Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

1956-01-13 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:36, Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

1

Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m. m.; ginen Stockholms slott den 13 januari 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om bemyndigande

för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1956/57 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare

underställes riksdagens prövning (p. 2—7) sex frågor om befrielse från

ersättningsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 ur 1956

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 januari 1956.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa

frågor om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan följande.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande

departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse

från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen

1955: 41 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj :t att bemyndigande av enahanda slag

som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss för budgetåret

1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även för budgetåret

1955/56. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse 1955: 122

bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret 1955/56 avgöra dels

frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust

av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om

efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot

förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande

ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke

överstiger 5 000 kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj :t

under år 1955 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens

bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna

1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949: 145, 1950: 74, 1951: 57, 1952: 54,

1953:45, 1954:44 samt 1955:41). Vid dessa ärendens behandling har

beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155. Ehuru här avsedda

ärenden numera icke uppgår till samma betydande antal som under åren

närmast efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art motivera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 dr 1956

3

det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss utsträckning

kan avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda

bemyndigande utverkas även för budgetåret 1956/57.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1956/57

avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig

krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av

fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare

av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet

gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i

det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.

2.

Kaptenen vid pansartrupperna C. S. Gustafsson Drake af Hagelsrum

framförde den 13 juli 1950 en kronan tillhörig jeep med för hög hastighet

med påföljd, att fordonet kördes av vägen. Därvid åsamkades en medföljande

officer allvarlig kroppsskada, varjämte fordonet skadades.

Till följd härav ådömde Skövde tingslags häradsrätt genom lagakraftvunnen

dom den 21 november 1951 Drake böter för oaktsamt förande av

bil i tjänsten (grov vårdslöshet) och förpliktade honom att utgiva ersättning

bland annat till kronan med 7 659 kronor jämte ränta för utlägg till

den skadade och för skador å jeepen samt med 478 kronor 75 öre för rättegångskostnaden.

Drake avled genom olycksfall i tjänsten den 26 november 1951 innan

domen vunnit laga kraft.

I en den 2 april 1955 dagtecknad skrift har advokaten T. Ljungberg i

Skövde, som förordnats till boutredningsman i dödsboet efter Drake, anhållit

att boet måtte befrias från den betalningsskyldighet som till följd

av nämnda dom åvilar boet gentemot kronan. Ljungberg har härvid åberopat,

att Drake efterlämnar, förutom hustrun, två minderåriga barn, att

bouppteckningen upptager som tillgångar möbler in. in. till ett värde av

cirka 2 700 kronor medan skulderna uppgår till omkring 21 775 kronor,

varför boet utvisar en brist av 19 000 kronor, samt att fru Drake och barnen

ej har någon som helst möjlighet att likvidera kronans fordran.

Försvarets civilförvaltning och statskontoret har i utlåtanden den 2 och

den 27 augusti 1955 förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall till framställningen.

Departementschefen

I likhet med myndigheterna har jag icke något att erinra emot att ifrågavarande

skuld till kronan eftcrgives.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att dödsboet efter kaptenen C. S. Gustafsson Drake af

Hagelsrum befrias från föreliggande ersättningsskyldighet till

kronan enligt Skövde tingslags häradsrätts dom den 21 november

1951.

3.

Vederbörande åklagare yrkade vid Stockholms rådhusrätt ansvar å löjtnanten

vid kustartilleriet G. N. Johnsson och anförde därvid bland annat:

Johnsson hade den 24 juli 1953 vid Vaxholms kustartilleriregemente med

en grupp värnpliktiga bedrivit övningar med en 10,5 centimeters luftvärnskanon

i fältlavettage. Då pjäsen skulle omläggas från skjutläge till körläge,

hade Johnsson, som icke på förhand förvissat sig om hur omläggningsarbetet

skulle utföras, av oskicklighet underlåtit tillse att pjäsens markplattor

på sätt i instruktionen föreskrives skruvats upp. Detta hade haft till

följd att två vid pjäsen anbragta järnspett, då främre och bakre låshand-- tagen på pjäsen lossats, hastigt överbelastats samt slagit emot och skadat

fem värnpliktiga, som haft till uppgift att vid omläggningen under motvikt

å spetten överföra pjäsen till körläge. Vid tillfället ådrog sig tre av de

värnpliktiga skador av sådan beskaffenhet, som avses i 14 kap. 12 § strafflagen.

Johnsson vitsordade riktigheten av åklagarens uppgifter men bestred

åtalet och anförde därvid bland annat följande.

Han hade icke erhållit utbildning beträffande omläggning av ifrågavarande

kanon. Artillerireglementet och beskrivningen beträffande kanonen

hade ej varit så utformade, att han av dem med säkerhet kunnat inhämta,

hur omläggningen från skjutläge till körläge skulle utföras. Den

20 juli 1953 hade Johnsson erhållit besked att utbildningen av det förband

han tillhörde i omläggning av 10,5 centimeters luftvärnskanoner skulle

påbörjas. Utöver Johnsson hade endast två instruktörer stått till förfogande

för denna uppgift. Johnsson hade ansett att han efter studium av teknisk

beskrivning över kanonen och artillerireglemente beträffande tjänsten vid

denna pjäs skulle kunna leda utbildningen. Han hade därför de närmaste

kvällarna studerat dessa handböcker. Den 24 juli hade utbildningen börjat.

Till en början hade Johnsson upprepade gånger genomgått manskapets

uppställning och vad varje man skulle utföra i anledning av varje särskilt

kommandoord vid omläggningen. I artillerireglementet funnes angivet vilka

moment, som inginge i omläggning från körläge till skjutläge, i vilken

ordning de skulle utföras samt vilka kommandoord, som skulle avges. För

omläggning från skjutläge till körläge funnes däremot i reglementet endast

föreskrivet, att betjäningen med visst undantag skulle arbeta på motsvarande

sätt som vid omläggning från körläge till skjutläge. Denna föreskrift

vore ej fullt korrekt, enär arbetsmomenten icke till alla delar kunde

utföras i exakt motsatt ordning. På grund av anvisningarnas knapphändighet

hade Johnsson felaktigt fått den uppfattningen att låshandtagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 ur 1956

o

kunde lossas, innan markplattorna höjts. Han hade därför när omläggningen

skulle verkställas kommenderat »loss» utan att först ge order om

att markplattorna skulle höjas och kontrollera att så skett. Följden hade

blivit att omläggningsfjädrarnas hela kraft kunnat utlösas utan att motverkas

av den å hjulen vilande pjäsens tyngd och att hjulen fällts ned med

väldig kraft, varvid även spetten följt med och skadat flera av de värnpliktiga,

som höllo i dem. — Efteråt hade Johnsson erfarit, att flera olyckstillbud

inträffat under liknande omständigheter som de nu ifrågavarande

samt att vid armén särskilda varningsskyltar åsatts kanonerna för att

framhålla vådan av ett sådant förfarande som Johnsson tillämpat. Dylika

skyltar hade numera även anskaffats vid kustartilleriet. Johnsson ansåge,

att det inträffade vore att helt tillskriva hans bristande utbildning, för

vilken han ej vore ansvarig, samt den oklara framställningen i artillerireglementet.

Han ansåge, att det varit påkallat att i reglementet införa en

uttrycklig varning för att vid övergång från skjut- till körläge omlägga

låshandtagen, innan markplattorna höjts.

Rådhusrätten, som tagit del av nämnda artillerireglemente och beskrivning

över kanonen, uttalade i dom den 4 december 1953 bland annat:

Rådhusrätten finner, att anvisningarna för omläggning från skjut- till körläge

i reglementet och beskrivningen icke utformats med den tydlighet

och utförlighet, som varit önskvärd med hänsyn till förfarandets riskfyllda

och jämförelsevis komplicerade beskaffenhet. Johnsson måste emellertid

som officer ha varit väl medveten om de risker, som måste vara förbundna

med en omläggning av det ifrågavarande slaget. Då han saknade varje

som helst praktisk erfarenhet beträffande omläggningen av denna pjäs

borde han, därest det efter genomgången av de ifrågavarande handböckerna

hos honom kvarstod någon tvekan eller osäkerhet om hur omläggningen

skulle genomföras — vilket får antagas ha varit fallet -— ha vänt sig till

de övriga vid förbandet tjänstgörande instruktörerna eller till annan personal

för att erhålla nödiga praktiska anvisningar, innan han själv övertog

ledningen av omläggning. Skulle det ej ha varit möjligt för honom att

erhålla erforderlig praktisk handledning, innan utbildningen skulle vidtaga,

borde han till en början ha avhållit sig från att självständigt leda en

utbildningsgrupp och åsett någon av de övriga instruktörernas genomgång

av omläggningen. Genom att icke förfara på sätt som angivits utan trots

saknaden av erforderlig underbyggnad själv leda omläggningsarbetet har

Johnsson gjort sig skyldig till försummelse och visat oförstånd. Omständigheterna

få emellertid anses mildrande. — Rådhusrätten, som fann att

Johnsson genom sin försumlighet vållat de skador som åsamkats förenämnda

tre värnpliktiga, dömde Johnsson för vållande till kroppsskada,

som i 14 kap. 12 § strafflagen sägs, till disciplinbot för tolv dagar med 5

kronor 60 öre för dag.

Svea hovrätt, där Johnsson yrkade frikännande, fann i dom den 25 maj

1954 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom. Hovrättens dom vann

laga kraft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Muj:ts proposition nr 36 år 1956

Enligt dom den 16 september 1954 har Stockholms rådhusrätt förpliktat

Johnsson att på grund av förenämnda olyckshändelse utgiva ersättning till

två av de skadade med tillhopa 300 kronor samt att ersätta rättegångskostnaderna

med 130 kronor jämte domslösen. Härjämte har rådhusrätten

genom dom den 14 februari 1955 förpliktat kronan att på grund av olycksfallet,

utöver tidigare utbetald ersättning om 430 kronor, utgiva ersättning

till den tredje av de skadade med 200 kronor jämte ränta samt att ersätta

rättegångskostnaderna med 160 kronor jämte domslösen. Försvarets civilförvaltning

har till de skadade utbetalat angivna ersättningsbelopp om

tillhopa (300 + 430 + 200 =) 930 kronor mot det att vederbörande å kronan

överlåtit sin motsvarande fordran gentemot Johnsson.

I en den 31 mars 1955 dagtecknad skrift har Johnsson — sedan civilförvaltningen

avkrävt honom gottgörelse för den utbetalade ersättningen

om 930 kronor — anhållit att bliva befriad från sålunda föreliggande ersättningsskyldighet

till kronan. Johnsson framhåller därvid att domstolarna

funnit omständigheterna mildrande bland annat enär anvisningarna i artillerireglementet

och beskrivningen över kanonen icke utformats med erforderlig

tydlighet och utförlighet. Johnsson anför vidare: Han är gift och

har i äktenskapet ett minderårigt barn. Han har ej några nämnvärda tillgångar

utöver bohaget och uppbär icke annan inkomst än sin lön som

officer. Hustrun saknar egna tillgångar och har ej några inkomster. Han

kan därför endast genom månatliga löneavdrag återbetala det av civilförvaltningen

utlagda beloppet, vilket dock skulle medföra stora ekonomiska

svårigheter för familjen.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 3 maj 1955 att Johnsson

har att själv svara för den målsägandena tillerkända ersättningen för

rättegångskostnader med 130 kronor jämte domslösen. Med hänsyn härtill

och till de i rådhusrättens domskäl åberopade förmildrande omständigheterna

har ämbetsverket intet att erinra emot att kronans krav nedsättes

till förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 26 maj 1955 att Johnsson synes

vara i stånd att fullgöra återbetalningsskyldigheten. Skulle skäl dock anses

föreligga att i viss utsträckning tillmötesgå ansökningen, bör kravet icke

nedsättas till lägre belopp än 300 kronor.

Departementschefen

Av utredningen framgår att Johnsson, ehuru han satts att vid olyckstillfället

tjänstgöra som instruktör, dessförinnan icke erhållit någon praktisk

utbildning i den del av övningen — omläggning av luftvärnskanon

från skjut- till körläge — som gav upphov till olyckan. Vidare har domstolarna,

som funnit omständigheterna mildrande, förklarat att handböckernas

beskrivning av ifrågavarande arbetsmoment ej var tillräckligt

tydlig och utförlig. Med hänsyn härtill och då Johnsson i anledning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 36 år 1956

7

olyckan har alt svara för honom ådömd disciplinbot och vissa rättegångskostnader,

anser jag billighetsskäl tala för att kronans ifrågavarande regressfordran

nedsättes, förslagsvis till 300 kronor.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att G. N. Johnsson, därest han inom tid som Kungl. Maj :t

bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 300 kronor, befrias från kronans återstående regressfordran

på grund av förenämnda olyckshändelse den 24 juli 1953.

4.

Vederbörande åklagare yrkade vid Ångermanlands mellersta domsagas

häradsrätt ansvar å fanjunkaren vid trängtrupperna S. W. Pamnell och

kaptenen vid trängtrupperna C. S. Adolfsson för tjänstefel och anförde

därvid bland annat följande:

Vid inventering av kompaniförrådet vid 3. kompaniet å Norrlands trängregemente

under tiden den 23—den 28 maj 1951 konstaterades en brist i

utlämnad tyg- och intendenturmateriel å ett sammanlagt värde av 5 303

kronor 45 öre. Bristen hade uppstått under tiden den 26 april 1947—den

28 maj 1951, då Pamnell tjänstgjorde såsom kompaniadjutant och Adolfsson

såsom kompanichef. Pamnell lädes till last, att han i egenskap av materielredogörare

och i första hand ansvarig för till kompaniet överlämnad

materiei visat försummelse i sin tjänst genom bristande vård och tillsyn

över materielen. Pamnell hade slarvat med kvitton, haft dalig ordning bland

dessa samt utlämnat materiel, exempelvis tältmateriel, utan att fordra

kvitton. Vidare hade han haft dålig ordning i förrådet (rustkammaren)

och haft bristfällig låsanordning å förrådet, till vilket han haft en enkel

nyckel, som förvarats i en för övrig kompanipersonal tillgänglig låda.

Nyckeln hade han utlämnat till kompanibefäl och värnpliktigt dagbefäl,

vilka således utan kontroll av Pamnell kunnat bereda sig tillträde till förrådet.

— Adolfsson lades till last, att han i egenskap av uppbördskontrollant

och i andra hand ansvarig för till kompaniet överlämnad materiel

visat försummelse i sin tjänst genom bristande övervakning och kontroll

över materielen. Adolfsson hade försummat att årligen inventera till kompaniet

för gemensamt bruk utlämnad intendenturmateriel på sätt föreskrevs

i intendenturmaterielinstruktionen § 33 mom. 148 i., samt även i

övrigt brustit i övervakning och kontroll av kompaniets intendentur- och

tygmateriel.

Försvarets civilförvaltning yrkade vid häradsrätten förpliktande för

Pamnell och Adolfsson att solidariskt utgiva ersättning för den förkomna

materielen.

Genom dom den 16 december 1954 dömde häradsrätten Pamnell och

Adolfsson för tjänstefel till disciplinbot, Pamnell för 20 dagar med ett löneavdrag

av 6 kronor 70 öre per dag och Adolfsson för 10 dagar med ett löne
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

avdrag av 9 kronor 70 öre per dag. Härjämte förpliktades de att solidariskt

till kronan utgiva skadestånd med 5 229 kronor 77 öre jämte 5 % ränta

därå från den 16 september 1954 till dess betalning sker samt att ersätta

kronans rättegångskostnader med 297 kronor 50 öre. Domen vann Iaea

kraft. ö

I sina domskäl anförde häradsrätten bland annat följande:

Pamnell har erkänt, att han i viss mån gjort sig skyldig till de försummelser,

åklagaren lagt honom till last, varjämte han uppgivit följande: Han

hade haft den ordning på kvittona han behövde, enär han haft dem i en

pärm. Det hade hänt att han lämnat ut materiel utan kvitto i brådskande

lägen, exempelvis tältmateriel. I den man oordning tidigare förekommit

hade den berott på att Pamnell saknat handräckning, men då han fått

sådan, hade han rättat till oordningen. Till rustkammaren var tidigare

dubbla lås, men låset utbyttes, enär det var fel på patentlåset. Tiden

da det \ar ett svagare las rörde sig om en till en och en halv månad.

Nycklarna var två, och dem hade Pamnell på en stålring. Han bar dem

för det mesta själv, men det hade hänt att han vid enstaka tillfällen

hade dem liggande i en låda. Vid tjänstens slut tog han nycklarna och låste

in dem i kassaskåpet, till vilket han själv hade nyckeln. Denna nyckel hade

icke varit illa förvarad annat än vid enstaka tillfällen. Det hade hänt, att

han lämnat nyckeln till rustkammaren till någon dagkorpral, och det kunde

ha hänt flera gånger i veckan. Tältmateriel och övrig intendenturmateriel

samt en del motormaieriel förvarades i en barack.

På grund av Pamnells erkännande och utredningen i övrigt måste det

anses styrkt, att de vid inventeringarna uppdagade" bristerna uppkommit

därigenom att Pamnell i olika avseenden brustit i den vård och tillsyn

över materielen som det enligt 33 § 149 mom. intendenturmaterielinstruktionen

och tygmaterielreglementet ålegat honom att utöva. Pamnell är förty

förfallen till ansvar för tjänstefel i den mån försummelse begåtts inom fem

år före den 6 september 1954. För tidigare förbrytelse är straff förfallet

jämlikt 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen.

Adolfsson har erkänt, att han icke företagit inventering av den till kompaniet

utlämnade, för gemensamt bruk avsedda intendenturmaterielen.

Även om Adolfsson, såsom han uppgivit, ej känt till ovannämnda föreskrift

i 33 § 148 inom. intendenturmaterielinstruktionen har han således genom

denna försummelse gjort sig skyldig till upprepade tjänstefel. Såvitt angår

tiden före den 6 september 1949 är emellertid straff för denna förseelse

förfallet.

Adolfsson har vidare uppgivit: Pamnell hade hållit mycket dålig ordning

på kompaniets materiel, varför Adolfsson vid upprepade tillfällen sagt

till Pamnell att ordningen måste bliva bättre. Tillsägelserna hade dock ej

haft åsyftad verkan för längre tid än högst en vecka för varje gång. Pamnell

hade brukat lämna ut nycklarna till kompaniets rustkammare till dagkorpralen

eller någon annan värnpliktig, och låtit denne ensam hämta ut

materiel från förrådet. Adolfsson hade förbjudit Pamnell att lämna ut

nycklarna till någon obehörig, men denne hade ej rättat sig därefter. Pamnell

hade varit mycket godtrogen och allmänt ansetts olämplig som uppbördsman.

Adolfsson hade vid något tillfälle under 1950 hos regementets

stabschef anhållit om inventering av 3. kompaniets materiel men utan

resultat. I maj 1951 hade Adolfsson förnyat sin framställning hos tyg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

9

officeren, varpå regementschefen tillsatt den inventeringskommission som

sedermera uppdagade bristerna.

Regementsstabschefen, vilken ej hörts i målet vid häradsrätten, har enligt

förundersökningsprotokoll upplyst, att Adolfsson någon gång under

1950 samtalsvis framkastat, att inventering kanske borde ske å kompaniet

men ej anhållit därom.

Med hänsyn till vad Adolfsson sålunda själv uppgivit och de omständigheter

som i övrigt framkommit i målet finner häradsrätten ådagalagt,

att Adolfsson under ett par års tid före maj 1951 i skilda avseenden eftersatt

sina skyldigheter såsom kompanichef i fråga om uppsikten över kompaniadjutantens

handhavande av och vård om intendentur- och tygmateriel

som utlämnats till kompaniet för gemensamt eller personligt bruk. Särskilt

anmärkningsvärt är att Adolfsson ej med tillräcklig kraft ingripit mot

Pamnell för att göra slut på den oordning och slapphet som uppenbarligen

i flera avseenden vidlått dennes materielförvaltning. Vad sålunda ligger

Adolfsson till last anser häradsrätten vara av sådan art att han ej kan

undgå ansvar för tjänstefel i den mån hans försumlighet faller inom en tid

av fem år före den 6 september 1954. För tidigare förseelse är straff nu

förfallet.

Vad angår skadeståndsfrågan hava Pamnell och Adolfsson i vissa avseenden

medgivit, i andra åter bestritt ersättningsskyldighet. — Då Pamnell

och Adolfsson själva vållat att nöjaktig redovisning ej kunnat lämnas för

den saknade materielen, kunna de såsom ansvariga för materielförvaltningen

icke undgå ersättningsskyldighet.

Mot fordrade beloppens skälighet har ej gjorts någon erinran.

I eu den 7 januari 1955 dagtecknad skrift anhåller Adolfsson, som är född

år 1917, att bli befriad från skyldigheten att utgiva de utdömda beloppen.

Till stöd för sin framställning anför Adolfsson bland annat följande: Om

han skulle nödgas betala de utdömda beloppen skulle hans familj för lång

tid framåt bli lidande genom att hans ekonomi undergräves. Adolfsson vill

vidare framhålla att han på grund av befälsbrist år 1947 som löjtnant

placerats i kompanichefsbefattning utan att besitta för dylik tjänst tillräcklig

erfarenhet. Då han ej känt till bestämmelsen om chefs skyldighet

att en gång om året verkställa inventering av viss till kompaniet utlämnad

materiel men misstänkt, att materieliäget ej var korrekt-, hade han hos

förman begärt inventering. Framställningen föranledde emellertid icke vid

detta tillfälle till någon åtgärd.

Sedermera har jämväl Pamnell, som är född år 1912, i en den 25 januari

J 955 dagtecknad skrift anhållit att bli befriad från ersättningsskyldighet.

Han förklarar att erläggandet av det för honom så betydande beloppet

kommer att bli mycket betungande och för mycket lång tid bereda honom

betydande ekonomiska svårigheter, då han har att försörja hustru och

tre minderåriga barn i skolåldern.

Sedan ärendet remitterats till försvarets civilförvaltning för yttrande,

har chefen för Norrlands trängregemente i skrivelse till civilförvaltningen

den 18 mars 1955 tillstyrkt ansökningarna och därvid uttalat bland annat

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

följande: Då Adolfsson placerades som kompanichef, hade han endast fem

tjänsteår som officer och saknade i alltför hög grad den erfarenhet och

mognad, som krävdes hos en kompanichef. Befälsbrist hade emellertid

framtvingat placeringen. Försummelserna syntes för Adolfssons del böra tillskrivas

bristande erfarenhet och rutin samt hård arbetsbelastning. Beträffande

Pamnell torde dennes försummelser i mycket ringa grad bero på att

han vetat med sig, att han icke var ständigt kontrollerad av kompanichefen.

Pamnell saknade dessvärre förmåga att på ett godtagbart sätt handhava en

inaterieluppbörd även i så ringa omfattning som vid ett kompani.

Beträffande Adolfssons och Pamnells ekonomiska förhållanden upplyser

regementschefen i sin skrivelse följande: Adolfssons inkomst uppgår till

1 548 kronor för månad. Han har ett sparkapital om 5 000 kronor och bär

icke några skulder utöver de domfästa. Hans hustru har en inkomst av 800

kronor för månad men icke förmögenhet eller skulder. Makarna har icke

några barn. — Pamnells månadsinkomst uppgår till 1 117 kronor. Han

saknar förmögenhet och har skulder utöver de domfästa, uppgående till

1 300 kronor. Hustrun har icke inkomst, förmögenhet eller skulder. Makarna

har tre barn i åldern 10, 13 och 14 år.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 29 mars 1955 följande:

Med hänsyn till straffmätningen synes principiella hinder mot bifall till

ansökningarna icke möta. Då det emellertid är viktigt att kronans egendom

noga vårdas synes fullständig eftergift av fordringen icke böra ifrågakomma.

Vid avvägningen av det belopp, som sökandena bör betala, kan

spörsmålet om deras inbördes betalningsskyldighet icke förbigås. Enligt

rättspraxis härutinnan skall solidariskt skadeståndsskyldiga vid gäldandet

av skadestånd taga del efter ty med avseende å omständigheterna kan vara

skäligt. Av straffmätningen att döma lärer — därest talan vid domstol

sökandena emellan skulle anhängiggöras angående nämnda fördelning _

sannolikt Adolfsson icke nödgas svara för mera än en tredjedel av den

solidariskt ådömda ersättningsskyldigheten. Vid nu angivna förhållanden

och med hänsyn till Pamnells i jämförelse med Adolfssons svaga ekonomiska

ställning förefaller en nedsättning böra ske av det belopp sökandena

slutligen solidariskt anses böra gälda, utöver vad som enligt ämbetsverkets

uppfattning måhända i annat fall skulle ha föreslagits. Civilförvaltningen,

som i ärendet samrått med armétygförvaltningen, vill icke motsätta sig

bifall till ansökningarna i så måtto att, därest av sökandena inom tid som

Kungl. Maj :t bestämmer inbetalas förslagsvis 800 kronor, sökandena må

vara befriade från vidare betalningsskyldighet på förevarande grund.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 13 april 1955: Statskontoret har

i tidigare likartade fall framhållit angelägenheten av att ansökningar från

materiel redogörare om befrielse från ersättningsskyldighet bör tillmötesgås

endast undantagsvis, då särskilda omständigheter föreligger. Med hänsyn

till Pamnells ekonomiska förhållanden vill ämbetsverket icke motsätta sig,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

att Pamnell medgives nedsättning av ersättningsskyldigheten till 1 800

kronor. Beträffande Adolfsson synes däremot utredningen i ärendet icke

motivera annat efterskänkande av betalningsskyldigheten än beträffande

ränta och rättegångskostnader. Då Adolfsson emellertid, såsom civilförvaltningen

framhållit, i sista hand icke torde nödgas svara för mer än en

tredjedel av det solidariskt ådömda skadeståndet, torde en nedsättning av

Pamnells ersättningsskyldighet jämväl böra föranleda, att Adolfssons betalningsansvar

begränsas till det belopp, för vilket han i sista hand skolat

svara eller i runt tal 1 800 kronor. Statskontoret föreslår därför, att Pamnell

och Adolfsson befrias från vidare ersättningsskyldighet, därest de

inom viss av Kungl. Maj :''t fastställd tid inbetalar vardera 1 800 kronor.

Ämbetsverket förutsätter härvidlag, att regresskrav från Adolfssons sida

icke kommer att väckas mot Pamnell.

Departementschefen

Pamnell har i hög grad åsidosatt sina skyldigheter som kompaniadjutant

och därvid allvarligt brustit i vård och tillsyn över utlämnad materiel.

Adolfsson har eftersatt sina skyldigheter att som kompanichef förrätta inventering

samt att övervaka Pamnell och med kraft ingripa, då denne ej

fullgjorde sina uppgifter. Pamnell och Adolfsson har härigenom ådragit

sig en betydande skadeståndsskyldighet. Pamnell torde emellertid på grund

av sin betydande försörjningsplikt mot familjen vara ur stånd att utan

synnerligen stora uppoffringar inom rimlig tid erlägga det utdömda beloppet.

För Adolfssons del finner jag, med hänsyn till vad regementschefen

anfört, mildrande omständigheter föreligga. På grund av det anförda vill

jag icke motsätta mig att sökandena, i enlighet med statskontorets förslag,

befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande av vardera 1 800 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vardera av S. W. Pamnell och C. S. Adolfsson må,

därest han inom tid som av Kungl. Maj :t bestämmes till försvarets

civilförvaltning inbetalar 1 800 kronor, befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Ångermanlands

mellersta domsagas häradsrätts dom den 16 december

1954.

Sedan värnpliktige K. E. G. Hedström den 2 december 1952 skadats i

samband med artilleriskjutningar å Villingsbergs skjutfält fördes i anledning

härav vid rådhusrätten i Karlstad ansvars- och ersättningstalan gentemot

kaptenen G. W. Hjukström och löjtnanten L. B. Lunden. Åklagaren

anförde därvid bland annat följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Hjukström hade varit chef för eu avdelning officerare från Värmlands

regemente (12), däribland Lunden, som den 2 december 1952 besökt Vil1

ing sbergs skjutfält, varvid de färdats i eu militärbil, förd av Hedström.

Hjukstrim hade vid 8.40-tiden på förmiddagen från en plats å övningsfältet,

kallad Bensinmacken, beordrat Hedström att med bilen skjutsa en officer

till Acksjölägret, en sträcka om cirka 10 kilometer, och därefter återvända

till Bensinmacken, vilken plats i ett senare skede av övningarna skulle

utgöia mål för artilleriet. Hjukström hade därefter tillsammans med övriga

officerare från I 2 begivit sig till platsen för övningarnas första moment,

cirka 10 minuters gångväg norrut från Bensinmacken. Efter momentets

avslutande hade de begivit sig tillbaka till Bensinmacken, där de inträffat

klockan omkring 9.20. Hedström hade då ännu icke återkommit, varför

Hjukström och övriga officerare till fots begivit sig till platsen för andra

momentet, benämnd Lövhaget, cirka 2 kilometer från Bensinmacken. Då

de under vägen dit icke mött Hedström, hade Hjukström från Lövhaget

givit order till Lunden att tillse, att Hedström blev stoppad vid Lövhaget,

så att han icke fortsatte ned till Bensinmacken enligt förut erhållen order.

Då andra momentet varit avslutat, hade Hjukström erhållit rapport från

Lundén, att Hedström ännu icke återvänt. Hjukström hade då givit order

om att en motorcykelordonnans skulle sändas till Acksjölägret för att taga

reda på varför bilen icke återvänt. Han hade även sänt ut ordonnanser i

andra riktningar för att efterspana bilen, men icke längs vägen Lövhaget__

Bensinmacken förrän efter klockan 11.30. Då bilen icke kunnat anträffas,

hade han vid något tillfälle mellan klockan 11.30 och 11.45 vid vägskälet vid

Runstorp anmält för övningsledaren, att han saknade sin bil och höll på

att efterforska densamma, övningsledaren hade då bestämt, att ytterligare

eldgivning icke finge ske, förrän bilen anträffats. — Lundén hade vetat om

att Hedström klockan omkring 8.40 beordrats köra till Acksjölägret samt

därefter återvända till Bensinmacken. Vid I 2-officerarnas återkomst till

Bensinmacken klockan omkring 9.20 hade Lundén frågat Hjukström, om

han skulle invänta bilen till dess den kom tillbaka, men Hjukström hade

svarat, att de kanske mötte bilen, då de gingo vägen till Lövhaget. När de

klockan omkring 9.40 anlänt till Lövhaget utan att hava mött bilen, hade

Lundén av Hjukström erhållit order att tillse, att Hedströms bil blev

stoppad vid Lövhaget. Lundén hade därvid så gott som omedelbart givit

värnpliktige motorcvkelordonnansen K. I. Johansson, som uppehöll sig å

en vid Lövhaget omedelbart öster om vägen belägen parkeringsplats, order

att stoppa alla bilar som komnio mot Lövhaget och hindra deras vidare

passage mot Bensinmacken. Han hade dock icke orienterat ordonnansen

närmare om vad saken gällde. Därefter hade Lundén lämnat vägen och

gått till platsen för genomgången av andra momentet omkring 60 meter

väster om vägen. Vid ett par tillfällen hade han inspekterat ordonnansen

och därvid erhållit besked, att bilen icke synts till. Lundén hade redan

från början godkänt eu å parkeringsplatsen stående sjuktransportbils

förarsäte såsom uppehållsplats för Johansson vid fullgörande av uppdraget.

— Hedström hade efter försening på grund av påläggning av snökedjor

avrest från Acksjölägret klockan omkring 9.40 och "torde hava passerat

Lövhaget klockan omkring 9.50 samt nått den anbefallda platsen vid Bensinmacken

klockan omkring 9.55, där han sedan kvarstannat enligt erhållen

order. Under tiden klockan 10.00—10.20 hade Hedström hört artillerield

(andra momentet). Vid klockan 11.21 avgiven artillerield (tredje momentet)

mot Bensinmacken hade Hedström, som då suttit i bilen och väntat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

13

blivit skadad bland annat å vänster hand, båda benen och fotterna av

två granater, som slagit ned alldeles invid bilen. Han hade tagit sig ur

bilen och släpat sig mot Lövhaget. Han hade sedan anträffats av en motorcvklist

liggande på vägen cirka 300 meter från Bensinmacken klockan

12.18. Även bilen hade erhållit skador.

Ansvar yrkades å Hjukström för det han gjort sig skyldig till försummelse

av tjänsteplikt genom att icke i tid göra anmälan till övningsledningen

om att Hedström saknades samt genom att i övrigt icke vidtaga

effektiva åtgärder till förhindrande av att Hedström återvände till den

plats, som enligt vad som varit bekant för Hjukström i ett senare skede av

övningarna skulle utgöra mål för artilleriet, ävensom för vållande till

kroppsskada å Hedström. -— Å Lunden yrkades ansvar för det denne gjort

sig skyldig till försummelse av tjänsteplikt genom att icke giva ordonnansen

Johansson tillräckliga instruktioner för fullgörande av uppdraget att

hejda bilen samt genom att godkänna sjuktransportbilens förarsäte såsom

uppehållsplats, ävensom visat oförstånd genom att icke själv stanna vid

vägen och stoppa bilen, då den kom, samt för vållande till kroppsskada å

Hedström.

Vidare fördes vid rådhusrätten ersättningstalan mot Hjukström och

Lunden, av Hedström för resor i samband med läkarvård samt av försvarets

civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten för utgifter i anledning av

olycksfallet och av civilförvaltningen jämväl för utgifter för reparation av

bilen in. in. Målsägandena förbehöll sig rätt att framdeles föra talan om

ytterligare ersättning och yrkade ersättning för kostnaderna å målet.

Hjukström och Lundén bestred mot dem förd talan men vitsordade

åklagarens uppgifter om händelseförloppet.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 13 oktober 1953. Därvid

fälldes Hjukström till ansvar och förpliktades utgiva skadestånd in. in.,

medan Lundén frikändes.

I sina domskäl anförde rådhusrätten bland annat följande:

Utredningen giver vid handen, att Hedström måste hava kört förbi Lövhaget

vid något tillfälle under andra momentet; någon exakt tidpunkt härför

har dock icke kunnat fastställas. — Vidkommande först mot Hjukström

förd talan är det uppenbart, att Hedström ej skulle hava kunnat

oanmärkt passera vid Lövhaget under den av Hjukström beordrade avspärrningen,

därest den haft avsedd verkan. När Lundén efter andra momentets

slut anmält, att Hedström ej anlänt till Lövhaget, får därför Hjukström

anses hava haft visst, ej ringa berättigande för ett antagande att

Hedström försenats av någon anledning — upplyst är, att väglaget var

halt — och att efterforskningar efter bilen då icke varit av nöden i vidare

mån än genom utsändande av en ordonnans utefter vägen mot Acksjölägret.

Att Hjukström icke före den tidpunkt, då han erhöll rapport av

denna ordonnans att Hedström redan för länge sedan begivit sig från Acksjölägret,

och senast omedelbart efter andra momentets avslutande gjort

anmälan, som skolat medföra inställande av eldgivning från batterierna,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1956

finner emellertid rådhusrätten med hänsyn till den Hedström givna ordern

att med bilen infinna sig vid Bensinmacken — vilken plats under tredje

momentet skulle utgöra mål för artillerielden — innebära sådan försummelse

av Hjukström, att denne icke kan undgå ansvar och skadeståndsskyldighet

i målet, för vållande till den Hedström åsamkade skadan, vilken

är av beskaffenhet, som i 14 kap. 12 § strafflagen sägs. Omständigheterna

få emellertid anses för Hjukström mildrande. — Vad därefter angår åtalet

mot Lunden finnes denne — som icke, såvitt utredningen givit vid händen,

ägt kännedom om Bensinmackens läge inom farligt område — genom sin

order till Johansson hava meddelat denne instruktion för fullgörande av

uppdraget som post, vilken icke kan anses onöjaktig. Lundens medgivande

för Johansson att därvid uppehålla sig i sjuktransportbilen måste visserligen

betecknas som mindre lämpligt, men kan icke anses innefatta försummelse

eller oförstånd i tjänsten som föranleder ansvar för Lundén,

lika litet som det förhållandet att Lunden, utan uttrycklig order därom''

underlåtit att själv fullgöra uppdraget att hejda bilen."

Rådhusrätten dömde jämlikt 14 kap. 17 § andra stycket strafflagen Hjukström

för vållande till skada som i samma kap. 12 § sägs att utgiva 20 dagsböter

om 12 kronor. Härjämte förpliktades Hjukström att, emot kvitto,

genast utgiva, till Hedström 251 kronor 10 öre, till civilförvaltningen 7 980

kronor 68 öre jämte fem procent ränta därå från den 23 september 1953

tills betalning sker och till riksförsäkringsanstalten 1 256 kronor 75 öre.

Vidare förpliktades Hjukström att för kostnader å målet gottgöra civilförvaltningen

med 492 kronor och riksförsäkringsanstalten med 35 kronor

samt att återgälda statsverket dels vad av allmänna medel utgått i anledning

av Hedström beviljad fri rättegång eller 394 kronor 80 öre, dels ock

kostnader för biträde och vittneslöner, 500 kronor. Vidare förbehölls målsägandena

rätt att framdeles i mån av befogenhet föra talan mot Hjukström

om ytterligare skadestånd.

Svea hovrätt, där Hjukström fullföljde talan mot rådhusrättens dom.

fann genom dom den 27 april 1954 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens

dom. Hjukström förpliktades att ersätta kronans rättegångskostnader i

hovrätten med 150 kronor samt att återgälda statsverket kostnader för

rättegångsbiträde in. in. med tillhopa 1 383 kronor 70 öre.

Sedan Hjukström ansökt om prövningstillstånd och revision, fann

Kungl. Maj :t genom beslut den 29 december 1954 ej skäl att meddela prövningstillstånd,

i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. I samband härmed

förpliktades Hjukström att återgälda statsverket ett belopp av 350

kronor, som utgivits i biträdesersättning.

I en den 11 april 1955 dagtecknad skrift har Hjukström — under erinran

att han sålunda förpliktats att utgiva till Hedström 251 kronor 10 öre

och till civilförvaltningen 7 986 kronor 68 öre jämte ränta samt till riksförsäkringsanstalten

1 256 kronor 75 öre — anhållit att han måtte befrias

från skyldighet att till civilförvaltningen och riksförsäkringsanstalten ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

15

giva utdömda skadeståndsbelopp samt att Kungl. Maj:t måtte övertaga

betalningsansvaret för det belopp Hjukström förpliktats utgiva till Hedström.

Till stöd för framställningen anför Hjukström bland annat följande:

Såsom framgår av underrätternas domar ha omständigheterna för mig

ansetts mildrande och jag har också givetvis själv varit av den uppfattningen,

att jag ingalunda tagit alltför lätt på frågan om mitt ansvar, utan

i stället vidtagit alla de åtgärder, som jag mot bakgrunden av för handen

varande omständigheter bedömt erforderliga.

Jag är gift och har två barn, nämligen en trettonårig dotter och en sjuårig

son. Min lön, utgår efter lönegrad Md 27. För närvarande uppbär jag dessutom

timarvode såsom deltidslärare i krigskonst vid flygkadettskolan i

Uppsala, vilket arvode under år 1954 uppgick till sammanlagt 305 kronor.

Jag kan icke räkna med ytterligare extrainkomster i framtiden, men däremot

torde mina möjligheter att erhålla sådana komma att minskas. Min

maka har icke något förvärvsarbete och hon är för närvarande på grund

av sjuklighet icke i stånd att utföra något sådant arbete, vartill kommer

att hon saknar yrkesutbildning. Varken min hustru eller jag har förmögenhet,

men jag har låneskulder å cirka 13 800 kronor, å vilka skulder avbetalning

sker med ungefär 200 kronor i månaden. Räntan å dessa lån uppgår

till omkring 60 kronor för månad. Sedan amortering skett samt ränta och

skatt erlagts, återstå å min månadslön omkring 1 000 kronor, varför min

familj och jag leva på en jämförelsevis låg standard. Det utdömda skadeståndet

skulle av mig kunna erläggas allenast genom upptagandet av ett

lån å motsvarande belopp, vilket i och för sig knappast vore möjligt, men

även om så vore, skulle detta innebära, att amortering å lånet icke kunde

ske före mitt inträde i pensionsåldern, som är 55 års ålder och inträffar

om tio år, därest jag vinner befordran till regementsofficer; eljest ingår jag

i pensionsåldern fem år tidigare. Ett fullgörande av skadeståndsskyldigheten

skulle alltså, om det över huvud visade sig möjligt, i ekonomiskt

avseende helt fördärva min framtid samt därigenom även bliva ödesdigert

för min familj och särskilt för mina barn, vilkas högre skol- och yrkesutbildning

jag då icke skulle kunna bekosta.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 25 juli 1955 att

ämbetsverket med hänsyn till omständigheterna vid skadans uppkomst och

Hjukströms ekonomiska förhållanden intet har att erinra emot att Hjukström

befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande av förslagsvis

1 200 kronor.

Chefen för Värmlands regemente anför i yttrande till civilförvaltningen

den 21 maj 1955 bland annat följande. Vid bedömande av Hjukströms framtida

ekonomiska ställning är det av största betydelse att beakta att Hjukström

— på grund av eu i förhållande till tjänstcåldern (officersexamen

1939) hög levnadsålder (45 år) — oaktat mycket goda krigshögskole- och

tjänstgöringsbetyg icke kan påräkna regementsofficersbefordran förrän i

förhållandevis hög levnadsålder. Hjukström är en skicklig och ansvarskännande

officer som genom energi och arbetsförmåga långt utöver det vanliga

på sina skiftande uppgifter gjort stora insatser. Det vore därför ytterst

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1956

beklagligt om detta enstaka misstag skulle medföra en förstörd ekonomi

med allt vad därav följer i minskad arbetsförmåga samt bekymmer för

familjen och dess framtid. — På grund härav tillstyrker regementschefen

Hjukströms ansökning såsom synnerligen behjärtansvärd.

Riksförsäkringsanstalten anför i yttrande den 13 juli 1955 bland annat

följande: Anstaltens fordran har stigit till 3 810 kronor 75 öre. Hedström

har tillerkänts livränta tills vidare för tiden till och med den 27 januari

1956 med 1 200 kronor för ar, varvid nedsättningen av arbetsförmågan beräknats

till 25 %. Därest livräntan, som kommer att omprövas i början av

år 1956, skulle komma att definitivt fastställas till samma belopp, utgör

kapitalvärdet av livräntan från den 28 juli 1955 under Hedströms återstående

livstid 31 560 kronor. — Med hänsyn till de omständigheter, varunder

olycksfallet inträffat, och i betraktande av vad som upplysts angående

Hjukströms ekonomiska förhållanden vill anstalten för sin del icke

motsätta sig, att han befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande

fall därest han fullgör viss inbetalning.

Statskontoret har enligt utlåtande den 3 augusti 1955, i likhet med civilförvaltningen,

icke något att erinra mot att Hjukström befrias från vidare

ersättningsskyldighet mot inbetalande av förslagsvis 1 200 kronor.

I ärendet har upplysts att Hjukströms rättegångskostnader betalas av

Svenska officersförbundet.

Departementschefen

Av utredningen framgår att till skadefallet bidragit eu rad olyckliga förhållanden.

Domstolarna har också funnit omständigheterna mildrande. Det

skulle uppenbarligen vara mycket svårt, måhända omöjligt, för Hjukström

— som redan har betydande skulder — att komma ut med kronan tillkommande

ersättning. Med hänsyn till det nu anförda och de synnerligen

goda vitsord Hjukström erhållit, anser jag, att starka billighetsskäl talar

för att Hjukströms skyldighet att utgiva ersättning till kronan nedsättes

högst avsevärt, förslagsvis till 500 kronor. Något övertagande av Hjukström

ådömd ersättningsskyldighet gentemot Hedström synes däremot ej

böra ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att G. W. Hjukström; därest han inom tid som Kungl.

Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse

den 2 december 1952.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

17

6.

Under övningsflygning den 23 augusti 1954 med ett krigsflygskolan tillhörigt

skolflygplan med fältflygaren S. T. Westberg som lärare och P. G.

Almqvist som elev, strömmade bensin ut över högervingen sedan planet på

2 000 meters höjd lagts i spinn. Bensinen antändes av avgasflammor från

det över vingen befintliga avgasröret. Almqvist och Westberg hoppade ur

planet med fallskärmar, som utlöstes normalt. Almqvist erhöll lätta brännskador

i ansiktet och på högra handen samt bröt ett mellanfotsben, då han

tog mark. Westberg erhöll svåra brännskador i ansiktet, på högra handen

och på vristerna. Planet totalhavererade.

I anledning av det inträffade fördes vid Södra Åsbo och Bjäre häradsrätt

ansvars- och skadeståndstalan mot värnpliktige S. G. Thulin. Vederbörande

åklagare yrkade ansvar å Thulin, som den 23 augusti 1954 tjänstgjort såsom

värnpliktig mekaniker vid planet, för det han, som före flygningen

kontrollerat bränslemängden i planets tankar, avlämnat planet till Westberg

såsom klart för flygning utan att ha låst locket till högra vingtanken

med påföljd att bensin strömmade ut och antändes, då planet gick in i

spinn åt höger.

Kronan yrkade skadestånd av Thulin med tillhopa 14 665 kronor 24 öre

jämte ränta för förlust av planet samt för utgifter för lön och vård åt de

skadade m. in.

Thulin bestred de mot honom framställda ansvars- och skadeståndsyrkandena.

Han uppgav bland annat att han före avlämnandet av planet avtagit

locken till vingtankarna och kontrollerat bränslenivån, att han därpå

satt fast locken, vilket vore en ren vanesak, att han därefter väntat på en

tankbil för eftertankning av höger vingtank, att flygföraren Westberg

emellertid kommit före tankbilen samt tagit plats i planet och samtidigt

meddelat att eftertankning icke vore behövlig, emedan dagens program

ändrats så att planet icke skulle ut på långnavigering, samt att Thulin därpå

hjälpt till med starten av planet.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 15 februari 1955 och uttalade

därvid bland annat följande.

På grund av vad som framkommit i målet måste det anses helt uteslutet

att olyckan inträffat av annan orsak än att locket till påfyllningsstudsen å

flygplanets högra vingtank icke blivit ordentligt påsatt före flygningen. Såsom

mekaniker vid flygplanet har Thulin hatt att svara för att tanklocket

suttit rätt och varit väl åtdraget då han anmälde planet klart för flygning.

Tydligen har Thulin, som räknat med att planet skulle användas för långnavigering

och skulle vara fulltankat, efter varmkörning, därvid använts

bränsle från högra vingtanken, varit inriktad på att den nämnda tanken

skulle påfyllas bensin från den tankbil, vilken befann sig vid linjen. Thulin

har därför ansett onödigt att, i avbidan på tankbilens ankomst till planet,

2—14 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 36

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

påsätta eller fastskruva tanklocket till högra vingtanken, vilket tanklock

Thulin tagit av i och för undersökning av bensinmängden i tanken. Innan

tankbilen kommit fram till planet har Westberg anlänt och meddelat, att

planet icke skulle gå på långnavigering och således icke behövde topptankas.

Thulin blev omedelbart upptagen med att hjälpa Westberg vid

fastspänningen, varefter Thulin var sysselsatt med att starta motorn —

vilken var svårstartad — och med att hjälpa eleven vid fastspänningen.

Under dessa åtgärder har Thulin glömt bort tanklocket, och planet har,

sedan Thulin anmält det klart för flygning, startat utan att tanklocket

varit påsatt eller fastskruvat. — Det har anförts i målet att det måste anses

förklarligt om Thulin under föreliggande förhållanden råkat glömma

tanklocket; och i anslutning härtill har vidare anförts, att man ej må

ställa för stora krav på en värnpliktig mekaniker, vilken icke kan förväntas

ha förvärvat samma precision och rutin i arbetet som en yrkestekniker

besitter. — Även om så skulle förhålla sig att man — helt allmänt

sett — icke kan ställa fullt samma krav på en värnpliktig mekaniker som

på en yrkestekniker i flygvapnet, är i detta fall att beakta att Thulin under

lång tid tjänstgjort såsom mekaniker vid flygplan av förevarande typ samt

att den åtgärd, varom här är fråga, är av enkel beskaffenhet; den skiljer

sig icke väsentligt från den åtgärd som vidtages, då man efter påfyllning av

bensin i eu bil åter påsätter locket till bensintanken. Vid sakens bedömning

är vidare att beakta att, med hänsyn till de stora risker som i händelse av

materialfel föreligga för den flygande personalen och för materielen, det

är nödvändigt att fordra ansvarskänsla och synnerlig noggrannhet av dem

som i egenskap av mekaniker ha att svara för att flygplanen, när de avlämnas

för flygning, verkligen äro klara för flygning.

Häradsrätten dömde Thulin att för tjänstefel böta 50 dagsböter om sju

kronor samt förpliktade honom att utgiva skadestånd till kronan med

14 665 kronor 24 öre jämte ränta efter fem procent från den 15 februari

1955 tills betalning sker. Härjämte förpliktades Thulin att med 520 kronor

återgälda statsverket kostnaderna för offentlig försvarare. Domen vann

laga kraft.

I en den 19 april 1955 dagtecknad skrift anhåller Thulin att bli befriad

från böterna och skadeståndet. Han anför därvid bland annat följande: På

grund av orderändringen blev eftertankningen ej verkställd och Thulin

blev upptagen av andra uppgifter för planets startande. Det är sannolikt

att han därvid glömt låsa locket på höger vingtank, vilket han lossat.

Locket till vingtanken sitter i en fördjupning i tanken och faller därför

icke av, även om det är olåst, så länge planet är i markläge och man kan

icke omedelbart iakttaga huruvida det är låst eller icke, utom vid närmare

undersökning. Det är därför förklarligt att Thulin, då han erhöll besked

om långnavigeringens inställande och erhöll ny order, i hastigheten glömde

låsa locket. Hade eftertankningen blivit fullföljd, hade han fått anledning

tänka på lockets låsning och olyckan hade uteblivit. Nu blev det icke så.

Den mänskliga mekanismen är icke fullkomlig. Omständigheterna torde

emellertid vara synnerligen förmildrande.

Av handlingarna framgår att Thulin, som är född den 16 september 1933

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

19

och till yrket är plåtslagare, är ogift och icke har någon försörjningsplikt.

Hans veckolön uppgår sedan skatten avdragits till 116 kronor. Han saknar

förmögenhet.

Kungl. Maj :t (justitiedepartementet) har genom beslut den 17 juni 1955

funnit anledning ej förekomma att lämna bifall till ansökningen i vad den

avser befrielse från böterna.

Beträffande Thulins ansökan att bli befriad från honom ådömt skadestånd

anför försvarets civilförvaltning i utlåtande den 15 november 1955:

Den flygande personalens säkerhet är till mycket stor del beroende av mekanikernas

kunnighet och noggrannhet. I detta fall har Thulin brustit i rent

rutinmässig noggrannhet och eftertanke genom att icke företaga en åtgärd

av så elementär karaktär som att låsa bensinlocket innan flygplanet

anmäldes vara klart för flygning. Thulins slarv kunde ha kostat två människor

livet. Hans förseelse måste därför betraktas som mycket allvarlig,

vilket också kommit till uttryck däri, att antalet utdömda dagsböter bestämts

relativt högt. — Med hänsyn till Thulins förhållandevis svaga ekonomiska

ställning, vill civilförvaltningen dock icke motsätta sig, att han,

därest han före viss, av Kungl. Maj :t fastställd tidpunkt inbetalar förslagsvis

1 000 kronor, må befrias från återstående ersättningsskyldighet.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 3 december 1955 till civilförvaltningens

förslag.

Departementschefen

Thulin har gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse, som medförde

svår personskada och betydande materielförlust samt innebar överhängande

risk för förlust av två människoliv. Fullständig befrielse från ersättningsskyldighet

bör därför icke komma i fråga. Med hänsyn till svårigheten för

Thulin att gälda ifrågavarande betydande ersättningsbelopp till kronan vill

jag icke motsätta mig att Thulin befrias från ersättningsskyldighet mot att

han, såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 1 000 kronor.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att S. G. Thulin, därest han inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer

till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av Södra Åsbo och Bjäre häradsrätts

dom den 15 februari 1955.

7.

Genom fältkrigsrättens vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområdesstab

i denna del lagakraftvunna utslag den 29 mars 1944 förpliktades förrådsvaktmästaren

Karl Gustav Hallstensson att solidariskt med tidigare dömde

landstormslöjtnanten Erik Wiktor Eriksson till kronan utgiva skadestånd

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

med 11 000 kronor 74 öre jämte 5 % ränta därå från den 30 oktober 1943

till dess betalning sker.

De närmare omständigheterna var följande. Hallstensson, som under

tiden den 19 november 1940—den 30 september 1942 tjänstgjort som

landstormsförrådsförvaltare i Kiruna, förordnades den 1 oktober 1942 till

förrådsvaktmästare vid Kiruna—Jokkmokks försvarområdesstab i Kiruna,

där Eriksson fullgjorde viss tjänstgöring som intendent. I början av december

1942 kom Eriksson och Hallstensson överens om att utskriva falska

räkningar i syfte att för dessa söka erhålla betalning av en krigskassa i

Kiruna. Hallstensson hade sedermera vid olika tillfällen under tiden den

15 december 1942—den 11 september 1943, varje gång i samråd med

Eriksson, i ömsom fingerade ömsom verkliga personers namn utskrivit

och kvitterat sammanlagt 38 räkningar, vilka enligt sitt innehåll hänfört

sig till utförda reparationsarbeten. Två av räkningarna hade attesterats av

Hallstensson i dennes uppgivna egenskap av avgående landstormsförrådsförvaltare.

Å övriga räkningar har Hallstensson i vederbörande materielredogörares

namn tecknat bevis om att ax-betena utförts. I en del fall har

dessa namn varit fingerade. Räkningarna har därefter attesterats av

Eriksson i dennes egenskap av intendent. På grund av de sålunda förfalskade

räkningarna har Hallstensson från krigskassan utbekommit 11 000

kronor 74 öre. Härav har Eriksson erhållit hälften.

Fältkrigsrätten fann i sitt utslag att Hallstensson var förfallen till ansvar

för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel tillika med grovt bedrägeri

medelst förfalskning. På grund härav och då av läkarutlåtande

framgick att Hallstensson vid tiden för brottens begående befunnit sig i

sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen, dömdes han

att hållas till straffarbete i åtta månader. Hallstensson ålades vidare att

solidariskt med Eriksson till kronan utgiva skadestånd enligt vad tidigare

anförts.

Krigshovrätten, där Hallstensson anförde besvär i ansvarsfrågan, prövade

genom lagakraftvunnet utslag den 15 december 1944 lagligt fastställa

överklagade utslaget.

Av Hallstensson gjord ansökning att av nåd bii befriad från ådömt ansvar

bar avslagits av Kungl. Maj:t.

I en den 9 december 1950 dagtecknad skrift har Hallstensson anhållit

att bli befriad från skadeståndsskyldigheten. Till stöd för framställningen

anförde Hallstensson i huvudsak följande. Eriksson är numera avliden.

Hallstensson var anställd som gruvarbetare i Kiruna och hans inkomster

varierade mellan 600 och 625 kronor i månaden. Efter avdrag för skatt,

hyra och övriga utgifter kvarstod en behållning av omkring 50 kronor per

månad. Han var gift och hade tre barn. Hustrun hade inget förvärvsarbete.

Vid utmätningsförsök hos Hallstensson hade fattigdomsbevis utställts.

Det kunde ej förväntas att han i framtiden skulle få tillgångar i den omfattning,

att han förmår gälda skulden eller del därav.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 dr 1956

21

Försvarets civilförvaltning, som från landsfiskalen i Kiruna införskaffat

utredning, som bestyrkte Hallstenssons uppgifter om sin ekonomi in. in.,

framhåller i utlåtande den 14 februari 1951 bland annat följande: Hallstenssons

ersättningsskyldighet har sin grund i brottsliga handlingar. Principiella

skäl talar därför mot eftergift av skadeståndet, helt eller delvis.

Med hänsyn till Hallstenssons försörjningsplikt och svaga ekonomi och då

det icke torde finnas någon utsikt att han i framtiden skall bli i stånd att

fullgöra en betalningsskyldighet av ifrågavarande omfattning, vill ämbetsverket

emellertid icke motsätta sig, att Hallstensson befrias från återstående

ersättningsskyldighet, därest han inom viss, av Kungl. Maj:t fastställd

tid till civilförvaltningen inbetalar förslagsvis 500 kronor.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 7 mars 1951 till vad civilförvaltningen

anfört och hemställt.

I ärendet har inhämtats, att vid försök till utmätning av ifrågavarande

fordran hos Eriksson denne befunnits sakna utmätningsbara tillgångar samt

att den efter honom upprättade bouppteckningen utvisar brist i boet.

På förekommen anledning har försvarets civilförvaltning sedermera från

polismyndigheten infordrat ytterligare uppgifter angående Hallstenssons

ekonomi. Därvid har den 15 december 1955 inhämtats följande: Hallstensson

är sedan 1952 anställd såsom vaktman vid Luossavaara-Kirunavaara

aktiebolag. Hans inkomster under år 1955 har för tiden till och med november

uppgått till 12 525 kronor. Han har icke några skulder utöver sin

skuld till kronan men har ej heller några tillgångar. Hans barn är nu i

åldern 20, 15 och 8 år. De två äldsta barnen går i läroverk. Hans hustru

lider av ständig huvudvärk och yrsel och är därför icke arbetsför.

Enligt uttalande av civilförvaltningen den 20 december 1955 har nyssnämnda

uppgifter om Hallstenssons ekonomi m. m. icke föranlett ämbetsverket

att frångå vad ämbetsverket anfört och föreslagit i sitt tidigare utlåtande

i ärendet.

I förnyat yttrande den 12 januari 1955 anför statskontoret följande: Med

hänsyn till numera i ärendet föreliggande utredning, av vilken framgår att

Hallstenssons inkomst uppgår till närmare 14 000 kronor för år, finner

statskontoret de av civilförvaltningen i utlåtandet den 14 februari 1951

framförda skälen för en eftergift av skadeståndet ej längre föreligga. På

grund härav måste statskontoret ifrågasätta om någon som helst nedsättning

bör medgivas. Skulle det likväl anses att framställningen i viss utsträckning

bör tillmötesgås, torde Hallstensson i vart fall böra inbetala

hälften av det belopp han förpliktats utgiva eller 5 500 kronor.

Departementschefen

Mot Hallstenssons ansökan talar att han ådragit sig skadeståndsskyldigheten

genom eu synnerligen allvarlig brottslighet. Med hänsyn till Hallstenssons

ekonomiska förhållanden och stora försörjningsbörda synes det

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 3<i år 1956

emellertid bli svårt för Hallstensson att gälda kronans betydande fordran

i dess helhet. Härtill kommer att den person, som förpliktats att utge

skadeståndsbeloppet solidariskt med Hallstensson, numera avlidit utan att

efterlämna tillgångar. På grund av det anförda anser jag mig böra på det

sätt tillmötesgå Hallstenssons ansökan att jag föreslår, att han befrias från

vidare ersättningsskyldighet om han inom tid, som Kungl. Maj :t bestämmer,

till kronan inbetalar hälften av det utdömda kapitalbeloppet eller avrundat

5 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att K. G. Hallstensson, därest han inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 5 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av utslag den 29 mars 1944

av fältkrigsrätten vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområdesstab.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—7 hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Patric Kalling

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

23

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1955 avgjorda, helt eller delvis bifallna

ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

Grund för ersätt- ningsskyldighet

Ersättnings-

belopp

Kungl. Maj ds beslut

Sökande

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

Värnpliktige fänriken

R. 0. Taengh......

Förkommen kikare

230 kr.

“/. 55

Hel befrielse

Överfuriren T. S. Gus- tafsson ............

Skada å en kronan

tillhörig bil (kyl- skadad motor)

885 kr. 10 öre

(Härav inbetalat

380 kr.)

‘I, 55

Hel befrielse

Värnpliktige S. L. Grön- yall ...............

Skada å kronan till- höriga motorfor- don (under olov- ligt brukande)

900 kr. jämte ränta

a»/. 55

Befrielse mot

inbetalning

av 200 kr.

Värnpliktige G. A. V.

Svensson...........

Skada vid tältbrand

2 189 kr. 51 öre

jämte ränta (Här- av inbetalat 373

kr.)

30/, 55

Hel befrielse

Laboranten vid försva- rets forskningsanstalt

B. A. O. Södergren. .

Förkommen kamera

200 kr.

55

Befrielse mot

inbetalning

av 100 kr.

Löjtnanten L. M. Werner

och underofficeren A.

R. Spång ..........

Icke fastskruvad art.

pjäs vält under

skjutning

2 450 kr. 50 öre

jämte ränta (soli- dariskt)

18In 55

Befrielse, en- var mot in- betalning

av 250 kr.

Överfuriren B. E. Meij- feldt...............

Skada på grund av

olovligen medgiven

bilkörning

2 410 kr. 47 öre

jämte ränta

so/„ 55

Befrielse mot

inbetalning

av 200 kr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:77 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. a1 i texten
  2. SU 1956:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. s. 3 i texten