Angående anslag å tillläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Bidrag till företagareföreningar m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar in. fl
1956-11-02 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:197, Angående anslag å tillläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Bidrag till företagareföreningar m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar in. fl
Dokumentets text
Kungl. Maj:Is proposition nr 197 år 1956
1
Nr 197
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag å tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Bidrag till företagareföreningar m. fl. och till Fonden
för lån till företagareföreningar in. fl.; given
Stockholms slott den 2 november 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
Med hänsyn till det rådande kreditläget för hantverket och småindustrien
föreslås att utöver vad som förut anvisats ytterligare 30 miljoner kronor
ställes till förfogande för utlåning genom företagareföreningarna. Härjämte
föreslås, att 250 000 kronor anvisas såsom förstärkning av statens bidrag
till dessa föreningars administrationskostnader.
1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 197
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 197 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 2 november 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vidgat stöd till
hantverks- och småindustriföretag m. m. samt anför därvid följande.
Sedan långt tillbaka har statsmakterna i skilda former lämnat hantverk
och småindustri stöd bl. a. i kreditförsörjningshänseende. Sålunda finns
ett flertal vid skilda tidpunkter tillkomna lånefonder, såsom statens hantverkslånefond,
fonden för hantverks- och småindustrikredit, manufakturförlagslånefonden,
industrilånefonden, hemslöjdslånefonden och sågverkslånefonden.
Under de senaste åren har två andra låneformer blivit mer betydelsefulla
än de nu nämnda, nämligen dels företagareföreningarnas utlåning
av medel som dessa i sin tur erhållit från staten och dels statlig garantigivning
för lån som upptages i vanliga kreditinrättningar. Vissa allmänna
riktlinjer för de två sistnämnda stödformerna har uppdragits av statsmakterna
år 1954 (X ht p. 52, SU 155, Rskr 352; prop. nr 210, BU 29, Rskr 318).
För innebörden av dessa allmänna riktlinjer — som i viss mån är provisoriska,
då stödverksamheten genom garantigivning förutsattes tills vidare vara
av försöksmässig karaktär — liksom för utvecklingen efter 1954 torde
här böra i korthet redogöras.
Sedan 1930-talet har utlåning genom företagare^ reninga
r förekommit i vissa län, främst de med kvarstående arbetslöshet. I samband
med de riktlinjer som uppdrogs 1954 — då utlåningsverksamhet av
denna art bedrevs i nio län — angavs, att företagareföreningarnas verksamhet
var av värde som ett led i strävandena att på längre sikt upprätthålla
sysselsättningen på en hög nivå, att åstadkomma bättre försörjningsmöjligheter
för befolkningen inom områden med ett mindre väl utvecklat näringsliv
och att främja hantverket och småindustrien. Av vikt vore att denna
verksamhet hölles vid makt och utvidgades i mån av behov och tillgängliga
resurser. En väsentlig form för denna verksamhet vore upptysning och
rådgivning bl. a. i tekniska och ekonomiska frågor. Ett annat led i verksamheten
utgjorde företagareföreningarnas utlåningsrörelse. Erfarenheten visa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 197 år 1956
3
de nämligen att det kunde vara förenat med svårigheter att till fullo täcka
kapitalbehovet även för angelägna investeringar med anlitande enbart av
företagarnas egna insatser och de möjligheter som stode till huds på den reguljära
kapitalmarknaden. I dylika fall vore det önskvärt att vederbörande
företagareförening hade möjlighet att utlämna kompletteringslån, som möjliggjorde
den planerade investeringen.
Från statens sida ställes medel till förfogande för denna utlåningsverksamhet
dels som lån till företagareföreningarna ur en särskild utlåningsfond,
fonden för lån till företagareföreningar in. fl., och dels i form av bidrag
utan återbetalningsskyldighet, s. k. subventioner. Lån och subventioner
fördelas mellan de skilda företagareföreningarna av Kungl. Maj :t. Därvid
har i regel föreskrivits, att lånen skall vara amorteringsfria tills vidare
och räntefria under två år samt att efter sistnämnda tid skall erläggas ränta
efter 3,5 procent. I samband med fördelningen har också givits den föreskriften
om föreningarnas utlåning att till en och samma företagare ej må
utan medgivande av Kungl. Maj :t utlämnas lån över visst angivet belopp.
Denna lånegräns är för vissa föreningar bestämd till 40 000 kronor medan
den för andra har fixerats till 25 000 kronor.
Fonden för lån till företagareföreningar m. fl. bildades den 1 juli 1954.
Till densamma överfördes då utestående fordringar hos företagareföreningarna.
Fonden har tillförts medel genom särskilda anslag över kapitalbudgelen,
för innevarande budgetår 3 miljoner kronor. Den uppgår för närvarande
till omkring 21,8 miljoner kronor. Subventionerna, som nu utgår från reservationsanslaget
Bidrag till företagareföreningar in. fl., användes hl. a. till
att täcka de förluster föreningarna kan komma alt få vidkännas i samband
med sin utlåning. Efter verkställda avskrivningar disponerar föreningarna
nu omkring 2,8 miljoner kronor i subventionsmedel. Anmärkas må, att
utöver statsmedel även av vissa landsting och kommuner ett belopp å tillhopa
omkring 3,1 miljoner kronor ställts till föreningarnas förfogande för
utlåning. Som av det anförda framgår utgör föreningarnas totala utlåningsram
omkring 27,7 miljoner kronor. Det innevarande budgetår tillgängliga
beloppet för ny utlåning — omfattande årets tillskott till fonden och av subventionsmedel
samt de amorteringar som förfaller till betalning under året
— kan beräknas till omkring 5,6 miljoner kronor.
Sedan 1954 har skett en betydande regional utbyggnad av företagareföreningarna.
Föreningar finnes nu i alla län utom Västmanlands län och
Stockholms stad. I Västmanlands län finnes dock en särskild småföretagarenämnd
som i åtskilliga avseenden fyller samma funktion som en företagareförening.
Medel för utlåning har numera anvisats samtliga företagareföreningar
utom dem i Uppsala, Jönköpings och Malmöhus län. De medel
för utlåning, över vilka de skilda föreningarna disponerar, växlar starkt föreningarna
emellan. Så har l. ex. två av de äldre föreningarna vardera för
detta ändamål medel till ett belopp av omkring eller något över 5 miljoner
kronor, medan de föreningar som innevarande år första gången anvisats
lånemedel ej disponerar mer än 150 000 kronor.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 197 år 1956
Till belysning av frågan om storleken av de av föreningarna beviljade
lånen kan nämnas, att under år 1955 lämnades 404 lån å tillhopa 5 391 216
kronor. Därav uppgick 241 lån å sammanlagt 1 318 824 kronor till belopp
understigande 10 000 kronor, 119 lån å sammanlagt 2 111 022 kronor till
belopp mellan 10 000 och 25 000 kronor, 36 lån å sammanlagt 1 261 370 kronor
till belopp mellan 25 000 kronor och 40 000 kronor samt 4 lån å sammanlagt
700 000 kronor till belopp överstigande 40 000 kronor.
Stödformen garanti för industrilån infördes genom statsmakternas
förut nämnda beslut 1954. Härigenom medgavs, att statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag fick beviljas intill ett belopp av
10 miljoner kronor. Motsvarande medgivande har lämnats även för budgetåren
1955/56 och 1956/57. Enligt de för denna garantigivning gällande riktlinjerna
kan garanti beviljas för lån avsedda för nybyggnader samt om- och
tillbyggnader ävensom anskaffning av maskiner. Endast när särskilda skäl
finns lämnas garanti för lån som avser täckande av behov av rörelsemedel.
Garanti lämnas ej för lån, för vilket kan erbjudas bankmässiga säkerheter.
Vid prövning av frågan huruvida garanti skall lämnas beaktas särskilt
de verkningar lånet kan väntas medföra ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkt.
Garantigivningen är på det sättet sammankopplad med
företagareföreningarnas långivningsverksamhet att garanti i regel beviljas
endast om lånesumman överstiger det högsta belopp, som må av föreningen
i det län, där företaget är beläget, utlämnas som lån utan särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t. För lånet skall ställas den säkerhet som med
hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och förhållanden i övrigt kan
påfordras. Ansökningar om lånegaranti handlägges förberedelsevis av lokalorgan.
I län, där företagareförening med rätt att utlämna lån av statsmedel
finnes, är föreningen lokalorgan. I annat län är riksbankens kontor lokalorgan.
Garanti beviljas av Kungl. Maj:t. Från och med den 1 januari 1957
överflyttas emellertid beslutanderätten i fråga om garantigivningen till kommerskollegium,
som då anledning därtill förekommer skall samråda med
arbetsmarknadsstyrelsen. Bestämmelser om ifrågavarande stödform har
meddelats i kungörelse den 4 juni 1954 (nr 409) med vissa bestämmelser rörande
statlig garanti för lån till hantverks- och småindustriföretag in. in.,
ändrad genom kungörelsen den 1 juni 1956 (nr 319).
Under budgetåren 1954/55 och 1955/56 har garantier beviljats för 106
respektive 108 lån. De motsvarande lånesummorna utgjorde 7 926 000 respektive
7 543 000 kronor. Under första kvartalet av budgetåret 1956/57 har
beviljats 22 lån å sammanlagt 1 449 000 kronor. Det totala antalet prövade
ansökningar under tiden den 1 juli 1954—den 30 september 1956 uppgick
till 375. Därav beviljades garanti för 236 lån å — i vissa fall efter skedd
nedsättning — 16 918 000 kronor, medan 139 ansökningar om lån å 9 213 000
kronor lämnades utan bifall. Ansökningarna omfattade ett sammanlagt lånebelopp
å 29 093 651 kronor.
I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att stöd av statsmedel utgår
i form av administrationsbidrag till företagareförening
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 197 år 1956
arna. Dessa bidrag utgår för närvarande ur anslaget Bidrag till företagareföreningar
in. fl. För budgetåret 1956/57 har för detta ändamål anvisats
665 000 kronor. Föreningarna får även stöd i den formen att, som förut
nämnts, lånen från utlåningsfonden är räntefria under två år. Till föreningarnas
förvaltningskostnader lämnar även landsting och kommuner bidrag.
Dessa uppgår för år 1957 till sammanlagt 820 756 kronor. De olika föreningarnas
administrativa organisation utvisar inbördes stora skillnader. Av
naturliga skäl har i stort sett de äldre föreningarna kommit längst i fråga
om organisatorisk utbyggnad. Ett gemensamt drag för samtliga föreningars
organisation är att den företrädesvis har utformats med hänsyn till utövningen
av konsultativ verksamhet i rationaliseringssyfle. Flertalet av de till
organisationen knutna tjänstemännen har därför vanligen teknisk utbildning.
Såsom redan förut nämnts är verksamheten enligt 1954 års riktlinjer av
delvis försöksmässig karaktär och vid fastställandet av riktlinjerna förutsågs
som antagligt att efter vunnen erfarenhet viss omprövning i fråga om
verksamheten borde komma till stånd. I överensstämmelse med denna tankegång
har med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 juni 1956 tillkallats
en särskild utredningsman med uppdrag att företaga
översyn och samordning av det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri
eller därmed jämförlig företagsamhet. Av direktiven för utredningen
— i vilka hänvisas till vissa av de av mig förut i detta ärende inledningsvis
omnämnda lånefonderna — framgår, att utredningsmannen har
att, efter en precisering av de syften som stödverksamheten i dess olika grenar
avser att tillgodose, bedöma i vad mån stödformerna kan samordnas,
därvid riktpunkten bör vara att i möjlig mån nedbringa antalet låneformer.
Vidare har angivits, att det syntes naturligt att i första hand överväga huruvida
den åsyftade samordningen kunde ske genom en koncentration till
företagareföreningarnas låneverksamhet och industrigarantilånen, därvid
bl. a. de jämkningar i gränsdragningen mellan områdena för dessa stödformer,
som kan vara påkallade, borde prövas och uppmärksamhet ägnas ål
företagareföreningarnas hittillsvarande verksamhet för långivning.
Det aktuella kreditförsörjnings läget för småföretagarna
har berörts i två till handelsdepartementet nyligen inkomna skrivelser. Sålunda
har företagareföreningarnas förtroenderåd i framställning den 19 oktober
1956, på grundval av en rundfråga till företagareföreningarna, framhållit,
att de mindre företagen särskilt hårt drabbats av den förda kreditpolitiken.
Den uppkomna situationen innebär, enligt förtroenderådets mening,
de allvarligaste faror för småföretagen och deras fortsatta utveckling.
Om företagareföreningarna skall bli i stånd att fylla sina viktiga näringspolitiska
uppgifter och kunna för ifrågavarande företagsgrupper i
någon mån lindra de rigorösa verkningarna av den generella kreditbegränsningen,
anser företroenderådet det vara ofrånkomligt, att investeringsanslaget
till företagareföreningarnas låneverksamhet och administration uppräknas
högst väsentligt. Vidare har förtroenderådet och Sveriges hantverks- och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 197 år 1956
småindustriorganisation i gemensam skrivelse den 23 oktober 1956 hemställt,
att de anslag, som åsyftas i en regeringsdeklaration den 20 oktober
1956, måtte ställas till föreningarnas förfogande redan från den 1 januari
1957. Som motivering härför anföres, att det i många fall gäller att
kreditvägen hjälpa företag att komma över de akuta svårigheterna för att
undvika permitteringar, driftsnedläggelse, konkurs eller andra liknande
komplikationer.
Departementschefen
Erfarenheterna under den senaste tiden ger vid handen att hantverks- och
småindustriföretagen för närvarande har att kämpa med ej oväsentliga kreditsvårigheter.
I betydande utsträckning torde detta vara en följd av nu gällande
kreditrestriktioner. I den mån svårigheterna ligger inom ramen för
vad som åsyftats för att åstadkomma en dämpning av konjunkturen utgör
de blott det resultat man velat nå med den förda politiken. Emellertid synes,
såvitt nu kan bedömas, skäl finnas för den uppfattningen att den art av
företag det här gäller drabbats hårdare av kreditrestriktionerna än andra
delar av näringslivet och därigenom blivit utsatt för ett tryck som är hårdare
än vad som avsetts med de av statsmakterna vidtagna åtgärderna i kreditåtstramningssyfte.
Utifrån denna utgångspunkt synes skäl föreligga att bereda
ifrågavarande grupp av företagare viss lättnad. Denna lättnad bör åvägabringas
genom att anslaget till företagareföreningarna för utlåning till
hantverk och småindustri förstärkes med erforderligt belopp, vilket lämpligen
kan bestämmas till 30 miljoner kronor.
Motiveringen för att välja denna väg torde böra något närmare angivas.
Väl kunde tänkas, att lättnaden i stället kunde åstadkommas därigenom,
att från gällande regler om affärsbankernas kassareserv undantages utlåning
till visst belopp till hantverk och småindustri. Mot en sådan anordning
kan emellertid invändas bl. a. att det skulle ställa sig svårt att i praktiken
genomföra densamma och erhålla nödig kontroll över att den verkligen
utnyttjades allenast för det åsyftade ändamålet. Man skulle ej heller
kunna bortse från att om man slår in på den angivna vägen konsekvensen
skulle anses ha bjudit att man framdeles i liknande situation finge vidtaga
eu motsvarande åtgärd för andra delar av näringslivet. Så småningom skulle
detta kunna leda till eu uppspaltning av kreditmarknaden, som icke
kan anses önskvärd. En möjlighet att undvika vissa av de antydda svårigheterna
skulle varit att göra rätten att utan hinder av kassareservsreglerna
erhålla lån beroende av det förhållandet att lånet befunnits vara av
den angelägenhelsgrad att statlig garanti kunnat beviljas för detsamma och
att samtidigt vidga den nuvarande ramen av 10 miljoner kronor för beviljande
av garantier. Häremot hade emellertid kunnat invändas att möjligheterna
att erhålla garanti som här åsyftas är i viss mån begränsade. Förutsättningarna
för erhållande av garanti är sålunda, att bankmässiga sä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mnj.ts proposition nr 197 år 1950
kerheter ej kan erbjudas för lånet och att de genom lånet erhållna medlen
avses att användas för nyinvesteringar i byggnader eller maskiner. Med
hänsyn härtill skulle den nyss angivna sammankopplingen ha lett till att
den avsedda stödåtgärden ej skulle ha motsvarat vad som i nuvarande läge
måste anses påkallat. Med hänsyn till den pågående utredningen om stödet
till småindustrien kan det ej heller vara lämpligt att i detta sammanhang
föreslå någon vidgning av förutsättningarna för erhållande av lånegaranti.
Fördelarna med den förut angivna lösningen är att man därigenom kan
uppnå det stöd åt hantverket och småindustrien, som i nuvarande läge finnes
motiverat, utan att därför rubba på de principer för olika stödformer,
som nu gäller, och utan att föregripa den utredning om dessa frågor, som
nu pågår. Av föreliggande uppgifter framgår nämligen, att föreningarna
vid sin utlåning ej uppställt så snäva förutsättningar som dem som gäller
för garantilånen. Utlåning mot bankmässig säkerhet sker sålunda och
utlåning för täckande av behov av rörelsemedel är ej ovanlig. En anvisning
av ytterligare 30 miljoner kronor till utlåning innebär ej heller någon principiell
rubbning i gällande ordning, då utlåningen genom företagareföreningarna
redan omsluter ett belopp av omkring 27 miljoner kronor.
För ny utlåning genom företagareföreningarna under budgetåret 1956/57
beräknas något över 5 miljoner kronor stå till förfogande. Av sistnämnda
belopp torde dock större delen redan vara disponerad. Med hänsyn härtill bör
frågan om den här föreslagna ytterligare medelsanvisningen underställas
redan innevarande års riksdag.
Ett genomförande av den åtgärd jag i det föregående förordat kräver atl
vissa särskilda spörsmål upptages till något närmare granskning. Utlåning
genom företagareföreningarna förekommer för närvarande i 20 län. I tre
andra län finnes företagareföreningar som dock ännu ej erhållit medel för
utlåning. Och i det återstående länet finns en till landstinget anknuten företagarenämnd.
I Stockholms stad saknas företagareförening. Självfallet bör
tillses, att om medel av den storleksordning jag förordat ställes till förfogande,
stöd i erforderlig omfattning beredes samtliga landsdelar som är i
behov därav. Inom kort synes förutsättningar föreligga för att inom samtliga
län skall finnas organ för utlåning i överensstämmelse med hittills gällande
ordning. I den mån företagareföreningar ej finnes torde Kungl. Maj:l
böra vara oförhindrad att själv eller genom myndighet, som Kungl. Maj:l
utser, bevilja lån direkt ur ifrågavarande medel. Den närmare lösningen av
detta spörsmål torde böra få ankomma på Kungl. Maj:t.
De medel som nu står till företagareföreningarnas förfogande för utlåning
är främst till följd av den olika utvecklingen inom skilda län mycket ojämnt
fördelade mellan föreningarna. Vissa disponerar endast 150 000 kronor
medan omslutningen för några uppgår till omkring 5 miljoner kronor. Riktpunkten
för fördelningen av de medel som nu ställes till förfogande torde
böra vara att, med tillbörligt beaktande av det akuta stödbehovet, söka mellan
de olika föreningarna åstadkomma en utjämning utifrån lokaliseringspolitiska
bedömningsgrunder. En lämplig ordning torde vara, att så snart ifråga
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1056
varande medel ställts till Kungl. Maj :ts förfogande viss del av desamma fördelas
tämligen likartat mellan de olika föreningarna för tillgodoseende av
det mest akuta behovet och att senare efter närmare undersökning återstående
medel fördelas med hänsyn till föreliggande behov och med beaktande
av de lokaliseringspolitiska synpunkterna. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att närmare taga ställning även till dessa frågor.
Den väsentligt ökade medelsanvisning det här är fråga om kan i och för
sig giva anledning till att helt slopa eller i varje fall högst väsentligt höja
den av Kungl. Maj :t fastställda gränsen för förenings rätt till utlåning till
samma företagare. Härvid är emellertid att beakta att lokaliseringssynpunkter
gör sig gällande ej blott vid fördelning av medlen mellan de skilda föreningarna
utan även vid beviljande av lån i det särskilda fallet inom visst
län. Handläggningen av ärendena rörande garanti för industrilån är så utformad
att den erfarenhet och den sakkunskap arbetsmarknadsstyrelsen besitter
på detta område tillgodogöres. Det synes önskvärt att denna ordning
tillämpas vid statligt stöd av större omfattning. Med hänsyn härtill synes
det mig lämpligt att viss försiktighet iakttages vid höjning av nu tillämpade
gränser för utlåningsrätten. Som ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt
kan åberopas det samband mellan föreningarnas utlåning och industrigarantilånen,
som i så måtto finns att garanti i princip beviljas endast
för lån som ligger över föreningens lånegräns. Det synes ej lämpligt
att genom att nu på ett avgörande sätt ändra föreningarnas lånegräns föregripa
ståndpunktstagandet till frågan om sambandet, vilken f. n. prövas av
den förut omnämnda utredningen. Med den väsentligt ökade tillgången på
medel förutsätter jag att tillstånd att överskrida den generellt fastställda
lånegränsen bör kunna meddelas relativt ofta. Prövningen av dessa frågor
torde böra ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.
I anslutning till det sist anförda vill jag erinra om att några närmare föreskrifter
för företagareföreningarnas utlåning ej lämnats. Av uttalanden
vid fastställandet av riktlinjerna 1954 framgår emellertid att statsmakternas
avsikt är att utlåning främst skall, under beaktande av lokaliseringspolitiska
synpunkter, gälla investeringsändamål och avse toppkrediter, för vilka fullt
bankmässiga säkerheter ej kan ställas. Dessa riktlinjer torde böra vara i
första hand vägledande även framdeles. I rådande läge bör emellertid hinder
ej möta för utlåning mot fullt bankmässiga säkerheter och för annat
ändamål än investeringar, t. ex. för rörelsemedel. De lokaliseringspolitiska
synpunkterna och arbetsmarknadsläget torde dock städse böra tillerkännas
utslagsgivande betydelse och en förutsättning för beviljande av lån bör alltid
vara att företaget bedömes vara livskraftigt. Om också dessa synpunkter
enligt min mening bör vara vägledande för utlåningen, torde det i avvaktan
på resultatet av den pågående utredningen dock icke vara lämpligt att
vid beviljande av medel till föreningarna uppställa uttryckliga villkor i dessa
hänseenden. Det kan för övrigt förutsättas, att föreningarnas bedömning
i allt fall kommer att ske efter dessa synpunkter.
9
Kungl. Maj.is proposition nr 197 år 1956
Hittills har vid anvisande av medel för det syfte det här gäller en uppdelning
skett på det sättet att — utom det belopp av lånefondsmedel som utlånats
till föreningarna — även ett visst belopp anvisats till föreningarna
över driftsbudgeten såsom subvention, bl. a. avsett för att möjliggöra för
föreningarna att verkställa avskrivningar av de förluster som må uppkomma
på låneverksamheten. Vad angår spörsmålet, huruvida denna anordning
bör tillämpas även i nu förevarande sammanhang, må framhållas följande.
Vid utlåning från fonden till företagareföreningarna tillämpas f. n.
en räntesats — 3,5 procent — som icke oväsentligt understiger ränteläget på
den allmänna kapitalmarknaden. Den sålunda föreliggande ränteskillnaden
synes ge föreningarna möjlighet att vid sin utlåning stadga sådana
villkor i fråga om räntan, att medel för de ändamål, som avsetts skola täckas
av subventionsmedel, erhålles utan att någon del av det nu ifrågavarande
beloppet å 30 miljoner kronor utgår i form av subvention. Den anpassning
av föreningarnas utlåningsränta efter marknadsläget, som här
förutsättes, kan icke anses strida mot syftet att genom den föreslagna stödåtgärden
bereda småföretagarna lättnad i sina kreditsvårigheter. Med hänsyn
till de anförda omständigheterna bör hela beloppet av 30 miljoner kronor
anvisas såsom förstärkning av lånefonden.
Företagareföreningarna åtnjuter nu vissa bidrag av statsmedel för sina
administrationskostnader. För detta ändamål har för innevarande budgetår
anvisats 665 000 kronor. I detta sammanhang må ock nämnas att även landsting
och kommuner lämnar bidrag av liknande art, vilka för år 1957 uppgår
till omkring 820 000 kronor. Den väsentligt vidgade låneverksamhet som
föranledes av vad nu förordats torde nödvändiggöra viss förstärkning av
företagareföreningarnas organisation. Medel för en dylik förstärkning bör
visserligen i och för sig kunna tillföras föreningarna genom att dessa utnyttjar
den ränledifferens, varom förut talats. Härvid bör dock uppmärksammas,
att någon ökad ränteinkomst för föreningarna i anledning av den
ökade utlåningen icke kan påräknas under den första tiden. Det synes därför
ofrånkomligt, att staten i nuvarande läge lämnar föreningarna ett ökat
bidrag till administrationskostnader. För detta ändamål torde för återstoden
av innevarande budgetår böra anvisas ytterligare 250 000 kronor. Under
Hänvisning till vad nyss anfördes och då vidare den föreslagna anvisningen
av lånemedel är av engångsnatur vill jag emellertid understryka, att denna
förstärkning av administralionsbidraget får anses vara av tillfällig art.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
a) till Bidrag till företagareföreningarna m. fl. å tilläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor;
b) till bonden för lån till företagareföreningar m. fl. å til 1- läggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten:
Statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 197
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 197 år 1956
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Blomqvist
6616S9 Stockholm 1956. Isaac Marciiä Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:410 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av viss ändring i avtalet mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken a1 i texten
- SU 1956:223 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Bidrag till företagareföreningar s. 4 i texten