörligen

antagen distriktsöverlärare skall samtidigt utan ansökningsförfarande

förordnas som ordinarie folkskollärare i distriktet, såvida han inte

redan innehar sådan tjänst därstädes.

Förordnande av kommunal folkskolinspektör sker efter i huvudsak liknande

bestämmelser. Inspektör innehar dock icke lärartjänst och behöver

icke nödvändigtvis vara behörig till folkskollärartjänst. Har inspektör varit

förordnad i ett skoldistrikt under minst tre år i följd, må skolstyrelsen meddela

honom fastare anställning. Även för tillsättning av »annan överlärare»

gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid tillsättning av distriktsöverlärare.

Besvär över förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare

eller annan överlärare anföres hos domkapitlet, vars beslut i vanlig

ordning kan överklagas hos Kungl. Maj:t. I fråga om nämnda befattningshavares

avgång gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för folkskollärare.

Skolsekreterare förordnas av skolstyrelsen tills vidare eller på viss tid,

dock högst för tre år. I varje distrikt får endast en skolsekreterare finnas.

Härtill må utses lärare inom distriktet, lärare eller överlärare i närliggande

distrikt eller pensionerad lärare.

Tillsynslärare utses av skolstyrelsen bland lärarna vid den skola, där

tillsynsläraren skall tjänstgöra.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Studieledare förordnas av skolstyrelsen. För behörighet till sådan befattning

fordras, att vederbörande av statens folkskolinspektör förklarats med

hänsyn till utbildning, erfarenhet och egenskaper i övrigt lämplig för befattningen.

Endast om särskilda skäl föreligger och efter medgivande av

skolöverstyrelsen, må annan än den som innehar lärartjänst i försöksdistriktet

förordnas till studieledare. Över skolstyrelsens förordnandebeslut får

besvär ej anföras på materiella grunder.

Tjänsteåligganden. Distriktsöverlärare respektive kommunal

folkskolinspektör skall närmast under skolstyrelsen vara ledare för distriktets

folk- och fortsättningsskolväsen i såväl pedagogiskt som administrativt

hänseende. Deras viktigaste tjänsteåligganden finns angivna dels i stadgorna

för folkskolan och fortsättningsskolan, dels i särskild instruktion.

Enligt folkskolestadgan § 8 b: 8 skall distriktsöverlärares skyldigheter

anges i en av skolöverstyrelsen fastställd normalinstruktion, från vilken

skolstyrelsen dock äger besluta om avvikelser, vilka för att bliva gällande

skall fastställas av statens folkskolinspektör eller, om denne med hänsyn

till avvikelsernas vikt finner det påkallat, av skolöverstyrelsen, som också

på skolstyrelsens framställning äger pröva frågan om sådan avvikelse från

normalinstruktionen, vilken folkskolinspektören funnit sig ej böra fastställa.

Det sagda har motsvarande tillämpning beträffande kommunal folkskolinspektör

och »annan överlärare» (Fst § 8 d: 1).

Distriktsöverlärares undervisning sskyldighet omfattar det antal veckotimmar,

som skolöverstyrelsen efter av Kungl. Maj:t givna föreskrifter bestämmer.

Kommunal folkskolinspektör har däremot ingen undervisningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts föreskrifter angående distriktsöverlärares undervisningsskyldighet

återfinnes i 4 § 2 mom. avlöningsreglementet för folkskolan (Arf).

Enligt denna bestämmelse skall skolöverstyrelsen fastställa undervisningsskyldigheten

inom de gränser, som framgår av följande sammanställning.

Antal läraravdelningar

i skoldistriktet

Antal vecko- timmar

högst 9 ...............

22—26

10—19 ...............

16—22

20—29 ...............

10—18

30—39 ...............

6—14

40—49 ...............

5— 8

lägst 50 ..............

5

Under vissa förutsättningar kan skolöverstyrelsen medge en ytterligare

reducering av undervisningsskyldigheten, dock icke i något fall till lägre än

fem veckotimmar.

»Annan överlärare» skall icke vara ledare av distriktets skolväsen (Fst

§ 8 d). Det skall icke åligga honom att deltaga i skolstyrelsens sammanträ
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

den, att föredraga ärenden angående lärares tjänstgöringsbetyg eller att vara

sekreterare i betygsnämnd, såvida icke bestämmelser härom intagits i hans

instruktion. I övrigt skall emellertid vad i folkskolestadgan föreskrives om

distriktsöverlärare i tillämpliga delar också gälla »annan överlärare».

I skolöverstyrelsens år 1920 utgivna »Planer och förebilder till reglementen

och andra bestämmelser för skoldistrikten» ingick också instruktion för

överlärare i städer med kommunal inspektör. Någon ny normalinstruktion

för annan överlärare har därefter icke utarbetats.

Beträffande undervisning sskyldighet för »annan överlärare» stadgas i

Arf 4 § 4 mom., att undervisning skall meddelas i den omfattning, som

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen

föreskriver. Överstyrelsen, som genom Tilläggbestämmelserna till Arf 2

§ 4 mom. erhållit sådant bemyndigande, synes i sin praxis i huvudsak följa

de för distriktsöverlärare gällande bestämmelserna.

Skolsekreterares och tillsynslärares uppgifter. Skolsekreterare skall biträda

skolstyrelsen med att upprätta avlöningslistor och rekvisitioner av

statsbidrag till lärarlöner, skolskjutsar, skolbamsbespisning m. m., med att

uppgöra undervisningsstatistik, att lämna av statliga myndigheter begärda

uppgifter samt att förbereda och uppsätta framställningar till statliga myndigheter

och i övrigt fullgöra de administrativa och socialpedagogiska uppgifter,

varom skolstyrelsen avtalar med honom (Fst § 8 f).

Om tillsynslärare sägs i folkskolestadgan § 8 g, att han skall ha tillsyn

över den dagliga ordningen vid skolan samt fullgöra de uppgifter i fråga

om skolarbetets yttre anordning som skolstyrelsen bestämmer. Han skall

vara underställd distriktsöverläraren, där sådan finns. I regel torde instruktioner

vara fastställda för tillsynslärare. Skolöverstyrelsen har 1949

uppgjort normalinstruktioner för tillsynslärare vid större och mindre skolor,

vilka rekommenderats att tjäna som ledning vid uppgörande av lokala

instruktioner. '' ’••#!

Tillsynslärare kan, efter särskild framställning, hos skolöverstyrelsen

erhålla nedsättning av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsens vägledande

normer, vilka icke är officiellt fastställda, upptager de timnedsättningar

som framgår av följande tablå.

Antal lärar- avd.

Antal timmar

nedsättning

därav med

statsbidrag

10—15

1

16—20

2

1

21—25

3

1

26—30

4

2

31-35

5

2

36-40

6

3

41—45

7

3

46-

8

4

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Studieledare skall utöva den direkta pedagogiska ledningen av det stadium

för vilket han är tillsatt och ansvara för den försöksverksamhet som

bedrives på stadiet. Undervisningsskyldigheten för lärare, som är studieledare,

skall för varje läsår nedsättas av skolöverstyrelsen inom de gränser,

som framgår av följande sammanställning.

Antal Nedsättning

avdelningar veckotimmar

Högstadiet (klasserna 7—9)

4—9 ........................ 4—6

10—14........................ 6—8

15— ........................ 8—12

Låg- och mellanstadiet (klasserna 1—6)

8—19........................ 4—8

20—29 ........................ 6—10

30— ........................ 8—14

Har skolledare i annat distrikt än försöksdistriktet förordnats som studieledare,

bestämmer skolöverstyrelsen hans undervisningsskyldighet.

b) Skolväsendet i övrigt

Rektorstjänst vid allmänt läroverk tillsättes av Kungl. Maj:t och vid

högre kommunal skola av skolöverstyrelsen. Det må framhållas, att det

åligger rektorerna vid dessa skolor att taga erforderlig befattning med av

kommunen beslutade skolsociala anordningar såsom skolmåltider, fria läroböcker

och tandvård.

Utöver de egentliga skolledargöromålen åligger rektor undervisningsskyldighet,

vid högre allmänt läroverk 10—14 och vid realskola eller kommunal

flickskola 16—20 undervisningstimmar. Under vissa förhållanden

kan skolöverstyrelsen medge sänkning av undervisningsskyldigheten för

rektor vid högre allmänt läroverk till lägst 5 och vid realskola till lägst 12

timmar i veckan. Undervisningsskyldigheten för rektor vid högre folkskola

är i regel mellan 20 och 24 veckotimmar.

Budgetåret 1954/55 var det sammanlagda antalet rektorer vid dessa skolformer

356. I några fall hade två skolor gemensam rektor. Antalet skolor

fördelade sig på följande sätt: Högre allmänna läroverk 84, statliga realskolor

137, kommunala realskolor 61, kommunala praktiska realskolor 21,

kommunala flickskolor 49 och högre folkskolor 10.

Vid de kommunala anstalterna för yrkesutbildning och de 15 statsunderstödda

liandelsgymnasierna förordnas rektor av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Av de omkring 400 primärkommunala yrkesskolorna har emellertid

endast ett 60-t.al heltidsanställd rektor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Rektorstjänst vid handelsgymnasium behöver icke ha karaktär av huvudtjänst

utan kan vara förenad med rektorat vid annan skola, t. ex. yrkesskola

eller praktisk kommunal realskola.

Rektor vid handelsgymnasium har en undervisningsskyldighet av 10—16

timmar i veckan enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande.

2. Skolledarnas avlöningsförhållanden

a) Det obligatoriska skolväsendet

Avlöningsförhållandena för kommunal folkskolinspektör är icke statligt

reglerade och statsbidrag utgår ej i någon form till sådan befattningshavares

lön. De kommunala folkskolinspektöremas lönegradsplacering skiftar mellan

31—36 lönegraden, dock att inspektörerna i Stockholm och Göteborg

i lönehänseende intager en särställning (se tab. 2).

Distriktsöverlärares avlöningsförhållanden har reglerats i Arf, enligt vars

13 § 1 mom. sådan befattningshavare skall tillhöra lönegrad med beteckningen

Cb (ordinarie anställning som tillsättes med förordnande för viss

tid) och med det nummer som framgår av i reglementet intagen tabell, vilken

också utvisar den löneklass å löneplan nr 1 i statens löneplansförordning,

som lönegraden omfattar. Tabellen återges här, kompletterad med

uppgift om hur många distriktsöverlärare, som våren 1955 åtnjöt lön enligt

de olika lönegraderna.

Antal läraravdel- ningar i skol- distriktet

Lönegrad

Löneklass

Antal distrikts- överlärare i olika

lönegrader

10—19

2

28

433

20—29

3

29

267

30-44

4

30

154

45—59

5

31

47

lägst 60

6

32

64

S:a 965

Vid beräknandet av antalet läraravdelningar skall med läraravdelning

jämställas dels skolhem i distriktet, dels ock varje påbörjat 3-tal av fortsättningsskolavdelningar.

Om, i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet, inrättandet av

distriktsöverlärartjänst i särskilt fall medgetts i distrikt med mindre än

10 läraravdelningar, skall sådan tjänst placeras i lönegrad Cb 1, vilken

lönegrad omfattar löneklass 27 på löneplan nr 1.

Beslut om lönegradsplacering för distriktsöverlärare meddelas av skolöverstyrelsen

i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade närmare bestämmel
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

ser. Enligt dessa (KK 1954: 497) skall skolöverstyrelsen fastställa lönegrad

första gången den 1 juli 1954 och därefter vart sjätte år.

Beträffande »annan överlärares» avlöningsförmåner utöver folkskollärarlönen

finns inga statliga bestämmelser, och statsbidrag utgår ej utöver statsbidraget

till folkskollärartjänsten. Indirekt bidrager dock staten till bestridande

av kostnaderna för det arbete, dessa överlärare utför. Skolöverstyrelsen

äger nämligen nedsätta överlärares undervisningsskyldighet, varefter

statsbidrag utgår till timlärare, som övertager hans undervisning (KK 1948:

208 4 § 5 inom.).

De kommunala arvoden, som utgår till dessa befattningshavare utöver

folkskollärarlönen, är i regel lika för samtliga överlärare i samma kommun

oberoende av det antal läraravdelningar som är underställda de olika

överlärama. Arvodena växlar emellertid högst betydligt mellan kommunerna,

från omkring 3 500 kronor per år till över 10 000 kronor. Se närmare

härom tabell 2.

Till skolsekreterare skall enligt KK 1948: 205 6 a § utgå arvode med

lägst 40 kronor för läraravdelning och år. Statsbidrag utgår med 20 kronor

för läraravdelning och år under förutsättning, att gällande föreskrifter om

skolsekreterare iakttagits. Enligt gällande förhandlingsöverenskommelse utgår

ersättningen med 72 kronor.

Beträffande tillsynslärares ersättning finns inga statliga bestämmelser.

Mellan Svenska Stadsförbundet å ena sidan och Sveriges folkskollärarförbund

och Sveriges folkskollärarinneförbund å andra sidan har emellertid

en överenskommelse träffats rörande ersättning åt tillsynslärare i städer

och köpingar, enligt vilken följande årsarvoden utgår läsåret 1955/56: för

de första två lärara vdelningarna 240 kronor och för de därpå följande två

läraravdelningarna 60 kronor per avdelning. För 5:e t. o. m. 10:e avdelningen

55 kronor. För ll:e t. o.m. 20:e avdelningen 45 kronor. För 21 :a

t. o. m. 40:e avdelningen 30 kronor. För 41:a och följande avdelningar 25

kronor. För tillsynslärarna vid skolor på landsbygden finns inte någon

motsvarande central överenskommelse.

b) Högre kommunala skolor och allmänna läroverk

Rektorstjänsterna vid läroverken och de högre kommunala skolorna hänföres,

alltefter skolans storlek, till viss avlöningsgrupp. Skolans storlek bestämmes

på grundval av en poängmässig värdering, varvid varje fullt tjugofemtal

lärjungar räknas som 1 poäng, varje klassavdelning i gymnasiet och

inom realskolans avslutningsklass som 1 V2 poäng och varje klassavdelning

inom realskolans övriga klasser som 1 poäng. Poängen summeras. Mot

avlöningsgruppen svarar en lönegrad med beteckningen Cb.

Rektorernas lönegradsplacering m.m. framgår av följande tabell.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tab. 3. Rektorernas lönegradsplacering m. m.

Läroanstalter

Poängtal

Avlö-

nings-

grupp

Lönegrad

Mot-

svarar

löne-

klass

För rektorer

utan adjunkts- behörighet

Löne-

grad

Mot-

svarar

löne-

klass

1. Högre allm. läroverk, o.

-35

i

Cb 13

39

högre privatläroverk

35,5-46

ii

Cb 14

40

46,5—63

III

Cb 14+ 504 kr.

63,5—

IV

Cb 14 + 1008 kr.

2. Realskolor, högre komm.

—ii

II

Cb 9

35

Cb

7

33

skolor (utom högre folk-

11,5—18

III

Cb 10

36

Cb

8

34

skolor) samt motsvarande

18,5—35,5

IV

Cb 11

37

Cb

9

35

privatläroverk

36 —47

V

Cb 12

38

Cb

10

36

47,5—

VI

Cb 13

39

Cb

11

37

3. Högre folkskolor

— 8

I

Cb 8

34

Cb

6

32

9 —11

II

Cb 9

35

Cb

7

33

11,5—

III

Cb 10

36

Cb

8

34

För uppdragen som tillsynslärare, kvinnlig sakkunnig, klassföreståndare

och huvudlärare utgår ingen särskild ersättning. Vid bestämmande av undervisningstiden

per vecka kan emellertid i vissa fall hänsyn tagas till

uppdrag av denna art.

Av tabellerna 4 och 5 framgår, hur antalet rektorer fördelar sig på de

olika avlöningsgrupperna.

Tab. Jf- Antal rektorer vid högre allmänna läroverk 1954-/55

fördelade på avlöning sgrupper

Avlönings-

grupp

Lönegrad

(Cb)

Löneklass

Antal

rektorer

I

13

39

_1

II

14

40

19

III

14 + 504 kr.

40 + tillägg

26

IV

14 +1 008 kr.

40 + tillägg

39

1 I denna avlöningsgrupp är endast rektorer vid vissa privatläroverk placerade.

Tab. 5. Antalet rektorer vid statliga och kommunala realskolor och

kommunala flickskolor 1954-/55 fördelade på avlöning sgrupper

Avlönings-

grupp

Lönegrad

(Cb)

Löneklass

Antal

rektorer

II

9

35

89

III

10

36

71

IV

11

37

65

V

12

38

20

VI

13

39

22

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

c) Kommunala yrkesskolor och statsunderstödda

hand el sgymnasier

Yrkesskolrektoremas löner är icke statligt reglerade och central förhandlingsöverenskommelse

har endast träffats angaende arvoden till deltidsanställda

rektorer i städer och köpingar. Lönerna för heltidsanställda rektorer

och för de deltidsanställda rektorerna i landskommunerna bestämmes

från fall till fall.

Enligt den överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska

facklärarförbundet angående arvoden till deltidsanställda rektorer vid kommunala

skolor för yrkesundervisning, vilken gäller för åren 1955 och 1956,

bestämmes årsarvodet på grundval av kursernas antal och längd. Kurserna

poängsättes enligt följande:

Antal under- Poäng

visningstimmar

— 90....................... 2

91— 180....................... 3

181— 500 ....................... 6

501—1000 ....................... 9

1000— ....................... 12

Årsarvodet skall fastställas på grundval av den sammanlagda poängsumman

för i senaste läsårsredogörelse redovisat antal kurser och utgå enligt

följande tabell.

Tab. 6. Deltidsanställda yrkesskolrektorers årsarvoden

Poäng

Ortsgrupp

2

3

4

5

12— 18

746

780

814

848

19- 24

994

1040

1085

1 130

25— 30

1243

1 300

1356

1413

31— 36

1492

1560

1628

1696

37— 42

1 741

1820

1 899

1978

43— 48

1 990

2 080

2171

2 261

49— 54

2 238

2 340

2 441

2 543

55— 60

2 487

2 600

2 713

2 826

61— 70

2 736

2 860

2 985

3109

71— 80

2 984

3120

3 255

3 391

81— 90

3 233

3 380

3 527

3 674

91—100

3 482

3 640

3 799

3 957

101 — 110

3 730

3 900

4 069

4 239

111-120

3 979

4160

4 341

4 522

121—135

4 228

4 420

4 612

4 804

136 — 150

4 477

4 680

4 884

5 087

151-180

4 726

4 940

5155

5 370

181-

4 974

5 200

5 426

5 652

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Rektor vid statsunderstött handelsgymnasium skall åtnjuta lön med ett

belopp, som motsvarar vad som utgår efter lönegrad Cb 10 statens allmänna

avlöningsreglemente. Är rektorstjänsten förenad med sådan tjänst vid annan

skola, och är rektorstjänsten vid handelsgymnasiet icke att anse som

huvudtjänst skall dock Kungl. Maj:t bestämma avlöningsförmånerna för

varje särskilt fall.

B. Skolledarorganisationen

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Det må först framhållas, att utredningen icke framlägger några förslag,

som innebär direkt ändring av skolledarorganisationen vid andra skolformer

än det obligatoriska skolväsendet. Så länge de nuvarande skolformerna

består oförändrade, bör skolledningen vid dessa enligt utredningens

mening i princip förbli organiserad som den nu är.

Utredningen skiljer mellan skolledare och biträdande skolledare. Som

skolledare räknas varje befattningshavare med självständigt ansvar för

skolledning i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende.

De fackliga skolledaruppgifterna delar utredningen upp i två huvudgrupper,

vilka knytes, den ena huvudsakligen till ledningen av en kommuns

hela skolväsen och den andra till ledningen av en skolenhet} Den första

gruppen ansluter sig nära till skolstyrelsens arbete och omfattar organisatoriska

och administrativa uppgifter. Den andra gruppen avser i första hand

ledningen av det pedagogiska arbetet.

Den fackliga ledningen av en kommuns hela skolväsen skall enligt utredningens

uppfattning främst bestå i:

att närmast under skolstyrelsen

a) utöva ledning och tillsyn av kommunens skolväsen;

b) samordna de olika skolformernas och skolenheternas arbete i pedagogiskt,

organisatoriskt och administrativt hänseende;

c) övervaka planeringen för den framtida skolutvecklingen inom kommunen;

1

1 Med skolenhet menar utredningen en organisatorisk enhet, vilken på grund av sin omfattning

eller belägenhet fordrar en särskild skolledare. Exempelvis: I kommun, vars skolväsen endast omfattar

folkskola under ledning av en distriktsöverlärare, utgör folkskolan en skolenhet, även om den

bestar av flera, på långt avstånd från varandra belägna skolanläggningar. I stad med kommunal

inspektör utgör varje del av folkskolan, som står under ledning av »annan överlärare», en skolenhet.

När det gäller andra skolformer sammanfaller regelmässigt skolform och skolenhet så, att varje läroverk,

högre kommunal skola och yrkesskola, även i de fall det finns flera inom samma kommun,

står under sin egen fackliga ledning, utgör en skolenhet. Enligt denna bestämning behöver skolenhet

och skolbyggnad eller skolanläggning icke nödvändigtvis vara identiska.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

d) ansvara för skötseln av skolstyrelsens expedition;

att deltaga i skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden och föredraga

alla ärenden, där ej annat beslutats;

att verkställa beslut, som fattats av skolstyrelsen och dess nämnder, därest

verkställigheten icke på grund av gällande föreskrifter eller särskilt uppdrag

skall ombestyras på annat sätt;

att årligen inom föreskriven tid till skolstyrelsen inlämna erforderliga

uppgifter för uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat för skolväsendet

för nästkommande år;

att om skolstyrelsen så beslutar föra styrelsens och dess nämnders protokoll.

Den fackliga ledningen av viss skolenhet skall främst bestå i:

att under skolstyrelsen och — om särskild facklig ledare för kommunens

hela skolväsen finns — närmast under denne

a) handha ledningen av skolenheten;

b) främja arbetet för lärjungarnas fostran och undervisning;

c) organisera arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden

samt tillse, att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning;

d) ansvara för de till skolenhetens expedition hörande göromålen;

e) befordra samarbete och samförstånd mellan skolan och hemmen;

att tid efter annan besöka skolenhetens olika avdelningar och därvid närvara

vid lärarens undervisning;

att vara ordförande för skolans kollegium samt tillse, att behövliga klassoch

ämneskonferenser hålles, ävensom att föreskrifter rörande uppvärmning,

belysning och renhållning av skolans lokaler följes.

Utredningen framhåller, att båda dessa grupper av uppgifter i det stora

flertalet kommuner kommer att åvila en och samma skolledare. I anslutning

till den gjorda grupperingen av arbetsuppgifter särskiljer utredningen

emellertid två huvudkategorier skolledare, nämligen: A.

Ledare för en kommuns hela skolväsen (skolchefer). B. Ledare för

enhet av detta skolväsen (rektorer). Av sistnämnda kategori beröres i

huvudsak endast skolledare vid enhet av kommunens obligatoriska skolväsen

av utredningens förslag.

Då det, bland annat för att bedöma skolledningens organisation i olika

kommuner, visat sig nödvändigt att ha en metod för en enhetlig och rättvis

beräkning av skolväsendets omfattning i en kommun, föreslår utredningen,

att de olika skolformernas eller stadiernas avdelningar åsättes poängvärden

enligt följande förslag, samt att omfattningen av en kommuns skolväsen

eller en del av detta beräknas på grundval av den erhållna poängsumman.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

1 avdelning i folkskola................................... 1 poäng

varje påbörjat 3-tal fortsättningsskolkurser................. 1 »

1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) låg- och mellanstadium

................................................ 1 »

1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) högstadium...... IV2 »

1 yrkesgren i försöksskolas (enhetsskolas) klass 9y.......... 1% »

1 avdelning i högre kommunal skola...................... 1% »

1 avdelning i allmänt läroverk........................... 1 y2 »

1 avdelning i handelsgymnasium ......................... 1 y2 »

1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande helt läsår .......... 1 % »

1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande 1 termin ........... 1 »

varje påbörjat 500-tal lektionstimmar i kvällskurser vid yrkesskola

................................................ 1 »

skolhem, underställt skolledare............................ 1 »

Förslag

Skolchefer. Från och med den 1 juli 1957 skall det i varje kommun

finnas en skolchef. Kommun med mindre än 7 läraravdelningar skall dock

av Kungl. Maj:t kunna erhålla dispens från denna bestämmelse.

Tre slag av skolchefer skall finnas, nämligen:

1. Skoldirektör = innehavare av tjänst med vilken undervisningsskyldighet

icke är förenad och ej heller uppdraget att leda en viss bestämd enhet

inom kommunens skolväsen.

2. Förste rektor = innehavare av skolchef sbefattning med vilken den direkta

ledningen av en av två eller flera under skolstyrelsen lydande skolenheter

samtidigt är förenad.

3. Rektor — skolchef i kommuner, där endast en skolledare är anställd

vid de under skolstyrelsen lydande skolorna.

Skoldirektör skall obligatoriskt finnas i kommun, vars skolväsen enligt

det under föregående avsnitt angivna systemet uppnår en poängsumma av

minst 150. Kungl. Maj:t skall äga bemyndigande att efter framställning

medge inrättandet av skoldirektörstjänst i kommun, vars poängtal ligger

mellan 149 och 130.

Poängtalet 150 uppnås i regel vid ett invånarantal av 20 000—23 000.

Antalet kommuner med skoldirektörer skulle enligt utredningens beräkningar

till en början bli omkring 40.

Beträffande kommuner med en poängsumma av minst 500, vilken endast

uppnås av landets tre största städer, föreslår utredningen att Kungl. Maj:t

skall aga bemyndigande att medge inrättandet av tjänster för »biträdande

skoldirektörer», d. v. s. flera tjänster av samma typ som skoldirektörstjänsterna.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

I kommun, där kommunal folkskolinspektörstjänst fanns inrättad och

tillsatt den 1 juli 1955, skall denna tjänst ändras till skoldirektörstjänst

och innehavaren utan ledigkungörande kunna förordnas till skoldirektör.

Förste rektor skall vara skolchef i kommun, där det finns två eller flera

heltidsanställda skolledare vid skolor, som lyder under skolstyrelsen, men

där skolväsendet likväl icke når sådan omfattning, att skoldirektörstjänst

skall eller, efter medgivande, må inrättas. En av skolledarna i kommunen

skall förordnas som förste rektor och skolchef. Utredningen har beräknat,

att skolchef av denna typ till en början kommer att finnas i omkring 200

kommuner.

I kommun, där det skolväsen, som sorterar under skolstyrelsen, icke är

av större omfattning än att en facklig ledare — en rektor — är tillräcklig,

blir denne automatiskt också skolchef. Så torde, sedan enhetsskolan genomförts,

bli förhållandet i cirka 800 kommuner. I vissa av dessa finns för närvarande

flera skolformer. Övergångsvis kommer där att gälla vad ovan

sagts om förste rektor.

Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.

En med hänsyn till föreliggande behov erforderlig organisation

av den obligatoriska skolans ledning skall kunna upprättas på lika villkor

för alla kommuner. Utredningen föreslår, att följande intervallsystem, baserat

på den förut redovisade poängberäkningen, lägges till grund för bedömningen

av behovet.

Tab. 7. Intervallsystem för anställande av skolledare vid

enheter av det obligatoriska skolväsendet

Vid de poängtal, sona angives i kol. I, skall i kol. II angivet

antal skolledare (rektorer) finnas vid kommuns obligatoriska

skolväsen. Vid de poängtal, som angives i kol. III, må mel- laninstansen efter prövning medgiva, att i kol. II angivet

antal skolledare skall finnas.

I

ii

III

Poäng

Antal skolledare

Poäng

— 70

1

_

71—110

2

50— 70

111—150

3

90—110

151—200

4

130—150

201—250

5

180-200

251-300

6

230—250

intervaller om 50

O. S. V.

intervaller om 20

poäng

poäng lägre än

enl. kol. I.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Ytterligare skolledartjänster skall således obligatoriskt inrättas, när skolväsendet

når en viss omfattning. För att möjliggöra en anpassning efter

varierande behov skall dock mellaninstansen efter prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall äga medge inrättande av tjänst redan innan

skolväsendet har nått sådan omfattning, att angivet antal tjänster obligatoriskt

skall finnas.

Det resultat en tillämpning av utredningens förslag skulle ge i jämförelse

med den nuvarande skolledarorganisationen vid folkskolan i kommuner, där

»annan överlärare» finns, framgår av följande sammanställning.

Tab. 8

1

2

3

4

5

Kommun

Antal avd.

1954/55

Antal »annan

överl.»

1954/55

Antal poäng

enl. utr:s

förslag

Antal rektorer

enl. utr:s förslag

Borås ..............

221

6

221

5

Eskilstuna ..........

224

5

224

5

Gävle ..............

183

4

183

4

Göteborg ............

1356

18

1384

27

Halmstad ...........

146

5

149

3

Hälsingborg .........

294

5

301

7

Jönköping ..........

190

4

191

4

Lidingö .............

104

1

104

2

Linköping ...........

244

5

254

6

Lund ...............

119

3

123

3

Malmö ..............

721

13

728

14

Norrköping ..........

345

7

345

7

Skellefteå ...........

113

2

119

3

Solna ...............

168

3

168

4

Stockholm ..........

2 551

48

2 584

51

Sundbyberg .........

113

2

122

3

Södertälje ...........

108

2

116

3

Uppsala ............

252

5

252

6

Västerås ............

258

6

258

6

Örebro ..............

274

6

274

6

150

169

Behörighet till skolledartjänst. Behörig att inneha skoldirektörstjänst

skall endast den vara, som är eller varit ordinarie klasslärare

eller lärare i läroämnen.

Befattning som förste rektor skall innehavas av någon av skolledarna vid

de skolor i kommunen, som lyder under skolstyrelsen. Dock att beträffande

rektor vid yrkesskola endast heltidsanställd rektor skall kunna ifrågakomma.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Beträffande skolchef stjänsterna i kommuner, vars skolväsen endast omfattar

den obligatoriska skolan, föreslår utredningen, att den vid 1955 års

riksdag accepterade principen rörande behörighet till distriktsöverlärartjänst

blir gällande. Behörig att anställas såsom rektor och tillika skolchef

skall alltså vara: a) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar enbart

folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, den som är eller varit

anställd som ordinarie klasslärare vid det obligatoriska skolväsendet;

b) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar folkskola, i vilken försöksverksamhet

med 9-årig enhetsskola bedrives eller i vilken realskollinjer

inbyggts, eller enhetsskolans samtliga stadier, den som är behörig enligt a),

ävensom den som är eller varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen.

Andra än de här nämnda lärarkategorierna anser utredningen icke för

närvarande böra äga ifrågavarande behörighet.

Vad under b) sagts innebär ett förslag om ändring av gällande bestämmelser

såtillvida, att lärare i läroämnen skall vara generellt behörig till där

avsedd skolchef stjänst även i fall, där realskollinjer inbyggts i folkskolan.

För närvarande fordras härför särskilt medgivande av Kungl. Maj:t.

Vad utredningen här föreslagit skall också gälla om behörighet till befattning

som rektor vid enhet av den obligatoriska skolan, dock att vad

som anförts om kommunens skolväsen i stället skall gälla den enhet för

vilken tjänsten är avsedd. Skulle denna omfatta enbart realskollinjer skall

dock gälla vad om realskola är stadgat i detta avseende.

Skolledarnas tjänsteåligganden. De egentliga skolchefsuppgifterna

blir enligt utredningens mening i princip desamma oavsett av

vilken typ skolchefsbefattningen är. Utredningen föreslår, att en gemensam

normalinstruktion utarbetas för skoldirektör och förste rektor samt att en

särskild normalinstruktion utarbetas för skolchefskategorien rektorer. Som

förebild i det senare fallet bör den nuvarande normalinstruktionen för

distriktsöverlärare tjäna, med de ändringar, som kan betingas av införande

av försöksverksamhet (enhetsskola) och tillkomsten av studieledare.

Den förebild till instruktion för »annan överlärare», som utgavs 1920,

bör vidare ersättas med ny normalinstruktion för ledare av enhet av det

obligatoriska skolväsendet.

Avvikelser från normalinstruktionerna skall medges av vederbörande

mellaninstans.

Vad undervisning sskyldigheten beträffar föreslår utredningen, att innehav

av befattning som förste rektor skall få medföra sänkning av rektor

eljest åliggande undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar samt att

sådan sänkning skall medges av mellaninstansen med hänsyn till den ökning

av merarbetet, som i varje särskilt fall kan anses uppkomma. Undervisningsskyldigheten

må dock inte i något fall understiga 5 respektive 4 veckotimmar

(jfr tab. 9).

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

För rektor, som är skolchef, samt för rektor vid enliet av kommunens

obligatoriska skolväsen skall undervisningsskyldigheten fastställas av mellaninstansen

med ledning av följande tabell.

Tab. 9

Antal poäng

Undervisningsskyldighet

1

2

För rektor som under- visar i folkskola eller

å försöksskolas (en- hetsskolas) låg- och

mellanstadier

För rektor som under- visar å försöksskolas

(enhetsskolas)

högstadium

högst 9 .........

22—25

18,5—21,0

10—19 ..........

16-22

13,5—18,5

20—29 ..........

10-18

lO

t—i

1

tO

ad

30—39 ..........

6—14

5,0—11,5

40—49 ..........

5- 8

4,0— 6,5

lägst 50 ........

5

4,0

Biträdande skolledare. Utredningen tager icke upp andra än

studieledarna och tillsynslärarna i den obligatoriska skolan till behandling.

Beträffande de förra föreslås endast att vid en mera definitiv utformning

av de bestämmelser rörande studieledare, som gäller sedan den 1 juli 19o5,

titeln studieledare utbytes mot studierektor, att förordnanden sker för bestämd

tid, förslagsvis tre år, samt att sökande till dessa befattningar skall

lämpligförklaras av vederbörande mellaninstans och ej av folkskolmspektören.

Tillsynslärare skall enligt utredningens förslag tillsättas vid varje skola

tillhörande det obligatoriska skolväsendet med minst två läraravdelningar,

därest ej skolledare finns vid skolan ifråga, dock att, om kommunens skolväsen

är av den omfattningen att det motsvarar mera än 14 poäng och det

tillika vid den skola, till vilken skolchefen närmast är knuten, finns flera

än 10 läraravdelningar, tillsynslärare skall anställas även vid den skolan.

I samband med en reglering av tillsynslärarbefattningarna föreslår utredningen,

att avvikelse från normalinstruktionen endast skall få ske efter

medgivande av mellaninstansen, vilken också skall äga besluta om timnedsättning

för dessa lärare.

Utredningen har beräknat, att vid ett genomförande av dess förslag omkring

2 700 tillsynslärare skulle komma att tillsättas utöver de 2 557 som

enligt tillgänglig statistik fanns 1954.

Motivering

Utredningen framhåller till en början, att skolväsendets behov av fackliga

ledare och den fackliga ledningens organisation givetvis måste bil mycket

beroende av hur skolväsendet självt är organiserat. Medan skolorgam
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

sationen hittills bestått av flera, var för sig i stort sett helt fristående skolformer

under egna styrelser och fackliga ledare innebär den skolreform,

som beslöts vid 1950 års riksdag, att flera olika skolformer skall ersättas

av en obligatorisk skola. Reformens genomförande och förverkligande förutsätter

ett samordnande av skolväsendets olika element på ett radikalt

annorlunda sätt än som nu är fallet och detta gäller väl att märka inte

endast om de i enhetsskolan direkt uppgående skolformerna utan också den

obligatoriska skolans påbyggnader, gymnasier och yrkesskolor.

De krav på enhetlighet och samordning av skolväsendet, vilka enligt utredningens

uppfattning med det snaraste måste tillgodoses såsom ett led i

skolreformens genomförande, synes utredningen göra det nödvändigt att

varje kommun erhåller ej enbart en skolstyrelse utan också en enhetlig

facklig ledning. Utredningen framhåller, att det icke är tänkbart att det

fackliga chefskapet för skolväsendet skall kunna förbli fördelat på flera

händer, utan att en högste skolchef är en förutsättning för att samordningskravet

skall kunna tillgodoses. Enhetsskolan och inte minst enhetsskolans

genomförande kommer otvivelaktigt att ställa kraftigt ökade anspråk på

den obligatoriska skolans fackliga ledning. Denna skola skall omfatta nio

skolår och kommer att uppta ganska skilda åldersstadier med skiftande

krav på uppläggningen av skolarbetet. I betydande utsträckning måste

därför förutsättas, att en enda skolledare inte kommer att behärska det metodiska

förfaringssättet vid undervisning i samtliga klasser, utan att biträdande

pedagogiska ledare måste tillsättas för stadier, som den egentlige

skolledaren inte genom utbildning och erfarenhet själv representerar.

Utformningen av den fackliga ledningens lokala organisation synes emellertid

nödvändigtvis komma att variera med hänsyn till kommunernas

storlek och struktur. Att på förhand bestämt ange, vilken organisation

skolledningen skall ha i olika kommuner, anser utredningen inte möjligt.

Den har därför funnit det lämpligast att framlägga förslag om olika typer

av skolledare och biträdande skolledare samt om de allmänna förutsättningarna

för i vilka fall den ena eller andra tjänstetypen skall användas,

varefter den för varje kommun lämpligaste skolledarorganisationen torde

kunna byggas upp med hänsyn tagen till varje kommuns behov.

Skolcheferna. Sitt förslag att i regel varje kommun, alltså även

de minsta, skall ha en skolchef, motiverar utredningen med att starka

principiella skäl talar för att alla läraravdelningar också i den obligatoriska

skolan ställes under kontinuerlig lokal pedagogisk tillsyn. Utredningen

erinrar också om det behov av samverkan med andra kommuner rörande

enhetsskolan, som uppstår för de små kommunerna, vilket skärper kravet

på fackliga ledare i dessa fall.

Enligt av utredningen inhämtade uppgifter saknade 42 kommuner facklig

ledning våren 1955. Av dessa hade 7 färre än 7 läraravdelningar.

Med utgångspunkt från en bedömning av skolväsendets omfattning i

kommuner av olika storlek har utredningen indelat kommunerna i 4 storleksgrupper.

Utredningen anser sig därvid kunna konstatera att skolväsendet

även efter enhetsskolans genomförande kommer att ha en mycket enkel

organisation i cirka 400 kommuner (de flesta med mindre än 4 000 inv.),

d. v. s. att det endast kommer att bestå av de klasser, vilka hänföres till

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

enhetsskolans låg- och mellanstadier samt eventuellt av en yrkesskola av

mindre omfattning. I denna kommungrupp synes någon egentlig ändring

av den nuvarande skolledarorganisationen varken f. n. eller på längre sikt

bliva påkallad. Skolchef blir här ledaren för kommunens obligatoriska skolväsen.

I de få fall realskola eller annan högre skola finns, kan dock under

en övergångstid, d. v. s. så länge denna skola bestar, skolledaren vid denna

tänkas bli skolchef. Förhållandena blir då desamma som anges för tredje

gruppen nedan.

Till nästa grupp av kommuner kan de hänföras, som kan förutsättas få

en fullständig enhetsskola men härutöver icke torde komma att rymma

någon annan skolform än möjligen en mindre yrkesskola. Approximativt

kan antalet kommuner hänförliga till denna grupp beräknas bli lika stort

som i den förra gruppen eller omkring 400 stycken. Enhetsskolans (folkskolans)

ledare blir i dessa fall skolchef. Övergångsvis gäller även här vad

som sagts beträffande den första gruppen.

En tredje grupp bildar något större kommuner med ett mera differentierat

skolväsen. I dessa kommer i framtiden jämte enhetsskolor även gymnasier

och yrkesskolor och eventuellt andra skolformer såsom praktiska

realskolor att finnas. I dessa kommuner förekommer för närvarande, utom

folkskola, realskolor av olika slag, gymnasier och yrkesskolor. En var av

de skilda skolformerna har nu sin egen facklige ledare, och det är nödvändigt

att räkna med att så kommer att bli fallet i viss utsträckning också

sedan enhetsskolan genomförts. Även om skolväsendet i kommuner inom

denna grupp — omkring 200 till antalet — kan vara omfattande, torde

det emellertid i regel ej nå en sådan storleksordning, att skoldirektörstjänster

behöver inrättas. De uppgifter, främst av samordnande och administrativ

art, som följer med ledningen av kommunens hela skolväsen, bör här

kunna handhavas av en av rektorerna såsom förste rektor och skolchef.

Endast i de största kommunerna, till vilka i detta sammanhang kan räknas

ett 40-tal, har utredningen funnit det nödvändigt att skoldirektörstjänster

inrättas. Till denna fjärde grupp hör samtliga de tjugo kommuner, som

inrättat kommunala folkskolinspektör stjänster, men också ett antal lika

stora eller mindre kommuner, vars folkskoleväsen ledes av distriktsöverlärare.

Kommunal folkskolinspektör är således anställd i ett par kommuner

med mindre än 25 000 invånare (se tab. 10) medan det finns tjugo kommuner

utan inspektörer, vilka är större än den minsta av de kommuner,

där inspektör nu finns, och av vilka tio stycken har 25 000 eller flera invånare.

När kommunens hela skolväsen sammanföres under en styrelses ledning,

får skolförvaltningen i kommuner av den storleksordning det här gäller en

mycket betydande omfattning och torde i regel bli kommunens största och

mest kostnadskrävande.

För anställande av kommunal folkskolinspektör anser utredningen att

folk- och fortsättningsskolväsendets kvantitativa omfattning i väsentlig

grad varit avgörande. Att inspektör icke anställts i fall, där det på denna

grund i och för sig varit välbefogat, torde bero på att tjänsterna helt avlönas

av kommunala medel.

För den som skall vara skolchef i den mening, vari utredningen använder

detta ord, tillkommer väsentliga uppgifter utöver dem som åligger de nuvarande

ledarna för folkskoleväsendet. Vid bedömningen av huruvida skol
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

direktör eller annat slag av skolchefer erfordras i en kommun måste hänsyn

tagas till omfattningen av hela det skolväsen som underställes skolstyrelsen.

I tabell 10 har utredningen sammanställt vissa uppgifter rörande skolorganisationen

i de kommuner som läsåret 1954/55 hade kommunal folkskolinspektör

och i tabell 11 i ett antal kommuner utan sådan inspektör. Utredningen

anför i anslutning härtill.

Antalet avdelningar inom en kommuns skolväsen är en god men ofullständig

måttstock på dettas omfattning. Betraktar man de kommuner, vilka

har kommunal inspektör, finner man, att den lägsta totalsumman avdelningar

i någon av dessa är 123 (Sundbyberg; 25 584 inv.). Jämför man,

visar det sig emellertid, att samma antal avdelningar finns i kommuner

med ett invånarantal nedåt 20 000. På grund av den ökning av arbetsuppgifter

för skolchefen, som måste ske i förhållande till dem som nu åligger

kommunal inspektör, anser utredningen, med hänsyn till vad som framhållits,

att det är ställt utom tvivel, att det i majoriteten kommuner med

mer än 20 000 invånare blir nödvändigt att inrätta skoldirektör stjänster.

Tab. 10. Skolorganisationens omfattning läsåret 1954/55 i kommuner

med kommunal folkskolinspektör

Kommun

Antal inv.

(avr. tal)

Avdelningar i

folk-

skola

högre

allm.

läro-

verk

real-

skola

flick-

skola

semi-

nari-

ums

öv-

nings-

skola

Summa

Stockholm ..........

770 000

2 551

367

259

157

21

3 355

Göteborg ............

368 000

1356

138

129

90

26

1 739

Malmö ..............

202 000

721

65

1141

27

—

927

Norrköping ..........

88 000

345

37

33

25

—

440

Hälsingborg .........

73 000

294

63

30

9

—

396

Örebro ..............

70 000

274

57

29

12

—

372

Uppsala ............

67 000

252

40

19

22

17

350

Västerås ............

65 000

258

39

12

24

—

333

Borås ..............

61 000

221

39

16

20

—

296

Linköping ..........

59 000

244

32

—

26

15

317

Eskilstuna ..........

56 000

224

33

16

11

—

284

Gävle ..............

49 000

183

35

13

10

13

254

Jönköping ..........

47 000

190

35

16

26

11

278

Solna ...............

41 000

168

37

—

—

—

205

Halmstad ...........

36 000

146

40

—

16

—

202

Lund ...............

36 000

119

29

18

7

16

189

Södertälje ..........

27 000

108

27

—

8

—

143

Sundbyberg..........

26 000

113

—

10

—

—

123

Lidingö .............

22 000

104

28

—

—

—

132

Skellefteå ...........

20 000

113

29

—

—

—

142

1 Därav 0 i högre folkskola.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tab. 11. Skolorganisationens omfattning läsåret 195^/55 i kommuner

med över 10 000 inv. men utan kommunal folkskolinspektör

Kommun

Antal inv.

(avr. tal)

Skol-

an-

läggn.

Avdelningar i

folk-

skola

högre

allm.

läro-

verk

real-

skola

flick-

skola

Summa

Karlstad ............

37 000

9

122

37

24

183

Karlskrona ..........

33 000

13

133

40

—

17

190

Karlskoga ...........

33 000

19

163

26

—

—

189

Kalmar .............

28 000

5

100

33

12

14

164

Luleå ...............

27 000

11

115

28

8

151

Uddevalla ...........

27 000

10

98

30

12

9

149

Sundsvall ...........

27 000

6

99

31

—

11

141

Trollhättan ..........

27 000

11

105

20

—

125

Landskrona .........

26 000

5

95

23

—

12

135

Motala .............

25 000

ii

117

28

—

—

145

Kristianstad .........

24 000

9

105

34

9

14

162

Borlänge ............

24 000

7

99

23

—

—

122

Östersund ...........

23 000

8

91

38

11

12

152

Gällivare ............

23 000

30

151

15

—

—

166

Huddinge ...........

22 000

9

103

—

—

—

103

Mölndal ............

22 000

9

88

—

10

—

98

Nyköping ...........

21000

9

93

26

—

12

131

Växjö ..............

21000

8

82

40

—

11

133

Kiruna .............

21 000

16

no

18

—

—

128

Skövde .............

21000

12

92

25

—

8

125

Skellefteå 1..........

20 000

11

125

—

4

—

129

Sandviken ..........

20 000

7

88

22

—

—

no

Sollentuna ..........

20 000

6

90

—

6

—

96

Kristinehamn ........

20 000

8

64

24

—

9

97

18 000

8

60

27

5l

10

103

Umeå stad ..........

18 000

6

63

38

—

10

in

Nacka ..............

18 000

6

83

—

18

—

101

Trelleborg ..........

18 000

6

67

27

—

—

94

Vänersborg ..........

17 000

7

63

31

—

10

104

Nässjö ..............

17 000

7

69

—

23

—

92

Umeå 1.............

16 000

29

104

1 _

—

—

104

Västervik ...........

16 000

7

59

32

—

7

98

Själevad ............

16 000

17

86

—

—

86

Alingsås ............

16 000

8

66

23

—

89

Härnösand ..........

16000

4

61

29

—

11

101

Arvika ..............

15 000

10

67

31

—

—

98

Katrineholm ........

15 000

3

66

19

—

—

85

Lidköping ...........

15 000

3

52

26

—

—

78

Visby ...............

15 000

3

63

24

8

95

Nederkalix ..........

15 000

25

| 115

—

! 6

—

121

Avser högre folkskola.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kommun

Antal inv.

(avr. tal)

Skol-

an-

läggn.

Avdelningar i

folk-

skola

högre

allm.

läro-

verk

real-

skola

flick-

skola

Summa

Söderala ............

14 000

13

67

—

—

67

Fagers ta ............

14 0C0

12

62

—

11

—

73

Köping .............

14 000

2

65

21

—

—

86

Tranås .............

14 000

9

58

—

14

—

72

Piteå 1..............

14 000

21

95

—

—

—

95

Varberg ............

13 000

3

51

20

—

12

83

Kramfors ...........

13 000

13

66

—

11

—

77

Ystad ...............

13 000

3

47

27

—

13

87

Huskvarna ..........

13 000

3

63

—

11

—

74

Finspång ............

13 000

11

63

—

11

—

74

Valbo ..............

13 000

18

67

—

—

—

67

Sunne ..............

13 000

24

63

—

141

—

77

Falköping ...........

12 000

3

43

—

23

—

66

Söderhamn ..........

12 000

7

51

22

—

7

80

Täby ...............

12 000

12

55

—

—

—

55

Boden ..............

12 000

3

57

22

—

—

79

Värnamo ...........

12 000

6

47

—

17

—

64

Hässleholm ..........

12 000

6

47

28

—

—

75

Grangärde ..........

12 000

11

53

—

7

—

60

Nederluleå ..........

12 000

22

71

—

—

—

71

Njurunda ...........

11000

13

65

—

—

—

65

Enköping ...........

11000

3

49

—

24

—

73

Oskarshamn .........

11000

3

45

19

—

—

64

Skön ...............

11000

4

60

—

—

—

60

Karlshamn ..........

11 000

3

41

28

—

—

69

Ludvika ............

11000

9

47

17

—

—

64

Arvidsjaur ..........

11 000

24

75

—

8

—

83

Ängelholm ..........

11000

6

41

—

23

—

64

Stora Tuna .........

11000

14

62

—

—

—

62

Sala ................

10 000

5

46

—

19

—

65

Bollnäs 1............

10 000

20

53

—

—

—

53

Jokkmokk ..........

10 000

15

65

—

4

—

69

Nordmaling .........

10 000

17

66

—

7

—

73

Lycksele 1...........

10 000

39

87

—

—

—

87

Hudiksvall ..........

10 000

5

43

29

—

7

79

Arboga .............

10 000

4

52

—

11

—

63

Överluleå ...........

10 000

16

t''.2

—

—

62

Degerfors ...........

10 000

22

65

6

—

71

Eksjö ..............

10 000

2

38

22

—

—

60

1 Därav 4 avd. i högre folkskola.

I de fem största städerna var antalet avdelningar i de skolor, som enligt

utredningens förslag i princip skall lyda under samma skolstyrelse, läsåret

1954/55 följande:

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Stad

Folkskolan

Övriga skolor

utom yrkes- skolor

Summa

Stockholm .........

2 551

804

3 355

Göteborg ..........

1356

383

1 739

Malmö ............

721

206

927

Norrköping ........

345

95

440

Hälsingborg ........

294

102

396

Även i den största kommun måste, framhåller utredningen, chefsskapet

över skolväsendet tillkomma en, men beträffande folkskoleväsendet i Stockholm

och Göteborg har det visat sig nödvändigt att anställa flera skolledare,

som på det sättet är jämförbara med skolchef enligt utredningens terminologi,

att de icke har undervisningsskyldighet och ej heller har sin verksamhet

begränsad till en viss skolenhet. I Stockholm finns 9 dylika befattningshavare,

vilket betyder närmare 300 avdelningar per tjänst; i Göteborg

finns två och alltså cirka 675 avdelningar per tjänst. I Malmö finns 1

tjänst för samtliga 721 avdelningar. För dessa kommuner anser utredningen

att särskilda anordningar på skolchefsplanet blir erforderliga men framhåller

dessförinnan följande.

Skyldighet att inrätta skoldirektörstjänster bör emellertid inte grundas

på en viss befolkningssiffra, enär en sådan icke ger ett riktigt mått på

skolväsendets omfattning i kommunen. Ej heller ger en enkel summering

av antalet avdelningar en tillfredsställande bild av detta förhållande och

av den arbetsmängd som förorsakas skolans fackliga ledning. Avdelningar

med ämneslärarundervisning och yrkesavdelningar fordrar, enligt vad som

framgått av de undersökningar utredningen gjort, ur både pedagogisk och

administrativ synpunkt mer arbete än avdelningar med enbart klasslärarundervisning.

För att en korrektare bedömning av skolväsendets omfattning

i olika fall skall kunna göras, föreslår utredningen därför, att det

poängsystem för vilket ovan redogjorts kommer till användning.

Detta är användbart, när det som nu är fråga om en värderingsgrund,

som skall kunna täcka och ge rättvisande utslag dels för den nuvarande,

dels för den framtida obligatoriska skolan, dels ock för en kommuns såväl

nuvarande som framtida totala skolväsen.

Som skäl för att Kungl. Maj:t skall kunna medge inrättande av skoldirektörst

jänst vid ett poängtal mellan 149—130 anför utredningen, att

en kommun befinner sig i snabb utveckling och förbereder omorganisation

av sitt skolväsen, exempelvis införande av enhetsskola.

Rikets tre största städer åter, vars poängsummor springer upp till ett

eller ett par tusen, representerar enligt utredningens mening sådana ytterlighetsfall

åt andra hållet att några med övriga kommuner gemensamma

normer, när det gäller skolledningens organisation, icke synes möjliga att

åstadkomma. Bland annat på grund av de förelägganden statsmakterna

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

nyligen givit Stockholm att i anslutning till försöksverksamheten söder om

söder utbygga sin pedagogiska skolledning på skolchef splanet, synes någon

minskning av denna icke böra ifrågasättas. I förhållande till Stockholm är

ledningen av folkskoleväsendet i Göteborg (två inspektörer) på detta plan

underdimensionerad.

Utredningen föreslår på grundval av rådande förhållanden, att de — enligt

av utredningen använd terminologi — »biträdande skoldirektörstjänster»,

som den 1 juli 1955 fanns inrättade i Stockholm och Göteborg skall

inbegripas i den reglering av skolväsendets fackliga ledning, varom utredningen

framlägger förslag, samt dessutom att Kungl. Maj:t erhåller rätt att

i kommuner, vars poängsumma uppgår till 500 eller mera, medge inrättandet

av »biträdande skoldirektörstjänster». Utöver Stockholm och Göteborg

befinner sig Malmö i denna grupp. Endast Norrköping och Hälsingborg

kan enligt utredningens uppfattning inom överskådlig tid komma att hänföras

dit.

Den skolledarorganisation utredningen föreslår rymmer inga mot de

nuvarande kommunala folkskolinspektörstjänsterna direkt svarande tjänster.

Mellan skolchefen och de olika ledarna av enheter av det obligatoriska

skolväsendet skall således icke finnas någon befattningshavare, utan förhållandet

mellan dessa och skolchefen blir detsamma som mellan skolchefen

och t. ex. rektor för en realskola.

I samtliga kommuner, som den 1 juli 1955 hade egen folkskolinspektör,

skall enligt utredningens förslag inrättas skoldirektörstjänster. Här uppstår

följaktligen speciella behov av lösningar av skolchef sfrågan för övergångstider

av varierande längd. För de kommuner, som prövar det lämpligt,

har utredningen ansett, att möjlighet skall finnas att lösa frågan genom

att utan ansökningsförfarande förordna den kommunale inspektören som

skoldirektör.

Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.

Utredningen erinrar om att i alla landets kommuner utom de

20, där kommunal folkskolinspektör är anställd, utgör den obligatoriska

skolan en enhet i den meningen, att ledningen av den i såväl organisatoriskt

som pedagogiskt hänseende utövas av en enda skolledare. Någon uppdelning

i särskilda enheter medges endast i de fall kommunal folkskolinspektör

finns. I de städer, där så är fallet, är »annan överlärare» anställd med uppgift

att — främst i pedagogiskt hänseende — under inspektören utöva

ledningen av sin skolenhet. De skolenheter, det här är fråga om, är av mycket

skiftande storlek, vilket närmare framgår av tabell 2. Medeltalet klassavdelningar

för hela riket utgjorde 1954/55 53,2, vilket antal i stort sett kan

anses överensstämma med de erfarenheter som gjorts beträffande en något

så när lämplig maximistorlek av ett överlärardistrikt i en större stad. Det

kan observeras, att medeltalet avdelningar i Stockholm, som på grund

av sin storlek har särskilda förutsättningar att avväga dessa skolenheter,

är 53,1 eller i det närmaste lika med riksmedeltalet.

Det är enligt utredningens mening otillfredsställande, att skolledarorganisationen

inom det obligatoriska skolväsendet inte kan anpassas efter skolväsendets

omfattning och behov i en större kommun om icke kommunen på

egen bekostnad anställer en inspektör. Detta förhållande bör därför icke

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

vidare bestå för den nuvarande folkskolan och ännu mindre föras över och

bli gällande för den framväxande enhetsskolan med dess avsevärt mycket

större behov av fullgod pedagogisk ledning.

Vad enhetsskolan beträffar hävdar utredningen den uppfattningen, att

skolledarorganisation skall byggas upp helt i anslutning till vad denna skolas

struktur kräver och inte kopieras på förhållandena inom den nuvarande

obligatoriska skolan. Men den nya skolan kräver ett omfattande grundläggande

förberedelsearbete för att kunna växa fram och nå full utveckling.

Bland annat därför måste det otidsenliga hindret mot att anställa

flera skolledare inom en kommuns obligatoriska skola nu försvinna, och

bättre allmänna förutsättningar för skolledning och skolplanering skapas.

Enligt utredningens förslag skall därför ingenting i och för sig hindra, att

kommun, inom vilken endast obligatorisk skola finns eller kommer att

finnas, anställer två eller flera skolledare. En av dessa, vilka om möjligt

bör komplettera varandra med hänsyn till utbildning och erfarenheter, blir

i sådant fall förste rektor.

När det gällt frågan om behörighet till skolledartjänster har utredningen

övervägt, om några särskilda behörighetskrav bör uppställas för

innehavare av skoldirektör stjänst. På grund av de andra skolchef stjänsternas

konstruktion blir lärarutbildning automatiskt ett grundläggande

kompetenskrav i övriga fall. Ehuru utredningen beträffande samtliga skolledartjänster

framhåller, att lämpligheten för uppgiften bör tillmätas största

hänsyn vid urvalet, och i fråga om skoldirektörstjänsterna är medvetna om

dessas starka administrativa betoning, anser utredningen likväl icke, att

man beträffande någon skolledarkategori skall frångå kravet på lärarutbildning

och lärarerfarenhet som grundläggande förutsättning för utövande

av fackligt skolledarskap.

Rörande skolledarnas tjänsteåligganden framhåller utredningen,

att dessa, när det gäller skolchefernas grundläggande arbetsuppgifter,

i princip blir desamma, oavsett av vilken typ skolchefsbefattningen är. Utredningen

anför vidare.

Det faller emellertid av sig självt, att den organisatoriska och administrativa

delen av skolchefens arbetsfält blir mera accentuerad för skoldirektörens

del. Han får merendels under sig ett flertal ledare för olika skolenheter

och kan agna huvuddelen av sitt arbete åt samordnings-, planerings- och

organisationsuppgifterna. En god allmänpedagogisk kunskap och överblick

är emellertid en förutsättning för ett effektivt och ändamålsenligt fullgörande

av dessa uppgifter, varför den pedagogiska utbildningen måste tillerkännas

en mycket stor betydelse i sammanhanget.

Skillnaden mellan skoldirektörens och förste rektors skolchefsuppgifter

blir i första hand av kvantitativ art. För den senare tillkommer emellertid

skolledarskapet för en viss skolenhet och undervisningsskyldigheten vid

denna. Den arbetsbelastning, som med dessa olika åligganden kunde komma

att åvila en förste rektor, skulle — särskilt om han vore rektor vid ett

större läroverk — i vissa fall kunna bli åtskilligt krävande. Då det är

viktigt, att möjligheterna för de olika rektorerna att åtaga sig försterektorat

är något så när lika, är det nödvändigt att undvika, att skolchef st jäns
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

ternas innehåll fixeras alltför noggrant. Med hänsyn till de synnerligen

varierande förhållanden, som möter i olika fall, bör i stället arbetsfördelningen

mellan skolledarna kunna skifta, I synnerhet inom kommuner med

förste rektor kan det vara angeläget, att skolstyrelsen tillser, att en rimlig

arbetsfördelning mellan de olika skolledarna kommer till stånd genom

att vissa uppgifter, som tillhör den fackliga ledningen av kommunens hela

skolväsen, delegeras från skolchefen till annan skolledare eller befattningshavare.

Det synes således vara möjligt, att vissa grupper av arbetsuppgifter,

exempelvis de ofta arbetskrävande frågorna rörande underhåll av skolbyggnader

och inventarier, överlåtes på en viss, härför lämpad skolledare

eller annan befattningshavare. Tyngdpunkten i förste rektors verksamhet

torde således i regel böra läggas på samordnings- och planeringsuppgifterna.

Beträffande rektors tjänsteåligganden framhåller utredningen, att de i

det stora hela kommer att överensstämma med dem som nu åligger distriktsöverlärarna

men med en skillnad såtillvida som han liksom skolstyrelsen

skall beakta kommunens behov på skolväsendets hela område.

Någon undervisningsskyldighet skall icke åligga skoldirektör.

Utredningen har dock, främst med hänsyn till nyttan för varje skolchef

av kontakt med skolans inre, dagliga arbete, övervägt om icke även

dessa skolchefer borde ha någon undervisningsskyldighet. Den lägsta — och

praktiskt taget också högsta —- undervisningsskyldighet, som utredningen

vid sina överväganden funnit tänkbar för en skoldirektör, är 5 veckotimmar,

eller för år 195 timmar. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifters omfattning

har utredningen bedömt det såsom utan tvekan lämpligare och för

kommunens skolväsen förmånligare att dessa timmar kan användas för

besök i olika avdelningar än att de disponeras för undervisning i en enda

klass.

Förste rektor kommer redan som rektor för sin skolenhet att ha viss

nedsättning av undervisningsskyldigheten. Det merarbete befattningen som

förste rektor medför, torde emellertid i regel bli ganska omfattande, varför

utredningen anser ytterligare nedsättning vara väl motiverad. Att finna enhetliga

normer härför är dock synnerligen svårt. Om rektor vid det obligatoriska

skolväsendet blir förste rektor, har han i de större kommunerna

redan lägsta möjliga undervisningsskyldighet, 5 eller enligt utredningens

förslag 4 veckotimmar. Att gå under denna gräns är enligt utredningens mening

olämpligt, om rektor överhuvudtaget skall ha någon undervisning. I

mindre kommuner kommer en marginal att finnas, som gör en sänkning

möjlig. Rektor vid övriga skolformer har i regel flera undervisningstimmar

och om en sådan blir förste rektor, föreligger inte något hinder mot ytterligare

sänkt undervisningsskyldighet.

Som grund för sitt förslag om undervisningsskyldighet för rektor, som är

skolchef, och för rektor vid skolenhet anför utredningen betydelsen av att

denna skyldighet kan anpassas med hänsyn till de ökade krav på skolledningen,

som försöksskolans (enhetsskolans) högstadium ställer.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Sådan hänsyn^ kan tagas, genom att den ifrågavarande skyldigheten bestämmes

i förhållande till vissa poängtal enligt det tidigare redovisade

systemet i stället för till antalet avdelningar. Det måste emellertid också

beaktas, att de ifrågavarande rektorstjänsterna skall kunna beklädas med

innehavare, vilka — enligt rådande förhållanden — såsom lärare har olika

undervisningsskyldighet. För folkskollärare är denna 30 timmar per vecka,

medan lärare i läroämnen på högstadiet har en medel tjänstgöring av högst

26,5 och lägst 21,5 undervisningstimmar i veckan. Om man utgår från att

en ämneslärare genomsnittligen har en undervisningsskyldighet av 25 timmar,

det av skolöverstyrelsen använda medeltalet, skulle en folkskolläraren1116

kunna sägas motsvara 25/30 eller 5/6 av en adjunktstimme. Utgår

man från skolledaruppgiften som en given storhet, skulle vidare en ämneslärare

såsom skolledare böra äga åtnjuta 1/6 större nedsättning av undervismngsskyldigheten

än en klasslärare för att uppnå paritet ''med denne.

Biträdande skolledare. Utredningen framhåller, att biträdande

skolledare är av stor betydelse för att ge skolledarorganisationen nödig

balans och smidighet. De är nödvändiga för att man på ett enkelt sätt skall

kunna fylla ut luckor i organisationen och ge skolledarna erforderligt stöd

i arbetet. Beträffande det nuvarande behovet av studieledare framhåller

utredningen, att detta torde vara klart ådagalagt genom utredningens förslag

den 3 november 1954 och statsmakternas ställningstaganden till dessa

(prop. 1955: 120; SU 1955:122; Rskr 1955: 285; Kbr den 30 juni 1955).

Enligt utredningens uppfattning torde omständigheterna göra det ofrånkomligt,

att den skolledarsituation, som motiverat ifrågavarande anordning,

kommer att bestå i åtskilliga fall även efter det att enhetsskolan definitivt

genomförts. Utredningens förslag om den fackliga skolledningens allmänna

organisation och uppbyggnad har också som förutsättning bland annat, att

den smidiga anordning, som studieledarinstitutionen är avsedd att vara,

skall bestå i ett genomfört enhetsskolsystem. Endast under den förutsättningen

och därest biträdeshjälp ställes till skolledningens förfogande, anser

utredningen det vara möjligt att med utsikt till framgångsrikt resultat leda

skolväsendet med ett så relativt begränsat antal fackliga skolledare, som

utredningen föreslagit. Utredningen framhåller därför, att om det efterhand

skulle visa sig, att kommunerna icke på egna initiativ tillgodoser skolans

behov av biträdande skolledare av detta slag, bör det åläggas kommun

att i vissa fall anställa studieledare.

I fråga om studieledarna framhåller utredningen slutligen, att dylika

befattningshavare kan vara användbara i andra sammanhang, än som här

närmast avsetts. I den mån det i framtiden visar sig ändamålsenligt att på

vissa platser kombinera gymnasium med andra skolformer (enhetsskolas

högstadium, praktisk realskola, flickskola) synes studierektorsinstitutionen

lämpligen kunna användas för att underlätta skolledarens arbetsbörda i

pedagogiskt avseende. Utredningen ifrågasätter också, om inte mindre yrkesskolor

direkt borde underställas skolchefen, som för ledningen av dessa

borde ha en biträdande skolledare, en studierektor, till sin hjälp.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Tillsynslärare. Utredningen sammanfattar i korthet tillsynslärarens

arbetsuppgifter i följande punkter:

att ha tillsyn över skolanläggningen och dess inventarier,

att ha tillsyn över ordningen vid skolan,

att vårda skolans undervisningsmateriel,

att delge skolans personal av skolledningen utfärdade meddelanden och bestämmelser,

att kontrollera och sammanställa uppgifter rörande skolan samt insända

dem till överläraren,

att ordna för hela skolan gemensamma arrangemang, t. ex. föräldramöten,

studieutflykter, skolbad, skolavslutningar m. m.,

att vara närmaste förman för skolans ekonomipersonal.

Det är enligt utredningens mening nödvändigt att även vid små skolor

den samordning av de olika företeelserna i skolans dagliga liv kommer

till stånd, som endast kan ske, om de angivna uppgifterna lägges i händerna

på en bestämd person, vilken skall ansvara för att förbindelserna mellan

skolans ledning och den enskilda skolan fungerar tillfredsställande, för att

skolans materielsamlingar väl vårdas och är i ordning, samt för skolanläggningen

i dess helhet och för dess vaktmästar-, städerske- och skolmåltidsper

sonal.

Skolväsendets snabba utveckling under senare år har medfört, att behovet

av tillsynslärare blivit mera markant än tidigare. Även mindre skolor

har numera betydande materielsamlingar, till vars anskaffande staten sedan

1947 lämnar bidrag. Dessa samlingar representerar inte ringa värden, och

det är av vikt, att de väl vårdas. Också utvecklingen på det skolsociala området,

skolhälsovården och skolmåltidsverksamheten, har gjort det mera

nödvändigt än förr att även mindre skolor stå under viss direkt tillsyn.

De till folkskoleväsendet hörande skolanläggningarnas antal och storlek

framgår av följande sammanställning.

Antal skolanläggningar

med

1

läraravdelning

3 060

»

»

»

2

läraravdelningar

2 500

»

»

»

3

»

1 400

»

»

»

4

»

450

»

»

»

5

»

240

»

»

»

6—

10

»

610

»

»

»

11—

15

»

220

»

»

»

16—

20

»

90

»

»

»

21—

30

»

90

»

»

»

31—

50

»

65

»

»

»

51—

100

»

25

Summa 8 750

Skolledarnas tjänstebeteckningar. I ett särskilt avsnitt

om tjänstebeteckningarna framhåller utredningen, att det icke är oväsentligt

att få riktiga och användbara tjänstebeteckningar för skolledarna och

motiverar särskilt de beteckningar som valts: skoldirektör, förste rektor,

rektor, studierektor.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Vad skolcheferna i de största kommunerna beträffar anser utredningen

att titeln inspektör inte bör användas om de kommunala skolledarna utan

förbehållas de statliga skolinspektörerna för undvikande av förväxling. Titeln

skoldirektör anger dessutom bättre än inspektör den kommunale skolchefens

ställning i skolorganisationen. Denna titel användes redan för den

högste facklige skolledaren i Stockholm. Utredningen nämner också att

ledaren av skolväsendet i större kommuner i Danmark kallas, »skoledirektör».

Såsom tänkbara benämningar, vilka skulle göra inspektörstiteln överflödig

också i det fåtal kommuner, där flera skolledare kommer att finnas på

chefsplanet, anför utredningen skolöverdirektör, yrkesskoldirektör, skoldirektör

och biträdande skoldirektör. Den senare "då i dagligt tal kallad

skoldirektör.

Då utredningen icke funnit anledning frångå den hävdvunna titeln rektor

för ledare av viss skolenhet har den funnit titeln förste rektor vara en

god lösning av titelfrågan, i de fall skolchefen samtidigt skall vara ledare

av en skolenhet.

Beträffande rektorstiteln erinrar utredningen om att den i sitt förslag

den 3 november 1954 till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen

i försöksdistrikten föreslog, att titeln distriktsöverlärare och överlärare

generellt skulle avskaffas och ersättas med rektor. Som motivering härför

anfördes då.

»En ändrad titulatur för skolledarna endast i dessa (försöksdistrikten)

skulle nämligen kunna uppfattas såsom om det vore avsikten att ge skolledartjänsterna

i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt skilda valörer. Men

åtgärdens syfte är tvärtom att genom att nu införa en benämning, som har

gammal hävd och användes inom praktiskt taget alla andra skolformer än

folkskolan, markera att det inte föreligger någon principiell skillnad i skolledaruppgifterna

mellan folkskola, försöksskola (enhetsskola) och andra

skolor.»

Då det nu gäller att taga slutlig ställning också på denna punkt, finner

utredningen sig böra fasthålla vid sin tidigare ståndpunkt och föreslår, att

skolchefen i kommun, där endast en skolledare finns vid de skolor, som

enligt 5 § utredningens förslag till skolstyrelselag skall lyda under skolstyrelsen,

skall kallas rektor. Utredningen kan icke annat än finna det rimligt,

att den anledningen till missförstånd rörande de olika skolformerna undanröjes,

som kan ligga däri, att skolledaren vid den obligatoriska skolan, folkskolan,

försöksskola (enhetsskola), har en särskild benämning, medan skolledaren

vid de s. k. högre skolorna och praktiskt taget varje annan skolform

dessutom (t. ex. yrkesskola med kvällsundervisning) kallas rektor. Att antalet

innehavare av rektorstiteln i landet ökar med ett 1 000-tal synes utredningen

inte ha någon som helst betydelse, enär dessa befattningshavare

ostridigt är rektorer i den mening detta ord enligt vedertaget språkbruk

här i landet har.

Också skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet — numera

»annan överlärare» — skall enligt utredningens förslag kallas rektor, då

hans ställning och uppgifter såsom ledare för kanske ett 50-tal lärare och

1 000-talet elever gör det lika befogat att rektorstiteln kommer till användning

i dessa fall som beträffande ledaren av en liten realskola eller yrkesskola.

Att ge den obligatoriska skolans ledare särbenämningar anser utredningen

bestämt böra undvikas.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Den av riksdagen beslutade provisoriska benämningen studieledare är

enligt utredningens mening dels icke användbar som tjänstetitel, vilket

studierektor är, dels är den för innehallslös och obestämd. Studierektor är

ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om, nämligen om en befattningshavare,

som inom ett centralt område av skolans verksamhet, enligt

den av utredningen för honom avsedda ställningen, skall fullgöra funktioner,

som eljest skolat åligga skolledaren-rektorn. Det är då enligt utredningens

mening icke oviktigt, att studieledaren får en titel, som i någon

mån markerar hans förhållande till elever, målsmän och kolleger.

Kameral hjälp åt skolledarna. Frågan om biträdeshjälp av

olika slag till skolledarna vid det obligatoriska skolväsendet är för närvarande

en rent kommunal angelägenhet och förhållandena i detta avseende

är mycket skiftande i kommunerna. Utredningen redovisar på grundval

av tillgängligt material, hur förhållandena gestaltar sig.

Av den arbetstidsundersökning, som gjordes av 1950 års lärarutredning,

framgår hur de dåvarande distriktsöverlärarnas arbetstid fördelades på

olika arbetsuppgifter. Skolstyrelseutredningen redovisar denna fördelning i

tabellform. Det framgår, att expeditionsarbetet tog den väsentligaste delen

av överlärarnas arbetstid, medan det blev skäligen liten tid över för utövande

av pedagogisk ledning. Lärarutredningen, som påvisade att hela

antalet arbetstimmar för den pedagogiska ledningen i medeltal utgjorde

4 å 5 timmar per år, ansåg att det var ett statligt intresse, att icke distriktsöverlärarna,

för vars avlönande betydande statsbidrag utgår, i sådan utsträckning

belastades med enklare kontorsgöromål att viktigare och kvalificerade

arbetsuppgifter ej medhinnes. Det vore enligt lärarutredningens

mening icke orimligt om staten som villkor för statsbidrag till överlärare

ställde anspråk på att erforderligt kommunalt anslag beviljades för skrivbiträde

på folkskolexpeditionen. Lösningen av denna fråga borde dock anstå

tills skolstyrelseutredningens förslag förelåge.

Skolstyrelseutredningen redogör också för en undersökning, som Sveriges

överlärarförbund gjorde hösten 1954 rörande de kommunala anslagen till

skrivhjälp på folkskolexpeditionerna. Av denna utredning framgår, att av

de 803 uppgiftslämnande distrikten (82,6 procent av samtliga) hade 468

(58,3 procent) inga som helst anslag till skrivhjälp på folkskolexpeditionerna.

I 18 distrikt (2,2 procent) kunde annan kommunal expeditions personal

få anlitas, och i 317 fall (39,5 procent) erhölls bidrag av mycket varierande

storlek till skrivhjälp och avlöning av personal på folkskolans expedition.

Enligt utredningens mening är det mycket anmärkningsvärt, att antalet

distrikt, där biträdeshjälp saknas, är så stort. I kommuner med upp till 19

läraravdelningar var icke mindre än 84,6 procent utan, i gruppen 20—29

avdelningar 57,9 procent, i gruppen 30—39 avdelningar 31,2 procent och

i gruppen 40—49 avdelningar 6,4 procent.

Efter att ha erinrat om de anslag som numera utgår till skrivhjälp vid

de statliga läroverken anför utredningen.

Utredningen anser, att biträdeshjälp på skolexpeditionerna för närvarande

icke ställes till förfogande i tillfredsställande utsträckning. I alltför

stor omfattning utnyttjas skolledare för dylikt arbete. Det är otvivelaktigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

OG

slöseri med statens och kommunens medel, när förhållandevis dyr arbetskraft

måste användas för att utföra rena rutingöromål på skolexpeditionen,

såsom maskinskrivning, förande av elevförteckningar, uthyrning av lokaler,

siffergranskning av räkningar o. s. v., vilka bör utföras av billigare och för

ändamålet utbildad arbetskraft, så att skolledaren till gagn för skolan kan

frigöras för viktigare uppgifter. Blir så inte fallet förfelas lätt en del av

syftet med en bättre utbyggd slcolledarorganisation. Utredningen vill särskilt

betona, att mera tid är nödvändig för den egentliga pedagogiska ledningen.

Ehuru det enligt utredningens mening finns starka skäl för sådana bestämmelser

som 1950 års lärarutredning ifrågasatte, anser utredningen det

dock tillsvidare vara tillfyllest om mellaninstanserna håller sig underrättade

om hur de ifrågavarande förhållandena ordnas och på lämpligt sätt ingriper,

där rättelse behöver åstadkommas.

2. Remissyttranden

Den fackliga ledningen har i något avseende blivit särskilt behandlad

i mer än 90 yttranden, varav 64 avgivits av kommunala myndigheter.

Beträffande skolledarorganisationen, varom fråga är i förevarande avsnitt,

har i yttrandena framhållits följande.

Grundtankarna i utredningens förslag rörande den fackliga ledningens

organisation, nämligen att en skolstyrelsereform, som syftar till enhetlighet

och samordning, också fordrar att eu skolchef får det närmaste ansvaret

under skolstyrelsen samt att en viss utbyggnad av den fackliga ledningen

kräves i anslutning till skolreformens förverkligande, accepteras nästan

undantagslöst i de avgivna yttrandena.

Förslaget i dess helhet avstyrkes endast av statskontoret och stadsfullmäktige

i Ludvika. Statskontoret anför.

Redan det förhållandet, att nya för skolorna i kommunen gemensamma

lokala styrelseorgan inrättas, talar för att viss försiktighet bör iakttagas,

vad angår förstärkningen i övrigt av den lokala skolledningen. Vidare kan

fastslås, att utredningen icke ens gjort gällande, att den fackliga ledningen,

sådan den för närvarande är utformad, skulle vara otillfredsställande. Utredningen

har tvärtom framhållit, att utvecklingen under de senaste åren

gått mot ökad effektivitet. Kommunindelningsreformen medförde sålunda

en minskning av antalet skoldistrikt med 57 procent. Härigenom har distriktsöverlärarinstitutionen

fått en sådan omfattning, att kommunal skolledare

numera finns i 95,7 procent av landets alla skoldistrikt, vilket innebär

att närmare 99 procent av alla läraravdelningar stå under tillsyn av

sådan skolledare. De gynnsamma verkningarna av denna utveckling visas

av den nedgång under de senaste åren i antalet ärenden hos folkskolinspektörerna,

som utredningen vid sina undersökningar kunnat påvisa (bet. s.

202). Beträffande enhetsskolan må erinras om den möjlighet att anlita biträdande

skolledare som öppnats genom beslut av 1955 års riksdag. Det

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

torde vidare kunna förutsättas, att upprättandet av särskilda mellaninstanser

för skolväsendet — vilket statskontoret, som nedan framgår, icke vill

motsätta sig — kommer att få gynnsamma konsekvenser även för de lokala

tillsynsorganens verksamhet. Att under sådana omständigheter avhända

kommunerna deras nuvarande frihet på området och nödga dem att anpassa

sig efter det i och för sig invecklade system, som utredningen framlagt,

finner statskontoret icke böra ifrågakomma, allra helst som systemet

ifråga icke lämnar möjligheter att beakta de skiftande förhållandena i olika

kommuner.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg och Södertälje vänder sig också mot att

den fackliga ledningens organisation skall bli föremål för reglering och förordar

större frihet för den enskilda kommunen att ordna denna angelägenhet.

Samma uppfattning har också Svenska facklärarförbundet och Svenska

stadsförbundet. Det senare anför.

Vad utredningen föreslagit och anfört beträffande den fackliga skolledningen

innebär enligt förbundsstyrelsens mening i åtskilligt en alltför långt

driven precisering såvitt gäller kommuner, där ett mera omfattande och

specialiserat skolväsen behövs. I den mån sådana kommuner skola ha ansvar

för skolväsendet och dess utveckling, är det inte blott principiellt utan

även ur praktiska synpunkter påkallat, att de få åtminstone någon frihet

att själva bestämma om organisationen i denna del. Motsatsen rimmar

föga med målsättningen, att kommunerna skola göra en aktiv insats bland

annat beträffande skolväsendets organisatoriska utveckling. Varför en så

preciserad och schablonmässig reglering, som utredningen föreslagit, skal]

anses hehövlig, har förbundsstyrelsen också svårt att inse. Särskilt gränsdragningen

mellan de båda befattningstyper, som utredningen föreslår benämnda

skoldirektör respektive förste rektor, synes diskutabel.

Bland tillstyrkande remissmyndigheter märks främst skolöverstyrelsen,

som i det stora hela ansluter sig till de av utredningen föreslagna lösningarna.

Överstyrelsen anför inledningsvis.

Då det gäller organisationen av skolväsendets fackliga ledning, delar

överstyrelsen utredningens uppfattning, att kraven på enhetlighet och samordning

gör det nödvändigt, att i varje kommun en skolchef får uppgiften

att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela skolväsen och bära

ansvaret för detsamma. Den lokala organisationen i övrigt bör med avseende

på de olika typerna av skolledare och biträdande skolledare vid

skolenheterna utformas så, att den möjliggör en smidig och effektiv anpassning

efter den varierande storlek och struktur, som skolväsendet i olika

kommuner uppvisar. I likhet med utredningen anser överstyrelsen, att ett

omedelbart genomförande av skolstyrelsereformen motiverar, att i samband

därmed även de behövliga ändringarna i den fackliga skolledarorganisationen

vidtages. I

I anslutning härtill framhåller överstyrelsen som eu angelägenhet av

utomordentligt stor vikt att den fackliga ledningens uppgifter och befogenheter

klart och lämpligt avgränsas såväl i förhållande till skolstyrelsen

som mellan de fackliga ledarna inbördes. Självständighet och rörelsefrihet

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

måste enligt överstyrelsens mening känneteckna chefstjänster av det slag

det gäller, om de skall kunna rekryteras med personer, som besitter de

önskade ledaregenskaperna.

Att ett självständigt ansvar bör åvila den pedagogiske skolledaren framhålles

också av stadsfullmäktige i Växjö.

De av utredningen föreslagna olika slagen av ledare för en

kommuns hela skolväsen har i allmänhet accepterats i princip

medan däremot de av utredningen förordade tjänstebeteckn

i n g a r n a i några fall kritiserats. Skolöverstyrelsen har kommit till

den uppfattningen att den enklaste och naturligaste lösningen är, att ledaren

för en kommuns hela skolväsen benämnes skolchef och ledaren för

viss skolenhet i denna sin egenskap på hävdvunnet sätt benämnes rektor.

Biträdande skoldirektör enligt utredningens terminologi bör enligt överstyrelsens

mening benämnas skolinspektör.

De av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skolledarna

beröres också i yttranden från Själevad och Härnösand och betecknas där

som mindre lyckliga.

Mot principen att prövningen av förutsättningarna för inrättande av

olika skolledartjänster skall ske med hjälp av ett poängsystem har

icke rests några invändningar. Själva utformningen av systemet har däremot

icke verkat övertygande på Svenska stadsförbundet, som dock inte

alls går närmare in på frågan, och från olika håll har påyrkats en annan

värdesättning av vissa stadier eller klasser. Sveriges överlärarförbund anser,

att det icke föreligger någon egentlig skillnad i arbetskvantiteten mellan

å ena sidan klasserna i en realskola och på enhetsskolans högstadium och

å andra klasserna 7—9 inom folkskolan, varför även avdelning av det

sistnämnda slaget bör värderas till IV2 poäng. Folkskolans lärarförbund

har samma uppfattning.

Rektorernas riksförening hävdar bestämt att avdelning av högre skolornas

och enhetsskolans högstadier bör värderas till mellan 2,25—2,50

poäng. Svenska yrkesskolföreningen och stadsfullmäktige i Skellefteå anser

att utredningen åsatt yrkeskurserna ett alltför lågt poängvärde.

Kommunalfullmäktige i Huddinge framhåller, att den föreslagna poängberäkningen

missgynnar Huddinge, som genom avsaknaden av högre skolform

av äldre typ skulle komma att intaga en unik ställning i förhållande

till andra kommuner av samma och även av lägre storleksordning. Med

hänsyn härtill anser fullmäktige det vara angeläget att vid bedömandet

av behovet av skoldirektör hänsyn också tages till en prognos för kommunens

framtida skolväsen och till nödvändigheten av att i tid vidtaga

erforderliga planeringsåtgärder. Kommunalfullmäktige i Tärna ser frågan

närmast ur en fjällkommuns synvinkel och räknar med högre poäng för

vissa faktorer, som gör sig särskilt påminta i de vidsträckta glesbebyggda

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

kommunerna. I yttrande från Holmsund påpekas, att ingen hänsyn tagits

till det omfattande arbete som skolskjutsarna åstadkommer.

Skolöverstyrelsen, som ifrågasätter en något större nyansering av poängvärden

och beträffande yrkesgrenarna i 9 y förordar en närmare precisering

av dessa värden, har funnit den av utredningen föreslagna poängsumman,

vilken skulle leda till ett obligatoriskt inrättande av

skoldirektörstjänst, vara för låg. Härom sägs.

Överstyrelsen, som icke är helt övertygad om att alla orter, vilkas skolväsen

uppnår sistnämnda poängtal, måste anses vara i behov av skoldirektörstjänst,

anser, att poängtalet bör sättas högre, och föreslår, att

skyldighet att inrätta sådan tjänst skall föreligga först i kommuner av

sådan storleksordning att poängtalet enligt utredningens beräkningsnormer

uppgår till 175 i stället för 150. Mot utredningens förslag beträffande

Stockholm, Göteborg och övriga kommuner med en poängsumma av 500

poäng eller mera har överstyrelsen ingen erinran.

Stadsfullmäktige i Falun anser det vara olämpligt att skoldirektörstjänster

inrättas på andra platser än i de allra största städerna. Åtskilliga

av skoldirektörens tilltänkta uppgifter kan, menar fullmäktige, överföras

på lokalstyrelsens ordförande samt kamerala tjänstemän. Stadsfullmäktige

i Kalmar ifrågasätter om det inte skulle räcka med en förste rektor i kommun,

vars befolkning uppgår till cirka 40 000 invånare.

Utredningens tanke att kommunal folkskolinspektörstjänst, som inrättats

och tillsatts före den 1 juli 1955, skall omändras till skoldirektörstjänst

och kunna tillsättas utan ledigförklarande har mötts med

bestämda invändningar från bland annat skolöverstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus och Älvsborgs län, Rektorernas riksförening, Läroverkslärarnas

riksförbund, Skolstyrelseförbundens rikskommitté samt stadsfullmäktige

i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Borås och Härnösand.

Distriktsöverlärarens ställning i det tjugotal kommuner utan kommunal

folkskolinspektör, där skoldirektörstjänst skulle nyinrättas, tages upp i ett

par yttranden. Folkskolinspektören i Skaraborgs läns västra inspektionsområde

föreslår, att distriktsöverlärare automatiskt skall bli skoldirektör

i sådan kommun. Sveriges överlärarförbund anför.

Överlärarförbundet anser, att starka skäl talar för att distriktsöverlärarna

i denna grupp automatiskt förordnas till skoldirektörer. Redan nu omfattar

den del av skolväsendet i här ifrågavarande kommuner, som sorterar

under distriktsöverläraren, 75 procent av det hela. De förhållandevis

stora kommuner det här gäller — 20 000—33 000 invånare — har förmått

dra till sig mycket välmeriterade innehavare av distriktsöverlärartjänsterna.

Ungefär hälften av dessa kommuner har sedan gammalt haft folkskolinspektörstjänster

inriittade, men övergått till distriktsöverlärartjänster,

sedan dessa blivit statsbidragsberättigade. I flera fall har folkskolinspektörstiteln

bibehållits.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Den fackliga ledningen av skolenheterna har icke

föranlett några principiella erinringar vid remissbehandlingen. Skolöverstyrelsen

föreslår emellertid att befattningar för biträdande rektorer —

en skolledartyp som icke finns i utredningens förslag — skall kunna inrättas

i vissa fall. På sådan rektor skulle vissa arbetsuppgifter, främst av

pedagogisk art, kunna överflyttas i sådana fall då rektor vid en stor skolenhet,

exempelvis ett högre allmänt läroverk, bleve skolchef. I anslutning

till utredningens uttalande (s. 137 f.) angående en möjlig fördelning av

skolchefsuppgifterna mellan en förste rektor och övriga skolledare för överstyrelsen

fram sitt eget förslag om biträdande rektor som ett alternativ.

En sådan anordning, varigenom skolchefsärenden skulle överflyttas från

den rektor, som utsetts till skolchef, till annan rektor, som därigenom

skulle nödgas utbyta rektors- eller lärararbete mot skolchefsarbete, verkar

föga rationell. Den skulle därtill innebära, att rektor vid ett stort högre

allmänt läroverk knappast skulle kunna söka och inneha skolchef stjänst,

om icke den största delen av skolchefsuppgifterna finge överlåtas till de

rektorer, som ej sökt eller erhållit skolchefstjänsten.

Beträffande de arbetsuppgifter, som skulle överflyttas på en biträdande

rektor, anför överstyrelsen.

Vilka dessa arbetsuppgifter lämpligen skall vara, bör icke generellt

fixeras utan bestämmas i varje särskilt fall med hänsyn till rektors önskemål,

förhållandena vid läroanstalten, biträdande rektors lämplighet för

olika arbetsuppgifter m. m. Överstyrelsen har tidigare i annat sammanhang

väckt förslag i denna riktning, nämligen i en underdånig skrivelse

den 5 juni 1950 med utredning av frågan om delning av ur pedagogiska och

andra synpunkter alltför stora läroverk, till vilken utredning överstyrelsen

hänvisar. Liknande anordning kan tänkas motiverad även i andra motsvarande

fall.

Även Sveriges överlärarjörbund berör frågan om ett överflyttande av

förste rektors arbetsuppgifter på annan skolledare och tar i anslutning därtill

upp frågan om distriktsöverlärarens ställning i sådana fall, då annan

än denne blir förste rektor.

Överlärarförbundet anser det oundgängligen nödvändigt, att skolledarorganisationen

på denna punkt erhåller en betydligt fastare konstruktion

än den skolstyrelseutredningen föreslagit. I de kommuner det här gäller

har man nu i allmänhet ett väl utbyggt folkskolväsen under en distriktsöverlärares

ledning. Att slopa denna enhetliga ledning för skolformen —

så som utredningen föreslår på sid. 135 — är helt visst icke välbetänkt.

Det är heller knappast i linje med skolstyrelseutredningens förslag i övrigt

rörande skolledningen, som ganska markerat bygger vidare på den nuvarande

organisationen. Det bör också observeras, att det här gäller en stab

av i regel välmeriterade och erfarna skolledare, som genom förslaget i viss

mån skulle kunna skjutas åt sidan.

Förbundet vill bestämt hävda, att distriktsöverlärarna i de distrikt, där

enligt förslaget förste rektor skall tillsättas skall — därest de ej förordnas

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

på denna befattning — givas en tjänsteställning, som i stort sett blir likartad

med den de nu innehar. De bör alltså fortfarande vara ansvariga

skolledare för hela den obligatoriska skolan inom kommunen.

Dessa rektorer bör enligt överlärarförbundets mening handha arbetsuppgifter,

som utredningen tänker sig delegerade från förste rektor för att

lätta dennes arbetsbörda, enär det torde bli fråga om sådana uppgifter

som distriktsöverläraren hittills skött.

Folkskolans lärarförbund anser, att en sänkning av de av utredningen

föreslagna poängtalen och därjämte en minskning av intervallerna för inrättande

av skolledartjänster vid det obligatoriska skolväsendet erfordras,

för att de större skoldistrikten skall kunna få en effektivt arbetande skolledarorganisation.

Beträffande behörighetskraven för skolchef och »biträdande

skolchef» framhåller skolöverstyrelsen som oeftergivliga kraven på god

allmänpedagogisk kunskap och överblick. Utöver de av utredningen nämnda

lärarkategorierna föreslår överstyrelsen som behörig till skolchefstjänst

även den som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen, heltidsanställd

lärare i yrkesämnen eller heltidsanställd yrkesskolrektor. I övrigt ansluter

överstyrelsen sig till utredningens uppfattning att skolchefen skall vara

lärarutbildad och ha lärarerfarenhet. Samma mening har folkskolinspektören

i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde. Han anför

bland annat.

Skolstyrelsen, som skall ha beslutanderätten över skolväsendet, är i

princip sammansatt av lekmän. Dessas huvudinsatser torde därför ofta

mera röra praktiska och ekonomiska frågor än undervisningsfrågor. Skulle

då, såsom på något håll förutsatts som möjligt, även den ledande tjänstemannen

ha sitt huvudsakliga erfarenhets- och intressefält inom samma områden,

skulle det kunna inträffa att undervisningssynpunkterna företräddes

först på en tredje nivå. Då på skolväsendets område undervisningsfrågorna

rimligen får tillgodoses i första hand, förefaller en sådan anordning ej lämplig

vare sig ur skolans eller samhällets synpunkt. Det är angeläget, att lekmännens

praktisk-ekonomiska sakkunskap balanseras av en facklig tjänstemans

sakkunskap på högsta nivå, om ej utvecklingen på skolans område

skall snedvridas. Jag vill därför tillstyrka de av skolstyrelseutredningen

föreslagna behörighetsvillkoren.

Kravet på att skolchefen skall vara lärarutbildad understrykes av Städernas

folkskolinspektörsförbund, folkskolans lärarförbund och Läroverlcslärarnas

riksförbund.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg har icke funnit några invändningar att

göra mot förslagen om skolledarens kompetens. Svenska stadsförbundet

däremot kan ej känna sig övertygat om att skoldirektörstjänsten i en storstad

endast skall få innehavas av en person med lärarutbildning och lärarerfarenhet.

Av de sju kommunala myndigheter som yttrat sig om skolledar
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

kompetensen vänder sig stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Härnösand

och Uddevalla mot att lärarutbildning och lärarerfarenhet skall vara

kompetenskrav för skoldirektörstjänsterna.

Beträffande av utredningen föreslagen behörighet att anställas som

rektor vid enhet av den obligatoriska skolan föreslår

skolöverstyrelsen en utvidgning så, att dylik behörighet även skall tillkomma

den som är eller varit anställd som ordinarie övningslärare vid

ifrågavarande skolform.

Förslagen om skolledarnas tjänsteåligganden och om n o rmalinstruktioner

för dessa har endast uppmärksammats i fyra

yttranden. Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot vad som föreslagits,

medan Sveriges överlärarförbund anser det vara behövligt att genom skilda

normalinstruktioner klargöra den enligt förbundets mening betydande skillnad

i ställning, som kommer att föreligga mellan förste rektor och skoldirektör.

Överlärarförbundet menar att förste rektors undervisningsskyldighet

gör det nödvändigt att i väsentlig grad decentralisera vissa uppgifter

medan en stark koncentration av uppgifterna å andra sidan är möjlig

när det gäller skoldirektörstjänsterna.

Läroverkslärarnas riksförbund menar att det icke bör komma i fråga att

under pågående förordnandeperiod fråntaga rektor arbetsuppgifter, som

han nu har eller pålägga honom nya, »däri inberäknat att subordineras

under en kommunal skolstyrelse».

Stadsfullmäktige i Falun diskuterar förste rektors uppgifter och anser

att dessa bör inskränkas till att kalla till och leda rådplägningar i fråga

om det lokala skolväsendets utveckling samt att vara föredragande i vissa

gemensamma ärenden. Rådplägningar och planeringar kan lämpligen ske i

ett rektorskonvent, där förste rektorn är ordförande.

Undervisningsskyldigheten för skolledarna har berörts i

några fall. Skolöverstyrelsen förordar att den i princip bör regleras på av

utredningen föreslaget sätt. Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra

inspektionsområde reagerar mot att rektor, som har sin undervisning förlagd

till låg- och mellanstadierna, skall ha högre undervisningsskyldighet

än rektor, som i motsvarande fall undervisar på högstadiet. »Det är icke

arbetets art utan kvantitet, som måste vara avgörande. Är de administrativa

göromålen lika bör nedsättningen i undervisningsskyldighet också

regleras lika.» Folkskolans lärarförbund har icke heller funnit, att någon

bärande motivering anförts för den av utredningen föreslagna differentierade

undervisningsskyldigheten.

Sveriges överlärarförbund anför.

Undervisningsskyldigheten för de blivande rektorerna vid den obligatoriska

skolan föreslås av utredningen med en enda obetydlig ändring bli

lika med den för distriktsöverlärarna nu gällande, därest dessa rektorer

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

undervisar i folkskola eller på enhetsskolans lag- och mellanstadier. Överlärarna

har dock den bestämda uppfattningen, att den nuvarande undervisningsskyldigheten

är för hög och att den ej lämnar dem tillräcklig tid

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra övriga med tjänsten förenade arbetsuppgifter.

Denna sin uppfattning har förbundet vid upprepade tillfällen

och i olika sammanhang givit uttryck åt, och 1950 års lärarutredning

föreslog ju också i sitt betänkande en lägre undervisningsskyldighet

för överlärarna än den som statsmakterna sedan i samband med 1954 års

lönereglering fastställde. Förbundet anser det vara alldeles nödvändigt att

en generell sänkning av undervisningsskyldigheten genomföres.

Av de biträdande skolledarna beröres studieledarna i några yttranden.

Skolöverstyrelsen anser liksom utredningen, att studieledarinstitutionen

är en nödvändig förutsättning för att den planerade skolledarorganisationen

skall fungera. Utredningens förslag tillstyrkes utom i vad

gäller benämningen, där överstyrelsen föredrager studieledare framför utredningens

studierektor. Överstyrelsen anser också att yrkesskolans ledare

alltjämt bör ha rektors titel och ställning, vare sig han är heltids- eller deltidsanställd.

Benämningen studierektor finner också kommunalfullmäktige

i Råda vara olämplig och förordar »förste lärare» eller »överlärare».

Medan stadsfullmäktige i Sundbyberg anser det vara synnerligen önskvärt

att förslaget om studierektorer kan förverkligas har stadsfullmäktige

i Göteborg den uppfattningen att den av utredningen föreslagna anordningen

med studierektorer innebär en stor fara för att enhetsskolan skall

brytas sönder. De av utredningen angivna uppgifterna för studierektor

understryker enligt fullmäktiges mening denna fara. Det sägs härom.

I den föreslagna organisationen ligger sålunda en latent fara för enhetsskolans

sönderbrytande i olika skolor, där lärarekompetensen får karakterisera

dessa, och att rektor respektive studierektor i realiteten blir chefer

för var sin sektion. Skall enhetsskolan bli vad den är avsedd, att bli, maste

den organiseras enhetligt, och rektor skall ha den pedagogiska ledningen

för samtliga stadier. Till hjälp i arbetet bör sedan huvudlärarekonsulenter

fungera på sätt, som prövats i t. ex. Stockholm. Om möjligheter gives att

ordna den pedagogiska ledningen i ett försöksområde pa nämnda sätt, far

dock skoldistriktet i statsbidragshänseende ej komma i ett sämre läge än

om studierektorer införes.

Sveriges överlärarförbund och folkskolans lärarförbund hävdar, att studieledarens

ställning som biträde åt skolchefen bör komma till klart uttryck

i de bestämmelser, som kommer att gälla för studieledare. Den hösten 1955

fastställda provisoriska normalinstruktionen för studieledare vid i folkskolan

inbyggd realskollinje vore icke tillfredsställande i detta avseende.

Lärarförbunden förordar också timnedsättning efter i huvudsak samma

grunder för samtliga studieledare och klara bestämmelser om besvär över

tillsättning av studieledare.

Enligt Läroverksläramas riksförbunds uppfattning har i försöksskolebestämmelserna

och instruktionen för studieledare den senaies ställning sa

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

kringskurits att lian icke får tillräckligt pedagogiskt inflytande på det stadium

han tillsatts för.

I fråga om tillsynslärare har särskilda uttalanden gjorts av ett

tjugotal remissinstanser, därav 16 kommuner.

Till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid den obligatoriska skolan

ansluter sig skolöverstyrelsen, Sveriges överlärarförbund och folkskolans

lärarförbund samt 12 av de kommuner, som yttrat sig. Nämnda förbund

ger sin anslutning också till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid skola

med två eller flera avdelningar, medan överstyrelsen förordar att det föreslagna

minimitalet höjes till tre. Kommunalfullmäktige i Sura anser också,

att tillsynslärare endast i undantagsfall behövs vid skolor med två läraravdelnmgar,

och kommunalfullmäktige i Svalöv menar, att särskild tillsynslärare

ej borde behövas vid skolor med mindre än 5 å 6 läraravdelningar.

Med hänsyn bland annat till att skolledaren ofta måste vara borta från

den skola, där han har sin tjänstgöring förlagd, föreslår överlärarförbundet,

att tillsynslärare skall finnas vid varje skola med minst två läraravdelningar.

Kommunalfullmäktige i Borensberg, Östra Vikbolandet, Hallsberg

och Dalstorp menar också att tillsynslärare bör finnas vid skolledarens skola

även om antalet läraravdelningar är lägre än 10 som utredningen föreslagit.

Kommunalfullmäktige i Broby anser å andra sidan, att tillsynslärare

ej bör placeras vid rektors skola förrän antalet läraravdelningar

överstiger 15.

Svenska landskommunernas förbund slutligen anför i denna fråga.

... aiI1I?at. i de förhandlingar om ersättning till tillsynslärare, i vilka

förbundet biträtt skoldistrikten, har framkommit att man på kommunalt

skolhåll — icke endast bland skolstyrelserna utan även bland distriktsöverlärarna

är långt ifrån övertygad om det sakliga behovet av särskilda

tillsynslärare i de många mindre skolorna. Det är därför för tidigt att ge

tillsynslärarinstitutionen en utförlig författningsmässig reglering. Eftersom

allmänna statsbidragsutredningen inom kort uppges komma att framlägga

förslag till förenkling av statsbidragsbestämmelserna för folkskolans lärare,

finnes icke heller anledning att nu föregripa detta förslag genom införandet

av ett statsbidrag till arvoden åt tillsynslärare.

Till spörsmålen om statsbidrag återkommer jag längre fram.

Vad utredningen föreslagit beträffande skolledare i de minsta

kommunerna har icke föranlett några särskilda erinringar från remissmyndigheternas

sida.

De av utredningen gjorda uttalandena rörande behovet av kameral

h j ä 1 p åt skolledarna understrykes av skolöverstyrelsen, 3 folkskolinspektörer

samt, med skärpa, av Sveriges överlärarförbund, som framhåller att

det är nödvändigt att frågan om den kamerala hjälpen på skolexpeditionerna

löses samtidigt som den nya skolledarorganisationen träder i kraft.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

De 1953 fastställda bestämmelserna i detta hänseende för de allmänna

läroverken bör enligt förbundets mening gälla även för folkskolan.

Vid genomförandet av den fackliga ledningens organisation bör

enligt skolöverstyrelsens mening utformningen i varje kommun bli föremål

för överstyrelsens prövning och icke som utredningen avsett endast

prövas av mellaninstansen.

C. Skolledarnas löner. Statsbidrag

1. Skolstyrelseutredningen

a) Inledning

Utredningen förutsätter, att lönesättningen för de olika kategorierna

skolledare kommer att bestämmas först efter förhandlingar med berörda personalorganisationer

på grundval av bland annat de ändrade skolledaruppgifter,

utredningen föreslår, sedan dessa uppgifter mera i detalj klarlagts i

instruktioner för befattningshavarna. Utredningen har därför icke framlagt

direkta förslag om lönebeloppens storlek men föreslagit vissa löne- och

arvodesgrupper samt anfört åtskilliga synpunkter, som enligt dess mening

bör beaktas vid bedömningen av lönespörsmålen. Dessa synpunkter redovisas

i det följande i samband med utredningens motiveringar för de olika

förslagen.

b) Skolcheferna

Förslag

Skoldirektörerna. Utredningen föreslår följande, på det av utredningen

konstruerade poängsystemet baserade lönegrupper för skoldirektörer

och »biträdande skoldirektörer».

Lönegrupp I .............................. —250 poäng

» II .............................. 251—500 »

» III ................... ........... över 500 »

Skoldirektörstjänsterna synes utredningen lämpligen böra inplaceras på

löneplan 2 och lägre lön än motsvarande den som utgår enligt löneklass 13

på nämnda löneplan menar utredningen icke böra komma i fråga för skoldirektör

i lönegrupp I.

Förste rektor. För den ökning av arbetsuppgifter och ansvar,

ställningen som förste rektor kommer att medföra, anser utredningen att

ersättning bör utgå i form av särskilt årsarvode såsom tillägg till rektorslönen.

Utredningen föreslår följande arvodesgrupper.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Arvodesgrupp

i

ii

in

IV

Antal poäng

högst 50

51— 70

71—100

över 100

Rektorer. När det gäller rektorer, som tillika är skolchefer, har utredningens

förslag och synpunkter enbart avseende på tjänster i kommuner,

i vilka försök med nioårig enhetsskola bedrives. Utredningen föreslår

att två lönesättningar kommer till användning beträffande dessa skolchefer,

nämligen en för adjunktskompetenta och en för icke-adjunktskompetenta

rektorer. Utredningen anser vidare, att när lönegraderna skall bestämmas

skäl icke föreligger att för den adjunktskompetenta gruppen överskrida

de lönegrader, som nu användes för adjunktskompetent realskolrektor.

Utredningen föreslår fem lönegrupper enligt följande tablå.

Poäng

Lönegrupp

Lönegrad å

Adjunkts-

kompe-

tent

rektor

Cb-planen

Icke-

adjunkts-

kompe-

tent

rektor

—19..........

I

9

_1

20—29 ..........

II

10

—

30—44..........

III

11

—

45—59 ..........

IV

12

—

60— ..........

V

13

—

1 Bestämmes efter vederbörliga förhandlingar.

Motivering

Rörande skoldirektörernas lönegrupper framhåller utredningen,

att lönesättningen för såväl läroverksrektorer som kommunala inspektörer

och distriktsöverlärare är differentierad med hänsyn till läroverkets respektive

folkskolans omfattning, och anför vidare.

Skolväsendets mycket varierande storlek i olika kommuner talar för att

dess omfattning också skall inverka på skoldirektörstjänsternas placering i

lönehänseende. Men medan folkskolinspektörerna placerats i 11 olika lönegrupper,

distriktsöverlärare och rektorer vid realskolor i 5 och rektorerna

vid högre allmänna läroverk i 4, har utredningen funnit endast 3 lönegrupper

erforderliga för skoldirektörstjänsterna. Visserligen är spännvidden

mellan de minsta och de största kommuner, som förutsättes skola ha skoldirektörer,

mycket betydande, men dessa tjänstemäns arbetsuppgifter blir

till arten i stort sett lika och de gradskillnader, som ofrånkomligen blir

tillfinnandes, måste i första hand utjämnas genom insatser av de skolledare

och den kanslipersonal, som i proportion till kommunens storlek

kommer att finnas till direktörens biträde. Med hänsyn till de mera kom
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

plicerade problem och krävande uppgifter samt det större ansvar som

följer med tjänsterna i större kommuner, bör emellertid lönerna något differentieras

efter skolväsendets omfattning, beräknad enligt det tidigare

redovisade poängsystemet.

När det gäller löneställningen för skoldirektörerna tar utredningen de

kommunala folkskolinspektörstjänsterna till utgångspunkt för sina resonemang.

Det framhålles, att med undantag för Stockholm och Göteborg de

kommunala inspektörstjänsterna är placerade i lönegrader motsvarande

Ca 31—36 beroende på stadens storlek. Avlöningsbeloppen i slutlöneklass,

ortsgrupp 3 respektive Göteborg och Stockholm anges vara följande.

Årslön

Ca 31 (slutlöneklass 34) ................................ 25 020 kr.

» 32 ( » 35) 25 848 »

» 33 ( » 36) 26 688 »

» 34 ( » 37) 27 504 »

»35 ( » 38) 28 332 »

» 36 ( » 39) 29 148 »

Göteborg:

Folkskolinspektör (slutlöneklass 40) ...................... 30 636 »

Förste folkskolinspektör ................................ 34 380 »

Stockholm:

Folkskolinspektör ...................................... 31 560 »

Förste folkskolinspektör ................................ 35 976 »

Skoldirektör ........................................... 45 324 »

Förste rektorernas arvodesgrupper bör enligt utredningens uppfattning

bli flera än de lönegrupper som föreslagits för skoldirektörerna,

eftersom det för närvarande finns realskolor och även högre allmänna läroverk

i mycket små kommuner (Haparanda, Lycksele) och det sammanlagda

antalet klassavdelningar i kommuner, där förste rektor behöver tillsättas,

kan förutses komma att växla mellan 20 och väsentligt över 100.

Rektorerna. Vid en lönereglering av dessa skol chef stjänster måste,

framhåller utredningen, utöver de ändrade arbetsuppgifterna också den

omständigheten uppmärksammas, att tjänsteinnehavarna icke som de nuvarande

distriktsöverlärarna skall rekryteras enbart bland folkskollärare

i 21 eller 23 lönegraden, utan att lärare i läroämnen, d. v. s. i 25—27—29

lönegraderna, också kommer att vara behöriga sökande. Dessa två lärargrupper

rekryterar för närvarande två helt skilda och helt olika lönesatta

skolledarkarriärer, vilka utredningen illustrerar med nedanstående tabell,

där de olika löneklasserna inom de tre grupperna bestämmes av skolans

respektive skoldistriktets storlek. (Löneklass och årslön enligt löneplan 1,

ortsgrupp 3, 1955 års löner).

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

39

(29.148)

I.

Adj unktskompetent

rektor vid realskola

Cb 9—13

III.

Distriktsöverlärare

vid folkskoleväsendet

Cb (1) 2—6

38

(28.332)

37

(27.504)

36

(26.688)

35

(25.848)

34

(25.020)

33

(24.180)

32

(23.364)

31

(22.392)

30

(21.444)

29

(20.424)

28

(19.392)

27

(18.396)

II.

Icke-adjunktskompetent

rektor vid realskola

Cb 7—11

Beträffande spörsmålet om och i vilken mån lönedifferensen mellan folkskollärare

och lärare i läroämnen skall slå igenom vid lönesättningen av

dessa nya skolledartjänster anför utredningen.

Skolledartjänsterna i grupp I rekryteras bland lärare placerade i lönegraderna

27 och 29 (slutlöneklasser 30 och 32), i grupp II bland lärare i

lönegraderna 25 och 27 (slutlöneklasser 28 och 30) samt i grupp III bland

lärare i lönegraderna 21 och 23 (slutlöneklasser 24 och 26). Det skiljer

således i lärartjänsten upp till 8 löneklasser mellan folkskolläraren och

adjunkten, båda enligt utredningens förslag behöriga till de här ifrågavarande

skolchefstjänsterna. Mellan distriktsöverlärare och rektor vid realskola

skiljer 7 löneklasser om båda är placerade vid de största skolenheterna

och högst avlönade i sin grupp.

Vid bedömningen av lönesättningen av dessa skolchef stjänster synes det

icke vara möjligt att bortse från de nuvarande relationerna mellan folkskollärares

och adjunkts lön. Att det föreligger en skillnad här, är fullt

naturligt, då fråga är om tjänster av olika innehåll, vilka var för sig är

avsedda för innehavare med efter tjänsterna avpassad olika utbildning och

kompetens. Det torde däremot vara sällsynt, att samma tjänst — vilket

det nu blir fråga om — lönesättes olika, alltefter innehavarens utbildning

och formella meritering.

När det gällde skoldirektörstjänsterna, fann utredningen icke anledning

föreslå, att hänsyn till utbildning skall tagas, då lönegradsplaceringen

bestämmes. Vid urvalet av dessa tjänsters innehavare bör t. ex. goda

ledaregenskaper, utmärkt organisatorisk och administrativ förmåga, fal
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

lenhet för samarbete och allmän erfarenhet väga tyngre än den ena eller

andra examen. Med andra ord, lämpligheten bör här fälla utslaget, och

utredningen kan icke finna det skäligt att ge två befattningshavare, som

skall utföra samma arbete, olika lön med hänsyn till en formell utbildning,

som icke har direkt avseende på chefstjänster av det slag, skoldirektörst

jänsterna är. Principiellt sett skulle samma skäl kunna anföras för

en likadan bedömning av rektorst jänsterna, men det föreligger en skillnad

här, som bör tillmätas en viss betydelse. Den består däri, att rektorerna

är närmare knutna till skolan och alltid skall utöva en viss verksamhet

som lärare samt som pedagogiska ledare för visst stadium. Just på skolans

område har dessutom den principen knäsatts, att lönesättningen av samma

tjänst kan variera med hänsyn till innehavarens utbildning. Sålunda

är, som förut angivits, rektor vid statlig och kommunal realskola och högre

kommunala skolor placerad i olika lönegrader, beroende på om han är

adjunktskompetent eller ej. Ämneslärare vid högre kommunal skola är

placerad två lönegrader under adjunkt, och lektor vid högre allmänt läroverk

är, om han disputerat för doktorsgrad, placerad två lönegrader högre

än lektor, som är filosofie licentiat. Motsvarande förhållande kan sägas

råda beträffande folkskollärare i 23 lönegraden, vilka hittills skolat fylla

samma uppgifter som adjunkter i 27 lönegraden.

Efter att ha prövat olika vägar att lösa detta problem, har utredningen

kunnat konstatera, att förutsättningar icke föreligger att utifrån rådande

förhållanden eller från några på området gällande allmänna principer härleda

den riktiga lösningen, utan att denna i stort sett måste träffas på

grundval av en bedömning. Enligt utredningens uppfattning bör därvid

undervisningsskyldigheten skjutas i bakgrunden och tyngdpunkten mycket

markerat läggas på de med skolledarskapet förenade uppgifterna, vilka

är de mest väsentliga i en skolchefstjänst. Ehuru dessa uppgifter i huvudsak

är desamma oavsett skolchefens lärarutbildning, vilket talar för en

enhetlig lönesättning, bör man likväl enligt utredningens mening icke bortse

ifrån att det mellan de lärargrupper, som här kan komma ifråga, finns

en skillnad i kompetens för pedagogiskt ledarskap av skolans olika stadier,

å ena sidan låg- och mellanstadierna och å andra sidan högstadiet, samt att

lönesättningen inom undervisningsväsendet genomgående ligger högre ju

högre stadium skolledar- och lärargrupperna har kompetens för. Fastän det

i och för sig varit önskvärt, att all differentiering kunnat undvikas på detta

område, har utredningen således, med hänsyn till nämnda skillnad i kompetens

samt till skillnaderna i lön mellan de till tjänsterna ifrågakommande

lärargrupperna och den olika lönesättning som tillämpas inom detta område,

funnit sig böra föreslå, att två lönesättningar kommer till användning.

c) Skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan

Förslag

Det system för lönegradsplacering, som utredningen föreslagit för rektorer,

vilka tillika är skolchefer, skall i princip också äga tillämpning vid

bestämmandet av löneställningen för rektor vid enhet av den obligatoriska

skolan. Utredningen förutsätter dock, att, lönegraderna vid lika poäng
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

tal icke blir desamma för rektor vid skolenhet som för rektor, vilken är

skolchef, utan i det förra fallet sättes något lägre.

Utredningen föreslår vidare, att lönegrupp för de ifrågavarande rektorerna

i kommun med skoldirektör skall bestämmas på grundval av den

poängsumma som erhålles genom division av den totala poängsumman för

den obligatoriska skolan med antalet rektorer vid denna.

På samma sätt bör lönegruppen bestämmas, där förste rektor icke tillika

är rektor vid den obligatoriska skolan. Där så är fallet, skall skolchefen

ingå i det antal skolledare, varmed den totala poängsumman skall divideras,

dock att skolchefens lönegrupp icke bestämmes på grundval av den

sålunda erhållna kvoten utan på grundval av den totala poängsumma,

som det obligatoriska skolväsendet ger, varjämte arvode tillkommer.

Motivering

Utredningen framhåller att det vid ställningstagandet till löneförhållandena

för ledarna av skolenheter inom den obligatoriska skolan blir en avgörande

fråga, hur de skall betraktas i förhållande till de rektorer, som tilllika

är skolchefer i kommuner, vars hela skolväsen är av motsvarande omfattning.

De senares lönegradsfråga bör enligt utredningens mening lämpligen

vara klar och finnas som bakgrund, när definitiv ställning skall tagas

till lönen för ledarna av skolenheterna.

Enligt utredningens uppfattning kommer dessa skolledare med hänsyn

till ställning och uppgifter nära skolchefskategorien rektorer och bör följaktligen

i lönehänseende komma på i det närmaste samma plan som dessa.

Utredningen erinrar bland annat om att skolledarna vid enheter av det

obligatoriska skolväsendet i princip skall erhålla samma självständiga ställning

och ansvar i förhållande till skolchefen som rektorerna vid de traditionella

skolenheterna läroverk, högre kommunal skola etc.

d) Biträdande skolledare

Beträffande storleken av arvodena åt studierektorer och tillsynslärare

har utredningen icke gjort några särskilda uttalanden.

e) Statsbidrag

Utredningen föreslår, att statsbidrag med 78 procent skall utgå dels till

kostnaderna för avlöning respektive arvode åt skolcheferna dels ock till

kostnaderna för avlöning åt rektor vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.

Till kostnaderna för arvoden åt tillsynslärarna föreslår utredningen,

att statsbidrag skall utgå med 50 procent.

I sin motivering för dessa förslag framhåller utredningen, att statsbidrag

till avlönande av rektorerna vid högre kommunala skolor och distriktsöverlärarna

för närvarande utgår med 78 procent, och menar, att

den procentsats, som funnits skälig för statsbidrag till dessa skolledares

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

lön lämpligen bör komma till användning i de av utredningen föreslagna

fallen.

Då de åligganden, som skall ankomma på tillsynslärare, enligt utredningens

mening är av mera utpräglat kommunal karaktär, har utredningen

funnit statsbidrag med 50 procent i detta fall vara en riktigare avvägning.

2. Remissyttranden

I lönefrågan har uttalanden gjorts huvudsakligen av några centrala

myndigheter.

Statens lönenämnd har sökt bilda sig en uppfattning om de synpunkter,

som utredningen redovisat ifråga om lönesättningen för de olika skolledarlcategorierna,

men säger sig ha funnit stora svårigheter föreligga att taga

ställning härtill på grundval av vad i betänkandet anförts. Nämnden uttalar

sammanfattningsvis.

Eftersom fördelningen av arbetsuppgifter och ansvar är av avgörande

betydelse för bedömningen av lönesättningen för såväl skolchefer som ledare

för skolenheterna och denna fördelning synes komma att närmare klarläggas

i normalinstruktioner för befattningshavarna, ansluter sig nämnden

till utredningens uppfattning, att det slutliga avgörandet i lönefrågorna

bör anstå till dess att instruktionerna utfärdats. De uttalanden och förslag,

som utredningen eljest på särskilda punkter framfört i fråga om löneställningen

för de av utredningen föreslagna nya skolledartjänsterna eller

redan förefintliga sådana tjänster anser nämnden med hänsyn till vad som

nyss anförts vara av sådan karaktär att de, i den mån de avse lönegradsplacering

av tjänster, icke kunna på föreliggande material bedömas. Enligt

nämndens mening bör, sedan de för lönefrågornas bedömande väsentliga

faktorerna i fråga om arbetsuppgifter och ansvarsfördelning i detalj klarlagts,

verkställas en förutsättningslös utredning om löne- och anställningsförhållandena

för de olika skolledarna, såväl nu befintliga som föreslagna

nya skolledarkategorier. Därvid bör även beaktas löneställningen för skolledarna

vid de fristående gymnasier, som komma att finnas vid sidan av

den obligatoriska skolan, sedan enhetsskolan genomförts. Sistnämnda lönefråga

har såvitt nämnden kan finna icke berörts av utredningen. Intill dess

en sådan översyn verkställts böra enligt nämndens uppfattning nya typer

av skolledarbefattningar icke inrättas såsom lönegradsplacerade tjänster.

I stället bör den nya organisationen tills vidare provisoriskt kunna uppbyggas

med utnyttjande av redan befintliga tjänster, arvodesbefattningar

eller, i förekommande fall, ersättning för mistad lön jämte visst arvode.

Skolöverstyrelsen granskar tämligen utförligt utredningens förslag och

resonemang rörande lönesiittningen för de olika skolledarna. Beträffande

skoldirektörstjänsterna1 anser överstyrelsen, bland annat med

hänsyn till sitt förslag att skyldighet att inrätta dylik tjänst bör inträda,

1 Ehuru de av utredningen använda tjänstebeteckningarna enligt överstyrelsens mening bör ersättas

av andra, brukar överstyrelsen i sitt utlåtande i klarhetens intresse utredningens titulatur.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

då skolväsendet i en kommun når poängsumman 175, att antalet lönegrupper

bör kunna inskränkas till 2, mot av utredningen föreslagna 3,

med gränsen vid 350 poäng. Överstyrelsen förordar vidare, att den nu

tillämpade anställningsformen för rektorer, Cb-anställning, blir tillämplig

för skoldirektörer och övriga heltidsanställda skolledare.

De av utredningen anförda motiveringarna för att skoldirektör ej lämpligen

bör åtnjuta lägre lön än som motsvarar löneklass 13 å löneplan 2

finner överstyrelsen icke vara helt övertygande, ehuru överstyrelsen anser

sig böra understryka vikten av att även rektorer vid högre allmänna läroverk

kan förvärvas som skoldirektörer.

Statskontoret tar också upp utredningens uttalande rörande användningen

av löneplan 2 och säger sig för egen del finna det vara uteslutet att

annat än löneplan 1 utnyttjas för dessa skolledartjänster. Ämbetsverket

anför vidare.

Skulle beträffande Stockholm och Göteborg löneplan 2 likväl tillämpas,

bör ett eventuellt statsbidrag icke utmätas förmånligare än som hade utgått

om befattningshavaren varit placerad i 37 lönegraden, d. v. s. den för undervisningsråd

gällande löneställningen.

Beträffande ersättning åt förste rektor ansluter skolöverstyrelsen

sig i princip till förslaget att sådan skall utgå i form av arvode, differentierat

med hänsyn till skolväsendets omfattning.

Då enligt överstyrelsens mening dubbelkompensation i vissa fall kan

bli följden vid en tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet,

bör grunderna för beräkning av arvodets storlek närmare utredas, innan

bestämmelser i ämnet utfärdas. Variationerna i förste rektors arbetsuppgifter

blir enligt överstyrelsens uppfattning sannolikt ej större än att 3

arvodesgrupper mot av utredningen föreslagna 4 blir tillfyllest. Slutligen

anser överstyrelsen att det bör övervägas, om inte föreskrifter om skyldighet

för rektor att mottaga förordnande som förste rektor erfordras.

Att lönen till rektorer, vilka tillika är skolchefer, skall

differentieras i 5 lönegrupper anser skolöverstyrelsen icke motiverat, då

under skolchefen i större kommuner skall kunna anställas rektorer och

även i övrigt skolchefens arbete skall underlättas genom anställande av

studierektorer för olika stadier och av tillsynslärare vid olika enheter av

den obligatoriska skolan. Överstyrelsen förordar på denna grund att antalet

lönegrupper begränsas till 4 i dessa fall.

Beträffande denna skolledargrupp tillstyrker överstyrelsen att tjänsterna

differentieras med hänsyn till lärarkompetensen men förklarar sig icke beredd

att taga ställning till frågan efter vilka grunder en sådan differentiering

bör ske. Statskontoret berör inte spörsmålet om lönedifferentieringen

i vidare mån, än att ämbetsverket förklarar sig icke ha funnit anledning

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

till erinran mot utredningens förslag rörande lönesättningen för adjunktskompetent

rektor vid folkskola, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola

bedrives eller realskollinjer inbyggts.

I yttranden från Hultsfred, Råda och Luleå förklarar man sig icke kunna

acceptera en lönedifferentiering av dessa rektorstjänster med hänsyn till

vederbörande tjänstinnehavares utbildning.

Sveriges överlärarförbund vänder sig särskilt mot att utredningen icke

ifrågasatt någon förändring i lönesättningen för de rektorer, som blir skolledare

vid folkskolan enligt dennas nuvarande organisation, utan förutsatt,

att den nuvarande skillnaden i lön mellan distriktsöverlärarna och realskolerektorerna

skall bestå i de distrikt det här gäller. Överlärarförbundet

erinrar om att realskolerektor uppnår den högsta lönegruppen vid 20—22

avdelningar medan distriktsöverlärare måste ha över 60 avdelningar för

att nå högsta placering på den för honom gällande löneskalan. I ortsgrupp

3 utgjorde löneskillnaden, om båda vore placerade i högsta lönegrupp,

5 784 kronor. Förbundet kan ej finna det motiverat att rektorstjänster

lönesättes så olika på grund av innehavarens utbildning och formella meriter.

Folkskolans lärarförbund anför likartade synpunkter.

Beträffande lönesättningen för rektorer vid enhet av det

obligatoriska skolväsendet påpekar skolöverstyrelsen, att

vissa ojämnheter kan uppstå vid tillämpning av det system utredningen

föreslagit, men förklarar sig icke beredd att taga ställning till lönerelationerna

mellan dessa rektorer och de rektorer, som tillika är skolchefer. Däremot

finner överstyrelsen starka sakskäl tala för att rektorer vid enheter

av det obligatoriska skolväsendet inom samma kommun får en enhetlig

lönesättning.

Sveriges överlärarförbund uttalar, att ställning och arbetsuppgifter för

rektorer vid enheter av den obligatoriska skolan väl motiverar, att de erhåller

samma lön som rektor, vilken tillika är skolchef, i den mån båda

står i spetsen för en skolorganisation av samma omfattning.

Tillsynslärarna. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att tillsynslärarinstitutionen

göres obligatorisk endast vid skolenheter med minst 3

läraravdelningar, tillstyrker att arvodena statligt regleras och anför härom.

Vid bestämmande av arvodena bör beaktas, i vad mån tillsynsläraren

erhållit nedsatt undervisning, om vissa arbetsuppgifter fullgöres av materielförvaltare

och i vad mån arbetsuppgifterna på högstadiet är lika omfattande

och av samma karaktär som på mellan- och lågstadiet.

Även nedsättningen av undervisningsskyldigheten bör i samband härmed

närmare regleras, om möjligt genom generella bestämmelser.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Överstyrelsen tillägger i anslutning härtill.

Då tillsynslärarbefattningarna skall bli obligatoriska, måste kommunerna

få möjlighet att ledigförklara lärartjänst med angivande av att den

är förenad med uppdrag som tillsynslärare. Vid utfärdande av bestämmelser

i ämnet bör även övervägas, om lärare skall kunna åläggas att fullgöra

sådant uppdrag.

Statsbidragsfrågorna behandlas mera ingående endast i skolöverstyrelsens

och allmänna statsbidrag sutredning ens remissutlåtanden.

Överstyrelsen ifrågasätter om den av utredningen föreslagna lösningen med

ett statsbidrag till skolledarnas löner med 78 procent är den rationellaste.

Enligt ämbetsverkets mening bör bidrag i princip utgå efter samma grunder

som gäller för lärare i läroämnen eller klasslärare vid skolformen i

fråga.

För skolledare med arbetsuppgifter vid mer än en skolform bör en annan

lösning väljas. Detta gäller först och främst om skoldirektörstjänsterna.

Överstyrelsen anser, att statsbidrag till avlönande av skoldirektör

bör utgå med ett fast belopp för tjänst och år oavsett lönegrad, förslagsvis

20 000 kronor. Detsamma bör gälla ifråga om »biträdande skoldirektör».

Till förste rektors arvode anser överstyrelsen det icke

vara motiverat att särskilt statsbidrag utgår. Denna uppfattning motiveras

dels med att kostnaderna för den med befattningen förenade nedsättningen

av undervisningsskyldigheten — vid en jämförelse med närmast motsvarande

nuvarande bestämmelser — helt eller till större delen skulle täckas

av statsmedel, dels med att det föreslagna bidraget på 78 procent till det

ifrågavarande arvodet, som högst skulle uppgå till några tusen kronor,

vore utan betydelse för kommunens ekonomi.

Till avlönande av rektorer inom den obligatoriska skolan

föreslår överstyrelsen bidrag med 100 procent med visst avdrag per

tjänst, ett s. k. kommunbidrag, vilket borde vara större än kommunbidraget

för folkskollärare. Beträffande studierektorerna förordar överstyrelsen

kompensation av statsverket för nedsättning i undervisningsskyldigheten

enligt de grunder, som gäller för skolformen där studieledaren

är anställd som lärare, samt i fråga om arvodet bidrag av statsmedel enligt

de grunder för statsbidrag som eljest tillämpas för skolformen i fråga,

d. v. s. 78 procent vid högre kommunal skola och i regel 100 procent vid

andra skolformer. Det sagda skulle enligt överstyrelsens mening också

gälla beträffande de av överstyrelsen föreslagna biträdande rektorerna.

När det gäller tillsynslärarna ifrågasätter överstyrelsen om

statsbidrag överhuvudtaget bör utgå till kostnaderna för deras arvoden,

då detta endast skulle göra statsbidragssystemet mera invecklat. Enligt

ämbetsverkets mening bör staten helt svara för kostnaderna för tillsyns
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

lärarnas nedsatta under visningsskyldighet, medan kommunerna själva helt

svarar för arvodeskostnaderna.

Allmänna statsbidrag sutredning en har anmält, att den i betänkande, som

snart skulle föreligga i färdigt skick, behandlar huvuddelen av de nuvarande

statsbidragen på skolväsendets område, samt att fjorton nu utgående

särskilda bidrag skulle sammanföras till ett enhetligt reglerat bidrag

till folkskoleväsendet i allmänhet och bidragen till de högre kommunala

skolorna till ett likaledes enhetligt reglerat bidrag för dessa skolor.

Genom att båda dessa bidrag skulle utgå efter generaliserade bestämmelser

vunnes betydande administrativa förenklingar. Förslag på grundval av

betänkandet beräknas icke kunna föreläggas 1956 års vårriksdag. Statsbidragsutredningen

anför vidare.

Det är emellertid uppenbart att, om icke mycket trängande skäl tvinga

till annat handlande, statsbidragsförslag, som ej låta sig inordna i det ur

vidare synpunkter uppbyggda system, som kommer att föreslås av statsbidragsutredningen,

icke böra framläggas för riksdagen, innan ställning

hunnit tagas till statsbidragsutredningens förslag.

Några trängande sådana skäl kunna icke anses föreligga med hänsyn

till den tämligen ringa ekonomiska betydelsen för kommunerna av de av

skolstyrelseutredningen föreslagna nya statsbidragen. För övrigt avser skolstyrelseutredningen

att dess förslag skola träda i tillämpning först den

1 juli 1957.

Beträffande frågan om förenligheten mellan skolstyrelseutredningens och

statsbidragsutredningens förslag må följande anmärkas.

Grundlinjerna i statsbidragsutredningens blivande förslag kunna sägas

vara begränsning av antalet bidrag och sådan reglering av kvarvarande

bidrag som vållar minsta möjliga administrativa bestyr. Det är alls icke

förenligt med dessa grundlinjer att införa nya speciella statsbidrag av det

slag som skolstyrelseutredningen föreslagit. Bortsett från lönekostnaderna

för ett fåtal^ skolformer (yrkesskolor, kommunala gymnasier, handelsgymnasier),

i fråga om vilka nuvarande statsbidrag av särskilda skäl föreslås

skola bibehållas, skola enligt statsbidragsutredningens förslag fördelningen

mellan stat och kommun av samtliga lönekostnader inom skolväsendet ske

inom ramen för de båda i det föregående omförmälda bidragen (till folkskoleväsendet

i allmänhet och till högre kommunala skolor). Inom denna

ram finnes emellertid inom vissa gränser möjlighet att vid behov på önskat

sätt omreglera de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna.

Endast i den mån de av skolstyrelseutredningen föreslagna statsbidragen

tdl löner och arvoden åt vissa befattningshavare kunna tekniskt inordnas

under statsbidragsutredningens blivande förslag kan statsbidragsutredningen

underlåta att avstyrka desamma. På vad sätt ett sådant inordnande

är möjligt kan icke redovisas utan att för utredningens blivande förslag

lämnas eu detaljerad redogörelse, men i vart fall förutsättes för inordnandet

andra bidragsregler än de av skolstyrelseutredningen föreslagna. Med

anledning av skolstyrelseutredningens förslag om statsbidrag till vissa arvoden

inå nämnas, att statsbidrag till arvoden, bortsett från ett par fall.

där särskilda synpunkter gjort sig gällande, enligt statsbidragsutredningens

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

förslag icke skola medtagas i bidragsunderlaget. Samma skäl som tala mot

bibehållandet av dylika bidrag tala även mot det föreslagna införandet av

nya arvodesbidrag. Varken med hänsyn till deras ekonomiska betydelse

eller från andra synpunkter synes tillräckliga motiv kunna hämtas för den

komplicering av statsbidragsutredningens förslag som deras införande skulle

föra med sig.

Några kommuner har också berört statsbidragsfrågan. Beträffande bidraget

till skolledare uttryckes i yttranden från Nacka, Skellefteå och Borensberg

tillfredsställelse med vad utredningen föreslagit, medan i yttranden

från Skövde, Visby, Ramnäs, Skinnskatteberg och Ärta förordas en

högre procentsats än den föreslagna. I flera av dessa fall anföres att statsbidraget

bör utgå enligt samma grunder som till folkskollärarlönerna.

Det av utredningen föreslagna bidraget till tillsynslärare godtages av

Växjö, Skellefteå, Leksand, Broby och Östra Vikbolandet, medan Visby

och Ärla anser det vara otillräckligt. Stora Tuna, Övertomeå och Hietaniemi

anser 78 procent vara lämpligt medan Skinnskatteberg förordar 100

procent.

Såsom redan i ett föregående sammanhang redovisats, framhåller Svenska

landskommunernas förbund, att anledning icke finns att föregripa allmänna

statsbidragsutredningens väntade förslag genom att införa statsbidrag till

arvoden åt tillsynslärare.

D. Kostnader

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen har, främst med hänsyn till att det ej tillkommit den att

föreslå lönebeloppen för de olika skolledarkategorierna, endast i begränsad

utsträckning beräknat eller berört kostnaderna för den av utredningen

föreslagna skolledarorganisationen.

Skoldirektörstjänstema. Enligt utredningens förslag skall skoldirektörstjänster

finnas i dels de kommuner, där kommunal inspektör nu finnes,

dels i ytterligare ett 20-tal kommuner. Antalet kommunala inspektörer eller

motsvarande var läsåret 1954/55 29. Utan att framlägga förslag om lönesättning

av skoldirektörst jänstema har utredningen uttalat, att löneklass

13 å löneplan 2 synes vara den lägsta som kan komma i fråga för dessa

tjänster, vilka borde placeras i tre lönegrupper.

För att lämna någon uppfattning om kostnadsförhållandena har utredningen

dels beräknat kostnaderna på grundval av 1955 års löner för de

kommunala folkskolinspektörs- och distriktsöverlärartjänsterna i de kommuner,

där skoldirektörer enligt utredningens mening bör finnas, och kostnadernas

fördelning på stat och kommun (tab. a nedan), dels ock kostnaderna

för 49 skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänster, beräk
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Tabell a

Totalt

Kommuner- nas kost- nader

Statsbidrag

29 kommunala inspektörer1 ...........

848 000

848 000

—

20 distriktsöverlärare (Cb 6, ortsgrupp 3)

467 000

103 000

364 000

Summa

1 Skoldirektören i Stockholm inräknad.

1315 000

951 000

364 000

TabeU b

49 skoldir. o. bitr. skoldir.............

Totalt

Kommuner- nas kost- nader

Statsbidrag

1 562 000

344 000

1218 000

Ökning resp. minskning av nuvarande

kostnaderna på grund av utredningens

förslag ............................

+ 247 000

— 607 000

+ 854 000

nade efter årslönerna år 1955 enligt löneklass 13 å löneplan 2 och fördelade

mellan stat och kommun efter statsbidrag av 78 procent (tab. b ovan).

Utredningen framhåller dock, att om dess uppfattning att lönegrupperna

för skoldirektörerna skall vara tre och att löneklass 13 är den lägsta, som

kan ifrågakomma, accepteras, blir ökningen i verkligheten större än 247 000

kronor.

Förste rektorsbefattningarna. Antalet förste rektorer har enligt utredningens

beräkningar förutsatts komma att till en början uppgå till drygt

200 och minska efterhand. Beträffande kostnaderna anför utredningen.

Om man utgår från ett genomsnittligt årsarvode till förste rektor av

2 000 kronor, skulle arvodeskostnaderna under de första åren belöpa till

200X2 000 = 400 000 kronor, varav 312 000 kronor skulle falla på staten

och 88 000 kronor på kommunerna. Till dessa belopp måste emellertid läggas

kostnaderna för förste rektors på grund av skolchefskapet minskade

undervisningsskyldighet. Beräknas denna till i genomsnitt 4 veckotimmar

och timarvodet genomsnittligen till 475 kronor, skulle den årliga kostnaden

härför bli 380 000 kronor, fördelad med 296 000 kronor på staten och

84 000 kronor på kommunerna. Den sammanlagda kostnadsökningen för

förste rektorerna skulle således kunna beräknas uppgå till 780 000 kronor,

varav 608 000 kronor på staten och 172 000 kronor på kommunerna, förutsatt

att befattningar inrättas i den omfattning utredningen föreslagit.

Rektorstjänsterna. Utredningen framhåller, att en beräkning av kostnaderna

för såväl de rektorstjänster, som tillika skall vara skolchefstjäns
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

ter, som för rektorstjänsterna vid enhet av det obligatoriska skolväsendet

såsom utgångspunkt förutsätter en uppfattning om de belopp med vilka

de nuvarande överlärarlönema i försöksdistrikten skall höjas. Då dessa

höjningar bör bestämmas efter förhandlingar, vilka utredningen icke velat

föregripa genom en bedömning av löneökningens storlek, har utredningen

avstått från att göra någon kostnadsberäkning på denna punkt.

Beträffande rektorstjänsterna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet

kan man emellertid, på sätt som framgår av nedanstående tablå, enligt

av utredningen angivna grunder beräkna dels kommunernas och statens

utgifter för avlöning av »annan överlärare» budgetåret 1954/55, dels vilka

årskostnaderna skulle varit, om dessa tjänster varit inrättade och reglerade

i enlighet med utredningens förslag.

Totalt

Statens andel

Kommunernas

andel

Beräknade kostnader 1954/55 för nuva- rande antal (150) »annan överlärare*

inklusive värdet av deras lektionstim- mar (sammanlagt 993 stycken) ......

3 198 000

2 054 000

1 144 000

Beräknade kostnader för 169 »annan

överlärare» enl. ovan på grundval av

1955 utgående löner, därest lön i ge- nomsnitt utgått efter Cb 5 (ortsgr. 3)

och statsbidrag med 78 % ..........

3 760 000

2 933 000

827 000

Ökning resp. minskning vid ett genom- förande av utredningens förslag.....

+ 562 000

+ 879 000

— 317 000

Beträffande studierektorerna anför utredningen.

Att beräkna de kostnader, som kan föranledas av förslaget om studierektorer,

låter sig inte göra, då en sådan beräkning i första hand måste

grundas på det antal studierektorer, som kan komma att finnas vid olika

tidpunkter, och ingenting nu kan sägas härom. Rent skönsmässigt skulle

kunna antagas, att studierektorernas antal i ett utbyggt enhetsskolsystem

kommer att uppgå till 600. Denna siffra erhålles om man förutsätter, att i

400 av landets drygt 1 000 kommuner icke kommer att inrättas högstadier

och följaktligen ej heller behövas studierektorer. I vissa medelstora kommuner

kan studierektorer förutsättas icke bli behövliga, medan å andra

sidan flera studierektorer torde bli nödvändiga i de stora kommunerna.

För arvoden till studierektors nedsättningstimmar torde kostnaderna

grovt kunna beräknas enligt följande. Medeltalet nedsättningstimmar per

vecka kan uppskattas till sju. Det genomsnittliga arvodet för veckotimme

beräknades, då det gällde förste rektors nedsättningstimmar till 475 kronor.

Samma belopp kan lämpligen användas här, då man bör antaga, att studierektorerna

kommer att fördela sig med hälften på låg- och mellanstadierna

och hälften på högstadiet. Totalkostnaden för 600 studierektorers

minskade undervisningsskyldighet skulle således kunna uppskattas till

600X7X475 = 1 995 000 kronor.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Härtill skulle komma kostnaden för arvoden, vilka för närvarande icke

är bestämda.

Den verkliga kostnadsökningen torde emellertid icke bli så stor som

ovanstående siffror antyder. I cirka 130 av de mindre och medelstora kommuner,

där studierektorer beräknats bli behövliga, finns realskolor och alltså

redan nu två skolledare. I dessa torde införandet av enhetsskola komma

att medföra någon minskning av skolledarkostnaderna, allteftersom den

ene skolledaren kan ersättas med biträdande skolledare. I övrigt kan sägas,

att om det nuvarande skolsystemet bibehållits, hade ett betydligt ökat

antal realskolor erfordrats med åtföljande kostnader för skolledare. Det

av utredningen föreslagna systemet med användning i stor utsträckning av

biträdande pedagogiska ledare, torde därför även kostnadsmässigt i längden

visa sig innebära en rationalisering.

För redovisningsåret 1955/56 har i propositionen 1955:120 kostnaderna

för studieledarna, i vad gäller timarvoden för nedsättningstimmar, beräknats

till 130 000 kronor.

Tillsynslärarna. Utredningen har på grundval av det arvodessystem som

enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och folkskollärarförbunden

tillämpas för städernas tillsynslärare beräknat kostnaderna för

en utbyggd tillsynslärarorganisation enligt följande.

2 400

tillsynslärare vid skolor med 2 avd. (å 240 kr.)

576 000

1 300

»

» » » 3 » (ä 300 kr.)

390 000

400

»

» » » 4 » (ä 360 kr.)

144 000

240

»

» » » 5 » (å 415 kr.)

99 600

600

»

» » » 6—10 avd.

(bedömt medeltal 7 avd. a 525 kr.)

315 000

220

»

vid skolor med 11—15 avd.

(bedömt medeltal 12 avd. ä 780 kr.)

171 600

90

»

vid skolor med 15—20 avd.

(bedömt medeltal 18 avd. å 1 050

kr.)

94 500

5 250

S:a

1 790 700

Enligt utredningens förslag om statsbidrag skulle dessa kostnader fördelas

lika mellan stat och kommun.

2. Remissyttranden

Skolstyrelseutredningen har av skäl, som anges i betänkandet, endast

redovisat vissa av de kostnader, som skulle bli en följd av den skolledarorganisation

utredningen föreslår. Någon sammanställning av kostnadsökningarna

har följaktligen icke kunnat ske. Skolöverstyrelsen har, under

framhållande av att utredningens kostnadsberäkningar i vissa avseenden

synes vara väl låga, redovisat dels de kostnader som utredningens förslag

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

enligt överstyrelsens beräkningar torde medföra, dels motsvarande kostnader

enligt överstyrelsens avvikande förslag till löner och statsbidrag, dels

ock en sammanställning av kostnaderna i båda dessa fall. Jag skall i korthet

redogöra för överstyrelsens beräkningar.

Skoldirektörerna. Med de av utredningen angivna förutsättningarna

anser överstyrelsen, att den av utredningen framräknade totalkostnaden

av 1 562 000 kronor, innebärande en årlig kostnadsökning med 247 000

kronor, bör uppräknas med 73 000 kronor, varjämte bör tilläggas beräknade

vikariekostnader med förslagsvis 50 000 kronor samt kostnader för

i regel 5 bortfallande veckotimmar för var och en av de 20 distriktsöverlärartjänster

som skulle ersättas med skoldirektörstjänster. Sistnämnda

kostnad uppskattar överstyrelsen till 20X5X400 = 40 000 kronor. Sammanlagt

skulle således till det av utredningen beräknade beloppet läggas

163 000 kronor. Därtill skulle vissa pensioneringskostnader komma.

Den av utredningen beräknade statsbidragssumman 854 000 kronor

borde ökas med 135 000 av nämnda 163 000 kronor till 989 000 kronor.

Överstyrelsen har, som förut nämnts, icke tagit ställning till skoldirektörstjänstemas

lönesättning. Däremot har överstyrelsen föreslagit att sådana

tjänster skall inrättas först vid en poängsumma av 175. Härigenom beräknar

överstyrelsen att antalet skoldirektörstjänster skall bli 9 mindre än

utredningen antagit.

Räknat efter samma minimilön som utredningen gjort men med tillägg

för vikariatskostnader och kostnader för bortfallande undervisningsskyldighet

för 11 distriktsöverlärare, uppnår överstyrelsen med den ändrade

poängsumman en sammanlagd kostnad av 1 337 000 kronor för 40 skoldirektörstjänster

och en total kostnadsökning i jämförelse med nuvarande

förhållanden av 232 000 kronor. Statsbidrag skulle enligt överstyrelsens

förslag utgå med 20 000 kronor per tjänst eller med 40X20 000 = 800 000

kronor, vilket skulle innebära en ökning med 600 000 kronor jämfört med

nuläget.

Rörande lönen åt »biträdande skoldirektör» har överstyrelsen bland annat

påpekat att denna torde kunna beräknas efter samma belopp som

minimilönen till skoldirektör.

Förste rektorer. Enligt utredningens beräkningar skulle den sammanlagda

kostnadsökningen för förste rektorer (200 stycken) vid genomförd

enhetsskola uppgå till 780 000 kronor, fördelade med 608 000 kronor på

staten och 172 000 kronor på kommunerna. Utredningen har förutsatt, att

kostnaderna för nedsatt undervisningsskyldighet skulle bäras av staten

till 78 procent. Överstyrelsen menar, att denna kostnad i regel torde falla

helt på statsverket, varför statens kostnad borde uppräknas med 54 000

kronor till 662 000. Antalet förste rektorsbefattningar bör enligt skolöverstyrelsens

mening höjas med samma antal (9) som överstyrelsen ansett

att skoldirektörstjänsterna bör minskas. Totalkostnaden för förste rektorsbefattningarna

med denna ökning beräknar överstyrelsen bli 819 000 kronor.

Enligt överstyrelsens förslag skulle arvodeskostnaden, cirka 450 000

kronor, falla helt på kommunerna, och kostnaden för den nedsatta undervisningsskyldigheten,

uppskattningsvis 370 000 kronor, helt på statsverket.

Rektorstjänsterna inom den obligatoriska skolan, (iverstyrelsen har på

grundval av utredningens organisationsförslag beräknat den kostnadsökning

som skolledarorganisationen, i vad gäller rektorst jänster inom den obliga
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

toriska skolan, skulle medföra efter enhetsskolans genomförande. Enligt

utredningens beräkningar fanns budgetåret 1954/55 1 144 skolledare inom

folkskolan, d. v. s. kommunala folkskolinspektörer, distriktsöverlärare och

»annan överlärare». Överstyrelsen har funnit, att det med frånräknande

av de 49 av utredningen föreslagna skoldirektörs- och biträdande skoldirektörst

jänsterna överslagsvis skulle erfordras 1 200 rektorer i enhetsskolan,

om utredningens organisationsförslag följes. Antalet nya rektorstjänster

har överstyrelsen uppskattat till 104, varav 35 tjänster är hänförliga till

kommuner med mindre än 10 läraravdelningar, där distriktsöverlärare nu

saknas men skulle inrättas enligt föreliggande förslag. För dessa ytterligare

erforderliga 104 tjänster har kostnaderna av överstyrelsen, frånsett en av

utredningen förutsatt lönehöjning, beräknats enligt följande. Lön efter

lönegrad Cb 3 ortsgrupp 3 har valts som medeltal. Undervisningsskyldigheten

har förutsatts minskad med 15 veckotimmar, vilket innebär att kostnadsökningen

per tjänst = årslön efter löneklass 29 minskad med lärarlön

för uppehållen undervisning under 15 timmar = 12 666 kronor. Den sammanlagda

kostnadsökningen för dessa tjänster vid bibehållet löneläge för

den obligatoriska skolans rektorer skulle således bli 104X12 666 = 1 317 000

kronor i avrundat tal.

Överstyrelsen, som understryker att den inte tager ställning i sak till

en löneökning för rektorerna utan endast anger ett uppskattat belopp,

räknar i sin kostnadskalkyl med en höjning med 3 lönegrader eller cirka

3 000 kronor i medeltal per rektorstjänst. Med denna uppskattning skulle

lönehöjningen medföra ökade kostnader till ett belopp av 3 000X1 200 =

3 600 000 kronor.

Det av utredningen använda poängsystemet skulle medföra en sänkning

av rektorernas i enhetsskolan undervisningsskyldighet, som överstyrelsen

anser sig kunna uppskatta till i medeltal 1,5 veckotimmar, innebärande en

ökad kostnad per tjänst av i medeltal 600 kronor eller sammanlagt 600 X

1 200 = 720 000 kronor.

Utredningens förslag beträffande rektorstjänstema inom enhetsskolan

skulle enligt överstyrelsens beräkningar innebära en sammanlagd kostnadsökning

med 5 820 000 kronor, varav 5 138 000 kronor skulle täckas av

statsmedel.

Överstyrelsen, som föreslagit att statsbidraget skall täcka den totala

lönekostnaden med avdrag av visst belopp per tjänst, det s. k. kommunbidraget,

uppskattar det sammanlagda statsbidragsbeloppet på den grunden

till 5 600 000 kronor.

För studierektorerna har utredningen endast redovisat kostnaderna för

nedsatt undervisningsskyldighet, vilka beräknats till 1 995 000 kronor.

Överstyrelsen kompletterar denna beräkning med en uppskattning av arvodeskostnaden.

Ffter ett antaget genomsnittsarvode av 1 800 kronor får

överstyrelsen fram en kostnad av 1 080 000 kronor. Det sammanlagda beloppet

3 075 000 kronor skulle enligt utredningens förslag fördela sig med

2 642 000 kronor på staten och 433 000 kronor på kommunerna.

Enligt skolöverstyrelsens förslag sknlle arvodet till studierektor i regel

helt täckas av statsmedel, uppskattningsvis till 1 000 000 kronor, och statsbidrag

sammanlagt utgå med 2 800 000 kronor.

Rörande de av skolöverstyrelsen föreslagna tjänsterna för biträdande

rektorer har överstyrelsen vid kostnadsberäkningen antagit, att arvodet i

medeltal kan utgöra 2 000 kronor och nedsättningen i nndervisningsskyldig
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

heten i medeltal 8 veckotimmar. Om 50 tjänster inrättas kan kostnaderna

på dessa grunder uppskattas till 300 000 kronor, vilket belopp så gott som

helt skulle täckas av statsmedel.

Kostnaderna för arvoden till tillsynslärare, som av utredningen beräknats

till 1 790 000 kronor, anser skolöverstyrelsen böra ökas med 180 000

kronor, utgörande kostnaderna för tillsynslärarnas nedsatta undervisningsskyldighet,

till 1 970 000 kronor. Jämfört med nuvarande förhållanden har

överstyrelsen beräknat att 990 000 kronor av detta belopp utgör kostnadsökning.

För statsverkets del skulle kostnadsökningen uppgå till 911 000

kronor.

Överstyrelsens förslag att arvode ej skulle utgå till tillsynslärare vid skola

med mindre än 3 avdelningar (2 avdelningar enligt utredningens förslag)

skulle enligt överstyrelsens beräkningar ur kostnadssynpunkt innebära en

besparing med 576 000 kronor, eller en totalkostnad av 1 394 000 kronor.

Enligt överstyrelsens mening skulle staten vidare helt bekosta nedsättningen

av undervisningsskyldigheten, medan kommunerna själva skulle

svara för arvodeskostnaderna. För statens del skulle detta betyda en sammanlagd

utgift av endast 180 000 kronor, varav 146 000 kronor skulle

utgöra en ökning i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Beträffande besparingarna i den mån rektorer vid mindre realskolor kan

ersättas av studierektorer anför skolöverstyrelsen.

Utredningen synes räkna med (s. 160), att i cirka 130 kommuner rektorer

jör mindre realskolor skulle ersättas av ovan angivna studierektorer.

Denna kostnadsbesparing torde kunna uppskattas sålunda. Väljes som genomsnitt

lönegrad CblO (löneklass 36) för rektorstjänsterna och lönegrad

Ca 29 löneklass 31 för de lärartjänster, som skall ersätta dessa, blir besparingen

i lön per tjänst efter ortsgrupp 3 i runt tal 4 300 kronor. Antas

vidare, att rektorernas undervisningsskyldighet i medeltal varit nedsatt

med 7 veckotimmar och timarvodet för dessa timmar i medeltal utgjort

550 kronor, blir besparingen för nedsatt undervisning för varje rektorstjänst

(7X550 =) 3 850 kronor. För varje tjänst skulle enligt denna beräkningsgrund

besparingen sammanlagt bli (4 300+3 850 =) 8 150 kronor. Flera

av rektorstjänsterna torde dock ej kunna utbytas mot ordinarie lärartjänster.

Det torde därför vara befogat att i medeltal räkna med en besparing

på varje rektorstjänst av 10 000 kronor eller sammanlagt (130X

10 000 =) 1 300 000 kronor. Då många av dessa skolor är statliga och

övriga högre kommunala skolor, torde 90 procent av besparingen falla på

statsverket eller 1 170 000 kronor.

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande den fackliga skolledningen kan

i korthet sägas innebära följande. 1. Fn enhetlig facklig ledning och samordning

av skolväsendet i varje kommun, oavsett kommunens storlek och

skolväsendets omfattning, skall kunna åstadkommas genom att en s k o 1-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

c li e f får uppgiften att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela

skolväsen och bära ansvaret för detsamma. 2. En förstärkning av den fackliga

ledningen inom det obligatoriska skolväsendet skall ske, dels genom

att flera skolledartjänster inrättas enligt ett visst normsystem, dels genom

att tillsynslärarinstitutionen utbygges och studieledarbefattningar enligt

de av 1955 års riksdag beslutade principerna inrättas. Jag har i det föregående

detaljerat redovisat utredningens förslag i nu nämnda avseenden.

Den samordning och vidare utveckling av skolväsendet, som den föreslagna

skolstyrelsereformen har till syfte att främja, förutsätter enligt min

mening oundgängligen en anpassning av skolledarorganisationen efter det

nya läge en sådan reform skapar och en viss utbyggnad av den nuvarande

organisationen, vilken redan efter rådande förhållanden är knappt tilltagen.

Den nämnda anpassningen måste framför allt innebära, att det för

kommuner, vilkas skolväsen består av olika skolformer under egen facklig

ledning, skapas möjligheter att inrätta en befattning för den skolledare

— skolchefen — som på tjänstemannaplanet skall ansvara för skolväsendet

i hela dess omfattning. De båda vägar utredningen anvisat för konstruktionen

av dylika befattningar anser jag böra följas. I de större kommunerna

av det slag det här är fråga om bör således särskilda skolchef stjänster

inrättas, kallade skoldirektörstjänster, och i de övriga bör en av skolledarna

i kommunen förordnas att vara skolchef.

Med hänsyn till den vikt jag tillmäter de lokala åtgärderna för en ändamålsenlig

planering och utveckling av skolväsendet, delar jag utredningens

uppfattning att skoldirektör skall finnas i kommuner, vars skolväsen

nått en viss omfattning. Denna omfattning bör såsom utredningen

tänkt sig beräknas med hjälp av ett poängsystem. För att vinna en så

smidig anpassning som möjligt till de skiftande lokala behoven synes det

också vara mest lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl.

Maj:t efter prövning i varje särskilt fall avgöra, om skoldirektörstjänst

skall finnas i kommun, vars skolväsen icke har den omfattningen att man

på förhand kan anse det givet att sådan tjänst bör finnas. Det är helt

naturligt förenat med vissa svårigheter att avväga, var den gräns skall

sättas, under vilken skoldirektörstjänst överhuvudtaget icke kan komma

i fråga. Det kan därför diskuteras, om icke Kungl. Maj:t borde vara helt

obunden vid prövningen av behovet av dylik tjänst. Det torde emellertid

vara önskvärt, att kommunerna från början vet, vilka minimiförutsättningarna

för skoldirektörstjänst är, ävensom att möjligheter finns att

förutse till vilket antal dessa tjänster kommer att finnas. Jag förordar

därför den av utredningen föreslagna anordningen, att Kungl. Maj:t skall

vara bunden av en viss nedre gräns för skolväsendets omfattning vid den

ifrågavarande prövningen. Mot det föreslagna poängtalet 130 synes inga

invändningar böra resas. Som jag nyss framhöll, fäster jag stor vikt vid

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

att förutsättningar skapas för en effektiv lokal planering och ledning av

skolväsendet, vilket är särskilt angeläget i nuvarande övergångsskede.

Jag ansluter mig därför också till utredningens förslag, att den poängsumma,

vid vilken skoldirektörstjänst obligatoriskt skall finnas, sättes

till 150.

Några remissinstanser har ansett, att de poängvärden utredningen åsatt

vissa läraravdelningar av olika slag är för låga. I betraktande av de syften

den ifrågavarande poängberäkningen är avsedd att tjäna, synes det emellertid

vara av mindre betydelse om de inbördes relationerna mellan läraravdelningar

av olika slag blir exakt avvägda. Däremot bör innan bestämmelser

i ämnet utfärdas en bestämd precisering ske av exempelvis vad som

skall avses med sådan yrkesgren, som enligt förslaget skall åsättas 11/2

poäng. I övrigt tillstyrker jag, att ett poängsystem för bedömningen av

bl. a. skolväsendets omfattning i en kommun utarbetas i huvudsak enligt

de grunder utredningen angivit.

Utredningen har räknat med att antalet kommuner, i vilka skoldirektörer

skulle finnas, till en början kommer att uppgå till ett 40-tal. Bland

dessa återfinnes först och främst de 20 kommuner1, vilka funnit det erforderligt

att redan för sitt nuvarande folkskoleväsen inrätta kommunal

inspektörstjänst, och vidare ett antal kommuner i samma storleksordning.

Kommuner med mindre än 20 000 invånare torde endast rent undantagsvis

komma att få skolväsen av sådan omfattning att skoldirektörstjänst

kan tänkas bli inrättad.

Utredningen har erinrat om att Stockholm och Göteborg för sitt nuvarande

folkskoleväsen på chefsplanet har flera pedagogiskt utbildade tjänstemän

av samma karaktär som de blivande skoldirektörerna. Antalet är

nio i Stockholm och två i Göteborg. I likhet med utredningen finner jag

det nödvändigt att bygga på den organisation som redan finns i de båda

största städerna. Möjlighet bör därför finnas att i dessa och i det fåtal

städer härutöver, vars skolväsen uppnår en poängsumma av 500, tillsätta

vad utredningen kallar biträdande skoldirektörer. Förutom

de nio tjänster av detta slag, som man kan säga redan finns, synes ytterligare

maximalt fem bli erforderliga under den närmaste tiden och under

den tid som nu kan överblickas endast ett ringa fåtal härutöver. Deras

inrättande torde få bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt

fall.

Skolstyrelseutredningen synes ha tänkt sig att i kommun, där kommunal

inspektörstjänst fanns inrättad den 1 juli 1955, denna tjänst skulle

omändras till skoldirektörstjänst och vid nämnda tidpunkt tillsatt innehavare

automatiskt, eller i varje fall efter kommunens eget bedömande,

1 Sedan den 1 jan. 1956 är antalet 21, då dylik tjänst från nämnda dag också inrättats i Nacka.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

kunna förordnas som skoldirektör, utan att tjänsten ledigförklarades. Att

skoldirektörstjänsterna icke skulle tillsättas i fri konkurrens är emellertid

en tanke som icke så få remissinstanser vänt sig mot, och jag anser för

egen del detta förslag mindre lämpligt. Det är visserligen möjligt, att

vissa problem kan uppstå i samband med övergången till ett nytt system,

därest den kommunale folkskolinspektören icke förordnas på den nya skolchef

stjänsten, men det finns grundad anledning att antaga, att dessa problem

går att lösa på ett tillfredsställande sätt. De kan i varje fall icke

anses väga tyngre än fördelarna av att från början få de lämpligaste personerna

på dessa betydelsefulla tjänster. Skoldirektörst jänsterna får också

otvivelaktigt en karaktär, som så väsentligt skiljer dem från folkskolinspektörstjänsterna,

att inspektörstjänsternas innehavare icke bör ha särskilt

företräde, då skoldirektörst jänsterna skall besättas. Jag torde vid senare

tillfälle, i samband med de slutliga förslagen om skoldirektörernas

löneställning, få återkomma till hur förhållandena under övergångstiden

skall kunna ordnas för kommunal folkskolinspektör, som icke förordnas

som skoldirektör.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag icke heller kan tillstyrka det vid

remissbehandlingen framförda förslaget, att distriktsöverläraren i kommun,

där skoldirektörstjänst inrättas, automatiskt skulle förordnas till

innehavare av denna tjänst.

I fråga om behörighetskraven för skoldirektörstjänst

har olika meningar företrätts bland remissinstanserna. Utredningens

uppfattning att skoldirektör skall vara lärarutbildad och ha lärarerfarenhet

har icke accepterats av vissa fullmäktigeförsamlingar. Jag

anser för egen del, att det regelmässigt bör krävas, att den tjänsteman,

som närmast under den beslutande, i princip av lekmän sammansatta skolstyrelsen

skall bära det fackmannamässiga ansvaret för skolan, har kännedom

om dennas verksamhet inifrån och verkligen behärskar sitt arbetsområde,

så långt detta med hänsyn till dess omfattning är möjligt. Vidare

anser jag, att undervisningssynpunkterna i den lokala skolledningen bör

företrädas av skolans chefstjänsteman, så att man inte riskerar att de

kommer i efterhand vid de avgöranden av främst ekonomisk och praktiskorganisatorisk

art, som träffas av skolans styrelse. Jag kan därför icke

tillstyrka en sådan avvikelse från utredningens förslag på denna, enligt

min mening väsentliga punkt, att det skulle stå fritt att bortse från de av

utredningen föreslagna kompetenskraven. Då lämpligheten måste tillmätas

stor betydelse vid besättandet av ifrågavarande tjänster, anser jag mig

emellertid böra dels biträda skolöverstyrelsens mening, att behörigheten

icke bör vara begränsad till personer med ämnes- eller klasslärarutbildning

utan även omfatta dom som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen,

heltidsanställda lärare i yrkesämnen eller heltidsanställda yrkesskolrck
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

torer, dels ock framhålla, att Kungl. Maj:t, då särskilda skäl föreligger,

bör kunna dispensera från kravet på lärarutbildning och lärarerfarenhet.

Skoldirektörernas tjänsteåligganden torde böra i huvudsak

regleras genom lokala instruktioner, utarbetade på grundval av en normalinstruktion,

vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att ombesörja.

I kommuner, vilkas skolväsen icke gör det erforderligt med skoldirektörst

jänst men där förefintligheten av olika skolformer eller av skolenheter

under egna skolledare likväl kräver enhetlighet i ledningen, skulle skolchefsfrågan

enligt utredningens, av mig biträdda förslag lösas på det sättet,

att en av skolledarna skulle förordnas som skolchef med titeln förste

rektor. Denna lösning blir, såvitt nu kan bedömas, till en början aktuell

i omkring 230 kommuner. Jag erinrar om att enhetsskolans genomförande

inte kommer att onödiggöra förste rektorsinstitutionen, då även

därefter olika skolformer kan bestå vid sidan av varandra. Gymnasierna

exempelvis torde genomgående böra ha en egen skolledare, likaså yrkesskolorna.

Vad skolstyrelseutredningen anfört rörande anordningen med förste rektor

har under remissbehandlingen givit anledning till två principiellt betydelsefulla

kompletteringsförslag, vilka jag anser böra närmare beröras.

Utredningen har framhållit som angeläget, att möjligheterna för de

olika rektorerna inom en kommun att åtaga sig skolchefskapet blir något

så när lika, samtidigt som utredningen uttalat vissa farhågor för att de

därmed förenade åliggandena i vissa fall skulle kunna medföra en avsevärd

sammanlagd arbetsbelastning för vederbörande rektor. Dessa farhågor delas

av skolöverstyrelsen, som liksom utredningen särskilt pekar på de svårigheter

som kan finnas för en rektor vid ett större läroverk att förena

sitt rektorat med en skolchefsbefattning. Utredningen menar, att dessa

svårigheter kan och bör övervinnas genom att vissa skolchefsuppgifter

överlåtes på annan skolledare än skolchefen. De invändningar överstyrelsen

har anfört mot en sådan anordning finner jag befogade. Jag anser det

vara lämpligare att i dylika fall ge skolchefen biträde med rektorsuppgifterna

och föreslår, att Kungl. Maj:t bemyndigas att i ett begränsat antal

fall försöksvis medge förordnande av biträdande rektor vid läroverk,

vars rektor förordnas som skolchef.

Skolöverstyrelsen har erinrat om sitt i underdånig skrivelse den 5 juni

1950 väckta förslag angående konrektorer vid de största läroverken. Av

olika skäl uttalades i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag, att detta

förslag icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag avser

icke nu att på nytt taga upp förslaget om konrektorer, men jag anser,

att den konstruktion överstyrelsen då föreslog för konrektorsbefattningarna

är den lämpliga för de biträdande rektorsbefattningar jag nu, från helt

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

andra utgångspunkter än överstyrelsen hade 1950, finner böra kunna inrättas

i vissa fall. Överstyrelsen tänkte sig vid nämnda tillfälle, att en av

skolans ordinarie lärare av överstyrelsen skulle kunna förordnas att mot

viss nedsättning av undervisningsskyldigheten och visst arvode avlasta

rektor en del av hans pedagogiska uppgifter. Det av mig nyss föreslagna

bemyndigandet för Kungl. Maj:t att inrätta befattningar för biträdande

rektorer vid läroverk bör gälla befattningar av principiellt den art överstyrelsen

här tänkt sig. Antalet befattningar torde i avvaktan på ytterligare

erfarenheter tills vidare kunna begränsas till 10. Förutsättningen för deras

inrättande skall vara, dels att rektor vid läroverket förordnats som skolchef

i läroverkskommunen, dels ock att antalet lärjungar vid läroverket

uppgår till minst 600, d. v. s. samma antal som överstyrelsen 1950 förutsatte

för att konrektor skulle få tillsättas.

Den andra fråga av principiellt intresse, som väckts i anslutning till

förslaget om förste rektorsinstitutionen, gäller skolledarnas ställning vid

den obligatoriska skolan i sådana fall, då skolchefen är rektor exempelvis

vid ett allmänt läroverk och det inrättats flera skolledartjänster vid den

obligatoriska skolan. Utredningen har förutsatt, att dessa skolledare skulle

vara jämställda i förhållande till skolchefen och att således ingen av dem

skulle ha ansvaret för den obligatoriska skolan i dess helhet. Häremot har

anmärkts, att det skulle vara olämpligt att dela upp denna skola, vilken

nu sammanhålles som en enhet under distriktsöverläraren, på två eller

flera enheter, var för sig underställda en skolchef, som tillika vore rektor

vid en annan skolform, för vilken han främst hade att svara, och följaktligen

med begränsad tid till förfogande för sådana med skolchefsskapet

förenade uppgifter, som gällde hela det obligatoriska skolväsendet.

Från Överlärarförbundets sida har hävdats, att i kommuner, där annan

skolledare än den nuvarande distriktsöverläraren blir förste rektor, distriktsöverläraren

skall behålla sin ställning som ansvarig för hela den

obligatoriska skolan även i sådana fall, då flera skolledartjänster inrättas

vid denna. De övriga skolledarna skulle få en ställning som närmast bleve

jämförbar med den »annan överlärare» för närvarande intar i förhållande

till kommunal folkskolinspektör.

Jag vill i anslutning till de nu återgivna resonemangen först framhålla,

att endast ett ringa antal kommuner kan tänkas få en sådan skolledarorganisation,

att rektor vid exempelvis ett läroverk blir skolchef och under

honom kommer att finnas två eller flera rektorer vid den obligatoriska

skolan. Där den senare skolformen är så omfattande, att två eller flera

rektorer erfordras, är skolväsendet i flertalet fall av den storleksordning

att skoldirektörstjänst bör inrättas. I fall, där detta sker, synes det icke

ha ifrågasatts annat än att rektor vid enhet av den obligatoriska skolan

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

skall sortera direkt under skoldirektören. Detta torde ej heller möta några

hinder.

Emellertid kan mycket väl sådana fall inträffa, som blivit föremål för

de anmärkningar jag nyss redogjort för, och jag delar uppfattningen, att

det kan vara olämpligt, att en folkskola eller enhetsskola, som sammanhållits

under en distriktsöverlärares (rektors) ledning, delas upp på två

eller flera enheter under var sin skolledare, vilka var för sig sorterar under

en skolchef med begränsad tid för skolchefsuppgifterna och utan praktisk

erfarenhet av den obligatoriska skolans arbete. Jag är dock icke beredd

att förorda någon speciell reglering för fall av denna art som kan komma

att föreligga. Enligt min mening bör i stället skolstyrelsen själv äga besluta,

om en av den obligatoriska skolans rektorer närmast under skolchefen

skall sammanhålla denna skola. Skolstyrelsen bör då kunna genom

instruktionsföreskrifter närmare reglera därmed sammanhängande förhållanden.

Förste rektor skulle enligt utredningens förslag kunna erhålla nedsatt

undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar, utöver

den nedsättning han kan åtnjuta som rektor. Undervisningsskyldigheten

skulle dock icke i något fall få understiga 4 veckotimmar. Jag ansluter mig

till utredningens förslag härutinnan.

Förste rektorernas tjänsteåligganden torde liksom skoldirektörernas i

första hand böra regleras genom lokala instruktioner. En normalinstruktion

bör utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg.

Skolstyrelseutredningen förutsätter, att det i omkring 800 kommuner

icke kommer att finnas annat än obligatorisk skola jämte, i vissa fall, en

mindre yrkesskola. Skolledaren vid det obligatoriska skolväsendet skulle,

utan någon principiell förändring av den ställning han redan har, i dessa

kommuner automatiskt bli skolchef med titeln rektor. Jag förordar att

vad utredningen föreslagit rörande behörighet, tjänsteåligganden och undervisningsskyldighet

för dessa skolchefer lägges till grund för bestämmelser

i ämnet.

Utredningens förslag, att skolchef i princip skall finnas i samtliga kommuner,

biträder jag. Att Kungl. Maj:t skall kunna medge kommun, vars

skolväsen omfattar mindre än 7 läraravdelningar, befrielse från detta åliggande

har jag intet att erinra mot. Emellertid förordar jag, att denna undantagsregel

skall, då särskilda skäl föreligger, kunna tillämpas även beträffande

kommun med ett något större antal läraravdelningar. Vad jag nu

förordat kan beräknas medföra, att omkring 35 rektor stjänster kommer att

nyinrättas, därest befrielse ges samtliga de kommuner, vilkas skolväsen omfattar

mindre än 7 läraravdelningar.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Förutom ändrade och förbättrade förutsättningar för ledningen av en

kommuns hela skolväsen har skolstyrelseutredningen framlagt förslag, vilkas

förverkligande bland annat skulle medföra en viss ökning av antalet

skolledare vid den obligatoriska skolan. Förslaget innebär, att antalet skolledare

— rektorer — vid en kommuns obligatoriska skolväsen göres beroende

av detta skolväsens omfattning, beräknad enligt samma poängsystem,

som skulle ligga till grund för bedömningen av behovet av skoldirektörstjänst.

Den typ av skolledare det här gäller motsvarar närmast

de nuvarande »annan överlärare». Antalet sådana uppgick läsåret 1954/55

till 150. Utredningens förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 60

rektorstjänster av detta slag omedelbart inrättades. Det är härvid att

märka, att »annan överlärare» för närvarande endast kan finnas i kommun

med kommunal folkskolinspektör. Skolväsendets omfattning är således i

och för sig inte av någon betydelse för inrättande av sådan tjänst.

Jag anser det nödvändigt, att antalet skolledare vid det obligatoriska

skolväsendet i huvudsak ställes i relation till dettas omfattning enligt

vissa generella normer. Det intervallsystem skolstyrelseutredningen utarbetat

för detta ändamål bör i princip godtagas. Dock föreslår jag att, i

den mån inrättandet av ifrågavarande slag av tjänst skall vara beroende av

särskild prövning, denna tillsvidare skall göras av Kungl. Maj:t och icke

som utredningen föreslagit av mellaninstansen.

För behörighet till tjänst som rektor vid enhet av det obligatoriska

skolväsendet har utredningen föreslagit i princip samma bestämmelser

som beträffande tjänst som rektor vid detta skolväsen i dess helhet. Skolöverstyrelsen

har emellertid ansett att även övningslärare skall vara behörig

som rektor i dessa fall. Häremot har jag intet att erinra.

Vad utredningen föreslagit rörande tjänsteåligganden och undervisningsskyldighet

för de nu ifrågavarande skolledarna anser jag böra läggas till

grund för bestämmelser i dessa hänseenden.

Jag övergår så till förslagen rörande biträdande skolledare.

Hit hänför utredningen dels de nuvarande studieledarna i försöksdistrikten,

dels ock tillsynslärarna vid det obligatoriska skolväsendet. Enligt utredningens

bedömande kommer behov av studieledare att föreligga, inte

bara under försöksperioden utan även sedan enhetsskolan genomförts.

Jag finner för egen del detta i högsta grad sannolikt. Utöver en ändring

av benämningen studieledare till studierektor föreslår utredningen endast

några formella ändringar i de bestämmelser om studieledare, som intagits

i de den 30 juni 1955 utfärdade allmänna försöksskolebestämmelserna.

Den lösning förevarande fråga fick vid 1955 års riksdag (Prop. 120, SU

122, Rskr 285) synes mig vara tillfredsställande i princip och jag finner

i)

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

icke anledning att föreslå ändring i de grunder, som då ansågs böra gälla

i detta avseende.

I fråga om tillsynslärarna anser jag att utredningen anfört starka skäl

dels för att bestämmelser bör utfärdas om i vilka fall tillsynslärare skall

finnas, dels ock för att en precisering av deras arbetsuppgifter och ställning

kommer till stånd. Förhållandena på detta område är enligt min

mening icke tillfredsställande och det torde vara av stor vikt att de förbättras

genom en författningsmässig reglering. Antalet mindre skolor är

fortfarande mycket betydande. Av de 8 750 folkskolanläggningar, som

fanns läsåret 1954/55, hade 7 410 färre än fem lärara vdelningar och av

dessa hade 3 060 en läraravdelning och 2 500 två läraravdelningar.

Utredningen har föreslagit, att det i regel skall tillsättas tillsynslärare

vid varje skolenhet med minst två läraravdelningar. Med anledning av

de av remissmyndigheterna anförda synpunkterna i tillsynslärarfrågan

anser jag mig böra förorda den avvikelsen från utredningens förslag att

skyldighet för kommunen att inrätta tillsynslärarbefattning icke skall föreligga

beträffande skolenhet, som omfattar färre än tre läraravdelningar.

Såsom skolöverstyrelsen framhållit torde det nämligen vid skolenheter med

endast två läraravdelningar kunna överlåtas på kommunen att bedöma,

i vilken mån särskild tillsyn erfordras och på vilket sätt denna lämpligast

bör utövas. Då de med tillsynen sammanhängande arbetsuppgifterna i

dessa fall torde vara obetydliga, synes det också skäligt att eventuella

arvoden helt bekostas av kommunala medel.

Generella bestämmelser om nedsättning av tillsynslärares undervisningsskyldighet

bör utfärdas, varvid de normer skolöverstyrelsen nu tillämpar

bör läggas till grund. Tillsynsläramas arbetsuppgifter bör vidare framgå

av lokala instruktioner, till grund för vilka bör ligga en normalinstruktion,

utarbetad i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen anfört

om tillsynslärares åligganden.

Innan jag övergår till löne- och kostnadsfrågorna, skall jag något stanna

vid de av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skolledarna

och biträdande skolledarna. Skolstyrelseutredningen menar med

skolledare befattningshavare, som utövar pedagogisk och organisatorisk

ledning inom skolväsendet, och med biträdande skolledare befattningshavare,

som endast fullgör endera av dessa uppgifter. Tillsynsläraren skall

således icke ha några pedagogiskt betonade uppgifter, medan studierektor

i princip icke skall ha något organisatoriskt ansvar utan endast biträda

med den pedagogiska ledningen av det stadium han placerats vid.

Av skolledarna skiljer utredningen mellan å ena sidan skolchefer, vilka

närmast under skolstyrelsen skall ansvara för ledningen av hela det styrelsen

underställda skolväsendet, och å andra sidan ledare av skolenhet,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

rektorer. Det framgår av det jag tidigare anfört, att jag anslutit mig till

utredningens indelning av skolcheferna i tre kategorier: skoldirektörer,

förste rektorer och rektorer. Jag har hyst viss tvekan beträffande benämningen

förste rektor och övervägt skolöverstyrelsens förslag att förenkla

titulaturen på så sätt, att endast två skolledartitlar skulle komma till användning,

nämligen skolchef och rektor. En sådan lösning kan synas praktisk

men torde i tillämpningen bli förbunden med icke oväsentliga olägenheter.

Det blir nämligen i åtskilliga sammanhang nödvändigt att kunna

hålla de tre typerna skolchefer i sär. Jag behöver bara peka på instruktioner

och författningsbestämmelser av skilda slag, i vilka de olika skolchefstyperna

måste vara klart bestämda. Detta ernås enklast och bäst

med en särskild benämning på var och en av de tre slagen tjänster.

Utredningens förslag, att även den obligatoriska skolans skolledare skall

kallas rektorer, har icke föranlett erinringar. Jag tillstyrker, att en generell

övergång till denna titulatur sker i samband med de nu framlagda

organisationsförslagens genomförande. Benämningarna distriktsöverlärare

och »annan överlärare» skall således icke längre förekomma.

Den 1955 beslutade provisoriska benämningen studieledare bör på de

skäl utredningen anfört i detta sammanhang ersättas av benämningen

studierektor.

Beträffande förslagen rörande skolledarnas löner och statsbidragen

till dessa önskar jag först framhålla, att det icke är min

mening att 1956 års riksdag skall ta ställning till de med en omorganiserad

skolledning förbundna lönespörsmålen, då dessa icke bör lösas på grundval

av endast det material som nu föreligger. Först sedan skolledarorganisationen

i princip bestämts och de olika befattningshavarnas uppgifter och

ställning kunnat i detalj klarläggas, torde det vara möjligt att ta ståndpunkt

till lönesättningen av de olika skolledartjänsterna. Redan i samband

med de nu aktuella organisationsförslagen anser jag mig dock böra framlägga

följande synpunkter på denna fråga.

Skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänsterna bör konstrueras

som fristående, lönegradsplacerade tjänster.

Ersättning till förste rektor bör utgå i form av särskilt arvode, utöver

den lön skolchefen åtnjuter som rektor. Arvodet synes böra vara detsamma

oberoende av vilken skolform rektorstjänsten är knuten till.

När det gällt lönesättningen för den största gruppen skolchefer — rektorerna

— har skolstyrelseutredningen endast uppehållit sig vid den situation,

som föreligger i kommuner, där försök med 9-årig enhetsskola

bedrives, och som kommer att föreligga, sedan enhetsskolan införts. Någon

ändrad lönesättning för rektorerna vid folkskolan enligt dess nuvarande

organisation har utredningen för sin del icke ansett sig böra ifrågasätta.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Detta senare spörsmål har enligt min mening icke heller något direkt

samband med de organisatoriska förändringar utredningen föreslår, utan

bör hållas skilt från dessa.

Vid bestämmandet av lönegradsplaceringen för rektorer, tillika skolchefer,

i kommuner med försöksverksamhet måste övervägas, huruvida en

lönedifferentiering med hänsyn till lärarutbildningen bör genomföras och

huru lönesättningssystemet i så fall bör utformas mot bakgrunden av den

nya skolorganisationen samt med hänsyn till nu gällande grunder för lönegradsplacering

av distrilctsöverlärare och realskolerektorer.

Också för skolledarna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet bör

fristående lönegradsplacerade tjänster inrättas. Lönesättningen av dessa

måste ses i förhållande till vad som kommer att gälla beträffande de rektorer,

som tillika är skolchefer. Det grundläggande spörsmålet blir, i vilken

mån skillnad skall göras i avlöningsförhållandena mellan rektorer, som är

ledare för skolväsen av samma omfattning, på den grunden att det i det

ena fallet rör sig om ledarskapet för en kommuns hela obligatoriska skolväsen

och i det andra om ledarskapet för en del av detta och om ett i princip

till den pedagogiska ledningen begränsat chefskap.

För nu ifrågavarande tjänster vid försöksskola eller enhetsskola uppkommer

samma spörsmål om differentiering med hänsyn till lärarutbildning

som för den nyss berörda skolchefskategorien rektorer. Den lösning

som nås för dessa senare torde i princip också kunna gälla beträffande

de förra.

Till biträdande rektorer vid läroverk, studierektorer och tiilsynslärare

bör ersättning utgå i form av arvoden.

Statsbidrag till kostnaderna för den lokala fackliga skolledningen

skall enligt skolstyrelseutredningens förslag utgå med 78 procent till skoldirektörernas

och rektorernas vid det obligatoriska skolväsendet löner samt

till kostnaderna för arvode och nedsatt undervisningsskyldighet för förste

rektor. Till kostnaderna för studierektor skulle ersättning under försökstiden

utgå med 100 procent och därefter med 78 procent. Tillsynslärarnas

arvoden skulle staten betala till 50 procent.

Dessa förslag har kommit i ett nytt läge, sedan allmänna statsbidragsutredningen

numera avgivit sitt betänkande om förenklad statsbidragsgivning

(SOU 1956:8), vilket på det närmaste berör statsbidragen på

skolans område.

Med hänsyn till att den föreslagna skolledarorganisationen icke är avsedd

att träda i kraft förrän den 1 juli 1958, torde, i avvaktan på ställningstagandet

till allmänna statsbidragsutredningens betänkande, några

särskilda förslag om statsbidrag till skolledarna icke böra eller behöva

framläggas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Enligt min mening bör emellertid kostnaderna för den skolledarorganisation

jag i det föregående diskuterat i princip fördelas mellan stat och

kommun efter de grunder skolstyrelseutredningen förordat. Självfallet bör

dock de bidrag utredningen föreslagit anpassas efter och med eventuella

jämkningar inarbetas i det bidragssystem, som kan komma att bli en följd

av allmänna statsbidragsutredningens nu framlagda förslag, i vad dessa

rör skolväsendet.

En beräkning av kostnaderna för utbyggnaden av skolledarorganisationen

måste i stor utsträckning bygga på antaganden och kan endast

bli ungefärlig. Detta gäller redan om kostnadsberäkningen för ett

första verksamhetsår, då löne- och arvodesbeloppen för närvarande icke

är bestämda och än mer om kostnaderna för skolledarorganisationen i en

genomförd enhetsskola, enär även beräkningen av antalet skolledare av

olika slag, som kan finnas vid den tidpunkten, måste bygga på ren uppskattning.

Kostnaderna för det antal skolledare och biträdande skolledare, som

enligt mina i det föregående gjorda förslag bör finnas under det första år

den nya skolledarorganisationen träder i kraft, och för det antal, som enligt

mina antaganden kommer att finnas, sedan enhetsskolan helt genomförts,

vilket jag förutsätter ha skett senast i början av 1970-talet, har med

ledning av utredningens och skolöverstyrelsens uppgifter beräknats så som

framgår av följande tablå (tab. 12).

I tablån har genomgående räknats med de lönebelopp, som gällde för år

1955, då såväl utredningen som skolöverstyrelsen haft att utgå från dessa.

Kostnadsökningarna har av samma skäl beräknats med budgetåret 1954/55

som jämförelseår. Beträffande tablån vill jag slutligen endast påpeka, att

genom den provisoriska reglering av studieledarinstitutionen, som skett

från och med innevarande redovisningsår, statsmakterna i princip redan

tagit ställning till de under punkterna 6 beräknade kostnaderna för studierektorerna.

Avslutningsvis skall jag i korthet beröra den fråga, som utredningen

behandlat under rubriken »Kameral hjälp åt skolledarna». Enligt min

mening är det av vital betydelse för hela skolledarorganisationen, att frågan

om skolledarnas biträdeshjälp bringas till en acceptabel lösning. Effekten

av de olika åtgärder, som vidtages i syfte att skapa en tillfredsställande

''pedagogisk skolledning, går ju till väsentlig del förlorad om resultatet

huvudsakligen blir att vi får expeditionsmänniskor som tynges av

administrativa rutingöromål. Om staten åtager sig huvudparten av kostnaderna

för den fackliga ledningen, anser jag, att det från varje kommuns

sida bör betraktas som ett självklart och skäligt åtagande att sörja för

att de rent arbetstekniska förutsättningarna för skolledarna blir tillfreds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 12. Ökade kostnader för den fackliga ledningen

1. Skoldirektörer och biträdande skoldirektörer ..........

2. Förste rektorer .....................................

3. Nya rektorstjänster i de minsta kommunerna..........

4. Rektorer vid enheter av det obligatoriska skolväsendet ..

5. Biträdande rektorer .................................

C. Studierektorer ......................................

7. Tillsynslärare .......................................

Kronor 1

Första verksamhetsåret

Beräknat

antal

Hela kost- naden

Statens

andel

Ökning av statens

kostnader i jämf. med

1954/55.

40 + 14

1 900 000

1 480 000

1 11G000

230

897 000

760 000

760 000

35

280 000

218 000

218 000

212

3 800 000

2 960 000

910 000

10

60 000

60 000

60 000

60

315 000

300 000

300000

2 850

1 394 000

787 000

753 000

| 8 646 000

6 565 000

4117 000

Sedan enhetsskolan genomförts (1970/71)

Beräknat

antal

Hela kost- naden

Statens

andel

Ökning av statens

kostnader i jämf. med

1954/55.

60

2 100 000

1 640 000

1 270 000

200

800000

690 000

690 000

35

280 000

218 000

218 000

235

4 180 000

3 260 000

1 000 000

15

90 000

90 000

90 000

600

3 135 000

2 690 000

2 510 000

2 600

1 250 000

700 000

675 000

11 835 000

9 288 000

6 483 000

1 300 000

1 170 000

1 170 000

10 535 000

8 118 000

5 313 000

1. Skoldirektörer och biträdande skoldirektörer ........

2. Förste rektorer ...................................

3. Nya rektorstjänster i de minsta kommunerna........

4. Rektorer vid enheter av det obligatoriska skolväsendet

5. Biträdande rektorer ...............................

G. Studierektorer ....................................

7. Tillsynslärare .....................................

Avgår kostnaderna för 130 rektorstjänster vid realskolor

134

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

ställande ordnade. Så är i alltför stor utsträckning ännu inte fallet. Skolstyrelseutredningen

har uttalat, att det otvivelaktigt finns starka skäl för

att som villkor för statsbidrag till skolledarnas löner föreskriva, att erforderlig

biträdeshjälp skall finnas på skolexpeditionen. Utredningen har dock

icke framlagt något förslag härom utan litat till att kommunerna själva,

efter eventuella ingripanden från mellaninstansemas sida, skall åstadkomma

tillfredsställande förhållanden.

Jag förutsätter, att utredningens förhoppningar i detta avseende kommer

att infrias. Jag ämnar noga följa utvecklingen på detta område.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

IV. Skolväsendets regionala ledning

A. Nuvarande förhållanden

1. Den regionala ledningens organisation

a) Högre skolor och yrkesskolor

De allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken, de högre kommunala

skolorna, handelsgymnasierna samt de kommunala yrkesskolorna

är icke föremål för regional ledning i egentlig mening. Vissa begränsade

uppgifter beträffande dessa skolformer åligger dock regionala organ, främst

länsstyrelserna, vilka för samtliga skolformer utom handelsgymnasierna

utanordnar statsmedel och i fråga om de kommunala skolformerna även

är första instans vid besvär på kommunala grunder över den lokala skolmyndighetens

beslut. För de högre kommunala skolornas del är dock i vissa

fall domkapitlen besvärsinstans i sådana mål.

Över de allmänna läroverken i varje stift är biskopen ef orus och har i

denna egenskap att öva uppsikt över läroverken och särskilt över det sätt,

på vilket kristendomsundervisningen handhaves. Eforus har vidare att på

förslag av rektor bestämma tid för termins början och slut och tid för

årsavslutning med vissa klassavdelningar. Eforus skall också utse vittnen

för studentexamen och i mån av tid närvara vid årsavslutningar. För läroverk

i andra städer än stiftsstaden förordnar eforus inspektor och äger

genom denne som sin ställföreträdare utöva de åligganden och befogenheter,

som tillkommer eforus. I Stockholm finns en särskild eforalstyrelse.

De uppgifter som här angetts är inte av den art, att man om de myndigheter

som fullgör dem kan säga, att de utövar regional ledning av de ifrågavarande

skolformerna. Såväl den administrativa som den pedagogiska ledningen

av dessa utövas i huvudsak genom direkt kontakt mellan de centrala

statsmyndigheterna på skolans område, skolöverstyrelsen respektive

överstyrelsen för yrkesutbildning, och de lokala skolledningarna.

h) Folkskoleväsendet

På folkskolans område är förhållandena annorlunda. Väsentliga uppgifter

handhaves här av regionalt verksamma myndigheter.

D omkapitlen har sedan folkskolans tillkomst utövat och utövar

alltjämt över den lokala skolstyrelsen den närmaste ledningen av folkskolan.

Domkapitlen består av biskopen som ordförande, två präster och

tre lekmän, varjämte i universitetsstäderna tillkommer två av teologiska

fakultetens professorer. För att domkapitlen skall äga tillgång till pedagogisk

sakkunskap skall en av de tre lekmannaledarnöterna vara en av Kungl.

Maj:t efter förslag av domkapitlet förordnad person, som äger särskild

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

sakkunskap på folkundervisningens område (lagen om domkapitel 2 §

1 mom.). I domkapitlen är den juridiska och administrativa erfarenheten

företrädd av stiftssekreteraren, stiftsnotarier och amanuenser. Dessa eller

den skolsakkunnige ledamoten föredrager skolärendena i domkapitlen. Vid

handläggningen av besvärsmål har stiftssekreteraren säte och stämma i kapitlet.

Den egentliga beredningen av skolärendena ombesörjes dock av de

lokala skolstyrelserna och folkskolinspektörerna, vilka senare så gott som

undantagslöst avger yttranden i ärenden av detta slag och därigenom i

regel bestämmer ärendenas utgång.

Besvär över domkapitlens beslut prövas av Kung!. Maj:t.

Domkapitlens skoluppgifter. I 13 § lagen om domkapitel finns en allmän

bestämmelse om domkapitels åligganden. Beträffande befattningen

med undervisningsväsendet hänvisas i denna paragrafs 3 mom. till vad

därom är särskilt stadgat. Det grundläggande stadgandet återfinnes i kap.

24 § 3 kyrkolagen av år 1686, vilket ålägger biskoparna att ha uppsikt över

gymnasier och skolor. Denna uppsikt är, vad beträffar läroverken, enligt

praxis numera inskränkt till de med eforatet förknippade åligganden, för

vilka nyss redogjorts. I fråga om högre kommunala skolor och yrkesskolor

utövas den inte. I § 65 folkskolestadgan har emellertid intagits en parallellbestämmelse

till kyrkolagens förutnämnda stadgande, enligt vilken det

åligger biskop och domkapitel i varje stift att ha »en sorgfällig uppsikt

över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och

utveckling till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse». I kraft av dessa

stadganden åligger det således ännu domkapitlen att utöva den lokala statliga

effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten över folkskoleväsendet.

I praktiken är dock verksamheten inskränkt till fullgörandet av ett antal,

främst i folkskolestadgan men också i andra författningar, preciserade uppgifter.

Skolstyrelseutredningen har på s. 181 ff i sitt betänkande sammanställt

de viktigaste folkskolärenden med vilka domkapitlen tar befattning.

Domkapitlen fyller också den viktiga funktionen att i regel som första

instans pröva besvärsmål rörande folkskoleväsendet. De viktigaste av de

fall, där särskilt föreskrivits att klagan sker hos domkapitel, gäller beslut

om förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare eller

annan överlärare (Fst § 8 e), förslag, val eller beslut om tillsättning av folkskollärare

(Fst § 22) och beslut om disciplinär åtgärd mot lärare (Fst

§ 32:3).

För handläggningen av besvärsärenden redogöres närmare längre fram.

Folks kolinspektionen är skolöverstyrelsens lokalorgan och

utövar numera realiter den direkta statsuppsikten och kontrollen över folkskoleväsendet

såväl i pedagogiskt som administrativt hänseende. Överstyrelsen

skall sammanhålla, leda och stödja inspektörerna i deras arbete. Inspektörerna

utövar formellt sett inte myndighetsfunktioner i egentlig mening.

I den män rätten att slutligt besluta i fråga som rör skoldistrikt ej

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

tillkommer den lokala skolstyrelsen utan överordnad myndighet, är det

principiellt domkapitlet — i vissa fall länsstyrelsen — eller skolöverstyrelsen,

som skall fatta beslutet och ej inspektören.

Jämlikt kungl. brev den 29 september 1950 är riket sedan den 1 januari

1951 indelat i 51 folkskolinspektionsområden. Inom varje område har en

folkskolinspektör att öva tillsyn över och främja folkskoleväsendet. Områdesindelningen

är i det väsentliga oförändrad sedan 1920, då antalet

områden och inspektörer fastställdes till 52. De sex landstingsfria städernas

folkskoleväsen är icke underkastat statlig pedagogisk inspektion men sorterar

i administrativt och ekonomiskt avseende under statens inspektörer.

För närmare uppgifter om de nuvarande folkskolinspektionsområdenas

storlek m. m. torde få hänvisas till skolstyrelseutredningens betänkande,

i vilket såsom bilagor intagits dels en sammanställning som siffermässigt

belyser områdenas storlek från skilda synpunkter, dels ock en karta, varav

områdesgränserna och inspektörernas stationeringsorter framgår.

Folkskolinspektörerna och nomadskolinspektören är pedagogiskt utbildade

tjänstemän i lönegrad Ca 34. Vid deras sida har icke ställts någon

fast administrativ personal eller kontorspersonal. Budgetåret 1955/56 står

370 000 kronor till disposition för ersättning åt inspektörerna för utbetalda

arvoden till biträdeshjälp. Det innebär,_ att arbetskraft till en kostnad av

i genomsnitt 7 115 kronor kan ställas till varje inspektörs förfogande.

Enligt gällande bestämmelser i kungl. brev den 14 juni 1946 skall folkskolinspektör

själv tillhandahålla tjänstelokal med värme, belysning och

städning, möbler och annan erforderlig rumsinredning samt telefon. Härför

erhåller inspektören ersättning av statsmedel. Direkt av statsmedel bestrides

kostnaderna för expenser i övrigt, såsom kontorsmateriel m. m.

Hyresersättningen (ersättning för tillhandahållande av tjänstelokal med

värme) bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn tagen till den allmänna

hyresnivån på orten. Hyresersättning utgår för ett rum jämte tillhörande

biutrymmen och med högst vissa särskilt angivna belopp, varierande alltefter

ortens invånarantal och belägenhet mellan 770 kronor i stad med

över 100 000 invånare och 440 kronor i ort belägen utanför tättbebyggt

samhälle. Föreligger särskilda skäl, får dock länsstyrelsen dels efter skolöverstyrelsens

hörande medgiva, att hyresersättning må utgå för mer än

ett rum med biutrymmen, dels ock bestämma hyresersättningen till högre

belopp än de nyss angivna.

Ersättning för tillhandahållande av möbler och annan rumsinredning i

tjänstelokal utgår med 125 kronor per år.

Beträffande telefon gäller, att inspektören skall ha telefonförbindelse

anordnad till tjänstelokalen eller i omedelbar anslutning till denna. Ersättning

i detta hänseende utgår efter ett visst system. Erfordras enligt skolöverstyrelsens

beprövande för bostad och tjänstelokal två av varandra

oberoende telefonapparater, ersättes hela kostnaden för tjänstetelefonen.

Kostnaderna för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 i riksstaten

upptagits med sammanlagt 2 229 100 kronor, därav 1 775 000 kronor

till avlöningar (370 000 kronor till biträdeshjälp) och 454 100 kronor

till omkostnader.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Folkskolinspektionens arbetsuppgifter är talrika och utomordentligt

mångskiftande.

De grundläggande bestämmelserna om inspektörernas verksamhet finns

i den 1914 utfärdade, ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna.

(KK 1914: 489 med senare ändringar.) Av denna framgår, att folkskolinspelctionen

är tänkt som ett kontrollerande och rådgivande organ och

icke som en beslutande myndighet. Detta har likväl icke hindrat, att inspektörerna

successivt också tillagts en faktisk beslutanderätt i åtskilliga

frågor. Emellertid gäller med något enstaka undantag, som ovan framhållits,

att vid oenighet mellan den lokala skolstyrelsen och inspektören

i någon fråga, denna skall hänskjutas till annan myndighet för avgörande.

Härigenom upprätthålles i varje fall till formen i det väsentliga inspektionens

ursprungliga karaktär. Utan undantag synes den regeln iakttagas,

att inspektör icke äger delegera någon av sina arbetsuppgifter på biträdande

personal, vilket gör organisationen tungarbetad.

Om inspektörens allmänt inspekterande verksamhet föreskrives i instruktionen

inledningsvis följande:

Folkskolinspektör åligger att i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande

föreskrifter, under inseende av [folkjskolöverstyrelsen, inom det honom anvisade inspektionsområdet

hava tillsyn över folkskoleväsendet samt främja dess utveckling. För sådant

ändamål har han att förskaffa sig noggrann kännedom om skolväsendets tillstånd och

behov, övervaka, att gällande författningar efterlevas, befordra åtgärder för skolväsendets

ändamålsenliga anordning inom de särskilda skoldistrikten samt genom upplysningar

och råd understödja det vid skolorna bedrivna arbetet.

Tillsynen, som främst skall utövas genom besök i skoldistrikten, omfattar

förutom folk- och småskolor även fortsättningsskolor, högre folkskolor

(efter skolöverstyrelsens bestämmande), vissa enskilda skolor, skolhem

samt skolverksamheten vid sjukvårdsanstalter och barnhem. Detaljerade

föreskrifter om hur inspektionsverksamheten skall bedrivas har lämnats

i skilda avseenden.

Enligt instruktionen skall inspektören också fullgöra vissa »administrativa

åligganden». Han har således att, om skäl till anmärkning beträffande

skolväsendet föreligger, tillställa skolstyrelsen skriftligt meddelande i ämnet

eller hos domkapitel eller skolöverstyrelsen påkalla erforderliga åtgärder,

att till myndigheter av olika slag lämna de upplysningar och avge de

yttranden som erfordras, att gå kommunala skolmyndigheter, lärare och

målsmän tillhanda med upplysningar i frågor, som faller inom hans verksamhetsområde,

att granska statsbidragsansökningar och skolstatistiska

uppgifter samt att, då nytt skolhus skall uppföras, yttra sig över skoltomts

läge och granska ritningar till skolbyggnader. Instruktionen ålägger vidare

inspektören att halvårsvis till skolöverstyrelsen avgiva rapport över företagna

inspektionsresor samt att årligen till överstyrelsen och domkapitlet

avlämna berättelse rörande skolväsendets tillstånd och utveckling.

De efterhand fattade besluten om folkskoleväsendets utbyggnad och förbättring

genom statsbidrag till allt flera pedagogiska och skolsociala ändamål

har helt naturligt medfört nya uppgifter för folkskol inspektionen, vilka

inte framgår av instruktionen. Alla åtgärder, som vidtagits och vidtages

inom folkskoleväsendet, förutsätter emellertid praktiskt taget utan undan
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

tag inspektörernas medverkan på olika sätt som organisatörer och kontrollörer.

Den inspekterande verksamheten och den verksamhet som utövas genom

vägledning och information till skolstyrelser, skolledare och lärare i pedagogiska

och skolorganisatoriska spörsmål är folkskolinspektionens viktigaste.

Innebörden av denna verksamhet kan och behöver inte i detalj angivas.

Dess kvantitativa omfattning skall strax belysas.

Skolstyrelseutredningen, som ansett det befogat att åtminstone genom en

summarisk uppräkning ge en antydan om vilka olika slag av administrativa

ärenden folkskolinspektörema sysslar med, redovisar i sitt betänkande

en sammanställning av 102 skilda ärendegrupper (s. 187 ff).

Länsstyrelserna. Besvär på kommunala grunder över skoldistrikts

beslut i ärenden av ekonomisk natur prövas i regel av länsstyrelsen som

första instans. Härutöver handlägger länsstyrelse huvudsakligen ärenden

rörande skolbyggnader och statsbidrag.

Försöksverksamhetens regionala samarbetskomm

i 11 é e r. Från läsåret 1952/53 har skolöverstyrelsen indelat riket i tolv

regioner, var och en med en särskild samarbetskommitté för det pedagogiska

instruktionsarbetet i samband med försöksverksamheten. Kommittéerna

består av seminariernas rektorer, statens folkskolinspektörer och

försöksdistriktens kommunala skolledare inom respektive regioner ävensom

en representant för regionens läroverk. Sedan läsåret 1954/55 utgör även

Stockholm en dylik region.

2. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda

1945 års folkskolesakkunniga undersökte i detalj i vilken omfattning

folkskolärendena belastade domkapitlen och redogjorde i sitt betänkande

för folkskolinspektionens arbetsbörda och arbetsförhållanden i övrigt. Skolstyrelseutredningen

har kompletterat follcskolesakkunnigas undersökningar.

Domkapitlen. Folkskolesakkunnigas undersökning omfattade, vad

domkapitlen beträffar, aren 1937—46, d. v. s. den första tioårsperioden

efter det att den nya domkapitelsorganisationen trätt i kraft. Utredningens

undersökning har omfattat dels femårsperioden 1947—51, dels ock åren

1952—54.

Under tioårsperioden utgjorde hela antalet av samtliga domkapitel handlagda

ärenden 182 610, av vilka folkskolärendena utgjorde 22 procent eller

41 002 stycken. Av dessa var emellertid 16 661 ad actaärenden, vilket motsvarar

drygt 40 procent av samtliga folkskolärenden. Under den följande

femårsperioden var det totala antalet domkapitelsärenden jämförelsevis

något högre än under den föregående tioårsperioden. Folkskolärendenas

relativa andel sjönk emellertid från 22 till 15,l procent, och av de handlagda

folkskolärendena var något mer än 42 procent ad actaärenden.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Under åren 1952—54 har det totala antalet av domkapitlen årligen handlagda

ärenden ökat till omkring 23 000 per år. Folkskolärendenas procentuella

andel har sjunkit till 5,9 procent av dessa. Antalet skolärenden höll

sig tämligen konstant fram till och med 1948, varefter en kraftig nedgång

märks, först mellan åren 1948 och 1949 och sedan mellan 1950 och 1951.

Således sjönk antalet handlagda folkskolärenden från 1948 till 1953 med

inte mindre än 69,8 procent.

Varje domkapitel handlade under år 1954 i medeltal 99 skolärenden.

Högsta antalet hade Uppsala stift med 170 och lägsta Visby stift med 49.

I båda fallen utgjorde antalet ad actaärenden 28 procent.

Den arbetstid som åtgått för folkskolärendenas handläggning inom domkapitlen

har stadigt sjunkit. Uppgifter har av skolstyrelseutredningen erhållits

angående det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka, som

domkapitlens personal (den skolsakkunnige, kanslipersonal och biträdespersonal)

tillsammans nedlägger på dessa ärenden. Härav framgår att medeltalet

timmar per vecka och domkapitel, som under tioårsperioden utgjorde

14,4 och under den följande femårsperioden 9,4, för de senaste åren

sjunkit till 6,9 timmar.

F olkskolinsp ektio nen. Folkskolesakkunniga fann vid sin undersökning

av inspektörernas arbetsförhållanden, att antalet inom samtliga

inspektionsområden diarieförda ärenden, som 1942/43 uppgick till 61 367,

under den följande femårsperioden ökat med 27 601 ärenden eller med

45 procent.

I de angivna siffrorna torde innefattas praktiskt taget alla till inspektörerna

inkomna skrivelser, alltså även ad actaärenden och sådana ärenden,

som brukar föras i s. k. samlingsnummerdiarium, samlingsdiarium och

andra speciella diarier, t. ex. för statistik och dylikt. Skolstyrelseutredningen

har infordrat uppgifter från varje inspektör angående antalet diarieförda

ärenden under åren 1951 och 1952 med ad actaärendena särskilt angivna.

Sedan folkskolesakkunniga gjorde sin undersökning, har folkskolinspektionens

diarieföring emellertid omlagts, så att flera olika diarier numera

föres, varför det skulle ge ett alltför osäkert resultat att direkt jämföra

med tidigare erhållna siffror. Det kan emellertid konstateras, att antalet

1952 inkomna ärenden kraftigt sjönk i jämförelse med budgetåret 1946/47

vilket var det senaste, som folkskolesakkunniga angav och att siffran för

1952 snarast torde närma sig den för de första åren under 40-talet redovisade.

Detta torde i huvudsak kunna anses vara en följd av kommunreformen.

Reduceringen av antalet skoldistrikt med mer än hälften måste

ju återverka på detta sätt och i de inspektionsområden, där en väsentlig

minskning av skoldistriktens antal skett, synes en lättnad åtminstone i

rent expeditionelit avseende också ha inträtt för inspektörens del.

Under år 1952 diariefördes hos inspektörerna i vissa av de största områdena

mer än 2 000 ärenden. Vanligen höll siffran sig emellertid mellan

1 000 och 1 500. Genomsnittligen torde egentliga, i huvuddiarierna införda

ärenden med frånräknande av ad actaärenden år 1952 ha upgått till 600 å

700 per inspektör.

Det är av särskilt intresse att se, hur stor del av sin tid inspektörerna

vid sidan av sina administrativa åligganden kan ägna åt verksamhet ute

på »fältet». 1945 års folkskolesakkunniga lämnar den upplysningen, att

antalet tjänsteresdagar i medeltal för perioden 1941—46 uppgick till 141,4

per år. Högsta antalet uppgivna resdagar var 178 och lägsta 101.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Skolstyrelseutredningen har erhållit uppgifter rörande medeltalet resdagar

under åren 1951 och 1952 från 50 inspektörer. Härav framgår att

i genomsnitt 134 dagar per år under perioden användes för inspektionsresor.

Högsta antalet resdagar var 179 och lägsta 90, vilket innebär en

minskning av genomsnittstalet med 7,4 dagar jämfört med femårsperioden

1941—46.

Minskningen av antalet resdagar tyder på att de administrativa arbetsuppgifterna

ökar och att den konstaterade minskningen av ärendeantalet

icke medfört någon lättnad i detta hänseende. Härvidlag är ju också arbetsuppgifternas

antal av mycket mindre betydelse än deras art. Av de 24 inspektörer,

som ansett sig kunna lämna uppgifter om den genomsnittliga arbetstiden

på expeditionen under icke-resdagar, har många uppgivit 11—12

timmar jämte arbete under sön- och helgdagar.

Det har förut angetts, att det belopp som genomsnittligen disponeras av

folkskolinspektörerna för biträdeshjälp budgetåret 1955/56 uppgår till

7 115 kronor. I själva verket fördelas tillgängligt anslag årligen av skolöverstyrelsen

efter en bedömning av de olika inspektörernas behov, och

beloppen varierar ganska kraftigt. Enligt överstyrelsens bestämmande skall

för innevarande budgetår de högsta beloppen utgå till inspektörerna i

Stockholms läns södra inspektionsområde (21 000 kronor), Göteborgs och

Bohus läns södra inspektionsområde (14 300 kronor), Malmöhus läns södra

inspektionsområde (11 100 kronor) och Uppsala läns inspektionsområde

(10 100 kronor). Nio inspektörer erhåller mindre än 5 000 kronor. Lägsta

beloppet har tilldelats inspektören i Norrbottens läns mellersta inspektionsområde

(3 600 kronor).

Ur skolstyrelseutredningens betänkande inhämtas att folkskolinspektörerna

år 1952 såsom biträden anlitade personer med följande utbildning och

till följande antal:

F. d. folkskolinspektör............................. 2

Pensionerad överlärare ............................ 4

Överlärare ....................................... 16

Tillsynslärare .................................... 5

Folkskollärare .................................... 37

Seminarielärare ................................... 3

Kvinnligt skrivbiträde ............................. 26

Skrivbyrå ....................................... 2

Diverse utbildning ................................ 14

Summa 109

I medeltal anlitade således varje inspektör något mer än två personer som

hjälp. Av lämnade uppgifter framgår, att enbart skrivbiträdeshjälp endast

anlitas i två fall. I övrigt har personal med erfarenhet från folkskolan använts,

i det stora flertalet fall jämte skrivhjälp i någon form.

Skolstyrelseutredningen, som år 1953 tillfrågade folkskolinspektörerna

bland annat angående deras behov av arbetsbiträde meddelar härom i

sitt betänkande, att av 50 inspektörer, som besvarade utredningens enkät

rörande bland annat dessa spörsmål, var 37 obetingat av den uppfattningen,

att det åvilade dem administrativa uppgifter av sådan omfattning, att dessa

skulle ge full sysselsättning åt en för dylika uppgifter särskilt utbildad

tjänsteman.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Folkskolinspektörerna i Gotlands läns, Kristianstads läns västra, Örebro

läns norra, Kopparbergs läns västra och norra, Västerbottens läns mellersta

och norra, Norrbottens läns mellersta och norra inspektionsområden (9

stycken) ansåg icke, att det inom deras områden skulle kunna beredas full

sysselsättning åt en administrativt utbildad kraft.

Inspektörerna i Uppsala läns, Kopparbergs läns östra, Gävleborgs läns

södra och mellersta samt Norrbottens läns södra inspektionsområden (5

stycken) var tveksamma på denna punkt. Emellertid ansåg endast två inspektörer,

i Norrbottens läns mellersta och norra områden, att en för enbart

kontorsgöromål utbildad befattningshavare i stort sett skulle ge dem

den hjälp i arbetet som behövdes.

De fyra inspektörerna i Gotlands läns, Kopparbergs läns västra och

norra samt i Norrbottens läns mellersta inspektionsområden ansåg, att deltidsanställd

personal vid sidan av folkskolinspektören kunde tillgodose

deras behov av arbetshjälp.

3. Handläggningen av vissa grupper av ärenden

a) Inledning

Ett klarläggande av vilka uppgifter och befogenheter, som lämpligen

bör tillkomma eventuella nya mellaninstanser, bör helt naturligt ha skett

innan ställning tages till dessas organisation och arbetsformer. Skolstyrelseutredningens

förslag rörande huvuduppgifterna för nya mellaninstanser

redovisas därför i det följande. Det torde emellertid vara behövligt att dessförinnan,

såsom bakgrund till utredningens förslag om ändrad handläggning

av vissa ärendegrupper av betydande principiell vikt, redogöra för hur dessa

ärenden nu handlägges samt för de förslag till ändring häri, som under

senare tid framlagts. De ärendegrupper det gäller är skolbyggnadsärenden,

disciplinärenden samt besvärsärenden.

b) Skolbyggnadsärenden

Enligt gällande bestämmelser (folkskolestadgan § 52) är skoldistrikt skyldigt

att anskaffa och underhålla lämpliga skollokaler. För anskaffande av

nya lokaler för folkskolan, däri inbegripet den 9-åriga enhetsskolan, och

för utförande av mera omfattande ändringsarbeten kan statsbidrag erhållas

jämlikt KK 1945:882. Förutsättningen för att statsbidrag skall kunna utgå

är, att skolöverstyrelsen förklarat, att lokalerna är behövliga. Statsbidragets

storlek bestämmes på grundval av de beräknade kostnaderna för de lokaler

som förklarats erforderliga samt kostnaderna för vissa inventarier. Bidragsbeloppet

beror vidare på skoldistriktets ekonomiska bärkraft. Statsbidragen

kan i genomsnitt beräknas utgå med omkring 40 procent av byggnadskostnaderna.

Statsbidrag utgår också till anskaffande av provisoriska skolbyggnader

(KK 1948:438).

Huvuddragen av ett vanligt byggnadsärendes handläggning enligt av

skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar är följande:

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

1. I samråd med statens folkskolinspektör verkställer skolstyrelsen noggrann

utredning rörande det föreliggande behovet av skollokaler.

2. Sedan utredningen enligt p. 1 gjorts, underställes frågan om behovet

av skollokaler skolöverstyrelsens prövning. Framställningen inges till folkskolinspektören.

3. Sedan skoldistriktet erhållit överstyrelsens beslut i behovsprövningsärendet,

kan skoldistriktet uppgöra skissritningar till byggnadsföretaget.

4. Skissritningarna underställes skolöverstyrelsen för s. k. förhandsgranskning.

Framställningen inges till inspektören.

Undantagsvis kan framställningen om behovsprövning och förhandsgranskning

göras samtidigt, om det gäller byggnadsföretag av mindre omfattning

och inspektören vid utredningen enligt p. 1 funnit, att så bör ske.

5. Sedan överstyrelsen granskat skissritningarna, inger skoldistriktet

ansökan om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för byggnadsföretaget

via folkskolinspektören, länsstyrelsen och skolöverstyrelsen till Kungl.

Maj:t. För ansökningen användes fastställt formulär. Länsstyrelsens uppgift

är att avge utlåtande angående den procentsats, efter vilken statsbidraget

bör utgå, samt insända bevis om att skoldistriktets beslut om

byggnadsföretaget vunnit laga kraft.

Sedan skoldistriktet tilldelats statsbidrag samt byggnads- och igångsättningstillstånd

erhållits, kan halva statsbidraget lyftas, när byggnadsföretaget

sättes i gång. Rekvisitionen ställes till länsstyrelsen och insändes till

folkskolinspektören, som till- eller avstyrker utanordnandet. Sedan byggnaden

kommit under tak, erhålles 1/4 av det återstående statsbidraget.

Rekvisitionsförfarandet är detsamma. När byggnaden färdigställts avsynas

den av folkskolinspektören med biträde av en av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig.

Återstoden av statsbidraget utanordnas därefter.

Ansökan om statsbidrag till kostnader för provisoriska klassrumsbyggnader

behöver inte föregås av särskild behovsprövning och förhandsgranskning.

Folkskolans och den högre skolans byggplanering är numera samordnad

inom skolöverstyrelsens organisationsavdelning.

Statsbidrag till kostnaderna för uppförande av skolhem utgår nu enligt

två olika kungörelser, nämligen KK 1936:202 ang. statsbidrag till skolhemsbyggnader

och deras inredning samt KK 1945:594 ang. statsbidrag

till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare

vid dylikt skolhem.

Statsbidrag enligt den förra författningen utgår endast till skoldistrikt

för uppförande av skolhem åt folkskolans elever, enligt den senare till kommun

eller annan huvudman för uppförande av skolhem för elever i praktiskt

taget alla övriga skolformer. De båda kungörelserna överensstämmer

i allt väsentligt. Kungl. Maj:t bestämmer i båda fallen bidragsbeloppens

storlek. Gäller det skolhem för folkskolan, bestämmes dock bidraget enligt

kungörelsens lydelse från fall till fall. Bidraget till andra skolhem utgår

med 75 procent av verkliga kostnaderna med möjlighet för Kungl. Maj:t

att, om särskilda skäl föreligger, höja bidraget till 90 procent av dessa kostnader.

Handläggningen av bidragsärendena är också något olika. Ansökning

om bidrag till skolhem för folkskola skall av skoldistrikt för granskning

inges till folkskolinspektören, som vidarebefordrar den till länsstyrelsen,

vilken med eget yttrande och lagakraftbevis insänder ärendet till skolöverstyrelsen,

som i sin tur avger utlåtande och överlämnar ärendet till

Kungl. Maj:t.

opaginerad Kontrollera mot PDF

143

Är det fråga om skolhem för elever vid annan skolform än folkskola,

inges handlingarna, jämlikt författningen, till länsstyrelsen och av denna

direkt till Kungl. Maj:t. Enligt praxis höres emellertid såväl folkskolinspektören

som skolöverstyrelsen även i dessa ärenden.

Till kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkskolans

(inklusive försöksskolas) lärare utgår statsbidrag till skoldistrikt jämlikt

kungörelsen 1946: 887. Beslut om dylikt bidrag meddelas av Kungl. Maj:t.

Bidrag utgår enligt fastställda grunder till kostnaderna för såväl tjänstebostads

anskaffande som om- eller tillbyggnad eller mer omfattande ändringsarbeten

av sådan bostad. Är det fråga om nybyggnad av tjänstebostad,

utgår statsbidraget med 20 000 kronor, om bostaden är avsedd för ordinarie

folkskollärare, och med 14 000 kronor, om den är avsedd för annan

lärare, dock att statsbidraget inte må överstiga fyrtio procent av de styrkta

byggnadskostnaderna. Till kostnaden för om- eller tillbyggnad eller mer

omfattande ändringsarbeten utgår bidraget med 25 procent av ett av Kungl.

Maj:t med hänsyn till de beräknade kostnaderna fastställt belopp.

Ansökan om statsbidrag upprättas enligt av skolöverstyrelsen fastställt

formulär och inges via folkskolinspektören och överstyrelsen till Kungl.

Maj:t.

I boställsordningen för folkskolans lärare (KK 1946: 883) har bland

annat getts bestämmelser om tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet.

Härjämte har särskilda anvisningar utfärdats av skolöverstyrelsen.

c) Disciplinärenden

Ordinarie och icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre kommunala

skolor, kommunala yrkesskolor samt folk- och fortsättningsskolor

är underkastade dels ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen dels

ock disciplinärt ansvar enligt bestämmelser i respektive skolstadgor.

Mål om ämbetsbrott av lärare handlägges städse vid allmän domstol;

sista instans är högsta domstolen.

Disciplinärt ansvar. I disciplinärt hänseende lyder ordinarie lärare i

läroämnen och rektorer vid allmänt läroverk under skolöverstyrelsen. Förutsättning

för disciplinär åtgärd är enligt 197 § läroverksstadgan, att det

finns giltig anledning till anmärkning i fråga om fel eller försummelse i

tjänsten eller beträffande lärarens eller rektorns vandel. Svårare åtgärd än

varning kan ej vidtagas av överstyrelsen; eftersom förevarande tjänster är

fullmaktstjänster, kan suspension och avsättning endast ådömas av domstol.

Under behandling av disciplinärenden (liksom under behandling av

mål om ämbetsbrott vid domstol) kan läraren, om skäl därtill finns, av

skolöverstyrelsen avstängas från tjänstens utövning. Överstyrelsens beslut

om varning eller avstängning kan överklagas i regeringsrätten.

För icke-ordinarie lärare i läroämnen gäller samma bestämmelser; dock

kan, om anmälan till åtal ej skett, den myndighet, som anställt läraren,

även entlediga honom från hans anställning.

Ordinarie lärare i läroämnen och rektor vid höcjre kommunal skola lyder

i disciplinärt hänseende under skolans styrelse (79 § stadgan för kommunala

realskolor, 62 § stadgan för kommunala flickskolor och 66 § stadgan

för högre folkskolor). Förutsättningarna för disciplinärt ingripande är desamma

som beträffande ordinarie liirare vid allmänt läroverk. Såsom disciplinstraff

kan emellertid här, förutom varning, även förekomma suspen10
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

sion och avsättning. Angående användningen av de olika straffarterna gäller

följande. Den felande skall i första hand tilldelas varning. Låter han sig

inte rätta därav, kan styrelsen, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela

honom förnyad varning eller också för viss tid, högst sex månader,

skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; styrelsen

dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället avsätta

honom. Har förnyad varning eller suspension befunnits verkningslös,

bör styrelsen avsätta honom. Beslut om suspension får ej verkställas förrän

det vunnit laga kraft. Beslut om avsättning skall underställas skolöverstyrelsen.

Under samma förutsättningar som beträffande lärare vid allmänt

läroverk kan avstängning från tjänstens utövning förekomma. Skolstyrelsens

beslut om varning, suspension, avsättning eller avstängning kan överklagas

hos skolöverstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas i regeringsrätten.

Denna kan icke endast upphäva det överklagade beslutet utan

även sätta annat disciplinstraff i stället för det ådömda.

Om icke-ordinarie lärare gäller, att skolstyrelsen skall, om han ådagalägger

försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande, tilldela honom

»lämplig varning» eller skilja honom från anställningen. Suspension

kan således inte förekomma ifråga om dessa lärare. Klagan över beslut om

varning eller entledigande kan föras hos skolöverstyrelsen och i regeringsrätten.

Även ordinarie folkskollärare lyder i disciplinärt avseende under skolans

styrelse (folkskolestadgan § 32). De disciplinstraffrättsliga bestämmelserna

är desamma som för ordinarie ämneslärare vid högre kommunal skola med

följande undantag. Innan styrelsen avgör disciplinärende eller fråga om avstängning,

skall yttrande inhämtas från statens folkskolinspektör. Beslut

om avsättning skall ej underställas högre myndighet men får ej verkställas

förrän det vunnit laga kraft. Styrelsens beslut om varning, suspension, avsättning

eller avstängning överklagas hos domkapitlet; över dess beslut

kan klagan föras i regeringsrätten, vilken har samma befogenheter som i

mål mot lärare vid högre kommunal skola. Beträffande lärare vid fortsättningsskola

gäller i förevarande hänseende i stort sett detsamma som beträffande

ordinarie folkskollärare; dock kan suspension ej ådömas.

Icke-ordinarie folkskollärare är i fråga om varning och avstängning från

utövande av befattningen underkastad samma bestämmelser som ordinarie

sådan lärare.

Lärare vid kommunal yrkesskola, som innehar pensionsberättigad tjänst,

intar i disciplinärt avseende ungefär samma ställning som en ordinarie folkskollärare

(KK 1955:503 34 §). Dock gäller, att folkskolinspektör ej behöver

höras och att skolstyrelsens beslut om avsättning skall underställas

överstyrelsen för yrkesutbildning för prövning och godkännande.

Ordinarie övningslärare följer samma disciplinregler som ordinarie lärare

i läroämnen inom vederbörande skolform. Extra ordinarie övningslärare,

som gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, kan omedelbart

entledigas, vare sig han anställts tillsvidare eller för viss tid (övningslärarstadgan

31 § 3 mom.).

Den myndighet, under vilken en lärare lyder, kan välja mellan att bestraffa

tjänstefel i disciplinär väg och att ange det till åtal. I sakens natur

li"ger dock, att den senare vägen måste väljas, när tjänstefelet anses förtjäna

frihetsstraff, när det anses förtjäna längre suspension än myndigheten

själv kan ådöma samt när det anses förtjäna avsättning och läraren

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

är tillsatt genom fullmakt. Vederbörande åklagare är alltid skyldig att på

eget ansvar pröva, om åtal skall väckas, och är i detta hänseende helt oberoende

av disciplinmyndighetens beslut. I mål om ämbetsbrott har domstolen

viss möjlighet att räkna läraren tillgodo redan ålagt disciplinstraff.

d) Bes v ä r ö v er lokal skolmyndighets beslut

F olkskole väsen det (utom Stockholm). Där församling ännu har

skolväsendet om hand, kan beslut rörande skolväsendet, alltefter ärendenas

beskaffenhet, fattas av kyrkofullmäktige (-stämma) eller skolråd och,

om särskild fortsättningsskolstyrelse utsetts, av denna. Fördelningen av

befogenheterna mellan de kommunala organen regleras dels av bestämmelserna

i församlingsstyrelselagen i dess före den 1 januari 1955 gällande

lydelse, dels av specialförfattningar, främst folkskolestadgan.

Där skolväsendet är en angelägenhet för den borgerliga kommunen, handlägges

skolärendena av stads- eller kommunalfullmäktige och folkskolestyrelsen

samt, om sådan utsetts, av fortsättningsskolstyrelsen.

1930 års skolstyrelselag konstruerades som ett undantag från regeln att

folkskoleväsendet skulle vara en församlingsangelägenhet. Anknytningen

till den kyrkliga lagstiftningen framträder klart i fråga om besvärsregleringen.

Angående fullföljd av talan mot folkskolestyrelses beslut hänvisas

således i skolstyrelselagen (19 §) till vad i lag eller författning finnes stadgat

beträffande talan mot beslut av skolråd. De grundläggande bestämmelserna

härom återfinnes i 68—71 §§ församlingsstyrelselagen i dess lydelse

före den 1 januari 1955.

Med visst undantag är de grundläggande bestämmelserna om besvär

desamma, oavsett om skolväsendet är en borgerligt eller en kyrkligt kommunal

angelägenhet.

Besvär över beslut av julimäktige kan endast anföras på s. k. kommunala

besvärsgrunder. Fråga skall alltså vara om felaktighet i förfarandet eller

om maktöverskridande från de beslutandes sida. Vid besvär på de nämnda

grunderna prövas endast beslutets laglighet och icke dess riktighet eller

lämplighet.

Beträffande beslut av skolstyrelse (skolråd, folkskolestyrelse, fortsättningsskolstyrelse)

gäller, om beslutet fattats med stöd av kommunallagarnas

allmänna bestämmelser, detsamma som nyss sagts om besvär över fullmäktigebeslut.

Har beslut fattats på grund av stadgande i specialförfattning,

vilken saknar bestämmelse om besvär över beslutet, gäller i princip

samma sak jämlikt 71 § församlingsstyrelselagen i dess gamla lydelse. Finns

åter särskild besvärsbestämmelse i specialförfattning, skall vad* denna säger

om besvär äga tillämpning. Besvär i sistnämnda fall kan enligt allmänna

förvaltningsrättsliga grunder föranleda icke blott att det överklagade beslutet

upphäves utan också att positiv rättelse sker.

Besvär på kommunala grunder över lokal skolmyndighets beslut skall

jämlikt församlingsstyrelselagens tidigare lydelse i första instans anföras

hos länsstyrelse eller domkapitel. I huvudsak kan sägas att domkapitel

prövar, då målen rör undervisningen och skolans organisation, samt länsstyrelse,

då fråga är om skoldistrikts ekonomiska angelägenheter.

Kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och domkapitel har i församlingsstyrelselagen

skett efter målens natur. Huruvida kyrkofullmäktige eller

skolrådet fattat beslutet är i detta avseende utan betydelse. Är skolväsendet

den borgerliga kommunens angelägenhet prövas emellertid fullmäktigebe
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

slut även i skolfrågor alltid av länsstyrelsen. Här gäller naturligt nog kommunallagens

(76 §) och icke församlingsstyrelselagens besvärsbestämmelser.

Detta är den enda punkt, där olika besvärsregler gäller, beroende på

om skolväsendet är församlingens eller den borgerliga kommunens angelägenhet.

I de fall besvär på grund av stadgande i specialförfattning (självförvaltningsbesvär)

må anföras över beslut av folkskolestyrelse och skolråd är

domkapitel i regel första besvärsinstans. I nyare författningar såsom övningslärarstadgan

och de kungl. breven som reglerar försöksverksamheten

med enhetsskola har dock skolöverstyrelsen införts som besvärsinstans, där

prövningen traditionellt bort tillkomma domkapitlen.

Högsta instans i alla skolärenden utom sådana, som angår »skolväsendets

ordnande», är regeringsrätten. Den prövar således besvär över såväl

domkapitels som länsstyrelses beslut. Angår ärendet skolväsendets ordnande,

avgöres det av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Rör klagan beslut av domkapitel eller skolöverstyrelsen med anledning

av sökt fastställelse å skolmyndighets beslut (t. ex. angående förflyttning

av lärare), skall regeringsrätten med eget utlåtande överlämna målet till

avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet (3 § regeringsrättslagen). Samma

procedur tillämpas, då klagan föres över förrättat val av ordinarie lärare

och talan riktas mot det förslag, varå valet grundar sig. Riktar sig besvären

enbart mot valet, avgöres målet av regeringsrätten.

De högre k ommunala skolorna. För de fyra förekommande

skolformerna gäller ensartade bestämmelser om besvär över de lokala skolmyndigheternas

beslut. Samtliga dessa skolor synes vara knutna till den

borgerliga kommunen. Fullmäktiges beslut i ärenden rörande dem överklagas

följaktligen hos länsstyrelsen. I fråga om besvär över skolstyrelses

beslut är skolöverstyrelsen första besvärsinstans i följande, i respektive

stadga angivna fall, nämligen om beslutet rör: ledigförklarande av lärarbefattning,

tillsättning eller entledigande av ordinarie eller extra ordinarie

lärare eller av tillsynslärare, förslag beträffande förordnande av rektor,

tjänstledighet för nu nämnd befattningshavare, honom meddelad föreställning

och varning, hans skiljande från tjänsten för viss tid eller honom

ådömd avstängning från utövande av tjänsten. Samtliga fall rör lärarpersonalens

förhållanden.

Om besvär över skolstyrelses beslut i andra frågor än de här uppräknade

gäller i princip vad i lag eller författning finns stadgat om besvär

över beslut av skolråd. Följaktligen prövar domkapitel även beträffande

dessa skolformer besvär över skolstyrelses beslut inom området för såväl

oreglerad som reglerad förvaltning. Överstyrelsens och domkapitlens beslut

överklagas hos Kungl. Maj:t.

De kommunala yrkesskolorna. Över beslut av yrkesskolstyrelse

skall besvär anföras hos överstyrelsen för yrkesutbildning. Domkapitlet

är icke besvärsinstans och har ej heller i övrigt någon befattning

med denna skolform. Enär besvärsbestämmelsen är generell, torde överstyrelsen,

ehuru det här är fråga om skolor, för vilka kommunerna har

ekonomiskt ansvar, äga att materiellt pröva alla lokalstyrelsens beslut.

Högsta instans är Kungl. Maj:t.

De allmänna läroverken. Ändring i beslut av lokalstyrelse

vid allmänt läroverk sökes hos skolöverstyrelsen (Lvst § 209). Domkapitel

är ej i något fall besvärsmyndighet. Överstyrelsens beslut överklagas hos

Kungl. Maj:t.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

B. Tidigare diskussion

1. Vissa tidigare reformförslag rörande den regionala

skolledningens organisation m. m.

Efter hemställan av riksdagen erhöll 194 5 års folks 1c olesakkunniga

den 19 oktober 1945 i uppdrag att även utreda frågan om

domkapitlens eventuella slopande som mellaninstanser för folkskoleväsendet.

De sakkunnigas förslag (SOU 1948: 28) innebar kort sammanfattat:

att en ny mellaninstans, kallad skoldirektion, skulle inrättas för visst

område, kallat skoldirektionsområde, vilket skulle sammanfalla med existerande

folkskolinspektionsområde,

att skoldirektionen skulle bestå av fem ledamöter: tre lekmän, varav en

skulle vara ordförande, och två fackmän, varav den ene skulle vara folkskolinspektören,

vilken som regel skulle vara föredragande i skoldirektionen

och benämnas statens skoldirektör,

att till skoldirelctionerna skulle överföras dels samtliga folkskolärenden,

som handlades av domkapitlen — med undantag av besvärsärenden, vissa

tjänsteföreningsärenden samt sådana ärenden, som kunde decentraliseras

till de lokala skolmyndigheterna — dels ock vissa ärenden, som handlades

av skolöverstyrelsen, främst sådana som avsåg organisationsplaner, skolskjutsanordningar,

bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster (i

vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl.,

att skoldirelctionerna därjämte skulle vara huvudmän för sådana lärartjänster,

som vore gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningsläraroch

reservvikarietjänster, utöva den disciplinära myndigheten över folkoch

fortsättningsslcolans lärare samt slutligen erhålla vissa uppgifter som

distriktsstyrelse,

att skolöverstyrelsen och länsstyrelserna skulle inträda som besvärsinstanser

för folkskoleväsendet,

att skoldirektören skulle handlägga i huvudsak samma ärenden, som

ankom på folkskolinspektören,

samt att för skoldirektionen och skoldirektören skulle upprättas ett gemensamt

kansli, vars chef skoldirektören skulle vara med biträde av en

heltidsanställd direktionssekreterare med placering till en början i lönegrad

Cg 22.

De sakkunnigas förslag, som helt var begränsat till folkskolan, framlades

ungefär samtidigt med att 1946 års skolkommission presenterade sitt stora

principbetänkande. Då hela skolväsendets framtida organisation härigenom

ställdes under debatt, kunde en lösning efter folkskolesakkunnigas linjer

endast förutsättas bli ett provisorium, varför förslaget, som dessutom under

remissbehandlingen blev föremål för mycket delade meningar, inte lagts till

grund för lagstiftning.

1 9 4 6 års skolkommission berörde frågan om skolväsendets

mellaninstanser ytterst knapphändigt och framlade icke något särskilt förslag

härom. I propositionen nr 133 till 1950 års riksdag förordade departe
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

mentschefen ytterligare överväganden av spörsmålet och i anslutning härtill

gjorde särskilda utskottet (1950:3) följande uttalande.

Enligt departementschefens mening tarvar frågan om skolans framtida

regionala inspektion och ledning ytterligare överväganden, varvid bland

annat bör beaktas, vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna

vid lärartillsättningen. Utskottet anser det för skolans utveckling angeläget,

att frågan om mellaninstanserna snarast möjligt löses. Bland annat kunna

vissa frågor om decentralisation inom skolförvaltningen icke med framgång

upptagas, så länge ingenting kan utsägas om den regionala ledningens utformning.

Över huvud sammanhänger arbetsfördelningen mellan de regionala

och lokala organen så nära med frågan om dessa organs konstruktion,

att ett mycket intimt samarbete torde bliva nödvändigt mellan de utredningar,

som komma att behandla spörsmålen om mellaninstanserna och den

lokala förvaltningen. På ärendets nuvarande stadium vill utskottet endast

framhålla vikten av att även inom mellaninstanserna såväl den pedagogiska

sakkunskapen som lekmannasynpunkterna effektivt få göra sig gällande

och att de personer, som skola bära ansvaret för mellaninstansernas

verksamhet, också beredas möjlighet att ägna skolfrågorna den tid dessa

kräva. Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en

rutinmässig handläggning av löpande ärenden.

1948 års länsstyrelseutredning framlade i sitt betänkande

(SOU 1950: 28) ett alternativ till folkskolesakkunnigas mellaninstansförslag

att tagas under övervägande vid frågans vidare behandling. Under

förutsättning att länsstyrelserna fick den organisation, som utredningen i

betänkandet förordade, borde en särskild skolsektion organiseras inom varje

länsstyrelse med en skolman som chef. Till sektionen skulle inspektörer

knytas eller, om det vore lämpligare, placeras ute i särskilda inspektionsområden.

Den vid länsstyrelsens verksamhet i övrigt föreslagna lekmannamedverkan

kunde utan svårighet också omfatta skolfrågorna.

2. Vissa tidigare reformförslag rörande handläggningen av

disciplinärenden

Sveriges folkskollär arförbund hemställde år 1936 hos

Kungl. Maj:t, att folkskolestyrelsernas disciplinära befogenheter gentemot

lärare måtte överflyttas till annan myndighet. Framställningen tillstyrktes

av skolöverstyrelsen, som förordade, att domkapitlen borde besluta angående

disciplinära bestraffningsåtgärder mot lärare. Initiativet till dessa

åtgärder och verkställandet av den erforderliga utredningen borde dock

fortfarande ankomma på skolrådet.

1945 års folkskolesakkunniga berörde i sitt betänkande

(SOU 1948: 28) även frågan om den disciplinära myndigheten över folkskollärarna.

Efter att ha redogjort för hur den disciplinära bestraffningsrätten

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

utövas beträffande vissa andra, med folkskollärarna i anställningshänseende

jämförliga grupper av befattningshavare (lärare vid högre kommunala skolor,

präster och polismän) uttalade de sakkunniga bland annat, att de nämnda

tjänstemannagrupperna vore underkastade disciplinär bestraffning på

ungefär samma sätt som folk- och fortsättningsskolans lärare. Emellertid

förelåge en skillnad såtillvida som de myndigheter, som utövade denna bestraffningsrätt,

alltid inom sig inrymde antingen person med juridisk utbildning

eller ämbetsman, som handlade under ämbetsmannaansvar, eller bådadera.

Denna anordning torde vara ägnad att skapa större säkerhet i bedömandet

av disciplinmålen ävensom att ingiva de berörda befattningshavarna

större trygghet inför avgörandena. Beträffande folkskolestyrelserna däremot

funnes icke några bestämmelser om att juridiskt utbildad person eller

ämbetsman skulle ingå i sådan styrelse. Även om skolstyrelserna i stort sett

i sin dömande verksamhet handlat med stor grannlagenhet, torde likväl skäl

föreligga att överföra deras dömande befogenhet till annan myndighet. De

sakkunniga föresloge i sådant hänseende den av dem förordade nya mellaninstansen.

Härigenom skulle bland annat vinnas större enhetlighet vid behandlingen

av disciplinmål. Mellaninstansen skulle enligt de sakkunnigas

förslag i regel bestå av fem ledamöter (skoldirektören, tre lekmän och en

lärare), men vid handläggning av disciplinmål skulle såsom ytterligare ledamot

inträda eu lagfaren person.

1948 års fö rhandlingsrättskom mitte, som hade i

uppdrag att utreda frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda

tjänstemän, vilka är underkastade ämbetsansvar, samt därmed

sammanhängande frågor, har också framlagt förslag om väsentliga

förändringar i det för sådana tjänstemän nu gällande disciplinstraff rättsliga

systemet (se SOU 1951:54). Av betänkandets innehåll torde här endast böra

nämnas följande.

Disciplinär åtgärd beslutes av den statliga eller kommunala myndighet,

varunder tjänstemannen lyder. Frågan, under vilken myndighet tjänstemannen

i förevarande hänseende skall anses lyda, får avgöras från fall till

fall. Såvitt kommunala tjänstemän angår, äger vederbörande kommun besluta

härom, där icke annat föreskrivits i lag eller författning. Den administrativa

rättskipningen i disciplinmål föreslås — i överensstämmelse med

kommitténs strävan att lägga arbetsrättsliga och icke offentligrättsliga synpunkter

på tjänstemannaförhållandet — såtillvida skola försvinna, att

tjänsteman, som är missnöjd med meddelat disciplinbeslut, skall överklaga

detta icke hos överordnad administrativ myndighet utan hos en för hela

riket gemensam tjänstedomstol av samma typ som arbetsdomstolen. Likaledes

på grundval av nyssnämnda arbetsrättsliga betraktelsesätt föreslås

såsom disciplinstraff varning och avskedande samt, i stället för suspension,

mistning av lön under högst femton dagar. Andra reaktionsformer skulle

ej få förekomma. »Bruket att begagna ’erinran’ eller ''föreställning’ med

mer eller mindre klart definierad rättslig verkan måste alltså upphöra.»

(s. 182).

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

3. 1945 års folkskolesakkunnigas förslag rörande

handläggningen av besvärsärenden

1945 års folkskolesakkunniga ägnade (SOU 1948:28; Kap. V) ingående

uppmärksamhet åt besvärsinstitutets utformning på folkskoleväsendets område.

Resultatet av den gjorda undersökningen sammanfattade de sakkunniga

sålunda.

De sakkunniga har således kommit till den uppfattningen, att författning

som reglerar skolförhållanden bör innehålla besvärsbestämmelse i

fråga om sådana beslut, beträffande vilka det ur allmän skolsyn-punkt synes

önskvärt, att prövningen kan ske på andra än kommunala grunder.

För att få klarhet härutinnan måste en översyn av gällande författningar

företagas. Genom en dylik utredning blir det möjligt att få fram två huvudtyper

av besvär, dels sådana, som skola bedömas enligt kommunallagarnas

besvärsregler, kommunalbesvär, dels sådana, beträffande vilka skola gälla

allmänna förvaltningsrättsliga regler, förvaltningsbesvär. Avgörande för

frågan, huruvida beslut av lokal skolmyndighet kan angripas medelst förvaltningsbesvär,

skulle därför vara om i vederbörande specialförfattning

intagen besvärsbestämmelse äger tillämpning på beslutet. I övriga fall

skulle kommunalbesvärsreglerna vara tillämpliga. Med denna uppdelning

erhåller man en fast utgångspunkt för bedömande av vilken myndighet

som lämpligen bör pröva de olika besvären.

De sakkunniga framlade också förslag till instansordning av följande

innebörd.

De av folkskolesakkunniga föreslagna mellaninstanserna skulle träda i

domkapitlens ställe som regionala myndigheter för folkskolan. Av förslaget

följde, att domkapitlen skulle upphöra att vara besvärsinstans i mål rörande

folkskoleväsendet. Att överföra denna uppgift på de nya mellaninstanserna

ansåg de sakkunniga emellertid ej lämpligt. Det gällde således att finna

en annan myndighet, på vilken domkapitlets funktioner som besvärsinstans

kunde överflyttas.

Eftersom domkapitlen enligt gällande lagstiftning prövade såväl kommunalbesvär

som självförvaltningsbesvär, övervägde de sakkunniga, om man

borde bibehålla den rådande ordningen och i viss utsträckning låta en myndighet

pröva båda slagen av besvär, eller om man skulle låta en myndighet

pröva det ena och en annan det andra slaget. De myndigheter som av de

sakkunniga diskuterades som besvärsinstanser i domkapitlens ställe var

skolöverstyrelsen och länsstyrelserna. Dock kunde helt naturligt endast

överstyrelsen komma ifråga om på en och samma instans skulle överlåtas

att pröva såväl kommunalbesvär som självförvaltningsbesvär. Ehuru de

sakkunniga fann, att mål avseende oreglerad skolförvaltning kan ha sådant

samband med mål, som rör reglerad dylik förvaltning, att det emellanåt

är lämpligt att de prövas av samma myndighet, kom de till det slutresultatet,

att domkapitlens funktion som besvärsinstans i fråga om kommunala

besvär över beslut i skolfrågor helt borde övertagas av länsstyrelserna samt

att prövningen av självförvaltningsbesvär, med hänsyn till dessa måls beskaffenhet,

borde överflyttas från domkapitlen till skolöverstyrelsen.

De sakkunniga förutsatte slutligen, att besvär över mellaninstansens beslut

också skulle prövas av överstyrelsen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

C. Allmänna synpunkter på behovet av en meilaninstans

för skolväsendet

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen framhåller, att diskussionen om skolväsendets mellaninstanser,

som förts under lång tid, från -början och ganska långt fram i tiden

egentligen rörde sig om den vidare och principiellt betydelsefulla frågan

om kyrkans inflytande över undervisningen. Det samband mellan den

obligatoriska skolan och kyrkan, som består däri att domkapitlen är regionala

skolmyndigheter, betraktar utredningen som rent formellt och menar,

att frågan om kyrkans inflytande över undervisningen icke kan tagas upp

med utgångspunkt från frågan om domkapitlens vara eller icke vara som

skoladministrativa organ. Utredningen finner icke anledning att nu bedöma

mellaninstansfrågan annorlunda än som ett praktiskt organisatoriskt

problem.

Enligt den bestämning av begreppet meilaninstans som utredningen gör

är för närvarande endast domkapitlen mellaninstanser i egentlig mening.

Med en ny meilaninstans måste därför avses ett regionalt organ som först

och främst skulle träda i domkapitlets ställe.

På grundval av sina undersökningar rörande den nuvarande mellaninstansens

— domkapitlets — ställning och uppgifter som skoladministrativt

organ anser utredningen att läget nu kan sägas vara det, att domkapitlen

fyller funktionen som beslutskollegier vid sidan av folkskolinspektionen

men att det endast i ett fåtal av de ärendetyper, vars handläggning

ankommer på domkapitlen, är oundgängligen erforderligt att förlägga

beslutanderätten icke hos inspektören utan hos en flerhövdad regional

myndighet. Som sådan myndighet fyller domkapitlen med de uppgifter,

som nu tillkommer och rimligen kan tillkomma dem, enligt utredningens

bedömande icke någon vital funktion och deras existensberättigande som

skolorgan kan mycket starkt ifrågasättas.

Utredningen kommer närmast fram till att en meilaninstans med domkapitlens

nuvarande uppgifter och ställning icke är erforderlig vid sidan

av folkskolinspektionen. Huruvida det över huvud taget behövs en regional

skolmyndighet av annan art än en välorganiserad inspektion kan emellertid

enligt utredningens mening icke bedömas utifrån domkapitlens roll i detta

sammanhang, utan svaret på den frågan måste bli beroende på resultatet

av en undersökning av vilka uppgifter som finns att fylla nu och i framtiden

för en på ett lämpligare sätt organiserad meilaninstans. Härom framhåller

utredningen följande.

Skolstyrelseutredningens förslag skall vara inriktade på det nya skolväsen,

som skall utvecklas ur det nuvarande. Det är utredningens över
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

tygelse, att det är av vikt, att även skolväsendets administration utformas

så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att skapa förståelse och vinna

gehör för skolan och dess utvecklingsbehov. Utifrån denna uppfattning och

det förhållandet, att kommunerna skall bli huvudmän för en ännu vidare

sektor av skolväsendet än för närvarande, har utredningen vid sina överväganden

av den regionala ledningens organisation icke kunnat finna det

vara tillfyllest att rationalisera och effektivisera den nuvarande ordningen

enbart genom att t. ex. slopa domkapitlen som mellaninstanser och upprusta

och omorganisera den nuvarande folkskolinspektionen till en effektiv,

för ett vidgat skolväsen avpassad skolinspektion. Något annat än en inspektion

och något mer än en regional tjänstemannaförvaltning måste nu

skapas. Det föreligger nämligen, i synnerhet i början av det skede som förestår

på skolans område, behov av en mellaninstans, vars grundläggande

uppgift kan bli att ge den framväxande skolan det stöd, som endast blir

möjligt, om denna myndighet genom ett starkt lekmannainslag förankras

i de lokala intressena, så att även på regionsplanet medborgarrepresentanter,

som är förtrogna med det kommunala arbetet, får ansvar för och inflytande

över skolans utveckling och ändamålsenliga utformning.

Utredningen påpekar vidare att beslutet om en 9-årig skola innebär en

väsentlig utbyggnad av den obligatoriska skolan och kommer att kräva

en kraftinsats av en regional myndighet och ställa den inför helt andra problem

än om den hade att taga befattning med enbart folkskolan.

Realskolan är ämnad att uppgå i enhetsskolan och i stället för en enhetligt

utformad, frivillig teoretisk utbildningsgång på detta stadium skall

man få skiftande linjer, utformade efter olika lokala förhållanden. I denna

organisation tillkommer obligatorisk yrkesutbildning som något helt nytt.

Det torde behövas.en betydande övergångstid, innan den 9-åriga skolan genomförts,

men enligt utredningens uppfattning bör en organisatorisk samordning

av olika skolformer snarast möjligt ske, och en successiv övergång

till enhetsskolan därigenom och genom en enhetlig regional administration

av i första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen, underlättas.

Det skulle innebära, att förutom folk- och fortsättningsskolan de

högre folkskolorna, de kommunala flickskolorna, de kommunala praktiska

realskolorna och de statliga realskolorna föres in under mellaninstanserna,

vilka från början av sin verksamhet bör befrämja skolutvecklingen i allmänhet

och i synnerhet inrikta den mot den beslutade skolreformens mål.

Utredningen har emellertid övervägt, om det inte finns behov av en ny

mellaninstans med ett större verksamhetsområde än som i första hand förutsattes

i direktiven, vilka räknar med en mellaninstans för en 9-årig skola

och övergångsvis för de mot denna nu svarande skolformerna, och anför

härom bland annat följande.

Behovet av en regionalt verksam myndighet med verkliga förutsättningar

att stödja och främja skolans utveckling föreligger i särskild grad i fråga

om yrkesutbildningen, såväl beträffande den som tänkes komma att ligga

inom enhetsskolans ram som — och i än högre grad — beträffande den

egentliga yrkesutbildningen över den obligatoriska skolans stadium. Yrkesutbildningens

förestående, nödvändiga utbyggnad är ett utomordentligt viktigt

inslag i den nya given på skolans område. Det är här fråga om någon
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

ting relativt nytt, en verksamhet som inte har den teoretiska skolans traditioner

och bestående fasta organisation att bygga på. Ansvaret för utvecklingen

av yrkesutbildningen kommer att i första hand vila på kommunerna.

Behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på detta

område är enligt utredningens mening uppenbart och utgör ett starkt motiv

för inrättande av nya mellaninstanser. Denna uppfattning delas i princip

av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954: 11 s. 224—231).

Lika litet som det finns anledning att dra en gräns mellan enhetsskolans

y-linje och yrkesskolorna genom att lägga den förra men inte den senare

under en mellaninstans, finns det enligt utredningens mening skäl att hålla

gymnasierna utanför dennas planerande och samordnande verksamhet.

Gymnasiet torde visserligen komma att inta en särställning bland framtidens

allmänbildande skolformer i så måtto, som det allt fortfarande kommer

att vara en statlig skola, eftersom denna skolform mera än de flesta

andra måste förbli regional med ett lärjungeområde, som sträcker sig över

flera kommuner. Gymnasiernas antal kommer ganska säkert även i framtiden

att bli relativt ringa. Detta får dock icke innebära, att gymnasierna

isoleras från övriga skolformer. Då skulle syftet med skolreformen, att

skapa en skolorganisation som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt

samman, förfelas. Man får därför räkna med att gymnasiet även

i framtiden organisatoriskt förbindes med sin underskola, realskola eller

högstadium av enhetsskola. Enligt utredningens uppfattning bör detta vara

regel. Härigenom skapas en direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan

och gymnasiet administrativt och pedagogiskt, och bägge skolorna

bör följaktligen sortera under mellaninstansen.

En rad skolsociala åtgärder bör vidtagas och skötas gemensamt för alla

skolformer, alltså även för gymnasiet, som i de allra flesta fall enligt utredningens

tidigare förslag kommer att lyda under samma lokala styrelse.

Lärare, som är knutna till en skolenhet av typen realskola eller högstadium

av enhetsskola + gymnasium, kommer att undervisa inom båda de skolstadier,

som ingår i skolenheten. Ledningen för alla stadierna inom en

sådan skolenhet får också förutsättas bli densamma.

Det enda avseende där man under en övergångstid får räkna med en

mera väsentlig skillnad mellan stadierna gäller den pedagogiska inspektionen,

som för gymnasiets del tills vidare i huvudsak måste åvila skolöverstyrelsen.

Om man ser till de uppgifter, som utredningen i det följande föreslår för

mellaninstansen, synes dessa böra omfatta praktiskt taget alla skolformer

inom regionen. Dit hör planeringsuppgifter, vid vilka man måste ta hänsyn

till gymnasiet för att planeringen skall bli fullständig och ändamålsenlig,

byggnadsuppgifter, organiserandet av kurser och sammanträden med styrelser,

med flera åtgärder. I viss utsträckning bör också ärenden av administrativ

och ekonomisk natur rörande gymnasiet kunna decentraliseras

från skolöverstyrelsen till mellaninstansen. Det gäller framförallt frågor,

som _ när det är fråga om enhetsskola eller realskola — skall avgöras av

mellaninstansen. Anjörda omständigheter talar för att även gymnasierna

hör sortera under en mellaninstans.

Utredningen har övervägt om också skolformer av mera speciell karaktär

än de nämnda bör föras in under nya regionala skolmyndigheter och anser

opaginerad Kontrollera mot PDF

15G

att utöver de skolformer, som skall lyda under skolstyrelsen, även centrala

verkstadsskolor, handelsgymnasier, tekniska gymnasier och privatläroverk

skall ställas under mellaninstansens allmänna tillsyn och att mellaninstanserna

skall medverka, då dylika skolor planeras samt då organisatoriska

förändringar beträffande dessa skall vidtagas. Om eller i vilken mån mellaninstanserna

skall erhålla uppgifter rörande dessa skolors direkta ledning

och administration, har utredningen icke närmare ingått på, då ställningtill

detta spörsmål synes böra tagas först sedan erfarenhet vunnits av den

nya regionala organisationen.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att det med hänsyn främst

till a) skolväsendets förestående expansion, b) kommunernas vidgade skoluppgifter,

c) behovet av regional planering, samordning och ledning av

skolväsendet obetingat behövs mellaninstanser för skolväsendet samt att

det enligt utredningens uppfattning är önskvärt att nu skapa eller i varje

fall lägga grunden till en mellaninstans av ny typ och avsedd inte för ett

nioårigt utan för ett tolvårigt skolväsen.

2. Remissyttranden

Remissyttrandena över förslaget om en ny mellaninstansorganisation

ger ett tämligen oenhetligt och splittrat intryck genom sin rikedom på detaljsynpunkter

och meningar om såväl denna organisations ordnande i allmänhet

som om hur den bör ske i olika landsändar med hänsyn till för

dem redovisade särskilda förhållanden. Men ehuru det i åtskilliga detaljer

och även på några huvudpunkter framförts från utredningens förslag avvikande

uppfattningar så är man, öppet uttalat eller underförstått, med de

tre undantag, vilka strax skall redovisas, ense med utredningen i stort om

att en omorganisation av den regionala skolledningen nu bör ske i den

riktning utredningen tänkt sig.

De tre remissinstanser som yttrat sig avstyrkande över mellaninstansförslaget

i princip är följande. Folkskolinspektören i Kristianstads

läns västra inspektionsområde anser sig icke kunna tillstyrka att domkapitlens

uppgifter angående skoiärenden övertages av de föreslagna länsskolnämnderna,

vilka enligt inspektörens mening icke nu är påkallade.

Inom domkapitlet i Västerås har majoriteten av ledamöterna funnit sig

tvingad att uttala tvivel om den planerade mellaninstansens kompetens och

ansett, att man väl pa sakliga grunder kan ifrågasätta, om inte mellaninstansfrågan

kunde lösas genom erforderlig förstärkning av domkapitlen

och deras kanslier. Länsstyrelsen i Gotlands län har icke funnit det erforderligt

att inrätta nya mellaninstanser för skolväsendet utan förordat en

kanslimässig förstärkning av folkskolinspektionen.

De skilda ändringsförslagen rörande mellaninstansens organisation eller

uppgifter skall redovisas under vederbörande rubrik i det följande. Emeller
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

tid kan det vara lämpligt att här sammanfattningsvis redogöra för hur remissinstanserna

ställt sig till frågan om vilka skolformer som bör inordnas

under mellaninstansens verksamhet.

Liksom i fråga om den lokala organisationen, föreligger delade meningar

främst i fråga om de vrkesutbildande skolornas ställning och därnäst i

fråga om gymnasiernas inordnande under regional ledning. Överstyrelsen

för yrkesutbildning, som endast yttrar sig om skolformer, som sorterar under

ämbetsverket, avstyrker bestämt att någon av dessa inordnas under

de föreslagna länsinstanserna. Vad angår yrkesskolväsendet anför överstyrelsen,

efter att ha hänvisat till att yrkesutbildningens utbyggnad blivit

föremål för utredningar inom ett stort antal landsting, bland annat följande.

Överstyrelsen kan icke finna några skäl, som talar för att den under

landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets fortsatta

utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans

utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör. Det må

också här erinras om det nära samarbetet mellan landstingen och länsarbetsnämnderna

i dessa frågor. Skolstyrelseutredningen har i fråga om

länsplaneringen icke beaktat yrkesutbildningens behov av nära anknytning

till arbetsmarknaden. Ej heller har föreslagits en uppsättning befattningshavare

i mellaninstansen med nödig kompetens för att handlägga ärenden

rörande yrkesutbildning. Det har icke föreslagits tillsättande av tekniskt,

kommersiellt och husligt utbildade tjänstemän, som skulle ha kompetens

för och helt kunna ägna sig åt ärenden rörande yrkesutbildningen.

Överstyrelsen finner icke heller, att utredningen anfört några motiv för

att vissa delar av yrkesundervisningen, t. ex. för jordbruk och skogsbruk,

icke föreslagits inordnade under mellaninstansen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker på i huvudsak samma grunder

som överstyrelsen för yrkesutbildning, att mellaninstanserna skall taga

befattning med yrkesskolväsendet.

8 statens folkskolinspektörer, 2 domkapitel och 1 länsstyrelse avstyrker,

att yrkesskolorna och gymnasierna inordnas under mellaninstansen. Jf folkskolinspektörer

avstyrker enbart i fråga om yrkesskolorna och 2 enbart

beträffande gymnasierna. Som skäl för yrkesskolornas och/eller gymnasiernas

undantagande från mellaninstansernas verksamhetsområde anföres

allmänt, att det är nödvändigt att begränsa dennas arbetsuppgifter, vilka,

även med en sådan begränsning, kommer att bli omfattande och kräva

framsynthet och omtanke hos den ansvariga ledningen.

Riksr åkenskap sverket förordar, att de allmänna läroverken, de högre

tekniska läroverken och de centrala verkstadsskolorna icke underställes de

regionala myndigheterna.

Såväl Svenska facklärarförbundet som Svenska yrkesskolföreningen, vilka

båda yrkat på separat lokal ledning av yrkesskolorna, intager en mera

obestämd hållning när det gäller yrkesskolornas regionala ledning. Båda

förbunden ifrågasätter om icke landstingen genom något av sina organ

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

kan få uppdraget att taga ansvaret för yrkesskolväsendets regionala planering

och ledning. Lämpligheten av en sådan anordning bör enligt Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation utredas, innan en ny mellaninstans

med uppgifter rörande den egentliga yrkesutbildningen skapas.

Av hörda kommunala remissinstanser har endast 10 berört frågan om

yrkesskolornas ställning, därav 6 landsting. Klart avstyrkande av de senare

är Blekinge läns landsting i vad avser den yrkesutbildning som landstinget

bedriver. Stockholms läns landsting finner det rimligt och lämpligt,

att landstingen tillerkännes klar bestämmanderätt rörande planeringen på

länspianet av yrkesundervisningen. Likartade synpunkter anföres av Västernorrlands

läns landsting. I yttranden från Södertälje, Gustavsherg, Knivsta

och Malung uttalas sympatier för att yrkesutbildningen i första hand

skall sortera under landstingen och ej under länsskolnämnden.

Om gymnasiernas ställning till mellaninstansen har 5 kommuner och 6

landsting yttrat sig. Av dessa avstyrker Västra Vingåkers, Hultsfreds, Kalmar

och Åhus kommuner utredningens förslag.

Ur yttranden, i vilka mera allmänt hållna synpunkter anlagts på en

mellaninstansorganisation, kan som exempel följande, från remissinstanser

av olika kategorier, anföras.

Skolöverstyrelsen uttalar.

Överstyrelsen biträder utredningens mening, att mellaninstanser är erforderliga

och bör inrättas samt att under dem bör sortera även andra

skolformer än den nioåriga enhetsskolan och de mot denna svarande, övergångsvis

anordnade skolformerna.

I samband härmed vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett

behov, som väl i och för sig icke kan anföras som motiv för inrättande av

mellaninstanser men vars tillgodoseende på det närmaste sammanhänger

med frågan om dessa instansers tillkomst, nämligen behovet av en förbättring

av folkskolinspektörernas arbetsförhållanden. »Folkskolinspektionen

är», säger utredningen träffande, »i betraktande av sin betydelse en organisation

av ringa omfattning och med blygsamma resurser till sitt förfogande».

Vid upprepade tillfällen har överstyrelsen vänt sig till Kungl.

Maj:t för att få dessa resurser utökade. Vissa anslagshöjningar har också

beviljats, men dessa har ej varit tillräckliga för att den fortskridande prisstegringen

och den oavlåtliga ökningen i inspektörernas arbetsbörda därmed

kunde kompenseras. Än mindre har dessa anslagshöjningar kunnat

medföra någon förbättring i inspektörernas arbetsförhållanden. Det synes

ha varit statsmakternas avsikt, att med lösningen av detta problem skulle

anstå, till dess klarhet vunnits i fråga om mellaninstansema. Överstyrelsen

vill nu på det allvarligaste framhålla, att genomgripande åtgärder för

åstadkommande av effektiva arbetsförhållanden och rimlig arbetsbelastning

för inspektörerna måste utan dröjsmål vidtagas, alldeles oberoende

av huruvida en positiv lösning av frågan om mellaninstansema kommer att

genom föreliggande utredning vinnas.

Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag beträffande de skolformer,

som bör sortera under mellaninstansen utom i fråga om privatläro
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

verken, vilka anses vara av ringa betydelse för den regionala planeringen.

Vidare anser överstyrelsen önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter

av regional karaktär, vilka spelar en viktig roll för yrkesutbildningen

och torde behöva tagas i anspråk för enhetsskolan, bör infogas i mellaninstansernas

arbetsområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör endast den föreslagna länsskolnämndens

funktion som ledare av det allmänna planeringsarbetet och konstaterar

därvid att ett starkt behov föreligger av regional planering av hela det

skolmässiga utbildningsväsendet.

Enligt styrelsens uppfattning skulle ett regionalt planeringsorgan kunna

få viktiga uppgifter vad gäller interkommunal samordning och planering

i skol- och yrkesutbildningsfrågor. De sakkunniga påpekar särskilt länsskolnämndens

verksamhet vid planeringen av yrkesskolväsendet. Styrelsen

vill framhålla vikten av att man i detta planeringsarbete tar tillbörlig hänsyn

till näringslivets struktur och behov av arbetskraft med varierande utbildning

samt till den befolkningsmässiga situationen vid bedömning av

möjligheten att rekrytera till olika skolformer. Hänsyn måste också tagas

till planer beträffande industrilokalisering med åtföljande tätortsbebyggelse.

Skolväsendets utbyggnad och skolornas lokalisering torde på många

orter komma att bli av betydelse, när det av näringspolitiska skäl gäller att

kvarhålla eller eventuellt påverka inflyttning av arbetskraft. Det synes

därför angeläget, att skolplaneringsfrågorna blir föremål för prövning även

från allmän lokaliserings- och samhällsbyggnadssynpunkt.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att utskottet tidigare

i skrivelse till utredningen understrukit önskvärdheten av att en mellaninstans

för skolväsendet kunde åstadkommas, då de nuvarande förhållandena

vore i hög grad irrationella, samt att därvid länet förordats som

verksamhetsområde.

Förvaltningsutskottet har fortfarande samma uppfattning som uttalades

i skrivelsen, och kan därför utan invändningar helt ansluta sig till skolstyrelseutredningens

förslag om länen som mellaninstansområde och inrättande

av länsskolnämnder som organ för mellaninstansen.

Förvaltningsutskottet ansluter sig även till utredningens förslag beträffande

länsskolnämndernas kompetensområde. Samordning av de olika skolformerna

kräver en enhetlig regional planering. Det är lämpligt att länsskolnämnden

har befogenhet att fastställa en för större områden än en

enda kommun lämplig skolorganisation. Vad gäller yrkesutbildningen torde

det vara otillfredsställande om utbyggnaden blir enbart beroende av primärkommunernas

initiativ. 1 anslutning till riksdagens beslut om yrkesutbildningens

utbyggnad, har flera landsting redan tagit initiativ i avsikt

att åstadkomma en regional planering och samordning samtidigt med en

ökad egen insats från landstingens sida. Särskilt då det gäller de mindre

kommunerna och yrkesutbildningen krävs en regional instans med tillräckliga

befogenheter, så att en riktig planering kan åstadkommas.

Förvaltningsutskottet är sålunda helt införstått med önskvärdheten av

en samordning mellan det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningen.

Skolstyrelseutredningen har lämnat lantmanna- och lanthushållsskolorna

opaginerad Kontrollera mot PDF

ICO

utanför länsskolnämndernas befogenheter. I regel är landstingen huvudmän

för lantmanna- och lanthushållsskolor^. Mellan landstingen och länsskolnämnaerna

skapas en förbindelse bland annat genom landstingens medverkan

vid val av ledamöter i nämnden. Det finns knappast några skäl

som talar mot att även lantmanna- och lanthushållsskolorna liksom de

centrala verkstadsskolorna bör sortera under den föreslagna mellaninstansen.

Läroverkslärarnas riksförbund gör följande principiella deklaration.

Även om förbundet i det följande kommer att med avseende på de arbetsuppgifter,

som av utredningen tillagts mellaninstanserna, anföra invändningar,

instämmes oreserverat i uppfattningen, att det föreligger ett

behov av regionala instanser, som inom vissa angivna stadier bör utöva

den direkta statliga inspektionsverksamheten och som aktivt skall medverka,

då skolor av olika slag planeras eller då organisatoriska förändringar

av skolväsendet inom regionen ifrågasättes. Oavsett om arbetsuppgifterna

blir av den betydande omfattning, som utredningen föreslagit, eller en begränsning

kommer till stånd, menar även förbundet att instansens geografiska

område bör sammanfalla med länsindelningen. Förbundet vill emellertid

samtidigt erinra om att t. ex. många gymnasiers upptagningsområden

sträcker sig in i angränsande län, varför det vid planering av regionskolor

blir alldeles nödvändigt med ett nära samarbete mellan länsskolnämnderna.

D. Uppgifter för en ny mellaninstans

1. Skolstyrelseutredningen

a) I nt e r ko mm un al a samordnings- och planeringsuppgifter
Förslag
Frågan

om skolplaneringen har genom 1950 års skolreform och än mer

genom beslutet om yrkesutbildningens utbyggnad fått särskild aktualitet

och bland uppgifterna för nya mellaninstanser anmäler den sig enligt utredningens

mening bland de främsta. Utredningen föreslår därför, att det

skall åligga mellaninstansen att tillse, att skolväsendet inom varje kommun,

i de delar det sorterar under mellaninstansen, blir ändamålsenligt planerat

och ordnat, samt att verka för sådan mellankommunal samverkan, som skapar

bättre förutsättningar för en ändamålsenlig skolorganisation och för

pedagogiska anordningar av olika slag, såsom hjälpklassundervisning, anställande

av skolpsykolog och konsulenter.

Mellaninstansen skall fastställa organisationsplanen för kommunens skolväsen.

I denna skall upptagas alla skolformer och skoltyper i kommunen,

som sorterar under den gemensamma skolstyrelsen, samt anges i vilka hänseenden

skolorganisationen bygger på samverkan med annan kommun.

Kan överenskommelse om erforderlig samverkan ej träffas mellan två

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

eller flera kommuner för att åstadkomma en ändamålsenlig skolorganisation

eller till denna hörande anordningar, skall mellaninstansen äga fastställa

den organisation, som enligt dess beprövande tillgodoser det allmännas

intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kommunerna ej

överenskomma om kostnadernas fördelning i sådant sammanhang, skall

mellaninstansen äga fastställa också dem, enligt de anvisningar Kungl.

Maj:t utfärdar. Dessa skall enligt utredningens förslag grunda sig på principen,

att kommun skall äga åtnjuta ersättning för sina havda verkliga merkostnader

för anordningar som kommer annan kommuns barn tillgodo.

Slutligen föreslår utredningen också, att mellaninstansen, om den finner

särskilda skäl därtill föreligga, skall kunna förordna, att sådan samverkan

som här avses skall ske i kommunalförbundets form.

Motivering

Grunden för utredningens förslag rörande mellaninstansens uppgifter och

befogenheter, när det gäller skolplaneringen, är den omfattning en mellankommunal

samverkan nödvändigtvis måste få som en grundläggande förutsättning

för att enhetsskolan skall kunna byggas ut i full utsträckning och

yrkesskolväsendet få den uppryckning som avsetts.

Utredningen har den uppfattningen att man, med reservation för av lokala

förhållanden betingade undantag, bör kräva ett befolkningsunderlag

på 4 000 invånare som minimum för ett enhetsskolans högstadium och att i

regel 5 000 bör eftersträvas.

Utredningen har delat in kommunerna i grupper efter invånarantal den

I januari 1953 (tab. 13).

Vid den ifrågavarande tidpunkten hade 55 procent av landets kommuner

mindre än 4 000 invånare. Härtill kommer de kommuner, vilka på

grund av sin geografiska belägenhet inte kan inrätta en centralskola för

högstadiet trots tillräckligt befolkningsunderlag. Dessa förhållanden medför,

att ett interkommunalt samarbete i ett mycket stort antal fall måste

komma till stånd, då enhetsskolans högstadium skall upprättas i större

skala.

Yrkesskolor och gymnasier åter kräver betydligt större befolkningsunderlag

än ett enhetsskolans högstadium. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga

beräknar, att ett rekryteringsunderlag på ca 20 000 invånare i regel fordras

för att man skall kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbjuda någon

nämnvärd differentiering i heltidskurser. De sakkunniga påpekar vidare,

att man vid ungefär 30 000 invånare har ett säkrare underlag för en rikare

differentiering — 10—15 heltidsavdelningar med 200—225 elever. I en

kommun med G 000 invånare blir differentieringsmöjligheterna ganska obetydliga

och den är i regel alldeles för liten för att ge underlag för tvååriga

kurser.

För gymnasium får man räkna med ett minsta befolkningsunderlag av

25 000 invånare för tvålinjigt gymnasium. Detta gäller i gynnsamma fall.

Med hänsyn till befolkningens varierande struktur bör man normalt räkna

med ett befolkningsunderlag av bortåt 40 000 människor för gymnasier med

två och 40 000—60 000 människor för gymnasier med tre linjer.

För att med ett konkret exempel belysa de samarbets- och samordningsproblem,

som kan förutses vid skolväsendets fortsatta utbyggnad, redogör

II

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Tab. 13. Gruppindelning av kommuner efter invånarantal den 1/1 1953

Län1

under

2 000

2 000—

2 500

2 500—

3 000

3 000—

4 000

Totala

antalet

Varav

under

4 000

Uttryckt

i %

Stockholms.....

1 + 5

2 + 7

1

1 + 11

55

28

51

Uppsala........

2

4

5

7

25

18

72

Södermanlands ..

1+3

3

1 + 5

14

39

27

69

Östergötlands ...

3

2

6

1 + 12

47

24

51

Jönköpings .....

1

10

12

1 + 12

54

36

66

Kronobergs.....

6

4

12

12

44

34

77

Kalmar ........

1

1 + 8

2

13

50

25

50

Gotlands .......

1

2

4

4

14

11

78

Blekinge .......

2

1

3

4

25

10

40

Kristianstads ...

2

7

9

12

58

30

51

Malmöhus......

1 + 2

10

15

24

72

52

72

Hallands .......

5

6

9

2 + 10

39

32

82

Göteborgs och

Bohus .........

1 + 5

5

6

1 + 10

44

28

63

Älvsborgs ......

5

7

12

13

67

37

55

Skaraborgs .....

5

8

7

13

56

33

58

Värmlands .....

1

7

8

11

52

27

51

Örebro ........

2

1

3

1+ 5

33

12

36

Västmanlands ..

—

2

3

3

28

8

28

Kopparbergs ..

8

7

2

8

50

25

50

Gävleborgs .....

3

3

2

6

42

14

33

Västemorrlands .

2

1

3

8

44

14

31

Jämtlands ......

5

4

4

12

35

25

71

Västerbottens ...

3

2

—

1+ 4

33

10

30

Norrbottens ____

2

1

2

1+ 3

30

9

30

Summa

78

115

136

240

1036

569

55

193

329

569

1 Där två siffror förekommer anger den vänstra stad. 17 städer hade vid denna tidpunkt icke

över 4 000 invånare.

utredningen för hur förhållandena torde komma att utvecklas i Västmanlands

län och kommer till den uppfattningen, att icke någon kommun i

länet kommer att kunna vara eller få vara sig själv nog, ehuru Västmanlands

län av alla län har det minsta antalet kommuner med mindre än

4 000 invånare. Procentsiffran är 28. I 17 av länen är den minst 50. Det är

således enligt utredningens mening nödvändigt, att det vid skolplaneringen

i varje kommun tages hänsyn till de omkringliggande kommunerna och att

inte bara kommuner, som är ur stånd att klara sig själva tages med i en

regional planering. Utom för den egentliga skolorganisationen är plane
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

ringen av betydelse för skolledarbehovet, skolpsykologorganisationen, skolskjutsarnas

omfattning och behovet av skolhem och andra inackorderingsmöjligheter.

Beträffande yrkesutbildningens uppbyggnad anser utredningen, att särskilda

problem kommer att möta, då man på detta område i stor utsträckning

saknar en organisation att bygga på.

Den yrkesutbildning, som skall äga rum inom enhetsskolan och den, som

skall bygga vidare på den grund som läggs i klass 9 y, måste nära anpassas

efter näringslivets behov och i viss mån även efter den övriga skolorganisationen.

Man måste här räkna med en betydelsefull insats av regionala skolorgan

som en förutsättning för ett gott resultat av det förestående uppbyggnadsarbetet,

eftersom en enbart lokal planering av yrkesutbildningen har

mindre förutsättningar att bli tillfredsställande än en sådan planering för

övriga delar av skolväsendet. Det är således nödvändigt att för större regioner

klarlägga, vilka yrken som för området och dess uppväxande ungdom

är av sådan betydelse och omfattning, att två- eller flerårig utbildning bör

finnas med möjligheter att påbörja utbildningen under det nionde eller

eventuellt det åttonde obligatoriska skolåret. Att en planläggning sker just

med denna målsättning anser utredningen liksom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga

vara av utomordentlig vikt för yrkesutbildningens hela utveckling.

Det måste ske en gemensam planering av den yrkesundervisning som

skall meddelas inom enhetsskolans ram och den som skall bygga vidare på

den där lagda grunden. I så stor utsträckning som möjligt bör därför enhetsskolans

praktiska utbildning under nionde skolåret organiseras som början

till en egentlig yrkesutbildning. Även där så ej kan ske samt för 9 y-elever,

som ej är definitivt yrkesbestämda, bör den vidare yrkesutbildningen om

möjligt organisatoriskt lämpas efter enhetsskolan.

Sedan det klarlagts för vilka yrken utbildning inom regionen bör äga rum,

får de lämpligaste orterna för förläggningen av denna utbildning utväljas,

varvid hänsyn måste tagas till redan befintliga utbildningsmöjligheter men

framför allt en undersökning göras av vilka nya utbildningsmöjligheter som

måste skapas. Vid överväganden rörande utbildningens förläggning får reseoch

inkvarteringsmöjligheter under utbildningstiden och förhållandet till

övriga delar av skolväsendet beaktas.

Yrkesutbildningen måste organiseras under intimt samarbete mellan lokala

och regionala skolmyndigheter, landsting, arbetsmarknadsmyndigheter

och representanter för näringslivet och dess organisationer och under de

centrala skolmyndigheternas ledning. En mängd detaljspörsmål kommer

därvid att möta. Ovan har vissa grundläggande problem av generell natur

lagts fram i syfte att belysa behovet av eu regional myndighet med starkt

lekmannainslag och lokal förankring för a tt lösa dem.

Sedan utredningen sålunda påvisat behovet av interkommunal samverkan

på skolans område och den omfattning den torde få, går utredningen

in på frågorna om formerna för samarbetet, om kostnadsfördelningen mellan

samverkande kommuner samt om mellaninstansens uppgifter och befogenheter,

när det gäller att fä samarbetet till stånd. Utredningen erinrar om

att samverkan mellan skoldistrikt redan nu förekommer i ett stort antal fall

på det sättet, att barn från ett skoldistrikt mottages i ett annat distrikts

skolor. Domkapitel eller Kungl. Maj:t kan även ålägga ett distrikt alt mottaga

elever från ett annat och fastställa ersättningen härför. Endast i ett

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

fåtal fall förekommer kommunalförbund på skolväsendets område. Våren

1954 var antalet 4.

Utredningen förutsätter, att det mellankommunala samarbetet trots ökad

omfattning även i fortsättningen i det stora flertalet fall skall kunna grundas

på frivilliga överenskommelser, tillkomna under mellaninstansens medverkan.

Får organisationsplanen den innebörd som utredningen föreslagit,

kan avtal mellan kommuner icke träffas, med mindre mellaninstansen prövar

dem vara skolorganisatoriskt lämpliga.

Frivilliga överenskommelser kan träffas i det privaträttsliga avtalets

form eller i form av kommunalförbund. Enligt vad utredningen erfarit avser

kommunalförbundskommittén, med vilken utredningen samrått rörande

det interkommunala samarbetet på skolans område, att framlägga förslag

om ändrade bestämmelser rörande kommunalförbund, vilka skulle göra

denna offentligrättsliga sammanslutningsform mera användbar än för närvarande.

Kommittén och utredningen är emellertid ense om att rekommendera

det privaträttsliga avtalet som den normala formen för samverkan på

skolans område också i fortsättningen. Att draga upp några riktlinjer på

förhand rörande förutsättningarna för i vilka fall den ena eller andra formen

skall väljas har de båda utredningarna icke funnit möjligt.

Med hänsyn till den stora vikt, som måste fästas vid att skolorganisationen

blir så objektivt riktig som möjligt, anser utredningen att situationer

kan komma att uppstå, där enskild kommuns intressen av en egen skolas

placering eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till förmån

för en i en större regions intresse lämplig organisation. Mellaninstansen

måste därför ha möjligheter inte bara att följa skolväsendets utveckling

utan också att gripa in och föreskriva en samverkan mellan kommuner, när

överenskommelser inte kan träffas, på motsvarande sätt som domkapitlen

nu kan jämlikt § 6 mom. 3 folkskolestadgan. Kan parterna därefter inte

överenskomma om kostnadsfördelningen, skall mellaninstansen kunna bestämma

också härom. Utredningen betonar, att det är av vikt att det bestämmes

hur kommunernas kostnader för gemensamma skolanordningar

skall beräknas. Vid sina överväganden av spörsmålet har utredningen funnit

att den enda regel, som synes kunna ge ett rättvist resultat oavsett samverkans

omfattning, är att kommun, som skall ersätta annan, ersätter dennas

verkliga merkostnader.

Beträffande behovet av tvångsmässigt skapade kommunalförbund framhåller

utredningen, att sådant behov kan tänkas uppkomma först och

främst i de fall, där kommunerna icke kan enas om samarbetsformen, men

också i fall, där det efter en objektiv prövning befinnes olämpligt att samverkan

sker på grundval av avtal. Då utredningen erfarit, att kommunalförbundskommittén

kommer att föreslå, att här avsedd tvångsmöjlighet

skall finnas, vilken uppfattning utredningen i princip delar, har utredningen

ansett, att det skall ankomma på mellaninstansen och icke på annan myndighet

att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund på skolväsendets

område.

Något i författning reglerat direkt medinflytande för en kommun över

skolväsendet i en annan kommun, med vilken samverkan sker på grundval

av ett privaträttsligt avtal, anser utredningen icke böra finnas. Bedömes

gemensamma förvaltningsorgan vara behövliga, bör kommunalförbund

bildas.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

b) Befattningen med skolbyggnad sären den m. m.

Förslag

Utredningen föreslår, dels att den prövning av lokalbehovet, som skall

ligga till grund för upprättandet av ritningar till byggnader för folkskolan,

skall göras av mellaninstansen i samarbete med länsarkitekten ävensom att

den skall granska skissritningarna till dylika byggnader, dels att prövning

av lokalbehovet skall företagas av mellaninstansen beträffande samtliga

skolformer, som föreslagits sortera under denna, och att därvid skall beaktas

hela skolväsendets aktuella och framtida behov i det område, som kan

beröras av byggnadsföretaget.

Det bör vidare ankomma på mellaninstansen att i samråd med vederbörande

huvudman och andra berörda parter utreda behovet och placeringen

av skolhem för alla under mellaninstansen sorterande skolformer

samt att taga initiativ till upprättande av skolhem, eventuellt gemensamma

för olika skolformer, där den finner det påkallat. Enligt utredningens mening

föreligger inga skäl att i fortsättningen ha två författningar med likartade

bestämmelser om skolhem.

Vidare föreslår utredningen, med hänsyn till att statsbidragen till tjänstebostäder

utgår med fixerade belopp eller efter en given procentsats, att

statsbidragsärenden rörande tjänstebostäder skall slutbehandlas i mellaninstansen.

Motivering

Det är enligt utredningens mening ställt utom all fråga, att en central

ledning av skolbyggnadsverksamheten och av statsbidragsgivningen är nödvändig

och till gagn för skolväsendet i dess helhet. Det slutliga avgörandet

av ritningarnas utformning och byggnadsföretagets omfattning bör därför

alltjämt ligga centralt. Men å andra sidan föreligger det enligt utredningens

uppfattning många fall, där ritningar skulle kunna göras upp på grundval

av en regional bedömning av lokalbehovet och skolorganisationen med tillräckligt

stor säkerhet, för att den långa omgången med två förberedande

centrala prövningar skulle kunna undvaras.

Om utredningen av lokalbehovet, skolans placering och skolorganisationen

överhuvudtaget liksom skissritningarnas upprättande sker i nära kontakt

med mellaninstansen och sedan prövas av denna, torde däri ligga erforderliga

garantier för att den centrala granskningen i samband med statsbidragsansökningen

icke skall behöva föranleda omfattande justeringar eller

omarbetningar. Skulle tveksamhet råda redan på de förberedande stadierna,

bör naturligtvis skoldistrikt efter samråd med mellaninstansen ha möjligheter

att liksom nu låta överstyrelsen pröva ärendet etappvis, men reglerna

härom bör inte vara tvingande.

Enligt gällande ordning må endast fullt kvalificerad arkitekt av skoldistrikt

anlitas för att rita skolbyggnader, till vilka statsbidrag skall utgå.

För den bedömning, vilken skulle ankomma på mellaninstansen, skulle särskild

arkitekt därför inte behöva anlitas av denna, eftersom den avgörande

granskningen av byggnadsföretaget även ur arkitektsynpunkt handhaves

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

av experter i skolöverstyrelsen. Möjligheten att vid behov rådfråga länsarkitekten

eller annan arkitekt skulle vara tillfyllest för mellaninstansens del.

Det framhålles slutligen, att den byggnadsverksamhet det här gäller i hög

grad är en kommunal angelägenhet, där huvuddelen av kostnaderna faller

på kommunen. Utredningen finner det därför angeläget, att de statliga ingripandena

blir så litet markerade som möjligt, utan att det allmännas berättigade

krav på rationellt anordnade och billiga byggnader eftersättes.

c) Me ll ani 71 stansen som disciplinär myndighet

Förslag

De disciplinära befogenheterna gentemot lärare och skolledare vid folkoch

fortsättningsskolor (försöksskolor, enhetsskolor), högre kommunala skolor

och kommunala yrkesskolor skall överflyttas från de lokala skolstyrelserna

till mellaninstanserna, dock att dessas beslut om avsättning av ordinarie

lärare eller skolledare skall underställas skolöverstyrelsen eller, om

det gäller lärare eller rektor vid yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare och skolledare

vid allmänt läroverk skall överflyttas på mellaninstansen.

Motivering

Enligt utredningens uppfattning intager lärarna en i flera avseenden ömtålig

ställning. För att undervisningen skall kunna bedrivas på rätt sätt och

få avsedd verkan, krävs således bl. a., att lärarna besitter en viss auktoritet

och åtnjuter respekt från elevernas sida. Det är också nödvändigt, att lärarna

av barnens föräldrar omfattas med förtroende. Disciplinära åtgärder

mot lärarna kan få mycket kraftiga negativa verkningar i båda de nu

nämnda hänseendena. De disciplinära befogenheterna bör därför handhavas

i en ordning som skänker tillfredsställande garantier för att det sker med

sakkunskap och oväld.

En lokal skolstyrelse är på grund av sin sammansättning och ställning

enligt utredningens mening i regel icke lämpad att ålägga disciplinstraff.

Denna uppfattning styrkes för folkskolestyrelsernas de! genom den ändringsfrekvens

i varningsmål, som utredningen redovisat. Utredningen anser

sig också böra framhålla, att det, när det gäller ärenden av det ömtåliga

slag, varom här är fråga, torde vara av betydande värde, om den beslutande

myndigheten är en annan än den, som har den närmaste kontakten med

tjänstemannen i fråga. Just i dylika ärenden är det av särskild vikt, att personliga

och lokala motsättningar ej har möjlighet att på ett avgörande sätt

göra sig gällande. Även intresset av att läraren erhåller ett visst mått av

självständighet och oberoende i sin befattning synes i detta sammanhang

förtjäna beaktande. Ytterligare framhålles, att ett förläggande av den disciplinära

myndigheten till en högre instans är ägnad att åstadkomma en

större grad av enhetlighet i disciplinbestämmelsernas tillämpning.

Ändringsförslaget beträffande de allmänna läroverken motiverar utredningen

med att också dessa skolor, även om de förblir statliga, enligt utredningens

förslag skall sortera såväl under den lokala skolstyrelsen som under

mellaninstansen, varför det synes skäligt att så enhetliga disciplinbestämmelser

som möjligt åstadkommes.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

d) Mellaninstansen som besvärsmyndig het

Förslag

Domkapitlets funktion att på kommunala grunder pröva besvär i skolärenden

skall övertagas av länsstyrelsen, vilken skall pröva alla besvär, som

på nämnda grunder anföres över lokal skolmyndighets beslut.

Besvär i övrigt över lokal skolstyrelses beslut rörande det obligatoriska

skolväsendet, högre kommunal skola, kommunal yrkesskola, kommunalt

gymnasium, handelsgymnasium eller allmänt läroverk skall anföras hos

mellaninstansen.

Mellaninstansens beslut skall överklagas hos Kungl. Maj:t.

Motivering

De skolformer som omedelbart beröres, om domkapitlen enligt utredningens

förslag försvinner som besvärsinstans, är folkskolan och de högre

kommunala skolorna.

Utredningen förutsätter, att de kommunala skolstyrelserna i fråga om

dessa skolformer och deras framtida motsvarigheter alltjämt i åtskilliga avseenden

skall äga handla utan andra begränsningar än som följer av kommunallagarnas

bestämmelser och att följaktligen skillnad även i fortsättningen

måste upprätthållas mellan sådana skolstyrelsebeslut, som kan angripas

på materiella grunder och sådana som endast kan överklagas genom

kommunalbesvär. Då domkapitlen nu prövar båda dessa besvärstyper uppkom

för utredningen, liksom för folkskolesakkunniga, frågan huruvida båda

slagen av besvär borde överföras på en och samma eller på olika myndigheter.

Utredningen har i detta avseende kommit till samma slutsats som

1945 års folkskolesakkunniga såtillvida, att utredningen förordar, att domkapitlets

funktion som kommunal besvärsinstans i skolärenden övertages

av länsstyrelsen, vilken regelmässigt prövar kommunalbesvär. Det synes

utredningen inte föreligga hinder mot att länsstyrelsen övertager ifrågavarande

uppgift även i de få och under en relativt kort tid kvarstående fall,

där folkskoleväsendet ännu är en församlingarnas angelägenhet.

För utredningen föreligger emellertid inte samma skäl som för 1945 års

folkskolesakkunniga att förlägga prövningen av besvär på materiella grunder

till skolöverstyrelsen. Utredningen har nämligen, utifrån de ändrade

förutsättningar som nu är förhanden, kunnat föreslå en sådan konstruktion

av de nya mellaninstanserna, att dessa enligt utredningens mening blir väl

lämpade att i domkapitlens ställe materiellt pröva besvär över lokal skolstyrelses

beslut. Utredningen anser det vara ett betydande allmänt intresse,

att besvär i första instans kan anföras hos ett regionalt organ i stället för

ett centralt ämbetsverk, som i allmänhet befinner sig på stort avstånd från

och saknar omedelbar kännedom om de förhållanden, som skall prövas. Det

torde vara av väsentlig betydelse, dels att en klagande har möjligheter att

utan för stora svårigheter inhämta upplysningar och råd av den myndighet

han avser att besvära sig hos, dels och framför allt att denna myndighet

står så nära sakintressenterna och deras miljö som möjligt och kan

grunda sina ställningstaganden på mera direkt kännedom om de förhållanden

som skall bedömas.

De beslut av styrelse för högre kommunal skola, som överklagas hos skolöverstyrelsen,

rör huvudsakligen tillsättning och entledigande av lärarper
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

sonalen samt disciplinära åtgärder mot denna. I båda dessa avseenden föreslår

utredningen en ny och för samtliga under mellaninstansen sorterande

kommunala skolor gemensam ordning. Enligt gällande bestämmelser är det

därutöver endast beslut om ledigförklarande av lärarbefattning och om

vissa tjänstledigheter, som överklagas hos skolöverstyrelsen. Från principiell

synpunkt anser utredningen, att besvär över beslut i dessa fall väl kan

prövas av mellaninstansen och att den allmänna motiveringen för ett regionalt

organ som besvärsinstans gäller även här.

Såvitt utredningen kunnat finna vid en genomgång av de uppgifter rörande

de kommunala yrkesskolorna och läroverken, som föreslagits komma

att åvila den gemensamma skolstyrelsen, är ingen av sådan art, att icke beslut,

som fattats av denna styrelse, lämpligen bör överklagas hos mellaninstansen

i stället för hos respektive överstyrelse.

Besvär över mellaninstansens beslut bör enligt utredningens mening anföras

hos Kungl. Maj:t. Att föra in överstyrelserna som besvärsinstanser

mellan den regionala myndigheten och Kungl. Maj:t synes icke utredningen

motiverat. Då överstyrelsernas utlåtande undantagslöst torde inhämtas i

alla besvärsmål, skulle en självständig prövning från deras sida — utan att

öka rättssäkerheten — innebära onödigt arbete och tidsutdräkt i de fall

målen fördes upp i högsta instans.

Slutligen framhåller utredningen, att det enligt dess uppfattning råder

oklara och otillfredsställande förhållanden på besvärsrättens område, när

det gäller skolväsendet, vilka nu bör avhjälpas vid en systematisk genomgång

av skolförfattningarna.

e) Ärenden av löpande natur

Förslag

De ärenden av löpande natur, som nu handlägges av domkapitlen och

folkskolinspektörerna och icke av utredningen föreslagits decentraliserade

till de lokala skolstyrelserna eller handlagda i särskild ordning, skall alltjämt

handläggas regionalt och således flyttas över på de nya mellaninstanserna.

Till dessa skall också överflyttas ett antal av de uppgifter länsstyrelserna

nu handlägger, bl. a. granskningen av statsbidrag till skolväsendet.

Härutöver föreslår utredningen, att 62 olika ärendegrupper, vilka nu helt

eller delvis handlägges av skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj:t, skall decentraliseras

till mellaninstanserna. I flera fall föreslås, att beslutanderätten

skall utövas enligt centralt utfärdade direktiv.

Då utredningen antagit, att en översyn av överstyrelsens för yrkesutbildning

organisation är förestående, har det synts utredningen lämpligast att

decentraliseringsspörsmålet vad yrkesutbildningen beträffar överväges i det

sammanhanget.

Motivering

Även om huvudsyftet med nya mellaninstanser är att få fram organ med

förutsättningar att taga initiativ och med huvuduppgifter, som inte kan

fullgöras enligt detaljreglerade föreskrifter, anser utredningen att de nya

organen också måste vara verksamma inom en annan sektor.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Liksom fallet är enligt nuvarande organisation, bör således tillämpningen

och tolkningen av lagar, stadgor och andra bestämmelser, som reglerar speciella

förhållanden, i betydande omfattning åvila de nya regionala organen,

vilka även på detta område måste få förutsättningar att göra en större insats

än den nuvarande organisationen medger.

Utredningen framhåller såsom skäl härför dels önskemålen om en enkel

och smidig skolorganisation, dels den av skolöverstyrelsesakkunniga i SOU

1951: 29 betonade synpunkten, att skolväsendet bör utrustas med regionala

organ, om inte en ytterligare, icke önskvärd utbyggnad av skolöverstyrelsens

personalorganisation skall bli oundviklig.

Vid sin prövning av ärendegrupper, som enligt utredningens mening kunnat

ifrågakomma till decentralisering, har utredningen beaktat det av decentraliseringsutredningen

i dess princippromemoria av den 29 november

1947 gjorda uttalandet om decentraliseringsspörsmålet.

2. Remissyttranden

a) Interkommunala samordnings- och planering suppgifter.

Utredningens uppfattning om behovet av ett organ för samordning

och planering på skolväsendets område har endast folkskolinspektören

i Västernorrlands läns södra inspektionsområde sökt gendriva. Han

anför följande.

Mellaninstansens planeringsuppgifter har av utredningen på ett obegripligt

sätt skjutits i förgrunden och gjorts till en sådan huvudfråga, att den

nästan helt fått bestämma förslaget till mellaninstansernas organisation.

Då mellaninstanserna enligt min uppfattning endast i mycket ringa utsträckning

kommer att kunna fullgöra uppgifter som planerande organ, finner

jag, att detta mellaninstansernas uppbyggande på grundval av deras

betydelse som samarbetsorgan helt och hållet snedvridit utredningens arbete

och givit anledning till förslag, som i stor utsträckning är verklighetsfrämmande.

Skolöverstyrelsen har en rakt motsatt uppfattning.

Vad av utredningen anförts om behovet av interkommunalt samarbete

för planering av genomförandet av den av 1950 års riksdag i princip beslutade

skolreformen står i full överensstämmelse med överstyrelsens intentioner.

Ett sådant planeringsarbete pågår för närvarande under ledning av

statens folkskolinspektörer enligt av överstyrelsen givna anvisningar. Det

må här erinras om att behovet av samarbete över de kommunala gränserna

på skolväsendets område torde komma att i hög grad ytterligare aktualiseras

genom 1955 års riksdags beslut om yrkesskolväsendets utbyggande. Utredningen

har närmare belyst frågan genom en rad exempel på skolproblem,

vilka för sin lösning kräver interkommunal samverkan (s. 233—238). Överstyrelsen

delar helt utredningens mening, att eu av de viktigaste uppgifterna

för de föreslagna mellaninstanserna blir att taga initiativ till och

leda interkommunalt och regionalt samarbete för skolväsendets ordnande

på lämpligaste sätt.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Om behovet av ett interkommunalt samarbete på skolans område och av

ett organ för ledningen av detta synes praktiskt taget endast en mening

råda bland hörda myndigheter och sammanslutningar. Vad utredningen anfört

om formerna för detta samarbete har emellertid föranlett

vissa uttalanden och erinringar.

Skolöverstyrelsen finner liksom utredningen att frivilliga avtal för detta

samarbete bör vara den vanliga formen och säger sig vara i princip ense

med utredningen om den föreslagna möjligheten att tvinga fram ett samgående

mellan kommuner, där detta ej kan nås på frivillighetens väg. Då

emellertid kommunalförbundskommitténs förslag icke förelåg, när överstyrelsen

avgav sitt utlåtande, har överstyrelsen icke fattat ståndpunkt

annat än i själva principfrågan. Överstyrelsen understryker dock särskilt

att det i fall, där samarbete är erforderligt men ej behöver åstadkommas

tvångsvis, bör vara kommunernas ensak att välja den samarbetsform de

finner lämpligast. Rekommendationen att den ifrågavarande tvångsmöjligheten

skall användas med försiktighet lämnas också bl. a. av styrelsen för

Svenska landstingsförbundet.

Det synes styrelsen naturligt, att man i det längsta inriktar sig på en frivillig

överenskommelse, och styrelsen vill närmast se utredningens förslag

som ett påtryckningsmedel för att åstadkomma en förnuftig skolorganisation

och ett medel som endast i ett fåtal fall skall behöva tillgripas. I

I fråga om formerna för det interkommunala samarbetet på skolans område

ansluter sig Landskommunernas förbund i princip till utredningens

uppfattning.

Det måste finnas tvångsföreskrifter om samverkan bl. a. med tanke på

sådana icke sällan förekommande fall, då en kommun, som är tillräckligt

stor för att helt på egen hand organisera skolväsendet, icke har någon fördel

av samarbete med angränsande mindre kommuner. De formella tvångsföreskrifterna

bör på sätt förslaget förutsätter anknytas till ett reformerat kommunalförbundsinstitut.

Enligt styrelsens mening kan skolreformen icke realiseras utan ett omfattande

samarbete över kommungränserna. Styrelsen håller det icke för otroligt,

att två eller flera kommuner, som gemensamt måste organisera enhetsskolans

högstadium, snart skall finna det ändamålsenligt att ha hela skolväsendet

gemensamt. Den reform av kommunalförbundsinstitutet, som nu

är i vardande, kommer att lägga förhållandena till rätta för en sådan anordning.

Även om styrelsen i likhet med utredningen anser vissa tvångsföreskrifter

nödvändiga som en slags säkerhetsventil, vill styrelsen framhålla

önskvärdheten av att samarbetet får i största möjliga utsträckning utvecklas

frivilligt, även där detta icke ger de teoretiskt mest idealiska lösningarna.

Man får icke förbise, att de nuvarande kommungränserna i många fall är i

snävaste laget också för andra förvaltningsuppgifter. Om kommunalförvaltningen

utvecklas i hittillsvarande takt, kommer det för åtskilliga förvaltningsområden

att bli nödvändigt med ett vidsträckt regionalt samarbete.

Det är önskvärt, att samarbetsregionerna för olika förvaltningsuppgifter

bringas att sammanfalla. Samarbetet på skolans område får därför icke

byggas upp utan hänsynstagande till kommunalförvaltningen i övrigt. Om

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

mellaninstansen skall få det föreslagna avgörande inflytandet i fråga om

den interkommunala skolorganisationen, är det därför nödvändigt, att den

besitter god överblick över hela kommunalförvaltningen.

Kommunalförbundskommittén har ingen erinran att göra mot vad utredningen

anfört om det interkommunala samarbetets omfattning och säger

sig i huvudsak kunna ge sin anslutning också till vad utredningen anfört om

det kommunala samarbetet på skolans område i övrigt. Följande synpunkter

framhålles.

Kommittén vill understryka vikten av att, då det gäller tvångsbeslut om

samarbete, skälig hänsyn tages till kommuns önskan om medinflytande över

skolväsendet i annan kommun. Ett medinflytande lärer icke lämpligen

kunna förverkligas på annat sätt än genom skapande av ett gemensamt

förvaltningsorgan, och såsom utredningen uttalat bör kommunalförbundsformen

användas, då gemensamt förvaltningsorgan finnes påkallat. Ett tillmötesgående

av kommuns önskan om medinflytande innebär alltså, att

samarbetet bör ske genom kommunalförbund och icke i annan form. Då

kommuner skall åläggas samarbeta, bör sålunda enligt kommitténs mening

valet mellan samverkan genom kommunalförbund eller samverkan i annan

form icke träffas uteslutande utifrån det allmännas synpunkter. Om kommitténs

ståndpunkt härutinnan godtages, torde samarbete genom kommunalförbund

komma att behöva utnyttjas i större omfattning än vad utredningen

synes ha räknat med.

I avseende å frivillig samverkan mellan kommuner löser sig problemet

om kommuns önskan om medinflytande över de gemensamma anordningarna

av sig självt, enär det, såsom utredningen framhållit, vid frivillig samverkan

principiellt bör vara parternas ensak att välja den samarbetsform de

själva finna lämplig.

Kommittén håller vidare före, att det finnes anledning antaga, att kommuner,

som behöver samarbeta i avseende å väsentliga delar av skolväsendet,

ej sällan kommer att anse det fördelaktigt, att hela skolväsendet blir

en gemensam uppgift för dem. Särskilt torde detta bliva fallet, då det är

fråga om kommuner, som är förhållandevis lika i fråga om storlek och struktur.

Hinder mot en samverkan beträffande hela skolväsendet synes icke

böra resas.

Mot att länsskolnämnd skall äga besluta om bildandet av kommunalförbund

tvångsvis vänder sig folkskolinspektören i Gävleborgs läns norra inspektionsområde

samt länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län.

Nämnde folkskolinspektör menar, att där åläggande behövs bör det ankomma

på Kungl. Maj:t att besluta därom, och de båda länsstyrelserna

anser, att beslut bör fattas av länsstyrelsen. I yttrande från länsstyrelsen i

Jämtlands län förordas, att mellaninstansen skall göra framställning till

länsstyrelsen, då fråga är om att tvångsvis bilda kommunalförbund på skolans

område och i övrigt vara remissorgan.

Av de 13 kommuner, som berört frågan om det interkommunala samarbetet,

är också Härnösand, Västra Tunliem, Rönö och Leksand emot förslaget,

att mellaninstansen utrustas med befogenhet att tvinga fram kommunalförbund.

Leksand anser att länsstyrelsen skall ha denna befogenhet.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Skinnskatteberg menar att sådan befogenhet icke skall finnas så länge den

nuvarande kommunalförbundslagen gäller. Morastrand, Knutby och Fjällsjö

kommuner ställer sig tveksamma till kommunalförbundstanken som

sådan.

Utredningens förslag angående organisationsplan för kommunens

skolväsen har berörts i två yttranden. Skolöverstyrelsen har intet att

erinra mot att alla skolor och skoltyper i kommunen skall upptagas i organisationsplanen

och att i denna angives i vilka hänseenden skolorganisationen

bygger på samverkan med annan kommun. Med hänvisning till att frågan

om organisationsplan och dess fastställelse särskilt behandlats i realskoleutredningens

betänkande (s. 175) säger sig överstyrelsen icke ha velat taga

ställning till skolstyrelseutredningens förslag att organisationsplan skall

fastställas av mellaninstansen.

Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde har

uttalat, att flera skäl enligt hans mening talar för att organisationsplaner

åtminstone under en övergångstid slutligt godkännes av skolöverstyrelsen.

Vad beträffar kostnadsfördelningen mellan samverkande

kommuner har behovet av en reglering av denna fråga understrukits

av flera folkskolinspektörer. Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningens

principförslag, att kommun som mottager elever, skall äga åtnjuta

ersättning för sina verkliga merkostnader, samt förutsätter att överstyrelsen

får bemyndigande att utfärda anvisningar härom.

b) Byggnadsärenden. Utredningens förslag om förenklad handläggning

av skolbyggnadsärenden genom överflyttning av lokalbehovsprövningen

och förhandsgranskningen av skissritningar från skolöverstyrelsen till

mellaninstansen tillstyrkes, i vad avser prövningen av lokalbehovet, av 2

folkskolinspektörer men avstyrkes i båda avseendena av skolöverstyrelsen

och de övriga 32 folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, ävensom av

Svenska landskommunernas förbund. Överstyrelsen anför bland annat följande.

Fastställandet av lokalbehovet för en skola måste alltid föregås av en

prövning av frågan, huruvida skolan ur allmänna organisations- och planeringssynpunkter

kan anses behövlig och rätt placerad, med hänsyn tagen

såväl till en lämplig utformning på lång sikt av skolorganisationen på orten

som till samhällsplaneringen i övrigt. Sedan ställning tagits till nämnda

spörsmål, gäller det mycket ofta icke blott att fastställa ett visst nybyggnadsbehov

utan även att överväga frågor om utnyttjandet av befintliga

skolhus, möjligheten att på lämpligaste sätt omdisponera dem för fortsatt

användning för skoländamål eller nödvändigheten att slopa dem.

Överstyrelsen bestrider inte, att dessa bedömanden torde kunna förläggas

till mellaninstansen, men erinrar om att en sådan åtgärd skulle kunna

medföra olägenheter för kommunen i betraktande av de relativt begränsade

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

resurser, som kan stå till denna myndighets förfogande. Överstyrelsen framhåller,

att de berörda spörsmålen icke kan övervägas utan medverkan av

erfarna skolarkitekter.

Förhandsgranskning av skissritningar karakteriserar överstyrelsen som

en kombinerad pedagogisk, arkitektonisk och översiktligt ekonomisk

granskning.

Vid denna medverkar icke blott överstyrelsens arkitekter utan även

annan expertis, som står till förfogande inom verket — skolöverläkaren,

konsulenterna för gymnastik, husligt arbete och skolmåltider, manlig och

kvinnlig slöjd m. fl. Det händer icke sällan, då ritningsförslag skall utarbetas,

att på ett förberedande stadium samråd sker med överstyrelsen om

skolanläggningens lämpliga utformning, antingen vid besök på platsen av

representanter för överstyrelsen eller vid sammanträden inom överstyrelsen

med kommunrepresentanter. Vid sådana tillfällen är det av största vikt

att skolmän och arkitekter samtidigt kan stå skoldistrikten till tjänst, då

de pedagogiska, tekniska och ekonomiska synpunkterna måste samordnas.

Med hänsyn till behovet av tillgång till en mångsidig sakkunskap anser

överstyrelsen det vara ett i första hand kommunalt men också ett statligt

intresse, att den nuvarande behandlingen av skolbyggnadsärendena bibehålies.

Enligt överstyrelsens mening får mellaninstanserna, även om de icke

skall avgöra dessa ärenden, mycket viktiga uppgifter vid den förberedande

handläggningen av dessa. Slutligen framhåller överstyrelsen, att dess avstyrkande

nu icke innebär, att den rådande centraliseringen skulle anses bli

varaktigt och i full utsträckning bestående, utan att en successiv decentralisering

är önskvärd om och i den mån erfarenheterna av mellaninstansernas

arbete och resurser visar att den är möjlig. Överstyrelsen erinrar om skolöverstyrelsesakkunnigas

förslag (SOU 1951: 29), att ärenden rörande statsbidrag

till skollokaler m. m. skulle avgöras av överstyrelsen, och förordar

att denna fråga tages upp till förnyat övervägande.

Svenska landskommunernas förbund anser, att knappast något i och för

sig är att erinra mot att mellaninstansen skall pröva lokalbehovet för samtliga

skolor. En förutsättning är dock enligt förbundets mening, att länsarkitektkontoren

kan lämna verklig hjälp, vilket förbundet finner tvivelaktigt.

I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete synes

det förbundet lämpligast att bibehålla nuvarande förfarande.

U töver de ovannämnda remissmyndigheterna har endast 2 landsting och

6 kommuner berört förevarande fråga. Landstingen och en av kommunerna

ansluter sig till utredningens tankegångar medan de övriga förordar handläggning

hos skolöverstyrelsen som hittills.

Mot de av utredningen framförda synpunkterna på mellaninstansens

medverkan vid planering av skolhem har ingen erinran gjorts.

Utredningens förslag, att ärenden rörande statsbidrag till anskaffande av

tjänstebostäder skall slutbehandlas av mellaninstansen tillstyrkes av skol
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

överstyrelsen, som erinrar om tidigare förslag i denna riktning, 12 folkskolinspektörer

samt kommunalfullmäktige i Borensberg.

Av de 12 folkskolinspektörerna tillhör 11 den grupp, som avstyrkt utredningens

förslag rörande skolbyggnadsärenden. De har därvid uttryckligen

gjort undantag för tjänstebostädema. Huruvida de övriga 21 folkskolinspektörer,

som avstyrkt i vad avser skolbyggnadsärenden, också skall anses

genomgående ha avstyrkt i fråga om tjänstebostädema kan icke klart urskiljas.

Styrelsen för Statens folkskolinspektörers förbund tillstyrker utredningens

förslag rörande tjänstebostadsärendenas handläggning.

c) Mellaninstansen som disciplinär myndighet.

Denna fråga har föranlett särskilda uttalanden i 31 remissyttraden, av vilka

15 avgivits av kommunala myndigheter, däribland 2 landsting.

För ett bibehållande av de disciplinära befogenheterna oförändrade hos

den lokala skolstyrelsen synes endast stadsfullmäktige i Luleå ha uttalat sig.

De 5 folkskolinspektörer, som berör disciplinfrågan, tillstyrker utredningens

förslag, vilket också får anslutning från Örebro och Jämtlands läns

landsting samt från följande kommuner, nämligen Östersund, Simrishamn,

Lerum, Skultuna, Stångenäs, Rönö och Linneryd.

I princip tillstyrkes utredningens förslag av Svenska överlärarförbundet

och Svenska facklärarförbundet samt av folkskolans lärarförbund. De sistnämnda

anför bland annat följande.

Förbunden hälsar med synnerlig tillfredsställelse utredningens förslag om

överflyttning av domsrätten från de kommunala skolstyrelserna till högre

myndighet. Bland folkskolans lärare råder sedan länge ett kraftigt missnöje

med nu gällande ordning i fråga om handläggningen av disciplinärenden,

och starka krav har vid upprepade tillfällen framkommit om att frigöra

dessa ärenden från den kommunala skolstyrelsen.

Förbunden, som i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag i

fråga om handläggningen av disciplinärenden, fäster särskild vikt vid att

inga andra reaktionsformer får förekomma än de av utredningen föreslagna,

vilka intagits i förslaget till författningstext. Lärarkårernas bristande förtroende

för skolstyrelsernas kompetens att handlägga disciplinärenden bottnar

till en del i att skolstyrelsen nu har möjlighet — vilken möjlighet också

i ej så få fall utnyttjats — att i protokollet fälla omdömen om lärare, utan

att dessa haft möjlighet att försvara sig. Sådana omdömen har ofta vållat

enskilda lärare svåra lidanden, då de av allmänheten uppfattats som domar.

Utredningens förslag undanröjer möjligheterna till dessa lokala »halvdomar»,

vilket tillsammans med att domsrätten överflyttas till mellaninstansen

kan förväntas leda till en mera förtroendefull inställning till disciplinärendenas

handläggning från lärarnas sida.

Tveksamma till mellaninstansens lämplighet som disciplinär myndighet

med hänsyn till den föreslagna sammansättningen och de bristande garantierna

för en från juridisk synpunkt tillfredsställande beredning av ärendena

ställer sig domkapitlen i Härnösand och Lideå, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, besvärssakkunniga och Läroverkslärarnas riksförbund,

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

I det avsnitt av sitt utlåtande, där skolöverstyrelsen behandlar det förevarande

spörsmålet, påpekas inledningsvis, att mellaninstanserna enligt

överstyrelsens mening dels bör sammansättas på annat sätt än utredningen

föreslagit och vara huvudsakligen statliga organ, dels bör äga att, medelst

fullmakt, tillsätta lärartjänster i lägre lönegrad än 29, även vid allmänna

läroverk. Överstyrelsen uttalar därefter bl. a., att överflyttning till mellaninstansen

av skolstyrelses disciplinära befogenheter är naturlig och följdriktig

samt säger sig intet ha att erinra mot den av utredningen föreslagna

överflyttningen av disciplinära befogenheter »i fråga om ordinarie befattningshavare,

vilka tillsättes annorledes än medelst fullmakt». Ställningen

i disciplinärt hänseende för lärare som tillsatts medelst fullmakt beröres icke

av överstyrelsen.

Beträffande de icke-ordinarie lärarna framhåller överstyrelsen, att de i

disciplinärt hänseende bör ha samma ställning oavsett skolform.

Förslaget att erinran eller föreställning icke vidare skall förekomma biträdes

av överstyrelsen.

Uppfattningen att disciplinärenden bör handlägges av vederbörande centrala

skolmyndighet framföres av domkapitlen i Växjö och Luleå, länsstyrelsen

i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Malmö och Falun samt kommunalfullmäktige

i Älmhult. Samma mening har Läroverkslärarnas riksförbund

och, vad gäller läroverkens lärare, Rektorernas riksförening. Dessa remissmyndigheter

pekar i sin motivering främst på behovet av enhetlig handläggning

av disciplinärendena och på dessa ärendens ringa antal.

Besvärssakkunniga framhåller att disciplinförfarandet utgör en i processuellt

hänseende betydelsefull del av förvaltningsförfarandet. De sakkunniga,

som bl. a. i samband med allmänna verksstadgans tillkomst ingående

sysslat med dithörande spörsmål, har närmare granskat förslaget om länsskolnämnden

som disciplinär myndighet.

Ehuru de sakkunniga konstaterar, att länsskolnämnden otvivelaktigt är

bättre skickad än skolstyrelsen att vara disciplinär myndighet och att det

i och för sig är naturligt att en ledande administrativ myndighet på ett område

även har disciplinär bestraffningsrätt gentemot de inom samma område

verksamma befattningshavarna, finner de sakkunniga likväl att nämndens

lämplighet att handha disciplinära uppgifter måste starkt ifrågasättas.

De sakkunniga anför härom följande.

Överhuvudtaget är ett organ, som har karaktären av en kommunalvald

nämnd, icke väl ägnat att utöva en domstolsliknande funktion. I detta

avseende gör sig likartade betänkligheter gällande beträffande länsskolnämnden

som i fråga om skolstyrelsen. Disciplinära ärenden, vilka enligt

instruktionsförslaget skall vara pleniärenden, måste handläggas med stor

omsorg, vilket försvåras om de som skall deltaga i avgörandet är alltför

många. Förslaget förutsätter vidare, att ett väl utvecklat förfarande med

tillgång till muntlighet in. in. skall komma till användning i disciplinära mål.

Få den, som skall leda dylika förhandlingar, vilka erfarenhetsmässigt kan

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

svälla ut till processer av avsevärd omfattning, måste ställas särskilda krav i

fråga om utbildning och administrativ rutin. Av nu anförda skäl bör övervägas,

om icke särskilda anordningar kunde träffas för disciplinärendenas

handläggning, t. ex. genom inrättande av särskida disciplinnämnder med

juridiskt skolad och förhandlingsvan ordförande och med ett begränsat

antal ledamöter, samtliga gärna hämtade från länsskolnämnden, exempelvis

nämndens jurist, förste skolinspektören och en av lekmännen i nämnden.

Vidare bör bl. a. av arbetsekonomiska skäl övervägas, om icke den lokala

skolstyrelsen skulle kunna för mycket enkla fall tillerkännas vissa disciplinära

befogenheter.

Möjligheten att disciplinärenden av mindre allvarlig karaktär behandlas

lokalt beröres också i yttranden från Nacka och Boo kommuner.

Från besvärssakkunnigas sida understrykes, att den modernisering i olika

avseenden, som disciplinstraffrätten genom allmänna verksstadgan undergått,

också bör göra sig gällande, då de disciplinära förhållandena för ett

specialområde regleras. De sakkunniga gör vissa påpekanden, som lämpligen

kan tjäna som ledning vid en anpassning av disciplinbestämmelserna

för lärare till verksstadgans regler.

d) Mellaninstansen som besvärsmyndighet. Besvärsärendenas

handläggning diskuteras endast i ett 10-tal remissyttranden.

Frågan om mellaninstansen skall vara besvärsprövande myndighet eller ej

göres därvid i allmänhet beroende av hur mellaninstansen kommer att sammansättas

och hur ledamöterna skall utses.

Domkapitlen i Växjö och Härnösand framhåller att någon garanti för att

mellaninstanskansliema får personal med juridisk utbildning icke finns

enligt utredningens förslag. Domkapitlet i Växjö föreslår med anledning

härav att besvärsprövningen skall ligga kvar hos domkapitlen. Domkapitlet

i Härnösand anser, att sekreterareänsten vid mellaninstansen skall innehavas

av person med domarkompetens. Alternativt diskuteras att domkapitel

eller länsstyrelse skall pröva besvär i skolfrågor. Även domkapitlet

i Luleå ställer sig kritiskt till att mellaninstansen med föreslagen sammansättning

och kanslipersonal blir besvärsinstans.

Länsstyrelsen i Kristianstads län menar, att det icke kan anses vara principiellt

riktigt, att majoriteten av ledamöterna i en besvärsinstans utses

efter politiska linjer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner att såväl

mellaninstansens sammansättning som kompetensvillkor och lönesättning

för mellaninstansens sekreterare gör det mycket tveksamt om denna

myndighet skall pröva besvär.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av utredningen föreslagna

omfattningen av mellaninstansens besvärsprövning och ej heller mot den

föreslagna instansordningen, förutsatt att mellaninstanserna organiseras

som överstyrelsen förordat och, såsom utredningen antagit, överstyrelsens

utlåtande vid besvär över mellaninstansens beslut undantagslöst infordras

av Kungl. Maj:t.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Däremot förordar överstyrelsen att prövningen av besvär, som anföres

på såväl kommunal som materiell grund, icke delas upp mellan länsstyrelse

och mellaninstans utan i sin helhet förlägges till mellaninstansen. Överstyrelsen

ifrågasätter vidare, om icke i samband därmed även länsstyrelsernas

befattning med mål angående lärares avlöningsrättigheter borde överflyttas

till mellaninstansen, då dessa mål äger samband med övriga mål

rörande skolväsendet. Det senare förslaget motiveras med att en väl kvalificerad

förvaltningsjurist enligt överstyrelsens mening bör vara ledamot av

mellaninstansen.

Besvär ssakkunnig a anför till en början följande.

Liksom utredningen anser besvärssakkunniga skillnad böra göras beträffande

handläggningen av kommunalbesvärsmål och övriga besvärsmål.

Otvivelaktigt skulle det vara mindre lämpligt att bryta ut prövningen av

vissa kommunalbesvärsmål och lägga den på länsskolnämnden. Besvärssakkunniga

delar därför helt utredningens uppfattning att dessa mål bör upptagas

och prövas av länsstyrelse. Det är en betydande vinst, att samtliga

kommunalbesvärsmål berörande den borgerliga kommunen kan samlas hos

länsstyrelsen, varigenom enhetlighet i bedömandet av dessa säkras. Vad

åter angår övriga mål, i vilka talan föres mot skolstyrelses beslut, synes

länsskolnämnden kunna bliva lämplig besvärsmyndighet, förutsatt att den

får en tillfredsställande sammansättning. Nämnden synes kunna fungera

som besvärsmyndighet även i förhållande till skolchef, rektor och lärarkollegium.

Någon mera säker uppfattning om länsskolnänmdens roll som besvärsmyndighet

kan icke erhållas, så länge klarhet icke vunnits om i vilken

utsträckning talan mot skolstyrelses beslut skall föras genom kommunalbesvär

eller genom förvaltningsbesvär.

De sakkunniga pekar i det sammanhanget särskilt på de s. k. skol by ggnadsmålen

och målen om folkskollärarnas löningsrättigheter. Beträffande

den senare gruppen mål nämner de sakkunniga som en tänkbar lösning, att

mellaninstansen göres till gemensam instans för alla avlöningsmål på skolväsendets

område.

Till frågan om vilken myndighet som bör vara besvärsinstans i förhållande

till länsskolnämnden har de sakkunniga icke tagit bestämd ställning.

De uttalar i huvudsak följande.

Enligt de sakkunnigas mening talar starka skäl för att låta skolöverstyrelsen

respektive överstyrelsen för yrkesutbildning vara besvärsmyndighet

i förhållande till länsskolnämnd. Beträffande alla ärenden, som börjar i

första instans hos länsskolnämnden, skulle på detta sätt erhållas ett sedvanligt

''treinstanssystem. Vederbörande överstyrelse skulle därigenom få

sin naturliga plats i förvaltningssystemet. Det står också otvivelaktigt bäst

i överensstämmelse med de aktuella decentraliseringssträvandena att överlåta

åt överstyrelserna att sålla undan så många besvärsmål som möjligt.

Därest talan över varje länsskolnämnds beslut skall kunna få föras direkt

hos Kungl. Maj:t, föreligger risk för att ecklesiastikdepartementet kommer

att bli överhopat med besvärsmål. Det är onekligen en betydande olägenhet

med den här förordade ordningen att man beträffande mål, som börjat hos

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

skolstyrelsen och som fullföljes genom förvaltningsbesvär, får en fyrainstansordning.

Den ifrågavarande olägenheten kan emellertid otvivelaktigt

i viss utsträckning begränsas genom att möjligheten till fullföljd från överstyrelserna

inskränkes i vissa fall. — Om besvär över länsskolnämnds beslut

får anföras direkt hos Kungl. Maj:t, bör, såsom förutsatts av utredningen,

vederbörande överstyrelses utlåtande infordras i besvärsmålet.

Beträffande avlöningsmålen påpekas, att de kräver särskild uppmärksamhet

också i vad gäller fullföljden till högsta instans.

Av övriga remissmyndigheter, som berört frågan om besvärsprövningen,

kan nämnas församlingsstyrelsekommittén, som framhåller »önskvärdheten

av att även beträffande de församlingar, som tills vidare komma att behålla

skolväsendet, såväl domkapitlets funktioner som besvärsinstans som domkapitlets

och biskopens åligganden i avseende å tillsynen över skolorna

överflyttas till länsskolnämnden omedelbart med reformens genomförande

i övrigt.»

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör endast följande

korta uttalande.

Styrelsen är tveksam huruvida det är möjligt att låta mellaninstansen i

föreslagen omfattning fungera som besvärsmyndighet. Om besvärsärendena

i alltför stor utsträckning fullföljes, elimineras därmed fördelarna av den

eftersträvade decentraliseringen samtidigt som mellaninstansens auktoritet

kan äventyras.

Läroverksläramas riksförbund hävdar beträffande mellaninstansens besvärsprövning,

att inga avgöranden, som för närvarande enligt gällande

bestämmelser träffas av skolöverstyrelsen, skall flyttas till mellaninstansen.

Svenska yrkesskolföreningen föreslår, att överstyrelsen för yrkesutbildning

skall pröva besvär som gäller yrkeslärare.

e) Vissa övriga mellaninstansären den. Av utredningens

förslag i övrigt rörande mellaninstansernas uppgifter har endast

förslaget om statsbidragsgranskningens överförande från länsstyrelsen till

mellaninstansen blivit föremål för särskilda kommentarer.

Skolöverstyrelsen, som i huvudsak biträder utredningens förslag i vad de

gäller överflyttning av ärenden från domkapitel, länsstyrelse, folkskolinspektör

och skolöverstyrelsen, förklarar sig dock icke för närvarande beredd att

tillstyrka decentralisering av vissa ärenden, som rör fastställande av undervisningsskyldighet,

nedsättning av undervisningsskyldighet, förflyttning av

vissa lärare samt ärenden rörande flyttningsersättning. Överstyrelsen går

emellertid inte närmare in på de ärenden av löpande natur, som föreslagits

ankomma på mellaninstansen. Dessa ärenden har å andra sidan i stor utsträckning

blivit föremål för granskning av folkskolinspektörerna. Skäl

synes emellertid icke föreligga att här närmare redogöra för de framförda

synpunkterna på dessa ärendegrupper. Beträffande statsbidrag sgranskningen

anför skolöverstyrelsen.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Praktiska skäl talar för utredningens förslag, att den granskning av statsbidragsrekvisitionerna,

som utföres av folkskolinspektör och länsstyrelse,

och det godkännande av desamma, som ankommer på länsstyrelse, skall

överflyttas till mellaninstansen. Den ökning i dennas arbete, som blir följden

härav, kommer att väsentligt understiga det arbete, som länsstyrelserna

skulle få ägna däråt.

Förslagen rörande statsbidragsgranskningen har i allmänhet lämnats utan

erinran av folkskolinspektörerna, ehuru det i vissa fall starkt understrukits,

att det icke får innebära att redogöraransvaret föres över på skolinspektörerna.

Klart positiv på denna punkt är länsstyrelsen i Kristianstads län,

vilken liksom skolöverstyrelsen föreslår, att även utbetalningen av statsbidrag

till skoländamål skall verkställas av mellaninstansen.

Avstyrkande yttranden har avgivits av folkskolinspektören i Värmlands

läns mellersta inspektionsområde samt av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge

och Kopparbergs län. Av yttrandena från statskontoret och riksräkenskapsverket

framgår att dessa båda ämbetsverk finner det lämpligast, att

statsbidragsgranskningen förblir hos länsstyrelserna.

Allmänna statsbidrag sutredning en gör följande uttalande.

Det torde icke ankomma på statsbidragsutredningen att uttala sig angående

de framlagda organisationsförslagen. Utredningen vill dock icke underlåta

att framhålla, att länsskolnämndernas kansliorganisation förefaller att

vara ganska snävt tilltagen. För att organisationen skall kunna fullgöra

avsedda uppgifter, torde det vara en förutsättning, att en sådan förenkling

vidtages av statsbidragssystemet på skolväsendets område, som av statsbidragsutredningen

kommer att föreslås.

E. Den nya mellaninstansens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt

verksamhetsområde

Förslag

Konstruktionen. Utredningen utgår från att en mellaninstansorganisation

för att bli effektiv måste byggas upp av nya, fristående organ

med uppgift att enbart ägna sig åt skolans problem och konstruerade speciellt

med tanke härpå.

De nya mellaninstanserna skall vara kollegiala organ med en majoritet

av förtroendevalda icke-pedagoger (lekmän). Minoriteten skall vara pedagogiska

fackmän. Företrädare för såväl statliga som kommunala synpunkter

på skolväsendet skall finnas bland ledamöterna. De statliga synpunkterna

skall främst företrädas av en statens skolinspektör som självskriven

ledamot.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Mellaninstansen skall konstrueras som ett organ, vilket innebär, att

skolinspektionen skall knytas till och ingå i den nya myndigheten. Inspektörerna

skall således icke finnas som särskilda regionala myndigheter vid

sidan av mellaninstanserna utan handla på dessas vägnar. Kollegiet skall

följaktligen icke vara en instans över inspektören eller stå mellan honom

och de centrala myndigheterna.

Antalet ledamöter skall vara sju. Lekmännen skall vara fyra

och jämte ersättare utses av landstingen för en tid av 4 år. Fullmäktige i

stad, som ej tillhör landsting, skall utse en ledamot jämte ersättare. Landstingen

i Kalmar läns landstingsområde skall i samråd utse vardera två

ledamöter.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning skall för samma

tid förordna vardera en ledamot jämte ersättare.

I län med flera inspektörer är förste skolinspektören ledamot. Ersättare

för skolinspektören eller förste skolinspektören är den som uppehåller hans

tjänst.

Av landsting och fullmäktige utsedda ledamöter och ersättare skall ha

ådagalagt intresse för utbildnings- och undervisningsfrågor. Ingen av dessa

ledamöter må inneha lärar- eller rektorstjänst. En ledamot och ersättaren

för honom skall vara i allmän tjänst anställda högre förvaltningsjurister

eller domare. Två ledamöter och ersättarna för dem skall äga särskild

kännedom om landsbygdens skolväsen.

Skolöverstyrelsen skall beakta, att länsskolnämnderna genom de av överstyrelsen

förordnade ledamöterna tillföres pedagogisk sakkunskap och erfarenhet

rörande de delar av skolväsendet, som skolinspektören (erna) icke i

första hand företräder. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall som ledamöter

av länsskolnämnderna förordna personer med insikter i och erfarenhet

av yrkesutbildning.

Sedan ledamöter utsetts, skall uppgift om vilka som utsetts omedelbart

av landstinget eller fullmäktige insändas till Kungl. Maj:t, som förordnar

en av de sålunda utsedda ledamöterna att vara ordförande.

Beträffande ersättningar föreslår utredningen, att mellaninstansens ordförande

skall uppbära ett årligt arvode av högst 1 500 kronor samt ersättning

för varje sammanträdesdag med 20 kronor. Årsarvodet bör bestämmas

av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen och fastställas med

hänsynstagande till mellaninstansområdenas varierande storlek. Lägre arvode

än 1 200 kronor bör dock icke i något fall utgå.

Ledamot föreslås erhålla ett årligt arvode av 400 kronor jämte 20 kronor

för sammanträdesdag. Till ersättare för ledamot bör endast utgå sammanträdesarvode,

vilket föreslås skola utgöra 45 kronor. Rese- och traktamentsersättning

föreslås utgå enligt allmänna resereglementets klass IIB för

ordförande, ledamot och suppleant.

I fråga om mellaninstansernas geografiska verksamhetsom
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

råden föreslår utredningens majoritet, att länen utan undantag skall vara

verksamhetsområden samt att särskilda inspektionsområden under ledning

av en skolinspektör tills vidare i princip bibeliålles inom länen. I anslutning

till detta ståndpunktstagande föreslår majoriteten vidare, dels att

mellaninstansmyndigheten skall kallas länsskolnämnd och ha sitt kansli

förlagt till länets residensstad utom i Skaraborgs län, där Skövde föreslås

bli kansliort, dels också att antalet skolinspektörstjänster ökas från nuvarande

51 till 55 genom att en tjänst nyinrättas i vart och ett av Stockholms,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, dock utan att

ytterligare inspektionsområden bildas.

Beträffande verksamhetsområdena förordar ledamöterna Flinck och

Johnsson ett inom utredningen diskuterat och i betänkandet redovisat alternativ

(43-alternativet) för områdesindelning, vilket innebär, att landet

skulle indelas i 43 mellaninstansområden, i flertalet fall sammanfallande

med de nuvarande folkskolinspektionsområdena. Dessa områden skulle tilllika

vara inspektionsområden. Förslaget innebär således, att det nuvarande

antalet inspektörer skulle reduceras med åtta.

Motivering

När det gällt mellaninstansens organisation har utredningen först ställt

frågan om någon existerande myndighet kan bli mellaninstans för skolväsendet.

Domkapitel, länsstyrelse, landsting och folkskolinspektör har

övervägts.

Enär någon gemenskap mellan domkapitlens primära och dominerande

uppgifter, de som hänger samman med den kyrkliga distriktsstyrelsen, och

uppgifterna för en regional skolmyndighet ej längre föreligger, saknas enligt

utredningens mening själva utgångspunkten för en diskussion om domkapitlens

omorganisation i syfte att få dem att bättre fylla en skolmyndighets

åligganden.

Det våren 1952 fattade beslutet om länsstyrelsernas omorganisation medförde

icke att lekmän, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, skulle

medverka i länsstyrelsernas arbete. Då lekmannamedverkan i nya mellaninstanser

enligt utredningens mening är ofrånkomlig, har länsstyrelserna

icke kunnat ifrågakomma.

Utredningen har icke funnit skäl föreligga att låta landstingen, genom

något utskott eller på annat sätt, fungera som mellaninstans för skolväsendet

men väl att det skapas en förbindelselänk mellan dessa båda organ

genom landstingens medverkan vid utseende av ledamöter i mellaninstansen.

Vad slutligen jolkskolinspektionen beträffar anser utredningen, att en

skolinspektör som enmansmyndighet, med hänsyn till omfattningen och

delvis också arten av de uppgifter som skall förekomma, icke med erforderlig

kraft skulle kunna hävda sin ställning som mellaninstans. Utredningen

tänker här mindre på förhållandet gentemot lokala styrelser än på förhållandet

till den centrala skolledningen. Mellaninstanserna bör nämligen

inte enbart betraktas som tillkomna i arbetsfördelningssyfte med uppgift

att uteslutande verka som redskap för överordnade myndigheter. De statliga

synpunkterna bör därför i ett organ, som det här gäller, balanseras av

företrädare för lokala intressen och erfarenheter, så att myndigheten inte,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

genom av Kungl. Maj:t utsedda tjänstemän, ensidigt representerar statsviljan.

Denna balans kan ernås genom att lekmän erhåller inflytande i mellaninstanserna.

Å andra sidan betraktar utredningen en statlig skolinspektion

som ett oundgängligt element, som själva stommen i eu ny mellaninstansorganisation.

Lek manna medverkan. Utredningen påpekar, att det är ett

framträdande drag i den senare utvecklingen inom förvaltningen, att personer,

som icke intar tjänstemannaställning, i allt större utsträckning anlitas

som ledamöter i olika organ i syfte att tillföra förvaltningen speciell sakkunskap

eller erfarenheter och synpunkter från medborgarkretsar, som

beröres av verksamheten, eller helt enkelt allmänt medborgerligt omdöme.

Ökat utrymme åt andra krafter än tjänstemännen har givits både inom

central och lokal förvaltning och av skilda anledningar. Lekmannainslaget

har, som naturligt är, särskilt kommit till användning på gränsområdena

till kommunalförvaltningen. Utredningen erinrar om stifts- och bostadsnämnder,

inskrivningsnämnder, länsnykterhetsnämnder, mödrahjälpsnämnder,

länsvägnämnder. Nya mellaninstanser bör i organisatoriskt hänseende

få en med dessa myndigheter likartad karaktär och de måste, som ett led i

den beslutade skolreformen, utformas så, att de kan lämna en värdefull

medverkan till uppbyggandet och befästandet av den nya skolan. Ser man

på denna uppbyggnadsprocess i stort, är det enligt utredningens uppfattning

av synnerligen stor betydelse, att till skolans utveckling positivt inställda

krafter får möjligheter att driva det beslutade reformarbetet framåt i

olika instanser och inte minst ute på fältet. Det är nya tankar det nu är

fråga om att förverkliga, och bärarna av dem eller dessas representanter

kan inte i något sammanhang få vara hänvisade till enbart passiva roller

utan måste beredas tillfälle att aktivt medverka och göra sitt inflytande

gällande på olika plan, när skolreformen skall föras ut i praktiken.

Då regionala skolmyndigheter enligt utredningens mening bör byggas upp

från grunden, är det möjligt att ge dem en för de nya förhållandena lämplig

utformning. Det är därvid av utomordentlig betydelse att konstruera dem

så, att de redan genom sin organisation befäster ett så allmänt förtroende

för sin verksamhet som möjligt. Med tanke på uppgiften att arbeta för den

nya skolans tillkomst och utveckling är det i första hand viktigt att ge mellaninstanserna

en demokratisk förankring inom den region, där de skall

verka. Av denna anledning betraktar utredningen medverkan av förtroendevalda

lekmän — medborgarrepresentanter — i mellaninstanserna såsom

lika ofrånkomlig som medverkan av pedagogiska fackmän.

Som skäl för att mellaninstansen skall ha karaktär av ett organ

anföres, att lekmännen och tjänstemännen-inspektören icke skall tilldelas

funktioner, som kräver tillvaratagande av motsatta intressen. Det är därför

av vikt att inte någon gränslinje dragés mellan inspektören å ena sidan och

mellaninstanskollegiet å den andra. För att undvika föreställningen att en

sådan skillnad finns bör i skolförfattningarna icke skiljas mellan skolinspektör

och »mellaninstansen». Den förre bör där icke förekomma som självständig

myndighet.

Att i verkligheten en arbetsfördelning måste komma till stånd mellan

skolinspektören och kansliet å ena och mellaninstansen som kollegium å

andra sidan är klart, men vilka ärenden som skall handläggas på det ena

eller det andra sättet bör framgå av mellaninstansens instruktion och ej

anges i varje författningsbestämmelse för sig. Härigenom undviker man

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

att ge en föreställning om att det skulle existera två regionala organ och

behöver inte genomgå och bedöma alla författningar för att pröva, om den

ena eller andra formen för handläggning skall tillämpas. Väsentligare är

dock, att man undviker en icke önskvärd bindning av handläggningsformen.

Det bör nämligen stå inspektör fritt att påkalla kollegialt beslut i ärende,

vars handläggning normalt skulle ankomma på honom själv. Å andra sidan

bör instruktionen ej heller vara mera bindande än att den tillåter den

omvända ordningen. Det bör alltså i vissa fall kunna bli en intern mellaninstansangelägenhet,

hur ett ärende skall handläggas.

Vid bedömningen av antalet ledamöter i och sammansättningen

av mellaninstansen anser utredningen, att man måste ha i minnet,

att denna är avsedd att vara en regional myndighet och icke en representativ

beslutande församling och ej heller en representation för olika

intressegrupper.

Sju ledamöter ger möjlighet att arbeta effektivt och planmässigt samtidigt

som inom detta antal utrymme kan beredas företrädare för de olika

synpunkter, som bör vara representerade.

Då en skolinspektion ofrånkomligen måste finnas, anser utredningen, att

den pedagogiska fackkunskapen i mellaninstansen främst bör representeras

av en skolinspektör, vilken tillika kan företräda statens synpunkter på skolväsendet

i den regionala instansen. Utredningen har ingående övervägt

skolinspektörernas ställning och hävdar bestämt, att en statens skolinspektör

i varje län skall vara ledamot av mellaninstansen på jämställd fot med

övriga ledamöter. Man skulle annars alltför lätt hamna i den situationen,

att det enligt den allmänna uppfattningen fanns två myndigheter på regionplanet

— inspektören och kollegiet. Utredningen betonar starkt att en sådan

situation, av skäl som nyss angivits, bör undvikas.

Emellertid vore det inte tillfredsställande, om inspektören ensam skulle

representera de pedagogiska facksynpunkterna i mellaninstansen. Utredningen

anser det viktigt att dessa blir väl företrädda, men framhåller samtidigt,

att det med hänsyn till mellaninstansens karaktär inte kan och

inte bör vara fråga om någon intresserepresentation i den meningen, att

alla under mellaninstansen sorterande lärarkategorier skall ha företrädare

i denna, lika litet som det kan bli fråga om att områdets alla olika delar

där skall representeras.

Beträffande behovet av skolmän i mellaninstansen har utredningen kommit

till den slutsatsen, att i de fall inspektörens eller inspektörernas utbildning

och erfarenheter kan sägas vara i huvudsak begränsade till folkskolan,

bör i mellaninstansen ingå en lärare eller rektor med utbildning

för och erfarenhet av högre allmänbildande skolundervisning. Skulle inspektören

eller någon av dem, om det gäller flera, äga även de senare kvalifikationerna,

synes inte andra krav böra ställas på den ledamot, som skall

representera den fackliga erfarenheten av det allmänbildande skolväsendet,

än att han visat skicklighet i utövningen av sin verksamhet och intresse

för skolväsendets utveckling.

Med hänsyn till den framträdande plats yrkesundervisningen skall få

redan i den obligatoriska skolan och till fattade beslut om dess utbyggnad

därutöver, anser utredningen, att i mellaninstansen också skall ingå en med

yrkesutbildningen och dess problem viil förtrogen ledamot, en fackman,

som skall vara skickad alt, om mellaninstansen så beslutar, föredraga ärenden,

som rör denna del av dess verksamhet.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Antalet icke-pedagoger har utredningen funnit böra bestämmas till fyra.

Beträffande förslaget att en av dessa skall vara en i allmän tjänst anställd

högre förvaltning sjurist eller domare anför utredningen, att mellaninstansen

enligt dess förslag skall bli disciplinär myndighet samt att utredningen är

helt ense med 1945 års folkskolesakkunniga om nödvändigheten av att en

jurist deltager i handläggningen av disciplinärenden. Enligt utredningens

förslag skall emellertid mellaninstansen, i motsats till den av folkskolesakkunniga

hävdade meningen, också vara besvärsmyndighet, vilket ytterligare

skärper betydelsen av att en jurist ingår som ledamot. Utredningen

anser dock, att åtskilligt fler av de uppgifter, vilka de nya mellaninstanserna

kommer att få sig förelagda, blir av sådan natur, att omedelbar tillgång

till juridisk sakkunskap får stor betydelse för dess möjligheter att bedriva

sitt arbete effektivt. Den ökade säkerhet i den formella behandlingen av

olika ärenden, som skulle vinnas genom en kvalificerad jurists medverkan

i mellaninstansen, skulle väsentligt bidraga till att ge denna den prägel

av myndighet, varom talas i direktiven och som enligt utredningen också

är önskvärd. Detta syfte nås enligt utredningens mening inte med mindre

juristen får kontinuerligt deltaga i mellaninstansens arbete som ledamot.

För att ensidighet i sammansättningen skall undvikas, anser utredningen,

att det beträffande två av ledamöterna bör föreskrivas, att de skall äga

erfarenhet av landsbygdens undervisningsproblem. I syfte att förhindra, att

lekmannamedverkan i något fall blir fiktiv och för att säkra att tillräckligt

nyanserade synpunkter kan läggas på i mellaninstansen förekommande

frågor har utredningen föreslagit, att ingen av de fyra lekmannaledamöterna

må inneha lärar- eller rektorstjänst vid skola av sådant slag, som sorterar

under mellaninstansen.

Det av utredningen föreslagna sättet att utse ledamöterna

i mellaninstansen är enligt utredningens uppfattning praktiskt och billigt

och erbjuder garantier för ledamöternas självständighet, samtidigt som det

ger mellaninstansen en god demokratisk förankring. Mellaninstanserna bör

icke bli organ med företrädare för olika gruppintressen, vilka onödigt skulle

accentueras, om exempelvis lärarna eller skolstyrelseordförandena skulle

välja ledamöterna. Genom sin ställning och sina uppgifter är landstingen

väl lämpade att utse lekmannaledamöterna. Som folkvald representation

för länets kommuner förutsättes landstingen också bättre än någon annan

korporation känna till länets tillgång på personer, inom och utom landstinget,

som är lämpade för uppdrag som de ifrågavarande.

Utredningen, som övervägt olika sätt att bereda de landstingsfria städerna

tillfälle att medverka vid valet av mellaninstansledamöter, anser att

möjligheter att skapa proportionell rättvisa icke torde föreligga i dessa fall.

Med hänsyn till att det mindre är fråga om att få till stånd en lokal representation

i mellaninstansen än att där samla sakligt meriterade företrädare

för skilda synpunkter, har det inte heller synts utredningen särskilt angeläget

att försöka åstadkomma en på dylikt sätt avvägd representation i

dessa fall. Av praktiska skäl har utredningen funnit sig böra föreslå, att

fullmäktige i varje stad utanför landsting efter samråd med landstinget

skall äga utse en ledamot av mellaninstansen.

Det geografiska verksamhetsområdet. Det står för utredningen

klart, att det i första hand bör vara genom en samordnande, rådgivande

och stimulerande verksamhet i nära kontakt med skolan inom sitt

område, som mellaninstansen skall göra sin insats, och först i andra hand

opaginerad Kontrollera mot PDF

1S5

som en administrativ myndighet, vilken handlägger löpande ärenden av

olika slag. Härav anser utredning följa, att det krav, som vid områdenas

bestämmande främst bör tillgodoses, är att möjligheter skapas för mellaninstansen

och i främsta rummet dess pedagogiskt utbildade tjänsteman

(tjänstemän) att skaffa sig ingående kännedom om områdets skolförhållanden

och uppehålla god kontakt med olika företrädare för dess skolväsen.

Detta krav kan tillgodoses på olika sätt. Åtskilliga andra anspråk fordrar

emellertid också att bli tillgodosedda, då mellaninstansområdena skall

bestämmas, ehuru möjligheterna att indela landet helt eller delvis i nya,

efter enbart skoländamål avpassade områden är begränsade, framför allt

därför att länsgränserna av praktiska skäl icke bör skäras av mellaninstansområdesgränserna.

Så mycket större uppmärksamhet har utredningen emellertid

ansett sig böra ägna åt att inom de givna möjligheternas ram åstadkomma

en genomtänkt och hållbar lösning av frågan om de geografiska

verksamhetsområdena och det därmed intimt sammanhängande spörsmålet

om mellaninstansens och skolinspektionens gemensamma organisation och

verkningssätt. Utredningen framhåller, att den förra frågan måste diskuteras

under ständigt aktgivande på den senare och under hänsynstagande till

många skilda faktorer, vilka kan tillmätas och av utredningens ledamöter

tillmätts starkt skiftande betydelse, allteftersom olika erfarenheter och

värderingar legat till grund för bedömningen.

Utredningen anser, att om man vill knyta mellaninstansernas verksamhetsområden

till något redan existerande administrativt område, kan hovrätternas

domkretsar, stiften, länen och folkskolinspektionsområdena komma

under övervägande. Om lekmannainflytandet skall bli någon realitet,

kan dock enligt utredningens mening endast länen och folkskolinspektionsområdena

ifrågakomma som tänkbara alternativ. Överger man dessa båda,

återstår möjligheten att inom länsgränserna helt eller delvis skapa nya

regionala förvaltningsområden för skolväsendet.

Inom utredningen har fyra olika principiella möjligheter att lösa områdesfrågan

ingående undersökts och genomdiskuterats, nämligen:

1. Att låta de nuvarande folkskolinspektionsområdena oförändrade utgöra

mellaninstansområden.

2. Att reducera antalet folkskolinspektionsområden till 43 genom att i

vissa län med två förhållandevis små områden sammanslå dessa till ett och

i vissa län med tre eller fyra mindre områden genom nyindelning minska

dessas antal till två respektive tre områden. Detta alternativ kallas 43- alternativet.

3. Att göra länen till områden för mellaninstansens verksamhet men låta

de nuvarande inspektionsområdena med i princip en inspektör för vart

och ett bli i huvudsak oförändrade kvar inom mellaninstansområdet. Detta

alternativ kallas i fortsättningen länsalternativet.

4. Att nedbringa antalet inspektionsområden enligt punkt 2 men likväl

låta länen utgöra mellaninstansområden.

Vid övervägandena av dessa tänkbara möjligheter har utredningen kommit

till den uppfattningen, att alternativen 2 och 3 är helt överlägsna de

övriga. Då en nyindelning som skulle skära länsgränserna icke nu kan

komma ifråga, bör valet träffas mellan dessa båda. Eftersom meningarna

inom utredningen länge gått i sär dels i fråga om själva området dels —

och i synnerhet — rörande möjligheterna att utforma en med hänsyn till

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

inspektionen funktionsduglig organisation byggd på länsområden, har utredningen

i sitt betänkande diskuterat båda dessa alternativ.

Utredningen anser, att en diskussion rörande områdena för en ny mellaninstans,

i vilken den nuvarande folkskolinspektionen skall infogas som en

väsentlig beståndsdel, måste innesluta en prövning av möjligheterna att

med utgångspunkt från de nya organens uppgifter försöka åstadkomma en

anpassning av folkskolinspektionsområdena till de nya förhållandena. 43- alternativet är en redovisning för ett sådant försök.

_ Utredningen konstaterar därvid, att åtskilliga av de nuvarande inspektionsområdena

är för små för att utgöra områden för mellaninstanser av

den typ och med de uppgifter utredningen föreslår.

Det största av de nuvarande folkskolinspektionsområdena är Västmanlands

läns, vilket också enligt utredningens bedömning får anses representera

maximum för vad en inspektör vid ett ytterligare utbyggt skolväsen,

under förutsättning av stöd från ett tillfredsställande kansli, kan överblicka.

Utredningen visar, att det finns folkskolinspektionsområden, som

från olika synpunkter sett måste anses vara endast hälften så stora som

det nämnda.

Utredningen pekar på vissa ändrade förhållanden, som är av betydelse

för inspektörernas verksamhet, nämligen dels den nya kommunindelningen,

som reducerade antalet skoldistrikt med mer än 50 procent, dels utbyggnaden

av den lokala skolledningen till att omfatta 95,7 procent av samtliga

skoldistrikt, dels den pågående minskningen av antalet skolanläggningar

och kommunikationsteknikens utveckling sedan antalet inspektörer år 1920

bestämdes till 52 (numera 51), dels oek slutligen på den betydelsefulla förändring

det skulle innebära, att kvalificerad administrativ personal ställes

till inspektörens förfogande och kollegier av lekmän och fackmän inrättas.

Med hänvisning till dessa omständigheter finner utredningen, att en mindre

reduktion av det nuvarande antalet inspektörer genom en sammanslagning

eller utvidgning av vissa mindre områden är tänkbar. På sätt som framgår

av följande schematiska sammanställning anser utredningen, att man skulle

kunna reducera de 23 nuvarande inspektionsområdena inom angivna 8 län

till 15 områden, som till sin storlek anpassades i riktning mot storleken av

Västmanlands läns inspektionsområde.

Under förutsättning att reduktionen av antalet inspektörer sker i samband

med uppbyggandet av kollegiala mellaninstanser till samma antal (43)

som antalet inspektörer och att dessa senare knytes till de nya regionala

myndigheterna och således får kvalificerad kanslipersonal till sin disposition,

anser utredningen, att en minskning av inspektörsantalet på sätt som

här redovisats kan övervägas.

_ Genom en sådan anordning skulle vissa av de mindre nuvarande inspektionsområdena

försvinna och områden erhållas, vilka kunde läggas till

grund för en under en övergångstid användbar mellaninstansorganisation.

För detta områdesalternativ anser utredningen tala, att det skulle erbjuda

relativt goda förutsättningar för ett verkligt, på lokalkännedom grundat

lekmannainflytande samtidigt som det, genom att mellaninstansens och

en inspektörs verksamhetsområden sammanfaller, skulle erbjuda möjligheter

att skapa en enkel och smidig organisation med bibehållande i stort

sett av de nuvarande stationeringsorterna för inspektörerna.

Utredningens majoritet finner emellertid att en på längre sikt hållbar

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Föreslagna områden

Nuvarande områden

Inspektionsområde

Folk- mängd

den 1/1

1954

(avr.

tal)

Areal

mil2

Inspektionsområde

Folk- mängd

den 1/1

1954

(avr.

tal)

Areal

mil2

180 000

57

115 000

42

185 000

60

104 000

32

Älvsborgs läns ö...........

146 000

43

172 000

77

133 000

42

117 000

80 000

64

Gävleborgs läns n.........

75 000

76

Södermanlands län........

217 000

62

Södermanlands läns ö.....

87 000

34

Södermanlands läns v.....

130 000

28

Värmlands läns ö.........

181 000

76

Värmlands läns v.........

76 000

52

Värmlands läns v.........

104 000

100

Värmlands läns m.........

128 000

52

Värmlands läns ö.........

80 000

72

178 000

68

78 000

90

Kopparbergs läns v.......

96 000

214

Kopparbergs läns ö.......

121000

33

Kopparbergs läns n.......

74 000

159

Västernorrlands läns s.....

171 000

91

Västernorrlands läns s.....

113 000

71

Västernorrlands läns n.....

115 000

150

Västernorrlands läns in. . .

94 000

77

Västernorrlands läns n.....

79 000

93

Kronobergs län ..........

159 000

90

Kronobergs läns ö.........

94 000

49

Kronobergs läns v.........

64 000

41

91000

444

55 000

234

93 000

387

74 000

222

65 000

158

68 000

412

''

[ Norrbottens läns ö........

51000

121

lösning av områdes- och organisationsfrågan icke kan nås på grundval av

de nuvarande folkskolinspektionsområdena enär ''principen en regim — en

inspektör icke kan läggas till grund för en lösning, som tager sikte på framtiden.

Vid sina försök att så långt möjligt förutse och möta de krav, utvecklingen

kan komma att ställa på den regionala skolledningen, har utredningens

majoritet ansett det nödvändigt att allvarligt ifrågasätta, om en

man, en allroundinspektör, ens med stöd av ett kollegium av fackmän och

lekmän och med ett aldrig så väl avpassat område, i längden kommer att

förslå i en mellaninstans, vars verksamhet skall omspänna hela det allmänbildande

skolväsendet jämte den kommunala yrkesutbildningen. I dagens

läge och en tid framöver, i vissa län kanske under avsevärd tid, torde en

mellaninstans sådan den kan utformas med en indelning av landet i 43 områden,

trots de invändningar som kan anföras häremot, kunna fylla sitt

ändamål. Utredningens majoritet har emellertid funnit det vara orealistiskt

att utgå från att morgondagens skola — den obligatoriska 9-åriga enhetsskolan

— med därpå byggande gymnasier och yrkesskolor regionalt skall

kunna bemästras av en på i princip samma sätt utformad inspektion som

opaginerad Kontrollera mot PDF

lss

tolkskolinspektionen, tillkommen med tanke på en sexårig, från början

tämligen okomplicerad folkskola.

För så omfattande delar av skolväsendet, som enligt utredningens förslag

skall sortera under mellaninstanserna, anser utredningens majoritet

att man bör förutsätta, att insatser inom varje region kommer att krävas

av flera inspektörer, vilka, utan att vara ensidiga specialister, erhållit utbildning

för och vunnit erfarenhet av olika grenar av detta skolväsen. Majoriteten

anser vidare, att om man ser utvecklingen i ett visst perspektiv

man kan våga det antagandet, att det så småningom, i varje fall i de tätast

befolkade delarna av landet, kommer att erfordras en till varje mellaninstans^

knuten inspektion, som på grund av de enskilda inspektörernas i

viss mån olika utbildning och erfarenhet kan differentieras med hänsyn

till t. ex. låg- och mellanstadieundervisning, högstadie- och gymnasieundervisning

och yrkesundervisning. Utvecklingen synes komma att göra en

sådan eller eu liknande anordning oundviklig, då det med skäl kan betvivlas,

att det är möjligt att i fortsättningen fordra av en inspektör att han ens

från organisatorisk synpunkt skall behärska det allmänbildande skolväsendets

alla stadier och därtill yrkesskolväsendet.

I sakens natur ligger, menar utredningsmajoriteten, att i den mån inspektörerna

icke behärskar hela det skolväsen, som finns inom en regional skollednings

verksamhetsområde, faller förutsättningarna för särskilda inspektionsområden

inom regionen bort. För att täcka verksamhetsfältet måste då

flera inspektörer arbeta inom samma geografiska område, vilket måste vara

av betydande omfattning för att utgöra tillräckligt underlag för en på detta

sätt utformad inspektion. Flertalet av de områden, som erhålles vid en 43- indelning, utgör icke tillräckliga sådana underlag, vilket är naturligt nog,

då denna indelning bygger på förutsättningen, att det under mellaninstansen

sorterande skolväsendet, liksom den ursprungliga folkskolan, skall kunna

behärskas av en inspektör inom regionen. Med länen är förhållandet i detta

avseende, ett annat. Inom alla utom fem finns redan två eller flera inspektörer.

Då det är majoritetens principiella uppfattning, att det efterhand

som möjligheter därtill erbjuder sig, till mellaninstanserna bör knytas inspektörer

med förutsättningar att inrikta sig på olika delar av skolväsendet,

förordar den, att länen omedelbart göres till mellaninstansområden, vilket

synes vara ändamålsenligare än att anpassa de nuvarande folkskolinspektionsområdena

efter förhållanden, som befinner sig i snabb förändring och

snart torde komma att fordra en differentierad inspektion och därmed

också större områden än som kan ernås genom en dylik anpassning.

Utredningen framhåller, att det vid bifall till dess förslag om ytterligare

fyra mspektörstjänster i tio län kommer att finnas tre eller flera inspektörer

och i tio län två inspektörer. I fråga om antalet inspektörer skulle

således i tio fall utmärkta förutsättningar föreligga för en differentiering av

inspektionen med hänsyn till skolväsendets behov. I de tio länen med två

inspektörer är möjligheterna mindre, men enligt utredningens uppfattningar

det av betydande fördel, om till mellaninstanserna kan knytas inspektörer

med åtminstone i viss mån skilda utbildningar och erfarenheter. Av

de fyra återstående länen anser utredningen att det längre fram torde bli nödvändigt

att förstärka inspektionen i Uppsala och Hallands län medan inom

Blekinge och Gotlands län en differentierad inspektion icke torde kunna

komma till stånd genom ytterligare heltidsanställda inspektörer. Frågan

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

torde där få lösas genom samverkan med grannlän eller genom deltidsanställd

personal. Beträffande Gotland synes endast den senare vägen stå

öppen.

Om ett eventuellt ytterligare behov av inspektörer eller om tidpunkten,

då inspektionsområdena kan slopas, anser utredningen att ingenting bestämt

nu kan sägas. Utredningens förslag till områdesindelning och organisation

bygger på det antal inspektörer, som nyss angetts, nämligen 51+4 och på

att en indelning i inspektionsområden principiellt skall finnas kvar tills

erfarenhet av ett annat system vunnits, genom den försöksverksamhet som

enligt utredningens förslag bör bedrivas främst i Västmanlands län. Denna

fråga beröres ytterligare längre fram.

Enligt utredningsmajoritetens mening bör man emellertid omedelbart

vid tillsättning av inspektörstjänster ta i betraktande hela länets behov av

regionalt verksamma inspektörer och eftersträva att i de olika inspektionsområdena

inom länen få inspektörer, som har det gemensamt, att de äger

en allmän överblick och kännedom om skolväsendets, i synnerhet den

obligatoriska skolans, organisation och uppbyggnad, men skiljer sig från

varandra genom att äga sådan olika utbildning och erfarenhet, som gör

dem skickade att inrikta sin verksamhet mot olika delar av länets skolväsen

och tillsammans täcka så stora delar av mellaninstansens arbetsfält

som möjligt. Inspektionsområdesindelningen i en ny mellaninstansorganisation

kan således inte få innebära en absolut gränsdragning mellan den

verksamhet, som skall bedrivas av inspektörer inom samma län, även om

varje inspektör själv i princip skall ansvara för sitt område. Redan från

början skulle i stället i 20 av de 24 länen skapas förutsättningar för ett

samarbete mellan flera inspektörer, knutna till samma mellaninstans.

I den mån inspektörer med skilda erfarenheter kommer att finnas i samma

län, blir detta samarbete mera givande, och tillsammans med ledamöterna

kommer mellaninstansen då att representera en sakkunskap, som

bättre kan tillgodose de krav på auktoritativ ledning, som skolan själv med

sin differentierade lärarkår, sina på olika sätt utbildade rektorer och sina

styrelser kommer att ställa på mellaninstansen.

Bland ytterligare skäl, som talar för en lösning enligt länsalternativet,

anför utredningens majoritet, att närmare hälften av områdena vid en 43- indelning — den enda möjliga på grundval av folkskolinspektionsområdena

— icke blir tillräckliga för att medge ett fullt och effektivt utnyttjande av

en mellaninstans möjligheter att bidraga till en rationell utbyggnad av

skolväsendet, främst yrkesskolväsendet. Vid utbyggandet av det senare

fordras också intimt samarbete mellan mellaninstansen och åtskilliga länsorgan

samt med landstinget, vilket enligt utredningsmajoritetens mening

blir enklare att genomföra med 24 än med 43 mellaninstanser.

Med länen som verksamhetsområden får mellaninstanserna också bättre

möjligheter att vinna administrativ erfarenhet. Även med hänsyn till att

de nya myndigheterna skall sammansättas av högt kvalificerade ledamöter

och till sig skall knyta kvalificerad personal samt specialister av olika slag

synes det iitredningsmajoriteten önskvärt, att antalet myndigheter hålles

lägre än 43.

Utredningens majoritet framhåller, att lekmännens möjligheter att i detalj

följa skolväsendets utveckling blir mindre enligt länsalternativet och

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

att det blir mera komplicerat att skapa en organisation enligt detta, men

den anser icke att dessa omständigheter kan betraktas som väsentliga nackdelar,

om i gengäld förutsättningar finns för en i förhållande till 43-alternativet

starkare inspektörsinsats och man tillika får områden, som medger en

mera rationell utveckling av skolväsendet.

Ökningen av antalet inspektörer. Enligt utredningens

uppfattning blir skolväsendet i rikets tre folkrikaste län, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Stockholms län, ävensom i Västmanlands län, i de

delar det skall läggas under mellaninstanserna, alltför omfattande i förhållande

till antalet inom dessa län nu verksamma inspektörer. I de tre förstnämnda

länen finns för närvarande endast två och i Västmanlands län

en inspektör.

För att de mest påfallande skillnaderna mellan länen, när det gäller

mellaninstansernas arbetsmöjligheter, skall elimineras, anser utredningen att

ytterligare en inspektörstjänst skall inrättas i vart och ett av de nämnda

länen. Skolväsendets omfattning m.m. i dessa län framgår av följande

sammanställning.

Län och inspektionsområden

Antal inv.

1/1 1954

Antal

kom-

muner

Areal

mil2

Antal

reduce- rade

lär.-avd.

i folk- skolan

Antal

folk-

skolan-

lägg-

ningar

Antal

högre

skolor

Malmöhus län

Norra i. o..............

227 791

40

26

755,5

285

10

Södra i. o..............

365 692

32

21

936,0

245

18

S:a

593 483

72

47

1 691,5

530

28

Göteborgs och Bohus län

Södra i. o..............

460 983

20

15

994

185

16

Norra i. o..............

112 413

24

35

443

239

6

S:a

573 396

44

50

1437

424

22

Stockholms län

Södra i. o..............

237 555

27

25

753

155

7

Norra i. o..............

140 164

28

48

621

185

6

S:a

377 719

55

73

1374

340

13

Västmanlands län

210 869

27

64

737

241

9

Beträffande Västmanlands län framhåller utredningen, att mellaninstansen

där skulle bli mycket ogynnsamt ställd i förhållande till län av närmast

jämförbar storlek, om den skulle bedriva sitt arbete med endast eu inspektör.

Utredningen påpekar, att exempelvis Södermanlands län med 217 000

invånare och 62 mil2 areal och Kronobergs län med 159 000 invånare och

90 mil2 areal har två inspektörer.

För behovet av ytterligare en inspektörstjänst i Västmanlands län talar

enligt utredningens uppfattning, förutom de starka skäl som ligger i skolväsendets

redan stora omfattning, den starka befolkningstillväxten i länet.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Ehuru detta i fråga om total folkmängd endast kommer på adertonde plats,

visar det näst efter de tre största länen den starkaste folkökningen såväl

för perioden 1940—1953 som 1947—1953. Det är här vidare fråga om ett

av de starkast industrialiserade länen i riket, vilket trots detta, enligt vad

1952 års yrkesutbildningssakkunniga klarlagt, äger ett dåligt utvecklat

yrkesutbildnings väsen.

Såsom motivering för en förstärkning av inspektionen i Göteborgs och

Bohus samt Stockholms län anför utredningen, förutom länens storlek,

deras speciella geografiska och näringsgeografiska struktur.

Omständigheter, som måste beaktas beträffande Malmöhus och Göteborgs

och Bohus län, är att de landstingsfria städerna (utom Stockholm)

enligt utredningens förslag skall läggas under mellaninstanserna på samma

villkor som övriga kommuner. För Malmöhus län betyder det, att två stora

städer, Malmö och Hälsingborg, på ett något annorlunda sätt än nu dragés

in i inspektörernas verksamhet. Detsamma blir fallet med Göteborg. Utredningen

erinrar om att lärartillsättningen i dessa stora städer för närvarande

helt sker utan medverkan från inspektörernas sida samt att ett

betydande antal uppgifter, som nu av skolöverstyrelsen infordras direkt

från de landstingsfria städerna, enligt förslaget skall granskas och bearbetas

av mellaninstanserna.

Stockholms stad skall visserligen inte läggas in under mellaninstansen

för länet, men befolkningen i Stockholms län tillväxer snabbare än i något

annat län och tätbebyggelsen kring huvudstaden jämte skärgårdsförhållandena

skapar här och kommer att skapa betydande organisatoriska problem.

I dessa tre län torde vidare ett omfattande interkommunalt samarbete bli

nödvändigt. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län får man även

räkna med ett interregionalt samarbete i synnerhet i yrkesutbildningsfrågor.

Huvudstaden och det omgivande länet torde nödvändigtvis behöva

samverka för att i hela denna regions intresse åstadkomma tillfredsställande

lösningar av hithörande spörsmål. Ett samarbete på motsvarande sätt kan

förutses mellan mellaninstanserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands

län och Älvsborgs län för lösning av yrkesutbildningsfrågor för en stor region

med Göteborg som centralpunkt.

Malmöhus län har det största antalet kommuner av alla län, 72 stycken.

Av dessa har ett femtiotal mindre än 4 000 invånare. Planeringen för den

samverkan som fordras här blir således omfattande.

Utredningens skäl för att särskilda inspektionsområden

icke bör inrättas i samband med de nya inspektörstjänsterna är

såväl principiella som praktiska. Utifrån utredningens uppfattning, att utvecklingen

starkt tenderar mot ett avskaffande av de särskilda inspektionsområdena,

skulle det vara irrationellt och inkonsekvent att nu, på grund

av tillkomsten av en tjänst i Västmanlands län, tillika ett inspektionsområde,

dela upp länet i två sådana områden. I stället bör enligt utredningens

mening här prövas en organisation med inspektörer utan geografiskt bestämda,

särskilda inspektionsområden, varigenom snabbt ett erfarenhetsmässigt

underlag för en bedömning av inspektionsområdenas fortsatta existens

vinncs.

Samma skäl jämte den omständigheten, att någon fullt tillfredsställande

indelning i ytterligare områden icke är möjlig att åstadkomma i de tre

andra länen, talar enligt utredningens mening för att icke heller i dessa län

bör skapas flera inspektionsområden än som redan finns.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

b) Organisationen i mellaninstan sområden med

fl er a skolinspektörer

Förslag

I de tjugu län, där två eller flera inspektörer finns eller enligt utredningens

förslag kommer att finnas, skall samtliga inspektörer inom en övergångstid

av tre år från det den nya organisationen träder i kraft vara

stationerade på länsskolnämndens kansliort. Där nämnden så bestämmer,

skall doek inspektör, om kansliorten icke är belägen inom hans område,

viss dag varje månad på bestämd tid och plats vara för allmänheten anträffbar

på centralt belägen ort inom sitt område.

Där två eller flera inspektörer finns inom länet, skall en ha förmansställning

och kallas förste skolinspektör med uppgift att samordna och

sammanhålla nämndens och inspektörernas verksamhet.

I samtliga län utom de fyra, där nya inspektörstjänster enligt utredningens

förslag inrättas, skall förste skolinspektör ha ett eget, inom länet avgränsat

inspektionsområde på samma sätt som övriga inspektörer. Förste skolinspektörs

område skall, på sätt utredningen närmare angett, vara något

mindre än annan inspektörs.

Av de fyra län, där inspektörst jänster nyinrättas, skall Västmanlands

län enligt utredningens förslag inta en särställning, såtillvida som båda

inspektörerna skall ha länet som ett gemensamt, odelat verksamhetsområde.

Arbetsfördelningen mellan inspektörerna bör på erfarenhetsmässiga

grunder utformas av mellaninstansen i länet enligt grundlinjer, som utredningen

angett.

I de tre övriga länen bör de nya inspektörstjänsterna icke knytas till

något geografiskt bestämt område inom länet utan avses för förste skolinspektören.

Beträffande arbetsfördelningen mellan denne och övriga inspektörer

skall i princip gälla vad nyss sagts om Västmanlands län. Särskilt

skall dock tillses, att de båda inspektörer som redan finns i dessa län erhåller

en tillfredsställande avlastning av sin nuvarande arbetsbörda.

Förste skolinspektör skall förordnas av Kungl. Maj:t för 6 år. Med denna

ställning skall följa ett befattningsarvode av 1 500 kronor per år.

I län med flera skolinspektörer skall förste inspektören vara ledamot av

länsskolnämnden. Beträffande övriga inspektörer skall i dessa fall gälla

att de, då de är föredragande, skall äga att till protokollet anteckna från

beslutet avvikande mening och att de vid deltagande i nämndens sammanträden

i övrigt endast skall äga deltaga i överläggningarna men ej i

besluten.

Motivering

Inspektörernas stationering. Man kan enligt utredningens

uppfattning inte bortse från att det i jämförelse med rådande förhållanden

i några fall kan innebära en försämrad service åt skolan, om den av utredningen

föreslagna koncentrationen av inspektörerna till länsskolnämn
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

dernas kansliorter genomföres generellt. Utredningen, som därför prövat

utvägen att i vissa fall låta en inspektör ha sin kansliort inom det egna

inspektionsområdet, har emellertid efter ingående diskussion av detta problem

kommit till uppfattningen, att följande synpunkter bör anläggas på

och avgöra frågan.

Om nya mellaninstanser skall byggas upp, måste organisatoriska förutsättningar

därigenom skapas för en enhetlig ledning av skolväsendet inom

hela den region, där mellaninstansen skall verka. Mellaninstansorganisationen

måste vara praktisk. Skolinspektörerna, de nya organens initiativtagande

och verkställande krafter, måste därför knytas direkt till och ingå

i den nya myndigheten, inte minst med tanke på att samarbetet och samrådet

skall bli fruktbärande. Dessa mål skulle icke nås, om en eller flera

inspektörer inom samma län skulle arbeta långt ifrån kansliorten, eftersom

den »lokale» inspektören under alla omständigheter då måste ha en egen

expedition med kanslipersonal, eget arkiv o. s. v. och självständigt fatta

åtskilliga beslut, därest en nödvändig arbetsfördelning mellan inspektörerna

skulle kunna genomföras. Under sådana omständigheter bleve mellaninstansens

kansli näppeligen den centrala punkt för regionens skolväsen, som den

måste vara, om den nya myndigheten tillfredsställande skall kunna fylla

sin uppgift som samordnande organ. Differentieras inspektionen följer med

ännu större nödvändighet, att inspektörerna, som då skall komplettera

varandra, måste finnas på samma ort och ha ett gemensamt kansli.

Da det med hänsyn till den centrala ställning skolinspektörerna skall inta

får anses vara betydelsefullt, om personer med anknytning till skolan vet

att de på bestämd tid kan träffa inspektören på en närbelägen ort, har

utredningen ansett, att mellaninstansen skall kunna besluta, att inspektören

en dag i månaden skall vara anträffbar på viss plats inom sitt inspektionsområde.

Chefs inspektörer. Genom placering av samtliga skolinspektörer

inom ett län på samma ort, i regel residensstaden, skapas enligt utredningens

mening den första förutsättningen för enhetlig ledning och planmässig

utveckling av skolväsendet inom mellaninstansområdet. Eftersom

det enligt utredningens förslag i alla utom fem län kommer att finnas mer

än ett inspektionsområde, är ett andra och lika viktigt villkor för att denna

enhetlighet skall nås, att i dessa län en person får till uppgift att samordna

och sammanhålla mellaninstansens verksamhet.

Att förste skolinspektörerna i Västmanlands och övriga län, där inspektörst

jänster nyinrättas, inte skall ha egna inspektionsområden följer av de

förut redovisade och motiverade förslagen, att dessa län inte skall ytterligare

indelas i sådana områden. Vad Västmanlands län beträffar, så bör det

enligt utredningens mening betraktas som en ren lämplighetsfråga, vilken

av de två inspektörerna som skall bli förste skolinspektör. Innehavaren av

den nyinrättade tjänsten bör emellertid med hänsyn till utbildning och erfarenheter

ha förutsättningar att företrädesvis ägna sig åt sådana områden

av skolväsendet, t. ex. yrkesutbildningen eller teoretisk högstadieundervisning,

som icke behövt beaktas vid tillsättning av den existerande folkskolinspeklörs

tjänst en. Den organisation, som upprättas i detta län, bör

således i princip sammanfalla med den, som enligt utredningens bedömande

på längre sikt kommer att bli den i alla län mest ändamålsenliga.

Vad gäller de övriga länen där nya inspektörst jänster inrättas, synes det

utredningen naturligt, att den tjänst som icke skall vara förbunden med

särskilt inspektionsområde skall innehavas av förste skolinspektören. Ulla
-

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

redningen betraktar denna variant av mellaninstansorganisationen närmast

som en övergångsform, till dess klarhet vunnits i frågan, om de särskilda

inspektionsområdena skall slopas eller ej, och anser, att goda erfarenheter

för en bedömning av detta spörsmål kan vinnas också på denna väg.

Rörande förste skolinspektörs ställning och avlöningsförmåner framhåller

utredningen att det är samordningsuppgifterna, behovet av enhetlighet i

arbetet och behovet av en chef för mellaninstanskanslierna, som motiverar

inrättandet av förste skolinspektörstjänster. I frågor, som enbart rör det

egna inspektionsområdet och som ej skall behandlas som pleniärenden eller

enligt rådande arbetsfördelning av annan inspektör, bör varje inspektör

äga handla i stort sett lika självständigt som de nuvarande folkskolinspektörerna.

För att inga kompetenskonflikter skall behöva uppstå, bör det av

fastställd instruktion så klart som möjligt framgå, vilka frågor inspektör

skall handlägga själv, vilka uppgifter förste skolinspektören skall ha samt

vilka ärenden som skall handläggas i plenum.

Det ökade ansvar, som följer med ställningen som förste inspektör, bör

enligt utredningens mening medföra en i förhållande till övriga inspektörer

förmånligare löneställning. Några särskilda tjänster i högre lönegrad än de

övriga bör emellertid icke skapas, utan utredningen förordar befattningsarvoden

enligt 37 § Saar på samma sätt och med lika belopp som för avdelningschef

i skolöverstyrelsen.

Som alternativ till sitt förslag har utredningen övervägt, om icke samtliga

inspektörer skulle kunna utöva ledamotskap alternerande enligt

vissa regler. Då utredningen anser, att förste skolinspektören under alla

omständigheter måste ha yttrande- och reservationsrätt även när annan

inspektör föredrager, har utredningen, med hänsyn till att inspektörernas

medverkan måste utformas så, att avvägningen mellan lekmanna- och fackmannainflytande

icke rubbas, funnit ändamålsenligast att endast förste

skolinspektören är ledamot.

c) La ndsting sfria och övriga större städers

ställning

Vad under denna rubrik sägs avser icke Stockholm, som behandlas särskilt

i det följande.

Förslag

Samtliga kommuner skall intaga samma ställning i förhållande till mellaninstansen.

De av Kungl. Maj:t meddelade besluten om befrielse från statlig

inspektion av de landstingsfria städernas folkskoleväsen, vilka beslut

meddelats för tillämpning tills vidare för vissa år, skall således upphöra

att gälla, när den nya organisationen träder i kraft. Bestämmelserna rörande

administrationen av skolväsendet i de landstingsfria städerna skall vara

desamma som för övriga kommuner.

Motivering

Utredningen delar i princip uppfattningen, att alla skoldistrikt icke är

i samma behov av statlig inspektion, men kan icke ansluta sig till meningen,

att man schematiskt skall låta invånarantalet bli avgörande för om

behov av sådan inspektion föreligger eller inte.

Man skulle enligt utredningens mening kunna säga, att det för närva
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

rande tillämpas två olika system i fråga om skoldistrikts befrielse från

statlig inspektion. Beträffande de landstingsfria städerna gäller, att dessa

uttryckligen, ehuru på vissa villkor, befriats från inspektion av statens

inspektörer, medan det i fråga om städer med kommunal folkskolinspektör

förhåller sig så, att statens inspektör efter eget beprövande äger inskränka

sin inspektionsverksamhet, vilket kan ske ända därhän, att distriktet i

verkligheten är i samma läge som om det vore befriat från pedagogisk

inspektion. I anslutning härtill kan man tänka sig möjligheterna att antingen

undantaga vissa skoldistrikt från inspektion eller att befria inspektören

från skyldighet att inspektera vissa distrikt. Men hänsyn dels till svårigheten

att bestämma vilka generella villkor, som skall uppfyllas för att

befrielse från statlig inspektion skall medges, dels till att det får anses önskvärt,

att såväl statens inspektör som ledamöterna i den regionala skolmyndigheten

har samma möjlighet att taga del av arbetet inom alla skoldistrikt,

även de största, och följa undervisningsväsendets utveckling där, har utredningen

också övervägt en tredje möjlighet, nämligen att låta det bero

på inspektörens eget beprövande, i vilken utsträckning de olika distrikten

inom hans område — oavsett deras storlek — skall bli föremål för inspektion

från hans sida.

Sistnämnda anordning har utredningen funnit lämpligast. Enär en kommuns

behov av stödjande åtgärder och initiativ från skolinspektörens sida

icke alltid står i förhållande till kommunens storlek, bör i princip alla kommuner

vara jämställda i förevarande hänseende.

Vad härefter angår de större städernas ställning till mellaninstansen i

administrativt hänseende, erinrar utredningen först om att den som en

av sina ledande principer vid arbetet haft decentralisering av uppgifter till

regionala och lokala skolmyndigheter. Ett 20-tal ärendegrupper har föreslagits

decentraliserade till lokal skolstyrelse samtidigt som utredningen

betonat, att denna överflyttning bör fortsätta i den utsträckning som erfarenheten

visar vara ändamålsenlig — en fortskridande decentralisering.

Bland de ärenden, som av utredningen föreslagits decentraliserade till de

lokala skolstyrelserna, återfinnes åtskilliga av de 11 ärendegrupper, som

folkskolesakkunniga på sin tid föreslog, att endast städer med 40 000

eller flera invånare skulle äga besluta om. Vid sina överväganden av olika

decentraliseringsspörsmål har utredningen emellertid icke funnit anledning

att tillägga skolstyrelserna i vissa kommuner några befogenheter, som ej

skall tillkomma styrelserna i alla kommuner. Ej heller har utredningen

funnit skäl föreslå, att skolöverstyrelsen i fråga om någon ärendegrupp

skall träda i mellaninstansens ställe beträffande vissa kommuner. Sedan

numera facklig skolledning finns i praktiskt taget alla kommuner, saknas

enligt utredningens mening grund för en gradering av den lokala beslutanderätten

på skolans område efter kommunernas storlek.

I avsnittet om interkommunal samverkan har utredningen betonat, att

intet skoldistrikt kan vara sig självt nog. I det samarbete, som blir behövligt

för att enhetsskolan skall kunna genomföras, måste de stora städerna

spela en betydande roll. I dem kommer resurser att finnas — yrkesskolor,

gymnasier, externat, skolpsykologer, barnspykiatriska kliniker m. m. — som

kommuner med mindre utbyggt skolväsen måste kunna lita till för att så

att säga komplettera den egna skolan. Den samordnande verksamhet som

mellaninstansen skall bedriva gagnas enligt utredningens mening bäst, om

den stora och lilla kommunens förhållande till mellaninstansen är detsamma.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

2. Remissyttranden

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksamhetsområde.

Om man bortser från de få, tidigare nämnda remissmyndigheter,

som ställt sig principiellt avvisande till en mellaninstansreform,

synes av de övriga endast tre statliga och två kommunala myndigheter icke

dela utredningens uppfattning, att de nya mellaninstanserna skall vara fristående,

för skoluppgifterna speciellt avpassade organ. I dessa fem fall

föreslås länsstyrelserna bli mellaninstanser för skolväsendet. Statskontoret,

som företräder denna mening, ger uttryck för en viss tvekan om det för

närvarande finnes anledning att i varje län inrätta mellaninstanser för

skolväsendet. Ämbetsverket, som pekar på att försöksdistrikten ännu är

få, att kommunreformen kraftigt reducerat antalet skoldistrikt och att med

anledning därav överlärarinstitutionen kunnat utbyggas, har dock icke

velat motsätta sig att mellaninstansfrågan nu löses, förutsatt att skolstyrelseutredningens

förslag om skolans fackliga lokala ledning avvisas och andra

än de av utredningen utstakade vägarna befinnes framkomliga.

Statskontoret har ansett sig böra erinra om att 1948 års länsstyrelseutredning

bland annat hade att föreslå åtgärder i anledning av den fortgående

tendensen att skapa särskilda länsorgan vid sidan av länsstyrelsen.

Ämbetsverket ifrågasätter också om den föreslagna mellaninstansen, vilken

enligt dess mening skulle få övervägande administrativa funktioner, skulle

bli i stånd att bemästra alla sina tilltänkta arbetsuppgifter av administrativ

och kameral natur.

Alldeles oavsett betänkligheterna i och för sig mot inrättande av nya

länsorgan finner statskontoret en anknytning av mellaninstansen till länsstyrelsen

påkallad. I länsstyrelsen finnes sådan sakkunskap, som automatiskt

skulle säkerställa det krav på ökad säkerhet i den formella behandlingen av

olika ärenden, vilket utredningen velat tillgodose genom insättande av en

kvalificerad jurist i länsskolnämnden. I fråga om åtskilliga ärenden torde

för övrigt de pedagogiska aspekterna vara av mera underordnad betydelse,

och det skulle beträffande frågor av rent administrativ natur säkerligen ofta

vara till fördel, om de kunde beredas och föredragas av länsstyrelsens tjänstemän.

Statskontoret ansluter sig i princip till utredningens uppfattning att

lekmannaintressen och pedagogisk sakkunskap skall vara företrädda i

mellaninstansen.

Ämbetsverket finner emellertid, att förstärkningen av länsstyrelsen vid

behandlingen av skolfrågor av större vikt bör kunna begränsas till två

personer, av vilka den ene är pedagog och den andre lekman med intresse

för undervisningsfrågor. Till vederbörande bör utgå arvode med 20 kronor

per sammanträde. Vid handläggningen i länsstyrelsen av nu avsedda ärenden

torde förste skolinspektören böra närvara, även där han icke är föredragande,

liksom även landssekreteraren eller dennes ställföreträdare.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län pläderar också för att

skolväsendets mellaninstans organiseras som en sektion inom länsstyrelsen

och att lekmän anknytes till denna för att jämte särskilda skolsakkunniga

deltaga vid avgörandet av skolärendena. Som chef för sektionen och föredragande

skulle en skolinspektör tjänstgöra.

Kalmar läns södra landsting och Göteryds kommun har även förordat

en dylik lösning.

Tanken på länsstyrelsen som mellaninstans avvisas däremot uttryckligen

av bland andra länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands samt Göteborgs

och Bohus län.

Skolöverstyrelsen klargör sin uppfattning om mellaninstansernas ställning

genom följande, i utlåtandet citerade stycke ur överstyrelsens yttrande

över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande.

Skolväsendet är säkert bäst betjänt av självständigt arbetande mellaninstanser,

som stå i direkt kontakt med skolöverstyrelsen, och vilkas inspektions-,

konsultations- och planeringsverksamhet överstyrelsen bör leda.

Folkskoleväsendets ändamålsenliga och jämförelsevis enhetliga utveckling

i vårt land har möjliggjorts främst tack vare att skolöverstyrelsen haft den

statliga folkskolinspektionen sig direkt underställd. Under den nu förestående

utvecklingsperioden inom svenskt skolväsen torde det bli ännu

mer angeläget, att det direkta och intima samarbetet mellan skolans centrala

ledning och de regionala statliga skolmyndigheterna kan bibehållas

och ytterligare stärkas. Inte minst på grund av ifrågasatt ökad decentralisering

av ärenden från den centrala skolmyndigheten till mellaninstanserna

är detta av största vikt.

Om således endast ett fåtal röster höjts mot förslaget att upprätta fristående

mellaninstanser, har det å andra sidan rests starka krav på att

mellaninstansens karaktär av statlig myndighet skall klart

markeras genom en annan form för tillsättningen av ledamöterna än den

utredningen föreslagit. Ändringsförslag på denna punkt har framlagts av

bland annat skolöverstyrelsen, ett stort antal folkskolinspektörer, flertalet

länsstyrelser, några domkapitel samt besvär ssakkunnig a. Huvudinvändningen

är, att mellaninstansens majoritet enligt utredningsförslaget skall

bestå av förtroendevalda ledamöter. Ändringar häri av mer eller mindre

genomgripande art har föreslagits, från att den juridiskt utbildade ledamoten

skall utses av länsstyrelsen, vilket förordas av bland annat ett 20-tal

folkskolinspektörer samt Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund, till att mellaninstansen i sin helhet skall förordnas

av Kungl. Maj:t.

Skolöverstyrelsen, som synes förutsätta, att en mellaninstans sammansatt

i enlighet med utredningens förslag icke skulle bli ett statligt organ,

anför således följande.

Överstyrelsen ifrågasätter starkt, huruvida det är lämpligt att en nämnd,

vars majoritet består av förtroendevalda ledamöter, får beslutanderätt i

frågor, där det i betydande omfattning rör sig om disposition av statsmedel.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Någon motsvarande anordning finnes ej i de av utredningen anförda exemplen.

Icke heller torde det finnas någon motsvarighet till den föreslagna

anordningen, att Kungl. Maj:t, som skulle utse ordförande, därvid skulle

vara bunden inom ett av landstinget redan träffat personval. Att vidare en

statlig tjänsteman skulle infogas i en så organiserad nämnd och att staten

dessutom skulle tillhandahålla nämnden tjänstemän, varigenom dessa

skulle komma att underordnas nämnden och icke en statlig myndighet,

synes också komma att medföra åtskilliga problem, vilka av utredningen

helt förbigåtts.

Dessa invändningar skulle komma att förfalla, om nämnden helt tillsattes

av Kungl. Maj:t och sålunda finge karaktär av statlig nämnd. Utredningens

önskemål om en demokratisk förankring för nämnden inom den region, där

den skulle verka, kunde likaväl tillgodoses på detta sätt. hör att Kungl.

Maj:ts personval skulle underlättas, borde förslag till lekmannarepresentanter

avges av landstingens förvaltningsutskott (i vissa fall av stadsfullmäktige),

medan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

borde få föreslå en ledamot vardera.

Besvärssakkunniga uttalar beträffande mellaninstansens sammansättning

bland annat följande.

Skolväsendets regionala ledning skall enligt betänkandet förbliva en statlig

förvaltningsuppgift. Då utredningen för sin del föreslår, att denna uppgift

skall anförtros åt en fristående länsnämnd, anknyter den därmed till

en utveckling, som under de senaste decennierna gjort sig märkbar på

skilda förvaltningsområden. I fråga om länsskolnämndens sammansättning

har utredningen emellertid avvikit från de principer, som eljest tillämpats

beträffande fristående länsorgan. Väl förekommer det exempel på att

ett mindre antal ledamöter i ett statligt länsorgan utses av kommunala

instanser men icke att majoriteten i organet tillsättes på detta sätt. Icke

minst anmärkningsvärt är att även den juridiskt utbildade ledamot, som

föreslås skola ingå i nämnden, enligt förslaget skall utses av landstinget.

Enligt de sakkunnigas mening framstår sammansättningen såsom särskilt

otillfredsställande med tanke på att mellaninstansen är avsedd att handlägga

besvärs-, disciplin- och tillsättningsärenden. Det föreligger med hänsyn

till det partiproportionella betraktelsesätt, som enligt de sakkunniga

vanligen anlägges vid val av ifrågavarande slag, en stor fara för att mellaninstansen

icke får den kompetens och allsidiga sammansättning som bör

eftersträvas.

Lekmannamedverkan kommer säkerligen att visa sig vara av värde i

länsskolnämnden. Intet hindrar emellertid, att lekmannaledamöterna i

nämnden, liksom sker i andra liknande fall t. ex. beträffande länsprövningsnämnd,

utses av Kungl. Maj:t. På grund av särskilda skäl, såsom behovet

av förbindelserna mellan landsting och länsskolnämnd, kan dock tänkas

vara lämpligt att någon eller några lekmannaledamöter i nämnden äro

landstingsvalda.

Av de 13 länsstyrelser som av samma skäl som skolöverstyrelsen och

besvärssakkunniga förordat ett starkare statligt inflytande på mellaninstansens

tillsättning anser 8, att bestämmelserna rörande tillsättning av

länsprövningsnämnd bör tjäna som förebild.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

De här redovisade olika yrkandena på ett starkare statligt inflytande i

mellaninstansen innebär i regel icke någon invändning mot utredningens

uppfattning om värdet av lekmannainslaget i denna. Som en

minimifordran framföres emellertid allmänt, att åtminstone den juridiskt

utbildade ledamoten skall utses av statlig myndighet, varför de förtroendevalda

ledamöterna enligt denna meningsriktning skulle komma i minoritet

och det kommunala inflytandet något minska.

Mot det föreslagna starka lekmannainflytandet framföres direkt kritik

i några fall. Folk-skolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde

finner, att det med fog kan ifrågasättas, om »den allmänna demokratiseringstendensen

skall väga tyngre än pedagogisk insikt och skolorganisatorisk

och administrativ erfarenhet», och inspektören i Kalmar läns södra

inspektionsområde anser utredningens förslag vara »en oerhörd nedvärdering

av pedagogisk och skolorganisatorisk sakkunskap».

Vad utredningen föreslagit om antalet ledamöter har i allmänhet

lämnats utan erinran. Åtskilliga synpunkter rörande sammansättningen

har emellertid framförts. 2 folkskolinspektörer och 5 domkapitel

anser, att domkapitlen skall äga utse en ledamot, 5 folkskolinspektörer

föreslår, att alla skolinspektörerna skall vara ledamöter, medan 2 inspektörer,

1 domkapitel, 1 länsstyrelse och kommunförbunden anser det

vara riktigast, att icke någon skolinspektör får ställning som ledamot.

Svenska landskommunernas förbund finner det naturligt, att de olika

skolinspektörerna fungerar endast som jämbördiga föredragande utan ledamotsställning.

Likaså är det från styrelsens synpunkt naturligt att mellaninstansens

majoritet skall utgöras av 4 lekmän, vilka utses av landstinget.

Av de övriga ledamöterna skulle länsstyrelsen utse juristen och de båda

centrala skolmyndigheterna var sin ledamot.

Även några av de kommunala remissinstanserna har uttalat sig för starkare

lekmannainflytande. Sammanlagt har frågan om mellaninstansens

konstruktion berörts i 39 yttranden från kommunala instanser, därav It

från landstingen. Till den av utredningen föreslagna sammansättningen i

vad gäller fördelningen mellan lekmän och fackmän ställer sig 11 kommuner

och 7 landsting positiva. 3 kommuner och 1 landsting föreslår, att antalet

landstingsvalda ledamöter ökas med en eller ett par stycken. Stadsfullmäktige

i Borås samt förvaltningsutskotten i Södermanlands, Stockholms

och Västernorrlands läns landsting yrkar på att folkskolinspektören icke

skall vara ledamot av mellaninstansen.

Av vad som vid remissbehandlingen framförts rörande mellaninstansens

sammansättning kan ytterligare anföras några synpunkter på de av utredningen

föreslagna kompetenskraven. Skolöverstyrelsen anser dessa

vara välmotiverade men framhåller nödvändigheten av att en av ledamöterna

är väl insatt i arbetsmarknadsförhållanden. Denna synpunkt understrykes

av arbetsmarknadsstyrelsen, som betonar, att de arbetsmarknadsmässiga

synpunkterna måste tillgodoses vid den regionala planeringen av

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

yrkesskol väsen det. Med hänsyn därtill bör enligt styrelsens mening någon

ledamot i mellaninstansen besitta allsidig sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor,

vilket bör åstadkommas antingen genom att antalet ledamöter utökas

med en eller att en av de landstingsvalda ledamöterna utses i samråd

med länsarbetsnämnd.

Skolstyrelseförbundens rikskommitté anser det vara mindre välbetänkt

att för de fyra lekmännen fastställa andra kompetenskrav än de av utredningen

för skolstyrelseledamot föreslagna.

5 länsstyrelser samt besvärssaklcunniga anser, att samverkan mellan länsstyrelsen

och mellaninstansen på något sätt skall organisatoriskt säkerställas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att det skall ske

genom att underrättelse om mellaninstansens pleniärenden lämnas länsstyrelsen

och att landshövdingen eller någon av länsstyrelsens tjänstemän får

rätt att deltaga i mellaninstansens sammanträden. Sådan rätt föreslår skolöverstyrelsen

skall tillkomma förste provinsialläkare.

Rörande själva tillsättningsförfarandet kan nämnas att Svenska landstingsförbundet

inte har något att erinra mot att landstinget inträder som

valkollegium i förevarande fall. Tveksamt synes förbundet dock vara »om

landstinget bland sina fyra representanter skall utse den föreslagne juristen».

Folkskolans lärarförbmid anser det vara synnerligen betydelsefullt att

de ledamöter, som enligt förslaget skall utses av de centrala skolmyndigheterna,

har lärarnas förtroende, vilket »synes kunna uppnås genom att

lärarorganisationerna bereds tillfälle att genom sin huvudorganisation —

tjänstemännens centralorganisation, till vilken den övervägande delen av

lärarna är anslutna — lämna förslag på ledamöter.»

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att utöver de remissinstanser,

som yrkar på att mellaninstansen skall utses av statlig myndighet, ett 15- tal motsätter sig att Kungl. Maj:t skall vara bunden till de landstingsvalda

ledamöterna vid utseende av ordförande i mellaninstansen.

De geografiska verksamhetsområdena. För det s. k.

43-alternativet har uttalat sig 15 folkskolinspektörer, riksräkenskapsverket,

8 länsstyrelser, en minoritet inom styrelsen för landskommunernas förbund,

2 landsting och ett 20-tal kommuner. Folkskolinspektören i Västernorrlands

läns södra inspektionsområde har förordat, att mellaninstansorganisationen

skall bygga på de nuvarande inspektionsområdena. Att länen skall vara de

nya mellaninstansernas verksamhetsområden har accepterats eller lämnats

utan erinran av ett helt övervägande flertal av de myndigheter och sammanslutningar,

som ställer sig bakom en mellaninstansreform.

Till förmån för länsalternativet uttalar sig skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen har tidigare uttalat sig för att inspektions- och mellaninstansområdena

skulle sammanfalla och den nuvarande indelningen i inspektionsområden

bibehållas. Sedermera har emellertid kommunindelningsreformen

med de större möjligheter till lokal skolledning, som denna medfört,

bragt frågan i ett annat läge. Erfarenheterna av den under senare tid

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

inom överstyrelsen bedrivna planeringsverksamheten har vidare givit vid

handen icke blott, att en rationell sådan verksamhet kan bedrivas endast

under förutsättning, att olika slag av skolor samordnas under fastare former,

än vad nu är fallet, utan också att de nuvarande inspektionsområdena

i många fall är för små, när det gäller att planera för yrkesskolor och gymnasier.

Med hänsyn till dessa sina erfarenheter men också av de skäl, som

utredningen i övrigt anfört till förmån för det s. k. länsalternativet, vilka

överstyrelsen funnit tungt vägande, biträder överstyrelsen helt utredningens

förslag. Överstyrelsen har därvid fäst särskild vikt vid att utredningen

förutsätter en utveckling till en differentierad inspektion och till en fördelning

på olika inspektörer även av andra arbetsuppgifter allt efter dessas

art. Bristen på regional inspektion, särskilt i fråga om ämneslärarundervisningen,

har ständigt känts som en stor olägenhet, så mycket mer som ju

överstyrelsen har begränsade möjligheter att genom inspektion följa denna

undervisning. Skolväsendets snabbt fortgående utveckling och differentiering

har givetvis gjort frånvaron av en effektiv och ändamålsenlig inspektion

på detta plan än mer kännbar.

Beträffande de fyra län, där enligt utredningsförslaget endast en skolinspektör

tills vidare skulle finnas, understryker överstyrelsen vikten av att

en utredning kommer till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma

anordningar motsvarande den differentierade inspektion som vinnes i länen

med flera inspektörer.

Statens folkskolinspektörers förbund anför följande.

Vad reservanterna anfört för sitt förslag i fråga om bättre möjligheter

för landskommunerna att komma i kontakt med mellaninstansen, större

möjligheter för instansens ledamöter att kunna förvärva behövlig personoch

lokalkännedom och fördelen för skolstyrelser, lärare och målsmän att

ha skolinspektören inom nära räckhåll, är skäl, värda allt beaktande. I

dagens läge och för den närmaste framtiden skulle, framför allt om mellaninstansernas

verksamhet kunde begränsas till den obligatoriska skolan, 43- alternativet kunna anses som en godtagbar lösning.

På längre sikt och, om de omfattande och delvis nya uppgifter, som utredningen

föreslår, kommer att tilldelas mellaninstanserna, synes dock övervägande

skäl tala för länsalternativet. Det mest avgörande skälet härför

torde vara den differentierade inspektion, som i framtiden kan bli erforderlig

och som icke i samma utsträckning låter sig genomföras enligt 43- alternativet.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande påpekande.

Övervägande skäl synes tala för att man, på sätt förordats, låter nämndernas

geografiska verksamhetsområden sammanfalla med länen. När tidigare

i olika sammanhang länsindelningen frångåtts vid rikets uppdelande i

regionala och andra administrativa distrikt, har detta sedermera regelmässigt

visat sig medföra påtagliga praktiska olägenheter.

Förespråkarna för 4 3 - a 11 e r n a t i v e t har i allmänhet motiverat sin

ståndpunkt med hänvisning till rådande förhållanden inom det egna länet.

Mera principiella ställningstaganden göres emellertid i några fall.

Folkskolinspektören i Värmlands läns västra inspektionsområde exempelvis

anför.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

För egen del vill jag bestämt förorda 43-alternativet. Såsom utredningen

själv anfört, är en viktig förutsättning för att en nyskapande insats skall

kunna göras, att det finns möjligheter att uppehålla en god kontakt mellan

den regionala myndigheten och de olika delarna av dess verksamhetsområde.

Person- och lokalkännedom är av grundläggande betydelse för organ

av denna typ. Om ledamöterna skall kunna förskaffa sig önskvärd förstahandskännedom

om skolväsendet och dess problem, bör området inte få för

stor geografisk omfattning. Enligt detta alternativ, som torde draga något

mindre kostnader än länsalternativet, eftersom inspektörernas antal minskas,

komme vidare inspektörens och mellaninstansens verksamhetsområden

att sammanfalla, vilket är av mycket stort värde.

Riksräkenskapsverket motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Enligt riksräkenskapsverkets mening synes betydande olägenheter vara

förbundna med förslaget om inrättandet av länsskolnämnder. De omfattande

och skiftande arbetsuppgifter av administrativ art, som sålunda

skulle påläggas länsskolnämnderna, måste kräva en betydande arbetsinsats

från såväl ledamöternas som de till nämnden knutna tjänstemännens sida.

Detta förhållande medför givetvis risk för att nämndens viktigaste arbetsuppgifter,

nämligen planerings- och organisationsfrågorna, blir eftersatta.

För att möjliggöra att ärendena handläggas på ett tillfredsställande sätt

skulle en betydande förstärkning av kanslipersonalen bliva erforderlig. Vidare

skulle placeringen av inspektörerna i residensstäderna försvåra deras

möjligheter att fullgöra inspektionsverksamheten inom respektive områden

samt att upprätthålla den erforderliga kontakten med lokala skolmyndigheter

och lärare. Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket som

om reservanternas förslag ur flera synpunkter vore att föredraga.

b) Organisationen i mellanin stansom råden med

flera inspektörer

Vad utredningen föreslagit rörande skolinspektörernas stationering tillstyrkes

av skolöverstyrelsen, som delar uppfattningen att en sådan stationering,

efterhand som den differentierade inspektionen kan genomföras,

kommer att vara den enda tänkbara. Även vid odifferentierad inspektion

finns enligt överstyrelsens mening många skäl som talar för en stationering

på kansliorten. En sådan kommer dock att medföra vissa väsentliga olägenheter,

vilka möjligen i en del län kan bliva övervägande. Men hänsyn härtill

anser överstyrelsen, att övergångsbestämmelserna bör göras smidigare och

förslagsvis utformas så, att överstyrelsen får rätt att på särskilda skäl medge

inspektör att vara stationerad utom kansliorten.

Statens folkskolinspektörers förbund, som framhåller att centraliseringen

av inspektörerna till residensstaden kommer att medföra stora olägenheter,

motsätter sig dock icke förslaget i detta stycke, om den knappt utmätta

övergångstiden kan utsträckas i avvaktan på erfarenheter rörande den

differentierade inspektionen.

Det kan antagas, att de remissinstanser som förordat 43-alternativet därmed

också tagit avstånd från tanken, att inspektörerna skulle koncentreras

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

till en ort. Utöver dessa remissmyndigheter har statskontoret, 5 folkskolinspektörer

och 2 länsstyrelser särskilt vänt sig häremot. Statskontoret anför

för sin del.

Statskontoret ställer sig avvisande till förslaget, att samtliga skolinspektörer

stationeras i residensstaden. Enligt ämbetsverkets uppfattning är det

nämligen av vikt, att de mindre kommunerna, vilka i första hand behöver

lita till inspektörens sakkunskap, har denne inom räckhåll. Utredningens

förslag, att inspektör, som icke är bosatt inom sitt inspektionsområde, skall

ha bestämd mottagningstid på en centralt belägen ort inom detta, vill statskontoret

betrakta som en icke acceptabel nödlösning. En koncentration av

samtliga inspektörer till en och samma ort skulle vidare förorsaka avsevärd

tidsspillan samt betydande rese- och traktamentskostnader. Det måste också

ifrågasättas, om berörda förslag kan vara till fromma för de pedagogiska

arbetsuppgifternas handhavande och om icke följden lätt skulle bli en överbetoning

av skrivbordsfunktionerna.

Uttalanden till förmån för en bibehållen stationering inom inspektionsområdet

har gjorts av lJf kommuner och 1 landsting.

Vad utredningen föreslagit om chefsinspektörer har allmänt

accepterats i princip. Konstruktionen av tjänsten är dock enligt skolöverstyrelsens

mening ej tillfredsställande. Överstyrelsen vänder sig främst mot

att stabiliteten i förhållandet mellan inspektör och inspektionsområde, vilken

anses vara av största betydelse för tjänstemannens lokalkännedom och

bygdens kontakt med honom, skulle rubbas vid bifall till utredningens förslag.

Denna olägenhet skulle enligt överstyrelsens mening undvikas, om

man avstode från kravet, att förste skolinspektören skulle ha det inspektionsområde,

inom vilket kansliorten är belägen. Avlastningen av göromål

från förste inspektören bör enligt överstyrelsens mening ske på annat sätt

än att han får ett mindre område. Överstyrelsen erinrar om utredningens

uttalande, att indelningen i inspektionsområden ej kan få innebära en absolut

gränsdragning mellan den verksamhet som skall bedrivas av inspektörer

inom samma län.

Länsskolnämnden bör enligt överstyrelsens mening äga befogenhet att

besluta om sådan arbetsfördelning mellan inspektörerna, att förste skolinspektören

i erforderlig utsträckning avlastas sådana uppgifter, som han i

egenskap av förste inspektör ej hinner avgöra. Härigenom skulle även en

smidig*övergång till differentierad inspektion erhållas.

Vidare anser överstyrelsen, att det bör stå Ivungl. Maj:t fritt att vid övergångstillfället

förordna vilken som helst av länets folkskolinspektörer till

förste skolinspektör. Sammanfattningsvis föreslår överstyrelsen,

a) att den nuvarande indelningen i inspektionsområden tills vidare i huvudsak

bibehålies med undantag för Stockholms län, ...

b) att befattningen som förste skolinspektör ej bindes till visst inspektionsområde

inom länet,

c) att vid förfall för förste skolinspektören vikariat för honom skall, dar

så befinnes lämpligt, kunna uppdelas så, att själva inspektörstjänsten uppe
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

hålles för sig och befattningen som förste skolinspektör för sig, sistnämnda

vikariat i förening med annan skolinspektörstjänst,

d) att länsskolnämnd erhaller rätt att fördela de arbetsuppgifter, som

åvilar inspektörerna inom länet, på lämpligt sätt mellan dem,

e) att vid övergången till den nya organisationen förste skolinspektör

förordnas efter särskild prövning.

Meningen att förste skolinspektören inte bör knytas till ett visst inspektionsområde

har också uttalats av 3 folkskolinspektörer.

Även beträffande den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen

förste skolinspektör förordar skolöverstyrelsen ändring. Enligt

ämbetsverkets, av 11 folkskolinspektörer delade mening, bör benämningen

förste skoldirektör utbytas mot länsskoldirektör. Överstyrelsen föreslår denna

titel för samtliga inspektörer, vilka ingår som ledamöter i mellaninstansen,

alltså även för inspektör, som är ensam inom länet. Inspektör som icke

är ledamot av mellaninstansen bör enligt överstyrelsens förslag benämnas

skoldirektör.

Enligt överstyrelsens mening är det inkonsekvent och omotiverat att

jämställa sadan inspektör, som ensam får ansvaret för skolverksamheten i

ett län, med inspektör, som ej har chefsställning, i län med flera inspektörer.

Överstyrelsen föreslår därför att samtliga inspektörer, vilka ingår som ledamöter

i mellaninstansen »erhåller särskild och samma tjänste- och löneställning».

Förslaget om fyra nya inspektörstjänster avstyrkes av

statskontoret men föranleder i övrigt ingen erinran.

Vad utredningen föreslagit rörande organisationen i Västmanlands

län biträdes av skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen finner emellertid, att den angivna anordningen redan nu

kan förutses ha så många fördelar, att man kan vänta, att den efter hand

och mom ej allt för lång tid kommer att genomföras inom ett antal andra

län. Experimentet torde därför inte egentligen behöva anses avse anordnmgens

berättigande i och för sig utan mera detaljerna för dess utformning.

Därför synes det ej ägnat att inge några betänkligheter, om redan från

början samma anordning skulle komma att tillämpas även inom ytterligare

något län.

Ehuru statskontoret icke tillstyrkt någon utökning av antalet inspektörer

vill ämbetsverket »dock icke motsätta sig att i något län prövas den av

utredningen förordade försöksanordningen, att inspektionsområdena slopas

och ärendena fördelas på lämpligt sätt efter deras art.»

Utredningens förslag om ersättning åt förste skolinspektör

och uttalanden rörande folkskolinspektörernas löneställning synes ha

väckt en viss irritation hos åtskilliga statens folkskolinspektörer, vilka dels

funnit det föreslagna arvodet till förste skolinspektören vara för lågt, dels

tolkat uttalandena i övrigt så, att utredningen skulle ha ansett, att den

nuvarande lönesättningen för folkskolinspektörerna borde tillämpas för

skolinspektörerna även i den nya organisationen.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Statens lönenämnd finner, alt en bedömning av löneställningen för skolinspektörs-

och förste skolinspektörstjänsterna kan ske först sedan ett ytterligare

klarläggande skett av framför allt de pedagogiska arbetsuppgifterna,

främst den inspekterande verksamheten, samt av arbetsfördelningen mellan

de högre och lägre tjänstemännen d. v. s. mellan skolinspektör och förste

skolinspektör ävensom mellan skolinspektörerna inbördes. Den närmare

utredningen härom bör enligt nämndens mening anslutas till en översyn av

skolledarnas anställnings- och löneförhållanden.

Nämnden avstår från att taga ställning till utredningens förslag om arvode

till förste skolinspektör. För skolinspektör anses den nuvarande lönegradsplaceringen

för folkskolinspektör provisoriskt kunna tillämpas.

För statens folkskolinspektörers förbund synes det orimligt att ett arvode

av 1 500 kronor kan ifrågasättas som tillräcklig kompensation för de ansvarsfulla

uppgifter, som pålägges förste skolinspektören såsom ledare av

mellaninstansens verksamhet och chef för dess kansli.

Till förste skolinspektören, som enligt statskontorets organisationsförslag

bör vara föredragande i länsstyrelsen och stationerad i residensstaden, bör

enligt ämbetsverket särskilt arvode utgå med 1 200 kronor.

Skolöverstyrelsen utgår från att skolinspektörernas löneställning upptages

till prövning i samband med frågan om skolledarnas lönefråga. Mot det

föreslagna befattningsarvodet till förste skolinspektör har överstyrelsen icke

något att erinra. Samma arvode bör dock enligt överstyrelsens förslag utgå

till skolinspektör i län, där endast en inspektör kommer att finnas.

c) Landstingsfria och övriga större städers ställning

till nya mellaninstanser

Vad utredningen härom föreslagit, biträdes helt av skolöverstyrelsen.

Statskontoret säger sig däremot icke kunna biträda utredningens uppfattning

utan hävdar, att Ivungl. Maj:ts befogenhet att meddela beslut om

befrielse av s. k. landstingsfri stad från statlig inspektion av folkskoleväsendet

bör utsträckas även till andra större städer, förslagsvis till dem som

inrättat kommunal folkskolinspektörstjänst.

De landstingsfria städer, som berört spörsmålet, har inskränkt sig till

några allmänt hållna synpunkter. Stadsfullmäktige i Göteborg hävdar, att

stadens skolväsen bör direkt underställas de centrala skolmyndigheterna

på samma sätt och av samma skäl som utredningen framfört beträffande

Stockholm. Stadsfullmäktige i Malmö finner det välmotiverat att länsskolnämnder

inrättas men anser, att i de största städerna skolstyrelsens befogenheter

i förhållande till mellaninstansen bör vara vidsträcktare än för

skolstyrelsen i andra kommuner. Enligt stadsfullmäktige i Hälsingborg bör

frågan om den regionala ledningen bli föremål för ytterligare överväganden

med hänsyn till de större städernas förhållanden och självstyrelse.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

F. Mellamnstansernas arbetsformer

1. Skolstyrelseutredningen

Arbetsfördelning, sammanträden, resor m. m.

Förslag

Mellaninstansen in pleno skall handlägga ärenden rörande

följande frågor:

1. Skolplaneringsfrågor av allmän och principiell natur.

2. Inrättandet av skolor, gemensamma för flera kommuner; skolförbund.

3. Fastställelse av organisationsplaner, ordningsstadgor, instruktioner

och reglementen eller av ändringar häri.

4. Frågor om hänvisning av och ersättning för elever, som hänvisas till

skola i annan kommun än hemortskommunen; inackorderingskostnader.

5. Frågor rörande statsbidrag till skolbyggnader, tjänstebostäder och

skolhem.

6. Frågor rörande skolskjutsorganisationen.

7. Pedagogiska frågor av allmän natur rörande flera skolformer eller

kommuner; skolpsykolog- och konsulentverksamhet.

8. Allmänna frågor rörande försöksverksamheten.

9. Disciplinärenden.

10. Besvärsärenden.

11. Övriga ärenden av rättslig natur.

12. Åtgärder rörande tillsättning av skolledartjänst och ordinarie lärartjänst

samt föreståndarinnetjänst vid skolhem.

13. Förening av kyrkomusikertjänst med lärartjänst.

14. Fastställelse av undervisningsskyldighet för skolledare.

15. Frågor angående förflyttning av ordinarie lärare och tjänstebyte

inom länet.

16. Frågor om återbesättande och inrättande av ordinarie lärartjänster.

17. Frågor angående förening av lärartjänst med tjänsteuppdrag; lärares

stationeringsort.

18. Dispensärenden.

10. Ärenden angående lärares befrielse från eller uppskov med militärtjänstgöring.

20. Åtgärder till befrämjande av lärarnas fortbildning.

21. Konferenser av större omfattning.

22. Ärenden rörande donationer, terminsavgifter och läroverkens kassor.

23. Framställningar om anslag till länsskolnämndens verksamhet.

24. Disposition av medel, som ställts till länsskolnämndens förfogande.

25. Ärenden angående tjänstetillsättningar och viktigare ärenden i övrigt,

som rör länsskolnämndens personal och organisation.

26. Tillkallande av experter.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

27. Yttranden över betänkanden och andra remisser.

28. Andra ärenden av större vikt eller av kontroversiell natur.

29. Ärenden, som av skolinspektör hänskjutes till avgörande i plenum.

Förste skolinspektör skall särskilt åligga:

1. Att vara chef för länsskolnämndens kansli och i denna egenskap leda

och fördela arbetet inom detta.

2. Att sörja för att likartade ärenden, som rör skilda inspektionsområden,

blir enhetligt handlagda inom länsskolnämnden.

3. Att tillse, att skolplaneringen blir ändamålsenlig med hänsyn till

hela länets behov och att erforderliga samordningsåtgärder vidtages i

frågor, där kommuner inom skilda inspektionsområden beröres.

Där kommuner inom olika inspektionsområden eller län beröres av en

organisations- eller planeringsfråga, kan det vara lämpligt, att förste inspektören

handlägger och föredrager ärendet.

4. Att skaffa sig god kännedom om skolförhållandena inom länet.

5. Att vara föredragande och verkställa utredningar i ärenden, som berör

nämndens allmänna verksamhet.

Hit hör bland annat: a) allmänna planeringsuppgifter, b) frågor om konferenser

av större omfattning, c) framställning om anslag för nämndens

verksamhet, d) dispositionen av medel till nämndens förfogande, e) ärenden

rörande nämndens personal och organisation, f) tillkallande av experter,

g) yttranden över remitterade betänkanden och dylikt, h) utredningar

rörande länets skolväsen.

0. Att ansvara för nämndens årsberättelse.

7. Att deltaga i handläggningen av alla vid nämndens sammanträden

förekommande ärenden, även om han själv icke är föredragande.

8. Att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderlig förbindelse

med länsstyrelse, andra länsorgan och övriga myndigheter.

De uppräknade uppgifterna skall åligga alla förste skolinspektörer och

naturligtvis i tillämpliga delar även ankomma på inspektörerna i län, som

sammanfaller med inspektionsområdet.

I län, där förste skolinspektör också har ett eget inspektionsområde att

ansvara för, lägges hans speciella uppgifter till de allmänna inspektörsuppgif

terna.

Det skall i princip åligga samtliga inspektörer att vid mellaninstanssammanträdena

föredraga alla ärenden, som direkt rör skolväsendet

inom det egna inspektionsområdet, ävensom att i dylika ärenden,

som ej handlägges i plenum, fatta beslut. Vidare skall den egentliga tillsynen

över skolväsendet — inspektionen — inom det varje inspektör anvisade

inspektionsområdet utövas enligt samma föreskrifter och villkor

för alla.

Beträffande mellaninstansernas (skolinspektörernas) egentliga pedagogiska

inspektion är utredningens ståndpunkt, att den tills

vidare endast bör omfatta folkskolan inklusive högstadiet i skolor, där

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

försök med 9-årig enhetsskola bedrives, samt linjer av olika slag, som inbyggts

i folkskolan, ävensom den allmänbildande undervisningen i yrkesskolorna.

Den pedagogiska inspektionens intensitet bör anpassas med hänsyn

till kompetensen hos vederbörande lokala skolledare. I den mån

inspektörer med skolledarkompetens för högstadie- och gymnasieundervisning

eller yrkesutbildningsanstalt tillsättes, skall den regionala inspektionen

kunna utsträckas att omfatta också dessa områden av skolväsendet.

På mellaninstansens sekreterare, vilken bör vara en

kvalificerad administrativ tjänsteman, skall ankomma att:

1. Fungera som mellaninstansens sekreterare och i denna egenskap förbereda

sammanträden genom att upprätta föredragningslistor m. in., föra

protokoll och biträda vid verkställandet av fattade beslut.

2. Handha mellaninstansens arkiv och tillse, att författningar, stadgor

och dylikt är aktuella.

3. Föra diarier, inspektionsjournal, lärarkortregister, merithandlingsregister

samt handha personalstatistiken.

4. Preliminärt granska och förberedande handlägga alla inkommande

ärenden.

5. Självständigt handlägga vissa ärenden av administrativ art, förfrågningar,

cirkulär och dylikt samt verkställa utredningar och sammanställa

uppgifter för skolöverstyrelsens, kommittéers m. fl. räkning.

6. Sätta upp ärenden, som fordrar inspektörens underskrift men i vilka

beslutet är rutinbetonat eller beroende av en fast praxis eller klara bestämmelser

samt enligt förste inspektörens bestämmande besluta i sådana

ärenden.

7. Föredraga och efter inspektörens beslut uppsätta administrativa ärenden

av mera komplicerad natur.

8. Granska rapporter, redogörelser och dylikt, som skall insändas till

länsskolnämnden.

Bland kanslimässiga ärenden, som är särskilt arbetskrävande för inspektören

och beträffande vilka en förberedande granskning, komplettering

och beredning av en kanslitjänsteman skulle vara av stort värde för att

öka inspektörens möjligheter att göra mera konstruktiva insatser, nämner

utredningen pensionsansökningar, statsbidragsrekvisitioner, ansökningar

till lärartjänster, ärenden rörande undervisningsstatistik, skolskjuts- och

inackorderingsärenden, ärenden om statsbidrag till skolbyggnader samt

organisationen av övningslärartjänster.

Vissa andra mellaninstansärenden anser utredningen vara av så utpräglat

administrativ natur att de praktiskt taget helt bör kunna handläggas

av en kanslitjänsteman. Dit hör löneklassplaceringarna, uppflyttningen

i reglerad befordringsgång, löneavdrag, flyttningsersättningar och

reseersättningar. Hit kan också hänföras granskningen av förordnanden,

tjänstledigheter och liknande.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Med hänsyn till mellaninstansernas differentierade och omfattande verksamhet

räknar utredningen med ett tämligen jämnt behov av särskilda

experter och föreslår, att ett belopp, beräknat efter 3 000 kronor per

år och mellaninstans, ställes till skolöverstyrelsens förfogande för bestridande

av resekostnader, arvoden och andra ersättningar åt mellaninstansernas

experter.

Några bestämmelser om antalet sammanträden föreslår utredningen

icke men anser, att man måste räkna med cirka tolv sammanträden

per år.

Beträffande resemöjligheterna föreslår utredningen, att förutom

de medel, som fordras för resor med anledning av mellaninstansens

sammanträden, medel skall ställas till förfogande i sådan omfattning, att

varje ledamot kan företaga sex resor årligen inom länet till en genomsnittskostnad

av 50 kronor per resa. Inspektörernas reseanslag föreslås höjt med

101 000 kronor i förhållande till budgetåret 1955/56.

Motivering

Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur, att mellaninstansen

inte kan handlägga alla ärenden in pleno, utan att en arbetsfördelning

måste komma till stånd mellan mellaninstansen som helhet

och dess tjänstemän genom en uppdelning av beslutanderätten alltefter

ärendenas beskaffenhet. Uppgifter för mellaninstansen in pleno förutsattes

bli frågor av principiell betydelse, omdömesfrågor av så grannlaga beskaffenhet,

att de inte bör handläggas av en ensam person, samt andra

ärenden av större vikt. Flertalet ärenden, som nu handlägges av folkskolinspektörerna

och vilka inte skall decentraliseras till lokalstyrelserna, ävensom

vissa motsvarande ärenden rörande andra under mellaninstansen sorterande

skolformer, anser utredningen det vara lämpligast att också i fortsättningen

låta skolinspektören handlägga självständigt med biträde av

sin kanslipersonal.

Med en arbetsfördelning inom mellaninstansen åsyftar utredningen närmast

att olika beslutsformer måste finnas och menar, att det klart bör

framgå av mellaninstansens instruktion på vilket sätt beslut i olika fall

skall fattas. Då skolinspektörernas alla olika uppgifter inte kan anges i

instruktionen för mellaninstansen har utredningen konstruerat sitt utkast

till instruktion så, att uppgifter som skall fullgöras av mellaninstansen

realiter skall fullgöras av inspektören, om de inte kan hänföras till i instruktionen

uppräknade grupper eller typer av pleniärenden eller tillhör

förste inspektörens där angivna särskilda uppgifter.

Beträffande den pedagogiska verksamheten har utredningen

framhållit, att skolinspektionen icke omedelbart kan differentieras

med hänsyn till stadier och skolformer och att i konsekvens därmed skolinspektörerna,

vars flertal under den närmaste tiden i främsta rummet kommer

att vara experter på folkskoleväsendet, åtminstone tills vidare icke bör

få ställning som pedagogiska ledare i trängre mening för de nuvarande

högre kommunala skolorna, läroverken och yrkesskolornas yrkesundervisning.

Den egentliga pedagogiska inspektionen bör här ligga hos de centrala

skolmyndigheterna.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Sekreter ar uppgifterna. För utredningen, som bland annat

utifrån den kännedom den kunnat förskaffa sig om folkskolinspektionens

arbetsförhållanden, försökt tränga in i och bedöma mellaninstansens arbetsuppgifter,

står det klart, att det kommer att ligga så mycket arbete

av primärt administrativ och kameral natur på de nya myndigheterna,

att det vore att missbruka högt kvalificerad arbetskraft om inspektören

— liksom nu folkskolinspektörerna — själv skulle behöva ägna sig åt alla

göromål, stora och små, pedagogiska och administrativa och till och med

rent kontorstekniska. Om en ytterligare decentralisering från centrala skolmyndigheter

till mellaninstanserna skall kunna komma i fråga i en ny mellaninstansorganisation,

anser utredningen det vara otänkbart att bibehålla

denna ordning. Den måste ersättas med en rationell kansliorganisation,

inom vilken en fördelning av arbetsuppgifterna kan ske mellan inspektören

och kvalificerad biträdande personal.

Särskilda experter i mellaninstansen kommer enligt utredningens

mening att främst behövas för yrkesutbildningsfrågorna.

2. Remissyttranden

Skolöverstyrelsen finner det vara ändamålsenligt, att en sådan ordning

skapas, att någon motsättning mellan inspektör och mellaninstans ej manifesteras

och att mellaninstansen ej heller får att som besvärs- eller remissinstans

taga ställning till inspektörs tjänsteåtgärder. Att till mellaninstansen

knyta statliga tjänstemän på det sätt utredningen föreslagit, torde

dock enligt överstyrelsens uppfattning vara tänkbart, endast under förutsättning

att dess sammansättning blir sådan, att den får karaktär av

statlig myndighet. Överstyrelsen hänvisar därvidlag till sina förslag rörande

sammansättningen.

I detta sammanhang påpekar överstyrelsen, att det av utredningens

förslag ej klart framgår, huruvida överstyrelsen i framtiden skall intaga

samma ställning till mellaninstanserna, som den nu har i förhållande till

folkskolinspektörerna. Denna fråga beröres också av besvär ssakkunnig a,

vilka funnit det framgå av skolstyrelseutredningens betänkande, att de

båda centrala skolmyndigheternas befattning med undervisningsväsendet

kommer att inskränka sig till »meddelande av anvisningar, medverkan

vid vissa tjänstetillsättningar m. m.» Enligt såväl överstyrelsens som de

sakkunnigas mening bör skolöverstyrelsens förhållande till mellaninstansen

närmare preciseras.

Ett mycket stort antal av folkskolinspektörerna har uttalat, att förhållandet

mellan inspektören och mellaninstansen

för dem tett sig oklart. Statens folkskolinspektörers förbund förordar,

att denna fråga göres till föremål för en förnyad och mera grundlig utredning.

Arbetsfördelningen inom mellaninstansen beröres av skolöverstyrelsen,

som uttalar starka betänkligheter mot att det föreskrives, att

plenibehandling i mellaninstansen skall förekomma i den omfattning utredningen

föreslagit. Överstyrelsen förordar, att eu begränsning åstadkom
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

mes. Överstyrelsen vänder sig också mot utredningens förslag, att varje

ledamot av mellaninstansen skall kunna deltaga i sammanträde med skolstyrelser,

lärare och målsmän, när sådant påkallas, samt gå till handa

med upplysningar och råd i frågor, som faller inom området för mellaninstansens

verksamhet.

Överstyrelsen finner en bestämmelse av denna lydelse vara ägnad att

vålla missförstånd och kunna ge anledning till ett personligt ingripande av

nämndledamot i frågor, där inspektör har att taga ställning eller fatta

beslut. Enhetligheten i skolärendenas handläggning inom länet och i skolnämndens

arbete skulle genom en sådan bestämmelse kunna allvarligt

sättas i fara. Att enskild ledamot skall kunna på uppdrag av nämnden

anlitas för vissa uppgifter synes kunna tillfredsställande regleras genom

bestämmelse om att han skall deltaga i nämndens arbete. Om uppdraget

erhålles i denna ordning, synes också garantier vara skapade för att sådant

specialuppdrag samordnas med inspektörs uppgifter på ett ur skolväsendets

synpunkt lämpligt sätt.

G. Mellaninstansernas kanslier

1. Skolstyrelseutredningen

a) P er s o n a l

Förslag

Vid varje mellaninstanskansli utom i Gotlands län skall inrättas en

tjänst för en kvalificerad kanslitjänsteman (sekreterare) i 27 lönegraden.

I Malmöhus län skall finnas två sekreterartjänster, en i 27 och en i 25

lönegraden. För anställande mot arvode av sekreterare i Gotlands län bör

anslås ett belopp, motsvarande hälften av lönen enligt 27 löneklassen.

För att kunna anställas som sekreterare i 27 eller 25 lönegraden skall

fordras att antingen ha avlagt examen inför juridisk fakultet eller statsvetenskaplig-filosofisk

examen och därjämte ha förvärvat god förvaltningserfarenhet

genom anställning i allmän tjänst, eller att ha avlagt annan akademisk

examen eller examen vid handelshögskola och därjämte ha förvärvat

omfattande förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst eller

god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller att ha avlagt folkskollärarexamen

och därjämte äga god erfarenhet av skoladministrativt arbete,

eller ock att på annat sätt än här sagts genom utbildning och omfattande

tjänstgöring inom allmän förvaltning ha visat sig synnerligen lämplig för

tjänsten.

Tjänsterna skall tillsättas av skolöverstyrelsen.

Vid varje kansli — utom i Gotlands och Blekinge län — skall tillika

inrättas en biträdestjänst, antingen för kontorsbiträde i 8 lönegraden (17

tjänster) eller för kanslibiträde i 11 lönegraden (5 tjänster). Vid kanslierna

i Gotlands och Blekinge län bör lcontorsbiträdestjänster inrättas, tills vidare

avsedda för innehavare med halvtidstjänstgöring.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Samtliga tjänster föreslås inrättade som extra ordinarie.

Utöver den fasta personal, som här sagts, har utredningen beräknat, att

behov kommer att föreligga först och främst av tillfällig, ungefär halvtidsanställd

personal i en omfattning motsvarande 11/2 sekreterartjänst och

4 1/2 kontorsbiträdestjänster. För en var av tre länsskolnämnder bör således

medel ställas till förfogande motsvarande hälften av den lön, som

utgår enligt 27 löneklassen och för en var av 9 nämnder hälften av den lön,

som utgår enligt 8 löneklassen löneplan 1 i Saar. Vilka tolv länsskolnämnder,

som med hänsyn till den beräknade arbetsmängden måste anses vara

i behov av arbetskraft för här avsedda belopp m. in., framgår av följande

sammanställning.

Sammanställning av vissa uppgifter ang. för länsskolnämnderna föreslagen

personal, lokaler m. m.

Län

Kansliort

Antal

inspek-

törer

Antal sekr.1 2

(lönegr. 27)

Antal bitr.2

(i regel

lönegr. 8)

Antal

rum3

3

1

1 (lgr 11)

1

5

Uppsala ...........

Uppsala........

i

1

3

Södermanlands .....

Nyköping ......

2

1

1

4

Östergötlands ......

Linköping1 .....

2

1%

1 (lgr 11)

4

Jönköpings ........

Jönköping ......

2

iy3

1%

4

Kronobergs ........

Växjö ..........

2

i

1

4

2

1

1 (lgr 11)

y2

4

1

y2

i

2

Blekinge ..........

Karlskrona .....

1

%

3

Kristianstads ......

Kristianstad ....

2

iy2

iy2

4

3

2 (en i lgr 25)

1

iy2

6

1

i

3

Göteborgs o. Bohus .

Göteborg .......

3

i

1 (lgr 11) + y2

5

Älvsborgs .........

Vänersborg .....

3

i

1 (lgr 11)

5

Skaraborgs ........

Skövde .........

2

i

iy2

4

3

i

i y2

5

2

i

i

4

2

i

i

4

Kopparbergs .......

Falun1 .........

3

i

i y2

5

Gävleborgs ........

Gävle ..........

3

i

iy2

5

Västernorrlands ....

Härnösand .....

3

i

iy2

5

2

1

i

4

3

1

1

5

Norrbottens .......

Luleå ..........

4

i

i

6

1 Stad utan folkskolinsp. f. n.

2 Hela tal innebär förslag om inrättande av angivet antal tjänster. Siffran % innebär, utom beträffande

biträden i Gotlands och Blekinge län, att anslag till ett belopp, motsvarande hälften av

årslönen i 27 resp. 8 löneklassen skall ställas till nämndens förfogande för anställande av arvodesavlönad

personal. Vid nämnderna i Visby och Karlskrona föreslås, att kontorsbiträdestjänster i reglerad

befordringsgång inrättas för halvtidstjänstgöring.

3 Inkl. biutrymmen har 2 rum beräknats motsvara 50 m2, 3 rum 65 m2, 4 rum 85 m2, 5 rum

105 m2 och 6 rum 125 m2.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Utredningen anser det emellertid vara sannolikt, att behovet av arbetskraft

vid länsskolnämnderna icke kommer att vara helt täckt av den

minimiarbetskraft, som utredningen upptagit. Utredningen föreslår därför

att ett årligt anslag av 20 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande

för att möta de eventuella behov, som ej nu kan förutses.

Av utredningen beräknade lönekostnader för kanslipersonalen

framgår av följande sammanställning av lönekostnaderna,

där lönerna beräknats enligt löneplan 1 i Saar efter de för ortsgrupp 4

den 1 juli 1955 gällande beloppen inklusive utgående rörligt tillägg. Då

tre kansliorter tillhör ortsgrupp 5 och tre ortsgrupp 4 samt övriga ortsgrupp

3, blir den beräknade lönesumman några procent högre än den

verkliga.

Utredningen har utgått från lönebeloppen i näst högsta löneklassen i

respektive lönegrad. I fråga om biträdespersonalen i reglerad befordringsgång

har lönerna beräknats efter första löneklassen i slutlönegraden. De

här gjorda kostnadsberäkningarna avser sålunda en fullt utbyggd organisation

och visar icke de utgifter, som blir erforderliga omedelbart vid reformens

genomförande.

Beräknade kostnader för länsskolnämndernas kanslipersonal

23 sekreterare ......................

1 sekreterare .....................

5 kanslibiträden ...................

17 kontorsbiträden .................

4 sekreterare med halvtidstjänstgöring

11 kontorsbiträden med halvtidstjänstgöring

............................

Ersättning till extra personal...... I

Ce (Ca) 27

Ce (Ca) 25

Ce (Ca) 11

Cf 4—Ce (Ca) 8

484 932

19 068

49 140

135 456

38 136

43 824

20 000

790 556

I jämförelse med kostnaderna budgetåret 1955/56 för folkskolinspektionens

biträdeshjälp skulle kostnadsökningen uppgå till 790 556—364 500 =

= 426 056 kronor.

Motivering

Utredningen framhåller inledningsvis, att det med hänsyn till den önskade

utvecklingen av skolväsendet i landet är av största vikt, att den

grundläggande frågan om kanslierna löses på ett sätt, som ger skolinspektionen

tillfredsställande arbetsmöjligheter. Om nämligen mellaninstansen

med framgång skall kunna verka som ett instrument för det pedagogiska

framstegsarbetet fordras en sådan kansliorganisation, att den arbetsfördelning,

varom förut talats, verkligen kan komma till stånd och ge inspektören

betydligt större möjligheter än han nu har att ägna sig åt de

uppgifter, som angetts som mellaninstansens väsentligaste. Utredningen

erinrar om, att några fast organiserade kanslier för folkskolinspektionen

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

inte finns, utan att folkskolinspektörerna a) måste avpassa sin biträdeshjälp

efter knappt tilltagna medel och icke efter det verkliga behov av

arbetskraft, som föreligger, b) själva skall tillhandahålla expeditionslokaler

och möbler och att ersättning härför principiellt utgår endast för ett rum.

Utredningen pekar vidare på den omfattande lagstiftning på folkskolans

och närliggande områden, som påverkat folkskolinspektörernas arbetsförhållanden,

sedan 1945 års folkskolesakkunniga framlade sitt förslag om

heltidsanställda assistenter hos inspektörerna. Bland annat därigenom har

folkskolinspektörens arbetsförhållanden och arbetsuppgifter under de senaste

sju ä åtta åren blivit förändrade, utan att detta kommit till uttryck

i instruktionen. När denna för fyrtio år sedan fastställdes, var folkskolan

ganska fast organiserad inom de olika skoldistrikten. Under relativt få år

har folkskolan övergått från denna bundna till en mycket rörlig organisation,

som ofta ändrats från år till år. Denna förändring bär haft till förutsättning

en decentralisering av skolärendenas handläggning, framför allt

till folkskolinspektören.

Till det sagda kommer verkningarna för de lokala och regionala skolmyndigheterna

av de två viktiga besluten om enhetsskolan och kommunsammanslagningen,

vilka ställt skolstyrelser och folkskolinspektörer inför

en helt ny situation i fråga om skolplanering och skolbyggnadsplanering

samt — i" den mån som försöksverksamhet bedrives — även inför nya och

krävande pedagogiska och inre organisatoriska uppgifter. Överallt där

skolbyggnadsplaner är aktuella måste hänsyn tagas till det framtida förverkligandet

av den 9-åriga enhetsskolan och samarbetsmöjligheterna mellan

de nya storkommunerna beaktas.

De många nya skolproblemen medför ökade behov av kontakter mellan

skoldistrikten och folkskolinspektören. Det säger sig självt, att ett pågående

reformarbete, som syftar till en omdaning av den obligatoriska

skolan, inte kan genomföras utan intima kontakter i form av överläggningar

och informationer mellan de lokala skolstyrelserna och de regionala

skolmyndigheterna, främst inspektörerna.

Det finns också behov av en samverkan, som rör hela inspektionsområdet,

när det gäller att främja skolfrågor av mera allmän karaktär. Här

blir det inspektören, som måste ta initiativ. För att på ett effektivt sätt

nå alla skoldistrikten inom ett område med informationer och ge representanter

för dessa tillfälle att överlägga om t. ex. skolskjutsfrågor, läroboksfrågor,

skolbiblioteksverksamhet, skolplanering och skolfilm har det befunnits

önskvärt att ordna årliga möten för representanter för skolstyrelserna.

Genom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola har flera inspektörer

kopplats in på ett delvis nytt verksamhetsområde.

De senast utkomna författningarna och föreskrifterna om organisationen

av enhetsskolans högstadium, om anställningen och avlöningen av lärarna

där och om dessas tjänstgöring innebär, att folkskolinspektörerna måste

sätta sig in i och ta befattning med även för realskolor och högre kommunala

skolor gällande bestämmelser. Genom denna nyligen påbörjade

utökning av uppgifterna har ett nytt arbetsområde tillförts folkskolinspektionen.

Många av de nya författningarna är svårtillämpade och vållar besvär

i fråga om tolkningen. Redan genom sin mängd innebär alla de föreskrifter,

reformarbetet i snabb takt resulterar i, ett problem för inspektörerna. Det

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

förutsattes ju, att en enda person skall hålla reda på och kunna aktualisera

alla de bestämmelser rörande folkskoleväsendet och enhetsskolan, vilka

utsändes från de centrala instanserna, sammansatta av specialister på

olika områden av undervisningsväsendet. I det dagliga arbetet måste

därför ofta uppstå situationer, som kräver tidsödande arbete. Detta försvåras

av att en folkskolinspektör sällan har någon initierad i närheten

att överlägga med. Han får i regel själv vara både utredningsman, föredragande

och beslutande i betydelsen att ta ställning till den slutliga utformningen

av ett yttrande eller ett beslut.

b) Lokaler och kontorsutrustning

Utredningen anser, att ett genomförande av dess förslag om nya mellaninstanser

också måste innebära, att staten anskaffar och tillhandahåller

lokaler och erforderlig utrustning av dessa. Utredningen har därför funnit

sig böra beräkna behovet av lokaler och utrustning och framlägga förslag

i dessa hänseenden beträffande varje mellaninstans.

Utredningen framhåller, att, om dess organisationsförslag realiseras, blir

med undantag för Gotland minst tre rum med biutrymmen nödvändiga

i varje mellaninstansområde. Detta minimiutrymme kommer att behövas

i områden med endast en inspektör och bör disponeras så, att denne får

ett tjänsterum om 25—30 m2, vilket samtidigt kan användas som sammanträdesrum

för mellaninstansen och för konferenser av olika slag. Ett rum

bör finnas för sekreteraren och tillfälligt anlitade experter samt ett rum,

som samtidigt kan användas som väntrum, för det kvinnliga biträdet.

Härtill kommer arkiv, tambur och toalett. Sammanlagt torde för dessa

utrymmen fordras en golvyta av omkring 65 nr. I områden med flera

inspektörer bör för varje inspektör golvytan ökas med 20 m3 för ett tjänsterum

och ökat arkivutrymme och dylikt. För mellaninstansen på Gotland bör

finnas två rum jämte arkiv och biutrymmen. De angivna lokalutrymmena

beräknas draga en årlig kostnad av i runt tal 116 000 kronor. I omkostnadsstaten

för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 upptagits 65 100

kronor för motsvarande ändamål (= 71 600 kronor minskat med ersättningarna

för tillhandahållande av möbelutrustning). Statsverkets ökade

kostnader härför skulle således kunna beräknas till 116 000—65 100 =

= 50 900 kronor.

Utredningen påpekar i detta sammanhang, att, om en skolpsykologorganisation

genom statligt initiativ skall upprättas i ett eller flera län under

en nära framtid, lokalutrymmen för detta ändamål lämpligen bör anskaffas

samtidigt med att lokaler beredes åt mellaninstansen.

Även när det gäller lokalernas möblering och utrustning med telefon

anser utredningen det vara nödvändigt att bryta med det för folkskolinspektionen

nu rådande systemet och låta staten ombesörja möblering

och utrustning i övrigt av mellaninstansernas lokaler.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

De ökade telefonkostnaderna har av utredningen beräknats till en engångsutgift

av omkring 10 000 kronor och årliga abonnemangsavgifter

till ett belopp av 9 000 kronor.

Kostnaderna för möbelutrustning för samtliga kanslier har beräknats

draga en engångskostnad av 243 500 kronor.

Då de av utredningen föreslagna mellaninstanskanslierna skulle ersätta

folkskolinspektörernas expeditioner, vars utrustning och möblering bekostats

av inspektörerna själva, föreslår utredningen, att sådana av inspektörerna

inköpta möbler, som är fullt användbara och som kan infogas i

en ändamålsenlig möblering av de nya kanslierna, skall inlösas av statsverket

till marknadsvärdet, om inspektör så önskar. Värdering och inlösen

bör ske genom länsstyrelsernas försorg.

I fråga om kontorsmaskiner har det synts utredningen, som om statsverket

redan ställt ett så stort antal till folkskolinspektörernas förfogande,

att behovet i huvudsak kan anses fyllt vid en koncentration av deras expeditioner

till länskanslier. I vilken utsträckning kontorsmaskiner härutöver

kan behövas har undandragit sig utredningens bedömande. Erforderliga

skrivmaskiner, räknemaskiner och duplikatorer bör emellertid anskaffas

så snart behovet därav kan konstateras. I områden med 50 kommuner

och däröver bör enligt utredningens mening också finnas adresseringsmaskin

och det skulle väsentligt bidraga till mellaninstanskansliernas

effektivitet, om de utrustades med moderna bandinspelningsapparater. 2

2. Remissyttranden

Ett 50-tal remissinstanser, varav 13 kommuner, har tagit upp förslagen

om mellaninstansernas kansliorganisation till närmare behandling. Yttrandena

ger tillsammans det intrycket, att utredningens förslag på denna

punkt, såväl vad beträffar kanslipersonalens antal som lönesättning, tilltagits

så i underkant, att de framstår som orealistiska. Vad lönesättningen

beträffar, framhålles särskilt att lönegrad 27 är för låg för att tillräckligt

kvalificerade krafter skall kunna tänkas rekrytera sekreterartjänsterna.

Statens lönenämnd uppehåller sig i sitt utlåtande huvudsakligen vid frågan

om skolinspektörernas lönesättning. Beträffande personalorganisationen

å mellaninstanskanslierna konstateras, att stora svårigheter möter att

bedöma föreslagna löneställningar. Nämnden förklarar sig emellertid icke

ha någon erinran mot att den av utredningen föreslagna lönesättningen

tillämpas tills vidare.

Statskontoret, som anser att länsstyrelsen skall fullgöra funktionen som

mellaninstans, har icke i något avseende tagit ställning till kanslifrågan.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Skolöverstyrelsen framhåller först, att de nya mellaninstanserna enligt

utredningens förslag får betydligt fler ärendegrupper att handlägga än

folkskolinspektörerna nu har samt att de nytillkommande ärendena till

stor del är av mycket kvalificerad beskaffenhet och kommer att ställa stora

krav på de regionala kanslierna. Till dessa måste därför knytas väl kvalificerad

arbetskraft i erforderlig omfattning, därest inspektörerna inte skall

belastas med kansliarbete till men för mera väsentliga uppgifter. Enligt

överstyrelsens uppfattning har kanslierna i den utformning och med de

arbetsuppgifter utredningen föreslagit blivit uppenbart underdimensionerade.

Överstyrelsen anser för sin del att ytterligare arbetsuppgifter, bland

annat löneklassärenden och de statliga skolornas ekonomiska förvaltning,

skall läggas på de nya myndigheterna.

Överstyrelsen har föreslagit, att Stockholms stad skall läggas in under

samma mellaninstans som Stockholms län och menar, att personalbehovet

för denna mellaninstans bör beräknas som för två andra. Det sammanlagda

personalbehovet antages således av överstyrelsen bli 25 gånger det

beräknade behovet för en mellaninstans.

Enligt överstyrelsens mening erfordras för ett mellaninstanskansli i medeltal

mer än 2 kvalificerade administrativa arbetskrafter, anställda på

heltid. Vidare erfordras i medeltal mer än 2 heltidsanställda biträden. Till

en början torde det dock vara befogat att begränsa den heltidsanställda

personalen till i medeltal 2 kvalificerade administrativa befattningshavare

och 2 biträden.

För den ytterligare arbetskraft som erfordras bör enligt överstyrelsens

mening till varje mellaninstans förfogande ställas ett belopp av 15 000

kronor för arvodesavlönad personal.

Då ett stort antal ärenden blir svårbedömbara ur juridisk och administrativ

synpunkt och det redan vid ärendes beredning och föredragning

fordras förvaltningsjuridisk sakkunskap, bör mellaninstansens sekreterare

enligt överstyrelsens mening ha avlagt juridisk eller statsvetenskaplig examen

och ha förvärvat förvaltningserfarenhet. Även annan med omfattande

och synnerligen väl vitsordad utbildning för mellaninstansens verksamhetsområde

borde dock kunna komma i fråga. Om sekreterartjänsternas

lönesättning anför överstyrelsen följande.

Om kvalificerade sökande skall kunna erhållas till dessa tjänster, är

den föreslagna löneställningen, lönegrad 27, ej tillfyllest. Tjänsterna måste

placeras i lägst lönegrad 29. En lägre löneställning torde, särskilt med

hänsyn till motsvarande löneförhållanden inom länsstyrelserna, icke utan

risk för allvarliga rekryteringssvårigheter böra ifrågakomma. Till tjänster

i lönegrad 29 torde det vara möjligt att förvärva tjänstemän från exempelvis

länsstyrelserna, särskilt om sekreterarna med tiden kan påräkna

högre tjänster inom länsstyrelserna.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Den andre sekreteraren på mellaninstansens kansli bör lämpligen placeras

i den för amanuenspersonal eljest tillämpliga befordringsgången,

d. v. s. i lönegrad 25 som slutlönegrad. Då utsikterna till befordran till

sekreterare''änst i 29 lönegraden är goda, bör det vara möjligt att förvärva

lämpliga innehavare till tjänsterna.

I detta sammanhang kan nämnas, att det för Sveriges juristförbund,

som ingivit en skrift med anledning av skolstyrelseutredningens betänkande,

»framstår som uppenbart att det krävs betydligt högre lönesättning

om det skall bli möjligt att rekrytera jurister till länsskolnämnderna».

Som belägg för sitt påstående erinrar förbundet om länsstyrelsernas nuvarande

rekryteringssvårigheter.

Om biträdespersonalen uttalar överstyrelsen sig kortfattat. Det framhålles,

att den kommer att få många kvalificerade uppgifter i samband

med granskning av statsbidragsrekvisitioner och uträknande av avlöningslistor

för de statliga läroverken. Vid varje kansli utom de minsta bör därför

enligt överstyrelsens mening finnas ett kanslibiträde. Sammanlagt

skulle erfordras 20 kanslibiträdes- och 30 kontorsbiträdesbefattningar.

Kritik mot den föreslagna kansliorganisationen framföres vidare av Statens

folkskolinspektörers förbund och av 2J+ folkskolinspektörer.

Såväl länsstyrelsen i Gotlands län och länets folkskolinspektör som Gotlands

läns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Visby hävdar

kravet på en heltidsanställd sekreterare på länets mellaninstanskansli.

I inspektörernas yttranden i övrigt är de framförda synpunkterna likartade

och de sammanfaller i stort sett med skolöverstyrelsens nyss återgivna

uppfattning.

Frågan om kanslipersonalen har också berörts av 5 länsstyrelser, vilka

alla funnit, att utredningen beräknat behoven i underkant.

Även folkskolans lärarförbund, Rektorernas riksförening och Läroverkslärarnas

riksförbund framhåller, att den föreslagna personalorganisationen

icke gör det möjligt för mellaninstanserna att fungera på det sätt som

är meningen med nya mellaninstanser.

Av de 13 kommunala myndigheter, som berört kanslifrågan, har 10 gjort

det för att påpeka behovet av en personalförstärkning utöver vad utredningen

föreslagit och av en högre löneställning för sekreterartjänsten.

Slutligen kan nämnas, att domkapitlet i Härnösand anser, att den föreslagna

sekreterartjänsten bör innehavas av person med domarkompetens

samt att domkapitlet i Karlstad, som understryker behovet av kvalificerad

beredning av ärendena, förordar att mellaninstansens kansli ordnas

som en självständig avdelning i anslutning till stifts- eller länsstyrelsen.

Om lokalbehovet har endast skolöverstyrelsen yttrat sig i mera

bestämda ordalag. Även i detta avseende anses utredningens förslag vara

knappt tillmätt.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

H. Förslagens genomförande — övergångsanordningar

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen förutsätter, att beslut i euligliet med dess förslag skall innebära,

att en ny regional organisation kan börja fungera den 1 juli 1957.

Utredningen anser emellertid, att det med hänsyn till de nuvarande innehavarna

av foikskolinspektörstjänsterna är nödvändigt med en övergångstid,

innan den regionala organisationen i sin helhet kan erhålla den slutliga

utformningen i enlighet med utredningens intentioner, och framhåller

följande synpunkter, vilka närmast gäller möjligheterna att samla inspektörerna

i samma län på mellaninstansens kansliort.

Tjugosju inspektörer är för närvarande stationerade å sådan ort, att

inflyttning till kansliorten blir behövlig. Det är enligt utredningens mening

av stor betydelse att organisationen — om den beslutas — kommer

till stånd i sin tänkta, fullständiga utformning så snart som möjligt. Utredningen

har föreslagit, att en övergångstid på tre år från den 1 juli 1957

skall medgivas för inspektörernas inflyttning till kansliorterna, med möjlighet

att under särskilda omständigheter efter dispens erhålla uppskov.

Sådant torde företrädesvis böra lämnas inspektör, som kort tid efter övergångstidens

utgång uppnår pensionsåldern. Att på förhand bedöma hur

inflyttningarna kommer att ske ställer sig svårt, då personliga förhållanden,

inte minst vederbörande inspektörs ålder, spelar in i detta sammanhang.

Av en av utredningen gjord sammanställning framgår, att av inspektörer,

stationerade på annan ort än blivande kansliorter, tre uppnår pensionsåldern

senast under året 1957, tre under åren 1959 och 1960, alltså

under den tänkta övergångstiden, och fyra under år 1962. Beträffande

de senare anser utredningen, att de, om skäl därför kan anföras, torde

kunna medges rätt att till uppnådd pensionsålder behålla sina nuvarande

stationeringsorter. Utredningen uttalar dock rörande samtliga inspektörer,

som uppnår pensionsåldern först efter 1957, att det ändamålsenligaste från

skolväsendets synpunkt vore, att en förflyttning komme till stånd också

för deras del, även om den återstående tjänstgöringen endast skulle omfatta

ett mindre antal år.

Samtliga 17 inspektörer, som uppnår pensionsåldern senare än här angetts,

bör enligt utredningens mening vid övergångstidens slut stationeras

på kansliorterna.

Ehuru utredningen således räknar med att ett stort antal inspektörer

längre eller kortare tid efter den 1 juli 1957 kommer att ha kvar sin stationering

på annan ort än mellaninstansens kansliort, föreslår den att följande

åtgärder vidtages till den 1 juli 1957 om utredningens organisationsbeslut

i princip vinner bifall:

1. Lokaler anskaffas i den utsträckning utredningen föreslagit.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

2. Ledamöter i länsskolnämnderna väljes av landsting och fullmäktige

respektive förordnas av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.

Ordförande förordnas av Kungl. Maj:t.

3. Inspektionsområdena ändras enligt utredningens förslag.

4. Fyra nya inspektörstjänster inrättas och tillsättes.

5. Förste skolinspektörer förordnas.

6. Sekreterare- och biträdestjänster inrättas som extra tjänster och tillsättes.

Det är med andra ord utredningens uppfattning, att den nya mellaninstansorganisationen

skall skapas, så snart det överhuvudtaget kan ske,

och att de nya organen utan dröjsmål skall börja sin verksamhet. Inredningen

anför härom vidare följande.

Ytterligare uppskov med att förstärka inspektionen med administrativt

utbildad arbetskraft och biträdeshjälp torde icke längre kunna motiveras,

och det torde ur skolans synpunkt vara klokt, att denna arbetskraft och

lekmannakollegierna nu tillföres de regionala instanserna, om de omfattande

planerings- och andra uppgifter som här föreligger skall kunna utföras.

Man far räkna med att en viss tid behövs för att den nya organisationen

skall finna sin form och helt effektiva arbetsmetoder, och därför

fordras, att man kommer igång så fort som möjligt även om organisationens

utformning blir ofullständig i begynnelsen.

Problemet med de inspektörer, som icke kan placeras a nämndens

kansliorter från början, återstår emellertid. Utredningen vill understryka,

at* 4et i*r önskvärt, att en inflyttning till kansliorten sker så snart som

mi?°n t stor utsträckning som möjligt. Om ändamålsenliga lokaler

erhalles för kanslierna och om kanshpersonal i den omfattning utredningen

föreslagit tillföres nämnderna, torde detta komma att stimulera den enskilde

inspektören att med minsta möjliga dröjsmål söka vinna de förmaner

i arbetet som en inflyttning till kansliorten medför och vilka enligt

en samstämmig inspektörskår länge och kännbart saknats.

Inrättandet av sekreterarbefattningar får emellertid ej innebära, att

inspektörer på andra orter än kansliorterna blir utan arbetshjälp. Å andra

sidan bör nämnderna även i de nu ifrågavarande länen, så vitt det går,

från början arbeta som länsorgan, och vissa kansliuppgifter torde därför

kunna och böra överflyttas från den »lokalt» placerade inspektören till

nämndens personal. Utredningen anser sig därför icke böra förorda någon

förstärkning av biträdeshjälpen under övergångstiden för inspektörer utanföi

kansliorten utan föreslår, att anslag till biträdeshjälp under övergångstiden

skall utgå till dessa inspektörer med de av skolöverstyrelsen för

1955/56 för ändamålet fastställda beloppen. Beträffande hyresersättning

och ersättning för möbler in. in. torde under övergångstiden oförändrade

bestämmelser böra gälla i dessa fall.

Då man torde få beräkna, att 24 inspektörer under det första verksamhetsåret

(budgetåret 1957/58) bibehåller sina stationeringar utanför kansliorterna,

bör till kostnaderna för länsskolnämnderna under denna tid läggas

belopp, motsvarande något mindre än hälften av för budgetåret

1955/56 till folkskolinspektionen utgående anslag för biträdeshjälp, hyresersättningar

och expenser. Dessa belopp upptages i kostnadsberäkningarna.

De svårigheter som torde förekomma under en övergångstid rör närmast

kansliarbetet och dess organisation samt de mindre tillfredsställande kon
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

takterna med nämndens arbete som kan bli en följd härav. I fråga om

principerna för inspektörernas arbete räknar utredningen icke med att

några avvikelser behöver ske. Utredningen förutsätter, att de »lokala»

inspektörerna reser in till länsskolnämndens sammanträden och där föredrager

sina ärenden.

2. Remissyttranden

Vad i skolstyrelseutredningens betänkande anförts rörande genomförandet

av förslagen om nya mellaninstanser och rörande övergångsanordningar

har uppmärksammats blott i ett fåtal remissyttranden.

Erinringar mot tidpunkten för reformens genomförande har

gjorts i några fall. Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns norra

inspektionsområde anser, att genomförandet bör anstå till den 1 juli 1960

och inspektören i VÖsterbottens läns mellersta inspektionsområde föreslår

att övergångstiden, med hänsyn till de föreslagna förändringarnas omfattning,

utsträckes till åtminstone 5 år.

Två folkskolinspektörer och en länsstyrelse uttalar sig mera allmänt för

att ytterligare tid anslås för reformens genomförande.

Statens folkskolinspektörers förbund har uttalat att den föreslagna övergångstiden

av 3 år för genomförandet av samtliga inspektörers stationering

på mellaninstansens kansliort är för knapp och bör utsträckas. Hur

mycket den bör förlängas framgår icke av yttrandet. Beträffande inspektörernas

stationering har skolöverstyrelsen föreslagit, att överstyrelsen

övergångsvis skall äga att på grund av särskilda omständigheter medge

inspektör att vara stationerad utanför kansliorten.

Vad gäller tidpunkten för förslagens genomförande säger överstyrelsen

sig dela uppfattningen, att de bör genomföras med största möjliga skyndsamhet,

framför allt med hänsyn till planeringsarbetet. Den tid som kommer

att stå till förfogande för nödvändig förberedelse av reformen blir

emellertid så kort, att den inger överstyrelsen allvarliga farhågor rörande

möjligheterna att medhinna detta förberedande arbete. Överstyrelsen förutskickar,

att det blir nödvändigt att begära höjda anslag för arvoden till

experter, som överstyrelsen måste anlita för olika uppgifter i samband

med reformens genomförande.

Överstyrelsen berör också förhållandet mellan en skolstyrelsereform och

reformen av den regionala ledningen och framhåller, att det är av största

betydelse att mellaninstanserna är färdigorganiserade och helt funktionsdugliga,

när skolstyrelserna skall träda i verksamhet i full utsträckning.

Att låta såväl mellaninstanserna som skolstyrelserna träda i funktion vid

samma tidpunkt kan enligt överstyrelsens mening vålla stora svårigheter.

Följande anordningar föreslås därför.

1. Länsskolnämnderna börjar sin verksamhet den 1 juli 1957.

2. De gemensamma skolstyrelserna väljes enligt utredningens förslag

under första hälften av år 1957.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

3. De gemensamma skolstyrelserna träder i verksamhet den 1 juli 1957

i vad gäller planeringsfrågor (se förslag till skolstyrelselag 8 § första stycket)

och använder dessutom den första tiden till att inhämta kännedom om

sina nya uppgifter.

4. Nuvarande skolstyrelser hehålles även under tiden 1/7—31/12 1957

vid sina nuvarande befogenheter med undantag för vad ovan angivits.

5. De nya skolstyrelserna träder i verksamhet i full utsträckning den

1 januari 1958.

Med detta system skulle man även vinna, att skolstyrelsernas egentliga

verksamhet komme att sammanfalla med det kommunala redovisningsåret

och att de nya skolstyrelserna finge börja sin verksamhet vid en i

skolorganisatoriskt hänseende relativt lugn tidpunkt.

Frågan om mellaninstansreformens inverkan på skolöverstyrelsens

personalbehov tages även upp i överstyrelsens utlåtande.

Det framhålles, att huvudsakligen organisationsavdelningen och administrativa

avdelningen skulle beröras. Vid en bedömning av personalbehovet

anser överstyrelsen, att man bör räkna med följande tre skeden.

1. Tiden mellan beslutet om reformen och dagen för beslutets realiserande.

2. Tiden från sistnämnda dag till dess att de nya organen fått erforderlig

vana vid arbetsuppgifterna.

3. Tiden därefter.

Under den första tidsperioden kommer överstyrelsens arbetsbörda att

ökas ej oväsentligt. Härutinnan hänvisas till vad som anförts i närmast

föregående avsnitt.

Under en sannolikt ganska lång övergångstid, sedan de nya organen

trätt i funktion, torde på överstyrelsen komma en rätt omfattande rådgivning,

utöver den nu förekommande, till i första hand mellaninstanserna

och skolstyrelserna. I vissa fall torde utfärdade anvisningar behöva omarbetas

eller kompletteras. Vidare blir det erforderligt att anordna konferenser

för exempelvis ordförandena, skoldirektörerna och sekreterarna

i länsskolnämnderna liksom för kommunala förtroendemän och tjänstemän

beträffande skilda spörsmål. Allt detta kommer att kräva en temporärt

ökad arbetsinsats från överstyrelsens sida, för vilken kräves anlitande av

särskild expertis på sätt i det föregående anförts.

Även efter övergångstiden måste man räkna med att överstyrelsen viss

tid får nedlägga ett särskilt arbete på de decentraliserade ärendena dels

för besvarande av förfrågningar och dels vid avgivande av utlåtanden i

anledning av besvär över mellaninstansernas beslut. Det torde vara realistiskt

att räkna med att besvärsärendena beträffande exempelvis tjänstetillsättningar

och lönefrågor blir relativt många. Härtill kommer att överstyrelsen

enligt förslaget tillförts vissa ärendegrupper, som nu icke handläggas

hos ämbetsverket (tillsättning av vissa kommunala lärartjänster

samt administrationen av mellaninstanserna). Under denna tid synes det

dock bli möjligt att minska skolöverstyrelsens personalbehov med 2—3

byråsekreterare och en halvtidsanställd ingenjör å förutnämnda avdelningar.

Denna minskning är dock i fråga om en byråsekreterare beroende

på ställningstagandet till frågan angående decentraliseringen av donationsärenden.

Beträffande biträdespersonalen erfordras vid bifall till förslaget

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

om tillhandahållande av service från merithandlingsarldvets sida till skolstyrelserna

vid handläggning av tillsättningsärenden en nettoökning av

biträdespersonalen med 2 å 3 befattningshavare.

Den fortgående snabba utvecklingen inom skolväsendets område medför

dock, att man får räkna med att den personalminskning, som de nu

ifrågasatta decentraliseringsåtgärderna på längre sikt får till följd, kan

förverkligas huvudsakligen på sådant sätt, att en eljest erforderlig ökning

av överstyrelsens personal kan till en del reduceras. (Jfr SOU 1951:29,

s. 99 och 245).

Överstyrelsen betonar slutligen att det är vanskligt eller ogörligt att

utan erfarenhet av mellaninstansernas verksamhet förutse reformens inverkan

på överstyrelsens arbetsbelastning.

I. Kostnadsberäkningar

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen har gjort följande sammanfattande kostnadsberäkningar

rörande den regionala ledningens organisation, grundade på den 1 juli

1955 utgående löner.

A. Årliga kostnader vid en utbyggd organisation

1. Ledamöter (utom förste skolinspektörer)

a. Arvoden ................................. 122 160

b. Reseersättningar .......................... 150 000

272 160

2. Experter .................................... 72 000

3. Tjänstemän

a. Avlöningar åt 55 skolinspektörer och 1 nomadskolinspektör

i Ca 34 ...................... 1 531 488

b. Arvoden å 1 500 kronor åt 20 förste skolinspektörer

.................................... 30 000

c. Avlöningar åt 23 sekreterare i 27 lönegraden och

1 d:o i 25 lönegraden jämte arvode åt 1 deltidsanställd

sekreterare i Gotlands län .......... 513 534

d. Avlöningar till 5 kanslibiträden i 11 lönegraden

och 17 kontor sbiträden i reglerad befordringsgång

jämte två kontorsbiträden med halvtids
-

tjänstgöring .............................. 192 564

e. Ersättningar åt arvodesanställd personal...... 84 458

f. Reseersättningar .......................... 399 000

g. Sjukvård ................................ 1 000

h. Reseersättningar åt vikarierande skolinspektörer 35 000

2 787 044

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

4. Lokaler

a. Hyreskostnader inklusive städning och belysning 116 000

b. Telefoner ................................ 9 000

c. Expenser ................................ 60 000

_185 000_

Summa summarum 3 316 204 kronor

För budgetåret 1955/56 har till folkskolinspektionen

1 riksstaten upptagits ett sammanlagt belopp av

2 229 100 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till

de våren 1955 beslutade lönetilläggen. De verkliga

kostnaderna för folkskolinspektionen budgetåret

1955/56 torde böra beräknas till................ 2 341 500

Kostnadsökning på grund av utredningens förslag 974 704 kronor1

B. Engångsutgifter

1. Möblering av kanslierna.................... 243 500

2. Installering av telefoner .................... 10 000

253 500 kronor

C. Kostnader under ett första verksamhetsår

Posterna under A beräknas bli desamma med undantag för 3 a, c och d.

Avlöningsbeloppen för de fyra tillkommande inspektörstjänsterna samt

för sekreterar- och kanslibiträdestjänsterna torde för det första året böra

beräknas efter lägsta löneklassen i respektive lönegrad i stället för efter

näst högsta, som skett under A. Det skulle innebära en minskning av avlöningskostnaderna

med i runt tal 65 000 kronor.

Engångsutgifterna, som upptagits under B, faller på första verksamhetsåret.

Under detta torde vidare böra upptagas anslag till biträdeshjälp,

expeditionslokaler, möbler m. m. åt 24 »lokala» inspektörer. Beloppet

torde kunna beräknas proportionellt mot de 1955/56 utgående anslagen

till folkskolinspektionen för motsvarande ändamål, vilket i runda tal skulle

ge: till biträden 150 000 kronor, till hyresersättningar m. m. 40 000 kronor

och till expenser 20 000 kronor eller sammanlagt 210 000 kronor.

Kostnaderna för ett första verksamhetsår skulle belöpa sig till 3 316 204

+ 253 500 + 210 000—65 000 — 3 714 704 kronor.

D. Den omedelbara utgiftsökningen för den regionala skolledningen

I jämförelse med kostnaderna för den regionala skolledningen för budgetåret

1955/56 skulle för budgetåret 1957/58 fordras en utgiftsökning

med 3 714 704—2 341 500 = 1 373 204 kronor.

1 Med hänsyn till den ringa arbetsmängd domkapitlen numera åsamkas av skolärendena, torde

någon personalminskning hos dessa icke kunna göras med anledning av en mellaninstansreform.

Huruvida den skolsakkunnige ledamoten efter en sådan reform icke längre bör medverka i domkapitlen

undandrager sig utredningens bedömande. Kan ledamotsantalet minskas med en, skulle räknat

efter 1955/56 utgående arvoden, en besparing göras med 7 590 kronor.

Länsstyrelsernas statsbidragsgranskning skötes i allmänhet av vederbörande tjänsteman jämsides

med andra arbetsuppgifter. Någon direkt personalminskning torde knappast vara att räkna med

på grund av granskningens överflyttande på mellaninstanserna.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

2. Remissyttranden

Såsom förut redovisats har ett stort antal remissinstanser föreslagit en

mera omfattande kansliorganisation än utredningen. Av dessa har endast

skolöverstyrelsen kompletterat sitt förslag med en beräkning av de merkostnader

som skulle följa av förslaget. Kostnaderna för den personalorganisation

och det lokalbehov, överstyrelsen beräknat, framgår av följande

sammanställning, som tillika visar kostnadsökningen i förhållande

till utredningens förslag.

Utredningen

Överstyrelsen

Ökning

kronor

kronor

kronor

A. Årliga kostnader

1. Ledamöter utom förste skolinspektör

(ersättning för avstådd lön tillkom- mer) .............................

272 160

297 160

25 000

2. Experter .........................

72 000

72 000

—

3. Tjänstemän

a) avlöningar till skolinspektörer____

1 531 488

1 531 488

_

b) arvoden åt förste skolinspektörer .

30 000

36 000

6 000

c) avlöning åt sekreterare och amanu- enser ..........................

513 534

994 800

481266

d) avlöning åt biträden ............

192 564

423 360

230 796

e) arvodesanställd personal.........

84 458

375 000

290 542

f) reseersättningar ................

399 000

399 000

—

g) sjukvård .......................

1000

1000

—

h) reseersättningar ................

35 000

35 000

—-

4. Lokaler ..........................

185 000

272 500

87 500

Summa summarum

3 316 204

4 437 308

1121104

Beräknad kostnad för folkskolinspektörer

1955/56 ..........................

2 341 500

2 341 500

Kostnadsökning kronor .............

974 704

2 095 808

—

B. Engångskostnader .................

253 500

353 500

100 000

Skolöverstyrelsen framhåller avslutningsvis, att kostnaderna för den

föreslagna mellaninstansen måste betraktas som tämligen måttliga vid

jämförelse med kostnaderna för andra länsorgan inom statsförvaltningen.

J. Departementschefen

Tyngdpunkten i skolstyrelseutredningens arbete har lagts på att försöka

åstadkomma en regional skolledning, som på ett tillfredsställande sätt

skall kunna svara mot de anspråk, som skolväsendets utbyggnad och

dess ledning på detta plan nu ställer. Obestridligen möter här också, även

om motiven för en reform i båda fallen är delvis desamma, problem av

större omfattning och mera sammansatt natur än på lokalplanet.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Jag skall inte genom att upprepa hur det för närvarande förhåller sig

med den regionala skolledningen och vilka behov som här föreligger närmare

belysa dessa problem utan hänvisar till vad jag tidigare anfört härom.

Innan jag går in på de olika detalj spörsmålen i skolstyrelseutredningens

mellaninstansförslag, vill jag emellertid framhålla, att utredningens analys

av den för dess arbete grundläggande frågan, om mellaninstanser erfordras,

och dess sammanställning av uppgifter för nya mellaninstanser på ett enligt

min mening ovedersägligt sätt klarlagt, dels att den nya skolans uppbyggnad

och yrkesskolväsendets utveckling icke kan tänkas ske tillfredsställande

utan stöd av regionala organ, dels ock att dessa organ för att

kunna fylla sitt ändamål bör konstrueras med stark tonvikt på lekmannainflytandet

och på ledamöternas lokala förankring och förtrogenhet med

det kommunala arbetet. Jag har därför anslutit mig till grundtankarna i

utredningens förslag och förordar, att såsom mellaninstanser för skolväsendet

inrättas nya, fristående organ med en majoritet av förtroendevalda

ledamöter och en minoritet av pedagogiska fackmän. Då en skolinspektion

för det obligatoriska skolväsendet icke kan undvaras, har jag

funnit den av utredningen föreslagna anordningen att inordna denna i den

regionala skolmyndigheten böra följas. Härigenom vinnes också, att de

nuvarande folkskolinspektörernas kanslifråga, som länge pockat på en lösning,

kan ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Dessa grundläggande principer för mellaninstansernas organisation har

också flertalet remissinstanser tillstyrkt.

Att domkapitlens befattning med skolväsendets administration nu bör

upphöra, är att betrakta som en konsekvens av en utveckling, som på

senare år i allt snabbare takt medfört minskat inflytande för stiftsstyrelserna

på skolans område. Endast i några få remissyttranden har ifrågasatts

att i en eller annan form bibehålla domkapitlen som skolmyndigheter.

Skolstyrelseutredningen har starkt betonat, att det är behovet av ''planerande

och samordnande organ, som motiverar en ny regional skolledning,

vilken bör vara utformad så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att

skapa förståelse och vinna gehör för skolan och dess utvecklingsbehov.

Jag kan helt instämma häri och skall närmast beröra vilka olika skolformer

denna verksamhet bör omfatta. Genomförandet av en 9-årig

obligatorisk skola kommer att kräva en kraftinsats av de regionala skolmyndigheterna

och ställa dem inför helt andra problem än som tidigare

förelegat rörande folkskolan. En betydande övergångstid kommer visserligen

att erfordras, innan enhetsskolan är upprättad i hela landet, men en

organisatorisk samordning av olika skolformer bör snarast ske. Härigenom

underlättas en successiv övergång till den nya skolan. Denna samordning

och övergång möj liggöres genom en enhetlig regional administration av i

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen. Härutöver

får en regional skolmyndighet en utomordentligt betydelsefull uppgift genom

sin befattning med frågorna rörande yrkesutbildningens utbyggnad

och samordning med enhetsskolan. Jag delar utredningens uppfattning,

att behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på sistnämnda

område är klart påkallat och utgör ett starkt motiv för inrättandet av

nya mellaninstanser.

Vid remissbehandlingen har bland annat överstyrelsen för yrkesutbildning

avstyrkt, att de nya mellaninstanserna skall taga befattning med

planeringen för det yrkesutbildande skolväsendets utbyggnad. Överstyrelsen

anmärker, att den icke kan finna några skäl, som talar för att den under

landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets

fortsatta utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans

utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör.

Såvitt jag kunnat finna, har skolstyrelseutredningen icke gjort några

jämförelser mellan landstingens och de blivande mellaninstansernas möjligheter

på detta område eller ifrågasatt, att det skulle uppstå någon konkurrens

mellan dessa båda. Däremot har utredningen (på s. 238 i sitt betänkande)

framhållit, att yrkesutbildningen måste organiseras under intimt

samarbete mellan lokala och regionala skolmyndigheter, landsting,

arbetsmarknadsmyndigheter och representanter för näringslivet och dess

organisationer samt under de centrala skolmyndigheternas ledning. Utredningen

har emellertid — enligt min mening med rätta — utgått ifrån att

ansvaret för yrkesskolväsendets utveckling i första hand kommer att vila

på kommunerna. Jag erinrar i anslutning härtill på nytt om att jag i propositionen

1955: 139 underströk den betydelse, som måste tillmätas det

lokala initiativet när det gäller yrkesskolornas kapacitet och utformningen

av deras undervisning. Jag framhöll då också, att de lokala myndigheterna

ytterst måste ha att avgöra, om yrkesutbildning överhuvudtaget skulle

meddelas, men att de borde fatta beslut mot bakgrunden av en central

och regional planering, som såg till att utbildningsresurserna tillvaratogs

och utnyttjades på bästa sätt.

Det stigande intresse, som landstingen visar för yrkesutbildningen, måste

hälsas med utomordentlig tillfredsställelse, men jag anser icke, att man

kan våga antagandet att detta intresse kommer att eliminera behovet av

lokala initiativ. Ej heller tror jag, att landstingens intresse för denna fråga

kommer att mattas, därför att det inrättas mellaninstanser med uppgift

att bland annat också verka för en planmässig och rationell utbyggnad

av yrkesskolan. Det är svårt att se, hur en sådan situation skulle kunna

uppkomma. Jag anser det nödvändigt att här upprepa, vad jag anförde

då jag behandlade den lokala skolstyrelsens organisation, nämligen att

yrkesutbildningen icke får ses som en isolerad del av skolväsendet utan

måste ses som en integrerande del av detta. Yrkesutbildningssakkunniga

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

ville göra yrkesutbildningen till ett led i den framväxande ungdomsskolan,

till en av många utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska skolan.

Denna tanke har jag helt anslutit mig till, och därför finner jag utredningens

ståndpunkt helt naturlig, då den föreslår, att de nya mellaninstanserna

skall medverka vid planeringen av såväl den allmänbildande

som den yrkesutbildande skolan. Även om landstingen i ännu mycket

större omfattning än som hittills skett skulle engagera sig för yrkesutbildningens

utbyggnad, torde det icke kunna ifrågasättas att på landstingen

lägga ansvaret för att planeringen sker med erforderligt beaktande av hela

skolväsendets behov. Den överblick över och ingående kännedom om regionens

skolväsen, som specialmyndigheten på detta område, mellaninstansen,

skall ha, bör rimligtvis utnyttjas också vid yrkesutbildningens utbyggnad.

I ett antal remissyttranden har också ifrågasatts, om inte gymnasierna

borde lägga utanför mellaninstansernas verksamhetsområde. Jag anser inte

det. Gymnasierna kan lika litet som yrkesskolorna isoleras från skolväsendet

i övrigt, då därigenom ett av skolreformens syften, att skapa en skola

som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt samman, skulle

motverkas. Man bör räkna med att gymnasierna även framgent i regel

organisatoriskt förbindes med en underskola, realskola eller enhetsskolas

högstadium. I de senare fallen, vilka på längre sikt blir regel, skapas en

direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan och gymnasiet, såväl

pedagogiskt som administrativt, vilket starkt talar mot att låta endast

det lägre stadiet sortera under mellaninstansen. Utöver vad jag här framhållit,

har skolstyrelseutredningen visat, att åtskilliga andra omständigheter

kan anföras till stöd för meningen att gymnasierna i vissa hänseenden

skall vara underställda mellaninstansen. Jag vill redan här understryka,

att utredningen icke föreslår, att mellaninstansen skall äga samma befogenheter

i förhållande till alla under densamma sorterande skolformer.

Beträffande de yrkesutbildande skolorna har det uttryckligen framhållits,

att mellaninstansens uppgifter tills vidare — bortsett från tillsättningsärenden

samt besvärs- och disciplinärenden — endast skall avse frågor

som hänger samman med skolväsendets planering, och vad gymnasierna

beträffar, har den pedagogiska inspektionen förutsatts alltjämt i huvudsak

komma att åvila skolöverstyrelsen.

Jag förordar, att mellaninstansens samordnande och planerande uppgifter

skall omfatta samtliga de skolformer utredningen föreslagit med undantag

för de statsunderstödda privatläroverken. Mellaninstansen skall således

enligt min mening öva inseende över och dessutom, i den mån så stadgas

i dess instruktion eller andra författningar, handlägga ärenden rörande

den obligatoriska allmänna undervisningen, högre kommunala skolor, kommunala

gymnasier, allmänna läroverk, handelsgymnasier, högre tekniska

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

läroverk, kommunala yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor ävensom

ärenden rörande skolhem för dessa skolformer.

Beträffande privatläroverken biträder jag skolöverstyrelsens mening, att

det bör bli beroende på beslut i varje särskilt fall, om de skall inordnas

i mellaninstansens verksamhet.

Skolöverstyrelsen jämte ytterligare någon remissinstans har funnit det

önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter av regional karaktär

infogas i mellaninstansens verksamhetsområde, då de spelar en viktig roll

för yrkesutbildningen och torde komma att tagas i anspråk för yrkesundervisningen

i enhetsskolan. Skolstyrelseutredningen har icke motiverat, varför

den ej medtagit dessa skolor bland dem som skall stå under mellaninstansernas

tillsyn. För egen del finner jag det ofrånkomligt, att jordbrukets

yrkesskolor måste komma att spela en betydande roll vid planeringen

av en regions yrkesutbildning och inte minst vid organiserandet av

den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y. Med hänsyn

till att särskilda sakkunniga sedan den 30 juni 1955 är sysselsatta med

utredning av yrkesutbildningen inom jordbruket och enligt sina direktiv

har att beakta såväl hur den vid jordbrukets yrkesskolor bedrivna undervisningen

bör anpassas till de nya förutsättningar, som enhetsskolan medför,

som hur utformningen av samarbetet med annan yrkesutbildning och

med tillsynsmyndigheten för enhetsskolan skall ske, torde ifrågavarande

skolors ställning till mellaninstanserna icke böra bestämmas, förrän resultatet

av nämnda sakkunnigas arbete föreligger.

Bland uppgifterna för nya mellaninstanser framhåller skolstyrelseutredningen

dem som hänger samman med en interkom munal

samverkan för samordning och planering av skolväsendet såsom de

främsta. Att en omfattande interkommunal samverkan på skolans område

blir nödvändig, för att enhetsskolan skall kunna genomföras och för att

yrkesutbildningen skall kunna utbyggas, är fullt klart. Utredningen har

genom exempel av olika slag belyst vilka olika problem som får förutsättas

bli lösta genom sådan samverkan. Även om man bör akta sig för att eftersträva

alltför enhetliga och likformiga lösningar av högstadiefrågorna och

således undvika att generellt fordra ett visst minsta befolkningsunderlag,

innan högstadier organiseras, torde erfarenheten nu ha visat, att det av

utredningen angivna befolkningsunderlaget — 4 000 personer — i regel

måste betraktas som en minimifordran för att godtagbara högstadier skall

kunna upprättas. Då mer än hälften av landets kommuner icke når upp

till nämnda befolkningssiffra, säger det sig självt, att redan samverkan

för enhetsskolans organiserande blir av betydande omfattning.

Uppenbarligen bör nya regionala skolmyndigheter tilldelas en viktig

roll, då detta interkommunala samarbete skall realiseras. Enligt utredningens

förslag skulle också mellaninstanserna tilldelas en sådan och er
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

hålla betydande befogenheter att påverka och leda utvecklingen på området.

Utredningen liksom flertalet remissinstanser, som yttrat sig i denna

fråga, förutsätter emellertid, att det interkommunala samarbetet i huvudsak

skall ske i form av frivilliga överenskommelser mellan berörda kommuner

och att mellaninstansernas åtgärder skall kunna begränsas till att

bli av rådgivande, upplysande och stimulerande natur. Det är också min

uppfattning, att så kommer att bli förhållandet, vilket dock icke förringar

mellaninstansens betydelse för att få samverkan så lämpligt utformad som

möjligt. Intresset i sammanhanget knyter sig emellertid främst till vilka

befogenheter mellaninstansen skall ha, när det gäller att tvinga fram ett

interkommunalt samarbete. Utredningen har vid remissbehandlingen vunnit

starkt stöd för sin uppfattning, att det är nödvändigt att utrusta mellaninstansen

med möjligheter att mot en kommuns vilja åstadkomma ett

samarbete med annan kommun till förmån för en rationell skolorganisation.

Utredningen har anvisat olika vägar härvidlag. Först och främst skall

mellaninstansen, om kommuner, som bör samarbeta, icke kan träffa avtal

härom, äga fastställa en sådan skolorganisation, som bäst tillgodoser

det allmännas intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kommunerna

härefter icke träffa nödvändiga ekonomiska överenskommelser,

skall mellaninstansen också äga att fastställa fördelningen av kostnaderna

för de gemensamma anordningarna.

Utredningen synes anse att, så länge samverkan sker i avtalets form,

de för kommunerna gemensamma anordningarna skall administreras av

den kommun inom vars område de kommer att finnas. Något författningsmässigt

reglerat gemensamt förvaltningsorgan har utredningen icke föreslagit

för dessa fall utan uttalat, att kommunalförbund bör bildas, där

gemensamma förvaltningsorgan bedömes såsom önskvärda.

Slutligen har utredningen också föreslagit, att mellaninstansen skall äga

förordna, att interkommunal samverkan på skolväsendets område skall

ske i kommunalförbundets form.

För egen del har jag funnit, att de skäl, utredningen anfört och som

vid remissbehandlingen framkommit för att tvångsföreskrifter om samverkan

på det ifrågavarande området skall finnas, är av den art att jag

bör ge min principiella anslutning till vad utredningen härutinnan föreslagit.

Jag vill dock, även om det kan tyckas vara ett överflödigt påpekande,

framhålla, att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan,

i synnerhet i kommunalförbundets form, bör användas återhållsamt och

i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation.

Å andra sidan bör bestämmelserna tveklöst tillämpas i fall, där

ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle hindra den uppväxande

ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter, som omständigheterna

motiverar. Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna,

vilka i enlighet med kommunalförbundskommitténs intentioner in
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

tagits i förslaget till skolstyrelselag, får jag hänvisa till 2 § lagförslaget

och specialmotiveringen. Utredningens förslag i vad de rör kommunalförbund

har framlagts efter samråd med kommunalförbundskommittén och

vilar på förutsättningen, att en ny lagstiftning härom, av väsentligt annat

innehåll än den nu gällande och utformad i huvudsak såsom kommunalförbundskommittén

torde komma att föreslå, har trätt i kraft, då mellaninstanserna

skall börja utöva sin verksamhet.

Eftersom det i kommunalförbundskommitténs direktiv starkt betonats,

att reglerna om kommunalförbund bör ändras och anpassas bland annat

med hänsyn till behovet av en interkommunal samverkan på skolans område,

finns grundad anledning att antaga, att en reform av kommunalförbundsinstitutet

i den riktning de sakkunniga avser att föreslå kommer

till stånd. Emellertid bör under alla omständigheter ett ställningstagande

till de från kommunal synpunkt sett betydelsefulla förslagen om rätt för

mellaninstansen att föreskriva bildandet av kommunalförbund grundas

på närmare kännedom om den nya lagstiftningens huvudsakliga innebörd.

Jag har därför underhand från kommunalförbundskommittén, som numera

i allt väsentligt slutfört sitt arbete i vad det rör lagstiftningen om kommunalförbund,

inhämtat upplysningar härom.

Kommittén har funnit behov föreligga av så väsentliga ändringar i gällande

lagstiftning, att den ansett sig böra utarbeta en helt ny lag om kommunalförbund,

vilken kommer att skilja sig från den nuvarande i följande

viktiga hänseenden.

För kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige,

dels ock ett verkställande och förvaltande organ, kallat

förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall utses av medlemskommunernas

fullmäktige bland de senare. Antalet ledamöter i förbundsfullmäktige

bör i princip vara så stort, att det finns möjlighet för varje medlemskommun

att där placera personer av olika partiriktningar. Några fasta regler

om antalet avser kommittén icke att föreslå, utan detta får med hänsyn

till omständigheterna bestämmas av medlemskommunerna och anges i

förbundsordningen. Förbundsfullmäktiges sammanträden skall vara offentliga.

Förbundsstyrelsen skall utses av förbundsfullmäktige, och för ledamotskap

av denna styrelse skall ej gälla annan inskränkning än som följer av

kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommunens styrelse. Antalet

ledamöter i förbundsstyrelsen skall vara lägst fem.

Genom den sålunda föreslagna organisationen har i fråga om kommunalförbundens

verksamhet tillgodosetts dels kravet på boskillnad mellan beslutanderätt

å ena samt verkställighet och förvaltning å andra sidan, dels

ock kravet på offentlighetskontroll. Medlemskommunernas inflytande på

verksamheten skulle således bli starkare än för närvarande. I syfte att

bereda medlemskommunerna ökad insyn i kommunalförbunds verksamhet

avser kommittén också att föreslå, att förbundsstyrelsen skall hålla för
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

bundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets

verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk

räckvidd.

Något hinder mot att på ett och samma kommunalförbund lägga två

eller flera förvaltningsuppgifter skall ej föreligga, därest uppgifterna är

gemensamma för samtliga medlemskommuner.

Beträffande bildandet av kommunalförbund genom tvång ämnar kommittén

föreslå, att erforderliga bestämmelser av detta slag, liksom hittills

skett, intages i vederbörande speciallagstiftning. I enlighet med kommitténs

avsikt i sistnämnda hänseende har, som jag förut framhållit, bestämmelserna

om rätt för mellaninstansen att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund

intagits i förslaget till skolstyrelselag.

Beträffande den utformning av kommunalförbundsinstitutet, som jag

här varit i tillfälle att i dess grunddrag redovisa, vill jag bara tillägga,

att den enligt min mening på ett tillfredsställande sätt skulle lägga förhållandena

till rätta för en samverkan på skolväsendets område i kommunalförbundets

form och kunna undanröja den tvekan mot samverkan

i denna form, som för närvarande finns.

Skolstyrelseutredningen har föreslagit ändrade bestämmelser om organisationsplan,

som för närvarande endast skall finnas för den obligatoriska

skolan. I en ny typ av organisationsplan skulle samtliga skolor

och skoltyper i kommunen upptagas samt anges i vilka hänseenden skolorganisationen

byggde på samverkan med annan kommun. Sådan organisationsplan

skulle fastställas av mellaninstansen.

Jag förordar, att ändrade bestämmelser om organisationsplan utarbetas

med beaktande av vad utredningen föreslagit. På vilken myndighet det

skall ankomma att fastställa planen torde efter ytterligare utredning om

dess innehåll få bestämmas av Kungl. Maj:t.

Ett särskilt spörsmål av grundläggande betydelse för hela frågan om

den interkommunala samverkan är hur kostnaderna mellan

samverkande kommuner skall fördelas. Hur det bör ske, då

kommunalförbund bildas, finns helt naturligt ingen anledning att ta upp

i det här sammanhanget, varför dessa fall icke avses i det följande.

Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan

fördelar kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överenskommelser,

men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort

värde att anvisningar finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då

avtal skall träffas. För de fall åter, då mellaninstanserna måste gripa in

och förordna om kostnadsfördelningen, är det nödvändigt, att det finns

fasta normer att lägga till grund för besluten.

Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker

utan att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir huvudman

för den gemensamma anordningen och genom sina organ admini
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

strerar denna. Frågan blir således, efter vilka grunder den kommun, som

mottager barn från en eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars

barn drager nytta av den gemensamma anordningen. För egen del anser

jag, att den enda regel, som kan ge ett rättvisande resultat, är att den

mottagande kommunen äger uppbära ersättning för de verkliga merkostnader

den åsamkats genom elever från andra kommuner. Några generella

ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde med hänsyn till de synnerligen

stora variationer i samarbetets omfattning, som kan förutses,

icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma på Kungl.

Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostnader

mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än

genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som

mottager elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för

sina havda verkliga merkostnader.

Handläggningen av skolbyggnadsärenden skulle enligt

utredningens mening i viss utsträckning kunna förenklas genom att

vissa moment i denna flyttades från skolöverstyrelsen till mellaninstanserna.

Ärenden rörande statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare

skulle vidare flyttas från Kungl. Maj:t till mellaninstansen och slutligt

avgöras av denna.

De förenklingsåtgärder utredningen föreslagit på detta område är i och

för sig motiverade, och jag har förståelse för önskemålen om en snabbare

handläggning av skolbyggnadsärendena. Vad denna handläggning beträffar,

synes dock utredningen icke ha uppmärksammat, att det i högre grad är

den rådande byggnadsregleringen än det administrativa förfarandet som

sådant, som dämpar den takt i vilken statsbidrag kan beviljas till skolbyggnadsföretag.

De skäl som ligger till grund för investeringsbegränsningarna

är emellertid å andra sidan av den art, att de gör det ytterst

angeläget från det allmännas synpunkter att de resurser, som kan disponeras

för skolbyggnadsverksamlieten, blir så väl och effektivt utnyttjade

som överhuvudtaget är möjligt. Det torde inte råda någon tvekan om

att detta sker med den nuvarande centraliserade handläggningen, som

gör det möjligt att från början koppla in kvalificerad expertis på alla

punkter. Nämnda omständigheter tillsammans med de bestämda avstyrkandena

av utredningens förslag i förevarande avseende, som framförts

från särskilt skolöverstyrelsens och ett flertal folkskolinspektörers sida,

talar enligt min mening för att utredningens förslag icke nu bör föranleda

någon åtgärd utan bli föremål för förnyad prövning, sedan erfarenhet av

mellaninstansens arbete vunnits och en säkrare bedömning kan göras av

vilka resurser som regionalt kan ställas till förfogande för ifrågavarande

uppgifter.

Med hänsyn till de förslag, som Kungl. Maj:t framlagt för årets riksdag

i propositionen nr 116 angående tjänstebostadssystemet m. m. synes icke

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

heller ställning nu böra tagas till frågan om ändrad handläggning av ärenden

rörande statsbidrag till tjänstebostäder åt folkskolans lärare.

Även om utredningens förslag i nu berörda båda avseenden icke vinner

bifall i vad de avser den till mellaninstanserna decentraliserade beslutanderätten,

kommer mellaninstanserna likväl genom sin ställning att få väsentliga

uppgifter och ett betydande ansvar, då byggnadsplaneringen, som ju

är det viktigaste ledet i en allmän skolplanering, rörande samtliga under

mellaninstanserna sorterande skolformer givetvis måste ske under mycket

aktiv medverkan från mellaninstansernas sida.

Handläggningen av disciplinärenden rörande lärare

och skolledare skulle enligt utredningens förslag bli en annan

principiellt sett viktig uppgift för de nya mellaninstanserna. Förslagets

viktigaste innebörd är, att de befogenheter i disciplinärt hänseende, som

nu utövas av styrelserna för de olika kommunala skolformerna, skulle flyttas

från dessa lokala myndigheter till de regionala organen. Förslaget tillmötesgår

ett vid upprepade tillfällen från lärarhåll framfört önskemål, att

disciplinärendena skall lyftas från skolstyrelserna till högre myndigheter.

De skäl utredningen anfört till stöd för att detta bör ske i samband med

de organisatoriska omläggningar i övrigt, som bör äga rum i anslutning

till skolreformen, anser jag böra accepteras. Jag förordar således, att

de disciplinära befogenheterna gentemot lärarna vid det obligatoriska skolväsendet,

de högre kommunala skolorna och kommunala skolor för yrkesutbildning

överflyttas från skolstyrelserna till mellaninstanserna.

Med hänvisning bl. a. till sina förslag rörande de allmänna läroverkens

lokala och regionala ledning och till den bakom dessa förslag liggande strävan

att skapa ett i organisatoriskt hänseende enhetligt skolväsen, har utredningen

funnit sig böra föreslå, att mellaninstansen blir disciplinär myndighet

även för lärare och rektorer vid de allmänna läroverken. Jag har

tidigare biträtt förslagen, att de allmänna läroverken skall inordnas under

samma lokala skolstyrelse som bland annat det obligatoriska skolväsendet

samt under de nya mellaninstanserna. Jag anser mig också böra biträda

utredningens förslag i nu förevarande avseende såtillvida, att jag förordar,

att skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare vid allmänt

läroverk flyttas över på mellaninstanserna. Rektorerna vid de statliga

läroverken torde i likhet med övriga statstjänstemän i motsvarande

ställning icke böra vara underkastade disciplinär bestraffning.

Utredningen har föreslagit den inskränkningen i mellaninstansens befogenheter,

att dess beslut om avsättning i disciplinär väg, vilket naturligtvis

endast kan avse lärare som icke tillsatts medelst fullmakt, skall underställas

skolöverstyrelsens eller, om det är fråga om lärare vid yrkesskola,

överstyrelsens för yrkesutbildning prövning, innan det blir gällande. Häremot

har jag intet att erinra.

Från några remissinstansers sida har ifrågasatts, om inte disciplinären
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

den av mindre allvarlig karaktär skulle kunna ligga kvar hos skolstyrelsen.

Detta spörsmål har också berörts av skolstyrelseutredningen, som övervägt

om det inte borde stå den lokala styrelsen någon annan möjlighet

till buds än informella tillsägelser eller anmälan till högre myndighet för

att göra sin vilja gällande gentemot lärarpersonalen. Jag tror för egen del,

att det resultat utredningen därvid kommit till är riktigt, nämligen att

det skulle stöta på svåra hinder att i fråga om disciplinära befogenheter

åstadkomma en kompetensfördelning mellan lokala och regionala myndigheter,

som tillfredsställde skäliga krav på klarhet och otvetydighet. Då

det i de ärenden det här gäller skulle vara särdeles olägligt med tveksamhet

om de olika organens befogenheter eller om den rättsliga verkan av

en företagen åtgärd, måste jag ansluta mig till utredningens uppfattning,

att den disciplinära domsrätten helt skall utövas av lokalstyrelsen överordnad

myndighet. Genom en sådan reform bör också det av skolstyrelserna

emellanåt tillämpade bruket av reaktionsformer med oklart definierad

rättsverkan såsom tilldelande av »erinran» eller »föreställning» bringas

att upphöra.

Skolstyrelseutredningen har framhållit, att den icke ansett sig böra gå

närmare in på frågan om disciplinbestämmelsernas materiella innehåll.

Det torde emellertid vara lämpligt att dessa, särskilt vad beträffar rekvisiten

för disciplinstraff och reaktionsformernas innebörd och art, utformas

i närmare anslutning till allmänna verksstadgans regler än som skett i utredningens

författningsutkast. Det torde sålunda böra ankomma på Kungl.

Maj:t att med iakttagande härav utfärda disciplinbestämmelser enligt de

grunder jag här angivit.

Vid remissbehandlingen har anmärkts, att mellaninstanserna genom sin

storlek och sammansättning icke skulle vara helt lämpade för uppgiften

att avgöra disciplinärenden. Besvärssakkunniga menar, att de mål av detta

slag, som mellaninstansen kan få att handlägga, med tillgången till muntligt

förfarande kan svälla ut till processer av avsevärd omfattning, vilka

skulle kunna ställa särskilda krav på den som skall leda förhandlingarna.

De sakkunniga ifrågasätter därför, om inte särskilda disciplinnämnder

borde inrättas.

Jag finner vad besvärssakkunniga härutinnan anfört beaktansvärt. Disciplinärenden

måste städse handläggas med yttersta omsorg och grannlagenhet.

Om det öppnas tillgång till muntlighet kan förutses, att den processuella

ledningen kan komma att ställa anspråk, som mellaninstansens ordförande

måhända ej alltid uppfyller. Ordförandeskapet bör därför kunna

överlämnas åt annan i sådana fall. Likaså torde det vara lämpligt att i

dylika fall kunna begränsa antalet ledamöter, som skall deltaga i handläggningen.

Det synes mig därför böra finnas möjligheter för mellaninstansen

att, då den så prövar lämpligt, överlämna beslutanderätten i disciplinärende

till en särskild delegation med den juridiskt utbildade ledamoten

opaginerad Kontrollera mot PDF

23G

eller hans ställföreträdare som ordförande och med förslagsvis två lekmän

och två pedagoger som övriga ledamöter. Personsammansättningen torde

icke från början böra fixeras av mellaninstansen utan av denna kunna

bestämmas från fall till fall med hänsyn till omständigheterna.

Att redan nu, innan några erfarenheter vunnits av det muntliga förfarandet

eller av i vilken utsträckning detta kan komma att tagas i bruk,

inrätta särskilda disciplinnämnder för lärarna finner jag icke erforderligt.

Disciplinärenden är förhållandevis sällsynta och de som förekommer behöver

icke nödvändigtvis vara av sådan art, att de gör det befogat med

speciella anordningar för handläggningen, vilken enligt min mening under

alla omständigheter måste bli mera betryggande i mellaninstanserna, i

vilka juridisk sakkunskap skall vara representerad, än i de lokala skolstyrelserna.

Prövningen av besvär över lokal skolmyndighets

beslut skulle enligt utredningsförslaget också bli en viktig uppgift för

mellaninstanserna. Vid sitt ställningstagande till detta förslag har ett antal

remissmyndigheter ifrågasatt, om mellaninstanser med den av skolstyrelseutredningen

föreslagna sammansättningen och kansliorganisationen

motsvarar de anspråk, som bör ställas på en besvärsprövande myndighet.

Jag kommer längre fram att föreslå en viss förstärkning av kanslierna och

en mindre ändring i fråga om sammansättningen men avser icke att frångå

de principer för mellaninstansens organisation, som utredningen föreslagit.

Jag kan ej heller finna detta erforderligt för att mellaninstansen skulle

bli skickad att pröva besvär över de lokala skolmyndigheternas beslut. Jag

skall närmare beröra härmed sammanhängande spörsmål i samband med

mina förslag om mellaninstansens sammansättning.

De beslut som fattas av lokala skolmyndigheter bör, när det gäller besvär,

delas in i två grupper, nämligen dels sådana som kan överklagas genom

sj älvförvaltningsbesvär — alltså även på materiella grunder — dels

sådana som endast kan överklagas genom kommunalbesvär. För skillnaden

mellan dessa båda ärendetyper har jag förut redogjort. Enligt utredningens

förslag skall besvär över den förra gruppen av beslut i princip

anföras hos mellaninstansen, medan prövningen av kommunalbesvär skall

ankomma på länsstyrelsen. Jag tillstyrker detta förslag.

I detta sammanhang vill jag understryka, att det vid den genomgång

och överarbetning av skolförfattningarna, som måste ske i anslutning till

en skolstyrelsereform, är angeläget att avhjälpa de betydande brister i

fråga om besvärsbestämmelsernas utformning, som dessa författningar är

behäftade med.

Besvärsinstans i förhållande till mellaninstansen skall enligt utredningens

mening vara Kungl. Majt. Jag ansluter mig till detta förslag.

Beträffande beslut som fattas av de lokala myndigheterna skulle man

på detta sätt få ett sedvanligt treinstanssystem, medan man å andra sidan

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

endast skulle kunna få en överprövning i en instans av beslut som ursprungligen

fattats av mellaninstansen. För att undvika det senare förhållandet

har vid remissbehandlingen ifrågasatts, om inte de centrala skolmyndigheterna

borde föras in som besvärsinstanser närmast över mellaninstanserna.

Härför talar naturligtvis vissa skäl, men beträffande beslut

som fattats av lokal skolstyrelse skulle man då få ett fyrainstanssystem,

vilket får anses vara onödigt omständligt och även skulle strida mot besvärssakkunnigas

uttalande rörande instansordningen i betänkandet om

administrativt rättsskydd, där det förutsättes att högst tre instanser skall

finnas. Det av besvärssakkunniga i remissyttrandet över skolstyrelseutredningens

betänkande diskuterade alternativet, att man skulle minska

olägenheterna av en handläggning i fyra instanser genom att i vissa fall

begränsa fullfölj dsrätten till Kungl. Maj:t, är enligt min mening icke tillfredsställande.

Dels bör sådan begränsning förekomma sparsamt, dels

skulle det bli tämligen omständligt att författningsmässigt reglera en ordning

enligt vilken både skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

skulle vara besvärsinstanser i kombination med begränsad fullföljdsrätt

från dessa myndigheter till Kungl. Maj:t.

Jag anser att praktiska skäl starkt talar för utredningens uppfattning

att en myndighet, Kungl. Maj:t, skall pröva besvär över mellaninstansens

beslut och att en generell bestämmelse härom skall finnas i mellaninstansens

instruktion. Jag föreslår, att besvärsbestämmelserna utformas i enlighet

härmed.

Ärenden av löpande natur, d. v. s. handläggning av frågor

rörande tillämpning och tolkning av lagar, stadgor och andra bestämmelser,

som reglerar speciella förhållanden, måste, liksom enligt nuvarande

organisation, i betydande omfattning ankomma på de nya mellaninstanserna.

Ett icke oväsentligt motiv för inrättandet av dessa myndigheter är

behovet av en decentralisering från de centrala instanserna till regionala

organ. I den mån detta behov kan tillgodoses, vinnes dels en enklare och

snabbare handläggning av ärendena, dels att de högre myndigheterna genom

att avlastas ärendegrupper, som från deras synpunkt sett är av mindre

väsentlig karaktär, får bättre möjligheter att ägna sig åt sina huvuduppgifter.

Skolstyrelseutredningens förslag om decentralisering från centrala myndigheter

till de nya mellaninstanserna upptager 62 ärendegrupper och får

anses vara av betydande omfattning. Jag anser att dessa förslag i huvudsak

kan och med det snaraste bör förverkligas, samtidigt som jag vill uttala,

att de enligt min mening icke kan betraktas som uttömmande. Sedan

den regionala organisationen vunnit stadga, bör en fortskridande decentralisering

äga rum.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser

Kungl. Maj:t prövar erforderliga med anledning av skolstyrelseutredningens

decentraliseringsförslag.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Jag har med det sagda berört vissa principiellt viktiga delar av mellaninstansernas

verksamhet. Sammanfattningsvis skulle jag vilja ange deras

allmänna uppgifter på följande sätt.

De skall närmast under de centrala skolmyndigheterna utöva ett allmänt

inseende över de skolor, som enligt vad jag inledningsvis i detta

avsnitt anfört skall sortera under dem. De skall vidare skaffa sig kännedom

om de enskilda kommunernas skolförhållanden och genom samarbete

med kommunernas företrädare, genom råd och upplysningar främja skolväsendet.

Beträffande skolor tillhörande den obligatoriska undervisningen

samt beträffande den allmänbildande undervisningen i yrkesskolor, vilka

står under dess inseende, bör mellaninstansen utöva den omedelbara inspektionen.

Detta bör givetvis ske genom de till myndigheten knutna pedagogiskt

utbildade inspektörerna.

Det skall också ankomma på de nya myndigheterna att tillse, att skolväsendet

blir ändamålsenligt planerat och ordnat. I detta syfte skall de

verka för sådan interkommunal samverkan, som skapar förutsättningar

för en ändamålsenlig skolorganisation och för särskilda pedagogiska anordningar

såsom t. ex. hjälp- och specialklassundervisning, anställande av

skolpsykologer och konsulenter.

I den mån mellaninstansen inte själv äger eller anser sig böra vidtaga

viss åtgärd, som bedömes som nödvändig, skall den hos vederbörande överstyrelse

göra anmälan om förhållandet.

Mellaninstansen bör vidare stödja och stimulera skolledares och konsulenters

verksamhet samt i den mån det behövs sammankalla dem ävensom

skolstyrelseledamöter och andra till överläggningar. Det bör också

vara en uppgift för mellaninstansen att föreslå och främja försöksverksamhet

samt att i samverkan med kommunerna anordna kurser för lärarnas

vidareutbildning i teoretiska och praktiska ämnen.

När anledning därtill föreligger bör mellaninstansen samråda med andra

länsorgan och myndigheter samt tillhandagå dessa med biträde och upplysningar.

Slutligen skall mellaninstansen avgiva de utlåtanden och verkställa

de utredningar, som i vederbörlig ordning begäres eller påkallas, samt

handlägga de ärenden som enligt instruktionen och andra författningar

ankommer på densamma. Bland dessa märkes särskilt disciplin- och besvärsärenden.

Jag övergår så till att behandla vissa frågor rörande mellaninstansens

organisation. Härom har jag tidigare gjort det allmänna uttalandet,

att jag ansluter mig till skolstyrelseutredningens uppfattning,

att det bör inrättas särskilda regionala skolmyndigheter med ett starkt

lekmannainslag. Denna uppfattning har i stort sett också vunnit anslutning

vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emellertid förordat

ett av utredningen diskuterat alternativ, nämligen att låta länsstyrel
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

serna fungera som mellaninstanser med en skolinspektör som föredragande.

För egen del fäster jag avgörande vikt vid att lekmän beredes plats i mellaninstanserna.

Då statsmakterna så sent som vid 1952 års riksdag i princip

tagit ställning mot lekmannadeltagande i länsstyrelsen, finner jag det

icke lämpligt att nu för en speciell förvaltningsgren föra fram förslag om

lekmannamedverkan i denna myndighet. Dessutom anser jag, och det är

det för mig avgörande, att skolfrågorna, som är tämligen främmande för

länsstyrelsernas verksamhet, är av sådan omfattning och betydelse, att

det skulle vara i hög grad olämpligt att föra dem under så utpräglat administrativa

ämbetsverk som länsstyrelserna är. Skolväsendets utveckling

fordrar enligt min bestämda uppfattning regionala myndigheter med uppgift

att enbart ägna sig åt skolan och konstruerade med tanke på denna

uppgift.

Enligt utredningens förslag skall mellaninstansen bestå av sju ledamöter.

Majoriteten skall vara lekmän, d. v. s. icke-skolmän, och minoriteten pedagogiska

fackmän. Lekmännen, av vilka en skall vara högre förvaltningsjurist

eller domare, skall väljas av landstingen. Av pedagogerna skall skolöverstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning utse vardera en, varjämte

en statens skolinspektör skall vara självskriven. Skolinspektören

skall också vara chef för mellaninstansens kansli och till sitt biträde ha

en kvalificerad administrativ kraft, nämligen en sekreterare i 27 lönegraden,

jämte kontorspersonal.

Det har allmänt vitsordats, att medverkan av lekmän i mellaninstansen

kan antagas bli av stort värde, men den av utredningen föreslagna sammansättningen,

med förtroendevalda ledamöter i majoritet, har givit åtskilliga

remissmyndigheter anledning att ifrågasätta, om mellaninstansen

skall betraktas som ett statligt organ.

Den föreslagna sammansättningens lämplighet kan naturligtvis diskuteras,

inte minst spörsmålet om behovet av företrädare för olika synpunkter

och erfarenheter är på tillfredsställande sätt tillgodosett. Men

jag kan icke finna de grunder hållbara, som anförts till stöd för meningen,

att de av utredningen föreslagna mellaninstanserna icke skulle vara statliga

organ. Spörsmålet kommer i klar belysning om man ställer frågan,

hur dessa myndigheter skall betraktas, om de inte anses vara statliga.

Offentlig förvaltning måste utövas av ett visst rättssubjekt, som kan vara

ett annat än staten. Om man anser att staten inte är subjekt för den förvaltning

mellaninstanserna skall utöva, bör man ange vilket subjektet i så

fall är. Ingen remissmyndighet har försökt besvara denna fråga, men det

synes som om mellaninstanserna på grund av landstingens medverkan och

inflytande vid tillsättningen på vissa håll betraktats som ett kommunalt

organ. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid enligt min mening felaktigt.

Det framgår nämligen fullt klart av utredningens förslag, att mellaninstansernas

verksamhet på intet sätt skall kunna regleras av något kommunalt

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

beslutande organ. Landstinget exempelvis skall utse vissa ledamöter men

därutöver icke ha något inflytande på eller ansvar för arbetet. Likaså

framgår klart, att mellaninstansens verksamhet helt skall bekostas av

statsmedel. Man har också anledning att i detta sammanhang beakta arten

av de uppgifter som enligt utredningens, av mig i det föregående i

huvudsak biträdda förslag, skall tilläggas mellaninstanserna. Den viktiga

dirigerande och kontrollerande verksamhet dessa skall utöva och funktionen

att pröva besvär är uppgifter av sådan natur som brukar tillkomma

statens organ. Från den här diskuterade synpunkten finns således enligt

min mening icke anledning att göra några invändningar mot den av skolstyrelseutredningen

föreslagna mellaninstansen. Jag anser mig emellertid

av andra skäl böra föreslå vissa ändringar i sättet att utse mellaninstansledamöterna

och i fråga om mellaninstansens sammansättning. Innan jag

går in härpå ämnar jag dock beröra några andra spörsmål.

Jag vill först framhålla, att jag anser det angeläget, att den nya regionala

skolmyndigheten konstrueras som ett organ på det sätt utredningen

föreslagit. Skolinspektörernas verksamhet bör således inordnas i mellaninstansens.

Om man släpper tanken, att denna myndighet skulle bli en

icke-statlig myndighet, bör enligt min mening också de från folkskolinspektörernas

sida framkastade problemen om inspektörens förhållande till

mellaninstansen falla. De synes nämligen föranledda av uppfattningen, att

mellaninstansen på något sätt skulle skjutas in som en barriär mellan statens

representanter — inspektörerna — och kommunerna, vilket såvitt jag

kan se helt strider mot den uppfattning skolstyrelseutredningen givit uttryck

åt. Jag vill för egen del understryka, att ingen gränslinje bör dragas

mellan inspektörerna å ena sidan och de valda eller förordnade ledamöterna

å den andra, utan att de tillsammans skall utgöra den regionala skolmyndigheten,

även om inspektörerna icke blir ledamöter av denna. Utredningen

har betonat detta förhållande genom sina förslag, att lekmännen

och tjänstemännen icke skall tilldelas funktioner, som kräver tillvaratagande

av motsatta intressen, och genom sitt framhävande av att lekmannakollegiet

icke skall ha att som besvärs- eller remissorgan taga ställning till

inspektörs tjänsteåligganden. Mot denna bakgrund ter sig inspektörernas

ställning i — inte till — mellaninstansen ej mera problematisk än att det

bör kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att efter de av skolstyrelseutredningen

uppdragna riktlinjerna genom instruktionsbestämmelser närmare

bestämma den.

Några remissinstanser har avstyrkt, att en statlig inspektör skall vara

ledamot av mellaninstansen. Jämförelser har gjorts med tjänstemännens

ställning i landstingskommunala nämnder och med skolledarens ställning

till den lokala skolstyrelsen. Enligt min mening är dylika paralleller inte

riktiga. Mellaninstansen skall icke vara ett regionalt självstyrelseorgan på

skolans område och ej heller en representation för olika intressegrupper

opaginerad Kontrollera mot PDF

211

inom sitt verksamhetsområde utan ett statligt regionalt organ, i vilket

lekmannainflytandet skall beredas utrymme vid sidan av den pedagogiska

sakkunskapen. De främsta företrädarna för den senare på regionplanet

skall statens skolinspektörer vara. Huruvida någon av dem bär ställning

som ledamot eller ej torde emellertid från saklig synpunkt vara av mindre

betydelse. För egen del anser jag det vara lämpligast, att inspektör icke

är ledamot utan fungerar enbart som föredragande med reservationsrätt.

Av praktiska skäl, som jag strax återkommer till, föreslår jag att så blir

fallet.

Det ligger i sakens natur, att mellaninstansernas verksamhet i hög grad

måste präglas av en direkt och intim samverkan med de båda centrala

skolmyndigheterna. I frågor, som rör mellaninstansernas inre organisation,

personalfrågor och dylikt, bör mellaninstansema underställas skolöverstyrelsen,

som enligt min mening också bör tillerkännas ett väsentligt inflytande,

när det gäller anvisningar och riktlinjer för mellaninstansernas

verksamhet. När det gäller planeringen för den egentliga yrkesutbildningen,

bör ett motsvarande inflytande tillerkännas överstyrelsen för yrkesutbildning.

Med hänsyn till vikten av en samordnad utbyggnad och

planering av skolväsendet anser jag det emellertid nödvändigt, att de

båda överstyrelserna samråder i frågor av större betydelse, som rör de

regionala instansernas verksamhet. Närmare bestämmelser härom bör utfärdas

av Kungl. Maj:t efter förslag från de båda ämbetsverken.

Beträffande sättet att utse ledamöterna i mellaninstansen

kan jag i stort sett ansluta mig till utredningens förslag. De

svårigheter som möter härvid är främst att finna en tillfredsställande metod

att utse lekmännen. Jag biträder utredningens förslag, att dessa i princip

skall utses av landstinget. Vid remissbehandlingen bär emellertid en

ganska allmän kritik riktats mot att även den juridiskt utbildade ledamoten

skall vara landstingsvald. Denna kritik finner jag befogad av flera

skäl. Visserligen bör, såsom utredningen framhåller, landstinget vid val

av ledamöter i mellaninstansema icke vara bundet till tingets egna ledamöter,

men jag anser det likväl inte lämpligt att landstinget ålägges att

utse ledamöter, vars kvalifikationer skall vara så speciella som i detta fall.

I län med landstingsfri stad och i Kalmar län med dess två landsting skulle

också alldeles särskilda svårigheter kunna uppstå med en sådan bestämmelse.

Utredningen har understrukit vikten av att antalet ledamöter

hålles lågt och framhållit, att det icke bör överstiga sju. Jag

anser det önskvärt, att denna siffra icke överskrides. För att de svårigheter

jag nyss berört skall elimineras och dessutom önskemålet att eu

statlig myndighet får utse juristen skall tillgodoses, utan att antalet ledamöter

ökas utöver vad utredningen föreslagit, förordar jag, dels att någon

statlig skolinspektör icke skall ingå som ledamot i mellaninstansen, dels

ock att en ändring i sättet att utse ledamöterna vidtages på så vis, att

16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

landstingen i regel skall utse fyra lekmannaledamöter och suppleanter för

dessa, medan länsstyrelserna skall förordna den juridiskt utbildade ledamoten,

en domare eller högre förvaltningsjurist, jämte suppleant med

samma kompetens. Undantagen skall vara följande. De båda landstingen

i Kalmar län skall utse vardera två ledamöter. Landsting i län med stad,

som icke tillhör landstinget, skall utse tre ledamöter, medan sådan stad

skall utse en ledamot. Beträffande Malmöhus län föreslår jag dock, att

stadsfullmäktige i Malmö och Hälsingborg i samråd skall utse en ledamot

och en suppleant. Är ledamoten från den ena staden, skall suppleanten

vara från den andra. Med hänsyn till att det icke är fråga om i egentlig

mening lokal representation i mellaninstanserna, torde det icke behöva

befaras annat än att de båda stadsfullmäktigeförsamlingarna utan svårighet

skall kunna enas om en sakligt välmeriterad ledamot och suppleant.

Vad utredningen i övrigt föreslagit beträffande mellaninstansens ledamöter

tillstyrker jag i huvudsak. Särskilt angeläget med hänsyn till den

regionala myndighetens betydelse för de mindre kommunerna anser jag

det vara, att två landstingsvalda ledamöter skall ha kännedom om landsbygdens

skolväsen. Jag anser mig också böra framhålla betydelsen av att

landstingen lägger sig vinn om att till ledamöter i mellaninstansen utse

personer, som är kunniga i och intresserade för utbildnings- och undervisningsfrågor.

Det har framförts förslag om att en ledamot skulle vara sakkunnig i

arbetsmarknadsfrågor. Sådan sakkunskap i mellaninstansen skulle sannolikt

vara värdefull. Jag anser dock att ytterligare kompetenskrav för

ledamotskap icke bör föreskrivas. Den av överstyrelsen för yrkesutbildning

utsedde ledamoten får antagas besitta ett visst mått av kunskaper om

arbetsmarknadsfrågor. I övrigt måste, från detta och andra områden, synpunkter

tillföras skolmyndigheten genom samråd med andra fackmyndigheter

och genom anlitande av experter.

Jag delar utredningens uppfattning, att mellaninstansens ordförande

icke skall vara skolman. Jag anser det lämpligast att han utses

bland de landstingsvalda ledamöterna. Emellertid bör det stå Kungl. Maj:t

fritt att också utse den av länsstyrelsen förordnade ledamoten.

Det av mig förordade sättet att utse den juridiskt utbildade ledamoten

ger denne en mera utpräglad ställning som företrädare för rättssynpunkterna.

Enligt min mening bör ännu en ändring i utredningsförslaget vidtagas

för att stärka mellaninstansens kompetens att handlägga rättsliga

frågor. Jag anser således, att sekreterartjänsten hos mellaninstanserna bör

få en högre lönegradsplacering än utredningen föreslagit. I detta sammanhang

vill jag endast uttala, att jag anser en höjning av sekreterarens löneställning

böra kompletteras med en väl motiverad skärpning av kompetenskraven

för sekreterarbefattningarna. Utredningen har betonat, att det

här är fråga om administrativa och icke om pedagogiska tjänster, vilket

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

jag anser vara riktigt. För att säkra en tillfredsställande beredning av ärenden

av rättslig natur i mellaninstansen föreslår jag, att huvudregeln, när

det gäller kompetenskraven, skall vara, att sekreteraren avlagt examen inför

juridisk fakultet. Först i andra hand skall den kunna komma i fråga,

som genom annan utbildning eller förvaltningserfarenhet kan anses ha

ådagalagt lämplighet för dessa tjänster.

Beträffande ersättningarna till mellaninstansens ledamöter

torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser.

Mellaninstansernas geografiska verksamhetsområden

bör enligt min mening vara länen. Utredningens argumentering

härför är, om man eftersträvar en lösning på längre sikt, enligt mitt

bedömande helt övertygande. Flertalet remissinstanser har också anslutit

sig till utredningens länsalternativ. Jag skall inte här upprepa de tidigare

återgivna skälen för detta men vill inte underlåta att peka på vad jag

anser vara ett i detta sammanhang avgörande förhållande, nämligen att

en övergång till en differentierad inspektion i största möjliga utsträckning

måste förutsättas efterhand bli nödvändig. Jag kan alltså icke förorda

någon avvikelse från den enligt min mening såväl principiellt som praktiskt

sett riktiga linjen, att länen skall vara de regionala skolmyndigheternas

verksamhetsområden.

Jag finner det även lämpligt att denna myndighet enligt utredningens

förslag benämnes länsskolnämnd. Beträffande förläggningen anser

jag för egen del, att nämnden i samtliga fall bör placeras i vederbörande

residensstad. I motsats till utredningen finner jag alltså tillräckliga skäl

icke föreligga för att göra något undantag från denna regel beträffande

Skaraborgs län.

Mellaninstansens organisation i län med flera

inspektörer är ett problem som för sin lösning bland annat fordrar,

att ställning tages till frågan om inspektörernas stationering. Utredningens

förslag, att samtliga inspektörer stationeras på mellaninstansens kansliort

är enligt min mening en nödvändig konsekvens av huvudmotiveringen för

länsalternativet, d. v. s. behovet av en differentierad inspektion. En sådan

kan självfallet icke skapas med inspektörerna placerade på vitt skilda håll.

Detta steg är också nödvändigt, om de nuvarande folkskolinspektörernas

kanslifråga skall kunna lösas rationellt. Kvalificerad administrativ arbetskraft

kan nämligen enligt min åsikt icke ifrågasättas bli placerad annorstädes

än vid mellaninstansens kansli. För de inspektörer, som under eu

bestämd övergångstid icke kan flytta in till kansliorten, anser jag dock,

att medel för avlönande av biträdespersonal bör ställas till förfogande i

ungefär den omfattning utredningen föreslagit.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Ett annat skäl för den föreslagna stationeringen är att en sådan utgör

en förutsättning för att länsskolnämnden skall bli den centrala punkt för

länets skolväsen, som den bör bli. Skall mellaninstansen kunna fylla sin

funktion som samordnande organ, anser jag det vara nödvändigt att man

i möjligaste mån undviker en organisation med »lokala» inspektörer.

Man kan å andra sidan inte bortse ifrån att en centralisering av inspektionen

åtminstone övergångsvis också kommer att ha nackdelar i släptåg,

vilka utredningen utförligt redovisat. Sådana kan emellertid aldrig helt

undvikas vid organisatoriska omläggningar av sådan betydelse som den

ifrågavarande. Såväl skolöverstyrelsen som statens folkskolinspektörers

förbund har i princip anslutit sig till utredningens förslag om inspektörernas

stationering och jag anser även för egen del motiveringarna härför så

starka, att förslaget, även om det inte är invändningsfritt, bör tillstyrkas.

Utredningen har beträffande stationeringen för de nuvarande folkskolinspektörerna

föreslagit en övergångstid av tre år från ikraftträdandet av

mellaninstansorganisationen, vilket jag anser skäligt. Även för tid härefter

bör skolöverstyrelsen dock äga rätt att, om alldeles särskilda skäl föreligger,

medge inspektör, som är i tjänst, då omläggningen träder i kraft, att

bibehålla den nuvarande stationeringsorten.

Utredningen föreslår, att de nuvarande folkskolinspektionsområdena i

princip skall bibehållas tillsvidare. Så länge detta är fallet bör inspektör,

som inte är bosatt inom sitt område, såsom utredningen föreslagit, ha

mottagning inom detta på bestämd tid och plats.

I län med flera inspektörer skall vidare enligt utredningens förslag en

vara chefsinspektör med titeln förste skolinspektör. Denne skall bland

annat ha till uppgift att samordna och sammanhålla mellaninstansens

verksamhet samt vara chef för dess kansli. En dylik anordning anser jag

nödvändig.

I regel skulle förste skolinspektören tillika ha ett eget inspektionsområde

att ansvara för. Utredningen anser, att detta städse bör vara det område,

inom vilket kansliorten är belägen, samt att det bör vara av något

mindre omfattning än övriga områden i länet, allt i syfte att kompensera

det med ställningen som förste skolinspektör följande merarbetet.

Behovet av en chefsinspektör har allmänt erkänts vid remissbehandlingen.

Skolöverstyrelsen kritiserar emellertid utredningens konstruktion

av befattningen och anser, att inspektionsområdesindelningen bör förbli

oförändrad, att vilken inspektör som helst, oavsett vilket hans inspektionsområde

är, skall kunna förordnas som förste inspektör samt att en del av

de denne tillkommande arbetsuppgifterna skall kunna fördelas på övriga

inspektörer enligt beslut av mellaninstansen.

Förslaget att förste skolinspektören, i stället för att få ett något mindre,

kring kansliorten beläget område, genom beslut av mellaninstansen skulle

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

avlastas sådana uppgifter, som han i egenskap av jörste inspektör ej hinner

fullgöra, finner jag icke välbetänkt. I fråga om förste rektor har överstyrelsen,

i motsats till utredningen, föreslagit att skolchefsuppgifterna

icke skulle fördelas mellan flera skolledare, utan att skolchefen vid behov

i stället skulle avlastas rektorsuppgifter, så att chefsuppgifterna kunde

förbli samlade på en hand. Jag har tidigare anslutit mig till denna uppfattning,

och enligt min mening bör en motsvarande princip tillämpas

också i förevarande fall. Tydligt synes också vara att inspektör, som inte

bor på kansliorten, ej bör vara förordnad som förste skolinspektör.

Även sedan samtliga inspektörer placerats på kansliorten, torde inspektionsområdesindelningen

bestå. För mig synes det icke heller vara lämpligt

att förordna inspektör, vars område ligger långt från kansliorten, till förste

inspektör, så länge han är knuten till ett sådant område, enär det skulle

medföra antingen att han finge för liten tid för sitt område eller att vissa,

med chefskapet förenade uppgifter, finge flyttas över på annan, vilket jag

nyss avvisat som olämpligt. Det är att märka att en statlig folkskolinspektör

utnämnes till inspektör i visst angivet inspektionsområde.

Å andra sidan finner jag det principiellt riktigt, att man bör undvika

att utan en särskild prövning förordna personer till innehavare av så viktiga

poster som förste inspektörsbefattningarna. Utredningens förslag, att

inspektören i området kring mellaninstansens kansliort automatiskt skall

bli förste skolinspektör, bör därför icke utan vidare godtagas såsom en för

alla fall automatiskt verkande regel i samband med övergången till den

nya mellaninstansorganisationen. En möjlighet att undvika detta synes

vara att skolöverstyrelsen underhand undersöker i vilka fall tjänstebyten

och därmed följande byten av inspektionsområden önskas från vederbörande

inspektörers sida för att exempelvis en yngre eller av olika skäl

lämpligare kraft skall kunna förordnas som förste inspektör. Mot en

sådan tillämpning av utredningens förslag har jag intet att erinra. I syfte

att åstadkomma för förste inspektörerna avpassade områden bör en viss

ändring av inspektionsområdesindelningen, i huvudsak som utredningen

föreslagit, komma till stånd. Att chefsinspektören skall ha ett bestämt

område synes emellertid icke nödvändigtvis behöva innebära att vikarie

för honom också skall fullgöra uppgifterna som chefsinspektör. Tillfälligtvis

torde dessa utan olägenhet kunna övertagas av någon av de redan på orten

stationerade ordinarie inspektörerna.

Den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen förste skolinspektör

anser jag böra utbytas mot länss kolinspektör. I fyra län kommer

tills vidare endast en inspektör alt finnas. I enlighet med skolöverstyrelsens

uppfattning bör även dessa benämnas länsskolinspektörer. Utredningen

har föreslagit att chefsinspektör skall uppbära ett särskilt be
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

fattningsarvode. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga

närmare ställning till regleringen härav.

I syfte att åstadkomma en utjämning av de mest påfallande skillnaderna

mellan länen, när det gäller mellaninstansemas arbetsmöjligheter,

i synnerhet arbetsmöjligheterna för de pedagogiskt utbildade tjänstemännen,

har skolstyrelseutredningen föreslagit, att en mellaninstansorganisation,

byggd på länsområdena, skall kompletteras med en ökning av antalet

inspektörer. En ny tjänst skulle inrättas i vart och ett av de tre

största länen, nämligen Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Stockholms

län samt i Västmanlands län, vilket utgör ett enda inspektionsområde

tillika det största i riket.

Med hänsyn till den ökning av inspektörernas i regel redan nu mycket

betydande arbetsbörda, som kan förutses på grund av den förestående

utvecklingen på skolans område, betraktar jag den av utredningen föreslagna

utbyggnaden av skolinspektionen såsom mycket rimlig. En förstärkning

av inspektionen i de nämnda folkrika länen med deras stora inspektionsområden

kan för övrigt betraktas som ofrånkomlig, om den regionala

skolledningen i dessa län skall kunna förväntas fylla de uppgifter som

måste åläggas den. Jag tillstyrker därför att fyra nya inspektörstjänster

inrättas med placering i de län utredningen föreslagit. Den organisation

av inspektionen, utredningen ansett böra komma till stånd i dessa fyra

fall, anser jag vara lämplig, då erfarenhet därigenom kan vinnas för en

slutlig övergång till en organisation utan särskilda inspektionsområden.

Enligt utredningens förslag skall landstingsfria och övriga

större städer i princip intaga samma ställning till mellaninstansen

som övriga kommuner. Något skäl att avvika från detta enligt min mening

välgrundade förslag anser jag icke ha framkommit vid remissbehandlingen.

Formerna för ärendenas handläggning i länsskolnämnden och därmed

förbundna spörsmål, av utredningen behandlade under rubriken arbetsfördelningen

inom mellaninstansen, torde böra regleras

genom av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion på grundval av utredningens

utförliga förslag. Jag vill här med anledning av påpekandet från skolöverstyrelsens

sida rörande nämndledamöternas möjligheter att gripa in på

områden, som rätteligen skulle vara skolinspektörens, endast uttala, att

instruktionen för mellaninstanserna bör få en sådan utformning att missförstånd

undvikes beträffande inspektörs och vald eller förordnad ledamots

ställning, när det gäller den fackliga ledningen av skolväsendet.

I övrigt finner jag skolstyrelseutredningens förslag rörande ledamöternas

uppgifter och ställning vara väl genomtänkta och ligga i linje med särskilda

utskottets uttalande vid 1950 års riksdag, att man bör ha rätt att

av mellaninstansen vänta något mer än en rutinmässig handläggning av

löpande ärenden (uti. nr 3 s. 33). Utskottet, som framhöll vikten av att

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

även lekmannasynpunkterna skulle kunna göra sig effektivt gällande i

mellaninstansen, måste nämligen med nämnda uttalande ha avsett mellaninstansen

som helhet och icke endast de pedagogiskt utbildade tjänstemännen.

För att intentionerna i detta avseende skall kunna fullföljas har

utredningen föreslagit, att medel skall ställas till förfogande, så att ledamöterna

kan resa inom länet i syfte att skaffa sig kännedom om skolförhållandena

i dess olika delar. Att sådana möjligheter erbjudes ledamöterna

anser jag vara nödvändigt.

En annan faktor av väsentlig betydelse för effektiviteten i mellaninstansernas

arbete blir möjligheterna för dem att anlita experter. När jag nyss

diskuterade kompetenskraven hos mellaninstansledamöterna, ansåg jag

mig ej kunna förorda förslaget att en ledamot skulle vara sakkunnig i arbetsmarknadsfrågor

och framhöll, att speciell sakkunskap på detta och

andra områden måste ställas till förfogande genom anlitande av experter.

Särskilda medel bör alltså anvisas för bestridande av kostnaderna för experthjälp

åt mellaninstanserna.

Ett genomförande av de åtgärder, jag hittills förordat, skulle endast

bli en ansats till en mellaninstansreform, om de inte fullföljdes genom att

fullt arbetsdugliga och effektiva mellaninstanskanslier organiserades.

I själva verket är det på det sättet att en kansliorganisation

för det regionala skolarbetet under alla omständigheter nu måste komma

till stånd med hänsyn till folkskolinspektionens behov, även om inte några

andra åtgärder vidtages för att skapa en tidsenligare och bättre regional

skolledning än den vi för närvarande har. Liksom utredningen anser jag

det fördelaktigt från flera synpunkter att sammankoppla och samtidigt

lösa frågorna om kanslier för mellaninstanserna och kanslier för de nuvarande

folkskolinspektörema.

Kanslifrågan bör enligt min mening i princip lösas i överensstämmelse

med utredningens förslag. I jämförelse med de nuvarande folkskolinspektionsområdena

skapar nämligen en regional organisation med länen som

verksamhetsområden och en koncentration av verksamheten till ett länskansli

helt andra och bättre förutsättningar för en differentiering av arbetsuppgifterna

och deras fördelande på i förhållande till uppgifterna kvalificerad

kanslipersonal.

När det gäller bedömningen av personalbehovet har emellertid utredningen

enligt min mening tagit till i underkant. I denna uppfattning styrkes

jag av en nästan enhällig remisskritik, i vilken med stor skärpa betonas,

att mellaninstanskanslierna i utredningens förslag blivit underdimensionerade.

Det synes mig också vara alldeles tydligt att så är fallet.

De nya mellaninstanserna kommer att få avsevärt fler ärendegrupper att

handlägga än folkskolinspektörerna har. De ärenden som tillkommer blir

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

i stor utsträckning av kvalificerad natur och ställer stora krav på kanslierna.

Utredningens förslag innebär, att 23 sekreterare änster i 27 och

en i 25 lönegraden skulle inrättas, varjämte medel motsvarande kostnaderna

för en halv sekreterartjänst skulle ställas till förfogande för Gotlands

län. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna för en halv sekreterartjänst

ställas till förfogande för var och en av tre mellaninstanser.

Beträffande biträdespersonalen innebär förslaget, att 5 kanslibiträdestjänster

i 11 lönegraden och 17 kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång

skulle inrättas jämte två tjänster av sistnämnt slag för innehavare

med halvtidstjänstgöring. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna

för 4 1/2 kontorsbiträdestjänster ställas till förfogande för av utredningen

angivna nio mellaninstanser. Härtill skulle komma ett belopp av 20 000

kronor för oförutsedda behov av biträdeslijälp.

Uttryckt i tjänster skulle antalet bli 26 sekreterar- och 27 1/2 biträdestjänster,

d. v. s. genomsnittligt räknat i det närmaste en halv sekreterartjänst

och något mer än en halv biträdestjänst per inspektör.

Skolöverstyrelsen har beräknat det personalbehov, som till en början

skulle föreligga, till 48 heltidsanställda sekreterare, hälften i 29 och hälften

i 25 lönegraden, och 50 heltidsanställda biträden, därav 20 kanslibiträden

och 30 kontorsbiträden. En högst betydande skillnad mellan utredningens

och överstyrelsens beräkningar föreligger således.

Det är som jag förut framhållit av utomordentlig vikt för värdet av

en mellaninstansreform, att länsskolnämndernas kanslier redan från starten

utrustas med tillräckliga personalresurser. I annat fall kommer de förhoppningar,

som måste knytas till denna reform, inte minst beträffande

förbättrade möjligheter för skolinspektörerna att medverka i det pedagogiska

framstegsarbetet, icke att kunna infrias. Reformen skulle helt slå

slint, om den endast kom att innebära, att man i ett gemensamt kansli

placerade inspektörer lika tyngda av löpande administrativa göromål som

de nuvarande folkskolinspektörerna och utan möjligheter att göra de konstruktiva

insatser som är högeligen av behovet påkallade.

När jag tagit i övervägande, vilka uppgifter som väntar de nya mellaninstanserna

enligt vad jag på grundval av skolstyrelseutredningens förslag

ansett mig böra tillstyrka, och mot den bakgrunden försökt bedöma behovet

av kanslipersonal, har jag funnit skolöverstyrelsens förslag mera

realistiska än utredningens.

Då jag likväl icke anser mig kunna förorda överstyrelsens förslag i obeskuret

skick, beror det främst på att jag i två viktiga avseenden anser

mig ha anledning att räkna med mindre omfattande arbetsuppgifter än

överstyrelsen gjort. I motsats till överstyrelsen anser jag icke, att mellaninstanserna

skall ha om hand löneutbetalningarna för de allmänna läroverken

i länen, vilket innebär en väsentligt ändrad förutsättning vid be
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

dömningen av personalbehovet. Vidare synes överstyrelsen icke ha ansett

sig böra utgå från andra förhållanden, när det gäller statsbidragsgranskningen,

än de rådande. Sedan allmänna statsbidragsutredningen nu, efter

remissbehandlingen av skolstyrelseutredningens betänkande, framlagt ett

nytt förslag rörande statsbidragsgivningen till kommunerna, finns det emellertid

goda skäl att räkna med förenklade förhållanden på detta område,

vilka kommer att återverka på mellaninstanskansliernas arbetskraftsbehov.

I varje fall bör i nuvarande läge kalkyleras med det alternativ som fordrar

minst personal.

Dessa i förhållanden till skolöverstyrelsen ändrade förutsättningar, som

jag lagt till grund för min bedömning, anser jag böra leda till att antalet

sekreterartjänster bestämmes till 25 eller en heltidstjänst i varje län utom

Malmöhus län, där två tjänster bör inrättas. Beträffande sekreterare änsternas

lönegradsflacering ansluter jag mig emellertid till den av skolöverstyrelsen

och många andra remissinstanser hävdade uppfattningen, att

29 och icke 27 lönegraden bör väljas. I Malmöhus län bör dock den ena

tjänsten vara placerad i reglerad befordringsgång.

Jag har i annat sammanhang framhållit, att en på så sätt ändrad lönegradsplacering

är motiverad bland annat av behovet av en från rättslig

synpunkt tillfredsställande beredning och handläggning av förekommande

mellaninstansärenden.

Vad gäller biträdespersonalen anser jag, att utredningens förslag såväl

beträffande lönegradsplacering som antal tjänster är otillräckligt. Av delvis

samma skäl som jag angivit i fråga om sekreterartjänsterna torde å

andra sidan skolöverstyrelsens beräkningar av behovet av biträdespersonal

kunna minskas något. Såtillvida anser jag emellertid överstyrelsens bedömning

riktig, att jag delar dess uppfattning att antalet biträdestjänster

i 11 lönegraden bör vara väsentligt större än vad utredningen föreslagit.

Jag föreslår, att det vid varje mellaninstanskansli skall finnas en kanslibiträdestjänst

i nämnda lönegrad, eller sammanlagt 24 dylika tjänster.

Därjämte har jag funnit behov föreligga av 15 heltidstjänster för kontorsbiträden.

Efter en genomgång och prövning av det behov, som kan beräknas

föreligga med hänsyn till omfattningen av de olika länsskolnämndernas

verksamhet, föreslår jag, att jämte en kanslibiträdestjänst i 11 lönegraden

en biträdestjänst i reglerad befordringsgång skall finnas vid mellaninstansen

i samtliga län utom följande nio, nämligen Uppsala, Södennanlands,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Örebro, Västmanlands och

Jämtlands län.

Såsom utredningen förordat bör vidare visst belopp ställas till förfogande

för bestridande av kostnader för oförutsedda behov av biträdeshjälp vid

länsskolnämnderna.

Den personalorganisation jag här föreslagit är också den knappt till
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

tagen. Jag har emellertid goda förhoppningar om att den skall visa sig

vara tillfyllest för att ge länsskolnämnderna en god start. En efter det

verkliga behovet hos de olika nämnderna, vars geografiska verksamhetsområden

kraftigt varierar, avpassad personalstyrka kan naturligtvis inte

åstadkommas, förrän de nya myndigheterna en tid varit praktiskt verksamma.

Det av utredningen beräknade behovet av lokaler och utrustning

torde bli något större vid bifall till mitt förslag om personalorganisationen.

Att mellaninstansemas tjänstelokaler skall bekostas av statsmedel, finner

jag självklart.

Vad slutligen gäller de kostnadsökningar, som är förbundna

med en mellaninstansreform enligt de grunder, jag här förordat, vill jag

anföra följande.

Skolstyrelseutredningen har beräknat de årliga kostnaderna för en utbyggd

mellaninstansorganisation i enlighet med utredningens förslag till

sammanlagt 3 316 204 kronor. Kostnaderna för en organisation enligt skolöverstyrelsens

förslag har av överstyrelsen uppskattats till 4 437 308 kronor.

Till grund för de beräknade kostnaderna har i båda fallen legat den

1 juli 1955 utgående löner.

Utredningens förslag skulle i jämförelse med de för budgetåret 1955/56

beräknade kostnaderna för folkskolinspektionen (2 341 500 kronor) innebära

en ökning med 974 704 kronor.

Engångsutgifterna har utredningen beräknat till 253 500 kronor och utgiftsökningen

under ett första verksamhetsår med budgetåret 1955/56 som

jämförelseår till 1 373 204 kronor.

Om kostnaderna för en utbyggd organisation enligt skolstyrelseutredningens

förslag beräknats på grundval av de för 1956 utgående lönerna

skulle de ökat med i runt tal 92 000 kronor till 3 408 000 kronor.

De årliga kostnaderna för en fullt utbyggd mellaninstansorganisation

enligt mitt organisationsförslag torde, på grundval av 1956 års löner,

kunna beräknas på följande sätt. Beräkningarna är givetvis i en del avseenden

endast ungefärliga, då jag ansett att närmare ställning nu icke

behöver tagas till vissa utgiftsbelopp.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

1. Arvoden och reseersättningar åt ledamöter................ 350 000

2. Experter ............................................ 72 000

3. Tjänstemän

a. Avlöningar m. m. åt 55 skolinspektörer och 1 nomadskolinspektör

vid oförändrad lönegradsplacering (Ca 34) .... 1 629 000

b. Avlöningar åt 24 sekreterare i 29 och 1 sekreterare i 25

lönegraden ........................................ 596 000

c. Avlöningar åt 24 kanslibiträden i 11 lönegraden och 15

kontorsbiträden i reglerad befordringsgång ............ 371 000

d. Ersättningar till extra biträdespersonal, reseersättningar,

sjukvård .......................................... 486 000

3 082 000

4. Lokaler (hyror, telefon, expenser) ..... 194 000

Summa summarum 3 698 000

Engångsutgifterna torde kunna beräknas till 260 000 kronor för möblering

av kanslierna och 10 000 kronor för installation av telefoner.

I förhållande till den i statsverkspropositionen beräknade medelsanvisningen

till folkskolinspektionen för budgetåret 1956/57, omräknad med

hänsyn till den för år 1956 beslutade löneförhöjningen, innebär beloppet

3 698 000 kronor en kostnadsökning av omkring 1 250 000 kronor.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

V. Nomadskolväsendets regionala ledning

Vid sidan av de för samtliga stiftsstyrelser gemensamma åliggandena har

domkapitlen i Härnösand och Luleå också att taga befattning med ärenden

rörande nomadundervisningen. Eftersom skolstyrelseutredningen föreslagit,

att domkapitlens befattning med skolväsendet i princip skall upphöra, har

utredningen också ansett sig böra uppmärksamma nomadskolväsendets

regionala ledning och framlägga förslag härom. Jag anser att denna fråga

skall behandlas tillsammans med utredningens övriga förslag och finner det

lämpligt att taga upp den här i anslutning till förslagen om den regionala

ledningen i allmänhet.

A. Nomadskolans nuvarande organisation och ledning

Nomadlapparnas område är i skolhänseende indelat i åtta nomadskoldistrikt.

Antalet nomadskolor är tio. Nomadskolväsendets omfattning framgår

av följande sammanställning.

Skola

Klas-

ser

Barnantal

Lärare

54/55

Förest.

54/55

Bitr.

förest.

54/55

Övrig j

perso- nal

54/55

51/52

52/53

53/54

54/55

Karesuando ..............

1-6

19

21

28

27

2

1

5

Lannavaara ..............

1-6

45

44

52

56

3

1

i

6

Jukkasjärvi ..............

1-7

51

64

63

69

4

1

i

7

Gällivare ................

1-7

70

78

72

62

4

1

i

8

Jokkmokk ...............

1-6

Öl

51

55

55

3

1

i

6

Arjeplog .................

1-6

26

26

23

27

2

1

4

Tärnaby .................

1-6

37

33

30

30

2

1

5

Jänsmässholmen ..........

3-4

16

16

20

25

1

1

4

Änge ....................

5-7

41

36

29

29

2

1

5

Storvallen ...............

1-2

23

25

25

19

1

1

4

Summa

379

394

397

399

24

10

4

54 ;

De tre sist nämnda skolorna är belägna i Jämtland. Av de övriga är en

belägen i ettvart av de övriga sju nomadskoldistrikten.

Sedan man vid 1930-talets slut påbörjat uppförandet av moderna skoloch

internatlokaler för samebarnens undervisning, fullbordades under loppet

av ett årtionde nio sådana anläggningar. I samband därmed har den

årliga lästiden utsträckts till 34 4/7 veckor. Samtidigt har de s. k. sommarvisteskolorna

indragits. De sista, som låg i lappbyarna norr om Torneträsk,

försvann 1951/52.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kostnaderna för nomadskolorna, som bestrides helt av statsmedel, har

under de senaste budgetåren uppgått till följande belopp.

1951/52 1952/53 1953/51 1954/55 1955/56

Avlöningsstat.......... 523 200 674 000 817 000 858 000 898 000

Omkostnadsstat ....... 257 200 354 000 362 800 405 800 420 600

Fortsättningsskolorna . . 38 900 38 900 62 000 55 200 52 900

Härtill kommer avlöningskostnaderna för nomadskolinspektören och för

biträdeshjälp åt honom.

Lönerna utbetalas direkt till befattningshavarna av länsstyrelserna i Luleå,

Umeå och Östersund efter månatliga uppgifter från nomadskolinspektören.

Utbetalningarna på omkostnadsstaten ombesörjes av skolans tillsynsman

medelst förskott, som rekvireras av nomadskolinspektören.

För nomadundervisningen gäller dels en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad

stadga (KK 1938: 479), dels en stadga angående fortsättningsskolor för

nomadbarn (KK 1943: 378). Nomadskolans mål är tvåfaldigt. Den skall bibringa

eleverna en allmän medborgerlig orientering, som på väsentliga

punkter icke får stå tillbaka för den som meddelas i folkskolan, och den

skall samtidigt söka bibringa eleverna en riktig uppfattning om lapsk natur

och kultur, innefattande naturlandskapet, näringarna, yrkeslivet och språket

samt förhållandet till det moderna samhällslivet.

Med hänsyn till den allmänna medborgerliga orienteringen har det ansetts

vara väsentligt, att barnen får så goda färdigheter som möjligt i användningen

av svenska språket. Undervisningen sker därför på svenska

alltifrån första klassen. Med hänsyn till nomadskolans speciella målsättning

har man dessutom infört ämnena nomadkunskap och lapska språket på

skolschemat. Det är klart, att nomadskolan som särartad skolform i viss

mån står och faller med dessa två ämnen. Lapsk läsning skall nu förekomma

en veckotimme, där förhållandena tillåter det, varjämte morgonbön kan

hållas på lapska språket. I sjunde klassen kan detta språk upptaga tre

veckotimmar. Ämnet nomadkunskap förekommer i klasserna 4—7 och förberedes

i klasserna 1—3 genom ämnet hembygdskunskap. I stora avsnitt

har ämnet formen av förberedande yrkesundervisning. Den åt renskötaryrket

orienterade sidan av ämnet framhäves starkt i fortsättningsskolans

»fältstudiekurser». I övriga ämnen gäller folkskolans undervisningsplan

med vissa inskränkningar.

Nomadskolan ledes, tillses och kontrolleras genom skolöverstyrelsen,

domkapitlen i Härnösand och Luleå samt nomadskolinspektören, vilken

utövar den närmare ledningen och tillsynen. Den förste nomadskolinspektören

förordnades 1916. Därmed fick nomadundervisningen en enhetlig

facklig ledning, vilket varit av avgörande betydelse för nomadskolans ändamålsenliga

utveckling.

Nomadskolinspektören är i fråga om ställning och villkor jämställd med

folkskolinspektörerna. Löneförhållanden, lokal- och biträdesförhållanden är

desamma. Den nuvarande inspektören är med skolöverstyrelsens medgivande

stationerad i Uppsala. För budgetåret 1955/56 utgår 5 500 kronor

till biträdeshjälp åt honom.

För nomadskolinspektören gäller en särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad

instruktion (KK 1938:478).

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Förutom de uppgifter som domkapitel och folkskolinspektör har i förhållande

till folkskolan, fyller domkapitel och nomadskolinspektör tillsammans

i huvudsak också en lokalstyrelses och rektors uppgifter för nomadskolorna.

Målsmännen äger ett visst inflytande på skolan genom ombud, s.k. nomadskolfullmäktige,

valda vid sammanträde inför lappfogde. De skall med

nomadskolinspektören minst en gång om året överlägga i frågor, som rör

nomadundervisningen och avge yttrande i sådana ärenden. Fullmäktige utses

för en tid av fyra år. För varje lappby utses två fullmäktige och två

ställföreträdare.

Slutligen skall vid varje nomadskola finnas en av nomadskolinspektören

utsedd tillsynsman med uppgift att ha tillsyn över skolanläggningens uppvärmning,

belysning och renhållning samt att sköta de direkta ekonomiska

angelägenheterna och tillhandagå med upplysningar och hjälp i frågor, som

rör skolan.

B. Förändringar i den regionala ledningen

1. Skolstyrelseutredningen

Såsom enda åtgärder beträffande nomadskolväsendets ledning föreslår

utredningen, att domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området

överflyttas på skolöverstyrelsen och att författningarna således ändras i

överensstämmelse härmed.

Enligt av utredningen inhämtade uppgifter uppgick antalet av de båda

nämnda domkapitlen under år 1954 handlagda nomadskolärenden till sammanlagt

52, varav drygt en fjärdedel var ad actaärenden.

Då det enligt utredningens mening dels finns skäl att hysa tvekan beträffande

det lämpliga i att nomadskolinspektören även framgent är stationerad

i Uppsala, dels torde finnas anledning att vid nuvarande innehavarens

avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en konsulenttjänst

eller en inspektörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolinspektörens,

har utredningen beträffande nomadskolinspektörens kansli och biträdeshjälp

icke velat föreslå annan ändring i nuvarande förhållanden, än att

anslaget till biträdeshjälp höjes till det belopp skolöverstyrelsen prövar

skäligt.

Som motivering för sitt ställningstagande i frågan anför utredningen.

Nomadundervisningen omfattar endast ca 400 barn, fördelade på 10 helt

statliga skolor, vilka är spridda över en mycket stor landareal. Det är uppenbart,

att problemen rörande dessa skolors ledning på olika plan redan av

detta skäl inte erbjuder någon nämnvärd likhet med dem som hittills behandlats.

Därtill kommer, att det här är fråga om ett skolväsen för en folkminoritet.

Med hänsyn till de särskilda aspekter som av denna anledning

måste läggas även på frågan om administrationen av detta skolväsen har

utredningen, ehuru den från sina utgångspunkter funnit skäl tala för en omläggning

av nomadskolans ledning, icke velat framlägga annat än mycket

begränsade förslag i detta hänseende, vilka betingas av dess uppfattning, att

domkapitlen icke längre bör fungera som skolmyndigheter. Att i detta avse
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

ende göra något undantag beträffande nomadskolärendena, vilka ej i princip

skiljer sig från andra skolärenden under domkapitlens handläggning,

har utredningen icke funnit motiverat, så mycket mindre som nomadskolinspektören

meddelat, att det medför vissa olägenheter att dessa ärenden

nu handlägges av två domkapitel. Man kunde visserligen tänka sig en koncentration

till ett av domkapitlen, lämpligen det i Luleå, men i det läget

bleve det än mer befogat att fråga sig, om det verkligen behövs en regional

myndighet för nomadskolornas förvaltning. Denna myndighets verksamhet

skulle då omfatta nomadskolväsendet i dess helhet och därtill omspänna ett

mycket stort geografiskt område. I själva verket bleve den inte längre en

regional utan i teknisk mening en central instans, visserligen belägen i landets

periferi men icke desto mindre med så långa avstånd till de olika skolorna,

att lokalkännedom eller närhet till förvaltningsobjekten knappast

skulle kunna anföras som motiv för myndighetens placering. Det må här

erinras om att nomadskolinspektören för närvarande är stationerad i Uppsala.

Som skäl för att låta domkapitlet i Luleå förbli myndighet för nomadundervisningen,

synes endast kunna anföras en lång tradition och icke

någon just för uppgiften speciell lämplighet.

Som ett alternativ till domkapitlen kan naturligtvis tänkas de föreslagna

länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Mot

denna lösning talar dock för närvarande vissa betydande skäl. Så länge lokal

ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som beträffande

andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De

ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att

föra över sådana detalj uppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde

vidare vara önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så

länge detta skolväsen består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkunskap

om samernas speciella kidtur och näringsliv på det sätt som kan ske

genom att en särskild inspektör eller konsulent finns. En sådan kan ej finnas

i tre mellaninstanser, och att föra över de få administrativa uppgifter

två domkapitel har om hand på tre länsskolnämnder med bibehållande av

nomadskolinspektören vid sina nuvarande arbetsuppgifter synes utredningen

vara synnerligen opraktiskt, speciellt som särskilda motiv för att föra

nomadskolorna under länsskolnämnderna ej föreligger.

Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bland annat eftersträvas

genom det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulle

för nomadernas del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det på

grund av detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna

motiveras, att en representant för samerna bereddes plats i varje berörd

länsskolnämnd. Med hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast

cirka 3 000 individer, torde önskemål om ökat medinflytande från samernas

egen sida vid skolledningen kunna tillgodoses på annat sätt.

Som ovan framhållits har utredningen funnit, att formerna för nomadskolväsendets

nuvarande ledning och administration bör omprövas. Iläri

bör möjligen också inbegripas hela nomadundervisningens organisation. Såvitt

utredningen kan bedöma, torde nämligen de problem, som kommer att

uppställa sig, då 0-årig skolgång skall införas i nomadskolorna, vad högst

adieundervisningen beträffar, endast kunna lösas genom att samebarnen

beredes plats i skolor, som inte tillhör nomadundervisningen. Dessa utgör

nämligen för små enheter för att kunna tjäna som underlag för högstadier.

Samverkan, i första hand mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

dessa skolor ligger, synes sålunda bli ofrånkomlig av denna anledning. Vid

en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomadskolorna

bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknytning

av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor

är belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila nomadskolinspektören

men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna,

kunde då ske. En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogenheter

och övertager vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en

lokal ledning kan åstadkommas så erhålles förutsättningar för en fördelning

av nomadskolinspektörens uppgifter mellan å ena sidan denna ledning

och länsskolnämnderna, på vilka också domkapitlens uppgifter då borde

läggas, samt å andra sidan en konsulent — i stället för den nuvarande

inspektören — med uppgift att vara sakkunnig för de speciella nomadundervisnings-

och fostringsfrågoma men utan egentliga expeditionella göromål.

Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen sida vid ledningen

av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget.

Då senast berörda spörsmål ligger vid sidan av utredningens egentliga

uppdrag, har utredningen ansett, att man i avvaktan på att de klarlägges

kan begränsa de omedelbara åtgärderna till vad utredningen föreslagit.

2. Remissyttranden

Nomadskolinspektören ägnar huvuddelen av sitt yttrande åt en diskussion

av spörsmål, som utredningen ansett böra bli föremål för ytterligare

undersökningar av särskilda sakkunniga.

Till utredningens uppfattning att en särskild utredning bör göras om nomadskolans

ledning och den 9-åriga skolgångens införande ansluter nomadskolinspektören

sig. Beträffande förslaget att de nomadskolärenden, som nu

handlägges av domkapitlen i Luleå och Härnösand, skulle överflyttas på

skolöverstyrelsen, säger sig inspektören, som här framhåller, att den nuvarande

ordningen fungerat väl, intet ha att erinra i sak.

Någon egentlig mellaninstans är enligt nomadskolinspektörens mening

inte behövlig för nomadskolorna, men han anser att det bör övervägas om

inte ett råd med uppgift att handlägga nomadskolärenden och även lapska

kulturfrågor av mera allmän karaktär borde skapas som en motsvarighet

till de föreslagna länsskolnämnderna.

Beträffande sin stationeringsort uttalar nomadskolinspektören, att det

enligt hans erfarenhet är av underordnad betydelse om denna är Uppsala

eller exempelvis Luleå. Från Uppsala når han lätt Stockholm och vidare är

stationeringen där av betydelse, då möjligheter därigenom beredes honom

att hålla sig å jour med kulturforskningen rörande samerna, vilket är mycket

viktigt vid utarbetande av läroböcker i lapska språket och nomadkunskap.

Domkapitlet i Luleå anser sig på grund av sin avvisande hållning till

hela mellaninstansförslaget icke ha anledning att gå in på utredningens förslag

rörande nomadskolväsendet. Domkapitlet i Härnösand berör icke

denna fråga.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar.

Länsstyrelsen har i och för sig intet att erinra mot att domkapitlens befogenheter

och arbetsuppgifter i fråga om nomadskoleväsendet tills vidare

överflyttas till skolöverstyrelsen. Vidare anser länsstyrelsen, att nomadskolinspektören

bör finnas kvar. Länsstyrelsen finner det dock självklart,

att han skall vara stationerad så nära sitt arbetsfält som möjligt och icke

som nu i Uppsala. Visserligen kan man invända att Uppsala ligger blott en

dryg natts resa från utgångspunkten för en inspektionsresa, men man kan

likväl icke komma ifrån, att inspektören skulle kunna bistå nomadskolorna

på ett annat sätt om han bodde i närheten av arbetsområdet. Då huvuddelen

av nomadskolorna ligger i Norrbotten förefaller Luleå vara den lämpligaste

stationeringsorten. Härigenom skulle ett samarbete mellan folkskolinspektörerna

inom de berörda områdena möjliggöras, vilket vore mycket

önskvärt även om nomadskolundervisningen är särpräglad. Länsstyrelsen

föreslår att frågan om nomadskolinspektionens organisation och inspektörens

stationeringsort definitivt snarast klarlägges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intet att erinra mot utredningens förslag

men framhåller, att nomadskolinspektören, såvitt länsstyrelsen kan

bedöma, icke bör vara stationerad i Uppsala utan helst i inlandet i något

av de nordligaste länen.

Folkskolinspektören i Norrbottens läns norra inspektionsområde, inom

vars område ett stort antal nomadskolor är belägna, påpekar bland annat

att samerna själva icke torde önska bli isolerade från sina grannar i avseende

på utbildning. Folkskolinspektören i Kopparbergs läns norra inspektionsområde,

tidigare nomadskolinspektör, framhåller, att nomaderna alltmer

kommer i kontakt med den bofasta befolkningens kultur och levnadsvanor,

och uttalar som sin mening, att det måste anses vara en brist, att nomaderna

själva ej har något att bestämma över sitt eget skolväsen och att

detta ej har någon anknytning till hemsocknens skolfolk.

Skolöverstyrelsen slutligen tillstyrker, att den föreslagna utredningen

kommer till stånd snarast möjligt, men anser sig i avvaktan på resultatet av

denna icke böra biträda förslaget om nomadskolväsendets överflyttning

från de båda nordligaste domkapitlen till överstyrelsen.

C. Departementschefen

Nomadundervisningen omfattar endast omkring 400 barn, fördelade på

10 skolor. Dessa är spridda över en betydande landareal och de upprätthållas

helt med statsmedel. Jag är böjd att dela nomadskolinspektörens uppfattning,

att någon mellaninstans i samma mening som de av skolstyrelseutredningen

föreslagna länsskolnämnderna är avsedda att vara det, icke

behövs för nomadskolorna. Det inflytande på sitt skolväsen som samerna

bör beredas torde lämpligast åstadkommas genom ett rådgivande organ

utan administrativa åligganden.

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Som utredningen föreslagit bör emellertid, med utgångspunkt från att

särskilda åtgärder erfordras för att bereda samebarnen en 9-årig skolgång,

hela frågan om formerna för nomadskolväsendets ledning omprövas i särskild

ordning. Jag ämnar vid lämplig tidpunkt hemställa hos Kungl. Maj:t

att särskilda sakkunniga tillkallas för detta ändamål. För närvarande finner

jag icke anledning förorda annan åtgärd i förevarande avseende än den

utredningen föreslagit, nämligen att domkapitlens i Luleå och Härnösand

återstående uppgifter rörande nomadskolornas ledning överflyttas på skolöverstyrelsen.

Det bör ske i samband med att en ny, under arbete varande

nomadskolstadga utfärdas.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

VI. Stockholm

Skolstyrelseutredningen framhåller, att Stockholms stad på grund av sin

storlek intager en särställning bland rikets kommuner och att stadens omfattning

i åtskilliga avseenden gjort det nödvändigt att vid reglering av

olika verksamheter avvika från de bestämmelser som blivit gällande för

riket i övrigt. Så är förhållandet i viss mån beträffande skolväsendet. Med

hänsyn till den speciella reglering som här gäller och till de avvikelser från

förhållandena för riket i övrigt, som även enligt utredningens uppfattning

i några avseenden bör finnas, har utredningen funnit det lämpligt att i en

avdelning för sig redogöra för förhållandena i huvudstaden och de därav

föranledda särskilda anordningarna.

Jag finner utredningens åtgärd väl motiverad och vill i förevarande avsnitt

särskilt redogöra för förhållandena i Stockholm och de åtgärder som

skall avse enbart denna stad.

A. Nuvarande förhållanden

a) Folkskoleväsendet

För folkskoleväsendet i Stockholm gäller dels en särskild lag av den 15

maj 1903, dels en särskild folkskolestadga av den 22 juni 1923, dels ock en

särskild av Kungl. Maj:t den 31 januari 1941 fastställd instruktion för folkskolestyrelsen

i Stockholm — Stockholms folkskoledirektion.

Enligt 1903 års lag skall folkskoledirektionen — efter stadsfullmäktiges

beprövande — bestå av minst nio, högst tjugoen ledamöter. Efter beslut

av stadsfullmäktige 1920 och 1925 består direktionen för närvarande av

femton ledamöter, av vilka ordföranden utses av stadskollegiet bland borgarråden

(kulturborgarrådet), en utses av domkapitlet i Stockholms stift

samt övriga ledamöter av stadsfullmäktige. Domkapitlet utser suppleant

för den av domkapitlet valde ledamoten, varjämte stadsfullmäktige må utse

suppleanter för övriga ledamöter till erforderligt antal. För närvarande är,

enligt beslut av stadsfullmäktige 1949, sju suppleanter utsedda av fullmäktige.

Direktionen utser årligen inom sig en vice ordförande.

En jämförelse mellan bestämmelserna i lagen av den 6 juni 1930 om skolstyrelse

i vissa kommuner och 1903 års lag angående folkskoleväsendet i

Stockholm visar åtskilliga olikheter, av vilka flertalet dock är utan mera

väsentlig betydelse. Endast i ett par avseenden skall skiljaktigheterna därför

här beröras.

Mandattiden för folkskoledirektionens ledamöter är 2 år med enligt praxis

successiv förnyelse av halva antalet valda ledamöter varje år. Bestämmelser

om inom folkskolestyrelse utsedda särskilda nämnder återfinnes

även i 1903 års lag. Dock skall enligt den senare sådan nämnd bestå av

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

minst fem personer (fyra enligt 1930 års lag). För giltighet av dylik nämnds

beslut fordras vidare, utöver att minst tre ledamöter deltagit i beslutet, enligt

1903 års lag även, »att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit ense

om detsamma».

I 17 § 1930 års lag stadgas, att folkskolestyrelsen för varje kalenderår

inom eller utom sig utser kassaförvaltare, och i 18 § samma lag, att folkskolestyrelse

i stadskommun före den 1 mars varje år till drätselkammaren

avlämnar redovisning för omhänderhavda medel. 1903 års lag saknar

direkta bestämmelser om kassaförvaltare. Enligt 4 § första stycket i lagen

intar direktionen emellertid med avseende på folk- och fortsättningsskolväsendet

enahanda ställning som de i gällande lag om kommunalstyrelse

i Stockholm omförmälda nämnderna. Enligt 50 § lagen om kommunalstyrelse

i Stockholm meddelas närmare föreskrifter om stadens kassa- och

räkenskapsväsen i särskilt reglemente (fastställt av Kungl. Maj:t den

9 april 1936).

Även i andra avseenden skiljer organisationen i Stockholm sig från landet

i övrigt. Jämlikt § 1 i den av Kungl. Maj:t för folkskoledirektionen utfärdade

instruktionen har direktionen långt vidare verksamhetsområde och

större befogenheter än en folkskolestyrelse. Här stadgas nämligen, att direktionen

har till uppgift (de vidare befogenheterna kursiverade)

att handhava huvudstadens folk- och fortsättningsskolväsende ävensom,

där icke annat är stadgat, dess undervisningsväsende i övrigt;

att fidlgöra stadens skyldigheter med avseende på de allmänna läroverken;
att

ägna uppmärksamhet åt behovet av undervisningsväsendets utveckling

och hos vederbörande göra de framställningar, som därvid befinnes påkallade

samt

att ombesörja övriga angelägenheter, som av stadskoUegiet åt direktionen

överlämnas.

I § 2 föreskrives, att direktionen skall handha förvaltningen av bl. a. »stadens

läroverkshus».

Fackrepresentationen. I fråga om fackrepresentation i folkskoledirektionen

gäller, att skoldirektören och, vid fråga som angår den

pedagogiska ledningen av och tillsynen över undervisningen vid skolorna,

förste folkskolinspektören, är skyldiga att vara tillstädes vid folkskoledirektionens

sammanträden varvid de äger deltaga i överläggningarna men ej i

besluten, med rätt för dem att, där de så önskar, få sin uttalade mening antecknad

i direktionens protokoll. Det åligger jämväl annan inspektör ävensom

överlärare att på anmodan av direktionen eller dess ordförande vara

tillstädes vid direktionens sammanträden, och om dem gäller därvid, vad

nyss sagts om skoldirektören och förste folkskolinspektören. Enligt praxis

har skolöverläkaren samma rätt att deltaga i direktionens sammanträden,

som enligt rikets folkskolestadga tillkommer skolläkare vid sammanträde i

folkskolestyrelse.

Folkskolornas lärarpersonal äger utse fyra representanter, varav två folkskollärare,

en småskollärare och en av de särskilda lärarna i övningsämnen,

att närvara vid direktionens och dess nämnders sammanträden med rättighet

att, utom beträffande vissa ärenden, deltaga i överläggningarna men ej

i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Dessa representanter

jämte lika många suppleanter för dem väljes för två år av lärarkå
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

rens ombudsförsamling bland inom staden anställda lärare, som icke är

ledamöter av direktionen. Därjämte kallar folkskoledirektionen en representant

för överlärarkollegiet att närvara vid ovannänmda sammanträden.

Också fortsättningsskolans lärare äger utse en representant.

Skolråden i Stockholm. I varje territoriell kyrkoförsamling i

Stockholm skall finnas ett skolråd. Ledamöter och suppleanter i skolråden

väljes i enlighet med lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm

för en tid av fyra år av församlingens kyrkofullmäktige. Ledamöter

utses till ett antal av lägst fem och högst elva och suppleanter till det antal,

som finnes lämpligt. Skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ordförande,

dock kan kyrkoherden i församlingen, ändock att han icke är ledamot,

utses till ordförande.

Församlings skolråd har enligt folkskolestadgan för Stockholm till uppgift

att genom framställningar till direktionen m. m. söka främja folkskoleväsendets

utveckling såväl inom staden i dess helhet som särskilt inom

församlingen. Skolråden handhar fonder för skoländamål samt skall av folkskoledirektionen

höras i fråga om ny- eller ombyggnad av skolhus i församlingen

m. m. Skolråd har dessutom att till direktionen avge yttranden i

frågor, som hänskjutes till rådet.

_ Skolrådens befogenheter med avseende på folkskoleväsendets administration

är emellertid i praktiken synnerligen ringa och inskränker sig väsentligen

till en yttrande- och initiativrätt.

Besvär. Över folkskoledirektionens beslut beträffande förordnande av

inspektör och överlärare, tillsättning av lärare, disciplinär åtgärd mot lärare

samt i andra fall, då beslut fattats på grund av bestämmelse i folkskolestadgan

för Stockholm, anföres besvär hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.

Beträffande besvär över direktionens beslut angående

förordnande av skoldirektör gäller vad som föreskrives för motsvarande

tjänstemän hos Stockholms stad.

Förvaltningsorganisation. Genom beslut av stadsfullmäktige

den 13 oktober 1950 har ledningen av folkskoledirektionens centrala

förvaltning omorganiserats. I samband härmed inrättades en skoldirektörstjänst,

vars förste innehavare tillsattes fr. o. m. den 1 november 1951.

Skoldirektören, som närmast under direktionen leder folkskoleväsendet

i Stockholm, är chef för direktionens centrala förvaltning, samordnar de

olika avdelningarnas arbete och leder sålunda den centrala förvaltningen i

såväl pedagogiskt som administrativt hänseende. Han är föredragande inför

direktionen och i dess nämnder och delegationer samt ansvarar för ärendeberedningen.

Till förvaltningen, som är uppdelad på 5 avdelningar, är

knutna 8 kommunala folkskolinspektörer, 5 fackinspektörer och 3 konsulenter.

Regional ledning. Stockholms folkskoleväsen är befriat från inspektion

av statens folkskolinspektör och intar även i övrigt i huvudsak

samma ställning som andra landstingsfria städer. Skolöverstyrelsen handlägger

dock i vissa fall ärenden när det gäller Stockholm, som för kommunerna

i övrigt handhaves av statens folkskolinspektör eller domkapitel.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

b) Skolväsendet i övrigt

I Stockholm finns 11 högre allmänna läroverk och 8 statliga realskolor.

Dessa skolor har, liksom övriga läroverk i landet, var och en sin lokalstyrelse.

De befogenheter, som enligt läroverksstadgan tillkommer eforus, utövas

i Stockholm av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, vilken

också utbetalar avlönings- och arvodesmedel m. m. till lärare och

tjänstemän vid läroverken.

Vidare finns 3 kommunala gymnasier, 7 kommunala flickskolor och 3

kommunala ''praktiska realskolor.

Som styrelser för de kommunala gymnasierna fungerar lokalstyrelserna

för de samrealskolor, där gymnasierna finns. Utredning pågår om en gemensam

styrelse för samtliga kommunala gymnasier.

Enligt reglementet för de kommunala flickskolorna har dessa gemensam

styrelse, som består av sju ledamöter, av vilka fem jämte två suppleanter

för fyra år väljes av stadsfullmäktige. En av skolornas rektorer med en

annan av rektorerna som suppleant utses av skolöverstyrelsen. Minst två

ledamöter och två suppleanter skall vara kvinnor. Ordförande är regelmässigt

borgarrådet för kulturroteln. Rektor, som inte är ledamot av styrelsen,

är skyldig närvara vid styrelsens sammanträden och har yttranderätt.

För var och en av de praktiska kommunala realskolorna finns en särskild

styrelse, vilken består av, förutom skolans tjänstgörande rektor, fyra ledamöter

jämte två suppleanter. Dessa utses av folkskoledirektionen för en tid

av fyra år enligt i reglementet lämnade närmare bestämmelser. Borgarrådet

för kulturroteln är regelmässigt ordförande.

Även beträffande 9 privatläroverk, understödda av stat och kommun,

samt 19 enskilda skolor utan statsunderstöd svarar folkskoledirektionen för

en råd uppgifter.

Hela antalet skolanläggningar under folkskoledirektionens förvaltning

uppgick 1954/55 till 116. T. o. m. 1959 beräknas ett 10-tal skolbyggen per

år bli färdigställda, alltså ytterligare ett 50-tal nya skolor under återstoden

av 1950-talet. Antalet barn i folkskolorna läsåret 1954/55 uppgick till drygt

70 000 och antalet lärare till över 3 000. Antalet lärare vid de kommunala

flickskolorna och de kommunala praktiska realskolorna var läsåret 1954/55

omkring 470. Enligt tillgängliga prognoser kommer antalet barn i åldern

7—15 år i Stockholm att nå maximum, över 95 000, år 1957 för att under

1960-talet variera mellan omkring 85 000 (1961) och 80 000 (1969). De

angivna talen får vid 9-årig skolplikt ökas med ungefär 1/8 och antalet för

1961 respektive 1969 skulle då bli omkring 95 000 och 90 000.

Till folkskoledirektionens utgifter för år 1955 var anslaget i runt tal sammanlagt

124 miljoner kronor. Genom direktionen utbetalas för närvarande

löner till omkring 8 000 personer. Antalet anställda vid Stockholms folkskoledirektions

centrala förvaltning är drygt 200.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Förvaltningen av den kommunala yrkesundervisningen

samt handläggningen av därmed sammanhängande ärenden handhaves av

lärlings- och yrkesskolstyrelsen, som även har att bereda frågor om anslag

av stadens medel till institutioner eller enskilda skolor för bedrivande av

yrkesskolundervisning samt handha förvaltningen av härför beviljade anslag.

Lärlings- och yrkesskolstyrelsen består av ordförande, som utses av stadskollegiet

bland borgarråden — regelmässigt borgarrådet för kulturroteln

— sju ledamöter, som väljes av stadsfullmäktige, samt yrkesskoldirektören.

Tillsynen över undervisning inom flertalet yrken utövas under styrelsens

överinseende av ett 30-tal yrkesnämnder, bestående av, förutom respektive

skolas rektor, yrkesskoldirektören samt tre för två år valda personer,

av vilka en, tillika ordförande, utses av styrelsen och de andra av vederbörande

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Närmast under lärlings- och yrkesskolstyrelsen utövas ledningen och inspektionen

av en yrkesskoldirektör med uppgift att också handha den ekonomiska

förvaltningen, bereda hos styrelsen förekommande ärenden och

förestå dess expedition. Direktören är förman för rektorer, överlärare, lärare

och övriga befattningshavare och har rätt att inspektera all undervisning.

Ledningen av de olika skolorna utövas under styrelsens och respektive

skolnämnders inseende av fyra rektorer.

Tekniska aftonskolans och kommunala handelsgymnasiets styrelser utgöres

av lärlings- och yrkesskolstyrelsen jämte rektor vid respektive skola.

Vid lärlings- och yrkesskolorna finns anställda omkring 500 lärare, därav

ungefär 2/3 timlärare, vid tekniska aftonskolan ett 130-tal, samtliga

timlärare, samt vid kommunala handelsgymnasiet ett 60-tal. Lärlings- och

yrkesskolornas centrala förvaltning har ett 25-tal anställda. Under lärlingsoch

yrkesskolstyrelsens förvaltning står 4 skolanläggningar. För den närmaste

10-årsperioden är 5 nya skolor planerade.

Folkskoledirektionen har i samband med den av direktionen arrangerade

yrkesorienterande fritidsverksamheten ett omfattande samarbete med lärlings-

och yrkesskolorna. Ett dylikt samarbete har också ägt rum vid organiserandet

av de praktiska linjerna vid de s. k. 1947 års skolor. De fria skolmåltiderna

för lärlings- och yrkesskolornas elever administreras och handhaves

av folkskoledirektionen, kostnaderna betalas av lärlings- och yrkesskolstyrelsens

medel.

B. Vissa tidigare förslag m. m.

19^5 års folkskolesalckunnigas förslag (SOU 1948:28) innebar bland annat,

att även Stockholm skulle inordnas under den av de sakkunniga föreslagna

mellaninstansen. Dock skulle skolstyrelsen i Stockholm, liksom i Göteborg

och Malmö, äga utse en ledamot i mellaninstansen.

Folkskoledirektionen framhöll i sitt remissyttrande över de sakkunnigas

förslag, att direktionen inte kunde tillstyrka, att en mellaninstans inrättades

för Stockholms stads del, utan föreslog, att direktionen bibehölles vid

den ställning direkt under skolöverstyrelsen, som den hittills intagit, varvid

de uppgifter, som av de sakkunniga föreslogs tillagda de nya mellanin
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

stanserna, för huvudstadens del så vitt möjligt borde anförtros åt folkskoledirektionens

handläggning.

Även skolöverstyrelsen avstyrkte folkskolesakkunnigas förslag i vad det

avsåg Stockholm. Överstyrelsen framhöll, att de ärenden rörande Stockholm,

som föreslagits hänskjutna till de nya mellaninstanserna, utan olägenhet

tills vidare kunde handläggas av överstyrelsen.

Den 25 januari 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att hos Ivungl.

Maj:t anhålla, att bestämmelserna om församlingarnas skolråd i lagen om

församlingsstyrelse i Stockholm jämte följ dförfattningar skulle upphävas.

Fullmäktige uppdrog åt stadskollegiet att i samråd med församlingarna utreda

frågan, hur skolrådens hittillsvarande uppgifter skulle fördelas mellan

den borgerliga och den kyrkliga kommunen och i samband därmed hur den

framtida förvaltningen av de donationsmedel, som nu omhänderhaves av

skolråden, skulle ordnas. Vidare uppdrogs åt folkskoledirektionen att utreda

frågan om skapandet av en skolnämndsorganisation med lokal förankring.

I remissyttrandena över den motion till stadsfullmäktige, som föranledde

fullmäktiges nyssnämnda beslut, framhölls bland annat, att de donationsmedel,

som vore bundna till församlingarna, kunde överföras att förvaltas

av kyrkoråden, att stadsfullmäktige borde bli valkorporation för de nya

skolråden samt att kravet, att stadsfullmäktige vid valet av kandidater

skulle taga hänsyn till skolrådens lokala karaktär, vore så väsentligt, att det

vid en eventuell ny lagstiftning borde uttryckligen fastslås.

C. Ledningen av skolväsendet i Stockholm

1. Skolstyrelseutredningen

a) Organisationen av den lokala skolledningen

Vid sina överväganden av utformningen av den lokala skolledningen i

Stockholm har utredningen funnit, att skäl icke föreligger att bibehålla en

speciell skolstyrelselag för denna stad. Behov av en särskild instruktion för

skolstyrelsen i Stockholm och av en särskild folkskolestadga finnes enligt

utredningens uppfattning icke heller. 1903 års lag och instruktionen för

folkskoledirektionen bör således enligt utredningens mening ej få några

motsvarigheter i den lagstiftning, som enligt utredningens förslag skall gälla

fr.o. m. den 1 juli 1957. I samband med den revision av folkskolestadgan,

som synes bli nödvändig vid ett genomförande av utredningens olika förslag,

anser utredningen att folkskolestadgan för Stockholm bör kunna

upphöra.

Det av utredningen avgivna förslaget till skolstyrelselag har så utformats,

att lagen skall kunna gälla också för Stockholms del ävensom ersätta

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

instruktionen för folkskoledirektionen. På några punkter har det emellertid

varit nödvändigt att införa särskilda, enbart för Stockholm gällande föreskrifter.

Utredningen föreslår, att en ny skolstyrelse i Stockholm skall träda i

stället för: Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms

stads undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna

för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens

lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan utredningens förslag

träder i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna.

Maximiantalet ledamöter i denna styrelse skall vara tjugofem.

Om det visar sig nödvändigt med hänsyn till lagen om kommunalstyrelse

i Stockholm, bör enligt utredningens mening kulturborgarrådet kunna vara

självskriven ordförande i skolstyrelsen och mandattiden för styrelsen två

i stället för fyra år.

I sin motivering för förslagen framhåller utredningen, att de allmänna

skäl, som talar för en gemensam skolstyrelse gäller i samma grad

för Stockholm, där folkskoledirektionen redan i viss mån intar den ställning,

de nya skolstyrelserna enligt utredningens mening bör ha överallt.

Rörande maximiantalet ledamöter anför utredningen bland annat följande.

Ett sammanförande av arbetsuppgifterna förutsätter i en stad av Stockholms

storlek, att en fördelning av styrelsens olika uppgifter på avdelningar

och delegationer kommer till stånd i betydande utsträckning, så^ att sammanträdenas

antal och längd inte ställer onormalt stora krav på den enskilde

ledamoten. Skall denna olägenhet kunna undvikas bör emellertid

också tillses, att inte varje ledamot måste engageras i flera avdelningars

eller delegationers arbete.

Utredningen har föreslagit, att antalet ledamöter i avdelning av skolstyrelsen

skall vara minst 4. I de stora kommunerna torde regelmässigt ett

större antal ledamöter behövas. Där uppdelningen av arbetet på avdelningar

bör ske i stor utsträckning, synes det böra eftersträvas, att nödvändig kontakt

mellan olika avdelningar sker på det sättet, att i varje avdelning ingår

åtminstone någon representant för annan avdelning, vilkens arbete i

högre grad beröres.

Den rätt för skolstyrelsen att själv bestämma angående ärendenas fördelning

på avdelningar och dessas organisation, som utredningen föreslagit,

synes vara till särskild fördel för de största kommunerna. Den av utredningen

berörda möjligheten att t. ex. för yrkesutbildningens del tillsätta en

särskild avdelning synes lämpligen kunna begagnas i Stockholm, där yrkesskolväsendet

har betydande omfattning och står under egen förvaltning. En

dylik avdelning bör självfallet ha avsevärt flera ledamöter än 4. Vid sina

överväganden av en lämplig skolstyrelseorganisation i Stockholm har utredningen

ansett, att möjligheter bör finnas att låta en eventuell yrkesskolavdelning

få samma antal ledamöter som den nuvarande lärlings- och yrkesskolstyrelsen,

d. v. s. 0 stycken. Andra avdelningar, som utredningen förutsätter''bli

behövliga i Stockholm, är: undervisningsavdelning, ekonomiavdelning,

personalavdelning, skolbyggnadsavdelning, organisationsavdelning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

en avdelning för skolsociala frågor. Dessa avdelningar torde även böra handlägga

sådana frågor rörande yrkesskolorna, som faller inom respektive avdelnings

kompetensområde. Därigenom skulle bland annat vinnas, att yrkesskolavdelningen

mera odelat kunde ägna sig åt frågor rörande den egentliga

yrkes utbildningen, alltså mera pedagogiskt betonade ärenden. Anordningen

med yrkesnämnder synes i princip kunna bestå genom att skolstyrelsens

yrkesråd, vilket närmast torde bli knutet till avdelningen för yrkesskolorna,

uppdelas på sektioner.

Avdelningen för undervisningsfrågor kan — med hänsyn till skolväsendets

rika differentiering i Stockholm — knappast omfatta färre ledamöter

än avdelningen för yrkesskolorna, då antalet bör vara tillräckligt, för att

delegationer för olika frågor skall kunna bildas av ledamöter från avdelningen.

Åtminstone en sådan delegation — med ledamöter från yrkesskoloch

undervisningsavdelningarna — torde kunna förutses bli nödvändig för

att handha ärenden rörande yrkesorientering och yrkesutbildning i klasserna

8 och 9 y. De övriga nämndernas uppgifter torde framgå av de ovan

förslagsvis framförda namnen. Framhållas må, att organisationsavdelningen

tänkes ersätta den nuvarande Stockholms skolorganisationskommitté, eftersom

ett särskilt organ för planeringen och utbyggnaden av Stockholms skolväsen

torde behövas under mycket lång tid framöver.

För att en organisation som här skisserats skall kunna genomföras och

förenas med en skälig arbetsbelastning av styrelseledamöterna, kan enligt

utredningens beräkningar komma att erfordras ett något större antal ledamöter

i skolstyrelsen, än vad utredningen föreslagit för rikets kommuner i

övrigt.

b) M ellaninstans or g anis ationen och Stockholm

Utredningen föreslår att någon särskild mellaninstansmyndighet

icke upprättas för Stockholms del utan att de uppgifter, som för landet i

övrigt tilldelas mellaninstanserna, för Stockholms del i princip skall fullgöras

av skolöverstyrelsen eller, i vad avser de yrkesutbildande anstalterna,

av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Som motivering härför anför utredningen följande.

De av utredningen föreslagna nya mellaninstanserna för skolväsendet

skall ha länen som verksamhetsområden. När det gäller att bedöma Stockholms

ställning i en regional organisation av detta slag, måste hänsyn nödvändigtvis

tagas till det alldeles speciella förhållandet, att Stockholm, samtidigt

som det är en primärkommun, också utgör ett eget län, Stockholms

överståthållarskap, med en folkmängd som är avsevärt större än i något

annat län. (Stockholm hade 769 714 och Malmöhus län, det största i landet,

593 483 invånare den 1 januari 1954.)

Om man vill överväga att infoga Stockholm i det av utredningen framlagda

förslaget till mellaninstansorganisation finns två alternativ att välja

mellan: att låta staden utgöra ett eget mellaninstansområde eller att lägga

den under mellaninstansen för Stockholms län. Båda möjligheterna är otillfredsställande,

den senare därför att stadens befolkning är mer än dubbelt

så stor som länets (377 719 invånare den 1 januari 1954) vilket med allra

största sannolikhet skulle göra det svårt att få en riktig balans i arbetet

inom en mellaninstans med ett så sammansatt verksamhetsområde. I intet

opaginerad Kontrollera mot PDF

207

annat fall har utredningen ifrågasatt en sammanslagning av två län, såsom

här skulle bli fallet.

Vid överväganden av det förra alternativet åter visar det sig klart, att

de allmänna motiveringarna för särskilda regionala skolmyndigheter inte

är tillämpliga på Stockholm. Staden är redan befriad från statlig inspektion

av sitt obligatoriska skolväsen och det behov av överblick och samordning

av ett större antal självständiga kommunala enheter, som i övriga fall tillsammans

bildar ett län, föreligger inte, när det gäller Stockholms överståthållarskap,

vilket tillika är en enda primärkommunal enhet. Mellaninstanserna,

vars ledamöter med undantag för en självskriven statlig skolinspektör

skall väljas inom länet, skall således vara »överkommunala» myndigheter.

Det synes icke vara förenligt med denna tanke att bland lärare och

kommunala förtroendemän inom Stockholm utse en myndighet, vilken,

även om däri insattes en statlig representant — sannolikt också han boende

i staden — obestridligen skulle få en utpräglat kommunal karaktär och

vars uppgift skulle bestå i att handlägga ärenden praktiskt taget enbart

berörande en annan kommunal styrelses — skolstyrelsens — verksamhetsområde.

Det är behovet av en samordnande och interkommunalt planerande instans,

som i första hand motiverar de nya mellaninstanserna och ej behovet

av en administrativ myndighet. Då det förstnämnda behovet ej förefinnes

beträffande Stockholm i samma mening som beträffande övriga län

och det senare ej i högre grad än för landet i övrigt, har utredningen, trots

sin i förhållande till 1945 års folkskolesakkunniga annorlunda uppläggning

av mellaninstansorganisationen, kunnat ansluta sig till den uppfattning

skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen gav uttryck åt i sina remissyttranden

över nämnda sakkunnigas förslag, nämligen att det icke erfordras

en särskild mellaninstansmyndighet för Stockholm. Detta bör dock

ej innebära, att Stockholms kommun gives en i princip större självständighet

vid skolväsendets ledning än andra kommuner i riket.

Vad detta förslag innebär torde i huvudsak framgå av vad utredningen

anfört om mellaninstansernas uppgifter. För överstyrelsen för yrkesutbildning

synes förslaget icke medföra någon ökning eller nämnvärd ändring av

arbetsuppgifterna. Att överstyrelsen i stället för den lokala lärlings- och

vrkesskolstyrelsen blir disciplinär myndighet torde icke betyda någon ökad

arbetsbörda med hänsyn till den ringa frekvens dessa ärenden har. Ämbetsverket

är redan besvärsinstans. Uppgifterna vid lärartillsättning skulle bli

något annorlunda än för närvarande men knappast mera betungande.

För skolöverstyrelsens del innebär förslaget bland annat, att överstyrelsen,

och ej som för närvarande Kungl Maj:t, blir första besvärsinstans vid

klagan över skolstyrelsens i Stockholm beslut rörande det obligatoriska

skolväsendet, samt att överstyrelsen blir disciplinär myndighet vad gäller

lärarna i Stockholm. Någon egentlig ökning av överstyrelsens arbetsbörda

torde dessa förändringar ej komma att medföra.

Den granskning av statsbidragen till folkskoleväsendet i Stockholms stad,

som nu åvilar statens folkskolinspektör i Stockholms läns södra inspektionsområde,

jämte övriga administrativa åligganden rörande folkskoleväsendet

i Stockholm, skulle enligt detta förslag överflyttas till överstyrelsen.

I sitt utlåtande 1948 över folkskolesakkunnigas betänkande i mellaninstansfrågan

förutsatte överstyrelsen, att denna statsbidragsgranskning kunde

verkställas av överstyrelsens administrativa avdelning. Utredningen förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G8

sätter detsamma nu. Så länge det rådande systemet för statsbidrag till det

obligatoriska skolväsendet består, medför statsbidragsgranskningen emellertid

ett betydande arbete, och ett överflyttande av granskningen beträffande

Stockholm till skolöverstyrelsen torde därför böra medföra någon

förstärkning av verkets arbetskraft. Närmare ställning härtill kan dock tagas

först när resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete föreligger.

En tillämpning av utredningens förslag rörande lärartillsättningen skulle

betyda, att den befattning överstyrelsen nu tager med tillsättningen av de

allmänna läroverkens lärare upp till och med 27 lönegraden skulle upphöra.

Huruvida den arbetsbelastning, som skulle bli en följd av att överstyrelsen

för Stockholms del finge övertaga mellaninstansuppgifterna i fråga om lärartillsättningen,

helt skulle uppvägas av det bortfallande arbetet med den

nämnda lärargruppen, är omöjligt att på förhand bedöma. Utredningen håller

emellertid för sannolikt, att det ändrade förfarandet vid tillsättningen

av läroverkens lärare samt de decentraliseringar från överstyrelsen till mellaninstanserna,

varom utredningen framlagt förslag, gör "det möjligt för

överstyrelsen att, utan nämnvärd kostnadsökning för personalförstärkningar,

i vad det gäller Stockholm fullgöra de uppgifter, som beträffande

andra kommuner skall åligga mellaninstanserna.

Det må slutligen framhållas, att utredningens förslag i förevarande avseende

innebär, att skolöverstyrelsen också beträffande det obligatoriska

skolväsendet i Stockholm i den mån överstyrelsen prövar det erforderligt

skall utöva samma inspektions- och kontrollverksamhet som mellaninstanserna

inom sina verksamhetsområden har att utöva. Utredningen förutsätter

vidare, att skolöverstyrelsen skall följa och ägna uppmärksamhet åt de

frågor om samordning och samarbete mellan Stockholm och grannkommunerna,

som kan uppstå, samt underlätta och befrämja ändamålsenliga

lösningar av dessa.

2. Remissyttranden

Innan jag redogör för de olika remissinstansernas yttranden, i vad de

avser skolledningens organisation i Stockholm, vill jag beträffande yttrandet

från Stockholms stad framhålla följande. Stadsfullmäktige i Stockholm

har till överståthållarämbetet överlämnat dels ett antal yttranden från olika

kommunala organ, dels stadskollegiets beslut i ärendet, vilket senare fullmäktige

åberopar som sitt eget. Stadskollegiets beslut är sammanfattat i

fem korta punkter av vilka endast de tre första rör förhållandena i Stockholm.

I den fjärde punkten behandlas frågan om kompetensvillkor för skoldirektör,

och vad därvid anförts har redovisats i avsnittet om den fackliga

ledningen. Den sista punkten rör lärartillsättningen. Innehållet i de nämnda

punkterna är knapphändigt och endast delvis motiverat. Då fullmäktige

icke heller berört några detaljspörsmål, refereras därför i vissa avseenden

också vad folkskoledirektionen i sitt yttrande till stadsfullmäktige anfört,

ehuru det av handlingarna i ärendet icke klart framgår om detta yttrande

är att betrakta jämväl som ett uttryck för fullmäktiges uppfattning, änskönt

det i stadskollegiet föredragande borgarrådet i de avseenden direktionens

synpunkter här anföres tillstyrkt direktionens förslag till yttrande.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

a) Organisationen av den lokala skolledningen. Utredningens

förslag att Stockholms särställning i skoladministrativt hänseende

skall upphöra samt att en ny folkskolestadga och en ny skolstyrelselag

i princip skall gälla också för Stockholm ger skolöverstyrelsen sin anslutning.

Mot det föreslagna maximiantalet ledamöter i skolstyrelsen framför

överstyrelsen inga erinringar. Beträffande skolledarrepresentationen i skolstyrelsen

framhåller överstyrelsen, dels att den gymnasierektor, som skall

representera de högre skolorna i styrelsen, bör vara statligt anställd, dels

också att det bör förutsättas, att skolstyrelsen icke kommer att behandla

mera betydelsefulla organisatoriska frågor rörande i styrelsen orepresenterade

skolformer utan att någon eller några representanter för dess skolledare

och lärarkårer får tillfälle att deltaga i styrelsens behandling av ärendet.

Skolchefen kan enligt överstyrelsens mening icke ersätta en sådan direkt

kontakt mellan styrelsen och representanter för skolformen i fråga.

Beträffande den lokala skolledningen framhåller skolöverstyrelsen härutöver

endast att det, såsom utredningen föreslagit, är önskvärt att skolstyrelsen

och dess avdelningar i Stockholm benämnes på samma sätt som i

övriga kommuner.

Stadsfullmäktige i Stockholm har rörande den lokala skolledningens organisation

dels föreslagit, att det av utredningen framlagda lagförslaget kompletteras

på sådant sätt att en särlagstiftning om skolstyrelse blir möjlig,

dels också uttalat, att principiella och praktiska skäl talar för att även

yrkesundervisningen inordnas under den gemensamma skolstyrelsen för

Stockholm men att denna fråga för stadens del ännu ej är så utredd att

slutlig ståndpunkt till densamma nu kan tagas.

Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt i fråga om en särlagstiftning

om skolstyrelse torde gälla följande inom borgarrådsberedningen gjorda,

i stadskollegiets utlåtande återgivna uttalande.

Som av det ovanstående framgår kommer emellertid Stockholms stad att

i vissa hänseenden intaga en särställning i den för riket i övrigt gällande

skolorganisationen, genom att någon mellaninstans icke föreslagits för stadens

del. Även i övriga avseenden äro förhållandena i Stockholm speciella

med hänsyn till stadens storlek och därjämte särskilt svårbemästrade under

den nu pågående kraftiga utbyggnaden av olika delar av undervisningsväsendet.

Redan nu gälla särskilda författningar för skolväsendet i Stockholm.

Liknande är förhållandet inom en rad andra kommunala verksamhetsområden,

exempelvis i vad avser fattigvård, barnavård och polisväsende. Det

må även framhållas, att den nyligen av riksdagen fastställda lagen om

socialhjälp innehåller stadgande om att beträffande organisationen av socialhjälps

verksamheten i Stockholms stad skola gälla de särskilda bestämmelser,

som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Ivungl. Maj:t. Vi

vilja med hänsyn till dessa förhållanden föreslå, att de nu framlagda förslagen

till lagstiftning kompletteras på sådant sätt, att utfärdandet av särbestämmelser

för Stockholm blir möjligt. Därvid torde det böra ankomma

på staden att framlägga förslag till de föreskrifter, som böra gälla för Stockholms

stad, dels de tidpunkter, vid vilka de olika bestämmelserna böra

träda i tillämpning.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Anledningen till att frågan om yrkesundervisningens ställning särskilt

beröres av fullmäktige torde vara, att delade meningar därom framkommit

vid de olika kommunala instansernas behandling av skolstyrelseutredningens

betänkande. Sålunda hade majoriteten inom lärlings- och yrkesskolstyrelsen

yrkat på att yrkesutbildningen i Stockholm skulle ha egen

lokal styrelse. Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt torde närmast

gälla vad folkskoledirektionens majoritet anfört till stöd för uppfattningen

att yrkesskolorna också i Stockholm bör sortera under den gemensamma

skolstyrelsen. Direktionen säger bland annat.

Det är givetvis här liksom i landets övriga kommuner den framtida enhetsskolan

med påbörjad yrkesutbildning i klass 9 y, som gör samordningen

mellan yrkesskolväsendet och skolväsendet i övrigt speciellt betydelsefull.

För yrkesutbildningen i yrkesskolorna över huvud taget bli förutsättningarna,

i framtiden i och med enhetsskolans genomförande annorlunda än nu. 9 y

blir grunden för praktiskt taget hela denna utbildning.

Direktionen — som citerar vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga anfört

härom i det avsnitt av sitt betänkande (SOU 1954:11 s. 221 ff), där de

sakkunniga säger sig starkt ha tryckt på sambandet mellan den praktiska

utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen — finner, att de

fördelar samordningen av Stockholms hela skolväsen kan ge åt undervisning

och utbildning i klass 9 y kommer den fortsatta yrkesutbildningen

och därmed hela yrkesskolväsendet i staden till godo.

Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har,

ehuru de icke ingått på någon bedömning i sak av skolväsendets organisation

i Stockholm, med en allmän hänvisning till att en särskild reglering

gjorts möjlig på olika förvaltningsområden i huvudstaden anslutit sig till

uppfattningen att skolstyrelselagen bör utformas så, att en särlagstiftning

om skolstyrelse i Stockholm blir möjlig.

De sakkunniga tar emellertid också upp till bedömning i vad mån i skolstyrelselagen,

för det fall en särlagstiftning icke kommer till stånd, bör intagas

särskilda för Stockholm gällande bestämmelser. De sakkunniga finner

därvid att sådana särskilda bestämmelser bör intagas i några fall utöver

dem, som utredningen angivit. Vad de sakkunniga härutinnan anfört är

redovisat i specialmotiveringen till förslaget till skolstyrelselag.

Överståthållarämbetet ansluter sig på samma grunder som nyssnämnda

sakkunniga till uppfattningen att en särlagstiftning för Stockholm skall

vara möjlig.

Vad utredningen anfört rörande den gemensamma skolstyrelsens organisation,

fackrepresentation och skolråd för Stockholms del har i huvudsak

tillstyrkts i folkskoledirektionens yttrande och ej blivit föremål för särskilda

yttranden av fullmäktige.

b) Mellaninstansorganisationen och Stockholm.

Mot förslaget att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

var för sig i tillämpliga delar skulle fullgöra de eljest på mellaninstanserna

ankommande uppgifterna har skolöverstyrelsen flera invändningar att göra.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Skolöverstyrelsens invändningar kan sammanfattas i följande punkter:

1. Det lokalt förankrade lekmannainslaget skulle saknas. 2. Överstyrelsernas

beslut i mellaninstansärenden skulle lätt kunna få prejudicerande betydelse

även där meningen ej varit att skapa prejudikat. 3. Överstyrelserna

skulle komma att i stor utsträckning syssla med ärenden som normalt

skulle avgöras i lägre instans. 4. Avlastningen genom decentralisering skulle

därigenom gå förlorad. 5. Tvekan skulle många gånger uppstå, om ett

ärende vore att anse som ett mellaninstansärende eller överstyrelseärende.

6. Den tid som överstyrelsens befattningshavare eljest skulle kunna anslå

till mera angelägna inspektionsuppgifter skulle inskränkas genom att överstyrelsen

finge mera omfattande inspektionsuppgifter beträffande Stockholm.

7. Lärarna i Stockholm skulle i disciplinhänseende erhålla »ett slags

forum privilegiatum».

Såsom det enligt överstyrelsens mening avgörande skälet mot att överstyrelserna

skall fungera som mellaninstans anför skolöverstyrelsen slutligen,

att Stockholms stad och stora delar av Stockholms län bildar en

enhet, Stor-Stockholm, och att det på skolväsendets område krävs ett samarbete

mellan kommunerna inom detta område. Den naturliga instansen

för ledningen av detta arbete synes överstyrelsen vara en för Stockholms

stad och Stockholms län gemensam mellaninstans, vars verksamhetsområde

icke skulle vara indelat i inspektionsområden. Överstyrelsen föreslår,

att inspektionen differentieras i samband med återbesättandet av den snart

lediga inspektörstjänsten i länets södra område och tillsättningen av den

föreslagna nya skolinspektörstjänsten. Härför talar enligt överstyrelsens

mening också att större delen av området mer eller mindre har karaktär av

stadsbygd med landsbygd av sedvanlig typ endast i de norra delarna.

Överstyrelsen föreslår vidare, att den lönegradsplacerade personalen vid

direktionen över Stockholms stads undervisningsverk föres över till denna

mellaninstans kansli, då överstyrelsen räknar med att löneberäkning och

löneutbetalning för statsläroverkens lärare tills vidare skall tagas om hand

av mellaninstansen.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget att mellaninstansuppgifterna

för Stockholms del i princip skall fullgöras av skolöverstyrelsen

respektive överstyrelsen för yrkesutbildning.

Stadsfullmäktige i Stockholm har i vad yttrandet gäller mellaninstansorganisationen

endast anhållit, att det vid ärendets fortsatta utredning

måtte prövas, om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stockholm

anförtros åt den kommunala skolstyrelsen.

Stockholms folkskoledirektion har funnit den av utredningen anförda

motiveringen för förslaget om mellaninstansorganisationen för Stockholm

vara fullt tillräcklig. De båda överstyrelserna bör dock enligt direktionens

mening ges rätt att, eventuellt efter anmälan hos Kungl. Maj:t, delegera

vissa frågor eller ärenden till skolstyrelsen i Stockholm samt att befria

denna från viss rapportering, som eljest skall ske till mellaninstanserna.

Den av stadsfullmäktige i Stockholm uttalade meningen, att det bör

prövas om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stockholm

anförtros den kommunala skolstyrelsen, delas av överståthållarämbctet.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

D. Departementschefen

Några principiella invändningar från remissmyndigheternas sida har icke

rests mot utredningens förslag, att skollagstiftningen skall vara gemensam

för Stockholm och landet i övrigt med i allt väsentligt lika bestämmelser.

Grundtanken i skolstyrelseutredningens förslag när det gäller den lokala

skolledningen, nämligen att kommunens skolstyrelse skall vara styrelse för

flera skolformer, har således accepterats. Liksom utredningen finner jag

det lämpligt, att den nya skolstyrelsen i vad gäller Stockholm träder i stället

för Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms stads

undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna

för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens

lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan skolstyrelselagen träder

i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna. Frågan huruvida

de uppgifter, som nu tillkommer direktionen över Stockholms stads undervisningsverk,

helt skall övertagas av skolstyrelsen blir dock beroende på

resultatet av den utredning rörande utbetalningen av läroverkslärarnas

löner, varom jag tidigare talat.

Huruvida någon eller några av de angivna skolformerna skall ställas under

ledning av egen styrelse, blir för Stockholm liksom för övriga kommuner

i första hand beroende på ett lokalt bedömande. Något speciellt uppskov

med lagens ikraftträdande för Stockholm, exempelvis beträffande dess

yrkesskolväsendes inordnande under den gemensamma styrelsen, torde inte

erfordras. Skulle staden vid tidpunkten för ikraftträdandet icke anse sig

ha hunnit slutföra erforderligt förberedelsearbete av teknisk och praktisk

art, synes en eller annan skolform efter stadsfullmäktiges framställning

därom hos Kungl. Maj:t tills vidare kunna undantagas från den nya styrelsens

verksamhet. Några särskilda bestämmelser för Stockholm beträffande

ikraftträdandet finner jag således icke erforderliga.

Utredningen har erinrat om att kommunallagstiftningen för Stockholm

i vissa avseenden avviker från den för landet i övrigt gällande. Sedan utredningen

framlade sitt betänkande har sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen

för Stockholm framlagt förslag om ny kommunallag

för huvudstaden. Enligt detta förslag skall vissa skillnader bestå mellan de

kommunala nämndernas organisation i Stockholm och i landet i övrigt.

Skulle så bli fallet, vilket torde kunna antagas, bör dessa olikheter också

avse skolstyrelsen. Då förslag om ny kommunallag för Stockholm torde

komma att föreläggas först 1957 års riksdag, kan icke nu anges i vilka avseenden

skolstyrelsen i Stockholm i fråga om sin organisation kan komma

att avvika från vad som eljest skall gälla. För utformningen av skolstyrelselagen

är detta emellertid av mindre betydelse, då i de hänseenden, vari

den allmänna kommunallagens bestämmelser skall gälla, kommunallagen

för Stockholm genomgående bör äga motsvarande tillämpning. Denna om
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

ständighet motiverar emellertid icke en särlagstiftning sådan som den nuvarande

beträffande Stockholms skolväsen med särskild skolstyrelselag

och särskild av Kungl. Maj:t fastställd instruktion för skolstyrelsen. Jag

har icke heller funnit andra skäl föreligga för en dylik omfattande speciell

reglering av den lokala skolledningen för Stockholm. Vissa särbestämmelser

anser jag däremot vara befogade, nämligen dels, såsom utredningen

föreslagit, i fråga om antalet ledamöter i styrelsen, dels ock beträffande

sådana förhållanden där det bör råda överensstämmelse med kommunallagstiftningen

för Stockholm. Med hänsyn till omfattningen av skolväsendet

i huvudstaden och de skäl i övrigt utredningen anfört tillstyrker jag,

att maximiantalet ledamöter för skolstyrelsen i Stockholm sättes till 25.

Beträffande den regionala ledningen av skolväsendet i Stockholm

har utredningen föreslagit, att de uppgifter, som för landet i övrigt

tilldelas länsskolnämnderna, för Stockholms del i princip skall fullgöras av

skolöverstyrelsen och, i vad avser yrkesskolorna, överstyrelsen för yrkesutbildning.

I sin motivering för detta förslag framhåller utredningen särskilt,

att det inom Stockholms överståthållarskap, som samtidigt utgör en

enda primärkommun, icke kommer att föreligga något behov av en interkommunal

planering och samverkan, vilket behov är det starkaste motivet

för inrättandet av de lokalt förankrade länsskolnämnderna.

Utredningens förslag har avstyrkts av skolöverstyrelsen, som mot detsamma

framfört åtskilliga anmärkningar. Överstyrelsen föreslår i stället,

utan att gå in på några organisatoriska detaljfrågor, att det upprättas en

för Stockholms län och Stockholms stad gemensam mellaninstans. Trots

att överstyrelsens anmärkningar inte kan frånkännas en viss vikt, har jag

dock ansett mig böra ge min anslutning till utredningens förslag. Jag skall

emellertid något närmare granska överstyrelsens kritiska synpunkter och

i anslutning därtill närmare motivera mitt ställningstagande. Detta är

grundat på vissa faktiska omständigheter, som enligt min mening gör en

samordning av Stockholms län och Stockholms stad under en länsskolnämnd

mindre lämplig. Den viktigaste är befolkningsfördelningen. I länet,

som omfattar 55 kommuner, fanns den 1 januari 1956 i runt tal 397 000

invånare. I Stockholms stad fanns vid samma tidpunkt 786 000 invånare

eller i det närmaste dubbelt så många som i länet. Länsskolnämnderna

skall fylla två huvuduppgifter, nämligen för det första att stimulera skolutvecklingen

och verka för en främst från interkommunal synpunkt ändamålsenlig

skolorganisation och för det andra att handlägga vissa löpande

ärenden. Som skolstyrelseutredningen framhållit, kommer den förstnämnda

uppgiften inte att föreligga, när det gäller Stockholms överståthållarskap,

då detta endast omfattar en kommun, Stockholms stad, vars skolväsen är

avsett att i princip sortera under en kommunal styrelse. Däremot kan det

antagas komma att uppstå behov av samarbete på skolans område mellan

Stockholms stad och kommuner inom Stockholms län på i princip samma

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

sätt som sådant behov kan förväntas uppkomma mellan kommuner inom

angränsande län i andra fall. Det positiva argument som framförts för att

Stockholms stad och län skulle läggas under en gemensam mellaninstans

är, att det skulle behövas ett planerande organ för den region, som benämnes

Stor-Stockholm, d. v. s. för Stockholms stad och omgivande kommuner.

Det låter naturligtvis säga sig att denna region från skolsynpunkt borde

betraktas som en enhet, men enligt mitt bedömande ställer det sig mycket

svårt att skapa ett organ, som skulle kunna åläggas denna uppgift, därest

den verkligen skulle inbegripa även planeringen av skolväsendet i Stockholm.

I själva verket är det senare icke en realistisk tanke. Även om sa

vore, finge man vid organiserandet av en gemensam mellaninstans inte

glömma bort, att länet omfattar mer än kranskommunerna kring Stockholm

och att också de övriga delarna i någon mån borde tillgodoses genom

mellaninstansens verksamhet. Man kommer härigenom in på frågan hur

en för länet och staden gemensam mellaninstans skulle vara sammansatt.

Vid övervägandet av denna fråga bör man ha klart för sig, att samarbetet

mellan huvudstaden och grannkommunerna kan förutses bli ensidigt såtillvida,

som de senare och även andra kommuner i länet i viss utsträckning

kommer att repliera på Stockholm, medan huvudstaden knappast kan antagas

bli beroende av någon annan kommun för att kunna ordna sitt skolväsen.

Med hänsyn till sin dominans ur befolkningssynpunkt skulle Stockholm

icke kunna frånkännas ett betydande inflytande i en gemensam mellaninstans.

Från denna synpunkt skulle skäl kunna anföras för att Stockholms

ledamöter borde vara i majoritet inom mellaninstansen. Då det å

andra sidan endast bleve fråga om en kommun mot 55 i länet, skulle avvägningen

väl antagligen bli den, att hälften av de valda ledamöterna vore

från Stockholm och hälften från länet med tyngdpunkten på en representation

från Stockholmstrakten, då motiveringen enligt skolöverstyrelsens

förslag skulle vara behovet av samordning mellan kommunerna där och

Stockholm. Utan att gå närmare in på antalet ledamöter i en sådan myndighet

och på deras fördelning, frågor som överstyrelsen icke berört, vill

jag helt allmänt framhålla en synnerligen viktig omständighet, som man

i en organisation som den nu diskuterade enligt min mening inte kan bortse

från, nämligen att de ledamöter, som skulle utses av Stockholms stad, måste

komma att betrakta sig och betraktas som stadens företrädare och talesmän

i varje fråga, där det gällde stadens förhållande till en grannkommun,

och även i andra frågor rörande staden. Ett sådant förhållande betraktar

jag som helt naturligt och förutser, att det kan uppstå i många andra fall,

men med hänsyn till Stockholms dominans i detta fall skulle det leda till

egendomliga konsekvenser. Såvitt jag förstår skulle således i sak uppstå

samma situation inom en dylik mellaninstans som om en länsskolnämnd

för länet upptoge överläggningar med skolledningen i Stockholm, dock med

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

den olägenheten att det fordrades en extra omgång för att stockholmsrepresentanterna

i mellaninstansen, vilka icke lämpligen i detta fall samtidigt

kunde vara ledamöter av skolstyrelsen, skulle kunna sätta sig in i den fråga

det gällde. På grund av folkmängdsfördelningen och den dominerande omfattningen

av Stockholms skolväsen, varav borde följa en åtminstone i någon

mån motsvarande representation för denna enda kommun, skulle således

med största sannolikhet partsförhållandena bli så utpräglade, att den

ifrågasatta mellaninstansen lätt finge karaktär av förhandlingsorgan, vilket

länsskolnämnden icke är avsedd att vara.

För att eliminera dessa olägenheter i ett gemensamt organ kunde man

tänka sig, att exempelvis Kungl. Maj:t utsåg ett antal opartiska ledamöter

i mellaninstansen. Jag anser emellertid, att en sådan tankegång närmast

leder tillbaka till utredningens förslag. I överstyrelserna bär man redan

opartiska organ med alla förutsättningar att med sakkunskap och oväld

taga ställning vid eventuella intressekonflikter mellan Stockholms stad och

omgivande kommuner.

Skolöverstyrelsen har nu invänt, att det icke synes rationellt, att planeringsuppgifterna

för Stor-Stockholmsområdet förlägges till överstyrelsen.

Detta är riktigt, men som jag nyss framhöll, anser jag icke att det kan

ifrågasättas annat än att planeringen för Stockholms skolväsen i huvudsak

måste förbli en uppgift för denna stads egna skolmyndigheter. För områdena

utanför stadens gränser skulle överstyrelsen icke fungera som regional

skolmyndighet. Dess planeringsuppgifter skulle således bli mycket begränsade.

I den mån behov kommer att uppstå av sådan samverkan, i vilken Stockholm

bör vara medverkande, torde dylik samverkan regelmässigt påkallas

från annan kommuns sida. Jag anser det därför även från samarbetssynpunkter

lämpligt, att Stockholm icke lägges under samma regionala organ

som kommunerna i Stockholms län, utan att detta organ får möjlighet att

helt ägna sig åt att bevaka skolfrågorna i länet, vilka, enligt vad jag i annat

sammanhang framhållit, kan väntas bli så omfattande, att jag funnit mig

böra biträda utredningens förslag om inrättande av ytterligare en inspektörstjänst

därstädes. I denna länsskolnämnds uppgift bör helt naturligt

ingå att främja önskvärd och erforderlig samverkan med Stockholms stad.

Av vad jag nu anfört anser jag framgå, att det enligt överstyrelsens mening

avgörande skälet för en gemensam mellaninstans icke äger sådan

tyngd, att de olägenheter som är förbundna med en dylik anordning därav

uppväges.

Överstyrelsen har emellertid också anfört åtskilliga omständigheter, som

talar mot utredningens förslag. Beträffande dessa, som jag tidigare redovisat,

vill jag först framhålla, att det får betraktas som naturligt, att de

helt speciella förhållanden det här gäller att komma till rätta med och som

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

fordrar en särlösning av det ena eller andra slaget gör det omöjligt att till

alla delar nå överensstämmelse med den normala organisationsformen för

den regionala skolledningen.

Det lokalt förankrade lekmannainslaget exempelvis kan icke få sin motsvarighet

vid en tillämpning av utredningens förslag. Förhållandena skiljer

sig emellertid enligt min mening så väsentligt från dem som råder beträffande

länsskolnämnderna i allmänhet, att detta inte heller är direkt påkallat.

Eftersom Stockholms överståthållarskap är en enda kommunal enhet,

uppstår intet behov av interkommunal planering. Jag har tidigare talat

härom. Inte heller kan det antagas, att ett mindre antal lekmän, som av

Stockholms stadsfullmäktige placerades i en instans överordnad den kommunala

skolstyrelsen, nämnvärt skulle stimulera skolutvecklingen i huvudstaden,

med dess på alla områden välutvecklade och rikt differentierade

skolväsen. Om å andra sidan sådan fråga, som enligt skolöverstyrelsens

praxis brukar handläggas under deltagande från lekmannarepresentanterna

i överstyrelsen, skulle uppstå beträffande Stockholm, synes lekmannaledamöterna

böra deltaga vid behandlingen av denna fråga.

Att överstyrelses beslut i ärende, som eljest prövas av länsskolnämnd,

kan få prejudicerande betydelse, synes knappast vara någon nackdel, då

det får förutsättas att överstyrelserna även på annat sätt, såsom genom

anvisningar och kursverksamhet m. m., måste utöva viss ledning av mellaninstansernas

verksamhet. Det är härvid också att märka, att besvär över

länsskolnämnds beslut icke skall prövas av överstyrelse utan av Kungl.

Maj:t. Då så är förhållandet, bör det icke heller uppstå något behov av

att särskilja vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande kallar »mellaninstansärende»

och »överstyrelseärende». Det synes av samma skäl inte heller

vara någon större olägenhet förbunden med att överstyrelsen i viss utsträckning

får syssla med ärenden, som beträffande andra kommuner handlägges

av lägre instans. Så är för skolöverstyrelsens del redan enligt gällande

ordning förhållandet just beträffande vissa ärenden, som rör Stockholm.

Det har också anmärkts, att skolstyrelseutredningens förslag skulle medföra,

att lärarna i Stockholm finge ett slags forum privilegiatum vid behandlingen

av disciplinärenden. Anmärkningen är riktig, men då jag från

Stockholms folkskoledirektion underhand erhållit upplysningen, att intet

disciplinärende förekommit i direktionen under den senaste 1 O-årsperioden,

finner jag icke skäl att av denna anledning lägga skolväsendet i Stockholm

under särskild mellaninstans.

Om Stockholm lades in under en regional myndighet, skulle givetvis decentraliseringen

till mellaninstanserna medföra en fullständigare avlastning

av överstyrelsens arbetsbörda än som kan bli fallet vid bifall till skolstyrelseutredningens

förslag. Men även om antalet ärenden från eu kommun,

som överstyrelsen antagit, skulle stå i direkt relation till dess folkmängd,

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

skulle den föreslagna decentraliseringen till 90 procent komma överstyrelsen

till godo, enär Stockholm räknar ungefär 1/10 av landets befolkning.

Då antalet ärenden också står i visst förhållande till antalet kommuner,

är det dock mycket högt räknat att Stockholm skulle svara för 1/10 av

skokirendena i landet. Meningen skulle emellertid vara, att överstyrelsen

också skulle övertaga de ärenden rörande Stockholm från statens folkskolinspektör

i nuvarande Stockholms läns södra inspektionsområde, vilka

denne handlägger och som icke är avsedda att decentraliseras till skolstyrelserna.

Det är här fråga om vissa ärenden av expeditionell natur, där

inspektörens handläggning i huvudsak måste grunda sig på hans allmänna

skolorganisatoriska kunskap och erfarenhet och mindre på direkt lokalkännedom,

då Stockholms folkskoleväsen icke är underkastat hans inspektion.

Den viktigaste funktionen statens inspektör — med väsentligt stöd av

sin biträdeshjälp — fullgör i förhållande till Stockholm är att från saklig

synpunkt granska statsbidragsrekvisitionerna. (Den siffermässiga granskningen

och utanordningen av statsbidrag sker numera i skolöverstyrelsen.

) Nämnda uppgift är omfattande och arbetskrävande med nuvarande

utformning av statsbidragssystemet och utgör tillsammans med övriga

ärenden rörande Stockholm omkring hälften av inspektörens expeditionella

göromål. Jag har låtit gå igenom de ärendegrupper rörande Stockholm, som

statens inspektör skall handlägga. Om man bortser från sådana som har

karaktär av yttranden, och vilka ändå föranleder handläggning av skolöverstyrelsen,

är det huvudsakligen fråga om att medge B-avdrag vid vissa

tjänstledigheter för lärare, lämna tillstånd till återbesättande av ledig folkoch

smaskollärartjänst, godkänna skoltomter och avsyna skolbyggnader,

allt ärenden som icke torde komma att i nämnvärd utsträckning tynga

skolöverstyrelsen vid en överflyttning dit.

Bland de ärenden över vilka statens inspektör yttrar sig märks skolbyggnadsärendena

som en formellt sett betydande grupp. Antalet av Kungl.

Maj:t. beviljade statsbidrag till skolbyggen i Stockholm uppgår till ett

10-tal årligen. Jag har under hand inhämtat, att statens folkskolinspektör

dels med hänsyn till den omfattande tekniska och pedagogiska sakkunskap,

som från Stockholms sida medverkar i dessa ärenden, dels med hänsyn

till bristande tid gör mycket begränsade materiella insatser vid handläggningen

av dessa ärenden. Ett borttagande av inspektörens (mellaninstansens)

medverkan i byggnadsärenden skulle således för skolöverstyrelsens

del icke medföra behov av arbetsinsatser utöver dem överstyrelsen redan

gör beträffande dessa ärenden.

Jag är emellertid angelägen att betona, att de uppgifter rörande Stockholm,

som motsvarar vad länsskolnämnderna skall fullgöra för landet i

övrigt och som enligt min mening för Stockholms del bör fullgöras av överstyrelserna,

icke får betraktas enbart som handläggning av ett antal löpande

ärenden. Skolstyrelseutredningen har framhållit, att Stockholm icke bör

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

intaga någon särställning i vad gäller de statliga myndigheternas insyn i

och inflytande över kommunernas skolväsen. Jag delar denna uppfattning

och anser det angeläget, att skolöverstyrelsen beredes möjlighet att nära

och direkt följa skolutvecklingen och förhållandena i Stockholm, inte minst

därför att skolverksamheten här måste ge ett erfarenhetsmaterial som är

av värde för landet i övrigt.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

VII. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom ecklesiastikdepartementet

upprättats förslag till skolstyrelselag. Den föreslagna

lagen är avsedd att ersätta bland annat lagen den 15 maj 1903 (nr 58)

angående folkskoleväsendet i Stockholm (1903 års lag), lagen den 6 juni

1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner (1930 års lag) och lagen

den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall (1952 års lag).

I fråga om sistnämnda lag är att märka, att den har begränsad giltighetstid.

Som jag förut framhållit gäller den enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70)

till och med den 30 juni 1957. Om den nya skolstyrelselagen — i enlighet

med vad jag inledningsvis förordat — först den 1 juli 1958 skall träda i

kraft i full utsträckning, blir det nödvändigt att giltighetstiden för 1952

års lag förlänges. Inom ecklesiastikdepartementet har därför också upprättats

förslag till lag angående fortsatt giltighet av 1952 års lag.

Ett genomförande av de reformförslag, som jag i det föregående närmare

utvecklat, påkallar vidare ändringar i viss annan lagstiftning. Om domkapitlens

befattning med skolärenden i princip skall upphöra, bör detta

bland annat föranleda ett par ändringar av formell natur. Eftersom en

sådan lagstiftningsåtgärd kräver kyrkomötets medverkan, torde förslag

i detta hänseende få anstå till nästa år, då kyrkomöte torde komma att

hållas. Samtidigt torde få upptagas vissa frågor rörande det fåtal skoldistrikt,

å vars folk- och fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen

den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari

1955 gällande lydelse (LFS) alltjämt är tillämpliga. — I detta sammanhang

vill jag slutligen framhålla, att reformerna sådana de av mig föreslagits

synes påkalla ändring även i lagen om regeringsrätt och i stämpelförordningen.

Med framläggande av förslag i dessa hänseenden torde böra

anstå till 1958 års riksdag.

A. Förslaget till skolstyrelselag

Innan jag övergår att närmare behandla ifrågavarande lagförslag, anser

jag mig böra något beröra vissa spörsmål av lagteknisk och

terminologisk natur.

Skolstyrelseutredningen har — enligt vad den anger i betänkandet —

försökt att vid utformningen av sitt förslag till skolstyrelselag så nära som

möjligt följa den nya kommunallagen (KL). Härvid har den frågan uppstått,

om det lämpligaste vore att endast hänvisa till KL i de fall, då dess

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

regler kan äga motsvarande tillämpning på skolstyrelse, eller om reglerna

borde efterbildas och intagas i skolstyrelselagen. Under hänvisning till att

skolstyrelselagen berör ett så centralt område av den kommunala verksamheten

och är av intresse för ett förhållandevis stort antal myndigheter och

personer, har utredningen valt den senare utvägen och alltså utformat sitt

lagförslag så att det innefattar en i princip fullständig reglering av ifrågavarande

ämnen, utan hänvisningar till KL. Denna metod har kritiserats

av några remissinstanser. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Stockholms län,

att beträffande skolstyrelselagen skall tillämpas samma metodik, som kommit

till användning vid utarbetandet av förslaget till lag om socialhjälp

(prop. 1955: 177), vars 4 § anger i vilka avseenden 32—42 §§ IvL skall äga

tillämpning på socialnämnd. Länsstyrelsen framhåller, att man därigenom

undviker att speciallagen ges sken av att innehålla en särskild reglering och

att förefintliga verkliga skiljaktigheter blir lättare att observera. På liknande

sätt har bland annat besvärssalckunniga och Svenska landskommunernas

förbund uttalat sig. — För egen del finner jag dessa synpunkter bärande,

och det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till

skolstyrelselag har utformats enligt den i socialhjälpslagen använda metoden.

Detta har medfört en icke oväsentlig omarbetning och förkortning

av skolstyrelseutredningens lagförslag. Även på andra punkter än som nu

nämnts avviker departementsförslaget från utredningens förslag. Härtill

återkommer jag i det följande.

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört har skolstyrelseutredningen

som beteckning på den kommunala nämnd, vilken skall svara för den gemensamma

ledningen av skolväsendet i kommunen, använt ordet »skolstyrelse».

Mot denna terminologi har invändning rests bland annat från

Svenska stadsförbundets och Svenska landskommunernas förbunds sida.

Man har därvid under hänvisning till KL:s terminologi hävdat, att i stället

beteckningen skol nämnd borde införas. Jag är väl medveten om betydelsen

av en enhetlig terminologi på förevarande område. Det är emellertid uppenbart,

att tillskapandet av en sådan terminologi icke får bli ett självändamål

och att understundom andra lämplighetssynpunkter bör vara avgörande.

Beteckningen skolstyrelse har redan vunnit hävd såväl i lagstiftningen som

i det allmänna språkbruket och beteckningen »skolniimnd» skulle lätt kunna

leda till förväxling med det föreslagna statliga organet länsskolnämnd. Jag

vill därför på denna punkt ansluta mig till utredningen.

En annan terminologisk fråga gäller lagens rubrik. Här har utredningen

själv givit uttryck åt viss tveksamhet. Som jag i det följande närmare

skall redovisa innefattar utredningens lagförslag vissa inledande bestämmelser,

vilka — såsom utredningen också anger — skulle göra rubriken skolstyrelselag

mindre adekvat. Med den utformning av lagförslaget, som jag

ämnar förorda, uppkommer emellertid icke detta problem. Rubriken skolstyrelselag

har därför bibehållits.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Inleda?ide bestämmelser

1 §.

Enligt 1 § 1903 års lag utgör folk- och fortsättningsskoleväsendet i Stockholm,

med vissa angivna undantag, en för hela staden gemensam angelägenhet,

vilken staden såsom kommun har att vårda. I 1 § LFS stadgas, att

varje församling äger att själv vårda bland annat folk- och fortsättningsskoleväsendet

i församlingen. Och enligt 1 § 1930 års lag skall folk- och

fortsättningsskoleväsendet i kommun, där lagen gäller, utgöra en för kommunen

gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att

vårda. För samtliga fall gäller, att undervisningen skall ordnas enligt bestämmelser,

som Kungl. Maj:t utfärdar. I sådana bestämmelser regleras

för närvarande också skolpliktens omfattning.

Upprättandet av kommunal skola, som ej är att hänföra till den obligatoriska

undervisningen, är i princip en kommunens egen angelägenhet. För

att en sådan skola skall erkännas som högre kommunal skola fordras emellertid

Kungl. Maj:ts godkännande, och närmare bestämmelser om de högre

kommunala skolornas organisation, undervisningens anordnande m. m. meddelas

av Kungl. Maj:t. På liknande sätt förhåller det sig med kommunala

gymnasier och statsunderstödda kommunala handelsgymnasier. Även när

det gäller kommunala yrkesskolor håller staten sin hand över verksamheten.

Till alla nu nämnda skolformer utgår betydande bidrag av statsmedel.

De allmänna läroverken har karaktären av statliga inrättningar, men

detta hindrar icke, att en avsevärd medverkan sker från kommunernas

sida. Enligt läroverksstadgan åligger det sålunda läroverkskommun att i

enlighet med gjorda åtaganden tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler

samt i de fall, då sådant blivit vederbörligen bestämt, även inredning

och möbelutrustning. Läroverkskommun skall vidare som regel svara

för tjänstebostad åt rektor och åt viss vaktmästarpersonal. Jag vill i detta

sammanhang också erinra om att enligt beslut vid årets riksdag i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition 1956: 123 systemet med inskrivningsoch

terminsavgifter för elever vid allmänna läroverk skall avskaffas och

att därvid som villkor skall föreskrivas, att kommunerna åtager sig även

underhållet av fastigheter samt kostnader för möbler, inventarier, uppvärmning,

belysning m. m.

Skolstyrelseutredningen har ansett sig böra föreslå, att lagen inledes med

en grundläggande bestämmelse, »genom vilken undervisningspliktens princip

i dess allmännaste form slås fast». I den närmast följande paragrafen

lägges sedan ansvaret för den obligatoriska undervisningens ordnande på

kommunerna. Utredningens lagförslag har i dessa delar följande lydelse.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

1 §•

Varje här i riket kyrkobokfört barn skall för erhållande av allmän medborgerlig

bildning äga åtnjuta undervisning av det slag och i den omfattning,

särskilda föreskrifter närmare angiva.

2 §.

Det åligger kommun att sörja för undervisning, som avses i 1 § (obligatorisk

undervisning), såvitt angår barn, kyrkobokförda inom dess område.

För detta ändamål skall kommunen upprätta erforderligt antal skolor.

Om upprättandet av kommunala skolor, som ej äro att hänföra till den

obligatoriska undervisningen, stadgas särskilt.

Remissyttranden. De ifrågavarande bestämmelserna har icke tilldragit sig

något större intresse från remissmyndigheternas sida. Skolöverstyrelsen har

beträffande 1 § i utredningens lagförslag endast anfört, att överstyrelsen

icke har någon erinran mot att undervisningsplikten fastslås i lag men att

överstyrelsen därvid utgått från att utredningen icke åsyftat att ge tillkänna

någon mening angående innehållet i skolplikten. Ledamoten TJlne

har här uttalat avvikande mening och hävdat, att 1 och 2 §§ i förslaget

torde böra utgå och i stället inflyta i särskild lag eller författning om enhetsskolan.

Domkapitlet i Luleå anser, att det med hänsyn till önskemålet

om en tillfredsställande systematik knappast torde vara lämpligt att i skolstyrelselagen

införa en bestämmelse om barns rätt att erhålla undervisning.

Liknande synpunkter har anförts av landskommunernas förbund.

Departementschefen. Jag delar den från några håll framförda uppfattningen,

att den i 1 § av utredningens förslag upptagna bestämmelsen icke

bör ha sin plats i en lagstiftning av nu ifrågavarande slag. Däremot anser

jag det lämpligt, att lagen inledes med ett stadgande som i allmän form

fastslår kommunernas principiella ansvar och befogenheter på skolväsendets

område. Större delen av det svenska skolväsendet står redan under kommunal

förvaltning, och enligt 1950 års principbeslut skall enhetsskolan vara

en statsunderstödd kommunal skola. Inom den nuvarande statliga sektorn

av skolväsendet, sådan den representeras av de allmänna läroverken, förekommer

som jag förut nämnt en avsevärd medverkan från kommunernas

sida. Det är nu meningen att i viss omfattning stärka det kommunala inflytandet

på detta område. Bland annat med hänsyn till dessa förhållanden

bör en principbestämmelse av nyss antytt slag avse icke blott den obligatoriska

undervisningen utan även skolväsendet i övrigt i kommunerna. —

Jag har redan inledningsvis omnämnt, att det är meningen att före skolstyrelsereformens

ikraftträdande överse och delvis omarbeta gällande skolförfattningar.

Detta ger mig anledning understryka det i och för sig självklara

förhållandet, att ifrågavarande författningsarbete icke kan medföra

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

att kommunerna utan riksdagens medverkan ålägges ökade förpliktelser av

något slag.

Beträffande utformningen av ifrågavarande paragraf vill jag i övrigt

framhålla följande. Begreppet skoldistrikt bortfaller nu och ersättes med

begreppet kommun. Övergångsvis kan emellertid ett fåtal kyrkliga skoldistrikt

komma att finnas kvar (jämför 22 § lagförslaget). Bestämningen

»såvitt icke handhavandet därav tillkommer annan» åsyftar givetvis främst

staten (dess befattning med allmänna läroverk etc.) men även andra

subjekt, såsom just de kvarvarande kyrkliga skoldistrikten, landstingen

m. fl.

2 §.

I denna paragraf — som med vissa tillägg och ändringar motsvarar 3 §

i skolstyrelseutredningens förslag — upptages de för hela skolorganisationen

viktiga bestämmelserna om interkommunal samverkan. De grundläggande

principerna för dessa bestämmelser har redan behandlats under IV J i den

allmänna motiveringen. En viss motsvarighet till bestämmelserna i fråga

finns redan i gällande stadgor pa det obligatoriska skolväsendets område

(se exempelvis Est § 6 mom. 3). Enligt vad där stadgas kan skoldistrikt

åläggas att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt

eller att låta barn tillhörande skoldistriktet åtnjuta undervisning i

annat skoldistrikts skola. De skyldigheter till samverkan, som det nu framlagda

lagförslaget innefattar, går i flera hänseenden väsentligt längre. Till

en början är att märka, att de icke begränsats till den obligatoriska skolans

område utan omfattar även andra skolformer, såsom yrkesskolor och gymnasier.

Skolstyrelseutredningen har vidare som exempel på de föreslagna

bestämmelsernas räckvidd anfört, att en kommun, som skall bygga en ny

skola, kan vara skyldig att planera denna med hänsyn tagen till barn i

annan eller andra kommuner. Skyldigheten till samverkan kan uppenbarligen

också avse sådant som skolskjuts- och skolmaltidsverksamhet, inrättandet

av skolhem m. m.

Jag har ansett det lämpligt att i lagförslaget ge uttryck åt den kanske i

och för sig självklara principen, att en kommun icke skall vara skyldig deltaga

i samverkan, i den mån därav skulle följa påtagligt men för skolväsendet

i kommunen. En motsvarande reservation finns bland annat i Est § 6

mom. 3.

I detta sammanhang vill jag än en gång understryka vikten av att frågor

om kommunal samverkan på skolväsendets område såvitt möjligt löses på

överenskommelsens väg. Vid frivillig samverkan är det principiellt parternas

ensak att välja den samarbetsform de själva finner lämplig. Om kommunal - förbundslagstiftningen ändras enligt de riktlinjer som jag antytt i huvudmotiveringen,

är det enligt min mening väl tänkbart att kommuner i ökad

utsträckning kommer att finna det förenligt med sina intressen att frivilligt

ingå kommunalförbund. Kommunalförbundskommittén har framhållit, att

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

hinder icke bör resas mot en sådan samverkan omfattande hela skolväsendet

i kommunerna. I detta uttalande kan jag instämma.

När länsskolnämnd har att besluta om fördelning av kostnader i anledning

av kommunal samverkan, skall nämnden enligt lagförslaget iakttaga

de allmänna anvisningar, som Kungl. Maj:t utfärdar. Landskommunernas

förbund förklarar sig förutsätta, att förbundet på lämpligt sätt beredes tillfälle

att medverka vid utarbetandet av dessa anvisningar. Ett samarbete

med kommunförbunden på denna punkt bör enligt min mehing anses som

självfallet.

I anslutning till påpekanden av bland annat kommunalförbundskommittén

och landskommunernas förbund har i 2 mom. av förevarande paragraf

intagits bestämmelser om upplösning av tvångsvis bildat kommunalförbund,

ändring av förbundsordningen för sådant förbund m. m. Som förebild

har därvid i viss utsträckning använts bestämmelserna i 16 § lagen den 6

juni 1925 om polisväsendet i riket.

Vid ärendets remissbehandling har vidare från något håll påpekats, att

särskilda bestämmelser erfordras för det fall att samverkan på skolväsendets

område kommer att beröra kommuner inom två eller flera län. Detta

problem, som icke berörts av skolstyrelseutredningen, skulle kunna lösas

efter motsvarande riktlinjer som använts i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen

den 5 juni 1953. Detta författningsrum har följande lydelse.

Hava två eller flera länsstyrelser eller länsstyrelse jämte annan myndighet

att behandla ärende, som är av beskaffenhet att böra prövas i ett sammanhang

i hela sin omfattning, tillkommer, där för särskilt fall icke annorlunda

finnes stadgat, beslutanderätten sagda myndigheter gemensamt.

Stanna myndigheterna vid olika meningar, skall ärendet överlämnas till

den ämbetsmyndighet, vilken prövning av besvär över länsstyrelsens beslut

i sådant ärende tillkommer, varefter det ankommer på sistnämnda

myndighet att bestämma efter vilken av de uttalade meningarna beslut i

ärendet skall avfattas.

Som regel torde det vara naturligt, att beslutanderätt i fall av här avsett

slag utövas av två eller flera länsskolnämnder gemensamt. Hänsyn härtill

torde böra tagas vid utformningen av länsskolnämndernas instruktion.

Emellertid kan det otvivelaktigt tänkas uppkomma fall, då det vore väl

befogat att fråga om kommunal samverkan överlämnades till en av de

berörda länsskolnämnderna eller till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen

för yrkesutbildning. Särskilt förtjänar framhållas, att det enligt det av mig

förordade organisationsförslaget icke skall finnas någon länsskolnämnd i

Stockholms stad utan länsskolnämnds uppgifter beträffande skolväsendet

där skall fullgöras av de båda centrala verken. Jag har därför till förevarande

paragraf i lagförslaget fogat ett tredje moment, som stadgar möjlighet

för Kungl. Maj:t att förfara på sätt jag nyss antytt. En liknande

bestämmelse finns i 130 § byggnadslagen den 30 juni 1947.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

3 §.

Bestämmelser om organisationsplan finns nu i Fst § 10. Beträffande

innebörden av det i lagförslaget intagna stadgandet får jag hänvisa till vad

jag anfört i det föregående. Motsvarande bestämmelse återfinnes i utredningens

förslag 4 §.

Om skolstyrelsen och dess uppgifter

4 §.

Denna paragraf motsvaras närmast av 2 § 1903 års lag, 4 § 1930 års lag

och 40 § LFS; den överensstämmer med 5 § första stycket i skolstyrelseutredningens

lagförslag.

Frågan om beteckningen skolstyrelse har jag tidigare berört.

Skolstyrelseutredningen anför, att den övervägt, om fall kan tänkas inträffa,

då skolstyrelse ej kommer att finnas i kommun, samt fortsätter.

Enligt utredningens mening bör sådant fall ej kunna uppstå. Även om två

eller flera kommuner bildar kommunalförbund, omfattande kommunernas

hela skolväsen, bör enligt utredningens bestämda uppfattning en skolstyrelse

likväl finnas i varje i förbundet ingående primärkommun.

Gentemot detta har domkapitlet i Luleå invänt, att om ett kommunalförbund

skulle komma att omfatta medlemskommunernas hela skolväsen

och på förbundet överflyttas de skyldigheter, som i förevarande avseende

åvilar primärkommunerna, torde det ej finnas skäl att ha en skolstyrelse

i var och en av medlemskommunerna, eftersom den skulle sakna arbetsuppgifter.

Från kommunalförbundskommittén har jag under hand inhämtat, att

kommittén i sitt förslag till ny lag om kommunalförbund ämnar intaga en

bestämmelse av följande lydelse.

Där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det enligt särskild

författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestämmelser

om kommun hava avseende å förbundet.

Ett sådant stadgande skulle uppenbarligen innebära, att det i det förut

tänkta fallet av ett »fullständigt» kommunalförbund på skolväsendets

område icke skulle finnas några särskilda skolstyrelser i medlemskommunerna.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för en dylik lösning, dock

givetvis endast under förutsättning att kommunalförbundskommitténs förslag

rörande kommunalförbundets organisation även i övrigt vinner bifall.

Med det slutliga ställningstagandet till denna fråga torde därför böra anstå

till dess kommitténs förslag tages upp till behandling av Kungl. Maj:t och

riksdag. Detta kan beräknas komma att ske, innan den nu föreslagna skolstyrelselagen

träder i kraft.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

5 och 6 § §.

Förevarande paragrafer, som i huvudsak motsvarar de med samma nummer

betecknade paragraferna i skolstyrelseutredningens förslag, reglerar

närmare, vilka skolformer och skolor som den nya skolstyrelsen skall ha

att befatta sig med. Jag kan i denna del hänvisa till vad som anförts under

IIE i den allmänna motiveringen. I lagförslaget har som samlingsbeteckning

för högre folkskola, kommunal realskola, praktisk kommunal realskola

och kommunal flickskola använts »högre kommunal skola». Detta överensstämmer

med vad som redan brukas i vissa författningar och torde icke

kunna föranleda något missförstånd.

Beträffande 5 § 1 mom. bör anmärkas, att undantag från vad där stadgas

kan komma till stånd icke blott genom Kungl. Maj:ts beslut enligt 6 §

utan också på grund av bestämmelserna om kommunalförbund. I det fall

att två eller flera kommuner önskar samverka, exempelvis om en högre

kommunal skola, kan situationen givetvis vara sådan att de olika kommunerna

vill tillförsäkra sig ett mera direkt inflytande på skolans förvaltning

och därför anser det otillfredsställande, att skolan lyder under skolstyrelsen

i den kommun där skolan finns. Det står dem då öppet att bilda

ett kommunalförbund och på så sätt åstadkomma ett gemensamt förvaltningsorgan.

Stadgandet i 6 § andra stycket innebär en avvikelse från skolstyrelseutredningens

förslag. Om Kungl. Maj:t medger att särskild styrelse inrättas

för viss läroanstalt, skulle enligt utredningens förslag bestämmelserna i skolstyrelselagen

äga motsvarande tillämpning för denna styrelse, dock att

antalet ledamöter i styrelsen skulle få utgöra lägst fem. Eftersom en närmare

reglering av dylik styrelses uppgifter och organisation synes erforderlig,

torde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.

Maj:t förordnar att fastställa bestämmelser härom. Givet är, att skolstyrelselagens

allmänna principer därvid bör läggas till grund för regleringen.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § 1930 års lag, 41 § LFS och 8 § i skolstyrelseutredningens

förslag. Jämför också 3 § 1952 års lag. Innehållet i

paragrafen har delvis utformats med 30 § KL och 6 § lagen om socialhjälp

som förebild.

Även i fråga om skolstyrelsens uppgifter kan jag hänvisa till vad som

anförts under II E i den allmänna motiveringen. Endast på ett par punkter

anser jag mig böra närmare utveckla lagförslagets innebörd.

Beträffande skolstyrelsens ställning som beredande organ vill jag erinra

om bestämmelserna i 19 § KL. Styrelsens förvaltningsbefogenheter har i

lagförslaget erhållit en mycket allmän bestämning. En särskild förvaltningsuppgift

kan det finnas skäl att här något beröra, nämligen fastighetsför
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

valtningen. Det bör understrykas, att förvaltningen av skolfastigheterna i

princip skall ankomma på skolstyrelsen och alltså icke av kommunens fullmäktige

kunna uppdragas åt annan nämnd. Inskränkningar i förvaltningsbefogenheterna

kan däremot följa av särskilda bestämmelser. Ett exempel

härpå är det i 6 § lagförslaget avsedda fallet, att särskild styrelse inrättas

för en viss läroanstalt.

8 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 30 § sista stycket KL och,

delvis, 6 § sista stycket socialhjälpslagen. Det har ansetts lämpligt, att

skolstyrelsen i förevarande avseende erhåller samma befogenheter som

socialnämnden.

Bestämmelserna i 8 § andra stycket lagförslaget torde icke kräva närmare

motivering. Den överensstämmer med 7 § första stycket socialhjälpslagen.

Om skolchef m. m.

9 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört under III E i den

allmänna motiveringen.

En viss motsvarighet till bestämmelserna om skolchef finns i Fst § 8 a.

Jämför vidare 7 § i skolstyrelseutredningens förslag.

Om skolstyrelsens organisation

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar närmast 3 § 1903 års lag, 7 § 1930 års

lag, 43 § LFS, 4 § 1952 års lag och 10 § i skolstyrelseutredningens förslag.

Se även 31 § KL och 3 § socialhjälpslagen. I fråga om bestämmandet av

antalet ledamöter i skolstyrelse har skett en viss avvikelse från KL:s principer.

Skälen härför framgår av vad som anförts under II D och E i den

allmänna motiveringen.

11 §.

Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om skolstyrelsens

inre organisation och verksamhetsformer. Som jag tidigare nämnt

användes här samma lagtekniska metod som i socialhjälpslagen, d. v. s.

metoden att hänvisa till KL. Motsvarande ämnen behandlas i skolstyrelseutredningens

lagförslag i ett flertal paragrafer, främst 11—15 samt 20—

24 §§. Beträffande motsvarande bestämmelser i nu gällande författningar

hänvisas till den redogörelse härför, som lämnats i utredningens betänkande

(s. 510 ff).

På några punkter innebär förevarande paragraf avvikelser i sak från utredningens

förslag. Sålunda finns icke någon motsvarighet till det av utredningen

förordade kompetenskravet »kan anses vilja befrämja skolväsendets

utveckling». Att uttryckligen uppställa ett sådant krav synes icke

vara erforderligt. Vidare medför hänvisningen till 7 § KL att utom »i kom
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

munens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos

kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager

den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning» även

landshövding, landssekreterare och landskamrerare utestänges från ledamotskap

i skolstyrelsen. Jag har i denna del ansett det lämpligt att följa

KL:s principer. Och som framgår av den allmänna motiveringen under II E

förordar jag i motsats till utredningen, att ordförande och vice ordförande

i skolstyrelse skall utses av kommunens fullmäktige.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att KL innehåller åtskilliga bestämmelser,

som gäller för alla kommunala förvaltnings- och verkställighet sorgan

och således även för skolstyrelsen. Som exempel härpå må nämnas

reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande av inkomst- och

utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda medel (62 §).

Det torde ej vara erforderligt att i skolstyrelselagen erinra om dessa bestämmelser.

12 §.

De här upptagna reglerna om delegation har närmare behandlats under

IIE i den allmänna motiveringen. En begränsad motsvarighet till dessa

bestämmelser finns nu i 4 § tredje stycket 1903 års lag och 13 § 1930 års

lag. Jämför även 16 § i skolstyrelseutredningens förslag, 43 och 45 §§ KL

samt 8 § socialhjälpslagen.

Utformningen av förevarande paragraf avviker från motsvarande bestämmelse

i KL och socialhjälpslagen bland annat såtillvida att delegation

icke skall kunna ske till enskild ledamot av skolstyrelsen. Som skäl härför

vill jag anföra, att »enmansdelegation» uppenbarligen icke är lämplig annat

än i löpande ärenden av rutinmässig karaktär och att det synes mig

naturligt att beslutanderätten i dylika ärenden uppdrages åt tjänstemän.

I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Med »särskild i

kommunens tjänst anställd befattningshavare» avses främst skolkamrerare

eller annan kameral tjänsteman. Något verkligt behov av att kunna delegera

till enskild ledamot av styrelsen torde icke föreligga. Däremot bör

den ökade möjligheten att delegera till avdelning få stor praktisk betydelse.

13 §.

Bestämmelser om fackrepresentation i skolstyrelse har hittills icke meddelats

i lag utan i administrativt utfärdade författningar. Se t. ex. Fst

§ 8 b mom. 7 och § 8 i. Ämnet synes mig emellertid vara av den art, att

vissa grundläggande bestämmelser bör skrivas in i den nya skolstyrelselagen.

Jag vill understryka, att det här icke är fråga om en ny princip utan

endast om ett stadfästande av vad som tidigare gällt. I övrigt kan jag

i dessa delar hänvisa till vad som anförts under IIE i den allmänna motiveringen

samt till 1—3 § § i det i skolstyrelseutredningens betänkande intagna

förslaget till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagen.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

14 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande skolstyrelselagar, överensstämmer

med vad som enligt 45 § KL gäller beträffande de oreglerade

nämndernas arkiv. Jämför även 10 § socialhjälpslagen och 23 § i utredningens

lagförslag.

15 §.

Som tidigare framhållits har utredningen på några punkter funnit det

nödvändigt att i sitt lagförslag införa särskilda, enbart för skolstyrelsen i

Stockholm gällande föreskrifter. Dessa innebär, att en ledamot av styrelsen,

tillika ordförande, får utses av stadskollegiet, att antalet ledamöter får vara

högst tjugofem samt att tjänstgöringstiden för ledamot och suppleant i

styrelsen skall vara densamma som i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm

stadgas för ledamot och suppleant i nämnd, d. v. s. två år (se 10 §

1 mom. och 12 § 2 mom. i utredningens lagförslag).

Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har —

som också tidigare antytts — funnit särbestämmelser för skolstyrelsen i

Stockholm erforderliga i ytterligare några hänseenden. De sakkunniga anser

sålunda, att bestämmelser om proportionellt val icke bör gälla i detta fall,

att styrelsen obligatoriskt bör sammanträda, då minst en tredjedel av ledamöterna

det påkalla, samt att beträffande vården av styrelsens arkiv bör

gälla den särskilda för Stockholm fastställda arkivstadgan. De sakkunnigas

ståndpunkt i nyss angivna hänseenden sammanhänger med det förslag till

ny kommunallag för Stockholm, som numera avlämnats (Stadskollegiets

utlåtanden och memorial, Bihang nr 51/1956). Först sedan statsmakterna

tagit ställning till detta förslag, blir det möjligt att närmare bestämma, på

vilka punkter särstadganden bör gälla beträffande organisationen av skolstyrelsen

i Stockholm. I anslutning till vad som anförts under VID i den

allmänna motiveringen har därför i förevarande paragraf upptagits en undantagsbestämmelse,

som gör det möjligt att senare i administrativ ordning

reglera de förhållanden det här gäller.

Om skolråd, yrkesråd in. m.

16 §.

Bestämmelserna om skolråd såsom ett av skolstyrelsen utsett rådgivande

organ saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning. Jämför dock 44—

60 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm

samt Fst § 44 mom. 4. Se även 17 § i skolstyrelseutredningens lagförslag

och 5 § i utredningens förslag till bestämmelser angående tillämpningen av

skolstyrelselagcn. I övrigt kan hänvisas till vad jag anfört under II D och E

i den allmänna motiveringen.

19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

17 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 6 § 1952 års lag. Den där använda

beteckningen expertråd har emellertid utbytts mot yrkesråd, och organet

har fått delvis ändrad karaktär. Jämför i detta sammanhang 37 § 4 mom.

och 41 § yrkesskolstadgan den 30 juni 1955 (nr 503) samt 18 § i utredningens

lagförslag och 6 § i förslaget till tillämpningsbestämmelser. I övrigt

kan även i denna del hänvisas till vad som anförts under II D och E

i den allmänna motiveringen.

18 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 5 § 1952 års lag.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Skolstyrelseutredningen har i 26 § i sitt lagförslag intagit en besvärsbestämmelse,

som är avsedd att ersätta bland annat 71 § LFS och 19 § 1930

års lag. Bestämmelsen har utarbetats med stadgandet i LFS som förebild.

I 76 § 2 mom. KL finns numera en allmän bestämmelse om besvär över

kommunal nämnds beslut. Denna blir i princip tillämplig även på de nya

skolstyrelserna. Jämför i detta sammanhang också 68 § lagen den 15 juni

1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Besvär ssakkunnig a framhåller, under hänvisning till stadgandet i 76 § 2

mom. KL, att besvärsreglerna helt kan utgå ur skolstyrelselagen.

Detta är givetvis i och för sig riktigt. För egen del anser jag det emellertid

främst av praktiska skäl påkallat, att skolstyrelselagen innehåller en

erinran om vad som gäller beträffande besvär över skolstyrelses beslut. I

enlighet därmed har förevarande paragraf utformats. Jag vill i anslutning

till paragrafens innehåll erinra om den allmänna principen att, i de fall då

självförvaltningsbesvär enligt särskild författning kan anföras, är därmed

möjligheten till kommunalbesvär utesluten. I motsatt fall — alltså då förvaltningsbesvär

ej är medgivna — anses å andra sidan kommunalbesvär

alltid kunna förekomma.

På skolväsendets område finns bestämmelser om självförvaltningsbesvär

spridda i ett stort antal författningar. Dessa bestämmelser är i åtskilliga

hänseenden bristfälliga, och som jag framhållit under IV J i den allmänna

motiveringen är det nu meningen att i samband med en allmän översyn

av skolförfattningarna försöka lägga detta till rätta. Därvid bör givetvis

särskilt rättssäkerhetssynpunkterna tillmätas stor betydelse. Vidare bör

vissa speciella spörsmål, som förts fram vid ärendets remissbehandling, tagas

upp till närmare prövning. Ett sådant spörsmål är exempelvis frågan

om besvärsordningen i avlöningsmål.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

20 §.

Denna paragraf överensstämmer med 8 § 1952 års lag. Jämför även skolstyrelseutredningens

förslag till tillämpningsbestämmelser.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Som jag inledningsvis anfört torde den nya skolstyrelselagen först den

1 juli 1958 kunna träda i kraft i full utsträckning.

Utom de författningar, som upphäves genom stadgandet i förevarande

paragraf, finns det på skolväsendets område en rad administrativa bestämmelser,

vilka måste upphävas eller ändras till följd av den nya lagens innehåll.

Åtgärder i detta hänseende torde få vidtagas i samband med den allmänna

översyn av skolförfattningarna, varom jag tidigare talat.

22 §.

Liksom skolstyrelseutredningen anser jag, att den nya lagen icke utan

vidare kan vinna tillämpning beträffande de kommuner, som ingår i eller

omfattar kyrkliga skoldistrikt. Antalet dylika skoldistrikt är för närvarande

7 och antalet berörda kommuner 11. De ifrågavarande skoldistrikten är i

princip av tre olika typer. I 3 fall rör det sig om 1 skoldistrikt = 1 församling

=2 kommuner (en landskommun och en köping); i 2 fall om 1

skoldistrikt = 1 kyrklig samfällighet = 2 kommuner (likaledes en landskommun

och en köping); och slutligen i 2 fall om 1 skoldistrikt = 1 församling

= del av en kommun (i båda fallen Linde kommun i Örebro län).

Beträffande de båda första typerna av fall — då två kommuner ingår i

samma skoldistrikt — torde det finnas anledning antaga, att en upplösning

av den nuvarande gemenskapen icke skulle vara till fördel för skolväsendet

i kommunerna. Här erbjuder sig då den möjligheten till en kommunalisering

av skolväsendet, att det kyrkliga skoldistriktet uppdelas på de båda

kommunerna och att dessa samtidigt bildar kommunalförbund för ändamålet.

En annan tänkbar lösning vore kanske i vissa fall att de båda kommunerna

sammanslås till en kommun. Vad slutligen angår det tredje typfallet,

Linde kommun, har enligt uppgift frågan om skolväsendets överförande

till den borgerliga kommunen redan väckts.

Det synes i första hand böra ankomma på vederbörande kommunala instanser

att överväga, vilken lösning som för deras del är den bästa. Efter

länsskolnämndens inrättande blir det en uppgift för denna nya myndighet

att biträda kommunerna i saken.

Beträffande tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande för kommun,

som här avses, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta. Likaså

torde närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande i sådant

fall böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Bestämmelser, som i princip motsvarar de i förevarande paragraf upptagna,

finnes i 22 § 1930 års lag.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

23 §.

Som jag redan inledningsvis antytt, bör skolstyrelse enligt den nya lagens

bestämmelser kunna väljas, så snart lagen utfärdats. Och enligt förslaget

skall sådant val obligatoriskt förrättas före utgången av december 1957.

Den nya skolstyrelsen kommer då att under en övergångstid finnas vid

sidan av en eller flera redan existerande styrelser, vilkas uppgifter den senare

skall övertaga. Under övergångstiden kommer den nya skolstyrelsens befogenheter

att vara begränsade på sätt i förevarande paragraf närmare angives.

24 §.

I denna paragraf har intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t

att utfärda de ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband

med införandet av den nya lagen. Ett sådant bemyndigande synes vara påkallat

med hänsyn till svårigheten att nu överblicka de komplikationer,

som kan inträda.

B. Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse

i vissa fall

Anledningen till att 1952 års lag nu bör erhålla förlängd giltighetstid

har framgått av vad jag redan anfört. Någon ytterligare motivering torde

ej vara erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

203

Vin. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade

förslag till

1) skolstyrelselag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni

1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall;

dels ock

1) i fråga om skolväsendets lokala fackliga ledning

a) godkänna av mig förordade riktlinjer för denna lednings

organisation;

b) godkänna av mig förordade grunder för fördelning

mellan stat och kommun av kostnaderna för skolledarnas

och de biträdande skolledarnas avlönande;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag i olika hänseenden anfört utfärda

de författningsföreskrifter och övriga bestämmelser, som

föranledes av besluten under a) och b);

2) i fråga om skolväsendets regionala ledning

a) besluta, att länsskolnämnder skall inrättas med i huvudsak

de uppgifter och den organisation, som jag i det

föregående förordat;

b) besluta, att länsskolnämnderna skall börja sin verksamhet

den 1 juli 1958;

c) godkänna av mig förordade grunder för ledningen av

skolväsendet i Stockholm;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning till vad jag

i det föregående anfört fatta de beslut och vidtaga de åtgärder

i övrigt, som erfordras för upprättande av en regional

skolledning av angivet slag.

Tillika anhåller jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i

detta ärende måtte få omedelbart offentliggöras.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets

övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t Konungen

samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K.-II. Glans

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Lagförslag ......................................................... 3

Förslag till skolstyrelselag .........................’............. 3

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952

(nr Jt31t) om särskild skolstyrelse i vissa fall.................... 9

I. Inledning .................................................... 10

II. De lokala skolstyrelserna...................................... 14

A. Nuvarande förhållanden .................................... 14

1. Inledning ............................................... 14

2. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende . . 14

3. Folkskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter .... 16

4. De lokala skolstyrelserna vid övriga skolformer ............ 18

5. 1952 års provisoriska lag om särskild skolstyrelse i vissa fall . . 20

B. För flera skolformer gemensam lokalstyrelse .................. 22

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 22

2. Remissyttranden ........................................ 25

C. Den nya skolstyrelsens uppgifter ............................. 36

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 36

2. Remissyttranden ........................................ 37

D. Den nya skolstyrelsens organisation .......................... 42

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 42

2. Remissyttranden ............................ 50

E. Departementschefen ........................................ 55

III. Den lokala fackliga skolledningen ............................ 66

A. Nuvarande förhållanden .................................... 66

1. Den fackliga skolledningens organisation .................. 66

a) Det obligatoriska skolväsendet ......................... 66

b) Skolväsendet i övrigt .................................. 71

2. Skolledarnas avlöningsförhållanden ........................ 72

a) Det obligatoriska skolväsendet ......................... 72

b) Högre kommunala skolor och allmänna läroverk ........ 73

c) Kommunala yrkesskolor och statsunderstödda handelsgym
nasier

................................................ 75

B. Skolledarorganisationen ..................................... 76

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 76

2. Remissyttranden ........................................ 96

C. Skolledarnas löner. Statsbidrag ............................... 105

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 105

a) Inledning ............................................ 105

b) Skolcheferna ......................................... 105

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Sid.

c) Skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan.......... 109

d) Biträdande skolledare ................................. 110

e) Statsbidrag ........................................... 110

2. Remissyttranden ........................................ 111

D. Kostnader ................................................ 116

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 116

2. Remissyttranden ........................................ 119

E. Departementschefen ........................................ 122

IV. Skolväsendets regionala ledning .............................. 136

A. Nuvarande förhållanden .................................... 136

1. Den regionala ledningens organisation ...................... 136

a) Högre skolor och yrkesskolor ........................... 136

b) Folkskoleväsendet .................................... 136

2. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda ........ 140

3. Handläggningen av vissa grupper av ärenden ...............143

a) Inledning ............................................ 143

b) Skolbyggnadsärenden ................................. 143

c) Disciplinärenden ...................................... 145

d) Besvär över lokal skolmyndighets beslut ................ 147

B. Tidigare diskussion ......................................... 149

1. Vissa tidigare reformförslag rörande den regionala skolledningens

organisation m. m.................................... 149

2. Vissa tidigare reformförslag rörande handläggningen av disciplinärenden

............................................. 150

3. 1945 års folkskolesakkunnigas förslag rörande handläggningen

av besvärsärenden ....................................... 152

C. Allmänna synpunkter på behovet av en mcllaninstans för skolväsendet

.................................................. 153

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 153

2. Remissyttranden ........................................ 156

D. Uppgifter för en ny mellaninstans ............................ 160

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 160

a) Interkommunala samordnings- och planeringsuppgifter . . 160

b) Befattningen med skolbyggnadsärenden m. m........... 165

c) Mellaninstansen som disciplinär myndighet .............. 166

d) Mellaninstansen som besvärsmyndighet ................ 167

e) Ärenden av löpande natur.............................. 168

2. Remissyttranden ........................................ k; o

E. Den nya mellaninstans ens organisation ...................... 170

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 170

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksamhetsområde.. 179

b) Organisationen i mellaninstansområden med flera skolinspektörer

........................................... ]02

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Sid.

c) Landstingsfria och övriga större städers ställning ........ 194

2. Remissyttranden ........................................ 196

F. Mellaninstansernas arbetsformer ............................. 206

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 206

2. Remissyttranden ........................................ 210

G. Mellaninstansernas kanslier ................................. 211

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 211

a) Personal ............................................. 211

b) Lokaler och kontorsutrustning ......................... 215

2. Remissyttranden ........................................ 216

II. Förslagens genomförande — Över gångsanordningar............219

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 219

2. Remissyttranden ........................................ 221

I. Kostnadsberäkningar ....................................... 223

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 223

2. Remissyttranden ........................................ 225

J. Departementschefen ........................................ 225

V. Nomadskolväsendets regionala ledning ........................ 252

A. Nomadskolans nuvarande organisation och ledning ............252

B. Förändringar i den regionala ledningen ....................... 254

1. Skolstyrelseutredningen ..................................254

2. Remissyttranden ........................................ 256

C. Departementschefen ........................................ 257

VI. Stockholm.................................................... 259

A. Nuvarande förhållanden .................................... 259

a) Folkskoleväsendet .....................................259

b) Skolväsendet i övrigt .................................. 262

B. Vissa tidigare förslag m. m...................................263

C. Ledningen av skolväsendet i Stockholm ...................... 264

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 264

a) Organisationen av den lokala skolledningen..............264

b) Mellaninstansorganisationen och Stockholm ............266

2. Remissyttranden ........................................ 268

D. Departementschefen ....................................... 272

VII. Specialmotivering till lagförslagen ............................ 279

A. Förslaget till skolstyrelselag ................................. 279

B. Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni

1952 (nr 1)3tf.) om särskild skolstyrelse i vissa fall.............. 292

VIII. Hemställan ................................................... 293

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1956

560983

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:420 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. KSU 1956:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten