Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

1956-02-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:73, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

1

Sr 73

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

given Stockholms slott den 17 februari 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 73

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bank»

aktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 3 juni 1949 angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv1, vilken jämlikt lag den 3 juni 1955 (nr 306) gäller

till och med den 30 juni 1956, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1957.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas

nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall

uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent, av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa —--eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b)--— tre månader.

Oavsett vad---bestämda beloppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

m. in., vilken jämlikt lag den 3 juni 1955 (nr 308) gäller till och med den

30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1957.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1954; 328.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 januari

1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam, Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av

lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.

I en den 12 januari 1956 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den

3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd

giltighet till och med den 30 juni 1957, dels ock att lagen den 7 december

1951 (nr 767) om räntereglering m. m. måtte erhålla förlängd giltighet

till och med den 30 juni 1957.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

I.

I. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse var bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunde med

lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans

med den inneliggande kassan motsvarade minst 25 procent av de förbindelser,

som det ålåg bolaget att vid anfordran fullgöra.

1911 års lag har numera ersatts av lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1956. Enligt 63 § första stycket

nya banklagen är bankaktiebolag skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens

art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar

som kan med lätthet förvandlas i penningar. Jämlikt andra stycket nämnda

författningsrum skall kassareserven jämte den inneliggande kassan minst

uppgå till belopp lika med summan av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skall motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller

därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser — utöver vad i den permanenta

banklagstiftningen stadgas — varit meddelade beträffande bankaktiebolags

kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende

är upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen

till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,

senast genom lag den 3 juni 1955 (nr 306) enligt vilken giltighetstiden

utsträckts till och med den 30 juni 1956. I samband med att 1949 års

lag förlängdes år 1954 vidtogs också viss ändring i bestämmelsen om maximitalet

för kassareservkvoten.

De nu gällande bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga

omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent,

av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga

bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet

belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1956 5

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt

bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan

avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget

föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning

längre än lagen äger giltighet.

Beträffande den i 1 § gjorda hänvisningen till 49 § i 1911 års banklag

må erinras om att denna hänvisning nu i stället avser kassareservbestämmelsen

i nya banklagen (jfr 3 § lagen den 31 mars 19o5 (nr 184) angaende

införande av nya lagen om bankrörelse).

Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj :t meddelats dels för

tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti

1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för

tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951

(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes

sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr

32) med verkan från och med samma dag.

I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken erinrat om att

fullmäktige i olika tidigare sammanhang uttalat, att riksbankens erfarenheter

från tillämpningen av den penningpolitiska kassareservlagstiftningen

kunde ge anledning till en översyn av 1949 års lag. Inom riksbanken har påbörjats

vissa förberedande undersökningar rörande en ny särskild kassareservlagstiftning.

Arbetet därmed har dock icke framskridit så långt, att

något författningsförslag kan komma att framläggas för 1956 års riksdag,

i avvaktan på resultatet av utredningarna finner fullmäktige det erforderligt,

att 1949 års lag bibehålies i beredskapssyfte och föreslår därför att lagen

erhåller förlängd giltighet under förslagsvis ett år.

Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har

herr Kristensson i Osbg anmält reservation mot fullmäktiges beslut och anfört.

Beträffande förlängning av lagen om rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolagens kassareserver vidhåller

jag den uppfattning som jag tillkännagav när frågan om den nu gällande

lagstiftningen i ämnet senast behandlades i fullmäktige, nämligen

den 2 december 1954. Jag anser nämligen fortfarande att det skulle vara

tillräckligt att relationstalet mellan kassareserv och täckningspliktiga förbindelser

sattes till högst 35 %. En beredskapslag bör icke erhålla storre

räckvidd än som är nödvändigt och man bör vid frågans bedömande ta hänsyn

till att även andra penningpolitiska medel äro tillgängliga för riksbanken.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret,

som betonar den berörda lagstiftningens betydelse ur beredskapssynpunkl.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Knngl. Maj. ts proposition nr 73 år 1956

Ej heller bank- och fondinspektionen har något att erinra mot den av

bankofullmäktige föreslagna förlängningen av 1949 års lag. Inspektionen

påpekar att hänvisningen till 1911 års banklag i 1 § under a) synes böra

ändras till att avse 63 § i nya banklagen.

Svenska bankföreningen avstyrker att lagen erhåller förlängd giltighet i

oförändrat skick. Bankföreningen erinrar om den år 1954 vidtagna höjningen

från 25 till 50 procent av maximitalet för kassareservkvoten. Föreningen påpekar

att den ansett nämnda skärpning opåkallad och åberopar nu de därvid

utvecklade skälen.

Departementschefen. Den nya banklagens kassareservregler är — på samma

sätt som fallet var beträffande kassareservreglerna i 1911 års lag — endast

inriktade på att skydda bankernas likviditet. Vid tillkomsten av nya

banklagen förutsattes att i den mån penningpolitiskt motiverade kassareservregler

är erforderliga, bestämmelser härom liksom hittills skulle meddelas

i särskild författning. I proposition nr 3 till 1955 års riksdag, varigenom

riksdagen förelädes förslag till ny banklag, uttalade dåvarande chefen för

finansdepartementet att det torde få betraktas som tveksamt huruvida en

penningpolitisk beredskapslagstiftning på detta område i fortsättningen borde

få samma konstruktion som i 1949 års lag angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

En omprövning av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls

det vidare, med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad.

I den nu föreliggande framställningen från bankofullmäktige har fullmäktige

meddelat att inom riksbanken påbörjats vissa förberedande undersökningar

rörande en ny särskild kassareservlagstiftning. Arbetet härmed

bär dock icke framskridit så långt, att något författningsförslag kan föreläggas

årets riksdag. Under sådana förhållanden och då det i princip torde

råda enighet om att en beredskapslagstiftning på förevarande område är

nödvändig biträder jag förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet

under ytterligare ett år eller alltså till och med den 30 juni 1957.

Under remissbehandlingen har av bankföreningen yrkats att maximitalet

för kassareservkvoten, som 1954 höjdes från 25 till 50 procent, måtte nedsättas.

årkande av enahanda innebörd förelåg, då frågan om en förlängning

av 1949 års lag prövades vid 1955 års riksdag. Yrkandet avvisades emellertid,

då den lägre likviditetskvoten icke vore tillräcklig om man med lagen

ville även för de betydelsefullaste bankerna nå en verkan motsvarande den

som ernåtts med de tidigare överenskommelserna mellan riksbanken och affärsbankerna

om eu restriktiv kreditgivning. Någon anledning att nu intaga

en annan ståndpunkt föreligger icke. Maximitalet för kassareservkvoten bör

sålunda enligt min mening bibehållas vid 50 procent.

På sätt bank- och fondinspektionen föreslagit bör den formella ändringen

vidtagas i 1 §, att hänvisningen till kassareservreglerna i 1911 års banklag

ändras till att i stället avse motsvarande regler i nya banklagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1956

7

II. Lagstiftningen om räntereglering

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en

reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är

upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har därefter

erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 3 juni 1955 (nr 308), enligt

vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1956. Ränteregleringslagen,

som har karaktär av fullmaktslag, har hittills icke tagits i

anspråk.

Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser

skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av

fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande

må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att

uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den

som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken

föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av

myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning

eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning

som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning

än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han

då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som

den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag

senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje

gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss

ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning

av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande

må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.

Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning

(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar

från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).

Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas

med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill. För

föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som

för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att

med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.-ts proposition nr 73 år 1956

lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende

å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,

givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och

likartade skuldförbindelser ej må utgivas ulan tillstånd av riksbanken. Ett

undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.

I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter

som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser

in. in. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt

14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras

för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering

in. in. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december

1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen

gällde till och med den 30 juni 1953, har senast genom kungörelse

den 3 juni 1955 (nr 309) erhållit förlängd giltighet till utgången av

juni 1956. 1951 års kungörelse innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor

avseende tillämpningen av ränteregleringslagen skall handläggas av

en särskild nämnd, räntenämnden. Närmare föreskrifter om räntenämndens

verksamhet in. m. är meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr

769) för räntenämnden.

I sin förenämnda skrivelse har bankofullmäktige — under erinran att giltighetstiden

för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1956 — förordat,

att lagen i beredskapssyfte ges förlängd giltighet, förslagsvis under ett år.

Enligt det skrivelsen bifogade protokollsutdraget hade herr Kristensson

i Osby anmält reservation mot fullmäktiges beslut och yrkat avslag på förslaget

om förlängning av ränteregleringslagen.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret

med betonande särskilt av ifrågavarande lagstiftnings beredskapskaraktär.

Bank- och fondinspektionen vill icke motsätta sig att ifrågavarande lagstiftning

ges förlängd giltighet i enlighet med bankofullmäktiges förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget.

Departementschefen. Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30

juni 1956. I sin tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för tiden

till och med den 30 juni 1957. Fullmäktige har som skäl härför anfört,

att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte. Jag delar denna uppfattning.

Jag tillstyrker sålunda att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet under

ytterligare ett år eller sålunda till utgången av juni månad 1957.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

9

III. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få

fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harald Håggquist

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

2 Bihang Ull riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 73

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 februari

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 8 februari 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27

januari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.

Lagrådet yttrade:

Det under 1) omförmälda lagförslaget lämnas utan erinran.

Vad beträffar det under 2) omförmälda lagförslaget har lagrådet förut i

utlåtande den 31 januari 1955 över ett då föreliggande lagförslag, avseende

förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram till den 1 juli 1956,

under hänvisning till vad i vissa tidigare lagrådsutlåtanden anförts avstyrkt

sagda förlängning. Lagrådet har icke funnit anledning att frångå den uppfattning

som lagrådet då lät komma till synes och avstyrker förty det nu

remitterade förslaget om ytterligare förlängning av ränteregleringslagen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1956

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 10 februari

1956 avgivna utlåtande över de den 27 januari 1956 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19i9 (nr 31 i) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen anför följande.

Det under 1) upptagna lagförslaget har icke blivit föremål för erinran

från lagrådets sida.

Med åberopande av att lagrådet förut i utlåtande den 31 januari 1955

avstyrkte ett då föreliggande lagförslag avseende förlängning av ränteregleringslagens

giltighetstid fram till den 1 juli 1956, har lagrådet avstyrkt jämväl

det nu remitterade förslaget om ytterligare förlängning av samma lag.

Då några nya synpunkter nu icke framförts, inskränker jag mig till att

hänvisa till vad jag anförde vid min anmälan av ärendet den 27 januari

i år. Jag vidhåller min där uttalade uppfattning, att denna lagstiftning bör

bibehållas i beredskapssyfte.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förslagen måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Brodén

660160 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning am upptagande å riksstaten för budgetåret 1956/57 av undersk s. 1 i texten
  2. BU 1956:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 s. 1 i texten