Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunalförbund, m. m

1957-03-08 · 170 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 169 av 170 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:150, Med förslag till lag om kommunalförbund, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

1

Nr 150

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

kommunalförbund, m. m.; given Stockholms slott den

8 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kommunalförbund; samt

2) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lag om kommunalförbund. Den

nya lagen avser främst att så långt möjligt anpassa förbundens organisation

efter den vanliga kommunala organisationen samt att stärka medlemskommunernas

inflytande på förbundens verksamhet ävensom att tillgodose kravet

på offentlighetskontroll i fråga om förbunden. Lagen skiljer sig från nu

gällande lagstiftning i ämnet främst därutinnan, att för kommunalförbund

skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels

ett verkställande organ, kallat förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall

utses av medlemskommunernas fullmäktige och valbarheten inskränkes

till ledamöterna av dessa senare fullmäktige. Antalet förbundsfullmäktige

får bestämmas av medlemskommuncrna själva. Förbundsstyrelsen skall

utses av förbundsfullmäktige. För valbarhet till ledamot och suppleant i

förbundsstyrelsen skall ej gälla annan inskränkning än som följer av

kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommuns styrelse. Jämväl

antalet ledamöter i förbundsstyrelsen får kommunerna i regel själva

bestämma.

På ett och samma kommunalförbund skall enligt förslaget få läggas flera

angelägenheter, under förutsättning att de är gemensamma för samtliga

medlemskorn muner.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

I propositionen behandlas frågan om när samarbete mellan kommuner

bör ske genom avtal och när kommunalförbund lämpligen bör komma i

fråga. Den interkommunala avtalsrätten har icke ansetts böra särskilt

regleras.

Propositionen innehåller därjämte förslag till lag angående ändring i

1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. Förslaget utgör resultatet av en översyn av lagens bestämmelser

med undantag för reglerna i 3 § om förutsättningarna för indelningsändring.

Ändringarna avser främst föreskrifterna om ekonomisk reglering,

tiden för indelningsändrings ikraftträdande, frågor om nyval m. in.

Författningsförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

3

Förslag

till

Lag

om kommunalförbund

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För handhavande av en eller flera kommunala angelägenheter må städer,

landskommuner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till

kommunalförbund i den ordning denna lag stadgar.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske mellan

landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke

tillhör landstingskommun.

Vad i denna lag är stadgat gäller ej, i den mån i lag eller författning särskilda

bestämmelser givas om kommunalförbund för visst ändamål.

2 §•

Där kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild

författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestämmelser

om kommun hava avseende å förbundet.

3 §•

Kommunalförbunds beslutanderätt utövas av förbundets fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma förbundets styrelse och särskilt

tillsatta nämnder.

4 §•

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall innehålla

bestämmelser om

1) förbundets ändamål och medlemmar;

2) förbundets benämning och den ort, där förbundet skall hava sitt säte;

3) fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem

skall utse;

4) antalet ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse samt, därest

styrelsen jämväl skall utgöra i särskild författning angiven nämnd, vad

som skall gälla angående valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och

suppleanter samt deras tjänstgöringstid;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

5) den rätt att upptaga lån, som finnes böra medgivas förbundet;

6) den rätt till fondbildning, som finnes böra medgivas förbundet;

7) medlems andel i förbundets tillgångar samt vad i övrigt finnes erforderligt

för ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och

dess medlemmar;

8) särskilt villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som

i anledning därav må erfordras;

9) särskilt villkor för upplösning av förbundet;

10) grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar; samt

11) vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden

i fråga om ekonomi och förvaltning.

Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om grunder för

medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens

ordnande och fortsatta bedrivande samt den begränsning av denna skyldighet

som skall förekomma. I förbundsordning för förbund, som skall handhava

angelägenhet, vilken det enligt särskild författning åligger kommun att

vårda, må dock icke, såvitt angår sådan angelägenhet, intagas bestämmelse

om begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla medel.

Därest förbund skall handhava flera angelägenheter, skall i förbundsordningen

angivas, huruvida i förbundet skall finnas endast styrelse eller

därutöver en eller flera nämnder, samt i det senare fallet vilka av förbundets

angelägenheter, som skola omhänderhavas av de olika förvaltningsorganen.

Om kommunalförbunds fullmäktige

5 §•

Vad i 7 § tredje och fjärde styckena, It § första och tredje styckena, 12 §

samt 14—28 §§ kommunallagen är stadgat om kommuns fullmäktige skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds fullmäktige.

6 §■

I fullmäktige skall varje förbundsmedlem vara representerad. I övrigt

bestämmes fullmäktiges antal med hänsyn till föreliggande omständigheter.

7 §.

Förbundsfullmäktige väljas av medlemmarnas fullmäktige.

Då medlem har att utse mer än en fullmäktig, må valet ske proportionellt

under förutsättning som i 22 § fjärde stycket kommunallagen för där

avsedda fall stadgas.

Till förbundsfullmäktig må väljas allenast den som är ledamot av förbundsmedlems

fullmäktige.

Där landstingskommun är förbundsmedlem, skall vad i denna paragraf

sägs om medlemmarnas fullmäktige och ledamot av fullmäktige gälla landstinget

och dess ledamöter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

8 §•

1 mom. Förbundsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med

den 1 januari året näst efter det, då allmänna kommunalval ägt rum, eller,

där landstingskommun ingår i förbundet, från och med den 1 januari det

därpå följande året.

Val av fullmäktige förrättas i december månad näst före ingången av det

år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, dock att, där landstingskommun

ingår i förbundet, valet må äga rum tidigare under året.

Skall val av förbundsfullmäktige ske i december månad det år allmänna

kommunalval ägt rum, skola förbundsfullmäktige väljas av de vid kommunalvalet

utsedda ledamöterna av förbundsmedlems fullmäktige. Det ankommer

på kommuns fullmäktige att utse en av de nyvalda ledamöterna av

kommunens fullmäktige att utfärda kungörelse om sammanträde för val

av förbundsfullmäktige och att där föra ordet.

2 mom. Då val av förbundsfullmäktige sker första gången, skall det avse

tiden från valets förrättande till ingången av det år, då nästa tjänstgöringstid

för fullmäktige börjar.

Underrättelse om val, som sker första gången, skall, med angivande av

de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen,

som förordnar en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges

första sammanträde och där föra ordet, till dess ordförande valts.

3 mom. Avgår fullmäktig under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstående

delen av tjänstgöringstiden.

4 mom. För året näst efter det, då val av fullmäktige i förbundet ägt rum,

skall val av ordförande och vice ordförande i fullmäktige hållas vid fullmäktiges

första sammanträde och ordförandeskapet intill dess utövas av den

som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Då val av ordförande och vice ordförande ske första gången, skola de, om

förbundet träder i verksamhet å annan tid än vid årsskifte, avse tiden från

valens förrättande till utgången av det år, under vilket valen ägt rum.

9 §.

Sammanträden skoka av fullmäktige hållas enligt ordning, som bestämmes

av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen därom

förordnar eller förbundets styrelse eller de flesta av fullmäktige det begära

eller ordföranden finner det nödigt.

Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i anledning

av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.

Vid sammanträde i augusti månad fastställes förbundets utgifts- och inkomststat.

Vid sammanträde i december månad förrättas val till de befattningar

inom förbundet, vilka vid årets slut bliva lediga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

10 §.

Kungörelse om fullmäktiges sammanträde skall anslås å anslagstavlan

för envar kommun, som är förbundsmedlem.

11 §•

Tillkännagivande om verkställd justering av fullmäktiges protokoll skall

ske å anslagstavlan för den kommun, där förbundet har sitt säte.

Avskrift av protokollet skall efter verkställd justering tillställas förbundsmedlemmarnas

styrelser.

Om kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder

12 §.

Där ej annat är särskilt föreskrivet, skall vad i 30 §, 31 § första stycket

första punkten och andra stycket, 32 §, 33 § första stycket första punkten

och andra stycket samt 34—46 §§ kommunallagen är stadgat om kommuns

styrelse och övriga nämnder m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om

kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder.

13 §.

Val av ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse och övriga nämnder

skall förrättas i december månad året näst efter det, då val av fullmäktige

i förbundet ägt rum.

I nybildat förbund skall val, som i första stycket sägs, äga rum vid förbundsfullmäktiges

första sammanträde, och skall valet, där ej annat är särskilt

stadgat, avse tiden från valets förrättande till ingången av det år, då

nästa tjänstgöringstid för ledamöter och suppleanter börjar.

14 §.

Kommunalförbunds styrelse har att hålla förbundsmedlemmarna underrättade

om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt

om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd.

Styrelsen äger att från förbundsmedlemmarnas styrelser infordra de yttranden

och upplysningar, som erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter.

15 §.

Vid tillkännagivande om verkställd justering av protokoll skall, där ej

annat är särskilt stadgat, vad i 11 § första stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

Avskrift av styrelsens protokoll skall efter verkställd justering tillställas

förbundsmedlemmarnas styrelser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957 7

Om kommunalförbunds drätsel

16 §.

Vad i 50 §, 52 § första stycket, 53 §, 54 § andra och tredje styckena, 57 §

första och andra styckena, 61 §, 62 § första, andra och tredje styckena,

63 och 64 §§,65 § första punkten samt 66 § kommunallagen är stadgat om

kommuns drätsel skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds

drätsel.

I förbundsordning må medgivas, att 55 § 1 mom. och 56 § kommunallagen

helt eller delvis skola äga motsvarande tillämpning å kommunalförbund.

I nybildat förbund skall val av revisorer och revisorssuppleanter äga rum

vid förbundsfullmäktiges första sammanträde, och skall valet avse tiden

från valets förrättande till utgången av det år, då valet skett.

17 §.

I samband med fastställande av utgifts- och inkomststat bestämma fullmäktige

enligt de i förbundsordningen angivna grunderna beloppet av det

bidrag, som medlem har att utgiva till förbundet.

18 §.

Kommunalförbund må ej utan Konungens medgivande upptaga lån.

19 §.

Revisionsberättelse skall jämte de förklaringar över framställda anmärkningar,

som förbundsfullmäktiges ordförande infordrar, framläggas till

granskning och avgörande hos fullmäktige vid sammanträde före utgången

av juni månad.

Om besvär och underställning

20 §.

Vad i 75 § tredje och fjärde styckena samt 76—78 §§ kommunallagen är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund.

Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och

besvärsnämnd vad i 78 § landstingslagen sägs äga motsvarande tillämpning.

Besvärsrätt tillkommer även förbundsmedlem.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund

21 §.

Kommun, som i 1 § sägs, eller municipalsamhälle äger väcka fråga om

bildande av kommunalförbund. Sådan fråga kan ock väckas av länsstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Där kommunalförbund avses skola bildas, skall förslag till förbundsordning

upprättas.

Hava vederbörande kommuner eller municipalsamhällen enats om antagande

av förbundsordning och finner länsstyrelsen, att förbundsordningens

bestämmelser icke strida mot lag eller författning samt att bildande av

det sålunda föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer

länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer den tid, då förbundet skall

träda i verksamhet.

22 §.

Vad i 21 § sägs om kommunalförbunds bildande äger motsvarande tilllämpning

i fråga om läggande av ny uppgift å förbund, om ny medlems inträde

i förbund eller om annan ändring i förbundsordningen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund

23 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande

inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde, eller

som enligt 27 § kan föranleda förbundets upplösning. Utträde må ock eljest

ske då förbundets övriga medlemmmar samtycka därtill.

24 §.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, skall ansökan därom

göras hos länsstyrelsen.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

25 §.

Prövas till utträde ur kommunalförbund föreligga skäl, som i 23 § sägs,

förordnar länsstyrelsen om utträde så ock om tiden därför och om den

uppgörelse, som må vara erforderlig.

26 §.

Då medlem utträder ur kommunalförbund, upphör dennes ansvarighet

för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej länsstyrelsen finner

skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda förordna.

Om kommunalförbunds upplösning

27 §.

Kommunalförbund må upplösas

då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen

förbundet skall upphöra med sin verksamhet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverksamheten

icke kan med fördel fortsättas eller ändamålet med förbundet

lämpligare kan på annat sätt tillgodoses,

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upplösning.

28 §.

Vill förbundsmedlem väcka fråga om förbundets upplösning, skall ansökan

därom göras hos länsstyrelsen.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

29 §.

Prövas till förbundets upplösning föreligga skäl, som i 27 § sägs, förordnar

länsstyrelsen att förbundsverksamheten skall upphöra å tid, som

länsstyrelsen bestämmer, och att förbundet skall träda i likvidation.

30 §.

Likvidation verkställes av förbundets styrelse såsom likvidatorer eller,

där länsstyrelsen så finner nödigt, av en eller flera likvidatorer, som av

länsstyrelsen förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må kallelse sökas å dess okända borgenärer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån sådant

finnes erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna tillgångar

så förfaras, som föranledes av förbundsordningen.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras rättigheter

i övrigt så ock om deras skyldigheter gäller i tillämpliga delar vad

angående förbundets styrelse är stadgat.

31 §.

Då likvidation avslutats, skall redovisning över densamma avlämnas till

medlemmarna och anmälan göras hos länsstyrelsen, som förklarar förbundet

upplöst.

Medlem, som ej åtnöjes med redovisning, äger anhängiggöra talan hos

domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls. Försummas det,

har medlemmen förlorat sin talan.

32 §.

I samband med beslut om upplösning av kommunalförbund förordnar

länsstyrelsen vilken av förbundets medlemmar, som skall övertaga och

vårda de till förbundets arkiv börande handlingarna; och åligger det likvidatorerna

att till denne överlämna sagda handlingar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

33 §.

Vad ovan sägs om kommunalförbunds upplösning äger motsvarande tilllämpning,

då förbund för flera angelägenheter skall upphöra att handhava

någon av dessa.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld

34 §.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgångar till gäldande av skuld, äro

medlemmarna pliktiga att fylla bristen. Om den utdebitering på medlemmarna,

som av sådan anledning må erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan

av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare förordna

efter de grunder, som må vara angivna i förbundsordningen eller eljest

prövas skäliga.

Yppas skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets

upplösning, äger vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande de

kommuner eller municipalsamhällen, som voro medlemmar av förbundet,

då det upplöstes.

Om fullföljd av talan mot länsstgrelsens beslut

35 §.

Över beslut, som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunalförbunds

bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som därmed äger

samband, må besvär anföras hos Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, från och med vilken dag

lagen den 13 juni 1919 (nr 294) om kommunalförbund upphör att gälla.

2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

3. Vad i denna lag föreskrives om förbundsordning och fastställande

därav samt om val av förbundsfullmäktige skall äga tillämpning redan före

den 1 januari 1958.

4. Enligt äldre lag bildat kommunalförbund skall upplösas. Har sådant

förbund tillkommit med stöd av 16 § andra stycket lagen om polisväsendet

i riket skall den av förbundet bedrivna verksamheten fortsättas i ett enligt

denna lag bildat förbund. Kommunalförbund, vars verksamhet avses skola

upphöra samtidigt med denna lags ikraftträdande och omedelbart fortsät
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

tas av ett enligt sagda lag bildat, av samma medlemmar bestående förbund,

skall vid nämnda tidpunkt upplösas utan föregånget likvidationsförfarande;

och skall det nya förbundet övertaga det äldre förbundets tillgångar och

ansvarigheten för dess förbindelser ävensom förbundets arkiv. Beträffande

annat äldre förbund har länsstyrelsen att så snart ske kan förordna, att

förbundsverksamheten skall upphöra och att förbundet skall träda i

likvidation.

5. Å äldre förbund, som upplöses efter denna lags ikraftträdande, skola

bestämmelserna i 32 § samma lag äga tillämpning.

6. I avseende å regionplaneförbund, som bildats före denna lags ikraftträdande,

skall, i stället för vad under 4. stadgas, gälla, att ledamöterna i

förbundsdirektionen samt ledamöterna och suppleanterna i regionplanenämnden

skola tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra,

de förra såsom förbundsfullmäktige och de senare såsom förbundsstyrelse

i förbundet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

F ö r s 1 a g

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Härigenom förordnas, att lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor

för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall så ändras, att lagens

rubrik erhåller nedan angiven lydelse, att 1, 2, 4—10, 12, 14, 16, 18, 22, 24—

29, 32, 35, 37, 38 och 44 §§x erhålla följande ändrade lydelse, att 45 §1 2 upphör

att gälla, att i lagen införes en ny paragraf, betecknad 40 §, av nedan

angiven lydelse, att nuvarande 40 §3 betecknas 41 § och erhåller följande

ändrade lydelse, att underrubrikerna före 4, 23 och 24 §§ erhålla nedan angiven

lydelse, samt att före 10 § införes en ny underrubrik av nedan angiven

lydelse; och kommer till följd härav nämnda lag att hava följande

lydelse.

Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap. Om ändring i kommunal indelning

Inledande bestämmelser

1 §•

Med kommun förstås i denna lag Med kommun förstås i denna lag

landskommun, köping med egen landskommun, köping och stad.

kommunalförvaltning samt stad.

2 §•

Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.

Därvid må kommuns område ökas Därvid må två eller flera kommueller

minskas, kommun upplösas, så ner sammanläggas, del av kommun

ock ny kommun bildas. överföras till annan kommun, så

ock eljest kommun upplösas eller

ny kommun bildas.

1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1946:490, av 14, 18 och 38 §§ se 1953:755 samt av 22 5 se

1930:257.

2 Senaste lydelse av 45 § se SFS 1930:257.

3 Senaste lydelse av § 40 se SFS 1954:299.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om förutsättningar för indelningsändring

3 §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den

kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor

eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten

eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning

beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och

skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen,

må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande

allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder

eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av

kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att

avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt

ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller

avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om ekonomisk uppgörelse

mellan kommunerna

vid indelningsändring

4

Vid ändring i kommunal indelning

skola, där så finnes nödigt, de av indelningsändringen

berörda kommunernas

inbördes ekonomiska förhållanden

ordnas genom uppgörelse,

som fastställes av Konungen i sammanhang

med förordnande om ändringen;

dock att uppgörelse i visst

avseende må kunna, där Konungen

så bestämmer, senare verkställas i

den ordning och enligt de grunder,

som i förordnandet angivas.

Om fördelning av tillgångar

och förbindelser

§•

Då kommun sammanlägges med

annan kommun, skola kommunens

tillgångar och ansvarigheten för dess

förbindelser tillkomma den ökade eller

nybildade kommunen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

5

Finnes inom område, som vid indelningsändring

övergår från en

kommun till annan, mark, som är

utlagd till väg, gata, torg eller annan

allmän plats, skall den förstnämnda

kommunens rätt till sagda mark

övergå till den kommun, inom vars

område marken efter indelningsändringen

kommer att ligga.

6

Andra kommunala tillgångar, än

som i 5 § sägs, ävensom kommunala

förbindelser må, där kommunen genom

indelning sändring en delas, antingen

tilläggas endera av de ändrade

eller nybildade kommunerna eller

mellan dem fördelas, efter ty skäligt

prövas med hänsyn till förhållandet

i beskattningsföremål eller invånarantal

mellan de områden, i vilka den

äldre kommunen delats, eller till annat

förhållande, som må anses bestämmande

för vartdera områdets

andel i den äldre kommunens tillgångar

och förbindelser.

Där särskilda omständigheter därtill

föranleda, må vid uppgörelse

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes inom område, som vid delning

av kommun övergår till annan

kommun, mark, som är utlagd till

väg, gata, torg eller annan allmän

plats, skall den förstnämnda kommunens

rätt till sagda mark övergå

till den kommun, inom vars område

marken efter indelningsändringen

kommer att ligga.

§•

Vid delning av kommun skola, där

så finnes nödigt, de av indelningsändringen

berörda kommunernas inbördes

ekonomiska förhållanden i

andra hänseenden, än i 5 § sägs,

ordnas genom reglering, som fastställes

av Konungen i samband

med förordnande om ändringen;

dock att reglering i visst avseende

må kunna, där Konungen så bestämmer,

senare verkställas i den ordning

och enligt de grunder, som i

förordnandet angivas.

Vid reglering, som i första stycket

sågs, må kommunala tillgångar ävensom

kommunala förbindelser tilläggas

endera av de ändrade eller nybildade

kommunerna eller mellan

dem fördelas efter ty för fördelningen

i dess helhet prövas skäligt med

hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål

eller invånarantal mellan

de områden, i vilka den äldre

kommunen delats, eller till annat förhållande,

som må anses bestämmande

för vartdera områdets andel i

den äldre kommunens tillgångar

och förbindelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

träffas bestämmelse, varigenom

kommunal tillgång eller förbindelse

tillägges allenast del av ändrad eller

nybildad kommun.

Överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal förbindelse

må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat samtycke.

Vid fördelning av tillgångar och

förbindelser bör, så vitt lämpligen

ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande

eller huvudsakligen är avsedd till

gagn för visst område, tillägges den

kommun, som området kommer att

tillhöra;

att annan i uppgörelsen ingående

egendom tilldelas den kommun, som

med hänsyn till egendomens beskaffenhet

eller rättvis fördelning finnes

mest berättigad att övertaga densamma;
att

skuld, som vilar å eller tillkommit

för egendom, som tilldelas viss

kommun, till betalning övertages av

samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till betalning,

efter ty med hänsyn till

övertagna tillgångar och i övrigt

rättvis fördelning finnes skäligt.

§.

Vid fördelning av tillgångar och

förbindelser bör såvitt möjligt iakttagas,

att fast egendom, som uteslutande

eller huvudsakligen är avsedd till

gagn för visst område, jämte till

egendomen hörande inventarier, tilllägges

den kommun, som området

kommer att tillhöra,

samt att skuld, som vilar å egendom,

som tilldelas viss kommun, till

betalning övertages av samma kommun.

8 §•

Har vid fördelning av tillgångar

eller förbindelser endera av de ändrade

eller nybildade kommunerna

övertagit större andel av tillgångarna

eller förbindelserna än som med

hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen

må anses å densamma belöpa,

bör utjämning ske genom ersättning

i penningar.

Har vid fördelning av tillgångar

eller förbindelser endera av de ändrade

eller nybildade kommunerna

övertagit större andel av tillgångarna

eller förbindelserna än som med

hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen

må anses belöpa ä densamma,

bör utjämning ske i penningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

10 §.

Där ej annat föranledes av stadgandet

i 5 § eller blivit vid uppgörelse,

som i 6 § sägs, bestämt, gälle:

att, då kommuns område ökas,

kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma

den ökade kommunen;

att, då kommuns område minskas,

kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma

den minskade kommunen; samt

att, då kommun införlivas med annan

kommun eller ingår i nybildad

kommun, kommunens tillgångar och

ansvarigheten för dess förbindelser

tillkomma den ökade eller nybildade

kommunen.

(Föreslagen lydelse)

9 §.

Där ej annat föranledes av stadgandet

i 5 § eller blivit bestämt vid

reglering, som i 6 § sägs, gäller

att, då kommuns område ökas,

kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma

den ökade kommunen,

samt att, då kommuns område

minskas, kommunens tillgångar och

ansvarigheten för dess förbindelser

tillkomma den minskade kommunen.

Om särskilt bidrag från

en kommun till annan vid

delning av kommun

10 §.

Varder genom indelningsändringen

endera kommunens ekonomiska

ställning försämrad, utan att sådant

kan anses uppvägas av den befrielse

från kommunala förpliktelser, som

genom indelningsändringen vinnes,

må genom reglering, som i G § sägs,

den andra kommunen åläggas i skälig

mån bidraga till bestridande av

den förstnämnda kommunens utgifter.

Detta bidrag må bestämmas att

utgå på en gång eller under viss övergångstid.

Lag samma vare, där kommun eljest till följd av indelningsändring har

att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka den andra

kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag.

9 §.

Varder genom indelningsändringen

endera kommunens ekonomiska

ställning avsevärt försämrad, utan

att sådant kan anses uppvägas av

den befrielse från kommunala förpliktelser,

som genom indelningsändringen

vinnes, och finnes den

andra kommunen skälig en böra därför

giva ersättning, må dylik ersättning

stadgas att utgå på en gång eller

under viss övergångstid.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om indelningsändrings inverkan på kommunala stadgars giltighet

11 §•

Gälla inom kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning, särskilda

kommunala stadgar, vare dessa även efter ändringen i tillämpliga

delar gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang med

beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning annorledes förordnas.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende dära

12 S.

Ändring i kommunal indelning

skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer,

icke tidigare än fyra eller, där

kommun genom ändringen delas, nio

månader efter det förordnande om

ändringen meddelats.

Ändring i kommunal indelning

skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer,

dock icke tidigare än åtta månader

efter det förordnande om

ändringen meddelats.

13 §.

Sedan förordnande meddelats om ändring i kommunal indelning, skall

under tiden innan ändringen träder i kraft den kommunala beslutanderätten

utövas enligt den nya indelningen,

dock att i fråga om angelägenhet, som avser kommun enligt den äldre

indelningen, sistnämnda indelning skall följas, intill dess den nya indelningen

trätt i kraft.

14 §.

Fullmäktige i kommun, vars område genom indelningsändring ökas eller

minskas, skola företräda såväl den äldre som den ökade eller minskade

kommunen''.

Vidkommande sådan kommun äge

Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges

uppdrag skola upphöra, då

den nya indelningen träder i kraft,

samt nytt val till fullmäktige verkställas

för tiden till utgången av det

år, då allmänna val av fullmäktige

nästa gång skola äga rum. Konungens

befallningshavande bestämmer,

med tillämpning av vad om valdag

2 — B i han g till riksdagens protokoll

Vidkommande sådan kommun äge

Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges

uppdrag skola upphöra, då

den nya indelningen träder i kraft,

samt nytt val till fullmäktige verkställas

för tiden till utgången av det

år, då allmänna val av fullmäktige

nästa gång skola äga rum. Där sådant

förordnande meddelats åligger

det länsstyrelsen att snarast möjligt

195)7. 1 samt. Nr 150

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

och fullmäktiges antal är särskilt

stadgat, vilken dag valet skall äga

rum och huru många fullmäktige

skola utses.

(Föreslagen lydelse)

under året innan indelningsändringen

träder i kraft och sist före den 1

juli, med tillämpning av vad om valdag

och fullmäktiges antal är särskilt

stadgat, bestämma vilken dag

valet skall äga rum och huru många

fullmäktige skola utses ävensom förordna

person att kungöra första sammanträdet

med fullmäktige och där

föra ordet, till dess ordförande valts.

Länsstyrelsen äger att i samband

därmed förordna om kommunens indelning

i valkretsar och valdistrikt

oberoende av eljest gällande bestämmelser

om tid för meddelande av sådant

förordnande. De nya fullmäktige

skola omedelbart efter valet

övertaga handhavandet av dem tillkommande

uppgifter.

Beträffande kommun, som ovan

sägs, äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, ock förordna,

att uppdragen för ledamöter och

suppleanter i kommunens styrelse,

och övriga nämnder eller i någon

eller några av dem skola upphöra,

då den nya indelningen träder i

kraft, samt nytt val verkställas av

de nya fullmäktige för tiden till utgången

av löpande tjänstgöringstider.

Styrelse och övriga nämnder,

som utses före den nya kommunindelningens

ikraftträdande, skola genast

träda i utövning av sina befattningar

med befogenhet att vidtaga

sädana åtgärder, som erfordras i anledning

av indelning söndringen.

15 §.

De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändringen

träder i kraft beviljas att under det nästföljande året utgå,

skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under förstnämnda år varit

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya indelningen redan

då varit i kraft.

Angående taxering, debitering av skatt samt beräkning av fordran å skatt

hos statsverket i kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning,

är särskilt stadgat.

16 §.

Då kommuns område skall genom

indelningsändring delas, skall vid

upprättande av kommunal röstlängd

året innan ändringen träder i kraft

iakttagas, att särskild längd upprättas

för varje del.

Då kommuns område skall genom

indelningsändring delas, skall vid

upprättande av röstlängd för kommunen

året innan ändringen träder

i kraft iakttagas, att särskild längd

upprättas för varje del.

17 §.

[har upphört att gälla enl. lag den 29 juni 1946 (nr 490)].

18 §.

I nybildad kommun skall val av fullmäktige förrättas så fort ske kan

under året innan indelningsändringen träder i kraft. Om valet icke skall äga

rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall det ej avse

längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa gång

skola äga rum.

Det åligger Konungens befallningshavande

att snarast möjligt under

året innan indelningsändringen träder

i kraft och sist före den 1 oktober,

med tillämpning av vad om valdag

och fullmäktiges antal är särskilt

stadgat, bestämma vilken dag

val av fullmäktige skall äga rum och

huru många fullmäktige skola utses

ävensom förordna person att kungöra

första sammanträdet med fullmäktige

och där föra ordet, till dess

ordförande valts.

Det åligger länsstyrelsen att snarast

möjligt under året innan indelningsändringen

träder i kraft och

sist före den 1 juli, med tillämpning

av vad om valdag och fullmäktiges

antal är särskilt stadgat, bestämma

vilken dag val av fullmäktige skall

äga rum och huru många fullmäktige

skola utses ävensom förordna

person att kungöra första sammanträdet

med fullmäktige och där föra

ordet, till dess ordförande valts.

Länsstyrelsen äger att i samband

därmed förordna om kommunens indelning

i valkretsar och valdistrikt

oberoende av eljest gällande bestämmelser

om tid för meddelande an

sådant förordnande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Är nybildad kommun stad, skall

Konungens befallningshavande inom

samma tid förordna person att

tjänstgöra såsom kommunalborgmästare,

intill dess sådan varder i

vederbörlig ordning förordnad, samt

utse ledamöter och suppleanter i den

valnämnd, som enligt lagen om val

till riksdagen skall finnas för vissa

städer, för tiden till dess dylika bliva

av stadsfullmäktige valda.

(Föreslagen lydelse)

Är nybildad kommun stad, skall

länsstyrelsen inom samma tid förordna

person att tjänstgöra såsom

kommunalborgmästare, intill dess

sådan varder i vederbörlig ordning

förordnad, samt utse ledamöter och

suppleanter i den valnämnd, som enligt

lagen om val till riksdagen skall

finnas för vissa städer, för tiden till

dess dylika bliva av stadsfullmäktige

valda.

I nybildad kommun må under året innan indelningsändringen träder i

kraft kommunens styrelse och övriga nämnder väljas oberoende av eljest

gällande bestämmelser om tid för dylikt val.

I fråga om beräknandet av tjänstgöringstid för fullmäktige samt ledamöter

och suppleanter i kommunens styrelse och övriga nämnder i nybildad

kommun skall så anses, som om tjänstgöringstiden börjat först med ingången

av nästfoljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av de

dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl kommunalborgmästare, valnämnd

i stad samt kommunens styrelse och övriga nämnder, som utses

före den nya kommunindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning

av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras

i anledning av indelningsändringen.

19 §.

[har upphört att gälla enl. lag den 29 juni 1946 (nr 490)].

20 §.

Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som för kommun

upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röstlängden av

valnämnden eller magistraten (kommunalborgmästaren) i förstnämnda

kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda

kommun.

21 §.

Angående upprättande av taxeringslängder i kommun, som beröres av

ändring i kommunal indelning, samt lämnande av underrättelser om taxeringen

i sådan kommun gäller vad därom särskilt stadgas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om nybildad kommuns lånerätt

22 §.

Konungen må efter därom gjord

framställning bestämma beloppet av

den upplåning, som av nybildad kommun

må beslutas utan underställning,

intill dess de i 79 § lagen om

kommunalstyrelse på landet och

7-4 § lagen om kommunalstyrelse i

stad i sådant hänseende meddelade

bestämmelser kunna tillämpas.

Konungen må efter därom gjord

framställning bestämma beloppet av

den upplåning, som av nybildad

kommun må beslutas utan underställning,

intill dess den i 58 § kommunallagen

i sådant hänseende meddelade

bestämmelsen kan tillämpas.

Om särskild besvärsrätt vid i n- Om särskild besvårsrätt

delningsändring

23 §.

Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelningsändring

och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen berörd

kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem av

kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att beslutet

strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen

grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock avser

angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den

nya indelningen.

Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun, som av

indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.

Om förfarandet v i d

ningsåndring

indel- Om förfarandet

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kom
-

munal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium ansökan

i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,

som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av

kammarkollegium eller av Konungens

befallningshavande efter anmälan

hos kammarkollegium.

Sådan fråga kan ock väckas av

kammarkollegium eller av länsstyrelsen

genom anmälan hos kammarkollegium.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning

verkställas, där skäl därtill är.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Finner kammarkollegium med

hänsyn till ärendets omfattning och

beskaffenheten av de frågor, som

under utredningen kunna komma

under övervägande, att utredningen

bör verkställas under kollegii eget

inseende, uppdrage kollegium åt särskild

utredningsman att verkställa

utredningen.

I annat fall överlämne kollegium

åt vederbörande Konungens befallningshavande

att besörja utredningen;

ägande Konungens befallning shavande

att, där så finnes erforderligt,

förordna utredningsman till sitt

biträde.

(Föreslagen lydelse)

Där kammarkollegium så prövar

nödigt med hänsyn till ärendets omfattning

och beskaffenheten av de

frågor, som under utredningen kunna

komma under övervägande, uppdrager

kammarkollegium åt särskild

utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall besörjer kammarkollegium

själv utredningen eller

överlämnar åt vederbörande länsstyrelse

att verkställa densamma; ägande

länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt,

förordna utredningsman

till sitt biträde.

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande omständigheter.

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommunal indelning

bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller

judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även

sådan indelning.

Vid utredningen bör kommun eller

kommundel samt såvitt möjligt

i övrigt en var, vilkens rätt kan

beröras av ifrågasatt indelning sändring,

beredas tillfälle att uttala sig

i ärendet.

27

Utredningsman äge befogenhet att

hos vederbörande begära utlysande

av stämmor ävensom utlysa andra

sammanträden samt att från offentliga

och kommunala myndigheter infordra

de upplysningar eller av dem

påkalla det biträde, som utan deras

oskäliga betungande kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde,

som ovan sägs, äge utredningsmannen

att deltaga i överläggning.

Utredningsman äge befogenhet att

hos vederbörande begära utlysande

av eller själv utlysa sammanträden

samt att från offentliga och kommunala

myndigheter infordra de upplysningar

eller av dem påkalla det

biträde, som utan deras oskäliga betungande

kan krävas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen bör

givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen

givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt

ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning

onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den myndighet,

som honom förordnat.

28

Föranleder utredningen, att ändring

i kommunal indelning bör komma

till stånd, skall förslag till ändringen

ävensom till den ekonomiska

uppgörelse och de övriga villkor,

vartill ändringen kan giva anledning,

uppgöras

Föranleder utredningen, att ändring

i kommunal indelning bör komma

till stånd, skall förslag till ändringen

ävensom till den ekonomiska

reglering och de övriga villkor, vartill

ändringen kan giva anledning,

uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även i

annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts genom

länsstyrelsen, slutförts, eller

har därunder förekommit förhållande,

som i 27 § andra stycket omförmäles,

skall länsstyrelsen insända

handlingarna i ärendet jämte eget

utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts av kammarkollegium

eller under dess inseende,

skall länsstyrelsens utlåtande infordras.

Finner kammarkollegium ändring

i kommunal indelning icke böra komma

till stånd, meddelar kammarkollegium

beslut därom.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till

Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal

indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han finner

lämpligt.

Har utredning, som verkställts genom

Konungens befallningshavande,

slutförts, eller har därunder förekommit

förhållande, som i 27 § sista

stycket omförmäles, insände befallningshavanden

handlingarna i ärendet

jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts under kammarkollegii

inseende, skall Konungens

befallningshavandes utlåtande

infordras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om kostnad för utredning

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom förordnas

av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av sökande,

som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen

följer ändring i kommunal indelning,

kommun, som av ändringen

beröres, må, efter ty Konungen prövar

skäligt, förpliktas att helt eller

delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Sökande, så ock, där på utredningen

följer ändring i kommunal indelning,

kommun, som av ändringen

beröres, må, efter ty prövas skäligt,

av den myndighet, som meddelar

slutligt beslut angående den ifrågasatta

indelningsändringen, förpliktas

att helt eller delvis återgälda förskjuten

utredningskostnad.

Om municipalsamhälle

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipalsamhälle

upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall

angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som övertager

dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.

Därvid må församlings område Därvid må två eller flera församökas

eller minskas, församling upp- lingar sammanläggas, del av församlösas,

så ock ny församling bildas. ling överföras till annan församling,

så ock eljest församling upplösas eller

ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§ motsvarande

tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37

Ändring i församlingsindelning

skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer,

icke tidigare än fyra månader

efter det förordnande om ändringen

meddelats.

§•

Ändring i församlingsindelning

skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer,

dock icke tidigare än åtta månader

efter det förordnande om

ändringen meddelats.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande

tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom indelningsändring ökas eller minskas,

beslutanderätten överlåten åt kyrkofullmäktige, skola dessa företräda såväl

den äldre som den ökade eller minskade församlingen.

Vidkommande sådan församling

äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, förordna, att samtliga

fullmäktiges uppdrag skola upphöra,

då den nya indelningen träder

i kraft, samt nytt val till fullmäktige

för tiden därefter verkställas i den

ordning, som är stadgad för det fall

att val sker första gången.

Vidkommande sådan församling

äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, förordna, att samtliga

fullmäktiges uppdrag skola upphöra,

då den nya indelningen träder

i kraft, samt nytt val till fullmäktige

verkställas för tiden till utgången av

det år, då allmänna val av fullmäktige

nästa gång skola äga rum. Där

sådant förordnande meddelats åligger

det länsstyrelsen att snarast möjligt

under året innan indelning söndringen

träder i kraft och sist före den 1

juli, med tillämpning av vad om valdag

är särskilt stadgat, bestämma

vilken dag valet skall äga rum ävensom

förordna person att kungöra

första sammanträdet med fullmäktige

och där föra ordet, till dess ordförande

valts. Länsstyrelsen äger att

i samband därmed förordna om församlingens

indelning i valkretsar

och valdistrikt oberoende av eljest

gällande bestämmelser om tid för

meddelande av sådant förordnande.

De nya fullmäktige skola omedelbart

efter valet övertaga handhavandet

av dem tillkommande uppgifter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beträffande församling, som ovan

sägs, äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, ock förordna,

att uppdragen för ledamöter och

suppleanter i församlingens kyrkoråd

och övriga nämnder eller i

någon eller några av dem skola

upphöra, då den nya indelningen

träder i kraft, samt nytt val verkställas

å kyrkostämma eller, där församlingens

beslutanderätt är överlåten

åt kyrkofullmäktige, av de nya fullmäktige

för tiden till utgången av

löpande tjänstgöringstider. Kyrkoråd

och övriga nämnder, som utses

före den nya församlingsindelningens

ikraftträdande, skola genast träda

i utövning av sina befattningar

med befogenhet att vidtaga sådana

åtgärder, som erfordras i anledning

av indelningsändringen.

39 §.

I fråga om de avgifter till ändrad eller nybildad församling, vilka året

innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande av nästföljande årets

utgifter, äge vad i 15 § första stycket är stadgat om kommun motsvarande

tillämpning.

Angående taxering, debitering av skatt samt beräkning av fordran å skatt

hos statsverket i församling, som beröres av ändring i ecklesiastik indelning,

är särskilt stadgat.

40 §.

[41 § har upphört att gälla enl. Vad i 16 och 20 §§ är stadgat anlag

den 29 juni 1946 (nr 490).] gående upprättande av röstlängd för

kommun och om tillhandahållande

av röstlängd skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om församling.

40 §. 41 §.

I nybildad församling, dår beslutanderätten

skall överlåtas åt kyrkofullmäktige,

skall val av fullmäktige

förrättas så fort ske kan under året

innan indelningsändringen träder i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Skall ny församling bildas, åligge

det domkapitlet att så fort ske kan

under året innan indelningsändringen

träder i kraft och sist före den 1

oktober förordna präst att föra ordet

i församlingens kyrkoråd ävensom

att hålla kyrkostämma och

sammanträde med kyrkofullmäktige

för val av ordförande och vice ordförande

samt kyrkoråd.

I nybildad församling må under

året innan indelningsändringen träder

i kraft fullmäktige och befattningshavare

i församlingen utses

oberoende av eljest gällande bestämmelser

om tid för dylikt val; och

skall i fråga om beräknandet av deras

tjänstgöringstid så anses, som

om denna börjat först med ingången

av nästföljande året.

(Föreslagen lydelse)

kraft. Om valet icke skall äga rum

under år, då allmänna val av fullmäktige

förrättas, skall det ej avse

längre tid än till utgången av det

år, då sådana allmänna val nästa

gång skola äga rum.

Det åligger domkapitlet att snarast

möjligt under året innan indelningsändringen

träder i kraft och

sist före den 1 juli förordna präst att

föra ordet i församlingens kyrkoråd

ävensom att hålla kyrkostämma

eller sammanträde med kyrkofullmäktige

för val av ordförande och

vice ordförande samt kyrkoråd.

För val av fullmäktige i nybildad

församling åligger det länsstyrelsen

att inom tid som i andra stycket sägs,

med tillämpning av vad om valdag

och fullmäktiges antal är särskilt

stadgat, bestämma vilken dag val

av fullmäktige skall äga rum och

huru många fullmäktige skola utses.

Länsstyrelsen äger att i samband

därmed förordna om församlingens

indelning i valkretsar och valdistrikt

oberoende av eljest gällande bestämmelser

om tid för meddelande av sådant

förordnande.

I nybildad församling må under

året innan indelningsändringen träder

i kraft kyrkoråd och övriga

nämnder i församlingen väljas oberoende

av eljest gällande bestämmelser

om tid för dylikt val.

I fråga om beräknandet av tjänstgöringstid

för fullmäktige samt ledamöter

och suppleanter i kyrkoråd

och övriga nämnder i nybildad församling

skall så anses, som om

tjänstgöringstiden börjat först med

ingången av nästföljande året.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Fullmäktige skola omedelbart efter

valet övertaga handhavandet av

dem tillkommande uppgifter; och

skola jämväl befattningshavare, som

utses före den nya församlingsindelningens

ikraftträdande, genast träda

i utövning av sina befattningar med

befogenhet att vidtaga sådana åtgärder,

som erfordras i anledning av indelningsändringen.

(Föreslagen lydelse)

Fullmäktige skola omedelbart efter

valet övertaga handhavandet av

dem tillkommande uppgifter; och

skola jämväl kyrkoråd och övriga

nämnder, som utses före den nya

församlingsindelningens ikraftträdande,

genast träda i utövning av

sina befattningar med befogenhet att

vidtaga sådana åtgärder, som erfordras

i anledning av indelningsändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om församling,

intill dess den i 66 § lagen om församlingsstyrelse meddelade bestämmelsen

om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.

44

I fråga om förfarandet i ärende

angående ändring i församlingsindelning

samt kostnad för utredning

i sådant ärende skola stadgandena i

24—32 §§ i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande, att

vad i nämnda paragrafer sägs om

kommun och medlem av kommun

skall gälla församling och medlem av

församling; att domkapitlet och, beträffande

församling i egenskap av

skoldistrikt, skolöverstyrelsen skola

äga samma befogenhet att väcka fråga

om ändring i församlingsindelning

som Konungens befallningshavande;

samt att utredning, som här

avses, skall äga rum under vederbörlig

samverkan med domkapitlet

och skolöverstyrelsen.

§•

I fråga om förfarandet i ärende

angående ändring i församlingsindelning

samt kostnad för utredning

i sådant ärende skola stadgandena i

24—32 §§ i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande,

att vad i nämnda paragrafer sägs

om kommun och medlem av kommun

skall gälla församling och medlem

av församling,

att domkapitlet skall äga samma

befogenhet att väcka fråga om ändring

i församlingsindelning som länsstyrelsen,

att utredning, som här avses, skall

äga rum under vederbörlig samverkan

med domkapitlet,

samt att särskild utredningsman

jämväl skall äga befogenhet att hos

vederbörande begära utlysande av

kyrkostämma.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående

församling gälle i tillämpliga

delar skoldistrikt, vars angelägenheter

handläggas å kyrkostämma eller

av kyrkofullmäktige, ändå att dess

område icke sammanfaller med församlingens

område.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1958.

Där nämnda dag förekommer

skoldistrikt, vars angelägenheter

handläggas av kyrkofullmäktige och

vars område icke sammanfaller med

församling, skall, så länge detta förhållande

består, vad i denna lag är

stadgat om församling i tillämpliga

delar gälla sådant skoldistrikt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Utdrag av protokollet över inrike sår end en, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ny kommunalförbundslagstiftning

m. m. samt anför.

Inledning

Bestämmelser om kommunalförbund finnes i lagen härom den 13 juni

1919. I skrivelse den 7 maj 1952 begärde riksdagen en översyn av denna

lagstiftning. Därvid åberopades bl. a., att allvarliga olägenheter var förenade

med kommunalförbundsinstitutionen i dennas utformning enligt 1919

års lag. I den mån kommunalförbund användes för mer betydelsefulla och

medelskrävande uppgifter inom den kommunala förvaltningen, uppstod en

betänklig splittring inom de i förbundet deltagande kommunernas finanshushållning,

eventuellt också i deras förvaltningsverksamhet i andra hänseenden.

Använt för mindre betydande förvaltningsuppgifter tedde sig kommunalförbundet

stundom som en onödigt invecklad organisationsform. Enligt

riksdagens mening skulle därför en mer omfattande användning av kommunalförbundsinstitutionen

inge betänkligheter. Men även i sin rent tekniska

utformning ansåg riksdagen att kommunalförbundet uppvisade betydande

brister. Särskilt anmärkningsvärt vore att förbundsdirektionen

hade en dubbel ställning av förbundsrepresentation och verkställande eller

förvaltande organ och att direktionens verksamhet som beslutande organ

icke försigginge under sedvanlig offentlighetskontroll.

I det sammanhanget begärde riksdagen samtidigt en översyn av lagen

den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning, därvid dock reglerna i lagens 3 § om förutsättningarna

för ny eller ändrad indelning icke ansågs behöva upptagas till omprövning.

På grund av vad sålunda förekommit tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 30 december 1952 och den 6 februari 1953 särskilda

sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om kommunal
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

förbund och vissa delar av lagen om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga1 — kommunalförbundskommittén — har den 17 maj

1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 19), innefattande bl. a.

förslag till ny lag om kommunalförbund och förslag till lag angående

ändring i 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning. Den viktigaste nyheten i den föreslagna lagen

om kommunalförbund är att för kommunalförbund skall finnas dels ett

beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande

och förvaltande organ, kallat förbundsstyrelse. Kommitténs förslag är enhälligt

utom såvitt angår frågan om indelningsärendenas handläggning i

första instans.

över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,

socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (med överlämnande av yttranden

från 18 folkskolinspektörer), byggnadsstyrelsen, riksarkivet (med

överlämnande av yttranden från landsarkiven i Lund, Göteborg, Härnösand

och Visby samt Stockholms stadsarkiv), riksbrandinspektören, överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige)

och samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden

från 54 städer, 27 köpingar, 140 landskommuner, 2 municipalsamhällen,

4 landsfogdar, 3 överlantmätare, 4 länsarkitekter och 4 folkskolinspektörer

ävensom vissa renhållningsförbund, samarbetsnämnder och socialvårdskonsulenter

m. fl.) samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Uppsala,

Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs

läns landstingskommuner och direktionen för Stockholms norra förorters

vattenledningsförbund. Därjämte har läroverkslärarnas riksförbund inkommit

med yttrande över förslaget.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsärende

och vill då börja med frågan om ny lagstiftning angående

kommunalförbund för att därefter behandla de föreslagna ändringarna i

indelningslagstiftningen. 1

1 F. (i. riksdagsmannen Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare

folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, direktören i svenska stadsförbundet Sixten Humble,

ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren E. Edvin Jacobsson, direktören i

svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren John W. Pettersson, f. d. riksdagsmannen Fritjof Thun och landssekreteraren

Olof Åkesson.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Kommunalförbundslagstiftningen

A. Vissa allmänna synpunkter

1. Behovet av interkoimnunalt samarbete

Samverkan mellan kommuner kan ske i olika former. Den enklaste

formen är, att avtal ingås mellan vederbörande kommuner om samarbete

för att lösa viss uppgift. För samarbetsavtal mellan kommuner finnes

tre huvudtyper.

Enligt den första avtalstypen gäller avtalet en kommunal angelägenhet,

som båda kommunerna handhar var för sig men under utövande av visst

samarbete. Som exempel kan anföras avtal om rätt för skolbarn i gränsområden

att gå i grannkommunens skola eller eldsläckningsavtal mellan

kommuner, vilka båda har brandkårer.

Den andra avtalstypen innebär, att endast den ena kommunen skall

ombesörja den ifrågavarande angelägenheten men för bådas räkning, så

att den andra kommunen får draga nytta av den förras åtgärder. Exempel

på denna avtalstyp är överenskommelse om rätt för kommun att disponera

platser på en annan kommuns ålderdomshem (s. k. inackorderingsavtal)

eller att en kommun åtar sig att sörja för brandförsvaret inom en mindre

grannkommun.

I avtal av den tredje typen handhar kommunerna angelägenheten gemensamt.

Kommunerna handhar då den gemensamma uppgiften i egen regi

genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan.

Samverkan mellan kommuner i samma enkla form som när det gäller

avtal men där samgåendet framtvingats genom myndighets beslut förekommer

även. Som exempel härpå må nämnas undervisning av skolbarn

från en kommun i angränsande kommuns skolor på grund av åläggande

av domkapitel jämlikt 6 § 3 mom. folkskolestadgan eller av Kungl. Maj :t

i samband med beslut i indelningsärende. Utmärkande för denna form av

samverkan är, att den kommunala angelägenheten i fråga omhänderhas

av den ena kommunen för den andra kommunens räkning.

En mera utvecklad form för kommunal samverkan är kommunalförbund.

Ett sådant kan karakteriseras såsom en i lag reglerad form för

avtalsmässig samverkan med förvaltningen uppdragen åt ett särskilt rättssubjekt.

Ett kommunalförbund har icke egen beskattningsrätt utan endast

rätt att av förbundsmedlemmarna erhålla de tillskott, som förbundet behöver

för sin verksamhet. Det ankommer sedan på medlemskommunerna

att anskaffa det på vederbörande kommun belöpande bidraget på det sätt

de finner lämpligt.

En sammanslutning av kommuner, vilken tillerkännes egen beskattningsrätt,

innebär en kommunbildning. Som exempel på dylika kommunbildningar

kan anföras de tidigare vägdistrikten, vilka hade till sin speciella

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år W57

uppgift att handha den allmänna väghållningen på landet. Även kyrkliga

samfälligheter utgör sådana kommunbildningar.

Som en form av kommunal samverkan må slutligen nämnas det samråd

genom samarbetsnämnder eller liknande, som på sina håll förekommer.

Dessa samarbetsnämnder kan vara permanenta eller tillsättas för

varje uppkommande fråga. De har ingen beslutanderätt utan deras uppgift

är endast att vara ett utrednings- och förhandlingsorgan för de intresserade

kommunerna.

Såsom framgår bl. a. av den översikt kommittén givit å s. 54—62 i

betänkandet förekommer ett omfattande interkommunalt samarbete på

olika områden. Enligt översikten, som grundar sig på under år 1953 av

kommittén infordrade uppgifter från primärkommunerna och landstingen,

fanns det år 1953 — jämte några få kommunala samarbetsnämnder av permanent

natur för överläggningar mellan kommuner — 616 privaträttsliga

avtal om samverkan mellan primärkommunerna samt 8 regionplaneförbund

och 173 andra kommunalförbund, i vilka senare förbund ingick 412

eller omkring 2/5 av landets 1 037 primärkommuner. Av de 173 kommunalförbunden

avsåg 98 polisväsendet, 25 fattigvård, 12 brandförsvar, 5 vattenledningsföretag,

4 provinsialläkarbostad, 4 annan fastighetsförvaltning, 3

yrkesskolor, 3 barnkolonier, 3 distriktsarkitekt, 2 skolförbund, 2 social

hemhjälp, 2 arrestlokaler, 2 renhållning, 1 reningsverk, 1 läroverk, 1 trafikföretag,

1 skoltandvård, 1 apoteksbyggnad, 1 sjukstuga, 1 kommunalhus

och 1 byggnadstekniker.

På landstingsplanet fanns endast två kommunalförbund, nämligen Mellersta

Sveriges arbetshemsförbund samt Västergötlands, Bohusläns och

Dalslands arbetshemsförbund. Landstingen bedrev emellertid ett omfattande

samarbete genom avtal.

I Årsbok för Sveriges kommuner 1956 har redovisats sammanlagt 229

kommunalförbund.

Kommunalförbundskommittén

Kommittén framhåller, att de kommunala enheter, som tillskapades 1952

genom kommunindelningsreformen, snart nog visade sig i åtskilliga fall

vara för små för att på egen hand kunna fullgöra de kommunala uppgifterna,

vilket blivit särskilt iögonfallande på skolväsendets och polisväsendets

områden. Enligt kommitténs mening är det uppenbart, att trots

den nyligen genomförda kommunindelningsreformen ett stort behov av

kommunalt samarbete föreligger. Kommittén framhåller, att hur stora

kommuner, som än tillskapas, kommer ett visst behov av kommunalt

samarbete ändå alllid att finnas, enär kommungränser aldrig kan dragas

så att icke något bebyggelseområde i kommunens utkant har närmare

anknytning till grannkommunen än till den egna kommunens centrum.

För ett dylikt område torde, anför kommittén, där förhållandena icke är

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. t sand. Nr 150

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

sådana att en indelningsändring må anses påkallad, vissa kommunala

uppgifter bättre kunna lösas genom samarbete med grannkommunerna

än av den egna kommunen ensam. Kommittén påpekar också, att de anläggningar,

som erfordras för lösandet av tätorternas vatten- och avloppsfrågor,

ofta nog sträcker sig över kommungränserna, varför det på detta

område ständigt kommer att föreligga ett betydande behov av kommunalt

samarbete. Kommittén erinrar därjämte om att då större kommuner tillskapas

dessa kommer att befatta sig med uppgifter av desto större räckvidd,

vilka kan ge nya anledningar till samarbete.

Om samarbetet mellan två kommuner utvecklar sig därhän, att alltflera

och alltmera betydelsefulla kommunala verksamhetsområden blir gemensamma

för kommunerna, kan, anför kommittén, måhända förväntas, att

så småningom hos kommunerna skall mogna en gemensam önskan om

sammanslagning till en kommun, en utveckling mot vilken enligt kommittén

icke något lärer vara att erinra.

Remissyttrandena

Remissinstanserna delar allmänt kommitténs uppfattning att det föreligger

ett stort behov av interkommunalt samarbete och att detta behov

kan väntas komma att öka. Sådana synpunkter har framhållits av bl. a.

byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,

Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund

ävensom av ett flertal kommuner.

Byggnadsstyrelsen anför.

Det är styrelsens uppfattning att utvecklingen på åtskilliga områden

inom samhällelig verksamhet i framtiden kommer att ställa allt starkare

krav på planering över kommungränserna. Samtidigt som flertalet landskommuners

befolkningsunderlag oavlåtligt minskar, ökas kraven såväl

kvalitativt som kvantitativt på allmänna nyttoanläggningar, avseende exempelvis

skolväsendet och ålderdomsvården på landsbygden. På allt fler sådana

områden framstår behovet av en samverkan över kommungränserna

som trängande.

Stadsfullmäktige i Malmö framhåller, att det ej kan råda tvivel om att

interkommunal samverkan kommer att bliva alltmer påkallad och allt vanligare

och länsstyrelsen i Kalmar län uppger, att i länet kunnat spåras en

tydlig tendens till ökat interkommunalt samarbete på olika kommunala

förvaltningsområden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att i Norrbottens län med sina

i allmänhet stora kommuner behovet av kommunal samverkan icke torde

vara lika framträdande som i de sydligare länen. Länsstyrelsen framhåller

emellertid, att det på goda grunder kan antagas, att enhetsskolans genomförande

kommer att ställa ökade anspråk på samverkan mellan de mindre

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

kommunerna, enär åtskilliga av dessa icke själva har det befolkningsunderlag,

som behövs för en enhetsskola med önskvärd differentiering.

2. Vissa frågor angående formerna för det interkommunala samarbetet

Kommunalförbundskommittén

För att söka bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning och i

vilka former interkommunalt samarbete framdeles kan bli behövligt har

kommittén företagit en genomgång av olika kommunala förvaltningsområden

och för varje område redovisat sina resultat.

1 fråga om skolväsendet förordar kommittén bildande av kommunalförbund

endast i de fall, då ingående av avtal visar sig icke lämpligen

kunna ske. Behovet av samarbete angående enhetsskolan är enligt kommittén

framträdande endast när det gäller skolans högstadium men kan

stundom lämpligen böra omfatta alla stadier av skolan. Kommunalförbundet

synes kommittén vara den bättre samarbetsformen, då ett relativt

stort antal kommuner skall samarbeta liksom då vederbörande kommuner

är förhållandevis jämnstora och var och en av kommunerna därför kan

tänkas vilja ha medbestämmanderätt i fråga om den gemensamma uppgiften.

Därjämte kan kommunalförbundsformen behöva tillgripas, då kommunerna

icke kan enas om det erforderliga samarbetet. Samarbete mellan

kommuner angående yrkesskoleväsendet bör enligt kommitténs mening

lämpligen liksom hittills ske i avtalets form.

När det gäller polisväsendet omfattar enligt kommittén det behövliga

kommunala samarbetet så begränsade uppgifter, att bildande av kommunalförbund

för ändamålet i och för sig kan synas onödigt. Kommittén

framhåller emellertid, att med nuvarande lagstiftning samtliga gemensamma

uppgifter icke tillfredsställande kan lösas avtalsvägen, ty i gemensamma

polisdistrikt skall val av befattningshavare förrättas och yttranden

över tjänstetillsättningar avgivas av de i distriktet ingående kommunerna

var för sig, såvida de icke bildat kommunalförbund för polisverksamhetens

upprätthållande (11 § 3 mom. resp. 13 § 2 mom. polislagen). Pa

grund härav är det enligt kommitténs mening, om polisväsendet icke förstatligas,

synnerligen angeläget, att en sådan revision av polislagstiftningen

företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full utsträckning på

polisväsendets område.

På brandväsendets område anser kommittén avtal i allmänhet vara att

föredraga framför kommunalförbund utom då samarbete skall etableras

mellan några i fråga om folkmängd och ekonomiska resurser relativt

jämspelta kommuner, som har ett brandförsvar, som slår på ungefär

samma nivå. Förbundets område bör som regel icke i någon riktning

överstiga två mil utom i fråga om rena landsbygdsområden, där området

må kunna ha eu högsta utsträckning av tre mil.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

När det gäller socialvården föreligger enligt kommitténs mening knappast

behov av samverkan genom kommunalförbund annat än i fråga om

anläggning och drift av ålderdomshem. Kommittén förordar dock, att

kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall skall ingås.

I denna del anför kommittén bl. a. följande.

För samverkan mellan kommuner i avseende å ålderdomshem finnas tre

tormer:

1) gemensamt hem enligt 18 § andra stycket socialhjälpslagen (motsvarande

gemensam anstalt enligt 31 § andra stycket fattigvårdslagen);

2) kommunalförbund om gemensamt ålderdomshem;

3) avtal om gemensamt ålderdomshem.

\ ad angår gemensamt ålderdomshem enligt 1) ovan skiljer sig denna

form av samverkan icke nämnvärt från kommunalförbundsformen. Som

nämnts äro bestämmelserna härom i sak oförändrade överförda från fattigvårdslagen

till socialhjälpslagen. Anledningen till att bestämmelserna

upptogos i fattigvårdslagen torde vara, att denna lag tillkom, innan

samverkan genom kommunalförbund blivit i lag reglerad. I svaren på

kommitténs enkät rörande interkommunal samverkan mellan primärkommuner

redovisades endast fyra sådana gemensamma anstalter, varav

två uppgåvos vara under avveckling. Bestämmelserna i 31 § andra stycket

fattigvårdslagen och 18 § andra stycket socialhjälpslagen äro därför att

betrakta som förlegade. Förslag om upphävande av 18 § andra stycket socialhjalpslagen

föreligger redan. I betänkande SOU 1956: 1 har nämligen 1952

års åldringsvårdsutredning föreslagit, att bestämmelserna i socialhjälpslagen

om ålderdomshem, däribland 18 §, skola utbrytas till en särskild lag om

ålderdomshem, och i förslaget till sistnämnda lag har beträffande gemensamt

ålderdomshem endast intagits en bestämmelse av innehåll, att två

eller flera kommuner må genom avtal eller annorledes gemensamt anordna

och driva ålderdomshem.

Praktiskt taget står därför, då det gäller samarbete mellan kommuner i

fråga om ålderdomshem, valet mellan kommunalförbund och avtal.____

Enligt kommunalförbundskommitténs mening bör det kommunala samarbete,

som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kommuner

gemensamt ålderdomshem, väl kunna äga rum i avtalets form. I flertalet

fall synes bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisation

som förbunden enligt kommitténs förslag skola få, komma att bliva en

onodigt tungrodd anordning för detta ändamål. Socialvårdskommittén anförde

som skäl mot avtal mellan kommuner om gemensamt ålderdomshem,

att förekomsten av sådana avtal skulle kunna försvåra genomförandet av

mindre kommuners gruppering i ålderdomshemsförbund av lämplig storlek.

Detta uttalande gjordes före den nya kommunindelningen. Numera ha kommunerna

i riket sådan storlek, att behovet av kommunalt samarbete i avseende

å ålderdomshem högst väsentligt reducerats. Ett relativt betydande

samarbetsbehov lärer dock alltjämt kvarstå. Det må erinras, att åldringsvårdsutredningen

i sitt betänkande SOU 1956: 1 uttalade, att eu ur vårdoch

driftssynpunkt rationell utbyggnad av ålderdomshemsvården förutsatte

ett omfattande samarbete över kommungränserna. Då emellertid ålderdomshemmen

anses icke böra vara alltför stora, torde det med hänsyn till

den folkmängd, som kommunerna nu i allmänhet ha, icke kunna bliva fråga

om att ett större antal kommuner skola sammansluta sig om gemensamt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

ålderdomshem. Till följd härav föreligger efter den nya kommunindelningens

genomförande icke längre något behov av en gruppering av rikets kommuner

i samarbetsområden beträffande ålderdomshem. Det av socialvårdskommittén

anförda skälet mot avtal om samverkan i fråga om ålderdomshem

kan därför sägas numera ha väsentligen förlorat sin giltighet. Den i propositionen

1947:243 framförda synpunkten, att en åldring helst icke bör

inackorderas å ett avlägset från hemorten beläget ålderdomshem, synes icke

utgöra ett ståndpunktstagande i fråga om valet mellan avtal och kommunalförbund,

ty för den inackorderade blir läget i detta avseende givetvis detsamma

vare sig samarbetet mellan kommunerna grundar sig på avtal eller

kommunalförbund eller i det förra fallet, vare sig ålderdomshemmet drives

av den ena kommunen för den andras räkning eller i kommunernas gemensamma

regi. Med det i propositionen gjorda uttalandet torde endast ha avsetts

att understryka, att, i de fall då kommun saknar eget ålderdomshem,

dess åldringar böra intagas å ålderdomshem i en närbelägen kommun och

icke i en avlägset från hemorten belägen kommun. Med hänsyn till det anförda

förordar kommunalförbundskommittén, att samverkan mellan kommuner

i fråga om ålderdomshem i allmänhet skall ske genom civilrättsligt

avtal och att kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall

skall ingås.

Regionplan avser enligt 126 § byggnadslagen gemensam planläggning i

ett eller flera hänseenden för två eller flera kommuner eller tätare befolkade

samhällen beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga

om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden

för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Om upprättande av regionplan förordnar Kungl. Maj :t. Där sådant förordnande

meddelats, skall jämlikt 128 § byggnadslagen de kommuner och

samhällen, som herörs av planen, bilda regionplaneförbund för handläggning

av frågor rörande planen. Beträffande sådant förbund skall, med vissa

i byggnadslagen angivna avvikelser, lagen om kommunalförbund äga tilllämpning.

Dessa avvikelser är — förutom att förordnande om förbundets

bildande meddelas av Kungl. Maj:t i stället för av länsstyrelsen samt att

vederbörande kommuner och samhällen tvångsvis kan åläggas att ingå

som medlemmar i förbundet — följande. En ledamot av förbundsdirektionen,

tillika ordförande, jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t.

Kan förbundsmedlemmarna icke enas om förbundsordning eller ändring

av denna, skall länsstyrelsen besluta därom. Kan regionplan beröra kommuner

eller samhällen inom två eller flera län, må Kungl. Maj:t bestämma,

att länsstyrelsen i ett av länen skall taga den befattning med planens

upprättande och övriga med densamma sammanhängande frågor som ankommer

på länsstyrelse. Sedan förbundsdirektionen uppgjort förslag till

regionplan, skall denna, efter del förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle

att yttra sig över förslaget, fastställas av Kungl. Maj:t, som därvid äger göra

den avvikelse från förslaget, som betingas av eventuellt avvikande mening

inom direktionen eller erinran från förbundsmedlem. Detsamma gäller i

fråga om ändring av regionplan. Kostnaderna för upprättande eller ändring

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

av regionplan samt för förbundets verksamhet i övrigt skall, in till dess planen

fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt

vad Kungl. Maj :t bestämmer. Den slutliga fördelningen av kostnaderna,

i den mån statsbidrag ej lämnas, skall ske med hänsyn till den nytta varje

medlem befinnes ha av planen. Grunderna för kostnadsfördelningen, i regel

skatteunderlaget, bestämmes av Kungl. Maj:t, sedan planen eller ändring

därav fastställts. Om förbundsdirektionen underlåter att vidtaga erforderliga

åtgärder för upprättande av regionplan, må Kungl. Maj:t förelägga direktionen

viss tid, inom vilken sådan plan skall ba underställts Kungl. Maj :ts

prövning, samt, om direktionen icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse,

låta på förbundets bekostnad upprätta planen. Motsvarande gäller i

fråga om ändring av regionplan.

Beträffande regionplaneringen anför kommittén följande.

Hittills har Kungl. Maj :t i åtta fall meddelat förordnande om bildande av

regionplaneförbund, varav de två största äro Stockholmstraktens regionplaneförbund

med Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms län

samt regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar med 32 kommuner

i tre län. De övriga sex förbunden omfatta respektive 18, 9, 7, 6 och 2

kommuner samt 1 kommun och 2 municipalsamhällen.1

Den nuvarande organisationsformen för regionplaneinstitutet — regionplaneförbund

i nära anslutning till kommunalförbund -—- angavs vid lagstiftningens

tillkomst av departementschefen såsom ett provisorium (jfr

prop. 1947:131, s. 99). Mot stadsplaneutredningens förslag i denna del

hade under remissbehandlingen riktats åtskilliga anmärkningar. I samband

därmed hade förordats, att den organisatoriska frågan i stället skulle

lösas genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet. Enligt departementschefen

kunde åtskilliga skäl anföras för en annan organisationsform

än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bildande

av särskilda specialkommuner för regionplanering icke borde prövas förrän

1944 års kommitté för kommunal samverkan framlagt sitt betänkande, ansåg

departementschefen likväl övervägande skäl tala för att frågan om organisationsformen

tills vidare löstes i huvudsaklig överensstämmelse med

stadsplaneutredningens förslag. Han förutsatte, att detta spörsmål skulle

upptagas till förnyat övervägande i samband med prövningen av kommitténs

blivande förslag. Kommittén avgav samma år betänkande angående lag om

regionkommuner m. in. (SOU 1947: 30), däri bl. a. föreslogs bestämmelser

av innehåll, att Konungen skulle äga förordna om bildande av regionkommun

med uppgift att upprätta regionplan för det i kommunen ingående området

ävensom att verka för regionplanens genomförande och handhava

därmed sammanhängande, för kommunerna inom regionen gemensamma

frågor. Kommitténs förslag har emellertid icke föranlett någon Kungl.

Maj :ts proposition i ämnet.

För regionplaneförbund med endast ett fåtal förbundsmedlemmar torde

det icke möta större svårigheter att arbeta i former, som i huvudsak överensstämma

med kommunalförbundets. Däremot kan det uppenbarligen

1 Därjämte förekommer viss regional planering inom Örebro län dock utan att något Kungi.

Maj:ts beslut om bildande av regionplaneförbund meddelats.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

icke vara ändamålsenligt att utnyttja en sådan organisationsform för regionplaneförbund

med ett avsevärt antal förbundsmedlemmar. En kommunalförbundslag,

som skulle kunna bereda lämpliga former för samverkan

mellan så stort antal kommuner, som regionplanemstitutet stundom patordrar,

torde knappast kunna utformas så, att den samtidigt blir ett smidigt

instrument för det samarbete, varav behov föreligger på Övriga områden av

den kommunala verksamheten. Härtill kommer, att det från stadsplanerarhåll

framförts önskemål, att regionplanemstitutet skall kompletteras med

regler för regionplanens genomförande. Härigenom skulle ett regionplaneförbund

kunna erhålla uppgifter, som äro väsentligt mera omfattande, an

vad nu är fallet. Om en dylik reform skulle genomföras, lårer det bliva annu

mera påkallat än för närvarande att söka finna en annan organisationsform

för regionplanemstitutet än regionplaneförbundet. Det torde därför icke

vara ändamålsenligt att utarbeta en ny kommunalförbundslag med hansyn

tagen till det föreliggande eller framdeles eventuellt utökade behovet av

samarbete å regionplaneringens område.

Det samarbete mellan kommuner, som erfordras i fråga om vatten- och

avloppsanläggningar, torde enligt kommittén bäst regleras genom avtal.

Endast då det är fråga om särskilt kostnadskrävande företag eller då företaget

är gemensamt för fler än två kommuner synes, anför kommittén,

kommunalförbund vara att föredraga framför avtal.

Kommunal samverkan på övriga områden bör enligt kommitténs mening

med fördel kunna äga rum genom avtal i stället för genom kommunalförbund.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att kommittén vid val mellan

avtal och kommunalförbund i princip rekommenderar samarbete genom

avtal före samarbete genom kommunalförbund, enär den förra formen är

enklare och innebär ett mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen

än den senare. Kommunalförbundsformen bör emellertid enligt kommitténs

mening användas, då fråga är om samarbete beträffande mera betydande

kommunala förvaltningsuppgifter eller då de i samarbetet deltagande

kommunerna är förhållandevis inånga.

Av de tre avtalstyper, för vilka tidigare redogjorts, rekommenderar

kommittén i första hand den, där den ena kommunen handhar den gemensamma

angelägenheten i egen regi men för den eller de andras räkning.

När det är fråga om samarbete mellan kommuner, som är relativt

jämspelta i fråga om storlek och ekonomiska resurser, torde enligt kommittén

kommunerna ofta nog finna den avtalstyp lämpligast, där kommunerna

handhar angelägenheten i gemensam regi antingen i form av

bolag, förening eller stiftelse eller genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan.

Kommunalt samarbete i form av bolag eller förening bör enligt

kommitténs mening komma till användning då det gäller drivande av en

rörelse av något slag — t. ex. vatten- eller elektricitetsför sörj ning eller

trafikföretag — eller anställande av gemensam tjänsteman, exempelvis

distriktsarkitekt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Slutligen kan nämnas, att kommittén anser det varken behövligt eller

lämpligt att i författning närmare reglera, i vilken form förberedande

förhandlingar rörande samarbete mellan kommuner skall äga rum.

Remissyttrandena

I remissvaren har man i allmänhet icke närmare berört kommitténs

speciella uttalanden angående valet mellan avtal och kommunalförbund

på de olika områdena för interkommunalt samarbete utan nöjt sig med

att taga ställning till kommitténs principiella ståndpunkt att avtal regelmässigt

är att föredraga framför kommunalförbund.

Vad angår samarbete på skolväsendets område har flertalet av statens

folkskolinspektörer i sina yttranden framhållit, att de liksom kommittén

principiellt föredrager avtal framför kommunalförbund. Endast två inspektörer

har anmält en avvikande mening. Läroverkslärarnas riksförbund anser

emellertid, att kommunalförbund bör bli den samarbetsform, som väljes i

första hand. Förbundet anför.

Läroverkslärarnas riksförbund kan inte dela kommitténs uppfattning,

att kommunalförbund kan förordas endast i de fall, då ingående av avtal

visar sig icke lämpligen kunna ske. Den fastare form för samverkan, som

kommunalförbund utgör, är att föredraga redan med hänsyn till den

omfattande planering, som skall föregå uppgörandet av organisationsplan

för skolväsendet i de berörda kommunerna. Den nödvändiga anpassningen

av skolväsendet i dessa kommuner låter sig lättare genomföras om ett

gemensamt organ utreder och planerar. Uppförandet av skolanläggningar

och ledningen av skolväsendet i fortsättningen sker också på ett effektivare

satt inom ramen för ett kommunalförbund. Kommunalförbundet

bör därför bli den samarbetsform, som väljs i första hand.

Att kommunalförbundet bör bli en vanligare form än avtalet, när det

gäller samverkan pa skolans område, framgår också av vad kommittén

ytterligare anför. Kommittén uttalar nämligen, att kommunalförbund synes

vara den bättre samarbetsformen i följande tre fall: 1) då ett relativt

stort antal kommuner skall samarbeta; 2) då vederbörande kommuner

är förhållandevis jämnstora; 3) då kommunerna icke kan enas om det

erforderliga samarbetet. Tillämpningen av det första typfallet kommer

säkerligen att ge till resultat, att kommunalförbund blir vanligare än avtal.

Ett mycket stort antal fall av samarbete på skolans område kommer nämligen

att kunna hänföras till denna typ. Skälen för denna förbundets

uppfattning är följande.

I den planering för enhetsskolans högstadieområden, som nu senast

gjorts i flera inspektörsområden ute i landet, har man räknat med betydligt

större befolkningsunderlag, än det som i olika sammanhang angetts

vara minimum, d. v. s. 5 000 invånare. Högstadieområden på 6 000—7 000

tycks bli ganska vanliga i denna planering och en planering med ett befolkningsunderlag

på i genomsnitt 8 000—10 000 har också förekommit.

Redan vid den mycket preliminära skissering av högstadieområdena, som

gjordes över hela landet första gången 1954, fick nära hälften av de uppdragna

högstadieomradena över 5 000 invånare. Dessa här anförda uppgifter

tyder på, att samverkan mellan tre kommuner om ett högstadium

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

av enhetsskolan för att ernå det tillräckliga befolkningsunderlaget kommer

att bli en ganska vanlig företeelse. Detta framgår också av den ovan

nämnda preliminära planeringen från 1954, då nära ett hundratal av de

uppdragna högstadieområdena bildats genom samverkan av tre eller flera

kommuner. En samverkan mellan detta antal kommuner torde böra räknas

in i typfall 1 ovan.

Kommitténs uppfattning att de nuvarande hindren för samarbete mellan

kommunerna i fråga om polisväsendet bör undanröjas genom en ändring

av polislagstiftningen delas av alla de remissinstanser, som uttalat

sig i frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att, om polislagstiftningen

ej ändras, länsstyrelserna skall få rätt att genom dispens

tillåta bildande av en enklare form av kommunalförbund på detta område

än kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen yttrar.

Den interkommunala samverkan på polisväsendets område är i de allra

flesta fall, där kommunalförbund för ändamålet nu finnes, icke av den

omfattningen att den motiverar kommunalförbundsformen. Att kommunalförbund

ändå i stor utsträckning kommer till användning beror på de

nackdelar som på grund av polislagstiftningens bestämmelser äro förbundna

med avtalsformen. Länsstyrelsen förutsätter därför att, därest

kommitténs förslag godtages, nämnda olägenheter undanröjas genom ändring

i polislagstiftningen. Skulle detta icke låta sig göra anser sig länsstyrelsen,

trots de betänkligheter som anförts från kommitténs sida, böra

förorda att länsstyrelserna medgivas rätt att för kommunalförbund på

polisväsendets område lämna dispens från bestämmelserna att såväl ett

beslutande som ett verkställande organ skall finnas.

Landsfogden i Uppsala län förordar emellertid samverkan genom kommunalförbund.

Han anser icke att den av kommittén föreslagna organisationen

med förbundsfullmäktige blir för tungrodd för polisförbundens del.

Som stöd för sin uppfattning anför han bl. a. följande.

Då det i förslaget till lag om kommunalförbund endast anges att varje

medlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige, föreligger icke något

formellt hinder för att varje medlem utser lika många fullmäktige som

den tidigare utsett direktionsledamöter och att styrelsen för polisdistriktsförbundet

begränsas till det antal ledamöter, som tidigare ingått i direktionens

verkställande utskott.

Landsfogden i Östergötlands län, som är av samma uppfattning, yttrar.

Föreliggande förslag ger kommunerna ökat inflytande på kommunalförbundens

verksamhet. Jag tror, att kommunerna under sådana förhållanden

kommer att bli mera villiga att bilda kommunalförbund. För polisväsendet

bör detta bli till gagn.

Å andra sidan kan väl tänkas all det nya systemet med eu uppdelning

av förbundens uppgifter på fullmäktige och styrelse kommer alt visa sig

tungrott. Denna olägenhet bör dock ej tillmätas avgörande betydelse, då det

beslutande organet väl icke skall behöva sammanträda mer än ett fåtal

gånger varje år.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

När det gäller brandväsendet är den allmänna uppfattningen att vid val

av former för kommunal samverkan avtal är att föredraga framför kommunalförbund.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län understryker

särskilt att eldsläckningsavtalen innefattar en lämplig och smidig form

för kommunalt samarbete. Samma synpunkter framföres av riksbrandinspektören,

som anför.

Storkommunindelningens genomförande innebar, på sätt i betänkandet

framhållits, att den allra största delen av de tidigare kommunalförbunden

för brandförsvar bortföllo; av 179 förbund återstår endast 12. För storkommunerna

bedömdes av naturliga skäl behov av dylika förbund framdeles

förefinnas endast i mindre omfattning. Interkommunal samverkan

på brandförsvarets område syntes lämpligen i första hand böra åstadkommas

avtalsvägen (släckningsavtal). Den gångna tiden har bekräftat

de sålunda tidigare gjorda antagandena. Kommunalförbundstanken bär på

brandförsvarets område i sin hittillsvarande form icke förmått väcka det

intresse hos kommunerna, som på sina håll antagits. Någon anledning

förmoda att en ändring härutinnan kommer att bli en följd av den nu

föreslagna lagstiftningen torde icke föreligga, såvitt riksbrandinspektören

kan bedöma. Släckningsavtalen torde sålunda även framdeles bli den utan

jämförelse vanligaste formen för interkommunal samverkan på föreliggande

område.

Riksbrandinspektören erinrar emellertid om att 1954 års brandlagsrevision

är sysselsatt med en omarbetning av gällande brandlagstiftning. Skulle

revisionen därvid ha för avsikt att lägga en ny grund för brandförsvarets

organisation, skulle detta dock, framhåller riksbrandinspektören, uppenbarligen

i högsta grad påverka de synpunkter, varåt han i sitt återgivna

uttalande givit uttryck.

Socialstyrelsen är liksom kommittén av den uppfattningen att interkommunalt

samarbete i fråga om socialvården endast undantagsvis behöver

ske i form av kommunalförbund. Styrelsen framhåller, att det råder

ett stort behov av interkommunal samverkan på socialvårdens område.

Särskilt har behovet av samverkan för anordnande och drift av ålderdomshem

varit framträdande, ehuru denna samverkan i någon mån har

avtagit i betydelse genom den år 1952 genomförda kommunindelningen.

Samverkan i avseende å ålderdomshem förekommer numera egentligen

endast i form av antingen kommunalförbund eller avtal. Bestämmelsen i

31 § andra stycket fattigvårdslagen, som medger att flera fattigvårdssamhällen

på särskilt angivna villkor förenar sig om en anstalt och vilken

i huvudsak oförändrad har överförts till 18 § andra stycket socialhjälpslagen,

är att betrakta som förlegad. Styrelsen delar därför kommitténs

mening, att detta stadgande bör utgå ur socialhjälpslagen, lämpligen i

samband med de ändringar i lagen, som kommer att föranledas av åldringsvårdsutredningens

betänkande.

Från angivna utgångspunkter står valet om den lämpligaste formen för

interkommunalt samarbete rörande ålderdomshem mellan kommunalförbund

och avtal. Kommittén har anfört, att det kommunala samarbete

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kommuner

gemensamt ålderdomshem väl bör kunna äga rum i avtalets foim

och att bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisation som

de skulle erhålla enligt kommitténs förslag, i flertalet fall synes komma

att bliva en onödigt tungrodd anordning för detta ändamal. Socialstyi elsen

kan helt ansluta sig till dessa uttalanden.--- —• Styrelsen har icke —

under tiden efter kommunindelningsreformens genomförande — kommit

i kontakt med något fall, där icke samarbetet mellan primärkommunerna

på socialvårdens område lika väl har kunnat ordnas genom avtal som

genom av kommittén föreslagen form av kommunalförbund. Vad samarbetet

på landstingsplanet beträffar i fråga om anordnande och drift av

arbetshem vill styrelsen rikta uppmärksamheten på att även denna verksamhet

i dess helhet torde kunna bedrivas genom avtal i stället för såsom

för närvarande genom kombination av kommunalförbund och avtal.

Av det anförda framgår att kommitténs förslag till lag om kommunalförbund

knappast kan förväntas få någon större aktualitet för samarbetet

på socialvårdens område.

Byggnadsstyrelsen har instämt i vad kommittén anfört angående regionplaneförbunden

samt därjämte framhållit att det med hänsyn till det alltmer

trängande behovet av samverkan över kommungränserna erfordras

en lagstiftning, som mer än den nuvarande underlättar kommunernas

samgående och stimulerar kommunerna till att taga initiativ i sådana

frågor.

Kommitténs uppfattning att interkommunalt samarbete i fråga om

vatten- och avloppsanläggningar bäst regleras genom avtal delas av länsstyrelsen

i Jämtlands län. Länsstyrelsen framhåller, att eftersom det är

särskilt angeläget för landsbygdens vidkommande att sådana anläggningar

kommer till stånd bör det behövliga samarbetet ordnas på enklast möjliga

sätt. Kammarkollegiet anför.

Kollegiet vill understryka, att sammanslutningar rörande vattenvården

kunna väntas i vissa fall bli mycket omfattande och få handhava synnerligen

kostnadskrävande uppgifter. Vattenvårdsverksamhet reglerad i kommunalförbunds

form torde med all sannolikhet komma att kräva specialbestämmelser

och det torde få förutsättas, att vattenvårdskommittén i sin

pågående utredning av med vattenvården sammanhängande frågor kommer

att ägna uppmärksamhet häråt.

I ett stort antal remissyttranden bär man uttalat sig om kommitténs

allmänna inställning att avtal i princip är att föredraga framför kommunalförbund

och därvid med några få undantag anslutit sig till kommitténs

uppfattning.

Kammarkollegiet har emellertid eu avvikande mening. Det mått av

myndighetskontroll, som kommunalförbund medför genom förbundsordningens

fastställande, synes, enligt kollegiets mening, i många fall vara

att föredraga framför mer eller mindre formlösa avtal om fullgörande a\

kommunala uppgifter. Kollegiet anför vidare.

En avtalsmässig reglering av samarbetet torde medföra samma olägen
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

heter, som ansetts vara förenade med kommunalförbundet i dess nuvarande

form. Mot dessa kommunalförbund har icke utan fog riktats den

anmärkningen, att de icke lämna möjlighet till närmare insyn i verksamheten

från de anslutna kommunernas sida. Enligt kollegiets mening kan

man med lika stort fog rikta samma anmärkning mot ett avtal, som ofta

icke heller ger större möjligheter till inblick från vederbörande kommuners

sida i samarbetsverksamheten än de nuvarande kommunalförbunden.

Uppgifternas handhavande och verksamhetens utformning kunna

till väsentliga delar bliva undandragna kommunernas inflytande. Då det

allenast gäller smärre förvaltningsuppgifter torde dock den bristande insynen

vara av mindre betydelse. Så snart det åter rör sig om mera betydelsefulla

samarbetsuppgifter torde olägenheterna bli mera framträdande.

I stort sett kan väl beträffande avtalsformen sägas att densamma långt

ifrån är ägnad att främja den möjlighet till insyn i verksamheten, som

utgöi ett huvudsyfte med den föreslagna nya kommunalförbundsformen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är även av annan mening än kommittén.

Länsstyrelsen yttrar.

Kommunalförbundskommittén har hävdat den principiellt oantastliga

synpunkten att det bör vara de intresseberörda kommunernas ensak att

välja den samarbetsform — avtal eller kommunalförbund — de själva anser

lämpligast för ändamålet men samtidigt för sin del rekommenderat

kommunerna samförståndslösningar i avtalets form. Länsstyrelsen är icke

lika övertygad om att de för samgåendet mellan kommunerna eftersträvansvärda

samförståndslösningarna företrädesvis bör taga sikte på avtalsformen.

Denna form för samarbete — där en kommun handhar för flera kommuner

gemensamma angelägenheter helt i egen regi — lider nämligen av den svagheten

att något gemensamt förvaltningsorgan för kommunerna ej tillskapas

för handhavande av de kommunala uppgifter, varom fråga är. Huvudmannen

äger att självständigt ensam avgöra ärendena, ett förhållande som vid

tillämnat samarbete mellan jämnstora kommuner sannolikt kommer att

medföra svårigheter när det gäller att åvägabringa enighet om vem huvudmannen

skall vara. Även om enighet härom vinnes, inrymmer denna samarbetsform

alltid risker för att oenighet kan uppstå om avtalets tolkning

och genomförande, i vart fall då avtal träffas mellan å ena sidan ett antal

mindre kommuner och å andra sidan en större kommun. I dylika fall kan

den eventualiteten icke a priori uteslutas, att den större kommunens intressen

kommer alt tillvaratagas på bekostnad av en eller alla de mindre kommunernas

särintressen eller gemensamma intresse. Eu annan med avtalsformen,

därest den kommer att vinna mera allmän tillämpning, tvivelsutan

förenad olägenhet är, att ett växande antal kommuner kommer att ställas

utanför det direkta ansvaret för lösningen av mer eller mindre svårlösta

kommunala frågor med därav föranledda risker för kommunalförvaltningens

funktionsduglighet, då avtalet till äventyrs upphör. Att utan vidare låta

civilrättsliga lagregler och praxis i vad avser avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område tillämpas på här ifrågavarande avtal

med förvaltningsrättslig karaktär kan jämväl vara ägnad att inge vissa betänkligheter.

Med sina här gjorda erinringar vill länsstyrelsen ingalunda ifrågasätta avtalsformens

lämplighet i och för sig när det gäller interkommunalt samarbete.

Det är närmast rekommendationen åt kommunerna att i första hand

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957

välja avtalsformen, som enligt länsstyrelsens mening gör de här ovan

gjorda erinringarna mot avtalsformen befogade.

Länsstyrelsen i Hallands län biträder icke helt kommitténs rekommendation

av avtalsformen. Länsstyrelsen anför.

Samverkan i annan form än genom kommunalförbund bör, även enligt

länsstyrelsens uppfattning, föreskrivas i fall, då de gemensamma anordningarna

skola omhänderhavas av en av kommunerna för den eller de övrigas

räkning. Vid kommunal samverkan i sådana fall, då flera än en av de

samverkande kommunerna skall deltaga i förvaltningen, vill länsstyrelsen

i första hand rekommendera kommunalförbundslinjen. Erfarenheten har

givit vid handen, att kommunal samverkan, som innebär att de avtalsslutande

kommunerna var för sig skola fatta beslut, ofta blir en omständlig

och i vissa fall till och med ineffektiv samverkan. Om nämligen de samverkande

kommunerna icke fatta i alla delar lika beslut, måste jämkningsförfarande

tillgripas och kommunernas beslutande organ ånyo taga frågan

under behandling.

Övriga länsstyrelser, som uttalat sig i denna fråga, har emellertid anslutit

sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Kronobergs län motiverar

sin ståndpunkt med att samarbete genom avtal är enklare och innebär ett

mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen än samarbete genom kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att bildande av

kommunalförbund medför en icke önskvärd splittring i den kommunala

organisationen, varför samarbete genom avtal i princip måste sättas före

samarbete genom kommunalförbund. Dylika förbund torde dock enligt

länsstyrelsens uppfattning alltjämt komma till användning företrädesvis

i fråga om mera betydande förvaltningsuppgifter eller då de samverkande

kommunerna är förhållandevis många och ingen kommun på grund av

faktiska omständigheter lämpligen kan stå såsom avtalspart gentemot alla

övriga. Liknande synpunkter framföres av flera andra länsstyrelser. Länsstyrelserna

i Älvsborgs och Gävleborgs län går än längre och ifrågasätter

om man inte genom en ytterligare utvidgning av avtalsformen i framtiden

skulle kunna göra kommunalförbundsinstitutet överflödigt.

Kommunerna hävdar i allmänhet, alt enligt deras erfarenhet avtal visat

sig vara en lämpligare samarbetsform än kommunalförbund. De framhåller

därvid ofta, att avtalet medför ett mindre ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

och att avtalet är en smidigare samarbetsform än kommunalförbundet.

Det anföres även, att avtalet ur ekonomisk synpunkt ofta

är att föredraga framför bildande av kommunalförbund samt att denna

synpunkt kommer att spela eu än större roll, om kommitténs förslag uppliöjes

till lag, enär den föreslagna organisationen av kommunalförbunden

kommer att bli betydligt kostsammare för kommunerna än den nuvarande.

Den allmänna meningen bland kommunerna synes vara att kommunalförbund

bör ifrågakomma endast när det gäller mera betydande förvaltningsuppgifter

eller då ett större antal kommuner önskar samarbeta.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1057

I några yttranden har berörts frågan om bolag och förening som samarbetsorgan

för kommuner. Svenska landskommunernas förbund anför.

När kommittén som godtagbara samarbetsformer vid drivande av gemensam

rörelse omnämner bolag och förening bör framhållas att det hävdvunna

kommunalförbundet just på dessa områden visat sig motsvara

ganska högt ställda effektivitetskrav samtidigt som obundenheten av den

svåröverskådliga och komplicerade associationsrätten för de i arbetet deltagande

kommunalmännen känts såsom en lättnad. Om styrelsen riktigt

fattat kommittébetänkandet har det inte heller varit kommitténs mening

att vägen att bilda kommunalförbund för sådana uppgifter framdeles skulle

vara stängd. Anmärkas må i detta sammanhang att frånvaron av bestämmelser

om minimiantal förbundsfullmäktigeledamöter i förslaget gör det

möjligt att anpassa antalet sådana fullmäktige till vad som i varje särskilt

fall kan anses lämpligt.

Under remissbehandlingen har någon invändning icke gjorts mot kommitténs

uppfattning att den verksamhet, som bedrives av kommunala samarbetsnåmnder,

ej skall regleras i lagen.

3. Det interkommunala avtalet ur rättslig synpunkt

Kommunalförbundskommittén

Kommittén anför om det interkommunala avtalets rättsliga natur följande.

Ett avtal mellan kommuner om samarbete för att lösa en viss förvaltningsuppgift

utgör en närmast civilrättslig överenskommelse. Detta innebär,

att varje kommun kommunalrättsligt behåller sin beslutanderätt i

fråga om den uppgift, som avtalet avser. Civilrättsligt blir däremot kommunen

beroende av avtalets innehåll. Tvist om avtalets rätta innehåll skall

därför avgöras av allmän domstol eller, om avtalet innehåller skiljedomsklausul,

av skiljemän. Av avtalets civilrättsliga natur följer också, att dess

användbarhet formellt är begränsad i vad angår fullgörandet av uppgifter,

som äro offentligrättsligt reglerade. I den mån de avtalsslutande kommunerna

äro genom sådan reglering förpliktade att var för sig genom egna

organ fullgöra viss förvaltningsuppgift, kunna de givetvis icke genom ett

civilrättsligt avtal omintetgöra denna förpliktelse.

Vad angår avtal om gemensamt handhavande av en förvaltningsuppgift

genom särskilt förvaltningsorgan må erinras, att detta organ principiellt

icke kan anses utöva sin verksamhet å den genom avtalet bildade samfällighetens

vägnar. Enligt allmänna kommunalrättsliga principer är nämligen

delegation av förvaltning och annan verkställighet än rent manuell sådan

åt utanför kommunen stående organ icke tillåten, eftersom ett sådant

organs beslut icke kunna angripas med kommunalbesvär och ej heller bestämmelserna

om kommunal revision torde ha giltighet för sådant organs

förvaltning. För att förvaltningsorganets beslut kommunalrättsligt skola

kunna godtagas, måste de därför förstås såsom fattade för varje särskild

kommuns vidkommande genom dennas representanter i det gemensamma

organet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Kommittén anser, att det skulle möta betydande svårigheter att reglera

den interkommunala avtalsrätten i lag. Det är, framhåller kommittén, av

vikt att stor frihet råder i fråga om avtalens utformning. En reglering

skulle därför endast kunna givas ett så allmänt innehåll, att värdet av

densamma finge antagas bliva ringa. Något egentligt behov av en offentligrättslig

reglering har enligt kommitténs mening icke heller hittills gjort sig

gällande, utan de allmänna civilrättsliga reglerna har visat sig tillfyllest

för reglering av samarbetet. Med hänsyn därtill anser kommittén övervägande

skäl tala för att låta formerna för avtal om samarbete mellan kommuner

av olika slag förbliva helt oreglerade.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet, skolöverstyrelsen, ett flertal folkskolinspektörcr,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, drätselkammaren

i Sölvesborg, kommunalfullmäktige i Markaryds köping och kommunalfullmäktige

Askeby kommun framhåller i sina yttranden, att en viss

osäkerhet råder på det interkommunala avtalsområdet som en följd av att

särskilda regler saknas om sådana avtal. Svenska stadsförbundet anser, att

det skulle varit värdefullt, om kommittén kompletterat sin allmänna rekommendation

av avtal med några närmare anvisningar om den konkreta utformningen

av sådana civilrättsliga avtal. En redogörelse härför hade enligt

förbundets mening säkerligen kunnat bli en betydande vägledning för kommunerna,

framförallt vid bedömandet av de rättsliga konsekvenserna av

dylika avtal. Kammarkollegiet, som är av samma uppfattning, anför att den

omständigheten att vid ingående av avtal kontrahenternas kommunalrättsliga

förpliktelser alltjämt kvarstår icke synes utgöra tillräckliga skäl mot en

analys av den rättsliga innebörden av dylika kommunala avtal och den rättsliga

reglering av avtalsrätten, som kan visa sig behövlig. Den kommunala

verksamheten kan, framhåller kollegiet, genom olika former av delegation

undandragas offentlig insyn och kontroll och den kommunala besvärsrätten

kan bli illusorisk. Kollegiet påpekar även att det är eu outredd fråga i vad

mån fullständig avtalsfrihet bör råda på detta område och ifrågasätter om ej

i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske även av avtal mellan

kommunerna rörande handhavandet av kommunala förvaltningsuppgifter.

Skolöverstyrelsen understryker särskilt att det på skolväsendets område

föreligger ett påtagligt behov av vägledning i fråga om de interkommunala

avtalens utformning, särskilt när det gäller de ekonomiska mellanhavandena,

enär kommunerna ofta känner stor osäkerhet inför i varje fall mera

omfattande uppgörelser av detta slag. överstyrelsen anser emellertid, att

länsskolnämndernas praxis vid beslut om interkommunal samverkan och

om fördelning av kostnader i anledning av gemenskapen i de fall, där enighet

mellan kommunerna icke kan uppnås, samt de allmänna anvisningar,

som avses skola komma att utfärdas av Kungl. Maj:t för iakttagande av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

länsskolnämnderna i fråga om kostnadsfördelningen, kommer att bli av

största betydelse även som vägledning för utformningen av frivilliga överenskommelser

mellan kommunerna.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att frågan om vilka samarbetsuppgifter,

som bör och kan lösas genom civilrättsliga avtal, är av stor

betydelse. Föreningen anför vidare.

Förefintligheten av vissa i lagtext och lagmotiv sanktionerade avtalsområden

inom den specialreglerade förvaltningen (eldsläckningsavtal,

stadsplaneavtal, polisdistriktsavtal, avtal i anslutning till 6 § folkskolestadgan

o. s. v.) synes antyda alt avtalsområdet på andra dylika områden är

begränsat. Under alla omständigheter är det, såsom kommittén också framhållit,

uteslutet att genom avtal disponera över förpliktelser som kommuner

lagligen ha att var för sig genom egna organ fullgöra. Vissa äldre regeringsrättsutslag

ge vid handen att avtalsområdet förr ej ansetts obegränsat ens

inom den oreglerade »egentliga» kommunalförvaltningen. Å andra sidan ge

motiven till 40 § KL vid handen att uttryckligt stöd i lagtext numera icke

ansetts behövligt för en så långtgående åtgärd som avtal om den kommunala

medelsförvaltningens uppdragande åt en bank (SOU 1952: 12 sid. 192;

prop. 210/1953 sid. 217). Ifråga om anstaltsupplåtande för medlemmar i

annan kommun föreligger otvivelaktigt stort utrymme för avtalsslutande

liksom också i fall då en kommun skall driva »oreglerad» verksamhet, av

vilken även annan kommun får nytta. Oklara situationer kunna emellertid

uppstå när en förvaltningsgren är helt eller delvis specialreglerad och

åtagandena sträcka sig längre än tillhandahållande av platser å anstalt eller

liknande liksom också då tanken är att kommuner skola tillsätta samarbetsargan

för viss gemensam förvaltningsuppgift. Kommittén framhåller att i

sistnämnda fall av samarbetsorganet fattade beslut kommunalrättsligt böra

förstås såsom fattade för varje särskild kommuns vidkommande genom

dennas representanter i det gemensamma organet. Tilläggas bör väl att ett

sådant »åsämjande» förutsätter beslutsdelegationer från vederbörande kommunala

nämnd och sålunda måste ske med stöd av 43 och 45 §§ KL eller

lagrum av motsvarande beskaffenhet inom specialförvaltningen samt att

samarbetsorganets beslut därvid teoretiskt måste framstå såsom dessa

uppdragsgivares, å vilkas vägnar besluten fattas, och icke representanternas.

Dylika samarbetsorgan ha hittills plägat tillsättas för enbart planeringsuppgifter.

Någon gång, exempelvis då avtal blott skall gälla under ett

övergångsskede innan kommunalförbund hunnit bildas, har samarbetsorganet

brukat tilläggas beslutanderätt i mindre betydelsefulla förvaltningsangelägenheter

under förutsättning av att besluten kunnat fattas enhälligt.

Huruvida detta tillvägagångssätt varit i överensstämmelse med grundläggande

kommunalrättsliga principer har dock alltid förefallit tveksamt (jfr

RÅ 1952 ref. 48). Kommittéuttalandena kunna inte sägas helt ha undanröjt

denna tveksamhet. Då kommittén på som det vill synas övertygande

skäl avvisat tanken på en särskild lagstiftning om »offentligrättsliga» avtal,

lär väl endast rättspraxis kunna ge slutgiltigt besked i frågan huruvida ej

kommittén trots allt överskattat det civilrättsliga avtalets allmänna användbarhet

som medel att lösa interkommunala samarbetsfrågor. Självfallet

vore det önskvärt om Kungl. Maj :t vid framläggandet inför riksdagen av

förevarande lagförslag genom positiva uttalanden kunde påverka de rättstillämpande

myndigheterna så att det erkända avtalsområdet bleve så vitt

som möjligt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Drätselkammaren i Sölvesborg ifrågasätter om icke den interkommunala

avtalsrätten borde regleras i lag, åtminstone i vissa avseenden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön tänker sig att avtalsformen skulle kunna

utvecklas ytterligare genom ett system, där de ekonomiska grundvalarna

för kommunal samverkan bestämmes genom avtal, under det att gemensamma

förvaltningsorgan kan utses genom val av de samverkande kommunerna.

Det bör enligt länsstyrelsens mening vara möjligt att på en så anordnad

samfällighet överflytta även obligatoriska kommunala förvaltningsuppgifter.

Ett sådant system förutsätter givetvis, framhåller länsstyrelsen, en

närmare laglig reglering av avtalsformen.

I övriga yttranden har man anslutit sig till kommitténs uppfattning att

formerna för avtal om samarbete mellan kommunerna bör förbli helt

oreglerade. Där man särskilt motiverat sitt ståndpunktstagande, har man

framhållit, att en smidigare anpassning kan ske till skilda förhållanden om

full avtalsfrihet råder på detta område.

4. Specialkommuner

Kommunalförbundskommittén

Kommittén framhåller, att någon allmänt vedertagen definition av begreppet

kommun icke finnes, varav följer att någon bestämd distinktion

mellan begreppen kommun och kommunalförbund icke gjorts. Kommittén

anser för sin del, att de konstitutiva dragen för en kommun är, att samfälligheten

ifråga äger direkt beskattningsrätt. Med specialkommun avser

kommittén därför en med egen beskattningsrätt utrustad samfällighet. Såsom

exempel på specialkommuner nämner kommittén den kyrkliga samfälligheten

och tingslaget. Kommittén anför vidare.

Om en för två eller flera kommuner gemensam förvaltningsuppgift överflyttas

på en specialkommun, förlora primärkommunerna allt direkt inflytande

på denna uppgift. Endast indirekt kunna de få ett visst inflytande

på uppgiften, nämligen om ledamöterna av specialkommunens beslutande

organ väljas av de primärkommunala organen. Ledamöterna i det specialkommunala

organet skulle då bli att betrakta som ombud för primärkommunerna.

Primärkommunernas inflytande på en uppgift, som uppdrages

åt en specialkommun, kan alltså endast bliva ytterst ringa. Då det givetvis

icke kan ifrågakomma att tillskapa specialkommuner för annat än betydelsefulla

kommunala uppgifter, skulle bildande av dylika kommuner innebära

en stark splittring av den kommunala förvaltningen. Den allvarligaste

konsekvensen härav är, att var och en av primärkommunerna skulle komma

att sakna nödig överblick över sin finanshushållning, varigenom svårighet

skulle uppstå att i ekonomiskt hänseende samordna de olika kommunala

förvaltningsuppgifterna. På grund av det anförda anser kommittén,

att utvägen att bilda specialkommuner för att åstadkomma nödig samverkan

mellan kommuner icke bör tillgripas, såvida mindre genomgripande

samarbetsformer skulle visa sig vara tillfyllest för ändamålet.

4 — Hilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Kommittén har vid en genomgång av behovet av samarbete på olika förvaltningsområden

icke funnit något område, där icke erforderlig kommunal

samverkan bör kunna åstadkommas i annan form än genom specialkommun.

På grund härav har kommittén funnit sig icke böra framlägga något

förslag om bildande av sådana kommuner.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anser, att kommittén icke förebragt tillräckliga skäl

för sitt avvisande av specialkommunsinstitutet. Kollegiet anför.

Den av kommittén föreslagna nya formen för kommunalförbund är avsedd

att komma till användning endast i fråga om verkligt betydande samarbetsuppgifter.

I stort sett kommer emellertid ett dylikt förbund allenast formellt

att skilja sig från en specialkommun, i vart fall därest specialkommunens

fullmäktige utses bland ledamöterna av delkommunernas fullmäktige.

Den omständigheten, att förbundet icke har den särskilda direkta beskattningsrätt,

som anses konstitutiv för en kommun, torde i realiteten icke verka

större skillnad, då någon begränsning av medlemskommuns skyldighet att

bidraga till kostnaderna för förbundets verksamhet icke skulle föreligga.

Enligt kommitténs förslag skall ju för övrigt för förbund, vilket handhar

förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommun att

vårda, författningens bestämmelser om kommun gälla (2 § i lagförslaget).

Den särskilda beskattningsrätt, som tillkommer en specialkommun, torde

i själva verket icke vara mera ägnad att inge betänkligheter än den obegränsade

rätt att besluta utgifter, som kan konstitueras genom kommunalförbund

eller avtal, då rätten att åsamka utgifter binder kommunerna i samma

utsträckning som den särskilda beskattningsrätten.

Skaraborgs länsavdelning av svenska landskommunernas förbund och

kommunalfullmäktige i Ljusnarsbergs kommun anser det vara utan betydelse

om kommunalförbunden formellt har beskattningsrätt eller ej, enär

förbunden i praktiken har sådan rätt genom sina möjligheter att pålägga

förbundskommunerna obegränsade utgifter.

I övrigt delar man kommitténs mening i denna fråga. Ett flertal länsstyrelser

har i sina yttranden särskilt framhållit riktigheten av kommitténs

uppfattning att bildande av specialkommuner skulle medföra en alltför

stark splittring av den kommunala förvaltningen med ty åtföljande svårigheter

för de enskilda primärkommunerna att erhålla nödig överblick över

sin finanshushållning.

Departementschefen

Genom den ständigt fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet

har de kommunala förvaltningsuppgifterna blivit alltmer omfattande.

Statsmakterna har pålagt kommunerna ett stort antal nya uppgifter

och därjämte har den verksamhet, kommunerna själva åtagit sig, ökat

högst avsevärt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Trots den 1952 genomförda kommunindelningsreformen är de kommunala

enheterna mångenstädes fortfarande alltför små för att själva kunna

effektivt fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande uppgifter. Ett

samarbete med angränsande kommuner har därför för dessa mindre kommuner

ofta tett sig som en naturlig lösning av många av deras problem. Men

även mera ekonomiskt bärkraftiga kommuner har i betydande utsträckning

funnit det med sin fördel förenligt att bedriva ett samarbete med angränsande

kommuner. I storstadsregionerna förekommer ett intensivt sådant

samarbete, betingat främst av de många problem som tätbebyggelsen för

med sig. Det torde finnas all anledning att räkna med att den interkommunala

verksamheten kommer inte bara att fortsätta utan att bli än livligare

och att utsträckas till att omfatta nya förvaltningsområden. Sålunda kommer

exempelvis med all säkerhet enhetsskolans genomförande att medföra

ett starkt ökat interkommunalt samarbete på skolväsendets område. Detta

gäller särskilt enhetsskolans högstadium. Mer än hälften av landets kommuner

torde nämligen vara för små för att bilda underlag för eget högstadium.

Ännu större befolkningsunderlag måste yrkesskolorna kräva och även på

detta område har man således att räkna med att samarbete över kommungränserna

kommer att etableras i stor utsträckning. Jämväl inom polisväsendet

torde man — så länge det kommunala huvudmannaskapet består —

kunna räka med ett livligare interkommunalt samarbete, enär utvecklingen

i fråga om polisverksamheten medför att kommunerna efter hand blir för

små enheter. Ett betydande behov av kommunalt samarbete föreligger vidare

när det gäller tätorternas vatten- och avloppsfrågor. Även på vissa andra

förvaltningsområden lär man kunna räkna med ett fortsatt behov av interkommunalt

samarbete.

På grund av denna fortgående och väntade utveckling framstår det som

alltmer angeläget att finna ändamålsenliga former för det interkommunala

samarbetet. Härvidlag bör emellertid enligt min mening kommunerna i

största möjliga utsträckning lämnas frihet att själva skapa de verksamhetsformer,

de anser lämpliga. Såsom jag framhållit i olika sammanhang är jag

nämligen av den uppfattningen att kommunerna bäst fyller sina många

uppgifter som lokala samhällsorgan, om de åtnjuter stor frihet på det organisatoriska

området. Lagstiftarens uppgift hör vara alt fastställa det minimum

av regler, som erfordras för att ge de berörda kommunerna och dessas

medlemmar garantier för handläggning av ärendena under tillfredsställande

former. Mot varandra måste alltså vägas å ena sidan betydelsen av att kommunerna

åtnjuter största möjliga frihet och utrymme för lokala anordningar

och å andra sidan behovet av garantier för alt denna frihet ej missbrukas.

Samarbete mellan kommuner kan, såsom kommittén påpekat, ske enligt

i huvudsak fyra olika former. Den enklaste formen av kommunal samverkan

utgör samråd genom samarbetsnämnder. Dessa nämnder har ingen beslu
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

tanderätt utan deras uppgift kan närmast anses vara att utgöra ett utrednings-

och förhandlingsorgan för de intresserade kommunerna. Att i författning

närmare reglera denna form av samarbete är enligt kommitténs

mening varken behövligt eller lämpligt. En mycket vanlig form av samarbete

är att privaträttsliga avtal ingås mellan vederbörande kommuner om samarbete

för att lösa viss uppgift. Enligt det av kommittén framlagda förslaget

skall kommunerna äga att med endast de begränsningar som redan nu gäller

fritt bestämma när de vill använda sig av avtalsformen och någon reglering

i lag av den interkommunala avtalsrätten föreslås icke. Gränsen för samverkan

i denna ordning blir sålunda såsom hittills den ram som kommunallagarna

uppdrar för kommunernas verksamhet. En lagligt reglerad form av

samverkan föreslås däremot skola kunna ske genom bildande av kommunalförbund.

Regleringen syftar till att skapa en särskild organisationsform

med viss stadga, en form som är tillfredsställande ur allmän synpunkt och

som kan anses godtagbar med hänsyn till de krav i fråga om sättet för ärendenas

handläggning som såväl berörda kommuner som de enskilda kommunmedlemmarna

har rätt att resa. Om man går så långt i fråga om samarbete

att man tillerkänner en sammanslutning av kommuner egen beskattningsrätt,

innebär detta enligt kommittén närmast en kommunbildning. Kommittén

har icke i fråga om något kommunalt förvaltningsområde funnit

behov föreligga att bilda sådana specialkommuner.

Uppenbarligen möter många vanskliga avvägningsproblem när det gäller

att i varje särskilt fall välja den rätta formen för kommunalt samarbete.

De huvudlinjer som kommittén dragit upp för lösningen av de kommunala

samarbetsfrågorna synes mig dock riktiga. De lämnar kommunerna stor

fi ihet på detta område samtidigt som de ställer till kommunernas förfogande

en i lag reglerad organisationsform för samarbete på de viktigare områdena.

Jag anser mig därför kunna godtaga kommitténs allmänna ståndpunktstagande

till de huvudprinciper efter vilka kommunala samarbetsproblem

bör lösas.

De former av samarbete som framför allt påkallar uppmärksamhet i detta

sammanhang är samarbete genom avtal och samarbete genom bildande av

kommunalförbund. Att närmare ange när den ena eller andra samarbétsformen

bör komma till användning är uppenbarligen icke möjligt med hänsyn

till de vitt skilda förhållanden som här möter. Avtalet har ju den fördelen

framför kommunalförbund att det utgör en smidigare och billigare

samarbetsform och innebär ett betydligt mindre ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten och förvaltningen än kommunalförbund. Helt allmänt

sett synes därför avtalsformen vara att föredraga framför kommunalförbund

i fråga om angelägenheter, där det på grund av uppgifternas mindre

vikt eller omfattning eller av andra orsaker icke kan anses erforderligt

med ett särskilt beslutande organ. En viktig begränsning i möjligheten att

begagna avtalsformen ligger dock däri, att vissa uppgifter av offentligrätts
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

lig natur, som åvilar kommunerna, icke genom avtal kan överlåtas å andra

organ än kommunens egna.

En konsekvens av avtalsformen blir emellertid, såsom kammarkollegiet

framhållit, att många kommuner ställes utanför det direkta ansvaret för

lösningen av mer eller mindre svårlösta kommunala frågor med därav föranledda

risker för kommunalförvaltningens funktionsduglighet, då avtalet

till äventyrs upphör. Avtalsformen för vidare med sig att förfarandet vid

fattande av beslut kan bli omständligt och om kommunerna skall besluta

var för sig i en angelägenhet kan, för det fall att kommunerna fattar olika

beslut, betydande svårigheter och olägenheter inträda. Även i fråga om förvaltning

och verkställighet kan under sådana förhållanden svårlösta problem

uppstå. Och olika uppfattningar om avtalets tolkning kan medföra

tvister, som inverkar oförmånligt på verksamhetens bedrivande. Sådana

olägenheter undvikes, om kommunerna bildar kommunalförbund för handhavande

av samarbelsuppgifterna. Genom att kommunalförbundens organisation

och verksamhet i stor utsträckning är reglerade i författning och

genom att förbundsordning skall fastställas av länsstyrelsen, är vid denna

samarbetsform garantierna större för att kommunernas och deras medlemmars

rättsskydd skall beaktas. Kommunalförbund synes mig därför

främst böra komma till användning, då samarbetet gäller en betydande eller

särskilt kostnadskrävande uppgift eller då flera kommuner deltager i samarbetet.

I dessa fall torde nämligen ofta behov föreligga av ett särskilt beslutande

organ. Då det gäller betydande uppgifter torde det vidare i många

fall kunna ifrågasättas om uppgiften kan eller lämpligen bör överlämnas

åt annan kommun att ombesörja. Men även i åtskilliga andra fall än

nu nämnda torde i lag reglerade kommunalförbund vara att föredraga ur

kommunalrättslig synpunkt.

Kommittén har behandlat olika förvaltningsområden och i samband därmed

gjort vissa uttalanden angående lämplig samarbetsform. Mot dessa

kommitténs uttalanden har jag i huvudsak intet att erinra, men jag vill

redan här understryka att innan avtalsformen väljes måste man noga pröva,

att man icke går längre än vad som ur kommunalrättslig synpunkt kan

anses tillåtet.

Vad angår skolväsendet rekommenderar kommittén —- liksom föredragande

departementschefen i propositionen 182/1956 med förslag till

skolslyrelselag m. m. — att avtalsformen skall användas i betydande

utsträckning. Häremot har jag i och för sig intet att invända, men

jag vill framhålla, att just på skolväsendets område torde man i samband

med enhetsskolans genomförande ofta få räkna med ett betydande samarbete,

som planeras alt äga rum avsevärd tid framåt, och ofta torde det bli

fråga om samarbete mellan flera jämnstora kommuner. Under sådana förhållanden

kan det många gånger vara lämpligt alt samarbetet får den fastare

form som kommunalförbund innebär. Därigenom tillskapas organ som kan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

anpassa samarbetet efter den fortgående utvecklingen och som kan ingripa

och lösa de olika problem, som uppkommer under arbetets gång och som icke

på förhand, vid avtalets upprättande, kunnat förutses. Om kommunalförbundsinstilutet

ges en lämplig utformning synes mig därför denna form

av samarbete kunna få stor betydelse även på skolväsendets område.

När det gäller polisväsendet anser kommittén att samarbetet i regel omfattar

så begränsade uppgifter, att bildandet av kommunalförbund i och

för sig kan synas onödigt. Enligt kommitténs uppfattning föranleder de

nuvarande bestämmelserna om val av vissa befattningshavare i gemensamma

polisdistrikt och om avgivande av yttranden i vissa tjänstetillsättningsärenden

i sådana distrikt att kommunerna bildar kommunalförbund

utan att polisverksamhetens omfattning alltid sakligt sett motiverar det.

Bestämmelserna, vilka återfinnes i It § 3 mom. och 13 § 2 mom. polislagen,

innebär att de i det gemensamma polisdistriktet ingående kommunerna,

om kommunalförbund ej bildats, var för sig skall välja ifrågavarande

befattningshavare respektive, då länsstyrelsen utan föregående kommunalt

val tillsätter tjänsterna, var för sig avgiva yttranden i tjänstetillsättnigsärendena.

Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén funnit angeläget,

att — om polisväsendet icke förstatligas — en sådan revision av polislagstiftningen

företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full utsträckning

på polisväsendets område.

För egen del är jag icke beredd att i detta sammanhang föreslå någon

ändring i polislagstiftningen. Visserligen har förhållandevis många kommunalförbund

bildats just på polisväsendets område, men det torde kunna

ifrågasättas, om icke orsaken härtill är att söka till stor del i andra förhållanden

än i utformningen av nyssnämnda bestämmelser. Beträffande samarbetet

på detta område är det givetvis också av största vikt, att kommunerna

har i lag fastslagen rätt att tillkännagiva sin mening, när det gäller tillsättande

av befattningshavare i kommunerna. Enligt min mening finns det

vidare knappast anledning befara att ombildning av de nuvarande polisförbuden

till kommunalförbund enligt den nya lagen skall medföra några större

svårigheter. Och om den nya organisationen för kommunalförbund får en

tillräckligt smidig utformning — exempelvis genom att antalet förbundsfullmäktige

och ledamöter i förbundsstyrelsen icke fixeras i lagen — förmenar

jag att denna organisationsform icke blir alltför betungande. Härtill

kommer att hela frågan om polisväsendets organisation i enlighet med riksdagens

begäran kan förväntas bli föremål för en allsidig och förutsättningslös

utredning. Jag kan icke heller tillstyrka det av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län framförda förslaget att länsstyrelserna skulle få rätt att lämna

dispens från den föreslagna bestämmelsen att kommunalförbund skall ha

såväl ett beslutande som ett verkställande organ. Såsom jag senare närmare

skall utveckla delar jag nämligen kommitténs och det alldeles övervägande

flertalet remissinstansers uppfattning att det om möjligt bör undvikas att

i lagen införa specialbestämmelser för olika slag av kommunalförbund.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mcij.ts proposition nr 150 år 1951

På brandväsendets område torde liksom hitintills samverkan genom avtal

i regel vara att föredraga. Efter kommunindelningsreformens genomförande

har kommunalförbunden till allra största delen befunnits obehövliga och

bortfallit. Det viktigaste interkommunala samarbetet på detta område utgör

eldsläckningsavtalen och beträffande dessa utgör — såsom understrukits

av remissinstanserna — avtal en lämplig och smidig form för kommunalt

samarbete.

Beträffande socialvården föreligger behov av samverkan mellan kommunerna

främst i fråga om anläggning och drift av ålderdomshem. Att avtal

därvidlag oftast torde vara den smidigaste formen för samarbetet bekräftas

av socialstyrelsen. Jag kan sålunda ansluta mig till kommitténs ståndpunkt

att i fråga om ålderdomshem avtal bör vara det normala och att kommunalförbund

bör ingås endast då särskilda förhållanden motiverar en sådan

ordning.

Regionplaneförbund skiljer sig i vissa hänseenden från vanliga kommunalförbund.

Redan det förhållandet att stundom ett mycket stort antal

medlemmar ingår i förbundet — det största, Stockholmstraktens regionplaneförbund,

består av Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms

län — medför att för vanliga kommunalförbund avpassade regler icke alltid

blir ändamålsenliga, då de skall tillämpas på regionplaneförbund. Vidare

har förslag väckts om att dessa förbund skall få nya uppgifter, som skulle

kunna motivera en annan organisationsform för regionplaneinstitutet. Med

hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning att vid utformningen av

en ny lag om kommunalförbund hänsyn icke bör tagas till formerna för

det samarbete som kan bli erforderligt på regionplaneringens område. Då

byggnadslagstiftningen f. n. är föremål för översyn och förslag i ämnet kan

väntas senare detta år anser jag vidare i likhet med kommittén, att de

regionplaneförbund, som bildats medan den nuvarande kommunalförbundslagen

gäller, bör — i motsats till vad som föreslås beträffande övriga

existerande kommunalförbund — få bibehålla sin nuvarande organisation

i avvaktan på nämnda översyn av byggnadslagstiftningen.

Vatten- och avloppsanläggningar utgör ofta synnerligen kostnadskrävande

företag och många gånger är de gemensamma för åtskilliga kommuner.

Därjämte fordras ej sällan särskild förvaltning. På detta område synes mig

därför kommunalförbund många gånger vara att föredraga framför avtal.

Som jag redan tidigare anfört är möjligheten att använda avtalsformen

begränsad med hänsyn till dels de särskilda bestämmelser som kan gälla

för fullgörandet av vissa uppgifter och dels allmänna kommunalrättsliga

principer, som lägger hinder i vägen för en obegränsad delegation av förvaltning

och verkställighet. Dessa begränsningar måste beaktas av kommunerna,

då de har att välja form för interkommunalt samarbete. Det har i

anslutning härtill i flera remissyttranden framhållits, att en viss osäkerhet

råder på det interkommunala avtalsområdet som eu följd av atl särskilda

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

regler saknas om sådana avtal, och från en del håll har efterlysts en analys

a\ den lättsliga innebörden av dylika kommunala avtal. I anledning härav

vin jag något närmare uppehålla mig vid dessa spörsmål.

Som jag inledningsvis uttalat, delar jag kommitténs uppfattning att en

i eglering i lag av den interkomniunala nvtnlsrätten skulle vara av ringa värde.

De förvaltningsuppgifter, som är föremål för samverkan genom avtal, är

så skiftande att avtalsreglerna nödvändigtvis måste få mycket allmänt innehåll.

En sådan reglering skulle också lätt kunna bli hindrande för en naturlig

utveckling på området och verka som ett onödigt och olämpligt ingrepp

i den kommunala självstyrelsen. Jag anser mig därför icke nu kunna förorda

en laglig reglering av den interkommunala avtalsrätten.

Såsom kommittén framhåller är ett interkommunalt avtal närmast en

civilrättslig överenskommelse, vilket innebär bl. a. att varje kommun, som

är ansluten till avtalet, kommunalrättsligt bibehåller sin beslutanderätt i

fråga om den eller de samarbetsuppgifter avtalet avser. De kommunalrättsliga

reglerna inskränker i olika avseenden kommunernas möjligheter

att träffa sådant avtal. Avtalet måste sålunda avse angelägenhet, som kommun

äger vårda. Om vidare i författning stadgats att viss förvaltningsuppgift

skall handhavas av kommuns egna organ, får uppgiften ej genom avtal

överlåtas till annat organ. Kommun kan icke heller lagligen träffa avtal,

som innebär att delegation gjorts till något organ i strid mot gällande kommunalrättsliga

bestämmelser.

Av de olika typerna av förekommande interkommunala avtal uppkommer

ur allmänna kommunalrättsliga synpunkter inga speciella svårigheter av

den formen, då kommunerna handhar en kommunal angelägenhet var för

sig men under utövande av visst samarbete. Kommunerna samråder om de

åtgärder som är erforderliga och söker, då olika uppfattningar framkommer,

sammanjämka sina ståndpunkter. Besluten fattar de emellertid fullt självständigt

och oberoende av varandra.

En annan form av avtal är att kommun erhåller rätt att disponera platser

på annan kommuns anstalt — s. k. inackorderingsavtal — eller får dragi

nytta av annan kommuns åtgärder. Förstnämnda kommun har i dessa fall

icke någon delaktighet i beslutanderätten och förvaltningen. Den enligt avtalet

förpliktade kommunen äger emellertid å andra sidan ej fatta några för

den andra kommunen kommunalrättsligt bindande beslut utan har endast

att tillhandahålla nyttigheten i enlighet med avtalet. I vilken utsträckning

sådana avtal kan ingås bör, i den män det icke framgår av speciallagstiftning,

avgöras av rättspraxis. Jag vill endast framhålla, att enligt min

mening ifrågavarande avtal bör vara tillåtna när det endast är fråga om

upplåtande av anläggning eller tillhandahållande av materiel eller liknande

tjänster.

En tredje typ av avtal avser de fall då kommunerna gemensamt handhar

förvaltningen genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan. De beslut som i

sådana fall fattas av förvaltningsorganet blir att betrakta som de särskilda

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

kommunernas beslut och man måste här förutsätta en delegation från envar

kommun till dennas representant i det gemensamma organet. Enligt nuvarande

rättspraxis torde man nämligen vara obenägen att tillåta delegation

till organ utanför kommunen i andra fall än när det är fråga om av kommunen

klart angivna rena verkställighetsåtgärder. Några generella regler om

vad som bör anses vara ren verkställighet kan icke angivas. Även företagande

av enklare verkställighetsåtgärder kräver ofta fattande av självständiga

beslut. Hur långt man lagligen kan gå när det gäller att på detta sätt

delegera beslutanderätten är en fråga om tolkning av gällande kommunallagar

och denna tolkningsfråga torde få överlämnas åt rättspraxis att i sista

hand avgöra.

Genom interkommunala avtal bildas stundom bolag eller föreningar för

handhavande av gemensamma kommunala angelägenheter. I vilken utsträckning

kommunerna äger förvärva andelar i sådana rättsobjekt är en fråga,

som likaledes får avgöras enligt allmänna kommunalrättsliga bestämmelser,

och jag anser mig därför icke böra närmare ingå därpå i detta sammanhang.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande ifrågasatt om

interkommunala avtal kan träffas beträffande alla slag av förvaltningsuppgifter.

Förbundet anför bl. a., att förefintligheten av vissa i lagtext och

motiv sanktionerade avtalsområden inom den specialreglerade förvaltningen

synes antyda att avtalsområdet på andra dylika områden är begränsat. För

min del kan jag emellertid icke finna några bärande skäl för att begränsa

användandet av interkommunala avtal till vissa förvaltningsområden, givetvis

med undantag för de fall, då en kommun enligt lag uttryckligen är

skyldig att vårda en angelägenhet genom egna organ.

En allvarlig olägenhet med de interkommunala avtalen är att, sedan besluten

om avtalens ingående vunnit laga kraft, avtalen svårligen kan ändras

mot kommunernas vilja, även om avtalen är olagliga ur kommunalrättslig

synpunkt. Skulle genom dylikt avtal kommunala funktioner överflyttas på

obehörigt organ kan en besvärande osäkerhet uppstå rörande den rättsliga

giltigheten av de beslut, som sådant organ fattar. Kammarkollegiet

framhåller i sitt yttrande att den kommunala verksamheten kan genom

olika former av delegation undandragas offentlig insyn och kontroll och

att den kommunala besvärsrätten kan bli illusorisk. Kollegiet ifrågasätter

därför om ej i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske av de

interkommunala avtalen. Även om därigenom vissa garantier skulle kunna

vinnas mot att avtal ingås, som icke står i överensstämmelse med gällande

kommunalrättsliga bestämmelser, vill jag likväl icke tillstyrka ett sådant

förslag. En myndighetsprövning skulle kunna verka starkt hämmande

på den kommunala verksamheten och såsom jag i olika sammanhang

haft anledning framhålla är det min principiella uppfattning, att kommunerna

bör ha största möjliga frihet och självständighet i förhållande till

statsmakterna. I)cn statsuppsikt, som förekommer på grund av gällande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

bestämmelser om besvär och om underställning av vissa kommunala beslut,

anser jag vara tillräcklig även när det gäller de interkommunala avtalen.

Jag vill emellertid här understryka vikten av att slutandet av interkommunala

avtal föregås av noggranna överväganden. Av stor betydelse är klara

regler rörande den ordning i vilken avtalet kan bringas att upphöra, önskvärt

är att kommunförbunden är kommunerna behjälpliga med utformningen

av sådana avtal på de områden, där statliga myndigheter ej utfärdat

råd och anvisningar i dessa hänseenden.

Innan jag övergår till att närmare behandla själva kommunalförbundsinstitutet

vill jag ytterligare något uppehålla mig vid den tidigare i korthet

berörda frågan om bildande av specialkommuner. Om man skulle tillerkänna

kommunalförbund egen beskattningsrätt skulle detta — såsom tidigare

anförts — innebära att en specialkommun bildades. Kommittén har ställt

sig avvisande till en sådan ordning och därvid framhållit att tillskapandet

av dylika specialkommuner skulle innebära en stark splittring av den kommunala

förvaltningen och hindra medlemskommunerna att erhålla nödig

överblick över sin finanshushållning. Häremot har kammarkollegiet emellertid

invänt att medgivande av särskild beskattningsrätt icke är ägnat

att inge betänkligheter med hänsyn till att någon begränsning av medlemskommuns

skyldighet att bidraga till kostnaderna för förbundets verksamhet

icke skall föreligga enligt kommitténs förslag. Liknande synpunkter har

framförts av ett par andra remissinstanser.

För egen del anser jag, i likhet med det stora flertalet remissmyndigheter,

de skäl kommittén anfört mot införande av egen beskattningsrätt

för kommunalförbunden vara bärande. I anledning av vad kammarkollegiet

anfört vill jag redan i detla sammanhang nämna att jag hyser den

uppfattningen att kommunalförbundens möjlighet att pålägga sina medlemmar

utgifter skall under vissa förhållanden kunna begränsas. Beträffande

andra förbund än sådana, som skall handhava obligatorisk, specialreglerad

förvaltning, kommer jag sålunda i det följande att föreslå, att i förbundsordningen

skall angivas de begränsningar i skyldigheten att tillhandahålla

medel för förbundsverksamheten, som medlemmarna kan ha kommit

överens om. Med hänsyn härtill och då en beskattningsrätt av förevarande

slag knappast kan medföra några större fördelar ur allmän synpunkt, anser

jag mig icke böra föreslå införande av särskild beskattningsrätt för kommunalförbund.

B. Kommunalförbund

I. Gällande rätt

Bestämmelser om kommunalförbund finnes i lagen härom den 13 juni

1919. Enligt denna lag (1 §) kan städer, landskommuner, köpingar och

municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund för handha
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1957

vande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning får vidare

ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad,

även om staden deltager i landsting. Även olika skoldistrikt kan på enahanda

sätt sluta sig samman för vård av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan

(33 §). Församlingar kan däremot icke ingå i kommunalförbund.

Samverkan mellan dem kan emellertid ske genom bildande av

kyrklig samfällighet (1 § lagen om församlingsstyrelse).

I lagen angives kommunalförbunds ändamål vara »handhavande av kommunal

förvaltningsuppgift» (1 §). Denna bestämmelse har allmänt tolkats

så, att ett kommunalförbund icke må bildas för mer än en uppgift. Alla

slags kommunala uppgifter kan ombesörjas av kommunalförbund.

Medlemskap i kommunalförbund rubbar icke medlemmarnas förpliktelser

och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Ett undantag

från denna regel finnes dock, och det gäller de fall, då brandförsvarsförbund

bildats. Handhaves brandförsvar av kommunalförbund, skall enligt 1 §

tredje stycket brandlagen lagens bestämmelser om kommun ha avseende å

förbundet. Liknande bestämmelser gäller även i fråga om polisförbund.

Länsstyrelsen förordnar om bildande av kommunalförbund (It §). Sådant

förbund kan bildas efter ansökan av någon av de berörda kommunerna,

men initiativ till bildande av förbundet kan även tagas av länsstyrelsen

(12 §). Förbundets bildande föregås av ett utredningsförfarande, som besörjes

av länsstyrelsen eller av de berörda kommunerna själva under länsstyrelse^

ledning. Länsstyrelsen kan också, där så finnes nödigt, förordna

lämplig person att under länsstyrelsens inseende verkställa utredningen (13

-—16 §§). Enas kommunerna om antagande av framlagt förslag till förbundsordning

och finner länsstyrelsen vid prövning av alla på frågan

inverkande omständigheter, att sammanslutning enligt den sålunda antagna

förbundsordningen skulle främja den angelägenhet, som förbundet avses

skola handhava, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller annat

allmänt gagn, så fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer

tiden, då förbundet skall träda i verksamhet (17 §). Samma förfarande

tillämpas, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i kommunalförbund

eller om ändring i förbundsordningen (18 §). Vid bildande av förbund

mellan skoldistrikt är tillvägagångssättet även detsamma. Det åligger emellertid

länsstyrelsen att i sådana ärenden inhämta yttrande av skolöverstyrelsen

(33 §).

Förbundets organisation regleras dels av lagen och dels av förbundsordningen.

Vad förbundsordningen skall innehålla angives i lagen (2 §).

Kommunalförbundets organ är en förbundsdirektion, vars samtliga ledamöter

i regel skall väljas av medlemmarna. I förbundsordningen kan dock föreskrivas,

att ledamot och suppleant skall utses i annan ordning (3 §). I lagen

finnes icke några valbarhetsbestämmelser. Direktionen förvaltar förbundets

angelägenheter och är alltså både beslutande och verkställande organ. Den

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

fastställer förbundets utgifts- och inkomststat; medlemmarna har således

icke att skaffa därmed. Direktionen kan, där ej i förbundsordningen annorlunda

bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare

med uppgift att verkställa direktionens beslut och under dess tillsyn handhava

förvaltningen (6 §). Direktionens sammanträden är icke offentliga.

Är i lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade angående handhavandet

av den uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet,

skall förbundsordningen lämpas därefter (2 § sista stycket).

Kommunalförbundet äger icke beskattningsrätt, men det har att efter

vissa i förbundsordningen faställda grunder och med där stadgad begränsning

bestämma beloppet av bidrag, som medlem skall utgiva till förbundet

(2 §). Ansvaret för förbundets ekonomiska förpliktelser vilar ytterst på

medlemmarna. Räcker inte kommunalförbundets medel, får förbundet begära

tillskott av medlemmarna (8 §) och saknar förbundet tillgång till

gäldande av skuld, är förbundsmedlemmarna pliktiga att fylla bristen

(30 §). Om den uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må

erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan av direktion, likvidatorer

eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbundsordningen

angivna eller eljest prövas skäliga. Detsamma gäller om först

efter förbundets upplösning yppas skuld, som förbundet ådragit sig.

I förbundsordningen skall angivas den rätt att upptaga lån, som finnes

böra medgivas förbundet (2 §). Däremot finnes i lagen ej någon bestämmelse

om att kommunalförbunds beslut om upplåning skall underställas

Kungl. Maj :t, men i praxis sker sådan underställning. I lagen finnes ej

heller några bestämmelser om fondbildning. Direktionens förvaltning och

förbundets räkenskaper granskas av revisorer, som utsetts av förbundsmedlemmarna,

och beslut om ansvarsfrihet fattas av medlemmarna var för

sig (9 §). Direktionen är således för sin förvaltning ansvarig inför förbundsmedlemmarna.

över förbundsdirektionens beslut kan kommunalbesvär anföras av samhälle,

som är anslutet till förbundet, samt av medlem av sådant samhälle

(10 §).

Om medlems utträde ur förbundet (19—23 §§) och om kommunalförbunds

upplösning (24—29 §§) finnes särskilda regler, delvis syftande till

att förhindra att förbundets verksamhet äventyras.

I några fall kan kommunalförbund bildas mot de berörda kommunernas

vilja. Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger

sålunda länsstyrelse, jämlikt 16 § polislagen, där det finnes erforderligt,

förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i polisdistriktet, skall

för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Vidare

skall, därest Kungl. Maj :t jämlikt 128 § byggnadslagen förordnat att regionplan

skall finnas, de kommuner och samhällen som berörs av planen

bilda regionplaneförbund för handläggning av frågor rörande planen. Slut
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

ligen äger länsstyrelse, jämlikt 3 § lagen den 15 juni 1939 om skyldighet

för kommuner att fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter,

där länsstyrelsen finner, att två eller flera kommuner eller delar av kommuner

bör ha gemensam kristidsnämnd, föreskriva, att kommunerna eller

kommundelarna skall utgöra kommunalt kristidsförbund. Därjämte kan i

detta sammanhang anmärkas, att i 2 § skolstyrelselagen, vilken träder i

kraft den 1 juli 1958, intagits en bestämmelse om att länsskolnämnden äger,

då särskilda skäl föreligger, förordna att interkommunal samverkan på

skolväsendets område skall ske i kommunalförbundets form.

II. Kritik mot kommunalförbundsinstitutet i dess nuvarande utformning

Kommunalförbundskommittén

De främsta orsakerna till att kommunalförbundsinstitutet i sin nuvarande

utformning icke tillvunnit sig det förtroende, som man vid lagstiftningens

tillkomst räknat med, torde enligt kommittén kunna sammanfattas

i följande tre punkter, nämligen att de till ett förbund hörande kommunerna

har ett ringa inflytande på förbundets verksamhet, att denna verksamhet

icke är underkastad samma offentlighetskontroll som annan kommunal

verksamhet samt att förbunden är organiserade på ett sätt som mer än

nödvändigt avviker från den vanliga kommunala organisationen.

Medlemskommunernas direkta inflytande på förbundets verksamhet inskränker

sig, anför kommittén, regelmässigt till rätten och skyldigheten att

utse ledamöter i direktionen och revisorer för granskning av direktionens

förvaltning samt att besluta om ansvarsfrihet för direktionen. Den kommunala

verksamhet, som uppdragits åt ett kommunalförbund, undandrages

således nästan helt medlemmarnas omedelbara inflytande. Den allvarligaste

konsekvensen härav är enligt kommittén, att den nödiga överblicken

av finanshushållningen inom vederbörande kommuner försvåras, vilken

olägenhet blir större ju mera betydelsefull och kostnadskrävande ett

kommunalförbunds arbetsuppgift är och ju flera uppgifter inom en och

samma kommun som anförtros åt kommunalförbund.

Kommunalförbundets verksamhet är icke underkastad samma offentlighetskontroll

som annan kommunal verksamhet, vilket sammanhänger med

förbundsdirektionens ställning. Genom att direktionen är ■— förutom beslutande

organ — verkställande och förvaltande organ, kan, framhåller kommittén,

direktionens sammanträden icke vara offentliga.

Förbundens organisation avviker väsentligt från övrig kommunal organisation,

anför kommittén, genom att förbundsdirektionen äger beslutanderätt

i ungefär samma omfattning som eu kommuns fullmäktige men därjämte

fungerar som förbundets verkställande och förvaltande organ, boskillnad

mellan beslutanderätt, å ena, samt verkställighet och förvaltning,

å andra sidan, är, framhåller kommittén, något för den kommunala för
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

valtningen väsentligt, vilken princip icke torde böra frångås utan tvingande

skäl.

Remissyttrandena

Förutom de många remissinstanser, som helt allmänt anslutit sig till

vad kommittén anfört, har skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet och

flertalet länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet samt åtskilliga städer, köpingar och

landskommuner m. fl. i sina yttranden särskilt understrukit att det nuvarande

kommunalförbundsinstitutet har allvarliga brister. I yttrandena framhålles

ofta att det, med hänsyn till att kommunalförbundsinstitutet icke tillvunnit

sig kommunernas fulla förtroende, varit välbetänkt att en översyn

av lagstiftningen kommit till stånd.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Otvivelaktigt har den mot det nuvarande kommunalförbundsinstitutet

framförda kritiken haft fog för sig. Särskilt gäller detta för tiden före kommunindelningsreformen,

då olägenheterna för småkommunerna av de då

talrika kommunalförbunden på ett ofta drastiskt sätt blevo kännbara vid

höstens statuppgöranden. Sedan antalet förbund i samband med indelningsreformen

decimerats ha de påtalade olägenheterna med kommunalförbunden

blivit mindre framträdande. Där kommunalförbund användes har det

ofta visat sig vara en effektiv samarbetsform som lätt kunnat anpassas efter

de skiftande samarbetsuppgifternas art. I den mån kommunalförbundet

åter behöver anlitas i större utsträckning och för större uppgifter än hittills

måste man emellertid räkna med att de allmänna invändningarna mot

institutet få förnyad aktualitet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller emellertid, att kommunernas

motvilja mot bildande av kommunalförbund icke enbart beror på bristerna

i det nuvarande kommunalförbundsinstitutet utan i lika hög grad torde

vara att betrakta som ett uttryck för en önskan att i största möjliga utsträckning

bevara den kommunala självbestämmanderätten.

III. Huvudfrågor i förslaget

1. Kommunalförbunds organisation

a. Införande av fullmäktiginstitution

Kommunalförbundskommittcn

Ett medel att öka medlemskommunernas inflytande på ett kommunalförbunds

verksamhet är, anför kommittén, att väsentligt utöka antalet ledamöter

i förbundets beslutande organ. Härigenom möjliggöres enligt kommittén

för de flesta medlemskommunerna att utse så många ledamöter, att

skilda åsiktsriktningar inom respektive kommuner kan bli representerade

i det beslutande organet. Kommittén framhåller, att detta resultat rent

teoretiskt skulle kunna uppnås även med nuvarande lagstiftning, eftersom

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

det i kommunalförbundslagen icke finnes någon bestämmelse om begränsning

av antalet ledamöter i direktionen. Emellertid har, anför kommittén,

detta i praktiken stött på svårigheter med hänsyn till att direktionen är icke

blott ett beslutande utan även ett verkställande och förvaltande organ. Om

ett organ av det senare slaget skall kunna smidigt fullgöra sina uppgifter,

yttrar kommittén, kan det ej gärna bestå av så många ledamöter som skulle

krävas, för att det skulle inom sig kunna hysa representanter för olika

åsiktsriktningar inom två eller flera kommuner. Möjligheten att i kommunalförbund

utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare för

verkställighet och förvaltning synes, enligt kommitténs mening, icke nämnvärt

förringa betydelsen av det nu sagda, varför annan väg att nå detta mål

bör sökas.

Kommittén framhåller, att om det sker en uppdelning av kommunalförbundens

beslutande samt verkställande och förvaltande verksamhet på olika

organ öppnas möjlighet att giva medlemskommunerna en fyllig representation

i kommunalförbunden utan att därför förvaltningen skall behöva

göras alltför tungrodd. Antalet ledamöter i det beslutande organet kan då,

anför kommittén, göras förhållandevis stort, medan storleken av det verkställande

och förvaltande organet kan anpassas efter vad förhållandena

kräver. Kommittén medger att även en utökning av antalet ledamöter i det

beslutande organet kan medföra en viss tungroddhet men anser att denna

olägenhet icke lärer bliva särskilt betydande, enär det beslutande organet

icke behöver sammanträda mer än ett fåtal gånger varje år. De fördelar,

som skulle kunna vinnas genom en dylik reform, synes enligt kommitténs

uppfattning i vart fall vara så stora, att nu nämnda olägenhet icke bör tillmätas

avgörande betydelse. Kommittén föreslår därför, att i ett kommunalförbund

skall, liksom i en kommun, finnas dels ett beslutande organ, lämpligen

kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande och förvaltande

organ, förbundsstyrelsen.

Kommitttén har även till diskussion upptagit frågan, huruvida icke vid

sidan av kommunalförbund med fullmäktige och styrelse borde finnas jämväl

kommunalförbund med mindre utbyggd organisation, exempelvis som

för närvarande med endast direktion. En sådan enklare organisation skulle

kunna tänkas för kommunalförbund med mindre betydande kommunala

uppgifter. Kommittén anser emellertid, att kommunalförbund av två former

bör undvikas. Om två olika slags kommunalförbund skulle finnas, ett med

mera utbyggd organisation avsett för mera omfattande uppgifter och ett

annat, som till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nuvarande

kommunalförbunden, skulle enligt kommittén vissa mindre önskvärda

konsekvenser kunna befaras. Risk skulle då finnas, anför kommittén,

att kommunerna, vilka är vana vid förbund av det senare slaget men icke

äger närmare erfarenhet av förbund av den förra typen, även för mera omfattande

uppgifter skulle välja förbund med enklare organisation, ävensom

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

att dylika förbund skulle bildas för uppgifter, där samarbetsfrågan enligt

kommitténs mening borde lösas genom avtal. Härtill kommer, framhåller

kommittén, att det lagtekniskt sett skulle medföra viss otymplighet, om i en

och samma lag skulle regleras två så artskilda typer av kommunalförbund

som de här ifrågavarande. Kommittén har därför stannat för att icke framlägga

förslag till mer än ett slags kommunalförbund.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har kammarkollegiet, sju länsstyrelser, en del städer,

köpingar och landskommuner i sina yttranden framhållit, att den föreslagna

organisationen av kommunalförbunden blir tungrodd. Endast kammarkollegiet

och länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige

i Jönköping och någon enstaka kommun har emellertid föreslagit,

att i lagen även skall införas bestämmelser om kommunalförbund

med en enklare organisation.

Kammarkollegiet anför.

De nuvarande »enklare» förbunden ha visat sig vara till gagn, och de

synas därför böra bibehållas vid sidan av den av kommittén föreslagna

mera utvecklade förbundstypen. Denna enklare förbundsform bör givetvis

endast komma i fråga för handhavande av mindre omfattande uppgifter. Ett

sådant förbund torde äga fullt berättigande om reglerna för detsamma förbindas

med viss offentlighetskontroll. Förbunden av den nya formen böra

då reserveras för de större, mera kostnadskrävande uppgifterna, som eljest

bort lösas genom bildandet av en specialkommun, t. ex. helt gemensamt

skolväsende. Då fråga föreligger om bildande av kommunalförbund torde

det i så fall böra ankomma på vederbörande länsstyrelse att vid underställning

av förslag till förbundsordning pröva vilken förbundsform som i det

föreliggande fallet bör komma till användning.

Länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfullmäktige i Jönköping är av samma

uppfattning. Länsstyrelsen anför.

Det kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas huruvida kommittéförslaget

tillgodoser skäliga anspråk på enkelhet. Svaret härpå blir beroende

av det ändamål för vilket kommunalförbund i det särskilda fallet skall

bildas. År detta förknippat med stora investeringskostnader och/eller höga

årliga utgifter synes den föreslagna organisationen lämplig. Föreligger åter

det motsatta förhållandet torde man med ett visst berättigande kunna göra

gällande att organisationen blir större och vidlyftigare än som betingas av

förhanden varande omständigheter. Därest samordningsproblemet i ett dylikt

fall icke kan eller bör lösas genom avtal föreligger därför en viss risk

för att parterna även avstå från att bilda kommunalförbund. Någon gemensam

lösning kommer då icke till stånd. Lagen kan på så sätt motverka sitt

syfte. Ett exempel härpå erbjuder bildandet av polisdistriktsförbund. Inom

polisväsendet bestämmer staten numera praktiskt taget såväl antalet befattningar

som deras lönegradsplacering. Att under sådana förhållanden för

polisväsendets handhavande inom polisdistriktsförbunden tillskapa en organisation

av den storleksordning som förslaget angiver synes knappast på
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

kallat. Kommittén har observerat förhållandet men sagt sig förutsätta att vid

en revision av polislagstiftningen hänsyn kommer att tagas till önskemålet

att, där kommunalt samarbete på polisväsendets område erfordras, detta

skäll kunna ske genom avtal. Hur denna revision lämpligen bör genomföras

lämnar dock kommittén i sammanhanget öppet. Liknande förhållanden

kunna emellertid föreligga även på andra områden. Sammanfattningsvis får

därför länsstyrelsen ifrågasätta om icke såsom alternativ till den av kommittén

föreslagna organisationen en sådan av enklare typ bör tillskapas för

lösandet av uppgifter, som icke kräva någon större administration eller som

icke medföra några mera betydande kostnader.

En annan allvarlig erinran mot förslaget är, att detta med all sannolikhet

kommer att medföra en politisering av kommunalförbunden, vilken med

hänsyn till dessas ofta tekniskt betonade uppgifter och till behovet av_sakkunniga

eller för uppgiften särskilt intresserade personer, framstår såsom

mindre önskvärd.

Det kan även erinras om att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt

tidigare återgivna uttalande förordat beträffande kommunalförbund för

polisverksamhetens upprätthållande att länsstyrelserna skall erhålla rätt att

ge dispens från skyldigheten för kommunalförbund att ha en fullmäktigorganisation.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och några kommuner har betonat önskvärdheten

av en rekommendation om att antalet fullmäktige i görligaste

mån begränsas.

I övrigt har kommitténs förslag till en uppdelning av organisationen på

ett beslutande och ett eller flera verkställande organ vunnit allmän anslutning.

Ett stort antal remissinstanser anser, att denna uppdelning är en av

de största förtjänsterna hos kommitténs förslag.

Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län har sålunda

i sina yttranden särskilt framhållit värdet av att kommunalförbunden genom

anpassningen till kommunallagens regler fått en enligt den kommunala

självstyrelsens princip mera tillfredsställande organisation.

Svenska landskommunernas förbund anser kommittéförslaget i dessa

delar väl genomtänkt och ändamålsenligt. På debetsidan får enligt förbundet

dock antecknas, att kommunalförbundet i fortsättningen knappast

blir eu lämplig samarbetsform för mindre omfattande angelägenheter.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott understryker,

alt kommunalförbund i den form kommittén föreslagit blir en ganska tungrodd

organisation, som har sitt berättigande endast om det gäller stora och

ekonomiskt betydande förvaltningsuppgifter. För sådana uppgifter synes

emellertid enligt utskottets mening den föreslagna formen vara den rätta.

De principiella skäl kommittén anfört mot en enklare form synes enligt utskottets

mening vara bärande. Liknande uttalanden har gjorts av hl. a.

länsstyrelsen i Jämtlands län och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott.

Stadsfullmäktige i Göteborg och kommunalfullmäktige i Östra Vikbolan5—Bihang

till riksdagens protokoll 1957. I sand. Nr 150

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

dets kommun framhåller, att förslaget väl tillgodoser önskemålen om ökat

inflytande på verksamheten från förbundsmedlemmarnas sida och om offentlig

kontroll.

Kommunalfullmäktige i Askeby kommun anser införandet av förbundsfullmäktiginstitution

vara en nödvändig ändring i lagen. Liknande uttalande

har gjorts av kommunalfullmäktige i Forserums kommun. Stadsfullmäktige

i Borås och kommunalfullmäktige i Tuna kommun anser, att förslaget innebär

en avgjord förbättring jämfört med nu gällande ordning.

b. Suppleanter för förbundsfullmäktige

Kommunalförbundskommittén

Kommittén erinrar om att suppleanter ej utses för kommunernas fullmäktige

men framhåller att det i fråga om kommunalförbund kan anföras

vissa särskilda skäl för utseende av suppleanter för fullmäktige. Sålunda

kan det göras gällande, att fullmäktige i kommunalförbund i högre grad får

lokalt betonade intressen att bevaka än fullmäktige i kommunerna har. I

förbund med relativt många medlemmar kan det vidare inträffa, att en medlemskommun

endast får en representant i förbundsfullmäktige; vid laga förfall

för honom skulle vederbörande kommun bliva utan representant i fullmäktige,

om suppleant för honom icke funnes. Men oavsett den betydelse

dessa skäl för en suppleantinstitution må tillmätas, är det dock, framhåller

kommittén, handhavandet på bästa sätt av den gemensamma angelägenheten,

som bör bliva förbundsfullmäktiges främsta uppgift, och icke iakttagandet

av respektive medlemskommuners eventuella särintressen. Härtill

kommer, anför kommittén, att de viktigaste uppgifter, som åvilar en förbundsdirektion

i ett nuvarande förbund, är förvaltning och verkställighet;

dessa uppgifter skall övertagas av förbundsstyrelsen, och för ledamöterna

i denna kommer suppleanter att finnas. Vid vägande mot varandra av på

frågan inverkande omständigheter har kommittén funnit övervägande skäl

tala för att suppleanter för förbundsfullmäktige icke skall utses.

Bemissyttrandena

Kommitténs uppfattning delas av nästan samtliga remissinstanser. Länsstyrelsen

i Malmöhus län är emellertid av en annan mening. Länsstyrelsen

anför.

Lagförslaget anknyter till den nya kommunallagen bland annat därutinnan

att suppleanter i förbundsfullmäktige icke skola utses. Med hänsyn

till önskvärdheten och betydelsen av att alla medlemskommuner om möjligt

städse bliva företrädda i fullmäktige föreslår länsstyrelsen, att förslaget i

denna del ändras och att suppleanter för fullmäktige skall utses jämte de

ordinarie ledamöterna.

Samma uppfattning har framförts av stadsfullmäktige i Kristinehamn.

Som skäl för sin anslutning till kommitténs ståndpunkt framhåller läns
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

styrelsen i Värmlands län, att kommunalförbundets organisation icke bör

göras mer tyngande än vad som är nödvändigt. Enligt länsstyrelsens mening

föreligger icke heller något framträdande behov av suppleanter, enär

det i endast ytterligt få fall torde inträffa att en kommun får endast en representant

i förbundsfullmäktige och därigenom riskerar att vid förfall for

denna bliva utan representant i fullmäktige.

c. Val av förbundsfullmäktige och valbarhet till fullmäktig

Kommunalförbundskommittén

På grund av de många praktiska svårigheter som skulle vara förknippade

med ett direkt val föreslår kommittén att förbundsfullmäktige utses genom

indirekta val. Med hänsyn till önskvärdheten att bereda kommunerna största

möjliga inflytande på kommunalförbundens verksamhet faller det sig naturligt,

anför kommittén, att låta fullmäktige i kommunerna utse fullmäktige i

kommunalförbunden. Härigenom vinnes, att fullmäktigskapet i ett kommunalförbund

blir att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheter

från fullmäktige i medlemskommunerna.

När det gäller frågan om vilka personer, som bör vara valbara till förbundsfullmäktige,

anför kommittén.

I den nuvarande kommunalförbundslagen finnes intet stadgande, som begränsar

den krets, inom vilken ledamöterna i förbundsdirektionen skola

utses. För att fullmäktige i kommunalförbunden skola få en så fast förankring

som möjligt i medlemskommunerna, synes lämpligt föreskriva,

att ledamöterna i förbundsfullmäktige skola utses bland förbundsmedlemmarnas

kommunala förtroendemän. En sådan begränsning av valbarhet

till fullmäktig i kommunalförbund kan göras mer eller mindre snäv och

utformas antingen så, att till förbundsfullinäktig må utses såväl ledamot

av medlem skommuns fullmäktige som ledamot av dess styrelse eller övriga

nämnder eller så, att valbar skall vara enbart ledamot av något eller någia

av dessa förvaltningsorgan. Den bästa garantin för att till förbundsfullmäktige

skola utses personer, som inta en ledande ställning i medlemskommunerna,

torde vinnas, om valbarheten begränsas till ledamöterna i kommunernas

fullmäktige.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att valbarheten till

förbundsfullmäktige inskränkes till medlemskommunernas fullmäktige.

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att fullmäktige i kommunalförbund skall utses

genom indirekta val har icke gjorts någon erinran.

Förslaget att endast medlemskommunernas fullmäktige skall vara valbara

till förbundsfullmäktige bar däremot föranlett delade meningar.

Bland dem som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran märkes

kammarkollegiet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksbrandinspektören,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Got
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

lands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Örebro, Uppsala, Västerås, Borås,

Eskilstuna och Gävle samt omkring 190 andra kommuner.

De som anslutit sig till kommitténs förslag har i allmänhet, i den mån de

antört några skäl, åberopat kommitténs motivering att man genom ifrågavarande

valbarhetsbegränsning försäkrar sig om att till förbundsfullmäktige

kommer att utses personer, som intager en ledande ställning i medlemskommunerna.

Länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt tillstyrkande yttrande framhållit,

att om det någon gång skulle vara önskvärt att i förbundets verksamhet få

tillgång till person, som icke tillhör kommunalfullmäktige men som har

stor erfarenhet och goda kunskaper beträffande den uppgift kommunalförbundet

har att vårda, kan personen i fråga inväljas i förbundsstyrelsen.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser, att denna begränsning

av valbarheten utgör en garanti för en fast förankring av kommunalförbunden

och är att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheterna från

fullmäktige i medlemskoinmunerna.

Kommitténs förslag har avstyrkts av överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, \ ästmanlands och Gävleborgs län, svenska stadsförbundet,

stadsfullmäktige i Stockholm, Sundbyberg, Kristinehamn, Bollnäs och

Kramfors samt ett 20-tal andra kommunala myndigheter.

Svenska stadsförbundet anför.

Kommittén föreslår, att valbarheten för ledamöterna i förbundsfullmäktige

skall begränsas till de personer, som är ledamöter i medlemskommunernas

fullmäktige. Detta förslag har till syfte att stärka kommunalförbundets

ställning. Styrelsen finner detta syfte i och för sig välbetänkt. Dessutom

har förslaget obestridligen den formella fördelen att knyta an till

uppfattningen av fullmäktigskapet i ett kommunalförbund såsom ett slags

delegation av maktbefogenheter från fullmäktige i medlemskoinmunerna,

samma tanke som kommit till uttryck i principen att förbundsfullmäktige

skall utses av medlemskommunernas fullmäktige. Styrelsen anser emellertid

trots detta att förslaget bör modifieras. Fall kan givetvis inträffa, då

det vore av största värde att till kommunalförbundets fullmäktige kunna

välja även förtroendemän utanför medlemskommunernas beslutande organ,

exempelvis personer som på grund av erfarenhet från visst kommunalt förvaltningsområde

eller av andra orsaker besitter särskild insikt i de frågor,

som ankommer på förbundsfullmäktige. Formella och författningssvstematiska

skäl kan visserligen anföras mot en sådan modifikation. Men detta

synes vara en olägenhet som bör kunna tolereras, om i stället ökade möjligheter

skapas att till förbundsfullmäktige välja sådana personer, som måhända

nedlagt ett betydelsefullt arbete för kommunalförbundet, och vilkas

fortsatta deltagande i detta arbete ifrågavarande kommun anser vara av

värde. Övervägande skäl synes därför tala för att medlemskoinmunerna bör

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1057

ha möjlighet att till ledamot av förbundsfullmäktige utse även person, som

står utanför vederbörande kommuns fullmäktige, men som genom sin anknytning

till det kommunala arbetet såsom förtroendevald nämndledamot

anses värdefull som representant i kommunalförbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.

Mot det föreslagna stadgandet talar intresset av att till förbundsfullmäktig

kunna utse person som ej är fullmäktig i medlemskommun men som

visat särskilt intresse för och specialiserat sig på uppgift som uppdragits

åt förbundet.---Det kan visserligen sägas, att förbundsfullmäktige

skall vara oförhindrade att välja sådan person till ledamot i förbundsstyrelsen

och eventuella nämnder. Men erfarenheten torde visa, att en fullmäktigförsamling

i allmänhet icke är benägen att välja ledamöter i förvaltningsorgan

utanför sin egen krets.

Överståthållarämbetet förordar, att i Stockholm borgarråd samt i annan

kommun ordföranden och vice ordföranden i kommunens styrelse skall vara

valbara till förbundsfullmäktige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det exempelvis i ett skolförbund

torde vara lämpligt att överläraren eller annan skolledare tillhör

förbundsfullmäktige, även om han ej är ledamot av fullmäktige i sin hemkommun.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg har som skäl för silt avstyrkande anfört.

Genom den föreslagna begränsningen i valbarheten undandrages möjligheten

för vederbörande kommun att i förbundsfullmäktige placera personer,

som — ehuru de icke tillhöra kommunens fullmäktige — visat särskilt

intresse för och specialiserat sig på förvaltningsuppgift, som uppdragits

åt förbundet, eller som mycket nära ansluter sig därtill. Kommunalförbundskommittén

har förutsatt, att denna kommunens möjlighet kan tillgodoses

i samband med valet av förbundsstyrelse (och nämnder), därvid

icke någon annan begränsning i avseende å valbarheten föreslås gälla än

den, som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser beträffande

kommunens styrelse. Emellertid får man i detta sammanhang icke bortse

från, att förbundsstyrelsen kommer att utgöra förbundsfullmäktiges beredande

organ. Det är lämpligt, att ledamöterna i det beredande organet även

äro ledamöter i förbundsfullmäktige för att vid deras sammanträden ha

tillfälle att närmare försvara och belysa det beredande organets — förbundsstyrelsens

— förslag till förbundsfullmäktige. Även om så nu icke

alltid är förhållandet inom kommunalförvaltningen, torde dock detta intresse

väga betydligt tyngre inom elt kommunalförbund, som bar ett synnerligen

begränsat arbetsfält i jämförelse med en kommun, varför det måste

vara angeläget, att kommunerna beredas rätt att i största möjliga utsträckning

tillgodose sina intressen genom val av ledamöter i förbundsfullmäktige,

vilka kunna uppfylla de krav, som kommunen önskar uppställa. Man

måste förutsätta, all vederbörande kommun själv är mest lämpad att avgöra,

vilka krav som böra ställas på dess representanter med avseende å den

arbetsuppgift, som skall ombesörjas av kommunens ledamöter i kommunalförbundet.

Den erfarenhet av medlemskap i kommunalförbund, som staden

har, ger stöd för den av staden nu hävdade uppfattningen. Staden kan där
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

för icke ansluta sig till förslaget om att valbar till förbundsfullmäktige skall

vara enbart ledamot av kommunalfullmäktige. I stället anser staden, att

i lagen om kommunalförbund borde intagas en rekommendation, innebärande

att ledamot i förbundsfullmäktige bör vara ledamot i kommunens

fullmäktige. Härigenom skulle lagstiftaren fästa kommunernas uppmärksamhet

på det intresseproblem, som nu berörts, utan att beskära kommunernas

möjlighet att avgöra ifrågavarande slag av val från fall till fall med

beaktande av erforderliga önskemål och lämplighetskrav.

Kommunalfullmäktige i Danderyds och Täby köpingar samt Stockholms

nordöstra förorters renhållnings förbund understryker särskilt, att möjlighet

bör finnas att invälja kommunernas chefstjänstemän som förbundsfullmäktige.

Kommunalfullmäktige i Bräkne-Hoby påpekar, att det ej anförts i betänkandet

att man haft några dåliga erfarenheter av det nuvarande systemet.

I flera remissyttranden har framhållits, att om den av kommittén föreslagna

valbarhetsbegränsningen bleve lagfäst, skulle förbunden förlora en

stor del av sina mest erfarna ledamöter.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att den av kommittén föreslagna

valbarhetsbestämmelsen ersättes med en i lagtexten intagen rekommendation

att ledamot av förbundsfullmäktige bör företrädesvis vara ledamot av

medlemskommuns fullmäktige. Samma förslag framföres av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus lån, vilken därjämte som ett alternativ föreslår att

möjlighet beredes vederbörande länsstyrelse att medgiva avkall på ifrågavarande

valbarhetsvillkor.

Stadsfullmäktige i Kramfors föreslår, om särskild valbarhetsregel för förbundsfullmäktige

skall införas i lagen, att även ledamöter i medlemskommunernas

styrelser och övriga nämnder skall vara valbara.

Stockholms förorters samarbetsnämnd anför.

Skulle ifrågavarande valbarhetsvillkor lagfästas, borde i varje fall tillses,

att då de före ikraftträdandet av den nya lagen befintliga kommunalförbunden

ombildas till förbund enligt nya lagen, primärkommunernas fullmäktigförsamlingar,

med stöd av en övergångsbestämmelse, få möjlighet

att bibehålla sina förutvarande representanter i direktionen såsom representanter

i det nya förbundets fullmäktige, även om dessa representanter

icke uppfylla nämnda villkor.

d. Val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och

suppleant i styrelsen

Kommunalförbundskommittén

Ledamöterna i förbundsstyrelsen och dessas suppleanter bör enligt kommittén

utses av förbundsfullmäktige.

Kommittén erinrar om att i gällande lag stadgas att ledamot och suppleant

i förbundsdirektionen må utses i annan ordning än genom val av förbundets

medlemmar och att grunden till detta stadgande enligt uttalande i

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

kommunala nybildningskommitténs den 12 december 1917 avgivna betänkande

var, »att det under vissa omständigheter kan anses lämpligt, att ordföranden

eller måhända än flera av direktionsledamöterna utses av någon

utomstående, väl närmast någon offentlig myndighet». Behovet att utse en

neutral ordförande torde i ett kommunalförbund med den föieslagna organisationen

vara ganska ringa beträffande förbundsfullmäktige, anför kommittén,

enär dessa icke kommer att handha den direkta förvaltningen av

den uppgift, som anförtrotts förbundet. Skulle en dylik bestämmelse bibehållas,

borde den enligt kommitténs mening i stället avse förbundsstyrelsens

ordförande. Anordningen är emellertid, framhåller kommittén, i princip

främmande för den kommunala förvaltningen och innebär ett intrång på

den kommunala självstyrelsen. Om framdeles på något förvaltningsområde

behov skulle uppstå att anlita neutral person som ordförande i kommunalförbund,

synes, yttrar kommittén, möjlighet därtill böra öppnas genom att

— liksom nu gäller beträffande regionplaneförbunden — en bestämmelse

därom införes i den lagstiftning, som reglerar det ifrågavarande förvaltningsområdet.

Med anledning härav anser kommittén, att bestämmelsen

om möjlighet att utse ledamot i kommunalförbunds organ i annan ordning

än genom val av förbundets medlemmar icke bör överföras till den nya

lagen om kommunalförbund.

Någon annan begränsning i avseende å valbarheten till ledamot och suppleant

i förbundsstyrelsen än den som följer av kommunallagens motsvarande

bestämmelser beträffande kommuns styrelse anser kommittén icke

bör förekomma. Fall kan nämligen inträffa, anför kommittén, där det år

lämpligt att i förbundsstyrelse placera personer, som — ehuru de icke tillhör

kommunernas styrelser — visat särskilt intresse för och specialiserat

sig på förvaltningsuppgift, som uppdragits åt förbundet.

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen

och övriga nämnder skall väljas av förbundets fullmäktige har erinringar

gjorts i endast några få yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att,

liksom för närvarande är fallet beträttande kommunalförbundsdiiektion,

möjlighet bör finnas att utse ledamot i kommunalförbundsstyrelse i annan

ordning än genom val. Länsstyrelsen framhåller, att kommitténs inställning

visserligen i princip är riktig men anser att det under vissa omständigheter

kan vara av stort värde att till opartisk ordförande kan utses någon

utomstående. Stadsfullmäktige i Stockholm noterar emelleitid i sitt yttrande

att, för den händelse önskemal skulle löreligga alt utse opartisk styrelseordförande,

detta kan tillmötesgås utan formella hinder.

Med hänsyn till att i specialförfattningar finnes särskilda stadganden om

utseende av ledamöter i olika organ och om organens sammansättning bör

i detta sammanhang även hänvisas till svenska landskommunernas för
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

blinds påpekande att vid konkurrens mellan bestämmelserna i kommunalförbundslagen

och bestämmelser i specialförfattningarna de senare gäller.

Från olika håll har ifrågasatts, om kommitténs förslag innebär att kommunernas

chefstjänstemän ej är valbara till ledamöter i förbundsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i denna fråga anfört.

För att förebygga missuppfattning beträffande hänvisningen från 12 §

kommunalförbundslagen till 32 § kommunallagen torde i propositionen

böra klart utsägas att hänvisningen innebär hinder för valbarhet enbart i

fråga om hos förbundet anställda och ej jämväl beträffande befattningshavare

hos medlemskoinmunerna.

e. Förbundsfullmäktiges och förbundsstyrelsens sammansättning

Kommunalförbiindskommittén

I ett kommunalförbund är, anför kommittén, de faktorer, som bör få öva

inflytande vid bestämmande av fullmäktiges antal, flera, såsom förbundsmedlemmarnas

antal, deras folkmängd såväl totalt som för kommunerna

inbördes, beskaffenheten av den uppgift som förbundet har att vårda och

fördelningen på förbundsmedlemmarna av kostnaderna för förbundets

verksamhet. Därest i lag skulle anges fasta regler för fullmäktiges antal i

ett kommunalförbund skulle enligt kommittén dessa regler behöva göras

mycket vida och därutöver skulle en supplerande bestämmelse behöva meddelas

om att undantag från de givna reglerna skulle tillåtas, om särskilda

omständigheter därtill föranledde. På grund härav håller kommittén före,

att i lagen icke bör införas några regler rörande antalet fullmäktige. Kommittén

har däremot för kommunalförbund av olika storleksordningar angivit

vissa gränser för fullmäktiges antal, vilka enligt kommitténs mening

lämpligen bör tjäna som vägledning, då det gäller att i normalfall i förbundsordningen

fastställa antalet fullmäktige i ett förbund. Kommittén

anser lämpligt antal förbundsfullmäktige vara i förbund med två medlemmar

10—20, i förbund med 3—5 medlemmar 15—30 och i förbund med mer

än fem medlemmar lägst 25.

Vidkommande fördelningen inbördes mellan medlemskommunerna av

fullmäktigmandaten i ett förbund skulle, anför kommittén, kunna tänkas,

att i lagen infördes en bestämmelse rörande det lägsta antal fullmäktige,

som — utöver det att varje medlemskommun skall vara representerad i

förbundsfullmäktige — skall utses för en kommun. Kommittén anser emellertid

att en sådan bestämmelse icke skulle vara lämplig. Även här skulle

nämligen, yttrar kommittén, svårigheter yppa sig att bestämma ett visst

eller vissa tal utan att samtidigt med hänsyn till speciella förhållanden behöva

medge undantag från regeln. Kommittén har emellertid även när det

gäller denna fördelning inbördes mellan medlemskommunerna av fullmäktigmandaten

givit vissa anvisningar. Där icke särskilda omständigheter befinnes

föranleda undantag därifrån, bör enligt kommitténs mening minimi
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

antalet fullmäktigmandat för en förbundsmedlem utgöra fyra i förbund med

två medlemmar, tre i förbund med 3—5 medlemmar och två i förbund med

mer än fem medlemmar.

Antalet ledamöter i förbundsstyrelsen bör enligt kommittén, i analogi

med motsvarande regel i kommunallagen, bestämmas av förbundsfullmäktige.

Kommittén anser vidare att det lika litet som i fråga om kommunernas

styrelse är behövligt eller lämpligt att föreskriva något högsta antal ledamöter,

som må utses. Enligt kommitténs mening är det icke heller lämpligt

att i lagen införa en regel, att varje medlemskommun skall vara representerad

i förbundsstyrelsen med minst en ledamot. En sådan regel skulle,

framhåller kommittén, om förbundet har ett flertal medlemmar, kunna

leda till att styrelsen bleve alltför mångtalig för att smidigt kunna fullgöra

sina uppgifter. Något mera påtagligt behov av en sådan regel torde enligt

kommittén ej heller finnas, eftersom varje medlem kommer att vara representerad

i förbundsfullmäktige. Däremot synes det kommittén vara lämpligt

att en nedre gräns för antalet ledamöter i förbundsstyrelsen fastställes.

Enligt kommunallagen skall ledamöterna i kommunernas styrelser vara

minst fem. Samma regel synes enligt kommittén i princip böra gälla för

kommunalförbund. Kommittén har övervägt, huruvida icke för förbund

med starkt begränsade arbetsuppgifter, såsom polisdistriktsförbund, borde

finnas en undantagsbestämmelse av innehåll, att antalet styrelseledamöter

där må vara lägre, exempelvis tre. För sådana förbund kunde det nämligen

synas onödigt med så många som fem ledamöter i styrelsen. Olägenheten

med minst fem styrelseledamöter i förbund av detta slag torde, anför kommittén,

emellertid vara ganska ringa, och enligt kommitténs mening är det

av större betydelse, att uniformiteten mellan olika kommunalförbund icke

brytes och att parallellismen med kommunallagen upprätthålles. Kommittén

har därför stannat för att icke föreslå någon undantagsbestämmelse av

antytt innehåll.

Remissyttrandena

I remissyttrandena går meningarna isär när det gäller frågan huruvida

några regler bör givas angående förbundsfullmäktiges antal eller ej.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det bör vara möjligt att i

lagen fastställa vissa normer i fråga om antalet ledamöter i förbundsfullmäktige.

Först därigenom skulle enligt länsstyrelsens mening skapas

garanti för att medlemskommunernas inflytande på ett kommunalförbunds

verksamhet väsentligen ökas genom den nya lagstiftningen. Liknande uttalanden

har gjorts av länsstyrelsen i Uppsala län, folkskolinspektören i

Södermanlands västra inspektionsområde och kommunalfullmäktige i Berga

kommun. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott

anser, att kommitténs uttalande kan tjäna som vägledning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill att i lagen skall införas en föreskrift,

som garanterar minoritetspartierna rättvis representation i förbundsfullmäktige.

Länsstyrelsen i Sknraborgs län delar kommitténs uppfattning beträffande

fullmäktigmandatens fördelning mellan medlemskommunerna att

bestämmelser rörande antal förbundsfullmäktige och mandatfördelning

bör inflyta i förbundsordning och sålunda avgöras från fall till fall vid

kommunalförbundsbildning. Då det får förutsättas att uppgörandet av

förbundsordning sker i gott samförstånd med den myndighet, som fastställer

förbundsordningen, länsstyrelsen, torde man, anför länsstyrelsen,

kunna utgå från att bestämmelserna i fråga utformas på ett ur formell

och praktisk synpunkt riktigt och lämpligt sätt. Emellertid anser länsstyrelsen

likväl att det vore värdefullt om vägledande anvisningar eller

normer, baserade på kommitténs uttalanden, kunde utfärdas till kommunernas

och länsstyrelsernas ledning vid bedömandet av hithörande

frågor.

Kammarkollegiet hävdar emellertid, att kommunerna bör lämnas full

frihet i dessa avseenden. Enligt kollegiets uppfattning torde därför icke

böra rekommenderas några latituder i fråga om antalet förbundsfullmäktige

eller antalet ledamöter i förbundsstyrelsen. Kollegiet anför.

Det synes kollegiet tveksamt, huruvida över huvud taget några normer

böra anvisas rörande fullmäktiges antal. Vid ett övervägande av fullmäktigeantalet

torde, såsom även kommittén framhållit, åtskilliga omständigheter

spela in, exempelvis samarbetsuppgiftens art och omfattning, kommunmedlemmarnas

särskilda intresse av verksamheten samt de utgifter,

som anses böra åläggas envar medlemskommun för verksamhetens bedrivande

och uppgiftens fullgörande. Dessa olika intressesynpunkter lära

motivera att några latituder icke angivas, något som eljest kunnat vara

lämpligt. Det torde vara av värde att vid den fortsatta handläggningen av

förevarande ärende sådana uttalanden göras, att kommunerna icke känna

sig bundna vid de av kommittén rekommenderade latituderna.

I fråga om reglerna för antalet ledamöter i förbundsstyrelse anknyter

kommittén till kommunallagens bestämmelser om antalet ledamöter i

kommuns styrelse. Enligt kommunallagen skola ledamöterna i kommunernas

styrelser vara minst fem. Den eftersträvade parallellismen med

kommunallagen torde icke utgöra något skäl för att i ett kommunalförbunds

styrelse insätta flera ledamöter än som är av behovet påkallat.

Det synes knappast motiverat att kräva minst fem styrelseledamöter i ett

förbund, där fullmäktiges antal är tio eller eventuellt ännu lägre.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, folkskolinspektören i

Södermanlands västra inspektionsområde, kommunalfullmäktige i Täby

köping och i Nättraby kommun samt Stockholms norra förorters vattenledningsförbund

framhåller i sina yttranden vikten av att varje medlemskommun

är representerad i förbundsstyrelsen.

Direktionen för Stockholms norra förorters vattenledning sförbund anför.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Kommittén har lagt i förbundsfullmäktiges hand att besluta om antal

ledamöter i styrelsen och dess väsentliga skäl härför är att parallellismen

med kommunallagen skall upprätthållas. I sina kommentarer säger sig

kommittén emellertid finna, att det »i och för sig skulle ha varit naturligt

att i förbundsordningen intaga uppgift om förbundsstyrelsens storlek».

Direktionen vill bär understryka, att den inte endast finner detta naturligt

utan också i hög grad angeläget, då dess erfarenhet från vattenledningsförbundets

verksamhet ger klart belägg för att ett samarbete inom ett

kommunalförbunds ram skulle avsevärt försvåras, därest förbundsmedlemmarna

icke redan vid förbundets bildande hade garantier för att tillförsäkras

en viss representation i styrelsen. Förbundsdirektionen finner

det därför böra övervägas om icke på den punkten ett avsteg från anpassningen

till kommunallagen kunde genomföras.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län.

Departementschefen

Vid tillkomsten av 1919 års lag om kommunalförbund hyste man stora

förhoppningar om att kommunalförbundsinstitutet skulle få en för den

kommunala förvaltningen mycket betydelsefull användning och därigenom

lända den kommunala utvecklingen till verkligt gagn. Kommunerna skulle

få en möjlighet att — utan att offra något av sin självständighet — i större

utsträckning än tidigare samverka för att tillgodose sina behov. Redan från

början betraktade emellertid kommunerna det nya kommunalförbundsinstitutet

med viss misstro, kanske främst på grund av den utformning som

institutet erhållit. Trots denna kommunernas tveksamma hållning har under

årens lopp kommunalförbund bildats i ganska stor utsträckning. Allt

eftersom det interkommunala samarbetet ökats och kommit att omfatta

betvdelsefullare uppgifter har emellertid svagheterna i de nuvarande bestämmelserna

blivit alltmer iögonfallande. I skilda sammanhang har därför

framförts önskemål om en revision av lagen. Vad som främst ingivit

betänkligheter är att kommunalförbunds verksamhet försiggår utan sedvanlig

offentlighetskontroll och utan att de till förbundet hörande kommunerna

har något egentligt inflytande på densamma. Detta har i sin tur

haft sin främsta orsak däri, att kommunalförbunden ej är organiserade på

samma sätt som kommunerna med skilda beslutande samt verkställande

och förvaltande organ. Dessa kritiska synpunkter på den nuvarande utformningen

av kommunalförbunden har ånyo framförts i flera av de avgivna

remissyttrandena.

Det av kommittén nu framlagda förslaget till ny kommunalförbundslag

innebär, att reglerna om kommunalförbund i väsentliga hänseenden utformats

i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i kommunallagen.

Den viktigaste nyheten är att man inför såväl ett beslutande organ, förbundsfullmäktige,

som ett verkställande och förvaltande organ, förbundsstyrelsen.

Enligt min mening har kommittén på det hela taget löst upp
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

giften att skapa nya organisatoriska regler för kommunalförbunden på ett

lyckligt sätt. Önskemålet alt bevara den kommunala självbestämmanderätten

synes ha tillgodosetts i största möjliga utsträckning. Kritiska röster

saknas dock icke bland remissinstanserna. Vad man därvid framför allt

åberopar är att den föreslagna organisationen av kommunalförbund blir

alltför tungrodd och omständlig och i vissa fall, särskilt då det gäller mindre

betydelsefulla angelägenheter, förhållandevis dyrbar. Denna organisationsform

har emellertid föreslagits just för att öka kommunernas inflytande

och såvitt möjligt bevara deras självbestämmanderätt. Väl kan tyckas att

den föreslagna organisationen under vissa förhållanden blir omständlig,

men om de olika bestämmelserna får en tillräckligt smidig utformning tror

jag för egen del icke att den tänkta organisationen blir alltför tungrodd

utan att den väl skall fylla sitt ändamål. Jag vill vidare understryka att

kommitténs förslag till uppdelning av organisationen på ett beslutande och

ett eller flera verkställande organ godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Införande av fullmäktiginstitution synes mig sålunda vara en naturlig

följd av den kritik som från skilda håll riktats mot att den nuvarande

kommunalförbundsdirektionen intar den dubbla ställningen av såväl beslutande

som verkställande och förvaltande organ. Det är endast genom

inrättande av fullmäktiginstitution som de framförda kraven på bättre insyn

i kommunalförbundens verksamhet kan tillräckligt tillgodoses. Genom

att fullmäktige finnes kan de i förbundet deltagande kommunerna erhålla

en så fyllig representation som de själva önskar och genom att fullmäktiges

förhandlingar är offentliga har allmänheten möjlighet att följa desamma.

Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del. Till frågan

om antalet fullmäktige återkommer jag senare.

Kommittén har upptagit till diskussion frågan, huruvida även en enklare

form av kommunalförbund — utan fullmäktige — borde finnas, men stannat

för att icke framlägga förslag till mer än ett slag av kommunalförbund.

Som skäl härför har kommittén framhållit bl. a., att om det skulle finnas

såväl ett kommunalförbund med mera utbyggd organisation som ett, vilket

till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nuvarande

kommunalförbunden, skulle vissa icke önskvärda konsekvenser kunna befaras.

Risk skulle då finnas, att kommunerna, som är vana vid förbund av

den senare typen, även för mera omfattande uppgifter skulle välja förbund

med enklare organisation. Lagtekniskt sett skulle det vidare medföra

viss otymplighet, om i en och samma lag sknlle regleras två så artskilda

typer av kommunalförbund som de här ifrågavarande. Kommitténs uppfattning

har icke fått stå oemotsagd. I vissa remissyttranden, bl. a. från kammarkollegiet,

har föreslagits införande av en sådan enklare typ av kommunalförbund

vid sidan av den av kommittén föreslagna. Enligt kammarkollegiets

mening skulle de av kommittén angivna olägenheterna kunna und
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957

vikas om det enligt lagen ankomme på länsstyrelserna att i samband med

fastställandet av förbundsordningen avgöra vilken form av kommunalförbund,

som borde väljas.

För egen del vill jag framhålla att — som jag tidigare anfört — kommunalförbundsformen

enligt min mening bör användas främst i sådana

fall då på grund av samarbetsuppgifternas betydelse och omfattning förhållandena

gör en fastare organisation av samarbetet påkallad. Om en

dylik organisation skapas bör å andra sidan tillses att organisationen erhåller

sådan utformning att garantier finnes för att de berörda kommunernas

och dessas medlemmars rättsskyddsintressen tillgodoses. Ett enklare

utformat kommunalförbund skulle lika litet som det nuvarande ge tillräckliga

sådana garantier. Jag kan därför icke förorda, att man samtidigt som

man ger kommunalförbundsinstitutet en organisation, som är avsedd att

undanröja olägenheterna med den nuvarande utformningen, skulle bibehålla

en organisationsform av enklare typ, som drabbas av samma kritik

som den hittills framförda.

Beträffande frågan om suppleanter för förbundsfullmäktige ansluter jag

mig till kommitténs uppfattning att sådana suppleanter icke skall utses.

Enligt min mening föreligger icke något egentligt behov av suppleanter,

och de övriga skäl kommittén anfört mot en sådan ordning finner jag vara

övertygande. Så gott som samtliga remissinstanser har också anslutit sig

till denna kommitténs ståndpunkt.

Vad angår val av fullmäktige i kommunalförbund vill jag tillstyrka kommitténs

förslag, att fullmäktige skall utses genom indirekta val och sålunda

väljas av fullmäktige i de olika medlemskommunerna. Detta förslag har

vunnit enhällig anslutning under remissbehandlingen.

En fråga som däremot varit föremål för mycket delade meningar är vilka

personer, som skall äga valbarhet till förbundsf ullmäktige. Enligt kommitténs

mening bör för att fullmäktige i kommunalförbunden skall få en så

fast förankring som möjligt i medlemskommunerna förbundsfullmäktige

utses bland förbundsmedlemmarnas kommunala förtroendemän. Så långt

synes också råda enighet bland remissinstanserna. Kommittén har emellertid

gått längre och begränsat valbarheten till att avse endast ledamot av medlemskommuns

fullmäktige. Kommittén förmenar att man därigenom torde

vinna den bästa garantien för att till förbundsfullmäktige utses personer,

som intar en ledande ställning i medlemskommunerna.

Emot kommitténs sistnämnda förslag har olika invändningar gjorts. Man

har särskilt framhållit, att det ofta kan vara av värde för ett kommunalförbund

alt till förbundsfullmäktige kunna utse personer, som ej är fullmäktige

i någon av medlemskommunerna men som har särskild erfarenhet av

och stort intresse för de frågor, som det ankommer på förbundsfullmäktige

att handlägga. På grund av sin erfarenhet av kommunalförvaltning

eller av andra orsaker kan de besitta särskilda insikter i just de frågor som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

ankommer på förbundsfullmäktige att behandla. En följd av kommitténs

förslag skulle vidare bli, sägs det i yttrandena, att en stor del av de mest

erfarna ledamöterna i de nuvarande förbundsdirektionerna icke skulle kunna

väljas till förbundsfullmäktige. Det framhålles vidare att kommitténs

ståndpunkt icke kan försvaras med en hänvisning till att enligt förslaget

någon motsvarande begränsning ej skall gälla i fråga om ledamöter och

suppleanter i förbundsstyrelsen. Enligt vad erfarenheten utvisar är nämligen

fullmäktige ofta obenägna att i styrelsen invälja personer utanför sin

egen krets. Oavsett detta anses det lämpligt att ledamöterna i det beredande

organet även är ledamöter i förbundsfullmäktige för att de skall ha möjlighet

att vid fullmäktiges sammanträden närmare redogöra för styrelsens

förslag.

De synpunkter som sålunda framförts av remissinstanserna synes i och

för sig beaktansvärda, men jag ifrågasätter likväl om de bör tillerkännas

avgörande betydelse. Då man nu inför en nyordning är avsikten att uppdraga

en klar skiljelinje mellan beslutande och verkställande organ. Fullmäktigeskapet

i ett kommunalförbund blir då, såsom kommittén framhållit, otvivelaktigt

att betrakta som ett slags delegation av maktbefogenheter från

fullmäktige i medlemskominunen. Med denna utgångspunkt synes det obestridligen

principiellt riktigast att förbundsfullmäktige väljes bland medlemskommunernas

fullmäktige. Vidare hyser jag för min del den uppfattningen,

att fullt tillräckligt erfarna och kompetenta personer finns bland

kommunalfullmäktige. Man får hålla i minnet att det här icke är fråga om

andra uppgifter än sådana som fullmäktige inom den egna kommunen eljest

har att besluta om. Det förhållandet att man bildar ett kommunalförbund

förändrar ju icke uppgiftens karaktär. Att åtskilliga remissinstanser icke

velat godtaga den av kommittén föreslagna begränsningen har sannolikt

sin grund däri, att de nämndledamöter och kommunaltjänstemän, som f. n.

tillhör förbundsdirektionerna men icke kommunalfullmäktige, icke skulle

bli valbara i fortsättningen. Detta förhållande synes mig dock icke få vara

avgörande, då man nu för framtiden skall utforma en ny organisation för

kommunalförbunden. De nuvarande förbundsdirektionerna motsvarar närmast

de föreslagna förbundsstyrelserna och beträffande dessa föreslås icke

någon liknande begränsning. Här ges alltså möjlighet att även i fortsättningen

låta en person med stor erfarenhet få verka inom kommunalförbunden.

Även befattningshavare hos medlemskommunerna blir — i motsats

till vad som gäller för kommunens egen styrelse — valbara till förbundsstyrelsen.

Det står därjämte förbundsfullmäktige fritt att i den ordning

fullmäktige finner lämplig anlita särskild sakkunskap, då mera tekniska

och invecklade spörsmål uppkommer. Jag vill i detta sammanhang understryka

att landskommunernas förbund icke haft något att erinra mot kommitténs

förslag. Säkert är det också av ett visst praktiskt värde om representanterna

i förbundets fullmäktige tillhör sin egen kommuns fullmäktige.

I enlighet med vad jag sålunda anfört vill jag förorda att valbar
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957 79

heten till förbundsfullmäktige begränsas till medlemskommunernas fullmäktige.

I fråga om val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och

suppleant i styrelsen har kommittén föreslagit, att ledamöter och suppleanter

i styrelsen skall utses av förbundsfullmäktige samt att beträffande valbarhetsvillkor

bestämmelserna i kommunallagen om valbarhet till ledamot

och suppleant i kommunens styrelse skall få motsvarande tillämpning. Häremot

har jag icke något att erinra såvitt angår kommunalförbund för oreglerad

förvaltning, d. v. s. sådan förvaltning som icke är reglerad i specialförfattning.

Kommunalförbund skall emellertid enligt förslaget kunna bildas

även för handhavande av angelägenhet, för vilken gäller bestämmelser i

specialförfattning. I så fall synes enligt min mening — som jag i ett senare

sammanhang kommer att närmare motivera — förbundsstyrelsen böra

kunna fungera såsom i specialförfattningen angiven nämnd, s. k. nämnd för

reglerad förvaltning. Därest i specialförfattningen angives att ledamöter och

suppleanter i ifrågavarande nämnd skall utses på särskilt sätt eller att för

ledamöter och suppleanter skall gälla speciella valbarhetsvillkor eller mandattider,

måste dessa bestämmelser iakttagas. Om förbundsstyrelsen skall

fungera även som specialreglerad nämnd bör i förbundsordningen intagas

i specialförfattningen eventuellt förekommande särskilda bestämmelser angående

valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och suppleanter samt tid

för deras uppdrag.

Jag vill i detta sammanhang för tydlighetens skull understryka, att de

valbarhetshinder, som enligt kommunallagen gäller för kommunens ledande

tjänsteman och verkschefer och till vilket hänvisas i förevarande fall, avser

enbart kommunalförbundets tjänstemän men däremot icke medlemskommuns.

Vad härefter angår förbundsfullmäktiges sammansättning anser kommittén

att några bestämmelser angående antalet förbundsfullmäktige icke bör

införas i lagen. Enligt kommitténs mening skulle nämligen, därest i lagen

angåves fasta regler för fullmäktiges antal, dessa regler behöva göras mycket

vida, varjämte en undantagsbestämmelse skulle behöva meddelas för de

fall, då särskilda omständigheter föreligger. Kommittén har därför nöjt

sig med att ge vissa anvisningar rörande lämpligt antal förbundsfullmäktige

i kommunalförbund av olika storleksordningar. Bland remissinstanserna

är meningarna i denna fråga ganska delade; vissa anser, att det skulle vara

värdefullt med i lagen angivna normer under det att andra remissinstanser

hävdar, att kommunerna bör ha helt fria händer att bestämma antalet förbundsfullmäktige.

För egen del anser jag, att kommittén anfört bärande skäl mot att i lagen

reglera antalet förbundsfullmäktige. Kommunerna bör här lämnas full frihet

att med hänsynstagande till de föreliggande omständigheterna i varje

särskilt fall själva bestämma lämpligt antal fullmäktige. För att tjäna till

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

viss ledning för kommunerna har kommittén framfört vissa synpunkter

angående vad som kan anses vara lämpligt antal fullmäktige. I anledning

av dessa kommitténs uttalanden vill jag tillägga, att enligt min mening

antalet fullmäktige många gånger bör kunna sättas ännu lägre än vad

kommittén rekommenderat. Vidare vill jag framhålla, att det på grund av

kommunalförbundens speciella uppgifter icke annat än undantagsvis och

då endast i fråga om kommunalförbund för handhavande av mycket omfattande

och betydelsefulla angelägenheter torde finnas anledning att ge

förbundsfullmäktige sådan storlek, att förbundsfullmäktigförsamlingen i

allo återspeglar den partipolitiska ställningen inom de olika medlemskommunernas

fullmäktige.

Förbundsstyrelsens sammansättning skall enligt kommittén bestämmas

av förbundsfullmäktige. Antalet ledamöter i styrelsen skall dock enligt förslaget

alltid vara minst fem liksom i kommuns styrelse. I likhet med kammarkollegiet

finner jag lämpligast att i lagen icke angiva något minimiantal

beträffande ledamöterna i förbundsstyrelsen. Det kan, som kollegiet

anför, knappast vara motiverat att kräva minst fem ledamöter i förbund

med begränsade uppgifter och med ett så ringa antal fullmäktige som tio

eller lägre.

Som skäl för att förbundsfullmäktige skall bestämma antalet ledamöter

och suppleanter i förbundsstyrelsen åberopar kommittén, att det enligt

kommunallagen tillkommer kommunalfullmäktige att bestämma antalet

ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse och att motsvarande bör

gälla beträffande kommunalförbund. Under remissbehandlingen har emellertid

ifrågasatts, om icke antalet ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen

i stället bör angivas i förbundsordningen. Därvid har framhållits,

att svårigheter lätt kan uppstå att bilda kommunalförbund om kommunerna

icke från början har garantier för att erhålla viss representation i

styrelsen. Dessa synpunkter finner jag vara värda beaktande. Jag anser

därför att i lagen bör intagas en bestämmelse om att i förbundsordningen

skall angivas antalet ledamöter och suppleanter i förbundsstyrelsen. Ett

ytterligare skäl för en sådan föreskrift är att, om förbundsstyrelsen i förbund

med speeialreglerad förvaltning skall fungera jämväl som nämnd för

sådan förvaltning, kan förbundsfullmäktige — såsom jag tidigare framhållit

— lagligen icke frångå de i specialförfattningen givna bestämmelserna

om antalet ledamöter och suppleanter i nämnden. För att undvika

missförstånd på denna punkt och för att bereda länsstyrelsen möjlighet att

kontrollera att specialbestämmelsen iakttages är det lämpligt att antalet

ledamöter och suppleanter i styrelsen alltid angives i förbundsordningen. I

anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena vill jag i detta sammanhang

tillägga, att det icke alltid är möjligt att tillförsäkra varje medlemskommun

representant i förbundsstyrelsen. Då styrelsen fungerar som

speeialreglerad nämnd kan nämligen hinder möta med hänsyn till special
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

författningens bestämmelser om nämnds sammansättning. Även på den

grund att val av ledamöter i förbundsstyrelsen under vissa förutsättningar

skall ske proportionellt, kan det visa sig omöjligt för envar kommun att

bli representerad i förbundsstyrelsen.

2. Medlemmarnas inflytande på verksamheten

a. Begränsning av medlemmarnas bidragsplikt

Kommunalförbnndskommittén

Ett av syftena med förslaget att införa särskilda förbundsfullmäktige

har varit, anför kommittén, att öka medlemskommunernas inflytande på

kommunalförbundens verksamhet. Även andra medel i samma syfte kan

emellertid övervägas. Den i kommunalförbundslagen intagna föreskriften,

att i förbundsordning skall finnas bestämmelse om begränsning av medlems

skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande

och fortsatta bedrivande, ger, anför kommittén, i visst avseende

förbundsmedlemmarna ett direkt inflytande på förbundets utgifts- och

inkomststat. Kommittén anser emellertid att denna bestämmelse bör slopas.

Som skäl härför anför kommittén följande.

Enligt kommunala nybildningskommittén var avsikten, att medlemmarnas

bidragsskyldighet alltid skulle vara begränsad. Emellertid framhöll

nämnda kommitté, att förutsättningen för en sådan begränsning var, dels

att åt lagstiftningen icke gåves den utsträckning, att kommun kunde äga

befria sig från kommunen lagligen åliggande förpliktelser genom dessas

överflyttande till kommunalförbund, och dels att annan ordning för förbundsbildning

icke skulle finnas än frivillig överenskommelse. I annat fall

skulle den situationen kunna inträffa, att kommun, som genom att inträda

i kommunalförbund befriat sig från förpliktelse mot det allmänna, skulle

kunna genom att vägra förbundet tillräckligt anslag sätta detta ur stånd

att fullgöra denna förpliktelse, eller att kommun, som tvångsvis ålagts

ingå i kommunalförbund, skulle kunna genom liknande vägran förhindra

förbundets fortsatta verksamhet. Genom senare lagstiftning har förändringar

inträtt i båda nämnda hänseenden, i det att kommun, som ingår i

kommunalförbund för brandförsvar, befrias från samtliga åligganden enligt

brandlagen, samt att kommun kan åläggas ingå i kommunalförbund

för polisväsendet. Vidare kommer kommittén — — — att förorda, dels

att kommun skall kunna under vissa förutsättningar tvingas ingå i kommunalförbund

för skolväsendet, och dels att kommun vid ingående av

kommunalförbund för obligatorisk kommunal uppgift skall befrias från

motsvarande kommunala förpliktelse. — — — Av skäl som kommunala

nybildningskommittén anfört torde någon begränsning av medlemmarnas

bidragsskyldighet icke böra förekomma i fråga om förbund, där medlem

genom sitt inträde i förbundet befrias från fullgörande av en kommunal

förpliktelse, och ej heller beträffande förbund, i vilka medlemskap kan

åläggas kommun. Därvidlag synes beträffande förbund, som kunna bildas

tvångsvis, någon skillnad icke böra göras mellan de fall, då kommunerna

enats om förbundets ingående och de fall, då vederbörande myndighet

0 — Bihung till riksdagens protokoll 1957. I samt. Nr 150

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

ålagt någon eller några kommuner att ingå i förbundet. Då förbunden för

skolväsen kunna antagas bliva de betydelsefullaste, synes föreskriften i

lagen, att förbundsordning skall innehålla bestämmelse om begränsning av

medlems bidragsskyldighet, böra upphöra. Måhända kan ett slopande av

denna föreskrift synas ägnat att inge betänkligheter, i det att kommunalförbunden

då skulle kunna ställa stora och för medlemmarna oförutsedda

krav på bidrag, vilka medlemmarna icke skulle ha möjlighet att avvisa.

Emellertid må erinras, att, såvitt bekant, hittills icke uppstått sådana

prekära situationer, trots att i åtskilliga fall förbundsordningar sakna

bestämmelse om inskränkning i rätten att erhålla bidrag. Härtill kommer

att, enligt kommitténs förslag regler skola införas om skjddighet för förbunden

att uppehålla kontakt med förbundsmedlemmarna, bl. a. när det

gäller planläggning för särskilt kostnadskrävande åtgärder. Några vådliga

konsekvenser av frånvaron av en bestämmelse om begränsning av medlems

bidragsskyldighet torde därför icke behöva befaras. Om sålunda —

med hänsyn till förbund, som kunna bildas genom tvång, och förbund,

vilkas bildande medföra att förbundsmedlemmarna befrias från kommunal

förpliktelse — ifrågavarande föreskrift upphäves, bör detta enligt kommitténs

mening icke hindra, att i förbundsordningar för andra slags förbund

dylik bestämmelse må införas, om medlemskommunerna i syfte att erhålla

ett visst inflytande på förbundets utgifts- och inkomststat så skulle

önska. Det bör ankomma på vederbörande fastställande myndighet att

tillse, att sådan bestämmelse icke meddelas annat än där så enligt vad

ovan sagts må ske.

Remissyttrandena

Kommitténs uppfattning har allmänt godtagits av remissinstanserna.

Kammarkollegiet anser emellertid, med hänsyn till frågans betydelse, att

i lagtexten (4 §) direkt bör angivas, att förbundsordning icke får innehålla

begränsning i medlems bidragsplikt i tvångsfallen och de fall då

kommun genom ingående av kommunalförbund friskrives från en kommunen

eljest åvilande förpliktelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är

av samma uppfattning.

b. Kommunalförbunds lånerätt

Kommunal! örbundskommittén

Kommittén föreslår, att kommunalförbund, liksom för närvarande är

fallet, skall ha rätt att upptaga lån i den utsträckning, som angives i förbundsordningen.

Som motiv härför anför kommittén i huvudsak följande.

Vare sig det gäller en större kapitalutgift eller ett tillfälligt behov av

rörelsekapital för ett kommunalförbund kan principiellt sett göras gällande,

att det skall stå envar av medlemskommunerna fritt att själv avgöra,

huruvida den skall anskaffa nödigt tillskott kontant genom utdebitering

eller utnyttjande av eventuella fonder eller om den för ändamålet skall

upptaga ett lån. Konsekvensen härav skulle då närmast bliva, att kommunalförbundets

lånerätt helt bör borttagas. En sådan åtgärd torde emellertid

få anses alltför långtgående. Stundom kan det vara mera praktiskt,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

att kommunalförbundet upptar ett lån än att medlemskommunerna var

för sig skola anskaffa på dem belöpande andel av de behövliga medlen.

Detta gäller framför allt, då det behövliga kapitalet är så stort, att ej heller

medlemskommunerna rimligtvis kunna uppbringa erforderliga medel utan

att själva upptaga lån. — — — Om förbundet medgives lånerätt, bör

denna alltid maximeras till ett visst belopp. Att under nämnda förutsättningar

tillerkänna kommunalförbund lånerätt synes så mycket mindre

ägnat att väcka betänkligheter, som den representativa ställning och sammansättning,

som förbundsfullmäktige enligt kommitténs förslag komma

att få, möjliggör för dessa att förskaffa sig nödig totalöverblick över

medlemskommunernas finanspolitik och att till denna söka anpassa förbundets

ekonomiska åtaganden.

Kommittén föreslår, att kommunalförbunds lånebeslut skall underställas

Kungl. Maj :ts prövning. Kommittén anser det icke vara nödvändigt

och knappast möjligt att tillerkänna kommunalförbund underställningsfri

lånerätt i analogi med bestämmelserna i 58 § kommunallagen.

Då kommunalförbund skall upptaga lån, händer stundom, anför kommittén,

att långivaren önskar, att förbundsmedlemmarna skall teckna

borgen för lånet. Solidarisk proprieborgen av medlemskommunerna för ett

förbunds lån står emellertid enligt kommitténs mening icke i överensstämmelse

med kommunalförbundslagens anda. Kommittén anser därför

att sådan borgen icke bör förekomma.

Remissyttrandena

Från kommunalt håll ifrågasättes i vissa yttranden, om icke rätten att

upptaga lån bör tillkomma endast medlemskommunerna. Kommunalfullmäktige

i Jämshögs kommun framhåller, att man lätt förlorar möjligheterna

till en överblick över en kommuns ekonomi, om kommunalförbund, som

kommunen ingår i, äger rätt att upptaga lån.

Kommunalfullmäktige i Ljusnarsbergs kommun hävdar, att det kommunala

låneinstitutet så intimt hör samman med den kommunala beskattningsrätten

att det bör vara förbehållet medlemskommunerna att upptaga

lån.

Emot kommitténs förslag att kommunalförbunds beslut om upplåning

alltid skall underställas Kungl. Maj :ts prövning har endast kommunalfullmäktige

i Vika kommun gjort invändning. Kommunalfullmäktige anser,

att kommunalförbund bör tillerkännas viss underställningsfri lånerätt,

motsvarande den som tillförsäkrats kommunerna i 58 § kommunallagen.

Enligt fullmäktiges mening torde det vara smidigare att kommunalförbundet

själv upplånar erforderliga medel för rörelsekapital än att varje

medlemskominun skall tillskjuta detsamma.

Kommitténs uttalande alt solidarisk proprieborgen av förbundsmedlemmarna

för ett kommunalförbunds lån icke bör förekomma har föranlett

den erinringen av Göteborgs förorters samarbetsnämnd och kommunal
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

fullmäktige i Lerums kommun att risk finnes för att kommittéuttalandet

kan komma att försvåra för kommunalförbunden att upplåna medel.

c. Underrättelseplikt

Komnuinalförbundskommittén

Indirekt kan förbundsmedlemmarnas inflytande ökas, anför kommittén,

genom att medlemmarna beredes möjlighet till insyn i förbundets verksamhet.

För åstadkommande av sådan insyn kan enligt kommittén tänkas

två vägar, antingen att medlem får rätt att av förbundet begära upplysningar

rörande verksamheten, eller att förbundet ålägges att i viss utsträckning

hålla kontakt med medlemskommunerna. För att den förra

utvägen skulle få avsedd effekt, måste en bestämmelse därom utformas

så, att förbundsmedlem skulle få rätt att, när den själv funne sådant påkallat,

begära upplysningar om verksamheten. Om en sådan bestämmelse

skulle alltför flitigt utnyttjas av medlemmarna, skulle detta, framhåller

kommittén, kunna verka störande på förbundets verksamhet. Med hänsyn

till denna risk avvisar kommittén tanken på en dylik anordning. Den andra

utvägen, att i viss utsträckning ålägga förbundet att hålla kontakt med

medlemmarna, synes enligt kommittén däremot vara godtagbar. Kommittén

framhåller emellertid, att även härvid bör tillses, att denna skyldighet

icke göres så omfattande, att den verkar som en hämsko på förbundets

verksamhet. Åliggandet torde enligt kommittén därför böra inskränkas

till en viss rapportskyldighet. De omständigheter, som medlemmarna

har särskilt intresse av att genom förbundets försorg hållas underrättade

om, är, enligt kommittén, förutom planläggningen i stort av förbundets

verksamhet, beslut av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd.

Utöver denna rapportskyldighet synes, anför kommittén, i och för

en mera kontinuerlig kontakt mellan förbundet och dess medlemmar,

förbundet böra åläggas att efter varje sammanträde med förbundsfullmäktige

till medlemskommuns styrelse översända avskrift av fullmäktiges

protokoll.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna del följande.

Stadgandet att förbundsstyrelse skall hålla förbundsmedlemmarna underrättade

om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt

om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd torde i en del

fall icke helt tillgodose medlemskommunernas behov av insyn i kommunalförbundsverksamheten

och kan dessutom medföra tolkningssvårigheter.

Förbundsstyrelsen bör därför, i likhet med vad som föreslagits i fråga om

förbundsfullmäktige, alltid vara skyldig att inom viss tid översända avskrift

av styrelsens protokoll till medlemskommuns styrelse. Detta krav gör sig

särskilt starkt gällande, om medlemskommun icke är representerad i

styrelsen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Samma förslag har framförts av drätselkammaren i Strängnäs.

Kammarkollegiet framhåller, att rapportförfarandet icke får urarta till

avgivande av slentrianmässiga rapporter på vissa bestämda tider ulan

måste handhavas så att det verkligen fyller sin uppgift att upprätthålla

kontakt med medlemskommunerna i viktiga frågor. I motsats till kommittén

anser kollegiet det vara uppenbart att kommunalförbund är skyldigt

att lämna förbundsmedlem begärda upplysningar rörande förbundsverksamheten.

Några bestämmelser om denna skyldighet behöver enligt kollegiets

mening dock icke införas i lagen.

Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun anser, att i lagtexten bör

införas bestämmelse om skyldighet för kommunalförbund att tillställa medlemskommunernas

styrelser revisionsberättelse och förbundets utgifts- och

inkomststat samt meddelanden om förbundsfullmäktiges sammanträden.

Direktionen för Stockholms norra förorters vattenlcdningsförbund yrkar,

att i lagen skall införas bestämmelse om rätt för kommunalförbund att

infordra upplysningar av medlemskommunerna. Direktionen anför.

I avsikt att öka förbundsmedlemmarnas inflytande på förbundets verksamhet

har i § 14 i lagförslaget ålagts kommunalförbunds styrelse »att

hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen

av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk

räckvidd». Härom är intet att säga. I vattenledningsförbundets

verksamhet har det emellertid kommit att framstå som lika betydelsefullt,

att förbundet får del av sådana förhållanden inom medlemskommunerna

som kan vara av vikt för dess verksamhet. Särskilt för ett förbund av här

ifrågavarande slag, som driver ett omfattande kommunalindustriellt verk,

är det för den allmänna planläggningen av dess verksamhet och för att

säkerställa att dess kapitalinvesteringar sker på mest ändamålsenliga satt

nödvändigt, att det förfogar över noggranna uppgifter rörande de fakta, som

kan påverka dess verksamhet. Förbundsdirektionen 1 inner det därför angeläget,

att i kommunalförbundslagen även införes bestämmelser om förbundsmedlems

skyldighet att tillhandagå kommunalförbundsstyrelse med

uppgifter av angivet slag. Detta synes lämpligen kunna ske i den formen,

att kommunalförbunds styrelse tillerkännes rätt att från medlemskommuncrnas

styrelser infordra de yttranden och upplysningar som erfordras

för fullgörande av styrelsens uppgifter (jämför kommunallagen § 30, sista

stycket).

Departementschefen

Kommitténs uppfattning att förbundsordning icke bör få innehålla bestämmelse

om begränsning av medlemmarnas bidragsplikt i de fall, da

kommunalförbundet skall handhava obligatorisk specialreglerad förvaltning,

delas av samtliga remissinstanser och själv är jag likaledes av samma

uppfattning. Emellertid anser jag i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen

i Västernorrlands län, alt i lagen bör angivas, att förbundsordningen

icke får innehålla bestämmelse om begränsning av bidragsplikten

såvitt angår sådan angelägenhet. När det gäller övriga förbund synes det

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

däremot, för undvikande av tvister på denna väsentliga punkt, vara av vikt

att redan i förbundsordningen intages bestämmelser om grunder för och,

i förekommande fall, begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla

medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande. Jag

vill därför förorda, att bestämmelser härom intages i lagen.

Beträffande frågan om kommunalförbunds lånerätt ansluter sig det stora

flertalet remissinstanser till kommitténs uppfattning, att det är mest praktiskt

att ge kommunalförbunden rätt att med Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga

lån i den utsträckning, som bestämmes i förbundsordningen. Från

kommunalt håll har dock uttalats farhågor för att, om lånerätten icke

tillkommer medlemskommunerna ensamma, dessa kan förlora överblicken

över kommunernas ekonomi. Genom att kommunalförbund bildas undandrages

medlemskommunerna bestämmanderätten beträffande den verksamhet,

som kommunalförbundet skall ombesörja, till följd varav en viss

splittring i medlemskommunernas ekonomiska planläggning alltid måste

uppkomma. Jag anser emellertid att i praktiken denna uppdelning av beslutanderätten

på olika organ icke behöver medföra några större olägenheter.

Såsom kommittén framhållit kommer kommunalförbunden säkerligen

att söka anpassa sina ekonomiska åtaganden efter medlemskommunernas

resurser. Det finns vidare all anledning antaga att ett intimt

samarbete mellan kommunalförbunden och dess medlemmar kommer att

etableras i större ekonomiska frågor. Varje kommun i förbundet har ju

representanter i förbundsfullmäktige och såväl kommunalförbunden som

medlemskommunerna skall enligt förslaget ha en vidsträckt underrättelseplikt

gentemot varandra. När det gäller lånebeslut kan medlemskommunerna

därjämte, i samband med att beslutet underställes Kungl. Maj :ts

provning, framföra sina synpunkter i ärendet. Med hänsyn härtill och då

det uppenbarligen är mest praktiskt att icke medlemmarna var för sig

utan kommunalförbundet ensamt upptager erforderliga lån för förbundets

verksamhet förordar jag kommitténs förslag. Jag vill tillägga att om kommunalförbund

medgives lånerätt bör, såsom kommittén föreslagit, det högsta

belopp förbundet äger upplåna alltid angivas i förbundsordningen. Däremot

anser jag på de av kommittén anförda skälen, att kommunalförbund

icke bör medgivas någon underställningsfri lånerätt.

Beträffande den av kommittén i detta sammanhang berörda frågan, huruvida

kommunmedlemmarna bör äga teckna solidarisk proprieborgen för

kommunalförbunds lån, hyser jag den uppfattningen att sådant borgensåtagande

icke står i överensstämmelse med de principer och tankegångar

som ligger till grund för kommunalförbundslagstiftningen. Denna lagstiftning

reglerar nämligen hur brist hos förbundet skall täckas. Medlemskommunerna

ålägges subsidiärt ansvar efter viss fördelningsgrund för förbundets

skulder. Kommunerna bör då icke genom att teckna solidarisk proprieborgen

införa en annan ordning.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1057

Enligt kommitténs förslag skall kommunalförbund ha viss underrättelseplikt

gentemot medlemmarna. Förbundsstyrelsen skall sålunda ha skyldighet

att hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen

av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk

eller organisatorisk räckvidd. Vidare skall avskrift av förbundsfullmäktiges

protokoll efter varje sammanträde tillställas förbundsmedlemmarnas

styrelser. Vissa remissinstanser har föreslagit än längre gående åtgärder i

syfte att effektivisera rapportförfarandet.

Att viss underrättelseplikt åvilar förbundet synes riktigt. Denna underrättelseplikt

bör dock enligt min mening ej göras alltför omfattande. Jag anser

dock att man bör gå något längre än vad kommittén föreslagit. Därvid

bör då understrykas att den av kommittén föreslagna allmänna bestämmelsen

— som jag tillstyrker — får anses innebära, att kommunalförbunds

styrelse skall icke blott på informationssammanträden eller vid liknande

tillfällen underrätta samtliga medlemmar om större frågor utan styrelsen

bör även på framställning av medlem under hand lämna begärda upplysningar

rörande berörda frågor. Då det vidare måste vara av värde för icke blott

kommunerna i förbundet utan även medlemmarna av dessa kommuner att

kunna i förväg skaffa sig upplysningar om vilka ärenden, som skall handläggas

å förbundsfullmäktiges sammanträden, bör skyldighet föreligga

att anslå kungörelse om fullmäktiges sammanträden icke blott, som kommittén

föreslagit, å anslagstavlan i den kommun, där förbundet har sitt

säte, utan även å anslagstavlan i varje kommun, som är medlem i förbundet.

Vad beträffar frågan om vilka protokollsavskrifter, som bör tillställas

medlemmarnas styrelser, så torde det med hänsyn till vad länsstyrelsen

i Stockholms län anfört i sitt yttrande, vara lämpligast att i lagen stadga

skyldighet för kommunalförbund att tillställa medlemmarnas styrelser avskrift

av såväl förbundsfullmäktiges som förbundsstyrelsens protokoll.

Därest i specialförfattning finnes särskilda bestämmelser om expediering

av protokollsavskrifter skall de givetvis gälla.

En grundförutsättning för att kommunalförbund skall kunna anpassa

planeringen av sin verksamhet efter medlemskommunernas ekonomiska resurser

och särskilda behov är att förbundet är väl informerat om förhållandena

inom medlem skommunerna. Kommittén har emellertid icke föreslagit

införande av någon lagbestämmelse om rätt för kommunalförbund

att infordra upplysningar av medlemmarna. Visserligen lår det val anses

vara självklart, att kommunerna bör ge förbunden begärda upplysningar,

men med hänsyn till att frågan är av ganska central betydelse bör enligt

min mening lagen innehålla bestämmelse om vilken rätt kommunalförbund

har i detta hänseende. Då förbundens och medlemskommunernas styrelser

är de centrala förvaltningsorganen, vilka i sin tur äger infordra yttranden

av övriga organ inom förbunden respektive kommunerna, synes det val a

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

mest lämpligt att ge bestämmelsen den utformningen, att kommunalförbunds

styrelse äger rätt att från medlemskommunernas styrelser infordra

de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av förbundsstyrelsens

uppgifter.

3. Bildande av kommunalförbund genom tvång

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt kan mot de berörda kommunernas

vilja bildas kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande,

regionplaneförbund och kristidsförbund. Efter den 1 juli 1958, då

skolstyrelselagen träder i kraft, kan jämväl kommunalförbund på skolväsendets

område bildas genom tvång.

Kommunalf örbundskommittén

Enligt kommitténs mening bör bildande av kommunalförbund liksom hittills

i princip vila på frivillighetens grund. Att införa en bestämmelse, som

generellt skulle ge myndighet rätt att ålägga en kommun att ingå såsom

medlem i ett kommunalförbund, skulle, anför kommittén, utgöra ett intrång

på den kommunala självbestämmanderätten. En dylik åtgärd vore

förs\arlig endast om tvingande skäl därtill förelåge, men så är enligt kommitténs

mening ingalunda fallet. Endast på sådana förvaltningsområden,

dar samarbete mellan kommuner må anses påkallat av ett starkt allmänt intresse,

synes, yttrar kommittén, möjlighet att framtvinga samarbete böra

förekomma, och denna möjlighet bör utnyttjas först efter en ingående prövning

av varje enskilt fall. Detta innebär att enligt kommittén anledning till

något ändrat piincipiellt ställningstagande till frågan om behovet av tvångsmöjlighet

icke föreligger. Kommittén anser emellertid, att tvångsmöjlighet

i fråga om samarbete bör bibehållas å de områden av den kommunala förvaltningen,

där sådan möjlighet redan finnes.

Efter den genomgång av behovet av samarbete på olika kommunala verksamhetsområden,

som kommittén företagit och som tidigare redovisats, har

kommittén kommit till den slutsatsen, att det, såvitt nu kan överblickas,

främst är på skolväsendets område, som anledning finnes att räkna med

behov att tvinga kommuner till samarbete.

Enligt skolstyrelselagen, vilken träder i kraft den 1 juli 1958, äger mellaninstansen,

länsskolnämnden, rätt att, då särskilda skäl föreligger, förordna

om bildande av kommunalförbund på skolväsendets område. Kan

enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen efter

samråd med länsskolnämnden besluta därom. Förslag till dessa bestämmelser

framlades av 1951 års skolstyrelseutredning i dess betänkande (SOU

1955:31) efter samråd med kommunalförbundskommittén. Utredningen

har icke närmare motiverat sitt förslag. Kommittén anför emellertid som

skäl för sitt ställningstagande i huvudsak följande.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

I de fall, där för närvarande kommun kan åläggas att genom kommunalförbund

samarbeta med annan kommun, utövas beslutanderätten, beträffande

regionplaneförbunden av Kungl. Maj:t och i övriga fall av länsstyrelse.

I avseende å regionplaneförbunden är emellertid att märka, att Kungl.

Maj :ts beslut endast avser, att regionplan skall finnas, vilken omfattning

regionplaneområdet skall ha och i vilka hänseenden gemensam planläggning

skall äga rum, medan det ankommer på länsstyrelse att fastställa förbundsordning

för regionplaneförbundet eller, om parterna icke kunna enas

om förbundsordningen, att besluta därom. Att lägga beslutanderätten i fråga

om samarbete på skolväsendets område hos länsstyrelserna torde icke vara

lämpligt, enär dessa numera huvudsakligen ha att handlägga endast ekonomiska

ärenden rörande skolväsendet och därför svårligen i allmänhet

kunna antagas besitta erforderlig sakkunskap. Om beslutanderätten lades

hos Kungl. Maj :t, skulle detta innebära en onödig centralisering och icke

önskvärd arbetsbelastning för Kungl. Maj :t. De myndigheter, som därefter

återstå att välja emellan, torde vara de nya mellaninstanserna på skolväsendets

område---samt skolöverstyrelsen. Till förmån för mellaninstan
serna

talar den omständigheten, att dessa i instansordningen komma att

intaga en ställning som är närmast jämförbar med länsstyrelsernas. Med

hänsyn till de uppgifter och den sammansättning, som mellaninstansen kan

förväntas erhålla, anser kommittén övervägande skäl tala för att tvångsbestämmelsens

tillämpning anförtros åt mellaninstansen.

Om sålunda beslutanderätten i fråga om bildande av kommunalförbund

för skolväsendet skall tillkomma mellaninstansen, följer därav icke med

nödvändighet, att samma myndighet skall fastställa förbundsordning för

förbundet. Den utredning, som skall föregå bildande av kommunalförbund,

torde länsstyrelserna vara bättre skickade att handha än en skolinstans.

Visserligen kan det synas ligga närmast till hands, att den myndighet, som

äger besluta om bildande av kommunalförbund, skall handlägga frågan i

hela dess utsträckning och sålunda även fastställa förbundsordningen, men

med hänsyn till föreliggande omständigheter anser kommittén övervägande

skäl tala för att i avseende å skolväsendet dessa två led i ett kommunalförbunds

tillkomst anförtros åt olika myndigheter. Så sker som nämnts redan

nu vid bildande av regionplaneförbund.

Remissyttrandena

Kommitténs ståndpunkt att bildande av kommunalförbund även framdeles

i princip skall vila på frivillighetens grund har vunnit allmän anslutning.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har i sitt yttrande understrukit,

att bildande av kommunalförbund genom tvång ej bör få förekomma

på andra områden än sådana, där det är motiverat med hänsyn

till starka allmänna intressen. Liknande uttalanden har gjorts från kommunalt

håll. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att tvång att ingå

i kommunalförbund icke bör stipuleras annat än genom speciallagstiftning,

och länsstyrelsen i Kalmar län anser, att bildande av kommunalförbund

genom tvång är påkallat endast såvitt angår polisdistriktsförbund och regionplaneförbund

samt när det gäller skolväsendet och vattenvården.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen att det även kan

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kung!. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

komma att behöva införas regler, som ger möjlighet att bilda kommunalförbund

genom tvång på socialvårdsområdet. Länsstyrelsen anför.

Det är, enligt länsstyrelsens mening, icke uteslutet, att frågan om sådana

tvångsbestämmelser kan aktualiseras även på ännu ett förvaltningsområde,

nämligen på socialvårdsområdet. Länsstyrelsen kan sålunda icke dela kommitténs

mening, att, sedan det stora flertalet småkommuner försvunnit

efter den nya kommunindelningens genomförande, något påtagligt behov

att tvinga kommuner att ingå kommunalförbund för ålderdomshem ej

förelåge.

Inom detta län finnas vissa kommuner, som torde ha svårigheter att på

egen hand lösa sin ålderdomshemsfråga, och länsstyrelsen hyser därför den

meningen, att, för den händelse för frågans lösning samverkan över kommungränserna

erfordras men dylik samverkan icke frivilligt kan åstadkommas,

möjlighet att framtvinga denna samverkan bör föreligga som en ultima

ratio. En sådan möjlighet skulle i första hand avse att framtvinga ett avtal

om samgående och endast i undantagsfall ett kommunalförbund.

Dylika tvångsbestämmelser böra emellertid icke intagas i en ny lag om

kommunalförbund utan böra i stället inrymmas i den speciallagstiftning,

som reglerar förevarande verksamhetsområde.

Socialstyrelsen är emellertid av motsatt uppfattning. Som skäl för sitt

ställningstagande anför styrelsen följande uttalande av åldringsvårdsutredningen.

När åldringsvårdsutredningen för sin del avstår från att härvidlag föreslå

tvingande föreskrifter, sker detta inte därför att utredningen är förvissad

om att frivilligt samarbete omedelbart skall komma till stånd i önskvärd

omfattning utan därför att det skulle rimma illa med utredningens allmänna

inställning om den kommunala självbestämmanderätten i detta fall

skulle beskäras. I själva verket torde den moderna kommunalförvaltningen

kräva interkommunalt samarbete inom ett flertal förvaltningsområden. En

samarbetsvilja måste därför växa fram och även ålderdomshemsorganisationen

kan väntas komma att successivt få nytta av detta samarbete.

I remissyttrandena har bl. a. ett flertal länsstyrelser ansett sig böra framhålla

sina betänkligheter mot utformningen av bestämmelserna i skolstyrelselagen

om bildande av kommunalförbund å skolväsendets område genom

tvång.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför.

Det synes länsstyrelsen, som om den åberopade analogin med bestämmelserna

om regionplaneförbund jämte det uppställda kravet på erforderlig

sakkunskap närmast tala för att beslutanderätten beträffande kommunalförbund

på skolväsendets område bör utövas av Kungl. Maj :t, samt att fastställandet

av förbundsordning anförtros den på området sakkunniga mellaninstansen.

Därest förläggandet hos Kungl. Maj :t av beslutanderätten i

fråga om samarbete på skolväsendets område anses utgöra en onödig

centralisering, synes det länsstyrelsen ligga närmast till hands, att samma

sakkunniga mellaninstans får handlägga både frågan om bildande av kommunalförbund

och fastställelsen av förbundsordningen, eftersom i båda

dessa avseenden torde krävas speciell sakkunskap på skolväsendets område.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida ur arbetsbelastningssynpunkt

något är att vinna med den föreslagna decentraliseringen till mellaninstansen.

I flertalet fall, där tvångsbestämmelsen måste tillämpas, har

man nämligen att räkna med att frågan om bestämmelsens tillämpning besvärsvägen

kommer att bringas under Ivungl. Maj :ts prövning.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att länsskolnämnden genom sin

sammansättning knappast är lämpad att utöva statlig tvångsmakt över

kommuner. Därest länsstyrelserna endast skall fastställa förbundsordning

för kommunalförbundet bör enligt länsstyrelsens mening tvångsmyndigheten

— såsom fallet är beträffande regionplaneförbunden — ligga i Kungl.

Maj :ts hand. Länsstyrelsen anser dock att det mycket väl skulle kunna

anförtros åt länsstyrelserna att efter obligatoriskt hörande av länsskolnämnden

och folkskoleinspektören utöva den odelade statliga befogenheten i vad

avser dessa fåtaliga avgöranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att mellaninstansen skall vara utredande

och för slagsställande organ i dessa frågor men att länsstyrelsen

skall vara beslutande myndighet. Länsstyrelsen anför.

Vad beträffar analogien med regionplaneförbund vill länsstyrelsen framhålla

att denna haltar betänkligt. Länsstyrelsen har nämligen såsom förberedande

och förslagsställande instans stora möjligheter att göra sin röst

hörd, innan Kungl. Maj :t fattar beslut om regionplans upprättande. Någon

motsvarighet härtill tycks ej vara avsedd vid beslut att framtvinga kommunal

samverkan på skolväsendets område.

Enligt länsstyrelsens mening är det icke förenligt med länsstyrelsernas

ledande ställning i den lokala administrationen att helt ställa dessa åt sidan

vid prövningen av så viktiga frågor som framtvingande av samverkan i kommunalförbundets

form. Uppenbart synes vidare vara, att frågorna om kommunalförbunds

bildande och omfattning samt frågan om förbundsordningen

äro så sammanknippade att de lämpligen bör behandlas i ett sammanhang.

En tillfredsställande lösning synes vara alt göra mellaninstansen

till utredande och förslagsställande organ i dessa frågor. Uppgiften att besluta

om bela frågekomplexet bör åvila länsstyrelsen. Det finns ingen anledning

anta annat än att i så fall mellaninstansens uppfattning om rent

skoltekniska spörsmål kommer att bli vederbörligt beaktad. En förebild till

det arrangemang länsstyrelsen nu föreslår är den samverkan som i utskänkningsärenden

äger rum mellan länsstyrelsen å ena samt intendenten

för utskänkningsärenden och den rådgivande nämnden å andra sidan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som även anser att dessa frågor bör

handläggas av länsstyrelsen, yttrar.

Såsom kommittén framhållit, utgör samhällsplaneringen numera en av

länsstyrelsens viktigare uppgifter. För att kunna fullgöra detta åliggande

krävs en överblick över länets olika områden och problem liksom även en

samordnande verksamhet av betydande omfattning. Skolväsendet utgör ur

dessa synpunkter icke något undantag. Tvärtom är det en viktig faktor i

den nutida samhällsbildningen. Under sådana förhållanden måste det anses

mindre välbetänkt att åt det blivande regionala skolorganet anförtro rätten

att mot kommuns vilja besluta om bildandet av kommunalförbund för skol
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

uppgifter. Det är nämligen för mycket begärt, att mellaninstansen inom

skolväsendet skall kunna ha de insikter, som behövs för att bedöma vilka

konsekvenser en åtgärd inom skolväsendet kan få för samhällslivet i övrigt.

Även länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län anser att rätten att

förordna om bildande av ifrågavarande kommunalförbund bör tillkomma

vederbörande länsstyrelse. Av samma uppfattning är stadsfullmäktige i

Västerås.

Departementschefen

Såsom kommittén framhållit bör bildande av kommunalförbund liksom

hittills i princip vara en frivillig sak. En motsatt ordning skulle innebära

ett betydande intrång i den kommunala självbestämmanderätten och jag kan

under inga förhållanden tillstyrka att generell rätt införes för myndighet att

ålägga kommunerna att bilda kommunalförbund. På vissa förvaltningsområden

gör sig emellertid ett så starkt allmänt intresse gällande åt! möjlighet

har ansetts böra finnas att framtvinga samarbete i form av kommunalförbund.

Sådan möjlighet förefinnes nu beträffande polisförbund, regionplaneförbund

och kristidsförbund. Efter den 1 juli 1958 kommer enligt den

nya skolstyrelselagen samma möjlighet att finnas i fråga om skolförbund.

Jag har i detta sammanhang icke blivit övertygad om att verkligt behov

föreligger av att utvidga denna möjlighet att bilda kommunalförbund genom

tvång. Skulle i framtiden sådant behov uppstå synes mig frågan få lösas

genom att erforderliga bestämmelser intages i vederbörande specialförfattning.

Ett flertal länsstyrelser har gjort invändningar mot att länsskolnämnderna

enligt skolstyrelselagen skall äga rätt att ålägga kommunen att bilda

kommunalförbund på skolväsendets område, medan länsstyrelserna endast

skall fastställa förbundsordningen för ifrågavarande kommunalförbund.

Det har därvid föreslagits att det bör ankomma antingen på Kungl. Maj :t

eller på länsstyrelserna — i stället för länsskolnänmderna — att besluta

om åläggande för kommunerna att bilda kommunalförbund.

Med hänsyn till vad kommittén härutinnan anfört synes det icke böra

ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i dessa frågor. Vad beträffar länsstyrelserna

så har såsom skäl för att dessa skall erhålla jämväl befogenheten

att ålägga kommunen att bilda kommunalförbund på ifrågavarande

område anförts, att varje länsstyrelse intager en ledande ställning när det

gäller administrationen och samhällsplaneringen inom länet. Ehuru dessa

synpunkter är väl värda beaktande kan jag dock icke finna annat än att

länsskolnämnderna bör vara väl skickade att bedöma, huruvida en viss

kommun har möjlighet att ensam tillfredsställande ordna sitt skolväsen

och att avgöra, i vilken form kommunernas samarbetsfrågor på detta område

lämpligen bör lösas. Med hänsyn härtill och då riksdagen så sent som

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

under fjolåret tog ställning i denna sak, anser jag att de invändningar som

i detta sammanhang gjorts icke bör föranleda någon ändring i den redan

beslutade ordningen.

4. Kommunalförbund med flera förvaltningsuppgifter

Kommunalförbunds kommittén

Bestämmelserna i gällande kommunalförbundslag att kommunalförbunds

ändamål skall vara »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift» tolkas

allmänt så, att ett kommunalförbund icke må bildas för mer än en uppgift.

Enligt kommitténs mening kan emellertid en begränsning av ett kommunalförbunds

verksamhet till endast en förvaltningsuppgift vara oläglig och

leda till onödig dubbelorganisation. Hinder bör, framhåller kommittén, ej

möta, att ett kommunalförbund får åt sig uppdraget att handha flera förvaltningsuppgifter.

Kommunalförbund med flera uppgifter kan enligt kommittén

särskilt komma till användning i fråga om vissa tätorter med intillliggande

kommuner. En förutsättning för att åt ett förbund skall få anförtros

flera uppgifter bör enligt kommitténs mening dock vara, att varje uppgift

är gemensam för samtliga medlemmar i förbundet.

Kommittén framhåller vidare, att det är grundläggande för kommunalförbundsinstitutet,

att på ett förbund icke må överlåtas samtliga en kommuns

uppgifter. Skulle det visa sig, anför kommittén, att två eller flera

kommuner har behov av samarbete på så många och betydelsefulla förvaltningsområden,

att endast mindre krävande uppgifter skulle återstå för de

särskilda förbundsmedlemmarnas egen handläggning, inställer sig helt naturligt

tanken på en sammanläggning av kommunerna till en kommun. Det

kan, yttrar kommittén, förväntas, att länsstyrelserna skall ha sin uppmärksamhet

riktad på denna fråga och, därest kommunerna ej själva så skulle

göra, taga initiativ till den revision av kommunindelningen, som i sådant

fall må anses påkallad.

Remissyttrandena

Det har icke i något remissyttrande gjorts invändning mot kommitténs

förslag att kommunalförbundet skall äga vårda flera förvaltningsuppgifter.

Detta förslag anses allmänt vara en värdefull nyhet och det anföres i yttrandena

alt med en sådan ordning undvikes onödig dubbelorganisation och

skapas möjligheter att i viss mån neutralisera olägenheterna av de på sina

håll alltjämt alltför små kommunbildningarna. Länsstyrelsen i Södermanlands

län ifrågasätter emellertid om icke möjligheten för ett kommunalförbund

alt handhava flera uppgifter bör ytterligare begränsas till att avse

blolt sådana förvaltningsgrenar, beträffande vilka kommunerna icke kan

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

mot sitt bestridande åläggas att samverka genom kommunalförbund. En

dylik begränsning synes, anför länsstyrelsen, erforderlig för undvikande av

vissa komplikationer, exempelvis vid ändringar i förbundsordningen.

I några yttranden har i detta sammanhang ifrågasatts, om man icke borde

genom den nya lagen underlätta bildandet av särskilda kommunalförbundsregioner.

Göteborgs förorters samarbetsnämnd anför.

Enligt det föreliggande lagförslaget är det meningen att ett kommunalförbund

skall kunna handha flera förvaltningsuppgifter. En förutsättning

härför är dock att varje uppgift är gemensam för alla förbundsmedlemmarna.

Denna inskränkning torde helt säkert komma att bliva orsaken till en

ökning av antalet förbund eller till att ett annars behövligt kommunalt samarbete

icke kommer till stånd. Enligt samarbetsnämndens uppfattning

skulle det vara fördelaktigt om en kommungrupp kunde organisera alla

sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund, oberoende

av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgrenarna

eller ej. Ur förvaltningssynpunkt vore säkerligen mycket att vinna på detta.

Ett enda slagkraftigt förbund måste dessutom vara att föredraga framför

ett flertal. Frågan har sitt speciella intresse för samarbetsnämndens medlemskommuner,

vilka i samband med sin framtida expansion kommer att

få ovanligt många förvaltningsuppgifter, som bäst löses genom samarbete

kommunerna emellan.

Även om samarbetsnämnden är fullt medveten om att invändningar av

såväl praktisk som principiell natur kan göras mot förbund organiserade

på angivet sätt, har nämnden likväl ansett spörsmålet vara så betydelsefullt,

att nämnden föreslår att det göres till föremål för ytterligare övervägande.

Samma synpunkter har anförts av Göieborgs och Bohus läns landstings

förvaltningsutskott. Kommunalfullmäktige i Nättrabg kommun anser att det

skulle vara önskvärt om en central eller regional planering kunde företagas

för att kartlägga de lämpligaste gränserna för ett sådant samarbete. Kommunalfullmäktige

i Nottebäcks kommun framhåller, att man genom bildande

av kommunalförbundsregioner på lång sikt skulle kunna erhålla

grund till en ny kommunindelningsreform.

Departementschefen

En viktig nyhet i kommitténs förslag är att kommunalförbund skall

kunna handha flera förvaltningsuppgifter. Den nuvarande lagen har tolkats

så, att ett kommunalförbund icke får bildas för mer än en uppgift. Detta

förhållande kan emellertid i många fall synas olägligt och medföra en

onödig dubbelorganisation. Förslaget att kommunalförbund skall kunna

omhänderta flera förvaltningsuppgifter synes mig därför välbetänkt. En

sådan lösning torde kunna bli av stor betydelse särskilt för de mindre

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

kommunerna, som i betydande utsträckning kan bli hänvisade till ett samarbete

med varandra. Jag vill alltså i denna del — liksom remissinstanserna

— tillstyrka kommitténs förslag.

Givetvis får icke denna möjlighet medföra att man åt ett kommunalförbund

överlåter en kommuns så gott som samtliga uppgifter. Föreligger

behov av ett så ingående samarbete mellan två kommuner torde det naturliga

vara att kommunerna sammanlägges till en kommun.

Enligt kommittén är en förutsättning för att åt ett förbund skall få anförtros

flera uppgifter att varje uppgift är gemensam för samtliga medlemmar

i förbundet. Emot detta uttalande har emellertid under remissbehandlingen

gjorts invändningar från vissa håll. Det framhålles sålunda,

att det skulle vara fördelaktigt, om en kommungrupp kunde organisera alla

sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund oberoende

av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgrenarna

eller ej. Ett enda »slagkraftigt» förbund skulle vara att föredraga

framför ett flertal förbund. I något yttrande har även ifrågasatts, om man

icke borde planera särskilda kommunalförbundsregioner, vilka kunde bilda

grund för en ny kommunindelningsreform.

För egen del vill jag framhålla, att ett av syftena med att utvidga kommunalförbundens

kompetens så att förbund skall kunna handhava flera

olika angelägenheter är att en kommungrupp, inom vilken samarbete är

ändamålsenligt, skall kunna bilda ett enda kommunalförbund för handhavande

av för dessa kommuner gemensamma uppgifter. Om ett enda

kommunalförbund bildas i stället för flera mindre får förbundet större

auktoritet och bättre resurser att skaffa sig en fast och effektiv administrativ

organisation. Emot förslaget att kommunalförbund skall kunna bildas

för handhavande av angelägenheter, som ej är gemensamma för samtliga

i förbundet ingående kommuner, kan emellertid göras allvarliga erinringar.

Det ter sig sålunda egendomligt att bilda ett kommunalförbund, där en

kommuns representanter skulle kunna besluta om en angelägenhet, som

icke ens berör kommunen. Fall skulle ofta kunna uppkomma, då kommunens

representanter genom sina röster avgjorde sådana frågor. Jag vill

starkt ifrågasätta, om de övriga kommunerna i kommungruppen skulle

finna en sådan ordning vara med sina intressen förenlig, i vart tall om

angelägenheten är av någon betydelse. Om i lagen infördes den bestämmelsen

att representanterna för en av en angelägenhet ej berörd kommun

icke linge deltaga i beslut rörande angelägenheten, skulle å andra sidan ett

sådant kommunalförbund i realiteten fungera som två förbund, i vilket fall

det måste vara ur principiell synpunkt riktigare och ur praktisk synpunkt

lämpligare att också bilda två förbund. Jag anser sålunda, att i lagen icke

bör medgivas bildande av kommunalförbund för handhavande av angelägenheter,

som ej är gemensamma för samtliga medlemmar i förbundet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

5. Kommunalförbund med specialregler ad förvaltning

I kommunallagen skiljer man mellan å ena sidan nämnder, vilkas förvaltning

är reglerad i särskilda författningar — nämnder för (special)reglerad

förvaltning eller (special)reglerade nämnder —• såsom socialnämnd,

brandstyrelse och hälsovårdsnämnd, samt å andra sidan nämnder, som

kommunerna tillsätter för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr

utan föranledande av bestämmelser i speciallagstiftning — nämnder för

oreglerad förvaltning eller oreglerade nämnder — exempelvis idrotts- och

friluftsstyrelse och lönenämnd. För de oreglerade nämnderna finnes organisatoriska

bestämmelser i den allmänna kommunallagen, medan däremot

sådana bestämmelser där saknas för de reglerade nämnderna.

De specialreglerade nämnderna kan vara obligatoriska eller fakultativa.

I förra fallet föreskrives i specialförfattningen att förvaltningen skall ombesörjas

av en speciell nämnd. Exempel på ett sådant organ är hälsovårdsnämnd

i större kommuner. I senare fallet lämnas kommunerna valfrihet

mellan att utse ett särskilt organ för uppgiften och att uppdraga densamma

åt en redan bestående kommunal myndighet, t. ex. kommunalnämnd eller

drätselkammare. Ett särskilt utsett organ av denna typ utgör exempelvis

brandstyrelse.

Kommunalförbundskommittén

När ett kommunalförbund handhar uppgifter, som det enligt specialförfattning

åligger kommunerna att vårda, uppstår frågan om de i förbundet

ingående medlemmarnas rättigheter och skyldigheter beträffande

angelägenhet, som vårdas av kommunalförbundet. Kommittén anför härom

i huvudsak följande. För närvarande gäller den principen att medlemskap

i ett kommunalförbund icke rubbar medlemmarnas författningsenliga förpliktelser

och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Härifrån

har dock gjorts ett undantag, nämligen i fråga om brandväsendet. I 1 §

brandlagen stadgas nämligen, att, där brandförsvaret handhaves av kommunalförbund,

lagens bestämmelser om kommun skall ha avseende å

förbundet. Om medlemskommunernas rättigheter och skyldigheter överföres

på förbundet, ges enligt kommitténs mening förbunden större fasthet

och auktoritet. Med den ställning, som kommunalförbunden enligt förslaget

skall få, synes det kommittén vara naturligt att sistnämnda princip

får gälla för alla kommunalförbund, som handhar obligatoriska kommunala

förvaltningsuppgifter, och icke som nu blott för brandförsvarsförbund.

Kommittén föreslår därför, att i lagen skall intagas en bestämmelse av

innehåll, att där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det

enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser

om kommun skall ha avseende å förbundet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Enligt kommitténs mening bör i princip hinder icke möta mot att överlåta

vården av en hel kommunal förvaltningsgren på kommunalförbund,

men i det enskilda fallet bör en prövning av lämpligheten härav ske

genom att länsstyrelsen icke fastställer förbundsordning, med mindre den

finner avsedd förbundsbildning medföra allmänt gagn.

Kommittén diskuterar frågan om vilka nämnder, som bör finnas, därest

det lägges två eller flera förvaltningsuppgifter på ett kommunalförbund.

Därvid anför kommittén bl. a. följande.

Om åt ett kommunalförbund uppdragas två förvaltningsuppgifter, vilka

båda avse oreglerad förvaltning, bör det stå förbundet fritt att välja mellan

att utse endast en styrelse för båda uppgifterna eller två förvaltningsorgan,

ett för vardera uppgiften. Samma valfrihet bör råda, om den ena

uppgiften är oreglerad och den andra specialreglerad ehuru särskilt organ

för den för kommunernas del icke är obligatoriskt, eller båda uppgifterna

äro av sistnämnda slag.---Om i ett kommunalförbund med flera

förvaltningsuppgifter någon av dessa är en specialreglerad förvaltningsuppgift,

för vilken särskilt organ för kommunernas del är obligatoriskt,

bör även för kommunalförbundet gälla, att för denna uppgift skall utses

ett särskilt organ med den sammansättning, som föreskrives i speciallagstiftningen.

— — — På samma sätt som en kommuns styrelse har att

leda förvaltningen av kommunens angelägenheter och att ha inseende över

övriga nämnders verksamhet, bör i ett kommunalförbund med flera förvaltningsorgan

ett av dessa inta en ledande ställning i förhållande till

det eller de övriga. Även terminologiskt synes denna skillnad mellan de

olika förvaltningsorganen böra komma till uttryck. På grund härav föreslås,

att endast det ledande förvaltningsorganet skall benämnas styrelse

och de övriga nämnder. Där så anses erforderligt, bör intet hindra, att

förbundet utser en nämnd för envar av sina uppgifter, varvid styrelsens

uppgift då blir att utgöra allmänt beredningsorgan och därutöver ha

inseende över nämndernas verksamhet. Att i lagtext sammanfatta vad

här anförts anser kommittén icke nödvändigt, utan synes det vara tillfyllest

att härutinnan hänvisa till reglerna i 30 § kommunallagen om kommuns

styrelse och 44 § samma lag om obligatoriska och fakultativa

nämnder.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att i de fall, där ett kommunalförbund skall handhava

enligt specialförfattning obligatoriska förvaltningsuppgifter, medlemskominunernas

förpliktelser och befogenheter skall överföras till förbundet

har vunnit enhällig anslutning. I remissyttrandena har framhållits, att

kommitténs förslag är en förutsättning för att man på dessa områden

skall lyckas tillskapa kommunalförbund med auktoritativ ställning och

med möjligheter att ändamålsenligt fullgöra på förbunden överlåtna uppgifter.

Om ett kommunalförbund handhar reglerad förvaltning, uppstår vissa

problem angående nämndernas inre organisation och arbetsformer. Dessa

7 — It i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

problem har belysts av svenska landskommunernas förbund i dess yttrande.

Förbundet anför följande.

Enligt gällande kommunalförbundslag kan i kommunalförbundsordning

kompletterande regler meddelas om förbundsdirektionens arbetssätt, uppdelning

på nämnder m. m. Enligt sista stycket av 2 § skall härvid, om i

allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelats angående

handhavandet av den uppgift som utgör föremål för förbundets verksamhet,

förbundsordningen därefter lämpas. Enligt kommitténs förslag skall

i nu berörda ämnen vad i 30—32 §§, 33 § 1 st. 1 punkten och 2 st. samt

34—46 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och övriga

nämnder m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbunds

styrelse och övriga nämnder. Det utrymme för kompletteringar av

kommunallagstexterna som 43 § 3 st. kommunallagen ger är mycket

begränsat. Om alltså nyss refererade kommunallagsregler äro ovillkorligt

gällande för kommunalförbundens nämndorganisation uppställer sig frågan

i vad mån denna ovillkorlighet även gäller vid konkurrens med motsvarande

bestämmelser i specialförfattning. Självfallet måste, då kommunalförbund

handhar specialreglerad förvaltningsuppgift, om utövandet

av förvaltningsbefogenheterna gälla vad därom är stadgat i vederbörande

specialförfattning. Åt denna grundsats ger också 2 § av förslaget uttryck,

då det stadgas, att om kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift,

som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens

bestämmelser om kommun skola ha avseende å förbundet. Fråga

uppstår emellertid om i specialförfattning meddelade regler om nämndorganisationen

och dess arbetssätt skall gälla framför kommunalförbundslagens

regler. År det för att nämna ett exempel meningen att i för fullständigt

handhavande av eu enda specialreglerad förvaltningsuppgift bildat

kommunalförbund förbundsstyrelsen tillika skall fungera såsom obligatorisk

nämnd eller skall vid sidan av förbundsstyrelsen en särskild

nämnd i sådant fall tillsättas för det direkta handhavandet av den specialreglerade

förvaltningen?

Av kommittéuttalandena å s. 111 får man närmast intrycket att i nu

berört fall förbundsstyrelsen skall fungera såsom specialreglerad nämnd

och kommunalförbundslagens regler skola gälla framför specialförfattningens

beträffande den ordning i vilken styrelsen har att utöva sina

befogenheter och fullgöra sina åligganden. Detta torde emellertid icke

ha varit meningen. Avsikten torde i stället vara att för förbundsstvrelsens

arbetssätt i nu berört fall skall gälla vad i specialförfattningen stadgas

och någon ytterligare nämnd ej behöva tillsättas. I fortsättningen uttalar

kommittén nämligen att i fall då kommunalförbund med flera förvaltningsuppgifter

övertager specialreglerad förvaltningsuppgift för vilken särskilt

organ för kommunens del är obligatoriskt även för kommunalförbundet

»bör» gälla att för denna uppgift skall utses ett särskilt organ

med den sammansättning som föreskrives i speciallagstiftningen. Det sistnämnda

säges följa av att 44 § 1 st. KL gjorts tillämpligt på nämnder i

kommunalförbund.

Nu innehålla specialförfattningarna stundom (t. ex. HvSt, BySt) från kommunallagens

regler i andra avseenden avvikande bestämmelser om bl. a.

avdelningssystem, beslutsdelegationer, protokollföring, delgivning in. in.

i nämnd och detta även i fall där eljest hänvisning till kommunallagsreglerna

göras (jämför 4 § ShjL, 5 § NvL). Liknande avvikelser torde av allt

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

att döma komma att utmärka även de nya skolstyrelser samt byggnadsoch

hälsovårdsnämnder varom förslag framlagts eller kan väntas. I kommunallagen

har sådan konkurrens mellan specialförfattningskostnader och

kommunallagsregler förutsetts redan i den grundläggande kompetensbestämmelsen

(3 §), vars andra stycke anger att för vissa angelägenheter

särskilda bestämmelser kunna gälla beträffande både kompetens och ordningen

för angelägenheternas handhavande. Här prevalera alltså specialförfattningsbestämmelserna.

Undantagen från denna huvudregel, exempelvis

då kommunalnämnd i kommun med högst 3 000 invånare fungerar som

hälsovårdsnämnd, äro skenbara eftersom de följa direkt av specialförfattningen,

vilken för sådana fall också brukar föreskriva därav betingade

avvikelser från den normala ordningen för ärendebehandling i kommunalnämnden

(särskild föredragande in. in.).

Anledning torde saknas att i kommunalförbundslagen avvika från denna

eljest gällande grundsats enligt vilken vid konkurrens mellan bestämmelser

i kommunallag och specialförfattning de senare taga över. Det är

tänkbart att kommittén menat att även detta omedelbart skall följa av

2 § i förslaget, ehuru motiven till denna paragraf intet nämner därom.

Den föreliggande oklarheten i förslaget om vilka bestämmelser, specialförfattningsregler

eller kommunallagsregler, som vid konkurrens skola

prevalera undanröjes om man i stället för uttrycket »förvaltningsuppgift»

i 1 och 2 §§ använde det från 3 § KL hämtade ordet »angelägenhet»

(jfr underrubriken å s. 107 i bet.) och efter slutorden »övriga nämnder»

i 12 § efter mönstret av 76 § 2 mom. KL tilläde satsen »där ej annat är

särskilt stadgat». En sådan omredigering förefaller påkallad även av det

skälet att uttrycket förvaltningsuppgift en gång infördes för att markera

en begränsning i kommunalförbundets tillämplighetsområde som kommittén

vill avskaffa (jfr bet. s. 109 f).

Kammarkollegiet ifrågasätter om det icke bör komma till uttryck i lagtexten

att, om kommunalförbund handhar endast en specialreglerad förvaltningsuppgift,

förbundsstyrelsen tillika skall utgöra nämnd för denna

förvaltningsuppgift, även för det fall att specialförfattningarna föreskriver

obligatorisk nämnd.

Departementschefen

För närvarande gäller den principen att medlemskap i ett kommunalförbund

icke rubbar medlemmarnas författningsenliga förpliktelser mot det

allmänna och mot enskilda. Det enda undantag som gjorts från denna

princip avser brandväsendet, varjämte vissa särskilda bestämmelser gäller

på polisväsendets område. Kommittén anser emellertid att medlemskommuns

rättigheter och skyldigheter bör överföras på kommunalförbunden i

samtliga de fall, då förbundet handhar obligatoriska kommunala förvaltningsuppgifter.

Kommittén föreslår därför, att där kommunalförbund bandbar

förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommunen

att vårda, författningens bestämmelser om kommunen skall ha avseende

å förbundet. Detta förslag har vunnit enhällig anslutning bland re
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

missinstanserna och för egen del har jag icke heller något att erinra emot

detsamma.

I alla andra fall än de, då kommunerna ålagts att bilda kommunalförbund,

ankommer det på kommunerna att själva bestämma vilka uppgifter,

som skall överföras till förbundet. I princip kan sålunda en kommunal

förvaltningsgren helt eller delvis överföras på förbundet. Länsstyrelsen bör

emellertid, såsom kommittén framhållit, vid sin fastställelseprövning av

förbundsordningen noga överväga, huruvida en uppdelning av olika slag

av uppgifter inom det berörda förvaltningsområdet i det ifrågavarande

fallet kan anses lämplig eller ej. Skulle länsstyrelsen finna uppdelningen

vara olämplig, bör länsstyrelsen under hänvisning till att kommunalförbundet

icke kan anses medföra allmänt gagn vägra fastställelse av förbundsordningen.

I de fall då förbundet övertagit en hel kommunal förvaltningsgren torde

det böra ankomma på förbundet att utfärda erforderliga lokala föreskrifter

avseende hela förbundets verksamhetsområde. I övriga fall torde medlemskommunerna

själva ha att utfärda sådana föreskrifter.

Vid konkurrens mellan å ena sidan bestämmelser i kommunalförbundslagen

och å andra sidan bestämmelser i specialförfattning, skall bestämmelserna

i specialförfattningen gälla. Därest i specialförfattning förekommer

stadganden angående nämnds organisation och arbetssätt — såsom bestämmelser

angående ordning för utseende av ledamöter och suppleanter,

valbarhet, mandattid, jäv, beslutsförfarande, protokollföring, delgivning,

avdelningssystem och delegation — skall alltså dessa föreskrifter gälla i

stället för kommunalförbundslagens regler i nämnda hänseenden. För att

klart utvisa detta vill jag förorda, att i kommunalförbundslagen uttryckligen

angives, att de i lagen intagna bestämmelserna i dessa hänseenden

skall gälla endast där ej annat är särskilt stadgat. Därest i kommunalförbund

ingår såväl stad som landskommun skall den specialreglerade nämnden

erhålla den organisation, som skall finnas i stad.

Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan, huruvida förbundsstyrelsen

kan fungera som specialreglerad nämnd eller ej i de fall,

då kommunalförbund skall handhava mer än en förvaltningsuppgift. Kommittén

anser, att förbundsstyrelsen i sådana fall icke kan fungera som

obligatorisk men väl såsom fakultativ nämnd, d. v. s. den kan icke träda

i stället för en nämnd, som enligt bestämmelse i specialförfattning alltid

skall finnas i kommunen, men däremot för annan nämnd.

I ett förbund, som endast handhar en specialreglerad förvaltningsuppgift,

synes mig hinder icke böra möta att låta förbundsstyrelsen fungera som

obligatorisk nämnd under förutsättning att styrelsen uppfyller de krav i

fråga om sammansättning in. m. som stadgas i vederbörande specialförfattning.

En motsatt ordning skulle innebära en onödig överorganisation. Det

förhållandet att ett förbund handhar flera angelägenheter — specialregle
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

rade eller ej — synes mig ej heller utesluta att styrelsen fungerar som obligatorisk

nämnd, givetvis under förutsättning att den är utsedd och sammansatt

enligt vederbörande specialförfattnings bestämmelser. För att garantier

skall erhållas för att förbundsstyrelsen blir författningsenligt utsedd och

sammansatt samt att mandattiderna blir riktiga föreslår jag, att förbundsordningen

alltid skall innehålla sådana särbestämmelser i de fall, då förbundsstyrelsen

tillika skall fungera som obligatorisk specialreglerad nämnd.

En bestämmelse härom anser jag böra upptagas i lagtexten.

6. Enheter, som, bör få bilda kommunalförbund

Kommunalförbundskommittén

Kommittén föreslår, att kommunalförbund liksom hittills skall få bildas

mellan städer, landskommuner, köpingar och inunicipalsamhällen. Vidare

skall kommunalförbund kunna bildas mellan landstingskommuner samt

mellan landstingskommun och stad, som icke tillhör landsting. I sistnämnda

hänseende innebär förslaget en inskränkning mot vad som nu

gäller. Enligt nu gällande lag om kommunalförbund kan nämligen kommunalförbund

bildas mellan landstingskommun och stad, även om staden

tillhör landsting. Enligt kommitténs mening finnes numera icke något

praktiskt behov av samarbete i kommunalförbunds form mellan landstingskommun

och stad, som ingår i landsting.

Det kan ifrågasättas, om landstingskommunerna i fortsättningen har

behov av att kunna utnyttja kommunalförbundsinstitutet. Kommittén anser

för sin del, att denna möjlighet fortfarande bör stå dem till buds.

Visserligen finnes för närvarande endast två kommunalförbund, i vilka

landsting ingår, men ostridigt är, framhåller kommittén, att för bl. a.

vissa specialformer av sjukvård landstingsområdena är alltför små och

att samarbete landstingen emellan där måste komma till stånd. Med hänsyn

till ovissheten om framdeles tillkommande uppgifter för landstingen

bör enligt kommitténs mening möjlighet hållas öppen för landstingskommuner

samt landstingskommun och stad utanför landsting att bilda kommunalförbund.

Kommittén anför beträffande frågan, huruvida möjlighet bör beredas

andra slag av kommuner att bilda kommunalförbund, att de enda rättssubjekt,

som härvid torde kunna komma i fråga, är de kyrkliga kommunerna,

församlingarna samt pastoraten. Kommittén bar emellertid efter närmare

överväganden icke funnit anledning föreslå att sådan möjlighet skall

beredas församlingarna eller pastoraten.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag i denna del har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån, svenska landskommunernas

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

förbund och förbundets länsavdelning i Malmöhus län samt kommunalfullmäktige

i ett par kommuner ifrågasätter dock om kommunalförbundsformen

skall behöva stå öppen även för landsting. Svenska landskommunernas

förbund anför.

Kommittéredogörelsen för det fåtal fall då kommunalförbund bildats av

landstingskommuner kan knappast sägas dokumentera något behov av

denna samarbetsform för landstingskommuner. Däremot har hänsynstagandet

till landstingskommunernas speciella förhållanden på åtskilliga

punkter komplicerat lagförslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län hävdar, att det fria avtalet är den naturliga

formen för samgående mellan landstingskommunerna.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig emellertid till kommitténs förslag.

Förbundets styrelse anför.

Den gällande lagstiftningen om kommunalförbund har för landstingens

vidkommande varit av ringa betydelse. Blott två kommunalförbund —

avseende angelägenheter av jämförelsevis ringa vikt -— existera inom den

landstingskommunal sektorn, medan det däremot finns ett stort antal

privaträttsliga överenskommelser, som reglera samverkan mellan landstingen

på skilda områden. Planer föreligga på olika håll att utvidga samarbetet

på landstingsplanet. Härvid kan tänkas, att kommunalförbundsvägen

i vissa fall kan visa sig lämplig att beträda.

Något större behov av en lagstiftning om kommunalförbund föreligger

emellertid knappast för landstingens vidkommande. Styrelsen vill också

oreserverat ansluta sig till kommitténs uttalande, att samarbete genom avtal

i princip är att föredraga framför samarbete genom kommunalförbund.

Emellertid föreligga även enligt styrelsens mening i vissa fall bärande skäl

att välja kommunalförbundslinjen, t. ex. då fråga är om samarbete beträffande

viktiga kommunala uppgifter.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att samverkan

mellan landsting i framtiden kan bli aktuell i högre grad än nu. Utskottet

yttrar.

Genom medicinens landvinningar ha ytterligare specialiteter av mera

exklusiv art framvuxit. För dylika specialformer av sjukvård utgöra landstingsområdena

för små enheter, varför samarbete i ena eller andra formen

måste komma till stånd. Inom medicinalstyrelsen ha även vissa preliminära

beräkningar gjorts rörande rikets indelning i härför lämpliga regioner.

Huruvida det samarbete som härigenom kan bliva aktuellt lämpligen bör

organiseras i form av kommunalförbund eller regleras genom avtal, torde

ännu vara för tidigt att avgöra. För viss liknande verksamhet har hittills

med fördel avtalsformen tillämpats.

Icke heller något av övriga hörda förvaltningsutskott har haft något att

erinra mot kommitténs förslag.

Kommitténs uppfattning att församlingar icke bör beredas möjlighet att

ingå i kommunalförbund har accepterats av samtliga utom kommunalfullmäktige

i Vika kommun, som anser det stå bäst i överensstämmelse med den

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

kommunala självstyrelsens princip att församlingarna har frihet att välja

mellan kyrklig samfällighet och kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke kretsen av de kommuner,

som äger bilda kommunalförbund, bör utökas att omfatta även

tingslaget. Länsstyrelsen anför.

Inom detta län ha två tingslag, vartdera utgörande en domsaga, sainmanslutit

sig för gemensamt fullgörande av de uppgifter, som avses i lagen den

5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll

av tingshus och häradsfängelse. Tingslagets ekonomiska organisation

är ju icke närmare reglerad i lag och i avsaknad av lagbestämmelser

ha de båda tingslag, som ovan avses, uppdragit beslutanderätten åt gemensam

»tingshusstämma». En sådan anordning synes rationell och det bör därför

enligt länsstyrelsens mening närmare undersökas, huruvida icke kommunalförbundsinstitutet

kunde göras tillämpligt å tingslag.

Departementschefen

Beträffande frågan vilka enheter som skall få bilda kommunalförbund

föreslår kommittén, att städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen

liksom hittills skall få bilda kommunalförbund och detta såväl

mellan sådana kommuner av samma slag som mellan olika slags kommuner.

Häremot är intet att invända.

Enligt förslaget skall kommunalförbund vidare kunna bildas mellan

landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke

tillhör landsting. Med hänsyn till att landstingen i sitt interkommunala

samarbete för närvarande icke begagnar sig av kommunalförbundsformen

i mer än två fall och då landstingens framtida behov av kommunalförbund

icke anses dokumenterat, har det under remissbehandlingen ifrågasatts om

kommunalförbundsformen fortfarande bör stå öppen för landstingskommuner.

Svenska landstingsförbundet och de hörda förvaltningsutskotten har

för sin del dock hävdat, att landstingen även i framtiden bör ha möjlighet

att bilda kommunalförbund, enär genom medicinens landvinningar kan

skapas uppgifter, för vilkas handhavande landstingsområdena kan utgöra

för små enheter. Jag ansluter mig till denna, från landstingshåll framförda

uppfattning. Slopandet av möjligheten för landstingen att bilda kommunalförbund

skulle enligt min mening innebära att man skapar ett onödigt hinder

för realiserandet av nya sjukvårdsformer. Jag kan icke finna att någon

olägenhet är förenad med att denna samarbetsform för framtiden hålles

öppen även för landstingens del. Däremot torde, såsom kommittén uttalat,

något behov av samarbete i form av kommunalförbund icke kunna förväntas

när det gäller landsting och stad, som ingår i landsting. Den nuvarande

möjligheten för dessa båda enheter att kunna bilda kommunalförbund kan

därför slopas. Ej heller anser jag behov föreligga att bereda församlingar

och pastorat möjlighet att bilda kommunalförbund. I de fall, då behovet

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

av samarbete icke är så betydande att en kyrklig samfällighet bör bildas,

torde avtalet framstå som den lämpligaste samarbetsformen. Jag finner

icke heller skäl att medgiva tingslag rätt att ingå i kommunalförbund.

7. Bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund

Kommunalförbnndskommittén

\ ad den nuvarande kommunalförbundslagen innehåller om kommunalförbunds

bildande samt om ändring i sådant förbund, om medlems utträde

ur kommunalförbund, om kommunalförbunds upplösning samt om fullföljd

av talan mot länsstyrelsens beslut i nu nämnda frågor har i stort sett

endast i ett hänseende föranlett något ändringsförslag från kommitténs sida.

Enligt ifrågavarande bestämmelser må den utredning, som bör föregå

kommunalförbunds bildande, ändring och upplösning, företagas av en av

länsstyrelsen förordnad särskild utredningsman. Det är emellertid, framhåller

kommittén, mycket sällsynt, att utredningen utföres på detta sätt. Bestämmelserna

om särskild utredningsman och de därmed sammanhängande

stadgandena om kostnad för utredning bör därför enligt kommitténs mening

icke överföras till en ny lag om kommunalförbund. Vad reglerna i övrigt

innehåller om utredning, såsom att erforderlig utredning skall verkställas

och att vid utredningen de tilltänkta förbundsmedlemmarna och såvitt

möjligt envar som beröres av frågan skall beredas tillfälle att uttala sig i

ärendet, synes kommittén vara så självfallet, att ej heller detta bör medtagas

i en ny lag om kommunalförbund. Vad kommittén föreslagit bör enligt

dess mening dock icke hindra, att även framdeles särskild utredningsman

förordnas, om så vid något tillfälle skulle anses påkallat.

Remissyttrandena

Mot kommitténs förslag i denna del har erinringar gjorts endast av kammarkollegiet.

Kollegiet anser, att ett borttagande av bestämmelserna om

särskild utredningsman och de därmed sammanhängande stadgandena om

kostnad för utredning skulle kunna giva anledning till det missförståndet,

att en saklig ändring skett. Då emellertid, såsom kommittén uttalat, även

framdeles särskild utredningsman skall kunna förordnas, förordar kollegiet

bestämmelsernas bibehållande. Kollegiet ifrågasätter även huruvida icke, för

undvikande av samma missförstånd, jämväl gällande regler om vederbörandes

hörande över utredning i ärende rörande förbundsbildning bör bibehållas.

Departementschefen

De i nu gällande kommunalförbundslag upptagna bestämmelserna om

bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund föreslås skola bi
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 ur 1957 105

behållas i stort sett oförändrade. Vissa bestämmelser har dock ansetts

onödiga och därför utmönstrats. Sålunda synes det icke vara erforderligt

med bestämmelser angående särskild utredningsman för verkställande av

den utredning som bör föregå kommunalförbunds bildande, ändring och

upplösning. De nuvarande bestämmelserna, som är förhållandevis detaljerade

och reglerar kostnadsfrågor in. in., har tillämpats ytterst sällan. Det

bör stå kommunerna fritt att på det sätt de finner lämpligt föranstalta om

erforderlig utredning och några särskilda lagbestämmelser härom kan jag

icke finna erforderliga. I de fall då länsstyrelse givits befogenhet att ålägga

kommuner att bilda kommunalförbund, torde länsstyrelsen — utan särskilt

stadgande därom — jämväl få anses ha befogenhet att utse särskild

utredningsman om så skulle erfordras.

8. Övergångsbestämmelser

Kommunalförbundskommittén

Kommittén framhåller, att det om möjligt bör undvikas, att kommunalförbund

enligt den nuvarande och enligt den nya typen, på vilka två olika

lagar skulle vara tillämpliga, skall komma att existera jämsides med varandra.

De nuvarande kommunalförbunden bör därför, anför kommittén, på

ena eller andra sättet avvecklas snarast möjligt. En sådan avveckling behöver

enligt kommitténs mening icke bereda några större svårigheter. I den mån

medlemmarna i ett nuvarande förbund icke skulle finna det fördelaktigast

att upphöra med förbundsverksamheten och fortsätta det hittills bedrivna

samarbetet i avtalets form, bör de enligt kommittén föranstalta om en omorganisation

av förbundet i överensstämmelse med reglerna i den nya lagen.

De åtgärder, som förbundsmedlemmarna har att vidtaga för en dylik omorganisation,

består i, yttrar kommittén, att antaga en ny förbundsordning

och underställa densamma länsstyrelsen för fastställelse samt att därefter

välja förbundsfullmäktige. Om tiden mellan den nya lagens utfärdande och

dess ikraftträdande icke tillmätes alltför knappt utan får uppgå till ungefär

ett halvt år, torde, anför kommittén, de angivna åtgärderna utan svårighet

kunna medhinnas redan före lagens ikraftträdande.

En omorganisation av nu befintligt förbund på sätt angivits lärer, framhåller

kommittén, rent formellt vara att betrakta som en upplösning av detta

förbund och bildande av nytt förbund. På grund härav och för att så mycket

som möjligt underlätta en sådan omorganisation har kommittén i punkt 2

i övergångsbestämmelserna föreslagit den bestämmelsen, att, då förbund

skall upphöra med sin verksamhet samtidigt med den nya lagens ikraftträdande

och verksamheten omedelbart skall fortsättas av nytt förbund, upplösningen

skall ske utan föregånget likvidationsförfarande, varjämte det

nya förbundet skall övertaga det nuvarande förbundets tillgångar och ansvaret

för dess förbindelser.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Enär ett beslut att ett förbund enligt den nya lagen skall bildas för att

träda i verksamhet samtidigt med lagens ikraftträdande innebär, att lagen

skall i viss del tillämpas, innan den trätt i kraft, har kommittén upptagit

en bestämmelse härom.

Om vid den nya lagens ikraftträdande finnes förbund, vars medlemmar

varken föranstaltat om dess omorganisation till ett förbund enligt den nya

lagen eller gjort framställning om förbundets upplösning, bör det enligt kommitténs

mening — för effektuerande av bestämmelsen att alla nuvarande

förbund skall upplösas — åligga länsstyrelsen att förordna, att förbundsverksamheten

skall upphöra och att förbundet omedelbart skall träda i likvidation.

En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i kommitténs förslag.

Där samma kommuner bildat flera förbund enligt den gällande lagen och

önskar fortsätta samarbetet rörande de olika förvaltningsuppgifterna i

kommunalförbunds form, bör de, anför kommittén, utnyttja möjligheten i

den nya lagen att bilda ett förbund för flera förvaltningsuppgifter.

De nu nämnda övergångsbestämmelserna gäller icke regionplaneförbunden.

Med hänsyn till att bildande av regionplaneförbund är en i lag föreskriven

följd av att Kungl. Maj:t förordnat att regionplan för visst område

skall finnas, bör det enligt kommitténs mening icke ifrågakomma att, i och

för omorganisation av regionplaneförbunden till överensstämmelse med

reglerna i förslaget till lag om kommunalförbund, för dessa förbund tilllämpa

det i övergångsbestämmelserna föreslagna förfaringssättet med upplösning

av bestående förbund och samtidigt därmed bildande av nya förbund.

Kommittén föreslår i stället en bestämmelse av innehåll, att de nuvarande

organen i regionplaneförbunden skall tills vidare tjänstgöra, förbundsdirektionen

såsom förbundsfullmäktige och regionplanenäinnden såsom

förbundsstyrelse.

När det gäller frågan, huru länge det av kommittén sålunda föreslagna

övergångsstadiet för regionplaneförbundens omorganisation skall bestå, upplyser

kommittén, att 1951 års byggnadsutredning har för avsikt att framlägga

förslag till ny byggnadsstadga samt till vissa ändringar i byggnadslagen

inom den närmaste tiden. På grund härav anser kommunalförbundskommittén,

att med den slutliga omorganisationen av regionplaneförbunden

till överensstämmelse med reglerna i den föreslagna lagen om kommunalförbund

lämpligen bör anstå, till dess de förslag till ny byggnadsstadga och

ändringar i byggnadslagen, som byggnadsutredningen har för avsikt att

framlägga, blivit föremål för statsmakternas behandling.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har emellertid en annan uppfattning

än kommittén om lämpligheten av att upplösa de nuvarande kommunalförbunden.

Länsstyrelsen yttrar.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Länsstyrelsen hyser för sin del den uppfattningen att de vid lagens

ikraftträdande existerande förbunden borde kunna få fortleva oförändrade.

Detta överensstämmer bäst med en av huvudprinciperna för all lagstiftning,

nämligen den att en lag ej bör ha retroaktiv verkan. Vidare framgår av de

uppgifter, kommittén införskaffat, att de flesta kommunalförbunden bildats

för polisväsendet. Kommittén anför, att när det gäller polisväsendet omfattar

det behövliga kommunala samarbetet så begränsade uppgifter, att bildande

av kommunalförbund för ändamålet i och för sig kunde synas onödigt.

Med nuvarande lagstiftning kunde emellertid icke samtliga gemensamma

uppgifter på detta område tillfredsställande lösas avtalsvägen. Kommittén

anför vidare beträffande den föreslagna organisationen av ett kommunalförbund,

alltså med förbundsfullmäktige och förbundsstyrelse, att detta

kommer att bliva en förhållandevis tungrodd förvaltningapparat. Med utgångspunkt

från dessa av kommittén anförda synpunkter finner länsstyrelsen

att det skulle vara föga rationellt att föreskriva upplösning av de nuvarande

polisdistriktsförbunden och i stället påtvinga dem en mera tungrodd

förvaltningsapparat, i all synnerhet som frågan om polisväsendets förstatligande

ånyo synes bliva aktuell. Kommittén är ej heller främmande för

denna uppfattning men anser att nämnda konsekvens är att föredraga

framför införandet av två olika slags kommunalförbund. Länsstyrelsen hävdar

dock för sin del den meningen, att övervägande skäl både ur principiell

och praktisk synpunkt tala för, att man ej bör framtvinga någon förändring

av de vid lagens ikraftträdande befintliga förbunden. En upplösning av

kommunalförbund, vilkas medlemmar själva önska, att den nya lagens

regler skola tillämpas, bör däremot ej hindras. Länsstyrelsen föreslår alltså,

att övergångsbestämmelserna uppmjukas på sätt här ovan angivits.

Den av kommittén såsom lämplig angivna tiden ett halvt år mellan den

nya lagens utfärdande och ikraftträdande anses av flera remissinstanser vara

alltför knappt tillmätt. Svenska stadsförbundet erinrar om att förhandlingar

måste hinna föras mellan förbundsmedlemmarna angående de former, i vilka

det fortsatta samarbetet skall bedrivas. För dessa överläggningar samt för

övriga åtgärder, som vid fortsatt samarbete blir erforderliga — oavsett samarbetsformen

— torde, anför förbundet, i många fall åtgå längre tid än ett

halvt år.

Beträffande sådana kommunalförbund, som avses skola upphöra samtidigt

med den nya lagens ikraftträdande och omedelbart fortsättas av ett

enligt sagda lag bildat, av samma medlemmar bestående förbund, synes,

anför länsstyrelsen i Södermanlands lån, övergångsbestämmelserna böra

kompletteras med föreskrifter om hur det nya förbundets angelägenheter

skall förvaltas under tiden tills fullmäktige och styrelse utsetts därför.

Riksarkivet föreslår att i övergångsbestämmelserna göres ett tillägg för

att utmärka att då ett äldre kommunalförbund ombildas till ett kommunalförbund

enligt den nya lagen det nya förbundet skall övertaga det äldre

förbundets arkiv.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Departementschefen

Enligt de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna skall jämlikt

den äldre lagen bildat kommunalförbund upplösas antingen genom att

likvidation verkställes eller genom att förbundet i samband med den nya

lagens ikraftträdande upplöses utan likvidationsförfarande och omedelbart

ombildas till ett enligt den nya lagen organiserat kommunalförbund. Därest

vid den nya lagens ikraftträdande finnes äldre kommunalförbund, som

icke upplösts genom likvidation eller ombildning, skall enligt kommitténs

förslag länsstyrelsen så snart ske kan förordna, att förbundsverksamheten

skall upphöra och att förbundet skall träda i likvidation. Som skäl

för att de äldre förbunden skall upplösas anför kommittén, att det om

möjligt bör undvikas att två typer av kommunalförbund, på vilka två

olika lagar är tillämpliga, skall komma att existera jämsides med varandra.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår emellertid, att övergångsbestämmelserna

uppmjukas så att de kommunalförbund, som bildats enligt den

nu gällande lagen, får bibehålla sin organisation, om de icke själva önskar

att den nya lagens regler skall tillämpas på dem. Enligt länsstyrelsens

mening är det ur praktisk synpunkt att föredraga att de vid lagens ikraftträdande

existerande förbunden kan få fortleva oförändrade, då det synes

föga rationellt att särskilt när det gäller de nuvarande polisdistriktsförbunden

påtvinga förbunden en mera tungrodd förvaltningsapparat.

Även om det måhända kan anses förknippat med vissa praktiska olägenheter

att ombilda de äldre förbunden, anser jag att de fördelar man vinner

genom att erhålla endast en typ av kommunalförbund vida överväger

nyssnämnda olägenheter. Jag kan icke finna annat än att det skulle vara

otillfredsställande, om man genomför en ny lag på detta område för att

erhålla bättre rättsskydd för kommunerna och deras medlemmar men

icke samtidigt därmed söker rätta till de missförhållanden, som är en

följd av den nuvarande lagstiftningen. Vad beträffar polisförbunden, så

är jag, såsom jag tidigare närmare utvecklat, av den uppfattningen att

den nya organisationen för deras vidkommande icke behöver bli så avsevärt

mycket mer betungande än den nuvarande. På grund av vad jag sålunda

anfört, anser jag, i likhet med kommittén — vars mening delas av

nästan samtliga remissinstanser — att de äldre förbunden skall upplösas.

I lagtexten bör vidare uttryckligen angivas, att polisförbund, som bildats

genom tvång, skall fortsätta sin verksamhet i ett enligt den nya lagen bildat

förbund.

Kommittén föreslår, som tidigare nämnts, att ombildning av de äldre

förbunden i enlighet med den nya lagen skall ske i samband med lagens

ikraftträdande. Om tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess

ikraftträdande uppgår till ungefär ett halvt år bör enligt kommitténs mening

åtgärderna för ombildning utan svårighet kunna medhinnas redan före

lagens ikraftträdande. Denna tid av ett halvt år anser emellertid vissa

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

remissinstanser vara för kort på grund av de förhandlingar, som måste

hållas angående formerna för de berörda kommunernas fortsatta samarbete.

Som tidigare nämnts träder skolstyrelselagen i kraft den 1 juli 1958.

De kommuner, som ämnar bedriva samarbete beträffande skolväsendet

på kommunalförbundsplanet bör redan vid skolstyrelselagens ikraftträdande

kunna börja verksamheten helt i regi av ett enligt den nya lagen

bildat kommunalförbund. Med hänsyn härtill och då det icke torde vara

lämpligt att sätta lagen i kraft under löpande kalenderår vill jag föreslå,

att den nya kommunalförbundslagen skall träda i kraft den 1 januari

1958. Jag räknar därvid med att den nya lagen skall hinna utfärdas i så

god tid dessförinnan att erforderliga åtgärder för ombildning av bestående

kommunalförbund kan vidtagas.

För att möjliggöra att enligt den nya lagen organiserade förbund skall

kunna börja sin verksamhet redan vid lagens ikraftträdande den 1 januari

1958 bör vissa bestämmelser äga tillämpning redan före lagens ikraftträdande.

Detta gäller bestämmelserna om förbundsordning och fastställande

därav samt reglerna angående val av förbundsfullmäktige. En särskild

övergångsbestämmelse härom har intagits i lagförslaget.

I likhet med kommittén anser jag, att med omorganisationen av regionplaneförbunden

till överensstämmelse med reglerna i den nya kommunalförbundslagen

lämpligen bör anstå, till dess de förslag till ändringar i

byggnadslagen och ny byggnadsstadga, som 1951 års byggnadsutredning

har för avsikt att framlägga, blivit föremål för statsmakternas behandling.

Regionplaneförbund, som bildats före den nya lagens ikraftträdande, skall

därför enligt mitt förslag icke upplösas utan kvarstå oförändrade. Ledamöterna

i förbundsdirektionen samt ledamöterna och suppleanterna i

regionplanenämnden skall tills vidare tjänstgöra, de förra såsom förbundsfullmäktige

och de senare såsom förbundsstyrelse i förbundet. I övrigt

skall den nya lagen äga tillämpning jämväl å dessa förbund.

C. Specialmotivering till lagen om kommunalförbund

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till lag om kommunalförbund.

Lagförslaget ansluter i huvudsak till vad kommunalförbundskommittén

förordat.

.lag övergår nu till att lämna en specialmotivering till detta förslag. Paragrafernas

numrering överensstämmer med kommitténs förslag, beträffande

ett flertal stadganden har det ansetts tillräckligt att hänvisa till den

av kommittén lämnade motiveringen.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Lagen om kommunalförbund

Enligt lagförslaget skall för kommunalförbunden i flera hänseenden gälla

samma bestämmelser angående organisation och arbetssätt som för de

borgerliga primärkommunerna. Enär emellertid lagtexten onödigt skulle

betungas, därest i densamma intoges ifrågavarande stadganden i kommunallagen,

har i stället endast gjorts hänvisning till kommunallagen.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Paragrafens första och andra stycken motsvarar 1 § lagen den 13 juni

1919 om kommunalförbund (KFL).

För att ernå överensstämmelse i ordvalet med kommunallagen, har det av

kommittén föreslagna uttrycket »förvaltningsuppgift» utbytts mot termen

»angelägenhet».

Bestämmelserna har behandlats å sid. 112—115 i betänkandet och under

111 6. i den allmänna motiveringen.

Stadgandet i paragrafens tredje stycke har kommenterats å sid. 129 och

130 i betänkandet. Bestämmelser angående skolförbund finnes i 2 § skolstyrelselagen

den 21 december 1956 (nr 614), vilken träder i kraft den 1 juli

1958.

2 §•

Stadgandet, vilket saknar motsvarighet i KFL, har behandlats å sid.

107—110 i betänkandet och under III 5. i den allmänna motiveringen.

3 §■

Paragrafen motsvarar 4 § kommunallagen. Rörande denna paragraf får

jag hänvisa till sid. 93 och 111 i betänkandet samt till vad som anförts

under III 1. och 5. i den allmänna motiveringen.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § KFL.

Kommitténs specialmotivering till dess förslag återfinnes å sid. 130—132

i betänkandet. För de ändringar i paragrafen, som jag förordat i förhållande

till kommitténs förslag, har redogjorts i den allmänna motiveringen under

III 1., 2. och 5.

Om kommunalförbunds fullmäktige

5 §•

Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 15 §, 17 §

första stycket och 22 § kommunallagen ersättes 5 § KFL. Anmärkas må

att hänvisningen till 22 § medför att val av förbundsstyrelse under vissa

förutsättningar skall vara proportionellt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Frågan angående valbarhet till förbundsfullmäktig har behandlats under

III 1. i den allmänna motiveringen.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första punkten KFL.

Bestämmelserna har behandlats å sid 96—98 i betänkandet samt under

III 1. i den allmänna motiveringen.

7 §•

Beträffande stadgandet i första stycket hänvisas till sid. 94 i betänkandet.

I andra stycket har intagits en bestämmelse att val av förbundsfullmäktige

kan ske proportionellt under förutsättning att begäran härom göres av

så många väljande, som angives i 22 § fjärde stycket kommunallagen.

Stadgandet i tredje stycket har behandlats å sid. 94 och 95 i betänkandet

samt under III 1. i den allmänna motiveringen.

Bestämmelsen i fjärde stycket är föranledd av att en landstingskommuns

beslutande organ benämnes landsting och icke fullmäktige.

8 §•

Kommunalförbundskommittén

Kommittén har föreslagit, att 1 mom. första stycket skall ha följande

formulering: Fullmäktige väljas i januari året näst efter det då allmänna

kommunalval ägt rum, och skall valet avse tiden från valets förrättande till

utgången av det år, då allmänna kommunalval nästa gång äga rum.

Som motiv till sitt förslag har kommittén anfört följande.

Om mandatperioderna för fullmäktige i kommunalförbund och fullmäktige

i kommunerna skola sammanfalla och förbundsfullmäktige skola väljas

av kommunernas fullmäktige, uppstår för kommunalförbunden den situationen,

att de under en kortare tid i början av varje ny mandatperiod komma

att sakna fullmäktige. De nya förbundsfullmäktige böra givetvis väljas av

de nya fullmäktige i kommunerna och icke av de gamla. Till följd härav

kunna nya val av förbundsfullmäktige icke företagas förrän vid första sammanträdet

med de nya fullmäktige i kommunerna. Fn sådan situation

skulle kunna undvikas, om den regeln infördes, att förbundsfullmäktige

skulle väljas året efter det då val av kommunernas fullmäktige ägt rum.

Om analogin med kommunallagens bestämmelse om styrelseval året efter

fullmäktigeval skall upprätthållas, skulle härav följa, att förbundsstyrelsen

finge väljas två år efter allmänna kommunalval. Kommittén håller emellertid

före, att det förhållandet att ett kommunalförbund i början av varje mandatperiod

under en kortare tid kommer att sakna fullmäktige, icke innebär en

så allvarlig olägenhet, att fördenskull i nya KFL böra införas bestämmelser

i fråga om tidpunkten för val av fullmäktige och styrelse, vilka i så hög grad

som ovan antytts, avvika från motsvarande regler i kommunallagen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och svenska landskommunernas förbund

anser det emellertid vara otillfredsställande att kommunalförbunden

under en tid skall sakna förbundsfullmäktige. De föreslår därför, att det i

lagen stadgas skyldighet för de nyvalda fullmäktige i medlemskommunerna

att redan under december månad det år, fullmäktige valts, sammanträda

för utseende av förbundsfullmäktige.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Älvsborgs lån och stadsfullmäktige i

Kramfors föreslår av samma anledning, att i lagen skall givas föreskrift om

att valet av förbundsfullmäktige skall avse tiden från valets förrättande till

dess nya fullmäktige blivit valda.

Departementschefen

Väljes förbundsfullmäktige i januari året näst efter det då allmänna

kommunalval ägt rum, kommer kommunalförbunden att sakna förbundsfullmäktige

under viss tid. Detta förslag är enligt min mening icke förenligt

med allmänna kommunalrättsliga principer. Kommunalförbund bör

vid varje tidpunkt äga ett beslutande organ, som, därest så skulle vara

behövligt, kan sammanträda för att behandla brådskande ärenden. På

grund härav kan jag icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

Då vidare i princip gäller att kommunala förtroendemäns mandattid följer

kalenderår, synes det under remissbehandlingen framförda förslaget

att förbundsfullmäktiges mandattid skall upphöra först sedan nya fullmäktige

blivit valda, icke böra genomföras.

Däremot vill jag förorda det av svenska landskommunernas förbund

och länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda förslaget att förbundsmedlemmarna

skall utse förbundsfullmäktige före ingången av det år, då

förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid börjar. Där landstingskommun ingår

i förbundet, bör valet förrättas vid landstingsmötet men i övriga fall

äga rum i december året innan förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid

börjar.

Jag vill i anslutning härtill anmärka, att en i viss mån likartad bestämmelse

redan nu finnes i 18 och 40 §§ lagen om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, vilka bestämmelser jag

kommer att föreslå skall bibehållas med i förevarande avseende oförändrat

innehåll. Jag vill vidare nämna, att församlingsstyrelsekommittén — som

i sitt arbete mött samma problem som det nu ifrågavarande — enligt vad

jag inhämtat torde komma att i sitt förslag till ny lag om församlingsstyrelse

föreslå, att val av församlingsdelegerade skall förrättas i december

månad näst före ingången av det år, då delegerades tjänstgöringstid börjar.

Skall förbundsfullmäktige utses det år allmänna kommunalval ägt rum,

bör de väljas av de vid kommunalvalet utsedda ledamöterna av förbundsmedlems

fullmäktige. Bestämmelse härom samt angående sammanträde för

utseende av förbundsfullmäktige har intagits i 1 mom.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Beträffande val av förbundsfullmäktige vill jag slutligen framhålla vikten

av att valet sker så tidigt under månaden som möjligt, så att valen

hinner vinna laga kraft innan tjänstgöringstidens början.

I 2 mom. har intagits vissa bestämmelser angående nybildat förbund.

Tjänstgöringstiden för fullmäktige bör avse tiden från valets förrättande

till ingången av det år, då nästa tjänstgöringstid för fullmäktige börjar. I

detta moment har jag vidare intagit den bestämmelsen, att medlemskommunerna

skall, då val av förbundsfullmäktige i nybildat förbund skett, ofördröj

ligen insända underrättelse till länsstyrelsen med angivande av de

valdas namn och postadress. Länsstyrelsen skall därefter, så snart ske

kan, förordna en av fullmäktiges ledamöter att utfärda kungörelse om

fullmäktiges första sammanträde.

I 3 mom. har intagits en bestämmelse om fyllnadsval för det fall att

fullmäktig skulle avgå under löpande mandatperiod. Denna bestämmelse

är betingad av att det icke skall finnas suppleanter för fullmäktige.

Bestämmelserna i 4 mom. första stycket motsvarar stadgandena i It §

andra stycket kommunallagen dock att val av ordförande och vice ordförande

föreslås skola ske vid fullmäktiges första sammanträde i stället för i januari

månad. Härigenom undvikes att fullmäktige tvingas att sammanträda endast

för att välja ordförande och vice ordförande.

9 §•

Paragrafen motsvarar 4 § KFL.

Motiven till paragrafen återfinnes å s. 134 i kommitténs betänkande.

10 och 11 §§.

Stadgandena i dessa paragrafer har behandlats å s. 134—135 och 102

i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.

Om kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder

12 §-

Denna paragraf motsvarar vissa bestämmelser i 6 § KFL. Ifrågavarande

bestämmelser gäller där ej annat är stadgat i specialförfattning (motiv,

se allmänna motiveringen under III 5.).

Någon motsvarighet till bestämmelsen i 31 § första stycket andra punkten

kommunallagen att antalet ledamöter i kommunernas styrelse icke

må vara under fem har icke intagits i förevarande lagförslag. Skälen

härför framgår av vad jag anfört under III 1. i den allmänna motiveringen.

Det synes lämpligt att, såvitt möjligt, varje medlemskommun får representant

i förbundsstyrelsen. Någon uttrycklig bestämmelse angående fördelningen

mellan medleinskoinmunerna av mandaten i förbundsstyrelsen

bör emellertid på skäl, som angives under III 1. i den allmänna motiveringen,

icke intagas i lagen.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ledamöter och suppleanter

i förbundets styrelse och övriga nämnder. I förhållande till kommitténs

förslag har ändring vidtagits med hänsyn till de ändrade bestämmelserna

i 8 §.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL. Motiven till denna paragraf

har redovisats under III 2. i den allmänna motiveringen.

15 §.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke skall gälla, där ej annat

stadgats i specialförfattning.

Stadgandet i andra stycket har behandlats under III 2. i den allmänna

motiveringen.

Om kommunalförbunds drätsel

16 §.

Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 53 och 62 §§

kommunallagen ersättes vissa delar av 6 § KFL.

Vad beträffar frågorna om kommunalförbunds rätt att fondera medel

och om revision må hänvisas till vad kommittén anfört å s. 116 och 117

i betänkandet. Såsom kommittén framhållit bör revisionsberättelsen i avskrift

tillställas förbundsmedlemmarna.

Behandlingen av statförslaget utgör en av de viktigaste uppgifterna för

fullmäktige och denna behandling kan vara av särskilt intresse för såväl

medlemskommunerna som enskilda personer. Det har därför ansetts lämpligt

att låta bestämmelserna i 54 § andra och tredje styckena kommunallagen

om att budgetförslaget skall hållas offentligt tillgängligt och om

budgetens fastställande bli tillämpliga även för kommunalförbundens del.

I tredje stycket har tillagts den bestämmelsen att val av revisorer och

revisorssuppleanter i nybildat förbund skall äga rum vid förbundsfullmäktiges

första sammanträde samt att valet skall avse tiden från valets förrättande

till utgången av det år, då valet skett.

17 §.

Paragrafen har motsvarighet i 6 § KFL.

18 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats å sid. 101, 102 och

115 i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.

19 §.

Motiven till denna paragraf återfinnes å sid. 117 i kommitténs betänkande.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj ds proposition nr 150 år 1957

Rörande den i denna paragraf intagna avvikelsen från kommunallagens

bestämmelse om tiden för granskning av revisionsberättelsen må hänvisas

till vad kommittén anfört under 9 § å sid. 134 i betänkandet.

Om besvär

20 §.

Paragrafen ersätter 10 § KFL.

Motiven till paragrafen redovisas i betänkandet å sid. 137. Här må endast

framhållas, att allmän besvärsrätt tillkommer dels medlemmarna i de till

förbundet anslutna primärkommunerna, municipalsamhällena eller landstingskommunerna

dels dessa förbundsmedlemmar själva.

Svenska landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i Askeby

kommun avstyrker såsom obehövligt att kommunalförbund skall erhålla

rätt att tillsätta särskild besvärsnämnd.

För egen del anser jag emellertid att denna möjlighet bör stå kommunalförbund

till buds.

Hänvisningen till 76 § medför att besvär skall anföras hos länsstyrelsen.

Ingår kommuner från skilda län i förbundet blir länsstyrelsen i det län där

förbundet har sitt säte besvärsmyndighet.

Därest landstingskommun ingår i förbundet bör i stället motsvarande

bestämmelser i landstingslagen bli tillämpliga.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund

21—22 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 12—18 §§ KFL.

Motiven till bestämmelserna återfinnes å sid. 119—121 och 138 i betänkandet

samt under III 7. i den allmänna motiveringen.

I enlighet med förslag av länsstyrelsen i Älvsborgs län har i lagen uttryckligen

angivits, att länsstyrelsens fastställelseprövning även skall omfatta

utredning, huruvida detaljbeslämmelserna i förbundsordningen står

i överensstämmelse med icke blott kommunalförbundslagen utan även annan

författning, som är tillämplig å förbundet. Vissa frågor angående fastställelse

av förbundsordning för kommunalförbund med specialreglerad förvaltning

har behandlats å sid. 110 i betänkandet samt under III 5. i den

allmänna motiveringen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund och om kommunalförbunds

upplösning

23—31 §§.

Av dessa bestämmelser behandlar 23—26 §§ medlems utträde ur kommunalförbund

och 27—31 §§ kommunalförbunds upplösning. De forst
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

nämnda paragraferna motsvarar 19—23 §§ och de sistnämnda 24—29 §§

i KFL.

Motiven till ifrågavarande regler i förslaget framgår av vad anförts å sid.

119—121 eller 139—140 i betänkandet samt under III 7. i den allmänna

motiveringen.

Enligt 31 § i förslaget äger medlem, som ej åtnöjes med redovisning

efter likvidation, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Kommunalförbundskommittén anför härom följande.

Enligt 29 § kommunalförbundslagen skall talan mot redovisning över

kommunalförbunds likvidation anhängiggöras hos domstol. Det har ifrågasatts

huruvida icke tvist i samband med likvidationsredovisning i stället

borde avgöras i administrativ ordning, enär meningsskiljaktigheterna vanligen

grundade sig på olika meningar om förbundsordningens rätta tolkning,

i vilka frågor en länsstyrelse hade större erfarenhet än en domstol.

Talan mot en dylik redovisning torde avse en påstådd kränkning av medlemmarnas

ekonomiska intressen och i allmänhet bestå i antingen skadeståndsanspråk

mot likvidatorerna för att dessa icke skulle ha på lämpligaste

sätt handhaft realisationen av förbundets tillgångar eller avvecklingen

av den rörelse, som förbundet må ha drivit, eller också klander

av det sätt, på vilket likvidatorerna fördelat förbundets tillgångar och

ansvaret för dess skulder och övriga förbindelser. Dessa frågor äro väsentligen

att bedöma enligt civilrättsliga regler och böra därför lämpligen

tillhöra allmän domstols handläggning. Den omständigheten, att förbundsordningen

fastställts av länsstyrelse, torde icke böra föranleda ändring härutinnan.

Kommittén anser sig därför icke böra föreslå ändring i gällande

bestämmelser om talan mot likvidationsredovisning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter emellertid, om icke domstolsprocess

är en onödigt omständlig och dyrbar procedur för sådana tvister.

Dessa bör enligt länsstyrelsens mening, såsom fallet är med ekonomisk

uPP§örelse vid indelningsändring, kunna avgöras i administrativ ordning.

Hänskjutande till skiljedom är enligt länsstyrelsen ett tänkbart alternativ.

För egen del ansluter jag mig emellertid på de skäl kommittén anfört

till kommitténs förslag.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL.

Bestämmelserna har behandlats å sid. 118 och 140 i betänkandet.

Riksarkivet föreslår, att Kungl. Maj :t skall utfärda föreskrifter angående

överlämnande av upplöst kommunalförbunds arkivalier, överensstämmande

med föreskrifterna i kungörelsen den 20 december 1949 (nr 719) angående

överlämnande av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner.

Enligt min mening bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att i

samband med beslutet om vilken medlem av förbundet, som skall övertaga

och vårda förbundets arkiv, meddela erforderliga anvisningar i detta hänseende.

Härigenom kan bestämmelserna bättre anpassas till vad som är

erforderligt i varje förekommande fall.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

33 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i KFL.

Kommunalförbundskommittén föreslår, att bestämmelsen i 32 § skall äga

motsvarande tillämpning, då förbund för handhavande av flera angelägenheter

skall upphöra att vårda någon av dessa.

Riksarkivet och landsarkivarien i Göteborg anser emellertid, att denna

bestämmelse bör utgå.

Riksarkivet anför.

Enligt de allmänna arkivordning sprinciperna bör varje arkiv betraktas

som en enhet för sig samt ordnas och förvaras som en sådan. Det måste

därför vara olämpligt att bryta ut en del av ett kommunalförbunds arkiv

och ställa den delen under vård av en av förbundsmedlemmarna, allrahelst

som denne medlem vid förbundets eventuella senare upplösning kanske icke

får hand om resten av förbundsarkivet.

Då jag delar riksarkivets uppfattning, har paragrafen givits sådan lydelse

att den av riksarkivet framförda synpunkten blir tillgodosedd.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § KFL, skiljer sig från denna endast i

redaktionellt hänseende.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i denna del följande.

34 § i förslaget behandlar det fall att kommunalförbund saknar tillgångar

till gäldande av skuld. Det stadgas, att länsstyrelsen äger förordna om utdebitering

på medlemmarna som av sådan anledning må erfordras. Beslut

om sådan utdebitering torde emellertid, såsom är fallet med utdebitering

för förbundets ordinarie utgifter, böra fattas av förbundsfullmäktige.

Garanti mot missbruk av en sådan befogenhet för fullmäktige utgör rätten

att anföra besvär över fullmäktiges beslut. Det torde knappast finnas anledning

räkna med att fullmäktige skulle underlåta att se till att en i vanlig

ordning fastställd fordran blir betald. Endast för det fall, att skuld

yppas efter förbundets upplösning, synes en regel erforderlig om rätt för

länsstyrelsen att besluta om utdebitering.

För egen del kan jag icke dela länsstyrelsens uppfattning. Reglerna om

kommunalbesvär i förslaget utgör icke tillräckliga garantier mot missbruk

i dessa hänseenden. Med hänsyn härtill och då särskilda regler angående

uttagande av fordran av kommun och angående kommuns tvingande att

fullgöra sina förbindelser icke finnes är del enligt min mening nödvändigt

att till skyddande av borgenärernas rättsanspråk bibehålla förevarande

regler.

Om fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut

35 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § KFL.

Genom att i paragrafen icke sägs något om den tid, inom vilken besvär

skall vara anförda, följer av lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

vid talan mot förvaltande myndighets beslut, att besvären vid äventyr av

talans förlust skall ha inkommit till vederbörande departement inom tre

veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att besvärstiden för

menighet skall vara fem veckor.

Övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna till lagen har behandlats under III 8. i den

allmänna motiveringen. Sedan länsstyrelsen fått underrättelse om val av

förbundsfullmäktige, som skett före lagens ikraftträdande, bör länsstyrelsen

förordna, en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges

första sammanträde m. m.

Indelningslagstiftnmgen

I. Inledning

Kommitténs uppgift har varit att verkställa en översyn av lagen den 13

juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning (LKI), med undantag för bestämmelserna i 3 § om förutsättningarna

för indelningsändring. Kommittén föreslår åtskilliga ändringar i lagen,

men dessa har dock icke ansetts vara så genomgripande, att en ny lag

bör utfärdas. För överskådlighetens skull föreslår kommittén dock att lagen

omtryckes i sin helhet.

II. Förutsättningarna för indelningsändring

1. Gällande rätt

Kommunalförbundskommittén

Kommittén har enligt direktiven icke haft att verkställa någon översyn

av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna för indelningsändring.

Med hänsyn till det samband som finnes mellan dessa bestämmelser och

reglerna om ekonomisk reglering mellan kommunerna har kommittén emellertid

ansett nödvändigt att närmare klargöra innehållet i 3 §. Kommittén

har därför lämnat en redogörelse för bestämmelserna i nämnda paragraf och

därtill knutit vissa reflexioner angående paragrafens tillämpning.

I första stycket av 3 § angives de allmänna förutsättningarna för indelningsändring,

d. v. s. de förutsättningar, som alltid skall föreligga för att

sådan ändring må komma till stånd. Dessa är, att genom ändringen kan

vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning

i kommunala bördor eller att ändringen finnes främja den ekonomiska

utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Paragrafens andra stycke innehåller de s. k. kvalificerade förutsättningarna

för indelningsändring. Om kommun motsätter sig ifrågasatt indelningsändring

och ändringen eller villkor, som förbindes med densamma,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

finnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen, ma indelningsändringen

komma till stånd endast under två förutsättningar, nämligen att den finnes

vara påkallad av betydande allmänt behov samt prövas nödig för att

undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. Såsom exempel

på betydande allmänt behov nämnes i lagen fyra omständigheter, nämligen

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar

hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende

av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt tinnes

vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas

uppkomma, eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller

annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån

tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska

utvecklingen inom orten.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 3 § kunde måhända

synas ge stöd åt den uppfattningen, att kommuns medgivande eller bestridande

skulle sakna betydelse, då fråga är om indelningsändring, som icke

medför avsevärd olägenhet för kommunen. Sa har enligt kommittén

emellertid bestämmelsen icke tillämpats. Visserligen skall, anför kommittén,

för en indelningsändring i princip föreligga från allmän synpunkt sett

objektivt bärande skäl, men dessa kan vara mer eller mindre starka. Om

de allmänna skälen för en ifrågasatt ändring av mindre omfattning icke är

särskilt framträdande, medför, uppger kommittén, i regel exkorporeringskommunens

bestridande, att framställningen om ändring avslås men om å

andra sidan de berörda kommunerna är ense om en ändring av mera obetydlig

räckvidd, bifalles i allmänhet framställningen, om den icke medför

några olägenheter från allmän synpunkt.

Kommittén övergår härefter till att behandla de s. k. kvalificerade förutsättningarna

för indelningsändring.

Av dessa fyra förutsättningar uppehåller sig kommittén endast vid de tre

sista. Den första — att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande

vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller

i tillgodoseende av kommunala behov — har kommittén icke funnit anledning

att kommentera, enär enligt kommitténs uppfattning utvecklingen

efter tillkomsten av LK1 icke synes ha medfört några ändrade förhållanden.

Den andra förutsättningen — att viss kommunal uppgift av större vikt

finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan

väntas uppkomma — har kommittén däremot gjort till föremål för en ingående

analys. Kommittén uppger, att denna omständighet tidigare ofta

åberopats som skäl för att med stad eller köping införliva utanför tätortens

gräns uppvuxen oreglcrad bebyggelse, s. k. kåkstäder. Förr var möjligheterna

att inom en landskommuns ram sanera en redan befintlig oreglerad

och i övrigt, t. ex. från brand- och hälsovårdssynpunkt, otillfredsställande

bebyggelse mycket små. De planinstitut, som för den rena landsbygdens

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

del stod till buds, var nämligen, anför kommittén, otillräckliga för ändamålet,

och även reglerna om kommuns kompetens, så som de då tolkades,

lade hinder i vägen härför. När det gällde att råda bot på de olägenheter,

som genom en dylik bebyggelse redan uppstått vid gränsen av en landskommun,

stod därför, yttrar kommittén, valet i regel mellan municipalbildning

beträffande området eller införlivning av detsamma med staden eller

köpingen. Genom att det förra alternativet ofta visade sig otillräckligt, framför

allt enär ett sådant municipalsamhälle icke skulle ha haft ekonomiska

resurser att vidtaga de erforderliga åtgärderna, blev följden i allmänhet,

anför kommittén, att området införlivades med tätorten, på det att denna

skulle kunna genomföra den nödiga saneringen. Numera är emellertid,

framhåller kommittén, förhållandena helt annorlunda än vid tiden för tillkomsten

av LKI. Landskommun har numera, även där stadsplan icke upprättats,

rätt och skyldighet att sörja för exempelvis anordnande av vattenoch

avloppsledningar för mindre bebyggelseområden. Härtill kommer att

landskommunerna tack vare den nya kommunindelningen i allmänhet har

tillräcklig ekonomisk bärkraft för att kunna sanera eftersatta bebyggelseområden.

Efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning har landskommunen

även principiellt samma möjligheter som administrativ tätort

att medverka till önskvärd sanering av randbebyggelse. Dessa omständigheter

måste, enligt kommittén, leda till att det ifrågavarande kvalificerade

indelningsskälet — att viss kommunal uppgift finnes vara eftersatt — nu

ges en annan innebörd än vid tillkomsten av LKI. Enligt kommitténs mening

har också indelningspraxis i stort sett anpassats efter de ändrade förhållandena.

Det ligger i sakens natur, anför kommittén, att LKI i fortsättningen

kan tilläggas endast supplementär betydelse som medel att motverka olägenheterna

av oreglerad randbebyggelse. Tvångsinkorporering av detta skäl

synes enligt kommittén numera böra tillgripas endast i sådana fall, då en

kommun uppenbarligen saknar vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden

av ifrågavarande slag inom rimlig tid blir sanerade medan

grannkommunen kan förutsättas äga sådan vilja och förmåga. Att praxis

härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande synes kommittén vara naturligt;

det måste nämligen taga förhållandevis lång tid, innan en så genomgripande

lagstiftning som vår nuvarande byggnadslagstiftning fullt ut kommit

i praktisk tillämpning.

De två övriga kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring —

att samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt

ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses

samt att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten — behandlar, anför kommittén, frågor om kommunens

behov av markutrymme. Också i detta avseende måste enligt kommittén

1947 års byggnadslagstiftning indirekt påverka tillämpningen av

LKI, enär genom sagda lagstiftning den översiktliga bebyggelseplaneringen

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

reglerats genom införande av instituten generalplan och regionplan. De här

ifrågavarande båda skälen för indelningsändring bör enligt kommitténs

mening bibehållas som en säkerhetsventil, enär det ej finns tillräckliga

garantier för att gemensam planläggning skall komma till stånd i erforderlig

omfattning. Fall kan också förekomma, anför kommittén, då en mindre

kommun saknar nödiga administrativa, tekniska och ekonomiska resurser

för att kunna svara för en exploatering, som är behövlig för att den ekonomiska

utvecklingen inom bygden icke skall obehörigen hindras.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att vad kommittén anfört synes

ge vid handen, att även om förhållandena på flera viktiga områden är annorlunda

nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i lagens 3 §

rörande förutsättningarna för indelningsändring likväl är så allmänt utformade,

att indelningspraxis bör kunna anpassas efter de successivt ändrade

förhållandena.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt angående förutsättningarna

för indelningsändring må hänvisas till sid. 150—156 i kommitténs betänkande.

Remissyttrandena

Kommitténs analys av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna

för indelningsändring har berörts i ett stort antal remissyttranden. Analysen

anses allmänt vara av betydande värde, och de uttalanden kommittén

gjort har vunnit stor anslutning.

Flera remissinstanser anser emellertid, att 3 § bör omarbetas, eftersom

bestämmelserna i densamma numera fått ett i vissa hänseenden ändrat

innehåll. Svenska landskommunernas förbund anför.

För sin del skulle förbundet gärna se att resultaten av denna analys —

till vilka förbundet oförbehållsamt ansluter sig — komma till otvetydigt

uttryck i själva lagtexten. Det må vara riktigt att — som kommittén framhållit

— nämnda bestämmelser äro så allmänt utformade, att indelningspraxis

bör kunna anpassas efter de successivt ändrade förhållandena. I sin

nuvarande lydelse bär likväl 3 § LKI omisskännliga spår av att ha tillkommit

för helt andra syften — främst tillgodoseenden av städernas utvidgningsbehov

— än de som numera äro aktuella. Åtskilliga av de kvalificerade indelningsvillkoren

ha såsom kommittén påvisat helt förlorat sin aktualitet.

När så skett synes det föga rimligt att då lagen i övrigt moderniseras dess

grundläggande bestämmelser skola bibehålla eu föråldrad lydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån, som även anser att 3 § bör omformuleras,

yttrar bl. a. följande.

Förutom atl paragrafen icke kan anses motsvara tidens krav vill länsstyrelsen

framhålla att den är svår att förstå. Det torde knappast vara nödvändigt

att som här sker omgärda Kungl. Maj:ts prövning av indelningsärenden

med detaljerade bestämmelser. Även utan sådana torde berörda

kommuners intressen bli vederbörligt beaktade. Länsstyrelsen vill sätta i

fråga, om det inte räcker alt — som i 11)46 års lag rörande ny indelning av

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

riket i borgerliga kommuner — såsom förutsättning för indelningsändring

stadga, att ändringen skall vara lämplig.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar, att en översyn av ifrågavarande

bestämmelser bör ske, enär genom byggnadslagstiftningen icke kan

lösas alla de samarbetsproblem, som ofta uppkommer mellan angränsande

men administrativt skilda tätorter.

Kammarkollegiet har icke framställt något yrkande om att bestämmelserna

om förutsättningarna för indelningsändring skall omarbetas. Kollegiet

har däremot gjort vissa erinringar med anledning av kommitténs uttalanden

i samband med behandlingen av den andra kvalificerade förutsättningen

för indelningsändring, den att kommunal uppgift blivit eftersatt.

Kollegiet anför.

Kommittén uttalar att tvångsinkorporering vid fall av eftersatt kommunal

uppgift i fråga om sanering av oreglerad randbebyggelse numera

endast bör tillgripas i sådana fall då en kommun uppenbarligen saknar

vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden av sådant

slag inom rimlig tid bli sanerade, medan grannkommunen kan förutsättas

äga sådan vilja och förmåga. I anslutning härtill anföres vidare, att praxis

härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande. Kommitténs förenämnda uttalande,

vilket sålunda syftar till en viss skärpning av de krav som enligt

nu tillämpad praxis uppställas för indelningsändring, torde icke utan vidare

böra godtagas såsom vägledande för indelningsärendenas handläggning i

fortsättningen. Det skulle i tillämpningen kunna leda till att snart sagt

varje tvångsinkorporering förhindrades hur välmotiverad den eljest må befinnas.

Kollegiet anser att i här åsyftade fall alla på indelningsfrågan inverkande

objektiva omständigheter nödvändigtvis, liksom hittills, måste

beaktas vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsändring

föreligga eller ej. De möjligheter, som byggnadslagstiftningen genom

olika planinstitut ger att reglera bebyggelsefrågor, kunna icke alltid betraktas

som effektiva.

Stadsfullmäktige i Malmö berör i sitt yttrande den tredje kvalificerade

förutsättningen för indelningsändring, den att samhälles behov av utrymme

för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke i erforderlig mån kan

tillgodoses inom samhällets område. Stadsfullmäktige uttalar, att om det

skulle anses, att kvalificerat behov av inkorporering icke föreligger, så

länge område inom den egna kommunen är tillgängligt för bebyggelse, oavsett

olägenheterna av just denna exploatering, torde det vara på sin plats

att hävda, att en uppmjukning av 3 § är erforderlig.

2. Ändring av såväl kommunal som ecklesiastik indelning

Kommunalförbundskommittén

Ehuru det enligt kommitténs direktiv ligger utanför dess uppdrag, tager

kommittén i detta sammanhang upp till diskussion två frågor rörande tolkningen

av 3 § LKI. Den första gäller beslut om indelningsändring, som för
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

anleder bristande överensstämmelse mellan kommunal och ecklesiastik indelning.

Enligt kommitténs mening torde beslut om indelningsändring, avseende

överflyttning av område från en indelningsenhet till annan i kommunalt

men ej i ecklesiastikt hänseende med påföljd att kommun- och församlingsgränserna

kommit att skära varandra knappast stå i överensstämmelse

med grunderna för LKI.

Den andra frågan rör tolkningen av begreppet avsevärd olägenhet vid

indelningsändring, som berör såväl kommunal som ecklesiastik indelning.

Kommittén anför bl. a. följande. Någon av de s. k. kvalificerade förutsättningarna

för indelningsändring måste enligt 3 § LKI föreligga, om kommun,

som beröres av den ifrågasatta indelningsändringen, motsätter sig

densamma och den skulle medföra avsevärd olägenhet för kommunen. En

sådan avsevärd olägenhet är att indelningsändringen medför ett ökat utdebiteringsbehov

för kommunen. I praxis har avsevärd olägenhet i ekonomiskt

hänseende ansetts föreligga, om indelningsändringen beräknats medföra

ett ökat utdebiteringsbehov inom vederbörande kommun med mer än

50 öre per skattekrona. Bestämmelserna i 3 § är emellertid icke tillämpliga

när det gäller ecklesiastik indelningsändring. Sådan indelning kan därför

genomföras mot församlingens vilja även om den medför avsevärd ekonomisk

olägenhet för församlingen. Fråga uppstår då, när avsevärd ekonomisk

olägenhet skall anses föreligga för det fall att ändringen avser såväl kommunal

som ecklesiastik indelning. Denna typ av indelningsändringar är,

yttrar kommittén, vida vanligare än enbart kommunala eller enbart ecklesiastika

ändringar.

När kommun och församling sammanfaller — vilket före den nya kommunindelningen

var förhållandet i flertalet fall — tager man, anför kommittén,

enligt praxis vid beräkningen av de ekonomiska konsekvenserna av

en indelningsändring hänsyn till minskade skatteintäkter till såväl den

borgerliga som den kyrkliga kommunen och bedömer sålunda med utgångspunkt

från det sammanlagda ökade utdebiteringsbehovet för vederbörande

kommun och församling, huruvida för ändringens genomförande måste

finnas kvalificerade skäl jämlikt 3 § andra stycket eller icke.

Om åter kommun och församling icke sammanfaller — vilket efter kommunsammanslagningarna

är mycket vanligt, i det att numera åtskilliga

kommuner består av flera församlingar — blir, yttrar kommittén, problemet

mera komplicerat. Kungl. Maj: t har intagit den ståndpunkten i frågan att

helt bortse från det ökade utdebiteringsbehovet i den minskade församlingen.

Kommittén finner det emellertid vara rimligare, att man vid bedömningen

av huruvida en indelningsändring kommer att medföra avsevärd

ekonomisk olägenhet även i dessa fall tager hänsyn till konsekvenserna

för utdebiteringen i såväl borgerligt kommunalt som kyrkligt hänseende.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

I remissyttrandena har endast det senare problemet berörts. Kammarkollegiet

hävdar emellertid i den frågan en annan uppfattning än kommittén.

Kollegiet anför.

Vid behandlingen av frågan om avsevärd olägenhet av samtidig kommunal

och ecklesiastik indelningsändring, där kommun och församling icke

sammanfalla, anser kommittén (sid. 158) att man vid bedömningen av huruvida

en indelningsändring kommer att medföra avsevärd ekonomisk olägenhet

skall taga hänsyn till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl borgerligt

kommunalt som ecklesiastikt hänseende. Frågan skulle alltså bedömas

på motsvarande sätt som enligt praxis sker vid indelningsändring, som

berör kommun, vilken sammanfaller med församling. Visst fog saknas icke

för kommitténs resonemang. Emellertid måste beaktas, att 3 § indelningslagen

icke är tillämplig vid ändring i församlingsindelning. Kollegiet anser

i överensstämmelse härmed att vid en samtidig kommunal och ecklesiastik

indelningsändring, i fall varom här är fråga, uldebiteringsökningen för församlingens

vidkommande i regel icke bör påverka frågan, om avsevärd

ekonomisk olägenhet uppkommer till följd av den kommunala indelningsändringen.

Ur skälighetssynpunkt torde dock en församling i förekommande

fall, då skatteökningen för dess del blir väsentlig, böra kunna tillerkännas

skatteersättning oaktat vid indelningsändringen en utdebiteringsökning icke

skulle för kommunen uppgå till den minimigräns, som enligt hittills tilllämpad

praxis ansetts konstituera dylik ersättning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser emellertid i likhet med kommittén

att man vid bedömningen av huruvida en indelningsändring skall komma

att medföra avsevärda ekonomiska olägenheter eller ej alltid bör taga hänsyn

till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl kommunalt som kyrkligt

hänseende.

Departementschefen

När 1952 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde en förutsättningslös

översyn av lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) gjordes undantag för

3 § i lagen, vilken innehåller reglerna om förutsättningarna för indelningsändring.

Dessa regler ansågs icke behöva omprövas på grund av att den

allmänt hållna avfattningen av desamma hade medgivit en anpassning

efter de förändrade förhållanden, som inträtt efter lagens tillkomst. På

grund härav anfördes i direktiven för utredningen, att ifrågavarande bestämmelser

borde lämnas utanför och utredningen begränsas till att avse

övriga bestämmelser i lagen. Kommittén har emellertid med hänsyn till

det samband, som finnes mellan dessa bestämmelser och reglerna om ekonomisk

reglering mellan kommunerna, funnit nödvändigt att göra en analys

av bestämmelserna i 3 §. Kommittén har efter denna genomgång kommit

till det resultatet att, även om förhållandena på flera viktiga områden

är annorlunda nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

3 § likväl är så allmänt utformade, att indelningspraxis bör kunna anpassas

efter de successivt ändrade förhållandena.

Vissa remissinstanser anser emellertid, att bestämmelserna i 3 § bör

omarbetas. Sålunda framhåller t. ex. svenska landskommunernas förbund,

att paragrafen i sin nuvarande form bär omisskännliga spår av att ha tillkommit

för helt andra syften — främst tillgodoseende av städernas utvidgningsbehov

— än de som numera är aktuella, varjämte åtskilliga av

de kvalificerade indelningsvillkoren helt förlorat sin aktualitet. I andra

yttranden anses, att det knappast kan vara nödvändigt att omgärda Kungl.

Maj :ts prövning av indelningsärenden med detaljerade bestämmelser och

det ifrågasättes därför om det icke räcker att — som i 1946 års lag rörande

ny indelning av riket i borgerliga kommuner — såsom förutsättning

för indelningsändring stadga, att ändringen skall vara lämplig.

Såsom framgår av förarbetena till LKI ansåg man av principiella skäl

att någon kommunal vetorätt mot indelningsändringar icke kunde medgivas.

Den kommunala självständigheten och tryggheten ävensom de betydande

privaträttsliga intressen, som vore sammanförda i kommunen,

ansågs emellertid kunna åberopas till stöd för en kommunal medbestämmanderätt.

Varje indelningsändring måste dock bedömas ur synpunkten

av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande

art, måste, framhöll man, den kommunala bestämmanderätten vika

och ändringen kunna genomföras även mot kommunens bestridande. Denna

ståndpunkt ansågs icke utesluta att en kommuns vilja angående indelningsändringar

skulle betraktas som en faktor av synnerlig betydelse. I detta

syfte intogs i 3 § det stadgandet att sådan indelningsändring, som medförde

avsevärd olägenhet för kommun, ej mot kommunens vilja finge beslutas,

såvida den icke funnes vara påkallad av betydande allmänt behov

samt ändring i indelningen prövades nödig för att undanröja eller avsevärt

minska förefintligt missförhållande. I lagen angavs de viktigaste fallen då

en indelningsändring ansågs vara påkallad av betydande allmänt behov.

I 1946 års indelningslag tillerkändes kommun icke samma inflytande, men

detta hade helt sin grund däri, att det då var fråga om en allmän indelningsändring

av engångskaraktär. När det gäller nu förekommande indelningsändringar

äger alltjämt de skäl, som låg till grund för den kommunala

medbestämmanderätten enligt LKI, full giltighet. Bestämmelserna

i 3 § i lagen innebär eu garanti för att kommunerna icke utan påtagliga

skäl skall behöva få sina gränser ändrade mot sin vilja. Jag anser därför

alt förutsättningarna för indelningsändring alltjämt bör angivas i själva

lagen och de nu gällande begränsningarna i rätten att besluta om ändrad

indelning synes mig vara väl avvägda.

De fyra typfall, som anges i lagen såsom exempel på förhållanden, då

eu indelningsändring anses vara påkallad av betydande allmänt behov, har

utformats i så allmänna ordalag, att de självfallet icke alltid kan ge till
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

räcklig vägledning. Ehuru bestämmelserna tillkommit under en tid, då

man hade en i viss mån annan syn på dessa frågor än nu, är de på grund

av sin allmänna avfattning fortfarande användbara. Någon ytterligare

exemplifiering i lagen av dessa, de s. k. kvalificerade förutsättningarna

för indelningsändring synes mig icke erforderlig. Därest dessa förutsättningar

angåves mera detaljerat, skulle exemplen säkerligen på grund av

den samhälleliga utvecklingen och det fortgående lagstiftningsarbetet på

angränsande områden snart bli föråldrade och, om de ej omarbetades tillräckligt

ofta, vålla betydande tolkningssvårigheter. Med hänsyn härtill

finner jag ■— i likhet med 1952 års riksdag och kommittén — anledning

icke föreligga att nu låta omarbeta ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén har i anslutning till de i lagen angivna exemplen på kvalificerade

förutsättningar för indelningsändring diskuterat indelningspraxis

och därvid gjort vissa uttalanden om hur denna enligt kommitténs mening

bör utformas. Även åtskilliga remissinstanser har behandlat praxis i hithörande

ärenden och den önskvärda utvecklingen på detta område.

Då någon ändring av ifrågavarande lagbestämmelser icke nu föreslås

anser jag mig för egen del icke ha anledning att i detta sammanhang närmare

uppehålla mig vid frågan, hur indelningspraxis i fortsättningen bör

utformas. Jag vill emellertid understryka att enligt min mening finns det

icke anledning att nu genomföra några större ändringar i hittillsvarande

praxis. Vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsändring

föreligger eller ej skall en omsorgsfull avvägning göras av kommunernas

olika intressen och hänsyn tagas till alla på frågan inverkande objektiva

omständigheter. Att till följd av den fortgående samhällsutvecklingen

praxis efterhand kan komma att förskjutas i ena eller andra riktningen

ter sig fullt naturligt.

III. Ekonomisk reglering

Kommunalförbunds kommittén

I 4 § i kommitténs förslag har intagits den bestämmelsen, att då kommun

sammanlägges med annan kommun skall kommunens tillgångar och

ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade

kommunen. En motsvarande bestämmelse finnes i 10 § tredje att-satsen

LKI. Enligt 6 § andra stycket LKI kan emellertid vid uppgörelse bestämmelse

träffas, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges

allenast del av ändrad eller nybildad kommun. Kommittén föreslår på

skäl, som anföres å sid. 160—162 i betänkandet, att sådan bestämmelse ej

längre skall få träffas.

Vidare föreslår kommittén, att den nuvarande bestämmelsen i 5 § om

övertagande av visst slag av tillgångar bibehålies med sakligt oförändrat

innehåll. Paragrafen innehåller nu den obligatoriska regeln att om inom om
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

råde, som vid indelningsändring övergår från en kommun till annan, finnes

mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den förstnämnda

kommunens rätt till denna mark skall övergå till den kommun,

inom vars område marken efter indelningsändringen kommer att ligga.

Kommittén framhåller emellertid, att det i vissa fall, som kommittén

exemplifierar, kan vara olämpligt att ledningar för vatten och avlopp,

eventuellt även ledningar för elektrisk belysning obligatoriskt skall övertagas

av inkorporeringskommunen. Kommittén anser därför, att sådana

ledningar ej bör hänföras till egendom, som obligatoriskt skall övertagas av

inkorporeringskommunen.

Kommittén finner icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring i den

nu gällande regeln att den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring

berörda kommunerna skall fastställas i samband med

förordnandet om indelningsändring. Vidare anser kommittén, att den nuvarande

undantagsbestämmelsen från denna regel även bör bibehållas

(jfr 4 § LKI och 6 § första stycket i förslaget). Enligt denna undantagsbestämmelse

må ekonomisk reglering i visst avseende kunna verkställas

senare än förordnandet om indelningsändring, om blott i förordnandet klart

angives, i vilken ordning och enligt vilka grunder denna del av regleringen

framdeles skall verkställas. Likaså anser kommittén, att liksom nu är fallet

någon ekonomisk reglering ej skall erfordras i indelningsärenden av mindre

omfattning och där någon kommunal egendom icke är belägen inom överflyttningsområdet

(»där så finnes nödigt», 4 § LKI och 6 § första stycket i

förslaget). Reglerna om fördelning av tillgångar och förbindelser har delvis

omformulerats. Kommittén har emellertid bibehållit bestämmelsen att vid

delning av kommun kommunala tillgångar ävensom kommunala förbindelser

må tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller

fördelas mellan dem. Vidare har kommittén bibehållit stadgandet i 7 § LKI

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn

för visst område, bör tilläggas den kommun, som området kommer att tillhöra.

Härtill har kommittén dock gjort det tillägget, att med sådan fast

egendom bör följa till egendomen hörande inventarier. Därjämte föreslår

kommittén bibehållande av den regeln att skuld, som vilar å egendom, som

tilldelas viss kommun, till betalning bör övertagas av samma kommun. Regeln

är för närvarande så formulerad att den avser icke blott skuld som

»vilar å» egendomen utan även skuld som »tillkommit för» densamma. Kommittén

bar emellertid uteslutit det senare ledet, enär kommittén anser att

kommuns låneskulder, vilka icke kvarstår intecknade i viss fastighet och

alltså ej »vilar å» fastigheten, vid fördelning bör behandlas som eu massa,

vilken principiellt bör fördelas mellan kommunerna efter skatteunderlaget.

Som skäl härför anför kommittén följande.

Regeln i sin nuvarande form har, när det gäller fastigheter, som äro

att betrakta som förvaltningsförmögenhet, fått vissa obilliga verkningar.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Förvaltningsförmögenhet, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd

för överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen

utan ersättning till exkorporeringskommunen. Om fastigheten då finansierats

helt med skattemedel, så att för densamma icke upptagits något lån,

eller om eventuell skuld för fastigheten hunnit slutamorteras, får inkorporeringskommunen

övertaga den utan ersättning, men om för fastigheten

upptagits ett lån, som icke slutamorterats, undgår exkorporeringskommunen

ansvaret för skulden. Därtill kommer, att det med den omfattning, som

den kommunala verksamheten numera har, ofta kan vara svårt att avgöra,

huruvida viss skuld tillkommit för viss fastighet. Kommunen kan samtidigt

ha finansierat flera nyanläggningar, för vilka kostnaderna skolat täckas,

förutom med skattemedel och eventuella fonderade medel, även med upplåning.

Det kan då vara en tillfällighet, för vilket företag lånemedel eller

andra medel använts.

Återstående tillgångar och förbindelser skall fördelas jämlikt vissa i 7 §

andra stycket i förslaget angivna allmänt formulerade normer. Kommittén

anser med hänsyn till att de enskilda fallen är alltför skiftande det icke vara

önskvärt och knappast ens möjligt att i lagen införa annat än vissa ledande

grundsatser. Dessa grundsatser har kommittén angivit på följande sätt.

Ifrågavarande tillgångar och förbindelser fördelas på de ändrade eller nybildade

kommunerna efter ty för fördelningen i dess helhet prövas skäligt

med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål eller invånarantal mellan

de områden, i vilka den äldre kommunen delats, eller till annat förhållande,

som må anses bestämmande för vartdera områdets andel i den

äldre kommunens tillgångar och förbindelser.

På grund av att i lagen endast angivits vissa ledande grundsatser för den

ekonomiska regleringen kommer, framhåller kommittén, fördelningen

av tillgångar och förbindelser att i stor utsträckning bygga på praxis. Då

det enligt kommitténs mening är av stor vikt, att denna praxis icke blott står

i överensstämmelse med de i lagen givna normerna för fördelningen utan

även är enhetlig, har kommittén upptagit densamma till närmare behandling

i de hänseenden, där kommittén funnit anledning föreslå viss ändring

eller framställa vissa erinringar eller där eljest fråga väckts om viss ändring.

I fråga om fördelning av kommunala fonder, som avses i 55—57 §§ kommunallagen,

anför kommittén som sin mening att kassaförlagsfond, allmän

investeringsfond och skatteregleringsfond bör fördelas efter skatteunderlaget.

Pensionsfond bör enligt kommitténs åsikt fördelas allteftersom den

odelade kommunens förpliktelser mot de personer, för vilkas pensionering

fonden svarar, övertages av den ena eller andra kommunen. Beträffande

särskild investeringsfond framhålles, att det ofta är en tillfällighet, om ett

beslut om avsättning av medel till en investeringsfond formuleras så, att

fonden blir att betrakta som allmän eller särskild investeringsfond. Det

kunde därför, anför kommittén, finnas fog för att behandla särskild investeringsfond

på samma sätt som en allmän sådan fond och alltså dela den efter

skatteunderlaget. Det synes dock kommittén, att, då i avsättningsbeslutet

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

angivits viss anläggningstillgång, fonden vid fördelningen bör övertagas av

den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.

För fonder, som avses i 56 § a) och 57 § tredje stycket kommunallagen,

lär, yttrar kommittén, några generella regler icke kunna meddelas,

utan synes sådana fonder böra fördelas efter vad i varje särskilt fall

framstår som skäligt.

Kommittén redogör å sid. 170—176 i betänkandet för sin uppfattning om

hur fördelningen bör ske av vissa övriga kommunala tillgångar och förbindelser.

I denna del må hänvisas till betänkandet.

Kommittén har, med undantag av en ändring av formell natur, i förslaget

bibehållit den nuvarande bestämmelsen i 8 § om avräkning mellan kommunerna

vid fördelning av tillgångar och förbindelser. Den innebär, att om

vid fördelningen den ena kommunen fått övertaga stöx-re andel av tillgangaina

eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt anses belöpa

å densamma bör utjämning i pengar ske. Kommittén framhållei emellertid,

att förvaltningsförmögenhet, som helt eller i huvudsak är avsedd för

överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen

utan ersättning.

Kommittén har även å sid. 176—178 i betänkandet gjort vissa uttalanden

angående förfoganden över tillgångar före indelningsändringens ikraftträdande

och angående ersättning för å införlivningsområde nedlagda kostnader.

I 9 § i förslaget har i oförändrat skick intagits de nuvarande bestämmelserna

(i 10 § första och andra att-satserna LKI) att de kommunala tillgångarna

och förbindelserna skall, då ekonomisk reglering ej sker, tillkomma,

om kommuns område ökas den ökade kommunen och om kommuns

område minskas den minskade kommunen.

Bestämmelserna i den nuvarande 9 § om ersättning för försämrad ekonomisk

ställning, allmänt kallad skatteersättning, har i kommitténs förslag utbrutits

ur sitt nuvarande sammanhang med övriga regler om ekonomisk

uppgörelse och såsom 10 § placerats fristående under särskild rubrik. Den

föreslagna nya rubriken lyder »Om särskilt bidrag från en kommun till

annan vid delning av kommun».

Förutsättning för att bidrag skall utgå är f. n., framhåller kommittén, att

endera kommunens ekonomiska ställning blivit avsevärt försämrad och att

den andra kommunen finnes skäligen böra utge sådant bidrag. Kommittén

uppger, alt med avsevärt försämrad ekonomisk ställning enligt praxis i regel

avsctts, att indelningsändringen beräknats medföra ett ökat utdebiteringsbehov

inom kommunen av mer än 50 öre per skattekrona. Härvidlag tages

emellertid, yttrar kommittén, också hänsyn till utdebiteringens höjd i den

förlorande kommunen, så alt en markerat låg skattesats i denna medför, att

även en något större ökning av utdebiteringsbehovet än 50 öre per skattekrona

icke anses motivera ersättning.

0 — B i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Det särskilda bidraget kan bestämmas att utgå på en gång eller under en

viss övergångstid. Engångsbidrag förekommer, upplyser kommittén, i regel

endast då fråga är om belopp, som icke anses spela någon större roll för

vederbörande kommuners ekonomi. Det vanligaste är, enligt kommittén, att

bidrag föreskrives utgå under viss övergångstid och med samma belopp

varje år.

Kommittén framhåller, att det givetvis kan resas invändningar mot den

hittills i praxis tillämpade gränsen för skyldighet att utge bidrag för försämrad

ekonomisk ställning — ett ökat utdebiteringsbehov av mer än 50

öre per skattekrona. Så kan emellertid göras beträffande varje gränsdragning

av detta slag. Det torde dock icke vara möjligt att härvidlag avstå från

viss schematisering. För sin del har kommittén funnit att hittillsvarande

praxis stundom kan leda till mindre tillfredsställande resultat genom att

normalt något bidrag ej utgår i sådana gränsfall, då den relativa förlusten

är något mindre än 50 öre per skattekrona. Kommittén föreslår därför, att

en uppmjukning av hittillsvarande praxis sker. Bidrag bör, enligt kommitténs

mening, utgå även för ringare förluster. Exempelvis må, anför kommittén,

en förlust, som motsvarar en ökad utdebitering av 40—50 öre eller

30—40 öre per skattekrona föranleda bidrag, varvid bidragsperiodens längd

sättes till 4 respektive 3 år. Härigenom löses ifrågavarande tröskelproblem.

Enär ersättningen är avsedd att utgöra ett med hänsyn till förhållandena

vid tiden närmast före indelningsändringen utmätt bidrag för att underlätta

för exkorporeringskommunen att anpassa sig till ett visst inkomstbortfall

kunde, anför kommittén, ifrågasättas om det icke vore lämpligt, att bidragsbeloppet

bestämdes efter en sjunkande skala. Därigenom skulle vederbörande

kommun gradvis kunna vänja sig vid den försämrade ekonomiska

ställningen. Då emellertid bidrag av någon betydenhet regelmässigt fonderas

eller anslås till täckande av kapitalutgifter, skulle, enligt kommitténs

mening, dock icke något vinnas med att konstruera bidragen på sådant sätt.

En särskild fråga i samband med ekonomisk uppgörelse är, anför kommittén,

huruvida Kungl. Maj :t har rätt att som villkor för en indelningsändring

föreskriva nedsättning i uttaxeringen för de skattskyldiga i ett av

ändringen berört område, där utdebiteringen höjts till följd av indelningsändringen.

Regeringsrätten har, yttrar kommittén, i utslag, i vilket denna

fråga prövats, förklarat att Kungl. Maj :t har befogenhet att i beslut om indelningsändring

föreskriva sådan skattedifferentiering. Med hänsyn till dels

att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattningsprinciper

och dels att det nuvarande uppbördssystemet bereder utomordentligt

stora praktiska svårigheter att genomföra en skattedifferentiering ifråga
.

. o O

sätter emellertid kommittén, om denna Kungl. Maj.ts befogenhet över

huvud taget bör utnyttjas. På grund därav har kommittén ansett sig icke

kunna biträda ett av kammarkollegiet framfört förslag att i LKI närmare

reglera denna befogenhet.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Slutligen erinrar kommittén om att LKI icke är tillämplig å indelningsändringar

beträffande pastorat, tingslag och landstingskommuner. I den

mån en kommunal eller ecklesiastik indelningsändring medför ändring av

även nyssnämnda slag av indelningsenheter, bör emellertid, framhåller kommittén,

liksom hittills bestämmelserna i LKI om ekonomisk uppgörelse

analogivis i huvudsak tillämpas å sådan uppgörelse mellan dessa enheter.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden angående den ekonomiska regleringen mellan de

av en indelningsändring berörda kommunerna har i allmänhet icke föranlett

några erinringar från remissinstansernas sida. De anmärkningar, som

gjorts, har till största delen framförts av kammarkollegiet.

Emot kommitténs förslag att bestämmelserna i 5 g i LKI om övertagande

av visst slag av tillgångar skall bibehållas i sak oförändrade har kammarkollegiet

icke något att invända men gör vissa erinringar mot vad kommittén

anfört angående övertagande av vissa ledningar. Kollegiet yttrar.

Såväl enligt den gamla som den nya 5 § skall vid indelningsändring, där

i område, som övergår från en kommun till annan, finnes mark som är utlagd

till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den förstnämnda kommunens

rätt till sagda mark övergå till den kommun, inom vars område marken

efter indelningsändringen kommer att ligga. Kommittén har till diskussion

upptagit frågan, huruvida till dylika tillgångar böra hänföras jämväl

kommunens rätt till i marken nedlagda ledningar för vatten och avlopp,

eventuellt även för elektrisk belysning, samt därvid stannat för den uppfattningen

att dylika ledningar icke böra hänföras till sådan egendom, som

obligatoriskt skall övertagas av inkorporeringskommun. Enligt kommitténs

uppfattning erfordras särskild föreskrift i indelningsbeslutet för att rätten

till ledningarna skall övergå. Härutinnan är emellertid att märka, att uttrycket

»marken» i 5 § indelningslagen är synonymt med »jorden» samt att,

enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, till jorden

höra för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar.

Stadgandet i 5 § indelningslagen torde således i och för sig innebära

icke endast att kommunens rätt till själva marken övergår, utan även att

därmed följer rätten till i marken nedlagda ledningar. Om i det särskilda

fallet denna konsekvens icke åsyftas, måste förbehåll för ledningarna göras.

Kungl. Maj :t torde i indelningsbeslutet kunna stadga sådant förbehåll, med

resultat att 4 § i 1895 års lag blir tillämplig.

Kammarkollegiet delar icke heller kommitténs uppfattning att endast

skuld, som vilar å egendom, men däremot icke skuld, som »tillkommit för»

viss egendom, skall övertagas av den kommun, som tilldelas egendomen.

Kollegiet anför.

Det torde ej alltid vara förenligt med rättvisa att föreskriva att endast

skuld, som »vilar å» d. v. s. är intecknad i eu övertagen fastighet, skall

övertagas av en mottagande kommun. Ett sådant a priori givet utgångsläge

vid eu ekonomisk reglering i samband med eu indelningsändring synes icke

lämpligt. En kommun kan visserligen ha förvärvat en intecknad fastighet

och i den situationen är väl sambandet ofta tydligt; all en förvaltningsfas
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

tighet är belastad med inteckningsgäld torde dock vara mycket ovanligt. Å

andra sidan kan en skuld, utan att vara intecknad i fastigheten, ha sådant

samband med densamma att den bör belasta fastigheten, ehuru den ej

»vilar» å densamma. Kollegiet håller före, att om det är klart, att en skuld

tillkommit för en övertagen fastighet, även om den ej är intecknad i densamma,

rättviseskäl tala för att skulden också skall övertagas av den mottagande

kommunen. Så sker det för närvarande i praxis och så synes också

hädanefter böra bliva förhållandet. Förslaget i nu förevarande avseende

synes icke vara tillräckligt grundat utan snarare kunna giva anledning till

komplikationer.

Emot vad kommittén anfört angående fördelning av kommunala fonder

har under remissbehandlingen gjorts vissa erinringar avseende kommitténs

uttalanden att särskild investeringsfond bör övertagas av den kommun,

som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.

Hallands länsavdelning av svenska landskommunernas förbund

anför alt, eftersom fondmedlen tillskjutits av hela den tidigare kommunen,

det skulle vara mest rättvist om fonden fördelades mellan de berörda

kommunerna efter skatteunderlaget. Kammarkollegiet anser icke heller

kommitténs resonemang rörande behandlingen av särskild investeringsfond

vara godtagbart. Kollegiet yttrar.

Sådan fond lärer icke presumtionsvis böra tilldelas viss kommun allenast

med utgångspunkt från vad vid beslutet om dess avsättande blivit

bestämt. Om det förefinnes eu fond, som exempelvis enligt avsättningsbeslutet

avser anläggningstillgång inom överflyttningsområdet, finnes likväl

icke någon garanti för att anläggningen verkligen kommer till stånd.

Anläggningen kanske visar sig överflödig eller anses ändamålet bättre

kunna tillgodoses på annat sätt, än tidigare varit avsett. Ej heller finnes

någon garanti för att den kommun, som enligt kommitténs anvisningar

borde tilldelas fonden, bindes vid ansvaret för uppgiftens fullgörande. Med

hänsyn till det anförda synes dylik fond enligt kollegiets mening böra

vid den ekonomiska vidräkningen behandlas efter vad som i varje särskilt

fall kan befinnas skäligt.

Kammarkollegiet har icke något att invända mot den av kommittén

föreslagna ändringen av praxis angående bestämmande av särskilt bidrag

från en kommun till annan. Däremot anser kollegiet, i motsats till kommittén,

att det bör finnas möjlighet att förordna att sådant bidrag skall

utgå med sjunkande belopp under bidragsperioden. Enligt kollegiets mening

kan ett sådant förfarande i vissa fall ha sitt berättigande.

Kommitténs uppfattning att Kungl. Maj :t icke bör utnyttja sin rätt att

i beslut om indelningsändring föreskriva skattedifferentiering delas icke

av kammarkollegiet. Enligt kollegiets mening bör dylik rätt för Kungl.

Maj:t alltjämt bibehållas men givetvis, liksom hittills, reserveras för särskilda

undantagsfall, då en skattedifferentiering finnes av omständigheterna

påkallad. Det synes därför, framhåller kollegiet, icke vara lämpligt

att genom ett direkt uttalande i motsatt riktning hinder reses mot att

vid förefallande behov använda differentieringsmöjligheten.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

133

Departementschefen

Då kommun sammanlägges med annan kommun, skall enligt förslaget

kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma

den ökade eller nybildade kommunen. I likhet med kommittén anser jag,

att något undantag från denna regel ej bör gälla, varför jag tillstyrker kommitténs

förslag att ur lagen skall utgå det nuvarande stadgandet i 6 §

andra stycket att bestämmelse kan träffas, varigenom kommunal tillgång

eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

Vid delning av kommun skall, där så finnes nödigt, en reglering ske mellan

de av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska

förhållanden, vilken reglering skall fastställas av Kungl. Maj :t. Termen

»ekonomisk reglering» såsom beteckning å ifrågavarande fördelning av de

kommunala tillgångarna och förbindelserna användes i förslaget i stället för

den i LKI angivna benämningen »ekonomisk uppgörelse», enär fördelningen

icke förutsätter någon överenskommelse mellan kommunerna.

Enligt kommitténs förslag (5 §) skall rätten till sådan mark, som är

utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, utan ersättning tilldelas

den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen kommer

att ligga. Denna regel om övertagande av visst slag av tillgångar gäller

redan nu. Kommittén har endast gjort en formell ändring i paragrafens

lydelse. Såsom kammarkollegiet påpekat innebär bestämmelsen, att den

kommun, som förvärvar marken, även erhåller rätten till i marken nedlagda

ledningar. I de fall, då rätten till sådana ledningar anses icke böra

övergå till inkorporeringskommunen, måste följaktligen i förordnandet om

indelningsändringen angivas att rätten till ledningarna icke skall följa rätten

till marken. Genom ett sådant tillkännagivande bör ledningarna icke

längre anses utgöra tillbehör till den fasta egendomen.

Då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt bestämmelserna i förslaget

(9 §) — med undantag av de i 5 § omnämnda tillgångarna — den minskade

kommunens tillgångar och förbindelser helt kvarvara hos denna samt tillgångar

och förbindelser, som tillhör den ökade kommunen, även efter indelningsändringen

odelat tillkomma denna kommun. Även denna regel

gäller för närvarande.

Någon ändring bör ej göras i de nu gällande bestämmelserna att den ekonomiska

regleringen i princip skall fastställas i samband med förordnandet

om ändringen men att reglering i visst avseende må kunna, där Kungl. Maj :t

så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som

angives i förordnandet.

Lagbestämmelserna om den ekonomiska regleringen har, för erhållande

av en bättre utformning, något ändrats och omgrupperats i förhållande till

kommitténs förslag. I (1 § återfinnes nu, förutom reglerna om fastställelse

av reglering, de allmänna reglerna för hur fördelningen av tillgångar och

förbindelser bör ske, medan 7 § innehåller vissa särbestämmelser, som bör

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

iakttagas vid fördelningen. Reglernas innebörd framgår av förslaget till

lagtext och här skall endast beröras vissa speciella frågor.

Vid den ekonomiska regleringen bör såvitt möjligt fast egendom, som

uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, tillläggas

den kommun, som området kommer att tillhöra (7 §). Till denna bestämmelse

har, såsom kommittén föreslagit, fogats det tillägget att med

sådan fast egendom bör följa till egendomen hörande inventarier.

Enligt såväl nu gällande bestämmelser som kommitténs förslag bör vid

den ekonomiska regleringen även iakttagas, att skuld, som vilar å egendom,

d. v. s. är intecknad i densamma, följer egendomen och alltså tilldelas den

kommun, som skall övertaga egendomen. Frånsett denna självfallna regel

skall enligt kommitténs förslag lagen icke innehålla några specialbestämmelser

om fördelning av skulder. Kommittén anser sålunda skäl icke föreligga

att till den nya lagen överföra den nu gällande bestämmelsen att skuld,

som »tillkommit för» viss egendom, skall tilldelas den kommun, som övertager

egendomen. Kammarkollegiet har emellertid framfört en motsatt

uppfattning. För egen del anser jag det vara riktigast att icke göra skillnad

mellan olika slag av ointecknad skuld. Såsom kommittén framhållit är det

därjämte svårt att i praktiken avgöra, om en skuld tillkommit för viss

egendom eller ej. På grund härav förordar jag kommitténs förslag i

denna del.

Beträffande frågan om fördelning av kommunala fonder uttalar kommittén

bl. a., att särskild investeringsfond vid fördelningen bör övertagas

av den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anläggningstillgången.

Allmän investeringsfond bör däremot fördelas enligt

vanliga normer, d. v. s. i princip efter skatteunderlaget. Under remissbehandlingen

har emellertid framhållits, att det icke finnes anledning att vid

fördelningen av de kommunala tillgångarna och förbindelserna fördela allmän

och särskild investeringsfond efter olika regler. Det anföres därvid

att — även om det vid avsättningen till särskild investeringsfond blivit

bestämt att de fonderade medlen skall användas till bestridande av kostnader

för viss anläggningstillgång inom överflyttningsområdet — det icke

är säkert att anläggningen kommer till stånd. Vidare har framhållits att,

eftersom fondmedlen tillskjutits av hela den tidigare kommunen, särskild

investeringsfond principiellt bör fördelas efter skatteunderlaget liksom allmän

investeringsfond. För egen del anser jag på de skäl, som angivits av

kammarkollegiet, att särskild investeringsfond bör behandlas efter vad i

varje särskilt fall befinnes skäligt.

I enlighet med kommitténs förslag bör särskilt bidrag från en kommun

till annan vid delning av kommun kunna utgå, då ena kommunens ekonomiska

ställning blir försämrad. Möjlighet bör finnas att i varje särskilt

fall bedöma om bidrag skäligen bör utgå eller ej. Det nuvarande kravet

på att den ekonomiska ställningen skall ha blivit »avsevärt» försämrad

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

bör därför på de av kommittén anförda skälen utgå. Särskilt bidrag bör

kunna utgå på en gång eller under viss övergångstid. I senare fallet bör

bidragsbeloppet emellertid enligt min mening även kunna bestämmas att

utgå efter en sjunkande skala, därest i något fall på grund av särskilda förhållanden

behov föreligger av ett sådant förfarande.

Kommittén ställer sig avvisande till möjligheten att i indelningsärenden

till utjämning av stegrad kommunal beskattning för överflyttat område

föreskriva lindring i uttaxeringen. Som skäl härför anför kommittén

att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattningsprinciper

samt att det nuvarande uppbördssystemet bereder stora praktiska

svårigheter att genomföra en skattedifferentiering. Kammarkollegiet å sin

sida anser dock att denna befogenhet även i framtiden bör kunna utnyttjas

men, liksom hittills, reserveras för särskilda undantagsfall. Med hänsyn till

de av kommittén anförda skälen anser jag emellertid att man bör undvika

att i samband med beslut om indelningsändring föreskriva skattedifferentiering.

Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit angående den ekonomiska

regleringen föranleder i detta sammanhang intet uttalande från min sida.

IV. Indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå

Kommunalförbundskommittén

För närvarande gäller att indelningsändring skall tråda i kraft vid kalenderårs

början, dock icke tidigare än fyra eller, där kommun delas, nio

månader efter det förordnande om ändringen meddelats. Kommittén föreslår,

för vinnande av enhetlighet, att tidsfristen för alla indelningsändringar

bestämmes till minst nio månader.

Kommittén behandlar ingående olika spörsmål angående beslutanderättens

fördelning mellan de berörda kommunerna och ställföreträdarskapet

i ändrad kommun under tiden mellan beslutet om indelningsändring

och dess ikraftträdande.

Innebörden av den nuvarande bestämmelsen i 13 § om beslutanderättens

fördelning är, att, sedan röstlängd enligt den nya indelningen blivit upprättad,

vid fattande av kommunala beslut den äldre indelningen skall

följas i fråga om angelägenhet, som avser äldre kommun, medan för

andra angelägenheter beslutanderätten skall utövas enligt den nya indelningen.

Kommittén har i sak bibehållit denna regel men givit den en

annan redaktionell utformning.

Vad härefter angår frågan om stållföretrådarskapet i kommun, vars

område skall ändras genom indelningsändring, är huvudregeln enligt 14 §

första stycket LKI, att fullmäktige skall företräda såväl den äldre som

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

den ökade eller minskade kommunen. Någon ändring av denna bestämmelse

anser kommittén icke påkallad.

I de fall, där Kungl. Maj :t med stöd av 14 § andra stycket förordnat

om nyval av fullmäktige i ändrad kommun, skall enligt kommitténs förslag

bl. a. följande regler gälla. Samtliga sittande fullmäktiges uppdrag skall

upphöra, då den nya indelningen träder i kraft. De nya fullmäktige skall

utses för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige nästa

gång skall äga rum. Länsstyrelsen skall bestämma vilken dag valet skall

äga rum och huru många fullmäktige, som skall utses. Dessa bestämmelser

är desamma som nu gäller. Kommittén föreslår emellertid därjämte

den ändringen att i 14 § införes en regel om att de nya fullmäktige skall

omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter.

Beträffande beslutanderättens fördelning och ställföreträdareskapet i

ändrad församling skall gälla samma regler som i fråga om ändrad kommun

med undantag av att länsstyrelsen vid nyval icke skall bestämma antalet

fullmäktige (38 §).

I fall då förordnande om nyval av fullmäktige ges i samband med indelningsändring

sönderfaller alltså, anför kommittén, tiden mellan dagen

för Kungl. Maj :ts beslut och dess ikraftträdande i två perioder, den första

under vilken de gamla fullmäktige företräder såväl den gamla som den

ändrade kommunen, och den andra under vilken två fullmäktigrepresentationer

tjänstgör parallellt, de gamla fullmäktige för den oförändrade kommunen

och de nya för den ändrade kommunen. Kommittén framhåller,

att de ärenden, som de nya fullmäktige har att avgöra, utgöres i huvudsak

av de till nästa års budget anknutna frågorna samt diverse val- och

tillsättningsärenden. Sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli, kan,

framhåller kommittén, fullmäktigvalen hållas tidigast i början av september,

en tidpunkt som i detta undantagsfall torde vara godtagbar, eftersom

nästa års stat icke skall fastställas förrän i oktober.

Om en indelningsändring skall träda i kraft den 1 januari året efter

det allmänna kommunalval ägt rum, är det, anför kommittén, emellertid

praxis, att förordnande om nyval av fullmäktige icke meddelas, även om

enligt eljest vedertagna normer nyval borde ha ägt rum, enär i dylikt fall

val av fullmäktige under alla omständigheter skall ske under hösten före

indelningsändringens ikraftträdande. Även i dessa fall bör dock, yttrar

kommittén, om möjligt frågan om staten avgöras av de nya fullmäktige.

Kommittén framhåller, att detta låter sig göra beträffande ändrad kommun,

enär fullmäktige för denna väljes under september, men att det

icke medhinnes i fråga om ändrad församling, vilkas fullmäktige väljes

tredje söndagen i oktober. Under sådana omständigheter anser kommittén,

att man får åtnöjas med den anordningen, att de gamla fullmäktige

beslutar om staten för den ändrade församlingen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

I praxis hav Kungl. Maj it, anför kommittén vidare, i samband med

förordnande om nyval av fullmäktige även föreskrivit, att nya val skall

äga rum av de ledamöter och suppleanter i kommunens nämnder, vilkas

uppdrag utgår efter dagen för indelningsändringens ikraftträdande. Något

direkt stöd i lag för denna praxis finnes icke, framhåller kommittén, utan

Kungl. Maj :t har därvid stött sig på den i 28 § givna befogenheten att

föreskriva »övriga villkor» för en indelningsändrings genomförande. Enligt

kommitténs mening, är det emellertid givet, att det vid mera betydande

indelningsändringar kan vara befogat, att nya val icke blott av fullmäktige

utan även av de kommunala förvaltningsorganen äger rum. Kommittén

föreslår därför, att i 14 § intages en bestämmelse att nyval av kommunala

förvaltningsorgan må kunna äga rum.

För det fall att i samband med förordnande om nyval av fullmäktige

även föreskrives nyval av kommunala förvaltningsorgan uppstår, framhåller

kommittén, samma spörsmål om de gamla och nya förvaltningsorganens

inbördes befogenheter som behandlats i avseende å gamla och

nya fullmäktige. Kommittén anser det vara uppenbart, att det är de nya

fullmäktige, som skall utse sina blivande förvaltningsorgan. Detta innebär,

anför kommittén, att de nya organen icke kan väljas förrän i oktober,

eventuellt först i november, om det gäller ändrad församling och indelningsändringen

skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval

ägt rum. Detta medför i sin tur, framhåller kommittén, att de gamla förvaltningsorganen

får förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade

kommunen.

Enligt kommitténs mening bör förordnanden om nyval av fullmäktige

och nämnder meddelas sparsamt. Kommittén föreslår, att först vid en

folkmängdsförskjutning på 15—25 procent nya val av fullmäktige bör

ifrågakomma, varvid hänsyn även bör tagas till hur lång tid som återstår

av mandatperioden, så att för nyval vid kortare återstående mandatperiod

kräves större folkmängdsförskjutning. Beträffande frågan, i vilka fall nya

val av förvaltningsorgan må anses befogade, synes, anför kommittén, till

en början klart, att dylika nyval icke utan tvingande skäl bör äga rum,

om indelningsändringen icke är av sådan omfattning, att den ansetts böra

föranleda nyval av fullmäktige. Härvid bör emellertid uppmärksammas,

att förordnande om nyval av fullmäktige aldrig meddelas, då indelningsändringen

skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval ägt

rum. För sådant fall bör, yttrar kommittén, givetvis nyval av förvaltningsorgan

kunna ske, trots att förordnande om nyval av fullmäktige

icke meddelas. Ofta torde det, framhåller kommittén, vara tillfyllest, att

endast kommunens styrelse nyväljes, men hänsyn bör givetvis också lagas

till om ett större antal ledamöter genom indelningsändringen blir obehöriga,

samt, därest valet förrättats proportionellt, i vilken utsträckning

behöriga suppleanter finnes tillgängliga att inkallas som ledamöter. Endast

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

i undantagsfall, anför kommittén, synes nya val av samtliga förvaltningsorgan

i en kommun vara påkallade.

Vad här sagts om nyval av fullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad

kommun bör, tillägger kommittén, i tillämpliga delar gälla frågan om nyval

av kyrkofullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad församling. I 38 §

bör i enlighet härmed införas en bestämmelse, att nyval av kyrkliga förvaltningsorgan

må kunna äga rum.

Kommittén har därefter upptagit till särskild behandling frågan om

tidpunkten för val av fullmäktige i nybildad kommun.

I nybildad kommun åligger det, anför kommittén, jämlikt 18 § LKI

länsstyrelsen att sörja för att fullmäktige för kommunen blir valda. Länsstyrelsen

skall sålunda snarast möjligt under året innan indelningsändringen

träder i kraft och sist före den 1 oktober bestämma dagen för valet

och antalet fullmäktige som skall väljas. Numera måste emellertid, framhåller

kommittén, fullmäktige besluta om utdebiteringskvoten för nästkommande

år senast under oktober. Om under sådana förhållanden länsstyrelsen

med stöd av bestämmelsen i 18 § LKI skulle dröja med beslutet

om fullmäktigval i nybildad kommun till den 30 september, skulle detta

innebära att en alltför knapp tid förelåge mellan detta länsstyrelsens

beslut och tidpunkten för fastställande av utdebiteringskvoten. Med den

av kommittén föreslagna ändrade regeln om tidpunkten för ett indelningsbesluts

ikraftträdande, nämligen att alla beslut om kommunala indelningsändringar

skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet, kan,

yttrar kommittén, tidpunkten för länsstyrelsens fastställande av valdag

och fullmäktiges antal i nybildad kommun emellertid utan olägenhet framflyttas

till sist före den 1 juli. Om så sker kan val av fullmäktige i nybildad

kommun alltid förrättas i augusti eller, om valet sker samma år

som ordinarie kommunalval äger rum, på den ordinarie valdagen tredje

söndagen i september.

I avseende å nybildning av församling förekommer i 40 §, anför kommittén

vidare, en motsvarande bestämmelse rörande förordnande för person

att föra ordet i församlingens kyrkoråd in. in. Sålunda skall domkapitlet

sist före den 1 oktober året innan indelningsändringen träder i

kraft förordna präst att fullgöra dessa uppgifter. Om såsom kommittén

föreslagit, alla beslut om ecklesiastika indelningsändringar skall meddelas

minst nio månader före ikraftträdandet, kan emellertid, framhåller kommittén,

tidpunkten för domkapitlets ifrågavarande förordnande utan olägenhet

ändras till sist före den 1 juli. I så fall kan fullmäktige i nybildad

församling väljas i augusti, om beslutet om nybildningen icke skall träda

i kraft året efter allmänna kommunalval. Men om så är fallet bör, i enlighet

med vad tidigare anförts vid behandlingen av 14 §, fullmäktigvalen

äga rum å ordinarie valdagen den tredje söndagen i oktober.

\ id denna tidpunkt finnes för den nybildade församlingen icke några

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

fullmäktige som kan fastställa och icke något kyrkoråd som kan bereda

utgifts- och inkomststaten för nästkommande år. Om nybildningen då

består i att ett område av en församling skall utbrytas ur denna till egen

församling, kan enligt kommitténs mening det gamla kyrkorådet och de

gamla fullmäktige fullgöra dessa uppgifter. Skall åter den nybildade församlingen

utgöras av två eller flera sammanslagna församlingar eller från

andra församlingar utbrutna delar, blir frågan om uppgörande av förslag

till och fastställande av stat för den nybildade församlingen mera

komplicerad, i det att man då ej vet vilket av de gamla kyrkoråden och

vilka av de gamla fullmäktige, som skall handlägga dessa frågor. I ett

sådant läge synes enligt kommittén den utvägen framkomlig, att budgeten

beredes av de gamla kyrkoråden gemensamt och därefter fastställes å

kyrkostämma med den nybildade församlingen. I dylika extrema fall bör,

framhåller kommittén, i Kungl. Maj:ts beslut om församlingsbildningen

intagas föreskrift om huru därvidlag bör förfaras.

Kommittén föreslår, att liksom för närvarande särskild besvärsrätt skall

föreligga vid indelningsändring beträffande kommunala beslut, som fattas

av den oförändrade kommunen under tiden mellan Kungl. Maj :ts förordnande

om ändringen och dess ikraftträdande. Besvären skall liksom nu

kunna avse att ett kommunalt beslut strider mot de förutsättningar, på vilka

förordnandet om indelningsändringen grundats, eller, även om så ej är

förhållandet, att beslutet dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen

bör tillkomma den ändrade eller nybildade kommunen.

Kommittén har även berört en av kammarkollegiet väckt fråga om att

utsträcka besvärsrätten till att avse jämväl beslut, som fattas efter indelningsändringens

ikraftträdande. Syftet med en sådan utsträckt besvärsrätt

skulle vara att ge invånarna i ett införlivningsområde möjlighet att

framtvinga åtgärder, som inkorporeringskommunen i beslutet om indelningsändring

ålagts att vidtaga. Det förekommer nämligen ibland vissa

villkor sbestämmelser i beslut om indelningsändring i syfte att förmå en

inkorporeringskommun att utföra sådana åtgärder som anordnande av

vatten och avlopp eller belysning inom det införlivade området. Kommittén

uttalar, på anförda skäl, att någon utsträckning av besvärsrätten icke

bör äga rum och tillägger att dylika villkorsbestämmelser syftande till

ett moraliskt tvång på införlivningskommunen i allmänhet icke bör meddelas

i indelningsbesluten, enär föreskrifter, som icke kan effektueras bör

undvikas.

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att tidsfristen mellan beslut om indclningsändring

och dess ikraftträdande för alla indelningsändringar skall bestämmas

till minst nio månader bar endast länsstyrelsen i Södermanlands län

haft någon erinran att göra. Länsstyrelsen anser visserligen att med hänsyn

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

till det omfattande planeringsarbete, som i stor utsträckning föregår ikraftträdandet

av en indelningsändring, skäl talar för den föreslagna ordningen

men ifrågasätter ändock om icke möjligheten bör hållas öppen att i ärenden

av mindre omfattning och vikt bibehålla den kortare tidsfristen.

Sålunda bör enligt länsstyrelsens mening ett ärende, som angår exempelvis

endast en enklav, icke behöva få anstå ett helt år, om det icke skulle

kunna hinna avgöras före niomånadersfristens utgång. Det kan i detta

sammanhang anmärkas, att överlantmätaren i Gävleborgs län i sitt yttrande

påpekar, att beslut om indelningsändring ofta föranleder ändring i

fastighetsindelningen och att beslutets ikraftträdande blir beroende av

fastighetsbildningsåtgärder. Sådana kan, framhåller han, draga långt ut

på tiden, i synnerhet i de fall då fastighetsbildningsåtgärden utlöser tvist

eller då av annan anledning tidsödande fastighetsrättsliga utredningar

måste genomföras. Det torde få förutsättas, anför han, att dessa förhållanden

beaktas på ett tidigt stadium och att tiden för ikraftträdandet

anpassas därefter.

Kammarkollegiet anser, att det ur arbetssynpunkt kan vara fördelaktigt

att bibehålla två tidsfrister för indelningsärendenas beredning och avgörande

men vill likväl icke framställa någon erinran mot förslaget. Tiden

nio månader skulle emellertid enligt kollegiets mening eventuellt kunna

förkortas till åtta månader, därest riksdagen godtager den i Kungl. Maj :ts

Proposition nr 150/1956 med förslag till taxeringsförordning in. in. i 71 §

upptagna bestämmelsen, att taxeringsnämnds arbete beträffande visst års

taxering skall vara avslutat före utgången av juni månad under taxeringsåret.

Stadsfullmäktige i Göteborg, som anser en enhetlig tidsfrist om minst

nio månader vara lämplig, anför.

Som bekant erfordras ofta mycket tidsödande utredningar i indelningsärenden

och då i allmänhet ett stort antal myndigheter in." fl. måste höras,

bruka dylika ärenden draga långt ut på tiden. Den föreslagna enhetliga

tidsfristen kan komma att medföra att avgörandet i vissa indelningsärenden

ytterligare fördröjes. De skäl, som kommittén åberopat för denna

nya bestämmelse, äro enligt stadsfullmäktiges mening så vägande, att

olägenheten med en ev. tidsförlust icke kan tillmätas större betvdelse.

For kommunerna är det nämligen av väsentlig betydelse för budgetarbetet

att få besked om indelningsändring tidigare under året än kanske vid

månadsskiftet augusti/september. För fastställande av valdag och fullmäktiges

antal i nybildad kommun är det också av vikt att ändringsbeslutet

meddelas senast i mars månad.

Vad kommittén anfört angående beslutanderättens fördelning och ställföreträdarskapet

i ändrad kommun har föranlett saklig erinran endast av

svenska stadsförbundet. Förbundet vänder sig mot kommitténs uttalande

att, därest Kungl. Maj :t förordnat om nyval av icke blott fullmäktige utan

även av kommunala förvaltningsorgan, de senare icke kan utses förrän i

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957 141

oktober och följaktligen icke kan bereda bl. a. utgifts- och inkomststaten.

Förbundet anför.

Ehuru i och för sig önskvärt finner kommittén det icke möjligt att låta

beslut, som skall fattas av de nya fullmäktige, förberedas av de nya förvaltningsorganen.

Kommittén motiverar detta med att dessa organ icke kan

väljas förrän i oktober, eftersom fullmäktigevalen kan hållas »tidigast i

början av september». Den sistnämnda tidsangivelsen synes dock böra föranleda

det påpekandet, att kommittén ifråga om tidpunkten för val av

fullmäktige i nybildad kommun framhåller att dylika val kan förrättas i

augusti, om länsstyrelsen — såsom kommittén föreslagit — ålägges att redan

före den 1 juli fastställa dagen för fullmäktigevalet. Samma krav hade

kommittén emellertid kunnat uppställa även beträffande länsstyrelsens bestämmande

av valdag i ändrad kommun, då enligt kommitténs eget förslag

alla beslut om kommunala indelningsändringar — i motsats till vad nu är

fallet — skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet. Följaktligen

bör — sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli — fullmäktigeval

även i ändrad kommun kunna ske redan i augusti och påföljande val av

förvaltningsorgan senast i september. Under sådana förhållanden synes man

kunna ifrågasätta, huruvida motiveringen för kommitténs ståndpunkt är

hållbar. Kommittén synes själv lägga stor vikt vid principen att frågor som

skall avgöras av organ, utsedda enligt den nya indelningen, om möjligt även

bör beredas av sådana organ. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av

vad i övrigt nyss anförts finner förbundet det skäligt att ifrågasätta, om icke

möjlighet borde skapas för nyvalda förvaltningsorgan i ändrad kommun

att i de fall så befinnes lämpligt träda i funktion omedelbart, såsom fallet

är med de nya fullmäktige.

Kammarkollegiet vänder sig mot kommitténs uttalande att det i allmänhet

icke bör meddelas villkorsbestämmelser i beslut om indelningsändring

i syfte att förmå en inkorporeringskommun att vidtaga vissa åtgärder inom

införlivat område. Enligt kollegiets mening bör sådana bestämmelser även

i fortsättningen meddelas i indelningsbesluten, när förhållandena ger anledning

därtill. Även om bestämmelsens effekt icke ligger på det rättsliga

planet, behöver den enligt kollegiets uppfattning icke vara verkningslös.

Det är för övrigt, anför kollegiet, icke uteslutet att en bestämmelse av dylikt

innehåll kan få viss betydelse såsom bevismedel, därest talan skulle väckas

mot kommunen om fullgörande av eftersatta skyldigheter.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i nu förevarande hänseende har icke

mött någon erinran från remissinstansernas sida.

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag, att tidsfristen mellan beslut om indelningsändring

och dess ikraftträdande bör vara densamma för alla slag

av indelningsändringar. Enligt nu gällande bestämmelser kan förordnande

om indelningsändring — som alltid skall träda i kraft vid kalenderårs

början — meddelas så sent som den Öl augusti, när del gäller totalinför
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

livningar och sammanläggningar av hela kommuner. Vid sådana omfattande

indelningsändringar är det för att det förberedande arbetet med kommunernas

utgifts- och inkomststater skall kunna medhinnas utan onödig forcering

nödvändigt att vederbörande kommuner får besked om indelningsändringen

långt före september månads ingång. Med hänsyn härtill bör tidsfristen

avsevärt förlängas.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande tidsfrist skall vara minst nio månader.

Beslut om indelningsändring skall alltså enligt kommitténs förslag

vara meddelat senast nio månader före det årsskifte, beslutet träder i

kraft. För närvarande gäller denna tidsfrist av nio månader beträffande

sådana indelningsändringar, varigenom kommun delas. Även i fortsättningen

torde det vara nödvändigt med en ganska lång tidsfrist. Enligt kungörelsen

den 29 juni 1950 (nr 431) med vissa föreskrifter angående taxering

och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning m. in. åligger det

lokal skattemyndighet att till ledning för det kommunala budgetarbetet

lämna uppgift om skatteunderlaget i del av kommun som skall överföras till

annan kommun. Uppgiften skall avse skatteunderlaget året innan indelningsändringen

träder i kraft och skall så snart ske kan tillställas kommunens

styrelse. Arbetet med dessa uppgifter kan stundom bli tidsödande. På

grund härav och med hänsyn till det kommunala budgetarbetet bör föreskrivas

en tidsfrist om åtta månader.

Det synes dock kunna ifrågasättas, om tidsfristen icke bör vara kortare

än åtta månader, när det är fråga om vissa mindre indelningsändringar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att en kortare tidsfrist bör gälla,

när en indelningsändring endast berör en enklav. Även i sådana fall, då

indelningsändringen endast gäller områden, där ett fåtal personer är bosatta,

kan det emellertid stundom vara av värde att tidsfristen icke är alltför

kort, exempelvis för att vidtagande av erforderliga ändringar i fastighetsindelningen

skall kunna medhinnas, innan indelningsändringen träder

i kraft. Vidare torde ur allmän synpunkt ytterst sällan några olägenheter

vara att befara av att en indelningsändring, som gäller sådana obetydligare

områden, fördröjes ett år. Med hänsyn härtill och då det måste vara en fördel

att ha en enhetlig tidsfrist för alla slag av indelningsändringar synes det

mig vara lämpligast att sådan undantagsbestämmelse icke meddelas.

Emot vad kommittén anfört beträffande beslutanderättens fördelning och

ställföreträdarskapet i ändrad kommun har jag intet att erinra bortsett från

frågan om val av fullmäktige. Såsom svenska stadsförbundet påpekat anser

kommittén att val av fullmäktige i nybildad kommun kan förrättas

redan i augusti, medan kommittén däremot i fråga om val av fullmäktige

i ändrad kommun uttalar, att fullmäktigvalen kan hållas tidigast i början

av september. Något hinder för att även i det senare fallet förrätta valet

i augusti föreligger emellertid icke enligt min mening. Det är av stor bety
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

delse att så kan ske. Då Kungl. Maj :t tillika förordnat om nyval av kommuns

styrelse och eventuellt även av andra nämnder, kan nämligen, om

fullmäktige valts i augusti, nämndvalen hållas redan i september. Därest,

som jag föreslår, nämnderna liksom i nybildad kommun genast skall träda

i funktion, kan de förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade

kommunen. Detta gäller såväl borgerliga kommuner som församlingar.

Jag föreslår därför, att 14 och 38 §§ i lagen ändras i enlighet med vad jag

nu anfört.

Av de skäl kammarkollegiet åberopat i sitt yttrande anser jag, att hinder

icke bör möta att, då särskilda förhållanden påkallar detta, i beslut om

indelningsändring meddela villkorsbestämmelser i syfte att förmå inkorporeringskommun

att förse eftersatt inkorporerat område med kommunala

anläggningar.

Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit beträffande indelningsändrings

ikraftträdande och åtgärder med avseende därå har godtagits av remissinstanserna

och föranleder ingen erinran från min sida.

V. Förfarandet vid indelningsändring

Kommunal förbundskommittén

Kommittén föreslår, att den i 24 § LKI stadgade rätten för enskild kommunmedlem

att taga initiativ till indelningsändring skall upphävas. Om en

eller flera enskilda kommunmedlemmar skulle önska få en viss indelningsändring

till stånd, bör de enligt kommitténs mening vara hänvisade till att,

liksom i alla andra kommunala frågor, söka få frågan upptagen av kommunens

fullmäktige. Skulle den önskade indelningsändringen avse överflyttning

av ett område från den egna kommunen till annan kommun, i vilket

fall den egna kommunen ofta är mindre hågad att taga initiativ till

ändringen, kan de, anför kommittén, göra motsvarande hänvändelse till

fullmäktige i den kommun, som skulle få mottaga området. Kommittén framhåller

därjämte, att det står dem den utvägen till buds, att hos vederbörande

statliga myndighet hemställa, alt denna ville upptaga frågan.

Kommittén har vidare föreslagit en decentralisering av utredningsförfarandet.

Enligt kommitténs förslag skall indclningsärendcnas handläggning

i första instans överflyttas från kammarkollegiet till länsstyrelserna. I denna

del är kommittén icke enhällig. En ledamot (herr J. W. Pettersson i Norregård)

har reserverat sig mot majoritetens förslag och föreslagit att kammarkollegiet

skall bibehållas som första instans i dessa ärenden.

För närvarande gäller, att kommun eller kommunmedlem, som vill väcka

fråga om indelningsändring, skall inge ansökan därom till kammarkollegiet;

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

länsstyrelse som vill väcka liknande fråga, skall anmäla detta till kollegiet.

Kollegiet är alltså första instans i indelningsärenden. För genomförande av

indelningsändring fordras beslut av Kungl. Maj :t. Kollegiet äger dock avslå

begäran om indelningsändring. Över sådant avslagsbeslut må, liksom i allmänhet

över beslut av central förvaltningsmyndighet, besvär anföras hos

Kungl. Maj :t. Länsstyrelsernas befattning med ärendena är begränsad till

att ombesörja utredning i sådana ärenden, i vilka kollegiet funnit utredning

erforderlig och icke företager sådan under eget inseende, samt att avgiva

utlåtanden i ärenden, vari utredning verkställts under kollegiets inseende

eller genom länsstyrelsens försorg.

För en decentralisering till länsstyrelserna åberopar majoriteten till en

början, att flertalet ärenden på det kommunala förvaltningsområdet, vilka

avgöres av statlig förvaltningsmyndighet, i första instans handlägges av

länsstyrelserna samt att numera samhällsplaneringen, vari indelningsändringarna

utgör ett naturligt led, är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter.

Länsstyrelsernas sakkunskap i fråga om indelningsärenden är enligt

kommitténs mening tillfyllest för att länsstyrelserna skall kunna övertaga

ifrågavarande uppgifter. Den bristande enhetlighet vid ärendenas utredning,

som möjligen kan befaras, om ledningen av det förberedande arbetet med

ärendena anförtros åt 24 länsstyrelser och överståthållarämbetet i stället

för som nu åt ett enda centralt ämbetsverk kan enligt kommitténs mening

förebyggas genom att kammarkollegiet utarbetar generella råd och anvisningar

till ledning för länsstyrelserna vid ärendenas handläggning. Härutöver

har kommittén ansett att vid en decentralisering skulle vinnas flera

fördelar. Sålunda skulle därav bliva en naturlig följd att till utredningsmän i

indelningsärenden skulle i större utsträckning än hittills förordnas personer,

som genom sin verksamhet i länet äger god kännedom om förhållandena i

orten och de aktuella problemen därstädes. Vidare skulle det enligt kommitténs

mening bli lättare för vederbörande kommuner att komma i kontakt

med utredningsmyndigheten. Utredningsmyndigheten—länsstyrelsen skulle

också under hela utredningsarbetet lätt kunna nå de myndigheter i länet,

som i allmänhet bör yttra sig i ett indelningsärende.

Länsstyrelserna föreslås skola handlägga även ärenden, som avser ecklesiastik

indelningsändring.

Utredningsmyndigheten skall liksom för närvarande är fallet äga avslå

framställning om indelningsändring. Lagtexten har emellertid omformulerats

så att därav tydligt framgår att sådant avslag kan ges såväl utan

utredning som när utredning i ärendet redan verkställts.

Där länsstyrelsen så prövar nödigt med hänsyn till ärendets omfattning

och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kan komma under

övervägande, skall länsstyrelsen enligt kommitténs förslag uppdraga åt särskild

utredningsman att verkställa utredningen. I annat fall besörjer länsstyrelsen

själv utredningen. Utredningsmyndigheten skall således enligt

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

kommitténs förslag äga att själv verkställa utredning i indelningsärende

utan anlitande av biträde av utredningsman. Enligt den nu gällande lagens

ord äger kammarkollegiet icke denna rätt, men trots detta bär kollegiet i ett

flertal ärenden av mindre omfattning, särskilt sadana där omradesbestämningen

icke föranlett några större svårigheter och där fråga om ekonomisk

reglering av vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet icke förväntas

skola uppstå, icke förordnat någon utredningsman utan handlagt ärendena

helt inom kollegiet. Då sådan utredning genom s. k. byråpromemorior medfört

stora fördelar bör enligt kommitténs mening även länsstyrelserna tilllämpa

detta förfarande i samma utsträckning som hittills skett i kammarkollegiet.

Om ett indelningsärende berör två eller flera län skall ärendet enligt kommitténs

förslag på beredningsstadiet handläggas av länsstyrelsen i det län,

till vilket sökanden hör. Avslagsbeslut synes, anför kommittén, däremot böra

meddelas i den i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen angivna ordningen.

Finner länsstyrelsen med anledning av verkställd utredning, att indelningsändring

bör komma till stånd, skall enligt förslaget länsstyrelsen insända

handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegiet. Kollegiet

skall därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till Kungl. Maj :t,

som beslutar i ärendet.

Länsstyrelserna skall enligt kommitténs mening vara skyldiga att lämna

rapporter till kammarkollegiet angående handläggningen av anhängiggjorda

indelningsärenden och därvid bl. a. anmäla när ärende slutligt avgöres genom

avslagsbeslut.

Samma förfarande skall enligt förslaget tillämpas i ärenden angående

ändring i församlingsindelning (44 §). Domkapitlet skall dock äga befogenhet

att väcka fråga om ändring i församlingsindelning genom anmälan hos

länsstyrelsen. Det föreslås också att utredning i sådana ärenden alltid skall

äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.

Reservanten (J. W. Pettersson) anför, att majoriteten till en början åberopat

som skäl för en decentralisering att flerlalet ärenden på det kommunala

förvaltningsområdet, vilka avgöres av statlig förvaltningsmyndighet,

i första instans handlägges av länsstyrelserna samt att numera — tdl skillnad

från vad som var fallet vid tillkomsten av LKI samhällsplaneringen

är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter. Delta skäl är enligt hans

mening av övervägande teoretiskt intresse och bör icke fa öva nagot avgörande

inflytande vid frågans bedömande.

Av praktisk innebörd däremot är, anser han, de av majoriteten anförda

skälen att en överflyttning av utredningsförfarandet till länsstyrelserna

skulle få till följd dels att till utredningsmän i större utsträckning än nu

skulle förordnas personer, som genom sin verksamhet i länet äger god kännedom

om förhållandena i orten och de aktuella problemen därstädes, dels

att det skulle bli lättare för vederbörande kommuner att komma i kontakt

10 — Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ar 1957

med utredningsmyndigheten och dels att utredningsmyndigheten — länsstyl

elsen under hela utredningsarbetet lätt kunde nå de myndigheter i länet,

som i allmänhet hör yttra sig i ett indelningsärende, såsom överlantmätare

och länsarkitekt.

Önskemålet alt utredningsmännen i större utsträckning än nu bör vara

personer med ortskännedom kan enligt reservantens mening tillgodoses

även utan någon decentralisering av utredningsförfarandet, nämligen om

kammarkollegiet vid val av utredningsman samråder med vederbörande

länsstyrelse. Enligt vad kollegiet upplyst sker redan nu, anlör han, ofta sådant

sainrad. Härtill må anmärkas, framhåller reservanten, att det hittills ej

sällan inträffat, att länsstyrelsen på kollegiets begäran om förslag till

lämplig utredningsman icke haft någon person att föreslå, vilken samtidigt

varit lämplig för uppdraget och haft möjlighet att åtaga sig detsamma.

Att det vid decentralisering skulle bliva lättare för vederbörande kommuner

att komma i kontakt med utredningsmyndigheten samt för denna

senare att nå de myndigheter, som i regel har att yttra sig i indelningsärenden,

är enligt reservanten obestridligt. Han frågar sig dock om de fördelar,

som därigenom skulle vinnas, är så stora, att de överväger de med en decentralisering

förbundna nackdelarna.

Det främsta skälet mot en decentralisering är enligt hans mening risken

för att kravet på enhetlighet i indelningsärendenas handläggning icke skall

kunna upprätthållas i erforderlig utsträckning. Han framhåller, att kravet

på enhetlighet gör sig gällande med särskild styrka i indelningsärenden,

enär såväl bedömningen av förutsättningarna för en indelningsändring som

leglerna för de ekonomiska uppgörelserna i ärendena i stor utsträckning

bjgger på praxis. Majoriteten har ansett, anför han, att risken för bristande

enhetlighet vid ärendenas utredning skall kunna förebyggas genom att kammarkollegiet

utarbetar generella råd och anvisningar till ledning för länsstyrelserna.

När det gäller större och därmed mera betyddelsefulla indelningsändringar

ar emellertid enligt hans mening förhållandena i de enskilda

ärendena så skiftande, att generella anvisningar näppeligen kan bliva tillfyllest.

För att en fast praxis skall kunna upprätthållas, fordras, yttrar han,

en samlad erfarenhet av ett större antal indelningsärenden. Om utredningen

i dessa ärenden skall anförtros åt 24 länsstyrelser och överståthållarämbetet,

blir det, anför han, endast ett fåtal ärenden, som kommer att handläggas av

varje enskild utredningsmyndighet, och enligt vad hittills visat sig vara

fallet, kan det i vissa län gå flera år mellan varje gång ett indelningsärende

aktualiseras.

Han framhåller vidare, att vid decentralisering risken för bristande enhetlighet

kommer att framträda icke blott i fråga om ärendenas utredning

utan även i vad avser avslagsbeslut, vilka det liksom nu skulle tillkomma

utredningsmyndigheten att meddela. Majoriteten har visserligen uttalat, att

avskrift av länsstyrelses avslagsbeslut bör insändas till kammarkollegiet,

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

men detta kan enligt hans mening knappast få någon större betydelse i förevarande

hänseende. Då en sådan avskrift inkommer till kollegiet, står man

nämligen inför ett fullbordat faktum, därest beslutet icke överklagas, och

härtill kommer att avslagsbeslut av administrativ myndighet ofta icke är

närmare motiverat utan endast innehåller, att framställningen i ärendet

icke föranleder vidare åtgärd.

Med hänsyn härtill anser han, att olägenheterna av en överflyttning av

indelningsärendenas handläggning i första instans från kammarkollegiet

till länsstyrelserna vida skulle överväga de fördelar, som skulle vara förenade

därmed. En sådan överflyttning bör därför enligt hans mening icke

komma till stånd.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med kommittén att rätt att

taga initiativ till indelning sändring icke bör tillkomma enskild kommunmedlem

dels därför att denna rätt, länsstyrelsen veterligt, icke i praktiken utnyttjats

och dels därför att det enligt länsstyrelsens mening icke kan anses

lämpligt att en enskild person ges rätt att väcka en fråga, som kan få så

vittgående följder för en kommun som en indelningsändring. Även länsstyrelsen

i Värmlands län hävdar att slopandet av denna initiativrätt knappast

torde komma att få någon större praktisk betydelse. Länsstyrelsen framhåller,

att det för den enskilde kommunmedlemmen ändock alltid finnes

möjlighet att hänvända sig till länsstyrelsen med begäran, att länsstyrelsen

skall upptaga viss fråga om ändrad indelning till prövning, vilken begäran

länsstyrelsen icke torde kunna avvisa utan sakprövning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är emellertid av motsatt uppfattning.

Som skäl för sin mening framhåller länsstyrelsen bland annat, att det för

en fastighetsägare kan vara av betydelse att äga rätt att taga initiativ till

indelningsändring. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som även avstyrker kommitténs

förslag i denna del, anför.

Några bärande skäl för en sådan begränsning av initiativrätten synas icke

ha redovisats av kommittén. Kommitténs rekommendation, att enskild kommunmedlem,

som önskar överflyttning av ett område från den egna kommunen

till annan kommun och som icke lyckas få frågan upptagen av den

egna kommunens fullmäktige, kan vända sig till fullmäktige i den kommun,

som skulle få mottaga området, anser länsstyrelsen mindre lämplig. Ett sådant

förfarande skulle säkerligen kunna vara ägnat att rubba grannsämjan

och samarbetet kommunerna emellan.

Även kammarkollegiet motsätter sig kommitténs förslag i denna del. Kollegiet

yttrar.

Den enskildes rätt att taga initiativ i fråga om indelningsändring har i

stor utsträckning utnyttjats och i övervägande antalet fall lett till resultat.

Av antalet hos kollegiet under femårsperioden 1951—1955 slutligt handlagda

indelningsärenden, tillhopa 255 stycken, har initiativet till ändring

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

tagits av enskilda kommunmedlemmar i 74 fall eller omkring 29 procent.

Av dessa ha 49 underställts Kungl. Maj :ts prövning och föranlett ändring,

under det att återstående 25 avslagits av kollegiet. Under innevarande år

intill den 10 november har kollegiet slutligt handlagt 41 indelningsärenden,

av vilka 12 stycken eller närmare 30 procent herott på den enskildes initiativ.

Av dessa 12 ärenden ha 9 underställts Kungl. Maj:ts prövning.

I ett stort antal fall har således enskilt initiativ lett till indelningsändring,

och initiativrätten har uppenbarligen eu uppgift att fylla, särskilt med tanke

på att det otta är den enskilde kommunmedlemmen som i första hand har

intresse av att en indelningsändring kommer till stånd. Enligt kollegiets

erfarenhet saknas anledning att räkna med någon risk för att initiativrätten

skulle missbrukas. På grund härav och då kommitténs skäl för den

föreslagna ändringen icke synes väga särskilt tungt, anser kollegiet att den

enskilda kommunmedlemmens initiativrätt i indelningsfrågor bör bibehållas.

Kommitténs förslag om decentralisering av utredningsförfarandet från

kamarkollegiet till länsstyrelserna är i de yttranden, där frågan särskilt behandlats,

föremål för delade meningar.

liland dem som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran märkes

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i

Gävleborgs och Jämtlands län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, stadsfullmäktige i de

större städerna och flertalet kommuner.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför som skäl för sin anslutning till kommitténs

förslag.

Länsstyrelsen vill instämma i och stryka under de skäl kommittén anfört

och åberopat till stöd för sin mening, att ledningen av indelningsärendena

i första instans bör anförtros åt länsstyrelserna. Dessas arbetsuppgifter inom

samhällsplaneringen medföra, att hos dem samlas omfattande kunskaper

och erfarenheter angående de befolkningspolitiska och näringsgeografiska

förhållanden i länet samt angående olika lokaliseringsspörsmål. Länsstyrelserna

ha också helt naturligt en större kännedom om sådana psykologiskt

betonade faktorer, som grunda sig på bygdens särskilda struktur, på historiskt

betingade lokala traditioner och på befolkningens stundom särpräglade

kynne och vanor — faktorer, som statistiskt och överhuvudtaget utredningsmässigt

äro svårgripbara men som enligt erfarenheten många gånger bilda

betydelsefulla moment i bedömningen av de ofta känsliga frågor det här

gäller. Härtill kommer, att länsstyrelserna genom sin lokal- och personkännedom

har lättare än ett centralt ämbetsverk att nå direkta förtroendefulla

kontakter med kommunala organ och med ortsbefolkningen i gemen samt

därigenom också besitta större förutsättningar att på ett förberedande stadium

utjämna lokala meningsskiljaktigheter i förevarande frågor. De kunskaper

och erfarenheter, som här antytts torde göra länsstyrelserna mera

skickade än något centralt förvaltningsverk alt som första instans handlägga

indelningsärendena. Det måste också vara i högsta grad praktiskt, att dessa

kunskaper och erfarenheter utnyttjas vid utredningsförfarandet i indelningsärenden.

Den reservant inom kommittén, som förordat att kammarkollegiet

i strid mot de allmänna grundsatser beträffande instansordningen, som

sedan gammalt kommit till uttryck i svensk administrativ organisation och

piaxis alltjämt skulle bibehållas såsom första instans i indelningsären
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1951

149

dena, synes ha överdrivit faran för bristande enhetlighet i dessa ärendens

handläggning vid en decentralisering. Det bör inte möta några större svårigheter

för kammarkollegium att upprätta och till länsstyrelserna överlämna

en sammanställning av den praxis, som utbildats i indeiningsärenden i den

mån detta överhuvudtaget är behövligt och önskvärt med hänsyn till nödig

likformighet huvudsakligen i formellt avseende. Länsstyrelserna böra givetvis

också hållas underrättade om de förändringar, som ske i rådande praxis.

Vad reservanten anfört därom, att förhållandena i större och därmed mera

betydelsefulla indelningsändringar äro så skiftande, att generella anvisningar

näppeligen kunna vara tillfyllest, finner länsstyrelsen ingalunda

innebära något stöd för centraliseringsprincipens bibehållande utan tvärtom

utgöra ett starkt skäl för att utredningarna i indeiningsärenden böra

handhavas av ett organ med god kännedom om de lokala förhållandena.

Från sin erfarenhet känner länsstyrelsen icke något ärende, i vilket kammarkollegiets

befogenhet såsom första instans i kommunindelningsspörsmål

medfört någon saklig fördel vare sig i fråga om personval för de grundläggande

utredningarna eller beträffande formerna för ärendets vidare handläggning.

Länsstyrelsen har däremot erfarenhet av fall, där en handläggning

enligt nuvarande instansordning på grund av det centrala utredningsorganets

bristande orts- och personkännedom försvårat en smidig lösning

av känsliga men viktiga indelningsfrågor. Länsstyrelsen vill sålunda

obetingat ge sin anslutning till det förslag om en decentralisering av indelningsärendenas

handläggning, som kommitténs majoritet framlagt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller det intima samband, som finnes

mellan indelningsändringar och länsstyrelsernas samhällsplanering. Länsstyrelsen

yttrar.

Ehuru genom förslaget länsstyrelsernas arbetsbörda torde komma att

öka, måste det dock anses i princip riktigt att ifrågavarande uppgift ombesörjes

av dem med hänsyn särskilt till den vidgade befattning länsstyrelserna

hava med bebyggelseplaneringen till följd av 1947 års byggnadslagstiftning.

Såsom kommittén framhåller måste nämligen planeringsfrågorna komma

att indirekt påverka tillämpningen av kommunindelningslagen genom det

samband som råder mellan bedömningen av en kommuns behov av utrymme

för bostäder och industri in. in. och den översiktliga planeringen enligt

nämnda lagstiftning. Även om andra motiv för en indelningsändring än

behovet ur bebyggelsesynpunkt kunna föreligga i det enskilda fallet, torde

den i regel ej böra genomföras om den skulle motverka en rationell bebyggelseutveckling.

Det synes böra ankomma på länsstyrelserna att vid handläggning

av indelningsärendena söka verka härför.

Liknande synpunkter som länsstyrelserna i Värmlands och Uppsala

län framfört har anförts av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anför därjämte, att det finnes en garanti för att

indelningsärendena blir enhetligt bedömda genom att Kungl. Maj:t i sista

hand skall ha avgörandet i sådana ärenden. Om eu indelningsändring beslutas,

yttrar länsstyrelsen, skall ärendet nämligen underställas Kungl.

Maj :ts prövning och om länsstyrelsen avslår en begäran om indelningsändring

kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

Länsstyrelsen i Gävleborgs län är emellertid tveksam om lämpligheten av

att genomföra kommitténs förslag. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen vill icke direkt vända sig mot förslaget men anser sig böra

framhålla att samarbetet med kammarkollegiet under nuvarande lagstiftning

löpt friktionsfritt och att härunder vissa metoder för samarbetet framkommit

som, i varje fall sett ur länsstyrelsens synpunkt, befunnits lämpliga

och ändamålsenliga. Länsstyrelsen har när det gällt mindre indelningsändringar,

framförallt överflyttningar av enklaver, verkställt den erforderliga

utredningen i ärendet och överlämnat densamma till kammarkollegiet samtidigt

som länsstyrelsen där väckt fråga om indelningsändring. För kollegiet

har därefter i huvudsak återstått att på grundval av utredningsmaterialet

göra erforderliga sammanställningar och över dessa infordra yttranden.

Med detta förfarande ha de fördelar, som de ändrade föreskrifterna

åsyfta, vunnits inom den nuvarande lagstiftningens ram och med bibehållande

av kammarkollegiet som den ledande och vägledande myndigheten.

Länsstyrelsen finner för sin del ett förfarande efter dessa linjer vara att

föredraga, då de medgiva ett för varje fall avpassat smidigt förfarande i

handläggningen mellan den centrala och den lokala myndigheten. Det synes

länsstyrelsen önskvärt att förevarande fråga ytterligare överväges och att

den av länsstyrelsen här antydda förfaringsgången uppsättes såsom ett

alternativ till kommitténs förslag.

När det gäller utredning genom särskild förrättningsman torde länsstyrelsens

möjligheter att finna lämplig sådan utanför de egna tjänstemännens

krets vara ganska begränsade. Det är därför att antaga, att utredningsarbetet,

därest kommitténs förslag genomföres, regelmässigt kommer att

direkt åvila länsstyrelsen och närmast då dess redan nu hårt arbetstyngda

planeringssektion. Att en föredragande i planeringsärenden — även om han

vore därtill bäst skickad — skulle fungera som utredningsman bör av principiella

skäl icke komma i fråga.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län framhåller i

sina tillstyrkande yttranden de svårigheter länsstyrelserna kommer att få

när det gäller att skaffa kompetenta utredningsmän, som tillika är förtrogna

med de lokala förhållandena.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra område avstyrker kommitténs

förslag att länsstyrelserna skall handlägga även ärenden angående

ecklesiastika indelningsändringar. Han anser att om en decentralisering

skall ske, bör domkapitlen vara första instans när det gäller ecklesiastika

indelningsändringar. Som skäl härför anför han bl. a. följande.

Vid en ecklesiastik indelningsändring måste ofta omständigheter av religiös

och kyrkligt administrativ art beaktas. Biskopen och domkapitlet är

i detta avseende mer lämpade att bedöma sakläget och företaga den nödvändiga

utredningen. Vid en kommunal indelningsändring kan möjligen

en viss schablonmässighet få kunna förekomma. Detta torde i de allra flesta

fall vara uteslutet vid en ecklesiastik indelningsändring. Domkapitlet har

större möjlighet än länsstyrelsen att beakta de särskilda faktorer, som här

måste tillmätas den avgörande betydelsen, och biskopen har vid sina regelbundet

återkommande visitationer och genom sin personliga kontakt med

församlingarna och deras prästerskap en noggrann kännedom om de en
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

151

skilda församlingarnas särskilda behov och önskemål. Härtill kommer

också den omständigheten, att i regel stiften omfattar mer än ett län och

att det är önskvärt, att samma principer för ändrad ecklesiastik indelning

följes inom hela stiftet.

Kommitténs förslag om decentralisering av ntredningsförfarandet har

helt avstyrkts av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämtlands län, stadsfullmäktige

i Kumla och Lycksele, drätselkamrarna i Ronneby och Piteå, kommunalfullmäktige

i Traryds köping samt i Burlövs, Östertälje, Sparreholms,

Gamleby, Högsby, Karlsborgs och Ljusdals kommuner, varjämte ett flertal

kommuner, utan att direkt avstyrka kommitténs förslag i denna del, ifrågasatt

lämpligheten av att decentralisera utredningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför som motiv för sitt avstyrkande

följande.

I likhet med reservanten herr Pettersson anser länsstyrelsen, att de nackdelar,

som äro förenade med en sådan decentralisering, vida överväga de

med decentraliseringen förbundna fördelarna. Länsstyrelsen kan icke dela

kommitténs uppfattning, att kravet på enhetlighet vid indelningsfrågornas

behandling efter en decentralisering skulle kunna tillgodoses genom av

kammarkollegiet uLarbetade generella råd och anvisningar. Antalet indelningsärenden

är efter den nya kommunindelningen ringa. Med hänsyn härtill

finner länsstyrelsen det nu mera angeläget än tidigare att vid utredningsarbetet

utnyttja kammarkollegiets samlade erfarenhet av dylika ärenden.

Såvitt länsstyrelsen känner till, ha några olägenheter ej heller varit

förknippade med det nu gällande förfarandet vid indelningsändringar.

Kammarkollegiet påpekar i sitt yttrande till en början att de skäl, kommittén

anfört för en decentralisering av utredningsförfarandet, i stort sett

överensstämmer med vad som anförts i decentraliseringsutredningens promemoria

nr 22 av den 24 januari 1949. Kollegiet hänvisar därför till sitt den

1 april 1950 avgivna utlåtande över nämnda promemoria, i vilket kollegiet

anfört bl. a. följande.

Vad angår ärendena rörande borgerligt kommunal indelning, vilka ärenden

decentraliseringsutredningen närmast torde haft i tanke vid framläggandet

av sitt lagändringsförslag, får kollegiet härom anföra följande.

Alt den ändrade ordningen för handläggningen av de indelningsärenden,

varom nu är fråga, skulle kunna leda till bättre utredningsresultat än vad

fallet är enligt den nu gällande ordningen, har kollegiet svårt att förstå. För

de fall att indelningsärendena äro av sådan beskaffenhet, att särskilda utredningsmän

böra utses i desamma, lärer det under förutsättning att för

uppdraget kompetenta personer kunna erhållas vara objektivt sett likgiltigt,

om förordnandet för dom meddelas av kammarkollegiet eller utav

länsstyrelserna. Resultatet av utredningen kommer i ena som i andra fallet

att bli beroende av utredningsmannens förmåga att kunna på bästa sätt

ombesörja utredningen. Bland de kompetenskrav kollegiet uppställer på en

utredningsman är även del, alt denne om möjligt bör besitta lokalkännedom.

Kollegiet bar här ovan förklarat, att kollegiet i varje fall numera merendels

samråder med länsstyrelsen om valet av utredningsman. Enligt kollegiets

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 ar 1957

mening kan det för ernående av ett gott utredningsresultat dock icke alltid

vara nödvändigt eller ens lämpligt, att utredningsmannen utses inom den

kanske mycket begränsade krets av kompetenta utredningsmän, som kan

vara tillfinnandes inom eif län. Kollegiet föreställer sig också, att om förordnandet

av utredningsmän alltid skall ankomma på länsstyrelserna, och

länsstyrelserna därtill måste vara bundna av det kompetenskravet för utredningsmän,

att dessa skola äga god lokalkännedom, därmed ej alltid säkras

att utredningarna i indelningsärendena bli så tillförlitliga, uttömmande,

sakliga och opartiska, som de böra vara för att indelningsfrågorna skola

kunna erhålla en god lösning. Det kan väl också betvivlas, att länsstyrelserna

— som vid en ny ordning för utredningsförfarandet väl oftast icke ha

andra än sina egna tjänstemän eller någon länsstyrelsen närstående befattningshavare

inom land alt välja på till utredningsman — skola kunna ombesörja,

att utredningarna, där flera sådana samtidigt måste pågå inom länet,

bli så snabbt färdigställda som merendels nu är fallet. Och skulle det

för länsstyrelserna öppnas möjlighet att till utredningsmän ulse även personer,

som äro bosatta utom länet, då har, vill det synas kollegiet, för dylika

fall ett av decentraliseringsutredningens skäl för decentraliseringen

bortlallil. Vad här sagts om de indelningsärenden, vari särskilda utredningsmän

skola utses, torde i mycket gälla även de mindre indelningsärenden,

vilka enligt den tänkta ordningen skulle komma att utredas av länsstyrelsernas

egna tjänstemän i stället för av tjänstemän hos kollegiet. Även härvidlag

betvivlar kollegiet, att ärendena skulle kunna erhålla en snabbare

och säkrare lösning än vad för närvarande är fallet.

En-----ändrad handläggningsordning för indelningsärendena skulle

medföra, att om länsstyrelserna bli första instans, de indelningsfrågor,

vilka länsstyrelserna anse icke böra utredas eller finna ej böra föranleda

någon dess vidare åtgärd, över huvud aldrig skulle komma till kollegiets

kännedom. Den ändrade ordningen skulle i övriga fall medföra, att indelningsfrågorna

icke komma under kollegiets bedömande, innan utredning

i ärendena verkställts, samt att kollegiet icke skulle kunna påverka

valet av metod för utredningarnas bedrivande samt ej heller ha möjlighet

att tillse, att icke ett mera vidlyftigt förfarande väljes än som kan vara av

behovet påkallat.

Kollegiet får här erinra om att huvudmotivet för lagfästandet av den nu

gällande ordningen för indelningsärendenas handläggning varit, att garantier

därigenom skulle vinnas för att ärendena skola erhålla en enhetlig och

systematisk utredning samt även ett om möjligt enhetligt avgörande. För

att dylik enhetlighet såväl i avseende å ärendenas utredning som i fråga

om deras slutliga avgörande skall kunna säkerställas, har det befunnits

lämpligt, att kammarkollegiet skall vara första instans i ärendena.

Kollegiet anser för sin del, att det alltfort är angeläget, att förfarandet

i indelningsärendena är sådant, att detta såvitt möjligt säkerställer den enhetlighet

i ärendenas handläggning och avgörande, som enligt förarbetena

till indelningslagen ansetts behövlig. Så vitt kollegiet kan förstå, kan det ej

bli möjligt att tillgodose kravet på dylik enhetlighet, om en var länsstyrelse

i landet skall få själv avgöra om ärendena skola avvisas utan utredning

eller, där sådan utredning av länsstyrelsen verkställts, själv få bestämma

om ärendena skola vidarebefordras till kammarkollegiet eller ej. Ej heller

synes kravet på enhetlighet vid ärendenas utredning kunna bli tillgodosett,

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

om en var länsstyrelse skall få efter sina intentioner dirigera utredningsarbetet

i ärendena. Att kammarkollegiet skulle, såsom några länsstyrelser

framhållit i sina yttranden över decentraliseringsutredningens P. M., kunna

i dylika ärenden meddela råd och anvisningar för utredningarna i de särskilda

ärendena, tyder väl närmast på att dessa länsstyrelser ställa sig tveksamma

till decentraliseringsutredningens ändringsförslag. De ha emellertid

ej beaktat, att en dylik rådgivning från kollegiets sida ej kan bli möjlig med

mindre än att kollegiet skulle få tillfälle att taga del av handlingarna i indelningsärendena,

innan ärendena komma under länsstyrelsernas bedömande

i sak. Det synes kollegiet för övrigt antagligt, att det snart nog skulle

visa sig, att kollegiets medverkan på antytt sätt till ärendenas utredning

skulle komma att sakna all praktisk betydelse.

Då något verkligt behov av den utav decentraliseringsutredningen föreslagna

lagändringen ej synes kollegiet ha påvisats samt denna dessutom kan

befaras medföra dubbelarbete och svårighet att överblicka utredningsärendena,

anser sig kollegiet icke kunna tillstyrka densamma.

Kammarkollegiet anför, att de återgivna uttalandena synes kollegiet fortfarande

äga giltighet. Därutöver framhåller kollegiet följande.

Kollegiet vill i detta sammanhang framhålla att kravet på enhetlighet

sjävfallet bör gälla icke endast indelningsärendenas utredning utan framförallt

deras avgörande.

Vad först angår utredningen, torde det beträffande vissa grupper av enklare

ärenden måhända låta sig göra att åstadkomma en viss enhetlighet genom

centralt meddelade generella råd och anvisningar. Om man antar att

detta skulle kunna vara fallet med alla de ärenden där utredningen för närvarande

sker i form av en s. k. byråpromemoria, vilket dock knappast är

sannolikt, torde likväl vara uppenbart att tillvägagångssättet icke skulle

innebära någon rationalisering. Såsom framgår av nedan lämnade uppgifter

om frekvensen av indelningsärenden ha flertalet länsstyrelser i genomsnitt

mindre än 2 och de övriga högst 4 indelningsärenden att handlägga

årligen; omkring halva antalet har varit promemorieärenden. Förutsättning

saknas tydligen för att hos de enskilda länsstyrelserna skulle kunna

vinnas tillräcklig rutin och överblick för utnyttjande av promemorieförfarandets

fördelar. Denna brist kan endast delvis kompenseras genom tillgången

till centralt utarbetad handläggningspromemoria.

Beträffande större och mera komplicerade ärenden är kollegiet med ledning

av sin allmänna erfarenhet från handläggningen av indelningsärenden

alltjämt av den uppfattningen att generella råd och anvisningar knappast

kunna utformas så afl de ge erforderlig ledning. Det skulle alltså bli nödvändigt

att kollegiet finge taga del av handlingarna i varje särskilt ärende,

innan länsstyrelsens utredning igångsattes. En sådan anordning skulle

komma all medföra onödigt dubbelarbete och torde av den anledningen

böra undvikas.

Om man härefter tar i betraktande kravet på enhetlighet i indelningsärendenas

avgörande, märkes till en början att enligt kommitténs förslag

länsstyrelse skulle äga själv avslå framställningar om indelningsändring.

Avgörandet huruvida ärendet skall underställas Kungl. Maj:t eller framställningen

avslås ligger enligt förslaget således i vederbörande länsstyielses

hand. En dylik decentralisering av beslutanderätten kan, även med beaktande

av möjligheten att anföra besvär över avslagsbeslut, icke antagas

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957

komma att befordra önskvärd enhetlighet i indelningspraxis. — Beträffande

indelningsärenden, som underställas Kungl. Maj:ts avgörande, skulle enli«t

förslaget kammarkollegiet avgiva utlåtande. Denna kollegiets befattning

med ärendenas handläggning kommer emellertid att insättas på ett så sent

stadium, att om kollegiet finner kravet på enhetlig praxis eller andra omständigheter

föranleda annan uppläggning av ärendet än länsstyrelsen givit

detsamma, detta kan leda till tids- och arbetskrävande omarbetning, som

med nu tillämpat förfarande skulle ha undvikits.

I fråga om kravet på enhetlighet i indelningsärendenas avgörande vill

kollegiet ytterligare framhålla följande. Indelningslagen torde i fortsättningen

liksom hittills i stor utsträckning behöva kompletteras genom praxis.

För att bilda sig en uppfattning om innebörden i detta hänseende av Kungl.

Maj :ts tid efter annan meddelade beslut i indelningsärenden är det ofta

mke tillräckligt att taga del av själva beslutet, utan därutöver kan vara nödvändigt

att äga närmare kännedom om vad som förekommit i ärendet. Det

torde icke kunna förutsättas att varje länsstyrelse skall ha resurser att på

detta satt folja och tillgodogöra sig de avgöranden som hänföra sig till

andra län. °

I fråga om indelningsärenden, som föranleda utredning, lärer även vid

eu decentralisering av ärendena kontakten med de centrala myndigheter,

som behova höras över utredningen, lämpligen böra tagas från kollegiets

sida och icke från länsstyrelsens. Det torde icke vara önskvärt, att denna

del av arendenas handläggning kommer först i efterhand sedan utredning

framlagts och förslag uppgjorts.

Såsom redan i det föregående berörts, är frekvensen av indelningsärenden

inom flertalet län för ringa för att länsstyrelsernas tjänstemän skola

kunna forvarva önskvärd rutin med avseende å ärendena. Under femårsperioden

1951 1955 har sålunda fördelningen av de 255 ärenden, som inom

koHegict varit föremål för slutlig handläggning varit: Stockholms stad 3,

Stockholms lan 17, Uppsala län 9, Södermanlands län 15, Östergötlands län

20, Jönköpings län 15’ Kronobergs län 3, Kalmar län 22, Gotlands län 1,

Blekinge lan 3, Kristianstads län 9, Malmöhus län 23, Hallands län 4 Göteborgs

och Bohus län 2, Älvsborgs län 16, Skaraborgs län 7, Värmlands län 3,

Örebro lan 9, Vastmanlands län 9, Kopparbergs län 7, Gävleborgs län 20,

V asternorrlands län 5, Jämtlands län 17, Västerbottens län 10 och Norrbottens

län 6. Sju länsstyrelser ha alltså haft i medeltal mindre än 1 ärende

Per år. Hos åtta länsstyrelser har frekvensen varit något större men dock

omfattat mindre än 2 ärenden per år. De övriga länen variera mellan 2 och

högst omkring 4 per år.

Då en indelningsändring uteslutande gäller ändring i ecklesiastik indelning,

exempelvis församlingsdelning, torde länsstyrelsen över huvud taget

icke lämpa sig som utredningsmyndighet med hänsyn till den bristande

erfarenhet, som länsstyrelsen får antagas äga beträffande betingelserna fölen

dylik indelningsändring såsom i fråga om den prästerliga organisationen,

kyrkobyggen, pastorats- och församlingsfonder in. in. Detta måste

också komma att återspegla sig vid eu kombinerad borgerligt kommunal

och ecklesiastik indelningsändring. Jämväl i fråga om promemorieförfarandet,

som rekommenderats såsom arbetsform för utredning, måste det

nu sagda komma att spela in.

I fråga om det ecklesiastika förvaltningsområdet äger däremot kollegiet

på grund av sin verksamhet sedan gammalt ingående erfarenheter, som bäst

komma till gagn därest indelningsärendena bibehållas hos kollegiet.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Kollegiet kan icke finna att de skäl, som i utredningen anförts för en

decentralisering av indelningsärendena, äro av den styrka att de kunna

motivera den föreslagna omläggningen. Kollegiet avstyrker alltså decentraliseringsförslaget.

Departementschefen

Kommittén föreslår, att den rätt att taga initiativ till indelningsändring,

som enskild kommunmedlem nu äger, skall slopas, enär möjlighet finnes

för kommunmedlem att hos vederbörande kommunalfullmäktige eller statliga

myndigheter hemställa, att fråga om ändring i kommunal indelning

upptages till prövning. Enligt min mening bör emellertid initiativrätten för

enskild kommunmedlem bibehållas. Såsom framgår av kammarkollegiets

yttrande har denna rätt utnyttjats i stor utsträckning och i övervägande

antalet fall lett till resultat, varför den uppenbarligen har en uppgift alt

fylla.

Enligt kommitténs förslag skall indelningsärendenas handläggning i första

instans decentraliseras från kammarkollegiet till länsstyrelserna, vilka även

skall få befogenhet att meddela avslagsbeslut å ansökan om indelningsändring.

Beträffande detta förslag råder delade meningar. Redan inom kommittén

gick meningarna isär och så är förhållandet även bland remissinstanserna

om än det övervägande flertalet av dessa, hl. a. samtliga länsstyrelser

utom två samt kommunförbunden, tillstyrkt kommittémajoritetens

förslag eller lämnat detta utan erinran.

För egen del vill jag gärna framhålla, att jag finner angeläget att decentralisering

inom förvaltningen sker i alla sådana fall, då detta är törenat

med fördelar som överväger nackdelarna och en decentralisering kan ske

utan åsidosättande av rättssäkerhetssynpunkter in. in. Vad angår nu ifrågavarande

förslag kan jag emellertid icke finna annat än att olägenheterna

av en decentralisering överväger de fördelar man skulle kunna vinna därmed.

Jag har sålunda icke blivit övertygad om att några bärande skäl fölen

ändring av nu rådande ordning ifråga om indelningsärendenas handläggning

verkligen föreligger. Och jag vill framhålla, att då statsmakterna

vid upprepade tillfällen under senare år prövat just denna fråga, har man

kommit till samma resultat. Sålunda avvisade riksdagen 1948 ett motionsledes

framfört förslag i ämnet under framhållande av att gällande lagbestämmelser

var tillräckligt smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en

lämplig fördelning av utredningsuppgifterna mellan kammarkollegiet och

länsstyrelserna. .lag kan instämma i detta riksdagens uttalande. EU av

decentraliseringsutredningen sedermera framlagt förslag föranledde icke

heller någon ändring. Och då därefter 1952 års riksdag begärde översyn

av vissa bestämmelser i indelningslagen gjordes icke gällande alt någon

ändring borde vidtagas i nu förevarande hänseende.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Som skäl för att decentralisera ifrågavarande ärenden har åberopats att

samhällsplaneringen — vari indelningsändringarna utgör ett naturligt led

är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter och att länsstyrelsen därför

har större förutsättningar än kammarkollegium att bedöma om en indelningsändring

skulle gagna eller motverka en ändamålsenlig bebyggelseutveckling.

Vidare har framhållits, att länsstyrelsen bättre än ett centralt

verk kan få kontakt med de berörda kommunernas representanter och

stundom har lättare att förstå kommunernas synpunkter. Sin uppgift att

bevaka de lokala intressena torde länsstyrelsen emellertid kunna fylla lika

väl därest länsstyrelsen endast har att avgiva yttrande i dessa ärenden.

Det lär knappast med fog kunna göras gällande att kammarkollegiet skulle

bortse från lokala synpunkter och intressen. Tvärtom torde dessa regelmässigt

ha tillerkänts den största betydelse. Som skäl för en decentralisering

har vidare åberopats, att en sådan skulle få till följd att till utredningsmän

i slöire utsträckning än nu skulle förordnas personer, som genom sin

verksamhet i länet äger god kännedom om förhållandena i orten och de

aktuella problemen därstädes. Av remissyttrandena framgår emellertid alt

på många håll i landet länsstyrelsernas möjligheter att erhålla kompetenta

utredningsmän inom länet är mycket begränsade. Därutöver bör

framhållas, att det visserligen är synnerligen önskvärt att utredningsmannen

har lokalkännedom men att detta ingalunda är en nödvändig förutsättning

för att han skall kunna åstadkomma en fullgod utredning. Det

kan tvärtom — för alt erhålla en väl kvalificerad och fullt opartisk person —

stundom vara lämpligt att till utredningsman utses någon, som icke är

bosatt inom länet. Det synes därför vara mest praktiskt, att kammarkollegiet

utser utredningsman efter samråd med vederbörande länsstyrelse.

Redan nu sker sådant samråd så snart det kan anses påkallat. Det av kommittén

åberopade skälet, att en decentralisering skulle medföra att det blev

lältare att komma i kontakt med utredningsmyndigheten kan icke tillerkännas

någon större betydelse.

Vad som främst talar mot en decentralisering är emellertid enligt min

mening att kravet på enhetlighet i indelningsärendenas handläggning icke

skulle kunna upprätthallas i erforderlig utsträckning. Detta får sin särskilda

betydelse därigenom, att länsstyrelsen skulle få möjlighet att avslå ansökan

om indelningsändring. Det gäller här en förhållandevis liten grupp av ärenden,

som kräver speciella bedömanden och för vars rätta handläggning det

är nödvändigt — till följd av lagbestämmelsernas allmänna avfattning —

att noga följa utvecklingen i praxis, ja rentav varje viktigare avgörande.

Det kan då icke vara lämpligt, att splittra dessa ärenden från en myndighet,

som har och fortlöpande förskaffar sig en samlad erfarenhet av dylika ärenden,

på 25 olika myndigheter, av vilka flertalet skulle få handlägga högst ett

eller två ärenden om året. Att — såsom kommittén tänkt sig för att undvika

den även av kommittén befarade bristen på enhetlighet vid ärendenas hand
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

läggning — låta kammarkollegiet utfärda generella anvisningar till länsstyrelserna

synes mig icke utgöra någon godtagbar lösning. Förhållandena

i dessa ärenden är så mångskiftande att — såsom kammarkollegiet också

påpekat — det torde bli svårt att utforma generella anvisningar som kan ge

tillräcklig ledning. Härtill kommer även praktiska olägenheter. Det är sålunda

av vikt att utredningen i indelningsärendena redan från början erhåller

en lämplig uppläggning. Som kammarkollegiet understrukit kan man

vidare befara att förslagets genomförande skulle medföra onödigt dubbelarbete

in. m. När det slutligen gäller utredning, som avser ändring i den

ecklesiastika indelningen, torde icke råda tvekan om att kammarkollegiet

är lämpligare myndighet än länsstyrelserna.

På grund av vad jag sålunda anfört och då det hittillsvarande utredningsförfarandet

i regel torde ha fungerat på ett tillfredsställande sätt förordar

jag att kammarkollegiet, liksom hittills, skall såsom första instans handlägga

indelningsärendena.

Vad beträffar utredningsförfarandet, så bör, såsom kommittén föreslagit,

av lagtexten framgå att utredningsmyndigheten äger utan anlitande av utredningsman

själv verkställa utredning i mindre ärenden. Därigenom lagfäster

man användandet av det nuvarande systemet med s. k. byråpromemorior.

Det bör dock understrykas att detta system icke får användas annat

än när det gäller ärenden av mindre omfattning, företrädesvis sådana där

områdesbestämningen icke föranleder några större svårigheter och där fråga

om ekonomisk reglering av vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet

icke kan förväntas.

Vidare bör, såsom kommittén föreslagit, lagtexten även utvisa, att avslag

å framställning om indelningsändring kan ges såväl utan utredning som

när utredning redan verkställts.

Vad kommittén i övrigt föreslagit beträffande förfarandet vid indelningsändring

föranleder icke någon erinran från min sida.

VI. Upphörd kommuns arkivalier

Kommnnnlförbundskommittén

Kommittén anför, att riksarkivet i skrivelse till kommittén den 12 oktober

1953 hemställt, att kommittén ville överväga, om icke eu allmän föreskrift

rörande överlämnande av upphörd kommuns arkivalier till vederbörande

inkorporeringskommun eller nybildade kommun borde intagas i

en blivande lag om ändring av LKI eller utfärdas såsom eu särskild författning.

Vidare erinrar kommittén om att riksarkivet i yttrande över kommunallagskommitténs

förslag till ny kommunallag uttalade, att kommunallagen

borde kompletteras med föreskrifter om bl. a., bur det skulle för
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

faras med vården av upphörande kommuners arkiv. Riksarkivets framställning

föranledde, anför kommittén, emellertid icke någon åtgärd

vid lagförslagets behandling av Kungl. Maj :t och riksdagen. Kommittén

är för sin del av den åsikten, att det icke är erforderligt eller lämpligt

att i författningsväg mera ingående reglera den kommunala arkivvården.

Vid sammanslagning av kommuner eller införlivning av hel kommun

med annan kommun bör enligt kommitténs mening den nybildade kommunens

respektive inkorporeringskommunens olika organ övertaga de

handlingar, som motsvarande organ i den eller de upphörda kommunerna

vårdat. Om arkivvården i den nybildade kommunen eller inkorporeringskommunen

är centraliserad, bör det bliva dennas styrelse, som mottager

handlingarna, oavsett huruvida arkivvården i den upphörda kommunen

varit centraliserad eller icke. Och även för det fall då arkivvården varit

centraliserad i den upphörda kommunen men icke är det i den nybildade

kommunen eller inkorporeringskonmiunen, bör, anför kommittén, denna

senares styrelse övertaga handlingarna. Kommittén anser, att någon föreskrift

härom i lag eller författning icke är behövlig men finner det vara

lämpligt, att erinran härom intages i indelningsbeslutet. Om emellertid en

kommun upphör genom att dess område uppdelas på två eller flera andra

kommuner, blir, yttrar kommittén, frågan om den upphörda kommunens

arkivalier icke lika enkel, i det att någon universalsuccession i avseende

å dennas tillgångar då icke äger rum utan en fördelning av dessa måste ske.

För sådant fall torde, anför kommittén, i beslutet om indelningsändringen

föreskrifter böra meddelas rörande till vilken av inkorporeringskommunerna,

som den upphörda kommunens arkivalier skall överlämnas. Kommittén

anser sig sålunda icke kunna tillstyrka riksarkivets förslag, att i

LKI skall intagas en allmän föreskrift om huru skall förfaras med upphörd

kommuns arkivalier, eller att en särskild författning därom skall utfärdas.

Remissyttrandena

Landsarkivarien i Göteborg och länsarkivarien i Visby har i sina yttranden

anfört, att kommittén anfört blott principiella men ej några praktiska

skäl, varför lagen ej skall innehålla föreskrifter om vården av upphörd

kommuns arkivalier.

Riksarkivet vidhåller visserligen sin principiella uppfattning att en allmän

föreskrift om vården av upphörd kommuns arkiv bör utfärdas. Riksarkivet

förklarar sig emellertid, med hänsyn till de efter hand framvuxna

principerna och formerna för den kommunala självstyrelsen, taga kommitténs

inställning ad notam och skall efter samråd med kammarkollegiet

utarbeta erforderliga anvisningar till arkivvårdsbestämmelser i indelningsbesluten.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag icke tillräckliga skäl föreligga för att

i lagen intaga bestämmelser om vad som skall åtgöras med upphörd kommuns

arkivalier eller att utfärda särskild författning därom. Erforderliga

föreskrifter i dessa hänseenden torde få intagas i de förordnanden om indelningsändring,

vari stadgas att kommun skall upphöra.

VII. Specialmotivering till ändringarna i indelningslagen

På grundval av kommitténs förslag och i enlighet med vad jag tidigare

anfört har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag angående

ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering

till detta förslag. I stor utsträckning synes det mig tillräckligt

att hänvisa till den av kommittén lämnade motiveringen.

1 §•

I 1 § LKI definieras kommun sålunda: »Med kommun förstås i denna

lag landskommun, köping med egen kommunalförvaltning samt stad.» Då

det icke längre finns någon köping utan egen kommunalförvaltning har

i förslaget såsom kommun enligt ifrågavarande lag angivits landskommun,

köping och stad.

2 §•

Nybildning av kommun kan ske genom utbrytning ur en eller flera kommuner

av ett eller flera områden till en ny kommun eller genom sammanläggning

av två eller flera kommuner till en ny kommun. Upplösning av

kommun kan äga rum, förutom vid totalinförlivning med annan kommun,

genom att kommunen uppdelas på två eller flera andra kommuner. Även

vid sammanläggning av två eller flera kommuner till en nybildad kommun

upplöses de gamla kommunerna.

Med begreppet sammanläggning avses ändringar, som berör hela kommuner.

Övriga indelningsändringar, vilka alltså avser partiella överflyttningar

mellan kommuner, betecknas i lagen som överföring av del av kommun

till annan.

Begreppen sammanläggning av kommuner samt överföring av del av

kommun till annan kommun täcker helt vad som i den nuvarande lagtexten

angives som ökning eller minskning av kommuns område. Dessa

uttryck hör därför utgå ur paragrafen.

Som avslutning å beskrivningen av olika slags indelningsändringar föreslås

orden »så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas». Anled
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

ningen till att här tillfogas ordet »eljest» är, att sammanläggning alltid

medför upplösning av kommun och i vissa fall även nybildning av kommun.

Samma ändringar har vidtagits i 35 § andra stycket, som handlar om

indelningsändring beträffande församling.

3 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, vilka föreslås skola bestå oförändrade,

behandlas i kapitlet om förutsättningar för indelningsändring å sid. 150—

158 i betänkandet samt under II i den allmänna motiveringen.

Om fördelning av tillgångar och förbindelser

Såsom närmare angives å sid. 159 och 160 i betänkandet har en viss omdisposition

gjorts av reglerna om den ekonomiska regleringen mellan de

av en indelningsändring berörda kommunerna. Den ekonomiska regleringen

uppdelas i lagförslaget i två avdelningar. I 4—9 §§ behandlas fördelningen

av de kommunala tillgångarna och förbindelserna, medan i 10 §

gives vissa regler angående särskilt bidrag från en kommun till annan vid

delning av kommun.

4 §•

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om övertagande av tillgångar

och förbindelser vid sammanläggning av kommuner, vilken svarar mot 10 §

tredje att-satsen i gällande lag. Paragrafen avhandlas å sid. 160—162 i betänkandet.

5 §•

Paragrafen innehåller en regel om obligatoriskt övertagande av mark,

som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats. Bestämmelsen

behandlas å sid. 162 och 163 i betänkandet samt under III i den allmänna

motiveringen. 6

6 §•

I denna paragraf har intagits de allmänna reglerna om hur fördelningen

av andra kommunala tillgångar är de, som angives i 5 §, ävensom av

de kommunala förbindelserna hör ske. Dessa frågor har närmare behandlats

å sid. 167 och 169—176 i betänkandet samt under III i den allmänna

motiveringen. — Paragrafens första stycke har med vissa formella jämkningar

överförts från nuvarande 4 §. Paragrafens andra stycke svarar mot

6 § första stycket gällande lag medan andra stycket utgått.

Den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring berörda

kommunerna skall fastställas av Kungl. Maj :t i samband med förordnandet

om ändringen. Liksom för närvarande är fallet må dock reglering i

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

visst avseende, där Kungl. Maj:t så bestämmer i samband med nämnda

förordnande, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som

angives i förordnandet. Ifrågavarande spörsmål beröres å sid. 163—166 i

betänkandet samt under III i den allmänna motiveringen. Andra och fjärde

att-satsen i nuvarande 7 § har utgått då vad där stadgas innefattas i 6 §

andra stycket.

7 §•

Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser, som, såvitt möjligt, bör

iakttagas vid den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring

berörda kommunerna. Bestämmelserna behandlas å sid. 168 och 169 i

betänkandet samt under III i den allmänna motiveringen. Andra och fjärde

att-satserna i nuvarande 7 § har utgått då vad där stadgas innefattas i 6 §

andra stycket.

8 §.

I denna paragraf gives en regel om avräkning i penningar mellan kommunerna

i de fall då den ena kommunen fått övertaga större andel av de

kommunala tillgångarna och förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen

i övrigt skäligen bör belöpa å densamma. Bestämmelsen avhandlas

å sid. 177 i betänkandet. Den vidtagna ändringen är endast av formell

natur.

9 §.

Ekonomisk reglering skall fastställas endast där så finnes nödigt. Kommittén

anför, att det i ett relativt stort antal indelningsärenden, nämligen

sådana som är av mindre omfattning och där någon kommunal egendom

icke är belägen inom överflyttningsområdet, icke förekommer någon ekonomisk

reglering mellan de av ändringen berörda kommunerna. Om de

ekonomiska konsekvenserna av eu ändring icke är så stora, att särskilt bidrag

anses böra utgå från den ena till den andra kommunen (se härom under

10 §), får, anför kommittén, ofta den ökade respektive den minskade kommunen

behålla samtliga den odelade kommunens tillgångar och förbindelser

i enlighet med reglerna i den nuvarande 10 §, motsvarande förevarande

paragraf. Att inkorporeringskommunen utan ersättning får övertaga ett

område av exkorporeringskommunen kompenseras då i viss mån av att

den senare kommunen slipper att till den förra avstå den på överflyttningsområdet

belöpande andelen av sina tillgångar. Någon ändring av nuvarande

praxis härutinnan bär enligt min mening icke ske.

Då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt bestämmelserna i förevarande

paragraf de kommunala tillgångarna och förbindelserna tillkomma,

om kommuns område ökas den ökade kommunen och om kommuns område

minskas den minskade kommunen. Dessa bestämmelser överensstämmer

helt med de två första att-satserna i den nuvarande 10 §.

11—Bihnng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1057

Om särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § LKI, innehåller en bestämmelse om

särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun. Avsikten

med bidraget är att hjälpa den kommun, som på grund av indelningsändringen

får en försämrad ekonomisk ställning, att under en övergångstid

inrätta sig efter de ändrade ekonomiska förhållandena. För att utmärka

att det icke är fråga om något skadestånd benämnes denna pålaga i förslaget

icke, såsom i 9 § LKI, ersättning utan särskilt bidrag.

Bestämmelserna i denna paragraf behandlas å sid. 178—182 i betänkandet

och under III i den allmänna motiveringen.

12 §.

Tidsfristen mellan beslut om indelningsändring och dess ikraftträdande

skall enligt förevarande paragraf alltid vara minst åtta månader, såvitt angår

borgerligt kommunala indelningsändringar. I 37 § föreslås samma regel

beträffande ecklesiastika indelningsändringar. Bestämmelserna i denna och

37 § har behandlats å sid. 186—188 i betänkandet samt under IV i den

allmänna motiveringen.

13 och 14 §§.

I dessa paragrafer gives bestämmelser om beslutanderättens fördelning

och ställföreträdarskapet i ändrad kommun samt om organiserandet i vissa

fall av sådan kommun. Motiven till paragraferna framgår av vad som

anförts å sid. 188—193 och 195 i betänkandet samt under IV i den allmänna

motiveringen.

För att nå överensstämmelse med vad som stadgas i 18 § om val, då kommun

nybildas, har i 14 § intagits bestämmelser om tiden för kungörande av

valdag in. in. och förordnande för person att kungöra första sammanträde

med fullmäktige och att där föra ordet till dess ordförande valts.

16 §.

Enligt 16 § LKI skall, då kommuns område delas genom indelningsändring,

vid upprättande av kommunal röstlängd året innan ändringen träder

i kraft iakttagas, alt särskild längd upprättas för varje del. Vid tillkomsten

av LKI upprättades ännu röstlängden för val till riksdagens andra

kammare och den kommunala röstlängden var för sig. Numera upprättas

emellertid dessa båda röstlängder i en gemensam handling i två exemplar.

På grund härav bör i 16 § orden »kommunal röstlängd» utbytas mot orden

»röstlängd för kommunen».

18 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om organiserandet av nybildad

kommun, överensstämmer utom i två avseenden med 18 § LKI. Den

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

ena ändringen består däri, att den tidpunkt före vilken länsstyrelsen skall

fastställa valdag och fullmäktiges antal i nybildad kommun samt förordna

person att kungöra första sammanträdet med fullmäktige och där föra

ordet, till dess ordförande valts, framflyttats från den 1 oktober till den

1 juli. Den andra ändringen innebär, att i lagen uttryckligen angives, att

länsstyrelsen äger rätt att vid behov fastställa ny valkrets- och valdistriktsindelning

oberoende av eljest gällande tidsbestämmelser för meddelande av

sådant förordnande. Motiven till dessa ändringar framgår av vad som anföres

å sid. 195—197 i betänkandet.

22 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är i sak desamma som bestämmelserna

i 22 § LKI. Endast den formella ändringen har vidtagits att hänvisningen

till lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad ersatts med en hänvisning

till motsvarande stadgande i kommunallagen.

Om särskild besvärsrätt

23 §.

Denna paragraf överensstämmer helt med 23 § LKI. Vissa frågor angående

förevarande särskilda besvärsrätt har berörts av kommittén å sid.

198 och 199 i betänkandet.

Om förfarandet

24 §.

Paragrafen, vilken innehåller bestämmelser angående väckande av fråga

om indelningsändring, motsvarar 24 § LKI. Frågan angående kommunmedlems

rätt att taga initiativ till indelningsändring har behandlats å sid.

201 i betänkandet samt under V i den allmänna motiveringen.

25 §.

I förevarande paragraf gives regler angående förordnande om utredning

i indelningsärenden. Stadgandena skiljer sig i så måtto från motsvarande

bestämmelser i 25 § LKI att det i lagtexten angivits att kammarkollegiet

äger själv besörja utredningen i indelningsärendena. Härigenom har användandet

av s. k. byråpromemorior sanktionerats i lagen.

Kammarkollegiet skall enligt mitt förslag fortfarande vara utredningsmyndighet

i indelningsärenden. Det av kommittén framlagda förslaget att

utredningsförfarandet skulle decentraliseras till länsstyrelserna bar behandlats

å sid. 201—206 i betänkandet och under V i den allmänna motiveringen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1957

26 och 27 §§.

Paragraferna överensstämmer med 26 och 27 §§ LKI utom däri att 26 §

tredje stycket och 27 § andra stycket LKI slopats samt 27 § första stycket

LKI ändrats.

Vid utredning i indelningsärende bör enligt 26 § tredje stycket LKI kommun

eller kommundel samt såvitt möjligt envar, vilkens rätt kan beröras

av ifrågasatt indelningsändring, beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

Vad denna rekommendation innehåller synes självfallet och bestämmelsen

föreslås därför skola såsom överflödig utgå ur paragrafen.

Vad i 27 § första stycket LKI sägs om utredningsmans befogenhet att hos

vederbörande begära utlysande av stämmor bör även upphävas, enär kommunalstämmor

ej längre finnes.

Enligt 27 § andra stycket LKI äger utredningsman deltaga i överläggning

vid sammanträde, som utlysts av honom själv eller på hans begäran. Då

detta är självfallet, bör jämväl detta stadgande upphävas.

Den ekonomiska regleringen bör grundas på så aktuellt material som

möjligt. Skulle de ekonomiska uppgifterna i en utredning ha hunnit bli

föråldrade, bör kammarkollegiet tillse att uppgifterna aktualiseras, innan

handlingarna överlämnas till Kungl. Maj:t.

28 §.

I denna paragraf har endast en redaktionell ändring gjorts.

29 §.

Första och andra styckena i paragrafen motsvarar 29 § LKI. I tredje

stycket har införts den bestämmelsen, att, därest kammarkollegiet finner

ändring i kommunal indelning icke höra komma till stånd, kammarkollegiet

skall meddela beslut härom. Detta senare stadgande innebär, att kammarkollegiet

äger rätt att avslå en framställning om indelningsändring

även i fall då utredning i ärendet blivit verkställd. Att kammarkollegiet

äger avslå en sådan framställning utan utredning framgår även av 25 §

första stycket, enligt vilket stadgande utredning skall verkställas endast

där skäl därtill är. 32 * * * * *

32 §.

Paragrafen, vilken behandlar vissa frågor angående utredningskostna
derna

i indelningsärenden, har kommenterats å sid. 208—210 i betänkan
det.

I förhållande till LKI innebär bestämmelserna den ändringen att vid

avslagsbeslut kammarkollegiet skall besluta å vilken utredningskostnaderna

skall stanna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit att kommun, som är

sökande, alltid skall förskjuta utredningskostnaderna samt att dessa kostnader

skall förskjutas av staten, då länsstyrelse väckt fråga om indelningsändring.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Enligt min mening bör ett sådant stadgande icke införas i lagen. Visserligen

bör i allmänhet utredningskostnaderna förskjutas av kommunala

medel, om kommun är sökande, och av statsmedel, då fråga om indelningsändringen

väckts av statlig myndighet, men detta bör icke gälla

undantagslöst. Fall kan å ena sidan förekomma, då kommun tagit initiativ

till indelningsändring av sådan allmän betydelse att utredningskostnaderna

bör förskjutas av och stanna på statsverket. Å andra sidan kan,

då kammarkollegiet eller länsstyrelsen väckt fråga om indelningsändring,

frågan vara av ett så väsentligt kommunalt intresse, att kostnaderna bör

förskjutas av och stanna på den kommun, som har intresse av den beslutade

indelningsändringen.

35 §.

I andra stycket i 35 § har gjorts vissa ändringar av terminologisk art.

Beträffande dessa ändringar hänvisas till specialmotiveringen till 2 § i

förslaget.

37 §.

I 37 § har gjorts den ändringen att tidsfristen mellan beslut om indelningsändring

och dess ikraftträdande bestämts till minst åtta månader

i stället för fyra månader. Motiven till denna ändring framgår av vad

som anförts under 12 § i förslaget. 38 * *

38 §.

I paragrafen behandlas frågorna om beslutanderättens fördelning och

ställföreträdarskapet i ändrad församling samt om nyval av kyrkofullmäktige

och förvaltningsorgan i sådan församling.

Första och andra styckena i paragrafen överensstämmer helt med 38 §

LKI. Beträffande bestämmelserna i dessa stycken hänvisas till vad som

tidigare anförts under 13 och 14 §§ i förslaget.

Börande stadgandena i tredje stycket må följande framhållas. Bestämmelserna

i 38 § tredje stycket LKI, vilka handlar om nyval av fullmäktige

i ändrad församling, skiljer sig i tre hänseenden från motsvarande bestämmelser

i 14 § andra stycket LKI om nyval av fullmäktige i ändrad

kommun. Dessa lagrum erhöll båda genom lagen den 18 december 1953

(nr 755) den lydelse de nu äger. Den första olikheten hestår däri, att

enligt 38 § LKI nyval skall ske »för tiden därefter», d. v. s. för tiden efter

den nya indelningens ikraftträdande, medan detta stadgande uteslutits

ur 14 § LKI. Ifrågavarande föreskrift antyder närmast, att de nya fullmäktige

först vid årsskiftet skall träda i verksamhet, något som skulle

ställa sig mycket olägligt i praktiken och enligt kommittén heller icke

tillämpas. Orden »för tiden därefter» synes därför böra uteslutas även

ur 88 §. — Den andra olikheten mellan de båda lagrummen är, att mandattiden

för de nya fullmäktige enligt 38 § LKI angives så, alt nyval skall

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

verkställas »i den ordning, som är stadgad för det fall att val sker första

gången», medan samma sak i 14 § LKI uttryckes så, att nyval skall verkställas

»för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige

nästa gång skola äga rum». Då skäl saknas att i förevarande paragraf

bibehålla annan formulering än i 14 § vill jag i tydlighetens intresse föreslå

att bestämmelserna får samma utformning. — Den tredje olikheten mellan

ifrågavarande båda lagrum är, att i 14 § LKI — men ej i 38 § —

införts en bestämmelse att vid nyval av fullmäktige länsstyrelsen skall

bestämma valdag och antalet fullmäktige. Vad angår bestämmandet av

valdag var skälet till att föreskrift härom infördes i 14 § LKI, att —

ehuru detta med hänsyn till föreslagen (och numera genomförd) ändring

av 11 § 2 mom. kommunala vallagen icke i och för sig var erforderligt —

det ansågs innebära ett förtydligande varjämte likformighet uppnåddes

med 18 § LKI. Av samma skäl synes även i 38 § böra införas föreskrift,

att länsstyrelsen vid nyval av kyrkofullmäktige skall bestämma valdag.

Däremot lärer saknas tillräcklig anledning föreslå, att länsstyrelsen vid

sådant val skall bestämma antalet fullmäktige, något som skulle innebära

ändring av 27 § församlingsstyrelselagen, utan bör detta alltjämt ankomma

på kyrkostämman. Däremot bör även i förevarande paragraf intagas de tidigare

berörda föreskrifterna om tiden för kungörande av val m. m. och förordnande

av interimsordförande.

Bestämmelserna i övrigt i förevarande paragraf har behandlats å sid.

190—193 och 195 i betänkandet samt under IV i den allmänna motiveringen.

40 §.

Denna paragraf är ny. När det gäller delning av församling finnes icke

någon mot 16 § svarande bestämmelse om upprättande av röstlängd särskilt

för överflyttningsområdet och särskilt för församlingen i övrigt.

Samma behov av röstlängdens upprättande särskilt för de områden, i

vilka församlingen skall delas, synes emellertid föreligga som då fråga

är om delning av kommun. Jag föreslår därför att genom denna paragraf

i lagen införes den bestämmelsen, att då församlings område skall delas

genom indelningsändring, stadgandet i 16 § skall äga motsvarande tilllämpning.

Den nya paragrafen föreslås även skola innehålla en hänvisning

till bestämmelsen i 20 § om tillhandahållande av röstlängd, som i

anledning av indelningsändring upprättats för kommun och som skall

användas inom annan kommun. 41 * *

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § LKI, innehåller bestämmelser

angående organiserandet av nybildad församling.

Första stycket motsvarar 18 § första stycket.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

Andra stycket innebär i sak icke annan ändring av 40 § LKI än att

den tidpunkt, före vilken domkapitlet skall förordna präst att föra ordet

i församlingens kyrkoråd, ävensom att hålla kyrkostämma eller sammanträde

med kyrkofullmäktige för val av ordförande och vice ordförande

samt kyrkoråd, framflyttas från den 1 oktober till den 1 juli. Denna bestämmelse

behandlas å sid. 197 i betänkandet.

Tredje stycket i paragrafen är nytt. Motiven till att bestämmelserna i

detta stycke införts i lagen är följande. När i 40 § första stycket LKI

föreskrives, att i nybildad församling, där kyrkofullmäktige skall finnas,

den av domkapitlet förordnade prästen skall hålla sammanträde med fullmäktige,

förutsättes i lagrummet, att fullmäktige redan är valda. Innan

detta val kunnat äga rum, måste emellertid såväl tidpunkten för valet

som antalet fullmäktige ha bestämts. Att förordna om valdag tillkommer

länsstyrelsen. Antalet fullmäktige bestämmes i vanliga fall av kyrkostämman,

men detta är ett ärende, som enligt 17 § församlingsstyrelselagen

måste beredas av kyrkorådet, och något sådant finnes icke i den nybildade

församlingen före fullmäktiges första sammanträde. I ett sådant

läge synes det böra ankomma på länsstyrelsen att bestämma antalet fullmäktige.

På grund härav föreslår jag i likhet med kommittén, att i förevarande

paragraf införes en bestämmelse om åliggande för länsstyrelsen

att i nybildad församling, där kyrkofullmäktige skall finnas, bestämma

dag för val av fullmäktige samt dessas antal. En motsvarande bestämmelse

rörande nybildad kommun har med verkan från och med den 1 januari

1955 införts i 18 § LKI, vilken bestämmelse jag föreslår skall bibehållas.

Bestämmelserna i fjärde—sjätte styckena motsvarar med vissa redaktionella

ändringar 40 § andra och tredje styckena LKI. I 40 § LKI finnes

i andra och tredje styckena vissa bestämmelser om befattningshavare i

nybildad församling, avseende tidpunkten för deras val in. in. Motsvarande

bestämmelser rörande nybildad kommun återfinnes i 18 § LKI. I sistnämnda

paragraf förekom, i dess lydelse före den 1 januari 1955, även

uttrycket »befattningshavare» (kommunala befattningshavare), men på

förslag av kommunallagskommittén har detta uttryck numera ersatts med

»kommunens styrelse och övriga nämnder» respektive »ledamöter och

suppleanter i» etc. I överensstämmelse härmed synes uttrycket »befattningshavare»

i 40 g LKI böra ändras till »kyrkoråd och övriga nämnder»

respektive »ledamöter och suppleanter i» etc. 44

44 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 44 g LKI utom i två hänseenden.

Den ena ändringen består i alt i paragrafen intagits den bestämmelsen

att särskild utredningsman jämväl äger befogenhet alt hos vederbörande

begära utlysande av kyrkostämma. Bestämmelsen har måst införas

här som eu följd av alt i 27 g i förslaget, till vilken hänvisas i denna

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Mcij.ts proposition nr 150 år 1957

paragraf, borttagits stadgandet att utredningsman i ärende angående ändring

i borgerligt kommunal indelning äger begära utlysande av stämmor.

Orsaken till att stadgandet slopats där är, som tidigare framhållits, att

kommunalstämmor icke längre finnes. Då emellertid kyrkostämma fortfarande

förekommer har i denna paragraf angivits att utredningsman

äger befogenhet att begära utlysande jämväl av sådana. Den andra ändringen

är att i paragrafen borttagits bestämmelserna om skolöverstyrelsens

initiativrätt rörande ändring i skoldistriktsindelning och om samverkan

med denna myndighet vid utredning om indelningsändring. Motiven till

denna ändring framgår av vad kommittén anfört å sid. 213 och 214 i

betänkandet.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958.

Där nämnda dag förekommer skoldistrikt, vars angelägenheter handlägges

av kyrkofullmäktige och vars område icke sammanfaller med församling,

skall enligt förslaget, så länge detta förhållande består, vad i den

föreslagna lagen är stadgat om församling i tillämpliga delar gälla sådant

skoldistrikt. Motiven till denna övergångsbestämmelse redovisas å sid. 212

och 213 i betänkandet.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag om kommunalförbund; samt

2) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar Mellquist

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

169

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 4

Propositionens huvudsakliga innehåll................................. 1

Förfatlningsförslag ....................i.......................... 8

Förslag till lag om kommunalförbund............................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning....... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet ...................................... 30

Inledning....................................................... 30

Koinmunalförbundslagstiftningen.................................... 32

A. Vissa allmänna synpunkter..................................... 32

1. Behovet av interkommunalt samarbete....................... 32

2. Vissa frågor angående formerna för det interkommunala samarbetet 35

3. Det interkommunala avtalet ur rättslig synpunkt............... 46

4. Specialkommuner......................................... 49

Departementschefen ...................................... 30

B. Kommunalförbund........................................... 38

I. Gällande rätt............................................. 38

II. Kritik mot kommunalförbundsinstitutet i dess nuvarande utformning. . 61

III. Huvudfrågor i förslaget..................................... 62

1. Kommunalförbunds organisation............................ 62

a) Införande av fullmäktiginstitution......................... 62

b) Suppleanter för förbundsfullmäktige....................... 66

c) Val av förbundsfullmäktige och valbarhet till fullmäktig....... 67

d) Val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och suppleant

i styrelsen............................................ 76

e) Förbundsfullmäktiges och förbundsstyrelsens sammansättning. . . 72

Departementschefen ...................................... 75

2. Medlemmarnas inflytande på verksamheten.................... 81

a) Begränsning av medlemmarnas bidragsplikt................. 81

b) Kommunalförbunds lånerätt............................. 82

c) Underrättelseplikt ..................................... 84

Departementschefen ...................................... 83

3. Bildande av kommunalförbund genom tvång .................. 88

4. Kommunalförbund med liera förvaltningsuppgifter.............. 93

5. Kommunalförbund med specialreglerad förvaltning............. 96

6. Enheter, som bör få bilda kommunalförbund.................. 101

7. Bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund......... 104

8. Övergångsbestämmelser................................... 105

12 — Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1057

Sid.

C. Specialmotivering till lagen om kommunalförbund................... 109

Indclningslagstiftningen........................................... H3

I. Inledning ................................................. Ug

II. Förutsättningarna för indelningsändring......................... 118

1. Gällande rätt............................................ 118

2. Ändring av såväl kommunal som ecklesiastik indelning.......... 122

3. Departementschefen...................................... 124

III. Ekonomisk reglering ........................................ 126

IV. Indelning sändring s ikraftträdande oeli åtgärder med avseende därå . . . 135

V. Förfarandet vid indelningsändring.............................. 143

VI. Upphörd kommuns arkivalier ................................. 157

VII. Speeialmotivering till ändringarna i indelningslagen................ 159

Departementschefens hemställan.................................... 168

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 57

702608

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, s. 2 i texten