Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 14- juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta, m. m

34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:6, Med förslag till lag om ändring i lagen den 14- juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 14- juni 1917 (nr 380) om införsel

i avlöning, pension eller livränta, m. m.; given Stockholms

slott den 30 december 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att införsel skall få användas för att hos förutvarande

arbetsgivare indriva statsverkets fordran på belopp, som arbetsgivaren

innehållit hos arbetstagare genom skatteavdrag eller genom införsel för

skatter och allmänna avgifter och som arbetsgivaren inte redovisat till myndigheterna.

Samtidigt förordas, att bestämmelsen i 17 kap. 12 § handelsbalken

om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter jämkas i anslutning

till ny lagstiftning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr G

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kiingl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 7, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 om införsel

i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

21 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7 §•

Varder införsel ------

Beviljas införsel —---— —

Har den underhållsskyldige tillika

att vidkännas löneavdrag enligt uppbördsförordningen

för gäldande av

skatt och förslår ej det belopp, som

enligt denna lag må innehållas, till

gäldande av såväl underhållsbidrag

som skatt, äge införseln företräde.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

viss tidsperiod,

bidragens storlek.

Har den underhållsskyldige tillika

att vidkännas skatteavdrag enligt

uppbördsförordningen och förslår ej

det belopp, som enligt denna lag må

innehållas, till gäldande av såväl underhållsbidrag

som skatt, äge införseln

företräde.

21 §. 21 §.

Häftar någon--------och undantag:

1) Vad i —■ —-----avgiva yttrande.

2) Sedan tre —----— äga tillämpning.

3) Beviljas införsel--- — — ■—- — bidragets betalning.

Har gäldenär, hos vilken införsel Har gäldenär, hos vilken införsel

beviljats till gäldande av utskylder beviljats till gäldande av utskylder

eller avgifter, att vidkännas jämväl eller avgifter, att vidkännas jämväl

löneavdrag enligt uppbördsförord- skatteavdrag enligt uppbördsförordningen

och förslår ej det belopp, som ningen och förslår ej det belopp, som

enligt denna lag må innehållas, till enligt denna lag må innehållas, till

bådadera, må genom införseln tagas bådadera, må genom införseln tagas

i anspråk allenast den del av nämnda i anspråk allenast den del av nämnbelopp

som återstår efter löneavdra- da belopp som återstår efter skatteget.

avdraget.

4) Vad i —-------äga tillämpning.

5) Det åligge-------hos denne.

6) Arbetsgivaren vare---- -— — ■— hava innehållits.

7) I fråga — —- —----meddelade bestämmelser.

8) Finnes beträffande-------sådant biträde.

1 Senaste lydelse av 7 och 21 §§ se 1946: 499 samt av 22 § se 1937: 122.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 a §.

Bestämmelserna i 21 § om införsel

för utskylder eller allmänna avgifter

skola äga motsvarande tillämpning i

fråga om kronans fordran å belopp,

som innehållits genom skatteavdrag

enligt uppbördsförordningen eller ock

på grund av införsel för utskylder

eller allmänna avgifter och som icke

inbetalats eller eljest erlagts i föreskriven

tid och ordning, ävensom, i

förekommande fall, å stadgad restavgift;

dock att i stället för bestämmelsen

under 2) skall gälla, att införsel

ej må beviljas eller meddelat beslut

om införsel äga tillämpning, sedan

tre år förflutit efter det innehållandet

skett.

22 §.

22 §.

Vad i — —

1) Sedan tre

2) Beviljas införsel till gäldande

förutom av böter eller viten jämväl

av underhållsbidrag eller av utskylder

eller allmänna avgifter, och förslår

ej därtill det belopp, som må

innehållas, äge böter och viten minsta

rätt.

3) I fråga

gälla följande:

äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande

förutom av böter eller viten jämväl

av underhållsbidrag eller av utskylder

eller allmänna avgifter eller av

sådan kronans fordran som avses i

21 a §, och förslår ej därtill det belopp,

som må innehållas, äge böter

och viten minsta rätt.

meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre

rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så

i fast som löst gäldas med lika rätt

sinsemellan: statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftndngsskatt,

ersättningsskatt, konjunkturskatt,

allmän kommunalskatt,

landstingsmedel, tingshusmedel, pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering

samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, samtliga skatter

och avgifter dock endast om de enligt

verkställd debitering förfallit till

betalning innan beslutet om egendomens

avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före

konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke

åtnjutas för utskylder eller avgifter,

som påförts på grund av eftertaxering

och som eljest skolat förfalla till

betalning före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomstskatt, statlig

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,

ersättningsskatt, fondskatt,

kommunal inkomstskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering,

sjukförsäkringsavgift för den obligatoriska

försäkringen enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, bidrag från

arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag

och lagen om moderskapshjälp, av

statsverket förskjutna försäkringsoch

tilläggsavgifter enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring samt avgiftstillägg

jämlikt lagen angående omreglering

av vissa ersättningar enligt

lagen om försäkring för olycksfall i

arbete m. m., samtliga skatter, avgifter

och bidrag dock endast om de enligt

verkställd debitering förfallit till

betalning innan beslutet om egendomens

avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke

åtnjutas för utskylder eller avgifter,

som påförts på grund av eftertaxering

och som eljest skolat förfalla till

betalning före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

1 Senaste lydelse se 1953: 74.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

(Nuvarande lydelse)

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som innehållits

genom löneavdrag för utskylder

eller avgifter vilka avses i

första stycket eller på grund av införsel

för utskylder eller allmänna

avgifter, dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om

egendomens avträdande till konkurs

meddelas men ej tidigare än två år

före konkursansökningens ingivande.

(Föreslagen lydelse)

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som innehållits

genom skatteavdrag för utskylder,

avgifter eller bidrag vilka avses

i första stycket eller på grund av

införsel för utskylder eller allmänns

avgifter, dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om

egendomens avträdande till konkurs

meddelas men ej tidigare än två år

före konkursansökningens ingivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956. I samband därmed skall följande

iakttagas.

De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i konkurs, vari beslut

om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. I

12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där

angivits, gälla jämväl för konjunkturskatt enligt förordningen den 30 april

1952 (nr 203), av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt för kronans fordran

å belopp, som genom skatteavdrag eller på grund av införsel innehållits för

utskylder eller avgifter som nu sagts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag

men icke inbetalat det innehållna

beloppet i tid och ordning,

som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3

mom. sägs, må beloppet uttagas hos

arbetsgivaren i samma ordning som

stadgats i fråga om indrivning av

skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetstagaren är------

(Föreslagen lydelse)

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag

men icke inbetalat det innehållna

beloppet i tid och ordning,

som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3

mom. sägs, må beloppet uttagas hos

arbetsgivaren i samma ordning som

stadgats i fråga om indrivning av

skatt.

motsvarande skattebelopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 november

1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga

om införsel för uttagande av oredovisade skatteavdrag, m. m. och anför därvid

följande.

I. Inledning

I samband med tillkomsten av uppbördsförordningen den 5 juni 1953 aktualiserades

bl. a. frågan om införsel bör kunna i vissa fall erhållas för att

utta skattebelopp, som arbetsgivare innehållit genom skatteavdrag men icke

redovisat till uppbördsmyndigheterna. En slutlig ställning till detta spörsmål

ansågs emellertid kunna tagas först efter en närmare utredning. Som

av det följande framgår har en sådan utredning numera företagits. Jag avser

därför att nu uppta denna fråga.

I samband därmed vill jag anmäla även följande spörsmål. Enligt beslut

av 1954 års riksdag har sjukförsäkringsavgifter jämte vissa andra avgifter

upptagits bland de skatter och allmänna avgifter som debiteras och uppbäres

i samband med den allmänna skatteuppbörden. I anledning härav torde

böra övervägas vissa jämkningar av uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken

av de skatter och allmänna avgifter, som är förenade med förmånsrätt.

Nämnda lagrum synes även i övrigt böra överses med hänsyn till ny

lagstiftning.

Utredning i dessa frågor har framlagts i en inom finansdepartementets

rättsavdelning under september innevarande år upprättad promemoria, vid

vilken fogats förslag till ändringar i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om

införsel i avlöning, pension eller livränta, i 17 kap. 12 § handelsbalken samt

i 77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norr
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

land, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Örebro

och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges häradsskrivareförening, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges

landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens riksförbund, Svenska polisförbundet

och Skattebetalarnas förening.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms

stads indrivningsverk. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bilagt yttranden

från andre stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Hälsingborg, kronokamrerarna

i nämnda städer samt landsfiskalerna i Vellinge och Kävlinge

distrikt.

II. Införsel för uttagande av oredovisade skatteavdrag

Gällande bestämmelser

Enligt uppbördsförordningen den 5 juni 1953 är arbetsgivare regelmässigt

skyldig att verkställa avdrag å arbetstagares lön för prebminär A-skatt och

kvarstående skatt, som arbetstagaren har att erlägga, för att därefter inbetala

den innehållna skatten till uppbördsmyndigheterna.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig

anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han enligt 75 §

uppbördsförordningen jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget

skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.

Krav på er läggande av skattebelopp som nu sagts må följaktligen

riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde

vistas å känd ort inom riket arbetsgivaren må krävas endast om

arbetstagaren underlåtit att efter anmaning gälda skattebeloppet i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma

uttagas i den ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock

att införsel ej må beviljas.

I 76 § stadgas, att arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt

75 §, äger söka skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren

att till vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto,

som må ha överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen

styrka, att han erlagt skatten. Utmätningsmannen må hos arbetstagaren

uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om

indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna

beloppet inom föreskriven tid och i vederbörlig ordning, må beloppet

enligt 77 § uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga

om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Arbetstagaren är

fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

I 80 § meddelas bestämmelser om straff i vissa fall för arbetsgivare, som

utbetalar lön, utan att denna minskats med föreskrivet belopp, eller som

underlåter att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp

motsvarande det varmed arbetstagares lön minskats för gäldande av

dennes skatt.

Det anmärkes att enligt 67 § utsökningslagen må gäldenärs innestående

lön icke utmätas förrän han är berättigad att lyfta lönen.

Rörande innehållet i lagen den U juni 1917 om införsel i avlöning, pension

eller livränta må anmärkas följande.

För uttagande av vissa i lagen angivna fordringar kan införsel erhållas i

gäldenären tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning.

Vad i lagen är stadgat om införsel i avlöning skall enligt 19 § äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel i pension eller livränta, ändock att

sådan pension eller livränta enligt lag eller Kungl. Maj :ts förordnande är

undantagen från utmätning för gäld. — Frågor om införsel handlägges i

allmänhet av vederbörande utmätningsman.

Införsel kan i första hand erhållas för att framtvinga fullgörandet av underhållsskyldighet

gentemot närstående (1 och 20 §§).

Enligt 21 § skall vidare, om någon häftar för oguldna debiterade utskylder

eller allmänna avgifter, beträffande sådana utskylder och avgifter jämte

stadgad restavgift lagens bestämmelser om införsel för underhållsbidrag i

tillämpliga delar lända till efterrättelse med vissa tillägg och undantag. Av

21 § 8) framgår, att Kungl. Maj :t beträffande viss stad eller visst område

på landet äger förordna, att ärenden angående införsel till gäldande av utskylder

eller avgifter skall kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde.

I sådant fall skall vad som gäller om utmätningsman tillämpas på sådant

biträde.

I 22 § föreskrives ytterligare, att bestämmelserna i 21 § med vissa modifikationer

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om böter eller viten,

som är förfallna till betalning och ej erlägges.

Förmånsrättsordningen mellan olika slag av införselfordringar samt mellan

sådana fordringar och skatteavdrag enligt uppbördsförordningen är följande.

Införsel för underhållsbidrag äger enligt 7 § tredje stycket och 21 §

3) företräde framför såväl skatteavdrag enligt uppbördsförordningen som

införsel för utskylder eller avgifter. Skatteavdrag äger i sin tur företräde

framför införsel för utskylder eller avgifter. Böter och viten äger enligt

22 § 2) minsta rätt och kan sålunda uttas först efter införsel för underhållsbidrag,

skatteavdrag enligt uppbördsförordningen och införsel för utskylder

eller allmänna avgifter.

Enligt bestämmelsen i 21 § 2) må införsel för utskylder eller allmänna avgifter

ej beviljas eller meddelat beslut om sådan införsel äga tillämpning,

sedan tre år förflutit efter det utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning.

Av bestämmelsen under 4) i samma paragraf framgår, att införsel för ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

skylder eller allmänna avgifter icke må beviljas och förut meddelat beslut

om sådan införsel inte heller tillämpas under gäldenärens konkurs.

Om arbetsgivaren utbetalar avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel

eller underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen

innehållet belopp eller att, när utmätningsmannen vill hos honom lyfta sådant

belopp, utgiva detsamma, äger utmätningsmannen enligt 14 § omedelbart

uttaga beloppet hos arbetsgivaren genom utmätning.

Enligt bestämmelser i 11 kap. handelsbalken åtnjutes förmånsrätt för vissa

belopp som innehållits genom införsel eller skatteavdrag.

Sålunda stadgas i 4 § tredje stycket, att om på grund av införsel jämlikt

1, 19 eller 20 § införsellagen innehållits avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,

som skulle utgått med förmånsrätt enligt första eller andra stycket

i 4 §, samma förmånsrätt skall gälla för fordran å det sålunda innehållna

beloppet. Ett likartat stadgande upptas i 11 § andra stycket om förmånsrätt

för vissa innehållna livräntebelopp.

Förmånsrätt för fastighetsskatt, som utgått enligt äldre bestämmelser,

och vissa allmänna avgifter föreligger enligt 6 §.

Om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter i allmänhet stadgas i

12 § första stycket. Denna förmånsrätt gäller efter övriga förmånsrätter.

Den åtnjutes endast om skatterna eller avgifterna enligt verkställd debitering

förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande till

konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Förmånsrätten må inte åtnjutas för utskylder eller avgifter, som

påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätten enligt vad nyss sagts åtnjutes.

Samma förmånsrätt tillkommer enligt 12 § andra stycket kronan för fordran

å belopp, som innehållits genom löneavdrag för utskylder eller avgifter

vilka avses i första stycket av sistnämnda paragraf eller på grund av införsel

för utskylder eller allmänna avgifter, dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Ytterligare kan nämnas, att enligt 18 § böter och viten ävensom fordran ä

belopp, som innehållits på grund av införsel för böter eller viten, äger minsta

rätt.

Frågans tidigare behandling m. m.

Lagen om införsel avsåg enligt sin ursprungliga lydelse endast fordringar

å underhållsbidrag och likartade fordringsanspråk.

Möjlighet att använda införsel för att uttaga oguldna skatter och allmänna

avgifter infördes redan vid 1918 års riksdag. Härvid anförde föredragande

departementschefen i proposition nr 32 bl. a. följande. Att de av samhället

påförda skatterna såvitt möjligt uttas hos de skattskyldiga och blir

för sina ändamål tillgängliga är givetvis ett allmänt intresse av allra största

vikt. Utländska lagar innehöll också särskilda bestämmelser, som avsåg att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

underlätta deras indrivning i exekutiv väg. Med dittillsvarande exekutiva bestämmelser

i vårt land var indrivningen av skatter förenad med avsevärda

svårigheter. Även där förmåga till skattens gäldande fanns, kunde den ofta

ej uttagas. Vanligen saknade den skattskyldige andra utmätningsbara tillgångar

än sin avlöning, och denna fick icke tillgripas förrän gäldenären var

berättigad att lyfta densamma.

Efter en redogörelse för de svårigheter som möter vid utmätning i lön

anförde departementschefen i nyssnämnda proposition, att det praktiska behovet

av att underlätta skatters indrivning borde tillgodoses genom möjlighet

att uttaga skatter även i icke förfallen avlöning. Några betänkligheter syntes

icke möta mot genomförandet av en sådan reform. Anledning torde saknas

att härav befara några menliga verkningar med avseende på förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare.

Med åberopande av dessa synpunkter förordades den nyss antydda utvidgningen

av möjligheterna till införsel. Förslaget och motiveringen härför vann

riksdagens gillande.

Frågan om reformer inom utsökningsväsendet, bl. a. avseende utvidgningar

av införselinstitutets tillämpningsområde, har tid efter annan varit aktuell.

En fullständig revision av utsökningslagen och i samband därmed stående

lagstiftning har begärts av 7945 års riksdag i skrivelse den 12 juni 1945

(nr 365) efter förslag av första lagutskottet i dess utlåtande nr 39.

Uppbördsväsendet omlades genom det vid höstsessionen av 1945 års riksdag

införda källskattesystemet. Vppbördsförordningen den 31 december 19b5

innebar, liksom den nu gällande, skyldighet för arbetsgivare att verkställa

löneavdrag för preliminär skatt och kvarstående skatt. Om arbetsgivares ansvar

på grund av att han underlåtit att verkställa föreskrivet löneavdrag

eller verkställt sådant avdrag men underlåtit att redovisa innehållet belopp

in. m. upptog 1945 års förordning i huvudsak samma regler som de nu gällande.

Dylikt belopp fick sålunda enligt 95 och 97 §§ uttagas hos arbetsgivaren

i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt. Motsvarande

gällde enligt 96 § beträffande arbetstagares skatt, som arbetsgivare

icke innehållit men sedermera likväl författningsenligt haft att erlägga och

som arbetsgivaren på grund härav ägde utfå hos arbetstagaren.

Sedan centrala uppbördsnämnden fått att besvara frågan om belopp som

nyss sagts kunde uttas genom införsel, åberopade nämnden såsom eget uttalande

ett av riksräkenskapsverket avgivet yttrande, vari anfördes.

Uttrycket »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt»

torde innebära, att beloppet i fråga kan uttagas utan föregående dom eller

utslag. Om därvid såsom tvångsmedel kan tillgripas införsel beror på om

villkoren i införsellagen kunna anses uppfyllda. Enligt bestämmelserna i

21 § nämnda lag kan införsel meddelas om någon häftar för »oguldna debiterade

utskylder eller allmänna avgifter». Härmed torde hava avsetts allenast

en löntagares egna utskylder. Då införsellagen enligt sakens natur bör

tolkas restriktivt, torde författningsenligt stöd för att tillämpa införselinsti
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

tutet mot en försumlig arbetsgivare icke kunna åberopas. Vad därefter beträffar

en arbetsgivares regressanspråk mot en arbetstagare torde man över

huvud taget ej kunna tala om att någon häftar för oguldna utskylder. Med

hänsyn till det anförda är riksräkenskapsverket för sin del närmast benäget

att besvara de framställda frågorna nekande.

1949 års uppbördssakkunniga erinrade i sitt den 27 oktober 1951 avgivna

betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU

1952: 1) om riksräkenskapsverkets sålunda gjorda uttalanden. De sakkunniga

fann erinringar kunna riktas mot innebörden av gällande bestämmelser

men förklarade samtidigt att detta och andra spörsmål beträffande

tvångsmedel vid indrivningen borde prövas i annat sammanhang.

I de över uppbördssakkunnigas betänkande avgivna remissyttrandena

förekom vissa uttalanden i fråga om uttagande av arbetstagares skatt som

arbetsgivaren är ansvarig för. Följande torde här få återges.

Justitiekansler sämbetet framhöll, att ämbetets uppmärksamhet fästs vid

förenämnda uttryck (»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning

av skatt») i ett mål, däri fråga om fullföljd från hovrätt av kronans talan

underställts ämbetets prövning. Målet gällde införsel i avlöning, tillkommande

viss arbetstagare, för uttagande av källskattemedel som han i sin tidigare

egenskap av arbetsgivare innehållit men icke redovisat. Införsel beviljades

den 19 juli 1951, men överexekutor undanröjde genom utslag den

9 oktober 1951 beslutet under motivering, att införsel lagligen icke bort

beviljas för belopp, avseende innehållna men icke redovisade källskattemedel.

Därefter anförde ämbetet bl. a.

I hovrätten, dit målet fullföljdes, och sedermera hos justitiekanslerämbetet

gjordes från stadsfogdehåll gällande, att författaren till 97 § uppbördsförordningen

uppenbarligen avsett, att införselinstitutet skulle få komma till

användning i det fall som målet rörde. Uttrycket »i samma ordning etc.»

kunde alltså icke, såsom riksräkenskapsverket syntes mena, innebära endast

ett konstaterande av förhandenvaron av exekutionstitel; det avsåge fastmera

själva exekutionsformerna.

I sitt beslut den 18 december 1951 gjorde hovrätten ej ändring i överexekutors

utslag, och justitiekanslersämbetet fann ej skäl fullfölja talan.

Vad som förekommit i målet ger vid handen, att nämnda uttryck i uppbördsförordningen

varit föremål för olika tolkningar, och tveksamhet om

dess riktiga innebörd lärer ännu råda. Även om det är klart, att uppbördstörordningen

icke reglerar vilka fordringar som kunna uttagas genom införsel,

synes det kunna ifrågasättas, om icke nu i stället för berörda uttryck

en sådan avfattning borde användas, som undanröjer varje tvekan om vad

med stadgandet avses.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalade i sitt remissyttrande,

att det naturligaste syntes vara att de tvångsåtgärder — införsel eller utmätning

som fanns alltid borde kunna tillgripas mot den som slutgiltigt

var betalningsskyldig, antingen det gällde arbetsgivares regresskrav gentemot

en arbetstagare eller statsverkets fordran mot en arbetsgivare, som

inte redovisat innehållen skatt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Även Svenska polisförbundet ansåg, att arbetsgivare för sin regressfordran

gentemot arbetstagare borde ha rätt till införsel i arbetstagares lön.

I den till 1953 års riksdag avgivna propositionen nr 100 med förslag till

vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m. anförde dåvarande chefen för

finansdepartementet bl. a. följande.

Enligt 95—97 §§ uppbördsförordningen må där omförmälda belopp uttagas

»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt». Detta

uttryck kan givas den tolkningen, att dessa belopp skulle kunna uttagas

genom samma tvångsåtgärder som kan tillgripas för indrivning av skatt.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har emellertid riksräkenskapsverket

i ett av centrala uppbördsnämnden åberopat yttrande anfört,

att angivna belopp med hänsyn till införsellagens avfattning icke torde kunna

uttagas genom införsel. Detta får anses utgöra en riktig tolkning av gällande

bestämmelser. Beträffande statsverkets fordran å belopp, som arbetsgivare

innehållit genom skatteavdrag men icke redovisat, har frågan om

införsel för övrigt varit föremål för domstols prövning, varvid införsel icke

ansågs kunna beviljas.

Skäl kan emellertid anföras för sådan ändring i bestämmelserna, att införselinstitutet

även i sistnämnda och därmed jämförbara fall skall kunna

komma till användning. Frågan om införselinstitutets eventuella utbyggnad

med tanke på dessa fall äger sådant samband med uppbördsförfarandet, att

den bör prövas snarast möjligt och icke uppskjutas i avvaktan på den revision

av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning, som

av riksdagen begärts i skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365). Jag är emellertid

icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet, då spörsmålet kräver en

närmare utredning. Jag avser att snarast låta verkställa denna utredning. I

avvaktan på att slutlig ställning kan tagas till ifrågavarande spörsmål vill

jag förorda, att uppbördsförordningen i förevarande del ges en sådan ändrad

avfattning, att tvekan ej behöver uppkomma om bestämmelsernas nuvarande

innebörd.

I enlighet med det sist anförda upptogs i 75—77 §§ av 1953 års uppbördsförordning

förut återgivna bestämmelser, enligt vilka införsel ej må beviljas

för uttagande av ifrågavarande belopp.

Frågan aktualiserades vid samma års riksdag jämväl i anledning av motionerna

I: 175 och II: 238, vilka behandlades av första lagutskottet. I motionerna

hade hemställts att riksdagen ville anhålla om utredning och förslag

till sådan ändring av införsellagen att skattemyndighet erhöll rätt till införsel

för återvinnande av skattemedel som arbetstagare i tidigare egenskap

av arbetsgivare innehållit men icke redovisat. Utskottet inhämtade yttranden

över motionerna från riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Stockholms

och Malmöhus län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges

stadsfogdar och Skattebetalarnas förening. Samtliga remissinstanser

uttalade sig i tillstyrkande riktning. För egen del uttalade utskottet, att goda

skäl talade för att eu utredning i ämnet kom till stånd. Utskottet avstyrkte

emellertid bifall till motionerna under hänvisning till att frågan redan var

föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen gäller enligt 17 kap.

12 § handelsbalken förmånsrätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare

å belopp som denne jämlikt uppbördsförordningen innehållit genom

skatteavdrag. Med dessa fordringsanspråk jämställes i förmånsrättshänseende

kronans fordran å icke redovisade införselmedel avseende skatt. Bestämmelserna

härom infördes vid 1953 års riksdag (propositionen nr 7).

Förslag i ämnet hade tidigare avgivits av 1949 års uppbördssakkunniga (SOU

1952:1).

Några uttryckliga bestämmelser om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs

för kronans fordran å icke redovisad skatt, som arbetsgivaren innehållit å

arbetstagarens lön, fanns tidigare icke meddelade. Genom två av högsta domstolen

år 1949 avgjorda mål (NJA 1949 s. 66 och 318) hade klarlagts, att

sådan förmånsrätt icke förelåg.

Dåvarande chefen för finansdepartementet framhöll i nyssnämnda proposition

till 1953 års riksdag, att arbetsgivare i relativt stor utsträckning underlåtit

att redovisa av dem innehållna skattebelopp och att de redovisade skattebeloppen

i åtskilliga fall varit av betydande storleksordning. Departementschefen

fann därför angeläget att tillskapa förmånsrätt för fordran å innehållna skattemedel.

I samband därmed erinrades om att, då gällande bestämmelser medgav

förmånsrätt jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken i gäldenärens konkurs för denne

påförd skatt, det syntes med hänsyn härtill naturligt att förmånsrätt borde

finnas även beträffande jkattefordran, vilken som en följd av det nya uppbördssystemets

konstruktion riktades mot arbetsgivaren. Bland övriga skäl

för förslagets genomförande anförde departementschefen ytterligare, att arbetstagare,

vilka genom det nya uppbördssystemet betagits rätten att själva

erlägga sina skatter, med fog kunde kräva att vad de avstått i form av löneavdrag

å sin intjänta lön verkligen kom — så långt nu detta lät sig göra med

hänsyn till andra intressen som jämväl måste beaktas — det avsedda ändamålet

tillgodo.

Däremot avvisade departementschefen — liksom tidigare uppbördssakkunniga

— tanken att införa förmånsrätt för sådan kronans fordran mot

arbetsgivare, som grundas därå att arbetsgivaren underlåtit att göra föreskrivet

löneavdrag.

Rörande den rättsliga naturen hos kronans ifrågavarande fordringsanspråk

hos arbetsgivaren uttalade departementschefen med instämmande från

lagrådet, att löneavdraget utgjorde en form av skattebetalning för löntagaren,

vilken verkställdes genom arbetsgivarens förmedling, samt att den fordringsrätt,

som kronan genom innehållandet förvärvade å arbetsgivaren, var

till sin natur fullt självständig och med då gällande bestämmelser saknade

förmånsrätt.

Promemorian

I promemorian erinras om att det före 1945 års uppbördsförordning ankom

på de skattskyldiga själva att inbetala sin skatt. Avsevärda förluster

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1!)56

15

på grund av underlåten skattebetalning var ofrånkomliga. För att så långt

möjligt genomföra en effektiv indrivning hade emellertid skattefordringarna

i flera hänseenden erhållit en förhållandevis förmånlig ställning. Redan 1918

öppnades sålunda möjlighet att anlita den speciella, ursprungligen endast

för underhållsfordringar och därmed jämställda anspråk avsedda exekutionsformen

införsel i avlöning. Dessutom åtnjöt skattefordringar av gammalt

förmånsrätt vid den skattskyldiges konkurs.

Beträffande det år 1945 beslutade uppbördssystemet, enligt vilket skatt uttages

»vid källan», konstateras i promemorian, att det, jämte andra avsedda

fördelar, har medfört en betydligt effektiviserad skatteuppbörd och en kraftig

minskning av skatterestantierna. Härvid omnämnes, alt antalet införselbeslut

för skatt, som år 1944 utgjorde ca 896 000 för hela riket, enligt en tillgänglig

uppgift år 1950 nedgått till ca 112 000 eller således med 87,5 procent.

Samtidigt konstateras emellertid, att uppbördsreformen medförde risker

för det allmänna av annat slag. Härom anföres.

Det nya uppbördssystemet kräver medverkan av arbetsgivare m. fl., vilka

skall göra löneavdrag för skatt och inleverera de innehållna beloppen till

skattemyndigheterna. I allmänhet fullgöres dessa skyldigheter väl, och de

ekonomiska riskerna för det allmänna har för de gångna åren visat sig

vara i förhållande till uppbördsutfallet tämligen små. Räknat i penningar

rör det sig dock om icke obetydliga belopp och i enskilda fall kan fråga vara

om avsevärda sådana. Ett uttryck härför är den uppdebiterade preliminära

A-skatten, vilken åren 1947—1949 uppgick till sammanlagt ca 14,7 milj. kr.

För år 1954 har motsvarande belopp beräknats röra sig omkring 12 milj. kr.

Dessa siffror omfattar både sådana fall, där man utrett att skatteavdrag ej

verkställts, och fall, där skatteavdrag skett men de innehållna skattebeloppen

ej redovisats. Däremot inbegripes ej de fall, då efter verkställd undersökning

inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan uppdebitering

och indrivningsåtgäx-der. I 1949 års uppbördssakkunnigas betänkande framhölls,

att det fanns anledning anta att i sådant hänseende mycket stora

skattebelopp influtit. — Det bör även hållas i minnet att de nyss återgivna

bedömandena rörande uppbördsutfallet grundar sig på erfarenheter från

år, som präglats av en markerad högkonjunktur. Vid en konjunkturomsvängning

kan erfarenheterna av arbetsgivarnas skatteredovisning bli annorlunda.

I promemorian erinras om att en arbetsgivare är ansvarig för innehållna

belopp som ej redovisats. Han är vidare jämte arbetstagaren ansvarig för

skattebelopp som icke innehållits, ehuru så bort ske. Det framhålles även,

att under tiden närmast efter uppbördsreformen rådde tvekan, huruvida

rätt till införsel i avlöning och förmånsrätt vid konkurs åtnjöts hos arbetsgivare

för skattebelopp, för vilka denne i sådan egenskap blivit ansvarig.

Så småningom klarlades alt så icke var fallet. Frågan om förmånsrätt i arbetsgivarens

konkurs löstes genom den vid 1953 års riksdag genomförda lagändringen.

Däremot kvarstår frågan om införande av rätt till införsel.

Behov av att använda denna exekutionsform har, enligt vad som framhålles

i promemorian, huvudsakligen framträtt i vissa fall, när eu arbetsgivare

innehållit föreskrivna skatteavdrag enligt uppbördsförordningen, underlåtit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

att redovisa desamma samt därefter, av en eller annan anledning, nedlagt

sin rörelse och själv tagit anställning. Inte minst inom byggnadsverksamheten

är sådana fall ganska vanliga. Genom sin anställning kan den förutvarande

arbetsgivaren bereda sig förhållandevis goda inkomster. Det konstateras

i promemorian, att man under frågans tidigare behandling på så gott

som alla håll varit positivt inställd till en lagändring, som öppnar möjlighet

till införsel i dylika fall för den oredovisade skatten. Jämväl riksdagen

hade uttalat sig i denna riktning.

Skälen för att tillåta införsel vid indrivning av oredovisade skatteavdrag

anges på följande sätt.

De skäl som föranlett att införsel får tillgripas mot de skattskyldiga synes

kunna åberopas även i nu angivna fall. Förmåga att erlägga åtminstone

någon del av de oredovisade skattemedlen finnes i regel. En arbetsgivare,

som underlåtit att redovisa innehållna belopp, kan sägas träda i den skattskyldiges

ställe. Att statsverkets fordran på sådana belopp bör jämställas

med egentliga skattefordringar har redan erkänts i fråga om förmånsrätten.

Någon anledning att i nu aktuella fall avvakta en framtida reform inom utsökningsrätten

synes med hänsyn härtill inte föreligga.

Den ifrågasatta införselrätten torde påverka övriga borgenärers rätt i allenast

ringa omfattning. Den som är berättigad till underhållsbidrag eller har

annan därmed jämställd införselberättigad fordran tillgodoses innan införsel

för skatt eller för innehållna skatteavdrag får ske, och gäldenärens arbetsinkomst

är i regel oåtkomlig för övriga borgenärer. Försättes gäldenären

i konkurs, upphör införseln.

De belopp som genom den ifrågasatta införselrätten skulle kunna inflyta

till statsverket torde i de särskilda fallen inte bli avsevärda och måhända

komma att omfatta endast en mindre del av de uppdebiterade beloppen.

Sammanlagt kan det likväl röra sig om ganska ansenliga summor. Därtill

kommer de indirekta verkningarna. I den mån det blir känt att införsel kan

beviljas för oredovisade skattemedel, torde detta vara ägnat att påverka de

ifrågavarande arbetsgivarna att bättre iakttaga sina skyldigheter och förhindra

ett mer systematiskt utnyttjande av nuvarande möjligheter att undslippa

fullgörandet av en redovisningsskyldighet. Det torde inte minst vara

i detta hänseende som det skulle kunna bli av värde att ha en införselrätt.

I promemorian föreslås att införsel får begagnas i nu angivna fall. Vidare

förordas att denna exekutionsform får tillämpas vid indrivning av oredovisade

införselbelopp som avser skatter och allmänna avgifter. Däremot avvisas

tanken att i förevarandc sammanhang utsträcka införselrätten till oredovisade

belopp, som innehållits till gäldande av underhållsbidrag och böter.

Till motivering anföres följande.

Genom införsel indrives inte bara skatt ulan även underhållsbidrag och

därmed jämförliga fordringar samt böter. Förlustriskerna vid underlåten

redovisning av belopp, som innehållits till gäldande av underhållsbidrag och

liknande, är förhållandevis små. De införselberättigade åtnjuter nämligen

enligt 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken samma förmånsrätt som lön- eller

livräntetagaren i arbetsgivarens konkurs. Även statsverkets fordran på belopp

som innehållits genom införsel för skatt åtnjuter förmånsrätt, dock endast

enligt 17 kap. 12 § handelsbalken eller efter övriga förmånsrätter. Liksom

gäller fordringar på grund av oredovisade skatteavdrag enligt uppbörds
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

förordningen — vilka fordringar äger samma förmånsrätt — kan förluster

uppstå för statsverket. — Böter har i detta som i andra hänseenden minsta

rätt.

Såsom framgår av det anförda, torde det i fråga om underhållsbidrag och

liknande inte föreligga något större praktiskt behov av att använda införsel

mot den som i egenskap av förutvarande arbetsgivare underlåtit att

redovisa innehållna belopp. Mot en införselrätt i dylika fall talar även att

man därigenom skulle vidga kretsen av införselberättigade privaträttsliga

fordringar. Det slutliga bedömandet av frågor av denna art synes lämpligen

kunna anstå till en framtida allmän revision av de utsökningsrättsliga

bestämmelserna.

Inte heller i fråga om belopp som innehållits till gäldande av böter torde

behov av en införselrätt mot försumliga arbetsgivare vara mer påtagligt.

Att böter kan uttas av den bötfällde genom införsel sammanhänger med

det kriminalpolitiska intresset av att nedbringa antalet bötesförvandlingar;

detta intresse torde icke kunna åberopas till förmån för effektivare indrivningsmetoder

gentemot arbetsgivare som underlåtit redovisa införselbelopp,

som avser böter.

Beträffande belopp, som innehållits genom införsel för skatt, är åter situationen

i praktiken likartad den som uppkommer när skatteavdrag verkställts

enligt uppbördsförordningen. Statsverkets fordran på oredovisade

införselbelopp och skatteavdrag av nyss nämnd art har även jämställts i

fråga om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs.

Ytterligare diskuteras frågan om införselrätt mot arbetsgivare, som blivit

betalningsskyldiga genom underlåtenhet att göra föreskrivna skatteavdrag

enligt uppbördsförordningen eller införsellagen. Något behov av att medge

införselrätt i dessa fall anses dock inte föreligga. I promemorian erinras

om att det inte ansetts påkallat att utrusta ifrågavarande fordringar mot

arbetsgivare med förmånsrätt. Vidare framhålles, att statsverkets fordringsrätt

mot den anställde kvarstår, att införsel kan användas mot denne samt

att försummelser att göra skatteavdrag mera sällan torde sammanhänga

med betalningssvårigheter hos arbetsgivaren.

Däremot kunde enligt promemorian vissa skäl tala för att arbetsgivare,

som på grund av underlåtenhet att verkställa skatteavdrag fått betala skatt

för de anställda, skulle få utta sin regressfordran genom införsel. Hans

möjligheter att göra sig betald genom utmätning hos den anställde torde i

allmänhet vara små, och det allmänna har införselrätt, i den mån man vänder

sig mot den anställde. Det torde emellertid, anföres i promemorian, möta

betänkligheter att på detta sätt utvidga kretsen av införselberättigade fordringar.

Härtill kommer att arbetsgivarens betalningsskyldighet beror på en

klar försummelse från lians sida. övervägande skäl synes enligt promemorian

tala emot införselrätt i nu nämnt fall.

I enlighet med dessa överväganden innehåller promemorian förslag till

ändringar i införsellagen, varigenom införsel kan ske för uttagande hos

eu tidigare arbetsgivare av belopp som denne innehållit enligt uppbördsförordningen

eller på grund av beslut om införsel för skatter och allmänna

avgifter. Bestämmelserna bar utformats i nära anslutning till reglerna i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Kr 6

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

21 § införsellagen om införsel för skatt. Jämkning föreslås endast i fråga

om den tid, varunder införsel må äga rum.

I detta hänseende gäller enligt 21 § 2) införsellagen, att införsel för skatter

och allmänna avgifter inte får ske sedan tre år förflutit efter det utskylderna

eller avgifterna förfallit till betalning. Jämväl i nu aktuella fall

föreslås en frist av tre år. Såsom utgångspunkt förordas emellertid — i

anslutning till vad som gäller förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § andra

stycket handelsbalken — tiden för beloppens innehållande.

Beträffande förmånsrättsordnimgen såvitt angår införsel erinras om att

fordringar på underhållsbidrag först skall tillgodoses. Därefter uttas skatteavdrag

enligt uppbördsförordningen samt införsel för gäldenärens skatt i

nu nämnd ordning. Böter och viten äger minsta rätt. Att de fordringar

varom nu är fråga bör stå tillbaka för fordringar på underhållsbidrag och

skatteavdrag enligt uppbördsförordningen synes enligt promemorian uppenbart,

likaså att böter och viten alltjämt bör äga minsta rätt. Ifrågavarande

fordringar och gäldenärens egna obetalda skatter föreslås åter, i

överensstämmelse med vad som gäller enligt 17 kap. 12 § handelsbalken,

skola utgå med lika rätt sinsemellan. De bestämmelser i förmånsrättshänseende

som gäller för det allmänna i avseende å gäldenärens egna obetalda

skatter skulle sålunda i allo göras tillämpliga på nu ifrågavarande fordringar.

Slutligen förordas, att termen »löneavdrag» i 7 § tredje stycket och 21 §

3) införsellagen utbytes mot den i 1953 års uppbördsförordning begagnade

termen »skatteavdrag».

Författningsändringarna bör enligt promemorian träda i kraft den 1 januari

1957.

Remissyttrandena

De föreslagna utvidgningarna av införsellagens tillämpningsområde tillstyrkes

eller lämnas utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner förslagen i allt väsentligt väl

motiverade och hovrätten har därför intet mot att de lägges till grund för

lagstiftning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar om den föreslagna införselrätten

följande.

Det kan ifrågasättas om dylik möjlighet till införsel kommer att få större

praktisk betydelse. Det kan först erinras om att den arbetsgivare, som

drivit sin rörelse i bolagsform, icke kommer att drabbas därav. Om en

enskild rörelseidkare som underlåtit att redovisa innehållen källskatt kommer

på obestånd, kan det tänkas att han med vetskap om införselmöjligheten

är obenägen taga arbetsanställning enär han — i varje fall om det

oredovisade skattebeloppet är mera betydande — får räkna med att under

avsevärd tid icke utfå högre lön än som motsvarar existensminimum. Då

antalet försumliga arbetsgivare är jämförelsevis stort, framstår det emellertid

av säkerhetsskäl angeläget att den föreslagna utvidgningen av införsellagen

genomföres.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Örebro län.

Kronokanireraren i Malmö upplyser, att i Malmö stad den uppdebiterade

preliminära A-skatten år 1954 uppgick till 501 057 kronor och att den för

år 1955 beräknas komma att överstiga en miljon kronor, dvs. ungefär det

dubbla beloppet mot år 1954.

Enligt landsorganisationens uppfattning är det framlagda förslaget till

utvidgning av införselinstitutet välmotiverat. Även om de skattebelopp, som

därigenom kan inflyta till statsverket, sannolikt kommer att vara av endast

mindre omfattning, finner landsorganisationen de vidgade införselmöjligheterna

i varje fall kunna verka som ett medel att åstadkomma en

mer fullständig redovisning från de ifrågavarande arbetsgivarnas sida. Därtill

kommer det berättigade intresse, som vederbörande arbetstagare har att

de skatteavdrag, som gjorts på den intjänta lönen, verkligen kommer det

avsedda ändamålet till godo.

Tjänstemännens centralorganisation vill för sin del tillstyrka förslaget

om införselrätt, främst med hänsyn till de indirekta verkningar en sådan

rätt kan förväntas få.

Sveriges lantbruksförbund förklarar, att förbundet i och för sig inte har

något att erinra mot detta förslag, men framhåller följande.

Förbundet vill påpeka, att promemorian icke behandlat samtliga de fall,

där införsel för uttagande av i jordbruk och rörelse gjorda skatteavdrag

enligt uppbördsförordningen eller på grund av beslut om införsel för skatter

och allmänna avgifter kan komma ifråga.

Enligt förbundets tolkning av förslaget skulle även införsel kunna bliva

aktuell i det fallet, att en arbetsgivare vid sidan om jordbruk och rörelse

har inkomst av tjänst, varå tillämpning av införselinstitutet kan ske. Icke

heller har redovisats den stora grupp av arbetsgivare med inkomst av

tjänst, som i hushållet har anställd personal. Det synes också förbundet

angeläget, att i detta sammanhang löses frågan om införsel i det fall, att

arbetsgivaren är ett enkelt bolag, handelsbolag eller kommanditbolag. 1

jordbruket förekommer ofta ett enkelt bolag som form för jordbruksdrift

med samäganderätt. Förslaget synes ge uppbördsmyndigheterna möjlighet

att med införsel utsöka oredovisade skatteavdrag hos den bolagsman, som

har inkomst av tjänst. På grund av de allmänna bestämmelserna angående

enkla bolag och handelsbolag gäller solidarisk ansvarighet för bolagets engagemang

och således även beträffande skatteavdrag in. m. Beträffande

kommanditbolag gäller denna solidaritet supplementärerna. Bolagsmannens

regressrätt borde på elt bättre sätt än nu säkerställas. Hans förmånsrätt är

ju betydligt sämre än statens, då fordran är oprioriterad. Då införsel är lättare

än de övriga indrivningsförfarandena av oredovisade skatteavdrag, synes

större risk än tidigare föreligga för den bolagsman, som har löneinkomst,

att få erlägga dessa skatteavdragsbelopp. Detta resultat blir måhända

än mer stötande, då det ofta föreligger det förhållandet, att bolagsman

med löneinkomst har mindre inflytande på bolagets skötsel och kanske

också en mindre »andel» i bolaget.

Svenska bankföreningen finner lämpligheten av den föreslagna utvidgningen

av införselrätten tveksam. Föreningen erinrar om de skäl som mo
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

tiverar att införsel får beviljas till gäldande av underhållsbidrag, löntagarens

egna skatter samt böter. I anslutning härtill yttrar föreningen.

Vad angår fordringar å belopp, som innehållits för anställdas skatter, ligger

saken annorlunda till. Där är det i själva verket fråga om redovisndngsfordringar

av samma art som t. ex. kronans anspråk mot uppbördsman för

oredovisad uppbörd. Anspråk av sistnämnda slag åtnjuter visserligen förmånsrätt

enligt 17 kap. 11 § handelsbalken men kan icke göras gällande

genom införsel. Det ter sig då föga konsekvent att ge redovisningsfordringar

mot försumliga arbetsgivare en bättre ställning. Därtill kommer,

att införsel för oredovisade löneavdrag för skatt väl huvudsakligen skulle

bli aktuell i fall, när den redovisningsskyldige råkat på obestånd i egenskap

av företagare och därför övergått till att taga anställning hos annan. I sådana

fall kan ett införselbeslut komma att försämra andra borgenärers ställning

genom de svårigheter det medför för vederbörande att reparera sin ekonomi.

Bankföreningen uttalar vidare, att den föreslagna utvidgningen sannolikt

skulle få jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse för det allmänna.

Direkt avstyrkande är endast hovrätten för Övre Norrland, som uttalar att

hovrätten inte av vad i promemorian anförts funnit sig övertygad om att de

föreslagna bestämmelserna innebär en effektivisering av skatteuppbörden av

sådan betydelse, att det av hänsyn härtill är påkallat att med föregripande

av en blivande allmän översyn av utsökningslagen och i samband därmed

stående författningar nu utvidga införselinstitutets tillämpningsområde. Då

därtill kommer att, såvitt angår möjlighet att genom införsel uttaga oredovisade

införselbelopp, det gjorts ett enligt hovrättens förmenande i och för

sig onöjaktigt motiverat undantag för underhållsbidrag och därmed jämförliga

fordringar, kan hovrätten icke tillstyrka att förslaget i hithörande

delar lägges till grund för lagstiftning.

I några yttranden föreslås längre gående utvidgningar av införselrätten.

Sålunda förordar överståthållarämbetet att den föreslagna utvidgningen

av införselinstitutet kommer att innefatta även efter införselbeslut innehållna

oredovisade underhållsbidrag. Ämbetet yttrar.

Överståthållarämbetet kan för sin del icke finna att vad härvidlag anförts

utgör en övertygande grund för att i förevarande fullt likartade situation

sätta underhållsbidragen i en sämre ställning än skatterna, vilka vid införselkonkurrens

skola stå tillbaka för underhållsbidragen. Visserligen gäller för

innehållna underhållsbidrag en bättre förmånsrätt (17: 4 handelsbalken) i

arbetsgivarens konkurs än för oredovisade skattebelopp (17:12 handelsbalken),

men det torde vid inträffad konkurs ej sällan få räknas med att

tillgångarna i konkursen ej förslå ens till betalning av de enligt 17 kapitlet

4 § handelsbalken förmånsberättigade fordringarna. En rätt till införsel i förevarande

fall kan därför vara av betydelse för ökande av möjligheterna att

hos en försumlig arbetsgivare utfå undanhållna underhållsbidrag, vilka som

regel äro av utpräglat ömmande natur. De i promemorian uttalade farhågorna

för att vidga kretsen av införselberättigade privaträttsliga fordringar

synas ämbetet i delta fall föga bärande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

21

Ett uttalande i samma riktning har, såsom förut nämnts, gjorts av hovrätten

för Övre Norrland. Samma ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Malmöhus

län, stadsfogden i Hälsingborg, lcronokamreraren i Malmö och Föreningen

Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsfogden i Hälsingborg och kronokamreraren

i Malmö förordar i detta sammanhang ytterligare, att införsel

skall få begagnas för indrivning av oredovisade införselbelopp, som avser

böter.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet ifrågasattes vidare

om icke införselmöjlighet även bör öppnas för arbetsgivare som fått erlägga

skattebelopp för anställd, vilket han underlåtit att avdraga, och i följd därav

har regressrätt mot arbetstagaren jämlikt 76 § uppbördsförordningen.

Om förslaget i övrigt genomföres försättes arbetstagaren i förmånligare läge,

därför att arbetsgivaren först tvingas att fullgöra hans åligganden. Någon

utvidgning av de införselberättigade fordringarnas krets kan enligt länsstyrelsens

uppfattning ej anses ske genom att arbetsgivares regresskrav

träder i stället för statens skattefordran, som är införselberättigad.

Samma förslag framföres av Sveriges köpmannaförbund.

Kronokamreraren i Hälsingborg uttalar sig i samma riktning samt påpekar

därvid att fallen av avsiktlig försummelse från arbetsgivarnas sida inte är

så talrika som de, i vilka underlåtenheten att göra skatteavdrag beror på

bristande kännedom om förpliktelserna härvidlag. Enligt yttrandet är det

vanligt att arbetsgivarna låter sig vilseledas av uppgifter från arbetstagaren

om att denne erlägger B-skatt eller inte har någon kvarstående skatt. Åtminstone

moraliskt är sålunda arbetstagaren ofta medskyldig till försummelsen.

Svenska exekutionsmännens riksförbund anför liknande synpunkter, dock

utan att vilja påyrka att frågan nu upptas till behandling.

Å andra sidan har promemorians ståndpunkt att införsel inte bör få begagnas

för utkrävande av regressfordringar understrukits av Tjänstemännens

centralorganisation, Stockholms stads indrivningsverk och stadsfogden

i Hälsingborg.

Frågan om den t i d, inom vilken införsel enligt de i promemorian föreslagna

reglerna må äga rum, har upptagits av kammarrätten, som förordar

att den i promemorian angivna tiden av tre år skall räknas från det innehållet

belopp senast bort inbetalas. Kammarrätten yttrar.

Det sammanlagda belopp, som arbetsgivare efter skatteavdrag eller införsel

har att redovisa, motsvarar som regel summan av vid flera avlöningslillfällen

innehållna delbelopp. Om räkenskaperna hos den arbetsgivare, som

brustit i sin redovisningsskyldighet, äro bristfälliga, något som icke lärer

vara ovanligt, kan för sådant fall svårigheter möta att fastställa den tidpunkt,

då innehållandet skett. På grund härav kan ifrågasättas, huruvida

det icke vore att föredraga att såsom utgångspunkt taga den tidpunkt, då

innehållet belopp senast bort inbetalas till uppbördsmyndighet eller utmätningsman.

Denna tidpunkt är för genom skatteavdrag innehållna medel

nästföljande uppbördstermins sista dag. I fråga om införselmedel skall tiden

för inbetalning bestämmas av utmätningsmannen. En föreskrift att tiden

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

skall räknas från en senare tidpunkt än som iföreslagits synes även i lagtekniskt

hänseende vara att föredraga, enär fordran å restavgift icke kan

uppkomma förrän efter utgången av den uppbördstermin, då innehållet belopp

bort inbetalas.

Samma förslag framföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som anför.

Visserligen ansluter sig utgångspunkten för den föreslagna treår sfristen

till vad som gäller förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken,

men länsstyrelsen ifrågasätter likväl om icke just i förevarande fall

det är lämpligare att tiden räknas från en annan, lättare kontrollbar tidpunkt.

Att fastställa vid vilken tidpunkt innehållandet skett lärer nämligen

som regel kräva tidsödande undersökningar. Visserligen måste en sådan

undersökning ske då det gäller förmånsrätten men de fall där den föreslagna

bestämmelsen i införsellagen skall tillämpas torde sannolikt bli mycket

vanligare och därför orsaka betydligt mer arbete. Länsstyrelsen skulle

därför helst se att stadgandet ändrades så, att införsel ej må beviljas eller

meddelat beslut om införsel äga tillämpning sedan tre år förflutit efter det

beloppet senast bort inbetalas. Detta skulle innebära att tiden räknas i ifråga

om belopp, som innehållits genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen,

från i regel den 18 i vederbörande uppbördsmånad och beträffande införselbelopp

från den dag utmätningsmannen bestämt för innehållet belopps insättande

å tjänstepostgirokonto.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordar

att förfallotiden räknas från utgången av den månad, under vilken beloppens

redovisning bort ske, samt att även utgångspunkten för den i 17

kap. 12 § handelsbalken stadgade tiden av två år jämkas på motsvarande

sätt. Länsstyrelsen påpekar, att eftersom veckolön är tämligen allmänt förekommande,

skulle man med det i promemorian framlagda förslaget få räkna

med åtta å nio förfallodagar under varje uppbördstermin.

I detta sammanhang må även nämnas, att Föreningen Sveriges stadsfogdar

och Svenska exekutionsmännens riksförbund ifrågasätter längre tidsfrister

än den i promemorian föreslagna. Förstnämnda förening uttalar sig för att

tidsfristen blir densamma som preskriptionstiden för de skatter varom fråga

är. Exekutionsmännens riksförbund åter förordar, att tidsfristen av tre år

räknas först från en tidpunkt då arbetsgivarens försummelse kan förväntas

ha kommit till uppbördsmyndigheternas kännedom. Härvid erinrar förbundet

om att avsevärd tid kan förflyta innan försummelsen blir upptäckt,

eventuellt först sedan den anställde erhållit debetsedel å slutlig skatt, av vilken

framgår att preliminärskatten inte blivit redovisad.

Departementschefen

Den 1945 genomförda uppbördsreformen innebär, att flertalet skattskyldiga,

nämligen de som har inkomst i form av arbetslön, livränta el. dyl., inte

längre betalar sin skatt direkt till myndigheterna. I stället uttas skatten genom

att arbetsgivare eller annan som utbetalar lönen eller livräntan avdrager

vad som skall inbetalas i skatt. Arbetsgivaren är i sin tur redovisningsskyldig

gentemot myndigheterna. Han skall inbetala vad som avdragits och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

kan även bli ansvarig för arbetstagarens skatt, om han underlåtit att göra

föreskrivet skatteavdrag.

Vid indrivning av skatt får sedan lång tid tillbaka användas införsel. Detta

exekutionsmedel står emellertid inte till buds mot den som i egenskap av

arbetsgivare underlåtit att inbetala föreskrivna skattebelopp för sina anställda.

Vid olika tillfällen och bl. a. vid tillkomsten av 1953 års uppbördsförordning

har önskemål framförts om att en möjlighet till införsel skulle

skapas i nu avsedda fall. Önskemålen har främst föranletts av den erfarenheten

att företagare med betalningssvårigheter stundom utnyttjar den för

arbetstagarna innehållna skatten för att tillföra rörelsen likvida medel.

Upphör sedermera rörelsen, kan statsverkets fordran på skattemedlen ofta

inte uttagas ur företagets tillgångar. Företagaren kan emellertid ha skaffat

sig anställning med god lön, i vilken införsel skulle kunna ske.

I promemorian föreslås, att införsel skall få användas för att hos en förutvarande

arbetsgivare uttaga skattebelopp, som denne innehållit genom skatteavdrag

för sina anställda. Samtidigt förordas, att införsel skall få begagnas

för att utta oredovisade skattebelopp, som genom införsel innehållits

för de anställda.

Enligt min mening föreligger ett praktiskt behov av den ifrågasatta införselrätten.

Arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet medför, såsom påpekats

i promemorian, vissa förlustrisker för det allmänna, och det är angeläget

att dessa risker blir så små som möjligt. Arbetstagarna har ett självklart

krav på att de belopp som innehållits genom skatteavdrag erlägges till

myndigheterna och sålunda kommer till avsedd användning. Frågan har genom

den senaste utvecklingen fått särskild aktualitet. Det förekommer nu

oftare än förr, att arbetsgivare underlåter att redovisa skattemedel för sina

anställda.

De belopp som kan uttas genom införsel hos förutvarande arbetsgivare

blir självfallet begränsade och kommer endast att utgöra en mindre del av

vad som brister. Det är emellertid viktigt att indrivning kan ske, där så är

möjligt. Indirekt torde detta kunna få den verkan, att frestelserna för arbetsgivare

med likviditetssvårigheter att utnyttja skattemedlen för egen räkning

blir mindre. Häri ligger måhända, såsom understrukits i promemorian

och flera yttranden, den största betydelsen av en lagändring i den föreslagna

riktningen.

Som av det förut återgivna framgår har promemorians förslag i nu förevarande

del biträtts i det helt övervägande antalet remissyttranden. I det

av lantbruksförbundet avgivna yttrandet har därvid — utan att förbundet

av den anledningen avstyrkt förslaget — gjorts några påpekanden, som jag

vill uppehålla mig vid.

Sålunda har till en början framhållits att den ifrågasatta införselrätten

skulle kunna användas mot arbetsgivare, som vid sidan av jordbruk eller

rörelse har tjänsteanställning. Detsamma skulle bli fallet beträffande löntagare,

som har anställda i sitt hushåll. Förbundet har vidare erinrat om

att införsel skulle kunna ske i lönen till delägare i ett handelsbolag, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

inte redovisat innehållna skattemedel, och att sådan delägare kunde i det

särskilda fallet drabbas jämförelsevis hårt.

Vad angår det förstnämnda påpekandet, vill jag framhålla att det synes

mig ligga helt i linje med lagstiftningens syfte att införsel i de antydda fallen

kan verkställas. I huvudsak samma skäl kan nämligen åberopas för möjlighet

till införsel i detta som i det uti promemorian direkt omnämnda fallet.

Beträffande den omständigheten att en delägare i ett handelsbolag kan under

vissa förutsättningar drabbas hårt vill jag framhålla, att detta inte är att

i första hand anse som en konsekvens av införselinstitutets utvidgning

utan en följd av den genomförda principen om bolagsmännens solidariska

ansvarighet för bolaget åvilande förpliktelser. Det synes mig inte böra väcka

betänkligheter med en utvidgning av möjligheterna att få denna ansvarighet

tvångsvis infriad. Självfallet kan redan nu inträffa att en av bolagsmännen

på grund av den solidariska ansvarigheten kan i realiteten drabbas hårdare,

än övriga bolagsmän.

Att försiktighot bör iakttas vid utvidgningar i införsellagens tillämpningsområde

är uppenbart. Såsom påpekats i promemorian, har en allmän

reform inom utsökningsrätten begärts av riksdagen. Den omständigheten att

en sådan reform ifrågasatts bör emellertid inte utgöra något hinder mot den

nu föreslagna lagändringen. Förslaget är närmast att se som en konsekvens

av att det nya uppbördssystemet inskjuter arbetsgivaren mellan

myndigheterna och den skattskyldige vid skatteinbetalningen. Att statsverkets

fordran på arbetsgivare för innehållna skattebelopp bör jämställas

med skattefordringar mot de skattskyldiga har redan godtagits, såvitt angår

förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Även på det nu aktuella området är

en sådan likställighet motiverad. Såsom framhållits i promemorian finns det

inte anledning räkna med att Övriga borgenärers rätt skulle försämras. Vad

bankföreningen anfört om att en företagare, som kommit på obestånd och

tagit anställning, kan få svårt att reparera sin ekonomi träffar överhuvud

taget det förhållandet att vederbörande har att dragas med skulder från sin

tidigare verksamhet.

Jag tillstyrker därför förslaget att införsel skall få begagnas för indrivning

av oredovisade skatteavdrag och införselbelopp för skatt.

I några yttranden förordas att införsel även skall få ske hos förutvarande

arbetsgivare för att indriva oredovisade belopp, som innehållits genom införsel

för underhållsbidrag eller böter. I anledning härav får jag ånyo

erinra om att den föreslagna lagändringen är att se mot bakgrunden av det

nya uppbördssystemet. Det torde inte böra ifrågakomma att i detta sammanhang

ingå på frågan om sådana ändringar inom utsökningsrätten, som saknar

sammanhang med de nya uppbördsreglerna. Med hänsyn härtill och på

de i promemorian anförda skälen anser jag att de i yttrandena framförda förslagen

inte bör prövas i detta sammanhang.

Vid remissbehandlingen har vidare på några håll föreslagits att arbetsgivare,

som underlåtit att göra skatteavdrag för anställd och på grund härav

fått betala den anställdes skatt, skulle få indriva sin regressfordran hos den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

anställde genom införsel. I promemorian har gentemot en sådan införselrätt

anförts bl. a. att arbetsgivarens betalningsskyldighet beror på försummelse

från hans sida, och denna synpunkt har understrukits i flera yttranden.

Även andra skäl talar emot att rätt till införsel införes i dylika fall. Det är

synnerligen angeläget att en arbetsgivare noggrant iakttager skyldigheten att

verkställa skatteavdrag; intresset härav kan hos en mindre nogräknad arbetsgivare

befaras minska, därest man på antytt sätt utvidgar möjligheterna

för honom att kräva åter av arbetstagaren vad han fått på grund av försummat

skatteavdrag erlägga till uppbördsmyndigheterna. Även i denna del

godtar jag alltså promemorians ståndpunkt.

I promemorian föreslås att införsel skall få ske intill tre år från det skattebeloppen

innehållits. Beträffande utgångspunkten för treårsfristen har i flera

yttranden påpekats att svårigheter kan uppkomma i tillämpningen, om

lönerna utbetalats veckovis eller eljest med täta mellanrum. På grund härav

har föreslagits att utgångspunkten bör bestämmas på annat sätt. I allmänhet

har man därvid förordat att fristen skall börja löpa först från det beloppet

bort inbetalas.

För det i promemorian framförda förslaget talar, att arbetsgivarnas ansvarighet

uppkommer redan i och med att beloppen innehållits. Tidpunkten

för beloppens innehållande har också valts till utgångspunkt för den tidsfrist

som gäller enligt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken i fråga om

förmånsrätt för oredovisade skattebelopp. De praktiska svårigheterna torde

inte behöva bli alltför stora. Endast mera sällan torde det bli fråga om att

fullständigt utnyttja den föreslagna införselrätten. I det tämligen vanliga

fall, då endast en mindre del av de oredovisade beloppen kan uttagas, får

den i promemorian föreslagna regeln betydelse endast på det sätt att införseln

skall avslutas tre år efter den senaste avlöningsutbetalningen. Att

konstatera när denna ägt rum behöver i allmänhet inte vålla svårigheter.

Jag finner därför inte tillräckliga skäl att frångå promemorian i förevarande

del.

Vad i övrigt föreslagits i promemorian, såvitt angår ändringar i införsellagen,

kan jag biträda. III.

III. Förmånsrätt för sjukförsäkringsavgifter m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

I samband med den allmänna skatteuppbörden debiteras och uppbärcs icke

blott flertalet direkta skatter utan även vissa allmänna avgifter. Vilka dessa

är anges i 1 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953.

Såsom tidigare omnämnts, åtnjuter skatter och allmänna avgifter av nyss

angivet slag i allmänhet förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken.

En särskild förmånsrätt i fastighet tillkommer på grund av 17 kap. 6 §

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

tastiglietsskatt, som utgått enligt äldre bestämmelser, samt skogsvårdsavgifter

och vissa andra avgälder.

Beträffande skatter och allmänna avgifter i allmänhet föreskrives förmånsrätt

i 12 §, vilken gäller efter övriga förmånsrätter. I detta lagrum uppräknas

uttömmande vilka skatter och avgifter som avses. Bestämmelsen har

tid efter annan ändrats och kompletterats, senast genom lag den 6 mars 1953.

Efter denna tidpunkt har vissa jämkningar och tillägg skett i fråga om

de skatter och avgifter som uppbäres enligt uppbördsförordningen.

Sålunda skall, enligt vid 1954 års riksdag beslutade ändringar i 1 § uppbördsförordningen,

i samband med den allmänna skatteuppbörden uppbäras

sjukförsäkringsavgifter för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter som avses i 2 § förordningen om

uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

m. in. samt sådana byggnadsforskningsavgifter enligt förordningen angående

byggnadsforskningsavgift vilka icke uppbäres av riksförsäkringsanstalten.

Arbetsgivarbidragen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring motsvaras av

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt den numera upphävda lagen om försäkring

för olycksfall i arbete. Förmånsrätt för avgifter enligt den äldre lagen

är föreskriven i 17 kap. 12 § handelsbalken.

I detta sammanhang må nämnas, att 63 § lagen om yrkesskadeförsäkring

stadgar, att om i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i lagen om yrkesskadeförsäkring, skall hänvisningen

i stället gälla den bestämmelsen.

Bestämmelserna om avgifter till den allmänna sjukförsäkringen liksom

rörande byggnadsforskningsavgifter är nytillkomna. Någon förmånsrätt bär

ej stadgats för dessa avgifter.

Enligt 1 § första stycket förordningen den 4 juni 1954 (nr 341) om uppbörd

av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och

av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring m. in.

skall förordningens bestämmelser äga tillämpning på uppbörd av avgift för

obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

däri inbegripen tilläggsavgift enligt 39 § nämnda lag, samt av

bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen

om moderskapshjälp. Av 1 § andra stycket framgår, att avgift jämte tilläggsavgift

för frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

skall uppbäras i den ordning anstalten bestämmer.

I 2 § stadgas, att avgift och bidrag, som avses i 1 § första stycket, från

arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten skall, med i 3 § angivna

undantag, uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen.

I fråga om uppbörd på sätt nu nämnts skall summan av en arbetsgivares

avgift och bidrag benämnas arbetsgivaravgift. Det är sålunda dessa

arbetsgivaravgifter som avses med hänvisningen i 1 § uppbördsförordningen.

Har arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten i regel minst

fem arbetstagare i sin tjänst eller finner anstalten eljest omständigheterna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

föranleda därtill, skall enligt 3 § avgift och bidrag, varom stadgas i 1 §

första stycket, påföras arbetsgivaren och uppbäras i den ordning som, med

iakttagande av vissa i förordningen meddelade föreskrifter, bestämmes av

riksförsäkringsanstalten.

Byggnadsforskningsavgift utgår enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr

269) angående bgggnadsforskningsavgift till främjande av forsknings- och

rationaliseringsverksamhet inom byggnadsfacket. Avgiftspliktig är den som

bedriver byggnadsverksamhet under sådana förhållanden att han är att anse

som arbetsgivare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring i arbete, så ock

kommun, vilken såsom arbetsgivare i nämnda lags mening bedriver byggnadsverksamhet.

Avgiften utgår med tjugu kronor för varje fullt antal av

300 dagsverken av visst slag under året. Den uträknas av riksförsäkringsanstalten.

Beträffande uppbörden gäller bestämmelserna i nyssnämnda förordning

den 4 juni 1954 i tillämpliga delar. I fråga om byggnadsforskningsavgift,

som pålägges arbetsgivare, för vilken försäkring icke är gällande i

anstalten, skall iakttas vad som i nämnda förordning är stadgat rörande avgift

som uttages från arbetsgivare, vilken i regel har minst fem arbetare i sin

tjänst.

Till grund för ändringarna i uppbördsförordningen låg propositionen nr

189 till 1954 års riksdag. Däri berördes (s. 93, 94 och 96) även vissa frågor

om förmånsrätt för ifrågavarande avgifter. I den utredningspromemoria som

föregick propositionen hade framhållits att den förmånsrätt som gällde i

fråga om avgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen även borde gälla beträffande

av statsverket förskjutna avgifter till yrkesskadeförsäkringen. Frågan

huruvida samma förmånsrätt borde stadgas för arbetsgivarbidragen, vilka

likaledes förskötes av statsverket i den mån bidragen ej inbetalades direkt

till riksförsäkringsanstalten eller till ömsesidigt försäkringsbolag, borde bli

föremål för övervägande i särskild ordning. Detsamma gällde frågan om förmånsrätt

för byggnadsforskningsavgifter. I anslutning till dessa uttalanden

hade Socialförsäkringsbolagens förening hemställt, att frågan om förmånsrätt

för socialförsäkringsbolags fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift

upptogs till behandling. Dåvarande chefen för finansdepartementet

framhöll i propositionen att de berörda förmånsrättsfrågorna var av sådan

beskaffenhet att de inte kunde lösas i då aktuella sammanhang. Med en

lösning fick därför anstå till dess frågorna kunnat i vederbörlig ordning

närmare utredas.

Vid 1955 års riksdag har antagits lagen den 17 juni 1955 (nr 569) angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete m. in. Genom den föreskrivna omregleringen

höjes vissa ersättningar som utgår enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

m. fl. lagar och som inte utgives av staten. I 14 § förstnämnda lag

stadgas, att till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes

av lagens bestämmelser, åligger det annan arbetsgivare än staten att

erlägga proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen

om yrkesskadeförsäkring skall för året beräknas för honom. Angående de
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

bitering och uppbörd av nu nämnt tillägg skall tillämpas vad i sådant hänseende

gäller avgifterna enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Vid 1953 års riksdag beslöts, att fastighetsskatten skulle upphöra som

självständig skatteform och i stället inarbetas i den kommunala inkomstskatten.

Allmän kommunalskatt utgår enligt 2 § kommunalskattelagen numera

såsom kommunal inkomstskatt, vilken beräknas på grundval av inkomst

och av garantibelopp för fastighet. I enlighet härmed har vid de 1954

företagna ändringarna i uppbördsförordningen kommunal inkomstskatt

trätt i stället för allmän kommunalskatt i uppräkningen av de skatter som

debiteras och uttas enligt förordningen. Omläggningen av fastighetsskatten

innebär, såsom framhållits i propositionen nr 186 till 1953 års riksdag (s.

88 f), att den särskilda förmånsrätten för fastighetsskatt enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken mister betydelse och att all kommunalskatt varom nu är fråga

i fortsättningen åtnjuter förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken.

Bland de i 17 kap. 12 § handelsbalken uppräknade skatterna ingår även

konjunkturskatt. Därmed avses skatt enligt förordningen den 90 april 1952

(nr 203) om konjunkturskatt för år 1952. Nämnda skatt var av engångsnatur

och utgick på grund av 1952 års — undantagsvis 1953 års — taxering.

I 17 kap. 12 § handelsbalken medtas icke skatter och avgifter som väsentligen

har karaktär av konjunkturpolitiska medel. Av annan natur, ehuru

tillfällig, är däremot den skatt, som utgår på grund av förordningen den 21

maj 195b (nr 26b) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt). Taxering

till fondskatt skall enligt 8 § förordningen verkställas i första instans år

1955, undantagsvis år 1956. Påförd fondskatt skall enligt 13 § fördelas till

betalning under fem — i vissa fall tio — år. Kungl. Maj :t äger befogenhet

förordna, att uppbördsförordningens bestämmelser eller vissa av dem skall

äga motsvarande tillämpning på uppbörd av fondskatt. Enligt kungörelsen

den 24 september 1954 (nr 614) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen

skall emellertid debiteringen och uppbörden ske efter delvis andra

regler än uppbördsförordningens.

Promemorian

I promemorian framhålles att den i 17 kap. 12 § handelsbalken valda metoden

att uttömmande uppräkna de skatter och allmänna avgifter, som skall

utgå med förmånsrätt, nödvändiggör att lagrummet underkastas en fortlöpande

anpassning till nytillkommen lagstiftning.

Sålunda föreslås, att den förmånsrätt som åtnjutes av statsverket för förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt den upphävda lagen om försäkring

för olycksfall i arbete fortsättningsvis skall gälla avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Även om sådan förmånsrätt skulle kunna anses föreligga

redan på grund av stadgandet i 63 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

torde en uttrycklig bestämmelse i ämnet vara påkallad. I enlighet härmed

förordas, att i 17 kap. 12 § handelsbalken hänvisning göres till lagen om

yrkesskadeförsäkring i stället för till olycksfallsförsäkringslagen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Vidare erinras om att åtskilliga andra frågor om förmånsrätt för allmänna

avgifter aktualiserats i samband med nytillkommen lagstiftning. Vissa

av dessa torde enligt promemorian kräva mera ingående överväganden än

som varit möjliga inom ramen för densamma. Detta gäller frågan om förmånsrätt

för byggnadsforskningsavgifter men också det av socialförsäkringsbolagen

väckta spörsmålet om förmånsrätt för dessa bolags fordringar

på oguldna yrkesskadeförsäkringsavgifter.

Däremot uttalas, att man redan nu bör kunna upptaga frågan om förmånsrätt

för kronans fordringar på bidrag från arbetsgivare enligt lagarna

om allmän sjukförsäkring och om moderskapshjälp. Förslag framlägges om

att dessa bidrag skall utrustas med förmånsrätt. Motiveringen härför anges

på följande sätt.

Dessa bidrag är till syftemål och konstruktion likartade med yrkesskadeförsäkringsbidragen.

Anmärkas kan, att den allmänna sjukförsäkringen i

vissa hänseenden trätt i stället för den tidigare olycksfallsförsäkringen. Avgifterna

enligt 1916 års lag om olycksfallsförsäkring motsvaras sålunda inte

bara av avgifter till yrkesskadeförsäkringen utan delvis också av bidrag till

den allmänna sjukförsäkringen. Härtill kommer att starka praktiska skäl

talar för att arbetsgivarbidragen enligt lagarna om allmän sjukförsäkring

och om moderskapshjälp likställes med yrkesskadeförsäkringsavgifterna.

Samtliga nu nämnda avgifter debiteras, i vad angår arbetsgivare med endast

ett fåtal anställda, gemensamt på skattsedlarna under benämningen arbetsgivaravgift.

Att de skatter och allmänna avgifter, som upptas på skattsedlarna

så långt möjligt följer samma bestämmelser i förmånsrättshänseende,

är självfallet ett viktigt praktiskt önskemål. Om förmånsrätt endast skulle

gälla för yrkesskadeavgifterna, skulle det i händelse av konkurs bli nödvändigt

att företa särskild utredning om beloppet av det i arbetsgivaravgiften

ingående bidraget till sjukförsäkring och moderskapshjälp samt att

avräkna detta belopp från de på slutskattesedeln debiterade, med förmånsrätt

utgående skatterna och avgifterna. Det kan ytterligare anmärkas, att

bidragen till sjukförsäkring och moderskapshjälp i allmänhet torde bli små,

jämförda med summan av nämnda skatter och avgifter.

Skäl av delvis samma art talar enligt promemorian för att förmånsrätt

enligt 17 kap. 12 § handelsbalken utan uppskov införes jämväl beträffande

de avgifter till den allmänna sjukförsäkringen som skall erläggas av de försäkringspliktiga.

Det föreslås att förmånsrätten utvidgas även till dessa avgifter.

I promemorian anföres.

Dessa avgifter uppbäres på skattsedlarna. Då försäkringsplikten omfattar

det helt övervägande antalet inkomsttagare, kommer dessa avgifter att upptas

på ett motsvarande antal debetsedlar å slutlig skatt. Avgifterna ingår

också i de belopp som uppbäres såsom preliminär skatt. Vad i det föregående

anförts om önskvärdheten av att de på skattsedlarna debiterade skatterna

och allmänna avgifterna såvitt möjligt följer samma bestämmelser i

törmånsrättshänseende kan med ännu större skäl åberopas i fråga om ifrågavarande

avgifter. För övrigt kan erinras om att dessa avgifter i stort sett

liar samma karaktär som avgifterna till den allmänna folkpensioneringen,

vilka av gammalt uppburits på skattsedlarna och åtnjuter förmånsrätt enligt

17 kap. 12 § handelsbalken. Om sådan förmånsrätt tillerkännes jämväl

avgifterna för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om sjukförsäk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

ring, torde detta, med hänsyn till de förhållandevis små belopp det gäller,

vara av ringa betydelse från borgenärssynpunkt.

Vad angår frågan om förmånsrätt för skatter föreslås, att konjunktiirskatt

utgår ur uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken men omnämnes i en

övergångsbestämmelse. Vidare förordas, att förmånsrätten för allmän kommunalskatt

i fortsättningen angives avse kommunal inkomstskatt.

I promemorian föreslås ytterligare, att förmånsrätt enligt nämnda lagrum

införes för fondskatt. Det erinras om att denna skatt visserligen är av

engångsnatur och inte uppbäres på skattsedlarna. Samtidigt betonas emellertid,

att dess syfte är att motverka skatteflyktsåtgärder; den kompletterar

systemet av direkta skatter, vilka allmänt åtnjuter förmånsrätt enligt

17 kap. 12 § handelsbalken. Det framhålles också, att inbetalningen av skatten

fördelas på fem år, i vissa fall tio år.

I samband med de ifrågasatta ändringarna i 17 kap. 12 § handelsbalken

föreslås, att termen »löneavdrag» i andra stycket utbytes mot det i 1953 års

uppbördsförordning begagnade uttrycket »skatteavdrag».

Ändringarna i 17 kap. 12 § handelsbalken skall enligt förslaget träda i

kraft den 1 juli 1956. I anslutning härtill har upptagits en övergångsbestämmelse,

vari stadgas att de nya reglerna inte skall äga tillämpning i konkurs,

vari beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet. Vidare föreskrives,

att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar

som där angivits, gälla jämväl för konjunkturskatt, av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete samt för kronans fordran å belopp, som genom skatteavdrag

eller på grund av införsel innehållits för utskylder och avgifter som

nu sagts.

Remissyttrandena

Förslagen har biträtts i samtliga yttranden.

Riksförsäkringsanstalten föreslår emellertid, att förmånsrätten enligt 17

kap. 12 § handelsbalken jämväl får avse de tilläggsavgifter som utgår enligt

14 § lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete. Anstalten framhåller, att avgiftstilläggen - för år 1956 preliminärt beräknats komma att utgöra 20 procent av avgifterna

enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Anstalten vill vidare, med framhållande av byggnadsforskningsavgiftens

karaktär av allmän avgift, föreslå, att också denna utrustas med förmånsrätt.

Härför talar enligt yttrandet även den omständigheten, att sådana byggnadsforskningsavgifter,

som icke uppbäres av anstalten, skall påföras å debetsedel

å slutlig skatt och därvid upptagas tillsammans med arbetsgivaravgiften

i en gemensam post. Enahanda praktiska skäl som de i departementspromemorian

i fråga om arbetsgivarbidragen anförda gör sig sålunda

enligt anstaltens mening jämväl här gällande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

31

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om inte den föreslagna

promulgationsbestämmelsen skulle vinna i klarhet, därest den där föreskrivna

förmånsrätten för konjunkturskatt angavs avse sådan skatt enligt

förordningen den 30 april 1952 (nr 203).

Departementschefen

I 17 kap. 12 § handelsbalken uppräknas uttömmande de skatter och allmänna

avgifter som skall utgå med förmånsrätt enligt lagrummet. Denna

lagstiftningsmetod gör det nödvändigt, att en fortlöpande anpassning sker

till ny lagstiftning på därav berörda områden. Lagrummet har senast ändrats

vid 1953 års riksdag. Under tiden därefter har, såvitt angår allmänna

avgifter, den nya sjukförsäkringslagen trätt i kraft. Vidare har tillkommit

1954 års lag om moderskapshjälp, och lagen om försäkring för olycksfall

i arbete har ersatts med en ny lag om yrkesskadeförsäkring. På skattelagstiftningens

område har tillkommit förordningen om fondskatt, varjämte

fastighetsskattens inarbetande i den kommunala inkomstskatten föranleder

vissa terminologiska ändringar. Å andra sidan har konjunkturskatten

för år 1952 i huvudsak förlorat sin betydelse från indrivningssynpunkt.

I promemorian föreslås att här angivna förändringar skall föranleda motsvarande

jämkningar i 17 kap. 12 § handelsbalken. Förslaget, som tillstyrkts

i samtliga yttranden, biträdes av mig.

Såsom riksförsäkringsanstalten påpekat, bör förmånsrätt enligt 17 kap.

12 § handelsbalken även gälla i fråga om sådant tillägg till yrkesskadeförsäkringsavgifterna

som föranledes av lagen den 17 juni 1955 angående omreglering

av vissa ersättningar enligt den upphävda lagen om försäkring

för olycksfall i arbete.

Anstalten har ytterligare hemställt, att byggnadsforskningsavgifter måtte

utrustas med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Av skäl som

anförts i promemorian anser jag mig emellertid icke böra pröva denna

fråga i förevarande sammanhang.

I enlighet med vad som påpekats i yttrandet från hovrätten över Skåne

och Blekinge bör ett förtydligande ske i den föreslagna övergångsbestämmelsen.

Vad som eljest föreslås i promemorian i hithörande delar kan jag godtaga.

IV.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den It juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen den 5

juni 1953 (nr 272).

Nämnda författningsförslag torde såsom Bilaga1 få fogas till statsrådsprotokollet

för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de under 1) och 2) upptagna lagförslagen måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Gustafsson

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförlagen,

har här uteslutits.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 9 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

november 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta; samt

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen S. Walberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 6

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen lagrådets

den 15 december 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 25 november

1955 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i lagen den U juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta; samt

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Föredragande departementschefen hemställer, att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte, jämte det i protokollet för den 25 november

1955 omförmälda förslaget till förordning om ändrad lydelse av

77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272), föreläggas 1956 års

riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Häggquist

551717. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:85 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stödlån till jordbrukare. a1 i texten
  2. 1LU 1956:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den H juni 1917 s. 1 i texten