Med förslag till lag om kommunalförbund, m. m
1957-03-08 · 170 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 169 av 170 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:150, Med förslag till lag om kommunalförbund, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
1
Nr 150
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunalförbund, m. m.; given Stockholms slott den
8 mars 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om kommunalförbund; samt
2) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ny lag om kommunalförbund. Den
nya lagen avser främst att så långt möjligt anpassa förbundens organisation
efter den vanliga kommunala organisationen samt att stärka medlemskommunernas
inflytande på förbundens verksamhet ävensom att tillgodose kravet
på offentlighetskontroll i fråga om förbunden. Lagen skiljer sig från nu
gällande lagstiftning i ämnet främst därutinnan, att för kommunalförbund
skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels
ett verkställande organ, kallat förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall
utses av medlemskommunernas fullmäktige och valbarheten inskränkes
till ledamöterna av dessa senare fullmäktige. Antalet förbundsfullmäktige
får bestämmas av medlemskommuncrna själva. Förbundsstyrelsen skall
utses av förbundsfullmäktige. För valbarhet till ledamot och suppleant i
förbundsstyrelsen skall ej gälla annan inskränkning än som följer av
kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommuns styrelse. Jämväl
antalet ledamöter i förbundsstyrelsen får kommunerna i regel själva
bestämma.
På ett och samma kommunalförbund skall enligt förslaget få läggas flera
angelägenheter, under förutsättning att de är gemensamma för samtliga
medlemskorn muner.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
I propositionen behandlas frågan om när samarbete mellan kommuner
bör ske genom avtal och när kommunalförbund lämpligen bör komma i
fråga. Den interkommunala avtalsrätten har icke ansetts böra särskilt
regleras.
Propositionen innehåller därjämte förslag till lag angående ändring i
1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. Förslaget utgör resultatet av en översyn av lagens bestämmelser
med undantag för reglerna i 3 § om förutsättningarna för indelningsändring.
Ändringarna avser främst föreskrifterna om ekonomisk reglering,
tiden för indelningsändrings ikraftträdande, frågor om nyval m. in.
Författningsförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
3
Förslag
till
Lag
om kommunalförbund
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §•
För handhavande av en eller flera kommunala angelägenheter må städer,
landskommuner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till
kommunalförbund i den ordning denna lag stadgar.
Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske mellan
landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke
tillhör landstingskommun.
Vad i denna lag är stadgat gäller ej, i den mån i lag eller författning särskilda
bestämmelser givas om kommunalförbund för visst ändamål.
2 §•
Där kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild
författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestämmelser
om kommun hava avseende å förbundet.
3 §•
Kommunalförbunds beslutanderätt utövas av förbundets fullmäktige.
Förvaltning och verkställighet tillkomma förbundets styrelse och särskilt
tillsatta nämnder.
4 §•
För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall innehålla
bestämmelser om
1) förbundets ändamål och medlemmar;
2) förbundets benämning och den ort, där förbundet skall hava sitt säte;
3) fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem
skall utse;
4) antalet ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse samt, därest
styrelsen jämväl skall utgöra i särskild författning angiven nämnd, vad
som skall gälla angående valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och
suppleanter samt deras tjänstgöringstid;
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
5) den rätt att upptaga lån, som finnes böra medgivas förbundet;
6) den rätt till fondbildning, som finnes böra medgivas förbundet;
7) medlems andel i förbundets tillgångar samt vad i övrigt finnes erforderligt
för ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och
dess medlemmar;
8) särskilt villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som
i anledning därav må erfordras;
9) särskilt villkor för upplösning av förbundet;
10) grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar; samt
11) vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden
i fråga om ekonomi och förvaltning.
Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om grunder för
medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens
ordnande och fortsatta bedrivande samt den begränsning av denna skyldighet
som skall förekomma. I förbundsordning för förbund, som skall handhava
angelägenhet, vilken det enligt särskild författning åligger kommun att
vårda, må dock icke, såvitt angår sådan angelägenhet, intagas bestämmelse
om begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla medel.
Därest förbund skall handhava flera angelägenheter, skall i förbundsordningen
angivas, huruvida i förbundet skall finnas endast styrelse eller
därutöver en eller flera nämnder, samt i det senare fallet vilka av förbundets
angelägenheter, som skola omhänderhavas av de olika förvaltningsorganen.
Om kommunalförbunds fullmäktige
5 §•
Vad i 7 § tredje och fjärde styckena, It § första och tredje styckena, 12 §
samt 14—28 §§ kommunallagen är stadgat om kommuns fullmäktige skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds fullmäktige.
6 §■
I fullmäktige skall varje förbundsmedlem vara representerad. I övrigt
bestämmes fullmäktiges antal med hänsyn till föreliggande omständigheter.
7 §.
Förbundsfullmäktige väljas av medlemmarnas fullmäktige.
Då medlem har att utse mer än en fullmäktig, må valet ske proportionellt
under förutsättning som i 22 § fjärde stycket kommunallagen för där
avsedda fall stadgas.
Till förbundsfullmäktig må väljas allenast den som är ledamot av förbundsmedlems
fullmäktige.
Där landstingskommun är förbundsmedlem, skall vad i denna paragraf
sägs om medlemmarnas fullmäktige och ledamot av fullmäktige gälla landstinget
och dess ledamöter.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
8 §•
1 mom. Förbundsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då allmänna kommunalval ägt rum, eller,
där landstingskommun ingår i förbundet, från och med den 1 januari det
därpå följande året.
Val av fullmäktige förrättas i december månad näst före ingången av det
år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, dock att, där landstingskommun
ingår i förbundet, valet må äga rum tidigare under året.
Skall val av förbundsfullmäktige ske i december månad det år allmänna
kommunalval ägt rum, skola förbundsfullmäktige väljas av de vid kommunalvalet
utsedda ledamöterna av förbundsmedlems fullmäktige. Det ankommer
på kommuns fullmäktige att utse en av de nyvalda ledamöterna av
kommunens fullmäktige att utfärda kungörelse om sammanträde för val
av förbundsfullmäktige och att där föra ordet.
2 mom. Då val av förbundsfullmäktige sker första gången, skall det avse
tiden från valets förrättande till ingången av det år, då nästa tjänstgöringstid
för fullmäktige börjar.
Underrättelse om val, som sker första gången, skall, med angivande av
de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen,
som förordnar en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges
första sammanträde och där föra ordet, till dess ordförande valts.
3 mom. Avgår fullmäktig under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstående
delen av tjänstgöringstiden.
4 mom. För året näst efter det, då val av fullmäktige i förbundet ägt rum,
skall val av ordförande och vice ordförande i fullmäktige hållas vid fullmäktiges
första sammanträde och ordförandeskapet intill dess utövas av den
som fullmäktige därtill särskilt utsett.
Då val av ordförande och vice ordförande ske första gången, skola de, om
förbundet träder i verksamhet å annan tid än vid årsskifte, avse tiden från
valens förrättande till utgången av det år, under vilket valen ägt rum.
9 §.
Sammanträden skoka av fullmäktige hållas enligt ordning, som bestämmes
av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen därom
förordnar eller förbundets styrelse eller de flesta av fullmäktige det begära
eller ordföranden finner det nödigt.
Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i anledning
av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.
Vid sammanträde i augusti månad fastställes förbundets utgifts- och inkomststat.
Vid sammanträde i december månad förrättas val till de befattningar
inom förbundet, vilka vid årets slut bliva lediga.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
10 §.
Kungörelse om fullmäktiges sammanträde skall anslås å anslagstavlan
för envar kommun, som är förbundsmedlem.
11 §•
Tillkännagivande om verkställd justering av fullmäktiges protokoll skall
ske å anslagstavlan för den kommun, där förbundet har sitt säte.
Avskrift av protokollet skall efter verkställd justering tillställas förbundsmedlemmarnas
styrelser.
Om kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder
12 §.
Där ej annat är särskilt föreskrivet, skall vad i 30 §, 31 § första stycket
första punkten och andra stycket, 32 §, 33 § första stycket första punkten
och andra stycket samt 34—46 §§ kommunallagen är stadgat om kommuns
styrelse och övriga nämnder m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om
kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder.
13 §.
Val av ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse och övriga nämnder
skall förrättas i december månad året näst efter det, då val av fullmäktige
i förbundet ägt rum.
I nybildat förbund skall val, som i första stycket sägs, äga rum vid förbundsfullmäktiges
första sammanträde, och skall valet, där ej annat är särskilt
stadgat, avse tiden från valets förrättande till ingången av det år, då
nästa tjänstgöringstid för ledamöter och suppleanter börjar.
14 §.
Kommunalförbunds styrelse har att hålla förbundsmedlemmarna underrättade
om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt
om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd.
Styrelsen äger att från förbundsmedlemmarnas styrelser infordra de yttranden
och upplysningar, som erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter.
15 §.
Vid tillkännagivande om verkställd justering av protokoll skall, där ej
annat är särskilt stadgat, vad i 11 § första stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
Avskrift av styrelsens protokoll skall efter verkställd justering tillställas
förbundsmedlemmarnas styrelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957 7
Om kommunalförbunds drätsel
16 §.
Vad i 50 §, 52 § första stycket, 53 §, 54 § andra och tredje styckena, 57 §
första och andra styckena, 61 §, 62 § första, andra och tredje styckena,
63 och 64 §§,65 § första punkten samt 66 § kommunallagen är stadgat om
kommuns drätsel skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds
drätsel.
I förbundsordning må medgivas, att 55 § 1 mom. och 56 § kommunallagen
helt eller delvis skola äga motsvarande tillämpning å kommunalförbund.
I nybildat förbund skall val av revisorer och revisorssuppleanter äga rum
vid förbundsfullmäktiges första sammanträde, och skall valet avse tiden
från valets förrättande till utgången av det år, då valet skett.
17 §.
I samband med fastställande av utgifts- och inkomststat bestämma fullmäktige
enligt de i förbundsordningen angivna grunderna beloppet av det
bidrag, som medlem har att utgiva till förbundet.
18 §.
Kommunalförbund må ej utan Konungens medgivande upptaga lån.
19 §.
Revisionsberättelse skall jämte de förklaringar över framställda anmärkningar,
som förbundsfullmäktiges ordförande infordrar, framläggas till
granskning och avgörande hos fullmäktige vid sammanträde före utgången
av juni månad.
Om besvär och underställning
20 §.
Vad i 75 § tredje och fjärde styckena samt 76—78 §§ kommunallagen är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund.
Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och
besvärsnämnd vad i 78 § landstingslagen sägs äga motsvarande tillämpning.
Besvärsrätt tillkommer även förbundsmedlem.
Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund
21 §.
Kommun, som i 1 § sägs, eller municipalsamhälle äger väcka fråga om
bildande av kommunalförbund. Sådan fråga kan ock väckas av länsstyrelsen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Där kommunalförbund avses skola bildas, skall förslag till förbundsordning
upprättas.
Hava vederbörande kommuner eller municipalsamhällen enats om antagande
av förbundsordning och finner länsstyrelsen, att förbundsordningens
bestämmelser icke strida mot lag eller författning samt att bildande av
det sålunda föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer
länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer den tid, då förbundet skall
träda i verksamhet.
22 §.
Vad i 21 § sägs om kommunalförbunds bildande äger motsvarande tilllämpning
i fråga om läggande av ny uppgift å förbund, om ny medlems inträde
i förbund eller om annan ändring i förbundsordningen.
Om medlems utträde ur kommunalförbund
23 §.
Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande
inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde, eller
som enligt 27 § kan föranleda förbundets upplösning. Utträde må ock eljest
ske då förbundets övriga medlemmmar samtycka därtill.
24 §.
Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, skall ansökan därom
göras hos länsstyrelsen.
Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.
25 §.
Prövas till utträde ur kommunalförbund föreligga skäl, som i 23 § sägs,
förordnar länsstyrelsen om utträde så ock om tiden därför och om den
uppgörelse, som må vara erforderlig.
26 §.
Då medlem utträder ur kommunalförbund, upphör dennes ansvarighet
för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej länsstyrelsen finner
skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda förordna.
Om kommunalförbunds upplösning
27 §.
Kommunalförbund må upplösas
då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen
förbundet skall upphöra med sin verksamhet,
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverksamheten
icke kan med fördel fortsättas eller ändamålet med förbundet
lämpligare kan på annat sätt tillgodoses,
så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upplösning.
28 §.
Vill förbundsmedlem väcka fråga om förbundets upplösning, skall ansökan
därom göras hos länsstyrelsen.
Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.
29 §.
Prövas till förbundets upplösning föreligga skäl, som i 27 § sägs, förordnar
länsstyrelsen att förbundsverksamheten skall upphöra å tid, som
länsstyrelsen bestämmer, och att förbundet skall träda i likvidation.
30 §.
Likvidation verkställes av förbundets styrelse såsom likvidatorer eller,
där länsstyrelsen så finner nödigt, av en eller flera likvidatorer, som av
länsstyrelsen förordnas.
Då förbundet trätt i likvidation, må kallelse sökas å dess okända borgenärer.
Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån sådant
finnes erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna tillgångar
så förfaras, som föranledes av förbundsordningen.
Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras rättigheter
i övrigt så ock om deras skyldigheter gäller i tillämpliga delar vad
angående förbundets styrelse är stadgat.
31 §.
Då likvidation avslutats, skall redovisning över densamma avlämnas till
medlemmarna och anmälan göras hos länsstyrelsen, som förklarar förbundet
upplöst.
Medlem, som ej åtnöjes med redovisning, äger anhängiggöra talan hos
domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls. Försummas det,
har medlemmen förlorat sin talan.
32 §.
I samband med beslut om upplösning av kommunalförbund förordnar
länsstyrelsen vilken av förbundets medlemmar, som skall övertaga och
vårda de till förbundets arkiv börande handlingarna; och åligger det likvidatorerna
att till denne överlämna sagda handlingar.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
33 §.
Vad ovan sägs om kommunalförbunds upplösning äger motsvarande tilllämpning,
då förbund för flera angelägenheter skall upphöra att handhava
någon av dessa.
Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld
34 §.
Befinnes kommunalförbund sakna tillgångar till gäldande av skuld, äro
medlemmarna pliktiga att fylla bristen. Om den utdebitering på medlemmarna,
som av sådan anledning må erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan
av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare förordna
efter de grunder, som må vara angivna i förbundsordningen eller eljest
prövas skäliga.
Yppas skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets
upplösning, äger vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande de
kommuner eller municipalsamhällen, som voro medlemmar av förbundet,
då det upplöstes.
Om fullföljd av talan mot länsstgrelsens beslut
35 §.
Över beslut, som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunalförbunds
bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som därmed äger
samband, må besvär anföras hos Konungen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, från och med vilken dag
lagen den 13 juni 1919 (nr 294) om kommunalförbund upphör att gälla.
2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
3. Vad i denna lag föreskrives om förbundsordning och fastställande
därav samt om val av förbundsfullmäktige skall äga tillämpning redan före
den 1 januari 1958.
4. Enligt äldre lag bildat kommunalförbund skall upplösas. Har sådant
förbund tillkommit med stöd av 16 § andra stycket lagen om polisväsendet
i riket skall den av förbundet bedrivna verksamheten fortsättas i ett enligt
denna lag bildat förbund. Kommunalförbund, vars verksamhet avses skola
upphöra samtidigt med denna lags ikraftträdande och omedelbart fortsät
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
tas av ett enligt sagda lag bildat, av samma medlemmar bestående förbund,
skall vid nämnda tidpunkt upplösas utan föregånget likvidationsförfarande;
och skall det nya förbundet övertaga det äldre förbundets tillgångar och
ansvarigheten för dess förbindelser ävensom förbundets arkiv. Beträffande
annat äldre förbund har länsstyrelsen att så snart ske kan förordna, att
förbundsverksamheten skall upphöra och att förbundet skall träda i
likvidation.
5. Å äldre förbund, som upplöses efter denna lags ikraftträdande, skola
bestämmelserna i 32 § samma lag äga tillämpning.
6. I avseende å regionplaneförbund, som bildats före denna lags ikraftträdande,
skall, i stället för vad under 4. stadgas, gälla, att ledamöterna i
förbundsdirektionen samt ledamöterna och suppleanterna i regionplanenämnden
skola tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra,
de förra såsom förbundsfullmäktige och de senare såsom förbundsstyrelse
i förbundet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
F ö r s 1 a g
till
Lag
angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
Härigenom förordnas, att lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall så ändras, att lagens
rubrik erhåller nedan angiven lydelse, att 1, 2, 4—10, 12, 14, 16, 18, 22, 24—
29, 32, 35, 37, 38 och 44 §§x erhålla följande ändrade lydelse, att 45 §1 2 upphör
att gälla, att i lagen införes en ny paragraf, betecknad 40 §, av nedan
angiven lydelse, att nuvarande 40 §3 betecknas 41 § och erhåller följande
ändrade lydelse, att underrubrikerna före 4, 23 och 24 §§ erhålla nedan angiven
lydelse, samt att före 10 § införes en ny underrubrik av nedan angiven
lydelse; och kommer till följd härav nämnda lag att hava följande
lydelse.
Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 kap. Om ändring i kommunal indelning
Inledande bestämmelser
1 §•
Med kommun förstås i denna lag Med kommun förstås i denna lag
landskommun, köping med egen landskommun, köping och stad.
kommunalförvaltning samt stad.
2 §•
Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.
Därvid må kommuns område ökas Därvid må två eller flera kommueller
minskas, kommun upplösas, så ner sammanläggas, del av kommun
ock ny kommun bildas. överföras till annan kommun, så
ock eljest kommun upplösas eller
ny kommun bildas.
1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1946:490, av 14, 18 och 38 §§ se 1953:755 samt av 22 5 se
1930:257.
2 Senaste lydelse av 45 § se SFS 1930:257.
3 Senaste lydelse av § 40 se SFS 1954:299.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om förutsättningar för indelningsändring
3 §.
Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den
kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor
eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten
eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.
Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och
skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen,
må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad, såsom
då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder
eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av
kommunala behov,
eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,
eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten,
samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller
avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.
Om ekonomisk uppgörelse
mellan kommunerna
vid indelningsändring
4
Vid ändring i kommunal indelning
skola, där så finnes nödigt, de av indelningsändringen
berörda kommunernas
inbördes ekonomiska förhållanden
ordnas genom uppgörelse,
som fastställes av Konungen i sammanhang
med förordnande om ändringen;
dock att uppgörelse i visst
avseende må kunna, där Konungen
så bestämmer, senare verkställas i
den ordning och enligt de grunder,
som i förordnandet angivas.
Om fördelning av tillgångar
och förbindelser
§•
Då kommun sammanlägges med
annan kommun, skola kommunens
tillgångar och ansvarigheten för dess
förbindelser tillkomma den ökade eller
nybildade kommunen.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
5
Finnes inom område, som vid indelningsändring
övergår från en
kommun till annan, mark, som är
utlagd till väg, gata, torg eller annan
allmän plats, skall den förstnämnda
kommunens rätt till sagda mark
övergå till den kommun, inom vars
område marken efter indelningsändringen
kommer att ligga.
6
Andra kommunala tillgångar, än
som i 5 § sägs, ävensom kommunala
förbindelser må, där kommunen genom
indelning sändring en delas, antingen
tilläggas endera av de ändrade
eller nybildade kommunerna eller
mellan dem fördelas, efter ty skäligt
prövas med hänsyn till förhållandet
i beskattningsföremål eller invånarantal
mellan de områden, i vilka den
äldre kommunen delats, eller till annat
förhållande, som må anses bestämmande
för vartdera områdets
andel i den äldre kommunens tillgångar
och förbindelser.
Där särskilda omständigheter därtill
föranleda, må vid uppgörelse
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes inom område, som vid delning
av kommun övergår till annan
kommun, mark, som är utlagd till
väg, gata, torg eller annan allmän
plats, skall den förstnämnda kommunens
rätt till sagda mark övergå
till den kommun, inom vars område
marken efter indelningsändringen
kommer att ligga.
§•
Vid delning av kommun skola, där
så finnes nödigt, de av indelningsändringen
berörda kommunernas inbördes
ekonomiska förhållanden i
andra hänseenden, än i 5 § sägs,
ordnas genom reglering, som fastställes
av Konungen i samband
med förordnande om ändringen;
dock att reglering i visst avseende
må kunna, där Konungen så bestämmer,
senare verkställas i den ordning
och enligt de grunder, som i
förordnandet angivas.
Vid reglering, som i första stycket
sågs, må kommunala tillgångar ävensom
kommunala förbindelser tilläggas
endera av de ändrade eller nybildade
kommunerna eller mellan
dem fördelas efter ty för fördelningen
i dess helhet prövas skäligt med
hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål
eller invånarantal mellan
de områden, i vilka den äldre
kommunen delats, eller till annat förhållande,
som må anses bestämmande
för vartdera områdets andel i
den äldre kommunens tillgångar
och förbindelser.
15
kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
träffas bestämmelse, varigenom
kommunal tillgång eller förbindelse
tillägges allenast del av ändrad eller
nybildad kommun.
Överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal förbindelse
må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat samtycke.
Vid fördelning av tillgångar och
förbindelser bör, så vitt lämpligen
ske kan, iakttagas:
att fast egendom, som uteslutande
eller huvudsakligen är avsedd till
gagn för visst område, tillägges den
kommun, som området kommer att
tillhöra;
att annan i uppgörelsen ingående
egendom tilldelas den kommun, som
med hänsyn till egendomens beskaffenhet
eller rättvis fördelning finnes
mest berättigad att övertaga densamma;
att
skuld, som vilar å eller tillkommit
för egendom, som tilldelas viss
kommun, till betalning övertages av
samma kommun; samt
att annan skuld fördelas till betalning,
efter ty med hänsyn till
övertagna tillgångar och i övrigt
rättvis fördelning finnes skäligt.
§.
Vid fördelning av tillgångar och
förbindelser bör såvitt möjligt iakttagas,
att fast egendom, som uteslutande
eller huvudsakligen är avsedd till
gagn för visst område, jämte till
egendomen hörande inventarier, tilllägges
den kommun, som området
kommer att tillhöra,
samt att skuld, som vilar å egendom,
som tilldelas viss kommun, till
betalning övertages av samma kommun.
8 §•
Har vid fördelning av tillgångar
eller förbindelser endera av de ändrade
eller nybildade kommunerna
övertagit större andel av tillgångarna
eller förbindelserna än som med
hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen
må anses å densamma belöpa,
bör utjämning ske genom ersättning
i penningar.
Har vid fördelning av tillgångar
eller förbindelser endera av de ändrade
eller nybildade kommunerna
övertagit större andel av tillgångarna
eller förbindelserna än som med
hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen
må anses belöpa ä densamma,
bör utjämning ske i penningar.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
10 §.
Där ej annat föranledes av stadgandet
i 5 § eller blivit vid uppgörelse,
som i 6 § sägs, bestämt, gälle:
att, då kommuns område ökas,
kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma
den ökade kommunen;
att, då kommuns område minskas,
kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma
den minskade kommunen; samt
att, då kommun införlivas med annan
kommun eller ingår i nybildad
kommun, kommunens tillgångar och
ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den ökade eller nybildade
kommunen.
(Föreslagen lydelse)
9 §.
Där ej annat föranledes av stadgandet
i 5 § eller blivit bestämt vid
reglering, som i 6 § sägs, gäller
att, då kommuns område ökas,
kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma
den ökade kommunen,
samt att, då kommuns område
minskas, kommunens tillgångar och
ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den minskade kommunen.
Om särskilt bidrag från
en kommun till annan vid
delning av kommun
10 §.
Varder genom indelningsändringen
endera kommunens ekonomiska
ställning försämrad, utan att sådant
kan anses uppvägas av den befrielse
från kommunala förpliktelser, som
genom indelningsändringen vinnes,
må genom reglering, som i G § sägs,
den andra kommunen åläggas i skälig
mån bidraga till bestridande av
den förstnämnda kommunens utgifter.
Detta bidrag må bestämmas att
utgå på en gång eller under viss övergångstid.
Lag samma vare, där kommun eljest till följd av indelningsändring har
att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka den andra
kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag.
9 §.
Varder genom indelningsändringen
endera kommunens ekonomiska
ställning avsevärt försämrad, utan
att sådant kan anses uppvägas av
den befrielse från kommunala förpliktelser,
som genom indelningsändringen
vinnes, och finnes den
andra kommunen skälig en böra därför
giva ersättning, må dylik ersättning
stadgas att utgå på en gång eller
under viss övergångstid.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om indelningsändrings inverkan på kommunala stadgars giltighet
11 §•
Gälla inom kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning, särskilda
kommunala stadgar, vare dessa även efter ändringen i tillämpliga
delar gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang med
beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning annorledes förordnas.
Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende dära
12 S.
Ändring i kommunal indelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer,
icke tidigare än fyra eller, där
kommun genom ändringen delas, nio
månader efter det förordnande om
ändringen meddelats.
Ändring i kommunal indelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer,
dock icke tidigare än åtta månader
efter det förordnande om
ändringen meddelats.
13 §.
Sedan förordnande meddelats om ändring i kommunal indelning, skall
under tiden innan ändringen träder i kraft den kommunala beslutanderätten
utövas enligt den nya indelningen,
dock att i fråga om angelägenhet, som avser kommun enligt den äldre
indelningen, sistnämnda indelning skall följas, intill dess den nya indelningen
trätt i kraft.
14 §.
Fullmäktige i kommun, vars område genom indelningsändring ökas eller
minskas, skola företräda såväl den äldre som den ökade eller minskade
kommunen''.
Vidkommande sådan kommun äge
Konungen, om förhållandena därtill
föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges
uppdrag skola upphöra, då
den nya indelningen träder i kraft,
samt nytt val till fullmäktige verkställas
för tiden till utgången av det
år, då allmänna val av fullmäktige
nästa gång skola äga rum. Konungens
befallningshavande bestämmer,
med tillämpning av vad om valdag
2 — B i han g till riksdagens protokoll
Vidkommande sådan kommun äge
Konungen, om förhållandena därtill
föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges
uppdrag skola upphöra, då
den nya indelningen träder i kraft,
samt nytt val till fullmäktige verkställas
för tiden till utgången av det
år, då allmänna val av fullmäktige
nästa gång skola äga rum. Där sådant
förordnande meddelats åligger
det länsstyrelsen att snarast möjligt
195)7. 1 samt. Nr 150
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
och fullmäktiges antal är särskilt
stadgat, vilken dag valet skall äga
rum och huru många fullmäktige
skola utses.
(Föreslagen lydelse)
under året innan indelningsändringen
träder i kraft och sist före den 1
juli, med tillämpning av vad om valdag
och fullmäktiges antal är särskilt
stadgat, bestämma vilken dag
valet skall äga rum och huru många
fullmäktige skola utses ävensom förordna
person att kungöra första sammanträdet
med fullmäktige och där
föra ordet, till dess ordförande valts.
Länsstyrelsen äger att i samband
därmed förordna om kommunens indelning
i valkretsar och valdistrikt
oberoende av eljest gällande bestämmelser
om tid för meddelande av sådant
förordnande. De nya fullmäktige
skola omedelbart efter valet
övertaga handhavandet av dem tillkommande
uppgifter.
Beträffande kommun, som ovan
sägs, äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, ock förordna,
att uppdragen för ledamöter och
suppleanter i kommunens styrelse,
och övriga nämnder eller i någon
eller några av dem skola upphöra,
då den nya indelningen träder i
kraft, samt nytt val verkställas av
de nya fullmäktige för tiden till utgången
av löpande tjänstgöringstider.
Styrelse och övriga nämnder,
som utses före den nya kommunindelningens
ikraftträdande, skola genast
träda i utövning av sina befattningar
med befogenhet att vidtaga
sädana åtgärder, som erfordras i anledning
av indelning söndringen.
15 §.
De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändringen
träder i kraft beviljas att under det nästföljande året utgå,
skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under förstnämnda år varit
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya indelningen redan
då varit i kraft.
Angående taxering, debitering av skatt samt beräkning av fordran å skatt
hos statsverket i kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning,
är särskilt stadgat.
16 §.
Då kommuns område skall genom
indelningsändring delas, skall vid
upprättande av kommunal röstlängd
året innan ändringen träder i kraft
iakttagas, att särskild längd upprättas
för varje del.
Då kommuns område skall genom
indelningsändring delas, skall vid
upprättande av röstlängd för kommunen
året innan ändringen träder
i kraft iakttagas, att särskild längd
upprättas för varje del.
17 §.
[har upphört att gälla enl. lag den 29 juni 1946 (nr 490)].
18 §.
I nybildad kommun skall val av fullmäktige förrättas så fort ske kan
under året innan indelningsändringen träder i kraft. Om valet icke skall äga
rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall det ej avse
längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa gång
skola äga rum.
Det åligger Konungens befallningshavande
att snarast möjligt under
året innan indelningsändringen träder
i kraft och sist före den 1 oktober,
med tillämpning av vad om valdag
och fullmäktiges antal är särskilt
stadgat, bestämma vilken dag
val av fullmäktige skall äga rum och
huru många fullmäktige skola utses
ävensom förordna person att kungöra
första sammanträdet med fullmäktige
och där föra ordet, till dess
ordförande valts.
Det åligger länsstyrelsen att snarast
möjligt under året innan indelningsändringen
träder i kraft och
sist före den 1 juli, med tillämpning
av vad om valdag och fullmäktiges
antal är särskilt stadgat, bestämma
vilken dag val av fullmäktige skall
äga rum och huru många fullmäktige
skola utses ävensom förordna
person att kungöra första sammanträdet
med fullmäktige och där föra
ordet, till dess ordförande valts.
Länsstyrelsen äger att i samband
därmed förordna om kommunens indelning
i valkretsar och valdistrikt
oberoende av eljest gällande bestämmelser
om tid för meddelande an
sådant förordnande.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
Är nybildad kommun stad, skall
Konungens befallningshavande inom
samma tid förordna person att
tjänstgöra såsom kommunalborgmästare,
intill dess sådan varder i
vederbörlig ordning förordnad, samt
utse ledamöter och suppleanter i den
valnämnd, som enligt lagen om val
till riksdagen skall finnas för vissa
städer, för tiden till dess dylika bliva
av stadsfullmäktige valda.
(Föreslagen lydelse)
Är nybildad kommun stad, skall
länsstyrelsen inom samma tid förordna
person att tjänstgöra såsom
kommunalborgmästare, intill dess
sådan varder i vederbörlig ordning
förordnad, samt utse ledamöter och
suppleanter i den valnämnd, som enligt
lagen om val till riksdagen skall
finnas för vissa städer, för tiden till
dess dylika bliva av stadsfullmäktige
valda.
I nybildad kommun må under året innan indelningsändringen träder i
kraft kommunens styrelse och övriga nämnder väljas oberoende av eljest
gällande bestämmelser om tid för dylikt val.
I fråga om beräknandet av tjänstgöringstid för fullmäktige samt ledamöter
och suppleanter i kommunens styrelse och övriga nämnder i nybildad
kommun skall så anses, som om tjänstgöringstiden börjat först med ingången
av nästfoljande året.
Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av de
dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl kommunalborgmästare, valnämnd
i stad samt kommunens styrelse och övriga nämnder, som utses
före den nya kommunindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning
av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras
i anledning av indelningsändringen.
19 §.
[har upphört att gälla enl. lag den 29 juni 1946 (nr 490)].
20 §.
Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som för kommun
upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röstlängden av
valnämnden eller magistraten (kommunalborgmästaren) i förstnämnda
kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda
kommun.
21 §.
Angående upprättande av taxeringslängder i kommun, som beröres av
ändring i kommunal indelning, samt lämnande av underrättelser om taxeringen
i sådan kommun gäller vad därom särskilt stadgas.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om nybildad kommuns lånerätt
22 §.
Konungen må efter därom gjord
framställning bestämma beloppet av
den upplåning, som av nybildad kommun
må beslutas utan underställning,
intill dess de i 79 § lagen om
kommunalstyrelse på landet och
7-4 § lagen om kommunalstyrelse i
stad i sådant hänseende meddelade
bestämmelser kunna tillämpas.
Konungen må efter därom gjord
framställning bestämma beloppet av
den upplåning, som av nybildad
kommun må beslutas utan underställning,
intill dess den i 58 § kommunallagen
i sådant hänseende meddelade
bestämmelsen kan tillämpas.
Om särskild besvärsrätt vid i n- Om särskild besvårsrätt
delningsändring
23 §.
Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelningsändring
och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen berörd
kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem av
kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att beslutet
strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen
grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock avser
angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den
nya indelningen.
Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun, som av
indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.
Om förfarandet v i d
ningsåndring
indel- Om förfarandet
24 §.
Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kom
-
munal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium ansökan
i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,
som sökanden kan vilja åberopa.
Sådan fråga kan ock väckas av
kammarkollegium eller av Konungens
befallningshavande efter anmälan
hos kammarkollegium.
Sådan fråga kan ock väckas av
kammarkollegium eller av länsstyrelsen
genom anmälan hos kammarkollegium.
25 §.
Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning
verkställas, där skäl därtill är.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
Finner kammarkollegium med
hänsyn till ärendets omfattning och
beskaffenheten av de frågor, som
under utredningen kunna komma
under övervägande, att utredningen
bör verkställas under kollegii eget
inseende, uppdrage kollegium åt särskild
utredningsman att verkställa
utredningen.
I annat fall överlämne kollegium
åt vederbörande Konungens befallningshavande
att besörja utredningen;
ägande Konungens befallning shavande
att, där så finnes erforderligt,
förordna utredningsman till sitt
biträde.
(Föreslagen lydelse)
Där kammarkollegium så prövar
nödigt med hänsyn till ärendets omfattning
och beskaffenheten av de
frågor, som under utredningen kunna
komma under övervägande, uppdrager
kammarkollegium åt särskild
utredningsman att verkställa utredningen.
I annat fall besörjer kammarkollegium
själv utredningen eller
överlämnar åt vederbörande länsstyrelse
att verkställa densamma; ägande
länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt,
förordna utredningsman
till sitt biträde.
26 §.
Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande omständigheter.
Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommunal indelning
bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller
judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även
sådan indelning.
Vid utredningen bör kommun eller
kommundel samt såvitt möjligt
i övrigt en var, vilkens rätt kan
beröras av ifrågasatt indelning sändring,
beredas tillfälle att uttala sig
i ärendet.
27
Utredningsman äge befogenhet att
hos vederbörande begära utlysande
av stämmor ävensom utlysa andra
sammanträden samt att från offentliga
och kommunala myndigheter infordra
de upplysningar eller av dem
påkalla det biträde, som utan deras
oskäliga betungande kan krävas.
Vid stämma eller sammanträde,
som ovan sägs, äge utredningsmannen
att deltaga i överläggning.
Utredningsman äge befogenhet att
hos vederbörande begära utlysande
av eller själv utlysa sammanträden
samt att från offentliga och kommunala
myndigheter infordra de upplysningar
eller av dem påkalla det
biträde, som utan deras oskäliga betungande
kan krävas.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen bör
givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen
givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt
ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning
onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den myndighet,
som honom förordnat.
28
Föranleder utredningen, att ändring
i kommunal indelning bör komma
till stånd, skall förslag till ändringen
ävensom till den ekonomiska
uppgörelse och de övriga villkor,
vartill ändringen kan giva anledning,
uppgöras
Föranleder utredningen, att ändring
i kommunal indelning bör komma
till stånd, skall förslag till ändringen
ävensom till den ekonomiska
reglering och de övriga villkor, vartill
ändringen kan giva anledning,
uppgöras.
Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även i
annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.
29 §.
Har utredning, som verkställts genom
länsstyrelsen, slutförts, eller
har därunder förekommit förhållande,
som i 27 § andra stycket omförmäles,
skall länsstyrelsen insända
handlingarna i ärendet jämte eget
utlåtande till kammarkollegium.
I ärende, som utretts av kammarkollegium
eller under dess inseende,
skall länsstyrelsens utlåtande infordras.
Finner kammarkollegium ändring
i kommunal indelning icke böra komma
till stånd, meddelar kammarkollegium
beslut därom.
30 §.
I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till
Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.
31 §.
Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal
indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han finner
lämpligt.
Har utredning, som verkställts genom
Konungens befallningshavande,
slutförts, eller har därunder förekommit
förhållande, som i 27 § sista
stycket omförmäles, insände befallningshavanden
handlingarna i ärendet
jämte eget utlåtande till kammarkollegium.
I ärende, som utretts under kammarkollegii
inseende, skall Konungens
befallningshavandes utlåtande
infordras.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om kostnad för utredning
32 §.
Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom förordnas
av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av sökande,
som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.
Sökande, så ock, där på utredningen
följer ändring i kommunal indelning,
kommun, som av ändringen
beröres, må, efter ty Konungen prövar
skäligt, förpliktas att helt eller
delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.
Sökande, så ock, där på utredningen
följer ändring i kommunal indelning,
kommun, som av ändringen
beröres, må, efter ty prövas skäligt,
av den myndighet, som meddelar
slutligt beslut angående den ifrågasatta
indelningsändringen, förpliktas
att helt eller delvis återgälda förskjuten
utredningskostnad.
Om municipalsamhälle
33 §.
Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipalsamhälle
upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall
angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som övertager
dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.
2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning
34 §.
Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.
35 §.
Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.
Därvid må församlings område Därvid må två eller flera församökas
eller minskas, församling upp- lingar sammanläggas, del av församlösas,
så ock ny församling bildas. ling överföras till annan församling,
så ock eljest församling upplösas eller
ny församling bildas.
36 §.
Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§ motsvarande
tillämpning.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37
Ändring i församlingsindelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer,
icke tidigare än fyra månader
efter det förordnande om ändringen
meddelats.
§•
Ändring i församlingsindelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer,
dock icke tidigare än åtta månader
efter det förordnande om
ändringen meddelats.
38 §.
Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande
tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.
Är i församling, vars område genom indelningsändring ökas eller minskas,
beslutanderätten överlåten åt kyrkofullmäktige, skola dessa företräda såväl
den äldre som den ökade eller minskade församlingen.
Vidkommande sådan församling
äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, förordna, att samtliga
fullmäktiges uppdrag skola upphöra,
då den nya indelningen träder
i kraft, samt nytt val till fullmäktige
för tiden därefter verkställas i den
ordning, som är stadgad för det fall
att val sker första gången.
Vidkommande sådan församling
äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, förordna, att samtliga
fullmäktiges uppdrag skola upphöra,
då den nya indelningen träder
i kraft, samt nytt val till fullmäktige
verkställas för tiden till utgången av
det år, då allmänna val av fullmäktige
nästa gång skola äga rum. Där
sådant förordnande meddelats åligger
det länsstyrelsen att snarast möjligt
under året innan indelning söndringen
träder i kraft och sist före den 1
juli, med tillämpning av vad om valdag
är särskilt stadgat, bestämma
vilken dag valet skall äga rum ävensom
förordna person att kungöra
första sammanträdet med fullmäktige
och där föra ordet, till dess ordförande
valts. Länsstyrelsen äger att
i samband därmed förordna om församlingens
indelning i valkretsar
och valdistrikt oberoende av eljest
gällande bestämmelser om tid för
meddelande av sådant förordnande.
De nya fullmäktige skola omedelbart
efter valet övertaga handhavandet
av dem tillkommande uppgifter.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Beträffande församling, som ovan
sägs, äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, ock förordna,
att uppdragen för ledamöter och
suppleanter i församlingens kyrkoråd
och övriga nämnder eller i
någon eller några av dem skola
upphöra, då den nya indelningen
träder i kraft, samt nytt val verkställas
å kyrkostämma eller, där församlingens
beslutanderätt är överlåten
åt kyrkofullmäktige, av de nya fullmäktige
för tiden till utgången av
löpande tjänstgöringstider. Kyrkoråd
och övriga nämnder, som utses
före den nya församlingsindelningens
ikraftträdande, skola genast träda
i utövning av sina befattningar
med befogenhet att vidtaga sådana
åtgärder, som erfordras i anledning
av indelningsändringen.
39 §.
I fråga om de avgifter till ändrad eller nybildad församling, vilka året
innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande av nästföljande årets
utgifter, äge vad i 15 § första stycket är stadgat om kommun motsvarande
tillämpning.
Angående taxering, debitering av skatt samt beräkning av fordran å skatt
hos statsverket i församling, som beröres av ändring i ecklesiastik indelning,
är särskilt stadgat.
40 §.
[41 § har upphört att gälla enl. Vad i 16 och 20 §§ är stadgat anlag
den 29 juni 1946 (nr 490).] gående upprättande av röstlängd för
kommun och om tillhandahållande
av röstlängd skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om församling.
40 §. 41 §.
I nybildad församling, dår beslutanderätten
skall överlåtas åt kyrkofullmäktige,
skall val av fullmäktige
förrättas så fort ske kan under året
innan indelningsändringen träder i
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
Skall ny församling bildas, åligge
det domkapitlet att så fort ske kan
under året innan indelningsändringen
träder i kraft och sist före den 1
oktober förordna präst att föra ordet
i församlingens kyrkoråd ävensom
att hålla kyrkostämma och
sammanträde med kyrkofullmäktige
för val av ordförande och vice ordförande
samt kyrkoråd.
I nybildad församling må under
året innan indelningsändringen träder
i kraft fullmäktige och befattningshavare
i församlingen utses
oberoende av eljest gällande bestämmelser
om tid för dylikt val; och
skall i fråga om beräknandet av deras
tjänstgöringstid så anses, som
om denna börjat först med ingången
av nästföljande året.
(Föreslagen lydelse)
kraft. Om valet icke skall äga rum
under år, då allmänna val av fullmäktige
förrättas, skall det ej avse
längre tid än till utgången av det
år, då sådana allmänna val nästa
gång skola äga rum.
Det åligger domkapitlet att snarast
möjligt under året innan indelningsändringen
träder i kraft och
sist före den 1 juli förordna präst att
föra ordet i församlingens kyrkoråd
ävensom att hålla kyrkostämma
eller sammanträde med kyrkofullmäktige
för val av ordförande och
vice ordförande samt kyrkoråd.
För val av fullmäktige i nybildad
församling åligger det länsstyrelsen
att inom tid som i andra stycket sägs,
med tillämpning av vad om valdag
och fullmäktiges antal är särskilt
stadgat, bestämma vilken dag val
av fullmäktige skall äga rum och
huru många fullmäktige skola utses.
Länsstyrelsen äger att i samband
därmed förordna om församlingens
indelning i valkretsar och valdistrikt
oberoende av eljest gällande bestämmelser
om tid för meddelande av sådant
förordnande.
I nybildad församling må under
året innan indelningsändringen träder
i kraft kyrkoråd och övriga
nämnder i församlingen väljas oberoende
av eljest gällande bestämmelser
om tid för dylikt val.
I fråga om beräknandet av tjänstgöringstid
för fullmäktige samt ledamöter
och suppleanter i kyrkoråd
och övriga nämnder i nybildad församling
skall så anses, som om
tjänstgöringstiden börjat först med
ingången av nästföljande året.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse)
Fullmäktige skola omedelbart efter
valet övertaga handhavandet av
dem tillkommande uppgifter; och
skola jämväl befattningshavare, som
utses före den nya församlingsindelningens
ikraftträdande, genast träda
i utövning av sina befattningar med
befogenhet att vidtaga sådana åtgärder,
som erfordras i anledning av indelningsändringen.
(Föreslagen lydelse)
Fullmäktige skola omedelbart efter
valet övertaga handhavandet av
dem tillkommande uppgifter; och
skola jämväl kyrkoråd och övriga
nämnder, som utses före den nya
församlingsindelningens ikraftträdande,
genast träda i utövning av
sina befattningar med befogenhet att
vidtaga sådana åtgärder, som erfordras
i anledning av indelningsändringen.
42 §.
Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om församling,
intill dess den i 66 § lagen om församlingsstyrelse meddelade bestämmelsen
om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.
43 §.
Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.
44
I fråga om förfarandet i ärende
angående ändring i församlingsindelning
samt kostnad för utredning
i sådant ärende skola stadgandena i
24—32 §§ i tillämpliga delar lända
till efterrättelse med iakttagande, att
vad i nämnda paragrafer sägs om
kommun och medlem av kommun
skall gälla församling och medlem av
församling; att domkapitlet och, beträffande
församling i egenskap av
skoldistrikt, skolöverstyrelsen skola
äga samma befogenhet att väcka fråga
om ändring i församlingsindelning
som Konungens befallningshavande;
samt att utredning, som här
avses, skall äga rum under vederbörlig
samverkan med domkapitlet
och skolöverstyrelsen.
§•
I fråga om förfarandet i ärende
angående ändring i församlingsindelning
samt kostnad för utredning
i sådant ärende skola stadgandena i
24—32 §§ i tillämpliga delar lända
till efterrättelse med iakttagande,
att vad i nämnda paragrafer sägs
om kommun och medlem av kommun
skall gälla församling och medlem
av församling,
att domkapitlet skall äga samma
befogenhet att väcka fråga om ändring
i församlingsindelning som länsstyrelsen,
att utredning, som här avses, skall
äga rum under vederbörlig samverkan
med domkapitlet,
samt att särskild utredningsman
jämväl skall äga befogenhet att hos
vederbörande begära utlysande av
kyrkostämma.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45 §.
Vad i denna lag är stadgat angående
församling gälle i tillämpliga
delar skoldistrikt, vars angelägenheter
handläggas å kyrkostämma eller
av kyrkofullmäktige, ändå att dess
område icke sammanfaller med församlingens
område.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1958.
Där nämnda dag förekommer
skoldistrikt, vars angelägenheter
handläggas av kyrkofullmäktige och
vars område icke sammanfaller med
församling, skall, så länge detta förhållande
består, vad i denna lag är
stadgat om församling i tillämpliga
delar gälla sådant skoldistrikt.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Utdrag av protokollet över inrike sår end en, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1957.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ny kommunalförbundslagstiftning
m. m. samt anför.
Inledning
Bestämmelser om kommunalförbund finnes i lagen härom den 13 juni
1919. I skrivelse den 7 maj 1952 begärde riksdagen en översyn av denna
lagstiftning. Därvid åberopades bl. a., att allvarliga olägenheter var förenade
med kommunalförbundsinstitutionen i dennas utformning enligt 1919
års lag. I den mån kommunalförbund användes för mer betydelsefulla och
medelskrävande uppgifter inom den kommunala förvaltningen, uppstod en
betänklig splittring inom de i förbundet deltagande kommunernas finanshushållning,
eventuellt också i deras förvaltningsverksamhet i andra hänseenden.
Använt för mindre betydande förvaltningsuppgifter tedde sig kommunalförbundet
stundom som en onödigt invecklad organisationsform. Enligt
riksdagens mening skulle därför en mer omfattande användning av kommunalförbundsinstitutionen
inge betänkligheter. Men även i sin rent tekniska
utformning ansåg riksdagen att kommunalförbundet uppvisade betydande
brister. Särskilt anmärkningsvärt vore att förbundsdirektionen
hade en dubbel ställning av förbundsrepresentation och verkställande eller
förvaltande organ och att direktionens verksamhet som beslutande organ
icke försigginge under sedvanlig offentlighetskontroll.
I det sammanhanget begärde riksdagen samtidigt en översyn av lagen
den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, därvid dock reglerna i lagens 3 § om förutsättningarna
för ny eller ändrad indelning icke ansågs behöva upptagas till omprövning.
På grund av vad sålunda förekommit tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 30 december 1952 och den 6 februari 1953 särskilda
sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om kommunal
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
förbund och vissa delar av lagen om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning och därmed sammanhängande spörsmål.
De sakkunniga1 — kommunalförbundskommittén — har den 17 maj
1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 19), innefattande bl. a.
förslag till ny lag om kommunalförbund och förslag till lag angående
ändring i 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Den viktigaste nyheten i den föreslagna lagen
om kommunalförbund är att för kommunalförbund skall finnas dels ett
beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande
och förvaltande organ, kallat förbundsstyrelse. Kommitténs förslag är enhälligt
utom såvitt angår frågan om indelningsärendenas handläggning i
första instans.
över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (med överlämnande av yttranden
från 18 folkskolinspektörer), byggnadsstyrelsen, riksarkivet (med
överlämnande av yttranden från landsarkiven i Lund, Göteborg, Härnösand
och Visby samt Stockholms stadsarkiv), riksbrandinspektören, överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige)
och samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden
från 54 städer, 27 köpingar, 140 landskommuner, 2 municipalsamhällen,
4 landsfogdar, 3 överlantmätare, 4 länsarkitekter och 4 folkskolinspektörer
ävensom vissa renhållningsförbund, samarbetsnämnder och socialvårdskonsulenter
m. fl.) samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Uppsala,
Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
läns landstingskommuner och direktionen för Stockholms norra förorters
vattenledningsförbund. Därjämte har läroverkslärarnas riksförbund inkommit
med yttrande över förslaget.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsärende
och vill då börja med frågan om ny lagstiftning angående
kommunalförbund för att därefter behandla de föreslagna ändringarna i
indelningslagstiftningen. 1
1 F. (i. riksdagsmannen Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare
folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, direktören i svenska stadsförbundet Sixten Humble,
ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren E. Edvin Jacobsson, direktören i
svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare,
hemmansägaren John W. Pettersson, f. d. riksdagsmannen Fritjof Thun och landssekreteraren
Olof Åkesson.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Kommunalförbundslagstiftningen
A. Vissa allmänna synpunkter
1. Behovet av interkoimnunalt samarbete
Samverkan mellan kommuner kan ske i olika former. Den enklaste
formen är, att avtal ingås mellan vederbörande kommuner om samarbete
för att lösa viss uppgift. För samarbetsavtal mellan kommuner finnes
tre huvudtyper.
Enligt den första avtalstypen gäller avtalet en kommunal angelägenhet,
som båda kommunerna handhar var för sig men under utövande av visst
samarbete. Som exempel kan anföras avtal om rätt för skolbarn i gränsområden
att gå i grannkommunens skola eller eldsläckningsavtal mellan
kommuner, vilka båda har brandkårer.
Den andra avtalstypen innebär, att endast den ena kommunen skall
ombesörja den ifrågavarande angelägenheten men för bådas räkning, så
att den andra kommunen får draga nytta av den förras åtgärder. Exempel
på denna avtalstyp är överenskommelse om rätt för kommun att disponera
platser på en annan kommuns ålderdomshem (s. k. inackorderingsavtal)
eller att en kommun åtar sig att sörja för brandförsvaret inom en mindre
grannkommun.
I avtal av den tredje typen handhar kommunerna angelägenheten gemensamt.
Kommunerna handhar då den gemensamma uppgiften i egen regi
genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan.
Samverkan mellan kommuner i samma enkla form som när det gäller
avtal men där samgåendet framtvingats genom myndighets beslut förekommer
även. Som exempel härpå må nämnas undervisning av skolbarn
från en kommun i angränsande kommuns skolor på grund av åläggande
av domkapitel jämlikt 6 § 3 mom. folkskolestadgan eller av Kungl. Maj :t
i samband med beslut i indelningsärende. Utmärkande för denna form av
samverkan är, att den kommunala angelägenheten i fråga omhänderhas
av den ena kommunen för den andra kommunens räkning.
En mera utvecklad form för kommunal samverkan är kommunalförbund.
Ett sådant kan karakteriseras såsom en i lag reglerad form för
avtalsmässig samverkan med förvaltningen uppdragen åt ett särskilt rättssubjekt.
Ett kommunalförbund har icke egen beskattningsrätt utan endast
rätt att av förbundsmedlemmarna erhålla de tillskott, som förbundet behöver
för sin verksamhet. Det ankommer sedan på medlemskommunerna
att anskaffa det på vederbörande kommun belöpande bidraget på det sätt
de finner lämpligt.
En sammanslutning av kommuner, vilken tillerkännes egen beskattningsrätt,
innebär en kommunbildning. Som exempel på dylika kommunbildningar
kan anföras de tidigare vägdistrikten, vilka hade till sin speciella
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år W57
uppgift att handha den allmänna väghållningen på landet. Även kyrkliga
samfälligheter utgör sådana kommunbildningar.
Som en form av kommunal samverkan må slutligen nämnas det samråd
genom samarbetsnämnder eller liknande, som på sina håll förekommer.
Dessa samarbetsnämnder kan vara permanenta eller tillsättas för
varje uppkommande fråga. De har ingen beslutanderätt utan deras uppgift
är endast att vara ett utrednings- och förhandlingsorgan för de intresserade
kommunerna.
Såsom framgår bl. a. av den översikt kommittén givit å s. 54—62 i
betänkandet förekommer ett omfattande interkommunalt samarbete på
olika områden. Enligt översikten, som grundar sig på under år 1953 av
kommittén infordrade uppgifter från primärkommunerna och landstingen,
fanns det år 1953 — jämte några få kommunala samarbetsnämnder av permanent
natur för överläggningar mellan kommuner — 616 privaträttsliga
avtal om samverkan mellan primärkommunerna samt 8 regionplaneförbund
och 173 andra kommunalförbund, i vilka senare förbund ingick 412
eller omkring 2/5 av landets 1 037 primärkommuner. Av de 173 kommunalförbunden
avsåg 98 polisväsendet, 25 fattigvård, 12 brandförsvar, 5 vattenledningsföretag,
4 provinsialläkarbostad, 4 annan fastighetsförvaltning, 3
yrkesskolor, 3 barnkolonier, 3 distriktsarkitekt, 2 skolförbund, 2 social
hemhjälp, 2 arrestlokaler, 2 renhållning, 1 reningsverk, 1 läroverk, 1 trafikföretag,
1 skoltandvård, 1 apoteksbyggnad, 1 sjukstuga, 1 kommunalhus
och 1 byggnadstekniker.
På landstingsplanet fanns endast två kommunalförbund, nämligen Mellersta
Sveriges arbetshemsförbund samt Västergötlands, Bohusläns och
Dalslands arbetshemsförbund. Landstingen bedrev emellertid ett omfattande
samarbete genom avtal.
I Årsbok för Sveriges kommuner 1956 har redovisats sammanlagt 229
kommunalförbund.
Kommunalförbundskommittén
Kommittén framhåller, att de kommunala enheter, som tillskapades 1952
genom kommunindelningsreformen, snart nog visade sig i åtskilliga fall
vara för små för att på egen hand kunna fullgöra de kommunala uppgifterna,
vilket blivit särskilt iögonfallande på skolväsendets och polisväsendets
områden. Enligt kommitténs mening är det uppenbart, att trots
den nyligen genomförda kommunindelningsreformen ett stort behov av
kommunalt samarbete föreligger. Kommittén framhåller, att hur stora
kommuner, som än tillskapas, kommer ett visst behov av kommunalt
samarbete ändå alllid att finnas, enär kommungränser aldrig kan dragas
så att icke något bebyggelseområde i kommunens utkant har närmare
anknytning till grannkommunen än till den egna kommunens centrum.
För ett dylikt område torde, anför kommittén, där förhållandena icke är
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. t sand. Nr 150
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
sådana att en indelningsändring må anses påkallad, vissa kommunala
uppgifter bättre kunna lösas genom samarbete med grannkommunerna
än av den egna kommunen ensam. Kommittén påpekar också, att de anläggningar,
som erfordras för lösandet av tätorternas vatten- och avloppsfrågor,
ofta nog sträcker sig över kommungränserna, varför det på detta
område ständigt kommer att föreligga ett betydande behov av kommunalt
samarbete. Kommittén erinrar därjämte om att då större kommuner tillskapas
dessa kommer att befatta sig med uppgifter av desto större räckvidd,
vilka kan ge nya anledningar till samarbete.
Om samarbetet mellan två kommuner utvecklar sig därhän, att alltflera
och alltmera betydelsefulla kommunala verksamhetsområden blir gemensamma
för kommunerna, kan, anför kommittén, måhända förväntas, att
så småningom hos kommunerna skall mogna en gemensam önskan om
sammanslagning till en kommun, en utveckling mot vilken enligt kommittén
icke något lärer vara att erinra.
Remissyttrandena
Remissinstanserna delar allmänt kommitténs uppfattning att det föreligger
ett stort behov av interkommunalt samarbete och att detta behov
kan väntas komma att öka. Sådana synpunkter har framhållits av bl. a.
byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,
Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund
ävensom av ett flertal kommuner.
Byggnadsstyrelsen anför.
Det är styrelsens uppfattning att utvecklingen på åtskilliga områden
inom samhällelig verksamhet i framtiden kommer att ställa allt starkare
krav på planering över kommungränserna. Samtidigt som flertalet landskommuners
befolkningsunderlag oavlåtligt minskar, ökas kraven såväl
kvalitativt som kvantitativt på allmänna nyttoanläggningar, avseende exempelvis
skolväsendet och ålderdomsvården på landsbygden. På allt fler sådana
områden framstår behovet av en samverkan över kommungränserna
som trängande.
Stadsfullmäktige i Malmö framhåller, att det ej kan råda tvivel om att
interkommunal samverkan kommer att bliva alltmer påkallad och allt vanligare
och länsstyrelsen i Kalmar län uppger, att i länet kunnat spåras en
tydlig tendens till ökat interkommunalt samarbete på olika kommunala
förvaltningsområden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att i Norrbottens län med sina
i allmänhet stora kommuner behovet av kommunal samverkan icke torde
vara lika framträdande som i de sydligare länen. Länsstyrelsen framhåller
emellertid, att det på goda grunder kan antagas, att enhetsskolans genomförande
kommer att ställa ökade anspråk på samverkan mellan de mindre
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957
kommunerna, enär åtskilliga av dessa icke själva har det befolkningsunderlag,
som behövs för en enhetsskola med önskvärd differentiering.
2. Vissa frågor angående formerna för det interkommunala samarbetet
Kommunalförbundskommittén
För att söka bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning och i
vilka former interkommunalt samarbete framdeles kan bli behövligt har
kommittén företagit en genomgång av olika kommunala förvaltningsområden
och för varje område redovisat sina resultat.
1 fråga om skolväsendet förordar kommittén bildande av kommunalförbund
endast i de fall, då ingående av avtal visar sig icke lämpligen
kunna ske. Behovet av samarbete angående enhetsskolan är enligt kommittén
framträdande endast när det gäller skolans högstadium men kan
stundom lämpligen böra omfatta alla stadier av skolan. Kommunalförbundet
synes kommittén vara den bättre samarbetsformen, då ett relativt
stort antal kommuner skall samarbeta liksom då vederbörande kommuner
är förhållandevis jämnstora och var och en av kommunerna därför kan
tänkas vilja ha medbestämmanderätt i fråga om den gemensamma uppgiften.
Därjämte kan kommunalförbundsformen behöva tillgripas, då kommunerna
icke kan enas om det erforderliga samarbetet. Samarbete mellan
kommuner angående yrkesskoleväsendet bör enligt kommitténs mening
lämpligen liksom hittills ske i avtalets form.
När det gäller polisväsendet omfattar enligt kommittén det behövliga
kommunala samarbetet så begränsade uppgifter, att bildande av kommunalförbund
för ändamålet i och för sig kan synas onödigt. Kommittén
framhåller emellertid, att med nuvarande lagstiftning samtliga gemensamma
uppgifter icke tillfredsställande kan lösas avtalsvägen, ty i gemensamma
polisdistrikt skall val av befattningshavare förrättas och yttranden
över tjänstetillsättningar avgivas av de i distriktet ingående kommunerna
var för sig, såvida de icke bildat kommunalförbund för polisverksamhetens
upprätthållande (11 § 3 mom. resp. 13 § 2 mom. polislagen). Pa
grund härav är det enligt kommitténs mening, om polisväsendet icke förstatligas,
synnerligen angeläget, att en sådan revision av polislagstiftningen
företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full utsträckning på
polisväsendets område.
På brandväsendets område anser kommittén avtal i allmänhet vara att
föredraga framför kommunalförbund utom då samarbete skall etableras
mellan några i fråga om folkmängd och ekonomiska resurser relativt
jämspelta kommuner, som har ett brandförsvar, som slår på ungefär
samma nivå. Förbundets område bör som regel icke i någon riktning
överstiga två mil utom i fråga om rena landsbygdsområden, där området
må kunna ha eu högsta utsträckning av tre mil.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
När det gäller socialvården föreligger enligt kommitténs mening knappast
behov av samverkan genom kommunalförbund annat än i fråga om
anläggning och drift av ålderdomshem. Kommittén förordar dock, att
kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall skall ingås.
I denna del anför kommittén bl. a. följande.
För samverkan mellan kommuner i avseende å ålderdomshem finnas tre
tormer:
1) gemensamt hem enligt 18 § andra stycket socialhjälpslagen (motsvarande
gemensam anstalt enligt 31 § andra stycket fattigvårdslagen);
2) kommunalförbund om gemensamt ålderdomshem;
3) avtal om gemensamt ålderdomshem.
\ ad angår gemensamt ålderdomshem enligt 1) ovan skiljer sig denna
form av samverkan icke nämnvärt från kommunalförbundsformen. Som
nämnts äro bestämmelserna härom i sak oförändrade överförda från fattigvårdslagen
till socialhjälpslagen. Anledningen till att bestämmelserna
upptogos i fattigvårdslagen torde vara, att denna lag tillkom, innan
samverkan genom kommunalförbund blivit i lag reglerad. I svaren på
kommitténs enkät rörande interkommunal samverkan mellan primärkommuner
redovisades endast fyra sådana gemensamma anstalter, varav
två uppgåvos vara under avveckling. Bestämmelserna i 31 § andra stycket
fattigvårdslagen och 18 § andra stycket socialhjälpslagen äro därför att
betrakta som förlegade. Förslag om upphävande av 18 § andra stycket socialhjalpslagen
föreligger redan. I betänkande SOU 1956: 1 har nämligen 1952
års åldringsvårdsutredning föreslagit, att bestämmelserna i socialhjälpslagen
om ålderdomshem, däribland 18 §, skola utbrytas till en särskild lag om
ålderdomshem, och i förslaget till sistnämnda lag har beträffande gemensamt
ålderdomshem endast intagits en bestämmelse av innehåll, att två
eller flera kommuner må genom avtal eller annorledes gemensamt anordna
och driva ålderdomshem.
Praktiskt taget står därför, då det gäller samarbete mellan kommuner i
fråga om ålderdomshem, valet mellan kommunalförbund och avtal.____
Enligt kommunalförbundskommitténs mening bör det kommunala samarbete,
som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kommuner
gemensamt ålderdomshem, väl kunna äga rum i avtalets form. I flertalet
fall synes bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisation
som förbunden enligt kommitténs förslag skola få, komma att bliva en
onodigt tungrodd anordning för detta ändamål. Socialvårdskommittén anförde
som skäl mot avtal mellan kommuner om gemensamt ålderdomshem,
att förekomsten av sådana avtal skulle kunna försvåra genomförandet av
mindre kommuners gruppering i ålderdomshemsförbund av lämplig storlek.
Detta uttalande gjordes före den nya kommunindelningen. Numera ha kommunerna
i riket sådan storlek, att behovet av kommunalt samarbete i avseende
å ålderdomshem högst väsentligt reducerats. Ett relativt betydande
samarbetsbehov lärer dock alltjämt kvarstå. Det må erinras, att åldringsvårdsutredningen
i sitt betänkande SOU 1956: 1 uttalade, att eu ur vårdoch
driftssynpunkt rationell utbyggnad av ålderdomshemsvården förutsatte
ett omfattande samarbete över kommungränserna. Då emellertid ålderdomshemmen
anses icke böra vara alltför stora, torde det med hänsyn till
den folkmängd, som kommunerna nu i allmänhet ha, icke kunna bliva fråga
om att ett större antal kommuner skola sammansluta sig om gemensamt
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
ålderdomshem. Till följd härav föreligger efter den nya kommunindelningens
genomförande icke längre något behov av en gruppering av rikets kommuner
i samarbetsområden beträffande ålderdomshem. Det av socialvårdskommittén
anförda skälet mot avtal om samverkan i fråga om ålderdomshem
kan därför sägas numera ha väsentligen förlorat sin giltighet. Den i propositionen
1947:243 framförda synpunkten, att en åldring helst icke bör
inackorderas å ett avlägset från hemorten beläget ålderdomshem, synes icke
utgöra ett ståndpunktstagande i fråga om valet mellan avtal och kommunalförbund,
ty för den inackorderade blir läget i detta avseende givetvis detsamma
vare sig samarbetet mellan kommunerna grundar sig på avtal eller
kommunalförbund eller i det förra fallet, vare sig ålderdomshemmet drives
av den ena kommunen för den andras räkning eller i kommunernas gemensamma
regi. Med det i propositionen gjorda uttalandet torde endast ha avsetts
att understryka, att, i de fall då kommun saknar eget ålderdomshem,
dess åldringar böra intagas å ålderdomshem i en närbelägen kommun och
icke i en avlägset från hemorten belägen kommun. Med hänsyn till det anförda
förordar kommunalförbundskommittén, att samverkan mellan kommuner
i fråga om ålderdomshem i allmänhet skall ske genom civilrättsligt
avtal och att kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall
skall ingås.
Regionplan avser enligt 126 § byggnadslagen gemensam planläggning i
ett eller flera hänseenden för två eller flera kommuner eller tätare befolkade
samhällen beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga
om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden
för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.
Om upprättande av regionplan förordnar Kungl. Maj :t. Där sådant förordnande
meddelats, skall jämlikt 128 § byggnadslagen de kommuner och
samhällen, som herörs av planen, bilda regionplaneförbund för handläggning
av frågor rörande planen. Beträffande sådant förbund skall, med vissa
i byggnadslagen angivna avvikelser, lagen om kommunalförbund äga tilllämpning.
Dessa avvikelser är — förutom att förordnande om förbundets
bildande meddelas av Kungl. Maj:t i stället för av länsstyrelsen samt att
vederbörande kommuner och samhällen tvångsvis kan åläggas att ingå
som medlemmar i förbundet — följande. En ledamot av förbundsdirektionen,
tillika ordförande, jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t.
Kan förbundsmedlemmarna icke enas om förbundsordning eller ändring
av denna, skall länsstyrelsen besluta därom. Kan regionplan beröra kommuner
eller samhällen inom två eller flera län, må Kungl. Maj:t bestämma,
att länsstyrelsen i ett av länen skall taga den befattning med planens
upprättande och övriga med densamma sammanhängande frågor som ankommer
på länsstyrelse. Sedan förbundsdirektionen uppgjort förslag till
regionplan, skall denna, efter del förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle
att yttra sig över förslaget, fastställas av Kungl. Maj:t, som därvid äger göra
den avvikelse från förslaget, som betingas av eventuellt avvikande mening
inom direktionen eller erinran från förbundsmedlem. Detsamma gäller i
fråga om ändring av regionplan. Kostnaderna för upprättande eller ändring
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957
av regionplan samt för förbundets verksamhet i övrigt skall, in till dess planen
fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt
vad Kungl. Maj :t bestämmer. Den slutliga fördelningen av kostnaderna,
i den mån statsbidrag ej lämnas, skall ske med hänsyn till den nytta varje
medlem befinnes ha av planen. Grunderna för kostnadsfördelningen, i regel
skatteunderlaget, bestämmes av Kungl. Maj:t, sedan planen eller ändring
därav fastställts. Om förbundsdirektionen underlåter att vidtaga erforderliga
åtgärder för upprättande av regionplan, må Kungl. Maj:t förelägga direktionen
viss tid, inom vilken sådan plan skall ba underställts Kungl. Maj :ts
prövning, samt, om direktionen icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse,
låta på förbundets bekostnad upprätta planen. Motsvarande gäller i
fråga om ändring av regionplan.
Beträffande regionplaneringen anför kommittén följande.
Hittills har Kungl. Maj :t i åtta fall meddelat förordnande om bildande av
regionplaneförbund, varav de två största äro Stockholmstraktens regionplaneförbund
med Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms län
samt regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar med 32 kommuner
i tre län. De övriga sex förbunden omfatta respektive 18, 9, 7, 6 och 2
kommuner samt 1 kommun och 2 municipalsamhällen.1
Den nuvarande organisationsformen för regionplaneinstitutet — regionplaneförbund
i nära anslutning till kommunalförbund -—- angavs vid lagstiftningens
tillkomst av departementschefen såsom ett provisorium (jfr
prop. 1947:131, s. 99). Mot stadsplaneutredningens förslag i denna del
hade under remissbehandlingen riktats åtskilliga anmärkningar. I samband
därmed hade förordats, att den organisatoriska frågan i stället skulle
lösas genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet. Enligt departementschefen
kunde åtskilliga skäl anföras för en annan organisationsform
än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bildande
av särskilda specialkommuner för regionplanering icke borde prövas förrän
1944 års kommitté för kommunal samverkan framlagt sitt betänkande, ansåg
departementschefen likväl övervägande skäl tala för att frågan om organisationsformen
tills vidare löstes i huvudsaklig överensstämmelse med
stadsplaneutredningens förslag. Han förutsatte, att detta spörsmål skulle
upptagas till förnyat övervägande i samband med prövningen av kommitténs
blivande förslag. Kommittén avgav samma år betänkande angående lag om
regionkommuner m. in. (SOU 1947: 30), däri bl. a. föreslogs bestämmelser
av innehåll, att Konungen skulle äga förordna om bildande av regionkommun
med uppgift att upprätta regionplan för det i kommunen ingående området
ävensom att verka för regionplanens genomförande och handhava
därmed sammanhängande, för kommunerna inom regionen gemensamma
frågor. Kommitténs förslag har emellertid icke föranlett någon Kungl.
Maj :ts proposition i ämnet.
För regionplaneförbund med endast ett fåtal förbundsmedlemmar torde
det icke möta större svårigheter att arbeta i former, som i huvudsak överensstämma
med kommunalförbundets. Däremot kan det uppenbarligen
1 Därjämte förekommer viss regional planering inom Örebro län dock utan att något Kungi.
Maj:ts beslut om bildande av regionplaneförbund meddelats.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
icke vara ändamålsenligt att utnyttja en sådan organisationsform för regionplaneförbund
med ett avsevärt antal förbundsmedlemmar. En kommunalförbundslag,
som skulle kunna bereda lämpliga former för samverkan
mellan så stort antal kommuner, som regionplanemstitutet stundom patordrar,
torde knappast kunna utformas så, att den samtidigt blir ett smidigt
instrument för det samarbete, varav behov föreligger på Övriga områden av
den kommunala verksamheten. Härtill kommer, att det från stadsplanerarhåll
framförts önskemål, att regionplanemstitutet skall kompletteras med
regler för regionplanens genomförande. Härigenom skulle ett regionplaneförbund
kunna erhålla uppgifter, som äro väsentligt mera omfattande, an
vad nu är fallet. Om en dylik reform skulle genomföras, lårer det bliva annu
mera påkallat än för närvarande att söka finna en annan organisationsform
för regionplanemstitutet än regionplaneförbundet. Det torde därför icke
vara ändamålsenligt att utarbeta en ny kommunalförbundslag med hansyn
tagen till det föreliggande eller framdeles eventuellt utökade behovet av
samarbete å regionplaneringens område.
Det samarbete mellan kommuner, som erfordras i fråga om vatten- och
avloppsanläggningar, torde enligt kommittén bäst regleras genom avtal.
Endast då det är fråga om särskilt kostnadskrävande företag eller då företaget
är gemensamt för fler än två kommuner synes, anför kommittén,
kommunalförbund vara att föredraga framför avtal.
Kommunal samverkan på övriga områden bör enligt kommitténs mening
med fördel kunna äga rum genom avtal i stället för genom kommunalförbund.
Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att kommittén vid val mellan
avtal och kommunalförbund i princip rekommenderar samarbete genom
avtal före samarbete genom kommunalförbund, enär den förra formen är
enklare och innebär ett mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen
än den senare. Kommunalförbundsformen bör emellertid enligt kommitténs
mening användas, då fråga är om samarbete beträffande mera betydande
kommunala förvaltningsuppgifter eller då de i samarbetet deltagande
kommunerna är förhållandevis inånga.
Av de tre avtalstyper, för vilka tidigare redogjorts, rekommenderar
kommittén i första hand den, där den ena kommunen handhar den gemensamma
angelägenheten i egen regi men för den eller de andras räkning.
När det är fråga om samarbete mellan kommuner, som är relativt
jämspelta i fråga om storlek och ekonomiska resurser, torde enligt kommittén
kommunerna ofta nog finna den avtalstyp lämpligast, där kommunerna
handhar angelägenheten i gemensam regi antingen i form av
bolag, förening eller stiftelse eller genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan.
Kommunalt samarbete i form av bolag eller förening bör enligt
kommitténs mening komma till användning då det gäller drivande av en
rörelse av något slag — t. ex. vatten- eller elektricitetsför sörj ning eller
trafikföretag — eller anställande av gemensam tjänsteman, exempelvis
distriktsarkitekt.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Slutligen kan nämnas, att kommittén anser det varken behövligt eller
lämpligt att i författning närmare reglera, i vilken form förberedande
förhandlingar rörande samarbete mellan kommuner skall äga rum.
Remissyttrandena
I remissvaren har man i allmänhet icke närmare berört kommitténs
speciella uttalanden angående valet mellan avtal och kommunalförbund
på de olika områdena för interkommunalt samarbete utan nöjt sig med
att taga ställning till kommitténs principiella ståndpunkt att avtal regelmässigt
är att föredraga framför kommunalförbund.
Vad angår samarbete på skolväsendets område har flertalet av statens
folkskolinspektörer i sina yttranden framhållit, att de liksom kommittén
principiellt föredrager avtal framför kommunalförbund. Endast två inspektörer
har anmält en avvikande mening. Läroverkslärarnas riksförbund anser
emellertid, att kommunalförbund bör bli den samarbetsform, som väljes i
första hand. Förbundet anför.
Läroverkslärarnas riksförbund kan inte dela kommitténs uppfattning,
att kommunalförbund kan förordas endast i de fall, då ingående av avtal
visar sig icke lämpligen kunna ske. Den fastare form för samverkan, som
kommunalförbund utgör, är att föredraga redan med hänsyn till den
omfattande planering, som skall föregå uppgörandet av organisationsplan
för skolväsendet i de berörda kommunerna. Den nödvändiga anpassningen
av skolväsendet i dessa kommuner låter sig lättare genomföras om ett
gemensamt organ utreder och planerar. Uppförandet av skolanläggningar
och ledningen av skolväsendet i fortsättningen sker också på ett effektivare
satt inom ramen för ett kommunalförbund. Kommunalförbundet
bör därför bli den samarbetsform, som väljs i första hand.
Att kommunalförbundet bör bli en vanligare form än avtalet, när det
gäller samverkan pa skolans område, framgår också av vad kommittén
ytterligare anför. Kommittén uttalar nämligen, att kommunalförbund synes
vara den bättre samarbetsformen i följande tre fall: 1) då ett relativt
stort antal kommuner skall samarbeta; 2) då vederbörande kommuner
är förhållandevis jämnstora; 3) då kommunerna icke kan enas om det
erforderliga samarbetet. Tillämpningen av det första typfallet kommer
säkerligen att ge till resultat, att kommunalförbund blir vanligare än avtal.
Ett mycket stort antal fall av samarbete på skolans område kommer nämligen
att kunna hänföras till denna typ. Skälen för denna förbundets
uppfattning är följande.
I den planering för enhetsskolans högstadieområden, som nu senast
gjorts i flera inspektörsområden ute i landet, har man räknat med betydligt
större befolkningsunderlag, än det som i olika sammanhang angetts
vara minimum, d. v. s. 5 000 invånare. Högstadieområden på 6 000—7 000
tycks bli ganska vanliga i denna planering och en planering med ett befolkningsunderlag
på i genomsnitt 8 000—10 000 har också förekommit.
Redan vid den mycket preliminära skissering av högstadieområdena, som
gjordes över hela landet första gången 1954, fick nära hälften av de uppdragna
högstadieomradena över 5 000 invånare. Dessa här anförda uppgifter
tyder på, att samverkan mellan tre kommuner om ett högstadium
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
av enhetsskolan för att ernå det tillräckliga befolkningsunderlaget kommer
att bli en ganska vanlig företeelse. Detta framgår också av den ovan
nämnda preliminära planeringen från 1954, då nära ett hundratal av de
uppdragna högstadieområdena bildats genom samverkan av tre eller flera
kommuner. En samverkan mellan detta antal kommuner torde böra räknas
in i typfall 1 ovan.
Kommitténs uppfattning att de nuvarande hindren för samarbete mellan
kommunerna i fråga om polisväsendet bör undanröjas genom en ändring
av polislagstiftningen delas av alla de remissinstanser, som uttalat
sig i frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att, om polislagstiftningen
ej ändras, länsstyrelserna skall få rätt att genom dispens
tillåta bildande av en enklare form av kommunalförbund på detta område
än kommittén föreslagit.
Länsstyrelsen yttrar.
Den interkommunala samverkan på polisväsendets område är i de allra
flesta fall, där kommunalförbund för ändamålet nu finnes, icke av den
omfattningen att den motiverar kommunalförbundsformen. Att kommunalförbund
ändå i stor utsträckning kommer till användning beror på de
nackdelar som på grund av polislagstiftningens bestämmelser äro förbundna
med avtalsformen. Länsstyrelsen förutsätter därför att, därest
kommitténs förslag godtages, nämnda olägenheter undanröjas genom ändring
i polislagstiftningen. Skulle detta icke låta sig göra anser sig länsstyrelsen,
trots de betänkligheter som anförts från kommitténs sida, böra
förorda att länsstyrelserna medgivas rätt att för kommunalförbund på
polisväsendets område lämna dispens från bestämmelserna att såväl ett
beslutande som ett verkställande organ skall finnas.
Landsfogden i Uppsala län förordar emellertid samverkan genom kommunalförbund.
Han anser icke att den av kommittén föreslagna organisationen
med förbundsfullmäktige blir för tungrodd för polisförbundens del.
Som stöd för sin uppfattning anför han bl. a. följande.
Då det i förslaget till lag om kommunalförbund endast anges att varje
medlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige, föreligger icke något
formellt hinder för att varje medlem utser lika många fullmäktige som
den tidigare utsett direktionsledamöter och att styrelsen för polisdistriktsförbundet
begränsas till det antal ledamöter, som tidigare ingått i direktionens
verkställande utskott.
Landsfogden i Östergötlands län, som är av samma uppfattning, yttrar.
Föreliggande förslag ger kommunerna ökat inflytande på kommunalförbundens
verksamhet. Jag tror, att kommunerna under sådana förhållanden
kommer att bli mera villiga att bilda kommunalförbund. För polisväsendet
bör detta bli till gagn.
Å andra sidan kan väl tänkas all det nya systemet med eu uppdelning
av förbundens uppgifter på fullmäktige och styrelse kommer alt visa sig
tungrott. Denna olägenhet bör dock ej tillmätas avgörande betydelse, då det
beslutande organet väl icke skall behöva sammanträda mer än ett fåtal
gånger varje år.
42
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
När det gäller brandväsendet är den allmänna uppfattningen att vid val
av former för kommunal samverkan avtal är att föredraga framför kommunalförbund.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län understryker
särskilt att eldsläckningsavtalen innefattar en lämplig och smidig form
för kommunalt samarbete. Samma synpunkter framföres av riksbrandinspektören,
som anför.
Storkommunindelningens genomförande innebar, på sätt i betänkandet
framhållits, att den allra största delen av de tidigare kommunalförbunden
för brandförsvar bortföllo; av 179 förbund återstår endast 12. För storkommunerna
bedömdes av naturliga skäl behov av dylika förbund framdeles
förefinnas endast i mindre omfattning. Interkommunal samverkan
på brandförsvarets område syntes lämpligen i första hand böra åstadkommas
avtalsvägen (släckningsavtal). Den gångna tiden har bekräftat
de sålunda tidigare gjorda antagandena. Kommunalförbundstanken bär på
brandförsvarets område i sin hittillsvarande form icke förmått väcka det
intresse hos kommunerna, som på sina håll antagits. Någon anledning
förmoda att en ändring härutinnan kommer att bli en följd av den nu
föreslagna lagstiftningen torde icke föreligga, såvitt riksbrandinspektören
kan bedöma. Släckningsavtalen torde sålunda även framdeles bli den utan
jämförelse vanligaste formen för interkommunal samverkan på föreliggande
område.
Riksbrandinspektören erinrar emellertid om att 1954 års brandlagsrevision
är sysselsatt med en omarbetning av gällande brandlagstiftning. Skulle
revisionen därvid ha för avsikt att lägga en ny grund för brandförsvarets
organisation, skulle detta dock, framhåller riksbrandinspektören, uppenbarligen
i högsta grad påverka de synpunkter, varåt han i sitt återgivna
uttalande givit uttryck.
Socialstyrelsen är liksom kommittén av den uppfattningen att interkommunalt
samarbete i fråga om socialvården endast undantagsvis behöver
ske i form av kommunalförbund. Styrelsen framhåller, att det råder
ett stort behov av interkommunal samverkan på socialvårdens område.
Särskilt har behovet av samverkan för anordnande och drift av ålderdomshem
varit framträdande, ehuru denna samverkan i någon mån har
avtagit i betydelse genom den år 1952 genomförda kommunindelningen.
Samverkan i avseende å ålderdomshem förekommer numera egentligen
endast i form av antingen kommunalförbund eller avtal. Bestämmelsen i
31 § andra stycket fattigvårdslagen, som medger att flera fattigvårdssamhällen
på särskilt angivna villkor förenar sig om en anstalt och vilken
i huvudsak oförändrad har överförts till 18 § andra stycket socialhjälpslagen,
är att betrakta som förlegad. Styrelsen delar därför kommitténs
mening, att detta stadgande bör utgå ur socialhjälpslagen, lämpligen i
samband med de ändringar i lagen, som kommer att föranledas av åldringsvårdsutredningens
betänkande.
Från angivna utgångspunkter står valet om den lämpligaste formen för
interkommunalt samarbete rörande ålderdomshem mellan kommunalförbund
och avtal. Kommittén har anfört, att det kommunala samarbete
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kommuner
gemensamt ålderdomshem väl bör kunna äga rum i avtalets foim
och att bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisation som
de skulle erhålla enligt kommitténs förslag, i flertalet fall synes komma
att bliva en onödigt tungrodd anordning för detta ändamal. Socialstyi elsen
kan helt ansluta sig till dessa uttalanden.--- —• Styrelsen har icke —
under tiden efter kommunindelningsreformens genomförande — kommit
i kontakt med något fall, där icke samarbetet mellan primärkommunerna
på socialvårdens område lika väl har kunnat ordnas genom avtal som
genom av kommittén föreslagen form av kommunalförbund. Vad samarbetet
på landstingsplanet beträffar i fråga om anordnande och drift av
arbetshem vill styrelsen rikta uppmärksamheten på att även denna verksamhet
i dess helhet torde kunna bedrivas genom avtal i stället för såsom
för närvarande genom kombination av kommunalförbund och avtal.
Av det anförda framgår att kommitténs förslag till lag om kommunalförbund
knappast kan förväntas få någon större aktualitet för samarbetet
på socialvårdens område.
Byggnadsstyrelsen har instämt i vad kommittén anfört angående regionplaneförbunden
samt därjämte framhållit att det med hänsyn till det alltmer
trängande behovet av samverkan över kommungränserna erfordras
en lagstiftning, som mer än den nuvarande underlättar kommunernas
samgående och stimulerar kommunerna till att taga initiativ i sådana
frågor.
Kommitténs uppfattning att interkommunalt samarbete i fråga om
vatten- och avloppsanläggningar bäst regleras genom avtal delas av länsstyrelsen
i Jämtlands län. Länsstyrelsen framhåller, att eftersom det är
särskilt angeläget för landsbygdens vidkommande att sådana anläggningar
kommer till stånd bör det behövliga samarbetet ordnas på enklast möjliga
sätt. Kammarkollegiet anför.
Kollegiet vill understryka, att sammanslutningar rörande vattenvården
kunna väntas i vissa fall bli mycket omfattande och få handhava synnerligen
kostnadskrävande uppgifter. Vattenvårdsverksamhet reglerad i kommunalförbunds
form torde med all sannolikhet komma att kräva specialbestämmelser
och det torde få förutsättas, att vattenvårdskommittén i sin
pågående utredning av med vattenvården sammanhängande frågor kommer
att ägna uppmärksamhet häråt.
I ett stort antal remissyttranden bär man uttalat sig om kommitténs
allmänna inställning att avtal i princip är att föredraga framför kommunalförbund
och därvid med några få undantag anslutit sig till kommitténs
uppfattning.
Kammarkollegiet har emellertid eu avvikande mening. Det mått av
myndighetskontroll, som kommunalförbund medför genom förbundsordningens
fastställande, synes, enligt kollegiets mening, i många fall vara
att föredraga framför mer eller mindre formlösa avtal om fullgörande a\
kommunala uppgifter. Kollegiet anför vidare.
En avtalsmässig reglering av samarbetet torde medföra samma olägen
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
heter, som ansetts vara förenade med kommunalförbundet i dess nuvarande
form. Mot dessa kommunalförbund har icke utan fog riktats den
anmärkningen, att de icke lämna möjlighet till närmare insyn i verksamheten
från de anslutna kommunernas sida. Enligt kollegiets mening kan
man med lika stort fog rikta samma anmärkning mot ett avtal, som ofta
icke heller ger större möjligheter till inblick från vederbörande kommuners
sida i samarbetsverksamheten än de nuvarande kommunalförbunden.
Uppgifternas handhavande och verksamhetens utformning kunna
till väsentliga delar bliva undandragna kommunernas inflytande. Då det
allenast gäller smärre förvaltningsuppgifter torde dock den bristande insynen
vara av mindre betydelse. Så snart det åter rör sig om mera betydelsefulla
samarbetsuppgifter torde olägenheterna bli mera framträdande.
I stort sett kan väl beträffande avtalsformen sägas att densamma långt
ifrån är ägnad att främja den möjlighet till insyn i verksamheten, som
utgöi ett huvudsyfte med den föreslagna nya kommunalförbundsformen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län är även av annan mening än kommittén.
Länsstyrelsen yttrar.
Kommunalförbundskommittén har hävdat den principiellt oantastliga
synpunkten att det bör vara de intresseberörda kommunernas ensak att
välja den samarbetsform — avtal eller kommunalförbund — de själva anser
lämpligast för ändamålet men samtidigt för sin del rekommenderat
kommunerna samförståndslösningar i avtalets form. Länsstyrelsen är icke
lika övertygad om att de för samgåendet mellan kommunerna eftersträvansvärda
samförståndslösningarna företrädesvis bör taga sikte på avtalsformen.
Denna form för samarbete — där en kommun handhar för flera kommuner
gemensamma angelägenheter helt i egen regi — lider nämligen av den svagheten
att något gemensamt förvaltningsorgan för kommunerna ej tillskapas
för handhavande av de kommunala uppgifter, varom fråga är. Huvudmannen
äger att självständigt ensam avgöra ärendena, ett förhållande som vid
tillämnat samarbete mellan jämnstora kommuner sannolikt kommer att
medföra svårigheter när det gäller att åvägabringa enighet om vem huvudmannen
skall vara. Även om enighet härom vinnes, inrymmer denna samarbetsform
alltid risker för att oenighet kan uppstå om avtalets tolkning
och genomförande, i vart fall då avtal träffas mellan å ena sidan ett antal
mindre kommuner och å andra sidan en större kommun. I dylika fall kan
den eventualiteten icke a priori uteslutas, att den större kommunens intressen
kommer alt tillvaratagas på bekostnad av en eller alla de mindre kommunernas
särintressen eller gemensamma intresse. Eu annan med avtalsformen,
därest den kommer att vinna mera allmän tillämpning, tvivelsutan
förenad olägenhet är, att ett växande antal kommuner kommer att ställas
utanför det direkta ansvaret för lösningen av mer eller mindre svårlösta
kommunala frågor med därav föranledda risker för kommunalförvaltningens
funktionsduglighet, då avtalet till äventyrs upphör. Att utan vidare låta
civilrättsliga lagregler och praxis i vad avser avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område tillämpas på här ifrågavarande avtal
med förvaltningsrättslig karaktär kan jämväl vara ägnad att inge vissa betänkligheter.
Med sina här gjorda erinringar vill länsstyrelsen ingalunda ifrågasätta avtalsformens
lämplighet i och för sig när det gäller interkommunalt samarbete.
Det är närmast rekommendationen åt kommunerna att i första hand
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957
välja avtalsformen, som enligt länsstyrelsens mening gör de här ovan
gjorda erinringarna mot avtalsformen befogade.
Länsstyrelsen i Hallands län biträder icke helt kommitténs rekommendation
av avtalsformen. Länsstyrelsen anför.
Samverkan i annan form än genom kommunalförbund bör, även enligt
länsstyrelsens uppfattning, föreskrivas i fall, då de gemensamma anordningarna
skola omhänderhavas av en av kommunerna för den eller de övrigas
räkning. Vid kommunal samverkan i sådana fall, då flera än en av de
samverkande kommunerna skall deltaga i förvaltningen, vill länsstyrelsen
i första hand rekommendera kommunalförbundslinjen. Erfarenheten har
givit vid handen, att kommunal samverkan, som innebär att de avtalsslutande
kommunerna var för sig skola fatta beslut, ofta blir en omständlig
och i vissa fall till och med ineffektiv samverkan. Om nämligen de samverkande
kommunerna icke fatta i alla delar lika beslut, måste jämkningsförfarande
tillgripas och kommunernas beslutande organ ånyo taga frågan
under behandling.
Övriga länsstyrelser, som uttalat sig i denna fråga, har emellertid anslutit
sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Kronobergs län motiverar
sin ståndpunkt med att samarbete genom avtal är enklare och innebär ett
mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen än samarbete genom kommunalförbund.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att bildande av
kommunalförbund medför en icke önskvärd splittring i den kommunala
organisationen, varför samarbete genom avtal i princip måste sättas före
samarbete genom kommunalförbund. Dylika förbund torde dock enligt
länsstyrelsens uppfattning alltjämt komma till användning företrädesvis
i fråga om mera betydande förvaltningsuppgifter eller då de samverkande
kommunerna är förhållandevis många och ingen kommun på grund av
faktiska omständigheter lämpligen kan stå såsom avtalspart gentemot alla
övriga. Liknande synpunkter framföres av flera andra länsstyrelser. Länsstyrelserna
i Älvsborgs och Gävleborgs län går än längre och ifrågasätter
om man inte genom en ytterligare utvidgning av avtalsformen i framtiden
skulle kunna göra kommunalförbundsinstitutet överflödigt.
Kommunerna hävdar i allmänhet, alt enligt deras erfarenhet avtal visat
sig vara en lämpligare samarbetsform än kommunalförbund. De framhåller
därvid ofta, att avtalet medför ett mindre ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
och att avtalet är en smidigare samarbetsform än kommunalförbundet.
Det anföres även, att avtalet ur ekonomisk synpunkt ofta
är att föredraga framför bildande av kommunalförbund samt att denna
synpunkt kommer att spela eu än större roll, om kommitténs förslag uppliöjes
till lag, enär den föreslagna organisationen av kommunalförbunden
kommer att bli betydligt kostsammare för kommunerna än den nuvarande.
Den allmänna meningen bland kommunerna synes vara att kommunalförbund
bör ifrågakomma endast när det gäller mera betydande förvaltningsuppgifter
eller då ett större antal kommuner önskar samarbeta.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1057
I några yttranden har berörts frågan om bolag och förening som samarbetsorgan
för kommuner. Svenska landskommunernas förbund anför.
När kommittén som godtagbara samarbetsformer vid drivande av gemensam
rörelse omnämner bolag och förening bör framhållas att det hävdvunna
kommunalförbundet just på dessa områden visat sig motsvara
ganska högt ställda effektivitetskrav samtidigt som obundenheten av den
svåröverskådliga och komplicerade associationsrätten för de i arbetet deltagande
kommunalmännen känts såsom en lättnad. Om styrelsen riktigt
fattat kommittébetänkandet har det inte heller varit kommitténs mening
att vägen att bilda kommunalförbund för sådana uppgifter framdeles skulle
vara stängd. Anmärkas må i detta sammanhang att frånvaron av bestämmelser
om minimiantal förbundsfullmäktigeledamöter i förslaget gör det
möjligt att anpassa antalet sådana fullmäktige till vad som i varje särskilt
fall kan anses lämpligt.
Under remissbehandlingen har någon invändning icke gjorts mot kommitténs
uppfattning att den verksamhet, som bedrives av kommunala samarbetsnåmnder,
ej skall regleras i lagen.
3. Det interkommunala avtalet ur rättslig synpunkt
Kommunalförbundskommittén
Kommittén anför om det interkommunala avtalets rättsliga natur följande.
Ett avtal mellan kommuner om samarbete för att lösa en viss förvaltningsuppgift
utgör en närmast civilrättslig överenskommelse. Detta innebär,
att varje kommun kommunalrättsligt behåller sin beslutanderätt i
fråga om den uppgift, som avtalet avser. Civilrättsligt blir däremot kommunen
beroende av avtalets innehåll. Tvist om avtalets rätta innehåll skall
därför avgöras av allmän domstol eller, om avtalet innehåller skiljedomsklausul,
av skiljemän. Av avtalets civilrättsliga natur följer också, att dess
användbarhet formellt är begränsad i vad angår fullgörandet av uppgifter,
som äro offentligrättsligt reglerade. I den mån de avtalsslutande kommunerna
äro genom sådan reglering förpliktade att var för sig genom egna
organ fullgöra viss förvaltningsuppgift, kunna de givetvis icke genom ett
civilrättsligt avtal omintetgöra denna förpliktelse.
Vad angår avtal om gemensamt handhavande av en förvaltningsuppgift
genom särskilt förvaltningsorgan må erinras, att detta organ principiellt
icke kan anses utöva sin verksamhet å den genom avtalet bildade samfällighetens
vägnar. Enligt allmänna kommunalrättsliga principer är nämligen
delegation av förvaltning och annan verkställighet än rent manuell sådan
åt utanför kommunen stående organ icke tillåten, eftersom ett sådant
organs beslut icke kunna angripas med kommunalbesvär och ej heller bestämmelserna
om kommunal revision torde ha giltighet för sådant organs
förvaltning. För att förvaltningsorganets beslut kommunalrättsligt skola
kunna godtagas, måste de därför förstås såsom fattade för varje särskild
kommuns vidkommande genom dennas representanter i det gemensamma
organet.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Kommittén anser, att det skulle möta betydande svårigheter att reglera
den interkommunala avtalsrätten i lag. Det är, framhåller kommittén, av
vikt att stor frihet råder i fråga om avtalens utformning. En reglering
skulle därför endast kunna givas ett så allmänt innehåll, att värdet av
densamma finge antagas bliva ringa. Något egentligt behov av en offentligrättslig
reglering har enligt kommitténs mening icke heller hittills gjort sig
gällande, utan de allmänna civilrättsliga reglerna har visat sig tillfyllest
för reglering av samarbetet. Med hänsyn därtill anser kommittén övervägande
skäl tala för att låta formerna för avtal om samarbete mellan kommuner
av olika slag förbliva helt oreglerade.
Remissyttrandena
Kammarkollegiet, skolöverstyrelsen, ett flertal folkskolinspektörcr,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, drätselkammaren
i Sölvesborg, kommunalfullmäktige i Markaryds köping och kommunalfullmäktige
Askeby kommun framhåller i sina yttranden, att en viss
osäkerhet råder på det interkommunala avtalsområdet som en följd av att
särskilda regler saknas om sådana avtal. Svenska stadsförbundet anser, att
det skulle varit värdefullt, om kommittén kompletterat sin allmänna rekommendation
av avtal med några närmare anvisningar om den konkreta utformningen
av sådana civilrättsliga avtal. En redogörelse härför hade enligt
förbundets mening säkerligen kunnat bli en betydande vägledning för kommunerna,
framförallt vid bedömandet av de rättsliga konsekvenserna av
dylika avtal. Kammarkollegiet, som är av samma uppfattning, anför att den
omständigheten att vid ingående av avtal kontrahenternas kommunalrättsliga
förpliktelser alltjämt kvarstår icke synes utgöra tillräckliga skäl mot en
analys av den rättsliga innebörden av dylika kommunala avtal och den rättsliga
reglering av avtalsrätten, som kan visa sig behövlig. Den kommunala
verksamheten kan, framhåller kollegiet, genom olika former av delegation
undandragas offentlig insyn och kontroll och den kommunala besvärsrätten
kan bli illusorisk. Kollegiet påpekar även att det är eu outredd fråga i vad
mån fullständig avtalsfrihet bör råda på detta område och ifrågasätter om ej
i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske även av avtal mellan
kommunerna rörande handhavandet av kommunala förvaltningsuppgifter.
Skolöverstyrelsen understryker särskilt att det på skolväsendets område
föreligger ett påtagligt behov av vägledning i fråga om de interkommunala
avtalens utformning, särskilt när det gäller de ekonomiska mellanhavandena,
enär kommunerna ofta känner stor osäkerhet inför i varje fall mera
omfattande uppgörelser av detta slag. överstyrelsen anser emellertid, att
länsskolnämndernas praxis vid beslut om interkommunal samverkan och
om fördelning av kostnader i anledning av gemenskapen i de fall, där enighet
mellan kommunerna icke kan uppnås, samt de allmänna anvisningar,
som avses skola komma att utfärdas av Kungl. Maj:t för iakttagande av
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
länsskolnämnderna i fråga om kostnadsfördelningen, kommer att bli av
största betydelse även som vägledning för utformningen av frivilliga överenskommelser
mellan kommunerna.
Svenska landskommunernas förbund framhåller, att frågan om vilka samarbetsuppgifter,
som bör och kan lösas genom civilrättsliga avtal, är av stor
betydelse. Föreningen anför vidare.
Förefintligheten av vissa i lagtext och lagmotiv sanktionerade avtalsområden
inom den specialreglerade förvaltningen (eldsläckningsavtal,
stadsplaneavtal, polisdistriktsavtal, avtal i anslutning till 6 § folkskolestadgan
o. s. v.) synes antyda alt avtalsområdet på andra dylika områden är
begränsat. Under alla omständigheter är det, såsom kommittén också framhållit,
uteslutet att genom avtal disponera över förpliktelser som kommuner
lagligen ha att var för sig genom egna organ fullgöra. Vissa äldre regeringsrättsutslag
ge vid handen att avtalsområdet förr ej ansetts obegränsat ens
inom den oreglerade »egentliga» kommunalförvaltningen. Å andra sidan ge
motiven till 40 § KL vid handen att uttryckligt stöd i lagtext numera icke
ansetts behövligt för en så långtgående åtgärd som avtal om den kommunala
medelsförvaltningens uppdragande åt en bank (SOU 1952: 12 sid. 192;
prop. 210/1953 sid. 217). Ifråga om anstaltsupplåtande för medlemmar i
annan kommun föreligger otvivelaktigt stort utrymme för avtalsslutande
liksom också i fall då en kommun skall driva »oreglerad» verksamhet, av
vilken även annan kommun får nytta. Oklara situationer kunna emellertid
uppstå när en förvaltningsgren är helt eller delvis specialreglerad och
åtagandena sträcka sig längre än tillhandahållande av platser å anstalt eller
liknande liksom också då tanken är att kommuner skola tillsätta samarbetsargan
för viss gemensam förvaltningsuppgift. Kommittén framhåller att i
sistnämnda fall av samarbetsorganet fattade beslut kommunalrättsligt böra
förstås såsom fattade för varje särskild kommuns vidkommande genom
dennas representanter i det gemensamma organet. Tilläggas bör väl att ett
sådant »åsämjande» förutsätter beslutsdelegationer från vederbörande kommunala
nämnd och sålunda måste ske med stöd av 43 och 45 §§ KL eller
lagrum av motsvarande beskaffenhet inom specialförvaltningen samt att
samarbetsorganets beslut därvid teoretiskt måste framstå såsom dessa
uppdragsgivares, å vilkas vägnar besluten fattas, och icke representanternas.
Dylika samarbetsorgan ha hittills plägat tillsättas för enbart planeringsuppgifter.
Någon gång, exempelvis då avtal blott skall gälla under ett
övergångsskede innan kommunalförbund hunnit bildas, har samarbetsorganet
brukat tilläggas beslutanderätt i mindre betydelsefulla förvaltningsangelägenheter
under förutsättning av att besluten kunnat fattas enhälligt.
Huruvida detta tillvägagångssätt varit i överensstämmelse med grundläggande
kommunalrättsliga principer har dock alltid förefallit tveksamt (jfr
RÅ 1952 ref. 48). Kommittéuttalandena kunna inte sägas helt ha undanröjt
denna tveksamhet. Då kommittén på som det vill synas övertygande
skäl avvisat tanken på en särskild lagstiftning om »offentligrättsliga» avtal,
lär väl endast rättspraxis kunna ge slutgiltigt besked i frågan huruvida ej
kommittén trots allt överskattat det civilrättsliga avtalets allmänna användbarhet
som medel att lösa interkommunala samarbetsfrågor. Självfallet
vore det önskvärt om Kungl. Maj :t vid framläggandet inför riksdagen av
förevarande lagförslag genom positiva uttalanden kunde påverka de rättstillämpande
myndigheterna så att det erkända avtalsområdet bleve så vitt
som möjligt.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Drätselkammaren i Sölvesborg ifrågasätter om icke den interkommunala
avtalsrätten borde regleras i lag, åtminstone i vissa avseenden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lön tänker sig att avtalsformen skulle kunna
utvecklas ytterligare genom ett system, där de ekonomiska grundvalarna
för kommunal samverkan bestämmes genom avtal, under det att gemensamma
förvaltningsorgan kan utses genom val av de samverkande kommunerna.
Det bör enligt länsstyrelsens mening vara möjligt att på en så anordnad
samfällighet överflytta även obligatoriska kommunala förvaltningsuppgifter.
Ett sådant system förutsätter givetvis, framhåller länsstyrelsen, en
närmare laglig reglering av avtalsformen.
I övriga yttranden har man anslutit sig till kommitténs uppfattning att
formerna för avtal om samarbete mellan kommunerna bör förbli helt
oreglerade. Där man särskilt motiverat sitt ståndpunktstagande, har man
framhållit, att en smidigare anpassning kan ske till skilda förhållanden om
full avtalsfrihet råder på detta område.
4. Specialkommuner
Kommunalförbundskommittén
Kommittén framhåller, att någon allmänt vedertagen definition av begreppet
kommun icke finnes, varav följer att någon bestämd distinktion
mellan begreppen kommun och kommunalförbund icke gjorts. Kommittén
anser för sin del, att de konstitutiva dragen för en kommun är, att samfälligheten
ifråga äger direkt beskattningsrätt. Med specialkommun avser
kommittén därför en med egen beskattningsrätt utrustad samfällighet. Såsom
exempel på specialkommuner nämner kommittén den kyrkliga samfälligheten
och tingslaget. Kommittén anför vidare.
Om en för två eller flera kommuner gemensam förvaltningsuppgift överflyttas
på en specialkommun, förlora primärkommunerna allt direkt inflytande
på denna uppgift. Endast indirekt kunna de få ett visst inflytande
på uppgiften, nämligen om ledamöterna av specialkommunens beslutande
organ väljas av de primärkommunala organen. Ledamöterna i det specialkommunala
organet skulle då bli att betrakta som ombud för primärkommunerna.
Primärkommunernas inflytande på en uppgift, som uppdrages
åt en specialkommun, kan alltså endast bliva ytterst ringa. Då det givetvis
icke kan ifrågakomma att tillskapa specialkommuner för annat än betydelsefulla
kommunala uppgifter, skulle bildande av dylika kommuner innebära
en stark splittring av den kommunala förvaltningen. Den allvarligaste
konsekvensen härav är, att var och en av primärkommunerna skulle komma
att sakna nödig överblick över sin finanshushållning, varigenom svårighet
skulle uppstå att i ekonomiskt hänseende samordna de olika kommunala
förvaltningsuppgifterna. På grund av det anförda anser kommittén,
att utvägen att bilda specialkommuner för att åstadkomma nödig samverkan
mellan kommuner icke bör tillgripas, såvida mindre genomgripande
samarbetsformer skulle visa sig vara tillfyllest för ändamålet.
4 — Hilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Kommittén har vid en genomgång av behovet av samarbete på olika förvaltningsområden
icke funnit något område, där icke erforderlig kommunal
samverkan bör kunna åstadkommas i annan form än genom specialkommun.
På grund härav har kommittén funnit sig icke böra framlägga något
förslag om bildande av sådana kommuner.
Remissyttrandena
Kammarkollegiet anser, att kommittén icke förebragt tillräckliga skäl
för sitt avvisande av specialkommunsinstitutet. Kollegiet anför.
Den av kommittén föreslagna nya formen för kommunalförbund är avsedd
att komma till användning endast i fråga om verkligt betydande samarbetsuppgifter.
I stort sett kommer emellertid ett dylikt förbund allenast formellt
att skilja sig från en specialkommun, i vart fall därest specialkommunens
fullmäktige utses bland ledamöterna av delkommunernas fullmäktige.
Den omständigheten, att förbundet icke har den särskilda direkta beskattningsrätt,
som anses konstitutiv för en kommun, torde i realiteten icke verka
större skillnad, då någon begränsning av medlemskommuns skyldighet att
bidraga till kostnaderna för förbundets verksamhet icke skulle föreligga.
Enligt kommitténs förslag skall ju för övrigt för förbund, vilket handhar
förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommun att
vårda, författningens bestämmelser om kommun gälla (2 § i lagförslaget).
Den särskilda beskattningsrätt, som tillkommer en specialkommun, torde
i själva verket icke vara mera ägnad att inge betänkligheter än den obegränsade
rätt att besluta utgifter, som kan konstitueras genom kommunalförbund
eller avtal, då rätten att åsamka utgifter binder kommunerna i samma
utsträckning som den särskilda beskattningsrätten.
Skaraborgs länsavdelning av svenska landskommunernas förbund och
kommunalfullmäktige i Ljusnarsbergs kommun anser det vara utan betydelse
om kommunalförbunden formellt har beskattningsrätt eller ej, enär
förbunden i praktiken har sådan rätt genom sina möjligheter att pålägga
förbundskommunerna obegränsade utgifter.
I övrigt delar man kommitténs mening i denna fråga. Ett flertal länsstyrelser
har i sina yttranden särskilt framhållit riktigheten av kommitténs
uppfattning att bildande av specialkommuner skulle medföra en alltför
stark splittring av den kommunala förvaltningen med ty åtföljande svårigheter
för de enskilda primärkommunerna att erhålla nödig överblick över
sin finanshushållning.
Departementschefen
Genom den ständigt fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet
har de kommunala förvaltningsuppgifterna blivit alltmer omfattande.
Statsmakterna har pålagt kommunerna ett stort antal nya uppgifter
och därjämte har den verksamhet, kommunerna själva åtagit sig, ökat
högst avsevärt.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Trots den 1952 genomförda kommunindelningsreformen är de kommunala
enheterna mångenstädes fortfarande alltför små för att själva kunna
effektivt fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande uppgifter. Ett
samarbete med angränsande kommuner har därför för dessa mindre kommuner
ofta tett sig som en naturlig lösning av många av deras problem. Men
även mera ekonomiskt bärkraftiga kommuner har i betydande utsträckning
funnit det med sin fördel förenligt att bedriva ett samarbete med angränsande
kommuner. I storstadsregionerna förekommer ett intensivt sådant
samarbete, betingat främst av de många problem som tätbebyggelsen för
med sig. Det torde finnas all anledning att räkna med att den interkommunala
verksamheten kommer inte bara att fortsätta utan att bli än livligare
och att utsträckas till att omfatta nya förvaltningsområden. Sålunda kommer
exempelvis med all säkerhet enhetsskolans genomförande att medföra
ett starkt ökat interkommunalt samarbete på skolväsendets område. Detta
gäller särskilt enhetsskolans högstadium. Mer än hälften av landets kommuner
torde nämligen vara för små för att bilda underlag för eget högstadium.
Ännu större befolkningsunderlag måste yrkesskolorna kräva och även på
detta område har man således att räkna med att samarbete över kommungränserna
kommer att etableras i stor utsträckning. Jämväl inom polisväsendet
torde man — så länge det kommunala huvudmannaskapet består —
kunna räka med ett livligare interkommunalt samarbete, enär utvecklingen
i fråga om polisverksamheten medför att kommunerna efter hand blir för
små enheter. Ett betydande behov av kommunalt samarbete föreligger vidare
när det gäller tätorternas vatten- och avloppsfrågor. Även på vissa andra
förvaltningsområden lär man kunna räkna med ett fortsatt behov av interkommunalt
samarbete.
På grund av denna fortgående och väntade utveckling framstår det som
alltmer angeläget att finna ändamålsenliga former för det interkommunala
samarbetet. Härvidlag bör emellertid enligt min mening kommunerna i
största möjliga utsträckning lämnas frihet att själva skapa de verksamhetsformer,
de anser lämpliga. Såsom jag framhållit i olika sammanhang är jag
nämligen av den uppfattningen att kommunerna bäst fyller sina många
uppgifter som lokala samhällsorgan, om de åtnjuter stor frihet på det organisatoriska
området. Lagstiftarens uppgift hör vara alt fastställa det minimum
av regler, som erfordras för att ge de berörda kommunerna och dessas
medlemmar garantier för handläggning av ärendena under tillfredsställande
former. Mot varandra måste alltså vägas å ena sidan betydelsen av att kommunerna
åtnjuter största möjliga frihet och utrymme för lokala anordningar
och å andra sidan behovet av garantier för alt denna frihet ej missbrukas.
Samarbete mellan kommuner kan, såsom kommittén påpekat, ske enligt
i huvudsak fyra olika former. Den enklaste formen av kommunal samverkan
utgör samråd genom samarbetsnämnder. Dessa nämnder har ingen beslu
-
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
tanderätt utan deras uppgift kan närmast anses vara att utgöra ett utrednings-
och förhandlingsorgan för de intresserade kommunerna. Att i författning
närmare reglera denna form av samarbete är enligt kommitténs
mening varken behövligt eller lämpligt. En mycket vanlig form av samarbete
är att privaträttsliga avtal ingås mellan vederbörande kommuner om samarbete
för att lösa viss uppgift. Enligt det av kommittén framlagda förslaget
skall kommunerna äga att med endast de begränsningar som redan nu gäller
fritt bestämma när de vill använda sig av avtalsformen och någon reglering
i lag av den interkommunala avtalsrätten föreslås icke. Gränsen för samverkan
i denna ordning blir sålunda såsom hittills den ram som kommunallagarna
uppdrar för kommunernas verksamhet. En lagligt reglerad form av
samverkan föreslås däremot skola kunna ske genom bildande av kommunalförbund.
Regleringen syftar till att skapa en särskild organisationsform
med viss stadga, en form som är tillfredsställande ur allmän synpunkt och
som kan anses godtagbar med hänsyn till de krav i fråga om sättet för ärendenas
handläggning som såväl berörda kommuner som de enskilda kommunmedlemmarna
har rätt att resa. Om man går så långt i fråga om samarbete
att man tillerkänner en sammanslutning av kommuner egen beskattningsrätt,
innebär detta enligt kommittén närmast en kommunbildning. Kommittén
har icke i fråga om något kommunalt förvaltningsområde funnit
behov föreligga att bilda sådana specialkommuner.
Uppenbarligen möter många vanskliga avvägningsproblem när det gäller
att i varje särskilt fall välja den rätta formen för kommunalt samarbete.
De huvudlinjer som kommittén dragit upp för lösningen av de kommunala
samarbetsfrågorna synes mig dock riktiga. De lämnar kommunerna stor
fi ihet på detta område samtidigt som de ställer till kommunernas förfogande
en i lag reglerad organisationsform för samarbete på de viktigare områdena.
Jag anser mig därför kunna godtaga kommitténs allmänna ståndpunktstagande
till de huvudprinciper efter vilka kommunala samarbetsproblem
bör lösas.
De former av samarbete som framför allt påkallar uppmärksamhet i detta
sammanhang är samarbete genom avtal och samarbete genom bildande av
kommunalförbund. Att närmare ange när den ena eller andra samarbétsformen
bör komma till användning är uppenbarligen icke möjligt med hänsyn
till de vitt skilda förhållanden som här möter. Avtalet har ju den fördelen
framför kommunalförbund att det utgör en smidigare och billigare
samarbetsform och innebär ett betydligt mindre ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten och förvaltningen än kommunalförbund. Helt allmänt
sett synes därför avtalsformen vara att föredraga framför kommunalförbund
i fråga om angelägenheter, där det på grund av uppgifternas mindre
vikt eller omfattning eller av andra orsaker icke kan anses erforderligt
med ett särskilt beslutande organ. En viktig begränsning i möjligheten att
begagna avtalsformen ligger dock däri, att vissa uppgifter av offentligrätts
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
lig natur, som åvilar kommunerna, icke genom avtal kan överlåtas å andra
organ än kommunens egna.
En konsekvens av avtalsformen blir emellertid, såsom kammarkollegiet
framhållit, att många kommuner ställes utanför det direkta ansvaret för
lösningen av mer eller mindre svårlösta kommunala frågor med därav föranledda
risker för kommunalförvaltningens funktionsduglighet, då avtalet
till äventyrs upphör. Avtalsformen för vidare med sig att förfarandet vid
fattande av beslut kan bli omständligt och om kommunerna skall besluta
var för sig i en angelägenhet kan, för det fall att kommunerna fattar olika
beslut, betydande svårigheter och olägenheter inträda. Även i fråga om förvaltning
och verkställighet kan under sådana förhållanden svårlösta problem
uppstå. Och olika uppfattningar om avtalets tolkning kan medföra
tvister, som inverkar oförmånligt på verksamhetens bedrivande. Sådana
olägenheter undvikes, om kommunerna bildar kommunalförbund för handhavande
av samarbelsuppgifterna. Genom att kommunalförbundens organisation
och verksamhet i stor utsträckning är reglerade i författning och
genom att förbundsordning skall fastställas av länsstyrelsen, är vid denna
samarbetsform garantierna större för att kommunernas och deras medlemmars
rättsskydd skall beaktas. Kommunalförbund synes mig därför
främst böra komma till användning, då samarbetet gäller en betydande eller
särskilt kostnadskrävande uppgift eller då flera kommuner deltager i samarbetet.
I dessa fall torde nämligen ofta behov föreligga av ett särskilt beslutande
organ. Då det gäller betydande uppgifter torde det vidare i många
fall kunna ifrågasättas om uppgiften kan eller lämpligen bör överlämnas
åt annan kommun att ombesörja. Men även i åtskilliga andra fall än
nu nämnda torde i lag reglerade kommunalförbund vara att föredraga ur
kommunalrättslig synpunkt.
Kommittén har behandlat olika förvaltningsområden och i samband därmed
gjort vissa uttalanden angående lämplig samarbetsform. Mot dessa
kommitténs uttalanden har jag i huvudsak intet att erinra, men jag vill
redan här understryka att innan avtalsformen väljes måste man noga pröva,
att man icke går längre än vad som ur kommunalrättslig synpunkt kan
anses tillåtet.
Vad angår skolväsendet rekommenderar kommittén —- liksom föredragande
departementschefen i propositionen 182/1956 med förslag till
skolslyrelselag m. m. — att avtalsformen skall användas i betydande
utsträckning. Häremot har jag i och för sig intet att invända, men
jag vill framhålla, att just på skolväsendets område torde man i samband
med enhetsskolans genomförande ofta få räkna med ett betydande samarbete,
som planeras alt äga rum avsevärd tid framåt, och ofta torde det bli
fråga om samarbete mellan flera jämnstora kommuner. Under sådana förhållanden
kan det många gånger vara lämpligt alt samarbetet får den fastare
form som kommunalförbund innebär. Därigenom tillskapas organ som kan
54
Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
anpassa samarbetet efter den fortgående utvecklingen och som kan ingripa
och lösa de olika problem, som uppkommer under arbetets gång och som icke
på förhand, vid avtalets upprättande, kunnat förutses. Om kommunalförbundsinstilutet
ges en lämplig utformning synes mig därför denna form
av samarbete kunna få stor betydelse även på skolväsendets område.
När det gäller polisväsendet anser kommittén att samarbetet i regel omfattar
så begränsade uppgifter, att bildandet av kommunalförbund i och
för sig kan synas onödigt. Enligt kommitténs uppfattning föranleder de
nuvarande bestämmelserna om val av vissa befattningshavare i gemensamma
polisdistrikt och om avgivande av yttranden i vissa tjänstetillsättningsärenden
i sådana distrikt att kommunerna bildar kommunalförbund
utan att polisverksamhetens omfattning alltid sakligt sett motiverar det.
Bestämmelserna, vilka återfinnes i It § 3 mom. och 13 § 2 mom. polislagen,
innebär att de i det gemensamma polisdistriktet ingående kommunerna,
om kommunalförbund ej bildats, var för sig skall välja ifrågavarande
befattningshavare respektive, då länsstyrelsen utan föregående kommunalt
val tillsätter tjänsterna, var för sig avgiva yttranden i tjänstetillsättnigsärendena.
Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén funnit angeläget,
att — om polisväsendet icke förstatligas — en sådan revision av polislagstiftningen
företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full utsträckning
på polisväsendets område.
För egen del är jag icke beredd att i detta sammanhang föreslå någon
ändring i polislagstiftningen. Visserligen har förhållandevis många kommunalförbund
bildats just på polisväsendets område, men det torde kunna
ifrågasättas, om icke orsaken härtill är att söka till stor del i andra förhållanden
än i utformningen av nyssnämnda bestämmelser. Beträffande samarbetet
på detta område är det givetvis också av största vikt, att kommunerna
har i lag fastslagen rätt att tillkännagiva sin mening, när det gäller tillsättande
av befattningshavare i kommunerna. Enligt min mening finns det
vidare knappast anledning befara att ombildning av de nuvarande polisförbuden
till kommunalförbund enligt den nya lagen skall medföra några större
svårigheter. Och om den nya organisationen för kommunalförbund får en
tillräckligt smidig utformning — exempelvis genom att antalet förbundsfullmäktige
och ledamöter i förbundsstyrelsen icke fixeras i lagen — förmenar
jag att denna organisationsform icke blir alltför betungande. Härtill
kommer att hela frågan om polisväsendets organisation i enlighet med riksdagens
begäran kan förväntas bli föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning. Jag kan icke heller tillstyrka det av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län framförda förslaget att länsstyrelserna skulle få rätt att lämna
dispens från den föreslagna bestämmelsen att kommunalförbund skall ha
såväl ett beslutande som ett verkställande organ. Såsom jag senare närmare
skall utveckla delar jag nämligen kommitténs och det alldeles övervägande
flertalet remissinstansers uppfattning att det om möjligt bör undvikas att
i lagen införa specialbestämmelser för olika slag av kommunalförbund.
55
Kungl. Mcij.ts proposition nr 150 år 1951
På brandväsendets område torde liksom hitintills samverkan genom avtal
i regel vara att föredraga. Efter kommunindelningsreformens genomförande
har kommunalförbunden till allra största delen befunnits obehövliga och
bortfallit. Det viktigaste interkommunala samarbetet på detta område utgör
eldsläckningsavtalen och beträffande dessa utgör — såsom understrukits
av remissinstanserna — avtal en lämplig och smidig form för kommunalt
samarbete.
Beträffande socialvården föreligger behov av samverkan mellan kommunerna
främst i fråga om anläggning och drift av ålderdomshem. Att avtal
därvidlag oftast torde vara den smidigaste formen för samarbetet bekräftas
av socialstyrelsen. Jag kan sålunda ansluta mig till kommitténs ståndpunkt
att i fråga om ålderdomshem avtal bör vara det normala och att kommunalförbund
bör ingås endast då särskilda förhållanden motiverar en sådan
ordning.
Regionplaneförbund skiljer sig i vissa hänseenden från vanliga kommunalförbund.
Redan det förhållandet att stundom ett mycket stort antal
medlemmar ingår i förbundet — det största, Stockholmstraktens regionplaneförbund,
består av Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms
län — medför att för vanliga kommunalförbund avpassade regler icke alltid
blir ändamålsenliga, då de skall tillämpas på regionplaneförbund. Vidare
har förslag väckts om att dessa förbund skall få nya uppgifter, som skulle
kunna motivera en annan organisationsform för regionplaneinstitutet. Med
hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning att vid utformningen av
en ny lag om kommunalförbund hänsyn icke bör tagas till formerna för
det samarbete som kan bli erforderligt på regionplaneringens område. Då
byggnadslagstiftningen f. n. är föremål för översyn och förslag i ämnet kan
väntas senare detta år anser jag vidare i likhet med kommittén, att de
regionplaneförbund, som bildats medan den nuvarande kommunalförbundslagen
gäller, bör — i motsats till vad som föreslås beträffande övriga
existerande kommunalförbund — få bibehålla sin nuvarande organisation
i avvaktan på nämnda översyn av byggnadslagstiftningen.
Vatten- och avloppsanläggningar utgör ofta synnerligen kostnadskrävande
företag och många gånger är de gemensamma för åtskilliga kommuner.
Därjämte fordras ej sällan särskild förvaltning. På detta område synes mig
därför kommunalförbund många gånger vara att föredraga framför avtal.
Som jag redan tidigare anfört är möjligheten att använda avtalsformen
begränsad med hänsyn till dels de särskilda bestämmelser som kan gälla
för fullgörandet av vissa uppgifter och dels allmänna kommunalrättsliga
principer, som lägger hinder i vägen för en obegränsad delegation av förvaltning
och verkställighet. Dessa begränsningar måste beaktas av kommunerna,
då de har att välja form för interkommunalt samarbete. Det har i
anslutning härtill i flera remissyttranden framhållits, att en viss osäkerhet
råder på det interkommunala avtalsområdet som eu följd av atl särskilda
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
regler saknas om sådana avtal, och från en del håll har efterlysts en analys
a\ den lättsliga innebörden av dylika kommunala avtal. I anledning härav
vin jag något närmare uppehålla mig vid dessa spörsmål.
Som jag inledningsvis uttalat, delar jag kommitténs uppfattning att en
i eglering i lag av den interkomniunala nvtnlsrätten skulle vara av ringa värde.
De förvaltningsuppgifter, som är föremål för samverkan genom avtal, är
så skiftande att avtalsreglerna nödvändigtvis måste få mycket allmänt innehåll.
En sådan reglering skulle också lätt kunna bli hindrande för en naturlig
utveckling på området och verka som ett onödigt och olämpligt ingrepp
i den kommunala självstyrelsen. Jag anser mig därför icke nu kunna förorda
en laglig reglering av den interkommunala avtalsrätten.
Såsom kommittén framhåller är ett interkommunalt avtal närmast en
civilrättslig överenskommelse, vilket innebär bl. a. att varje kommun, som
är ansluten till avtalet, kommunalrättsligt bibehåller sin beslutanderätt i
fråga om den eller de samarbetsuppgifter avtalet avser. De kommunalrättsliga
reglerna inskränker i olika avseenden kommunernas möjligheter
att träffa sådant avtal. Avtalet måste sålunda avse angelägenhet, som kommun
äger vårda. Om vidare i författning stadgats att viss förvaltningsuppgift
skall handhavas av kommuns egna organ, får uppgiften ej genom avtal
överlåtas till annat organ. Kommun kan icke heller lagligen träffa avtal,
som innebär att delegation gjorts till något organ i strid mot gällande kommunalrättsliga
bestämmelser.
Av de olika typerna av förekommande interkommunala avtal uppkommer
ur allmänna kommunalrättsliga synpunkter inga speciella svårigheter av
den formen, då kommunerna handhar en kommunal angelägenhet var för
sig men under utövande av visst samarbete. Kommunerna samråder om de
åtgärder som är erforderliga och söker, då olika uppfattningar framkommer,
sammanjämka sina ståndpunkter. Besluten fattar de emellertid fullt självständigt
och oberoende av varandra.
En annan form av avtal är att kommun erhåller rätt att disponera platser
på annan kommuns anstalt — s. k. inackorderingsavtal — eller får dragi
nytta av annan kommuns åtgärder. Förstnämnda kommun har i dessa fall
icke någon delaktighet i beslutanderätten och förvaltningen. Den enligt avtalet
förpliktade kommunen äger emellertid å andra sidan ej fatta några för
den andra kommunen kommunalrättsligt bindande beslut utan har endast
att tillhandahålla nyttigheten i enlighet med avtalet. I vilken utsträckning
sådana avtal kan ingås bör, i den män det icke framgår av speciallagstiftning,
avgöras av rättspraxis. Jag vill endast framhålla, att enligt min
mening ifrågavarande avtal bör vara tillåtna när det endast är fråga om
upplåtande av anläggning eller tillhandahållande av materiel eller liknande
tjänster.
En tredje typ av avtal avser de fall då kommunerna gemensamt handhar
förvaltningen genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan. De beslut som i
sådana fall fattas av förvaltningsorganet blir att betrakta som de särskilda
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957
kommunernas beslut och man måste här förutsätta en delegation från envar
kommun till dennas representant i det gemensamma organet. Enligt nuvarande
rättspraxis torde man nämligen vara obenägen att tillåta delegation
till organ utanför kommunen i andra fall än när det är fråga om av kommunen
klart angivna rena verkställighetsåtgärder. Några generella regler om
vad som bör anses vara ren verkställighet kan icke angivas. Även företagande
av enklare verkställighetsåtgärder kräver ofta fattande av självständiga
beslut. Hur långt man lagligen kan gå när det gäller att på detta sätt
delegera beslutanderätten är en fråga om tolkning av gällande kommunallagar
och denna tolkningsfråga torde få överlämnas åt rättspraxis att i sista
hand avgöra.
Genom interkommunala avtal bildas stundom bolag eller föreningar för
handhavande av gemensamma kommunala angelägenheter. I vilken utsträckning
kommunerna äger förvärva andelar i sådana rättsobjekt är en fråga,
som likaledes får avgöras enligt allmänna kommunalrättsliga bestämmelser,
och jag anser mig därför icke böra närmare ingå därpå i detta sammanhang.
Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande ifrågasatt om
interkommunala avtal kan träffas beträffande alla slag av förvaltningsuppgifter.
Förbundet anför bl. a., att förefintligheten av vissa i lagtext och
motiv sanktionerade avtalsområden inom den specialreglerade förvaltningen
synes antyda att avtalsområdet på andra dylika områden är begränsat. För
min del kan jag emellertid icke finna några bärande skäl för att begränsa
användandet av interkommunala avtal till vissa förvaltningsområden, givetvis
med undantag för de fall, då en kommun enligt lag uttryckligen är
skyldig att vårda en angelägenhet genom egna organ.
En allvarlig olägenhet med de interkommunala avtalen är att, sedan besluten
om avtalens ingående vunnit laga kraft, avtalen svårligen kan ändras
mot kommunernas vilja, även om avtalen är olagliga ur kommunalrättslig
synpunkt. Skulle genom dylikt avtal kommunala funktioner överflyttas på
obehörigt organ kan en besvärande osäkerhet uppstå rörande den rättsliga
giltigheten av de beslut, som sådant organ fattar. Kammarkollegiet
framhåller i sitt yttrande att den kommunala verksamheten kan genom
olika former av delegation undandragas offentlig insyn och kontroll och
att den kommunala besvärsrätten kan bli illusorisk. Kollegiet ifrågasätter
därför om ej i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske av de
interkommunala avtalen. Även om därigenom vissa garantier skulle kunna
vinnas mot att avtal ingås, som icke står i överensstämmelse med gällande
kommunalrättsliga bestämmelser, vill jag likväl icke tillstyrka ett sådant
förslag. En myndighetsprövning skulle kunna verka starkt hämmande
på den kommunala verksamheten och såsom jag i olika sammanhang
haft anledning framhålla är det min principiella uppfattning, att kommunerna
bör ha största möjliga frihet och självständighet i förhållande till
statsmakterna. I)cn statsuppsikt, som förekommer på grund av gällande
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
bestämmelser om besvär och om underställning av vissa kommunala beslut,
anser jag vara tillräcklig även när det gäller de interkommunala avtalen.
Jag vill emellertid här understryka vikten av att slutandet av interkommunala
avtal föregås av noggranna överväganden. Av stor betydelse är klara
regler rörande den ordning i vilken avtalet kan bringas att upphöra, önskvärt
är att kommunförbunden är kommunerna behjälpliga med utformningen
av sådana avtal på de områden, där statliga myndigheter ej utfärdat
råd och anvisningar i dessa hänseenden.
Innan jag övergår till att närmare behandla själva kommunalförbundsinstitutet
vill jag ytterligare något uppehålla mig vid den tidigare i korthet
berörda frågan om bildande av specialkommuner. Om man skulle tillerkänna
kommunalförbund egen beskattningsrätt skulle detta — såsom tidigare
anförts — innebära att en specialkommun bildades. Kommittén har ställt
sig avvisande till en sådan ordning och därvid framhållit att tillskapandet
av dylika specialkommuner skulle innebära en stark splittring av den kommunala
förvaltningen och hindra medlemskommunerna att erhålla nödig
överblick över sin finanshushållning. Häremot har kammarkollegiet emellertid
invänt att medgivande av särskild beskattningsrätt icke är ägnat
att inge betänkligheter med hänsyn till att någon begränsning av medlemskommuns
skyldighet att bidraga till kostnaderna för förbundets verksamhet
icke skall föreligga enligt kommitténs förslag. Liknande synpunkter har
framförts av ett par andra remissinstanser.
För egen del anser jag, i likhet med det stora flertalet remissmyndigheter,
de skäl kommittén anfört mot införande av egen beskattningsrätt
för kommunalförbunden vara bärande. I anledning av vad kammarkollegiet
anfört vill jag redan i detla sammanhang nämna att jag hyser den
uppfattningen att kommunalförbundens möjlighet att pålägga sina medlemmar
utgifter skall under vissa förhållanden kunna begränsas. Beträffande
andra förbund än sådana, som skall handhava obligatorisk, specialreglerad
förvaltning, kommer jag sålunda i det följande att föreslå, att i förbundsordningen
skall angivas de begränsningar i skyldigheten att tillhandahålla
medel för förbundsverksamheten, som medlemmarna kan ha kommit
överens om. Med hänsyn härtill och då en beskattningsrätt av förevarande
slag knappast kan medföra några större fördelar ur allmän synpunkt, anser
jag mig icke böra föreslå införande av särskild beskattningsrätt för kommunalförbund.
B. Kommunalförbund
I. Gällande rätt
Bestämmelser om kommunalförbund finnes i lagen härom den 13 juni
1919. Enligt denna lag (1 §) kan städer, landskommuner, köpingar och
municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund för handha
-
59
Knngl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1957
vande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning får vidare
ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad,
även om staden deltager i landsting. Även olika skoldistrikt kan på enahanda
sätt sluta sig samman för vård av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan
(33 §). Församlingar kan däremot icke ingå i kommunalförbund.
Samverkan mellan dem kan emellertid ske genom bildande av
kyrklig samfällighet (1 § lagen om församlingsstyrelse).
I lagen angives kommunalförbunds ändamål vara »handhavande av kommunal
förvaltningsuppgift» (1 §). Denna bestämmelse har allmänt tolkats
så, att ett kommunalförbund icke må bildas för mer än en uppgift. Alla
slags kommunala uppgifter kan ombesörjas av kommunalförbund.
Medlemskap i kommunalförbund rubbar icke medlemmarnas förpliktelser
och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Ett undantag
från denna regel finnes dock, och det gäller de fall, då brandförsvarsförbund
bildats. Handhaves brandförsvar av kommunalförbund, skall enligt 1 §
tredje stycket brandlagen lagens bestämmelser om kommun ha avseende å
förbundet. Liknande bestämmelser gäller även i fråga om polisförbund.
Länsstyrelsen förordnar om bildande av kommunalförbund (It §). Sådant
förbund kan bildas efter ansökan av någon av de berörda kommunerna,
men initiativ till bildande av förbundet kan även tagas av länsstyrelsen
(12 §). Förbundets bildande föregås av ett utredningsförfarande, som besörjes
av länsstyrelsen eller av de berörda kommunerna själva under länsstyrelse^
ledning. Länsstyrelsen kan också, där så finnes nödigt, förordna
lämplig person att under länsstyrelsens inseende verkställa utredningen (13
-—16 §§). Enas kommunerna om antagande av framlagt förslag till förbundsordning
och finner länsstyrelsen vid prövning av alla på frågan
inverkande omständigheter, att sammanslutning enligt den sålunda antagna
förbundsordningen skulle främja den angelägenhet, som förbundet avses
skola handhava, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller annat
allmänt gagn, så fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer
tiden, då förbundet skall träda i verksamhet (17 §). Samma förfarande
tillämpas, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i kommunalförbund
eller om ändring i förbundsordningen (18 §). Vid bildande av förbund
mellan skoldistrikt är tillvägagångssättet även detsamma. Det åligger emellertid
länsstyrelsen att i sådana ärenden inhämta yttrande av skolöverstyrelsen
(33 §).
Förbundets organisation regleras dels av lagen och dels av förbundsordningen.
Vad förbundsordningen skall innehålla angives i lagen (2 §).
Kommunalförbundets organ är en förbundsdirektion, vars samtliga ledamöter
i regel skall väljas av medlemmarna. I förbundsordningen kan dock föreskrivas,
att ledamot och suppleant skall utses i annan ordning (3 §). I lagen
finnes icke några valbarhetsbestämmelser. Direktionen förvaltar förbundets
angelägenheter och är alltså både beslutande och verkställande organ. Den
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
fastställer förbundets utgifts- och inkomststat; medlemmarna har således
icke att skaffa därmed. Direktionen kan, där ej i förbundsordningen annorlunda
bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare
med uppgift att verkställa direktionens beslut och under dess tillsyn handhava
förvaltningen (6 §). Direktionens sammanträden är icke offentliga.
Är i lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade angående handhavandet
av den uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet,
skall förbundsordningen lämpas därefter (2 § sista stycket).
Kommunalförbundet äger icke beskattningsrätt, men det har att efter
vissa i förbundsordningen faställda grunder och med där stadgad begränsning
bestämma beloppet av bidrag, som medlem skall utgiva till förbundet
(2 §). Ansvaret för förbundets ekonomiska förpliktelser vilar ytterst på
medlemmarna. Räcker inte kommunalförbundets medel, får förbundet begära
tillskott av medlemmarna (8 §) och saknar förbundet tillgång till
gäldande av skuld, är förbundsmedlemmarna pliktiga att fylla bristen
(30 §). Om den uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må
erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan av direktion, likvidatorer
eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbundsordningen
angivna eller eljest prövas skäliga. Detsamma gäller om först
efter förbundets upplösning yppas skuld, som förbundet ådragit sig.
I förbundsordningen skall angivas den rätt att upptaga lån, som finnes
böra medgivas förbundet (2 §). Däremot finnes i lagen ej någon bestämmelse
om att kommunalförbunds beslut om upplåning skall underställas
Kungl. Maj :t, men i praxis sker sådan underställning. I lagen finnes ej
heller några bestämmelser om fondbildning. Direktionens förvaltning och
förbundets räkenskaper granskas av revisorer, som utsetts av förbundsmedlemmarna,
och beslut om ansvarsfrihet fattas av medlemmarna var för
sig (9 §). Direktionen är således för sin förvaltning ansvarig inför förbundsmedlemmarna.
över förbundsdirektionens beslut kan kommunalbesvär anföras av samhälle,
som är anslutet till förbundet, samt av medlem av sådant samhälle
(10 §).
Om medlems utträde ur förbundet (19—23 §§) och om kommunalförbunds
upplösning (24—29 §§) finnes särskilda regler, delvis syftande till
att förhindra att förbundets verksamhet äventyras.
I några fall kan kommunalförbund bildas mot de berörda kommunernas
vilja. Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger
sålunda länsstyrelse, jämlikt 16 § polislagen, där det finnes erforderligt,
förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i polisdistriktet, skall
för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Vidare
skall, därest Kungl. Maj :t jämlikt 128 § byggnadslagen förordnat att regionplan
skall finnas, de kommuner och samhällen som berörs av planen
bilda regionplaneförbund för handläggning av frågor rörande planen. Slut
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
ligen äger länsstyrelse, jämlikt 3 § lagen den 15 juni 1939 om skyldighet
för kommuner att fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter,
där länsstyrelsen finner, att två eller flera kommuner eller delar av kommuner
bör ha gemensam kristidsnämnd, föreskriva, att kommunerna eller
kommundelarna skall utgöra kommunalt kristidsförbund. Därjämte kan i
detta sammanhang anmärkas, att i 2 § skolstyrelselagen, vilken träder i
kraft den 1 juli 1958, intagits en bestämmelse om att länsskolnämnden äger,
då särskilda skäl föreligger, förordna att interkommunal samverkan på
skolväsendets område skall ske i kommunalförbundets form.
II. Kritik mot kommunalförbundsinstitutet i dess nuvarande utformning
Kommunalförbundskommittén
De främsta orsakerna till att kommunalförbundsinstitutet i sin nuvarande
utformning icke tillvunnit sig det förtroende, som man vid lagstiftningens
tillkomst räknat med, torde enligt kommittén kunna sammanfattas
i följande tre punkter, nämligen att de till ett förbund hörande kommunerna
har ett ringa inflytande på förbundets verksamhet, att denna verksamhet
icke är underkastad samma offentlighetskontroll som annan kommunal
verksamhet samt att förbunden är organiserade på ett sätt som mer än
nödvändigt avviker från den vanliga kommunala organisationen.
Medlemskommunernas direkta inflytande på förbundets verksamhet inskränker
sig, anför kommittén, regelmässigt till rätten och skyldigheten att
utse ledamöter i direktionen och revisorer för granskning av direktionens
förvaltning samt att besluta om ansvarsfrihet för direktionen. Den kommunala
verksamhet, som uppdragits åt ett kommunalförbund, undandrages
således nästan helt medlemmarnas omedelbara inflytande. Den allvarligaste
konsekvensen härav är enligt kommittén, att den nödiga överblicken
av finanshushållningen inom vederbörande kommuner försvåras, vilken
olägenhet blir större ju mera betydelsefull och kostnadskrävande ett
kommunalförbunds arbetsuppgift är och ju flera uppgifter inom en och
samma kommun som anförtros åt kommunalförbund.
Kommunalförbundets verksamhet är icke underkastad samma offentlighetskontroll
som annan kommunal verksamhet, vilket sammanhänger med
förbundsdirektionens ställning. Genom att direktionen är ■— förutom beslutande
organ — verkställande och förvaltande organ, kan, framhåller kommittén,
direktionens sammanträden icke vara offentliga.
Förbundens organisation avviker väsentligt från övrig kommunal organisation,
anför kommittén, genom att förbundsdirektionen äger beslutanderätt
i ungefär samma omfattning som eu kommuns fullmäktige men därjämte
fungerar som förbundets verkställande och förvaltande organ, boskillnad
mellan beslutanderätt, å ena, samt verkställighet och förvaltning,
å andra sidan, är, framhåller kommittén, något för den kommunala för
-
62 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
valtningen väsentligt, vilken princip icke torde böra frångås utan tvingande
skäl.
Remissyttrandena
Förutom de många remissinstanser, som helt allmänt anslutit sig till
vad kommittén anfört, har skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet och
flertalet länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet samt åtskilliga städer, köpingar och
landskommuner m. fl. i sina yttranden särskilt understrukit att det nuvarande
kommunalförbundsinstitutet har allvarliga brister. I yttrandena framhålles
ofta att det, med hänsyn till att kommunalförbundsinstitutet icke tillvunnit
sig kommunernas fulla förtroende, varit välbetänkt att en översyn
av lagstiftningen kommit till stånd.
Svenska landskommunernas förbund anför.
Otvivelaktigt har den mot det nuvarande kommunalförbundsinstitutet
framförda kritiken haft fog för sig. Särskilt gäller detta för tiden före kommunindelningsreformen,
då olägenheterna för småkommunerna av de då
talrika kommunalförbunden på ett ofta drastiskt sätt blevo kännbara vid
höstens statuppgöranden. Sedan antalet förbund i samband med indelningsreformen
decimerats ha de påtalade olägenheterna med kommunalförbunden
blivit mindre framträdande. Där kommunalförbund användes har det
ofta visat sig vara en effektiv samarbetsform som lätt kunnat anpassas efter
de skiftande samarbetsuppgifternas art. I den mån kommunalförbundet
åter behöver anlitas i större utsträckning och för större uppgifter än hittills
måste man emellertid räkna med att de allmänna invändningarna mot
institutet få förnyad aktualitet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller emellertid, att kommunernas
motvilja mot bildande av kommunalförbund icke enbart beror på bristerna
i det nuvarande kommunalförbundsinstitutet utan i lika hög grad torde
vara att betrakta som ett uttryck för en önskan att i största möjliga utsträckning
bevara den kommunala självbestämmanderätten.
III. Huvudfrågor i förslaget
1. Kommunalförbunds organisation
a. Införande av fullmäktiginstitution
Kommunalförbundskommittcn
Ett medel att öka medlemskommunernas inflytande på ett kommunalförbunds
verksamhet är, anför kommittén, att väsentligt utöka antalet ledamöter
i förbundets beslutande organ. Härigenom möjliggöres enligt kommittén
för de flesta medlemskommunerna att utse så många ledamöter, att
skilda åsiktsriktningar inom respektive kommuner kan bli representerade
i det beslutande organet. Kommittén framhåller, att detta resultat rent
teoretiskt skulle kunna uppnås även med nuvarande lagstiftning, eftersom
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
det i kommunalförbundslagen icke finnes någon bestämmelse om begränsning
av antalet ledamöter i direktionen. Emellertid har, anför kommittén,
detta i praktiken stött på svårigheter med hänsyn till att direktionen är icke
blott ett beslutande utan även ett verkställande och förvaltande organ. Om
ett organ av det senare slaget skall kunna smidigt fullgöra sina uppgifter,
yttrar kommittén, kan det ej gärna bestå av så många ledamöter som skulle
krävas, för att det skulle inom sig kunna hysa representanter för olika
åsiktsriktningar inom två eller flera kommuner. Möjligheten att i kommunalförbund
utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare för
verkställighet och förvaltning synes, enligt kommitténs mening, icke nämnvärt
förringa betydelsen av det nu sagda, varför annan väg att nå detta mål
bör sökas.
Kommittén framhåller, att om det sker en uppdelning av kommunalförbundens
beslutande samt verkställande och förvaltande verksamhet på olika
organ öppnas möjlighet att giva medlemskommunerna en fyllig representation
i kommunalförbunden utan att därför förvaltningen skall behöva
göras alltför tungrodd. Antalet ledamöter i det beslutande organet kan då,
anför kommittén, göras förhållandevis stort, medan storleken av det verkställande
och förvaltande organet kan anpassas efter vad förhållandena
kräver. Kommittén medger att även en utökning av antalet ledamöter i det
beslutande organet kan medföra en viss tungroddhet men anser att denna
olägenhet icke lärer bliva särskilt betydande, enär det beslutande organet
icke behöver sammanträda mer än ett fåtal gånger varje år. De fördelar,
som skulle kunna vinnas genom en dylik reform, synes enligt kommitténs
uppfattning i vart fall vara så stora, att nu nämnda olägenhet icke bör tillmätas
avgörande betydelse. Kommittén föreslår därför, att i ett kommunalförbund
skall, liksom i en kommun, finnas dels ett beslutande organ, lämpligen
kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande och förvaltande
organ, förbundsstyrelsen.
Kommitttén har även till diskussion upptagit frågan, huruvida icke vid
sidan av kommunalförbund med fullmäktige och styrelse borde finnas jämväl
kommunalförbund med mindre utbyggd organisation, exempelvis som
för närvarande med endast direktion. En sådan enklare organisation skulle
kunna tänkas för kommunalförbund med mindre betydande kommunala
uppgifter. Kommittén anser emellertid, att kommunalförbund av två former
bör undvikas. Om två olika slags kommunalförbund skulle finnas, ett med
mera utbyggd organisation avsett för mera omfattande uppgifter och ett
annat, som till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nuvarande
kommunalförbunden, skulle enligt kommittén vissa mindre önskvärda
konsekvenser kunna befaras. Risk skulle då finnas, anför kommittén,
att kommunerna, vilka är vana vid förbund av det senare slaget men icke
äger närmare erfarenhet av förbund av den förra typen, även för mera omfattande
uppgifter skulle välja förbund med enklare organisation, ävensom
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
att dylika förbund skulle bildas för uppgifter, där samarbetsfrågan enligt
kommitténs mening borde lösas genom avtal. Härtill kommer, framhåller
kommittén, att det lagtekniskt sett skulle medföra viss otymplighet, om i en
och samma lag skulle regleras två så artskilda typer av kommunalförbund
som de här ifrågavarande. Kommittén har därför stannat för att icke framlägga
förslag till mer än ett slags kommunalförbund.
Remissyttrandena
Av remissinstanserna har kammarkollegiet, sju länsstyrelser, en del städer,
köpingar och landskommuner i sina yttranden framhållit, att den föreslagna
organisationen av kommunalförbunden blir tungrodd. Endast kammarkollegiet
och länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige
i Jönköping och någon enstaka kommun har emellertid föreslagit,
att i lagen även skall införas bestämmelser om kommunalförbund
med en enklare organisation.
Kammarkollegiet anför.
De nuvarande »enklare» förbunden ha visat sig vara till gagn, och de
synas därför böra bibehållas vid sidan av den av kommittén föreslagna
mera utvecklade förbundstypen. Denna enklare förbundsform bör givetvis
endast komma i fråga för handhavande av mindre omfattande uppgifter. Ett
sådant förbund torde äga fullt berättigande om reglerna för detsamma förbindas
med viss offentlighetskontroll. Förbunden av den nya formen böra
då reserveras för de större, mera kostnadskrävande uppgifterna, som eljest
bort lösas genom bildandet av en specialkommun, t. ex. helt gemensamt
skolväsende. Då fråga föreligger om bildande av kommunalförbund torde
det i så fall böra ankomma på vederbörande länsstyrelse att vid underställning
av förslag till förbundsordning pröva vilken förbundsform som i det
föreliggande fallet bör komma till användning.
Länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfullmäktige i Jönköping är av samma
uppfattning. Länsstyrelsen anför.
Det kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas huruvida kommittéförslaget
tillgodoser skäliga anspråk på enkelhet. Svaret härpå blir beroende
av det ändamål för vilket kommunalförbund i det särskilda fallet skall
bildas. År detta förknippat med stora investeringskostnader och/eller höga
årliga utgifter synes den föreslagna organisationen lämplig. Föreligger åter
det motsatta förhållandet torde man med ett visst berättigande kunna göra
gällande att organisationen blir större och vidlyftigare än som betingas av
förhanden varande omständigheter. Därest samordningsproblemet i ett dylikt
fall icke kan eller bör lösas genom avtal föreligger därför en viss risk
för att parterna även avstå från att bilda kommunalförbund. Någon gemensam
lösning kommer då icke till stånd. Lagen kan på så sätt motverka sitt
syfte. Ett exempel härpå erbjuder bildandet av polisdistriktsförbund. Inom
polisväsendet bestämmer staten numera praktiskt taget såväl antalet befattningar
som deras lönegradsplacering. Att under sådana förhållanden för
polisväsendets handhavande inom polisdistriktsförbunden tillskapa en organisation
av den storleksordning som förslaget angiver synes knappast på
-
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
kallat. Kommittén har observerat förhållandet men sagt sig förutsätta att vid
en revision av polislagstiftningen hänsyn kommer att tagas till önskemålet
att, där kommunalt samarbete på polisväsendets område erfordras, detta
skäll kunna ske genom avtal. Hur denna revision lämpligen bör genomföras
lämnar dock kommittén i sammanhanget öppet. Liknande förhållanden
kunna emellertid föreligga även på andra områden. Sammanfattningsvis får
därför länsstyrelsen ifrågasätta om icke såsom alternativ till den av kommittén
föreslagna organisationen en sådan av enklare typ bör tillskapas för
lösandet av uppgifter, som icke kräva någon större administration eller som
icke medföra några mera betydande kostnader.
En annan allvarlig erinran mot förslaget är, att detta med all sannolikhet
kommer att medföra en politisering av kommunalförbunden, vilken med
hänsyn till dessas ofta tekniskt betonade uppgifter och till behovet av_sakkunniga
eller för uppgiften särskilt intresserade personer, framstår såsom
mindre önskvärd.
Det kan även erinras om att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt
tidigare återgivna uttalande förordat beträffande kommunalförbund för
polisverksamhetens upprätthållande att länsstyrelserna skall erhålla rätt att
ge dispens från skyldigheten för kommunalförbund att ha en fullmäktigorganisation.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och några kommuner har betonat önskvärdheten
av en rekommendation om att antalet fullmäktige i görligaste
mån begränsas.
I övrigt har kommitténs förslag till en uppdelning av organisationen på
ett beslutande och ett eller flera verkställande organ vunnit allmän anslutning.
Ett stort antal remissinstanser anser, att denna uppdelning är en av
de största förtjänsterna hos kommitténs förslag.
Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län har sålunda
i sina yttranden särskilt framhållit värdet av att kommunalförbunden genom
anpassningen till kommunallagens regler fått en enligt den kommunala
självstyrelsens princip mera tillfredsställande organisation.
Svenska landskommunernas förbund anser kommittéförslaget i dessa
delar väl genomtänkt och ändamålsenligt. På debetsidan får enligt förbundet
dock antecknas, att kommunalförbundet i fortsättningen knappast
blir eu lämplig samarbetsform för mindre omfattande angelägenheter.
Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott understryker,
alt kommunalförbund i den form kommittén föreslagit blir en ganska tungrodd
organisation, som har sitt berättigande endast om det gäller stora och
ekonomiskt betydande förvaltningsuppgifter. För sådana uppgifter synes
emellertid enligt utskottets mening den föreslagna formen vara den rätta.
De principiella skäl kommittén anfört mot en enklare form synes enligt utskottets
mening vara bärande. Liknande uttalanden har gjorts av hl. a.
länsstyrelsen i Jämtlands län och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott.
Stadsfullmäktige i Göteborg och kommunalfullmäktige i Östra Vikbolan5—Bihang
till riksdagens protokoll 1957. I sand. Nr 150
66
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
dets kommun framhåller, att förslaget väl tillgodoser önskemålen om ökat
inflytande på verksamheten från förbundsmedlemmarnas sida och om offentlig
kontroll.
Kommunalfullmäktige i Askeby kommun anser införandet av förbundsfullmäktiginstitution
vara en nödvändig ändring i lagen. Liknande uttalande
har gjorts av kommunalfullmäktige i Forserums kommun. Stadsfullmäktige
i Borås och kommunalfullmäktige i Tuna kommun anser, att förslaget innebär
en avgjord förbättring jämfört med nu gällande ordning.
b. Suppleanter för förbundsfullmäktige
Kommunalförbundskommittén
Kommittén erinrar om att suppleanter ej utses för kommunernas fullmäktige
men framhåller att det i fråga om kommunalförbund kan anföras
vissa särskilda skäl för utseende av suppleanter för fullmäktige. Sålunda
kan det göras gällande, att fullmäktige i kommunalförbund i högre grad får
lokalt betonade intressen att bevaka än fullmäktige i kommunerna har. I
förbund med relativt många medlemmar kan det vidare inträffa, att en medlemskommun
endast får en representant i förbundsfullmäktige; vid laga förfall
för honom skulle vederbörande kommun bliva utan representant i fullmäktige,
om suppleant för honom icke funnes. Men oavsett den betydelse
dessa skäl för en suppleantinstitution må tillmätas, är det dock, framhåller
kommittén, handhavandet på bästa sätt av den gemensamma angelägenheten,
som bör bliva förbundsfullmäktiges främsta uppgift, och icke iakttagandet
av respektive medlemskommuners eventuella särintressen. Härtill
kommer, anför kommittén, att de viktigaste uppgifter, som åvilar en förbundsdirektion
i ett nuvarande förbund, är förvaltning och verkställighet;
dessa uppgifter skall övertagas av förbundsstyrelsen, och för ledamöterna
i denna kommer suppleanter att finnas. Vid vägande mot varandra av på
frågan inverkande omständigheter har kommittén funnit övervägande skäl
tala för att suppleanter för förbundsfullmäktige icke skall utses.
Bemissyttrandena
Kommitténs uppfattning delas av nästan samtliga remissinstanser. Länsstyrelsen
i Malmöhus län är emellertid av en annan mening. Länsstyrelsen
anför.
Lagförslaget anknyter till den nya kommunallagen bland annat därutinnan
att suppleanter i förbundsfullmäktige icke skola utses. Med hänsyn
till önskvärdheten och betydelsen av att alla medlemskommuner om möjligt
städse bliva företrädda i fullmäktige föreslår länsstyrelsen, att förslaget i
denna del ändras och att suppleanter för fullmäktige skall utses jämte de
ordinarie ledamöterna.
Samma uppfattning har framförts av stadsfullmäktige i Kristinehamn.
Som skäl för sin anslutning till kommitténs ståndpunkt framhåller läns
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
styrelsen i Värmlands län, att kommunalförbundets organisation icke bör
göras mer tyngande än vad som är nödvändigt. Enligt länsstyrelsens mening
föreligger icke heller något framträdande behov av suppleanter, enär
det i endast ytterligt få fall torde inträffa att en kommun får endast en representant
i förbundsfullmäktige och därigenom riskerar att vid förfall for
denna bliva utan representant i fullmäktige.
c. Val av förbundsfullmäktige och valbarhet till fullmäktig
Kommunalförbundskommittén
På grund av de många praktiska svårigheter som skulle vara förknippade
med ett direkt val föreslår kommittén att förbundsfullmäktige utses genom
indirekta val. Med hänsyn till önskvärdheten att bereda kommunerna största
möjliga inflytande på kommunalförbundens verksamhet faller det sig naturligt,
anför kommittén, att låta fullmäktige i kommunerna utse fullmäktige i
kommunalförbunden. Härigenom vinnes, att fullmäktigskapet i ett kommunalförbund
blir att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheter
från fullmäktige i medlemskommunerna.
När det gäller frågan om vilka personer, som bör vara valbara till förbundsfullmäktige,
anför kommittén.
I den nuvarande kommunalförbundslagen finnes intet stadgande, som begränsar
den krets, inom vilken ledamöterna i förbundsdirektionen skola
utses. För att fullmäktige i kommunalförbunden skola få en så fast förankring
som möjligt i medlemskommunerna, synes lämpligt föreskriva,
att ledamöterna i förbundsfullmäktige skola utses bland förbundsmedlemmarnas
kommunala förtroendemän. En sådan begränsning av valbarhet
till fullmäktig i kommunalförbund kan göras mer eller mindre snäv och
utformas antingen så, att till förbundsfullinäktig må utses såväl ledamot
av medlem skommuns fullmäktige som ledamot av dess styrelse eller övriga
nämnder eller så, att valbar skall vara enbart ledamot av något eller någia
av dessa förvaltningsorgan. Den bästa garantin för att till förbundsfullmäktige
skola utses personer, som inta en ledande ställning i medlemskommunerna,
torde vinnas, om valbarheten begränsas till ledamöterna i kommunernas
fullmäktige.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att valbarheten till
förbundsfullmäktige inskränkes till medlemskommunernas fullmäktige.
Remissyttrandena
Emot kommitténs förslag att fullmäktige i kommunalförbund skall utses
genom indirekta val har icke gjorts någon erinran.
Förslaget att endast medlemskommunernas fullmäktige skall vara valbara
till förbundsfullmäktige bar däremot föranlett delade meningar.
Bland dem som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran märkes
kammarkollegiet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksbrandinspektören,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Got
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
lands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Örebro, Uppsala, Västerås, Borås,
Eskilstuna och Gävle samt omkring 190 andra kommuner.
De som anslutit sig till kommitténs förslag har i allmänhet, i den mån de
antört några skäl, åberopat kommitténs motivering att man genom ifrågavarande
valbarhetsbegränsning försäkrar sig om att till förbundsfullmäktige
kommer att utses personer, som intager en ledande ställning i medlemskommunerna.
Länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt tillstyrkande yttrande framhållit,
att om det någon gång skulle vara önskvärt att i förbundets verksamhet få
tillgång till person, som icke tillhör kommunalfullmäktige men som har
stor erfarenhet och goda kunskaper beträffande den uppgift kommunalförbundet
har att vårda, kan personen i fråga inväljas i förbundsstyrelsen.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser, att denna begränsning
av valbarheten utgör en garanti för en fast förankring av kommunalförbunden
och är att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheterna från
fullmäktige i medlemskoinmunerna.
Kommitténs förslag har avstyrkts av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, \ ästmanlands och Gävleborgs län, svenska stadsförbundet,
stadsfullmäktige i Stockholm, Sundbyberg, Kristinehamn, Bollnäs och
Kramfors samt ett 20-tal andra kommunala myndigheter.
Svenska stadsförbundet anför.
Kommittén föreslår, att valbarheten för ledamöterna i förbundsfullmäktige
skall begränsas till de personer, som är ledamöter i medlemskommunernas
fullmäktige. Detta förslag har till syfte att stärka kommunalförbundets
ställning. Styrelsen finner detta syfte i och för sig välbetänkt. Dessutom
har förslaget obestridligen den formella fördelen att knyta an till
uppfattningen av fullmäktigskapet i ett kommunalförbund såsom ett slags
delegation av maktbefogenheter från fullmäktige i medlemskoinmunerna,
samma tanke som kommit till uttryck i principen att förbundsfullmäktige
skall utses av medlemskommunernas fullmäktige. Styrelsen anser emellertid
trots detta att förslaget bör modifieras. Fall kan givetvis inträffa, då
det vore av största värde att till kommunalförbundets fullmäktige kunna
välja även förtroendemän utanför medlemskommunernas beslutande organ,
exempelvis personer som på grund av erfarenhet från visst kommunalt förvaltningsområde
eller av andra orsaker besitter särskild insikt i de frågor,
som ankommer på förbundsfullmäktige. Formella och författningssvstematiska
skäl kan visserligen anföras mot en sådan modifikation. Men detta
synes vara en olägenhet som bör kunna tolereras, om i stället ökade möjligheter
skapas att till förbundsfullmäktige välja sådana personer, som måhända
nedlagt ett betydelsefullt arbete för kommunalförbundet, och vilkas
fortsatta deltagande i detta arbete ifrågavarande kommun anser vara av
värde. Övervägande skäl synes därför tala för att medlemskoinmunerna bör
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1057
ha möjlighet att till ledamot av förbundsfullmäktige utse även person, som
står utanför vederbörande kommuns fullmäktige, men som genom sin anknytning
till det kommunala arbetet såsom förtroendevald nämndledamot
anses värdefull som representant i kommunalförbundet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.
Mot det föreslagna stadgandet talar intresset av att till förbundsfullmäktig
kunna utse person som ej är fullmäktig i medlemskommun men som
visat särskilt intresse för och specialiserat sig på uppgift som uppdragits
åt förbundet.---Det kan visserligen sägas, att förbundsfullmäktige
skall vara oförhindrade att välja sådan person till ledamot i förbundsstyrelsen
och eventuella nämnder. Men erfarenheten torde visa, att en fullmäktigförsamling
i allmänhet icke är benägen att välja ledamöter i förvaltningsorgan
utanför sin egen krets.
Överståthållarämbetet förordar, att i Stockholm borgarråd samt i annan
kommun ordföranden och vice ordföranden i kommunens styrelse skall vara
valbara till förbundsfullmäktige.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det exempelvis i ett skolförbund
torde vara lämpligt att överläraren eller annan skolledare tillhör
förbundsfullmäktige, även om han ej är ledamot av fullmäktige i sin hemkommun.
Stadsfullmäktige i Sundbyberg har som skäl för silt avstyrkande anfört.
Genom den föreslagna begränsningen i valbarheten undandrages möjligheten
för vederbörande kommun att i förbundsfullmäktige placera personer,
som — ehuru de icke tillhöra kommunens fullmäktige — visat särskilt
intresse för och specialiserat sig på förvaltningsuppgift, som uppdragits
åt förbundet, eller som mycket nära ansluter sig därtill. Kommunalförbundskommittén
har förutsatt, att denna kommunens möjlighet kan tillgodoses
i samband med valet av förbundsstyrelse (och nämnder), därvid
icke någon annan begränsning i avseende å valbarheten föreslås gälla än
den, som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser beträffande
kommunens styrelse. Emellertid får man i detta sammanhang icke bortse
från, att förbundsstyrelsen kommer att utgöra förbundsfullmäktiges beredande
organ. Det är lämpligt, att ledamöterna i det beredande organet även
äro ledamöter i förbundsfullmäktige för att vid deras sammanträden ha
tillfälle att närmare försvara och belysa det beredande organets — förbundsstyrelsens
— förslag till förbundsfullmäktige. Även om så nu icke
alltid är förhållandet inom kommunalförvaltningen, torde dock detta intresse
väga betydligt tyngre inom elt kommunalförbund, som bar ett synnerligen
begränsat arbetsfält i jämförelse med en kommun, varför det måste
vara angeläget, att kommunerna beredas rätt att i största möjliga utsträckning
tillgodose sina intressen genom val av ledamöter i förbundsfullmäktige,
vilka kunna uppfylla de krav, som kommunen önskar uppställa. Man
måste förutsätta, all vederbörande kommun själv är mest lämpad att avgöra,
vilka krav som böra ställas på dess representanter med avseende å den
arbetsuppgift, som skall ombesörjas av kommunens ledamöter i kommunalförbundet.
Den erfarenhet av medlemskap i kommunalförbund, som staden
har, ger stöd för den av staden nu hävdade uppfattningen. Staden kan där
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
för icke ansluta sig till förslaget om att valbar till förbundsfullmäktige skall
vara enbart ledamot av kommunalfullmäktige. I stället anser staden, att
i lagen om kommunalförbund borde intagas en rekommendation, innebärande
att ledamot i förbundsfullmäktige bör vara ledamot i kommunens
fullmäktige. Härigenom skulle lagstiftaren fästa kommunernas uppmärksamhet
på det intresseproblem, som nu berörts, utan att beskära kommunernas
möjlighet att avgöra ifrågavarande slag av val från fall till fall med
beaktande av erforderliga önskemål och lämplighetskrav.
Kommunalfullmäktige i Danderyds och Täby köpingar samt Stockholms
nordöstra förorters renhållnings förbund understryker särskilt, att möjlighet
bör finnas att invälja kommunernas chefstjänstemän som förbundsfullmäktige.
Kommunalfullmäktige i Bräkne-Hoby påpekar, att det ej anförts i betänkandet
att man haft några dåliga erfarenheter av det nuvarande systemet.
I flera remissyttranden har framhållits, att om den av kommittén föreslagna
valbarhetsbegränsningen bleve lagfäst, skulle förbunden förlora en
stor del av sina mest erfarna ledamöter.
Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att den av kommittén föreslagna
valbarhetsbestämmelsen ersättes med en i lagtexten intagen rekommendation
att ledamot av förbundsfullmäktige bör företrädesvis vara ledamot av
medlemskommuns fullmäktige. Samma förslag framföres av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lån, vilken därjämte som ett alternativ föreslår att
möjlighet beredes vederbörande länsstyrelse att medgiva avkall på ifrågavarande
valbarhetsvillkor.
Stadsfullmäktige i Kramfors föreslår, om särskild valbarhetsregel för förbundsfullmäktige
skall införas i lagen, att även ledamöter i medlemskommunernas
styrelser och övriga nämnder skall vara valbara.
Stockholms förorters samarbetsnämnd anför.
Skulle ifrågavarande valbarhetsvillkor lagfästas, borde i varje fall tillses,
att då de före ikraftträdandet av den nya lagen befintliga kommunalförbunden
ombildas till förbund enligt nya lagen, primärkommunernas fullmäktigförsamlingar,
med stöd av en övergångsbestämmelse, få möjlighet
att bibehålla sina förutvarande representanter i direktionen såsom representanter
i det nya förbundets fullmäktige, även om dessa representanter
icke uppfylla nämnda villkor.
d. Val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och
suppleant i styrelsen
Kommunalförbundskommittén
Ledamöterna i förbundsstyrelsen och dessas suppleanter bör enligt kommittén
utses av förbundsfullmäktige.
Kommittén erinrar om att i gällande lag stadgas att ledamot och suppleant
i förbundsdirektionen må utses i annan ordning än genom val av förbundets
medlemmar och att grunden till detta stadgande enligt uttalande i
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
kommunala nybildningskommitténs den 12 december 1917 avgivna betänkande
var, »att det under vissa omständigheter kan anses lämpligt, att ordföranden
eller måhända än flera av direktionsledamöterna utses av någon
utomstående, väl närmast någon offentlig myndighet». Behovet att utse en
neutral ordförande torde i ett kommunalförbund med den föieslagna organisationen
vara ganska ringa beträffande förbundsfullmäktige, anför kommittén,
enär dessa icke kommer att handha den direkta förvaltningen av
den uppgift, som anförtrotts förbundet. Skulle en dylik bestämmelse bibehållas,
borde den enligt kommitténs mening i stället avse förbundsstyrelsens
ordförande. Anordningen är emellertid, framhåller kommittén, i princip
främmande för den kommunala förvaltningen och innebär ett intrång på
den kommunala självstyrelsen. Om framdeles på något förvaltningsområde
behov skulle uppstå att anlita neutral person som ordförande i kommunalförbund,
synes, yttrar kommittén, möjlighet därtill böra öppnas genom att
— liksom nu gäller beträffande regionplaneförbunden — en bestämmelse
därom införes i den lagstiftning, som reglerar det ifrågavarande förvaltningsområdet.
Med anledning härav anser kommittén, att bestämmelsen
om möjlighet att utse ledamot i kommunalförbunds organ i annan ordning
än genom val av förbundets medlemmar icke bör överföras till den nya
lagen om kommunalförbund.
Någon annan begränsning i avseende å valbarheten till ledamot och suppleant
i förbundsstyrelsen än den som följer av kommunallagens motsvarande
bestämmelser beträffande kommuns styrelse anser kommittén icke
bör förekomma. Fall kan nämligen inträffa, anför kommittén, där det år
lämpligt att i förbundsstyrelse placera personer, som — ehuru de icke tillhör
kommunernas styrelser — visat särskilt intresse för och specialiserat
sig på förvaltningsuppgift, som uppdragits åt förbundet.
Remissyttrandena
Emot kommitténs förslag att ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen
och övriga nämnder skall väljas av förbundets fullmäktige har erinringar
gjorts i endast några få yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att,
liksom för närvarande är fallet beträttande kommunalförbundsdiiektion,
möjlighet bör finnas att utse ledamot i kommunalförbundsstyrelse i annan
ordning än genom val. Länsstyrelsen framhåller, att kommitténs inställning
visserligen i princip är riktig men anser att det under vissa omständigheter
kan vara av stort värde att till opartisk ordförande kan utses någon
utomstående. Stadsfullmäktige i Stockholm noterar emelleitid i sitt yttrande
att, för den händelse önskemal skulle löreligga alt utse opartisk styrelseordförande,
detta kan tillmötesgås utan formella hinder.
Med hänsyn till att i specialförfattningar finnes särskilda stadganden om
utseende av ledamöter i olika organ och om organens sammansättning bör
i detta sammanhang även hänvisas till svenska landskommunernas för
-
72
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
blinds påpekande att vid konkurrens mellan bestämmelserna i kommunalförbundslagen
och bestämmelser i specialförfattningarna de senare gäller.
Från olika håll har ifrågasatts, om kommitténs förslag innebär att kommunernas
chefstjänstemän ej är valbara till ledamöter i förbundsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i denna fråga anfört.
För att förebygga missuppfattning beträffande hänvisningen från 12 §
kommunalförbundslagen till 32 § kommunallagen torde i propositionen
böra klart utsägas att hänvisningen innebär hinder för valbarhet enbart i
fråga om hos förbundet anställda och ej jämväl beträffande befattningshavare
hos medlemskoinmunerna.
e. Förbundsfullmäktiges och förbundsstyrelsens sammansättning
Kommunalförbiindskommittén
I ett kommunalförbund är, anför kommittén, de faktorer, som bör få öva
inflytande vid bestämmande av fullmäktiges antal, flera, såsom förbundsmedlemmarnas
antal, deras folkmängd såväl totalt som för kommunerna
inbördes, beskaffenheten av den uppgift som förbundet har att vårda och
fördelningen på förbundsmedlemmarna av kostnaderna för förbundets
verksamhet. Därest i lag skulle anges fasta regler för fullmäktiges antal i
ett kommunalförbund skulle enligt kommittén dessa regler behöva göras
mycket vida och därutöver skulle en supplerande bestämmelse behöva meddelas
om att undantag från de givna reglerna skulle tillåtas, om särskilda
omständigheter därtill föranledde. På grund härav håller kommittén före,
att i lagen icke bör införas några regler rörande antalet fullmäktige. Kommittén
har däremot för kommunalförbund av olika storleksordningar angivit
vissa gränser för fullmäktiges antal, vilka enligt kommitténs mening
lämpligen bör tjäna som vägledning, då det gäller att i normalfall i förbundsordningen
fastställa antalet fullmäktige i ett förbund. Kommittén
anser lämpligt antal förbundsfullmäktige vara i förbund med två medlemmar
10—20, i förbund med 3—5 medlemmar 15—30 och i förbund med mer
än fem medlemmar lägst 25.
Vidkommande fördelningen inbördes mellan medlemskommunerna av
fullmäktigmandaten i ett förbund skulle, anför kommittén, kunna tänkas,
att i lagen infördes en bestämmelse rörande det lägsta antal fullmäktige,
som — utöver det att varje medlemskommun skall vara representerad i
förbundsfullmäktige — skall utses för en kommun. Kommittén anser emellertid
att en sådan bestämmelse icke skulle vara lämplig. Även här skulle
nämligen, yttrar kommittén, svårigheter yppa sig att bestämma ett visst
eller vissa tal utan att samtidigt med hänsyn till speciella förhållanden behöva
medge undantag från regeln. Kommittén har emellertid även när det
gäller denna fördelning inbördes mellan medlemskommunerna av fullmäktigmandaten
givit vissa anvisningar. Där icke särskilda omständigheter befinnes
föranleda undantag därifrån, bör enligt kommitténs mening minimi
-
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
antalet fullmäktigmandat för en förbundsmedlem utgöra fyra i förbund med
två medlemmar, tre i förbund med 3—5 medlemmar och två i förbund med
mer än fem medlemmar.
Antalet ledamöter i förbundsstyrelsen bör enligt kommittén, i analogi
med motsvarande regel i kommunallagen, bestämmas av förbundsfullmäktige.
Kommittén anser vidare att det lika litet som i fråga om kommunernas
styrelse är behövligt eller lämpligt att föreskriva något högsta antal ledamöter,
som må utses. Enligt kommitténs mening är det icke heller lämpligt
att i lagen införa en regel, att varje medlemskommun skall vara representerad
i förbundsstyrelsen med minst en ledamot. En sådan regel skulle,
framhåller kommittén, om förbundet har ett flertal medlemmar, kunna
leda till att styrelsen bleve alltför mångtalig för att smidigt kunna fullgöra
sina uppgifter. Något mera påtagligt behov av en sådan regel torde enligt
kommittén ej heller finnas, eftersom varje medlem kommer att vara representerad
i förbundsfullmäktige. Däremot synes det kommittén vara lämpligt
att en nedre gräns för antalet ledamöter i förbundsstyrelsen fastställes.
Enligt kommunallagen skall ledamöterna i kommunernas styrelser vara
minst fem. Samma regel synes enligt kommittén i princip böra gälla för
kommunalförbund. Kommittén har övervägt, huruvida icke för förbund
med starkt begränsade arbetsuppgifter, såsom polisdistriktsförbund, borde
finnas en undantagsbestämmelse av innehåll, att antalet styrelseledamöter
där må vara lägre, exempelvis tre. För sådana förbund kunde det nämligen
synas onödigt med så många som fem ledamöter i styrelsen. Olägenheten
med minst fem styrelseledamöter i förbund av detta slag torde, anför kommittén,
emellertid vara ganska ringa, och enligt kommitténs mening är det
av större betydelse, att uniformiteten mellan olika kommunalförbund icke
brytes och att parallellismen med kommunallagen upprätthålles. Kommittén
har därför stannat för att icke föreslå någon undantagsbestämmelse av
antytt innehåll.
Remissyttrandena
I remissyttrandena går meningarna isär när det gäller frågan huruvida
några regler bör givas angående förbundsfullmäktiges antal eller ej.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det bör vara möjligt att i
lagen fastställa vissa normer i fråga om antalet ledamöter i förbundsfullmäktige.
Först därigenom skulle enligt länsstyrelsens mening skapas
garanti för att medlemskommunernas inflytande på ett kommunalförbunds
verksamhet väsentligen ökas genom den nya lagstiftningen. Liknande uttalanden
har gjorts av länsstyrelsen i Uppsala län, folkskolinspektören i
Södermanlands västra inspektionsområde och kommunalfullmäktige i Berga
kommun. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott
anser, att kommitténs uttalande kan tjäna som vägledning.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Länsstyrelsen i Norrbottens län vill att i lagen skall införas en föreskrift,
som garanterar minoritetspartierna rättvis representation i förbundsfullmäktige.
Länsstyrelsen i Sknraborgs län delar kommitténs uppfattning beträffande
fullmäktigmandatens fördelning mellan medlemskommunerna att
bestämmelser rörande antal förbundsfullmäktige och mandatfördelning
bör inflyta i förbundsordning och sålunda avgöras från fall till fall vid
kommunalförbundsbildning. Då det får förutsättas att uppgörandet av
förbundsordning sker i gott samförstånd med den myndighet, som fastställer
förbundsordningen, länsstyrelsen, torde man, anför länsstyrelsen,
kunna utgå från att bestämmelserna i fråga utformas på ett ur formell
och praktisk synpunkt riktigt och lämpligt sätt. Emellertid anser länsstyrelsen
likväl att det vore värdefullt om vägledande anvisningar eller
normer, baserade på kommitténs uttalanden, kunde utfärdas till kommunernas
och länsstyrelsernas ledning vid bedömandet av hithörande
frågor.
Kammarkollegiet hävdar emellertid, att kommunerna bör lämnas full
frihet i dessa avseenden. Enligt kollegiets uppfattning torde därför icke
böra rekommenderas några latituder i fråga om antalet förbundsfullmäktige
eller antalet ledamöter i förbundsstyrelsen. Kollegiet anför.
Det synes kollegiet tveksamt, huruvida över huvud taget några normer
böra anvisas rörande fullmäktiges antal. Vid ett övervägande av fullmäktigeantalet
torde, såsom även kommittén framhållit, åtskilliga omständigheter
spela in, exempelvis samarbetsuppgiftens art och omfattning, kommunmedlemmarnas
särskilda intresse av verksamheten samt de utgifter,
som anses böra åläggas envar medlemskommun för verksamhetens bedrivande
och uppgiftens fullgörande. Dessa olika intressesynpunkter lära
motivera att några latituder icke angivas, något som eljest kunnat vara
lämpligt. Det torde vara av värde att vid den fortsatta handläggningen av
förevarande ärende sådana uttalanden göras, att kommunerna icke känna
sig bundna vid de av kommittén rekommenderade latituderna.
I fråga om reglerna för antalet ledamöter i förbundsstyrelse anknyter
kommittén till kommunallagens bestämmelser om antalet ledamöter i
kommuns styrelse. Enligt kommunallagen skola ledamöterna i kommunernas
styrelser vara minst fem. Den eftersträvade parallellismen med
kommunallagen torde icke utgöra något skäl för att i ett kommunalförbunds
styrelse insätta flera ledamöter än som är av behovet påkallat.
Det synes knappast motiverat att kräva minst fem styrelseledamöter i ett
förbund, där fullmäktiges antal är tio eller eventuellt ännu lägre.
Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, folkskolinspektören i
Södermanlands västra inspektionsområde, kommunalfullmäktige i Täby
köping och i Nättraby kommun samt Stockholms norra förorters vattenledningsförbund
framhåller i sina yttranden vikten av att varje medlemskommun
är representerad i förbundsstyrelsen.
Direktionen för Stockholms norra förorters vattenledning sförbund anför.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Kommittén har lagt i förbundsfullmäktiges hand att besluta om antal
ledamöter i styrelsen och dess väsentliga skäl härför är att parallellismen
med kommunallagen skall upprätthållas. I sina kommentarer säger sig
kommittén emellertid finna, att det »i och för sig skulle ha varit naturligt
att i förbundsordningen intaga uppgift om förbundsstyrelsens storlek».
Direktionen vill bär understryka, att den inte endast finner detta naturligt
utan också i hög grad angeläget, då dess erfarenhet från vattenledningsförbundets
verksamhet ger klart belägg för att ett samarbete inom ett
kommunalförbunds ram skulle avsevärt försvåras, därest förbundsmedlemmarna
icke redan vid förbundets bildande hade garantier för att tillförsäkras
en viss representation i styrelsen. Förbundsdirektionen finner
det därför böra övervägas om icke på den punkten ett avsteg från anpassningen
till kommunallagen kunde genomföras.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län.
Departementschefen
Vid tillkomsten av 1919 års lag om kommunalförbund hyste man stora
förhoppningar om att kommunalförbundsinstitutet skulle få en för den
kommunala förvaltningen mycket betydelsefull användning och därigenom
lända den kommunala utvecklingen till verkligt gagn. Kommunerna skulle
få en möjlighet att — utan att offra något av sin självständighet — i större
utsträckning än tidigare samverka för att tillgodose sina behov. Redan från
början betraktade emellertid kommunerna det nya kommunalförbundsinstitutet
med viss misstro, kanske främst på grund av den utformning som
institutet erhållit. Trots denna kommunernas tveksamma hållning har under
årens lopp kommunalförbund bildats i ganska stor utsträckning. Allt
eftersom det interkommunala samarbetet ökats och kommit att omfatta
betvdelsefullare uppgifter har emellertid svagheterna i de nuvarande bestämmelserna
blivit alltmer iögonfallande. I skilda sammanhang har därför
framförts önskemål om en revision av lagen. Vad som främst ingivit
betänkligheter är att kommunalförbunds verksamhet försiggår utan sedvanlig
offentlighetskontroll och utan att de till förbundet hörande kommunerna
har något egentligt inflytande på densamma. Detta har i sin tur
haft sin främsta orsak däri, att kommunalförbunden ej är organiserade på
samma sätt som kommunerna med skilda beslutande samt verkställande
och förvaltande organ. Dessa kritiska synpunkter på den nuvarande utformningen
av kommunalförbunden har ånyo framförts i flera av de avgivna
remissyttrandena.
Det av kommittén nu framlagda förslaget till ny kommunalförbundslag
innebär, att reglerna om kommunalförbund i väsentliga hänseenden utformats
i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i kommunallagen.
Den viktigaste nyheten är att man inför såväl ett beslutande organ, förbundsfullmäktige,
som ett verkställande och förvaltande organ, förbundsstyrelsen.
Enligt min mening har kommittén på det hela taget löst upp
-
76 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
giften att skapa nya organisatoriska regler för kommunalförbunden på ett
lyckligt sätt. Önskemålet alt bevara den kommunala självbestämmanderätten
synes ha tillgodosetts i största möjliga utsträckning. Kritiska röster
saknas dock icke bland remissinstanserna. Vad man därvid framför allt
åberopar är att den föreslagna organisationen av kommunalförbund blir
alltför tungrodd och omständlig och i vissa fall, särskilt då det gäller mindre
betydelsefulla angelägenheter, förhållandevis dyrbar. Denna organisationsform
har emellertid föreslagits just för att öka kommunernas inflytande
och såvitt möjligt bevara deras självbestämmanderätt. Väl kan tyckas att
den föreslagna organisationen under vissa förhållanden blir omständlig,
men om de olika bestämmelserna får en tillräckligt smidig utformning tror
jag för egen del icke att den tänkta organisationen blir alltför tungrodd
utan att den väl skall fylla sitt ändamål. Jag vill vidare understryka att
kommitténs förslag till uppdelning av organisationen på ett beslutande och
ett eller flera verkställande organ godtagits av det stora flertalet remissinstanser.
Införande av fullmäktiginstitution synes mig sålunda vara en naturlig
följd av den kritik som från skilda håll riktats mot att den nuvarande
kommunalförbundsdirektionen intar den dubbla ställningen av såväl beslutande
som verkställande och förvaltande organ. Det är endast genom
inrättande av fullmäktiginstitution som de framförda kraven på bättre insyn
i kommunalförbundens verksamhet kan tillräckligt tillgodoses. Genom
att fullmäktige finnes kan de i förbundet deltagande kommunerna erhålla
en så fyllig representation som de själva önskar och genom att fullmäktiges
förhandlingar är offentliga har allmänheten möjlighet att följa desamma.
Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del. Till frågan
om antalet fullmäktige återkommer jag senare.
Kommittén har upptagit till diskussion frågan, huruvida även en enklare
form av kommunalförbund — utan fullmäktige — borde finnas, men stannat
för att icke framlägga förslag till mer än ett slag av kommunalförbund.
Som skäl härför har kommittén framhållit bl. a., att om det skulle finnas
såväl ett kommunalförbund med mera utbyggd organisation som ett, vilket
till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nuvarande
kommunalförbunden, skulle vissa icke önskvärda konsekvenser kunna befaras.
Risk skulle då finnas, att kommunerna, som är vana vid förbund av
den senare typen, även för mera omfattande uppgifter skulle välja förbund
med enklare organisation. Lagtekniskt sett skulle det vidare medföra
viss otymplighet, om i en och samma lag sknlle regleras två så artskilda
typer av kommunalförbund som de här ifrågavarande. Kommitténs uppfattning
har icke fått stå oemotsagd. I vissa remissyttranden, bl. a. från kammarkollegiet,
har föreslagits införande av en sådan enklare typ av kommunalförbund
vid sidan av den av kommittén föreslagna. Enligt kammarkollegiets
mening skulle de av kommittén angivna olägenheterna kunna und
-
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957
vikas om det enligt lagen ankomme på länsstyrelserna att i samband med
fastställandet av förbundsordningen avgöra vilken form av kommunalförbund,
som borde väljas.
För egen del vill jag framhålla att — som jag tidigare anfört — kommunalförbundsformen
enligt min mening bör användas främst i sådana
fall då på grund av samarbetsuppgifternas betydelse och omfattning förhållandena
gör en fastare organisation av samarbetet påkallad. Om en
dylik organisation skapas bör å andra sidan tillses att organisationen erhåller
sådan utformning att garantier finnes för att de berörda kommunernas
och dessas medlemmars rättsskyddsintressen tillgodoses. Ett enklare
utformat kommunalförbund skulle lika litet som det nuvarande ge tillräckliga
sådana garantier. Jag kan därför icke förorda, att man samtidigt som
man ger kommunalförbundsinstitutet en organisation, som är avsedd att
undanröja olägenheterna med den nuvarande utformningen, skulle bibehålla
en organisationsform av enklare typ, som drabbas av samma kritik
som den hittills framförda.
Beträffande frågan om suppleanter för förbundsfullmäktige ansluter jag
mig till kommitténs uppfattning att sådana suppleanter icke skall utses.
Enligt min mening föreligger icke något egentligt behov av suppleanter,
och de övriga skäl kommittén anfört mot en sådan ordning finner jag vara
övertygande. Så gott som samtliga remissinstanser har också anslutit sig
till denna kommitténs ståndpunkt.
Vad angår val av fullmäktige i kommunalförbund vill jag tillstyrka kommitténs
förslag, att fullmäktige skall utses genom indirekta val och sålunda
väljas av fullmäktige i de olika medlemskommunerna. Detta förslag har
vunnit enhällig anslutning under remissbehandlingen.
En fråga som däremot varit föremål för mycket delade meningar är vilka
personer, som skall äga valbarhet till förbundsf ullmäktige. Enligt kommitténs
mening bör för att fullmäktige i kommunalförbunden skall få en så
fast förankring som möjligt i medlemskommunerna förbundsfullmäktige
utses bland förbundsmedlemmarnas kommunala förtroendemän. Så långt
synes också råda enighet bland remissinstanserna. Kommittén har emellertid
gått längre och begränsat valbarheten till att avse endast ledamot av medlemskommuns
fullmäktige. Kommittén förmenar att man därigenom torde
vinna den bästa garantien för att till förbundsfullmäktige utses personer,
som intar en ledande ställning i medlemskommunerna.
Emot kommitténs sistnämnda förslag har olika invändningar gjorts. Man
har särskilt framhållit, att det ofta kan vara av värde för ett kommunalförbund
alt till förbundsfullmäktige kunna utse personer, som ej är fullmäktige
i någon av medlemskommunerna men som har särskild erfarenhet av
och stort intresse för de frågor, som det ankommer på förbundsfullmäktige
att handlägga. På grund av sin erfarenhet av kommunalförvaltning
eller av andra orsaker kan de besitta särskilda insikter i just de frågor som
78 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
ankommer på förbundsfullmäktige att behandla. En följd av kommitténs
förslag skulle vidare bli, sägs det i yttrandena, att en stor del av de mest
erfarna ledamöterna i de nuvarande förbundsdirektionerna icke skulle kunna
väljas till förbundsfullmäktige. Det framhålles vidare att kommitténs
ståndpunkt icke kan försvaras med en hänvisning till att enligt förslaget
någon motsvarande begränsning ej skall gälla i fråga om ledamöter och
suppleanter i förbundsstyrelsen. Enligt vad erfarenheten utvisar är nämligen
fullmäktige ofta obenägna att i styrelsen invälja personer utanför sin
egen krets. Oavsett detta anses det lämpligt att ledamöterna i det beredande
organet även är ledamöter i förbundsfullmäktige för att de skall ha möjlighet
att vid fullmäktiges sammanträden närmare redogöra för styrelsens
förslag.
De synpunkter som sålunda framförts av remissinstanserna synes i och
för sig beaktansvärda, men jag ifrågasätter likväl om de bör tillerkännas
avgörande betydelse. Då man nu inför en nyordning är avsikten att uppdraga
en klar skiljelinje mellan beslutande och verkställande organ. Fullmäktigeskapet
i ett kommunalförbund blir då, såsom kommittén framhållit, otvivelaktigt
att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheter från
fullmäktige i medlemskominunen. Med denna utgångspunkt synes det obestridligen
principiellt riktigast att förbundsfullmäktige väljes bland medlemskommunernas
fullmäktige. Vidare hyser jag för min del den uppfattningen,
att fullt tillräckligt erfarna och kompetenta personer finns bland
kommunalfullmäktige. Man får hålla i minnet att det här icke är fråga om
andra uppgifter än sådana som fullmäktige inom den egna kommunen eljest
har att besluta om. Det förhållandet att man bildar ett kommunalförbund
förändrar ju icke uppgiftens karaktär. Att åtskilliga remissinstanser icke
velat godtaga den av kommittén föreslagna begränsningen har sannolikt
sin grund däri, att de nämndledamöter och kommunaltjänstemän, som f. n.
tillhör förbundsdirektionerna men icke kommunalfullmäktige, icke skulle
bli valbara i fortsättningen. Detta förhållande synes mig dock icke få vara
avgörande, då man nu för framtiden skall utforma en ny organisation för
kommunalförbunden. De nuvarande förbundsdirektionerna motsvarar närmast
de föreslagna förbundsstyrelserna och beträffande dessa föreslås icke
någon liknande begränsning. Här ges alltså möjlighet att även i fortsättningen
låta en person med stor erfarenhet få verka inom kommunalförbunden.
Även befattningshavare hos medlemskommunerna blir — i motsats
till vad som gäller för kommunens egen styrelse — valbara till förbundsstyrelsen.
Det står därjämte förbundsfullmäktige fritt att i den ordning
fullmäktige finner lämplig anlita särskild sakkunskap, då mera tekniska
och invecklade spörsmål uppkommer. Jag vill i detta sammanhang understryka
att landskommunernas förbund icke haft något att erinra mot kommitténs
förslag. Säkert är det också av ett visst praktiskt värde om representanterna
i förbundets fullmäktige tillhör sin egen kommuns fullmäktige.
I enlighet med vad jag sålunda anfört vill jag förorda att valbar
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957 79
heten till förbundsfullmäktige begränsas till medlemskommunernas fullmäktige.
I fråga om val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och
suppleant i styrelsen har kommittén föreslagit, att ledamöter och suppleanter
i styrelsen skall utses av förbundsfullmäktige samt att beträffande valbarhetsvillkor
bestämmelserna i kommunallagen om valbarhet till ledamot
och suppleant i kommunens styrelse skall få motsvarande tillämpning. Häremot
har jag icke något att erinra såvitt angår kommunalförbund för oreglerad
förvaltning, d. v. s. sådan förvaltning som icke är reglerad i specialförfattning.
Kommunalförbund skall emellertid enligt förslaget kunna bildas
även för handhavande av angelägenhet, för vilken gäller bestämmelser i
specialförfattning. I så fall synes enligt min mening — som jag i ett senare
sammanhang kommer att närmare motivera — förbundsstyrelsen böra
kunna fungera såsom i specialförfattningen angiven nämnd, s. k. nämnd för
reglerad förvaltning. Därest i specialförfattningen angives att ledamöter och
suppleanter i ifrågavarande nämnd skall utses på särskilt sätt eller att för
ledamöter och suppleanter skall gälla speciella valbarhetsvillkor eller mandattider,
måste dessa bestämmelser iakttagas. Om förbundsstyrelsen skall
fungera även som specialreglerad nämnd bör i förbundsordningen intagas
i specialförfattningen eventuellt förekommande särskilda bestämmelser angående
valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och suppleanter samt tid
för deras uppdrag.
Jag vill i detta sammanhang för tydlighetens skull understryka, att de
valbarhetshinder, som enligt kommunallagen gäller för kommunens ledande
tjänsteman och verkschefer och till vilket hänvisas i förevarande fall, avser
enbart kommunalförbundets tjänstemän men däremot icke medlemskommuns.
Vad härefter angår förbundsfullmäktiges sammansättning anser kommittén
att några bestämmelser angående antalet förbundsfullmäktige icke bör
införas i lagen. Enligt kommitténs mening skulle nämligen, därest i lagen
angåves fasta regler för fullmäktiges antal, dessa regler behöva göras mycket
vida, varjämte en undantagsbestämmelse skulle behöva meddelas för de
fall, då särskilda omständigheter föreligger. Kommittén har därför nöjt
sig med att ge vissa anvisningar rörande lämpligt antal förbundsfullmäktige
i kommunalförbund av olika storleksordningar. Bland remissinstanserna
är meningarna i denna fråga ganska delade; vissa anser, att det skulle vara
värdefullt med i lagen angivna normer under det att andra remissinstanser
hävdar, att kommunerna bör ha helt fria händer att bestämma antalet förbundsfullmäktige.
För egen del anser jag, att kommittén anfört bärande skäl mot att i lagen
reglera antalet förbundsfullmäktige. Kommunerna bör här lämnas full frihet
att med hänsynstagande till de föreliggande omständigheterna i varje
särskilt fall själva bestämma lämpligt antal fullmäktige. För att tjäna till
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
viss ledning för kommunerna har kommittén framfört vissa synpunkter
angående vad som kan anses vara lämpligt antal fullmäktige. I anledning
av dessa kommitténs uttalanden vill jag tillägga, att enligt min mening
antalet fullmäktige många gånger bör kunna sättas ännu lägre än vad
kommittén rekommenderat. Vidare vill jag framhålla, att det på grund av
kommunalförbundens speciella uppgifter icke annat än undantagsvis och
då endast i fråga om kommunalförbund för handhavande av mycket omfattande
och betydelsefulla angelägenheter torde finnas anledning att ge
förbundsfullmäktige sådan storlek, att förbundsfullmäktigförsamlingen i
allo återspeglar den partipolitiska ställningen inom de olika medlemskommunernas
fullmäktige.
Förbundsstyrelsens sammansättning skall enligt kommittén bestämmas
av förbundsfullmäktige. Antalet ledamöter i styrelsen skall dock enligt förslaget
alltid vara minst fem liksom i kommuns styrelse. I likhet med kammarkollegiet
finner jag lämpligast att i lagen icke angiva något minimiantal
beträffande ledamöterna i förbundsstyrelsen. Det kan, som kollegiet
anför, knappast vara motiverat att kräva minst fem ledamöter i förbund
med begränsade uppgifter och med ett så ringa antal fullmäktige som tio
eller lägre.
Som skäl för att förbundsfullmäktige skall bestämma antalet ledamöter
och suppleanter i förbundsstyrelsen åberopar kommittén, att det enligt
kommunallagen tillkommer kommunalfullmäktige att bestämma antalet
ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse och att motsvarande bör
gälla beträffande kommunalförbund. Under remissbehandlingen har emellertid
ifrågasatts, om icke antalet ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen
i stället bör angivas i förbundsordningen. Därvid har framhållits,
att svårigheter lätt kan uppstå att bilda kommunalförbund om kommunerna
icke från början har garantier för att erhålla viss representation i
styrelsen. Dessa synpunkter finner jag vara värda beaktande. Jag anser
därför att i lagen bör intagas en bestämmelse om att i förbundsordningen
skall angivas antalet ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen. Ett
ytterligare skäl för en sådan föreskrift är att, om förbundsstyrelsen i förbund
med speeialreglerad förvaltning skall fungera jämväl som nämnd för
sådan förvaltning, kan förbundsfullmäktige — såsom jag tidigare framhållit
— lagligen icke frångå de i specialförfattningen givna bestämmelserna
om antalet ledamöter och suppleanter i nämnden. För att undvika
missförstånd på denna punkt och för att bereda länsstyrelsen möjlighet att
kontrollera att specialbestämmelsen iakttages är det lämpligt att antalet
ledamöter och suppleanter i styrelsen alltid angives i förbundsordningen. I
anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena vill jag i detta sammanhang
tillägga, att det icke alltid är möjligt att tillförsäkra varje medlemskommun
representant i förbundsstyrelsen. Då styrelsen fungerar som
speeialreglerad nämnd kan nämligen hinder möta med hänsyn till special
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
författningens bestämmelser om nämnds sammansättning. Även på den
grund att val av ledamöter i förbundsstyrelsen under vissa förutsättningar
skall ske proportionellt, kan det visa sig omöjligt för envar kommun att
bli representerad i förbundsstyrelsen.
2. Medlemmarnas inflytande på verksamheten
a. Begränsning av medlemmarnas bidragsplikt
Kommunalförbnndskommittén
Ett av syftena med förslaget att införa särskilda förbundsfullmäktige
har varit, anför kommittén, att öka medlemskommunernas inflytande på
kommunalförbundens verksamhet. Även andra medel i samma syfte kan
emellertid övervägas. Den i kommunalförbundslagen intagna föreskriften,
att i förbundsordning skall finnas bestämmelse om begränsning av medlems
skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande
och fortsatta bedrivande, ger, anför kommittén, i visst avseende
förbundsmedlemmarna ett direkt inflytande på förbundets utgifts- och
inkomststat. Kommittén anser emellertid att denna bestämmelse bör slopas.
Som skäl härför anför kommittén följande.
Enligt kommunala nybildningskommittén var avsikten, att medlemmarnas
bidragsskyldighet alltid skulle vara begränsad. Emellertid framhöll
nämnda kommitté, att förutsättningen för en sådan begränsning var, dels
att åt lagstiftningen icke gåves den utsträckning, att kommun kunde äga
befria sig från kommunen lagligen åliggande förpliktelser genom dessas
överflyttande till kommunalförbund, och dels att annan ordning för förbundsbildning
icke skulle finnas än frivillig överenskommelse. I annat fall
skulle den situationen kunna inträffa, att kommun, som genom att inträda
i kommunalförbund befriat sig från förpliktelse mot det allmänna, skulle
kunna genom att vägra förbundet tillräckligt anslag sätta detta ur stånd
att fullgöra denna förpliktelse, eller att kommun, som tvångsvis ålagts
ingå i kommunalförbund, skulle kunna genom liknande vägran förhindra
förbundets fortsatta verksamhet. Genom senare lagstiftning har förändringar
inträtt i båda nämnda hänseenden, i det att kommun, som ingår i
kommunalförbund för brandförsvar, befrias från samtliga åligganden enligt
brandlagen, samt att kommun kan åläggas ingå i kommunalförbund
för polisväsendet. Vidare kommer kommittén — — — att förorda, dels
att kommun skall kunna under vissa förutsättningar tvingas ingå i kommunalförbund
för skolväsendet, och dels att kommun vid ingående av
kommunalförbund för obligatorisk kommunal uppgift skall befrias från
motsvarande kommunala förpliktelse. — — — Av skäl som kommunala
nybildningskommittén anfört torde någon begränsning av medlemmarnas
bidragsskyldighet icke böra förekomma i fråga om förbund, där medlem
genom sitt inträde i förbundet befrias från fullgörande av en kommunal
förpliktelse, och ej heller beträffande förbund, i vilka medlemskap kan
åläggas kommun. Därvidlag synes beträffande förbund, som kunna bildas
tvångsvis, någon skillnad icke böra göras mellan de fall, då kommunerna
enats om förbundets ingående och de fall, då vederbörande myndighet
0 — Bihung till riksdagens protokoll 1957. I samt. Nr 150
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
ålagt någon eller några kommuner att ingå i förbundet. Då förbunden för
skolväsen kunna antagas bliva de betydelsefullaste, synes föreskriften i
lagen, att förbundsordning skall innehålla bestämmelse om begränsning av
medlems bidragsskyldighet, böra upphöra. Måhända kan ett slopande av
denna föreskrift synas ägnat att inge betänkligheter, i det att kommunalförbunden
då skulle kunna ställa stora och för medlemmarna oförutsedda
krav på bidrag, vilka medlemmarna icke skulle ha möjlighet att avvisa.
Emellertid må erinras, att, såvitt bekant, hittills icke uppstått sådana
prekära situationer, trots att i åtskilliga fall förbundsordningar sakna
bestämmelse om inskränkning i rätten att erhålla bidrag. Härtill kommer
att, enligt kommitténs förslag regler skola införas om skjddighet för förbunden
att uppehålla kontakt med förbundsmedlemmarna, bl. a. när det
gäller planläggning för särskilt kostnadskrävande åtgärder. Några vådliga
konsekvenser av frånvaron av en bestämmelse om begränsning av medlems
bidragsskyldighet torde därför icke behöva befaras. Om sålunda —
med hänsyn till förbund, som kunna bildas genom tvång, och förbund,
vilkas bildande medföra att förbundsmedlemmarna befrias från kommunal
förpliktelse — ifrågavarande föreskrift upphäves, bör detta enligt kommitténs
mening icke hindra, att i förbundsordningar för andra slags förbund
dylik bestämmelse må införas, om medlemskommunerna i syfte att erhålla
ett visst inflytande på förbundets utgifts- och inkomststat så skulle
önska. Det bör ankomma på vederbörande fastställande myndighet att
tillse, att sådan bestämmelse icke meddelas annat än där så enligt vad
ovan sagts må ske.
Remissyttrandena
Kommitténs uppfattning har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Kammarkollegiet anser emellertid, med hänsyn till frågans betydelse, att
i lagtexten (4 §) direkt bör angivas, att förbundsordning icke får innehålla
begränsning i medlems bidragsplikt i tvångsfallen och de fall då
kommun genom ingående av kommunalförbund friskrives från en kommunen
eljest åvilande förpliktelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är
av samma uppfattning.
b. Kommunalförbunds lånerätt
Kommunal! örbundskommittén
Kommittén föreslår, att kommunalförbund, liksom för närvarande är
fallet, skall ha rätt att upptaga lån i den utsträckning, som angives i förbundsordningen.
Som motiv härför anför kommittén i huvudsak följande.
Vare sig det gäller en större kapitalutgift eller ett tillfälligt behov av
rörelsekapital för ett kommunalförbund kan principiellt sett göras gällande,
att det skall stå envar av medlemskommunerna fritt att själv avgöra,
huruvida den skall anskaffa nödigt tillskott kontant genom utdebitering
eller utnyttjande av eventuella fonder eller om den för ändamålet skall
upptaga ett lån. Konsekvensen härav skulle då närmast bliva, att kommunalförbundets
lånerätt helt bör borttagas. En sådan åtgärd torde emellertid
få anses alltför långtgående. Stundom kan det vara mera praktiskt,
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
att kommunalförbundet upptar ett lån än att medlemskommunerna var
för sig skola anskaffa på dem belöpande andel av de behövliga medlen.
Detta gäller framför allt, då det behövliga kapitalet är så stort, att ej heller
medlemskommunerna rimligtvis kunna uppbringa erforderliga medel utan
att själva upptaga lån. — — — Om förbundet medgives lånerätt, bör
denna alltid maximeras till ett visst belopp. Att under nämnda förutsättningar
tillerkänna kommunalförbund lånerätt synes så mycket mindre
ägnat att väcka betänkligheter, som den representativa ställning och sammansättning,
som förbundsfullmäktige enligt kommitténs förslag komma
att få, möjliggör för dessa att förskaffa sig nödig totalöverblick över
medlemskommunernas finanspolitik och att till denna söka anpassa förbundets
ekonomiska åtaganden.
Kommittén föreslår, att kommunalförbunds lånebeslut skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Kommittén anser det icke vara nödvändigt
och knappast möjligt att tillerkänna kommunalförbund underställningsfri
lånerätt i analogi med bestämmelserna i 58 § kommunallagen.
Då kommunalförbund skall upptaga lån, händer stundom, anför kommittén,
att långivaren önskar, att förbundsmedlemmarna skall teckna
borgen för lånet. Solidarisk proprieborgen av medlemskommunerna för ett
förbunds lån står emellertid enligt kommitténs mening icke i överensstämmelse
med kommunalförbundslagens anda. Kommittén anser därför
att sådan borgen icke bör förekomma.
Remissyttrandena
Från kommunalt håll ifrågasättes i vissa yttranden, om icke rätten att
upptaga lån bör tillkomma endast medlemskommunerna. Kommunalfullmäktige
i Jämshögs kommun framhåller, att man lätt förlorar möjligheterna
till en överblick över en kommuns ekonomi, om kommunalförbund, som
kommunen ingår i, äger rätt att upptaga lån.
Kommunalfullmäktige i Ljusnarsbergs kommun hävdar, att det kommunala
låneinstitutet så intimt hör samman med den kommunala beskattningsrätten
att det bör vara förbehållet medlemskommunerna att upptaga
lån.
Emot kommitténs förslag att kommunalförbunds beslut om upplåning
alltid skall underställas Kungl. Maj :ts prövning har endast kommunalfullmäktige
i Vika kommun gjort invändning. Kommunalfullmäktige anser,
att kommunalförbund bör tillerkännas viss underställningsfri lånerätt,
motsvarande den som tillförsäkrats kommunerna i 58 § kommunallagen.
Enligt fullmäktiges mening torde det vara smidigare att kommunalförbundet
själv upplånar erforderliga medel för rörelsekapital än att varje
medlemskominun skall tillskjuta detsamma.
Kommitténs uttalande alt solidarisk proprieborgen av förbundsmedlemmarna
för ett kommunalförbunds lån icke bör förekomma har föranlett
den erinringen av Göteborgs förorters samarbetsnämnd och kommunal
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
fullmäktige i Lerums kommun att risk finnes för att kommittéuttalandet
kan komma att försvåra för kommunalförbunden att upplåna medel.
c. Underrättelseplikt
Komnuinalförbundskommittén
Indirekt kan förbundsmedlemmarnas inflytande ökas, anför kommittén,
genom att medlemmarna beredes möjlighet till insyn i förbundets verksamhet.
För åstadkommande av sådan insyn kan enligt kommittén tänkas
två vägar, antingen att medlem får rätt att av förbundet begära upplysningar
rörande verksamheten, eller att förbundet ålägges att i viss utsträckning
hålla kontakt med medlemskommunerna. För att den förra
utvägen skulle få avsedd effekt, måste en bestämmelse därom utformas
så, att förbundsmedlem skulle få rätt att, när den själv funne sådant påkallat,
begära upplysningar om verksamheten. Om en sådan bestämmelse
skulle alltför flitigt utnyttjas av medlemmarna, skulle detta, framhåller
kommittén, kunna verka störande på förbundets verksamhet. Med hänsyn
till denna risk avvisar kommittén tanken på en dylik anordning. Den andra
utvägen, att i viss utsträckning ålägga förbundet att hålla kontakt med
medlemmarna, synes enligt kommittén däremot vara godtagbar. Kommittén
framhåller emellertid, att även härvid bör tillses, att denna skyldighet
icke göres så omfattande, att den verkar som en hämsko på förbundets
verksamhet. Åliggandet torde enligt kommittén därför böra inskränkas
till en viss rapportskyldighet. De omständigheter, som medlemmarna
har särskilt intresse av att genom förbundets försorg hållas underrättade
om, är, enligt kommittén, förutom planläggningen i stort av förbundets
verksamhet, beslut av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd.
Utöver denna rapportskyldighet synes, anför kommittén, i och för
en mera kontinuerlig kontakt mellan förbundet och dess medlemmar,
förbundet böra åläggas att efter varje sammanträde med förbundsfullmäktige
till medlemskommuns styrelse översända avskrift av fullmäktiges
protokoll.
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna del följande.
Stadgandet att förbundsstyrelse skall hålla förbundsmedlemmarna underrättade
om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt
om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd torde i en del
fall icke helt tillgodose medlemskommunernas behov av insyn i kommunalförbundsverksamheten
och kan dessutom medföra tolkningssvårigheter.
Förbundsstyrelsen bör därför, i likhet med vad som föreslagits i fråga om
förbundsfullmäktige, alltid vara skyldig att inom viss tid översända avskrift
av styrelsens protokoll till medlemskommuns styrelse. Detta krav gör sig
särskilt starkt gällande, om medlemskommun icke är representerad i
styrelsen.
85
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Samma förslag har framförts av drätselkammaren i Strängnäs.
Kammarkollegiet framhåller, att rapportförfarandet icke får urarta till
avgivande av slentrianmässiga rapporter på vissa bestämda tider ulan
måste handhavas så att det verkligen fyller sin uppgift att upprätthålla
kontakt med medlemskommunerna i viktiga frågor. I motsats till kommittén
anser kollegiet det vara uppenbart att kommunalförbund är skyldigt
att lämna förbundsmedlem begärda upplysningar rörande förbundsverksamheten.
Några bestämmelser om denna skyldighet behöver enligt kollegiets
mening dock icke införas i lagen.
Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun anser, att i lagtexten bör
införas bestämmelse om skyldighet för kommunalförbund att tillställa medlemskommunernas
styrelser revisionsberättelse och förbundets utgifts- och
inkomststat samt meddelanden om förbundsfullmäktiges sammanträden.
Direktionen för Stockholms norra förorters vattenlcdningsförbund yrkar,
att i lagen skall införas bestämmelse om rätt för kommunalförbund att
infordra upplysningar av medlemskommunerna. Direktionen anför.
I avsikt att öka förbundsmedlemmarnas inflytande på förbundets verksamhet
har i § 14 i lagförslaget ålagts kommunalförbunds styrelse »att
hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen
av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk
räckvidd». Härom är intet att säga. I vattenledningsförbundets
verksamhet har det emellertid kommit att framstå som lika betydelsefullt,
att förbundet får del av sådana förhållanden inom medlemskommunerna
som kan vara av vikt för dess verksamhet. Särskilt för ett förbund av här
ifrågavarande slag, som driver ett omfattande kommunalindustriellt verk,
är det för den allmänna planläggningen av dess verksamhet och för att
säkerställa att dess kapitalinvesteringar sker på mest ändamålsenliga satt
nödvändigt, att det förfogar över noggranna uppgifter rörande de fakta, som
kan påverka dess verksamhet. Förbundsdirektionen 1 inner det därför angeläget,
att i kommunalförbundslagen även införes bestämmelser om förbundsmedlems
skyldighet att tillhandagå kommunalförbundsstyrelse med
uppgifter av angivet slag. Detta synes lämpligen kunna ske i den formen,
att kommunalförbunds styrelse tillerkännes rätt att från medlemskommuncrnas
styrelser infordra de yttranden och upplysningar som erfordras
för fullgörande av styrelsens uppgifter (jämför kommunallagen § 30, sista
stycket).
Departementschefen
Kommitténs uppfattning att förbundsordning icke bör få innehålla bestämmelse
om begränsning av medlemmarnas bidragsplikt i de fall, da
kommunalförbundet skall handhava obligatorisk specialreglerad förvaltning,
delas av samtliga remissinstanser och själv är jag likaledes av samma
uppfattning. Emellertid anser jag i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen
i Västernorrlands län, alt i lagen bör angivas, att förbundsordningen
icke får innehålla bestämmelse om begränsning av bidragsplikten
såvitt angår sådan angelägenhet. När det gäller övriga förbund synes det
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
däremot, för undvikande av tvister på denna väsentliga punkt, vara av vikt
att redan i förbundsordningen intages bestämmelser om grunder för och,
i förekommande fall, begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla
medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande. Jag
vill därför förorda, att bestämmelser härom intages i lagen.
Beträffande frågan om kommunalförbunds lånerätt ansluter sig det stora
flertalet remissinstanser till kommitténs uppfattning, att det är mest praktiskt
att ge kommunalförbunden rätt att med Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga
lån i den utsträckning, som bestämmes i förbundsordningen. Från
kommunalt håll har dock uttalats farhågor för att, om lånerätten icke
tillkommer medlemskommunerna ensamma, dessa kan förlora överblicken
över kommunernas ekonomi. Genom att kommunalförbund bildas undandrages
medlemskommunerna bestämmanderätten beträffande den verksamhet,
som kommunalförbundet skall ombesörja, till följd varav en viss
splittring i medlemskommunernas ekonomiska planläggning alltid måste
uppkomma. Jag anser emellertid att i praktiken denna uppdelning av beslutanderätten
på olika organ icke behöver medföra några större olägenheter.
Såsom kommittén framhållit kommer kommunalförbunden säkerligen
att söka anpassa sina ekonomiska åtaganden efter medlemskommunernas
resurser. Det finns vidare all anledning antaga att ett intimt
samarbete mellan kommunalförbunden och dess medlemmar kommer att
etableras i större ekonomiska frågor. Varje kommun i förbundet har ju
representanter i förbundsfullmäktige och såväl kommunalförbunden som
medlemskommunerna skall enligt förslaget ha en vidsträckt underrättelseplikt
gentemot varandra. När det gäller lånebeslut kan medlemskommunerna
därjämte, i samband med att beslutet underställes Kungl. Maj :ts
provning, framföra sina synpunkter i ärendet. Med hänsyn härtill och då
det uppenbarligen är mest praktiskt att icke medlemmarna var för sig
utan kommunalförbundet ensamt upptager erforderliga lån för förbundets
verksamhet förordar jag kommitténs förslag. Jag vill tillägga att om kommunalförbund
medgives lånerätt bör, såsom kommittén föreslagit, det högsta
belopp förbundet äger upplåna alltid angivas i förbundsordningen. Däremot
anser jag på de av kommittén anförda skälen, att kommunalförbund
icke bör medgivas någon underställningsfri lånerätt.
Beträffande den av kommittén i detta sammanhang berörda frågan, huruvida
kommunmedlemmarna bör äga teckna solidarisk proprieborgen för
kommunalförbunds lån, hyser jag den uppfattningen att sådant borgensåtagande
icke står i överensstämmelse med de principer och tankegångar
som ligger till grund för kommunalförbundslagstiftningen. Denna lagstiftning
reglerar nämligen hur brist hos förbundet skall täckas. Medlemskommunerna
ålägges subsidiärt ansvar efter viss fördelningsgrund för förbundets
skulder. Kommunerna bör då icke genom att teckna solidarisk proprieborgen
införa en annan ordning.
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1057
Enligt kommitténs förslag skall kommunalförbund ha viss underrättelseplikt
gentemot medlemmarna. Förbundsstyrelsen skall sålunda ha skyldighet
att hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen
av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk
eller organisatorisk räckvidd. Vidare skall avskrift av förbundsfullmäktiges
protokoll efter varje sammanträde tillställas förbundsmedlemmarnas
styrelser. Vissa remissinstanser har föreslagit än längre gående åtgärder i
syfte att effektivisera rapportförfarandet.
Att viss underrättelseplikt åvilar förbundet synes riktigt. Denna underrättelseplikt
bör dock enligt min mening ej göras alltför omfattande. Jag anser
dock att man bör gå något längre än vad kommittén föreslagit. Därvid
bör då understrykas att den av kommittén föreslagna allmänna bestämmelsen
— som jag tillstyrker — får anses innebära, att kommunalförbunds
styrelse skall icke blott på informationssammanträden eller vid liknande
tillfällen underrätta samtliga medlemmar om större frågor utan styrelsen
bör även på framställning av medlem under hand lämna begärda upplysningar
rörande berörda frågor. Då det vidare måste vara av värde för icke blott
kommunerna i förbundet utan även medlemmarna av dessa kommuner att
kunna i förväg skaffa sig upplysningar om vilka ärenden, som skall handläggas
å förbundsfullmäktiges sammanträden, bör skyldighet föreligga
att anslå kungörelse om fullmäktiges sammanträden icke blott, som kommittén
föreslagit, å anslagstavlan i den kommun, där förbundet har sitt
säte, utan även å anslagstavlan i varje kommun, som är medlem i förbundet.
Vad beträffar frågan om vilka protokollsavskrifter, som bör tillställas
medlemmarnas styrelser, så torde det med hänsyn till vad länsstyrelsen
i Stockholms län anfört i sitt yttrande, vara lämpligast att i lagen stadga
skyldighet för kommunalförbund att tillställa medlemmarnas styrelser avskrift
av såväl förbundsfullmäktiges som förbundsstyrelsens protokoll.
Därest i specialförfattning finnes särskilda bestämmelser om expediering
av protokollsavskrifter skall de givetvis gälla.
En grundförutsättning för att kommunalförbund skall kunna anpassa
planeringen av sin verksamhet efter medlemskommunernas ekonomiska resurser
och särskilda behov är att förbundet är väl informerat om förhållandena
inom medlem skommunerna. Kommittén har emellertid icke föreslagit
införande av någon lagbestämmelse om rätt för kommunalförbund
att infordra upplysningar av medlemmarna. Visserligen lår det val anses
vara självklart, att kommunerna bör ge förbunden begärda upplysningar,
men med hänsyn till att frågan är av ganska central betydelse bör enligt
min mening lagen innehålla bestämmelse om vilken rätt kommunalförbund
har i detta hänseende. Då förbundens och medlemskommunernas styrelser
är de centrala förvaltningsorganen, vilka i sin tur äger infordra yttranden
av övriga organ inom förbunden respektive kommunerna, synes det val a
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
mest lämpligt att ge bestämmelsen den utformningen, att kommunalförbunds
styrelse äger rätt att från medlemskommunernas styrelser infordra
de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av förbundsstyrelsens
uppgifter.
3. Bildande av kommunalförbund genom tvång
Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt kan mot de berörda kommunernas
vilja bildas kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande,
regionplaneförbund och kristidsförbund. Efter den 1 juli 1958, då
skolstyrelselagen träder i kraft, kan jämväl kommunalförbund på skolväsendets
område bildas genom tvång.
Kommunalf örbundskommittén
Enligt kommitténs mening bör bildande av kommunalförbund liksom hittills
i princip vila på frivillighetens grund. Att införa en bestämmelse, som
generellt skulle ge myndighet rätt att ålägga en kommun att ingå såsom
medlem i ett kommunalförbund, skulle, anför kommittén, utgöra ett intrång
på den kommunala självbestämmanderätten. En dylik åtgärd vore
förs\arlig endast om tvingande skäl därtill förelåge, men så är enligt kommitténs
mening ingalunda fallet. Endast på sådana förvaltningsområden,
dar samarbete mellan kommuner må anses påkallat av ett starkt allmänt intresse,
synes, yttrar kommittén, möjlighet att framtvinga samarbete böra
förekomma, och denna möjlighet bör utnyttjas först efter en ingående prövning
av varje enskilt fall. Detta innebär att enligt kommittén anledning till
något ändrat piincipiellt ställningstagande till frågan om behovet av tvångsmöjlighet
icke föreligger. Kommittén anser emellertid, att tvångsmöjlighet
i fråga om samarbete bör bibehållas å de områden av den kommunala förvaltningen,
där sådan möjlighet redan finnes.
Efter den genomgång av behovet av samarbete på olika kommunala verksamhetsområden,
som kommittén företagit och som tidigare redovisats, har
kommittén kommit till den slutsatsen, att det, såvitt nu kan överblickas,
främst är på skolväsendets område, som anledning finnes att räkna med
behov att tvinga kommuner till samarbete.
Enligt skolstyrelselagen, vilken träder i kraft den 1 juli 1958, äger mellaninstansen,
länsskolnämnden, rätt att, då särskilda skäl föreligger, förordna
om bildande av kommunalförbund på skolväsendets område. Kan
enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen efter
samråd med länsskolnämnden besluta därom. Förslag till dessa bestämmelser
framlades av 1951 års skolstyrelseutredning i dess betänkande (SOU
1955:31) efter samråd med kommunalförbundskommittén. Utredningen
har icke närmare motiverat sitt förslag. Kommittén anför emellertid som
skäl för sitt ställningstagande i huvudsak följande.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
I de fall, där för närvarande kommun kan åläggas att genom kommunalförbund
samarbeta med annan kommun, utövas beslutanderätten, beträffande
regionplaneförbunden av Kungl. Maj:t och i övriga fall av länsstyrelse.
I avseende å regionplaneförbunden är emellertid att märka, att Kungl.
Maj :ts beslut endast avser, att regionplan skall finnas, vilken omfattning
regionplaneområdet skall ha och i vilka hänseenden gemensam planläggning
skall äga rum, medan det ankommer på länsstyrelse att fastställa förbundsordning
för regionplaneförbundet eller, om parterna icke kunna enas
om förbundsordningen, att besluta därom. Att lägga beslutanderätten i fråga
om samarbete på skolväsendets område hos länsstyrelserna torde icke vara
lämpligt, enär dessa numera huvudsakligen ha att handlägga endast ekonomiska
ärenden rörande skolväsendet och därför svårligen i allmänhet
kunna antagas besitta erforderlig sakkunskap. Om beslutanderätten lades
hos Kungl. Maj :t, skulle detta innebära en onödig centralisering och icke
önskvärd arbetsbelastning för Kungl. Maj :t. De myndigheter, som därefter
återstå att välja emellan, torde vara de nya mellaninstanserna på skolväsendets
område---samt skolöverstyrelsen. Till förmån för mellaninstan
serna
talar den omständigheten, att dessa i instansordningen komma att
intaga en ställning som är närmast jämförbar med länsstyrelsernas. Med
hänsyn till de uppgifter och den sammansättning, som mellaninstansen kan
förväntas erhålla, anser kommittén övervägande skäl tala för att tvångsbestämmelsens
tillämpning anförtros åt mellaninstansen.
Om sålunda beslutanderätten i fråga om bildande av kommunalförbund
för skolväsendet skall tillkomma mellaninstansen, följer därav icke med
nödvändighet, att samma myndighet skall fastställa förbundsordning för
förbundet. Den utredning, som skall föregå bildande av kommunalförbund,
torde länsstyrelserna vara bättre skickade att handha än en skolinstans.
Visserligen kan det synas ligga närmast till hands, att den myndighet, som
äger besluta om bildande av kommunalförbund, skall handlägga frågan i
hela dess utsträckning och sålunda även fastställa förbundsordningen, men
med hänsyn till föreliggande omständigheter anser kommittén övervägande
skäl tala för att i avseende å skolväsendet dessa två led i ett kommunalförbunds
tillkomst anförtros åt olika myndigheter. Så sker som nämnts redan
nu vid bildande av regionplaneförbund.
Remissyttrandena
Kommitténs ståndpunkt att bildande av kommunalförbund även framdeles
i princip skall vila på frivillighetens grund har vunnit allmän anslutning.
Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har i sitt yttrande understrukit,
att bildande av kommunalförbund genom tvång ej bör få förekomma
på andra områden än sådana, där det är motiverat med hänsyn
till starka allmänna intressen. Liknande uttalanden har gjorts från kommunalt
håll. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att tvång att ingå
i kommunalförbund icke bör stipuleras annat än genom speciallagstiftning,
och länsstyrelsen i Kalmar län anser, att bildande av kommunalförbund
genom tvång är påkallat endast såvitt angår polisdistriktsförbund och regionplaneförbund
samt när det gäller skolväsendet och vattenvården.
Länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen att det även kan
90
Kung!. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
komma att behöva införas regler, som ger möjlighet att bilda kommunalförbund
genom tvång på socialvårdsområdet. Länsstyrelsen anför.
Det är, enligt länsstyrelsens mening, icke uteslutet, att frågan om sådana
tvångsbestämmelser kan aktualiseras även på ännu ett förvaltningsområde,
nämligen på socialvårdsområdet. Länsstyrelsen kan sålunda icke dela kommitténs
mening, att, sedan det stora flertalet småkommuner försvunnit
efter den nya kommunindelningens genomförande, något påtagligt behov
att tvinga kommuner att ingå kommunalförbund för ålderdomshem ej
förelåge.
Inom detta län finnas vissa kommuner, som torde ha svårigheter att på
egen hand lösa sin ålderdomshemsfråga, och länsstyrelsen hyser därför den
meningen, att, för den händelse för frågans lösning samverkan över kommungränserna
erfordras men dylik samverkan icke frivilligt kan åstadkommas,
möjlighet att framtvinga denna samverkan bör föreligga som en ultima
ratio. En sådan möjlighet skulle i första hand avse att framtvinga ett avtal
om samgående och endast i undantagsfall ett kommunalförbund.
Dylika tvångsbestämmelser böra emellertid icke intagas i en ny lag om
kommunalförbund utan böra i stället inrymmas i den speciallagstiftning,
som reglerar förevarande verksamhetsområde.
Socialstyrelsen är emellertid av motsatt uppfattning. Som skäl för sitt
ställningstagande anför styrelsen följande uttalande av åldringsvårdsutredningen.
När åldringsvårdsutredningen för sin del avstår från att härvidlag föreslå
tvingande föreskrifter, sker detta inte därför att utredningen är förvissad
om att frivilligt samarbete omedelbart skall komma till stånd i önskvärd
omfattning utan därför att det skulle rimma illa med utredningens allmänna
inställning om den kommunala självbestämmanderätten i detta fall
skulle beskäras. I själva verket torde den moderna kommunalförvaltningen
kräva interkommunalt samarbete inom ett flertal förvaltningsområden. En
samarbetsvilja måste därför växa fram och även ålderdomshemsorganisationen
kan väntas komma att successivt få nytta av detta samarbete.
I remissyttrandena har bl. a. ett flertal länsstyrelser ansett sig böra framhålla
sina betänkligheter mot utformningen av bestämmelserna i skolstyrelselagen
om bildande av kommunalförbund å skolväsendets område genom
tvång.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför.
Det synes länsstyrelsen, som om den åberopade analogin med bestämmelserna
om regionplaneförbund jämte det uppställda kravet på erforderlig
sakkunskap närmast tala för att beslutanderätten beträffande kommunalförbund
på skolväsendets område bör utövas av Kungl. Maj :t, samt att fastställandet
av förbundsordning anförtros den på området sakkunniga mellaninstansen.
Därest förläggandet hos Kungl. Maj :t av beslutanderätten i
fråga om samarbete på skolväsendets område anses utgöra en onödig
centralisering, synes det länsstyrelsen ligga närmast till hands, att samma
sakkunniga mellaninstans får handlägga både frågan om bildande av kommunalförbund
och fastställelsen av förbundsordningen, eftersom i båda
dessa avseenden torde krävas speciell sakkunskap på skolväsendets område.
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida ur arbetsbelastningssynpunkt
något är att vinna med den föreslagna decentraliseringen till mellaninstansen.
I flertalet fall, där tvångsbestämmelsen måste tillämpas, har
man nämligen att räkna med att frågan om bestämmelsens tillämpning besvärsvägen
kommer att bringas under Ivungl. Maj :ts prövning.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att länsskolnämnden genom sin
sammansättning knappast är lämpad att utöva statlig tvångsmakt över
kommuner. Därest länsstyrelserna endast skall fastställa förbundsordning
för kommunalförbundet bör enligt länsstyrelsens mening tvångsmyndigheten
— såsom fallet är beträffande regionplaneförbunden — ligga i Kungl.
Maj :ts hand. Länsstyrelsen anser dock att det mycket väl skulle kunna
anförtros åt länsstyrelserna att efter obligatoriskt hörande av länsskolnämnden
och folkskoleinspektören utöva den odelade statliga befogenheten i vad
avser dessa fåtaliga avgöranden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att mellaninstansen skall vara utredande
och för slagsställande organ i dessa frågor men att länsstyrelsen
skall vara beslutande myndighet. Länsstyrelsen anför.
Vad beträffar analogien med regionplaneförbund vill länsstyrelsen framhålla
att denna haltar betänkligt. Länsstyrelsen har nämligen såsom förberedande
och förslagsställande instans stora möjligheter att göra sin röst
hörd, innan Kungl. Maj :t fattar beslut om regionplans upprättande. Någon
motsvarighet härtill tycks ej vara avsedd vid beslut att framtvinga kommunal
samverkan på skolväsendets område.
Enligt länsstyrelsens mening är det icke förenligt med länsstyrelsernas
ledande ställning i den lokala administrationen att helt ställa dessa åt sidan
vid prövningen av så viktiga frågor som framtvingande av samverkan i kommunalförbundets
form. Uppenbart synes vidare vara, att frågorna om kommunalförbunds
bildande och omfattning samt frågan om förbundsordningen
äro så sammanknippade att de lämpligen bör behandlas i ett sammanhang.
En tillfredsställande lösning synes vara alt göra mellaninstansen
till utredande och förslagsställande organ i dessa frågor. Uppgiften att besluta
om bela frågekomplexet bör åvila länsstyrelsen. Det finns ingen anledning
anta annat än att i så fall mellaninstansens uppfattning om rent
skoltekniska spörsmål kommer att bli vederbörligt beaktad. En förebild till
det arrangemang länsstyrelsen nu föreslår är den samverkan som i utskänkningsärenden
äger rum mellan länsstyrelsen å ena samt intendenten
för utskänkningsärenden och den rådgivande nämnden å andra sidan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som även anser att dessa frågor bör
handläggas av länsstyrelsen, yttrar.
Såsom kommittén framhållit, utgör samhällsplaneringen numera en av
länsstyrelsens viktigare uppgifter. För att kunna fullgöra detta åliggande
krävs en överblick över länets olika områden och problem liksom även en
samordnande verksamhet av betydande omfattning. Skolväsendet utgör ur
dessa synpunkter icke något undantag. Tvärtom är det en viktig faktor i
den nutida samhällsbildningen. Under sådana förhållanden måste det anses
mindre välbetänkt att åt det blivande regionala skolorganet anförtro rätten
att mot kommuns vilja besluta om bildandet av kommunalförbund för skol
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
uppgifter. Det är nämligen för mycket begärt, att mellaninstansen inom
skolväsendet skall kunna ha de insikter, som behövs för att bedöma vilka
konsekvenser en åtgärd inom skolväsendet kan få för samhällslivet i övrigt.
Även länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län anser att rätten att
förordna om bildande av ifrågavarande kommunalförbund bör tillkomma
vederbörande länsstyrelse. Av samma uppfattning är stadsfullmäktige i
Västerås.
Departementschefen
Såsom kommittén framhållit bör bildande av kommunalförbund liksom
hittills i princip vara en frivillig sak. En motsatt ordning skulle innebära
ett betydande intrång i den kommunala självbestämmanderätten och jag kan
under inga förhållanden tillstyrka att generell rätt införes för myndighet att
ålägga kommunerna att bilda kommunalförbund. På vissa förvaltningsområden
gör sig emellertid ett så starkt allmänt intresse gällande åt! möjlighet
har ansetts böra finnas att framtvinga samarbete i form av kommunalförbund.
Sådan möjlighet förefinnes nu beträffande polisförbund, regionplaneförbund
och kristidsförbund. Efter den 1 juli 1958 kommer enligt den
nya skolstyrelselagen samma möjlighet att finnas i fråga om skolförbund.
Jag har i detta sammanhang icke blivit övertygad om att verkligt behov
föreligger av att utvidga denna möjlighet att bilda kommunalförbund genom
tvång. Skulle i framtiden sådant behov uppstå synes mig frågan få lösas
genom att erforderliga bestämmelser intages i vederbörande specialförfattning.
Ett flertal länsstyrelser har gjort invändningar mot att länsskolnämnderna
enligt skolstyrelselagen skall äga rätt att ålägga kommunen att bilda
kommunalförbund på skolväsendets område, medan länsstyrelserna endast
skall fastställa förbundsordningen för ifrågavarande kommunalförbund.
Det har därvid föreslagits att det bör ankomma antingen på Kungl. Maj :t
eller på länsstyrelserna — i stället för länsskolnänmderna — att besluta
om åläggande för kommunerna att bilda kommunalförbund.
Med hänsyn till vad kommittén härutinnan anfört synes det icke böra
ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i dessa frågor. Vad beträffar länsstyrelserna
så har såsom skäl för att dessa skall erhålla jämväl befogenheten
att ålägga kommunen att bilda kommunalförbund på ifrågavarande
område anförts, att varje länsstyrelse intager en ledande ställning när det
gäller administrationen och samhällsplaneringen inom länet. Ehuru dessa
synpunkter är väl värda beaktande kan jag dock icke finna annat än att
länsskolnämnderna bör vara väl skickade att bedöma, huruvida en viss
kommun har möjlighet att ensam tillfredsställande ordna sitt skolväsen
och att avgöra, i vilken form kommunernas samarbetsfrågor på detta område
lämpligen bör lösas. Med hänsyn härtill och då riksdagen så sent som
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
under fjolåret tog ställning i denna sak, anser jag att de invändningar som
i detta sammanhang gjorts icke bör föranleda någon ändring i den redan
beslutade ordningen.
4. Kommunalförbund med flera förvaltningsuppgifter
Kommunalförbunds kommittén
Bestämmelserna i gällande kommunalförbundslag att kommunalförbunds
ändamål skall vara »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift» tolkas
allmänt så, att ett kommunalförbund icke må bildas för mer än en uppgift.
Enligt kommitténs mening kan emellertid en begränsning av ett kommunalförbunds
verksamhet till endast en förvaltningsuppgift vara oläglig och
leda till onödig dubbelorganisation. Hinder bör, framhåller kommittén, ej
möta, att ett kommunalförbund får åt sig uppdraget att handha flera förvaltningsuppgifter.
Kommunalförbund med flera uppgifter kan enligt kommittén
särskilt komma till användning i fråga om vissa tätorter med intillliggande
kommuner. En förutsättning för att åt ett förbund skall få anförtros
flera uppgifter bör enligt kommitténs mening dock vara, att varje uppgift
är gemensam för samtliga medlemmar i förbundet.
Kommittén framhåller vidare, att det är grundläggande för kommunalförbundsinstitutet,
att på ett förbund icke må överlåtas samtliga en kommuns
uppgifter. Skulle det visa sig, anför kommittén, att två eller flera
kommuner har behov av samarbete på så många och betydelsefulla förvaltningsområden,
att endast mindre krävande uppgifter skulle återstå för de
särskilda förbundsmedlemmarnas egen handläggning, inställer sig helt naturligt
tanken på en sammanläggning av kommunerna till en kommun. Det
kan, yttrar kommittén, förväntas, att länsstyrelserna skall ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och, därest kommunerna ej själva så skulle
göra, taga initiativ till den revision av kommunindelningen, som i sådant
fall må anses påkallad.
Remissyttrandena
Det har icke i något remissyttrande gjorts invändning mot kommitténs
förslag att kommunalförbundet skall äga vårda flera förvaltningsuppgifter.
Detta förslag anses allmänt vara en värdefull nyhet och det anföres i yttrandena
alt med en sådan ordning undvikes onödig dubbelorganisation och
skapas möjligheter att i viss mån neutralisera olägenheterna av de på sina
håll alltjämt alltför små kommunbildningarna. Länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasätter emellertid om icke möjligheten för ett kommunalförbund
alt handhava flera uppgifter bör ytterligare begränsas till att avse
blolt sådana förvaltningsgrenar, beträffande vilka kommunerna icke kan
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
mot sitt bestridande åläggas att samverka genom kommunalförbund. En
dylik begränsning synes, anför länsstyrelsen, erforderlig för undvikande av
vissa komplikationer, exempelvis vid ändringar i förbundsordningen.
I några yttranden har i detta sammanhang ifrågasatts, om man icke borde
genom den nya lagen underlätta bildandet av särskilda kommunalförbundsregioner.
Göteborgs förorters samarbetsnämnd anför.
Enligt det föreliggande lagförslaget är det meningen att ett kommunalförbund
skall kunna handha flera förvaltningsuppgifter. En förutsättning
härför är dock att varje uppgift är gemensam för alla förbundsmedlemmarna.
Denna inskränkning torde helt säkert komma att bliva orsaken till en
ökning av antalet förbund eller till att ett annars behövligt kommunalt samarbete
icke kommer till stånd. Enligt samarbetsnämndens uppfattning
skulle det vara fördelaktigt om en kommungrupp kunde organisera alla
sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund, oberoende
av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgrenarna
eller ej. Ur förvaltningssynpunkt vore säkerligen mycket att vinna på detta.
Ett enda slagkraftigt förbund måste dessutom vara att föredraga framför
ett flertal. Frågan har sitt speciella intresse för samarbetsnämndens medlemskommuner,
vilka i samband med sin framtida expansion kommer att
få ovanligt många förvaltningsuppgifter, som bäst löses genom samarbete
kommunerna emellan.
Även om samarbetsnämnden är fullt medveten om att invändningar av
såväl praktisk som principiell natur kan göras mot förbund organiserade
på angivet sätt, har nämnden likväl ansett spörsmålet vara så betydelsefullt,
att nämnden föreslår att det göres till föremål för ytterligare övervägande.
Samma synpunkter har anförts av Göieborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott. Kommunalfullmäktige i Nättrabg kommun anser att det
skulle vara önskvärt om en central eller regional planering kunde företagas
för att kartlägga de lämpligaste gränserna för ett sådant samarbete. Kommunalfullmäktige
i Nottebäcks kommun framhåller, att man genom bildande
av kommunalförbundsregioner på lång sikt skulle kunna erhålla
grund till en ny kommunindelningsreform.
Departementschefen
En viktig nyhet i kommitténs förslag är att kommunalförbund skall
kunna handha flera förvaltningsuppgifter. Den nuvarande lagen har tolkats
så, att ett kommunalförbund icke får bildas för mer än en uppgift. Detta
förhållande kan emellertid i många fall synas olägligt och medföra en
onödig dubbelorganisation. Förslaget att kommunalförbund skall kunna
omhänderta flera förvaltningsuppgifter synes mig därför välbetänkt. En
sådan lösning torde kunna bli av stor betydelse särskilt för de mindre
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
kommunerna, som i betydande utsträckning kan bli hänvisade till ett samarbete
med varandra. Jag vill alltså i denna del — liksom remissinstanserna
— tillstyrka kommitténs förslag.
Givetvis får icke denna möjlighet medföra att man åt ett kommunalförbund
överlåter en kommuns så gott som samtliga uppgifter. Föreligger
behov av ett så ingående samarbete mellan två kommuner torde det naturliga
vara att kommunerna sammanlägges till en kommun.
Enligt kommittén är en förutsättning för att åt ett förbund skall få anförtros
flera uppgifter att varje uppgift är gemensam för samtliga medlemmar
i förbundet. Emot detta uttalande har emellertid under remissbehandlingen
gjorts invändningar från vissa håll. Det framhålles sålunda,
att det skulle vara fördelaktigt, om en kommungrupp kunde organisera alla
sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund oberoende
av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgrenarna
eller ej. Ett enda »slagkraftigt» förbund skulle vara att föredraga
framför ett flertal förbund. I något yttrande har även ifrågasatts, om man
icke borde planera särskilda kommunalförbundsregioner, vilka kunde bilda
grund för en ny kommunindelningsreform.
För egen del vill jag framhålla, att ett av syftena med att utvidga kommunalförbundens
kompetens så att förbund skall kunna handhava flera
olika angelägenheter är att en kommungrupp, inom vilken samarbete är
ändamålsenligt, skall kunna bilda ett enda kommunalförbund för handhavande
av för dessa kommuner gemensamma uppgifter. Om ett enda
kommunalförbund bildas i stället för flera mindre får förbundet större
auktoritet och bättre resurser att skaffa sig en fast och effektiv administrativ
organisation. Emot förslaget att kommunalförbund skall kunna bildas
för handhavande av angelägenheter, som ej är gemensamma för samtliga
i förbundet ingående kommuner, kan emellertid göras allvarliga erinringar.
Det ter sig sålunda egendomligt att bilda ett kommunalförbund, där en
kommuns representanter skulle kunna besluta om en angelägenhet, som
icke ens berör kommunen. Fall skulle ofta kunna uppkomma, då kommunens
representanter genom sina röster avgjorde sådana frågor. Jag vill
starkt ifrågasätta, om de övriga kommunerna i kommungruppen skulle
finna en sådan ordning vara med sina intressen förenlig, i vart tall om
angelägenheten är av någon betydelse. Om i lagen infördes den bestämmelsen
att representanterna för en av en angelägenhet ej berörd kommun
icke linge deltaga i beslut rörande angelägenheten, skulle å andra sidan ett
sådant kommunalförbund i realiteten fungera som två förbund, i vilket fall
det måste vara ur principiell synpunkt riktigare och ur praktisk synpunkt
lämpligare att också bilda två förbund. Jag anser sålunda, att i lagen icke
bör medgivas bildande av kommunalförbund för handhavande av angelägenheter,
som ej är gemensamma för samtliga medlemmar i förbundet.
96
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
5. Kommunalförbund med specialregler ad förvaltning
I kommunallagen skiljer man mellan å ena sidan nämnder, vilkas förvaltning
är reglerad i särskilda författningar — nämnder för (special)reglerad
förvaltning eller (special)reglerade nämnder —• såsom socialnämnd,
brandstyrelse och hälsovårdsnämnd, samt å andra sidan nämnder, som
kommunerna tillsätter för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
utan föranledande av bestämmelser i speciallagstiftning — nämnder för
oreglerad förvaltning eller oreglerade nämnder — exempelvis idrotts- och
friluftsstyrelse och lönenämnd. För de oreglerade nämnderna finnes organisatoriska
bestämmelser i den allmänna kommunallagen, medan däremot
sådana bestämmelser där saknas för de reglerade nämnderna.
De specialreglerade nämnderna kan vara obligatoriska eller fakultativa.
I förra fallet föreskrives i specialförfattningen att förvaltningen skall ombesörjas
av en speciell nämnd. Exempel på ett sådant organ är hälsovårdsnämnd
i större kommuner. I senare fallet lämnas kommunerna valfrihet
mellan att utse ett särskilt organ för uppgiften och att uppdraga densamma
åt en redan bestående kommunal myndighet, t. ex. kommunalnämnd eller
drätselkammare. Ett särskilt utsett organ av denna typ utgör exempelvis
brandstyrelse.
Kommunalförbundskommittén
När ett kommunalförbund handhar uppgifter, som det enligt specialförfattning
åligger kommunerna att vårda, uppstår frågan om de i förbundet
ingående medlemmarnas rättigheter och skyldigheter beträffande
angelägenhet, som vårdas av kommunalförbundet. Kommittén anför härom
i huvudsak följande. För närvarande gäller den principen att medlemskap
i ett kommunalförbund icke rubbar medlemmarnas författningsenliga förpliktelser
och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Härifrån
har dock gjorts ett undantag, nämligen i fråga om brandväsendet. I 1 §
brandlagen stadgas nämligen, att, där brandförsvaret handhaves av kommunalförbund,
lagens bestämmelser om kommun skall ha avseende å
förbundet. Om medlemskommunernas rättigheter och skyldigheter överföres
på förbundet, ges enligt kommitténs mening förbunden större fasthet
och auktoritet. Med den ställning, som kommunalförbunden enligt förslaget
skall få, synes det kommittén vara naturligt att sistnämnda princip
får gälla för alla kommunalförbund, som handhar obligatoriska kommunala
förvaltningsuppgifter, och icke som nu blott för brandförsvarsförbund.
Kommittén föreslår därför, att i lagen skall intagas en bestämmelse av
innehåll, att där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det
enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser
om kommun skall ha avseende å förbundet.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Enligt kommitténs mening bör i princip hinder icke möta mot att överlåta
vården av en hel kommunal förvaltningsgren på kommunalförbund,
men i det enskilda fallet bör en prövning av lämpligheten härav ske
genom att länsstyrelsen icke fastställer förbundsordning, med mindre den
finner avsedd förbundsbildning medföra allmänt gagn.
Kommittén diskuterar frågan om vilka nämnder, som bör finnas, därest
det lägges två eller flera förvaltningsuppgifter på ett kommunalförbund.
Därvid anför kommittén bl. a. följande.
Om åt ett kommunalförbund uppdragas två förvaltningsuppgifter, vilka
båda avse oreglerad förvaltning, bör det stå förbundet fritt att välja mellan
att utse endast en styrelse för båda uppgifterna eller två förvaltningsorgan,
ett för vardera uppgiften. Samma valfrihet bör råda, om den ena
uppgiften är oreglerad och den andra specialreglerad ehuru särskilt organ
för den för kommunernas del icke är obligatoriskt, eller båda uppgifterna
äro av sistnämnda slag.---Om i ett kommunalförbund med flera
förvaltningsuppgifter någon av dessa är en specialreglerad förvaltningsuppgift,
för vilken särskilt organ för kommunernas del är obligatoriskt,
bör även för kommunalförbundet gälla, att för denna uppgift skall utses
ett särskilt organ med den sammansättning, som föreskrives i speciallagstiftningen.
— — — På samma sätt som en kommuns styrelse har att
leda förvaltningen av kommunens angelägenheter och att ha inseende över
övriga nämnders verksamhet, bör i ett kommunalförbund med flera förvaltningsorgan
ett av dessa inta en ledande ställning i förhållande till
det eller de övriga. Även terminologiskt synes denna skillnad mellan de
olika förvaltningsorganen böra komma till uttryck. På grund härav föreslås,
att endast det ledande förvaltningsorganet skall benämnas styrelse
och de övriga nämnder. Där så anses erforderligt, bör intet hindra, att
förbundet utser en nämnd för envar av sina uppgifter, varvid styrelsens
uppgift då blir att utgöra allmänt beredningsorgan och därutöver ha
inseende över nämndernas verksamhet. Att i lagtext sammanfatta vad
här anförts anser kommittén icke nödvändigt, utan synes det vara tillfyllest
att härutinnan hänvisa till reglerna i 30 § kommunallagen om kommuns
styrelse och 44 § samma lag om obligatoriska och fakultativa
nämnder.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag att i de fall, där ett kommunalförbund skall handhava
enligt specialförfattning obligatoriska förvaltningsuppgifter, medlemskominunernas
förpliktelser och befogenheter skall överföras till förbundet
har vunnit enhällig anslutning. I remissyttrandena har framhållits, att
kommitténs förslag är en förutsättning för att man på dessa områden
skall lyckas tillskapa kommunalförbund med auktoritativ ställning och
med möjligheter att ändamålsenligt fullgöra på förbunden överlåtna uppgifter.
Om ett kommunalförbund handhar reglerad förvaltning, uppstår vissa
problem angående nämndernas inre organisation och arbetsformer. Dessa
7 — It i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
problem har belysts av svenska landskommunernas förbund i dess yttrande.
Förbundet anför följande.
Enligt gällande kommunalförbundslag kan i kommunalförbundsordning
kompletterande regler meddelas om förbundsdirektionens arbetssätt, uppdelning
på nämnder m. m. Enligt sista stycket av 2 § skall härvid, om i
allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelats angående
handhavandet av den uppgift som utgör föremål för förbundets verksamhet,
förbundsordningen därefter lämpas. Enligt kommitténs förslag skall
i nu berörda ämnen vad i 30—32 §§, 33 § 1 st. 1 punkten och 2 st. samt
34—46 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och övriga
nämnder m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds
styrelse och övriga nämnder. Det utrymme för kompletteringar av
kommunallagstexterna som 43 § 3 st. kommunallagen ger är mycket
begränsat. Om alltså nyss refererade kommunallagsregler äro ovillkorligt
gällande för kommunalförbundens nämndorganisation uppställer sig frågan
i vad mån denna ovillkorlighet även gäller vid konkurrens med motsvarande
bestämmelser i specialförfattning. Självfallet måste, då kommunalförbund
handhar specialreglerad förvaltningsuppgift, om utövandet
av förvaltningsbefogenheterna gälla vad därom är stadgat i vederbörande
specialförfattning. Åt denna grundsats ger också 2 § av förslaget uttryck,
då det stadgas, att om kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift,
som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens
bestämmelser om kommun skola ha avseende å förbundet. Fråga
uppstår emellertid om i specialförfattning meddelade regler om nämndorganisationen
och dess arbetssätt skall gälla framför kommunalförbundslagens
regler. År det för att nämna ett exempel meningen att i för fullständigt
handhavande av eu enda specialreglerad förvaltningsuppgift bildat
kommunalförbund förbundsstyrelsen tillika skall fungera såsom obligatorisk
nämnd eller skall vid sidan av förbundsstyrelsen en särskild
nämnd i sådant fall tillsättas för det direkta handhavandet av den specialreglerade
förvaltningen?
Av kommittéuttalandena å s. 111 får man närmast intrycket att i nu
berört fall förbundsstyrelsen skall fungera såsom specialreglerad nämnd
och kommunalförbundslagens regler skola gälla framför specialförfattningens
beträffande den ordning i vilken styrelsen har att utöva sina
befogenheter och fullgöra sina åligganden. Detta torde emellertid icke
ha varit meningen. Avsikten torde i stället vara att för förbundsstvrelsens
arbetssätt i nu berört fall skall gälla vad i specialförfattningen stadgas
och någon ytterligare nämnd ej behöva tillsättas. I fortsättningen uttalar
kommittén nämligen att i fall då kommunalförbund med flera förvaltningsuppgifter
övertager specialreglerad förvaltningsuppgift för vilken särskilt
organ för kommunens del är obligatoriskt även för kommunalförbundet
»bör» gälla att för denna uppgift skall utses ett särskilt organ
med den sammansättning som föreskrives i speciallagstiftningen. Det sistnämnda
säges följa av att 44 § 1 st. KL gjorts tillämpligt på nämnder i
kommunalförbund.
Nu innehålla specialförfattningarna stundom (t. ex. HvSt, BySt) från kommunallagens
regler i andra avseenden avvikande bestämmelser om bl. a.
avdelningssystem, beslutsdelegationer, protokollföring, delgivning in. in.
i nämnd och detta även i fall där eljest hänvisning till kommunallagsreglerna
göras (jämför 4 § ShjL, 5 § NvL). Liknande avvikelser torde av allt
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957
att döma komma att utmärka även de nya skolstyrelser samt byggnadsoch
hälsovårdsnämnder varom förslag framlagts eller kan väntas. I kommunallagen
har sådan konkurrens mellan specialförfattningskostnader och
kommunallagsregler förutsetts redan i den grundläggande kompetensbestämmelsen
(3 §), vars andra stycke anger att för vissa angelägenheter
särskilda bestämmelser kunna gälla beträffande både kompetens och ordningen
för angelägenheternas handhavande. Här prevalera alltså specialförfattningsbestämmelserna.
Undantagen från denna huvudregel, exempelvis
då kommunalnämnd i kommun med högst 3 000 invånare fungerar som
hälsovårdsnämnd, äro skenbara eftersom de följa direkt av specialförfattningen,
vilken för sådana fall också brukar föreskriva därav betingade
avvikelser från den normala ordningen för ärendebehandling i kommunalnämnden
(särskild föredragande in. in.).
Anledning torde saknas att i kommunalförbundslagen avvika från denna
eljest gällande grundsats enligt vilken vid konkurrens mellan bestämmelser
i kommunallag och specialförfattning de senare taga över. Det är
tänkbart att kommittén menat att även detta omedelbart skall följa av
2 § i förslaget, ehuru motiven till denna paragraf intet nämner därom.
Den föreliggande oklarheten i förslaget om vilka bestämmelser, specialförfattningsregler
eller kommunallagsregler, som vid konkurrens skola
prevalera undanröjes om man i stället för uttrycket »förvaltningsuppgift»
i 1 och 2 §§ använde det från 3 § KL hämtade ordet »angelägenhet»
(jfr underrubriken å s. 107 i bet.) och efter slutorden »övriga nämnder»
i 12 § efter mönstret av 76 § 2 mom. KL tilläde satsen »där ej annat är
särskilt stadgat». En sådan omredigering förefaller påkallad även av det
skälet att uttrycket förvaltningsuppgift en gång infördes för att markera
en begränsning i kommunalförbundets tillämplighetsområde som kommittén
vill avskaffa (jfr bet. s. 109 f).
Kammarkollegiet ifrågasätter om det icke bör komma till uttryck i lagtexten
att, om kommunalförbund handhar endast en specialreglerad förvaltningsuppgift,
förbundsstyrelsen tillika skall utgöra nämnd för denna
förvaltningsuppgift, även för det fall att specialförfattningarna föreskriver
obligatorisk nämnd.
Departementschefen
För närvarande gäller den principen att medlemskap i ett kommunalförbund
icke rubbar medlemmarnas författningsenliga förpliktelser mot det
allmänna och mot enskilda. Det enda undantag som gjorts från denna
princip avser brandväsendet, varjämte vissa särskilda bestämmelser gäller
på polisväsendets område. Kommittén anser emellertid att medlemskommuns
rättigheter och skyldigheter bör överföras på kommunalförbunden i
samtliga de fall, då förbundet handhar obligatoriska kommunala förvaltningsuppgifter.
Kommittén föreslår därför, att där kommunalförbund bandbar
förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommunen
att vårda, författningens bestämmelser om kommunen skall ha avseende
å förbundet. Detta förslag har vunnit enhällig anslutning bland re
-
100 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
missinstanserna och för egen del har jag icke heller något att erinra emot
detsamma.
I alla andra fall än de, då kommunerna ålagts att bilda kommunalförbund,
ankommer det på kommunerna att själva bestämma vilka uppgifter,
som skall överföras till förbundet. I princip kan sålunda en kommunal
förvaltningsgren helt eller delvis överföras på förbundet. Länsstyrelsen bör
emellertid, såsom kommittén framhållit, vid sin fastställelseprövning av
förbundsordningen noga överväga, huruvida en uppdelning av olika slag
av uppgifter inom det berörda förvaltningsområdet i det ifrågavarande
fallet kan anses lämplig eller ej. Skulle länsstyrelsen finna uppdelningen
vara olämplig, bör länsstyrelsen under hänvisning till att kommunalförbundet
icke kan anses medföra allmänt gagn vägra fastställelse av förbundsordningen.
I de fall då förbundet övertagit en hel kommunal förvaltningsgren torde
det böra ankomma på förbundet att utfärda erforderliga lokala föreskrifter
avseende hela förbundets verksamhetsområde. I övriga fall torde medlemskommunerna
själva ha att utfärda sådana föreskrifter.
Vid konkurrens mellan å ena sidan bestämmelser i kommunalförbundslagen
och å andra sidan bestämmelser i specialförfattning, skall bestämmelserna
i specialförfattningen gälla. Därest i specialförfattning förekommer
stadganden angående nämnds organisation och arbetssätt — såsom bestämmelser
angående ordning för utseende av ledamöter och suppleanter,
valbarhet, mandattid, jäv, beslutsförfarande, protokollföring, delgivning,
avdelningssystem och delegation — skall alltså dessa föreskrifter gälla i
stället för kommunalförbundslagens regler i nämnda hänseenden. För att
klart utvisa detta vill jag förorda, att i kommunalförbundslagen uttryckligen
angives, att de i lagen intagna bestämmelserna i dessa hänseenden
skall gälla endast där ej annat är särskilt stadgat. Därest i kommunalförbund
ingår såväl stad som landskommun skall den specialreglerade nämnden
erhålla den organisation, som skall finnas i stad.
Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan, huruvida förbundsstyrelsen
kan fungera som specialreglerad nämnd eller ej i de fall,
då kommunalförbund skall handhava mer än en förvaltningsuppgift. Kommittén
anser, att förbundsstyrelsen i sådana fall icke kan fungera som
obligatorisk men väl såsom fakultativ nämnd, d. v. s. den kan icke träda
i stället för en nämnd, som enligt bestämmelse i specialförfattning alltid
skall finnas i kommunen, men däremot för annan nämnd.
I ett förbund, som endast handhar en specialreglerad förvaltningsuppgift,
synes mig hinder icke böra möta att låta förbundsstyrelsen fungera som
obligatorisk nämnd under förutsättning att styrelsen uppfyller de krav i
fråga om sammansättning in. m. som stadgas i vederbörande specialförfattning.
En motsatt ordning skulle innebära en onödig överorganisation. Det
förhållandet att ett förbund handhar flera angelägenheter — specialregle
-
101
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
rade eller ej — synes mig ej heller utesluta att styrelsen fungerar som obligatorisk
nämnd, givetvis under förutsättning att den är utsedd och sammansatt
enligt vederbörande specialförfattnings bestämmelser. För att garantier
skall erhållas för att förbundsstyrelsen blir författningsenligt utsedd och
sammansatt samt att mandattiderna blir riktiga föreslår jag, att förbundsordningen
alltid skall innehålla sådana särbestämmelser i de fall, då förbundsstyrelsen
tillika skall fungera som obligatorisk specialreglerad nämnd.
En bestämmelse härom anser jag böra upptagas i lagtexten.
6. Enheter, som, bör få bilda kommunalförbund
Kommunalförbundskommittén
Kommittén föreslår, att kommunalförbund liksom hittills skall få bildas
mellan städer, landskommuner, köpingar och inunicipalsamhällen. Vidare
skall kommunalförbund kunna bildas mellan landstingskommuner samt
mellan landstingskommun och stad, som icke tillhör landsting. I sistnämnda
hänseende innebär förslaget en inskränkning mot vad som nu
gäller. Enligt nu gällande lag om kommunalförbund kan nämligen kommunalförbund
bildas mellan landstingskommun och stad, även om staden
tillhör landsting. Enligt kommitténs mening finnes numera icke något
praktiskt behov av samarbete i kommunalförbunds form mellan landstingskommun
och stad, som ingår i landsting.
Det kan ifrågasättas, om landstingskommunerna i fortsättningen har
behov av att kunna utnyttja kommunalförbundsinstitutet. Kommittén anser
för sin del, att denna möjlighet fortfarande bör stå dem till buds.
Visserligen finnes för närvarande endast två kommunalförbund, i vilka
landsting ingår, men ostridigt är, framhåller kommittén, att för bl. a.
vissa specialformer av sjukvård landstingsområdena är alltför små och
att samarbete landstingen emellan där måste komma till stånd. Med hänsyn
till ovissheten om framdeles tillkommande uppgifter för landstingen
bör enligt kommitténs mening möjlighet hållas öppen för landstingskommuner
samt landstingskommun och stad utanför landsting att bilda kommunalförbund.
Kommittén anför beträffande frågan, huruvida möjlighet bör beredas
andra slag av kommuner att bilda kommunalförbund, att de enda rättssubjekt,
som härvid torde kunna komma i fråga, är de kyrkliga kommunerna,
församlingarna samt pastoraten. Kommittén bar emellertid efter närmare
överväganden icke funnit anledning föreslå att sådan möjlighet skall
beredas församlingarna eller pastoraten.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag i denna del har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån, svenska landskommunernas
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
förbund och förbundets länsavdelning i Malmöhus län samt kommunalfullmäktige
i ett par kommuner ifrågasätter dock om kommunalförbundsformen
skall behöva stå öppen även för landsting. Svenska landskommunernas
förbund anför.
Kommittéredogörelsen för det fåtal fall då kommunalförbund bildats av
landstingskommuner kan knappast sägas dokumentera något behov av
denna samarbetsform för landstingskommuner. Däremot har hänsynstagandet
till landstingskommunernas speciella förhållanden på åtskilliga
punkter komplicerat lagförslaget.
Länsstyrelsen i Kristianstads län hävdar, att det fria avtalet är den naturliga
formen för samgående mellan landstingskommunerna.
Svenska landstingsförbundet ansluter sig emellertid till kommitténs förslag.
Förbundets styrelse anför.
Den gällande lagstiftningen om kommunalförbund har för landstingens
vidkommande varit av ringa betydelse. Blott två kommunalförbund —
avseende angelägenheter av jämförelsevis ringa vikt -— existera inom den
landstingskommunal sektorn, medan det däremot finns ett stort antal
privaträttsliga överenskommelser, som reglera samverkan mellan landstingen
på skilda områden. Planer föreligga på olika håll att utvidga samarbetet
på landstingsplanet. Härvid kan tänkas, att kommunalförbundsvägen
i vissa fall kan visa sig lämplig att beträda.
Något större behov av en lagstiftning om kommunalförbund föreligger
emellertid knappast för landstingens vidkommande. Styrelsen vill också
oreserverat ansluta sig till kommitténs uttalande, att samarbete genom avtal
i princip är att föredraga framför samarbete genom kommunalförbund.
Emellertid föreligga även enligt styrelsens mening i vissa fall bärande skäl
att välja kommunalförbundslinjen, t. ex. då fråga är om samarbete beträffande
viktiga kommunala uppgifter.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att samverkan
mellan landsting i framtiden kan bli aktuell i högre grad än nu. Utskottet
yttrar.
Genom medicinens landvinningar ha ytterligare specialiteter av mera
exklusiv art framvuxit. För dylika specialformer av sjukvård utgöra landstingsområdena
för små enheter, varför samarbete i ena eller andra formen
måste komma till stånd. Inom medicinalstyrelsen ha även vissa preliminära
beräkningar gjorts rörande rikets indelning i härför lämpliga regioner.
Huruvida det samarbete som härigenom kan bliva aktuellt lämpligen bör
organiseras i form av kommunalförbund eller regleras genom avtal, torde
ännu vara för tidigt att avgöra. För viss liknande verksamhet har hittills
med fördel avtalsformen tillämpats.
Icke heller något av övriga hörda förvaltningsutskott har haft något att
erinra mot kommitténs förslag.
Kommitténs uppfattning att församlingar icke bör beredas möjlighet att
ingå i kommunalförbund har accepterats av samtliga utom kommunalfullmäktige
i Vika kommun, som anser det stå bäst i överensstämmelse med den
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
kommunala självstyrelsens princip att församlingarna har frihet att välja
mellan kyrklig samfällighet och kommunalförbund.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke kretsen av de kommuner,
som äger bilda kommunalförbund, bör utökas att omfatta även
tingslaget. Länsstyrelsen anför.
Inom detta län ha två tingslag, vartdera utgörande en domsaga, sainmanslutit
sig för gemensamt fullgörande av de uppgifter, som avses i lagen den
5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
av tingshus och häradsfängelse. Tingslagets ekonomiska organisation
är ju icke närmare reglerad i lag och i avsaknad av lagbestämmelser
ha de båda tingslag, som ovan avses, uppdragit beslutanderätten åt gemensam
»tingshusstämma». En sådan anordning synes rationell och det bör därför
enligt länsstyrelsens mening närmare undersökas, huruvida icke kommunalförbundsinstitutet
kunde göras tillämpligt å tingslag.
Departementschefen
Beträffande frågan vilka enheter som skall få bilda kommunalförbund
föreslår kommittén, att städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen
liksom hittills skall få bilda kommunalförbund och detta såväl
mellan sådana kommuner av samma slag som mellan olika slags kommuner.
Häremot är intet att invända.
Enligt förslaget skall kommunalförbund vidare kunna bildas mellan
landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke
tillhör landsting. Med hänsyn till att landstingen i sitt interkommunala
samarbete för närvarande icke begagnar sig av kommunalförbundsformen
i mer än två fall och då landstingens framtida behov av kommunalförbund
icke anses dokumenterat, har det under remissbehandlingen ifrågasatts om
kommunalförbundsformen fortfarande bör stå öppen för landstingskommuner.
Svenska landstingsförbundet och de hörda förvaltningsutskotten har
för sin del dock hävdat, att landstingen även i framtiden bör ha möjlighet
att bilda kommunalförbund, enär genom medicinens landvinningar kan
skapas uppgifter, för vilkas handhavande landstingsområdena kan utgöra
för små enheter. Jag ansluter mig till denna, från landstingshåll framförda
uppfattning. Slopandet av möjligheten för landstingen att bilda kommunalförbund
skulle enligt min mening innebära att man skapar ett onödigt hinder
för realiserandet av nya sjukvårdsformer. Jag kan icke finna att någon
olägenhet är förenad med att denna samarbetsform för framtiden hålles
öppen även för landstingens del. Däremot torde, såsom kommittén uttalat,
något behov av samarbete i form av kommunalförbund icke kunna förväntas
när det gäller landsting och stad, som ingår i landsting. Den nuvarande
möjligheten för dessa båda enheter att kunna bilda kommunalförbund kan
därför slopas. Ej heller anser jag behov föreligga att bereda församlingar
och pastorat möjlighet att bilda kommunalförbund. I de fall, då behovet
104
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
av samarbete icke är så betydande att en kyrklig samfällighet bör bildas,
torde avtalet framstå som den lämpligaste samarbetsformen. Jag finner
icke heller skäl att medgiva tingslag rätt att ingå i kommunalförbund.
7. Bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund
Kommunalförbnndskommittén
\ ad den nuvarande kommunalförbundslagen innehåller om kommunalförbunds
bildande samt om ändring i sådant förbund, om medlems utträde
ur kommunalförbund, om kommunalförbunds upplösning samt om fullföljd
av talan mot länsstyrelsens beslut i nu nämnda frågor har i stort sett
endast i ett hänseende föranlett något ändringsförslag från kommitténs sida.
Enligt ifrågavarande bestämmelser må den utredning, som bör föregå
kommunalförbunds bildande, ändring och upplösning, företagas av en av
länsstyrelsen förordnad särskild utredningsman. Det är emellertid, framhåller
kommittén, mycket sällsynt, att utredningen utföres på detta sätt. Bestämmelserna
om särskild utredningsman och de därmed sammanhängande
stadgandena om kostnad för utredning bör därför enligt kommitténs mening
icke överföras till en ny lag om kommunalförbund. Vad reglerna i övrigt
innehåller om utredning, såsom att erforderlig utredning skall verkställas
och att vid utredningen de tilltänkta förbundsmedlemmarna och såvitt
möjligt envar som beröres av frågan skall beredas tillfälle att uttala sig i
ärendet, synes kommittén vara så självfallet, att ej heller detta bör medtagas
i en ny lag om kommunalförbund. Vad kommittén föreslagit bör enligt
dess mening dock icke hindra, att även framdeles särskild utredningsman
förordnas, om så vid något tillfälle skulle anses påkallat.
Remissyttrandena
Mot kommitténs förslag i denna del har erinringar gjorts endast av kammarkollegiet.
Kollegiet anser, att ett borttagande av bestämmelserna om
särskild utredningsman och de därmed sammanhängande stadgandena om
kostnad för utredning skulle kunna giva anledning till det missförståndet,
att en saklig ändring skett. Då emellertid, såsom kommittén uttalat, även
framdeles särskild utredningsman skall kunna förordnas, förordar kollegiet
bestämmelsernas bibehållande. Kollegiet ifrågasätter även huruvida icke, för
undvikande av samma missförstånd, jämväl gällande regler om vederbörandes
hörande över utredning i ärende rörande förbundsbildning bör bibehållas.
Departementschefen
De i nu gällande kommunalförbundslag upptagna bestämmelserna om
bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund föreslås skola bi
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 ur 1957 105
behållas i stort sett oförändrade. Vissa bestämmelser har dock ansetts
onödiga och därför utmönstrats. Sålunda synes det icke vara erforderligt
med bestämmelser angående särskild utredningsman för verkställande av
den utredning som bör föregå kommunalförbunds bildande, ändring och
upplösning. De nuvarande bestämmelserna, som är förhållandevis detaljerade
och reglerar kostnadsfrågor in. in., har tillämpats ytterst sällan. Det
bör stå kommunerna fritt att på det sätt de finner lämpligt föranstalta om
erforderlig utredning och några särskilda lagbestämmelser härom kan jag
icke finna erforderliga. I de fall då länsstyrelse givits befogenhet att ålägga
kommuner att bilda kommunalförbund, torde länsstyrelsen — utan särskilt
stadgande därom — jämväl få anses ha befogenhet att utse särskild
utredningsman om så skulle erfordras.
8. Övergångsbestämmelser
Kommunalförbundskommittén
Kommittén framhåller, att det om möjligt bör undvikas, att kommunalförbund
enligt den nuvarande och enligt den nya typen, på vilka två olika
lagar skulle vara tillämpliga, skall komma att existera jämsides med varandra.
De nuvarande kommunalförbunden bör därför, anför kommittén, på
ena eller andra sättet avvecklas snarast möjligt. En sådan avveckling behöver
enligt kommitténs mening icke bereda några större svårigheter. I den mån
medlemmarna i ett nuvarande förbund icke skulle finna det fördelaktigast
att upphöra med förbundsverksamheten och fortsätta det hittills bedrivna
samarbetet i avtalets form, bör de enligt kommittén föranstalta om en omorganisation
av förbundet i överensstämmelse med reglerna i den nya lagen.
De åtgärder, som förbundsmedlemmarna har att vidtaga för en dylik omorganisation,
består i, yttrar kommittén, att antaga en ny förbundsordning
och underställa densamma länsstyrelsen för fastställelse samt att därefter
välja förbundsfullmäktige. Om tiden mellan den nya lagens utfärdande och
dess ikraftträdande icke tillmätes alltför knappt utan får uppgå till ungefär
ett halvt år, torde, anför kommittén, de angivna åtgärderna utan svårighet
kunna medhinnas redan före lagens ikraftträdande.
En omorganisation av nu befintligt förbund på sätt angivits lärer, framhåller
kommittén, rent formellt vara att betrakta som en upplösning av detta
förbund och bildande av nytt förbund. På grund härav och för att så mycket
som möjligt underlätta en sådan omorganisation har kommittén i punkt 2
i övergångsbestämmelserna föreslagit den bestämmelsen, att, då förbund
skall upphöra med sin verksamhet samtidigt med den nya lagens ikraftträdande
och verksamheten omedelbart skall fortsättas av nytt förbund, upplösningen
skall ske utan föregånget likvidationsförfarande, varjämte det
nya förbundet skall övertaga det nuvarande förbundets tillgångar och ansvaret
för dess förbindelser.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Enär ett beslut att ett förbund enligt den nya lagen skall bildas för att
träda i verksamhet samtidigt med lagens ikraftträdande innebär, att lagen
skall i viss del tillämpas, innan den trätt i kraft, har kommittén upptagit
en bestämmelse härom.
Om vid den nya lagens ikraftträdande finnes förbund, vars medlemmar
varken föranstaltat om dess omorganisation till ett förbund enligt den nya
lagen eller gjort framställning om förbundets upplösning, bör det enligt kommitténs
mening — för effektuerande av bestämmelsen att alla nuvarande
förbund skall upplösas — åligga länsstyrelsen att förordna, att förbundsverksamheten
skall upphöra och att förbundet omedelbart skall träda i likvidation.
En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i kommitténs förslag.
Där samma kommuner bildat flera förbund enligt den gällande lagen och
önskar fortsätta samarbetet rörande de olika förvaltningsuppgifterna i
kommunalförbunds form, bör de, anför kommittén, utnyttja möjligheten i
den nya lagen att bilda ett förbund för flera förvaltningsuppgifter.
De nu nämnda övergångsbestämmelserna gäller icke regionplaneförbunden.
Med hänsyn till att bildande av regionplaneförbund är en i lag föreskriven
följd av att Kungl. Maj:t förordnat att regionplan för visst område
skall finnas, bör det enligt kommitténs mening icke ifrågakomma att, i och
för omorganisation av regionplaneförbunden till överensstämmelse med
reglerna i förslaget till lag om kommunalförbund, för dessa förbund tilllämpa
det i övergångsbestämmelserna föreslagna förfaringssättet med upplösning
av bestående förbund och samtidigt därmed bildande av nya förbund.
Kommittén föreslår i stället en bestämmelse av innehåll, att de nuvarande
organen i regionplaneförbunden skall tills vidare tjänstgöra, förbundsdirektionen
såsom förbundsfullmäktige och regionplanenäinnden såsom
förbundsstyrelse.
När det gäller frågan, huru länge det av kommittén sålunda föreslagna
övergångsstadiet för regionplaneförbundens omorganisation skall bestå, upplyser
kommittén, att 1951 års byggnadsutredning har för avsikt att framlägga
förslag till ny byggnadsstadga samt till vissa ändringar i byggnadslagen
inom den närmaste tiden. På grund härav anser kommunalförbundskommittén,
att med den slutliga omorganisationen av regionplaneförbunden
till överensstämmelse med reglerna i den föreslagna lagen om kommunalförbund
lämpligen bör anstå, till dess de förslag till ny byggnadsstadga och
ändringar i byggnadslagen, som byggnadsutredningen har för avsikt att
framlägga, blivit föremål för statsmakternas behandling.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån har emellertid en annan uppfattning
än kommittén om lämpligheten av att upplösa de nuvarande kommunalförbunden.
Länsstyrelsen yttrar.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Länsstyrelsen hyser för sin del den uppfattningen att de vid lagens
ikraftträdande existerande förbunden borde kunna få fortleva oförändrade.
Detta överensstämmer bäst med en av huvudprinciperna för all lagstiftning,
nämligen den att en lag ej bör ha retroaktiv verkan. Vidare framgår av de
uppgifter, kommittén införskaffat, att de flesta kommunalförbunden bildats
för polisväsendet. Kommittén anför, att när det gäller polisväsendet omfattar
det behövliga kommunala samarbetet så begränsade uppgifter, att bildande
av kommunalförbund för ändamålet i och för sig kunde synas onödigt.
Med nuvarande lagstiftning kunde emellertid icke samtliga gemensamma
uppgifter på detta område tillfredsställande lösas avtalsvägen. Kommittén
anför vidare beträffande den föreslagna organisationen av ett kommunalförbund,
alltså med förbundsfullmäktige och förbundsstyrelse, att detta
kommer att bliva en förhållandevis tungrodd förvaltningapparat. Med utgångspunkt
från dessa av kommittén anförda synpunkter finner länsstyrelsen
att det skulle vara föga rationellt att föreskriva upplösning av de nuvarande
polisdistriktsförbunden och i stället påtvinga dem en mera tungrodd
förvaltningsapparat, i all synnerhet som frågan om polisväsendets förstatligande
ånyo synes bliva aktuell. Kommittén är ej heller främmande för
denna uppfattning men anser att nämnda konsekvens är att föredraga
framför införandet av två olika slags kommunalförbund. Länsstyrelsen hävdar
dock för sin del den meningen, att övervägande skäl både ur principiell
och praktisk synpunkt tala för, att man ej bör framtvinga någon förändring
av de vid lagens ikraftträdande befintliga förbunden. En upplösning av
kommunalförbund, vilkas medlemmar själva önska, att den nya lagens
regler skola tillämpas, bör däremot ej hindras. Länsstyrelsen föreslår alltså,
att övergångsbestämmelserna uppmjukas på sätt här ovan angivits.
Den av kommittén såsom lämplig angivna tiden ett halvt år mellan den
nya lagens utfärdande och ikraftträdande anses av flera remissinstanser vara
alltför knappt tillmätt. Svenska stadsförbundet erinrar om att förhandlingar
måste hinna föras mellan förbundsmedlemmarna angående de former, i vilka
det fortsatta samarbetet skall bedrivas. För dessa överläggningar samt för
övriga åtgärder, som vid fortsatt samarbete blir erforderliga — oavsett samarbetsformen
— torde, anför förbundet, i många fall åtgå längre tid än ett
halvt år.
Beträffande sådana kommunalförbund, som avses skola upphöra samtidigt
med den nya lagens ikraftträdande och omedelbart fortsättas av ett
enligt sagda lag bildat, av samma medlemmar bestående förbund, synes,
anför länsstyrelsen i Södermanlands lån, övergångsbestämmelserna böra
kompletteras med föreskrifter om hur det nya förbundets angelägenheter
skall förvaltas under tiden tills fullmäktige och styrelse utsetts därför.
Riksarkivet föreslår att i övergångsbestämmelserna göres ett tillägg för
att utmärka att då ett äldre kommunalförbund ombildas till ett kommunalförbund
enligt den nya lagen det nya förbundet skall övertaga det äldre
förbundets arkiv.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Departementschefen
Enligt de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna skall jämlikt
den äldre lagen bildat kommunalförbund upplösas antingen genom att
likvidation verkställes eller genom att förbundet i samband med den nya
lagens ikraftträdande upplöses utan likvidationsförfarande och omedelbart
ombildas till ett enligt den nya lagen organiserat kommunalförbund. Därest
vid den nya lagens ikraftträdande finnes äldre kommunalförbund, som
icke upplösts genom likvidation eller ombildning, skall enligt kommitténs
förslag länsstyrelsen så snart ske kan förordna, att förbundsverksamheten
skall upphöra och att förbundet skall träda i likvidation. Som skäl
för att de äldre förbunden skall upplösas anför kommittén, att det om
möjligt bör undvikas att två typer av kommunalförbund, på vilka två
olika lagar är tillämpliga, skall komma att existera jämsides med varandra.
Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår emellertid, att övergångsbestämmelserna
uppmjukas så att de kommunalförbund, som bildats enligt den
nu gällande lagen, får bibehålla sin organisation, om de icke själva önskar
att den nya lagens regler skall tillämpas på dem. Enligt länsstyrelsens
mening är det ur praktisk synpunkt att föredraga att de vid lagens ikraftträdande
existerande förbunden kan få fortleva oförändrade, då det synes
föga rationellt att särskilt när det gäller de nuvarande polisdistriktsförbunden
påtvinga förbunden en mera tungrodd förvaltningsapparat.
Även om det måhända kan anses förknippat med vissa praktiska olägenheter
att ombilda de äldre förbunden, anser jag att de fördelar man vinner
genom att erhålla endast en typ av kommunalförbund vida överväger
nyssnämnda olägenheter. Jag kan icke finna annat än att det skulle vara
otillfredsställande, om man genomför en ny lag på detta område för att
erhålla bättre rättsskydd för kommunerna och deras medlemmar men
icke samtidigt därmed söker rätta till de missförhållanden, som är en
följd av den nuvarande lagstiftningen. Vad beträffar polisförbunden, så
är jag, såsom jag tidigare närmare utvecklat, av den uppfattningen att
den nya organisationen för deras vidkommande icke behöver bli så avsevärt
mycket mer betungande än den nuvarande. På grund av vad jag sålunda
anfört, anser jag, i likhet med kommittén — vars mening delas av
nästan samtliga remissinstanser — att de äldre förbunden skall upplösas.
I lagtexten bör vidare uttryckligen angivas, att polisförbund, som bildats
genom tvång, skall fortsätta sin verksamhet i ett enligt den nya lagen bildat
förbund.
Kommittén föreslår, som tidigare nämnts, att ombildning av de äldre
förbunden i enlighet med den nya lagen skall ske i samband med lagens
ikraftträdande. Om tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess
ikraftträdande uppgår till ungefär ett halvt år bör enligt kommitténs mening
åtgärderna för ombildning utan svårighet kunna medhinnas redan före
lagens ikraftträdande. Denna tid av ett halvt år anser emellertid vissa
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
remissinstanser vara för kort på grund av de förhandlingar, som måste
hållas angående formerna för de berörda kommunernas fortsatta samarbete.
Som tidigare nämnts träder skolstyrelselagen i kraft den 1 juli 1958.
De kommuner, som ämnar bedriva samarbete beträffande skolväsendet
på kommunalförbundsplanet bör redan vid skolstyrelselagens ikraftträdande
kunna börja verksamheten helt i regi av ett enligt den nya lagen
bildat kommunalförbund. Med hänsyn härtill och då det icke torde vara
lämpligt att sätta lagen i kraft under löpande kalenderår vill jag föreslå,
att den nya kommunalförbundslagen skall träda i kraft den 1 januari
1958. Jag räknar därvid med att den nya lagen skall hinna utfärdas i så
god tid dessförinnan att erforderliga åtgärder för ombildning av bestående
kommunalförbund kan vidtagas.
För att möjliggöra att enligt den nya lagen organiserade förbund skall
kunna börja sin verksamhet redan vid lagens ikraftträdande den 1 januari
1958 bör vissa bestämmelser äga tillämpning redan före lagens ikraftträdande.
Detta gäller bestämmelserna om förbundsordning och fastställande
därav samt reglerna angående val av förbundsfullmäktige. En särskild
övergångsbestämmelse härom har intagits i lagförslaget.
I likhet med kommittén anser jag, att med omorganisationen av regionplaneförbunden
till överensstämmelse med reglerna i den nya kommunalförbundslagen
lämpligen bör anstå, till dess de förslag till ändringar i
byggnadslagen och ny byggnadsstadga, som 1951 års byggnadsutredning
har för avsikt att framlägga, blivit föremål för statsmakternas behandling.
Regionplaneförbund, som bildats före den nya lagens ikraftträdande, skall
därför enligt mitt förslag icke upplösas utan kvarstå oförändrade. Ledamöterna
i förbundsdirektionen samt ledamöterna och suppleanterna i
regionplanenämnden skall tills vidare tjänstgöra, de förra såsom förbundsfullmäktige
och de senare såsom förbundsstyrelse i förbundet. I övrigt
skall den nya lagen äga tillämpning jämväl å dessa förbund.
C. Specialmotivering till lagen om kommunalförbund
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till lag om kommunalförbund.
Lagförslaget ansluter i huvudsak till vad kommunalförbundskommittén
förordat.
.lag övergår nu till att lämna en specialmotivering till detta förslag. Paragrafernas
numrering överensstämmer med kommitténs förslag, beträffande
ett flertal stadganden har det ansetts tillräckligt att hänvisa till den
av kommittén lämnade motiveringen.
110 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Lagen om kommunalförbund
Enligt lagförslaget skall för kommunalförbunden i flera hänseenden gälla
samma bestämmelser angående organisation och arbetssätt som för de
borgerliga primärkommunerna. Enär emellertid lagtexten onödigt skulle
betungas, därest i densamma intoges ifrågavarande stadganden i kommunallagen,
har i stället endast gjorts hänvisning till kommunallagen.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Paragrafens första och andra stycken motsvarar 1 § lagen den 13 juni
1919 om kommunalförbund (KFL).
För att ernå överensstämmelse i ordvalet med kommunallagen, har det av
kommittén föreslagna uttrycket »förvaltningsuppgift» utbytts mot termen
»angelägenhet».
Bestämmelserna har behandlats å sid. 112—115 i betänkandet och under
111 6. i den allmänna motiveringen.
Stadgandet i paragrafens tredje stycke har kommenterats å sid. 129 och
130 i betänkandet. Bestämmelser angående skolförbund finnes i 2 § skolstyrelselagen
den 21 december 1956 (nr 614), vilken träder i kraft den 1 juli
1958.
2 §•
Stadgandet, vilket saknar motsvarighet i KFL, har behandlats å sid.
107—110 i betänkandet och under III 5. i den allmänna motiveringen.
3 §■
Paragrafen motsvarar 4 § kommunallagen. Rörande denna paragraf får
jag hänvisa till sid. 93 och 111 i betänkandet samt till vad som anförts
under III 1. och 5. i den allmänna motiveringen.
4 §•
Denna paragraf motsvarar 2 § KFL.
Kommitténs specialmotivering till dess förslag återfinnes å sid. 130—132
i betänkandet. För de ändringar i paragrafen, som jag förordat i förhållande
till kommitténs förslag, har redogjorts i den allmänna motiveringen under
III 1., 2. och 5.
Om kommunalförbunds fullmäktige
5 §•
Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 15 §, 17 §
första stycket och 22 § kommunallagen ersättes 5 § KFL. Anmärkas må
att hänvisningen till 22 § medför att val av förbundsstyrelse under vissa
förutsättningar skall vara proportionellt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Frågan angående valbarhet till förbundsfullmäktig har behandlats under
III 1. i den allmänna motiveringen.
6 §.
Denna paragraf motsvarar 3 § första punkten KFL.
Bestämmelserna har behandlats å sid 96—98 i betänkandet samt under
III 1. i den allmänna motiveringen.
7 §•
Beträffande stadgandet i första stycket hänvisas till sid. 94 i betänkandet.
I andra stycket har intagits en bestämmelse att val av förbundsfullmäktige
kan ske proportionellt under förutsättning att begäran härom göres av
så många väljande, som angives i 22 § fjärde stycket kommunallagen.
Stadgandet i tredje stycket har behandlats å sid. 94 och 95 i betänkandet
samt under III 1. i den allmänna motiveringen.
Bestämmelsen i fjärde stycket är föranledd av att en landstingskommuns
beslutande organ benämnes landsting och icke fullmäktige.
8 §•
Kommunalförbundskommittén
Kommittén har föreslagit, att 1 mom. första stycket skall ha följande
formulering: Fullmäktige väljas i januari året näst efter det då allmänna
kommunalval ägt rum, och skall valet avse tiden från valets förrättande till
utgången av det år, då allmänna kommunalval nästa gång äga rum.
Som motiv till sitt förslag har kommittén anfört följande.
Om mandatperioderna för fullmäktige i kommunalförbund och fullmäktige
i kommunerna skola sammanfalla och förbundsfullmäktige skola väljas
av kommunernas fullmäktige, uppstår för kommunalförbunden den situationen,
att de under en kortare tid i början av varje ny mandatperiod komma
att sakna fullmäktige. De nya förbundsfullmäktige böra givetvis väljas av
de nya fullmäktige i kommunerna och icke av de gamla. Till följd härav
kunna nya val av förbundsfullmäktige icke företagas förrän vid första sammanträdet
med de nya fullmäktige i kommunerna. Fn sådan situation
skulle kunna undvikas, om den regeln infördes, att förbundsfullmäktige
skulle väljas året efter det då val av kommunernas fullmäktige ägt rum.
Om analogin med kommunallagens bestämmelse om styrelseval året efter
fullmäktigeval skall upprätthållas, skulle härav följa, att förbundsstyrelsen
finge väljas två år efter allmänna kommunalval. Kommittén håller emellertid
före, att det förhållandet att ett kommunalförbund i början av varje mandatperiod
under en kortare tid kommer att sakna fullmäktige, icke innebär en
så allvarlig olägenhet, att fördenskull i nya KFL böra införas bestämmelser
i fråga om tidpunkten för val av fullmäktige och styrelse, vilka i så hög grad
som ovan antytts, avvika från motsvarande regler i kommunallagen.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och svenska landskommunernas förbund
anser det emellertid vara otillfredsställande att kommunalförbunden
under en tid skall sakna förbundsfullmäktige. De föreslår därför, att det i
lagen stadgas skyldighet för de nyvalda fullmäktige i medlemskommunerna
att redan under december månad det år, fullmäktige valts, sammanträda
för utseende av förbundsfullmäktige.
Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Älvsborgs lån och stadsfullmäktige i
Kramfors föreslår av samma anledning, att i lagen skall givas föreskrift om
att valet av förbundsfullmäktige skall avse tiden från valets förrättande till
dess nya fullmäktige blivit valda.
Departementschefen
Väljes förbundsfullmäktige i januari året näst efter det då allmänna
kommunalval ägt rum, kommer kommunalförbunden att sakna förbundsfullmäktige
under viss tid. Detta förslag är enligt min mening icke förenligt
med allmänna kommunalrättsliga principer. Kommunalförbund bör
vid varje tidpunkt äga ett beslutande organ, som, därest så skulle vara
behövligt, kan sammanträda för att behandla brådskande ärenden. På
grund härav kan jag icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.
Då vidare i princip gäller att kommunala förtroendemäns mandattid följer
kalenderår, synes det under remissbehandlingen framförda förslaget
att förbundsfullmäktiges mandattid skall upphöra först sedan nya fullmäktige
blivit valda, icke böra genomföras.
Däremot vill jag förorda det av svenska landskommunernas förbund
och länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda förslaget att förbundsmedlemmarna
skall utse förbundsfullmäktige före ingången av det år, då
förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid börjar. Där landstingskommun ingår
i förbundet, bör valet förrättas vid landstingsmötet men i övriga fall
äga rum i december året innan förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid
börjar.
Jag vill i anslutning härtill anmärka, att en i viss mån likartad bestämmelse
redan nu finnes i 18 och 40 §§ lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, vilka bestämmelser jag
kommer att föreslå skall bibehållas med i förevarande avseende oförändrat
innehåll. Jag vill vidare nämna, att församlingsstyrelsekommittén — som
i sitt arbete mött samma problem som det nu ifrågavarande — enligt vad
jag inhämtat torde komma att i sitt förslag till ny lag om församlingsstyrelse
föreslå, att val av församlingsdelegerade skall förrättas i december
månad näst före ingången av det år, då delegerades tjänstgöringstid börjar.
Skall förbundsfullmäktige utses det år allmänna kommunalval ägt rum,
bör de väljas av de vid kommunalvalet utsedda ledamöterna av förbundsmedlems
fullmäktige. Bestämmelse härom samt angående sammanträde för
utseende av förbundsfullmäktige har intagits i 1 mom.
113
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Beträffande val av förbundsfullmäktige vill jag slutligen framhålla vikten
av att valet sker så tidigt under månaden som möjligt, så att valen
hinner vinna laga kraft innan tjänstgöringstidens början.
I 2 mom. har intagits vissa bestämmelser angående nybildat förbund.
Tjänstgöringstiden för fullmäktige bör avse tiden från valets förrättande
till ingången av det år, då nästa tjänstgöringstid för fullmäktige börjar. I
detta moment har jag vidare intagit den bestämmelsen, att medlemskommunerna
skall, då val av förbundsfullmäktige i nybildat förbund skett, ofördröj
ligen insända underrättelse till länsstyrelsen med angivande av de
valdas namn och postadress. Länsstyrelsen skall därefter, så snart ske
kan, förordna en av fullmäktiges ledamöter att utfärda kungörelse om
fullmäktiges första sammanträde.
I 3 mom. har intagits en bestämmelse om fyllnadsval för det fall att
fullmäktig skulle avgå under löpande mandatperiod. Denna bestämmelse
är betingad av att det icke skall finnas suppleanter för fullmäktige.
Bestämmelserna i 4 mom. första stycket motsvarar stadgandena i It §
andra stycket kommunallagen dock att val av ordförande och vice ordförande
föreslås skola ske vid fullmäktiges första sammanträde i stället för i januari
månad. Härigenom undvikes att fullmäktige tvingas att sammanträda endast
för att välja ordförande och vice ordförande.
9 §•
Paragrafen motsvarar 4 § KFL.
Motiven till paragrafen återfinnes å s. 134 i kommitténs betänkande.
10 och 11 §§.
Stadgandena i dessa paragrafer har behandlats å s. 134—135 och 102
i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.
Om kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder
12 §-
Denna paragraf motsvarar vissa bestämmelser i 6 § KFL. Ifrågavarande
bestämmelser gäller där ej annat är stadgat i specialförfattning (motiv,
se allmänna motiveringen under III 5.).
Någon motsvarighet till bestämmelsen i 31 § första stycket andra punkten
kommunallagen att antalet ledamöter i kommunernas styrelse icke
må vara under fem har icke intagits i förevarande lagförslag. Skälen
härför framgår av vad jag anfört under III 1. i den allmänna motiveringen.
Det synes lämpligt att, såvitt möjligt, varje medlemskommun får representant
i förbundsstyrelsen. Någon uttrycklig bestämmelse angående fördelningen
mellan medleinskoinmunerna av mandaten i förbundsstyrelsen
bör emellertid på skäl, som angives under III 1. i den allmänna motiveringen,
icke intagas i lagen.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
13 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ledamöter och suppleanter
i förbundets styrelse och övriga nämnder. I förhållande till kommitténs
förslag har ändring vidtagits med hänsyn till de ändrade bestämmelserna
i 8 §.
14 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL. Motiven till denna paragraf
har redovisats under III 2. i den allmänna motiveringen.
15 §.
Bestämmelserna i paragrafens första stycke skall gälla, där ej annat
stadgats i specialförfattning.
Stadgandet i andra stycket har behandlats under III 2. i den allmänna
motiveringen.
Om kommunalförbunds drätsel
16 §.
Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 53 och 62 §§
kommunallagen ersättes vissa delar av 6 § KFL.
Vad beträffar frågorna om kommunalförbunds rätt att fondera medel
och om revision må hänvisas till vad kommittén anfört å s. 116 och 117
i betänkandet. Såsom kommittén framhållit bör revisionsberättelsen i avskrift
tillställas förbundsmedlemmarna.
Behandlingen av statförslaget utgör en av de viktigaste uppgifterna för
fullmäktige och denna behandling kan vara av särskilt intresse för såväl
medlemskommunerna som enskilda personer. Det har därför ansetts lämpligt
att låta bestämmelserna i 54 § andra och tredje styckena kommunallagen
om att budgetförslaget skall hållas offentligt tillgängligt och om
budgetens fastställande bli tillämpliga även för kommunalförbundens del.
I tredje stycket har tillagts den bestämmelsen att val av revisorer och
revisorssuppleanter i nybildat förbund skall äga rum vid förbundsfullmäktiges
första sammanträde samt att valet skall avse tiden från valets förrättande
till utgången av det år, då valet skett.
17 §.
Paragrafen har motsvarighet i 6 § KFL.
18 §.
Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats å sid. 101, 102 och
115 i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.
19 §.
Motiven till denna paragraf återfinnes å sid. 117 i kommitténs betänkande.
115
Kungl. Maj ds proposition nr 150 år 1957
Rörande den i denna paragraf intagna avvikelsen från kommunallagens
bestämmelse om tiden för granskning av revisionsberättelsen må hänvisas
till vad kommittén anfört under 9 § å sid. 134 i betänkandet.
Om besvär
20 §.
Paragrafen ersätter 10 § KFL.
Motiven till paragrafen redovisas i betänkandet å sid. 137. Här må endast
framhållas, att allmän besvärsrätt tillkommer dels medlemmarna i de till
förbundet anslutna primärkommunerna, municipalsamhällena eller landstingskommunerna
dels dessa förbundsmedlemmar själva.
Svenska landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i Askeby
kommun avstyrker såsom obehövligt att kommunalförbund skall erhålla
rätt att tillsätta särskild besvärsnämnd.
För egen del anser jag emellertid att denna möjlighet bör stå kommunalförbund
till buds.
Hänvisningen till 76 § medför att besvär skall anföras hos länsstyrelsen.
Ingår kommuner från skilda län i förbundet blir länsstyrelsen i det län där
förbundet har sitt säte besvärsmyndighet.
Därest landstingskommun ingår i förbundet bör i stället motsvarande
bestämmelser i landstingslagen bli tillämpliga.
Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund
21—22 §§.
Dessa paragrafer motsvarar 12—18 §§ KFL.
Motiven till bestämmelserna återfinnes å sid. 119—121 och 138 i betänkandet
samt under III 7. i den allmänna motiveringen.
I enlighet med förslag av länsstyrelsen i Älvsborgs län har i lagen uttryckligen
angivits, att länsstyrelsens fastställelseprövning även skall omfatta
utredning, huruvida detaljbeslämmelserna i förbundsordningen står
i överensstämmelse med icke blott kommunalförbundslagen utan även annan
författning, som är tillämplig å förbundet. Vissa frågor angående fastställelse
av förbundsordning för kommunalförbund med specialreglerad förvaltning
har behandlats å sid. 110 i betänkandet samt under III 5. i den
allmänna motiveringen.
Om medlems utträde ur kommunalförbund och om kommunalförbunds
upplösning
23—31 §§.
Av dessa bestämmelser behandlar 23—26 §§ medlems utträde ur kommunalförbund
och 27—31 §§ kommunalförbunds upplösning. De forst
-
116 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
nämnda paragraferna motsvarar 19—23 §§ och de sistnämnda 24—29 §§
i KFL.
Motiven till ifrågavarande regler i förslaget framgår av vad anförts å sid.
119—121 eller 139—140 i betänkandet samt under III 7. i den allmänna
motiveringen.
Enligt 31 § i förslaget äger medlem, som ej åtnöjes med redovisning
efter likvidation, anhängiggöra sin talan hos domstol.
Kommunalförbundskommittén anför härom följande.
Enligt 29 § kommunalförbundslagen skall talan mot redovisning över
kommunalförbunds likvidation anhängiggöras hos domstol. Det har ifrågasatts
huruvida icke tvist i samband med likvidationsredovisning i stället
borde avgöras i administrativ ordning, enär meningsskiljaktigheterna vanligen
grundade sig på olika meningar om förbundsordningens rätta tolkning,
i vilka frågor en länsstyrelse hade större erfarenhet än en domstol.
Talan mot en dylik redovisning torde avse en påstådd kränkning av medlemmarnas
ekonomiska intressen och i allmänhet bestå i antingen skadeståndsanspråk
mot likvidatorerna för att dessa icke skulle ha på lämpligaste
sätt handhaft realisationen av förbundets tillgångar eller avvecklingen
av den rörelse, som förbundet må ha drivit, eller också klander
av det sätt, på vilket likvidatorerna fördelat förbundets tillgångar och
ansvaret för dess skulder och övriga förbindelser. Dessa frågor äro väsentligen
att bedöma enligt civilrättsliga regler och böra därför lämpligen
tillhöra allmän domstols handläggning. Den omständigheten, att förbundsordningen
fastställts av länsstyrelse, torde icke böra föranleda ändring härutinnan.
Kommittén anser sig därför icke böra föreslå ändring i gällande
bestämmelser om talan mot likvidationsredovisning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter emellertid, om icke domstolsprocess
är en onödigt omständlig och dyrbar procedur för sådana tvister.
Dessa bör enligt länsstyrelsens mening, såsom fallet är med ekonomisk
uPP§örelse vid indelningsändring, kunna avgöras i administrativ ordning.
Hänskjutande till skiljedom är enligt länsstyrelsen ett tänkbart alternativ.
För egen del ansluter jag mig emellertid på de skäl kommittén anfört
till kommitténs förslag.
32 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL.
Bestämmelserna har behandlats å sid. 118 och 140 i betänkandet.
Riksarkivet föreslår, att Kungl. Maj :t skall utfärda föreskrifter angående
överlämnande av upplöst kommunalförbunds arkivalier, överensstämmande
med föreskrifterna i kungörelsen den 20 december 1949 (nr 719) angående
överlämnande av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner.
Enligt min mening bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att i
samband med beslutet om vilken medlem av förbundet, som skall övertaga
och vårda förbundets arkiv, meddela erforderliga anvisningar i detta hänseende.
Härigenom kan bestämmelserna bättre anpassas till vad som är
erforderligt i varje förekommande fall.
117
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957
33 §.
Paragrafen saknar motsvarighet i KFL.
Kommunalförbundskommittén föreslår, att bestämmelsen i 32 § skall äga
motsvarande tillämpning, då förbund för handhavande av flera angelägenheter
skall upphöra att vårda någon av dessa.
Riksarkivet och landsarkivarien i Göteborg anser emellertid, att denna
bestämmelse bör utgå.
Riksarkivet anför.
Enligt de allmänna arkivordning sprinciperna bör varje arkiv betraktas
som en enhet för sig samt ordnas och förvaras som en sådan. Det måste
därför vara olämpligt att bryta ut en del av ett kommunalförbunds arkiv
och ställa den delen under vård av en av förbundsmedlemmarna, allrahelst
som denne medlem vid förbundets eventuella senare upplösning kanske icke
får hand om resten av förbundsarkivet.
Då jag delar riksarkivets uppfattning, har paragrafen givits sådan lydelse
att den av riksarkivet framförda synpunkten blir tillgodosedd.
Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld
34 §.
Paragrafen, som motsvarar 30 § KFL, skiljer sig från denna endast i
redaktionellt hänseende.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i denna del följande.
34 § i förslaget behandlar det fall att kommunalförbund saknar tillgångar
till gäldande av skuld. Det stadgas, att länsstyrelsen äger förordna om utdebitering
på medlemmarna som av sådan anledning må erfordras. Beslut
om sådan utdebitering torde emellertid, såsom är fallet med utdebitering
för förbundets ordinarie utgifter, böra fattas av förbundsfullmäktige.
Garanti mot missbruk av en sådan befogenhet för fullmäktige utgör rätten
att anföra besvär över fullmäktiges beslut. Det torde knappast finnas anledning
räkna med att fullmäktige skulle underlåta att se till att en i vanlig
ordning fastställd fordran blir betald. Endast för det fall, att skuld
yppas efter förbundets upplösning, synes en regel erforderlig om rätt för
länsstyrelsen att besluta om utdebitering.
För egen del kan jag icke dela länsstyrelsens uppfattning. Reglerna om
kommunalbesvär i förslaget utgör icke tillräckliga garantier mot missbruk
i dessa hänseenden. Med hänsyn härtill och då särskilda regler angående
uttagande av fordran av kommun och angående kommuns tvingande att
fullgöra sina förbindelser icke finnes är del enligt min mening nödvändigt
att till skyddande av borgenärernas rättsanspråk bibehålla förevarande
regler.
Om fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut
35 §.
Denna paragraf motsvarar 32 § KFL.
Genom att i paragrafen icke sägs något om den tid, inom vilken besvär
skall vara anförda, följer av lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
vid talan mot förvaltande myndighets beslut, att besvären vid äventyr av
talans förlust skall ha inkommit till vederbörande departement inom tre
veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att besvärstiden för
menighet skall vara fem veckor.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelserna till lagen har behandlats under III 8. i den
allmänna motiveringen. Sedan länsstyrelsen fått underrättelse om val av
förbundsfullmäktige, som skett före lagens ikraftträdande, bör länsstyrelsen
förordna, en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges
första sammanträde m. m.
Indelningslagstiftnmgen
I. Inledning
Kommitténs uppgift har varit att verkställa en översyn av lagen den 13
juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning (LKI), med undantag för bestämmelserna i 3 § om förutsättningarna
för indelningsändring. Kommittén föreslår åtskilliga ändringar i lagen,
men dessa har dock icke ansetts vara så genomgripande, att en ny lag
bör utfärdas. För överskådlighetens skull föreslår kommittén dock att lagen
omtryckes i sin helhet.
II. Förutsättningarna för indelningsändring
1. Gällande rätt
Kommunalförbundskommittén
Kommittén har enligt direktiven icke haft att verkställa någon översyn
av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna för indelningsändring.
Med hänsyn till det samband som finnes mellan dessa bestämmelser och
reglerna om ekonomisk reglering mellan kommunerna har kommittén emellertid
ansett nödvändigt att närmare klargöra innehållet i 3 §. Kommittén
har därför lämnat en redogörelse för bestämmelserna i nämnda paragraf och
därtill knutit vissa reflexioner angående paragrafens tillämpning.
I första stycket av 3 § angives de allmänna förutsättningarna för indelningsändring,
d. v. s. de förutsättningar, som alltid skall föreligga för att
sådan ändring må komma till stånd. Dessa är, att genom ändringen kan
vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning
i kommunala bördor eller att ändringen finnes främja den ekonomiska
utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.
Paragrafens andra stycke innehåller de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring. Om kommun motsätter sig ifrågasatt indelningsändring
och ändringen eller villkor, som förbindes med densamma,
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
finnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen, ma indelningsändringen
komma till stånd endast under två förutsättningar, nämligen att den finnes
vara påkallad av betydande allmänt behov samt prövas nödig för att
undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. Såsom exempel
på betydande allmänt behov nämnes i lagen fyra omständigheter, nämligen
då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar
hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende
av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt tinnes
vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas
uppkomma, eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller
annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån
tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten.
En jämförelse mellan första och andra styckena i 3 § kunde måhända
synas ge stöd åt den uppfattningen, att kommuns medgivande eller bestridande
skulle sakna betydelse, då fråga är om indelningsändring, som icke
medför avsevärd olägenhet för kommunen. Sa har enligt kommittén
emellertid bestämmelsen icke tillämpats. Visserligen skall, anför kommittén,
för en indelningsändring i princip föreligga från allmän synpunkt sett
objektivt bärande skäl, men dessa kan vara mer eller mindre starka. Om
de allmänna skälen för en ifrågasatt ändring av mindre omfattning icke är
särskilt framträdande, medför, uppger kommittén, i regel exkorporeringskommunens
bestridande, att framställningen om ändring avslås men om å
andra sidan de berörda kommunerna är ense om en ändring av mera obetydlig
räckvidd, bifalles i allmänhet framställningen, om den icke medför
några olägenheter från allmän synpunkt.
Kommittén övergår härefter till att behandla de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring.
Av dessa fyra förutsättningar uppehåller sig kommittén endast vid de tre
sista. Den första — att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande
vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller
i tillgodoseende av kommunala behov — har kommittén icke funnit anledning
att kommentera, enär enligt kommitténs uppfattning utvecklingen
efter tillkomsten av LK1 icke synes ha medfört några ändrade förhållanden.
Den andra förutsättningen — att viss kommunal uppgift av större vikt
finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan
väntas uppkomma — har kommittén däremot gjort till föremål för en ingående
analys. Kommittén uppger, att denna omständighet tidigare ofta
åberopats som skäl för att med stad eller köping införliva utanför tätortens
gräns uppvuxen oreglcrad bebyggelse, s. k. kåkstäder. Förr var möjligheterna
att inom en landskommuns ram sanera en redan befintlig oreglerad
och i övrigt, t. ex. från brand- och hälsovårdssynpunkt, otillfredsställande
bebyggelse mycket små. De planinstitut, som för den rena landsbygdens
120 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057
del stod till buds, var nämligen, anför kommittén, otillräckliga för ändamålet,
och även reglerna om kommuns kompetens, så som de då tolkades,
lade hinder i vägen härför. När det gällde att råda bot på de olägenheter,
som genom en dylik bebyggelse redan uppstått vid gränsen av en landskommun,
stod därför, yttrar kommittén, valet i regel mellan municipalbildning
beträffande området eller införlivning av detsamma med staden eller
köpingen. Genom att det förra alternativet ofta visade sig otillräckligt, framför
allt enär ett sådant municipalsamhälle icke skulle ha haft ekonomiska
resurser att vidtaga de erforderliga åtgärderna, blev följden i allmänhet,
anför kommittén, att området införlivades med tätorten, på det att denna
skulle kunna genomföra den nödiga saneringen. Numera är emellertid,
framhåller kommittén, förhållandena helt annorlunda än vid tiden för tillkomsten
av LKI. Landskommun har numera, även där stadsplan icke upprättats,
rätt och skyldighet att sörja för exempelvis anordnande av vattenoch
avloppsledningar för mindre bebyggelseområden. Härtill kommer att
landskommunerna tack vare den nya kommunindelningen i allmänhet har
tillräcklig ekonomisk bärkraft för att kunna sanera eftersatta bebyggelseområden.
Efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning har landskommunen
även principiellt samma möjligheter som administrativ tätort
att medverka till önskvärd sanering av randbebyggelse. Dessa omständigheter
måste, enligt kommittén, leda till att det ifrågavarande kvalificerade
indelningsskälet — att viss kommunal uppgift finnes vara eftersatt — nu
ges en annan innebörd än vid tillkomsten av LKI. Enligt kommitténs mening
har också indelningspraxis i stort sett anpassats efter de ändrade förhållandena.
Det ligger i sakens natur, anför kommittén, att LKI i fortsättningen
kan tilläggas endast supplementär betydelse som medel att motverka olägenheterna
av oreglerad randbebyggelse. Tvångsinkorporering av detta skäl
synes enligt kommittén numera böra tillgripas endast i sådana fall, då en
kommun uppenbarligen saknar vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden
av ifrågavarande slag inom rimlig tid blir sanerade medan
grannkommunen kan förutsättas äga sådan vilja och förmåga. Att praxis
härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande synes kommittén vara naturligt;
det måste nämligen taga förhållandevis lång tid, innan en så genomgripande
lagstiftning som vår nuvarande byggnadslagstiftning fullt ut kommit
i praktisk tillämpning.
De två övriga kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring —
att samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses
samt att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten — behandlar, anför kommittén, frågor om kommunens
behov av markutrymme. Också i detta avseende måste enligt kommittén
1947 års byggnadslagstiftning indirekt påverka tillämpningen av
LKI, enär genom sagda lagstiftning den översiktliga bebyggelseplaneringen
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957
reglerats genom införande av instituten generalplan och regionplan. De här
ifrågavarande båda skälen för indelningsändring bör enligt kommitténs
mening bibehållas som en säkerhetsventil, enär det ej finns tillräckliga
garantier för att gemensam planläggning skall komma till stånd i erforderlig
omfattning. Fall kan också förekomma, anför kommittén, då en mindre
kommun saknar nödiga administrativa, tekniska och ekonomiska resurser
för att kunna svara för en exploatering, som är behövlig för att den ekonomiska
utvecklingen inom bygden icke skall obehörigen hindras.
Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att vad kommittén anfört synes
ge vid handen, att även om förhållandena på flera viktiga områden är annorlunda
nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i lagens 3 §
rörande förutsättningarna för indelningsändring likväl är så allmänt utformade,
att indelningspraxis bör kunna anpassas efter de successivt ändrade
förhållandena.
Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt angående förutsättningarna
för indelningsändring må hänvisas till sid. 150—156 i kommitténs betänkande.
Remissyttrandena
Kommitténs analys av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna
för indelningsändring har berörts i ett stort antal remissyttranden. Analysen
anses allmänt vara av betydande värde, och de uttalanden kommittén
gjort har vunnit stor anslutning.
Flera remissinstanser anser emellertid, att 3 § bör omarbetas, eftersom
bestämmelserna i densamma numera fått ett i vissa hänseenden ändrat
innehåll. Svenska landskommunernas förbund anför.
För sin del skulle förbundet gärna se att resultaten av denna analys —
till vilka förbundet oförbehållsamt ansluter sig — komma till otvetydigt
uttryck i själva lagtexten. Det må vara riktigt att — som kommittén framhållit
— nämnda bestämmelser äro så allmänt utformade, att indelningspraxis
bör kunna anpassas efter de successivt ändrade förhållandena. I sin
nuvarande lydelse bär likväl 3 § LKI omisskännliga spår av att ha tillkommit
för helt andra syften — främst tillgodoseenden av städernas utvidgningsbehov
— än de som numera äro aktuella. Åtskilliga av de kvalificerade indelningsvillkoren
ha såsom kommittén påvisat helt förlorat sin aktualitet.
När så skett synes det föga rimligt att då lagen i övrigt moderniseras dess
grundläggande bestämmelser skola bibehålla eu föråldrad lydelse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån, som även anser att 3 § bör omformuleras,
yttrar bl. a. följande.
Förutom atl paragrafen icke kan anses motsvara tidens krav vill länsstyrelsen
framhålla att den är svår att förstå. Det torde knappast vara nödvändigt
att som här sker omgärda Kungl. Maj:ts prövning av indelningsärenden
med detaljerade bestämmelser. Även utan sådana torde berörda
kommuners intressen bli vederbörligt beaktade. Länsstyrelsen vill sätta i
fråga, om det inte räcker alt — som i 11)46 års lag rörande ny indelning av
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
riket i borgerliga kommuner — såsom förutsättning för indelningsändring
stadga, att ändringen skall vara lämplig.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar, att en översyn av ifrågavarande
bestämmelser bör ske, enär genom byggnadslagstiftningen icke kan
lösas alla de samarbetsproblem, som ofta uppkommer mellan angränsande
men administrativt skilda tätorter.
Kammarkollegiet har icke framställt något yrkande om att bestämmelserna
om förutsättningarna för indelningsändring skall omarbetas. Kollegiet
har däremot gjort vissa erinringar med anledning av kommitténs uttalanden
i samband med behandlingen av den andra kvalificerade förutsättningen
för indelningsändring, den att kommunal uppgift blivit eftersatt.
Kollegiet anför.
Kommittén uttalar att tvångsinkorporering vid fall av eftersatt kommunal
uppgift i fråga om sanering av oreglerad randbebyggelse numera
endast bör tillgripas i sådana fall då en kommun uppenbarligen saknar
vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden av sådant
slag inom rimlig tid bli sanerade, medan grannkommunen kan förutsättas
äga sådan vilja och förmåga. I anslutning härtill anföres vidare, att praxis
härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande. Kommitténs förenämnda uttalande,
vilket sålunda syftar till en viss skärpning av de krav som enligt
nu tillämpad praxis uppställas för indelningsändring, torde icke utan vidare
böra godtagas såsom vägledande för indelningsärendenas handläggning i
fortsättningen. Det skulle i tillämpningen kunna leda till att snart sagt
varje tvångsinkorporering förhindrades hur välmotiverad den eljest må befinnas.
Kollegiet anser att i här åsyftade fall alla på indelningsfrågan inverkande
objektiva omständigheter nödvändigtvis, liksom hittills, måste
beaktas vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsändring
föreligga eller ej. De möjligheter, som byggnadslagstiftningen genom
olika planinstitut ger att reglera bebyggelsefrågor, kunna icke alltid betraktas
som effektiva.
Stadsfullmäktige i Malmö berör i sitt yttrande den tredje kvalificerade
förutsättningen för indelningsändring, den att samhälles behov av utrymme
för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke i erforderlig mån kan
tillgodoses inom samhällets område. Stadsfullmäktige uttalar, att om det
skulle anses, att kvalificerat behov av inkorporering icke föreligger, så
länge område inom den egna kommunen är tillgängligt för bebyggelse, oavsett
olägenheterna av just denna exploatering, torde det vara på sin plats
att hävda, att en uppmjukning av 3 § är erforderlig.
2. Ändring av såväl kommunal som ecklesiastik indelning
Kommunalförbundskommittén
Ehuru det enligt kommitténs direktiv ligger utanför dess uppdrag, tager
kommittén i detta sammanhang upp till diskussion två frågor rörande tolkningen
av 3 § LKI. Den första gäller beslut om indelningsändring, som för
-
123
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
anleder bristande överensstämmelse mellan kommunal och ecklesiastik indelning.
Enligt kommitténs mening torde beslut om indelningsändring, avseende
överflyttning av område från en indelningsenhet till annan i kommunalt
men ej i ecklesiastikt hänseende med påföljd att kommun- och församlingsgränserna
kommit att skära varandra knappast stå i överensstämmelse
med grunderna för LKI.
Den andra frågan rör tolkningen av begreppet avsevärd olägenhet vid
indelningsändring, som berör såväl kommunal som ecklesiastik indelning.
Kommittén anför bl. a. följande. Någon av de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring måste enligt 3 § LKI föreligga, om kommun,
som beröres av den ifrågasatta indelningsändringen, motsätter sig
densamma och den skulle medföra avsevärd olägenhet för kommunen. En
sådan avsevärd olägenhet är att indelningsändringen medför ett ökat utdebiteringsbehov
för kommunen. I praxis har avsevärd olägenhet i ekonomiskt
hänseende ansetts föreligga, om indelningsändringen beräknats medföra
ett ökat utdebiteringsbehov inom vederbörande kommun med mer än
50 öre per skattekrona. Bestämmelserna i 3 § är emellertid icke tillämpliga
när det gäller ecklesiastik indelningsändring. Sådan indelning kan därför
genomföras mot församlingens vilja även om den medför avsevärd ekonomisk
olägenhet för församlingen. Fråga uppstår då, när avsevärd ekonomisk
olägenhet skall anses föreligga för det fall att ändringen avser såväl kommunal
som ecklesiastik indelning. Denna typ av indelningsändringar är,
yttrar kommittén, vida vanligare än enbart kommunala eller enbart ecklesiastika
ändringar.
När kommun och församling sammanfaller — vilket före den nya kommunindelningen
var förhållandet i flertalet fall — tager man, anför kommittén,
enligt praxis vid beräkningen av de ekonomiska konsekvenserna av
en indelningsändring hänsyn till minskade skatteintäkter till såväl den
borgerliga som den kyrkliga kommunen och bedömer sålunda med utgångspunkt
från det sammanlagda ökade utdebiteringsbehovet för vederbörande
kommun och församling, huruvida för ändringens genomförande måste
finnas kvalificerade skäl jämlikt 3 § andra stycket eller icke.
Om åter kommun och församling icke sammanfaller — vilket efter kommunsammanslagningarna
är mycket vanligt, i det att numera åtskilliga
kommuner består av flera församlingar — blir, yttrar kommittén, problemet
mera komplicerat. Kungl. Maj: t har intagit den ståndpunkten i frågan att
helt bortse från det ökade utdebiteringsbehovet i den minskade församlingen.
Kommittén finner det emellertid vara rimligare, att man vid bedömningen
av huruvida en indelningsändring kommer att medföra avsevärd
ekonomisk olägenhet även i dessa fall tager hänsyn till konsekvenserna
för utdebiteringen i såväl borgerligt kommunalt som kyrkligt hänseende.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Remissyttrandena
I remissyttrandena har endast det senare problemet berörts. Kammarkollegiet
hävdar emellertid i den frågan en annan uppfattning än kommittén.
Kollegiet anför.
Vid behandlingen av frågan om avsevärd olägenhet av samtidig kommunal
och ecklesiastik indelningsändring, där kommun och församling icke
sammanfalla, anser kommittén (sid. 158) att man vid bedömningen av huruvida
en indelningsändring kommer att medföra avsevärd ekonomisk olägenhet
skall taga hänsyn till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl borgerligt
kommunalt som ecklesiastikt hänseende. Frågan skulle alltså bedömas
på motsvarande sätt som enligt praxis sker vid indelningsändring, som
berör kommun, vilken sammanfaller med församling. Visst fog saknas icke
för kommitténs resonemang. Emellertid måste beaktas, att 3 § indelningslagen
icke är tillämplig vid ändring i församlingsindelning. Kollegiet anser
i överensstämmelse härmed att vid en samtidig kommunal och ecklesiastik
indelningsändring, i fall varom här är fråga, uldebiteringsökningen för församlingens
vidkommande i regel icke bör påverka frågan, om avsevärd
ekonomisk olägenhet uppkommer till följd av den kommunala indelningsändringen.
Ur skälighetssynpunkt torde dock en församling i förekommande
fall, då skatteökningen för dess del blir väsentlig, böra kunna tillerkännas
skatteersättning oaktat vid indelningsändringen en utdebiteringsökning icke
skulle för kommunen uppgå till den minimigräns, som enligt hittills tilllämpad
praxis ansetts konstituera dylik ersättning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser emellertid i likhet med kommittén
att man vid bedömningen av huruvida en indelningsändring skall komma
att medföra avsevärda ekonomiska olägenheter eller ej alltid bör taga hänsyn
till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl kommunalt som kyrkligt
hänseende.
Departementschefen
När 1952 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde en förutsättningslös
översyn av lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) gjordes undantag för
3 § i lagen, vilken innehåller reglerna om förutsättningarna för indelningsändring.
Dessa regler ansågs icke behöva omprövas på grund av att den
allmänt hållna avfattningen av desamma hade medgivit en anpassning
efter de förändrade förhållanden, som inträtt efter lagens tillkomst. På
grund härav anfördes i direktiven för utredningen, att ifrågavarande bestämmelser
borde lämnas utanför och utredningen begränsas till att avse
övriga bestämmelser i lagen. Kommittén har emellertid med hänsyn till
det samband, som finnes mellan dessa bestämmelser och reglerna om ekonomisk
reglering mellan kommunerna, funnit nödvändigt att göra en analys
av bestämmelserna i 3 §. Kommittén har efter denna genomgång kommit
till det resultatet att, även om förhållandena på flera viktiga områden
är annorlunda nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i
125
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057
3 § likväl är så allmänt utformade, att indelningspraxis bör kunna anpassas
efter de successivt ändrade förhållandena.
Vissa remissinstanser anser emellertid, att bestämmelserna i 3 § bör
omarbetas. Sålunda framhåller t. ex. svenska landskommunernas förbund,
att paragrafen i sin nuvarande form bär omisskännliga spår av att ha tillkommit
för helt andra syften — främst tillgodoseende av städernas utvidgningsbehov
— än de som numera är aktuella, varjämte åtskilliga av
de kvalificerade indelningsvillkoren helt förlorat sin aktualitet. I andra
yttranden anses, att det knappast kan vara nödvändigt att omgärda Kungl.
Maj :ts prövning av indelningsärenden med detaljerade bestämmelser och
det ifrågasättes därför om det icke räcker att — som i 1946 års lag rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner — såsom förutsättning
för indelningsändring stadga, att ändringen skall vara lämplig.
Såsom framgår av förarbetena till LKI ansåg man av principiella skäl
att någon kommunal vetorätt mot indelningsändringar icke kunde medgivas.
Den kommunala självständigheten och tryggheten ävensom de betydande
privaträttsliga intressen, som vore sammanförda i kommunen,
ansågs emellertid kunna åberopas till stöd för en kommunal medbestämmanderätt.
Varje indelningsändring måste dock bedömas ur synpunkten
av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande
art, måste, framhöll man, den kommunala bestämmanderätten vika
och ändringen kunna genomföras även mot kommunens bestridande. Denna
ståndpunkt ansågs icke utesluta att en kommuns vilja angående indelningsändringar
skulle betraktas som en faktor av synnerlig betydelse. I detta
syfte intogs i 3 § det stadgandet att sådan indelningsändring, som medförde
avsevärd olägenhet för kommun, ej mot kommunens vilja finge beslutas,
såvida den icke funnes vara påkallad av betydande allmänt behov
samt ändring i indelningen prövades nödig för att undanröja eller avsevärt
minska förefintligt missförhållande. I lagen angavs de viktigaste fallen då
en indelningsändring ansågs vara påkallad av betydande allmänt behov.
I 1946 års indelningslag tillerkändes kommun icke samma inflytande, men
detta hade helt sin grund däri, att det då var fråga om en allmän indelningsändring
av engångskaraktär. När det gäller nu förekommande indelningsändringar
äger alltjämt de skäl, som låg till grund för den kommunala
medbestämmanderätten enligt LKI, full giltighet. Bestämmelserna
i 3 § i lagen innebär eu garanti för att kommunerna icke utan påtagliga
skäl skall behöva få sina gränser ändrade mot sin vilja. Jag anser därför
alt förutsättningarna för indelningsändring alltjämt bör angivas i själva
lagen och de nu gällande begränsningarna i rätten att besluta om ändrad
indelning synes mig vara väl avvägda.
De fyra typfall, som anges i lagen såsom exempel på förhållanden, då
eu indelningsändring anses vara påkallad av betydande allmänt behov, har
utformats i så allmänna ordalag, att de självfallet icke alltid kan ge till
-
126
Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
räcklig vägledning. Ehuru bestämmelserna tillkommit under en tid, då
man hade en i viss mån annan syn på dessa frågor än nu, är de på grund
av sin allmänna avfattning fortfarande användbara. Någon ytterligare
exemplifiering i lagen av dessa, de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring synes mig icke erforderlig. Därest dessa förutsättningar
angåves mera detaljerat, skulle exemplen säkerligen på grund av
den samhälleliga utvecklingen och det fortgående lagstiftningsarbetet på
angränsande områden snart bli föråldrade och, om de ej omarbetades tillräckligt
ofta, vålla betydande tolkningssvårigheter. Med hänsyn härtill
finner jag ■— i likhet med 1952 års riksdag och kommittén — anledning
icke föreligga att nu låta omarbeta ifrågavarande bestämmelser.
Kommittén har i anslutning till de i lagen angivna exemplen på kvalificerade
förutsättningar för indelningsändring diskuterat indelningspraxis
och därvid gjort vissa uttalanden om hur denna enligt kommitténs mening
bör utformas. Även åtskilliga remissinstanser har behandlat praxis i hithörande
ärenden och den önskvärda utvecklingen på detta område.
Då någon ändring av ifrågavarande lagbestämmelser icke nu föreslås
anser jag mig för egen del icke ha anledning att i detta sammanhang närmare
uppehålla mig vid frågan, hur indelningspraxis i fortsättningen bör
utformas. Jag vill emellertid understryka att enligt min mening finns det
icke anledning att nu genomföra några större ändringar i hittillsvarande
praxis. Vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsändring
föreligger eller ej skall en omsorgsfull avvägning göras av kommunernas
olika intressen och hänsyn tagas till alla på frågan inverkande objektiva
omständigheter. Att till följd av den fortgående samhällsutvecklingen
praxis efterhand kan komma att förskjutas i ena eller andra riktningen
ter sig fullt naturligt.
III. Ekonomisk reglering
Kommunalförbunds kommittén
I 4 § i kommitténs förslag har intagits den bestämmelsen, att då kommun
sammanlägges med annan kommun skall kommunens tillgångar och
ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade
kommunen. En motsvarande bestämmelse finnes i 10 § tredje att-satsen
LKI. Enligt 6 § andra stycket LKI kan emellertid vid uppgörelse bestämmelse
träffas, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges
allenast del av ändrad eller nybildad kommun. Kommittén föreslår på
skäl, som anföres å sid. 160—162 i betänkandet, att sådan bestämmelse ej
längre skall få träffas.
Vidare föreslår kommittén, att den nuvarande bestämmelsen i 5 § om
övertagande av visst slag av tillgångar bibehålies med sakligt oförändrat
innehåll. Paragrafen innehåller nu den obligatoriska regeln att om inom om
-
127
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
råde, som vid indelningsändring övergår från en kommun till annan, finnes
mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den förstnämnda
kommunens rätt till denna mark skall övergå till den kommun,
inom vars område marken efter indelningsändringen kommer att ligga.
Kommittén framhåller emellertid, att det i vissa fall, som kommittén
exemplifierar, kan vara olämpligt att ledningar för vatten och avlopp,
eventuellt även ledningar för elektrisk belysning obligatoriskt skall övertagas
av inkorporeringskommunen. Kommittén anser därför, att sådana
ledningar ej bör hänföras till egendom, som obligatoriskt skall övertagas av
inkorporeringskommunen.
Kommittén finner icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring i den
nu gällande regeln att den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring
berörda kommunerna skall fastställas i samband med
förordnandet om indelningsändring. Vidare anser kommittén, att den nuvarande
undantagsbestämmelsen från denna regel även bör bibehållas
(jfr 4 § LKI och 6 § första stycket i förslaget). Enligt denna undantagsbestämmelse
må ekonomisk reglering i visst avseende kunna verkställas
senare än förordnandet om indelningsändring, om blott i förordnandet klart
angives, i vilken ordning och enligt vilka grunder denna del av regleringen
framdeles skall verkställas. Likaså anser kommittén, att liksom nu är fallet
någon ekonomisk reglering ej skall erfordras i indelningsärenden av mindre
omfattning och där någon kommunal egendom icke är belägen inom överflyttningsområdet
(»där så finnes nödigt», 4 § LKI och 6 § första stycket i
förslaget). Reglerna om fördelning av tillgångar och förbindelser har delvis
omformulerats. Kommittén har emellertid bibehållit bestämmelsen att vid
delning av kommun kommunala tillgångar ävensom kommunala förbindelser
må tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller
fördelas mellan dem. Vidare har kommittén bibehållit stadgandet i 7 § LKI
att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn
för visst område, bör tilläggas den kommun, som området kommer att tillhöra.
Härtill har kommittén dock gjort det tillägget, att med sådan fast
egendom bör följa till egendomen hörande inventarier. Därjämte föreslår
kommittén bibehållande av den regeln att skuld, som vilar å egendom, som
tilldelas viss kommun, till betalning bör övertagas av samma kommun. Regeln
är för närvarande så formulerad att den avser icke blott skuld som
»vilar å» egendomen utan även skuld som »tillkommit för» densamma. Kommittén
bar emellertid uteslutit det senare ledet, enär kommittén anser att
kommuns låneskulder, vilka icke kvarstår intecknade i viss fastighet och
alltså ej »vilar å» fastigheten, vid fördelning bör behandlas som eu massa,
vilken principiellt bör fördelas mellan kommunerna efter skatteunderlaget.
Som skäl härför anför kommittén följande.
Regeln i sin nuvarande form har, när det gäller fastigheter, som äro
att betrakta som förvaltningsförmögenhet, fått vissa obilliga verkningar.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
Förvaltningsförmögenhet, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd
för överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen
utan ersättning till exkorporeringskommunen. Om fastigheten då finansierats
helt med skattemedel, så att för densamma icke upptagits något lån,
eller om eventuell skuld för fastigheten hunnit slutamorteras, får inkorporeringskommunen
övertaga den utan ersättning, men om för fastigheten
upptagits ett lån, som icke slutamorterats, undgår exkorporeringskommunen
ansvaret för skulden. Därtill kommer, att det med den omfattning, som
den kommunala verksamheten numera har, ofta kan vara svårt att avgöra,
huruvida viss skuld tillkommit för viss fastighet. Kommunen kan samtidigt
ha finansierat flera nyanläggningar, för vilka kostnaderna skolat täckas,
förutom med skattemedel och eventuella fonderade medel, även med upplåning.
Det kan då vara en tillfällighet, för vilket företag lånemedel eller
andra medel använts.
Återstående tillgångar och förbindelser skall fördelas jämlikt vissa i 7 §
andra stycket i förslaget angivna allmänt formulerade normer. Kommittén
anser med hänsyn till att de enskilda fallen är alltför skiftande det icke vara
önskvärt och knappast ens möjligt att i lagen införa annat än vissa ledande
grundsatser. Dessa grundsatser har kommittén angivit på följande sätt.
Ifrågavarande tillgångar och förbindelser fördelas på de ändrade eller nybildade
kommunerna efter ty för fördelningen i dess helhet prövas skäligt
med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål eller invånarantal mellan
de områden, i vilka den äldre kommunen delats, eller till annat förhållande,
som må anses bestämmande för vartdera områdets andel i den
äldre kommunens tillgångar och förbindelser.
På grund av att i lagen endast angivits vissa ledande grundsatser för den
ekonomiska regleringen kommer, framhåller kommittén, fördelningen
av tillgångar och förbindelser att i stor utsträckning bygga på praxis. Då
det enligt kommitténs mening är av stor vikt, att denna praxis icke blott står
i överensstämmelse med de i lagen givna normerna för fördelningen utan
även är enhetlig, har kommittén upptagit densamma till närmare behandling
i de hänseenden, där kommittén funnit anledning föreslå viss ändring
eller framställa vissa erinringar eller där eljest fråga väckts om viss ändring.
I fråga om fördelning av kommunala fonder, som avses i 55—57 §§ kommunallagen,
anför kommittén som sin mening att kassaförlagsfond, allmän
investeringsfond och skatteregleringsfond bör fördelas efter skatteunderlaget.
Pensionsfond bör enligt kommitténs åsikt fördelas allteftersom den
odelade kommunens förpliktelser mot de personer, för vilkas pensionering
fonden svarar, övertages av den ena eller andra kommunen. Beträffande
särskild investeringsfond framhålles, att det ofta är en tillfällighet, om ett
beslut om avsättning av medel till en investeringsfond formuleras så, att
fonden blir att betrakta som allmän eller särskild investeringsfond. Det
kunde därför, anför kommittén, finnas fog för att behandla särskild investeringsfond
på samma sätt som en allmän sådan fond och alltså dela den efter
skatteunderlaget. Det synes dock kommittén, att, då i avsättningsbeslutet
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
angivits viss anläggningstillgång, fonden vid fördelningen bör övertagas av
den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.
För fonder, som avses i 56 § a) och 57 § tredje stycket kommunallagen,
lär, yttrar kommittén, några generella regler icke kunna meddelas,
utan synes sådana fonder böra fördelas efter vad i varje särskilt fall
framstår som skäligt.
Kommittén redogör å sid. 170—176 i betänkandet för sin uppfattning om
hur fördelningen bör ske av vissa övriga kommunala tillgångar och förbindelser.
I denna del må hänvisas till betänkandet.
Kommittén har, med undantag av en ändring av formell natur, i förslaget
bibehållit den nuvarande bestämmelsen i 8 § om avräkning mellan kommunerna
vid fördelning av tillgångar och förbindelser. Den innebär, att om
vid fördelningen den ena kommunen fått övertaga stöx-re andel av tillgangaina
eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt anses belöpa
å densamma bör utjämning i pengar ske. Kommittén framhållei emellertid,
att förvaltningsförmögenhet, som helt eller i huvudsak är avsedd för
överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen
utan ersättning.
Kommittén har även å sid. 176—178 i betänkandet gjort vissa uttalanden
angående förfoganden över tillgångar före indelningsändringens ikraftträdande
och angående ersättning för å införlivningsområde nedlagda kostnader.
I 9 § i förslaget har i oförändrat skick intagits de nuvarande bestämmelserna
(i 10 § första och andra att-satserna LKI) att de kommunala tillgångarna
och förbindelserna skall, då ekonomisk reglering ej sker, tillkomma,
om kommuns område ökas den ökade kommunen och om kommuns
område minskas den minskade kommunen.
Bestämmelserna i den nuvarande 9 § om ersättning för försämrad ekonomisk
ställning, allmänt kallad skatteersättning, har i kommitténs förslag utbrutits
ur sitt nuvarande sammanhang med övriga regler om ekonomisk
uppgörelse och såsom 10 § placerats fristående under särskild rubrik. Den
föreslagna nya rubriken lyder »Om särskilt bidrag från en kommun till
annan vid delning av kommun».
Förutsättning för att bidrag skall utgå är f. n., framhåller kommittén, att
endera kommunens ekonomiska ställning blivit avsevärt försämrad och att
den andra kommunen finnes skäligen böra utge sådant bidrag. Kommittén
uppger, alt med avsevärt försämrad ekonomisk ställning enligt praxis i regel
avsctts, att indelningsändringen beräknats medföra ett ökat utdebiteringsbehov
inom kommunen av mer än 50 öre per skattekrona. Härvidlag tages
emellertid, yttrar kommittén, också hänsyn till utdebiteringens höjd i den
förlorande kommunen, så alt en markerat låg skattesats i denna medför, att
även en något större ökning av utdebiteringsbehovet än 50 öre per skattekrona
icke anses motivera ersättning.
0 — B i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150
130
Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Det särskilda bidraget kan bestämmas att utgå på en gång eller under en
viss övergångstid. Engångsbidrag förekommer, upplyser kommittén, i regel
endast då fråga är om belopp, som icke anses spela någon större roll för
vederbörande kommuners ekonomi. Det vanligaste är, enligt kommittén, att
bidrag föreskrives utgå under viss övergångstid och med samma belopp
varje år.
Kommittén framhåller, att det givetvis kan resas invändningar mot den
hittills i praxis tillämpade gränsen för skyldighet att utge bidrag för försämrad
ekonomisk ställning — ett ökat utdebiteringsbehov av mer än 50
öre per skattekrona. Så kan emellertid göras beträffande varje gränsdragning
av detta slag. Det torde dock icke vara möjligt att härvidlag avstå från
viss schematisering. För sin del har kommittén funnit att hittillsvarande
praxis stundom kan leda till mindre tillfredsställande resultat genom att
normalt något bidrag ej utgår i sådana gränsfall, då den relativa förlusten
är något mindre än 50 öre per skattekrona. Kommittén föreslår därför, att
en uppmjukning av hittillsvarande praxis sker. Bidrag bör, enligt kommitténs
mening, utgå även för ringare förluster. Exempelvis må, anför kommittén,
en förlust, som motsvarar en ökad utdebitering av 40—50 öre eller
30—40 öre per skattekrona föranleda bidrag, varvid bidragsperiodens längd
sättes till 4 respektive 3 år. Härigenom löses ifrågavarande tröskelproblem.
Enär ersättningen är avsedd att utgöra ett med hänsyn till förhållandena
vid tiden närmast före indelningsändringen utmätt bidrag för att underlätta
för exkorporeringskommunen att anpassa sig till ett visst inkomstbortfall
kunde, anför kommittén, ifrågasättas om det icke vore lämpligt, att bidragsbeloppet
bestämdes efter en sjunkande skala. Därigenom skulle vederbörande
kommun gradvis kunna vänja sig vid den försämrade ekonomiska
ställningen. Då emellertid bidrag av någon betydenhet regelmässigt fonderas
eller anslås till täckande av kapitalutgifter, skulle, enligt kommitténs
mening, dock icke något vinnas med att konstruera bidragen på sådant sätt.
En särskild fråga i samband med ekonomisk uppgörelse är, anför kommittén,
huruvida Kungl. Maj :t har rätt att som villkor för en indelningsändring
föreskriva nedsättning i uttaxeringen för de skattskyldiga i ett av
ändringen berört område, där utdebiteringen höjts till följd av indelningsändringen.
Regeringsrätten har, yttrar kommittén, i utslag, i vilket denna
fråga prövats, förklarat att Kungl. Maj :t har befogenhet att i beslut om indelningsändring
föreskriva sådan skattedifferentiering. Med hänsyn till dels
att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattningsprinciper
och dels att det nuvarande uppbördssystemet bereder utomordentligt
stora praktiska svårigheter att genomföra en skattedifferentiering ifråga
.
. o O
sätter emellertid kommittén, om denna Kungl. Maj.ts befogenhet över
huvud taget bör utnyttjas. På grund därav har kommittén ansett sig icke
kunna biträda ett av kammarkollegiet framfört förslag att i LKI närmare
reglera denna befogenhet.
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Slutligen erinrar kommittén om att LKI icke är tillämplig å indelningsändringar
beträffande pastorat, tingslag och landstingskommuner. I den
mån en kommunal eller ecklesiastik indelningsändring medför ändring av
även nyssnämnda slag av indelningsenheter, bör emellertid, framhåller kommittén,
liksom hittills bestämmelserna i LKI om ekonomisk uppgörelse
analogivis i huvudsak tillämpas å sådan uppgörelse mellan dessa enheter.
Remissyttrandena
Kommitténs uttalanden angående den ekonomiska regleringen mellan de
av en indelningsändring berörda kommunerna har i allmänhet icke föranlett
några erinringar från remissinstansernas sida. De anmärkningar, som
gjorts, har till största delen framförts av kammarkollegiet.
Emot kommitténs förslag att bestämmelserna i 5 g i LKI om övertagande
av visst slag av tillgångar skall bibehållas i sak oförändrade har kammarkollegiet
icke något att invända men gör vissa erinringar mot vad kommittén
anfört angående övertagande av vissa ledningar. Kollegiet yttrar.
Såväl enligt den gamla som den nya 5 § skall vid indelningsändring, där
i område, som övergår från en kommun till annan, finnes mark som är utlagd
till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den förstnämnda kommunens
rätt till sagda mark övergå till den kommun, inom vars område marken
efter indelningsändringen kommer att ligga. Kommittén har till diskussion
upptagit frågan, huruvida till dylika tillgångar böra hänföras jämväl
kommunens rätt till i marken nedlagda ledningar för vatten och avlopp,
eventuellt även för elektrisk belysning, samt därvid stannat för den uppfattningen
att dylika ledningar icke böra hänföras till sådan egendom, som
obligatoriskt skall övertagas av inkorporeringskommun. Enligt kommitténs
uppfattning erfordras särskild föreskrift i indelningsbeslutet för att rätten
till ledningarna skall övergå. Härutinnan är emellertid att märka, att uttrycket
»marken» i 5 § indelningslagen är synonymt med »jorden» samt att,
enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, till jorden
höra för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar.
Stadgandet i 5 § indelningslagen torde således i och för sig innebära
icke endast att kommunens rätt till själva marken övergår, utan även att
därmed följer rätten till i marken nedlagda ledningar. Om i det särskilda
fallet denna konsekvens icke åsyftas, måste förbehåll för ledningarna göras.
Kungl. Maj :t torde i indelningsbeslutet kunna stadga sådant förbehåll, med
resultat att 4 § i 1895 års lag blir tillämplig.
Kammarkollegiet delar icke heller kommitténs uppfattning att endast
skuld, som vilar å egendom, men däremot icke skuld, som »tillkommit för»
viss egendom, skall övertagas av den kommun, som tilldelas egendomen.
Kollegiet anför.
Det torde ej alltid vara förenligt med rättvisa att föreskriva att endast
skuld, som »vilar å» d. v. s. är intecknad i eu övertagen fastighet, skall
övertagas av en mottagande kommun. Ett sådant a priori givet utgångsläge
vid eu ekonomisk reglering i samband med eu indelningsändring synes icke
lämpligt. En kommun kan visserligen ha förvärvat en intecknad fastighet
och i den situationen är väl sambandet ofta tydligt; all en förvaltningsfas
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
tighet är belastad med inteckningsgäld torde dock vara mycket ovanligt. Å
andra sidan kan en skuld, utan att vara intecknad i fastigheten, ha sådant
samband med densamma att den bör belasta fastigheten, ehuru den ej
»vilar» å densamma. Kollegiet håller före, att om det är klart, att en skuld
tillkommit för en övertagen fastighet, även om den ej är intecknad i densamma,
rättviseskäl tala för att skulden också skall övertagas av den mottagande
kommunen. Så sker det för närvarande i praxis och så synes också
hädanefter böra bliva förhållandet. Förslaget i nu förevarande avseende
synes icke vara tillräckligt grundat utan snarare kunna giva anledning till
komplikationer.
Emot vad kommittén anfört angående fördelning av kommunala fonder
har under remissbehandlingen gjorts vissa erinringar avseende kommitténs
uttalanden att särskild investeringsfond bör övertagas av den kommun,
som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.
Hallands länsavdelning av svenska landskommunernas förbund
anför alt, eftersom fondmedlen tillskjutits av hela den tidigare kommunen,
det skulle vara mest rättvist om fonden fördelades mellan de berörda
kommunerna efter skatteunderlaget. Kammarkollegiet anser icke heller
kommitténs resonemang rörande behandlingen av särskild investeringsfond
vara godtagbart. Kollegiet yttrar.
Sådan fond lärer icke presumtionsvis böra tilldelas viss kommun allenast
med utgångspunkt från vad vid beslutet om dess avsättande blivit
bestämt. Om det förefinnes eu fond, som exempelvis enligt avsättningsbeslutet
avser anläggningstillgång inom överflyttningsområdet, finnes likväl
icke någon garanti för att anläggningen verkligen kommer till stånd.
Anläggningen kanske visar sig överflödig eller anses ändamålet bättre
kunna tillgodoses på annat sätt, än tidigare varit avsett. Ej heller finnes
någon garanti för att den kommun, som enligt kommitténs anvisningar
borde tilldelas fonden, bindes vid ansvaret för uppgiftens fullgörande. Med
hänsyn till det anförda synes dylik fond enligt kollegiets mening böra
vid den ekonomiska vidräkningen behandlas efter vad som i varje särskilt
fall kan befinnas skäligt.
Kammarkollegiet har icke något att invända mot den av kommittén
föreslagna ändringen av praxis angående bestämmande av särskilt bidrag
från en kommun till annan. Däremot anser kollegiet, i motsats till kommittén,
att det bör finnas möjlighet att förordna att sådant bidrag skall
utgå med sjunkande belopp under bidragsperioden. Enligt kollegiets mening
kan ett sådant förfarande i vissa fall ha sitt berättigande.
Kommitténs uppfattning att Kungl. Maj :t icke bör utnyttja sin rätt att
i beslut om indelningsändring föreskriva skattedifferentiering delas icke
av kammarkollegiet. Enligt kollegiets mening bör dylik rätt för Kungl.
Maj:t alltjämt bibehållas men givetvis, liksom hittills, reserveras för särskilda
undantagsfall, då en skattedifferentiering finnes av omständigheterna
påkallad. Det synes därför, framhåller kollegiet, icke vara lämpligt
att genom ett direkt uttalande i motsatt riktning hinder reses mot att
vid förefallande behov använda differentieringsmöjligheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
133
Departementschefen
Då kommun sammanlägges med annan kommun, skall enligt förslaget
kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma
den ökade eller nybildade kommunen. I likhet med kommittén anser jag,
att något undantag från denna regel ej bör gälla, varför jag tillstyrker kommitténs
förslag att ur lagen skall utgå det nuvarande stadgandet i 6 §
andra stycket att bestämmelse kan träffas, varigenom kommunal tillgång
eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller nybildad kommun.
Vid delning av kommun skall, där så finnes nödigt, en reglering ske mellan
de av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska
förhållanden, vilken reglering skall fastställas av Kungl. Maj :t. Termen
»ekonomisk reglering» såsom beteckning å ifrågavarande fördelning av de
kommunala tillgångarna och förbindelserna användes i förslaget i stället för
den i LKI angivna benämningen »ekonomisk uppgörelse», enär fördelningen
icke förutsätter någon överenskommelse mellan kommunerna.
Enligt kommitténs förslag (5 §) skall rätten till sådan mark, som är
utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, utan ersättning tilldelas
den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen kommer
att ligga. Denna regel om övertagande av visst slag av tillgångar gäller
redan nu. Kommittén har endast gjort en formell ändring i paragrafens
lydelse. Såsom kammarkollegiet påpekat innebär bestämmelsen, att den
kommun, som förvärvar marken, även erhåller rätten till i marken nedlagda
ledningar. I de fall, då rätten till sådana ledningar anses icke böra
övergå till inkorporeringskommunen, måste följaktligen i förordnandet om
indelningsändringen angivas att rätten till ledningarna icke skall följa rätten
till marken. Genom ett sådant tillkännagivande bör ledningarna icke
längre anses utgöra tillbehör till den fasta egendomen.
Då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt bestämmelserna i förslaget
(9 §) — med undantag av de i 5 § omnämnda tillgångarna — den minskade
kommunens tillgångar och förbindelser helt kvarvara hos denna samt tillgångar
och förbindelser, som tillhör den ökade kommunen, även efter indelningsändringen
odelat tillkomma denna kommun. Även denna regel
gäller för närvarande.
Någon ändring bör ej göras i de nu gällande bestämmelserna att den ekonomiska
regleringen i princip skall fastställas i samband med förordnandet
om ändringen men att reglering i visst avseende må kunna, där Kungl. Maj :t
så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som
angives i förordnandet.
Lagbestämmelserna om den ekonomiska regleringen har, för erhållande
av en bättre utformning, något ändrats och omgrupperats i förhållande till
kommitténs förslag. I (1 § återfinnes nu, förutom reglerna om fastställelse
av reglering, de allmänna reglerna för hur fördelningen av tillgångar och
förbindelser bör ske, medan 7 § innehåller vissa särbestämmelser, som bör
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
iakttagas vid fördelningen. Reglernas innebörd framgår av förslaget till
lagtext och här skall endast beröras vissa speciella frågor.
Vid den ekonomiska regleringen bör såvitt möjligt fast egendom, som
uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, tillläggas
den kommun, som området kommer att tillhöra (7 §). Till denna bestämmelse
har, såsom kommittén föreslagit, fogats det tillägget att med
sådan fast egendom bör följa till egendomen hörande inventarier.
Enligt såväl nu gällande bestämmelser som kommitténs förslag bör vid
den ekonomiska regleringen även iakttagas, att skuld, som vilar å egendom,
d. v. s. är intecknad i densamma, följer egendomen och alltså tilldelas den
kommun, som skall övertaga egendomen. Frånsett denna självfallna regel
skall enligt kommitténs förslag lagen icke innehålla några specialbestämmelser
om fördelning av skulder. Kommittén anser sålunda skäl icke föreligga
att till den nya lagen överföra den nu gällande bestämmelsen att skuld,
som »tillkommit för» viss egendom, skall tilldelas den kommun, som övertager
egendomen. Kammarkollegiet har emellertid framfört en motsatt
uppfattning. För egen del anser jag det vara riktigast att icke göra skillnad
mellan olika slag av ointecknad skuld. Såsom kommittén framhållit är det
därjämte svårt att i praktiken avgöra, om en skuld tillkommit för viss
egendom eller ej. På grund härav förordar jag kommitténs förslag i
denna del.
Beträffande frågan om fördelning av kommunala fonder uttalar kommittén
bl. a., att särskild investeringsfond vid fördelningen bör övertagas
av den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.
Allmän investeringsfond bör däremot fördelas enligt
vanliga normer, d. v. s. i princip efter skatteunderlaget. Under remissbehandlingen
har emellertid framhållits, att det icke finnes anledning att vid
fördelningen av de kommunala tillgångarna och förbindelserna fördela allmän
och särskild investeringsfond efter olika regler. Det anföres därvid
att — även om det vid avsättningen till särskild investeringsfond blivit
bestämt att de fonderade medlen skall användas till bestridande av kostnader
för viss anläggningstillgång inom överflyttningsområdet — det icke
är säkert att anläggningen kommer till stånd. Vidare har framhållits att,
eftersom fondmedlen tillskjutits av hela den tidigare kommunen, särskild
investeringsfond principiellt bör fördelas efter skatteunderlaget liksom allmän
investeringsfond. För egen del anser jag på de skäl, som angivits av
kammarkollegiet, att särskild investeringsfond bör behandlas efter vad i
varje särskilt fall befinnes skäligt.
I enlighet med kommitténs förslag bör särskilt bidrag från en kommun
till annan vid delning av kommun kunna utgå, då ena kommunens ekonomiska
ställning blir försämrad. Möjlighet bör finnas att i varje särskilt
fall bedöma om bidrag skäligen bör utgå eller ej. Det nuvarande kravet
på att den ekonomiska ställningen skall ha blivit »avsevärt» försämrad
135
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
bör därför på de av kommittén anförda skälen utgå. Särskilt bidrag bör
kunna utgå på en gång eller under viss övergångstid. I senare fallet bör
bidragsbeloppet emellertid enligt min mening även kunna bestämmas att
utgå efter en sjunkande skala, därest i något fall på grund av särskilda förhållanden
behov föreligger av ett sådant förfarande.
Kommittén ställer sig avvisande till möjligheten att i indelningsärenden
till utjämning av stegrad kommunal beskattning för överflyttat område
föreskriva lindring i uttaxeringen. Som skäl härför anför kommittén
att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattningsprinciper
samt att det nuvarande uppbördssystemet bereder stora praktiska
svårigheter att genomföra en skattedifferentiering. Kammarkollegiet å sin
sida anser dock att denna befogenhet även i framtiden bör kunna utnyttjas
men, liksom hittills, reserveras för särskilda undantagsfall. Med hänsyn till
de av kommittén anförda skälen anser jag emellertid att man bör undvika
att i samband med beslut om indelningsändring föreskriva skattedifferentiering.
Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit angående den ekonomiska
regleringen föranleder i detta sammanhang intet uttalande från min sida.
IV. Indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå
Kommunalförbundskommittén
För närvarande gäller att indelningsändring skall tråda i kraft vid kalenderårs
början, dock icke tidigare än fyra eller, där kommun delas, nio
månader efter det förordnande om ändringen meddelats. Kommittén föreslår,
för vinnande av enhetlighet, att tidsfristen för alla indelningsändringar
bestämmes till minst nio månader.
Kommittén behandlar ingående olika spörsmål angående beslutanderättens
fördelning mellan de berörda kommunerna och ställföreträdarskapet
i ändrad kommun under tiden mellan beslutet om indelningsändring
och dess ikraftträdande.
Innebörden av den nuvarande bestämmelsen i 13 § om beslutanderättens
fördelning är, att, sedan röstlängd enligt den nya indelningen blivit upprättad,
vid fattande av kommunala beslut den äldre indelningen skall
följas i fråga om angelägenhet, som avser äldre kommun, medan för
andra angelägenheter beslutanderätten skall utövas enligt den nya indelningen.
Kommittén har i sak bibehållit denna regel men givit den en
annan redaktionell utformning.
Vad härefter angår frågan om stållföretrådarskapet i kommun, vars
område skall ändras genom indelningsändring, är huvudregeln enligt 14 §
första stycket LKI, att fullmäktige skall företräda såväl den äldre som
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
den ökade eller minskade kommunen. Någon ändring av denna bestämmelse
anser kommittén icke påkallad.
I de fall, där Kungl. Maj :t med stöd av 14 § andra stycket förordnat
om nyval av fullmäktige i ändrad kommun, skall enligt kommitténs förslag
bl. a. följande regler gälla. Samtliga sittande fullmäktiges uppdrag skall
upphöra, då den nya indelningen träder i kraft. De nya fullmäktige skall
utses för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige nästa
gång skall äga rum. Länsstyrelsen skall bestämma vilken dag valet skall
äga rum och huru många fullmäktige, som skall utses. Dessa bestämmelser
är desamma som nu gäller. Kommittén föreslår emellertid därjämte
den ändringen att i 14 § införes en regel om att de nya fullmäktige skall
omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter.
Beträffande beslutanderättens fördelning och ställföreträdareskapet i
ändrad församling skall gälla samma regler som i fråga om ändrad kommun
med undantag av att länsstyrelsen vid nyval icke skall bestämma antalet
fullmäktige (38 §).
I fall då förordnande om nyval av fullmäktige ges i samband med indelningsändring
sönderfaller alltså, anför kommittén, tiden mellan dagen
för Kungl. Maj :ts beslut och dess ikraftträdande i två perioder, den första
under vilken de gamla fullmäktige företräder såväl den gamla som den
ändrade kommunen, och den andra under vilken två fullmäktigrepresentationer
tjänstgör parallellt, de gamla fullmäktige för den oförändrade kommunen
och de nya för den ändrade kommunen. Kommittén framhåller,
att de ärenden, som de nya fullmäktige har att avgöra, utgöres i huvudsak
av de till nästa års budget anknutna frågorna samt diverse val- och
tillsättningsärenden. Sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli, kan,
framhåller kommittén, fullmäktigvalen hållas tidigast i början av september,
en tidpunkt som i detta undantagsfall torde vara godtagbar, eftersom
nästa års stat icke skall fastställas förrän i oktober.
Om en indelningsändring skall träda i kraft den 1 januari året efter
det allmänna kommunalval ägt rum, är det, anför kommittén, emellertid
praxis, att förordnande om nyval av fullmäktige icke meddelas, även om
enligt eljest vedertagna normer nyval borde ha ägt rum, enär i dylikt fall
val av fullmäktige under alla omständigheter skall ske under hösten före
indelningsändringens ikraftträdande. Även i dessa fall bör dock, yttrar
kommittén, om möjligt frågan om staten avgöras av de nya fullmäktige.
Kommittén framhåller, att detta låter sig göra beträffande ändrad kommun,
enär fullmäktige för denna väljes under september, men att det
icke medhinnes i fråga om ändrad församling, vilkas fullmäktige väljes
tredje söndagen i oktober. Under sådana omständigheter anser kommittén,
att man får åtnöjas med den anordningen, att de gamla fullmäktige
beslutar om staten för den ändrade församlingen.
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
I praxis hav Kungl. Maj it, anför kommittén vidare, i samband med
förordnande om nyval av fullmäktige även föreskrivit, att nya val skall
äga rum av de ledamöter och suppleanter i kommunens nämnder, vilkas
uppdrag utgår efter dagen för indelningsändringens ikraftträdande. Något
direkt stöd i lag för denna praxis finnes icke, framhåller kommittén, utan
Kungl. Maj :t har därvid stött sig på den i 28 § givna befogenheten att
föreskriva »övriga villkor» för en indelningsändrings genomförande. Enligt
kommitténs mening, är det emellertid givet, att det vid mera betydande
indelningsändringar kan vara befogat, att nya val icke blott av fullmäktige
utan även av de kommunala förvaltningsorganen äger rum. Kommittén
föreslår därför, att i 14 § intages en bestämmelse att nyval av kommunala
förvaltningsorgan må kunna äga rum.
För det fall att i samband med förordnande om nyval av fullmäktige
även föreskrives nyval av kommunala förvaltningsorgan uppstår, framhåller
kommittén, samma spörsmål om de gamla och nya förvaltningsorganens
inbördes befogenheter som behandlats i avseende å gamla och
nya fullmäktige. Kommittén anser det vara uppenbart, att det är de nya
fullmäktige, som skall utse sina blivande förvaltningsorgan. Detta innebär,
anför kommittén, att de nya organen icke kan väljas förrän i oktober,
eventuellt först i november, om det gäller ändrad församling och indelningsändringen
skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval
ägt rum. Detta medför i sin tur, framhåller kommittén, att de gamla förvaltningsorganen
får förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade
kommunen.
Enligt kommitténs mening bör förordnanden om nyval av fullmäktige
och nämnder meddelas sparsamt. Kommittén föreslår, att först vid en
folkmängdsförskjutning på 15—25 procent nya val av fullmäktige bör
ifrågakomma, varvid hänsyn även bör tagas till hur lång tid som återstår
av mandatperioden, så att för nyval vid kortare återstående mandatperiod
kräves större folkmängdsförskjutning. Beträffande frågan, i vilka fall nya
val av förvaltningsorgan må anses befogade, synes, anför kommittén, till
en början klart, att dylika nyval icke utan tvingande skäl bör äga rum,
om indelningsändringen icke är av sådan omfattning, att den ansetts böra
föranleda nyval av fullmäktige. Härvid bör emellertid uppmärksammas,
att förordnande om nyval av fullmäktige aldrig meddelas, då indelningsändringen
skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval ägt
rum. För sådant fall bör, yttrar kommittén, givetvis nyval av förvaltningsorgan
kunna ske, trots att förordnande om nyval av fullmäktige
icke meddelas. Ofta torde det, framhåller kommittén, vara tillfyllest, att
endast kommunens styrelse nyväljes, men hänsyn bör givetvis också lagas
till om ett större antal ledamöter genom indelningsändringen blir obehöriga,
samt, därest valet förrättats proportionellt, i vilken utsträckning
behöriga suppleanter finnes tillgängliga att inkallas som ledamöter. Endast
138
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
i undantagsfall, anför kommittén, synes nya val av samtliga förvaltningsorgan
i en kommun vara påkallade.
Vad här sagts om nyval av fullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad
kommun bör, tillägger kommittén, i tillämpliga delar gälla frågan om nyval
av kyrkofullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad församling. I 38 §
bör i enlighet härmed införas en bestämmelse, att nyval av kyrkliga förvaltningsorgan
må kunna äga rum.
Kommittén har därefter upptagit till särskild behandling frågan om
tidpunkten för val av fullmäktige i nybildad kommun.
I nybildad kommun åligger det, anför kommittén, jämlikt 18 § LKI
länsstyrelsen att sörja för att fullmäktige för kommunen blir valda. Länsstyrelsen
skall sålunda snarast möjligt under året innan indelningsändringen
träder i kraft och sist före den 1 oktober bestämma dagen för valet
och antalet fullmäktige som skall väljas. Numera måste emellertid, framhåller
kommittén, fullmäktige besluta om utdebiteringskvoten för nästkommande
år senast under oktober. Om under sådana förhållanden länsstyrelsen
med stöd av bestämmelsen i 18 § LKI skulle dröja med beslutet
om fullmäktigval i nybildad kommun till den 30 september, skulle detta
innebära att en alltför knapp tid förelåge mellan detta länsstyrelsens
beslut och tidpunkten för fastställande av utdebiteringskvoten. Med den
av kommittén föreslagna ändrade regeln om tidpunkten för ett indelningsbesluts
ikraftträdande, nämligen att alla beslut om kommunala indelningsändringar
skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet, kan,
yttrar kommittén, tidpunkten för länsstyrelsens fastställande av valdag
och fullmäktiges antal i nybildad kommun emellertid utan olägenhet framflyttas
till sist före den 1 juli. Om så sker kan val av fullmäktige i nybildad
kommun alltid förrättas i augusti eller, om valet sker samma år
som ordinarie kommunalval äger rum, på den ordinarie valdagen tredje
söndagen i september.
I avseende å nybildning av församling förekommer i 40 §, anför kommittén
vidare, en motsvarande bestämmelse rörande förordnande för person
att föra ordet i församlingens kyrkoråd in. in. Sålunda skall domkapitlet
sist före den 1 oktober året innan indelningsändringen träder i
kraft förordna präst att fullgöra dessa uppgifter. Om såsom kommittén
föreslagit, alla beslut om ecklesiastika indelningsändringar skall meddelas
minst nio månader före ikraftträdandet, kan emellertid, framhåller kommittén,
tidpunkten för domkapitlets ifrågavarande förordnande utan olägenhet
ändras till sist före den 1 juli. I så fall kan fullmäktige i nybildad
församling väljas i augusti, om beslutet om nybildningen icke skall träda
i kraft året efter allmänna kommunalval. Men om så är fallet bör, i enlighet
med vad tidigare anförts vid behandlingen av 14 §, fullmäktigvalen
äga rum å ordinarie valdagen den tredje söndagen i oktober.
\ id denna tidpunkt finnes för den nybildade församlingen icke några
139
Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
fullmäktige som kan fastställa och icke något kyrkoråd som kan bereda
utgifts- och inkomststaten för nästkommande år. Om nybildningen då
består i att ett område av en församling skall utbrytas ur denna till egen
församling, kan enligt kommitténs mening det gamla kyrkorådet och de
gamla fullmäktige fullgöra dessa uppgifter. Skall åter den nybildade församlingen
utgöras av två eller flera sammanslagna församlingar eller från
andra församlingar utbrutna delar, blir frågan om uppgörande av förslag
till och fastställande av stat för den nybildade församlingen mera
komplicerad, i det att man då ej vet vilket av de gamla kyrkoråden och
vilka av de gamla fullmäktige, som skall handlägga dessa frågor. I ett
sådant läge synes enligt kommittén den utvägen framkomlig, att budgeten
beredes av de gamla kyrkoråden gemensamt och därefter fastställes å
kyrkostämma med den nybildade församlingen. I dylika extrema fall bör,
framhåller kommittén, i Kungl. Maj:ts beslut om församlingsbildningen
intagas föreskrift om huru därvidlag bör förfaras.
Kommittén föreslår, att liksom för närvarande särskild besvärsrätt skall
föreligga vid indelningsändring beträffande kommunala beslut, som fattas
av den oförändrade kommunen under tiden mellan Kungl. Maj :ts förordnande
om ändringen och dess ikraftträdande. Besvären skall liksom nu
kunna avse att ett kommunalt beslut strider mot de förutsättningar, på vilka
förordnandet om indelningsändringen grundats, eller, även om så ej är
förhållandet, att beslutet dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen
bör tillkomma den ändrade eller nybildade kommunen.
Kommittén har även berört en av kammarkollegiet väckt fråga om att
utsträcka besvärsrätten till att avse jämväl beslut, som fattas efter indelningsändringens
ikraftträdande. Syftet med en sådan utsträckt besvärsrätt
skulle vara att ge invånarna i ett införlivningsområde möjlighet att
framtvinga åtgärder, som inkorporeringskommunen i beslutet om indelningsändring
ålagts att vidtaga. Det förekommer nämligen ibland vissa
villkor sbestämmelser i beslut om indelningsändring i syfte att förmå en
inkorporeringskommun att utföra sådana åtgärder som anordnande av
vatten och avlopp eller belysning inom det införlivade området. Kommittén
uttalar, på anförda skäl, att någon utsträckning av besvärsrätten icke
bör äga rum och tillägger att dylika villkorsbestämmelser syftande till
ett moraliskt tvång på införlivningskommunen i allmänhet icke bör meddelas
i indelningsbesluten, enär föreskrifter, som icke kan effektueras bör
undvikas.
Remissyttrandena
Emot kommitténs förslag att tidsfristen mellan beslut om indclningsändring
och dess ikraftträdande för alla indelningsändringar skall bestämmas
till minst nio månader bar endast länsstyrelsen i Södermanlands län
haft någon erinran att göra. Länsstyrelsen anser visserligen att med hänsyn
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
till det omfattande planeringsarbete, som i stor utsträckning föregår ikraftträdandet
av en indelningsändring, skäl talar för den föreslagna ordningen
men ifrågasätter ändock om icke möjligheten bör hållas öppen att i ärenden
av mindre omfattning och vikt bibehålla den kortare tidsfristen.
Sålunda bör enligt länsstyrelsens mening ett ärende, som angår exempelvis
endast en enklav, icke behöva få anstå ett helt år, om det icke skulle
kunna hinna avgöras före niomånadersfristens utgång. Det kan i detta
sammanhang anmärkas, att överlantmätaren i Gävleborgs län i sitt yttrande
påpekar, att beslut om indelningsändring ofta föranleder ändring i
fastighetsindelningen och att beslutets ikraftträdande blir beroende av
fastighetsbildningsåtgärder. Sådana kan, framhåller han, draga långt ut
på tiden, i synnerhet i de fall då fastighetsbildningsåtgärden utlöser tvist
eller då av annan anledning tidsödande fastighetsrättsliga utredningar
måste genomföras. Det torde få förutsättas, anför han, att dessa förhållanden
beaktas på ett tidigt stadium och att tiden för ikraftträdandet
anpassas därefter.
Kammarkollegiet anser, att det ur arbetssynpunkt kan vara fördelaktigt
att bibehålla två tidsfrister för indelningsärendenas beredning och avgörande
men vill likväl icke framställa någon erinran mot förslaget. Tiden
nio månader skulle emellertid enligt kollegiets mening eventuellt kunna
förkortas till åtta månader, därest riksdagen godtager den i Kungl. Maj :ts
Proposition nr 150/1956 med förslag till taxeringsförordning in. in. i 71 §
upptagna bestämmelsen, att taxeringsnämnds arbete beträffande visst års
taxering skall vara avslutat före utgången av juni månad under taxeringsåret.
Stadsfullmäktige i Göteborg, som anser en enhetlig tidsfrist om minst
nio månader vara lämplig, anför.
Som bekant erfordras ofta mycket tidsödande utredningar i indelningsärenden
och då i allmänhet ett stort antal myndigheter in." fl. måste höras,
bruka dylika ärenden draga långt ut på tiden. Den föreslagna enhetliga
tidsfristen kan komma att medföra att avgörandet i vissa indelningsärenden
ytterligare fördröjes. De skäl, som kommittén åberopat för denna
nya bestämmelse, äro enligt stadsfullmäktiges mening så vägande, att
olägenheten med en ev. tidsförlust icke kan tillmätas större betvdelse.
For kommunerna är det nämligen av väsentlig betydelse för budgetarbetet
att få besked om indelningsändring tidigare under året än kanske vid
månadsskiftet augusti/september. För fastställande av valdag och fullmäktiges
antal i nybildad kommun är det också av vikt att ändringsbeslutet
meddelas senast i mars månad.
Vad kommittén anfört angående beslutanderättens fördelning och ställföreträdarskapet
i ändrad kommun har föranlett saklig erinran endast av
svenska stadsförbundet. Förbundet vänder sig mot kommitténs uttalande
att, därest Kungl. Maj :t förordnat om nyval av icke blott fullmäktige utan
även av kommunala förvaltningsorgan, de senare icke kan utses förrän i
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957 141
oktober och följaktligen icke kan bereda bl. a. utgifts- och inkomststaten.
Förbundet anför.
Ehuru i och för sig önskvärt finner kommittén det icke möjligt att låta
beslut, som skall fattas av de nya fullmäktige, förberedas av de nya förvaltningsorganen.
Kommittén motiverar detta med att dessa organ icke kan
väljas förrän i oktober, eftersom fullmäktigevalen kan hållas »tidigast i
början av september». Den sistnämnda tidsangivelsen synes dock böra föranleda
det påpekandet, att kommittén ifråga om tidpunkten för val av
fullmäktige i nybildad kommun framhåller att dylika val kan förrättas i
augusti, om länsstyrelsen — såsom kommittén föreslagit — ålägges att redan
före den 1 juli fastställa dagen för fullmäktigevalet. Samma krav hade
kommittén emellertid kunnat uppställa även beträffande länsstyrelsens bestämmande
av valdag i ändrad kommun, då enligt kommitténs eget förslag
alla beslut om kommunala indelningsändringar — i motsats till vad nu är
fallet — skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet. Följaktligen
bör — sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli — fullmäktigeval
även i ändrad kommun kunna ske redan i augusti och påföljande val av
förvaltningsorgan senast i september. Under sådana förhållanden synes man
kunna ifrågasätta, huruvida motiveringen för kommitténs ståndpunkt är
hållbar. Kommittén synes själv lägga stor vikt vid principen att frågor som
skall avgöras av organ, utsedda enligt den nya indelningen, om möjligt även
bör beredas av sådana organ. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av
vad i övrigt nyss anförts finner förbundet det skäligt att ifrågasätta, om icke
möjlighet borde skapas för nyvalda förvaltningsorgan i ändrad kommun
att i de fall så befinnes lämpligt träda i funktion omedelbart, såsom fallet
är med de nya fullmäktige.
Kammarkollegiet vänder sig mot kommitténs uttalande att det i allmänhet
icke bör meddelas villkorsbestämmelser i beslut om indelningsändring
i syfte att förmå en inkorporeringskommun att vidtaga vissa åtgärder inom
införlivat område. Enligt kollegiets mening bör sådana bestämmelser även
i fortsättningen meddelas i indelningsbesluten, när förhållandena ger anledning
därtill. Även om bestämmelsens effekt icke ligger på det rättsliga
planet, behöver den enligt kollegiets uppfattning icke vara verkningslös.
Det är för övrigt, anför kollegiet, icke uteslutet att en bestämmelse av dylikt
innehåll kan få viss betydelse såsom bevismedel, därest talan skulle väckas
mot kommunen om fullgörande av eftersatta skyldigheter.
Vad kommittén i övrigt föreslagit i nu förevarande hänseende har icke
mött någon erinran från remissinstansernas sida.
Departementschefen
I likhet med kommittén anser jag, att tidsfristen mellan beslut om indelningsändring
och dess ikraftträdande bör vara densamma för alla slag
av indelningsändringar. Enligt nu gällande bestämmelser kan förordnande
om indelningsändring — som alltid skall träda i kraft vid kalenderårs
början — meddelas så sent som den Öl augusti, när del gäller totalinför
-
142
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957
livningar och sammanläggningar av hela kommuner. Vid sådana omfattande
indelningsändringar är det för att det förberedande arbetet med kommunernas
utgifts- och inkomststater skall kunna medhinnas utan onödig forcering
nödvändigt att vederbörande kommuner får besked om indelningsändringen
långt före september månads ingång. Med hänsyn härtill bör tidsfristen
avsevärt förlängas.
Kommittén föreslår, att ifrågavarande tidsfrist skall vara minst nio månader.
Beslut om indelningsändring skall alltså enligt kommitténs förslag
vara meddelat senast nio månader före det årsskifte, beslutet träder i
kraft. För närvarande gäller denna tidsfrist av nio månader beträffande
sådana indelningsändringar, varigenom kommun delas. Även i fortsättningen
torde det vara nödvändigt med en ganska lång tidsfrist. Enligt kungörelsen
den 29 juni 1950 (nr 431) med vissa föreskrifter angående taxering
och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning m. in. åligger det
lokal skattemyndighet att till ledning för det kommunala budgetarbetet
lämna uppgift om skatteunderlaget i del av kommun som skall överföras till
annan kommun. Uppgiften skall avse skatteunderlaget året innan indelningsändringen
träder i kraft och skall så snart ske kan tillställas kommunens
styrelse. Arbetet med dessa uppgifter kan stundom bli tidsödande. På
grund härav och med hänsyn till det kommunala budgetarbetet bör föreskrivas
en tidsfrist om åtta månader.
Det synes dock kunna ifrågasättas, om tidsfristen icke bör vara kortare
än åtta månader, när det är fråga om vissa mindre indelningsändringar.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att en kortare tidsfrist bör gälla,
när en indelningsändring endast berör en enklav. Även i sådana fall, då
indelningsändringen endast gäller områden, där ett fåtal personer är bosatta,
kan det emellertid stundom vara av värde att tidsfristen icke är alltför
kort, exempelvis för att vidtagande av erforderliga ändringar i fastighetsindelningen
skall kunna medhinnas, innan indelningsändringen träder
i kraft. Vidare torde ur allmän synpunkt ytterst sällan några olägenheter
vara att befara av att en indelningsändring, som gäller sådana obetydligare
områden, fördröjes ett år. Med hänsyn härtill och då det måste vara en fördel
att ha en enhetlig tidsfrist för alla slag av indelningsändringar synes det
mig vara lämpligast att sådan undantagsbestämmelse icke meddelas.
Emot vad kommittén anfört beträffande beslutanderättens fördelning och
ställföreträdarskapet i ändrad kommun har jag intet att erinra bortsett från
frågan om val av fullmäktige. Såsom svenska stadsförbundet påpekat anser
kommittén att val av fullmäktige i nybildad kommun kan förrättas
redan i augusti, medan kommittén däremot i fråga om val av fullmäktige
i ändrad kommun uttalar, att fullmäktigvalen kan hållas tidigast i början
av september. Något hinder för att även i det senare fallet förrätta valet
i augusti föreligger emellertid icke enligt min mening. Det är av stor bety
-
143
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
delse att så kan ske. Då Kungl. Maj :t tillika förordnat om nyval av kommuns
styrelse och eventuellt även av andra nämnder, kan nämligen, om
fullmäktige valts i augusti, nämndvalen hållas redan i september. Därest,
som jag föreslår, nämnderna liksom i nybildad kommun genast skall träda
i funktion, kan de förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade
kommunen. Detta gäller såväl borgerliga kommuner som församlingar.
Jag föreslår därför, att 14 och 38 §§ i lagen ändras i enlighet med vad jag
nu anfört.
Av de skäl kammarkollegiet åberopat i sitt yttrande anser jag, att hinder
icke bör möta att, då särskilda förhållanden påkallar detta, i beslut om
indelningsändring meddela villkorsbestämmelser i syfte att förmå inkorporeringskommun
att förse eftersatt inkorporerat område med kommunala
anläggningar.
Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit beträffande indelningsändrings
ikraftträdande och åtgärder med avseende därå har godtagits av remissinstanserna
och föranleder ingen erinran från min sida.
V. Förfarandet vid indelningsändring
Kommunal förbundskommittén
Kommittén föreslår, att den i 24 § LKI stadgade rätten för enskild kommunmedlem
att taga initiativ till indelningsändring skall upphävas. Om en
eller flera enskilda kommunmedlemmar skulle önska få en viss indelningsändring
till stånd, bör de enligt kommitténs mening vara hänvisade till att,
liksom i alla andra kommunala frågor, söka få frågan upptagen av kommunens
fullmäktige. Skulle den önskade indelningsändringen avse överflyttning
av ett område från den egna kommunen till annan kommun, i vilket
fall den egna kommunen ofta är mindre hågad att taga initiativ till
ändringen, kan de, anför kommittén, göra motsvarande hänvändelse till
fullmäktige i den kommun, som skulle få mottaga området. Kommittén framhåller
därjämte, att det står dem den utvägen till buds, att hos vederbörande
statliga myndighet hemställa, alt denna ville upptaga frågan.
Kommittén har vidare föreslagit en decentralisering av utredningsförfarandet.
Enligt kommitténs förslag skall indclningsärendcnas handläggning
i första instans överflyttas från kammarkollegiet till länsstyrelserna. I denna
del är kommittén icke enhällig. En ledamot (herr J. W. Pettersson i Norregård)
har reserverat sig mot majoritetens förslag och föreslagit att kammarkollegiet
skall bibehållas som första instans i dessa ärenden.
För närvarande gäller, att kommun eller kommunmedlem, som vill väcka
fråga om indelningsändring, skall inge ansökan därom till kammarkollegiet;
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
länsstyrelse som vill väcka liknande fråga, skall anmäla detta till kollegiet.
Kollegiet är alltså första instans i indelningsärenden. För genomförande av
indelningsändring fordras beslut av Kungl. Maj :t. Kollegiet äger dock avslå
begäran om indelningsändring. Över sådant avslagsbeslut må, liksom i allmänhet
över beslut av central förvaltningsmyndighet, besvär anföras hos
Kungl. Maj :t. Länsstyrelsernas befattning med ärendena är begränsad till
att ombesörja utredning i sådana ärenden, i vilka kollegiet funnit utredning
erforderlig och icke företager sådan under eget inseende, samt att avgiva
utlåtanden i ärenden, vari utredning verkställts under kollegiets inseende
eller genom länsstyrelsens försorg.
För en decentralisering till länsstyrelserna åberopar majoriteten till en
början, att flertalet ärenden på det kommunala förvaltningsområdet, vilka
avgöres av statlig förvaltningsmyndighet, i första instans handlägges av
länsstyrelserna samt att numera samhällsplaneringen, vari indelningsändringarna
utgör ett naturligt led, är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter.
Länsstyrelsernas sakkunskap i fråga om indelningsärenden är enligt
kommitténs mening tillfyllest för att länsstyrelserna skall kunna övertaga
ifrågavarande uppgifter. Den bristande enhetlighet vid ärendenas utredning,
som möjligen kan befaras, om ledningen av det förberedande arbetet med
ärendena anförtros åt 24 länsstyrelser och överståthållarämbetet i stället
för som nu åt ett enda centralt ämbetsverk kan enligt kommitténs mening
förebyggas genom att kammarkollegiet utarbetar generella råd och anvisningar
till ledning för länsstyrelserna vid ärendenas handläggning. Härutöver
har kommittén ansett att vid en decentralisering skulle vinnas flera
fördelar. Sålunda skulle därav bliva en naturlig följd att till utredningsmän i
indelningsärenden skulle i större utsträckning än hittills förordnas personer,
som genom sin verksamhet i länet äger god kännedom om förhållandena i
orten och de aktuella problemen därstädes. Vidare skulle det enligt kommitténs
mening bli lättare för vederbörande kommuner att komma i kontakt
med utredningsmyndigheten. Utredningsmyndigheten—länsstyrelsen skulle
också under hela utredningsarbetet lätt kunna nå de myndigheter i länet,
som i allmänhet bör yttra sig i ett indelningsärende.
Länsstyrelserna föreslås skola handlägga även ärenden, som avser ecklesiastik
indelningsändring.
Utredningsmyndigheten skall liksom för närvarande är fallet äga avslå
framställning om indelningsändring. Lagtexten har emellertid omformulerats
så att därav tydligt framgår att sådant avslag kan ges såväl utan
utredning som när utredning i ärendet redan verkställts.
Där länsstyrelsen så prövar nödigt med hänsyn till ärendets omfattning
och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kan komma under
övervägande, skall länsstyrelsen enligt kommitténs förslag uppdraga åt särskild
utredningsman att verkställa utredningen. I annat fall besörjer länsstyrelsen
själv utredningen. Utredningsmyndigheten skall således enligt
145
Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
kommitténs förslag äga att själv verkställa utredning i indelningsärende
utan anlitande av biträde av utredningsman. Enligt den nu gällande lagens
ord äger kammarkollegiet icke denna rätt, men trots detta bär kollegiet i ett
flertal ärenden av mindre omfattning, särskilt sadana där omradesbestämningen
icke föranlett några större svårigheter och där fråga om ekonomisk
reglering av vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet icke förväntas
skola uppstå, icke förordnat någon utredningsman utan handlagt ärendena
helt inom kollegiet. Då sådan utredning genom s. k. byråpromemorior medfört
stora fördelar bör enligt kommitténs mening även länsstyrelserna tilllämpa
detta förfarande i samma utsträckning som hittills skett i kammarkollegiet.
Om ett indelningsärende berör två eller flera län skall ärendet enligt kommitténs
förslag på beredningsstadiet handläggas av länsstyrelsen i det län,
till vilket sökanden hör. Avslagsbeslut synes, anför kommittén, däremot böra
meddelas i den i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen angivna ordningen.
Finner länsstyrelsen med anledning av verkställd utredning, att indelningsändring
bör komma till stånd, skall enligt förslaget länsstyrelsen insända
handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegiet. Kollegiet
skall därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till Kungl. Maj :t,
som beslutar i ärendet.
Länsstyrelserna skall enligt kommitténs mening vara skyldiga att lämna
rapporter till kammarkollegiet angående handläggningen av anhängiggjorda
indelningsärenden och därvid bl. a. anmäla när ärende slutligt avgöres genom
avslagsbeslut.
Samma förfarande skall enligt förslaget tillämpas i ärenden angående
ändring i församlingsindelning (44 §). Domkapitlet skall dock äga befogenhet
att väcka fråga om ändring i församlingsindelning genom anmälan hos
länsstyrelsen. Det föreslås också att utredning i sådana ärenden alltid skall
äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.
Reservanten (J. W. Pettersson) anför, att majoriteten till en början åberopat
som skäl för en decentralisering att flerlalet ärenden på det kommunala
förvaltningsområdet, vilka avgöres av statlig förvaltningsmyndighet,
i första instans handlägges av länsstyrelserna samt att numera — tdl skillnad
från vad som var fallet vid tillkomsten av LKI samhällsplaneringen
är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter. Delta skäl är enligt hans
mening av övervägande teoretiskt intresse och bör icke fa öva nagot avgörande
inflytande vid frågans bedömande.
Av praktisk innebörd däremot är, anser han, de av majoriteten anförda
skälen att en överflyttning av utredningsförfarandet till länsstyrelserna
skulle få till följd dels att till utredningsmän i större utsträckning än nu
skulle förordnas personer, som genom sin verksamhet i länet äger god kännedom
om förhållandena i orten och de aktuella problemen därstädes, dels
att det skulle bli lättare för vederbörande kommuner att komma i kontakt
10 — Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ar 1957
med utredningsmyndigheten och dels att utredningsmyndigheten — länsstyl
elsen under hela utredningsarbetet lätt kunde nå de myndigheter i länet,
som i allmänhet hör yttra sig i ett indelningsärende, såsom överlantmätare
och länsarkitekt.
Önskemålet alt utredningsmännen i större utsträckning än nu bör vara
personer med ortskännedom kan enligt reservantens mening tillgodoses
även utan någon decentralisering av utredningsförfarandet, nämligen om
kammarkollegiet vid val av utredningsman samråder med vederbörande
länsstyrelse. Enligt vad kollegiet upplyst sker redan nu, anlör han, ofta sådant
sainrad. Härtill må anmärkas, framhåller reservanten, att det hittills ej
sällan inträffat, att länsstyrelsen på kollegiets begäran om förslag till
lämplig utredningsman icke haft någon person att föreslå, vilken samtidigt
varit lämplig för uppdraget och haft möjlighet att åtaga sig detsamma.
Att det vid decentralisering skulle bliva lättare för vederbörande kommuner
att komma i kontakt med utredningsmyndigheten samt för denna
senare att nå de myndigheter, som i regel har att yttra sig i indelningsärenden,
är enligt reservanten obestridligt. Han frågar sig dock om de fördelar,
som därigenom skulle vinnas, är så stora, att de överväger de med en decentralisering
förbundna nackdelarna.
Det främsta skälet mot en decentralisering är enligt hans mening risken
för att kravet på enhetlighet i indelningsärendenas handläggning icke skall
kunna upprätthållas i erforderlig utsträckning. Han framhåller, att kravet
på enhetlighet gör sig gällande med särskild styrka i indelningsärenden,
enär såväl bedömningen av förutsättningarna för en indelningsändring som
leglerna för de ekonomiska uppgörelserna i ärendena i stor utsträckning
bjgger på praxis. Majoriteten har ansett, anför han, att risken för bristande
enhetlighet vid ärendenas utredning skall kunna förebyggas genom att kammarkollegiet
utarbetar generella råd och anvisningar till ledning för länsstyrelserna.
När det gäller större och därmed mera betyddelsefulla indelningsändringar
ar emellertid enligt hans mening förhållandena i de enskilda
ärendena så skiftande, att generella anvisningar näppeligen kan bliva tillfyllest.
För att en fast praxis skall kunna upprätthållas, fordras, yttrar han,
en samlad erfarenhet av ett större antal indelningsärenden. Om utredningen
i dessa ärenden skall anförtros åt 24 länsstyrelser och överståthållarämbetet,
blir det, anför han, endast ett fåtal ärenden, som kommer att handläggas av
varje enskild utredningsmyndighet, och enligt vad hittills visat sig vara
fallet, kan det i vissa län gå flera år mellan varje gång ett indelningsärende
aktualiseras.
Han framhåller vidare, att vid decentralisering risken för bristande enhetlighet
kommer att framträda icke blott i fråga om ärendenas utredning
utan även i vad avser avslagsbeslut, vilka det liksom nu skulle tillkomma
utredningsmyndigheten att meddela. Majoriteten har visserligen uttalat, att
avskrift av länsstyrelses avslagsbeslut bör insändas till kammarkollegiet,
147
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
men detta kan enligt hans mening knappast få någon större betydelse i förevarande
hänseende. Då en sådan avskrift inkommer till kollegiet, står man
nämligen inför ett fullbordat faktum, därest beslutet icke överklagas, och
härtill kommer att avslagsbeslut av administrativ myndighet ofta icke är
närmare motiverat utan endast innehåller, att framställningen i ärendet
icke föranleder vidare åtgärd.
Med hänsyn härtill anser han, att olägenheterna av en överflyttning av
indelningsärendenas handläggning i första instans från kammarkollegiet
till länsstyrelserna vida skulle överväga de fördelar, som skulle vara förenade
därmed. En sådan överflyttning bör därför enligt hans mening icke
komma till stånd.
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med kommittén att rätt att
taga initiativ till indelning sändring icke bör tillkomma enskild kommunmedlem
dels därför att denna rätt, länsstyrelsen veterligt, icke i praktiken utnyttjats
och dels därför att det enligt länsstyrelsens mening icke kan anses
lämpligt att en enskild person ges rätt att väcka en fråga, som kan få så
vittgående följder för en kommun som en indelningsändring. Även länsstyrelsen
i Värmlands län hävdar att slopandet av denna initiativrätt knappast
torde komma att få någon större praktisk betydelse. Länsstyrelsen framhåller,
att det för den enskilde kommunmedlemmen ändock alltid finnes
möjlighet att hänvända sig till länsstyrelsen med begäran, att länsstyrelsen
skall upptaga viss fråga om ändrad indelning till prövning, vilken begäran
länsstyrelsen icke torde kunna avvisa utan sakprövning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län är emellertid av motsatt uppfattning.
Som skäl för sin mening framhåller länsstyrelsen bland annat, att det för
en fastighetsägare kan vara av betydelse att äga rätt att taga initiativ till
indelningsändring. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som även avstyrker kommitténs
förslag i denna del, anför.
Några bärande skäl för en sådan begränsning av initiativrätten synas icke
ha redovisats av kommittén. Kommitténs rekommendation, att enskild kommunmedlem,
som önskar överflyttning av ett område från den egna kommunen
till annan kommun och som icke lyckas få frågan upptagen av den
egna kommunens fullmäktige, kan vända sig till fullmäktige i den kommun,
som skulle få mottaga området, anser länsstyrelsen mindre lämplig. Ett sådant
förfarande skulle säkerligen kunna vara ägnat att rubba grannsämjan
och samarbetet kommunerna emellan.
Även kammarkollegiet motsätter sig kommitténs förslag i denna del. Kollegiet
yttrar.
Den enskildes rätt att taga initiativ i fråga om indelningsändring har i
stor utsträckning utnyttjats och i övervägande antalet fall lett till resultat.
Av antalet hos kollegiet under femårsperioden 1951—1955 slutligt handlagda
indelningsärenden, tillhopa 255 stycken, har initiativet till ändring
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
tagits av enskilda kommunmedlemmar i 74 fall eller omkring 29 procent.
Av dessa ha 49 underställts Kungl. Maj :ts prövning och föranlett ändring,
under det att återstående 25 avslagits av kollegiet. Under innevarande år
intill den 10 november har kollegiet slutligt handlagt 41 indelningsärenden,
av vilka 12 stycken eller närmare 30 procent herott på den enskildes initiativ.
Av dessa 12 ärenden ha 9 underställts Kungl. Maj:ts prövning.
I ett stort antal fall har således enskilt initiativ lett till indelningsändring,
och initiativrätten har uppenbarligen eu uppgift att fylla, särskilt med tanke
på att det otta är den enskilde kommunmedlemmen som i första hand har
intresse av att en indelningsändring kommer till stånd. Enligt kollegiets
erfarenhet saknas anledning att räkna med någon risk för att initiativrätten
skulle missbrukas. På grund härav och då kommitténs skäl för den
föreslagna ändringen icke synes väga särskilt tungt, anser kollegiet att den
enskilda kommunmedlemmens initiativrätt i indelningsfrågor bör bibehållas.
Kommitténs förslag om decentralisering av utredningsförfarandet från
kamarkollegiet till länsstyrelserna är i de yttranden, där frågan särskilt behandlats,
föremål för delade meningar.
liland dem som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran märkes
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i
Gävleborgs och Jämtlands län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, stadsfullmäktige i de
större städerna och flertalet kommuner.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför som skäl för sin anslutning till kommitténs
förslag.
Länsstyrelsen vill instämma i och stryka under de skäl kommittén anfört
och åberopat till stöd för sin mening, att ledningen av indelningsärendena
i första instans bör anförtros åt länsstyrelserna. Dessas arbetsuppgifter inom
samhällsplaneringen medföra, att hos dem samlas omfattande kunskaper
och erfarenheter angående de befolkningspolitiska och näringsgeografiska
förhållanden i länet samt angående olika lokaliseringsspörsmål. Länsstyrelserna
ha också helt naturligt en större kännedom om sådana psykologiskt
betonade faktorer, som grunda sig på bygdens särskilda struktur, på historiskt
betingade lokala traditioner och på befolkningens stundom särpräglade
kynne och vanor — faktorer, som statistiskt och överhuvudtaget utredningsmässigt
äro svårgripbara men som enligt erfarenheten många gånger bilda
betydelsefulla moment i bedömningen av de ofta känsliga frågor det här
gäller. Härtill kommer, att länsstyrelserna genom sin lokal- och personkännedom
har lättare än ett centralt ämbetsverk att nå direkta förtroendefulla
kontakter med kommunala organ och med ortsbefolkningen i gemen samt
därigenom också besitta större förutsättningar att på ett förberedande stadium
utjämna lokala meningsskiljaktigheter i förevarande frågor. De kunskaper
och erfarenheter, som här antytts torde göra länsstyrelserna mera
skickade än något centralt förvaltningsverk alt som första instans handlägga
indelningsärendena. Det måste också vara i högsta grad praktiskt, att dessa
kunskaper och erfarenheter utnyttjas vid utredningsförfarandet i indelningsärenden.
Den reservant inom kommittén, som förordat att kammarkollegiet
i strid mot de allmänna grundsatser beträffande instansordningen, som
sedan gammalt kommit till uttryck i svensk administrativ organisation och
piaxis alltjämt skulle bibehållas såsom första instans i indelningsären
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1951
149
dena, synes ha överdrivit faran för bristande enhetlighet i dessa ärendens
handläggning vid en decentralisering. Det bör inte möta några större svårigheter
för kammarkollegium att upprätta och till länsstyrelserna överlämna
en sammanställning av den praxis, som utbildats i indeiningsärenden i den
mån detta överhuvudtaget är behövligt och önskvärt med hänsyn till nödig
likformighet huvudsakligen i formellt avseende. Länsstyrelserna böra givetvis
också hållas underrättade om de förändringar, som ske i rådande praxis.
Vad reservanten anfört därom, att förhållandena i större och därmed mera
betydelsefulla indelningsändringar äro så skiftande, att generella anvisningar
näppeligen kunna vara tillfyllest, finner länsstyrelsen ingalunda
innebära något stöd för centraliseringsprincipens bibehållande utan tvärtom
utgöra ett starkt skäl för att utredningarna i indeiningsärenden böra
handhavas av ett organ med god kännedom om de lokala förhållandena.
Från sin erfarenhet känner länsstyrelsen icke något ärende, i vilket kammarkollegiets
befogenhet såsom första instans i kommunindelningsspörsmål
medfört någon saklig fördel vare sig i fråga om personval för de grundläggande
utredningarna eller beträffande formerna för ärendets vidare handläggning.
Länsstyrelsen har däremot erfarenhet av fall, där en handläggning
enligt nuvarande instansordning på grund av det centrala utredningsorganets
bristande orts- och personkännedom försvårat en smidig lösning
av känsliga men viktiga indelningsfrågor. Länsstyrelsen vill sålunda
obetingat ge sin anslutning till det förslag om en decentralisering av indelningsärendenas
handläggning, som kommitténs majoritet framlagt.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller det intima samband, som finnes
mellan indelningsändringar och länsstyrelsernas samhällsplanering. Länsstyrelsen
yttrar.
Ehuru genom förslaget länsstyrelsernas arbetsbörda torde komma att
öka, måste det dock anses i princip riktigt att ifrågavarande uppgift ombesörjes
av dem med hänsyn särskilt till den vidgade befattning länsstyrelserna
hava med bebyggelseplaneringen till följd av 1947 års byggnadslagstiftning.
Såsom kommittén framhåller måste nämligen planeringsfrågorna komma
att indirekt påverka tillämpningen av kommunindelningslagen genom det
samband som råder mellan bedömningen av en kommuns behov av utrymme
för bostäder och industri in. in. och den översiktliga planeringen enligt
nämnda lagstiftning. Även om andra motiv för en indelningsändring än
behovet ur bebyggelsesynpunkt kunna föreligga i det enskilda fallet, torde
den i regel ej böra genomföras om den skulle motverka en rationell bebyggelseutveckling.
Det synes böra ankomma på länsstyrelserna att vid handläggning
av indelningsärendena söka verka härför.
Liknande synpunkter som länsstyrelserna i Värmlands och Uppsala
län framfört har anförts av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anför därjämte, att det finnes en garanti för att
indelningsärendena blir enhetligt bedömda genom att Kungl. Maj:t i sista
hand skall ha avgörandet i sådana ärenden. Om eu indelningsändring beslutas,
yttrar länsstyrelsen, skall ärendet nämligen underställas Kungl.
Maj :ts prövning och om länsstyrelsen avslår en begäran om indelningsändring
kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t.
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057
Länsstyrelsen i Gävleborgs län är emellertid tveksam om lämpligheten av
att genomföra kommitténs förslag. Länsstyrelsen anför.
Länsstyrelsen vill icke direkt vända sig mot förslaget men anser sig böra
framhålla att samarbetet med kammarkollegiet under nuvarande lagstiftning
löpt friktionsfritt och att härunder vissa metoder för samarbetet framkommit
som, i varje fall sett ur länsstyrelsens synpunkt, befunnits lämpliga
och ändamålsenliga. Länsstyrelsen har när det gällt mindre indelningsändringar,
framförallt överflyttningar av enklaver, verkställt den erforderliga
utredningen i ärendet och överlämnat densamma till kammarkollegiet samtidigt
som länsstyrelsen där väckt fråga om indelningsändring. För kollegiet
har därefter i huvudsak återstått att på grundval av utredningsmaterialet
göra erforderliga sammanställningar och över dessa infordra yttranden.
Med detta förfarande ha de fördelar, som de ändrade föreskrifterna
åsyfta, vunnits inom den nuvarande lagstiftningens ram och med bibehållande
av kammarkollegiet som den ledande och vägledande myndigheten.
Länsstyrelsen finner för sin del ett förfarande efter dessa linjer vara att
föredraga, då de medgiva ett för varje fall avpassat smidigt förfarande i
handläggningen mellan den centrala och den lokala myndigheten. Det synes
länsstyrelsen önskvärt att förevarande fråga ytterligare överväges och att
den av länsstyrelsen här antydda förfaringsgången uppsättes såsom ett
alternativ till kommitténs förslag.
När det gäller utredning genom särskild förrättningsman torde länsstyrelsens
möjligheter att finna lämplig sådan utanför de egna tjänstemännens
krets vara ganska begränsade. Det är därför att antaga, att utredningsarbetet,
därest kommitténs förslag genomföres, regelmässigt kommer att
direkt åvila länsstyrelsen och närmast då dess redan nu hårt arbetstyngda
planeringssektion. Att en föredragande i planeringsärenden — även om han
vore därtill bäst skickad — skulle fungera som utredningsman bör av principiella
skäl icke komma i fråga.
Även länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län framhåller i
sina tillstyrkande yttranden de svårigheter länsstyrelserna kommer att få
när det gäller att skaffa kompetenta utredningsmän, som tillika är förtrogna
med de lokala förhållandena.
Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra område avstyrker kommitténs
förslag att länsstyrelserna skall handlägga även ärenden angående
ecklesiastika indelningsändringar. Han anser att om en decentralisering
skall ske, bör domkapitlen vara första instans när det gäller ecklesiastika
indelningsändringar. Som skäl härför anför han bl. a. följande.
Vid en ecklesiastik indelningsändring måste ofta omständigheter av religiös
och kyrkligt administrativ art beaktas. Biskopen och domkapitlet är
i detta avseende mer lämpade att bedöma sakläget och företaga den nödvändiga
utredningen. Vid en kommunal indelningsändring kan möjligen
en viss schablonmässighet få kunna förekomma. Detta torde i de allra flesta
fall vara uteslutet vid en ecklesiastik indelningsändring. Domkapitlet har
större möjlighet än länsstyrelsen att beakta de särskilda faktorer, som här
måste tillmätas den avgörande betydelsen, och biskopen har vid sina regelbundet
återkommande visitationer och genom sin personliga kontakt med
församlingarna och deras prästerskap en noggrann kännedom om de en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
151
skilda församlingarnas särskilda behov och önskemål. Härtill kommer
också den omständigheten, att i regel stiften omfattar mer än ett län och
att det är önskvärt, att samma principer för ändrad ecklesiastik indelning
följes inom hela stiftet.
Kommitténs förslag om decentralisering av ntredningsförfarandet har
helt avstyrkts av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämtlands län, stadsfullmäktige
i Kumla och Lycksele, drätselkamrarna i Ronneby och Piteå, kommunalfullmäktige
i Traryds köping samt i Burlövs, Östertälje, Sparreholms,
Gamleby, Högsby, Karlsborgs och Ljusdals kommuner, varjämte ett flertal
kommuner, utan att direkt avstyrka kommitténs förslag i denna del, ifrågasatt
lämpligheten av att decentralisera utredningsförfarandet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför som motiv för sitt avstyrkande
följande.
I likhet med reservanten herr Pettersson anser länsstyrelsen, att de nackdelar,
som äro förenade med en sådan decentralisering, vida överväga de
med decentraliseringen förbundna fördelarna. Länsstyrelsen kan icke dela
kommitténs uppfattning, att kravet på enhetlighet vid indelningsfrågornas
behandling efter en decentralisering skulle kunna tillgodoses genom av
kammarkollegiet uLarbetade generella råd och anvisningar. Antalet indelningsärenden
är efter den nya kommunindelningen ringa. Med hänsyn härtill
finner länsstyrelsen det nu mera angeläget än tidigare att vid utredningsarbetet
utnyttja kammarkollegiets samlade erfarenhet av dylika ärenden.
Såvitt länsstyrelsen känner till, ha några olägenheter ej heller varit
förknippade med det nu gällande förfarandet vid indelningsändringar.
Kammarkollegiet påpekar i sitt yttrande till en början att de skäl, kommittén
anfört för en decentralisering av utredningsförfarandet, i stort sett
överensstämmer med vad som anförts i decentraliseringsutredningens promemoria
nr 22 av den 24 januari 1949. Kollegiet hänvisar därför till sitt den
1 april 1950 avgivna utlåtande över nämnda promemoria, i vilket kollegiet
anfört bl. a. följande.
Vad angår ärendena rörande borgerligt kommunal indelning, vilka ärenden
decentraliseringsutredningen närmast torde haft i tanke vid framläggandet
av sitt lagändringsförslag, får kollegiet härom anföra följande.
Alt den ändrade ordningen för handläggningen av de indelningsärenden,
varom nu är fråga, skulle kunna leda till bättre utredningsresultat än vad
fallet är enligt den nu gällande ordningen, har kollegiet svårt att förstå. För
de fall att indelningsärendena äro av sådan beskaffenhet, att särskilda utredningsmän
böra utses i desamma, lärer det under förutsättning att för
uppdraget kompetenta personer kunna erhållas vara objektivt sett likgiltigt,
om förordnandet för dom meddelas av kammarkollegiet eller utav
länsstyrelserna. Resultatet av utredningen kommer i ena som i andra fallet
att bli beroende av utredningsmannens förmåga att kunna på bästa sätt
ombesörja utredningen. Bland de kompetenskrav kollegiet uppställer på en
utredningsman är även del, alt denne om möjligt bör besitta lokalkännedom.
Kollegiet bar här ovan förklarat, att kollegiet i varje fall numera merendels
samråder med länsstyrelsen om valet av utredningsman. Enligt kollegiets
152
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 ar 1957
mening kan det för ernående av ett gott utredningsresultat dock icke alltid
vara nödvändigt eller ens lämpligt, att utredningsmannen utses inom den
kanske mycket begränsade krets av kompetenta utredningsmän, som kan
vara tillfinnandes inom eif län. Kollegiet föreställer sig också, att om förordnandet
av utredningsmän alltid skall ankomma på länsstyrelserna, och
länsstyrelserna därtill måste vara bundna av det kompetenskravet för utredningsmän,
att dessa skola äga god lokalkännedom, därmed ej alltid säkras
att utredningarna i indelningsärendena bli så tillförlitliga, uttömmande,
sakliga och opartiska, som de böra vara för att indelningsfrågorna skola
kunna erhålla en god lösning. Det kan väl också betvivlas, att länsstyrelserna
— som vid en ny ordning för utredningsförfarandet väl oftast icke ha
andra än sina egna tjänstemän eller någon länsstyrelsen närstående befattningshavare
inom land alt välja på till utredningsman — skola kunna ombesörja,
att utredningarna, där flera sådana samtidigt måste pågå inom länet,
bli så snabbt färdigställda som merendels nu är fallet. Och skulle det
för länsstyrelserna öppnas möjlighet att till utredningsmän ulse även personer,
som äro bosatta utom länet, då har, vill det synas kollegiet, för dylika
fall ett av decentraliseringsutredningens skäl för decentraliseringen
bortlallil. Vad här sagts om de indelningsärenden, vari särskilda utredningsmän
skola utses, torde i mycket gälla även de mindre indelningsärenden,
vilka enligt den tänkta ordningen skulle komma att utredas av länsstyrelsernas
egna tjänstemän i stället för av tjänstemän hos kollegiet. Även härvidlag
betvivlar kollegiet, att ärendena skulle kunna erhålla en snabbare
och säkrare lösning än vad för närvarande är fallet.
En-----ändrad handläggningsordning för indelningsärendena skulle
medföra, att om länsstyrelserna bli första instans, de indelningsfrågor,
vilka länsstyrelserna anse icke böra utredas eller finna ej böra föranleda
någon dess vidare åtgärd, över huvud aldrig skulle komma till kollegiets
kännedom. Den ändrade ordningen skulle i övriga fall medföra, att indelningsfrågorna
icke komma under kollegiets bedömande, innan utredning
i ärendena verkställts, samt att kollegiet icke skulle kunna påverka
valet av metod för utredningarnas bedrivande samt ej heller ha möjlighet
att tillse, att icke ett mera vidlyftigt förfarande väljes än som kan vara av
behovet påkallat.
Kollegiet får här erinra om att huvudmotivet för lagfästandet av den nu
gällande ordningen för indelningsärendenas handläggning varit, att garantier
därigenom skulle vinnas för att ärendena skola erhålla en enhetlig och
systematisk utredning samt även ett om möjligt enhetligt avgörande. För
att dylik enhetlighet såväl i avseende å ärendenas utredning som i fråga
om deras slutliga avgörande skall kunna säkerställas, har det befunnits
lämpligt, att kammarkollegiet skall vara första instans i ärendena.
Kollegiet anser för sin del, att det alltfort är angeläget, att förfarandet
i indelningsärendena är sådant, att detta såvitt möjligt säkerställer den enhetlighet
i ärendenas handläggning och avgörande, som enligt förarbetena
till indelningslagen ansetts behövlig. Så vitt kollegiet kan förstå, kan det ej
bli möjligt att tillgodose kravet på dylik enhetlighet, om en var länsstyrelse
i landet skall få själv avgöra om ärendena skola avvisas utan utredning
eller, där sådan utredning av länsstyrelsen verkställts, själv få bestämma
om ärendena skola vidarebefordras till kammarkollegiet eller ej. Ej heller
synes kravet på enhetlighet vid ärendenas utredning kunna bli tillgodosett,
153
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
om en var länsstyrelse skall få efter sina intentioner dirigera utredningsarbetet
i ärendena. Att kammarkollegiet skulle, såsom några länsstyrelser
framhållit i sina yttranden över decentraliseringsutredningens P. M., kunna
i dylika ärenden meddela råd och anvisningar för utredningarna i de särskilda
ärendena, tyder väl närmast på att dessa länsstyrelser ställa sig tveksamma
till decentraliseringsutredningens ändringsförslag. De ha emellertid
ej beaktat, att en dylik rådgivning från kollegiets sida ej kan bli möjlig med
mindre än att kollegiet skulle få tillfälle att taga del av handlingarna i indelningsärendena,
innan ärendena komma under länsstyrelsernas bedömande
i sak. Det synes kollegiet för övrigt antagligt, att det snart nog skulle
visa sig, att kollegiets medverkan på antytt sätt till ärendenas utredning
skulle komma att sakna all praktisk betydelse.
Då något verkligt behov av den utav decentraliseringsutredningen föreslagna
lagändringen ej synes kollegiet ha påvisats samt denna dessutom kan
befaras medföra dubbelarbete och svårighet att överblicka utredningsärendena,
anser sig kollegiet icke kunna tillstyrka densamma.
Kammarkollegiet anför, att de återgivna uttalandena synes kollegiet fortfarande
äga giltighet. Därutöver framhåller kollegiet följande.
Kollegiet vill i detta sammanhang framhålla att kravet på enhetlighet
sjävfallet bör gälla icke endast indelningsärendenas utredning utan framförallt
deras avgörande.
Vad först angår utredningen, torde det beträffande vissa grupper av enklare
ärenden måhända låta sig göra att åstadkomma en viss enhetlighet genom
centralt meddelade generella råd och anvisningar. Om man antar att
detta skulle kunna vara fallet med alla de ärenden där utredningen för närvarande
sker i form av en s. k. byråpromemoria, vilket dock knappast är
sannolikt, torde likväl vara uppenbart att tillvägagångssättet icke skulle
innebära någon rationalisering. Såsom framgår av nedan lämnade uppgifter
om frekvensen av indelningsärenden ha flertalet länsstyrelser i genomsnitt
mindre än 2 och de övriga högst 4 indelningsärenden att handlägga
årligen; omkring halva antalet har varit promemorieärenden. Förutsättning
saknas tydligen för att hos de enskilda länsstyrelserna skulle kunna
vinnas tillräcklig rutin och överblick för utnyttjande av promemorieförfarandets
fördelar. Denna brist kan endast delvis kompenseras genom tillgången
till centralt utarbetad handläggningspromemoria.
Beträffande större och mera komplicerade ärenden är kollegiet med ledning
av sin allmänna erfarenhet från handläggningen av indelningsärenden
alltjämt av den uppfattningen att generella råd och anvisningar knappast
kunna utformas så afl de ge erforderlig ledning. Det skulle alltså bli nödvändigt
att kollegiet finge taga del av handlingarna i varje särskilt ärende,
innan länsstyrelsens utredning igångsattes. En sådan anordning skulle
komma all medföra onödigt dubbelarbete och torde av den anledningen
böra undvikas.
Om man härefter tar i betraktande kravet på enhetlighet i indelningsärendenas
avgörande, märkes till en början att enligt kommitténs förslag
länsstyrelse skulle äga själv avslå framställningar om indelningsändring.
Avgörandet huruvida ärendet skall underställas Kungl. Maj:t eller framställningen
avslås ligger enligt förslaget således i vederbörande länsstyielses
hand. En dylik decentralisering av beslutanderätten kan, även med beaktande
av möjligheten att anföra besvär över avslagsbeslut, icke antagas
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957
komma att befordra önskvärd enhetlighet i indelningspraxis. — Beträffande
indelningsärenden, som underställas Kungl. Maj:ts avgörande, skulle enli«t
förslaget kammarkollegiet avgiva utlåtande. Denna kollegiets befattning
med ärendenas handläggning kommer emellertid att insättas på ett så sent
stadium, att om kollegiet finner kravet på enhetlig praxis eller andra omständigheter
föranleda annan uppläggning av ärendet än länsstyrelsen givit
detsamma, detta kan leda till tids- och arbetskrävande omarbetning, som
med nu tillämpat förfarande skulle ha undvikits.
I fråga om kravet på enhetlighet i indelningsärendenas avgörande vill
kollegiet ytterligare framhålla följande. Indelningslagen torde i fortsättningen
liksom hittills i stor utsträckning behöva kompletteras genom praxis.
För att bilda sig en uppfattning om innebörden i detta hänseende av Kungl.
Maj :ts tid efter annan meddelade beslut i indelningsärenden är det ofta
mke tillräckligt att taga del av själva beslutet, utan därutöver kan vara nödvändigt
att äga närmare kännedom om vad som förekommit i ärendet. Det
torde icke kunna förutsättas att varje länsstyrelse skall ha resurser att på
detta satt folja och tillgodogöra sig de avgöranden som hänföra sig till
andra län. °
I fråga om indelningsärenden, som föranleda utredning, lärer även vid
eu decentralisering av ärendena kontakten med de centrala myndigheter,
som behova höras över utredningen, lämpligen böra tagas från kollegiets
sida och icke från länsstyrelsens. Det torde icke vara önskvärt, att denna
del av arendenas handläggning kommer först i efterhand sedan utredning
framlagts och förslag uppgjorts.
Såsom redan i det föregående berörts, är frekvensen av indelningsärenden
inom flertalet län för ringa för att länsstyrelsernas tjänstemän skola
kunna forvarva önskvärd rutin med avseende å ärendena. Under femårsperioden
1951 1955 har sålunda fördelningen av de 255 ärenden, som inom
koHegict varit föremål för slutlig handläggning varit: Stockholms stad 3,
Stockholms lan 17, Uppsala län 9, Södermanlands län 15, Östergötlands län
20, Jönköpings län 15’ Kronobergs län 3, Kalmar län 22, Gotlands län 1,
Blekinge lan 3, Kristianstads län 9, Malmöhus län 23, Hallands län 4 Göteborgs
och Bohus län 2, Älvsborgs län 16, Skaraborgs län 7, Värmlands län 3,
Örebro lan 9, Vastmanlands län 9, Kopparbergs län 7, Gävleborgs län 20,
V asternorrlands län 5, Jämtlands län 17, Västerbottens län 10 och Norrbottens
län 6. Sju länsstyrelser ha alltså haft i medeltal mindre än 1 ärende
Per år. Hos åtta länsstyrelser har frekvensen varit något större men dock
omfattat mindre än 2 ärenden per år. De övriga länen variera mellan 2 och
högst omkring 4 per år.
Då en indelningsändring uteslutande gäller ändring i ecklesiastik indelning,
exempelvis församlingsdelning, torde länsstyrelsen över huvud taget
icke lämpa sig som utredningsmyndighet med hänsyn till den bristande
erfarenhet, som länsstyrelsen får antagas äga beträffande betingelserna fölen
dylik indelningsändring såsom i fråga om den prästerliga organisationen,
kyrkobyggen, pastorats- och församlingsfonder in. in. Detta måste
också komma att återspegla sig vid eu kombinerad borgerligt kommunal
och ecklesiastik indelningsändring. Jämväl i fråga om promemorieförfarandet,
som rekommenderats såsom arbetsform för utredning, måste det
nu sagda komma att spela in.
I fråga om det ecklesiastika förvaltningsområdet äger däremot kollegiet
på grund av sin verksamhet sedan gammalt ingående erfarenheter, som bäst
komma till gagn därest indelningsärendena bibehållas hos kollegiet.
155
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Kollegiet kan icke finna att de skäl, som i utredningen anförts för en
decentralisering av indelningsärendena, äro av den styrka att de kunna
motivera den föreslagna omläggningen. Kollegiet avstyrker alltså decentraliseringsförslaget.
Departementschefen
Kommittén föreslår, att den rätt att taga initiativ till indelningsändring,
som enskild kommunmedlem nu äger, skall slopas, enär möjlighet finnes
för kommunmedlem att hos vederbörande kommunalfullmäktige eller statliga
myndigheter hemställa, att fråga om ändring i kommunal indelning
upptages till prövning. Enligt min mening bör emellertid initiativrätten för
enskild kommunmedlem bibehållas. Såsom framgår av kammarkollegiets
yttrande har denna rätt utnyttjats i stor utsträckning och i övervägande
antalet fall lett till resultat, varför den uppenbarligen har en uppgift alt
fylla.
Enligt kommitténs förslag skall indelningsärendenas handläggning i första
instans decentraliseras från kammarkollegiet till länsstyrelserna, vilka även
skall få befogenhet att meddela avslagsbeslut å ansökan om indelningsändring.
Beträffande detta förslag råder delade meningar. Redan inom kommittén
gick meningarna isär och så är förhållandet även bland remissinstanserna
om än det övervägande flertalet av dessa, hl. a. samtliga länsstyrelser
utom två samt kommunförbunden, tillstyrkt kommittémajoritetens
förslag eller lämnat detta utan erinran.
För egen del vill jag gärna framhålla, att jag finner angeläget att decentralisering
inom förvaltningen sker i alla sådana fall, då detta är törenat
med fördelar som överväger nackdelarna och en decentralisering kan ske
utan åsidosättande av rättssäkerhetssynpunkter in. in. Vad angår nu ifrågavarande
förslag kan jag emellertid icke finna annat än att olägenheterna
av en decentralisering överväger de fördelar man skulle kunna vinna därmed.
Jag har sålunda icke blivit övertygad om att några bärande skäl fölen
ändring av nu rådande ordning ifråga om indelningsärendenas handläggning
verkligen föreligger. Och jag vill framhålla, att då statsmakterna
vid upprepade tillfällen under senare år prövat just denna fråga, har man
kommit till samma resultat. Sålunda avvisade riksdagen 1948 ett motionsledes
framfört förslag i ämnet under framhållande av att gällande lagbestämmelser
var tillräckligt smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en
lämplig fördelning av utredningsuppgifterna mellan kammarkollegiet och
länsstyrelserna. .lag kan instämma i detta riksdagens uttalande. EU av
decentraliseringsutredningen sedermera framlagt förslag föranledde icke
heller någon ändring. Och då därefter 1952 års riksdag begärde översyn
av vissa bestämmelser i indelningslagen gjordes icke gällande alt någon
ändring borde vidtagas i nu förevarande hänseende.
156
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Som skäl för att decentralisera ifrågavarande ärenden har åberopats att
samhällsplaneringen — vari indelningsändringarna utgör ett naturligt led
är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter och att länsstyrelsen därför
har större förutsättningar än kammarkollegium att bedöma om en indelningsändring
skulle gagna eller motverka en ändamålsenlig bebyggelseutveckling.
Vidare har framhållits, att länsstyrelsen bättre än ett centralt
verk kan få kontakt med de berörda kommunernas representanter och
stundom har lättare att förstå kommunernas synpunkter. Sin uppgift att
bevaka de lokala intressena torde länsstyrelsen emellertid kunna fylla lika
väl därest länsstyrelsen endast har att avgiva yttrande i dessa ärenden.
Det lär knappast med fog kunna göras gällande att kammarkollegiet skulle
bortse från lokala synpunkter och intressen. Tvärtom torde dessa regelmässigt
ha tillerkänts den största betydelse. Som skäl för en decentralisering
har vidare åberopats, att en sådan skulle få till följd att till utredningsmän
i slöire utsträckning än nu skulle förordnas personer, som genom sin
verksamhet i länet äger god kännedom om förhållandena i orten och de
aktuella problemen därstädes. Av remissyttrandena framgår emellertid alt
på många håll i landet länsstyrelsernas möjligheter att erhålla kompetenta
utredningsmän inom länet är mycket begränsade. Därutöver bör
framhållas, att det visserligen är synnerligen önskvärt att utredningsmannen
har lokalkännedom men att detta ingalunda är en nödvändig förutsättning
för att han skall kunna åstadkomma en fullgod utredning. Det
kan tvärtom — för alt erhålla en väl kvalificerad och fullt opartisk person —
stundom vara lämpligt att till utredningsman utses någon, som icke är
bosatt inom länet. Det synes därför vara mest praktiskt, att kammarkollegiet
utser utredningsman efter samråd med vederbörande länsstyrelse.
Redan nu sker sådant samråd så snart det kan anses påkallat. Det av kommittén
åberopade skälet, att en decentralisering skulle medföra att det blev
lältare att komma i kontakt med utredningsmyndigheten kan icke tillerkännas
någon större betydelse.
Vad som främst talar mot en decentralisering är emellertid enligt min
mening att kravet på enhetlighet i indelningsärendenas handläggning icke
skulle kunna upprätthallas i erforderlig utsträckning. Detta får sin särskilda
betydelse därigenom, att länsstyrelsen skulle få möjlighet att avslå ansökan
om indelningsändring. Det gäller här en förhållandevis liten grupp av ärenden,
som kräver speciella bedömanden och för vars rätta handläggning det
är nödvändigt — till följd av lagbestämmelsernas allmänna avfattning —
att noga följa utvecklingen i praxis, ja rentav varje viktigare avgörande.
Det kan då icke vara lämpligt, att splittra dessa ärenden från en myndighet,
som har och fortlöpande förskaffar sig en samlad erfarenhet av dylika ärenden,
på 25 olika myndigheter, av vilka flertalet skulle få handlägga högst ett
eller två ärenden om året. Att — såsom kommittén tänkt sig för att undvika
den även av kommittén befarade bristen på enhetlighet vid ärendenas hand
-
157
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
läggning — låta kammarkollegiet utfärda generella anvisningar till länsstyrelserna
synes mig icke utgöra någon godtagbar lösning. Förhållandena
i dessa ärenden är så mångskiftande att — såsom kammarkollegiet också
påpekat — det torde bli svårt att utforma generella anvisningar som kan ge
tillräcklig ledning. Härtill kommer även praktiska olägenheter. Det är sålunda
av vikt att utredningen i indelningsärendena redan från början erhåller
en lämplig uppläggning. Som kammarkollegiet understrukit kan man
vidare befara att förslagets genomförande skulle medföra onödigt dubbelarbete
in. m. När det slutligen gäller utredning, som avser ändring i den
ecklesiastika indelningen, torde icke råda tvekan om att kammarkollegiet
är lämpligare myndighet än länsstyrelserna.
På grund av vad jag sålunda anfört och då det hittillsvarande utredningsförfarandet
i regel torde ha fungerat på ett tillfredsställande sätt förordar
jag att kammarkollegiet, liksom hittills, skall såsom första instans handlägga
indelningsärendena.
Vad beträffar utredningsförfarandet, så bör, såsom kommittén föreslagit,
av lagtexten framgå att utredningsmyndigheten äger utan anlitande av utredningsman
själv verkställa utredning i mindre ärenden. Därigenom lagfäster
man användandet av det nuvarande systemet med s. k. byråpromemorior.
Det bör dock understrykas att detta system icke får användas annat
än när det gäller ärenden av mindre omfattning, företrädesvis sådana där
områdesbestämningen icke föranleder några större svårigheter och där fråga
om ekonomisk reglering av vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet
icke kan förväntas.
Vidare bör, såsom kommittén föreslagit, lagtexten även utvisa, att avslag
å framställning om indelningsändring kan ges såväl utan utredning som
när utredning redan verkställts.
Vad kommittén i övrigt föreslagit beträffande förfarandet vid indelningsändring
föranleder icke någon erinran från min sida.
VI. Upphörd kommuns arkivalier
Kommnnnlförbundskommittén
Kommittén anför, att riksarkivet i skrivelse till kommittén den 12 oktober
1953 hemställt, att kommittén ville överväga, om icke eu allmän föreskrift
rörande överlämnande av upphörd kommuns arkivalier till vederbörande
inkorporeringskommun eller nybildade kommun borde intagas i
en blivande lag om ändring av LKI eller utfärdas såsom eu särskild författning.
Vidare erinrar kommittén om att riksarkivet i yttrande över kommunallagskommitténs
förslag till ny kommunallag uttalade, att kommunallagen
borde kompletteras med föreskrifter om bl. a., bur det skulle för
-
158 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
faras med vården av upphörande kommuners arkiv. Riksarkivets framställning
föranledde, anför kommittén, emellertid icke någon åtgärd
vid lagförslagets behandling av Kungl. Maj :t och riksdagen. Kommittén
är för sin del av den åsikten, att det icke är erforderligt eller lämpligt
att i författningsväg mera ingående reglera den kommunala arkivvården.
Vid sammanslagning av kommuner eller införlivning av hel kommun
med annan kommun bör enligt kommitténs mening den nybildade kommunens
respektive inkorporeringskommunens olika organ övertaga de
handlingar, som motsvarande organ i den eller de upphörda kommunerna
vårdat. Om arkivvården i den nybildade kommunen eller inkorporeringskommunen
är centraliserad, bör det bliva dennas styrelse, som mottager
handlingarna, oavsett huruvida arkivvården i den upphörda kommunen
varit centraliserad eller icke. Och även för det fall då arkivvården varit
centraliserad i den upphörda kommunen men icke är det i den nybildade
kommunen eller inkorporeringskonmiunen, bör, anför kommittén, denna
senares styrelse övertaga handlingarna. Kommittén anser, att någon föreskrift
härom i lag eller författning icke är behövlig men finner det vara
lämpligt, att erinran härom intages i indelningsbeslutet. Om emellertid en
kommun upphör genom att dess område uppdelas på två eller flera andra
kommuner, blir, yttrar kommittén, frågan om den upphörda kommunens
arkivalier icke lika enkel, i det att någon universalsuccession i avseende
å dennas tillgångar då icke äger rum utan en fördelning av dessa måste ske.
För sådant fall torde, anför kommittén, i beslutet om indelningsändringen
föreskrifter böra meddelas rörande till vilken av inkorporeringskommunerna,
som den upphörda kommunens arkivalier skall överlämnas. Kommittén
anser sig sålunda icke kunna tillstyrka riksarkivets förslag, att i
LKI skall intagas en allmän föreskrift om huru skall förfaras med upphörd
kommuns arkivalier, eller att en särskild författning därom skall utfärdas.
Remissyttrandena
Landsarkivarien i Göteborg och länsarkivarien i Visby har i sina yttranden
anfört, att kommittén anfört blott principiella men ej några praktiska
skäl, varför lagen ej skall innehålla föreskrifter om vården av upphörd
kommuns arkivalier.
Riksarkivet vidhåller visserligen sin principiella uppfattning att en allmän
föreskrift om vården av upphörd kommuns arkiv bör utfärdas. Riksarkivet
förklarar sig emellertid, med hänsyn till de efter hand framvuxna
principerna och formerna för den kommunala självstyrelsen, taga kommitténs
inställning ad notam och skall efter samråd med kammarkollegiet
utarbeta erforderliga anvisningar till arkivvårdsbestämmelser i indelningsbesluten.
159
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957
Departementschefen
I likhet med kommittén anser jag icke tillräckliga skäl föreligga för att
i lagen intaga bestämmelser om vad som skall åtgöras med upphörd kommuns
arkivalier eller att utfärda särskild författning därom. Erforderliga
föreskrifter i dessa hänseenden torde få intagas i de förordnanden om indelningsändring,
vari stadgas att kommun skall upphöra.
VII. Specialmotivering till ändringarna i indelningslagen
På grundval av kommitténs förslag och i enlighet med vad jag tidigare
anfört har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering
till detta förslag. I stor utsträckning synes det mig tillräckligt
att hänvisa till den av kommittén lämnade motiveringen.
1 §•
I 1 § LKI definieras kommun sålunda: »Med kommun förstås i denna
lag landskommun, köping med egen kommunalförvaltning samt stad.» Då
det icke längre finns någon köping utan egen kommunalförvaltning har
i förslaget såsom kommun enligt ifrågavarande lag angivits landskommun,
köping och stad.
2 §•
Nybildning av kommun kan ske genom utbrytning ur en eller flera kommuner
av ett eller flera områden till en ny kommun eller genom sammanläggning
av två eller flera kommuner till en ny kommun. Upplösning av
kommun kan äga rum, förutom vid totalinförlivning med annan kommun,
genom att kommunen uppdelas på två eller flera andra kommuner. Även
vid sammanläggning av två eller flera kommuner till en nybildad kommun
upplöses de gamla kommunerna.
Med begreppet sammanläggning avses ändringar, som berör hela kommuner.
Övriga indelningsändringar, vilka alltså avser partiella överflyttningar
mellan kommuner, betecknas i lagen som överföring av del av kommun
till annan.
Begreppen sammanläggning av kommuner samt överföring av del av
kommun till annan kommun täcker helt vad som i den nuvarande lagtexten
angives som ökning eller minskning av kommuns område. Dessa
uttryck hör därför utgå ur paragrafen.
Som avslutning å beskrivningen av olika slags indelningsändringar föreslås
orden »så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas». Anled
-
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
ningen till att här tillfogas ordet »eljest» är, att sammanläggning alltid
medför upplösning av kommun och i vissa fall även nybildning av kommun.
Samma ändringar har vidtagits i 35 § andra stycket, som handlar om
indelningsändring beträffande församling.
3 §•
Bestämmelserna i denna paragraf, vilka föreslås skola bestå oförändrade,
behandlas i kapitlet om förutsättningar för indelningsändring å sid. 150—
158 i betänkandet samt under II i den allmänna motiveringen.
Om fördelning av tillgångar och förbindelser
Såsom närmare angives å sid. 159 och 160 i betänkandet har en viss omdisposition
gjorts av reglerna om den ekonomiska regleringen mellan de
av en indelningsändring berörda kommunerna. Den ekonomiska regleringen
uppdelas i lagförslaget i två avdelningar. I 4—9 §§ behandlas fördelningen
av de kommunala tillgångarna och förbindelserna, medan i 10 §
gives vissa regler angående särskilt bidrag från en kommun till annan vid
delning av kommun.
4 §•
Denna paragraf innehåller en bestämmelse om övertagande av tillgångar
och förbindelser vid sammanläggning av kommuner, vilken svarar mot 10 §
tredje att-satsen i gällande lag. Paragrafen avhandlas å sid. 160—162 i betänkandet.
5 §•
Paragrafen innehåller en regel om obligatoriskt övertagande av mark,
som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats. Bestämmelsen
behandlas å sid. 162 och 163 i betänkandet samt under III i den allmänna
motiveringen. 6
6 §•
I denna paragraf har intagits de allmänna reglerna om hur fördelningen
av andra kommunala tillgångar är de, som angives i 5 §, ävensom av
de kommunala förbindelserna hör ske. Dessa frågor har närmare behandlats
å sid. 167 och 169—176 i betänkandet samt under III i den allmänna
motiveringen. — Paragrafens första stycke har med vissa formella jämkningar
överförts från nuvarande 4 §. Paragrafens andra stycke svarar mot
6 § första stycket gällande lag medan andra stycket utgått.
Den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring berörda
kommunerna skall fastställas av Kungl. Maj :t i samband med förordnandet
om ändringen. Liksom för närvarande är fallet må dock reglering i
161
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957
visst avseende, där Kungl. Maj:t så bestämmer i samband med nämnda
förordnande, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som
angives i förordnandet. Ifrågavarande spörsmål beröres å sid. 163—166 i
betänkandet samt under III i den allmänna motiveringen. Andra och fjärde
att-satsen i nuvarande 7 § har utgått då vad där stadgas innefattas i 6 §
andra stycket.
7 §•
Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser, som, såvitt möjligt, bör
iakttagas vid den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring
berörda kommunerna. Bestämmelserna behandlas å sid. 168 och 169 i
betänkandet samt under III i den allmänna motiveringen. Andra och fjärde
att-satserna i nuvarande 7 § har utgått då vad där stadgas innefattas i 6 §
andra stycket.
8 §.
I denna paragraf gives en regel om avräkning i penningar mellan kommunerna
i de fall då den ena kommunen fått övertaga större andel av de
kommunala tillgångarna och förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen
i övrigt skäligen bör belöpa å densamma. Bestämmelsen avhandlas
å sid. 177 i betänkandet. Den vidtagna ändringen är endast av formell
natur.
9 §.
Ekonomisk reglering skall fastställas endast där så finnes nödigt. Kommittén
anför, att det i ett relativt stort antal indelningsärenden, nämligen
sådana som är av mindre omfattning och där någon kommunal egendom
icke är belägen inom överflyttningsområdet, icke förekommer någon ekonomisk
reglering mellan de av ändringen berörda kommunerna. Om de
ekonomiska konsekvenserna av eu ändring icke är så stora, att särskilt bidrag
anses böra utgå från den ena till den andra kommunen (se härom under
10 §), får, anför kommittén, ofta den ökade respektive den minskade kommunen
behålla samtliga den odelade kommunens tillgångar och förbindelser
i enlighet med reglerna i den nuvarande 10 §, motsvarande förevarande
paragraf. Att inkorporeringskommunen utan ersättning får övertaga ett
område av exkorporeringskommunen kompenseras då i viss mån av att
den senare kommunen slipper att till den förra avstå den på överflyttningsområdet
belöpande andelen av sina tillgångar. Någon ändring av nuvarande
praxis härutinnan bär enligt min mening icke ske.
Då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt bestämmelserna i förevarande
paragraf de kommunala tillgångarna och förbindelserna tillkomma,
om kommuns område ökas den ökade kommunen och om kommuns område
minskas den minskade kommunen. Dessa bestämmelser överensstämmer
helt med de två första att-satserna i den nuvarande 10 §.
11—Bihnng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150
162 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1057
Om särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun
10 §.
Denna paragraf, som motsvarar 9 § LKI, innehåller en bestämmelse om
särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun. Avsikten
med bidraget är att hjälpa den kommun, som på grund av indelningsändringen
får en försämrad ekonomisk ställning, att under en övergångstid
inrätta sig efter de ändrade ekonomiska förhållandena. För att utmärka
att det icke är fråga om något skadestånd benämnes denna pålaga i förslaget
icke, såsom i 9 § LKI, ersättning utan särskilt bidrag.
Bestämmelserna i denna paragraf behandlas å sid. 178—182 i betänkandet
och under III i den allmänna motiveringen.
12 §.
Tidsfristen mellan beslut om indelningsändring och dess ikraftträdande
skall enligt förevarande paragraf alltid vara minst åtta månader, såvitt angår
borgerligt kommunala indelningsändringar. I 37 § föreslås samma regel
beträffande ecklesiastika indelningsändringar. Bestämmelserna i denna och
37 § har behandlats å sid. 186—188 i betänkandet samt under IV i den
allmänna motiveringen.
13 och 14 §§.
I dessa paragrafer gives bestämmelser om beslutanderättens fördelning
och ställföreträdarskapet i ändrad kommun samt om organiserandet i vissa
fall av sådan kommun. Motiven till paragraferna framgår av vad som
anförts å sid. 188—193 och 195 i betänkandet samt under IV i den allmänna
motiveringen.
För att nå överensstämmelse med vad som stadgas i 18 § om val, då kommun
nybildas, har i 14 § intagits bestämmelser om tiden för kungörande av
valdag in. in. och förordnande för person att kungöra första sammanträde
med fullmäktige och att där föra ordet till dess ordförande valts.
16 §.
Enligt 16 § LKI skall, då kommuns område delas genom indelningsändring,
vid upprättande av kommunal röstlängd året innan ändringen träder
i kraft iakttagas, alt särskild längd upprättas för varje del. Vid tillkomsten
av LKI upprättades ännu röstlängden för val till riksdagens andra
kammare och den kommunala röstlängden var för sig. Numera upprättas
emellertid dessa båda röstlängder i en gemensam handling i två exemplar.
På grund härav bör i 16 § orden »kommunal röstlängd» utbytas mot orden
»röstlängd för kommunen».
18 §.
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om organiserandet av nybildad
kommun, överensstämmer utom i två avseenden med 18 § LKI. Den
163
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
ena ändringen består däri, att den tidpunkt före vilken länsstyrelsen skall
fastställa valdag och fullmäktiges antal i nybildad kommun samt förordna
person att kungöra första sammanträdet med fullmäktige och där föra
ordet, till dess ordförande valts, framflyttats från den 1 oktober till den
1 juli. Den andra ändringen innebär, att i lagen uttryckligen angives, att
länsstyrelsen äger rätt att vid behov fastställa ny valkrets- och valdistriktsindelning
oberoende av eljest gällande tidsbestämmelser för meddelande av
sådant förordnande. Motiven till dessa ändringar framgår av vad som anföres
å sid. 195—197 i betänkandet.
22 §.
Bestämmelserna i denna paragraf är i sak desamma som bestämmelserna
i 22 § LKI. Endast den formella ändringen har vidtagits att hänvisningen
till lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad ersatts med en hänvisning
till motsvarande stadgande i kommunallagen.
Om särskild besvärsrätt
23 §.
Denna paragraf överensstämmer helt med 23 § LKI. Vissa frågor angående
förevarande särskilda besvärsrätt har berörts av kommittén å sid.
198 och 199 i betänkandet.
Om förfarandet
24 §.
Paragrafen, vilken innehåller bestämmelser angående väckande av fråga
om indelningsändring, motsvarar 24 § LKI. Frågan angående kommunmedlems
rätt att taga initiativ till indelningsändring har behandlats å sid.
201 i betänkandet samt under V i den allmänna motiveringen.
25 §.
I förevarande paragraf gives regler angående förordnande om utredning
i indelningsärenden. Stadgandena skiljer sig i så måtto från motsvarande
bestämmelser i 25 § LKI att det i lagtexten angivits att kammarkollegiet
äger själv besörja utredningen i indelningsärendena. Härigenom har användandet
av s. k. byråpromemorior sanktionerats i lagen.
Kammarkollegiet skall enligt mitt förslag fortfarande vara utredningsmyndighet
i indelningsärenden. Det av kommittén framlagda förslaget att
utredningsförfarandet skulle decentraliseras till länsstyrelserna bar behandlats
å sid. 201—206 i betänkandet och under V i den allmänna motiveringen.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1957
26 och 27 §§.
Paragraferna överensstämmer med 26 och 27 §§ LKI utom däri att 26 §
tredje stycket och 27 § andra stycket LKI slopats samt 27 § första stycket
LKI ändrats.
Vid utredning i indelningsärende bör enligt 26 § tredje stycket LKI kommun
eller kommundel samt såvitt möjligt envar, vilkens rätt kan beröras
av ifrågasatt indelningsändring, beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.
Vad denna rekommendation innehåller synes självfallet och bestämmelsen
föreslås därför skola såsom överflödig utgå ur paragrafen.
Vad i 27 § första stycket LKI sägs om utredningsmans befogenhet att hos
vederbörande begära utlysande av stämmor bör även upphävas, enär kommunalstämmor
ej längre finnes.
Enligt 27 § andra stycket LKI äger utredningsman deltaga i överläggning
vid sammanträde, som utlysts av honom själv eller på hans begäran. Då
detta är självfallet, bör jämväl detta stadgande upphävas.
Den ekonomiska regleringen bör grundas på så aktuellt material som
möjligt. Skulle de ekonomiska uppgifterna i en utredning ha hunnit bli
föråldrade, bör kammarkollegiet tillse att uppgifterna aktualiseras, innan
handlingarna överlämnas till Kungl. Maj:t.
28 §.
I denna paragraf har endast en redaktionell ändring gjorts.
29 §.
Första och andra styckena i paragrafen motsvarar 29 § LKI. I tredje
stycket har införts den bestämmelsen, att, därest kammarkollegiet finner
ändring i kommunal indelning icke höra komma till stånd, kammarkollegiet
skall meddela beslut härom. Detta senare stadgande innebär, att kammarkollegiet
äger rätt att avslå en framställning om indelningsändring
även i fall då utredning i ärendet blivit verkställd. Att kammarkollegiet
äger avslå en sådan framställning utan utredning framgår även av 25 §
första stycket, enligt vilket stadgande utredning skall verkställas endast
där skäl därtill är. 32 * * * * *
32 §.
Paragrafen, vilken behandlar vissa frågor angående utredningskostna
derna
i indelningsärenden, har kommenterats å sid. 208—210 i betänkan
det.
I förhållande till LKI innebär bestämmelserna den ändringen att vid
avslagsbeslut kammarkollegiet skall besluta å vilken utredningskostnaderna
skall stanna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit att kommun, som är
sökande, alltid skall förskjuta utredningskostnaderna samt att dessa kostnader
skall förskjutas av staten, då länsstyrelse väckt fråga om indelningsändring.
165
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
Enligt min mening bör ett sådant stadgande icke införas i lagen. Visserligen
bör i allmänhet utredningskostnaderna förskjutas av kommunala
medel, om kommun är sökande, och av statsmedel, då fråga om indelningsändringen
väckts av statlig myndighet, men detta bör icke gälla
undantagslöst. Fall kan å ena sidan förekomma, då kommun tagit initiativ
till indelningsändring av sådan allmän betydelse att utredningskostnaderna
bör förskjutas av och stanna på statsverket. Å andra sidan kan,
då kammarkollegiet eller länsstyrelsen väckt fråga om indelningsändring,
frågan vara av ett så väsentligt kommunalt intresse, att kostnaderna bör
förskjutas av och stanna på den kommun, som har intresse av den beslutade
indelningsändringen.
35 §.
I andra stycket i 35 § har gjorts vissa ändringar av terminologisk art.
Beträffande dessa ändringar hänvisas till specialmotiveringen till 2 § i
förslaget.
37 §.
I 37 § har gjorts den ändringen att tidsfristen mellan beslut om indelningsändring
och dess ikraftträdande bestämts till minst åtta månader
i stället för fyra månader. Motiven till denna ändring framgår av vad
som anförts under 12 § i förslaget. 38 * *
38 §.
I paragrafen behandlas frågorna om beslutanderättens fördelning och
ställföreträdarskapet i ändrad församling samt om nyval av kyrkofullmäktige
och förvaltningsorgan i sådan församling.
Första och andra styckena i paragrafen överensstämmer helt med 38 §
LKI. Beträffande bestämmelserna i dessa stycken hänvisas till vad som
tidigare anförts under 13 och 14 §§ i förslaget.
Börande stadgandena i tredje stycket må följande framhållas. Bestämmelserna
i 38 § tredje stycket LKI, vilka handlar om nyval av fullmäktige
i ändrad församling, skiljer sig i tre hänseenden från motsvarande bestämmelser
i 14 § andra stycket LKI om nyval av fullmäktige i ändrad
kommun. Dessa lagrum erhöll båda genom lagen den 18 december 1953
(nr 755) den lydelse de nu äger. Den första olikheten hestår däri, att
enligt 38 § LKI nyval skall ske »för tiden därefter», d. v. s. för tiden efter
den nya indelningens ikraftträdande, medan detta stadgande uteslutits
ur 14 § LKI. Ifrågavarande föreskrift antyder närmast, att de nya fullmäktige
först vid årsskiftet skall träda i verksamhet, något som skulle
ställa sig mycket olägligt i praktiken och enligt kommittén heller icke
tillämpas. Orden »för tiden därefter» synes därför böra uteslutas även
ur 88 §. — Den andra olikheten mellan de båda lagrummen är, att mandattiden
för de nya fullmäktige enligt 38 § LKI angives så, alt nyval skall
166 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957
verkställas »i den ordning, som är stadgad för det fall att val sker första
gången», medan samma sak i 14 § LKI uttryckes så, att nyval skall verkställas
»för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige
nästa gång skola äga rum». Då skäl saknas att i förevarande paragraf
bibehålla annan formulering än i 14 § vill jag i tydlighetens intresse föreslå
att bestämmelserna får samma utformning. — Den tredje olikheten mellan
ifrågavarande båda lagrum är, att i 14 § LKI — men ej i 38 § —
införts en bestämmelse att vid nyval av fullmäktige länsstyrelsen skall
bestämma valdag och antalet fullmäktige. Vad angår bestämmandet av
valdag var skälet till att föreskrift härom infördes i 14 § LKI, att —
ehuru detta med hänsyn till föreslagen (och numera genomförd) ändring
av 11 § 2 mom. kommunala vallagen icke i och för sig var erforderligt —
det ansågs innebära ett förtydligande varjämte likformighet uppnåddes
med 18 § LKI. Av samma skäl synes även i 38 § böra införas föreskrift,
att länsstyrelsen vid nyval av kyrkofullmäktige skall bestämma valdag.
Däremot lärer saknas tillräcklig anledning föreslå, att länsstyrelsen vid
sådant val skall bestämma antalet fullmäktige, något som skulle innebära
ändring av 27 § församlingsstyrelselagen, utan bör detta alltjämt ankomma
på kyrkostämman. Däremot bör även i förevarande paragraf intagas de tidigare
berörda föreskrifterna om tiden för kungörande av val m. m. och förordnande
av interimsordförande.
Bestämmelserna i övrigt i förevarande paragraf har behandlats å sid.
190—193 och 195 i betänkandet samt under IV i den allmänna motiveringen.
40 §.
Denna paragraf är ny. När det gäller delning av församling finnes icke
någon mot 16 § svarande bestämmelse om upprättande av röstlängd särskilt
för överflyttningsområdet och särskilt för församlingen i övrigt.
Samma behov av röstlängdens upprättande särskilt för de områden, i
vilka församlingen skall delas, synes emellertid föreligga som då fråga
är om delning av kommun. Jag föreslår därför att genom denna paragraf
i lagen införes den bestämmelsen, att då församlings område skall delas
genom indelningsändring, stadgandet i 16 § skall äga motsvarande tilllämpning.
Den nya paragrafen föreslås även skola innehålla en hänvisning
till bestämmelsen i 20 § om tillhandahållande av röstlängd, som i
anledning av indelningsändring upprättats för kommun och som skall
användas inom annan kommun. 41 * *
41 §.
Denna paragraf, som motsvarar 40 § LKI, innehåller bestämmelser
angående organiserandet av nybildad församling.
Första stycket motsvarar 18 § första stycket.
167
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057
Andra stycket innebär i sak icke annan ändring av 40 § LKI än att
den tidpunkt, före vilken domkapitlet skall förordna präst att föra ordet
i församlingens kyrkoråd, ävensom att hålla kyrkostämma eller sammanträde
med kyrkofullmäktige för val av ordförande och vice ordförande
samt kyrkoråd, framflyttas från den 1 oktober till den 1 juli. Denna bestämmelse
behandlas å sid. 197 i betänkandet.
Tredje stycket i paragrafen är nytt. Motiven till att bestämmelserna i
detta stycke införts i lagen är följande. När i 40 § första stycket LKI
föreskrives, att i nybildad församling, där kyrkofullmäktige skall finnas,
den av domkapitlet förordnade prästen skall hålla sammanträde med fullmäktige,
förutsättes i lagrummet, att fullmäktige redan är valda. Innan
detta val kunnat äga rum, måste emellertid såväl tidpunkten för valet
som antalet fullmäktige ha bestämts. Att förordna om valdag tillkommer
länsstyrelsen. Antalet fullmäktige bestämmes i vanliga fall av kyrkostämman,
men detta är ett ärende, som enligt 17 § församlingsstyrelselagen
måste beredas av kyrkorådet, och något sådant finnes icke i den nybildade
församlingen före fullmäktiges första sammanträde. I ett sådant
läge synes det böra ankomma på länsstyrelsen att bestämma antalet fullmäktige.
På grund härav föreslår jag i likhet med kommittén, att i förevarande
paragraf införes en bestämmelse om åliggande för länsstyrelsen
att i nybildad församling, där kyrkofullmäktige skall finnas, bestämma
dag för val av fullmäktige samt dessas antal. En motsvarande bestämmelse
rörande nybildad kommun har med verkan från och med den 1 januari
1955 införts i 18 § LKI, vilken bestämmelse jag föreslår skall bibehållas.
Bestämmelserna i fjärde—sjätte styckena motsvarar med vissa redaktionella
ändringar 40 § andra och tredje styckena LKI. I 40 § LKI finnes
i andra och tredje styckena vissa bestämmelser om befattningshavare i
nybildad församling, avseende tidpunkten för deras val in. in. Motsvarande
bestämmelser rörande nybildad kommun återfinnes i 18 § LKI. I sistnämnda
paragraf förekom, i dess lydelse före den 1 januari 1955, även
uttrycket »befattningshavare» (kommunala befattningshavare), men på
förslag av kommunallagskommittén har detta uttryck numera ersatts med
»kommunens styrelse och övriga nämnder» respektive »ledamöter och
suppleanter i» etc. I överensstämmelse härmed synes uttrycket »befattningshavare»
i 40 g LKI böra ändras till »kyrkoråd och övriga nämnder»
respektive »ledamöter och suppleanter i» etc. 44
44 §.
Förevarande paragraf överensstämmer med 44 g LKI utom i två hänseenden.
Den ena ändringen består i alt i paragrafen intagits den bestämmelsen
att särskild utredningsman jämväl äger befogenhet alt hos vederbörande
begära utlysande av kyrkostämma. Bestämmelsen har måst införas
här som eu följd av alt i 27 g i förslaget, till vilken hänvisas i denna
168
Kungl. Mcij.ts proposition nr 150 år 1957
paragraf, borttagits stadgandet att utredningsman i ärende angående ändring
i borgerligt kommunal indelning äger begära utlysande av stämmor.
Orsaken till att stadgandet slopats där är, som tidigare framhållits, att
kommunalstämmor icke längre finnes. Då emellertid kyrkostämma fortfarande
förekommer har i denna paragraf angivits att utredningsman
äger befogenhet att begära utlysande jämväl av sådana. Den andra ändringen
är att i paragrafen borttagits bestämmelserna om skolöverstyrelsens
initiativrätt rörande ändring i skoldistriktsindelning och om samverkan
med denna myndighet vid utredning om indelningsändring. Motiven till
denna ändring framgår av vad kommittén anfört å sid. 213 och 214 i
betänkandet.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958.
Där nämnda dag förekommer skoldistrikt, vars angelägenheter handlägges
av kyrkofullmäktige och vars område icke sammanfaller med församling,
skall enligt förslaget, så länge detta förhållande består, vad i den
föreslagna lagen är stadgat om församling i tillämpliga delar gälla sådant
skoldistrikt. Motiven till denna övergångsbestämmelse redovisas å sid. 212
och 213 i betänkandet.
Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
1) lag om kommunalförbund; samt
2) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingvar Mellquist
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957
169
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionen.................................................... 4
Propositionens huvudsakliga innehåll................................. 1
Förfatlningsförslag ....................i.......................... 8
Förslag till lag om kommunalförbund............................... 3
Förslag till lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning....... 12
Utdrag av statsrådsprotokollet ...................................... 30
Inledning....................................................... 30
Koinmunalförbundslagstiftningen.................................... 32
A. Vissa allmänna synpunkter..................................... 32
1. Behovet av interkommunalt samarbete....................... 32
2. Vissa frågor angående formerna för det interkommunala samarbetet 35
3. Det interkommunala avtalet ur rättslig synpunkt............... 46
4. Specialkommuner......................................... 49
Departementschefen ...................................... 30
B. Kommunalförbund........................................... 38
I. Gällande rätt............................................. 38
II. Kritik mot kommunalförbundsinstitutet i dess nuvarande utformning. . 61
III. Huvudfrågor i förslaget..................................... 62
1. Kommunalförbunds organisation............................ 62
a) Införande av fullmäktiginstitution......................... 62
b) Suppleanter för förbundsfullmäktige....................... 66
c) Val av förbundsfullmäktige och valbarhet till fullmäktig....... 67
d) Val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och suppleant
i styrelsen............................................ 76
e) Förbundsfullmäktiges och förbundsstyrelsens sammansättning. . . 72
Departementschefen ...................................... 75
2. Medlemmarnas inflytande på verksamheten.................... 81
a) Begränsning av medlemmarnas bidragsplikt................. 81
b) Kommunalförbunds lånerätt............................. 82
c) Underrättelseplikt ..................................... 84
Departementschefen ...................................... 83
3. Bildande av kommunalförbund genom tvång .................. 88
4. Kommunalförbund med liera förvaltningsuppgifter.............. 93
5. Kommunalförbund med specialreglerad förvaltning............. 96
6. Enheter, som bör få bilda kommunalförbund.................. 101
7. Bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund......... 104
8. Övergångsbestämmelser................................... 105
12 — Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150
170
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1057
Sid.
C. Specialmotivering till lagen om kommunalförbund................... 109
Indclningslagstiftningen........................................... H3
I. Inledning ................................................. Ug
II. Förutsättningarna för indelningsändring......................... 118
1. Gällande rätt............................................ 118
2. Ändring av såväl kommunal som ecklesiastik indelning.......... 122
3. Departementschefen...................................... 124
III. Ekonomisk reglering ........................................ 126
IV. Indelning sändring s ikraftträdande oeli åtgärder med avseende därå . . . 135
V. Förfarandet vid indelningsändring.............................. 143
VI. Upphörd kommuns arkivalier ................................. 157
VII. Speeialmotivering till ändringarna i indelningslagen................ 159
Departementschefens hemställan.................................... 168
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 57
702608
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, s. 2 i texten