Med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän
1957-03-08 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:127, Med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän
Dokumentets text
Knngl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
1
Nr 127
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän; given Stockholms
slott den 8 mars 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning framlägga härvid fogade förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 127
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
Förslag
till
instruktion för riksdagens ombudsmän
1 §•
Riksdagens ombudsmän åligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad, militieombudsmannen i vad de
skola tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom
försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgöra uppgifter
inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverka med försvarsväsendet,
och justitieombudsmannen i vad de eljest skola av dem, som äro
underkastade fullständigt ämbetsansvar, tillämpas, samt att enligt den fördelning
nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala eller
låta tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan
orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina
ämbetsplikter; dock vare ombudsmännen, envar i förhållande till den andre,
så ock Konungens justitiekansler undantagna från tillsyn.
Står den, över vars åtgärd klagan föres hos ombudsman, för sin ämbetsutövning
ej under hans utan under den andre ombudsmannens tillsyn, skall
ärendet överlämnas till denne.
Utan hinder av vad ovan sägs äge ombudsman, då han finner särskilda
skäl därtill, icke blott avgöra hos honom på grund av förd klagan eller av
annan anledning uppkommen fråga, som enligt den nyss angivna fördelningen
ej tillhör hans utan den andre ombudsmannens verksamhetsområde,
utan även till den andre ombudsmannen hänskjuta fråga, som eljest ej tillhör
dennes verksamhetsområde.
Ombudsman är skyldig att avgöra ärende som till honom överlämnats.
2 §.
Vid fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen skall han
särskilt övervaka efterlevnaden av
strafflagstiftningen för krigsmakten, militära rältegångslagen och därmed
sammanhängande författningar;
värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;
bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten fast
anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade utbildningskurser;
bestämmelser
om krigsmäns behandling och omvårdnad;
bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad de
äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och vård
av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt utförande
av arbete för försvarsväsendets behov;
bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap;
samt
bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra handlingar.
3 §•
Ombudsman bör förnämligast anmärka och beivra sådana fel, som synas
honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller, såvitt
angår militieombudsmannen, kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet
icke uppfylla sitt ändamål.
Särskilt bör ombudsman noggrant övervaka efterlevnaden av lagar och
författningar angående frihetsberövanden, vare sig tillämpningen handhaves
av judiciell eller administrativ, statlig eller kommunal myndighet eller
annan som är underkastad ämbetsansvar.
4 §•
Finner ombudsman någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn,
hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid
vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.
5 §.
Skulle antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en
eller flera finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt
dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära
eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess ledamöter finnas
hava vid prövning av mål låtit sådant förhållande komma sig till last,
vare ombudsman såvitt rör hans verksamhetsområde pliktig att vid riksrätt
den eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och
före ombudsmannen då alltid själv talan.
<5 §.
Då riksdagens konstitutionsutskott enligt 106 § regeringsformen ställt någon
statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen, åligge honom
att inför riksrätten själv föra talan.
7 §.
Har riksdagen, dess bankoutskott eller revisorer förordnat om åtal mot
fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret eller mot direktionsleda
-
4
Kungl. Maj:tu proposition nr 127 år 1957
mot i riksbanken eller riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret,
där dessa icke äro fullmäktige, eller hava, i sistberörda händelse, fullmäktige
i riksbanken beslutit ställa direktionsledamot i banken under tilltal eller fullmäktige
i riksgäldskontoret förordnat om åtal mot riksgäldsdirektören och
chefen för riksgäldskontoret, åligge det justitieombudsmannen att sådan talan
utföra. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår
eller revisorerna icke äro församlade, äge justitieombudsmannen utan särskilt
förordnande väcka åtalet.
8 §.
Beslutar riksdagen beivra sådan förbrytelse mot riksdagens, dess kamrars
eller utskotts eller någon enskild riksdagsmans frihet, varom förmäles i
110 § första stycket tredje punkten regeringsformen, åligge det justitieombudsmannen
att utföra åtalet.
Där kammares talman hos justitieombudsmannen för beivran anmäler
störande uppträdande av åhörare till dess överläggningar, ankomme å justitieombudsmannen
att tillse, att saken varder i laga ordning behandlad.
9 §•
Tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare skall ske
med beaktande av de särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen
arbetar, och med iakttagande av att den kommunala verksamheten
icke onödigt hämmas. I sådana fall, då fråga ej är om frihetsberövande eller
uppenbart övergrepp, bör ombudsman ej ingripa innan möjligheten till rättelse
genom hänvändelse till kommunal myndighet eller överklagande av
sådan myndighets beslut prövats.
10 §.
I andra fall än de i 5 och 6 §§ nämnda äge ombudsman att antingen själv
eller genom ombud utföra de åtal, vartill han finner sig föranlåten. I mål,
som blivit vid underrätt anhängiggjort, bör ombudsman fullfölja åtal hos
högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro. Innan rättegång
anställes, bör ombudsman lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas,
tillfälle att, inom kort av honom föreskriven lid, inkomma med de upplysningar,
till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet
må ombudsman fordra den lagliga handräckning, som de efter 99 § regelingsformen
äro skyldiga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde
att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela.
Vid infordrande av förklaring eller upplysning äge ombudsman förelägga
vite till högst femhundra kronor; försuttet vite skall på ombudsmans begäran
uttagas.
11 §•
SkuHe ombudsman någon utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom
obehöriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar.
För åtal och påståenden, som ombudsmans ombud utföra och framställa i
enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han ansvarig.
12 §.
Anföres hos ombudsman klagomål mot någon som för sin ämbetsutövning
står under hans tillsyn för utom tjänsten förövat brott eller göres eljest i
ärende, anhängigt hos ombudsman, påstående eller yppas misstanke om sådant
brott, har ombudsmannen, därest vederbörande, om han skulle vara
skyldig till brottet, kan anses i avsevärd mån ha skadat det anseende som
innehavaren av tjänsten bör äga, att till behörig åklagarmyndighet överlämna
till ärendet hörande handlingar av betydelse för sakens bedömande.
13 §.
Uppkommer fråg,a om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott eller annat
brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt, åligge ombudsman
att biträda med utredning om brottet, oaktat straff därför förfallit. ^ Sådan
skyldighet föreligger dock ej om anspråket är preskriberat eller, då talan
därom skall upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa betydelse
för klaganden att hans talan vinner prövning.
14 §.
Ombudsman må, när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser,
övervara domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan
rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars,
myndigheters samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar.
io §.
Klagomål, som hos ombudsman anföras, böra vara skriftligen avfattade
samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.
Då klagande sådant begär, låte ombudsman meddela honom bevis att han
emottagit klagoskriften.
16 §.
Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av enskild
person anmäld klagan, utgörc detta icke hinder för ombudsman att, om saken
tillhör området för hans ämbetsutövning, giva klaganden det lagliga biträde,
som ombudsmannen må finna utav omständigheterna påkallat.
17 §.
Ombudsman skall årligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga
underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt, som
tillhöra området för hans ämbetsutövning.
Ombudsman må även förordna tjänsteman vid sin expedition eller särskilt
anlitad utredningsman att företaga tjänsteresa för verkställande i visst
fall av undersökning eller utredning, som befinnes önskvärd för ombudsmannens
ämbetsverksamhet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
18 §.
Det åligge ombudsman att årligen till riksdagen avlämna ämbetsberättelse,
innefattande eu allmän redogörelse för förvaltningen av det honom
anförtrodda ämbetet, samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning
utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar
och författningar samt avgiva förslag till deras förbättring.
Justitieombudsmannen vare ock skyldig att i sin berättelse för riksdagen
uppgiva, såväl vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda
framställningar blivit under det sistförflutna året av Konungen gillade och
föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, som även vilka beslut
och framställningar icke blivit för Konungen föredragna eller av
Konungen prövade.
Ombudsmans ämbetsberättelse bör genast vid riksdagens början ingivas
för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskott, dit jämväl i samma
andamål till ombudsmansexpeditionen hörande ämbetsdiarier, protokoll och
registratur inlämnas.
19 §-
hinner ombudsman att inom området för hans ämbetsutövning föreligga
brister i lagar och författningar eller att eljest någon anstalt är nödig till
ramjande av allmänt gagn, må han därom göra framställning omedelbar
lgen
till Konungen; redogöre ock i sin berättelse till riksdagen för alla dylika
framställningar.
20 §.
*.,.A*V !|ÖgSta domstolen given lagförklaring skall av föredraganden opåmint
ti stallas ombudsmännen, och åligge det den ombudsman, som har att utöva
tillsyn over tillämpningen av den lag förklaringen avser, att anmäla förklarmgen
hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner densamma
olämplig eller under namn av förklaring ny lag stiftad.
21 §.
Det åligge ombudsman att besöka, militieombudsmannen militärhäkten
och arrester samt justitieombudsmannen övriga anstalter och inrättningar,
dar personer vilka berövats friheten äro intagna, för att göra sig underrättad
om de forvarades eller intagnas skötsel och underhåll.
De uppgifter, som enligt 54 § kungörelsen den 19 november 1948 angående
den militära rättsvården inkomma till militieombudsmannen skola
av honom granskas.
22 §.
Ombudsman bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till
skyddande av tryckfriheten är stadgat.
23 §.
Över alla ärenden, som inkomma till ombudsman, och alla åtgärder, som
lan vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes
7
Iiungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
registratur av utgående expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad
som förekommit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 17 §.
24 §.
Under den tid ombudsman åtnjuter semester, liksom ock då ombudsman
eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av
hans ställföreträdare.
Där arbetets behöriga gång det kräver ävensom då särskilda skal därtill
eljest föreligga må ombudsman uppdraga åt sin ställföreträdare att i den
utsträckning som för ändamålet erfordras förrätta å ämbetet ankommande
göromål, dock högst under sammanlagt tre månader årligen; och åligge det
ombudsman att i sin ämbetsberättelse fullständigt uppgiva, under vilka tidsperioder
och av vilken anledning ställföreträdaren sålunda tjänstgjort.
25 §.
Ombudsmans expedition skall vara förlagd till huvudstaden och hållas
öppen för allmänheten under den tid ombudsmannen bestämmer.
När ombudsman för ämbetsresa lämnar sin expedition och ej finner skal
att uppdraga åt sin ställföreträdare att förrätta Övriga å ämbetet ankommande
göromål, skall han bemyndiga en tjänsteman vid expeditionen att under
tiden besörja sådana uppskov ej tålande anteckningar och meddelanden,
som ej innefatta beslut eller annan ombudsmannen tillhörande ämbetsåt
-
Å ombudsmans expedition äro anställda de ordinarie tjänstemän som angivas
i gällande personalförteckning och därutöver, i mån av behov, ickeordinarie
personal.
27 §.
Ombudsman antager tjänstemännen vid sin expedition.
Ansökan om avsked eller entledigande prövas av ombudsman.
28 §.
Tjänsteman vid ombudsmans expedition vare skyldig att efterkomma
ombudsmannens föreskrifter i tjänsten, och äge denne att mellan tjänstemännen
fördela göromålen. Ombudsman må bemyndiga kanslichef och byråchef
att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande.
29 §.
Beträdes kanslichef eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman
vid ombudsmans expedition med ämbetsbrott, som i 25 kap. 1 4 §§
strafflagen omförmäles, sker åtal därför vid Svea hovrätt.
30 §.
Åsidosätter annan tjänsteman vid ombudsmans expedition än i 29 § sägs
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
denna instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens
beskaffenhet eller visar han klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvördnad
mot förman må den ombudsman, under vilken han lyder, efter omständigheterna
döma honom till varning eller till löneavdrag under högst
trettio dagar eller till suspension i högst tre månader från tjänst och lön.
Har tjänsteman gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet eller har han
icke låtit sig rätta av tidigare ådömd bestraffning, må han dömas till avsättning.
Löneavdrag skall bestämmas till belopp motsvarande A-avdrag enligt avlöningsreglementet
för riksdagens verk.
Innan ombudsman prövar fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman,
skall denne beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han det
påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför ombudsmannen,
uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita biträde
av försvarare.
31 §.
^ idtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande
mot tjänsteman vid ombudsmans expedition, äger ombudsman, om särskilda
skäl därtill äro, med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av
tjänsten, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller
beslut föreligger.
32 §.
\ad i 30 och 31 §§ stadgas om tjänsteman gäller icke den som i sin tjänst
hos ombudsman är underkastad ansvar såsom krigsman.
33 §.
Över ombudsmans beslut rörande tjänstemans avstängande från tjänstgöring
och dömande till varning, löneavdrag, suspension eller avsättning
må besvär anföras hos riksdagens bankoutskott.
Besvären skola, vid äventyr av talans förlust, hava inkommit till ombudsmannen
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Besvärshandlingar
må till ombudsman inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev och skola anses ingivna av den som undertecknat
besvärsskriften. Handlingarna skola anses inkomna då handlingarna eller
avi om försändelse, i vilken handlingarna finnas inneslutna, avlämnats till
ombudsmannen eller dennes expedition. Ombudsmannen har att så snart
ske kan överlämna besvären jämte eget utlåtande till bankoutskottet.
Denna instruktion träder i kraft den dag, då Konungen låtit i riksdagen
uppläsa öppet brev att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av 96 och
99—101 §§ regeringsformen.
Genom instruktionen upphäves instruktionen för riksdagens justitieombudsman
den 14 mars 1941 (nr 140) och instruktionen samma dag för riksdagens
militieombudsman (nr 141).
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1957.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange,
Lindholm, Näsgård, Kling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny instruktion
för riksdagens ombudsmän. Föredraganden anför följande.
Vid 1956 års riksdag antogs såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
ett förslag till ändring av 96 § regeringsformen, enligt vilket riksdagens
ombudsmän skall efter den instruktion riksdagen utfärdat ha tillsyn
över dem som i allo är underkastade ämbetsansvar. Sammansatt konstitutions-
och första lagutskott, som behandlade ärendet, förklarade sig i sitt
av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) anse att vissa föreskrifter, som
begränsade JO:s tillsyn, erfordrades för att trygga den kommunala självstyrelsen.
Föreskrifter i sådant avseende skulle enligt utskottets mening
lämpligen kunna införas i instruktion, enär tillsynen enligt 96 § regeringsformen
skall ske efter den instruktion riksdagen utfärdat. Utskottet uttalade
att utformningen härav syntes böra ske genom särskild utredning i
samråd med representanter för de kommunala förbunden. I skrivelse den
31 maj 1956 (nr 342) anhöll riksdagen under åberopande av utskottets utlåtande
hos Kungl. Maj.t om den ytterligare utredning, varom anförts i utlåtandet.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades i juli 1956 såsom
sakkunniga att verkställa den begärda utredningen justitierådet Nils Beckman,
tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare cementgjutaren
Emil Ahlkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare professorn
Elis Håstad, andre vice talmannen hemmansägaren Gunnar Lodenius
och ledamoten av riksdagens första kammare häradshövdingen Erik
Alexandcrson. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades hovrättsassessorn
Bertil Holmquist.
Kommittén bär under utredningsarbetet sainrått med representanter för
de kommunala förbunden. Förbunden företräddes därvid, svenska landskommunernas
förbund av andre vice talmannen Anders Olsson, ledamoten av
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
riksdagens första kammare Rudolf Anderberg och förste sekreteraren Fritz
Kaijser, svenska landstingsförbundet av ledamoten av riksdagens andra
kammare Erik Fast, ledamoten av riksdagens första kammare Rune Johansson
och förbundsdirektören Ivar Dahlgren samt svenska stadsförbundet av
borgarrådet Hjalmar Mehr, konsuln Carl Petri och sekreteraren Sten-Sture
Landström.
Representanterna för kommumförbunden har uttalat att — sedan riksdagen
som vilande antagit den grundlagsändring som de tre kommunförbunden
ursprungligen avstyrkt och det sålunda endast återstått att i enlighet
med riksdagens önskan biträda med samråd om utformningen av instruktionsbestämmelser
om ombudsmännens tillsyn på det kommunala området
— de under sålunda givna förutsättningar och sedan av dem till kommittén
framförda önskemål beaktats kunde i huvudsak biträda kommitténs förslag.
Kommittén har den 16 januari 1957 avlämnat betänkande med förslag till
instruktion för riksdagens ombudsmän (SOU 1957: 2).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitieombudsmannen,
militieombudsanannen och delegerade för riksdagens verk samt, såvitt
rör ombudsmännens tillsyn på det kommunala området, de tre kommunförbunden.
Jag anhåller nu att få upptaga kommitténs förslag till behandling.
Kommittén
Efter en redogörelse för den hittillsvarande behandlingen av frågan om
JO:s tillsyn på det kommunala området (betänkandet s. 46—56) anför
kommittén, att allmän enighet torde råda om att tillsynen över kommunala
myndigheter och befattningshavare icke får utövas så att den kommunala
självstyrelsen därigenom inkräktas.1 Dessutom är man ense om att JO:s
tillsyn bör vara oinskränkt beträffande frihetsberövanden. Vikten av eu tillsyn
såvitt angår frihetsberövanden har kommittén funnit anledning att särskilt
betona genoan tillägg till 3 § i förslaget till instruktion för ombudsmännen.
Enligt sakens natur omfattar detta tillägg all frihetsberövande
aerksamhet under JO:s tillsyn och sålunda även frihetsberövanden som
verkställes vid enskilda anstalter, vilkas verksamhet är underkastad ämbetsansvar.
Det har synts kommittén naturligt att reglera tillsynen över kommunala
myndigheter så att de särskilda betingelser, varunder den kommunala självstyrelsen
utövas, beaktas. De kommunala förtroendemännen utses genom
val allenast för viss tid samt är i princip oavlönade. Deras verksamhet är
töremål för insyn från kommunmedlemmarnas sida på ett helt annat sätt
än som är fallet med statlig förvalitningsverksamhet. Den lokala pressen har
genom förbindelser med olika intressegrupper långt större möjligheter till
kritik än som erbjudes i fråga om den statliga förvaltningen. Särskilt i de
Som det endast i undantagsfall ansetts kunna bli fråga om att MO handlägger ärende mot
kommunal myndighet eller befattningshavare talas i betänkandet nästan uteslutande om JO.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
11
mindre kommunerna lär det dessutom ofta vara så, att kommunmedlem har
möjlighet att, vid missnöje med någon åtgärd av kommunal nämnd eller
styrelse, direkt taga kontakt med ordföranden eller någon annan ledamot
han känner i nämnden eller styrelsen. På många områden finnes dessutom
statliga tillsynsorgan till vilka den missnöjde kan vända sig och som även
utan sådan hänvändelse i olika avseenden granskar den kommunala verksamheten.
Det är även av betydelse att kommunerna numera fått ökade möjligheter
att erhålla råd och anvisningar från de kommunala förbunden.
Kommittén understryker i detta sammanhang att den kommunala verksamheten
icke får hämmas genom alltför betungande tillsyn. Det ligger nära till
hands att anse förhållandena inom den kommunala förvaltningsverksamhelen
vara så speciella att rättelse i första hand bör sökas med ordinära rättsmedel.
Därvid bör även beaktas att JO till skillnad från besvärsinstansen
aldrig kan undanröja eller ändra ett fattat beslut. Vidare fäster kommittén
uppmärksamheten på att den klagandes rätt i många fall kan lättare och
bättre tillgodoses genom hänvändelse till kommunal myndighet. Som exempel
nämnes det fall att en kommunal tjänsteman vägrat vidtaga viss åtgärd.
Det torde vara följdriktigt att den som anser sig förfördelad i sådant fall av
JO hänvisas att först vända sig till det kommunala organ, varunder tjänstemannen
lyder, för vinnande av rättelse. Förr än så skett är som regel ärendet
icke att anse som slutbehandlat av kommunal myndighet.
Innan föreliggande möjlighet till rättelse genom hänvändelse till kommunal
myndighet eller överklagande av kommunal myndighets beslut prövats,
bör JO enligt kommitténs mening ej ingripa. Har dylik möjlighet till rättelse
försuttits, bör ingripande ske allenast om särskilda skäl föranleder därtill.
Det får icke bli någon vana att anlita JO i stället för besvärsvägen.
Kommittén anmärker, att det sagda ej innebär att JO skulle vara förhindrad
att införskaffa handlingar i ett ärende eller däri begära viss upplysning
från en kommunal myndighet eller tjänsteman, innan han beslutar
huruvida han skall ingå i vidare prövning av ett klagomål eller ej. Själva
klagomålet kan nämligen vara sådant att JO ej därav kan erhålla tillräckligt
säker upplysning för sitt ställningstagande. Den klagande påstår t. ex.
att han ej fått sin rätt men hans uppgifter är alltför knapphändiga för att
kunna läggas till grund för etl slutligt beslut.
I enlighet med vad sålunda anförts och vad tidigare från riksdagens sida
framhållits bör enligt kommitténs mening klagomål som regel icke upplagas
då möjlighet att hos statlig myndighet överklaga kommunal myndighets
beslut ej utnyttjats såvida icke fråga är om administrativt frihetsberövande;
om klagorätten utnyttjats bör JO däremot alltid vara oförhindrad
alt vid prövning av lagligheten av den statliga myndighetens beslut även
pröva lagligheten av det kommunala organets beslut.
Vid övervägande av vilka föreskrifter i instruktionen som kan erfordras
för sådana undantagsfall, vilka icke bör följa den nyss omtalade regeln
utan i likhet med de administrativa frihetsberövandena i första band bli
föremål för JO:s uppmärksamhet, anför kommittén att man närmast har all
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
tänka på sådana fall, som anges i 2 § av JO:s instruktion, nämligen då fel
synes härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet. Kommittén
erinrar emellertid om att det straffrättsliga bedömandet måste bli
olika då det gäller en för uppgiften särskilt skolad person, t. ex. en statlig
ämbetsman, och en kommunal förtroendeman, som åtminstone innan han
får viss erfarenhet lättare kan göra sig skyldig till fel. Med frihetsberövanden
synes i överensstämmelse med det förut sagda kunna likställas sådana
fall, då uppenbart övergrepp eller därmed jämförlig underlåtenhet föreligger.
Sådana fall bör alltså prövas av JO, även om rättelse ej sökts i annan
ordning. Såsom övergrepp bör i huvudsak blott räknas sådana fall, då
klart missbruk av tjänsteställning föreligger. Kommittén framhåller, att
ett övergrepp till sin natur kan vara sådant att rättelse ej kan sökas, t. ex.
vid missfirmelse från tjänsteman. Med tillämpning av de principer som sålunda
angivits torde JO i många fall, särskilt då det gäller klagomål över
smärre formella fel utan saklig betydelse, kunna lämna klagomål utan vidare
åtgärd.
Kommittén påpekar, alt JO genom det framlagda förslaget erhåller avsevärd
frihet att efter eget omdöme begränsa sin tillsyn på del kommunala
området. Det är av vikt att JO:s verksamhet på detta område utövas med
varsamhet så att den ej verkar hämmande på den kommunala verksamheten.
Att denna bedrives under något friare former än den statliga förvaltningsverksamheten
ligger i den folkliga självstyrelsens natur. JO:s ingripanden
bör i princip begränsas till mera flagranta fall. Kommittén framhåller
vidare att det icke är meningen att JO skall ingå i prövning av skälighetsfrågor,
i vilka de kommunala organen bör fritt bestämma, och ej
heller i frågor om den kommunala kompetensen, vilka frågor regeringsrätten
har att slutligt avgöra.
Om prövning av ett påstått fel utföres av JO i stället för av allmän åklagare,
kan detta enligt kommitténs mening även i vissa hänseenden vara av
värde ur kommunal synpunkt. JO torde nämligen ha bättre förutsättningar
för frågornas principiella bedömande, och hans rätt att efterge åtal är betydligt
vidsträcktare än allmän åklagares. Man bör ej heller bortse från att
prövning hos JO är kostnadsfri, medan anställande av privat rättegång kan
bli ekonomiskt mycket betungande.
Kommittén anför, att det ej låter sig göra att i instruktionen i detalj reglera
de fall då JO bör ingripa och de fall då han icke bör ingripa. Emellertid
torde de motivuttalanden som fogas till ett instruktionsstadgande vara av
särskild betydelse, då det gäller JO:s tillsyn. Man har all anledning att vänta
sig att JO skall på ett fullt godtagbart sätt i praktiken omsätta de intentioner,
som ligger bakom instruktionsbestämmelserna. JO står för övrigt
under kontinuerlig tillsyn av riksdagen. Kommittén tillfogar att det genom
den av kommittén förordade utformningen av JO:s tillsyn på det kommunala
området klargöres, att missnöjda icke får tillåtas missbruka tillsynen
till att diskreditera politiska motståndare eller att i skandaliseringssyfte
angripa förtroendemän eller tjänstemän.
13
Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1957
Vidare framhåller kommittén att JO:s eget initiativ bör vara detsamma
i fråga om frihetsberövanden, evad de grundar sig på statligt eller kommunalt
beslut. Annars bör JO genom inspektion eller på annat sätt själv
taga initiativ beträffande kommunal myndighet, endast då det föranledes
av omständigheterna i ett anhängigt ärende eller eljest påkallas av särskilda
skäl. JO:s viktigaste tillsynsobjekt inom förvaltningen är nämligen
utan tvivel de statliga förvaltningsmyndigheterna, och där bör han sätta in
sin av egen drift bedrivna kontrollverksamhet i den utsträckning hans arbetsbörda
och tillgången på personal medger det.
Kommittén erinrar vidare om att kommunala förtroendemän kan göra
sig skyldiga till fel på grund av bristande erfarenhet. I sådana fall synes
åtal sällan behöva tillgripas. En erinran torde mestadels vara fullt tillräcklig.
Utöver den omarbetning av 1955 års instruktionsförslag (SOU 1955:50
s. 10—45), som utgör en direkt följd av kommitténs ställningstagande till
frågan om JO:s tillsynsbefogenhet gentemot kommunala myndigheter och
befattningshavare, har kommittén även företagit viss överarbetning av förslaget
i övrigt. Så har dock endast skett med stöd av påpekanden i remissyttrandena
över förslaget, då dessa varit av den art alt det synts kommittén
uppenbart att ändring bort ske. Av de paragrafer i instruktionsförslaget,
som av kommittén sålunda befunnits böra jämkas, må här endast nämnas
27 § (26 § i 1955 års förslag). Beträffande denna paragraf anför kommittén
(s. 64) att den ändrade lydelsen av paragrafens andra stycke föreslagits av
delegerade för riksdagens verk. Delegerade har liksom lönenämnden för
riksdagens verk framhållit att fullmaktstjänster icke finnes vid riksdagens
verk, varför anledning saknas att inrätta fullmaktstjänst hos ombudsman.
Delegerade och lönenämnden har vidare, såvitt angår MO, avstyrkt ett i
1955 års betänkande upptaget förslag om inrättande av kanslichefstjänster.
Lönenämnden har förordat att den nuvarande byråchefstjänsten hos MO
i stället tillsättes genom förordnande för viss tid, medan delegerade föreslagit
att MO bör få valfrihet att tillsätta tjänsten i fråga genom förordnande
för viss tid eller tillsvidare. Som skäl för sitt förslag har delegerade
angivit att det kanske i vissa fall kan visa sig lättare att förvärva för tjänsten
lämplig person om möjligheten kvarstår att på sätt hittills skett tillsätta
densamma medelst förordnande tillsvidare. Enligt kommitténs mening är
de delegerades förslag att föredraga.
Kommittén påpekar, att den omständigheten att kommittén sålunda anslutit
sig till delegerades förslag till instruktionstext icke innebär att kommittén
tagit ställning till frågan om en kanslichefstjänst bör inrättas jämväl
hos MO. Stannar man för att så bör ske torde, enär kanslichefstjänst
avses skola tillsättas genom förordnande för viss lid, skäl att upptaga denna
anställningsform som alternativ beträffande föreslagen ny byråchefstjänst
hos MO ej föreligga, varför i sådant fall sista punkten i andra stycket hör
utgå.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
Kommittén har med sitt upptagande av delegerades förslag till instruktionstext
lika litet som beträffande kanslichefstjänst hos MO tagit ställningtill
frågan huruvida tjänsten för militär befattningshavare hos MO bör
vara en byrådirektörstjänst i lönegrad 33 å löneplan 1, vilket delegerade
förordat, eller en byråchefstjänst i lönegrad 37 å samma löneplan i enlighet
med MO:s uppfattning och 1955 års förslag. Lydelsen av andra stycket
första punkten lämnar valfrihet härvidlag.
Beträffande kommitténs förslag rörande övriga paragrafer torde få hänvisas
till betänkandet (s. 60—66).
Yttrandena
Förslaget har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Justitieombudsmannen, militieombudsmannen och delegerade
för riksdagens verk har dock beträffande förslagets enskildheter
framfört vissa synpunkter och erinringar.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar, att styrelsen i
sitt yttrande över 1955 års sakkunnigbetänkande angående justitieombudsmannainstitutionen
m. m. instämde i vad styrelsen för svenska stadsförbundet
anfört i yttrande över sagda betänkande och därmed avstyrkte förslaget
om utsträckning av JO:s tillsyn till det kommunala området — med
undantag dock för fall av administrativt frihetsberövande. Någon anledning
att nu intaga annan ståndpunkt i principfrågan föreligger ej. 1956 års riksdag
har emellertid såsom vilande antagit förslag till sådan grundlagsändring,
att även kommunala myndigheter och befattningshavare — med undantag
av ledamöter i de beslutande församlingarna — skall ställas under
JO:s uppsikt i den mån ämbetsansvar föreligger för dem. Med hänsyn härtill
och då det nu framlagda förslaget tillkommit i samråd med representanter
för de tre kommunförbunden, vilkas synpunkter beaktats i det nu
utarbetade förslaget till föreskrifter för JO:s tillsyn över kommunalförvaltningen,
anser sig styrelsen icke kunna resa någon erinran mot kommitténs
förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, såvitt detta rör ombudsmännens
tillsyn över kommunalförvaltningen. Härvid förutsätter styrelsen
att JO:s tillsyn över kommunalförvaltningen i realiteten får den begränsning,
varåt det sist avgivna betänkandet ger uttryck, och sålunda för att begagna
den föreslagna instruktionsregelns ordasätt, utövas med beaktande
av de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar
och med iakttagande av att den kommunala verksamheten icke onödigt
hämmas.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet hänvisar till att samråd i ärendet
ägt rum med, bland andra, representanter för svenska landstingsförbundet.
Dessa har — i det läge frågan om JO:s uppsikt över kommunala befattningshavare
efter 1956 års riksdagsbeslut befinner sig — ansett sig
kunna godtaga det nu föreliggande förslaget. Styrelsen, som på sin tid avstyrkt
en utsträckning av JO:s tillsyn med avseende å den kommunala verk
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
samheten, utom i vad gäller frihetsberövande!!, delar den ståndpunkt dess
representanter vid överläggningarna intagit och kan sålunda för sin del tillstyrka
den i betänkandet föreslagna utformningen av instruktionen för JO
i vad avser dennes tillsyn på det kommunala området. Styrelsen för svenska
stadsförbundet erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1955 års sakkunnigbetänkande
avstyrkt förslaget om utsträckning av JO:s tillsyn till det
kommunala området — med undantag dock för fall av administrativt frihetsberövande.
Styrelsen vidhåller detta principiella ställningstagande. Då
emellertid 1956 års riksdag antagit ett vilande förslag till grundlagsändring,
enligt vilket även kommunala befattningshavare — med undantag av ledamöter
i de beslutande församlingarna — skall ställas under JO:s uppsikt i
den mån ämbetsansvar föreligger för dem, ser styrelsen med tillfredsställelse
att man försöker trygga den kommunala självstyrelsen genom att i instruktionen
för riksdagens ombudsmän införa föreskrifter, som begränsar JO:s
tillsynsbefogenhet på det kommunala området. Det i samråd med representanter
för de tre kommunförbunden utarbetade förslaget till dylika föreskrifter
synes under sålunda givna förhållanden i allt väsentligt vara tillfredsställande
ur kommunal synpunkt. Med hänvisning till de genom 1956
års riksdagsbeslut ändrade förutsättningarna anser sig styrelsen därför böra
tillstyrka kommitténs förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, såvitt
rör dessas tillyn på det kommunala området.
Beträffande 13 § instruktionsförslaget, vilket stadgande reglerar frågan
huruvida ombudsman skall, för att bistå målsägande som gör gällande enskilt
anspråk på grund av någon befattningshavares förment felaktiga förfarande
i tjänsten, vara skyldig att verkställa utredning rörande det påstådda
brottsliga förfarandet även i fall där på grund av redan inträdd preskription
straffansvar icke kan utkrävas yttrar militieombudsmannen att stadgandet
synes böra kompletteras sålunda att efter ordet »ämbetsbrott» i den
inledande satsen »Uppkommer fråga om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
---» inskjutes »eller annat brott, varigenom ämbetsman åsi
dosatt
sin tjänsteplikt,». Att stadgandet bör ha den förutsatta innebörden synes
vara desto mera klart som, då fråga uppkommer om enskilt anspråk på
grund av förment felaktigt förfarande av befattningshavare i tjänsten, det
ofta icke utan mera ingående utredning kan avgöras, huruvida det föreligger
allmänt brott varigenom befattningshavaren även åsidosatt sin tjänsteplikt
eller det föreligger — s. k. självständigt — ämbetsbrott.
Under hänvisning till innehållet i 27 § instruktionsförslaget ifrågasätter
justitieombudsmannen lämpligheten av att föreskrifter rörande sättet för tillsättning
av tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionerna intagas i instruktionen
för ombudsmännen. Detta skulle nämligen medföra, att varje ändring
i fråga om formen för tillsättningen av någon tjänst nödvändiggjorde, att
jämväl instruktionen ändrades. Föreskrifter om sättet för tillsättning av
tjänstemän synes ba sin plats i avlöningsreglementet med tillhörande tjänsteförteckning.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
Militieombudsmannen yttrar beträffande samma paragraf.
I 27 § andra stycket, vilket stadgande motsvaras av 26 § andra stycket i
1955 års förslag, meddelas bestämmelser om tillsättande av tjänstemän vid
ombudsmännens expeditioner. Om vid antagande av instruktionen detta stadgande
får den avfattning det erhållit i det nu framlagda förslaget lär därigenom
indirekt bliva utsagt att den nuvarande byrådirektör stjänsten vid
militieombudsmansexpeditionen icke, såsom föreslogs i det betänkande varmed
det tidigare instruktionsförslaget framlades, skall utbytas mot en byråchefstjänst
i lönegraden Ca 37. 1956 års sakkunniga ha framhållit att de
i fråga om avfattningen av det nu avsedda stadgandet anslutit sig till det
förslag som därutinnan av delegerade för riksdagens verk framställts i ett
av delegerade över 1955 års förslag avgivet yttrande, vari beträffande den
ifrågavarande byrådirektörstjänsten icke föreslogs annan ändring än tjänstens
uppflyttande i lönegrad Ca 33. De sakkunniga anföra emellertid vidare
att de med sitt upptagande av de delegerades förslag till instruktionstext,
lika litet som beträffande inrättandet av en kanslichefstjänst vid militieombudsmansexpeditionen
tagit ställning till frågan huruvida den nu nämnda
tjänsten borde vara en byrådirektörstjänst i lönegraden Ca 33 å löneplan 1
eller en byråchefstjänst i lönegraden Ca 37 å samma löneplan. De sakkunniga
tillägga härvid att lydelsen av andra stycket första punkten lämnade
valfrihet härutinnan. Detta sistnämnda uttalande torde icke vara hållbart.
I andra stycket första punkten föreskrives att byråchefer vid ombudsmännens
expeditioner skola tillsättas genom förordnande tills vidare och tjänstetillsättning
i sådan ordning kan författningsenligt icke ifrågakomma
beträffande å löneplan 1 upptagna tjänster vid riksdagens verk. För bedömande
av huruvida någon ändring härutinnan kommer att ske beträffande
motsvarande tjänster å de tilltänkta nya löneplanerna torde för närvarande
icke föreligga tillräckligt underlag och denna fråga har för övrigt överhuvudtaget
icke''berörts i betänkandet. Vidare kan tilläggas att det icke i något
sammanhang uppkommit fråga om att den nu åsyftade tjänsten skulle tillsättas
genom förordnande vare sig för viss tid eller tills vidare. Det oaktat
bär den i andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen, enligt vilken
en av byråchefstjänsterna vid militieombudsmansexpeditionen alternativt
må tillsättas genom förordnande för viss Hd, givits sådan avfattning att
stadgandet skulle, om den nuvarande byrådirektörstjänsten ombildas till en
byråchefstjänst, komma att bli tillämpligt även beträffande denna byråchcfstjänst.
I nu förevarande sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla att
jag då delegerade för riksdagens verk till handläggning förehade den remiss,
som föranledde delegerades ovannämnda yttrande över 1955 års förslag, till
protokollet uttalade att enligt min mening vad av utredningsmännen föreslagits
beträffande militieombudsmansämbetets personalorganisation borde
till alla delar genomföras, därvid jag hänvisade till vad från min sida anförts
i ett i betänkandet återgivet yttrande till utredningsmännen (SOU 1955: 50
s. 122 ff.) ävensom i yttrande till Eders Kungl. Maj :t över samma betänkande.
De synpunkter som jag i dessa mina yttranden framfört vill jag alltjämt
med bestämdhet vidhålla.
Av skäl som framgå av vad nu anförts måste uppenbarligen, om det i 27 jj
andra stycket i instruktionsförslaget upptagna stadgandet icke blir föremal
för erforderlig omredigering, ståndpunktstagandet till utformningen av detta
stadgande anstå till dess hithörande i den blivande löneplansrevisionen ingående
frågor blivit slutgiltigt lösta. För min del väll jag ifrågasätta huruvida
anledning föreligger alt, i den utsträckning som skett, i instruktionen
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957
upptaga bestämmelser om de anställningsformer som skola tillämpas beträffande
ordinarie befattningar vid ombudsmansexpeditionerna. Det må i detta
sammanhang framhållas att genom stadgande i 26 g i instruktionsförslaget
fastställes bland annat att å ombudsmans expedition äro anställda de ordinarie
tjänstemän som angivas i gällande personalförteckning. I den mån i
tillämplig personalförteckning är fullständigt angivet vilken anställningsform
som i det föreliggande fallet skall komma till användning synes det knappast
kunna förefinnas något praktiskt behov av att även i instruktionen meddelas
bestämmelser i enahanda hänseende. Beträffande tjänster som skola tillsättas
genom förordnande för viss tid eller tills vidare innehålla personalförteckningarna
— i varje fall de som ansluta sig till nu tillämpat lönegiadssystem
— fullständiga och bindande anvisningar om den tillsättningsform som skall
användas. Däremot förhåller det sig annorlunda beträffande sådana ordinarie
tjänster som enligt 5 § avlöningsreglementet för riksdagens verk skola
tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Då det gäller sådana tjänster
torde finnas anledning att — i anslutning till nu tillämpad ordning enligt
vilken fullmaktstjänster icke finnas inrättade vid riksdagens verk — i instruktionen
upptaga föreskrift om att nu avsedda tjänster skola tillsättas
medelst konstitutorial. Enligt min mening bör således 27 § andra stycket i
instruktionsförslaget ersättas med en bestämmelse av förslagsvis följande
lydelse: Ordinarie tjänsteman, som icke enligt gällande personalförteckning
skall tillsättas genom förordnande för viss tid eller tills vidare, tillsättes
genom konstitutorial. Efter en omformulering av det i instruktionsförslaget
upptagna stadgandet i enlighet med vad nu angivits lär hinder icke föieligga
för ett ståndpunktstagande till instruktionsförslaget utan att den slutliga
lösningen av hithörande lönefrågor behöver avvaktas.
Delegerade för riksdagens verk anför beträffande frågan om personalorganisationen
vid ombudsmannaexpeditionerna följande.
1 det nu föreliggande förslaget hava 28 §, 29 § andra, tredje och fjärde
styckena, 30 § samt 31 § andra stycket i 1955 års förslag uteslutits, varjämte
26 §, 29 § första stycket och 31 § första stycket ändrats. (Jfr de nya
27, 25 och 24 §§.) Därmed har 1956 års kommitté i huvudsak anslutit sig
till de ändringsförslag, som delegerade framlade i sitt utlåtande den 8 februari
1956 angående
syn till att det näppeligen kan vara riktigt att i en instruktion, vilken antages
av riksdagen under medverkan av Kungl. Maj:t, reglera en tråga som
de^ tillkommer riksdagen att ensam avgöra, torde emellertid även bestämmelsen
i den nya 27 § andra stycket böra utgå. Härför talar också den omständigheten
att det icke synes lämpligt att fastställa anställningsformerna
för de ordinarie tjänstemännen vid JO:s och MO.s expeditioner i eu instruktion
som den nu förevarande; personalens sammansättning liksom i
viss mån även anställningsformerna måste nämligen smidigt kunna anpassas
efter de från tid till annan växlande behoven. Det må i detta sammanhang
nämnas, att sedan 2 § och 5 § 1 mom. avlöningsreglementet för riksdagens
verk numera undergått eu formell ändring, gällande avlöningsbestämmelser
innehålla erforderliga föreskrifter om de anställningsformer,
vilka skola tillämpas för tjänster som upptagits å tjänste- och personalförteckningarna
för ombudsmännens expeditioner. Man lår utgå från att
detta kommer att bliva fallet även med blivande avlöningsbestämmelser
för dessa verk. I övrigt kunna delegerade tillstyrka godkännande av instruktionen
i vad den äger samband med personalorganisationen vid JO:s
och MO:s expeditioner.
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 127
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1957
I sitt förenämnda utlåtande biträdde delegerade vad 1955 års sakkunniga
föreslagit angående personalorganisationen för justitieombudsmannens expedition.
Förslaget innebar att personalförteckningen för nämnda expedition
skulle upptaga följande tjänstemän å ordinarie stat:
Gällande stat
Tjänstemän å ordinarie stat
1 byråchef ................ Cr 18
1 byrådirektör ............ Ca 33
1 kansliskrivare .......... Ca 15
1 expeditionsvakt .......... Ca 11
Föreslagen stat
Tjänstemän å ordinarie stat
1 kanslichef .............. Cp 15
2 byråchefer .............. Cr 13
2 sekreterare ........ högst Cr 8
1 kansliskrivare............ Ca 15
1 expeditionsvakt .......... Ca 11
1 kanslibiträde ............ Ca 11
Tjänsteman å övergångsstat
1 byrådirektör ............ Ca 33
Delegerade underströko att sekreter ar tjänster na i regel borde placeras i
lönegraden Cr 5 och att en placering i Cr 8 borde ifrågakomma endast under
förutsättningar, som 1955 års sakkunniga angivit.
I det nu remitterade betänkandet uttalar 1956 års kommitté att den av
1955 års sakkunniga förordade personalförstärkningen syntes nödvändig,
även om JO:s tillsyn över den kommunala förvaltningen i enlighet med det
nu framlagda förslaget ej skulle fa fullt samma omfattning som nämnda
sakkunniga tänkt sig. Delegerade vilja i anslutning härtill meddela, att justitieombudsmannen
i skrivelse till delegerade den 29 oktober 1956 anfört
under hänvisning till en av honom den 13 april 1956 avlåten skrivelse till
riksdagens bankoutskott, bl. a. att en omedelbar väsentlig förstärkning av
personalen å justitieombudsmansexpeditionen i enlighet med 1955 års förslag
påkallades även vid nu rådande arbetsuppgifter. Under åberopande härav
hemställde justitieombudsmannen, att delegerade ville hos riksdagen föreslå
omorganisation av justitieombudsmansexpeditionen i enlighet med
1955 års förslag, att träda i kraft den 1 juli 1957.
I likhet med 1956 års kommitté anse delegerade, att den föreslagna utökningen
av personalen vid JO-expeditionen bör genomföras, oaktat att enligt
det remitterade förslaget JO:s arbetsuppgifter komma att något begränsas
i jämförelse med 1955 års förslag.
Vad angår personalförteckningen för militieombudsmansexpeditionen
hava delegerade icke heller funnit anledning att nu förorda någon ändring
av det förslag, som delegerade framlade i sitt förenämnda utlåtande den
8 februari 1956.
Delegerade vilja emellertid erinra om att förslag till nya löneplaner förelagts
riksdagen i årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, punkten 4). Sålunda föreslås att löneplanerna 1 och 2 i statens
grundloneförordning, vilken äger tillämpning jämväl vid riksdagens
veik, skola ersattas av två nya löneplaner, betecknade A och B Förslaget
grundar sig på en överenskommelse med statstjänstemännens huvudorganisationer.
Sagda överenskommelse innehåller vissa regler för överflvttmng
av tjänstemän å nuvarande löneplan 2, i den månade tillhöra någon
av lönegraderna 1—12, till den nya löneplan A och av högre tjänsteman
till den nya löneplan B. J
“ Trt KUug!j M?j:t framlaSt proposition angående ny instruktion för
liksdagens ombudsman samt till följd av den blivande löneplansrevisionen
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957
uppkomna frågor kunna överblickas, hava delegerade för avsikt att genom
skrivelse till riksdagens bankoutskott förelägga riksdagen förslag till ändrade
tjänste- och personalförteckningar för ombudsmännens expeditioner.
Det är önskvärt att de ändrade tjänste- och personalförteckningarna för
JO:s och MO:s expeditioner hinna bliva godkända i så god tid att de kunna
tillämpas från och med den 1 juli 1957.
Mot delegerades beslut i vad avsåge personalförteckningen för militieombudsmansexpeditionen
anförde militieombudsmannen reservation och
uttalade, att enligt hans mening 1955 års förslag borde jämväl i nu angivna
hänseende till alla delar genomföras.
Departementschefen
Enligt det förslag till ändring av 96 § regeringsformen, som av 1956 års
riksdag antogs såsom vilande, skall verksamhetsområdet för riksdagens
ombudsmän utvidgas att omfatta även kommunala befattningshavare, som
i allo är underkastade ämbetsansvar. För att trygga den kommunala självstyrelsen
ansåg riksdagen det emellertid erforderligt med särskilda föreskrifter,
som begränsade JO:s tillsyn på det kommunala området. Sådana
föreskrifter kunde enligt riksdagens mening lämpligen införas i instruktionen
för ombudsmännen, enär tillsynen enligt nyssnämnda lagrum skall
ske efter den instruktion riksdagen utfärdar.
Nytt förslag till instruktion för riksdagens ombudsman har nu framlagts
av den kommitté, som i enlighet med riksdagens begäran tillsatts för ändamålet.
Förslaget har utarbetats i samråd med representanter för de tre kommunförbunden,
och de har förklarat sig kunna i huvudsak biträda förslaget.
Såvitt avser tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare
bygger förslaget på grundtanken att tillsynen icke får utövas så att den
kommunala självstyrelsen därigenom utsättes för intrång eller den kommunala
verksamheten onödigt hämmas. Beträffande frihetsberövanden är det
däremot avsikten att JO:s tillsyn skall vara oinskränkt. De särskilda bestämmelserna
i förslaget har utformats i överensstämmelse med dessa principer.
Förslaget har vid remissbehandlingen i allt väsentligt godtagits. I de
yttranden som avgivits av kommunförbunden har därvid understrukits att
tillsynen över kommunalförvaltningen bör utövas med beaktande av de
särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar.
Det bör i princip ankomma på riksdagen att själv uppdraga de närmare
riktlinjerna för sina ombudsmäns verksamhet. För detta ändamål framlägges
här för riksdagen förslag till ny instruktion i anslutning till kommitténs
betänkande. Vid avfattningen av instruktionsförslaget bar, för att
underlätta riksdagens arbete och utan ställningstagande från Kungl. Maj:ts
sida, vissa påpekanden i remissyttrandena beaktats.
Militieombudsmannen har anmärkt på utformningen av 13 § och hemställt
att denna paragraf kompletteras att avse — förutom enskilt anspråk
20
Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1957
på grund av självständigt ämbetsbrott — jämväl sådant anspråk på grund
av annat brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Paragrafen
har jämkats i enlighet med militieombudsmannens hemställan.
I 27 § andra stycket i förslaget har upptagits bestämmelser om tillsättande
av tjänstemän vid ombudsmännens expeditioner. Vid remissbehandlingen
har de delegerade för riksdagens verk anfört att dessa bestämmelser bör
utgå, och att det för riksdagens verk gällande avlöningsreglementet jämte
tillhörande tjänste- och personalförteckning redan innehåller erforderliga
bestämmelser i detta ämne. På grund av vad delegerade sålunda anfört har
det föreslagna stycket i paragrafen uteslutits. I anslutning till 27 § har militieombudsmannen
även framfört vissa erinringar och önskemål angående
personalorganisationen vid sin expedition. Med anledning härav torde få
framhållas att de delegerade för riksdagens verk i sitt yttrande uppgivit, att
de delegerade genom skrivelse till riksdagens bankoutskott kommer att förelägga
riksdagen förslag till ändrade tjänste- och personalförteckningar för
ombudsmännens expeditioner. Någon åtgärd krävs alltså icke från Kungl.
Maj :ts sida för att hithörande frågor skall komma under riksdagens provning
På
grund av vad sålunda anförts har, i allt väsentligt i enlighet med
kommitténs förslag, inom justitiedepartementet upprättats bifogade förslag
till instruktion för riksdagens ombudsmän.1
Föredraganden hemställer, att detta förslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
1 Beträffande innehållet i gällande instruktioner för JO och MO samt 1955 års förslag hänvisas
till betänkandet s. 8—43, som på ett överskådligt sätt belyser olikheterna mellan de
skilda texterna.
Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
570399
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1957:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän. a1 i texten
- BU 1957:34 Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade tjänsteoch personalförteckningar för ombudsmännens expeditioner in. m. j s. 1 i texten
- 1LU 1957:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän. s. 1 i texten