Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om prästval, m. m

1957-03-29 · 147 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 145 av 147 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:152, Med förslag till lag om prästval, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

1

Nr 152

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

prästval, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars

1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om prästval;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehall

Förslaget till lag om prästval avser tillsättning av domprost-, kyrkoherde-

och komministertjänster.

Kyrkoherdar och komministrar skall alltjämt i flertalet fall utses genom

val av pastoratsmenigheten. Nuvarande avvägning mellan menighetens,

domkapitlets och Kungl. Maj:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes

dock något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst

och skicklighet skall bli bättre tillgodosett.

Liksom hittills skall kyrkoherdetjänst var tredje gång den är ledig tillsättas

av Kungl. Maj:t. Något val skall emellertid därvid icke förrättas; i

stället skall församlingskyrkoråden få tillfälle att yttra sig om de sökande.

S. k. tredjegångstillsättning föreslås införd även beträffande komministertjänster.

Utnämningsrätten skall i dessa fall tillkomma domkapitlen. Tillsättningen

skall icke föregås av val, men också här skall yttranden inhämtas

från församlingskyrkoråden.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänst efter val skall de röstberättigade

alltjämt äga rätt att kalla »fjärde provpredikant». Utnämningsrätten över
1

— Bihang till riksdagens fyra t o koll 1957. 1 saml. Nr 152

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

går då till Kungl. Maj:t, men tjänsten skall icke få sökas direkt hos Kungl.

Maj:t.

Beträffande tillsättning av domprosttjänst föreslås inga väsentliga ändringar.

Det s. k. stiftsbandet föreslås bli upphävt. Under de fem första åren efter

sitt inträde i prästerlig verksamhet skall präst dock som regel icke få söka

sig till annat stift.

Provpredikningarna skall enligt förslaget bibehållas som ett normalt led

vid tillsättningar, som föregås av val. Något tvång att fullgöra predikoprov

skall emellertid icke finnas. — Provpredikant skall ur kyrkofonden kunna

få ersättning för sina kostnader.

Förslaget innebär vidare, att det införes möjlighet att tillsätta ordinarie

församlingsprästtjänst genom att dit förflytta präst, som redan innehar

sådan tjänst i samma eller högre tjänstegrad. Tillsättning genom förflyttning

får emellertid tillgripas endast om åtgärden påkallas av att arman

tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl föreligger. Förslaget innebär i

denna del att i prästvalslagstiftningen införes regler svarande mot prästlönereglementets

bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet.

Slutligen föreslås, att de särskilda prästvalsprivilegier som givits åt vissa

territoriella pastorat skall upphävas.

Den nya prästvalslagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1958.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag

till

Lag

om prästval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt pastorat

så ock, i den mån Konungen förordnar därom, motsvarande tjänst i

icke-territoriellt pastorat tillsättes i den ordning nedan sägs.

Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat.

2 §.

Prästerlig tjänst som avses i denna lag tillsättes efter val, såvitt ej annat

följer av 3—5 §§.

Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma

i församling inom pastoratet.

Valet sker mellan sökande, som av domkapitlet uppförts på förslag till

tjänsten. Före val, som avser domprost- eller kyrkoherdetjänst, äga dock de

röstberättigade kalla präst att uppföras på förslaget.

3 §.

I fråga om domprosttjänst skall val äga rum, om ej Konungen till tjänsten

förflyttar präst, som innehar annan dylik tjänst.

När val ägt rum, utnämner Konungen till tjänsten antingen präst, som

stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §.

4 §.

Kyrkoherdetjänst tillsättes utan val var tredje gång tjänsten är ledig,

genom att Konungen utnämner präst, som sökt tjänsten, eller till tjänsten

förflyttar präst, som innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.

Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning

ej erforderlig, utnämner domkapitlet den präst som skall anses

vald.

Har under val jämte annan stått präst, som kallats av de röstberättigade,

utnämner Konungen en av dem som stått under val.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs utnämner domkapitlet

den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om flera fått

högsta röstetal, den av dem som domkapitlet finner böra erhålla företräde.

5 §.

Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet sker tillsättningen

utan val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst, som sökt tjänsten,

eller genom att Konungen till tjänsten förflyttar präst, som innehar

annan prästerlig tjänst.

Om tillsättning utan val i visst fall, då präst är ensam behörig sökande,

stadgas i 16 § tredje stycket.

Efter val till komministertjänst tillsätter domkapitlet tjänsten enligt vad

i 4 § fjärde stycket stadgas om kyrkoherdetjänst.

Behörighet och befordringsgrunder

6 §.

Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som äger utöva prästämbetet

och som prövas hava den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras

för tjänstens nöjaktiga bestridande.

7 §.

Särskilda villkor för behörighet äro

a) i fråga om domprost- eller kyrkoherdetjänst: att hava fyllt trettio år

och att under minst tre år hava fullgjort prästerlig tjänstgöring inom

svenska kyrkan;

b) i fråga om komministertjänst: att under minst aderton månader hava

fullgjort tjänstgöring som nyss sagts.

Från dessa behörighetsvillkor må dock Konungen medgiva undantag.

8 §<

Ej må på förslag uppföras

a) den som står på eller vid ansökningstidens utgång stod på förslag till

annan prästerlig tjänst eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka

äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda;

b) den som är eller vid ansökningstidens utgång var sökande till kyrkoherde-

eller komministertjänst, vilken skall tillsättas utan val.

I fråga om präst, som kallats av de röstberättigade, skall första stycket

äga motsvarande tillämpning, om prästen, när han kallades, stod på förslag

eller anfört besvär som avses under a) eller, när han antog kallelse, var

sökande till tjänst som under b) sägs.

När kyrkoherde- eller komministertjänst skall tillsättas utan val och

fråga ej är om tillsättning genom förflyttning, må icke ifrågakomma präst,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

som vid ansökningstidens utgång stod på förslag till annan prästerlig tjänst

eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka vid nämnda tidpunkt voro

oavgjorda.

9 §.

Äro tre sökande uppförda på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,

må präst, som kallats av de röstberättigade, ej uppföras därå, om han icke

har minst tio tjänstår eller minst samma tjänstålder som någon på förslaget.

10 §.

Har präst ej under minst fem år fullgjort prästerlig tjänstgöring inom det

stift, till vilket han efter prästvigningen först knutits, må han endast under

villkor, som Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i

fråga till prästerlig tjänst inom annat stift.

11 §.

Domprost eller kyrkoherde, som ej under minst fem år innehaft den

tjänst till vilken han senast blivit utnämnd, må ej utan Konungens tillstånd

på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, när fråga är om

tillsättning av tjänst i annat pastorat. Minsta tiden skall dock vara tre ar.

12 §.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande uppföras efter

som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov, finnas äga företräde

i förtjänst och skicklighet. Därvid böra tagas i betraktande såväl det

nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anförtrott

kall, jämte hans tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt

genom examina, utgivna skrifter eller annorledes.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid avgivande av förord, som i

35 § sägs, och vid utnämning jämlikt 36 §.

Tillsättning efter val

Om ansökan och förslag

13 §.

Prästerlig tjänst som skall tillsättas efter val sökes hos domkapitlet inom

förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på

förslag.

15 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.

Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru

med tjänsten skall förfaras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

16 §.

Kunna ej flera än två sökande uppföras på förslag, skall likväl med tillsättningen

förfaras som om förslaget vore fullständigt.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprosteller

kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt fall

präst ej kallas av de röstberättigade eller fråga om kallelse förfaller jämlikt

25 §, skall den som uppförts på förslaget anses vald.

Finnes till komministertjänst endast en behörig sökande och har ej ny

ansökningstid redan varit utsatt jämlikt 15 §, skall domkapitlet ånyo

utsätta sådan tid. Om efter förnyat ledigförklarande endast en behörig

sökande finnes, äger domkapitlet utnämna honom till tjänsten. Komma

flera sökande, är den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet städse

berättigad att uppföras på förslag.

17 §.

Präst, som uppförts på förslag, må ej frånträda detta före valet, utan så

är att han erhållit annan befattning.

Efter valet må präst, som ej erhållit högsta röstetalet, frånträda förslaget.

18 §.

Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till tjänsten,

skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

19 §.

Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller jämlikt

17 § frånträtt förslaget eller blivit skild därifrån, skall domkapitlet på förslaget

uppföra annan behörig sökande, om sådan finnes. Vad nu sagts skall

dock ej gälla, om präst efter kallelse uppförts på förslaget.

Kvarstår på förslag endast präst som kallats, skall han anses vald.

Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

Finnes efter avgång från förslag ingen behörig sökande och är ej fall, som

i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras ledig. Kommer då ingen

behörig sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

I övrigt skall 16 § äga motsvarande tillämpning efter avgång från förslag.

Om prov

20 §.

Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på förslaget

uppförd sökande, som ej i sin ansökan förklarat sig avstå därifrån. Sådant

prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom pastoratet.

Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,

samt utsätter dag för prov.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Är sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes

annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig

förrättning än i första stycket sägs.

21 §.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han

genast anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor efter

nämnda dag inställa sig till prov, skall han likväl komma under omröstning.

Uteblir präst utan laga förfall, skall domkapitlet skilja honom från

förslaget.

22 §.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pastorat,

där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallelse till domprost- eller kyrkoherdetjänst

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag

hållas.

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om att präst skall kallas, skall

omröstning företagas sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske

röstar nej, och den det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han

anser böra kallas. Därest nej rösterna understiga hälften av de avgivna

rösterna samt röstsiffran för den präst som erhållit högsta röstetalet

antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna

röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera

präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är

sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de avgivna

rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit någon av de präster

som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas

om val.

25 §.

Avböjer präst kallelse eller finner domkapitlet genom beslut, som vinner

laga kraft, den kallade obehörig att uppföras på förslaget, förfaller frågan

om kallelse. Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finnes han behörig, skall domkapitlet uppföra

honom på förslaget.

Vill präst som antager kallelse avstå från prov, skall han avgiva förklaring

härom vid antagandet av kallelsen. I övrigt skola 20—22 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om honom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

27 §.

Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, någon avgått från

förslaget, skall, efter tillämpning av 19 § första stycket, ny frågodag hållas.

Därest präst, som kallats, före valet avlidit eller förlorat behörighet, som

han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes hållas.

Om val

28 §.

Varje röstberättigad äger vid valet en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid

valförrättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt till

andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av utställaren

egenhändigt underskriven med angivande av den dag underskrivandet

skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne må ej tagas utställarens

make och ej heller barn till utställaren eller hans make. Är fullmakt ej så

underskriven och bevittnad som nu angivits, är den ogill.

29 §.

Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å kyrkostämma,

samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd finnes

stadgat.

Valet skall ske med slutna sedlar.

Om särskild ansökan till domprosttjänst in. m.

30 §.

Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökan skall ingivas till

domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16 § andra

stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, inom

klagotiden för frågodagsförrättningen.

Domkapitlet skall till Konungen avgiva yttrande angående dem som

kunna komma i fråga till tjänsten.

31 §.

Har under val till kyrkoherdetjänst jämte annan stått präst, som kallats,

skall domkapitlet till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Tillsättning utan val

32 §.

Vid tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst utan val skall

tjänsten, såvitt ej annat följer av 38 §, sökas hos domkapitlet inom förelagd

tid.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 9

33 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.

Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru

med tjänsten skall förfaras.

34 §.

Finnes en eller flera behöriga sökande, skall domkapitlet bereda kyrkorådet

i envar församling inom pastoratet tillfälle att yttra sig om dem.

Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin

ansökan eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl äro därtill,

bereda kyrkorådet nytt tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sedan yttranden inkommit eller därför bestämd tid utgått, har domkapitlet

i fråga om kyrkoherdetjänst att i yttrande till Konungen angiva,

vem av de sökande domkapitlet förordar till tjänsten. Om skäl äro därtill,

må domkapitlet jämväl angiva, vilka domkapitlet anser böra komma i

fråga i andra och tredje rummen.

36 §.

Är fråga om komministertjänst, äger domkapitlet, sedan yttranden inkommit

eller därför bestämd tid utgått, till tjänsten utnämna behörig

sökande.

37 §.

Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det påkallas

av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl äro att

innehavare av dylik tjänst förflyttas.

38 §.

Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom förflyttning,

förordnar Konungen, att tjänsten ej skall ledigförklaras.

39 §.

Domkapitlet skall bereda kyrkorådet i envar församling inom pastoratet

tillfälle att yttra sig angående präst, om vars förflyttning är fråga, samt till

Konungen avgiva eget yttrande i ärendet.

Besvär

40 §.

Över frågodagsförriittning må, därest jämlikt 16 § .andra stycket eller

19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär hos domkapitlet

anföras av röstberättigad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest å frågodagen ej

kallats präst att uppföras pa förslaget, inom tre veckor från den dag, då

förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det klaganden

erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25 §.

I annat fall än i första stycket sägs må klagan över frågodagsförrättning

föras endast i sammanhang med besvär över valförrättningen.

41 §.

Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av röstberättigad

och av präst, som stått under omröstning vid valet.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från

den dag, då förrättningen avslutades.

42 §.

I domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst må

ändring sökas genom besvär hos Konungen.

Besvären skola ingivas till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor

från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i domkapitlets lokal.

Över beslut om förslag så ock över beslut om förord, som i 35 § sägs,

eller om utnämning jämlikt 36 § må besvär anföras endast av sökande;

dock må besvär över beslut, varigenom präst, som kallats att uppföras på

förslag, förklarats obehörig därtill, anföras av den kallade och av röstberättigad.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat tillsättes i och

av biskopstjänsten i stiftet.

44 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna

Konungen.

med tillsättning

lag meddelas av

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

2. Genom lagen upphävas lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning

av prästerliga tjänster, 19 kap. 11 § kyrkolagen samt §§ 6, 7, 8 och

10 reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för Lappmarks ecklesiastikverk.

3. Med tillsättning av prästerlig tjänst, som före denna lags ikraftträdande

kungjorts till ansökan ledig, skall förfaras efter hittills gällande lag.

4. Den indelning av kyrkoherdetjänsterna, som gjorts för tillämpning av

41 § 4 mom. i 1934 års lag, skall ligga till grund för tillämpning av 4 §

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

första stycket i den nya lagen. Beträffande kyrkoherdetjänster, som ej omfattas

av nämnda indelning, bestämmer Konungen indelningen.

5. För att bestämma den ordning, i vilken 5 § första stycket i den nya

lagen skall tillämpas, skola domkapitlen, vart inom sitt stift, medelst lottning

fördela de pastorat inom stiftet, i vilka vid lagens ikraftträdande

komministertjänst är inrättad, i tre så långt möjligt jämstora, med A, B

och C betecknade grupper; och skall stadgandet första gången tillämpas

beträffande pastorat, som hänförts till gruppen A, första gången komministertjänst

i pastoratet efter denna lags ikraftträdande blir ledig, beträffande

pastorat, som hänförts till gruppen B, andra gången dylik ledighet

föreligger samt beträffande pastorat, som hänförts till gruppen C, tredje

gången detta inträffar. Inrättas komministertjänst i pastorat, där dylik

tjänst ej tidigare funnits, bestämmer Konungen, i vilken ordning 5 § första

stycket skall tillämpas beträffande pastoratet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen

den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. lagen den 13 november 1936 om

domkapitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i 13 §

samma lag1 skall införas ett nytt moment, betecknat 6 inom., av nedan

angiven lydelse samt att nuvarande 6 mom. av sistnämnda paragraf skall

betecknas 7 mom. och erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och

suppleanter i domkapitel må anföras

besvär, vilka, ställda till Konungen,

skola sist före klockan tolv å tjugonde

dagen efter valets avslutande ingivas

till domkapitlet, som efter inhämtande

av vederbörandes förklaringar

samt efter infordrande av valsedlar

och övriga valhandlingar, i

den mån de ej äro för domkapitlet

tillgängliga, har att med eget yttrande

till Konungen insända besvären

jämte de förklaringar, som inkommit,

ävensom protokoll, valsedlar

och övriga handlingar rörande

valet. Om besvär över val, som förrättats

av teologisk fakultet, gälle

dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

1 inom. Över val av ledamöter och

suppleanter i domkapitel må anföras

besvär, vilka, ställda till Konungen,

skola inom tre veckor från den dag,

då valet avslutades, ingivas till domkapitlet,

som efter inhämtande av vederbörandes

förklaringar samt efter

infordrande av valsedlar och övriga

valhandlingar, i den mån de ej äro

för domkapitlet tillgängliga, har att

med eget yttrande till Konungen insända

besvären jämte de förklaringar,

som inkommit, ävensom protokoll,

valsedlar och övriga handlingar

rörande valet. Om besvär över val,

som förrättats av teologisk fakultet,

gälle dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

6 mom. I fråga om innehavare av

prästerlig befattning, som ej lyder

under domkapitel, och präst utan

prästerlig befattning tillkommer befogenhet,

som i Jj och 5 mom. sägs,

domkapitlet i det stift, inom vilket

Senaste lydelse av 13 § 6 mom., se 1918: 490.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

(Gällande lydelse)

6 inom. Den som icke åtnöjes med

domkapitels beslut i något av de i

2—5 mom. angivna hänseenden äger

hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola liava inkommit

till ecklesiastikdepartementet inom

en månad från det han erhöll del av

beslutet.

(Föreslagen lydelse)

prästen har sitt hemvist. Äger han

ej hemvist inom riket, tillkommer

dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

7 mom. Den som icke åtnöjes med

domkapitels beslut i något av de i

2—5 mom. angivna hänseenden äger

hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.

Beslut som---annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

I fråga om besvär över beslut, som avses i 13 § 7 mom., skall, om det

meddelats före denna lags ikraftträdande, äldre lag gälla.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund,

Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling,

Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en refcrrm

av prästvalslagstiftningen m.m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1950 tillkallade

dåvarande statsrådet N. Quensel den 15 april samma år särskilda sakkunniga

— 1950 års prästvalskommitté — för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda med en översyn av prästvalslagstiftningen och därmed sammanhängande

frågor.1

Tillkallandet av de sakkunniga får ses mot bakgrunden av det vid 1949

års riksdag fattade principbeslutet om en prästlönereform (prop. 1949: 204;

SL1!! 2; Rskr 399). Detta innebar bland annat att för ordinarie församlingspräster

skulle införas en förflyttning sskyldighet av i princip samma räckvidd

som den för civilstatstjänstemän i allmänhet stadgade. Under förarbetena

till prästlönereformen hade framhållits, att frågan om förflyttning

av ordinarie präster icke kunde regleras endast genom bestämmelser i ett

avlöningsreglemente utan för sin lösning förutsatte sådan ändring i gällande

prästvalslagstiftning, att ett pastorat förpliktades att — även utöver nu

förekommande fall — såsom ordinarie prästman mottaga präst, vilken pas
1

De sakkunniga utgjordes av dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören

i fångvårdsstyrelsen H. Göransson, tillika ordförande, kanslirådet i Kungl. Maj:ts kansli

N.-E. Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare E. Gustafsson i Bogla, domkyrkosysslomannen

O. Hassler och numera biskopen E. Malmeström. Den 24> mars 1954 blev Brolin på egen

framställning entledigad och som sakkunnig i hans ställe tillkallades numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet

N. Hörjel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

toratsmenigheten icke själv valt. Spörsmålet om en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna

på denna punkt borde lösas, så snart det hunnit nöjaktigt

utredas. I direktiven för de sakkunniga erinrades om dessa uttalanden.

Vidare anfördes i direktiven, att principbeslutet om en prästlönereform

tvingade fram ett slutligt ställningstagande till ett annat spörsmål på prästvalsområdet

— ett spörsmål av ojämförligt större praktisk räckvidd —

nämligen det om stiftsbandet. Ovedersägligt vore, att avlöningsreformen

på flera väsentliga punkter skapat ett nytt läge för denna gamla frågas allsidiga

bedömande, och frågan borde därför nu tagas upp till ny prövning.

Slutligen framhölls i direktiven, att utredningen erbjöde ett naturligt tillfälle

att även undersöka frågan om de s. k. prästvalsprivilegierna.

Med anledning av en framställning från Sveriges yngre prästers förbund

beslöt Kungl. Maj:t den 24 april 1953 utvidga prästvalskommitténs uppdrag

till att omfatta även spörsmålet, huruvida särskilda bestämmelser borde

gälla vid tillsättning av komministertjänst var tredje gång den är ledig,

ävensom de övriga spörsmål avseende ändringar i gällande prästvalslagstiftning,

som kunde uppkomma under utredningsarbetet och icke rörde

huvudgrunderna i lagstiftningen.

Prästvalskommitténs arbete har sedermera också inriktats på vissa spörsmål

i anslutning till den ifrågasatta pastoratsindelningsreformen. Med anledning

av remiss — i viss del — av pastoratsindelningssakkunnigas betänkande

med förslag till allmänna riktlinjer förden territoriellapastoratsindelningen

och församlingsprästerliga organisationen in. in. (SOU 1953:11)

överlämnade kommittén den 17 juni 1953 en promemoria rörande erforderliga

övergångsanordningar i avseende å tjänstinnehavarens förflyttning

in. m. vid en reform av nyss angivet slag. Denna promemoria har i huvudsak

återgivits i Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 12 augusti 1953 (nr

2). Därefter har kommittén den 12 februari 1954 avgivit ett särskilt betänkande

med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform

av pastoratsindelningen (stencilerat). I detta betänkande har bland annat

framlagts förslag till lag med särskilda bestämmelser om tillsättning av

prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i pastorat. Betänkandet

har remissbehandlats i vanlig ordning men har sedan — i avvaktan

på ett ställningstagande till hela frågan om pastoratsindelningsreformen —

icke föranlett någon åtgärd.

Den 28 juli 1956 har prästvalskommittén avgivit sitt slutbetänkande med

förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster

samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar

(SOU 1956: 30). Betänkandet innehåller — utom förslag till ny prästvalslag

och till kungörelse om prästerliga disponibilitetsbefattningar — även förslag

till ny prästvalsstadga och till flera följdändringar i författningar på den

kyrkliga lagstiftningens område. — Kommitténs förslag är i huvudsak eu
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

hälligt. Två reservationer föreligger dock beträffande frågan om stiftsbandet.

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss yttranden avgivits av

kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel och stiftsnämnder,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Örebro och

Norrbottens län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska

prästförbundet.

Domkapitlen har jämväl överlämnat av dem infordrade yttranden från

ett trettiotal kontraktsprostar och andra präster samt ett sjuttiotal kyrkoråd

i icke-privilegierade församlingar. Vidare har domkapitlen i stift med

privilegierade församlingar bifogat från kyrkoråden i dessa församlingar infordrade

yttranden beträffande frågan om prästvalsprivilegierna; och länsstyrelsen

i Norrbottens län har överlämnat yttranden från drätselkammaren

i Kiruna stad samt kommunalfullmäktige i Pajala och Edefors kommuner.

Infordrade yttranden över vissa delar av betänkandet har avgivits av

justitiekanslersämbetet (i fråga om prästvalsprivilegierna), chefen för marinen

(beträffande tillsättning av prästerliga tjänster i Skeppsholms församling

och Karlskrona amiralitetsförsamling) och skolöverstyrelsen (såvitt

angår befordringsgrunder och tjänstårsberäkning) samt av riksräkenskapsverket

och statens lönenämnd (i fråga om resekostnadsersättning åt provpredikant,

tillsättning av tjänst genom förflyttning, prästerliga disponibilitetsbefattningar

m. m.).

Chefen för marinen har överlämnat yttranden från kyrkoråden i Skeppsholms

församling och Karlskrona amiralitetsförsamling.

Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från styrelsen för Skara stifts

pastoratsf örbund.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den

allmänna prästvalslagstiftningen. I senare sammanhang ämnar jag taga

upp spörsmålet rörande en lagstiftning med särskilda bestämmelser om tillsättning

av prästerliga tjänster i samband med ny indelning av riket i

pastorat samt frågan om inrättandet av prästerliga disponibilitetsbefattningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

17

II. Huvudgrunderna för en reform av

prästvalslagstiftningen

A. Allmänna synpunkter

1. översikt över gällande bestämmelser

Prästvalslagstiftningens konstitutionella karaktär av kyrkolag fastslås i

§ 30 regeringsformen, där det heter.

Om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt, som

därvid tillkommer Konungen och församlingarna, stadgas i särskild lag,

stiftad i den ordning 87 § 2 mom. föreskriver.

Den nu gällande huvudförfattningen på prästvalsområdet är lagen den 7

december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster (PFL). Tilllämpningsföreskrifter

till lagen och kompletterande stadganden i Övrigt

finns i ett flertal författningar, bland annat kungörelsen den 7 december

1934 (nr 774) med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid

ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst, stadgan

samma dag (nr 575) om prästval, kungörelsen samma dag (nr 577) om insändande

i vissa fall till Kungl. Maj:t av ansökningshandlingar till kyrkoherdetjänst

m. m. samt kungörelsen samma dag (nr 578) om särskild ordning

vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster.

PVL:s tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till ordinarie prästerliga

tjänster i pastorat, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.

I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst--

_j församling» hänvisas i 47 § 2 mom. till särskilda bestämmelser. IVIot
svarande

hänvisning göres där också beträffande tillsättning av »prästerlig

tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid

arbetsföretag av större omfattning må vara inrättad eller med Konungens

tillstånd inrättas.» Och enligt 47 § 1 mom. skall om tillsättning av prästerlig

tjänst vid krigsmakten, utländsk beskickning, fängelse eller hospital

lända till efterrättelse vad Kungl. Maj:t förordnar.

PVL:s bestämmelser är emellertid icke utan vidare tillämpliga på alla

ordinarie prästerliga tjänster i pastorat. Om en församling blivit tillförsäkrad

någon särskild rätt eller förman i fråga om tillsättning av prästerlig

tjänst eller om Kungl. Maj:t meddelat särskilda bestämmelser rörande domkapitlets

förfarande vid tillsättning av viss kyrkoherde- eller komministertjänst,

ingriper detta modifierande pa PVL:s bestämmelser (46 §). Har

åsyftas främst de särskilda bestämmelserna om tillsättning av prästerliga

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 152

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

tjänster i privilegierade församlingar. Dessa bestämmelser skall närmare

beröras i det följande. Det må vidare anmärkas, att särskilda regler gäller

beträffande prästtillsättning i icke-territoriella församlingar.1

Prästvalslagstiftningen innehåller ett mycket detaljrikt komplex av regler.

Tillsättningsförfarandet är uppdelat i olika — var för sig noggrant reglerade

led och har sedan gammalt krävt avsevärd tid. Här skall till en

början endast behandlas vissa huvudprinciper för lagstiftningen och de

väsentligaste punkterna i förfarandet.

En_ huvudprincip för PVL kan sägas ligga i bestämmelserna om stiftsbandet

(3 §). Enligt dessa äger präst befordringsrätt endast inom det stift

han tillhör. Regeln härom är emellertid försedd med åtskilliga undantag,

som närmare behandlas i ett senare sammanhang.

En annan huyudpnncip får anses vara den, att nastoratsmedlemmnma

skall själva välja innehavare av prästerlig tjänst. Även denna valprincip

är emellertid underkastad viktiga modifikationer. Valfriheten begränsas under

alla omständigheter av bestämmelser om myndighetsinflytande vid

upprättande av förslag m. m. Längst är valprincipen genomförd i fråga om

komministertjänster. Efter val till sådan tjänst skall den, som vid valet fått

de flesta rösterna, av domkapitlet utnämnas till tjänsten. Detsamma gäller

visserligen som huvudregel även beträffande kyrkoherdetjänster, men här

stadgas flera undantag. Har fjärde provpredikant varit under omröstning

eller gäller det en s. k. tredjegångstillsättning, tillkommer utnämningsrätten

Kungl. Maj:t, som dessutom alltid har att utnämna innehavare av

domprosttjänst. Kungl. Maj:t är därvid icke bunden av valutgången och

kan i regel utnämna även präst, vilken direkt hos Kungl. Maj:t anmält sig

som sökande till tjänsten (41 § 1—5 mom.).

Hu\ udleden i själva tillsättningsförfarandet är 1) ledigkungörande, ansökningsförfarande

och upprättande av förslag, 2) predikoprov samt,’ vid

tdlsättning av domprost- och kyrkoherdetjänster, frågodagsförrättning, 3)

valförrättning samt 4) utnämning.

Förfarandet inleds med att domkapitlet genom anslag och tillkännagivande

i allmänna tidningarna kungör tjänsten till ansökning ledD (1 §)

Ansökan skall ingivas till domkapitlet inom 30 dagar från ansla-sda-en

raknat. Sedan ansökningstiden gått till ända, skall domkapitlet så snart

ske kan och senast inom 30 dagar uppgöra förslag till tjänstens besättande

(2 §). Beträffande behörighetskrav och befordringsgrunder lämnas i 3_

10 §§ ingående föreskrifter. Förslaget skall i princip omfatta tre behöriga

sökande. Har ej tre sådana anmält sig, utsattes ny ansökningstid (13 §).

Den som uppförts på förslag äger ej före valet återkalla sin ansökan av

1 Hoyförsamlingen, Skeppsholms församling, Karlskrona amiralitetsförsamling, finska församlingen

i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. Karlsborgs församling

ar blandat territoriell och icke-territoriell.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

annan grund än att han blivit befordrad till annan tjänst (14 §). Domkapitlets

förslag kan särskilt överklagas hos Kungl. Maj:t.

Sedan förslaget vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit avgjorda,

börjar nästa led i förfarandet genom att domkapitlet utsätter provdagar

att äga rum tre söndagar i följd samt förordnar en ojävig valförrättare

(17 §; 22 § 1 mom). Den som uppförts på förslag är i princip skyldig

att avlägga predikoprov (18 och 19 §§). Gäller valet domprost- eller kyrkoherdetjänst,

skall söndagen efter sista provdagen vara frågodag (23 §). Vid

frågodagsförrättning äger församlingen kalla fjärde provpredikant. Kallelseförslag

kan väckas av varje röstägande. Har dylikt förslag väckts, vidtar

en särskild sluten omröstningsprocedur. Den som motsätter sig kallelse röstar

nej, medan den som vill kalla fjärde provpredikant på sin sedel uppför

namnet på den han vill kalla. För att kallelseförslag skall anses godkänt

fordras, dels att antalet nejröster ej uppgår till hälften eller fler av samtliga,

dels att kallelseförslaget erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets

hela röstetal skulle vara mindre, så många röster som svarar mot denna

andel (28 § 1 mom). Förklarar sig den kallade villig att efterkomma kallelsen

och finnes han vara behörig till tjänsten, uppför domkapitlet honom

som fjärde provpredikant på förslaget och utsätter provdag för honom.

Över domkapitlets beslut att uppföra den kallade på förslaget kan särskilda

besvär anföras.

Härefter följer så själva valförrättningen (31 §). Valet sker med slutna

sedlar. Rösträtt vid valet — liksom vid frågodagsförrättning — tillkommer

envar som inom församlingen äger att deltaga i kyrkostämmas överläggningar

och beslut (26 §). Även över valförrättningen kan särskilda besvär

anföras.

Det sista ledet i tillsättningsförfarandet, utnämningen, har tidigare kortfattat

berörts. Här skall endast anmärkas, att vid domprosttillsättningar

och i flertalet fall, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas av Kungl. Maj:t, ett

nytt ansökningsförfarande skall äga rum, efter det att valet vunnit laga

kraft.

I de privilegierade församlingarna avviker förfarandet vid tillsättning av |

kyrkoherdetjänst helt från det normala. Något ansökningsförfarande äger

icke rum. Församlingsvalet står mellan präster, som församlingen — utan

någon begränsning av stiftsband — kallat att avlägga prov. Efter valet j

uppföres de tre, som fått de flesta rösterna, på förslag till tjänsten; och

Kungl. Maj:t äger sedan utnämna en av de på förslaget uppförda. — Beträffande

tillsättning av komministertjänst i privilegierad församling föreligger

endast de avvikelserna från det normala, att befordringsrätt som re- 1

gel står öppen för hela rikets prästerskap samt att församlingen äger på ;

frågodag kalla fjärde provpredikant.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

2. Grundlinjer i prästvalskommitténs förslag

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för prästvalskommitténs

uppdrag har i detta icke ingått att verkställa en förutsättningslös

utredning rörande prästvalslagstiftningen i dess helhet.

Kommittén understryker i sitt betänkande, att den icke haft att överväga

frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen. Emellertid berör

kommittén i korthet de önskemål om en reform av dylik innebörd, som

tid efter annan framkommit, och riktar därvid uppmärksamheten bland

annat på en motion till 1951 års kyrkomöte samt ett uttalande av Svenska

prästförbundets centralstyrelse i ett remissyttrande den 31 maj 1954. Kommittén

anför därefter följande.

Enligt prästvalskommitténs mening har sedan nuvarande prästvalslag

tillkom intet skett, som motiverar att man nu skulle frångå den hävdvunna

ordningen, att kyrkoherde- och komministertjänst som regel tillsättes genom

att församlingen till ny innehavare av tjänsten genom ett allmänt val

utser en av dem som sökt tjänsten. Kommittén är även övertygad om att

ett förslag om prästvalens avskaffande i nyssberörda utsträckning skulle

sakna allmän förankring — detta oavsett huru ett system med myndighetstillsättning

utformades och i vilka nya former än församlingen finge tillfälle

att giva sin mening tillkänna. Då kommittén haft att överväga lämpligheten

av jämkningar i nuvarande avvägning mellan menighets- och myndighetsinflytande

på tillsättningen av ordinarie församlingsprästtjänster

och ur dessa överväganden i någon mån måst framgå förslag om en förskjutning

emot sistnämnda faktor, är kommitténs förslag icke avsedda såsom

ett led i någon tänkt, successiv avveckling av församlingarnas valrätt.

Kommitténs förslag till ny prästvalslag innebär alltså, att kyrkoherdar

och komministrar alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta val av

pastoratsmenigheten men att den nuvarande avvägningen mellan menighetens,

domkapitlets och Kungl. Maj:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes

något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst

och skicklighet skall bli bättre tillgodosett. Den största nyheten är

här, att tredjegångstillsättning införes även beträffande komministertjänster.

Var tredje gång dylik tjänst är ledig i ett pastorat skall tjänsten — enligt

förslaget — tillsättas av domkapitlet utan föregånget val. Församlingskyrkoråden

i pastoratet skall emellertid beredas tillfälle att yttra sig över

de sökande, innan domkapitlet fattar sitt beslut. — I fråga om kyrkoherdetjänsterna

föreslår kommittén bland annat, att val ej heller skall äga

rum vid tredjegångstillsättning av dylik tjänst utan på motsvarande sätt

ersättas med yttranden från församlingskyrkoråden.Utnämningsrätten skall

vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst fortfarande ankomma på

Kungl. Maj:t; och detsamma skall vara fallet, när »fjärde provpredikant»

kallats. Emellertid föreslås här den ändringen, att präst ej vidare skall ha

möjlighet att efter valet söka kyrkoherdetjänst direkt hos Kungl. Maj:t.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

— Beträffande tillsättning av domprosttjänst innehåller kommittéförslaget

inga väsentliga ändringar.

Den viktigaste av de frågor kommittén enligt sina direktiv haft att överväga

är den om stiftsbandet. Kommittémajoriteten förordar nu, att stiftsbandet

i princip skall avskaffas. Av flera skäl — bland annat för att hindra

att det i tider av prästbrist skall inträda markanta ojämnheter stiften

emellan i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — föreslås dock en

viss inskränkning i prästernas rörelsefrihet i form av en tidsbegränsad

stiftsbundenhet. Enligt förslaget skall en präst sålunda under de första fem

åren efter sitt inträde i prästerlig verksamhet som regel icke äga söka sig

till annat stift.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande behandlar kommittén den sedan

länge omdiskuterade frågan om provpredikningarna. Kommittén föreslår,

att provpredikningarna skall bibehållas vid sådana tjänstetillsättningar, som

föregås av val, men därvid bli frivilliga. Sökande till tjänst skall i sin ansökan

uppge, huruvida han önskar avlägga prov. Denna förklaring skall sedan

vara bindande, vare sig den har positivt eller negativt innehåll. I detta

sammanhang föreslår kommittén också, att provpredikant skall få ersättning

ur kyrkofonden för sina kostnader.

Enligt direktiven har kommittén också haft till uppdrag att utreda frågan

om sådan ändring i prästvalslagstiftningen som erfordras för att prästlönereglementets

bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet skall kunna

tillämpas. Kommittén föreslår nu, att alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster

skall kunna tillsättas genom förflyttning av präst. Beträffande

kyrkoherde- och komministertjänster skall detta dock kunna ske endast

vid »tredjegångsledighet». Beslutanderätten skall i samtliga fall —

sålunda även i fråga om komministertjänst — tillkomma Kungl.Maj:t som,

då viss tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning, förordnar att tjänsten

ej skall ledigförklaras. Tillfälle skall sedan beredas vederbörande församlingskyrkoråd

att yttra sig över präst, om vars förflyttning till tjänsten

är fråga.

Kommitténs översyn av gällande regler om behörighet till prästerlig

tjänst och om befordringsgrunder har resulterat i förslag till ändrade bestämmelser,

bland annat rörande tjänstålder och tjänstårsberäkning.

Slutligen föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall upphävas

och att den nya prästvalslagen alltså skall bli helt tillämplig även på tjänster

i de nuvarande privilegierade församlingarna.

Efter denna översikt över huvudpunkterna i kommitténs förslag kan det

vara på sin plats att något beröra vissa allmänna strävanden, som präglat

kommitténs arbete vid utformningen av förslagets detaljer.

Till en början bör då framhållas, att kommittén sökt förenkla tillsättning

sproceduren och minska den nuvarande — enligt kommittén anmärkningsvärt

stora — tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna. Kommittén på
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kiingl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

visar (betänkandet s. 105 f), att tillsättningen av en komministertjänst för

närvarande normalt kräver omkring fem månader och tillsättningen av en

kyrkoherdetjänst — allt efter vilka huvudregler som blir tillämpliga —

mellan fem och nio månader samt att inträffandet av ett flertal tänkbara

omständigheter kan medföra ytterligare utsträckning av proceduren. Långsamheten

i tillsättningsordningen medför enligt kommitténs mening påtagliga

olägenheter. Kommittén anför i denna del.

Minst kännbart torde förhållandet vara för församlingarna, änskönt det

kyrkliga arbetet stundom torde kunna påverkas på ett ofördelaktigt sätt.

För domkapitlen uppstå svårigheter med vakanser och med tvång att i

många fall förordna vikarier i avbidan på att ny innehavare till ifrågavarande

tjänst blir utnämnd. Särskilt besvärande är den långsamma proceduren

för de präster, som söka den lediga tjänsten. De få känna en långvarig

ovisshet. Men härtill kommer att ett tillsättningssystem, som är fotat på

avläggande av prov och på menighetsval ansetts kräva — och även enligt

prästvalskommitténs mening kräver — såväl att präst, vilken sökt viss

tjänst, i regel kvarstår som sökande iinda till dess valet förrättats som att

präst ej må samtidigt ha förslagsrum till flera tjänster. Systemet innebär

sålunda normalt en långvarig bundenhet för präst som uppförts å förslag

till en ledig tjänst.

Kommitténs strävanden efter att förenkla och förkorta tillsättningsordningen

avspeglas på flera punkter i förslaget. Sålunda har de nya bestämmelserna

om »tredjegångstillsättning» utformats under beaktande av bland

annat intresset att få en tämligen enkel och snabb procedur. Vidare kan i

detta sammanhang nämnas, att kommittén föreslår förkortning av ansökningstider

och begränsning av skyldigheten att på nytt ledigförklara tjänst,

till vilken fullständigt förslag på tre präster ej kunnat upprättas. Till ytterligare

förslag i nu nämnd riktning finns det anledning att återkomma i det

följande.

Ett annat utmärkande drag i kommitténs förslag till ny prästvalslag och

ny prästvalsstadga är en strävan att åstadkomma större systematisk reda,

enkelhet och överskådlighet än som präglar nu gällande författningar i ämnet.

Kommittén framhåller, att den nuvarande uppdelningen mellan PVL

och administrativt utfärdade författningar kan följas tillbaka ända till 1883

års prästvalslag och att nu gällande lagstiftning i formellt hänseende står i

starkt beroende av denna. Härefter anför kommittén.

Ehuru sålunda den en gång tillkomna uppdelningen av komplexet av bestämmelser

rörande det prästerliga befordringssystemet fasthållits vid upprepade

reformer av lagstiftningen, synes det prästvalskommittén att denna

uppdelning är föga lyckad. Prästvalslagen innehåller, utöver bestämmelser

av grundläggande karaktär, en mångfald detaljbestämmelser med mer eller

mindre perifert innehåll. Detta medför---att även den som har lång

erfarenhet av att tillämpa denna lagstiftning ofta måste fråga sig om regleringen

av ett visst förhållande står att finna i lagen eller i någon av de

administrativa författningarna. Hela denna lagstiftning synes kommittén

vara präglad av brist på systematisk reda.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Kommittén drar sedan npp riktlinjer för en ny uppdelning mellan lag

och stadga och finner det därvid tydligt att den nya prästvalslagen bör

innehålla den grundläggande kompetensregleringen mellan Kungl. Maj:t,

domkapitlen och församlingarna. För Kungl. Maj:ts och församlingarnas

del följer detta av grundlagens ordalydelse. I fråga om församlingarna

måste i lagen sålunda angivas i vad mån de har att medverka vid en tjänstetillsättning

genom allmänt val, genom kallande av präst att uppföras å

förslag till tjänsten eller genom att avge yttrande. Föreskrifter om rösträtt

vid prästval, om personlig inställelse av röstberättigad och om tryggande

av valhemligheten måste enligt kommitténs mening också finnas. Vidare

anser kommittén, att av lagen bör framgå, om tillfälle skall beredas valmenigheten

att taga del av prov av dem som söker tjänsten. Domkapitlens

befogenhet och skyldighet i fråga om upprättande av förslag, utnämnande

ävensom, då utnänmingsrätten ligger hos Kungl. Maj:t, avgivande av yttrande

bör vara inskrivna i lagen. Slutligen bör lagen enligt kommitténs

mening innehålla vissa andra bestämmelser av betydelse, i första hand befordringsgrunder

men också i vissa regler minimikompetens vid olika slag

av tjänster och om sökandens bundenhet vid gjord ansökning, samt besvärsregler.

3. Remissyttranden

Grundtanken att lagstiftningen om tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster

alltjämt bör bygga på valprincipen som huvudregel

har allmänt godtagits av remissinstanserna. Från flera håll har församlingsvalens

betydelse understrukits. Sålunda uttalar styrelsen för Svenska pastoratens

riksförbund, att församlingarnas valrätt är en omistlig del i vårt nationella

kyrkoskick. Linköpings domkapitel anför, att ett fullständigt avskaffande

av valrätten skulle innebära ett alltför djupt ingrepp i den kyrkliga

ordningen i vårt land.

Valprincipen har emellertid icke lämnats helt utan erinran. Majoriteten

inom domkapitlet i Strängnäs yttrar, att den — trots de starka betänkligheter

som kan resas mot att avskaffa valrätten — finner starka skäl tala för

en radikal förändring i detta hänseende, icke minst på grund av att ett val

med hänsyn till det ringa valdeltagandet ofta icke kan anses vara uttryck

för församlingens vilja. — Liknande synpunkter framföres också av en skiljaktig

ledamot i Skara domkapitel. Och länsstyrelsen i Norrbottens län menar,

att frågan om valens fullständiga avskaffande har så avgörande betydelse

för de frågekomplex som kommittén haft att utreda, att en framställning

om utvidgning av utredningsuppdraget varit befogad. II

II u v u dp unktcrna i kommitténs förslag till ny prästvalslagstiftning

har livligt diskuterats vid remissbehandlingen. Särskilt stort intresse

har därvid ägnats åt frågan om stiftsbandets avskaffande. Bland

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

domkapitlen föreligger någon övervikt för den meningen att stiftsbandet

bör bibehållas. Åtskilliga röster har dock höjts inom kyrkan för stiftsbandets

slopande, och de icke-kyrkliga remissinstanserna har som regel bestämt

uttalat sig för denna lösning. I fråga om längden av den föreslagna tidsbegränsade

stiftsbundenheten framträder starkt delade meningar. — I övrigt

har kommitténs förslag i stort sett vunnit klar anslutning bland flertalet

remissinstanser. Så är exempelvis fallet beträffande förslagen om tredjegångstillsättning

av komministertjänster, om tillsättning av prästerliga

tjänster genom förflyttning och om upphävande av prästvalsprivilegierna.

Även kommitténs förslag i fråga om predikoprovsinstitutet har i huvudsak

fått ett gott mottagande; det övervägande antalet remissinstanser önskar

sålunda, att provpredikningarna skall bibehållas men därvid bli frivilliga.

Kommitténs strävanden att förenkla tillsättningsproceduren

och minska den nuvarande tidsåtgången samt att åstadkomma

större systematisk reda har rönt uppskattning bland remissinstanserna.

Särskilt har den författningstekniska utformningen av

förslagen blivit föremål för flera uppskattande uttalanden. Från ett par

håll har emellertid också framförts kritiska synpunkter. Sålunda yttrar

Göteborgs domkapitel, att vad kommittén föreslagit i fråga om uppdelning

mellan lag och stadga visserligen på det hela taget synes innebära en avsevärd

förbättring men att på en punkt — hänförandet av bestämmelserna

om tjänstårsberäkning till präst val sstadgan — vägande invändningar kan

göras. På liknande sätt uttalar sig Stockholms domkapitel, som därvid

ifrågasätter, om ej kommittén tagit intryck av en under senare tid rådande

tendens att så långt som möjligt inskränka på kyrkolagstiftningen.

4. Departementschefen

Den gällande svenska prästvalslagstiftningen är resultatet av en flerhundraårig,

delvis egenartad utveckling. Inflytandet över de prästerliga

tjänstetillsättningarna har under skilda tider varit på olika sätt fördelat

mellan Kungl. Maj:t. stiftsstyrelsen och församlingarna; länge spelade också

adelns patronatsrätt en icke obetydlig roll. Mellan de olika intressenterna

har tidvis rått kamp om inflytandet. Fn faktor som därvid också varit av

betydelse är prästerskapets strävanden att få vissa garantier för rättvis befordran

efter förtjänst och skicklighet.

Sedan 1910 års prästvalsreform har församlingarnas inflytande framstått

som det dominerande. Som förut framhållits får det anses vara en — visserligen

av flera undantag genombruten — huvudprincip i prästvalslagstiftningen,

att pastoratsmedlemmarna skall själva välja innehavare av prästerlig

tjänst. Det nuvarande prästvalssystemet har icke utan skäl betecknats

som präglat av demokratiska principer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

När prästvalskommittén tillkallades för att överse gällande prästvalslagstiftning,

ingick det — som kommittén själv understrukit icke i dess

uppdrag att överväga frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen.

Kommittén har emellertid kortfattat berört denna fråga och därvid bestämt

avvisat tanken på en reform i sådan riktning. Kommitténs förslag

innebär på denna grundläggande punkt, att kyrkoherdar och komministrar

alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta menighetsval men att den

nuvarande avvägningen mellan Kungl. Maj:ts, domkapitlets och menigheternas

inflytande vid tillsättningarna förskjutes något i syfte att prästernas

intresse av rättvis befordran skall bli bättre tillgodosett.

Grundtanken att lagstiftningen om tillsättning av prästerliga . tjänster

alltjämt bör bygga på valprincipen som huvudregel har vid ärendets remissbehandling

vunnit så gott som enhällig anslutning, och jag vill redan nu

uttala, att jag bestämt delar denna uppfattning. Prästvalen innebär enligt

min mening en värdefull demokratisk ordning inom den svenska kyrkan

en ordning som det ej finns anledning frångå.

Även om prästvalskommittén sålunda i fråga om valprincipen icke brutit

mot grunderna för den nuvarande ordningen, har kommittén — såsom framgått

av den tidigare lämnade översikten — föreslagit flera reformer, vilka

för kyrkan och dess prästerskap är av stor praktisk betydelse. Också på

dessa punkter har kommitténs betänkande i stort sett fått ett gott mottagande

vid remissbehandlingen, och jag finner för egen del förslagen i huvudsak

väl ägnade att läggas till grund för en ny prästvalslagstiftning.

Innan jag går närmare in på dessa förslag vill jag något beröra vissa allmänna

strävanden, som präglat kommitténs arbete vid utformningen av

förslagens detaljer. Påfallande är att kommittén sökt förenkla tillsättningsproceduren

och minska den nuvarande tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna.

Som jag förut antytt avspeglas detta på flera punkter i förslagen. Ett

annat utmärkande drag är att kommittén strävat efter att åstadkomma

större systematisk reda, enkelhet och överskådlighet. Därvid har kommittén,

som jag också tidigare nämnt, förordat en ny uppdelning mellan prästvalslag

och prästvalsstadga på det sättet, att vissa detalj bestämmelser överföres

från lag till stadga. Vid remissbehandlingen har dessa kommitténs

strävanden mottagits med stor uppskattning. I allt väsentligt kan jag har

ansluta mig till kommittén. Till vissa detaljer återkommer jag i det följande.

B. Stiftsbandet

1. Gällande bestämmelser m. m. Reformförslag berörande särskilda stift

Enligt 3 § PVL äger präst befordringsrätt till ordinarie församlingsprästtjänst

endast inom det stift han tillhör, d. v. s. i allmänhet endast inom det

stift, vari han i samband med prästvigningen vunnit anställning. Följande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

undantag från denna huvudregel gäller dock. Ansökningsrätt för hela rikets

prästerskap föreligger: 1) vid tillsättande av domprosttjänst och av prästerhg

tjänst i Stockholm; 2) vid tillsättande av komministertjänst i flertalet

privilegierade församlingar; samt 3) när tjänst på grund av otillräckligt

antal sökande ånyo ledigförklarats. Utan hänsyn till stiftsbandet kan tjänst

sokas 4) av präst som under minst åtta år tjänstgjort såsom missionär, sjömanspräst,

utlandspastor, sekreterare i svenska kyrkans missionsstyrelse,

sjomansvardsstyrelse eller diakonistyrelse, heltidsanställd fängelsepredikant

m. in.; 5) av prast, som tillhör Visby stift och där fullgjort prästerlig tjänstgöring

under minst tio år. — 6) Kungl. Maj:t äger på grund av stadgande

i 42 ^ 2 mom. i särskilt fall meddela rätt åt präst av framstående förtjänst

att utom förslag hos Kungl. Maj:t söka kyrkoherdetjänst inom vilket stift

som helst. Denna bestämmelse tillämpas sedan länge icke. Däremot medgiver

Kungl. Maj:t med stöd av 3 § 1 mom. icke sällan präst rätt att söka

viss tjänst i annat stift eller att i befordringshänseende övergå till annat

stift. Under någon tid kan prästen då ha befordringsrätt inom två stift._

Rätt att mottaga kallelse är medgiven utan hänsyn till stiftsbandet 7) när

fråga är om fjärde provpredikant och 8) vid tillsättande av kyrkoherdetjänst

i privilegierade pastorat. — 9) Slutligen äger präst, som tillhör Härnösands

eller Luleå stift, befordringsrätt inom båda dessa stift.

Den grundsats om inskränkning i prästerskapets ansöknings- och befordringsrätt,

som kommit till uttryck i nämnda lagstadgande, är ett för svensk

kyrkoförfattning egenartat rättsinstitut. Motsvarighet härtill saknas såväl

i de andra nordiska länderna som i övriga protestantiska kyrkor.

Stiftsbandet såsom huvudregel för det prästerliga befordringsväsendet

utbildades under 1600-talet. De nyssnämnda undantagen har tillkommit

under skilda tider. Anmärkas må, att den fria ansökningsrätten till prästtjänster

i Stockholm funnits åtminstone sedan år 1687, att den gemensamma

befordringsrätten för Härnösands och Luleå stift härrör från delningen

ar 1904 av Harnosands stift samt att den yngsta undantagsbestämmelsen

— avseende präst som tjänstgjort i Visby stift — tillkom år 1941.

Vid tillkomsten av Stockholms stift sköts frågan om en reglering av befordrmgsforhållandena

för stiftets prästerskap på framtiden. I Kungl.

Maj:ts skrivelse nr 8 till 1941 års kyrkomöte uttalade departementschefen,

att frågan i dåvarande läge syntes rätt svårbedömbar och krävde en ingående

utredning; utan större olägenheter borde tills vidare kunna anstå

med lagstiftningsåtgärder i frågan. I kungörelsen den 15 maj 1942 med

vissa bestämmelser i anledning av inrättandet av Stockholms stift reglerades

frågan om stiftstillhörighet på det sättet, att församlingspräst, tjänstgörande

inom det nya stiftets område, med hänsyn till stiftsband och beordringsrätt

övergick till Stockholms stift, såframt han icke inom viss tid

anmälde, att han i sagda hänseende önskade kvarstå i det stift, han närmast

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

före den 1 juli 1942 tillhörde. Den anordning, som sålunda kom till stånd,

innebär att prästerna i Stockholms stift själva är underkastade sedvanligt

stiftsband utan att, i fråga om kyrkoherde- och komministertjänsterna i

Stockholms stad, åtnjuta det skydd mot sökande från andra stift, som

stiftsbandet eljest inrymmer. Detta för stiftets prästerskap ur befordringssynpunkt

ogynnsamma förhållande har efter stiftets tillkomst framkallat

krav på mer eller mindre vittgående ändring i gällande bestämmelser. Sålunda

har 1946 års kyrkomöte anhållit om sådan ändring av 3 § 2 mom.

PVL att ansökningsrätten till komministertjänster i de stockholmsförsamlingar,

vilka icke åtnjuter särskilda privilegier i fråga om komministerval,

skall förbehållas för stiftets präster. Vidare har 1948 års kyrkomöte anhållit

om skyndsam utredning rörande förbättring av befordringsförhållandena

för prästerskapet i Stockholms stift. Vid detta senare tillfälle hade

kyrkolagsutskottet uttalat, att förbättringar i befordringsmöjligheterna icke

finge utformas så att de innebure kännbara försämringar för prästerskapet

i andra stift. Senast har 1951 års prästmöte i Stockholms stift hemställt om

snara åtgärder i saken.

Såsom redan antytts bestämdes vid delningen av Härnösands stift att

prästerna i Härnösands och Luleå stift skulle äga befordringsrätt inom båda

stiften. Bestämmelsen härom återfinnes nu i 3 § 3 mom. PVL. Förslag om

upphävande av denna gemensamma befordringsrätt har upprepade gånger

väckts inom kyrkomötet av företrädare för Härnösands stift. Vid senaste

tillfälle, år 1946, vann förslaget kyrkomötets bifall. På hemställan av andra

särskilda utskottet, som ifrågasatt en anordning för Luleå stift motsvarande

den som år 1941 tillkommit för Visby stift, anhöll kyrkomötet om utredning

angående sådan ändring av PVL, att 3 § 3 mom. förklarades upphöra att

gälla och ersattes med stadgande om annan förmån för prästerskapet i Luleå

stift.

2. Prästvalskommittén

Inledningsvis anför kommittén, att den uppluckring av stiftsbandet, som

skett efter hand, resulterat i ett anmärkningsvärt invecklat system.

Kommittén har ansett att anledning saknas att ytterligare uppskjuta

lösningen av spörsmålet, på vad sätt de av Stockholms stifts prästerskap

framställda anspråken på likaberättigande i befordringshänseende lämpligast

bör tillgodoses. Denna lösning kan enligt kommittén icke vinnas genom

ett — av kommittén på andra grunder föreslaget — upphävande av de ett

antal stockholmsförsamlingar tillförsäkrade valprivilegierna. I vad dessa

avser komministertjänster är de enligt kommittén ägnade att snarare öka

iin minska de icke-ordinarie stockholmsprästernas utsikter att erhålla ordinarie

tjänst. Kommittén avvisar — såsom stridande mot en långvarig tendens

i utvecklingen av prästvalslagstiftningen — tanken på en skärpning av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

stiftsbandsregleringen i fråga om stockholmstjänsterna. Ej heller en åtdragning

av stiftsbandet för Härnösands stifts prästerskap bör enligt kommittén

komma i fråga. Beträffande i övrigt föreslagna delreformer anför kommittén

vidare.

Införande av en friare befordringsrätt för prästerskapet i Luleå och

Stockholms stift till tjänster inom hela riket står enligt kommitténs mening

i och för sig i god överensstämmelse med en önskvärd utveckling. Genomfört

med bevarande i övrigt av stiftsbandet skulle emellertid härigenom i tre

av rikets stift komma att gälla helt andra befordringsregler än i övriga tio

stift. Olämpligheten av en dylik ordning torde icke kräva närmare utläggning.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det nuvarande detaljrika

systemet icke låter sig, för tillgodoseende av till särskilda stift lokaliserade

intressen, utbygga med ytterligare undantag från huvudregeln om befordringsrätt

endast inom hemstiftet.

Vid sin behandling av frågan, om stiftsbandet principiellt bör avskaffas,

har prästvalskommittén sammanfattat de synpunkter, som i tidigare meningsutbyten

anförts för en sådan åtgärd.

Prästen borde liksom varje annan medborgare få söka utkomst och verksamhetsfält

i den del av landet, som han ansåge fördelaktigast. Många

präster kände sig hämmade av svårigheten att kunna få tjänstgöra i en

annan — kanske större — verkningskrets utanför hemstiftet, där deras särskilda

anlag kunde bättre utvecklas. Genom stiftsbandet förrycktes den

likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift, som måste

anses eftersträvansvärd. Om stiftsbandet hävdes, kunde envar präst vinna

befordran på grund av begåvning och lämplighet icke blott i hemstiftet utan

även i övriga stift. Detta skulle leda till en utjämning av väntetiden till

ordinarie tjänst, som nu ofta varierade mycket mellan olika stift. Härigenom

skulle också församlingarna vid prästval erhålla större möjlighet att få

välja mellan mera kvalificerade sökande och ej bli beroende av en mer eller

mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater inom det stift, där församlingen

vore belägen. Vidare kunde det vara av stort värde, att det yngre

prästerskapet genom tjänstgöring i skilda delar av landet finge sin erfarenhet

från det kyrkliga arbetsfältet vidgad. Härigenom och i övrigt skulle

stiftsbandets avskaffande vara ägnat att befordra enheten och sammanhållningen

inom kyrkan samt motverka uppkomsten av ensidiga riktningar.

För egen del yttrar prästvalskommittén — efter att ha anmärkt att

stiftsbandsinstitutets ursprungliga syfte att vid tjänstetillsättning utestänga

konkurrens från annat stifts prästerskap icke överensstämmer med

vår tids rättsuppfattning — att de nyss anförda skälen för institutets avskaffande

väger så tungt att de motiverar dess borttagande, om icke olägenheterna

härav är betydande.

Kommittén har från kyrkoherdarna i de svenska församlingarna i Helsingfors,

Köpenhamn och Oslo erhållit uppgifter angående motsvarande förhållanden

i respektive land. Om detta material anför kommittén

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt dessa utredningar synes prästerskapet i samtliga dessa länder stå

främmande inför tanken på ett stiftsband. Av utredningarna finner kommittén

också framgå, att några administrativa fördelar eller vinningar för

det kyrkliga livet enligt uppfattningen i dessa länder icke skulle stå att få

genom en stiftsbundenhet av vårt slag för prästerskapet. Kommittén är

självfallet medveten om att i dylika frågor endast en begränsad vikt får

tillmätas erfarenheterna i andra länder; enstämmigheten i uppfattningarna

i alla tre länderna, av vilka ett — Finland — hade stiftsband till år 1870,

synes dock beaktansvärd.

Kommittén går härefter igenom de oftast anförda skälen mot stiftsbandets

upphävande. Härvid anser kommittén att man ej behöver hysa några

farhågor för att svårigheter skulle uppstå för domkapitlen att uppgöra vederbörliga

förslag eller för församlingarna att taga ställning vid prästvalen.

Ej heller kan kommittén dela åsikten att efter stiftsbandets avskaffande

systemet med provpredikningar icke skulle kunna behållas.

Den invändningen, att församlingarna kunde komma att få präster, som

vore främmande för ortens andliga liv och traditioner och därför mindre

lämpliga, anser kommittén väl ha något fog för sig. Skulle sådana fall inträffa,

torde de — uttalar kommittén — bli ytterst få. I detta sammanhang

framhåller kommittén, att föreskriften om att domkapitel vid uppgörande

av förslag och avgivande av förord skall beakta »tjänstens särskilda

behov» lämnar utrymme för hänsynstagande till pastoratets andliga

struktur.

Mot stiftsbandets upplösande har även framhävts, att en sådan åtgärd

skulle bidraga till att försvaga den nu existerande, arbetsbefrämjande samhörigheten

inom stiftets prästerskap och den till nya värdefulla initiativ stimulerande

stiftsindividualitet, som både hos präster och lekmän framträder

med växande styrka. Härom anför kommittén.

Dessa invändningar — liksom även de övriga i denna fråga — grunda

sig väsentligen på antagandet, att stiftsbandets slopande komme att medföra

en avsevärt ökad omflyttning av präster mellan olika landsändar. Av

motståndarna till stiftsbandets upphävande har dock — som ett argument

för påståendet att ett avskaffande vore i stort sett opåkallat — betonats,

att prästerna i allmänhet låta prästviga sig i visst stift i en bestämd avsikt

att där framdeles fullgöra sin prästerliga gärning. Kommittén, som anser

sistnämnda påstående vara i huvudsak riktigt, är för sin del övertygad

om att stiftsbandets avskaffande icke kommer att föranleda någon stor omflyttning

av präster från det ena stiftet till det andra. Av denna anledning

befarar kommittén icke, att en fri ansökningsrätt kan komma att medföra

en sådan förändrad och växlande sammansättning av stiftsprästerskapen,

att den här berörda samhörigheten och individualiteten därigenom skulle

försvinna. Det tillflöde av präster från andra stift, som här kan komma i

fråga, har enligt kommitténs mening däremot den fördelen, att det kan

vara ägnat att giva friska och välgörande impulser för det kyrkliga livet.

Kommittén har ansett särskild uppmärksamhet böra ägnas åt den synpunkten,

att efter stiftsbandets avskaffande stiftsledningen skulle sakna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

garantier för att de präster, som i samband med prästvigningen eller därefter

vunnit anställning i stiftet, inte lämnade detta i sådan utsträckning,

att prästbrist tidvis uppkomme. Under tider av knapp eller otillräcklig

rekrytering av prästkåren har, framhåller kommittén, den relativa tillgången

på präster i stiften ofta uppvisat rätt markanta ojämnheter. Kommittén

föreslår därför, att stiftsbandets principiella upplösande förbindes

med en tidsbegränsad stiitsbundenhet för de nyvigda prästerna. Härom

yttrar kommittén.

Först efter utgången av en viss tid skall en präst äga söka sig till ett

annat stift än det, vari han efter prästvigningen vunnit anställning. Regeln

bör sa utformas, att den utgör ett hinder såväl för en präst att söka ordinarie

tjänst i annat stift som för domkapitlet i annat stift att meddela

förordnande för prästen att uppehålla extraordinarie eller ordinarie tjänst.

Däremot synes icke erforderligt att stadga någon begränsning under ifrågavarande

tid i prästs rätt att mottaga kallelse såsom »fjärde provpredikant»

till kyrkoherdetjänst. Nuvarande bestämmelser om viss tjänstålder såsom

förutsättning för behörighet att efter kallelse uppföras på förslag — bestämmelser

vari kommittén icke föreslår någon ändring — utesluta ändock

att präst helt kort tid efter sin prästvigning mottager dylik kallelse. Dispens

från regeln bör kunna medgivas av domkapitlet i det stift, till vilket

präst är temporärt bunden. Sålunda lämnat medgivande att tjänstgöra i

annat stift bör, såvitt det icke avser rätt att söka ordinarie tjänst, kunna

avse antingen en begränsad tid eller återstoden av den tid, varunder

prästen eljest skolat vara bunden vid sitt hittillsvarande stift. Likaså bör

dispensen kunna vara begränsad till visst stift, möjligen också till viss

tjänst. Däremot synes man icke böra tänka sig en ordning, som innebure

att det domkapitel vilket meddelat dispens återkallar denna utan att

samförstånd härom föreligger med prästen och domkapitlet i det stift, vari

denne tjänstgör. Den tidsbegränsade stiftsbundenhet, som här föreslås,

bör upphöra i och med att en präst erhåller en ordinarie församlingsprästkijjnst;

andra regler i det prästerliga befordringssystemet i dettas av kommittén

modifierade form torde sörja för att en präst sällan finner möjlighet

att under de första åren av sin bana flytta från en ordinarie tjänst till en

annan. Präst, som avlagt godkända prov för teologie doktorsgrad, bör enligt

kommitténs mening icke omfattas av ifrågavarande bestämmelser om

bundenhet till visst stift.

Den tid, varunder en präst sålunda skall ha att tjänstgöra i visst stift

innan han är behörig att söka tjänst eller mottaga förordnande i annat

stift, anser kommittén böra bestämmas till fem år. I kommitténs förslag till

ny prästvalslag har dock icke upptagits någon tidsbestämning eller några

andra detaljregler i denna sak utan endast ett bemyndigande för Kungl.

Maj:t att utfärda bestämmelser härom. Detta har kommittén motiverat

på följande sätt.

Ett sa att säga tekniskt skäl härför är att bestämmelserna icke gärna

skulle kunna införas i prästvalslagen i vidare mån än såvitt de avsåge tillsättning

av ordinarie tjänst. I övrigt finge de utfärdas i annan ordning.

Men härtill kommer att kommittén ansett den föreslagna anordningen böra

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

— åtminstone i vad avser tidsregeln — omprövas när någon erfarenhet

vunnits av huru det allmänna stiftsbandets avskaffande verkar. Bestämmelserna

bör icke vara hårdare än vad erfarenheten anvisar som önskvärt.

Kommittén vill dock understryka att den förutsätter, att Kungl. Maj:t vid

framläggande för riksdagen och kyrkomötet av förslag till ny prästvalslag

redovisar det tilltänkta innehållet i Kungl. Maj:ts blivande bestämmelser

i saken. Självklart synes också vara att utfärdade bestämmelser icke senare

bör skärpas med verkan i fråga om den, som vid tiden för en ändring redan

är underkastad desamma.

Innebörden av sitt förslag utvecklar kommittén ytterligare sålunda.

Prästkandidat skall visserligen i regel ha att välja »femårsstift» i samband

med prästvigningen, men han bör undantagsvis kunna uppskjuta

detta val till en senare tidpunkt. Detta bör vara tillåtet, därest han avser

att bedriva fortsatta studier och tills vidare tjänstgöra såsom präst endast

sporadiskt ävensom om han efter sin prästvigning inträder i prästerlig

tjänstgöring, som icke lyder under domkapitel. Vidare bör framhållas, att

syftet med den föreslagna femårsregeln kräver, att prästen vid dennas tilllämpning

endast äger tillgodoräkna tid, varunder han bestritt tjänstgöring

som avses i prästlönereglementet.

Slutligen yttrar kommittén, att de föreslagna bestämmelserna om en

tidsbegränsad stiftsbundenhet har synts kommittén i första hand motiverade

av praktiskt-organisatoriska skäl, men att kommittén även föreställer

sig, att vid stiftsbandets slopande en principiellt obegränsad frihet för de

unga prästerna att omedelbart flytta från stift till stift i enstaka fall skulle

kunna minska prästens möjlighet att snabbt få en verklig samhörighet med

ett visst stifts prästerskap och kyrkliga liv.

Enligt 3 § prästlönereglementet äger Kungl. Maj:t meddela bestämmel-

ser för maximering av antalet pastoratsadjunktstjänster och för dessas fördelning

mellan stiften. Denna befogenhet har hittills icke utnyttjats i

annan mån än att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 28 december 1951 till

samtliga domkapitel bemyndigat vart och ett av dessa att från och med den

1 januari 1952, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, inrätta

tjänster inom den i 18 § prästlönereglementet avsedda reglerade befordringsgången

till det antal, domkapitlet prövar oundgängligen erforderligt

för den prästerliga verksamhetens uppehållande inom stiftet. Prästvalskommittén

erinrar om att vid 1951 års kyrkomöte ingående diskuterades

huru antalet sådana tjänster borde fixeras i de olika stiften. Enligt kommittén

skulle då ifrågasatta regler icke bli mindre användbara, därest stiftsbandet

avskaffades.

Efter mönster Iran domstolsväsendet — särskilt de bestämmelser som

reglerar de yngre hovrättsjuristernas tjänstgöringsskyldighet — föreslår

prästvalskommittén att pastoratsadjunlct skall vara pliktig att under viss

tid uppehålla tjänst i annat stift. Detta förslag motiverar kommittén

sålunda.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

För pastoratsadjunkt föreligger så till vida en obegränsad förflyttningsskyldighet

inom stiftet, som han är underkastad domkapitlets missivering.

Däremot är han icke skyldig att låta sig förflytta till eller att mottaga förordnande

å tjänst i annat stift.--— Sedan länge förekommer att, då

behovet av präster i visst stift icke är fyllt, icke-ordinarie präst från annat

stift missiveras till tjänst i briststiftet. Dylikt lån av präst från ett stift

till annat förutsätter överenskommelse mellan stiftsledningarna i de berörda

stiften samt samtycke av prästmannen. Stiftsbandets upphävande

och tilltagande prästbrist kan komma att öka behovet av lån av präster

stiften emellan. Självfallet är det önskvärt att dylik tjänstgöring kommer

till stånd på frivillighetens väg. Kommittén har dock icke ansett möjligt

att helt förlita sig på frivillig medverkan från de yngre prästernas sida.

Den högsta sammanlagda tid, varunder pastoratsadjunkt skall vara

skyldig att tjänstgöra i annat stift, föreslås av kommittén till två år.

Härom anför kommittén.

Vid en jämförelse med de inom domstolsväsendet och vissa områden av

den civila statsförvaltningen i motsvarande hänseende gällande bestämmelserna

får den föreslagna skyldigheten betecknas såsom mindre betungande.

Aktualiserandet av skyldigheten förutsätter överenskommelse

mellan stiftsledningarna i berörda stift. Då stadgandet emellertid är avsett

att vinna tillämpning endast vid en markant ojämnhet mellan olika stift

— i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — en ojämnhet som icke

stått att utjämna eller lindra genom hänvisning med stöd av de här tidigare

behandlade kvotreglerna av nyexaminerade teologer till brist stift —

har kommittén ansett sig kunna räkna med stiftsledningarnas, särskilt biskoparnas,

medverkan.

Bestämmelser om skyldighet att tjänstgöra i annat stift föreslår kommittén

skola införas i 6 § kungörelsen den 30 november 1951 med tilläggsbestämmelser

till prästlönereglementet.

Under förberedandet av 1951 års prästlönereform framfördes den tanken,

att en förmånligare tjänstårsberäkning borde införas för ödebygdsprästerna.

Sedan föredragande departementschefen i 1951 års proposition i

lönefrågan upplyst, att prästvalskommittén avsåge att upptaga detta

spörsmål, underströk sammansatta stats- och första lagutskottet angelägenheten

av att denna utväg att bereda ödebygdsprästerna en gynnad

ställning med hänsyn till de svåra förhållanden, varunder de hade att fullgöra

sina uppgifter, närmare prövades.

Prästvalskommittén framhåller att utskottets uttalande gjordes utan

samband med frågan om stiftsbandet men att det för kommittén stått klart,

att denna utväg att underlätta rekryteringen av här avsedda tjänster kan

bliva särskilt värdefull vid ett avskaffande av stiftsbandet.

Om förekomsten på andra områden av offentlig verksamhet av en dylik

förmån anför kommittén.

Fn förmånligare tjänstårsberäkning under tjänstgöring i vissa delar av

Norrland tillämpas för vissa lärare, militärer, järnvägstjänstemän och

läkare. De för provinsialläkare gällande bestämmelserna erbjuda en tänk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr lö2 år 1957

bar förebild vid övervägande av en motsvarande förmån för prästerna. Enligt

beslut av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1921 och senare äger provinsialläkare

i ett tjugutal distrikt i västra Härjedalen, Tornedalen och Lappmarken,

därest han under en sammanhängande tid av minst ett år med

goda vitsord innehaft ordinarie tjänst i något av åsyftade distrikt, i fråga

om transport till annan provinsialläkartjänst tillgodoräknas berörda tid,

intill fem år, såsom dubbel tjänstetid. Förmånen åtnjutes icke blott vid

första transport till annan tjänst utan även vid senare transport.

Kommittén föreslår att eu förhöjd tjänstårsberäkning tillämpas för

präster, som är verksamma inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

Beträffande det närmare bestämmandet av tillämpningsområdet för en

regel härom anför kommittén.

Enligt 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda

lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom nämnda

stift ägde Konungen efter framställning av vederbörande domkapitel

tillerkänna sådant lönetillägg åt kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt,

vars bostad och huvudsakliga verksamhetsområde voro förlagda

till trakt, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade

kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas

utöva en särskild påfrestning på tjänstinnehavaren. Dylikt lönetillägg utgick

till samtliga församlingspräster inom lappmarkens andra och tredje

kontrakt, vissa präster inom lappmarkens första kontrakt, samtliga präster

inom Norrbottens norra kontrakt utom två präster i Haparanda stad, ett

tiotal präster inom Ströms, Härjedalens och Undersåkers kontrakt samt ett

mindre antal kontrakts- och stiftsadjunkter. I ganska hög grad sammanföllo

de områden, varinom prästerna ägde uppbära dylikt lönetillägg, med

de provinsialläkardistrikt, vilkas innehavare räkna dubbla tjänsteår. De i

1925 års lag angivna förutsättningarna synas kommittén lämpade som utgångspunkt

även vid bestämmande av de områden, varinom tjänstår

skola få tillgodoräknas präst enligt förmånligare regler. Det närmare bestämmandet

av tillämpningsområdet bör ankomma på Kungl. Maj:t efter

utredning och förslag av vederbörande domkapitel. Kommittén anser sig

kunna inskränka sig till att påpeka, att utvecklingen av vissa samhällen och

kommunikationsmedel bör föranleda att de gamla ödesbygdstilläggen

icke bliva helt normgivande i detta hänseende.

Denna befordringsförmån föreslår kommittén skola så bestämmas, att

präst skall, såvitt han under en sammanlagd tid av minst två år tjänstgjort

i tjänst av nu ifrågavarande karaktär, äga tillgodoräkna den verkliga

tiden i sådan tjänst, intill tio år, såsom dubbel tjänstetid. Kommittén

utvecklar förslaget närmare.

Förslaget innebär att icke blott innehavare av »ödebygdstjänst» utan

även vikarie därå får räkna sig tillgodo »ödebygdstjänstgöringen» fördubblad.

Di irigenom kommer den förmånliga tjänstårsberäkningen även pastoratsadjunkterna

till del, då de förordnas att uppehålla »ödebygdstjänst»

eller biträda innehavare av sådan tjänst. (Beträffande provinsialläkarna

iiro specialreglerna om meritvärdering av viss norrlandstjänstgöring däremot

begränsade till alt avse tjänstgöring såsom innehavare av viss tjänst).

Med den utformning, kommitténs förslag på denna punkt erhållit, är det

3 — lii lut ny till riksdagens protokoll 1957. I sand. Nr 15!

(

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

även ägnat att stimulera tillströmningen av icke-ordinarie präster till norrlandsstiften,

där pastoratsadjunkterna i stor utsträckning kunna påräkna

vikariatsförordnanden å ömsom »ödebygdstjänster», ömsom andra befattningar.

De föreslagna tidsmarginalerna två och tio år ha valts från synpunkten

att förmå sådana präster, som börja tjänstgöra i norrlandsstiften,

att stanna där en icke alltför kort tid. Sättes minimitiden till två år synes

ej nödvändigt att stadga såsom ytterligare förutsättning, att denna tid eller

viss bestämd, mindre del därav skall utgöra en sammanhängande tjänstgöring.

Det har synts kommittén skäligt, att de här avsedda tjänstårstillläggen

maximeras till tio år.

Rätt till dubbel tjänstårsberäkning lärer icke böra medgivas för tjänstgöring,

som redan fullgjorts vid bestämmelsernas ikraftträdande. Ickeordinarie

präst bör efter nämnda tidpunkt förvärva dubbla tjänstår utan

hinder av att han kvarstår i redan innehavd tjänst. Övervägande skäl synas

tala för att samma regel även får gälla beträffande ordinarie präst. Förvärvad

rätt att tillgodoräkna sig vissa tjänstår dubbelt bör icke bliva konsumerad

genom att prästen erhåller en ny tjänst inom eller utom det område,

för vilket den särskilda tjänstårsregeln gäller.

I kommitténs förslag till prästvalsstadga (3 §) har intagits en hänvisning

till de av kommittén avsedda bestämmelserna i förevarande ämne.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att dess undersökning av de

nackdelar, som påståtts följa med stiftsbandets avskaffande, och av möjligheterna

att eliminera dessa övertygat kommittén om att med reformen

icke är förbundna några olägenheter av den beskaffenhet, att de bör stå

hindrande i vägen för dess genomförande och de påtagliga fördelar, som

därmed vinnes.

Mot kommittéförslaget i fråga om stiftsbandet har ledamöterna Hassler

och Malmeström var för sig anmält reservation.

Herr Hassler föreslår, att den tidsbegränsade stiftsbundenheten får avse

en tid av tio år från prästvigningen. Då tillgodoses enligt Hassler stiftsledningens

behov av pastoratsadjunkter för missivering, och prästerna

torde i allmänhet hinna slå rot inom respektive stift. I sådant fall torde,

menar Hassler, icke någon omflyttning av stora dimensioner, vilken icke

är ur kyrklig synpunkt önskvärd, komma att ske. Å andra sidan tillgodoses

den enskilde prästens naturliga rätt att få välja annan verksamhetsort.

Några väsentliga skador torde icke kunna tillfogas kyrkans liv, om stiftsbundenheten

begränsas till tio år. Det är tänkbart, att man längre fram

kan minska denna bundenhet till fem år, om erfarenheterna av en tioårsregel

pekar i sådan riktning. Men att göra detta omedelbart finner Hassler

vara ett alltför djärvt ingrepp på detta känsliga område.

Herr Malmeström anser att övervägande skäl talar för att stiftsbandet

bör bibehållas och anför härom i huvudsak följande: Det finns ingen opinion

bland rikets präster, som antyder, att stiftsbandet kännes som ett

tvång. Stiftets liv präglas numera av ett stiftsmedvetande, som bäres upp

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av väl fungerande organ, okända för ett par generationer tillbaka, såsom

stiftsråd och stiftsmöte, stiftsungdomsting och stiftsdagar. Stiftets och

hembygdens egna söner har, sedan de blivit präster, mer än andra utgjort

stommen i det arbetslag, som stiften nu utgör. Redan detta förhållande

talar för stiftsbandets bibehållande i den nuvarande utsträckningen. Och

stiftsledningarna i vår kyrka är enligt Malmeström närmast av den uppfattningen,

att stiftsbandets bibehållande gagnar kyrkans administration.

Urvalet av präster och deras bibehållande vid stiftet är faktorer av positiv

art. Därtill måste man framhåller Malmeström förutse, att med ansökningsrätt

över hela landet kyrkoherdetjänsterna i de södra stiften kommer

att sökas av många från de norra, vilket utan tvivel kommer att medföra

svårigheter vid strävan att förse norrlandsstiften med präster. Samtidigt

skapas vanskligheter av annan art för prästerskapet i de södra stiften. Man

måste befara att äldre sökande vill få församlingar eller pastorat i dessa

stift, vilkas yngre prästmän så undantränges, varigenom den förefintliga

relativa balansen i befordran, som nu finnes, försämras. För närvarande

verkar stift sbandet reglerande på området; det kan jämföras med en slussport,

vilken dämmer upp strömmen mot söder.

3. Remissyttranden

Förslaget att stifts bandet i princip skall avskaffas

tillstyrkes av kammarkollegiet, statskontoret, överståthållarämbetet,

de hörda länsstyrelserna, styrelserna för Svenska landskommunernas

förbund och Svenska prästförbundet, domkapitlen i Uppsala, Härnösand,

Luleå, Visby och Stockholm samt majoriteten inom Karlstads

domkapitel och minoriteter inom Skara och Göteborgs domkapitel. I samtliga

dessa yttranden utom i statskontorets och länsstyrelsens i Norrbottens

län förutsättes en tidsbegränsad stiftsbundenhet för nyinvigda präster.

För ett bibehållande av nuvarande stiftsbandsregler uttalar sig domkapitlen

i Linköping, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund samt majoriteten

inom Skara och Göteborgs domkapitel och en minoritet inom Karlstads

domkapitel.

Av de genom domkapitlen hörda prästerna och kyrkoråden har omkring

tre fjärdedelar inom vardera gruppen tillstyrkt förslaget om stiftsbandets

upphävande eller lämnat det utan erinran.

Uppsala domkapitel anför, att av kommitténs förslag det om stiftsbandets

upphävande utgör det mest betydande ingreppet i nuvarande kyrklig

ordning. Sitt ståndpunktstagande i denna fråga motiverar domkapitlet så.

Vid övervägande av denna fråga bör beaktas det stora värde, som ligger

i stiftsbandet, dels genom stiftsledningens möjlighet att både i tider av

överskott på präster och i tider av prästbrist bättre kunna överblicka be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.t,‘i proposition nr 152 år 1957

hovet av prästerliga krafter, dels genom de värdefulla arbetsformer, som

särskilt under de senare åren utbildats inom varje stift och som kunnat anpassas

till folkliv och tradition på ett mera smidigt sätt än vad fallet är om

de tillämpas inom rikskyrkan som sådan, dels genom att en präst, som

växt upp i ett stift eller där tjänstgjort en längre tid kunnat vinna en

långt bättre anknytning till och förståelse för församlingarnas religiösa och

sociala förhållanden än den som kommer från en annan landsända. Det kan

vidare befaras, att ett helt lossande av stiftsbandet skulle medföra en icke

önskvärd utveckling, att mera centralt belägna och stora pastorat skulle

locka ett stort antal sökande, kanske mest äldre sådana, vilka på grund av

sina tjänsteår skulle uttränga de yngre krafterna, medan tjänsterna i

mindre och avsides belägna pastorat skulle bli mera svårbesatta. Då emellertid

ett lossande av stiftsbandet torde ligga i linje med den allmänna

utvecklingen i nutiden och vara ett ganska allmänt önskemål hos särskilt

de yngre prästerna, anser sig domkapitlet icke böra motsätta sig detsamma

men vill förorda, att tiden för sökande av tjänst utanför det egna

stiftet utsträckes till 10 år med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall

bevilja dispens från denna bestämmelse. Härigenom skulle större säkerhet

vinnas, att ett lossande av stiftsbandet icke behövde alltför menligt inverka

på fördelarna av dess bevarande samtidigt som man genom denna

begränsning skulle vinna erfarenhet av verkningarna av den nya reformen

och lättare kunna göra de ändringar i ena eller andra riktningen, som efter

vunnen erfarenhet befinnas lämpliga.

I kommitténs uttalande, att stiftsbandsinstitutets ursprungliga huvudsyfte

att vid tjänstetillsättningar utestänga konkurrens från annat stifts

prästerskap icke överensstämmer med vår tids rättsuppfattning, instämmer

länsstyrelsen i Kronobergs län, som också anför, att det inom statsförvaltningen

i övrigt icke förekommer någon liknande inskränkning i befordringsmöjligheterna.

Länsstyrelsen i Örebro län finner rättviseskäl starkt

tala för att prästerna icke ställes i sämre läge än andra tjänstemän i fråga

om rätt att söka tjänster. Statskontoret anser stiftsbandets upphävande

vara en reform av angelägen beskaffenhet. Kammarkollegiet och Visby

domkapitel uttalar helt allmänt, att de skäl, som talar för ett upphävande

av stiftsbandet, väger tyngre än de skäl som kan anföras för dess bibehållande.

Styrelsen för Svenska prästförbundet vitsordar, att meningarna i saken

är delade inom förbundet. För egen del håller styrelsen före att ett stadgande

om bundenhet till prästvigningsstiftet under fem år är det med

hänsyn till hela rikets behov bäst avvägda.

Förhållandet mellan gällande stiftsbandsregler och systemet att de ordinarie

prästtjänsterna regelmässigt tillsättes genom val belyses av eu ledamot

av Skara domkapitel, vilken anför.

Visserligen finnas redan nu vissa möjligheter för präster att söka tjänster

i andra stift än det egna. Men detta gäller i regel under två omständigheter.

Antingen är det fråga om en tjänst, som ej fått fullt antal sökande, eller

också måste vederbörande begära Kungl. Maj:ts tillstånd att övergå till

annat stift. Den förra möjligheten är alltför slumpartad, vartill kommer, att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

ifrågavarande tjänst ofta i realiteten är vikt för annan sökande, vanligen

någon, som tjänstgör på platsen, eller också är befattningen av olika skäl,

såsom ekonomiska förhållanden, belägenhet eller mindre lockande tjänstgöringsförhållanden,

mindre eftertraktad. Den senare möjligheten — att

begära övergång — är dels väl omständlig dels alltför ingripande i vederbörandes

ställning. Det kan vara ganska svårt att avsäga sig möjligheten

att vidare söka tjänster i det gamla stiftet för rätten att söka en befattning

i annat stift, då utsikterna att bliva vald äro så chansartade.

I några yttranden utvecklas särskilt betydelsen för vissa

stift av stiftsbandets slopande.

Sålunda anför överståthållarämbetet, att den föreslagna reformen kommer

att vara av särskild betydelse för Stockholms stift, eftersom den skulle

avhjälpa det nu rådande missförhållandet, att prästerna i detta stift

själva är underkastade sedvanligt stiftsband utan att, ifråga om kyrkoherde-

och komministertjänsterna i Stockholms stad, åtnjuta det skydd

mot sökande från andra stift, som stiftsbandet eljest inrymmer. Skulle förslaget

om stiftsbandets avskaffande icke vinna bifall — anför ämbetet vidare

— aktualiseras ånyo det tidigare förslaget om att i varje fall komministertjänsterna

i Stockholm skall reserveras som befordringstjänster för

stiftets prästerskap.

Domkapitlet i Luleå — som upplyser att stiftets kontraktsprostar enhälligt

uttalat sig för stiftsbandets upphävande — är visserligen icke främmande

för den tanken, att ett totalt upphävande av stiftsbundenhet skulle

kunna innebära en ytterligare uttunning för Luleå stift. Men denna farhåga,

säger domkapitlet, uppväges mer än väl av övertygelsen, att präster

eller blivande präster med hemortsrätt i de sydligare stiften lättare skulle

kunna vinnas för tjänstgöring inom Luleå stift, därest de visste, att de icke

för framtiden vore bundna till stiftet, med vars förhållanden de i förväg törhända

icke komme att äga tillräcklig förtrogenhet för att vilja binda sig till

långvarig tjänstgöring där. Problemet för Luleå stift synes nämligen domkapitlet

vara icke avgången till sydligare stift, varmed man alltid måste

räkna vid bevarat stiftsband, utan möjligheten att öka tillströmningen dit

framför allt bland yngre präster i de stift, som normalt kan vara självförsörjande

men därför också ofta har en långsammare befordringsgång.

Härmed nära överensstämmande synpunkter framföres av domkapitlet i

Härnösand.

Några av de remissinstanser som avstyrkt stiftsbandets avskaffande har

utförligt motiverat sin ståndpunkt.

Domkapitlet i Göteborg hävdar, att de svårigheter som uppkommer genom

stiftsbandet bör som hittills bemästras genom partiella reformer. Om

stiftsbandets positiva värde för det kyrkliga livet anför detta domkapitel.

Stiftsbandet är ett av uttrycken för den svenska kyrkans säregna karaktär.

Den svenska kyrkan hår aldrig varit någon fullt enhetlig rikskyrka

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

utan består av en rad stiftskyrkor. var och en med sin säregna_tradition.

Att det ligger något värdefullt i dessa särpräglade traditioner, torde Icke

kunna förnekas. Som exempel kan anföras det jämförelsevis starka församlingslivet

inom Göteborgs stift, som har sina historiskt betingade orsaker,

bland annat en för stiftet karakteristisk förkunnelse med djup biblisk

förankring, en särpräglad och värdefull kateketisk tradition, förekomsten

av vissa särpräglade gudstjänst former (kommunionförhör, samtal

på gången) m. in. Det saknas icke exempel på att präster, som kommit till

Göteborgs stift från andra stift utan tillräcklig kännedom om förutsättningarna

för det andliga livet i det nya stiftet och som försummat att

skaffa sig den nödvändiga kunskapen, under sin tjänstetid fått uppleva eu

stark tillbakagång av det kyrkliga livet i sina församlingar. En sådan kännedom

kan icke vinnas utan ett betydande arbete och lång erfarenhet.

Enligt domkapitlet i Skara är svenska kyrkan organiserad mer som

stifts- än som rikskyrka. Decentraliseringen i dess förvaltning måste rimligtvis

sätta sin prägel även på tjänstetillsättningarna. Paralleller från den

starkt centraliserade statsförvaltningen blir, hävdar detta domkapitel,

ofrånkomligen mer eller mindre missvisande.

Flera domkapitel framhåller stiftsbandets betydelse för de inom de särskilda

stiften uppbyggda kyrkliga arbetsorganen. Sålunda yttrar Västerås

domkapitel, att det förefaller egendomligt, om denna yttre garant för prästerskapets

sammanhållning inom stiftens ram skulle avskaffas just på en

tidpunkt, då stiftsgemenskapen tagit sig allt betydelsefullare uttryck till

gagn även för rikskyrkan. Enligt Strängnäs domkapitel skulle stiftsbandets

upplösning medföra en synnerligen menlig inverkan på alla de frivilliga

arbetsorgan som nu är verksamma inom stiften.

Domkapitlet i Lund uttalar, att det är domkapitlets bestämda uppfattning,

att stiftsbandet har en mycket viktig funktion inom kyrkan.

Mot att kommittén åberopat avsaknaden av stiftsband i andra protestantiska

kyrkor vänder sig domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Göteborg.

Domkapitlet i Växjö anser, att den för vår kyrka säregna ordning, som

stiftsbandet utgör, väl kan synas ålderdomlig men icke bör fällas genom

yttre jämförelser med andra kyrkor. Domkapitlet i Lund anser sådana jämförelser

med undantag av kanske Finland vara mycket haltande. Skara

domkapitel uttalar, att Danmarks och Norges kyrkor i ojämförligt högre

grad än den svenska är organiserade som statskyrkor med centraliserad

förvaltning och att en jämförelse med dem därför är av ringa intresse i

förevarande sammanhang. Samma domkapitel åberopar att Finlands kyrkas

mindre storlek gör, att en central överblick över tjänstetillsättningarna

möter mindre svårigheter än i Sverige. Förekomsten i Finland av stiftsbundna

stipendier kan enligt detta domkapitel anses som bevis för att en

viss grad av stiftsbundenhet befunnits eftersträvansvärd även där.

Flera domkapitel anser, att stiftsbandets upphävande skulle vid tjänstetillsättningar

medföra svårigheter såväl för domkapitlet att uppgöra för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

slag som för församlingarna att taga ställning vid prästvalen. Domkapitlet

i Göteborg anför.

En förutsättning för prästvalen är, att församlingarna kan erhålla en

någorlunda riktig kännedom om de sökande. Tack vare stiftens begränsade

storlek har det hittills varit möjligt för församlingarna att erhålla en relalivt

god förhandskännedom om de sökande. Detta kommer att bli avsevärt

mycket svårare, om de sökande normalt kan komma också från andra

stift. Domkapitlen har under nuvarande förhållanden genomgående en

mycket fyllig och god kännedom om samtliga inom stiftet tjänstgörande

präster. Slopas stiftsbandet, måste detta nödvändigt medföra att pappersmeriterna

får ersätta denna mera nyanserade kännedom. Det synes

nämligen uppenbart, att domkapitlet, när det gäller att bedöma sökande

från andra stift, blir oförmöget att göra en rättvis avvägning, när det gäller

de sökandes lämplighet för tjänsten i fråga. Prästvalen kommer att bli

mera slumpartade, eftersom församlingen får svårare att bilda sig en välgrundad

mening om dem, som valet gäller. Det kan befaras att rykten, ensidiga

informationer och skvaller kommer att spela en ökad roll.

Också domkapitlet och stiftsnämnden i Skara finner, att de sakkunniga

underskattat svårigheten för församlingarna att efter upplösande av stiftsbandet

taga ställning vid prästvalen. Enligt domkapitlet är stiftsbandet

en viktig förutsättning för den personliga kännedom om befattningshavarna,

vilken på grund av det prästerliga arbetets karaktär är oundgänglig

i kyrklig administration i vida högre grad än inom statliga kårer och verk.

Att stiftsledningens uppgift att vaka över prästernas lära och vandel skulle

i avsevärd grad försvåras genom ett upplösande av stiftsbandet, anser domkapitlet

ligga i öppen dag.

Styrelsen för Svenska prästförbundet kan icke tillstyrka, att undantag

i fråga om tidsbegränsad stiftsbundenhet skall gälla för den som är teologie

doktor.

Enligt Göteborgs stijtsnämnd torde väsenligt ökade utgifter för flyttningskostnader

bli en konsekvens av den större rörlighet inom prästerskapet

som man måste räkna med genom stiftsbandets borttagande. I

I frågan om längden av den tidsbegränsade stift sb

unde n h e t, som prästerna enligt kommitténs förslag skall vara underkastade

efter stiftsbandets upphävande, framträder stark splittring i remissyttrandena.

Kommitténs förslag om fem års bundenhet biträdes av flertalet ickekyrkliga

myndigheter, domkapitlen i Härnösand och Stockholm, minoriteter

i ytterligare några domkapitel samt — såsom nämnts — styrelsen för

Svenska prästförbundet.

För tio års bundenhet uttalar sig — utom domkapitlet i Uppsala — domkapitlet

i Visby och reservanter inom några domkapitel. Flertalet domkapitel,

som önskar stiftsbandet i princip bevarat, förordar i andra hand tioårig

bundenhet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser stiftsbundenheten

böra gälla tio år i samtliga stift utom Luleå och Visby. I sistnämnda två

stift skulle — till underlättande av dessas rekryteringssvårigheter — endast

finnas en femårig bundenhet.

Domkapitlet i Luleå anför.

Domkapitlet vill ifrågasätta om icke en tid av fem år är alltför väl tilltagen.

Såväl bland hörda instanser inom stiftet som inom domkapitlet

självt har starka sympatier kommit till uttryck för en begränsning av

denna tid till allenast tre år, vilket ur administrativ synpunkt synes vara

fullt tillräckligt. Domkapitlet är helt enigt om att längsta tid bör vara

fem år och flertalet ledamöter vilja tillstyrka en tidsbegränsning till allenast

tre år.

Domkapitlet i Skara — vilket såsom nämnts avstyrker förslaget om avskaffande

av stiftsbandet — befarar, att stiftsbundenhetens begränsning till

fem år kommer att göra domkapitlen obenägna att bevilja yngre präster

tillstånd att antaga kortvariga anställningar som resesekreterare, sjömanspräst

eller dylikt. Vid ett tidsbegränsat stiftsband på exempelvis tio år

skulle däremot domkapitlen lättare kunna bevilja dylika tjänstledigheter.

Förslaget om femårig stiftsbundenhet tillstvrkes eller lämnas utan erinran

av omkring en tredjedel bland de präster och nära hälften bland de

kyrkoråd, som domkapitlen hört i ärendet. För tioårig stiftsbundenhet uttalar

sig omkring en tredjedel av prästerna och drygt en fjärdedel av kyrkoråden.

Därjämte föreligger enstaka förslag, att stiftsbundenheten skall

bestå under tre, sju eller åtta år eller upphöra när prästen nått viss ålder

(35 år).

Såsom redan nämnts avvisar statskontoret och länsstyrelsen i Norrbottens

län varje stiftsbundenhet. Förstnämnda myndighet anför i huvudsak.

Motsvarande regler finnas icke i nuvarande lagstiftning. I fråga om

rätten att söka ordinarie prästerlig tjänst synes en begränsning av angivet

slag knappast erforderlig. Möjligheterna för de yngsta prästerna att under

de första tjänstgöringsåren komma under val vid kyrkoherde- och komministertillsättningar

torde, den föreslagna regeln förutan, vara begränsade.

Statskontoret vill emellertid icke bestrida, att sedan stiftsbanden

upphävts prästerna på ett annat sätt än tidigare kunna hava intresse av att

mottaga förordnanden och uppehålla tjänster i annat stift och att den

ökade möjligheten härtill därför tillfälligt kan framkalla prästbrist inom

visst stift eller vissa stift genom att prästerna där söka sig över till annat

stift. Det synes dock tveksamt, om sådana följder av stiftsbandens upphävande

verkligen kunna motverkas genom införandet av en regel om tidsbegränsad

stiftsbundenhet för de nyinvigda prästerna. Eu dylik regel kan

även leda till att bestående ojämnheter konserveras. En jämn rekrytering

främjas bäst genom regler, som begränsa domkapitlens möjligheter att

anställa pastoratsadjunkter exempelvis genom fastställande årsvis eller för

annan period av det högsta antalet dylika befattningshavare som får anställas

inom stiftet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 ur 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att om en sådan tvångsåtgärd,

som en tidsbegränsad stiftsbundenhet innebär, på allvar skulle övervägas,

så måste den avse icke endast prästtjänster utan även andra inom olika

delar av landet svårrekryterade tjänsteområden.

Frågan om en regel om tidsbegränsad stiftsbundenhet bör givas i lag eller

i administrativ författning beröres av kammarkollegiet och statskontoret

samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping och Strängnäs. Samtliga

anser en sådan regel vara av sådan principiell betydelse, att den bör intagas

i prästvalslagen. Om så sker, anför kammarkollegiet, lärer Kungl.

Maj:t böra utfärda motsvarande bestämmelser för icke ordinarie präster.

Därest erfarenheten framdeles skulle visa, att tidsperioden fem år bör ändras,

kommer det enligt kollegiets mening icke att innebära något mer avsevärt

besvär att härutinnan ändra prästvalslagen.

Förslaget att pastoratsadjunkt under vissa betingelser skall vara skyldig

att under en sammanlagd tid av högst två år tjänstgöra i annat stift än

sitt eget har icke mött någon gensaga.

Kommitténs förslag om förmånligare tjänstarsberäkning

för ödebygdstjänster tillstyrkes av domkapitlen i Härnösand

och Luleå, vilka i likhet med flera andra remissinstanser vitsordar

behovet av åtgärder, som stimulerar rekryteringen av tjänster i avsides

belägna trakter. Domkapitlet i Linköping finner sig icke böra avstyrka förslaget

men ifrågasätter, huruvida det icke vore riktigare att innehavare av

ödebygdstjänst i stället kompenserades genom ekonomiska förmåner. Styrelsen

för Svenska pastoratens riksförbund anser det principiellt oriktigt,

att kompensation utgår i form av extra tjänsteår, men förklarar, att den

icke vill motsätta sig den föreslagna tjänstårsberäkningen om kompensation

i form av ödebygdstillägg eller högre lönegrad icke skulle vara möjlig.

Kammarkollegiet föreslår den modifikationen, att den särskilda förmånen

konsumeras, om prästen erhåller en kyrkoherdetjänst utom ödebygdsområdet.

Domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Skara och Visby samt länsstyrelsen

i Norrbottens län avstyrker ifrågavarande förslag.

Därvid anför domkapitlet i Uppsala, att det finns många församlingar

t. ex. på öar eller andra isolerade platser eller församlingar med besvärliga

bostadsförhållanden eller med svårigheter i arbetet, där tjänstgöringen kan

vara betydligt mera påfrestande än i s. k. ödebygder, vilka numera genom

bilismens utbredning och förbättrade vägförhållanden icke är sa isolerade

som tidigare. Präster, som tjänstgör i ödebygdsförsamlingar, bör enligt

domkapitlets mening i stället kompenseras med lönetillägg och eventuellt

förlängd semester.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar om den föreslagna regeln bland

annat.

Man måste förutsätta, att om prästerna medgives rätt till en dubbel

tjänsteårsberäkning så kommer liknande krav att framföras från andra

tjänstemannagrupper. Att genom olika specialförmåner försöka göra de

svårtillsättliga tjänsterna i Norrland mera eftertraktade, stöter dessutom

på vissa praktiska svårigheter. Det torde sålunda vara mycket svårt för

att icke säga ogörligt att på ett någorlunda rättvist sätt bestämma å ena

sidan de områden, där förhållandena ter sig mera normala, samt å andra

sidan de områden där levnadsbetingelserna är sådana, att särskilda förmåner

av det ena eller andra slaget bör utgå.

Slutligen anför domkapitlet i Strängnäs, att förslaget om dubbel tjänstårsberäkning

för ödebygdspräster synes strida mot regeln om befordran

efter förtjänst och skicklighet.

4. Departementschefen

Alltsedan 1600-talet har i Sverige gällt såsom en av huvudreglerna för

det kyrkliga befordringsväsendet att vart stift för sig utgör ett slutet rekryterings-

och befordringsområde för prästerskapet. Samma princip gällde

länge även för läroverkslärartjänsterna.

Genom reformer omkring mitten av 1800-talet blev stiftsbandsprincipen

helt avskaffad för läroverkens del. För prästerna ändrades stiftsbandet år

1876 från en regel om att den som var född inom stiftet skulle äga företrädesrätt

till prästvigning och befordran inom stiftet till regeln, att blott

den som prästvigts för tjänstgöring inom stiftet ägde befordringsrätt —

d. v. s. rätt att söka tjänst — inom detsamma. Från denna tid har sålunda

icke födelseorten utan endast prästvigningsstiftet betydelse ur befordringssynpunkt.

Stiftsbandet har för prästerna aldrig varit utan undantag. Av ålder har

sålunda befordringsrätt till prästerlig tjänst i Stockholms stad stått öppen

för hela rikets prästerskap. För att undvika en faktisk skärpning av stiftsbandet

bestämdes vid det gamla Härnösands stifts delning att prästerna i

Härnösands och Luleå stift skulle äga befordringsrätt inom båda stiften.

Och även i övrigt har stiftsbandet efter hand uppmjukats utan att därför

förlora sm ställning av huvudregel. Resultatet av dessa ändringar har, såsom

prästvalskommittén framhållit, blivit ett anmärkningsvärt invecklat

system.

Uppmjukningarna av stiftsbandet har icke hindrat att det gång efter

annan framförts önskemål om stiftsbandets totala slopande. Frågan härom

har vid åtskilliga tillfällen behandlats av kyrkomötet och riksdagen. I

riksdagsskrivelser åren 1909 och 1919 begärdes utredning angående stiftsbandets

upphävande. ^ id tillkomsten av gällande prästvalslag blev stifts
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

bandet i allt väsentligt orubbat. Detta torde sammanhänga med att den

fråga, som då stod i blickpunkten, var önskemålen att tillgodose prästerskapets

intresse av befordran efter förtjänst och skicklighet.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att stiftsbandet i princip skall avskaffas.

Enligt kommitténs förslag skall en stiftsbundenhet bestå endast så

till vida, att en präst regelmässigt skall under de första fem åren efter prästvigningen

vara bunden att tjänstgöra i ett och samma stift.

Såväl kommitténs behandling av stiftsbandet som den omfattande argumenteringen

i många remissyttranden framhäver, att stiftsbandets avskaffande

är en för kyrkan och prästerskapet principiellt och praktiskt betydelsefull

reform. I stort sett kan opinionen bland remissmyndigheterna sägas

vara den, att de kyrkliga myndigheterna stå delade med någon övervikt för

meningen att stiftsbandet bör bevaras, medan övriga remissmyndigheter

allmänt förordar ett slopande.

För egen del vill jag framhålla följande.

Nuvarande stiftsbandsregler innebär — trots de uppmjukningar som

efter hand tillkommit — att den blivande prästen redan i samband med sin

prästvigning skall bestämma sig för att allt framgent verka i en och samma

landsdel. Endast under särskilda förutsättningar, som åtminstone delvis är

av den art att ingalunda varje präst kan räkna med dem för sitt vidkommande,

öppnar sig för prästen möjlighet att söka ett verksamhetsfält i en

annan del av landet. Prästerna intar i detta hänseende en särställning i förhållande

till övriga befattningshavare i allmän tjänst. Enligt min mening |

talar starka principiella skäl för att en präst bör ha samma möjligheter som

andra tjänstemän att få utöva sin verksamhet inom den del av landet han

själv önskar. Detta synes mig vara en fundamental rättighet.

Men stiftsbandsreglerna inbjuder icke blott till invändningar av principiell

art. Också i sina detaljer rymmer de oformligheter såsom att Stockholms

stifts prästerskap saknar ansökningsrätt till tjänster i andra stift

men har att möta konkurrens till kyrkoherde- och komministertjänsterna

i Stockholms stad från präster inom hela riket.

.Tåg har här uppehållit mig endast vid ett par — enligt min mening särskilt

vägande — skäl för stiftsbandets slopande. Både i prästvalskommitténs

betänkande och i den allmänna debatten har anförts även andra skäl,

som talar i samma riktning. Det synes mig icke erforderligt att nu upprepa

denna argumentering. Jag vill sammanfattningsvis endast framhalla, att

jag finner stiftsbandets upphävande vara starkt motiverat icke blott med

hänsyn till prästernas intressen utan även från allmänna samhällssynpunkter.

De invändningar som rests mot förslaget att upphäva stiftsbandet gar

i huvudsak ut på att åtgärden skulle medföra svårigheter för kyrkan och

för det kyrkliga livet inom stiften. Flertalet av dessa invändningar har

prästvalskommittén redan på förhand bemött, och jag kan även här i allt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

väsentligt ansluta mig till kommitténs synpunkter. Jag finner sålunda icke

fog för de farhågor som från vissa domkapitels sida framförts om att stiftsbandets

slopande skulle komma att väsentligt försvåra för församlingarna

och domkapitlen att medverka vid tillsättningen av prästerliga tjänster.

Icke heller tror jag, att betingelserna kommer att försämras för de kyrkliga

arbetsorgan, som har stiften till verksamhetsområden. Och även om i enstaka

fall lokala olägenheter kan tänkas uppkomma, måste enligt min övertygelse

fördelarna av stiftsbandets slopande komma att för kyrkan i dess

helhet vida uppväga nackdelarna.

Jag förordar sålunda att stiftsbandet nu avskaffas.

T likhet med prästvalskommittén och det stora flertalet remissinstanser

anser jag det emellertid nödvändigt att genom en tidsbegränsad stiftsbundenhet

trygga att den nyin vigde prästen som regel fullgör de första årens

prästtjänstgöring i ett och samma stift. Olika förslag har framkommit om

huru lång tid denna stiftsbundenhet bör omfatta. För egen del anser jag att

det ej bör komma i fråga att bestämma denna tidrymd olika för skilda stift.

Stiftsbandets principiella slopande innebär nämligen bland annat att man

befriar sig från ett antal särregler för enstaka stift. Man bör då icke utan

tvingande skäl införa nya rättsliga skiljaktigheter mellan stiften. Tilläggas

må att en stiftsbundenhet — vilken under alla förhållanden måste begränsas

genom dispensmöjligheter — knappast skulle bli effektiv under den tid

den i vissa stift överskjuter den allmänna tidslängden. Bedömes frågan sålunda

gemensamt för alla stift synes kommitténs förslag om en femårstid

val avvägt. Fn längre tid är tydligtvis olämplig för de svårrekryterade stiften

och en kortare skulle kunna starkt försvåra för domkapitlen att trygga

en någorlunda jämn tillgång på prästerlig arbetskraft.

Det sakliga innehållet i kommitténs detaljförslag beträffande femårsregeln

synes mig i huvudsak lämpligt. Jag anser sålunda att präst icke förrän

efter fem års tjänstgöring i det stift, vartill han först knutits, skall få söka

ordinarie tjänst i annat stift utan medgivande av domkapitlet i ’hemstiftet''.

Ej heller skall domkapitlet i annat stift dessförinnan kunna utan sådant

medgivande förordna honom att uppehålla icke-ordinarie tjänst. Någon inskränkning

av denna art skall icke göras i prästs rätt att mottaga kallelse

av församling att uppföras på kyrkoherdeförslag. Så långt biträder jag alltså

kommittéförslaget. Däremot skulle det enligt min mening icke vara._befogat

att — såsom kommittén föreslagit — låta bundenheten vid ''hemstiftet''

upphöra i och med att prästen erhåller ordinarie tjänst. Vidare anser

jag det böra övervägas, om icke med tjänstgöring i prästens ''hemstift'' bör

likställas tjänstgöring i vissa utom stiftsorganisationen förekommande befattningar

eller anställningar. Härmed åsyftar jag huvudsakligen de verksamhetsposter

som — enligt 3 § 4 mom. PVL — ger innehavaren rätt att

söka kyrkoherde- och komministertjänst utan hinder av stiftsband. Kommitténs

förslag att från femårsregeln undantaga präst, som fullgjort god
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

kända prov för teologie doktorsgrad biträder jag. Regeln synes mig motiverad

icke blott som eu viss stimulans till högre studier utan även av det

skälet att för en präst, som i följd av sådana studier kommer senare ut i

församlingsprästerligt arbete, bundenhet under fem år skulle vara relativt

sett hårdare. Förslaget har också lämnats utan anmärkning av domkapitlen.

Enligt kommitténs förslag skulle den tidsbegränsade stiftsbundenheten

helt regleras i administrativ författning. Häremot har några remissmyndigheter,

bland annat kammarkollegiet, anfört att frågan har en sådan

principiell betydelse, att en materiell bestämmelse bör intagas i prästvalslagen.

Denna invändning synes mig riktig. Jag förordar därför, att i.prägtvalslagen

upptages ett stadgande av innehåll, att om präst ej inom ''hemstiftet’

under minst fem år bestritt tjänst, varå prästlönereglementet är tilllämpligt,

får han endast under villkor, som Kungl, Maj :t föreskriver, efter

egen ansökan komma i fråga till prästerlig tjänst inom annat stift. Vid

detaljutformningen av undantagen från denna femarsregel far Kungl. Maj:t

bland annat taga ställning till det nyss berörda spörsmålet om i vad mån

tjänstgöring å befattningar av rikskyrklig karaktär lämpligen bör i författningsväg

och sålunda oberoende av domkapitels medgivande likställas

med tjänstgöring inom ’hemstiftet’.

Kommitténs förslag att pastoratsadjunkt skall vara skyldig att, där så

påkallas av markant ojämnhet stiften emellan i fråga om tillgång på prästerlig

arbetskraft, tjänstgöra under sammanlagt högst två ar i annat stift än

sitt ''hemstift’ har vid remissbehandlingen godtagits och torde böra genomföras.

Jag vill i detta sammanhang endast anmärka, att sådan tjänstgöring

som pastoratsadjunkt ålagts att fullgöra inom annat stift bör räknas

lika med tjänstgöring inom ''hemstiftet’, när det gäller tillämpning av regeln

om femårig stiftsbundenhet.

T syfte att stimulera rekryteringen till Härnösands och Luleå stift och

särskilt uppehållandet av det prästerliga arbetet i de mera ödebygdsbetonade

delarna av dessa stift har kommittén föreslagit att präst skall äga att

i viss omfattning tillgodoräkna sig tid för tjänstgöring å sådan ort som

dubbla tjänstår. Förslaget, som endast avser meritberäkning och sålunda

icke tjänstårsberäkning i löne- eller pensionshänseende, har av kommittén

utformats i viss anslutning till gällande bestämmelser om rätt till

dubbel tjänstårsberäkning vid vissa provinsialläkartjänster i Norrland.

Domkapitlen i nyssnämnda stift har tillstyrkt förslaget, men i övrigt har

detta mött starkt motstånd.

Vid bedömande av detta spörsmål vill jag först framhålla, att kommittén

enligt min mening anfört i och för sig goda skäl för sitt förslag. Å andra

sidan talar otvivelaktigt flera omständigheter emot detsamma. Sålunda

bör beaktas att kommittén icke torde haft anledning att räkna med att en

relativ löneförbättring skulle komma i fråga för samtliga löneplansanställda

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

statstjänstemän i vissa delar av Norrland. Sistnämnda åtgärd, som syftar

till att generellt stimulera rekryteringen till norrlandstjänster, synes

mig öka den tveksamhet, som man måste känna — och varåt även länsstyrelsen

i Norrbottens län givit uttryck — inför tanken att åt en särskild

grupp av befattningshavare ge en speciell, låt vara ej ekonomisk, förmån.

Härtill kommer att avgränsningen av tillämplighetsområdet för en

dylik »ödebygdsregel» erbjuder avsevärda svårigheter. Slutligen synes det

mig icke otänkbart att den föreslagna förmånen, om den likväl finnes böra

genomföras, bör göras mindre kraftig, exempelvis reduceras till att avse ett

femtioprocentigt tillägg eller begränsas på sätt kammarkollegiet föreslagit.

Dessa problem torde böra närmare utredas och övervägas. Jag är därför

icke nu beredd att taga slutlig ställning till kommitténs förslag på denna

punkt. Därest, på sätt jag avser att senare förorda, reglerna om prästvalsrättslig

tjänstårsberäkning överföres från prästvalslagen till en ny prästvajsstadga,

kommer det i vart fall att ankomma på Kungl. Maj:t att meddela

eventuella bestämmelser i ämnet.

C. Menighetsval — myndighetsinflytande — rättvis befordran

1. Gällande bestämmelser och dessas tillkomst. Tidigare reformförslag

Förut har framhållits, att det får anses vara en huvudprincip i gällande

prästvalslagstiftning, att pastoratsmedlemmarna skall själva välja innehavare

av prästerlig tjänst men att denna valprincip är underkastad viktiga

modifikationer. De mest betydelsefulla modifikationerna har också kortfattat

berörts.

Den lösning, som 1934 års prästvalsreform gav åt problemet att sammanjämka

intresset av ett starkt församlingsinflytande, utrönt genom menighetsval,

med intresset av att — genom myndighetsinflytande — bereda

prästerna möjlighet till rättvis befordran efter förtjänst och skicklighet,

var resultatet av en diskussion, som sträckt sig långt tillbaka i tiden. Medan

ännu under giltighetstiden av 1883 års prästvalslag befordringssystemet

präglades av kyrkoherdetjänsternas uppdelning i regala, patronclla och

konsistoriella, skedde med 1910 års prästvalslag en betydande utvidgning

av församlingarnas inflytande på kyrkoherdetjänsternas tillsättande därigenom

att skillnaden mellan regala och konsistoriella gäll bortföll och

församlingens val blev avgörande även i de förutvarande regala gällen, så

snart fjärde provpredikant ej kallats. Förutsättningarna för att beslut om

kallande av fjärde provpredikant skulle föreligga blev delvis skärpta, delvis

mildrade; i huvudsak överensstämde bestämmelserna härom med dem som

nu gäller. Också de nuvarande reglerna för Kungl. Maj:ts utnämningsbefogenhet,

då fjärde provpredikant kallats, tillkom genom 1910 års lagstiftning.

Slutligen infördes då också den ännu gällande regeln att fjärde provpredi
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

kant måste ha antingen minst samma tjänstålder som den med lägsta

antalet tjänstår å förslaget uppförde sökanden eller minst tio tjänstår.

Den år 1910 stadgade ordningen blev utsatt för stark kritik, och vid

kyrkomöten under 1920-talet väcktes ett flertal motioner i syfte att minska

församlingarnas inflytande och därigenom vinna en mera rättvis befordringsgång.

1930 års prästvalssakkunniga föreslog också ett vidgat myndighetsinflytande

på tillsättning av såväl kyrkoherde- som komministertjänster.

Förslaget, vilket innebar att domkapitlet under vissa betingelser skulle äga

hänskjuta tillsättningen till Kungl. Maj:ts avgörande, avvisades av departementschefen,

som istället i fråga om kyrkoherdetjänsterna förordade det

ännu gällande systemet med tredjegångstillsättning. Detta system, som

innebar den betydelsefullaste nyheten i PVL, blev sedermera föremål för

åtskillig kritik. I riksdagen och kyrkomötet väcktes talrika motioner med

förslag till ändrade bestämmelser. Samtliga motioner blev emellertid avslagna.

Ett fullständigt avskaffande av institutet tredjegångstillsättning föreslogs

endast i en vid 1943 års riksdag väckt motion. Övriga förslag åsyftade

antingen att minska antalet fall, då utnämningsrätten skulle tillkomma

Kungl. Maj:t, eller att avskaffa valen vid tredjegångstillsättningarna.

Till stöd för att kyrkoherdetjänst vid tredjegångstillsättning borde tillsättas

utan föregånget val anfördes i allmänhet två synpunkter. Det sades

att en utnämning i strid mot ett valresultat, som givit klar majoritet för viss

präst och som framkommit vid ett starkt valdeltagande, vore ägnad att

väcka förstämning inom församlingen och skada församlingslivet. Vidare

anfördes att menighetsval, vars resultat finge åsidosättas, icke vore ur

demokratisk synpunkt tilltalande och kunde minska intresset för andra

prästval, varigenom hela valsystemet kunde råka i misskredit.

Som tidigare nämnts avvisade såväl riksdagen som kyrkomötet förslaget

om borttagande av valen vid tredjegångstillsättningar. Därvid framhölls

särskilt, att församlingarnas inflytande vid dessa tillsättningar ej borde

inskränkas utöver vad syftet med tredjegångsinstitutet krävde, att valhandlingen,

även där den icke vore av avgörande betydelse, vore den säkraste

och mest demokratiska formen för opinionsyttring samt att valens borttagande

skulle främja transportsökande till orter med läroverk och därmed

tillsättningarna förryckas.

Om de nu behandlade reformförslagen bottnat i en kritisk inställning

till tredjegångsinstitutet eller vissa sidor av detsamma, har å andra sidan

vid flera tillfällen väckts förslag om att institutet skulle vidgas till att gälla

även tillsättning av komministertjänster. I motioner vid 1946 och 1951 års

kyrkomöten föreslogs sålunda, att komministertjänst var tredje gång skulle

tillsättas av domkapitlet. Vid båda tillfällena anfördes som grund för förslaget,

att härmed skulle skapas en möjlighet för varje förtjänt prästman

att få ordinarie tjänst. Motionerna blev avslagna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Vad först angår frågan om behovet av ökat utrymme för

tjänstetillsättningar genom kyrkostyrelsen säger sig

kommittén räkna med att pastoratsindelningsreformen kommer att innebära

en reducering av antalet pastorat och därmed på längre sikt minska

det årliga antalet kyrkoherdeutnämningar genom Kungl. Maj:t. Någon

ändring i relationen mellan dessa och övriga tillsättningar av kyrkoherdetjänster

är dock enligt kommitténs mening icke motiverad om — på sätt

kommittén föreslår — ökade möjligheter att tillgodose prästernas intresse

av befordran efter förtjänst och skicklighet skapas i fråga om komministertjänsterna.

Vid sina överväganden av lämpligheten att införa en tredjegångstillsättning

av komministertjänster eller en liknande anordning anser sig

kommittén ej kunna fästa större avseende vid nu rådande eller väntad

prästbrist. Som skäl för denna ståndpunkt anför kommittén följande.

Liksom vid 1920-talets mitt föreligger nu i vissa stift en prästbrist, vilken

antages komma att förvärras under de närmaste åren. Under mellantiden

har emellertid funnits en period av stark tillströmning till prästbanan, vilket

för vissa åldersgrupper måste ha medfört en genomsnittligt långsammare

befordringsgång. Man lärer icke kunna undgå att räkna med att även framdeles

tillgången på prästerlig arbetskraft och därmed konkurrensen om de

ordinarie församlingsprästtjänsterna kommer att uppvisa betydande växlingar.

Det prästerliga befordringssystemet kan emellertid icke gärna tänkas

bliva anpassat efter fluktuationer i tillgången på präster. Härav följer att

man vid övervägande av en reform av detta system icke bör utgå från ett

visst extremt läge av riklig tillgång på präster eller prästbrist.

Kommittén erinrar om att 1930 års präst valssakkunniga på grundval avviss

statistik ansåg sig kunna konstatera, att befordran till komministertjänst

försiggick tämligen jämnt och snabbt. Enligt de sakkunnigas siffermaterial

fanns i augusti 1930 endast 60 präster med 10 eller flera tjänstår,

vilka icke erhållit ordinarie tjänst. Av dessa hade endast 20 präster mer

än 15 tjänstår. Präst valskommittén har från domkapitlen inhämtat uppgifter

rörande antalet per den 1 januari 1952 av icke-ordinarie präster med

minst 10 tjänstår. Enligt dessa uppgifter utgjorde hela antalet av dessa

präster 221; härav hade 64 präster mer än 15 tjänstår.

Till de gjorda jämförelserna anmärker kommittén följande.

Denna markanta ökning av antalet icke-ordinarie präster med en tjänstetid

av mer än 10 respektive 15 år förklaras väl delvis av att prästkårens

rekrytering under åtskilliga år var förhållandevis god och antalet pastoratsadjunkter

stort. Men ökningen måste även ses mot bakgrunden av att den

församlingsprästerliga organisationen under de senaste årtiondena utbvggts

med ett stort antal kyrkoadjunktstjänster under det att antalet kyrkoherdetjänster

varit i stort sett oförändrat och komministraturernas antal ökats förhållandevis

litet. De extraordinarie tjänsternas andel i den prästerliga

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

tjänsteorganisationen har härigenom successivt ökats. Under förutsättning

av en något så när jämn avgång av ordinarie präster torde därför den

genomsnittliga tid, varunder en präst innehar extraordinarie tjänst, blivit

längre.

Den nu beskrivna förskjutningen av den församlingsprästerliga organisationen

skulle — anför kommittén vidare — bli starkt accentuerad vid ett

genomförande av en indelnings- och tjänsteorganisation enligt de av pastoratsindelningssakkunniga

föreslagna riktlinjerna. Kommittén visar i betänkandet

(s. 81), hur utvecklingen siffermässigt skulle te sig. I anknytning

härtill erinrar kommittén om att pastoratsindelningssakkunniga framhållit

såsom angeläget, att genom justeringar i gällande prästvalslag större garanti

skapas för att varje förtjänt präst skall nå ordinarie prästerlig tjänst.

Rörande utfallet av komministerval sammanställer kommittén härefter

bland annat följande uppgifter.

„ Antal fall, då den präst valts, som varit upp
Ar

förd i förslagsrum (% av samtliga val)

12 3

1911—1930 ......... 257 (32,3 %) 225 (28,2 %) 315 (39,5%)

1943—1952 ......... 187 (33,2 %) 173 (30,7 %) 203 (36,1 %)

Kommittén anmärker härtill, att högre förslagsrum icke ger större utsikt

att få röstmajoritet, samt fortsätter.

I den mån de röstberättigade fästa vikt vid att en sökande av domkapitlet

tillerkänts företräde framför de medsökande, uppväges detta till fullo

av andra omständigheter — sannolikt företrädesvis av en önskan att välja

en på platsen väl känd präst liksom av en av ålder iakttagen benägenhet

hos församlingarna att föredraga en yngre sökande framför en äldre.

Vid kyrkomötets behandling av förslagen att införa tredjegångstillsättning

av komministertjänster har — erinrar kommittén vidare — vederbörande

utskott gjort gällande, att flertalet äldre kyrkoadjunkter torde vara

knutna till stadsförsamlingar och sakna intresse av landsbygdskomministraturer

samt att en tredjegångstillsättning av dylika tjänster därför

skulle vara onyttig som medel att underlätta dessa prästers befordran.

Detta påstående är åtminstone för vissa stift icke riktigt, invänder kommittén

och tillägger.

Av de 221 icke-ordinarie präster, som den 1 januari 1952 hade minst 10

tjänstår, utgjordes knappt hälften av kyrkoadjunkter anställda i pastorat

omfattande stad eller del av stad eller i landsbygdspastorat med mer än

10.000 invånare. Ytterligare några voro anställda i mindre landsbygdspastorat

i omedelbar närhet av stad. Ett betydande antal i olika stift voro

emellertid anställda i rena landsbygdspastorat så belägna, att en diir anställd

kyrkoadjunkt icke kunde antagas vara ointresserad av befordran till

landsbygdskomministratur.

Enligt kommitténs mening bör man icke underskatta betydelsen för en

präst av att få en ordinarie tjänst. Regelmässigt vinner han därmed icke

4 — 11 i hav g till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 152

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

blott en större trygghet utan också en mera självständig ställning i sitt

arbete. På landsbygden och i många städer får han därjämte tjänstebostad.

Ett tjänstetillsättnings- och befordringssystem, som innebär dels att ett

menighetsval är avgörande för flertalet tillsättningar och dels att för flertalet

sökande utsikterna att vinna röster vid valet är beroende av utfallet

av ett enstaka framträdande inför valmenigheten, måste — anför kommittén

vidare — i många fall verka på ett sätt, som framstår som obilligt eller

orättvist. De sökandes förmåga att göra sig gällande på ett fördelaktigt sätt

vid ett provframträdande kan icke alltid ge ett riktigt uttryck för deras

lämplighet för tjänsten. Eljest goda präster kan vara »dåliga provpredikanter».

Ett tillsättningssystem av denna art kan i enstaka fall indirekt skada

församlingslivet därigenom, att arbetsglädje och initiativlust efter hand

kan slappna hos präster, som drabbats av oförtjänta motgångar. Slutligen

torde man, ehuru saken icke kan siffermässigt beläggas, icke få underlåta

att räkna med att församlingsvalens helt dominerande betydelse för

tjänstetillsättningarna kan försvåra prästkårens rekrytering.

Den förändring, som den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen

undergått sedan år 1934 och kan väntas undergå i samband med den allmänna

pastoratsindelningsreformen, måste — fortsätter kommittén —

skärpa berörda med prästvalssystemet förenade olägenheter. En dylik utveckling

kan enligt kommitténs mening icke motas på annat sätt än genom

att ett något ökat myndighetsinflytande får göra sig gällande vid tillsättning

av komministertjänst. Mot invändningen, att tredjegångstillsättningarna

av kyrkoherdetjänst erbjuder ett outnyttjat utrymme för tillgodoseende

av rättvis befordran, uttalar kommittén, att detta institut ingalunda

alltid är en lämplig utväg och att det fastmera redan under nuvarande förhållanden

ej sällan framstått som en olägenhet, att kyrkostyrelsen icke haft

annan möjlighet att bereda en extraordinarie prästman befordran till ordinarie

tjänst än att utnämna honom till kyrkoherde.

Ett ökat myndighetsinflytande vid tillsättningen av komministertjänster

bör enligt kommitténs mening få den formen att, var tredje gång komministertjänst

i ett pastorat är ledig, skall tjänsten tillsättas genom myndighets

beslut.

Kommittén framhåller, att den nya tredjegångsregeln kommer att få

samma förtjänst som den äldre nämligen att verka mekaniskt och därmed

utesluta diskussion om det från församlingssynpunkt lämpliga eller

rättvisa i att en tjänst vid viss ledighet skall tillsättas i denna ordning. Att

regeln anknyts till pastoratet och icke till den enskilda komministertjänsten,

säger sig kommittén av flera skäl bestämt förorda. Komministertjänsterna

i ett pastorat individualiseras ofta blott genom sina innehavare.

Någon risk uppstår ej att i ett och samma pastorat flera komministertillsättningar

i följd skall ske genom tredjegångstillsättning. Slutligen vinnes

att tillsättningsordningen för nyinrättad komministertjänst bestämmes

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

automatiskt. Att den förordade regeln kan komma att i ett pastorat med

flera komministertjänster undantagsvis verka på det sättet, att en komministertjänst,

vars innehavare är stationerad i en annexförsamling eller å

härmed jämförlig ort, kan bli flera gånger i följd tillsatt genom myndighetstillsättning,

anser kommittén icke böra hindra den föreslagna anordningen.

Enligt kommitténs mening bör man nämligen aldrig släppa ur sikte att

varie komministertjänst är inrättad i pastoratet såsom sådant och för hela

pastoratets befolkning, även om stationerings- och kommunikationsförhållanden,

fastställd arbetsordning m. m. åt viss komminister anvisar en del

av pastoratet som huvudsakligt arbetsområde.

Vad proceduren vid tredjegångstillsättning angår

finner kommittén ingen anledning att föreslå ändring i nuvarande regel,

att utnämningsrätten vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst alltid

tillkommer Kungl. Maj:t. Befogenheten att tillsätta komministertjänst vid

tredjegångstillsättning anser kommittén däremot böra anförtros åt domkapitlen.

Att även för dessa tjänsters del förlägga utnämningsrätten till

Kungl. Maj:t skulle enligt kommitténs mening innebära en föga önskvärd

centralisering. Även efter ett upphävande av stiftsbandet torde — tillägger

kommittén — de sökande till lediga komministraturer i regel komma att

vara präster, som tidigare tjänstgjort i stiftet.

Beträffande spörsmålet i vad mån och på vad sätt utrymme bör beredas

för ett församlingsinflytande anför kommittén till en början följande.

Församlingsmedlemmarnas önskemål att själva få välja präst och prästernas

önskemål att kunna vinna befordran efter de allmänna befordringsgrunderna

förtjänst och skicklighet äro intressen av så väsentligt olika

karaktär att det måste erbjuda stora svårigheter att förena dem. Enligt

kommitténs mening står föga att vinna genom regler, varigenom man söker

i de särskilda tillsättningsfallen tillgodose båda dessa intressen i största

möjliga utsträckning. Det är lättare att göra vartdera intresset rättvisa om

man i stället renodlar reglerna på det sättet, att man i vissa fall giver en

klar övervikt åt församlingsbornas önskemål och i övriga åt prästernas

berättigade anspråk på rättvis befordran.

Från dessa synpunkter kritiserar kommittén de nuvarande bestämmelserna

som onödigt komplicerade och påvisar bland annat, att möjligheten

att kalla fjärde provpredikant vid tredjegångstillsättning utnyttjats på ett

sätt som är konträrt mot syftet med detta institut. Viktigare än vissa detaljer

i det nuvarande systemet, vilka skulle kunna rättas till utan att reglerna

om kyrkoherdetillsättningarna i övrigt ändrades, är dock enligt kommitténs

mening följande två förhållanden. Samtidigt som menighetsvalet vid

tredjegångstillsättningarna åt Kungl. Maj:t ger en självfallet värdefull

anvisning om församlingens önskemål, försvåras i många fall för Kungl.

Maj:t att vid tillsättningsärendets avgörande tillgodose de intressen, som

förestavat att utnämningsrätten tillagts Kungl. Maj:t. Kombinationen av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

ett sedvanligt ansöknings- och valförfarande med ett efterföljande nytt

ansökningsförfarande, förnyad domkapitelshandläggning av ärendet samt

slutlig handläggning hos Kungl. Maj:t innebär vidare, att den redan vid

vanliga kyrkoherdetillsättningar anmärkningsvärt långa proceduren blir

nästan orimligt utdragen. Åt intresset att förenkla och förkorta de prästerliga

tjänstetillsättningarna bör enligt kommitténs mening nu ges ett beaktande,

som icke tillmätts detsamma vid tidigare diskussioner.

Särskilda skäl talar enligt kommittén mot att tredjegångstillsättningarna

av komministertjänster föregås av menighetsval. Med hänsyn till det

genomsnittligt ringa intresset för komministerval vore detta en åtgärd av

oproportionerlig vidlyftighet. Vidare skulle menighetsval nödvändiggöra

en centralisering av utnämningsrätten till Kungl. Maj:t; valet kan ej gärna

tänkas försiggå utan ledning av ett av domkapitlet upprättat förslag, och

det kan ej ifrågakomma att den myndighet som upprättat förslaget även

träffar det slutliga avgörandet.

Införande av tredjegångstillsättning utan val bör emellertid enligt kommitténs

mening icke föranleda, att församling, som beröres av tillsättningen,

ställes utan inflytande på denna. Kommittén föreslår, att

kyrkorådet i varje församling i pastoratet skall beredas tillfälle att

avge yttrande över de sökande, samt anför som skäl härför i huvudsak

följande. Obligatorisk kyrkofullmäktigeinstitution lär icke komma

till stånd inom överskådlig tid, och kyrkostämma är föga lämpad för

ifrågavarande uppgift. Om pastoratskyrkorådet gäller, att dess huvudsakliga

uppgifter hittills varit av ekonomisk art. Tänkbart vore, att församlingskyrkoråden

finge yttra sig å gemensamt sammanträde. Särskilda yttranden

kan emellertid ge en rikare belysning av pastoratsinvånarnas synpunkter.

Kommittén kan icke finna, att det obligatoriska prästerliga ordförandeskapet

i kyrkorådet utgör något hinder för dess ifrågavarande medverkan,

utan anser tvärtom värdefullt, att kyrkorådets ordförande har förutsättningar

att vid behov klargöra innebörden av sökandenas akademiska betyg

eller liknande av sökandena åberopade fakta. Kommittén tillägger, att det

givetvis kan inträffa, att ordföranden är jävig och att det därvid stundom

kan bli erforderligt att domkapitlet förordnar ojävig präst att för dagen

tjänstgöra som vice pastor.

Beträffande frågan i vilken form tillsättningsärendet bör överlämnas

till kyrkorådet för yttrande anför kommittén till en början följande.

Närmaste anslutning till eljest gällande bestämmelser skulle vinnas om

domkapitlet uppförde de tre sökande, vilka enligt domkapitlets mening i

första hand borde komma i fråga till tjänstens erhållande, på ett förslag,

varöver kyrkorådet finge yttra sig. För att emellertid icke en ny typ av förslag

till prästerlig tjänst skulle tillskapas — något som skulle verka förvirrande

— måste förslaget vara på vanligt sätt graderat. Till förmån för en

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

dylik anordning skulle kunna anföras att kyrkorådet härigenom aldrig

skulle behöva ingå i ett bedömande av mer än tre sökande samt att kyrkorådet,

vars valda ledamöter ofta torde sakna erfarenhet av bedömningen

av akademiska meriter, skulle få en värdefull ledning. Av vad tidigare anförts

framgår emellertid, att för komministertjänsternas del dylika domkapitelsförslag

icke kunna komma i fråga, därest det slutliga avgörandet

av tillsättningarna skall tillkomma domkapitlen. Men också vid tredjegångstillsättning

av kyrkoherdetjänst skulle det medföra påtagliga olägenheter

att låta domkapitlet uppgöra ett förslag, varöver kyrkorådet hördes.

Domkapitlet skulle nämligen då ha att två gånger taga ställning till vem

som vore närmast att erhålla den lediga tjänsten, nämligen dels vid upprättande

av förslaget och dels då domkapitlet underställer Kungl. Maj:t

ärendet. Domkapitlets andra och slutliga ställningstagande skulle i många

fall kunna bliva starkt försvårat. Vidare skulle utnämningsfrågans avgörande

kunna bliva genom besvär över förslaget fördröjt på ett sätt som

rimmade illa med strävandena att här få till stånd en snabbare tillsättningsordning.

Kommittén föreslår den ordningen att domkapitlet efter prövning av de

sökandes behörighet till den lediga tjänsten översänder samtliga ansökningshandlingar

till kyrkorådet. Till handlingarna skall därvid biläggas icke

blott en utskrift av domkapitlets protokoll över behörighetsprövningen

utan även ett sammandrag av sökandenas meriter. Detta sammandrag bör

upprättas efter mönster av de sammandrag, som sedvanligt uppgöras hos

domkapitlen till ledning vid upprättandet av förslag. I detta sammanhang

understryker kommittén, att syftet med inhämtandet av kyrkorådets yttrande

icke är att kyrkorådet skall ingå i en teknisk meritbedömning utan

att kyrkorådet skall, under ett allmänt beaktande av befordringsgrundsatserna

förtjänst och skicklighet, göra det uttalande om tjänstens tillsättande,

vartill kyrkorådet föranledes av ansökningshandlingarnas innehåll, sin uppfattning

om tjänstens särskilda behov samt i förekommande fall ledamöternas

personliga kännedom om de sökande.

Slutligen berör kommittén två argument, som upprepade gånger anförts

mot tanken på tredjegångstillsättning utan val.

Det första är risken för att valen skulle komma att ersättas med petitionslistor.

Denna risk finner kommittén ej stor med hänsyn till att det

torde vara tämligen väl känt att myndigheterna allmänt sett är mycket

återhållsamma ifråga om att tillmäta större värde åt prov på denna erfarenhetsmässigt

osäkra form av opinionsyttring.

Det andra argumentet är det att tredjegångstillsättning utan val skulle

medföra att prästtjänsterna — närmast komministertjänsterna — skulle

bli besatta med äldre präster, som sökt transport. Kommittén anför i denna

del, att det vore orealistiskt att icke räkna med att en tredjegångstillsättning

av komministertjänster kommer att leda till ett något ökat transportsökande

men att betydelsen härav icke får överdrivas. Redan det förhållandet,

att även eftersträvade tjänster i större tätorter alltjämt skall vid

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

två ledigheter av tre tillsättas genom val, utesluter att äldre landsbygdspräster

skulle komma att i dominerande grad besätta dessa tjänster. Kommittén

erinrar vidare om att den i dess förslag från gällande PVL upptagna

föreskriften, att sökandes förtjänst och skicklighet skall bedömas med liänsyn

jämväl till tjänstens särskilda behov, förbjuder att utnämningsbeslut

grundas på allenast en rent mekanisk meritberäkning.

De röstberättigades möjlighet att vid kyrkoherdeval kalla fjärde

prov predikant utnyttjas förhållandevis sällan, konstaterar kommittén.

Under åren 1935—1953, då antalet kyrkoherdeval torde ha varit

omkring 1.000, stod sålunda fjärde provpredikant under val blott vid 84

tillfällen. Kommittén finner ej skäl föreslå ändring däri, att kallelse alltid

skall kunna ske, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas efter val, samt anser

ej heller ändring påkallad ifråga om de förutsättningar i avseende å röstmajoritet

och röstningsfrekvens som måste vara uppfyllda för att kallelse

skall komma till stånd. Däremot har kommittén ej upptagit den i 41 § 3

mom. PVL givna regeln enligt vilken i vissa fall av röstsplittring eller ringa

valdeltagande tjänsten ånyo skall ledigförklaras och utnämning kan ske

utom förslaget. Vid införande av tredjegångstillsättning utan val finnes

enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att bevara denna regel som

en speciell möjlighet för präst att erhålla en kyrkoherdetjänst utan att ställa

sig under val.

3. Remissyttranden

Genomgående vitsordas i de avgivna yttrandena, att garantierna för att

prästerna i rimlig utsträckning vinner befordran efter förtjänst och skicklighet

bör stärkas. Också de utvägar, som kommittéförslaget anvisar i detta

syfte, tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Enligt några

yttranden är de föreslagna reformerna önskvärda eller värdefulla även ur

församlingssynpunkt.

Enstaka remissmyndigheter anser, att förslagen går längre än som är motiverat

med hänsyn till prästerskapets befordringsintressen. Å andra sidan

anser några bland de hörda myndigheterna och förbunden att kommittén

i vissa hänseenden bort föreslå mer ingripande reformer. Såsom redan

nämnts anser sålunda länsstyrelsen i Norrbottens län och majoriteten inom

domkapitlet i Strängnäs, att prästvalen bör helt avskaffas.

I fråga om behovet av ökat utrymme för tjänstetillsättningar

genom kyrkostyrelsen uttalar länsstyrelsen i

Kronobergs län, att det nuvarande valsystemet ej sällan verkar på ett sätt

som framstår som obilligt eller orättvist samt att kommitténs förslag synes

bli ett steg i rätt riktning mot en mera tillfredsställande lösning av frågan

om prästtillsättning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

Domkapitlet i Linköping finner förslaget om tredjegångstillsättning av

komministertjänster lyckligt som ett komplement till de bestämmelser som

hittills tjänat som regulator för prästvalen. Myndigheten tillägger, att — i

betraktande av att kyrkoadjunkturerna, vilkas antal ökas, tillsättes av domkapitlen

efter såvitt möjligt objektiv prövning av meriter och förtjänster —

torde efter införande av tredjegångstillsättning av komministertjänst de

skadliga verkningarna av menighetsvalen på prästerskapets rättvisa befordran

tämligen fullständigt komma att neutraliseras. Uppsala domkapitel

anför att efter genomförande av detta förslag kan prästernas krav på en

någorlunda rättvis befordran åtminstone i viss utsträckning tillgodoses.

Styrelsen för Svenska prästförbundet uttalar sin tillfredsställelse med de

sakkunnigas strävan att finna en form för tillsättning som bättre än för närvarande

tillgodoser både församlingarnas intressen och den enskilde prästens

rätt till befordran på sakliga grunder. Kommittén har därmed, anför styrelsen,

tillmötesgått en allmän prästerlig opinion. Enligt domkapitlet i Härnösand

synes ändringarna i stort sett innebära en förbättring och grundar

sig på en god avvägning av de båda intressena. På liknande sätt uttalar sig

domkapitlet i Stockholm, som betecknar dessa intressen som lika berättigade.

Överståthållarämbetet anför, att eftersom det ursprungliga syftet med

tredjegångstillsättningarna varit att skapa möjligheter till befordran av förtjänta

prästmän, som icke lyckats vinna majoritet vid de vanliga valen, det

torde vara särskilt angeläget, att dylika möjligheter står öppna även ifråga

om befordran till den första ordinarie tjänsten. Domkapitlet i Skara utvecklar

sina synpunkter sålunda.

I svensk kyrkorättslig tradition ha av gammalt både menighets- och

myndighet sinflytande gjort sig gällande vid tillsättningar.---Utan

att överdriva den historiska faktorns betydelse bör man skänka den starkt

beaktande. Avgörande för avvägningen mellan menighets- och myndighetsinflytande

bör dock vara vad som med hänsyn till kyrkans aktuella läge

kan anses riktigt och lämpligt. Kommittén har enligt domkapitlets mening

i stort sett väl avvägt mot varandra församlingarnas intresse av meddelaktighet

i prästtillsättningen och det prästerliga intresset av rättvisa och

sakligt grundade befordringsmöjligheter. Beräffande förslaget om tredjegångstillsättning

av komministertjänst kan man visserligen hysa tvekan

inför en åtgärd, som skulle beskära församlingarnas inflytande. Den lokala

folkliga självstyrelsen, som i vår tid fått vidkännas starka begränsningar

genom ökat statsinflytande, har i den kyrkliga förvaltningen en relativt

stark ställning och bör i huvudsak därvid förbliva. Med hänsyn bland annat

till att efter genomförande av den förestående pastoratsregleringen sannolikt

ett större antal präster än nu torde få räkna med komministertjänst

som slutlig tjänst i sin befordringsgång, synes det domkapitlet dock befogat

att även vid komministertillsättningar söka ett myndighetsinflytande i

samma utsträckning som nu råder beträffande kyrkoherdetjänsterna.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt domkapitlet i Västerås torde annan utväg till vinnande av rättvisare

befordran ej föreligga än ett utbyggande av nuvarande bestämmelser

om tredjegångstillsättning.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser, att tredjegångstillsättningen,

som innebär en inskränkning i församlingarnas valrätt, icke är

ett lyckligt sätt att tillgodose prästerskapets intresse av rättvis befordran.

Enligt styrelsens mening hade det varit lyckligare, om detta skett genom

någon sorts reglerad befordringsgång för prästerna, så att förtjänta präster,

vilka icke vunnit befordran, i stället efter viss tid med bibehållande av den

lägre tjänsten erhållit en extra lönegradsuppflyttning och eventuellt komministers

eller kyrkoherdes namn. Skall emellertid tredjegångstillsättningen

behållas som medel för tillgodoseende av ifrågavarande intresse, har styrelsen

icke något emot att den blir tillämplig också å komministertjänster.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund avstyrker tredjegångstillsättning av komministertjänst. Förstnämnda

styrelse invänder därvid att förslaget är så konstruerat att det

skulle kunna leda till att såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera komministerbefattningar

i ett pastorat samtidigt innehades av icke menighetsvalda

präster.

Mest kritiskt mot kommitténs förslag är domkapitlet i Lund. Denna

myndighet föreslår femtegångstillsättning av såväl kyrkoherde som komminister

och anför härom.

Inom den kyrkliga förvaltningen finns ett behov av att kunna befordra

förtjänta präster, som ej lyckats ernå majoritet vid val. Motiven härförare

uppenbara och torde av alla vara godtagna. Domkapitlet vill emellertid

ifrågasätta om ej annat förfarande än den nuvarande tredjegångstillsättningen

skulle kunna komma till användning — ett förfarande, som täckte

nyssnämnda behov och som innebure all nödig hänsyn till prästernas befogade

krav på rättvis befordran och till församlingarnas intressen att erhålla

lämpliga präster. Ett sådant tänkbart förfarande skulle vara om vederbörande

biskop hos Kungl. Maj:t anmälde förtjänt präst, som haft otur vid

val, till erhållande av ledig kyrkoherdetjänst. Tjänsten skulle ej ledigförklaras

och ej heller skulle val äga rum eller yttrande inhämtas från kyrkorådet.

Med den kännedom biskopen har om till sådan utnämning ifrågasatta

präster och om den kyrkliga strukturen av den församling, till vilken

befordran skulle ske, torde man på goda grunder kunna förvänta, att ett

dylikt system skulle slå väl ut. — — — Därest möjlighet för präst att

erhålla befordran på ovan antytt sätt skulle genomföras, föreligger ej behov

för inskränkning i församlingarnas valrätt mer än var femte gång tjänsten

är ledig.

Domkapitlet i Visby, som i övrigt tillstyrker tredjegångstillsättning av

komminister, ifrågasätter, med instämmande i vad kyrkorådet i Visby härom

anfört, om icke Visby församling bör förlänas undantagsställning så

länge församlingen utgör prebende åt biskopen i Visby och komminister
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

tjänsten är den enda prästerliga tjänst i församlingen, vars innehavare tillsättes

genom menighetens val.

Också den föreslagna proceduren vid tredjegångstillsättning

har vunnit gillande i flertalet yttranden.

Sålunda har förslaget att menighetsvalen skall försvinna vid tredjegångstillsättningar

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan samtliga

de präster och kyrkoråd, som hörts av domkapitlen.

Uppsala domkapitel uttalar sin tillfredsställelse över förslaget. Dessa

val har enligt domkapitlets mening ofta varit mycket missvisande och

mången gång hindrande för utnämning av den mest förtjänte prästmannen.

Domkapitlet framhåller i likhet med domkapitlet i Linköping den misstämning

som en utnämning i strid mot ett valutslag är ägnad att väcka. Också

domkapitlet i Luleå finner det sakligt och psykologiskt välmotiverat att val

ej skall ske vid tredjegångstillsättningarna. Länsstyrelsen i Örebro län

ansluter sig oförbehållsamt till förslaget i denna del.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför bland annat.

Det synes odiskutabelt att en Kungl. Maj:ts utnämning i strid mot ett

otvetydigt valresultat kan mera skada än främja församlingslivet. Styrelsen

betraktar menighetens rätt att själv utse församlingens ordinarie präster

såsom vilande på en demokratisk grundtanke och finner det från denna

synpunkt icke tilltalande att en församlingens i val uttryckta viljeyttring i

vissa fall kan av Kungl. Maj:t utan vidare åsidosättas. Systemet med

tredjegångstillsättning synes därför — som prästvalskommittén anfört —

icke böra kombineras med församlingsval. Kommitténs förslag förefaller

styrelsen vara en logisk konsekvens av tredjegångsinstitutets genomförande.

Överståthållarämbetet godtager väl att valen slopas vid dessa tillsättningar

men framhåller, att detta kan medföra att den allmänna opinionen

inom församlingen kommer till synes i andra former.

Förslaget rörande kyrkorådsyttranden vid tredjegångstillsättningar beröres

av vissa remissinstanser. Flertalet av dem tillstyrker förslaget, några

dock med vissa modifikationer. F.tt par remissyttranden går i avstyrkande

riktning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund lägger vid sitt accepterande

av kommitténs förslag rörande tredjegångstillsättning av kyrkoherde

särskild vikt vid att rätten att yttra sig över ansökningarna skall i flcrförsamlingspastorat

tillkomma församlingskyrkoråden och alltså icke pastoratsky

rkorådet.

Styrelsen anför vidare.

Fn självfallen förutsättning för styrelsens ställningstagande är att vederbörlig

hänsyn i fortsättningen tages till kyrkorådens uppfattning om sökandenas

inbördes lämplighet för den prästerliga befattning som skall tillsättas,

en uppfattning som grundar sig på personliga erfarenheter om förutsättningarna

för prästämbetets utövning i församlingen och alltsa innefattar

eu bedömning ur vidare synpunkter sin de centrala instansernas.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt Växjö domkapitel vore det önskvärt att i kyrkorådens yttranden

alltid gåves en uttalad motivering till förordet med utgångspunkt från församlingens

särskilda behov.

Härnösands domkapitel, som tillstyrker att valet vid tredjegångstillsättning

ersättes av kyrkorådsyttrande, tillägger att det synes kunna äventyra

meningen med tredjegångstillsättningen, om kyrkorådet skall äga yttra sig

över samtliga sökande. En mera betryggande ordning skulle, anför domkapitlet,

utan tvivel vinnas om yttrande inhämtades över ett av domkapitlet

upprättat förslag. De skäl av väsentligen formell natur, som anföres

häremot, är enligt domkapitlets mening knappast övertygande.

Domkapitlet i Luleå och styrelsen för Svenska prästförbundet anser att

kyrkorådsyttrande endast bör inhämtas vid tillsättning av kyrkoherdetjänst,

alltså ej då fråga är om komministertjänst. Beträffande formen för

yttrandet har dessa remissinstanser samma ståndpunkt som domkapitlet

i Härnösand.

Lämpligheten av att kyrkoråden höres vid tredjegångstillsättningar

ifragasättes bland annat av domkapitlen i Uppsala och Visby. Förstnämnda

domkapitel anför.

Da detta i manga fall kommer att förrycka den verkliga meningen med

dessa tillsättningar, nämligen en rättvis befordran för förtjänta prästmän,

känner sig domkapitlet närmast böjt att avstyrka detta förslag. Det är

naturligt, om ett kyrkoråd vid avgivande av sitt förord mest beaktar sitt

eget intresse att erhalla en prästman, som man känner till och gärna vill

ha, men mindre har i tankarna att befordra den mest förtjänte. Man är därmed

inne i samma olägenhet, som vidlåder ett församlingsval före en tredjegångstillsättning.

I många fall är det också troligt, att kyrkorådet överlåter

åt sin ordförande att föredraga ärendet och formulera ett förslag till

yttrande. Denne ordförande kan ofta vid en ledigbliven kyrkoherdetjänst

vara en komminister i församlingen, som tjänstgör som vice pastor och

som salunda har att lämna förslag till förord för sm blivande kyrkoherde,

eller det kan vara kyrkoherden, som lämnar förord till sin blivande komminister,

och stundom kan det även inträffa, att det är kyrkorådets ordförande

själv, som är en av de sökande. Skulle det anses nödvändigt, att

kyrkorådets yttrande infordras, bör det åtminstone föreskrivas, att vid

sådana tillfällen kontraktsprosten leder kyrkorådets förhandlingar eller,

om tillsättningen gäller en tjänst i kontraktsprostens eget pastorat, en av

domkapitlet förordnad prästman från annat pastorat. Därest det finns

flera församlingar i samma pastorat, synes det lämpligast, att ett gemensamt

yttrande avgives av pastoratskyrkorådet.

Lunds domkapitel avstyrker, att valen vid tredjegångstillsättningar ersättes

med kyrkorådsyttranden och anför — med hänsyftning på kyrkoherdetillsättningar

— bland annat följande.

Vid avgivande av förord är ett domkapitel bundet till de i prästvalslagen

angivna befordringsgrunderna, i anledning varav domkapitlet knappast

kan taga någon hänsyn till vad kyrkorådet anfört, om detta ej över
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj ds proposition nr 152 år 1957

ensstämmer med innehållet i befordringsgrunderna. Den föreslagna nya lagbestämmelsen

kommer sålunda att skapa konfliktanledningar mellan domkapitel

och kyrkoråd.

Vad härefter angår rätten att kalla fjärde provpredikant förordar

styrelsen för Svenska prästförbundet samt domkapitlen i Uppsala och

Luleå ävensom en ledamot i Linköpings domkapitel i motsats till kommittén

skärpning av förutsättningarna för att kallelse skall komma till stånd.

Domkapitlet i Uppsala menar, att församlingens ifrågavarande rätt ofta

innebär ett hinder för eftersträvad »rättvis befordran», och förordar en

höjning av det procenttal eller den minimisiffra som erfordras för kallelse.

Domkapitlet i Luleå finner det uppenbart att nuvarande bestämmelser

gynnar de större församlingarna. Vidare synes nuvarande bestämmelser icke

tillräckligt garantera, att en verklig församlings vilja kommer till uttryck

genom kallelsen. En skärpning av bestämmelserna, så att även i större församlingar

exempelvis 1/10 av de röstberättigade måste uttala sig för kallelse,

synes i hög grad påkallad.

Med liknande motivering föreslår styrelsen för Svenska prästförbundet,

att röstsiffran för den präst, som skall anses kallad, skall uppgå till

a) i pastorat med högst 2 000 röstberättigade: minst 1/5 av de röstberättigades

röster,

b) i pastorat med 2 001—4 000 röstberättigade: minst 400 av de röstberättigades

röster,

c) i pastorat med mer än 4 000 röstberättigade: minst 1/10 av de röstberättigades

röster.

Statskontoret uttalar, att kommittén, då den sökt förenkla proceduren

vid prästvalen, bort undersöka möjligheterna att slopa den ordning med

två menighetsomröstningar som kallande av fjärde provpredikant medför.

Förslaget, att nuvarande regel i 41 § 3 mom. PVL om förnyat ledigförklarande

av kyrkoherdetjänst vid vissa valutfall skall borttagas, har lämnats

utan erinran.

4. Departementschefen

Av vad jag tidigare anfört framgår, att gällande lagstiftning om tillsättning

av församlingsprästtjänster innehåller en komplicerad avvägning mellan

flera, ej alldeles lättförenliga intressen, som är knutna till prästtillsättningarna.

Några huvudmoment i denna avvägning har mycket gammal

hävd, nämligen domkapitlens uppgift att bland de sökande till en

kyrkoherde- eller komministertjänst uppföra tre såsom mest förtjänta

på förslag till tjänsten samt pastoratsmenighetens rätt att välja mellan

dessa. I fråga om komministertjänster har detta menighetsval av ålder

varit avgörande. Beträffande åter kyrkoherdetjänster har systemet under

skilda tider i olika grad komplicerats genom regler om rätt för försam
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

lingen att kalla fjärde provpredikant och om utnämningsrätt för KungL

Maj:t. Vid tillkomsten av 1934 års lagstiftning lämnades reglerna för tillsättning

av komministertjänst helt orubbade. Systemet för tillsättning av

kyrkoherdetjänst utbyggdes däremot, som tidigare erinrats, med bestämmelserna

om tredjegångstillsättning.

Den kritik, som riktats mot gällande prästvalslags system för fördelning

av inflytandet å tjänstetillsättningar, har huvudsakligen följt två linjer.

Dels har det sagts att 1934 års reform icke i skälig grad tillgodosåg

prästernas intresse av rätt till befordran efter förtjänst och skicklighet.

Och dels har anförts att prästvalslagens kompetensfördelning är alltför

invecklad: lagen inrymmer olika regler vilkas syfte och verkningar strider

mot varandra. I sistnämnda hänseende har man särskilt pekat på att valen

vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst och församlingarnas möjlighet

att vid samma ledighetstillfällen kalla fjärde provpredikant försvårar

för Kungl. Maj:t att vid utnämningsbesluten låta syftet med tredjegångsinstitutet

komma till sin rätt.

Prästvalskommittén har ansett kritiken befogad på båda dessa punkter.

Enligt kommitténs förslag skall vidgade möjligheter att tillgodose prästerskapets

befordringsintressen vinnas främst därigenom, att var tredje

gång komministertjänst är ledig i ett pastorat skall den tillsättas av domkapitlet

utan val.

Med få undantag har remissinstanserna biträtt kommitténs ståndpunkt

att ett behov finns att öka utrymmet för tjänstetillsättningar genom kyrkostyrelsen.

För egen del vill jag särskilt framhålla några synpunkter. Förändringarna

under de senaste årtiondena i församlingsprästorganisationen —

sedd i stort — har bland annat inneburit en förskjutning mot relativt

färre ordinarie och relativt fler extra ordinarie tjänster. Orsakerna härtill

är flera, bland annat fördelarna av att i tätorterna någon del av prästerskapet

är kyrkoadjunkter och önskemålet att minska den stelhet i indelning

och organisation som följt av att de ordinarie församlingsprästerna

ej kunnat förflyttas. Det finns anledning räkna med, att berörda utveckling

åtminstone i någon mån kommer att fortgå. Redan nu är det så att

icke varje förtjänt präst kan räkna med såsom säkert att inom rimlig tid

bli vald till komminister eller kyrkoherde. Det får dock enligt min mening

anses skäligt att församlingsinflytandet på prästtillsättningarna begränsas

så mycket som kräves för att en förtjänt präst skall ha — om icke helt

så dock tillnärmelsevis — samma utsikter att omsider vinna ordinarie anställning,

som i stort sett tillkommer andra grupper av offentliga befattningshavare.

Jag delar uppfattningen hos kommittén och majoriteten av remissinstanserna

att en utvidgning av myndighetsinflytandet bör få formen av tredjegångstillsättning

av komministertjänster. Något annat förslag har icke

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts -proposition nr 152 år 1957

kommit fram, som synes vara på en gång lika effektivt och lika ågnat

att smälta in i vårt traditionella system för tillsättning av prästtjänster.

Väl är det riktigt, såsom styrelsen för Svenska stadsförbundet påpekar,

att undantagsvis såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera komministertjänster

i ett pastorat kan komma att vara samtidigt besatta med icke

menighetsvalda präster. Den olägenhet som rent principiellt ligger häri

uppväges dock av den föreslagna ordningens förtjänst att låta växlingarna

mellan valtillsättningar och tredjegångstillsättningar försiggå — för kyrkoherdetjänsten

liksom för den eller de i pastoratet inrättade komministertjänsterna

— mekaniskt och utan att några skönsmässiga avgöranden

behöver träffas om det lämpliga eller rättvisa i att en viss tjänst vid en

föreliggande ledighet tillsättes genom myndighetsbeslut.

Tillräckliga skäl att ge en undantagsställning åt komministertjänst i

Visby pastorat synes mig icke finnas.

Den påtalade oklarheten i gällande prästvalslags intresseavvägning har

kommittén velat undanröja genom att låta menighetsvalen vid tredjegångstillsättningarna

ersättas av en rätt för församlingskyrkoråden att

yttra sig över ansökningarna. I tidigare diskussioner om tredjegångstillsättningarna

av kyrkoherdetjänst har gång efter annan framförts förslag

om borttagande av valen. Förslagen har dock alltid fallit. Då kommittén

nu åter framfört denna tanke, har den vunnit om icke enstämmigt bifall

så dock stöd i nästan samtliga remissyttranden. Också enligt min mening

talar mycket starka skäl för förslaget. Tillsättningsordningen får en nu

saknad klarhet och konsekvens:_å_ena sidan undvikes utnämningar i strid

mot resultatet av ett menighetsval och å den andra bindes icke den beslutan

d_e_jnynddg_hetensjhandlingsfrihet. Vidare kommer dessa tillsättningar

att kunna ske väsentligt snabbare än nu.

I några yttranden har betänkligheter anförts mot att församlingskyrkorådens

mening inhämtas vid tredjegångstillsättningarna. Därvid har några

remissinstanser velat slopa anordningen endast för komministertjänster.

För egen del är jag dock övertygad om att kyrkoråden ofta kommer att

kunna tillföra utnämningsärendet värdefulla synpunkter. Att helt slopa

församlingsinflytandet på dessa utnämningar skulle också vara att gå

längre än som låter sig motivera med prästernas intresse av befordran

efter förtjänst och skicklighet.

Ett domkapitel har ansett att särskilda svårigheter möter på grund av

att kyrkoherden eller dennes ställföreträdare är självskriven ordförande

i kyrkorådet. Jag vill utveckla hur jag ser på härmed sammanhörande

problem.

Ordförande i kyrkorådet är enligt 40 § 1 mom. lagen om församlingsstyrelse

kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst inom

församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar. 1 annexförsamling med

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

särskilt anställd präst skall denne eller den hans tjänst förestår föra ordet

i kyrkorådet, när kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar ej är tillstädes.

I samma lagrum stadgas, att därest ordföranden i kyrkorådet är

hindrad att inställa sig vid rådets sammanträde, äger rådet utse en annan

ledamot att för tillfället föra ordet. Någon mot den sistnämnda svarande

regel finnes ej för det fall att kyrkorådets ordförande är jävig, men samma

ordning bör då uppenbarligen tillämpas. Vid kyrkoråds behandling

av tredjegångstillsättning måste självfallet präst, som är sökande, såsom

jävig avhålla sig från tillsättningsärendet. Vidare torde en i pastoratet

anställd präst, som är förordnad till vice pastor, äga anföra grannlagenhetsjäv

om saken gäller vem som skall bliva hans förman. Däremot ligger

det intet säreget i att en kyrkoherde får såsom kyrkorådsordförande yttra

sig över de sökande till en komministratur i pastoratet; i motsvarande

ställning befinner sig ofta tjänstemän inom andra förvaltningsområden. Av

vad jag här sagt följer att kyrkorådet i före varande ärenden stundom får

fungera under en lekmannaordförande. Detta synes mig dock icke utgöra

tillräckligt skäl att ordna ett i församlingsstyrelselagen okänt tillfälligt

ordförandeskap för kontraktsprosten.

Några remissinstanser har ansett, att kyrkoråden borde få yttra sig över

ett av domkapitlet uppgjort förslag. Enligt min mening har kommittén

emellertid visat, att detta skulle bli förenat med synnerliga olägenheter.

Får tredjegångstillsättningarna framdeles ske utan val, kommer anledning

uppenbarligen att saknas att vid sådan ledighet möjliggöra, att

kyrkoherdetjänst får sökas vid två skilda stadier av förfarandet. Prästvalskommittén

har emellertid även föreslagit, att för en annan situation

gällande regel om förnyat ledigförklarande skall försvinna, nämligen bestämmelsen

i 41 § 3 mom. prästvalslagen, att då församling kallat fjärde

provpredikant till kyrkoherdetjänst men valutfallet ej visar en på visst

sätt bestämd röstmajoritet och röstningsprocent, tjänsten får sökas utom

förslag hos Kungl. Maj:t. Detta förslag, varemot ingen röst höjts vid

remissbehandlingen, kan jag biträda. Det innebär — förutom en förkortning

av tillsättningsproceduren — i viss mån ett ytterligare renodlande

av intresseavvägningen i prästvalslagstiftningen: myndighet sinflytandet

minskas i fråga om tillsättningar som föregås av menighetsval.

Frånsett sistberörda förslag har prästvalskommittén lämnat nuvarande

regler om kallande av fjärde provpredikant i huvudsak orubbade. Såsom

framgår av redogörelsen för gällande rätt kräves nu för att kallelse skall

komma till stånd, att vid frågodagsförrättningen antalet nejröster ej uppgår

till hälften av samtliga samt att förslaget om kallelse av viss präst

erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets hela röstetal skulle

vara mindre, så många röster som svarar mot denna andel. I sak skedde

härutinnan ingen ändring vid tillkomsten av 1934 års lag; ett i 1932 års

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 63

sakkunnigbetänkande framfört förslag om höjning av siffran 300 till 500

vann ej bifall.

Spännvidden mellan de stora stadspastoraten och de små landsbygdspastoraten

gör det svårt att bestämma förutsättningarna för kallelse

på ett sätt som är på en gång enkelt och för alla pastorat lämpligt. Vid

övervägande av detta spörsmål har jag stannat för den meningen, att

kraven bör skärpas för alla pastorat utom de minsta. Av flera skäl bör

dock endast en varsam ändring ske. Det är knappast önskvärt att förutsättningarna

för kallelse sättes så högt att i de stora stadspastoraten framgången

av ett kallelseförslag regelmässigt skulle kräva en intensiv bearbetning

av de röstberättigade — något som, såvitt jag förstår, skulle

erfordras vid genomförande av det av styrelsen för Svenska prästförbundet

framlagda förslaget. Mot ett kraftigare försvårande av kallelse talar

också, såsom jag i ett senare sammanhang skall utveckla, att förekomsten

av detta institut gör det möjligt att inskränka de fall då kyrkoherdetjänst

skall i följd av. brist på sökande förklaras ånyo ledig. På dessa

grunder förordar jag, att förutsättningarna för kallelse ändras endast på

det sättet att minimiantalet röster höjes från 300 till 400. Förslaget innebär

för pastorat med högst 1 500 röstberättigade ingen förändring, för

pastorat med 1 500—2 000 röstberättigade en successiv höjning av minimisiffran

till 400 samt för större pastorat att sistnämnda rösttal alltid kräves.

D. Predikoproven

1. Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag

Präst som blivit uppförd på förslag till ordinarie församlingsprästtjänst

skall enligt 17 § PVL avlägga prov med predikan och altartjänst vid högmässogudstjänst

i en eller, i undantagsfall, två kyrkor inom pastoratet. Är

prästen i fält eller utomlands på tjänstens vägnar och kan han därför icke

inställa sig till predikoprov, är han ändock behörig att komma under omröstning

vid valet (18 § 1 mom.). Har han i annat fall än nyss sagts anhållit

hos domkapitlet att bli befriad från prov, kan domkapitlet, om särskilda

skäl föreligger, medgiva att han får komma under omröstning utan att

avlägga prov (18 § 2 mom). Blir präst som uppförts på förslag av laga förfall

hindrad att avlägga prov, skall han ofördröj ligen anmäla detta hos domkapitlet.

Är han fortfarande av laga förfall hindrad att anmäla sig till

prov inom 45 dagar från den bestämda provdagen, kan han utan att avlägga

prov komma under omröstning. Om präst däremot uteblir utan att anmäla

förfall, som domkapitlet godkänner, kan domkapitlet skilja honom från

förslaget (19 §).

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

Predikopröven har sedan länge varit ett omstritt moment i tillsättningsförfarandet.

Gång efter annan har förslag framkommit om att avskaffa

proven eller göra dem frivilliga.

PVL innebar vid sin tillkomst en viss inskränkning i den skyldighet att

provpredika som stadgats i de tidigare prästvalslagarna. Den lösning som

frågan erhöll i PVL överensstämde emellertid icke med det av 1930 års

prästvalssakkunniga framlagda förslaget i ämnet. Detta innebar nämligen,

att proven skulle bli på det sättet fakultativa, att präst som fann det vara

av behovet påkallat att genom prov göra sig känd av församlingen fortfarande

skulle ha tillfälle därtill men att däremot någon skyldighet att avlägga

prov icke skulle föreligga. Det kan anmärkas, att de sakkunnigas

förslag på denna punkt fick ett gynnsamt mottagande vid ärendets remissbehandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1951 års prästmöte i Stockholms stift

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte »vidtaga åtgärder med syfte att den

prästerliga befordringsordningen ändras så, att de mot en evangelisk kristendomsuppfattning

stridande predikoproven icke behöva förekomma».

Därvid anfördes, bland annat, att ordningen med provpredikningar innebär,

att kyrkan dels begär av prästen att han skall predika Guds ord

till väckelse, frälsning och salighet, dels inleder honom i frestelse att i sin

provpredikan tala så att hans tal ''slår an’ på församlingen och därmed

ökar hans utsikter att bli vald. Församlingens i och för sig legitima önskan

att få se och höra en präst, som söker tjänst, borde kunna tillgodoses

genom att de intresserade besöker en högmässa i prästens dittillsvarande

församling eller genom att tillfälle beredes den sökande att hålla något

föredrag i det pastorat, där han söker tjänst.

Vid 1951 års kyrkomöte avslogs en motion, syftande till att systemet

med provpredikningar och prästval skulle ersättas med en tillsättningsordning,

där församlingsinflytandet fick göra sig gällande genom en rätt för

kyrkorådet att yttra sig över de sökande.

Enligt gällande prästvals- och prästlöneförfattningar äger präst, som avlägger

prov på annan ort, icke rätt till ersättning för sina kostnader.

Framställningar om införande av kostnadsersättning åt provpredikant

gjordes år 1918 av Uppsala domkapitel och år 1920 av kyrkomötet. Förstnämnda

framställning fann Kungl. Maj:t, efter remissbehandling, ej föranleda

någon vidare åtgärd. Den senare överlämnades efter remissbehandling

till 1930 års prästvalssakkunniga. I sitt betänkande framhöll dessa

såsom önskvärt, att en präst, när prov vore behövligt för att göra honom

känd för församlingen, begagnade sin rätt att provpredika och ej avhölles

därifrån av ekonomiska skäl. De sakkunniga föreslog, att provpredikant

skulle erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt då gällande

allmänna resereglemente. Kostnaderna skulle enligt förslaget gäldas ur

kyrkofonden.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

I 1934 års prästvalsproposition anförde departementschefen, att någon

meningsskiljaktighet icke torde råda därom, att kostnadsersättning åtminstone

i viss omfattning borde beredas provpredikant. Ytterligare utredning

krävdes dock i fråga om grunderna för ersättningens beräknande

ävensom beträffande frågan, varifrån ersättningsbeloppen skulle gäldas,

innan det läte sig göra att taga definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål.

Varken riksdagen eller kyrkomötet gjorde vid prästvalsfrågans behandling

år 1934 något uttalande i fråga om ersättning åt provpredikant.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1953 års kyrkomöte anhållit, att möjlighet

måtte beredas provpredikant att ur kyrkofonden erhålla rese- och

traktamentsersättning, dock att fjärde provpredikant måtte erhålla ersättning

av vederbörande pastorat.

2. Prästvalskommittén

Kommittén uttalar inledningsvis, att skyldigheten att avlägga

predikoprov av ålder utgjort ett väsentligt inslag i ordningen för

tillsättning av församlingsprästtjänster och att provens historiska samband

med menighetsvalet ligger i öppen dag.

Angående den kritik av provpredikningarna, som framförts av 1951 års

prästmöte i Stockholms stift, anför kommittén i huvudsak följande.

För predikoproven är visserligen karakteristiskt att de innebär att den

sökande prästen utför en förrättning, som anordnats för helt andra syften

än att utgöra ett led i en tjänstetillsättning. Frågan om predikoprovens

bevarande bör emellertid avgöras även från andra synpunkter än dem som

prästmötet anlagt. Uppslaget att i predikoprovets ställe sätta ett föredrag

skulle dessutom icke erbjuda några garantier mot det som prästmötet funnit

vara ett principiellt missförhållande. Därest ifrågavarande präst gåve

en uppbygglig karaktär åt sitt föredrag, som väl i regel komme att behandla

ett religiöst ämne, torde föredraget komma en predikan mycket nära.

Sin egen syn på predikoproven utvecklar kommittén sålunda.

Enligt kommitténs mening låter det sig icke göra att med någon säkerhet

fastställa, vilken betydelse predikoproven ha för prästvalens utfall i

stort. Redan 1930 års sakkunniga uttalade, att församlingarna i allmänhet

äro i stånd att oberoende av proven förskaffa sig kännedom om de å förslag

uppförda prästerna. Detta måste i än högre grad gälla nu för tiden. Ur

de röstberättigades synpunkt är förtjänsten med predikoprovet, att dessa

kunna få ett eljest måhända icke tillgängligt personligt och omedelbart

intryck av den sökande prästens förmåga i en betydelsefull ämbetsiunktion.

Den sökande präst, som icke tidigare verkat inom pastoratet eller i

dess närhet, kan få större utsikter att bliva rättvist bedömd vid en jämförelse

med cn på orten välkänd priist. Å andra sidan är provpredikmngsin

sti tu te t behäftat med obestridliga svagheter. I fråga om prästens förmåga

inom många väsentliga delar av hans ämbetsuppgift, exempelvis den enskilda

själavården, liksom väl i regel också om hans personliga läggning

5 — Bihang till riksdagens iirotolcoll 1907. 1 samt. Nr 152

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

giver prov med predikan och altartjänst ingen ledning. Tillfälligheter av

varjehanda slag kunna påverka såväl besöksfrekvensen som predikantens

aktuella disposition för sin uppgift.

Som ett sammanfattande omdöme om predikoproven uttalar kommittén,

att de utgör ett värdefullt inslag i en tillsättningsordning, som bygger

på församlingsmedlemmarnas valrätt, och att det ställer sig svårt att finna

en ersättning, som är påtagligt överlägsen. Kommittén föreslår därför, att

utrymme för provpredikningar alltjämt skall finnas i tillsättningsförfarandet.

Som ett särskilt skäl härför framhåller kommittén, att med stiftsbandets

avskaffande de fall kan bli något flera än för närvarande, då på förslag

till en tjänst är uppförda en eller flera präster, beträffande vilka det för de

röstberättigade kan vara relativt svårt att på annat sätt vinna närmare

information.

Härefter upptager kommittén till behandling frågan om predikoproven

skall vara frivilliga samt anmärker därvid inledningsvis, att skyldigheten

att provpredika endast i ringa grad blev uppmjukad genom PVL, trots den

opinion som under lagens förarbeten kommit till uttryck för frivilliga prov.

Möjligheten att begära befrielse från prov synes — anför kommittén — ha

utnyttjats i mycket ringa grad. Kommittén föreställer sig, att såväl de

befordringssökande prästerna i gemen som domkapitlen varit inställda på

att för sådan befrielse förutsättes att helt speciella omständigheter föreligger.

Kommittén påpekar den möjlighet att vinna befordran utan predikoprov

som förslaget om tredjegångstillsättning utan val indirekt innebär men förklarar,

att den icke ansett sig böra stanna härvid. Härefter anför kommittén.

Det är ofta omvittnat att predikoproven för icke så få präster innebära

ett allvarligt psykiskt obehag. Dessa präster ha därigenom svårt att så att

säga göra sig själva rättvisa vid proven. Kommittén anser därför att starka

billighetsskäl tala för att sökande präst får möjlighet att avstå från att

avlägga prov. För att denna frihet skall få sitt avsedda innehåll måste bestämmelserna

så utformas, att ett avstående från att provpredika icke

framstår som ett undandragande från fullgörandet av en skyldighet. Å

andra sidan bör frivilligheten ha en rent individuell karaktär. Det skulle

icke vara förenligt med denna reforms syfte eller med kommitténs principiella

uppskattning av predikoprovsinstitutets värde att möjliggöra för en

sökande till viss tjänst att låta sitt ställningstagande till proven bestämmas

av huru medsökande ställa sig härtill.

Kommittén föreslår därför, att sökande till viss tjänst skall redan i sin

ansökning meddela, om han önskar avlägga prov. Denna viljeförklaring

skall vara bindande både i den riktningen, att en sökande icke får på grund

av en efter ansökningstidens utgång uttalad önskan beredas tillfälle att

avlägga prov, och på det sättet, att en präst icke efter sagda tidpunkt får

frånträda sitt beslut att provpredika. För att understryka förslagets inne
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

börd har — anför kommittén — nuvarande bestämmelse om rätt för domkapitlet

att från förslaget skilja präst, vilken utan laga förfall uteblir från

prov, utbytts mot en bestämmelse om att prästen i dylikt fall skall skiljas

från förslaget.

Den frihet att avstå från avläggande av prov, vilken sålunda skall tillkomma

sökande präst, bör enligt kommitténs mening även få åtnjutas av

präst, som av församlingen kallas att uppföras på förslag till tjänst.

Beträffande frågan om kostnadsersättning åt provpredikant

anför kommittén inledningsvis följande.

Redan vid tillkomsten av gällande prästvalslag fastslogs att det vore i

princip skäligt, att präst erhölle ersättning, helt eller delvis, för kostnaderna

i samband med avläggande av predikoprov. Prästvalskommittén är av samma

mening. Ett predikoprov är en tjänsteförrättning, som företages efter

myndighets förordnande. Provpredikanten förrättar en gudstjänst, som

under alla omständigheter skall ombesörjas. Slutligen — och detta är den

viktigaste synpunkten — är provpredikan ett lagbestämt moment i ordningen

vid prästval, föreskrivet eller, vid frivilliga predikoprov, möjliggjort

främst i valmenighetens intresse. Därest provpredikningarna, såsom kommittén

föreslår, bliva frivilliga, framträder också intresset att undanröja

risken för att präst av ekonomiska bevekelsegrunder finner sig böra avstå

från att avlägga prov, en synpunkt som får ökad tyngd därest stiftsbandet

avskaffas.

Kostnadsersättning bör enligt kommitténs mening i princip tillkomma

varje provpredikant, oavsett om han redan har prästerlig tjänst eller ej.

Präst, som redan är anställd i det pastorat, där han söker ledig tjänst, måste

dock uteslutas från rätt till sådan ersättning; till täckande av kostnaderna

för församlingsprästernas resor inom eget pastorat anvisas nämligen i särskild

ordning bestämda reseanslag.

Provpredikant bör enligt kommittén erhålla resekostnadsersättning och

traktamente i enlighet med bestämmelserna i gällande allmänna resereglemente.

Härom anför kommittén bland annat följande.

Av vad kommittén tidigare anfört om grunden för att kostnadsersättning

skall utgå följer att kommittén icke finner det riktigt att inskränka

rätten till ersättning av det skälet att predikoproven kunde anses ha ett

element av uppvaktning för en valmenighet.---Det synes icke erfor
derligt

att inskränka prästs rätt till ersättning till något visst högsta antal

provresor per år. Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall präst

nämligen lika litet som för närvarande kunna samtidigt stå på förslag till

flera tjänster, och därmed torde risken att någon präst företager täta provresor

bliva utesluten. Reseersättning synes lämpligen böra med bortseende

från provpredikantens innehavda tjänsteställning utgå efter rese- och traktamentsklassen

B.

Kommittén föreslår vidare, att präst vid tjänstledighet för avläggande

av prov skall vidkännas s.k. C-avdrag å lönen, d.v.s. avstå hela lönen,

och härför erhålla ersättning. Då predikoprov undantagsvis avlägges av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

annan än präst, som är underkastad prästlönereglementet, bör enligt kommitténs

mening frågan om ersättning för mistade avlöningsförmåner bedömas

efter regler motsvarande dem som enligt 5 § kommittékungörelsen

gäller i fråga om löneersättning åt kommittéledamot.

Beträffande utom riket boende präst föreslår kommittén, att ersättningsfrågan

får prövas och avgöras av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall och att

prästen till sin förklaring om villighet att avlägga prov skall få knyta det

villkoret att reseersättning medgives honom.

Kostnaden för ersättning åt provpredikant bör enligt kommitténs mening

bestridas ur kyrkofonden, eftersom pastoraten skulle kunna drabbas mycket

ojämnt, om de finge stå för dessa utgifter. Det av 1953 års kyrkomöte

väckta förslaget att kostnadsersättning till fjärde provpredikant skulle

åvila pastoratet, anser sig kommittén av flera skäl icke böra upptaga.

Kommittén anför härom.

Då de röstberättigade kalla en fjärde provpredikant, utnyttja de en rättighet

som lagstiftningen tillerkänner dem. Det har visserligen av ålder befunnits

nödvändigt att till sådan kallelse knyta den verkan, att valet förlorar

sin avgörande betydelse och Kungl. Maj:t får utnämningsrätt. Men

att härjämte förknippa kallelsereglerna med en bestämmelse, som i viss

mån framstår som en mot pastoratet riktad ekonomisk sanktion, synes

kommittén obefogat. Anmärkas må också att kommittén funnit förekomsten

av kallelserätten möjliggöra, att kyrkoherdetjänst vid ofullständigt

förslag ej behöver ånyo ledigförklaras: i dessa fall överlåtes förslagets eventuella

komplettering åt valmenigheten.För att i någon mån bliva principiellt

försvarlig skulle därför den av kyrkomötet föreslagna undantagsbestämmelsen

behöva i sin tur förses med undantag. Såsom prästvalskommittén

flerstädes understryker har det för kommittén varit ett riktmärke att åstadkomma

så enkla regler som möjligt.

De av kommittén föreslagna reglerna om kostnadsersättning åt provpredikant

har intagits i 23 § av kommitténs förslag till prästvalsstadga.

3. Remissyttranden

Frågan om skyldigheten att avlägga predikoprov har

vid remissbehandlingen väckt livligt intresse. Det stora flertalet remissinstanser

anser, att provpredikningarna bör bibehållas, och endast ett fåtal

förordar provens avskaffande. Av dem som är positivt inställda till predikoproven

ansluter sig de flesta till kommitténs linje med frivilliga prov. Bland

anhängarna av frivilliglinjen förekommer emellertid i viss utsträckning

delade meningar om bestämmelsernas utformning.

De som förordar att predikoproven skall helt avskaffas är majoriteterna

inom domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Härnösand samt länsstyrelserna

i Örebro och Norrbottens län. Även en ledamot i Karlstads

domkapitel sluter upp på denna linje. Till stöd för provens avskaffande

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

åberopas olika skäl. Som förut nämnts är domkapitlet i Strängnäs av den

meningen att hela valsystemet bör slopas. Domkapitlet i Västerås anser,

att predikoprovet icke är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram

det äger rum. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att en ytterligare förenkling

och förkortning av valproceduren kan vinnas, om man radikalt

slopar systemet med provpredikningar. Vidare anför denna länsstyrelse

bland annat, att man inom en församling alltid har möjligheter att på andra

vägar få tillförlitligare uppgifter om de sökande och att dessa möjligheter

också i allmänhet utnyttjas. — Länsstyrelsen i Norrbottens län menar, att

predikoprovet ger föga om ens någon ledning för församlingen vid bedömandet

av prästens kvalifikationer som enskild själavårdare eller för andra uppgifter

av betydelse för församlingslivet. — Det kan anmärkas, att Västerås

domkapitel och länsstyrelsen i Norrbottens län båda anser, att provpredikningarna

bör vara obligatoriska för den händelse de skall bibehållas.

För att predikoproven skall förbli obligatoriska i samma utsträckning som

hittills uttalar sig domkapitlen i TJppsala, Lund och Göteborg samt majoriteten

inom domkapitlet i Karlstad. Domkapitlet i Göteborg gör därvid

bland annat gällande, att det enligt evangelisk uppfattning hör till församlingens

oförytterliga rättigheter att bedöma det sätt, varpå Guds ord förkunnas

vid dess gudsjänster, samt att den föreslagna rätten att avstå från

predikoprovet icke förefaller ha några utsikter att vinna tillämpning i praktiken.

Domkapitlet i Uppsala anför om den av kommittén föreslagna bestämmelsen

följande.

Fn sådan bestämmelse kommer att ställa den sökande i en svår situation,

då han icke vet, hur de övriga komma att göra. Fn försynt prästman kanske

drar sig för att anmäla sig själv till prov och torde därmed vara ur räkningen

vid valet. Åtgärden skapar också oreda vid tillsättningsproceduren. Antingen

skola alla predikoprov borttagas eller skola de bibehållas som det normala.

Domkapitlet, som förmenar att tiden ännu icke är inne för provens

borttagande, föreslår, att den gamla bestämmelsen bibehålies, så mycket

mer som den bereder möjlighet för de å förslaget uppsatta att begära

befrielse från provs avläggande.

Uppfattningen att provpredikningarna bör bibehållas men i princip vara

frivilliga delas eller lämnas utan erinran bland annat av kammarkollegiet,

statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs och

Värmlands län, domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, domkapitlen

i Skara, Växjö, Lidcå och Visby, enskilda ledamöter i Västerås och Härnösands

domkapitel samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och

Svenska prästförbundet.

Det kan vidare framhållas, att till samma grupp hör över två tredjedelar

av de präster och nära två tredjedelar av de kyrkoråd, som hörts av domkapitlen.

Domkapitlet i Växjö anser, att det personliga intryck, som provet ger

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

valförsamlingen, väl till sin natur är ensidigt men likväl i många fall omistligt.

Att provet göres helt frivilligt bör enligt domkapitlets mening vinna

allmän förståelse. Ilur mycket enskilda präster skall våga begagna rätten

att frånsäga sig prov finner domkapitlet emellertid ovisst. Möjligen kunde

dylika beslut lättare och i solidarisk samverkan fattas efter det att förslaget

är satt.

Kammarkollegiet finner det sannolikt, att möjligheten att avstå från

predikoprov icke kommer att utnyttjas i någon större utsträckning. På liknande

sätt uttalar sig också överståthållarämbetet.

Domkapitlet i Skara finner däremot skäl förmoda, att det för en sökande

ofta kan kännas svårt att begära få avlägga prov, om han har anledning

förutsätta, att medsökande icke gör det, samt fortsätter.

Då det ligger i valmenighetens intresse, att de faktorer, som verka ogynnsamt

på frekvensen av predikoprov, icke bliva starkare än nödvändigt, vill

domkapitlet ifrågasätta, huruvida icke 20 § i lagförslaget bör förlänas sådan

lydelse, att ansökan om befrielse från skyldighet att avlägga predikoprov

skall beviljas utan villkor, men att sökande, som i samband med ansökan

icke uttalat sig beträffande predikoprov, skall avlägga sådant prov.

Enligt stiftsnämnden i Linköping bör proven i princip bibehållas, dock

med rätt för den, som i samband med ansökningen så begär, att bli befriad

från provs avläggande. Stiftsnämnden anför.

Genom denna positiva åtgärd får prästen möjlighet att avstå från att

avlägga prov, vilket, om man bortser från de fall, då religiös uppfattning

eller allvarligt psykiskt obehag därtill föranleder, kan beräknas ske endast

när den sökande prästen från tidigare tjänstgöring eller eljest är känd i den

församling, där proven skola avläggas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län lämnar visserligen den föreslagna uppmjukningen

av provpredikningsinstitutet utan erinran men ifrågasätter

samtidigt, om icke församling borde äga rätt att begära provs avläggande

av en eller flera bland de sökande eller av dem alla.

I samma riktning uttalar sig styrelsen för Svenska prästförbundet.

Förbundet kan icke tillstyrka, att den sökande redan från början skall

angiva, huruvida han önskar avlägga prov eller icke. Församling bör äga

rätt att begära provs avläggande, varvid förutsättes, att samtliga på förslag

uppförda skall kallas till prov. Den enskilde prästen synes därvid böra

äga rätt att antaga eller avböja kallelse till avläggande av predikoprov.

En liknande inställning har också domkapitlet i Luleå.

Frågan om kostnadsersättning åt provpredikant har

närmare berörts endast av ett mindre antal remissinstanser och dessa har

därvid som regel anslutit sig till kommitténs förslag.

Bland dem som helt godtagit förslaget är kammarkollegiet, riksräkenskapsverket,

domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Lund samt stiftsnämnden

i Västerås. Kammarkollegiet förklarar i sitt yttrande, att de årliga

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957 71

kostnaderna för ändamålet enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning

kan uppskattas till cirka 50 000 kronor.

Statens lönenämnd gör ingen annan erinran mot förslaget än att nämnden

ifrågasätter, om icke kostnaden för ersättning åt provpredikant av administrativa

skäl bör bestridas av pastoratet.

Statskontoret hävdar, att ersättningen åt provpredikant bör begränsas

till resekostnaderna. Om ersättning anses böra utgå, bör det enligt ämbetsverkets

mening övervägas att låta prästen själv svara för kostnaderna intill

ett visst belopp, förslagsvis 25 kronor. Gottgörelsen bör utgå från kyrkofonden.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping samt stiftsnämnden i Göteborg

föreslår, att provpredikant — i stället för att få vidkännas C-avdrag

och härför erhålla ersättning — skall erhålla tjänstebefrielse med bibehållen

lön.

4. Departementschefen

Prov med predikan och altartjänst såsom ett led i tillsättningen av ordinarie

församlingsprästtjänster har långvarig hävd inom den svenska kyrkan.

Ofta torde också dessa prov ha ansetts som en självklar eller nödvändig

förutsättning för menighetsvalet. Tid efter annan har dock framkommit

förslag om att slopa eller begränsa proven. Diskussionen har rört sig

kring alternativen obligatoriska prov, inga prov och fakultativa prov. Sistnämnda

alternativ har stundom utformats såsom en rätt för sökande präst

att avgöra, huruvida han skulle avlägga prov, stundom som en rätt för

församling eller pastorat att påkalla prov. I sistnämnda fall torde som regel

ha ansetts att prästen skulle äga avböja församlingens begäran.

Enligt det av prästvalskommittén nu framlagda förslaget skall predikoproven

framdeles bliva på det sättet frivilliga, att präst skall äga att i sin

ansökning till tjänsten förklara sig vilja avlägga prov. Har han så gjort,

måste han fullgöra prov. Den präst åter, vars ansökning icke innehåller

sådan förklaring, skall enligt förslaget ej få tillfälle till prov.

I remissyttrandena över detta förslag återfinnes samtliga de meningsriktningar

jag nyss nämnt. Minsta anslutningen har den meningen att proven

bör helt slopas. Samtidigt är spridningen i motiveringen för denna

ståndpunkt påfallande. Ett domkapitel förmenar, att predikoprovet icke

är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram det äger rum. Härtill

vill jag anmärka, att detta betraktelsesätt synes mig i rätt hög grad tidsbetonat

och knappast göra rättvisa åt något som dock är en flerhundraårig

tradition inom kyrkan. Icke heller kan jag anse att en eljest i och för

sig önskvärd strävan att göra tillsättningsproceduren enklare och snabbare

är tillräckligt försvar för en så ingripande åtgärd som provens avskaffande.

Slutligen har man pekat på andra möjligheter för de röstberättigade att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Mcijits proposition nr 152 år 1957

skaffa sig en likvärdig eller bättre information om de sökande prästerna.

Denna synpunkt vill jag något närmare beröra.

Självfallet är det, såsom prästvalskommittén framhållit, ogörligt att fastställa

predikoprovens generella betydelse för utfallet av prästvalen. Provens

uppgift är att ge de röstberättigade ett direkt och personligt intryck

av den sökande prästen. Betydelsen härav minskas i den mån prästen genom

tidigare verksamhet i trakten, framträdanden i radio eller skriftställarskap

redan gjort sig känd bland valmenigheten. I många fall måste dock

prov i form av förrättande av högmässogudstjänst ge de röstberättigade

ett mer konkret intryck av den sökande än de på andra vägar kunnat förskaffa

sig.

Av vad jag nu anfört följer, att jag biträder kommitténs förslag att utrymme

för prov alltjämt skall finnas i tillsättningsförfarandet.

I frågan om predikoproven bör vara obligatoriska eller ej är såsom jag

redan antytt åsikterna delade bland remissinstanserna, dock med klar övervikt

för den meningen att präst skall äga avstå från att avlägga prov. Vid

bedömandet av detta spörsmål synes mig böra fastslås, att pro vp red ikningsinstitutet

icke kan sägas förutsätta, att vid varje tillfälle samtliga på

förslag uppförda sökande avlägger prov. Något så att säga tekniskt hinder

möter ej mot den ordningen att vid en konkurrens prov avlägges endast av

viss eller vissa sökande. I sakfrågan vill jag lägga avgörande vikt vid följande

förhållande. Under offentlighet avlagda prov såsom ett led i tjänstetilisättningsförfarande

förekommer även utanför den kyrkliga organisationen.

Proven vid prästval torde emellertid vara utan motstycke såväl i det

hänseendet, att de bedömes av en stor, för den prövande ofta okänd samling

människor, som därutinnan att proven avser ett flertal färdigheter hos den

prövande. Det synes mig uppenbart, att proven för enstaka präster kan

kännas mycket påfrestande. Med hänsyn härtill förordar jag att något

tvång att fullgöra predikoprov hädanefter ej skall finnas.

Beträffande utformningen av en regel om frivilliga predikoprov är jag

ense med kommittén om att frivilligheten skall vara strängt individuell.

Anledning finnes icke att öppna möjlighet för sökande, som uppförts på

ett förslag, att inrätta sig efter eller söka bestämma medsökandes ståndpunkt.

Med en effektiv frivillighet skulle icke heller, synes det mig, vara

förenligt att låta församlingen påkalla prov. Det skulle för övrigt möta stora

svårigheter att finna en lämplig form för församlingens meningsyttring i

denna sak. Den opinion i fråga om provpredikningarna som hittills framkommit

från prästerskapet gör mig böjd att antaga att, om varje sökande

präst far självständigt bestämma härom för sin del, kommer provpredikningarna

alltjämt att utgöra ett vanligt moment i tillsättningsproceduren.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

Bestämmelserna bör därför utformas på ett sätt som markerar provpredikningarna

som ett normalt led i förfarandet. Detta synes mig kunna vinnas

genom en föreskrift om att prov skall avläggas av envar på förslaget uppförd

sökande, som el i sin ansökning förklarat sig. avstå.härifrån.

Provpredikant har hittills icke varit berättigad till ersättning för de kostnader,

som han kan ha haft i samband med avläggande av prov. Som regel

torde det ha varit möjligt att undvika att präst behövt taga tjänstledighet

med löneavdrag. Men för resekostnaderna har han själv fatt svara, saframt

icke det pastorat, vari provet avlagts, frivilligt påtagit sig dessa. Vid 1951

års prästlönereform sköts spörsmålet om ersättning till provpredikant åt

sidan i avvaktan på ändringar i prästvalslagstiftningen.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att provpredikant skall få resekostnads-

och traktamentsersättning ur kyrkofonden enligt rese- och traktamentsklassen

B. Behöver han åtnjuta tjänstledighet för att fullgöra prov,

skall han vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå hela lönen, och härför

få ersättning ur kyrkofonden. Avlägges prov av någon, som ej är underkastad

prästlönereglementet, skall frågan om löneersättning prövas efter

kommittékungörelsens grunder. För provpredikant som är bosatt utom

riket skall Kungl. Maj:t efter särskild framställning avgöra i vad mån någon

ersättning skall utgå.

Vid remissbehandlingen har dessa förslag vunnit nästan allmän anslutning.

För egen del vill jag erinra om att det redan vid tillkomsten av gällande

prästvalslag synes ha rått principiell enighet om det skäliga i att provpredikanter

får ersättning för sina kostnader. Jag finner det angeläget, att

frågan härom nu omsider ges en tillfredsställande lösning. Kommitténs förslag

i ämnet är enligt min mening i allt väsentligt godtagbara. Till skillnad

från kommittén anser jag emellertid, att frågan om löneersättning till präst,

som ej är underkastad prästlönereglementet, bör fritt prövas av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela

erforderliga bestämmelser rörande ordningen för prövning och utbetalning

av ersättning.

E. Tillsättning av tjänst genom förflyttning

1. Allmänna utgångspunkter

Före tillkomsten av 1951 års prästlönereform var inga ordinarie präster

skyldiga att låta sig förflytta till annan tjänst. Genom att övergå å prästlönereglementet

har emellertid samtliga ordinarie församlingspräster utom

ett tiotal, som valt att kvarstå under det äldre avlöningssystemet, underkastat

sig sådan skyldighet. Reglerna om förllyttningsskyldighct återfinns

i 12 § prästlönereglementet som lyder.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande

låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie,

i detta reglemente avsedd tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla

eller eljest synnerliga skäl därtill äro.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning meddelas

av Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning å biskop.

Gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster gör det icke

möjligt att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst genom förflyttning. Såsom

tidigare nämnts var detta förhållande eller — med andra ord — nödvändigheten

att skapa en prästvalsrättslig motsvarighet till lönereglementets förflyttningsregler

en av orsakerna till prästvalskommitténs tillsättande.

I sitt år 1954 avgivna delbetänkande liksom i slutbetänkandet har kommittén

utgått från att den vid en allmän nyindelning av riket i pastorat

nödvändiga omplaceringen av församlingspräster genomföres med stöd av

eft tillfällig lag samt att i en ny prästvalslag därför endast behöver lämnas

utrymme för de förflyttningstillsättningar som blir erforderliga sedan denna

omplacering skett. Förslag till tidsbegränsad lagstiftning har kommittén

framlagt med sitt i delbetänkandet intagna förslag till lag med särskilda

bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning

av riket i pastorat. Kommitténs förslag till varaktiga regler om

tjänstetillsättning genom förflyttning återfinnes däremot i 1—3 samt 37—

40 §§ i slutbetänkandets förslag till prästvalslag. Endast om sistnämnda

förslag är nu fråga.

Anmärkas må att kommittén förutsatt, att statsmakterna vid antagande

av grunder för ny pastoratsindelning tar ställning till frågan om när en

ändring i pastoratsindelningen bör anses medföra att en ny församlingsprästtjänst

blir inrättad eller när indelningsändringen endast bör anses

medföra att tjänstgöringsområdet för en dittillsvarande tjänst förskjutes.

Detta spörsmål har kommittén behandlat i delbetänkandet å s. 29—37.

2. Prästvalskommittén

Kommittén framhåller inledningsvis, att de förutsättningar, varunder

ordinarie församlingspräst är skyldig att låta sig förflytta, fixerades vid tillkomsten

av prästlönereglementet — dels genom lydelsen av 12 § reglementet

och dels genom uttalanden av statsmakterna. På grund härav har

kommittén ansett sig sakna anledning att ingå på någon allmän diskussion

av förflyttningsinstitutets räckvidd.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall alla domprost-, kyrkoherde-

och komministertjänster kunna tillsättas genom förflyttning. Härmed

vinnes överensstämmelse med reglerna om förflyttningsskyldighet.

Förslaget motiveras av kommittén emellertid jämväl med en hänvisning

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

till principen att präst som måste förflyttas — detta gäller enligt kommittén

i vart fall om förflyttning av organisatoriska skäl — bör som regel

erhålla en ny tjänst som i fråga om löneförmåner och tjänsteställning är så

likvärdig som möjligt med den, varifrån han förflyttas.

Vid behandlingen av frågan rörande vilka ledighetstillfällen som skall få

utnyttjas för förflyttning av präst erinrar kommittén om ett uttalande av

sammansatta stats- och första lagutskottet vid 1951 års riksdagsbehandling

av prästlönereformen. I åsyftade uttalande anförde utskottet, att det

låge i sakens natur att utskottet icke då kunde taga ställning till utformningen

av de tillämnade ändringarna i prästvalslagstiftningen men att utskottet

ville framhålla som angeläget, att församlingarnas berättigade intressen

icke träddes för nära samt att möjligheterna till användning av

tredjegångstillsättningarna för förflyttning icke utnyttjades på sådant

sätt, att syftemålet med nämnda institut avsevärt förändrades.

För egen del föreslår kommittén, att tredjegångstillsättningarna skall

utnyttjas vid behov att förflytta präst. Härom anför kommittén.

Kommittén anser sig kunna räkna med att sedan en nyindelning av riket

i pastorat genomförts det årliga behovet under överskådlig tid att av organisatoriska

skäl förflytta präster kommer att bliva rätt litet. Med hänsyn

härtill och då enligt kommitténs förslag en tredjegångstillsättning även

av komministertjänster skall införas, anser kommittén att tredjegångsinstitutet

efter indelningsreformens genomförande kommer att lämna erforderligt

utrymme för förflyttningstillsättningar utan att tillgodoseendet av

huvudsyftet med tredjegångsinstitutet på något sätt riskeras. En anordning

av denna innebörd torde också vara den enklaste tänkbara formen för inpassandet

av förflyttningsinstitutet i ordningen för tillsättning av församlingsprästtjänster.

I fråga om domprosttjänster, vilka alltjämt skola vid

varje ledighet tillsättas av Kungl. Maj:t, synes icke påkallat att giva någon

föreskrift av innebörd att tillsättning genom förflyttning endast skulle

kunna ske vid vissa ledighetstillfällen.

Befogenheten a,tt tillsätta komministertjänst genom förflyttning måste

enligt kommittén tillkomma Kungl. Maj:t, oaktat sådan tjänst eljest skall

vid tredjegångsledighet tillsättas av domkapitlet. Någon annan ordning

vore, anför kommittén, näppeligen förenlig med 12 § prästlönereglementet.

Då en ledig prästerlig tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning av

präst, bör. tillsättningsbeslutet icke föregås av sedvanliga men i det föreliggande

fallet onyttiga åtgärder för tjänstens tillsättande. Tjänsten skall

därför icke förklaras till ansökning ledig.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall tjänst ej få tillsättas

genom förflyttning utan att tillfälle beretfs kyrkorådet i envar församling

i pastoratet att avge yttrande rörande präst, om vars förflyttning till

tjänsten är fråga. En motsvarande regel finnes i delbetänkandets lagförslag.

Kommittén anför.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

\ id remissbehandlingen har detta förslag vunnit anslutning i flertalet

yttranden. Centralstyrelsen för svenska prästförbundet har dock i sitt yttrande

ställt sig tveksam mot att ett visst inflytande å förflyttningsfrågor

inrymmes åt ett församlingsorgan. Prästvalskommittén saknar icke förståelse

för att tvångsförflyttning kan för en församlingspräst te sig så ingripande

och påfrestande, att man bör undvika risken att omplaceringen

kompliceras genom inhämtande av yttranden från församlingskyrkoråden.

Häremot maste dock vägas de ökade möjligheter till en lycklig lösning av

omplaceringsfrågan, som kunna stå att vinna genom en medverkan av

kyrkoråden.

Kommittén föreslår, att domkapitlet alltid skall avge yttrande till Kungl.

Maj:t i förflyttningsärende, och understryker, att det bör i hög grad ankomma

på domkapitlet och biskopen att medverka vid lösandet av en förflyttningsfråga.

Enligt förslaget skall komminister ej få förflyttas till kyrkoherde- eller

domprosttjänst och kyrkoherde ej till domprosttjänst. Kommittén anför

rörande förhållandet mellan förflyttning och befordran bland annat följande.

Skyldigheten för präst enligt 12 § prästlönereglementet att låta sig förflytta

till annan ordinarie församlingsprästtjänst begränsas icke av någon

viss relation mellan den tidigare och den för honom ifrågasatta tjänsten.

Präst är tydligen skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Ur prästvalsrättslig

synpunkt framstår det emellertid ingalunda såsom självklart

att Kungl. Maj:t bör vara befogad att tillsätta en tjänst genom förflyttning

på sådant sätt att den förflyttade erhåller en väsentlig befordran. Å

andra sidan är det angeläget att förflyttningsfrågornas lösning icke försvåras

genom alltför stränga regler i sist antydd riktning.

3. Remissyttranden

De föreslagna bestämmelserna om tillsättning av tjänst genom förflyttning

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Att tillsättning genom förflyttning endast skall kunna ske vid tredjegångsledighet

samt att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att

avge yttrande, finner styrelsen för Svenska prästförbundet vara ägnat att

minska den oro både i församlingarna och bland prästerna, som bestämmelserna

om förflyttningsskyldighet givit anledning till. Förbundet förutsätter

dock — anför styrelsen vidare — att tredjegångstillsättningarnas

ibruktägande för förflyttning av organisatoriska skäl icke skall äventyra

syftet vid tredjegångsinstitutets tillkomst att bereda befordran åt präst,

som därav gjort sig förtjänt.

Förslaget att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att yttra sig

vid tillsättning genom förflyttning tillstyrkes också av Strängnäs domkapitel

men avstyrkes av kammarkollegiet och statskontoret. Kammarkollegiet,

som säger sig i övrigt intet ha att erinra mot kommitténs förslag

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

rörande tillsättning av tjänst genom förflyttning, erinrar om att kollegiet

i utlåtande över kommitténs delbetänkande anslöt sig till ett uttalande av

styrelsen för Svenska prästförbundet, i vilket ifrågasattes lämpligheten av

att i förflyttningsfrågor höra kyrkoråden. I anslutning härtill anför kollegiet.

I det nu framlagda förslaget, som avser förflyttning även av andra skäl

än organisatoriska, framträder det olämpliga i att låta höra kyrkoråden än

starkare. Kollegiet har svårt att föreställa sig att något kyrkoråd skulle uttala

sig för förflyttning till pastoratet av en präst, som befunnits olämplig i ett

annat pastorat. Skulle man å andra sidan icke känna sig bunden av ett

avstyrkande yttrande, synes det bättre att i dessa undantagsfall icke höra

något församlingsorgan alls. Ett sådant hörande skulle leda till att vederbörande

präst på förhand utsattes för kritik och skulle försvåra hans insmältande

i den nya miljön.

Styrelsen jör Svenska pastoratens riksförbund anför.

Styrelsen vill icke motsätta sig skyldighet för församling att motta präst

genom förflyttning, om denna motiveras av organisatoriska skäl och skyldigheten

inskränks till de tillfällen, då tredjegångstillsättning skall äga rum.

Däremot ställer styrelsen sig bestämt avvisande mot skyldigheten att ta

emot präst, som förflyttas av andra skäl. Styrelsen kan godta tredjegångstillsättning

av en präst, som är särskilt meriterad och i detta avseende sina

medsökande överlägsen, men anser icke, att tredjegångstillsättningen bör få

utnyttjas till att påtvinga församling en präst som kommit till korta i den

tjänst, han redan har.

Även domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping är kritiska mot de

föreslagna reglerna eller vissa av dem.

Domkapitlet anför sålunda, att bestämmelserna om förflyttning är synnerligen

betänkliga och lätt kan missbrukas av tillfälliga majoriteter och

ge anledning till att helt andra intressen än rent kyrkliga göres gällande.

Framför allt saknar enligt domkapitlets mening förslaget om domprosttjänsters

tillsättning genom förflyttning bärande grund.

Stiftsnämnden anför.

Att förflyttningar kunna påkallas av organisatoriska skäl är påtagligt

liksom att eljest synnerliga skäl för en förflyttning kunna föreligga. Stiftsnämnden

förutsätter att den förestående pastoratsregleringen sker i ett

sammanhang och att för denna reglering interimistiska lagar tillskapas. Det

synes därför stiftsnämnden olyckligt, att kommittén icke funnit annan utväg

till reglering av de sällsynta fall av förflyttningar, som därefter kunna

förekomma, än de i sak föga upplysande bestämmelser härom, som givas

i prästvalslagen och vilka icke skola kunna närmare regleras i administrativ

väg. Kommittén räknar för egen del med att dessa fall skola bliva mycket

sällan förekommande. Någon som helst garanti härför givcs emellertid icke.

Detta förflyttningsinstitut skapar enligt stiftsnämndens uppfattning redan

genom sin tillvaro stora risker för missbruk. Det synes framför allt angeläget

att förflyttning icke kommer ifråga där § 8 sista stycket i kommitténs

förslag till disponibilitetskungörelse rätteligen borde användas.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Statens lönenämnd yttrar sig angående kommitténs antagande, att präst

är skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Även nämnden finner, att

formuleringen av 12 § prästlönereglementet ger stöd för en sådan tolkning.

Nämnden uttalar emellertid härjämte, att 1936 års lönekommitté i sitt

betänkande med förslag till civila avlöningsreglementet — från vilket nuvarande

stadganden i 13 § Saar och 12 § prästlönereglementet har sitt ursprung

— synes ha avsett, att förflyttningsskyldigheten endast skulle gälla

förflyttning till tjänst i samma eller lägre lönegrad (SOU 1937: 48, s. 109).

Riksräkenskapsverket gör motsvarande uttalande rörande förarbetena

till stadgandet i Saar och finner det med hänsyn till överensstämmelsen

mellan detta stadgande och 12 § prästlönereglementet tveksamt, om sistnämnda

bestämmelse kan anses innebära skyldighet för präst att låta sig

förflytta till högre tjänst.

4. Departementschefen

Redan då statsmakterna år 1949 fattade principbeslut om en lönereform

för prästerna, stod det klart att det skulle bli nödvändigt att genom ändringar

i prästvalslagstiftningen öppna möjligheter att tillsätta prästtjänst

genom förflyttning. Detta var en av de omständigheter som föranledde tillsättande

av prästvalskommittén.

I samband med lönereformen diskuterades ingående i vilka fall förflyttning

av präst till annan tjänst skall kunna ske. Resultatet av dessa överväganden

finns i 12 § prästlönereglementet, enligt vilket författningsrum

präst är skyldig att låta sig förflytta icke blott när organisatoriska skäl påkallar

detta utan även eljest, när synnerliga skäl är därtill. Den sistnämnda

förflyttningsskyldigheten infördes med tanke bland annat på uppkomna

motsättningar mellan präst och församlingsbor. Åt möjligheten att lösa en

sådan situation genom förflyttning av prästen till tjänst i annat pastorat

ägnades åtskillig uppmärksamhet.

Prästvalskommittén har icke upptagit någon ny diskussion om förflyttningsinstitutets

tillämplighet i fråga om församlingsprästtjänster utan inskränkt

sig till att anvisa, vid vilka ledighetstillfällen en ordinarie församlingsprästtjänst

skall kunna tillsättas genom förflyttning och vilken procedur

som då skall iakttagas. Också enligt min mening saknas anledning att

nu återupptaga några redan vid lönereformen avgjorda spörsmål. Jag kan

sålunda icke biträda de remissinstanser som nu föreslår att de formella

möjligheterna att tillsätta tjänst genom förflyttning skall göras snävare än

vad som förutsattes vid lönereformen.

I detta sammanhang vill jag erinra om att sammansatta stats- och första

lagutskottet år 1951 vid sin behandling av prästlönefrågan uttalade, att

det vore angeläget att en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd

efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikes
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

förvaltningen, försvarsväsendet och det statliga polisväsendet. Enligt utskottet,

som ansåg att det vid fall av personlig olämplighet å prästens sida

i regel icke torde vara något att vinna genom en förflyttning, borde utvägen

här i stället vara att överföra prästen på avgångsstat. Behovet av en

prästerlig avgångsstat har prästvalskommittén ansett böra täckas genom

inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar. På grund av det nära

sambandet mellan kommitténs förslag härom och dess förslag till olika

övergångsanordningar vid en allmän pastoratsindelningsreform avser jag

att anmäla förslaget om disponibilitetsbefattningar i anslutning till frågan

om en indelningsreform. Därför vill jag nu inskränka mig till att uttala att

det, oavsett om en avgångsstat eller liknande anordning kommer till stånd

eller ej, måste anses nödvändigt att i prästvalslagen införa regler, som motsvarar

lönereglementets förflyttningsbestämmelser.

Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om tjänstetillsättning

genom förflyttning vara tillämpliga å alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.

Också i detta hänseende måste nämligen prästvalslagens

bestämmelser svara mot lönereglementets.

Kommittén har ansett att det behov att på en gång tillsätta ett större

antal prästtjänster genom förflyttning, som gör sig gällande vid en allmän

indelningsreform, bör mötas genom en tillfällig lagstiftning. Med denna

utgångspunkt har kommittén funnit att det varaktiga behovet av att

kunna disponera kyrkoherde- och komministertjänster för förflyttningstillsättningar

kan tillgodoses inom ramen för tredjegångsinstitutet. Även i

denna del kan jag ansluta mig till kommittén.

Befogenheten att tillsätta prästerliga tjänster genom förflyttning bör,

som kommittén föreslagit, tillkomma Kungl. Maj:t.

I några remissyttranden har man kritiserat förslaget att tillfälle skall

beredas kyrkoråden i pastorat att yttra sig rörande präst, om vars förflyttning

är fråga. Jag saknar icke förståelse för de betänkligheter som därvid

kommit till uttryck. Att helt avskära församlingen från möjlighet att inverka

på ärendets avgörande synes mig emellertid av principiella skäl ej

böra komma i fråga. I särskilda fall torde vidare församlingskyrkorådens

medverkan vara ägnad att främja en lycklig lösning av omplaceringsfrågan.

Vad härefter angår förhållandet mellan förflyttning och befordran synes

det mig utgöra en lämplig avvägning att Kungl. Maj:t väl skall kunna

förflytta präst till tjänst i högre lönegrad men däremot cj till tjänst i högre

tjänstegrad. Härmed avser jag icke att föregripa bedömningen av motsvarande

spörsmål vid genomförande av en allmän pastoratsindelningsreform.

Anledning kan nämligen då finnas att möjliggöra förflyttning till

kyrkoherdetjänst av präst, som visserligen endast innehar cn komministratur,

men som längre tid under vakans uppehållit kyrkoherdetjänst. Det av

några myndigheter diskuterade spörsmålet huruvida präst är skyldig att

låta sig förflytta till högre tjänst tyckes mig vara av tämligen teoretisk

natur.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

F. Befordringsgrunder och tjänstårsberäkning

1. Gällande bestämmelser m. m.

I regeringsformen § 28 har såsom enda befordringsgrunder fastställts

förtjänst och skicklighet. Den omedelbara betydelsen härav har på det

prästerliga området starkt begränsats därav, att vid Kungl. Maj:ts utnämningar

av kyrkoherdar i pastorat inom riket alltid föreligger såsom en

relevant faktor ett valutslag. Däremot har genom 9 § PVL åt sagda befordringsgrunder

givits en oinskränkt giltighet vid upprättande av domkapitelsförslag

till ordinarie församlingsprästtjänst. Till domkapitlens vägledning

har i 9 § PVL vidare — som strax skall närmare utvecklas —

lämnats vissa anvisningar rörande innebörden vid prästerliga befordringar

av begreppen förtjänst och skicklighet. En tämligen detaljerad reglering av

tjänstålders beräkningen finnes i 10 §. Mycket nära sakligt samband med

dessa paragrafer har 8 §, som stadgar att domkapitlet till prästerlig tjänst

ej får utnämna eller på förslag därtill uppföra annan än den, som prövas

äga den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras för tjänstens nöjaktiga

bestridande.

Enligt 9 § skall domkapitlet på förslag till ledig tjänst bland behöriga

sökande uppföra tre efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda

behov, finnes framför andra och sinsemellan äga företräde i förtjänst

och skicklighet. Och bör därvid — fortsätter lagrummet — tagas i betraktande

såväl det nit, det allvar och den skicklighet, varmed sökande skött

det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjänst dittills varit anförtrott,

jämte hans tjänstålder, som ock hans genom examina, utgivna skrifter

eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. År

sökande jämngoda i teologiska insikter, får avseende fästas även på lärdom

i andra kunskapsämnen, ådagalagd på enahanda sätt.

Enligt 10 § 1 mom. räknas tjänstålder lika för ordinarie och »extra ordinarie»

befattning. Vid tjänstårsberäkningen avdrages ej tjänstledighet för

sjukdom, teologiska studier, predikoprov, offentligt uppdrag eller av liknande

anledning. I den mån Kungl. Maj:t så medger i det särskilda fallet,

tillgodoräknas prästerlig verksamhet utom svenska kyrkan liksom ledighet

för sådant socialt arbete som kan anses ge erfarenhet av väsentlig betydelse

för prästkallet. — Enligt 10 § 2 mom. kan lärarbefattning av Kungl.

Maj:t förenas med rätt att räkna prästerliga tjänstår, dock endast för tid

efter teologisk examen. Rätt till sådan tjänstårsberäkning har givits, förutom

åt docenter vid de teologiska och filosofiska fakulteterna, generellt

åt ordinarie ämneslärare vid högre allmänna läroverk och folkskoleseminarier

samt icke-ordinarie ämneslärare vid samma läroanstalter med full

tjänstgöring ävensom i särskilda fall åt lärare vid bland annat enskilda

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

läroverk, kommunala mellanskolor och folkhögskolor. — Slutligen föreskriver

10 § 3 mom. att disputation för filosofie doktorsgrad skall räknas

lika med tre tjänstår.

Det kan nämnas, att 1941 års kyrkomöte avslog en motion med förslag

att rätten att räkna tjänstår vid tjänstledighet för studier skulle upphävas.

2. Prästvalskommittén

Inledningsvis uttalar kommittén, att de bärande huvudprinciperna i 8—

10 §§ PVL — vilka till stor del hämtats från äldre lagstiftning — knappast

satts i fråga efter tillkomsten av 1883 års prästvalslag. Vid en revision av

prästvalslagstiftningen anmäler sig vissa justeringar till övervägande. Däremot

finns det enligt kommitténs mening icke heller nu någon anledning

att gå ifrån huvudprinciperna i förevarande stadganden.

Det nyss sagda anser kommittén i synnerhet gälla bestämmelserna om

befordringsgrunder. Kommittén riktar främst uppmärksamheten

på föreskriften om hänsynstagande till »tiänstens särskilda behov» och erinrar

därvid, att föreskriften i fråga infördes genom 1910 års prästvalslag.

Kommittén fortsätter.

Enligt 1907 års kommittébetänkande avsågs med förslaget härom, att

vid bestämmande av ordningen mellan sökande hänsyn skulle tagas till

sådana omständigheter som t. ex. församlingens storlek^ dess egenskap av

lands- eller stadsförsamling, befolknings- och språkförhållanden inom församlingen

samt de kyrkliga förhållandena därstädes. Härigenom skulle

vinnas ökad möjlighet att på förslag uppföra just de sökande, som vore

mest lämpliga i det särskilda fallet och för den tjänst, varom vore fråga,

och i synnerhet skulle bestämmelsen bliva till gagn, då det gällde att förse

viktiga pastorat med dugliga präster. Om denna bestämmelse har sagts, att

den ger domkapitlen en betydande och värdefull frihet vid bedömandet av

de sökande.

Vidare erinrar kommittén, att den redan i några tidigare sammanhang

haft anledning att beröra detta stadgande om hänsynstagande till »tjänstens

särskilda behov». Vid behandling av stiftsbandsfragan har kommittén salunda

framhållit att bestämmelsen ger domkapitlet möjlighet att vid en

tjänstetillsättning taga hänsyn till pastoratets andliga struktur. Vidare har

kommittén, vid utvecklandet av förslaget om tredjegångstillsättning av

kyrkoherdetjänster och komministertjänster utan val, pekat på ifrågavarande

befordringsnorm som en av de faktorer, som kommer att motverka

ett överdrivet transportsökande av äldre landsbygdspräster till stadspastorat.

T anslutning till sistnämnda uttalande framhåller kommittén bland

annat, att en riktig tillämpning av befordringsgrunderna förtjänst och

skicklighet måste innebära att värdet av en övervikt i fråga.om tjänster

avtager ju flera tjänst är envar sökande kan uppvisa och att värdet av

antalet tjänstår förlorar i betydelse vid tilltagande ålder.

6 —■ Iiihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

I kommitténs lagförslag upptages bestämmelserna om befordringsgrunder

i huvudsak oförändrade. De justeringar kommittén föreslår avser främst

tjänstårsberäkningen. Kommittén anför i denna del till en början följande.

Vid bedömandet jämlikt 9 och 10 §§ PVL av sökandes förtjänst och

skicklighet tillgodoräknas akademiska studier och akademiska examina

enligt ett system, som företer flera egendomligheter. Den ena består däri,

att samtidigt som avlagda teologiska examina äro — och självfallet måste

vara — en väsentlig faktor vid värderandet av prästens »skicklighet», tillgodoräknas

prästen såsom tjänstår den tid, varunder han må ha åtnjutit

tjänstledighet från prästerlig tjänst för teologiska studier. Den andra egendomligheten

är att den typiska lärdomsmeriten filosofie doktorsgrad jämlikt

10 § 3 mom. evalveras till tre tjänstår. I dessa delar är systemet i sak

oförändrat sedan tillkomsten av 1883 års prästvalslag.

Om rätten att räkna tjänstår för studieledighet

anför kommittén vidare bland annat.

Nuvarande system att tillgodoräkna såväl studietid som studieresultat

måste enligt kommitténs mening anses principiellt oriktigt och ägnat att

framkalla risk för en icke fullt rättvis bedömning. Vidare synes under längre

tid bedrivna teologiska studier, vilka icke avkastat några påtagliga bevis

på ökade insikter eller större »skicklighet», icke böra på en omväg tillerkännas

ett mahända sakligt ogrundat meritvärde. Den nuvarande rätten

att i obegränsad utsträckning räkna sig tillgodo tid för högre studier såsom

tjänstår kan enligt kommitténs mening tagas bort utan att studiefrekvensen

minskas. I den mån denna påverkas i positiv riktning av befordringssystemet,

måste det antagas huvudsakligen vara det tillbörliga beaktandet av

de dokumenterade studieresultaten som verkar stimulerande.

I överensstämmelse härmed innebär kommitténs förslag, att rätten att

tillgodoräkna studietid såsom tjänstår i stort sett borttages. En begränsad

möjlighet därtill kommer emellertid enligt förslaget att kvarstå genom att

reglerna anpassas efter löneförfattningarnas motsvarande bestämmelser.

Beträffande regeln att filosofie doktorsgrad skall räknas som

tre tjänstår anför kommittén.

Även nu ifrågavarande treårsregel kan i vissa fall, nämligen vid konkurrens

mellan sökande med jämngoda teologiska lärdomsmeriter, leda till att

en och samma meritfaktor tillgodoräknas en sökande både såsom bevis på

skicklighet och såsom tjänstår. En viktigare invändning mot regeln är dock

att den bortser från att ingalunda varje filosofie doktorsgrad numera kan

anses utgöra någon saklig merit vid befordran till församlingsprästtjänst.

En inom den juridiska fakulteten framlagd doktorsavhandling i kanonisk

rätt eller kyrkorätt eller en avhandling i psykiatri, vilket ämne faller inom

den medicinska fakulteten, skulle måhända vara mera förtjänt av beaktande

i dylik form än flertalet avhandlingar, som framläggas inom den

filosofiska fakulteten.

Kommittén har på anförda grunder ansett sig icke böra upptaga stadgandet

i sitt förslag. I syfte att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

hänsynstagande till andra vetenskapliga meriter än teologiska har kommittén

jämkat på nuvarande bestämmelse i 9 § PVL om lärdomsmeriter.

I kommitténs förslag till prästvalslag talas allenast om sökandes »ådagalagdaJärdom».

Kommittén tar härefter upp frågan om rätten för vissa lärare

att räkna prästerliga tjänstår och framhåller därvid, att

denna rätt för läroverkslärarnas del härrör från en tid, då det var regel att

den som under ett eller ett par årtionden på ett förtjänstfullt sätt tjänstgjort

som lärare vid något av stiftets läroverk befordrades till ett pastorat.

Kommittén fortsätter.

Förhållandet är icke ömsesidigt: sökande till lärartjänst äger icke såsom

merit tillgodoräkna sig prästerlig tjänstgöring. Prästvalskommittén anser

att ifrågavarande tjänstårsregel icke bör bibehållas. Till stöd för denna

uppfattning vill kommittén framhålla, att det församlingsprästerliga arbetet

i grunden förändrat karaktär under de senare decennierna. Att i fråga

om arbetsuppgifternas art jämställa lärare och präster är icke längre möjligt.

Läroverkslärartjänstgöring kan därför icke anses vara såsom befordringsmerit

för prästerlig tjänst tillnärmelsevis likvärdig med prästerlig

tjänstgöring. Påpekas må att nuvarande ordning icke ens garanterar att

den, som vid sökande av prästerlig tjänst åberopar tjänstetid som lärare,

under sagda tid meddelat undervisning i kristendom.

Kommittén anser det ej heller motiverat att bevara filosofie docenter vid

rätt att räkna prästerliga tjänstår. Däremot bör Kungl. Maj:t enligt kommitténs

mening kunna medgiva, atp tid för lärartjänstgöring vid teologisk

fakultet vid universitet i riket får tillgodoräknas.

Såsom antytts i ett tidigare sammanhang har kommittén vid utformningen

av sina författningsförslag upptagit bestämmelserna om tjänstårsberäkning

i prästvalsstadgan — icke i lagen. Ytterligare några av dessa

bestämmelser skall här kortfattat beröras.

Kommittén framhäver kraftigt angelägenheten av att de prästvalsrättsliga

reglerna om tjänstårsberäkning så långt möjligt anpassas efter löneoch

pensionsförfattningarnas motsvarande regler. Emellertid måste de

prästvalsrättsliga tjänstårsreglerna, såvitt avser tjänstålderns bestämmande

vid konkurrens mellan flera sökande, utformas så att det för rätten att tillgodoräkna

viss prästerlig tjänstgöring saknar betydelse under vilken anställningsform

tjänstgöringen fullgjorts. Här måste sålunda en avvikelse

finnas i förhållande till pensionsregleringen.

Med avseende å de nuvarande bestämmelserna i 10 § 1 mom. PVL om

tillgodoräknande av tid för tjänstledighet anlor kommittén bland annat

följande.

Bestämmelserna ansluta sig — även bortsett från den ovan särskilt diskuterade

regeln om tjänstledighet för teologiska studier — delvis mindre

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

väl till olika regler i lönesystemet. En värdefull anslutning synes kunna

vinnas om präst medgives att tillgodoräkna all tid, varunder han varit

ledig utan att han nödgats vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå

hela lönen. Däremot torde han i princip icke böra få tillgodoräkna tid, under

vilken han varit ledig med sådant löneavdrag. Förstnämnda regel torde

icke behöva på någon punkt ingiva betänkligheter. Den senare regeln kan

däremot icke lämpligen genomföras fullt ut. Präst äger nu tillgodoräkna

tid, varunder han varit tjänstledig för offentligt uppdrag, oavsett om han

under ledigheten uppbär någon lön enligt prästlönereglementet eller ej.

Häri bör ingen ändring ske. Icke heller torde anledning finnas att rucka på

den så sent som år 1947 tillkomna möjligheten för Kungl. Maj:t att medgiva

präst att helt eller delvis tillgodoräkna tid, varunder ledighet åtnjutits

för socialt arbete av sådan beskaffenhet, att erfarenhet därav kan anses

vara av väsentlig betydelse för prästkallet. — Enligt prästlönereglementet

äger präst åtnjuta tjänstledighet med s. k. B-avdrag under sammanlagt

femton dagar för år för uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som

avser att tillvarataga prästernas intressen i tjänsten eller främja deras

prästerliga utbildning; ytterligare tjänstledighet för sådant ändamål föranleder

C-avdrag. Tilläggsbestämmelserna till samma reglemente medgiva

emellertid präst att för löneklassuppflyttning räkna sig tillgodo tid för ledighet

med C-avdrag för dylikt uppdrag under högst sexhundra dagar under

en treårsperiod. Den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen synes lämpligen

böra i denna punkt anpassas efter reglerna om löneklassuppflyttning.

Till dessa regler synes ock böra anslutas prästs rätt att tillgodoräkna tid,

varunder han åtnjutit partiell tjänstledighet med C-avdrag. Då präst enligt

kommitténs i 4 kapitlet framlagda förslag skall ha att vid tjänstledighet

från innehavd tjänst för avläggande av predikoprov vidkännas C-avdrag

— med rätt till ersättning ur kyrkofonden för de avstådda löneförmånerna

— måste slutligen genom ett särskilt stadgande tryggas, att han får såsom

hittills i prästvalsrättsligt hänseende tillgodoräkna denna tjänstledighetstid.

Kommittén har icke funnit skäl föreslå någon ändring i fråga om den

befogenhet, som Kungl. Maj:t, jämlikt 10 § 1 mom. sista punkten PVL,

har att medge, att prästerlig verksamhet, som ej utövats inom svenska

kyrkan men är jämförlig med tjänstgöring i samma kyrka, får i fråga om

tjänstårsberäkning helt eller delvis tillgodoräknas.

Vidare påpekar kommittén, att somliga präster — såsom sjömansprästerna

— ej är underkastade prästlönereglementet eller tjänstepensionsreglementet

för präster samt att det, om den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen

anknytes till dessa reglementen, måste meddelas en särbestämmelse

för ifrågavarande präster.

Angående övergångsbestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning anför

kommittén slutligen.

Nya prästvalsrättsliga regler för bestämmande av tjänstålder kunna icke

skäligen göras på det sättet retroaktiva, att någon härigenom går föriustig

en tjänstålder, som han har vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Intresset av att så icke sker måste anses väga tyngre än önskvärdheten i

och för sig att myndigheterna icke skola nödgas under en lång följd av år

tillämpa såväl de nya som de gamla bestämmelserna. Prästvalskommittén

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

föreslår, att övergången till de nya tjänstårsberäkningsreglerna anordnas

på huvudsakligen följande sätt.

I fråga om tjänstgöring — såsom lärare eller präst — vilken fullgjorts

vid prästvalsreformens ikraftträdande skola de äldre reglerna även framdeles

tillämpas. Den som vid nyssnämnda tidpunkt innehar lärartjänst,

med vilken är förenad förmånen av prästerlig tjänstårsberäkning, skall

njuta denna förmån tillgodo även för senare tid, så länge han innehar

samma tjänst. Årsberäkning för filosofie doktorsgrad skall tillkomma icke

blott den som vid ikraftträdandet innehar denna grad utan även den som

under den närmaste tiden därefter — vilken tid synes kunna bestämmas till

fyra år — förvärvar densamma.

3. Remissyttranden

Kommitténs förslag i fråga om befordringsgrunder och tjänstårsberäkning

har endast i mindre omfattning föranlett särskilda uttalanden från

remissinstansernas sida. Sammanfattningsvis kan sägas, att förslagen i

huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran.

De enda remissinstanser som mera utförligt yttrat sig rörande befordringsgrunderna

är domkapitlen i Växjö och Visby.

Domkapitlet i Växjö konstaterar, att kommittén genomgående och återkommande

lagt största vikt vid tjänstens särskilda behov, samt tillägger.

Om därigenom andra, mera fixerbara bedömningsgrunder synas bli ställda

i bakgrunden, så blir dock sådana farhågor icke bekräftade i det lämnade

förslaget till präst val slag, som i detta avseende icke avviker från nuvarande

formulering.

En mera kritisk inställning har domkapitlet i Visby, som framhåller, att

prästerlig tjänst ofta icke torde ställa särskilda krav på den sökande, samt

tillägger.

Ändock har varje församling det största intresse av att duglighet och

lämplighet i allmänhet för det prästerliga kallet komma till sin rätt vid

bedömning av sökandes förtjänst och skicklighet. Visserligen skall därvid

liksom hittills komma i betraktande »det nit, det allvar och den skicklighet,

varmed sökanden skött det kall honom i kyrkans tjänst dittills varit

anförtrott». Men någon gradering av domkapitels tjänstgöringsbetyg härom,

då anledning till anmärkning ej föreligger, har veterligen icke förekommit

under de senaste årtiondena, och det torde icke vara för djärvt att

antaga, att betydande skillnad i fråga om duglighet och lämplighet ofta fått

uppvägas av obetydlig överlägsenhet i tjänstålder. Uppenbarligen skulle

för stor frihet att värdesätta duglighet och lämplighet kunna leda till godtycke

och osäkerhet; men domkapitlet håller ändock före, att med hänsyn

till den prästerliga tjänstens särskilda karaktär en utveckling av praxis till

större frihet på området vore önskvärd.

Domkapitlet ifrågasätter, om icke de föreslagna bestämmelserna om befordringsgrunder

borde kunna förtydligas i enlighet med vad nu sagts.

Beträffande rätten att räkna t j ä n s t å r för s t u d i e 1 e
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

d i g h e t uttalar styrelsen för Svenska prästförbundet, att det synes riktigast,

att bestämmelsen härom bortfaller, så att den teologiska studiemeriteringen

klarare framträder såsom en befordringsgrund vid sidan av tjänståldern.

Lunds domkapitel tillstyrker också kommitténs förslag i förevarande del

men uttalar därvid viss tvekan med hänsyn till att grunden för den nu

gällande bestämmelsen uppenbarligen är den stora betydelse, som fortsatta

teologiska studier har för kyrkan, och att dessa studier bör uppmuntras.

Av samma skäl påyrkar Skara domkapitel ytterligare utredning på denna

punkt, fastän domkapitlet funnit kommitténs argument icke kunna frånkännas

stort värde. Domkapitlet framhåller, att ändringen ifråga torde

komma att uppmuntra präster med intresse för högre studier att i högre

grad än hittills bedriva dessa utan tjänstledighet, jämsides med att de

sköter prästerlig tjänst.

Mot förslaget om upphävande av bestämmelsen att filosofie doktorsgrad

skall räknas som tre tjänstår har icke framställts någon

erinran.

Även kommitténs förslag i fråga om rätt för vissa lärare att

räkna prästerliga tjänstår har i regel godtagits. På denna

punkt har emellertid framställts vissa erinringar.

Domkapitlet i Linköping anser det sålunda kunna övervägas, om man

bör gå så långt som att alldeles slopa prästerlig tjänstårsberäkning för

läroverkslärare. Man kunde tänka sig — anför domkapitlet — att för

lärare med erforderlig prästerlig kompetens hälften av läroverkstjänstgöringen

tillgodoräknas som prästerliga tjänstår.

Läroverkslärarnas rätt att räkna tjänstår bör enligt vissa remissinstansers

mening helt kvarstå såvitt avser lärare, i vars tjänst kristendomskunskap

ingår som »huvudämne». Av denna mening är domkapitlen i Härnösand och

Lideå samt — ifråga om prästvigd sådan lärare — domkapitlet i Uppsala.

Som skäl för sin ståndpunkt anför domkapitlet i Luleå hänsyn till kyrkans

rekryteringsbehov och önskvärdheten av bevarad kontakt mellan

kyrka och skola. Domkapitlet i Härnösand menar, att kommitténs förslag

innebär ett förbiseende av den omfattning och den betydelse, som de pedagogiska

uppgifterna har inom prästens arbete. Domkapitlet i Uppsala anser

det vara av betydelse, att präster, som en tid tjänstgjort vid läroverk men

av olika skäl funnit sig böra övergå till prästerlig tjänst, icke blir sämre

ställda i merithänseende än medsökande av samma ålder.

Styrelsen för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med huvudsaklig

undervisning i ämnet kristendomskunskap skall — på samma sätt som

kommittén föreslår beträffande docenter vid teologisk fakultet — efter

prövning i vart fall av Kungl. Maj:t kunna tillerkännas tjänstårsberäkning,

detta med hänsyn huvudsakligen till kyrkans rekryteringsbehov.

Beträffande tillgodoräknande av lär ar tjänstgöring vid teologisk fakultet

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

anser domkapitlen i Härnösand och Luleå, att det icke finns anledning att

göra tillgodoräknande av dylik tjänstgöring beroende av Kungl. Maj:ts

särskilda prövning. Samma uppfattning har domkapitlet i Lund, som säger

att det knappast kan föreställa sig, att en ansökan om sådant tillgodoräknande

skulle avslås. Dock bör enligt domkapitlets mening endast den som

är prästvigd komma ifråga och endast lärartjänstgöring efter prästvigningen

tillgodoräknas.

Som förut berörts har domkapitlen i Göteborg och Stockholm rest invändningar

mot att bestämmelserna om tjänstårsberäkning i kommitténs

förslag hänförts till prästvalsstadgan och icke till lagen. Göteborgs domkapitel

hemställer därvid, att föreskrifterna om huruvida vid tjänstårsberäkning

hänsyn skall tagas till verksamhet, som präst utövat på annat

sätt än genom tjänstgöring i svenska kyrkan, skall ingå i den nya prästvalslagen.

Samtidigt framhåller domkapitlet emellertid, att en sådan ordning

givetvis icke hindrar, att beslut i dessa frågor genom bestämmelser i

lagen blir för särskilda fall liksom hittills delegerade till Kungl. Maj:t.

4. Departementschefen

Gällande prästvalslag innehåller liksom äldre lagar i ämnet en tämligen

utförlig reglering av befordringsgrunder och tjänstårsberäkning vid tillsättning

av prästerliga tjänster.

Prästvalskommittén har vid sin översyn av dessa stadganden icke funnit

anledning att gå ifrån själva huvudprinciperna för regleringen utan har i

stort sett begränsat sig till att föreslå vissa mindre justeringar. Som förut

nämnts innebär kommitténs förslag emellertid i författnings tekniskt hänseende

den nyheten, att bestämmelserna om tjänstårsberäkning överförts

från prästvalslagen till prästvalsstadgan.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså den nya prästvalslagen i förevarande

del endast innehålla en allmän bestämmelse om befordringsgrunder.

Stadgandet har av kommittén utformats i nära anslutning till gällande

lag; det innebär liksom denna endast en närmare precisering rörande innebörden

— vid prästerliga befordringar — av de grundlagsfästa begreppen

förtjänst och skicklighet. Som särskilda slag av meriter nämnes nit, allvar

och skicklighet i skötandet av tidigare tjänst, tjänstålder och lärdomsmeriter.

Kommittén har bibehållit anvisningen om att vid meritvärdering

hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov och har närmare

utvecklat sin uppfattning rörande innebörden härav. Vad kommittén i

denna del anfört kan jag — liksom det stora flertalet remissinstanser —

lämna helt utan erinran. Att, på sätt föreslagits från något håll, göra ytterligare

preciseringar i lagtexten anser jag ej böra komma i fråga. Jag är

alltså beredd att i allt väsentligt förorda den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om befordringsgrunder. Till vissa detaljer i lagtexten återkommer

jag i specialmotiveringen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Kommitténs förslag att överföra bestämmelserna om tjänstårsberäkning

till prästvalsstadgan kan jag också biträda. Dessa reglementariska föreskrifter

är uppenbarligen icke av sådan art att de har sin plats i en lagstiftning

av kyrkolags natur. Jag vill vidare understryka de praktiska fördelar

som är förenade med att i detta fall — då det bland annat gäller att

åstadkomma en smidig anpassning efter löne- och pensionsförfattningarnas

motsvarande regler — undvika en reglering i kyrkolagstiftningens tunga

former. Samtidigt är jag emellertid angelägen framhålla, att sådana frågor

rörande tiänstårsbestämmelserna. som är av principiell vikt, även i fortsättningen

bör underställas kyrkomötet.

Jag övergår härefter till att behandla de sakliga ändringar i bestämmelserna

om tjänstårsberäkning som kommittén föreslagit.

Liksom kommittén anser jag, att rätten att räkna prästerliga t jänstår

för studieledighet i princip bör borttagas. Det nuvarande systemet i detta

hänseende framstår enligt min mening som ägnat att leda till en obefogad

dubbelräkning av meriter. Och jag finner för egen del icke anledning befara,

att den föreslagna åtgärden kommer att orsaka någon minskning i

studiefrekvensen. Till stöd för min inställning kan jag åberopa att förslaget

lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelserna om tillgodoräknande

av filosofie doktorsgrad som tre t jänstår har icke mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig även på denna punkt helt till

kommittén.

Vad härefter angår rätten för vissa lärare att räkna prästerliga tjänstår

delar jag kommitténs uppfattning att det är obefogat, att filosofie docenter

bevaras vid dylik rätt, men befogat, att lärartjänstgöring vid teologisk

fakultet skall få tillgodoräknas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Mera

tveksam ställer jag mig till kommitténs förslag att helt slopa tjänstårsberäkningen

för lärare i läroämnen vid läroverk och vissa andra läroanstalter.

Kommitténs uppfattning att det icke är möjligt att i fråga om arbetsuppgifternas

art jämställa lärare och präster är väl i och för sig riktig. Och

givetvis är det, som kommittén påpekar, en brist i den nuvarande ordningen,

att den icke ens garanterar att den som vid sökande av prästerlig

tjänst åberopar tjänstetid som lärare under denna tid meddelat undervisning

i kristendom. Dessa omständigheter behöver emellertid inte med nödvändighet

leda till att ifrågavarande tjänstårsregel helt upphäves. Flera

domkapitel hävdar, att lärare med huvudsaklig undervisning i ämnet kristendomskunskap

fortfarande bör ha möjlighet att räkna prästerliga tjänstår.

Som skäl åberopas därvid bland annat kyrkans rekryteringsbehov samt

önskvärdheten av att bevara kontakten mellan kyrka och skola. Styrelsen

för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med sådan undervisning som

nyss sagts skall — på samma sätt som förordats beträffande lärare vid

teologisk fakultet — kunna tillerkännas tjänstårsberäkning efter prövning

av Kungl. Maj:t. För egen del finner jag särskilt i rekryteringssynpunkterna

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

ett starkt skäl för detta förslag, och jag vill i princip ansluta mig till detsamma.

De grundsatser som bör tillämpas vid tjänstårsberäkning i förevarande

fall torde emellertid böra närmare utredas. Önskvärt vore, att man

därvid kunde komma fram till vissa generella normer. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att taga ställning härtill.

Vad kommittén i övrigt förordat beträffande de prästvalsrättsliga reglerna

om tjänstårsberäkning vid konkurrens mellan flera sökande har icke

föranlett någon erinran vid remissbehandlingen, och själv kan jag även

här i allt väsentligt biträda kommitténs förslag. Jag vill i detta sammanhang

endast understryka vikten av den grundläggande princip som kommittén

följt, nämligen principen att så långt möjligt anpassa tjänstårs_- reglerna efter löne- och pensionsförfattningarnas motsvarande _ bestämmelser.

G. Prästvalsprivilegierna

1. Gällande ordning och dess tillkomst. Tidigare reformförslag

I 19 kap. 11 § kyrkolagen stadgas följande.

De församlingar, som av Oss och förra konungar hava erhållit något

särdeles privilegium uti prästvalet, skola njuta detsamma till godo; dock

så att biskopen därvid ingalunda förbigås.

Som förut nämnts innehåller 40 § PVL en bestämmelse av den innebörden

att i fråga om tillsättning av prästerliga tjänster i privilegierade församlingar

skall gälla vad Kungl. Maj:t därom stadgar. Närmare bestämmelser

i fråga om de privilegierade församlingarna finns numera i kungörelsen

den 7 december 1934- (nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av

vissa prästerliga tjänster. Denna kungörelse är för närvarande tillämplig på

tjänster i följande församlingar (pastorat).

A) i fråga om både kyrkoherde- och Göteborgs Gustavi eller domkyrkokomministerval
Norrköpings

S:t Olai

» Hedvigs

» Matteus

Jönköpings Kristina och

Lj ungarums

» Sofia

Malmö S:t Petri

» Slottsstadens

» S:t, Pauli

» Kirsebergs

» S:t, Johannes

» Möllevångens

= ‘Jo pastora

» Kristme

» Vasa

» Johannesbergs

» Haga

» Annedals

» Masthuggs

» Oscar Fredriks

» Karl Johans

» Gamlestads

» Härianda

Stockholms storkyrkoförs. eller

Nikolai

» Maria Magdalena

» Högalids

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 152 år 1957

B) i fråga om endast kyrkoherdeval

Västerviks

Arboga stads- och landsförs.

Sala stads

Karlskrona stads

= 4 pastorat

C) i fråga om endast komministerval

Ilamrånge

Skogs och Lingbo

Stockholms Johannes

» Hedvig Eleonora

» Oscars

» Engelbrekts

» Katarina

» Sofia

= 8 pastorat

För tillkomsten av prästvalsprivilegierna och med dessa skedda förändringar

redogöres närmare i bilaga nr 5 till prästvalskommitténs betänkande.

Här skall endast anmärkas följande.

Flertalet av de valprivilegier, som avser tillsättning av kyrkoherdetjänst,

har tillkommit under 1600-talet och framstår såsom enstaka uttryck för

en aldrig fullföljd avsikt, hos kungamakten att, med eftergivande helt eller

delvis av anspråken å regalrätt till kyrkoherdeutnämningar i städerna, åt

stadslorsamlmgar ge ett större eller rent av ett bestämmande inflytande vid

dessa tjänstetillsättningar. Tillkomsten av komministerprivilegierna är mer

oenhetlig. För vissa församlingar har de så att säga utvecklats ur kyrkoherdeprivilegierna:

församlingen tillförsäkrad rätt till fritt prästval har i

praxis ansetts avse även komministerval eller har av Kungl. Maj:t särskilt

utsträckts att omfatta även sådant val. För några församlingar (Ilamrånge

och Skog) motiverades komministerprivilegierna ursprungligen med att

församlingarna frivilligt svarade för ifrågavarande prästers löner. Då några

stockholmsförsamlingar under senare hälften av 1800-talet erhöll rätt att

kalla fjärde provpredikant till komministertjänst, skedde detta för att

trygga att dessa förhållandevis eftersträvade tjänster ej besattes med alltför

ålderstigna präster. Slutligen finnes privilegier, vilka grundats på mera

sammansatta motiv (Norrköping).

Prästvalsprivilegiernas rättsliga natur har närmare belysts i ett av

justitiekansler sämbetet år 1918 avgivet remissyttrande över ett då föreliggande

förslag att inskränka de privilegierade församlingarnas rätt. Ämbetet

anförde därvid i huvudsak följande.

Ändring i eller upphävande av ett privilegium, som fölle inom den offenthga

rättens område, torde i allmänhet kunna äga rum, då de myndigheter,

som hade den lagstiftande makten på området, därom beslöte. Hade emellertid

privilegiet meddelats såsom ersättning för någon motprestation, torde

enhgt en om än icke obestridd, så dock ganska stadgad rättsuppfattning för

ändringen eller upphävandet erfordras samtycke av den privilegierade. Med

hänsyn till innehållet i 46 § av då gällande prästvalslag kunde hinder för

genomförandet av det föreliggande förslaget anses möta allenast i de fall,

då församling hade förvärvat det ifrågavarande privilegiet mot åtagande’

av någon församlingen eljest icke åliggande prestation, som av församlingen

antingen en gång för alla fullgjorts eller fortfarande fullgjordes, och församlingen

motsatte sig förslagets genomförande. Enär emellertid avlönandet

av komministrarna i Skogs och Hamrånge församlingar jämlikt 1910

års prästlöneregleringslag och med stöd av denna utfärdade avlönings
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

resolutioner ålåge församlingarna såsom en skyldighet, syntes det ämbetet,

att icke heller beträffande dem hinder borde föreligga att genomföra det

uppgjorda förslaget; och då norrköpingsförsamlingarna förmält sig icke ha

något att erinra mot förslagets genomförande i vad avsåge komministertjänsterna

därstädes, mötte härför uppenbarligen icke något hinder.

På grundval av det förut nämnda förslaget om inskränkning i de privilegierade

församlingarnas rätt meddelades genom kungörelse den 10 december

1920 enhetliga bestämmelser om förfarandet vid tillsättning av prästerliga

tjänster i dessa församlingar. Bestämmelserna överensstämde i huvudsak

med dem som nu gäller enligt 1934 års kungörelse.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänster i privilegierade församlingar skall

enligt 1934 års kungörelse förfaras på följande sätt.

Församlingen beslutar utan föregånget ansökningsförfarande vid sammanträde

inför valförrättare, vilka prästmän som skall kallas till provpredikanter.

Därvid är församlingen icke bunden till präster inom stiftet utan

äger kalla präster från hela riket. Antalet provpredikanter, som får kallas,

är icke begränsat. Präst är kallad, därest församlingen utan omröstning

beslutar härom eller vid sluten omröstning för hans kallande avges flera

jaröster än nejröster eller ock minst etthundra jaröster. Samtliga de präster,

som antar kallelse och av domkapitlet befinns behöriga att uppföras på

förslag till kyrkoherdetjänst, skall avlägga prov på dem av domkapitlet

förelagda dagar. Sedan val härefter förrättats och vunnit laga kraft, skall

domkapitlet på förslag till tjänsten uppföra de tre präster, som vid valet

erhållit de flesta rösterna, i ordning efter antalet erhållna röster. Domkapitlet

insänder med eget och biskopens yttrande ansöknings- och valhandlingar

jämte förslagsprotokoll till Kungl. Maj:t, som utnämner en av de å

förslaget uppförda. Därest icke tre präster uppförts å förslaget, skall domkapitlet

inberätta förhållandet till Kungl. Maj:t och avvakta Kungl. Maj:ts

beslut i ärendet.

I fråga om tillsättning av komministertjänster i privilegierade församlingar

innebär 1934 års kungörelse bland annat följande.

Till dessa tjänster — med undantag för komministertjänsterna i Hamrånge

och Skogs pastorat samt i de privilegierade norrköpingsförsamlingarna

— står befordringsrätt öppen för hela rikets prästerskap. Samtliga

ifrågavarande församlingar äger rätt att kalla en fjärde provpredikant. Om

denne av domkapitlet prövas behörig att uppföras på förslag till komministertjänst,

får han efter avlagda prov komma under omröstning jämte de

Övriga på förslaget uppförda. Fullmakt utfärdas av domkapitlet för den

som vid valet fått de flesta rösterna.

Det kan anmärkas, att föreskriften om befordringsrätt saknar betydelse

i fråga om komministertjänsterna i Stockholm, eftersom dessa tjänster är

undantagna från stiftsbandsregeln redan genom PVL:s bestämmelser i

ämnet.

Frågan om en revision av prästvalsprivilegierna har behandlats av 194(i

och 1948 års kyrkomöten. 1948 års kyrkomöte har hos Kungl. Maj:t hem
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

ställt om utredning och förslag till ändrade bestämmelser beträffande tillsättningen

av ordinarie prästerliga tjänster i de privilegierade territoriella

pastoraten. Det kan anmärkas, att den motion som låg till grund för framställningen

avstyrktes av kyrkolagsutskottets majoritet, som därvid bland

annat anförde, att privilegiernas bestånd i oförändrat skick utgjorde det

naturliga alternativet till deras avskaffande.

2. Prästvalskommittén

Såsom förut nämnts föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall

upphävas. Som skäl härför anför kommittén i huvudsak följande.

Enhgt svensk rättsuppfattning torde fortbeståndet av en i det väsentliga

historiskt betingad ^lagstiftning av privilegiemässig art vara i hög grad

beroc-nde av att de tillförsäkrade särskilda förmånernas innehåll kan få

förbli oförändrat. En prövning av sistnämnda spörsmål inrymmer ett

övervägande av om specialreglerna i fråga alltjämt är i sina huvuddrag

påkallade och lämpliga.

Såsom inskränkningar i Kungl. Maj:ts och konsistoriets inflytande på

prästtillsättningarna torde privilegierna under 1600- och 1700-talen ha

haft ett mycket beaktansvärt värde för församlingarna i fråga. Dessas särställning

vid kyrkoherdeval har emellertid i högst väsentlig grad förändrats

såväl genom 1910 och 1934 års reformer av de allmänna reglerna om tillsättning

av kyrkoherdetjänst som genom 1920 års revision av privilegierna.

Upphäves stiftsbandet, minskas särställningen ytterligare. Att domkapitlens

medverkan vid ifrågavarande kyrkoherdetillsättningar är reducerad

kan numera ej anses påkallat. Det för de privilegierade församlingarna föreskrivna

kallelseförfarandet erbjuder knappast någon sannolikhet för att

församlingen erhåller en för densamma lämpligare kyrkoherde än den skulle

få vid tillämpning av de allmänna reglerna. Den av kommittén föreslagna

allmänna ordningen för tillsättning av kyrkoherdetjänster bygger på en

omsorgsfull avvägning mellan alla de intressen, som är förknippade med

dessa tillsättningar, och avser att garantera ett tillfredsställande resultat

både genomsnittligt och i det enskilda fallet. Det måste anses både önskvärt

och i princip riktigast att denna ordning blir tillämplig på alla kyrkoherdetjänster.

En avvikande ordning kan vara motiverad, om viss tjänst

uppvisar mycket väsentliga särdrag. Så är icke fallet med kyrkoherdetjänsterna

i de privilegierade stadspastoraten. Det är varken "ändamålsenligt

eller — sett ur prästerskapets eller övriga församlingars synpunkt

— rättvist att för en liten, i intet avseende särartad grupp av församlingar

ha en avvikande tillsättningsordning.

Risken att stadskomministraturer besättes med alltför ålderstigna präster

är alltsedan 1910 i väsentlig grad undanröjd genom regeln att vid förslags

upprättande hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov. Vidare

inträder pensionsåldern numera tidigare än förr. Och behovet av yngre

prästerlig arbetskraft tillgodoses i ökad utsträckning genom kyrkoadjunkturer.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att prästvalsprivilegierna tillkommit

antingen såsom undantag från huvudregler för det prästerliga be
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

fordringssystemet, som ej längre gäller, eller såsom korrektiv mot befarade

missförhållanden, vars framträdande numera ej är aktuellt eller motverkas

även i annan ordning. Medan sålunda grunderna för denna särreglering helt

bortfallit eller åtminstone avsevärt försvagats, talar däremot vägande positiva

skäl för att de allmänna reglerna för tillsättning av kyrkoherde- och

komministertjänster får bli tillämpliga även å de hittills av privilegier omfattade

tjänsterna.

3. Remissyttranden

Förslaget om prästvalsprivilegiernas avskaffande har av det stora flertalet

remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Majoriteten

bland kyrkoråden i de privilegierade församlingarna vill emellertid ha kvar

privilegierna.

Till dem som biträder kommitténs förslag hör kammarkollegiet, domkapitlen

i Uppsala, Skara, Västerås, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm,

överståthållarämbetet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund

och Svenska prästförbundet. Domkapitlet i Luleå anför, att det från

allmän befordringssynpunkt icke kan anses vara försvarligt, att ett antal

viktiga kyrkoherdetjänster, däribland två domprosttjänster, genom privilegielagstiftning

skall vara undandragna ansökan i vanlig ordning.

Justitiekansler sämbetet anknyter till sitt förut nämnda, år 1918 avgivna

remissyttrande om prästvalsprivilegierna samt fortsätter.

Den uppfattning ämbetet därvid gav till känna synes ämbetet alltjämt

äga giltighet och har såvitt för ämbetet är känt ej heller rönt motsägelse

vid den fortsatta behandlingen av frågan om präst valslagstiftningen. Efter

det av ämbetet sålunda gjorda bedömandet torde ämbetet ha att yttra sig

allenast såvitt gäller privilegierna beträffande komministerval i Norrköping,

i fråga om vilka ämbetet år 1918 till grund för rätten att genomföra

det då föreliggande förslaget åberopade samtycke av församlingarna därstädes.

Ämbetet konstaterar nu, att läget i fråga om norrköpingsprivilegierna är

detsamma som beträffande privilegierna i Skog och Hamrånge. Under hänvisning

härtill förklarar ämbetet, att det ej finner anledning till erinran

mot kommitténs förslag.

Domkapitlet i Växjö och majoriteten inom Linköpings domkapitel godtar

förslaget endast med tvekan. Om det befunnes skäligt och lämpligt att

ändra privilegierna i stället för att helt avskriva dem, vill domkapitlet i

Växjö se som en möjlighet, att rätten att vid tillsättning av kyrkoherdetjänst

kalla fjärde provpredikant utvidgades, så att flera finge kallas, samt

att kallelserätten beträffande komministertjänst finge bibehållas.

Domkapitlet i Göteborg finner för sin del övervägande skäl tala för

privilegiernas avskaffande, eftersom det icke kan anses vara rationellt eller

rättvist att vissa mer eller mindre slumpvis utvalda församlingar skall ha

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

större rätt vid prästerliga tjänstetillsättningar än andra församlingar. Om

privilegierna avskaffas, synes det emellertid domkapitlet, att särskild vikt

bör fästas vid befordringsgrunden »tjänstens särskilda behov» och att rätt

att kalla en prästman utöver de på förslag uppsatta bör tillkomma församling

vid tillsättning av särskilt kvalificerade komministertjänster, förslagsvis

de som i lönehänseende är minst likställda med de lägst placerade kyrkoherde

t j änsterna.

För att privilegierna skall bibehållas uttalar sig domkapitlet i Lund och

en skiljaktig ledamot inom Linköpings domkapitel. Enligt domkapitlet i

Lund finns det ej anledning att, endast för att genomföra en likriktning vid

tillsättning av de prästerliga tjänsterna, beröva församlingarna den rätt de

åtnjutit sedan århundraden. På liknande sätt uttalar sig också reservanten

inom Linköpings domkapitel. Denne anför vidare, att även om det givetvis

kan påvisas fall, då pastoraten kunnat göra bättre bruk av sitt privilegium,

så torde man dock ej ha rätt att påstå, att pastoraten missbrukat detsamma.

Bland kyrkoråden i de 25 församlingar, som är privilegierade i fråga om

både kyrkoherde- och komministerval, avstyrker 17 helt att privilegierna

upphäves, medan ett kyrkoråd motsätter sig deras upphävande endast såvitt

avser kyrkoherdetjänsten. I några av de tillstyrkande yttrandena uppställes

som förutsättning bland annat, att församlingen undantages från

bestämmelserna om tredjegångstillsättning.

Av kyrkoråden i de fyra församlingar, vilkas privilegier omfattar endast

kyrkoherdeval, motsätter sig tre att privilegierna slopas.

Däremot tillstyrkes privilegiernas upphävande av kyrkoråden i fem av

de åtta församlingar, som är privilegierade endast i fråga om komministerval.

I ett yttrande (Hamrånge), anmärkes emellertid, att församlingen

aldrig torde ha utnyttjat sin ifrågavarande rätt.

De avstyrkande kyrkorådsyttrandena innehåller i stor utsträckning synpunkter

som överensstämmer med de av domkapitlet i Lund och reservanten

inom Linköpings domkapitel anförda. I många fall hävdas, att privilegierna

varit värdefulla och brukats väl samt att ifrågavarande krävande

prästtjänster tack vare privilegierna kunnat besättas med yngre krafter.

Några kyrkoråd betvivlar, att bestämmelsen om hänsynstagande till tjänstens

särskilda behov skall kunna i praktiken bli en fullgod ersättning för

privilegierna.

Flera kyrkoråd som önskar behålla privilegierna framhåller emellertid,

att det tillämpade kallelseförfarandet är behäftat med brister, i det att flera

menighetsomröstningar kan förekomma. Förslag att kallelserätten i stället

skall utövas av kyrkorådet har härvid framförts från flera håll men i andra

yttranden avvisats som en olämplig utväg.

Av de kyrkoråd, som tillstyrker kommitténs förslag, ställer sig några di
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

rekt negativa till privilegierna. Sålunda anför kyrkorådet i en stockholmsförsamling,

att rätten att kalla fjärde provpredikant till komministertjänst

i realiteten innebär, att församlingens kyrkoadjunkter i tur och ordning

befordras till komministrar, medan andra sökande, oavsett förtjänst och

skicklighet, är utestängda.

4. Departementschefen

Genom 1910 och 1934 års reformer av prästvalslagstiftningen blev samma

system för tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster gällande i

territoriella pastorat, oavsett om pastoraten tidigare varit regala, konsistoriella

eller patronella. Däremot har en avvikande ordning fått bestå i en

liten grupp av territoriella pastorat, åt vilka i stadsprivilegier eller i annat

sammanhang av Kungl. Maj:t beviljats särskilda förmåner vid prästvalen.

En för dessa pastorat i stort sett gemensam reglering har givits genom

en kungörelse år 1934. Beträffande dennas innehåll får jag hänvisa till den

nyss lämnade redogörelsen.

Prästvalskommittén har föreslagit, att de allmänna reglerna om prästval

och tredjegångstillsättning framdeles skall gälla även i de territoriella pastorat,

som hittills varit utrustade med särskilda förmåner. Flertalet kyrkoråd

i privilegierade församlingar har motsatt sig detta förslag och önskar

behålla privilegierna — antingen oförändrade eller reviderade. Ett domkapitel

har avstyrkt att privilegierna upphäves. Övriga myndigheter som

yttrat sig i saken har däremot ansett privilegierna omotiverade eller olämpliga;

några myndigheter diskuterar nya särbestämmelser beträffande vissa

pastorat eller prästtjänster.

När jag nu har att taga ställning till frågan om prästvalsprivilegierna

bör bevaras eller ej, vill jag först framhålla att de i vart fall i ett hänseende

varit av obestridligt värde. Då valmenigheten i ett privilegierat

pastorat haft att kalla provpredikanter har den icke varit hänvisad endast

till stiftets prästerskap. Och till flertalet av de komministertjänster, som

omfattats av privilegier, har befordringsrätt, alltså ansökningsrätt, stått

öppen för hela rikets prästerskap. Privilegierna har sålunda utgjort ett avsteg

från den allmänna stiftsbandsprincipen.

Vad angår privilegiernas utformning i övrigt måste jag instämma med

1948 års kyrkomöte, att utformningen visat sig icke alldeles tillfredsställande.

Trots att gällande privilegiekungörelse anvisar, att pastoratsmenigheten

vid tillsättning av kyrkoherdetjänst skall kalla så många präster, att

domkapitlet kan uppföra tre på förslag, har det förekommit att endast en

präst kallats. Beträffande åter komministertjänster, har privilegieförmånen

att få kalla fjärde provpredikant väl för vissa pastorats del uttryckligen

motiverats med intresset att trygga att tjänsterna icke på grund av de för
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

hållandevis goda löneförmånerna besattes med alltför ålderstigna präster.

Men avsaknaden av varje som helst motsvarighet till regeln i 7 § 2 mom.

gällande prästvalslag — vilken regel uppställer ett minimikrav i fråga om

tjänstår såsom villkor för behörighet att mottaga kallelse som fjärde provpredikant

till kyrkoherdetjänst — har kunnat leda till att kallelserätten

används på ett sätt, som ej varit sakligt motiverat. Slutligen har, såsom

tidigare nämnts, flera kyrkoråd i privilegierade pastorat önskat ändringar

i fråga om kallelseförfarandet.

Av vad jag nu anfört framgår, att det sakliga innehållet i nuvarande

prästvalsprivilegier inbjuder till erinringar. Å andra sidan vill jag som

ofrånkomligt riktig beteckna den av såväl kyrkolagutskottet vid 1948 års

kyrkomöte som prästvalskommittén hävdade meningen, att en förutsättning

för privilegiernas bestånd är att förmånernas innehåll kan få förbli

oförändrat.

Med stiftsbandets slopande förlorar privilegierna en väsentlig del av sitt

innehåll. Såsom kommittén påpekat tillgodoses det speciella syftet med

komministerprivilegierna numera på andra vägar. För att prästvalsprivilegierna

skall ytterligare bevaras måste därför, synes det mig, kunna visas

att det är önskvärt och lämpligt att till grund för tjänstetillsättningarna i

dessa pastorat lägga en annan avvägning av menighetens och kyrkostyrelsens

inflytande än i övriga pastorat. I likhet med nästan samtliga myndigheter

har jag blivit övertygad om att skäl för fortsatt särreglering

saknas. Jag biträder sålunda förslaget att prästvalslagens allmänna bestämmelser

framdeles skall gälla även för de hittills privilegierade territoriella

pastoraten.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

97

III. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har

inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om tillsättning

av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag). Då stiftsbandets upphävande

ansetts böra föranleda viss ändring i domkapitelslagen, har inom

departementet också upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse

av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Ett genomförande av det förslag om kostnadsersättning åt provpredikant,

som jag tidigare förordat, påkallar vidare ändring i 6 § kyrkofondslagen,

vilken icke är av kyrkolags natur. Eftersom den nya prästvalslagen

torde böra träda i kraft först den 1 juli 1958 och dessförinnan även annan

ändring i nämnda paragraf kan komma i fråga, synes det lämpligt att

låta spörsmålet om ändring i kyrkofondslagen anstå till ett senare sammanhang.

För att i vissa delar belysa förslaget till prästvalslag torde som bilaga

till statsrådsprotokollet få fogas prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga.

Beträffande det närmare innehållet i de nu framlagda lagförslagen får jag

anföra följande.

A. Förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster

i pastorat (prästvalslag)

Lagens rubrik

Som tidigare nämnts talar regeringsformen § 30 — vid angivandet av

prästvalslagstiftningens föremål — om »tillsättning av prästerliga tjänster

i församlingarna». Detta stadgande har stått oförändrat sedan år 1909.

Såväl 1910 som 1934 års prästvalslagar har, utan att detta avspeglats i

lagarnas rubriker, varit begränsade till att avse tillsättning av ordinarie

församlingsprästtjänster, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.

I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst---

i församling» har båda lagarna hänvisat till särskilda bestämmelser.

Den nya prästvalslagen bör uppenbarligen på motsvarande sätt avse endast

ordinarie församlingsprästtjänster. Tillsättningen av icke-ordinarie

prästtjänster, som avses i prästlönereglementet, bör liksom hittills regleras

helt i administrativ ordning. Och det torde ej finnas anledning att — såsom

7 — Ilihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 152

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majits ''proposition nr 152 år 1957

skett i 4 § i prästvalskommitténs lagförslag — i prästvalslagen skriva in

ett stadgande om att kyrkoadjunktstjänst skall tillsättas av domkapitlet

genom förordnande. Ej heller synes det erforderligt att låta begränsningen

till ordinarie tjänster komma till uttryck redan i lagens rubrik.

De församlingsprästerliga tjänsterna är —■ som prästvalskommittén också

påpekar — inrättade icke i församlingarna utan i pastoraten. Detta har

iakttagits vid utformningen av lagens rubrik, och i lagförslaget talas genomgående

om pastorat, när pastoratet och ej församlingen eller församlingarna

avses.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Paragrafens första stycke — som samtidigt innefattar en definition

och ett angivande av lagens tillämpningsområde — motsvarar 6 § i

prästvalskommitténs lagförslag men saknar formell motsvarighet i PVL.

Beträffande stadgandets innehåll torde få hänvisas till vad som anförts

under lagens rubrik.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke ersätter i viss mån

delar av 46 § och 47 § 1 mom. PVL. Den överensstämmer i sak med 5 §

i kommittéförslaget.

Som motivering må här anföras följande.

De inom riket befintliga ieke-territoriella församlingarna — till antalet

sju — företer sinsemellan stora skiljaktigheter i flera rättsliga hänseenden.

Bland annat gäller detta beträffande reglerna för tillsättning av prästerliga

tjänster.

Pastorstjänsten i hovför samling en är icke föremål för några förslag från

kommitténs sida. Anledning lärer icke heller vara att i detta sammanhang

beröra tillsättningen av denna befattning.

För ordningen vid tillsättning av kyrkoherdetjänst i finska församlingen

i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg _ de

s. k. nationella församlingarna — redogöres i ett år 1947 avgivet sakkunnigbetänkande

(SOU 1947:56) samt i propositionen 1953: 205 (s. 13). Såsom

också prästvalskommittén funnit bör denna ordning nu kunna lämnas

orubbad. I nämnda sakkunnigutredning uttalades, att de för dessa församlingar

gällande prästvalsreglerna torde kunna ändras av Kungl. Maj:t

i administrativ ordning med stöd av 46 § prästvalslagen. Huruvida en ändring

av åsyftade bestämmelser lämpligen bör ske i sådan ordning kan här

lämnas åsido. Klart torde i vart fall vara att, om — såsom jag avser att

senare föreslå — icke blott hela gällande prästvalslag, och därmed alltså

dess 46 §, utan även 19 kap. 11 § kyrkolagen upphäves, påverkas icke därav

ifrågavarande specialbestämmelsers karaktär eller möjligheterna att ändra

desamma.

Övriga ieke-territoriella församlingar är militära församlingar.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Karlsborgs garnisonsförsamling är organisatoriskt förenad med Karlsborgs

territoriella församling. Garnisonspastorn är tillika kyrkoherde. Enligt

Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1913 skall befattningen tillsättas av

Kungl. Maj:t, sedan församlingen beretts tillfälle att i viss ordning yttra sig

över gjorda ansökningar. Kungl. Maj:t har den 1 oktober 1954 uppdragit åt

kammarkollegiet att verkställa utredning och framlägga förslag rörande de

villkor och bestämmelser, som erfordras för bland annat avskaffande av

garnisonsförsamlingen.

Amiralitetspastorstjänsten i Skeppsholms församling tillsättes enligt ett

cirkulär den 12 februari 1813, vilket icke tillförsäkrar församlingen rätt att

medverka. Församlingens fortsatta bestånd sammanhänger med avvecklingen

av Stockholms örlogsstation och utflyttning av Stockholms örlogsvarv

och torde inom kort bli föremål för närmare utredning. Prästvalskommittén

har ansett att om och i den mån församlingen kommer att

bestå, bör de tillsättningsregler gälla som kommittén föreslår för Karlskrona

amiralitetsförsamling.

Enligt ett reglemente av år 1864 (SFS nr 32) tillsättes amiralitetspastorstjänst

och amiralitetspredikanttjänst i Karlskrona amiralitetsförsamling av

Kungl. Maj:t. Härvid utnämnes en av de tre präster, som vid ett av eu

elektorsförsamling förrättat val erhållit flest röster. Amiralitetsförsamlingen

^______ j. t

har år 1952 anhållit, att bestämmelserna om val av präster i församlingen

måtte så långt möjligt anpassas till de allmänna prästvalsreglema, och härvid

påpekat bland annat att kvinnorna i församlingen med få undantag nu

är uteslutna från medverkan vid tillsättningarna. Prästvalskommittén

föreslår följande ordning.

Amiralitet sprästtjänst tillsättes, efter föregånget val, av Kungl. Maj:t.

Sådan tjänst bör även kunna tillsättas genom förflyttning. Beträffande behörighet

och befordringsgrunder tillämpas bestämmelserna i kommitténs

förslag till prästvalslag, varvid amiralitetspastor motsvarar kyrkoherde och

amiralitetspredikant komminister. Tjänsten ledigförklaras av och sökes hos

domkapitlet i Lund, som efter hörande av befälhavande amiralen uppför

tre behöriga sökande å förslag. Vidare tillämpas i fråga om amiralitetspastors-

och amiralitetspredikanttjänst vad i 16—31 §§ i lagförslaget stadgas

om kyrkoherde- respektive komministertjänst, dock att, därest efter förnyat

ledigförklarande av amiralitetspredikanttjänst blott eu behörig sökande

finnes, Kungl. Maj:t förordnar, huru med tjänsten skall förfaras. Icke

blott domkapitlet utan även befälhavande amiralen skall efter valet avgiva

yttrande till Kungl. Maj:t angående dem som kunna komma i fråga till den

iediga tjänsten. Slutligen böra bestämmelserna i 6 kapitlet av lagförslaget

(om besvär) samt kommitténs förslag till prästvalsstadga i tillämpliga delar

gälla beträffande nu ifrågavarande tillsättning.

Vad kommittén sålunda föreslagit beträffande tillsättning av prästtjänst

i Karlskrona amiralitetsförsamling och eventuellt i Skeppsholms församling

tillstyrkes av kammarkollegiet och chefen för marinen samt — såvitt avser

karlskronaförsamlingen — av domkapitlet i Lund. Chefen för mannen ytt
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

rar, att förslaget synes trygga de befälhavande amiralernas berättigade inflytande

på tillsättningen av ifrågavarande tjänster. Han delar därvid icke

en av kyrkorådet i Karlskrona amiralitetsförsamling framförd åsikt, att

domkapitlet och amiralen bör yttra sig gemensamt.

Huruvida den nyss berörda utredningen rörande Skeppsholms församling

kan komma att få omfatta jämväl karlskronaförsamlingen synes ännu

ovisst. Även om så skulle ske bör enligt min mening emellertid sörjas för

att inträffande ledighet å prästtjänst i sistnämnda församling icke föranleder

att gällande, synnerligen otidsenliga särbestämmelser ånyo tillämpas.

Vad prästvalskommittén föreslagit för karlskronaförsamlingens del är enligt

min mening väl ägnat att genomföras — dock med de jämkningar som kan

följa av ändringar i kommitténs allmänna förslag. Det torde alltjämt få

ankomma på Kungl. Maj.t att utfärda erforderliga särskilda bestämmelser

om prästtillsättningar i denna församling.

Skulle en marinförsamling även framdeles komma att bestå i stockholmstrakten,

lärer, såsom kommittén förutsatt, i möjligaste mån samma bestämmelser

böra gälla för denna som för karlskronaförsamlingen.

I likhet med kommittén finner jag icke påkallat att i sammanhang med

detta lagstiftningsärende upptaga fråga om ändringar i de regler för tillsättning

av kyrkoherdetjänsterna i de svenska utlandsförsamlingarna, som

är meddelade i de särskilda av Kungl. fVIaj:t utfärdade kyrkoordningarna

för dessa församlingar. Någon ersättning för nuvarande bestämmelse i 47 §

1 mom. PVL, att Kungl. Maj:t har att förordna om tillsättning av präst vid

utländsk beskickning, kräves icke.

Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 47 § 2 mom. PVL.

Det har i klarhetens intresse ansetts lämpligt att — i stället för det i avsnittet

om lagens rubrik omnämnda stadgandet i 4 § i kommittéförslaget

upptaga en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om tillsättningav

kyrkoadjunktstjänst.

I detta sammanhang torde få anmärkas följande.

Kyrkoadjunktstjänst tillsättes enligt 4 § prästlönereglementet av domkapitlet.

Ledigkungörande av dylik tjänst är icke föreskrivet men har vid

några tillfällen ifrågasatts. Därvid har åberopats å ena sidan prästernas

intresse av att kyrkoadjunktstjänsterna tillsättes efter öppen konkurrens

och å andra sidan stiftsstyrelsernas intresse att få i fria former meddela

förordnanden å dessa tjänster. En framställning av 1935 års riksdag föranledde

på sin tid upprättande av förslag till bestämmelser om Kdigkungörande

av dylika förordnanden, men förslaget blev, sedan 1936 års

kyrkomöte avböjt detsamma, icke föremål för någon Kungl. Majrts vidare

åtgärd. I sitt principbetänkande uttalade 1946 ars prästlönekommitté, utan

att närmare ingå på ämnet, att kyrkoadjunktstjänsterna framdeles borde

kungöras till ansökan lediga i sedvanlig ordning. En dylik anordning avstyrktes

dock av 1948 ars kyrkomöte, och vid författningsregleringen i anslutning

till prästlönereformen meddelades icke någon föreskrift därom.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Prästvalskommittén har upptagit spörsmålet till ny prövning men därvid

stannat för att icke föreslå någon ändring. Kommittén har bland annat

påpekat, att extra ordinarie präster icke är underkastade förflyttningsskyldighet

och att domkapitlen för att kunna genom uppsägning och nytt

förordnande omplacera kyrkoadjunkt behöver fritt disponera över tillsättningen

av tjänsterna i fråga.

Till kommitténs ståndpunkt, vilken vid remissbehandlingen allmänt

godtagits eller lämnats utan erinran, kan jag ansluta mig. En reform av

det diskuterade innehållet synes mig i vart fall icke böra genomföras, innan

erfarenhet vunnits om verkningarna av stiftsbandets avskaffande.

2 §.

I denna paragraf fastslås valprincipen som huvudregel för tillsättning av

prästerliga tjänster; vidare meddelas vissa grundläggande bestämmelser

om principens innebörd. Beträffande dessa spörsmål hänvisas till den allmänna

motiveringen under A och C.

Till paragrafen har sammanförts bestämmelser från olika håll. Sålunda

överensstämmer andra stycket i sak med 26 § 1 mom. PVL och 29 § första

stycket kommittéförslaget, under det att tredje stycket andra punkten

motsvarar 23 § 1 mom. PVL och 23 § kommittéförslaget.

3—5 § §.

Dessa paragrafer motsvarar — jämte stadgandet i 2 § första stycket

— reglerna i 1—3 §§ i kommitténs lagförslag. Bestämmelserna har utformats

så att de i 40 § och 43 § tredje stycket i kommittéförslaget meddelade

stadgandena om förbud mot förflyttning till högre tjänstegrad kunnat

utgå.

I PVL har förevarande paragrafer sin närmaste motsvarighet i 41 § och

42 § 1 mom. Det bör anmärkas, att den nya lagtexten icke belastats med

någon mot tredje punkten i 41 § 1 mom. PVL svarande regel för det teoretiska

fallet att vid en valförrättning icke avgives någon röst.

Beträffande den grundläggande kompetensregleringen pastoratsmenighet

— domkapitel — Kungl. Maj:t hänvisas till den allmänna motiveringen

under C. Att Kungl. Maj:t ej skall kunna förflytta präst till tjänst i högre

tjänstegrad har behandlats under E i den allmänna motiveringen.

Om behörighet till prästerlig tjänst och om bejordringsgrunder.

6 §.

Paragrafen motsvarar i sitt förra led 4 § PVL och 11 § första stycket i

kommitténs förslag. I sitt senare led svarar stadgandet mot 8 § PVL men

har i överensstämmelse med 11 § andra stycket i kommitténs förslag formulerats

så att det avser ej blott domkapitlets utan även Kungl. Maj:ts

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

prövning av prästs behörighet. Stadgandet är sålunda tillämpligt också vid

tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning.

Kommittén har i 11 § i sitt lagförslag intagit ett tredje stycke, innehållande

att Kungl. Maj:t förordnar om kunskaper i finska och lapska

språken såsom villkor för behörighet till prästerlig tjänst i pastorat, där

dessa språk brukas vid gudstjänst. Något dylikt bemyndigande för Kungl.

Maj:t finns ej i PVL och synes ej heller vara erforderligt i den nya prästvalslagen.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § första och tredje styckena i kommitténs

förslag, ersätter i vad avser domprost- och kyrkoherdetjänster 7 §

1 mom. PVL samt innehåller såsom ny föreskrift, att för behörighet till

komministertjänst erfordras att ha en tjänstålder av minst aderton månader.

Denna tid motsvarar aspiranttiden för pastorat sadjunkt, och det får

— såsom kommittén framhållit — anses vara en rimlig fordran, att den

som uppföres på förslag till ordinarie tjänst under åtminstone så lång tid

inhämtat praktisk erfarenhet av prästerlig tjänstgöring.

Syftet med de i denna paragraf givna reglerna om minimitjänstålder förfelas

om vid dess bestämmande i mera betydande omfattning medräknas

tid, varunder präst faktiskt icke utövat prästerlig verksamhet. För att

detta icke skall kunna bli fallet bör beträffande dessa regler stadgas en

begränsning av den rätt att tillgodoräkna tjänstledighet som under F i

den allmänna motiveringen förordats i fråga om tjänstårsberäkning vid

konkurrens mellan flera sökande. I berörda minimitider bör sålunda icke

utan Kungl. Maj:ts medgivande få inräknas vare sig tjänstledighet med Caydrag

av annan anledning än predikoprov eller tjänstledighet för militärtjänstgöring.

En bestämmelse av denna innebörd har upptagits i 6 § av

kommitténs förslag till prästyalsstadga.

Det bör anmärkas, att i förevarande paragraf icke angivits, vid vilken

tidpunkt behörighetsvillkoren skall vara uppfyllda. Någon ändring i sak är

här icke avsedd: den avgörande tidpunkten bör alltjämt vara ansökningstidens

utgång respektive kallelsetillfället. Det synes emellertid lämpligt att

föra över föreskriften härom till prästyalsstadgans bestämmelser om tjänstårsberäkning.

Motsvarande spörsmål uppkommer i 9—11 §§ förslaget till

prästvalslag och har där lösts på samma sätt.

8 §.

Paragrafen motsvarar, frånsett redaktionella jämkningar, 8 § i kommitténs

förslag; i PVL svarar den närmast mot 5 §.

Såsom kommittén erinrar kräver ett tillsättningssystem, som är fotat på

avläggande av prov och menighetsval, såväl att präst, vilken sökt viss

tjänst, i regel kvarstår som sökande ända till dess valet förrättats som att

präst ej samtidigt får ha förslagsrum till flera tjänster.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Stadgandena i första och andra styckena förhindrar till en början i likhet

med 5 § PVL att en präst kommer att samtidigt stå på förslag till flera

tjänster, som skall tillsättas efter val. Vidare regleras i första och andra

styckena den situationen att präst, som sökt en tjänst, vilken skall tillsättas

genom tredjegångstillsättning, därefter önskar söka eller antaga kallelse till

en tjänst, som skall tillsättas efter val. För att bli behörig att uppföras på

förslag till sistnämnda tjänst, måste han återkalla sin ansökning till den

förstnämnda tjänsten. Situationen i tredje stycket är den omvända: förslagsrum

till tjänst, som skall tillsättas efter val, hindrar att präst får

komma i fråga till tjänst, som skall tillsättas genom tredjegångstillsättning.

Syftet med samtliga dessa bestämmelser är att så vitt möjligt minska

risken för att en valprocedur förlöper men senare visar sig ha varit meningslös.

Något förbud föreslås ej för präst att samtidigt stå som sökande till flera

tjänster, vilka skall tillsättas genom tredjegångstillsättning. I 37 § ges en

regel för det fallet att präst i denna ordning utnämnts till innehavare av

flera tjänster. Genom bestämmelser i prästvalsstadgan bör man — för att

i möjligaste mån undanröja risken att präst, som samtidigt söker flera

tjänster, blir utnämnd till innehavare av mer än en tjänst — utvidga den

uppgiftsskyldighet som nu är föreskriven.i 4 § kungörelsen 1934:574. Bestämmelser

med detta syfte har upptagits i 10 § förslaget till prästvalsstadga.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § andra stycket i kommitténs förslag,

ersätter 7 § 2 mom. och viss del av 13 § 2 mom. PVL.

I fråga om kravet på minst tio tjänstår skall icke tillämpas sådana begränsningar

i rätten att tillgodoräkna tjänstledighetstid som under 7 § föreslagits

beträffande där angivna minimitider.

10 §.

Paragrafen har behandlats under B i den allmänna motiveringen. Jämför

3 § PVL och 7 § i kommitténs förslag.

11 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget.

I första stycket har upptagits den för kyrkoherde i 6 § 2 mom. PVL

stadgade transportspärren men samtidigt införts befogenhet för Kungl.

Maj:t att dispensera från densamma. Kommittén har som motiv för dispensbestämmelsen

anfört följande.

Undantagsvis kunna en kyrkoherdes personliga förhållanden eller tjänstgöringsförhållanden

vara sådana att det framstår som obilligt att han icke

före utgången av femårstiden på grund av egen ansökan får uppföras på

förslag till viss annan tjänst. Vidare må erinras att han är oförhindrad att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

mottaga kallelse till annan kyrkoherdetjänst. Slutligen kan framhållas att

nuvarande ovillkorliga förbud icke skulle stå i god inre överensstämmelse

med prästs skyldighet att underkasta sig transport till annan tjänst. Kommittén

förutsätter, att dispens endast medgives på grund av vägande skäl.

I paragrafens andra stycke har införts en motsvarande spärregel beträffande

komminister. Till stöd för sitt förslag härom har kommittén anfört,

att församlingarnas intresse synes motivera, att även för komminister

stadgas en principiell bundenhet under viss tid, att denna uppenbarligen

bör vara kortare än för kyrkoherde samt att den för förslaget anförda grunden

?jJkan åberopas i fråga om annan tjänst i samma pastorat.

Kommitténs förslag till regler om transportspärr har under remissbehandlingen

nästan allmänt godtagits, och själv kan jag helt biträda desamma.

12 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 9 § PVL och 13 § i

kommitténs lagförslag. Utöver vad som anförts under F i den allmänna

motiveringen må följande anmärkas.

I 9 § PVL talas om »det kall honom i kyrkans eller läroverkens tjänst

dittills varit anförtrott». Uttrycket »kyrkans eller läroverkens tjänst» har i

kommitténs lagförslag utbytts mot »kyrkans tjänst». Eftersom hänsyn

rimligen bör tagas även till skicklighet, som ådagalagts i tjänst utanför

kyrkan, exempelvis vid teologisk fakultet, synes det riktigast att bestämningen

i fråga helt får utgå.

För att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat hänsynstagande till

andra vetenskapliga meriter än teologiska har kommittén något jämkat de

nuvarande bestämmelserna om lärdomsmeriter. Enligt 9 § PVL skall nu

tagas i betraktande bland annat sökandes »offentligen ådagalagda lärdom

i teologiska ämnen»; endast om flera sökande är jämngoda i teologiska

insikter, far avseende fästas även vid lärdom i andra kunskapsämnen. I

kommitténs förslag namnes endast sökandes »offentligen ådagalagda lärdom».

Det blir enligt kommitténs mening självfallet, att lärdomsmeriter

beaktas i den män de kan anses utgöra en saklig merit för en sökande till

prästtjänst. Att ett försteg regelmässigt måste ges åt teologisk lärdom anser

kommittén icke behöva utsägas i lagtexten.

Kommitténs förslag på denna punkt har icke mött någon erinran i sak.

Kammarkollegiet har emellertid gjort gällande, att tanken att lärdomsmeriter

bör beaktas i den mån de kan anses utgöra en saklig merit för

tjänsten, bör avspeglas i själva lagtexten. Kollegiet föreslår därför, att till

orden »ådagalagd lärdom» fogas »i den mån den kan vara av betydelse för

tjänsten».

Det av kammarkollegiet sålunda föreslagna tillägget synes ej vara erforderligt.

Jag kan i denna del helt ansluta mig till vad kommittén anfört.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Om tillsättning av prästerlig tjänst efter val

13 §.

I paragrafen — 14 § i kommittéförslaget — liar upptagits del av innehållet

i 1 § PVL. Återstoden av 1 § PVL har kommittén överfört till 7 §

i förslaget till priistvalsstadga.

En remissmyndighet har beträffande nämnda stadgebestämmelse ansett

att domkapitlet borde äga befogenhet att sprida ledigförklarandet av samtidigt

ledigblivna kyrkoherdetjänster. Härmed skulle präst i mindre grad

bli hindrad genom ansökan till viss tjänst att söka annan. En dylik anordning

synes mig dock kunna leda till att domkapitlens opartiskhet sättes

i fråga.

På sätt kommittén föreslagit i 8 § samma stadgeförslag bör ansökningstiden

minskas från nuvarande trettio dagar till den tid av tre veckor, som

upptagits i allmänna verksstadgan.

14—16 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 15—17 §§ i kommittéförslaget. Innehållet i

14 § är hämtat från 2 och 9 §§ PVL. 15 och 16 §§ svarar mot 13 § PVL.

Reglerna i 15 § innehåller inga sakliga nyheter.

Bestämmelserna i 16 § innebär en avsevärd inskränkning av de fall, då

tjänst skall ånyo ledigförklaras. Kommittén anför härom.

Enligt 13 § 1 mom. PVL skall domkapitlet, där ej tre behöriga sökande

anmält sig till ledigförklarad tjänst, utsätta ny ansökningstid. Ansökningsrätt

står därvid öppen för hela rikets prästerskap. Med stiftsbandets avskaffande

förlorar detta förnyade ledigförklarande av tjänster självfallet

i betydelse. Redan av denna anledning kan man icke underlåta att pröva,

om tillräckliga skäl finnas att i oförminskad utsträckning ledigförklara

tjänster två gånger. Men härtill kommer att ett itererat ledigförklarande

förlänger tillsättningsproceduren högst avsevärt. Vid bedömandet av hithörande

spörsmål synes man böra hålla fast, att församlingsmedlemmarnas

valrätt blott kan utövas, då mer än en sökande finnes till den lediga tjänsters

Försöken att genom förnyat ledigförklarande locka fram ytterligare

sökande till en mindre eftertraktad tjänst böra därför icke begränsas så

hårt, att församlingens medverkan vid tillsättningen i ökat antal fall blir,

genom att endast en sökande finnes, illusorisk. I fråga om kyrkoherdetjänst

erbjuda reglerna om kallande av präst å frågodag eu möjlighet för

<ie röstberättigade att själva komplettera ett ofullständigt förslag med

ytterligare ett namn. Kommittén anser det därför ej erforderligt att kyrkoherdetjänst,

som blott lockat en eller två behöriga sökande, ånyo förklaras

ledig. Beträffande komministertjänst, där någon kallelserätt icke finnes,

bör däremot alltjämt gälla, att ny ansökningstid utsättes, såframt endast

eu behörig sökande anmält sig vid det första ledigförklarandet. Finnas två

behöriga sökande kan enligt kommitténs mening icke anses erforderligt att

ett försök göres att kalla fram cn tredje sökande. År en ledig komministertjänst

så föga åtrådd, att även efter andra ledigförklarandet blott en behö
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

en konkurrens om tjänsten; denna bör då utan prov och val tillsättas med

den ende sökande.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelsen i Örebro län ansett det omotiverat

att utsätta ny ansökningstid, när endast en behörig sökande till komministertjänst

anmält sig, samt föreslagit att denne då utan vidare utnämnes

till innehavare av befattningen. Å andra sidan har domkapitlet i

Lund gjort gällande, att förhållandena i något enstaka fall kan vara sådana,

att det skulle vara till skada för det kyrkliga livet i församlingen, om

den ende behörige sökanden till komministertjänst erhölle fullmakt å tjänsten.

De nuvarande bestämmelserna bör därför enligt domkapitlets förmenande

kvarstå.

För egen del har jag ansett kommitténs förslag tillgodose, så långt sig

lämpligen låter göra, intresset att undvika onormalt utdragna tillsättningsprocedurer.

På endast en sökande till komministertjänst finnes, skall dennes

skicklighet till tjänsten självfallet prövas efter 6 §.

Stadgandet i 16 § tredje stycket om företrädesrätt för sökande, som

anmält sig under första ansökningstiden, får ses mot bakgrunden av att

motsvarande regel i 13 § 1 mom. PVL allmänt tillämpas på det sättet, att

företräde ges ej blott till rum å förslaget utan även till högre rum. Detta

har lett till att ordningsföljden å förslaget icke, såsom eljest, återspeglat

domkapitlets bedömning av förhållandet de sökande emellan i fråga om förtjänst

och skicklighet. En dylik jämförelse har måhända icke ens skett. Till

undvikande av dessa olägenheter och med hänsyn till att en längre gående

företrädesrätt för tidigare sökande än att överjhuvud bli uppförd på förslaget

icke synes motiverad, föreslås nu allenast att sådan sökande städse

skall uppföras på förslaget. Innebörden av regeln åskådliggöres, därest på

sätt kommittén föreslagit i prästvalsstadgan föreskrives att ordningsföljden

mellan präst, som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och kvarstår

såsom sökande, samt övriga sökande som uppföres på förslag skall avgöras

genom omröstning (jfr 14 § i kommitténs stadgeförslag).

17 §.

Om paragrafen, som motsvarar 18 § i kommitténs förslag anför kommittén

i huvudsak följande.

Första stycket svarar närmast mot 14 § PVL. Enligt förslaget inträder

emellertid prästens bundenhet vid gjord ansökning senare än enligt PVL.

Ansökning skall nämligen få återkallas intill dess att förslag är upprättat.

Härigenom minskas risken av att en präst blir — på grund av en ansökning

som han ingivit utan att äga kännedom om vilka andra präster som

avsåge att i sista stund inlämna sina ansökningar — bunden vid ett förslag,

som icke innebär någon reell utsikt för honom att erhålla tjänsten.

Någon bestämmelse om att ansökning får återkallas intill tidpunkten för

förslagets upprättande kräves icke; en dylik rätt föreligger självfallet om

ej motsatsen stadgas. (För närvarande finnes dock i 5 § kungörelsen

1934: 574 ett stadgande härom.)

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Uttrycket »annan befordran» har övertagits från 14 § PVL. I den av

Wilh. Beskow år 1905 utgivna kommentaren till 1883 års prästvalslag

angives innebörden av detta uttryck salunda: »på grund av extra ansökning,

såsom prebendarie eller i patronelit pastorat». Enligt det nu^föreslagna

systemet för tillsättning av församlingsprästtjänster kan eihallen

annan prästerlig befordran sällan tänkas bliva aberopad som skäl för befrielse

från förslagsrum. Att vederbörande erhållit en icke prästerlig tjänst

torde kunna åberopas för rätt till ayg^ång från förslag. Det synes vara en

fördel att "Bevara ett så pass obestämt uttryck som »annan befordran».

Något intresse finnes ju icke att binda en präst vid ett förslagsrum, därest

hans förhållanden så förändrats att det star utom tvivel att han aldrig i

händelse av utnämning skulle komma att tillträda tjänsten.

I några remissyttranden har yrkats att prästs bundenhet alltjämt skulle

inträda med utgången av ansökningstiden. Härvid har anförts, att den av

kommittén föreslagna regeln skulle möjliggöra för en präst att genom en

taktisk, ej allvarligt menad ansökning gynna viss annan prästs intressen

samt att en sökande skulle kunna bli utsatt för otillbörlig påverkan att

återkalla sin ansökning.

Möjligheten av dylika förfaranden synes mig icke böra hindra den av

kommittén föreslagna — för en präst otvivelaktigt mangen gang värdefulla

— minskningen av bundenheten vid ansökning.

Andra stycket svarar närmast mot 40 § PVL. Förslaget innebär den ändringen

i förhållande till nuvarande ordning, att befrielse från förslagsrum

vinnes redan genom en anmälan och ej först genom bifall till en härom

gjord ansökan.

18 §.

Paragrafen svarar mot 15 § PVL och 12 § i kommitténs förslag. Om

konsekvenserna av obehörighet som här avses stadgas ytterligare i 19 s
I

38 och 39 §§ PVL regleras verkan av att präst, som stått under val,

blir obehörig efter valet men innan domkapitlet utfärdat fullmakt respektive

Kungl. Maj :t tillsatt tjänsten. Det synes icke erforderligt att i lagen

upptaga bestämmelser för dessa i och för sig tänkbara men mycket säregna

situationer.

19 §.

Denna paragraf, som har samma nummer i kommittéförslaget, svarar

närmast mot 10 § PVL. I stort sett är reglerna utformade som motsvarigheter

till bestämmelserna i 15 och 10 §§. I första stycket första punkten

stadgas om komplettering av förslag — utan nytt ledigförklarande med

ursprungligen överbliven sökande. Lnligt andra punkten i samma stycke

skall sådan komplettering ej ske, då fråga är om kyrkoherdetjänst och

kallelse kommit till stånd å frågodag. Anledningen till undantagsregeln är

att situationen kan antagas vara sådan, att den, varmed förslaget skulle

kunna kompletteras, icke skulle ha nagra utsikter att bli utnämnd till innehavare

av tjänsten.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kiingl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

20—22 §§.

Dessa paragrafer, vilka har samma nummer i kommittéförslaget, motsvarar

respektive 17 §, 19 § och 21 § PVL.

Beträffande utformningen av regeln om frivilliga prov hänvisas till den

allmänna motiveringen under D.

Den i 19 § PVL förekommande fyrtiofemdagarsfristen kan anmärkningsvärt

uppehålla fortgången av tjänstetillsättningar och har därför förkortats

till fyra veckor.

Stadgandena i 20 § sista stycket och 22 § har i sak oförändrade upptagits

från PVL. Förstnämnda bestämmelse fanns redan i 1843 års prästvalsförordning.

Den i 22 § upptagna regeln återgår på flera under 1700-talet

utfärdade cirkulär och har sedan år 1883 funnits i präst valslagen. Med

bestämmelsen avses att förekomma, att sökande under tjänstgöring i pastoratet

utövar obehörigt inflytande å de röstberättigade.

23—27 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av paragrafer med

samma nummer. Av innehållet i kommittéförslagets 23 S har dock det

mesta upptagits i 2 § tredje stycket.

Då predikoproven enligt förslaget icke skall vara obligatoriska, kan den

traditionella beteckningen »fjärde provpredikant» ej lämpligen behållas i

författningstexter. Såsom också kommittén funnit kan ej anses erforderligt

att tillskapa någon ny beteckning för präst som efter kallelse uppföres å

förslag.

Första stycket av 24 § ansluter sig i formellt hänseende nära till 28 §

1 inom. PVL. Beträffande höjningen av rösttalet trehundra till fyrahundra

hanvisas till den allmänna motiveringen under C. Stadgandet i sista punkten

av 28 § 1 inom. PVL om möjlighet att uppskjuta omröstning å frågodag

till annan söndag har lika litet som andra bestämmelser, som fixerar

tidsmoment i tillsättmngsproceduren, upptagits i lagförslaget. Anmärkas,

må att kommittén funnit bestämmelsen onödig och därför icke heller låtit

den inflyta i sitt stadgeförslag.

Hänvisningen i 24 § andra stycket avser samtliga bestämmelser i 28 och

2JLP> aII,sa reglerna om rösträtt, fullmaktsröstning, röstlängd och slutna

sedlar.

I 25 § har sammanförts regler från 28 § 3 och 4 mom. PVL. Bestämmelsen

i 26 § om prov av präst, som kallats, svarar mot 28 § 5 mom. PVL;

rätten att avstå från prov har utformats i överensstämmelse med 20 §.

Reglerna i 27 § motsvarar 29 § PVL; den av kommittén föreslagna lydelsen

av andra stycket liar efter påpekande av kammarkollegiet jämkats så att

det tydligt framgår att i avsedda situationer ny_frågodag alltid skall hållas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

28 §.

Första stycket motsvarar 26 § 3 mom. PVL och 29 § första stycket andra

punkten i kommitténs lagförslag. Andra stycket svarar mot 26 § 2 mom.

PVL och 29 § andra stycket kommittéförslaget.

Enligt 26 § 2 mom. PVL må rösträtt ej utövas av annan än den, som

personligen infinner sig vid valtillfället. Är äkta makar båda röstberättigade,

äger dock den ena av dem genom fullmakt överlåta sin rösträtt till

andra maken. I dessa regler föreslås ingen annan ändring än den, att kravet

på att make, som röstar för andra maken, skall själv vara röstberättigad

får bortfalla. Förslaget sammanhänger därmed att riksdagen år 1956 såsom

vilande antagit ett förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen av

innebörd att det för makes rätt att vid val till riksdagens andra kammare

avgiva valsedel genom andra maken gällande villkoret, att den av makarna

som framlämnar valsedeln själv är röstberättigad, upphäves.

I fråga om formkraven å fullmakt föreslås den ändringen, att fullmakt

hädanefter ej skall behöva vara bevittnad av två personer: ett vittne skall

räcka. Förslaget innebär på denna punkt en anpassning till 63_§ lagen om

val till riksdagen och 29 § kommunala vallagen. I olikhet mot kommittén,

som ej upptagit någon föreskrift om vittnesjäv, anser jag — med instämmande

i en av kammarkollegiet anförd kritik — att prästvalslagens bestämmelser

även härutinnan bör anpassas efter de politiska vallagarna.

29 §.

Första stycket svarar mot 27 § PVL och 30 § i kommitténs förslag.,

I andra stycket, som motsvarar 31 § kommittéförslaget, har upptagits

förra ledet av 32 § 1 mom. PVL. Innehållet i senare ledet av sagda moment

är en underordnad procedurregel och kan icke anses ha sin plats i prästvalslagen.

Vid remissbehandlingen har Uppsala domkapitel föreslagit, att det skall

föreskrivas att röstsedel skall inneslutas i valkuvert. Detta förslag finner

jag ej skäl biträda.

30 §.

Första stycket överensstämmer frånsett en redaktionell jämkning med

42 § i kommitténs lagförslag. Medan hittillsvarande möjligheter att vid

tillsättning av kyrkoherdetjänst efter val söka tjänsten utom förslag hos

Kungl. Maj:t föreslås skola försvinna, har för domprosttjänster bibehållits

möjlighet till sådant sökande. För att tillsättningen av tjänst ej skall härigenom

fördröjas, föreslås att den som i denna ordning önskar söka tjänst

skall inge sin ansökning inom klagotiden för valet eller, därest särskild

valförrättning ej erfordras, inom klagotiden för frågodagsförrättningen.

Kommitténs förslag har på dessa punkter allmänt godtagits eller lämnats

utan anmärkning vid remissbehandlingen.

Beträffande andra stycket, som svarar mot 41 § andra stycket i kommittéförslaget,

hänvisas till vad som anföres under 31 §.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

31 §.

Paragrafen motsvarar i sak 28 § i kommitténs lagförslag.

I 43 § 1 mom. PVL stadgas att när Kungl. Maj:t skall utnämna till

kyrkoherdetjänst, infordrar Kungl. Maj:t yttranden av biskopen och domkapitlet

angående dem som kan komma i fråga till tjänsten. Kommittén

anmärker — i sitt delbetänkande — att denna bestämmelse tillkom under

riksdagsbehandlingen av 1934 års prästvalsproposition samt att det icke

synes helt klart, varför särskilt yttrande i tillsättningsärenden skulle avges

av biskopen. Enligt kommitténs mening är en dylik föreskrift icke heller

särskilt lämplig. Härom anför kommittén.

Bestämmelser av innebörd, att ordföranden i ett kollegialt organ skall

vid sidan av organets yttrande i erTTråga avgiva ett eget yttrande", torde

vara sällsynta. Där ett dylikt förfarande över huvud taget får någon reell

innebörd, torde denna snarast vara ogynnsam: ordföranden kan bindas i sin

ståndpunkt före den kollegiala diskussionen och därigenom komma att utöva

ett onödigt starkt tryck på denna. Skulle häremot invändas att biskopen

i sin egenskap av stiftschef hade att tillvarataga andra synpunkter än

som ordförande i domkapitlet, måste denna synpunkt betecknas som en

fiktion. V_anhg administrativ praxis ifråga om utvecklande i protokoll av

särskild mening ger tvivelsutan biskopen erforderligt tillfälle att utveckla

egna synpunkter. Enligt kommitténs mening är stadgandet icke heller motiverat

såsom en garanti för att biskoparna skola deltaga i behandlingen av

tjänste tillsättningsärenden.

Under hänvisning till detta uttalande har kommittén i sitt förslag till

prästvalslag ej upptagit några föreskrifter om särskilt yttrande av biskopen.

I remissyttrandena har detta genomgående tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Också själv ansluter jag mig härtill.

Med 31 § överensstämmer i nu ifrågavarande hänseende 30 § andra

stycket, 36 § andra stycket och 39 § andra stycket.

Om tredjegång stillsättning annorledes än genom förflyttning

32 §.

Denna paragraf har samma nummer i kommittéförslaget.

Liksom i kommitténs lagförslag har uttrycket tredjegångstillsättning använts

såsom beteckning för tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst

vid var tredje ledighet, oavsett om tjänsten tillsättes efter ansökningsförfarande

eller genom förflyttning av präst. De båda tillsättningsformerna

har dock synts böra särskiljas i lagtexten genom underrubriker.

33 §.

Paragrafen motsvarar 33 § i kommitténs förslag. Åtminstone ettiörnyat

ledigförklarande synes motiverat av möjligheten att som sökande därvid

framträder präst, som tidigare varit uppförd på förslag till annan tjänst och

därför varit jämlikt 8 § hindrad att söka nu ifrågavarande tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

34 §.

Till denna paragraf finnes ingen motsvarighet i kommitténs lagförslag.

Tydligtvis bör dock regleras hur det skall förfaras i förevarande situation.

Väl vore tänkbart att i analogi med 16 § tredje stycket föreskriva att

tjänsten skall ledigförklaras ånyo. Tillräckliga skäl härtill synes dock icke

finnas. Vad vid 16 § anförts om prövning av att ende sökande uppfyller

de allmänna behörighetskraven i 6 § har motsvarande giltighet vid tillsättning

enligt 34 §. Paragrafen innebär ett av praktiska skäl förestavat undan- L

tag från regeln att kyrkoherdetjänst skall vid tredjegångsledighet tillsättas (

av Kungl. Maj:t.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs lagförslag,

hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen under C. Där

församlingarna i ett flerförsamlingspastorat utgör en fullständig samfällighet

och därför blott har ett gemensamt kyrkoråd, ankommer det på detta

att yttra sig över de sökande. Den befattning, som kyrkoråden enligt förslaget

har att taga med tillsättning av prästtjänster, är i och för sig sådan,

att det vore motiverat att densamma finge avspeglas i 41 § andra stycket

församlingsstyrelselagen. Med hänsyn till att nämnda lag är föremål för en

allmän revision, synes en detaljändring dock kunna underlåtas.

Huruvida stadgandet i andra stycket om ny remiss till kyrkoråd skall i

det särskilda fallet tillämpas, lärer närmast böra bero av den ståndpunkt

kyrkorådet i sitt redan avgivna yttrande intagit till å ena sidan den präst,

som bortfallit såsom sökande, och å andra sidan övriga sökande.

36 §.

Första stycket överensstämmer i sak med 35 § första stycket i kommittéförslaget.

Andra stycket avviker däremot från kommitténs förslag. Enligt kommittén

skulle domkapitlet vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst

efter ansökning alltid ange, vilka av de sökande som borde komma i fråga

i andra och tredje rummen. Härvidlag synes dock naturligare att efter

mönster av allmänna verksstadgan föreskriva att dylikt uttalande skall

avges, om skäl därtill är. Domkapitlet kan finna en sökande klart överlägsen

sina medsökande och bör då ej vara tvunget att mellan dessa göra

en gradering, vilken ter sig onyttig i det föreliggande tillsättningsfallet men

kan komma att prejudicera vid senare konkurrens mellan samma sökande.

37 §.

Kommittén har i sitt lagförslag under 36 § upptagit den regeln, att därest

präst genom tredjegångstillsättning blir utnämnd till innehavare av flera

tjänster, skall den utnämning gälla som skett tidigast. Har präst samma

dag utnämnts till flera tjänster, skall han äga att själv välja mellan dem.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Det torde vara klokt att icke lämna de av kommittén åsyftade situationerna

helt oreglerade. Ty även om man genom att föreskriva skyldighet för

domkapitlet att i vissa fall underrätta om meddelade utnämningsbeslut och

för präst att underrätta om samtidiga ansökningar och om vunnen befordran,

kan man icke utesluta att präst, som sökt flera tjänster, kan bli utnämnd

till innehavare av mer än en. De situationer, som härvid är tänkbara,

visar dock så stora variationer, att det torde vara befogat att för

samtliga ge allenast den gemensamma regeln, att Kungl. Maj:t avgör vilken

utnämning som skall gälla. Uppenbarligen bör härvid tagas hänsyn till

prästens önskemål. Anmärkas må vidare, att med Kungl. Maj:ts beslut kan

behöva anstå, till dess det visat sig, huruvida av domkapitel gjord utnämning

vunnit laga kraft.

Om tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning

38 och 39 §§.

Den i dessa paragrafer givna regleringen av förflyttningstillsättningar

överensstämmer i stort sett med innehållet i 37—39 och 43 §§ kommittéförslaget.

För det huvudsakliga innehållet hänvisas till den allmänna motiveringen

under E. Härutöver må anmärkas följande.

Då kommitténs förslag om inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar

icke upptagits i sammanhang med förevarande lagstiftningsfråga,

har andra punkten i kommittéförslagets 37 § fått utgå. Vidare har 38 §

andra punkten i samma förslag uteslutits såsom obehövlig.

Med föreskriften i 39 § första stycket avses att förhindra bland annat

att ett tillsättningsbeslut kommer att föregås av en i det föreliggande fallet

onyttig procedur.

Om besvär

40—42 §§.

Av ifrågavarande paragrafer svarar 40 § mot 34 § 1 mom. PVL och 46 §

i kommitténs lagförslag, 41 § mot 34 § 2 mom. PVL och 47 § i kommittéförslaget

samt 4% § mot 44 § PVL ävensom 44 och 45 §§ i kommittéförslaget

.

I samtliga fall har besvärstiden bestämts till tre veckor, d. v. s. den tid

vilken numera antagits som normal administrativ besvärstid. Det sakliga

innehållet i 40 och 41 §§ överensstämmer i övrigt med vad som hittills gällt.

Däremot innehåller 42 § på ett par punkter ytterligare nyheter. Sålunda

föreslås, att besvär över domkapitels beslut skall ingivas direkt till ecklesiastikdepartementet,

icke som hittills till domkapitlet. Vidare lämnas i paragrafen

en bestämning av besvärssubjekten i vissa viktigare fall — ett

spörsmål som PVL helt förbigår. I fråga om besvärssubjekten är särskilt

att märka bestämmelsen att över beslut, varigenom präst, som kallats att

uppföras på förslag, förklarats obehörig därtill, skall besvär få anföras även

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av röstberättigad. Kommitténs förslag om införande av en dylik bestämmelse

har vid remissbehandlingen icke mött erinran i vidare mån än att

kammarkollegiet ifrågasatt det påkallade i bestämmelsen och framhållit,

att den kan tänkas leda till att tillsättningsförfarandet i onödan fördröjes.

För egen del finner jag saken i viss mån tveksam men anser dock övervägande

skäl tala för att även röstberättigad skall ha besvärsrätt i fall som

här avses.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § PVL och överensstämmer med 48 § i

kommittéförslaget. Jämför även 5 § 1 mom. tredje stycket prästlönereglementet.

Enligt sistnämnda författningsrum skall vad av ålder gällt om

kyrkoherdetjänstens i Visby pastorat egenskap av prebende åt biskopen i

Visby stift fortfarande äga tillämpning.

44 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i kommittéförslaget. I PVL återfinns på skilda

ställen bemyndiganden för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tilläggsbestämmelser,

nämligen i 1 § 2 mom., 22 § 4 mom., 33 §, 42 § 3 mom. samt

43 § 2 mom.

Beträffande bestämmelsernas uppdelning mellan lag och stadga hänvisas

till vad som härutinnan anförts under A och F i den allmänna motiveringen.

I förevarande sammanhang torde böra särskilt anmärkas, att prästvalskommittén

i 21 § andra stycket i förslaget till prästvalsstadga upptagit

en bestämmelse om skyldighet för pastorat att gälda resekostnadsersättning

och traktamente åt valförrättare m. fl. Denna bestämmelse motsvaras

nu av 22 § 4 mom. PVL. Det är här alltså ej fråga om att ålägga

pastoraten någon i princip ny förpliktelse; och för egen del vill jag förorda

kommitténs lösning på denna punkt.

Övergångsbestämmelser

Som förut nämnts torde den nya prästvalslagen böra träda i kraft den 1

juli 1958.

Kommitténs förslag att 19 kap. 11 § kyrkolagen skall formligen upphävas

har icke mött någon erinran vid remissbehandlingen, och själv biträder

jag detta förslag.

Den i 46 § PVL intagna hänvisningen till särregler med avseende å domkapitels

förfarande vid tillsättning av viss kyrkoherde- eller komministertjänst

täckes numera endast av de särskilda regler som enligt reglementet

för lappmarks ecklesiastikverk gäller i fråga om kyrkoherdetjänsten i

Karesuando pastorat och komministertjänsten i Kvikkjokk. Dessa regler

innebär i huvudsak att ifrågavarande tjänster tillsättes av domkapitlet

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 152

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

utan föregånget val. Kommittén har för sin del icke kunnat finna, att några

prästvalsrättsliga särregler erfordras för lappmarken utöver vad som ligger

i krav på kunskaper i lapska språket, och har därför föreslagit, att §§ 6, 7, 8

och 10 i lappmarks ecklesiastikverk skall upphävas genom den nya prästvalsstadgan.

Detta förslag har vid remissbehandlingen ej mött några invändningar.

För egen del ansluter jag mig till förslaget utom såtillvida att

jag av formella skäl anser ifrågavarande specialbestämmelser böra upphävas

redan genom övergångsbestämmelserna till den nya prästvalslagen.

Punkterna 3—5 av de nu föreliggande övergångsbestämmelserna bör

jämföras med tredje och femte styckena i övergångsbestämmelserna till

PVL.

B. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och

13 § lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

I 13 § 4 och 5 mom. domkapitelslagen finns intagna bestämmelser om

den ordning, vari präst under vissa förutsättningar skall av domkapitlet

skiljas eller avstängas från det prästämbete som förlänats honom genom

prästvigningen. Vidare har i 5 mom. stadgats att det tillkommer domkapitlet

att upptaga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare

att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit

svenska kyrkans lära. För den händelse fråga är om präst, som innehar

eller avsatts från eller avgått från befattning, som lyder under domkapitel,

är det detta domkapitel som har att företaga dylik åtgärd eller prövning.

Beträffande präst, som innehar eller innehaft prästerlig befattning vilken

icke lyder under domkapitel — dock ej biskop — liksom beträffande präst

som ej innehar respektive innehaft prästerlig befattning, ankommer enligt

ett av chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av 1948 års ändringar

i domkapitelslagen gjort uttalande vidtagandet av åtgärd av nu

ifrågavarande art på domkapitlet i det stift, prästmannen genom prästvigningen

kommit att tillhöra eller till vilket han senare må ha överförts

(prop. 1948: 94 s. 45).

Med hänsyftning på detta uttalande har kommittén anfört följande.

Efter ett upphävande av stiftsbandet kommer den så att säga rättsliga

anknytningen till ett visst stift att för en präst, vilken innehar en prästerlig

befattning, som ej lyder under domkapitel, eller som ej har någon prästerlig

befattning, att bliva mycket svag. Åtminstone under vissa omständigheter

kan det till och med te sig tveksamt om man alls kan anse att sådan

prästman i sin egenskap av präst tillhör ett visst stift. I vart fall synes det

icke lämpligt att avgörandet av frågan, vilket domkapitel som skall vara

behörigt att vidtaga åtgärd enligt 4 och 5 mom., skall bero av en prövning

av spörsmålet vilket stift prästen finge anses närmast tillhöra. Kommittén

föreslår på dessa grunder, att i 13 § såsom ett nytt 6 mom. införes ett stad
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

gande om att befogenhet, varom nu är fråga, skall tillkomma domkapitlet

i det stift, varinom prästen har sitt hemvist. Då nu ifrågavarande regel har

en tydlig karaktär av forumregel, lärer någon tvekan ej kunna uppstå därom,

att prästs hemvist är att bedöma efter 10 kap. 1 § andra och sista

styckena rättegångsbalken.

I 6 mom., som i övrigt utformats enligt kommitténs förslag, har med

beaktande av ett påpekande från Västerås domkapitel även stadgats, att

ifrågavarande befogenhet tillkommer Uppsala domkapitel i det fall, att

prästen icke äger känt hemvist inom riket.

Då nuvarande 6 mom. i 13 § domkapitelslagen beröres av ifrågavarande

lagändring, synes det lämpligt att i detta sammanhang låta det där meddelade

stadgandet om en månads besvärstid utgå och sålunda göra lagen

den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut

tillämplig.

Det synes vidare lämpligt att även i 7 § 1 mom. domkapitelslagen införa

tre veckors besvärstid.

Hemställan

Enligt vad nu anförts föreligger alltså förslag1 till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 7 % 1 inom. och 13 % lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Lindén

1 Det under 2) angivna förslaget, som här uteslutits, är, frånsett redaktionella jämkningar, likalydande

med det vid propositionen fogade förslaget i ämnet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag

till

Lag

om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Med prästerlig tjänst avses i denna lag tjänst som domprost, kyrkoherde

eller komminister.

Denna lag äger endast i den mån Konungen förordnar tillämpning å

prästerlig tjänst i icke-territoriellt pastorat.

Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat.

2 §.

Prästerlig tjänst tillsättes efter val, såvitt ej annat följer av 3—5 §§.

Rösträtt vid prästval tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma

i församling inom pastoratet.

Valet sker mellan sökande, som av domkapitlet uppförts på förslag till

tjänsten. Före val, som avser domprost- eller kyrkoherdetjänst, äga dock de

röstberättigade kalla präst att uppföras på förslaget jämte de av domkapitlet

uppförda.

3 §.

Domprosttjänst tillsättes efter val, om ej Konungen till tjänsten förflyttar

präst, som redan innehar dylik tjänst.

Efter val till domprosttjänst utnämner Konungen till tjänsten antingen

präst, som stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §.

4 §.

Var tredje gång kyrkoherdetjänst är ledig tillsättes tjänsten utan föregånget

val, antingen genom att Konungen eller, i fall som avses i 34 §, domkapitlet

utnämner präst, som sökt tjänsten, eller genom att Konungen till

tjänsten förflyttar präst, som redan innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.

Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning

ej erforderlig vid tillsättning av kyrkoherdetjänst, skall domkapitlet

till tjänsten utnämna den präst som är ensam uppförd på förslaget.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

KungL Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Har under val till kyrkoherdetjänst stått präst, som av de röstberättigade

kallats att uppföras på förslaget, tillsättes tjänsten av Konungen. Till

tjänsten utnämnes därvid en av dem som stått under val.

Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs skall domkapitlet

till tjänsten utnämna den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om

högsta röstetalet tillfallit flera, den bland dessa som domkapitlet finner

mest lämplig.

5 §.

Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet tillsättes tjänsten

utan föregånget val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst, som

sökt tjänsten, eller genom att Konungen till tjänsten förflyttar präst, som

redan innehar prästerlig tjänst.

Att domkapitlet i vissa fall har att, utan föregånget val, till komministertjänst

utnämna präst, som är ensam behörig sökande till tjänsten, därom

stadgas i 16 § tredje stycket.

Efter val till komministertjänst skall domkapitlet utnämna innehavare

av tjänsten; och skall därvid gälla vad i 4 § fjärde stycket stadgas för

ky rkoherdet j änst.

Om behörighet till prästerlig tjänst och om befordringsgrunder

6 §.

Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som är behörig att

utöva prästämbetet och som prövas äga den förmåga och de egenskaper,

vilka erfordras för tjänstens nöjaktiga bestridande.

7 §.

Särskilda villkor för behörighet äro

a) i fråga om domprost- och kyrkoherdetjänster: att hava fyllt trettio

år och att under minst tre år hava bestritt tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente

för präster är tillämpligt; samt

b) i fråga om komministertjänst: att under minst aderton månader hava

bestritt tjänst som nyss sagts.

Från dessa behörighetsvillkor må dock Konungen medgiva undantag.

8 §.

På förslag till prästerlig tjänst må ej uppföras

a) sökande, som innehar eller vid ansökningstidens utgång innehade

förslag till annan prästerlig tjänst eller som över dylikt förslag anfört besvär,

vilka äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda; eller

b) sökande, som tillika är eller vid ansökningstidens utgång var sökande

till kyrkoherde- eller komministertjänst vid tredjegångstillsättning av dylik

tjänst.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Beträffande präst, som kallats att uppföras på förslag till domprost- eller

kyrkoherdetjänst, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning,

därest prästen vid kallelsen innehade förslag eller anfört besvär,

som under a) sägs, eller vid antagandet av kallelsen var sökande till tjänst,

som avses under b).

Vid tredjegångstillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst må

präst ej komma i fråga, därest han vid ansökningstidens utgång innehade

förslag till annan prästerlig tjänst eller över dylikt förslag anfört besvär,

som vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda.

9 §.

Präst, som kallats att uppföras på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,

må ej uppföras därå, om han ej innehar minst samma tjänstålder

som den med lägsta antal tjänstår på förslaget uppförde eller ock

hans tjänstålder utgör minst tio år. Detta skall dock ej gälla, därest på

förslaget äro uppförda färre än tre sökande.

10 §.

Har präst ej inom det stift, till vilket han efter prästvigningen först

knutits, under minst fem år bestritt tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente

för präster är tillämpligt, må han endast under villkor, som

Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i fråga till prästerlig

tjänst inom annat stift.

11 §.

Har domprost eller kyrkoherde ej under minst fem år innehaft den

tjänst, till vilken han senast blivit utnämnd, må han ej utan Konungens

tillstånd på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig

tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, då fråga är

om tjänst i annat pastorat. Dock skall för komminister minsta tiden vara

tre år.

12 §.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande av domkapitlet

uppföras efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov,

finnas äga företräde i förtjänst och skicklighet. Därvid bör tagas i betraktande

såväl det nit, det allvar och den skicklighet, varmed sökande skött

det kall honom dittills varit anförtrott, jämte hans tjänstålder, som ock

hans genom examina, utgivna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda

lärdom.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid utnämning jämlikt 36 § och

avgivande av förord, som där sägs.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

Om tillsättning av prästerlig tjänst efter val

Om ansökning och förslag

13 §.

Skall prästerlig tjänst tillsättas efter val, sökes tjänsten hos domkapitlet

inom förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på

förslag.

15 §.

Har vid ansökningstidens utgång ingen behörig sökande anmält sig, skall

domkapitlet utsätta ny ansökningstid. Kommer ej heller då behörig

sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

16 §.

Har på förslag till prästerlig tjänst kunnat uppföras endast två sökande,

skall med tillsättningen så förfaras som om förslaget vore fullständigt.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprosteller

kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt fall

ej å frågodag kallas präst att jämte den sökande uppföras på förslaget eller

fråga om kallelse förfaller jämlikt 25 §, skall dock den omständigheten att

kallelse ej kommer till stånd anses lika med val av den på förslaget uppförde

och särskild valförrättning således ej äga rum.

Är fråga om komministertjänst och finnes endast en behörig sökande,

skall domkapitlet, om ej tjänsten jämlikt 15 § varit ånyo ledigförklarad,

utsätta ny ansökningstid. Finnas vid utgången därav flera än tre behöriga

sökande, skall den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet städse

uppföras på förslaget, om han alltjämt kvarstår som sökande. Är nu eller

efter förnyat ledigförklarande jämlikt 15 § endast en behörig sökande, skall

domkapitlet utnämna honom till tjänsten.

17 §.

Präst, som uppförts på förslag, må ej avsäga sig detta före valet, utan så

är att han vunnit annan befordran.

Efter valet må präst, som därvid ej erhållit de flesta rösterna, avsäga

sig förslaget.

18 §.

Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till

tjänsten, skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

19 §.

Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller fått avsäga

sig förslaget eller blivit därifrån skild, skall domkapitlet på förslaget upp
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

föra annan behörig sökande, om sådan finnes och på förfrågan förklarar

sig vidhålla sin ansökan. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då fråga är om

domprost- eller kyrkoherdetjänst och präst efter kallelse uppförts på

förslaget.

Därest efter avgång från förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst på

förslaget endast kvarstår präst, som kallats, skall kallelsen anses lika med

val och särskild valförrättning således ej äga rum. Härom skall domkapitlet

ofördröjligen underrätta de röstberättigade.

Finnes efter avgång från förslag till prästerlig tjänst ingen behörig sökande

och är ej fall, som i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras

ledig. Kommer då ingen behörig sökande, förordnar Konungen, huru

med tjänsten skall förfaras.

Beträffande förfarandet efter avgång från förslag till prästerlig tjänst

skall i övrigt 16 § äga motsvarande tillämpning.

Om prov

20 §.

Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på förslaget

uppförd sökande, som ej i sin ansökning förklarat sig avstå därifrån. Dylikt

prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom pastoratet.

Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,

samt utsätter dag för prov.

År sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes

annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig

förrättning än i första stycket sägs.

21 §.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han

ofördröjligen anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor

efter nämnda dag inställa sig till prov, skall han utan hinder därav komma

under omröstning. Har den uteblivne ej anmält laga förfall, som domkapitlet

godkänner, skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

22 §.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pastorat,

där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallande av präst att uppföras på förslag till domprostoch

kyrkoherdetjänster

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag

hållas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 152 år 1957 121

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om kallelse av präst att uppföras

på förslaget jämte de av domkapitlet uppförda, skall omröstning företagas

sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske röstar nej, och den

det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han anser böra kallas.

Därest vid sådan omröstning nejrösterna ej uppgå till hälften av de avgivna

rösterna, samt röstsiffran för den präst, som erhållit högsta röstetalet,

antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna

röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera

präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är

sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de avgivna

rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit nagon av de präster,

som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas

för val.

25 §.

Avböjer den kallade att antaga kallelsen eller har domkapitlet genom

beslut, som vunnit laga kraft, funnit honom obehörig att uppföras på förslaget,

förfaller frågan om kallelse.

Har fråga om kallelse förfallit, skall domkapitlet ofördröjligen underrätta

de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finner domkapitlet honom behörig, skall domkapitlet

uppföra honom på förslaget. Har han ej vid antagandet av kallelsen

förklarat, att han avstår från prov, skola 20—22 §§ äga motsvarande

tillämpning.

27 §.

Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, men innan val är

hållet, någon av de på förslaget uppförda avgått från förslaget, skall, oavsett

om förslaget enligt 19 § första stycket kunnat utfyllas, hållas ny fragodag.

Därest präst, som kallats att uppföras pa förslag, före valet avlidit eller

förlorat behörighet, som han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes

hållas.

Om val

28 §.

Varje röstberättigad äger vid valet en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid

valförrättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt till

andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av utställaren

egenhändigt underskriven med angivande av den dag underskrivandet

skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne ma ej tagas utställarens

make och ej heller barn till utställaren eller hans make. Är fullmakt ej så

underskriven och bevittnad som nyss angivits, är den ogill.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

29 §.

Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å kyrkostämma,

samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd finnes

stadgat.

Valet skall ske med slutna sedlar.

Vissa bestämmelser om förfarandet efter val till domprostoch

kyrkoherdetjänster

30 §.

Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökning skall därvid

ingivas till domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16

§ andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras,

inom klagotiden för frågodagsförrättningen.

Domkapitlet skall till Konungen avgiva yttrande angående dem som

kunna komma i fråga till tjänsten.

31 §.

Har under val till kyrkoherdetjänst stått präst, som kallats att uppföras

på förslaget, skall domkapitlet till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Om tredjegångstillsättning annorledes än genom förflyttning

32 §.

Vid tredjegångstillsättning av kyrkoherde- och komministertjänster skall

tjänsten, såvitt ej annat följer av 39 §, sökas hos domkapitlet inom förelagd

tid.

33 §.

Har vid ansökningstidens utgång ingen behörig sökande anmält sig,

skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid. Kommer ej heller då behörig

sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

34 §.

Finnes endast en sökande och är han behörig, skall domkapitlet utnämna

honom till tjänsten.

35 §.

Finnas flera sökande, skall domkapitlet bereda kyrkorådet i envar församling

inom pastoratet tillfälle att inom viss av domkapitlet bestämd tid

yttra sig angående dem.

Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin

ansökning eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl därtill äro,

bereda kyrkorådet tillfälle att avgiva nytt yttrande.

36 §.

Sedan yttranden enligt 35 § inkommit eller härför bestämd tid gått till

ända, skall domkapitlet, då fråga är om komministertjänst, till tjänsten

utnämna behörig sökande.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

Är fråga om kyrkoherdetjänst, skall domkapitlet hos Konungen förorda

en av de sökande till tjänstens erhållande. Om skäl därtill äro, må domkapitlet

jämväl angiva, vilka av de sökande som anses böra komma i fråga

i andra och tredje rummen.

37 §.

Är präst samtidigt sökande till flera vid tredjegangstillsättning lediga

tjänster och blir han utnämnd till innehavare av mer än en av dessa, förordnar

Konungen, vilken utnämning som skall gälla.

Om tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning

38 §.

Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om åtgärden

påkallas av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl

äro att innehavare av dylik tjänst förflyttas.

39 §.

Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom förflyttning,

förordnar Konungen, att tjänsten ej skall ledigförklaras.

Domkapitlet skall därefter bereda kyrkorådet i envar församling inom

pastoratet tillfälle att inom viss av domkapitlet bestämd tid yttra sig

angående präst, om vars förflyttning är fråga, samt till Konungen avgiva

eget yttrande i ärendet.

Om besvär

40 §.

Över frågodagsförrättning må, därest jämlikt 16 § andra stycket eller

19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär hos domkapitlet

anföras av röstberättigad.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest a fragodagen ej

kallats präst att uppföras på förslaget, inom tre veckor från den dag, då

förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det klaganden

erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25 §.

I annat fall än i första stycket sägs må klagan över frågodagsförrättning

föras endast i sammanhang med besvär över valförrättningen.

41 §.

Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av röstberättigad

och av präst, som stått under omröstning vid valet.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från

den dag, då förrättningen avslutades.

42 §.

I domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst må

ändring sökas genom besvär hos Konungen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Besvären skola ingivas till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor

från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i domkapitlets lokal.

Över beslut om förslag så ock över beslut om utnämning jämlikt 34 eller

36 § eller förord jämlikt 36 § må besvär anföras endast av sökande; dock

må besvär över beslut, varigenom präst, som kallats att uppföras på förslag,

förklarats obehörig därtill, anföras av den kallade och av röstberättigad.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat tillsättes i och genom tillsättning

av biskopstjänsten i Visby stift.

44 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

2. Genom lagen upphävas lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning

av prästerliga tjänster, 19 kap. 11 § kyrkolagen samt §§ 6, 7, 8 och

10 reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för Lappmarks ecklesiastikverk.

3. Med tillsättning av prästerlig tjänst, som kungjorts till ansökning

ledig före denna lags ikraftträdande, skall förfaras efter hittills gällande lag.

4. Den indelning av kyrkoherdetjänsterna, som gjorts för tillämpning av

41 § 4 mom. i 1934 ars lag, skall ligga till grund för tillämpning av 4 §

första stycket i den nya lagen. Konungen bestämmer i vilken ordning

sistnämnda stadgande skall tillämpas å kyrkoherdetjänst, varå stadgandet

i 1934 års lag i följd av 46 § samma lag icke tillämpats, ävensom å

kyrkoherdetjänst, som nyinrättas.

5. För att bestämma den ordning, i vilken 5 § första stycket i den nya

lagen skall tillämpas, skola domkapitlen, vart inom sitt stift, medelst lottning

fördela de pastorat inom stiftet, i vilka vid lagens ikraftträdande

komministertjänst är inrättad, i tre så långt möjligt jämstora, med A, B

och C betecknade grupper; och skall stadgandet första gången tillämpas

beträffande pastorat, som hänförts till gruppen A, första gången komministertjänst

i pastoratet efter denna lags ikraftträdande blir ledig, beträffande

pastorat, som hänförts till gruppen B, andra gången dylik ledighet

föreligger samt beträffande pastorat, som hänförts till gruppen C, tredje

gången detta inträffar. Inrättas komministertjänst i pastorat, där dylik

tjänst ej tidigare funnits, bestämmer Konungen, i vilken ordning 5 § första

stycket skall tillämpas beträffande pastoratet.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

125

Bilaga

Prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga

Med stöd av 49 § lagen den 19 (nr ) om tillsättning av prästerlig

tjänst i pastorat (prästvalslagen) förordnas som följer.

1 kap. Om tjänstårsberäkning

1 §•

Vid beräknande jämlikt 13 § prästvalslagen av prästs tjänstålder skall

denna, där ej annat följer av 2—5 §§ denna stadga, räknas efter den tid,

prästen fullgjort prästerlig tjänstgöring inom svenska kyrkan.

Tjänstår må icke i något fall räknas för mer än en tjänst eller befattning,

där någon samtidigt bestritt flera.

2 §.

Tid, varunder präst åtnjutit tjänstledighet utan att han enligt prästlönereglementet

fått vidkännas C-avdrag å lönen eller, därest detta reglemente

ej varit tillämpligt å honom, fått avstå hela sin kontanta lön, skall

tillgodoräknas honom. Har tjänstledigheten avsett fullgörande av offentligt

uppdrag eller militärtjänstgöring eller avläggande av predikoprov, skall ledigheten

tillgodoräknas, även om prästen fått i sagda utsträckning avstå

avlöningsförmåner. Tid, varunder prästen åtnjutit tjänstledighet för att

fullgöra uppdrag inom personalsammanslutning, vilken avser att tillvarataga

prästernas intressen i tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning,

ävensom tid, varunder prästen ånjutit partiell tjänstledighet, skall tillgodoräknas

i den mån den enligt tilläggsbestämmelser till prästlönereglementet

må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass.

Tid, varunder präst varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att

hava fullgjort prästerlig tjänstgöring, skall tillgodoräknas honom såsom

präster! iga tj änstår.

3 §.

Om rätt för präst, som inom Härnösands eller Luleå stift tjänstgjort med

avsides belägen stationeringsort, att räkna dubbla tjänstår stadgas särskilt.

4 §.

Har präst åtnjutit ledighet för socialt arbete av sådan beskaffenhet att,

ehuru tiden därför ej må tillgodoräknas såsom tjänstår enligt 2 §, erfarenhet

av arbetet kan anses vara av väsentlig betydelse för prästkallet, må

Kungl. Maj:t medgiva, att sagda tid helt eller delvis räknas prästen till godo.

Kungl. Maj:t må jämväl i särskilda fall medgiva, att prästerlig verksam
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

het, som ej utövats inom svenska kyrkan men är med tjänstgöring i samma

kyrka jämförlig, i fråga om tjänstårsberäkning helt eller delvis tillgodoräknas.

5 §.

På Kungl. Maj:ts beslut i särskilda fall beror i vad mån tid för lärartjänstgöring

vid teologisk fakultet vid universitet i riket må tillgodoräknas

såsom prästerliga tjänstår.

6 §.

Vid prövning, huruvida i 10 § första och tredje styckena prästvalslagen

föreskriven minimitjänstgöring är fullgjord, skall prästens tjänstålder beräknas

enligt 1 och 2 §§ denna stadga med den avvikelsen, att präst icke

utan Kungl. Maj:ts medgivande må tillgodoräknas tid, varunder han av

annan anledning än fullgörande av predikoprov åtnjutit tjänstledighet med

C-avdrag å lönen, eller tid, varunder han varit tjänstledig för militärtjänstgöring.

2 kap. Om ledigförklarande och ansökning

7 §.

Då ordinarie församlingsprästtjänst blir ledig, utfärdar domkapitlet, där

ej annorlunda föreskrivits, ofördröjligen kungörelse, som införes i allmänna

tidningarna och anslås i domkapitlets lokal.

I kungörelsen skall utsättas ansökningstid samt angivas, huruvida tjänsten

skall tillsättas efter val eller genom tredjegångstillsättning.

8 §

Ansökning skall ingivas till domkapitlet senast inom tre veckor från det

kungörelse om ledigheten varit införd i allmänna tidningarna.

Om tid för ansökning till domprosttjänst utom förslag gäller vad i 42 §

prästvalslagen är stadgat.

9 §•

Vid ansökning skola fogas styrkt meritförteckning samt, där ansökningen

ingives till domkapitlet i stift, vari sökanden icke redan är verksam, betyg

över hans lära och leverne, utfärdat inom sex månader före ansökningstidens

utgång av domkapitlet i det stift, vari sökanden har sin verksamhet,

eller, om han är verksam utom riket, av domkapitlet i Uppsala.

Efter anmodan skall sökanden förete åldersbetyg och vederbörligt läkarintyg.

10 §.

I ansökning till tjänst skall präst uppgiva, huruvida han vid tiden för

ansökningens ingivande är uppförd å förslag till tjänst, vilken skall tillsättas

efter val, eller sökt någon tjänst, till vilken förslag ännu ej upprättats,

eller antagit kallelse enligt 23 § prästvalslagen eller sökt någon tjänst,

vilken skall tillsättas genom tredjegångstillsättning.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Skulle sökande, sedan ansökningen ingivits men innan förslag till den

sökta tjänsten upprättats eller, där fråga är om tredjegångstillsättning,

tjänsten tillsatts, bliva uppförd å förslag till annan tjänst eller antaga kallelse

enligt 23 § prästvalslagen eller söka annan tjänst, som skall tillsättas

genom tredjegångstillsättning, skall han ofördröjligen härom underrätta det

domkapitel, varunder förstnämnda tjänst lyder.

11 §.

Förklarar präst i ansökning till tjänst, som skall tillsättas efter val, att

han önskar avlägga prov, må han ej till denna förklaring knyta något villkor

eller förbehåll. Sker så likväl, skall domkapitlet förfara såsom om prästen

avböjt att avlägga prov. Dock må sökande, som är bosatt utom riket,

göra förbehåll om rätt att för provs fullgörande erhålla ersättning som avses

i 23 §.

3 kap. Om tillsättning efter val

Om förslag

12 §.

Skall tjänst tillsättas efter val, skall domkapitlet, sedan ansökningstiden

gått till ända, så snart ske kan och senast inom en månad vidtaga å domkapitlet

enligt 15 §, 16 § och 17 § tredje stycket prästvalslagen ankommande

åtgärder.

13 §.

Vid omröstning till förslag skall röstas om vart förslagsrum särskilt från

det första och vidare nedåt, och skall på vart rum uppföras den som därtill

erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna. Har vid sådan omröstning

icke någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, skall ny omröstning

anställas mellan de två, vilka högsta röstetalet tillfallit. Hava flera

än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem emellan är oavgjort, skall

först skiljas mellan dem genom särskild omröstning. Falla vid sådan ny

eller särskild omröstning rösterna lika, giver ordförandens röst utslaget.

14 §.

Finnas till komministertjänst, som varit jämlikt 17 § tredje stycket prästvalslagen

ånyo ledigförklarad, flera behöriga sökande, skall ordningsföljden

mellan präst, som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och kvarstår

såsom sökande, samt övriga sökande, som uppföras å förslag, avgöras

genom omröstning.

15 §.

I förslagsprotokollet skall för varje sökande upptagas ett kort sammandrag

av hans meritförteckning samt utföras den tjänstålder, han enligt domkapitlets

prövning ägt vid ansökningstidens utgång räkna sig till godo.

Uppföres präst å förslag till domprost- eller kyrkoherdetjiinst efter kal
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

lelse, skall i förslagsprotokollet antecknas den tjänstålder, han ägde vid

tiden för kallelsen, samt angivas, huru domkapitlet finner honom enligt de

i 13 § prästvalslagen stadgade grunderna förhålla sig till övriga å förslaget

uppförda präster.

Om valförrättare m.m.

16 §.

Till valförrättare förordnar domkapitlet vederbörande kontraktsprost

eller, där han veterligen är jävig eller har förfall, någon annan inom kontraktet

eller nära därintill boende präst. Till suppleant för valförrättaren

förordnar domkapitlet någon inom kontraktet eller nära därintill boende

präst.

Ej må den vara valförrättare eller suppleant för denne, som med någon

av de på förslaget uppförda är i den släktskap eller det svågerlag, som enligt

allmän lag utgör jäv mot domare, ej heller röstberättigad, såvida han

ej nedlägger sin röst.

Har valförrättaren laga förfall, eller vet han att jäv är mot honom, skall

han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och suppleanten. Inträffar

för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder så nära

frågodag eller valdag, att annan valförrättare dessförinnan ej kan hinna

utses av domkapitlet, skall han avlysa förrättningen och ofördröjligen underrätta

domkapitlet.

17 §.

Skall frågodagsförrättning eller val ske i två eller flera lokaler, förordnar

domkapitlet lämplig person att såsom särskild valförrättare leda förhandlingarna

i lokal, varest dessa icke skola ledas av valförrättaren. Domkapitlet

förordnar tillika suppleant för särskild valförrättare.

I fråga om jäv mot särskild valförrättare eller suppleant för sådan gäller

vad i 16 § stadgas om jäv mot valförrättaren och dennes suppleant.

Har särskild valförrättare laga förfall, eller vet han att jäv är mot honom,

skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och sin suppleant.

Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder

så nära frågodag eller valdag, att annan särskild valförrättare dessförinnan

ej kan hinna utses av domkapitlet, skall han genast anmäla förhållandet

hos valförrättaren, som då har att avlysa förrättningen och ofördröjligen

underrätta domkapitlet.

18 §.

Skall frågodagsförrättning eller val inom samma lokal ske på avdelningar,

förordnar domkapitlet på framställning av valförrättaren såväl en

eller flera lämpliga personer att tjänstgöra såsom biträdande valförrättare

som suppleant för dylik.

Varder biträdande valförrättare av laga förfall hindrad att fullgöra uppdraget,

skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och sin supp
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

leant. Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder

så nära frågodag eller valdag, att annan biträdande valförrättare dessförinnan

ej kan hinna utses av domkapitlet, skall han genast anmäla förhållandet

hos valförrättaren; och ankommer på denne att bestämma, huruvida

förrättningen skall avlysas eller äga rum utan uppdelning å avdelningar

eller med uppdelning å färre avdelningar än förut varit bestämt. Avlyses

förrättningen, skall valförrättaren ofördröj ligen underrätta domkapitlet.

19 §.

Förutom i de fall, som avses i 16—18 §§, skall suppleant tjänstgöra i

vederbörande valförrättares eller särskilde eller biträdande valförrättares

ställe, då denne på grund av förrättningens långvarighet eller andra omständigheter

påkallar sådant.

20 §.

Till valnotarie, som å frågodag eller valdag för protokoll, utser valförrättaren

lämplig person.

Skall frågodagsförrättning eller val ske i två eller flera lokaler, skall valförrättaren

därjämte anlita lämplig person att såsom särskild valnotarie

föra protokoll i lokal, varest protokollet icke skall föras av valnotarien.

Yppas behov av suppleant för valnotarien eller för särskild valnotarie,

skall valförrättaren utse sådan.

Där frågodagsförrättning eller val skall inom samma lokal ske på avdelningar

eller valförrättaren eljest så prövar nödigt, äger han förordna en

eller flera lämpliga personer till biträdande valnotarie. Sådan befogenhet

tillkommer ock särskild valförrättare.

21 §.

I 16—18 samt 20 §§ nämnda förrättningsmän äga för fullgörande av sina

uppdrag åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna

i allmänna resereglementet, suppleant dock endast under förutsättning

att han vid frågodags- eller valförrättning tjänstgjort i vederbörandes

ställe. Förrättningsmän skall hänföras till rese- och traktamentsklass B.

Resekostnadsersättning och traktamente skola gäldas av pastoratet och

utbetalas av pastorat skyrkorådet enligt räkning, attesterad av den som vid

förrättningen tjänstgjort såsom valförrättare.

Om provpredikanter

22 §.

För provpredikant utfärdar domkapitlet missiv till avläggande av prov

på därtill utsatt dag; i missivet skall ock angivas den eller de kyrkor, där

prov skall avläggas. Provpredikant har att ofördröjligen underrätta domkapitlet

om framkomsten av missivet.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 152

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

23 §.

Inom riket bosatt präst, som ej är bosatt i det pastorat, där han skall avlägga

prov, äger åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna

i allmänna resereglementet. Prästen skall härvid hänföras

till rese- och traktamentsklass B.

I första stycket avsedd präst, till vilken avlöning utgår enligt av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser, äger åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,

om vilka han jämlikt sådana bestämmelser gått miste under

tjänstledighet för avläggande av prov.

Fråga, huruvida och i vad mån ersättning som avses i första och andra

styckena eljest må utgå, prövas och avgöres av Kungl. Maj:t efter framställning

i varje särskilt fall.

Ansökning om ersättning och traktamente skall ingivas till det domkapitel,

varunder den lediga tjänsten lyder. I fall, som avses i första och andra

styckena, fastställer domkapitlet ersättnings- och traktamentsbeloppens

storlek.

Om provdag, jrågodag och valdag

24 §.

Prov skall avläggas samt frågodagsförrättning och val hållas å söndag.

Ej må frågodagsförrättning eller val hållas å böndag, nyårsdagen, påskdagen,

pingstdagen, juldagen eller dagen före eller dagen efter juldagen, ej

heller å dag då allmänna val eller allmän folkomröstning äger rum.

25 §.

Provdagar äro så många på varandra följande söndagar som provpredikanterna

äro till antalet; provpredikanterna skola avlägga prov, var å sin

dag, i ordning efter sina rum å förslaget. Inställes visst prov eller kommer

det eljest ej till stånd å utsatt dag, må övriga provdagar ej ändras.

Domkapitlet skall utsätta första provdagen att, om ej förhållandena påkalla

annat, infalla å andra söndagen efter utgången av tiden för anförande

av besvär över förslaget. Anföres sådana besvär, meddelar domkapitlet,

sedan besvären blivit slutligen avgjorda, nytt beslut om provdagar, och

skall därvid första provdagen, om ej förhållandena påkalla annat, utsättas

till tredje söndagen efter det underrättelse kommit domkapitlet till handa

om att besvären avgjorts.

År provpredikant uppförd å förslag jämlikt 19 § första stycket prästvalslagen

eller är provpredikant uppförd å förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst

efter kallelse, skall domkapitlet förelägga honom särskild provdag.

26 §.

Vid tillsättning av domprost- eller kyrkoherdetjänst är söndagen näst

efter sista provdagen frågodag. Skall icke någon å förslag till tjänsten upp
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

förd sökande avlägga prov, hålles frågodagsförrättning å andra söndagen

efter utgången av tiden för anförande av besvär över förslaget eller, om

sådana besvär anföras, å dag som domkapitlet bestämmer.

Skall ny frågodag hållas jämlikt 27 § prästval slagen, bestämmer domkapitlet

dag härför.

27 §.

Val till domprost- eller kyrkoherdetjänst skall, där ej annat följer av vad

nedan i denna paragraf sägs, hållas å andra söndagen efter frågodagen eller,

om prov avlagts efter frågodagen, å andra söndagen efter dagen för detta

prov.

Har fråga om kallelse av präst förfallit jämligt 25 § prästvalslagen, skall

valet förrättas å andra söndagen efter det de röstberättigade på sätt nedan

i 51 § sägs härom underrättats.

Skall präst, som på grund av kallelse uppförts å förslag, icke avlägga

prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Där ej särskilt förhållande påkallar

annat bör till valdag bestämmas första härför möjliga söndag.

Att i vissa fall särskild valförrättning ej tarvas sägs i 17 § andra stycket

och 19 § andra stycket prästvalslagen.

28 §.

Val till komministertjänst hålles å andra söndagen efter sista provdagen.

Förekommer intet prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Där ej särskilt

förhållande påkallar annat, bör till valdag bestämmas första härför

möjliga söndag.

29 §.

Frågo- eller valdag, som vid tillämpning av 26—28 §§ skulle komma att

infalla å dag som sägs i 24 § andra stycket, skall i stället infalla å närmast

påföljande söndag, varå hinder enligt sistnämnda stadgande ej möter.

30 §.

Hava besvär över förslag anförts eller prövar eljest domkapitlet hinder

föreligga mot att prov, frågodags- eller valförrättning äger rum, skall domkapitlet

ofördröjligen inställa provet eller förrättningen i avbidan på besvärens

avgörande eller hindrets undanröjande.

Har frågo- eller valdag ej blivit vederbörligen kungjord, skall valförrättaren

utsätta ny frågo- eller valdag.

31 §.

Valförrättaren må förordna, att på frågo- eller valdag högmässogudstjänsten

skall börja tidigare än vanligt och aftongudstjänsten inställas.

Finnas i pastoratet flera kyrkor och skall frågodags- eller valförrättning

äga rum i allenast en av dem, äger valförrättaren tillika, efter inhämtande

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av domkapitlets tillstånd, förordna att gemensam högmässa skall på frågoeller

valdagen förrättas i den kyrka, där förrättningen skall äga rum.

Skriftermål och nattvardsgång må ej av vederbörande prästerskap anordnas

vid gudstjänst, som föregår frågodagsförrättning eller val.

32 §.

Valförrättaren skall, vid behov efter hörande av pastoratskyrkorådet,

bestämma timmarna för valet ävensom, där detta skall förrättas i två eller

flera lokaler, tid och rum för röstsammanräkningen.

Om plats för frågodags- och valförrättning

33 §.

Frågodagsförrättning och val skola försiggå i pastoratets kyrka eller,

om inom pastoratet finnas flera kyrkor, i den kyrka domkapitlet bestämmer.

Där med hänsyn till pastoratets folkrikhet eller av annan orsak prövas

nödigt, att frågodags- eller valförrättning sker i två eller flera lokaler, äger

domkapitlet förordna härom.

Där valförrättaren, vid behov efter hörande av pastoratskyrkorådet, så

finner lämpligt, må frågodags- eller valförrättning inom samma lokal, under

inseende av den som där leder frågodags- eller valförhandlingarna, äga rum

på två eller flera efter pastoratets lokala indelning bestämda avdelningar.

Om kungörande av prov, frågodagsförrättning och val

34 §.

Om förestående prov, frågodagsförrättning och val skall tillkännagivande

ske genom kungörelse, som valförrättaren å nedan angiven tid har att låta

uppläsa i de kyrkor i pastoratet, där gudstjänst då hålles.

Hålles ej gudstjänst i kyrka å dag, då kungörelsen eljest skulle där uppläsas,

skall valförrättaren låta anslå kungörelsen på kyrkdörren.

35 §.

Kungörelse om prov, för vilka dagar bestämts enligt 25 § andra stycket,

skall innehålla uppgift om dag och plats för prov ävensom sammandrag av

samtliga å förslaget uppförda prästers meritförteckningar.

I fall, som avses i 25 § tredje stycket, skall ny kungörelse utfärdas innehållande,

där präst uppförts å förslaget efter kallelse, jämväl uppgifter,

varom sägs i 15 § andra stycket.

36 §.

Kungörelse om frågodagsförrättning skall innehålla uppgift om dag och

plats för förrättningen och om tiden för dess början ävensom om valförrättarens

beslut jämlikt 31 §.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

I fall, då ingen sökande avlägger prov, skall kungörelsen tillika innehålla

i 35 § första stycket angivet sammandrag.

37 §.

Kungörelse om val skall innehålla uppgift om dag och plats för förrättningen

ävensom om valförrättarens beslut jämligt 31 och 32 §§.

I fall som avses i 27 § tredje stycket samt 28 § andra stycket skall kungörelsen

tillika innehålla i 35 § angivet sammandrag.

38 §.

Kungörelse om prov skall av domkapitlet tillställas valförrättaren med

åläggande för denne att, ändock han skulle finna jäv mot sig föreligga, låta

uppläsa kungörelsen söndagen näst före första provdagen, där kungörelsen

avser flera utsatta provdagar, men eljest söndagen näst före den dag, kungörelsen

avser.

Kungörelse om frågodagsförrättning skall, där frågodagen infaller å söndagen

näst efter sista provdagen eller å dag som valförrättaren bestämt

jämlikt 30 § andra stycket, utfärdas av valförrättaren. Om annan frågodagsförrättning

skall kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas valförrättaren.

Kungörelse om frågodagsförrättning skall genom valförrättarens

försorg uppläsas söndagen näst före den dag kungörelsen avser.

Om val utfärdas kungörelse av valförrättaren i fall, som avses i 27 §

första och andra styckena, 28 § första stycket och 30 § andra stycket. I

övriga fall skall kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas valförrättaren.

Kungörelse om val skall genom valförrättarens försorg uppläsas

söndagen näst före den dag kungörelsen avser.

39 §.

Har domkapitlet inställt eller uppskjutit prov frågodags- eller valförrättning,

skall domkapitlet ofördröjligen härom underrätta valförrättaren

med åläggande för denne att, därest kungörelse om provet eller förrättningen

hunnit uppläsas, å närmast infallande söndag kungöra förhållandet.

Om frågodagsjörrättnings fortgång

A. Frågodagsförrättning i en lokal

40 §.

Vid frågodagsförrättning skall valförrättaren tillspörja valmenigheten,

om den önskar att präst skall kallas att uppföras å förslaget till tjänsten

jämte de av domkapitlet föreslagna. Då äger röstberättigad, som det vill,

väcka förslag om sådan kallelse, varefter omröstning företages på sätt i

24 § prästvalslagen och nedan i denna stadga föreskrives.

Innan omröstning äger rum skall valförrättaren underrätta valmcnigheten,

huru vid omröstningen skall tillgå.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

41 §.

De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig avlämna

sina röstsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka röstberättigade

som röstat. Valförrättaren äger föreskriva av vilka vid förrättningen tjänstgörande

personer dessa anteckningar skola verkställas.

42 §.

När omröstningen är slutad, öppnas röstsedlarna och sammanräknas godkända

röster. Härvid skall, därest omröstningen ägt rum å skilda avdelningar

i samma lokal, varje biträdande valförrättare närvara.

Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru omröstningen utfallit.

43 §.

Har å frågodagen någon kallelse icke kommit till stånd och är laga hinder

mot det förestående valet ej veterligt, skall valförrättaren tillkännagiva,

vilken dag valet kommer att förrättas. Han skall ock meddela valmenigheten,

huru jämlikt 46 och 47 §§ prästvalslagen besvär över frågodagsförrättningen

må anföras.

44 §.

Vid frågodagsförrättning skall föras protokoll, som vid förrättningens

slut justeras och underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två

röstberättigade.

B. Frågodagsförrättning i flera lokaler

45 §.

Hålles frågodagsförrättning i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga

delar bestämmelserna i 40, 41, 43 och 44 §§. Därvid skall vad i dessa paragrafer

sägs om valförrättaren eller valnotarien avse, beträffande förhandlingar

som ledas av särskild valförrättare, denne eller särskild valnotarie.

Härutöver skola tillämpas föreskrifterna i 46—48 §§ nedan.

46 §.

Väckes i någon lokal förslag om kallelse, skall omröstning företagas i

samtliga lokaler. Särskild valförrättare har att, så fort ske kan, underrätta

valförrättaren, huruvida i den lokal, där han leder förhandlingarna, sådant

förslag blivit väckt. Valförrättaren skall meddela särskild valförrättare,

huruvida omröstning skall äga rum eller förrättningen avslutas utan omröstning.

47 §.

Protokoll och andra handlingar, vilka förekomma vid frågodagsförrättning,

som handlägges av särskild valförrättare, skola omedelbart efter förrättningens

slut av denne förseglas samt, så fort ske kan, tillställas valförrättaren.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

48 §.

Har omröstning ägt rum, skola röstsedlarna öppnas och rösterna sammanräknas

av valförrättaren i närvaro av varje särskild och biträdande valförrättare.

Tid och rum härför skola vid omröstningen av valförrättaren utsättas

samt av honom och särskild valförrättare tillkännagivas.

Vissa åtgärder efter fråg odag sförrättning

49 §.

Har å frågodag präst blivit kallad att uppföras å förslaget, skall valförrättaren

skyndsamt insända frågodagsprotokollet till domkapitlet, så ock

samtidigt genom utdrag därav underrätta den kallade. Denne åligger att

ofördröj ligen hos domkapitlet skriftligen giva tillkänna, huruvida han är

villig antaga kallelsen, och för sådant fall bifoga de för ansökning föreskrivna

handlingar och uppgifter.

Därest å frågodag icke kallats någon präst, skall valförrättaren intill valdagen

hos sig förvara frågodagsprotokollet.

Bestyrkt avskrift av frågodagsprotokollet skall till valdagen förvaras hos

den som förvaltar kyrkoherdeämbetet i pastoratet.

50 §.

Är på grund av bestämmelse i 17 § andra stycket eller 19 § andra stycket

prästvalslagen särskild valförrättning ej erforderlig, skall valförrättaren,

där han ej redan till domkapitlet insänt frågodagsprotokollet, snarast möjligt

översända bestyrkt avskrift därav. Har förslag om kallelse varit föremål

för omröstning, skall valförrättaren tillika till domkapitlet insända

röstlängden jämte vid förrättningen avlämnade fullmakter. Efter det förrättningen

vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit slutligen

avgjorda, skall röstlängden återställas till vederbörande. Frågodagsprotokollets

huvudskrift skall förvaras bland kyrkans handlingar.

51 §.

Där domkapitlet jämlikt 19 eller 25 § prästvalslagen har att underrätta

de röstberättigade om att kallelse av präst skall anses lika med val eller att

fråga om sådan kallelse förfallit, skall domkapitlet tillsända valförrättaren

kungörelse härom. Kungörelsen skall genom dennes försorg å närmast infallande

söndag uppläsas i varje kyrka i pastoratet, där gudstjänst då hålles,

och anslås å dörren till varje annan kyrka i pastoratet.

Om valförrättnings fortgång

A. Valförrättning i en lokal

52 §.

Domkapitlets kungörelse om de föreslagna och deras förtjänster skall

finnas anslagen på minst ett ställe i vallokalen.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 152 år 1957

Skall valet förrättas å skilda avdelningar i samma lokal, skola erforderliga

anvisningar härom finnas anslagna.

53 §.

Valförrättningen må inledas med avsjungande av en psalm. Valförrättaren

äger i ett tal erinra valmenigheten om den förestående förrättningens

vikt.

54 §.

Valsedel skall vara av vitt papper utan kännetecken, som kan antagas

vara med avsikt där anbragt, och upptaga namnet på en av de präster, som

vid valet komma under omröstning.

55 §.

De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig avlämna

sina valsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka röstberättigade

som röstat. Valförrättaren äger föreskriva av vilka vid förrättningen tjänstgörande

personer dessa anteckningar skola verkställas.

När alla, som vid det för valets slut fastställda klockslaget äga tillträde

till valet, avlämnat sina valsedlar, skall omröstningen förklaras avslutad.

56 §.

När omröstningen är slutad, öppnas valsedlarna och sammanräknas

godkända röster särskilt för envar av dem som kommit under omröstning.

Härvid skall, därest valet förrättats å skilda avdelningar i samma lokal,

varje biträdande valförrättare närvara.

Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru valet utfallit samt huru jämlikt

47 § prästvalslagen besvär över valet må anföras.

57 §.

Vid valet skall föras protokoll, som vid förrättningens slut justeras och

underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två röstberättigade.

B. Valförrättning i flera lokaler

58 §.

Förrättas val i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

i 52—55 och 57 §§. Därvid skall vad i dessa paragrafer sägs om valförrättaren

eller valnotarien avse, beträffande förhandlingar som ledas av

särskild valförrättare, denne eller särskild valnotarie. Härutöver skola tilllämpas

föreskrifterna i 59—61 §§ nedan.

59 §.

Vid förrättning, som handlägges av särskild valförrättare, förekommande

protokoll och andra handlingar skola omedelbart efter förrättningens slut

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 137

av den särskilda valförrättaren förseglas samt, sa fort ske kan, tillställas

valförrättaren.

60 §.

Valsedlarna öppnas och rösterna sammanräknas å utsatt tid och rum av

valförrättaren i närvaro av varje särskild och biträdande valförrättare. Härefter

förfares på sätt i 56 § andra stycket stadgas.

61 §.

Har vid omröstning i någon av vallokalerna tiden framskridit så långt,

att röstsammanräkningen ej kan äga rum a utsatt tid, skall sammanräkningen

uppskjutas till annan dag och tidpunkt, som av valförrättaren vid

valtillfället utsättes och tillkännagives. Valsedlarna skola under tiden av

valförrättaren hållas förseglade.

Vissa åtgärder efter valförrättning

62 §.

Valförrättaren skall efter valets slut ofördröjligen till domkapitlet insända

dels röstlängden jämte avlämnade fullmakter, dels ock bestyrkta avskrifter

av protokollet över frågodagsförrättningen, där sådan ägt rum, och

av valprotokollet. Efter det valet vunnit laga kraft eller däröver anförda

besvär blivit slutligen avgjorda, skall röstlängden återställas till vederbörande.

Protokollens huvudskrifter skola förvaras bland kyrkans handlingar.

63 §.

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling

och förvaras till dess valet vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Försegling av frågodags- och valhandlingar skall ske under minst två närvarandes

sigill, vilka före förseglingen skola avtryckas a vederbörande protokoll.

65 §.

Över valförrättarens eller särskild valförrättares åtgärd till valets beredning

må besvär ej anföras annat än i sammanhang med besvär över valförrättningen

eller, där fråga är om tillsättning av kyrkoherdetjänst och

jämlikt 17 § andra stycket eller 19 § andra stycket prästvalslagen särskild

valförrättning ej tarvas, över frågodagsförrättningen.

66 §.

Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 2 § andra stycket prästvalslagen tillsättas

av Kungl. Maj:t, skall domkapitlet, sedan valet vunnit laga kraft, ofördröjligen

till Kungl. Maj:t med yttrande som sägs i 28 § samma lag insända

samtliga handlingar i ärendet.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

67 §.

Vid tillsättning av domprosttjänst skall domkapitlet, sedan den i 42 §

prästvalslagen angivna ansökningstiden gått till ända, ofördröjligen till

Kungl. Maj:t med yttrande som sägs i 41 § andra stycket samma lag insända

samtliga handlingar i ärendet.

68 §.

Skall, sedan val till kyrkoherde- eller komministertjänst hållits, domkapitlet

utfärda fullmakt å tjänsten, och är, innan detta skett, den som erhållit

de flesta rösterna ställd under åtal, på vars utgång beror, om han må

vara obehörig till förslag, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess

över åtalet blivit slutligen dömt.

Vad nu stadgats gäller ock då någon, som jämlikt 17 eller 19 § prästvalslagen

skall anses vald till kyrkoherdetjänst, blivit ställd under sådant åtal.

69 §.

Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 2 § andra stycket prästvalslagen tillsättas

av Kungl. Maj:t och inträffar att präst som vid val till tjänsten stått

under omröstning blivit obehörig till förslag, innan valhandlingarna insänts

till Kungl. Maj:t, skall domkapitlet skilja honom från förslaget; i sådant

fall ävensom om någon av de föreslagna blivit ställd under åtal, som i 68 §

sägs, eller efter valet avlidit eller jämlikt 18 § andra stycket prästvalslagen

avsagt sig förslaget, har domkapitlet att utan förslagets fyllande vid handlingarnas

insändande till Kungl. Maj:t göra anmälan härom.

4 kap. Om tredjegångstillsättning

70 §.

Skall tjänst, som ledigförklarats, tillsättas genom tredjegångstillsättning,

skall domkapitlet, sedan ansökningstiden gatt till ända, så snart ske kan

och senast inom en månad vidtaga på domkapitlet enligt 33 § och 34 §

första stycket prästvalslagen ankommande åtgärder.

71 §.

Domkapitlet skall uppgöra förteckning a sökandena och däri för envar av

dem upptaga ett kort sammandrag av hans meriter samt utföra den tjänstålder,

han enligt domkapitlets prövning ägt vid ansökningstidens utgång

räkna sig till godo. Denna förteckning skall jämte utdrag av protokoll över

domkapitlets prövning av sökandenas behörighet till tjänsten biläggas ansökningshandlingarna,

innan tillfälle beredes vederbörande kyrkoråd att

för avgivande av yttrande enligt 34 § prästvalslagen taga del av dessa.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

72 §.

Därest kyrkoråd i yttrande jämlikt 34 § prästvalslagen förordar en av de

sökande till tjänstens erhållande, bör kyrkorådet tillika angiva, vilka sökande

kyrkorådet anser böra komma i fråga i andra och tredje lummen.

73 §.

Är fråga om tillsättning av kyrkoherdetjänst skall domkapitlet, sedan den

jämlikt 34 § prästvalslagen bestämda tid gått till ända, till Kungl. Maj:t

med yttrande som avses i 35 § andra stycket samma lag insända samtliga

handlingar i ärendet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna stadga träder i kraft den---

2. Genom stadgan upphävas dels stadgan den 7 december 1934 (nr 575)

om prästval, dels följande samma dag utfärdade kungörelser, nämligen

(nr 574) med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid ledighet

i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst,

(nr 576) om ordningen för utbetalning av resekostnads- och traktamentsersättning,

varom förmäles i 22 § 4 mom. lagen den 7 december 1934 (nr

573) om tillsättning av prästerliga tjänster,

(nr 577) om insändande i vissa fall till Kungl. Maj:t av ansökningshandlingar

till kyrkoherdetjänst m. in., samt

(nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster,

dels ock §§ 6, 7, 8 och 10 i reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för

lappmarks ecklesiastikverk.

3. Vid tillsättning av prästerlig tjänst, som kungjorts till ansökning ledig

före denna stadgas ikraftträdande, skola hittills gällande bestämmelser tilllämpas.

4. Tjänstålder, som enligt hittills gällande bestämmelser skolat vid utgången

av år 19. . räknas präst till godo, skall även härefter tillgodoräknas

honom.

Präst, som vid utgången av år 19. . innehar lärartjänst, vari han jämlikt

allmän författning eller särskilt av Kungl. Maj:t meddelat beslut äger

räkna prästerliga tjänstår, skall så länge han innehar samma tjänst vara

bevarad vid denna rätt. Motsvarande skall gälla om präst som vid sagda

tidpunkt innehar annan befattning, vari han efter medgivande av Kungl.

Maj:t räknar prästerliga tjänstår.

För godkända prov till filosofie doktorsgrad, vilka avlagts inom fyra år

från denna stadgas ikraftträdande, skall präst äga tillgodoräkna tre tjänstar.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29

mars 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 23 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag);

och

2) lag angaende ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av förste arkivarien Å. Bohman.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till prästvalslag

Det remitterade förslaget till ny prästvalslag föranleder ej någon väsentlig

erinran från lagrådets sida. Beträffande förslaget i stort har lagrådet

endast det redaktionella önskemålet, att avfattningen förenklas där det

later sig göra utan att kravet pa tydlighet asidosättes. Vidare synes lagen,

oaktat den upptager även vissa regler för de fall då tillsättning skall ske

utan val, kunna erhålla enbart den korta rubriken lag om prästval.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet också anmärka, att termen tredjegångstillsättning

synes mindre lämpad att införas i lagtexten och utan olägenhet

kan ersättas av uttrycket »tillsättning utan val». I så fall bör

lämpligen rubriken till 13—31 §§ lyda »Tillsättning efter val» och 32—

39 §§ erhålla den gemensamma rubriken »Tillsättning utan val».

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

1 §•

Förevarande paragraf synes böra mera konsekvent utformas så att den

anger lagens tillämpningsområde. Någon särskild definition av vad som i

lagen skall förstås med prästerlig tjänst torde icke vara erforderlig. Första

och andra styckena torde lämpligen böra sammanföras och innehålla, att

domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt pastorat så ock, i

den mån Konungen förordnar därom, motsvarande befattningshavare i icketerritoriellt

pastorat tillsättes i den ordning som i lagen sägs.

4 §.

Av skäl som i det följande angivas under 34—36 §§ torde ur förevarande

4 § i förslaget böra utgå det i första stycket angivna undantaget för fall som

avses i 34 §.

7 §.

I fråga om behörighetsvillkoren talas i denna paragraf liksom i 10 § om

tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente för präster är tillämpligt. Enligt

lagrådets mening bör undvikas att i lagen hänvisa till reglementet.

8 §.

Den föreslagna paragrafen kräver, att behörighetshinder som där sägs ej

må föreligga vare sig vid ansökningstidens utgång eller vid tiden för upprättande

av förslag till val. Beträffande präst som kallats gälla motsvarande

krav med avseende å tiden för frågodagsförrättningen respektive antagandet

av kallelsen.

Enligt lagrådets mening är det, exempelvis när fråga är om behörighetshinder

på grund av anförda besvär, opåkallat att vederbörande ej skall

kunna uppföras på förslag om besvären återkallats eller ogillats. Och även

i övrigt synes med hänsyn till ordningen för tillsättning av prästerliga

befattningar naturligare, att präst må kunna välja mellan olika lediga

tjänster — av vilka någon kanske tillsättes utan val — så länge han ej

därigenom orsakar svårigheter för valproceduren. Lagrådet hemställer därför,

att 8 § ändras och förenklas så, att frågan om behörighetshinder

prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för upprättande av

förslag, respektive beträffande kallad präst den tidpunkt då domkapitlet

har att uppföra honom på tidigare upprättat förslag. I administrativ väg

kan understrykas, att domkapitlet skall skyndsamt upptaga frågan om

upprättande av förslag eller dess komplettering.

Enligt lagrådets mening bör vidare sista stycket icke tillämpas, när fråga

är om tillsättning genom förflyttning, och lagrådet hemställer att detta utinärkes.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

10 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 7 §.

16 §.

Enligt tredje stycket skall det åligga domkapitlet att, när efter förnyad

ledigförklaring endast en behörig sökande finnes till komministertjänst,

utnämna denne till tjänsten. Domkapitlet kan härigenom nödgas tillsätta

präst som på grund av särskilda förhållanden inom pastoratet eller eljest

icke borde komma i fråga till tjänsten. Detta synes icke lämpligt, helst som

pastoratet i här avsett fall icke haft tillfälle att uttala sin mening vid

frågodagsförrättning eller val. Som det allmännas intresse av att erhålla

lämplig befattningshavare bör gå före den enskilde sökandens anspråk att

erhålla tjänsten, synes stadgandet böra inskränkas till att ge domkapitlet

befogenhet att utnämna vederbörande. Domkapitlet har i så fall möjlighet

att ånyo förklara tjänsten ledig eller utverka Konungens tillstånd att tills

vidare låta anstå med tillsättande av ordinarie befattningshavare. Något

särskilt stadgande härom för ifrågavarande undantagsfall torde ej behöva

intagas i lagen.

17 §.

Uttrycket »befordran» i förevarande paragraf lärer icke avse att utmärka,

att prästen blivit i vanlig bemärkelse befordrad utan allenast att

han erhållit annan befattning. Lydelsen av paragrafen torde därför böra

jämkas.

34—36 §§.

Enligt 34 § i förslaget skall vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdeeller

komministertjänst domkapitlet, om endast en behörig sökande finnes,

utnämna denne. Någon förnyad ledigförklaring av tjänsten skulle sålunda

icke kunna ske, ej heller skulle vederbörande kyrkoråd beredas tillfälle att

yttra sig såsom i 35 § är föreskrivet då flera behöriga sökande finnas. Av

samma skäl som anförts under 16 § finner lagrådet en dylik skyldighet för

domkapitlet att utnämna den ende behörige sökande olämplig. Innan ärendet

avgöres synes vidare även i fall som nu nämnts vederbörande kyrkoråd

böra erhålla tillfälle att yttra sig.

Sedan yttranden inkommit eller utsatt tid därför utgått, bör domkapitlet

när fråga är om komministertjänst, på samma sätt som lagrådet föreslagit

under 16 §, äga att utnämna den ende behörige sökanden.

I fråga om kyrkoherdetjänst stadgas i 36 § av det remitterade förslaget

att domkapitel skall, om tjänsten sökts av flera, hos Konungen förorda en

av dem till tjänstens erhållande. Därest i enlighet med vad lagrådet nyss

förordat skyldighet att inhämta yttrande från kyrkoråd stadgas även för

fall, då endast en sökande finnes, synes för alla tillsättningar av kyrkoherdetjänst

utan val lämpligen böra gälla att Konungen utnämner vederbörande.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Lagrådet förordar, att 34—36 §§ jämkas i enlighet med det anförda,

därvid även ordningsföljden mellan stadgandena bör ändras. Av det sagda

föranledes även — förutom tidigare anmärkt ändring i 4 § — att hänvisningen

i 12 § till 36 § och hänvisningen i 42 § till 34 och 36 §§ anpassas

efter den nya ordningsföljden.

37 §.

Förevarande stadgande reglerar endast ofullständigt tänkbara konkurrenssituationer

och torde utan olägenhet kunna utgå. I så fall bör paragrafnumret

för stadgandet i 38 § ändras och 39 § lämpligen uppdelas i två

paragrafer. Vidare bör hänvisningen i 32 § till 39 § ändras därefter.

Förslaget om ändring i lagen om domkapitel

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson,

Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, lagrådets denna

dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade

förslagen till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De av lagrådet förordade ändringarna i förslaget till prästvalslag är av

övervägande formell natur, och jag finner mig på alla punkter utom en böra

beakta lagrådets påpekanden. Undantaget hänför sig till vad lagrådet anfört

om att 8 § borde ändras och förenklas så att frågan om behörighetshinder

prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för upprättande

av förslag, respektive beträffande kallad präst den tidpunkt då domkapitlet

har att uppföra honom på tidigare upprättat förslag. Den av lagrådet

förordade lösningen skulle väl under vissa omständigheter innebära

fördelar, främst ur billighetssynpunkt, men jag anser övervägande skäl

föreligga att som huvudregel bibehålla den i gällande prästvalslag fastslagna

ordningen, att hänsyn skall tagas även till förhållandena vid ansökningstidens

utgång respektive vid kallelsetillfället. Denna princip, som

lämnats utan erinran vid ärendets remissbehandling, har bland annat den

bestämda fördelen, att den hindrar att utfallet av behörighetsprövningen

blir beroende av vilken dag domkapitlet väljer att handlägga ärendet.

Utöver de redaktionella ändringar, som särskilt anvisats i lagrådets yttrande,

har ytterligare sådana vidtagits. Även förslaget om ändring i domkapitelslagen

har jämkats i redaktionellt hänseende.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga de sålunda

ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling

10 — llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 152

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen .............................................

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................

Lagförslag

Förslag till lag om prästval ........................................

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen

den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 mars 1957 ......................

I. Inledning ....................................................

II. Huvudgrunderna för en reform av prästvalslagstiftningen ........

A. Allmänna synpunkter ......................................

1. Översikt över gällande bestämmelser......................

2. Grundlinjer i prästvalskommitténs förslag .................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

B. Stiftsbandet ..............................................

1. Gällande bestämmelser m. m. Reformförslag berörande särskilda

stift .............................................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ......................................

4. Departementschefen .....................................

C. Menighetsval — myndighetsinflytande — rättvis befordran ...

1. Gällande bestämmelser och dessas tillkomst. Tidigare reformförslag

...............................................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

D. Predikoproven .........................................

1. Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag..........

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

E. Tillsättning av tjänst genom förflyttning ....................

1. Allmänna utgångspunkter ...............................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ...........................

Sid.

1

1

O

O

12

14

14

17

17

17

20

23

24

25

25

27

35

42

46

46

48

54

59

63

63

65

68

71

73

73

74

76

78

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 147

Sid.

F. Befordringsgrunder och tjänstårsberäkning ................... 80

1. Gällande bestämmelser m. m............................. 80

2. Prästvalskommittén ..................................... 81

3. Remissyttranden ........................................ 85

4. Departementschefen .................................... 87

G. Prästvalsprivilegierna ...................................... 89

1. Gällande ordning och dess tillkomst. Tidigare reformförslag .. 89

2. Prästvalskommittén ..................................... 92

3. Remissyttranden ........................................ 93

4. Departementschefen .................................... 95

III. Specialmotivering till lagförslagen .............................. 97

A. Förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat

(prästvalslag) ............................................. 97

B. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 §

lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.......... 114

Hemställan ....................................................... 115

Förslag till lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)

........................................................ 116

Bilaga. Prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga .............. 125

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 mars 1957 ........................ 140

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1957 ...................... 144

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kwngl. May.ts proposition med. förslag till lag om prästval, m. m. a1 i texten