Angående ersättning till Matilda Elisabet Andersson m. fl
26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:14, Angående ersättning till Matilda Elisabet Andersson m. fl
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i år 1957
1
Nr 14
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning
till Matilda Elisabet Andersson m. fl.; given
Stockholms slott den 28 december 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen underställes riksdagens prövning dels sju ärenden angående
livräntor åt änkor efter personer, som avlidit till följd av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring, dels ett ärende angående livränta åt
värnpliktig, som skadats under militärtjänstgöring, dels ock fyra ärenden
angående livräntor åt personer, som skadats vid trafik med försvaret
tillhöriga motorfordon.
i so i fi« Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 14
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knngl. Maj:ts proposition nr l''i år 1957
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 december 195(i.
Närvarande
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och,
beträffande punkterna 9—12, jämväl med chefen för civildepartementet
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.
1.
Legitimerade läkaren O. J. Andersson, född den 26 februari 1898, avled
den 16 maj 1956 till följd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring.
Han efterlämnade hustrun Matilda Elisabet (Lisa) Andersson, född
den 22 juni 1899. Sjukdomen yppades år 1919 och äktenskapet ingicks den
21 september 1936.
Med stöd av riksdagens i skrivelse den 3 maj 1949 (nr 179) meddelade
beslut i anledning av propositionen 1949: 161 medgav Kungl. Maj :t genom
beslut den 9 april 1954 att utan hinder av mellankommen preskription
ersättning i anledning av sjukdomen fick utgivas enligt grunderna i 1909
års militärersättningsförordning, dock icke för tid före den 1 januari 1953.
Enligt detta bemyndigande har riksförsäkringsanstalten utgivit livränta till
mannen Andersson för tiden från och med den 1 januari 1953 till dödsfallet
efter en invaliditetsgrad av 90 %. Vidare har begravningshjälp utbetalats.
Genom beslut den 30 maj 1956 förklarade anstalten på given anledning
att jämlikt 1909 års militärersättningsförordning någon livränta icke kunde
tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits efter den tidpunkt, då skadan
uppkom.
I en den 21 september 1956 dagtecknad skrift har Lisa Andersson anhållit
att — utan hinder av bestämmelserna i nämnda förordning — bli
tillerkänd livränta och därvid anfört bl. a., att mannen på grund av
komplikationer efter revbensoperation ej kunnat erhålla tjänsteläkarbefattning
med lön och pension samt att makarna under mannens långa sjukperioder
nödgats skuldsätta sig med betydande belopp. — Bouppteckningen,
som upptar änkan som enda dödsbodelägare, utvisar en brist i boet
av 11 281 kronor 60 öre.
Knngl. M(ij:ts proposition nr 1b år 1957
3
Riksförsäkringsanstalten liar i utlåtande den 7 november 1956 anfört i
huvudsak följande:
Andersson hade i mars 1935 till följd av lungsjukdomen undergått
vänstersidig revbensoperation, som medfört viss förlamning i vänstra
kroppshalvan. Den på grund av förlamningen — som blivit bestående för
livstiden — orsakade nedsättningen av arbetsförmågan hade utgjort hinder
för honom att erhålla provinsialläkarbefattning. Han hade emellertid kunnat
utöva viss privat läkarpraktik. Inkomsten härav hade dock varit relativt
obetydlig.
Därest äktenskapet ingåtts före sjukdomens yppande, skulle Lisa
Andersson, så länge hon levde ogift, ägt uppbära livränta, som intill utgången
av den månad, varunder hon fyllde 67 år, skulle ha utgjort 200
kronor samt därefter 150 kronor för månad räknat. Lisa Andersson, som
är född 1899, har tidigare varit sjuksköterska och efter giftermålet biträtt
maken i dennes läkarpraktik. På grund av svag hälsa — hjärt- och ledbesvär
in. in. — synes hon numera icke kunna åtaga sig något arbete.
Ansökan om folkpension har ingivits, varvid fogats läkarutlåtande.
Riksförsäkringsanstalten finner billighetsskäl tala för att Lisa Andersson
i extra ordinär ordning beredes någon ersättning på grund av makens
död och har för sin del intet att erinra mot att livränta beviljas henne
enligt de grunder, som skulle ha tillämpats, därest äktenskapet ingåtts före
sjukdomens yppande. Därest Lisa Andersson, såsom riksförsäkringsanstalten
ifrågasatt, beviljas livränta, förutsätter anstalten, att avdrag
skall göras för vad hon kan ha uppburit eller kan komma att uppbära enligt
folkpensioneringslagen och som icke skulle ha tillkommit henne, därest
livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning utgått från anstalten.
Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 16 november 1956 till vad
riksförsäkringsanstalten anfört och föreslagit.
Departementschefen
Enligt 1909 års och 1927 års militärersättningsförordningar samt enligt
1950 års militärersättningsförordning i dess ursprungliga lydelse gäller att
livränta till änka icke kan utgå därest äktenskapet ingåtts först efter det
skadan uppkommit (1909 års förordning) respektive sjukdomen yppats.
Genom ändring i 1950 års förordning, som trätt i kraft den 1 januari 1955,
har emellertid angivna inskränkning i änkas rätt till livränta bortfallit.
Enligt övergångsbestämmelserna skall emellertid ersättningsanspråk till
följd av skada eller sjukdom, som inträffat före den 1 januari 1955, alltjämt
bedömas enligt äldre bestämmelser. Vid behandlingen av ifrågavarande
ändringsförslag uttalade andra lagutskottet (utlåtande 1954: 35)
att det kunde övervägas om icke de föreslagna, för efterlevande gynnsammare
bestämmelserna kunde ge anledning till omprövning efter skälighet i
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 1''/ år 19.17
sådana fall, där ersättning till följd av gällande bestämmelser ej kunnat
utgå och detta tett sig såsom i det enskilda fallet obilligt.
Under hänvisning till det anförda och med hänsyn till Lisa Anderssons
ålder och sjuklighet samt omständigheterna i övrigt föreslår jag att ersättning
tillerkännes henne i enlighet med myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Matilda Elisabet Andersson må, så länge hon
lever ogift, från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning,
som vid tillämpning av 1909 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. J.
Andersson befanns lida av lungtuberkulos, varit gift med
denne; dock med avdrag för belopp, som hon uppburit eller
kan komma att uppbära enligt lagen om folkpensionering och
som icke skulle ha tillkommit henne, därest ersättning enligt
militärersättningsförordningen utgått vid pensionens bestämmande.
2.
Jordbruksarbetaren G. H. Nilsson, född den 3 maj 1918, avled den 20
juni 1955 till följd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring.
Han efterlämnade hustrun Anna Sylvia Nilsson, född den 24 december
1916, och två barn i äktenskapet, födda den 23 november 1944 och den
4 juni 1955. Sjukdomen yppades i april 1940 och äktenskapet ingicks den
15 november 1942. På grund av sjukdomen har jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
utgivits ersättning till mannen Nilsson för tiden den
23 maj 1940—den 23 februari 1942 och efter insjuknande i januari 1951
för liden fram till dödsfallet. Härjämte har utbetalats begravningshjälp.
Enligt beslut den 23 juli 1955 tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt
1927 års militärersättningsförordning makarnas barn livräntor att
utgå tills de uppnår 16 års ålder. Samtidigt förklarade anstalten att jämlikt
bestämmelserna i nämnda förordning någon livränta icke kunde tillerkännas
Anna Nilsson, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt,
då mannens sjukdom yppades. — Beloppet av vardera livräntan till barnen
utgör från och med den 1 januari 1956 100 kronor per månad.
I en den 6 december 1955 till försvarsdepartementet inkommen skrift
har Anna Nilsson anhållit att utan hinder av bestämmelserna i 1927 års
militärersättningsförordning bli tillerkänd livränta.
Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 25 januari 1956 i huvudsak
följande.
Om äktenskapet varit slutet före sjukdomens yppande, skulle Anna
Nilsson, så länge hon lever ogift, ägt uppbära livränta, som skulle ha ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:in proposition nr l''i nr 1957
o
gjort per månad, 150 kronor till och med den 31 december 1955, 200 kronor
från och med den 1 januari 1956 intill utgången av den månad, varunder
hon fyller 67 år, och därefter 150 kronor. Anstalten har införskaffat
viss utredning angående Anna Nilssons ekonomiska förhållanden in. in.
Därav har framgått, att Anna Nilsson, som är född den 24 december 1916,
är anställd som biträde vid skolbarnsbespisning med en månadslön av
215 kronor. Hon har för år 1954 deklarerat för en inkomst av 1 810 kronor.
Hon saknar förmögenhet. Enligt ett av doktor A. Möller, Frösö sjukhus,
den 21 december 1955 utfärdat intyg har hon på grund av nervsjukdom
— psykoneuros — varit sjukskriven under tiden den 15 november—den 31
december 1955 och syntes ännu icke vara återställd. Hon har beviljats
bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn för tiden
den 1 juli—den 31 december 1955 med 1 280 kronor för år räknat och för
liden från och med den 1 januari 1956 med 1 680 kronor för år. — Anstalten
finner billighetsskäl tala för att Anna Nilsson beredes någon ersättning
i extra ordinär ordning i anledning av makens död och har för sin del intet
att erinra mot att livränta beviljas henne enligt de grunder, som skulle
ha tillämpats, därest äktenskapet slutits före yppandet av sjukdomen.
Därest ersättning beviljas, torde avdrag böra göras för vad Anna Nilsson
uppburit enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn och som
icke skulle ha tillkommit henne, därest ersättning utgått enligt militärersättningsförordningen.
Statskontoret uttalar i utlåtande den 17 februari 1956 följande: Mannen
Nilsson insjuknade i lungsäcksinflammation och lungtuberkulos under
militärtjänstgöring i april 1940. Han vårdades å sanatorium till februari
månad 1942. Vid utskrivningen från sjukhuset ansågs han vara »i stånd att
utföra även mera ansträngande arbete». Makarna ingick äktenskap den
15 november 1942 eller vid en tidpunkt, då inannen lär ha varit friskskriven.
— Statskontoret finner det i viss mån tveksamt, om understöd
bör utgå i förevarande fall. Med hänsyn till Anna Nilssons mindre goda
ekonomiska omständigheter ävensom till hennes sjuklighet vill ämbetsverket
dock icke motsätta sig, alt framställning göres hos riksdagen om
medgivande för riksförsäkringsanstalten att utbetala livränta enligt av
anstalten angivna grunder.
Departementschefen
Med hänsyn till Anna Nilssons sjuklighet och försörjningsbörda samt
de ömmande omständigheterna i övrigt föreslår jag — med hänvisning till
vad jag anfört under punkten 1 vid behandlingen av ett med förevarande
likartat fall — att livränta tillerkännes henne i enlighet med riksförsäkringsanslallcns
förslag.
Jag hemställer alltså, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
opaginerad Kontrollera mot PDF
(j
Kungl. Muj:ts proposition nr li ur 19,57
att till Anna Sylvia Nilsson må, så länge hon lever ogill,
från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning, som vid
tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning skulle
ha tillkommit henne, därest hon, när G. H. Nilsson befanns
lida av lungtuberkulos, varit gift med denne; dock med avdrag
för belopp varmed henne tillkommande bidrag enligt
lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn skulle ha minskats, därest ersättning enligt
militärersättningsförordningen utgått vid bidragets bestämmande.
3.
Jordbruksarbetaren B. F. Hedlöf, född den 3 maj 1919, avled den 28 maj
1955 till följd av lungsjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. Han
efterlämnade hustrun Karin Matilda Hedlöf, född den 15 april 1914, och
två barn i äktenskapet, födda den 31 oktober 1945 och den 2 juli 1949.
Sjukdomen yppades under militärtjänstgöring i januari 1941 och äktenskapet
ingicks den 28 juli 1945. På grund av sjukdomen har jämlikt 1927
års militärersättningsförordning utgivits ersättning till mannen Hedlöf för
tiden fram till dödsfallet. Härjämte har utbetalats begravningshjälp.
Enligt beslut den 16 juli 1955 tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt
1927 års militärersättningsförordning makarnas barn livräntor att
utgå till dess de uppnått 16 års ålder. Livräntan uppgår från den 1 januari
1956 till 100 kronor per månad för vartdera barnet. Samtidigt förklarade
anstalten att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning någon livränta
icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits efter den tidpunkt,
då mannens sjukdom yppades.
I en den 29 augusti 1955 dagtecknad skrift har Karin Hedlöf anhållit att
utan hinder av bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning bli
tillerkänd livränta.
Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 27 september 1955 bland
annat följande: Om äktenskapet slutits före sjukdomens yppande, skulle
Karin Hedlöf, så länge hon lever ogift, ägt uppbära livränta, som under år
1955 skulle ha utgått med 150 kronor för månad, från och med ingången
av år 1956 till och med den månad hon fyller 67 år med 200 kronor för
månad samt därefter med 150 kronor för månad. Karin Hedlöf saknar förmögenhet.
Hon uppbär socialhjälp från Hedemora landskommun med 100
kronor för månad. Hon har vårdnaden om barnen och anser sig på grund
av mindre gott hälsotillstånd icke kunna åtaga sig förvärvsarbete. Pensionsstyrelsen
har uppgivit, alt hon icke finns upptagen i styrelsens register
över personer, som sökt folkpension. — Riksförsäkringsanstalten finner
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr l''i nr 1957
i
omständigheterna vara sådana, att Karin Hedlöf skäligen synes böra beredas
någon ersättning i anledning av dödsfallet. Anstalten tillstyrker, att
i särskild ordning ersättning enligt grunderna i 1927 års militärersättningsförordning
beviljas henne.
Statskontoret anför i utlåtande den 4 oktober 1955: Av utredningen
framgår, att Karin Hedlöf på grund av mindre gott hälsotillstånd icke lär
vara fullt arbetsför. Statskontoret har i ett den 14 december 1954 avgivet
utlåtande över en med den förevarande likartad ansökan av Anna-Lisa
Cederlund (jfr prop. 1956: 29, punkt 3) erinrat, att riksdagen tidigare tillerkänt
efterlevande maka till under militärtjänstgöring insjuknad person,
som sedermera avlidit, livränta enligt 1927 års militärersättningsförordning,
ehuru äktenskap icke förelegat vid sjukdomsfallet. I dessa fall hade
dock antingen lysning uttagits före sjukdomens yppande eller makarna
såsom trolovade sammanbott innan mannen insjuknade. Av utredningen
framgår att makarna Hedlöf ingick äktenskap mer än 4 år efter det mannen
insjuknade samt under ett skede i mannens sjukdom, då han var fullständigt
arbetsoförmögen. Vid sådant förhållande anser sig statskontoret
icke kunna förorda, att åtgärder vidtages för beredande av ersättning i särskild
ordning till Hedlöfs efterlevande maka.
Av ett av Hedemora allmänna sjukkassa den 10 september 1955 utfärdat
intyg inhämtas, att änkan Hedlöf förklarat, att hennes hälsotillstånd är
mindre gott, då hon är nervös och utsliten efter de påfrestningar
hon utsatts för under de år mannen varit sjuk, att hon bor med sina två
barn i en förhyrd lägenhet om två rum och kök, att inkomsterna utgöres av
barnens livräntor om tillhopa 150 kronor per månad (numera 200 kronor)
samt socialhjälp från kommunen med 100 kronor per månad samt att hon
anser sig icke kunna ta något förvärvsarbete, enär hon känner sig svag och
vill ha vårdnaden om barnen. — Änkan Hedlöf har, efter det hennes ansökan
inkommit till försvarsdepartementet, tillerkänts visst engångsbidrag
från kungafonden.
Departementschefen
Med hänsyn till Karin Hedlöfs sjuklighet, svaga ekonomi och betydande
försörjningsbörda föreslår jag — med hänvisning till vad jag anfört under
punkten 1 vid behandlingen av ett likartat fall — att Karin Hedlöf til 1- erkännes ersättning enligt riksförsäkringsanstaltens förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Karin Matilda Hedlöf må, så länge hon lever ogift,
från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning som vid
tillämpning av 1927 års militärersätlningsförordning skulle
ha tillkommit henne, därest hon, när B. F. Hedlöf befanns
lida av lungsjukdom, varit gift med denne.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr l''i ur 1957
4.
Byggnadssnickaren A. T. V. Berg, lödd den 24 februari 1918, avled den
26 mars 1946 till följd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring.
Han efterlämnade hustrun Helmy Viola Torborg Berg, född den 18
december 1920, och två barn i äktenskapet, födda den 15 december 1942
och den 24 september 1944. Sjukdomen yppades i april 1941 och äktenskapet
ingicks den 23 maj 1942. På grund av sjukdomen har enligt 1927 års
militärersättningsförordning ersättning utgivits till mannen Berg för vissa
tidsperioder fram till dödsfallet. Vid tiden för äktenskapets ingående och
fram till den 18 oktober 1942 utgick livränta till Berg efter en invaliditetsgrad
av 25 %. Därefter har anspråk på ersättning icke framställts förrän
i juli 1944. — I anledning av dödsfallet har begravningshjälp utbetalats.
Enligt beslut den 7 maj 1956 tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt
1927 års militärersättningsförordning makarnas barn livräntor att utgå
tills de uppnår 16 års ålder. Månadsbeloppet av vardera livräntan uppgår
till 100 kronor från och med den 1 januari 1956. Tillika förklarade anstalten
att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning någon livränta icke kunde
tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt, då
mannens sjukdom yppades.
I eu den 23 april 1956 dagtecknad skrift har Helmy Berg anhållit att
utan hinder av bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning
bli tillerkänd livränta.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 28 september 1956 anfört i
huvudsak följande.
Därest äktenskapet ingåtts före sjukdomens yppande, skulle Helmy
Berg, så länge hon levde ogift, ägt uppbära livränta, som under år 1955
skulle ha utgått med 150 kronor för månad och från och med den 1 januari
1956 med 200 kronor för månad till och med den månad, varunder hon
fyller 67 år, samt därefter med 150 kronor för månad. Riksförsäkringsanslalten
har verkställt utredning angående Helmy Bergs hälsotillstånd och
ekonomiska förhållanden m. m. Därav har framgått, att hon tidigare arbetat
som konservarbeterska men sedan 1952 på grund av svag hälsa ej
kunnat åtaga sig något förvärvsarbete. Sistnämnda år insjuknade hon i
lungsäcksinflammation och har därefter endast skött hemmet och haft
vårdnaden om sina två barn. Enligt ett av dispensärläkaren den 4 september
1956 utfärdat intyg lider hon fortfarande av sviter av nämnda sjukdom.
Hon har ej någon förmögenhet. Förutom livräntorna för barnen uppbär
hon från familjebidragsnämnden bidrag med 70 kronor för månad.
Under tiden den 15 juli 1952—den 14 juli 1954 har hon uppburit sjukpenning
från Tanums erkända sjukkassa. Härjämte har under tiden den
1 april 1953—den 30 april 1955 sjukbidrag utgått från pensionsstyrelsen
med olika belopp. Ersättning från sjukkassa eller pensionsstyrelsen utgår
Kunijl. Maj:ls proposition nr 1) in- 19ö7
9
numera icke. — Anstalten finner skäl tala för att Heliny Berg beredes
någon ersättning i extraordinär ordning i anledning av makens död och
har för sin del intet alt erinra mot att livränta beviljas henne enligt de
grunder, som skulle ha tillämpats, därest äktenskapet ingåtts före yppandet
av sjukdomen. Därest dylik ersättning beviljas, synes den skäligen böra
utgå från och med den 1 januari 1955, då ändrade bestämmelser i fråga om
livränta till änka enligt militärersättningsförordningen trätt i kraft. Från
ersättning torde avdrag böra göras för vad sökanden uppburit från pensionsstyrelsen
och familjebidragsnämnden och som icke skulle ha tillkommit
henne, därest ersättning utgått enligt militärersättningsförordningen.
Statskontoret uttalar i utlåtande den 9 oktober 1956: Helmy Berg synes
för närvarande befinna sig i sådana ömmande omständigheter, att förutsättningar
föreligger för beviljande av livränta i särskild ordning. Då Helmy
Berg emellertid endast är 35 år gammal samt hennes sjuklighet för närvarande
icke synes vara så allvarlig, alt den motiverar beviljande av livsvarig
livränta, kan enligt ämbetsverkets mening övervägas, om icke tiden
för livräntans utgående bör begränsas till att omfatta förslagsvis fem år,
varefter livräntefrågan ånyo bör prövas.
Departementschefen
Under hänvisning till vad jag anfört under punkten 1 vid behandlingen
av ett likartat fall och med hänsyn till Helmy Bergs svaga hälsa och betydande
försörjningsbörda samt de ömmande omständigheterna i övrigt
föreslår jag, att livränta tillerkännes henne. Livräntan synes lämpligen, såsom
statskontoret föreslagit, böra begränsas att utgå för en tid av fem år.
Frågan om livränta för tid därefter torde framdeles få upptagas till prövning
efter särskild ansökan.
.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Helmy Viola Torborg Berg må från anslaget
Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
för en tid av fem år, räknat från och med
den 1 januari 1955, så länge hon lever ogift, utbetalas den
ersättning som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest bon, när
A. T. V. Berg befanns lida av lungtuberkulos, varit gift
med denne; dock med avdrag för belopp som för motsvarande
lid utgått eller utgår från pensionsstyrelsen och familjebidragsnämnd
och som icke skulle ha tillkommit henne,
därest ersättning utgått enligt militärersättningsförordningen.
5.
Plåtslagaren N. It. Hellström, född den 1 april 1918, avled den 8 januari
1950. Hellström hade under militärtjänstgöring år 1939 ådragit sig lung
-
10
Kungl. Maj-.ts proposition nr I ''i ur 1!)57
sjukdom ocli jämlikt 1927 års militärersättningsförordning åtnjutit ersättning
för sjukdomen under skilda perioder fram till dödsfallet.
Hellström efterlämnade hustrun Ethel Agnes Ingeborg Hellström, född
den 26 maj 1918, och tre barn i äktenskapet, födda den 2 maj 1941, den 24
mars 1944 och den 15 augusti 1947, av vilka det yngsta numera adopterats
av annan person och ej längre vistas hos Ethel Hellström.
Sjukdomen yppades år 1939 och äktenskapet ingicks den 2 november
1940.
Genom beslut den 14 februari 1950 tillerkände riksförsäkringsanstalten
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning barnen livräntor att utgå tills
de uppnår 16 års ålder. Månadsbeloppet av varje livränta utgör från och med
den 1 januari 1956 100 kronor. Vidare fann riksförsäkringsanstalten begravningshjälp
skola utgå. Samtidigt förklarade anstalten att jämlikt bestämmelserna
i nämnda förordning någon livränta icke kunde tillerkännas
Ethel Hellström, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt, då mannens
sjukdom yppades.
Sedan Ethel Hellström i anledning härav hos försvarsdepartementet
anhållit om livränta på grund av mannens död, fann Kungl. Maj :t — efter
hörande av riksförsäkringsanstalten och fösvarets civilförvaltning — genom
beslut den 22 juni 1950 ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.
En i riksdagen väckt motion (II: 1954: 414; SU nr 44) att Ethel Hellström
— enär hon vid äktenskapets ingående icke hade kännedom om
makens sjukdom — måtte tillerkännas livränta, vann ej heller bifall. I sitt
utlåtande i ärendet anförde statsutskottet bl. a. följande: Fru Hellström
är författningsenligt inte berättigad till livränta i anledning av
makens död, enär äktenskapet ingåtts först efter yppandet av den sjukdom,
för vilken maken uppburit ersättning från riksförsäkringsanstalten. Med
hänsyn härtill och då frågan om beviljande i särskild ordning av livränta
åt fru Hellström redan prövats av Kungl. Maj:t ulan att föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd, finner sig utskottet inte kunna på de skäl, som i
motionen anförts, tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte.
I en den 26 november 1955 dagtecknad, genom Stockholms stads rättslijälpsanstalt
insänd skrift har Ethel Hellström — med hänvisning till numera
gällande bestämmelser om livränta till änka i fall då äktenskapet ingåtts
efter det sjukdomen yppats — anhållit att bli tillerkänd livränta på
grund av mannens död. I ansökningen har Ethel Hellström anfört i huvudsak
följande.
Den 2 november 1940 ingick jag äktenskap med Roland Hellström. Han
hade dessförinnan för mig omtalat, att han på grund av fysisk svaghet frikallats
från militärtjänst men hade icke upplyst, att han led av tuberkulos,
varför jag icke hade kännedom därom. Den 7 augusti 1942 bröt lungtuberkulosen
på nytt ut, och han var därefter och fram till sin död den 8 januari
1950 arbetsoförmögen på grund av denna sjukdom.
Kuiujl. Muj:ts proposition nr l''i är 1957
11
1 mitt äktenskap med Roland Hellström finnas två barn, Lars-Ingeinar,
född den 2 maj 1941, och Dan, född den 24 maj 1944. Båda barnen lida av
svåra lyten. Lars-Ingemar har eu dubbelsidig höggradig liörselnedsättning
och inåstc på grund därav undervisas i särskild skolklass. Dan har en stark
nedsättning av synskärpan på båda ögonen och kan till följd härav endast
med stor svårighet tillgodogöra sig skolundervisningen. År 1941 insjuknade
jag i lungsäcksinflammation. Jag lider sedan dess av kronisk luftrörskatarr
och har under samma tid vid sex olika tillfällen insjuknat i lunginflammation
med vatten i lungsäcken såsom följdsjukdom. Jag lider sedan 1944 av
ledgångsreumatism. Under de senaste åren har jag undergått flera operationer
i brösten och underlivet på grund av misstanke om cancer eller
tuberkulos. Genom alla dessa sjukdomar har jag under större delen av
tiden efter 1941 varit arbetsoförmögen och kan på grund av min klenhet
icke räkna med att i framtiden erhålla inkomst genom förvärvsarbete. För
övrigt hindras jag därigenom redan genom den omvårdnad, som jag måste
giva mina barn. För barnen utgående livränta räcker endast med svårighet
till för deras uppehälle på grund av de extra omkostnader som uppkomma
genom deras lyten. Jag har mången gång förtvivlat över min och barnens
situation och tidvis lidit av stark psykisk depression. På grund härav och
suicidiumförsök vårdades jag på Jönköpings lasarett år 1951. Jag anser
det vara obilligt, att jag med hänsyn till de oerhörda svårigheter med vilka
jag har att kämpa skall vara utestängd från en ekonomisk hjälp som enligt
nu gällande lag utgår i liknande fall.
Vid ansökningen finns fogat ett av medicine doktorn, docenten N. E.
Påhlsson den 15 november 1955 utfärdat intyg varav inhämtas följande:
Fru Hellström har under praktiskt taget hela tiden sedan februari 1954
varit mer eller mindre arbetsoförmögen. I samband med vård på Karolinska
sjukhuset sommaren 1954 hade hon betydande förändringar på
äggledarna. Hon har hela tiden haft svåra periodvisa smärtor i höger sida
av buken, vilkas natur varit omöjlig att få någon klarhet i, trots synnerligen
omfattande utredningar. Vid operation hösten 1955 visade underlivsorganen
inga sjukliga förändringar utan allting var normalt. Trots detta
kvarstår hennes högersidiga buksmärtor relativt oförändrade. Någon möjlighet
all uttala sig om hur hennes besvär i framtiden kommer att gestalta
sig finnes icke. Hennes långa sjukdomsperiod har emellertid varit synnerligen
psykiskt och fysiskt påfrestande och hon är fortfarande icke fullt
återställd. Hennes besvär har givetvis ytterligare förvärrats genom den
pressande sociala situation, i vilken hon befinner sig.
Vidare finns vid ansökningen fogade ytterligare två läkarintyg, vilka
bestyrka Ethel Hellströms uppgifter angående barnens lyten.
Av eu skrivelse från Stockholms stads sociala byrå till riksförsäkringsanstallen
den 10 december 1955 inhämtas Ibljandc: Ethel Hellström har - utöver förenämnda barn — ytterligare ett barn fött den Öl mars 1953. För
detta barn uppbär hon underhållsbidrag av fadern med 100 kronor per
månad. Hon hyr eu lägenhet om två rum och kök i Hägersten. Hyran utgör
81 kronor 25 öre per månad. Ethel Hellström har erhållit sin och barnens
12
Kungl. Maj:ts proposition nr l''t år 197)7
försörjning — utöver tidigare uppburet socialt understöd, änkebidrag, nyssnämnda
underhållsbidrag och bidragen från riksförsäkringsanstalten för
barnen — i stort sett genom socialhjälp, uppgående till, under år 1954
1 689 kronor och under år 1955 till och med november 1 825 kronor. Ethel
Hellström har på grund av barnens vård i hemmet samt sina sjukdomsbesvär
i huvudsak ej innehaft något förvärvsarbete under de senaste åren.
Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 22 december 1955
följande:
Ethel Hellström har erhållit bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, vilket bidrag emellertid provisoriskt indragits i maj
månad 1955 på grund därav att hennes år 1947 födda barn icke längre
stadigvarande bor tillsammans med henne.
Därest äktenskapet ingåtts före yppandet av makens sjukdom, skulle
livränta till änkan för tiden till och med den 30 juni 1950 ha utgått med
59 kronor 73 öre för månad. För tiden den 1 juli 1950—den 30 juni 1953
skulle livränta ha utgått med 125 kronor för månad och för tiden den 1
juli 1953—den 31 december 1955 med 150 kronor för månad. Från och med
den 1 januari 1956 utgör månadsbeloppet av livränta till änka 200 kronor
lill och med den månad, varunder hon fyller 67 år, och därefter 150 kronor.
Ethel Hellström, som är född år 1918, har under de senaste åren på
grund av ohälsa utfört obetydligt förvärvsarbete. Enligt läkarintyg besväras
hon, bland annat, av buksmärtor, vilkas natur icke kunnat klarläggas.
Hon har sedan flera år uppburit kommunalt understöd.
Anstalten finner billighetsskäl tala för att Ethel Hellström beredes någon
ersättning i extra ordinär ordning i anledning av makens död och har för
sin del intet att erinra mot att livränta beviljas henne enligt de grunder,
som skulle ha tillämpats, därest äktenskapet slutits före yppandet av makens
sjukdom. Om ersättning beviljas, synes den förslagsvis böra utgå från
och med den 1 januari 1955, då militärersättningsförordningens ändrade
lydelse i här ifrågavarande avseende trädde i kraft.
Statskontoret uttalar i utlåtande den 13 januari 1956: Kungl. Maj:t
lämnade genom beslut den 22 juni 1950 en av Ethel Hellström gjord ansökan
om livränta utan åtgärd. Ej heller en vid 1954 års riksdag väckt
motion om livränta vann bifall. Med hänsyn härtill och då enligt statskontox-ets
mening, även om ömmande omständigheter föreligger, tillräckliga
skäl icke anförts för ett ändrat ståndpunktstagande från statsmakternas
sida, får ämbetsverket för sin del föreslå, att den förnyade ansökningen ej
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Departementschefen
Såsom framgår av vad jag anfört i del föregående under punkten 1 vid
behandlingen av eu liknande ersättningsfråga liar riksdagen numera be
-
Kunt/l. Maj.ls proposition nr 1 ''i är 1057
13
slutal sådan ändring av gällande militärersättningsförordning, att änka
efter militärskadad är berättigad till livränta även om äktenskapet ingåtts
efter yppandet av den sjukdom, som lett till dödsfallet. Ehuru ändringen
icke gäller till förmån för änka efter person, som insjuknat före den 1
januari 1955, får dock genom nämnda riksdagsbeslut och vad i samband
därmed uttalats om äldre ersättningsfall — liärom torde få hänvisas till
vad jag anfört under angivna punkt i det föregående — frågan om livränta
till Ethel Hellström anses ha kommit i ett nytt läge.
Av utredningen framgår — något som icke åberopades i den förenämnda
riksdagsmotionen om tillerkännande av livränta åt Ethel Hellström
— att Ethel Hellström är sjuk och att hon har eu betydande försörjningsbörda.
Även i övrigt är förhållandena synnerligen ömmande med
hänsyn till mannens långvariga sjukdom och omständigheterna vid hans
död.
Med hänsyn till det anförda anser jag det skäligt att Ethel Hellström tillerkännes
livsvarig livränta i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva
att till Ethel Agnes Ingeborg Hellström må, så länge hon
lever ogift, räknat från och med den 1 januari 1955, från
anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning som vid
tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning skulle
ha tillkommit henne, därest hon, när N. R. Hellström befanns
lida av lungsjukdom, varit gift med denne; dock med avdrag
för belopp, som hon för motsvarande tid uppburit eller kan
komma att uppbära enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531)
om bidrag till änkor och änklingar med barn och som icke
skulle ha tillkommit henne, därest ersättning enligt militärersättningsförordningen
utgått vid bidragets bestämmande.
6.
Ingenjören O. A. Olsson, född den 30 mars 1919, avled den 10 september
1956 av hjärtsjukdom, som var en följd av ledgångsreumatism, ådragen
under militärtjänstgöring 1940—1941. Han efterlämnade hustrun Ester
Cecilia Olsson, född den 26 februari 1927, och tre barn i äktenskapet,
födda den 13 november 1952, den 2 augusti 1954 och den 29 juni 1956.
Äktenskapet ingicks den 11 juni 1950.
På grund av sjukdomen har enligt 1927 års militärersättningsförordning
utgivits ersättning till mannen Olsson dels för olika lider till och med den
25 april 1942 samt sedermera, sedan hjärtfel konstaterats, från den 13 maj
1944 fram till tiden för dödsfallet. Härjämte har begravningshjälp utbetalats.
14
Kungl. Maj:t.•i proposition nr 1''i år 1957
Enligt beslut den 27 september 1950 tillerkände riksförsäkringsanstalten
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning ett vart av makarnas
barn livränta med 100 kronor för månad intill 16 års ålder. Samtidigt förklarade
riksförsäkringsanstalten att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning
någon livränta icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet
slutits först efter yppandet av den sjukdom för vilken mannen uppburit
ersättning från anstalten.
I en den 9 oktober 1956 dagtecknad skrift har Ester Olsson anhållit att
utan hinder av nämnda bestämmelser bliva tillerkänd livränta och anför
härvid i huvudsak följande:
Med undantag för kortare perioder har min make under eu lång följd
av år varit 100-procentigt invalidiserad. Härigenom har han varit oförmögen
till förvärvsarbete. Hans enda inkomst har varit livräntan från riksförsäkringsanstalten.
Den preliminärt upprättade bouppteckningen visar,
att någon behållning i boet icke finnes. I samband med dödsfallet har från
kungafonden erhållits 1 500 kronor, varjämte sammanlagt 1 557 kronor 89
öre utbetalts till barnen på grund av livförsäkring. Angivna belopp äro
av engångsnatur, avsedda att klara den allra första tidens behov. För framtiden
äro mina barn och jag hänvisade enbart till barnens livräntor.
För att ekonomiskt bidraga till familjens försörjning har jag tidigare
periodvis tjänstgjort som sköterska inom sinnessjukvården. Detta är mig
emellertid icke längre möjligt med hänsyn till vårdnaden av barnen, av vilka
ingen uppnått skolplikt^ ålder. Det äldsta barnet har ännu ej fyllt 4 år
medan det yngsta är blott 3 månader gammalt. Ej heller har jag krafter
nog att åtaga mig förvärvsarbete. Såsom framgår av läkarintyg har jag
under de senaste åren lidit av kronisk blodbrist, som i hög grad nedsatt
min arbetsförmåga. Om livränta icke skulle tillerkännas mig, synes någon
annan utväg icke stå till buds än bidrag från socialhjälpen. En sådan lösning
måste emellertid framstå såsom obillig och staten ovärdig, då min
make avlidit till följd av skada, som han ådragit sig i statens tjänst.
Vid ansökningen finns fogat ett av legitimerade läkaren Ö. Hillered den 7
oktober 1956 utfärdat intyg, enligt vilket fru Olsson under de senaste två
åren lidit av cn kronisk blodbrist, som krävt ständig medicinsk behandling.
Riks försök ringsans tal ten har avgivit utlåtande den 7 november 1956.
Av utlåtandet och handlingarna i övrigt inhämtas i huvudsak följande.
Olsson, som ursprungligen varit verkstadsarbetare, har genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg åtnjutit arbetsvärd i form av viss yrkesutbildning
(omskolning). Olsson hade nämligen enligt läkarintyg den 27 augusti
1947 tillråtts skaffa sig ett stillasittande inomhusarbete, som utsatte hjärtat
för minsta möjliga fysiska påfrestning och som i möjligaste mån
skyddade Olsson från risken för förkylningar med eventuellt åtföljande
uppblossande av den reumatiska infektionen. Arbetsvärd i form av utbildning
vid högre tekniska läroverket i Stockholm beviljades honom från
och med höstterminen 1947. I september 1948 nödgades han på grund
av sin sjukdom avbryta utbildningen, vilken kunde återupptagas först
Kungl. Maj:ts proposition nr i''t är 1957
15
hösten 1949. Han avlade ingenjörsexamen våren 1951. Någon tid därefter
erhöll han kontorsanställning som ritare. — Olssons hälsotillstånd försämrades
emellertid, och han avbröt arbetet den 31 maj 1952. Han var
därefter till sin död oförmögen till arbete.
Riksförsäkringsanstalten anför i samband härmed: Därest äktenskapet
slutits före sjukdomens yppande, skulle Ester Olsson, så länge hon lever
ogift, ägt uppbära livränta, som intill utgången av den månad, varunder
hon fyllde 67 år, skulle ha utgjort 200 kronor samt därefter 150 kronor
för månad räknat. Förutom livräntorna till barnen utgår enligt beslut
av försvarets socialbyrå ersättningsfyllnad till barnen med sammanlagt
90 kronor för månad, räknat från och med den 11 september 1956.
Beloppet, som utanordnas av familjebidragsnämnden i Stockholm, utgår
tills vidare, så länge de förhållanden, som legat till grund för ersättningsfyllnadens
bestämmande, är oförändrade. — Enligt vad anstalten inhämtat
har Ester Olsson numera gjort framställning om bidrag enligt
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn. — Ester Olsson måste
för närvarande anses ha små möjligheter att genom förvärvsarbete erhålla
försörjning. Anstalten finner skäligt, att någon ersättning i extra ordinär
ordning beredes henne i anledning av makens död. Med hänsyn till hennes
ålder — född 1927 — och övriga i ärendet föreliggande omständigheter
vill anstalten föreslå, att med tillämpning i övrigt av de för änkelivränta
gällande bestämmelserna en årlig livränta tillerkännes henne tills
vidare för fem år samt att frågan om livränta för tid därefter framdeles
efter ansökan upptages till prövning. Därest Ester Olsson, såsom anstalten
föreslagit, tillerkännes viss livränta, förutsätter anstalten, att vid utbetalning
av livräntan avdrag skall göras dels för vad hon kan ha uppburit
eller kan komma att uppbära enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn och som icke skulle ha tillkommit henne, därest livränta
enligt 1927 års militärersättningsförordning utgått till henne från anstalten,
dels för belopp, varmed ersättningsfyllnaden skulle ha minskats, om
vid dess bestämmande sådan livränta utgått.
Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 16 november 1956 till vad
riksförsäkringsanstalten anfört och föreslagit.
Departementschefen
Med hänsyn till Ester Cecilia Olssons betydande försörjningsbörda och
de ömmande omständigheterna i övrigt tillstyrker jag all i enlighet med
myndigheternas förslag livränta tillerkännes henne för en till fem år begränsad
tid samt alt frågan om livränta för tiden därefter framdeles efter
ansökan upptages till prövning.
•lag hemställer alltså, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Ester Cecilia Olsson må från anslaget Ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgö
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 1b år 1957
ring, för en tid av fem år, räknat från den 10 september
1956, så länge hon lever ogift, utbetalas den ersättning, som
vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. A. Olsson
befanns lida av ledgångsreumatism, varit gift med denne;
dock med avdrag för dels vad Ester Olsson uppburit eller
kan komma att uppbära enligt lagen den 26 juli 1947 (nr
531) om bidrag till änkor och änklingar med barn och som
icke skulle ha tillkommit henne, därest livränta enligt militärersättningsförordningen
utgått till henne, dels ock belopp
varmed förenämnda ersättningsfyllnad skulle ha minskats,
om vid dess bestämmande sådan livränta utgått.
7.
N. V.Brandt, född år 1904, avled den 14 maj 1956 till följd av lungtuberkulos,
ådragen under militärtjänstgöring. Han efterlämnade hustrun Anna
Brandt, född år 1905, och en son i äktenskapet. Sjukdomen yppades i
juni 1925 och äktenskapet ingicks den 6 november 1930. På grund av sjukdomen
har ersättning enligt 1909 års militärersättningsförordning utgivits
till mannen Brandt för vissa tidsperioder fram till dödsfallet. Vid tiden
för äktenskapets ingående utgick livränta till mannen efter en invaliditetsgrad
av 25 %. För tiden den 1 oktober 1935—den 30 november 1952 har livränta
eller annan ersättning för förlorad arbetsförtjänst icke utgått till
Brandt.
I skrivelse den 12 juni 1956 till Anna Brandt meddelade riksförsäkringsanstalten
att någon livränta till henne icke kunde utgå enligt grunderna
för 1909 års militärersättningsförordning, enär äktenskapet slutits först
efter yppandet av den sjukdom, för vilken mannen uppburit ersättning från
anstalten.
I en den 8 september 1956 dagtecknad skrift har Anna Brandt anhållit
att hon av nåd måtte tillerkännas livränta. Till stöd härför anför hon bl. a.,
att hon har svag ekonomi, orsakad av mannens mångåriga sjukdom, samt
att oöverstigliga hinder föreligger för henne att genom eget arbete skaffa
sig utkomst dels på grund av brist på arbetstillfällen i bostadsortens
näringsliv och dels på grund av hennes ålder och avsaknad av yrkesutbildning.
Riksförsukringsanstalten har i utlåtande den 16 oktober 1956 anfört i
huvudsak följande.
Därest äktenskapet ingåtts före sjukdomens yppande skulle sökanden,
så länge hon lever ogift, ägt uppbära livränta, som till och med den månad,
varunder hon fyller 67 år, skulle ha utgjort 200 kronor för månad och
därefter 150 kronor för månad. — Riksförsäkringsanstalten har verkställt
Kungl. \laj:ts proposition nr li är 1957
17
utredning angående Anna Brandts hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden
in. m. Av utredningen framgår att Anna Brandt är arbetsför. På
grund av sin ålder och då hon saknar yrkesutbildning har hon emellertid
svårighet att på sin bostadsort — Vinslöv i Kristianstads län — erhålla
annat än tillfälligt förvärvsarbete. Hon äger en till 6 000 kronor taxeringsvärderad
fastighet, varå vilar inteckningsskuld å 3 000 kronor. Enligt bouppteckningen
efter mannen uppgick behållningen till 7 000 kronor, varav
hälften tillfallit Anna Brandt och hälften sonen. Denne är gift och har
två minderåriga barn. — Riksförsäkringsanstalten finner för sin del skäligt,
att åtgärder vidtages för att bereda Anna Brandt ersättning i anledning
av mannens död och har intet att erinra mot att livränta beviljas henne
enligt de grunder, som skulle ha tillämpats, därest äktenskapet ingåtts
före sjukdomens yppande.
Statskontoret anför i utlåtande den 23 oktober 1956 i huvudsak följande:
1 de fall, då riksdagen tidigare tillerkänt efterlevande maka till
under militärtjänstgöring insjuknad person, som sedermera avlidit, livränta
enligt 1927 (1909) års militärersättningsförordning, ehuru äktenskap
icke förelegat vid sjukdomsfallet, har förhållandena antingen varit
sådana att lysning uttagits före sjukdomens yppande eller makarna såsom
trolovade sammanbott innan mannen insjuknade eller har starka billighetsskäl
— omfattande försörjningsbörda — eller ömmande omständigheter
i övrigt förelegat. Av den i förevarande ärende förebragta utredningen
inhämtas, att Anna Brandt är född 1905 och att hon är arbetsför.
Betingelserna för att hon genom eget arbete skall kunna försörja sig uppges
dock med hänsyn till arbetsförhållandena på orten vara mindre goda.
Sistnämnda omständighet torde emellertid icke utgöra tillräckligt skäl
för beviljande av understöd i särskild ordning. Då ej heller i övrigt —
såvitt framgår av utredningen i ärendet — ömmande omständigheter föreligger,
kan statskontoret icke tillstyrka att framställning göres till riksdagen
om beviljande av livränta till Anna Brandt.
Departementschefen
Av utredningen framgår att Anna Brandt saknar yrkesutbildning och
alt hon på grund härav och med hänsyn till sin ålder icke kan påräkna
att erhålla annat än tillfälliga arbetsinkomster på sin bostadsort. Man
torde därför — som uttalats av kommunalkamreraren i orten — få räkna
med att Anna Brandt, om hon icke erhåller livränta, kommer alt för sitt
uppehälle huvudsakligen bli hänvisad till socialvården. .lag finner med
hänsyn till vad nu angivits att förhållandena är så ömmande att Anna
Brandt bör av statsmedel tillerkännas livränta efter sin avlidne man.
Livräntan bör bestämmas i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.
2—iso] ro Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 11
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1957
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Anna Brandt må, så länge hon lever ogift, från anslaget
Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning som vid tillämpning
av 1909 års militärersättningsförordning skulle ha tillkommit
henne, därest hon, när N. V. Brandt befanns lida av
lungsjukdom, varit gift med denne.
8.
Under värnpliktstjänstgöring vid Västernorrlands regemente skadades
metallarbetaren T. 1''. T. Winnhed den 28 augusti 1951, då en tvåhjulig
släpkärra under ilastning välte bakåt. Winnhed skadades härvid så svårt,
alt ena benet måste amputeras ovanför knäet.
Genom Kungl. Maj:ts dom den 31 mars 1955 har kronan på grund av
olyckshändelsen förpliktats att till Winnhed utgiva ojämkat skadestånd,
avseende sveda och värk, framtida men samt förlorad arbetsförtjänst till
och med den 3 september 1953. Winnhed har i domen förbehållits rätt att
föra ytterligare ersättningstalan för förlorad arbetsförtjänst.
Riksförsäkringsanstalten har genom beslut den 7 december 1953 fastställt
invaliditeten till 55 % för återstående livstid och med anledning
härav jämlikt 1950 års militärersättningsförordning tillerkänt Winnhed
en årlig livränta om 2 800 kronor.
Hos försvarets civilförvaltning har Winnhed, som är född den 22 februari
1927, yrkat skadeståndslivränta för livstiden och därvid anfört
bland annat följande. Innan Winnhed skadades, hade han sysslat med
skogs- och flottningsarbete samt även haft anställning som praktikant i
Bispgården i hemtrakten för att lära elektrikei-yrket. Samtidigt hade han
tillsammans med en broder arrenderat en mindre fastighet och där haft
bostad. Arrendet hade utgjort endast 450 kronor per år, och kost hade
han kunnat erhålla till mycket förmånligt pris i föräldrahemmet. I augusti
1951 hade han erbjudits anställning såsom hjälpmontör vid ASEA i
Västerås på grund av den utbildning, han erhållit som praktikant i Bispgården.
Detta arbete hade han bestämt sig för att påbörja efter militärtjänstgöringens
slut. Efter skadan hade han emellertid nödgats omskola
sig och sedermera vunnit anställning vid en televerkstad i Sundsvall,
varest han bosatt sig. På grund av sin invaliditet och bostadens belägenhet
i förhållande till arbetsplatsen hade han nödgats anskaffa en bil.
Det var ej heller möjligt för honom att vid resor för förströelser, för besök
hos släktingar och dylikt använda sig av annat än personbil. Detta
utgjorde eu avsevärd ekonomisk belastning för honom. Winnhed anser
därför, att han på grund av de besvär skadan medfört har fullgoda skäl
alt yrka livränta efter en antagen årsinkomst om 14 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr It är 1957
19
Försvarets skaderegleringsnämnd liar i yttrande den 14 mars 1956 uttalat:
Nämnden, som inhämtat att år 1955 avlöning till utbildad verkstadselektriker
vid ASEA utgått med cirka 4 kronor 75 öre per timme, finner
ej sådana omständigheter förebragta att till grund för beräkningen av
livränta åt Winnhed bör läggas högre antagen årlig arbetsinkomst än 10 000
kronor. Med hänsyn härtill och till vad som upplysts angående nedsätlningen
av Winnheds arbetsförmåga på grund av olyckan, finner nämnden
Winnhed böra tillerkännas livränta med 5 500 kronor om året från och med
den 4 september 1953 till dess lian uppnått 67 års ålder och därefter under
återstående livstid med 2 750 kronor om året, allt med avdrag för vad under
motsvarande tid utgått eller kan komma att utgå från riksförsäkringsanstalten.
4 !
Försvarets civilförvaltning hemställer i skrivelse den 10 april 1956 att
Winnhed måtte tillerkännas livränta i enlighet med skaderegleringsnämndens
förslag.
Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 27 april 1956 till civilförvaltningens
förslag.
Departementschefen
Livränta synes böra tillerkännas Winnhed i enlighet med myndigheternas
förslag. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, må på grund av förenämnda
olycksfall till T. Y. T. Winnhed, räknat från och
med den 4 september 1953, utgå livsvarig livränta, för tiden
till dess Winnhed uppnår 67 års ålder med 5 500 kronor
för år och för tiden därefter med 2 750 kronor för år, dock
med avdrag av vad han för motsvarande ändamål uppburit
eller kan komma att uppbära i periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten.
9.
Under militärövningar natten till den 11 april 1941 i Tännäs inträffade
eu sammanstötning mellan eu pansarbil och eu motorcykel, vilka båda användes
i övningen. Därvid erhöll dåvarande sergeanten E. R. Croohn (numera
med efternamnet Kindberg), född den 16 juli 1908, allvarliga skador. Genom
dom den 30 januari 1945 har Svea hovrätt i anledning av skadan förpliktat
kronan att utgiva ersättning till Kindberg bland annat för förlorad
20
K un f/l. Maj:ts proposition nr 14 år 1957
arbetsförtjänst för tiden till och med den 24 april 1942. För tiden därefter har
Kungl. Maj:t sedermera genom beslut den 13 juni 1952 och den 15 maj
1953 anvisat medel, bland annat för förlorad arbetsförtjänst i form
av skadeståndslivränta under tiden den 1 augusti 1944—den 18 november
1954 efter en beräknad årsinkomst av 5 000 kronor och av riksförsäkringsanstalten
uppskattad invaliditetsgrad, dock med avdrag för under
motsvarande tid från riksförsäkringsanstalten till Kindberg utgående periodisk
ersättning.
Kindberg har hos försvarets civilförvaltning hemställt om ytterligare
ersättning för förlorad arbetsförtjänst på grund av nämnda skada dels för
tiden den 1 juli 1953—den 18 november 1954 i form av retroaktivt tillägg
å den skadeståndslivränta, som utgått jämlikt Kungl. Maj:ts förutnämnda
beslut den 15 maj 1953, dels ock för tiden från och med den 19
november 1954 i form av icke tidsbegränsad skadeståndslivränta. — Beträffande
skadeståndslivräntan har Kindberg i första hand hemställt all livräntan
måtte beräknas på grundval av en anlagen arbetsinkomst för år
om 8 000 kronor och en invaliditetsgrad av minst 75 %. I andra hand —
och för det fall att kronan vid beräkning av livräntan skulle »utgå från
1941 års prisnivå» — har Kindberg gjort gällande alt å skadeståndslivräntan
borde medgivas »samma procentuella förhöjningar som riksförsäkringsanstalten
tillämpat och kommer att tillämpa».
Riksförsäkringsanstalten har genom beslut den 11 februari 1955 för
Kindbergs återstående livstid bestämt invaliditetsgraden till 33V3 %. Sedan
Kindberg på förekommen anledning under hösten 1955 undersökts å vanföreanstalten
i Härnösand, har riksförsäkringsanstalten i beslut den 15
oktober 1955 förklarat sig icke finna skäl till ändring av sitt beslut den
11 februari 1955. Sedan Kindberg anfört besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut av den 15 oktober 1955, har försäkringsrådet enligt utslag den
17 maj 1956 ej funnit skäl göra ändring i anstaltens beslut.
Enligt beslut av civilförvaltningen den 16 mars 1955 har tills vidare, i
avbidan på Kungl. Maj :ts beslut, för tiden från och med den 19 november
1954 utanordnats skadeståndslivränta till Kindberg enligt de grunder som
angivits i Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 15 maj 1953.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande den 5 juni 1956 uttalat:
Nämnden finner icke skäl att vid beräkningen av den Kindberg tillkommande
livräntan frångå den av försäkringsrådet fastställda invaliditetsgraden
33V3 %. — Vad beträffar den till grund för beräkningen av livräntan
antagna årsinkomsten anser nämnden någon ändring liärutinnan
icke böra ifrågakomma beträffande Kindberg redan tillerkänd livränta till
och med den 18 november 1954. Det måste emellertid enligt nämndens
mening antagas, att Kindberg — om han ej drabbats av ifrågavarande
olycksfall — numera icke skulle ha haft lägre inkomst än 8 000 kronor om
året. Nämnden vill därför icke motsätta sig, att till grund för Kindberg
Kungl. Maj:ta proposition nr It år 1957
21
tillkommande livränta från och med den 19 november 1954 lägges en anlagen
inkomst av sistnämnda belopp per år intill dess Kindberg uppnått
67 års ålder och för tiden därefter en årlig inkomst av 4 000 kronor. Från
den sålunda uträknade livräntan bör avdrag ske med vad Kindberg nndcr
motsvarande tider uppburit eller kan komma att uppbära från riksförsäkringsanstaltcn.
Försvarets civilförvaltning anför i skrivelse den 19 juni 1956 i huvudsak
följande: Civilförvaltningen ansluter sig till skaderegleringsnämndens
förslag, dock med följande tillägg beträffande antagen årsinkomst. Ämbetsverket
har vid överlämnande av ärendet till skaderegleringsnämnden föreslagit
en antagen årsinkomst av 7 200 kronor, vilket belopp icke kan anses
lågt. Med hänsyn till bland annat svårigheterna i föreliggande fall att närmare
bedöma storleken av samma inkomst vill emellertid ämbetsverket
icke motsätta sig vad nämnden föreslagit. — Civilförvaltningen hemställer,
att Kungl. Maj:t — med godkännande av de preliminära utbetalningarna
för tiden från och med den 19 november 1954 — måtte tillerkänna Kindberg
livsvarig skadeståndslivränta från och med sistnämnda dag att utgå
efter en invaliditetsgrad av 33 Va % samt efter en antagen årsinkomst av
8 000 kronor för tiden den 19 november 1954—den 15 juli 1975 (dagen
innan Kindberg uppnår en ålder av 67 år) och av 4 000 kronor för Kindbergs
därefter återstående livstid, allt med avdrag för vad han i form av
periodisk ersättning under motsvarande tid uppburit eller kan komma att
uppbära från riksförsäkringsanstalten. Livräntan bör utgå av det under
tolfte huvudtiteln upptagna anslaget Diverse pensioner och understöd m. in.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 6 juli 1956 att ämbetsverket icke
har något att erinra mot vad civilförvaltningen anfört och föreslagit.
Departementschefen
Livränta synes böra utgå i enlighet med myndigheternas förslag. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund
av förenämnda olycksfall till E. R. Kindberg, räknat från och
med den 19 november 1954, utgå livsvarig livränta, för tiden
till dess Kindberg uppnår 67 års ålder beräknad efter en årsinkomst
av 8 000 kronor och en invaliditetsgrad av 33Vs % och
för tiden därefter med hälften av vad tidigare utgått, dock
med avdrag för vad han för motsvarande ändamål uppburit
eller kan komma att uppbära i periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten.
22
Kunyl. Muj:ls proposition nr 14 år 1957
10.
Under militärtjänstgöring blev J. R. Johnson den 10 april 1942 påkörd
och skadad av en försvaret tillhörig motorcykel. Sedan Johnson på grund
av olyckan fört ersättningstalan mot kronan, har kronan, jämlikt meddelade
domar, utgivit ersättning till Johnson för tiden den 14 april 1942—
den 3 januari 1946, bland annat för mistad arbetsförtjänst. Till följd av
skadan (huvud-,rygg-och benskada) har Johnson tillerkänts ersättning jämväl
av riksförsäkringsanstalten. Med beaktande av den av domstol enligt
senast föreliggande dom tillämpade ersättningsgrunden har sedermera ■—
med Kungl. Maj:ts godkännande eller medgivande — jämväl för tiden den
4 januari 1946—den 7 mars 1955 utgivits ersättning till Johnson för förlorad
arbetsförtjänst m. m., dock med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
utgående ersättning. Härvid har livränta för tiden den 8 mars 1953—den
7 mars 1955 utgått, efter eu nedsättning av arbetsförmågan med 10 %,
med 800 kronor per år med avdrag för vad som utgår från riksförsäkringsanstalten,
240 kronor för år.
I skrivelse den 16 oktober 1956 har försvarets civilförvaltning gjort
framställning om ytterligare ersättning åt Johnson. Av handlingarna i
ärendet inhämtas: Riksförsäkringsanstalten har genom beslut den 4 augusti
1955 och den 16 februari 1956 på grund av skadan tillerkänt Johnson
livsvarig livränta, räknat från och med den 8 augusti 1955 efter en invaliditet
av 10 % med 240 kronor per år. Johnson har godtagit ett förslag
att livränta från försvaret skall utgå med oförändrat 560 kronor för år,
räknat från den 8 mars 1955, under återstående livstid. Försvarets skaderegleringsnämnd
finner enligt yttrande den 15 augusti 1956 Johnson
berättigad till livränta för tiden efter den 7 mars 1955. — Civilförvaltningen
tillstyrker livränta åt Johnson med 560 kronor för år under återstående
livstid.
Statskontoret tillstyrker i utlåtande den 30 oktober 1956 att Johnson
från anslaget Diverse pensioner och understöd in. m. tillerkännes livsvarig
livränta med 800 kronor för år med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
utgående ersättning.
Departementschefen
Beträffande ersättning för tiden till och med den 7 mars 1955 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter synes livränta
böra utgå i enlighet med statskontorets förslag och bestridas från anslaget
Diverse pensioner och understöd m. in.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund av före
-
Knngl. Maj:ts proposition nr 17 år 1957
23
nämnda olycksfall till J. R. Johnson, räknat från och med
den 8 mars 1955, utgå livsvarig livränta med 800 kronor för
år, dock med avdrag av vad lian för motsvarande ändamål
uppburit eller kan komma att uppbära i periodisk ersättning
från riksförsäkringsanstalten.
11.
Maskinarbetaren T. E. Fristed t skadades den 28 mars 1949 vid kollision
i Hälsingborg mellan en av lionom förd motorcykel och en försvaret
tillhörig bil, förd av kaptenen N. A. Pernestig. Rådhusrätten i Hälsingborg
har i dom den 16 maj 1949, jämte det rådhusrätten fällt Pernestig
och Fristedt till ansvar för ovarsamhet i trafik, funnit att de i sådan grad
medverkat till kollisionen, att Pernestig borde svara för 2/s och Fristedt för
73 av de därvid uppkomna skadorna. I samband härmed förpliktade
rådhusrätten Pernestig att till Fristedt utgiva viss ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. — Hovrätten över Skåne och Blekinge, där Fristedt fullföljde
talan mot domen, har i lagakraftvunnen dom den 26 juli 1949
fastställt rådhusrättens dom, såvitt i hovrätten var i fråga.
1 skrivelse den 7 februari 1956 har försvarets civilförvaltning, efter inhämtande
av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, gjort framställning
om ersättning åt Fristedt för ifrågavarande kroppsskada. Av
skrivelsen och därvid fogade handlingar inhämtas i huvudsak följande.
Genom olyckan ådrog sig Fristedt hland annat en komplicerad fotledsskada.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande till civilförvaltningen
förklarat, att Fristedt genom olyckan åsamkats eu för framtiden bestående
nedsättning av arbetsförmågan med 20 %. Fristedts inkomst för år 1954,
det sista år för vilket uppgift därom lämnats, borde enligt civilförvaltningen
uppskattas till 9 000 kronor, varför årlig livränta efter av riksförsäkringsanstalten
angiven invaliditetsgrad av 20 % borde beräknas, från och med
den 1 januari 1955 tills Fristedt uppnått 67 års ålder å 9 000 kronor och
för tiden därefter å 4 500 kronor. Samtliga Fristedt tillkommande ersättningsbelopp
borde enligt civilförvaltningen med hänsyn till hans medvållande
jämkas till 2/s. — I anslutning härtill föreslog civilförvaltningen att
till Fristedt måtte — utöver viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst —
få utbetalas bland annat livränta för tiden intill den 1 januari 1955. Härjämte
hemställde civilförvaltningen, att åtgärder måtte vidtagas för att
bereda Fristedt livränta för tiden från och med den 1 januari 1955 med
1 200 kronor för år till dess att Fristedt uppnått
67 års ålder och därefter 600 kronor för år. — Försvarets skaderegleringsnämnd
har icke haft något att erinra mot civilförvaltningens förevarande
förslag.
(r
x ra x n 000
-)
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i år 1957
Statskontoret anslöt sig i utlåtande den 6 mars 1956 till vad civilförvaltningen
anfört och föreslagit samt uttalade att den livsvariga livräntan
borde utgå från anslaget Diverse pensioner och understöd in. m.
Genom beslut den 13 april 1956 fann Kungl. Maj:t gott medgiva att för
reglering av ifrågavarande skada m. in. i enlighet med av civilförvaltningen
angivna grunder finge utbetalas viss ersättning, bland annat livränta för
tiden till och med den 30 juni 1956. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig
vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden efter den 30
juni 1956.
Departementschefen
Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1956 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra utgå
i enlighet med myndigheternas förslag.
.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund
av förenämnda olycksfall till T. E. Fristedt utgå livsvarig
livränta, för tiden från och med den 1 juli 1956 till dess
Fristedt uppnår 67 års ålder med 1 200 kronor för år och
för tiden därefter med 600 kronor för år.
12.
Vid en trafikolycka den 13 januari 1944 påkördes Karin Marianne Elisabeth
Berggren av en militärbuss, därvid hon åsamkades ben- och höftskador
in. in. med åtföljande invaliditet. Genom utslag av Jämtlands flygflottiljs
krigsrätt den 13 mars 1944 samt domar av Jämtlands västra domsagas
häradsrätt den 16 maj 1946 och den 7 maj 1954 har kronan i anledning av
olyckan förpliktats att till Karin Berggren utgiva ett till hälften jämkat
skadestånd. I sistnämnda dom har Karin Berggren förbehållits rätt att
i ny rättegång föra den talan om ersättning för ytterligare utgifter i anledning
av påkörningen samt om livränta från den 1 juni 1955, vartill hon
kunde finna sig befogad.
Hos försvarets civilförvaltning har Karin Berggren genom ombud anhållit
om livränta för tiden från och med den 1 juni 1955 och därvid anfört
bland annat följande.
Karin Berggren, som är född den 15 december 1933, hade studerat vid
handelsgymnasiet i Sundsvall och beräknat avlägga studentexamen därstädes
våren 1955. Till följd av sviter av skadan hade hon emellertid icke
orkat fortsätta studierna utan slutat i gymnasiet med utgången av läsåret
1954—1955 utan att avlägga examen. Sedan den 22 augusti 1955 hade hon
plats hos Städernas försäkringsbolag i Stockholm mot en månadslön av 625
Kanyl. Maj:ts proposition nr It är 1957
25
kronor. Då enligt ett av docent O. Olsson den 5 oktober 1955 utfärdat invaliditetsintyg
någon nämnvärd förbättring ej var att emotse och tillståndet
möjligen kunde försämras genom tidigt inträdande deformering av lederna,
hade övervägts, huruvida livräntan borde bestämmas endast för en begränsad
tidrymd av exempelvis fem år. Docent Olsson hade emellertid
under hand uttalat, att enligt lians mening livräntan mycket väl nu kunde
bestämmas för all framtid. Karin Berggren yrkade därför livränta från
och med den 1 juni 1955 till dess hon uppnått (17 års ålder efter en beräknad
årsinkomst av 10 000 kronor och en invaliditet av 33Vs %, jämkat
till hälften, eller med 1 066 kronor 66 öre per år.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 10 april 1956 anfört i
huvudsak följande: Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 8 februari
1954 angivit Karin Berggrens invaliditet under tiden den 1 januari
1950—den 31 december 1954 till 33 V 3 %. Av docenten Olssons intyg den
5 oktober 1955 framgår, alt någon förbättring icke inträtt och icke kan
beräknas inträda. På grund härav torde riksförsäkringsanstaltens utlåtande
kunna läggas till grund för bestämmandet av en livsvarig livränta efter
nämnda invaliditetsgrad. — Med hänsyn till av Karin Berggren företedda
flickskolebetyg bedömes hon, därest olyckan ej inträffat, ha kunnat avlägga
högre examen, som hon enligt uppgift planerat, och därefter erhålla
en anställning med en genomsnittlig årsinkomst av omkring 10 000 kronor.
Karin Berggren har ieke erhållit någon ersättning från riksförsäkringsanstalten.
— Försvarets skaderegleringsnämnd har tillstyrkt ersättning enligt
nu angivna grunder. — Civilförvaltningen hemställer, att Karin Berggren
måtte tillerkännas livränta med 1 666 kronor 66 öre om året tills hon uppnått
67 år.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 27 april 1956 att ämbetsverket
inte har något att erinra mot alt livräntan beräknas enligt civilförvaltningens
förslag. Även om särskilt yrkande därom icke framställts bör
enligt statskontoret livränta medgivas även för tid efter del Karin Berggren
fyllt 67 år med hälften av dessförinnan utgående belopp.
Departementschefen
Kronan är ersällningsskyldig gentemot Karin Berggren. Ersättning
synes böra utgå enligt myndigheternas förslag med beaktande av all
livräntan, såsom statskontoret framhållit, bör utgå för livstid. Kostnaderna
bör bestridas från anslaget DiVcrse pensioner och understöd in. in.
.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:l måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från del under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund
av förenämnda olycksfall till Karin Marianne Elisabeth
Berggren, räknat från och med den 1 juni 1955, utgå livsftihang
till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr hl
H—1891 56
26
Kanyl. Maj:ts proposition nr li är 1957
varig livränta, för tiden till dess hon uppnår 67 års ålder
med 1 666 kronor 66 öre för år och för tiden därefter med
833 kronor 33 öre för år.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—12 hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Håkan Nyman
Sthlm 1057. K. L. Beckmans Bnktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:117 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan. a1 i texten