Angående uppförande av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset
1956-02-23 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:83, Angående uppförande av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
1
Nr 83
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående uppförande av
klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset;
given Stockholms slott den 23 februari 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förläggande till karolinska sjukhuset av en klinik
för alkoholsjukdomar med cirka 60 vårdplatser. Kliniken avses skola i
första hand tjäna undervisningen och forskningen rörande alkoholismens
problem. För uppgörande av huvudritningar och andra förberedande arbeten
för en nybyggnad för nämnda klinik och en institution för teoretisk alkoholforskning
föreslås en medelsanvisning för nästkommande budgetår av
500 000 kronor.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 83
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,
Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och
finansdepartementen anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Hedlund.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under kapitalbudgeten,
inrikesdepartementet, statens allmänna fastighetsfond, punkten 4, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Uppförande
av klinik för alkoholsjukdomar för budgetåret 1956/57 beräkna
ett investeringsanslag av 500 000 kronor.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till fortsatt behandling.
I. Inledning
I propositionen nr 158 till 1954 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t på min
hemställan riksdagen att dels besluta, att i Stockholm eller dess omedelbara
närhet skulle i huvudsaklig överensstämmelse med ett av mig förordat
förslag uppföras en klinik för alkoholsjukdomar med cirka 80 vårdplatser,
dels ock till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar för budgetåret
1954/55 under statens allmänna fastighetsfond, inrikesdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag av 100 000 kronor. Riksdagen biföll förslaget
(skr. nr 334).
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatte jag den 18 juni 1954
en kommitté med uppdrag att biträda med det fortsatta utrednings- och
planeringsarbetet för uppförandet av en klinik för alkoholsjukdomar.1
Enligt meddelade direktiv skulle utredningsarbetet bedrivas i enlighet
med de riktlinjer, som uppdragits i förenämnda proposition samt med
beaktande av vad chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i proposi
1
Som ledamöter i kommittén har ingått generaldirektören G. Wejke, tillika ordförande,
förbundsdirektören i svenska landstingsförbundet I. Dahlgren, laboratorn vid karolinska
institutet L. Goldberg, överinspektören för sinnessjukvården C. Åmark och direktören vid
statens alkoholistanstalt å Venngarn J. Lönnberg.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
tionen nr 155/1954 i fråga om inrättande av en professur i teoretisk alkoholforskning
ävensom vad som anförts i ifrågavarande avseenden i särskilda
utskottets utlåtanden nr 8 och 5/1954.
Kommittén, som antagit namnet kommittén för planering av klinik för
alkoholsjukdomar, har i november 1955 överlämnat en promemoria med
förslag till klinik för alkoholsjukdomar samt institution för teoretisk
alkoholforskning (stencilerad).
Över promemorian har yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, efter hörande
av lärarkollegiet vid karolinska institutet, statens medicinska forskningsråd,
som bifogat yttrande av nämnden för alkoholforskning, direktionen
för karolinska sjukhuset och svenska nykterhetsvårdsförbundet.
II. Tidigare förslag
En grundtanke i 1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) var, att behandlingen
av alkoholister skulle ytterligare differentieras och som regel även
innefatta medicinsk vård. Utredningen fann emellertid de vårdmöjligheter,
som tänktes kunna meddelas bl. a. genom tillskapandet av psykiatriska
kliniker vid länslasaretten och genom en ytterligare utbyggnad av anstaltsvården,
otillräckliga och föreslog därför, att speciella alkoholistsjukhus
skulle inrättas. Dessa sjukhus borde ha till uppgift att bereda vård
åt vissa slag av alkoholmissbrukare samt vara diagnostiska centraler för
hela den slutna vårdorganisationen. De skulle vidare tjänstgöra som centrala
institut för vetenskaplig forskning rörande alkoholismen och för
klinisk undervisning i fråga om sjukdomstillstånd i samband med alkoholmissbruk.
Såsom en första etapp på vägen till en medicinsk vårdorganisation
för alkoholmissbrukare om sammanlagt fyra sjukhusenheter föreslog
utredningen, att ett statligt specialsjukhus skulle anordnas i Stockholm.
Övriga specialsjukhus borde förläggas till de städer, där medicinsk undervisning
bedrevs, då sjukhusen borde begagnas även för utbildningsändamål.
Sedan den föreslagna sjukhusorganisationen färdigbyggts, borde enligt
utredningen de fall av alkoholmissbruk, som krävde sluten vård, i regel
först intagas å alkoholistsjukhus. Intagning borde kunna ske tvångsvis
genom vederbörande länsstyrelses förordnande eller på egen ansökan enligt
lagen eller på egen begäran efter sjukhuschefens prövning vid sidan
av lagen. Sjukhuset skulle alltså till den del Kungl. Maj:t fastställde intaga
ställningen som allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare till vilken platsanvisning
för vårdfall, som skulle intagas enligt lagen, skulle meddelas
av socialstyrelsen, som också hade att — efter läkarens hörande — besluta
om överflyttning av vårdfall från sjukhuset till alkoholistanstalt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
Utredningen ansåg, att antalet vårdplatser vid det första specialsjukhuset
icke borde sättas högre än 82, varvid räknats med en genomsnittlig
vårdtid vid sjukhuset av omkring 1—2 månader. Omsättningen kunde då
hållas vid 700 å 800 patienter om året.
Alkoholistvårdsutredningens förslag om inrättande av särskilda alkoholistsjukhus
upptogs av mig till behandling i propositionen nr 158/1954. Efter
en redogörelse för föreliggande möjligheter till medicinsk behandling och
vård av alkoholmissbrukare framhöll jag, att dessa möjligheter varken var
tillräckliga eller innefattade den specialbehandling, som var önskvärd. Mot
bakgrunden härav ansåg jag mig böra ansluta mig till förslaget om uppförande
av ett särskilt alkoholistsjukhus. Till frågan om inrättande av
ytterligare sådana sjukhus förklarade jag mig emellertid för det dåvarande
icke beredd att taga ställning.
I fråga om de uppgifter, som skulle tillkomma det planerade sjukhuset,
framhöll jag såsom liggande i sakens natur, att sjukhuset i viss mån skulle
fylla rådande brist på vårdplatser. Det skulle sålunda ankomma på sjukhuset
att bereda vård och lämna behandling av dem, som på grund av sitt
alkoholmissbruk var i behov av kvalificerad medicinsk vård och behandling.
Det syntes vidare lämpligt att förlägga utbildningen av särskilda
specialister till sjukhuset, vilket kunde tillhandahålla ett rikhaltigt undersökningsmaterial.
Med erinran att i åtskilliga remissyttranden forskningen
framhävts som det kanske mest vägande motivet för inrättandet
av ett alkoholistsjukhus, fann jag, att sjukhuset jämväl borde bli ett
centrum för forskningen rörande alkoholismens problem. Den i propositionen
nr 155/1954 föreslagna professuren i teoretisk alkoholforskning
borde sålunda baseras på sjukhuset.
I förhållande till anstaltsvårdens organisation borde sjukhuset erhålla
en fristående ställning. Frivillig sjukhusvård syntes i största möjliga utsträckning
böra eftersträvas och alkoholmissbrukare jämväl kunna på eget
initiativ söka vård å sjukhuset. För att stimulera till ett sådant initiativ
var det av vikt, att sjukhuset icke erhöll prägeln av anstalt. Om specialsjukhuset
-— som alkoholistvårdsutredningen tänkt sig — komme att ingå
som första ledet i den slutna anstaltsvården och till övervägande delen
belädes med ett synnerligen missanpassat och svårskött klientel, skulle
detta verka avskräckande på många alkoholmissbrukare, som eljest skulle
söka sig till sjukhuset. Avsikten var icke, alt sjukhuset endast eller ens till
övervägande delen skulle äga mottaga sådana patienter, som av egen drift
sökte sig dit. Nykterhetsnämndernas och anstalternas klientel borde emellertid
intagas i andra former än genom regelrätta interneringsbeslut, exempelvis
genom att man försökte förmå vederbörande att såsom hjälpåtgärd
frivilligt söka sig till sjukhuset. Vid grövre fall av alkoholmissbruk syntes
det vara lämpligt att t. ex. i anslutning till beslut om tvångsintagning före
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1956
skriva sjukhusbehandling. Enahanda föreskrift kunde knytas till beslut om
försökspermission och beslut om utskrivning från allmän vårdanstalt.
Det första sjukhuset ansåg jag böra förläggas till Stockholm eller dess
omedelbara närhet samt med hänsyn till sin uppgift som utbildnings- och
forskningscentrum om möjligt anslutas till annat större sjukhuskomplex.
Härigenom skulle vissa praktiska fördelar i administrativt hänseende uppnås
samtidigt som kostnadsbesparingar kunde vinnas. Därtill kom, att
sjukhusets särart blev mindre utpräglad, om detsamma ingick i ett större
komplex. En förläggning av sjukhuset till karolinska sjukhusets område
syntes i och för sig lämplig. Da emellertid detta område redan tagits i anspråk
eller reserverats för andra ändamål intill gränsen för vad som föreföll
möjligt, måste andra kombinationsmöjligheter prövas. I administrativt
hänseende borde dock sjukhuset anslutas till karolinska sjukhuset. För
att så litet som möjligt markera sjukhusets särart borde detsamma närmast
få karaktären av en specialavdelning inom den större sjukhusenheten,
jämförbar med övriga till denna enhet hörande specialavdelningar. Ej
heller borde avdelningen genom sitt namn få en prägel av att vara något
annat än en avdelning inom sjukhuset. Specialavdelningen för alkoholsjukdomar
borde i enlighet med utredningens förslag förses med cirka 80 vårdplatser.
Överläkaren borde vara psykiater, och till avdelningen knytas en
läkare med biokemisk skolning. Självfallet borde det icke föreligga något
hinder för överläkaren att bedriva öppen mottagning enligt för övriga
överläkare vid sjukhuset gällande regler, men poliklinik i vanlig mening
borde icke anordnas.
Beträffande avdelningens närmare utformning förklarade jag mig icke
beredd att framlägga något konkret förslag. Sedan en lämplig förläggningsplats
utvalts, torde detaljplaneringen kunna påbörjas. Förläggningen
borde bestämmas jämväl med hänsyn till möjligheten att vinna besparingar.
III. Kommitténs förslag
Det kan enligt kommittén icke råda något tvivel om, att alkoholismen är
en folksjukdom av jämförelsevis betydande omfattning. Till gruppen svåra
alkoholmissbrukare — av 1944 års nykterhetskommitté uppskattad till
drygt 2 procent av den vuxna manliga befolkningen — måste man lägga
det relativt stora antal personer, som företer symptom på alkoholism i
medicinsk mening, d. v. s. personer, som icke förmår kontrollera sin alkoholkonsumtion
och som känner behov av fortsatt konsumtion, sedan de
intagit en liten mängd alkohol.
Kommittén finner det synnerligen angeläget, att den vårdorganisation
för alkoholskadade, som genom samhällets försorg skapats på senare år,
6
Kiingl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
ytterligare utbygges och differentieras. Statsmakternas beslut om inrättandet
av en klinik för alkoholsjukdomar är ett led i en sådan utbyggnad.
En statlig klinik av det slag varom här är fråga kan — anför kommittén
— ge sitt mest verksamma bidrag till alkoholmissbrukets bekämpande,
om klientelet i huvudsak utväljes med hänsyn till forskningens och undervisningens
behov. Klinikchefen bör därför ha samma frihet vid sitt urval
av vårdklientel, som överläkarna vid de statliga undervisningssjukhusen.
Kommittén framhåller, att tillämpningen av 1954 års lag om nykterhetsvård
förutsätter, att läkare knytes till nykterhetsnämnderna samt att utbildningen
av vissa kategorier läkare därför torde bli en synnerligen betydelsefull
uppgift för kliniken. Kommittén anför vidare.
Erfarenheter från såväl vårt eget land som andra länder — speciellt USA
och Canada — ger vid handen, att möjligheterna till framgångsrik medicinsk
behandling av det svårast alkoholskadade klientelet ännu är starkt
begränsade. Det stora inslag av psykopater och kriminella, som förekommer
bland de svåra alkoholisterna, kan också vålla betydande disciplinära
svårigheter. De kategorier av alkoholskadade, som genom nykterhetsnämnderna
blir föremål för tvångsåtgärder, har ofta en från början negativ inställning,
som bidrar till att göra den medicinska behandlingen problematisk.
Vård på alkoholistklinik av ett sådant klientel ger därför olta icke
något bestående resultat. På grund av detta klientels inställning försvåras
eller omöjliggöres i synnerhet den nödvändiga eftervården. Ett klientel i
huvudsak bestående av svårskötta, tvångsvis intagna alkoholister skulle
därför snart försätta kliniken i stora svårigheter och motverka, att patienter
med lättare alkoholproblem och mottagliga för medicinsk behandling
söker vård. Klientelet bör därför, särskilt innan närmare erfarenhet
vunnits, begränsas till att omfatta i huvudsak sådana patienter med lättare
alkoholskador, som själva anmäler sig som vårdsökande. Även ur forskningens
synpunkt är det angeläget, att alkoholskadade personer på ett
tidigt stadium kommer till kliniken. Om klientelet begränsas på föreslaget
sätt, kan verksamheten inriktas på förebyggande av svårare former av
alkoholism. Behandlingsresultaten blir gynnsammare, varigenom kliniken
kan vinna ökat förtroende och goda förutsättningar skapas för den
terapeutiska verksamheten. Man torde också kunna räkna med kortare
vårdtider, varigenom klinikens kapacitet skulle komma att ökas.
Då kommittén sålunda räknar med ett annat klientel än det, som hittills
tvångsinternerats enligt alkoholistlagen, innebär detta icke, att kommittén
anser ökade möjligheter till medicinsk vård av sistnämnda klientel
obehövliga. Tvärtom är det enligt kommittén synnerligen angeläget, att
ökade möjligheter för medicinsk behandling skapas vid nykterhetsvårdens
anstalter. Den föreslagna begränsningen i klinikens klientel utesluter givetvis
icke, att vid kliniken gjorda erfarenheter kan tillgodogöras i vårdarbetet
vid de allmänna vårdanstalternas för alkoholmissbrukare sjukavdelningar.
Ehuru behovet av medicinsk behandling av tvångsinternerade
alkoholister i princip bör tillgodoses inom nykterhetsvårdens anstaltsorganisation,
synes det med hänsyn till forskningen kunna komma i fråga att
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
— i den mån ökad erfarenhet vinnes vid den planerade statliga kliniken
där intaga även klientel från Venngarn eller andra vårdanstalter.
I fråga om vårdformerna har kommittén — som erinrar om att enligt
direktiven poliklinik i vanlig mening icke bör förekomma vid kliniken
för alkoholsjukdomar — funnit, att en rationell organisation av verksamheten
vid kliniken förutsätter en nära samordning av öppna och slutna
vårdformer. Kommittén yttrar i denna fråga följande.
I den moderna behandlingen av alkoholism, som kan sträcka sig över
flera år, är psykoterapin en av de viktigaste behandlingsformerna. Den
öppna vården är av central betydelse och sjukhusvistelsen ett led i behandlingen.
Den för en framgångsrik terapi nödvändiga samordningen av
poliklinisk och klinisk behandling blir mest effektiv, om inom kliniken
kan bedrivas såväl öppen som sluten vård. Särskilt då det gäller psykoterapi
är det av väsentlig betydelse, att samma läkare håller kontakt med
patienten under såväl den öppna som den slutna vården. Vissa av de fall,
som remitteras till kliniken eller själva söker sig dit, torde kunna behandlas
enbart i öppen vård. Uppträder recidiv eller komplikationer under den
polikliniska behandlingen, bör det emellertid kunna komma i fråga att
för en kortare tid omhänderta sådana patienter för sluten vård. Tack vare
den kontakt med patienterna, som vunnits under den polikliniska behandlingen,
kan behovet av sluten vård i sådana fall väsentligt minskas.
Om kliniken har en effektivt organiserad poliklinisk eftervård, kan
vårdtiderna på avdelningarna förkortas även för sådana patienter, som
utan föregående poliklinisk behandling intagits för sluten vård. I detta
sammanhang må också framhållas, att en stor del av det klientel, som
lämpar sig för psykoterapi, såvitt möjligt under större delen av behandlingstiden
bör vistas i sin naturliga miljö och således behandlas i öppen
vård. Slutligen må framhållas, att det för den teoretiska och kliniska forskning,
som skall bedrivas vid kliniken, är oundgängligen nödvändigt, att
patienterna kan följas under en långvarig poliklinisk eftervård. Om öppen
vård bedrives vid kliniken, erhålles också ett väsentligt större studiematerial
för forskning och undervisning.
Kommittén finner det angeläget, att kliniken håller nära kontakt med
andra institutioner för behandling av alkoholskadade, såsom nykterhetsvårdens
anstalter, konvalescenthem och inackorderingshem. Givetvis bör
kliniken äga möjlighet att remittera intagna patienter till andra sjukhus.
Beträffande behandlingsmetoderna framhåller kommittén, att behandlingen
av en patient oftast torde påbörjas på polikliniken. Intagning av
patienter vid kliniken bör kunna ske på särskild intagningsavdelning eller
direkt på vårdavdelning. Behandlingen på intagningsavdelningen bör syfta
til! att häva akuta och kroniska alkoholförgiftningar. På vårdavdelningen
torde fysikalisk terapi, gymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi bli vikliga
moment i behandlingen understödda av medikamentell behandling,
som kan omfatta insulinbehandling, vitamintillförsel m. m. Även clektrochock
hör kunna ges. Den viktigaste behandlingsmetoden vid kliniken
torde komma att bli psykoterapi, som kan bedrivas i såväl öppen som
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
sluten vård. I vissa fall torde s. k. gruppterapi vara lämplig. Undersökningarna
av intagna patienter bör omfatta en allmän kroppslig och neurologisk
genomgång, psykiatrisk undersökning och testningar av olika slag.
Vid kliniken bör bedrivas icke blott medicinskt-psykologislc utan även
kvalificerad social terapi.
De erfarenheter, som vunnits sedan alkoholistvårdsutredningen avgav
sitt betänkande, har givit vid handen, att det av utredningen beräknade
vårdplatsantalet måste bedömas vara alltför stort för en specialklinik, som
icke skall ha karaktär av anstalt. Kommittén anser för sin del, att antalet
vårdplatser icke bör göras större än vad som direkt betingas av forskningens
och undervisningens behov, samt föreslår en begränsning av antalet
vårdplatser till något mindre än 60. Då kommittén räknar med en
vårdtid på 2—4 veckor, blir emellertid omsättningen vid den föreslagna
kliniken minst lika stor som vid den av alkoholistvårdsutredningen föreslagna.
Vid kliniken bör ges utrymme för klinisk alkoholforskning av
socialpsykiatrisk, genetisk, medicinskt psykologisk och sociologisk art.
Bland aktuella forskningsuppgifter nämner kommittén undersökningar
rörande bl. a. ärftligheten, tillvänjningens mekanism samt uppkomsten av
»alcohol addiction» och betingelserna härför.
I propositionen nr 155/1954 framhöll föredragande departementschefen,
att frågan om institutionslokaler för en professur i teoretisk alkoholforskning
skulle finna sin mest rationella lösning, om en medicinsk forskningsinstitution
för både teoretisk och klinisk alkoholforskning inrymdes inom
ett sjukhus med ett för denna forskning väl avgränsat patientmaterial. Kommittén
ansluter sig till detta departementschefens uttalande och framhåller,
att samarbete mellan klinisk och teoretisk forskning är en oundgänglig
förutsättning för effektiv medicinsk alkoholforskning. Starka skäl talar
därför för att en institution för teoretisk alkoholforskning förlägges i
anslutning till en medicinsk fakultet,l( varvid i första hand karolinska institutet
bör ifrågakomma. En sådan förläggning skulle nämligen möjliggöra
den nära kontakt med ett flertal andra teoretiska och kliniska institutioner,
som krävs för att den teoretiska alkoholforskningen skall kunna
fullgöras. Vid en förläggning av institutionen till Stockholm skulle jämväl
möjliggöras samarbete med andra i staden befintliga institutioner, bl. a.
yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan, organisktkemiska
avdelningen vid Stockholms högskola samt statens farmacevtiska
laboratorium.
I fråga om klinikens förläggning har kommittén undersökt olika alternativ,
nämligen Stockholm, Göteborg och Lund—Malmö. Dessa alternativ
torde vara de enda som kan komma ifråga med hänsyn till att upptagningsområdet
geografiskt bör vara tämligen snävt begränsat men ändå
omfatta ett befolkningsunderlag stort nog för att ge ett tillräckligt rikt
differentierat klientel. Möjligheterna till en nära kontakt med ett rikt
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
differentierat urval från nykterhetsvårdens anstalter talar härvid till förmån
för stockholmsregionen.
Kommittén har vidare undersökt möjligheterna till ett samgående med
Stockholms stad och därvid företrädesvis diskuterat klinikens förläggning
till S:t Görans sjukhus. Kommittén har emellertid avvisat denna lösning,
då densamma skulle innebära, att kliniken icke förrän efter en lång följd
av år kan repliera på sådana speciallaboratorier och forskningsinstitutioner
av skilda slag, med vilka kliniken och den därtill knutna teoretiska
institutionen måste bedriva ett nära samarbete. Skulle framdeles ytterligare
kliniker för alkoholsjukdomar anses böra inrättas i Göteborg och Lund—
Malmö, anser emellertid kommittén, att frågan om samgående med respektive
sjukvårdsinrättningar förtjänar att ånyo övervägas.
Vid övervägandet av föreliggande möjligheter har kommittén funnit, att
som alternativ till karolinska sjukhuset något annat område icke nu lämpligen
kan komma ifråga. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att
antalet vårdplatser enligt dess förslag är betydligt mindre än som tidigare
förutsatts, varför möjligheterna att bereda kliniken plats på karolinska
sjukhusets område förbättrats. Två alternativa lägen har därvid närmare
övervägts av kommittén, det ena i närheten av psykiatriska kliniken — alternativ
I — och det andra närmare sjukhusets centrallaboratorium —
alternativ II. En förläggning i närheten av psykiatriska kliniken är enligt
kommittén avgjort att föredraga framförallt med hänsyn till sjukvårdens
intressen. Kliniken för alkoholsjukdomar skulle då kunna infogas i ett
komplex av kliniker med närbesläktade uppgifter, bl. a. de planerade nya
neurologiska och neurokirurgiska klinikerna. Med hänsyn till Uppsalavägens
karaktär av huvudtrafikled i förening med områdets lutning mot
norr kan emellertid kliniken för alkoholsjukdomar icke förläggas mellan
den nuvarande psykiatriska kliniken och nämnda väg. Under sådana förhållanden
återstår endast möjligheten att inkräkta på Eugeniahemmets
område. Då emellertid även de tidigare nämnda nervklinikerna avses skola
uppföras på Eugeniahemmets område, måste vid en förläggning till detta
område av kliniken för alkoholsjukdomar det exakta läget för denna klinik
bestämmas under beaktande av frågan om nervklinikernas förläggning. Då
stora svårigheter torde möta vid ett förverkligande av detta alternativ, har
kommittén icke ansett sig kunna avvisa det andra alternativet med klinikens
förläggning i närheten av centrallaboratorierna, vilket troligen skulle innebära
en enklare och snabbare lösning av markfrågorna.
Beträffande den teoretiska forskningsinstitutionens förläggning — varvid
kan diskuteras anknytning till farmakologiska institutionen vid karolinska
institutet, till forskningsdelen vid karolinska sjukhusets centrallaboratorier
eller till själva kliniken —- har kommittén stannat för att
föreslå, att institutionen med dess speciallaboratorier förlägges i nära
anslutning till klinikens vårdavdelningar. Kommittén framhåller därvid
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1956
angelägenheten av att den kliniska och teoretiska alkoholforskningen
samordnas och att nära kontakt kan uppehållas mellan kliniken och den
teoretiska institutionen.
Rörande den närmare utformningen av klinikbyggnaden och den teoretiska
institutionsbyggnaden anför kommittén i huvudsak följande.
Klinikbyggnaden föreslås inrymma tre vårdavdelningar om vardera 15
platser, en vårdavdelning om 4 platser för kvinnliga patienter samt en
intagningsavdelning om 8 platser. Därjämte avses i byggnaden skola inrymmas
poliklinisk behandlingsavdelning samt en avdelning för arbetsterapi
och lokaler för klinisk forskning. Varje vårdavdelning för manliga
patienter utformas med två 4-patientrum, ett 2-patientrum och fem 1- patientrum. Vidare bör varje vårdavdelning förses med dagrum, matrum,
behandlingsrum, läkare- och undersökningsrum, expedition m. m., varjämte
bör finnas ett för avdelningarna gemensamt rum för gruppterapi.
Vårdavdelningen för kvinnor bör utformas med fyra 1-patientrum och
ett mindre dagrum. Även på intagningsavdelningen bör varje patient disponera
ett rum, varjämte bör finnas dag- och matrum, expedition, behandlingsrum
m. m.
Polikliniken skall, förutom expeditionslokaler, väntrum och behandlingsrum,
inrymma vissa laboratorielokaler samt rum för socialmedicinsk
assistent, kuratorer och praktikanter samt psykolog.
Bland lokalerna för klinisk forskning bör förutom laboratorier även
upptagas arbetsrum för sociologisk forskning samt ett konferensrum.
Inom institutionen för teoretisk alkoholforskning skall, förutom expeditionslokaler,
inrymmas bl. a. human-experimentellt laboratorium, djurexperimentellt
laboratorium, elektrofysiologiskt laboratorium, kemiskt laboratorium,
alkohollaboratorium, laboratorium för arbete med överlevande
organ och isotoplaboratorium. Vidare skall finnas djuravdelning och verkstäder
samt för undervisningens behov en hörsal med cirka 70 platser.
Två olika förslag i fråga om byggnadens utformning, alternativ A och B,
har övervägts av kommittén. Enligt alternativ A är vårdavdelningen samt
poliklinik och behandlingslokaler förlagda till en klinikbyggnad, planerad
på vedertaget sätt med mittkorridor samt med lokaler för den teoretiska
institutionen i en till klinikbyggnaden ansluten flygel. Enligt alternativ
B avses klinikbyggnaden skola utformas som en punkthuskropp med
den teoretiska institutionsbyggnaden ansluten på samma sätt som enligt
alternativ A. Byggnadskostnaderna för alternativ A beräknas till 4,6 miljoner
kronor och för alternativ B till 4,3 miljoner kronor. Kostnaderna för
utrustning av klinikbyggnaden och den teoretiska forskningsinstitutionen
kan överslagsvis uppskattas till 800 000 respektive 650 000 kronor.
I fråga om personalorganisationen för kliniken erinrar kommittén om
att kliniken enligt givna direktiv skall förestås av en överläkare, som bör
vara psykiater. Med hänsyn till att klinikchefen förutom sjukvårdande
uPPgifter i stor utsträckning måste ägna sig åt undervisning och forskning,
är det enligt kommittén nödvändigt att till befattningen erhålla en
vetenskapligt och i fråga om undervisningsmeriter väl kvalificerad kraft.
På karolinska institutets stat bör enligt kommittén tills vidare uppföras
en befattning som laborator i lönegrad Ca 34 (lämpligen benämnd labo
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
rator i klinisk alkoholforskning) förenad med överläkarbefattningen vid
kliniken mot särskilt arvode.
Till kliniken bör vidare knytas en heltidsanställd biträdande läkare med
ett arvode av 24 048 kronor per år. För arbetet på vårdavdelningarna och
polikliniken erfordras fyra förste underläkare, vilka bör deltaga i såväl
sluten som öppen vård.
Kommittén föreslår vidare inrättandet av en befattning som socialmedicinsk
assistent i Ca 27 samt två kurator stjänster i respektive Ca 19 och
Ca 17. För det psykoterapeutiska arbetet föreslås en tjänst som assistentpsykolog
i reglerad befordringsgång (Cf 19—Ce 25). För arbetsterapi bör
avses en arbetsinstruktör i Ca 14.
För kontorsgöromål erfordras fem befattningshavare, därav en kontorist
i Ca 13, ett kanslibiträde i Ce 11 och tre kontor sbiträden i reglerad
befordringsgång.
Såsom sjukvårdspersonal föreslås 8 översköterskor i Ca 14, 7 assistentsköterskor
i Ce 12, 1 polikliniksköterska och 1 behandlingssköterska i
Ca 14, 3 förste skötare i Ca resp. Ce 13, 6 sjukvårdare i Ca resp. Ce 12 samt
10 undersköterskor i Ce 7. Dessutom tillkommer biträdespersonal. Sammanlagt
skulle antalet befattningshavare vid kliniken uppgå till 68.
IV. Yttranden
Flertalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs uppfattning, att
verksamheten vid alkoholist kliniken bör utformas med
särskild hänsyn till forskningens och undervisningens behov. I likhet med
kommittén anser sålunda lärarkollegiet vid karolinska institutet, att urvalet
av vårdklientelet bör ske i huvudsak med hänsyn till detta behov, varigenom
kliniken verksammast kan bidraga till alkoholsjukdomarnas bekämpande.
Lärarkollegiet finner det väl motiverat att begränsa intagningen av patienter
till i huvudsak lättare alkoholskador och patienter, som ur medicinsk
synpunkt kan bedömas medicinskt påverkbara, men understryker
därjämte nödvändigheten av att ökade möjligheter till medicinsk behandling
av de svårare alkoholisterna beredes genom en upprustning av anstaltsvården.
I den planerade verksamheten bör inrymmas icke blott de
egentliga alkoholsjukdomarna utan jämväl andra former av narkomani,
t. ex. kroniska sömnmedelsförgiftningar och morfinism. Även medicinalstyrelsen
delar kommitténs mening i fråga om principerna för vårdklientelets
utväljande och uttalar, att klinikchefen bör ha stor frihet vid sitt
urval av klientel. Socialstyrelsen ansluter sig till uppfattningen, att verksamheten
bör anpassas särskilt efter forskningens och undervisningens
behov och att urvalet av patienter huvudsakligen bör bestämmas med
hänsyn härtill. Vid en avvägning mellan forskning, undervisning och vård
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
verksamhet förefaller det, ehuru det aktuella behovet av vårdresurser är
synnerligen stort, vara på lång sikt riktigast att låta ett till huvudstaden
förlagt specialsjukhus i första hand tjäna forskningens och undervisningens
intressen. Den av kommittén förordade sovringen av klientelet är
dock olämplig. Både med hänsyn till forskningen och läkarutbildningen
måste det vara av intresse, att studiematerialet är mera allsidigt sammansatt
så att det icke i huvudsak representerar endast en kategori av
alkoholskadade och därtill den minst skadade. Det torde sålunda vara
önskvärt, att klientelet mera överensstämmer med det klientel, som kommer
att möta läkaren i dennes framtida verksamhet. Klinikchefen bör ha
samma frihet vid sitt urval av vårdklientel som överläkarna vid statliga
undervisningssjukhus, men det är varken önskvärt eller behövligt att i
förväg bestämma arten av det klientel, som skall mottagas. Även om praktiska
omständigheter medför, att huvudparten av klientelet kommer att
utgöras av personer från Stockholm med omgivningar, synes i princip
ingen vårdbehövande oavsett alkoholskadans natur och vederbörandes
hemort böra vara utestängd från kliniken. Intagning bör vidare, även om
vården i princip skall vara helt frivillig, kunna ske på remiss av inom
nylcterhetsvården verksam läkare, om det eljest befinnes lämpligt, att patienten
mottages. Socialstyrelsen ansluter sig helt till kommitténs uppfattning,
att ökade möjligheter till medicinsk behandling särskilt vid nykterhetsvårdens
anstalter bör beredas och understryker, att en upprustning
härutinnan i själva verket är en förutsättning för att kliniken skall kunna
fungera tillfredsställande.
Svenska nykterhelsvårdsförbundet anser sig icke kunna odelat ansluta
sig till kommitténs förslag i fråga om klinikens uppgifter och patienturvalet.
Kliniken bör enligt förbundet anordnas i närmare överstämmelse
med de av alkoholistutredningen angivna principerna och sålunda avses
— förutom för de av kommittén föreslagna ändamålen — även för nykterhetsnämndernas
och anstalternas klientel i den mån speciell sjukhusbehandling
kan vara erforderlig. Förbundet ifrågasätter också, huruvida
det icke med hänsyn till såväl forskning som undervisning är av värde att
även svårare fall intages på kliniken.
Mot de föreslagna vårdformerna vid kliniken — sluten och
öppen vård — har lärarkollegiet vid karolinska institutet intet att erinra.
Kollegiet understryker särskilt önskvärdheten av ett relativt begränsat upptagningsområde,
som möjliggör en fortlöpande kontroll av klinikmaterialet.
Socialstyrelsen anser, att behovet av poliklinisk verksamhet i anslutning till
sjukhuset tillfredsställande motiverats av kommittén. Socialstyrelsen anför
vidare.
Det kan dock förtjäna övervägas, om icke en poliklinikverksamhet enligt
de angivna riktlinjerna kan komma att kollidera med den av kommittén
omfattade huvudprincipen, att klinikens klientel i huvudsak bör
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1956
utväljas med hänsyn till forskningens och undervisningens behov. Då
man räknar med ganska långa behandlingstider, kommer polikliniken sannolikt
snart att erhålla ett omfattande fast klientel. Vid behov skulle patienterna
i denna grupp tagas in på kliniken för sluten vård. Ehuru några
beräkningar härom icke framlagts, synes det ej osannolikt, att frekvensen
av dylika intagningar kan bli jämförelsevis hög, vilket medför motsvarande
begränsning av möjligheterna att sovra klinikpatienterna med hänsyn
till de för tillfället aktuella forskningsuppgifterna. I praktiken torde
dessa olägenheter kunna motverkas genom en medveten begränsning av
poliklinikklientelet och ett samarbete med samhällets nuvarande nykterhetsvårdsorgan.
Statens medicinska forskningsråd och nämnden för alkoholforskning finner
kommitténs motivering för anordnande av poliklinik övertygande.
Förslaget om en begränsning av platsantalet vid kliniken har
— med ett undantag — tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan. Enligt lärarkollegiet vid karolinska institutet
kan det tänkas, att under vissa tidsperioder behovet av ett utökat kvinnligt
patientmateriel gör sig gällande. En av vårdavdelningarna bör därför utformas
så, att den kan mottaga patienter av båda könen. Socialstyrelsen
anser — med anledning av den av kommittén på grundval av en beräknad
vårdtid av 2—4 veckor gjorda uppskattningen av klinikens kapacitet —
att vårdtidens längd icke enbart får bestämmas av den takt med vilken
den medicinska behandlingen framskrider utan att även andra omständigheter
bör beaktas. Svenska nykterhetsvårdsförbundet hyser betänkligheter
mot förslaget om nedskärning av det tidigare planerade platsantalet vid
kliniken. Därest denna anordnas med ett åttiotal platser, vilket tidigare
var avsett, borde vård kunna beredas även för fall, som intages efter förordnande
av myndighet eller som kommer från anstalt. Det kan enligt
förbundet icke vara lämpligt att starta verksamheten i mindre skala än
vad 1946 års alkoholistvårdsutredning förutsatte. Det är enligt förbundet
angeläget, att ytterligare specialsjukhus snarast planeras. Att avvakta erfarenheterna
från den föreslagna kliniken kan icke vara tillrådligt.
Förslaget att förlägga kliniken och institutionen för
teoretisk alkoholforskning till karolinska sjukhusets
område tillstyrkes av flertalet remissinstanser. I fråga om den
närmare placeringen av kliniken inom området förordas i de flesta fall
kommitténs alternativ I, d. v. s. i närheten av psykiatriska kliniken. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet uttalar, att en placering av kliniken enligt
alternativ I ofrånkomligen måste leda till ökade krav på ianspråktagande
av en viss del av Eugeniahemmets mark. Utan tillgång till ytterligare tomtområde
utanför karolinska sjukhuset synes nämligen delta alternativ vara
ogenomförbart. De ingående förhandlingar med Eugeniahemmet, som i detta
fall erfordras, kan tänkas innebära en viss fördröjning av projektets realiserande.
Då alternativ I emellertid genom sin nära belägenhet till psykia
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
triska kliniken och den blivande neurologiska kliniken är överlägset alternativ
II, tillstyrker kollegiet det förstnämnda alternativet. Universitetskanslern
anser flera skäl tala för en lösning enligt alternativ I. Då en förläggning
enligt alternativ II emellertid troligen skulle innebära en enklare
och snabbare lösning av markfrågorna och för klinikens teoretiska forskningsinstitution
medföra vissa bestämda fördelar, synes kanslern en lösning
enligt sistnämnda alternativ jämväl kunna godtagas.
Byggnadsstyrelsen anför.
Beträffande de olika alternativen till byggnadens förläggning vill styrelsen
framhålla, att vid en slutlig prövning härav hänsyn icke blott torde
behöva tagas till möjligheten att inom sjukhusområdet förlägga de neurologiska
och neurokirurgiska klinikerna. Även de under utredning varande
frågorna om Norrback ainstitutets framtida ställning och de behov av utbyggnader,
som kan uppstå vid institutet i samband med planerade utvidgningar
av de medicinska och sociala rehabiliteringsresurserna inom
området, torde behöva beaktas. Med uppförandet av nybyggnaden framtvingas
vidare på ett tidigare stadium än eljest skulle varit fallet kostnader
för en på längre sikt planerad ringkulvert för värmedistribution och
transporter, innefattande även Norrbackainstitutet. De för kliniken erforderliga
kulvertarna ingår nämligen — både i alternativ I och alternativ II
— i detta blivande system, men blir för alternativ I av större omfattning.
Direktionen för karolinska sjukhuset framhåller bl. a., att nya kliniker
icke bör inrättas vid sjukhuset, innan bristen på lokaler vid centrallaboratorierna,
administrations- och ekonomilokaler samt personalbostäder hävts.
Direktionen delar helt kommitténs uppfattning att det bl. a. med hänsyn
till sjukvårdens intressen är att föredraga, att kliniken för alkoholsjukdomar
förlägges i närheten av psykiatriska kliniken. Kliniken skulle då
infogas i ett större komplex av kliniker med närbesläktade uppgifter och
vidare skulle en samordning av användningen av manlig personal möjliggöras.
Det av kommittén föreslagna läget enligt alternativ I sammanfaller
emellertid till huvudsaklig del med den plats, där de planerade nervklinikerna
ansetts böra förläggas. Såvitt direktionen kan finna är de skäl, som
av kommittén anförts mot en placering av kliniken för alkoholsjukdomar
mellan den nuvarande psykiatriska kliniken och Uppsalavägen, icke av avgörande
betydelse för frågan om klinikens placering på det sätt, som enligt
kommitténs och direktionens mening ansetts vara att föredraga. Direktionen
yttrar härom.
Det icke bebyggda område, som finnes mellan psykiatriska kliniken och
Uppsalavägen, synes vara tillräckligt för uppförande av en byggnad av
den storlek, som avses för alkoholkliniken och forskningsinstitutionen.
Byggnadstekniska hinder för uppförande av en byggnad av ifrågavarande
storleksordning på denna plats bör enligt direktionens mening ej förefinnas.
Om klinikbyggnaden förlägges i nära anslutning till tomtgränsen mot
Uppsalavägen, så att direkt ingång från gatan till kliniken och speciellt
polikliniken anordnas, borde detta vara till eu avgjord fördel. Direktionen
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
anser följaktligen, att placeringen av klinikbyggnaden på sistnämnda ställe
ånyo bör upptagas till prövning, Det är nämligen angeläget, att det ännu
odisponerade område, som kommittén enligt alternativ II ansett böra komma
i fråga, reserveras för framtida ändamål.
Direktionen anser slutligen, att möjligheterna till ett samgående mellan
stat och kommun vid uppförande av kliniken bör utredas med hänsyn till
de fördelar ur bl. a. kostnadssynpunkt, som härigenom kan vinnas.
I fråga om den närmare utformningen av klinikbyggnaden
finner socialstyrelsen alternativ B vara att föredraga med hänsyn bl. a.
till att vårdavdelningarnas interiörer då icke kommer att domineras av långa
korridorer. Även byggnadsstyrelsen anser, att utförande såsom punkthus
innebär vissa fördelar för en klinik av förevarande art, vartill kommer, att
kostnaden, såvitt nu kan bedömas, torde kunna bli något lägre än enligt
alternativ A. De av kommittén gjorda kostnadsberäkningarna finner byggnadsstyrelsen
vara låga. Nämnden för alkoholforskning finner föreslagna
utrymmen tillräckliga för det närmaste behovet.
Beträffande personalorganisationen har lärarkollegiet vid karolinska
institutet intet att erinra. Socialstyrelsen befarar, att de föreslagna
tjänsterna för socialarbetare kommer att bli otillräckliga. Nämnden för alkoholforskning
uttalar, att antalet befattningshavare vid kliniken och polikliniken
torde stå i överensstämmelse med erfarenheterna från andra universitetssjukhus
med psykiatriska avdelningar, där såväl undervisning och forskning
som öppen och sluten sjukvård bedrives. Det är av vikt, att internmedicinsk
sakkunskap blir representerad inom klinikens läkarstab med
hänsyn till såväl den höga frekvensen av somatiska sjukdomstillstånd hos
klientelet som den betydelse internmedicinska frågeställningar måste tillmätas
inom alkoholforskningen.
V. Departementschefen
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen avsågs den av statsmakterna
år 1954 beslutade kliniken för alkoholsjukdomar skola ha till
uppgift att i viss utsträckning fylla rådande brist på vårdplatser för alkoholskadade.
Kliniken borde vidare fungera som centrum för såväl vetenskaplig
forskning rörande alkoholismens problem som utbildning av specialister
på området. Poliklinik i vanlig mening borde icke anordnas. Antalet
vårdplatser vid kliniken skulle uppgå till cirka 80. Då kommitténs
förslag innebär ett frångående av det tidigare beslutet i fråga om klinikens
uppgifter och utformning, torde jag till en början få upptaga dessa frågor
till behandling.
Redan i propositionen nr 158/1954 uttalade jag, att det planerade alkoholistsjukhuset
borde bli ett centrum för forskningen rörande alkoholismens
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
problem. Effektiva metoder för behandlingen av det ständigt växande antalet
alkoholsjuka synes ännu så länge saknas och kan enligt min uppfattning
ej åstadkommas utan en intensifierad forskning på området. På
grund härav måste verksamheten vid kliniken i hög grad inriktas på att
tjäna forskningen och undervisningen. För att klinikens uppgift skall kunna
fullgöras och ■—• såsom jag hoppas — härigenom framgångsrika metoder
skapas för behandlingen av den betydande folksjukdom, som alkoholismen
otvivelaktigt är, bör vårdklientelet utväljas med speciell hänsyn härtill.
Kommittén har härvid ansett, att endast sådana patienter, som frivilligt
söker vård vid kliniken, bör mottagas. Det svårast skadade alkoholistklientelet,
som blivit föremål för tvångsinternering eller andra långtgående åtgärder
från samhällets sida, bör i varje fall till en början i princip uteslutas
från vård vid kliniken. För egen del finner jag starka skäl tala för denna
kommitténs uppfattning. Hos de svåraste alkoholmissbrukarna finns ej sällan
en negativ inställning till behandlingen av deras sjukdom. Med all sannolikhet
skulle därför de patienter tillhörande anstaltsklientelet, som förmåddes
att söka vård vid kliniken, ofta förorsaka stora disciplinära svårigheter
och verka avskräckande på övriga vårdsökande. Jag vill emellertid
erinra om att — såsom socialstyrelsen påpekat i sitt yttrande — det även
inom den kategori vårdsökande, som man tänkt sig skulle helt frivilligt söka
sig till kliniken, torde finnas en del ganska svåra fall. Jag vill också framhålla
att, i den mån vunna erfarenheter vid kliniken motiverar detta, man
bör kunna mottaga även anstaltsklientel vid kliniken, när så befinnes lämpligt
med hänsyn till forskningens behov. Överhuvudtaget torde det därför
icke vara lämpligt att nu binda klinikens patientmaterial till vissa angivna
kategorier alkoholsjuka.
Oberoende av i vilken utsträckning anstaltsklientel kan komma att vårdas
på kliniken för alkoholsjukdomar anser jag, att problemet att skapa ytterligare
medicinska vårdmöjligheter för detta klientel utöver vad som f. n.
står till buds bör lösas i särskild ordning. Jag förutsätter i detta sammanhang,
att delegationen för utredning av frågan om mentalsjukvården och
särskilt den öppna mentalsjukvårdens organisation in. in. har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål och att detsamma även prövas i samband
med utbyggnad av organisationen för anstaltsvård av alkoholmissbrukare.
Med utgångspunkt från principen, att forskning och undervisning bör vara
det centrala i verksamheten vid kliniken, kan jag ansluta mig till kommitténs
förslag, att jämväl öppen vård skall anordnas vid denna. Med de
behandlingsmetoder, som avses att tillämpas — främst psykoterapi — torde
det nämligen ur medicinsk synpunkt vara nödvändigt att både före och efter
intagning på kliniken kunna behandla vederbörande patient polikliniskt
samt följa resultatet av behandlingen. Jag är emellertid i detta sammanhang
angelägen betona, att den polikliniska vården av alkoholmissbrukare
i princip alltjämt bör vara en kommunal uppgift. Den poliklinik, som jag
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 dr 1956
finner böra inrättas vid kliniken för alkoholsjukdomar, skall sålunda icke
ha samma karaktär som 1. ex. poliklinikerna för alkoholskadade i Stockholms
stad, utan den bör organiseras efter mönster av vissa av de polikliniker,
som förekommer vid karolinska sjukhuset och som betingats av
undervisningens och forskningens behov. Jag vill kraftigt understryka nödvändigheten
av att en begränsning av patienttillströmningen till polikliniken
sker — genom remissförfarande eller annan lämplig anordning — så att
verksamheten icke får större omfattning än som kan direkt motiveras med
hänsyn till undervisningen och forskningen.
Vårdplatserna vid kliniken bör ha karaktär av riksplatser. Även om rent
faktiskt de flesta vårdsökande torde komma från Stockholm eller dess närhet,
bör i princip ingen vara utesluten från möjligheten att erhålla vård vid
kliniken.
Med hänsyn till den delvis ändrade målsättningen för klinikens verksamhet
föranleder den av kommittén föreslagna begränsningen i antalet
vårdplatser vid densamma i och för sig ingen invändning från min sida, särskilt
som klinikens kapacitet härigenom icke torde minska till följd av den
förkortning av vårdtiderna, som kan påräknas genom den föreslagna polikliniska
eftervården. Det synes dock böra undersökas, huruvida man icke
kan något utöka platsantalet, t. ex. till 60, utan motsvarande ökning av
kostnaderna.
Såsom jag framhöll i propositionen nr 158/1954 torde kliniken för alkoholsjukdomar
böra förläggas till Stockholm eller dess närhet. Härvid synes
vissa möjligheter finnas för en förläggning av kliniken till något av Stockholms
stads sjukhus. Då en lösning enligt denna linje torde förutsätta ytterligare
förhandlingar med staden, varigenom klinikens tillkomst sannolikt
skulle avsevärt fördröjas, anser jag mig böra avvisa denna möjlighet. Kommitténs
utredning har emellertid givit vid handen, att en förläggning av
kliniken till karolinska sjukhusets område går att genomföra. Möjligheterna
till en sådan förläggning torde för övrigt ökas betydligt genom det föreslagna
minskade vårdplatsantalet. Jag vill därför trots det begränsade utrymmet
på Norrbackaområdet tillstyrka, att kliniken förlägges till karolinska
sjukhuset.
I proposition den 10 februari 1956 har chefen för ecklesiastikdepartementet
föreslagit, att den av 1954 års riksdag i princip beslutade professuren i
teoretisk alkoholforskning skall inrättas vid karolinska institutet fr. o. m.
den 1 juli 1956. Professuren torde i enlighet med vad som uttalades härom
1 proposition nr 155/1954 böra baseras på kliniken för alkoholsjukdomar.
Då den erforderliga samordningen mellan klinisk och teoretisk forskning
rörande alkoholismen synes bäst kunna främjas härigenom, finner jag i
likhet med kommittén övervägande skäl tala för att lokaler för en institution
för teoretisk alkoholforskning förlägges i anslutning till kliniken.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 83
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
Beträffande placeringen av kliniken för alkoholsjukdomar hade det bl. a.
med tanke på vårdpersonalens rationella utnyttjande varit önskvärt, om
densamma kunnat förläggas i närheten av karolinska sjukhusets psykiatriska
klinik. En förläggning intill psykiatriska kliniken enligt det av kommittén
förordade alternativet I, som förutsätter intrång på Eugeniahemmets
område, synes emellertid icke böra ifrågakomma med hänsyn till de olägenheter
för hemmet, som ett dylikt intrång skulle medföra. Vid en dylik förläggning
måste även hänsyn tagas till planeringen av de kommande nervklinikernas
förläggning. Den av kommittén övervägda möjligheten att förlägga
kliniken för alkoholsjukdomar mellan psykiatriska kliniken och Uppsalavägen
har av mig ytterligare undersökts. Även om en förläggning på
denna plats torde vara rent byggnadstekniskt möjlig, skulle den medföra
vissa kostnadsökningar, och jag anser mig därför redan av detta skäl böra
avvisa denna lösning. Med hänsyn till angelägenheten av att kliniken snarast
kommer till stånd, tillstyrker jag en förläggning enligt kommitténs
alternativ II, d. v. s. i närheten av karolinska sjukhusets centrallaboratorier.
En sådan förläggning synes vara möjlig utan att i alltför hög grad inkräkta
på det område, som avsetts för framtida utvidgningar av verksamheten vid
sjukhuset. Det exakta läget för kliniken torde få bestämmas med särskilt
beaktande härav.
I fråga om den närmare utformningen av klinikbyggnaden och den teoretiska
institutionens lokaler förordar jag ett utförande i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs alternativ B, d. v. s. som punkthus. Detta utförande
torde komma att innebära vissa fördelar för en klinik av förevarande
art, varjämte kostnaderna, såvitt nu kan bedömas, synes bli något
lägre vid detta alternativ än vid ett utförande enligt kommitténs alternativ
A, d. v. s. ett utförande av klinikbyggnaden på vedertaget sätt med mittkorridorer.
Det fortsatta planeringsarbetet rörande klinikens utformning
torde böra anförtros åt kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta
utbyggande.
Byggnadskostnaderna för alternativ B har av kommittén för planering
av klinik för alkoholsjukdomar uppskattats till 4,3 miljoner kronor. Byggnadsstyrelsen
har ansett kostnadsberäkningarna vara låga. Jag anser mig
emellertid böra tills vidare godtaga kommitténs kostnadsberäkning såsom
huvudsaklig norm vid det fortsatta planeringsarbetet. I samband härmed
förutsätter jag, att alla de möjligheter till kostnadsbesparingar tillvaratages
som kan ske utan att syftet med byggnadsföretaget förfelas.
Kostnaderna för den av kommittén föreslagna personalorganisationen vid
kliniken torde böra uppskattas till i runt tal 800 000 kronor för år. Jag
finner emellertid icke anledning att nu till prövning upptaga frågan om
erforderlig personalstat för kliniken. Även till frågan om kostnaderna för
utrustning av kliniken synes ställning böra tagas framdeles.
För nästa budgetår torde för uppgörande av huvudritningar och andra
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1956
förberedande arbeten böra anvisas ett anslag av 500 000 kronor under
rubriken Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar m. in. Vid utgången
av innevarande budgetår förefintlig reservation å det nuvarande anslaget
till uppförande av klinik för alkoholsjukdomar torde få överföras till det
nya anslaget.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
a) besluta att vid karolinska sjukhuset skall i huvudsaklig
överenstämmelse med av mig förordat förslag uppföras
en byggnad, inrymmande en klinik för alkoholsjukdomar
med cirka 60 vårdplatser ävensom en institution för teoretisk
alkoholforskning;
b) till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar m. m.
för budgetåret 1956/57 under statens allmänna fastighetsfond,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag av
500 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven-Olof Hedengren
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:203 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset. a1 i texten
- SU 1956:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående uppförande av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset. s. 1 i texten