Sök i Ratio Lex

Angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församling sprästerlig a organisationen i riket m. m

302 sidor, varav 293 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 293 av 302 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:153, Angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församling sprästerlig a organisationen i riket m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

1

Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående en reform av

den territoriella pastoratsindelningen och den församling

sprästerlig a organisationen i riket m. mgiven

Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som framlägges i propositionen, avser de territoriella pastoraten

i riket och syftar till en allmän pastoratsreglering samt omfördelning av

den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Härvid beaktas särskilt

den missgynnade ställning, som bland annat de stora landsbygdsområdena i

Övre Norrland och de större tätorterna för närvarande intar härutinnan.

För åstadkommande av den eftersträvade omfördelningen erfordras sammanläggning

av alltför små pastorat och minskning av antalet prästerliga

tjänster i vissa stift.

I propositionen föreslås vissa allmänna normer, som — med alla de

smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet

av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för

pastoratsregleringen. Normerna utgår från förutsättningen att folkmängdstalet

i pastorat är en lämplig mätare av prästernas arbetsbörda. Pastoraten

föreslås uppdelade på tre olika grupper med olika folkmängdsserier. Den

första gruppen föreslås bestå av pastorat med mer än 90 procent av befolkningen

boende i tätort, den andra gruppen av pastorat med mellan 70

och 90 procent av befolkningen boende i tätort och den tredje gruppen av

övriga pastorat.

1 — Bihang Ull riksdagens prolokall 1957. 1 samt. Nr 153

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

För en präst i ett enprästpastorat skall folkmängden i regel icke understiga

2 000.

För pastorat bör uppställas kravet, att minst en präst, om möjligt två,

där får full sysselsättning. För pastorat, tillhörande den här först angivna

pastoratsgruppen, bör antalet präster icke överstiga sex. Övriga pastorat

bör icke omfatta fler än fem präster.

Sammanlysning av gudstjänst föreslås skola kunna ifrågakomma för församling

med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna

kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Anordningen med för flera pastorat gemensam kyrkoadjunkt föreslås

komma till ökad användning. Härjämte föreslås inrättande av komministraturer

med fyllnadstjänstgöring i annat pastorat.

Pastorat sindelningen bör i princip anknytas till den nya kommunindelningen.

Vad beträffar lönegradsinplaceringen föreslås kyrkoherdetjänsterna bli

inplacerade i de för närvarande gällande lönegraderna — Ca 33, 31, 29 och

27. Komministertjänsterna föreslås inplacerade i Ca 28 och 26. Inplaceringen

bör bestämmas med hänsyn till pastorats folkmängd och areal. Inrättande

av särskilt, tjänstgöringsområde bör icke inverka på inplacering i

lönegrad.

Pastoratsindelningsreformen föreslås genomförd samtidigt i hela riket

och tidigast den 1 januari 1961.

En indelning och prästerlig organisation enligt ett inom ecklesiastikdepartementet

uppgjort utkast beräknas innebära en årlig ökning av lönekostnaderna

för församlingsprästerna i riket med omkring 15 000 kronor. Härtill

kommer vissa merkostnader under en övergångsperiod. I samband med

pastoratsregleringen uppkommer härjämte vissa kostnader av engångsnatur.

I propositionen framlägges dessutom vissa förslag rörande övergångsanordningar

i samband med indelningsreformens genomförande, såsom allmän

vakant sättning, förflyttning, förtidspensionering och överförande till

övergångsbefattning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson,

Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, den i statsrådsprotokollet

för den 12 augusti 1953 senast omförmälda frågan om en reform

av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

tjänsteorganisationen i riket m.m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 12 augusti 1953 anmälde jag i statsrådet, att de för översyn av

pastoratsindelningen m.m. tillkallade sakkunniga — pastoratsindelningssakkunniga

— den 26 februari 1953 avgivit betänkande

med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen

och församlingsprästerliga organisationen m.m. (SOU 1953:11) och att

yttranden över betänkandet avgivits av ett stort antal myndigheter, pastorat

m. fl. Efter att ha erinrat om vad som föregått tillkallandet av de

sakkunniga redogjorde jag ingående för de sakkunnigas förslag och för de

huvudsakliga erinringar, som framkommit i remissyttrandena. Genom förslaget

aktualiserades, framhöll jag, ett stort antal frågor. Vissa av dessa,

som berörde det gällande prästvalssystemet och därför krävde ändrad lagstiftning

i den för kyrkolag stadgade ordningen, förklarade jag mig ämna

ånyo anmäla, sedan de särskilda sakkunniga1, som tillkallats för en översyn

av prästvalslagstiftningen — 1950 års prästvalskommitté

— avgivit förslag rörande desamma och beredningen härav avslutats. De

av pastoratsindelningssakkunniga behandlade frågornas betydelse för kyrkans

verksamhet borde, ansåg jag, likväl föranleda att ärendet i sin helhet

underställdes det till hösten 1953 inkallade kyrkomötet för yttrande. Ge
-

1 Ang. dessa, se Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet 195J:2 s. 119.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

nom skrivelse den 12 augusti 1953, nr 2, (bilaga 1) begärde Kungl. Maj:t

kyrkomötets yttrande i ärendet.

I skrivelse den 8 oktober 1953, nr 34, (bilaga 3) har kyrkomötet såsom

yttrande åberopat vad dess särskilda utskott i betänkande, nr 1, (bilaga 2)

anfört med viss ändring och visst tillägg. I särskild skrivelse samma dag,

nr 36 (bilaga J+ och 5), har kyrkomötet, i anledning av väckta motioner, nr

39 och 76, gjort viss framställning om rätt för pastorat att besluta utökning

av den församlingsprästerliga organisationen ävensom gjort visst härmed

sammanhörande uttalande. Över sistnämnda skrivelse har efter remiss

yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret och samtliga

domkapitel.

Vid min anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas

betänkande berörde jag även bakgrunden till tillkallandet av 1950 års

prästvalskommitté och det samband, som funnes mellan de båda sakkunnigutredningarnas

arbetsuppgifter. Härutöver får jag erinra om följande.

Såsom jag nämnde i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12

augusti 1953 hade prästvalskommittén i anledning av remiss av pastoratsindelningssakkunnigas

betänkande, i vad detta innehöll förslag till övergångsanordningar

beträffande tjänstinnehavares förflyttning, avgivit ett

yttrande innefattande kommitténs preliminära överväganden och rekommendationer

i denna fråga. Detta yttrande, för vilket jag lämnade en utförlig

redogörelse, föranledde vissa uttalanden av kyrkomötet.

Prästvalskommittén avgav härefter den 12 februari 1954 ett delbetänkande

med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform

av pastoratsindelningen (stencilerat). I betänkandet framlades förslag till

sådana ändringar i gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga

tjänster, som erfordrades för genomförande av en dylik indelningsreform;

även vissa andra därmed sammanhängande frågor behandlades.

Över delbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,

samtliga domkapitel och stiftsnämnder, länsstyrelserna i Kronobergs,

Värmlands, Örebro och Västernorrlands län samt Svenska stadsförbundet,

Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet. Till domkapitlets

i Stockholm och länsstyrelsens i Kronobergs län yttranden har

fogats vissa av domkapitlet och länsstyrelsen inhämtade utlåtanden.

Den 28 juli 1956 avgav prästvalskommittén slutbetänkande innehållande

förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingsprästjänster

samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar

(SOU 1956:30).

På grundval av detta betänkande har jag den 15 mars 1957 och tidigare

denna dag anmält frågan om en reform av den allmänna prästvalslagstiftningen

och jag torde nu få hänvisa till vad jag därvid anfört. I förevarande

sammanhang ämnar jag redogöra för vissa andra av prästvalskommittén

behandlade frågor, nämligen dels spörsmålet rörande en lagstiftning med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband

med nyindelning av riket i pastorat, dels frågan om inrättande av prästerliga

disponibilitetsbefattningar.

Vid anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas

betänkande med förslag till riktlinjer för pastoratsindelningen omnämnde

jag, att åt de sakkunniga givet uppdrag att verkställa översyn av kontraktsindelningen

jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens framtida utformning

icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet. De sakkunniga

har därefter, den 7 augusti 1954, avgivit betänkande med förslag rörande

kontraktsprostinstitutionen och kontrakt sindelningen m.m. (stencilerat). I

detta betänkande har de sakkunniga jämväl — på grund av särskilt, genom

Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1954 lämnat uppdrag — avgivit

förslag dels angående vad som bör från arkivvårdssynpunkt beaktas vid

ett genomförande av de av de sakkunniga i deras tidigare avgivna betänkande

förordade reformerna och dels angående frågan om personlig inställelse

vid anmälan till kyrkobokföringen. Detta senare betänkande, med vars

avgivande de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, torde få anmälas i ett annat

sammanhang.

Såsom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 augusti 1953

erinrade har församlingsstyrelsekommittén anmodats att vid fullgörande av

sitt uppdrag uppmärksamma i vad mån ett genomförande av pastoratsindelning

och församlingsprästerlig organisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga

föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera

behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.

I anledning härav vill jag nämna att församlingsstyrelsekommittén

i den promemoria, som ligger till grund för de år 1954 vidtagna

ändringarna i församlingsstyrelselagarna (SFS 1954: 296—298) anfört följande.

Kommittén har funnit att de spörsmål med avseende å församlingsstyrelsens

organisation, som kan aktualiseras vid ett genomförande av pastoratsindelningssakkunnigas

förslag, icke kan lösbrytas ur sitt sammanhang

med övriga frågor, som rör församlingsstyrelsens ordnande, utan att enhetligheten

i lagstiftningen äventyras. Då kommittén emellertid i detta skede

av sitt arbete icke kunnat taga ställning till hela detta vidlyftiga frågekomplex,

är kommittén ej beredd att nu framlägga något förslag eller uppdraga

några allmänna riktlinjer i nu förevarande hänseende.

Det kan anmärkas, att församlingsstyrelsekommittén ännu ej slutfört

sitt uppdrag.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den

territoriella pastoratsindelningen och den församlingspräster!iga organisationen

i riket m.m.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

II. Huvudgrunderna för reformen1

Allmänna synpunkter. I det anförande till statsrådsprotokollet den 3

mars 1950, varmed dåvarande statsrådet Quensel anmälde frågan om tillkallande

av särskilda sakkunniga för översyn av pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga organisationen, framhöll han det otillfredsställande

i den nuvarande pastoratsindelningen och illustrerade detta med

några statistiska sifferuppgifter. Det fanns sålunda, å ena sidan, ett antal

pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948 fanns 5

pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500 invånare.

Å andra sidan förekom ett antal stors tadspastorat med mycket

stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med överstigande

100 000 invånare. Kostnaderna för den prästerliga organisationen

i de särskilda pastoraten bestreds till mycket väsentlig del av medel som

uttogs för riket i dess helhet genom beskattning efter lika grund. Det

måste med hänsyn härtill vara ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets

ekonomiska uppoffringar för ifrågavarande ändamål gav bästa

möjliga utbyte. Detta kunde endast ske, om de vid varje tidpunkt tillgängliga

prästerliga arbetskrafterna så fördelades att dessa fullt och effektivt

utnyttjades. Ojämnheten i pastoratsindelningen innebar emellertid

enligt föredragande statsrådet icke blott en ojämn fördelning av kyrkoherdetjänsterna

utan hade även medfört en markerad ojämnhet i fördelningen

å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar och därmed alltså i fråga

om den folkmängd, som belöpte på varje tjänstgörande präst. Problemet

om den prästerliga organisationen vore därför i lika hög grad en fråga om

den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en fråga om prästernas

lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

De ingående och omsorgsfulla utredningar, som ligger till grund för pastoratsindelningssakkunnigas

betänkande med förslag till allmänna riktlinjer

för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen

m. m., har enligt min mening bekräftat nödvändigheten av en

översyn av den kyrkliga organisationen och behovet av den indelningsreform,

som förutsatts i det av mig här delvis återgivna anförandet till statsrådsprotokollet

den 3 mars 1950. Behovet av en ändring av den nuvarande

pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen har också av

1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena

däröver bilaga 1 sid. 11—79 samt beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga 2 sid. 7—33

och kyrkomötets beslut bilaga 3.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

remissmyndigheterna endast satts ifråga av domkapitlet i Karlstad och

stiftsnämnden i Göteborg, som icke känner sig övertygade om att en allmän

översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser,

att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från

fall till fall.

Även kyrkomötet har funnit en översyn av pastoratsindelningen vara

befogad — befogad framför allt på grund av dels de genomgående demografiska

förändringar, som medfört t. ex. betydande omflyttning av befolkningen

och en lika betydande folkökning och dels den markerade

strukturförändring, som samhället undergått de senaste decennierna.

I sitt betänkande har de sakkunniga redovisat de huvudfaktorer, som i

senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen påverkat utformningen av dessa regleringar och som

av de sakkunniga befunnits vara av betydelse för översynen av hithörande

förhållanden. De sakkunniga understryker härvid den nära nog utslagsgivande

betydelse, som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha

för pastoratens och organisationens ändamålsenliga sammansättning.

De sakkunniga anger härefter de förutsättningar, varå en reform av pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen bör bygga.

Förutsättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter:

församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den

kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur;

pastoratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse;

pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen;

pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat

erforderligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för

skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram

till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de

smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet

av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för

den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen

i pastoraten, som avsetts.

De sakkunniga har sakligt och allsidigt belyst de svåra och komplicerade

frågor, som sammanhänger med en indelningsreform, och har på ett

förtjänstfullt sätt sökt finna en lösning på alla i samband härmed uppkommande

problem. De allmänna riktlinjer, vartill de sakkunniga kommit fram,

synes mig till största delen väl avvägda och lämpliga att lägga till grund

för en indelningsreform.

Jag vill nu till behandling upptaga några problem, som föranleder särskilt

uttalande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Befolkningsomflyttningen. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte

har i sitt betänkande, nr 1, (bilaga 2 sid. 12—14) framhållit, bland annat,

att utskottet ansåg, att vid indelningsreformens genomförande särskild hänsyn

borde tagas till den avsevärda folkmängdsökning, som under senaste

decennier ägt rum i riket. Detta utskottets uttalande godkändes av kyrkomötet.

Folkökningen, som av kyrkomötesutskottet beräknats totalt till i

avrundat tal 2 000 000, hade enligt utskottet helt kommit städerna till

godo; för den administrativa landsbygden hade folkmängden minskat obetydligt,

cirka 180 000. På grundval av dessa folkmängdssiffror har utskottet

beräknat, att antalet präster i pastoraten under samma tid hållit sig på

landsbygden ungefär konstant i relation till befolkningen därstädes, men

för städernas del ökat allenast med cirka 125 procent, medan folkökningen

där utgjort närmare 200 procent. Vid dessa beräkningar har utskottet utgått

från vissa av pastoratsindelningssakkunniga i deras betänkande (Bil.

B till betänkandet) för en allmän beskrivning av folkmängdens och den församlingsprästerliga

organisationens utveckling lämnade uppgifter rörande

antalet prästerliga tjänster och antalet invånare per präst i pastoraten åren

1897 och 1948.

De av kyrkomötet åberopade siffrorna för år 1897 hänför sig till vissa

tabeller, som uppgjorts av den samma år tillsatta prästlöneregleringskommittén

och, jämte annat, av kommittén tagits till utgångspunkt för motiveringen

av dess förslag om reduceringar i dåvarande indelning och organisation.

Den kritik av den då gällande indelningen och organisationen,

som redan i berörda förslag framfördes av nämnda kommitté, underströks

sedermera av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen vid antagandet av 1910

års nya prästlönelagstiftning och får anses ha biträtts jämväl av kyrkomötet

genom dess godkännande av denna lagstiftning. Enligt prästlöneregleringskommittén

innebar den dåvarande indelningen och organisationen

»en ojämn och olämplig fördelning av kyrkans andliga krafter» samt

sådan »misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen»,

att detta enligt kommittén påkallade indragning av åtskilliga

tjänster.

I betraktande av den enhälliga och auktoritativa kritik, som 1897 års

organisation sålunda bestods, samt den revision, som den sedan undergått,

kan det enligt min mening icke vara riktigt att för ett bedömande nu av

prästorganisationens förhållande till rikets folkmängd draga några slutsatser

av en jämförelse med 1897 års förhållanden. Jämförelsen hade i stället

bort göras på grundval av förhållandena närmast efter det 1910 års

första löneregleringar slutförts och de i anslutning därtill förutsatta indelnings-

och organisationsändringarna beträffande pastoraten blivit genomförda.

Material till sådan jämförelse finns tillgängligt i 1927 års prästlönesakkunnigas

betänkande (SOU 1929: 39), i vilket betänkande redovisas

antalet församlingsprästtjänster i de skilda stiften vid ingången av ecklesia
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

stikåret 1926/27, då ifrågavarande löneregleringar kan anses praktiskt taget

ha blivit i sin första omgång slutförda. En jämförelse mellan då gällande

förhållanden och förhållandena vid årsskiftet 1953/54 visar, att folkmängden

i riket i dess helhet under denna tid ökat med omkring 18 procent.

Samtidigt har den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten utbyggts

med omkring 12 procent. 1953 års kyrkomöte har å sin sida för då avsedd

tid räknat den totala folkökningen till närmare 40 procent och ökningen

av antalet prästtjänster i riket till cirka 14 procent. I förhållande till 1926

års prästerliga organisation för städer respektive landsbygd kommer

på städerna en ökning med drygt 58 procent och på landsbygden en ökning

med något över 2 procent. Under tiden har folkmängden i städerna ökat

med 85 procent men på landsbygden minskat med nära 12 procent. I de

särskilda stiften, vart för sig, visar landsbygden en folkminskning överallt

utom i Luleå stift och i Jämtlands läns-delen av Härnösands stift, där

landsbygden inom vartdera området ökat i folkmängd med drygt 2 procent.

Antalet invånare per präst uppgick vid de två jämförelsetillfällena till:

år 1926, i städerna 4 581 och på landsbygden 2 143 samt år 1953, i städerna

5 346 och på landsbygden 1 849.

Den gjorda jämförelsen visar, att problemet med avseende å pastoratsindelningen

och tjänsteorganisationen i pastoraten i första hand är — såsom

pastoratsindelningssakkunniga framhållit — att verkställa en omfördelning

av nuvarande prästtjänster, innebärande dels en överflyttning av

ett antal sådana från landsbygden till städerna, dels ock ett förhållandevis

bättre tillgodoseende av landsbygden inom rikets nordligare delar. Detta

sammanhänger självfallet med den sida av samhällets strukturförändring,

som beror av befolkningsomflyttningen. Med hänsyn till den totala folkökningen

i riket skulle visserligen därjämte kunna dragas den slutsatsen,

att prästorganisationen även i dess helhet behöver ökas med något antal

nya tjänster. Härvid torde dock beaktas att församlingsarbetet förändrats

genom samhällets strukturförändring och framförallt genom kommunikationsmedlens

förbättring, detta ej minst på landsbygden. Vidare medverkar

numera lekmän i viss utsträckning i det kyrkliga arbetet. Dessa förhållanden

har till en del reducerat det merarbete som befolkningstillväxten

i vissa församlingar eljest skulle ha medfört för prästerna, varför en utbyggnad

av tjänsteorganisationen i takt med befolkningsökningen i riket

knappast kan anses motiverad. I beaktande av samhällsförändringarna i

övrigt lärer man fastmer böra niija sig med den nuvarande organisationens

omfattning, totalt sett, och huvudsakligast inrikta sig på omgrupperingen

av tjänsterna inom städerna respektive landsbygden. Riktpunkt bör härvid

vara en såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga

arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art, vilket också

torde vara ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse

och därmed ett givet riksintresse. Hela befolkningen bör i görlig man äga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 153 år 1957

lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort

eller landsbygd, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset

ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på

att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från

arbetssynpunkt. Skälig hänsyn bör emellertid — såsom de sakkunniga

framhållit — vid organisationens utformande kunna tagas till sakligt

grundade lokala önskemål.

Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal församlingar

i pastorat (bilaga 1 sid. 34—41 och 60—62). Betydelsen av det antal

församlingar, som kommer att ingå i ett pastorat, har under indelningsfrågans

behandling bedömts från flera skilda synpunkter. Stor vikt har

lagts vid att församlingarna sedvanemässigt ansetts utgöra naturliga arbetsenheter

för den prästerliga verksamheten i pastoraten, främst i avseende

a den ordinarie gudstjänsthållningen i de skilda församlingskyrkorna. Härvid

har för landsbygden givetvis de söndagliga högmässorna huvudsakligast

ställts i förgrunden. Församlingen är likväl ofta den givna enheten även för

delar av den mera fria prästerliga verksamheten, församlingsvården och

vad därmed i allmänhet är förbundet. I synnerhet har dock betonats de på

prästerna för varje självständig församling ankommande kyrkokommunala

bestyren, såväl i egenskap av ordförande i församlingens kyrkoråd som med

den löpande förvaltningen över huvud taget. Såtillvida har också de sakkunniga

funnit församlingsindelningen kunna inverka på bedömningen av

prästernas arbetsbörda samt fördenskull i förslaget tillmätt antalet församlingar

i pastoratet inflytande både på indelningen och på tjänsteorganisationens

storlek, liksom i viss mån även på kyrkoherdarnas lönegradsinplacering.

Kyrkomötet har i detta hänseende särskilt betonat angelägenheten av att

vid sammanförande av församlingar till ett pastorat hänsyn tages till den

enskilda församlingens »särart och behov» samt till »de historiskt framvuxna

förhållandena», varmed torde åsyftas församlingarnas hittillsvarande

pastoratsgemenskap (bilaga 2 sid. 10).

Församlingsindelningens sålunda angivna betydelse som faktor vid pastoratsbildningen

har måhända överdrivits i viss grad, åtminstone i vad

gäller prästernas kyrkokommunala arbetsuppgifter. Dessa sistnämnda

måste mångenstädes — i allt fall till den övervägande delen på den egentliga

landsbygden — bedömas såsom föga tyngande. Av mera avgörande

vikt i detta hänseende är naturligtvis däremot de till den rent prästerliga

verksamheten hörande tjänsteuppgifterna, men för dessa är — såsom av

pastoratsindelningssakkunniga framhållits — pastoratet den primära enheten,

oavsett om pastoratet omfattar en eller flera församlingar. Att församlings

vårdsarbetet ofta har uppbyggts i arbetskretsar, anknytande till

lokalförsamlingen, kan visserligen i och för sig vara att beakta vid pastoratsindelningen

men kan ej gärna få hindra en indelning, som eljest be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

finnes lämpligast. Kan med hänsyn till tjänsteorganisationen inom ett pastorat

församlingsvårdsverksamheten därstädes i ett eller annat avseende

icke helt fullföljas i sina gamla former, får enbart detta icke motivera ändring

i indelningen eller organisationen utan det maste i stället bli nämnda

verksamhet, som får läggas om och anpassas efter tillgången på arbetskraft

härför i pastoratet. Annat kan emellertid förhållandet bli med avseende å

den obligatoriska gudstjänsthållningen, då ju denna är betingad ej blott av

tillgången på präster utan också och mestadels i än högre grad av förekomsten

av gudstjänstlokaler samt för högmässan speciellt av tillvaron av

församlingskyrka. Såsom regel skall — om än åtskilliga undantag ges

i varje församling finnas en församlingskyrka. Förekomsten av sådan, där

regelbundna gudstjänster skall uppehållas, synes fördenskull bli det enda

hänseende, vari församlingsindelningen behöver få någon verklig omedelbar

inverkan på pastoratsindelningen och tjänsteorganisationens sammansättning.

För de mycket små församlingarna kan likväl detta beroende väsentligen

elimineras genom tillämpning — på sätt i det följande närmare beröres

— av s.k. sammanlysning av gudstjänst.

För prästernas lönegradsinplacering synes det åter knappast finnas skäl

att någon hänsyn tages till församlingsindelningen.

Gentemot det av kyrkomötet uttalade önskemålet, att »historiskt» bestående

pastoratsgemenskap respekteras, må — med de sakkunniga

erinras om att våra nuvarande pastorat ingalunda överallt är några bildningar

av, såsom det ibland göres gällande, gammal hävd. Tvärtom har

pastoraten i förhållandevis stor omfattning över hela landet och inom

ganska näraliggande tid nybildats eller undergått mer eller mindre betydande

ändringar och detta till och med upprepade gånger.

Att observera i avseende å betydelsen för arbetsförhållandena i ett pastorat

av de dithörande församlingarnas antal är i detta sammanhang även,

att en förändring i antalet i följd av att en av församlingarna delas eller två

av dem sammanslås till en icke kan påstås medföra nagon reell förändring

— vare sig kvalitativt eller kvantitativt — i de därvarande prästernas rent

prästerliga tjänsteuppgifter. Antalet församlingskyrkor och andra gudstjänstlokaler,

som i huvudsak reglerar gudstjänstfrekvensen och därmed

prästernas arbete med och bundenhet vid gudstjänsthållningen, blir i regel

alldeles oförändrat. Prästernas arbete i övrigt i ett pastorat, såsom med

kyrkobokföringen och i kyrkokommunala angelägenheter, vilka två arbetsuppgifter

båda regelmässigt är församlingsvis uppdelade, är väl egentligen

ej heller på det sätt beroende av församlingsindelningen, att arbetet kan

sägas i följd av en ändring i indelningen inom pastoratet bli mer eller

mindre betydande, i synnerhet icke i kvalitativt hänseende men knappast

nämnvärt heller kvantitativt. Församlingsindelningens betydelse bör

fördenskull väsentligen reduceras, speciellt i fråga om reglerna för lonc
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

gradsinplaceringarna men — med förut angivet förbehåll med avseende å

gudstjänsthållningen — även i vad gäller indelning och organisation.

I en reservation till sakkunnigförslaget har en av de sakkunniga, bland

annat, uttalat, att de sakkunniga bort rekommendera en utredning rörande

möjligheten att från prästerna avlyfta vissa med prästtjänstens kyrkliga

karaktär föga sammanhörande, enligt författningarna dem åliggande arbetsuppgifter

inom den kommunala förvaltningen. Detta skulle enligt den sakkunniges

mening kunna möjliggöra ett effektivt utnyttjande av den prästerliga

arbetskraften för den rent prästerliga församlingsverksamheten och

därigenom också vidga förutsättningarna för den i detta hänseende bäst

lämpade pastoratsindelningen och organisationen.

Statskontoret och två länsstyrelser har tillstyrkt sådan utredning.

Kyrkomötet ävensom de kyrkliga myndigheterna har däremot — i den

män de uttalat sig i frågan — avvisat tanken att genom att överflytta

vissa angelägenheter från kyrkorådet till annan nämnd frigöra prästen i

hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter. Enligt

kyrkomötets mening vore prästens obligatoriska medverkan i den kyrkliga

förvaltningen av den största betydelse för hans kontakt med församlingsborna

och för hans möjlighet att överblicka och leda församlingsarbetet.

Avlastning i kvrkorådsordförandes arbete borde i stället beredas genom

temporärt tillsatta utskott, skrivhjälp etc. (bilaga 2 sid. 10).

För egen del kan jag i åtskilliga avseenden ansluta mig till vad kyrkomötet

anfört. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att församlingsstyrelsekommittén

vid sin översyn av församlingsstyrelselagstiftningen

kan komma att framlägga förslag, som är av betydelse i förevarande

hänseende, och att jag givetvis icke nu kan föregripa ett ställningstagande

till dessa förslag.

Förhållandet till kommunindelning en (bilaga 1 sid. 50—54). De sakkunniga

har såsom en riktlinje för indelningsreformen förordat principiell anknytning

av pastoratsindelningen till den nuvarande borgerliga kommunindelningen,

men dock icke generell kongruens mellan pastoratet och kommunen

så att varje pastorat nödvändigtvis måste helt sammanfalla med

»sin» kommun. Tillräckligt vore, att pastoratets gränser icke kom att skära

den borgerliga kommunens. Till motivering härav har de sakkunniga anfört

skilda skäl, såsom intresset av större enhetlighet i skatteutdebiteringarna

och bättre möjligheter till samarbete i åtskilliga förvaltnings- och liknande

angelägenheter in. m. Avvikelser härifrån förutsättes dock kunna av hänsyn

till det kyrkliga arbetet undantagsvis bli befogade, liksom även om

kommunindelningen på en ort kunde väntas i nära framtid bli ändrad. Över

stifts- eller länsgräns skulle ett pastorat likväl aldrig få sträcka sig, utan

i speciella fall borde dessa gränser hellre jämkas.

De över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena kan, i vad gäller

denna fråga, sägas i stort sett gå efter två nästan motsatta huvudlinjer. De

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

specifikt kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt pastoratens riksförbund

framhåller — i den mån de närmare uttalar sig i frågan — med viss

styrka de kyrkliga faktorernas dominerande betydelse för pastoratsindelningen

och avvisar i det hela de sakkunnigas synpunkter på pastorats- och

kommunindelningarnas samordnande. Kammarkollegiet och länsstyrelserna

samt de borgerliga kommunförbunden instämmer däremot mestadels med

de sakkunniga och understryker vikten av pastoratens anknytning till den

nya kommunindelningen utan att likväl de kyrkliga uppgifterna därvid må

alldeles tillbakasättas. Särskilda utskottet vid kyrkomötet framhåller i av

kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 15—17) för sin del särskilt

den prästerliga tjänsteorganisationens oberoende av lokala tillgångar och

skatteunderlag samt pastoratsutgifternas föga betydenhet i allmänhet och

den i följd därav ringa tungan av skatteutdebiteringen för dessa ändamål;

de genom bristande överensstämmelse mellan pastorats- och kommunindelningarna

ökade differenserna i utdebiteringen inom en kommun vållade

i övrigt, enligt utskottet, icke några egentliga tekniska besvärligheter. Värdet

av samarbete i förvaltningsuppgifter inom pastorat och kommun fick

ej heller tillmätas någon avgörande betydelse, och samverkan inom de kyrkliga

och borgerliga enheterna syntes utskottet över huvud taget bäst tillgodoses

genom dessas regionala utformning från vars och ens med hänsyn

till dess skilda uppgifter speciella utgångspunkt.

Av 1 369 territoriella pastorat den 1 januari 1952 hade 1 145 såtillvida

enligt de sakkunniga förutsatt anknytning till den borgerliga konnnunindelningen,

att de antingen helt föll inom respektive kommuns gränser eller i

sig innefattade flera hela kommuner. Ungefär 16 procent eller 224 av samtliga

pastorat bröt kommunindelningen, i det de omslöt även del av annan

kommun. Inalles 15 pastorat innefattade kommundelar från skilda län och

ett av dessa tillhörde därjämte två stift.

Enligt det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till ny pastoratsindelning

skulle av däri (utom Stockholms stad) upptagna 1 157 pastorat 37

eller något mer än 3 procent komma att innefatta delar av olika kommuner,

därav tre pastorat delar av vartdera tre kommuner. Därtill kom dock

ytterligare tre pastorat, vilka likaledes sammansatts av delar från skilda

kommuner men som därjämte tillhörde olika län och i två fall även olika

stift; beträffande vart och ett av dessa har de sakkunniga emellertid förordat

överflyttning av de skilda kommundelarna till samma kommun samt

län och stift.

De av remissinstanserna företrädda skilda uppfattningarna rörande kommunindelningens

betydelse för pastoratsindelningen kan säkerligen i och för

sig vara förståeliga, men det förefaller likväl, som om de rent kyrkliga

förhållandena på kyrkligt håll väl ensidigt betonats. Det kan vid aldrig

förnekas, att ett samband finns och måste finnas mellan de två indelningarna.

Förvaltnings- och skattedebiteringssynpunkterna kan icke alldeles

nedvärderas, och från såväl de kommunala som de statliga upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

bördsorganens sida bär vitsordats de tekniska olägenheterna av flera olika

skattesatser vid debiteringarna. De speciellt kyrkliga synpunkterna kan

därför icke heller tillåtas att helt dominera vid indelningsförfarandet; i det

allmännas intresse måste även andra synpunkter kunna göras gällande och.

i fall av berättigande, bli tillgodosedda. De sakkunnigas motivering för att

pastoraten i princip bör ha anknytning till den borgerliga kommunen synes

fördenskull i det hela bärande, liksom även att avvikelse därifrån ibland

skall kunna ske.

Gentemot kyrkomötesutskottet måste även understrykas, att, fastän den

kyrkligt-kommunala beskattningen i allmänhet är väsentligt lägre än den

borgerligt-kommunala, den likväl innebär en skattebelastning av lika betydelse

som varje skattekrävande utgiftsökning på den borgerliga kommunens

eller på statens budget. Att den prästerliga tjänsteorganisationen

till stor del finansieras medelst en central skatt och alltså är relativt oberoende

av skatteunderlagets storlek på orten kan därför ej heller minska

vikten av sparsamhet jämväl vid bedömandet av utgifterna för detta ändamål.

Den av de sakkunniga framhållna betydelsen — ej minst för det kyrkliga

arbetet i pastoraten — av viss samverkan mellan de kyrkliga och de

borgerliga förvaltningsorganen får, såsom en av länsstyrelserna betonar,

anses ligga i öppen dag. Fördelarna därav torde visa sig särskilt framträdande

inom skilda grenar av församlingsvården, kanske i synnerhet då

det gäller ungdomsverksamheten och liknande kyrkligt socialt arbete.

Erinras må till sist om att pastoratens anknytning till den nya kommunindelningen

kan bli av betydande vikt från en mera allmän synpunkt, som

icke synes alltid ha tillräckligt beaktats men som bör vara av speciellt kyrkligt

intresse. Då kommunindelningen bestått en tid, torde den ha vuxit sig

fast och knutit samman befolkningen inom storkommunen i en nära intressegemenskap,

markerad bland annat av något affärs- och förvaltningscentrum,

dit alla naturligt finner vägen. Är då ett pastorat sammansatt avdelar

från skilda kommuner, kan den erforderliga gemenskapen inom detta

pastorat komma att under tiden uppluckras, på grund av att befolkningen

i de skilda delarna av pastoratet funnit sin egentliga större samhörighet

i kommunen, där den i vardagens angelägenheter hör hemma. Härigenom

kan prästernas arbete där komma att i hög grad försvåras, medan prästerna

i pastorat, som bättre sammanfaller med storkommunen, i stället får gagn

i sin verksamhet av den starkare borgerliga samhörigheten.

Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst (bilaga 1 s. 54—60).

Vad gäller sammanlysning av gudstjänst har de sakkunniga — med hänsyn

till att tjänsteorganisationen inom pastoraten icke kan förväntas bli så

omfattande att söndaglig högmässogudstjänst skall kunna uppehållas i

församlingskyrkorna i landets samtliga, ibland ytterst små församlingar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

15

— för sin del förordat, att högmässogudstjänsten, på sätt hittills särskilt

1 vissa stift varit vanligt, skall i förekommande fall sammanlysas för församlingar

med en folkmängd av upp till 500 invånare och där avståndet

mellan respektive kyrkor ej överstiger 5 km. Undantagsvis skulle dylik

sammanlysning kunna ske även vid något större folkmängd, därest avståndet

mellan kyrkorna är ytterst litet, eller vid större avstånd, om folkmängden

är mycket liten. Sammanlysningen, vilken avsågs att vanligtvis bli begränsad

till att gälla varannan predikodag, förutsattes synbarligen icke

behöva fixeras på förhand i samband med indelningens och organisationens

bestämmande utan avsågs att först i de enskilda fallen närmare regleras

allt efter tillgången på präster.

De uttalanden härom, som förekommit i remissyttrandena över sakkunnigförslaget,

går, speciellt hos domkapitlen och pastoratens riksförbund,

närmast ut på att framhålla farhågan för att ett utökat sammanlysningsförfarande

kommer att verka nedbrytande på den kyrkliga seden i de berörda

församlingarna, vilka gemenligen vitsordades representera den största

kyrksamheten och offerviljan för de kyrkliga behoven. Från nämnda håll

framhålles skäligheten i att avgörandet om sammanlysningarna lägges i

stiftsledningens händer och att därvid ej blott folkmängd utan än mer

kyrksamhetsfrekvens och dylikt får bli bestämmande. Domkapitlet i Visby

betonar dock oundvikligheten av sammanlysning med hänsyn till omöjligheten

att eljest åstadkomma en tillräcklig organisation. Samma domkapitel

påpekar även, att församling med gudstjänst endast varannan eller kanske

var fjärde söndag ofta kan då visa upp större besöksfrekvens än församling

med söndaglig gudstjänst, men även att omvänt förhållande kan föreligga.

Domkapitlen i Linköping och Lund framhåller önskvärdheten av att

församling, för att förekomma inskränkning i gudstjänsthållningen, får

möjlighet att på anslag ur kyrkofonden anlita tjänstebiträde för gudstjänstens

uppehållande; för Lunds stift beräknade domkapitlet därstädes den tillkommande

kostnaden härför till omkring 70 000 kronor årligen. Sistnämnda

domkapitel påpekar särskilt, att till sådant biträde bör bland andra kunna

ifrågakomma i församlingstjänst anställd präst, som icke har predikoskyldighet

varje sön- eller helgdag, ävensom att — om kyrkofonden icke

anses böra bestrida kostnaden — församlingen i stället bör med stöd av

2 § a) församlingsstyrelselagen kunna anslå medel därtill. Kammarkollegiet

och statskontoret, som icke ansett sig kunna biträda domkapitlens

anmärkningar mot sammanlysningen, har i stället förordat sådan i större

utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag. Statskontoret har sålunda

för sin del tillstyrkt höjning av folkmängdsgränsen för sammanlysning upp

till 700 invånare. Kammarkollegiet förordar emellertid även, att för guds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

tjänsthållningen får anlitas predikobiträde med lägre utbildning än den

vanliga prästerliga.

Jämte vissa uttalanden om att i följd av ett kyrkolagstadgande organisationens

utformning över huvud taget blev beroende av domkapitlens

medgivande av sammanlysning av gudstjänst, till vilka jag torde få återkomma

längre fram, har kyrkomötet i förevarande fråga i huvudsak anslutit

sig till den av domkapitlen anförda farhågan för införande av ökat

antal sammanlysningar i småförsamlingarna. Kyrkomötet förutsätter likväl,

att sammanlysning i viss utsträckning fortfarande blir nödvändig. Till

avhjälpande av olägenheterna av sammanlysningen förordar kyrkomötet

jämväl vissa anordningar, främst inrättande av gemensam kyrkoadjunktur

för berörda pastorat samt åläggande för ordinarie präst att uppehålla gudstjänst

även utom eget pastorat, men i andra hand tillika anlitande av

tjänstebiträde utanför församlingsprästernas krets (prästvigda lärare, pensionerade

präster och undantagsvis jämväl lekmän). Den till dylika predikobiträden

erforderliga ersättningen, för vars utgörande påkallades viss

ändring i härom gällande administrativa bestämmelser, beräknades av

kyrkomötet till inalles högst 350 000 kronor för år, därest sådana biträden

uppehöll gudstjänster i alla de församlingar, som enligt de sakkunnigas

utkast skulle bli utan gudstjänst (bilaga 2 s. 19—22).

I detta sammanhang må erinras om att 1953 års kyrkomöte i särskild

skrivelse, nr 36, (bilaga 4) med bifall till två vid mötet väckta motioner,

anhållit, dels att pastorat måtte beredas rätt att i vissa hänseenden, under

förutsättning att därigenom icke en rationell lösning av andra indelningsfrågor

förhindrades, på egen bekostnad utöka vid pastoratsindelningen

beslutad tjänsteorganisation, dels att församling med erforderliga boställstillgångar

icke vid pastoratsindelningen finge mot sitt bestridande fråntas

präst eller berövas söndaglig gudstjänst. Dessa kyrkomötets framställningar

har i däröver avgivna yttranden avstyrkts av kammarkollegiet, statskontoret

och sju av domkapitlen, men tillstyrkts helt av fyra domkapitel samt

av domkapitlen i Uppsala och Växjö huvudsakligen tillstyrkts endast i det

hänseendet, att — enligt domkapitlet i Uppsala — pastorat eller församling

fick rätt att extra anställa präst i likhet med vad som för kyrkomusikerdistrikt

gäller i avseende å församlingsmusiker och — enligt domkapitlet

i Växjö — församling med nödiga boställstillgångar erhöll möjlighet

att engagera präst för uppehållande i tidigare ordning av söndaglig

gudstjänst.

I samband med en inom ecklesiastikdepartementet verkställd speciell

undersökning beträffande pastoratsindelningens utformning i de sakkunnigas

härför uppgjorda utkast, till vilken undersökning jag får tillfälle att

återkomma senare, har inom departementet närmare utretts frekvensen

av inom riket förekommande gudstjänstsammanlysning, dels för närva

rande och dels efter nvindelning såväl i överensstämmelse med de sakkun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

nigas utkast som med däri jämlikt undersökningen i departementet förutsatta

jämkningar. Av denna utredning framgår, att enligt de två föreliggande

skisserna till nyindelning av pastoraten denna icke i någotdera fallet

torde påkalla sammanlysning i större utsträckning totalt än som redan nu

förekommer, men att frekvensen för flera av stiften kom att väsentligen

ändras. Skara- och Visby-stiften, där sammanlysning hittills varit vanligast,

fick sålunda båda starkt minskat antal inskränkningar i gudstjänsterna,

medan sådana särskilt ökade i antal för Lunds stift.

Sammanlysning av gudstjänst är naturligtvis från såväl församlingssynpunkt

som mera allmän kyrklig synpunkt intet idealiskt arrangemang

men kan, såsom de sakkunniga liksom kyrkomötet betonat, icke undgås,

sedan befolkningsutvecklingen under århundraden och i synnerhet under

senare tid lett fram till att ett stort antal av våra nuvarande församlingar

på landsbygden, vilka har i behåll egna församlingskyrkor, numera

har en mer eller mindre uttunnad befolkning. Det kan icke från någon

synpunkt försvaras att ha särskilda präster anställda för att främst kunna

uppehålla söndagliga gudstjänster i alla dessa små församlingars kyrkor,

medan städer och andra tätorter samt de nordligare delarna av landet i

följd av, å ena sidan, den starkt växande befolkningen och, å andra sidan,

de stora avstånden inom bebyggelsen visar allt större brister i prästerlig

betjäning och andra kyrkliga anordningar och därför måste anses förnämligast

vara i ökat behov av prästernas arbetsinsatser och kyrkans uppmärksamhet

i övrigt. Den just nu rådande och väl även framdeles på grund

av bland annat konjunkturväxlingar alltid tänkbara prästbristen samt ej

minst den städse nödvändiga återhållsamheten med det allmännas utgifter

gör det också omöjligt att tillgodose både tätorternas och Norrlands behov

av ökat antal präster och småförsamlingarnas, mången gång kanske mest

av traditions- och känsloskäl framförda önskemål att var och en får behålla

sin präst för att alltjämt oförändrat kunna åtnjuta söndaglig gudstjänst.

Då här särskilt har understrukits behovet av återhållsamhet i fråga om det

allmännas utgifter, är därmed självfallet att förstå icke endast statens och

t. ex. de borgerliga kommunernas utan likafullt de enskilda församlingarnas

och därmed även pastoratens och kyrkofondens utgifter.

När det sålunda är nödvändigt att nu vid pastoratsindelningens och

tjänsteorganisationens ordnande i viss grad räkna med sammanlysning av

gudstjänst — jag förutsätter givetvis att, innan sammanlysning sker, möjligheterna

till s. k. dnplikation helt utnyttjats — är det därför icke givet,

att sådan skall generellt tillgripas för varje församling av viss fixerad

karaktär. På sätt de sakkunniga framhåller, avses denna fråga för varje

fall helt bli beroende av prästtillgången för orten. T samband med indelningsbesluten

kommer fördenskull icke att bestämmas, att den eller den

församlingen skall bli underkastad sammanlysning i en eller annan ordning

av sina gudstjänster. Detta skall enbart ankomma på domkapitlen att

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. AV 153

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

ordna vid uppgörande av arbetsfördelning för prästerna i pastoraten eller

i mån av möjlighet från fall till fall. När därför i de sakkunnigas förslag

i förevarande hänseende anges en viss folkmängdsgräns och ett visst avstånd

mellan vederbörande kyrkor, kan detta icke vara avsett att förstå

annat än som en riktpunkt, till vilken vid planeringen av indelning och

organisation bör vara att taga erforderlig hänsyn. I följd härav kan de

av de sakkunniga här angivna måtten ej heller vara avsedda att fixeras

för att sedan — om än med vissa marginaler — definitivt följas. De bör

endast tjäna som en ungefärlig norm för Kungl. Maj:t vid beräkning av

den behövliga organisationen för ett pastorat med flera församlingskyrkor

samt för domkapitlen dels vid uppgörandet av förslagen till indelning och

organisation och dels vid tillämpningen av indelningsbesluten för tjänstgöringsförhållandenas

ordnande. Från här angivna utgångspunkter kan

det vara onödigt att dryfta, om riktpunkten för möjlighet av sammanlysning

skall sättas vid ett invånarantal av 500 eller något högre eller lägre

invanarantal. Skall emellertid ett mått här anges — icke såsom gräns utan

till riktpunkt — synes enligt min mening alla försvarliga intressen i frågan

bli till fullo beaktade, om de sakkunnigas förslag (eu folkmängd av 500

invånare och ett avstånd mellan församlingskyrkorna av 5 km) godtages

men samtidigt uttryckligen fastslås, att marginalen för tillämpningen måste

allt efter de lokala betingelserna kunna bli ganska vid.

Enär olägenheterna av gudstjänsts sammanlysning givetvis, såsom redan

anmärkts, i givna fall kan visa sig ganska betydande ej blott känslomässigt

utan även praktiskt med avseende å möjligheterna att bevista gudstjänsterna

och därmed å förutsättningarna att kunna hålla det kyrkliga

livet på önskad nivå, synes det också angeläget att såvitt möjligt skapa

tillfälle att undvika dessa skadeverkningar. Att i sådant syfte utöka organisationen

på respektive orter kan icke anses vara lämpligt, och detta

gäller även vad beträffar det av kyrkomötet förordade förslaget att speciellt

för uppehållande av gjudstjänst, där eljest sammanlysning kunde komma i

fråga, inrätta en gemensam kyrkoadjunktur eller ta ordinarie präst i annat

pastorat i anspråk i tjänsten. Däremot ger domkapitlens i Linköping och

Lund här förut återgivna yttranden i denna fråga ett uppslag till åtgärder,

som ter sig möjliga för angivet syfte.

Det av nämnda domkapitel framförda förslaget om anslag ur kyrkofonden

för anlitande av predikobiträden till förrättande av högmässa i kyrkor,

som eljest måste i viss utsträckning sakna ordinarie gudstjänster, finner jag

vara en framkomlig väg att minska antalet sammanlysningar. Såsom predikobiträden

bör härvid kunna komma ifråga i församlingstjänst anställd

präst, som icke har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst,

prästvigd läroverkslärare m. fl. Även lekmän, som erhållit sådant tillstånd,

som omtalas i 19 kap. 4 och 5 §§ kyrkolagen (venia concionandi) bör kunna

anlitas. Särskilt lämplig och möjlig att realisera torde den här ifrågasatta

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

anordningen kunna väntas bli i grannskap till stad eller annan större tätort,

där även äldre smöförsamlingar ofta synes vara anhopade. I tätorterna

finns nämligen mestadels blott en församlingskyrka per pastorat men i regel

mer än en präst; där bör därför någon eller några präster vara lediga från

högmässotjänstgöring i det egna pastoratet en eller annan söndag och

alltså då kunna om de är villiga därtill, tas i anspråk för gudstjänst i närliggande

landskyrka. Givet är att, om någon anordning i enlighet härmed

anses berättigad, det ej skall bli fråga om någon missivering av domkapitlet

och därmed åliggande i tjänsten utan ett helt frivilligt åtagande på framställning

av vederbörande församling.

För ifrågavarande ändamål anser jag mig kunna tillstyrka, att ett belopp

av 100 000 kronor per år anvisas ur kyrkofonden. Beloppet torde fördelas

av domkapitlen, hos vilka framställning får göras av vederbörande församling.

Vad angår de av kyrkomötet i skrivelsen nr 36 upptagna förslagen, framgår

av vad härförut anförts, att dessa icke torde kunna vinna något beaktande.

När det gäller meddelande av föreskrifter om sammanlysning har Svenska

pastoratens riksförbund ifrågasatt om sammanlysning i den utsträckning,

som sakkunnigförslaget förordar, kan ske utan ändring av kyrkolagen.

Enligt lag den 18 mars 1910, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 §§

kyrkolagen äger konsistorium, där sådant av omständigheterna föranleds,

förordna, att för två eller flera församlingar gemensam högmässa må förrättas

i en av dem. Denna lag avser enligt kyrkomötets uppfattning att

uttömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får

äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Lagen torde vid

sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet till sammanlysning, dels där

sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter, dels också då den överensstämde

med ortens sedvana. Kyrkomötet anser emellertid, att det icke

bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda sammanhang

tillämpas så att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan medge regelbundet

återkommande sammanlysningar i församlingar, där det ej förekommit

tidigare.

1951 års kyrkomöteskommitté har i sitt betänkande rörande kyrkomötets

grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) upptagit förevarande

fråga till behandling. Med instämmande i vad kommittén härutinnan

uttalat tillåter jag mig att återgiva det avsnitt i berörda betänkande,

vari denna fråga behandlas. Kommittén anför:

Ehuru 1686 års kyrkolag, om än uttryckliga stadganden därom saknas,

tydligen förutsatt, att söndaglig gudstjänst skulle hållas i varje kyrka, torde

detta icke ha ansetts utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna om

sådana ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen — t. ex.

nedläggande av kyrkor och sammanslagning av pastorat — att den i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

kyrkolagen förutsatta ordningen icke kunnat vidmakthållas. Även utan

samband med dylika förändringar i den kyrkliga organisationen har Kungl.

Maj:t, då särskilda förhållanden t. ex. uppkommen prästbrist inom ett stift

påkallat det, meddelat direkta föreskrifter om sammanlysning av flera församlingar

inom ett pastorat till gemensam gudstjänst. Då nu 1910 ansågs

erforderligt att med ändring av kyrkolagen medge större frihet i fråga om

antalet gudstjänster, behandlades frågan därom som kyrkolagsärende, och

de nya bestämmelserna, varigenom domkapitel fick i det närmaste full frihet

att förordna om sammanlysning av högmässa m. m., upptogos i den

förstnämnda, såsom kyrkolag enligt regeringsformen § 87: 2 tillkomna lagen

18/3 1910. Denna lag har av 1953 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse

nr 34 med yttrande angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen in. in.) tolkats så att

lagen uttömmande reglerar de förutsättningar, under vilka sammanlysning

får äga rum, och att Kungl. Majt därför icke utan domkapitlets samtycke

äger fastställa en pastoratsindelning, som medför ökad sammanlysning av

högmässogudstjänst. Det har dock 1910 uppenbart icke varit meningen att

inskränka de befogenheter Kungl. Maj:t av ålder haft med avseende å den

kyrkliga indelningen och organisationen. Domkapitlet fick genom 1910 års

lag bemyndigande att inom den av Kungl. Maj:t fastställda organisationen

förordna om antalet gudstjänster i församlingarna. Kungl. Maj:t torde å

andra sidan i indelnings- och organisationsfrågor ha att taga hänsyn till

den bakom kyrkolagen och 1910 års lag liggande grundtanken att högmässa

som regel skall hållas söndagligen i varje församling. Men att Kungl.

Maj:t därvid skulle vara bunden vid domkapitels beslut om antalet gudstjänster

kan icke ha varit av lagstiftaren avsett.

Eu- eller flerprästpastorat (bilaga 1 s. 62—67). De sakkunniga förordar i

allmänhet en organisation med flera än en präst i pastoratet, helst tre, men

konstaterar även, att vad särskilt landsbygden beträffar förhållandena kan

motivera inrättande jämväl av pastorat med blott en präst, kyrkoherden.

Som skäl för flerprästorganisationen framhålles främst möjligheterna till

fördelning av arbetet efter exempelvis prästernas individuella läggning och

ålder. Starkast betonas denna synpunkt med avseende å stadspastoraten,

men de sakkunniga finner den numera i vidgad utsträckning tillämplig lika

väl på landsbygdspastoraten. För dessa senare har dock mångenstädes

gjort sig gällande den tidigare än mer gängse uppfattningen, att den personliga

kontakten mellan präst och menighet, vilken är av stor vikt i den

prästerliga verksamheten, bäst uppehälles, där pastoratet ej är större

än att pastoralvården i dess helhet kan ombesörjas av kyrkoherden ensam.

De sakkunniga bestrider icke värdet av även en sådan synpunkt men ifrågasätter,

om den är hållbar såsom en allmän grund för regleringen av pastoratsindelningen

och organisationen, och finner närmast en vidgad tillämpning

av flerprästorganisationen kunna bli till fördel jämväl på landsbygden.

De framhåller till sist såsom ett särskilt och mera avgörande skäl härför, att

flerprästorganisationen ger mera stabilitet i indelningen, i det att denna

vid sjunkande folkmängd i pastoratet, vilket nu är det vanligaste åt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1957

minstone inom de övervägande agrara delarna av landet, icke så snart

riskerar att behöva ändras, då nämligen folkminskningen i dylikt fall i

stället kan mötas med indragning av en av tjänsterna i pastoratet.

Det utkast till ny pastoratsindelning, som de sakkunniga framlagt, anger

också en sammanläggning i viss utsträckning av tidigare enprästpastorat

till större pastorat med två eller flera präster men upptager därjämte,

liksom hittills, ett antal enprästpastorat inom varje stift och däribland

även sådana som innefattar flera än två församlingar. Enligt en av 1946

års prästlönekommitté i dess betänkande, del I, (SOU 1948: 44) redovisad

sammanställning fanns den 1 januari 1948 av de då i riket varande 1 362

territoriella pastoraten inalles 582 eller ej fullt 43 procent som utgjorde

enprästpastorat, däribland 10 i städerna och av dessa hälften omfattande

även någon landsbygdsförsamling. De förändringar som skett härefter,

inverkar icke nämnvärt på dessa siffror. Den av pastoratsindelningssakkunniga

med deras utkast åskådliggjorda nya indelningen (utom Stockholms

stad) omfattar av däri ingående sammanlagt 1 157 pastorat 253

eller nästan 22 procent enprästpastorat och av dessa 50 bestående av 3—5

församlingar, i vilka sistnämnda kyrkoherden dock i 33 fall skulle enligt

utkastet få biträde i tjänsten av kyrkoadjunkt från något intilliggande

pastorat.

I remissyttrandena över sakkunnigförslaget har frågan om fördelarna

med en- eller flerprästpastorat icke särskilt beaktats i någon större utsträckning.

Närmare beröres den egentligen endast av kammarkollegiet och

ett mindre antal av domkapitlen och länsstyrelserna samt i korthet även

av pastoratens riksförbund. Kyrkomötet har emellertid upptagit denna

fråga till mera ingående granskning. Såväl särskilda utskottets, av kyrkomötet

godkända uttalande (bilaga 2 s. 23—27) som de nyss åsyftade remissinstansernas

uttalanden är här i slutomdömena ganska enstämmiga:

flerprästorganisationen må i regel vara lämplig för stads- och jämförliga

andra tätortspastorat, men i de egentliga jordbruksbygderna måste enprästpastoratet

alltjämt anses som den lämpligaste indelningstypen och

därför vara att föredraga där i det övervägande antalet fall; någon differentiering

av arbetsuppgifterna blir ofta med hänsyn till avstånd och

andra förhållanden icke möjlig i de rena landsbygdspastoraten, varför från

arbetsfördelningssynpunkt en organisation med flera präster mera sällan

kan vara påkallad där. Kostnadsökningen blir säkerligen ringa, om, i stället

för att sammanslå två mindre enprästpastorat till ett, dessa bibehålies

självständiga, då i dylikt fall kyrkoherden i vartdera av de två pastoraten

merendels torde komma i någon lägre lönegrad, medan kyrkoherden i det

sammanslagna pastoratet eventuellt måste inplaceras i en högre lönegrad

och därtill kommer avlöningen åt eu biträdande komminister eller kyrkoadjunkt.

Endast domkapitlet i Stockholm har ansett sig kunna biträda de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majrts proposition nr 153 år 1957

sakkunnigas förordande av flerprästorganisationen jämväl för landsbygden.

Kyrkomötesutskottet framhåller för sin del särskilt, att på vissa håll på

landsbygden flerprästpastoratet visserligen kan vara den enda naturliga

lösningen, t. ex. för utjämning av arbetsbördan mellan prästerna i två

nuvarande olika stora och närliggande pastorat, men erinrar dessutom om

att den utjämnande effekten av en dylik pastoratssammanslagning lätt

uteblir, om de lokala förhållandena hindrar prästerna att i nämnvärd mån

övertaga arbetsuppgifter från varandra. I anslutning härtill betonar utskottet,

att nackdelarna eller fördelarna av de två pastoratstyperna icke

kan generellt avgöras utan att avvägningen dem emellan måste ske från fall

till fall under beaktande av föreliggande betingelser. Utskottet säger sig

emellertid för de fall, då frihet att välja är för handen, finna skälen för

enprästpastorat på landsbygden väga tyngre än nackdelarna därav. Utskottet

påpekar vidare värdet av den personliga kontakten mellan prästen

och församlingsborna och understryker därvid, att sådan kontakt lättast

kommer till stånd i enprästpastoraten, ej minst därför att kyrkoherden där

oftast stannar på denna sin tjänst tjänstetiden ut, medan de biträdande

prästerna vanligen efter kort tid söker sig bort för befordran. Självständigheten

i tjänsteställning som kyrkoherde torde, enligt utskottet, sättas så

högt av prästerna att den föredrages även framför befordran i löneavseende.

Slutligen belyser utskottet den ekonomiska sidan av frågan genom beräkning

av kostnadsskillnaden för de två pastoratstyperna i givna fall, ej blott

i avlöning utan även i fråga om resekostnader och med avseende å bostadsavdrag

och bränslekostnadsgottgörelse för tjänstebostad vid kyrkoherdeoch

komministertjänst. Enligt dess beräkningar kan kostnaderna för två

enprästpastorat bli — beroende av folkmängdens storlek och avstånden

inom pastoraten — antingen större eller också mindre än om pastoraten

sammanslås till ett. I bådadera fallen blev skillnaden dock relativt obetydlig,

några hundra kronor eller kanske högst 1 000 kronor för år. Under

framhållande att tillbörlig hänsyn naturligtvis alltid måste tas till kostnadsfrågan

säger sig utskottet icke vilja motsätta sig inrättande av flerprästpastorat

för de fall, då en besparing av väsentlig betydelse därigenom

uppnås, men under förutsättning tillika att sådan åtgärd i övrigt betingas

av det kyrkliga livets behov.

Mot vad kyrkomötesutskottet i denna fråga i huvudsaken anfört synes

ej gärna kunna resas någon avgörande invändning. Dess betonande av att

båda de ifrågavarande pastoratstyperna måste förutsättas komma att

behövas samt att någon generell regel icke kan uppställas för avgörande

av vilkendera typen, som bör föredragas, utan att detta måste avgöras

med hänsyn till förutsättningarna i det särskilda fallet, synes också vara

värt beaktande. Att utskottet härvid för tveksamma fall ändock ger ett

bestämt företräde åt enprästpastorat på landsbygden kan möjligen sägas

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

innebära någon överskattning av vissa speciella prästerliga intressen,

liksom det även kan göras gällande, att utskottet synes ha något underskattat

kostnadsfrågans både räckvidd och betydelse. I övrigt lärer utskottet

likväl få anses ha vägt de olikartade synpunkterna i det hela väl och förutsättningslöst.

Det bör kanske dock påpekas, att uttalandet, att prästerna

i allmänhet skulle föredraga självständigheten såsom kyrkoherde i ett litet

pastorat framför befordran till tjänst i högre löneställning, knappast stämmer

med verkligheten. Det är ju ingalunda något undantagsfall, att kyrkoherde

i ett mindre landsortspastorat söker förflyttning icke endast till

kyrkoherdetjänst utan även till komministertjänst i de större pastoraten,

främst i städer och andra tätorter. En kyrkoherdetjänst i den lägsta

lönegraden kommer väl därför också säkerligen att i de flesta fallen uppfattas

såsom en passagetjänst, om än icke i samma utsträckning som komministertjänsterna

i allmänhet.

Inom ecklesiastikdepartementet har gjorts en detaljerad undersökning

av det av de sakkunniga framlagda utkastet till pastoratsindelning i syfte,

bland annat, att utröna i vad mån, utan direkt frångående av de av de

sakkunniga förordade allmänna indelningsnormerna, utrymme kunde ges

för ett bibehållande inom landsbygdsdelarna, företrädesvis i vissa stift, av

enprästpastorat i något större utsträckning än som bleve fallet vid en indelning

enligt utkastet. Undersökningen gav preliminärt till resultat en ökning

av antalet enprästpastorat med sammanlagt 55 i förhållande till det i de

sakkunnigas utkast redovisade totalantalet. Den största ökningen — 24 —

kom härvid på Lunds stift. Den årliga merkostnaden för en dylik ändring

i indelningen enligt utkastet har beräknats till omkring 100 000 kronor i

avlöning, varjämte emellertid får tagas hänsyn till uppskattningsbara

ökade intäkter i bostadsavdrag samt minskade utgifter för bränsle och

i resekostnader, tillhopa ca 30 000 kronor om året. Vid denna undersökning

har framför annat tagits sikte på att, med avvikelse från indelningen

i utkastet, söka i större utsträckning dels undvika att skilja församlingar,

som av gammalt är i pastoratsgemenskap med varandra, dels taga hänsyn

till förekomsten av i gott skick befintliga prästgårdar, men även att förbättra

indelningen enligt sakkunnigutkastet i vissa fall, där denna synts

ha bestämts främst i kostnadsbesparande syfte men från kyrklig synpunkt

framstod som mindre tillfredsställande.

Efter ytterligare granskning inom departementet av det sålunda föreliggande

undersökningsresultatet kan det nog sägas, att den härvid förutsatta

ökningen av antalet enprästpastorat blivit i viss utsträckning för

långtgående. I flera fall framstår ändringen såsom ej tillräckligt betingad

och har månhända de kyrkliga synpunkterna kommit att för mycket

dominera med undanskjutande av andra förut berörda, det allmännas

intresse mera närliggande synpunkter. Så t. ex. har sambandet med den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

borgerliga kommunindelningen icke alltid så strängt beaktats och önskemålet

om kostnadsbegränsning har, såsom redan nämnts, delvis fått stå

tillbaka. En viss reducering av det antal fall, då ytterligare enprästpastorat

enligt undersökningen skulle inrättas, synes följaktligen under alla omständigheter

vara påkallad. Men en ökning av antalet enprästpastorat

utöver vad de sakkunniga förutsatt måste dock vara befogad. Detta motiveras

i sin man av skäl, som kyrkomötet anfört, och bestyrkes även av den

åberopade, inom departementet gjorda undersökningen som ock av eftergranskningen

därstädes.

Vid bedömandet av de förhållanden, under vilka enprästpastorat må

kunna bibehållas där sådant ej av de sakkunniga förutsatts, måste —

liksom över huvud taget vid indelningsreformens planerande och genomförande

— givetvis strängt beaktas problemens ekonomiska sida. Återhållsamhet

i fråga om ökning av antalet befattningshavare, vilket även måste

vara en naturlig strävan, har väl med avseende å det just här aktuella

problemet icke så stor betydelse, eftersom det därvid ej gärna blir fråga

om annat än ett ersättande av en ändock erforderlig tjänst med en i högre

tjänstegrad. Behovet av varsamhet i detta hänseende accentueras eljest i

dagens läge av den prästbrist, som på sina håll redan uppstått. Beträffande

förevarande angelägenhet måste emellertid vidare — i överensstämmelse

med en av de sakkunniga härå anlagd synpunkt — iakttagas, att nuvarande

pastorat med sjunkande folkmängd icke bibehålies ensamt såsom enprästpastorat,

såvida ej folkmängden där likväl är så stor att den även

vid fortskridande minskning under överblickbar framtid kan utgöra ett tillräckligt

underlag för en kyrkoherdetjänst eller pastoratet kan förutsättas

framdeles kunna sammanläggas med annat, intilliggande pastorat utan att

indelningen i övrigt i omgivningen behöver rubbas. Då sammanläggning

föreslås skola ske, bör förutsättningar finnas för samarbete eller tjänsteutbyte

mellan pastoratets präster. I annat fall bör det få anses fullt försvarligt

att i stället göra enprästpastorat, i händelse av behov med en kyrkoadjunkt

gemensam för båda pastoraten.

Att på förhand redan nu bedöma huru stort ytterligare antal enprästpastorat

under angivna förhållanden kan förutsättas, är givetvis vanskligt.

Jag räknar emellertid med att ökningen av antalet enprästpastorat i förhållande

till vad de sakkunniga beräknat skall uppgå till 30. Den kostnadsökning,

som detta skulle kunna medföra med hänsyn även till uppkommande

besparingar i resekostnad in. in., torde icke bli större än omkring 50 000

kronor.

Gemensamma prästtjänster (bilaga 1 s. 67—69). Den församlingsprästerliga

organisationen är för närvarande i regel så utformad, att prästerna är

anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring förlagd inom detta. I de

få fall, då avsteg gjorts härifrån, har det nästan alltid varit fråga om ett

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

samhälle, som vuxit upp på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst

— hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter —

som tillsatts för att tjänstgöra huvudsakligen i samhället, har blivit gemensam

för båda pastoraten.

De sakkunniga har funnit att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt

bör lämpligen kunna ifrågakomma — förutom i de tidigare nämnda fallen

— då arbetsförhållandena i varandra närliggande pastorat vart för sig varken

i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare heltidsanställd,

i pastoratet stationerad präst men arbetsbördan där i sin

helhet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan

blir för pastoratet erforderligt. En dylik anordning innebär också

enligt de sakkunniga förbättrade möjligheter till utjämning i arbetsuppgifterna

mellan skilda pastorat.

I de få remissyttranden, där frågan berörts, har anordningen betraktats

som en nödlösning, som endast i sällsynta fall bör komma i fråga. Domkapitlet

i Visby framhåller, att anordningen i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade

organisatoriska problem.

Även kyrkomötet har ansett anordningen utgöra en icke idealisk lösning

av problemen, som dock kan vara lämplig bland annat i fall, då söndaglig

gudstjänst i någon församling icke kan upprätthållas på annat sätt (bil.

2, s. 27).

För egen del kan jag icke dela de framförda betänkligheterna mot förslaget

om för flera pastorat gemensamma tjänster. Ifrågavarande organisationsform

synes ur såväl administrativ som ekonomisk synpunkt vara

en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastoratsindelning

eller en för omfattande organisation. De sakkunniga har förutsatt,

att dessa gemensamma tjänster skall utgöras av kyrkoadjunkturer

och har i utkastet till ny pastoratsindelning stundom förordat kyrkoadjunktstjänster

i fall, där tjänsten, om den inrättats för endast ett pastorat,

enligt de sakkunnigas allmänna grunder kunnat inrättas eller behållas

såsom komministertjänst. Enligt min mening bör komministertjänster

med viss, till art och omfattning i tjänstgöringsbestämmelser fastställd

fyllnadstjänstgöring, kunna ifrågakomma i dessa fall.

1950 års prästvalskommitté har i förstnämnda betänkande med förslagtill

vissa övergångsanordningar vid en allmän reform av pastoratsindelningen

behandlat frågan om gemensam komministratur och uttalat att om,

såsom kommittén menar, val för tillsättning av dylik tjänst skall förrättas

allenast i det pastorat, där prästen skall vara stationerad, någon prästvalsrättslig

svårighet icke behöver föreligga för inrättande av så beskaffad

komministertjänst.

Beträffande prästgård synes det kunna förfaras på samma sätt så att

endast stationeringspastoratet blir berört härav. Vad lönekostnaden beträffar

torde vid inrättande av gemensam tjänst böra bestämmas, hur stor

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

del av tjänstgöringen som skall anses belöpa på vartdera pastoratet, och

uppdelningen av lönekostnader beräknas i proportion härtill.

Allmänna normer för indelningen och organisationen (bil. 1, s. 69—79).

På grundval av de utav dem angivna förutsättningarna har de sakkunniga

kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning bör

tjäna som riktlinjer för en revidering av pastoratsindelningen och den

prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga anför att pastoratsdelning påkallas, när ökad folkmängd

gör, att gudstjänstliv och församlingsvård icke längre kan besörjas enhetligt

för hela pastoratet och organisationen blivit så stor att kyrkoherden har

svårt att utöva ledningen. Sammanläggning måste å andra sidan övervägas

om kyrkoherden i ett pastorat icke har eller kan få tillräcklig sysselsättning.

Skall flera pastorat sammanläggas och förutsättes det sammanlagda pastoratet

kräva en organisation med flera än en präst, måste också undersökas

huruvida arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras.

De av de sakkunniga föreslagna normerna innebär i sammanfattning

följande.

Folkmängdstal

Antal präster och invånare i pastoratet

1 präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

lägst

upp till

invånare upp till

Tätortspastorat ...........

2 000

4 000

9 000

15 000

22 000

30 000

Landsbygdspastorat

med »måttlig areal»

och I förs.........

2 000

3 000

6 000

9 500

13 500

18 000

2 » ........

1500

2 500

5 500

9 000

13000

—

3 » ........

1 000

1800

4 300

7 300

10 800

—

4 o. fl. » ........

1000

1 500

4 000

7 000

10 500

—

Normalt ej önskligt flera än o präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera

församlingar ej flera än 4 präster).

Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i

tätort.

Arealen

Enprästpastorat, »måttlig areal» = 1 y2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till

antal präster, men ej ren multiplicering.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Antal församlingar

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar

» 2 präster: högst 5, ev. 6 ä 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet

präster, men restriktivt.

Avvikelser

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mer permanent isolerade bygder

(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet

kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden;
då

erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas

med den för folkmängdsantalet angivna organisationen.

Maximifolkmängd kan behöva överskridas

vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser;

med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pastoratet

och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlingsprästerskapet

i tjänsten.

Måttlig areal (1 % kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,

skärgård o. d.

De av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen har av de flesta kyrkliga

myndigheterna och organisationerna ansetts vara i allmänhet eller i

vissa fall för höga. Endast domkapitlet i Lund har kunnat helt godtaga

folkmängdstalen. Länsstyrelserna och kommunförbunden har förklarat sig

godtaga eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet och statskontoret har i sina yttranden föreslagit en

höjning av folkmängdstalen. Kollegiet anser att i tätort en präst bör kunna

betjäna 5 000 invånare. Minimitalet för tätort spastorat bör enligt kollegiets

mening vara 2 500 i allmänhet och 3 000 för sådana av ren tätortskaraktär.

De sänkta talen för flerförsamlingspastorat synes kollegiet alltför låga.

Alltför stor hänsyn borde ej tagas till flerförsamlingskaraktären. Statskontoret

föreslår en genomgående höjning av folkmängdstalen.

Vad beträffar arealen anser kammarkollegiet, att kommunikationsmedlens

utveckling och vägväsendets förbättring utgör skäl för en höjning av

siffran för »måttlig areal» till två kvadratmil.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

De sakkunnigas normer bör enligt kyrkomötet (bil. 2, s. 30—33) kunna

godtagas med vissa jämkningar. Kyrkomötet förutsätter härvid, att normerna

bör kunna tillämpas med avvikelser inom en vid marginal. De uppställda

normerna kan nämligen icke alltid strängt iakttagas utan måste

kunna jämkas med hänsyn till speciella lokala förhållanden.

Beträffande de föreslagna folkmängdstalen föreslår kyrkomötet, att den

undre gränsen i enprästpastorat av landsbygdskaraktär med en eller två

församlingar något sänkes, förslagsvis till 1 500 respektive 1 200 invånare.

Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid

organisation med två eller flera präster kan enligt kyrkomötets mening ej

alltid vara helt motiverad. Kyrkomötet framhåller vidare, att vid pastoratsindelningens

genomförande å Gotland och Öland en särskild hänsyn bör

tagas till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga förhållanden.

Vad beträffar tätortspastorat framhåller kyrkomötet, att därest en del

av ett tätortspastorat utgöres av landsbygd, måste behovet av prästerligarbetskraft

för denna de] alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas

för landsbygdspastorat. Sistnämnda normer bör även tillämpas för tätortspastorat,

innefattande jämte landsbygd två eller flera tätorter. Sådan struktur

a pastorat ökar enligt kyrkomötets uppfattning prästens arbetsbörda

avsevärt.

För egen del anser jag att normerna — såsom innefattande faktorer fölen

värdering av prästernas arbetsbörda med samtliga för dem ifrågakommande

tjänsteuppgifter — i första hand bör kunna fotas på pastoratets

sammanlagda folkmängdstal och omfattning i landarea]. De sakkunniga har

föreslagit, att särskilda normer bör gälla för tätortspastorat och landsbygdspastorat.

Med beaktande av vad kyrkomötet härutinnan anfört vill

jag i stället föreslå, att pastoraten uppdelas i tre grupper. Den första

gruppen bör bestå av pastorat, som i överensstämmelse med den nya

statistiska indelningen (se Sveriges officiella statistik, 1950 års folkräkning,

del III, s. 2) skulle tillhöra grupp F, d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens

andel uppgår till minst 90 procent (i det följande kallat F-ortspastorat).

Den andra gruppen bör bestå av pastorat tillhörande grupp E,

d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens andel utgör 70—90 procent (i

det följande kallat E-ortspastorat). Den tredje gruppen skulle bestå av

övriga pastorat (landsbygdspastorat).

Särskilda folkmängdstal per präst i pastoratet synes behövliga för pastorat

av F-ortstyp med 1—6 präster och för övriga pastorat med 1—5 präster.

För vardera pastoratstypen kräves endast en enda serie folkmängdstal,

om församlingsindelningen såsom jag tidigare föreslagit, i allmänhet

ej skall få påverka organisationen. Såsom minimital för bildande av pastorat

bör för samtliga pastoratstyper bibehållas det föreslagna 2 000 invånare.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

Någon anledning att höja detta tal föreligger icke enligt min uppfattning

för någondera typen, då talet 2 000 alltid ansetts representera en full, om än

ej högsta, sysselsättning för en präst samt redan enhetliggörandet av folkmängdsserien

för landsbygdspastoraten innebär en höjning av dessa pastorats

minimistorlek.

Om i ett pastorat kräves kyrkoherde jämte en biträdande präst i stället

för kyrkoherde ensam, innebär detta egentligen icke att den relativa arbetsbördan

per präst blir reducerad, ty härvid tillkommer för kyrkoherden

uppgiften som arbetsledare, varjämte på honom ankommer att alltjämt

utöva tillsyn över arbetet i hela pastoratet. Med hänsyn härtill kräves

skäligen icke för någon av pastoratstyperna progressivitet i folkmängdstalet

för pastorat med två präster. Folkmängdstalet för dylikt pastorat

synes mig därför icke böra sättas högre än till det jämnt dubbla av det

för ett enprästpastorat. För pastorat med ytterligare antal biträdande präster

kan däremot folkmängdstalet höjas progressivt. Maximitalet för pastorat

med en präst bör för F-ortspastorat lämpligen sättas till 5 000 invånare.

För E-ortspastorat anser jag, att maximitalet för enprästpastorat lämpligen

bör bestämmas till 3 500 invånare.

De normer, som i enlighet härmed kan bli godtagna, är givetvis, såsom

ock av de sakkunnigas motivering framgår, endast att uppfatta som riktpunkter

för indelning och organisation och innebär följaktligen, att vissa

marginaler måste tillåtas i tillämpningen. Storleken av dessa marginaler får

i regel i de enskilda fallen helt avpassas efter den nödiga hänsynen till de

för indelningen och organisationen föreliggande, för orten speciella förhållandena.

Härvid måste emellertid betonas, att de i normerna ingående

folkmängdstalen naturligtvis är valda för att gälla för rent normala fall och

därför avsedda att jämkas, när avvikelser från det normala föreligger. På

sätt redan nämnts förutsätter jag sålunda, att större eller mindre avvikelse

uppåt kan ifrågakomma beträffande ett folkmängdstal därest arealen är

relativt liten samt avvikelse nedåt därest arealen är mycket stor. I överensstämmelse

härmed bör vidare avvikelse nedåt medgivas, i den händelse i

det planerade pastoratet förekommer mer än normalt antal församlingskyrkor

per präst, varest söndaglig högmässa skall förrättas, d. v. s. kyrkor

beträffande vilka betingelser för sammanlysning av gudstjänsten över

huvud taget icke föreligger. För närmare precisering av de fall, då jämkning

av folkmängdstalen bör av sådan anledning förutsättas, kan man såsom

normalt utgå från 1—2 församlingskyrkor per präst eller, där sammanlysning

av gudstjänst kan äga rum, 1—3 församlingskyrkor per präst; vid

större antal församlingskyrkor per präst i ett blivande pastorat skall följaktligen

allt efter omständigheterna en mer eller mindre betydande jämkning

av folkmängdstalen kunna tillåtas. Denna jämkningsregel är främst

motiverad av att för landsbygdspastoraten, där ett större antal församlingskyrkor

vanligast kan komma att finnas, enligt det föreliggande förslaget

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

skall tillämpas endast en folkmängdsserie och ej, såsom de sakkunniga föreslagit,

skilda serier för stigande antal församlingar inom pastoraten.

Såsom kyrkomötet framhållit bör vid pastoratsregleringen särskild hänsyn

tagas till förhållandena å Gotland och Öland.

En på grundval härav sammanställd folkmängdstablå skulle bli av

följande innehåll:

Antal präster och invånare i pastoratet

Pastoratstyp

1 präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

6

lägst

upp till

invånare upp till

F-ortspastorat ....

2 000

5 000

10 000

16 000

24 000

32 000

42 000

E-ortspastorat ....

2 000

3 500

7 000

12 000

18 000

25 000

—

Landsbygdspastorat

2 000

3 000

6 000

9 500

13 500

18 000

—

I normerna ingår även begreppet »måttlig areal», enligt de sakkunnigas

förslag avseende en areal av 1 % kvadratmil för pastorat med allenast en

präst. För pastorat med flera präster skulle arealen räknas i motsvarande

förhållande högre, dock icke direkt multiplicerad med antalet präster. Det

har ifrågasatts, att angivna mått borde höjas till två kvadratmil. Med

hänsyn till de numera väsentligt förbättrade kommunikationsmedlen torde

arealsiffran kunna sättas till två kvadratmil. Denna siffra får dock endast

uppfattas som en riktpunkt. Jämkning härav torde bli erforderlig i åtskilliga

fall, där samfärdseln inom pastoraten försvåras av olika anledningar, t. ex.

av svårframkomliga vägar, sjöar och skärgård. Arealsiffran torde även

kunna behöva jämkas i sådana fall, där bebyggelsen är jämnt spridd över

hela pastoratets område. I

I detta sammanhang får jag erinra om att Stockholms kyrkliga indelning

och organisation nyligen varit föremål för ändringar, som inneburit, att de

tidigare tre största församlingarna och pastoraten delats. I samband härmed

har antalet präster inom staden ökat med 6. Beträffande såväl indelning

som tjänsteorganisation undanröjdes därigenom till en del de förut

rådande missförhållandena. Med hänsyn till den planerade fortsatta utbyggnaden

av vissa ytterområden i Stockholm måste man emellertid räkna

med behov under kommande år av ytterligare präster för Stockholms del.

I det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till indelning och organisation

har Stockholms stad icke medtagits. Jag räknar emellertid med att det skall

bli möjligt att inom ramen för ett oförändrat totalt antal prästerliga tjänster

i riket något utöka den kyrkliga organisationen i Stockholm.

I samband med frågan om allmänna normer för indelningen och organisationen

vill jag även beröra ordnandet av den andliga vården vid sjuk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

husen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 22 december

1943 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkunniga

med uppdrag att inom departementet biträda med utredning och

avgiva förslag rörande förbättrade betingelser för den andliga vården å

sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga

avgav den 31 oktober 1949 betänkande med förslag till ordnande av

den andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53).

De sakkunniga föreslår i detta betänkande, bland annat, att den andliga

vården vid sjukhusen i regel skall handhas av vederbörande pastorats

prästerskap såsom en del av för samlings vården. Den prästerliga organisationen

i pastoratet skulle anpassas härefter. Vid större sjukhus, där den

andliga vården kunde antagas bereda vederbörande präst full sysselsättning

— vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet, då antalet vårdplatser å

sjukhuset uppgår till omkring 1 200, eller åtminstone överstiger 1 000 —

borde emellertid anställas särskild sjukhuspräst. Heltidsanställning av präst

borde ock kunna ske genom samordnande av två eller flera sjukhus under

en präst.

De sakkunnigas förslag har i vanlig ordning remissbehandlats. Jag anser

emellertid, att innan slutlig ställning tages, kyrkomötet bör beredas tillfälle

yttra sig i ärendet. Detta torde lämpligen kunna ske vid det kyrkomöte,

som är planerat till hösten 1957. Sedan yttrande inhämtats av kyrkomötet

torde till 1958 års riksdag böra avgivas proposition med förslag till

ordnande av den andliga vården vid sjukhus. Det torde härigenom bli

möjligt för domkapitlen att — i den mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar

avses skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter —

vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning och -organisation beakta

detta vid folkmängdsnormemas tillämpning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

III. Vissa specialfrågor1

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden (bilaga 1 sid.

86—92). De sakkunnigas förslag beträffande tjänsteorganisationen för

pastorat i avseende på tjänstegraderingen har kritiserats av flertalet av de

kyrkliga myndigheterna och organisationerna ävensom av flera länsstyrelser.

Enligt dessa kommer den minskning av antalet ordinarie tjänster, som

blir en följd av de sakkunnigas förslag i nu före varande fråga, att genom

försämring av befordringsutsikterna försvåra nyrekryteringen till prästbanan.

Liknande synpunkter har även framförts av kyrkomötet (bilaga 2

sid. 37—38).

Den förutsatta minskningen av antalet ordinarie tjänster medför självfallet

en viss försämring av befordringsgången för prästerskapet. Såsom

kammarkollegiet framhållit i sitt yttrande kan emellertid relationen mellan

de olika kategorierna icke anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena

inom andra yrkesgrupper. Enligt de sakkunnigas utkast till pastoratsindelning

skulle av församlingsprästerna 22 procent utgöras av kyrkoadjunkter

och 78 procent av kyrkoherdar och komministrar. För närvarande är procenttalet

för kyrkoadjunkterna omkring 14. I detta sammanhang bör även

beaktas angelägenheten av att få en mera elastisk organisation än den

nuvarande, en organisation som bättre än den nuvarande skall kunna utan

genomgripande pastoratsreglering anpassas till ett efter demografiska förändringar

ändrat behov av prästerlig arbetskraft. Med hänsyn till vad här

anförts anser jag mig böra — med de ändringar som föranleds av de av mig

föreslagna allmänna normerna för indelningen och organisationen — i huvudsak

biträda sakkunnigförslaget. Jag föreslår sålunda, att i pastorat, där

den förutvarande organisationen endast består av en kyrkoherde, kyrkoadjunktur

bör inrättas om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000 för

landsbygds-, 3 500 för E-orts- respektive 5 000 för F-ortspastorat och viss

tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden i avseende

å arbetsbördan råder. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än

50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft

erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov

av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning

bli en kyrkoadjunktur. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal 1 2

1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena

däröver bilaga 1 sid. 79—118 och 140—150, beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga

2 sid. 33—41 och 45—47 samt beträffande kyrkomötets beslut bilaga 3.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Saknas allmän

hyresmarknad och kan ej heller lämplig bostad tillhandahållas bör den

naturliga formen för lösning av organisationsfrågan vara inrättande av

komministratur. Komministratur torde även vara att föredra, där biträdande

präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas,

att den prästerliga representationen i kyrkoråd kommer att stadigvarande

ankomma på honom.

Tjänstebostad åt kyrkoadjunlct. (bilaga 1 sid. 84—86). För närvarande

föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad åt kyrkoadjunkt.

Förslag om sådan skyldighet framlades av Kungl. Maj:t för 1949 års riksdag,

men riksdagen biföll icke förslaget. De sakkunniga föreslår nu, att

frågan tages upp till förnyad prövning. Enligt deras mening borde pastorat

åläggas att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad i de fall, där varken förutvarande

prästgård eller hyresmarknad finnes.

Sakkunnigförslaget tillstyrks av de kyrkliga myndigheterna, medan det

däremot avstyrks av kammarkollegiet och statskontoret. Även kyrkomötet

avstyrker förslaget (bilaga 2 sid. 35—36). Kammarkollegiet framhåller, att

innan en folkmängdsstegring nått en sådan omfattning och stabilitet, att

det kunde vara motiverat att ombilda adjunktur till komministratur måste

det vara ovisst, huruvida en utökning av organisationen kom att bestå för

framtiden. Att vid sådant förhållande ålägga pastorat skyldighet att uppföra

prästgård åt adjunkt syntes kollegiet knappast lämpligt.

Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte erinrar om att 1951 års

kyrkomöte hemställt, att prästerlig tjänst, som motsvarade stadigvarande

behov och inrättades i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som

ordinarie befattning. Utskottet anser, att, därest denna grundsats iakttages,

tillräckliga skäl icke föreligger att införa den ifrågasatta skyldigheten för

pastoraten.

Då kyrkoadjunktstjänster i regel — åtminstone på landsbygden — endast

kommer att finnas i de fall, där behovet icke är klart stadigvarande,

anser jag i likhet med kammarkollegiet, att pastorat icke skäligen bör åläggas

skyldighet att tillhandahålla bostad åt kyrkoadjunkt. Jag förutsätter

emellertid, att prästgårdarna i de pastorat, där kyrkoadjunkturer ersätter

nuvarande kyrkoherde- och komministertjänster, kommer att — ehuru de

förlorar sin karaktär av tjänstebostäder — hållas i beboeligt skick och uthyras

till vederbörande kyrkoadjunkt.

Särskilt tjänstgöring sområde och prästs stationering (bilaga 1 sid. 80—

84). Liksom de sakkunniga anser jag att särskilda tjänstgöringsområden

för komministrar och kyrkoadjunkter icke bör fastställas annat iin undantagsvis.

Den möjlighet till samarbete och differentiering av arbetsuppgifterna,

vilken är en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisa
3

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

tion av flera präster, går såsom de sakkunniga framhållit förlorad vid en

uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning, som för närvarande

skett i områden av angivet slag. I stora och växande stadspastorat kan

emellertid svårigheten för kyrkoherden att sammanhålla och fördela arbetsuppgifterna

efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklighet

nödvändiggöra inrättandet av särskilda arbetsdistrikt. Detsamma kan

bli fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten i de norrländska stiften,

där biträdande präst stationerats avlägset från kyrkoherdens stationeringsort.

Behovet av särskilt arbetsdistrikt upphör dock i båda dessa fall vid

delning i flera måttligt stora pastorat.

Avdelandet av särskilt område förutsätter att präst stationeras inom

området. Vad gäller biträdande präst, som ej skall ha särskilt område, är

det enligt min mening önskvärt, att dylik präst stationeras på sådan ort,

att samverkan med kyrkoherden icke försvåras. Hänsyn bör härvid tagas

till förekomsten av användbar prästgård. Finns tätort av betydelse i pastorat

bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där.

Stiftsnämnden i Linköping samt länsstyrelserna i Gotlands län, Göteborgs

och Bohus län och Norrbottens län har biträtt sakkunnigförslaget.

De domkapitel, som yttrat sig i nu berörda frågor, ävensom kammarkollegiet,

diakonistyrelsen och Sveriges yngre prästers förbund har däremot

understrukit önskvärdheten, att i flerförsamlingspastorat med flera präster

dessa stationeras ute i församlingarna med egna tjänstgöringsområden.

Sistnämnda remissinstanser liksom kyrkomötet synes ha missuppfattat

de sakkunnigas framkallande av vikten av möjlighet till samverkan mellan

prästerna i pastoratet. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte har därutinnan

i av kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 35) framhållit,

att man även i framtiden borde i görligaste mån tillgodose det intresse,

som befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar hade av att

få präst boende i sin närhet. En koncentration av samtliga präster i ett

vidsträckt flerprästpastorat till en central tätort inom pastoratet skulle

ingalunda vara till förmån för det kyrkliga livet. Enligt vad jag under hand

inhämtat har de sakkunniga icke avsett, att samtliga präster i pastoratet

skulle stationeras å en och samma ort. För egen del vill jag understryka,

att prästerna även i fortsättningen bör stationeras på olika platser i pastoratet

— med den hänsyn tagen till församlingsindelningen, som kan

befinnas vara rimlig.

De sakkunnigas förslag att åt domkapitlen överlämna befogenheten att

fastställa särskilt tjänstgöringsområde avstyrkes av kammarkollegiet. Kollegiet

anser till skillnad från de sakkunniga — att sådant område alltjämt

borde fa återverka pa lönesättningen för vederbörande kvrkoherdar

och komministrar. Vid sådant förhållande borde det enligt kollegiet fortfarande

ankomma pa Kungl. Maj:t att fastställa tjänstgöringsområdena.

Kyrkomötet delar däremot de sakkunnigas uppfattning om decentralisering

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

till domkapitlen av förordnanden om inrättande av särskilda tjänstgöringsområden.

Genomfördes denna reform, kan frågan om inrättande och indragning

av sådana områden på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under

beaktande även av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer

(bilaga 2 sid. 35).

För egen del instämmer jag helt med de sakkunniga beträffande domkapitlens

befogenhet att förordna om särskilda tjänstgöringsområden och

vill härvid understryka vad kyrkomötet uttalat i förevarande fråga. Med

hänsyn härtill anser jag mig — liksom de sakkunniga — icke böra förorda,

att förekomsten av särskilda områden skall få inverka på prästernas löner.

Centralisering av kyrkobokföringen (bilaga 1 sid. 93—107). I fråga om

centralisering av kyrkobokföringen har de sakkunniga framhållit, att en

centralisering i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kunde innebära

bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. Rationalisering

av arbetet med kyrkobokföringen främjades och möjligheterna till erhållande

av biträden å expeditionen ökades, varigenom prästerna kunde

bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutinmässigt

skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra

arbetsuppgifter. Centraliseringen av kyrkobokföringen kunde dock enligt

de sakkunniga icke förväntas generellt genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden

kunde på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför

städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Remissyttrandena kan beträffande denna fråga i stort sett delas upp i

två grupper. Flertalet länsstyrelser, riksarkivet och flera landsarkiv samt

statistiska centralbyrån ävensom domkapitlet i Stockholm ansluter sig till

sakkunnigförslaget. Domkapitlen, utom domkapitlet i Stockholm och till

viss del domkapitlet i Visby, samt Svenska pastoratens riksförbund och

Sveriges yngre prästers förbund anför däremot betänkligheter mot en ökad

centralisering. För befolkningen i de församlingar, som förlorade sin pastorsexpedition,

komme de längre avstånden till den nya expedition att medföra

avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Man kunde heller icke

— framhölls det — bortse från det faktum, att också arbetet på pastorsexpeditionen

beredde pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.

Kyrkomötet ställer sig också bestämt avvisande till den ifrågasatta centraliseringen

vad beträffar den egentliga landsbygden (bilaga 2 sid. 39—40).

För egen del anser jag, att vägande skäl talar för en centralisering på sätt

de sakkunniga föreslagit. Genom en centralisering av pastorsexpeditionerna

undanröjes i viss mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å

pastorsexpedition i många fall utgjort för den i övrigt mest ändamålsenliga

indelningen och organisationen. Jag vill emellertid understryka de sakkunnigas

uttalande att frågan om dylik centralisering måste prövas med hänsyn

till de lokala förutsättningarna härför.

Såsom jag inledningsvis omnämnt liar de sakkunniga avgivit ett betän
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

kande med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindelningen

m. m., vilket betänkande bland annat innehåller förslag till vissa

lättnader i allmänhetens skyldighet att personligen inställa sig å pastorsexpeditionen.

Då den utredning av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet,

som för närvarande pågår inom finansdepartementet genom en

särskilt tillkallad sakkunnig torde komma att resultera i en omarbetning

av folkbokföringsförordningen och kyrkobokföringskungörelsen, har de

sakkunniga icke utarbetat något förslag till författningsändringar i avseende

å de ändringar i gällande bestämmelser, som av de sakkunniga förordats.

De sakkunnigas uttalanden i dessa hänseenden bör i stället övervägas

av nämnde sakkunnige inom finansdepartementet vid hans fortsatta

arbete.

Särskilt kyrkobokföring sdistrikt (bilaga 1 sid. 107—112). Beträffande

särskilda kyrkobokföringsdistrikt anför de sakkunniga, att sådana icke bör

inrättas om icke följande förutsättningar föreligger:

a) Avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen

för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa till

och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som kan

anses rimligt.

b) Antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa.

c) En präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen.

d) Expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för

ändamålet permanent disponerade lokaler.

Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör enligt sakkunnigas

mening normalt komma ifråga endast för det fall, att någon präst ej längre

skall vara stationerad inom distriktet.

Mot reglerna för kyrkobokföringsdistrikts inrättande och indragning har

intet väsentligt erinrats. För egen del har jag ej heller något att invända

mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Anskaffande av bil för tjänstebruk (bilaga 1 sid. 112—116). Vad gäller

frågan om lån ur kyrkofonden för anskaffande av bil för tjänstebruk anser

jag mig icke böra biträda det av de sakkunniga framförda förslaget, att lån

på särskilt förmånliga villkor skall kunna utgå till domprost, kyrkoherde

och komminister samt kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkt under förutsättning

att låntagaren innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst samt

är i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst.

Trots att jag är fullt medveten om att bilen är ett rationellt hjälpmedel i

det prästerliga arbetet kan jag — i likhet med statens sakrevision — icke

finna att de prästerliga befattningshavarna bör intaga någon särställning i

förhållande till andra tjänstemän, vilka är hänvisade att själva sörja för

finansieringen av bilköp. Det bör framhållas, att egen bil numera i stor

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

utsträckning utnyttjas i tjänsten inom statsförvaltningen och att finansieringen

av dessa bilköp i allmänhet torde ha ägt rum utan särskilda åtgärder

från statens sida.

I anslutning härtill vill jag beröra frågan om reseersättning för församlingspräst.

Församlingspräst åtnjuter för närvarande fast reseanslag om

högst 500 kronor för år och kan, om anslaget skulle visa sig vara otillräckligt,

därjämte erhålla tillfälligt reseanslag. I propositionen 1951: 156 framhöll

föredraganden, att systemet med särskilda reseanslag åt församlingsprästerna

vore behäftat med påtagliga brister både av teknisk art och från

rättvisesynpunkt och att en övergång till systemet med reseersättning enligt

allmänna resereglementet ägde obestridliga fördelar. Med hänsyn till

en förutsatt översyn av stiftsadministrationen och den pågående översynen

av statsförvaltningens reseersättningsbestämmelser borde dock tills vidare

systemet med fasta och tillfälliga reseanslag bibehållas. Riksdagen fann

angeläget understryka, att frågan borde upptagas till förnyat övervägande

så snart ske kunde.

1949 års reseersättningskommitté har avslutat sitt arbete. Utredningen

rörande stiftsstyrelsernas kanslier är däremot ännu icke slutförd.

Frågan om reseersättning åt församlingspräst är för närvarande föremål

för övervägande. Slutlig ställning till denna fråga torde emellertid icke

kunna tagas förrän stiftskansliutredningens resultat framlagts för riksdagen.

Löne g radsinplacering för kyrkoherdar och komministrar (bilaga 1 sid.

140—150). Enligt gällande prästlönereglemente är kyrkoherdetjänst —

bortsett från domprosttjänst — placerad i någon av lönegraderna Ca 27,

29, 31 och 33 samt komministertjänst i någon av lönegraderna Ca 25—28.

Kyrkoherdetjänsterna är för närvarande inplacerade i lönegrad enligt grunder,

som gällde endast vid övergången till det år 1951 beslutade nya lönesystemet.

Såsom huvudsaklig klassificeringsgrund togs den då utgående

s. k. reglerade lönen. Komministrarna är inplacerade i lönegrad enligt grunder,

som är olika för följande tre kategorier komministrar, nämligen komminister

anställd för särskilt tjänstgöringsområde, komminister anställd för

pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd annan biträdande präst och

komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnes anställda flera

biträdande präster. Beträffande ifrågavarande beräkningsgrunder tillåter

jag mig hänvisa till särskilda utskottets betänkande (bilaga 2 sid. 45).

Innan de sakkunniga ingår på frågan om utformningen av regler för Iönegradsinplacering

av kyrkoherdetjänster, redovisar de sakkunniga vilka faktorer

som enligt deras mening bör vara bestämmande för en lönegradsdifferentiering

av dessa tjänster. Enligt de sakkunniga bör vid avvägningen

av löneställningen arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet samt

den med tjiinstcn följande ansvarsställningen tillmätas uteslutande betydelse.

Vid valet av lönebestämmande faktorer har de sakkunniga funnit, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

invånarantalet, arealen och antalet församlingar inom pastoratet kan sägas

ge ett sådant uttryck för kvaliteten av arbetsuppgifterna, att de lämpligen

kan läggas till grund för en lönegradsdifferentiering. När det gäller folkmängdsfaktorn

framhåller de sakkunniga, att ansvaret för kyrkobokföringen

måste anses vara större, de vid bokföringen uppkommande problemen

mera komplicerade och frekvensen av svårare problem relativt sett högre

i det folkrikare pastoratet med dess mera rörliga befolkning än i det mindre

folkrika pastoratet med dess mera stationära befolkning. Även gudstjänsterna

och de kyrkliga förrättningarna måste — med hänsyn till befolkningens

i allmänhet heterogena och växlande sammansättning — sägas ställa

större krav på kyrkoherden i pastoratet med höga invånarantal, varjämte

kraven på kyrkoherden i egenskap av förman och arbetsledare blir större

i sådant pastorat. Beträffande arealfaktorn anser de sakkunniga, att

planläggningen av arbetet i ett pastorat med mycket stor yta ställer särskilda

krav på vederbörande tjänstinnehavare. Vad slutligen församlingsfaktorn

beträffar måste enligt de sakkunnigas mening utvidgningen av de

kyrkliga förvaltningsbestyren med hänsyn till arbetets planläggning och

ledning göra pastorat, bestående av flera församlingar, mera svårskött än

ett enförsamlingspastorat.

På grundval av vad de sakkunniga anfört föreslår de att kyrkoherdetjänsterna

för framtiden inplaceras enligt följande tablå:

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder,

som medför den högsta lönegradsplaceringen

Lönegrad Ca:

a) pastoratets invå- narantal uppgår till:

b) pastoratets areal

uppgår till:

c) antalet försam- lingar i pastoratet

uppgår till:

27

högst 1 500

_

_

29

1 501—4 500

minst 301 km2

minst 3

31

i 501—10 000

minst 601 km2 och pas- toratets invånarantal

överstiger 1 500

—

33

minst 10 001

minst 1 201 km2 och

pastoratets invånar- antal överstiger 4 500

De sakkunniga anser, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som

i normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebestämmande

faktorer bör vara supplementfaktorer, vilka får betydelse endast

i andra hand. Vid bestämmande av folkmängdsintervallerna har de

sakkunniga så långt möjligt varit sökt avväga systemet så, att för kyrkoherdetjänster

av olika typer i stort sett kommer att gälla den lönenivå, som

för respektive typ kom till uttryck genom övergångsinplaceringen.

I fråga om komministertjänsterna anser de sakkunniga önskvärt, att

inplaceringsreglerna anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjäns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

terna på sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, ett system som arbetar

med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade

lika för såväl kyrkoherde- som komministertjänsterna. De sakkunniga förordar

emellertid icke ett fullständigt parallellsystem. I samband med fastställande

av nya inplaceringsregler för komministertjänster bör antalet

lönegrader i den för dessa tjänster gällande lönegradsserien minskas. Med

beaktande av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga

för inplaceringen betydelsefulla faktorer saknas enligt de sakkunnigas mening

fog för en så långt driven differentiering av lönegraderna som den nuvarande.

Med ett lägre antal lönegrader torde ett mera rättvisande system

för tjänsternas differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgifternas

kvalitativa beskaffenhet kunna åstadkommas. Såsom tidigare berörts

skall vid inplaceringen hänsyn icke tas till förekommande särskilda tjänstgöringsområden.

Med utgångspunkt i vad de sakkunniga sålunda uttalat föreslår de, att

alla komministrar i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33,

skall placeras i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Komministertjänst

i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten är placerad

i Ca 37 — bör enligt de sakkunnigas mening hänföras till Ca 28.

Sakkunnigförslaget har av de flesta remissinstanser i förevarande avseende

lämnats utan erinran eller ej gjorts till föremål för särskilda uttalanden.

I vissa remissyttranden har dock några ändringar föreslagits. Sålunda

anser domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, att komministrar

såsom tidigare bör placeras i samma lönegrader som läroverksadjunkter.

Domkapitlet i Göteborg föreslår, att i pastorat, där kyrkoherden är placerad

i Ca 31, komminister skall vara placerad i Ca 27, medan domkapitlet

i Visby föreslår, att antalet kyrkoherdar i Ca 31 blir något högre. Länsstyrelsen

i Värmlands län anser, att antalet lönegrader för kyrkoherdar bör

minskas till tre, förslagsvis 29, 31 och 33 lönegraderna.

Kammarkollegiet vill för sin del bibehålla tjänstgöringsområdena såsom

en lönebestämmande faktor för såväl kyrkoherdar som komministrar. Komminister

med särskilt tjänstgöringsområde borde med hänsyn till dennes

mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig

lön. På grund av det minskade ansvaret för kyrkoherden borde följaktligen

folkmängden i sådant område icke beaktas vid bestämmande av lönegraden

för kyrkoherden. Kollegiet anser i anslutning därtill, att antalet lönegrader

för komministrar bör vara tre, nämligen 26, 27 och 28 lönegraderna. I pastorat

med flera komministrar bör enligt kollegiets mening löneställningen

mellan komministrarna differentieras. Därest de av kammarkollegiet angivna

principerna icke kan godtagas, bör -—- framhåller kollegiet -— cn reducering

av antalet komministrar i Ca 28 ske på sådant sätt, att endast komministrar

i pastorat med mer än 15 000 invånare placeras i 28 lönegraden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Statskontoret föreslår en skärpning av de folkmängdstal, som reglerar

lönegradsplaceringen för kyrkoherdar och komministrar.

Statens lönenämnd uttalar, att såvitt lönenämnden kunnat finna kan

en enligt nämnden icke tillfredsställande lönejustering svårligen undvikas

vid övergång till parallellplaceringssystem för kyrkoherde- och komministertjänsterna.

Då sådant system synes nämnden sakligt motiverat vill

nämnden icke motsätta sig att de föreslagna reglerna lägges till grund för

lönegradsinplaceringen av hithörande tjänster.

Kyrkomötet tillstyrker det av de sakkunniga framlagda förslaget i denna

del (bilaga 2 sid. 47).

Mot vad de sakkunniga uttalat rörande de faktorer, som enligt deras

mening bör vara bestämmande för inplaceringen i lönegrader av kyrkoherdar

och komministrar, har jag till väsentlig del intet att erinra. Endast

beträffande församlingsfaktorn anser jag mig icke kunna biträda de sakkunnigas

uttalande. Såsom jag tidigare framhållit anser jag, att någon

hänsyn icke bör tagas till församlingsindelningen vid kyrkoherdarnas lönegradsplacering.

Enligt min uppfattning synes icke den ökning av kraven i

fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat, som följer

med ett större antal församlingar, påverka den kvalitativa beskaffenheten

av en kyrkoherdes arbetsuppgifter i den omfattning, att antalet församlingar

bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.

Vad beträffar de föreslagna automatiskt verkande inplaceringsreglerna

innebär dessa en avsevärd förenkling i förhållande till de hittills tillämpade

grunderna för lönegradsplacering av kyrkoherde- och komministertjänster.

Folkmängd- och arealintervallerna vad gäller reglerna för inplacering av

kyrkoherdetjänst synes lämpligt avvägda. Jag anser mig med hänsyn härtill

böra — med det undantag som föranleds av vad jag anfört rörande församlingsfaktorns

inverkan på löneställningen — tillstyrka de sakkunnigas

förslag härutinnan.

I fråga om komministertjänsterna föreslår jag att av de sakkunniga

föreslagna inplaceringsregler modifieras på så sätt, att — frånsett i domkyrkopastorat

— endast komministrar i pastorat med antingen ett invånarantal

av minst 12 001 eller en areal av lägst 1 201 kvadratkilometer och

ett invånarantal överstigande 4 500 placeras i 28 lönegraden. Genom dessa

regler sker en viss reducering av antalet komministrar i Ca 28 i förhållande

till sakkunnigförslaget.

I detta sammanhang har också prövats en framställning av 1953 års

kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse den 3 oktober 1953, nr 22) angående

uppflyttning i lönegrad av stiftsadjunktstjänsterna. Jag finner mig ej kunna

tillstyrka denna framställning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1057

41

IV. Indelningsreformens genomförande

A. Allmänna synpunkter

Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom

den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står

i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa

innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Tjänstemännen

kan i samband med lönereglering underkastas viss avgångs- eller

förflyttningsskyldighet. Ett annat sätt att underlätta genomförandet är

att vid inträffande ledighet vakantsätta tjänster, som kan bli berörda av

organisationsreformen. Dylik vakantsättning kan avse antingen endast

tjänster, som kan väntas bli indragna eller också samtliga ledigblivna

tjänster.

Enligt 12 § prästlönereglementet är innehavare av ordinarie tjänst pliktig

att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan stationeringsort

eller till annan ordinarie, i reglementet avsedd tjänst, om organisatoriska

skäl påkallar sådant eller eljest synnerliga skäl därtill föreligger.

Avgångsskyldighet för ordinarie präst föreligger enligt 13 § sagda

reglemente under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensionsbestämmelser

eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna

av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Vakantsättning av vissa församlingsprästtjänster sker för närvarande

enligt cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952. Därtill återkommer

jag längre fram.

De åtgärder, som under senare årtionden vid mera omfattande organisationsförändringar

inom den civila eller militära förvaltningen använts i

fråga om tjänstemän, vilkas tjänster blivit indragna, har huvudsakligen

varit följande: förflyttning till annan ordinarie tjänst, förtidspensionering,

överförande på övergångsstat — vanligen med större eller mindre tjänstgöringsskyldighet

— samt överförande på indragningsstat — vanligen

utan tjänstgöringsskyldighet. Valet av övergångsanordningar har i hög grad

bestämts av finansiella synpunkter och föreliggande anställningsrättsliga

förutsättningar. Men valet kan också påverkas av andra omständigheter

såsom önskan att på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryteringssvårigheter

kvarhålla så många av tjänstemännen som möjligt.

Vid valet av övergångsanordningar i samband med pastoratsindelningsreformen

och bestämmandet av dessas omfattning måste man i ej ringa

grad beakta dels hur djupgående indelnings- och organisationsreformen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

blir, dels hur stor vakantsättningen kan beräknas bli vid tidpunkten för

reformens genomförande. Vidare måste vid utformningen av åtgärderna

hänsyn tagas till att tillsättningsrätten kan helt eller delvis vila hos menighet.

Påkallas av hänsyn till präst valsrätten särskilda åtgärder eller anordningar,

torde böra iakttagas att dessa så nära som möjligt anknytes till

reglerna i prästvalslagen.

Med utgångspunkt i en indelning och tjänsteorganisation enligt pastoratsindelningssakkunnigas

utkast och efter vissa beräkningar i fråga om

pensionsavgång under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakantsättningen

m. m. räknade de sakkunniga med en förflyttning av omkring

140 kyrkoherdar. Vid beräknandet av detta antal torde de sakkunniga ha

tänkt sig, att den nya indelningen skulle träda i kraft 1956 eller 1957.

Då genomförandet av’ reformen nu kommer att äga rum flera år senare,

torde därigenom antalet vakantsatta tjänster vid tiden för genomförandet

bli avsevärt större än beräknat och antalet präster, som kommer i fråga till

förflyttning, betydligt färre. Enligt det utkast till ny indelning och organisation,

som uppgjorts inom ecklesiastikdepartementet på grundval av de

av mig föreslagna normerna, kommer antalet kyrkoherdar att bli drygt 20

fler än i de sakkunnigas utkast. Med hänsyn härtill och till den ökade

vakantsättningen torde det antal kyrkoherdar, som bör förflyttas, väsentligt

understiga 100.

Vad beträffar antalet komministrar understiger detta i såväl de sakkunnigas

som sistnämnda utkast det nuvarande antalet med endast ett fåtal.

Med hänsyn till den prästbrist, som föreligger för närvarande och som

kan väntas bestå under det närmaste årtiondet, är det angeläget att i samband

med indelningsreformen någon större förtidsavgång av präster icke

kommer till stånd. Indragningsstat bör därför icke komma till användning.

Däremot maste man räkna med att enstaka äldre präster bör beredas

möjlighet att avgå med förtidspension.

Oaktat förändringarna av tjänsteorganisationen till väsentlig del torde

kunna företas med hjälp av vakantsättning, förflyttning och förtidspensionering

torde även i vissa fall överförande av präster till befattningar å övergångsstat

bli erforderligt eller andra häremot svarande anordningar för nu

avsedda präster få vidtagas.

Efter dessa inledande synpunkter skall jag utveckla närmare, huru övergången

till den nya pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen enligt

min mening bör ordnas. Därvid kan jag i viktiga hänseenden bygga på

präst valskommitténs förslag. På några punkter har jag dock funnit önskvärt

att med ett slutligt ståndpunktstagande får anstå i avbidan på ytterligare

utredning och överväganden. Detta sammanhänger med företrädesvis

två förhållanden. Det ena är att prästvalskommittén vid framläggande i

sitt delbetänkande av förslag rörande olika övergångsanordningar räknat

med att statsmakterna skulle komma att fatta beslut om en pastoratsin
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

delningsreform innan förslag till ny lagstiftning om tillsättning av församlingsprästtjänster

förelagts riksdagen. Kommitténs förslag har med denna

utgångspunkt i betydelsefulla hänseenden utformats som en lagstiftning

om tillfälligt åsidosättande av nu gällande prästvalslag. Den proposition

med förslag till ny lag om prästval, om vars avlåtande till riksdagen Kungl.

Maj :t tidigare denna dag beslutat, utgår emellertid från att den nya lagen

skall träda i kraft den 1 juli 1958. I den mån indelningsreformen påkallar

undantag från den allmänna regleringen av prästtillsättningarna — och i

viss utsträckning lär detta vara ofrånkomligt — får denna tillfälliga lagstiftning

därför innehålla avvikelser från den nya prästvalslagen. Den andra

omständighet som jag funnit böra motivera uppskov med ställningstagandet

i vissa delar av övergångsregleringen för indelningsreformens genomförande

är att prästvalskommittén i sina författningsförslag sammankopplat

frågan om inrättande, såsom en varaktig företeelse, av en prästerlig

avgångsstat med spörsmålet om en övergångsstat för präster, som berörs

av en indelningsändring och icke lämpligen kan förflyttas till annan ordinarie

församlingsprästtjänst. Såsom jag senare skall utveckla är jag icke

beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan om en prästerlig

avgångsstat. Något ofrånkomligt tekniskt sammanhang finnes enligt min

mening icke heller mellan detta spörsmål och sättet för indelningsreformens

genomförande. Även på denna punkt måste föreliggande sakkunnigförslag

till författningsreglering överarbetas.

Ehuru sålunda definitiv ställning till indelningsreformens genomförande

icke nu kan tagas på alla punkter, synes det dock angeläget att ej mera än

nödvändigt uppskjutes till ett följande år. Såväl för prästerskapet och församlingarna

som för de myndigheter, vilka skall förbereda reformen, måste

det vara av värde att huvuddragen av övergångsanordningarna nu fixeras.

I flera hänseenden synes hinder icke möta mot att preciserade beslut fattas

redan detta år.

Jag avser nu att — med den begränsning som framgår av vad jag förut

anfört — närmare redogöra för de viktigaste av de olika frågor som sammanhänger

med indelningsreformens genomförande.

B. Samtidigt genomförande m. m.

Pastoratsindelningssakkunniga har förutsatt, att indelningsreformen skall

genomföras vid en och samma tidpunkt i hela riket. Beträffande tjänsteorganisationens

anpassning till den nya indelningen har de sakkunniga dock

ifrågasatt ett visst avsteg från principen om samtidighet. Där komministertjänst,

som har ordinarie innehavare, skall ersättas med kyrkoadjunktstjänst,

bör enligt de sakkunniga förflyttning av komministern kunna undvikas

genom att komministertjänsten bibehålies till dess den blir ledig.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

Först då skulle beslutet om kyrkoadjunkturens inrättande träda i kraft.

Antalet av de fall, där förflyttning av präst till annan ort blir nödvändig,

skulle på detta sätt kunna begränsas (bilaga 1 sid. 119).

I åtskilliga remissyttranden över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande

har yrkats, att reformen skall genomföras successivt (bilaga 1 sid.

131—134).

Kyrkomötet (bilaga 2 sid. 42) har uttalat sig för att reformen i princip

genomföres vid en och samma tidpunkt. Emellertid förordar kyrkomötet,

att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då reformen skulle medföra följder, som

ter sig obilliga, medger uppskov med ikraftträdandet beträffande viss

tjänst eller viss församling under ytterligare någon tid, högst åtta år. Tre

ledamöter av särskilda utskottet hade reservationsvis yrkat att tidsbestämningen

a atta ar sasom ägnad att utsträcka reformens genomförande över

allt för lång tidsrymd icke skulle inflyta i kyrkomötets yttrande (sid. 51 f).

Prästvalskommittén anslöt sig i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas

förslag till principen att reformen skall träda i kraft vid en

och samma tidpunkt i hela riket; från denna regel skulle enligt prästvalskommitténs

mening ej göras andra avvikelser än de som kunde komma att

orsakas av att pastoratsdelningar, som tillika innebär församlingsdelningar,

ej hinner genomföras förr än vid en något senare tidpunkt. Mot det föreslagna

anståndet med utbyte av komministertjänst mot kyrkoadjunktstjänst

framförde kommittén åtskilliga invändningar (bilaga 1 sid. 124).

Även i delbetänkandet har prästvalskommittén utformat sina förslag till

prästvalsrättsliga och tjänsteorganisatoriska övergångsanordningar med den

utgångspunkten, att reformen skall genomföras vid en och samma tidpunkt.

Vid det förnyade ställningstagande till frågan om reformens samtidiga

genomförande, vartill remissbehandlingen av prästvalskommitténs delbetänkande

givit anledning, har endast domkapitlen i Västerås och Lund uttalat

sympati för ett successivt genomförande. Domkapitlen och stiftsnämnderna

i Skara och Lund samt prästförbundet har tillstyrkt kyrkomötets

förslag om lokala uppskov med reformens genomförande.

Prästförbundet anför därom:

Där t. ex. två pastorat med två ordinarie kyrkoherdar finns och där två

fasta tjänster skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men

ingen av de tva ordinarie önskar förflyttas, bör sammanläggningen av

pastoraten få anstå till efter den enes avgång, i all synnerhet om denne ej

har så lång tid kvar till pensionsåldern. Även i andra fall bör anstånd med

sammanläggning medgivas i största möjliga utsträckning.

Departementschefen. .Enligt min mening kan någon tvekan icke råda

därom, att en reform av nu förevarande slag måste i princip genomföras

samtidigt i hela riket. Ett genomförande efter hand — exempelvis på det

sättet att den beslutade omregleringens lokala ikraftträdande gjordes beroende

av sittande ordinarie befattningshavares avgång eller frivilligt åtagna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

förflyttning — skulle uppenbarligen medföra övergångsförhållanden av

sådan art att syftet med reformen blev för avsevärd tid förfelat. Men

även ett ikraftträdande för vissa stift vid annan tidpunkt än för övriga stift

skulle enligt min mening utan att medföra några fördelar försämra betingelserna

för reformen. Jag kan också helt instämma med kyrkomötet, då

detta som skäl för ett samtidigt genomförande framhåller värdet av att den

kyrkliga organisationen snabbt får sin nya form och genast kan börja sitt

arbete på lång sikt i de nya förhållandena.

Kyrkomötet har — under godtagande i övrigt av principen om ett samtidigt

genomförande — föreslagit, att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då reformen

skulle medföra följder, som ter sig obilliga, medger uppskov med ikraftträdandet

beträffande viss tjänst eller viss församling under någon tid,

högst åtta år. Ett dylikt uppskov har prästförbundet ansett böra medgivas

exempelvis i fall då två pastorat skall sammanslås och då två fasta tjänster

skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men ingen av kyrkoherdarna,

varav den ene endast har en kortare tid till pensionsåldern, önskar

bli förflyttad. Om detta fall vill jag framhålla, att där förutsättningar

i och för sig kan anses föreligga för bevarandet tills vidare av bestående

indelning, bör något beslut om sammanslagning ej meddelas. Saknas däremot

dylika förutsättningar exempelvis på grund av att det ena pastoratet

ej ger skälig sysselsättning, medan det andra är för stort för att skötas av

en präst, bör en sammanslagning omedelbart genomföras. Såsom jag senare

får nämna erbjuder sig dock vissa utvägar att undvika en obillig förflyttning

av präst utan att därför indelningsändringen skall behöva uppskjutas.

Med vad jag nu sagt har jag velat framhålla, att jag icke anser uppskov

med en beslutad indelnings- eller organisationsförändrings ikraftträdande

behöva eller böra ingå i de medel, varmed reformens smidiga genomförande

skall främjas.

Härmed har jag också tagit ställning emot det av pastoratsindelningssakkunniga

framförda uppslaget att med en komministertjänsts ersättande

med en kyrkoadjunktstjänst skall få anstå till dess att komministertjänsten

blir ledig. För dylikt fall kan emellertid undantagsvis vara befogat att

överföra innehavaren av den indragna tjänsten till övergångsbefattning och

låta honom uppehålla kyrkoadjunkturen. Härtill återkommer jag i det

följande.

Även om det sålunda bör uppställas som riktpunkt att indelningsreformen

skall genomföras samtidigt för hela riket, kan det dock komma att visa

sig nödvändigt med ett senare ikraftträdande för enstaka pastoratsdelningar,

som tillika innebär församlingsdelning. Detta sammanhänger med

att cn församlingsdelning ofta är av så komplicerad natur att den kräver

särskilt noggranna förberedelser. Tydligtvis bör indelningsreformens allmänna

ikraftträdande ej bestämmas till en så sen tidpunkt, att full säkerhet

finnes för att även församlingsdelningarna då kan träda i kraft.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

I detta sammanhang vill jag beröra spörsmålet om vilken tid på året

som är den lämpligaste för reformens ikraftträdande.

Härom har kyrkomötet anfört (bilaga 2 sid. 42), att ehuru vissa skäl

talar för att förlägga ikraftträdandet till ett kalenderårsskifte en sådan

tidpunkt dock icke bör komma i fråga. Omkring årsskiftet inträffar nämligen,

framhåller kyrkomötet, ett stort antal predikodagar, varför prästerna

icke bör då belastas med angelägenheter, sammanhängande med omregleringens

ikraftträdande. Årsskiftet vore likaledes synnerligen olämpligt från

flyttningssynpunkt. Kyrkomötet föreslår den 1 maj som dag för ikraftträdandet.

Prästvalskommittén (bilaga 1 sid. 130) har funnit ett ikraftträdande vid

kalenderårsskifte vara från vissa synpunkter — exempelvis med hänsyn till

det kommunala budgetårsskiftet — obestridligen mest lämpligt. Kommittén

erinrar om att en ändring i pastoratsindelning, vilken förutsätter ändring

i församlingsindelning, enligt gällande lagstiftning endast får träda i

kraft vid årsskifte samt därom, att efter »ecklesiastikårets» avskaffande

beslut om ändring i pastoratsindelning även i andra fall fått träda i kraft

vid denna tidpunkt. Till undvikande av de olägenheter, som även enligt

kommitténs mening kunde bli förenade med en mera omfattande förflyttning

av församlingspräster dagarna omkring årsskiftet har kommittén ansett

den ordningen böra övervägas, att präst, som på grund av reformen

erhåller annan tjänst eller annan stationeringsort, får tillträda utövningen

av tjänsten eller omstationeras å dag under första halvåret efter ikraftträdandet,

vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter av domkapitlet

prövas lämplig.

För egen del vill jag starkt understryka angelägenheten av att övergången

till den nya indelningen och tjänsteorganisationen anordnas på sådant

sätt, att den kyrkliga verksamheten och prästerna orsakas minsta

möjliga olägenheter. Jag hyser dock starka betänkligheter inför kyrkomötets

förslag att reformens formella ikraftträdande skall bestämmas till

annan tidpunkt än ett kalenderårsskifte. I det mindretal fall, då en församlingsdelning

skall göras, kan endast årsskiftet ifrågakomma. Men även

för övriga fall skulle kyrkomötets förslag medföra stora svårigheter. Särskilda

pastoratskyrkoråd torde få handhava statbehandlingen för olika

delar av det kalenderår, d. v. s. det kommunala budgetår, varunder reformen

skulle träda i kraft. Inkomsterna av de lokala avlöningstillgångarna

finge fördelas mellan de gamla och de nya pastoraten, något som kunde

komma att innebära betydande svårigheter. Slutligen bleve det redan nu

ej så litet komplicerade systemet med skatteutjämning genom kyrkofonden

med avräkningar mellan pastoraten och fonden ytterligare invecklat: för

den förra delen av året för ikraftträdandet finge göras avräkningar mellan

de gamla pastoraten och fonden samt för den senare delen mellan de nya

pastoraten och fonden.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Enligt min uppfattning erbjuder däremot den av prästvalskommittén

föreslagna anordningen med ett enhetligt ikraftträdande av reformen den

1 januari och individuella anstånd med tillträdande av utövningen av annan

tjänst eller med omstationering till annan ort stora fördelar. I vissa fall,

såsom då präst förflyttas till vakantsatt tjänst, torde han kunna förordnas

att uppehålla denna under någon tid före reformens ikraftträdande. Helt

skulle anordningar av dylik eller jämförlig art troligen ej kunna undvaras

till vilken tidpunkt på året ikraftträdandet än bestämdes. På vilka olika

vägar de med förflyttningar eller omstationeringar kring årsskiftet förenade

olägenheterna kan elimineras eller minskas synes mig böra närmare övervägas

under tiden intill reformens genomförande. Redan i detta sammanhang

bör dock enligt min mening ståndpunkt tagas till förmån för ett

ikraftträdande vid kalenderårsskifte.

Den föreslagna pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen torde

kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1961.

C. Vakantsättning

I propositionen 1951: 156 angående lönereglering för prästerna framhöll

föredraganden, statsrådet Quensel, att användningen av förflyttningsinstitutet

vid en allmän reform av pastoratsindelningen borde begränsas genom

att reformen finge föregås av en allmän vakantsättning under begränsad

tid av de ordinarie församlingsprästerliga befattningarna. Ehuru vakantsättningen

visserligen för att fylla sitt syfte borde vara i princip allmän,

torde den dock varken behöva eller böra göras ovillkorlig. Åtskilliga fall

måste, uttalade statsrådet Quensel, utan tvivel förekomma, då en viss befattnings

bibehållande under överskådlig tid rimligen icke kunde ställas

ifråga. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden under framhållande, att

vakantsättningen borde vara kortvarig och icke gälla längre än till dess

omregleringen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

blivit genomförd.

Kungl. Maj:t anbefallde den 13 juli 1951 domkapitlen att tills vidare

vid ledighet å ordinarie församlingsprästerlig tjänst underställa Kungl.

Maj:ts prövning, huruvida tjänsten finge återbesättas.

Genom skrivelse, nr 6, till 1951 års kyrkomöte inhämtade Kungl. Maj:t

härefter kyrkomötets yttrande över en skrivelsen bifogad departementspromemoria,

vari under punkt IV utvecklats vissa tilltänkta principer för

genomförandet av en vakantsättning.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t — i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av pastoratsindelningssakkunniga efter särskilt uppdrag avgivet

förslag — genom cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952 att de i en

vid cirkuläret fogad förteckning med A betecknade tjänster skulle vid inträffande

ledighet av domkapitlen kungöras till ansökning lediga. I fråga

om med B betecknade tjiinster skulle domkapitlen vid ledighet förordna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

om tjänstens uppehållande med vikarie. Vid ledighet å med C betecknad

tjänst skulle frågan om tjänstens återbesättande eller vakantsättande ånyo

underställas Kungl. Maj:ts prövning. Tjänsterna fördelades på de olika

grupperna på följande sätt

A

B

c

Summa

Kh-tjänster ..................

801

242

326

1 369

Km-tjänster ......................

650

113

132

895

Summa

1 451

355

458

2 264

Med tillämpning av detta cirkulär har intill den 25 mars 1957 vakantsatts

119 kyrkoherdetjänster och 77 komministertjänster.

Såsom redovisades i skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte uttalade sig

vid remissbehandlingen av indelningsbetänkandet både prästvalskommittén

och kammarkollegiet för att kyrkoherde- och komministertjänster skulle

vakantsättas i större utsträckning än som förutsatts i nyssnämnda cirkulär

av år 1952. Enligt kommittén och kollegiet erfordrades detta för att vid

indelningsreformens genomförande ett tillräckligt antal ordinarie tjänster

skulle finnas lediga och tillgängliga för besättande med präster, vilkas

tjänster bleve indragna. Kommittén fann att tiden för en vakantsättning

av samtliga tjänster, som blev lediga, icke, såvitt då kunde bedömas, kunde

göras kortare än de två år, som närmast föregick indelningsreformens ikraftträdande.

Behovet och lämpligheten av en allmän vakantsättning har härefter berörts

i några remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande.

Pastoratsförbundet anser en sådan åtgärd icke vara motiverad och anför

vidare:

Genom vakantsättning förlänges den tid, under vilken prästerlig tjänst

uppehälles av befattningshavare, vid vars utseende församlingen icke medverkat,

i det att först under vakansen en av domkapitlet förordnad vikarie

uppehåller tjänsten och sedan måhända tjänsten tillsättes genom förflyttning

av präst. Ur församlingarnas synpunkt är det därför önskvärt, att

vakantsättningen begränsas till det minsta möjliga.

Liknande synpunkter har utvecklats av Svenska prästförbundet, som

uttalar den förhoppningen, att en vakantsättning måtte ske mycket restriktivt

och att den, där den verkligen visar sig vara nödvändig, måtte omfatta

så kort tid som möjligt. Förbundet anför ytterligare:

Ur prästernas synpunkt innebär vakantsättningen en beskärning av möjligheten

att erhålla befordran till ordinarie tjänst. Detta blir så mycket

mera kännbart som även det föreslagna systemet med förflyttning från

indragen ordinarie tjänst till annan ordinarie befattning kommer att med
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

föra, att ett antal obefordrade präster får längre än eljest behövt vara fallet

vänta på befordran.

Å de vakantsatta tjänsterna har allmänt meddelats vikariatslöneförordnanden.

I vissa remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande

göres gällande, att de präster som vid indelningsreformens ikraftträdande

under en följd av år såsom vikarier uppehållit tjänster, vilka indrages, kan

bli försatta i en oförmånlig situation. Domkapitlen i Linköping, Skara och

Västerås samt Svenska prästförbundet har därvid framfört flera olika förslag

att tillgodose dessa prästers intressen. Förslagen avser företrädesvis

att skapa vissa befordringsförmåner för extra ordinarie präster som tjänstgjort

som vakansvikarier.

Departementschefen. Sedan sommaren 1951 har sådana ledigblivna kyrkoherde-

och komministertjänster vakantsatts, vilkas bibehållande vid indelningsreformen

synts osannolikt. Härmed har man velat begränsa antalet

fall, då man för reformens genomförande måste utkräva förflyttningsskyldighet.

Den 25 mars 1957 var som nämnts 119 kyrkoherde- och 77 komministertjänster

vakantsatta. Givetvis bör vakantsättandet tills vidare fortgå

efter samma principer. Vid tidpunkten för indelningsreformens genomförande

torde härigenom 150—200 kyrkoherdetjänster vara vakantsatta. För

komministertjänsternas del är en motsvarande beräkning svårare att göra

men det kan antagas att med nuvarande principer för vakantsättningen

antalet vakantsatta komministertjänster kommer att uppgå till åtminstone

100. Emellertid kan man kanske icke stanna härvid. Under någon tid före

reformens ikraftträdande måste man möjligen genom en mera omfattande

vakantsättning säkerställa tillgången på lediga tjänster, varå kan placeras

präster, vilkas tjänster blir indragna. Jag anser det dock icke säkert att en

i princip allmän vakantsättning av de tjänster, som blir lediga under åren

närmast före reformens ikraftträdande behöver göras helt undantagslös.

Skäl kan sålunda anföras för att undantaga kyrkoherdetjänster i stora pastorat.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva om och när en

mera allmän vakantsättning bör ske och vilken omfattning som då bör

givas åt densamma. För egen del vill jag dock nu säga, att en dylik åtgärd

ej bör tillgripas tidigare än som är absolut nödvändigt.

Några domkapitel och Svenska prästförbundet har ansett, att de präster

— särskilt extra ordinarie präster — som vid reformens genomförande

under en följd av år tjänstgjort som vakansvikarier å ordinarie tjänster,

vilka blir indragna, kommer i en så olycklig situation, att särskilda befordringsförmåner

bör beredas dem. Jag är medveten om att dessa präster,

om ej särskilda åtgärder vidtages, kan bli försatta i en ogynnsam belägenhet.

Detta problem kan emellertid lösas först i samband med spörsmålet

om vilka tidsbegränsade avvikelser från den allmänna prästvalslagstiftningen

som indelningsreformens genomförande i övrigt kräver. T föreva
4

— Bihmuj till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

rande sammanhang vill jag inskränka mig till att påpeka att nyssnämnda

meningsyttringar utgår från de synnerligen små möjligheter som nuvarande

prästvalslagstiftning ger att vinna en ordinarie tjänst utom valförfarandet.

Vid ett godtagande av de förslag om införande av tredjegångstillsättning

av kyrkoherde- och komministertjänster utan föregånget val, som jag tidigare

denna dag vid anmälan av frågan om en reform av prästvalslagstiftningen

m. m. utvecklat, förändras problemställningen i en icke alldeles oväsentlig

grad.

D. Förflyttning

Då det allmänna statliga lönesystemet från och med 1952 gjordes tilllämpligt

på prästerskapet, var en av huvudorsakerna härtill att det framstod

som en nödvändig betingelse för genomförande av en bättre pastoratsindelning

att de ordinarie församlingsprästerna blev förflyttningsskyldiga.

I 12 § prästlönereglementet har som förut nämnts upptagits den regeln, att

innehavare av sådan tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande

låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie församlingsprästtjänst

om organisatoriska skäl påkallar sådant eller eljest

synnerliga skäl är därtill. Genom att övergå å det nya lönesystemet har

samtliga församlingspräster i riket utom ett tiotal blivit underkastade denna

förflyttningsskyldighet.

I sitt delbetänkande har prästvalskommittén lagt fram ett förslag till

sådan ändring av gällande prästvalsregler, att präster i samband med en

indelningsreform kan förflyttas till andra, eventuellt nyinrättade prästtjänster.

Kommittén har därvid utgått från att kyrkoherde eller komminister,

vars tjänst indrages, i regel bör förflyttas till kyrkoherdetjänst i

annat pastorat respektive till annan komministertjänst. Rörande omfattningen

av de blivande förflyttningarna och därmed också storleken av det

ingrepp i prästvalslagstiftningen, som blir nödvändigt, anför kommittén i

delbetänkandet:

Innan statsmakterna tagit ställning till grunderna för indelningsreformen

låter det sig självfallet ej göra att med någon säkerhet beräkna det blivande

förflyttningsbehovet; storleken av detta kommer självfallet även att påverkas

av den utsträckning, vari andra tänkbara anordningar än förflyttning

kommer till användning.---Enligt kommitténs mening bör man

dock i det skede, vari reformfrågan nu befinner sig, i varje fall som en

säkerhetsåtgärd räkna med att förflyttningsfallen blir så många, att genom

en tillfällig lagstiftning måste göras ett i princip avsevärt ingrepp i menighetsvalets

ställning som den normala formen för tjänstetillsättning.

Den tillfälliga lagstiftning, som kommittén sålunda funnit erforderlig, har

kommittén utformat i ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om

tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i

pastorat.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 153 år 1957

Såsom tidigare antytts åsyftar detta förslag en tidsbegränsad undantagslagstiftning

från den allmänna reglering av prästtillsättningarna, som

är given i 1934 års prästvalslag och med stöd av denna utfärdade tillämpningsförfattningar.

Förslaget innebär i huvudsak att Kungl. Maj:t skall i

samband med indelningsreformen äga tillsätta envar då ledig kyrkoherdeeller

komministertjänst genom förflyttning till tjänsten av ordinarie präst,

vars tjänst indrages. Under året närmast efter indelningsreformens ikraftträdande

skall Kungl. Maj:t jämväl kunna tillsätta ledig tjänst med

präst, vilken vid ikraftträdandet försatts i disponibilitet. Kyrkoherdetjänst

skall ej få tillsättas genom förflyttning av komminister. Förflyttningstillsättning

skall ej föregås av ansökningsförfarande och val, men församlingskyrkoråd,

till förflyttning ifrågasatt präst samt domkapitel skall få yttra

sig i ärendet. Blir en kyrkoherdetjänst tillsatt i denna ordning, skall tillsättningen

ej medräknas vid tillämpning av reglerna om tredjegångstillsättning.

För att underlätta för präst som förflyttas från kyrkoherdetjänst

till komministertjänst — kommittén har ansett sig böra räkna med att

sådana förflyttningar icke helt kan undvikas — att erhålla en ny kyrkoherdetjänst

föreslås en vidgad rätt att söka tjänst utom förslag. Slutligen

må omnämnas att kommittén — utan att härutinnan framlägga några författningsförslag

— dragit upp riktlinjer för lösandet av spörsmålet, när en

nyinrättad tjänst skall anses föreligga och när man i stället bör anse att en

redan befintlig tjänst består ehuru förändrad. I samband härmed framlägger

kommittén förslag om hur det i vissa fall skall bestämmas vilken av

flera präster som skall bibehållas vid tidigare tjänst och vilken som skall

förflyttas.

I remissyttrandena över prästvalskommitténs delbetänkande har kommitténs

förslag till tidsbegränsad förflyttningslagstiftning i huvudsak godtagits.

På enskilda punkter har framkommit förslag till andra lösningar.

Departementschejen. Vid genomförande av en så djupgående indelningsoeh

organisationsreform som den jag nu förordar måste den nödvändiga

omplaceringen av präster ske genom utkrävande av prästs skyldighet att

låta sig förflytta. Indrages en kyrkoherde- eller komministertjänst, som är

besatt med ordinarie innehavare, är förflyttning av prästen till annan ordinarie

prästtjänst som regel den naturligaste åtgärden, och förutsättningarna

för en förflyttning bör därför undersökas innan någon annan lösning överväges,

såsom förtidspensionering eller prästens överförande till övergångsbefattning.

Vidare är det otvivelaktigt så, att genomförandet av en dylik

omplacering av församlingspräster kräver att prästvalen såsom form för

tjänstetillsättning tillfälligt skjutes åt sidan. Jag delar prästvalskommitténs

mening att detta bör ske genom en strängt tidsbegränsad lagstiftning, som i

princip ger Kungl. Maj:t möjlighet alt genom förflyttning tillsätta alla

ordinarie församlingsprästtjänster, som är lediga vid tiden för indelningsreformen.

Det har synts mig angeliiget att redan i detta sammanhang klar
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

göra min inställning till dessa för reformens genomförande väsentliga spörsmål.

Däremot bör enligt min mening med ställningstagandet till den närmare

utformningen av denna tillfälliga lagstiftning anstå till ett kommande år.

Prästvalskommittén har, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, utarbetat

och framlagt sitt förslag till övergångslagstiftning före sitt förslag

till helt ny prästvalslag. Antagandet — i enlighet med vad jag tidigare

denna dag förordat — av en på sistnämnda förslag grundad lagstiftning

nödvändiggör att förslaget till tidsbegränsad lagstiftning i vissa avseenden

får anpassas efter de sålunda ändrade förutsättningarna. I detta läge och

då något praktiskt behov icke föreligger att redan i år fixera detaljinnehållet

i den tillfälliga lagen har jag ansett mig kunna här begränsa min

framställning till en redogörelse dels för de rättsliga förutsättningarna för

en förflyttningslagstiftning och dels för huvuddragen i prästvalskommitténs

förslag. För det närmare innehållet i dessa förslag liksom för de däröver

avgivna remissyttrandena lärer få redogöras i samband med att förslag till

lagstiftning förelägges riksdagen.

Utöver vad jag nu anfört vill jag endast uttala, att jag icke kan biträda

ett av pastoratsindelningssakkunniga framfört uppslag av innebörd, att den

kyrkoherde, som vid sammanslagning av två pastorat ej erhåller kyrkoherdetjänsten

i det utvidgade eller nybildade pastoratet, skulle i vissa fall

kunna av Kungl. Maj:t vid den andra kyrkoherdens avgång förflyttas till

kyrkoherdetjänsten. Det synes mig nämligen betänkligt att på detta sätt

ställa i utsikt en »successionsrätt» för viss präst till en särskild tjänst.

E. Förtidspensionering

I sitt yttrande över indelningsbetänkandet berörde prästvalskommittén

frågan, huruvida under vissa betingelser präst i samband med indelningsreformen

borde medgivas att avgå med förtidspension (bilaga 1 sid. 122).

Med hänsyn till rådande prästbrist ansåg kommittén förtidspensionering

böra undvikas. I enstaka fall kunde en dylik enligt kommitténs mening

dock komma att framstå som naturlig. Kommittén ansåg, att en tillfällig

uppmjukning borde övervägas av det i tjänstepensionsreglementet för

präster uppställda kravet på trettio tjänstår som förutsättning för avgång

med förtidspension. Vidare föreslog kommittén, att åt stadgandet, att avgången

icke skall finnas strida mot det allmännas intresse, gavs en liberalare

tolkning än som sedvanligt sker.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade sig vid behandlingen av

indelningsbetänkandet för att förtidspensionering kom till viss användning

som ett medel att underlätta indelningsreformens genomförande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

Kyrkomötet har förklarat sig icke ha något att erinra mot kommitténs

förslag om temporära lättnader i villkoren för förtidspensionering (bilaga 2

sid. 43).

I delbetänkandet har prästvalskommittén i huvudsak blott hänvisat till

sina tidigare uttalanden i frågan.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har Svenska prästförbundet

föreslagit att präst skall kunna medgivas avgå med förtidspension

vid sextio år eller undantagsvis lägre ålder.

Statskontoret säger sig av principiella skäl avstyrka den föreslagna uppmjukningen

av bestämmelserna om förtidspension. Dylika särregler torde,

anser ämbetsverket, för övrigt knappast vara erforderliga, då syftemålet

med dem i övervägande antalet fall synes kunna vinnas inom ramen för

nu gällande pensionsbestämmelser. De fall, då vederbörande befattningshavare

är över 60 år och icke har trettio tjänstår, torde enligt statskontoret

vara så fåtaliga, att det icke kan vara motiverat att för deras skull införa

särskilda undantagsbestämmelser.

Kammarkollegiet har anslutit sig till statskontorets mening.

Departementschefen. Genomföres en reform av pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga organisationen i en tid av tilltagande prästbrist,

framstår det uppenbarligen såsom ett starkt intresse att reformen icke medför

någon väsentlig förtidsavgång av präster. Man kan emellertid enligt

min mening icke bortse från att reformens genomförande i enstaka fall kan

medföra indragning av tjänst, som innehas av präst i så hög ålder att

det vore obilligt och för den kyrkliga verksamheten föga gagneligt att av

honom utkräva tjänstgöring å annan ort och under nya förhållanden. I eu

strängt begränsad omfattning synes man mig därför kunna bli nödsakad att

medgiva äldre präster, vilkas tjänster blir indragna, att avgå med förtidspension.

Riktigheten av detta bedömande stöds därav att man vid vissa

under senare tid genomförda omorganisationer inom landsstaten funnit sig

icke kunna avstå från den utvägen att låta ett mindre antal befattningshavare

avgå i denna ordning.

I propositionen 1951:140 med förslag till omläggning av landsfiskalsorganisationen

föreslogs sålunda att riksdagen måtte medgiva, att ordinarie

landsfiskal, som var född före den 1 januari 1894 men vid tidpunkten för

omorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1952 icke uppnått 63 års

ålder, måtte enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från sistnämnda tidpunkt

kunna efter därom gjord ansökning beviljas pension såsom om han vid avgången

uppnått nämnda ålder. Dåvarande chefen för inrikesdepartementet

framhöll — gentemot statskontoret — att han anslöt sig till en av sakkunniga

anförd åsikt att det ofta skulle framstå såsom obilligt att låta

tvångsförflytta en landsfiskal, vars distrikt skulle indragas, då allenast fem

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

år eller mindre återstod till hans pensionsålders inträde. Vid förtidspensionering

borde pensionen beräknas på grundval av den lönegrad, som vederbörande

då innehade. Departementschefen ansåg förtidspensionering böra

kunna medgivas även landsfiskaler, vilka av svag hälsa eller annan orsak ej

vore fullt tjänstdugliga eller lämpliga som landsfiskaler och vilkas återstående

tjänstetid ej översteg fem år. Riksdagen biföll vad sålunda föreslagits.

En befogenhet att medgiva avgång med förtidspension av i huvudsak

samma art synes mig böra tillkomma Kungl. Maj:t vid pastoratsindelningsreformens

genomförande. Avgång i denna ordning torde böra kunna medgivas

präst, vars tjänst indrages, såframt vid reformens ikraftträdande ej

mer än fem år återstår för honom till uppnående av pensioneringsperiodens

nedre gräns. Vid avgång med förtidspension bör pensionen beräknas efter

hans innehavda lönegrad och som om han avgått vid pensioneringsperiodens

ingång. I sistnämnda hänseende finner jag en viss modifikation påkallad.

På grund av speciella, med beskaffenheten av det äldre tjänstepensionssystemet

för präster — det s. k. emeritilönesystemet — sammanhängande

förhållanden fann man sig böra vid 1951 års löne- och pensionsreglering

genom övergångsbestämmelser åt prästerna garantera en viss minsta pension,

vars storlek kunde mätas i antal tjänstår enligt den nya pensionsordningen.

Dessa för prästerna gynnsamma bestämmelser — för vilka en närmare

redogörelse lämnats i propositionerna 1949:204 (s. 151—154) och

1951: 156 (s. 135 f. och 139 f.) och som återfinnes i 6 punkten kungörelsen

den 30 november 1951 (nr 780) med övergångsbestämmelser till tjänstepensionsreglementet

för präster — innebar att befattningshavarna vid pensionsreformens

ikraftträdande i allmänhet tillgodoräknades så många

tjänsteår, att till pensioneringsperiodens övre gräns kunde uppnås sammanlagt

30 tjänsteår. Denna tjänstårsgaranti gäller enligt nyssnämnda

kungörelse emellertid icke vid avgång med förtidspension. Enligt min mening

bör den i princip ej heller gälla vid förtidsavgång, som av Kungl. Maj:t

medgives präst i samband med indelningsreformens ikraftträdande. Dock

anser jag mig kunna förorda att präst vid sådan avgång får komma i åtnjutande

av garantiregeln, därest för honom felas högst 5 år i de för full

pension föreskrivna 30 tjänståren.

En tillämpning av vad jag nu förordat i andra fall än då av präst innehavd

tjänst indrages finner jag icke motiverad.

I huru många fall en förtidspensionering kan bli aktuell låter sig icke nu

bedöma. Såsom jag redan antytt bör emellertid avgång med förtidspension

medgivas mycket restriktivt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

55

F. Övergångsbefattningar

Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills

gjorts utan att man tillgripit övergångs- eller indragningsstat eller liknande

anordning.

I ett tidigare avsnitt har redogjorts för den skyldighet att låta sig förflytta

till annan tjänst, som ålagts de ordinarie församlingsprästerna genom

12 § prästlönereglementet. Endast till annan i reglementet avsedd ordinarie

församlingsprästtjänst kan förflyttning komma i fråga.

Enligt prästlönereglementet är prästs skyldighet att frånträda innehavd

ordinarie tjänst ej inskränkt till förflyttning och avgång med pension. 113

§ 1 mom. reglementet stadgas nämligen.

Ordinarie präst är skyldig avgå från tjänsten under förutsättningar, som

angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som eljest må gälla

på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Bakgrunden till detta stadgande redovisas i prästvalskommitténs slutbetänkande

sålunda.

I sitt principbetänkande framhöll 1946 års prästlönekommitté —- i anslutning

till sitt förslag om införande av skyldighet för präst att låta sig

förflytta, då lämplighetsskäl talade härför — att det kunde invändas, att

en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha möjligheter till en tillfredsställande

utövning av sitt kall, icke alltid kunde giva åsyftat gynnsamt

resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna låge i befattningshavarens

olämplighet eller oförmåga till samarbete eller eljest i förhållanden,

som hänförde sig helt eller väsentligen till hans personliga egenskaper, medförde

en förflyttning blott att svårigheterna överfördes från en församling

till en annan. Invändningen pekade emellertid på, att behov till äventyrs

kunde föreligga jämväl av en anordning, som möjliggjorde en avkoppling

helt och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall,

där pensionering icke kunde äga rum. En sådan anordning hade på vissa

förvaltningsområden genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat

inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare

och för personal inom polisväsendet. Enligt lönekommitténs

mening vore frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga

tjänsteområdet förtjänt av övervägande.

Vid remissbehandlingen av prästlönekommitténs principbetänkande anslöt

sig såväl kyrkomötet som övriga remissinstanser till tanken på inrättande

av en särskild specialstat för prästerna. I flera yttranden, såsom i

kyrkomötets och kammarkollegiets, anfördes såsom grund för denna ståndpunkt

att en lösning av ömtåliga konflikter mellan församling och präst

endast sällan torde kunna finnas i en förflyttning av prästen. I 1949 års

proposition i prästlönefrågan uttalade föredragande statsrådet, att spörsmålet

om införande av en dylik specialstat borde närmare utredas i annat

sammanhang. Ilan funne på grund härav riktigt, att vid löneregleringen

stadgades skyldighet för ordinarie präst att lata sig överföra pa avgangsstat

i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunde bliva antagna av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

Kungl. Maj:t och riksdagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över

propositionen uttalade sammansatta stats- och första lagutskottet sin anslutning

till vad föredragande statsrådet sålunda anfört. Med anledning

härav upptog prästlönekommittén i det förslag till prästlönereglemente,

som kommittén framlade i sitt slutbetänkande, här refererade bestämmelse.

Då reglementsförslaget underställdes 1951 års riksdag, anförde sammansatta

stats- och första lagutskottet att det vore angeläget att en särskild

prästerlig avgangsstat komme till stand efter förebild av de motsvarande

stater, som funnes inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet

och det statliga polisväsendet. Detta uttalande godkändes av riksdagen.

Prästvalskommittén föreslår att prästerliga disponibilitetsbefattningar

skall inrättas. Å sådan tjänst skall placeras ordinarie församlingspräst, vars

tjänst indrages i samband med en indelnings- och organisationsreform, samt

präst beträffande vilken föreligger sådana förhållanden, som avses i uttalandena

— i samband med prästlönereformen — om inrättande av en

avgångsstat för präster. Med dessa befattningar skall sålunda tillgodoses

alla de behov av speciella stater, som på skilda förvaltningsområden föranlett

inrättande av övergångs-, indragnings-, avgångs- och disponibilitetsstater.

Uppslaget med en enhetlig konstruktion har närmast hämtats från

utrikesförvaltningens disponibilitetsinstitut. I detaljutformningen har kommittén

däremot anslutit sig till a ena sidan vanligen tillämpade principer

för övergångsstat och å andra sidan den för viss polis- och åklagarpersonal

år 1946 inrättade avgångsstaten. Sin slutliga utformning har kommitténs

förslag fått i ett i slutbetänkandet intaget förslag till kungörelse om prästerliga

disponibilitetsbefattningar.

Enligt kommitténs förslag skall präst, vars tjänst indrages vid indelningsreformen,

överföras till disponibilitetsbefattning i följande fall.

a) Annan ordinarie församlingsprästtjänst, vartill prästen lämpligen kan

förflyttas, står vid indragningen ej att uppbringa.

b) Kyrkoherde har vid indragningen funnits böra — med eller utan omstationering

— åtminstone tills vidare placeras å komministertjänst men

förflyttning i löneteknisk bemärkelse till sistnämnda tjänst har ansetts

icke böra ske.

c) Innehavare av kyrkoherde- eller komministertjänst, som indrages och

ersättes med kyrkoadjunktstjänst, föredrager att uppehålla kyrkoadjunktstjänsten

framför att bli förflyttad till annan ort och denna önskan finnes

på grund av föreliggande speciella förhållanden böra tillmötesgås.

d) Präst, vars tjänst indragits, överföres till disponibilitetsbefattning för

att på försök uppehålla annan församlingsprästtjänst.

Förslaget, att behovet av övergångsstat — eventuellt indragningsstat —

och avgangsstat skall tillgodoses med en enhetlig anordning, kallad prästerliga

disponibilitetsbefattningar, motiveras av kommittén med huvudsakligen

två synpunkter. Den ena är att överförande å en renodlad avgångsstat

måste för prästen te sig nedsättande; därmed försvåras utnyttjandet

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

av en sådan stat. Som en andra synpunkt anför kommittén att dess förslag

möjliggör en enklare författningsreglering än som skulle krävas, om två

skilda specialstater inrättas.

Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitetsbefattningarna

m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.

Beslut om överförande till disponibilitetsbefattning skall meddelas av

Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grunder,

förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befattningar

av ifrågavarande slag skall icke finnas inrättade, utan varje befattning

inrättas först då ett konkret behov av densamma uppkommer. Har

präst överförts till disponibilitetsbefattning, är han skyldig att låta sig

utnämna till innehavare av ledig, i prästlönereglementet avsedd ordinarie

tjänst. Genom sådan utnämning avgår prästen från disponibilitetsbefattningen.

Detsamma skall, där ej Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda medgiver,

gälla, om prästen utses till innehavare av ordinarie tjänst, vid vilken

eljest utgår avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I

avseende å Kungl. Maj:ts befogenhet att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst

genom att till innehavare utse präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,

ävensom procederet härvid — hörande av domkapitlet, pastorat

och prästen — skall enligt förslaget till ny prästvalslag gälla samma regler

som beträffande tillsättning av tjänst genom förflyttning. Till disponibilitetsbefattning

överförd präst skall vara skyldig att, där Kungl. Maj:t eller,

efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar, uppehålla

i prästlönereglementet avsedd tjänst.

I avseende å löneförmåner till präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,

föreslår kommittén följande.

Dylik präst skall i befattningen åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta

skall utgå under tid, då han ej är förordnad att uppehålla i prästlönereglementet

avsedd tjänst. Under tid för dylikt förordnande skall han åtnjuta

samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha tillkommit

honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och förordnandet

meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet.

T pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,

enligt förslaget behandlas som om han även efter överförandet

innehaft och utövat den omedelbart dessförinnan innehavda

tjänsten.

Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av

tjänstebostad.

För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponibilitetsbefattning,

förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst,

skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänstebostad

för prästen så liinge denne uppehåller kyrkoadjunkturen. Kommittén

förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken, men

anser icke lämpligt att meddelandet av beslutet göres beroende av pastoratets

samtycke.

Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas

att på samma ort uppehålla en komministratur, får han antagas komma

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss

angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som

om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.

I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som

överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén följande.

Under tid, da präst som överförts till disponibilitetsbefattning icke är

förordnad^ att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie församlingsprästtjänst,

måste samtliga kostnader för honom tillkommande avlöningsförmåner

åvila kyrkofonden. Har prästen dylikt förordnande, är med grunderna

för finansieringen av prästerskapets avlöning bäst överensstämmande

att dessa kostnader åvila det pastorat, vari han uppehåller tjänst, enligt

reglerna i 3 § prästlönekostnadslagen. Pastoratet bör därvid ha att svara

även för de merkostnader, som kunna uppstå genom att församlingsprästtjänst

uppehälles av präst, som överförts till disponibilitetsbefattning.

Dessa merkostnader torde i allmänhet bliva förhållandevis små. Erinras må

att pastorat ansetts böra svara för kostnaderna för avlönande av såväl

tjänstledig församlingspräst som dennes vikarie samt att pastorat enligt

gällande bestämmelser ha att bestrida de merkostnader, som kunna uppkomma

genom att undantagsvis till vikarie å viss tjänst förordnas präst,

som i innehavd tjänst uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering av

den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom kyrkomusikeroch

prästlönereformemas genomförande utan höjning av maximum för församlingsavgifterna,

synes man icke av hänsyn till pastoraten behöva tveka

om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då uppkomsten

av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsvarande,

valde präst får i en eller annan form kvarstanna framstår regeln som

i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att

finansieringsbestämmelsema härigenom bliva enklare. Icke utan starka skäl

bör det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten

och kyrkofonden göras än mera invecklat.

Under åberopande härav föreslår kommittén att pastorat, vari en till

disponibilitetsbefattning överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst,

skall ha att svara för till prästen utgående avlöningsförmåner jämlikt

reglerna i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen.

Enligt kommitténs förslag till prästvalsstadga skall tid, varunder präst

varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att ha fullgjort prästerlig

tjänstgöring, tillgodoräknas honom såsom prästerliga tjänstår.

Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar avstyrkes av

kammarkollegiet1, statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka vidhåller

sin i yttranden över kommitténs delbetänkande tillkännagivna uppfattning

att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande

behov. Helt avstyrkande yttrande har vidare avgivits av Svenska pastoratens

riksförbund. Domkapitlet och stiftsnamnden i Strängnäs godtager

en disponibilitetsstat endast som en engångsföreteelse i samband med genomförande

av en pastoratsreglering.

Två ledamöter skiljaktiga.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts -proposition nr 153 år 1957

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitetsbefattningarna

som ett varaktigt institut. Domkapitlen i Härnösand och

Luleå ävensom Svenska prästförbundet avstyrker dock, att institutet tages

i anspråk av organisatoriska skäl. Statens lönenämnd anser, att frågan om

överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska skäl är av

sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.

Slutligen framställes i olika yttranden erinringar mot bestämmelsernas

innehåll och utformning i övrigt.

Riksräkenskapsverket uttalar i sitt yttrande över kommitténs delbetänkande,

att ämbetsverket anser det angeläget att man noga håller i sär de

helt olikartade företeelserna övergångs- och indragningsstat å ena sidan

samt disponibilitets- och avgångsstat å den andra. Kommitténs förslag om

inrättande av disponibilitetsbefattningar innebär ur denna synpunkt en

otillfredsställande lösning. Riksräkenskapsverket anser att den hittills

brukliga anordningen med övergångsstat bör komma till användning vid

indragning av prästtjänster i samband med omregleringen av pastoratsindelningen,

givetvis förenad med tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet.

Statskontoret säger sig i yttrande över delbetänkandet icke kunna tillstyrka

att man — huvudsakligen av den anledningen att man icke vill

inrätta en särskild indragningsstat för olämpliga präster — för prästernas

del tillskapar en specialstat för bland annat övertaliga befattningshavare

uppbyggd efter andra grunder än dem, som eljest plägat komma till användning

vid mera omfattande organisationsförändringar inom statsförvaltningen.

Statskontoret uttalar i övrigt följande.

Till en disponibilitetsstat plägar som regel överföras personal, som skall

hållas i reserv i avvaktan på en eventuell framtida tjänstgöring. En anordning

av sådant slag är emellertid icke behövlig i nu förevarande fall. Med

hänsyn till den rådande prästbristen bör det knappast i något fall behöva

ifrågakomma, att präster, vilkas tjänster indragits, icke kan beredas arbete.

Statskontoret vill för den skull föreslå, att, i analogi med vad som skett

vid organisationsreformer på andra områden, ledigblivna präster överföras

på en övergångsstat med skyldighet att tjänstgöra i den utsträckning vederbörande

myndighet anbefaller. Denna tjänstgöringsskyldighet bör regelmässigt

utnyttjas. Skulle i enstaka fall inträffa, att prästman icke vidare

anses kunna sysselsättas i församlingsprästerlig verksamhet, bör han överföras

till indragningsstat.

Kammarkollegiet anför i sitt över delbetänkandet avgivna yttrande, att

sättet för tillgodoseende av de genom indelningsreformen uppkommande

behoven av specialstater icke bör bestämmas av kommitténs förslag till

lösning av det problem, som enstaka för församlingsarbete olämpliga präster

må utgöra. Kollegiet ansluter sig därför till statskontorets mening, att

de präster, vilkas tjänster vid indelningsreformen indrages och som icke

blir förflyttade, bör överföras till en övergångsstat eller — undantagsvis —

till eu indragningsstat.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Beträffande vad som framkommit vid remissbehandlingen av prästvalskommitténs

slutbetänkande må ytterligare framhållas följande.

Anordningen med övergångsstat bör enligt riksräkenskapsverket tilllämpas

även efter indelningsreformens genomförande, då indragning av

tjänst påkallas av organisatoriska skäl.

Kammarkollegiets majoritet och statskontoret håller däremot före, att

behov av övergångsstat annat än i samband med indelningsrefonnen icke

kommer att föreligga med hänsyn till möjligheten att förflytta präst genom

utnämning vid tredjegångstillsättning. Enligt den inom kammarkollegiet

uttalade skiljaktiga meningen bör emellertid även efter indelningsreformens

genomförande fall kunna uppkomma, då det kan vara till gagn att kunna,

måhända under en kortare tid, överföra en präst till övergångsstat för att

därmed möjliggöra genomförandet av en angelägen indelnings- eller organisationsändring,

som eljest skulle behöva fördröjas.

Spörsmålet om en specialstat för olämpliga präster bör enligt statskontorets

mening icke åter upptagas till prövning nu utan behandlas senare, då

uppmärksamhet även bör fästas på motsvarande problem för lärare och

övrig inom den civila statsförvaltningen anställd personal.

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket och — såsom förut

anmärkts — statens lönenämnd.

Vid 1953 års kyrkomöte (bilaga 2, s. 44), vilket ägde rum vid en tidpunkt

då prästvalskommitténs delbetänkande ännu ej avgivits, framhölls det

beträffande disponibilitetsstaten att kyrkomötet icke hade något i princip

att invända mot en anordning av ungefär det slag, nämnda kommitté förordat

i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande (bilaga

1, s. 122—125). Då kommitténs avsikt emellertid vore, att till denna

stat överförda skulle fortsätta att utföra det arbete, som tillhörde deras

tidigare befattningar, ifrågasatte kyrkomötet, om anordningen ej borde

betecknas som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma

lämpas efter vad som vore vanligt vid inrättandet av sådana stater.

Departementschefen. Vid vittgående organisationsreformer inom den

statliga förvaltningen har man vanligen ej kunnat helt undgå att överföra

tjänstemän på övergångsstat. Försiktigheten synes mig bjuda att man räknar

med att ett behov av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindelningsreformens

genomförande. I detta hänseende ansluter jag mig alltså

i sak till prästvalskommitténs ståndpunkt.

Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar

de på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstaterna är jag

mera tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år

1951 — i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präster

av andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. May.ts ''proposition nr 153 år 1957

en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de

motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet

och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa

fall, då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än förflyttning

av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar,

såsom flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager

detta spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.

I stället bör en renodlad övergångsstat eller däremot svarande anordning

för präster inrättas. Åtminstone tills vidare lär man därvid icke behöva

taga hänsyn till andra förhållanden än dem som omedelbart sammanhänger

med den allmänna indelningsreformen.

Jag delar prästvalskommitténs åsikt (bilaga 1, s. 123) att med kyrkofondens

konstruktion icke väl överensstämmer inrättandet av en övergångsstat.

Det syfte, som man i allmänhet vill tillgodose genom inrättande

av en övergångsstat, torde på det kyrkliga området kunna uppnås genom

införandet av särskilda »övergångsbefattningar». Inrättandet av dylika

befattningar kräver vissa ändringar i kyrkofondslagen. Denna lag rymmer i

sin 6 § en tämligen detaljerad redovisning av de kyrkliga utgifter, som skall

bestridas ur fonden. Härav följer att det ofta blir nödvändigt att vidtaga

ändringar i lagtexten. Detta förhållande gör att man bör undvika ändringar

som skulle få träda i kraft först om ett flertal år och som under den

mellanliggande tiden skulle försvåra andra ändringar. Förslag om de ändringar

i denna lag, som indelningsreformen påkallar, torde därför böra

underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med ändringar i

prästlönekostnadslagen bör anstå.

Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att statsmakterna nu skulle

behöva underlåta varje sakligt ställningstagande till användningen av övergångsbefattningar

vid indelningsreformen. I ett par hänseenden synes grunderna

för detta institut vara av så stort intresse för prästerna och församlingarna,

att de bör fastställas i samband med att beslut fattas om indelningsreformen.

Sålunda bör nu fastslås att präst, som överföres till övergångsbefattning,

skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet

avsedd tjänst liksom att låta sig utnämnas till innehavare av ordinarie

sådan tjänst. Vidare åsyftar jag den av prästvalskommittén föreslagna befogenheten

för domkapitel att besluta att kyrkoherde eller komminister,

som är försedd med tjänstebostad och som överföres till övergångsbefattning

samt förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst, skall

få såsom tjänstebostad behålla denna bostad så länge han uppehåller kyrkoadjunktstjänsten.

Sistnämnda förslag har mottagits med övervägande gillande

och också för egen del kan jag biträda det. Vad beträffar de kontanta

avlöningsförmånerna till präst, som innehar övergångsbefattning, måste

såsom huvudregel giilla att prästen under tid då han uppehåller tjänst er
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

håller lön såsom om han erhållit förordnandet innan han fördes till dylik

befattning. Likaså måste prästen under tid då han saknar sådant förordnande

vara berättigad till lön efter den lönegrad han innehade före överförandet

till övergångsbefattning. Detaljutformningen av sistnämnda två

huvudregler synes mig böra övervägas ytterligare. Spörsmålet om fördelningen

mellan pastorat och kyrkofonden av kostnader för avlöningsförmåner

åt präst, vilken innehar övergångsbefattning och uppehåller församlingsprästtjänst,

torde såsom omedelbart sammanhängande med ändringar

i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen icke lämpligen böra upptagas

nu.

G. Lönegradsinplaceringens genomförande

För det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag rörande lönegradsinplaceringens

genomförande och de däröver avgivna yttrandena har

en redogörelse lämnats å sid. 151—158 i Kungl. Maj:ts förutnämnda

skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte (bilaga 1), till vilken jag tillåter mig

att hänvisa. Särskilda utskottets av kyrkomötet godkända uttalande i förevarande

fråga återfinnes i dess betänkande (bilaga 2) å sid. 47.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ikraftträdandet

av de nya inplaceringsreglerna — vilka bör träda i kraft samtidigt

med den nya tjänsteorganisationen och indelningen — samtliga

kyrkoherde- och komministertjänster bör inplaceras i lönegrad enligt de

nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelnings- och organisationsändringen

eller ej.

Jag anser mig vidare böra tillstyrka, att i samband med den allmänna

omregleringen av pastoratsindelningen för varje pastorat fastställes en personalförteckning,

upptagande i pastoratet inrättade ordinarie och extra

ordinarie tjänster, med angivande av lönegradsplacering för dessa.

Vid omreglering av pastoratet genom sammanläggning eller delning torde

ny personalförteckning böra fastställas. Med den ståndpunkt jag intagit i

frågan om församlingsindelningens inverkan på lönesättningen bör — till

skillnad från vad de sakkunniga föreslagit — ändring i församlingsindelningen

icke föranleda ändring i personalförteckningen. Ny personalförteckning

torde vidare böra fastställas, då — efter den tidpunkt dylik förteckning

senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra följande kalenderårsskiften

pastoratets invånarantal enligt gällande inplaceringsregler

givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering. Därest tjänst nedflyttas

i lönegrad, bör innehavaren av tjänsten likväl bibehållas vid sina

löneförmåner.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

I prästlönereglementet finns i 46 § sista stycket intaget ett stadgande

om att präst är pliktig att underkasta sig särskilda — av Kungl. Maj:t och

riksdagen beslutade — bestämmelser angående avlöningsförmåner vid sådan

förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig tjänst,

som sker i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen och

tjänsteorganisationen i pastoraten. De sakkunniga har föreslagit, att denna

skyldighet icke genomföres. Enligt deras mening är det omöjligt att uppställa

någon för alla olika fall rättvis regel, därest ifrågavarande villkor i

prästlönereglementet skulle effektueras. Genomföres icke ifrågavarande

villkor i prästlönereglementet, bör enligt de sakkunniga ej heller det i vissa

tjänstinnehavares fullmakter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts

cirkulär den 11 november 1949, nr 572, sättas i kraft. Cirkuläret bör därför

enligt de sakkunniga snarast upphävas.

Av remissmyndighetema har endast statskontoret ansett sig icke kunna

biträda sakkunnigförslaget.

Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i sistnämnda hänseende föranleder

icke någon erinran från min sida.

H. Provindelning m. m.

Såsom jag i tidigare avsnitt framhållit är problemet med avseende å

pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten främst att

verkställa en lämpligare fördelning av det nuvarande totala antalet prästtjänster.

Till åskådliggörande av hur indelningen och organisationen skulle te sig

vid en tillämpning av de av mig föreslagna normerna har inom ecklesiastikdepartementet

upprättats ett utkast till sådan indelning och organisation.

Liksom i de sakkunnigas utkast har pastoraten i Stockholm icke

medtagits.

Enligt sistnämnda utkast skulle antalet församlingsprästerliga tjänster

•— domprosttjänsterna oräknade — uppgå till 2 540, vilket innebär en

minskning av antalet tjänster i jämförelse med då (oktober 1952) gällande

tjänsteorganisation med 1. Det inom departementet upprättade utkastet

omfattar sammanlagt 2 541 tjänster. Då antalet tjänster i riket utom

Stockholm sedan oktober 1952 ökat med ett 10-tal (huvudsakligen kyrkoadjunkturer

i städer), räknar jag med att den prästerliga organisationen i

Stockholm skall kunna utvidgas med ett mindre antal tjänster.

Antalet befattningshavare i de olika tjänstekategorierna enligt organisationen

i oktober 1952 och enligt de nämnda utkasten framgår av följande

sammanställning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

Kyrkoherdar

Komministrar

Kyrko-

adjunkter

Summa

Organisationen i oktober 1952 ......

1338

855

348

2 541

Sakkunnigas utkast ...............

1 145

848

547

2 540

Departementsutkastet .............

1166

852

523

2 541

Fördelningen på lönegrader av de i departementsutkastet upptagna

tjänsterna motsvarar i stort fördelningen i de sakkunnigas utkast till indelning

och organisation.

I. Ekonomisk uppgörelse m. m.

För ekonomiska uppgörelser mellan berörda pastorat vid sådan ändring

i pastoratsindelningen, som icke samtidigt utgör ändring i församlingsindelning,

finns icke några i författning givna regler. Lagen den 13 juni 1919

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

(indelningslagen) är icke tillämplig å pastorat som sådant utan endast å

kommun, församling och särskilt bildat — sammansatt — skoldistrikt. I

viss utsträckning har emellertid lagen analogivis tillämpats även vid ändring

i pastoratsindelning.

I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 till kyrkomötet (bilaga 1) har å sid.

134—140 lämnats en redogörelse för de regler, som enligt de sakkunnigas

mening kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser mellan församlingar,

som tillhört ett och samma pastorat men vid reformen läggs till

skilda sådana, ävensom däröver avgivna yttranden. Särskilda utskottets

uttalande, vilket godkänts av kyrkomötet, återgives å sid. 44—45 i dess

betänkande (bilaga 2).

Departementschefen. Den redogörelse, som de sakkunniga lämnat rörande

tänkbara regler vid ekonomiska uppgörelser i samband med pastoratsindelningen,

har lämnats utan erinran av kammarkollegiet, Svenska stadsförbundet

och stiftsnämnden i Växjö. Domkapitlet i Lund, stiftsnämndema

i Strängnäs och Göteborg samt länsstyrelsen i Hallands län och Svenska

pastoratens riksförbund har däremot framhållit, att vissa olägenheter och

svårigheter kan uppkomma med det förfarande med boställen och prästgårdar,

som de sakkunniga föreslagit.

För egen del finner jag icke någon anledning att vid nu ifrågavarande

ekonomiska uppgörelse frångå hittills tillämpad praxis och jag ansluter mig

därför till vad de sakkunniga anfört.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957 65

J. Behandlingsordningen

Rörande tillvägagångssättet vid reformens genomförande föreslår pastoratsindelning

ssakkunnig a (bilaga 1 sid. 118), att Kungl. Maj:t uppdrager

åt domkapitlen att — sedan berörda församlingar och därvarande prästerskap

beretts tillfälle att yttra sig — avgiva förslag till ny indelning och

organisation för respektive stift i enlighet med godtagna riktlinjer samt att

översända förslagen med tillhörande handlingar till kammarkollegiet för

avgivande av utlåtande.

Sedan beslut fattats om ny pastoratsindelning och organisation samt om

tidpunkten för den nya indelningens ikraftträdande, bör enligt de sakkunniga

meddelas övergångsbestämmelser, avseende att möjliggöra för församlingarna

i nybildat pastorat att utse pastoratskyrkoråd för beredning av

fråga om utgifts- och inkomststat för nästfoljande år m. m. Innehavare av

tjänster, som skall indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla

önskemål i fråga om förflyttning.

Kyrkomötet (bilaga 2 sid. 41—42 och bilaga 3 sid. 1—2) har icke i och

för sig haft något att erinra mot sakkunnigförslaget, men föreslår beträffande

handläggningen i kammarkollegiet, att Kungl. Maj:t utser representanter

för svenska kyrkan i dess helhet och för respektive stift att deltaga

i handläggningen av de med pastoratsreformen sammanhängande frågorna.

De rikskyrkliga representanterna, två till antalet, en lekman och en präst,

bör tillerkännas ställning som adjungerade ledamöter. Stiftsrepresentanterna

föreslås skola utgöras av vederbörande biskop jämte en präst och två

lekmän. Enligt kyrkomötet bör dessa deltaga med yttrande och förslagsrätt

i samtliga ärenden rörande respektive stift.

Departementschefen. Jag har icke funnit skäl till erinran mot vad de

sakkunniga föreslagit i nu förevarande avseende.

Kyrkomötets förslag om förstärkning av kollegiet med två adjungerade

ledamöter finner jag väl motiverat. Från flera synpunkter måste det vara

värdefullt, att representanter för de kyrkliga intressena erhåller tillfälle att

deltaga i ärendenas behandling i kammarkollegiet. Jag vill därför tillstyrka

detta förslag. Förslaget om stiftsrepresentanter anser jag mig däremot icke

böra förorda.

De ärenden, varom nu är fråga, torde för såväl domkapitlen som kammarkollegiet

innebära en sådan ökad arbetsbelastning, att man har anledning

räkna med att en förstärkning av dessa myndigheters organisation

skall bli nödvändig. Personalförstärkningen inom kollegiet torde emellertid

bli erforderlig först under budgetåret 1958/59. Frågan om anvisande av

medel för bestridande av kostnaderna för den erforderliga personalförstärkningen

inom kammarkollegiet ävensom till ersättningar åt de adjungerade

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 153

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

ledamöterna torde få prövas i samband med behandlingen av kollegiets

anslagsäskanden för budgetåret 1958/59.

För domkapitlens del kan däremot behov av personalförstärkning uppkomma

under nästa budgetår. Då det är svårt att för närvarande beräkna

härför erforderliga medel, torde jag senare få återkomma till denna fråga.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

67

V. Kostnadsberäkningar

Pastoratsindelningssakkunniga (bilaga 1 sid. 158—160) beräknar, att vid

ett genomförande av ny pastoratsindelning och tjänsteorganisation i enlighet

med de sakkunnigas utkast skulle i fråga om lönekostnaderna uppkomma

en årlig besparing av ungefär 90 000 kronor, dock att under en

övergångsperiod vissa merkostnader skulle tillkomma.

De sakkunniga förutsätter nämligen, såsom i ett föregående sammanhang

framhållits, att präst, som i samband med den allmänna pastoratsregleringen

förflyttas till lägre tjänst, ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan

bibehålies vid dittillsvarande löneställning. Merkostnaderna härför har de

sakkunniga uppskattat till högst 145 000 kronor för år. Ytterligare merkostnader

följer av regeln att präst, som ej förflyttas men vars tjänst enligt

de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas i lönegrad, personligen

skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre lönegraden. Jämväl

dessa merkostnader torde, enligt de sakkunniga, kunna antagas bli förhållandevis

ringa.

Kostnaderna för andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning,

reseersättning, sjukvård o. dyl.) torde, enligt de sakkunniga, icke komma

att undergå några ändringar av större betydelse vid genomförandet av en

indelning och organisation i enlighet med utkastet. Såvitt gäller kostnaderna

för reseersättning torde visserligen på grund av omfördelningen av de

prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer för församlingsprästerna

komma att öka på mellersta och södra Sveriges landsbygd men minska i

landets nordliga delar.

I fråga om de sakkunnigas kostnadsberäkningar får jag erinra om att

kyrkoadjunktstjänsterna numera uppflyttats från 24 till 25 lönegraden. Då

enligt de sakkunnigas utkast antalet dylika tjänster skulle öka med 199,

bör man — såsom kammarkollegiet framhållit — beträffande dessa tjänster

räkna med en kostnadsökning av mer än 100 000 kronor. Denna ökade

kostnad överstiger besparingen enligt förslaget. Å andra sidan torde de

förut nämnda merkostnaderna bli mindre än beräknat på grund av det

stigande antalet vakantsatta tjänster.

Lönekostnaderna vid en pastoratsindelning och församlingsprästerlig organisation

enligt det inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkastet

beräknas understiga lönekostnaderna vid nuvarande indelning och organisation

med icke fullt 200 000 kronor. Då jag emellertid här förut räknat

med att i viss utsträckning även tillgodose organisationen i Stockholm

med ytterligare tjänster, torde kostnaderna i stället överstiga de nuvarande

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

lönekostnaderna med omkring 15 000 kronor. Vad beträffar merkostnaderna

för de präster, som oaktat förflyttning till lägre tjänst bibehålles vid dittillsvarande

löneersättning, beräknar jag dessa kostnader till under de närmaste

åren omkring 100 000 kronor för år.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande andra avlöningsförmåner än

lön har jag icke någon erinran.

För begränsande av antalet gudstjänstsammanlysningar har här förut

av mig tillstyrkts anslag ur kyrkofonden med 100 000 kronor per år.

Förutom de nu nämnda torde även uppkomma vissa kostnader av engångsnatur,

såsom kostnader i samband med centralisering av pastorsexpeditioner,

för arkivfrågornas lösning och för indelningsfrågornas handläggning

i domkapitlen och kammarkollegiet. Dessa kostnader är svåra att

nu bedöma, men de kommer uppenbarligen icke att bli så stora, att de bör

få inflytande på reformfrågans allmänna bedömande.

I skrivelse den 25 november 1955 har statskontoret anmält bland annat,

att i förskott från kyrkofonden för gäldande av kostnaderna för den av

pastoratsindelningssakkunniga verkställda översynen m. m. utanordnats

192 017 kronor 26 öre. Ifrågavarande kostnader torde böra avföras på

kyrkofonden.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

69

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. godkänna av mig förordade riktlinjer och normer för

genomförande av ny indelning och tjänsteorganisation för

de territoriella pastoraten i riket;

2. godkänna av mig förordade grunder för inplacering av

kyrkoherde- och komministertjänster i lönegrad;

3. medgiva, att kostnaderna för den av pastoratsindelningssakkunniga

verkställda översynen av pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen må

avföras på kyrkofonden.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Margareta Almling

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ..................................................... 3

II. Huvudgrunderna för reformen.................................... 6

Allmänna synpunkter .......................................... 6

Befolkningsomflyttningen........................................ 8

Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal

församlingar i pastorat ........................................ 10

Förhållandet till kommunindelningen ................. 12

Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst................ 14

En- eller flerprästpastorat ........................... 20

Gemensamma prästtjänster ...........i......................... 24

Allmänna normer för indelning och organisation........ 26

III. Vissa specialfrågor .............................................. 32

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden.......... 32

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt .................................. 33

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering................ 33

Centralisering av kyrkobokföringen............................... 35

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt .................................. 36

Anskaffande av bil för tjänstebruk ............................... 36

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar............ 37

IV. Indelningsreformens genomförande m. m........................... 41

A. Allmänna synpunkter ........................................ 41

B. Samtidigt genomförande m. m................................. 43

C. Vakantsättning .............................................. 47

D. Förflyttning................................................. 50

E. Förtidspensionering .......................................... 52

F. Övergångsbefattningar ....................................... 55

G. Lönegradsinplaceringens genomförande ........................ 62

H. Provindelning m. m........................................... 63

I. Ekonomisk uppgörelse m. m................................... 64

J. Behandlingsordningen ........................................ 65

V. Kostnadsberäkningar ............................................ 67

VI. Hemställan .................................................... 69

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

71

BILAGOR

Kungl. Maj :ts skrivelse, nr 2, till kyrkomötet angående en reform av

den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.; given Stockholms slott den 12 augusti

1953 ........................................................

Särskilda utskottets betänkande, nr 1, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen i riket

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner........................

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 34, i anledning av Kungl.

Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen i riket

m. .........................................................

Särskilda utskottets betänkande, nr 3, i anledning av väckta motioner

angående pastorats rätt dels att besluta utökning av den församlingsprästerliga

organisationen, dels ock att, om det har därför tillräckliga

boställstillgångar, bibehålla prästtjänst och söndaglig gudstjänst

.......................................................

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 36, angående pastorats rätt att

besluta utökning av den församlingsprästerliga organisationen m. m.

Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga ^

Bilaga 5

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

1

Bilaga 1.

Nr 2

Kungl. Maj ds skrivelse till kyrkomötet angående en reform av

den territoriella pastoratsindelningen och den församling

sprästerlig a organisationen i riket m. m.; given

Stockholms slott den 12 augusti 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets

yttrande i däri angivna frågor.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 augusti 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en reform

av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

tjänsteorganisationen i riket m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Genom särskilda propositioner år 1949 nr 204 och år 1951 nr 156 underställde

Kungl. Maj:t riksdagen förslag till nya grunder och bestämmelser för

regleringen av prästernas avlöning m. in., vilka förslag av riksdagen (Rskr

1949:399 och 1951:321) i huvudsak godkändes. I enlighet härmed utarbetade

lagar och övriga författningar har därefter utfärdats och den nya

regleringen har Irätt i kraft den 1 januari 1952. Härigenom upphävdes

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

bland annat 1910 års prästlöneregleringslag ävensom de speciella avlöningsbestämmelserna

i de jämlikt nämnda lag för prästerskapet i de särskilda

pastoraten för — i regel — en tjuguårsperiod meddelade löneregleringsresolutionerna.

I vad dessa tillika innefattade föreskrifter om pastoratens

indelning och antal präster i olika tjänstegrader o. d. prolongerades däremot

resolutionsbestämmelserna att alltjämt gälla intill dess annat blev i

vederbörlig ordning beslutat.

Vid framläggandet av 1949 års proposition i ämnet upptog föredraganden,

dåvarande statsrådet Nils Quensel, i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

(Prop. 1949: 204 s. 42 ff.) — med föranledande av en av statskontoret

därom framställd anmärkning — till särskilt skärskådande frågan om sambandet

mellan den ifrågavarande avlöningsreformen samt pastoratsindelningen

i riket och den prästerliga organisationen inom pastoraten. Ilan

erinrade därvid till en början, hurusom alltsedan 1910 års prästlöneregleringslag

trätt i tillämpning ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts

på de kyrkligt-regionala indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga

organisationen. Utredningen i dessa frågor hade i regel företagits i samband

med uppgörande av förslagen till löneregleringar för de särskilda

pastoraten, men i ett par fall hade utredningar skett för större regionala

avsnitt i ett sammanhang (åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22

för skånedelen av Lunds stift). För pastoratens del hade indelningsändringarna

bestått i sammanslagningar och delningar. Ändringarna i den

prästerliga organisationen hade avsett indragning eller nyinrättande av

prästerliga biträdesbefattningar. Då pastoratens antal i riket nedgått från

1 412 år 1913 till 1 350 år 1948, hade sålunda under den mellanliggande

perioden antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar

med 62 och antalet kyrkoherdetjänster i riket nedbringats med

samma siffra. Vad beträffar komministraturerna uppgick antalet sådana till

944 år 1914 mot 880 år 1948 och indragningarna av komministraturer under

perioden hade alltså överstigit antalet nyinrättade befattningar med 64. De

icke-ordinarie »fasta» biträdesbefattningarna av viss äldre karaktär, vilka

år 1914 utgjorde 125, hade alla indragits men i viss usträckning ersatts med

(icke-ordinarie) kyrkoadjunktstjänster. Ett sammanlagt icke så obetydligt

antal kyrkoadjunktstjänster hade därjämte inrättats i andra, folkrikare

pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,

hade sålunda ökningen från år 1914 av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna

varit 221, motsvarande genomsnittligt för riket i dess helhet cirka en

sjättedels tjänst per pastorat. I anslutning härtill framhöll föredragande

statsrådet vidare i huvudsak följande.

Vid återblicken på detta indelnings- och organisationsarbete är att uppmärksamma,

huru arbetet hämmats av särskilda omständigheter av rättslig

natur, i följd varav tillämpningen av meddelat beslut om pastoratssamman
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

slagning och tjänsteindragning merendels måst göras beroende av vederbörande

befattningshavares avgång från tjänsten — genom dödsfall, tillträde

av annan befattning eller pensionering — och nyregleringen således i regel

kommit att fördröjas under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka

fall för en mansålder. Prästerna är nämligen — i motsats till vad som gäller

för så gott som alla större grupper av befattningshavare i allmän tjänst —

icke underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar,

och gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster är icke avpassad

för ett utkrävande av en sådan skyldighet. De kyrkliga indelningsoch

organisationsfrågorna kommer emellertid — oavsett de arbetsresultat

som på området dittills nåtts — att under den närmaste framtiden påkalla

en förstärkt uppmärksamhet, bland annat med hänsyn till utfallet av omregleringen

av de borgerliga primärkommunerna. Det gäller härvid närmast

att undanröja de »geografiska oregelbundenhcter», som uppkommer för de

fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna skär pastoratsgräns.

Det blir då också nödvändigt att — liksom tidigare skett för Visby stift

och för de skånska länen inom Lunds stift — taga itu med de kyrkliga indelnings-

och organisationsfrågorna icke isolerat för ett särskilt pastorat i

sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom

en länsdel av ett stift. Möjligen kommer därvid tillika att anmäla sig ett

särskilt avvägningsproblem med hänsyn till den rätt stora ojämnhet, som

obestridligen för närvarande råder i avseende å fördelningen av de tillgängliga

prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika delar, varvid i förgrunden

kommer den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena

i Övre Norrland utan gensägelse intager. För att de här mötande problemen

skall kunna med någon högre grad av effektivitet praktiskt angripas och få

en lösning inom rimlig tid, måste förutberörda rättsliga hinder först undanröjas.

Vad angår förflyttningsskyldigheten kommer så att ske i och med

avlöningsreformens genomförande. Beträffande prästvalsbestämmelsernas

anpassning till det uppkomna nya rättsläget bör en utredning snarast möjligt

igångsättas.

Föredragande statsrådets här återgivna uttalanden godkändes av riksdagen

med åberopande av vad riksdagens sammansatta stats- och första

lagutskott därutinnan anfört i sitt över Ivungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

avgivna utlåtande, nr 2. I utlåtandet (s. 69) anförde utskottet i

denna fråga bland annat följande.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i det av föredraganden anförda.

I samband härmed vill utskottet understryka vikten av att en rationalisering

av pastoratsindelningen snarast kommer till stånd. Härvid bör framför

allt eftersträvas, att de nu till icke ringa antal förekommande alltför små

pastoraten genom indelningsändringar bringas att uppgå i större enheter.

Det synes lämpligt att i görligaste mån hänsyn tages till indelningen i borgerliga

kommuner, sådan densamma kommer att gestalta sig enligt den

nyligen beslutade reformen. Härigenom torde vissa besparingar kunna vinnas,

och det är angeläget, att alla möjligheter härtill tillvaratages. Rationaliseringen

av pastoratsindelningen är emellertid en fråga, som tarvar ingående

förberedelser. För arbetet med dessa förberedelser måste det vara av

stor betydelse, att man kan räkna med att det hinder, som ligger i den för

närvarande praktiskt taget obefintliga förflyttningsskyldigheten för prästerna,

kommer att bortfalla i och med löneregleringens genomförande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

I anslutning hiirtill må erinras om att Kungl. Maj:t i syfte att underlätta

framtida indelnings- och organisationsändringar genom cirkulär den 11

november 1949 till domkapitlen m. fl. myndigheter förordnat, att i fullmakt

å ordinarie prästerlig tjänst inom bland annat de territoriella pastoraten

skall intagas förbehåll om skyldighet för den till tjänsten utnämnde att

underkasta sig de ändringar i fråga om tjänstgöring och lönevillkor, som kan

bli en följd av efter hans utnämning ikraftträdande ändring i den ecklesiastika

indelningen och därav påkallad omorganisation av den prästerliga

tjänstgöringen eller av ändrad prästlönelagstiftning.

Genom beslut den 3 mars 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t härefter statsrådet

Quensel att tillkalla särskilda sakkunniga dels för översyn av pastoratsindelningen

och den församlingspriisterliga organisationen, dels ock för

beredning av den förutberörda, i samband med en indelningsreform aktualiserade

lagstiftningsfrågan på prästvalsområdet.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed statsrådet anmälde förstberörda

indelnings- och organisationsfrågor, framhöll han — efter att i

korthet ha redogjort för vad därutinnan tidigare förekommit — angelägenheten

av att dessa frågor just i det förevarande sammanhanget upptages till

en förberedande omprövning från mera allmänna och principiella utgångspunkter

samt behovet av att fastare riktlinjer erhålles för det administrativa

arbetet på detta område. Till belysning av några av de vid ett dylikt

utredningsarbete mötande problemen framhöll statsrådet vidare i huvudsak

följande.

Det otillfredsställande i den nuvarande pastoratsindelningen kan illustreras

med några statistiska sifferuppgifter. Det finns sålunda, å ena sidan,

ett antal pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948

fanns 5 pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500

invånare. Å andra sidan förekommer ett antal storstadspastorat med mycket

stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med

överstigande 100 000.

Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten

bestrides till mycket väsentlig del av medel som uttages för riket i dess

helhet genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill

vara ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets ekonomiska uppoffringar

för ifrågavarande ändamål ger bästa möjliga utbyte. Detta kan

endast ske, om de vid varje tidpunkt tillgängliga prästerliga arbetskrafterna

så fördelas att dessa fullt och effektivt utnyttjas.

Ojämnheten i pastoratsindelningen innebär emellertid icke blott en ojämn

fördelning av kyrkoherdetjänsterna utan har även medfört en markerad

ojämnhet i fördelningen å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar

och därmed alltså i fråga om den folkmängd, som belöper på varje tjänstgörande

präst. Problemet om den prästerliga organisationen är därför i lika

hög grad en fråga om den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en

fråga om prästernas lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

Av grundläggande betydelse för en prästs tjänstearbete är givetvis stor
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

leken av den folkmängd, som han bär att betjäna. Ett ställningstagande är

därför ofrånkomligt till frågan om det ungefärliga folkmängdstal, för vilket

anställandet av särskild präst i normala fall skall anses motiverat. Givet är

emellertid, att församlingarnas särskilda struktur (geografiska och kommunikatoriska

förhållanden) också kräver beaktande. Våra rent agrara församlingar,

församlingar med en eller flera markerade tätorter, stads- och

storstadsförsamlingarna samt de särpräglade ödeviddsförsamlingarna i de

norra provinserna utgör här huvudtyperna.

Även för landets indelning i pastorat är dessa geografiska förhållanden av

betydelse. Härvid kan emellertid även böra tagas skälig hänsyn till de

historiska förhållanden, som i många fall betingat den nuvarande pastoratsindelningen.

Bland problem, som i det åsyftade sammanhanget därjämte aktualiserades,

nämnde statsrådet härefter främst principerna dels för inrättande av

särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för de biträdande prästernas stationering

inom vederbörande pastorat. Slutligen framhöll statsrådet önskvärdheten

av att i samband med utredningen verkställdes en provindelning av

stift av olika typer.

Vad särskilt beträffar den inverkan, som den sålunda förutsatta pastoratsindelningsreformen

kunde röna av den år 1946 beslutade och numera

— den 1 januari 1952 — ikraftträdda nyindelningen av de borgerliga kommunerna,

må här till en början sammanfattningsvis erinras om de riktlinjer,

som för den sistnämnda reformen anlades.

Syftet med kommunindelningsreformen var främst att skapa befolkningsmässigt

och ekonomiskt starkare enheter men även att åstadkomma en viss

utjämning av de stora olikheterna i sådana hänseenden mellan de enskilda

dåvarande primärkommunerna. Av uttalanden såväl i propositionen i ämnet

(Prop. 1946: 236 s. 60 ff.) som i konstitutionsutskottets däröver avgivna

utlåtande (KU 19 s. 11 f.), vilket av riksdagen godkändes (Rskr 340),

framgår, att en helt schablonmässig lösning av frågan om kommunernas

storlek härvid befanns utesluten. Hänsyn måste i varje fall tagas till geografiska

betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden, existerande

indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning, vissa

traditioner o. s. v. För folkmängden angavs likväl ett befolkningstal av 2 000

invånare såsom en för normala fall lägsta gräns nedåt. Denna minimigräns

kunde av ett flertal skilda skäl få underskridas. Konstitutionsutskottet

underströk särskilt, att nödig hänsyn borde tagas till förefintligheten av en

utpräglad folkmening, så långt detta vore förenligt med reformens huvudsyfte

och en lämplig indelning kunde i de enskilda fallen åstadkommas.

Vetoriitt för kommunerna gentemot indelningsförslag var däremot icke

förenlig med förslagets karaktär av allmän reglering. — Enligt ett av dåvarande

statsministern i anslutning härtill i riksdagen gjort särskilt uttalande

(Rprot. IT 1946: 43 s. 3) borde vid indelningen eftersträvas kommuner med

snarare över än under 3 000 invånare; sistnämnda befolkningstal och icke

minimigränsen av 2 000 invånare var följaktligen att fatta såsom riktpunkt

för kommunindelningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

I avseende å vad vid kommunindelningsreformens genomförande förutsattes

i fråga om pastorats- och kommunindelningarnas förhållande till

varandra må här vidare nämnas följande.

Lnder förarbetena till 1946 års kommunala nyindelningslag förbisåg man

ingalunda betydelsen av förhållandet mellan den kommunala och den

kyrkliga indelningen. I direktiven för den år 1943 tillsatta kommunindelningskommittén

heter det bland annat, att den nyindelning varom var

fråga uteslutande avsåg den borgerliga kommunen och icke vare sig socknen

såsom kameral enhet eller den kyrkliga församlingen. En annan sak var

att utredningen måste undersöka, i vad mån dess förslag finge sådana

verkningar, att nya eller ändrade bestämmelser erfordrades inom de områden,

som reglerade socknens eller församlingens rättsförhållanden.

I kommunindelningskommitténs betänkande del II (SOU 1945: 38 s.

223 ff.), vilket i huvudsak ligger till grund för 1946 års lag i ämnet, berördes

särskilt frågan om förhållandet mellan kommun- och pastoratsmåelningen.

Kommittén framhöll bland annat, att rikets olika indelningar från

principiell synpunkt helst icke borde skära varandra. Ju mera de olika indelningarna

skär varandra, desto svårare blir de att överblicka. Samarbetet

mellan de olika myndigheter och andra förvaltningsorgan, vilkas verksamhetsområden

avgränsas genom de olika indelningarna försvåras. Om

kommunernas gränser skär pastoratens, försvagas samhörigheten antingen

inom kommunerna eller inom pastoraten eller inom bådadera. I längden

torde det främst inverka på samhörigheten inom pastoraten, eftersom de

har färre gemensamma angelägenheter än kommunerna. De särskilda samhälleliga

verksamhetsgrenarna syftar i stort sett mot samma mål, det

allmänna bästa. Det är därför av stor vikt, att de olika förvaltningsorganen

upprätthåller kontakt med varandra såväl vad beträffar verksamheten

i allmänhet som vad angår handläggningen av särskilda ärenden. Flera författningar,

t. ex. fattigvårdslagen, förutsätter samverkan mellan de borgerliga

och kyrkliga kommunala organen. Om olika delar av en kommun

tillhör skilda pastorat, försämras i viss mån kontakten mellan de borgerliga

och kyrkliga organen och prästerskapets möjligheter till insatser inom

socialvården och undervisningsväsendet kan i ogynnsamma fall minskas

genom splittringen. Redan till följd av att kommun och församling icke

längre sammanfaller kommer utdebiteringen för kyrkliga ändamål att

växla inom olika kommundelar. Om de olika kommundelarna dessutom

tillhör olika pastorat, tillkommer ytterligare »särdebitering» för pastoratsutskylderna.

Detta kan, om skattedifferenserna är mera betydande, medföra

vissa olägenheter, i det att hänsyn måste tagas till den kyrkliga

utdebiteringen vid bestämmandet av den kommunala. Några nämnvärda

tekniska svårigheter för själva uppbörden av utskylderna torde »siirdebiteringen»

emellertid icke vålla.

Under erinran om att en mycket stor del av pastoraten är alltför små

och andra alltför stora för att utgöra lämpliga enheter för den borgerliga

kommunala förvaltningen anförde kommittén sammanfattningsvis, att det

icke är möjligt att i princip anknyta den nya kommunindelningen till pastorat

sindelningen. Fördelarna av att kommuner och pastorat sammanfaller

eller att åtminstone kommunernas och pastoratens gränser icke skär varandra

är emellertid betydande. Man borde därför sträva efter att följa

pastorat sindelningen överallt där så kan ske utan eftergivande av väsent
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

liga, med kommunindelningsreformen avsedda syften. Där två eller flera

alltför små pastorat lämpligen kan sammanläggas, bör detta ske. Om ett

pastorat är alltför stort för att tvångsvis bilda en kommun, bör om möjligt

två eller flera kommuner av nöjaktig storlek bildas inom pastoratet. Även

där pastoratsindelningen icke lämpligen kan på nyss angivet sätt följas, bör

man vid kommunindelningen beakta de kyrkliga intressena. Där omregleringar

i pastoratsindelningen är eller kan förväntas bli aktuella, bör man om

möjligt anpassa den nya kommunindelningen så, att en framtida överensstämmelse

mellan kommun- och pastoratsindelningen icke omöjliggöres.

Departementschefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1946 års

nybildningslag, att han var ense med kommunindelningskommittén därom,

att man vid nyindelningen borde taga den hänsyn till pastoratsindelningen,

som var möjlig utan eftergivande av väsentliga med kommunindelningsreformen

avsedda syften. Det fick därför anses uteslutet, att man

enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund. I de

fall då gamla indelningsgränser, sålunda även pastoratsgränserna, kunde

följas var det likväl önskvärt att så skedde. Riksdagen gav sin anslutning

till dessa uttalanden.

Med stöd av de den 3 mars 1950 erhållna nådiga bemyndigandena tillkallade

statsrådet Quensel den 15 april 1950 däri avsedda sakkunniga.

För översynen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen tillkallades kammarrådet E. H. Schalling såsom ordförande

samt såsom övriga sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare

K. A. M. Andersson i Löbbo, ledamoten av riksdagen första kammare L. E.

Andersson i Hedensbvn, kanslirådet N.-E. Brolin, biskopen G. A. E. Ilultgren

och domprosten I. Hylander. De sakkunniga, vilka antagit benämningen

pastoratsindelningssakkunniga, har den 26 februari

1953 överlämnat betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för

den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

m.m. (SOU 1953: 11). I betänkandet har de sakkunniga — närmast

på grund av särskilda åt dem, i anslutning till 1951 års riksdagsbeslut

angående prästernas löne- och pensionsreglering, den 8 oktober 1951 meddelade

tilläggsuppdrag — tillika avgivit förslag till ändrade regler för de

ordinarie prästernas lönegradsinplacering ävensom beträffande ifrågasatt

skyldighet för präst att i visst fall vidkännas minskning i lön och pension

vid förflyttning i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen

och tjänsteorganisationen i pastoraten. I arbetet med sistnämnda frågor

har de sakkunniga biträtts av byråchefen i statens lönenämnd G. F. O.

Cars, vilken av ecklesiastikministern tillkallats såsom expert för samråd i

de hithörande frågorna av löneteknisk natur.

Åt de sakkunniga likaledes givet uppdrag att verkställa översyn av

kontraktsindelningen jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens

framtida utformning har icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet;

de sakkunniga har nämligen ansett, att huvudförslaget rörande pastorats
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

indelningen m. m. väl kan bedömas utan att därvid ståndpunkt behöver

omedelbart tagas jämväl till dessa senare frågor.

De för utredningen med avseende å prästvalslagstiftningen tillkallade

sakkunniga, 1950 års präst valskommitté, har ännu ej slutfört

sitt uppdrag.

Innan jag övergår till den närmare redogörelsen för innehållet i pastoratsindelningssakkunnigas

föreliggande betänkande, får jag erinra om att i

anslutning till genomförandet av 1951 års prästlönereform meddelats vissa

bestämmelser och föreskrivits speciella åtgärder, vilka var och en på sitt

sätt är avsedda att förmedla övergången för de prästerliga befattningshavarna

till en ändrad pastoratsindelning och tjänsteorganisation. Härutinnan

må följande särskilt uppmärksammas.

Genom stadgande i prästlönereglementet (SFS 1951: 577) har skyldighet

ålagts ordinarie präst dels i 12 § att låta sig på grund av bland annat organisatoriska

skäl förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie,

i reglementet avsedd tjänst, dels i 13 § 1 mom. att avgå från tjänsten

— förutom under de jämlikt tjänstepensionsbestämmelserna gällande förutsättningarna

— under förutsättningar, som eljest må gälla på grund av

bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. Med sistnämnda

stadgande har åsyftats att bereda anställningsrättslig möjlighet till att

överföra präst på disponibilitetsstat eller liknande specialstat. Med stöd av

46 § prästlönereglementet kan präst på grund av organisatoriska skäl även

åläggas en utsträckt skyldighet att uppehålla annan tjänst.

Slutligen har Kungl. Maj:t — med stöd av vissa i propositionen om

prästernas löne- och pensionsreglering (Prop. 1951: 156 s. 24 f.) av föredragande

statsrådet gjorda uttalanden vartill riksdagen i huvudsak anslutit

sig (S och L1!! 2 s. 61 f. samt Rskr 321) — föreskrivit särskilda åtgärder

för en allmän om än på visst sätt begränsad vakantsättning av ledigblivande

ordinarie prästtjänster i avvaktan på den åsyftade pastoratsindelningsreformens

genomförande. Förberedelsevis ålades sålunda domkapitlen

i cirkulär den 13 juli 1951 att tills vidare göra anmälan hos Kungl.

Maj:t om varje vid ordinarie församlingsprästerlig tjänst därefter inträffande

ledighet samt att icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga åtgärd

för sådan tjänsts återbesättande. Sedan förslag uppgjorts till införande

av en generell men differentierad ordning vid genomförandet av den därmed

inledda allmänna vakant sättningen, över vilket förslag kyrkomötet hördes

(KM:ts skr 1951: 6 samt kyrkomötets SU 1 och skr 32), utfärdade Kungl.

Maj:t föreskrift härom genom cirkulär den 11 januari 1952. Den därvid

stadgade ordningen byggde på av domkapitlen och pastoratsindelningssakkunniga

gjorda förhandsbedömanden beträffande varje särskild tjänst,

huruvida tjänsten vid en allmän indelningsreform behövde indragas eller

kunde förutsättas även därefter bestå. Enligt denna ordning, vilken i huvudsak

alltjämt äger tillämpning, har domkapitlet beträffande varje ledig

eller framdeles ledigblivande ordinarie församlingsprästerlig tjänst inom

stiftet att, allteftersom tjänsten — i en cirkuläret bilagd förteckning över

samtliga dåvarande dylika tjänster i riket — betecknats med A eller med B

eller med C, antingen i stadgad ordning kungöra tjänsten till ansökan ledig

(A-tjänsterna) eller förordna om tjänstens uppehållande med vikarie (bitjänsterna)

eller underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om tjänstens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

återbesättande med ordinarie innehavare eller tjänstens vakantsättning

tills vidare (C-tjänsterna). I den cirkuläret bilagda förteckningen har av

de dåvarande kyrkoherdetjänsterna 801 betecknats såsom A-tjänster, 242

såsom B-tjänster och 326 såsom C-tjänster samt av komministertjänsterna

650 betecknats såsom A-tjänster, 113 såsom B-tjänster och 132 såsom Ctjänster.

Enligt en för den 1 maj 1953 gjord sammanställning skulle då

finnas jämlikt berörda förordnande vakantsatta inalles 51 kyrkoherdetjänster

och 48 komministertjänster.

Härjämte får jag erinra om att de — av mig jämlikt nådigt bemyndigande

den 30 april 1953 — för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning

tillkallade sakkunniga, församlingsstyrelsekommittén,

därvid anmodats att, jämte annat, uppmärksamma i vad mån ett

genomförande av en ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig

tjänsteorganisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga

föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera behov av särskilda jämkningar

i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.

Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgivits

dels av samtliga domkapitlen och stiftsnämnderna samt av överståthållarämbete

t och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riksarkivet,

riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statistiska centralbyrån,

statskontoret och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens

lönenämnd, i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda

spörsmål, samt av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna

övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjämte

har yttranden inkommit från allmänna svenska prästföreningen, svenska

kyrkans lekmannaförbund (kyrkobröderna), svenska landskommunernas

förbund, svenska pastoratens riksförbund, svenska stadsförbundet och

Sveriges yngre prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening,

i avseende å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt

skatteuppbördsförfarandet. Med domkapitlens yttranden har överlämnats

av domkapitlen inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets

pastorat, varav en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel

större icke-tätortspastorat (över 2 000 invånare) och hälften mindre icketätortspastorat.

Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden,

som inhämtats från vederbörande länsavdelningar av svenska landskommunernas

förbund samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat

yttranden av vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkivarien

i Stockholm. Slutligen har svenska pastoratens riksförbund, som för

sin del över sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte

ett antal församlingar, överlämnat de därvid till förbundet inkomna yttrandena

(733 st., varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabellarisk

sammanställning.

1 ärendet har iiven omedelbart från ett mindretal församlingar inkommit

skrifter av växlande art.

6 — Il ihan g till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Historik

Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande — efter redogörelse

för det dem lämnade utredningsuppdraget (1 kap.) — inledningsvis, i

2 kap. (s. 13—35), givit en historisk återblick över handläggningen alltsedan

äldre tid av hithörande indelnings- och organisationsfrågor. Mera

ingående har härvid i synnerhet behandlats reformarbetet under de senaste

hundra åren. Med utgående från allmänna stadganden och särskilda Kungl.

Maj:ts beslut — alltifrån bestämmelserna i Västerås ordinantia den 24 juni

1527 och den i 1686 års kyrkolag i 10 kap. 1 § givna förklaringen att

kyrkans och församlingens »uppsikt, vård och försvar» i vårt land är

anförtrodd Konungen — påvisas här av de sakkunniga, att den avgörande

befogenheten med avseende å rikets indelning i pastorat och i fråga om

tjänsteorganisationen inom dessa efter reformationens införande i Sverige

städse varit förbehållen Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts kompetens

bekräftades på sin tid genom bestämmelser i 23 § 1910 års prästlöneregleringslag.

I dessa bestämmelser angavs ävenledes vissa grundläggande

förutsättningar för ändring i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen, nämligen behovet av, å ena sidan, att åstadkomma

en tillfredsställande församlingsvård och, å andra sidan, att bereda

vederbörande tjänstinnehavare full sysselsättning. Då 1910 års lag i samband

med genomförandet av 1951 års prästlönelagstiftning upphävdes,

ersattes emellertid dessa bestämmelser med ett mera allmänt avfattat, nu

gällande stadgande i 2 § prästlönekostnadslagen (SFS 1951:570) om att

Konungen äger förordna om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation

i pastorat. På sätt de sakkunniga i annat sammanhang i

betänkandet (s. 117) framhåller finnes härutöver icke några i författning

givna regler om förfarandet då fråga uppkommer om ändring i indelningen

av pastorat. Gällande lag om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning (SFS 1919:293) är icke i och för sig tillämplig

å pastorat såsom sådant utan endast å kommun, församling och vissa skoldistrikt.

I praxis har likväl några av denna lags bestämmelser (ex. om

ekonomisk uppgörelse) ibland analogivis tillämpats även vid ändring i

pastoratsindelning.

I anknytning till den historiska redogörelsen redovisar de sakkunniga

till sist resultatet av de förändringar i pastoratsindelning och -organisation,

som under senare tid (åren 1860—1950) förekommit. Av nuvarande

pastorat består blott cirka 60 procent oförändrade till omfattningen sedan

före år 1860. Enbart under tiden efter år 1910 har 390 pastorat eller 28

procent av det dåvarande antalet undergått någon indelningsändring.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att helhetsbilden av indelningsändringarna

under perioden 1910—1950 utvisar en tendens mot »utjämning»

i pastoratsindelningen på det sättet, att antalet pastorat minskats

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts skrivelse ?ir 2.

i rikets i kyrkligt-administrativt avseende tidigast och rikast utvecklade

trakter (Skåne, Östgöta- och Västgötaslätterna samt Mälardalen och Uppland),

medan pastoratens antal genom delning ökats dels i rikets nordliga

och västliga delar (Karlstads, Härnösands och Luleå stift med glest befolkade

skogsbygder), där indelningen i kyrksocknar väsentligen slutförts först

i nyare tid, dels i Göteborgs stift med dess omfattande skärgårdstrakter.

I avseende å de organisatoriska förhållandena i pastoraten visar en av de

sakkunniga utförd siffersammanställning, att antalet fast anställda präster

från och med år 1860 till 1948 års ingång varit ganska stabilt i landsbygdspastoraten

(2 031 resp. 1 970) men i stads- och blandade stads- och landsbygdspastorat

förhållandevis mycket ökat (från 252 till 618), därav likväl

givetvis mest i de rena stadspastoraten (från 55 till 397). Under samma

tid hade antalet invånare per präst stigit i landsbygdspastoraten från

1 555 till 1 844, i de blandade stads- och landsbygdspastoraten från 2 146

till 3 448 samt i de rena stadspastoraten från 2 714 till 4 925, allt i genomsnitt

för landet i dess helhet.

För indelning och organisation grundläggande faktorer

I de närmast följande avsnitten av sitt betänkande redovisar pastoratsindelningssakkunniga

de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar

i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen påverkat

utformningen av dessa regleringar och som av de sakkunniga nu

befunnits vara av betydelse för den anbefallda översynen av hithörande

förhållanden. De understryker härvid den nära nog utslagsgivande betydelse,

som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens

och organisationens ändamålsenliga sammansättning.

Församlingsprästernas arbetsuppgifter

I 3 kap. (s. 36—39) åskådliggöres, med utgående från gudstjänstlivets

och församlingsvårdens krav, huvudformerna av de på prästerna ankommande

specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna. I anslutning härtill framhålles

bland annat följande.

För evangeliskt-lutherskt kyrkoliv utgör den allmänna gudstjänsten

med ordets förkunnelse och sakramentens bruk ett centrum och ett livsvillkor.

Vid varje reform, som avser att reglera de administrativa betmgelserna

för kyrkans liv och gärning, måste man därför taga sikte på att

gudstjänst regelmässigt — om än ock ej alltid söndagligen — kan firas i

varje församling.

Församlingsvården, speciellt ungdomsarbetet, har anknytning i den i

dopritualen ingående s. k. fadderförmaningen liksom i konfirmandundervisningen.

Kyrkans uppgift härutinnan fylles på olika sätt, allt efter de lokala

förutsättningarna: söndagsskola, juniorverksamhet (scoutrörelse), ungdomssamling

med studiearbete m.m. samt bland vuxna kretsarbetet (ex. »symöten»).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

Församlings vårdens rätta bedrivande förutsätter personlig kontakt mellan

präst och församling. I mindre församlingar, där befolkningsomflyttningen

icke är särskilt påtaglig, kan en sådan kontakt ofta utan större

svårighet ernås; prästen har möjlighet att genom hembesök anknyta till

vardagslivets behov och problem. I sådana församlingar betros också prästen

med fördel, stundom med nödvändighet, med uppgifter av allmänt

social eller humanitär art, vilka i större församlingar med deras sociala

differentiering och bättre resurser hellre anförtros åt särskilda organ och för

den sociala uppgiften skolad personal. Under alla förhållanden kan prästens

aktiva deltagande i församlingslivet icke lämnas opåaktat. Frågan om frivilliga

lekmannakrafter i framför allt de större församlingarna är ett alltmer

angeläget spörsmål, men den lekmannainsats som behöves kan icke göra den

prästerliga ledningen av församlingsarbetet överflödig. De kyrkliga förrättningarna

ger prästen naturliga utgångspunkter för personligt fördjupad

kontakt. Medlingen i äktenskaps tvister, fattad som en del av församlingsvården,

kräver omsorgsfull handläggning. Hela denna ytterst personligt

betingade sida av församlingsgärningen kräver ett icke ringa mått av tid

och beredelse. Den kommer nu dessvärre ofta nog att eftersättas för handläggning

av ärenden av administrativ beskaffenhet.

Till sist erinras här om frågan om ordnandet av den andliga vården vid

sjukhusen, vari nyligen utredning verkställts (SOU 1949: 53), och påpekas,

att — oavsett huru denna fråga slutligt ordnas — det främst synes vara

församlingsprästerna som därvid kommer att direkt bli engagerade.

För klarläggande av församlingsprästernas arbetsbörda och dennas fördelning

på arbetsuppgifter av olika slag har de sakkunniga låtit genom anordnande

av särskilda arbetstidsstudier (oktober 1950 och maj — för Luleå

stift juni — 1951) föranstalta om en ingående undersökning av prästernas

nuvarande arbetsförhållanden. Resultatet av denna undersökning, som omfattar

arbetstidsuppgifter från ett antal av drygt 400 präster, redovisas i 4

kap. (s. 40—44). Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga härom

följande.

Tidsuppgifterna ger icke vid handen, att de skillnader i antalet arbetstimmar

per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och för sig är

beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlingspastorat

eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerförsamlingspastorat

ej sällan är duplilcationspastorat, vilket medför en förhållandevis

stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften. Någon egentlig skillnad mellan

arbetsbelastningen i pastorat av olika struktur kan blott såtillvida påvisas,

att den minsta bördan av legalt reglerade arbetsuppgifter förekommer i små

agrara pastorat om en församling med en präst och en folkmängd under

2 000 samt måttlig areal. Detta utesluter emellertid icke, att i pastorat av

denna typ kan redovisas en arbetsbelastning, som fullt går upp mot den i

dubbelt så stora pastorat, vilket förhållande förklaras av att de prästerliga

arbetsuppgifterna företer en icke ringa grad av elasticitet. Detta bekräftas

av arbetstidsstudierna. Sålunda förhåller det sig i allmänhet så, att — där i

ett pastorat ett förhållandevis stort timantal redovisats för en viss uppgift

— ett jämförelsevis litet antal timmar upptagits för någon eller några andra

uppgifter. Också kan i verkligheten en präst till följd av elasticiteten i arbetsuppgifterna

förskaffa sig så mycket arbete i tjänsten, som han vill taga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

på sig. Härutinnan föreligger icke någon skillnad mellan pastorat med en

och med flera präster. Det lärer dock vara uppenbart att redan den omständigheten,

att en präst har skyldighet att betjäna mer än en församling med

söndaglig gudstjänst, expedition och ordförandeskap i mera än ett kyrkoråd

— uppgifter som icke får utan laga förfall eftersättas — inskränker den

möjlighet att fördela uppgifterna på för honom lägliga tider, som eljest står

honom till buds. Den omständigheten att hans pastorat består av två eller

flera församlingar verkar fördenskull extra tyngande på hans ordinarie

arbete.

Pastoratsindelningen och den borgerliga komiminindelningen

Förhållandet mellan pastoratsindelningen och den borgerliga kommunindelningen

behandlar pastoratsindelningssakkunniga i 5 kap. (s. 45—55).

De påpekar här till en början, att den av kommunindelningskommittén på

sin tid förutsatta aktualiseringen av omregleringar i pastoratsindelningen —

i sammanhang varmed en överensstämmelse mellan kommun- och pastoratsindelningen

kunde övervägas — inträffat genom 1949 års riksdagsbeslut

om prästerskapets lönereglering och det därav påkallade utredningsuppdraget

för de sakkunniga, och nämner vidare i avseende å det nuvarande förhållandet

följande.

Före den nya kommunindelningen sammanföll i regel på landsbygden

och i de mindre städerna kommun- och församlingsindelning. Grundläggande

för den territoriella pastoratsindelningen är den territoriella församlingen.

Pastoraten består av eu eller flera församlingar, vilka senare i huvudsak

sammanfaller med de gamla borgerliga kommunernas områden. Den

1 januari 1948 var enförsamlingspastoraten 604 och flerförsamlingspastoraten

758. Den förra gruppen har sedan dess ökats med 10 och den senare

minskats med 3. Antalet städer var vid 1952 års ingång 133, vilka med ett

fåtal undantag utgjorde egna församlingar eller omfattade flera sådana.

Dessa stadsförsamlingar bildar var för sig eller tillsammans med angränsande

landsbygdsförsamlingar pastorat. Städer med mera betydande folkmängd

(över 30 Ö00 inv.) är med få undantag uppdelade i flera församlingar och

pastorat. För dessa sistnämnda städers del torde det icke ifrågakomma att

bilda större pastorat än som motsvarar stadskommunens område; anpassning

till dennas gränser föreligger redan antingen i form av kongruens eller

så, att flera pastorat rymmes inom kommunen. För stad, som gemensamt

med landskommun bildar en församling, kan nybildning av pastorat ske

blott under förutsättning av församlingsdelning. Köpingskommunernas antal

var vid 1952 års ingång 88. Det övervägande antalet bildar egna församlingar;

några få är uppdelade i två eller flera sådana. Övriga köpingskommuner

bildar var för sig församling med en landskommun samt pastorat med

denna eller flera församlingar. Några större svårigheter att anknyta pastoratsindelningen

till de församlingsenheter, vari städer och köpingar är inordnade,

torde icke vara för handen. Annorlunda är läget beträffande den

återstående gruppen, de egentliga landskommunerna, där ändringar i pastoratsindelningen

huvudsakligen torde bli aktuella. Särskilt gäller detta tidigare

landskommuner, vilka bildar församling och pastorat tillsammans med

stad men genom den nya kommunindelningen sammanförts med andra

landskommuner till större enheter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

En jämförelse mellan den gällande pastoratsindelningen och den nya

kommunala indelningen ger vid handen, att man vid gruppering av de förutvarande

kommunerna i större enheter i allmänhet tagit hänsyn till pastoratsindelningen.

I många fall har kommuner, som redan sammanfaller med

pastorat, lämnats orubbade. Av gjord sammanställning framgår, att av de

1 369 territoriella pastoraten den 1 januari 1952 (stads- samt blandade

stads- och landsbygdspastorat inräknade) sammanföll 429 med borgerliga

kommuner enligt den nya indelningen och 667 föll gruppvis helt inom gränserna

för respektive kommuner (331 jämte del eller delar av andra pastorat).

Beträffande 49 pastorat rådde såtillvida kongruens, att pastoratet omfattade

två eller flera kommuner (både stads- och landskommuner). Splittrade

på olika kommuner var 224 pastorat.

Under erinran om att beträffande de kyrkliga kommunerna (församlingarna)

icke nu förelåg någon fråga om en motsvarande förstoring som den,

vilken vidtagits med avseende å de borgerliga primärkommunerna, betonar

de sakkunniga, att man fördenskull vid bedömandet av spörsmålet om pastoratens

anslutning till den nya kommunindelningen torde ha att utgå från

en i stort sett oförändrad församlingsindelning. De framhåller vidare i detta

sammanhang följande.

Den kommunala självstyrelsen har inom pastoratsförvaltningen, där

denna icke sammanfaller med församlingsförvaltningen, ett begränsat utrymme

och är i stort sett anknuten till boställsförvaltningen. Denna står

dock i väsentlig mån under myndighetskontroll. Utdebiteringen till pastoratsutgifterna

är i regel föga betydande i jämförelse med den borgerligt

kommunala. Det är dock för skattebetalarna ett intresse att den ojämnhet

i utdebiteringen, som den borgerliga kommunens uppdelning mellan olika

pastorat kan medföra, i görligaste mån elimineras genom kongruens mellan

kommun- och pastoratsindelning.

Befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt centrum för flera

kommuner, har i många fall blivit bestämmande för kommunindelningen.

Även från pastoral arbetssynpunkt är ofta fördelar förenade med att också

pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan ort. I icke ringa utsträckning

har sedan år 1910 flyttning av prästgård från landsbygd till tätort

redan ägt rum.

Även i ett annat avseende skulle en anpassning av pastoratsindelningen

till de borgerliga kommunerna vara av värde för det prästerliga arbetet.

För närvarande äger konfirmandundervisning i stor utsträckning rum i anslutning

till det sjunde skolåret. Tendensen till centralisering av skolväsendets

högre stadier till huvudorten i en borgerlig kommun, som sammanfaller

med pastorat, skulle underlätta eu samordning av konfirmandundervisningen

med kommunens skolväsen.

För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad

på att medlemmarna uppsöker förvaltningscentrum, kommunalkontor och

andra expeditioner. I viss mån gäller ett motsvarande förhållande i fråga om

de pastorala angelägenheterna men därjämte ett omvänt, nämligen att

prästen regelmässigt har att uppsöka sina församlingsbor. Prästen får icke

nöja sig med att fullgöra sina legalt reglerade skyldigheter, kyrko- och folkbokföring,

expedition, gudstjänst, tjänsteförrättningar etc. Av honom kräves

ett personligt engagemang, som innebär en aktivitet av helt annan art

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet. Folkmängden

i ett pastorat kan därför icke utan avsevärd olägenhet för pastoralvården

överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande kontakt med

olika befolkningsgrupper omöjliggöres.

Till sist understryker de sakkunniga, att pastoratsbildningen i allt fall

främst åsyftar att skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter samt

att det i sin mån ock må beaktas, att genom en nyordning av pastoraten

till överensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna olägenheter i

särskilda fall kan vållas den kyrkliga traditionen och seden. Det torde

komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle för det kyrkliga

arbetet medföra större nackdelar än fördelar.

Befolkningsutvecklingen

Beträffande befolkningsutvecklingen och dess betydelse för indelning och

organisation, som pastoratsindelningssakkunniga behandlar i 6 kap. (s. 56—

61), framhåller de till en början, att en revision av pastoratsindelningen

bör, i likhet med vad som åsyftades vid regleringen av den borgerliga kommunindelningen,

inriktas på att skaffa en relativ trygghet mot alltför snara

indelningsändringar, och anför härom följande.

För att indelningen skall kunna bereda möjlighet till arbete på längre

sikt bör man helst kunna räkna med att den blir bestående åtminstone

i 30 år. Med en sådan riktpunkt är det nödvändigt att taga hänsyn till

tendenser i utvecklingen, som kan komma att medföra minskning i befolkningsunderlaget.

En ökande folkmängd bereder mindre bekymmer; indelningsfrågor,

som sammanhänger därmed, kan utan större olägenhet tagas

upp allteftersom förutsättningarna för en ändring är för handen. Den normala

lösningen av sådana frågor blir i regel först ökning av organisationen

och sedan pastoratsdelning.

Efter redogörelse för vissa framställda befolkningsprognoser, dels för

landsbygden, dels för tätorter av skilda slag, framlägger de sakkunniga i en

särskild sammanställning resultatet av en av dem verkställd undersökning

av folkmängdsutvecklingen i de nuvarande landskommunernas områden.

De sakkunniga sammanfattar sitt omdöme av undersökningsresultatet med

hänsyn till pastoratsindelningen sålunda.

Större tätorter verkar regelmässigt såsom i befolkningshänseende stabiliserande

faktorer. Deras folkmängdsökning kan allt efter förhållandet

mellan tätorts- och jordbruksbefolkning uppväga minskningen i den senare.

Även mindre tätorter kan spela motsvarande roll, men snarare så, att deras

befolkningstillväxt kan fördröja folkmängdsminskningen i vederbörande

pastorat såsom helhet. Det gäller därför att i varje särskilt fall ägna uppmärksamhet

åt frågan, i vad mån vid indelningen av ett landsbygdspastorat

befintligheten av en mera betydande tätort kan antagas hejda eller fördröja

sådan beräknad nedgång i folkmängden, som eljest skulle motivera

pastoratets sammanläggning med annat pastorat eller församling.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Nuvarande indelning och organisation

I 7 kap. (s. 62—80) redogör pastoratsindelningssakkunniga härefter för

grunderna för och utvecklingen i praxis av pastoratens nuvarande indelning

och organisation och framhåller därvid det nära sammanhang, som frågan

om pastoratsindelningen har med frågan om fördelningen av de prästerliga

krafterna på pastoraten; de båda frågorna måste därför ses med utgångspunkt

i detta samband. De sakkunniga anför i anslutning härtill bland

annat följande.

Organisationen av församlingsprästerskapet, som ursprungligen var baserad

på sockenkyrkan, så att varje församling utgjorde ett pastorat och hade

blott en präst, har i äldre tid varit väsentligen beroende av tillgången på

lokala avlöningst illgångar; även geografiska förhållanden har medverkat till

att den organisatoriska enheten, pastoratet, i varje fall på landsbygden, fått

en begränsad omfattning oftast med blott en prästerlig tjänst. I den mån

folkmängden stigit och delning av pastorat icke kommit i fråga har organisationen

ökats genom inrättande av prästerliga biträdestjänster. Härav

har följt, att ett större antal kyrkoherdetjänster numera har karaktären av

förmanstjänster, såtillvida att i samma pastorat finnes en eller flera tjänster

med lägre ställning än kyrkoherdetjänsten. Fortfarande är dock över

40 procent av de 1 369 territoriella pastoraten utan fasta biträdestjänster;

dessa pastorat bildar de s. k. enprästpastoraten.

De ekonomiska förutsättningar, under vilka den församlingsprästerliga

organisationen tillkom, är numera andra. Genom maximeringen av pastoratens

utgifter för prästerskapets avlöning samt skatteu t jämningen över

kyrkofonden och dennas finansiering genom den allmänna kyrkoavgiften

kan organisationen justeras oberoende av tillgången på avlöningsmedel inom

varje pastorat för sig. Kungl. Maj:t har blivit i stånd att oavsett menighetens

förmåga av uppoffringar för avlöning av prästerskapet ordna tjänsternas

fördelning efter vad som från rikskyrkliga synpunkter synes bäst.

o Efter tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning, varigenom för första

gången en allmän utjämning av kostnaderna för prästerskapets avlöning

infördes, har frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfattning

i stort sett bedömts från synpunkten av den kyrkliga verksamhetens

behov och önskemålet att effektivt utnyttja de prästerliga krafterna. Detta

avspeglas i det sedan dess stigande antalet ändringar i pastoratsindelningen.

Folkmängd, bebyggelsekaraktär, avstånd och areal inom ett pastorat har

därvid varit viktiga faktorer för avgörandet om organisationens storlek.

Fn icke av förhållandena motiverad ojämnhet mellan pastoraten består

dock fortfarande i avseende å folkmängd och tjänsteorganisation.

Ändringarna i indelningen och organisationen har huvudsakligen skett

genom delning eller genom sammanläggning av förutvarande pastorat.

Grundläggande för dessa ändringar har företrädesvis varit hänsynen till

folkmängd och areal men även till de föreliggande historiska och naturliga

— geografiska och sociala — förutsättningarna. Inom organisationen har

under denna tid kyrkoadjunktsinstitutionen fått allt större plats.

Såvitt angår städerna har man vid behandlingen i regel utgått från att

en befolkning av intill 5 000 kan betjänas av en präst utan att arbetsbördan

blir alltför tyngande. Beträffande landsbygden har en präst ansetts vid måttlig

areal (e:a 1 kv.-mil) kunna betjäna en folkmängd av högst 3 000, under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

det han förutsatts icke ha tillräcklig sysselsättning vid en folkmängd under

2 000. För städerna torde frågan om minimital icke ha varit aktuell.

Till närmare belysning av förhållandena lämnar de sakkunniga härefter

en utförlig redogörelse för indelningsändringar, som under de senaste 40—50

åren vidtagits, samt för resultatet av dessa vid årsskiftet 1947/48 med hänsyn

till folkmängd, areal och antal församlingar inom pastoraten och dessas

förhållande till antalet präster därstädes. Resultatet visar stora variationer

såväl inom respektive stift som de skilda stiften emellan och särskilt med

avseende å förhållandena i landsbygdspastoraten (den administrativa landsbygden)

samt i stadspastoraten och de blandade stads- och landsbygdspastoraten.

Vad beträffar de framkomna siffrornas betydelse för mätande av

(de potentiella) arbetsuppgifternas omfattning erinrar de sakkunniga om

följande.

En stor areal verkar regelmässigt förtyngande, om arbetsbördan eljest,

bedömd enbart efter folkmängdstal, antages vara normal. Fasta jämförelsetal

kan därvid svårligen uppställas; bebyggelsens spridning och kommunikationsledernas

beskaffenhet måste verka differentierande från pastorat

till pastorat. Med hänsyn tagen till kända förhållanden härutinnan torde

man emellertid kunna av siffrorna utläsa, att olikheterna mellan de sydliga

stiften icke har några större proportioner, Skara och Visby stift möjligen

undantagna; för dessa två tillkommer en särskild omständighet, nämligen

antalet kyrkor och församlingar per präst. I de nordliga delarna av riket,

särskilt Härnösands och Luleå stift, tyder däremot siffrorna för landsbygdspastoraten

på en avsevärt större arbetsbelastning per präst än söderut. De

högre folkmängdstalen för stadspastoraten och de blandade pastoraten

kompenseras av de lägre arealtalen samt, beträffande de blandade pastoraten,

jämväl av den omständigheten att städerna utgör kommunikationscentra

för dessa pastorat med i regel både goda och täta förbindelser med

landsbygden. Vidare framgår, att i saväl stadspastorat som blandade stadsoch

landsbygdspastorat, sedda såsom grupper, antalet präster år 1948 i regel

överstiger antalet i pastoratet ingående församlingar. Fragan i vad man

arbetet tynges genom att varje präst har att betjäna mer än en församling

kan fördenskull för dessa grupper blott i undantagsfall få betydelse. I landsbygdspastoraten

åter var förhållandet vid samma tidpunkt i viss man annorlunda.

För dessa visar det sig, att frågan i vad mån ett större antal församlingar

än eu per präst kan öva inflytande pa arbetsbördan och därmed

på organisationens lämpligaste omfattning huvudsakligen är aktuell för

Visby, Skara och Lunds stift. Fn sammanställning för samtliga pastoraten

beträffande antalet pastorat stiftsvis med mer än en församling per präst

den 1 februari 1952 utvisar, att eu pastoratsindelning med två församlingar

per präst är vanligast i Lunds stift (115 av 287 pastorat i riket i dess helhet),

med tre församlingar i Skara stift (22 av 41) samt med fyra församlingar

i Skara stift och Visby stift (8 resp. 5 av 15).

I anknytning delvis till en med domkapitlen — efter hörande av vederbörande

stiftskommittéer för de aktuella pastoratsindelningsfrågornas beredning

— anordnad enkät framlägger de sakkunniga här till sist sina synpunkter

dels på i vad mån frågan om den församlingsprästerliga organisationens

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

omfattning i pastorat — där man på grund av antalet i pastoratet ingående

församlingar kan tänkas behöva räkna med ett mindre folkmängdstal per

präst än det normala — är beroende på turordningen för gudstjänsterna i

församlingskyrkorna, dels på frågan om betydelsen för organisationen av

prästernas tjänstegrad och deras bostadsförhållanden.

Villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård

Slutligen har de sakkunniga i 8 kap. (s. 81—92) analyserat och sammanfattningsvis

belyst frågan, huru villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård

gestaltar sig i pastorat av olika typ, under hänsynstagande till skilda

lokala förutsättningar.

Efter att inledningsvis ha berört de förändringar i den kyrkliga verksamheten,

som samhällsutvecklingen sedan äldre tid medfört, framhålles här

bland annat följande med avseende å den lokala församlingens betydelse

såsom kyrkligt verksamhetsområde.

Den naturliga samhörigheten mellan alla sockenbor har särskilt i mindre

församlingar varit bestämmande för utgestaltningen även av den moderna

församlingsvården både när det gäller arbetet bland barn och ungdom och

med avseende på föreningsverksamheten bland äldre. Den har karaktären

av församling sarbete med den lokala vidd och begränsning, som följer därav.

Symbolisk för den nu skisserade tendensen inom nutida kyrkoliv är

kombinationen församlingskyrka-församlingshem.

Däremot bör emellertid ställas en annan tendens, som går ut på att vidga

ramen för den kyrkliga verksamheten. Församlingsrörelsen har växt ut till

en kyrkorörelse, som bragt till uttryck de enskilda församlingarnas tillhörighet

till eu större samfundsgemenskap och fört fram organ och sammanslutningar

i kontrakten, stiften och rikskyrkan.

De faktorer, som varit verksamma i den moderna samhällsutvecklingen

och framkallat upplösning av de gamla lokala enheterna till förmån för bildandet

av större kommunala verksamhetsområden, har också gjort sig gällande

inom församlingsorganisationen. En alltför stark folkminskning i rena

landsförsamlingar likaväl som en alltför stor folkökning i församlingar med

tätortsbebyggelse kan vålla, att församlingen har svårt att fungera såsom

en sådan. Församlingen utgör alltjämt en naturlig kyrklig arbetsenhet och

kan, där underlaget för gudstjänstliv och övrigt kyrkligt arbete är tillfredsställande,

svårligen såsom sådan ersättas.

De sakkunniga framhåller härefter, att vid bedömandet av de krav, som

gudstjänstliv och församlingsvård ställer på den prästerliga arbetskraften i

det enskilda fallet, hänsyn måste tagas till de betydande variationerna i församlingarnas

struktur.

En viktig skillnad förefinnes mellan »kyrkliga» församlingar, där behovet

av gudstjänsttillfällen är starkt och den kyrkliga seden väl hävdat sig även

i fråga om sökandet av själavård, och »okyrkliga» församlingar, där både

gudstjänstliv och församlingsvård i traditionell form råkat i förfall. Med

hänsyn till arbetsbördan blir dock skillnaden icke så stor för församlingsprästen.

Medan denne i förra fallet har full sysselsättning med de uppgifter,

som sedan gammalt är givna, måste han i senare fallet ägna så mycket

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt prövande av nya medel för

att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna församlingsarbetet

representerar sålunda en till det centrala i prästens kallelse hörande arbetsuppgift

av krävande art, som han icke kan undandraga sig.

Ser man återigen till förutsättningarna för den kyrkliga verksamhetens

utformning och till möjligheterna för prästerskapet att fylla de härigenom

ställda kraven, är det andra faktorer, som framträder. Här kommer givetvis

församlingarnas folkmängd och areal, deras geografiska och sociala struktur

i betraktande. Men det är också av väl så stor betydelse, om prästerskapet

har en eller flera församlingar att betjäna eller om en församling har en

eller flera präster.

Efter redogörelse för de yttranden med avseende å frågan om en- eller

flerprästpastorat, som avgivits vid den förut omnämnda enkäten med domkapitlen

och vederbörande stiftskommittéer, framlägger de sakkunniga sina

synpunkter på skilda förekommande pastoratstyper. De anmärker härtill

följande.

Vår historiskt framvuxna pastoratsorganisation uppvisar så starka variationer,

att det knappast låter sig göra att i en schematisk översikt redovisa

alla förekommande pastoratstyper. Med hänsyn till utredningens syfte kan

det vara motiverat att lämna å sido pastorat, som redan enligt de vid en

senare tids ändringar i indelningen tillämpade principerna måste anses för

små eller för stora. Men även om undersökningen begränsas till några av de

allmännast förekommande pastoratstyperna, visar det sig vara förenat med

stora svårigheter att behandla dem i ett sammanhang. En karakteristisk

olikhet föreligger sålunda mellan den äldre typ av pastorat, bestående av en

eller flera till folkmängd och areal små församlingar, vilken alltjämt är förhärskande

i de sydsvenska och mellansvenska stiftens jordbruksbygder, och

den nyare typ, som representeras å ena sidan av de över hela landet spridda

pastoraten med större städer och andra tätorter och å andra sidan av de

vidsträckta landsbygdspastoraten, framför allt i de båda norrlandsstiften

men även i vissa trakter av andra stift.

I beaktande härav har de sakkunniga för granskningen av skilda pastoratstypers

ändamålsenlighet indelat pastoraten efter deras större eller mindre

folkmängd och areal (under eller över 1 500 invanare och 1 kvadratmil)

samt därunder i pastorat av agrar- eller tätortskaraktär, bestående av en

eller flera församlingar och betjänade av en eller flera präster. På den analys

de sakkunniga här gjort bygger de till stor del det förslag till indelningsoch

organisationsnormer, som de framlägger.

Sakkunnigförslaget

Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget

Innan de sakkunniga övergår i 9 kap. (s. 93—115) till att precisera de

riktlinjer för ny indelning och organisation av pastoraten, som de med stöd

av den föregående redogörelsen för de härför relevanta huvudfaktorerna

funnit böra tillämpas, framhåller de — med erinran om de prästerliga

arbetsuppgifternas betydelse för dessa regleringar — följande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Genom de på de sakkunnigas initiativ verkställda arbetstidsstudierna torde

ha vunnits en — så långt sig göra låter — tillförlitlig och belysande bild

av såväl omfattningen som arten av de arbetsuppgifter i tjänsten, som i

olika typer av pastorat och under skilda organisationsformer för närvarande

åvilar församlingsprästerskapet. I anslutning till den i samband med 1951

års religionsfrihetslagstiftning medgivna skattelindringen för personer, som

ej tillhör svenska kyrkan, framhölls bland annat (SOU 1949: 20, s. 322 ff.

och 337 ff.), hurusom en väsentlig del av de i prästerskapets tjänsteåligganden

numera ingående arbetsuppgifterna icke hade enbart kyrklig utan fastmer

övervägande borgerlig karaktär. Som detta omdöme i stort sett torde

äga giltighet, kan redan därav slutas, att lösningen av nu föreliggande problem

ej mindre blir av vikt för den speciellt kyrkliga verksamheten än även

får en mera allmänt administrativ räckvidd.

De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en

reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapitlen

av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förutsättningarna

skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter:

församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga

verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pastoratens

folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse;

pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen;

pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erforderligt

antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram

till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de

smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet

av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre

för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen

i pastoraten, som avsetts.

Jag vill längre fram återkomma till den närmare innebörden av de av

de sakkunniga sålunda uppställda förutsättningarna och normerna samt

de sakkunnigas motivering härför. Här skall jag först i korthet redogöra

för de huvudsynpunkter de sakkunniga härutinnan anlagt och det väsentliga

i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning och organisation

av pastoraten. Därvid följer jag i det huvudsakliga en av de sakkunniga

själva gjord sammanfattning av förslaget.

De prästerliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens

utformning. Indelningen i pastorat blir å sin sida av given betydelse

för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i förhållande

till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges

ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att

få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från

arbetssynpunkt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorganisation

och indelning å andra sidan är en bestämd förutsättning för

att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad.

Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom

en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.

Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till

dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjiilps anskaffande

för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn

till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för

församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.

Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlingskyrka

varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en

församling är särskilt liten och för gudstjänsthållningen tillräckligt antal

präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling

sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med annan församlings.

För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst

en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Behov av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlingsvård

på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke

längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och tjänsteorganisationen

fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.

Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del

därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuvarande

pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad

mån vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera

än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras

i det nybildade pastoratet.

En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen

(dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun och pastorat men likväl

så att pastoratsgräns ej skär kommungräns) kommer i stort sett att

vara till gagn för den kyrkliga organisationen. Pastorat bör icke vara delat

mellan två län eller stift.

Antalet församlingar i ett pastorat med två präster bör helst icke överstiga

fem. Olika folkmängdstal räknas med såsom mätare av prästernas

arbetsbörda för tätortspastorat och landsbygdspastorat. Med bortseende

från ojämnheter, vilka härledes av osäkerhet beträffande denna pastoratens

karaktär och av »besvärlig tjänstgöring», har såsom norm för organisationen

uppgjorts en schematisk regel, som skiljer mellan tätorts- och landsbygdspastorat

med olika antal församlingar och präster.

Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar

gäller 1 Va kvadratmil, diir icke särskilda omständigheter, såsom svårfram
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

komliga vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera

präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med

hänsyn till antalet präster.

Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som

skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en

pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga inrättande

av en ny tjänst, under förutsättning att organisationen ej redan nått

gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall kan en organisation med endast

en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken

ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skiftande

krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastoratsorganisation

av flera än fem präster är normalt icke önsklig.

Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam

kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma

till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de särskilda

pastoraten bör fastställas av domkapitlet.

Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folkmängdstalet

väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tätortspastorat

samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pastoratet

inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex.

med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla

arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministratur.

Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande

förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen utöver

tre präster får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Icke

i något fall, ej ens för de stora städerna, bör en organisation med flera

kyrkoadjunkter än två förekomma.

Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat

att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör

upptagas till förnyad prövning.

Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom reformen blir väsentligt

reducerat, synes det angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag,

att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.

Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske samtidigt

för hela riket. Dessförinnan bör beslut om förflyttning av innehavare

av indragna tjänster ha meddelats. Med avseende å sådan förflyttning

föreslås vissa tillfälliga regleringar, varigenom antalet av de fall, då förflyttning

till annan ort blir nödvändig, skulle kunna begränsas.

Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt

betänkande särskilt behandlat ett par till indelnings- och organisationsreformen

närstående frågor ävensom de av mig inledningsvis omnämnda

frågorna om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.

I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrät
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

tande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för pastoratets uppdelning

i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed sammanhör,

eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkunniga

närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika

indelningar.

I avseende å reglerna för prästernas lönegradsinplacering har de sakkunniga

föreslagit nya grunder efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt

fixerade faktorer av kvalitativ natur. De nya inplaceringsreglerna avses att

med reformens genomförande tillämpas enhetligt för samtliga ifrågavarande

tjänster. I anslutning härtill föreslås, att antalet lönegrader för komministrar

reduceras från fyra till två samt att inrättande av särskilt tjänstgöringsområde

inom pastorat ej vidare skall inverka på vare sig kyrkoherdes eller

komministers lönegradsplacering.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning

av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett utkast

till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i

riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisation

nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En

sammanställning visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom

Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle

emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrkoadjunkturerna

ökas med 199.

En indelning och prästerlig organisation enligt detta de sakkunnigas utkast

beräknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoherdarnas

och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minskning

av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket med i avrundat

belopp 90 000 kronor.

YTTRANDEN

I åtskilliga av de över pastoratsindelningssakkunnigas förslag avgivna

yttrandena har uttalanden gjorts rörande angelägenheten överhuvudtaget

av en pastoratsindelningsreform, som här förutsatts, ävensom framförts

vissa mera allmänna omdömen rörande det nu föreliggande förslaget.

Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och församlingsprästerliga

organisationen har av remissmyndigheterna allenast

ifrågasatts av stiftsnämnden i Göteborg, som — från de synpunkter stiftsnämnden

företräder — icke känner sig övertygad om att en allmän översyn

av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt

få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall utan

en allmän omstöpning med de vittgående konsekvenser, som härav måste

följa. Domkapitlet i Karlstad anför, att det visserligen intet har att erinra

mot en av förhållandena på varje ort betingad ändring i nuvarande pasto
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ratsindelning, men att domkapitlet icke kan biträda en sådan hela riket

omfattande pastoratsindelning, som de sakkunniga föreslagit. Sveriges yngre

prästers förbund hemställer för sin del, att en ny och allsidig utredning

verkställes i frågan med deltagande jämväl av särskilda representanter för

de speciellt berörda stiften.

I övrigt har i nu förevarande sammanhang i huvudsak anförts följande.

Domkapitlet i Uppsala: Den i vissa avseenden föråldrade pastoratsindelningen

innebär ett problem, som kräver sin lösning. Därom råder säkerligen

enighet från alla intressegruppers sida. När det emellertid gäller frågan,

huru tillfredsställande rättelse skall ernås, torde det vara hart när

omöjligt att tillgodose alla önskemål. De sakkunniga har synbarligen betraktat

spörsmålet som en utjämnings- och fördelningsfråga, där den ekonomiska

synpunkten spelat en icke oväsentlig roll. Från kyrkans synpunkt

hade det otvivelaktigt varit önskvärt, om församlingens behov av gudstjänst

och präst satts i första rummet. Som allmänt omdöme bör dock

kunna medgivas, att de sakkunniga under för handen varande förhållanden

och med hänsyn till de disparata aspekter, som de skilda intressegrupperna

lägger på spörsmålet, kommit fram till riktlinjer, som synes kunna bilda

basen för en för alla parter godtagbar lösning.

Domkapitlet, i Linköping: Vid uppgörandet av sitt principförslag har de

sakkunniga haft en välbetänkt omsorg om storstädernas samt Norrlands

behov av effektiv prästerlig försörjning. Detta måste räknas till sakkunnigförslagets

förtjänster. Den får emellertid icke köpas genom en alltför stor

utarmning av mellersta Sveriges kyrkliga organisation.

Domkapitlet i Skara: De ingående och omsorgsfulla utredningar, som

ligger till grund för de sakkunnigas betänkande, har bekräftat nödvändigheten

av en översyn av den kyrkliga organisationen. I kyrkans eget intresse

bör det i viss omfattning ske en omreglering, under hänsynstagande både

till de nuvarande befolkningsförskjutningarna från landsbygden till tätorterna

och till bristen på prästerliga krafter i vissa storstäder och inom

delar av norrlandsstiften.

Domkapitlet i Strängnäs: Att den nuvarande pastoratsindelningen i

många fall behöver ändras är uppenbart, varvid pastoratsbildningen bör

skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter, men rationaliseringen får

under inga omständigheter medföra att det kyrkliga livet bortrationaliseras.

Varje sådan farhåga skulle också ha varit helt utesluten om de kamerala

och ekonomiska övervägandena, som givetvis har sin stora betydelse, hade

fått träda i bakgrunden för de kyrkliga och religiösa principer, som flerstädes

förekommer i betänkandet men aldrig tillerkänts ett rätt dominerande

inflytande. Hänsyn bör tagas till folkviljan i största möjliga utsträckning.

Det är ett riksintresse och än mer ett rikskyrkligt intresse att den kyrkliga

organisationen göres ändamålsenlig. Men man kan icke lämna de historiska

hänsynen ur räkningen.

Domkapitlet i Västerås: Utan att bestrida det berättigade i kravet på en

rationalisering och vikten av att de prästerliga arbetskrafterna fullt och

effektivt utnyttjas vill dock domkapitlet för sin del framhålla det vanskliga

i att anlägga en alltför rationell synpunkt på prästens arbete. Prästen

kan inte jämföras med en kommunal eller statlig tjänsteman. Hans arbete

är i hög grad individuellt och decentraliserat varför han inte kan centralt

dirigeras i likhet med andra befattningshavare. Å andra sidan påkallar den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

förändrade befolkningssituationen en omorganisation av den kyrkliga verksamheten.

Det blir bär fråga om en nödvändig anpassning till ett ofrånkomligt

faktum. Den nuvarande pastoratsindelningen måste därför justeras.

Från kyrkans sida består det mest angelägna i denna förändring dock

inte däri, att mindre pastorat sammanslås, även om detta i många fall är

motiverat, utan däri att större samhällen och städer får flera prästerliga

arbetskrafter och de stora pastoraten delas.

Domkapitlet i Växjö: Domkapitlet anser, att en allmän översyn av den

svenska kyrkans pastoratsindelning av olika skäl nu är behövlig och tänker

därvid i första hand på den stora befolkningsomflyttning, som medfört

städernas tillväxt, ett framväxande av nya tätorter och cn däremot svarande

avfolkning av landsbygden. För en pastoratsreglering talar jämväl de

ohållbara kyrkliga förhållanden, vilka uppstått genom utebliven eller försenad

församlingsreglering i de större städerna och särskilt i Stockholm. En

omreglering måste genomföras så, att man gottgör vad som försummats

rörande de större städerna, församlingar med tätorter och stora delar av

Norrland och härtill har förslaget givit beaktansvärda bidrag. För lösningen

av dessa frågor får emellertid icke kyrkans livsvillkor i stort och inom

övriga delar av landet försämras.

Domkapitlet i Luncl: Domkapitlet behöver knappast påpeka vilka betydelsefulla

och nära nog vitala frågor för vår kyrka, betänkandet behandlar

och angiver lösning för. Domkapitlet är angeläget att framhålla, att betänkandet

är ett synnerligen förtjänstfullt arbete, i vilket de svåra och komplicerade

frågorna blivit sakligt och allsidigt belysta. I mångt och mycket

är domkapitlet fullt ense med de sakkunniga. I några betydelsefulla frågor

— i viss mån sammanhängande med varandra — måste dock domkapitlet

intaga en gentemot de sakkunnigas majoritet bestämt motsatt position.

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga har på ett förtjänstfullt sätt

framhållit behovet av en förbättrad församlingsprästerlig organisation, innebärande

inrättandet av flera prästerliga tjänster och uppdelandet av alltför

stora församlingar inom tätorter, städer och vissa delar av de norrländska

stiften. Domkapitlet kan emellertid icke ansluta sig till den uppfattning,

som de sakkunniga företräder, när det gäller bästa sättet att ernå

cn sådan nödvändig förbättring av den kyrkliga organisationen.

Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet finner det ostridigt att befolkningsutvecklingen

i vårt land under 1900-talets gångna hälft undergått cn

så markant förändring att en revision av den nuvarande pastoratsindelningen

är fullt befogad också från kyrkans synpunkt. Den är nödvändig

dels med hänsyn till möjligheterna att bättre kunna utnyttja de prästerliga

krafterna, dels med hänsyn till församlingslivets behov, framförallt i de

församlingar, där nya befolkningscentra, s. k. tätorter, växt fram. Domkapitlet

konstaterar också med tillfredsställelse, att de sakkunniga i sitt

betänkande med hänsyn till givna direktiv och med beaktande av (let kyrkliga

livets krav givit många värdefulla uppslag och enligt domkapitlets

mening framlagt åtskilliga realiserbara förslag när det gäller att lösa de

problem, som sammanhänger med angivna förhållanden.

Domkapitlet i Luleå: Försåvitt utredningsarbetet mer eller mindre bcstämts

av önskemålet att hålla organisationen inom nuvarande antal prästerliga

krafter och inom nuvarande kostnadsram, har den synpunkt lörryckts,

som vid en utredning av detta slag givetvis bort vara den i första

hand vägledande, nämligen vad en effektiv församlings- och själavård under

nuvarande förhållanden kräver. Denna fråga borde först ha ställts och be7

— Bihang till riksdagens protokoll 1957.

1 sa ml. Nr 153.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

svarats utan sidoblickar åt andra önskemål. Därefter hade den frågan fått

ställas, på vad sätt och i vad mån det må vara möjligt att tillgodose de

sakligt motiverade kraven. Det hade för alla berörda parter och för ärendets

fortsatta behandling varit gagneligt, om utredningen kunnat läggas

upp på detta sätt. Nu undgår man icke att gång efter annan fråga sig, om

de framförda förslagen är grundade helt på vad som är från församlingsoch

själavårdens synpunkt ändamålsenligt eller om de tillika påverkats av

andra hänsyn.

Domkapitlet i Visby: Det är riktigt, att ett av kyrkans största problem

för närvarande ligger i de högst otillfredsställande möjligheterna för själavårdande

verksamhet i storstadsförsamlingarna och att lösningen av detta

problem bör vara föremål för hela kyrkans gemensamma strävan. Att emellertid

i detta syfte mera väsentligt rubba nu gällande indelning i de mindre

församlingarna av i allmänhet agrar karaktär skapar omedelbart nya problem

och synes varken vara rättvist eller välbetänkt.

Domkapitlet i Stockholm: Vad beträffar behovet av arbetskraft för den

kyrkliga verksamheten inom riket i dess helhet vill domkapitlet framhålla,

att det från kyrkliga synpunkter självfallet är önskligt, att verksamheten

inom växande samhällen utbygges utan reduktion av den bestående organisationen

i andra delar av landet. Att detta för närvarande icke synes

vara möjligt sammanhänger med den bristande personaltillgången. Därest

ett ändrat läge i detta hänseende skulle uppkomma, bör enligt domkapitlets

mening organisationen utbyggas till större omfattning än som nu är

möjligt.

Stiftsnämnden i Skara: Stiftsnämnden vill uttala sin uppskattning över

den omsorg och grundlighet, som utmärker de sakkunnigas förslag. Stiftsnämnden

är fullt införstådd med att de befolkningsförskjutningar, som under

det senaste halvseklet ägt rum inom vårt land, nödvändiggör en översyn

av den nuvarande pastoratsindelningen och i samband därmed ett övervägande

av, huru de prästerliga arbetskrafterna skall fördelas för att bäst

kunna tillgodose den kyrkliga verksamhetens behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön: Det lärer icke kunna bestridas, att den

nuvarande pastoratsindelningen i vissa avseenden är otillfredsställande och

att en översyn av denna indelning (icke indelningen i församlingar) — liksom

förut av kommunindelningen — är av behovet påkallad. Vissa pastorat

torde icke ge full sysselsättning åt en präst och åtskilliga pastorat torde

vara otillräckligt tillgodosedda i avseende å sin tjänsteorganisation. Vid

översynen av pastoratsindelningen lärer emellertid andra synpunkter än de

som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande kommunindelningen böra

anläggas. Avseende synes sålunda böra läggas mindre vid den ekonomiska

sidan av saken än vid angelägenheten av att gudstjänstliv och församlingsvård

i största möjliga utsträckning främjas.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Under de senaste åren har med allt större

tydlighet framgått, att rikets nuvarande pastoratsindelning icke är tillfredsställande.

I nämnda avseende har åberopats bland annat ojämnheterna

i indelningen. Med hänsyn härtill måste betänkandets framläggande i och

för sig hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den översyn av den kyrkliga administrationen,

som betänkandet föreslår, synes länsstyrelsen innebära ett steg i rätt

riktning när det gäller kyrkans anpassning till det moderna samhället.

Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena under de se
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

naste årtiondena med en minskning av invånarantalet i de flesta pastorat

på rena landsbygden och en motsvarande ökning av befolkningen i större

samhällen och städer har uppstått en situation, till vilken den kyrkliga

organisationen och arbetet bör anpassas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Enligt det föreliggande förslaget kommer ett

stort antal pastorat i de syd- och mellansvenska stiften att reduceras. Det

är troligt att en sådan ändrad indelning medför vissa olägenheter för den

kyrkliga verksamheten och att opposition är att vänta från många församlingar

och pastorat. Bland de befarade olägenheterna må nämnas att

den kyrkliga strukturen i stiftet i viss mån förändras, att svårigheter uppstår

att hålla gudstjänst varje söndag i församlingarna, att samhörigheten

inom pastoraten försvagas, samt att befordringsutsikterna för prästerna

inom de berörda stiften försämras. Trots de sålunda befarade olägenheterna

anser länsstyrelsen, att skälen för eu ändrad pastoratsindelning är så starka

att en allmän indelningsändring bör genomföras.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen vill till en början framhålla,

att enligt länsstyrelsens mening de sakkunnigas betänkande och förslag

innefattar ett i det stora hela förtjänstfullt försök att lösa ett på grund av

den historiska utvecklingen ganska invecklat organisatoriskt spörsmål. Klart

är att man vid den avvägning av olika faktorer, som måste föregå en sådan

problemlösning, kan i vissa stycken komma till olika resultat beroende på

den vikt, som tillmätes en eller flera av dessa faktorer. I huvudfrågan delar

länsstyrelsen de sakkunnigas uppfattning därom, att en förändring av den

nuvarande pastoratsindelningen bör komma till stånd i de fall, då de nuvarande

pastoraten är antingen för stora eller för små för att på ett tillfredsställande

sätt kunna fungera i fortsättningen. En viss utjämning beträffande

pastoratens ytvidd och folkmängd till önskvärd storlek skulle därigenom

kunna åvägabringas till gagn i första hand för den prästerliga verksamheten

men jämväl för samarbetet mellan de kyrkliga och de borgerliga

primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Till eu början får länsstyrelsen uttala

sin principiella anslutning till de sakkunnigas förslag. Motstånd mot detsamma

får man säkerligen förvänta i det att man på sina håll kommer att

finna det svårt att släppa de traditionella synpunkterna, även om traditionen

delvis kommer att bevaras genom att församlingarna icke kommer att

beröras av förslaget. Men hur traditionsbunden man än må vara, kan man

väl icke ställa sig helt oförstående för utvecklingens krav. Den föreslagna

pastoratsindelningen liksom den genomförda kommunindelningsreformen

har samma bakgrund, nämligen de befolkningsomflyttningar, som ägt rum

och som t unnat ut den egentliga landsbygdsbefolkningen. En sa vil t möjligt

jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande

till arbetets omfattning och art är, såsom de sakkunniga framhållit, ett riksintresse,

som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild

församlings önskan att få behålla eu viss prästerlig tjänst, som icke kan

anses nödvändig från arbetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen finner det uppenbart, att

en viss justering av gällande pastoratsindelning måste äga rum. En sådan

justering är påkallad framför allt av de ändrade befolkningsförhållandena,

som medfört en stark minskning av invånarantalet å landsbygden och en

motsvarande ökning av befolkningen i städerna och tätorterna. De numera

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

delvis ändrade arbetsuppgifterna å de prästerliga tjänsterna och kommunikationernas

utveckling under senaste åren utgör också faktorer, som motiverar

en omprövning av pastoratsindelningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: De sakkunnigas utredning har enligt

länsstyrelsens förmenande givit klart belägg för att en reform av den nuvarande

pastoratsindelningen från skilda synpunkter är ofrånkomlig. De

riktlinjer, som de sakkunniga i detta hänseende uppdragit, synes länsstyrelsen

väl avvägda och lämpliga att ligga till grund för en indelningsreform.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön: Det uppdrag, som anförtrotts pastoratsindelningssakkunniga,

får anses vara ytterligt genomgripande och betydelsefullt.

Det gäller att på ett tillfredsställande sätt bryta en indelning och

organisation, som i de sydligare delarna av landet vuxit fram redan under

den tidiga medeltiden. Ehuru denna organisation givetvis bär traditionens

helgd och måhända har ivriga försvarare i de skilda församlingarna, får

man icke glömma den omgestaltning av samhället, som under århundradena

skett i ekonomiskt hänseende, beträffande befolkningsförhållandena

och kommunikationsväsendet. Härtill kommer, att en ny indelning av flertalet

av de borgerliga kommunerna nyligen genomförts. Det kan med hänsyn

till samtliga dessa skäl icke framstå annat än som naturligt, att även

indelningen i pastorat och församlingar samt den prästerliga organisationen

ordnas mera ändamålsenligt.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har ansett, att pastoratsindelningen

och den prästerliga organisationen skulle ordnas på sådant sätt, att befolkningen

i riket i görligaste mån komme att äga lika möjlighet till prästerlig

betjäning, detta oberoende av om pastoratet utgjordes av tätort eller landsbygd

och oberoende av var inom riket pastoratet vore beläget, samt att

prästernas arbetskraft bleve fullt och effektivt utnyttjad. Mot dessa principer

för indelningen och organisationen, vilka principer synes ansluta till

de för utredningen givna direktiven, lärer icke vara något att erinra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Ojämnheterna i den gällande pastoratsindelningen

och i den nuvarande fördelningen av den prästerliga arbetskraften

är uppenbara och påkallar revision. Det försök till anpassning av kyrkoorganisationen

efter den nutida samhällsstrukturen som det föreliggande

betänkandet utgör måste därför hälsas med erkännande. Diakonistyrelsen

delar de sakkunnigas mening, att en dylik organisatorisk förändring höggradigt

måste taga hänsyn till angelägna kyrkliga behov inom våra hittills

eftersatta växande bebyggelsecentra. Med tillfredsställelse noteras de framlagda

förslagen till förbättringar i dessa avseenden.

Allmänna svenska prästföreningen: Med tillfredsställelse och instämmande

konstaterar föreningen, att väsentliga förbättringar nu föreslås av de

sakkunniga för norrlands- och tätortspastoratens del. Samtidigt måste

emellertid djupt beklagas och gensaga resas mot att de sakkunniga synes

varit bundna av sådana ekonomiska hänsyn, att de nämnda förbättringarna

måst vinnas på bekostnad av den pastorala organisationen i mellan- och

sydsveriges agrara bygder.

Svenska pastoratens riksförbund: I likhet med de sakkunniga finner riksförbundet

det nödvändigt med en översyn av den kyrkliga organisationen.

Den sedan lång tid pågående befolkningsförskjutningen från landsbygden

till tätorterna har, såsom de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt belyst ge
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

nom ingående och omsorgsfulla utredningar, skapat en mängd nya problem

för det kyrkliga arbetet. Behovet av en utökning av den prästerliga arbetskraften

inom vissa storstäder och inom vissa delar av norrlandsstiften liksom

även av en förbättrad indelning inom dessa områden har av de sakkunniga

beaktats och föranlett förslag, som riksförbundet i stora delar kan

ansluta sig till. En sådan av utvecklingen betingad omreglering av pastoraten

bör dock icke få medföra, att den kyrkliga verksamheten inom andra

delar av riket, i synnerhet landsbygdsområdena inom de syd- och mellansvenska

stiften, försvåras eller sättes i efterhand. Riksförbundet kan därvidlag

inte underlåta att framhålla, att vissa av de sakkunnigas riktlinjer

måste leda till ett eftersättande av de kyrkliga behoven på landsbygden. De

från olika pastorat inkomna yttrandena visar även, att en tillämpning av

dessa riktlinjer i stor utsträckning skulle ske mot de berörda självstyrelseorganens

önskemål och synpunkter.

Av pastoraten har inalles 365 ingivit yttranden till domkapitlen över

de sakkunnigas förslag, därav 90 större och mindre tätortspastorat, 110

större icke-tätortspastorat samt 165 mindre icke-tätortspastorat (häri inräknade

de särskilda pastoraten i sådana kyrkliga samfälligheter av pastoratsenheter,

som var för sig avgivit gemensamt yttrande till vederbörande

domkapitel). Av ifrågavarande pastorat har 268 tillika ingivit sitt

yttrande till svenska pastoratens riksförbund, varför dessas yttranden jämväl

redovisas av riksförbundet bland de till förbundet inkomna och ingår

i den däröver upprättade tabellsammanställningen.

Enligt en inom ecklesiastikdepartementet gjord sammanställning över

de till domkapitlen inkomna yttrandena har en reform av pastoratsindelningen

och den därmed sammanhörande tjänsteorganisationen — i någorlunda

anslutning till de av pastoratsindelningssakkunniga förordade allmänna

riktlinjerna — tillstyrkts av 45 pastorat, därav 22 tätortspastorat

samt 12 större och 11 mindre icke-tätortspastorat, motsvarande sammanlagt

12 procent av dem, som yttrat sig. Av övriga har 72 pastorat eller

20 procent, därav 11 tätortspastorat, 20 större icke-tätortspastorat och 41

mindre icke-tätortspastorat, mera allmänt avstyrkt dylik indelnings- och

organisationsändring, medan 248 pastorat eller 68 procent, därav 57 tätortspastorat,

68 större icke-tätortspastorat och 123 mindre icke-tätortspastorat,

icke alls eller mindre klart yttrat sig i själva denna principfråga

eller huvudsakligen anlagt lokala synpunkter därå.

Huru dessa yttranden stiftsvis fördelar sig och huru pastoraten i yttrandena

— i de fall där uttalanden härutinnan gjorts — ställt sig till vissa

huvudpunkter i de sakkunnigas förslag framgår närmare av följande, på

grundval av departementets sammanställning upprättade tabell (Tab. 1).

I den av svenska pastoratens riksförbund gjorda tabellsammanställningen

över de till förbundet från 586 pastorat och 147 lokala församlingar inkomna

yttrandena har dessa grupperats med hänsyn till vederbörandes

ståndpunktstaganden till i det hela samma huvudpunkter i förslaget, som

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Tabell 1.

Inställning till de sakkunnigas förslag

Pastoratstyp*

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

S

:°

:s3

>

Lund U.

Göteborg ^ 1

Karlstad

Härnösand

Lueå

Visby

Stockholm |

Summa

1. Mera allmänt tillstyrkande av en reform

T

9

4

1

1

4

2

i

22

i anslutning till de föreslagna riktlin-

S

2

_

_

1

3

1

_

_

2

2

i

_

_

12

jema

M

5

—

1

—

1

1

—

1

2

—

—

11

S:a

7

9

5

1

5

l

2

—

7

6

2

—

—

45

2. Mera allmänt avstyrkande av en reform

T

1

1

1

5

i

1

1

ii

i anslutning till de föreslagna riktlin-

S

_

3

4

2

_

2

2

3

3

1

_

_

_

20

jerna

M

5

6

5

6

—

6

5

4

2

1

—

1

—

41

S:a

6

10

9

9

—

13

7

8

6

2

—

2

—

72

3. Invändning mot förord för flerpräst-

T

1

3

2

4

2

1

2

3

18

pastorat

S

1

2

4

1

2

4

3

—

5

6

2

—

—

30

M

5

8

6

9

2

7

8

4

4

4

—

1

1

59

S:a

7

13

12

10

4

15

13

5

11

13

2

1

1

107

4. Invändning mot anknytning till den

T

1

1

2

1

4

2

2

13

borgerliga kommunindelningen

S

1

3

5

2

1

1

3

2

3

3

1

1

—

26

M

2

5

4

2

2

2

6

5

3

3

—

—

1

35

S:a

4

9

11

4

4

7

9

9

8

6

1

1

1

74

5. Invändning mot utökad sammanlysning

T

1

4

2

4

3

4

5

2

2

1

28

av högmässogudstjänster

S

3

4

5

—

2

3

3

4

11

7

1

1

—

44

M

7

7

8

7

2

7

9

10

5

2

—

—

1

65

S:a

11

15

15

7

4

14

15

18

21

11

3

1

2

137

6. Invändning mot vidgad centralisering

T

1

3

2

5

1

2

3

17

av kyrkobokföringen

S

1

4

5

2

3

4

3

2

7

8

—

—

—

39

M

5

8

8

6

4

6

7

6

3

3

—

1

—

57

S:a

7

15

15

8

7

15

10

9

12

11

3

1

—

113

7. Invändning mot de föreslagna folk-

T

_

1

2

5

2

3

1

1

15

mängdsnormerna

S

—

3

4

2

1

2

1

1

4

5

—

—

—

23

M

6

6

7

10

3

4

2

5

3

4

—

1

2

53

S:a

6

10

13

12

4

11

3

8

10

9

1

1

3

91

8. Intet eller oklart principiellt ställnings-

T

4

5

4

1

2

4

19

5

5

1

3

2

2

57

tagande eller endast lokala synpunkter

S

6

5

7

1

4

5

13

2

18

8

6

1

2

68

M

10

5

9

10

12

12

19

9

13

2

1

2

9

123

S:a

20

15

20

12

18121

51

16

36

11

10

5

13

248

T -- tätort

S = större icke-tätort (mer än 2 000 inv.)

M = mindre icke-tätort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Tabell 2.

Inställning till de sakkunnigas förslag

Stift

Summa

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

Stockholm

Förslagets riktlinjer kan läggas till grund

för ny pastoratsindelning

2

1

i

3

_

_

7

| Flerprästpastorat fördelaktigast

1

_

—

—

—

1

1

—

1

—

—

—

—

4

Enprästpastorat fördelaktigast

16

45

19

16

9

24

34

8

12

13

2

19

—

217

Överensstämmelse med den borgerliga kom- munindelningen önskvärd

2

2

2

4

1

_

_

1

12

| Pastoratsindelningen bör utformas enbart

i efter det kyrkliga arbetets krav

10

21

23

8

9

24

15

30

7

11

3

1

162

Kritik mot sammanlysning av gudstjänster

22

59

37

15

15

41

52

45

25

12

7

1

1

332 |

Centraliserad kyrkobokföring önskvärd

_

_

5

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

6

Decentraliserad kyrkobokföring önskvärd

17

52

25

19

8

41

37

34

12

16

3

1

—

265

De föreslagna folkmängdstalen tillfredsstäl- lande

1

1

6

2

10

Lägre folkmängdstal önskvärda

12

35

19

9

8

27

5

14

7

9

1

17

1

164

Endast lokala synpunkter anförda samt

] övriga yttranden

32

13

46

12

14

30

27

8

15

6

3

5

4

215

redovisas i den inom departementet upprättade sammanställningen över

yttranden. (Riksförbundet har för sin del även redovisat inställningen till

frågan om en utökning enligt de sakkunnigas förslag av antalet icke-ordinarie

tjänster i pastoraten.) Inställningen i yttrandena enligt riksförbundets

sammanställning med avseende å ifrågavarande huvudpunkter framgår

av en särskild uppgjord tabell (Tab. 2).

Såsom exempel på pastoratens inställning i särskilda fall till de sakkunnigas

förslag — generellt eller i vissa hänseenden — återges här även vad

i huvudsak anförts i några av de pastoratsyttranden, där närmare saklig

motivering redovisas.

Gryta (G1G inv.) — Giresta (271 inv.) — Fröslunda (439 inv.), pastorat

i Uppsala stift och Uppsala län: Med erkännande av behovet av en viss

omflyttning av prästerliga tjänster från församlingar med stadigt nedåtgående

folkinängdstal, med i regel små avstånd och särskilt på senaste tiden

förbättrade kommunikationer, till församlingar med starkt ökande folk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘32

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mängd anser sig pastoratet med avseende å verkningarna av de sakkunnigas

förslag på pastorat och församlingar, som skulle komma att drabbas av inskränkningar

i en eller annan form, böra framhålla följande. — Den inskränkning,

som infördes genom den senaste ändringen av härvarande kyrkliga

organisation från söndaglig gudstjänst i varje församlings kyrka till

gudstjänst två dagar av tre på varandra följande, kan icke sägas ha vållat

avbräck i det kyrkliga livet eller gudstjänstlivet, men den bör ej tillåtas

gå längre. I församlingar med upp till 600 personers folkmängd och med

ett avstånd för flertalet församlingsbor av högst 5 km till den egna församlingens

eller grannförsamlingens kyrka bör möjligen en sådan anordningkunna

godtagas. — Där en långvarig pastorat sgemenskap skapat gemenskap

i kyrkligt liv och arbete så, att pastoratet på grund av de däri ingående

församlingarnas litenhet ersatt församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i

ett eller flera avseenden, synes det kyrkliga arbetets behov böra tillgodoses

före behovet av likformighet mellan kyrklig och borgerlig indelning. —

En viss, icke alltför obetydlig elasticitet bör kunna medgivas vid beräkningen

av den arbetstid, som antages skola belöpa på varje präst. I mindre

och små församlingar med det i regel rikt utvecklade personliga förhållandet

mellan församling och präst kan det vara svårt att draga gränsen mellan

tjänsteåliggande och vad prästen kan göra såsom en personlig tjänst åt sina

församlingsbor vid skilda tillfällen i livet. Det har varit en av det svenska

kyrkolivets stora tillgångar, att det rått djupgående personliga förbindelser

mellan präst och församlingsbor. — Centralisering i viss utsträckning av

pastorsexpedition förtjänar att övervägas, då bekväma kommunikationer

står allmänheten till buds och befolkningstalet är av den storleken, att det

motiverar hel- eller deltidsanställt skrivbiträde. Om vid en sammanslagning

av pastorat präst fortfarande kommer att vara bosatt i prästgården och

lämpliga lokaler in. in. finnes bör dock expeditionen kunna bibehållas, då

det anses förenligt med befolkningens intressen. Att i den meningen centralisera

pastorsexpeditionen att den bör förläggas till centralort i kommunen,

som är belägen inom pastoratet, är en fråga, som torde kunna lösas lokalt

utan generella föreskrifter av åläggande innebörd.

Bredestad (1 528 inv.) —Askeryd (717 inv.) — Marbäck (654 inv.), pastorat

i Linköpings stift och Jönköpings län: Erkännansvärda synpunkter

kan framdragas, men vid ett remissvar må de avvikande synpunkterna särskilt

få framhävas. Det första, som då måste påpekas, är, att de sakkunnigas

syn på pastoralvården såsom prästernas arbetsinsats utförd i pastoratet

såsom en helhet är verklighetsfrämmande. Sådant gäller endast enförsamlmgspastorat

och i några få fall tvåförsamlingspastorat. Visst talar de sakkunniga

om sockengemenskap och församlingsarbete. De berörs i flera

sammanhang, men de sakkunniga fullföljer icke dessa synpunkter. Pastoratet

vill på det starkaste framhäva, att pastoralvården hår knutits och måste

alltjämt knytas till socknen. Sockengemenskapen är stark och kommer helt

'' isst att bli starkare inför det hot om upplösning som sakkunnigförslaget,

trots allt gott, doc-k utgör. Gemenskapen kommer då även fram i önskan

att helt binda sin inom socknen boende präst vid sig och svartsjukt hindra

honom från arbetsinsats i andra socknar. Följden blir att i socknar utan

präst pastoralvården blir lidande och svårighet uppstår för en kyrkoherde

att planera arbetsinsats för annexförsamlingarnas präster. För landsbygdsförsamlingarna,

som genom förslaget blir utan präst, betyder detta i de

tlesta fall det kyrkliga livets död, tv den personliga kontakt, som socken
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

:33

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

borna sätter så stort värde på, kan aldrig åstadkommas när en präst kommer

endast för att utföra sina legala förrättningar och sedan återvänder

hem till sin egen socken. Praktiskt kan man alltså aldrig tala om sitt eget

pastorat så som man talar om sin egen socken. Här är ej fråga om en prästerlig

ovilja utan om den starkt utpräglade sockengemenskap, som det givetvis

är enbart uppmuntrande för en präst att få uppleva och gå in uti. »Särskilda

tjänstgöringsområden» kommer att kvarstå i praktiken, även om de

icke medtages i lag. Vid den slutliga fastställelsen av flerförsamlingspastoraten

måste därför den största hänsyn tagas till de geografiska förhållandena,

så att en rättvis balans i tjänstelordelningen åstadkommes.

Södra Åsum (3 323 inv.) — Ilstorp (147 inv.), pastorat i Lunds stift och

Malmöhus län: Det synes ofrånkomligt, att en viss omreglering av rikets

pastorat göres. Att pastoratets gränser därvid, när så utan olägenhet för det

kyrkliga livet kan ske, anpassas efter de nya kommunernas gränser, så att

dessa icke onödigtvis skär varandra, synes — med tanke på framtiden —

vara eftersträvansvärt. Likaså utgör anordningen med en för två pastorat

gemensam kyrkoadjunkt en lösning, som icke bör avvisas. Däremot är det

betänkligt, att många församlingar berövas söndaglig gudstjänst i den egna

församlingskyrkan, och mycket vägande skäl kan anföras mot det av de

sakkunniga förordade bildandet av flerprästpastorat å landsbygden. Från

allmänhetens synpunkt är det ett önskemål, som icke bör negligeras, att

vägen till präst och pastorsexpedition icke blir för lång. Den personliga

kontakten, som i allt församlingsarbete är av stor betydelse, främjas, om

varje präst anvisas sitt eget lagom avvägda tjänstgöringsområde, där han

som kyrkoherde på eget ansvar har att handha församlingsvården. Anordningen

med över- och underordnade tjänstemän innebär en byråkratisering,

som borde vara främmande för det kyrkliga arbetet. Härtill kommer, att

den kraftiga reduceringen av kyrkoherdetjänsterna kommer att inverka

synnerligen menligt på prästrekryteringen.

Karlskoga (32 377 inv.), pastorat i Karlstads stift och Örebro län: Med

hänsyn till de erfarenheter, som vunnits i Karlskoga med sina nu över

32 000 invånare, anser församlingen att folkmängdstalet för delning av pastorat

kan sättas högre än vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit,

under förutsättning att åtgärder vidtages för att underlätta särskilt kyrkoherdens

arbetsbörda och att ett tillräckligt antal präster tilldelas pastoratet.

Med stora pastorat följer att tillräcklig skrivhjälp kan anställas på pastorsexpeditionen.

Finnes som ofta är fallet ecklesiastika boställen, kan skötseln

av dessa liksom andra kamerala arbetsuppgifter överlåtas på en kyrkokamrer,

varvid särskilt kyrkoherdens arbetsbörda väsentligt lättas. Fn

skyndsam utredning bör komma till stånd med uppgift att undersöka möjligheterna

att avlyfta från prästerna, och då främst kyrkoherden, sådana

arbetsuppgifter, som har föga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär att

skaffa. Om erforderligt antal präster placeras i de stora pastoraten, synes

en ofta önskvärd differentiering av dessa befattningshavares arbetsuppgifter

kunna åstadkommas. Lämpligt torde även vara med en uppdelning av

den pastorala verksamheten på arbetsdistrikt. Så sker i viss utsträckning i

Karlskoga och erfarenheten av denna anordning iir god. Av betydelse i stora

pastorat torde vara, att särskilda medarbetare såsom diakonissa och ungdomsledare

anställes. Centralisering av kyrkobokföringen inom ett pastorat

till dettas huvudort är i de flesta fall lämplig; oliigenhelen med länga avstånd

till pastorsexpeditionen för allmänheten uppväges av de numera

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

oftast goda kommunikationerna. I Karlskoga har den kyrkliga kommunens

kassa och bokföring samordnats med den borgerliga kommunens. Att församling

under vissa förhållanden skall dela kyrkoadjunkt med annan församling

kan dock icke biträdas. Svårigheter av organisatorisk karaktär

torde uppstå med en sådan anordning och en prästman med tjänsteåligganden

på skilda håll och kanske med olika uppgifter inom de båda församlingar

han skall tjäna kan icke få den förankring inom orten och den samhörighetskänsla

med befolkning och ämbetsbröder, som är en viktig förutsättning

för att han skall lyckas med sitt arbete.1

Ekerö (1 679 inv.), pastorat i Stockholms stift och Stockholms län: Församling,

som är stor nog att ha egen präst och som nu är eget pastorat, bör

bibehålla sin kyrkoherdetjänst och ej som annexförsamling förenas med ett

grannpastorat. Som minimigräns för pastorat bör sättas 1 000 personer,

vilket ger en präst full sysselsättning, om han enligt kyrkolagens bestämmelser

skall ombesörja en verklig församlingsvård. För denna minimigräns

talar också nutida samhällsförhållanden. Ty i det nutida samhället blir

det allt svårare med kollektiva samlingar, medan de enskilda människornas

behov av personlig gemenskap och vård blir allt större. Förslaget söker

tillgodose tätorternas och norrlandsförsamlingarnas ökade behov av prästerliga

krafter, och detta är i hög grad önskvärt. Men detta får inte ske på

bekostnad av att otillfredsställande förhållanden skapas i ett flertal lantpastorat

i södra och mellersta Sverige. Ökningen av antalet kyrkoadjunktstjänster

på bekostnad av ordinarie tjänster kommer att medföra allvarligt

försämrade befordringsförhållanden på den prästerliga banan, som redan nu

är svårrekryterad.

Förutsättningar för indelning och organisation

Såsom förut nämnts har de sakkunniga, innan de framlägger de utarbetade

normerna för den åsyftade revisionen av pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen, utförligt angivit de förutsättningar,

som de funnit vara för dessa normer grundläggande. Jag fullföljer

nu min redogörelse i detta hänseende och återger fördenskull här

närmast innebörden av dessa särskilda förutsättningar samt beträffande

varje dylik det huvudsakliga såväl av de sakkunnigas motivering som av

sådana i remissyttrandena därtill gjorda uttalanden, som befunnits för

sakens bedömande representativa.

Prästernas arbetsuppgifter

Inledningsvis har de sakkunniga understrukit den betydelse de på församlingsprästerna

ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för det

föreliggande problemets lösning. Förhållandet belyses ytterligare genom

den i föregående avsnitt av betänkandet (3 och 4 kap.) lämnade redogörelsen

för karaktären av de specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna och omfatt
1

Av närvarande 28 ledamöter i kyrkofullmäktige ville 10 ej biträda uttalandena om högsta folkmängdstal

och centralisering av kyrkobokföringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

:35

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen av prästernas totala arbetsbörda i tjänsten. De sakkunnigas förslag

i det följande bygger också till väsentlig del främst pa bedömanden av de

beräkneliga tjänsteuppgifternas inverkan på indelning och organisation.

I särskilt yttrande till sakkunnigbetänkandet har en av de sakkunniga,

riksdagmannen Andersson i Löbbo, framhållit den lättnad i åtskilliga av

prästernas arbetsuppgifter, som vunnits med den skedda utvecklingen på

skilda områden, såsom i följd av folkskoleväsendets överflyttning till den

borgerliga kommunen, kyrkofullmäktiges införande och avskaffandet a\

prästs självskrivenhet till ordförande i kyrkostämma samt kommunikationsmedlens

utveckling. Med hänsyn härtill syntes det föreligga större

möjligheter till utvidgning av pastoraten.

Till de sakkunnigas betänkande finnes ytterligare ett särskilt yttrande,

avgivet av en annan av de sakkunniga, kanslirådet Brolin, vilket yttrande

jämväl rör prästernas arbetsuppgifter.

Denne framhåller, hurusom i betänkandet konstaterats, att det väsentliga

i den prästerliga församlingsverksamheten för närvarande mångenstädes

måste av församlingsprästen eftersättas för handläggningen av legalt föreskrivna

arbetsuppgifter av administrativ beskaffenhet, ävensom betonats

de svårigheter för en sammanläggning av flera smärre församlingar till ett

pastorat, som i synnerhet vållas av att administrationsbördan därvid ökar

genom dubbleringen av kyrkorådssammanträden o. dyl. Han uttalar i anslutning

härtill, att de sakkunniga — liksom de förordat särskilda åtgärder

för att minska sådant församlingsprästernas expeditionsarbete som hindrar

dem i deras egentliga prästerliga gärning — bort rekommendera en skyndsam

utredning rörande möjligheten att avlyfta från prästerna, främst kyrkoherden,

de med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär föga sammanhörande

arbetsuppgifter, som betingas av tjänstinnehavarens enligt författningarna

åliggande engagement i vissa grenar av kommunal förvaltning, enkannerligen

uppgifter av övervägande ekonomiskt och därmed jämförligt innehåll.

En dylik utredning borde, enligt den sakkunnige, främst inriktas på en översyn

av församlingsstyrelselagarna i syfte att avskaffa prästernas obligatoriska

bundenhet vid sådana kommunala uppdrag, som icke har omedelbar

saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet. I samband

härmed rekommenderar emellertid den sakkunnige även en del andra

reformer inom den kyrkliga kommunalförvaltningen, bland annat en utvidgad

tillämpning av institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter,

vilket enligt den sakkunniges mening i hög grad skulle kunna möjliggöra

ett effektivt utnyttjande av den prästerliga arbetskraften för den rent

prästerliga församlingsverksamheten och därigenom ock vidga förutsättningarna

för den för denna verksamhet bäst lämpade pastoratsmdelningen

och -organisationen.

Y T T It A N D E N

Domkapitlet i Linköping: Prästens andliga insats göres icke blott genom

förkunnelsen utan också genom den personliga umgängeisen i samtal, rådfrågning,

sjukbud, medling, studiecirklar och andra tillfällen till själavård.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Förkunnelsen kan icke eftersättas eller minskas utan allvarlig våda för ökad

»paganisering». Den insats, hjälpande, undervisande och vägledande, som

man har rätt att begära att kyrkan skall förmå göra i folklivet har emellertid

i våra dagar behov av även annan form än förkunnelsens. Kyrkan

har att under ständig varsamhet, takt och beredvillighet knyta personliga

kontakter och vara redo för personlig debatt, stundom kritiska inkast och

trevande frågor. När på denna väg förtroende vunnits, kan kyrkan få göra

den insats, ett oväntat stort antal människor i vår tid alltjämt begär. Konsekvensen

av denna syn på dagsläget i vårt folkliv måste bli, att präst och

församling — samt präst och den enskilde församlingsmedlemmen — i möjligaste

män beredes tillfälle till denna personliga vardagskontakt. Detta ger

emellertid en helt annan aspekt på pastoratssammanslagning och de prästerliga

krafternas fördelning, än om huvudvikten lägges enbart på gudstjänster,

konfirmandundervisning och pastorsexpedition. För ordnandet av

nämnda tre uppgifter och annan hävdvunnen församlingsvård är det möjligt

att rationalisera organisationen genom statliga billån åt präster, bosatta

på längre avstånd från olika bebyggelsecentra. Men hela denna rationaliseringsprincip

blir verklighetsfrämmande, så snart man uppmärksammar

vikten av en kontinuerlig personlig kontakt mellan präst och församling.

Det blir då icke längre möjligt att låta sig bindas av schablonmässiga befolkningstal.

Man måste gå den längre vägen och på varje enskild punkt

undersöka de lokala möjligheterna för en präst att med hänsyn till geografiska

förhållanden lika mycket som till församlingens sociala struktur uppnå

och upprätthålla den personliga förbindelsen.

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga synes ha utgått från att frågan

väsentligen är ett avvägningsproblem, där det gäller att disponera de förefintliga

prästerliga tjänsterna så att de blir effektivare utnyttjade än vad

som nu är fallet. Det totala antalet prästerliga tjänster behålles konstant,

men en betydande omflyttning föreslås. Enligt domkapitlets övertygelse

innebär detta, att de sakkunniga utgått från oriktiga förutsättningar, som

icke äger stöd i de faktiska förhållandena. En första förutsättning för en

sådan lösning av problemet måste uppenbarligen vara, att prästerskapet

på landsbygden för närvarande icke har full sysselsättning och att tillräckligt

många prästerliga tjänster kan avstås av landspastoraten till förmån

för de mindre väl tillgodosedda tätorterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det grundläggande för den ifrågasatta

församlingsprästerliga organisationen måste självfallet vara de ämbetsplikter,

som skall åvila vederbörande befattningshavare. I detta hänseende

är förhållandena beträffande prästerna egendomliga i så måtto att deras

arbetsuppgifter icke författningsmässigt reglerats på ett uttömmande

sätt. Några större svårigheter att få fram ett ungefärligt mått på omfattningen

av prästernas så att säga löpande arbete torde likväl icke föreligga,

då de prästerliga åliggandena därvidlag av ålder är ganska klart avgränsade

mot annan kyrklig verksamhet. Vad som däremot icke låter sig med samma

grad av tillförlitlighet mäta är den fria verksamhet utöver det obligatoriska,

som varje präst efter egen läggning och förhållandena på orten utövar och

som i särskilt hög grad utmärker just prästämbetet. Möjligheten att utöva

denna betydelsefulla verksamhet, mången gång i det tysta, får enligt länsstyrelsens

mening icke genom en ny indelning eller organisation inskrän
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

kas. Organisationen bör därför icke göras så snäv att prästerskapet icke får

tillräckligt utrymme att tillfredsställa en självklar och naturlig önskan att,

i stillhet och utan jäkt, utöva denna verksamhet vid sidan av de egentliga

t j änsteåliggandena.

Statskontoret: Grundläggande för organisationen — såväl vad gäller

frågan om sammanläggning eller inrättande av nya pastorat som om antalet

präster inom pastoraten — blir, enligt de sakkunniga, omfattningen av

den prästerna åvilande arbetsbördan. Statskontoret får med anledning härav

understryka vad de sakkunniga anfört därom att någon uttömmande i

författning klart angiven fixering av arbetsuppgifterna icke skett. Den av

1948 års kyrkomöte avlåtna skrivelsen med begäran om utfärdande av

instruktion rörande prästs ämbetsplikt synes ännu icke ha lett till några

resultat. De sakkunniga har därför vid bedömandet av arbetsuppgifternas

omfattning ansett sig böra utgå från förhållandena sådana dessa författningsenligt

och sedvanemässigt gestaltats. Det måste enligt statskontorets

förmenande ingiva betänkligheter att genomföra organisationsändringar

utan att klarare normer föreligger om arbetsuppgifternas omfattning och

karaktär. Så länge dessa förutsättningar saknas, måste därför organisationen

anses vila på en i hög grad osäker grund. I detta sammanhang förtjänar

ock att särskilt uppmärksamma vad de sakkunniga uttalat om de prästerliga

arbetsuppgifternas elasticitet. Det torde ligga i sakens natur, att det,

mot bakgrunden av vad sålunda anförts, möter avgörande svårigheter att

bedöma riktigheten av den ändrade pastoratsindelningen, svårigheter, vilka

måste påkalla restriktivitet vid bedömande av de faktorer, som skall påverka

ställningstagandet främst i vad avser antalet präster. Ett ytterligare

skäl för en sådan restriktiv ställning till organisationsfrågorna är, att de

sakkunniga genomgående räknar med pastoratens hela invånarantal utan

hänsynstagande till den befolkningsdel, som kan hava utträtt ur svenska

kyrkan. Visserligen har procenttalet utträdande hittills varit relativt ringa,

men det torde vara berättigat antaga, att detsamma knappast är fullt rättvisande,

då de medgivanden, som genom dissenterlagstiftningen lämnats

vissa frikyrkliga organisationer, icke kan helt ha undgått att påverka den

prästerliga arbetsbördan även i fråga om personer, som alltjämt formellt

tillhör statskyrkan.

Domkapitlet i Uppsala: De till de sakkunniga redovisade arbetstidsstudierna

ger vid handen, att prästernas tid i icke ringa utsträckning upptages

av administrativa uppgifter av kyrkokommunal karaktär, såsom de

ecklesiastika boställs- och fondförvaltningarna, statförslagens beredande,

medelsförvaltning m. m. Detta gäller givetvis främst kyrkoherden i hans

egenskap av kyrkorådsordförande med allt vad därav följer av kommunalförvaltande

uppgifter och ansvaret för deras rätta fullgörande. Dessa

administrativa uppgifter lärcr icke bliva mindre genom bildande av större

pastorat. Prästerskapets tid att mera helt ägna sig åt den själavårdande

verksamheten torde bliva än mer beskuren. I synnerhet den fria kyrkliga

verksamheten i dess olika och skiftande former, numera av så avgörande

vikt och betydelse för kyrkans liv, liirer röna menlig inverkan av de ifrågasatta

pastoratsbildningarna. Kyrkoherden är enligt lag ordförande i kyrkorådet

och bör så förbliva. Domkapitlet vill sålunda inlägga en bestämd

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

gensaga emot den reservationsvis framförda tanken, att kyrkorådets uppgifter

skulle överflyttas till annan nämnd med karaktären av församlingens

verkliga styrelse, varigenom kyrkorådet bleve denna styrelse underordnad.

Härmed skulle kyrkoherden komma att i huvudsak förlora kontakten med

de uppgifter, som kyrkorådet nu har och som så nära ansluter sig till den

rent prästerliga verksamheten. Ordnandet av de kyrkliga administrativa

uppgifterna på lämpligt sätt förutsätter förståelse för kyrkans egenart. Såvitt

rör den ecklesiastika boställsförvaltningen kan pastorat uppdraga åt

särskild boställsstyrelse att fullgöra de åligganden, som eljest tillhör kyrkorådet.

Bostiillsstyrelse väljer inom sig ordförande. Genom tillsättande av en

boställsstyrelse kan sålunda kyrkoherden synas bli befriad från ansvaret för

denna verksamhet. Så är dock icke helt fallet. För beslut å kyrkostämma i

ärenden av ifrågavarande art fordras nämligen beredning icke blott av

boställsstyrelse utan även av kyrkoråd. Lättnaden i arbetsbördan blir under

sådana förhållanden icke så stor, särskilt från synpunkten av att kyrkorådets

ordförande är den ende av de medagerande, som handlar under tjänstemannaansvar.

Domkapitlet i Härnösand: Det reservationsvis framförda förslagets genomförande

kan bland annat leda till att kyrkoråd och kyrkostämma berövas

sina nuvarande befogenheter och att alla kyrkliga frågor av större

betydelse kommer att avgöras av den borgerliga kommunen. Att detta från

kyrkans synpunkt skulle vara ett mål att eftersträva, synes domkapitlet

svårt att förstå.

Domkapitlet i Luleå: Ett förverkligande av den tanke som här framförts

eller att man genom att överflytta vissa angelägenheter — speciellt de ekonomiska

— från kyrkorådet till annan nämnd skulle frigöra prästen i hans

egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter, kan befaras

medföra, dels att det centrala, intresserade och aktiva inflytande i församlingslivet,

som kyrkorådet alltmer kommit att utöva och som från skilda

håll omvittnas såsom en synnerligen värdefull faktor, påtagligt försvagas,

dels ock att prästen går förlustig den ofta värdefulla kontakten med församlingens

praktiska angelägenheter. Domkapitlet, som anser angeläget att

här antydda utveckling får fortsätta, måste avvisa varje anordning, som

rubbar kyrkorådets ställning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen finner en centralisering och

rationalisering av prästernas administrativa arbetsuppgifter vara av synnerligen

stor betydelse för en ändamålsenlig utformning av pastoratsindelningen.

Utredning om prästernas tjänsteuppgifter ingår visserligen icke i

direktiven för de sakkunniga men borde såsom en av reservanterna framhåller

göras till föremål för en särskild undersökning. Om prästerna befrias

från vissa administrativa arbetsuppgifter ökas möjligheterna att anknyta

pastoratsindelningen till den nya borgerliga kommunindelningen. Pastoratens

ekonomiska förvaltning kan lämpligen centraliseras till den borgerliga

kommunens huvudort, varigenom de kommunala tjänstemännen kan anlitas

för bokföring in. m.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den förordade översynen av församlingsstyrelselagarnas

bestämmelser, i vad de rör församlingskyrkorådets befogenheter

och prästernas därvid förbundna arbetsuppgifter, får länsstyrelsen

tillstyrka.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3!)

Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.

Statskontoret: Ämbetsverket ansluter sig till de rekommendationer, som

gjorts dels av de sakkunniga om översyn av gällande författningar rörande

kyrkobokföringen i syfte att åstadkomma en bättre organisation av arbetet

med denna och dels av en reservant om översyn av församlingsstyrelselagarna

samt om vidgad tillämpning av allmänna församlingsstyrelselagen om

kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter i syfte att begränsa prästernas

obligatoriska bundenhet vid kommunala uppdrag, som icke har omedelbar

saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet.

Allmänna svenska präst-föreningen: Historiskt och traditionellt är kyrkorådet

insatt i ett församlingsvårdssammanhang. En glädjande tendens till

ett kraftigare betonande härav hör med till dagens kyrkobild. En omorganisation

som bryter denna utveckling och ger kyrkorådet »ställningen av en

underordnad nämnd för speciella förvaltnings- och verkställighetsbestyr»

medför en icke försvarlig utarmning av församlingslivet. I det särskilda yttrandet

ifrågasattes att lösgöra pastor från vissa nu obligatoriska uppgifter

inom församlingskyrkorådets arbetssfär. Berörda åligganden är intimt knutna

till pastors församlingsvårdande uppgifter. Föreningen nödgas beteckna

de här föreslagna åtgärderna såsom motiverade utifrån andra synpunkter

än pastoralvårdens och såsom en tendens till förändring av kyrkoherdetjänstens

karaktär från först och sist församlingsherdens till motsvarighet

till en borgerlig kommunalförvaltningstjänst.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Förutom andra anförda invändningar

göres mot de sakkunnigas förslag den än väsentligare invändningen, att kyrkoherdarna

enligt förslaget i fortsättningen får genomsnittligt ökade administrativa

arbetsåligganden till förfång för deras rent pastorala uppgifter.

Gäller dessa invändningar redan de sakkunnigas gemensamma förslag framkallas

de dock i ännu högre grad av detta särskilda yttrande med dess förslag

till åtgärder för eventuellt ännu större pastoratsbildningar. Kyrkans

organisation är först och sist en organisation för att på tjänligaste sätt möjliggöra

kyrkans andliga, evangelisatoriska uppgift. Där organisationen medför

en administrativ förvaltningstjänst som beskär och försvårar såväl kyrkans

som en del av prästerskapets arbetsmöjligheter i ordets och själavårdens

tjänst och medger prästen ringa eller ingen tid till studier och meditation,

har en för kyrkan främmande syn på pastoratsorganisationen trängt

väsentliga och avgörande synpunkter åt sidan.

Svenska landskommunernas förbund: I de sakkunnigas uppdrag har ej

ingått att söka åstadkomma en rationell ändring av systemet med olika

utdebiteringssatser inom de primärkommunala områdena. Fn sådan ändring

måste dock från olika synpunkter anses påkallad även om den icke

torde kunna erhållas med mindre församlingarna upphör såsom självständiga

utdebiteringsenheter för kyrkliga ändamål. Icke minst med hänsyn till

den ännu icke avstannande befolkningsut tunningen i de regioner, där småförsamlingarna

förekommer talrikast, torde en utredning av förevarande

spörsmål icke längre kunna skjutas på framtiden. I avvaktan härpå bör -—

bland annat för vinnande av erfarenheter — eftersträvas att få till stånd

samfälligheter för de smäförsamlingar, som ingår i ett och samma pastorat.

Dylika samfälligheter bör omfatta församlingarnas samtliga ekonomiska

angelägenheter.

Sveriges häradsskrivarförening: Med hänsyn till skattedebitering, uppbörd

och redovisning hade det varit önskvärt att frågan om sammanslag
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ning av församlingar upptagits i detta sammanhang. Det hör icke till ovanligheten

att samma fögderi innefattar ett 10-tal borgerliga kommuner men

ett 40—50-tal församlingar, förorsakande ett flertal skilcla utdebiteringar i

samma borgerliga kommun. Därest sammanslagning nu ej kan ske, synes

institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter böra i största

utsträckning utnyttjas.

Arbetsdistrikt för pastoralvården

De sakkunniga understryker församlingens betydelse för den prästerliga

verksamhetens utövande. Det är i församlingens kyrka och — i många fall

— på andra predikoplatser inom församlingen som gudstjänst hålles. Prästen

betjänar församlingsborna med kyrkliga förrättningar och själavård.

Den fria församlingsverksamheten, innefattande ett flertal verksamhetsgrenar

varav söndagsskola, ungdomsverksamhet och arbetskretsar för vuxna

är de allmännast förekommande, bedrives regelmässigt församlingsvis, vare

sig präst finnes bosatt i församlingen eller ej. Ehuru församlingen sålunda i

flera hänseenden alltjämt är det givna arbetsdistriktet för pastor al vården,

bildar dock pastoratet såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet

för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster den yttre ramen

och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet i dess helhet — och

detta även i de fall då pastoratet omfattar flera församlingar. De sakkunniga

framhåller vidare, att liksom de prästerliga arbetsuppgifterna i sig själva

är av största betydelse för pastoratsindelningens utformning blir därför

också denna indelning å sin sida i hög grad avgörande för den samlade

prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

YTTRANDEN

Stijtsnämnden i Linköping: Det synes särskilt angeläget framhålla, att

pastoraten som sådana icke regelmässigt är kyrkliga arbetsenheter. Detta

blir fallet endast då fråga är om enförsamlingspastorat. I övrigt utgör församlingarna

kyrkligt sett arbetsområden. När i utredningen talas om att

avsevärda fördelar är förenade med ett uppehållande av sambandet mellan

den borgerliga och den kyrkliga kommunindelningen, icke minst för den

samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens förvaltningsorgan,

som är av stor betydelse för det kyrkliga arbetet, avses tydligen

icke prästernas kyrkliga eller religiösa arbete bland församlingsborna. I

stället syftas här med »kyrkligt» arbete på förvaltningsmässiga uppgifter

av teknisk och ekonomisk art. Redan genom detta påpekande bör inses faran

av att låta dessa sistnämnda uppgifter få sådan tyngd vid bedömandet

av en rätt pastoratsindelning, att den betydligt viktigare frågan om prästens

möjligheter att verka för och leda den andliga vården i församlingen

tillmätes en underordnad betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den nya kommunindelningen innebär

till skillnad från den nu avsedda nya pastoratsindelningen, att de minsta

kommunala enheterna, småkommunerna, upphört. Enligt förslaget till pas
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts skiivelse nr 2.

toratsindelning skall de minsta kyrkliga enheterna, församlingarna, fortfarande

bestå. Ehuru frågan om församlingarnas bestånd alltså nu icke är

aktuell, bör det dock enligt länsstyrelsens mening framhållas, att församlingarna

av ålder och tradition spelar en så betydande roll såsom enheter

för det kyrkliga livet, att — åtminstone sådana som förhållandena nu är —

en sammanläggning i större omfattning skulle medföra betydande skadeverkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län: I mindre församlingar har prästen som regel

en mera personlig kontakt med sin församling och fullgör där ofta uppgifter

av social och humanitär art, som i större församlingar omhänderhaves av

särskilda organ eller befattningshavare. Prästen leder icke sällan även studiecirkel-

och ungdomsverksamhet i orten. För att fullgöra nämnda arbetsuppgifter,

är det enligt länsstyrelsens förmenande synnerligen angeläget, att

efter indelningsändring präst så vitt möjligt stationeras a ort och far sin

huvudsakliga tjänstgöring förlagd till område, där sådan tidigare varit

bosatt och verkat.

Svenska kyrkans lekmannaförbund: Församlingen, socknen, är sedan

sekler platsen för svenskt kyrkoliv och fostrande fromhetsliv inom ett visst

geografiskt område. Men om begreppet socken i stort sett förlorade sin

betydelse i och med kommunalreformen 1862, så befarar nu kyrkfolket, att

församlingsbegreppet kommer att vandra samma väg, därest riktlinjerna för

indelning och organisation fullföljes enligt de sakkunnigas förslag. En kyrkokristen

känner sig beklämd vid konstaterandet, att i förslaget församlingstanken

i stort sett tappats bort och utbytts mot det från kyrkligtcentral

synpunkt olyckliga ordet pastorat. Uttryck sådana som enförsamlingspastorat,

flerförsamlingspastorat, pastorat med agrar karaktär, pastorat

med tätortskaraktär m. fl. pekar alla bort från församlingstanken. Man

bygger icke en folkkyrka genom »församlingsprästerlig» organisation, även

om denna kan ha funktionsviktig betydelse. Vad som också i dag betyder

något för kyrka och folk rymmes inom församlingskyrkans hägn och heter

ordet, dopfunt, altarring, predikstol och kyrkobänk. Och avser man icke

att gagna kyrkans gärning i folket, då har denna pastoratsindelningsaktion

förfelat sitt syfte. De sakkunniga har i olika sammanhang givit uttryck för

kyrkan såsom en uppbyggande och krafttillförande faktor i samhällslivet,

men denna grundläggande tanke har likväl kommit i skymundan i och

genom den strikt funktionsmässiga uppläggningen vid reformens förverkligande.

Pastoratens och församlingarnas struktur

De pastoraten liksom däri ingående församlingar emellan förefintliga

olikheterna i strukturhänseende återfinnes, enligt de sakkunniga, ej blott

mellan landets geografiskt och klimatiskt skilda delar utan även inom de

enskilda stiften, vart för sig. T befolkningshänseende åtskiljes trennc huvudtyper

av pastorat. Fn grupp utgöres av de rent agrara, i regel små pastoraten

utan tätorter; eu annan bildar de större, i huvudsak agrara men med

eu eller flera större byar eller andra tätorter; cn tredje kategori omfattar de

egentliga tiitortspastoraten, inom vilka ingen eller blott ett mindretal av

befolkningen ägnar sig åt jordbruk och dess binäringar. Redan dessa typ8

— lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam!. Nr 153.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

olikheter är av den största betydelse. Det föreliggande regleringsproblemet

måste — framhåller de sakkunniga vidare — främst upptagas och utredas

från just denna utgångspunkt. Folkmängdstalet får olika betydelse i pastorat

med vidsträckt areal, långa avstånd mellan bebyggelsen och besvärliga

kommunikationer och i pastorat med förhållandevis liten areal, små avstånd

och goda kommunikationer. En befolkning, som är jämnt spridd över

ett agrart landsbygdspastorats område, ger mer tidskrävande arbete än en

lika stor befolkning i ett tätortspastorat med i huvudsak till ett byggnadsplanerat

område koncentrerad bostadsbebyggelse. Å andra sidan erbjuder

oftast ett pastorat av den senare typen i högre grad komplicerade sociala

och religiösa problem än det agrara.

Enligt de sakkunniga föreligger en strukturell olikhet, som man måhända

ej kan helt bortse från, också i avseende å kulturella anordningar. Genom

de moderna bildningsmedlen, framför allt radion, har väl isoleringen mångenstädes

brutits och den kulturella utvecklingen främjats, men fall kan

alltjämt förekomma där stora svårigheter möter för prästen att bland lekmännen

förvärva skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den prästerliga

arbetsbördan blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalitativt

avsevärt större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där

kan ock prästen av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt

kommunala och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke

behöver fullgöra.

Den typolikhet, som kan föreligga med hänsyn till variationer i det kyrkliga

intresset, kan enligt de sakkunniga knappast tillmätas särskild betydelse

vid uppdragandet av riktlinjerna för indelning och organisation. I vad

mån sådant inverkar på förutsättningarna för prästernas arbete är i och för

sig en svårbedömd fråga; ytterst blir detta huvudsakligen beroende av

vederbörande prästs egen personliga läggning, hans uthållighet och anpassningsförmåga.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Göteborg: Vad beträffar den av de sakkunniga förordade

uppdelningen av pastoraten i tätorts- och landsbygdspastorat med därav

följande olika bedömande av behovet av präster, vill domkapitlet påpeka,

att denna uppdelning kan bli i hög grad olämplig, därest man under alla

förhållanden till tätortsgruppen räknar pastorat, där två tredjedelar av

befolkningen tillhör tätortsbebyggelsen. Domkapitlet finner detta helt verklighetsfrämmande

och vill understryka, att indragning av tjänster, t. ex. i

följd av att landsbygd förenas med tätort och därför kommer att räknas

såsom sådan, måste leda till att det nödvändiga församlingsarbetet i stor

utsträckning eftersättes. Andra beräkningsgrunder måste uppenbarligen i

sadana fall tillämpas, vilka medgiver, att landsbygden erhåller det antal

präster, som där skulle ha sysselsatts, därest den icke varit förenad med en

tätort. Det är vidare i många fall i hög grad oriktigt att betrakta ett »tät
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ortspastorat» såsom mindre arbetskrävande än ett landsbygdspastorat. En

väl sluten bebyggelse kring kyrka och prästgård kan visserligen medföra

kortare resor och mindre antal gudstjänster. Men om prästgården ligger

avsides från tätorten och om kyrkan icke är belägen i densamma, blir det

tätare och längre resor och ett större behov av extra gudstjänster än annars

skulle ha varit fallet. Förekommer det två eller tre tätorter jämte landsbygd

inom en församling, blir arbetet särskilt arbetskrävande, och det finnes

ingen anledning att i sådant fall räkna med att en präst rimligen kan hinna

med själavården bland ett större antal människor än normalt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Särskilt bör vid indelningsändring beaktas

att landsbygdsförsamlingarna vid omfördelningen av tjänsteorganisationen

icke missgynnas på tätorternas i synnerhet storstadspastoratens,

bekostnad. Det förefaller som om de sakkunniga anlagt en syn på frågan

om den prästerliga organisationen på landsbygden som knappast står i

överensstämmelse med allmän uppfattning.

Kammarkollegiet: I fråga om faktorer, som skulle kunna tillerkännas

betydelse för prästens arbetsbörda, har de sakkunniga bland annat berört

skillnaden mellan »kyrkliga» och »okyrkliga» församlingar. Berörda skillnad

har ansetts icke kunna beaktas i förenämnda sammanhang, då prästen

i »okyrklig» församling måste ägna mycket arbete »åt den uppsökande uppgiften

och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet».

Huruvida de sakkunniga med »okyrklig» församling åsyftat församling,

vars medlemmar i betydande utsträckning är anslutna till frikyrkosamfund

— såsom fallet är exempelvis beträffande åtskilliga församlingar

i Småland, Närke och Dalarna — framgår ej. Det synes kollegiet emellertid

uppenbart, att församlingspräst i dylik församling, varest frikyrkopastorer

ofta nog i betydande utsträckning fullgör de uppgifter, som eljest skulle

ankommit på församlingsprästen, har en väsentligt mindre arbetsbörda än

församlingens folkmängd i och för sig ger vid handen. Då emellertid tillhörigheten

till frikyrkosamfund samt ianspråktagande av dess pastorers tjänster

synes vara en relativt oviss och föränderlig faktor, lärer den församlingsprästerliga

organisationen knappast kunna göras i högre grad beroende

härav. Dock synes det motiverat att i fall, då det är tveksamt huruvida

tillräckliga skäl må föreligga för en ändring i organisationen, taga viss

hänsyn till förekomsten av och anslutningen till frikyrkliga organisationer.

Statskontoret: Prästernas arbetsuppgifter torde vid jämförelse med vad

tidigare varit fallet ha ändrat karaktär och i vad avser legala uppgifter i

viss utsträckning minskat. Befolkningens ökade rörlighet har väl kunnat

medföra en ökning av registreringsuppgifterna. Samhällslivets — enkannerligen

undervisningsväsendets och det allmänna kulturlivets och den sociala

omvårdnadens — ständigt fortskridande sekularisering har medfört ett

bortfall eller en kraftig sammankrympning av ej så få prästerliga arbetsuppgifter.

Härtill må även fogas en erinran om den oerhörda utvecklingen,

som kommunikationsväsendet undergått särskilt på landsbygden, en omständighet,

som de sakkunniga i annat sammanhang ansett sig böra tillmäta

betydelse. Det torde också svårligen kunna göras gällande, att förhållandena

i ett landsbygdspastorat med en areal av endast 1 Va kvadratmil

mera väsentligen avviker från dem, som utmärker tätortspastoraten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Pastorats folkmängd och areal

De sakkunniga framhåller, att redan till det nuvarande systemets förutsättningar

i princip hört, att pastoraten erhåller en tillräcklig storlek för

att där anställda präster skall bli fullt sysselsatta med till tjänsten hörande

uppgifter. Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt

tjänsteorganisation å andra sidan blir alltjämt den givna förutsättningen

för att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt

utnyttjad. Enligt de sakkunnigas mening brister det på många ställen

härutinnan i den nuvarande indelningen, i det att flera pastorat är av alltför

liten storlek för att ge en präst tillräckliga arbetsuppgifter, och just

bland dessa pastorat möter man folkminskningens problem mest utpräglat.

I andra pastorat är folkmängden uppenbart för stor för att arbetet skall

kunna väl sammanhållas under en kyrkoherde. Liknande svårighet kan även

göra sig gällande i pastorat med alltför stor areal. Kräver pastoratets storlek

anställande av flera präster, kan detta vara till fördel för den prästerliga

verksamhetens tillgodoseende, då en fördelning av arbetet på tjänstinnehavarna

där blir naturlig och denna fördelning kan göras efter vederbörandes

med hänsyn till ålder och läggning större fallenhet för de särskilda uppgifterna.

Ett pastorat bör dock — framhåller de sakkunniga vidare — om

möjligt icke sammansättas så, att i följd av de geografiska förhållandena

flera präster måste tagas i anspråk än fallet är vid ett annat indelningsalternativ,

som från det allmännas synpunkt också blir tillfredsställande. Ett

pastorat bör ej heller få så stor folkmängd, att för kyrkoherden-arbetsledaren

omöjliggöres den nödiga kontakten med såväl de honom biträdande

prästerna som de olika befolkningsgrupperna i pastoratet eller att förvaltnings-

och expeditionsarbetet blir honom övermäktigt.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Strängnäs: De sakkunniga betonar hur ett riktigt förhållande

mellan folkmängd och areal å ena och tjänsteorganisationen å andra

sidan alltjämt blir den givna förutsättningen för att den prästerliga arbetskraften

skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. När det säges att i

den nuvarande organisationen enprästpastoratet ofta ger prästen för litet

arbete, kan detta vara riktigt i teorien, men det visar sig i praktiken att en

ensam nitisk präst i ett sådant pastorat med två församlingar och mellan

1 000 till 1 500 invånare har full sysselsättning och därtill en mycket god

kontakt med sina församlingsbor. I ett landspastorat med flera församlingar

och t. ex. kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt gäller i ringa

grad vad som sägs om kyrkoherden som arbetsledare och kyrkoherdetjänsten

som förmans tjänst. Någon differentiering i fråga om ungdomsarbete,

arbete bland barn etc. torde i regel icke förekomma. De olika prästerna

betjänar i allmänhet olika församlingar och blir dessa församlingars själasörjare.

I tätortspastorat och stora landsbygdspastorat torde däremot resonemanget

gälla.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Luleå: Mot de sakkunnigas förslag att sätta den prästerliga

tjänsteorganisationen i viss relation till folkmängden synes i princip

intet vara att erinra, men däremot väl mot de sakkunnigas förslag till folkmängdstal.

Det synes uppenbart, att den under senare tid inträdda befolkningsökningen

icke fått något tillfredsställande uttryck i en utbyggnad av

den prästerliga organisationen. Domkapitlet förmenar, att denna befolkningsökning

och den ökning av den prästerliga verksamheten, som enligt

vad de sakkunniga själva uttalat ägt rum, bort resultera i en förstärkning

av den samlade prästerliga arbetskraften.

Statskontoret: Vid mätandet av prästernas arbetsbörda i ett pastorat har

alltsedan 1910 folkmängdstalet tillmätts största betydelsen. I andra

rummet har kommit pastoratets areal och därefter vissa omständigheter,

som hänförts till begreppet besvärlig tjänstgöring bland annat duplikation,

avstånd till kyrkan m. m. De sakkunniga har föreslagit, att folkmängdstalet

alltjämt skall gälla såsom mätare av prästernas arbetsbörda. I överensstämmelse

med äldre praxis har de vidare ansett sig böra räkna med olika folkmängdstal

för tätorts- och landsbygdspastorat; i tätortspastorat bör en präst

kunna betjäna ett större antal församlingsbor än på den egentliga landsbygden.

De av de sakkunniga härvid föreslagna gränserna finner statskontoret

emellertid alltför snävt dragna och anser för sin del bärande skäl icke föreligga

att för städernas del reducera den av 1897 års prästlöneregleringskommitté

uppställda folkmängdsgränsen för en enprästorganisation. För

landsbygdens del torde folkmängdsgränsen i enprästspastorat kunna icke

obetydligt flyttas uppåt i förhållande till vad hittills tillämpats.

Allmänna svenska prästföreningen: De i betänkandet föreslagna befolkningsenheterna

per präst inom olika pastoratstyper kan å vissa orter med

gynnsamma förhållanden anses acceptabla. De sakkunniga har visserligen

gått under de siffror som nu i praxis tillämpas, men ytterligare sänkning

rekommenderas. Föreningen vill under alla omständigheter med bestämdhet,

hävda nödvändigheten av att de slutliga bestämmelserna för pastoratsregleringen

ges en sådan utformning att domkapitlen erhåller möjlighet att

med hänsyn till lokala förhållanden tillämpa en icke alltför snäv jämkningsmarginal.

Sak samma bör gälla arealsiffrornas tillämpning. När vissa maximisiffror

anges för befolkningstalet inom en viss pastoratstyp måste förutsättas,

att detta är den absoluta övre gränsen, som icke får överskridas och

som uppnådd omedelbart aktualiserar en pastoratsdelning.

Riksintresse — lokalintresse

Vid ett bedömande av huru stor enhet i avseende å folkmängd och areal

och huru många församlingar i ett enskilt fall lämpligen kan sammanhållas

i ett pastorat och vilka tjänster där behöves blir det ofta en grannlaga uppgift

att göra en avvägning mellan riksintresse och lokalintressen. Fördelningen

av de prästerliga tjänsterna företer för närvarande ostridigt en avsevärd

ojämnhet. En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga

arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art är enligt

de sakkunnigas mening ett anspråk sammanfallande med hela svenska

kyrkans intresse och diirmed ett givet riksintresse. Detta bottnar i det naturliga

kravet, alt hela befolkningen skall i görlig mån äga lika möjlighet till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort eller den egentliga

landsbygden, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset

ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på att få behålla

en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssynpunkt.

Ehuru detta från en landsbygdsförsamlings synpunkt kan te sig

oskäligt, måste dock beaktas, att den förskjutning i folkmängdsfördelningen

från landsbygd till tätort, som karakteriserar de senaste årtiondena, just

från rikssynpunkt ställer alldeles särskilda krav på tjänsteorganisationens

utbyggnad speciellt för tätorterna. Expeditionsarbetets utökning genom det

nya folkbokföringssystemet har också i allmänhet blivit mest kännbar i

tätorterna med deras regelmässigt rörligare befolkning. De sakkunniga

framhåller vidare, att den gällande pastoratsindelningen näppeligen kan

påkalla sådan hänsyn, som i indelningsfrågorna av gammalt visats gentemot

församlingsindelningen, till vilken de lokala traditionerna ju i stort sett är

anknutna. Särskilt bör detta icke kunna komma i fråga med avseende å de

av flera församlingar sammansatta pastoraten, vilka under de senaste fyrtio

åren i stor utsträckning (till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet)

undergått till och med upprepade förändringar. Skälig hänsyn bör dock

kunna tagas till framförda lokala önskemål, om de är sakligt grundade.

Hänsyn bör exempelvis även, där sammanläggning av pastorat till större

enhet är i fråga, kunna tillmätas ett önskemål att de gamla pastoraten skall

i sin helhet få ingå i den nya enheten.

I ett senare sammanhang (s. 114 f.) påvisar de sakkunniga vissa olägenheter,

som kan förutses följa med en indelning och organisation inom den

ram, som de av dem förordade riktlinjerna medger. De sakkunniga belyser

därvid bland annat huru ett riksintresse — däribland alltså hänsyn till

svenska kyrkan i dess helhet — i särskilda fall kan kräva bortseende i viss

mån från lokala önskemål och behov. En strikt tillämpning av de indelnings-

och organisationsprinciper, som förordats, kan sålunda på sina håll

medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet t. ex. i form av särskilda

gudstjänster och särskild konfirmandundervisning på avlägsna och

isolerade platser. En minskning av den nuvarande organisationen kan på så

vis i somliga församlingar medföra en avveckling eller åtminstone försvagning

av löftesrikt arbete. Detta följer, enligt de sakkunnigas mening, dels

av nödvändigheten att bättre än nu är fallet tillgodose de underorganiserade

två nordliga stiften samt de växande storstadspastoraten, dels av att de

sakkunniga ansett kostnadsramen för den nuvarande prästerliga organisationen

icke böra överskridas vid nyordningen.

I särskilt yttrande, som biskopen Hultgren och domprosten Hylander

gemensamt avgivit till de sakkunnigas betänkande, har — i viss anslutning

till de sakkunnigas här sist berörda påpekanden — framhållits, att den kyrkliga

verksamhetens behov icke kunnat genom förslaget tillgodoses i så stor

utsträckning som önskvärt varit. De för indelning och organisation upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

dragna riktlinjerna leder till vissa för kyrkolivet kännbara konsekvenser.

Även om man tar i betraktande föreslagna stödåtgärder, kommer i de sydoch

mellansvenska stiften organisationen såtillvida att försvagas, som antalet

pastorat starkt reduceras, varjämte för riket i dess helhet möjligheten

minskas för präst att befordras till kyrkoherde genom den ändrade relationen

i fråga om antalet befattningshavare mellan de olika tjänstekategorierna.

Att förslaget med dessa konsekvenser av reservanterna godtagits,

anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning ingen annan möjlighet

finnes att utan en väsentlig vidgning av kostnadsramen åstadkomma

den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket, som är påkallad av

behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta bygderna.

Vid de provindelningar av rikets stift, som av de sakkunniga verkställts

och redovisats i det förut omnämnda, av dem upprättade utkastet för åskådliggörande

av tillämpningen av de i förslaget uppdragna riktlinjerna, har —

såsom även framgår av de därom tidigare lämnade sifferuppgifterna —

skisserats en personalorganisation, vilken totalt ej blott i avseende å lönekostnad

håller sig inom kostnadsramen för nuvarande organisation utan

även nära ansluter sig till dennas sammanlagda tjänstebestånd. Detta förhållande

jämte de sakkunnigas närmast härförut återgivna uttalanden har

beaktats i flera av remissyttrandena och synes ibland ha, särskilt av de

kyrkliga organen, påtalats såsom uttryck för ett misstytt riksintresse.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Vid uppgörande av indelningen och organisationen,

som innefattar flera svårbedömbara faktorer, bör den viktigaste riktpunkten

för frågans lösande vara de föreliggande prästerliga arbetsuppgifterna,

som man vill ha uträttade, och vad som skäligen härför bör kunna

göras från synpunkten av kyrkans egentliga syftemål. Avgörande vikt och

betydelse bör däremot icke fästas vid den ekonomiska sidan av saken och

storkommunindelningen bör icke i första hand vara bedömningsgrunden

härvid.

Domkapitlet i Linköping: De sakkunniga synes hava varit på ett för

dem själva betungande sätt bundna av givna direktiv angående kostnadsram

och väntad besparing vid pastoratsregleringens genomförande. Det

skulle vara orättvist att lägga de sakkunniga till last, att de icke i åtlydnad

av dessa besparingsdirektiv kunnat åstadkomma ett tjänligare förslag. Det

synes emellertid vara en i alla andra sammanhang ovanlig och främmande

synpunkt att såsom översta princip knäsätta besparingssynpunkten. Det

hade varit rimligare att förslaget fått uppgöras från sakliga och objektiva

synpunkter. Härvid hade man alltså fått undersöka i första hand vilken

organisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.

Därefter hade man haft att undersöka möjligheterna för dess genomförande.

Domkapitlet i Skara: Den omreglering, som kräves, får icke innebära ett

eftersättande av de kyrkliga behoven på andra håll, närmast på landsbyg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

den i de syd- och mellansvenska stiften. Särskilt i uråldriga kristna bygder,

såsom inom Skara stift, utgör de nuvarande pastoraten ofta historiskt och

kyrkligt betingade enheter, som icke utan trängande skäl bör sönderbrytas.

En omfördelning av de prästerliga krafterna bör därför icke få resultera i

att det kyrkliga livet hämmas i de små men ofta religiöst livaktiga landsbygdsförsamlingarna.

Enligt domkapitlets mening bör de kyrkliga behoven

göras till översta norm vid en översyn av pastoratsindelningen. Då dessa

behov icke kan allsidigt tillgodoses inom den nuvarande kostnadsramen för

det kyrkliga arbetet, är det beklagligt, att de sakkunniga vid sina beräkningar

och förslag känt sig bundna av sagda kostnadsram. Domkapitlet

finner det angeläget, att denna icke får hindra sådana ändringar i förslaget,

som från kyrklig synpunkt befinnes oundgängligen nödvändiga. Domkapitlet

finner det även otjänligt att på sätt som skett i de sakkunnigas betänkande

fastlåsa den prästerliga organisationen vid det nuvarande antalet

prästerliga tjänster. De växande kyrkliga behoven, betingade både av den

inre kyrkliga expansionen och av den fortgående befolkningstillväxten i landet,

synes kräva en utökning av antalet prästerliga tjänster.

Domkapitlet i Göteborg: Enligt de sakkunniga motsvarades år 1897 inom

de rena landsbygdspastoraten en prästerlig tjänst av i genomsnitt 1 827

invånare. Motsvarande siffra 1948 var 1 844. Landsbygden har alltså fortfarande

lika många invånare per prästerlig tjänst som i slutet på föregående

sekel. Det synes alltså uppenbart, att behovet av fler prästerliga tjänster i

tätorter, städer och norrländska storförsamlingar icke kan tillgodoses genom

en mera omfattande nedskärning av den prästerliga organisationen på landsbygden.

Det problem, som här föreligger, har sin orsak i att utbyggandet av

den församlingsprästerliga organisationen icke hållit jämna steg med befolkningstillväxten.

En betydande eftersläpning har uppstått, när det gällt att

förse de växande städerna med nödigt antal präster och församlingar. Detta

problem kan icke lösas därigenom att den prästerliga organisationen uttunnas

i de delar av landet, där den är någorlunda tillfredsställande ordnad.

Det ges icke något stift, där antalet präster i förhållande till befolkningen

överstiger vad som kan anses vara skäligt och nödvändigt för en effektiv

församlings vård. Domkapitlet anser det alltså vara omöjligt att komma till

rätta med de mycket allvarliga brister som vidlåder den nuvarande församlingsprästerliga

organisationen i storstäderna genom en omdisponering av

nu förefintliga prästerliga tjänster. Även om de tjänster på landsbygden,

som utan skada kan undvaras, indrages, förslår de icke till att fylla de alltför

stora luckor, som under det senaste halvseklet fått uppstå. Det är icke

något rikskyrkligt intresse, att den organisation, som på landsbygden hittills

funktionerat tillfredsställande, nu skall nedbrytas.

Domkapitlet i Visby: För en rättvis bedömning av de resultat, vartill de

sakkunniga kommit, måste man hålla i minnet att deras uppgift varit icke

enbart att skapa en organisation, som utifrån den kyrkliga verksamhetens

behov förlänar denna verksamhet stadga, planmässighet och effektivitet,

ntan även att samtidigt tillse, att de behov, som under utredningsarbetet

framträtt, tillmötesgås allenast i sådan omfattning att den givna kostnadsramen

icke i väsentligare män vidgas. Det synes emellertid uppenbart

att det hos de av den avsedda regleringen berörda småförsamlingarna förefinnes

en utpräglad mening att bevara status quo. Vid bedömning av de

enskilda fallen bör långt gående hänsyn tagas härtill — detta av rättvise
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

skäl. En dylik hänsyn måste från kyrklig synpunkt få anses välbetänkt

och synnerligen angelägen. Bringas det kyrkliga livet i dessa småförsamlingar

att genom allt för strama organisatoriska åtgärder tyna och utslockna

kommer detta att förmärkas i det kyrkliga livet inom kyrkan i dess helhet.

Givetvis måste en avvägning mellan »riksintresse» och »lokalintresse» göras,

då det gäller den prästerliga tjänsteorganisationen. Men man bör icke förbise,

att i många fall det som i förstone ter sig som »lokalintresse» närmare

besett är ett »riksintresse», ett hela svenska kyrkans intresse. Och det

måste vara ett intresse för hela svenska kyrkan att det i många fall löftesrika

kyrkolivet i de små församlingarna så långt möjligt bevaras med

nuvarande organisation.

Domkapitlet i Stockholm: De föreslagna principerna för en omfördelning

av tillgänglig arbetskraft är enligt domkapitlets mening på det hela taget

väl avvägda. Det är uppenbart, att den kyrkliga verksamheten måste vara

uppsökande även i den betydelsen att den söker sig till orter, där befolkningstillväxten

är störst. Domkapitlet vill understryka, att den uppbyggande

verksamheten bland inflyttade människor i växande tätorter, och

kanske främst bland rotlös storstadsungdom, måste tillmätas en hög angelägenhetsgrad

i valet mellan kyrkans olika uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: De besparingssynpunkter, som anlagts,

måste leda till rekryteringssvårigheter. Att de sakkunniga ansett kostnadsramen

för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra överskridas

vid nyordningen tyder på att ekonomiska synpunkter i alltför hög

grad anlagts av de sakkunniga. Anledning synes därför föreligga att verkställa

en överarbetning av förslaget, varvid hänsyn icke såsom nu skett bör

tagas till en på förhand bestämd kostnadsram utan en förutsättningslös

utredning bör verkställas i frågan om möjligheten att åstadkomma en organisation,

som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I betänkandet har de sakkunniga föreslagit

en omfördelning av de prästerliga tjänsterna i syfte att bättre tillgodose

vissa tätorters och vidsträckta bygders behov av dylik arbetskraft.

Att nämnda delar av vårt land är i behov av en förstärkning i sådant avseende

är ovedersägligt. Då de sakkunniga vid sitt arbete haft såsom råttesnöre

att icke överskrida gällande kostnadsram, har emellertid deras förslag

resulterat i en uttunning på andra håll av den prästerliga organisationen,

främst i syd- och mellansvenska bygder. Länsstyrelsen ifrågasätter

om den fördel, som vinnes genom att tillgodose tätorters och vidsträckta

bygders behov av prästerlig arbetskraft, kan uppväga den olägenhet, som

tillfogas församlingarna och det kyrkliga livet på de håll, där uttunningen

av den prästerliga organisationen sätter in. De sakkunniga har varit angelägna

att redovisa eu prästerlig personalplan, för vilken kostnaden icke

överstiger kostnaden för den motsvarande nuvarande planen. Länsstyrelsen

anser, att de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag väl mycket

betonat den ekonomiska synpunkten och icke tillräckligt beaktat församlingarnas

behov av gudstjänst och präst.

Kammarkollegiet: Kollegiet anser, att den omständigheten, att ett pastorat

består av flera församlingar, icke bör få leda till eu utbyggnad av den

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

prästerliga organisationen i den utsträckning, de sakkunniga förordat. En

organisation, som i anledning av förekomsten av flera mindre församlingar

i ett pastorat göres alltför omfattande, lärer omedelbart aktualisera frågan

om en ändring i församlingsindelningen.

Statskontoret: De sakkunniga har visserligen vid genomförande av sitt

uppdrag måst utgå från att den nuvarande församlingsindelningen skolat

bibehållas orubbad, men statskontoret måste bestämt hålla före, att den i

det nuvarande samhällslivet föga tidsenliga församlingsindelningen icke

bör i den omhittning, som i utredningen skett, få bli bestämmande för

pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Ämbetsverket

vill i detta sammanhang erinra om denna organisationsfrågas

ekonomiska sida. Dessa små pastorat med förhållandevis många präster får

nämligen regelmässigt tillskott ur kyrkofonden. I realiteten innebär detta,

att de finansieras av andra pastorat, framför allt av pastoraten i de större

städerna. En alltför långt driven hänsyn till församlingsindelningen medför

därför icke blott att arbetskraften blir ojämnt fördelad utan även en misshushållning

med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen.

Härtill kommer att flerförsamlingspastoraten så gott som uteslutande är

belägna på den egentliga landsbygden, där avfolkningen kan väntas bli

särskilt framträdande.

Förhållandet till kommunindelningen

Kongruens mellan pastorat och borgerlig kommun föreligger för närvarande

redan i ett avsevärt antal fall, såsom beträffande åtskilliga städer

och köpingar och där kommunens folkmängdstal ligger omkring eller under

2 000. Fullständig anknytning till den nuvarande kommunindelningen kan

även föreligga sålunda, att antingen en kommun innefattar flera hela pastorat

eller ett pastorat omfattar flera kommuner. En anknytning på något

av här angivna sätt av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunens

territorium kommer, såsom i det föregående nämnts, enligt de sakkunnigas

uppfattning övervägande att lända det kyrkliga arbetet till fördel. Skär pastoratsgräns

borgerlig kommuns gräns kan sådan oregelbundenhet, liksom

enligt 1919 års indelningslag under vissa förutsättningar, utgöra skäl för

indelningsändring. Dylik avvikelse kan dock, av hänsyn till det kyrkliga

arbetet, stundom i fråga om pastoratsindelningen bli nödvändig, exempelvis

om kommunindelningen kan väntas i nära framtid bli ändrad eller kyrkogemenskap,

som icke lämpligen kan upplösas, föreligger för invånarna i

församlingar på olika sidor om kommungräns. Då en anknytning till kommunindelningen

medför att gudstjänstturerna inom pastoratet icke kan

ordnas utan en eljest obehövlig utökning av tjänsteorganisationen därstädes,

kan arbetstekniska skäl även tala för en avvikelse. Sträcker sig ett nuvarande

pastorat över läns- eller stiftsgräns, bör pastoratet dock alltid redan

av detta skäl underkastas ny indelning, såframt icke heller läns- respektive

stiftsgränsen kan ändras.

s. 51 Kontrollera mot PDF

YTTRANDEN

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

51

Domkapitlet i Linköping: När de sakkunniga talar om det angelägna i att

upprätthålla samband mellan den borgerliga kommunen och församlingen

för det kontinuerliga samarbetet mellan dessa enheters förvaltningsorgan

måste domkapitlet anse, att en underordnad synpunkt gjorts till översta

princip. Det rent kyrkliga arbetet inom församlingarna förutsätter icke

oavbrutet samarbete med den borgerliga kommunens förvaltningsorgan. —

Att viss ojämnhet i utdebiteringen kan uppkomma mellan olika församlingar,

därest ett pastorat skär över kommungränsen, torde icke på allvar

kunna göras till argument för likriktning mellan pastorat och kommun. -—

Det synes dock uppenbart, att vissa fördelar är att vinna av samstämmighet

mellan s. k. storkommun och pastorat. Denna synpunkt får emellertid

icke övervärderas så att man för att vinna full enhetlighet skulle vidtaga

sådan pastoratsreglering, som försämrar de kyrkliga arbetsmöjligheterna.

Man har anledning till desto större varsamhet i detta hänseende som storkommunindelningen

i riket icke hundraprocentigt visat sig lyckad. Det

synes emellertid för domkapitlet mest ändamålsenligt, att eu storkommun

till sina gränser sammanfaller med ett eller flera pastorat, varvid det dock

icke är motiverat att sammanslå flera pastorat för att åstadkomma identisk

enhet med kommunen. Givetvis får ej heller denna sistnämnda princip undantagslöst

genomföras. Lokala, historiska eller andra förhållanden kan

medföra önskvärdheten att inom ett pastorat sammanhålla församlingar,

även om en annexförsamling skulle skära över kommungränsen. All tvångslikriktning

eller konstlad likriktning bör undvikas.

Domkapitlet i Strängnäs: Vid en kyrklig indelning bör hänsyn tagas uteslutande

till kyrkliga faktorer, vadan den borgerliga kommunens struktur

och storlek under inga förhållanden får förtränga sådan indelning av pastoraten,

som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.

Domkapitlet i Lund: Under 1920- och 1930-talen var stiftets landsbygdspastorat

föremål för en genomgripande omorganisation, vars mindre gynnsamma

verkningar för det kyrkliga arbetet ännu knappast helt övervunnits.

Att utan tungt vägande skäl ånyo ombilda det stora flertalet av dessa

pastorat, kan domkapitlet omöjligen medverka till. Då det pastorala arbetet

i väsentliga avseenden är anknutet till och beroende av kyrklig tradition

och sed, måste största försiktighet tillrådas vid dessa nyordningar.

Vinsterna för det kyrkliga arbetet måste vara påtagliga och ändringar i allmänhet

ej genomföras med mindre folkmängdstalet tvingar härtill. Domkapitlet

föreställer sig att pastorats- och kommungränser kommer att mycket

noga diskuteras vid avgivande av de slutliga förslagen till såsom nödvändiga

ansedda förändringar i stiftets pastoratsindelning. Domkapitlet

vill emellertid redan nu förutskicka, att skulle den kyrkliga verksamhetens

ändamålsenliga anordnande innebära, att överensstämmelse mellan dessa

gränser ej kan nås, kan någon berättigad invändning häremot ej göras.

Främsta målet för indclningsändringarna är dock ett underlättande och

befordrande av möjligheterna till en så gynnsam utveckling av det pastorala

arbetet, som föreliggande förhållanden medgiver.

Domkapitlet i Göteborg: Framtida ändringar av den kyrkliga indelningen

bör vidtagas allenast med hänsyn till det kyrkliga arbetets effektivitet. Sådana

regleringar, som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av den präs
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

terliga arbetskraften och en god församlingsvård, bör genomföras utan hinder

av att inkongruens kan komma att råda mellan kyrklig och kommunal

indelning. — Principen att i görligaste mån anknyta pastoratsindelningen

till storkommunerna anser domkapitlet medföra olyckliga konsekvenser för

det kyrkliga arbetet. En sådan anknytning är också onödig. — Enligt domkapitlets

mening föreligger ej några bärande skäl att söka åstadkomma en

likartad kyrklig utdebitering inom alla församlingar i samma storkommun.

Sådana olikheter förekommer allmänt och någon olägenhet har icke förmärkts

av dem. Förvaltningstekniska skäl kan alltså icke motivera omreglering

av pastoraten till likhet med storkommunerna. Pastoraten är kyrkliga

arbetsenheter för gemensamma ändamål (anställande och avlöning av präst,

byggande av prästgård). De bör utformas uteslutande med hänsyn till dessa

ändamål. — Icke heller synes det rimligt att ändra pastoratsindelningen för

att söka centralisera det kyrkliga arbetets ledning till de tätorter, som med

större eller mindre rätt ansetts skola bli centra för de nya storkommunerna.

Det är riktigt, att sådana tätorter skall erhålla en tillfredsställande andlig

vård. Att där stationera en präst kan ofta vara befogat. Tjänstetypen

kan i så fall ofta lämpligen vara komminister eller kyrkoadjunkt. Att sträva

efter att mera generellt förflytta kyrkoherdarna till dessa tätorter skulle

medföra orimliga kostnader utan motsvarande fördelar. Den kontakt mellan

prästen och de kommunala förvaltningsorganen, som iir önskvärd, kan

numera utan svårighet upprätthållas med hjälp av telefon och bil. Detta

motiv för en sammanjämkning av pastorat och storkommuner bortfaller

därför helt. — Vidare anföres av de sakkunniga, att en anpassning efter

kommunindelningen skulle kunna vara av värde för det prästerliga arbetet

därigenom, att konfirmandundervisningen kan komma att förläggas till

de centralt belägna enhet sskolorna. Domkapitlet vill kraftigt framhålla,

att en sådan centralisering av konfirmandundervisningen alls icke bör ifrågakomma.

Det är av allra största betydelse för församlingsvården, att konfirmationsberedelsen

knytes till hemförsamlingen och ledes av den präst,

som handhar pastoratsvården i ifrågavarande församling. Detta skäl för

sammanjämkning av pastorat och storkommuner är alltså icke hållbart. —

De sakkunniga har vidare refererat de skäl för en sammanjämkning avkyrkliga

och kommunala indelningsgränser, som anförts i kommunindelningskommitténs

betänkande av år 1945. Domkapitlet kan icke heller finna

dessa skäl bärande. Samhörigheten inom ett pastorat och inom en kommun

är icke av samma slag. De kan bestå och bli till nytta oberoende avvarandra.

Samhörigheten inom pastoratet är nämligen i väsentlig mån

betingad av samhörigheten med samme själasörjare. Denna samhörighet

blir endast försvagad, om man söker cn anknytning till den kommunala

indelningen, som medför att fler präster måste tjänstgöra inom samma församlingar

eller att en kyrkoadjunkt måste tjänstgöra inom två olika pastorat.

— Vad åter beträffar samarbetet med de kommunala organen, exempelvis

i fattigvården, är kyrkans insats här väsentligen beroende på den enskilde

prästens kännedom om sina församlingsbor. Samarbetet blir därför

ineffektivt, om det skall förmedlas av en kyrkoherde i ett alltför stort pastorat,

som tillskapats endast för att motsvara en viss storkommun. Samarbetet

blir långt effektivare, om pastoraten bibehålies vid lämplig storlek, så

att vederbörande präst personligen känner sina församlingar. — Domkapitlet

kan alltså icke finna, att det förebragts några vägande skäl för en generell

anpassning av pastoraten efter storkommunerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Karlstad: Frågan om pastoratsindelningens anpassning till

den nya kommunindelningen bör prövas med hänsyn till kyrkliga behov

och intressen. Kommunreformen har mångenstädes genomförts utan hänsyn

till den kyrkliga indelningen och under uttryckligt framhållande av att

denna icke skulle komma att beröras därav. Den från visst håll framförda

tanken att skapa med storkommunerna sammanfallande storpastorat är

alltför orimlig för att behöva diskuteras. Även den ifrågasatta omregleringen

av pastorat med inom två kommuner fallande församlingar därhän,

att kommun- och pastoratsgränser bringas att överensstämma, skulle medföra

en allvarlig försämring av förutsättningarna för det kyrkliga arbetet

i många fall, särskilt då en sådan sammanjämkning skulle leda till bildandet

av treförsamlingspastorat, som icke tillfredsställande kan betjänas av

en präst men heller icke lämnar full sysselsättning åt två. Några vägande

praktiska skäl för en generell sammanjämkning av pastoratens och kommunernas

gränser har veterligen icke anförts. Under sådana omständigheter

bör en pastoratsreglering i detta syfte icke genomföras, om det skulle vara

till förfång för det kyrkliga livet.

Domkapitlet i Härnösand: Utvecklingen från små pastorat till storpastorat

är från kyrklig synpunkt att anse som en utveckling bakåt.

Stijtsnämnden i Strängnäs: De fördelar, som i administrativt avseende

kan vinnas genom kongruens mellan pastorat och kommun, motväges i vissa

fall av nackdelarna av försämrad betjäning av församlingsborna, längre avstånd

för dem och dyrare resor.

Länsstyrelsen i Södermanlmids län: De skäl, som de sakkunniga anfört

till stöd för en samordning av den kommunala indelningen och pastoratsindelningen,

är av den vikt att en dylik samordning, såvitt möjligt, bör

eftersträvas. De brister, som trots den nya kommunindelningen ännu vidlåder

den borgerliga kommunbildningen, och de mäktiga kyrkliga traditioner,

som här och var alltjämt finnes kvar, synes likväl motivera, att man

vid en nyordning icke går alltför hårt fram genom att över hela linjen

kräva samordning. Det torde likaledes vara fullt tillräckligt, att man icke

påfordrar kongruens mellan kommuner och pastorat utan stannar vid att

dessa borgerliga och kyrkliga territorier icke bör få skära varandras gränser.

Länsstyrelsen i Hallands län: I länet skär för det närvarande pastoratsgränserna

kommungränserna i ett ganska stort antal fall. Någon större

olägenhet därav har icke förmärkts. Anledning synes därför icke föreligga

att låta anknytningen till kommunindelningen framstå såsom något primärt.

Det väsentliga bör i stället vara att bilda pastorat, som är lämpliga

enheter för det prästerliga arbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att åstadkomma ett fruktbärande samarbete

mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen måste vara till uppenbar

fördel för båda dessa kommungrupper. I många avseenden, speciellt

inom socialvården och undervisningsväsendet, föreligger ju ett klart sammanhang

mellan de kyrkliga och borgerliga kommunerna. Den samverkan,

som här finnes, blir tillvaratagas och vidare utvecklas. Det framstår därför

som principiellt önskvärt, att den borgerliga och kyrkliga indelningen sammanfaller.

Å andra sidan får ett realiserande av detta önskemål ej leda lill

att eu ny pastoratsindelning sker helt och hållet efter eu bestämd mall och

med huvudmålsättning att utforma pastorat, som med hänsyn till ytvidd,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

befolkning och andra yttre faktorer är lämpliga, utan indelningen måste

ske med lika starkt beaktande av de faktorer av andra slag, framför allt

av kyrklig art, som i de särskilda fallen kan tala för avvikelser från en

eljest godtagbar regel. Det måste sålunda vid nyindelningen tillses, att de

specifikt kyrkliga uppgifterna icke tillbakasättes. Vid en nyindelning av

pastoraten är det vidare angeläget att i landsdelar, där pastoratsindelningen

har gammal hävd, ingreppen ej göres större än nödvändigt utan så att reformen

kan ske med och ej mot vederbörandes mening.

Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och Jämtlands län samt kammarkollegiet ävensom svenska landskommunernas

förbund och svenska stadsförbundet har i huvudsak godtagit

de sakkunnigas uttalanden i här berörda avseende.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Kalmar län har särskilt

understrukit vikten av en anknytning av pastoratsindelningen till den nya

kommunindelningen.

Svenska pastoratens riksförbund: Förbundet, som icke är blint för att

en överensstämmelse mellan skilda indelningar kan medföra praktiska fördelar

och bidraga till reda och översiktlighet i allmän förvaltning, har dock

den meningen, att dessa fördelar icke är så stora, att man för dem bör offra

det kyrkliga arbetets egna krav på indelningen. I de fall, då dessa krav bäst

tillgodoses genom att man låter de två indelningarna avvika från varandra,

bör man därför icke tveka inför en sådan åtgärd. Den borgerliga och den

kyrkliga indelningen tjänar två skilda ändamål och vardera verksamhetsgrenen

far säkerligen bäst av att bli organiserad efter sin egenart, även om

man ibland måste eftersätta överensstämmelsen. — I de sakkunnigas framställning

av denna fråga har stor vikt lagts på konfirmandundervisningens

ordnande. De sakkunniga synes därvid ha tänkt sig, att denna undervisning

skulle förläggas till en centralskola i varje borgerlig kommun. Bortsett från

att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt att på sådant

sätt lösgöra konfirmandundervisningen från hemförsamlingens kyrka och

prästerskap, har det nu dessutom blivit klart, att man måste räkna med

centralskolor, som blir gemensamma för två eller flera borgerliga kommuner.

På grund härav synes man nödgas uppge tanken på en samorganisation

av skola och konfirmandundervisning. Därmed förfaller också detta skäl

för överensstämmelse mellan borgerlig och kyrklig indelning. — Det må för

övrigt erinras om att en ganska stark kritik framkommit mot det sätt, varpå

de borgerliga kommunerna gestaltades vid den nyligen genomförda sammanslagningen.

Frågan om de borgerliga kommunernas omfattning synes

därför ännu icke vara slutligen löst, och ganska genomgripande reformer

kanske förestår på detta område. Under sådana förhållanden kan det icke

anses välbetänkt att binda pastoratsindelningen allför hårt vid den nuvarande

borgerliga indelningen.

Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten kan enligt de sakkunnigas

mening icke förväntas kunna för varje pastorat bestämmas till sådan

storlek, att genom densamma ordinarie högmässogudstjänst skall kunna

uppehållas varje predikodag året runt i varje till pastoratet hörande för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

samlingskyrka. För fullgörande av en dylik gudstjänstturordning kräves

stark utökning av organisationen. Redan nu kan i flera fall — främst i

Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna

inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen utan Kungl. Maj:t

har måst förordna om »sammanlysning» där av högmässogudstjänsterna,

d.v. s. dessa fullgöres växelvis i kyrkorna genom s.k. alternering. De sakkunniga

understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt alltsedan

reformationen att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst,

men att därav icke följer att det så måste ske varje predikodag. I sin historik

(s. 21 f.) anger de sakkunniga med följande data i korthet huru förhållandena

härutinnan utvecklat sig.

I 1571 års kyrkoordning heter det (under rubriken »Ett sätt till att ordinera

präster»): »Där flera kyrkor lyda till ett prästagäll, må prästen hålla

tiderna ömsom vid den ena och ömsom den andra, på det han må hava desto

mera tid både till predikan och annat. År ock den ena kyrksocknen större

till mantal än den andra, så hålle prästen två eller tre helgdagar tiderna vid

den som större är och den tredje eller fjärde vid den mindre efter som det

sig med mantalet hava kan. Dock skall detta vara sagt om de gäll, som icke

förmå hålla kapellan.» Motsvarande stadgande saknas i 1686 års kyrkolag.

Kungl. Maj:t förklarade likväl den 23 februari 1695 beträffande Skara stift

att, enär i stiftet »mest alle pastorater bestå av några små socknar, varav

ganska få mäkta mer försörja än två präster, varandes så mycket besvärligare

överallt i socknarna med gudstjänsten att kunna inrätta en uniform

ordning, alltså haver biskopen, så vid visitationer som eljest, således att söka

moderera både prästernas och åhörarnas besvär med kyrkoresorna som orternas

beskaffenhet bäst kan medgiva». Redan tidigt rådde en ganska markerad

skillnad i avseende å gudstjänsternas turordning mellan Skara stift

och de övriga stiften. I det förra omfattade pastoraten sedan lång tid tillbaka

oftast mer än två, ej sällan tre, fyra eller ännu flera församlingar. För en

ensam präst kunde det därför vara omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst

i var och en av pastoratets kyrkor. Prästen kom därför att alternera

mellan kyrkorna, exempelvis så att, där en präst fanns för två kyrkor, gudstjänst

hölls i varje kyrka varannan söndag, och där eu präst fanns för tre

kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka blott var tredje söndag. I övriga stift

kunde församlingslivets fordringar däremot oftast bättre tillgodoses, så att

i regel gudstjänst kunde hållas i varje kyrka varje söndag. I Lunds och Göteborgs

stift, där det vanligen fanns två kyrkor för varje ordinarie präst,

fullgjordes detta nästan undantagslöst genom »duplikation», så att prästen

varje söndag förrättade gudstjänst i två kyrkor. Även i Visby stift förekom

dylik duplikation i många fall. I ett par fall ägde i detta stift rum s. k. växelvis

duplikation, d. v. s. att i ett trelörsamlingspastorat med en präst gudstjänst

hölls i varje församlings kyrka två söndagar av tre. — I anslutning

till 1910 års prästIönereform uttalades, att gudstjänst borde förrättas i överensstämmelse

med ortens sed, vilket av riksdagen godkändes. Efter nämnda

reform har i Skara stift alterneringssystemet i viss utsträckning ersatts eller

kompletterats med duplikation. — För riket i dess helhet gäller slutligen

iiven, jämlikt lag den 18 mars 1910, att domkapitlet, där sådan av omständigheterna

föranledes, äger förordna, att för två eller flera församlingar må

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

förrättas gemensam högmässa i en av dem. Domkapitlet bör därvid i regel

inhämta vederbörande församlingars yttranden, i allt fall när det gäller högmässas

förrättande i annan kyrka än församlingens egen.

Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse

uppehållas, nödgas man — påpekar de sakkunniga — tänka sig en organisation

av minst två präster i ett betydande antal av nuvarande pastorat

med förhållandevis ringa folkmängd men flera än två församlingar, och

detta även om folkmängden där är sjunkande. För att undvika en sådan

konsekvens har de sakkunniga övervägt betingelserna för en sammanlysning

i större eller mindre omfattning av högmässogudstjänsten i kyrkor i

församlingar med obetydlig folkmängd och ett avstånd till en grannförsamlings

kyrka, som icke alltför mycket försvårar för församlingsborna att där

bevista gudstjänsten. I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar

dylik sammanlysning skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmänhet

beroende av ett bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sakkunniga

emellertid kunna förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning

kan ordnas för församling med upp till 500 invånare, åtminstone där folkmängden

är stillastående eller nedgående och avståndet från den egna kyrkan

till närmaste grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptionellt

små avstånd mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genomföras

även för församlingar med något större folkmängd och, då folkmängden

är mycket ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger

fem kilometer. Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste

komma att i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på

präster. I regel synes den dock böra begränsas till att avse högmässogudstjänstens

inställande högst varannan predikodag.

YTTRANDEN

Domkapitlet i TJppsala: Sammanlysning av gudstjänsterna kan endast

öka farhåga för gudstjänstlivets tillbakagång ute i bygderna. Mentaliteten

hos allmänheten torde nämligen vara sådan, att man helst besöker

sin hemförsamlings kyrka och att gudstjänstbesöket ofta icke blir av, då

denna är stängd och hänvisning till annan kyrka skett, även om färdvägen

icke är lång.

Domkapitlet i Linköping: Såsom rationell princip torde de sakkunnigas

ståndpunkt i förevarande fråga kunna försvaras. Domkapitlet måste likväl

såsom en mycket allvarlig angelägenhet framhålla önskvärdheten av att

de kyrkor, där icke söndaglig gudstjänst firas, blir så få som möjligt. För

detta önskemål har domkapitlet flerfaldig motivering. Hela pastoratsindelningen

måste ha till uppgift att göra kyrkan effektiv i sin gärning. För

närvarande hotas den svenska landsbygden av en viss paganisering beträffande

kyrksamhet. Undantag härifrån utgör de mindre församlingarna.

Vill man fylla sin uppgift att motverka paganiseringen, måste man alltså

med den största varsamhet beröva dessa mindre församlingars kyrkor deras

söndagliga gudstjänster. I stället bör man, med lärdom från dessa mindre

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

församlingar, intensifiera arbetet i de större församlingarna utan att köpa

denna intensifiering för priset av de små församlingarnas utarmning. Man

må heller icke förgäta, att de små församlingarna betalar väsentligt mycket

mer för sitt kyrkoliv än de större. De påtager sig och har redan gäldat

mycket stora utgifter för sina kyrkors och kyrkogårdars underhåll. Denna

ekonomiska uppoffring är ett i handling avgivet votum till förmån för att

deras kyrkoliv skall bevaras obeskuret. Det råder intet tvivel om, att de

små församlingarna har en utpräglad mening och önskar behålla sina söndagliga

gudstjänster. Önskligt vore, att man också kunde påräkna visst

anslag ur kyrkofonden till tjänstebiträde för gudstjänster i kyrkor, som

måste sakna ordinarie gudstjänster. Överhuvudtaget öppnas också perspektivet

mot ökad användning och utbildning av lekmannakrafter i frivillig

kyrkotjänst.

Domkapitlet i Skara: För sin del kan domkapitlet icke godtaga den av

de sakkunniga förordade principen, att sammanlysning av högmässogudstjänster

i allmänhet bör kunna ifrågakomma åtminstone för församling

med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till

närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Domkapitlet i Växjö (som åberopar följande uttalande av eu av stiftets

präster, teol. dr Berndt Gustafsson): Ett realiserande av tanken att högmässogudstjänsten

skulle inställas i ett ganska stort antal små församlingar

skulle verka starkt destruerande på den kyrkliga seden. Under alla omständigheter

synes rimligt, att de små församlingar, som har högre kyrksamhetstal

än intilliggande större församlingar, får behålla sin söndagliga gudstjänst.

Någon bedömning av vilka församlingar det i så fall kan gälla kan emellertid

icke ske utifrån betänkandet. Från den synpunkten har det varit olyckligt

att utredningen vid bedömandet av de kyrkliga behoven endast hållit

sig till invånarantal och medvetet hållit frågan om den kyrkliga sedens

styrka utanför. Den administrativa synpunkten kunde ha balanserats av

den religionssociologiska.

Domkapitlet i Lund: För upprätthållande av gudstjänster varje predikodag

i »stängda» kyrkor bör tjänstebiträde, som avses i nådiga cirkuläret

den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier å prästerliga tjänster

och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster, kunna få anlitas, därest

församlingskyrkorådet härom gör framställning. Här bör också präst kunna

inträda såsom tjänstebiträde. I församlingstjänst anställd präst, som icke

har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst, prästvigd läroverkslärare

m. fl. kan tänkas komma ifråga. Ersättning bör utgå till

dessa tjänstebiträden och präster enligt nämnda cirkulär. Merkostnaden

för kyrkofonden blir icke särskilt stor — det torde för stiftets vidkommande

ärligen komma att röra sig omkring 70 000 kronor. Skulle icke kyrkofonden

anses böra bestrida dessa kostnader ■—- domkapitlet förmenar dock

det ligger helt inom ramen för de ändamål, vartill kyrkofonden kan anlitas,

att gälda ifrågavarande kostnader — bör församlingen i stället kunna anslå

medel för täckande av dessa utgifter. Församlingen torde vara befogad härtill

jämlikt 2 § a) lagen om församlingsstyrelse. Skulle tvekan råda om

denna befogenhet, bör erforderlig ändring vidtagas i lagen. — Det skulle för

av gudstjänstindragning berörda församlingar te sig orättfärdigt att beröva

dem söndagliga gudstjänster, då med god vilja frågan på ett tillfredsställande

sätt kan lösas. Domkapitlet vill för sin del på intet sätt medverka till

»stängning» av kyrkor inom stiftet.

9 — Bihang till riksdagens ]>rotokoll 19ö7. 1 sand. År 133.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Karlstad: Varje församling måste få behålla möjligheten

till söndaglig gudstjänst. De sakkunnigas förslag till sammanlysning av

gudstjänster för två församlingar till en kyrka kan från kyrklig synpunkt

icke biträdas. Kyrkan kan icke finna sig i att Guds ords predikan utan

tvingande skäl nedlägges. Församlingens rättighet och skyldighet beträffande

den söndagliga gudstjänsten måste ovillkorligen respekteras. I stället

för en utökning av antalet nu befintliga kyrkor utan söndaglig gudstjänst

bör åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa gudstjänst varje söndag i

varje kyrka.

Domkapitlet i Visby: Söndaglig gudstjänst i varje kyrka är visserligen

ett ideal att sträva för. Det förefaller emellertid liksom de flesta ideal ouppnåeligt.

Om varje kyrka skulle få gudstjänst förrättad av präst varje sönoch

helgdag, skulle uppstå ett organisatoriskt problem av sådan omfattning,

att det icke kan bemästras. — Söker man bilda sig en uppfattning av

verkningarna av redan nu tillämpad sammanlysning, har man svårt att na

fram till en entydig mening. Från vissa håll omvittnas, att församling, som

har gudstjänst endast varannan eller t. o. in. var fjärde söndag, visar större

angelägenhet att tillvarata tillfällena än församling med söndaglig gudstjänst.

Från andra håll anmäles motsatt erfarenhet — saknaden av söndaglig

gudstjänst verkar destruerande på den kyrkliga seden. — Sannnanlysning

av gudstjänster lärer sålunda vara oundviklig. Det synes emellertid

icke välbetänkt att låta bedömningen av denna fråga ske utifrån ett visst

fastslaget folkmängdstal i en församling. Här bör möjligheter beredas för

stiftsledningen att taga hänsyn till andra faktorer (kyrksamhetstal, nattvardsfrekvens

m.m.), som vittnar om tillvaron av en levande församling

och därmed om behov av söndaglig gudstjänst.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Sammanlysning av högmässogudstjänsterna,

som självfallet organisationsmässigt kan synas rationell och

praktisk, bör dock vidtagas endast med utomordentligt stor varsamhet. I

görligaste mån bör hänsyn tagas till sådana omständigheter som kyrklig

tradition, kyrksamhet i församlingen, möjligheterna att befordra gamla från

församlingskyrkan till grannkyrkan m.m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De avsteg från regel om söndaglig gudstjänst

i varje kyrka, som en nyindelning i enlighet med de sakkunnigas

normer kan nödvändiggöra, torde i praktiken icke komma att få några för

det kyrkliga livet mera besvärande verkningar, i varje fall icke för Norrlands

vidkommande.

Kammarkollegiet: Kollegiet har från domkapitlen begärt uppgifter på de

församlingskyrkor, i vilka söndaglig gudstjänst för närvarande icke hålles.

Tolv domkapitel har lämnat sådana uppgifter. Enligt dessa uppgifter är

avsevärt mer än 200 församlingskyrkor, huvudsakligen inom Skara stift,

utan söndaglig gudstjänst.1 — Intresset av gudstjänst varje söndag i församlingskyrkorna

får vägas mot intresset av att den prästerliga organisationen

icke göres mera omfattande än som eljest må vara betingat av förhållandena

inom vederbörande pastorat. Det synes av ekonomiska in. fl.

skäl icke vara försvarligt att utforma organisationen efter den principen.

1 Enligt de liimnade uppgifterna är för närvarande inalles i stiften (frånsett Strängnäs) 255 församlingskyrkor

utan söndaglig högmässogudstjänst, därav 23 i Uppsala stift, 150 i Skara stift och

17 i Visby stift; i alla de övriga ifrågavarande stiften är detta fallet endast beträffande enstaka

församlingskyrkor (1 ä 8).

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att gudstjänst skall kunna uppehållas varje söndag även i de minsta församlingarna.

Skulle en sådan princip anses böra följas, aktualiseras frågan

om en ändrad församlingsindelning. — Kollegiet anser en sammanlysning

av gudstjänster i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, icke vara

ägnad att ingiva betänkligheter. I åtskilliga fall torde fastmer .sammanlysning

kunna ske i något vidare utsträckning än enligt de grunder, de sakkunniga

förordat. Vid ställningstagande till frågan i de särskilda fallen lärer

hänsyn böra tagas icke allenast till församlingens invånarantal och avståndet

mellan församlingskyrkorna utan även till kyrksamheten i församlingen,

förekomsten därstädes av frikyrkosamfund m. fl. dylika omständigheter.

— Det må vidare anmärkas, att avståndet mellan själva församlingskyrkorna

icke alltid bör bliva avgörande vid bedömande av frågan, huruvida

en sammanlysning är till avsevärd olägenhet för församlings borna.

I vissa fall har en stor del av församlingsborna lika nära eller närmare väg

till grannförsamlingens kyrka än till sin egen kyrka. I andra fall åter kan

avståndet till grannförsamlingens kyrka för huvudparten av församlingsborna

vara avsevärt längre än avståndet mellan de båda kyrkorna. — Kollegiet,

som sålunda icke kan tillstyrka en utökning i den prästerliga organisationen

för gudstjänsters uppehållande i den av flertalet domkapitel förordade

omfattningen, anser emellertid, i likhet med vissa domkapitel, det

lämpligen böra tagas under övervägande, huruvida icke för gudstjänsthållningen

skulle kunna anlitas predikobiträden med lägre utbildning än den

vanliga prästutbildningen.

Statskontoret: Vid ställningstagande till frågan om sammanlysning av

högmässogudstjänsterna bör det vara berättigat att beakta den utveckling,

som kommunikationsmedlen undergått. Möjligheterna att utan större svårigheter,

tidsutdräkt och kostnader uppsöka även längre bort från hemort

och bostad belägna kyrkor har blivit allt bättre. Statskontoret vill därför

för sin del förorda, att sammanlysning skall kunna ske i församling med

upp till 700 invånare. I större utsträckning bör också högmässogudstjänsterna

kunna inställas, åtminstone i de fall då församlingens folkmängd icke

överstiger 300 invånare.

Svenska pastoratens riksförbund: Vid tillämpningen av 1910 års prästlönelagstiftning

har man i viss utsträckning befriat prästerskapet från skyldigheten

att hålla högmässopredikan varje predikodag. Vilka överväganden,

som fört till att man ansett sig kunna göra detta, är icke utrett av de sakkunniga.

Huruvida de ifrågavarande besluten verkligen varit lagligen grundade,

synes förbundet av skäl, som förbundet närmare utvecklat (s. 5—0

i dess yttrande), vara oklart. Förbundet hemställer därför, att frågan göres

till föremål för en grundlig utredning. Skulle av denna framgå, att den

ökade sammanlysning, som sakkunniglorslaget förordar, icke kan ske utan

ändring av kyrkolagen, synes förslaget i denna del icke kunna genomföras,

förrän frågan om en sådan ändring blivit i vederbörlig ordning prövad och

avgjord. — Vad beträffar de små församlingar, vilkas rätt till söndaglig

gudstjänst här sättes ifråga, vill riksförbundet erinra om att här ifrågavarande

församlingar i allmänhet är de mest levande i vår kyrka. Besöksfrekvensen

är ofta i dessa församlingar 3, 4, 5 gånger större än i angränsande

större församlingar och kanske It) gånger större än i större tätort i

trakten. Det är framförallt i dessa små församlingar som kyrkan lever. Att

beröva dessa församlingar deras söndagliga högmässa är att tillfoga det

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

kyrkliga livet i vårt land irreparabla skador. — Riksförbundet vill principiellt

hävda rätten för varje församling att få behålla sin söndagliga gudstjänst.

I verkligheten torde också kostnaden för underhåll och uppvärmningav

kyrkan, anskaffande av inventarier, avlönande av vaktmästare in. m.

uppgå till minst samma och ofta väsentligt större belopp än den del av

prästlönen, som belöper på bestridande av denna söndagliga gudstjänst,

vartill kommer att även samma församlingsmedlemmar bestrider en del av

prästlönen. — Skall ett folkmängdstal bestämmas för bevarande av söndaglig

gudstjänst, bör församling, som äger detta folkmängdstal, också få

garanti att erhålla söndaglig högmässa. Riksförbundet anser, att i detta

sammanhang i varje fall icke högre folkmängdstal än 300 kan ifrågakomma.

Då det emellertid förekommer, att folkmängden även i så små församlingar

fluktuerat med några tiotal, vill förbundet föreslå, att församling, som den

31 december 1952 hade 250 invånare, skall tillförsäkras söndaglig högmässa.

— När det gäller församlingar med mindre än 250 invånare, torde hänsyn

böra tagas till kyrkvägens längd. Vad de sakkunniga anfört beträffande

avstånd mellan kyrkorna har blott betydelse såtillvida som härmed en

mätare erhålles för hur mycket kyrkvägen i vissa fall förlänges vid gudstjänst

inställelse. Riksförbundet anser, att man i dessa fall bör taga hänsyn

till kyrkvägens faktiska längd. Det bör tillses, att orimligt långa kyrkvägar

icke uppkommer. — I detta sammanhang bör också beaktas, om gudstjänstfrekvensen

är speciellt hög i församlingen. Skulle den överstiga 5 procent

bör icke gudstjänstinställelse komma ifråga ens i de minsta församlingarna.

— Riksförbundet vill slutligen bestämt avstyrka en ännu starkare

inställelse av gudstjänsterna i en prästbristsituation. De svårigheter, som

en dylik situation kan medföra, bör icke företrädesvis drabba landsbygden

utan bör träffa samtliga rikets pastorat på ett likartat sätt.

Antal församlingar i pastorat

Med hänsyn till församlingens förut berörda, i stor utsträckning alltjämt

bestående karaktär av det primära arbetsdistriktet för den prästerliga verksamheten

i ett pastorat blir givetvis antalet i pastoratet ingående församlingar

i sin mån av betydelse för omfattningen av denna verksamhet. Församlingsantalet

kommer därför också att på sitt sätt stå i visst förhållande

till behovet av för pastoratet stadigvarande anställda präster. Såsom de

sakkunniga anmärker kan i pastorat med allenast en präst redan två och än

mer ett större antal församlingar komma att under besvärliga förhållanden

draga med sig ett sådant flerfaldigande av de legalt reglerade tjänsteuppgifterna

liksom även av den fria verksamhetens uppgifter, att arbetsbördan

blir alltför betungande för den ensamme kyrkoherden. I ett flerförsamlingspastorat

med flera präster blir förhållandet annorlunda. En fördelningav

arbetsuppgifterna mellan tjänsteinnehavarna kan där åstadkommas.

1 fråga om administrativa uppgifter möjliggöres en sådan fördelning jämlikt

2 § folkbokföringsförordningen, jämförd med 2 § kyrkobokföringskungörelsen,

ävensom jämlikt 46 § församlingsstyrelselagen. Möjlighet till fördelning

av andra arbetsuppgifter beror, under förutsättning att arealen är

måttlig, av vederbörandes fallenhet. Vid förening av småpastorat ligger

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts skrivelse nr 2. 61

följaktligen i delpastoratens församlingsantal en gräns för omfattningen av

sammanläggningen.

Enligt de sakkunniga kan, såvitt angår de i lag stadgade arbetsuppgifterna,

särskilt gudstjänsthållningen, ett större antal än fyra församlingar

med egna kyrkor icke utan väsentlig olägenhet för den kyrkliga verksamheten

sammanhållas av en präst. Vad gudstjänstturordningen i ett sådant

pastorat beträffar kan denna normalt uppehållas av en präst endast under

förutsättning av alternering i alla kyrkorna; sammanbyggnad av församlingskyrkor

och därmed nedläggning av i bruk varande sådana anser de

sakkunniga icke böra ifrågakomma utan stöd av församlingarnas önskan

(jfr kung. 11/7 1862 nr 42). Söndaglig gudstjänst kan en präst normalt

icke sköta i flera än två kyrkor. Där tvä präster skall ingå i pastoratsorganisationen,

kan i och för sig — såväl med hänsyn till gudstjänsthållningen

som för åstadkommande av en lämplig arbetsfördelning i övrigt — antalet

församlingar i pastorat med egna kyrkor tänkas fördubblat. Det måste dock

förutsättas, att kyrkoherden såsom arbetsledare städse skall kunna utöva

ett effektivt inseende över hela verksamheten i pastoratet. För möjliggörande

av detta synes antalet församlingar i ett pastorat med två präster

helst icke böra överskrida fem. Undantag bör dock kunna göras för fall,

exempelvis, där församlingarnas litenhet gör att en organisation av två

präster för fem församlingar skulle innebära ett slöseri med den tillgängliga

prästerliga arbetskraften. Under sådant förhållande bör hellre församlingsantalet

något ökas, lämpligen till sex eller möjligen till sju. Fn indelning

med fem å sex församlingar och två präster, varje församling med

sin kyrka, kan i givna fall vara att föredraga framför en indelning med fyra

församlingar och en präst. De skiftande behoven inom de särskilda församlingarna

kan ofta i det större pastoratet med två präster tillgodoses bättre

än i det något mindre pastoratet med blott en präst. För en pastoratsorganisation

av flera än två präster får de anförda synpunkterna i stort sett en

motsvarande tillämpning, givetvis med starkt beaktande av att ju större

antalet församlingar är i ett pastorat, desto svårare blir det för kyrkoherden

— jämväl med hänsyn till organisationens ansvällning — att kunna

bemästra ledningen av verksamheten i det hela.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Skara: Pastorat omfattande mer än 5 församlingar synes

böra undvikas. Kyrkoherden i ett dylikt pastorat blir alltför arbetstyngd

av kyrkliga förvaltningsuppgifter för att rätt kunna ägna sig åt det rent

prästerliga arbetet, och det blir aldrig möjligt för honom att uppnå den

erforderliga personliga kontakten med de olika församlingarna och deras

medlemmar.

Domkapitlet i Karlstad: Det ideala är och det normala bör vara, att eu

präst icke har mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Tre
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

församlingspastorat med en präst är icke funktionsdugliga från kyrklig

synpunkt. Nödvändiga sammanläggningar bör leda till uppkomsten av

pastorat med två eller fyra församlingar. I sistnämnda typ av pastorat bör

då finnas minst två präster.

En- eller flerprästpastorat

En pastoratsorganisation av flera präster innebär, enligt de sakkunniga,

generellt sett påtagliga fördelar, framför allt om den tillika medger någon

marginal ej blott för uppehållande utan i mån av behov även för utvidgning

av de fria verksamhetsuppgifterna. Den ger möjligheter till individuell anpassning

efter den prästerliga verksamhetens skiftande krav; personalbrist

kan vid tillfällig sjukdom och vid semesterledighet nödtorftigt utjämnas

inom pastoratet och tjänsteinnehavare kan, vid behov, utan förfång för pastoralvården

beredas frihet från någon predikotur. Hjälp från grannpastorat

står icke alltid till buds. Behovet av en differentiering inom det prästerliga

arbetet, vilket behov i sin tur påverkar spörsmålet om den »ideala» tjänsteorganisationens

storlek och dess sammansättning, är — framhåller de sakkunniga

vidare — en omständighet vartill hänsyn måste tagas vid en pastoratsindelning.

Därmed kommer man också in på de för ett bedömande av

själva pastoratens mest lämpliga storlek så betydelsefulla frågorna om foreller

nackdelarna över huvud taget och i skilda fall av en pastoratsorganisation

med en eller med flera präster. De sakkunniga har härutinnan anfört

följande.

Beträffande stadspastorat torde det vara allmänt erkänt, att särskilt i

de större städerna föreligger ett behov av differentiering inom den prästerliga

verksamheten — speciellt i avseende å åldern och de personliga egenskaperna

hos prästerna. I synnerhet storstäderna mottager i sitt arbetsliv allt

mer av landsbygdens ungdom; för denna kan omflyttningen utan stöd i invand

miljö skapa svårartade anpassningsproblem. De kyrkliga ungdomsorganisationerna

under ledning av eller i samverkan med yngre präster kan

bereda en avsevärd del av denna ungdom och stadsungdom över huvud taget

tillfällen till en fast gemenskap utanför förvärvsarbetet. Även om det,

såsom det göres gällande, finns äldre präster, vilkas mognad och livserfarenhet

stundom kan visa sig innebära bättre förutsättningar för »frimodigkontakt,

vislig ledning och andlig generositet» än dem den alltför unge äger,

kan detta knappast i regel uppväga den förvantskap i känslohänseende och

kunskap om ungdomens syn på tillvaron, som närheten i ålder medför och

som har sin givna betydelse för framgången i prästens ungdomsverksamhet.

Med hänsyn ej minst till denna uppgift — en av kyrkans viktigaste — har

också för arbetet i storstäderna en organisation av helst flera än två präster

allmänt ansetts mest önskvärd. Med behovet av differentieringen i verksamheten

följer även, att normalt såväl komministertjänst som kyrkoadjunktstjänst

får anses behövlig i ett storstadspastorat. Från allmän förvaltningssynpunkt

kan en treprästsorganisation med kyrkoherde, komminister

och kyrkoadjunkt fungera väl. Ej heller en utökning med ytterligare

en komminister eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver i organisa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

03

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

toriskt hänseende komma att innebära några svårigheter. I\Ted en större

organisation än fem präster blir det däremot ofta svårt för kyrkoherden att

på ett tillfredsställande sätt utöva den ledning av arbetet, som ankommer

på honom. En decentralisering genom uppdelning av den pastorala verksamheten

på arbetsdistrikt blir då ofta nödvändig även inom samma församling.

För landsbygds pastoratens del motiverar bland annat den med den allmänna

utvecklingen inträdda förskjutningen i hävdvunna åsikter en i viss

mån förändrad syn mot tidigare på frågan om den prästerliga organisationen;

förhållandena där är numera, i vad de har betydelse för den prästerliga

verksamheten, i större utsträckning jämförliga med städernas. Enligt gängse,

på erfarenheter från nuvarande landsbvgdspastorat av traditionell typ

byggt betraktelsesätt är det emellertid naturligt, att det personliga förhållandet

mellan prästen och hans menighet bäst uppehållas genom att pastoratet

icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av eu

präst. Nödvändiggör den bestående indelningen i allt fall anställandet av

flera präster bör dock detta hellre ske än att pastoratet skall utökas med

någon ytterligare församling. Det nära personliga förhållandet mellan kyrkoherden

och hans församlingsbor kan, enligt samma uppfattning, tänkas

bli försvagat genom den fördelning av arbetet på flera präster, som påkallas

av pastoratens förstoring; trivsamheten i tjänsten kan ock lätt minskas

genom motsättningar mellan befattningshavare, som länge vant sig att ensamma

handlägga sina ärenden; en kyrkoherde anses även djupare känna

sitt ansvar och sporras till större intresse i arbetet såsom ensam präst än

med en komminister eller kyrkoadjunkt till hjälp. Dylika skäl gör sig otvivelaktigt

i viss utsträckning starkt gällande i en del stift, men ifrågasättes

nu dock om en sådan åskådning är hållbar såsom en allmän grund för en

reglering av pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen; erfarenheterna

från pastorat av nyare typ med flera präster visar i annan

riktning och även i enprästpastoraten har behovet av differentiering på sina

håll gjort sig gällande. Den mest framträdande nackdelen med en enprästsorganisation

är, att tjänsteinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad

från yngre åldersklasser, både bland församlingsborna och bland ämbetsbröderna,

och att han i följd härav blir utan tillräcklig förståelse för ungdomens

syn på personliga och samhälleliga frågor. Oavsett betänkligheter

i särskilda hänseenden har man också flerstädes klart för sig betydelsen av

det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästsorganisation helt

naturligt möjliggör. De sakkunniga har för sin del stadgats i uppfattningen,

att en vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen jämväl bland landsbygdspastoraten

icke i och för sig inger betänkligheter utan kan bli till påtaglig

fördel där liksom i städerna eller andra tätorter.

I ett senare sammanhang (s. 108 f.) anför de sakkunniga med hänsyftning

på här berörda fråga bland annat följande.

En sammanläggning av pastorat så att eu organisation med flera präster

möjliggöres medför en olasticitet i organisationen, som innebär särskilda

fördelar även från indelningssynpunkt. Vid sjunkande folkmängd kan indragning

av prästerlig tjiinst ske utan att indelningen ändras. Stabiliteten

i indelningen blir av värde för kontinuiteten i det prästerliga arbetet. Av

enahanda skäl bör man, då folkmängden i ett pastorat överskrider det tal,

som skäligen får anses kunna belöpa på dess nuvarande prästerskap, fram
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

för eu pastorat sindelning som innebär bildande av enprästpastorat, överväga

inrättande där av en ny tjänst, förutsatt att organisationen ej redan

nått gränsen för sin funktionsduglighet. Nybildning av pastorat genom delning

av ett redan bestående bör fördenskull — vid måttlig areal — i regel

icke ske, såvida ej i de nya pastoraten vart för sig förutsättningar finnes för

en organisation av minst två präster och det icke är fråga om anpassningav

pastoratsindelningen efter den bestående kommunindelningen. Även med

godtagande av här anförda synpunkter är emellertid möjligheten att tillgodose

dessa betingad av församlingarnas geografiska och demografiska

karaktär. Stor areal med stort avstånd till grannförsamlingar och med eu

fåtalig befolkning, som icke kan ge tillräckligt arbete för flera än en präst,

medför begränsning av möjligheten att sammansätta ett pastorat så, att det

icke blott ger tillräckligt arbete för två präster utan ock tillfälle till det

samarbete, som är förutsättning för att en organisation med flera präster

skall kunna ge behållning. Detta torde ock vara en av de väsentligaste anledningarna

till att det i vissa stift visat sig saknas sympatier för en ökningav

flerprästpastoratens antal. Tilläggas bör måhända, att en tillämpning

vid den förestående pastoratsregleringen av här anförda synpunkter kan —

vid ett starkt och sakligt motiverat motstånd i orten mot en ändring av indelningen

— stundom visa sig komma för tidigt och medföra mera skada än

nytta.

Av det anförda framgår sålunda, enligt de sakkunniga, att en samvetsgrann

avvägning av synpunkterna för och emot en- och flerprästpastorat

alltid blir nödvändig i de särskilda fallen. Där sammanläggning skall ske

av ett pastorat med ett annat, där redan mer än en prästerlig tjänst är

erforderlig, blir likväl, oavsett vilken ståndpunkt man intager till det här

förda resonemanget, konsekvensen därav under alla förhållanden en organisation

med flera präster.

I sitt förut berörda särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet har

biskopen Hultgren och domprosten Hylander reserverat sig mot den av

de sakkunnigas majoritet i fråga om pastoratens tjänsteorganisation hävdade

åsikten, att en organisation med flera präster även från gudstjänstlivets

och församlingsvårdens synpunkt i princip bör äga företräde framför

en sådan med endast en präst, och anför härtill följande.

Vi håller före, att enprästpastorat alltjämt är den organisationsform, som

bäst svarar mot förhållandena i de gamla jordbruksbygderna, medan en

flerprästorganisation visat sig fungera tillfredsställande såväl i pastorat,

omfattande städer och andra större tätorter, som i de storpastorat av nyare

typ, som förekommer på landsbygden, särskilt i Norrland men även annorstädes.

Där ett flerprästpastorat har flera i olika församlingar bosatta präster,

blir ofta en uppdelning av församlingarna mellan prästerna en naturlig

och riktig följd och den för flerförsamlingsorganisationen avsedda arbetsgemenskapen

kan sålunda endast i mycket begränsad omfattning komma

till stånd.

Enligt reservanternas uppfattning är det därför önskvärt, att enprästpastorat

med tillräcklig folkmängd bibehålies i större utsträckning och att

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

organisationsformen med flera präster tillgripes i pastorat, som nybildas

genom nödvändig sammanläggning, eller i existerande pastorat med växande

folkmängd.

YTTRANDE N

Domkapitlet i Linköping: Beträffande antalet präster per pastorat finner

domkapitlet angeläget hävda att för agrara pastorat typen av enprästpastorat

är den bästa, vilket förutsätter att i allmänhet icke mer än två

församlingar ingår i sådan pastoratsbildning. De sakkunniga har överskattat

värdet av så stora pastorat av agrar typ att helst två präster där beredes

tjänstgöring. Den lämpligaste utformningen måste här fall för fall bedömas

och därvid nödig hänsyn tagas till avstånd, kommunikationer och

andra lokala förhållanden. Någon garanti kan, enligt domkapitlets mening,

icke vinnas för att flerprästpastorat tillföres flersidigt användbara präster.

Det kan också ifrågasättas, om icke den nya synpunkten på kyrkoherdetjänsten

som främst en administrativ chefsbefattning är en för svenska

kyrkan mindre önskvärd och måhända även mindre verklighetsbetonad

tanke. En ledare av församlingsarbetet är för visso nödvändig, men kyrkan

arbetar genom samförstånd mellan ämbetsbröder. En kyrkoherde i ett

landsbygdspastorat bör icke blott vara den vägledande administratorn med

en eller flera biträdande präster. Det andliga arbetet kan icke så uppdelas,

att en präst anvisas syssla med ungdomen utan att samtidigt ha kontakt

med barnen eller föräldrarna.

Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas förslag på förevarande punkt innebär

en nyordning och såsom sådan ett våldsamt ingrepp i den för Lunds

stift bestående pastoratsindelningen. Inom stiftet finnes för närvarande

115 tvåförsamlingspastorat med allenast en präst — kyrkoherde — i varje.

Denna organisation, som är den vanligaste för stiftets landsbygd, kommer

enligt förslaget att i stor utsträckning försvinna. Den för det kyrkliga arbetet

mest ändamålsenliga organisationen är en- eller tvåförsamlingspastoratet

med en präst. Ansvaret för pastoralvården faller härigenom på denne

präst, som icke till skada för arbetet behöver dela ansvaret med annan

präst. Det stora flertalet präster önskar, så snart som befordringsmöjligheterna

det medgiver, att själva få planera och leda det kyrkliga arbetet inom

ett tjänstgöringsområde. Deras initiativförmåga utvecklas och behöver icke

hämmas av hänsyn till överordnads synpunkter på arbetsuppgifternas fullgörande.

Den så viktiga fordran på trivsel i arbetet blir tillgodosedd. Större

förutsättningar föreligger för kontinuitet i arbetet, då en kyrkoherde i regel

kvarstannar på en plats längre tid — ofta intill sin pensionering —- än

exempelvis komministrar och kyrkoadjunkter, vilka naturligt nog strävar

efter befordran till kyrkoherde. Prästen lär känna församlingsmedlemmarna

och — icke minst viktigt — församlingsmedlemmarna lär känna sin präst.

Det är klart att av olika anledningar — främst folkmängdens storlek —

jämkningar i nyss angivna organisation måste ske. Men härifrån är stegel

långt till en medveten strävan att organisera församlingarna i pastorat pa

sådant sätt, att den sammanlagda folkmängden i pastoratet nödvändiggör

anställandet av flera präster.

Domkapitlet i (löteborg: Själva prästämbetets karaktär av herdeämbete

gör, att dess rätta utövande förutsätter att varje präst får sill eget avgrän
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

sade verksamhetsområde. — Eftersom församlingarna i första hand brukar

välja sådana präster till kyrkoherdar, som gjort sig kända som duktiga predikanter

och goda församlingsherdar, blir det vid ett realiserande av de

sakkunnigas förslag just dessa, som särskilt hindras i sin prästerliga verksamhet

genom att betungas med extra administrativa uppgifter. Det är

ingalunda säkert, att de är särskilt lämpade för sådana uppgifter. Det nuvarande

systemet med ett relativt större antal kyrkoherdar och en jämnare

fördelning av de administrativa uppgifterna är från församlingsvårdens synpunkt

vida att föredraga.

Domkapitlet i Stockholm: Domkapitlet finner i likhet med de sakkunniga,

att en vidgad tillämpning av flerprästorganisationen jämväl på landsbygden

icke i och för sig kan inge betänkligheter. Det kan visserligen sägas,

att enprästpastoraten har vissa fördelar, att vissa präster finner sig bäst till

rätta i sådana pastorat och att i sådana församlingar ofta föreligger goda

förutsättningar för ett framgångsrikt församlingsarbete. Förslaget innebär

emellertid icke, att dessa pastorat upphör. De kommer att finnas kvar i

tillräcklig omfattning för att tillgodose den nu angivna synpunkten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: De skäl de sakkunniga anfört för en

vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen även bland landsbygdspastoraten

synes knappast vara av den art, att anledning finnes att vid pastoratsindelningen

i större utsträckning frångå enprästpastoraten å landsbygden,

i varje fall icke i de rent agrara pastoraten. Däremot synes det naturligt,

att i de egentliga tätortspastoraten flerprästsorganisation ifrågakommer.

Därest prästerna i flerprästpastorat å landsbygden stationeras i de i

pastoratet ingående särskilda församlingarna, kan den arbetsgemenskap

mellan prästerna, som tillmätes så stor betydelse av de sakkunniga, knappast

åstadkommas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Av landsbygdspastoraten i länet utgöres

över hälften av enprästpastorat. Denna organisationsform, som är historiskt

och traditionellt betingad, har visat sig lämplig. Det är därför önskvärt att

enprästpastoraten i länet i så stor utsträckning som möjligt bibehålies i

sådana fall, där pastoratet giver full sysselsättning åt prästen.

Kammarkollegiet: Kollegiet anser för sin del flerprästsorganisationen ha

obestridliga fördelar, såvitt angår städer och andra tättbebyggda samhällen,

varest de sociala och religiösa förhållandena väl kan ge anledning till en

differentiering av den prästerliga verksamheten. I landsbygdspastorat, där

industrisamhällen finnes, torde också kunna föreligga behov av en differentierad

verksamhet; för ungdomsvården in. in. inom dessa samhällen lärer

det vara fördelaktigt att ha anställd en särskild präst, lämpligen en kyrkoadjunkt.

Däremot synes enligt kollegiets mening en differentiering av arbetsuppgifterna

icke vara påkallad, såvitt angår de rena landsbygdspastoraten.

De ungdoms- med flera problem, som motiverar differentiering av

verksamheten i städer och likartade samhällen, gör sig icke gällande i tillnärmelsevis

samma utsträckning på själva landsbygden. Härvidlag råder

enligt kollegiets mening alltjämt eu avgjord skillnad mellan landsbygd och

stad. — Vad de sakkunniga anfört rörande behovet av differentierad prästerlig

verksamhet kan sålunda enligt kollegiets mening icke åberopas mot

enprästsorganisationen på den egentliga landsbygden. De skäl, som i övrigt

av de sakkunniga anförts mot en sådan organisation och för flerprästsorga
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Ma j ris skrivelse nr 2.

nisation (kostnadsbesparing in. in.), maste givetvis tillmätas viss betydelse.

Emellertid anser kollegiet för sin del — i likhet med de två reservanterna

inom de sakkunniga (biskopen Hultgren och domprosten Hylander) — så

vägande skäl kunna anföras för enprästorganisationen inom jordbruksbygderna,

detta särskilt inom de gamla kulturbygderna, att denna organisationsform

där i regel svnes vara att föredraga framför flerprästsorgamsationen.

Den personliga kontakt, som i ett mindre landsbygdspastorat kan

uppstå mellan prästen och hans församlingsbor, har framstått som mycket

värdefull och har helt visst varit ägnad att främja den prästerliga verksamheten.

Då kyrkoherden i ett dylikt pastorat väl i allmänhet kommer att

bliva placerad i någon av de lägre lönegraderna för kyrkoherde, torde kostnadsökningen

— alltså jämfört med lönekostnaden för en komminister eller

kyrkoadjunkt inom samma verksamhetsområde ej° bli mera betydande.

Givetvis bör emellertid ett enprästpastorat givas sådan omfattning, att

kyrkoherden därstädes erhåller tillräcklig sysselsättning. Från denna synpunkt

lärer, då åtskilliga av de nuvarande pastoraten uppenbarligen ar for

små för att lämpligen utgöra självständiga enheter, en viss minskning av

antalet enprästpastorat vara motiverad.

Svenska pastoratens riksförbund: Förbundet anser, att de små fördelar

och den ringa kostnadsbesparing, som vinnes genom övergång till flerprastpastorat.

icke alls motiverar en åtgärd, som blir till betydande men för

den kyrkliga verksamheten och icke önskas av de berörda församlingarna

själva. Förbundet yrkar därför, att vid genomförandet av reformen enprästpastorat

inrättas överallt, där det rimligen kan ske.

Gemensam kyrkoadjunktur

Inom det nuvarande organisationssystemets ram har redan i några enstaka

fall prövats en anordning med anställande av icke-ordinarie präst

för att biträda i två skilda pastorat. I första hand har detta förekommit i

följd av att behov uppstått av en särskild heltidsanställd, fast stationerad

präst för en på gränsen mellan två pastorat uppvuxen samhällsbildning.

Sålunda är i Göteborgs stift kyrkoadjunkt anställd i Oskarström inom

Enslövs och Slättåkra pastorat, i Hindås inom Landvetters och Bollebygds

pastorat och i Djurhult inom Forshälla och Hjärtums pastorat. Inom Växjö

stift finnes på liknande sätt anställd pastoratsadjunkt, gemensam för två

pastorat (Stenbroliult och Älmhult). Allmänt sett innebär en dylik anordning,

enligt de sakkunniga, uppenbarligen förbättrade möjligheter till utjämning

i arbetsuppgifterna mellan skilda, till varandra gränsande pastorat.

För att inom ett pastorat, vilket erhållit en från indelningssynpunkt i övrigt

önskvärd sammansättning, icke nödgas tillgripa eu onödigt stor tjänsteorganisation

och för att över huvud taget tillskapa smidigare organisationsformer

har de sakkunniga fördenskull undersökt behovet av och förutsättningarna

för inrättande av eu för två — möjligen tre — pastorat gemensam

kyrkoadjunktur.

De sakkunniga har funnit anordningen i givna fall även i fortsättningen

lämplig, i synnerhet då samhälle ingår i skilda pastorat och samhället icke

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

utan olägenhet kan i sin helhet tillföras ett av dem. Anordningen kan, enligt

de sakkunniga, lämpligen även ifrågakomma, då arbetsförhållandena i pastoraten,

vart för sig, varken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver

någon ytterligare heltidsanställd där stationerad präst men arbetsbördan i

sin helhet i pastoratet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal

präster, som därförutan blir för detta erforderligt. Det sammanlagda överskottet

av arbetsuppgifterna i båda pastoraten kan där utgöra ett tillfredsställande

arbetsmått för en för dem gemensam kyrkoadjunkt. Anställande

av en sådan utgör ofta en mer tillfredsställande problemlösning än den

sammanläggning av pastoraten och organisationsutökning i det nybildade

pastoratet, som eljest blir motiverad för att — samtidigt med tillgodoseende

av pastoralvårdens krav — rationellt utnyttja arbetskraften. År det

speciellt gudstjänsthållningen, som i ettdera pastoratet kräver extra stödåtgärder,

måste denna anställningsform anses särskilt ändamålsenlig; härvid

bör i vart fall prövas, om jämte predikouppgifter i sådant pastorat även

annan pastoralvård därstädes bör bestridas av den gemensamma kyrkoadjunkten.

Denne bör såvitt möjligt stationeras å den för hans verksamhet,

oberoende av pastoratstillhörigheten, lämpligaste orten. Hans arbetsuppgifter

inom de särskilda pastoraten bör av domkapitlet fastställas tills vidare

i de för honom gällande tjänstgöringsföreskrifterna. Pastoratens andelar i

kostnaderna för hans avlönande bör bestämmas i samband med tjänstens

inrättande; vid omfördelning framdeles av arbetsuppgifterna kan kostnadsfördelningen

i anslutning därtill justeras. Såsom icke-ordinarie kan kyrkoadjunkturen

vid inträffande ändringar i betingelserna för indelningen och

organisationen (befolkningsutveckling in. in.) lätt indragas eller förflyttas.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Växjö: Kyrkoadjunkter med tjänstgöring i två pastorat

bör förekomma endast i sällsynta fall. En dylik anordning bör tillämpas

blott då det genom säkra framtidsprognoser kan förutses, att densamma

är provisorisk och inom överskådlig tid kan avlösas av en sådan ordning,

att pastoraten i fråga i stället får var sin tjänst.

Domkapitlet i Göteborg: Användande av gemensam kyrkoadjunkt i två

pastorat i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kan icke tillstyrkas

av domkapitlet. Sadana kyrkoadjunkter förekommer för närvarande

i tre fall inom Göteborgs stift. I samtliga fall är de stationerade vid kapell,

som icke är ordinarie församlingskyrkor och som ligger på gränsen mellan

två pastorat. Vederbörande kyrkoadjunkter har alltså i realiteten ett avgränsat

tjänstgöringsområde till sitt egentliga verksamhetsfält, ehuru detta

område icke äger karaktären av församling i legal mening. De gemensamma

kyrkoadjunkter, som nu förordas av de sakkunniga, har emellertid icke

karaktären av sådana församlingspräster utan skall i flertalet fall användas

i vitt skilda församlingar för att där fylla de luckor i de söndagliga gudstjänstturerna,

som uppstår när det ordinarie prästerskapet är alltför "fåtaligt.

Domkapitlet betvivlar, att sådana tillfälliga medhjälpare kan bli till

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

någon verklig nytta, och hänvisar här till vad domkapitlet förut framhållit

om vikten av att en präst får sig anförtrodd en viss församling och lär

känna densamma. — Som regel bör gälla, att varje pastorat skall erhålla

I illräekligt många präster för att den andliga vården där skall kunna bestridas

utan biträde från andra pastorat. Där särskilda förhållanden föreligger

— såsom i de tre nu förefintliga fallen inom stiftet eller då en ökning av

arbetsbördan samtidigt inträder i två närliggande pastorat och den framtida

utvecklingen är oviss — må dock en kyrkoadjunkt kunna anvisas tjänstgöring

inom två pastorat.

Domkapitlet i Visby: Domkapitlet anser, att anordningen med gemensam

kyrkoadjunkt i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade organisatoriska

problem. En dylik anordning kan visserligen medföra svårigheter, och

kostnaderna för vederbörande kyrkoadjunkts resor kan bli väsentliga. Domkapitlet

vill emellertid förorda, att förslaget prövas.

Kammarkollegiet: Enligt kollegiets mening bör i princip alltjämt varje

pastorat utgöra en organisatorisk enhet med prästerna därstädes i sin verksamhet

helt knutna till pastoratet. Med denna uppfattning innebär anställandet

av prästerliga biträden såsom gemensamma för två pastorat i själva

verket, att man genom pastoratsregleringen icke lyckats åstadkomma i organisatoriskt

hänseende tillfredsställande pastoratsenheter. Anordningen bör

därför betraktas som en nödfallsutväg. Det torde ofta nog kunna bliva svart

att ordna eu dylik adjunkts tjänstgöring på sådant sätt, att kyrkoherdarna

i de bägge pastoraten blir tillfreds och icke någotdera pastoratet anser sig

missgynnat. Resekostnaderna för adjunkten torde också i många fall bli relativt

höga. Kollegiet vill icke bestrida, att ifrågavarande organisationsform

i åtskilliga fall kan vara en smidig anordning och vara att föredraga

framför en ändrad pastoratsindelning eller en för omfattande organisation.

Men det synes kollegiet, liksom flera domkapitel, önskvärt att anordningen

kommer till användning endast i sådana fall, då någon annan lösning av

frågan icke synes möjlig.

Allmänna normer för indelningen och organisationen

I avseende särskilt å indelningen framhåller de sakkunniga inledningsvis,

att för de större städerna med deras snabbt ökande folkmängd är problemet

om delning av de folkrikaste pastoraten alltid mer eller mindre aktuellt;

för landsbygdens del åter träder frågan om sammanläggning av de

små agrara pastoraten i förgrunden. Båda slagen av indelningsändringar

syftar till eu jämnare fördelning av de prästerliga tjänsterna för att arbetsuppgifterna

skola kunna på ett likvärdigt sätt tillgodoses. De sakkunniga

anför härom i huvudsak följande.

Behovet av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlingsvård

på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter

icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet samt tjänsteorganisationen

fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.

För uppskattningen av folkmängdstalets betydelse har därvidlag

olika normer följts i stads- och i landsbygdspastorat. Denna åtskillnad

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mellan olika slag av pastorat svarar emellertid icke alltid mot de naturliga

arbetsvillkoren; med den tilltagande tätortsbildningen på (den administrativa)

landsbygden har en del landsbygdspastorat i realiteten fått en med

stadspastorat alltmer likartad karaktär. I den mån man vill uppställa vissa

folkmängdstal såsom norm för pastoratsbildningen torde man därför få

använda en mera differentierad metod. (De sakkunniga erinrar här om

den statliga kommunalstatistikens t. o. in. år 1951 efter yrkesfördelningen

uppställda åtskillnad mellan A-, B-, C- och D-kommuner.) Å andra sidan

får man icke förbise, att pastorat, vilka i befolkningshänseende är att klassificera

såsom tätortspastorat, kan ha ett jämförelsevis vidsträckt ytterområde

med gles bebyggelse. Skälig hänsyn till sådan omständighet måste

givetvis tagas vid indelnings- och organisationsfrågornas bedömande. Här

behandlas nu såsom tätortspastorat alla pastorat — såväl stadspastorat

som landsbygdspastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och

landsbygdspastorat — där minst 2h av befolkningen är bosatta i tätort.

Såsom landsbygdspastorat betecknas alla övriga pastorat (med företrädesvis

glesbebyggelse).

Vid fråga om sammanläggning av ett pastorat med ett annat eller del

därav måste, såsom förut berörts, där sammanläggningen förutsätter en

organisation av flera än en präst, övervägas i vad mån arbetsgemenskap

mellan prästerna med någon fördel kan genomföras i det nybildade pastoratet.

Denna fråga får särskild betydelse med hänsyn till avstånden och

kommunikationernas beskaffenhet och måste även prövas mot angelägenheten

av en anknytning av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunindelningen.

Det bör då oek uppmärksammas, att ersättning för resekostnad

till medlemmar av kyrkoråd och boställsstyrelse in. fl. regelmässigt

icke behöver utgå i mindre pastorat men kan antagas bli aktuell vid längre

avstånd inom pastoratet.

De sakkunniga, vilka redan i det föregående betonat de prästerliga arbetsuppgifternas

grundläggande betydelse för den församlingsprästerliga organisationen

i pastoraten, erinrar i förevarande sammanhang om att alltsedan

år 1910 folkmängdstalet i ett pastorat i första rummet varit avgörande för

uppskattningen av denna prästernas arbetsbörda. I andra rummet har kommit

pastoratets areal och först därefter sådana omständigheter, som kau

hänföras under ett begrepp »besvärlig tjänstgöring», inneslutande — såvitt

de nu kan beaktas — duplikationsskyldighet, avstånd och besvärliga kommunikationer

in. in. dylikt, som må antagas följa av det större eller mindre

antal församlingar, som ingår i pastoratet. I anslutning härtill anmärker

de sakkunniga, att varje regel för bestämmande av huru stor folkmängd

och areal, som skiiligen bör ankomma på varje prästerlig befattningshavare

i ett pastorat, visserligen måste få något av schablonmässighet över sig,

men att man vid sådant bestämmande likväl icke kan nöja sig med principiell

normlöshet och låta avgörandet i varje särskilt fall ske helt skönsmässigt.

De sakkunniga påpekar vidare, att det såsom minimum för en präst

i ett enförsamlingspastorat tidigare godtagna folkmängdstalet av 2 000

möjligen kunde anses, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen

av kommunikationsväsendet, numera böra något höjas, men finner, att det

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

tillika måste beaktas att den prästerliga verksamheten samtidigt fått en

väsentligt ökad omfattning.

Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre

praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna

med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels

att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana

arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksamheten

hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppställer

de sakkunniga i det följande vissa normer till ledning för det bestämmande

av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats.

Dessa de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.

Folkmängdstal.

Antal präster och invånare i pastoratet

1 präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

lägst

upp till

invånare

upp till

Tätortspastorat ..........

2 000

4 000

9 000

15 000

22000

30 000

Landsbygdspastorat

med »måttlig areal» och

1 förs.................

2 000

3 000

6 000

9 500

13 500

18 000

2 » ................

1 500

2 500

5 500

9 000

13 000

—

3 » ................

1 000

1 800

4 300

7 300

10 800

—

4 0. fl. förs.............

1 000

1 500

4 000

7 000

10 500

—

Normalt ej önskligt flera än 5 präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera

församlingar ej flera än 4 präster).

Arealen.

Enprästpastorat, »måttlig areal» = IV2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till antal

präster, men ej ren multiplicering.

Antal församlingar (se s. 60 f. härförut).

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar

» 2 präster: högst 5, ev. 6 å 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet

präster, men restriktivt.

Avvikelser.

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder

(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet

kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden,

då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas

med den för folkmängdstalet angivna organisationen.

Maximijolkmängd kan behöva överskridas

vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser;

med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pastoratet

och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlingsprästerskapet

i tjänsten.

Måttlig areal (1 Va kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,

skärgård o. dyl.

Anförd motivering.

Som ett tätortspastorat av äldre typ har en relativt liten areal och en

befolkning, som är koncentrerad till ett begränsat område, kan man räkna

med att en präst i ett dylikt pastorat kan betjäna ett större antal församlingsbor

än på den egentliga landsbygden;

folkmängdslatituden för en organisation med en präst har i ett sådant

tätortspastorat räknats upp till 4 000 (i stället för tidigare 5 000) med hänsyn

till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möter

prästen;

då folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med måttlig areal överstiger

6 000, räknas med att pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter;

den för tätortspastorat tillämpade progressiviteten i relationen mellan

tjänster och folkmängdstal är motiverad även för landsbygdspastorat, fastän

därvid mindre markerad;

för flerförsamlingspastorat, där organisationen på grund av församlingsantalet

måste göras större än folkmängdstalet i sig självt föranleder, är en

liknande, men allt efter församlingarnas antal minskande progressivitet

motiverad.

I avseende å valet i särskilda fall mellan ändrad indelning och ändrad

organisation gör de sakkunniga till sist följande uttalanden.

Underskrides för ett pastorat angivet minimital för folkmängd torde

regelmässigt förutsättningar föreligga för övervägande av frågan om indragning

av tjänst eller om sammanläggning av pastoratet med annat. En sammanläggning

medför ej alltid, att det totala antalet präster i församlingarna

behöver minskas. En av kyrkoherdetjänsterna måste emellertid då utbytas

mot en komministratur eller kyrkoadjunktur; vinsten för det allmänna ligger

härvid — utom i den uppkommande kostnadsbesparingen — i att en

bättre arbetsfördelning möjliggöres. Att ett dylikt pastorat har besvärliga

kommunikationer med det andra pastoratet eller redan sammanfaller med

borgerlig kommuns område kan emellertid utgöra skäl för att lämna dess

indelning orubbad. — Där ett alltför litet pastorat består av flera församlingar,

kan frågan om lämpligheten av dess uppdelning på två eller flera

andra pastorat behöva övervägas. — Vid överskridande av maximitalet för

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

folkmängd aktualiseras frågan om ökning av antalet prästerliga tjänster,

eventuellt även pastoratsdelning. En ökning av organisationen medför regelmässigt

en omedelbar lättnad i arbetsbördan vid den eller de förutvarande

tjänsterna. Det kan, där fråga är om pastorat med endast en präst, stundom

synas som om tillsättande av en ny tjänst komme att resultera i att

ingendera prästen får full sysselsättning. Det ligger emellertid i det prästerliga

arbetets natur, att sådan lättnad kan och bör utfyllas genom intensifiering

av församlings vården. Självfallet är att dylika variationer i arbetsbördan

vid inrättande av ny tjänst blir mindre, ju större den gamla organisationen

är.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Att full sysselsättning bör beredas den enskilde

prästen är förvisso en riktig synpunkt, men en andlig verksamhet kan icke

regleras lika siffermässigt som annat arbete. Med det antal människor

som nu beräknas komma att falla på varje prästs lott får prästen alltför

liten tid till individuell församlingsvård. Från denna synpunkt kunde ett

avsevärt lägre invånarantal per präst vara motiverat. Icke önskvärda indragningar

måste komma att verka ödeläggande i en del små församlingar,

där verkligen det kyrkliga läget hittills varit ganska aktivt. Det bör icke

heller förgätas, att kyrkolagen räknar med studier som en prästs ämbetsuppgift.

För detta synes alltför små möjligheter komma att stå till buds.

Domkapitlet i Linköping: I sin redogörelse för befolkningsutvecklingen

och dess betydelse för indelning och organisation har de sakkunniga sökt

sig fram till'' en huvudregel för pastoratsindelningen. Denna huvudregel

synes bli, att man vill säkra sig mot allt för snabbt inträdande anledning

till ny indelning. Icke utan förvåning finner man emellertid att de sakkunniga

vill skaffa den önskvärda stabiliteten genom att i pastorat med sjunkande

befolkningstal räkna med en fortsatt befolkningsminskning av omkring

en tredjedel av år 1950 års folkmängdstal. Detta bottenläge beräknas

eventuellt vara nått år 1980. Alan måste ställa sig frågan om den verkliga

meningen alltså är att för den egentliga landsbygden nu åstadkomma en

sådan kyrklig organisation, som eventuellt kan anses funktionsduglig om

trettio år därest befolkningstalet vid denna tidpunkt nedgått med 33 procent.

I konsekvens härmed skulle i så fall också tätbebyggelses och stadsförsamlingars

kyrkliga organisation omedelbart utbyggas, icke efter dagens

läge utan efter det för år 1980 beräknade befolkningstalet. —- När det

gäller stadsförsamlingars och tätorters växande befolkning hålles kalkylerna

och uttryckssätten påfallande mer vaga. Att de sakkunniga enats om ett

bestämt befolkningstal, vid vilket pastoratsdelning skall äga rum, synes

domkapitlet vara viktigt och rätt. Dock måste domkapitlet ifrågasätta om

talet 30 000 icke är ett för strängt krav. Under alla förhållanden bör stipuleras

att, då det fastställda maximitalet uppnåtts, åtgärder omedelbart skall

vidtagas för pastoratsdelning.

Domkapitlet i Växjö: Aled hänsyn till kända förhållanden från andra

kyrkor är de sakkunnigas siffror uppenbarligen för höga. Sålunda synes det

vara alltför tydligt, att en präst i en storstad icke kan, såsom de sakkunniga

anser, besörja andlig vård för ett antal av upp till G 000 personer,

icke heller i ett måttligt stort landsbygdspastorat för ett antal upp till

3 000 personer.

10 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 153.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Lund: De folkmängdstal, som de sakkunniga föreslagit

skola vara normerande för den församlingsprästerliga organisationens omfattning,

kan domkapitlet helt godtaga. Det synes domkapitlet som om de

sakkunniga funnit en lösning på detta problem, som tillfredsställer rimliga

kyrkliga krav. Domkapitlet har ej heller något att erinra mot de sakkunnigas

förslag att vid normernas tillämpning hänsyn i vissa fall skali tagas till

antal vårdplatser å sjukhus i pastoratet. Domkapitlet anser det synnerligen

angeläget att frågan om den andliga vården vid sjukhusen i detta sammanhang

får sin slutliga lösning.

Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet förordar, att de av de sakkunniga

föreslagna normerna för befolkningssiffror i pastorat av olika typ godtages

med härefteråt angivna jämkningar —- såsom den övre gräns, vid vilken

en utökning av den församlingsprästerliga organisationen blir aktuell. Däremot

anser domkapitlet, att de icke kan godtagas såsom den undre gräns,

vid vilken indragningar och omregleringar påfordras. Geografiska förhållanden,

församlingslivets art, antalet predikoplatser och många andra omständigheter

kan nämligen här föranleda betydande jämkningar. Den avgörande

synpunkten måste alltid vara, att en tillfredsställande församlingsvärd kan

upprätthållas. — Siffran 3 000 såsom övre gränsen för befolkningen i ett

enförsamlingspastorat med en präst och med måttlig areal bör jämkas till

2 500. Som skäl härför hänvisar domkapitlet till en av domkapitlet gjord

(i yttrandet redovisad) utredning, vilken torde ådagalägga, att församlingsvården

måste bli allvarligt lidande, om en ensam präst skall omhändertaga

mer än 2 500 människor. — Samtliga siffror, som anger befolkningsmaximum

vid två eller flera prästerliga tjänster, bör jämkas nedåt, så att det

icke blir fler människor per präst än vad som inom samma grupp anses skäligt,

därest endast en präst finnes anställd. Ett större invånarantal i pastoratet

medför nämligen icke, att ett relativt större antal människor kan betjänas

av varje enskild präst. Att det stundom kan tyckas förhålla sig så,

beror enligt vad den nämnda utredningen klart torde utvisa på att församlingslivet

i de alltför stora församlingarna icke funktionerar tillfredsställande.

Desto angelägnare är det, att prästerna i sådana församlingar får tid till

uppsökande verksamhet, husbesök, utnyttjande av de kontakter, som de

kyrkliga förrättningarna erbjuder in. in. Det är därför icke befogat att räkna

med fler människor per präst, ju större pastoraten blir. — Domkapitlet är

emellertid väl medvetet om de svårigheter, som möter, när det gäller att

förse storstäderna med tillräckligt antal präster och en tillfredsställande

församlingsorganisation. Domkapitlet anser därför, att de normer, de sakkunniga

angivit för tätortspastoraten, här tills vidare kan godtagas, om

man samtidigt inriktar sig på att begränsa församlingarnas storlek. Vad

som här skall vara det önskvärda måttet bör bli föremål för en utredning,

som tar hänsyn bland annat till församlingslivets effektivitet och erfarenheterna

från andra länder. — Vid den överarbetning av det framlagda förslaget,

som synes domkapitlet nödvändig, bör även den frågan bli föremål

för utredning, på vad sätt de enskilda pastoraten kan tillförsäkras rätt att

på egen bekostnad förbättra den församlingsprästerliga organisation, som

kan bliva dem beviljad av Kungl. Maj:t. Det bör stå varje pastorat fritt att

undgå sammanslagning med ett grannpastorat, under förutsättning att det

åtager sig att utan kostnad för kyrkofonden gälda den löneskillnad, som

därigenom uppkommer. Det bör på samma sätt stå pastoraten fritt att på

egen bekostnad förvandla en kyrkoadjunktur till komministratur eller att

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i mån av tillgång på präster anställa en kyrkoadjunkt. En sådan frihet för

pastoraten synes vara den bästa — och ofta enda — möjligheten att lösa

de många problem, som uppstår genom att ett starkare församlingsliv i

somliga pastorat kräver fler prästerliga tjänster än vad som anses motiverat

av deras folkmängdssiffror. De enskilda församlingarna löser i regel på ett

föredömligt sätt de uppgifter, som anförtrotts åt dem, exempelvis underhållet

av kyrkobyggnaderna. Domkapitlet är förvissat, att större frihet för

pastoraten att själva ordna de förhållanden, som rör den församlingsprästerliga

organisationen, skulle lösa många problem och undanröja många

anledningar till missnöje.

Domkapitlet i Luleå: De föreslagna folkmängdstalen verkar ogynnsamt

särskilt i två hänseenden. För det första synes, vad tätortspastoraten beträffar,

den tänkta progressiviteten i folkmängdstalen alltför kraftig. Visserligen

är befolkningen i dessa pastorat geografiskt väl samlad men å andra

sidan måste man räkna med att denna befolkning ofta är mera rörlig och

heterogen. Kontakten mellan präst och församlingsbor kräver därför ökade

insatser från prästens sida. Vidare är den rikskyrkliga verksamheten ej sällan

koncentrerad till städerna, vilket givetvis medför ökat arbete för stadsprästens

del. Progressiviteten synes därför böra göras mindre markerad.

En följd härav blir att den övre befolkningsgränsen i ett femprästpastorat

bör sättas lägre än 30 000. — För det andra lärer med de föreslagna folkmängdstalen

såsom grund för tjänsteorganisationen i de mindre flerförsamlingspastoraten

åtskilliga tjänster komma att indragas, vilket i många fall

kan bli till allvarligt men för församlingsvården där.

Domkapitlen i Skara, Strängnäs, Karlstad, Härnösand, Visby och Stockholm

ävensom svenska kyrkans diakonistyrelse och svenska kyrkans lekmannaförbund

har ansett de av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen

vara i allmänhet eller i vissa fall för höga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Kommunikationerna har under senare

år avsevärt förbättrats genom bättre vägar och kommunikationsmedlens

utveckling. Framför allt har bussförbindelserna på landsbygden förbättrats.

Denna utveckling torde komma att fortsätta. Med hänsyn till dessa förhållanden

anser länsstyrelsen, att de av de sakkunniga angivna normerna icke

bör tolkas alltför restriktivt vid utformandet av en ny pastoratsindelning.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län ävensom svenska landskommunernas

förbund och svenska stadsförbundet har helt allmänt förklarat sig godtaga

eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har beträffande såväl landsbygds- som

tätortspastorat förordat en progressivitet i relationen mellan prästerliga

tjänster och folkmängdstal, innebärande en utökad folkmängd per präst i

den mån flera präster anställes. Häremot synes icke vara nagot att erinra.

I den mån behov av ökat antal präster uppkommer med hänsyn till

stigande folkmängd, lärer pastoratet i allmänhet bli mera tätortsbetonat.

Vidare medför flerprästorganisationen betydande lättnader, såvitt angår

uppehållande av allmänna gudstjänster i församlingskyrkan.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

För närvarande anses i stad och stadsliknande samhälle en präst kunna

ombesörja pastoral vården för en folkmängd upp till 5 000 personer. Denna

siffra har, såvitt angår tätortspastoraten, av de sakkunniga nedsatts till

4 000. Då begreppet »tätortspastorat» synes få tolkas vidare än vad tidigare

lärer ha avsetts med begreppet »stad och stadsliknande samhälle», kan

måhända en sådan nedsättning vara motiverad. I pastorat, som helt eller

nästan helt har karaktär av tätort, lärer emellertid siffran 5 000 alltjämt

böra tjäna till efterrättelse, med därav efter progressivitetsprincipen betingad

höjning av invånarantalet per präst vid anställandet av flera präster.

Beträffande tätortspastoraten har icke angivits det minsta invånarantal,

som kan anses bereda en präst tillräcklig sysselsättning. Då för landsbygdspastoraten

denna siffra ansetts böra bestämmas till 2 000, lärer för tätortspastoraten

siffran få sättas något högre, förslagsvis till 2 500 eller, beträffande

pastorat av utpräglad tätortskaraktär, till 3 000.

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såvitt angår landsbygdspastorat, hänsyn

tagas till pastoratets egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlingspastorat

sålunda, att invånarantalet per präst sättes lägre alltefter antalet

församlingar i pastoratet. Detta torde få anses vara välgrundat, alldenstund

förekomsten av flera församlingar i ett pastorat i allmänhet medför duplikationsskyldighet

och jämväl i övrigt lärer öka prästens arbetsbörda. Dock

synes invånarantalet per präst ha satts alltför lågt i flerförsamlingspastoraten.

Det må erinras om de sakkunnigas uttalande (s. 44 i bet.), att de

av prästerna lämnade arbetsuppgifterna icke givit vid handen, att de skillnader

i antalet arbetstimmar per präst och månad, som redovisats för de

olika pastoraten, i och för sig varit beroende av vederbörande pastorats

egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlingspastorat. Detta lärer väl ej

få tolkas så, att arbetsbördan varit oberoende av flerförsamlingsegenskapen,

utan närmast så att prästen ägnat mindre tid än eljest skulle varit

fallet åt vissa av de pastorala uppgifterna. Förhållandet ger dock visst stöd

för uppfattningen att för stor hänsyn icke bör tagas till flerförsamlingsegenskapen.

De sakkunniga har i avseende å tätortspastoraten icke gjort någon åtskillnad,

såvitt angår invånarantalet per präst, mellan enförsamlings- och

flerförsamlingspastorat. Även beträffande tätortspastoraten torde det emellertid

vara anledning att göra en sådan åtskillnad.

Reglerna om invånarantalet per präst förutsätter, att pastoratets areal

är »måttlig», varmed tidigare, såvitt angår enprästpastoraten, åsyftats en

areal av cirka en kvadratmil. De sakkunniga har funnit denna areal med

hänsyn till de under senare tid väsentligt förbättrade kommunikationsmöjligheterna

kunna utökas till IV2 kvadratmil.

Kollegiet anser kommunikationsmedlens utveckling och förbättringen av

vägväsendet, vilket allt i regel i synnerlig grad underlättat samfärdseln inom

pastoraten, utgöra skäl för en höjning av angivna siffra till åtminstone två

kvadratmil. I åtskilliga fall torde siffran kunna sättas avsevärt högre.

Detta blir givetvis beroende av kommunikationsförhållandena inom respektive

pastorat. Därest de sakkunnigas förslag rörande tjänstebil för präst

blir förverkligat och det kan antagas, att sådan bil såsom regel kommer att

stå till prästens förfogande, lärer detta utgöra ytterligare skäl för att giva

pastoraten eu ej för ringa omfattning.

Anställes flera präster i pastoratet bör, såsom de sakkunniga framhållit,

angivna arealmått kunna höjas i förhållande till antalet präster.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Statskontoret: I likhet med de sakkunniga finner statskontoret starkt

motiverat med en progressiv stegring av folkmängdsialcn för en ökning av

antalet präster. Ett enförsamlingspastorat torde regelmässigt ha endast en

församlingskyrka. Arbetet med högmässobestyren och predikoberedelsen

måste sålunda avsevärt nedgå, ju mer antalet präster i pastoratet ökar.

Även arbetsbördan på pastorsexpeditionerna synes bli förhållandevis mindre

för varje präst, om prästorganisationen vidgas, icke minst därigenom att

ett rationellt utnyttjande av biträdespersonalen möjliggöres. Statskontoret

får på grund av vad sålunda anförts förorda följande schema:

för tätortspastorat

en präst

två präster

tre »

fyra »

fem »

upp

till

5

000

invånare

»

»

It

000

»

»

»

18

000

»

»

»

26

000

»

»

»

35

000

»

För storstadspastoraten vill ämbetsverket därjämte föreslå, att folkmängdsgränsen

skall kunna ökas upp till 45 000 invånare med. sex präster.

Genom en sådan utökning av antalet grupper kommer för övrigt ökningen

av antalet präster i de flesta fall icke att bli så markant som vid en pastoratsindelning

enligt de sakkunnigas förslag. Understrykas må emellertid

att ej ens vid detta folkmängdstal en delning av pastorat i två bör tillgripas,

förrän en undersökning utvisat, att ej någon del av pastoratet i stället

kan tilläggas ett grannpastorat.

För enförsamlingspastorat å landsbygden får statskontoret förorda ungefär

följande relationer mellan folkmängd och antal präster:

en präst

två präster

tre »

fyra »

fem »

upp

tin

4

000

invånare

»

»

9

000

»

»

»

15

000

»

»

»

22

000

»

»

»

30

000

»

1897 års prästlönekommitté förutsatte, att i enförsamlingspastorat med

måttlig areal en präst icke hade tillräcklig sysselsättning vid folkmängd

understigande 2 000. De sakkunniga har för sin del framhållit, att denna

minimigräns, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen av

kommunikationsväsendet, numera syntes kunna något höjas. Samtidigt har

de emellertid erinrat om att den prästerliga verksamheten under senare tid

fått en väsentligt ökad omfattning. Statskontoret anser för sin del, att den

angivna minimigränsen skulle kunna icke obetydligt höjas. Därest de sakkunnigas

förslag godtages, håller dock ämbetsverket före, att det klart och

tydligt bör fastslås, att enförsamlingspastorat med måttlig areal icke bör

få bildas, om icke dessa folkmängdstal uppnåtts. Skulle sålunda en nybildad

storkommuns folkmängd understiga 2 000, bör pastoratsindelningen icke

följa den borgerliga kommunen utan ett flerprästpastorat om två kommuner

i stället skapas. Undantag från denna regel bör ifrågakomma endast i

skärgårdspastorat eller i pastorat med motsvarande svåra kommunikationsförhållanden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

En tillämpning av de normer, som de sakkunniga förordat med avseende

å pastorat bestående av flera församlingar, skulle enligt ämbetsverkets

mening knappast medföra den jämnare fördelning av den prästerliga arbetskraften,

som åsyftats med förevarande utredning. I de delar av landet, där

prästantalet per invånare på grund av det förhållandevis stora antalet församlingar

varit högre än annorstädes och ett rationellare utnyttjande av

deras arbetskraft därför varit önskvärd, torde, ehuru ett visst antal pastorat

komme att försvinna, antalet präster dock att i stort sett bli oförändrat.

Vid en granskning av de sakkunnigas utkast till provorganisation torde

man kunna finna belägg för detta påstående.

Statskontoret har tidigare hävdat, att en folkmängd på 2 000 bör vara

minimum för bildande av pastorat, enär en präst svårligen ansetts kunna

få tillräcklig sysselsättning, om denna gräns underskrides. Ämbetsverket

finner det för sin del lämpligt att låta angivna minimigräns vara riktpunkt

även vid bestämmande av frågan om pastoratsindelning och prästerlig

organisation i flerförsamlingspastorat, åtminstone i pastorat bestående av

upp till tre församlingar. Med utgångspunkt härifrån har statskontoret

uppgjort följande schema, som, vad gäller relationen mellan folkmängd och

antal prästerliga befattningar, i stort sett följer samma riktlinjer som tidigare

uppdragits för enförsamlingspastoraten.

Pastorat

med

två

församlingar

en präst

upp

till

2 500 invånare

två präster

»

»

6 000 »

tre »

»

»

10 500 »

fyra »

»

»

16 000 »

Pastorat

med

tre

församlingar

en präst

upp

till

2 000 invånare

två präster

»

»

5 000 »

tre »

»

»

9 000 »

fyra »

»

»

14 000 »

Pastorat med fyra eller

flera församlingar

en präst

upp

till

1 500 invånare

två präster

»

»

4 000 »

tre »

»

»

7 500 »

fyra »

»

»

12 000 »

De av statskontoret sålunda föreslagna normerna torde — för att kunna

praktiskt, tillämpas — förutsätta, att sammanlysning av gudstjänst kan

komma till stånd i något ökad omfattning.

Svenska pastoratens riksförbund: Befintliga pastorat bör få bibehållas,

då de har följande folkmängdstal: enförsamlingspastorat 1 500 invånare,

tvåförsamlingspastorat 1 200 invånare, pastorat om tre eller flera församlingar

800 invånare. Vissa geografiska förhållanden, såsom skärgård, liksom

förefintligheten inom pastoratet av anstalter av olika slag kan motivera

lägre folkmängdstal. Tätortspastorat bör delas, då de uppnår 20 000 invånare.

Landsbygdspastorat bör icke få överstiga 10 000 invånare men delning

bör övervägas, innan detta befolkningstal har uppnåtts.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.

För tätortspastorat föreslås följande folkmängdstal:

en präst upp till 3 000 invånare

två präster » » 6 000 »

tre » » » 10 000 »

fyra » » » 15 000 »

fem » » » 20 000 »

För landsbygdspastorat föreslås följande folkmängdstal:

en präst upp till 2 000 invånare

två präster » » 4 000 »

tre » » » 7 000 »

fyra » » » 10 000 »

Är antalet församlingar i pastoratet större än två, bör folkmängdstalen

sänkas.

Specialfrågor

Vissa med en allmän indelnings- och organisationsreform av den art och

omfattning, varom här är fråga, mer eller mindre nära sammanhängande

spörsmål, upptages härefter av de sakkunniga till närmare behandling. Så

behandlar de sakkunniga i anslutning till normerna för tjänsteorganisationen

(s. 109 ff.) dels frågan om avdelande inom pastorat av särskilt tjänstgöringsområde

eller arbetsdistrikt för biträdande präst och den därmed omedelbart

förbundna frågan om de prästerliga befattningshavarnas stationering

samt i visst sammanhang härmed fråga om tjänstebosiad åt kyrkoadjunkt,

dels frågorna om de i ett pastorat biträdande prästernas tjänstegrader

och vad därav följer i avseende å prästernas befordring sförhållanden.

För avhjälpande eller reducering av de för särskilda fall förutsedda olägenheterna

av indelningsreformen förordar de sakkunniga (s. 115) vissa extra

åtgärder. De berör därvid sådana frågor som dels ersättande av hittills i

enstaka fall (t. ex. i små öförsamlingar med cirka 300 inv.) förekommande

prästanställning i förenad -präst- och folkskollärartjänst med anställning av

lärare eller diakon med dispens att företaga nödiga prästerliga förrättningar,

dels utfyllnad i personalbehovet även eljest genom anlitande av diakoner

för gudstjänsthållning m. m., dels utökning av förutsättningarna för anställande

av biträde å pastorsexpedition genom viss begränsad centralisering av

kyrkobokföringen, dels underlättande i övrigt av prästernas arbete genom

att bereda dem lån för anskaffning av bil för tjänstebruk. De två sistnämnda

frågorna behandlas av de sakkunniga mera utförligt i 11 och 12 kap.

i betänkandet (s. 122 ff, resp. 132 ff.), varvid i anslutning till frågan om

centralisering av kyrkobokföringen (11 kap.) tillika utredes det i uppdraget

åt de sakkunniga särskilt angivna spörsmålet om principerna för inrättande

av särskilda kyrkobokföring sdistrikt.

Några av de över betänkandet hörda remissmyndigheterna har härutöver

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

påpekat en del frågor, som påkallar uppmärksamhet i detta samband, såsom

beträffande arkivvården, folkbokföring och kommunalstatistik, kyrkomusikers

avlöning samt indelningarna i boställsdistrikt och i skogsbiträdesdistrikt.

Jag redogör nu härefteråt för det huvudsakliga av vad de sakkunniga

anfört i dessa frågor, i den mån de av dem närmare berörts, ävensom för

det mera väsentliga av de i ett eller annat avseende för frågans bedömande

betydelsefulla uttalandena i remissyttrandena.

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering

Med 1951 års avlöningsreglering för prästerna har i prästlönereglementet

med tilläggsbestämmelser meddelats vissa föreskrifter rörande församlingsprästernas

stationering samt rörande förutsättningarna för tjänstebostads

upplåtande åt sådan präst. Enligt 33 § 3 mom. Pr skall sålunda ordinarie

församlingspräst (kyrkoherde, komminister), där Kungl. Maj:t så förordnar,

av pastoratet tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas

i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden

för ändamålet godkännes. Enligt 8 § 1 mom. Pr skall, om präst

beredes tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, orten för tjänstebostaden

vara hans stationeringsort. För präst, som ej anvisats tjänstebostad,

bestämmes stationeringsorten av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande, av domkapitlet. Jämlikt 5 § 1 mom. TbPr har domkapitlet,

där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl.

Maj:t, att bestämma stationeringsorten för präst, som ej anvisats tjänstebostad,

varvid för i pastorat anställd präst, för vilken särskilt tjänstgöringsområde

fastställts, i regel stationeringsorten skall bestämmas till ort inom

tjänstgöringsområdet. Jämlikt de av riksdagen i samband med prästlönereformen

godtagna grunderna för församlingsprästernas lönegradsinplaceringar

och på sätt föreskrives i 6 § 1 mom. andra stycket TbPr har Kungl.

Maj:t att fastställa särskilt tjänstgöringsområde (en eller flera annexförsamlingar,

särskilt kyrkobokföringsdistrikt eller annan del av församling) för

biträdande präst, som avdelats för tjänstgöring speciellt inom sådant område

och är där stationerad. Förekomsten av dylikt tjänstgöringsområde påverkar,

enligt de fastställda inplaceringsgrunderna, lönegradsplaceringen såväl,

där tjänstgöringsområdet fastställts för komminister, omedelbart för denne

som ock indirekt i varje fall för både kyrkoherden och i pastoratet anställd

annan komminister. För närvarande finns över 400 av Kungl. Maj:t fastställda

särskilda tjänstgöringsområden, därav 50-talet för kyrkoadjunkt.

Kyrkoherde har hittills reguljärt fått sin tjänstebostad och därmed sin

stationeringsort inom sitt pastorats gränser. I stadspastorat har de biträdande

prästerna, komministrar och kyrkoadjunkter, oftast kunnat placeras

i kyrkoherdens närhet. På landsbygden, där kyrkoherdar och komministrar

hittills praktiskt taget undantagslöst varit försedda med prästgård, har

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Kungl. Maj:t vid bestämmande av tjänstebostäder förläggning och därmed

stationeringsorten för komminister helst sökt tillgodose det intresse som

befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar kunnat ha av att

få präst boende i sin närhet. För en nyinrättad komministertjänst har

tidigare i regel prästgård inrättats, dock att i större städer ofta i stället

annan tjänstebostad tillhandahållits av pastoratet. Numera tar Kungl.

Maj :t, särskilt i vad gäller tätort, i fråga om åläggande för pastoratet att

tillhandahålla präst tjänstebostad i stor utsträckning hänsyn till hyresförutsättningarna

å orten. Vid inrättande av kyrkoadjunktur har man

regelmässigt måst utgå från att adjunkten själv får skaffa sig bostad. Någon

skyldighet för pastoratet att tillhandahålla sådan adjunkt bostad föreligger

icke. I orter, där tillgång på hyresbostäder icke existerat, har bostadsfrågan

stundom kunnat lösas så, att vid indragning av ordinarie tjänst ledig prästgård

då av pastoratet uthyrts till adjunkten. Där så icke varit fallet och

ej heller bostad kunnat beredas adjunkten hos ordinarie tjänstinnehavare,

har kyrkoadjunktens bostadsfråga emellanåt berett åtskilliga svårigheter.

Med hänsyn bland annat härtill föreslog Kungl. Maj:t i 1949 års prästlöneproposition,

att skyldighet skulle stadgas för pastorat att anskaffa tjänstebostad

till i pastoratet tjänstgörande icke-ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt

— om uppenbara svårigheter förelåge för befattningshavaren att

själv förhyra bostad. Förslaget vann emellertid icke riksdagens bifall, enär

bland annat en sådan skyldighet i vissa fall kunde ställa sig så betungande,

att den framstode såsom oproportionerlig.

Vid sitt bedömande av här först berörda två frågor — om det fortsatta

beståndet av såsom nu specialreglerade särskilda tjänstgöringsområden

samt om prästernas stationering överhuvudtaget inom pastoratet — framhåller

de sakkunniga följande.

I vissa större städer tillämpas för närvarande en indelning av pastorat i

arbetsdistrikt på sådant sätt, att biträdande präst, förutom tjänstgöring

på gemensam pastorsexpedition och deltagande i gudstjänsterna i den

gemensamma församlingskyrkan, får sig tilldelat visst område, där han

har att fullgöra praktiskt taget alla övriga pastorala uppgifter. I landsbygdspastorat,

som är sammansatt av flera församlingar eller uppdelat i

särskilda kyrkobokföringsdistrikt, förekommer på sina håll motsvarande

anordning såtillvida, att komminister eller kyrkoadjunkt, som är stationerad

i annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt, ofta sköter

kyrkobokföringen för församlingen eller distriktet och jämväl i övrigt fyller

alla pastorala funktioner. Den möjlighet till samarbete och differentiering

av de prästerliga arbetsuppgifterna, vilken de sakkunniga funnit vara en av

de fördelar, som följer med en pastoratsorganisation av flera präster, går

förlorad vid en uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning här sålunda

skett. Sådan uppdelning kan emellertid i stora och växande stadspastorat

ha betingats av att cn enhetlig organisation av församlingsvården icke

längre kunnat upprätthållas samt svårighet uppstått för kyrkoherden att

sammanhålla arbetsuppgifterna och fördela dem efter de biträdande prås
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ternas olika läggning och skicklighet. Detsamma kan ha varit fallet i de vidsträckta

landsbygdspastoraten norrut, där biträdande präst stationerats avlägset

från kyrkoherdens stationeringsort. I båda dessa fall upphör dock

behovet av särskilt arbetsdistrikt vid delning i flera måttligt stora pastorat.

Endast i här nämnda undantagsfall bör i samma pastorat total separation

mellan prästerna av arbetsuppgifter kunna få förekomma. Särskilda tjänstgöringsområden

(arbetsdistrikt) för komministrar och kyrkoadjunkter bör

därför ej heller fastställas annat än möjligen i dylika fall. Tjänstgöringsområde

bör kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens behov;

tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. Avdelande av sådant område

förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig verksamhet

lämpad befattningshavare; bedömandet härutinnan hör därför också naturligt

till domkapitlet.

Med denna sin inställning till frågan om fastställande av särskilt tjänstgöringsområde

(arbetsdistrikt) anser de sakkunniga önskvärt, att biträdande

präst, som ej skall ha dylikt område, stationeras på sådan ort, att samverkan

med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras.

Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick

eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer

till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl talar däremot.

I 5 § 2 mom. femte stycket TbPr stadgas, närmast med avseende å tillfälliga

förordnanden, att domkapitlet vid avgörande av fråga om förändring

av prästs stationeringsort bland annat skall ha att beakta att det allmännas

ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sakkunniga

angeläget, att detta även eljest beaktas vid stationeringsortens bestämmande.

Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig

tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda

problem vilka normalt uppkommer i tätort som ock med hänsyn till ortens

egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.

I enlighet med det här anförda föreslår de sakkunniga sådan ändring av

6 § 1 mom. andra stycket TbPr, att befogenheten att fastställa särskilt

tjänstgöringsområde för präst i pastorat överlämnas åt domkapitlet. Konsekvenserna

i lönehänseende av en dylik ändring behandlas längre fram.

YTTRANDEN

o Domkapitlet i Uppsala: Det bör uttryckligt framhållas, att prästgårdarna

så långt möjligt bör bevaras i sin nuvarande karaktär. De har utan tvivel

betydelse icke enbart som tjänstebostäder utan även som andliga medelpunkter

i församlingarna. Den nya prästlönelagstiftningens tillämpning och

det beklagliga i den tendens, som man stundom tyckt sig förnimma, att försvåra

anskaffande av nya prästgårdar, tilldrar sig härutinnan intresse.

Prästlönereglementets formulering i denna del synes närmast avse anordnande

av prästerlig tjänstebostad såsom ett undantag från regeln. Detta

svarar dock knappast mot 1946 års prästlönekommittés intentioner och

rimmar även illa med pastoratsindelningssakkunnigas förslag om åläggande

att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad.

Domkapitlet i Skara: Den nuvarande principen med avgränsade tjänstgöringsområden

för de olika prästerna inom ett pastorat bör alltfort kom
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 83

ma till användning, där den visat sig ändamålsenlig från det kyrkliga

arbetets synpunkt.

Domkapitlet i Lund: En förutsättning för att prästerna skall kunna

komma så nära sina församlingsmedlemmar som möjligt — en sak vartill

domkapitlet alltid velat medverka — är, att varje präst om möjligt anvisas

särskilt tjänstgöringsområde, inom vilket han är bosatt. Enprästpastoratet

bereder inga svårigheter i detta avseende. I på landsbygden belägna flerprästpastorat

— i regel bestående av flera församlingar — har för uppfyllande

av denna förutsättning den eller de biträdande prästerna regelbundet

placerats i annan församling än där kyrkoherden är bosatt. Var och en av

prästerna har på detta sätt i dessa pastorat fått ett tjänstgöringsområde

eller distrikt — i regel församling eller församlingar — inom vilket de känt

sig såsom ansvariga för pastoralvården. Församlingsmedlemmarna har härigenom

lättare kommit i kontakt med och lärt känna sin präst — det personliga

förhållandet mellan präst och församlingsmedlemmar har på grund

av denna omedelbarhet kunnat utvecklas på bästa möjliga sätt. I betydande

utsträckning har dessa präster haft kyrkobokföringen om hand för tjänstgöringsområdet,

vilket också på ett lyckligt sätt medverkat till skapandet

av den så viktiga personliga kontakten mellan präst och församlingsmedlemmar.

Det behöver knappast påpekas, att det är till stort gagn för kyrkobokföringen,

om den härför närmast ansvarige är personligen bekant med

de inom tjänstgöringsområde t kyrkobokförda.

Flerprästpastoratet och arbetsgemenskapen mellan prästerna i pastoratet

medför som konsekvens enligt de sakkunnigas förslag strävan efter en central

placering av prästernas bostadsort i pastoratet och efter en för pastoratet

gemensam pastorsexpedition. Tjänstgöringsområdena skulle försvinna

och bildandet av nya kyrkobokföringsdistrikt försvåras. Den nuvarande

församlingsindelningen skulle uppluckras och marken beredas för ett ersättande

av församlingarna med de tänkta pastoraten. Ett eftersättande av

viktiga landsbygdsintressen skulle alltså bli den beklagliga följden av förslaget,

därest det genomfördes. Domkapitlet måste ställa sig bestämt avvisande

mot en sådan utveckling, vilken enligt domkapitlets mening skulle

hämma och försvåra det kyrkliga arbetet och minska prästernas möjligheter

att rätt fylla sina ämbetsplikter. Enligt förslaget skulle kyrkoherdarnas

arbetskraft i större utsträckning än nu tagas i anspråk för förvaltningsgöromål

— de rent prästerliga arbetsuppgifterna får i viss mån skjutas

åsido. Domkapitlet anser detta vara en högst olycklig följd av förslaget.

Domkapitlet i Göteborg: Om två eller flera tjänster inrättas i ett flerförsamlingspastorat,

bör arbetet fördelas så, att varje präst så långt möjligt

erhåller sin — eller sina — församlingar, för vilka han i första hand har

att svara.

Stijtsnärnnden i Linköping: Särskilda tjänstgöringsområden för komministrar

och kyrkoadjunkter bör jämväl enligt st ill snäm ndens mening icke

fastställas annat än i stora och växande stadspastorat samt möjligen i de

vidsträckta landsbygdspastoraten norrut. Att rätten att bestämma om tillkomsten

och upphörandet av dessa tjänstgöringsområden bör tillkomma

domkapitlen synes stiftsnämnden naturligt.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Att prästerna i flcrpräslpastorat mer

eller mindre specialiseras till vissa pastoralvårdsdetaljer må vara ändamålsenligt

i enstaka fall. Erfarenheterna från l.ex. småkyrkorörclscn pekar

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

emellertid vida mer mot att respektive präster erhåller var sitt tjänstgöringsområde,

bor inom detsamma och omhänderhar pastoralvården där. I

de fall då en mellan tvenne pastorat delad kyrkoadjunktur inrättas bör

första villkoret för att åtgärden tillgripes vara, att bestämda tjänstgöringsområden

inom respektive pastorat kan anvisas för tjänsten.

Länsstyrelserna i Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens

län förklarar sig biträda eller icke hava något att erinra mot vad de

sakkunniga föreslagit i avseende å inrättande av särskilda arbetsdistrikt i

pastorat.

Kammarkollegiet: För sin del anser kollegiet skäl icke föreligga att frångå

nuvarande ordning med särskilda tjänstgöringsområden för de biträdande

prästerna. Att låta den biträdande prästen vara stationerad i en annexförsamling

eller ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt och relativt självständigt

handha pastoralvården därstädes synes vara förenat med påtagliga fördelar

i flera hanseenden. I flertalet fall är det fråga om komminister i annexförsamling.

Genom en dylik organisationsform vinnes den personliga kontakt

mellan prästen och hans församlingsbor, som i frågan om lämpliga antalet

präster i ett pastorat framhållits såsom betydelsefull. För vederbörande församling

framstår det otvivelaktigt som önskvärt att få »sin egen präst»,

även om denne ej är kyrkoherde, och för prästen lärer det från synpunkten

av hans tjänsteverksamhet vara tillfredsställande att erhålla ifrågavarande

mera självständiga och ansvarsfulla ställning. Anordningen blir givetvis för

bägge parter av särskilt värde, därest enprästpastoraten minskar i antal.

Vad angår arbetsgemenskapen mellan prästerna i ett flerförsamlingspastorat,

som i regel är ett landsbygdspastorat, må framhållas, att i den mån

sagda präster kvarbor i sina, mestadels på relativt långt avstånd från varandra

belägna prästgårdar — såsom de sakkunniga förutsatt skola ske så

länge prästgårdarna är tjänliga till tjänstebostäder — blir något närmare

samarbete prästerna emellan knappast möjligt eller i vart fall förenat med

svårigheter. I övrigt förefaller det kollegiet, som om de sakkunniga övervärderat

betydelsen av sådant samarbete beträffande pastorat varom här

är fråga.

De sakkunniga har föreslagit, att det skall ankomma på domkapitlet att

fastställa tjänstgöringsområden, då sådana undantagsvis kan vara erforderliga.

Då kollegiet anser, att särskilt tjänstgöringsområde alltjämt bör få

återverka på lönesättningen för vederbörande kyrkoherdar och komministrar,

lärer det fortfarande böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa

t j änstgöringsområdena.

Sveriges yngre prästers förbund: Det måste i flertalet fall anses önskvärt,

att i församlingar med flera präster dessa stationeras i olika delar av pastoratet

och erhåller särskilt tjänstgöringsområde.

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt

Under erinran om att enligt de föreslagna normerna för pastoratsorganisationen

nuvarande komministraturer i ett betydande antal fall torde bli

ersatta med kyrkoadjunkturer, framhåller de sakkunniga — efter hänvisning

till Kungl. Maj:ts förslag år 1949 rörande tjänstebostad åt kyrko
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

adjunkt och riksdagens avböjande av detta förslag — de svårigheter, som

kan uppstå med ordnande av dessa prästers bostadsfråga, och anför följande.

I regel kan, då kyrkoadjunktur inrättas å ort där komministratur nu är,

bostad beredas kyrkoadjunkten i nuvarande prästgård. Några ökade bostadskostnader

uppkommer därvid normalt icke för pastoratet. Detsamma

gäller när kyrkoadjunktur inrättas i tätort, där hyresmarknad finnes. I ett

fåtal fall räknar emellertid de sakkunniga med att nya kyrkoadjunkturer

blir erforderliga fastän båda här angivna förutsättningar saknas. De sakkunniga

ifrågasätter därför huruvida icke frågan om möjlighet för Kungl.

Maj:t att i dylikt fall, d. v. s. där nämnda förutsättningar saknas, ålägga

pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad mot erläggande av hyra

nu bör upptagas till förnyad prövning.

YTTRANDEN

Domkapitlet i TJppsala: Det kan i vissa fall bli rätt prekärt för kyrkoadjunkt

att få bostad inom den församling, där han får sin stationeringsort.

De sakkunniga framhåller visserligen, att pastorat skall kunna åläggas att

tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad, men härför saknas i varje fall för närvarande

lagligt åläggande. Pastoratet har sålunda ingen skyldighet att ens

uthyra förekommande tom prästgård till kyrkoadjunkten.

Domkapitlet i Lund: I vad de sakkunniga anfört om att prästgård skall

kunna anordnas även för kyrkoadjunkt instämmer domkapitlet helt. Pastorat

eller församling har redan nu i många fall ordnat kyrkoadjunkternas

bostadsförhållanden, men det är bland annat från synpunkten av den lämpligaste

placeringen av bostaden inom pastoratet bäst, att samma regler här

kommer att gälla som för anordnande av prästgård för kyrkoherde och

komminister.

Stiftsnämnden i Göteborg: Indragning av kyrkoherdetjänster och komministertjänster

har till följd att ett stort antal prästgårdar ej längre blir

tjänstebostäder eller att nya sådana måste uppföras på andra platser. De

ekonomiska verkningarna härav blir självfallet betydande. De sakkunniga

förutskickar att kyrkoadjunkter — som i betydande utsträckning ersätter

nuvarande kyrkoherdar och komministrar — beredes bostäder i sådana

prästgårdar, som icke längre kommer att användas. Även om så i åtskilliga

fall blir möjligt förlorar byggnaden sin karaktär av tjänstebostad. Därmed

upphör också den kontroll över dessa prästgårdar, som för närvarande är

stiftsnämnden ålagd och som har sin grund bland annat i bevarande av

sådana prästgårdar, som utgör värdefulla kulturminnen.

I fall då bostad icke finnes för kyrkoadjunkt nödgas pastoratet på grund

av läget å bostadsmarknaden ofta ordna bostadsfrågan. Detta kan för

pastoraten bli både besvärligt och ekonomiskt betungande. Det har visat

sig utomordentligt förmånligt, att prästerna haft tjänstebostäder, som vid

ombyten är disponibla och som står under myndighetskontroll. Detta system

har fungerat i stort sett väl. En utökning av de extra ordinarie prästernas

antal måste därför från denna synpunkt icke anses önskvärd. I detta sammanhang

erinrar stiftsnämnden om att 1951 års kyrkomöte hemställt, att

prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande behov och inrättas i ort

utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som ordinarie befattning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stiftsnämnden i Karlstad: Enligt de sakkunniga blir det med deras normer

för pastoratsorganisationen i ett betydande antal fall nödvändigt att

ersätta nuvarande ordinarie tjänster med kyrkoadjunkturer. Det är då för

prästgårdarnas vidmakthållande angeläget, att dessa upplåtes såsom tjänstebostäder

åt kyrkoadjunkterna, vilka för närvarande icke är berättigade

till tjänstebostadsförmån.

Kammarkollegiet: Det har av de sakkunniga ifrågasatts, att Kungl. Maj:t

skulle under vissa förutsättningar kunna ålägga pastorat att tillhandahålla

kyrkoadjunkt tjänstebostad. Förslag härom framlades i 1949 års prästlöneproposition,

men förslaget vann icke riksdagens bifall. Det lärer knappast

nu vara anledning till annat ställningstagande beträffande denna fråga. Enligt

de sakkunnigas förslag skulle — såsom för närvarande — tillsättning

av kyrkoadjunkt ske såsom ett första steg vid en av stigande folkmängd

betingad utökning av organisationen. Först då folkmängdsstegringen nått

viss angiven större omfattning, har det ansetts, att sådan stabilitet vunnits,

att det kan vara motiverat att ombilda adjunkturen till komministratur.

Innan detta blivit fallet, lärer det få anses vara i viss mån ovisst, huruvida

utökningen i organisationen kommer att bestå för framtiden. Att vid sådant

förhållande ålägga pastorat skyldighet att uppföra prästgård åt adjunkt

synes knappast lämpligt, i all synnerhet som vid en indragning av adjunktstjänsten

det torde vara tvivelaktigt, om prästgårdsbyggnaden kan nyttiggöras

på annat sätt eller utan förlust försäljas. Såsom framhållits av sammansatta

stats- och första lagutskottet vid 1949 års riksdag, torde det icke

föreligga något hinder för ett pastorat att träda emellan, om uppenbara svårigheter

skulle föreligga att å tjänstgöringsorten anskaffa bostad åt kyrkoadjunkt.

Utskottet förutsatte, att pastoraten i förekommande fall utnyttjar

möjligheterna härtill. — Därest det emellertid i något undantagsfall befinnes

omöjligt för kyrkoadjunkten att erhålla lämplig bostad, lärer för

angivet fall bostadsfrågan få upptagas till särskild prövning. — Det må

anmärkas, att tjänstebostad åt kyrkoadjunkt, om sådan bostad anses böra

uppföras, icke lärer kunna byggas mindre än prästgård åt komminister, då

ju adjunkturen vid viss större folkmängdsökning avses skola omvandlas till

komministratur.

Statskontoret anser sig ej heller kunna tillstyrka åläggande för pastorat

att i förutsatt fall uppföra tjänstebostad åt kyrkoadjunkt.

Allmänna svenska prästjöreningen tillstyrker däremot för sin del föreskrifter

i angivet syfte.

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden

Då fråga är att bestämma tjänsteorganisationen för ett pastorat, där det

förutom kyrkoherden skall finnas en eller flera biträdande präster, uppställer

sig självfallet det problemet: skall där vara anställd komminister

eller kyrkoadjunkt samt, då det gäller två eller flera biträdande präster,

i vilken turordning skall dessa två tjänstegrader bli där representerade.

Valet härutinnan blir säkerligen övervägande en praktisk lämplighetsfråga

med hänsyn till de prästerliga arbetsuppgifternas ändamålsenliga ombesör
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

jande och pastoratets behov i detta hänseende. Men avgörandet får sin

givna betydelse för prästernas befordringsförhållanden, vilka därför bör betraktas

i samband därmed.

De sakkunniga anför till en början med avseende å de två ifrågavarande

tjänstegradernas företräde sinsemellan, bedömt från organisatorisk synpunkt,

följande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 hade i 14 § 3 mom. bestämmelser om

förutsättningarna för anställande av kyrkoadjunkt (där nämnt: stadigvarande

biträde av adjunkt). Detta stadgandes ordalag tyder på att det

första steget vid en ökning i organisationen normalt borde vara inrättande

av eu kyrkoadjunktur. I analogi härmed borde det första steget till en

minskning av organisationen kunna bli ett utbyte av komministratur mot

dylik adjunktur. Frågan om företrädet mellan komministratur och kyrkoadjunktur

kan under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala

förhållanden i stort sett besvaras på följande sätt. Där den förutvarande

organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde, bör, om folkmängdstalet

väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds-, respektive 4 000

för tätortspastorat och visar tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala

förhållanden råder i avseende å arbetsbördan, tills vidare en kyrkoadjunktur

inrättas. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än

50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft

erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov

av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning

bli en kyrkoadjunktur. Detta avser en så att säga normal organisation av

tre präster. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal får arbetsförhållandena

i varje särskilt fall bli avgörande; det må därvid erinras, att

en kyrkoadjunktur i allmänhet är särskilt lämplig i en större tätort. Att

befattningen väl i regel oftare byter innehavare än en komministratur kan

icke enbart anses såsom en olägenhet.

Med de sakkunnigas uppfattning om behovet av för flera pastorat gemensamma

kyrkoadjunkter kan det icke undgås, att man även i åtskilliga andra

fall än nu förutsatts måste föredraga en kyrkoadjunktur framför en komministratur.

De sakkunniga tänker sig dock icke i något fall, ej ens för de

stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än två.

Att fixera en fast proportion mellan kyrkoadjunkter och ordinarie präster

är emellertid icke lämpligt. Där ett pastorat icke ger fuli sysselsättning för

två präster men för mycket arbete för en, kan det ligga närmast till hands

att, där den ena tjänsten är komministratur, denna utbytes mot en kyrkoadjunktur.

Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bostadsfrågan

för kyrkoadjunkter överensstämmer emellertid närmast, att kyrkoadjunktsbefattning

om möjligt icke inrättas i pastorat där allmän hyresmarknad

saknas. Kan prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning

av ordinarie tjänst, eller annan lämplig bostad av pastoratet upplåtas åt

kyrkoadjunkten, ökar detta givetvis förutsättningarna för inrättande av

sådan tjänst. Finns dylik bostad ej att tillgå, torde i dylikt pastorat inrättande

av komministratur vara den naturliga formen för organisationsfrågans

lösning. Komministratur blir även att föredraga, där biträdande präst skall

ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att ordförandeskap

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i kyrkoråd kommer att stadigvarande handhas av honom (såsom i särskilt,

tjänstgöringsområde vilket utgör egen församling samt i pastorat som är

sammansatt av ett större antal församlingar).

I avseende å indelningens och organisationens återverkan på prästernas

befordringsförhållanden anför de sakkunniga vidare följande.

Man kan visserligen, såsom framhållits, göra gällande att det är ett legitimt

intresse för prästerskapet, att varje duglig präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst.

Men för beredande av denna möjlighet, ja för realiserande av

det ringare men obestridligt mera legitima önskemålet att varje präst, som

på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå ordinarie

tjänst, är även andra faktorer än indelnings- och organisationsförhållandena

i hög grad medbestämmande. Utgår man från nuvarande prästvalsbestäminelser,

vari även inbegripes det s.k. stiftsbandet, kan man lätt

konstatera, att befordringsgången med hänsyn till relationstalet de olika

tjänstegraderna emellan för närvarande är ganska ojämn. Medan i Lunds

stift kyrkoherdarnas antal är 221 och övriga fasta prästerliga befattningar

i församlingstjänst är 133 (stiftsadjunkter ej inräknade), är motsvarande

tal för Luleå stift 58 respektive 118 och för Stockholms stift 52 respektive

118. Den utjämning stiften emellan, som de sakkunnigas förslag åsyftar,

kan därför i stort sett icke sägas strida mot prästerskapets intresse av tryggade

befordringsmöjligheter; den verkar i vissa fall återhållande, i andra

stimulerande på befordringsgången. En annan omständighet att beakta är

den fluktuerande tillströmningen till den prästerliga banan, vilket medför

påtaglig ojämnhet mellan de olika åldersgrupperna. För de åldersgrupper,

där en stark ''uttunning’ ägt rum, är givetvis utsikten till en snar befordran

större än för dem, som tillhör åldersgrupper med relativt stark representation

inom prästerskapet. En sådan markerad olikhet har exempelvis gjort

sig gällande för dem, som är födda under 1880-talet jämfört med de under

1890-talet födda, vilket hör samman med den stora nedgången i nytillskott

i de teologiska fakulteterna under årtiondet 1900—1910.

Den mest betydande faktorn är dock den form, vari befordran till ordinarie

tjänst är reglerad. Då i stort sett valutslaget för närvarande är avgörande,

helt vid befordran till komministertjänst och i flertalet fall även

vid befordran till kyrkoherdetjänst, tillkommer här ett starkt subjektivt

moment, i synnerhet som bestämmelserna om församlings rätt att kalla

fjärde provpredikant för större församlingar lätt medger ett ytterligare

avsteg från befordringsgång efter gängse grundsatser. 1 >iir nu i följd av indelningsreformen

antalet kyrkoherdetjänster väsentligt reducerat, låt vara

genom indragning i flertalet fall av lågt avlönade tjänster, innebär detta

givetvis försvårade befordringsmöjligheter; det kan icke förnekas, att eu

kyrkoherdetjänst även i lägre löneställning, såsom medförande större självständighet

i arbetet, av flertalet präster anses mer lockande än en komministertjänst,

såvida denna icke är placerad i större tätort. Det synes därför

ofrånkomligt, att all möjlig hänsyn vid tillsättningen bör tagas till förtjänst

och skicklighet, så att icke allenast tjänstålder eller tjänstetid i ifrågavarande

pastorat får bli den utslagsgivande faktorn.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda framhållit har det synts dem

angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag, att större garanti

ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie prästerlig tjänst.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

89

YTTRANDE N

Domkapitlet i Uppsala: Inom den prästerliga organisationen är den rådande

prästbristen för närvarande ett allvarligt problem. Vid organisationens

utformning bör därför åtgärder undvikas som med säkerhet kan förmodas

verka hämmande vid rekryteringen. De sakkunniga räknar preliminärt

med 1 145 kyrkoherdar, 848 komministrar och 547 kyrkoadjunkter.

Proportionerna är visserligen icke särskilt egenartade i och för sig i jämförelse

med förhållandena inom statliga verk och myndigheter. Emellertid

kan siffermässigt sett 250 prästmän icke uppnå kyrkoherdetjänst och åtskilliga

kyrkoadjunkter torde med nuvarande valsystem till och med få kvarstå

i denna icke-ordinarie befattning under sin tjänstetid, vilket kan synas avskräckande

med hänsyn till kyrkoadjunkternas låga lönegradsplacering.

Enligt de sakkunnigas organisationsutkast är i vissa fall komminister avsedd

att utbytas mot kyrkoadjunkt även där kyrkoadjunkten icke skall biträda

i annat pastorat. Det kan bland annat från befordringssynpunkt

synas påkallat, att dylika tjänster bibehålies såsom komministraturer. Såsom

en ytterligare åtgärd i befordringssyfte har i olika sammanhang framkastats

möjligheten av sådan ändring av präst valslagen, att jämväl komministertjänster

tillsättes var tredje gång av Kungl. Maj:t. Härigenom

skulle möjlighet finnas för fullt kvalificerad kyrkoadjunkt att i sämsta fall

nå något närmare den löneställning, som är tillerkänd de flesta läroverksadjunkter.

Man får eljest räkna med, att lärarbanan blir liksom nu är fallet

en stark konkurrent vid prästerskapets rekrytering.

Domkapitlet i Skara: De sakkunnigas förslag innebär en kraftig reducering

av antalet kyrkoherde- och komministerstjänster och en däremot svarande

ökning av antalet kyrkoadjunkturer. Domkapitlet vill för sin del

bestämt avstyrka en omreglering i antydd riktning. Den starka ökningen

av antalet kyrkoadjunkturer kommer att avsevärt försämra utsikterna till

befordran för en stor grupp av präster. I sin mån kommer dessa förhållanden

att försvåra nyrekryteringen till prästbanan och den utökning av de

prästerliga kadrerna, som är trängande nödvändig. Icke-ordinarie präster

torde för övrigt få svårare än ordinarie att slå rot i och växa samman med

en församling. Ett stort antal församlingar frånhändes därjämte rätten att

själva välja sin präst. Där en komministratur ger sin innehavare full sysselsättning,

bör den enligt domkapitlets mening icke ombildas till kyrkoadjunktur.

Den obetydliga ekonomiska vinsten i detta avseende svarar icke

mot de här antydda olägenheterna av en dylik omreglering.

Domkapitlet i Strängnäs: Prästernas befordringsutsikter minskas uppenbarligen

genom förslaget. Att genom justeringar i gällande präst val slag ge

större garanti för att varje förtjänt präst kan nå ordinarie prästerlig tjänst

är vid mest att betrakta som el t fromt önskemål. Kvar står dock att de

sakkunniga föreslagit procentuellt sett alldeles för stort antal extra ordinarie

prästerliga tjänster. Att som i de sakkunnigas indelningsutkast skett

låta icke mindre än 21,4 procent av prästtjänsterna bli extra ordinarie är ej

rimligt. Inom t. ex. skolväsendet anses procenten extra ordinarie ej böra

överstiga 15. Organisationen bör därför göras sådan, att detta sistnämnda

tal ej överskrides.

Domkapitlet i Västerns: En mycket betänklig sak i förslaget är enligt

domkapitlets uppfattning förändringen av sä många ordinarie tjänster till

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

extra ordinarie tjänster. Denna försämring av den prästerliga organisationen

drabbar både församlingarna och prästerskapet, som får se sina befordringsutsikter

avsevärt försämrade, vilket i sin tur måste inverka menligt på

rekryteringen till prästbanan. Enligt domkapitlets mening må komministerstjänst

utbytas mot kyrkoadjunktur endast i de fall, då tjänsten i en

nära framtid kan förutses komma att indragas.

Domkapitlet i Växjö: Det för både prästerskapet och församlingarna

deprimerande förhållandet, att antalet kyrkoherdar inom landet skulle

minskas med 193 och komministrarnas antal med 7, medan antalet kyrkoadjunkter

ökas med 199, innebär en utveckling, som är motsatsen till vad

som eftersträvas och i allmänhet också ernås inom områden för andra

tjänster. Där strävar man, i stället för att öka de extra ordinarie tjänstemännens

antal, att öka de ordinaries. Vid prästlöneregleringens genomförande

har det icke förutskickats, att man vid en kommande pastoratsreglering

skulle ställas inför följder, vilka hårt drabbar prästerskapet som kår

och ökar svårigheterna med prästrekryteringen.

Domkapitlet i Karlstad: Proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie

prästtjänster motsvarar icke församlingarnas rätt att få ordinarie präst

eller prästerskapets berättigade önskemål om befordran. För närvarande

utgör antalet kyrkoadjunkter cirka 14 procent av antalet församlingspräster,

pastoratsadjunkter ej medräknade. Enligt de sakkunnigas utkast

skulle antalet kyrkoadjunkter ökas med 21 procent av antalet församlingspräster,

utom pastoratsadjunkter. Lägges därtill cirka 12 procent pastoratsadjunkter,

blir kadern icke-ordinarie orimligt stor.

Domkapitlet i Härnösand: Ökningen av antalet kyrkoadjunktstjänster

innebär icke blott att prästerskapets befordringsmöjligheter blir betydligt

sämre än tidigare och pa sa sätt arbetar den redan kännbara prästbristen

i händerna, utan det kan också innebära att många präster aldrig når ordinarie

prästerlig anställning, så länge nuvarande prästvalssystem består. Visserligen

har de sakkunniga antytt att ändringar i sagda system skulle kunna

övervägas, men under nu rådande förhållanden vill domkapitlet icke utan

vidare biträda ett förslag, där 200 ordinarie prästerliga beställningar bortfaller

och nästan exakt lika många extra ordinarie tjänster tillkommer.

Plärvid tänker domkapitlet ingalunda bara på prästernas intressen utan

också på församlingarnas. Domkapitlet vill framhålla att ett ökat antal

extra ordinarie tjänster gör den prästerliga organisationen mera elastisk,

vilket är en stor fördel, men att många församlingar därigenom fråntages

förmånen att i samma utsträckning välja sin egen präst. En sådan ändring

torde församlingarna näppeligen utan vidare vara böjda att acceptera.

Domkapitlet i Stockholm: Den föreslagna minskningen av antalet kyrkoherdetjänster

medför självfallet en viss försämring av befordringsgången.

Det bör emellertid beaktas, att förhållandet mellan antalet olika tjänster

är sådant, att, trots nu föreslagna ändringar, präst i allmänhet kan räkna

med att inom rimlig tid uppnå ordinarie ställning. Resultatet av ändringarna

torde inskränka sig till att befordringsåldern beträffande kyrkoherde°ch

komministerstjänst höjes några år. Men denna olägenhet motverkas å

andra sidan av en förbättrad löneställning, framför allt för komministrar.

En ökning av antalet yngre, mera rörliga befattningshavare torde medföra

vissa fördelar för det kyrkliga arbetet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stiftsnämnden i Linköping: I fråga om tjänstegraderingen är de angivna

reglerna i så måtto otillfredsställande som man talar om väsentligt ökat

folkmängdstal för inrättande av en ny adjunktur, utan att dock närmare

fixera detta tal. Viktigare är emellertid att man icke i allt för hög grad utbyter

de nuvarande ordinarie tjänstegraderna mot icke-ordinarie tjänster.

Så länge stadigvarande behov av två präster finns i ett pastorat bör bägge

dessa vara ordinarie tjänstemän. Frågan om ordinarie eller icke-ordinarie

tjänster blir särskilt aktuell, då det gäller den församlingsprästerliga organisationens

återverkan på prästernas befordringsutsikter. Godkänner man

såsom legitimt intresse, vilket de sakkunniga synes göra, att varje präst,

som på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå

ordinarie tjänst, då innebär detta i stor utsträckning en avprutning på

nuvarande önskemål, som räknat såsom ett legitimt intresse att varje duglig

präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst. Fn minskning av befordringsmöjligheterna

skulle med säkerhet skärpa prästbristen och mycket snart framtvinga

åtgärder häremot.

Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län och Kristianstads

län uttalar för sin del, liksom flertalet domkapitel, betänkligheter med hänsyn

främst till rekryteringen inför den förutsatta kraftiga minskningen av

antalet ordinarie prästtjänster.

Kammarkollegiet: Enligt de sakkunnigas organisationsutkast skulle av

församlingsprästerna (kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter) —

varvid bortses från församlingsprästerna i Stockholm — 45 procent komma

att utgöras av kyrkoherdar, 33 procent av komministrar och 22 procent

av kyrkoadjunkter. En sådan proportion mellan de tre tjänstekategorierna,

enligt vilken närmare hälften av befattningshavarna intar chefsställning,

kan knappast anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena inom andra

yrkesgrupper. De svårigheter, som må kunna uppkomma för dugande och

skötsamma prästmän att avancera till kyrkoherdetjänst eller överhuvudtaget

till ordinarie tjänst, sammanhänger närmast med själva tillsättningsförfarandet.

Fråga om viss reformering av detta förfarande utredes för närvarande

av 1950 års präst valskommitté. Då kollegiet förordat bibehållande

av enprästsorganisationen i agrara bygder och alltså bibehållande av kyrkoherdetjänster

i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag, innebär

detta någon förbättring av berörda befordringsförhållanden. Kollegiets

förslag om bibehållande av nuvarande ordning med särskilda tjänstgöringsområden

för en del komministrar, vilka alltså kommer att intaga en mera

självständig ställning och därjämte skulle erhålla en relativt förmånlig lön,

kan också anses innebära viss kompensation för indragna kyrkoherdetjänster.

Statskontoret: Beträffande tjänstegraderingen har de sakkunniga föreslagit,

att, där folkmängdstalet väsentligt överstiger de för ett enprästpastorat

uppsatta gränserna, en komministerstjänst skall inrättas, om folkmängden

med mer än femtio procent överstiger dessa gränstal och en kyrkoadjunktur

om invånarantalet understiger samma tal. Även om vissa skäl

kan synas tala för den av de sakkunniga sålunda föreslagna regeln, vill

statskontoret dock ifrågasätta, om icke tjänstegraderingen i princip bör

ordnas så, att i pastorat med tvä präster en blir kyrkoadjunkt, i pastorat

med tre präster en komminister och en kyrkoadjunkt och i pastorat med

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fyra präster en blir komminister och två kyrkoadjunkter samt i pastorat

med fem präster två komministrar och två kyrkoadjunkter.

Allmänna svenska prästföreningen: Vad den föreslagna fördelningen av

de församlingsprästerliga tjänsterna beträffar, är det med beklagande som

föreningen konstaterat utökningen av antalet kyrkoadjunktsbefattningar

på främst kyrkoherdetjänsternas bekostnad. Minskningen i befordringsmöjligheterna

och de rekryteringssvårigheter som kan förmodas följa härmed

måste för prästerskapet kännas oroande och ägnade att framkalla kraftig

protest mot att plötsligt ställas inför en försämrad befordringsgång. Förslagets

allvarligaste konsekvenser ligger emellertid icke på befordringsplanet

utan på pastoralvårdens område. Föreningen hävdar därför, främst

från församlingsvårdssynpunkt, att antalet kyrkoherdetjänster icke väsentligt

nedbringas och att föreslagen kyrkoadjunktur i stället inrättas som

komministratur överallt där den kan bedömas bliva av permanent karaktär.

Mer än en kyrkoadjunktsbefattning bör sålunda icke kunna inrättas

inom ett pastorat.

Svenska kyrkans lekmannajörbund: Redan nu råder i de flesta stift en

betydande prästbrist och denna kommer förvisso att ytterligare öka, om

prästerna pålägges en avsevärt mer betungande tjänstgöring och samtidigt

får avgjort sämre befordringsmöjligheter. — Anställande av kyrkoadjunkt

i en församling, där behovet av ordinarie tjänster ännu icke kan med säkerhet

bedömas, är givetvis en riktig åtgärd, och förenande av två pastorat

om cn kyrkoadjunkt har prövats och befunnits vara en lämplig anordning.

Men betänkligt blir det, när systemet utvecklas därhän, att tre eller kanske

ännu flera pastorat tvingas dela en kyrkoadjunktstjänst.

Svenska pastoratens riksförbund: Förvandlingen av ordinarie tjänster till

kyrkoadjunktstjänster innebär icke någon besparing av större betydelse,

då ju kyrkoadjunkterna har samma lön som ett stort antal komministrar,

men medför ganska stora nackdelar för pastoraten. Då en kyrkoadjunkt

icke väljes av församlingen utan förordnas av vederbörande domkapitel,

blir en följd av ändringen, att församlingarna beträffande dessa tjänster förlorar

sin urgamla rätt att själva välja präst. Vidare innebär reformen, att

befattningshavarna kommer att bytas om tämligen ofta. Befattningshavare,

som har en känsla av att deras verksamhet å platsen är mera tillfällig, tar

icke gärna initiativ på längre sikt och tränger icke djupare in i befolkningens

förhållanden och behov, det senare i synnerhet i de fall då de ej lyckas

erhålla familjebostad inom pastoratet. För församlingarna är det därför ett

bestämt önskemål, att de tilltänkta kyrkoadjunktstjänsterna överallt, där

icke tvingande skäl hindrar det, utbytes mot komministers- eller kyrkoherdetjänster.

Sveriges yngre prästers förbund: I de pastorat, där flera präster likväl

måste anställas, bör det tillses, att en tjänst, som kan förväntas motsvara

ett permanent behov, besättes med ordinarie innehavare. Förbundet måste

sålunda bestämt avstyrka den starka ökning av kyrkoadjunktsbefattningarna,

som föreslås av de sakkunniga.

Anlitande av diakoner in. fl.

De sakkunniga utvecklar icke i betänkandet närmare — utöver vad jag

redan berört — den tanke, som de där framfört om anlitande av bland

annat diakon för bestridande av prästerlig och lärartjänstgöring i vissa små
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

församlingar samt för uppehållande eljest av gudstjänster och annan verksamhet,

som på sina håll nödgas inskränkas i följd av indelnings- och organisationsreformens

genomförande. I några av remissyttrandena har dock

frågan om en anordning i enlighet därmed upptagits, främst för utveckling

av gudstjänstmöjligheterna.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Att söndaglig gudstjänst så långt möjligt bör

uppehållas i alla kyrkor, som hittills haft sådan, synes domkapitlet uppenbart.

De sakkunniga berör i förbigående tanken att gudstjänst i vissa fall

skulle kunna uppehållas med kyrkliga tjänstemän med lägre utbildning än

den vanliga prästutbildningen. Denna tankegång borde närmare prövas.

Tänkbart är , att assistentinstitutet, möjligen kombinerat med ett församlingsdiakonat,

skulle kunna i viss mån utbyggas. Man skulle också kunna

tänka sig, att en kår av lekmannamedhjälpare med särskild uppgift (i stil

med de engelska lay readers) skulle kunna organiseras.

Domkapitlet i Visby: Det förtjänar att övervägas om icke lekmannakrafter

skall kunna tagas i anspråk för biträde vid gudstjänsthållningen.

Ett införande i svenska kyrkan av en lekmannatjänst för ordets predikande

är i varje fall förtjänt av närmare begrundande.

Domkapitlet i Stockholm: Det är givetvis önskvärt, att söndaglig gudstjänst

hålles i varje kyrka. Det är därför angeläget, att möjlighet skapas

för att i de fall, då gudstjänsterna icke kan upprätthållas genom prästerskapets

försorg, ett tillräckligt antal lekmän finnes för denna uppgift.

Svenska kyrkans lekmannaförbund: Under sista arens diskussion har den

tanken framförts att i större utsträckning än hittills anlita lekmän såsom

frivilliga krafter för vissa gudstjänstformer, i den mån präster ej står till

buds. Tanken är riktig, men bör ett nödläge skapas för att realisera den!

Domkapitlen i Linköping och Lund samt kammarkollegiet har likaledes

uttalat sig för lekmäns och andra tillgängliga arbetskrafters anlitande för

gudstjänsthållning och annan kyrkotjänst; dessa deras uttalanden har

redan återgivits i anslutning till yttrandena i frågan om sammanlysning av

gudstjänst (s. 57 f. härförut).

Centralisering av kyrkobokföringen

Jämlikt 10 § jämförd med 2 § folkbokföringsförordningen skall kyrkobokföringen

ske församlingsvis eller, där församling enligt Kungl. Maj:ts

beslut är indelad i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, för varje sådant

distrikt.

I 2 § kyrkobokföringskungörelsen stadgas, att pastor svarar för kyrkoböckernas

förande. Med pastor förstås i kungörelsen, förutom kyrkoherde,

såväl komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i del

av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, som ock kyrkoadjunkt,

vilken erhållit domkapitlets förordnande att sköta kyrkobokfö
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ringen i annexförsamling eller i del av församling, utgörande särskilt kyrkobokföringsdistrikt.

Det åligger kyrkoherde, där han ej själv ansvarar för

kyrkobokföringen, att öva nödig tillsyn över densamma. Enligt 3 § kungörelsen

skall pastorsexpedition i princip finnas i varje församling, dock att,

där pastor ansvarar för kyrkobokföringen i mer än en församling, för församlingarna

må finnas gemensam pastorsexpedition.

I regel ansvarar i annexförsamling stationerad komminister eller kyrkoadjunkt

för kyrkobokföringen i denna församling, stundom även i angränsande

annexförsamling i samma pastorat.

De sakkunniga har till rikets kyrkobokföringsinspektörer riktat följande

fråga: vilka skäl kan anföras för och emot att pastorsexpeditionerna i ett

pastorat, där för närvarande finns flera expeditioner på olika platser, centraliseras

till pastoratets huvudort? De redovisar denna enkät i en särskild

bilaga till betänkandet och anför i anslutning därtill följande.

Av kyrkobokföringsinspektörernas yttranden framgår, att ett flertal inspektörer

ställt sig avvisande mot den framförda tanken på en centralisering

av pastorsexpeditionerna. Två inspektörer har direkt uttalat sig för

en centralisering. Några har antingen icke tagit någon bestämd ståndpunkt

i frågan eller endast uttalat, att denna måste bedömas från fall till fall.

För problemet om kyrkobokföringens lokala anordnande bör liksom hittills

den ledande synpunkten vara att underlätta för allmänheten att utan

alltför stor tidsutdräkt och kostnad nå pastorsexpeditionen, när behov därav

föreligger. Avstånd och kommunikationer inom pastoratet träder därför

i förgrunden. I den mån goda kommunikationer finns från pastoratets alla

delar till den ort, där pastorsexpeditionen ligger, förlorar frågan om avstånden

i betydelse. Där förhållandevis täta buss- eller järnvägsförbindelser

finns från ett pastorats olika delar till platsen för pastorsexpeditionen

är dessa kommunikationer numera så snabba, att även vid större avstånd

en resa till och från expeditionen sällan blir över hövan tidsödande

och kostsam. Om återigen dylika kommunikationslinjer saknas eller trafikeras

så sparsamt, att en resa till och från expeditionen tar en hel dag eller

kanske mera i anspråk, blir frågan om avstånden i pastoratet av vikt. Härvid

må dock framhållas, att församlingsborna i ganska stor utsträckning

kan få sina ärenden till pastorsexpeditionen uträttade per telefon. I 15 §

folkbokföringsförordningen förutsättes emellertid i princip, att anmälningar

om födelser, dödsfall och flyttningar in. in. skall göras muntligen vid personlig

inställelse av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne.

Även om det inom en församling från viss del är långa avstånd och besvärliga

kommunikationer till platsen för pastorsexpeditionen, är det därmed

icke givet, att en särskild pastorsexpedition bör inrättas för detta avsides

liggande område. För eu sådan åtgärd bör också fordras, att det antal

personer, som skall betjänas genom den nya expeditionen, icke är alltför

ringa. Att med splittrande av bokföringsenheten anordna en särskild expedition

för exempelvis en eller flera byar med tillhopa endast några hundratal

invånare bör icke utan synnerligen starka skäl ifrågakomma. Något

lägsta invanarantal för ett område för erhållande av egen pastorsexpedition

är likväl icke lämpligt att fixera. Denna fråga synes böra bedömas

från fall till fall. Givet är, att exempelvis i de vidsträckta norrländska för
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

samlingarna kravet på folkmängd icke kan sättas så högt som i landet i

övrigt. Då en ny tätort av någon betydenhet vuxit upp inom ett pastorat

på större avstånd från pastorsexpeditionen, kan detta förhållande aktualisera

frågan om särskild expedition men också om förflyttning av den varande

expeditionen till denna ort.

Efter dessa inledande synpunkter framhåller de sakkunniga följande

gentemot vissa av kyrkobokföringsinspektörerna gjorda invändningar mot

den ifrågasatta centraliseringen.

En del av kyrkobokföringsinspektörerna gör gällande, att från arbetsteknisk

synpunkt en decentralisering av kyrkobokföringen medför större

effektivitet i arbetet samt bättre betingelser för korrekthet och fullständighet

i fråga om de av allmänheten lämnade uppgifterna än vad fallet är

med en central expedition. Ungefär lika många inspektörer anser emellertid,

att en centralisering innebär en rationalisering genom bättre möjlighet till

överblick över och ledning av kyrkobokföringen. Varken de fördelar eller

nackdelar för kyrkobokföringens tekniska besörjande, som expeditionsarbetets

centralisering eller decentralisering sålunda ansetts föra med sig, är

dock så stora, att de i och för sig kan tillmätas betydelse för denna frågas

generella bedömande, liksom ej heller vid ett bedömande av den speciella

frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt. Detta utesluter

givetvis icke att i det särskilda fallet dessa synpunkter kan få utslagsgivande

innebörd.

Av flera kyrkobokföringsinspektörer framhålles även, att det är lättare

att få heltidsanställda skrivbiträden på pastorsexpeditionerna än deltidsanställda.

Följaktligen skulle det kunna inträffa att vid uppdelning av en

expedition, där för närvarande finns ett heltidsanställt skrivbiträde, behov

uppstår av ett halvtidsanställt skrivbiträde på var och cn av de särskilda

expeditionerna och att biträdesfrågan därigenom blir svårare att lösa. Även

om denna synpunkt är av vikt, lärer likväl biträdesfrågan till sist — liksom

frågan om kyrkobokföringsarbetets tekniska besörjande — huvudsakligen

få bedömas med hänsyn till de föreliggande lokala förhållandena.

I flera av yttrandena framhålles vidare, att det för en präst, som bor

på annan ort i pastoratet än kyrkoherden, blir en värdefull övning att

få handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, tills han själv — såsom

kyrkoherde — får överinseendet över kyrkobokföringen i ett pastorat.

Denna honom åvilande uppgift innebär ock ett bättre utnyttjande av hans

arbetskraft. För en sådan präst medför egen pastorsexpedition dessutom

goda möjligheter att komma i personlig kontakt med församlingsborna,

enär dessa ofta begagnar besöket på pastorsexpeditionen för att med sin

präst samtala i frågor av personlig art. Allt detta utgör omständigheter,

som mer eller mindre kan tala till förmån för en centralisering av kyrkobokföringen

och därmed i sin mån också för anordningen med särskilda

kyrkobokföringsdistrikt, men de är i varje fall icke av den vikt, att de

ensamma för sig bör föranleda inrättande av särskilt kyrkobokföringsdistrikt,

så snart eu präst är placerad på annan ort i församlingen än kyrkoherden.

Den ekonomiska sidan av problemet har också berörts av kyrkobokföringsinspektörerna.

Sålunda framhålles som skål mot cn centralisering

av pastorsexpeditionerna och följaktligen väl också mot en indragning av

kyrkobokföringsdistrikt, att de nuvarande expeditionslokalerna och arki
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ven i allmänhet är avpassade efter nu rådande förhållanden, och att vid

slopande av en expedition utrymmena i den centrala expeditionen mången

gång behöver utökas. Därjämte kommer nu befintliga expeditionslokaler

och arkiv vid de indragna expeditionerna att stå outnyttjade. Detta allt

är oekonomiskt. Likartade problem uppstår emellertid vid inrättande av

nya pastorsexpeditioner, då man för sådan ny expedition med arkiv behöver

anskaffa särskilda lokaler. Vidare ställer sig givetvis underhåll och

drift billigare för en större expedition med arkiv än för flera mindre. Mera

betydelsefullt är att vid en indragning av pastorsexpedition å platsen för

denna stationerad präst icke genom tvånget att fullgöra tjänstgöring på

den centraliserade pastorsexpeditionen betungas med alltför tidsödande

och därmed också arbetssplittrande och kostnadskrävande resor.

Till vad de sakkunniga sålunda anfört till gendrivande av de skäl, som

framförts mot en centralisering av kyrkobokföringen, tillägger de slutligen

följande.

En centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat till dettas huvudort

kan, såsom framgår av svaren å den i ämnet gjorda enkäten, i särskilda

fall innebära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet:

rationalisering av arbetet med kyrkobokföringen främjas och möjligheterna

till erhållande av biträden å expeditionen ökas, varigenom åter

prästerna blir mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat

rutinmässigt skrivarbete och på så sätt får bättre tid för dem åvilande

andra arbetsuppgifter. Den merbelastning, som ett sammanförande av flera

smärre församlingar till ett pastorat eljest — oavsett måttlig areal och

skälig folkmängd — kan medföra för prästerna och särskilt för kyrkoherden,

elimineras sålunda till viss grad till fromma för det väsentliga i den

prästerliga församlingsverksamheten — förkunnelsen, församlingsvården

och den personliga själavården. Därmed undanröjes också i någon mån det

hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i månget

fall utgör för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisationen.

Centralisering av kyrkobokföringen kan dock icke förväntas generellt

genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden kan på sina håll omöjliggöra

detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje

fall föreliggande lokala betingelserna. Fn översyn av de gällande författningsbestämmelserna

rörande kyrkobokföringen kan likväl underlätta en

centralisering, särskilt i avseende å allmänhetens betjänande.

I det speciella fall där eu prästerlig tjänst indrages, med vilken varit förenad

skyldighet att bestrida kyrkobokföringen för viss församling eller

särskilt kyrkobokföringsdistrikt, medför detta emellertid icke nödvändigtvis,

att den indragna expeditionen flyttas till moderförsamlingen. Skall

särskild expedition fortfarande uppehållas för en närmare belägen annexförsamling,

kan det tänkas, att den förra expeditionen i stället sammanföres

med expeditionen för den sistnämnda församlingen. Följaktligen bör

i dylikt fall noga prövas, vilket av nämnda alternativ som för församlingsborna

innebär den minsta olägenheten.

YTTRANDEN

_ Domkapitlet i Uppsala: Ett nära samband föreligger mellan prästens

själavårdande verksamhet och hans kyrkobokföringsarbete. Vid anmälan

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

om barns födelse, vid dop, konfirmation, vid vigsel och begravning kommer

en församlingsmedlem ofta —- kanske för första gången — i mera personlig

kontakt med församlingens präst. Var och en av dessa händelser

innebär för den enskilde betydelsefulla tillfällen i livet av ofta djupt ingripande

natur. Det erbjudes här prästen tillfälle att komma församlingsborna

särskilt nära samt dela deras glädjeämnen och trösta bedrövade

hjärtan. Denna personliga kontakt, som sålunda förhållandet självt osökt

ger, kan icke uppehållas, om kyrkobokföringen centraliseras och närmast

framträder såsom en avdelning i kommunalkontoret. Nu förefintlig kyrkobokföring

i församling och kyrkobokföringsdistrikt bör därför enligt domkapitlets

mening icke utan starka och vägande skäl brytas sönder.

Domkapitlet i Linköping: För att möjliggöra en rationell reglering har

de sakkunniga prövat olika vägar att åstadkomma lättnader i kyrkobokföringsarbetet.

Sådan rationalisering må vara välbetänkt. Däremot vill

domkapitlet energiskt avböja varje tendens till centralisering av kyrkobokföringen

till en för pastoratet gemensam huvudort i likhet med kommunens

administrering från kommunal centralpunkt. Allmänheten, för vars skull

kyrkobokföringsapparaten med dess service är till, har rätt att bli betjänad

så vitt möjligt på den ort, där den är bosatt. Man har också rätt till och

behov av att få kontakt med sin präst på ett annat och smidigare sätt än

som kan ske, där prästmannen blott vissa timmar per vecka är att träffa

eller man måste färdas milslånga vägar för att nå den personliga kontakten.

De sakkunnigas uttryckssätt ger möjlighet till utveckling åt olika håll.

Det är därför domkapitlet anser sig böra bestämt utesluta varje tanke på

ytterligare centralisering. Att biträdestjänster inrättas å pastorsexpeditioner,

där så är nödigt, synes väl motiverat utifrån nuvarande arbetsbelastning

men får under inga förhållanden tagas till motivering för indragning

av nu fungerande pastorsexpeditioner. Man måste också hålla i sikte att

det administrativa arbetet blott är en sida — ingalunda den viktigaste

— av det prästerliga betjänandet.

Domkapitlet i Skara: Den ifrågasatta centraliseringen av kyrkobokföringen

kan givetvis, som de sakkunniga framhåller, medföra vissa fördelar.

Alen dessa uppväger enligt domkapitlets mening icke de menliga verkningarna

av en dylik omläggning. För befolkningen i de församlingar, som mister

sin pastorsexpedition, kommer de längre avstånden till den nya expeditionen

att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Likaså blir

den personliga kontakt mellan präst och församlingsbor, som icke minst i

mindre församlingar är en betydelsefull vinst av arbetet på pastorsexpeditionen,

lidande på en centralisering av kyrkobokföringen. I många fall blir

även en ombyggnad och utökning av nuvarande expeditionslokaler och

arkiv erforderliga med tv åtföljande synnerligen dryga kostnader.

Domkapitlet i Strängnäs: Centraliseringen av kyrkobokföringen avstyrkes

bestämt. Församling bör om möjligt ha egen pastorsexpedition, om

präst där är boende. Från både församlingsvärdens och befolkningens synpunkt

är detta värdefullt liksom för den personliga kontakten med den i

annexförsamlingen boende prästen. Fn centralisering innebär från skilda

synpunkter en försämrad service, och ej heller är någon ekonomiskt besparing

att förvänta därav.

Domkapitlet i Växjö: Den övervägda centraliseringen av kyrkobokföringen

skulle enligt domkapitlets uppfattning möta starkt motstånd i för
-

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

samlingarna. Den står därjämte i strid mot den i den nuvarande folkbokföringsförordningen

starkare än tidigare framhävda principen om den enskildes

skyldighet till personlig inställelse för ärendenas handläggning.

Domkapitlet i Göteborg: I fråga om kyrkobokföringen har de sakkunniga

huvudsakligen övervägt, huruvida denna bör centraliseras eller decentraliseras.

Frågan har enligt sakens natur främst betydelse, när det gäller

landsbygdspastoraten. De faktorer, som här enligt domkapitlets mening i

första hand bör vara avgörande, är 1) att allmänheten beredes en tillfredsställande

service, 2) att expeditionsarbetet ordnas så, att det ej i orimlig

utsträckning tar prästens tid och krafter i anspråk, 3) önskvärdheten av

så vitt möjligt personlig kontakt mellan prästen och den expeditionssökande

allmänheten samt 4) den ekonomiska faktorn. Att allmänheten i regel

blir bättre betjänad genom en mindre och närmare belägen expedition än

genom en större centraliserad sådan samt att prästen även därigenom kommer

i närmare kontakt med sina församlingsbor, synes uppenbart. Men

kyrkobokföringen binder också mera prästens tid, om dennes arbete är

förlagt till en centraliserad pastorsexpedition än om han kan sköta den i

sin prästgård — förutsatt, att expeditionen är dit förlagd. I det senare

fallet har han nämligen större möjligheter att utnyttja lägligt avpassad

tid för arbetet med kyrkobokföringen. Även ekonomiska skäl talar i det

övervägande antalet fall för en decentralisering — också här under förutsättning,

att prästen är stationerad på platsen för expeditionen. Erfarenheten

torde nämligen visa, att en större expedition i regel blir proportionsvis

betydligt mer påkostad i fråga om lokaler och inventarier än en mindre,

liksom också att därstädes heltidsanställd biträdespersonal blir betydligt

dyrare än den mera tillfälliga biträdeshjälp, som kan vara erforderlig, när

kyrkobokföringen fördelas på ett flertal mindre expeditioner. I sistnämnt

fall undvikes också kostsamma resor från prästens stationeringsort till den

centrala expeditionen. På grund av det anförda anser domkapitlet en rimlig

decentralisering vara ändamålsenligare än en långt driven centralisering.

Då nuvarande expeditioner i annexförsamlingar och särskilda kyrkobokföringsdistrikt

i regel är anpassade efter ändamålsenlighetens och de

lokala förhållandenas krav, vill domkapitlet i varje fall förorda största varsamhet

med indragning av dessa.

Domkapitlet i Karlstad: Från såväl rent kyrklig som ideell och kulturell

synpunkt innebär det ett försämrat förhållande, om pastorsexpedition flyttas

från annexprästgård, när församlingsborna vant sig vid att där träffa

prästen även i expeditionsärenden. Den rent personliga kontakten uppväger

de fördelar från expeditionsteknisk synpunkt som en centralisering

kan innebära. Domkapitlet anser sig också ha anledning att peka på de

svårigheter av arkivteknisk art, som dylika centraliseringar kan medföra,

framför allt i sådana fall, där nuvarande moderförsamling blir annexförsamling

i ett nytt pastorat med centraliserad bokföring.

Domkapitlet i Härnösand: Frågan om centralisering av kyrkobokföringen

anser domkapitlet vara för sent väckt. Den skulle i så fall ha skett i

samband med folkbokföringsreformen. Att nu, då denna reform med stora

kostnader för lokaler och material redan genomförts, slopa en hel del härav

och vidtaga en ny omfattande ändring med ännu ytterligare stora kostnader

kan icke vara ekonomiskt försvarligt. Fn centralisering gagnar inte

heller församlingslivet, då den utan tvivel bidrar till en ännu sämre kontakt

än nu mellan församlingsmedlemmarna och prästerskapet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Visby (genom åberopande av vad kyrkobokföringsinspektören

i Visby stift anfört): Finns blott en präst i pastoratet eller flera präster,

men dessa bosatta å samma ort, bör centralisering av kyrkobokföringen

alltid ske; decentralisering har då endast nackdelar och drar onödiga reskostnader.

Finns flera präster i pastoratet, bosatta å skilda orter, har centralisering

endast nackdelar; resekostnaderna kan bli ofantliga.

Domkapitlet i Stockholm finner för sin del intet att erinra mot föreslagen

centralisering av kyrkobokföringen.

Stijtsnämnden i Göteborg: Minskning av prästgårdarnas antal kan leda

till att åtskilliga nu befintliga kyrkoarkiv blir överflödiga samtidigt som

behov uppstår att utöka andra arkiv. En centralisering av pastorsexpeditionerna

till tätorter kan givetvis diskuteras från olika synpunkter. Även om

man anser att en dylik rationalisering i en del fall är önskvärd, lärer den

i andra fall icke vara tillräckligt motiverad. Under alla förhållanden bör

här stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn tagas till om lämpliga

lokaler med särskilda arkiv redan nu finns. De kostnader som nedlagts för

anordnande av dylika lokaler är ofta betydande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: De sakkunniga framhåller, att de prästerliga

arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens utformning,

och förordar vissa åtgärder för att lätta arbetsbördan. Därvid

har rekommenderats en viss centralisering av pastorsexpeditionerna i ett

pastorat till dettas huvudort, vilket ansetts innebära åtminstone i vissa

fall bestämda fördelar för det prästerliga arbetet. Den av de sakkunniga

gjorda sammanställningen av uppgifter om antal arbetstimmar per präst

och månad i vissa pastorat utvisar, att av det redovisade sammanlagda antalet

arbetstimmar en betydande del åtgått för arbete å pastorsexpedition.

Av detta arbete torde huvudparten belöpa sig på kyrko- och folkbokföringsuppgifter.

Eu icke obetydlig lättnad i prästernas arbete synes kunna ske,

om åtminstone enklare och rutinbetonat arbete kunde överlåtas på skrivbiträden.

Länsstyrelsen vill understryka detta och håller före att om kontinuerlig

tillsyn av arbetet med kyrko- och folkbokföringen sker från en

ansvarig kyrkobokförares sida en icke oväsentlig del därav kan utföras av

omdömesgilla och för detta arbete rutinerade skrivbiträden.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De organ, som har att samarbeta med varandra

i det löpande folkbokföringsarbetet — här bortses sålunda från särskilda

årliga kontrollåtgärder såsom mantalsskrivningen —- är i huvudsak

pastorsämbetena och länsstyrelsernas folkbokföringsdetaljer, de s. k. länsbyråerna.

Av största betydelse blir då en snabb och lätt kommunikation

mellan dessa organ. Med denna utgångspunkt är en centralisering <1. v. s.

färre och större pastorsexpeditioner avgjort att föredraga. Två eller flera

mindre pastorsexpeditioners sammanförande till en större i pastoratets huvudort

gör i många fall ett heltidsanställt skrivbiträde nödvändigt med

möjlighet för vederbörande länsbyrå att komma i förbindelse med expeditionen

varje dag för inhämtande av eventuellt erforderliga kompletterande

upplysningar. Men även därest endast ett halvtidsanställt biträde

behöver anlitas, är det till fördel för folkbokföringsarbetets snabba bedrivande,

om man kan säkert räkna med att pastorsexpeditionen hölles öppen

ett par timmar varje dag eller åtminstone varannan dag. Att det för länsbyrå

m. fl. skulle vara lättare att varje dag och under hela dagen få be
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

hövliga upplysningar på mindre expeditioner i prästgårdarna än på större

centrala expeditioner överensstämmer icke med de erfarenheter, som gjorts

å härvarande folkbokföringsdetalj. Det har nämligen visat sig, att det understundom

kan vara svårt att få kontakt med pastor under ett par eller

någon gång flera dagar i följd. Vid en centralisering behöver pastor, vilken

har sitt egentliga verksamhetsområde på ett helt annat plan, ej befatta sig

med sådant rutinarbete som berörda upplysningars lämnande. Det är ju

i de flesta fall fråga om uppgifter, som kan hämtas ur församlingsbok eller

personakt och lika bra lämnas av ett biträde som av pastor själv.

Olägenheterna av en centralisering med hänsyn till allmänhetens betjänande

behöver ej heller bli så stora med nutida i regel goda buss- eller järnvägsförbindelser.

En hel del anmälningar till pastor göres faktiskt redan

nu per telefon och en eventuell översyn av gällande bestämmelser kan måhända

medföra, att denna väg även legaliter medges i åtminstone något

av de fall (födelse, dödsfall och flyttning) där nu i princip personlig inställelse

förutsättes.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Intet synes vara att erinra mot en

centralisering av kyrkobokföringen, i den mån arbetet med denna tar sådan

tid i anspråk, att det är av behovet påkallat, att ett skrivbiträde med heltidstjänstgöring

anställes. Med hänsyn till den jämförelsevis långa arbetstiden

per präst med kyrkobokföring och folkbokföring — enligt den av

de sakkunniga verkställda undersökningen i allmänhet mellan en tredjedel

och en fjärdedel av hela arbetstiden — torde, även om den för prästerskapet

genom dessa göromål vunna kontakten med vida kretsar av församlingsbor

icke får underskattas, anställande av skrivbiträden med heltidstjänstgöring,

särskilt i pastorat med en stor och sammanträngd befolkning,

böra i större omfattning än hittills komma i fråga till gagn för det i

egentlig mening kyrkliga arbetet i pastoratet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Centralisering av pastorsexpeditionerna

i ett pastorat kan från länsstyrelsens arbetssynpunktcr medföra vissa

fördelar. Från allmänhetens synpunkt kan däremot allvarliga erinringar

resas mot en sådan centralisering i andra än tätortspastorat, enär flera

pastorsexpeditioner innebär större bekvämlighet och bättre service för allmänheten.

Länsstyrelsen vill därför ej för sin del förorda förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Enligt den av de sakkunniga företagna

utredningen angående prästernas arbetsuppgifter upptar här arbetet med

bland annat kyrko- och folkbokföringen en framskjuten plats. Enbart härför

har genomsnittligt per präst åtgått 29 procent av hela arbetstiden i

tjänsten. Dessa tidsuppgifter visar att prästen nödgas ägna en betydande

tid åt tjänsteuppgifter utanför den egentliga kyrkliga verksamheten. Det

måste anses vara i hög grad önskvärt att söka bringa prästerna lättnad

häri. De sakkunniga har också beaktat detta genom att rekommendera en

viss centralisering av kyrkobokföringen, varigenom enklare och rutinbetonat

skrivarbete lättare kan överlåtas på anställda expeditionsbiträden. Genom

en dylik centralisering med därav följande lättnad i prästernas arbetsbörda

uppväges i viss grad den merbelastning i arbetsbördan, som den

åsyftade förstoringen av vissa pastorat eljest medför för prästerna.

Länsstyrelsen i Hallands län: Den av de sakkunniga rekommenderade

centraliseringen av kyrkobokföringen ger möjlighet att på anställda expeditionsbiträden

överföra en del enklare och rutinbetonat arbete med kyrko
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

och folkbokföringen. För detta läns vidkommande, där avstånden är jämförelsevis

korta och kommunikationerna i allmänhet välordnade, blir olägenheterna

av en sådan anordning icke särskilt stora, medan å andra sidan

en centralisering med därav följande rationalisering av expeditionsarbetet

och ökad möjlighet att anställa skrivhjälp kan förväntas bli till fördel för

samarbetet mellan pastorsexpeditionerna och länsbyrån för folkbokföringen.

A andra sidan bör en centralisering icke drivas så långt att svårigheter

uppstår för allmänheten att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad na

pastorsexpeditionen. De lokala förhållandena måste därför i varje särskilt

fall bli avgörande för frågan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vad de sakkunniga föreslagit

ifråga om centralisering av ett flertal pastorsexpeditioner på olika platser

till pastoratets huvudort har intresse bland annat från folkbokföringssynpunkt.

Som skäl för centraliseringen har anförts bland annat, att prästerna

därigenom befrias från en del rutinmässigt bokföringsarbete, som med större

fördel kan utföras av skrivbiträden. Centraliseringen innebär en rationalisering

genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrkobokföringen.

Vidare kan expeditionerna hållas öppna i större utsträckning

än för närvarande. Länsstyrelsen anser visserligen, att prästernas bestyr

med folkbokföringen numera i stort sett handhas tillfredsställande på det

sätt arbetet för närvarande är organiserat men håller dock före, att centralisering

medför en önskvärd rationalisering, som kommer allmänhet, länsbyrå

och polismyndighet m.fl. till godo, bland annat därigenom att expeditionerna

kan hållas öppna varje dag under kontorstid. Att många pastorsexpeditioner

är tillgängliga allenast ett par timmar en eller annan dag i

veckan, som nu är fallet, synes länsstyrelsen mindre tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Centralisering innebär en rationaliseringav

kyrkobokföringen och underlättar samarbetet mellan länsbyråerna och

expeditionerna. Det synes dock tveksamt om dessa fördelar är så stora,

att de uppväger de olägenheter, som en centralisering medför för prästerna

och allmänheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Fn centralisering av kyrkobokföringen

kan i vissa fall utgöra ett led i en sådan omfördelning av arbetsbördan, som

kan lägga en del rutinarbete på biträdande arbetskrafter. Frågan om en

centralisering bör emellertid prövas från fall till fall och föregås av utredning

rörande de på varje ort föreliggande lokala förhållandena. Helt allmänt

vill länsstyrelsen som sin mening framhålla, att i Värmlands län betingelserna

för en centralisering är ganska ringa. De nuvarande kyrkobokföringsdistrikten

inom länet — diiri inbegripna såväl de särskilda, fastställda

distrikten som ock vissa »arbetsdistrikt» — bör åtminstone för den

närmaste framtiden bestå orubbade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Efter folkbokföringsförordningens

ikraftträdande har det från prästerligt håll ofta framhållits, att bestyret

med den löpande kyrkobokföringen alltför mycket inkräktar på det väsentliga

i den prästerliga församlingsverksamheten. Detta gäller framför

allt församlingar, där expeditionsarbetet kräver rätt lång tid men biträdeslijälp

av ekonomiska skäl eller pä grund av bristande tillgång till lämplig

arbetskraft för deltidsanställning ej kan erhållas. Kyrkobokföringen i sin

nuvarande utformning utgöres Sill stor del av rent rutinmässigt registrerings-

och expeditionsarbete. Ehuru detta arbete kräver noggrannhet och

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

säkerhet synes det doek från rationellt ekonomisk synpunkt mindre försvarligt,

att en kyrkoherdes eller komministers kvalificerade arbetskraft i någon

avsevärd omfattning tas i anspråk för arbetsuppgifter av sådan art. En

centralisering av kyrkobokföringen till pastoratets huvudort innebär säkerligen

i många fall en förbättring i detta hänseende genom de ökade möjligheterna

att erhålla skrivbiträdeshjälp. Sett på längre sikt kan en centralisering

även beräknas medföra sänkta kostnader för expeditions- och arkivlokaler.

I 15 § folkbokföringsförordningen förutsättes i princip, att enskild

person åliggande anmälningsskyldighet skall fullgöras muntligen vid personlig

inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller ombud för honom.

Fullständig och tillförlitlig skriftlig anmälan kan jämväl godtagas. I praktiken

kommer emellertid telefonen i allt större utsträckning till användning

för allmänhetens förbindelse med pastorsexpeditionen. Länsstyrelsen finner

en ändring av nämnda bestämmelser önskvärd för åstadkommande av ett

smidigare betjänande av allmänheten.

En centralisering av kyrkobokföringen är alltså i princip önskvärd, men

bör genomföras med stor återhållsamhet och i varje särskilt fall prövas med

hänsynstagande till de lokala betingelserna. Inrättandet av centrala expeditioner

kommer i en del fall att medföra avsevärda direkta kostnader för

erhållande av lämpliga lokaler. Vidare uppstår större kostnader för biträdeshjälp.

Värdet av en förbättring från organisatorisk synpunkt vid en

centralisering motsvaras av de ökade administrationskostnader en sådan

centralisering kan beräknas medföra. Med hänsyn till resekostnader och

tidsspillan torde präst i församling utan egen pastorsexpedition endast i

mindre utsträckning komma att tjänstgöra på den centrala expeditionen.

En centralisering med åtföljande större arbetsdistrikt kan därför innebära

mindre effektiv kyrkobokföring än för närvarande. Denna olägenhet kan

dock i de flesta fall motverkas genom en effektivisering av roteombudens

arbete.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län har förklarat sig tillstyrka eller ej hava något att erinra emot en centralisering

av kyrkobokföringen på sätt de sakkunniga föreslår.

Kammarkollegiet: De skäl, som kan anföras mot centralisering av kyrkobokföringen,

synes kollegiet vara så vägande, att kollegiet icke kan ansluta

sig till de sakkunnigas mening i frågan. Då det enligt folkbokföringsförordningen

15 § förutsättes såsom regel, att anmälningar om födelser, dödsfall

och förflyttningar in. in. skall göras muntligen vid personlig inställelse

av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne, är det givetvis av

vikt, att pastorsexpeditionen är närbelägen, så att ett besök å densamma

icke kräver långa resor med därav föranledda kostnader och tidsspillan.

En decentraliserad kyrkobokföring ger stora möjligheter till personlig kontakt

mellan prästen och hans församlingsbor. Det må vara riktigt, att en

centraliserad kyrkobokföring innebär en viss rationalisering och kan medföra

lättnad i prästernas arbetsbörda, men detta uppväger icke berörda

fördelar av nuvarande ordning med decentraliserad sådan bokföring. De

biträdande prästerna bör, där särskilda tjänstgöringsområden bibehålies

för dem, lämpligen i allmänhet handha kyrkobokföringen inom sådant område.

En centraliserad kyrkobokföring medför även en icke oväsentlig höjning

av prästernas resekostnader.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Riksarkivet: De fördelar eller nackdelar, som är förknippade med en

centralisering av kyrkobokföringen och arbetet å pastorsexpedition, faller

icke i och för sig under riksarkivets bedömande, men ett arkivintresse finns

här onekligen att bevaka: beredandet åt arkivalierna av tryggad förvaring

i för dem lämpliga lokaler. Riksarkivet understryker vikten av att dessa

frågor vinner en tillfredsställande lösning, innan en centralisering av arkivalierna

äger rum. Man kan ej komma till rätta med lokalsvårigheterna

genom att i någon större utsträckning förtidsleverera kyrkoarkivalier till

lands- och länsarkiven. Detta är givetvis ägnat att oförmånligt påverka

centraliseringsmöj ligheterna.

Landsarkivarien i Uppsala: Landsarkivet har i avseende å frågan om

kyrkobokföringens centralisering redan haft erfarenhet av hur denna frågas

väckande vållat beklagliga uppskov med förverkligande av föreslagna arki

vrumsbyggen. Det synes därför i högsta grad angeläget, att ett principiellt

avgörande i frågan träffas så snart som möjligt. Från arkivvårdssynpunkt

måste den bedömas på ett i viss mån annat sätt för annexförsamling,

där komminister är stationerad, än för annan annexförsamling. I förra

fallet synes det lyckligast, att komministern vårdar och har ansvaret för

församlingens hela till landsarkiv ej avlämnade arkivbestånd. I senare fallet

är det lika avgjort att föredraga, att kyrkoarkivet förvaras i moderförsamlingen

hos kyrkoherden, även om han vissa dagar uppehåller expedition

i annexförsamlingen.

Landsarkivarien i Göteborg: Mot en centralisering av kyrkobokföringen

och expeditionsarbetet inom pastoraten kan knappast någon invändning

från arkivvårdssynpunkt göras, under förutsättning att brandsäkra, fuktfria

och tillräckligt stora arkivrum redan finns eller inrättas där pastorsexpeditioner

skall vara inrymda.

Landsarkivarien i Vadstena: Det viktigaste skälet mot centralisering av

kyrkobokföringen torde vara, att allmänheten (på landet) får svårare att

komma i förbindelse med pastorsexpeditionen; detta kan bli av betydelse

såväl för möjligheterna att erhålla de uppgifter och intyg, som måste sökas

där (»sämre service»), som för fullständigheten av de uppgifter, som skall

lämnas (otillförlitlig kyrkobokföring). Farhågorna för otillförlitlig kyrkobokföring

är överdrivna. Som korrektiv på kyrkobokföringen finns mantalsskrivningen;

med utgångspunkt från mantalsuppgifterna kan kyrkobokföringens

uppgifter i behövlig utsträckning rättas och fullständigas. Det

är en sund utveckling av folkbokföringen, om mantalsliingden ställes i centrum

för denna och kyrkobokföringen organiseras härefter; därigenom kan

kyrkobokföringen rationaliseras och förenklas, något som kan fä betydelse

för indelningsfrågorna. Kyrkobokföringens effektivitet behöver således ej

minskas genom en större eller mindre centralisering av pastorsexpeditionerna.

För en centralisering talar framför allt den arbetsrationalisering och

de i längden minskade kostnader, som den otvivelaktigt medför. Från ren

folkbokföringssynpunkt bör man därför ej betrakta centraliseringsåtgärder

av olika slag med misstro. De kan tvärtom erbjuda åtskilliga fördelar.

Landsarkivarien i Lund: Det synes ganska klart, att kyrkobokföringens

kvalitet blir minst lika god, då den skötes för ett större distrikt, som då

den utföres för ett mindre. Av betydelse är härvidlag, att vid en större

pastorsexpedition arbetet till betydande del kommer att utföras av kyrkoskrivare

och kanslibiträden, som helt ägnar sig åt detta arbete, under det

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att detta för prästmannen aldrig kan bli annat än en sak vid sidan av

många andra lika viktiga åligganden. Det har framhållits att den unge

prästen får en värdefull övning i kyrkobokföring, om han sköter denna

i ett mindre distrikt såsom komminister eller kyrkoadjunkt, vilket sedan

kommer honom till godo vid expeditionsarbetet i ett större distrikt. Det

kan ligga något i detta, men en allsidigare skola erbjuder säkert arbetet

vid en expedition med flera prästmän och för arbetet direkt anställda. Kyrkobokföringens

utförande bör därjämte med större distrikt bli jämnare

och skillnaden mellan god och mindre god kyrkobokförare bli mindre framträdande.

Från arkivvårdssynpunkt är det tvivelsutan också en fördel med

färre större enheter än med flera smärre. En ändamålsenlig rationalisering

i fråga om lokal, anskaffande av material, böckers och handlingars förvaring

och förtecknande måste följa med de större förhållandena.

Landsarkivarien i Härnösand: Centraliseringen av kyrkobokföringen är

avsedd att avgöras från fall till fall med hänsyn till föreliggande lokala

betingelser; i Norrland med dess stora avstånd mellan orterna torde den

ej bli aktuell. Enligt min uppfattning måste en centralisering bli förbunden

med risker i fråga om folkbokföringen; om 5—7 församlingar har gemensam

kyrkobokföring, föreligger alltid fara för att anteckningar göres i fel församlings

kyrkobok. Sysslandet med en enda församlings kyrkobokföring

liksom ordningsarbetet med den egna församlingens kyrkoarkiv skänker

därjämte en präst en vidgad och fördjupad inblick i församlingens förhållanden

i äldre och yngre tid, vilket måste få betydelse för hela den prästerliga

gärningen i församlingsarbetet. Vid en centralisering försvagas denna

kontaktmöjlighet. Emellertid är det ej rätt att rida spärr mot tidens berättigade

krav, och i mindre omfångsrika pastorat i södra Sverige kan övervägande

skäl tala för en centralisering. Vad som därvid är viktigt att

framhålla från arkivmannahåll är, att ingen centralisering bör ske förrän

behovet av arkivlokaler är tillgodosett.

Länsarkivarien i Visby: Lands- och länsarkiven har rikliga tillfällen till

kontakt med pastorsämbetena dels vid behandlingen av förfrågningar från

myndigheter och enskilda, dels och framförallt vid tillsynen över tillämpningen

av arkivförfattningarna. Särskilt är detta fallet vid infordrande av

leveranser och inkrävande och granskning av tioårsförteckningar. Erfarenheterna

från dessa kontakter är så skiftande, att de icke kan läggas till

grund för något omdöme om centraliseringens fördelar eller nackdelar. Pastorsexpeditionens

storlek har nämligen icke någon som helst betydelse för

den skriftväxling, varom här är fråga. Avgörande för effektiviteten är tydligen

blott arkivbildarens personliga fallenhet, energi och intresse. I fråga

om centraliseringens konsekvenser för expeditionslokaler och arkiv är det

emellertid lättare att uttala sig. De nuvarande expeditionslokalerna och

arkivrummen är anpassade efter nuvarande förhållanden. Vid en centralisering

behöver därför säkerligen flera expeditionslokaler och arkivrum utvidgas,

medan samtidigt andra arkivrum kommer att stå tomma. Häremot

har anförts, att en centralisering minskar på lång sikt kostnaderna för expeditionslokaler

och arkiv. De anförda skälen mot en centralisering är dock

värda den största uppmärksamhet.

Statistiska centralbyrån: I åtskilliga fall kan förekomma, att församlingar,

vilka haft gemensam pastorsexpedition, föres till olika pastorat.

I sådana fall blir nödvändigt att överväga att antingen låta de överförda

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majits skrivelse nr 2.

församlingarna ha gemensam pastorsexpedition med någon församling i

det nybildade pastoratet eller inrätta ny gemensam pastorsexpedition. En

centralisering av vissa pastorsexpeditioner kan bli en följd även av en föreslagen

indragning av en prästerlig tjänst. Det förutsättes, att verkningarna

i kyrkobokföringsavseende även av en sådan centraliseringsåtgärd blir

vederbörligen beaktade.

Det framstår enligt centralbyråns uppfattning som en angelägen uppgift,

att befintliga möjligheter att tillskapa gynnsammare förutsättningar

för ett ökat anlitande av skrivbiträden till bokföringsmässiga göromål och

mera rutinmässiga kyrkobokföringsåtgärder i enlighet med de sakkunnigas

riktlinjer särskilt i landsbygdspastoraten blir tillvaratagna i samband med

en pastoratsindelningsreform. Centralbyrån vill erinra om, att betydelsen

av att pastorsämbetena bereddes erforderlig skrivhjälp särskilt uppmärksammades

vid folkbokföringsfrågans behandling vid 1946 års riksdag samt

att genom föreskrifterna i 30 § folkbokföringsförordningen garantier tillskapats

för att pastor beredes erforderlig arbetshjälp. Särskild vikt bör tillmätas

de verkningar en centralisering får i fråga om möjligheterna att fullgöra

den allmänheten åvilande skyldigheten att anmäla födelser, dödsfall

och flyttningar samt i andra ärenden inställa sig på pastorsexpedition. Det

kravet får härvid uppställas, att en mera avsevärd arbetslättnad skall beredas

prästerna för att en pastorsexpedition skall få indragas på en ort, där

präst är stationerad, om därigenom allmänhetens besvär med anmälningspliktens

fullgörande mera påtagligt ökas. Inrättande av central pastorsexpedition

i ort, där präst icke är stationerad, bör icke ifrågakomma. Förutsättningarna

för ett tillfredsställande ordnande av lokalfrågan samt kostnaderna

härför kan emellertid, då gemensam expedition icke kan inrymmas

i redan befintlig prästgård, bli avgörande för frågan om en centralisering

av expeditionerna.

Folkbokföringsförordningen upprätthåller i princip krav på, att den allmänheten

åliggande anmälningsskyldigheten skall fullgöras muntligen vid

personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller behörigt

och i saken kunnigt ombud för honom (15 §). I propositionen i folkbokföringsfrågan

underströks emellertid angelägenheten av, att allmänhetens

medverkan gjordes så litet betungande som möjligt. I enlighet härmed är

kravet på personlig inställelse icke ovillkorligt. Pastor äger godtaga skriftlig

anmälan, som är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Vad beträffar telefonanmälningar,

synes det knappast ha varit förutsett, att sådana skulle mera

regelmässigt godtagas, även om direkt förbud däremot icke uppställts. Av

de yttranden att döma, vilka införskaffats av de sakkunniga, synes framgå

att praxis utvecklats därhän, att telefonanmälningar i stor utsträckning

godtages. Möjligheten att anlita roteombuden för att förmedla anmälningar

till kyrkobokföringen synes centralbyrån icke böra lämnas obeaktad vid

bedömandet av förutsättningarna för att anordna gemensam pastorsexpedition

för vissa församlingar.

Det har anförts, att en centralisering av pastorsexpeditionerna kan medföra

försiimrade möjligheter att snabbt betjäna olika myndigheter, bland

annat liinsbyråerna för folkbokföringen. Även om dessas förfrågningar, vilka

regelmässigt bör göras skriftligen, icke skulle kunna besvaras dagligen,

synes dock några olägenheter härav i allmänhet icke vara att befara. Telefonförfrågningar

bör som regel icke göras. Det bör även framhållas, at t eu

centralisering av pastorsexpeditionerna i och för sig kan vara ägnad att

12 — Hiharig till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

bereda viss lättnad såväl i allmänhetens anmälningsbesvär som i kyrkobokföringsavseende.

Centralbyrån syftar härvid på flyttningar, vilka äger

rum mellan församlingar, för vilka gemensam pastorsexpedition finns. Dels

bortfaller härvid för den anmälningsskyldige nödvändigheten att göra särskild

hänvändelse för uttagande av flyttningsbetyg; dels bortfaller för pastor

bestyret med rekvisition av personakt, varjämte kyrkobokföringsförfarandet

i övrigt undergår viss förenkling.

Huruvida ytterligare eftergifter kan göras från det principiella kravet

på personlig inställelse vid anmälan till kyrkobokföringen, torde tillhöra

den översyn av folkbokföringen, som för närvarande pågår inom finansdepartementet

genom särskilt tillkallad utredningsman.

Svenska pastoratens riksförbund: Utan tvivel har 1946 års författningar

rörande folkbokföringen medfört en avsevärd ökning av arbetet på pastorsexpeditionerna.

Å andra sidan har det i dessa författningar uttryckligen

stadgats skyldighet för församlingarna att sörja för att pastor erhåller skrivhjälp.

Man kan icke se bort från det faktum, att också arbetet på pastorsexpeditionen

bereder pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.

Kyrkobokföringen kan rent av bli ett led i församlings vården. Även

om prästerna helt befrias från arbetet med kyrkobokföringen och denna

uppdras åt civila ämbetsmän, blir det dock nödvändigt för församlingsprästen

att föra åtskilliga längder med anteckningar om församlings medlemmar.

Det måste från församlingsvårdens synpunkt vara att föredraga,

att han får de nödvändiga uppgifterna direkt, i första hand, i stället för att

han skall gå till en civil myndighet och be om dem. Anlägger man ekonomiska

synpunkter på frågan är det alldeles klart, att en överflyttning av

folkbokföringen till en civil myndighet kommer att medföra en betydligt

ökad kostnad för det allmänna, en kostnad som i sista hand drabbar de

enskilda skattebetalarna.

Från prästernas synpunkt kan det måhända vara bekvämare med en

centraliserad kyrkobokföring, som har med sig heltidsanställda skrivbiträden,

ordnad expeditionstid, modernare utrustning i expeditionslokalen in. in.

Denna synpunkt bör dock icke få vara avgörande vid frågans bedömning.

En centralisering av kyrkobokföringen torde i de flesta fall bereda väsentliga

svårigheter för allmänheten. På landsbygden är man i stor utsträckning

van vid att kunna komma till prästgården när som helst på dygnet och

få sina expeditionsärenden uträttade. Detta kan tydligen icke bli fallet,

om expeditionen förlägges till särskild lokal, som endast hålles öppen vissa

timmar. Det är långt ifrån säkert överallt, att de förbättrade kommunikationerna,

som i regel går från tätort till tätort, till närmaste stad eller köping,

också berör de avlägsna delarna av ett stort pastorat. I varje fall är

tåg- och bussförbindelser anpassade för stadsbesöken med i regel en tur

in till staden eller tätorten på morgonen och en tur tillbaka på eftermiddagen.

Det kan icke vara rimligt, att en person, som är avlägset boende,

skall behöva spilla en hel arbetsdag för att uträtta ett enkelt ärende på

pastorsexpeditionen i huvudorten.

Även om en centralisering av kyrkobokföringen skulle göra det möjligt

att bättre utnyttja den för expeditionsarbetet anslagna tiden, är det å

andra sidan också av stor betydelse, att prästen regelbundet kommer ut

till de olika delarna av sitt pastorat. Anordningen med flera expeditioner

på olika platser inom ett pastorat, i de olika församlingarna och i särskilda

kyrkobokföringsdistrikt, kan bli en sporre och hjälp att förverkliga detta.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Om det finns flera präster i ett pastorat, är det nog i regel till gagn för

församlingsarbetet, att pastorsexpeditionerna är decentraliserade och att

varje präst har ansvar för sin expeditionslokal. En synpunkt, som också

måste tagas i betraktande, är, att liinsbyrån och andra myndigheter lätt

måste kunna få kontakt med pastorsexpeditionen för erhållande av nödvändiga

upplysningar. Då är det bäst, att pastorsexpeditionen är förlagd

till prästgården och icke till en särskild lokal i tätorten. Eljest lär det icke

kunna ifrågasättas, att pastor skall kunna lämna de begärda upplysningarna

på annan tid än den fastställda expeditionstiden, som på landet ofta endast

utgör ett par timmar på en bestämd veckodag.

Såväl med hänsyn till god betjäning av allmänheten som till kontakten

med de civila myndigheterna och till kostnadsfrågan måste riksförbundet

bestämt avstyrka förslaget om centralisering av kyrkobokföringen, där icke

alldeles särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Sveriges yngre prästers jörbund: Då de sakkunniga föreslår för vissa fall

en centralisering av kyrkobokföringen, framhåller förbundet, att en sådan

åtgärd, vilken visserligen kan vara fördelaktig för prästerna från bekvämlighetssynpunkt,

kommer att medföra så stora nackdelar för den allmänhet,

som prästen är satt att betjäna, att den icke på något sätt kan tillstyrkas.

Sveriges häradsskrivarförening: En rationalisering av prästernas arbete

med kyrko- och folkbokföring framstår såsom ofrånkomlig. Den väg man

härvid tills vidare har att gå är centralisering och inrättande av särskilda

kyrkobokföringsdistrikt. En förutsättning härför är emellertid att de s. k.

roteombuden av prästerna verkligen utnyttjas på det sätt och i den omfattning

gällande lagstiftning föreskriver.

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt

Innan jag här övergår till att redogöra för vad de sakkunniga utrett och

föreslagit i avseende å principerna för inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt,

vill jag lämna några uppgifter om förekomsten av dylik

distriktsindelning.

Den 1 januari 1953 var 69 församlingar uppdelade i två eller flera kyrkobokföringsdistrikt,

därav i Linköpings stift 6, i Skara 1, i Strängnäs 1, i

Västerås 12, i Växjö 4, i Lunds 3, i Göteborgs 6, i Karlstads 4, i Härnösands

3, i Luleå 23 och i Stockholms 6.

I Uppsala och Visby stift förekom inga församlingar uppdelade i kyrkobokföringsdistrikt.

Förutom de 69 moderdistrikten, där kyrkoherden är ansvarig för kyrkobokföringen,

fanns vid 1953 års ingång 79 särskilda kyrkobokföringsdistrikt.

I dessa senare omhänderhas kyrkobokföringen i 70 fall av komminister och

i 9 fall av kyrkoadjunkt, de senare i följande församlingar: Västra Tunhem

(Skara stift), Hovmantorp och Norra Sandsjö (Växjö stift), Rödeby

(Lunds stift), Partilie (Göteborgs stift), Kroppa (Karlstads stift) samt

Järfälla, Bromma och Österhaninge (Stockholms stift).

Av de särskilda kyrkobokföringsdistrikten hade enligt folkmängdssiffrorna

den 1 januari 1952 fyra mindre än 500 invånare, nämligen Kvikk
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

jokks distrikt i Jokkmokks församling 280, Säterbo distrikt i Arboga stadsförsamling

328, Rörbiicksnäs distrikt i Lima församling 370 och Kolsva

södra distrikt i Kolsva församling 393 invånare.

Flertalet av de nuvarande kyrkobokföringsdistrikten torde ha tillkommit

med hänsyn till långa avstånd och besvärliga kommunikationer inom

pastoratet. En särställning intar i viss mån en del av kyrkobokföringsdistrikten

i Luleå stift. Sedan en präst stationerats ute i församlingen på

långt avstånd från församlingens centrum och denne tjänstinnehavare fått

handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, har i flera fall så småningom

på den nya platsen såväl anlagts kyrkogård som uppförts kyrkobyggnad.

Härigenom har ett nytt kyrkligt centrum uppkommit och kyrkobokföringsdistriktet

har — förutom att vara ett särskilt område för kyrkobokföringen

— kommit att utgöra ett förstadium till bildande av en ny församling.

En ny typ av kyrkobokföringsdistrikt utgör de distrikt, som bildats

från och med den 1 januari 1951 i Gamlestads och Lundby församlingar

i Göteborg. Avsikten med inrättandet av dessa distrikt var att bereda

kyrkoherdarna i nämnda stora stadsförsamlingar en lättnad i arbetsbördan.

Distriktsindelningen här ersätter alltså en församlingsdelning, som

enligt eljest vedertagna principer borde ha ägt rum.

De sakkunniga anför i förevarande fråga följande.

Reglerna för bildande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt har ett givet

sammanhang med frågan om centralisering av kyrkobokföringen i pastoraten,

vilken fråga får betydelse för stationeringen av de prästerliga befattningshavarna.

För anordningen med särskilda kyrkobokföringsdistrikt

måste förutsättas, att en präst skall vara stationerad å den ort, dit den

nya pastorsexpeditionen förlägges. Hittills har detta alltid iakttagits och

någon anledning att ändra på denna praxis synes icke föreligga. En annan

förutsättning är befintligheten av fast expeditionslokal med arkiv på kyrkobokförarens

bostadsort. Då, som nu är fallet i flertalet särskilda kyrkobokföringsdistrikt,

kyrkobokföraren är komminister, är i regel prästgård

inrättad enligt ecklesiastik boställsordning, varmed följer att expeditionslokal

med arkivutrymme kan vara inrättad i samband med prästgården.

I några fall finns emellertid ej tjänstebostad i prästgård eller är kyrkoadjunkt

kyrkobokförare. Som ett pastorat icke är skyldigt att tillhandahålla

tjänstebostad åt kvrkoadjunkt, är dennes bostad i allmänhet hyrd.

Expeditionslokal bör emellertid lämpligen icke vara inrymd i förhyrd lokal,

då ett hyresavtal kan uppsägas av hyresvärden. Vidare torde arkivstadgans

bestämmelser om arkivrum ej kunna tillämpas på sådan lokal. Expedition

och arkiv bör därför vara inrymda i för ändamålet permanent disponerade

lokaler. Det har för övrigt ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget är

lämpligt, att åt kyrkoadjunkt uppdrages att vara kyrkobokförare. En kyrkoadjunktstjiinst

byter nämligen relativt ofta innehavare, varför vid sådan

tjänst icke samma kontinuitet erhålles i kyrkobokföringen, som då en komminister

är kyrkobokförare. De invändningar mot placeringen av kyrkoadjunkt

såsom självständig kyrkobokförare, som sålunda på åtskilliga håll

framförts, torde likväl närmast bottna i den uppfattningen, att det generellt

taget är till större gagn för arbetet på ett visst verksamhetsområde,

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

att en tjänst är ordinarie och sålunda besatt med en innehavare, som kan

förväntas stanna på tjänsten under en ej alltför kort tid. Huruvida olägenheten

med extra ordinarie tjänst är större i vad angår kyrkobokföringen

än beträffande övriga grenar av den prästerliga verksamheten kan likväl

diskuteras. I ett pastorat kan också förhållandena vara sådana, att ett

klart behov av särskilt kyrkobokföringsdistrikt föreligger, ehuru i pastoratet

endast är anställda kyrkoherde och en kyrkoadjunkt. Skulle en sådan

regel införas, att kyrkoadjunkt aldrig må vara självständig kyrkobokförare,

kan detta följaktligen i givna fall komma att verka hinderligt för utformningen

av en från andra synpunkter lämplig tjänsteorganisation. En annan

sak är, att om förhållandena i ett pastorat är sådana, att möjlighet finns

att välja mellan att låta en komminister eller en kyrkoadjunkt vara kyrkobokförare,

uppdraget bör ges åt komministern.

Vidare får icke förbises, att indragning av kyrkobokföringsdistrikt mången

gång på grund av traditionsskäl kan komma att möta starkt motstånd

från de församlingsbor, som därigenom mister sin egen expedition. Diir

sådan fråga uppstår, kan med hänsyn därtill en viss återhållsamhet vid

bedömandet vara påkallad och befolkningens önskemål bör icke frånkännas

betydelse vid frågans avgörande.

Gränserna för ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt bör dragas så, att

förbindelserna för såvitt möjligt varje ort inom distriktet blir bättre med

den nya pastorsexpeditionen än med den gamla. Undantag kan tänkas, där

distriktet inrymmer en tätort av större betydelse än huvudexpeditionens

placeringsort. En överensstämmelse mellan gränserna för kyrkobokföringsdistrikt

samt valkrets och valdistrikt bör eftersträvas.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga i frågan följande.

1. Särskilda kyrkobokföringsdistrikt bör icke inrättas där icke följande

förutsättningar föreligger:

a) avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen

för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa

till och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som

kan anses rimligt;

b) antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa;

c) en präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen;

d) expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för ändamålet

permanent disponerade lokaler.

2. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma

i fråga endast för det fall att någon präst ej längre skall vara stationerad

inom distriktet.

De sakkunniga framlägger slutligen några synpunkter på de förutnämnda

särskilda typerna av kyrkobokföringsdistrikt i Norrland och i storstadsförsamlingar.

Beträffande den särskilda frågan om förutsättningarna för inrättande i

Luleå stift av kyrkobokföringsdistrikt i syfte att utgöra ett slags förstadium

till bildandet av en ny församling, är knappast några särskilda regler behövliga.

I de fall då det kan anses befogat att på angivet sätt försöksvis

förbereda en församlingsdelning, kan dock svårligen läggas andra synpunk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ter på frågan om kyrkobokföringsdistriktets inrättande än då sådana distrikt

bildas inom andra delar av landet. Flera kyrkobokföringsdistrikt i

Luleå stift har numera utvecklats därhän, att icke blott prästgård och

pastorsexpedition utan även kyrka och kyrkogård finns där. I tjänstgöringsavseende

är de alltså att jämföra med församlingar. Fn ombildning

av dessa distrikt till egna församlingar synes i åtskilliga fall motiverad.

I några av dessa fall kan det även tänkas att omedelbart taga steget fullt

ut till en pastoratsbildning. Där det ekonomiska underlaget i sådana församlingsdelar

är svagt, kan i händelse av en dylik ombildning ekonomisk

gemenskap genom kyrklig samfällighet etableras mellan den gamla och den

nya enheten.

Denna nya typ av kyrkobokföringsdistrikt, som uppstått inom folkrika

storstadsförsamlingar, har hittills endast prövats i två fall, nämligen i

Lundby och Gamlestads församlingar i Göteborg, men har föreslagits även

i Stockholm. Kyrkoherden i Lundby församling har på förfrågan uppgivit,

att uppdelningen icke medfört någon nämnvärd lättnad i arbetsbördan för

prästerskapet, trots att antalet präster utökats från fem till sex. Enligt

kyrkoherden i Gamlestads församling har uppdelningen medfört en betydande

ökning av prästerskapets arbetsbörda i stället för, såsom avsetts,

en minskning. Ökningen består däri, att aviseringar måste ske vid de ofta

förekommande flyttningarna mellan de två distrikten ävensom att fler

präster blir bundna vid tjänstgöring på expeditionerna än vad som varit

fallet före delningen. I Gamlestads församling har det dessutom hittills

icke varit möjligt att anskaffa lokaler för en pastorsexpedition i det nya

kyrkobokföringsdistriktet, utan den gamla expeditionslokalen har måst

uppdelas på två avdelningar. På grund härav har det i detta fall ej heller

för allmänheten blivit bekvämare att nå pastorsexpeditionen, vilket annars

förväntas följa av inrättandet av ett nytt kyrkobokföringsdistrikt.

Där ett enförsamlingspastorat — vare sig i stad eller på landsbygden —

uppnått sådan storlek, att dess kyrkoherde ej längre har möjlighet att på

ett tillfredsställande sätt leda och överblicka arbetet inom detsamma, är

den naturliga utvägen, att pastoratet uppdelas i två, eventuellt flera församlingar,

som får bilda egna pastorat. I princip har en sådan uppdelning

ansetts förutsätta, att inom var och en av de nya församlingarna (pastoraten)

skall finnas församlingskyrka och andra för den kyrkliga verksamheten

nödvändiga lokaler. Om i en tilltänkt ny församling icke finns någon

byggnad, som kan godkännas såsom församlingskyrka, och den odelade

församlingens fullmäktige motsätter sig byggande'' av en ny kyrka, har

Kungl. Maj:t möjlighet att förelägga församlingen att uppföra en sådan

byggnad. Motsvarande får anses gälla i fråga om tjänstebostad och lokaler

för pastorsexpedition. Kungl. Maj:t har emellertid i allmänhet undvikit att

ge dylikt föreläggande och därigenom tvångsvis genomföra en församlingsdelning.

Motsätter sig församlingen byggande av en ny kyrka och Kungl.

Maj:t icke anser sig böra begagna sig av befogenheten att förelägga församlingen

att göra detta, är emellertid icke bildande av kyrkobokföringsdistrikt

den enda utväg, som står till buds för ordnande av arbetsförhållandena för

prästerskapet i församlingen. Församlingen kan i stället uppdelas i arbetsdistrikt,

därvid det uppdrages åt en eller flera präster att relativt självständigt

under kyrkoherdens överinseende svara för församlingsarbetet inom

var sitt av dessa distrikt. Nödvändigt är emellertid för sådant fall att

lokaler för den kyrkliga verksamheten inom respektive distrikt i tillräcklig

utsträckning står till förfogande.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 111

De sakkunniga sammanfattar sin ståndpunkt i sistnämnda hänseende sålunda.

Om — såsom huvudsakligen torde bli aktuellt — i ett storstadspastorat,

bestående av en församling, folkmängd och organisation vuxit ut så, att

därigenom äventyras förutsättningarna för kyrkoherden att kunna överblicka

och leda arbetet därstädes men av särskilda skäl pastoratsdelning

icke bör komma i fråga, är det ej ändamålsenligt att sasom en ersättning

för en sådan delning uppdela församlingen i kyrkobokföringsdistrikt.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga har något berört den särskilda

typ av kyrkobokföringsdistrikt, som i och med den senast genomförda församlingsindelningen

i Göteborg bildats i Gamlestadens och Lundby församlingar

därstädes. Domkapitlet vill begagna tillfället att framhalla, att denna

anordning av kyrkobokföringen, under den tid den fungerat, visat sig synnerligen

otymplig och svårskött. En tillfredsställande lösning kan här icke

vinnas på annat sätt än genom församlingsdelning.

Domkapitlet i Luleå: Såsom förutsättning för inrättande av nytt kyrkobokföringsdistrikt

anges bland annat, att expedition och arkiv i det nya

distriktet är inrymda i för ändamålet permanent disponerade lokaler. Lokalfrågans

ordnande är väl dock snarare en följd av än en förutsättning för

bildandet av särskilt kyrkobokföringsdistrikt. Med andra ord: när eljest

förutsättningar föreligger för inrättande av sådant distrikt, bör lokalfragan

ordnas.

Överståthållarämbetet: För församlings uppdelning i kyrkobokföringsdistrikt

bör enligt de sakkunniga som villkor gälla bland annat, att antalet

invånare inom distriktet ej är alltför ringa, men också att avståndet och

kommunikationerna från distriktets centrum till platsen för den nuvarande

pastorsexpeditionen ej är sådana, att resa till och från denna expedition blir

mer tidsödande och kostsam, än vad som kan anses rimligt. Detta senare

kan knappast sägas någonstädes vara fallet inom Stockholm. Överståthållarämbetet,

som tidigare vid några tillfällen ansett sig böra tillstyrka

inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt inom huvudstaden, finner

emellertid vad de sakkunniga föreslagit i ämnet vara välgrundat och biträder

därför förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det bör i detta sammanhang framhållas, att

det är av synnerligen stor vikt från folkbokföringssynpunkt att gränserna

för församling eller kyrkobokföringsdistrikt och valdistrikt i möjligaste mån

överensstämmer så att icke ett valdistrikt utan synnerligen vägande skäl

kommer att utgöras av delar från olika församlingar eller kyrkobokföringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Endast i rena undantagsfall — t. ex. vid

avsevärda kommunikationssvårigheter — bör särskilda kyrkobokföringsdistrikt

inrättas. Länsstyrelsen ifrågasätter om ej vissa kyrkobokföringsdistrikt,

som nu finns inom länet, kan indragas. Länsstyrelsen förutsätter

att indelningen i kyrkobokföringsdistrikt göres till föremål för särskild

översyn.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Länsstyrelserna i Gotlands, Värmlands och Norrbottens län har förklarat

sig icke ha något att erinra mot de föreslagna grunderna för församlings

uppdelning i kyrkobokföringsdistrikt.

Statistiska centralbyrån: I de synpunkter, som de sakkunniga anlagt på

frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, kan centralbyrån

instämma. Något principiellt hinder att med en kyrkoadjunktur

förena kyrkobokföringsuppdrag finner centralbyrån lika med de sakkunniga

icke böra resas. Tvärtom kan under vissa förutsättningar en dylik anordning

vara att föredraga framför en eljest nödvändig centralisering av kyrkobokföringen.

Centralbyrån delar även de sakkunnigas uppfattning om

önskvärdheten av att överensstämmelse eftersträvas mellan gränserna för

kyrkobokföringsdistrikt samt valkrets och valdistrikt.

Anskaffande av bil för tjänstebruk

Sasom i det föregående nämnts har de sakkunniga framhållit, att en omreglering

av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna kan komma

att i åtskilliga församlingar, som för närvarande har en rikare organisation

än förhållandena kan anses medge för framtiden, medföra risk för en

avveckling eller åtminstone en försvagning av värdefullt kyrkligt arbete.

Vid övervägande i vad mån sådana olägenheter skall kunna genom särskilda

åtgärder helt eller delvis neutraliseras, har de sakkunniga övervägt bland

annat att genom speciella förmåner för präst i pastorat, där sådana negativa

följder kan göra sig gällande, stimulera villigheten att i tjänsten använda

egen bil och därigenom möjliggöra en effektivisering av det kyrkliga

arbetet inom ramen av den minskade organisationen.

Beträffande de sakkunnigas närmare utveckling av dessa synpunkter

torde få hänvisas till betänkandet s. 132—135. Här må dock återges följande

av de sakkunnigas överväganden.

Det torde vara uppenbart, att en präst kan sköta ett såväl till folkmängden

som ytvidden större pastorat än eljest, därest han har tillgång till egen

bil för tjänsteresor, vilka annars måste företagas med de allmänna kommunikationsmedlen.

Åtskilliga församlingspräster är och kommer alltid att

vara stationerade i bygder, där möjligheten att anlita allmänna kommunikationsmedel,

t. ex. buss och järnväg, är relativt begränsad och där turlistorna

för dessa färdmedel ofta icke är så ordnade, att den prästerliga

verksamheten smidigt kan anpassas därefter. Bortsett från möjligheten att

cykla är prästen i sådant fall oftast hänvisad att för sina längre tjänsteresor

i pastoratet anlita taxebil, som i många fall måste rekvireras från avlägset

belägen tätort och som, för att vara tillgänglig, måste beställas i god tid

före begagnandet. Att dylika förhållanden avsevärt minskar prästens möjligheter

till en effektiv och efter växlande förhållanden snabbt anpassad

verksamhet inom ett pastorat med även tämligen måttlig areal synes

uppenbart.

Givet är att församlingsprästernas innehav av egna bilar för tjänstebruk

aldrig kan få den omfattningen, att omgestaltningen av pastoratsindel
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen och tjänsteorganisationen kan läggas upp under bland andra den

förutsättningen, att pastoralvården skall av vederbörande präst skötas med

tillgång till egen bil. Även om de ekonomiska förutsättningarna för församlingsprästerna

att kunna anskaffa egna bilar helt uppfylldes, är möjligheten

att utnyttja bil ytterst alltid beroende av personliga kvalifikationer.

De sakkunniga anser emellertid att vid den rationalisering av indelningen

och organisationen, som nu förestår, från det allmännas sida också bör

vidtagas åtgärder, som syftar till att underlätta församlingsprästernas möjligheter

att effektivt fullgöra dem åvilande, till följd av indelnings- och

organisationsregleringen i stor utsträckning ökade arbetsuppgifter.

En genomförbar sådan åtgärd är enligt de sakkunnigas mening att bereda

församlingsprästerna möjlighet att för anskaffande av egna bilar för tjänstebruk

erhålla lån på förmånligare villkor än vad den allmänna kreditmarknaden

erbjuder. Därest en sådan anordning vidtages, bör den emellertid

icke blott stå de präster till buds, vilka genom en blivande pastoratsoch

organisationsreglering erhåller väsentligt ökade arbetsuppgifter, utan

den bör i princip stå öppen för alla församlingspräster och jämväl för vissa

andra präster. Den ifrågavarande anordningen är från indelnings- och organisationssynpunkt

särskilt påkallad för den förstnämnda gruppen av präster

men får, sedd i vidare perspektiv, anses utgöra ett led i det pågående

arbetet att effektivisera kyrkans verksamhet över huvud taget.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende innebär i huvudsak

följande. Lån till präst för anskaffande av egen bil för tjänstebruk bör utgå

ur kyrkofonden med ett belopp av högst 10 000 kronor för varje låntagare.

Lånet synes lämpligen böra amorteras med minst 100 kronor per månad,

innebärande att lånet kommer att vara återgäldat till kyrkofonden efter

längst 8 år 4 månader. Vad beträffar spörsmålet om ränta å förevarande

lån, synes det ej böra komma i fråga, att lånen skall vara räntefria. Räntefrihet

för ett lån å 10 000 kronor med angivna amorteringstid skulle — om

man utgår från att beloppet eljest skulle ha förräntats efter medelräntan å

kyrkofondens kapitaltillgångar, för närvarande 3V4 procent — innebära

en ränteförlust för kyrkofonden å sammanlagt 1 354 kronor. Däremot bör

låntagarna beredas den räntelättnaden i förhållande till vad som gäller

å den allmänna kreditmarknaden, att räntan ej sättes högre än den nyssnämnda

medelräntan för kyrkofondens kapitaltillgångar, alltså 3V4 procent,

med de ändringar i räntesatsen som kan följa av att medelräntan stiger

eller sjunker. Med en dylik räntesats åsamkas kyrkofonden ingen ränteförlust

och de betänkligheter, som kan anföras mot att begagna kyrkofonden

som långivare för ifrågavarande ändamål, synes bli begränsade till att

kapitalplaceringen givetvis är mindre säker än vad som gäller beträffande

kyrkofondens övriga placeringar.

Beträffande övriga lånevillkor anför de sakkunniga huvudsakligen följande.

Den säkerligen betydelsefulla lättnaden bör beredas låntagarna, att för

bilanskaffningslånen icke utan särskilda skäl kräves säkerhet i form av

borgen eller på annat sätt. Det torde på goda grunder kunna förutsättas,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att lånefrekvensen härigenom skulle i hög grad stimuleras, samtidigt som

det får antagas, att risken för att kyrkofonden utan särskild säkerhet för

lånen skulle kunna lida annat än helt obetydliga förluster måste vara ringa.

Lan bör kunna utgå till domprost, kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt

samt stifts- och kontraktsadjunkt, under förutsättning att låntagaren

är ordinarie eller extra ordinarie innehavare av sin tjänst. Såsom ytterligare

förutsättning för låns beviljande bör gälla, att lånesökanden prövas

vara i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av

sin tjänst. Närmare regler för behovsprövningen torde ej böra uppställas,

utan denna bör utformas efter den lånebeviljande myndighetens fria skön.

Lånet bör förfalla till betalning, om låntagaren övergår till annan prästerlig

tjänst än nyss nämnd ordinarie och extra ordinarie eller om han lämnar

den prästerliga karriären. Det får anses skäligt, att låntagaren i sådant fall

mister de med lånet förbundna förmånerna och i stället hänvisas att omsätta

lånet på den allmänna kreditmarknaden. I övrigt synes för ifrågavarande

låns beviljande böra uppställas det villkoret, att lånesökanden, innan

han får lyfta lånebeloppet, styrker sig ha avtalat om inköp av bil för omedelbar

leverans och till lägst motsvarande pris. Vidare bör lånet, om den

lånebeviljande myndigheten så bestämmer, omedelbart förfalla till betalning,

därest ej föreskriven inbetalning verkställes senast å förfallodagen, om

låntagaren avlider eller försättes i konkurs eller för det fall att låntagaren

icke inom en månad efter det lånesumman mottagits hos myndigheten styrker

att han likviderat det avtalade bilköpet.

Rätten att besluta om utlämnande av förevarande lån synes lämpligen

böra vara decentraliserad till domkapitlen. Det torde böra ankomma på

statskontoret att fastställa de allmänna villkor, som skall gälla för varje

lån, varjämte det bör tillkomma vederbörande domkapitel att i varje särskilt

fall bestämma de ytterligare villkor, som kan prövas erforderliga. Annuiteter

torde böra för församlingsprästerna uppbäras av vederbörande

pastorat genom avdrag å låntagarens lön för att därefter inlevereras till

stiftsnämnden.

YTTRANDEN

Av de remissinstanser, som yttrat sig särskilt om ifrågavarande förslag,

har flertalet tillstyrkt bifall till detsamma eller ock lämnat det utan erinran.

Avstyrkande föreligger från statskontorets och sakrevisionens sida. Yttrande

närmast i avstyrkande riktning har avgivits av statens lönenämnd. Av

vad som närmare framhållits under remissbehandlingen av denna punkt i

sakkunnigförslaget må här återges följande.

Domkapitlet i Växjö: Det eljest beaktansvärda förslaget kan självfallet

icke betraktas som bringande verklig ersättning för vad en församling förlorar

på de ogynnsamma verkningarna av de sakkunnigas förslag till pastoratsreglering.

Den föreslagna hjälpen vid bilköp bör kunna komma till stånd

utan det sammanhang, vari den här insatts.

Stiftsnämnden i Härnösand: I synnerhet i de vidsträckta norrlandsförsamlingarna,

där kyrkans uppsökande gärning till dels fullgöres genom s. k.

»bygudstjänster» å helgdagskvällarna, kan prästens tid bäst utnyttjas, om

han har egen bil. På sätt de sakkunniga antyder, medför inbesparade vänt
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

pengar att resekostnaderna icke alltid öka för nybliven bilägare; å andra

sidan kan icke bestridas att en prästs reseräkningar för erhållande av tillfälligt

reseanslag oftast ökar, då han får egen bil. De resor, som kan bestämmas

till tiden, anpassas icke längre efter busslinjernas tider och cykeln

står icke alltid redo sedan bilen tagits i dagligt bruk. Tydligt är dock att

prästens tidsbesparing och därmed också hans effektivitet i så hög grad

ökar, då han blivit bilägare, att de sakkunnigas förslag obetingat måste tillstyrkas,

och detta ej endast för dem, vilkas tjänstgöring på något sätt försvåras

genom pastoratsreglering, och utan annan behovsprövning än domkapitlens.

Till präst i Norrlands fjällpastorat bör lån utgå för inköp av

s. k. tyngre bil, förslagsvis med 14 000 kronor. Ställande av säkerhet är

onödigt men bilen bör då hållas »helförsäkrad».

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen förordar bifall till förslaget,

som är ägnat att medföra en lättnad i prästernas arbetsbörda och därigenom

främja en ändamålsenlig indelning och organisation.

Kammarkollegiet: Kollegiet finner icke något att erinra mot förslaget.

Otvivelaktigt skulle tillgång till egen bil vara till synnerlig fördel för prästens

gärning och därjämte i många fall innebära en kostnadsbesparing. Till

skillnad från de sakkunniga anser kollegiet att, därest de ekonomiska förutsättningarna

för hållande av egen bil kommer att vara för handen, man

väl vid bedömande av prästens resemöjligheter bör kunna räkna med att

sådan bil står till hans förfogande. Därest lånet lämnas utan säkerhet, bör

fordras att bilen är helförsäkrad och att amorteringen sker i takt med värdeminskningen

på bilen.

Riksräkenskapsverket: Mot förslaget kan framställas den invändningen

att förmånen av lån på de fördelaktiga villkor, varom här är fråga, icke

beretts eller ansetts böra beredas andra kategorier av statstjänstemän, vilka

i sin tjänst har behov av egen bil. Riksräkenskapsverket vill emellertid

framhålla, att prästerna synes intaga en särställning i förhållande till flertalet

andra tjänstemän såtillvida som prästernas resor i tjänsten till betydande

del avser verksamhet på eget initiativ. Härmed åsyftas resor till avlägset

boende församlingsmedlemmar för anordnande av andaktsstunder,

för ledningen av det frivilliga församlingsarbetet m. m. Det har ansetts

vara ett allmänt önskemål att prästernas fria församlingsverksamhet i dess

olika former intensifieras. Särskilt i pastorat med stor ytvidd försvåras

emellertid reseverksamheten genom att de allmänna kommunikationsmedlen

endast i ringa utsträckning kan anlitas. Prästen är därför vid längre

resor hänvisad att använda taxebil, vilket medför betydligt större kostnader

och tidsspillan än om egen bil kommer till användning. Riksräkenskapsverket

anser sig med hänsyn härtill böra tillstyrka de av de sakkunniga

föreslagna åtgärderna för anskaffande av egen bil för tjänstebruk åt församlingspräster.

Statens lönenämnd: Såvitt lönenämnden kan bedöma föreligger lika starka

skiil som de, som åberopats för vidtagande av åtgärder i förevarande

hänseende beträffande församlingsprästerna, även i frågan om andra tjänstemannakategorier.

Lönenämnden finner det med hänsyn härtill kunna

starkt ifrågasättas, huruvida de sakkunnigas förslag bör upptagas (ill separat

prövning. Om det överhuvud taget kan anses från statsverkets synpunkt

vara av värde, att åtgärder vidtages för att underlätta för tjänstemän inom

olika grenar av förvaltningen att anskaffa egna bilar, synes frågan om for
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

merna härför böra upptagas till övervägande i ett större sammanhang. Därest

emellertid så starka skäl skulle anses föreligga för ett isolerat genomförande

i en eller annan form av de sakkunnigas förslag, vill lönenämnden

framhålla, att nämnden icke är beredd att förorda, att prästerna erhålla

särskilda förmåner beträffande ränta och amortering. Åtgärderna för underlättande

av prästernas bilanskaffning synes därför i vart fall böra begränsas

till medgivande av statlig kreditgaranti.

Statens sakrevision: Då en avsevärt längre körsträcka än som i här avsedda

fall kan ifrågakomma utgör förutsättning för ett ekonomiskt utnyttjande

av bil, måste befattningshavarnas intresse att för tillgodoseendet av

privata behov hålla sig med bil vara mera framträdande än statsverkets

intresse av att bil står till förfogande. De befattningshavare, om vilka här

är fråga, kan i lönehänseende eller annorledes icke heller anses intaga någon

särställning i förhållande till andra statens tjänstemän, vilka är hänvisade

att själva sörja för finansieringen av bilköp. Det må framhållas, att egen

bil numera i stor utsträckning utnyttjas i tjänsten inom statsförvaltningen

och att finansieringen av dessa bilköp ägt rum utan särskilda åtgärder från

statens sida. Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig sakrevisionen

böra avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag i denna del.

Statskontoret:''Ämbetsverket riktar uppmärksamheten på att lån för anskaffande

av bil i viss begränsad omfattning kan erhållas genom riksbanken

från statens avbetalningslånefond. Förutsättningen är, att vederbörande befattningshavare

bedömes vara beroende av att inneha bil för utövande av

sm tjänst eller yrke och arbetsgivaren icke själv håller befattningshavaren

med sådant fortskaffningsmedel. För lån av detta slag gäller en amorteringstid

av fem år och en räntefot av 4 procent. Från principiella synpunkter

kan det vara ägnat att ingiva betänkligheter — särskilt vid nu rådande

kreditrestriktioner — om ytterligare lånemöjligheter för ifrågavarande ändamål

skulle öppnas, varför statskontoret icke anser sig kunna ansluta sig

till de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Skulle anledning anses föreligga för tillmötesgående av de sakkunnigas

förslag att utlämna lån av detta slag från kyrkofonden, synes i likhet med

vad som gäller för lån av motsvarande slag från riksbanken eller domänstyrelsen

amorteringstiden icke böra utsträckas över fem år och räntefoten icke

sattas lägre än fyra procent. Ej heller kan statskontoret förorda, att sådana

lån utlämnas utan fullgod säkerhet i form av borgen eller dylikt. Därest beslutanderätten

decentraliseras till domkapitlen, bör samtliga lånevillkor

fastställas av Kungl. Maj:t eller central myndighet. Uppgiften att handhava

låneverksamheten synes med fördel kunna anförtros stiftsnämnderna,

vilka sedan på vanligt sätt har att redovisa ut- och inbetalningar till statskontoret.

Med hänsyn till den ställning, pastoraten intager i kassahänseende,

och de svårigheter, som kan uppstå att inordna annuitetsavdragen i

den kyrkliga redovisningen, synes lämpligast, att låntagaren själv inbetalar

annuiteten till stiftsnämnden.

Arkivvården och andra specialfrågor

Såsom jag inledningsvis nämnt har — utöver härförut omhandlade specialfrågor

— i remissyttrandena berörts en del särskilda, av den föreslagna

indelningsreformen aktualiserade frågor. Jag redogör nu i korthet för de

därom gjorda uttalandena.

s. 117 Kontrollera mot PDF

YTTRANDEN

Kungl. Mar.ts skrivelse nr 2.

117

Riksarkivet fäster i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande uppmärksamheten

på att med den föreslagna indelningsreformen och de i samband

därmed avhandlade frågorna om kyrkobokföringens ordnande aktualiseras

vissa spörsmål avseende arkivvården, vilka i betänkandet endast i

ringa mån beaktats. Riksarkivet hänvisar härutinnan närmast till de i remissyttrandena

från lands- och länsarkivarierna gjorda uttalandena i ämnet,

"däri dessa gör åtskilliga detaljerade påpekanden rörande vad som från

arkivvårdssynpunkt är att iakttaga i förevarande sammanhang med avseende

å kyrkoarkivalier in. in. I anslutning härtill hemställer riksarkivet,

att dessa spörsmål närmare utredes.

Samma spörsmål har även berörts, i särskilt hänseende, i följande yttrande.

Stiftsnämnden i Göteborg: Boställsförvaltningen är, sådan den omhänderhas

av stiftsnämnden och bostadsnämnderna, uppbyggd på den bestående

pastoratsorganisationen. Stiftsnämndens arkiv, akter, liggare, register m. m.

har ordnats härefter. Det är uppenbart, att en förändrad pastoratsindelning

innebär en omläggning av detta system, som uppgjorts för endast tjugu

år sedan. Hela arkiveringen torde få göras om. I detta sammanhang vill

stiftsnämnden även erinra om att enligt vad landsarkivarien i Göteborg

meddelat är landsarkivets kyrkliga arkivalier ordnade efter pastorat.

Statistiska centralbyrån: Pastoratsindelningen såsom sådan iakttages icke

i folkbokföringen. Från folkbokföring s- och statistisk synpunkt begränsar

sig intresset till att pastoratsindelningen så bestämmes, att pastorats- samt

kommun- eller länsgränser icke skär varandra; bland annat för den kommunala

finansstatistiken är detta av viss betydelse, såvitt gäller redovisningen

av de genom den borgerliga kommunens försorg överlämnade avgifter, vilka

församling äger uppbära av statsverket. Enligt de sakkunnigas indelningsutkast

kommer emellertid antalet fall, där delar av ett och samma pastorat

är splittrade på olika kommuner, att avsevärt nedbringas. Pastorat förutsiittes

vidare icke skola vara delat mellan två län eller stift. Betydelsen av

detta från folkbokförings- och statistisk synpunkt vill centralbyrån vitsorda.

Domkapitlet i Uppsala: Även kyrkomusikernas avlöningsförhållanden beröres

av pastoratsindelningens utformning. Kantorer i kyrkan, där söndaglig

gudstjänst icke hålles, får ett minskat veckotimtal, 4—5 veckotimmar.

Sådana kantorstjänster har redan nu visat sig mycket litet eftersökta. Resultatet

blir, att folkskollärartjänsten måste tillsättas och den kyrkomusikaliska

delen av tjänsten ledigförklaras för och uppehållas med orgelspelare,

vilket icke kan vara till båtnad för musiklivet ute i bygderna. I den

mån mångförsamlingspastoraten blir flera, kommer ytterligare kantorst

jänster att höra till denna mindre eftersökta kategori. Det finns visserligen

en annan möjlighet, nämligen förening av tjänsten i en av mångförsamlingspastoratets

kyrkor med den i en annan. Man kan da komma upp i mera

tillfredsställande veckotimtal, kanske 8—0 timmar. Kantorn får dock i ty

fall duplikation, som fordrar resor från den ena kyrkan till den andra med

därav föranledda ytterligare kostnader. En stor del av söndagen kommer

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att åtgå för kantorns tjänstgöring i de två kyrkorna, vilket blir påfrestande,

då kantorn eljest icke har annan ledig söndag året runt än under semestern.

Skall han dessutom öva och leda två kyrkokörer, blir tjänsten så

ansträngande, att de flesta kommer att dra sig för att söka den. Domkapitlet

förmenar sålunda, att en lägre kyrkomusikalisk standard blir följden,

om antalet tjänster med lågt veckotimtal ökas eller om kombinationen kantorstjänst

med duplikation blir förekommande.

Stiftsnämnden i Växjö: Det är av vikt att vid en blivande pastoratsindel111

n" jämväl boställsdistrikt och skogsbiträdesdistnkt göres till föremål för

omreglering i avsikt att förhindra, att ett och samma pastorat blir delat på

två eller flera dylika distrikt.

Indelningsreformens genomförande

Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar

\ ad angar bch ct?idling sordning en för indelningsreformens genomförande

utgår de sakkunniga från att Kungl. Maj:t kommer att — sedan vederbörandes

yttrande inhämtats över sakkunnigförslaget — höra kyrkomötet

samt därefter framlägga proposition till riksdagen rörande riktlinjer för

revisionen. Sedan statsmakterna fattat beslut härutinnan, bör det enligt de

sakkunnigas mening uppdragas åt domkapitlet att, i enlighet med då godtagna

riktlinjer, avgiva förslag till ny indelning och organisation för respektive

stift. De sakkunniga har icke tagit ståndpunkt till frågan om vederbörande

tjänstinnehavares stationeringsort. Enligt de sakkunnigas uppfattning

torde det vara lämpligt, att domkapitlen med sin lokalkännedom upptager

denna fråga till bedömande i små förslag. Vid förslagens uppgörande

bör domkapitlen givetvis bereda de av indelnings- och organisationsfrågorna

berörda församlingarna och därvarande prästerskap tillfälle att yttra sig.

Domkapitlen torde lämpligen böra översända förslagen med tillhörande

handlingar till kammarkollegiet för avgivande av underdånigt utlåtande.

De sakkunniga anser, att beslut om ny pastoratsindelning och organisation

bör meddelas samtidigt för hela riket i god tid, om möjligt senast nio

månader före den nya indelningens ikraftträdande. Övergångsbestämmelser

torde böra meddelas, avseende att möjliggöra för församlingarna i nybildat

pastorat att utse pastoratskyrkorad för beredning av fråga om utgifts- och

inkomststat för nästföljande ar m. m. Innehavare av tjänster, som skall

indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla önskemål i fråga

om förflyttning. Med hänsyn till behovet att meddela förflyttningsbeslut

för innehavare av dylika tjänster bör enligt de sakkunnigas mening den nya

pastoratsmdelningen träda i kraft i ett sammanhang. De sakkunniga förutsätter,

att förflyttningar skall kunna ske utan hinder av nu existerande

stiftsband. Detta synes nödvändigt, om erforderlig elasticitet skall kunna

vinnas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga har härefter till närmare behandling upptagit vissa

tjänsteorganisatoriska övergångsanordningar och därom framhållit följande.

Enligt de sakkunnigas mening, bör innehavare av indragen kyrkoherdetjänst

om möjligt placeras på ledig tjänst av samma karaktär. En del svårigheter

uppställer sig emellertid vid genomförandet med hänsyn till tillgången

på lediga sådana tjänster. En lättnad härutinnan kan måhända

beredas genom en temporär vakantsättning av tjänster, som blir lediga

under tiden närmast före ikraftträdandet av den nya indelningen och organisationen.

— Där kyrkoherdetjänst i följd av sammanläggning av pastorat

skall ersättas med komministerstjänst och innehavaren av kyrkoherdetjänsten

icke kan beredas annan tjänst som motsvarar den indragna, torde

innehavaren i första hand böra förflyttas till komministerstjänst (med bibehållen

tjänstetitel). Det kan ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall

Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, då den bibehållna kyrkoherdetjänsten

framdeles blir ledig, utan val förflytta komministern (f. d. kyrkoherden)

till den ledigblivna tjänsten, om den senare då kvarstår vid tjänsten. En

sådan möjlighet kan tänkas bidraga till att innehavaren av den indragna

tjänsten frivilligt väljer förflyttning till komministerstjänsten och därigenom

möjliggör minskning av behovet att omedelbart placera kyrkoherdar i andra

pastorat. — Där komministerstjänst, som har ordinarie innehavare, skall

ersättas med lcyrkoadjunktsbefattning, synes till undvikande av förflyttning

av komministern den anordningen kunna ifrågakomma, att i stället

för omedelbart inrättande av kyrkoadjunkturen komministerstjänsten tills

vidare bibehålies för att först då ledighet inträffar indragas, varvid beslutet

om kyrkoadjunkturens inrättande träder i kraft. Antalet av de fall, där

förflyttning till annan ort blir nödvändig, kan även på detta sätt begränsas.

Merkostnaderna för provisoriet, där sådana uppstår, kommer att bliva

relativt obetydliga. — Där man vid utkrävande av förflyttningsskyldighet

har att välja mellan flera tjänstinnehavare, synes en avvägning av tjänstens,

pastoratets och tjänstinnehavarnas intresse få bli avgörande. Härvid

torde bland annat komma i beaktande arbetsförhållandena samt tjänstinnehavarnas

hälsotillstånd, tjänste- och levnadsålder. I den man förflyttning

skall avse ny stationeringsort inom nybildat pastorat, torde hinder icke böra

möta för medgivande av anstånd under skälig tid med flyttningen.

Såsom inledningsvis framhållits har över de sakkunnigas betänkande, i

vad avser där förordade övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares

förflyttning, yttrande inhämtats av 1950 års prästvalskominitté.

PRÄST VALSKOMMITTÉN1

Kommittén har i sitt yttrande — vilket med hänsyn till arten av däri

berörda frågor här skall behandlas med en viss utförlighet — till en början

framhållit, att en allmän revision av nuvarande pastoratsindclning och

häremot svarande förändringar i den församlingsprästerliga tjänsteorgani
-

1 Ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören It. P. Göransson, kanslirådet N.-E.

Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. banvakten F. E. Gustafsson, domkyrkosysslonwnnen

O. L. Hassler och biskopen E. A. E. Malmeström. I beslutandet av kommitténs ifrågavarande

yttrande bär Brolin icke deltagit.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

sationen icke låter sig genomföra utan att ett större eller mindre antal

präster måste förflyttas samt en eller flera andra övergångsåtgärder av

anstiillningsrättslig eller prästvalsrättslig natur tillgripes. Kommittén har

påpekat, att den under sitt pågående utredningsarbete av särskilda skäl

ansett sig böra upptaga ifrågavarande spörsmål till närmare granskning.

Sedan pastoratsindelningssakkunniga framlagt sitt betänkande har kommittén

ansett, att den bör lämna en närmare redogörelse för sina hittillsvarande

överväganden rörande berörda frågor. Kommittén understryker

dock, att dess överväganden och rekommendationer av flera skäl endast

kan vara preliminära. Valet av övergångsanordningar och dessas omfattning

måste nämligen i ej ringa grad betingas av hur djupgående indelningsoch

organisationsreformen blir — en fråga som för prästvalskommittén har

måst stå helt öppen intill dess de sakkunnigas betänkande avgavs. Härtill

kommer, att övergångsanordningarnas närmare utformning sammanhänger

med vissa spörsmål, som ingår i kommitténs allmänna utredningsuppdrag

och till vilka kommittén ej tagit slutlig ställning. Därmed åsyftar kommittén

företrädesvis frågan om öppnandet genom ändringar i prästvalslagen

av varaktiga möjligheter att tillsätta ordinarie församlingsprästtjänst genom

förflyttning av präst och spörsmålet om införande av särskilda disponibilitetsbefattningar

för präster eller liknande anordningar. — Kommittén har

vidare inledningsvis påpekat, att dess överväganden och synpunkter i allmänhet

icke nödvändigt förutsätter, att en allmän pastoratsindelningsreform

skall följa de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna normerna.

I sitt yttrande har kommittén lämnat en översiktlig redogörelse för vanligen

förekommande slag av övergångsanordningar vid organisationsändringar

inom den offentliga förvaltningen och därom framhållit följande.

Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom

den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står

i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa

innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Detta

sker vanligen genom att tjänstemännen i samband med lönereglering underkastas

viss avgångs- eller förflyttningsskyldighet eller genom att tjänster,

som kan bli berörda av organisationsreformen, vid inträffande ledighet

vakantsättes. En vakantsättning kan avse endast tjänster, som förmodas

komma att bli indragna, men den kan också avse samtliga ledigblivna

tjänster inom förvaltningsområdet.

För genomförande av organisationsförändringar har under senare årtionden

huvudsakligen följande åtgärder kommit till användning i fråga om

tjänstemän, vilkas.tjänster blivit indragna: förflyttning till annan ordinarie

tjänst, förtidspensionering, överförande på övergångsstat — vanligen med

större eller mindre tjänstgöringsskyldighet — samt överförande på indragningsstat

— vanligen utan tjänstgöringsskyldighet. Valet mellan de åtgärder,

som kunnat vidtagas (i allmänhet torde mer än en ha måst tillgripas),

har självfallet i hög grad bestämts av finansiella synpunkter och de föreliggande

anställningsrättsliga förutsättningarna. Men valet synes också

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

stundom påverkats av huruvida, å ena sidan, vid omorganisationens genomförande

ansetts önskvärt att vissa tjänstemän såsom mindre lämpliga för

tjänstgöring i den nya organisationen avfördes från aktiv tjänst eller, å

andra sidan, på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryteringssvårigheter

det framstått som angeläget att så många av tjänstemännen som

möjligt kvarhölls inom förvaltningsorganisationen.

Vad här framhållits har närmast giltighet under den förutsättningen, att

ifrågavarande reform genomföres i ett sammanhang. Anses möjligt att göra

avsteg härifrån, yppar sig självfallet även andra utvägar än de nyssnämnda

att ordna förhållandena vid reformens ikraftträdande. Vidare har förutsatts

att Kungl. Maj:t eller central statsmyndighet har befogenhet att tillsätta

tjänsterna. Vilar tillsättningsrätten helt eller delvis hos annan, t. ex. hos

menighet, måste åtgärderna utformas under beaktande icke blott av att de

utgör ingrepp i tjänstemännens anställningsförhållanden utan även därav,

att de kan i större eller mindre grad inkräkta på eljest föreliggande tillsättningsbefogenheter.

Kommittén har härefter redogjort för de allmänna riktlinjer för övergång

sförhållandenas ordnande, som enligt kommitténs mening bör vara vägledande.

Härom har kommittén anfört bland annat följande.

En ledande synpunkt bör vara att erforderliga övergångsanordningar, så

långt möjligt är, utformas i principiell överensstämmelse med de motsvarande

anordningar, som under senare tid kommit till användning vid mera

omfattande organisationsförändringar inom statsförvaltningen. Där särskilda

åtgärder eller anordningar påkallas av hänsyn till prästvalsrätten,

torde böra iakttagas att dessa så nära som möjligt anknytes till de — vid

ett godtagande av prästvalskommitténs blivande förslag delvis modifierade

— reglerna i prästvalslagen. Praktiska skäl torde vidare tala för att den av

övergångsförhållanden i fråga om tjänsteinnehav och tjänstetillsättning

präglade tiden göres så kort som möjligt och att så mycket som möjligt regleras

slutgiltigt i samband med besluten om ny pastoratsindelning.

Med hänsyn till den prästbrist, som redan gjort sig märkbar och kan

väntas öka under närmaste årtionde, synes det angeläget att i samband

med indelningsreformen någon större förtidsavgång av präster icke kommer

till stånd. Det — även från finansiell synpunkt föga önskvärda — institutet

indragningsstat lärer därför icke böra komma till användning. Däremot

torde man få räkna med att enstaka äldre präster bör beredas möjlighet att

avgå med frivillig förtidspension.

Där kyrkoherde- eller komministerstjänst indrages, bör i regel innehavaren

förflyttas till annan kyrkoherde- respektive komministerstjänst. Särskilda

skäl torde böra föreligga för att förflyttningsskyldigheten icke skall utkrävas

på detta siitt. I all synnerhet giiller detta beträffande komministrar och

yngre kyrkoherdar. Även efter en reform i överensstämmelse med de sakkunnigas

riktlinjer torde böra fasthållas, att komministerstjänsterna normalt

är avsedda som befordringstjänster och ej som sluttjänster. Där

kyrkoherde eller — undantagsvis — komminister, vars innehavda tjänst

indrages, icke kan eller icke lämpligen bör förflyttas till tjänst å annan ort

samt förtidspensionering icke kommer ifråga, bör prästens fortsatta stationering

å dittillsvarande plats ske med begagnade av ett disponibilitetsinstitut.

13 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1057. 1 sand. Nr 153.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

För underlättande av förflyttningar av kyrkoherdar och komministrar

till andra, med de innehavda jämförliga tjänster torde, på sätt även pastoratsindelningssakkunniga

föreslagit, en allmän vakantsättning böra ske av

de tjänster, som blir lediga under tiden närmast före indelningsreformens

ikraftträdande.

Med hänsyn till artskillnaden mellan kyrkoherdetjänst och komministerstjänst

synes vidare böra övervägas på vad sätt kan underlättas för

kyrkoherde, som vid indelningsreformen placeras å komministerstjänst, att

sedermera erhålla ny kyrkoherdetjänst.

Kommittén har därefter närmare ingått på frågan om förtidspensionering

av präster i samband med indelningsreformens genomförande och därom

framhållit i huvudsak följande.

Enligt 8 § 2 mom. tjänstepensionsreglementet för präster (SFS 1951: 667)

kan präst, varå reglementet är tillämpligt, av Kungl. Maj:t medges rätt att

avgå med tjänstepension tidigast fem år före uppnående av pensioneringsperiodens

nedre gräns (förtidspensionering). Förutsättningar härför är dels

att avgången finnes icke strida mot det allmännas intresse och dels att

prästen innehar minst 30 tjänstår. Som kommittén förut framhållit bör

med hänsyn till inträdd prästbrist frivillig förtidspensionering av präster

i samband med indelningsreformen undvikas. I enstaka fall torde dock en

dylik kunna komma att framstå som naturlig. Därest t. ex. en ordinarie

församlingsprästtjänst indrages utan att annan sådan tjänst eller kyrkoadjunktur

inrättas i pastoratet och för innehavaren av den indragna tjänsten

blott återstår några få år till uppnående av pensionsålder, bör förtidspensionering

kunna komma i fråga. Kravet på innehav av trettio tjänstår

kan emellertid i dylikt fall utgöra hinder för meddelande av sådant tillstånd.

Enligt kommitténs mening bör därför en tillfällig uppmjukning av

bestämmelsen härom övervägas. Det bör även övervägas att i nu ifrågavarande

fall åt stadgandet, att avgången icke skall finnas strida mot det

allmännas intresse, giva en liberalare tolkning än som sedvanligt sker.

Beträffande förflyttning och överförande på övergångsstat, vilka frågor

av kommittén ingående behandlats, har kommittén anfört i huvudsak

följande.

Vid indelningsreformens genomförande bör, såsom förut antytts, kyrkoherde

eller komminister vars tjänst indrages, i regel förflyttas till kyrkoherdetjänst

i annat pastorat respektive till annan komministerstjänst. Av

flera skäl torde en dylik grundsats dock varken kunna eller böra genomföras

undantagslöst. Åtminstone för kyrkoherdarnas del torde man sålunda

icke kunna underlåta att räkna med att tillräckligt antal lediga tjänster

icke kommer att stå till buds. Vidare torde man få räkna med att i fall,

då två pastorat sammanslås och i det sammanslagna pastoratet inrättas en

ny komministratur, den av de två kyrkoherdarna, som icke erhåller kyrkoherdetjänsten,

föredrager att bestrida komministerstjänsten framför att låta

sig förflyttas till kyrkoherdetjänst i annat pastorat, därest han medgives

att bo kvar i hittills innehavd prästgård samt får behålla kyrkoherdes namn

och tidigare lön. Där kyrkoherden är en äldre man och en förflyttning till

annan ort därför skulle framstå som obillig eller ägnad att minska hans

möjligheter till gagnande verksamhet, kan det vara mest naturligt att han

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

får bestrida den nyinrättade komministraturen. I särskilda fall kan även

komina i fråga att placera kyrkoherde, vars tjänst indragits, å komministerstjänst

i annat pastorat. Om vid en sammanslagning av pastorat icke cn

komministratur utan en kyrkoadjunktur inrättas, torde som regel den ene

kyrkoherden få förflyttas till tjänst i annat pastorat, men undantagsvis kan

det från skilda synpunkter vara mest lämpligt att han kvarstannar i det

sammanslagna pastoratet och bestrider de med kyrkoadjunkturen förenade

uppgifterna. På samma sätt torde, ehuru en komminister, vars tjänst indrages,

regelmässigt bör förflyttas till tjänst i annat pastorat, i enstaka fall —- såsom då komministern är för gammal för att lämpligen böra förflyttas —

tillfälle böra kunna beredas honom att kvarstanna i pastoratet, därest i

detta skall finnas inrättad en kyrkoadjunktur.

I sistberörda två fall skulle en »förflyttning» av prästen till den nya

tjänst, som ersatte den indragna, innebära en förflyttning till icke-ordinarie

tjänst. Då emellertid förflyttningsinstitutet blott avser förflyttning till annan

ordinarie tjänst, kan i berörda fall förflyttning i teknisk bemärkelse ej

komma i fråga. Självfallet låter sig en regelrätt förflyttning ej heller genomföra,

därest för viss präst, vars tjänst indrages, annan ordinarie tjänst tills

vidare ej står att uppbringa. För samtliga dessa situationer kan den smidigaste

och med svenskt förvaltnings- och lönesystem bäst överensstämmande

utvägen synas vara, att ifrågavarande präster med tillämpning av bestämmelser

utfärdade jämlikt 13 § prästlönereglementet överföres på befattningar

å övergångsstat eller annan häremot svarande specialstat.

Kommittén har därför till övervägande upptagit frågan om inrättande

som en varaktig anordning av en — mot disponibilitetsstaten inom utrikesförvaltningen

och avgångsstaterna för militära beställningshavare och för

personal inom polisväsendet svarande — specialstat för präster, som av

organisatoriska eller andra i 12 § prästlönereglementet nämnda skäl finnes

böra överföras på dylik stat. Härvid har kommittén övervägt möjligheten

att begagna kyrkofonden som en dylik specialstat eller att så att säga bygga

in en specialstat i kyrkofonden. Då emellertid kyrkofonden icke har någon

stat i sedvanlig bemärkelse och med fondens konstruktion knappast är väl

förenligt att inom densamma upprätta en stat för vissa, tämligen speciella

ändamål, har kommittén i sina hittills upprättade författningsutkast stannat

för cn annan utväg. Enligt dessa utkast skall innehavare av ordinarie

tjänst, som avses i prästlönereglementet, vara skyldig att övergå till prästerlig

disponibilitetsbefattning, om detta påkallas av skäl som i 12 § sagda

reglemente sägs; präst, som är innehavare av sådan tjänst men varå reglementet

ej vunnit tillämpning, skall dock kunna överföras på disponibilitetsbefattning

endast på grund av organisatoriska skiil. Beslut om (iverförande

till disponibilitetsbefattning skall meddelas av Kungl. Maj:t, som

skall äga befogenhet att i samband härmed, enligt av riksdagen godkända

grunder, förordna om inrättande av befattningen. Till disponibilitetsbefattning

överförd präst, varå prästlönereglementet äger tillämpning, skall vara

skyldig att eller Kungl. Maj:ts eller domkapitlets förordnande uppehålla

i reglementet avsedd tjänst. Kostnaderna för avlöningsförmåner åt innehavare

av disponibilitetsbefattning har avsetts skola bestridas ur kyrkofonden

med rätt för fonden att av pastorat, vari prästen uppehållit cn

tjänst, erhålla ersättning enligt principerna i priisl lönekostnadslagen.

Denna anordning har synts kommittén ägnad att komma till användning

även för tillgodoseende av det tillfälliga behov av en »specialstat», som

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majrts skrivelse nr 2.

vid indelningsreformen kan framträda därigenom att ordinarie präst finnes

böra tills vidare uppehålla icke-ordinarie tjänst eller av annan anledning

icke lämpligen kan erhålla annan ordinarie tjänst. Man vunne även den

fördelen att övergångsförhållandena i denna del kunde regleras i nära överensstämmelse

med vissa regler, som avsåges skola bli bestående. Då överförande

å disponibilitetsbefattning sålunda tillgreps för att undantagsvis

möjliggöra att ordinarie präst finge kvarstanna å dittillsvarande stationeringsort

för att uppehålla icke-ordinarie tjänst, torde i beslutet om hans

överförande å disponibilitetsbefattning böra inryckas att han tills vidare

skulle vara stationerad å denna ort. Självfallet skulle den icke-ordinarie

tjänsten under samma tid icke få tillsättas eller uppehållas med annan

vikarie.

Vad kommittén här skisserat skulle kunna sägas innebära att ordinarie

präst under vissa betingelser överföres å disponibilitetsbefattning (inrättad)

på kyrkofonden. Däremot inrättas icke några befattningar på disponibilitets-

eller övergångsstat i de särskilda pastoraten. Mot en anordning av

sistnämnda slag skulle kunna anföras icke blott att den troligen ej skulle

låta sig reglera i samband med de disponibilitetsbefattningar, vilkas inrättande

kommittén funnit sig böra varaktigt möjliggöra, utan även andra

skäl. Sålunda må erinras att till disponibilitetsbefattningar kan komma

att överföras komministrar, vilkas tjänster indragits och ersatts med kyrlcoadjunkturer

gemensamma för två pastorat.

Kommittén har övervägt, huruvida icke ett överförande av präst å disponibilitetsbefattning

med stationering tills vidare i visst pastorat med fördel

skulle kunna ske i stället för förflyttning även i de fall, då kyrkoherde vid

indelningsreformen måste placeras å komministratur. En dylik anordning

kan väl synas innebära ett visst eftergivande av skyldigheten att låta sig

förflytta till lägre ordinarie tjänst men torde å andra sidan icke behöva

medföra större kostnader för det allmänna och torde stå i god överensstämmelse

med ett förfarande, som brukats vid vissa organisationsförändringar

inom den civila statsförvaltningen. I synnerhet skulle härmed

vinnas att, där möjlighet yppade sig att senare förflytta prästen till annan

kyrkoherdetjänst, denna förflyttning då skulle kunna sägas utgöra en —

låt vara fördröjd — konsekvens av en organisationsförändring och därför

täckas av den i 12 § prästlönereglementet stadgade skyldigheten att underkasta

sig förflyttning. Av nu anförda skäl har kommittén vid sina hittillsvarande

överväganden stannat för den meningen, att överförande på disponibilitetsbefattning

regelmässigt bör användas även som form för omplacering

av kyrkoherde till komministerstjänst. Möjlighet att i teknisk bemärkelse

förflytta kyrkoherde till komministratur bör dock finnas vid sidan

härom; en dylik förflyttning torde te sig mera naturlig, då starkare skäl

saknas att antaga att prästen senare bör beredas annan kyrkoherdetjänst,

men torde även böra komma i fråga i vissa andra fall.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, då komministerstjänst, som skall

indragas och ersättas med kyrkoadjunktur, har ordinarie innehavare, med

ikraftträdandet av beslut om ändring av tjänsteorganisationen anstå till

dess att ledighet å komministraturen inträffar. Från de berörda komministrarnas

synpunkt är anordningen den mjukast tänkbara. Den förflyttningsskyldighet,

som de i samband med den allmänna löneregleringen fått underkasta

sig, utkräves icke i någon form. För församlingarna innebär förslaget,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att de tills vidare får behålla en präst som tillsatts efter val inom pastoratet

eller del därav. Från administrativ synpunkt har anordningen, såsom

nämnts, i första hand den förtjänsten att åtskilliga förflyttningar undvikes.

Mot dessa fördelar står dock vissa konsekvenser, som ingiver starka betänkligheter

mot förslagets genomförande. Sannolikt skulle flertalet av de komministrar,

som medgavs kvarsitta, småningom efter egen ansökan få befordran

till annan tjänst. Någon säkerhet för att detta bleve fallet med samtliga

skulle dock ej föreligga. Generellt tillämpad skulle genom anordningen

kunna skapas övergångsförhållanden, som varade ett trettiotal år eller mer.

Vid bedömandet härav synes böra hållas i minnet att förflyttningsskyldighet

ålagts prästerna bland annat emedan beslutade indelnings- eller organisationsändringar

hittills ofta kommit att stanna på papperet under årtionden.

Från löneteknisk synpunkt torde den ifrågasatta övergångsanordningen

kunna medföra vissa komplikationer.

Emellertid kan anordningen även så utformas, att den endast kommer

till användning i fråga om komministerstjänster, för vilkas innehavare kvarstår

blott ett fåtal tjänsteår till uppnåendet av pensionsålder, t. ex. högst

fem år eller högst tio år. Med hänsyn till komministerstjänsternas normala

egenskap av befordringstjänster, skulle anordningen då komma att tillgripas

blott i ett starkt begränsat antal fall. Regeln skulle få en utpräglad

billighetskaraktär. De syften, som skulle tillgodoses med anordningen i sist

angivna utformning, blir emellertid tillgodosedda även vid ett genomförande

av de av prästvalskommittén förut rekommenderade övergångsanordningarna.

Enligt sina direktiv har prästvalskommittén att till förutsättningslös

prövning upptaga hela den s. k. stijtsbandsfrågan. För de överväganden,

som under kommitténs hittillsvarande arbete förekommit härom, har kommittén

icke ansett sig behöva lämna någon redogörelse i detta sammanhang.

Enligt kommitténs mening måste det anses uppenbart att lösandet

av de vid pastoratsindelningsreformens genomförande uppkommande förflyttningsfallen

ej kan få försvåras genom att förflyttning endast skulle

kunna ske inom stiftet. Kommittén är härutinnan sålunda helt enig med

pastoratsindelningssakkunniga.

Kommittén har sedan övergått till att behandla frågan om ökad vakantsättning

av ledigblivande tjänster. Härom har kommittén anfört i huvudsak

följande.

Enligt av domkapitlen till prästvalskommittén lämnade uppgifter var

den 1 maj 1953 — alltså när vakantsättningen av prästerliga tjänster enligt

gällande bestämmelser pågått något mindre än två år — 51 kyrkoherdetjänster

och 48 komministerstjänster vakantsatta, varav 2 tjänster av vardera

slaget i Stockholms stad. Självfallet möter det stora svårigheter att

redan nu förutse, huru många tjänster som under förutsättning av fortsatt

vakantsättning enligt hittillsvarande principer kan komma att vara vakantsatta

vid utgången av år 1956 — den tidigaste tidpunkt då eu allmän

pastoratsindelningsreform kan tänkas träda i kraft. 1 särskild grad gäller

detta om komministerstjänsterna, från vilka avgång i flertalet fall sker av

annan orsak än uppnådd pensionsålder.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Vid större organisationsförändringar inom statsförvaltningen har såsom

förut antytts genomförandet stundom ansetts böra underlättas genom att

de tjänster inom ifrågavarande förvaltningsgren, som blivit lediga under

tiden närmast före reformens ikraftträdande, vakantsatts, oavsett om tjänsterna

kunde förväntas bli indragna eller ej. Med hänsyn till den församlingsprästerliga

organisationens stora omfattning och till att en allmän

pastoratsindelningsreform ej kan väntas träda i kraft förr än tidigast den

1 januari 1957, är det förenat med stora svårigheter att redan nu överblicka

det antal ordinarie församlingsprästtjänster, som vid reformens genomförande

bör vara lediga för att uppkommande förflyttningsfall skall

kunna lösas på ett för prästerskapet och den kyrkliga verksamheten tillfredsställande

sätt. Erinras må dock att de sakkunniga med utgångspunkt

i en indelning och tjänsteorganisation i enlighet med sitt utkast och efter

vissa för ändamålet erforderliga beräkningar i fråga om pensionsavgång

under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakantsättningen m. in.

funnit sig — »naturligtvis med mycket stor felmarginal» — böra räkna med

en förflyttning av cirka 140 kyrkoherdar.

Kommittén har vid sina överväganden ansett sig icke kunna räkna med

annat än att genomförandet av en allmän indelningsreform måste föregås

av en allmän vakantsättning. Anledning synes icke föreligga till att denna

vakant sättning — på sätt de sakkunniga synes mena — bör begränsas till

kyrkoherdetjänster. Förflyttningsfrågornas lösning torde kunna ej oväsentligt

underlättas om även ett antal komministraturer, som skall behållas, är

lediga vid reformens genomförande. Någon annan allmän inskränkning i

vakantsättningen än att denna ej skulle avse domprosttjänster anser sig

kommittén för närvarande ej böra förorda. Detta utesluter ej att Kungl.

Maj:t efter särskild prövning kan finna annan under åsyftade tid ledigbliven

tjänst icke lämpligen böra tillsättas genom förflyttning och fördenskull

förordnar att tjänsten må ledigförklaras i vanlig ordning.

Beträffande den tid, under vilken tjänster, som blir lediga, skall vakantsättas,

bör denna enligt prästvalskommitténs mening icke göras längre än

vad som är strängt nödvändigt. Såvitt nu kan bedömas torde tiden icke

kunna sättas kortare än två år. Enligt från domkapitlen erhållna uppgifter

är tillhopa cirka 105 kyrkoherdar och cirka 20 komministrar i hela riket

skyldiga att avgå med pension under tiden den 1 juli 1955—den 31 december

1956. Av kyrkoherdarna synes ett nittiotal inneha tjänster, vilka skulle

bibehållas vid en indelning och organisation enligt de sakkunnigas utkast.

Då avgång med pension regelmässigt sker den 30 september skulle vid en

allmän vakantsättning av de tjänster, som blir lediga under två efterföljande

höstar, endast undantagsvis någon tjänst på denna grund behöva

uppehållas av vikarie under längre tid än fem kvartal. Eu vakantsättning

i denna omfattning synes icke ingiva några betänkligheter.

Det torde kunna sägas att det slutliga ståndpunkttagandet till behovet

av vakantsättning i ännu högre grad än bedömningen av andra övergångsanordningar

måste betingas av de riktlinjer för indelningsreformen som

statsmakterna antager.

Härefter har kommittén till behandling upptagit frågan, huruvida fräst,

som förflyttas från kyrkoherde- till komministerstjänst, bör beredas särskilda

förmåner i befordringsliänseende. Kommittén har i berörda fråga

anfört följande.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Det lärer icke kunna bestridas att en tvångsförflyttning från kyrkoherdetjänst

till komministratur — vare sig denna sker i form av förflyttning i

teknisk bemärkelse eller genom att prästen överföres såsom kyrkoherde å

disponibilitetsbefattning med tjänstgöringsskyldighet som komminister —

för åtskilliga präster kommer att te sig som en avsevärd försämring av

tjänsteställning och arbetsförhållanden, även om de medgåves behålla

kyrkoherdetitel och tidigare lön. En självständighet i arbetet ginge förlorad.

Emellertid synes man icke kunna undgå att räkna med att genomförandet

av en indelningsreform enligt de sakkunnigas förslag skulle nödvändiggöra

vissa sådana omplaceringar. Ett antal av dessa präster måste då antagas

eftersträva att snarast möjligt erhålla ny kyrkoherdetjänst. Nuvarande regler

för tillsättning av kyrkoherdetjänster lämnar dock icke några garantier

för att en dylik strävan skulle krönas med framgång. Såvitt nu kan

bedömas torde de ändringar i prästvalslagen, som kommittén kommer att

förorda, icke medföra någon avgörande ändring härutinnan. Skäl synes därför

föreligga att överväga, huruvida under en övergångstid menighetsvalets

i regel avgörande inflytande på tillsättningen av kyrkoherdetjänster bör

något inskränkas till förmån för nu ifrågavarande präster. Olika utvägar

erbjuder sig härvid.

En möjlighet är att låta Kungl. Maj:t under ett antal år för tillsättning

med förutvarande kyrkoherdar, som överförts å disponibilitetsbefattning

eller förflyttats till komministratur, disponera ledigblivna kyrkoherdetjänster.

Val för tjänstens tillsättande skulle då ej förrättas med mindre tjänsten

funnes ej böra tillsättas i förstnämnda ordning. En dylik anordning skulle

dock innebära, att Kungl. Maj:t med stöd av en tillfällig lagstiftning skulle

äga att under en längre eller kortare tid företaga kyrkoherdeutnämningar

icke blott vid sidan om den avvägning mellan menighetsval och utnämning

genom Kungl. Maj:t, som funnes lagfäst i prästvalslagen, utan ock i en

ordning, som eljest vore obekant för denna lag.

En närmare anslutning till gällande bestämmelser i prästvalslagen skulle

därför vinnas, om ifrågavarande präster tillerkändes en rätt att utom förslag

hos Kungl. Maj:t söka lediga kyrkoherdetjänster. För att bli av praktisk

betydelse torde vara nödvändigt att denna förmån finge avse ej blott s. k.

tredjegångstillsättningar utan även övriga fall av ledighet. Mot en dylik

anordning kunde möjligen invändas, att vetskapen om att extra ansökningsrätt

förelåge för ett antal präster skulle minska intresset i pastoratet

för valförrättningen. Å andra sidan torde ansökningsrätten böra givas karaktär

av en strängt tidsbegränsad övergångsanordning — giltig förslagsvis

blott under tre är. Då syftet med regeln blott skulle vara att kompensera

ifrågavarande präster för mistningen av kyrkoherdetjänst men ej att härutöver

bereda dem någon förmån i befordringshänseende, skulle ansökningsrätten

lämpligen inskränkas till kyrkoherdetjänst, som vore placerad i

samma lönegrad som den kyrkoherdetjänst, vilken prästen dessförinnan

innehaft, eller två lönegrader högre. (Med en begränsning till kyrkoherdetjänst

i samma lönegrad bleve regeln vid genomförande av de sakkunnigas

förslag till lönegradsplacering av kyrkoherdetjänster i stort sett betydelselös

för kyrkoherde, vars tjänst varit placerad i 27 lönegraden.) Åtskilliga

präster, som förordnats uppehålla eller förflyttats till komministratur med

oförändrad stationeringsort, torde med här förordade bestämmelser lä antagas

föredraga att ej begagna sin extra ansökningsrätt. Utformad på nu

angivet sätt synes anordningen ej behöva befaras under övergångstiden

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

mera. väsentligt rubba menighetsvalets ställning inom systemet för tillsättning

av kyrkoherdetjänster. Ytterligare kunde ifrågasättas att ansökningsrätten

ej skulle tillkomma präst, som vid indelningsreformen erbjudits

men avböjt annan kyrkoherdetjänst. En dylik inskränkning synes dock

vara ägnad att framkalla mindre önskvärda bevisproblem eller andra svårigheter

av formell art.

Enligt de sakkunniga kan det ifrågasättas, huruvida icke i fall, då kyrkoherdetjänst

i följd av sammanläggning av pastorat ersättes med komministerstjänst

och innehavaren av kyrkoherdetjänsten icke kan beredas annan

tjänst som motsvarar den indragna samt därför förflyttas till komministerstjänsten,

Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, då den bibehållna kyrkoherdetjänsten

framdeles blir ledig, utan val förflytta komministern (f. d.

kyrkoherden) till den ledigblivna tjänsten, om komministern då kvarstår

vid tjänsten. Beträffande detta förslag har kommittén anfört bland annat

följande.

Enligt vad för kommittén är känt har de sakkunniga tänkt sig att anordningen

icke skulle komma till generell användning utan tillgripas endast

under vissa särskilda betingelser. I det följande skall närmare belysas de

olika sätt varpå de sakkunnigas förslag kan tänkas bli utfört och de skäl

som kan anföras för och mot detsamma. Ehuru härvid endast skall direkt

talas om förflyttning av kyrkoherde till komministerstjänst, äger resonemanget

samma giltighet i fråga om överförande av kyrkoherde å disponibilitetsbefattning

med tjänstgöring som komminister.

En möjlighet är att Kungl. Maj:t vid sammanslagning av två pastorat

i själva indelningsbeslutet eller eljest före indelningsändringens ikraftträdande

förordnar, att den till levnadsåldern äldre kyrkoherden skall vara

kyrkoherde i det sammanslagna pastoratet samt att den yngre kyrkoherden

skall förflyttas till komministratur i pastoratet med rätt att, när den

äldre prästen avgår, erhålla kyrkoherdetjänsten, såframt han då kvarstår

å komministerstjänsten. I denna utformning synes den ifrågasatta anordningen

innebära — förutom ett förflyttningsbeslut — en villkorlig utnämning

till en högre tjänst med tillträde, såvitt vid tiden för beslutet kunde

bedömas stundom först efter en avsevärd tid.

För kommittén är icke bekant att från senare tid finnes någon precedens

till en dylik anordning. Fastmera torde sedan länge undantagslöst tillämpas

den ordning, att utnämning till viss tjänst förutsätter att tjänsten är ledig

eller med visshet blir ledig inom en nära framtid — en tidsrymd som endast

undantagsvis torde överstiga ett halvår. Däremot företer anordningen påtagliga

likheter med det i äldre tid — kanske i synnerhet under 1700-talets

senare del — tillämpade systemet med utnämningar i survivans eller i expektans.

När nämnda system kom ur bruk, torde det sedan länge ha varit

föremål för stark kritik.

Självfallet saknar den föreslagna anordningen icke förtjänster. Såsom de

sakkunniga framhåller, kunde därmed vinnas en minskning av antalet fall,

då för innehavaren av indragen kyrkoherdetjänst skulle behöva tagas i anspråk

annan kyrkoherdetjänst. Den präst, som på angivna villkor bleve

förflyttad tills vidare till komministratur, skulle väl i allmänhet kunna bo

kvar i hittillsvarande bostad och hans ställning i pastoratet skulle såväl

under komministerstiden som efter tillträdet av kyrkoherdetjänsten vara

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fotad på val av en menighet, som dock utgjorde del av valmenigheten i

det sammanslagna pastoratet.

å andra sidan ingiver förslaget åtskilliga betänkligheter. Såsom nämnts

saknar det varje motsvarighet inom andra förvaltningsområden. Det innebär

vidare att en präst bleve utnämnd till en tjänst, som kunde komma att

tillträdas vid en mer eller mindre avlägsen tidpunkt. Hans fysiska och psykiska

lämplighet för tjänsten kan då vara sådan, att vid en sedvanlig prövning

hans val eller utnämning ej skulle komma i fråga. Från prästvalssynpunkt

innebär förslaget — förutom vad förut framhållits — att i pastoratet

två kyrkoherdar i följd skulle ha tillsatts efter val som hållits i endast en

del av pastoratet. Slutligen skulle den föreslagna successionsrätten utesluta

varje möjlighet för det obefordrade eller eljest befordringssökande prästerskapet

att konkurrera om tjänsten.

Såsom förut framhållits utgår kommittén från att de sakkunniga —

därest de över huvud taget åsyftar att anordningen skulle utformas på nu

diskuterat sätt — avsett att densamma icke skulle få någon generell tilllämpning.

Även enligt prästvalskommitténs mening vore en allmän tilllämpning

utesluten. Förutom det självklara förhållandet, att systemet förutsätter

att kyrkoherdetjänsten i det sammanslagna pastoratet finnes böra

närmast anförtros åt den äldre av kyrkoherdarna, torde också få förutsättas

att för denne återstår blott en relativt kort tjänstetid, icke gärna överstigande

fem år. Vidare synes skäl tala för att anordningen begränsades till

fall då även den yngre kyrkoherden vid indelningsreformen är så gammal,

att det ter sig särskilt hårt att förflytta honom till annat pastorat eller

till koministratur •— utan successionsrätt i det sammanslagna pastoratet.

Sistnämnda begränsning skulle kunna ske exempelvis så, att successionsrätt

medgavs, därest för den yngre prästen vid indelningsreformen återstode

högst tio år till uppnådd pensionsålder. Ytterligare en förutsättning för tilllämpning

av den ifrågasatta anordningen skulle behöva uppställas. Sammanlägges

ett stort och arbetskrävande pastorat med ett helt litet pastorat

och kyrkoherden i förstnämnda pastorat blir kyrkoherde i det sammanslagna

pastoratet, ter sig en successionsrätt för kyrkoherden i det mindre

pastoratet såsom än mindre motiverad än om de båda delpastoraten är till

storleken mera jämförliga. Fn relation av sistnämnda art skulle därför utgöra

en förutsättning för beviljande av successionsrätt.

Emellertid kan de sakkunnigas förslag också tänkas utformat så, att

innehavaren av den indragna kyrkoherdetjänsten ej i samband med indel - ningsbeslutet erhåller en villkorlig försäkran om kyrkoherdetjänsten i det

sammanslagna pastoratet, men Kungl. Maj:t vid ledighet å kyrkoherdetjänsten

i nämnda pastorat prövar fråga om komministerns (f. d. kyrkoherdens)

utnämning utan val till tjänsten. Därest förslaget utformas som

en extra ansökningsrätt — vilket dock icke synes vara de sakkunnigas avsikt

— skiljer det sig från den anordning, som kommittén förut ifrågasatt,

blott däri, att ansökningsrätten endast skulle avse kyrkoherdetjänsten i

berörda pastorat. Med denna begränsning synes det dock tvivelaktigt om

de sakkunnigas syfte skulle uppnås. Ifrågavarande präst skulle då ej ha

någon visshet om att i sinom tid få kyrkoherdetjänsten. Hans ställning

bleve tämligen oviss och hans överväganden, huruvida han i förhoppning

om denna tjänst skulle våga avstå från att söka annan befordran, ej lätta.

Antages förslaget innebära åt t utnämningsfrågan utan föregånget val skulle

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

underställas Kungl. Maj:t inställer sig de invändningar, som tidigare framförts

mot en anordning av principiellt samma slag.

Kommittén har härefter något berört frågan, vid vilken tidpunkt på året

indelning sr ef or men lämpligen bör träda i kraft, och därom framhållit bland

annat följande.

Ett ikraftträdande av reformen vid kalenderårsskifte är från vissa synpunkter

— exempelvis med hänsyn till det kommunala budgetårsskiftet —

obestridligen mest lämpligt. Erinras må ock, att en ändring i pastoratsindelningen,

vilken förutsätter ändring i församlingsindelning, på grund av

stadgande i 37 § lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning skall träda i kraft vid kalenderårsskifte samt att efter

»ecklesiastikårets» avskaffande beslut om ändring i pastoratsindelning även

i andra fall fått träda i kraft vid denna tidpunkt. Å andra sidan bör icke

fördöljas att en mera omfattande förflyttning av församlingspräster den

1 januari eller dagarna däromkring skulle kunna med hänsyn till anhopningen

av helgdagar kring årsskiftet och pågående konfirmandundervisning

medföra kännbara olägenheter för det kyrkliga arbetet. Med hänsyn

härtill synes böra övervägas den ordningen, att präst, som på grund av

reformen erhåller annan tjänst eller annan stationeringsort, tillträder utövningen

av tjänsten eller omstationeras å dag under första halvåret efter

ikraftträdandet, vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter av

domkapitlet prövas lämplig.

Kommittén har framhållit, att den i samband med inarbetande i prästvalslagen

av bestämmelser avsedda att varaktigt möjliggöra, att ordinarie

församlingsprästtjänst tillsättes genom förflyttning av präst, kommer att

överväga, vilket procedere som därvid bör iakttagas. Kommitténs överväganden

härom är dock ej avslutade. Enligt vad kommittén uttalat kommer

kommittén, såvitt nu kan bedömas, att föreslå en ordning innebärande dels

att åt biskoparna och domkapitlen uppdrages att i största möjliga utsträckning

bereda uppkommande förflyttningsärenden och dels att församlingarnas

ståndpunkt inhämtas genom hörande i lämplig form av kyrkoråden.

Kommittén utgår från såsom självklart, att berörda prästers mening skall

inhämtas. Enligt kommittén torde få övervägas i vad mån ett anmälningsförfarande

beträffande lediga tjänster bör anordnas liksom om de inom ett

stift lediga tjänsterna i första hand bör hembjudas åt de stiftets präster,

som måste förflyttas.

Kommittén har ansett sig kunna utgå från att, sedan en allmän pastoratsindelningsreform

blivit genomförd, behovet att av indelnings- eller organisationsskäl

förflytta ordinarie församlingspräster och sålunda också behovet

för Kungl. Maj:t att kunna tillsätta ordinarie tjänster genom förflyttning

endast kan avse ett fåtal präster om året. Kommittén torde därför

i sitt blivande förslag till ändringar i prästvalslagen endast komma att

öppna förhållandevis begränsade möjligheter till tjänstetillsättning i denna

ordning. Enligt kommitténs mening bör det tillfälliga behov av vidare ut
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

rymme för sådana tillsättningar, som pastoratsindelningsreformen framkallar,

tillgodoses genom en tillfällig lagstiftning. Med giltighet för tiden

närmast före indelningsreformens ikraftträdande (som av kommittén antages

skola ske den 1 januari 1957) bör därför, enligt kommittén, genom

särskild lagstiftning jämlikt § 30 RF stadgas, att Konungen äger utan

hinder av vad prästvalslagen stadgar tillsätta kyrkoherde- och komministerstjänster,

som vid ingången av år 1955 är lediga eller under åren 1955

och 1956 blir lediga, genom förflyttning av präst, därest Konungen prövar

tjänsternas tillsättande i denna ordning erfordras för genomförande av allmän

nyindelning av riket i pastorat . Från tillsättning i denna ordning bör

dock enligt kommitténs mening undantagas kyrkoherdetjänst i pastorat,

vari efter ikraftträdandet av nyindelningen endast skall finnas en ordinarie

präst.

Kommittén har — fristående från frågan om beredande av särskild förmån

i befordringshänseende för präst, som förflyttats från kyrkoherdetjänst

till komministratur eller såsom kyrkoherde överförts å disponibilitetsbefattning

med tjänstgöring som komminister — övervägt huruvida icke den

befogenhet, som genom nu ifrågavarande lagstiftning skulle tillkomma

Kungl. Maj:t, även borde föreligga under någon kortare tid — ett halvår

eller ett år — efter indelningsreformens ikraftträdande. Härmed skulle

enligt kommitténs mening vinnas ökat rådrum för förflyttningsfrågornas

lösning.

Kommittén anser, att i lagen — genom självständiga bestämmelser eller

genom hänvisning till nya, samtidigt antagna stadganden i prästvalslagen

— bör givas vissa huvudregler angående procederet vid tillsättning av prästerliga

tjänster genom förflyttning, såsom angående rätt för prästen, kyrkorådet

och domkapitlet att avgiva yttrande.

Den författningsreglering, som erfordras för tillskapande av en specialstat

för präster, bör enligt kommitténs mening uppenbarligen vara av administrativ

natur i den mån ej ändringar kräves i kyrkofondslagen eller

prästlönekostnadslagen.

ÖVRIGA YTTRANDEN

Jag övergår härefter till att redogöra för vad i vissa andra remissyttranden

anförts över här avsedda avsnitt av de sakkunnigas betänkande.

Domkapitlet i Uppsala: De sakkunniga förutsätter, att innehavare av

tjänster, som skall indragas, omedelbart förflyttas och att förflyttningarna

för att ernå erforderlig elasticitet skall kunna ske utan hinder av nu existerande

stiftsband. Dessa förflyttningar synes — åtminstone att döma av de

sakkunnigas förslag till indelning — bli av stor omfattning. Tvångsförflyttning

av en tjänstinnehavare har alltid ansetts såsom en hårt ingripande

åtgärd. Domkapitlet ifrågasätter därför, om reformens genomförande icke

kunde ske mera successivt för undvikande av olust och friktioner. Förslå
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

get om brytande av stiftsbandet är av avsevärd principiell betydelse och

innebär ett avsteg från det sedvanliga prästerliga befordringsväsendets normer,

som är av kyrkolags natur och för ändring fordrar kyrkomötets särskilda

bifall.

Domkapitlet i Linköping: Enligt domkapitlets mening bör pastoratsregleringen

principiellt genomföras samtidigt för hela riket. Däremot bör ikraftträdandet

ske med nödig mjukhet. En kyrkoherde, vars tjänst nedflyttas

till komministratur, bör under sin tjänstetid få behålla ej blott titel och lön,

utan även bibehållas i hittillsvarande självständighet. Merkostnaden för

dylikt övergångsförfarande är ett rimligt pris för regleringens genomförande.

Domkapitlet i Skara: Med hänsyn till de från många synpunkter ömtåliga

frågor det här gäller, synes det domkapitlet önskvärt, att en omreglering

sker i möjligaste mån successivt — detta icke minst på grund av att

församlingarna i händelse av de nuvarande stiftsbandens upphävande vid

förflyttning av prästerliga krafter kommer att frånhändas sin urgamla rätt

att själva välja präst. Domkapitlet förutsätter likaså, att en eventuell förflyttning

av präst, särskilt med upphävande av stiftsbandet, om möjligt

endast sker med vederbörandes samtycke. Domkapitlet vill även framhålla

vikten av att domkapitlen får god tid på sig för uppgörande av de definitiva

förslagen till ny indelning och organisation inom respektive stift, så att den

förutsedda remisstiden för berörda församlingar och därvarande prästerskap

icke behöver göras för knapp. En så omfattande och ömtålig revision som

den nu ifrågasatta kommer med nödvändighet att kräva mycken tid och

mycket arbete. Den ekonomiska uppgörelse, som måste träffas såväl vid

sammanläggning av hela pastorat som framför allt vid förening av delar av

pastorat med andra pastorat eller delar av sådana, kommer med all säkerhet

att bliva väsentligt mera invecklad och därmed också mera tidskrävande,

än de sakkunniga synes ha räknat med.

Domkapitlet i Lund: Domkapitlet är helt ense med de sakkunniga om att

— där komministerstjänst skall ersättas med kyrkoadjunktstjänst — för

undvikande av förflyttning komministerstjänsten bibehålies för att, först

då ledighet inträffar, indragas och ersättas med kyrkoadjunktstjänst. Med

fullt ut lika stor styrka gör sig samma synpunkter gällande, i de fall kyrkoherdetjänst

skall ersättas med annan prästerlig tjänst. Domkapitlet vill

beträffande förflyttning av präst fästa uppmärksamheten på den fundamentala

skillnaden mellan prästernas och statstjänstemännens ställning i

detta avseende. Här inträder nämligen något för den svenska kyrkan utmärkande

eller församlingens rätt att välja de ordinarie prästerna. Förflyttning

av präst är sålunda en angelägenhet icke allenast emellan kyrkostyrelsen

och prästen utan även för församlingen såsom en på intet sätt

oviktig faktor. Domkapitlet kan sålunda svårligen tänka sig en förflyttning,

utan att den församling, till vilken prästen skall förflyttas, härtill giver sitt

medgivande genom beslut antingen i kyrkorådet eller i kyrkofullmäktige

eller å kyrkostämma. Skulle därför svårigheter uppstå att förflytta en

kyrkoherde eller en komminister, bör möjlighet förefinnas, att den till indragning

ifrågasatta tjänsten kan bibehållas, intill densamma blir ledig.

Först härefter bör organisationsändringen träda i verkställighet. — Domkapitlet

kan ej biträda de sakkunnigas förslag om att förflyttningar skall

kunna ske utan hinder av stiftsbandet. Det är svårt att förstå de sakkunnigas

motivering härför. Eu upplösning av stiftsbandet är en så allvarlig

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fråga, att densamma bör göras till föremål för särskilt övervägande. I vilket

fall som helst är domkapitlet nu icke berett att taga slutlig ställning

härtill. — Vad de sakkunniga i övrigt anfört om genomförandet av den nya

indelningen och organisationen föranleder ej till någon erinran från domkapitlets

sida.

Domkapitlen i Västerås, Karlstad och Stockholm. samt länsstyrelsen i

Älvsborgs län har — i likhet med domkapitlen i Uppsala och Skara — uttalat,

att indelningsreformen icke bör genomföras vid en och samma tidpunkt

utan successivt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den nya organisationens genomförande

kommer otvivelaktigt att erbjuda vissa svårigheter. De riktlinjer, som angivits

härför, möter ej erinran från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen vill

emellertid ifrågasätta, huruvida icke vissa äldre prästmän, av vilka en del

för övrigt kan lida av ohälsa, skulle vid den nya organisationens ikraftträdande,

som för många måste medföra ökade eller förändrade arbetsuppgifter,

finna det fördelaktigt att avgå med förtidspension. En tillämpning

skulle sålunda ske av bestämmelsen i tjänstepensionsreglementet för präster,

8 § 2 mom., enligt vilken prästman, som har föreskrivet antal tjänstår,

skulle medgivas rätt att avgå med förtidspension redan under femårsperioden

före inträdet av pensionsålderns nedre gräns. Tillämpning av motsvarande

bestämmelser i allmänna tjänstepensionsreglementet har med fördel

skett vid ett par tillfällen, då omorganisationer varit aktuella inom landsstaten.

Skulle denna förmån allmänt erbjudas prästerskapet, är det sannolikt,

att en tillämpning av reglerna om förtidspension skulle väsentligt underlätta

organisationens genomförande.

Statskontoret: De sakkunniga har framkastat vissa förslag till övergångsanordningar,

avseende förflyttning av präster och därmed sammanhängande

förhållanden. Då dessa frågor nära berör den sittande prästvalskommitténs

allmänna uppdrag anser sig ämbetsverket icke ha anledning närmare

beröra dithörande spörsmål. Redan nu vill ämbetsverket emellertid

betona, att förslaget att låta en komminister, vars tjänst skall ombildas till

kyrkoadjunktstjänst, kvarstå vid sin befattning till pensionsåldern, icke bör

godtagas. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära ett avkall på principen

om förflyttningsskyldighet och uppskjuta den nya tjänsteorganisationens

ikraftträdande på avgörande punkter.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har ansett vissa skäl föreligga för en

temporär vakantsättning av ledigblivande kyrkoherdetjänster, detta för att

möjliggöra förflyttning av innehavaren av en indragen kyrkoherdetjänst till

en ledig tjänst av samma karaktär. Kollegiet — som visserligen i annat

sammanhang gett uttryck åt uppfattningen, att kyrkoherdetjänster bör

bibehållas i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit — vill framhålla

intresset av att beslut om sådan vakantsättning meddelas snarast

möjligt, alltså utan att statsmakternas ställningstagande till sakkunnigförslaget

avvaktas. Såsom 1950 års prästvalskommitté anfört i sitt yttrande

över betänkandet torde förflyttningsfrågans lösning ej oväsentligt underlättas,

om sådan vakantsättning sker även av ledigblivande komministerstjänster.

Enligt förslaget skulle nämligen även förflyttning av innehavare av

kyrkoherdetjänst till komministerstjänst kunna ifrågakomma. — Vid sammanslagning

av två pastorat med kyrkoherdetjänsten i det ena pastoratet

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

förändrad till komministerstjänst, borde enligt de sakkunniga, då innehavaren

av den indragna kyrkoherdetjänsten placeras på komministerstjänsten,

Kungl. Maj:t ha möjlighet att framdeles, då ledighet uppstode vid

kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet, utan val förflytta komministern

(f. d. kyrkoherden) till sagda tjänst. Att giva komministern ett dylikt

förhandslöfte att en gång framdeles bli innehavare av kyrkoherdetjänsten

synes emellertid kollegiet icke vara lämpligt. Präst valskommittén har i

sitt berörda yttrande närmare angivit de betänkligheter, som kan hysas i

fråga om de sakkunnigas förslag i denna del. — Enligt förslaget skulle, då

en komministerstjänst ersattes av en kyrkoadjunktstjänst, komministerstjänsten

tills vidare bibehållas för att indragas först vid tjänstinnehavarens

avgång. Det må anmärkas, att så icke lärer kunna ske, då komministerstjänsten

utbytes mot en gemensam kyrkoadjunktstjänst, något som synes

vara avsett skola ske i åtskilliga fall. Att låta en komminister vara anställd

såsom gemensam för två pastorat torde nämligen icke böra ifrågakomma.

— Prästvalskommittén har i sitt yttrande ingående belyst de frågor rörande

övergångsanordningar i avseende å tjänstinnehavares förflyttning in. m.,

som uppkommer vid en reform av förevarande slag. Kommittén har emellertid

därvid framhållit, att kommitténs överväganden och rekommendationer

endast vore preliminära, vilket bland annat berodde därpå, att övergångsanordningarnas

utformning sammanhängde med vissa spörsmål, som

inginge i kommitténs allmänna utredningsuppdrag och till vilka kommittén

ej tagit slutlig ställning. — Kollegiet finner för sin del icke anledning att

nu ingå på den mångfald frågor, som härvidlag upptagits till behandling i

kommitténs yttrande.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig icke kunna biträda det av de

sakkunniga framförda önskemålet om ändringar i prästvalslagen i syfte att

giva större garanti för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst, om

ändringarna skulle medföra en begränsning av församlingsmedlemmarnas

nuvarande inflytande vid tillsättningen av prästerliga tjänster.

Svenska pastoratens riksförbund: Ett ställningstagande nu till frågan om

det slutliga ikraftträdandet skulle innebära, att man band sig vid en viss

lösning av frågan om prästtillsättning, närmare bestämt att man godtog en

betydande inskränkning i pastoratens rätt att själva välja präst. Då denna

rättighet är urgammal i vårt land, är frågan om inskränkning däri ganska

ömtålig, och förbundet anser sig därför icke kunna ta ståndpunkt till den,

förrän prästvalskommittén framlagt sitt betänkande.

Allmänna svenska prästföreningen: Vad beträffar indelningsreformens

genomförande är intet att erinra mot att den i princip genomföres samtidigt

för hela riket, men föreningen anser, att den bör verkställas lokalt först

vid uppkomsten av ledighet som möjliggör regleringens verkställande. Ingen

präst bör degraderas eller förflyttas från sin nuvarande tjänst mot sin

vilja. Vid eventuell sammanslagning av två enprästpastorat till ett bör vid

uppkomsten av första ledighet innehavaren av den andra tjänsten regelmässigt

utnämnas till kyrkoherde i det nya pastoratet.

Ekonomisk uppgörelse m. m.

De sakkunnigas uppdrag avser icke indelningen i församlingar. Frågan

om ekonomisk uppgörelse i de undantagsfall, där ändring i pastoratsindelningen

förutsätter ändring i församlingsindelningen, kan enligt de sakkun
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

niga därför nu lämnas å sido för att i varje särskilt fall upptagas till behandling

i den ordning som stadgas i lagen om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Några i författning givna regler för ekonomiska uppgörelser vid sådan

ändring i indelningen av pastorat som icke tillika utgör ändring i församlingsindelning,

finnes icke. Indelningslagen är icke tillämplig å pastorat såsom

sådant utan endast å kommun, församling och särskilt bildat — sammansatt

— skoldistrikt. I praxis har emellertid 4 och 6—10 §§ indelningslagen,

vilka avser ändring i kommunal indelning och enligt 36 § i lagen

skall äga motsvarande tillämpning även vid ändring i församlingsindelning,

i viss utsträckning analogivis tillämpats även vid ändring i pastoratsindelning.

De sakkunniga har lämnat en översiktlig redogörelse för de regler, som

kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser, avseende fördelning av

tillgångar samt skulder och andra förbindelser, i samband med ändring i

pastoratsindelning. De sakkunniga har härom anfört följande.

I fall då två eller flera pastorat sammanlägges till ett nytt pastorat, är

det naturligt, att det nybildade pastoratet övertager de gamla pastoratens

samtliga tillgångar och ansvaret för deras skulder och förbindelser. Ekonomisk

uppgörelse mellan de gamla pastoraten och det nybildade pastoratet

blir då i regel överflödig, såvitt exempelvis icke donationer finnes, vilka är

bundna uteslutande vid ettdera pastoratet.

Då fråga är om delning av pastorat, antingen så att en del skall bilda

nytt pastorat, eller så att den skall förenas med annat pastorat eller del

därav, blir en ekonomisk uppgörelse med en fördelning av det gamla pastoratets

tillgångar och förbindelser nödvändig.

Vad först angår den fasta egendomen utgöres denna i regel av löneboställen

och prästgårdar. Fördelningen av dessa tillgångar plägar ske efter fastigheternas

belägenhet, så att varje pastorat övertager de fastigheter, som finnes

inom dess område. Från boställe härrörande prästlönefond plägar åtfölja

bostället eller, om detta försålts, tilldelas det pastorat, där bostället

legat. Det bör dock uppmärksammas, att ett antal f. d. allmänna kyrkohemman

av medeltida ursprung för närvarande utgör avlöningstillgångar

för andra pastorat än dem, inom vilka de är belägna. Det må vidare erinras,

att den rätt, varmed avlöningstillgångar i fast egendom disponeras av ett

pastorat, i princip icke är av äganderätts natur. Boställe kan vara stiftelse

eller kronoanslag eller ägas av lokalkyrka eller enskild församling; den enda

grupp av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant,

torde vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års

ecklesiastika boställsordning. Om här ifrågavarande tillgångar gäller, att

det tillkommer Kungl. Maj:t att med stöd av sina förvalIningsrätt.sliga befogenheter

förordna om ändrad disposition av desamma.

Om vid en pastoratsdelning ena parten på grund av boställenas belägenhet

icke fått sig tilldelat något av det odelade pastoratets boställen, förordnades

i äldre tid stundom, särskilt om boställenas tillkomst gett vid

handen att de ursprungligen varit avsedda för hela det odelade pastoratet,

att viss del av bostället skulle säljas och köpeskillingen disponeras för inköp

av nytt boställe för det nybildade pastoratet eller användas såsom avlö
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningstillgång för detta. Det förekom också, att del av fond, som härrört

från boställe, överlämnades till sistnämnda pastorat såsom avlöningstillgång.

En dylik fördelning torde regelmässigt ha förekommit även beträffande

s. k. pastoraliefonder, härrörande från överskott på prästlönemedel,

influtna under giltigheten av det före tillämpningen av 1910 års lagstiftning

gällande lönesystemet. Då utdebiteringen för prästerskapets avlöning är

maximerad till 20 öre per skattekrona, kan en sådan överföring av fond

blott i fall som avses i 4 § lagen om kyrkofond, få större ekonomisk betydelse

för någondera parten. Den kan emellertid ha sin grund i ett allmänt

skälighetskrav.

Pastorat kan äga andel i prästlönefondshemman, som förvaltas av stiftsnämnd

och vars avkastning skall användas till avlöning av pastoratets

prästerskap (jfr lagen den 15 maj 1942 angående användande i vissa fall

av prästlönefond m.m.). Dylikt hemman kan vara beläget utanför pastoratets

område. Det kan diskuteras, huruvida pastoratets andel i sådant

hemman bör fördelas mellan ett vart av de nya eller ändrade pastoraten.

Andelen torde böra disponeras på samma sätt som om frågan gällt det boställe,

från vilket medlen för andelens förvärv härrört. Om pastorat jämlikt

nyssnämnda lag överfört medel till stiftets prästlönejordsfond, synes pastoratets

andel i fonden böra disponeras efter enahanda grund.

Pastoratet kan äga inventarier å pastorsexpedition. Enligt 14 § ecklesiastik

boställsordning åligger det nämligen pastorat, att därest detta i prästgård

anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i

tjänstinnehavarens bostad, bekosta möblering, uppvärmning och städning

av lokalen med tillhörande utrymmen. De inventarier, som sålunda kan tillhöra

ett pastorat, bör åtfölja vederbörande prästgård. Vad i övrigt angår

pastorsexpedition stadgas i 30 § folkbokföringsförordningen, att det åligger

församling att tillhandahålla pastor nödiga inventarier, materiel och vad

övrigt erfordras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest

förhållandena så påkallar, skrivbiträde. Enligt förarbetena till förordningen

torde detta stadgande i huvudsak icke innebära någon förändring i vad

tidigare gällt. Emellertid torde det icke vara ovanligt, särskilt i flerförsamlingspastorat

med endast en pastorsexpedition men även annorstädes,

att utgifterna för pastorsexpeditionen upptagits i pastoratets utgifts- och

inkomststat och ej i vederbörande församlingars stater. I icke så få fall

torde sådana församlingar gemensamt ha anskaffat inventarier och materiel

samt ingått avtal rörande tjänstetelefon och skrivbiträden till pastorsexpedition,

ibland även avsatt pensionsfonder för sådana skrivbiträden eller

anskaffat eller förhyrt lokal till expeditionen. Dessa förhållanden synes i

samband med en pastoratsdelning böra läggas till rätta på så sätt, att sådana

gemensamma tillgångar ävensom därmed förbundna rättigheter och

skyldigheter på grund av avtal, som ingåtts i och för hållande av pastorsexpedition,

övertages av den eller de församlingar, vilka efter delningen

skall betjänas av expeditionen. I den mån vid fördelning av tillgångar vid

pastorsexpedition ena parten vållas avsevärda utgifter för annan expedition,

synes frågan om kompensation till denna part böra övervägas.

Därest pastorat i följd av uttaxering skulle ha fonderade medel för något

visst ändamål, synes fördelningen av medlen böra bero på det ändamål,

vartill fonden är avsedd. Det vanligaste ändamålet torde vara reparation

eller nybyggnad av prästgård. I dylikt fall bör fonden åtfölja prästgården.

Skulle fonderingen ha skett för ett ändamål, som blir onyttigt genom pasto
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ratsdelningen, exempelvis nybyggnad av prästgård, som genom den nya

indelningen blir obehövlig, synes fonden böra fördelas mellan de nya eller

ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Ett pastorats andra tillgångar, tillhörande prästlönekassa eller annan

pastoratskassa, antingen dessa medel innestår i bank eller å postgiro eller

utgöres av kontanter i respektive kassor, torde böra fördelas mellan de nya

eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Skulder, som är anknutna till prästgård eller löneboställe, bör i regel

åtfölja respektive egendom, d. v. s. ansvaret bör, såvitt ej hinder möter från

långivarens sida, övertagas av det pastorat, som övertager egendomen. Enligt

6 § 3 st. indelningslagen må överflyttning eller uppdelning av lån icke

ske, med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat sitt samtycke.

I de fall, där kyrkofonden är fordringsägare, synes dylikt samtycke icke

vara erforderligt. Det synes lämpligt, att även vid pastoratsdelning annan

fordringsägares samtycke till en sådan åtgärd inhämtas. Där samtycke icke

lämnas, bör lämpligen förfaras på följande sätt. Med bibehållande av solidariskt

ansvar gentemot långivaren för de i det gamla pastoratet ingående

församlingarna, uppdelas ansvaret för lånet på de nya eller ändrade pastoraten

efter skatteunderlaget. Vid medgivande från långivaren överföres

ansvaret för lånet på det pastorat, som övertager egendomen, därvid, om

så befinnes skäligt, stadgas skyldighet för det andra pastoratet att bidraga

till lånets förräntning och amortering efter skatteunderlaget. Där det ena

pastoratet kommer att betungas med nyanskaffning, ombyggnad eller omfattande

reparation av prästgård, kan det befinnas skäligt, att det andra

pastoratet bidrager därtill, eventuellt genom övertagande av ansvar för

större del av lån, som ingår i uppgörelsen, än som skulle följa av vad förut

angivits, eller genom bidrag till kostnaderna i förhållande till skatteunderlaget.

Skulder av annat slag än tidigare nämnts torde böra fördelas mellan

de nya eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Ett pastorat kan genom avtal ha förvärvat rättigheter och iklätt sig skyldigheter

gentemot annan. Huru därmed skall förfaras vid en pastoratsdelning,

lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. De till avtalet

knutna rättigheterna och skyldigheterna kan övertagas antingen av ettdera

av de nya eller ändrade pastoraten eller också, om så skulle befinnas lämpligt,

av dessa pastorat gemensamt; i det senare fallet bör bestämmas, med

huru stor del vart och ett av pastoraten skall taga del i dessa rättigheter

och skyldigheter. Ett pastorats rättigheter och skyldigheter mot i dess

tjänst anställda icke prästerliga befattningshavare är också grundade på

avtal (skriftliga eller muntliga), och även i avseende å sådana anställda bör

en avtalsreglering ske i samband med en pastoratsdelning. Motsvarande

reglering bör vid pastoratsdelning verkställas även beträffande avtal som

till pastoratet hörande församlingar ingått, exempelvis rörande skrivbiträde

vid pastorsexpedition.

Fördelningen av ett pastorats avlöningstillgångar kan i regel icke åstadkomma

någon avsevärd ökning utöver den till 20 öre per skattekrona maximerade

utdebiteringen för prästerskapets avlöning. Skatteer sättning med

hänsyn till ökade utgifter för prästerskapets avlöning torde hittills icke ha

förekommit och lärer ej heller framdeles vara motiverad.

Vid hittills skedda pastoratsdelningar har stundom ena parten yrkat få

del av avkomsten från ett löneboställe, som tilldelats andra parten. Sådana

yrkanden har regelmässigt avvisats, enär avvikelse ej ansetts böra göras

14 — IJihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

från regeln, att ett löneboställes avkastning helt skall tillkomma det pastorat,

inom vilket det är beläget. Denna regel synes även framdeles böra upprätthållas

såvitt icke särskilda skäl (t. ex. äganderätt) föranleder undantag.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Lund: De sakkunniga har framhållit, att den kommunala

skatteutjämningen spelar mindre roll för pastoratsindelningen. Enligt domkapitlets

mening kan de nuvarande pastoratens innehav av prästerliga avlöningstillgångar

däremot spela en ingalunda oväsentlig ekonomisk roll för

av indelningsändring berörda församlingar. Landsbygdspastoraten i stiftet

innehar i regel mycket värdefulla jordbruksegendomar — löneboställena.

Visserligen belastas boställena just nu av stora byggnadsskulder, i anledning

varav det ekonomiska utbytet blir skäligen ringa. Om något eller några

tiotal år är emellertid dessa skulder avbetalade. Nettoutbytet blir då väsentligt

större och torde i ej så få fall medföra minskad utdebitering av församlingsavgifter

för täckande av präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna.

Genom överflyttning av en församling till annat pastorat kan denna församling

mycket väl riskera att komma i ogynnsammare ekonomisk ställning

än tidigare.

Stiftsnämnden i Strängnäs: Emot vad de sakkunniga föreslår rörande

ekonomisk uppgörelse vid pastoratsindelning har stiftsnämnden i stort sett

intet att erinra. De sakkunniga refererar emellertid till att i äldre tid stundom

förordnats beträffande disposition av boställe vid pastoratsindelning,

att viss del av bostället skulle säljas och köpeskillingen disponeras för inköp

av nytt boställe för det nybildade pastoratet eller användas såsom

avlöningstillgång för detta. Stiftsnämnden får avstyrka ett sådant tillvägagångssätt

och i stället föreslå, att det pastorat, inom vars område bostället

är beläget, löser det andra pastoratets andel. Det torde av såväl tekniska

som praktiska och ekonomiska skäl i allmänhet vara olämpligt att förfara

på det gamla sättet. Andel i prästlönefondshemman bör fördelas mellan

pastoraten efter skatteunderlaget.

Stiftsnämnden i Växjö: Stiftsnämnden vill särskilt framhålla betydelsen

av att avkomsten av boställen inom ett blivande pastorats gränser tillfaller

detta pastorat. Inom stiftet finnes numera löneboställen — förutvarande

allmänna kyrkohennnan — belägna inom annat än det pastorat, som uppbär

avkomsten och handhar förvaltningen. En dylik anordning har i olika

avseenden visat sig mindre ändamålsenlig och synes därför icke böra givas

ytterligare tillämpning.

Stiftsnämnden i Göteborg: Enligt stiftsnämndens mening har de sakkunniga

icke tillräckligt ingående behandlat de invecklade problem, som kan

bli en följd därav, att en del av ett pastorat skall bilda nytt pastorat eller

förenas med annat pastorat. Uppgörelsen kommer i första hand att avse

den fasta egendomens fördelning. Tillämpningen av en till synes så enkel

regel som att varje pastorat övertager de fastigheter, som finnes inom dess

område, torde i många fall leda till synnerligen besvärliga utredningar. Erfarenheten

visar, att pastoraten ogärna avstår prästgårdar och boställen

utan kompensation. Även om yrkanden härom hittills oftast avvisats, får

man räkna med att sådana uppkommer. Ett krav om ersättning kan också

vara berättigat. Vid delning av Askims och Västra Frölunda församlingars

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

pastorat förordnade Kungl. Maj:t den 10 oktober 1952 bland annat, att den

sistnämnda församlingen skulle bidraga med högst 200 000 kronor till bestridande

av kostnaderna för byggande av kyrkoherdeprästgård i Askims

församlings pastorat. Det kan väl förutses att liknande krav uppkommer

i fall, då ändringar i pastoratsindelning påkallar nybyggen.

Fördelningen av skulder, som är anknutna till prästgård eller löneboställe,

kan säkerligen leda till invecklade utredningar och uppgörelser. Därest

dessa skall bli av samma omfattning och grundlighet, som när allmänna

kyrkohemman övertogs av pastorat, måste man räkna med att särskild

expertis ställes till förfogande för ändamålet. Det finns ingen möjlighet för

de små domkapitelsexpeditionerna att utföra detta omfattande och krävande

utredningsarbete.

Länsstyrelsen i Hallands län: De sakkunniga har utgått ifrån att varje

pastorat övertager de fastigheter, som finnes inom dess område, samt att

någon kompensation icke skall förekomma. Länsstyrelsen befarar att den

ekonomiska uppgörelsen icke kommer att bli så enkel som de sakkunniga

räknat med. Ersättningskrav kommer säkert att framställas. Frågan om

den ekonomiska uppgörelsen bör därför bli föremål för ytterligare överväganden.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att vid ekonomiska uppgörelser

i samband med ändringar i pastorat sindelningen bör samma principer, som

gäller vid kommunala indelningsändringar, äga tillämpning.

Svenska pastoratens riksförbund har uttalat, att grunderna för de ekonomiska

uppgörelser, som blir nödvändiga vid indelningsreformens genomförande,

bör ytterligare utredas, innan ställning till ifrågavarande spörsmål

kan tagas.

Landsarkivarien i Göteborg: Vid indelningsändringar under senare tid

har förtidsleveranser av arkivalier till lands- och länsarkiven skett. Det

kan därför vara skäl att här särskilt framhålla att sådana leveranser från

kyrkoarkiv icke kan emottagas i härvarande landsarkiv dels på grund av

brist på utrymme i landsarkivets magasin dels på grund av brist på personal

både för leveransernas emottagande och inordnande och för besvarandet

av alla de förfrågningar, som skulle komma till landsarkivet, om där förvarades

sena kyrkoböcker. — För överlämnandet av arkiv från en pastor till

annan måste noggranna regler utfärdas. Överlämnandet bör ske vid inventering,

som bör verkställas av den kontraktsprost, till vilkens kontrakt den

arkivbildande församlingen hör före indelningsändringen. Inventeringsinstrumenten

bör i avskrift sändas till landsarkiven. — 1 landsarkivdistriktet

förekommer, att en del längder omfattar mer iin en församling. Regler måste

därför utfärdas huru med sådana arkivalier skall förfaras, då de församlingars

arkiv, lill vilka de hör, ej längre skall förvaras i samma arkivlokal. —

De framlagda förslagen medför för arkiven icke blott det nu berörda överflyttandet

av hela kyrkoarkiv utan även i många fall eu avsöndring ur arkiv

av vissa arkivalier, nämligen de som utgör pastoratsarkiven. — Kommer

indelningsändringen till stånd, upphör vissa pastorat genom sammanläggning

med annat pastorat eller genom uppdelning på andra pastorat. Även

om ett pastorat kommer att bestå, kan dess gränser komma att ändras

genom alt eu eller flera församlingar överförs till annat eller andra pastorat.

Indelningsändringarna kan medföra, att pastoratsarkiv helt, och hållet

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

överlämnas till annat pastorat men också att arkiv delas upp på flera

arkivvårdare. — Dessa konsekvenser av indelningsreformen kräver stor

uppmärksamhet. I otvetydiga bestämmelser måste fastslås vilka handlingar

som skall antingen helt och hållet eller blott delvis överlämnas till annat

eller andra pastorat. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt boställsstyrelsernas

arkiv. Även måste klarläggas var de handlingar, som ej behöver

uppdelas, skall förvaras (i den nya moderförsamlingens arkiv eller i den församling,

som upphör att vara moderförsamling).

Riksarkivet: Vid genomförandet av de sakkunnigas förslag till ändrad

pastoratsindelning yppar sig en hel rad arkivproblem, vilka icke beröres i

utredningen, än mindre där fått sin lösning. Riksarkivet får härom hänvisa

till av landsarkivarien i Göteborg och länsarkivarien i Visby i ärendet avgivna

yttranden. — Länsarkivarien i Visby påpekar behovet av särskilda

föreskrifter och anvisningar angående förfarandet vid överflyttning, i händelse

av omorganisation, av kyrkoarkiv från en pastorsexpedition till en

annan och anser det närmast böra ankomma på domkapitlen att vid uppgörandet

av sina indelningsförslag beakta dessa förhållanden. Dessförinnan

synes emellertid en särskild utredning vara påkallad med uppgift att uppdraga

riktlinjer för lösningen av den mångfald frågor av arkivnatur, som i

detta sammanhang anmäler sig. En dylik utredning borde enligt riksarkivets

mening i första hand anförtros åt pastoratsindelningssakkunniga jämte

en med dem adjungerad representant för arkivväsendet, lämpligen någon

landsarkivarie; det synes nämligen vara av vikt i detta fall, att de lokala

arkivmyndigheternas sakkunskap får tillfälle att bli företrädd i de sakkunnigas

krets.

Kammarkollegiet: Mot vad de sakkunniga anfört i fråga om ekonomisk

uppgörelse vid ändring i pastoratsindelningen synes icke vara något att

erinra. Det må emellertid — i anledning av uttalandet att »den enda grupp

av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant torde

vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års ecklesiastika

boställsordning» — anmärkas, att enligt lagen den 15 maj 1942

(nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond in. m. en fastighet,

som inköpes att förvaltas som löneboställe för visst pastorat, förvärvas

för pastoratets räkning och lagfares för pastoratet. Pastoratet lärer väl då

åminstone formellt framstå som ägare av fastigheten, låt vara att anteckning

skall ske i fastighetsboken om fastighetens disposition m.m., vilket

förhindrar pastoratet att fritt disponera över fastigheten. Hittills har förvärvats

några tiotal sådana fastigheter. — Såsom riksarkivet framhållit,

uppkommer vid genomförandet av de sakkunnigas förslag till pastoratsindelning

en råd arkivfrågor, vilka icke beröres i betänkandet. I likhet med

riksarkivet anser kollegiet, att dessa frågor bör göras till föremål för särskild

utredning, därvid ej mindre sakkunskap i fråga om folkbokföring än

även arkivexpertis bör vara representerad.

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar

Jämlikt 17 § 2 mom. Pr ankommer det på Kungl. Maj:t att i enlighet

med av riksdagen godkända grunder förordna angående fördelningen av

kyrkoherdetjänsterna på lönegraderna Ca 33, 31, 29 och 27 samt av komministerstjänsterna

på lönegraderna Ca 28, 27, 26 och 25. Dylika fördel
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningsgrunder har, såvitt gäller kyrkoherdetjänsterna, av statsmakterna beslutits

endast för de vid utgången av år 1951 befintliga tjänsternas inplacering

i lönegrad vid övergången till det nya lönesystemet.

Beträffande de nu gällande reglerna för fördelningen på nyssnämnda

lönegrader av kyrkoherde- och komministerstjänsterna torde få hänvisas

till betänkandet s. 139—145.

Regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster

Vid kyrkoherdarnas placering i lönegrad från och med den 1 januari 1952

skedde fördelningen på de olika lönegraderna med utgångspunkt i den

reglerade lön, som fastställts enligt 1910 års lag, dock med korrigeringar

i vissa hänseenden. De sakkunniga framhåller, att med denna metod för

övergångsinplaceringen anledning saknades att vid det senaste löneregleringsarbetet

principiellt fastställa vilka faktorer, som skulle vara lönebestämmande.

De sakkunniga har däremot för sin del funnit nödvändigt att

till principiell behandling upptaga frågan om vilka faktorer, som överhuvudtaget

bör vara bestämmande för en lönegradsdifferentiering av kyrkoherdetjänsterna.

De sakkunniga betonar, att de »svårigheter» vid en kyrkoherdetjänst,

som bör tillmätas betydelse vid tjänstens inplacering i lönegrad, bör vara

av kvalitativ natur. De sakkunniga kan icke finna skäl för att beträffande

kyrkoherdetjänsterna skall tillämpas andra normer vid lönegradsinplaceringen

än de, som i regel kommer till användning vid lönegradsinplacering

enligt det statliga lönesystemet. Vid avvägningen av löneställningen för

en tjänst enligt detta system tillmätes i allmänhet arbetsuppgifternas art

och kvalitativa beskaffenhet avgörande betydelse. Härtill kommer den med

tjänsten förenade ansvarsställningen samt de för tjänsten uppställda kompetensfordringarna.

Till arbetsbördan i egentlig mening tages endast sällan

hänsyn vid valet av lönegrad. I anslutning härtill anför de sakkunniga

följande.

Vad angår kyrkoherdetjänsterna kan i före varande sammanhang bortses

från kompetenskraven, då lönegraderna är på förhand fixerade och då enahanda

krav gäller för samtliga tjänster. Vidare saknas enligt de sakkunnigas

mening skäl för att låta arbetsbördans storlek öva inflytande på valet av

lönegrad. Beträffande kyrkoherdetjänsterna bör nämligen kunna förutsättas,

att varje tjänst är — i samband med fortgående omprövningar av pastoratsindelningens

ändamålsenlighet — så organiserad, att befattningen ger

sin innehavare full sysselsättning. En ökning eller minskning av arbetsuppgifterna

inom ett pastorat bör mötas genom ökning eller minskning av den

prästerliga arbetskraften inom pastoratet, icke genom en höjning eller sänkning

av kyrkoherdens löneställning. Slutligen bör levnadskostnaderna inom

pastoratet eller liknande ekonomiska faktorer icke få påverka tjänsternas

lönegradsinplacering; därvidlag sker ju en avvägning genom dyrorts- och

hyresgrupperingen samt genom kallortstillägg o. dyl.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga anser således i princip, att vid uppbyggande av regler

för inplacering i lönegrad av kyrkoherdetjänster hänsyn bör tagas uteslutande

till arten och den kvalitativa beskaffenheten av de med tjänsten

förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten följande ansvarsställningen.

Då det gäller att finna någon eller några statistiskt mätbara faktorer,

som kan sägas ge uttryck för den kvalitativa beskaffenheten av arbetsuppgifterna

vid en kyrkoherdetjänst, kan man enligt de sakkunnigas mening

söka sig fram på två vägar. En första metod är att söka klargöra, huruvida

bland de många slag av uppgifter, som är förenade med en kyrkoherdetjänst,

finnes några, vilka alltefter den mängd, vari de förekommer

(exempelvis antalet söndagliga gudstjänster, antalet kyrkliga förrättningar

av visst slag eller antalet kyrkobokföringsärenden per år) — kan sägas allmänt

karakterisera tjänsteuppgifternas kvalitet. Därest denna väg icke

skulle visa sig framkomlig, synes det böra övervägas, huruvida pastoratets

(verksamhetsområdets) karaktär — uttryckt i invånarantalet, ytvidden

o. dyl. — kan sägas tillika ge uttryck för kyrkoherdetjänstens kvalitet.

Efter en närmare granskning av arbetsuppgifterna vid kyrkoherdetjänsterna

konstaterar de sakkunniga, att det icke lämpligen går att vid valet av

lönebestämmande faktorer tillämpa det förra av de angivna alternativen.

Vid övervägande av det senare alternativet finner de sakkunniga däremot,

att tre av de data, vilka karakteriserar ett pastorat, nämligen invånarantalet,

arealen och antalet församlingar inom pastoratet, kan sägas i olika

hänseenden ge ett sådant uttryck för kvaliteten av arbetsuppgifterna för

kyrkoherden i pastoratet, att de lämpligen kan läggas till grund för en

differentiering i lönegradshänseende av kyrkoherdetjänsterna.

Vad först gäller folkm äng ds faktorn har de sakkunniga ansett sig kunna

konstatera, att de sammantagna arbetsuppgifternas kvalitet vid en kyrkoherdetjänst

allmänt sett är högre i ett pastorat med stor folkmängd, särskilt

i ett pastorat av tätortskaraktär, än i ett pastorat med ringa invånarantal.

Detta synes gälla såväl den obligatoriska som den fria verksamheten.

Sålunda måste ansvaret för kyrkobokföringen anses vara större, de vid

bokföringen uppkommande problemen mera komplicerade och frekvensen

av svårare problem relativt sett högre i det folkrikare (tätorts-) pastoratet

med dess mera rörliga befolkning än i det mindre folkrika (landsbygds-)

pastoratet med dess mera stationära befolkning. Vidare måste gudstjänsterna

och de kyrkliga förrättningarna sägas — framförallt på grund av

befolkningens i allmänhet heterogena och växlande sammansättning —

ställa större krav på kyrkoherden i pastorat med höga invånarantal. I den

fria verksamheten — t. ex. i fråga om ungdomsvården — torde uppkomma

mera svårbemästrade problem i tätorten än på den egentliga landsbygden

o. s. v. Det framhålles även, att antalet biträdande präster och i församlingstjänst

anställda är högre i det folkrikare än i det mindre folkrika pastoratet.

Till följd härav blir kraven på kyrkoherden i egenskap av förman

och arbetsledare större i den förra än i den senare typen av pastorat.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga framhåller emellertid, att kvalitet sstegringen i arbetsuppgifterna

vid större invånarantal i pastoratet främst sammanhänger med

att de folkrikare pastoraten i regel innesluter en eller flera tätorter. Det

säger dock sig självt, att ett pastorats invånarantal icke alltid ger ett rättvisande

utslag för arbetsuppgifternas kvalitet.. Det blir med hänsyn därtill

uppenbart, att endast relativt stora skillnader i folkmängdstalen kan sägas

innebära en påtaglig kvalitetsskillnad. För uppbyggnad av ett enkelt och

schablonmässigt inplaceringssystem för så många lönegrader, som det här

är fråga om, har de sakkunniga dock måst förutsätta, att de prästerliga

arbetsuppgifternas kvalitet och tjänstinnehavarens ansvar står i direkt

proportion till antalet invånare inom verksamhetsområdet.

Beträffande arealfaktorn framhåller de sakkunniga, att enligt de sakkunnigas

principiella utgångspunkter varken den ökade arbetsbelastning eller

den ökade psykiska och fysiska press, som är förenad med den prästerliga

verksamheten i de till ytvidden större pastoraten synes böra vara lönebestämmande.

Däremot måste arbetsuppgifterna i ett pastorat med folkmängden

spridd över en mycket stor yta sägas vara såtillvida mera kvalificerade

än i ett pastorat med samma folkmängd koncentrerad inom ett

mindre vidsträckt område, att planläggningen av arbetet ställer större krav

på vederbörande tjänstinnehavare samt att beträffande kyrkoherdarna ledningen

och samordningen av arbetet inom pastoratet blir mera krävande.

En speciell svårighet för det ordinarie arbetets planläggning och fullgörande

uppkommer för präst i sådant pastorat därigenom, att hans tid ofta splittras

genom långa och tidsödande resor inom pastoratet. Dessa omständigheter

gör det enligt de sakkunnigas mening motiverat, att vid lönegradsdifferentieringen

beträffande kyrkoherdarna viss hänsyn tages till pastoratens

areal. Dock bör arealfaktorn få inverka endast i så stora pastorat, att

— även med en relativt kraftig koncentration av befolkningen — särskilda

svårigheter med skötseln av pastoratet på grund av dess areal under alla

förhållanden måste göra sig märkbara.

I stort sett samma synpunkter, som anförts rörande svårsköttheten av

pastorat med stor ytvidd, gör sig enligt de sakkunnigas mening i viss mån

gällande beträffande pastorat, bestående av flera församlingar. Den utvidgning

av de kyrkliga förval tningsbestyren — såsom ordförandeskap i

flera kyrkoråd samt dubbel eller flerdubbel kyrko- och kyrkogårdsförvaltning

— och det ökade antal arbetskretsar o. dyl., som i allmänhet följer

med ett större antal församlingar inom pastoratet, måste sålunda sägas i

fråga om arbetets planläggning och ledning ställa större krav på kyrkoherden

i ett flerförsamlingspastorat än i ett enförsamlingspastorat med samma

invånarantal. Viss hänsyn härtill bör tagas vid kyrkoherdetjänsternas

inplacering i lönegrad.

De sakkunniga sammanfattar sitt förslag till inplacering sregler

f ö r kyrkoherdetjänster i följande tablå.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder,

som medför den högsta lönegradsplaceringen

Lönegrad Ca:

a) pastoratets invånar- antal uppgår till:

b) pastoratets areal

uppgår till:

c) antalet försam- lingar i pastoratet

uppgår till:

27

högst 1 500

_

_

29

1 501—4 500

minst 301 km2

minst 3

31

4 501—10 000

minst 601 km2 och pasto- ratets invånarantal över- stiger 1 500

33

minst 10 001

minst 1 201 km2 och pas- toratets invånarantal

överstiger 4 500

De sakkunniga anser, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som i

normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebestämmande

faktorer bör vara supplementfaktorer, vilka får betydelse endast i

andra hand. Med hänsyn härtill vill de sakkunniga icke föreslå ett indexeller

poängsystem, enligt vilket vid bestämmande av lönegradsinplaceringen

för en kyrkoherdetjänst de tre lönebestämmande faktorerna först

åsättas poängvärden var för sig, varefter den sammanlagda poängsumman

blir avgörande för placeringen. De sakkunnigas system är i stället uppbyggt

så att lönegradsinplaceringen direkt kan avläsas och så avvägt att de supplementära

faktorerna — areal- och flerförsamlingsfaktorerna — övar inflytande

först då de anses böra medföra högre lönegradsplacering av tjänsten

än den placering folkmängdsfaktorn ger, d. v. s. ett system i princip

uppbyggt såsom det för komministrarna nu gällande.

Av vad de sakkunniga närmare anför beträffande faktorernas avvägning

inhämtas i huvudsak följande.

Såsom i det föregående nämnts, har de sakkunniga föreslagit, att särskilda

tjänstgöringsområden framdeles icke skall fastställas av Kungl. Maj:t

utan av vederbörande domkapitel. Mot bakgrunden härav finner de sakkunniga

uteslutet, att i ett inplaceringssystem för kyrkoherdetjänsterna

— liksom över huvud taget för de församlingsprästerliga tjänsterna — hänsyn

tages till huruvida inom pastoraten särskilda tjänstgöringsområden

finnes inrättade eller icke. En sådan ordning skulle nämligen medföra, att

frågan om lönegradsinplaceringen i viss utsträckning lades i vederbörande

domkapitels i stället för — såsom vid prästlöneregleringen beslutats —

i Kungl. Maj:ts hand. De sakkunniga föreslår därför i fråga om folkmängdsfaktorns

avvägning, att de nya inplaceringsreglerna gives sådan innebörd,

att såsom underlag för lönegradsinplaceringen alltid skall läggas pastoratets

totala invånarantal, således utan reduktion av folkmängden i någon form.

För övergång till detta system talar vidare det förhållandet, att avskiljandet

av ett särskilt tjänstgöringsområde inom ett pastorat icke kan anses

medföra en minskning av den kvalitativa beskaffenheten av kyrkoherdens

arbetsuppgifter. Härutinnan erinrar de sakkunniga om att enligt de av dem

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

angivna förutsättningarna för inplaceringsreglernas uppbyggnad arbetsuppgifternas

kvalitet i första hand är beroende av pastoratets karaktär (folkrikt

tätort spastorat, glesbebyggt landsbygdspastorat o. s. v.). Det framhålles

också att, även om kyrkoherden i ett pastorat genom avskiljandet av

särskilt tjiinstgöringsområde befrias från det direkta handhavandet av pastoralvården

inom området, han alltjämt maste båra det slutliga ansvaret

för ledningen och samordningen i stort av verksamheten inom pastoratet

i dess helhet. Subordinationsförhållandet mellan kyrkoherden och honom

biträdande präst förändras ej heller därav, att den biträdande prästen har

särskilt tjänstgöringsområde. Vidare framhåller de sakkunniga, att vid ett

genomförande av en pastoratsindelning enligt de sakkunnigas riktlinjer

särskilda tjänstgöringsområden i det övervägande antalet fall torde komma

att inrättas i norrlandsstiften, d. v. s. inom områden, där vid den redan

genomförda övergångsinplaceringen reduktion av pastoratens invånarantal

med hänsyn till särskilda tjänstgöringsområden icke skett i full utsträckning.

Slutligen erinrar de sakkunniga om att vid övergångsinplaceringen

hela pastoratets areal tillgodoräknats, oberoende av om särskilda tjänstgöringsområden

fastställts eller icke. De sakkunniga finner ej skäl föreligga

för att skilda beräkningsgrunder skall tillämpas beträffande dessa båda

faktorer.

Av de olika folkmängdsintervallerna har den undre gränsen för placering

i 29 lönegraden, den s. k. normallönegraden, valts med utgångspunkt i de

av de sakkunniga förordade normerna för indelning och organisation. Beträffande

övriga intervallsgränser framhåller de sakkunniga, att dessa av

naturliga skäl måste bli mer eller mindre skönsmässigt bestämda. De

schablonmässiga intervallerna kan aldrig läggas så, att de alltid »slår» exakt

på samma sätt som om tjänsten i fråga hade lönegradsinplacerats enligt

de för övergångsinplaceringen gällande reglerna. Samtidigt måste beaktas,

att valet av ifrågavarande intervaller, i kombination med borttagandet av

den omförmälda reduktionsregeln, ej får medföra en lönereglering för kyrkoherdetjänsterna

i nyinrättade pastorat i form av en allmän höjning eller

sänkning av lönenivån i förhållande till vad som skulle blivit fallet, därest

de nya pastoraten funnits redan före prästlönereformen och tjänsterna

övergångsinplacerats. De sakkunniga har sa langt möjligt varit sökt avväga

inplaccringssystemet så, att för kyrkoherdetjänster av olika typer i stort

sett kommer att gälla den lönenivå, som för respektive typ kom till uttryck

genom övergångsinplaceringen.

Vad gäller den lägsta gränsen för arealfaktorns inverkan, 301 km2, erinrar

de sakkunniga om att den 1 januari 1948 av landets da 1 302 pastorat

endast 241 eller inemot 18 procent uppnådde denna areal. Beträffande de

grupper av pastorat vari enligt förslaget kyrkoherdetjänsterna pa grund

av areal faktorn bör placeras i 31 eller 33 lönegraden — pastorat med areal

av 001 respektive 1 201 km2, den 1 januari 1948 sammanlagt 108 eller icke

fullt 8 procent — synes enligt de sakkunniga vissa spärrar i fråga om minsta

folkmängdstal böra fixeras. Det förefaller nämligen icke motiverat, framhåller

de sakkunniga, att arealfaktorn skall kunna föra upp eu kyrkoherdetjänst

mer än ett steg över den lönegrad i serien, som folkmängdsfaktorn

ger.

Regeln för flerförsamlingsfaktorns avvägning — vilken av praktiska skäl

bör gälla även om församlingarna utgör kyrklig samfällighet eller har gemensam

kyrka — torde enligt de sakkunnigas beräkning få tillämpning

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

endast beträffande ett fåtal enprästpastorat. Kvaliteten på arbetsuppgifterna

i dessa pastorat är enligt de sakkunnigas mening sådan, att kyrkoherdetjänsterna

i pastoraten icke gärna bör hänföras till lägre lönegrad än

normallönegraden. Flerförsamlingsfaktorn synes i övrigt ej vara så kvalificerande,

att den bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.

Till åskådliggörande av innebörden av nu angivna regler för lönegradsinplacering

av kyrkoherdetjänsterna har de sakkunniga uppgjort följande

sammanställning över fördelningen på lönegrader av samtliga kyrkoherdetjänster

i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande tjänsteorganisation

dels enligt gällande placering, dels vid tillämpning av det av

de sakkunniga föreslagna inplaceringssystemet.

Tjänster i lönegrad Ca

33

31

29

27

S:a

Gällande placering

Antal

188

221

747

201

1357

%

14

16

55

15

100

Enligt de sakkunnigas

Antal

163

244

722

228

1357

inplaceringssystem

%

12

18

53

17

100

Regler för lönegradsinplacering av komministerstjänster

Vad gäller de lönebestämmande faktorerna anser de sakkunniga, att beträffande

folkmängdsfaktorn och arealfaktorn i stort sett samma skäl, som

anförts för valet av dessa faktorer såsom lönebestämmande för kyrkoherdetjänsterna,

gör sig gällande även i fråga om komministertjänsterna. De

sakkunniga föreslår därför, att folkmängds- och arealfaktorerna skall ingå

i ett nytt system för komministertjänsternas lönedifferentiering. Vad angår

flerförsamlingsfaktorn kan enligt de sakkunnigas mening den ökning

av kraven i fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat,

som följer med ett större antal församlingar, icke sägas i den män påverka

den kvalitativa beskaffenheten av en komministers arbetsuppgifter, att antalet

församlingar inom pastoratet bör påverka valet av lönegrad för en

komministert j änst.

De nuvarande inplaceringsreglerna för komministertjänsterna är så utformade,

att komministertjänst med av Kungl. Maj:t fastställt särskilt

tjänstgöring sområde lönegradsplaceras enligt förmånligare grunder än de

för övriga komministertjänster gällande. Antalet komministertjänster med

särskilda tjänstgöringsområden utgör 374, varav 24 är placerade i 28 lönegraden,

75 i 27 lönegraden, 176 i 26 lönegraden och 99 i 25 lönegraden.

De sakkunniga konstaterar, att ett slopande av anordningen med särskilde

tjänstgöringsområden såsom lönebestämmande faktor skulle med

nuvarande inplaeeringsregler medföra en avsevärd försämring av komministertjänsternas

löneställning, markerad bland annat därigenom, att sam
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

manlagda antalet tjänster i 25 lönegraden, den lägsta, skulle vid nuvarande

tjänsteorganisation öka från 2G0 till 426 eller från 29 procent till 4/ procent

av totala antalet komministertjänster.

Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga föreslagit, att särskilda tjänstgöringsområden

framdeles skall fastställas av domkapitlet och icke, såsom

nu, av Kungl. Maj:t. Därav följer automatiskt att det förhållandet, att

särskilt tjänstgöringsområde finnes inrättat inom ett pastorat, i fortsättningen

icke bör öva inflytande på valet av löneställning för komministrarna

inom pastoratet. De sakkunniga anser emellertid, att —- även om, mot vad

de föreslagit, särskilda tjänstgöringsområden alltjämt skulle komma att

fastställas av Kungl. Maj:t — tillräckliga skäl likväl ej föreligger för att

räkna med en »tjänstgöringsområdesfaktor» såsom lönebestämmande. Härom

anför de sakkunniga huvudsakligen följande.

De sakkunniga har funnit det naturligt, att lönebestämningen för komministertjänsterna

— liksom i fråga om kyrkoherdetjänsterna — i princip

sker uteslutande med hänsyn till arten och den kvalitativa beskaffenheten

av de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten

följande ansvarsställningen. Ur denna synvinkel skulle det kunna vara

motiverat att bereda komministrar med särskilda tjänstgöringsområden ett

visst försteg i lönehänseende framför övriga komministrar inom vederbörande

pastorat, under förutsättning givetvis att särskilda tjänstgöringsområden

endast fastställdes i sådana fall, där — i enlighet med vad under

förarbetena till prästlönereformen synes i princip ha förutsatts — arbetsuppgifterna

för den för området anställde komministern kunde sägas vara

klart mera kvalificerade än de göromål, som normalt ankommer på en komminister,

anställd för att i allmänhet biträda kyrkoherden i dennes arbete

inom pastoratet. De sakkunniga anser det emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida i normalfallet föreligger en så stor kvalitetsskillnad i fråga om

arbetsuppgifter och ansvar mellan komminister med särskilt tjänstgöringsområde

och annan komminister, att på denna grund en högre löneställning

för den förre än för den senare kan vara motiverad. De sakkunniga vill

härutinnan endast erinra, att det är kyrkoherden, som bär det slutliga

ansvaret för ledningen och samordningen av verksamheten inom pastoratet

i dess helhet, även om någon del av pastoratet utgör särskilt tjänstgöringsområde.

Det må vidare framhållas, att de inplaceringsregler för komministertjänsterna,

som de sakkunniga föreslår, bland annat innebär, att komministertjänsterna

i de vidsträckta pastoraten inom norrlandsstiften —

alltså inom sådana pastorat där enligt de sakkunnigas principer för pastoratsindelningen

det övervägande antalet särskilda tjänstgöringsområden

framdeles kommer att finnas inrättat — i relativt stor utsträckning kommer

att hänföras till den högsta komministerslönegraden. Därjämte framhålles,

att de sakkunniga vid sitt arbete kunnat konstatera, att de nuvarande

inplaceringsreglerna icke ger ett rättvisande uttryck, för komministertjänsternas

kvalitativa beskaffenhet. Särskilda tjänstgöringsområden

har sålunda kommit att fastställas i ett stort antal fall, där arbetsuppgifterna

icke kan anses vara av sådan kvalitet, att de motiverar en förmånligare

löneställning för den för området anställde komministern än för komministrar

i övrigt. Fastmera har, såvitt de sakkunniga kunnat linna, sär
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kung], Maj:ts skrivelse nr 2.

skilda tjänstgöringsområden i stor utsträckning fastställts i huvudsakligt

syfte att för komministerstjänsterna uppnå den fördelning på de olika lönegraderna,

varmed räknades vid riksdagsbehandlingen av prästlönefrågan.

De nuvarande reglerna har även medfört stora ojämnheter och inkonsekvenser.

Å ena sidan kan sålunda fall påvisas, där komministerstjänst i

särskilt tjänstgöringsområde placerats två lönegrader högre än övriga komministerstjänster

inom pastoratet. Å andra sidan förekommer — förutom

ett hundratal fall, där komminister med särskilt tjänstgöringsområde placerats

i den lägsta lönegraden, Ca 25 — ett antal fall, där komminister

med särskilt tjänstgöringsområde kommit att placeras i lägre lönegrad än

om han varit anställd för pastoratet i dess helhet.

Vad gäller inplacering ssystemets uppbyggnad och jaktorernas avvägning

anser de sakkunniga önskvärt, att inplaceringsreglerna för komministerstjänsterna

anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjänsterna på

sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, alltså ett system som arbetar

med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade lika

för såväl kyrkoherde- som komministerstjänsterna. Om systemets uppbyggnad

anför de sakkunniga bland annat följande.

Beträffande komministrarna utgår gällande inplaceringsregler i allmänhet

icke från pastoratets totala folkmängd och areal (med förekommande

reduktioner för särskilda tjänstgöringsområden) utan från invånarantalet

per biträdande präst och arealen per präst inom pastoratet. För att ett enhetligt

system skall kunna åstadkommas måste därför övergång ske antingen

för kyrkoherdarna till ett system, byggt på invånare och areal per

präst, eller för komministrarna till ett system, byggt på tillgodoräkning av

pastoratets totala invånarantal och areal. De sakkunniga har, från sina

principiella utgångspunkter, av dessa två alternativ funnit det förra icke

kunna väljas.

Det andra alternativet — enligt vilket saväl kyrkoherde- som komministerstjänsternas

placering skulle ske med utgångspunkt från pastoratens totala

invånarantal och areal — fyller däremot fordringarna på att tjänsternas

löneställning skall avvägas med utgångspunkt i arbetsuppgifternas art

och kvalitativa beskaffenhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning stiger nämligen

vid ökande folkmängd arbetsuppgifternas kvalitet icke blott för kyrkoherdarna

utan även för komministrarna. Motsvarande — i fråga om pastoratens

svårskötthet — gör sig gällande beträffande samtliga präster i pastorat

med avsevärd ytvidd.

De sakkunniga föreslår av dessa skäl, att sasom underlag för komministerstjänsternas

liksom för kyrkoherdetjänsternas — lönegradsinplacenng

lägges pastoratens totala invånarantal och pastoratens totala areal.

Beträffande faktorernas avvägning anser de sakkunniga i princip, att

samma intervaller bör väljas i fråga om saväl kyrkoherde- som komministerstjänsterna,

Detta skulle vid en tillämpning av nu gällande lönegradsserie

för sistnämnda tjänster (Ca 25, 26, 27 och 28) innebära en parallellplacering

i lönegrad av kyrkoherde- och komministerstjänsterna.

De sakkunniga förordar emellertid icke ett på så sätt uppbyggt fullstän
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

digt parallellsystem. De sakkunniga anser, att i samband med fastställande

av nya inplaceringsregler för komministerstjänsterna antalet lönegrader i

den för dessa tjänster gällande lönegradsserien bör minskas. Med beaktande

av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga faktorer, som

numera i allmänhet tillmätes vikt vid tjänsters lönegradsplacering enligt

det statliga lönesystemet, saknas enligt de sakkunnigas mening fog för en

så långt driven differentiering av lönegraderna som den för kyrkoherdeoeh

komministerstjänsterna nu gällande.

Efter närmare övervägande av hithörande spörsmål har de sakkunniga

— som icke ansett sig böra framlägga förslag om minskning av antalet

lönegrader för kyrkoherdetjänsterna — kommit till den uppfattningen, att

antalet lönegrader för komministerstjänsterna bör minskas till två. Med

detta antal lönegrader torde ett mera rättvisande system för tjänsternas

differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgifternas kvalitativa

beskaffenhet kunna åstadkommas än med den nu gällande lönegradsserien.

De sakkunniga föreslår, att för lönegradsplacering av komministerstjänsterna

utnyttjas 26 och 28 lönegraderna; 25 och 27 lönegraderna bör utgå

ur serien. Beträffande 25 lönegraden framhåller de sakkunniga, att de förutsätter,

att inga komministerstjänster inrättas i pastorat, där kyrkoherden

enligt förslaget skall placeras i 27 lönegraden; något behov av 25 lönegraden

för komministerstjänst skulle alltså vid parallellplacering icke komma

att föreligga. Utsträckning av den reglerade befordringsgången för

pastoratsadjunkter till Ce 25 och i samband därmed uppflyttning av

kyrko-, kontrakts- och stiftsadjunktstjänster från Ce 24 till Ce 25 — varom

1953 års riksdag numera fattat beslut — utgör enligt de sakkunnigas uppfattning

redan i och för sig motiv för att 25 lönegraden ej vidare kommer till

användning för ordinarie församlingsprästtjänster. Vad angår den föreslagna

lönegradsserien framhåller de sakkunniga i övrigt, att de icke funnit

det motiverat att föreslå borttagande av den nuvarande högsta lönegraden,

den 28, samt att 26 lönegraden för närvarande är normallönegrad för komministerst

j änsterna.

Sammanfattningsvis innebär de sakkunnigas förslag till inplaceringsregler

för komministerstjänster följande. Komministerstjänst

i pastorat, där kyrkoherden är placerad i 33 lönegraden,

hänföres till 28 lönegraden samt annan komministerstjänst till 26 lönegraden.

Komministerstjänst i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten

är placerad i Ca 37 — bör hänföras till 28 lönegraden.

De föreslagna reglerna är, framhåller de sakkunniga, mekaniskt verkande

i motsats till gällande system, vilket måste sägas innesluta ett skönsmässigt

moment, nämligen i fråga om fastställandet och den geografiska

avvägningen av de särskilda tjänstgöringsområdena. En fördel — och

kanske den största — är vidare, att vid tillämpning av parallellprincipen

sidoblickar icke såsom för närvarande behöver kastas på hur en ifrågasatt

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

utökning av tjänsteorganisationen inom ett pastorat skulle påverka lönegradsplaceringen

för de olika tjänsterna inom pastoratet.

I följande tablå har angivits fördelningen på lönegrader av samtliga komministerstjänster

i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande

tjänsteorganisation vid tillämpning av dels nn gällande inplaceringssystem,

dels fullständig parallellitet, dels det av de sakkunniga föreslagna systemet.

Tjänster i lönegrad Ca

28

27

26

25

S:a

Gällande placering

Antal

131

191

319

260

901

%

15

21

35

29

100

Placering vid fullständigt

Antal

334

249

306

12

901

parallellsystem

%

37

28

34

1

100

Placering enligt de

Antal

340

0

561

0

901

sakkunnigas förslag

%

38

0

62

0

100

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga i huvudsak följande.

Nu gällande fördelning på 27, 29, 31 och 33 lönegraderna av kyrkoherdarna

bygger väsentligen på tidigare gällande löneställningar, under det

att komministerstjänsterna fördelats på 25, 26, 27 och 28 lönegraderna efter

ett helt nytt system. Detta förhållande synes ha medfört icke oväsentliga

rubbningar i tidigare gällande lönerelationer, såväl inom komministersgruppen

som kyrkoherdar och komministrar emellan. Tidigare rådde större parallellitet

mellan löneställningen för kyrkoherdar och komministrar inom

de olika pastoraten än vad som för närvarande är fallet. Förskjutningen

synes ha gått i den riktningen, att löneställningen för komministrarna relativt

nedpressats. På grund härav samt av det förhållandevis större antalet

komministrar i de till folkmängd och areal större pastoraten, med högt

placerade kyrkoherdar, än i de mindre pastoraten, med lågt placerade

kyrkoherdar, måste helt naturligt en sakligt motiverad övergång till ett

parallellplaceringssystem medföra en ökning av antalet komministerstjänster

i det högsta löneläget. Denna reglering innebär emellertid i sak endast

en återanpassning mot den lönerelation mellan kyrkoherde- och komministerstjänsterna,

som gällde före prästlönereformens ikraftträdande. Framhållas

må slutligen att ett bibehållande av 27 lönegraden för komministrarna

vid ett parallellsystem skulle medföra uppflyftning av tjänster från

26 till 27 lönegraden. Antalet tjänster i 28 lönegraden sknlle däremot bli

oförändrat.

Provinplacering

Den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de olika

tjänstekategorierna, som en organisation enligt det i det föregående omnämnda

utkastet till ny indelning och organisation innebär, samt den nuvarande

och den nya fördelningen av tjänsterna, pastoraten i Stockholms

stad ej inräknade, på lönegrader framgår av följande sammanställning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

151

Tjänst

Kyrkoherdar Ca

Komministrar Ca

Kyrko-

adjunkter

Samtliga

tjänster

Lönegrad

33 31 29 27 Summa

28 27 2G 25 Summa

Ce 24

Summa

Nuvarande

169 221 747 201 1 338

99 181 315 260 855

348

2 541

Utkastet

162 272 689 22 1 145

298 — 550 - 848

547

2 540

Beträffande kyrkoherdetjänsterna erinrar de sakkunniga om att enligt

utkastet pastoratens storlek genomsnittligt ökats, vilket med de sakkunnigas

inplaceringsregler medför högre lönegradsplaceringar. Vad angår komministertjänsterna

framhålles, att enligt utkastet dels ett relativt stort

antal kyrkoherdetjänster ombildats till komministerstjänster, dels ett likaledes

stort antal komministerstjänster ersatts med kyrkoadjunktstjänster.

Lönegradsinplaceringens genomförande

De sakkunniga föreslår, att vid ikraftträdandet av de nya inplaceringsreglerna

samtliga kyrkoherde- och komministerstjänster inplaceras i lönegrad

enligt de nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelningsoch

organisationsändringen eller ej. För ett sådant förfarande talar främst

det förhållandet, att de sakkunnigas inplaceringsregler på väsentliga punktter

avviker från de normer som i detta avseende tillämpats vid det nuvarande

prästlönesystemets genomförande.

De sakkunniga erinrar vidare om att vid behandlingen av prästlönefrågan

vid 1949 och 1951 års riksdagar spörsmålet om framtida ändringar av lönegradsplaceringen

lämnades öppet. De sakkunniga framlägger nu förslag till

föreskrifter, som närmare reglerar när lönegradsplaceringen för en tjänst

skall ändras på grund av omreglering av vederbörande pastorat, ändrat

folkmängdstal inom pastoratet o. s. v. De avsedda föreskrifterna bör, framhåller

de sakkunniga, dels vara mekaniskt verkande, dels utformas så, att

garantier skapas för att icke rent tillfälliga förändringar, exempelvis av ett

pastorats invånarantal, medför höjd eller sänkt lönegradsplacering för tjänsterna

inom pastoratet. De sakkunniga föreslår, att ifrågavarande föreskrifter

ges huvudsakligen följande innehåll.

I samband med den allmänna omregleringen av pastoratsindelningen fastställer

Kungl. Maj:t för varje pastorat en ''personalförteckning, upptagande i

pastoratet inrättade ordinarie och extra ordinarie tjänster, med angivande

av lönegradsplacering för dessa. Rörande gemensam kyrkoadjunktstjänst

göres anteckning i vederbörande personalförteckningar. I personalförteckningen

bör angivas tjänsternas lönegradsplacering, även i sådana fall då

vederbörande tjänst innehavare jämlikt 15 § 5 mom. Pr personligen är

bibehållen vid högre lönegradsplacering.

Ny personalförteckning fastställes vid omreglering av pastoratet genom

sammanläggning eller delning eller genom sådan ändring av församlingsindelningen

inom pastoratet, att den medför ändring i de för lönesättningen

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

gällande grunderna. Prövningen av tjänsternas lönegradsplacering sker härvid,

i fråga om folkmängdsfaktorn, med utgångspunkt i folkmängdssiffran

vid närmast föregående årsskifte.

Ny personalförteckning fastställes vidare, då — efter den tidpunkt ny

personalförteckning senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra

följande kalenderårsskiften pastoratets invånarantal i enlighet med

gällande placeringsregler givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering

för kyrkoherdetjänsten eller för såväl kyrkoherdetjänsten som komministerstjänstema.

Förslag till ny personalförteckning ingives till Kungl. Maj:t

av vederbörande domkapitel senast under det andra därpå följande kvartalet;

ny personalförteckning fastställes att gälla fr. o m. det därpå följande

kalenderårsskiftet.

Ändring av tjänsteorganisationen inom ett pastorat (inrättande eller indragning

av komministers- eller kyrkoadjunktstjänst) föranleder icke fastställande

av ny personalförteckning, endast ändring i gällande förteckning.

Ny komministerstjänst lönegradsplaceras i sådant fall med utgångspunkt i

den enligt gällande personalförteckning fastställda placeringen för kyrkoherdetjänsten

i pastoratet, även om pastoratets folkmängdstal vid tidpunkten

för tjänstens inrättande i och för sig skulle enligt de allmänna inplaceringsreglerna

medföra högre eller lägre placering.

I förevarande sammanhang behandlar de sakkunniga slutligen stadgandet

i 46 § sista stycket Pr, att »präst är pliktig att underkasta sig särskilda —

av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade — bestämmelser angående avlöningsförmåner

vid sådan förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig

tjänst, som sker i följd av en allmän omreglering av

pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten».

Om tillkomsten av detta stadgande har de sakkunniga lämnat en uttömmande

redogörelse i betänkandet s. 170—172. Här må endast återges vad

sammansatta stats- och första lagutskottet i förevarande fråga anförde i

sitt av riksdagen på denna punkt godkända utlåtande 1951:2 (s. 75 f.) i

anledning av propositionen 1951: 156.

I propositionen har föreslagits, att präst, som vid genomförandet av

den förutsatta allmänna omregleringen av pastoratsindelningen och den

församlingsprästerliga organisationen blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad,

skall vara pliktig att vidkännas motsvarande sänkning i avlöningen;

dock skall prästen vara tillförsäkrad att icke genom förflyttningen komma

i oförmånligare läge, än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande

skulle ha blivit inplacerad i den lägre lönegraden.

Utskottet har vid sitt ställningstagande till detta spörsmål icke kunnat

undgå att beakta, att den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning

kan komma att för den enskilde prästen framstå som en hårdhet. Det

torde kunna förutses, att en icke obetydlig tidrymd kan komma att förflyta

mellan löneregleringens ikraftträdande och tidpunkten för genomförandet

av ändringarna i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen. Prästen skulle sålunda komma att drabbas av löneminskningen

först sedan han kanske under en följd av år uppburit den

högre lönen och inrättat sig därefter. Det bör än vidare framhållas, att —

därest den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning skulle in
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

föras — följdriktigheten kräver, att prästen vid förflyttning i nu avsedda

fall till lägre tjänst även får underkasta sig motsvarande minskning av sitt

tjänstepensionsunderlag. En skyldighet att underkasta sig bestämmelser om

minskning i sådant hänseende föreligger redan enligt 22 § i det föreslagna

tjänstepensionsreglementet för präster, vilken bestämmelse utformats efter

förebild av de för statstjänstemännen gällande reglerna.

Å andra sidan kan icke förbises, att genomförandet av löne- och pensionsreformen

före omregleringen av pastoraten och den prästerliga församlingsorganisationen

kan komma att medföra större utgifter för det allmänna än

om den motsatta ordningen mellan reformerna blivit tillämpad. I närvarande

stund saknas emellertid säkra hållpunkter för bedömande av vilka

kostnadsökningar som kan uppkomma till följd härav.

Utskottet — som finner det rent principiellt mindre tillfredsställande, om

prästerna i förevarande hänseende skulle blivit satta i en sämre ställning

än statstjänstemän —- har vid dessa förhållanden stannat vid att förorda,

att spörsmålet om skyldighet för präst att i nu avsedda fall vidkännas

minskning i lön och pension ytterligare överväges i samband med det fortsatta

arbetet å översynen av pastoratsindelningen. Därvid bör särskilt beaktas,

att skyldigheten — om den införes — icke blir så utformad att den

medför obilliga konsekvenser. För att möjliggöra en fri prövning av frågan

bör, i avbidan på utfallet av dessa överväganden, i prästlönereglementet

stadgas, att präst skall vara pliktig att, i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen

så beslutar, vidkännas den minskning i sin lön, som kan bliva en

följd av att prästen i samband med en allmän omreglering av pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen förflyttas till

tjänst i lägre lönegrad.

De sakkunniga —• av vilka vid den remissbehandling, som föregick propositionen

1951: 156, endast en minoritet förordade införande i Pr av ett

stadgande av ifrågavarande innehåll — föreslår nu att det i 46 § sista stycket

Pr stadgade villkoret icke effektueras. Av vad de sakkunniga anför till

stöd härför inhämtas i huvudsak följande.

Frågan om skyldighet för präst att vidkännas minskning i lön och pension

vid förflyttning från högre till lägre tjänst i anslutning till den allmänna

regleringen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen kommer

i ett delvis nytt, mera svårbedömt läge, om de sakkunnigas förslag till

nya regler för lönegradsinplaceringen för kyrkoherde- och komministerstjänster

antages av statsmakterna. Präst i ett till indelning och organisation

oförändrat pastorat kan givetvis ej enligt 46 § Pr få vidkännas löneminskning

på grund av att hans tjiinst enligt de nya inplaceringsreglerna

nedflyttas i lönegrad; här iir det ej fråga om förflyttning i följd av7 indelnings-

och organisationsändring. Förflyttning i löneteknisk bemärkelse föreligger

däremot såväl vid förflyttning till tjänst i annat pastorat som då

indelningen eller organisationen av det egna pastoratet förändras på ett

sådant sätt, att vederbörande tjänst — med eller utan förändring av stationeringsorten

— enligt gällande regler kommer att tillhöra annan lönegrad.

Därest if rågavarande villkor i Pr effektueras och prästen förflyttas till liigre

tjänst, uppkommer då fråga efter vilka regler jämförelsen mellan den innehavda

tjänstens (högre) och den nya tjänstens (lägre) lönegrad skall företagas.

Man har i ett sådant fall att välja mellan olika alternativ för bestäm
15

— liihatifj till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 153.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mande av de olika lönegraderna: a) nu gällande regler för både den innehavda

och den nya tjänsten (i fråga om kyrkoherdetjänst måste det därvid

för den nya tjänsten bli ett nytt, fiktivt bestämmande av reglerad lön enligt

1910 års lag jämte korrigering av denna för att jämförelsen överhuvudtaget

skall kunna göras); b) nu gällande regler för den innehavda tjänsten

och de nya reglerna för den nya tjänsten; c) de nya reglerna för både den

innehavda och den nya tjänsten. Valet mellan dessa alternativ skulle såvitt

de sakkunniga förstår, bli svårt. Enligt de sakkunnigas mening är det

omöjligt att uppställa någon för alla fall rättvis regel för det viktiga val

mellan nyssnämnda alternativ, som måste träffas, därest ifrågavarande

villkor i Pr skulle effektueras.

Det ställer sig givetvis synnerligen svårt att, innan den definitiva indelningen

och organisationen är fastställd, med någon större säkerhet beräkna

de kostnadsökningar, som kan uppkomma, därest den ifrågasatta skyldigheten

att vidkännas löneminskning ej skulle genomföras. Vad nyss anförts

beträffande valet av jämförelsegrunder för lönegrad i innehavd tjänst och

ny tjänst försvårar ytterligare beräkningarna. Från, såsom de sakkunniga

uttryckligen anger, »förhållandevis lösliga utgångspunkter» skulle de ifrågavarande

kostnadsökningarna, inberäknat rörligt tillägg, kunna för lön

och pension uppskattas till högst 145 000 kronor för år. Denna kostnad,

som de sakkunniga finner förhållandevis ringa, kommer att successivt minskas

till följd av befordran till högre tjänst, avgång med pension, dödsfall

m. in.

I anslutning härtill föreslår de sakkunniga avslutningsvis att, därest det

ifrågavarande villkoret i Pr icke genomföres, ej heller det i vissa tjänstinnehavares

fullmakter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den

11 november 1949 nr 572 sättes i kraft. Cirkuläret synes i enlighet härmed

snarast böra upphävas.

YTTRANDEN.

De sakkunnigas förslag beträffande lönegrads! nplacering av kyrkoherdar

och komministrar har av de flesta remissinstanserna lämnats utan erinran

eller ej gjorts till föremål för särskilda uttalanden. I det följande redogöres

för det huvudsakliga innehållet i de remissutlåtanden, vari förslaget i förevarande

del närmare behandlats.

Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet ifrågasätter riktigheten av att tilllämpa

samma normer för lönegradsinplacering i det prästerliga som i det

statliga lönesystemet. Det väsentliga i det prästerliga arbetet, predikan och

själavård, är kvalitativt sett lika krävande för alla präster. De sakkunnigas

övervägande ger också vid handen, att det i fråga om de till olika tjänster

hörande arbetsuppgifterna är ytterligt svårt att uppdraga någon gräns mellan

vad som bör anses vara kvalitativt eller kvantitativt mest krävande.

Även kvantitativt sett är det folkmängden, arealen och flerförsamlingsfaktorn,

som bör bli avgörande för lönesättningen. Beträffande kyrkoherdetjänsterna

kan domkapitlet därför i huvudsak tillstyrka de av de sakunniga

föreslagna lönegradsplaceringarna. Dock vill domkapitlet, i motsats

till vad de sakkunniga anfört, såsom sin mening uttala, att vid lönesätt
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen hänsyn jämväl bör tagas till den fysiska och psykiska påfrestning,

som en tjänst kan medföra, samt till med tjänsten förenad duplikationsskyldighet.

Beträffande komministerstjänsternas lönegradsinplacering synes

det riktiga vara ett genomfört parallellsystem mellan kyrkoherde- och

komministerstjänsterna i samma pastorat. Med de betydligt försämrade

befordringsmöjligheter, som den föreslagna nya organisationen sknlle medföra

för prästernas vidkommande, därest den genomfördes, skulle komministerst

jänsterna för ett mycket stort antal präster i framtiden sannolikt

komma att bli sluttjänster. Med hänsyn härtill samt från allmän rättvisesynpunkt

föreslår domkapitlet den ändringen i de sakkunnigas förslag, att i

pastorat, där kyrkoherden är placerad i 31 lönegraden, komminister skall

vara placerad i 27 lönegraden.

Domkapitlet i Visby: Avsevärd åtskillnad mellan olika kyrkoherdetjänster

i fråga om tjänstegöromålens kvalitet kan icke härledas och i varje fall

icke med hänvisning till skillnad beträffande folkmängdstalet. Skillnad beträffande

folkmängdstalet synes uteslutande böra konstituera skillnad i

fråga om arbetsgöromålens kvantitet, vilken skillnad bör tillmätas sin betydelse

vid organisationens utformande vad gäller antalet tjänster. Det finnes

skäl att vid utformningen av grunderna för inplacering av kyrkoherdetjänst

i lönegrad tillämpa generositet, eftersom kyrkoherdarna icke uppnått den

paritet i lönehänseende med läroverkslärarna, som ursprungligen varit avsedd.

Nyregleringen kommer att medföra en avsevärd försämring av befordringsutsikterna

för det obefordrade prästerskapet. En lättnad skulle vara

om flera kyrkoherdetjänster kunde placeras i 31 lönegraden.

Domkapitlet och stijtsnämnden i Linköping: Sedan den prästerliga löneregleringen

genomförts, har läroverksadjunkterna uppflyttats i 27 och 29

lönegraderna. Det synes rimligt, att komministrarna nu placeras i samma

lönegrader.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Minskning bör ske av antalet lönegrader

även för kyrkoherdarna, förslagsvis till 29, 31 och 33 lönegraderna.

Kammarkollegiet: Det lärer knappast vara något att erinra emot att den

princip, enligt vilken arbetsuppgifternas kvalitet och med tjänsten förenat

ansvar skall vara lönebestämmande, vinner tillämpning i avseende å

kyrkoherdetjänsterna. I realiteten synes denna princip, såsom densamma

ansetts böra tillämpas beträffande ifrågavarande tjänster, icke leda till

väsentligt annat resultat, såvitt angår lönebestämmande faktorer, än stadgandena

i 1910 års löneregleringslag, vilka stadganden blivit grundläggande

för kyrkoherdarnas nuvarande löneställning.

Kollegiet har i annat sammanhang framhållit intresset av att de särskilda

tjänstgöringsområdena bibehålies. Ansvaret för pastoralvården inom

ett sådant område bör i första hand åvila den för området anställde biträdande

prästen. Detta innebär ett minskat ansvar för kyrkoherden, låt vara

att denne bör ha eu viss allmän uppsikt över pastoral vården även inom

sådant område. På grund av detta minskade ansvar synes, även enligt de

principer de sakkunniga förordat i fråga om lönesättningen, folkmängden

i särskilt tjänstgöringsoinråde icke böra beaktas vid bestämmande av lönegraden

för kyrkoherde. Det läror knappast vara anledning att härvidlag

— såsom nu sker — göra undantag i viss utsträckning för särskilda tjänstgöringsområden

inom Härnösands och Luleå stift.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Därest i enlighet med kollegiets förslag vid lönegradsinplaceringen av

kyrkoherdetjänsterna hänsyn icke tages till invånarantalet i särskilda

tjänstgöringsområden, torde åtskilliga kyrkoherdetjänster komma att placeras

i något lägre lönegrad än de sakkunniga förutsatt. Detta torde i och

för sig knappast kunna anses vara oskäligt. De sakkunnigas förslag innebär

nämligen en allmän, icke så obetydlig höjning av kyrkoherdelönerna, då av

de nuvarande 1 338 kyrkoherdetjänsterna — sådana tjänster i Stockholm

cj medräknade — 13 procent är placerade i 33 lönegraden, 17 procent i 31

lönegraden, 55 procent i 29 lönegraden och 15 procent i 27 lönegraden, medan

enligt de sakkunnigas förslag av de i utkastet upptagna 1 145 kyrkoherdetjänsterna

skulle placeras 14 procent i 33 lönegraden, 24 procent i 31

lönegraden, 60 procent i 29 lönegraden samt 2 procent i 27 lönegraden.

Skulle det emellertid visa sig, att frånräknandet av invånarantalet i de särskilda

tjänstgöringsområdena skulle med tillämpning i övrigt av de sakkunnigas

regler medföra en påtaglig försämring av kyrkoherdarnas nuvarande

löneställning, torde detta kunna förekommas genom viss jämkning i den av

de sakkunniga föreslagna relationen mellan lönegrader och folkmängdstal.

I övrigt finner kollegiet icke något att erinra mot de regler, de sakkunniga

förordat rörande lönegradernas bestämmande i relation till vissa angivna

folkmängdstal, arealer och antal församlingar i pastoratet.

Kollegiet — som i annat sammanhang givit uttryck åt uppfattningen, att

nuvarande system med särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda tjänstgöringsområden

bör bibehållas — kan icke biträda de sakkunnigas förslag, att förefintligheten

av sådana områden icke skulle tillmätas betydelse, såvitt angår

komministrarnas löner. Kollegiet anser fastmer, att komminister med särskilt

tjänstgöringsområde bör — såsom för närvarande — med hänsyn till

dennes mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig

lön. Å andra sidan bör förefintligheten av dylikt område kunna få

betydelse i sänkande riktning beträffande lönerna för övriga komministrar

i pastoratet.

Resultatet av de sakkunnigas förslag skulle bli en betydande allmän höjning

av komministrarnas nuvarande löner. Kollegiet kan icke finna, att

tillräckliga skäl härför förebragts. Vad angår antalet lönegrader för komministrarna,

vilket antal sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle nedbringas

från fyra till två, finner kollegiet motiverat, att lönegraden 25

utgår. Däremot synes det kollegiet vara anledning att bibehålla 27 lönegraden,

särskilt därest nuvarande system med särskilda tjänstgöringsområden

för vissa komministrar bibehålies.

Kollegiet föreslår beträffande komminister med särskilt tjänstgöringsområde,

att denne, därest områdets invånarantal ej är alltför obetydligt,

placeras i 27 lönegraden. För område, vars invånarantal understiger förslagsvis

1 000, synes en placering i 26 lönegraden vara tillfyllest. Då invånarantalet

i tjänstgöringsområdet är anmärkningsvärt högt, förslagsvis

överstiger 3 000, liirer en placering i 28 lönegraden kunna vara motiverad.

Därest man skulle tillämpa nu angivna princip i avseende å komministrarna

i de särskilda tjänstgöringsområden, som fastställdes av Kungl. Maj:t

genom beslut den 20 september 1951, skulle av sagda komministrar — med

bortseende från komministrarna i 13 tjänstgöringsområden, beträffande

vilka områden kollegiet ej har tillgänglig uppgift om invånarantalet — 152

placeras i lönegrad 26, 183 i lönegrad 27 och 28 i lönegrad 28. Emellertid

måste givetvis nya särskilda tjänstgöringsområden fastställas efter genom
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

förandet av ifrågavarande pastoratsreglering. Även om därvid med hänsyn

till pastoratssammanslagningarna någon utökning av antalet särskilda

tjänstgöringsområden må vara motiverad, synes önskligt, att denna ökning

ej blir för betydande.

Vidkommande lönegraderna för övriga komministrar lärer en arbetsfördelning

mellan de biträdande prästerna i ett flerprästpastorat knnna företagas

efter uppgifternas kvalitativa natur. En sådan arbetsfördelning skulle,

därest såsom biträdande präster är anställda flera komministrar, kunna

utgöra skäl för att placera dessa i skilda lönegrader. Exempelvis skulle, om

tre komministrar är anställda i pastorat med kyrkoherde i 33 lönegraden,

dessa kunna hänföras till respektive 28, 27 och 26 lönegraderna. En

differentierad löneställning i avseende å komministerstjänsterna i samma

pastorat torde även erbjuda vissa andra fördelar. Med tillämpning av angivna

princip skulle antalet komministrar i 28 lönegraden kunna väsentligt

nedbringas.

Kollegiet är medvetet om att med tillämpningen av angivna princip kan

anses vara förbunden viss olägenhet därutinnan, att det — därest exempelvis

en komministerstjänst i 28 lönegraden blir ledig och innehavaren av

komministerstjänst i lägre lönegrad inom samma pastorat erhåller den

ledigblivna befattningen — kan bli erforderligt med upprepade prästval

i pastoratet. Detta skulle visserligen kunna förekommas genom att antingen

helt allmänt ledigförklara en komministerstjänst i pastoratet utan angivande

av lönegrad och låta domkapitlet bestämma, i vilka lönegrader respektive

komministrar skall placeras, eller låta övriga komministrar i pastoratet

i succession uppflyttas till komministertjänst i närmast högre lönegrad

och placera den nyvalde komministern på tjänsten i lägsta lönegraden. Intetdera

av nämnda båda alternativ synes emellertid kunna förordas. Måhända

annan lösning av spörsmålet är möjlig. Även om det emellertid skulle

visa sig vara ofrånkomligt med upprepade prästval, synes fördelen av berörda

differentiering i löneställningen för komministrarna likväl överväga

olägenheten av upprepad tillsättningsprocedur.

Därest emellertid angivna princip skulle befinnas icke kunna godtagas,

synes en reducering av antalet komministrar i 28 lönegraden kunna ske på

sådant sätt, att endast komministrar i de största pastoraten, förslagsvis

komministrar i pastorat med ett invånarantal av 15 000 eller högre, placeras

i denna lönegrad. Övriga komministrar i pastorat, där kyrkoherden är placerad

i 33 lönegraden, skulle då lämpligen kunna hänföras till 27 lönegraden.

I pastorat, där kyrkoherden är domprost, synes emellertid komministrarna

böra placeras i 28 lönegraden.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes komministrar i

pastorat, där kyrkoherden är placerad i lägre än 33 lönegraden, böra hänföras

till 26 lönegraden.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande framtida ändringar av lönegradsinplaceringen

föranleder icke någon erinran från kollegiets sida.

Icke heller finner kollegiet något att erinra mot förslaget att präst vid

förflyttning till lägre tjänst skall bibehållas vid oförändrad löneställning.

Riksräkenskapsverket: De föreslagna automatiskt verkande inplaceringsreglerna

synes riksräkenskapsverket innebära en avsevärd förenkling i förhållande

till de hittills tillämpade grunderna för lönegradsplacering av

kyrkoherde- och komministerstjänster. Med hänsyn härtill och då en tilllämpning

av de föreslagna inplaceringsreglerna i samband med den före
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

slagna pastoratsindelningen och organisationen icke beräknas medföra någon

ökning av de nuvarande lönekostnaderna, har riksräkenskapsverket

intet att erinra mot de sakkunnigas förslag härutinnan.

De sakkunnigas förslag, att det i 46 § sista stycket Pr stadgade villkoret

ej effektueras, finner sig riksräkenskapsverket på av de sakkunniga anförda

skäl böra tillstyrka.

Statskontoret: Ämbetsverkets förslag om skärpning av kraven beträffande

vissa folkmängdstal för inrättande av pastorat och ökning av prästorganisationen,

påkallar skärpning även av de folkmängdstal, som reglerar

lönegradsplaceringen för kyrkoherdar — och därmed även för komministrarna.

Sålunda föreslår statskontoret att övre folkmängdsgränsen för inplacering

i 29 lönegraden höjes från 4 500 till 5 000 och att folkmängdsintervallen

för inplacering i 31 lönegraden faststälies till 5 001—11 000 i stället för

4 501—10 000.

Vidkommande spörsmålet om skyldighet för präst att vidkännas minskning

i lön och pension på grund av förflyttning från högre till lägre ordinarie

tjänst har de sakkunniga onekligen anfört vissa skäl för att icke genomföra

den löneminskning, till vilken 46 § Pr kan ge anledning. Under erinran om

vad statskontoret tidigare anfört i denna fråga, kan ämbetsverket dock

icke biträda de sakkunnigas uppfattning. Enligt ämbetsverkets förmenande

bör Kungl. Maj:t förbehålla sig rätt att i samband med omorganisationen

pröva, om och i vilken utsträckning stadgandet skall tillämpas.

Statens lönenämnd: Lönenämnden har i och för sig icke funnit anledning

till erinran mot de av de sakkunniga föreslagna inplaceringsreglerna. Lönenämnden

måste emellertid finna det icke tillfredsställande, att en tillämpning

av reglerna i fråga om komministerstjänsterna medför en klar höjningav

den lönenivå, som fr. o. m. prästlöneregleringens ikraftträdande den 1

januari 1952 gäller för dessa tjänster. Såvitt lönenämnden kunnat finna

kan emellertid en sådan lönejustering svårligen undvikas vid en, enligt

nämndens mening sakligt motiverad, övergång till ett parallellplaceringssystem

för kyrkoherde- och komministerstjänsterna. Med hänsyn härtill

vill lönenämnden icke motsätta sig att de föreslagna reglerna iägges till

grund för lönegradsinplaceringen av hithörande tjänster.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande lönegradsinplaceringens genomförande

anser sig lönenämnden kunna godtaga.

Allmänna svenska prästföreningen: Föreningen har intet att erinra mot

de sakkunnigas förslag beträffande inplaceringsgrunderna för de ordinarie

församlingsprästerliga befattningarna men vill framhålla, att anpassning av

lönerna till parallellitet med läroverkslärarlönerna för prästerskapet kvarstår

såsom en aktuell löneangelägenhet.

Kostnadsberäkningar

Som ett konkret underlag för beräkning av kostnaderna för en pastoratsindelning

och församlingsprästerlig organisation i enlighet med de i betänkandet

föreslagna riktlinjerna har de sakkunniga använt det av dem uppgjorda

utkastet till ny indelning och organisation, vilket avser hela riket

med undantag av Stockholms stad. De ojämförligt största utgifterna för

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

den församlingsprästerliga verksamheten ntgöres av lön åt prästerna. Antalet

präster enligt utkastet är praktiskt taget detsamma som för närvarande.

Skillnaden mellan lönekostnaderna nu och lönekostnaderna enligt utkastet

blir därför beroende dels på de av de sakkunniga föreslagna nya inplaceringsreglernas

tillämpning, dels pa den ändrade proportion mellan antalet

befattningshavare i de tre olika tjänstekategorierna, som en organisation

enligt utkastet innebär.

I de sakkunnigas beräkningar har såsom ett genomsnitt lönen för varje

tjänstinnehavare beräknats efter ortsgrupp 3 och näst högsta löneklassen

i vederbörande lönegrad. Kostnaderna för domprostarnas avlöning blir oförändrade

och har ej medräknats.

Därest de nya inplaceringsreglerna skulle tillämpas med den nuvarande

indelningen och organisationen, skulle enligt de sakkunnigas beräkningar

därigenom uppkomma en årlig merkostnad av omkring 300 000 kronor,

rörligt tillägg inräknat. Denna merkostnad hänför sig helt till komministerslönerna.

För den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de

olika tjänstekategorierna, som en organisation enligt utkastet inneoär, och

den nuvarande och den nya fördelningen av tjänsterna pa lönegrader har i

ett tidigare sammanhang redogjorts.

Skillnaden i de årliga lönekostnaderna framgår av följande av de sakkunniga

uppgjorda sammanställning.

Nuvarande

Utkastet

G rundlön-(-rörligt tillägg

Summa

Grundlön-+rörligt tillägg

Summa

Kyrkoherdar

Komministrar

Kyrkoadjunkter

18 580 000+ 9 670 000

10150 000+ 5 280 000

3 670 000+ 1 910 000

28 250 000

15 430 000

5 580 000

IG 200 000+ 8 430 000

10 360 000+ 5 390 000

5 780 000+ 3 010 000

24 630 000

15 750 000

8 790 000

32 400 000 + 16 860 000

49 260 000

32 340 000 + 16 830 000

49 170 000

Minskningen av antalet kyrkoherder och ökningen i stället av antalet

kyrkoadjunkter neutraliserar sålunda helt merkostnaden på grund av de

nya inplaceringsreglerna. Totalt innebär utkastet en arlig besparing av

ungefär 90 000 kronor. De sakkunniga anmärker, att ökningen av kostnaderna

för lön åt det i det närmaste oförändrade antalet komministrar beror

icke blott på tillämpningen av de nya inplaceringsreglerna utan delvis även

på en omflyttning av komministerstjänster från mindre till större pastorat

med därav under alla förhållanden följande högre lönegradsinplaceringar.

De sakkunniga framhåller, att vid en indelning och organisation enligt

utkastet kommer under en övergångsperiod lönekostnaderna att uppgå till

el t något högre totalbelopp än nyss angivits. De sakkunniga förutsätter

nämligen, såsom i ett föregående sammanhang framhållits, att präst, som

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i samband med den allmänna pastoratsregleringen förflyttas till lägre tjänst,

ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan bibehålies vid dittillsvarande löneställning.

Merkostnaderna härför har de sakkunniga, som förut påpekats,

uppskattat till högst 145 000 kronor för år. Ytterligare merkostnader följer

av regeln att präst, som vid den allmänna pastoratsregieringen ej förflyttas

men vars tjänst enligt de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas

i lönegrad, personligen skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre

lönegraden. Jämväl dessa merkostnader torde, enligt de sakkunniga, kunna

antagas bli förhållandevis ringa.

Kostnaderna för andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning,

reseersättning, sjukvård o. dyl.) torde, enligt de sakkunniga, icke komma att

undergå några ändringar av större betydelse vid genomförandet av en indelning

och organisation i enlighet med utkastet, då antalet befattningshavare

blir praktiskt taget oförändrat. Såvitt gäller kostnaderna för reseersättning,

den näst lönekostnaderna största utgiftsposten, torde visserligen

på grund av omfördelningen av de prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer

för församlingsprästerna komma att öka på mellersta och södra

Sveriges landsbygd men minska i landets nordliga delar. De sakkunniga anser

emellertid, att dessa förskjutningar från kostnadssynpunkt knappast

torde få någon betydelse.

YTTRANDEN.

Domkapitlet i Uppsala: De sakkunniga räknar med en besparing å 90 000

kronor enligt förslaget. Så synes bliva fallet, om hänsyn tages endast till

lönebeloppen för prästerskapet. Emellertid förekommer även andra utgiftsposter

som synbarligen i högre grad än hittills kommer att framträda efter

genomförandet av förslaget, såsom de sakkunniga tänkt sig detsamma På

goda grunder har domkapitlet anledning förmoda, att exempelvis reseersättningarna

kommer att stiga avsevärt och långt utöver den beräknade,

i detta sammanhang ringa besparingen. För år 1951 beviljade Kungl Mai-t

i tillfälligt reseanslag 335 937 kronor. Vissa stora pastorat i Norrland är

avsedda att delas men sammanslagning till större pastorat kommer att i

stor utsträckning äga rum i mellersta och södra delen av landet. Båda dessa

atgäider föranleder säkerligen, att ifragavarande prästers tjänsteresor kommer

att öka i omfattning. De sakkunniga har också tänkt sig centralisering

av pastorsexpeditionen. Även denna åtgärd, mot vilken åtskilliga invändningar

från saklig synpunkt kan göras, kan i vissa fall föranleda reseersättmng

förutom de avsevärda kostnaderna för lokaler och arkiv. Åtskilliga

prästgårdar kommer att upphöra såsom tjänstebostad, varigenom den författningsenliga

hyran försvinner. Det kan visserligen tänkas, att prästgårdarna

kan uthyras till annan. Emellertid kan man icke beräkna att få in

samma hyresbelopp, enär spekulanter på bostäder av denna storleksordning

som regel saknas på landsbygden. Förutsättes härjämte, att prästerskapet

skal] i förekommande fall anskaffa och få tillstånd att debitera tjänsteresor

med egen bil, lärer den nya organisationen bli avsevärt dyrare än den nuvarande.

Med dessa påpekanden vill domkapitlet endast framhålla, att bespanngssynpunkten

icke kan beräknas ha någon betydelse vid bedömandet

av omorganisationsspörsmålet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1G1

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stijtsnämnden i Linköping: De av de sakkunniga redovisade kostnadsberäkningarna

kominer enligt stiftsnämndens mening icke att hålla i praktiken.

Enligt stiftsnämndens förmenande är det otänkbart att det förslag

till pastoratsindelning som de sakkunniga framlagt skall kunna fastställas

utan avsevärda förbättringar. Vidare torde reseersättningarna komma att

uppgå till högst betydande belopp utöver de nu utgående. Men särskilt

indirekt kommer förslaget att föranleda icke obetydliga kostnadsökningar

eller minskade inkomster för pastoraten. Av de senare kan nämnas minskade

hyresinkomster, då komministrarna skall betala lägre hyra än kyrkoherdarna

gjort för samma bostad. Bränslekostnadsersättningarna kommer

å andra sidan att stiga, om en förutvarande kyrkoherdebostad i stället blir

komministersbostad.

Stijtsnämnden i Karlstad har påpekat, att de sakkunniga icke verkställt

någon utredning, som utvisar de ekonomiska konsekvenserna för kyrkofondens

vidkommande av ett genomförande av den föreslagna indelningsref

ormen.

Landsarkivarien i Göteborg: De sakkunniga synes icke ha gjort någon

uppskattning av de vid en indelningsreform uppkommande kostnaderna för

arkivfrågornas lösning. Dessa kostnader kommer att uppgå till icke obetydliga

belopp.

Statskontoret: Det synes vara av ett visst intresse att utröna, i vad mån

eu ändrad pastoratsindelning och prästerlig organisation påverkar kyrkofondens

ekonomi d. v. s. tillskotten och den i förhållande till utgifternas

storlek bestämda allmänna kyrkoavgiften. Därest vissa pastorat upphör

och andra pastorat göres i motsvarande grad större, medför detta, att

de minst bärkraftiga pastoraten d. v. s. de, som erhållit de relativt sett

största tillskotten, försvinner, och att de pastorat, som erhållit ökat invånarantal,

får sin skattekraft förbättrad. Å andra sidan medför ett höjt

invånarantal även ett ökat antal präster. I den mån församlingsavgiften

stiger i högre grad — och denna följer ju skattekronsantalet i pastoratet och

icke invånarantalet ■— än prästlönekostnaderna, kommer emellertid tillskotten

att minska och därmed även behovet av allmän kyrkoavgift. För

att kunna bilda sig en uppfattning om hur angivna förhållanden kommer

att gestalta sig efter det utkast till provorganisation, som de sakkunniga

uppgjort, erfordras, att nya avräkningslängder uppgöres i enlighet med utkastet

och med lönerna omräknade efter det nya lönesystemet. Då stiftsnämnderna

icke ansett sig kunna medhinna att uppgöra nya avräkningslängder

i enlighet med utkastet och statskontoret saknat möjlighet att uppgöra

längder för andra stift än Stockholms, har provlängd kunnat uppgöras

endast för sistnämnda stift. Ämbetsverket har utgått från den särskilda

preliminära avräkning, som uppgjorts för år 1953 och jämfört siffrorna i

denna med dem, som framkommer i provlängden, varvid skatteunderlaget

i båda fallen hämtats från inkomståret 1952. Fn jämförelse mellan längderna

har därvid utvisat, att tillskotten genom den ändrade pastoratsindelningen

nedgått från 317 791 kronor till 278 543 kronor eller med 38 248

kronor, vilket motsvarar en minskning av drygt tolv procent. Skulle detta

procenttal kunna anses representativt för landet i dess helhet — goda skäl

talar för att det kan visa sig större — skulle allmänna kyrkoavgiften efter

en organisation i enlighet med utkastet kunna minskas från 12 öre, till

vilket öretal den fastställts preliminärt för år 1953, till 11 öre, vilket skulle

innebära, att kyrkoavgiften nedgick med omkring 2 500 000 kronor.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Kammarkollegiet: Kyrkoadjunktstjänsterna har numera uppflyttats från

24 till 25 lönegraden. Då enligt förslaget antalet sådana tjänster skulle öka

med 199, lärer därför i avseende å samma tjänster kunna räknas med en

kostnadsökning av mer än 100 000 kronor. Denna merkostnad överstiger

besparingen enligt förslaget. Ett genomförande av förslaget torde vidare

medföra en icke obetydlig ökning av resekostnaderna, detta med hänsyn

till de många pastoratssammanslagningarna, centraliseringen av kyrkobokföringen,

anställandet av ett betydande antal gemensamma kyrkoadjunkter

m. in. Ökningen lärer endast i mindre mån motverkas av den minskning

av resekostnaderna, som kan bli en följd av de föreslagna pastoratsdelningarna

i de nordliga delarna av landet. De sakkunnigas utkast omfattar

icke Stockholms stad. Därest de sakkunnigas principer skall vinna tillämpning

även i avseende å pastoraten i huvudstaden, torde kostnadsökningen,

såvitt angår den prästerliga organisationen därstädes, bli avsevärd. Såvitt

kollegiet kan finna, medför alltså genomförandet av en pastoratsreglering

i enlighet med de sakkunnigas principer icke någon besparing utan en utgiftsökning.

Kostnaderna torde kunna antagas något nedgå, därest kollegiets

mot de sakkunnigas förslag gjorda erinringar vinner beaktande. Enligt

dessa skulle sålunda, såvitt angår den prästerliga organisationen, folkmängdstalet

per präst utökas för vissa fall samt en högre arealsiffra läggas

till grund för begreppet »måttlig areal». Vidare skulle lönerna reduceras för

ett antal kyrkoherdar och komministrar. Resekostnaderna torde också —

vid godtagande av kollegiets förslag rörande decentraliserad kyrkobokföring

m. m. — bli något lägre.

Visserligen har kollegiet förordat bibehållande i viss utsträckning av enprästpastoraten,

vilket innebär en utökning av antalet kyrkoherdar i lägre

lönegrad — därvid man emellertid får utgå ifrån motsvarande minskning

av antalet komministrar och kyrkoadjunkter — samt bibehållande av nuvarande

system med särskilda tjänstgöringsområden med relativt förmånlig

löneställning för de för dessa områden anställda komministrarna. Den

kostnadsökning, detta i och för sig må föra med sig, torde emellertid väsentligt

understiga den besparing, som må vinnas genom förutberörda justeringar

i övrigt.

Svenska pastoratens riksförbund: Enligt förbundets mening kommer en

pastoratsreglering efter de av de sakkunniga föreslagna grunderna att på

grund av tjänsteresornas längd, kostnaden för nya prästgårdar och pastorsexpeditioner

samt anställande av skrivbiträden m. m. att medföra betydligt

ökade kostnader. Det torde sålunda icke vara riktigt att, såsom de sakkunniga

gjort, räkna med en årlig besparing på 90 000 kronor.

Departementschefen

Genom pastoratsindelningssakkunnigas förslag aktualiseras, såsom framgår

av vad jag därom anfört, ett stort antal — till synes kanske delvis disparata

— frågor, vilka dock till en del är omedelbart avgörande för en reglering

av pastoratens indelning och prästerliga tjänsteorganisation och i övrigt

är antingen på annat sätt betydelsefulla för reformens genomförande

eller i sin mån avhängiga av densamma. Samtliga frågor har emellertid ytterligare

det gemensamt, att sättet varå de löses kan väntas påverka vitala

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

delar av kyrkans verksamhet. Vissa av de här åsyftade frågorna berör det

gällande prästvalssystemet. Dessa frågor bör, i den mån de kräver ändrad

lagstiftning, prövas i den för kyrkolag stadgade ordningen. De nu avsedda

frågorna kommer att bli föremål för ytterligare överväganden av 1950 års

prästvalskommitté. Sedan nämnda kommitté avgivit sitt slutliga förslag

i angivna frågor och beredningen härav avslutats, torde jag anyo fa anmäla

desamma. I ett av remissyttrandena över sakkunnigförslaget har

ifrågasatts, att även en annan av de däri berörda frågorna — nämligen

frågan om ökad sammanlysning av gudstjänster — skulle vara av° den

karaktären, att därav föranledda bestämmelser borde behandlas såsom

kyrkolag. För egen del har jag emellertid i nuvarande läge icke kunnat finna,

att — utöver eventuella ändringar i prästvalslagstiftningen någon

del av det föreliggande frågekomplexet kan anses äga dylik karaktär. De

behandlade frågornas betydelse för kyrkans verksamhet lärer likväl böra

föranleda, att ärendet i sin helhet nu underställes kyrkomötet för yttrande.

Åberopande det anförda hemställer departementschefen härefter, att

Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande i de av honom anmalda

frågorna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Ilans Maj:t Konungen, att till

kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Blix-Holmbercj

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning ......................................................... 1

Historik ...........................................................

För indelning och organisation grundläggande faktorer .............. 11

Församlingsprästernas arbetsuppgifter, s. 11. Pastoratsindelningen och den borgerliga

kommunindelningen, s. 13. Befolkningsutvecklingen, s. 15. Nuvarande indelning och

organisation, s. 16. Villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård, s. 18.

Sakkunnigförslaget ................................................. 19

Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget.................................... 19

Yttranden .......................... oq

Förutsättningar för indelning och organisation.....

Prästernas arbetsuppgifter.......................

Yttranden .....................................

Arbetsdistrikt för pastoralvården .................

Yttranden ....................................

Pastoratens och församlingarnas struktur.........

Yttranden ..................................

Pastorats folkmängd och areal...................

Yttranden ...............................

Riksintresse—lokalintresse ......................

Yttranden .............................

Förhållandet till kommunindelningen.............

Yttranden ...............................

Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Yttranden .................................

Antal församlingar i pastorat ....................

Yttranden ...............................

En- eller flerprästpastorat........................

Yttranden ...............................

Gemensam kyrkoadjunktur.......................

Yttranden ...............

34

34

35

40

40

41

42

44

44

45

47

50

51

54

56

60

61

62

65

67

68

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 165

Sid.

Allmänna normer för indelningen och organisationen.................... 69

Yttranden .......................................................... 73

Specialfrågor........................................................ 79

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering .................... 80

Yttranden .......................................................... 82

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt ....................................... 84

Yttranden .......................................................... 85

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden .............. 86

Yttranden .......................................................... 89

Anlitande av diakoner m. fl........................................... 92

Yttranden .......................................................... 93

Centralisering av kyrkobokföringen.................................... 93

Yttranden .......................................................... 96

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt....................................... 107

Yttranden .......................................................... 111

Anskaffande av bil för tjänstebruk .................................... 112

Arttranden .......................................................... 114

Arkivvården och andra specialfrågor................................... 116

Yttranden .......................................................... 117

Indelning sreformens genomförande .................................... 118

Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar.................. 118

1950 års prästvalskommittés yttrande ................................ 119

Övriga yttranden.................................................... 131

Ekonomisk uppgörelse m. m.......................................... 134

Yttranden .......................................................... 138

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar................. 140

Regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster.................. 141

Regler för lönegradsinplacering av komministerstjänster ................ 146

Provinplacering ..................................................... 150

Lönegradsinplaceringens genomförande ................................ 151

Yttranden .......................................................... 154

Kostnadsberäkningar ................................................ 158

Yttranden .......................................................... ICO

Departementschefen ................................................ 162

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

1

Bilaga 2

Nr 1

Särskilda utskottets betänkande i anledning av dels Kungl.

Majt:s skrivelse angående en reform av den territoriella

pastor atsindelning en och den församling sprästerlig

a organisationen i riket m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

I en den 12 augusti 1953 dagtecknad, till särskilda utskottets handläggning

hänskjuten skrivelse, nr 2, har Kungl. Maj:t under åberopande av

skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för

samma dag förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande i däri angivna

frågor rörande en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den

församlingsprästerliga tjänsteorganisationen i riket.

I samband med skrivelsen har utskottet till behandling förehaft följande

inom kyrkomötet väckta till utskottet hänvisade motioner:

nr 14, av herrar Lindquist och Lundström m. fl.,

nr 36, av herr biskop Nygren m. fl.,

nr 37, av herr Staxäng m. fl.,

nr 38, av herr Nystedt,

nr 56, av herr biskop Malmeström,

nr 57, av herr biskop Malmeström m. fl.,

nr 58, av herr Svensson, Einar, m. fl.,

nr 59, av herr Svensson, Einar, m. fl.,

nr 60, av herr Nilsson, Albert, m. fl.,

nr 61, av herr Lundh, Herbert,

nr 77, av herr Ljungbeck samt

nr 78, av herr Svensson, Axel B.

Redogörelse för vad i envar av motionerna föreslagits och hemställts

lämnas nedan i det eller de avsnitt, som motionen berör. Beträffande de

skäl, som anförts till stöd för de yrkanden, som framställts i motionerna,

hänvisar utskottet till dessa.

1. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1950 tillkallade dåvarande

statsrådet Nils Quensel sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda med översyn av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Den 26 februari 1953 avgav de sakkunniga, vilka antagit benämningen

pastoratsindelningssakkunniga, ett betänkande med förslag till allmänna

riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen in. m. (SOU 1953: 11). I betänkandet har de sakkunniga

— närmast på grund av särskilda åt dem, i anslutning till 1951 års

riksdagsbeslut angående prästernas löne- och pensionsreglering, den 8 oktober

1951 meddelade tilläggsuppdrag — tillika avgivit förslag till ändrade

regler för de ordinarie prästernas lönegradsinplacering ävensom beträffande

ifrågasatt skyldighet för präst att i vissa fall vidkännas minskning i lön

och pension vid förflyttning i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen

och tjänsteorganisationen i pastoraten.

Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgivits dels

av samtliga domkapitlen och stiftsnämndema samt av överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riksarkivet, riksräkenskapsverket,

statens sakrevision, statistiska centralbyrån, statskontoret

och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens lönenämnd,

i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda spörsmål, samt

av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna övergångsanordningar

beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjämte har yttranden

inkommit från Allmänna svenska prästföreningen, Svenska kyrkans lekmannaförbund

(kyrkobröderna), Svenska landskommunernas förbund,

Svenska pastoratens riksförbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges yngre

prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening, i avseende

å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt skatteuppbördsförfarandet.

Med domkapitlens yttranden har överlämnats av domkapitlen

inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets pastorat, varav

en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel större icketätortspastorat

(över 2 000 invånare) och hälften mindre icke-tätortspastorat.

Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden, som inhämtats

från vederbörande länsavdelningar av Svenska landskommunernas förbund

samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat yttranden av

vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkivarien i Stockholm.

Slutligen har Svenska pastoratens riksförbund, som för sin del över

sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte ett antal församlingar,

överlämnat de därvid till förbundet inkomna yttrandena (733 st.,

varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabellarisk sammanställning.

I ärendet har även omedelbart från ett mindretal församlingar inkommit

skrifter av växlande art.

Förenämnda yttranden och handlingar har ställts till utskottets förfogande.

2. Pastoratsindelningssakkunnigas förslag

Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande lämnat en historisk

översikt över handläggningen av de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna,

därvid belysts det nära sambandet mellan berörda frågor och det

prästerliga avlönings väsendet. Inledningsvis har framhållits, huru som in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

3

delnings- och organisationsfrågorna fått ökad aktualitet genom den år 1951

vidtagna prästlönereformen. Vidare har berörts den i samband med en

indelnings- och organisationsreform aktualiserade lagstiftningsfrågan på

prästvalsområdet ävensom den inverkan, som den förutsatta reformen kunde

röna av den från och med år 1952 ikraftträdda nyindelningen av de

borgerliga kommunerna. Slutligen har erinrats om spörsmålet, huruvida en

ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig organisation kan aktualisera

behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstvrelseorganisationen.

Pastoratsindelningssakkunniga har i kap. 3—8 i sitt betänkande redovisat

de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen påverkat utformningen

av dessa regleringar och som av de sakkunniga befunnits vara av betydelse

för den anbefallda översynen av hithörande förhållanden. De sakkunniga

understryka härvid den nära nog utslagsgivande betydelse, som församlingsprästernas

arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens och organisationens

ändamålsenliga sammansättning.

De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en

reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapitlen

av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förutsättningarna

skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter: församlingarna

såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten;

pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pastoratens

folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse; pastoratens

förhållande till kommunindelningen; gudstjäntturordningen; pastoratens

omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erforderligt

antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram

till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de

smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet

av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre

för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen

i pastoraten, som avsetts.

De huvudsynpunkter, som de sakkunniga anlagt på förevarande frågor

och det väsentliga i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning

och organisation, sammanfattar de sakkunniga som följer:

De prästerliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens

utformning. Indelningen i pastorat blir å sin sida av given betydelse

för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

Fn såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i förhållande

till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges

ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att

16 — Hih ang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från

arbet ssynpunkt.

Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorganisation

och indelning å andra sidan är en bestämd förutsättning för

att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad.

Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom

en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.

Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till

dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjälps anskaffande

för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn till

de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för

församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.

Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlingskyrka

varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en

församling är särskilt liten och för gudstjänsthållning tillräckligt antal

präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling

sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med annan församlings.

För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst

en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Behov av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlingsvård

på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke

längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och tjänsteorganisationen

fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.

Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del

därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuvarande

pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad

män vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera

än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras

i det nybildade pastoratet.

En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen

(dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun och pastorat men likväl

så att pastoratsgräns ej skär kommungräns) kommer i stort sett att

vara till gagn för den kyrkliga organisationen. Pastorat bör icke vara delat

mellan två län eller stift.

Antalet församlingar i ett pastorat med två präster bör helst icke överstiga

fem. Olika folkmängdstal räknas med såsom mätare av prästernas

arbetsbörda för tätortspastorat och landsbygdspastorat. Med bortseende

från ojämnheter, vilka härledes av osäkerhet beträffande denna pastoratens

karaktär och av »besvärlig tjänstgöring», har såsom norm för organisationen

uppgjorts en schematisk regel, som skiljer mellan tätorts- och landsbygdspastorat

med olika antal församlingar och präster.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar

gäller 11/2 kvadratmil, där icke särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga

vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera

präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med

hänsyn till antalet präster.

Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som

skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en

pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga inrättande

av en ny tjänst, under förutsättning att organisationen ej redan nått

gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall kan en organisation med endast

en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken

ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skiftande

krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastoratsorganisation

av flera än fem präster är normalt icke önsklig.

Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam

kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma

till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de särskilda

pastoraten bör fastställas av domkapitlet.

Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folkmängdstalet

väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tätortspastorat

samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pastoratet

inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex.

med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla

arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministratur.

Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande

förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen utöver

tre präster får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Icke

i något fall, ej ens för de stora städerna, bör en organisation med flera

kyrkoadjunkt er än två förekomma.

Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat

att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör

upptagas till förnyad prövning.

Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom reformen blir väsentligt

reducerat, synes det angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag,

att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.

Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske samtidigt

för hela riket. Dessförinnan bör beslut om förflyttning av innehavare

av indragna tjänster ha meddelats. Med avseende å sådan förflyttning

föreslås vissa tillfälliga regleringar, varigenom antalet av de fall, då förflyttning

till annan ort blir nödvändig, skulle kunna begränsas.

Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt

betänkande särskilt behandlat ett par indelnings- och organisations
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

reformen närstående frågor ävensom de inledningsvis omnämnda frågorna

om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.

I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrättande

av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för pastoratets uppdelning

i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed sammanhör,

eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkunniga

närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika

indelningar.

I avseende å reglerna för prästernas lönegradsinplacering har de sakkunniga

föreslagit nya grunder efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt

fixerade faktorer av kvalitativ natur. De nya inplaceringsreglerna avses att

med reformens genomförande tillämpas enhetligt för samtliga ifrågavarande

tjänster. I anslutning härtill föreslås, att antalet lönegrader för komministrar

reduceras från fyra till två samt att inrättande av särskilt tjänstgöringsområde

inom pastorat ej vidare skall inverka på vare sig kyrkoherdes eller

komministers lönegradsplacering.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning

av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett utkast

till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i

riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisation

nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En sammanställning

visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom

Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle

emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrkoadjunkturerna

ökas med 199.

En indelning och prästerlig organisation enligt detta de sakkunnigas utkast

beräknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoherdarnas

och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minskning

av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket med i avrundat

belopp 90 000 kronor.

I fråga om förslaget i övrigt får utskottet hänvisa till pastoratsindelningssakkunnigas

betänkande och till ovannämnda utdrag av statsrådsprotokollet.

3. Departementschefen

Föredragande departementschefen har till protokollet uttalat:

Genom pastoratsindelningssakkunnigas förslag aktualiseras ett stort

antal — till synes kanske delvis disparata — frågor, vilka dock till en del

är omedelbart avgörande för en reglering av pastoratens indelning och prästerliga

tjänsteorganisation och i övrigt är antingen på annat sätt betydelsefulla

för reformens genomförande eller i sin män avhängiga av densamma.

Samtliga frågor har emellertid ytterligare det gemensamma, att sättet varå

de löses kan väntas påverka vitala delar av kyrkans verksamhet. Vissa av

de här åsyftade frågorna berör det gällande prästvalssystemet. Dessa frå
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

gor bör, i den mån de kräver ändrad lagstiftning, prövas i den för kyrkolag

stadgade ordningen. De nu avsedda frågorna kommer att bli föremål för

ytterligare övervägande av 1950 års prästvalskommitté. Sedan nämnda

kommitté avgivit sitt slutliga förslag i angivna frågor och beredningen härav

avslutats, torde jag ånyo få anmäla desamma. I ett av remissyttrandena

över sakkunnigförslaget har ifrågasatts, att även en annan av de däri berörda

frågorna — nämligen frågan om ökad sammanlysning av gudstjänster

— skulle vara av den karaktären, att därav föranledda bestämmelser

borde behandlas såsom kyrkolag. För egen del har jag emellertid i nuvarande

läge icke kunnat finna, att — utöver eventuella ändringar i prästvalslagstiftningen

— någon del av det föreliggande frågekomplexet kan anses

äga dylik karaktär. De behandlade frågornas betydelse för kyrkans verksamhet

lärer likväl böra föranleda, att ärendet i sin helhet nu underställes

kyrkomötet för yttrande.

4. Behovet av en reform. Huvudsynpunkter

När utskottet haft att ta ställning till frågan om en översyn av den territoriella

pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

inom svenska kyrkan, har utskottet utgått ifrån att en sådan översyn är

befogad framför allt av två skäl. Dels har genomgripande demografiska förändringar

inträffat, som medfört en betydande omflyttning av befolkningen

och en lika betydande folkökning. Dels har samhället undergått en markerad

strukturförändring, som har till följd att den hittillsvarande pastoratsindelningen

och den därmed förbundna fördelningen av den prästerliga

arbetskraften, vilka väsentligen anpassats efter det gamla bondesamhällets

krav, numera måste överses och utbyggas för att kunna tjäna jämväl det

genom industrialiseringen omdanade samhället.

Utskottet finner det vara en väsentlig förtjänst i de sakkunnigas förslag,

att de så klart tecknat bristerna i den nuvarande organisationen och så

målmedvetet sökt avhjälpa dem.

Vad de sakkunniga anfört om underorganisationen i de norrländska stiften

och om den otillfredsställande lösningen av de växande storstädernas

indelningsfrågor, vill utskottet kraftigt understryka. De åtgärder, som de

sakkunniga här föreslagit till avhjälpande av åtminstone de mest framträdande

bristerna, vill utskottet i allt väsentligt tillstyrka.

Innan utskottet övergår till en deltaljgranskning av de sakkunnigas betänkande,

vill utskottet betyga sin uppskattning av det förtjänstfulla sätt,

varpå de sakkunniga sökt komma till rätta med den svenska kyrkans indelningsproblem

under de förutsättningar, av vilka de sakkunniga ansett sig

bundna, framför allt antagandet, att antalet prästerliga tjänster icke kunde

utökas.

Att utskottet icke i allo kan dela de sakkunnigas uppfattning beror i

väsentlig mån därpå, att utskottet ansett det befogat att utgå från delvis

andra förutsättningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

De sakkunniga synes sålunda ha utgått ifrån förutsättningen, att det för

inrättandet av en prästerlig tjänst först och främst måste krävas, att tjänsten

kan anses medföra full sysselsättning enligt vissa på folkmängd, areal

in. m. baserade beräkningsgrunder. Den fulla sysselsättningen synes ha

varit den översta princip, efter vilken de sakkunniga bedömt frågorna om

den församlingsprästerliga organisationen.

Även utskottet finner, att denna princip är av stor betydelse och bör

beaktas vid alla indelningsförändringar. Det viktigaste vid lösningen av

hithörande frågor synes emellertid utskottet vara, att pastoralvården blir

tillfredsställande ordnad. Omsorgen om människorna kräver i vissa fall ett

större antal präster, än vad som under mera gynnsamma betingelser skulle

ha erfordrats. Utskottet kommer att längre fram redovisa en del sådana

fall och finner sig här endast böra påpeka, att utskottet ansett sig böra

taga skälig hänsyn till församlingslivets behov, även där vissa jämkningar

måste ske av eljest motiverade regler i fråga om befolkningstal, areal m. m.

I motionen nr 60 av herr Nilsson, Albert, in. fl. föreslås, att såsom hitintills

sammanslagningar och delningar av pastorat sker, när aktuella anledningar

finnes därtill alltefter som behov uppstår.

I motionen nr 78 av herr Svensson, Axel B., föreslås, att kyrkomötet i

underdånig skrivelse måtte hos Kungl. Maj:t såsom sin önskan anmäla, att

ingen allmän nyindelning av pastoraten bör komma till stånd men att

mötet ingalunda motsätter sig genomförande av den förbättrade indelning,

som pastoratsindelningssakkunnigas förslag innebär beträffande Härnösands

och Luleå stift.

Av vad utskottet här ovan anfört, framgår, att utskottet icke kan instämma

i det krav på avböjande av den föreslagna översynen av pastoratsindelningen

i ett sammanhang som framställs i motionerna.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, in. fl. har i punkten 3 föreslagits,

att kyrkomötet i sitt yttrande över förslaget till pastoratsreform ville

hemställa hos Kungl. Maj:t, att frågan om en utbyggnad av stiftsadjunktsinstitutionen

utreds.

Utskottet finner visserligen, att det är en betydelsefull fråga, som berörts

i denna punkt av motionen, men anser, att då frågan icke har något direkt

samband med ärendet om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

tjänsteorganisationen, det icke finns tillräckliga skäl att ta upp den i

föreliggande sammanhang.

5. Prästernas arbetsuppgifter

Betänkandet s. 40. Skrivelsen s. 11.

De sakkunniga har inledningsvis understrukit den betydelse de på församlingsprästerna

ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för de

föreliggande problemens lösning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

I kap. 4 i betänkandet har de sakkunniga redovisat en av dem föranstaltad

undersökning av prästerskapets nuvarande arbetsförhållanden, syftande

till att klarlägga den totala arbetsbördan och dennas fördelning på

arbetsuppgifter av olika slag.

Om undersökningens resultat uttalar de sakkunniga bland annat följande

(s. 44):

De lämnade tidsuppgifterna ge icke vid handen, att skillnader i antalet

arbetstimmar per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och

för sig åro beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlingspastorat

eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerförsamlingspastorat

ej sällan äro duplikationspastorat, vilket medför en

förhållandevis stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften.

Av de verkställda tidsstudierna synes man kunna utläsa, att de prästerliga

arbetsuppgifterna förete en icke ringa grad av elasticitet. Sålunda

förhåller det sig i allmänhet så, att — där i ett pastorat ett förhållandevis

stort timantal redovisats för en viss uppgift — ett jämförelsevis litet

antal timmar upptagits för någon eller några andra uppgifter.

Slutligen torde böra framhållas, att de av vederbörande befattningshavare

lämnade tidsuppgifterna i stort sett ge ett intryck av tillförlitlighet.

Två av de sakkunniga, riksdagsmannen Andersson i Löbbo och kanslirådet

Brolin, har i särskilda yttranden även berört prästernas arbetsuppgifter

och deras återverkan på pastoratsindelningen. Utskottet får beträffande

deras synpunkter hänvisa till betänkandet.

Enligt utskottets mening kan det genom de sakkunnigas försorg införskaffade

och bearbetade materialet rörande de prästerliga arbetsuppgifternas

omfattning och fördelning på de olika uppgifterna anses giva en i

stort sett riktig bild av det verkliga förhållandet. Av de lämnade tidsuppgifterna

synes framgå, att den genomsnittliga arbetsbördan för församlingsprästerskapet

inom nuvarande organisation är förhållandevis hög, en

omständighet som närmast talar för en utökning av det prästerliga personalbeståndet.

Särskilt uppmärksammar utskottet den redovisade höga

arbetsbördan för prästerskapet inom Härnösands och Luleå stift, liksom

det faktum, att arbetsbördan även i de mindre pastoraten på landsbygden

icke understiger genomsnittet. Att sålunda arbetsbördan i de mindre pastoraten

är ungefär lika stor som i de största, synes bero på den elasticitet

i arbetsuppgifterna, som de sakkunniga framhållit. Denna innebär, att

prästen efter omständigheterna kan utvidga eller inskränka vissa delar

av sitt arbete. Växer hans arbetsbörda, brukar i första hand själavården

jämte sjuk- och hembesök bli lidande. Av de sakkunnigas tabeller (sid. 188)

framgår, att prästerna i de större pastoraten icke hinner med en själavårdande

verksamhet, som svarar mot den större folkmängden.

Med anledning av ovannämnda av riksdagsmannen Andersson i Löbbo

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

till sakkunnigbetänkandet avgivna särskilda yttrande vill utskottet allenast

framhålla, att därest i de i yttrandet angivna arbetsuppgifterna fortfarande

ålegat vederbörande präster, denna omständighet hade uppenbarligen

sedan lång tid tillbaka påkallat förstärkning av den församlingsprästerliga

organisationen.

Beträffande det av kanslirådet Brolin avgivna särskilda yttrandet vill

utskottet anföra följande.

Den av Brolin framförda meningen synes grunda sig på uppfattningen

om kyrkorådet såsom främst ett kyrkokommunalt förvaltnings-, verkställighets-

och beredningsorgan i likhet med kommunalnämnden eller motsvarande

organ inom den borgerliga kommunen. Utskottet kan icke dela

denna uppfattning. Enligt utskottets mening bör kyrkorådet betraktas

såsom ett kyrkligt organ, med uppgift att vårda församlingslivet, varjämte

det fungerar som församlingens främsta administrativa organ.

Behöver kyrkorådets ordförande tillfälligtvis avlastning i sitt arbete, bör

han kunna erhålla sådan genom temporärt tillsatta utskott, kommittéer

eller beredningar liksom genom att beredas erforderlig skrivhjälp. Prästens

obligatoriska medverkan i den kyrkliga förvaltningen är av största betydelse

för hans kontakt med församlingsborna och för hans möjlighet att

överblicka och leda församlingsarbetet.

6. Arbetsdistrikt för pastoralvården

Betänkandet s. 94. Skrivelsen s. 40.

De sakkunniga framhåller, att församlingsindelningen på det kyrkliga

området utgör den primära och grundläggande indelningen. Församlingen

är sålunda i flera hänseenden alltjämt det givna arbetsdistriktet för pastoralvården.

Pastoratsindelningen däremot utgör i första hand en så att säga teknisk

indelning i enheter för avlöningsändamål, inbegripet förvaltning av prästgårdar

och avlöningstillgångar. Pastoratet utgör tillika det legalt-administrativa

tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde och honom eventuellt

biträdande präster och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet

i sin helhet — detta även i de fall pastoratet omfattar flera församlingar.

Utskottet, som understryker vad de sakkunniga framhållit i fråga om

församlingens primära betydelse för den kyrkliga verksamheten, finner

det angeläget att framhålla, att församlingarna icke efter gottfinnande

kan kombineras till pastorat, utan att deras särart och behov liksom de

historiskt framvuxna förhållandena alltid måste beaktas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

7. Pastoratens och församlingarnas struktur

Betänkandet s. 94. Skrivelsen s. 41.

De sakkunniga framhåller bland annat de särskilda omständigheter i

mer eller mindre isolerade och i fråga om kulturella anordningar svagt

utrustade bygder, där förhållandena är sådana, att det möter stora svårigheter

för prästen att kunna bland lekmännen förvärva för uppgiften

skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den prästerliga arbetsbördan

blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalitativt avsevärt

större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där kan ock prästen

av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt kommunala

och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke behöver fullgöra.

Utskottet vill understryka vad de sakkunniga här framhållit.

8. Riksintresse — lokalintresse

Betänkandet s. 96. Skrivelsen s. 45.

De sakkunniga framhåller, att fördelningen av de prästerliga tjänsterna

för närvarande ostridigt företer en avsevärd ojämnhet. En såvitt möjligt

jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande

till arbetets omfattning och art är enligt de sakkunnigas mening ett anspråk

sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och därmed ett

givet riksintresse. Detta bottnar i det naturliga kravet, att hela befolkningen

skall i görlig mån äga lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende

av om den tillhör tätort eller den egentliga landsbygden, rikets

södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset ges ett avgjort

företräde framför en enskild församlings krav på att få behålla en viss

prästerlig tjänst, som icke kan anses helt tvingande från arbetssynpunkt.

Vad som i detta sammanhang främst bör beaktas är, enligt de sakkunniga,

den förskjutning i folkmängdsfördelningen från landsbygd till tätort, som

karakteriserar de senaste årtiondena, som det genom det nya folkbokföringssystemet

utökade expeditionsarbetet, vilket blivit mest kännbart för

tätorterna med dess regelmässigt rörligare befolkning.

De sakkunniga framhåller emellertid (sid. 97), att skälig hänsyn bör tagas

till sakligt grundade lokala önskemål vid organisationens utformande, och

anför därvid, att det i givet fall kan tänkas, att en av ålder bestående

pastoratsgemenskap lämnas orubbad, där inom densamma pastoralvården

tagit fasta och ändamålsenliga former och pastoratet något så när tillgodoser

kravet på en i övrigt lämplig indelning.

De sakkunniga framhåller vidare i annat sammanhang, att en strikt

tillämpning av de indelnings- och organisationsprinciper, som förordats,

kan medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet. En minsk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ning av den nuvarande organisationen kan i somliga församlingar medföra

en avveckling eller åtminstone försvagning av ett löftesrikt arbete. Detta

följer, enligt de sakkunnigas mening, dels av nödvändigheten att bättre

än nu är fallet tillgodose de underorganiserade två nordliga stiften samt

de växande storstadspastoraten, dels av att de sakkunniga ansett kostnadsramen

för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra överskridas

vid nyordningen.

I särskilt yttrande, som biskopen Hultgren och domprosten Hylander

gemensamt avgivit till de sakkunnigas betänkande, har — i viss anslutning

till de sakkunnigas här sist berörda påpekanden — framhållits, att

den kyrkliga verksamhetens behov icke kunnat genom förslaget tillgodoses

i så stor utsträckning som önskvärt varit. Att förslaget av reservanterna

godtagits, anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning

ingen annan möjlighet finnes att utan en väsentlig ändring av kostnadsramen

åstadkomma den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket,

som är påkallad av behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta

bygderna.

Ltskottet konstaterar med tillfredsställelse de sakkunnigas ovannämnda

uttalande å s. 97 i betänkandet och vill understryka vikten av att det

beaktas vid genomförandet av en reform på detta område.

Enligt utskottets mening måste man, när det gäller att bedöma behovet

av en indelningsreform och att finna de sakligt betingade riktlinjerna

för dess genomförande, icke blott taga hänsyn till den befolkningsomflyttning,

som ägt rum, utan också till den avsevärda befolkningsökningen

i riket. Utskottet har sökt skaffa sig hållpunkter för en sådan bedömning

genom att utgå från de av de sakkunniga valda jämförelseåren 1897 och

1948 och genom att liksom de sakkunniga skilja städerna från den administrativa

landsbygden. Det har därvid framgått, att medan befolkningen

på den administrativa landsbygden undergått någon minskning

(från 3 979 265 till 3 795 942), har städernas befolkning under samma tid

ökat från 1 030 367 till 3 087 525. Befolkningsökningen uppgår alltså till

ungeför 2 000 000, och denna ökning har helt kommit städerna till godo.

Inom den administrativa landsbygden uppvisar de rent agrara bygderna

i regel en markerad folkminskning. Som ovanstående siffror visar, har

denna emellertid till väsentlig del balanserats av en motsvarande ökning

av de på landsbygden belägna tätorterna.

Folkminskningen inom de agrara pastoraten har givetvis medfört, att

ett antal prästerliga tjänster kunnat indragas. Emellertid har den samtidigt

inträdande befolkningsökningen i de smärre tätorterna medfört, att

den administrativa landsbygden som helhet haft bruk för större delen av

den prästerliga arbetskraft, som sålunda kunnat disponeras för nya

uPPgifter- Såsom de sakkunniga redovisat har antalet prästerliga tjänster

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

på den administrativa landsbygden under perioden 1897—1948 minskat

från 2 045 till 1 970. I relation till befolkningen har antalet präster sålunda

hållit sig ungefär konstant (år 1897: 1 per 1 827; år 1948 1 per 1 844).

Utskottet drar härav den slutsatsen, att man inom den administrativa

landsbygden vid en omreglering möjligen kan indraga ett visst antal tjänster,

men att samtidigt ett visst antal nya tjänster bör inrättas. Betraktad

såsom helhet torde den administrativa landsbygden icke kunna avvara något

större antal av sina nuvarande prästtjänster.

Inom städerna (vartill i detta sammanhang även räknas blandade stadsoch

landsbygdspastorat) har antalet präster under samma tidsperiod

(1897—1948) ökat från 277 till 618, alltså med 341. Ökningen utgör alltså

cirka 125 procent, medan folkökningen i städerna under samma tid utgör

cirka 200 procent. För riket i dess helhet utgör motsvarande ökning av

prästtjänsterna cirka 14 procent, medan folkökningen belöper sig till i runt

tal 40 procent. Härav framgår, att kyrkans organisation icke avpassats

efter befolkningsförändringarna.

”Om det läge, som härigenom uppkommit, vill utskottet sammanfattningsvis

säga, att det för närvarande finnes ett uppsamlat behov av förbättringar

i fråga om den kyrkliga organisationen liksom också ett visst antal

icke tillvaratagna möjligheter till indragningar. Allt detta motiverar

såsom förut framhållits — en översyn av pastoratsindelningen. Vid denna

översyn kan emellertid icke den nödiga anpassningen efter det nya läget

genomföras enbart genom en omflyttning av redan befintlig prästerlig

arbetskraft. Även de redovisade uppgifterna rörande prästernas arbetsbörda

utvisar, att den administrativa landsbygdens prästerliga organisation svårligen

kan uttunnas om den skall förbli ändamålsenlig och funktionsduglig.

Enbart en minskning av befolkningstalet medför icke alltid en motsvarande

minskning av arbetsbördan. Denna kan ofta bättre mätas efter antalet

hushåll, och i vissa typer av församlingar minskar dessa icke tillnärmelsevis

så mycket som befolkningstalet. Anmärkas bör också, att det relativt

stora antalet åldringar, vilket i stigande grad kan förväntas komma att karakterisera

befolkningsutvecklingen på landsbygden, bereder prästen en

ökad arbetsbörda.

Städernas och norrlandsstiftens prästerliga organisation är uppenbarligen

underdimensionerad. Alen det kan icke anses för ett riksintresse att utbygga

denna organisation på så sätt att organisationen försvagas i rikets övriga

delar. Rätteligen bör därför det totala antalet prästerliga tjänster i riket

något ökas. Utskottet är fullt medvetet om att organisationsproblemet tarvar

noggranna överväganden med hänsyn till ekonomiska synpunkter. Det

synes emellertid utskottet, att fog förefinnes för antagandet, att den ökning

av det totala prästerliga personalbeståndet, som vore erforderlig för

att försvarligt tillgodose hela rikets intressen, skulle genom en rationellt

genomförd nyorganisation kunna bliva relativt ringa. Utskottet vill i detta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

sammanhang fästa uppmärksamheten därpå, att det växande skatteunderlaget

medfört, att uttaget av allmän kyrkoavgift för närvarande utgår med

allenast hälften av det öretal, som enligt kyrkofondslagen må uttas med

högst 20 öre per skattekrona.

9. Förhållandet till kommunindelningen

Betänkandet s. 45. Skrivelsen s. 50.

De sakkunniga anför, att syftet med den år 1946 beslutade nyindelningen

av de borgerliga kommunerna, vilken trätt i funktion den 1 januari 1952,

var att skapa såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt starkare enheter

men också att, där så var möjligt, åstadkomma en utjämning av de stora

olikheter, som i detta avseende rådde mellan de dåvarande kommunerna.

Detta skulle ske genom sammanläggning av små kommuner med andra

kommuner till större enheter. Huvudsyftet var att åstadkomma lämpliga

förvaltnings- och självstyrelseenheter, och kommunerna måste därför fylla

vissa fordringar i fråga om folkmängd och areal.

De sakkunniga anser, att en anknytning av pastoratsindelningen till den

nya kommunindelningen (dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun

och pastorat men likväl så att pastoratsgräns ej skär kommungräns)

kommer i stort sett att vara till gagn för den kyrkliga organisationen.

Pastorat bör icke vara delat mellan två län eller stift.

Till stöd för sin ståndpunkt åberopar de sakkunniga främst betydelsen

för det kyrkliga arbetet av samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga

kommunens förvaltningsorgan.

De sakkunniga anför, att befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt

centrum för flera kommuner, i många fall har blivit bestämmande

för kommunindelningen. Även ur pastoral arbetssynpunkt är ofta fördelar

förenade med att också pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan

ort. Ur folkbokföringssynpunkt bildar en storkommun ofta en naturlig

enhet kring en tätort. Befolkningsanhopningen medför moraliska, religiösa

och sociala problem, vilka kan göra det lämpligt att en präst är bosatt på

en sadan plats. Där tätorten blir ett kulturellt centrum erbjuder denna

positiva anknytningspunkter för den kyrkliga verksamheten. Med hänsyn

till centraliseringen av skolväsendets högre stadier till den borgerliga kommunens

huvudort skulle en anknytning pastorat-storkommun underlätta

en samordning av konfirmandundervisningen.

Vidare anför de sakkunniga, att i motivkomplexet för omreglering av

kommunindelningen ingick en önskan att vinna bättre kommunal skatteutjämning;

denna spelar dock en mindre roll för pastoratsindelningen.

Skatteutjämning i avseende a lönekostnaderna för präster och kyrkomusiker

har redan anordnats över kyrkofonden, och den kommunala skattekraften

är, i motsats till vad fallet är beträffande den borgerliga kommun
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

bildningen, över huvud taget av mindre betydelse för pastoratet. Man torde

emellertid icke kunna helt bortse från denna faktor, då ju pastoratet förutom

de utjämnade lönekostnaderna har att svara för byggnadskostnader

av ofta ej så obetydlig omfattning (prästgårdar och andra tjänstebostäder,

expeditions- och arkivlokaler o. d.).

För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad

på att medlemmarna uppsöker förvaltningscentrum, kommunalkontor och

andra expeditioner. I viss mån gäller ett motsvarande förhållande i fråga

om de pastorala angelägenheterna men därjämte ett omvänt, nämligen att

prästen regelmässigt har att uppsöka sina församlingsbor. Prästen får icke

nöja sig med att fullgöra sina legalt reglerade skyldigheter, kyrko- och folkbokföring,

expedition, gudstjänst, tjänsteförrättningar etc. Av honom kräves

ett personligt engagemang, som innebär en aktivitet av helt annan art

än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet.

Medan detta kan skötas praktiskt taget oberoende av en kommunal folkmängdsgräns

uppåt, kan folkmängden i ett pastorat icke utan avsevärd

olägenhet för pastoralvården överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande

kontakt med olika befolkningsgrupper omöjliggöres.

Emellertid anför de sakkunniga, att man framför allt bör göra klart för

sig, att pastoratsbildningen främst åsyftar att skapa för det prästerliga

arbetet lämpliga enheter. Det må ock i sin mån beaktas, att genom en nyordning

av pastoraten till överensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna

olägenheter i särskilda fall kan vållas den kyrkliga traditionen

och seden. Det torde komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle

för det kyrkliga arbetet medföra större nackdelar än fördelar.

Utskottet vill till en början starkt betona det väsensskilda hos de faktorer,

som ligger till grund för bedömandet av det ändamålsenliga uti kommunal

indelning, å ena sidan, och pastoratsindelning, å andra sidan. Det

grundläggande motivet för den nyss genomförda kommunindelningsreformen

var att ombilda de på den kyrkliga sockenbildningens grund framsprungna

borgerliga kommunerna till ekonomiskt bärkraftiga enheter för

de alltmer kostnadskrävande uppgifter som kommit och väntas komma

att åvila de borgerliga kommunerna, — Pastoratet utgör tjänstgöringsområdet

för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster och bildar

sålunda den yttre ramen för en för gudstjänstliv och församlingsvård avpassad

tjänsteorganisation.

Denna tjänsteorganisation kan numera uppbyggas oberoende av lokala

avlöningstillgångar och skatteunderlag. Såsom de sakkunniga framhållit,

är utdebiteringen för pastoratsutgifter föga betydande i jämförelse med den

borgerligt kommunala. Den kommunala skattekraften kan salunda anses

vara av mindre betydelse för pastoratet. Pastoratet påvilande byggnadskostnader

kan i regel fördelas på så lång tidrymd, att de icke behöver för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

anleda besvärande utdebiteringar. Det är vidare vitsordat, att den genom

inkongruens mellan pastorat och kommun föranledda »särdebiteringen»

för pastoratsutgifter icke vållar några nämnvärda tekniska svårigheter i

uppbördshänseende.

Även om utskottet inser fördelarna av att pastoraten icke skär över kommungränserna,

anser utskottet, att möjligheter till undantag från denna

regel bör medges, då kyrkliga förhållanden motiverar det.

Att vissa till de prästerliga göromålen hörande rena förvaltningsuppgifter

av begränsad omfattning kan vara av den art, att viss fördel kan vinnas

genom en regional överensstämmelse mellan kommun och pastorat torde

varken ur den prästerliga organisationens eller den borgerligt kommunala

förvaltningens synpunkt tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

I den mån värdet av detta samarbete är beroende av prästernas

personkännedom (såsom i fattigvård och barnavård) är det av vikt, att

pastoraten icke genom onödiga sammanläggningar blir så stora, att kyrkoherden

förlorar den personliga kontakten med sina församlingsbor.

De borgerligt kommunala uppgifterna är av den art, att en fördel onekligen

vinns genom att den kommunala förvaltningen centraliseras till viss

ort inom kommunen. Ur pastoralvårdssynpunkt åter är en motsvarande

centralisering ingalunda önskvärd. Det prästerliga arbetets natur kräver,

att prästerna i ett flerprästpastorat är bosatta i olika delar av pastoratet.

Även för storstadspastoratens vidkommande har det befunnits ändamålsenligt,

att prästerna därstädes är bosatta i skilda delar av pastoratet. Utskottet

understryker här vad de sakkunniga anfört om olikheten mellan en

kommunal tjänsteman som uppsöks av allmänheten och en präst, som bör

utöva en uppsökande själavård bland sina församlingsbor.

De sakkunniga har ansett, att en anpassning efter kommunindelningen

skulle vara av värde för konfirmandundervisningen genom dennas samordning

med ett centraliserat skolväsen. Utskottet vill med bestämdhet framhålla,

att det är av största betydelse för församlingsvården att konfirmandundervisningens

samband med hemförsamlingen och dess kyrka icke bryts.

Enligt de sakkunnigas mening skulle utvecklingen av kommunikationsväsendet

göra det möjligt att underlätta förstoringen av pastoratsenheterna.

— Utskottet vill här anföra, att utvecklingen av kommunikationsväsendet

främst berör förbindelsen tätort-tätort. Någon motsvarande utveckling

av förbindelsen mellan glesbygder och mellan glesbygd och tätort

har icke skett. För den pastorala vården å landsbygden torde utvecklingen

av kommunikationsmedlen icke äga den betydelse som de sakkunniga i

detta sammanhang synes tillmäta densamma.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört vill utskottet framhålla,

att några bärande skäl för en generell anpassning av pastoraten till

storkommunema icke förebragts.

En sådan anpassning kan förordas i alla de fall, där den överensstämmer

s. 17 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

17

med det kyrkliga livets krav och där de nybildade pastoraten blir lämpliga

arbetsenheter för vården. Om åter en schematisk anslutning till nu

gällande kommungränser skulle medföra, att pastorat sönderbrytes, som

visat sig lämpliga och funktionsdugliga, att alltför stora arbetsenheter skapas

eller att betydande kostnader uppkommer genom att väl underhållna

prästgårdar överges och nya måste uppföras i deras ställe, så bör enligt utskottets

mening en anslutning till den borgerliga kommunindelningen

icke ifrågasättas. Den självfallna samverkan mellan de kyrkliga och borgerliga

enheterna torde bäst tillgodoses av att deras regionala utformning

får ske med utgångspunkt från deras skilda uppgifter.

10. Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Betänkandet s. 97. Skrivelsen s. 54.

Den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten kan enligt de sakkunnigas

mening icke förväntas kunna för varje pastorat bestämmas till

sådan storlek, att genom densamma ordinarie högmässogudstjänst skall

kunna uppehållas varje predikodag året runt i varje till pastorat hörande

församlingskyrka. Redan nu, anför de sakkunniga, kan i flera fall — främst

i Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna

inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen, utan Kungl.

Maj:t har måst förordna om sammanlysning där av högmässogudstjänsterna,

d. v. s. dessa fullgörs växelvis i kyrkorna genom s. k. alternering. De

sakkunniga understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt

alltsedan reformationen, att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst,

men att därav icke följer, att det måste ske varje predikodag. I sin

historik (s. 21 f. i betänkandet) anger de sakkunniga i korthet, huru enligt

deras mening förhållandena härutinnan utvecklat sig.

De sakkunniga fortsätter:

Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse

uppehållas, nödgas man tänka sig en organisation av minst två präster i

ett betydande antal av nuvarande pastorat med förhållandevis ringa folkmängd

men flera än två församlingar, och detta även om folkmängden

där är sjunkande. För att undvika eu sådan konsekvens har de sakkunniga

(ivervägt betingelserna för en sammanlysning i större eller mindre omfattning

av högmässogudstjänsten i kyrkor i församlingar med obetydlig

folkmängd och ett avstånd till en grannförsamlingskyrka, som icke alltför

mycket försvårar för församlingsborna att där bevista gudstjänsten. I vilken

utsträckning och under vilka förutsättningar dylik sammanlysning

skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmänhet beroende av ett

bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sakkunniga emellertid kunna

förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning kan ordnas för församling

med upp till 500 invånare, åtminstone där folkmängden är stillastående

eller nedgående och avståndet från den egna kyrkan till närmaste

grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptionellt små avstånd

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genomföras även för församlingar

med något större folkmängd och, då folkmängden är mycket

ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger fem kilometer.

Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste komma att i de

enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster. I regel synes

den dock böra begränsas till att avse högmässogudstjänstens inställande

högst varannan predikodag.

De sakkunniga har icke meddelat några siffror om huru många gudstjänster,

som enligt deras förslag skulle sammanlysas, men ur det utkast

till indelning, som fogats till deras betänkande, kan utläsas, att ett genomförande

av utkastet skulle resultera i att varje predikodag minst 84 församlingar

skulle nödgas fira högmässogudstjänst i annan församlings kyrka.

Antalet församlingar i de pastorat, inom vilka sammanlysningar enligt

utkastet skulle bli nödvändiga, uppgår till ungefär 400. Givetvis kommer

dock icke samtliga dessa församlingar att beröras.

I motion nr 37 av herr Staxäng m. fl. föreslås dels att kyrkomötet måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville ta initiativ till en lagförklaring jämlikt § 88

regeringsformen angivande om kyrkolagen skall så förstås, att högmässa

skall hållas särskilt med envar församling varje predikodag i alla de fall.

där ej annat blivit i kyrkolag medgivet, dels ock att kyrkomötet måtte

uttala, att då det icke klarlagts, huruvida sammanlysning av högmässor

lagligen kan ske i andra fall än dem, som regleras genom kyrkolag, kyrkomötet

icke kan ta ställning till sådana nu föreslagna ändringar i den prästerliga

tjänsteorganisationen, som skulle medföra ökad sammanlysning av

gudstjänster.

Hithörande stadganden i kyrkolagen är av följande innehåll:

På söndagar och de tre stora årshögtiderna samt allmänna stora böndagar

skall i städerna hållas bland annat högpredikan (kap. 2 § 3). Uti

landskyrkorna begynnes högpredikan middagstiden1) (kap. 2 § 4). Där ett

prästgäll består av flera än en socken och betjänas av både en pastor och

en kapellan, skall kyrkoherden, helst där moderkyrkan är mycket folkrikare,

predika i henne två eller tre helg- och predikodagar å slag och kapellanen

göra emellertid tjänst i annexan, jämväl ock predika i kyrkoherdens

ställe i moderkyrkan, när pastor gör tjänsten i annexan, men där ingen

kapellan är, måste pastor så laga, att gudstjänsten såväl i den ena som den

andra församlingen vederbörligen underhålls (kap. 19 § 20). Kap. 12 § 31 i

kyrkolagen inledes med orden: »Såsom den allmänna gudstjänsten alltid

och noga vidmakthållas skall . . .».

Den 18 mars 1910 utfärdades en lag »innefattande ändring i 2 kap. 3, 4

och 8 §§ kyrkolagen» (nr 20 s. 2). Enligt denna lag äger konsistorium, där

sådant av omständigheterna föranleds, förordna, att för två eller flera

b Tiden för gudstjänstens början kan ändras

ber 1823.

enligt medgivande i kungl. cirkulär den 3 decem
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

församlingar gemensam högmässa må förrättas i en av dem. Under förarbetena

till denna lag uttalade dåvarande departementschefen: Flerstädes

i vårt land lär förekomma, att högmässa, som är för flera församlingar

gemensam, hålls skiftesvis i en av församlingarna utan att i den eller de

övriga annan särskild gudstjänst äger rum. Att ge en föreskrift, vilken i

tillämpningen skulle medföra mindre frihet än som i vissa landsdelar sålunda

redan råder, synes ej kunna vara lämpligt.

Utskottet. Sammanlysning av gudstjänster förekom i Sverige redan under

katolsk tid. I Skara stift, där församlingarna är små och kyrkorna

ligger tätt, hade sammanlysningen stor omfattning redan på 1200-talet,

och sedvänjan har där hållit sig in i våra dagar. Även i övriga stift förekom

i äldre tid sammanlysningar om ock i mindre utsträckning. Från och

med konung Karl XI:s tid och fram till utfärdandet av lagen den 18 mars

1910 torde dock i dessa andra stift sammanlysningar av högmässor varit

sällsynta eller icke alls förekommit.

Av det ovan citerade departementschefsuttalande, som gjordes under förarbetena

till lagen den 18 mars 1910, framgår, att denna lag avsåg att reglera

icke endast sammanlysning, som föranleds av tillfälliga omständigheter,

utan också sådan, som beror på sedvana och av ålder varit i pastoratet

vedertagen. Det synes sålunda vara ovedersägligt, att lagen avser

att utömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får

äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Det måste med andra

ord antas, att gällande kyrkolagstiftnings innebörd är, att högmässogudstjänster

skall hållas för varje församling särskilt, i alla de fall, då medgivande

till sammanlysning icke lämnats i den ordning, som stadgas i 1910

års lag.

Då utskottet är övertygat om riktigheten av denna lagtolkning, anser

utskottet icke, att det erfordras lagförklaring i den ordning, regeringsformen

anvisar. Utskottet avstyrker därför motionen nr 37 i vad den avser

begäran om lagförklaring.

De organisatoriska anordningarna får icke utformas så, att de omöjliggör

efterlevnaden av vad gällande lag föreskriver. Problemet blir därför,

hur man skall kunna utforma en organisation, som fyller sistnämnda krav

men på samma gång motsvarar berättigade önskemål i fråga om sparsamhet

och effektivitet. Utskottet håller före, att detta problem icke är olösligt.

Lagen den 18 mars 1910 torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda

möjlighet till sammanlysning, dels där sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter,

dels ock då den överensstämde med ortens sedvana. Utskottet

anser emellertid, att lagen ger domkapitel möjlighet att, där synnerliga

skäl är, medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar,

diir det ej förekommit tidigare. Det synes sålunda vara en framkomlig

väg, att varje domkapitel vid utarbetande av förslag till den nya

17 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1957. 1 samt Nr 153.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

organisationen tar under övervägande, i vilka fall omständigheterna är sådana,

att domkapitlet finner sig kunna meddela förordnande om sammanlysning

av gudstjänster. I dessa fall skulle alltså ytterligare ofrånkomliga

sammanlysningar kunna ske inom lagens ram.

Vid sidan om sammanlysningen finns det emellertid andra utvägar som

står till buds, då det antal församlingspräster, som motiveras av folkmängdstal

och andra på arbetsmängden inverkande faktorer, icke räcker

till för att upprätthålla söndaglig gudstjänst i alla pastoratets kyrkor.

Utskottet vill då först erinra om att de sakkunniga i sitt utkast till

pastoratsindelning i ett stort antal fall tänkt sig, att en i ett pastorat anställd

kyrkoadjunkt skall biträda i annat pastorat bland annat med uppehållande

av gudstjänster. Till denna anordning återkommer utskottet senare

i betänkandet.

I sammanhang härmed bör man beakta det i motionen nr 58 av herr

Svensson, Einar, in. fl. under punkten 2 framställda förslaget om skrivelse

till Kungl. Maj.t med begäran, att möjligheterna att ålägga ordinarie präst

fyllnadstjänstgöring utom eget pastorat måtte utredas. I viss anslutning

härtill yrkas i motionen nr 36 av herr biskop Nygren m. fl., att riktlinjerna

för ifrågavarande reform utformas så, att söndaglig gudstjänst, i de fall då

präst inom pastoratet icke kan förrätta densamma, må kunna hållas av

präst utom pastoratet eller av särskilt förordnat tjänstebiträde.

Slutligen bör erinras om de förslag, som under rubriken Anlitande av

diakoner m. fl. redovisas å sidorna 92 och 93 av Kungl. Majrts skrivelse.

Enligt utskottets mening anvisar de sålunda framförda förslagen flera

utvägar, som kan anlitas för att komma fram till godtagbara lösningar

av de föreliggande problemen. Såsom utskottet längre fram i betänkandet

under rubriken Samfälld kyrkoadjunkt kommer att anföra, anser utskottet,

att inrättandet av en för flera pastorat gemensam kyrkoadjunktsbefattning

kan vara motiverad, då andra möjligheter att upprätthålla den söndagliga

gudstjänsten icke synes förefinnas.

Förslaget, att även ordinarie präst på motsvarande sätt skulle kunna

åläggas bland annat upprätthållande av gudstjänster utom eget pastorat,

bör övervägas. Utskottet förbiser icke, att vissa svårigheter är förknippade

med en sådan anordning bland annat beträffande frågorna, vilketdera

av pastoraten som skall avlöna prästen, tillhandahålla honom prästgård

och utöva valrätten beträffande befattningen eller hur dessa skyldigheter

och rättigheter skall fördelas mellan pastoraten, men utskottet håller före,

att dessa svårigheter kan övervinnas. Utskottet är därför berett att förorda

utredning enligt det i motionen nr 58 framlagda förslaget.

Vad slutligen förslaget om anlitande av tjänstebiträden utanför kretsen

av präster i församlingstjänst angår, så synes även det erbjuda en framkomlig

utväg. Dock anser utskottet, att de två förstnämnda utvägarna

är att föredra från församlingslivets synpunkt. Det förefaller icke otänk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 21

bart, att t. ex. prästvigda lärare och pensionerade präster skulle vilja åta

sig att vissa söndagar förrätta gudstjänst i de församlingskyrkor, som församlingsprästerskapet

icke hinner med. Även lekmän, som erhållit sådant

tillstånd, som omtalas i kap. 19 § 4 eller 5 kyrkolagen (venia concionandi),

kan komma i fråga. — För att möjliggöra anlitande av sådant biträde erfordras

en jämkning i gällande föreskrifter om ersättning till dem. Enligt

Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier

å prästerliga tjänster och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt

präster kan ersättning till predikobiträden utgå endast, då den präst, som

erhåller biträdet, antingen är kontraktsprost eller innehar tjänsteduhbleringsförordnande

eller eljest vid sidan av egen tjänst svarar för med annan

tjänst förenade göromål. Till dessa fall skulle behöva fogas det, att tjänstebiträdet

erfordras för att upprätthålla den söndagliga gudstjänsten.

Ersättning till tjänstebiträde av nu ifrågavarande art utgår för närvarande

med 43 kronor för dag, vartill kommer reseersättning, ej över 30 kronor.

För att bedöma storleksordningen av de kostnader, som en anordning

med predikobiträden skulle dra, kan man göra det tankeexperimentet, att

sådana biträden uppehöll gudstjänster i alla de församlingar, som enligt

de sakkunnigas utkast skulle bli utan gudstjänst. Antag, att dessa kyrkors

antal varje predikodag utgör 90 samt att resekostnaden i medeltal utgör

20 kronor. Kostnaden skulle då bli för envar predikodag 5 670 kronor och

för helt år om 62 predikodagar ungefär 350 000 kronor. I verkligheten

skulle kostnaden stanna vid ett betydligt lägre belopp, då man ju måste

frånräkna dels de gudstjänster, som även enligt vad utskottet förutsatt

kommer att sammanlysas, dels ock dem, som eventuellt kommer att uppehållas

av ordinarie präst i annat pastorat. Det är i varje fall uppenbart,

att denna anordning blir väsentligt mycket billigare än om man skulle tillsätta

så många församlingspräster, som skulle erfordras, om alla gudstjänster

skulle kunna förrättas av dem.

Beträffande de gudstjänster, som församlingsprästerskapet icke hinner

med, kommer man, om vad utskottet här ovan anfört vinner bifall, att

ställas inför frågan, huruvida man i de särskilda fallen skall välja sammanlysning

eller gudstjänstens uppehållande genom präst i annat pastorat eller

genom predikobiträde. Vid sådana avgöranden bör man enligt utskottets

mening förfara med stor försiktighet. Högmässogudstjänsten är nämligen

mitt- och höjdpunkten i det kyrkliga livet, omkring vilken övrigt kyrkligt

arbete grupperar sig. Erfarenheten visar, att i många fall indragning av de

söndagliga gudstjänsterna i en församling medfört ett brytande av den

kyrkliga seden samt haft till följd, att det kyrkliga livet i församlingen

lidit betydande avbräck.

Inom Skara stift, där sammanlysningar av ålder har förekommit, visar

ett studium av statistiken över nattvardsfrekvensen, att det kyrkliga livet

genomsnittligen är svagare i församlingar med alternering än i sådana

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda utslcottets betänkande, nr 1.

med söndaglig gudstjänst. Även där avstånden mellan kyrkorna icke är

betydande, visar erfarenheten, att medlemmarna i en församling endast

undantagsvis besöker gudstjänster i en annan församlingskyrka. Församlingsgemenskapen

betyder här mer än våglängden. Religionssociologiska

faktorer synes göra det praktiskt taget omöjligt att på vissa söndagar överföra

den gudstjänstfirande församlingen till en annan kyrka än den, där

den vanligen samlas till högmässa. Att sammanlysa högmässor betyder

därför i realiteten ofta att avlysa dem för den församling, som går miste

om den egna gudstjänsten.

Det starka motståndet mot förslaget om ökade sammanlysningar visar,

att församlingarna betraktar alterneringen som en kännbar inskränkning

i deras möjlighet att fira gudstjänst. Allt detta manar till den största återhållsamhet

och talar enligt utskottets mening för att man vid varje

pastoratsreglering så långt som möjligt bör sträva att undgå ytterligare

sammanlysningar.

11. En- eller flerprästpastorat

Betänkandet s. 100. Skrivelsen s. 62.

De sakkunniga har tagit upp till dryftande frågan om för- och nackdelarna

av en pastoratsorganisation med en eller flera präster. De har därvid

beträffande stadspastorat uttalat, att från allmän förvaltningssynpunkt en

treprästorganisation med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt kan

fungera väl och att ej heller en utökning med ytterligare en komminister

eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver komma att innebära några

svårigheter i organisatoriskt hänseende. En vidgad tillämpning av flerprästorganisationen

jämväl bland landsbygdspastoraten inger, enligt de sakkunnigas

uttalade mening, icke heller i och för sig några betänkligheter utan

kan bli till påtaglig fördel där, liksom i städerna eller andra tätorter. I överensstämmelse

med denna åsikt har de sakkunniga i sitt utkast till pastoratsindelning

i ett stort antal fall föreslagit, att befintliga enprästpastorat skall

sammanslås till flerprästpastorat.

Mot de sakkunnigas uttalanden rörande hur organisationen av stadspastoraten

bör utformas, har utskottet icke något att erinra. Vad åter landsbygdspastoraten

angår, kan utskottet icke i allo dela de sakkunnigas meningar.

De sakkunniga är icke främmande för de fördelar, som är förknippade

med enprästpastorat, vilken anordning ju hittills varit förhärskande på

landsbygden inom kanske större delen av riket. De framhåller sålunda, att

det personliga förhållandet mellan präst och menighet bäst uppehålls i enprästpastorat

liksom att prästen i ett sådant pastorat djupare känner sitt

ansvar och sporras till större intresse i arbetet samt att trivseln i arbetet

lätt minskas genom motsättning mellan befattningshavare, som vant sig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

23

att ensamma handlägga sina ärenden. Emellertid anser de sakkunniga nackdelarna

hos enprästorganisationen väga tyngre än fördelarna. Främst fäster

de sig vid att tjänstinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad från

yngre årsklasser både bland församlingsborna och bland ämbetsbröderna

samt i följd därav blir utan tillräcklig förståelse för ungdomens syn på personliga

och samhälleliga frågor. I motsats härtill står enligt de sakkunniga

det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästorganisation

möjliggör. Även elasticiteten i en flerprästorganisation framhålls.

I motionen nr 36 av herr biskop Nygren m. fl. hemställs, att riktlinjerna

för en ändrad pastoratsindelning utformas så, att större möjlighet bereds

för bibehållande av enprästpastorat.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. hemställs i punkten 1)

bland annat om bibehållande och inrättande av enprästpastorat överallt

där så kan ske.

Utskottet anser, i likhet med de sakkunniga, att man vid bedömandet av

frågan om en- eller flerprästpastorat på landsbygden måste företa en avvägning

mellan de nackdelar och fördelar, som är förenade med de två

organisationsformerna. Denna avvägning kan icke göras en gång för alla

utan måste, under beaktande också av lokala förhållanden, företas från fall

till fall.

I en hel del fall måste sålunda flerprästpastoratet vara den enda naturliga

lösningen. Detta är t. ex. förhållandet, då folkmängden i ett nu bestående

enförsamlingspastorat är så stor, att den motiverar anställande av

två eller flera präster. Föreligger icke av andra skäl anledning att dela församlingen,

bör detta naturligtvis ej ske endast för att skapa enprästpastorat.

Förhållandet kan också vara det, att av två varandra närbelägna församlingar

den ena är för stor att skötas av en präst, och den andra för liten

att bereda en präst full sysselsättning. I sådant fall bör församlingarna i

regel sammanslås, för att man skall kunna utjämna arbetsbördan mellan

befattningshavarna. Utskottet vill dock påpeka, att en utjämning icke alltid

är möjlig att genomföra i ett fall av den angivna typen. Är avståndet

mellan församlingarnas centralorter för stort, kan följden av sammanföringen

bli, att prästerna fortsätter att sköta vardera sin församling och att den

utjämnande effekten av sammanslagningen uteblir. Då dessutom prästen

i den större församlingen, vilken blir kyrkoherde i det nya pastoratet, får

överta den del av den andra prästens arbete, som hör till pastoratsförvaltningen,

blir rent av olikheten i arbetsbördan större än förut, och sammanslagningen

motverkar då sitt eget syfte. Innan man tillgriper pastoratssammanslagning

såsom ett medel för att vinna utjämning av arbetsbördan,

måste man därför noga undersöka, huruvida de lokala förhållandena är sådana,

att överförande av arbetsuppgifter från den ena prästen till den

andra verkligen iir praktiskt genomförbart och medför de avsedda fördelarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Utskottet anser vidare, att där en ordning med två- eller flerprästpastorat

redan är inarbetad och visat sig kunna fungera väl, det icke finns anledning

ändra denna indelning.

Om det sålunda finns fall, i vilka två- eller flerprästpastorat är naturliga,

så är i andra fall enprästpastoratet den självklara lösningen. Detta kan

vara förhållandet i isolerade trakter, där redan praktiska svårigheter hindrar

sammanslagningen. De sakkunniga har också i fall av denna art i sitt

utkast föreslagit ett icke alldeles obetydligt antal enprästpastorat.

I de fall där man har frihet att välja mellan de två organisationsformerna

har utskottet vid avvägningen mellan nackdelar och fördelar hos alternativen,

i olikhet med de sakkunniga, funnit, att de skäl, som talar för enprästpastorat,

vad landsbygden beträffar, väger tyngre än de nackdelar, som

är förbundna med denna organisationsform.

Särskilt lägger utskottet då vikt vid den personliga kontakt, som i ett

enprästpastorat kan åstadkommas mellan prästen och församlingsmedlemmarna.

Både för prästen och församlingsmedlemmarna är denna kontakt

av största värde. Prästens möjlighet att i sin förkunnelse och sitt övriga församlingsarbete

rätt möta församlingsmedlemmarnas andliga behov ökas,

liksom hans möjlighet att i övrigt finna de rätta vägarna för att åstadkomma

ett levande kyrkligt liv. Hans förtrogenhet med församlingsmedlemmarna

och deras villkor är också av stort värde vid kyrkobokföringen

och övriga administrativa värv av såväl kyrkligt som borgerligt slag.

För församlingen är det av värde, att man har en präst som man personligen

känner, att vända sig till i stället för att vid besök på pastorsexpeditionen

mottas av den präst i ett flerprästpastorat, som enligt turordningen

har expeditionstjänst den dag, besöket sker. Det bör också påpekas, att

medan en kyrkoherde oftast stannar kvar i sin församling tjänstetiden ut,

en komminister däremot vanligen och en kyrkoadjunkt i regel efter några

år lämnar sin befattning på grund av befordran. Kyrkoherden ser därför

i församlingen sin livsuppgift, på vilken han lägger ned hela sin arbetskraft,

medan en befattningshavare, som är medveten om att hans verksamhet i

församlingen endast blir av mindre varaktig natur, icke på samma sätt kan

uppbygga sitt arbete på längre sikt.

Såsom i motionen nr 58 framhållits, visar den kyrkliga statistiken tydligt,

att de små kyrkliga enheterna är de mest effektiva i fråga om registrerbara

arbetsresultat. Statistik över kyrkogång och nattvardsfrekvens, som

under de senaste åren framlagts vid prästmöten, bland annat i Göteborgs,

Stockholms, Växjö och Skara stift, visar samstämmigt, att det kyrkliga livet

är ojämförligt starkast i de mindre församlingarna.

Utskottet vill icke underkänna vad de sakkunniga anfört om värdet av

en åldersdifferentiering inom prästerskapet i ett pastorat, men anser dock,

att detta värde i allmänhet icke kan uppväga de skäl, som talar för enprästpastorat.

Det är visserligen sant, att unga präster ofta kan göra goda insat
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ser i ungdomsarbetet, men det är icke heller ovanligt, att förmågan härtill

finns — och med större mognad — hos äldre präster. Enbart prästernas

antal garanterar icke ens i ett treprästpastorat, att denna förmåga finns

företrädd. Över huvud är det svårt att genom organisatoriska anordningar

sörja för sådana ting, som i utpräglad grad är beroende av personlig begåvning

och läggning samt den enskilda prästens vilja att göra en insats.

Även om alltså enligt utskottets mening starka skäl talar till enprästpastoratets

förmån såvitt landsbygden angår, måste dock beaktas, att det

är av ett visst värde att ha tillgång till ett antal flerprästpastorat. En präst

har icke alltid efter pastoratsadjunktsåren samlat den erfarenhet, att han

är i stånd att på egen hand sköta ett pastorat. Några års tjänstgöring som

kyrkoadjunkt eller komminister i ett flerprästpastorat kan då ge honom

tillfälle att fullständiga sin erfarenhet. Man måste också räkna med att det

finns ett antal präster, som, ehuru fullt användbara i övrigt, lämpligen bör

arbeta under förmans ledning. Så vitt utskottet kan finna, är det emellertid

för detta ändamål tillräckligt med de två- eller flerprästpastorat, som enligt

de av utskottet uppdragna riktlinjerna bör finnas i framtiden.

Eu omständighet, som i detta sammanhang jämväl bör beaktas, är fördelarna

av den självständighet i tjänsteställningen, som tillkommer en

kyrkoherde. Erfarenheten visar, att en präst i många fall blir mest effektiv

och att hans särskilda läggning bäst kommer till sin rätt, när han självständigt

får planera församlingsarbetet. Det torde vara riktigt, vad i motionen

nr 58 anföres, att liksom de små församlingarna önskar sin egen präst, en

präst i regel önskar sin egen församling samt att en självständig uppgift

med eget ansvar är lika stimulerande på det kyrkliga som på andra verksamhetsfält.

Denna självständighet i tjänsteställningen torde också bland

prästerna värdesättas så högt, att man i många fall föredrar densamma

framför en befordran i löneavseende. Utskottet finner sig alltså kunna instämma,

då i motionen nr 36 uttalas, att enprästpastorat i stor utsträckning

är att föredra framför flerprästpastorat. Utskottet anser därför också,

att ett större antal kyrkoherdetjänster i den lägsta lönegraden — Ca 27 —

förtjänar att bibehållas, då nackdelarna av en lägre lönesättning för prästerskapet

i detta fall väl uppvägs av de fördelar, som är att vinna för församlingarna

och det kyrkliga arbetet.

Den ekonomiska sidan av frågan iir naturligtvis av stor vikt, och utskottet

anser, att tillbörlig hänsyn till den bör tas. Där sålunda en besparingav

väsentlig betydelse kan uppnås genom att man inrättar ett flerprästpastorat,

vill utskottet icke motsätta sig en sådan åtgärd, därest den i

övrigt betingas av det kyrkliga livets behov.

I de flesta fall, då man har att välja mellan att inrätta ett flerprästpastorat

eller två eller flera enprästpastorat, synes emellertid skillnaden i kostnadsavseende

bli skäligen liten. Gäller det exempelvis två ungefär lika stora

församlingar, vilkas sammanlagda folkmängd motiverar två präster, och

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

har man att välja mellan att inrätta två pastorat med vardera sin kyrkoherde

eller ett pastorat med kyrkoherde och komminister, blir skillnaden

i regel den, som råder mellan en kyrkoherdetjänst i lönegraden Ca 27 och

en komministertjänst i Ca 26 eller alltså icke ens 1 000 kronor om året.

Ofta nog kommer sammanslagningen emellertid att medföra, att pastoratet

blir så stort, att kyrkoherdetjänsten däri sättes i Ca 29. I sådant fall

blir tvåprästpastoratet omvänt inemot 1 000 kronor dyrare än de två

enprästpastoraten tillsammans.

Men även där flerprästpastoratet verkligen ger en lägre lönesumma än

enprästpastoraten tillsammans, blir den verkliga vinsten ganska illusorisk.

Särskilt är detta fallet, då två redan bestående pastorat sammanslås till

ett. I detta fall finns i regel redan en kyrkoherdeprästgård i det pastorat,

som förvandlas till annexförsamling. En omedelbar följd av omorganisationen

blir då, att det bostadsavdrag, som pastoratet har rätt att uppbära för

prästgården, går ned från det för kyrkoherdetjänst till det för komministerstjänst

stadgade eller med 324 kronor i hyresgrupp 2. Vidare nödgas

pastoratet betala bränslekostnadsgottgörelse för ytterligare 135 kubikmeter

bostadsutrymme. Slutligen tillkommer avsevärt ökade resekostnader.

Kyrkoherden i det större pastoratet måste för olika uppgifter besöka annexförsamlingen,

liksom komministern måste resa till moderförsamlingen.

Även resekostnader för det nytillkommande pastoratskyrkorådet torde bli

erforderliga. I själva verket får man räkna med att de ökade kostnaderna

överstiger en löneinbesparing av en lönegrad och i många fall även av två

sådana.

Som exempel på hur det ekonomiska utfallet av pastoratssammanslagningar

kan te sig, bifogar utskottet en tablå, som finns fogad vid domkapitlets

i Göteborg yttrande i ärendet. (Se bilaga nr 1.) Det är att märka,

att de i tablån upptagna resekostnaderna avser endast prästernas resor och

att några resekostnader icke beräknats för kyrkoråds-, boställsstyrelseeller

kyrkofullmäktigeledamöter.

Väljer man att i stället för komministertjänst inrätta en kyrkoadjunktstjänst,

undgår man visserligen ökning av bränslekostnadsbidraget men förlorar

i stället hela bostadsavdraget samt råkar i svårigheter beträffande

disposition av ledigblivande prästgård.

Såsom av det anförda framgår, anser utskottet, att också i framtiden

enpräst- och flerprästpastorat bör förekomma sida vid sida men att man

— frånsett ovan nämnda fall där pastorat med två eller flera präster är

uppenbart motiverade — bör föredra enprästpastorat samt att alltså

sådana pastorat bör bibehållas i betydligt större utsträckning än enligt de

sakkunnigas utkast till indelning. Vid bedömande i det särskilda fallet av

hithörande organisationsfrågor bör man enligt utskottets mening beakta,

att ändringar i en hävdvunnen och inarbetad organisation ofta kan vålla

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

nedbrytande av en förefintlig god kyrklig sed, som måhända blir svår att

ersätta med en ny lika god.

Ändringar i den nuvarande organisationen bör därför icke företas annat

än där bestämda fördelar kan vinnas genom åtgärden. Därest sådana ändringar

skulle medföra ökade kostnader för det allmänna, bör de icke ifrågakomma,

såvida icke påtagliga fördelar för det kyrkliga livet därigenom

kan vinnas.

12. Gemensam kyrkoadjunktur

Betänkandet s. 102. Skrivelsen s. 67.

För närvarande är den församlingsprästerliga organisationen så utformad,

att prästerna är anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring

förlagd inom detta. Endast i ett fåtal fall har avsteg gjorts från denna

regel. Det har då nästan alltid varit fråga om ett samhälle, som vuxit upp

på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst, som tillsatts för att tjänstgöra

huvudsakligen i samhället, har blivit gemensam för båda pastoraten.

Hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter.

De sakkunniga har anfört, att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt

allmänt sett innebär uppenbarligen förbättrade möjligheter till utjämning

i arbetsuppgifterna mellan skilda till varandra gränsande pastorat.

Anordningen kan enligt de sakkunniga lämpligen även ifrågakomma, då

arbetsförhållandena i pastoraten, vart för sig, varken i följd av pastoratets

storlek eller eljest, kräver någon ytterligare heltidsanställd där stationerad

präst men arbetsbördan i sin helhet i pastoratet överstiger vad som

normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan blir för detta

erforderligt.

Utskottet finner det vara naturligt, att om ett samhälle växer upp på

ömse sidor om gränsen mellan två pastorat, en för båda pastoraten gemensam

kyrkoadjunkt tillsätts för att ombesörja det prästerliga arbetet i samhället.

Däremot anser utskottet icke, att anordningen med gemensam kyrkoadjunkt

i andra fall innebär en idealisk lösning av problemen, utan kan instämma

i kammarkollegiets i dess utlåtande uttalade mening, att den utgör

en nödfallsutväg; dock bör den kunna komma till användning t. ex., där

den söndagliga gudstjänsten i någon församling icke kan upprätthållas på

annat sätt, eller för att åstadkomma utjämning av arbetsbördan inom två

närbelägna pastorat, där sådan ej kan uppnås på annat sätt.

13 Allmänna normer för indelning och organisation

Betänkandet s. 103. Skrivelsen s. 69.

På grundval av de angivna förutsättningarna har de sakkunniga kommit

fram till vissa allmänna normer, som enligt de sakkunnigas uppfattning

— med ett flertal smärre lokalt betingade avvikelser eller jämkningar —

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

bör tjäna till rättesnöre för en revidering av pastoratsindelningen och den

prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga anför att behov av pastoratsdelning uppkommer, när

gudstjänstliv och församlingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och

andra omständigheter icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet

samt tjänsteorganisationen fått en omfattning, som gör det svårt för

kyrkoherden att utöva ledningen. Vid fråga om sammanläggning av ett

pastorat med ett annat måste övervägas icke blott huruvida de två kyrkoherdarna

i de nuvarande pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning

utan ock i vad mån en sammanläggning, där denna förutsätter en

organisation av flera än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med

någon fördel kan genomföras.

Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre

praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna

med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels

att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana

arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksamheten

hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppställer

de sakkunniga härefter vissa normer till ledning för det bestämmande

av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats. Dessa

de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.

Folkmängdstal.

Antal präster och invånare i pastoratet

1 präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

lägst

upp till

invånare

upp till

Tätortspastorat ........

2 000

4 000

9 000

15 000

22 000

30 000

Landsbygdspastorat

med »måttlig areal»

och 1 förs.........

2 000

3 000

6 000

9 500

13 500

18 000

2 » ........

1 500

2 500

5 500

9 000

13 000

—

3 » ........

1 000

1 800

4 300

7 300

10 800

—

4o.fl. » ........

1 000

1 500

4 000

7 000

10 500

—

Normalt ej önskligt flera än 5 präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera

församlingar ej flera än 4 präster).

Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i

tätort.

Arealen.

Enprästpastorat, »måttlig areal» = D/2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till

antal präster, men ej ren multiplicering.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Antal församlingar.

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar

» 2 präster: högst 5, ev. 6 å 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet

präster, men restriktivt.

Avvikelser.

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder

(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet

kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden,

då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas

med den för folkmängdstalet angivna organisationen.

Maximifolkmängd kan behöva överskridas

vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser;

med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pastoratet

och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlingsprästerskapet

i tjänsten.

Måttlig areal (IV2 kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,

skärgård o. d.

De sakkunnigas motivering.

Som ett tätortspastorat av äldre typ har en relativt liten areal och en

befolkning, som är koncentrerad till ett begränsat område, kan man räkna

med att en präst i ett dylikt pastorat kan betjäna ett större antal församlingsbor

än på den egentliga landsbygden;

folkmängdslatituden för en organisation med en präst har i ett sådant tätortspastorat

räknats upp till 4 000 (i stället för tidigare 5 000) med hänsyn

till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möter

prästen;

då folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med måttlig areal överstiger

6 000, räknas med att pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter;

den för tätortspastorat tillämpade progressiviteten i relationen mellan

tjänster och folkmängdstal är motiverad även för landsbygdspastorat, fastän

därvid mindre markerad;

för flerförsamlingspastorat, där organisationen på grund av församlingsantalet

måste göras större än folkmängdstalet i sig självt föranleder, är en

liknande, men allt efter församlingarnas antal minskande progressivitet

motiverad.

I motion, nr l/f, av herrar Lindquist och Lundström har yrkats att kyrkomötet

ville hos Kung], Maj:t hemställa att vid pastoratsindelningens genomförande

den andliga vården vid sjukhusen måtte, utan allt för stor re
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ducering av antalet heltidsanställda sjukhuspräster, organiseras i överensstämmelse

med vad pastoratsindelningssakkunniga i bil. I till sitt betänkande

anfört.

Såsom i ovan angivna sammanfattning av de sakkunnigas normer för

ny indelning och organisation angivits, har de sakkunniga ansett, att jämkning

av folkmängdstalet bör ske med hänsyn till antalet vårdplatser å

sjukhus, som är beläget inom pastoratet och för vilket den andliga vården

skall ankomma på församlingsprästerskapet i tjänsten.

I motion, nr 58, av herr Svensson, Einar, m. fl. yrkas i punkten 1) att

kyrkomötet i sitt yttrande över förslaget till pastoratsreform ville hos

Kungl. Maj:t hemställa — jämte annat — att de ordinarie fasta prästtjänsterna

bibehålls i görligaste mån i nuvarande relationer mellan kyrkoherde-,

komministers- och kyrkoadjunktsbefattningar, särskilt genom bibehållande

och inrättande av enprästpastorat överallt där så kan ske, och

att befolkningstalet för sådana pastorat, respektive prästtjänster icke fixeras,

utan prövas i samband med andra samverkande faktorer.

I motion, nr 56, av herr biskop Malmeström föreslås, att kyrkomötet i

sitt svar på Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 framhåller, att de av de pastoratsindelningssakkunniga

föreslagna folkmängdssiffrorna, vilka avsetts som

grund för en nyindelning av de svenska pastoraten, emot kyrklig erfarenhet

satts för högt och att vida mer än som skett hos de sakkunniga religionssociologiska

synpunkter vid indelningen får komma till sin rätt.

I motion, nr 77, av herr Ljungbeck föreslås, att kyrkomötet måtte, med

avslag på pastoratsindelningssakkunnigas förslag angående folkmängdstalet

för den prästerliga organisationen i tätortspastorat, för sin del antaga

följande folkmängdstal: 1 präst 5 000 inv., 2 präster 11 000 inv., 3

präster 18 000 inv., 4 präster 25 000 inv., 5 präster 35 000 inv. och att delning

av pastorat ej bör ifrågakomma förrän folkmängden överstiger 35 000.

Såsom utskottet inledningsvis framhållit, bör gudstjänstlivets och församlingsvårdens

krav utgöra översta norm för den församlingsprästerliga

organisationen. Vid tillämpningen av de uppställda normerna måste denna

översta norm alltid beaktas.

Såsom framgår av ovanstående sammanställning (se ock betänkandet

s. 107) utgår de sakkunniga från att de av dem uppställda normerna icke

allltid kan strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till

speciella lokala förhållanden.

Utskottet understryker vad de sakkunniga härutinnan anfört och vill

framhålla, att det finnes ett icke obetydligt antal fall, då det, som de sakkunniga

påpekar, »kan visa sig nödvändigt att underskrida även de uppställda

minimigränserna». Utskottet vill såsom särskilt angeläget fram
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

hålla de sakkunnigas påpekande, att detta kan bli fallet för att erforderliga

gudstjänster skall kunna upprätthållas.

De särskilda erinringar, utskottet vill göra mot vad de sakkunniga här

föreslagit, är följande:

Såsom tätortspastorat räknar de sakkunniga alla pastorat, såväl stadssom

landsbygdspastorat, där mint 2/3 av befolkningen är bosatt i tätort.

Utskottet vill här framhålla, att därest en del av ett tätortspastorat utgöres

av landsbygd, måste behovet av prästerlig arbetskraft för denna del

alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas för landsbygdspastorat.

Om vidare jämte landsbygd två eller flera tätorter förefinns i ett arbetsdistrikt,

ökas ofta prästens arbetsbörda avsevärt. Skäl synes därför föreligga

att i sådana fall i huvudsak tillämpa de folkmängdstal, som gäller för

landsbygdspastorat.

Utskottet föreslår, att den undre gränsen för folkmängdstalet i enprästpastorat

av landsbygdskaraktär med en eller två församlingar något sänkes,

förslagsvis till 1 500 respektive 1 200.

Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid

organisation med två och högre antal präster torde kunna motiveras med

avseende å prästernas förvaltningsbestyr och gudstjänsthållning. I fråga

om prästernas själavårdande uppgifter är regeln icke hållbar. Ej heller

kan den tillämpas på pastorat med flera församlingar eller stor areal, där

prästerna var för sig svarar för pastoralvården i särskilda arbetsdistrikt.

Utskottet har funnit att jämkningar här är nödvändiga, om icke församlingsvården

i ett flertal fall skall eftersättas. Generella regler för sådana

jämkningar kan svårligen angivas, men utskottet kan giva sin anslutning

till de uppställda folkmängdstalen endast med det förbehållet, att den angivna

progressiviteten minskar eller bortfaller i de fall, där det ökade befolkningstalet

icke medför att de anställda prästerna var för sig lättare

kan medhinna pastoralvården bland ett större antal människor. I detta

sammanhang vill utskottet påpeka, att det befolkningstal, de sakkunniga

föreslagit för anställande av präster i tätortspastorat med över 22 000 invånare,

är högre än vad man hittills tillämpat exempelvis i Göteborg. Utskottet

måste bestämt avstyrka, att det i något avseende skulle göras svårare

än hittills för storstadsförsamlingarna att erhålla präster. Härigenom

skulle ett av huvudsyftena med den ifrågasatta reformen motverkas. Utskottet

vill alltså förorda, att nya prästerliga befattningar inrättas i storstäderna

i minst samma utsträckning som hittills.

Utskottet önskar vidare som sin mening framhålla, att en särskild hänsyn

bör tas vid pastoratsindelningens genomförande å Gotland och Öland

till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga förhållanden.

Vidare ställer sig utskottet betänksamt mot landsbygdspastorat av en

storleksordning som förutsätter en organisation av fem präster. Ett sådant

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

landsbygdspastorat, som får förutsättas ha en betydande areal, torde otvivelaktigt

vara i behov av delning.

Trots de här av utskottet anförda erinringarna anser emellertid utskottet,

att de sakkunnigas normer med nu nämnda jämkningar kan godtas.

Utskottet förutsätter därvid, att riktlinjerna för en ny indelning och organisation

ges en sådan avfattning, att avvikelser från de fasta, siffermässigt

bestämda normerna blir möjliga med en något vidare marginal än vad

som framgår av ovannämnda sammanfattning och att särskild hänsyn kan

tagas till synpunkter, vilkas behöriga tillgodoseende är av väsentlig betydelse

för en viss orts kyrkliga liv.

I detta sammanhang vill utskottet uppta till behandling motionerna nr

57 och 61, som båda avser församlingsindelningen i de större städerna.

I motionen nr 57 av herr biskop Malmeström m. fl. föreslås, att kyrkomötet

ville framhålla betydelsen av en samverkan mellan statsmakterna

och de för småkyrkoarbetet verksamma organen i Stockholm och Göteborg

vid lösandet av de nu angelägna indelningsfrågorna.

De i motionen anförda synpunkterna på ordnande av våra största städers

församlingsindelning och kyrkobyggen har icke blivit berörda i sakkunnigbetänkandet.

De grundas på erfarenheter från Kirkesagens s. k. småkyrkoarbete

i Köpenhamn men refererar också till motsvarande arbete i Stockholm

och Göteborg, organiserat i Samfundet för kyrklig själavård och

Göteborgs småkyrkostiftelse. Man utgår i detta arbete från principen att

bygga flera men mindre kyrkor, småkyrkor, kring vilka inom en församling

av upp till 10 000 människor, ofta färre, någon gång flera, eller, såsom i

Sverige, inom ett arbetsområde av motsvarande storlek kyrkans arbete

grupperas. Man strävar efter det församlingsmässigt sett praktiska och

litar till en frivillig insats, som särskilt i Köpenhamn vunnit en oerhörd

omfattning och mer än något annat bidragit till en föredömlig lösning av

Köpenhamns församlingsproblem, där man medvetet och framgångsrikt

hållit medlemsantalet per präst vid omkring 5 000 personer. Praktiskt taget

all församlingsindelning i Köpenhamn sker därför sedan länge i nära samverkan

mellan departementet och Kirkesagen och på ett enklare sätt än

hos oss. Motionärerna framhåller önskvärdheten av att det arbete, som på

området i fråga utförts i Stockholm och Göteborg, måtte av Kungl. Maj:t

beaktas och den frivilliga insatsen vid församlingsregleringar och kyrkobyggen

i de nämnda städerna tas i anspråk, varvid de från småkyrkoarbetet

vunna erfarenheterna kunde göras fruktbringande, så att kommande

omgestaltningar av storstadsförsamlingarna och utbyggandet av deras organisation

kunde präglas av större smidighet och mera realism än som hos

oss hittills varit fallet.

Utskottet anser de framförda synpunkterna vara betydelsefulla och värda

allt beaktande. Uppenbart är, att det nämnda småkyrkoarbetet börjat

s. 33 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

33

sätta frukt också i vårt land och att det synes ha framtiden för sig. Det är

då riktigt, att den av motionärerna föreslagna samverkan mellan statsmakterna

och de för småkyrkoarbetet verksamma frivilliga organen i

Stockholm och Göteborg vid lösandet av de angelägna indelningsfrågorna

kommer till stånd. Måhända blir en förändring av gällande föreskrifter för

församlingsdelning av nöden, men den torde i så fall ej vara alltför svår

att genomföra. Uppenbart är att motionen syftar framåt, vilket utskottet

vill understryka.

Utskottet önskar emellertid betona, att det vid den förestående regleringen

av de stora församlingarna i Stockholm är angeläget, att dessa delas

på ett ur kyrklig synpunkt tillfredsställande sätt. Så snart Kungl. Maj:t

fattat beslut i församlingsdelningsfrågorna och församlingarna i sin tur beslutat

om påbjudna kyrkobyggen, blir det på grund av den snabba befolkningsökningen

utan tvivel aktuellt med ytterligare kyrkobyggen inom bestämda

samhällsenheter utan kyrka, varvid småkyrkoprinciperna bör tilllämpas

under den samverkan, som i motionen både påkallas och förutsätts.

I motionen nr 61 av herr Lund, Herbert, föreslås, att kyrkomötet vid

avgivande av yttrande angående reform av pastoratsindelningen ville, med

beaktande av synpunkter som anförts i motionen, föreslå en översyn av

lagen om församlingsstyrelse i vad angår prästernas tjänstgöringsförhållanden

i de större församlingarna.

Utskottet anser, till skillnad från motionären, att de påtalade olägenheterna

inom de stora församlingarna kan vara ett bevis — bland många

andra — på att sådana församlingar icke längre fungerar normalt utan är

i behov av uppdelning. Då därjämte en del av de reformer, som påyrkas

i motionen, är sådana, som vederbörande församling själv kan besluta redan

enligt gällande lag, synes det icke finnas några skäl att nu göra en

framställning i ämnet.

14. Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering

Betänkandet s. 109 o. 110. Skrivelsen s. SO.

Enligt 8 § 1 mom. Pr skall, om präst bereds tjänstebostad i prästgård

eller annorstädes, orten för bostaden vara hans stationeringsort. För annan

präst är det jämlikt 5 § 1 mom. Tb Pr i regel domkapitlet, som har att bestämma

stationeringsorten.

På landsbygden har Kungl. Maj:t hittills vid bestämmande av tjänstebostads

förläggning och därmed stationeringsorten för komminister helst

sökt tillgodose det intresse, som befolkningen inom olika församlingar och

församlingsdelar kunnat ha av att få präst boende i sin närhet.

Enligt G § 1 mom. andra stycket Tb Pr kan Kungl. Maj:t fastställa sär
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

skilt tjänstgöringsområde (en eller flera annexförsamlingar, särskilt kyrkobokföringsdistrikt

eller annan del av församling) för komminister eller

kyrkoadjunkt. För närvarande finns det över 400 sådana fastställda särskilda

tjänstgöringsområden, därav ett 50-tal för kyrkoadjunkter.

De sakkunniga framhåller, att uppdelning i arbetsdistrikt i stora och

växande stadspastorat kan ha betingats av att en enhetlig organisation av

församlingsvården icke längre kunnat upprätthållas samt svårighet uppstått

för kyrkoherden att sammanhålla arbetsuppgifterna och fördela dem

efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklighet. Detsamma,

anför de sakkunniga vidare, kan ha varit fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten

samt, där biträdande präster stationerats avlägset från kyrkoherdens

stationeringsort. I båda dessa fall upphör dock, som de sakkunniga

framhåller, behovet av särskilt arbetsdistrikt vid delning i flera måttligt

stora pastorat.

De sakkunniga anför vidare:

Endast i här nämnda undantagsfall bör i samma pastorat total separation

mellan prästerna av arbetsuppgifter kunna få förekomma. Särskilda

tjänstgöringsområden (arbetsdistrikt) för komministrar och kyrkoadjunkter

bör därför ej heller fastställas annat än möjligen i dylika fall. Tjänstgöringsområde

bör kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens

behov; tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. Avdelande av sådant

område förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig

verksamhet lämpad befattningshavare; bedömandet härutinnan hör därför

också naturligt till domkapitlet.

Men denna sin inställning till frågan om fastställandet av särskilt tjänstgöringsområde

(arbetsdistrikt) anser de sakkunniga önskvärt, att biträdande

präst, som ej skall ha dylikt område, stationeras på sådan ort, att samverkan

med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras.

Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick

eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer

till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl talar däremot.

I 5 § 2 mom. femte stycket Tb Pr stadgas, närmast med avseende å tillfälliga

förordnanden, att domkapitlet vid avgörande av fråga om förändring

av prästs stationeringsort bland annat skall ha att beakta, att det allmännas

ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sakkunniga

angeläget, att detta även eljest beaktas vid stationeringsortens bestämmande.

Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig

tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda

problem vilka normalt uppkommer i tätort som ock med hänsyn till ortens

egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.

I enlighet med det här anförda föreslår de sakkunniga sådan ändring av

6 § 1 mom. andra stycket Tb Pr, att befogenheten att fastställa särskilt

tjänstgöringsområde för präst i pastorat överlämnas åt domkapitlet.

Utskottet vill på det kraftigaste understryka vikten av att man delar

upp de orimligt stora församlingar, som förekommer i större städer och

i Norrland. Blir önskemålet härom tillgodosett och beaktas vad utskottet

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

tidigare i detta betänkande anfört angående önskvärdheten av enprästpastorat

i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit, kommer

behovet av särskilda tjänstgöringsområden icke att bli så omfattande.

Utskottet delar de sakunnigas uppfattning om det lämpliga i att befogenheten

att förordna om inrättande av sådana tjänstgöringsområden decentraliseras

till domkapitlen, och tillstyrker den författningsändring, som

de sakkunniga i sådant syfte föreslagit. Genomförs denna reform, kommer

frågan om inrättande och indragning av särskilda tjänstgöringsområden

att kunna på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under beaktande även

av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer. Under sådana

omständigheter anser sig utskottet kunna förvänta, att anordningen tas

i anspråk i den omfattning, som praktiska omständigheter visar vara lämplig.

Utskottet hänvisar också till vad utskottet här nedan kommer att anföra

i frågan om centralisering av kyrkobokföringen.

I fråga om stationeringsorten anser utskottet, att man även i framtiden

bör i görligaste mån tillgodose det intresse, som befolkningen inom olika

församlingar och församlingsdelar har av att få präst boende i sin närhet.

I jämförelse härmed synes önskemålet, att komminister och kyrkoadjunkt,

som ej har särskilt tjänstgöringsområde, måtte stationeras i närheten av

kyrkoherdens stationeringsort, vara av mindre vikt. En koncentration av

samtliga präster i ett vidsträckt flerprästpastorat till en central tätort inom

pastoratet skulle enligt utskottets mening ingalunda vara till fromma

för det kyrkliga livet.

15. Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt

Betänkandet s. 113. Skrivelsen s. 84.

För närvarande föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad

åt kyrkoadjunkt. I ett antal fall har pastorat emellertid frivilligt

ställt sådan bostad till förfogande, stundom i förutvarande prästgård.

Kungl. Maj:t framlade för 1949 års riksdag förslag om skyldighet i viss

utsträckning för pastorat att upplåta bostad åt kyrkoadjunkt, men riksdagen

biföll icke förslaget.

De sakkunniga har nu — under erinran om att komministraturer enligt

deras förslag i ett betydande antal fall skulle bli ersatta med kvrkoadjunkturer

— ifrågasatt, om man ej borde till ny prövning ta upp frågan om möjlighet

för Kungl. Maj:t att ålägga pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt

bostad mot erläggande av hyra n de fall, där icke vare sig förutvarande

prästgård eller hyresmarknad finns å stationeringsorten.

Utskottet har sig bekant, att det i praktiken ofta är svårt för kyrkoadjunkterna

att erhålla bostad. Det har förekommit, att kyrkoadjunktsfamiljer

nödgats året om bo i sommarvillor eller att kyrkoadjunkter fått

leva skilda från sina familjer, t. o. in. att de varit tvungna att stadigva
18

— Bihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

rande bo på långt avstånd från stationeringsorten och utom pastoratet.

Det ligger i öppen dag, att sådana förhållanden icke blott är oförmånliga

för befattningshavaren utan också måste inverka menligt på hans möjlighet

att göra en effektiv arbetsinsats. I vissa fall har förhållandena medfört

mycket höga resekostnader.

Det är visserligen sant, att kyrkoadjunkter i en del fall hyrt bostad i

förutvarande prästgård, men denna anordning kan naturligtvis icke utgöra

en lösning på lång sikt. Pastoratet har icke någon skyldighet och

kan icke enligt gällande rätt åläggas att hyra ut prästgården till adjunkten.

Prästgårdens underhåll och eventuellt behövliga modernisering kommer att

dra kostnader, som icke lär täckas av den hyra, en kyrkoadjunkt kan

tänkas komma att betala. För adjunkten är i regel den förutvarande prästgården

en alltför stor bostad. Det kan ifrågasättas, huruvida icke pastoraten

i många fall skulle bli nödsakade att betala bränslekostnadsbidrag för

att göra det möjligt för adjunkten att bosätta sig i prästgården.

Synpunkter, liknande dem, som här anförts, ligger till grund för yrkandet

i motionen nr 60 av herr Nilsson, Albert m. fl., att vid sammanslagning

och delning av pastorat bostadsproblemen måtte tas upp och ordnas, så

att förluster för pastoraten undviks. Synpunkterna anges i motionen utgöra

starka skäl emot utbyte av kyrkoherdetjänster mot kyrkoadjunkturer. Utskottet

vill understryka detta uttalande och framhåller att samma skäl

talar mot utbytande av komministertjänst mot kyrkoadjunktsbefattning.

År 1951 hemställde kyrkomötet, att prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande

behov och inrättas i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas

som ordinarie befattning. Utskottet, som här nedan i avsnittet om

tjänstegraderingen kommer att ytterligare utveckla önskemålet härom, anser,

att om denna grundsats iakttas, antalet fall kommer att minska, i vilka

svårigheter uppstår för kyrkoadjunktema. I de återstående fallen synes man

kunna hoppas på att åtminstone en del pastorat kommer att frivilligt bispringa

kyrkoadjunktema vid lösning av bostadsfrågan. Under sådana förhållanden

anser utskottet icke, att det för närvarande föreligger tillräckliga

skäl för att införa den ifrågasatta nya skyldigheten för pastoraten.

16. Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden.

Betänkandet s. 112 o. 113. Skrivelsen s. 86.

Av vad här ovan anförts om de sakkunnigas inställning till frågan om

enpräst- eller flerprästpastorat följer, att de förordar sammanslagning av

nuvarande pastorat i rätt stor utsträckning. Det utkast till pastoratsindelning,

som fogats vid deras betänkande, visar också en minskning med 193

pastorat, innebärande ett lika stort bortfall av kyrkoherdebefattningar.

Enligt utkastet skulle vidare komministerstjänsternas antal minska med 7.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 37

Totala antalet prästtjänster skulle emellertid bli så gott som oförändrat

genom att antalet kyrkoadjunktsbefattningar ökades med 199.

I avseende å valet mellan komministers- och kyrkoadjunktstjänst uttalar

de sakkunniga, under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala

förhållanden: Där den förutvarande organisationen i ett pastorat består

av blott kyrkoherde, bör, om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000

för landsbygds-, respektive 4 000 för tiitortspastorat och viss tendens till

fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden råder i avseende å

arbetsbördan, tills vidare en kyrkoadjunktur inrättas. Om folkmängden

ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så

att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas

till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna

under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen

utöver detta antal får arbetsförhållandena i varje särskilt

fall bli avgörande. — De sakkunniga tänker sig icke i något fall, ej ens för

de stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än

två. — Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bostadsfrågan för

kyrkoadjunkter överensstämmer närmast, att kyrkoadjunktsbefattning

om möjligt icke inrättas i pastorat, där allmän hyresmarknad saknas. Kan

prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning av ordinarie

tjänst, eller annan lämplig bostad av pastoratet upplåtas åt kyrkoadjunkten,

ökar detta förutsättningarna för inrättande av sådan tjänst. Finns dylik

bostad ej att tillgå, torde i dylikt pastorat inrättande av komministratur

vara den naturliga formen för organisationsfrågans lösning. Komministratur

blir även att föredra, där biträdande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet

eller det kan förutsättas, att ordförandeskap i kyrkoråd

kommer att stadigvarande handhas av honom.

De sakkunniga har även gått in på frågan, hur ändringen i sammansättningen

av den prästerliga tjänstemannakåren inverkar på befordringsförhållandena,

samt därvid — under hänvisning till de nuvarande skiljaktigheterna

stiften emellan i befordringsavseende — hävdat, att deras förslag

innebär en utjämning mellan stiften, som icke kunde sägas strida mot

prästerskapets intresse av tryggade befordringsutsikter.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. har under pnnkt 1) yrkats

bland annat, att de ordinarie fasta prästtjänsterna bibehålls i görligaste

mån i nuvarande relationer mellan kyrkoherde-, komministers- och

kyrkoadjunktsbefattningar.

Under åberopande av vad utskottet tidigare i betänkandet anfört rörande

den största folkmängd, för vilken en priist bör sköta själavården,

får utskottet till en början framhålla, att fråga om inrättande av ny prästtjänst

i ett enprästpastorat bör tas upp redan då folkmängden varaktigt

överstiger de av de sakkunniga angivna siffrorna 3 000, respektive 4 000.

Även om utskottet håller i minnet, att pastoraten enligt de sakkunni
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

gas förslag skulle bli större än för närvarande och följaktligen de återstående

kyrkoherdetjänsterna i genomsnitt få en högre lönegradsplacering än

vad de nuvarande har, kan utskottet icke undgå att finna, att förslaget

innebär en avsevärd försämring av prästerskapets befordringsutsikter. Bifalles

vad utskottet tidigare föreslagit i fråga om ökningen av antalet enprästpastorat,

blir försämringen visserligen mindre, men kvar står dock,

om de sakkunnigas förslag i övrigt läggs till grund för reformen, en betydande

överflyttning av tjänster från ordinarie- till extraordinariegruppen.

Att detta skulle medföra, att den genomsnittliga åldern för befordran till

ordinarie tjänst förskjuts uppåt, är ovedersägligt, låt vara att förskjutningen

blir olika stor i de särskilda stiften. Rekryteringen till prästbanan,

redan nu ägnad att inge bekymmer, kommer att ytterligare försvåras.

Överallt, där en hel prästerlig tjänst erfordras för fullgörande av det prästerliga

arbetet utan att bestämda tecken tyder på att arbetsmängden inom

en nära framtid kommer att gå ned så mycket, att tjänsten blir överflödig,

bör man enligt utskottets mening inrätta en ordinarie tjänst. En konsekvens

av denna grundsats blir, att man — bortsett från de gemensamma

kyrkoadjunkterna — i regel ej bör ha mer än en kyrkoadjunkt i ett pastorat.

Den ökning av lönekostnaderna, som skulle bli följden av att denna

grundsats upprätthålls, är obetydlig, då ju för närvarande kyrkoadjunkterna

har lika stor lön som de lägst avlönade komministrarna samt enligt de

sakkunnigas förslag till komministerlöner endast en lönegrad skulle skilja

desamma från kyrkoadjunkterna. I anledning av vad de sakkunniga därom

anfört får utskottet uttala, att förefintligheten av en prästgård på en ort

motiverar att en där inrättad prästerlig tjänst blir komministratur och ej

kyrkoadjunktur.

Utskottets mening i förevarande fråga sammanfaller i huvudsak med den

av domkapitlet i Skara uttalade:

De sakkunnigas förslag innebär en kraftig reducering av antalet kyrkoherde-

och komministertjänster och en däremot svarande ökning av antalet

kyrkoadjunkturer. Domkapitlet vill för sin del bestämt avstyrka en

omreglering i antydd riktning. Den starka ökningen av antalet kyrkoadjunkturer

kommer att avsevärt försämra utsikterna till befordran för

en stor grupp av präster. I sin mån kommer dessa förhållanden att försvåra

nyrekryteringen till prästbanan och den utökning av de prästerliga kadrerna,

som är trängande nödvändig. Icke-ordinarie präster torde för övrigt

få svårare än ordinarie att slå rot i och växa samman med en församling.

Ett stort antal församlingar frånhändes därjämte rätten att själva välja

sin präst. Där en komministratur ger sin innehavare full sysselsättning, bör

den enligt domkapitlets mening icke ombildas till kyrkoadjunktur. Den

obetydliga ekonomiska vinsten i detta avseende svarar icke mot de här

antydda olägenheterna av en dylik omreglering.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

39

17. Anlitande av diakoner m. fl.

Skrivelsen s. 92.

Frågan om diakonernas ställning har behandlats av kyrkomötets utredningsnämnd

och tagits upp i motionen nr 18 vid innevarande kyrkomöte.

Första tillfälliga utskottet har i frågan avgivit betänkande, nr 3, till vilket

särskilda utskottet hänvisar.

18. Centralisering av kyrkobokföringen och särskilt

kyrkobokföringsdistrikt.

Betänkandet s. 122. Skrivelsen s. 93 o. 107.

De sakunniga har tagit upp frågan om centralisering av kyrkobokföringen

samt därom uttalat, att en centralisering av pastorsexpeditionerna

i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kan innebära bestämda

fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. De förväntar dock icke, att

centraliseringen skall kunna generellt genomföras, men förordar en översyn

av författningsbestämmelserna.

I fråga om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt anför de sakkunniga:
1.

Särskilda kyrkobokföringsdistrikt bör icke inrättas där icke följande

förutsättningar föreligger:

a) avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen

för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa till

och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som

kan anses rimligt;

b) antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa;

c) en präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen;

d) expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för ändamålet

permanent disponerade lokaler.

2. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma

i fråga endast för det fall, att någon präst ej längre skall vara stationerad

inom distriktet.

Utskottet ställer sig bestämt avvisande till den ifrågasatta centraliseringen

av kyrkobokföringen vad beträffar den egentliga landsbygden. Både för

den allmänhet, som i många ärenden har att vända sig till pastorsexpeditionen,

och för själva bokföringsarbetet är den nu tillämpade decentralisationen

av största värde. I det sistnämnda avseendet må särskilt erinras om

vikten av personkännedom hos den som för kyrkoböckerna. Den nuvarande

ordningen ger prästerna större möjlighet till personlig kontakt med

befolkningen, en omständighet som också är till fördel på andra delar av

deras arbetsfält. Det må vidare erinras, att en omläggning av sättet för

kyrkobokföringen skulle både göra en del nyligen nedlagda, icke obetydliga

kostnader onyttiga och dra med sig ytterligare stora utgifter för de

utvidgade expeditions- och arkivlokaler, som skulle bli erforderliga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

För en församling, som genom den förestående reformen mister förmånen

av egen präst, skulle förlusten bli ännu kännbarare, om församlingen skulle

förlora också den egna pastorsexpeditionen.

Mot de sakkunnigas förslag till grunder för inrättande av särskilda

kyrkobokföringsdistrikt har utskottet däremot icke funnit något att erinra.

19. Anskaffande av bil för tjänstebruk

Betänkandet s. 132. Skrivelsen s. 112.

De sakkunniga föreslår: Lån till präst för anskaffande av egen bil för

tjänstebruk bör utgå ur kyrkofonden med ett belopp av högst 10 000 kronor

för varje låntagare. Lånet amorteras med minst 100 kronor i månaden,

innebärande att lånet kommer att vara återgäldat till kyrkofonden efter

längst 8 år 4 månader. Räntan bör ej sättas högre än medelräntan för

kyrkofondens kapitaltillgångar, för närvarande 3 % procent. Säkerhet i

fonn av borgen eller på annat sätt bör ej krävas utan särskilda skäl. Lån

skulle utgå till domprost, kyrkoherde och komminister samt kyrko-, stiftsoch

kontraktsadjunkt under förutsättning att låntagaren är ordinarie eller

extraordinarie innehavare av sin tjänst samt prövas vara i behov av tillgång

till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst. Lånet bör förfalla

till betalning, om låntagaren övergår till annan prästerlig tjänst än

nyss nämnd ordinarie och extraordinarie eller om han lämnar den prästerliga

karriären. Innan låntagaren får lyfta beloppet, bör han styrka sig ha

avtalat om inköp av bil för omedelbar leverans och till lägst motsvarande

pris. Lånet bör, om den lånebeviljande myndigheten så bestämmer, omedelbart

förfalla till betalning, om föreskriven inbetalning ej verkställs senast

på förfallodagen, om låntagaren avlider eller försättes i konkurs eller om

låntagaren icke inom en månad efter det lånesumman mottagits styrker,

att han likviderat köpet. Rätten att bevilja lånen anförtros domkapitlen.

Statskontoret bör fastställa de allmänna villkoren, som skall gälla för

alla lån, men domkapitlet de ytterligare villkor, som kan prövas erforderliga

i de särskilda fallen. Annuiteter bör för församlingspräster uppbäras av

vederbörande pastorat genom avdrag å låntagarens lön samt inlevereras till

stiftsnämnden.

I motionen nr 38 av herr Nystedt föreslås, att präster i skärgårdsförsamlingar

måtte beredas möjligheter att för anskaffande av egna motorbåtar för

tjänstebruk erhålla lån på förmånligare villkor än vad den allmänna kreditmarknaden

erbjuder.

Utsk-ottct tillstyrker bifall till vad de sakkunniga föreslagit men förordar,

att den föreslagna förmånen utsträckes till samtliga präster i församlingstjänst.

Ett i ett remissyttrande framställt förslag, att då det gäller präst i Norrlands

fjällpastorat, lånet bör avse s. k. tyngre bil och övre gränsen för låne
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

summan därför i sådana fall höjas till 14 000 kronor, anser utskottet böra

bifallas. Övriga i remissyttrandena framställda ändringsförslag, t. ex. om

obligatorisk helförsäkring av bilarna, om kortare amorteringstid och högre

räntefot än de av de sakkunniga förordade samt om inbetalning av annuiteterna

direkt till låntagaren till stiftsnämnd, finner utskottet sig icke

kunna tillstyrka.

Det i motionen framförda önskemålet anser utskottet mycket behjärtansvärt.

Utskottet föreslår därför, att de tillämnade lånen blir tillgängliga

icke blott för bilköp utan också för inköp av egen motorbåt för tjänstebruk.

20. Arkivvården och andra specialfrågor

Skrivelsen s. 116.

I fråga om arkivvården har utskottet icke något att erinra mot en av riksarkivet

gjord hemställan om närmare utredning rörande vad som vid genomförande

av indelningsreformen från arkivsynpunkt är att iaktta med

avseende å kyrkoarkivalier in. m.

Beträffande ett av statistiska centralbyrån framställt önskemål att pastorats-

samt kommun- eller länsgränser icke skall skära varandra, får utskottet

hänvisa till vad utskottet ovan anfört i avsnittet om förhållandet

till kommunindelningen.

Vad domkapitlet i Uppsala anfört om de svårigheter i avseende å rekryteringen

av kyrkomusiker, som föranleds av gudstjänstsammanlysning i

utsträckt omfattning, vill utskottet understryka. Dessa svårigheter utgör

ett ytterligare skäl till försiktighet, då fråga uppstår om att utforma den

prästerliga organisationen så, att gudstjänstsammanlysning blir nödvändig.

21. Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar

Betänkandet s. 116. Skrivelsen s. 118.

De sakkunniga anser, att sedan statsmakterna fattat beslut om riktlinjerna

för indelningsreformen, det bör uppdragas åt domkapitlen att avge

förslag till ny indelning och organisation för respektive stift, därvid domkapitlen

jämväl bör föreslå stationeringsorten för prästerna. Domkapitlen

bör vidare bereda de berörda församlingarna och därvarande prästerskap

tillfälle att yttra sig. De skulle slutligen översända sina förslag till kammarkollegiet

för avgivande av utlåtande till Kungl. Maj:t.

I motionen nr 59 av herr Svensson, Einar, m. fl. har föreslagits, att representanter

för svenska kyrkan i dess helhet och för respektive stift måtte

utses att i kammarkollegiet delta i handläggningen av de med pastoratsreformen

sammanhängande frågorna samt att därav föranledda kostnader

måtte bestridas av kyrkofonden.

Utskottet, som icke har något att erinra mot den av de sakkunniga före
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

slagna ordningen för handläggningen, finner det i motionen framförda förslaget

ägnat att främja genomförandet av reformen under en såvitt möjligt

riktig avvägning mellan skilda rikskyrkliga och lokalkyrkliga intressen och

vill därför tillstyrka den anordning som motionärerna åsyftat.

De sakkunniga anser, att beslutet om reformen bör meddelas samtidigt

för hela riket samt att reformen bör träda i kraft i ett sammanhang.

Härvid må erinras om motionerna nr 60 av herr Nilsson, Albert, m. fl.

och nr 78 av herr Svensson, Axel B., vilka motioner utskottet berört tidigare

i detta betänkande.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. har föreslagits bland

annat, att pastoratsregleringen måtte genomföras successivt efter av på

indragen eller förändrad befattning sittande ordinarie kyrkoherdes avgång

eller frivilligt åtagna omplacering eller förflyttning.

Vad först angår frågan, huruvida reformen av pastoratsindelningen och

tjänsteorganisationen skall beslutas i ett sammanhang eller allteftersom

frågor om omreglering aktualiseras i de särskilda fallen, så följer av vad

utskottet redan tidigare anfört rörande behövligheten av en omreglering,

att utskottet anser, att beslutet bör fattas samtidigt för hela riket eller

åtminstone stift för stift, så snart ske kan.

Beträffande sedan sättet för genomförandet av de beslutade ändringarna,

sa kan skäl anföras bade för ett omedelbart och ett successivt genomförande.

För det förra alternativet talar framför allt, att den kyrkliga organisationen

snabbt får sin nya form och genast kan börja sitt arbete på lång

sikt i de nya förhallandena samt att man undgår de långvariga vakantsättningar,

som eljest skulle bli nödvändiga. För det senare alternativet

åter talar framför allt hänsynen till de många präster, som vid ett omedelbart

genomförande skulle nödgas underkasta sig förflyttning, i rätt stor

omfattning till lägre tjänst.

Vid vägande mot varandra av dessa skäl har utskottet funnit, att man

bör föredra ett omedelbart genomförande men försöka att så långt möjligt

mildra de hårda följder, som åtgärden skulle få för enskilda präster.

Ehuru vissa skäl talar för att förlägga ikraftträdandet till ett kalenderårsskifte,

anser utskottet dock en sådan tidpunkt icke böra komma i fråga.

Just omkring kalenderårsskiftet inträffar nämligen ett stort antal predikodagar,

varför det måste vara synnerligen olämpligt för det prästerliga arbetet

att prästerna då belastas också med de mångahanda angelägenheter,

som blir en följd av omregleringens ikraftträdande. Tidpunkten är likaledes

synnerligen olämplig från flyttningssynpunkt. Utskottet vill i stället föreslå,

att den 1 maj väljs som dag för ikraftträdandet.

Som tänkbar tid för ikraftträdandet har i ärendet nämnts både år 1956

och år 1957. Utskottet anser emellertid, att genomförandet icke bör forceras.

Väljer man den 1 maj 1959 som den dag, då den nya organisationen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

43

skall börja fungera, vinns därigenom, att antalet vakantsatta tjänster hunnit

bli tämligen stort och att alltså antalet av de präster, som kommer i fråga

till förflyttning, icke behöver bli så betydande. För dem, som likväl

kommer att beröras av reformen, betyder dröjsmålet med ikraftträdandet,

att de får tid på sig att förbereda sin flyttning eller kanske frivilligt söka

sig över till ledigblivande tjänster. En ytterligare fördel med att tidpunkten

sätts till den angivna dagen är, att domkapitlen får tid att förhandla med

vederbörande präster om det lämpligaste sättet för genomförandet av de

åtgärder, som blir en följd av reformen. Utskottet vill alltså föreslå, att

den 1 maj 1959 väljs som den tidigaste dagen för ikraftträdandet.

Även om ikraftträdandet förläggs till en så pass sen tidpunkt, kan det

emellertid inträffa fall, då reformen skulle medföra följder, som ter sig obilliga.

Utskottet vill därför förorda, att Kungl. Maj:t i sådana särskilda fall

medger uppskov med ikraftträdandet beträffande viss tjänst eller viss församling

under ytterligare viss tid, högst åtta år.

I fråga om de anordningar, som skulle träffas för att möjliggöra ett genomförande

av reformen i ett sammanhang, har de sakkunniga framställt

vissa förslag, refererade å s. 119 i det statsrådsprotokoll, som åtföljer

Kungl. Maj:ts skrivelse. Över dessa förslag har 1950 års prästvalskommitté

avgivit yttrande och därvid ingående diskuterat de erforderliga åtgärderna

samt förordat vissa riktlinjer därför. Kommitténs förord avser i korthet:

Icke någon präst skulle överföras på indragningsstat. För att underlätta

för präster, som uppnått 60 levnadsår, att begära förtidspension skulle man

temporärt dels efterge det i allmänhet för sådan pensionering gällande kravet

på 30 tjänstår, dels ock ge en mera liberal tolkning än som sedvanligen

sker åt kravet på att förtidspensioneringen icke skall strida mot det allmännas

intresse. Vidare skulle genom ändring i prästvalslagstiftningen beredas

tillfälle att flytta ordinarie befattningshavare till annan ordinarie

tjänst samt därjämte upprättas en »disponibilitetsstat», till vilken präster

kan överföras i de fall, då flyttning icke bör ifrågakomma. Viss utsträckt

vakantsättning skulle ske före reformens ikraftträdande. Kyrkoherde, som

flyttats till komministertjänst, skulle beredas viss företrädesrätt vid tillsättande

i framtiden av kyrkoherdetjänster.

Departementschefen har — under påpekande av att vissa av de behandlade

frågorna berör det gällande prästvalssystemet och bör, i den mån de

kräver ändrad lagstiftning, behandlas i den för kyrkolag stadgade ordningen

— anfört, att sedan dessa frågor blivit föremål för ytterligare övervägande

av präst valskommittén och denna avgivit sitt slutliga förslag samt

beredningen av angivna frågor avslutats, han ämnade ånyo anmäla dessa i

statsrådet.

Utskottet har icke något att erinra mot kommitténs förslag om vissa temporära

lättnader i villkoren för förtidspensionering. Utskottet anser, att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

man icke bör alldeles utesluta möjligheten att överföra präst på indragningsstat.

Vad den föreslagna »disponibilitetsstaten» angår, så har utskottet icke

något i princip att invända mot en anordning av ungefär det slag, som

kommittén förordat. Då kommitténs avsikt emellertid är, att de till denna

stat överförda skall fortsätta att utföra det arbete, som tillhör deras tidigare

befattningar, ifrågasätter utskottet, om anordningen ej bör betecknas

som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma lämpas

efter vad som är vanligt vid inrättandet av sådana stater. Utskottet vill

i detta sammanhang påpeka, att ett överförande på övergångsstat i realiteten

icke skiljer sig från ett uppskov med reformens ikraftträdande beträffande

den ifrågavarande tjänsten.

Vakantsättning av tjänster torde, ehuru olägenheter alltid är förknippade

därmed, vara ofrånkomlig för att bereda en smidig övergång till den nya

ordningen. Vilken omfattning den bör ha, blir i hög grad beroende på hur

genomgripande nyordningen blir. Därest vad utskottet ovan förordat i

fråga om bibehållande av enprästpastorat godkänns, bör vakantsättningen

kunna inskränkas till att avse ett långt mindre antal fall än om de sakkunnigas

förslag genomförs, liksom även i övrigt de svårigheter blir mindre,

som sammanhänger med ikraftträdandet.

För närvarande är ett pastorat icke skyldigt att ta emot en präst, som

förflyttas till församlingen, utan att den i prästvalslagen stadgade ordningen

iakttas. För att förflyttning av präst skall kunna ske i samband med

genomförandet av pastoratsindelningsreformen, fordras alltså ändring av

präst valslagstiftningen. Då denna är av kyrkolags egenskap, erfordras

kyrkomötets medverkan till ändringarna. Med hänsyn till att frågan om

ändring av prästvalslagstiftningen alltså kan förväntas bli förelagd ett

kommande kyrkomöte samt att de nu framlagda förslagen, enligt vad departementschefen

anfört, skall bli föremål för vidare överväganden i kommittén

och därefter för ytterligare beredning, anser utskottet sig icke böra

gå in på detaljerna i förslaget i denna de], utan torde de få bedömas, då

lagstiftningsfrågan föreligger till avgörande. Icke heller frågan om i vilka

fall förflyttning och i vilka överförande på indragningsstat bör användas,

synes böra behandlas av kyrkomötet, förrän man kan överblicka, hur lagreglerna

om pastorats skyldighet att ta emot flyttad präst blir utformade.

22. Ekonomisk uppgörelse m. m.

Betänkandet s. 117. Skrivelsen s. 134.

De sakkunniga har lämnat en översiktlig redogörelse för de regler, som

kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser mellan församlingar, som

tillhört ett och samma pastorat men vid reformen läggs till skilda sådana.

Därvid har de om löneboställen och prästgårdar anfört: Fördelningen av

dessa tillgångar plägar ske efter fastigheternas belägenhet, så att varje

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

pastorat övertar de fastigheter, som finns inom dess område. Det bör dock

uppmärksammas, att ett antal före detta allmänna kyrkohemman av medeltida

ursprung för närvarande utgör avlöningstillgångar för andra pastorat

än dem, inom vilka de är belägna. Det må vidare erinras, att den rätt, varmed

avlöningstillgångar i fast egendom disponeras av ett pastorat, i princip

icke är av äganderätts natur. Boställe kan vara stiftelse eller kronoanslag

eller ägas av lokalkyrka eller enskild församling. Om här ifrågavande tillgångar

gäller, att det tillkommer Kungl. Maj:t att med stöd av sina förvaltningsrättsliga

befogenheter förordna om ändrad disposition av desamma.

Utskottet får i anledning härav erinra om att enligt en nyligen meddelad

dom av högsta domstolen (Nytt juridiskt arkiv 1952 s. 484) medeltidsboställe,

om vars uppkomst några detaljer icke är kända — och detta är fallet

med det stora flertalet boställen — skall anses med äganderätt tillhöra den

församlingskyrka, vars prästerskap av ålder innehaft bostället. Det synes

under sådana förhållanden icke vara rättsligen möjligt att vid omreglering

av pastorat tilldela sådant boställe annat pastorat än det, till vilket den

kyrka, som äger bostället, hänförts. Motsvarande torde gälla boställen, som

bevisligen anskaffats av församling eller donerats till församlingskyrka eller

församling. Det må anmärkas, att högsta domstolen i ett par fall tilldömt

pastorat boställen, som varit belägna utanför pastoratets gränser (Nytt juridiskt

arkiv 1939 s. 253 och 1943 s. 694).

23. Lönegradsinplacering av kyrkoherdar och komministrar

Betänkandet s. 138. Skrivelsen s. 141 o. 146.

Enligt gällande prästlönereglemente kan kyrkoherdetjänst — bortsett

från domprostämbete — vara placerad i någon av lönegraderna Ca 27, 29,

31 och 33 samt komministertjänst i någon av graderna Ca 25—28.

För närvarande är kyrkoherdetjänsterna inplacerade i lönegrad enligt

grunder, som gällde endast vid övergången till det år 1951 beslutade nya

lönesystemet. Grunder för framtida omplacering av dessa tjänster och för

inplacering av nytillkommande tjänster saknas.

Komministrarna är inplacerade i lönegrad enligt de grunder, som framgår

av följande uppställning :

a) Komminister anställd för särskilt tjänstgöring sområde.

1. folkmängdstal per stadigvarande

anställd präst in- lönegrad Ca

om området

över 6 000 .................................. 28

2 001—6 000 .................................. 27

801—2 000 .................................. 26

högst 800 .................................. 25

2. områdets areal (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

b) Komminister anställd för pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd

annan biträdande präst (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgöringsområde

samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängd lönegrad Ca

över 15 000 .................................. 28

10 001—15 000 .................................. 27

5 001—10 000 .................................. 26

högst 5 000 .................................. 25

2. pastoratets areal per i

pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca

präst (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

c) Komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnes anställda

flera biträdande präster (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgöringsområde

samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängdstal .

per biträdande präst lönegrad Ca

över 8 000 .................................. 28

6 001—8 000 .................................. 27

3 001—6 000 .................................. 26

högst 3 000 .................................. 25

2. pastoratets areal per i

pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca

präst (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

För samtliga tre kategorier användes den av de två beräkningsgrunderna

(folkmängd eller areal), som ger den högsta lönegradsplaceringen.

De sakkunniga föreslår, att kyrkoherdetjänsterna för framtiden inplaceras

enligt följande tablå:

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder,

som medför den högsta lönegradsplaceringen

Lönegrad Ca:

a) pastoratets invånar- antal uppgår till:

b) pastoratets areal

uppgår till:

c) antalet försam- lingar i pastoratet

uppgår till:

27

högst 1500

_

_

29

1 501— 4 500

minst 301 knr

minst 3

31

4 501—10 000.

minst 601 km2 och

pastoratets invånar- antal överstiger 1 500

“

33

minst 10 001

minst 1 201 km2 och

pastoratets invånar- antal överstiger 4 500

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

I fråga om komministertjänsterna föreslår de sakkunniga, att alla komministrar

i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33, skall placeras

i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Lönegraderna Ca 25

och 27 skulle alltså icke vidare användas för komministrar.

Vid inplaceringen i lönegrad skulle man enligt de sakkunnigas förslag

icke ta hänsyn till förekommande särskilda tjänstgöringsområden för komministrar

och kyrkoadjunkter utan städse räkna med pastoratets hela folkmängd.

Utskottet vill för sin del tillstyrka det av de sakkunniga framlagda förslaget

i denna del.

I detta sammanhang anser utskottet sig böra omnämna, att då läroverksadjunktstjänster

numera är placerade i lönegraderna Ca 27 och 29 samt

teologie kandidatexamen medför kompetens till vissa tjänster av detta slag,

nämnda lärarbefattningar kan utöva en oförmånlig konkurrens med komministertjänsterna

om de nyexaminerade teologerna. Något yrkande anser

utskottet sig dock icke böra framställa i detta avseende.

De sakkunniga föreslår, att vid ikraftträdandet av de nya inplaceringsreglerna

samtliga kyrkoherde- och komministertjänster inplaceras i lönegrad

enligt det nya systemet, oavsett om de berörs av nyindelningen av

pastoraten eller ej. För framtiden föreslår de, att lönegradsplaceringen i ett

pastorat skall överses dels då pastoratets omfattning ändras, dels ock då

vid vart och ett av fem på varandra följande kalenderårsskiften pastoratets

invånarantal i enlighet med gällande inplaceringsregler givit utslag för

högre eller lägre placering. Avsikten torde vara, att om ändringen medför

tjänstens nedflyttning i lägre lönegrad, innehavaren likväl skall bibehållas

vid den gamla lönegraden för sin tjänstetid.

Utskottet har icke funnit skäl till erinran mot vad sålunda föreslagits.

Enligt 46 § sista stycket i Pr är präst pliktig att underkasta sig särskilda

— av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade — bestämmelser angående

avlöningsförmåner vid sådan förflyttning från högre till lägre ordinarie

församlingsprästerlig tjänst, som sker i följd av en allmän omreglering av

pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga föreslår nu, att detta i 46 § sista stycket Pr stadgade

villkor icke effektueras, d. v. s. att präst, som vid den föreslagna omregleringen

av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen flyttas till tjänst

i lägre lönegrad, icke skall vidkännas minskning i sina löneförmåner. Kostnaden

härför skulle kunna beräknas till högst 145 000 kronor om året under

de första åren efter reformens genomförande.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot förslaget.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

24. Kostnadsberäkningar

Betänkandet s. 175. Skrivelsen s. 158.

De sakkunniga har beräknat, att deras utkast till ny pastoratsindelning

och tjänsteorganisation innebär en årlig besparing av ungefär 90 000 kronor,

dock att som ovan nämnts under en övergångsperiod en merkostnad

av högst 145 000 kronor årligen skulle tillkomma.

Utskottet erinrar om att kyrkoadjunktstjänsterna uppflyttats en lönegrad

efter det de sakkunniga avgivit sitt betänkande. Den kostnadsökning,

som detta innebär, kommer att bli särskilt stor vid ett genomförande av de

sakkunnigas förslag om ökning av antalet kyrkoadjunktsbefattningar.

Utskottet har vidare funnit, att en sammanslagning av pastorat i den

omfattning de sakkunniga förordat skulle medföra en betydlig höjning av

resekostnaderna för prästerna. Härtill kommer kostnaderna för de resor,

som företas av ledamöter i pastoratskyrkoråd, för att ej tala om allmänhetens

resekostnader vid besök å pastorsexpedition och deltagande i pastoratsstämmor.

Utskottet har övervägt, vad kostnadsökningarna skulle bli vid en jämkning

av de sakkunnigas utkast i huvudsaklig överensstämmelse med vad

utskottet förordat. Inom utskottet har företetts utkast till alternativ indelning

av tre stift, nämligen Linköpings, Göteborgs och Visby. (Bilagorna

nr 2—4.) Utskottet, som icke kunnat ta ställning till detaljerna i dessa

alternativa förslag, har av de bifogade kostnadsberäkningarna ansett sig

kunna sluta, att en sådan jämkning av de sakkunnigas utkast, som i det

väsentliga tillgodoser befogade önskemål om en smidig anpassning efter

lokala förhållanden, icke skulle åsamka det allmänna väsentliga kostnader.

Om man antar, att de ökade kostnaderna för riket i dess helhet — Stockholms

stad fortfarande undantagen — skulle bli ungefärligen proportionella

mot kostnaden för här redovisade tre stift, skulle de belöpa sig till ej fullt

1 000 000 kronor. En sådan merutgift skulle motsvara mindre än ett halvt

öre av den allmänna kyrkoavgiften, av vilken för närvarande — såsom

utskottet tidigare uttalat — endast 10 öre uttas av de 20, som är för ändamålet

högst medgivna. Utskottet anser, att en sådan merutgift skulle vara

väl motiverad med tanke på de påtagliga fördelar, som härigenom skulle

vinnas.

Till utskottet har inkommit ett större antal framställningar från församlingar

och pastorat. De har av utskottet överlämnats till kungl. ecklesiastikdepartementet.

•

s. 49 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 49

Hemställan

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

A. att kyrkomötet måtte besluta att såsom yttrande i

de frågor, som anges i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 angående

en reform av den territoriella pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga organisationen i riket, åberopa

vad utskottet här ovan i betänkandet anfört;

B. att motionerna

1) nr 14 av herrar Lindquist och Lundström,

2) nr 36 av herr biskop Nygren m. fl.,

3) nr 37 av herr Staxäng m. fl.,

4) nr 38 av herr Nystedt,

5) nr 56 av herr biskop Malmeström,

6) nr 57 av herr biskop Malmeström m. fl.,

7) nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl.,

8) nr 59 av herr Svensson, Einar, m. fl.,

9) nr 60 av herr Nilsson, Albert, in. fl.,

10) nr 61 av herr Lundh, Herbert,

11) nr 77 av herr Ljungbeck, och

12) nr 78 av herr Svensson, Axel B.,

i den mån de ej anses besvarade genom vad utskottet här

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon

kyrkomötets åtgärd.

Stockholm den 1 oktober 1953.

På särskilda utskottets vägnar:

TORSTEN YSANDER.

Vid ärendets slutbehandling i utskottet har närvarit herr biskop Ysander,

herr Björkander, herr biskop Giertz, herr Hassler, Ove, hen- biskop Malmeström,

herrar Norberg, Skoglund, Broomé, Gustafsson, Lampers, Nilsson,

Albert, Olsson, Karl Johan, Rubbestad och Stendahl.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

50

Reservationer:

1) beträffande punkt 4 i betänkandet:

av herr Nilsson, Albert:

Utöver vad som anförts i motionen nr 60 samt i Karlstads domkapitels

yttrande till Konungen, vill jag anföra:

Förslaget om pastoratsindelning innehåller betydligt mera våld än nöden

kräver. Under en tidsperiod av 15 högst 20 år sker genom dödsfall, pensionering

och flyttningar så många omfattande förändringar med avseende

på kyrkoherde- och komministertjänster, att domkapitlen och Kungl.

Maj:t därigenom får tillräckliga möjligheter att vid behov, fall för fall, reglera

pastoraten genom sammanslagningar eller delningar. Alltså är icke en

hela riket omfattande och på en gång genomgripande omändring av pastoraten

behövlig, såsom indelningsförslaget ifrågasätter.

De i motionen berörda prästgårdsfrågorna löses på det sättet undan för

undan på ett smidigare sätt — säkerligen utan nämnvärda förluster för

pastoraten — än som genom en engångsreglering skulle bli fallet.

Enligt de sakkunnigas förslag kommer 400 kyrkor i fara att mista söndaglig

gudstjänst och drabbas av sammanlysningar av gudstjänster. Om

reservationen följes, mildras jämväl följderna därav.

Som ett ytterligare stöd för reservationen må hänvisas till den deputation,

som den 23 september i år gjorde uppvaktningar i pastoratsindelningsfrågan

och framförde sina åsikter, dels i tal, dels skriftligt och medelst

namnlistor.

I överensstämmelse härmed får jag yrka,

att kyrkomötet, i stället för vad utskottet anfört, måtte

uttala, att det knappast finnes skäl att på en gång över

hela landet företaga en omreglering av alla pastoraten,

utan att frågor om pastoratsreglering bör upptagas fall för

fall, när särskilda skäl därtill föreligger, samt att Kungl.

Maj:t vid beslut i sådana enskilda fall bör tillämpa vad

utskottet under punkterna 8—20 samt 22 och 23 anfört.

2) beträffande punkt 10 i betänkandet:

av herrar Hassler, Ove, Norberg, Lampers och Nilsson, Albert, vilka

ansett, att å s. 19 och 20 i betänkandet avsnittet »De organisatoriska

anordningarna---inom lagens ram» bort lyda:

Utskottet finner, att de organisatoriska anordningarna icke får utformas

så, att de omöjliggör efterlevnaden av vad gällande lag föreskriver. Lagen

den 18 mars 1910 torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet

till dels sådan sammanlysning, som föranledes av tillfälliga omständigheter,

dels ock sådan regelbunden sammanlysning, som överensstämmer med

ortens sedvana. Utskottet anser däremot icke, att lagen ger domkapitel

s. 51 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

51

möjlighet att medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar,

där detta ej tidigare förekommit. Innan sådana organisatoriska

ändringar genomförs, som skulle komma att medföra dylika sammanlysningar,

måste därför enligt utskottets mening sådan lagändring komma

till stånd, som ger möjlighet härtill. Emellertid torde även möjlighet nu

föreligga att på ett effektivt sätt utforma pastoratsindelningen och den

prästerliga tjänsteorganisationen så, att ökad sammanlysning icke behöver

ske.

3) beträffande punkt 21 i betänkandet:

av herrar Olsson, Karl Johan, Broonié och Gustafsson, vilka anfört:

Med utskottets majoritet är vi ense därom, att beslut rörande pastoratsindelningen

och tjänsteorganisationen bör fattas för hela riket på en gång,

eller åtminstone stift för stift, så snart ske kan, samt även därom, att tidpunkten

för ikraftträdandet lämpligen bör bestämmas till 1 maj 1959.

Däremot kan vi icke ansluta oss till majoritetens uttalande att därutöver

bör medges en tidsmarginal av ytterligare åtta år, vilket skulle innebära att

genomförandet av reformen komme att utsträckas över en tid av nära 14

år från det kyrkomötet tagit ställning till frågan, eller till den 1 maj 1967.

Enligt vår mening är det ur olika synpunkter bäst att genomförandet av

reformen så långt möjligt sker på en gång. Om dagen för ikraftträdandet

bestämmes till en så sen tidpunkt som den 1 maj 1959, betyder redan detta

fastställandet av en tidsmarginal på mer än 5 % år från det kyrkomötet

behandlat frågan och cirka 5 år från det riksdagen kan förmodas ha tagit

ställning till densamma. Denna tid bör medge inte blott fattandet av slutligt

beslut om den nya pastoratsindelningen — vilket enligt utskottets och

vår mening bör ske så fort detta är möjligt — utan även att olika förberedelser

och åtgärder för det slutliga genomförandet kan vidtagas. Om sedan

utskottets uttalade önskemål om en i jämförelse med de sakkunnigas förslag

lämpligare och mindre långtgående indelning vinner beaktande, bör

det vara möjligt att utan större svårigheter genomföra reformen vid den

angivna tidpunkten.

Emellertid kan det inträffa enstaka fall, då det av någon anledning befinnes

nödvändigt att något utsträcka denna tid. Kungl. Maj:t bör därför

ha möjlighet att, då synnerligen starka skäl föreligger, medge uppskov. Då

det är omöjligt att nu förutse hur dessa undantagsfall blir beskaffade, bör

Kungl. Maj:t icke vara bunden vid något bestämt datum.

Ett medgivande av en övergångstid på åtta år från den för ikraftträdandet

fastslagna tidpunkten — vilket betyder 13 år från det riksdagen fattat

sitt beslut — kommer att medföra dels att präster och församlingar, som

icke önskar några förändringar för egen del, frestas att på allt sätt söka

fördröja ett avgörande i vad reformen berör dom, dels att en viss osäkerhet,

oro och irritation kommer att finnas kvar under hela denna tid. Ur

såväl kyrkans som samhällets synpunkt måste det sålunda enligt vår

19 — Bihang till riksdagens -protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

mening anses vara en avgjord fördel att genomförandet av reformen icke

utsträckes över alltför lång tidsrymd.

Från dessa utgångspunkter har vi ansett, att det stycke på s. 43 i betänkandet,

som börjar med orden »Även om ikraftträdandet--» och

slutar med orden »--åtta år», bort ha följande lydelse:

Även om ikraftträdandet förläggs till en så pass sen tidpunkt,

kan det emellertid inträffa fall, då det skulle medföra

följder, som ter sig obilliga. Utskottet vill därför förorda,

att Kungl. Maj:t i sådana särskilda fall medger uppskov

med ikraftträdandet beträffande viss tjänst eller viss

församling.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

53

Bilaga nr 1.

Skillnaden i vissa av det allmännas kostnader före och efter en pastoratssammanslagning

för två typ-pastorat: Ödsmål-Spekeröd och BokenäsS

kaj tö.

Ödsmål-Spekeröd.

Kostnader före en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... Kr 18 288

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... » 18 288 36 576

Kr 36 576

Kostnader efter en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 31 lgr...................... Kr 20 124

Lön för en komminister i 26 lgr.................... » 15 480

Skillnaden mellan bostadshyra för kyrkoherde och

komminister .................................... Kr 252

Bränslekostnadsbidrag för komministern ............ » 337

Ökad resekostnad för kyrkoherden.................. » 210

Ökad resekostnad för komministern ................ » 624

Summa Kronor

35 604

1 423

37 027

Det allmännas kostnader ökas genom en sammanslagning med 451 kronor.

Bokenäs-Skajtö

Kostnader före en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 27 lgr...................... Kr 16 404

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... » 18 288

Kostnader efter en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... Kr 18 288

Lön för en komminister i 26 lgr.................... » 15 480

Skillnaden mellan bostadshyra för kyrkoherde och

komminister .................................... Kr 252

Bränslekostnadsbidrag ............................. » 337

Ökad resekostnad för kyrkoherden ................ » 168

Ökad resekostnad för komministern ................ » 739

Summa Kronor

34 692

Kr 34 692

33 768

1 496

35 264

Det allmännas kostnader ökas genom en sammanslagning med 572 kronor.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

De icke säkert bestämbara kostnaderna har beräknats approximativt och

snarast i underkant. Bränslekostnaden har beräknats efter kostnaden för

oljeeldning och till en kostnad av 2: 50 kronor per kubikmeter bostadsvolym

och bränsleår. Resekostnaden har beräknats efter medeltalet mellan

kostnaden för taxibil och egen bil. Det har förutsatts, att tjänstebyte mellan

kyrkoherden och komministern efter sammanslagningen äger rum 15

gånger om året, att komministern skall biträda kyrkoherden på pastorsexpeditionen

en gång i veckan samt att kyrkoherden måste resa till det med

»moderförsamlingen» sammanslagna pastoratet, förutom vid tjänstebyten,

minst 5 gånger om året. Reseavstånden har beräknats från stationeringsorterna

till den längst bort belägna kyrkan (här gäller det ju tjänstebyten)

i det »andra» pastoratet, utom i fråga om komministerns resor i expeditionsärenden,

där avstånden beräknats från hans stationeringsort till kyrkoherdens

bostad. I Ödsmål-Spekeröd har kyrkoherdens stationeringsort förutsatts

bli Ödsmål och i Bokenäs-Skaftö Skaftö.

De avstånd, som enligt vad ovan förutsatts inverka på resekostnaderna,

är enligt från kyrkoherdarna i Ödsmål och Bokenäs inhämtade uppgifter:

Ödsmål—Spekeröd.................................. 16 km

Ödsmål—Ucklum................................... 18 »

Bokenäs—Skaftö ................................... 14 »

Bokenäs—Grundsund............................... 19 »

Bilaga nr 2.

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning

av Linköpings stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

Lönegrader enligt Lönegrader enligt

de

detta

de

detta

sakkunniga

alternativ

sakkunniga

alternativ

Vist .........

. . . 26

27

Furingstad ...

... 26

29

Vreta Kloster .

... 31

29

Drothem .....

... 25

29

Ljung .......

... 26

29

Kuddby ......

... 29

27

Klockrike ....

... 26

29

Regna .......

... 26

27

Skeppsås .....

—

25

Hannäs ......

,.. . 25

26

Ilerrestad ....

. . . -

25

Törnsfall .....

, . . . -

27

Rogslösa .....

... 29

27

Ö. Tollstad . ..

... 29

27

Trehörna .....

. . . 25

26

V. Harg......

... 26

27

Rök .........

. . . 29

27

Nvkil ........

... 29

27

V. Tollstad . . .

. . . 26

27

Ilirika .......

... 26

27

Skärkind .....

. . . 25

26

Rinna ........

... -

27

Simonstorp . . .

. . . 25

26

Åsbo.........

... 29

27

Ö. Husby

29

27

Malexander ..

... 26

27

Ö. Stenby ....

. . . —

25

Frinnaryd . . . .

... 26

29

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Enligt alternativet skulle, utöver de sakkunnigas utkast, tillkomma följande

17 pastorat: Vist, Ljung, Klockrike, V. Tollstad, Örtomta, Furingstad,

Drothem, Regna, Tömsfall, Torpa, V. Harg, Gammalkil, Ulrika,

Rinna, Malexander, Adelöv och Frinnaryd.

Enligt alternativet skulle utöver de sakkunnigas förslag kyrkoherdetjänster

inrättas i Tömsfall och Rinna samt kyrkoadjunkturer i Skeppsås,

Herrestad och Ö. Stenby. Fyra av de sakkunniga föreslagna kyrkoadjunkturer

skulle förändras till komministraturer.

Alla församlingar erhåller enligt alternativet söndaglig gudstjänst.

Ökade lönekostnader brutto

Kostnader.

kronor 102 467: —

Härifrån avgår besparingar:

Resekostnader...........

........... 13 000: —

Bränslekostnadsersättning

.......... 4 500:—

Bostadsavdrag ..........

........... 3 276:—

20 776: —

Summa ökade kostnader ....

kronor 81691: —

Bilaga nr 3.

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning

av Göteborgs stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

Lönegrader enligt

Lönegrader enligt

de

detta

de

detta

sakkunniga

alternativ

sakkunniga

alternativ

Ödsmål .....

. .. . 31

29

Ljungby .......

. 25

29

Spekeröd ....

.... 26

29

Fa ger ed ........

. —

25

Bokenäs ....

.... 26

27

Gunnarp .......

. 25

—

Forshälla . .. .

. . . . -

25

Vessige ........

. 29

27

Morlanda .. .

. . . . -

26

Okome.........

. 26

27

Lyse........

.... 26

29

Drängsered.....

—

27

Lysekil .....

. . . . -

25

Slöinge.........

. 26

27

Tjärnö ......

.... 25

26

Årstad .........

. 31

29

Berghem ....

. .. . 26

27

Harplinge ......

. 31

29

Surteby .....

. . . . —

25

»

. 25

—

Kungsäter .. .

. . . . —

25

Getinge ........

. 26

29

Svenljunga . .

. . . . -

25

Oskarström.....

. 29

26

Länghem ....

____ 25

26

Enslöv .........

. 29

31

Gällstad ....

____ 31

29

Breared ........

. 26

27

Tvärred.....

. . . . -

29

Trönninge—Elds-

Frillcsås ....

____ 26

29

berga ........

. 25

—

Ölmevalla . . .

____ 2!)

27

Ifasslöv ........

. 31

29

Valinge .....

____ 26

29

Östra Karup . . .

. 26

29

Sibbarp .....

____ 26

27

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Enligt alternativet föreslås följande 32 pastorat komma att bestå oförändrade,

vilka enligt de sakkunnigas utkast skulle ha sammanlagts eller

uppdelats: Ödsmål, Spekeröd, Bokenäs, Skaftö, Lysekil, Lyse, Angered,

Berghem, Surteby, Länghem, Gällstad, Tvärred, Frillesås, Ölmevalla, Valinge,

Lindberg, Grimeton, Sibbarp, Tvååker, Ljungby, Vinberg, Vessige,

Okome, Drängsered, Slöinge, Årstad, Getinge, Harplinge, Breared, Snöstorp,

Hasslöv, Östra Karup.

Enligt alternativet bibehålls 7 kyrkoadjunkturer och 1 komministratur,

vilka enligt de sakkunnigas utkast skulle ha indragits. 3 av de sakkunniga

föreslagna kyrkoadjunkturer bortfaller. Den föreslagna kyrkoherdetjänsten

i Oskarström förutsätts bliva kommnistratur i Enslövs pastorat.

Alla församlingar erhåller enligt alternativet söndaglig gudstjänst.

Ny kyrkoherdebostad i Angered kan inbesparas.

Kostnader:

Ökade lönekostnader brutto.................. kronor 125 472

Härifrån avgår besparingar:

Resekostnader ........................... 21 000

Bränslekostnadsersättning ................. 3 600

Bostadsbidrag ........................... 3276

Summa ökade kostnader................... kronor 97 596

Bilaga nr 4-

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning

av Visby stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

Lönegrader enligt

Lönegrader enligt

de

detta

de

detta

sakkunniga

alternativ

sakkunniga

alternativ

Stenkyrka ...

.... 25

—

Östergarn .....

. . 25

26

Fole ........

.... 26

29

Hejde.........

.. 26

27

Othem ......

.... 31

29

Burs..........

. . 26

27

»

25

När ..........

. . 29

27

Eskelhem ...

.... 29

27

Fardhem ......

. . 25

26

Stenkumla ..

. . . . -

25

Havdhem .....

--

25

Enligt alternativet kommer följande pastorat, vilka enligt de sakkunnigas

utkast skulle ha sammanslagits, att bestå oförändrade: Eskelhem,

Sanda, Hejde, Burs och När, varjämte Fole-Lokrume gamla pastorat upprättats

genom tillägg av Hejnum-Bäl. Komminister i stället för kyrko
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

adjunkt föreslås i Östergarn och Fardhem, där prästgårdar finns. Kyrkoadjunkt

med skyldighet att biträda i Fole föreslås i Othem samt kyrkoadjunkt

i Stenkumla (Atlingbo) gemensam med Roma pastorat och i

Havdhem, gemensam med Öja pastorat (Grötlingbo). För båda finns lämpliga

prästgårdar.

Vall—Hogrän—Atlingbo bibehålls vid Stenkumla.

Med alternativet erhålls 27 pastorat, därav 12 enprästpastorat, mot

utkastets 24 respektive 7, varjämte söndaglig gudstjänst kan uppehållas i

81 av de 91 landsbygdskyrkorna mot utkastets 75.

Kostnader.

Ökade lönekostnader brutto....................... kronor 35 304: —

Avgår bostadsavdrag............................. 2 916: —

Skillnad kronor 32 388: —

Beloppet torde komma att ytterligare minskas genom besparingar i fråga

om rese- och bränslekostnadsersättningar.

Anmärkningar till bilagorna 2—4.

Vid uppgörandet av de kostnadskalkyler, som redovisats i bilagorna nr

2—4, har lönegradsplaceringarna förutsatts ske i enlighet med de sakkunnigas

förslag. Lönekostnaderna har likaså beräknats enligt den av de sakkunniga

tillämpade metoden, så att alla tjänster kostnadsberäknats enligt

ortsgrupp 3 i andra löneklassen inom respektive lönegrad.

Det kan anmärkas, att de beräknade merkostnaderna för ett antal

kyrkoadjunktstjänster härigenom torde ha blivit något för höga, då det rör

sig huvudsakligen om kyrkoadjunkturer på landsbygden, där innehavarna

i regel icke uppnått så hög löneställning.

Resekostnaderna, som i regel antagits öka med 1 000 kronor vid sammanläggning

av tvenne pastorat, torde i många fall bli väsentligt större.

Bränslekostnadsersättningen har antagits bli 300 kronor större när en förutvarande

kyrkoherdeprästgård av normal storlek skall innehas av komminister.

I beräkningen har icke medtagits de besparingar, som de alternativa

förslagen kommer att medföra i de fall, där pastorsexpedition fortfarande

kan förläggas till prästgård och betjänas av präst på orten. Hänsyn

har icke heller tagits till de förluster, som skulle uppstå för pastoraten, där

enligt de sakkunnigas förslag en komministersgård kommer att innehas av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

kyrkoadjunkt. Allmänhetens kostnader för resor har icke heller beaktats.

Samtliga dessa faktorer medverkar till att merkostnaderna i verkligheten

blir lägre än vad de här beräknats.

Bilagorna nr 2—4 upptar endast sådana avvikelser från de sakkunnigas

utkast, vilka kommer att påverka kostnaderna. De utgör alltså icke en

fullständig redogörelse för hur respektive indelningar i detalj tänkts skola

genomföras.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

59

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sid.

Ingress ......................................................... *

1. Inledning ....................................................... *

2. Pastoratsindelningssakkunnigas förslag ............................ 2

3. Departementschefen ............................................. ®

4. Behovet av en reform. Huvudsynpunkter.......................... 7

Härunder motionerna nr 58: 3, 60 och 78.

5. Prästernas arbetsuppgifter ........................................ 8

6. Arbetsdistrikt för pastoralvården .................................. 1°

7. Pastoratens och församlingarnas struktur .......................... 11

8. Riksintresse — lokalintresse ...................................... H

9. Förhållandet till kommunindelningen .............................. 11*

10. Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst................ 17

Härunder motionerna nr 36, 37 och 58: 2.

11. En- eller flerprästpastorat ........................................ 22

Härunder motionerna nr 36 och 58:1.

12. Gemensam kyrkoadjunktur ...................................... 2^

13. Allmänna normer för indelning och organisation .................... 27

Härunder motionerna nr 14, 56, 57, 58:1, 61 och 77.

14. Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering ................ 33

15. Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt.................................... 35

Härunder motionen nr 60.

16. Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden .......... 36

Härunder motionen nr 58: 1.

17. Anlitande av diakoner m. fl....................................... 39

18. Centralisering av kyrkobokföringen och särskilt kyrkobokföringsdistrikt 39

19. Anskaffande av bil för tjänstebruk ................................ 40

Härunder motionen nr 38.

20. Arkivvården och andra specialfrågor .............................. 41

21. Bchandlingsordningen och vissa övergångsanordningar .............. 41

Härunder motionerna nr 58: 4 och 59.

22. Ekonomisk uppgörelse m. m....................................... 44

23. Lönegradsinplacering av kyrkoherdar och komministrar.............. 45

24. Kostnadsberäkningar ............................................ 48

Hemställan...................................................... 49

Reservationer ................................................... 50

Bilagor ...........................................................53

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 34.

1

Bilaga 3

Nr 34.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl.

Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella

pastoratsindelningen och den f örsam Ung sprästerlig

a organisationen i riket m. m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 1.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 12 augusti 1953, nr 2, har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets

yttrande i däri angivna frågor rörande en reform av den territoriella

pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen

i riket m. m.

I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling förehaft tolv

med anledning av densamma väckta motioner.

Kyrkomötets särskilda utskott har i ärendet avgivit betänkande nr 1,

vilket här i avtryck bilägges.

Kyrkomötet har godkänt utskottets i betänkandet gjorda uttalanden,

dock med följande ändring och tillägg, nämligen

dels att, under punkten 10, andra meningen i sista stycket å s. 19 i det

tryckta betänkandet utbytts mot följande: »Utskottet anser emellertid, att

kyrkomötet icke bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda

sammanhang tillämpas så, att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan

medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar där

det ej förekommit tidigare.»

dels ock att till utskottets uttalanden under punkten 21 näst efter rad 4 å

s. 42 i det tryckta betänkandet, tillagts ett nytt stycke, så lydande: »Det bör

— liksom i fråga om proceduren vid kommunindelningsreformen — tillkomma

Kungl. Maj:t att utse de personer, som skola deltaga i handläggningen

inom kammarkollegiet av de med pastoratsreformen sammanhängande frågorna.

De rikskyrkliga representanterna, två till antalet, en lekman och

en präst, bör tillerkännas ställning som adjungerade ledamöter. Stiftsrepresentanterna,

som — jämte vederbörande biskop — föreslås till ett antal av

tre, en präst och två lekmän, deltaga med yttrande- och förslagsrätt i samtliga

ärenden rörande respektive stift. De böra utses efter förslag från vederbörande

domkapitel. Det synes lämpligt, att pastoratens och prästerskapets

riks- och stiftsorganisationer beredas tillfälle att till Kungl. Maj:t,

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 34.

respektive vederbörande domkapitel få inlämna förslag på personer som

kunna anses kvalificerade för här avsedda uppdrag.»

Kyrkomötet får alltså i underdånighet såsom yttrande i de frågor, som

angivas i Eders Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 angående en reform av den

territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen

i riket m. m., åberopa vad mötets särskilda utskott i sitt betänkande

anfört med ovan angivna ändring och tillägg.

Underdånigst.

Stockholm den 8 oktober 1953.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande nr 3

1

Bilaga J+

Nr 3

Särskilda utskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ''pastorats rätt dels att besluta utökning

av den jörsamlingsprästerliga organisationen, dels

ock att, om det har därför tillräckliga boställstillgångar,

bibehålla prästtjänst och söndaglig gudstjänst.

I en vid kyrkomötet väckt, till särskilda utskottet hänvisad motion, nr

39, har herr biskop Giertz föreslagit, att kyrkomötet måtte i underdånig

skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med den ifrågasatta pastoratsregleringen

ville vidta sådana åtgärder, att pastorat, som så önskar,

tillförsäkras rätt att fortbestå eller att i andra avseenden utöka den församlingsprästerliga

organisation, som enligt eljest gällande grunder kan

bli av Kungl. Maj:t i ett visst fall medgiven, under förutsättning att ifrågavarande

pastorat förbinder sig att utan tillskott från kyrkofonden eller

av skatteutjämningsmedel självt svara för den merkostnad, som därigenom

uppkommer.

I en likaledes vid kyrkomötet väckt och till utskottet hänvisad motion,

nr 76, av herr Jonzon, Israel, m. fl. hemställs vidare, att kyrkomötet i sitt

yttrande med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 måtte uttala, att

vid utformandet av ny pastoratsindelning sådan hänsyn bör tas till sockenkyrkornas

och församlingarnas egna boställstillgångar, att ingen församling

mot sitt bestridande fråntas präst eller berövas söndaglig gudstjänst, om

boställstillgångarna är tillräckliga att jämte församlingsavgift helt eller till

större delen bekosta prästlön, respektive helt bestrida kostnaderna för söndaglig

gudstjänst.

Beträffande de av motionärerna till stöd för deras förslag anförda skälen

får utskottet hänvisa till motionerna.

I 9 § av 1910 års prästlöncregleringslag stadgades, att om Konungen

fann prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande framställning

blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig, Konungen

likväl kunde medge, att sådan tjänst bibehölls eller inrättades,

därest församling med minst tre fjärdedelar av dess hela rösttal beslutat

utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. i samma lag omförmälda tillgångar

erfordrades till bestridande av den lön, Konungen enligt lagen bestämde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda utskottets betänkande nr 3

Prästlöneregleringslagen av år 1910 upphävdes genom lag den 29 juni

1951 (nr 569). I 2 § prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) stadgas,

att om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat

förordnar Konungen. Någon motsvarighet till 9 § i 1910 års lag finns

ej upptagen i prästlönekostnadslagen. I förarbetena synes icke finnas något

uttalande om anledningen härtill.

Ehuru utskottet, icke minst från synpunkten av värdet av kommunalt

självbestämmande, mycket uppskattar motionärernas önskemål, att en

församling skall kunna med egna medel — uttaxerade eller härflytande från

församlingens eller dess kyrkas egendom — ordna sin församlingsprästerliga

organisation, måste utskottet dock uttala sin tveksamhet om de förslag,

som framförts i motionerna.

Utskottet håller väl för troligt, att, på sätt i motionen nr 39 förutsatts,

en eller annan församling skall vara villig att bringa ett offer för att undgå

att mista sin präst eller att få sin kyrka stängd under vissa söndagar,

men en församling synes knappast böra binda sig för en sådan ordning för

en lång framtid, utan beslut om anordningen torde böra fattas för viss kortare

tid i sänder. Detta skulle emellertid medföra en löslighet i organisationen,

som knappast är att rekommendera.

Den nämnda lösligheten i organisationen, vilken skulle komma att vila

på frivilliga åtaganden från församlingarnas sida, samt svårigheten att

på ett tillfredsställande sätt ordna pensionsfrågan för ifrågavarande präster,

anser utskottet vara starka skäl mot vad som föreslagits i motionen nr 39.

Vad åter det i motionen nr 76 framställda förslaget angår, vill utskottet

icke förneka, att omregleringen av pastoratsindelningen ibland kan leda till

att pastorat blir ganska hårt drabbade i ekonomiskt hänseende. Ett pastorat

med stora boställen, som under lång tid kunnat bestrida sina samtliga

prästlönekostnader med boställsmedel, kan genom att det sammanslås med

annat pastorat utan sådana tillgångar bli tvunget utdebitera församlingsavgifter

till det nybildade pastoratets prästerskap eller kanske komma att

mista präst, bosatt inom dess egna gränser, eller gå förlustigt förmånen av

söndaglig gudstjänst. Detta måste förefalla pastoratet särskilt hårt och

orättvist, därest det anskaffat bostället självt eller fått det donerat till sig.

Ett bifall till motionen skulle emellertid icke blott bereda pastorat, som har

stora boställstillgangar, en förman utan också medföra en motsvarande

nackdel för andra pastorat eller för kyrkofonden.

Om båda motionerna gäller, att de i dem framförda förslagen innebär ett

avsteg från de grundlinjer, efter vilka den kyrkliga organisationen sedan

ganska lang tid varit gestaltad i vårt land, nämligen att den skall uppbäras

ekonomiskt inom församlingarna efter fastställda grunder och, där så erfordras,

med hjälp av det allmänna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets betänkande nr 3

3

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna nr 39 och nr 76 icke måtte föranleda

någon kyrkomötets åtgärd.

Stockholm i oktober 1953.

På särskilda utskottets vägnar:

TORSTEN YSANDER.

Närvarande vid ärendets behandling i utskottet: herr biskop Ysänder,

herr Björkander, herr biskop Giertz,1 herr Hassler, Ove, herr biskop Malmeström,

herrar Norberg, Skoglund,1 Broomé, Gustafsson, Lam-pers, Nilsson,

Albert, Olsson, Karl Johan, Rubbestad och Stendahl.

1 Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer:

1) beträffande motionen nr 39

av herr biskop Giertz samt herrar Hassler, Ove, Norberg, Lampers och

Nilsson, Albert, vilka anfört:

Motionen nr 39 synes oss ligga helt i linje med vad kyrkomötet 1951 bifallit

i fråga om kyrkomusikerorganisationen. Vid utskottsbehandlingen har,

enligt vår mening med rätta, anförts, att den i motionen föreslagna rättigheten

i vissa fall kunde leda till att angränsande pastorat komme i ett försämrat

läge vid genomförandet av en pastoratsreglering. En förutsättning

för det ifrågavarande medgivandet bör alltså vara, att icke härigenom en

rationell lösning av andra indelningsfrågor förhindras.

Vi hemställer,

att kyrkomötet med ovannämnt förbehåll måtte besluta

i enlighet med vad som i motionen nr 39 hemställts.

2) beträffande motionen nr 76

av herrar Hassler, Ove, Norberg och Lampers med yrkande,

att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t göra det

uttalande, varom hemställts i motionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kyrkomötets skrivelse 1958 nr 36

1

Bilaga 5

Nr 36

Kyrkomötets underdåniga skrivelse angående pastorats rätt att

besluta utökning av den församling sprästerlig a organisationen

m.m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 3.)

Till Konungen.

I en vid kyrkomötet väckt, härvid i avtryck fogad motion, nr 39, har

föreslagits, att kyrkomötet måtte i underdånig skrivelse anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t i samband med den ifrågasatta pastoratsregleringen ville vidtaga

sådana åtgärder, att pastorat, som så önskar, tillförsäkras rätt att fortbestå

eller att i andra avseenden utöka den församlingsprästerliga organisation,

som enligt eljest gällande grunder kan bliva av Eders Kungl. Maj:t i

ett visst fall medgiven, under förutsättning att ifrågavarande pastorat förbinder

sig att utan tillskott från kyrkofonden eller av skatteutjämningsmedel

självt svara för den merkostnad, som därigenom uppkommer.

I en likaledes vid kyrkomötet väckt, i avtryck närsluten motion, nr 76,

har vidare hemställts, att kyrkomötet i sitt yttrande med anledning av

Eders Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 måtte uttala, att vid utformandet av ny

pastoratsindelning sådan hänsyn bör tagas till sockenkyrkornas och församlingarnas

egna boställstillgångar, att ingen församling mot sitt bestridande

fråntages präst eller berövas söndaglig gudstjänst, om boställstillgångarna

äro tillräckliga att jämte församlingsavgift helt eller till större

delen bekosta prästlön, respektive helt bestrida kostnaderna för söndaglig

gudstjänst.

I ärendet har särskilda utskottet avgivit betänkande, nr 3, vid vilket

fogats följande reservationer, nämligen

1) beträffande motionen nr 39, av herr biskop Giertz samt herrar Ove

Hassler, Norberg, Lampers och Albert Nilsson, vilka anfört: »Motionen

nr 39 synes oss ligga helt i linje med vad kyrkomötet 1951 bifallit i fråga

om kyrkomusikerorganisationen. Vid utskottsbehandlingen har, enligt vår

mening med rätta, anförts, att den i motionen föreslagna rättigheten i vissa

fall kunde leda till att angränsande pastorat komme i ett försämrat läge

vid genomförandet av en pastoratsreglering. En förutsättning för det ifrågavarande

medgivandet bör alltså vara, att icke härigenom en rationell

lösning av andra indelningsfrågor förhindras.

20 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1957. 1 samt. Nr 158.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 36

Vi hemställer, att kyrkomötet med ovan nämnt förbehåll måtte besluta

i enlighet med vad som i motionen nr 39 hemställts.»

2) beträffande motionen nr 76, av herrar Ove Hassler, Norberg och

Lampers med yrkande, att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

göra det uttalande, varom hemställts i motionen.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet bifallit nämnda

två reservationer.

Underdånigst.

Stockholm den 8 oktober 1953.

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB . Stockholm 1957

670900

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående en reform av den territoriella pastomtsindelningen och den församlingsprästerliga orga a1 i texten