Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
1956-01-27 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:54, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
Dokumentets text
Kungl. Maj-.ts proposition nr 54 år 1956
1
Nr 54
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom; given Stockholms slott den 27 januari
1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 januari 1956.
Närvarande
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjalmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och
finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Ericsson, uppkomna frågor om ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom samt anför.
1—129 66 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 64
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 dr 1956
Lagen om yrkesskadeförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955 men
äger icke tillämpning i fråga om skada, som inträffat dessförinnan. Genom
denna lag upphävdes bl. a. lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Äldre bestämmelser skall dock alltjämt äga tillämpning å sådant
ersättningsanspråk på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej skall bedömas
enligt den nya lagen.
I det följande torde få behandlas frågor om ersättning i vissa fall, där
olycksfall inträffat eller sjukdom yppats före den 1 januari 1955 men där
ersättning ej kan utgå med tillämpning av då gällande lagstiftning.
Ersättning i anledning av olycksfall i arbete
1. Elvira Johanna Lindskog
Lagbestämmelser
Enligt 7 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle vid olycksfall i
arbete, som medfört den skadades död, i ersättning utgivas — förutom
begravningshjälp ■— livräntor till vissa efterlevande. Sålunda skulle änka,
när äktenskapet slutits före olycksfallet, erhålla livränta från dödsfallet
så länge hon levde ogift. Även barn som ej fyllt 16 år var berättigade till
livränta.
Ersättningsfrågans tidigare behandling
Bergarbetaren Nils Viktorinus Nilsson, anställd vid statens vattenfallsverk
(Stadsforsens kraftstationsbyggnad), avled den 2 december 1938 till
följd av olycksfall i arbete.
Av de handlingar som med anledning av olycksfallet ingavs till riksförsäkringsanstalten
framgår, att Nilsson var ogift, att han under närmare
20 år sammanlevt med Elvira Johanna Lindskog, född 1892, samt att han
med henne hade fyra barn, av vilka ett ej uppnått 16 års ålder.
Genom beslut den 18 januari 1939 fann riksförsäkringsanstalten, att i
anledning av dödsfallet skulle utgivas begravningshjälp till dödsboet samt
livränta till det minderåriga barnet, vilka ersättningar utbetalats av vattenfallsstyrelsen
enligt de särskilda bestämmelser, som gällde beträffande
arbetare som användes till arbete för statens räkning. Någon livränta till
Elvira Johanna Lindskog kunde inte utgå, enär hon icke varit gift med
den avlidne.
Föreliggande framställning jämte yttranden
I en den 15 november 1954 till Hans Maj :t Konungens handsekreterare
inkommen, sedermera till socialdepartementet överlämnad skrivelse har
Elvira Johanna Lindskog hemställt om livränta efter den avlidne.
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1956 3
Vattenfallsstyrelsen har intet att erinra mot att sökanden av statsmedel
tilldelas understöd med belopp, som kan anses skäligt.
Statskontoret vill inte motsätta sig att sökanden — räknat förslagsvis
fr. o. m. den 1 januari 1955 — erhåller livränta med belopp, som skulle
ha tillkommit henne, därest hon varit i äktenskap förenad med den avlidne.
Riksförsäkringsanstalten anför att sökanden, därest äktenskap slutits
töre olycksfallet, skulle ha uppburit livränta. Beträffande dennas storlek
upplyser anstalten bl. a., att årsbeloppet efter omreglering fr. o. m. den
1 januari 1956 skulle ha utgjort 2 640 kronor t. o. m. den månad, under
vilken sökanden fyller 67 år, och därefter 900 kronor.
Sökanden har sedan ett och ett halvt år ej utfört något förvärvsarbete.
Enligt läkarintyg lider hon av vissa åkommor och anses vara för framtiden
arbetsoförmögen. Hon saknar kapitaltillgångar och uppbär ej folkpension.
Anstalten finner billighetsskäl tala för att sökanden beredes ersättning
av statsmedel. Ersättningen bör utgå enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,
varvid ersättning för gången tid bör beviljas enligt de grunder,
som stadgas i 29 § lagen om yrkesskadeförsäkring.
Ersättning i anledning av silikos
Lagbestämmelser
I den i 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar upptagna
förteckningen över ämnen, vilka framkallar sådana yrkessjukdomar å
vilka ifrågavarande lag är tillämplig, infördes stendamm genom lagändring,
som trädde i kraft den 1 januari 1931. Härigenom blev lagen tillämplig
på yrkessjukdomen silikos (stendammlunga), dock endast där arbetaren
efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna är utsatta för inverkan av den art som framkallar sjukdomen.
Såsom förutsättning för ersättningsluft för silikos gäller vidare enligt
3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring år 1936), att arbetaren
inom tio år (tidigare ett år) före dagen för sjukdomens yppande
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där risk föreligger att ådraga sig
sjukdomen.
2. Per Herbert Sjölander
Per Herbert Sjölander, Borlänge, född 1904, var under åren 1933—1936
såsom rensare i stålgjuteri sysselsatt i silikosfarligt arbete. Därefter har
han hall andra, såsom icke silikosfarliga bedömda arbeten t. o. in. den 29
september 1954, efter vilken dag han på grund av sjukdom icke utfört
något arbete.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
Ersättningsfrågans tidigare behandling
År 1947 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan om att Sjölander
ådragit sig silikos. Enligt ett av centraldispensärsläkaren Erik Adler
utfärdat intyg utvisade i mars 1947 företagna röntgenundersökningar av
Sjölanders lungor vissa lungförändringar, vilka tolkats som silikos i stadium
II—III.
Sedan försäkringsbolaget överlämnat samtliga röntgenbilder till docenten
Gunnar Jönsson förklarade denne, att bilderna var svårbedömda på
grund av hjärtförändringar och stas (blodstockning) i lungkretsloppet.
Sannolikt förelåg emellertid dessutom en silikos, som högst kunde ha nått
stadium II—III.
Försäkringsbolaget förklarade därefter att, därest Sjölander led av silikos,
denna hade yppats i mars 1947. Då Sjölander icke inom 10 år före
sjukdomens yppande varit sysselsatt i farligt arbete kunde ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen inte tillerkännas honom.
Föreliggande framställning jämte yttranden
Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en av Sjölander
gjord, den 3 februari 1955 till anstalten inkommen framställning
om ersättning på grund av sjukdomen.
Med anledning av framställningen har anstalten verkställt ytterligare
utredning. Adler, som ånyo undersökt Sjölander, har uttalat att silikosen
ökat något sedan föregående undersökning 1952. Framförallt hade emellertid
hjärtförstoring och lungstas tilltagit. Sjölander vore helt arbetsoduglig
på grund av hjärtsjukdomen, men även utan denna skulle hans arbetsförmåga
ha varit avsevärt nedsatt på grund av silikos.
Docenten Torsten Bruce har uttalat, att silikos finge anses vara yppad
den 10 mars 1947 men att, då av allt att döma jämväl en isolerad hjärtsjukdom
förelåge, icke hela sjukdomskomplexet kunde godtagas som yrkessjukdom.
Därest Sjölander varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och berättigad
till ersättning enligt yrkessjilkdomsförsäkringslagen, skulle anstalten
ha funnit silikos vara yppad hos honom i mars 1947. Den av yrkessjukdomen
föranledda nedsättningen av hans arbetsförmåga skulle ha uppskattats
till 33 Vs % under tiden 8 januari 1952—29 september 1954 och
till 6G -/3 % under tiden 30 september 1954—29 september 1957. På grund
härav skulle anstalten ha tillerkänt Sjölander årlig livränta för nyss
nämnda tidsperioder. Vid utgången av sist angivna tid skulle anstalten till
prövning ha upptagit frågan om ytterligare ersättning till honom.
Sjölander har ej sparkapital men äger en fastighet, som är taxerad till
14 000 kronor och intecknad för 8 564 kronor. Hans hustru är på grund
av sjukdom oförmögen till förvärvsarbete. Makarna har en dotter som är
gift och icke bidrager till föräldrarnas försörjning. Sjölander uppbär sedan
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956 5
den 1 oktober 1954 sjukpension från pensionsstyrelsen med f. n. 1 903
kronor för år.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Sjölander tillerkännes ersättning
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning bör
dock icke utgå för tid, som ligger längre tillbaka än två år räknat från
den 3 februari 1955, då Sjölanders framställning inkom till anstalten.
Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens yttrande.
3. Gustav Arvid Svensson
Gustav Arvid Svensson, Riddarhyttan, född 1886, var under åren 1913
—1929 såsom gruvborrare under jord sysselsatt i silikosfarligt arbete. Därefter
har han haft andra arbeten, som icke ansetts silikosfarliga, t. o. m.
den 31 december 1953, då han på grund av sjukdom nödgades sluta sitt
arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling
År 1953 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan om att Svensson
ådragit sig silikos. Riksförsäkringsanstalten förklarade att ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen inte kunde tillerkännas Svensson, då
han icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt i farligt arbete.
Föreliggande framställning jämte yttranden
Svensson har i en den 25 november 1954 till socialdepartementet inkommen
skrivelse gjort framställning om ersättning på grund av sjukdomen.
Enligt ett vid framställningen fogat, av andre underläkaren vid
länssanatoriet i Västerås A. Gudzieniacki utfärdat intyg framgår, att
Svensson i januari 1954 började besväras av kraftig andfåddhet och avmagring
samt att han den 24 augusti samma år intogs å sanatoriet, där
företagna röntgenundersökningar utvisade en nytillkommen högersidig
pleurit och tuberkelbaciller kunde påvisas.
Riksförsäkringsanstalten har inhämtat yttrande från docenten Gunnar
Jönsson, som uttalat, att de röntgenologiska förändringarna tydde på att
en silikos stadium III förelåge. Med hänsyn till den nytillkomna plcuriten
och de påvisade tuberkelbacillerna vore det fråga om en silikostuberkulos,
där silikoskomponenten kunde antagas ha nått nyssnämnda stadium. Vidare
har anstalten inhämtat yttrande av docenten Torsten Bruce, som uttalat,
att hela sjukdomstillståndet finge godtagas som yrkessjukdom och
att ersättning borde tills vidare utgå i form av sjukpenning.
Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i förevarande
fall, skulle anstalten, som finner silikos vara yppad hos Svensson den 21
september 1953, ha tillerkänt honom — förutom ersättning för erforderlig
läkarvård och dylikt — hel sjukpenning dels för tiden 28 september—6
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
oktober 1953, då Svensson var intagen å länssanatoriet i Västerås, dels
ock fr. o. in. den 1 januari 1954 tills vidare så länge sjukdomstillståndet
varar. Sedan detsamma upphört, skulle anstalten till prövning ha upptagit
frågan om Svenssons rätt till livränta.
Svensson är änkling och har tre vuxna barn. Han äger sparkapital till
ett belopp av 3 400 kronor och har inga skulder. Han uppbär ålderspension
från pensionsstyrelsen med 2 230 kronor och från arbetsgivaren med
400 kronor per år.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Svensson tillerkännes ersättning
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens yttrande.
4. Sven Gustav Axel Lundberg
Sven Gustav Axel Lundberg, Stockholm, född 1890, var under åren 1904
—1909 och 1913—1924 sysselsatt i silikosfarligt arbete såsom glaserare i
porslinsfabrik. Därefter har han haft anställningar som byggnads- och
verkstadsarbetare t. o. m. den 22 september 1953, efter vilken dag han på
grund av sjukdom ej utfört något arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling
Den 25 maj 1954 inkom till riksförsäkringsanstalten ett av t.f. förste
underläkaren vid Sabbatsbergs sjukhus Bengt Stockeld utfärdat läkarintyg,
enligt vilket hos Lundberg vid röntgenundersökning år 1954 hade konstaterats
förändringar, sannolikt betingade av silikos. Till följd av sin lungsjukdom
vore Lundberg oförmögen till arbete för all framtid.
Riksförsäkringsanstalten förklarade därefter, att ersättning enligt yrkessjukdomslagen
ej kunde tillerkännas Lundberg, enär han icke efter 1931
års ingång varit sysselsatt i farligt arbete.
Föreliggande framställning jämte yttranden
Lundberg har i en den 6 oktober 1954 till socialdepartementet inkommen
skrivelse hemställt om ersättning på grund av sjukdomen.
Riksförsäkringsanstalten har införskaffat samtliga röntgenbilder. Efter
granskning av dessa har docenten Gunnar Jönsson uttalat, att på bilderna
syntes förändringar av den typ, som förekomme vid silikos stadium II.
Vid den senaste undersökningen, som utförts den 22 april 1954, funnes
dessutom ett generellt emfysem men för övrigt inga pågående sjukliga processer.
Vidare har anstalten låtit Lundberg undergå specialistundersökning å
Söderby sjukhus, överläkaren därstädes, docenten Torsten Bruce, har uttalat,
att Lundberg lede av silikos stadium II. Yrkessjukdomen vore således
måttligt uttalad; den hade ej medfört skrumpning i lungorna. Det
7
Kungi. Maj.ts proposition nr 54 år 1956
förelåge dock här ett betydande emfysem. Det vore rimligt att sätta detta
i orsakssamband med silikosen. På grund av emfysemet vore Lundberg
för framtiden oförmögen till allt kroppsarbete i egentlig mening. Han
kunde inte tänkas utföra annat än stillasittande sysslor.
Lundberg äger varken fast egendom eller sparkapital och har några
mindre skulder. Han är ogift.
Riksförsäkringsanstalten finner stendammlunga vara yppad hos Lundberg
den 4 maj 1945. Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig
i förevarande fall, skulle den av yrkessjukdomen föranledda nedsättningen
av Lundbergs arbetsförmåga ha uppskattats till 33 Vs % under
tiden 5 maj 1945—22 september 1953 och till 100 % fr. o. m. den 23 september
1953. På grund härav skulle anstalten ha tillerkänt Lundberg livränta
fr. o. m. den 5 maj 1945 med undantag för vissa tider, då sjukpenning
skulle ha utgivits.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Lundberg tillerkännes ersättning
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning bör
dock icke utgå för tid, som ligger längre tillbaka än två år, räknat från
den 25 maj 1954, då läkarintyg rörande sjukdomen först inkom till anstalten.
Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens yttrande.
5. Karl Erik Fagerström
Karl Erik Fagerström, Gustavsberg, född 1874, var under åren 1900—
1928 anställd hos aktiebolaget Gustavsbergs fabriker. Hans arbete var förlagt
till porslinsverkstäderna, där han huvudsakligen sysslade med slamhusarbete
och porslinsformning (silikosfärligt arbete). Sedan Fagerström
på grund av nedsatt arbetsförmåga slutat sin anställning vid fabriken,
arbetade han i fortsättningen endast sporadiskt med utförande av tillfälliga
arbeten vid bolagets byggnadsavdelning. Efter år 1946 har han icke utfört
något arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling
Den 8 september 1954 inkom från Fagerström till vederbörande försäkringsbolag
en skrivelse, vari Fagerström anhöll om livränta i anledning av
yrkessjukdomen silikos. Vid skrivelsen fanns fogat ett av docenten Torsten
Bruce utfärdat läkarintyg, enligt vilket Fagerström företedde röntgenologiskt
uttalade lungförändringar, där silikos ingick som en väsentlig del.
Försäkringsbolaget förklarade, att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagcn
inte kunde tillerkännas Fagerström, då han icke efter den
31 december 1930 varit sysselsatt i farligt arbete.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
Föreliggande framställning jämte yttranden
I en den 8 oktober 1954 till socialdepartementet inkommen skrivelse har
Svenska fabriksarbetareförbundet gjort framställning om ersättning till
Fagerström på grund av sjukdomen.
Riksförsäkringsanstalten har inhämtat yttrande av docenten Bruce, som
uttalat följande. Lungsjukdomskomplexet finge i sin helhet uppfattas såsom
yrkessjukdom. Redan vid första röntgenundersökningen den 30 oktober
1934, då yrkessjukdomen kunde anses yppad, förelåge säkerligen symtom
från lungorna. Röntgenbilder tagna den 23 november 1939 utvisade
en avsevärd högersidig skrumpning. På röntgenbilder från den 31 augusti
1954 vore lungförändringarna så höggradiga, att de i och för sig finge
anses medföra förlust av arbetsförmågan. Det vore rimligt, att för tiden
fr. o. m. den 1 januari 1947, då Fagerström slutade arbeta, t. o. m. den 30
augusti 1954 uppskatta den av yrkessjukdomen föranledda nedsättningen
av hans arbetsförmåga till 66 2/3 %.
Därest Fagerström varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och berättigad
till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, skulle anstalten
ha funnit silikos yppad hos honom den 30 oktober 1934. Den av sjukdomen
föranledda nedsättningen av hans arbetsförmåga skulle av anstalten ha
uppskattats till 20 % under tiden 31 oktober 1934—22 november 1939, till
33 Vs % under tiden 23 november 1939—31 december 1946, till 66 Va %
under tiden 1 januari 1947—30 augusti 1954 samt till 100 % för tiden därefter.
På grund härav skulle anstalten ha tillerkänt Fagerström årlig livränta
fr. o. in. den 31 oktober 1934.
Fagerström är änkling. Han saknar fast egendom och sparkapital men
har ej heller några skulder. Från pensionsstyrelsen uppbär han folkpension
med 195 kronor i månaden. Han bor tillsammans med en ogift dotter.
Av denna, som har en arbetsförtjänst av 618 kronor per månad, erhåller
han, förutom tillsyn och omvårdnad, ekonomisk hjälp till sitt uppehälle
vid behov.
Fagerström, som är 80 år gammal, skulle med all sannolikhet sedan
många år tillbaka, även om silikos ej förelegat, på grund av sin ålder ha
varit ulan inkomst av förvärvsarbete. Med hänsyn härtill och i övrigt föreliggande
omständigheter finner riksförsäkringsanstalten det tveksamt,
huruvida ersättning av statsmedel bör beredas i anledning av yrkessjukdomen.
Anstalten vill emellertid för sin del icke ställa sig avvisande till
att så sker. Ersättning synes dock icke böra utgå för tid, som ligger längre
tillbaka än två år, räknat från den 8 september 1954, då framställning
om ersättning inkom till försäkringsbolaget.
Försäkringsrådet har inhämtat utlåtande av professorn Alf Westergren,
som funnit de angivna invaliditetsgraderna relativt befogade men att stegring
över 66 2/3 % för den 80-årige pensionären knappast förefölle motsvara
vare sig medicinska eller ekonomiska förändringar i hans situation.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
Rådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens yttrande, dock att rådet
med stöd av Westergrens utlåtande finner en invaliditetsgrad av 66 2/s %
icke böra överskridas vid bedömande av den av yrkessjukdomen föranledda
nedsättningen av Fagerströms arbetsförmåga.
6. Johan Gustav Robert Nilsson
Johan Gustav Robert Nilsson, Fagersta, född 1892, var under tiden 1
april 1916—7 september 1930 anställd hos Fagersta bruks aktiebolag, där
han var sysselsatt med infraktning av kvarts och målning i kvartskvarn,
vilka arbeten anses silikosfarliga. Därefter hade han egen åkerirörelse till
den 24 augusti 1942, från vilken dag han är anställd som chaufför hos bolaget.
Ersättningsfrågans tidigare behandling
År 1936 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan om att Nilsson
ådragit sig silikos. Försäkringsbolaget förklarade, att ersättning enligt
vrkessjukdomsförsäkringslagen inte kunde utgå till Nilsson, då han icke
varit sysselsatt i farligt arbete sedan den 8 september 1930. Nytt beslut av
samma innehåll meddelades av försäkringsbolaget år 1951 med anledning
av en då gjord förnyad anmälan om Nilssons yrkessjukdom.
Föreliggande framställning jämte yttranden
Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en av Nilsson
gjord, den 22 februari 1954 till anstalten inkommen framställning om
ersättning på grund av sjukdomen.
Med anledning av framställningen har anstalten verkställt viss ytterligare
utredning, varvid anstalten bl. a. föranstaltat om specalistundersökning
av Nilsson. Denna har utförts å Söderby sjukhus av docenten Torsten
Bruce, som anfört, att Nilsson lede av silikos stadium III med höggradig
skrumpning i lungorna, uttalat emfysem och besvärande kronisk bronkit.
Nilsson vore till följd av lungsjukdomen oförmögen till allt kroppsarbete.
Han kunde icke tänkas utföra annat än ett stillasittande arbete. Det vore
märkligt, att han med sina svåra besvär orkade utföra ett chaufförsarbete
på heltid. Det måste endast vara en tidsfråga, när han nödgades ge upp
sin nuvarande syssla.
Nilsson åtnjuter en arbetslön av 3 kronor 25 öre i timmen, vilken inkomst
torde vara normal för arbetare med samma sysselsättning. Han
arbetar alltjämt på heltid. Hans hustru sköter hemmet men är sjuklig.
Makarna har ett minderårigt barn. Nilsson saknar fast egendom och sparkapital
och har ca 7 000 kronor i skulder. Han har underhållsskyldighet
till hustru och ett barn i ett tidigare äktenskap.
Därest Nilsson varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och berättigad
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, skulle anstalten ha
funnit silikos yppad hos honom den 6 november 1936. Den av sjukdomen
föranledda nedsättningen av Nilssons arbetsförmåga skulle av anstalten ha
uppskattats till 33 Vs % under tiden 12 juli 1943—21 oktober 1951, till
50 % under tiden 22 oktober 1951—30 juni 1954 och till 66 2/s % fr. o. m.
den 1 juli 1954 tills vidare t. o. in. den 30 juni 1955. På grund härav skulle
anstalten ha tillerkänt honom livränta fr. o. m. den 12 juli 1943 t. o. in.
den 30 juni 1955 med undantag för vissa dagar då sjukpenning skulle ha
utgått. Vid sist angivna tidpunkt skulle anstalten till prövning ha upptagit
frågan om ytterligare ersättning till honom.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Nilsson tillerkännes ersättning
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning bör dock
icke utgå för tid, som ligger längre tillbaka än två år, räknat från den
22 februari 1954, då Nilssons framställning inkom till anstalten.
Försäkringsrådet tillstyrker, att Nilsson beredes ersättning. Rådet anser
emellertid, att Nilsson, som alltjämt går i arbete på heltid med normal
lön såsom chaufför, icke bör tillerkännas ersättning för tid före den 22
februari 1954 och icke efter större nedsättning av arbetsförmågan än 50 %.
När Nilsson på grund av silikosen nödgas sluta arbeta bör omprövning ske.
Departementschefen
Vad först angår frågan om ersättning till Elvira Johanna Lindskog
så har hon inte kunnat tillerkännas livränta enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
efter den genom olycksfall i arbete år 1938 omkomne Nils
Viktorinus Nilsson, enär hon ej var gift med denne. Hon har emellertid
sammanbott med Nilsson under äktenskapsliknande förhållanden i avsevärd
tid. Riksdagen har tidigare beviljat ersättning i ett antal liknande
fall. Om olycksfallet inträffat efter år 1954 skulle efterlevandelivränta ha
utgått till henne jämlikt 20 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag tillstyrker,
att hon i anledning av Nilssons död får uppbära ersättning såsom om
hon före olycksfallet ingått äktenskap med honom. Då Nilsson var anställd
vid statens vattenfallsverk, bör ersättningen bestridas av vattenfallsverkets
driftmedel.
Jag övergår härefter till att behandla fallen Sjölander, Svensson,
Lundberg, Fagerström och Johan Gustav Robert Nilsson, vilka
personer ådragit sig yrkessjukdomen silikos. Sjukdomen har i dessa fall
yppats före år 1955, till följd varav frågan om ersättning för sjukdomen
skall bedömas enligt 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag. Ersättning
jämlikt denna lag kan emellertid inte utgå, därest den sjuke icke inom tio
år före sjukdomens yppande varit sysselsatt i silikosfärligt arbete, och ej
heller om den sjuke inte haft sådan sysselsättning efter ingången av år
1931, vilka två bestämmelser utgjort hinder mot beviljande av ersättning
till ifrågavarande fem personer. Sålunda har ersättning inte kunnat be
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1956
viljas i fallet Sjölander på grund av förstnämnda och i de övriga fyra fallen
på grund av sistnämnda bestämmelse. Såväl riksförsäkringsanstalten som
försäkringsrådet har tillstyrkt, att ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen
beviljas i fallen Sjölander, Svensson, Lundberg och
Nilsson. Beträffande fallet Fagerström har dessa myndigheter med hänsyn
till bl. a. Fagerströms ålder funnit det tveksamt, om ersättning bör utgå,
men inte velat ställa sig avvisande till att så sker. För egen del finner jag
det skäligt, att ersättning får utgå i samtliga dessa fem fall. Ersättningarna
bör bestridas från förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
Vid bestämmande av ersättningarna bör gälla följande. I de fall där
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet kommit till olika uppfattning
rörande invaliditetsgraden bör rådets mening följas. Avdrag bör göras
för vad vederbörande för motsvarande ändamål uppburit från erkänd
sjukkassa eller före den första utbetalningen från riksförsäkringsanstalten
uppburit från allmän sjukkassa och som inte skulle ha tillkommit dem,
om ersättning utgått jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Vidare bör
avdragas de belopp, varmed åtnjuten folkpension skulle ha minskats, om
den nu ifrågavarande ersättningen utgått vid pensionens bestämmande.
I fråga om ersättning för förfluten tid tillstyrker jag riksförsäkringsanstaltens
i de olika fallen framlagda förslag, vilka innebär att ersättning
må utgå för högst två år tillbaka från den dag, då nu aktuell framställning
om ersättning för eller anmälan om sjukdomen inkommit. En sådan begränsning
av den retroaktiva ersättningen ansluter sig till den i 29 § lagen
om yrkesskadeförsäkring stadgade tvååriga preskriptionstiden. Det sist
sagda innebär, att jag inte finner anledning att på sätt statskontoret och
försäkringsrådet ifrågasatt förorda annan grund för bestämmande av
retroaktiv ersättning i fallen nr 1 och 6.
I anslutning till de här behandlade silikosfallen får jag vidare anföra
följande. Ett flertal ersättningsärenden av liknande slag har tidigare prövats
av riksdagen. Under de senaste tio åren har sålunda riksdagen efter
förslag av Kungl. Maj :t medgivit ersättning i nio fall, där mer än tio år
förflutit mellan det farliga arbetets upphörande och sjukdomens yppande,
och i 22 fall, där farligt arbete inte förekommit efter ingången av år 1931.
Ersättningsfall av förevarande slag kommer naturligen att undan för
undan minska i antal och slutligen helt upphöra. Även om antalet nya fall
inte blir särskilt stort, torde man dock ha anledning räkna med att de kan
komma att aktualiseras under avsevärd tid framåt. Praktiska skäl ävensom
hänsyn till de olägenheter för de silikosskadade, vilka följer av den
tidsutdräkt som är förenad med nuvarande ordning för meddelande av
ersättningsbeslut, talar för att dylika ersättningsärenden i fortsättningen
inte skall behöva underställas riksdagen. Med hänsyn till det bedömande
ur billighetssynpunkter, som i enlighet med hittills tillämpad praxis bör
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1956
äga rum i ersättningsärendena, bör ett generellt undantag från berörda
stadganden i yrkessjukdomsförsäkringslagen inte medgivas. Det synes däremot
lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att efter prövning
i varje särskilt fall, i den mån skäl därtill finnes föreligga, besluta om
ersättning med högst så stort belopp som skulle ha utgått därest nämnda
lag varit tillämplig. Beviljade ersättningar bör bestridas från det förut
nämnda förslagsanslaget. Det synes inte sannolikt, att kostnaderna för
statsverket kommer att bli av mera betydande storlek.
Därest riksdagen lämnar ett sådant bemyndigande torde Kungl. Maj:t
böra uppdraga åt riksförsäkringsanstalten att underställa Kungl. Maj:t de
silikosärenden av förevarande slag, som framdeles kommer att handläggas
av anstalten eller annan försäkringsinrättning.
Jag får i detta sammanhang erinra om att riksdagen tidigare lämnat
Kungl. Maj :t bemyndiganden av liknande slag, bland vilka jag här vill
nämna ett av 1939 års riksdag (prop. 121, rskr. 204) lämnat bemyndigande
avseende silikosfall, pa vilka den i det föregående nämnda lagändringen
av år 1936 ej är tillämplig, samt 1949 års riksdags (prop. 40, rskr. 86) bemyndigande
beträffande ersättningsanspråk jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
eller yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilket gått förlorat till följd av
tioårig preskription.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) medgiva, att i enlighet med vad jag i det föregående
föreslagit ersättningar i anledning av jTkessjukdom eller
olycksfall i arbete, som drabbat i de särskilda fallen angivna
personer, må utgivas, såvitt angår fallet nr 1 från statens
vattenfallsverks driftmedel och såvitt angår fallen nr 2_6
från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in.;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i fall då ersättning i anledning
av yrkessjukdomen silikos icke kan utgå jämlikt 1929
års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund
av att arbetstagaren icke inom tio år före dagen för sjukdomens
yppande varit sysselsatt i silikosfarligt arbete eller
icke efter 1931 års ingång haft sådan sysselsättning, med
anlitande av förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete in. m. bevilja ersättning högst med belopp, som
skulle ha utgått, därest nämnda lag varit tillämplig å sjukdomsfallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1956
13
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alf Björnelid
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. a1 i texten