Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utlämning för brott

1957-03-22 · 131 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 127 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:156, Med förslag till lag om utlämning för brott

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

1

Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlämning för brott; given Stockholms slott den 22

mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj: t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om utlämning för brott.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget till utlämningslag ersätter 1913

års numera föråldrade lag om utlämning av förbrytare. Vid utarbetandet av

förslaget har särskilt eftersträvats att tillvarataga rättssäkerhetens intresse.

En viktig nyhet i förslaget i jämförelse med 1913 års lag är att utlämning

ej får ske till land där den utlämnade löper risk att utsättas för politisk

förföljelse. Vidare skall utlämning av en person ej få äga rum, om uHämningen

på grund av hans ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden

i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Den som utlämnas får aldrig straffas med döden. Beträffande förfarandet

i utlämningsärenden föreslås nära anknytning till den vanliga ordningen for

rättegången i brottmål. Liksom för närvarande skall de legala förutsättningarna

för utlämning prövas av högsta domstolen men själva beslutet om utlämning

meddelas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Tills vidare blir den nya lagstiftningen tillämplig även på utlämning til''

de nordiska länderna med de avvikelser som följer av att våra konventioner

med dessa länder alltjämt är i kraft. Förslag om särskild ordning för

utlämningsväsendet inom Norden har utarbetats av en nordisk kommitté,

men beträffande denna fråga kräves ytterligare samråd med de övriga

nordiska länderna, innan proposition kan föreläggas riksdagen.

1 liihang till riksdagens protokoll 19ö7. 1 samt. Nr 150

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där

straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen

utlämnas till den staten enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för gärning, som helt eller delvis förövats

utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan

därtill.

4 §.

Ej må någon utlämnas, med mindre den gärning för vilken utlämning

begäres motsvarar brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Har

personen i den främmande staten dömts för gärningen, må han utlämnas

allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat

omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

5 §.

För gärning, varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. strafflagen

som avser brott av krigsman, må utlämning ej medgivas.

Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott

för vilket utlämning eljest må ske, utlämna personen för det brottet.

6 §.

Utlämning må ej beviljas för politiskt brott.

Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet, må utlämning

beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet

prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

3

7 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till

viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund

av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för

förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår

beskaffenhet, eller ock där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till

stat, i vilken han löper sådan risk.

8 §•

Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda

personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med

beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens

intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

9 §•

Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande

staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av utredningen

och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall

framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats

av behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen må

ej bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått gärningen.

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i förhållande

till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som

meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i särskilt fall

framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

10 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad för det

uppgivna brottet, eller har här i riket meddelats dom eller beslut om eftergift

av åtal beträffande samma brott, må utlämning för det brottet ej äga

rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet

enligt svensk lag.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff,

eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff eller

eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret består.

Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång

om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på

villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet enligt

vad Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

12 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande

villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i den

främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen

eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket, utlämnas till

annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna

landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och undergående av straff eller

annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt

rum, eller återvänt dit sedan han lämnat landet.

2. Den som utlämnas må icke under den tid av fyrtiofem dagar som under

1 sägs på något sätt hindras att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig

till nytt brott.

3. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast

för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet

att pröva mål av sådan beskaffenhet. Konungen äger dock medgiva undantag

från vad nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten.

4. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som utlämnas

icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman eller såsom

för politiskt brott.

I övrigt uppställer Konungen de villkor som prövas erforderliga.

13 §.

Om två eller flera stater begära utlämning av samma person, skall, med

hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen därför,

framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter,

prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas

till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på

villkor som bestämts enligt 12 §.

Förfarandet

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som

åperopas och, om det ej framgår av beslutet eller domen, uppgift om personens

nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta

samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement

skall om möjligt företes.

15 §.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke lagligen kan

bifallas, eller finner Konungen eljest anledning föreligga att icke villfara

framställningen, skall den omedelbart avslås.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

5

16 §.

Därest framställningen icke omedelbart avslås, överlämnas ärendet till

riksåklagarämbetet, som verkställer erforderlig utredning enligt vad om

förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.

Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta domstolen prövat

ärendet enligt vad nedan sägs och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen

beviljas, Konungen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres genom

besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom

tre veckor från det beslut senast meddelats.

17 §.

Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagarämbetet ärendet jämte

eget yttrande till högsta domstolen.

18 §.

Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt

vad i 1—10 §§ sägs.

Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej

vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken

finnes uppenbar.

Oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, skall fråga om tvångsmedel

prövas av underrätt, om ej högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller

om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning

åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall

stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av

den som begäres utlämnad.

19 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom

stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller

det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

20 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet i statsrådet.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1—10 §§,

må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande

stal må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan

skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande

staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl

överstiga eu månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utlämnas, i avbidan

på verställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som tagits

i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid

stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt

finnas påkallade.

22 §.

Konungen äger, om skäl äro därtill, tillerkänna offentlig försvarare ersättning

av allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades

av högsta domstolen.

Övriga bestämmelser

23 §.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag

kan föranleda utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas

eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad

som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos

rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat

prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast

underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder

mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han

att utverka Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat

fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas

om åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet

bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall

göras.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats

reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny

förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

24 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på

framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må

ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för

vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan stat. I fråga om sådan

framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående

framställning om utlämning.

Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning

för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,

skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta

domstolen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen

icke bifallas.

25 §.

Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av främmande

stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är

svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning

härom göres på diplomatisk väg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen

den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande

men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan prövas enligt nya

lagen. Beträffande förfarandet i ärendet må dock äldre lag tillämpas.

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges

del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skola lända till efterrättelse

även om de avvika från vad lagen stadgar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindeli., Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ng

lagstiftning om utlämning för brott samt anför därvid följande.

I. Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlänningslagstiftning,

innefattande dels en ny utlänningslag och dels viss omarbetning

av 1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951:42).

Yttranden över kommitténs betänkande avgavs av ett antal myndigheter och

organisationer. På grundval av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag

en ny utlänningslag, vilken trätt i kraft den 1 juli 1954 (prop. 1954: 41,

första lagutskottets uti. 1954: 14). Däremot kvarstår alltjämt frågan om revision

av lagstiftningen om utlämning för brott. Vid beredningen av denna

fråga inom justitiedepartementet har det befunnits önskvärt att utlämningslagstiftningen

underkastas en mera genomgripande omarbetning än utlänningskommittén

föreslagit, och med anledning härav har utarbetats förslag

till helt ny lag i ämnet, vilket förslag framlagts i en den 20 september 1954

dagtecknad promemoria (stencilerad). Vid promemorian fogat förslag till

lag om utlämning för brott torde få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet

(bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, statens

utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens

län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska

anstalt, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler och för»

eningen Sveriges landsfiskaler.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat

yttrande av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från t. f. landsfogden

i länet och poliskammaren i Göteborg. Vid det av länsstyrelsen i

Värmlands län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden av landsfogden i länet

och av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Polismästaren i Stockholm har såsom sitt utlåtande åberopat ett av kriminalpolisintendenten

i Stockholm avgivet yttrande.

Av intresse för utformningen av vår utlämningslagstiftning är även de

förhandlingar som inom Europarådet under senare år ägt rum i utlämningsfrågan.

Sedan rådgivande församlingen den 8 december 1951 antagit en rekommendation

om åtgärder till förberedande av en europeisk konvention

om utlämning för brott, sammanträdde en expertkommitté i Strasbourg —

med deltagande bl. a. från Sverige — i oktober 1953 för att överväga rekommendationen

och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla

medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rapport över sammanträdet,

dagtecknad den 10 oktober 1953, kunde kommittén meddela, att

betydande enighet rådde beträffande de principer som borde gälla för utlämning.

En rapport i frågan avgavs även av församlingens kommitté för

rättsliga och administrativa frågor. Rådgivande församlingen antog den 23

september 1954 en ny rekommendation som gick ut på fortsatt verksamhet

för upprättandet av en europeisk konvention angående utlämning och för

inarbetande i denna av det förslag som avgivits av kommittén för rättsliga

och administrativa frågor.

På grundval av expertkommitténs förutnämnda rapport uppdrog rådets

ministerkommitté år 1954 åt expertkommittén att överväga den rådgivande

församlingens rekommendation med hänsyn till möjligheten att upprätta

utkast till ett mönster för bilaterala konventioner angående utlämning, avsett

för sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda

en multilateral konvention, samt att även upprätta förslag till en multilateral

konvention, varvid också avsågs att bereda icke anslutna medlemsstater

möjlighet till senare anslutning.

Expertkommittén sammanträdde därefter i Strasbourg i januari—februari

1955 samt i februari 1956. Efter det första av dessa sammanträden hölls,

i september 1955, en sammankomst mellan företrädare för expertkommittén

och den rådgivande församlingen, varvid kommitténs utkast till eu multilateral

konvention diskuterades. De synpunkter som redovisades vid detta

sammanträde övervägdes av expertkommittén vid det senare av de båda

nyssberörda sammanträdena. Sedermera har kommittén i en den 2 juli 1956

dagtecknad rapport framlagt dels ett förslag till mönster för bilaterala överenskommelser

och dels ett förslag till multilateral konvention. Förslagen

har anmälts vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare i september

1956, varvid ställföreträdarna beslöt inhämta yttrande över förslagen

bl. a. av rådgivande församlingen. EU nytt sammanträde med expertkom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

mitten för granskning av avgivna yttranden torde komina att hållas i februari

1957.

Det må jämväl nämnas, att särskilda förhandlingar om avslutande av en

utlämningstraktat förts mellan Sverige och Frankrike. Dessa förhandlingar

är ajournerade sedan hösten 1955.

Förberedelser har också vidtagits för en särskild reglering av utlämningsväsendet

mellan de nordiska länderna. Vid nordiska justitieministermötet i

Stockholm den 11 och den 12 december 1953 beslöts att till gemensam nordisk

utredning upptaga frågan om en förenklad ordning i fråga om utlämning

för brott mellan de nordiska länderna. För ändamålet tillsattes en kommitté

bestående av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Denna kommitté har avslutat sitt arbete under hösten 1956, och resultatet

har för Sveriges del redovisats i en av de svenska delegerade den 20 oktober

1956 avgiven promemoria.

Beträffande frågan om utlämningsväsendets ordnande inom Norden kräves

ytterligare samråd med de övriga nordiska länderna, och denna fråga

skall ej upptagas i nu förevarande sammanhang. I det följande behandlas

endast spörsmålet om utformningen av utlämningslagstiftningen i allmänhet.

II. Huvudgrunderna för en ny lagstiftning om utlämning

Gällande rätt m. m.

Lagen den 4 juni 1913 (nr 68) om utlämning av förbrytare, vilken tillkommit

på grundval av propositionen 1913:50 och lagutskottets utlåtande

1913: 25, innehåller regler om villkoren för och förfarandet vid utlämning

från Sverige till en främmande stat av personer, som uppehåller sig här

och som är för brott misstänkta, tilltalade eller dömda. Lagen reglerar däremot

icke utlämning från en främmande stat till Sverige. Utlämning kan

äga rum antingen för lagföring och, om denna resulterar i fällande dom, för

verkställighet av straffet eller också för enbart verkställighet av ett före

utlämningen ådömt straff.

I lagens I kap. behandlas villkoren för utlämning. Enligt 1 §

må utlämning äga rum, även om icke till stöd för framställningen därom

föreligger någon överenskommelse med den främmande staten. Finnes det

icke någon överenskommelse, skall dock, såvida ej särskilda omständigheter

föranleder undantag, utlämning medgivas endast under den förutsättningen,

att den främmande staten utfäster sig att i liknande fall villfara

från Sveriges sida gjord framställning.

Svensk medborgare får icke utlämnas (2 §). Har det brott, för vilket utlämning

begäres, förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket,

kan som regel utlämning ej heller beviljas (3 §). Ett hinder mot utlämning

är vidare, att brottet här blivit föremål för dom eller åtal eller att straff för

brottet enligt svensk lag skulle vara preskriberat (9 §). För att utlämning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

skall kunna äga rum, måste brottet vara av tämligen svår beskaffenhet. I

detta avseende uppställer lagen det kravet, att den brottsliga gärningen är

eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,

skulle vara att anse som brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen

eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa ( 4 §

första stycket). Vissa brott är dock undantagna från utlämning. Så är fallet

med gärningar, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller i sådan bestämmelse

i 26 eller 27 kap. samma lag, som avser brott av krigsman, såvida

icke gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen, skulle vara

att anse som brott, för vilket utlämning må ske (4 § andra stycket). Medgives

utlämning beträffande sådan gärning, skall enligt 11 § andra stycket

uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får straffas för denna gärning

i vidare mån än den varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning.

För gärning, som enligt svensk rätt är att anse som tryckfrihetsbrott,

får utlämning ej äga rum (5 §). Utlämning får icke heller ske för

politiskt brott (7 §). Innefattar den gärning, för vilken utlämning begäres,

brott av såväl politisk som icke politisk beskaffenhet, får utlämning dock

medgivas, om gärningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Beviljas

utlämning i sådant fall, skall det villkoret uppställas, att den utlämnade icke

må för gärningen straffas såsom för politiskt brott (It § andra stycket).

Enligt 7 § andra stycket skall såsom politiskt brott i intet fall anses mord,

mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande

suveräns familj hörande person (den s. k. belgiska attentatsklausulen).

Som villkor för utlämning upptager lagen vidare i 8 § första stycket, att

till stöd för utlämningsframställningen skall ha förebragts antingen av domstol

meddelat fällande utslag eller ock av domstol eller annan behörig myndighet

meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning. Om framställningen

grundas annorledes än på fällande utslag eller sådant beslut,

som föregåtts av förundersökning inför domstol eller undersökningsdomare,

kan utlämning beviljas endast under förutsättning att den som begäres utlämnad

icke bestrider, att han gjort sig skyldig till ifrågavarande brott,

eller .också att sannolika skäl föreligger till misstanke att han gjort sig skyldig

till brottet. Efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning

av ömsesidighet må utlämning emellertid äga rum utan att sådan

bevisning som nu sagts blivit framlagd.

I 10 § behandlas vissa tillfälliga hinder mot utlämning (straffverkställighet

eller häktning här i riket) samt provisorisk utlämning till en främmande

stat.

It § innehåller bestämmelser om de villkor som skall uppställas vid beviljande

av utlämning. Vissa av dessa har redan berörts i samband med förbudet

mot utlämning för politiskt brott och för brott som avses i 10, 26

och 27 kap. strafflagen. Vidare gäller (11 § första stycket 1.), att den utlämnade

icke i den stat, till vilken utlämningen sker, må åtalas eller straffas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

lör någon annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för

vilken lian utlämnats, eller utlämnas vidare till en tredje stat. Detta får dock

ske under förutsättning att från svensk sida lämnats medgivande därtill i

den ordning lagen föreskriver (se härom 27 §) eller att den utlämnade inför

domstol eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill. Likställt

med sådant samtycke är att den utlämnade, sedan han slutligen frikänts eller

efter till fullo avtjänat straff försatts på fri fot, antingen — oaktat hinder

icke mött — underlåtit att lämna landet inom loppet av en månad eller

återvänt dit, sedan han en gång lämnat det. Under denna tid av en månad

får enligt It § första stycket 2. den utlämnade, såvida han icke gör sig skyldig

till nytt brott, ej hindras att lämna landet. Enligt It § första stycket 3.

tår den utlämnade icke för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal

inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden

förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

I 12 och 13 §§ gives regler för det fall, att flera stater begär utlämning

av samma person. 112 § är det fråga om ett och samma brott, medan 13 §

är tillämplig, när utlämningsframställningarna avser olika brott.

Lagens II kap. innehåller bestämmelser om förfarandet i utlämning

s ä r e n d e. Framställning om utlämning skall göras av den främmande

staten på diplomatisk väg, och den prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet

(14, 15 och 23 §§). En utlämningsbegäran kan av Kungl. Maj:t omedelbart

avslås, om det av de inkomna handlingarna framgår att den icke är

av beskatfenliet att lagligen kunna efterkommas eller om Kungl. Maj :t eljest

finner anledning föreligga att icke bifalla densamma. Finner Kungl.

Maj :t ej skäl att på detta sätt avslå framställningen, skall den som begäres

utlämnad liäklas samt inställas till förhör inför länsstyrelse (16 §). Vid förhöret

inför länsstyrelsen äger den häktade, om han så äskar, åtnjuta hjälp;

om han ej själv kan anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig

person alt biträda honom (17 § första stycket). Förklarar den häktade vid

förhöret, att han icke har något att invända mot bifall till framställningen

om hans utlämnande, skall protokollet över vad som förekommit insändas

till Kungl. Maj:t (17 § andra stycket). Även om den häktade medgivit utlämning,

tillkommer det Kungl. Maj:t att pröva, huruvida framställningen

skall beviljas eller icke. Härvid har Kungl. Maj :t fri prövningsrätt, såvida

icke på grund av traktat föreligger förpliktelse att utlämna. Medger icke

den häktade vid förhöret att utlämning må ske, skall ärendet av länsstyrelsen

hänskjutas till allmänna underrätten i residensstaden (17 § tredje

stycket). Rätten skall verkställa utredning, huruvida sådant förhållande föreligger

som enligt 2—9 §§ i lagen utgör hinder mot utlämning (18 § första

stycket). Den häktade skall vid sin talans utförande biträdas av försvarare;

om han ej själv utser försvarare, skall rätten förordna offentlig försvarare

för honom (18 § tredje stycket). När handläggningen hos rätten avslutats,

skall rätten insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta

domstolen. Högsta domstolen tillkommer att pröva huruvida mot utlämning

möter sådant hinder som nyss nämndes (19 §). Kungl. Maj :t är bunden av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957 13

högsta domstolens prövning på så sätt, att utlämning ej får medgivas, om

högsta domstolen funnit hinder mot utlämning föreligga (23 §). Anser högsta

domstolen, alt hinder mot utlämning icke möter, har Kungl. Maj:t att

fritt pröva huruvida utlämning skall beviljas, dock med reservation för det

fall att eu traktatmässig förpliktelse att utlämna föreligger.

24 och 25 § § innehåller bestämmelser om provisorisk häktning i avbidan

på formlig utlämningsframställning. Sådan häktning kan äga rum på begäran

av främmande stats regering. Begäran skall framställas på diplomatisk

väg; efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet

äger emellertid Kungl. Maj:t förordna, att dylik begäran må av

myndighet i den främmande staten framställas omedelbart hos polismyndighet

här i riket. Utan att särskild häktningsbegäran föreligger kan även

provisorisk häktning ske av den som i främmande stat är efterlyst för sådant

brott som enligt lagen kan föranleda utlämning. Har häktning skett

enligt dessa stadganden, skall inom viss tid göras framställning om utlämning.

Sker icke detta, skall den häktade försättas på fri fot.

Förutom de bestämmelser, för vilka nu redogjorts och som innefattar huvudgrunderna

för förfarandet, innehåller II kap. i lagen stadganden bl. a.

om förordnande av särskild åklagare vid förhör inför underrätten (18 §),

om den häktades kvarhållande i häkte (22 §), om den tid inom vilken den

häktade skall av den främmande staten avliämtas (23 §) samt om beslag

och utlämnande av föremål (26 §).

III och IV kap. i lagen innehåller kompletterande bestämmelser i skilda

ämnen; bl. a. gives regler för det fall, att främmande stat vill erhålla tillstånd

att — utan hinder av sådant villkor som omnämnes i 11 § första

stycket 1. — ställa en utlämnad till ansvar för något annat före utlämningen

förövat brott än det för vilket utlämning skett eller utlämna honom

vidare till en tredje stat (27 §). Vidare meddelas bestämmelser om tillstånd

att genom riket föra person, som av en främmande stat utlämnas till annan

stat (28 §). I fråga om utlämning till Danmark och Norge finnes möjlighet

till undantag från vissa av de förut angivna villkoren för utlämning (29 §).

Slutligen upptages ett stadgande av innebörd att vad i lagen är stadgat icke

skall äga tillämpning å framställningar om återförande av sjömän, som

rymt ur tjänsten (30 §).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1913. Enligt övergångsbestämmelserna

skulle emellertid traktater, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända

till efterrättelse även i den mån de stred mot vad som stadgades i lagen.

Intill senaste tid har Sverige varit bundet av ett tämligen stort antal utlämningskonventioner.

Med hänvisning till den pågående revisionen av utlämningslagen

har emellertid numera uppsägning skett av traktater gällande

i förhållande till ett stort antal stater. Endast avtalen med Danmark,

Finland och Norge har lämnats orubbade.

Konventionerna med Danmark och Norge gällde vid ikraftträdandet av

1913 års lag och även de bestämmelser i dessa, som strider mot lagens stad
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

ganden, skall, enligt vad nyss anfördes, jämlikt övergångsbestämmelserna

till lagen lända till efterrättelse. Den danska konventionen överensstämmer

emellertid i stort sett med lagen. De avvikelser från denna som konventionen

med Norge innehåller är mera omfattande, men på viktigare punkter

överensstämmer även denna konvention med lagen. Avtalet med Belgien

har uppsagts men skall enligt särskild överenskommelse, träffad genom

ministeriell noteväxling den 18 och den 22 maj 1951 gälla tills vidare,

med rätt för vardera parten att uppsäga avtalet med den därtill hörande

deklarationen med omedelbar verkan. Det må även nämnas, att Sverige gentemot

några stater gjort vissa utlämningsutfästelser för uppfyllande av villkor

som ställts för utlämning från dessa länder i särskilda fall.

Om man bortser från avtalen med de nordiska länderna och Belgien samt

de nämnda särskilda utfästelserna, är Sverige numera löst från alla förpliktelser

på grund av utlämningstraktater.

I fråga om innehållet i utländsk lagstiftning angående utlämning

må hänvisas till den redogörelse som lämnats i utlänningskommitténs

betänkande s. 207 och 303. Här må endast framhållas, att flertalet

länder i likhet med Sverige har reglerat utlämningsväsendet dels genom

intern lagstiftning och dels genom traktater. En del länder, bl. a. Storbritannien,

Belgien och Amerikas Förenta Stater, kan bevilja utlämning endast

om traktat finnes. Västtyskland medger utlämning under förutsättning

att det begärande landet åtar sig att villfara framställning om utlämning i

liknande fall. Genomgående upprätthålles förbud mot utlämning av egna

medborgare och mot utlämning för politiskt brott. Storbritannien kan dock

i vissa fall medgiva utlämning av sina egna medborgare.

Utlänningskommitténs förslag

I direktiven för utlänningskommittén framhölls sambandet mellan å ena

sidan utlänningslagen och å andra sidan lagstiftningen om utlämning av

förbrytare. Vidare anfördes, att riksdagen i skrivelse år 1937 (nr 356) begärt

revision av utlämningslagstiftningen, särskilt i syfte att asylrätten

skulle få vidsträcktare räckvidd än tidigare och att jämväl i övrigt rättssäkerhetens

krav skulle bli bättre tillgodosedda.

Kommittén har i överensstämmelse härmed ansett revisionen av lagstiftningen

om utlämning av förbrytare i främsta rummet böra inriktas på att

i görligaste mån vinna likformighet mellan denna lag och utlänningslagen

i fråga om behandlingen av utlänningar, som av politiska orsaker sökt en

fristad här. Kommittén, som granskat lagen jämväl ur andra synpunkter,

har också funnit frågor om politiskt flyktingskap vara de där en revision

synes mest påkallad. Vid sin granskning av den gällande svenska lagen om

utlämning har kommittén funnit denna i stort sett väl motsvara nutida

krav. Sedd ur den synpunkten att utlämningsförfarandet skall erbjuda tillfredsställande

rättssäkerhetsgarantier åt den som begäres utlämnad kan enligt

kommitténs uppfattning den svenska lagen ingalunda anses underlägsen

utländsk lagstiftning i ämnet. På samma gång synes den utgöra ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

15

verksamt medel i det internationella bekämpandet av kriminaliteten. Kommittén

har därför ansett den nuvarande lagens grundprinciper böra bestå

orubbade, ehuru kommittén funnit vissa ändringar i lagen påkallade.

Kommittén anför, efter att sålunda ha angivit huvudlinjerna för den av

kommittén tänkta revisionen, vissa synpunkter på rättssäkerheten

vid utlämning. Härom anför kommittén:

För en nutida rättsuppfattning framstår det som självklart, att den som

förövat ett brott av icke-politisk beskaffenhet ej skall undslippa straffpåföljd

genom att begiva sig från det land där brottet begåtts. Med denna utgångspunkt

har man att välja mellan att bestraffa en flyende brottsling i

det land, där han sökt sin tillflykt, eller ock att utlämna honom för bestraffning

i gärningslandet eller i annat land, till vilket han har särskild

anknytning t. ex. på grund av medborgarskap. Det första av dessa alternativ

överensstämmer icke med den princip som de flesta stater upprätthålla

i fråga om sin strafflags tillämplighet. I allmänhet bestraffar nämligen

en stat icke brott, som begåtts inom en annan stats territorium, såvida icke

brotten förövats av en medborgare i den egna staten eller åtminstone är

riktade mot den staten eller dess medborgare. Denna princip är grundad

både på uppfattningen om varje stats överhöghet över sitt territorium och

på praktiska hänsynstaganden; det är i allmänhet lämpligast, alt ett brott

beivras i det land, där det begåtts. Ur denna synpunkt sett borde utlämning

icke äga rum, om det icke kan antagas, att beivrande av ett brott sker på

ett mera ändamålsenligt sätt i den stat, dit utlämning sker, än i den utlämnande

staten. Vidare borde utlämning icke medgivas, om rättskipningen

i det land, som begär utlämning, icke tillfredsställer befogade anspråk

på rättssäkerhet. Vårt land bör, enligt kommitténs mening, icke medverka

i ett förfarande, som för den enskilde individen är av så djupt ingripande

betydelse som utlämning, om icke i huvudsak samma rättssäkerhetsgarantier

förefinnas som enligt svensk rätt. Kommittén delar därför helt den

åsikt, som framförts i första lagutskottets utlåtande (1937:60), nämligen

att för utlämning till främmande stat bör krävas att straffprocess, straffmätning

och straffverkställighet i denna stat icke alltför mycket avvika

från de för svensk rätt normerande principerna å sagda områden.

I fortsättningen diskuterar kommittén, huruvida den nuvarande svenska

utlämningslagen garanterar att utlämning icke sker utan att dylika rättssäkerhetssynpunkter

är tillgodosedda. Kommittén anför:

Att märka är därvid, att lagen visserligen icke innehåller några bestämmelser

om alt utlämning skall vägras om den som begäres utlämnad kan

antagas icke komma att åtnjuta rättssäkerhet, men å andra sidan icke föreskriver

att utlämning skall äga rum; lagen upptager endast de villkor som

måste föreligga för atl Kungl. Maj:t skall kunna medgiva utlämning. Lagens

ståndpunkt är alltså principiellt den, att även om de i lagen föreskrivna

förutsättningarna för utlämning äro för handen, del tillkommer Kungl.

Maj:t att pröva om en utlämningsframställning skall bifallas eller icke. Vid

denna prövning kan Kungl. Maj :t därför taga erforderlig hänsyn till rättssäkerhetssynpunkter.

Utlämning kan sålunda vägras, om det skulle befinnas,

att i det land, till vilket utlämning begäres, straffprocess, straffmätning

och straffverkställighet i väsentlig mån avvika från svensk rätt.

Det måste emellertid uppmärksammas, all denna fria prövning bortfaller,

om genom en utlämningstraktat uppkommit förpliktelse att utlämna.

Även om vårt land icke skulle avsluta ullämningstraktalcr med andra län
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

der än sådana, där individens anspråk på rättssäkerhet kunna anses i lika

liög grad tryggade som hos oss, kan det, sedan en traktat ingåtts, inträffa

sådana genomgripande ändringar i ifrågavarande lands samhällsordning,

att rättssäkerhetsgarantierna komma att försvinna. En uppsägning av traktaten

kan visserligen äga rum, men ur utrikespolitisk synpunkt kan en

uppsägning vara ömtålig, och vidare är att märka, att då den verkar först

efter någon tid, under mellantiden utlämning måste ske, fastän det finnes

anledning antaga att den utlämnade icke kommer att åtnjuta den rättssäkerhet,

varå han skäligen bör kunna göra anspråk.

Med hänsyn till det anförda synes det kunna ifrågasättas, om det icke

vore mest ändamålsenligt, att man från svensk sida icke avslöte några traktater

angående utlämning. Vissa länder ha emellertid i sin lagstiftning bestämmelser

om att utlämning icke får medgivas annat än med stöd av traktat.

Så är t. ex. fallet med England, U.S.A. och Belgien. Om utlämningstraktat

icke finnes mellan Sverige och ett land, vars lagstiftning har sådant innehåll

som nu sagts, kan utlämning visserligen ske till detta land, men

utlämning kan icke ske till Sverige. En sådan ordning är naturligtvis icke

önskvärd och då det knappast torde vara att förvänta, att dessa länder skola

ändra sin lagstiftning i denna del, synas starka skäl tala för, att man från

svensk sida ingår överenskommelser angående utlämning med länder med

dylik lagstiftning. Även i andra fall kan det av särskilda skäl vara lämpligt

att avsluta utlämningstraktater. Det synes på grund härav nödvändigt att

undersöka, huruvida man icke, även när traktat finnes, kan skapa en spärr

mot att utlämning sker till land, där den utlämnade icke kommer i åtnjutande

av den rättssäkerhet, varå han enligt svensk samhällsuppfattning kan

göra anspråk. Kommittén har övervägt, att i lagen upptaga eu bestämmelse,

som uttryckligen förbjuder utlämning i dylika fall. Ehuru vissa skäl otvivelaktigt

tala för en sådan lösning, är det av andra orsaker icke lämpligt att

upptaga ett dylikt stadgande i lagen. Det skulle sålunda uppenbarligen möta

mycket stora svårigheter att intaga en sådan bestämmelse i traktater. Det

skulle likaledes möta stora svårigheter att i ett särskilt fall göra gällande en

dylik bestämmelse, som faktiskt influtit i en traktat. Ett avslag på en utlämningsframställning

av det skälet, att utlämning med hänsyn till innehållet

i stadgandet icke kan äga rum, skulle lätt kunna uppfattas som en deklassering

eller kränkning av den stat, som begärt utlämning. Som i det

följande skall närmare utvecklas föreslår kommittén, att i lagen upptages

ett stadgande, varigenom ett skydd skapas mot att någon utlämnas till ett

land, där han kan antagas bliva av andra orsaker än politiskt brott utsatt för

sådan fara eller förföljelse som konstituerar politiskt flyktingskap. Genom

detta stadgande torde i viss mån även kunna beaktas den synpunkten att

utlämning endast bör ske till land, där den utlämnade kan komma i åtnjutande

av samma rättssäkerhet som i vårt land. Kommittén vill emellertid

framhålla, att denna synpunkt bäst tillgodoses genom att återhållsamhet

iakttages vid avslutande av utlämningstraktater.

En annan fråga, som kommittén även ansett vara av stor betydelse ur

rättssäkerhetssynpunkt, är vilket mått av bevisning angående vederbörandes

skuld, som skall krävas för att utlämning skall medgivas. Enligt den

gällande lagen, 8 §, skall som förut nämnts till stöd för utlämning förebringas

av domstol meddelat fällande utslag eller också av domstol eller annan

behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning.

Utan förebringande av fällande utslag eller annat beslut som föregåtts av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

förundersökning inför domstol eller undersökningsdomare får utlämning

mot vederbörandes bestridande ej beviljas, såvida icke sannolika skäl föreligger

till misstanke att han är skyldig till det uppgivna brottet; med stöd av

ömsesidiga överenskommelser kan dock kravet på bevisning eftergivas. Kommittén

finner med hänsyn till utlämningens ingripande betydelse för den,

som blir föremål för en dylik åtgärd, att denna ordning icke är tillfredsställande.

Kommitténs förslag innebär, att i utlämningsärende skall ske en prövning

av vederbörandes brottslighet. För utlämning bör enligt kommittén regelmässigt

krävas åtminstone så mycket bevisning, att sannolika skäl föreligger

till misstanke att utlänningen är skyldig till brottet.

Som ett särskilt problem i samband med diskussionen om rättssäkerheten

behandlar kommittén även frågan, huruvida det icke är mest överensstämmande

med svensk rättsuppfattning att icke medgiva utlämning annat

än under förbehåll, att dödsstraff icke får komma till användning. Kommittén

finner det vara i hög grad önskvärt, att dylikt förbehåll göres både i

traktater om utlämning från; Sverige och då utlämning ifrågasättes oberoende

av traktat.

Enligt kommitténs förslag skall principen att utlämning ej får ske

för politiskt brott fortfarande gälla. Den s. k. belgiska attentatsklausulen

föreslås skola utgå. I överensstämmelse med vad som stadgas i

den av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen om

förebyggande och bestraffning av brottet folkmord skall brott som avses i

denna konvention icke anses som politiskt brott. Såsom politiskt brott skall

enligt förslaget icke heller anses vissa svåra överträdelser av de s. k. Röda

Korskonventionerna av år 1949. Kommittén föreslår även ett direkt undantag

från förbudet mot utlämning för politiskt brott. Motivet till detta undantag

är att vissa politiska brott är uttryck för en politisk uppfattning,

som syftar till omstörtning av samhällsordningen icke endast i den stat där

brottet begåtts utan även i andra stater med likartat samhällsskick. Dessa

senare stater bör icke då förhålla sig neutrala till dessa brott endast därför

att brotten är att anse som politiska och begåtts utanför statens område.

Undantaget från förbudet mot utlämning har i kommitténs förslag begränsats

till vissa grova brott och såsom förutsättning för att utlämning

skall medgivas har angivits, att det med hänsyn till gärningsmannens politiska

syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas, att han här i riket

kommer att utöva verksamhet som innebär fara för den svenska samhällsordningen.

Kommittén anser vidare, att utlämning som regel icke bör äga rum, om

utlänningen i det land, som begär hans utlämning, kan bli utsatt för sådan

fara eller förföljelse som enligt utlänningslagen konstituerar politiskt

flyktingska p. Något ovillkorligt förbud mot utlämning i dessa fall

föreslås icke. Under beaktande av å ena sidan faran eller förföljelsen och å

andra sidan brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bör enligt

förslaget prövas, huruvida utlämning skall beviljas.

F ör farandet i uti ä in ningsärenden skall enligt kommitténs

•_J llihang till riksdagens protokoll 195 7. I samt. Nr lä G

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 ur 1957

förslag endast undergå några smärre ändringar. Förhöret inför länsstyrelse

föreslås bli ersatt med förhör inför allmän underrätt, där redan enligt nuvarande

ordning fortsatt förhör skall hållas. Vidare föreslås att i stället för

häktning må användas reseförbud, därest det med hänsyn till särskilda förhållanden

icke anses nödvändigt med häktning. Liksom hittills skall högsta

domstolen pröva huruvida hinder möter mot bifall till en utlämningsframställning.

Kommittén föreslår för såväl förhöret vid underrätten som andra

förhör i utlämningsärenden den regeln, att den häktade, om han så äskar,

äger åtnjuta biträde av försvarare och att, om han icke själv kan anskaffa

försvarare, rätten skall förordna offentlig försvarare för honom.

Utlänningskommittén har därjämte i sitt betänkande berört spörsmålet

om återförande av förrymda sjömän. Efter att ha erinrat

om att — enligt 30 § i den gällande lagen — vad som stadgas i denna icke

skall äga tillämpning å framställningar om återförande av sjömän som rymt

ur tjänsten anför kommittén:

Vid tiden för lagens tillkomst var rymning enligt sjölagen under vissa förutsättningar

belagt med sådant straff att ur den synpunkten hinder ej mötte

för utlämning. I motiven till stadgandet anfördes, att åtgärder för återförande

av rymda sjömän, varom överenskommelser plägade ingå i handelsoch

sjöfartstraktater eller andra konventioner, tjänade väsentligen att framtvinga

uppfyllelse av en civil förpliktelse, således ett annat ändamål än

utlämning. Kommittén anser, att det saknas anledning att låta detta stadgande

kvarstå i lagen. Sjöman, som rymmer ur tjänsten, kan numera under

vissa förutsättningar bestraffas enligt sjömanslagen och straffet är högst

fängelse i ett år. Brottet är alltså icke av sådan beskaffenhet att utlämning

därför kan äga rum. Utan något särskilt stadgande synes det med hänsyn

härtill uppenbart, att lagen icke kan vara tillämplig "å återförande av sjömän

som rymt ur tjänsten.

Kommittén vill i detta sammanhang beröra en närliggande fråga. I sjömanslagen,

som innehåller stadgande om polismyndighets skyldighet att

återföra förrymda sjömän till deras fartyg, finnas icke några bestämmelser

om förfarandet i det fall, att en utländsk sjöman som skäl mot att han åter1''öres

till fartyget gör gällande, att han i det land, dit fartyget skall avgå, kan

befara att bliva utsatt för politisk förföljelse. Enligt nu rådande praxis överlämnar

polismyndigheten, om utlänningens påstående icke är uppenbart

oriktigt, ärendet till den centrala utlänningsmyndigheten för prövning av

frågan om utlänningen skall erhålla asyl bär eller återföras till fartyget.

Med vissa länder ha emellertid — såsom nyss antytts — ingåtts traktater

angående återförande av förrymda sjömän. Det kan i dylika fall möjligen

förefalla stridande mot traktaterna att vägra att återföra en sjöman, därför

att han gör gällande att han kan bli utsatt för politisk förföljelse. Enligt

kommitténs mening skulle det dock vara fullständigt oförenligt med svensk

rättsuppfattning att återföra en rymd sjöman till ett fartyg, som skall avgå

till land där han kan antagas bliva utsatt för politisk^ förföljelse. Kommittén

vill därför ifrågasätta, huruvida det icke från svensk sida bör uttryckligen

tillkännagivas, att man icke anser ifrågakomna traktater innebära

förpliktelse att i här avsedda fall återföra förrymda sjömän.

Slutligen må anmärkas, alt utlänningskommittén - - i anslutning till det

av kommittén föreslagna stadgandet om skydd mot utlämning som medför

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1957

19

risk för politisk förföljelse — rekommenderat viss utvidgning av

strafflagens jurisdiktionsregler. Kommittén uttalar, att

det stundom skulle vara stötande, om en flykting, som utomlands förövat

ett grovt brott, skulle kunna undgå straff genom att lian till följd av det

nämnda stadgandet icke utlämnas. Detta förhållande talar för att man i

nu avsedda fall bör införa en möjlighet att lagfora en flykting här i riket.

Även om bevisningssvårigheter icke så sällan kan antagas leda till att åtal

icke med framgång kan anställas här, motsäger icke detta, att det i andra

fall kan vara påkallat att möjlighet till lagföring finnes. Det kan i särskilda

fall framstå som ett svenskt samhällsintresse att tillse att förövaren av ett

utomlands begånget grovt brott icke får ostraffad uppehålla sig här. Ett

vägande skäl för den ifrågasatta reformen är också, att Kungl. Maj :t, då en

utlämningsframställning avslås med hänsyn till faran för politisk förföljelse,

skulle kunna hänvisa till att brottslingen komrne att lagforas här i

riket. Avslaget skulle härigenom kunna verka mjukare. Enligt kommitténs

uppfattning bör alltså vidgade möjligheter skapas att bär i riket lagföra en

utlänning för utomlands begånget brott. Frågan har emellertid enligt kommitténs

uppfattning sådant samband med andra allmänstraffrättsliga spörsmål,

att det synes mest ändamålsenligt att den löses vid omarbetningen av

strafflagens allmänna del på grundval av straffrättskommitténs utredning.

Kommittén har därför icke ansett sig böra framlägga något lagförslag i denna

del.

Vid remissbehandlingen av utlänningskommitténs förslag såvitt angår utlämningslagen

har förslaget i huvudsak lämnats utan erinran. Den kritik

som framkommit i remissvaren rör väsentligen blott detaljer i förslaget.

1954 års departementspromemoria

I den promemoria med förslag till ny utlämningslag, som -— enligt vad

förut anförts — har upprättats inom justitiedepartementet år 1954, erinras

till en början om att vår gällande lag om utlämning icke föreskriver, att utlämning

under vissa betingelser skall äga rum, utan den medger att utlämning

må äga rum om närmare angivna villkor är uppfyllda. Genom u 11 ä mningstraktater

med främmande stater kan emellertid uppkomma förpliktelse

för vårt land att utlämna. Vårt land har tidigare varit bundet av ett

stort antal traktater. Numera är praktiskt taget alla dessa ur kraft. De har

uppsagts från svensk sida för alt vi skall ha fria händer vid omarbetningen av

vår lagstiftning. Såsom utlänningskommittén närmare utvecklat är det även

för framtiden ur rättssäkerhetssynpunkt av värde, att vi såvitt möjligt har

en fri prövningsrätt, även om en sådan ordning — med hänsyn till att en

del länder i sin lagstiftning har bestämmelser om all utlämning icke får

medgivas annat än med stöd av traktat — i vissa fall kan medföra svårigheter

att få brottslingar utlämnade för lagföring i vårt land. När det nu för

oss gäller att utforma en ny lagstiftning om utlämning för brott, synes —

uttalas i promemorian — utgångspunkten böra vara, all ullämningsväscndet

skall regleras utan traktater, som förpliktar oss till utlämning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

En av de väsentliga uppgifterna vid revisionen av utlämningslagstiftningen

blir i övrigt, framhålles i promemorian, att bringa den i samklang med

den nya, är 1954 antagna utlänningslagen. Vad som därvid i främsta rummet

påkallar uppmärksamhet är frågorna om politiska brott och

politiskt flyktingskap. En grundläggande princip i utlänningslagen

är, att politiska flyktingar ej ulan synnerliga skäl skall vägras fristad

bär i riket och att en utlänning som regel ej skall avlägsnas härifrån till

land där han löper risk att utsättas för politisk förföljelse. Även beträffande

utlämning för brott bör denna princip upprätthållas; utlämning bör

alltså ej få ske till land, där personen kan riskera sådan förföljelse. Grundsatsen

att utlämning ej må ske för politiskt brott bör jämväl i övrigt bibehållas.

Frågan om vissa modifikationer i grundsatsen har emellertid kommit

under diskussion i utlänningskommitténs betänkande. Det är, uttalas i

promemorian, en mycket grannlaga och ömtålig fråga, hur en avvägning

skall göras mellan de olika intressen och synpunkter som här kräver beaktande.

I stort sett synes enligt promemorian de resultat till vilka kommittén

kommit vara godtagbara. På ett par punkter måste man dock ställa

sig tveksam till kommitténs ståndpunktstagande. Bl. a. kan det diskuteras

om det är lämpligt att, som kommittén föreslagit, göra avsteg från förbudet

mot utlämning för politiskt brott på grund av antaganden om gärningsmannens

blivande verksamhet här i landet.

Beträffande villkoren i övrigt för utlämning synes enligt promemorian

den gällande lagen i stort sett kunna tjäna såsom förebild även för en ny

lagstiftning. Utlänningskommitténs förslag i fråga om den bevisning som

bör förebringas om vederbörandes skuld till det brott för vilket utlämning

begäres understödjes i promemorian.

Vad angår förfarandet i utlämningsärenden anses i promemorian

en mera omfattande revision än utlänningskommittén tänkt sig

vara önskvärd. Eftersom utlämningsförfarandet ingår såsom ett led i lagföring

och bestraffning för brott, synes förfarandet så nära som möjligt

höra anknyta till de allmänna grunder som gäller för rättegången i brottmål.

Den domstolsbehandling, som skall äga rum för prövning av att villkoren

för utlämning är uppfyllda och som skall ligga till grund för Kungl.

Maj :ts ställningstagande till utlämningsframställningen, bör föregås av en

förundersökning genom åklagarmyndighets försorg i vanlig ordning, varvid

brottmålsprocessens olika tvångsmedel får användas med iakttagande

av gällande regler härom. Det är givet att vissa särregler är erforderliga,

men i stort sett torde förfarandet kunna regleras i överensstämmelse med

rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål. Beträffande försvaret

för den person som avses med en utlämningsframställning erinras i promemorian

om att 21 kap. rättegångsbalken upptar regler, som åsyftar att den

misstänkte alltid skall äga möjlighet till biträde vid sin talans förberedande

och utförande. Det påpekas att den, som är föremål för en begäran om

utlämning, i regel i hög grad torde vara i behov av sådant biträde. Det synes

därför riktigast att i lagen stadga, alt den som begäres utlämnad skall bi
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

trädas av försvarare. En regel av denna innebörd får till följd att, därest

han ej själv utser försvarare eller han utser försvarare som ej kan godtagas,

offentlig försvarare skall förordnas enligt 21 kap. 3 § tredje stycket

rättegångsbalken. I promemorian understrykes angelägenheten av att försvarare

finnes redan på ett tidigt stadium av utlämningsärendets behandling.

Av skäl som utlänningskommittén anfört har i promemorian ej upptagits

någon motsvarighet till 30 § i den gällande lagen, innebärande att lagen ej

äger tillämpning å framställningar om återförande av förrytmda sjömän.

I promemorian uttalas att, då det ur flera synpunkter är angeläget alt

revisionen av den svenska lagstiftningen i ämnet ej blir fördröjd, slutförandet

av det i Europarådet pågående arbetet på området ej torde kunna avvaktas.

Självfallet bör icke genomförandet av en ny lagstiftning hindra ett

fortsatt deltagande från svensk sida i de pågående förhandlingarna. Spörsmålet

hur vår lagstiftning skall utformas gentemot de övriga nordiska

länderna har i promemorian, med hänvisning till förhandlingarna i frågan,

lämnats å sido.

Yttranden över promemorian

Det i promemorian framlagda förslaget har i flertalet yttranden i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser uttalar tillfredsställelse

över att rättssäkerhetssynpunkterna på olika sätt beaktats i

förslaget.

De erinringar av principiell natur som anföres mot förslaget hänför sig

främst till frågan om traktater inom utlämningsväsendet.

Detta spörsmål har, delvis med anknytning till de pågående överläggningarna

inom Europarådet, upptagits av ett par remissinstanser. Justitiekanslersämbetet

har sålunda under hänvisning till det arbete som pågår för

samordning av principerna för utlämning såväl inom Europarådet som på

det nordiska planet ansett tiden möjligen ännu icke vara inne att genomföra

eu ny lag i ämnet. Enligt ämbetets mening kan den i promemorian

särskilt diskuterade frågan om lagstiftningens ställning till traktater påverkas

av resultatet av nämnda arbete. Ämbetet anser det likväl särskilt

önskvärt alt förfarandet i utlämningsärenden reformeras. Ändringar i detta

hänseende kan dock genomföras utan någon större svårighet och den

reglering som på detta sätt skulle komma till stånd skulle senare kunna

upptagas i en framtida ny lag. Ämbetet anser vidare den lösning förefalla

tilltalande som syftar till utlämningsväsendets reglerande utan traktater

under förutsättning att det utan olägenhet för landet låter sig göra att utforma

lagstiftningen med denna utgångspunkt. Emellertid finner ämbetet

det tveksamt om eu svensk lag om utlämning bör genomföras, vilken förhindrar

ingående av utlämningstraktater som förpliktar Sverige till utlämning.

I sammanhanget framhållcs att fall kan inträffa, där det av eu

folkopinion skulle befinnas helt otillfredsställande, att icke Sverige skulle

kunna få till sig utlämnad en svensk, som begått ett mycket svårt brott här

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

i rikel och därefter flytt till en främmande stat. Nedre justitierevisionen

har ansett det vara av stor betydelse att traktater rörande villkoren för utlämning

fortfarande kan ingås. Det måste antagas att detta i många fall är

en förutsättning för att kunna förmå främmande stater att utlämna personer

som i Sverige begått brott. Det synes icke föreligga tillräckliga skäl att

avhända sig några möjligheter att återhämta brottslingar, som lyckats fly

från landet, genom att avböja reglering av dessa frågor genom traktater.

Statens ntlänningskommission anför, att det torde vara uppenbart att efter

utfärdande av en enligt promemorians principer avfattad lag om utlämning

för brott den svenska regeringen icke utan ny lagstiftning skulle kunna

ratificera avtal, genom vilka Sverige förbinder sig att utlämna brottslingar

av vissa kategorier. Avtal av den natur som t. ex. avtalet den 26 juni

1873 mellan Sverige och Storbritannien, enligt vilket de båda staterna »engage

to deliver up to each other those persons who being accused or committed

—--» skulle alltså icke längre kunna ingås. Detta torde emeller
tid

komma att överhuvud förhindra utlämningsavtal med stater, vilkas utlämningsrätt

är helt grundad på konventioner (såsom t. ex. Amerikas Förenta

Stater) eller vilkas lagstiftning endast har karaktär av direktiv för

innehållet i de konventioner som slutes (t. ex. Storbritannien). Utlämningsinstitutet

skulle därigenom väsentligen förlora i betydelse såsom ett medel

att bekämpa brottslighet, helst som till de länder, i förhållande till vilka

svårigheter kan väntas uppstå, hör även Australien, Belgien, Canada, Irländska

republiken, Nya Zeeland och Sydafrika. Enligt kommissionens uppfattning

skulle på nu förevarande punkt av utlämningsrätten en lagstiftning

enligt de av 1949 års utlänningskommitté förordade grunderna vara

att föredraga. Med dessa grunder kan svenska regeringen sluta avtal om

ömsesidigt utlämnande av förbrytare med stater, vilkas rättsordning står

var rättsordning nära, men icke med stater, vilkas rättsordning står oss

mera fjärran. Kommissionen framhåller vidare, att om arbetet inom Europarådet

leder till positivt resultat, måste Sverige, om det vill ansluta sig till

nyssnämnda konvention, ha en lagstiftning om utlämning, som överhuvud

möjliggör slutande av avtal om utlämning. Vid sådant förhållande synes

det olämpligt att nu genomföra en lagstiftning, som förhindrar slutande av

dylika avtal. Utlänningsnämnden, som i sitt yttrande lämnat en översikt av

utlämningsfrågans behandling i Europarådet, anmärker att man i betraktande

av det intresse, som ägnats frågan i dess europeiska sammanhang,

icke utan fog synes kunna antaga, att ett positivt resultat inom rimlig tid

hör kunna ernås. Med hänsyn härtill och då det måste anses vara ett angeläget

intresse inom utlämningsrätten att åstadkomma största möjliga likformighet

staterna emellan anser sig nämnden — som delar utlänningskoinmitténs

uppfattning, att nu gällande lag om utlämning i stort sett väl motsvarar

nutida krav — böra ifrågasätta att den föreslagna lagstiftningen

tills vidare bör anstå. Polismästaren i Malmö har framhållit, att en skärpt

hållning från svensk sida i utlämningsärenden av allt att döma kommer att

i motsvarande mån minska möjligheterna för utlämning till Sverige av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

personer, som begått brott här. För närvarande söker sådana personer endast

i ringa utsträckning undgå lagföring och straff genom att fly från

landet. Ej ens de numera goda möjligheterna till okontrollerad gränspassering

torde nämnvärt lia ökat flyktfallen. I samma män söker endast få

utlänningar begagna sig av möjligheten alt genom flykt till Sverige undgå

efterräkningar för brott. Anledningen till att brottslingar icke i högre grad

söker sätta sig i säkerhet genom flykt över gränsen är utan tvivel framför

allt den uppfattningen, att flykt icke lönar sig på grund av risken för utlämning.

Med ökade flyktrisker torde följa en ökning av antalet häktningar

vid våra domstolar och i motsvarande mån en minskning av det antal fall,

då reseförbud eller vistelse på fri fot anses möjlig. En dylik utveckling måste

anses som en mindre önskvärd följd av mera restriktiva utlämningsbestämmelser.

En ledamot av utlänningskommissionen, professorn E. Håstad, har yrkat,

att den nya lagen borde innehålla stadganden, enligt vilka utlämning

efter samma prövning av högsta domstolen som eljest även skulle kunna

ske till en enligt folkrättens principer upprättad internationell domstol. Det

synes enligt Håstad riktigare att redan nu fastslå detta i lagen än att i händelse

av en framtida situation liknande den som föranledde inrättande

av Niirnbergdomstolen åvägabringa en lex in casu, som knappast kan undgå

att få retroaktiv karaktär.

Spörsmålet om utvidgning av strafflagens ju risdi ktionsregler

i samband med revideringen av utlämningslagstiftningen

beröres av utlänningskommissionen, som därvid erinrar om att ett i utlandet

av utlänning begånget brott mot utlänning eller utländskt intresse i

princip faller utanför svensk straffrätt. Om man sätter denna grundsats i

relation till de i promemorian föreslagna reglerna, kan man komma till anmärkningsvärda

resultat. Om en engelsman i England mot annan än svensk

begår ett brott (t. ex. mord), som enligt engelsk rätt blott kan sonas med

dödsstraff, och om han därefter flyr till Sverige, kan han icke utlämnas till

England, enär enligt den i promemorian föreslagna lagtexten utlämning icke

kan ske under annat villkor än att dödsstraff icke följer å brottet. Han kan

heller icke lagforas i Sverige, enär svensk straffrätt ej är tillämplig. För att

dylika konsekvenser skall undgås, anser kommissionen, att lagförslaget i

varje fall icke bör bli föremål för proposition annat än samtidigt med proposition

i anledning av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, eller

också bör den av straffrättskommittén föreslagna utvidgningen av den

svenska straffrättens tillämpning brytas ut ur brottsbalken för att göras till

föremål för proposition i samband med framläggande för riksdagen av promemorians

förslag till lag om utlämning. Även statsåklagaren i Göteborg

anser, att genomförandet av brottsbalksförslaget bör avvaktas.

Beträffande det i promemorian föreslagna förfarandet i utlämning

s ä r e n d e n har några starkare invändningar av principiell natur

icke framförts i remissyttrandena. Förslaget all närmare anknyta förfarandet

till rättegångsbalkens regler har sålunda överlag vunnit gillande,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

ehuru erinringar framkommit mot promemorians förslag på särskilda

punkter.

Här må endast beröras spörsmålet om försvaret för den person som avses

med en utlämningsframställning. Två remissmyndigheter, nämligen

landsfogden i Värmlands län och polismästaren i Malmö, har ansett det onödigt

att försvarare förordnas, då vederbörande varken önskar eller behöver

försvaras. Advokatsamfundet å sin sida hälsar med tillfredsställelse förslagets

bestämmelse, att offentlig försvarare ovillkorligen skall förordnas i utlämningsärenden,

och föreslår viss komplettering av förslaget. Samfundet

anför:

Det offentliga försvaret bör i första hand finnas från en tidpunkt så snart

som möjligt efter gripandet till dess Kungl. Maj:ts beslut i utlämningsärendet

föreligger. Om framställningen om utlämning bifalles, bör emellertid

försvararen kvarstå till dess utlämningen verkställts, och även — i viss utsträckning

i fall som i 22 § i promemorians förslag sägs — efter det utlämning

skett.

Det är viktigt att utlänningen så gott som omedelbart får tillfälle överlägga

med sin försvarare. Med det förfarande som beskrives i 21 § i promemorians

förslag kommer väl ofta en vecka eller kanske fjorton dagars tid att

förflyta, innan förundersökningen börjar. Det finns ingen anledning varför

utlänningen under denna tid skall stå utan försvarare. Gäller exempelvis

misstanken ett för tämligen kort tid sedan begånget brott, kan det vara

angeläget att — då utlänningen förnekar gärningen — undersöka hans alibi

eller möjligheterna att fastställa ett sådant. Det är givetvis angeläget att

försvararens arbete härmed kan påbörjas utan någon tidsutdräkt. En försvarare

kan under detta första skede före förundersökningen ha även andra

funktioner att fylla.

Även efter det högsta domstolens behandling av ärendet blivit avslutad

kan möjligen sakmaterial till den misstänktes förmån anskaffas, men jämväl

i övrigt kan det föreligga skäl att i utlänningens intresse bevaka ärendets

fortsatta behandling. Högsta domstolens prövning avser ju icke alla förhållanden,

vilka kunna ha betydelse för ärendets slutliga avgörande. Det är icke

heller uteslutet att Kungl. Maj:t, sedan högsta domstolen förklarat att hinder

mot utlämning icke möter, självständigt prövar samma förhållanden.

Dessutom kunna skilda lämplighets- och billighetshänsyn få inflytande på

beslutet. Det kan bli fråga om överväganden med hänsyn till exempelvis

rättsuppfattning och rättsprocedur i det land som begärt utlämning och/eller

till omständigheter i utlänningens person, vilka med särskild styrka kunna

tala mot en utlämning; han kan exempelvis vara sinnessjuk, han kan ha

viss anknytning till Sverige etc. Det kan också förekomma konkurrens mellan

framställningar från olika stater. Utlänningen bör äga rätt att göra sina

synpunkter gällande även vid prövningen av sådana omständigheter och

rättsfrågor, vilka icke upptagits eller kunnat upptagas vid förhandlingen. En

sådan rätt kräver biträde av försvarare för att kunna realiseras.

Samfundet har jämväl fäst uppmärksamheten på att det kan finnas anledning

att undersöka i vad mån förslaget bör föranleda ändringar i bl. a.

lagen om fri rättegång och lagen om ersättning åt oskyldigt häktade eller

dömda.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 är 1957

Inom Europarådet utarbetade konventionsförslag

Såsom inledningsvis anförts har en expertkommitté inom Europarådet i

en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport framlagt förslag dels till mönster för

bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till multilateral konvention

i samma ämne. De båda konventionsförslagen skiljer sig icke i princip

från varandra, men förslaget till bilaterala konventioner är försett med

alternativa texter för olika tänkbara fall inom ramen för var och en av de

föreslagna artiklarna. Båda förslagen har enligt rapporten utformats i enlighet

med de traditionella principerna för utlämning och syftar i första hand

till bekämpande av brottsligheten.

I det följande skall lämnas en redogörelse för huvudgrunderna i förslaget

till multilateral konvention.

Enligt art. 1 åtager de traktatslutande staterna sig att, enligt bestämmelserna

i konventionen, till varandra utlämna personer, som är misstänkta för

brott eller som önskas överlämnade för verkställighet av dom.

Utlämning skall enligt art. 2 beviljas endast för brott, vilka enligt lagstiftningen

i den begärande staten och i den stat till vilken framställningen riktas

är belagda med frihetsstraff med maximum av minst ett år eller med

svårare straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff stadgas att

det utmätta straffet skall utgöra frihetsstraff under minst fyra månader.

Artikeln innehåller emellertid vissa bestämmelser som möjliggör undantag

från de angivna principerna. Om en utlämningsframställning avser — förutom

brott som enligt det anförda är utlämningsbant — jämväl annat brott

som enligt båda staternas lagstiftning är av beskaffenhet att kunna föranleda

frihetsstraff, skall utlämning för det senare brottet få ske även om det

icke uppfyller kraven i fråga om strafflatituden eller straffets mått. Vidare

kan en kontraktslutande part, vars lagstiftning förbjuder utlämning för

visst slag av brott, utesluta tillämpligheten av konventionen i fråga om sådant

brott.

Bestämmelser om utlämning för politiska brott upptages i förslaget i art. 3.

Huvudregeln är, att utlämning ej skall beviljas om det brott, för vilket utlämning

begäres, av den stat till vilken framställningen riktas anses vara

ett politiskt brott eller eit brott vilket sammanhänger med politiskt brott.

Utlämning skall ej heller ske om den stat, till vilken framställning om utlämning

för ett icke politiskt brott riktas, har grundad anledning antaga att

framställningen bar gjorts i syfte att åtala eller straffa personen av politiska

skäl eller att han eljest skall av politiska skäl komma att utsättas för

diskriminerande åtgärder. Artikeln innehåller därjämte en regel, motsvarande

den s. k. belgiska attentatsklausulen, samt hänvisning till sådana åtaganden

som de kontraktsslutande parterna må ha gjort i andra konventioner

av multilateral karaktär.

Från den i princip ovillkorliga skyldigheten att utlämna bar — i art. 4 och

5 — undantagits militära och fiskaliska brott; beträffande fiskaliska brott

förutsattes dock, alt särskild överenskommelse om utlämning kan träffas.

I fråga om egna medborgare stadgar art. 6 såsom huvudregel, att den stat

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

till vilken framställning om utlämning riktas kan bifalla denna, även om

den avser egen medborgare, såvitt statens lagstiftning medger det. Därest

utlämning icke sker, föreligger enligt samma artikel skyldighet för nämnda

stat att, därest den begärande staten fordrar det, föranstalta om åtal för

brottet samt sedermera underrätta den begärande staten om resultatet av

dess framställning. Kontraktsslutande stat skall äga möjlighet att i en särskild

deklaration angiva vad den avser med begreppet egen medborgare i

konventionens mening.

I art. 7—10 upptages bestämmelser, i stort sett motsvarande de i svensk

gällande lag förekommande, angående hinder mot utlämning med hänsyn

till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång angående brottet i

den stat, till vilken framställningen riktas, samt preskription.

I art. 11 behandlas frågan om utlämning i sådana fall då dödsstraff kan

komma i fråga enligt lagen i den begärande staten och denna stat ej avger

godtagbar försäkran att en eventuell dom å dödsstraff ej kommer att verkställas.

Regeln är att utlämning då kan vägras, därest dödsstraff enligt lagen

i den stat, till vilken framställningen riktas, icke kan följa å brottet eller

enligt vedertagen praxis därstädes icke verkställes.

Bestämmelser som reglerar förfarandet i anslutning till en framställning

om utlämning för brott finnes upptagna i art. 12. Framställningen skall

göras på diplomatisk väg eller i annan ordning varom särskild överenskommelse

må ha träffats. Den skall vara åtföljd av original eller bestyrkt avskrift

av fällande dom eller häktningsbeslut samt vissa närmare angivna

uPPgifter rörande brottet och tillämpliga lagrum in. m. ävensom beskrivning

av den person som avses med framställningen och de uppgifter i övrigt

som kan vara av betydelse för fastställande av hans identitet.

Om skyldighet för den begärande staten att överlämna kompletterande

utredning upptar utkastet bestämmelser i art. 13. Vidare finns bestämmelser

i art. U, i stort sett motsvarande dem i svensk gällande rätt, om förbud

i princip att i den stat, till vilken utlämning skett, åtala, döma eller vidtaga

åtgärder för verkställighet av straff för annat före utlämningen begånget

brott än det, för vilket utlämningen skett. Tidsfristen för lämnande

av statens territorium bar i förslaget satts till 45 dagar. I art. 15 upptages

regler beträffande vidare utlämnande till tredje stat, i huvudsak med samma

innehåll som i svensk gällande rätt.

Begäran om provisoriskt omhändertagande av en för brott misstänkt person

i avvaktan på framställning om utlämning kan ske enligt regler, som

meddelas i art. 16.

För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma

brott eller för flera olika brott föreskrives i art. 17, att den stat, till vilken

framställningen riktas, skall fatta sitt beslut med beaktande av alla förekommande

omständigheter, särskilt brottens svårhetsgrad och platsen för

deras begående, tidpunkten för de skilda framställningarna, vederbörandes

nationalitet och möjligheten till vidare utlämning till annan stat.

I art. 13 har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

utlämningsbeslut. Vidare finnes i art. 19 regler om uppskov med utlämning

i vissa fall samt om tillfällig utlämning. Artikeln innebär, att överlämnandet

av en person, beträffande vilken beslut fattats om utlämning, kan uppskjutas

i avbidan på utgången av åtal eller verkställighet av straff för annat

brott än det för vilket utlämning begärts. Den stat till vilken framställningen

riktas kan även — i stället för att uppskjuta överlämnandet — tillfälligt

utlämna vederbörande med villkor om återlämnande enligt vad som bestämmes

genom ömsesidig överenskommelse.

Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för den stat till vilken

framställning om utlämning riktas alt tillvarataga och överlämna egendom,

som kan tjäna som bevis om brottet eller som förvärvats genom brottet.

Överlämnandet skall ske med förbehåll för annans rätt.

I art. 21 upptages bestämmelser om de villkor som skall gälla för rätt att

genom något av de konventionsbundna länderna föra person som utlämnas

för brott. Sådan rätt skall i princip gälla, såvitt icke det avsedda brottet av

det land, genom vilket transiteringen skall ske, anses vara ett politiskt eller

rent militärt brott. Transitering av transiteringslandets egna medborgare

kan vägras.

I art. 22—25 meddelas vissa bestämmelser av huvudsakligen formell na

tur (angående det språk som skall nyttjas, kostnader m. m.).

Konventionsförslagel upptager härefter i art. 26 bestämmelser om reservationsrätt.

Det är enligt förslaget avsett, att kontraktsslutande stat skall vid

undertecknandet eller ratificeringen kunna reservera sig med hänsyn till

vilken som helst bestämmelse i konventionen. Reservation bör återtagas så

snart omständigheterna medger det. En stat som reserverat sig i fråga om

viss bestämmelse kan ej mot annan kontraktsslutande stat åberopa bestämmelsen

i vidare mån än den själv accepterat bestämmelsen. Det må i detta

sammanhang anmärkas att den svenska delegationen i expertkommittén under

överläggningarna förutskickat, att vid eventuell anslutning till konventionen

från svensk sida reservationer på vissa punkter kan komma att bli påkallade.

Sålunda har delegationen uttalat sig för att konventionen bör kompletteras

med en regel av innebörd, att utlämning av en person må vägras,

om den för honom skulle medföra exceptionella konsekvenser ur humanitär

synpunkt, med hänsyn särskilt till hans ålder eller hälsa. Vidare har delegationen

gjort förbehåll för att Sverige kan önska att, då fråga ej är om utlämning

av person som redan är dömd för brottet, äga befogenhet att själv

pröva om den som begäres utlämnad skall anses misstänkt för brottet. Därjämte

har delegationen reserverat sig med hänsyn till Sveriges ståndpunktstagande

i fråga om den s. k. belgiska attentatsklausulen.

Art. 27 avser konventionens tillämplighet i territoriellt avseende, och i

art. 28 upptages bestämmelser om förhållandet mellan konventionen och

bilaterala överenskommelser mellan de till konventionen anslutna staterna.

Förslagets bestämmelser i det senare ämnet innebär bl. a., att hinder icke

■öreligger för stater med likartade rättssystem att sinsemellan reglera utläniningsväscndel

utan hänsyn till bestämmelserna i konventionen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Återstående artiklar i utkastet, art. 29—32, avser spörsmål angående förfarandet

vid ratificering, konventionens ikraftträdande in. in.

Departementschefen

Den samverkan olika stater emellan för brottslighetens bekämpande, som

sker genom att för brott dömda eller misstänkta personer utlämnas från en

stat till en annan, fanns ej i gamla tider. Enligt ett äldre åskådningssätt

ansågs en stat ej ha anledning att befatta sig med brott, som begåtts utom

dess territorium, vare sig genom att själv bestraffa sådana brott eller genom

att utlämna den brottslige. Denna restriktiva inställning mildrades dock

allt eftersom förbindelserna mellan staterna blev livligare. Då utlämning

började praktiseras, var den först begränsad huvudsakligen till politiska

brottslingar, men så småningom skedde en omsvängning. I slutet av 1700- talet och början av 1800-talet vann grundsatsen om asylrätt för politiska

brottslingar insteg, medan utlämning för icke politiska brott förekom i allt

större utsträckning. Utlämningsinstitutet har sedermera fått en fast reglering,

och det utgör numera ett viktigt led i åtgärderna för att bekämpa kriminaliteten.

Vid regleringen av utlämningsväsendet bär olika system kommit till användning.

Det vanligaste är att stater genom traktat åtager sig ömsesidig

skyldighet att under vissa betingelser utlämna brottslingar, som tagit sin

tillflykt i ettdera av de traktatslutande länderna. I många fall finnes därjämte

intern lagstiftning, som anger minimivillkor för utlämning och således fastställer

den ram inom vilken traktaterna kan ingås. Vad angår förhållandet

mellan denna lagstiftning och traktaterna går vissa länder så långt,

att förefintligheten av traktat uppställes såsom villkor för att utlämning

skall få ske. Andra länder åter är mindre stränga i detta avseende och tilllåter

utlämning oberoende av om traktat föreligger eller ej. Till denna senare

grupp hör Sverige. Det stadgas sålunda uttryckligen i 1 § i den gällande

utlämningslagen av år 1913, att utlämning må ske, även om ej till stöd för

framställningen därom föreligger överenskommelse med den främmande

staten; som regel bör dock enligt lagen krävas utfästelse från den främmande

staten att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

Sverige har emellertid intill de senaste åren varit bundet av ett antal utlämningstraktater,

på grundval av vilka förelegat skyldighet att under särskilda

betingelser utlämna brottslingar från vårt land. Flertalet av dessa är

föi närvarande ur kraft, sedan de med hänvisning till förestående revision

av vår utläinningslagstiftning blivit uppsagda från svensk sida. I huvudsak

kvarstår för närvarande blott de traktater som träffats med Danmark, Finland

och Norge.

Även i fortsättningen torde för Sveriges del böra upprätthållas den grundsatsen,

att utlämning kan ske oberoende av traktat. Grundvalen för utlämningsväsendet

bör alltså såsom nu vara en lag, som medger att utlämning

må äga rum, om närmare angivna villkor är uppfyllda. Ett viktigt problem

iir emellertid om och i vad mån lagstiftningen bör kompletteras med förplik
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 är 1957

lande traktater. Utlänningskommittén bär i sitt år 1951 avgivna betänkande,

för vars huvudinnehåll en redogörelse lämnats i det föregående, utförligt

behandlat denna fråga och därvid granskat de olika synpunkter som kan

anläggas på frågan. Kommittén har pekat på möjligheten att i ett land, med

vilket traktat slutits, kan inträffa sådana ändringar i samhällsordningen att

den rättssäkerhet som enligt vår åskådning bör förbindas med utlämning

ej längre förefinnes. Visserligen kan traktaten uppsägas, men en uppsägning

kan ur utrikespolitisk synpunkt vara ömtålig, och åtgärden löser icke

svårigheterna beträffande sådana utlämningsfall som blir aktuella, medan

uppsägningstiden löper. Med hänsyn härtill har kommittén ifrågasatt, om

icke Sverige överhuvud taget borde avstå från att sluta utlämningstraktater.

Enär vissa stater för utlämning kräver, att konvention föreligger, har kommittén

likväl ej velat förorda ett system som liell utesluter utlämningskonventioner,

men kommittén har rekommenderat återhållsamhet vid avslutande

av sådana konventioner. Den restriktiva hållning som kommittén sålunda

intagit i denna fråga har ytterligare skärpts i den år 1954 framlagda departementspromemorian

med förslag till ny utlämningslag.

För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater, vilka

ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en

framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är

uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare strafflagstiftning

och med de principer som numera tillämpas i fråga om behandlingen

av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlänningslagstiftningen

kan det riktas invändningar mot ett system, enligt vilket

en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder

sig möjligheten att själv bestämma över personer som befinner sig inom

dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tillämpas

inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade väsentligt

andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i vår

tid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall bekämpa

brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationerna

mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare är ett

gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgärder samordnas

med varandra i överensstämmelse med den allmänna kriminalpolitiska

utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde tagas upp

till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för samverkan vid

anstaltsbehandling, övervakning vid kriminalvård i frihet in. in. Frågan om

utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större problemkomplex.

Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt utformade

utan snarare bygga på eu mera allmän samverkan till brottslighetens

bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, alt individen

bär rätt att ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgärder än

som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår som

rimligt. Delta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grundsatser

som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen för

utlämning mellan de nordiska länderna har man förberedelsevis enat sig om

en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som avgivits

av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är föremål för

prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande konventionerna

om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad i de skilda

länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för utlämning

men bibehåller sin frihet att efter omständigheterna pröva om utlämning

skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brottslige. Om en

dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de nordiska länderna

få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för brottslighetens

bekämpande som nyss antytts. En annan nordisk kommitté, som tillsatts för

detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.

Det vore enligt min mening i princip önskvärt att arbeta efter samma linjer

när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår av

den föregående redogörelsen har man emellertid vid det arbete på utlämningsväsendets

område som under senare år bedrivits inom Europarådet

funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konventionsutkast

som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att staterna på

sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utlämna brottslingar.

Det'' är tydligt att traktatsystemet alljämt har ett starkt fotfäste;

vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grundsatsen att

utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka ömsesidigt förpliktande

traktat ingåtts. \ id sådant förhållande torde även Sverige få vara

berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En ovillkorlig förutsättning

för vårt lands anslutning till utlämningstraktat bör dock vara att

— om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsfall

föreliggande omständigheter — individen dock garanteras det mått

av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.

Själva lagstiftningen om utlämning fyller funktionen att angiva de villkor,

som i varje särskilt fall måste vara uppfyllda för att utlämning skall få komma

till stånd; samtidigt drager den upp de gränser inom vilka eu utlämningstraktat

måste hålla sig. En reform av 1913 års numera föråldrade lag

bär under senare år förberetts i anslutning till den nya utlänningslagstiftningen

med särskilt sikte på ett stärkande av individens rättsskydd. Läget

ai alltså det, att vår lagstiftning om utlämning står inför revision samtidigt

som en reglering i konventionsform av utlämningsväsendet förberedes inom

Europarådet. En del remissinstanser bar anfört att ett ställningstagande

från de svenska statsmakternas sida till lagstiftningsfrågan bör anstå, till

dess arbetet inom Europarådet avslutats. De konventionsförslag som numera

utarbetats av en särskild expertkommitté och för vilkas huvudinnehåll eu

redogörelse lämnats i det föregående torde emellertid, även om de måhända

ej innefattar en lielt slutlig lösning, giva eu tillräckligt klar bild av bur

en blivande^ konvention kommer att gestalta sig, och ett uppskov med lagstiftningsfrågan

med hänsyn till arbetet inom Europarådet synes ej längre

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

31

påkallat. Det är under alla förhållanden angeläget att snarast få till stånd

en intern utlämningslagstiftning, som ger uttryck för den i vårt land rådande

uppfattningen om vilket skydd som bör beredas individen då det gäller

utlämning. I den mån 1913 års utlämningslag icke svarar mot nutida krav i

detta avseende synes den böra utan ytterligare dröjsmål revideras.

Jag vill sålunda förorda att spörsmålet om hur vår lagstiftning i ämnet

skall vara utformad upptages till prövning. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen bar utlänningskommittön föreslagit vissa ändringar i 1913

års lag, medan i en senare departementspromemoria framlagts förslag till

helt ny lag i ämnet. Även enligt min mening kräves en så omfattande revision

att en ny lag bör utarbetas, och det i promemorian framlagda förslaget synes

härvid i huvudsak ägnat att tjäna såsom grundval. I det följande redogöres

för de huvudprinciper som jag funnit böra följas vid lagstiftningens utformning.

Grundsatsen att svensk medborgare icke kan utlämnas

är fastslagen i 1913 års lag och bör upptagas även i den nya lagen. Det må

anmärkas att vissa uppmjukningar i principen diskuterats i samband med

förberedelserna till en förenklad ordning vid utlämning mellan de nordiska

länderna. Såvitt angår utlämning till utomnordiska länder bar någon sådan

uppmjukning icke ifrågasatts; tvärtom har antytts möjligheten av en vidgad

tillämpning av det skydd mot utlämning som tillkommer personer med

svenskt medborgarskap. Jag återkommer till detta spörsmål i den speciella

motiveringen.

Vad angår frågan v i 1 k a gärningar som bör föranleda utlämning

är 1913 års lag påfallande restriktiv, i det allenast brott — av

viss svårhetsgrad — som faller under allmänna strafflagen eller sjölagen

kan giva anledning till utlämning. Det synes motiverat att på denna punkt

vidga lagens tillämpningsområde, så att även andra specialstraffrättsliga

brott än brott enligt sjölagen inbegripes. Något ovillkorligt binder mot utlämning

för s. k. fiskaliska brott (överträdelser av skatteförfattningar

o. dyl.) finnes ej anledning att uppställa. Militära brott bör emellertid liksom

biltills vara undantagna. Likaså bör det viktiga förbudet mot utlämning

för politiska brott upprätthållas. Hur delta förbud skall närmare avgränsas

är ett komplicerat och svårlöst problem, där motstridiga synpunkter

måste avvägas mot varandra. Jag skall närmare behandla de hithörande

spörsmålen i den speciella motiveringen.

Enligt den gällande lagen får utlämning ej medgivas, om den gärning, för

vilken utlämning begäres, enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom

tryckfrihetsbrott. Det må erinras om att frågan om utlämning för brott av

denna beskaffenhet var föremål för delade meningar vid tillkomsten av

1913 års lag. 1 det till lagrådet remitterade förslaget hade icke stadgats något

binder mot utlämning, men tre av lagrådets ledamöter ansåg det ej väl

överensstämma med de garantier mot obehörigt intrång i tryckfriheten, som

funnes uppställda i svensk grundlag, att för brott av denna art medgiva utlämning.

En ledamot uttalade — under erinran alt politiska brott ändock

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

vore undantagna från utlämning och att alltså de tryckfrihetsbrott för vilka

utlämning kunde ifrågakomma huvudsakligen reducerade sig till sådana

som vore att bedöma såsom förgripelser mot enskild man — att denna de

ifrågavarande brottens karaktär icke i och för sig kunde utgöra skäl för ett

stadgande om förhud mot utlämning. Departementschefen följde sedermera

i propositionen till riksdagen lagrådets majoritet och upptog således i förslaget

det stadgande som nu ingår i lagen.1 Det berörda utlämningshindret

har bibehållits såväl i utlänningskommitténs förslag som i 1954 års promemoria.

Emellertid kan enligt min mening ej åberopas några principiella

skäl för att undantaga tryckfrihetsbrott, och det synes ej vara anledning att

stänga möjligheten att i förekommande fall utlämna en person som gjort

sig skyldig till brott av denna beskaffenhet. Jag har därför i förslaget icke

upptagit något förbud mot utlämning för tryckfrihetsbrott.

En viktig grundsats i utlänningslagen av år 1954 är, att en utlänning som

regel ej skall avlägsnas härifrån till land, där han löper risk att utsättas för

förföljelse med anledning av sin härstamning eller sin religiösa eller politiska

uppfattning. Det är angeläget att denna princip om skydd för individen

mot att utsättas för politisk förföljelse upprätthålles även när

det gäller utlämning, såsom en komplettering till förbudet mot att utlämna

för politiskt brott. En bestämmelse i ämnet bör sålunda upptagas i den nya

lagen. Det förslag som utlänningskommittén i detta avseende framlagt innebär

icke alt något absolut hinder mot utlämning i de avsedda situationerna

uppställes, utan en avvägning skall enligt förslaget ske mellan å ena sidan

den befarade förföljelsen och å andra sidan brottets beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt. Jag anser för min del, att förslaget bör skärpas på

denna punkt, och vill därför ansluta mig till den mera restriktiva utformning

av bestämmelsen som förordats i 1954 års promemoria.

Som jag förut framhållit har individen rätt att ställa krav på att icke utsättas

för mera ingripande åtgärder än som med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter framstår som rimligt. Då det uppenbarligen icke

är möjligt att förutse alla sådana omständigheter som i det särskilda fallet

kan kräva beaktande, kan det angivna kravet i full utsträckning tillgodoses

endast såvitt den utlämningsbeviljande myndigheten äger fri prövningsrätt

inom den ram som lagstiftningen anger. I den mån utlämningstraktat av

förpliktande karaktär träffats blir möjligheterna till en allsidig bedömning

av ett utlämningsärende mera begränsade. Emellertid bör tillses att under

alla förhållanden — vare sig traktat föreligger eller ej — utlämning icke

kommer till stånd i sådana fall, då utlämningen med hänsyn till den avsedda

personens ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt framstår

såsom klart oförenlig med humanitetens kra v. En föreskrift av

denna innebörd bör till individens skydd upptagas i lagen och därigenom

även ingå såsom förbehåll i blivande utlämningstraktater. Såsom framgår

av den föregående redogörelsen har från svensk sida vid förhandlingarna i

Europarådets expertkommitté framförts förslag om upptagande av en mot
1

Se prop. 1913:50 s 71 och 80.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

svarande föreskrift i den europeiska utlämningskonventionen. Förslaget har

ej vnnnit majoritet, men det synes mig angeläget att Sverige icke binder

sig vid en konvention utan ett förbehåll av nu antydd beskaffenhet. Då man

får räkna med eventualiteten att meningsskiljaktighet kan uppkomma mellan

Sverige och utlämningssökande stat om tillämpningen av en dylik föreskrift,

torde hinder ej böra uppställas mot att i traktat bestämma, att frågan

därom kan hänskjutas till särskilt internationellt skiljedomsförfarande.

EU spörsmål av stor betydelse för individens rättsskydd gäller vilken

bevisning som bör förebringas i skuldfrågan. Den gällande

lagen tillerkänner i allmänhet fällande dom eller häktningsbeslut i den

främmande staten vitsord i detta avseende. Utlänningskommittén har emellertid

ansett, att i utlämningsärende skall ske en prövning av vederbörandes

brottslighet. Enligt kommitténs förslag skall regelmässigt krävas så mycket

bevisning, att sannolika skäl föreligger till misstanke att han är skyldig till

brottet. Kommitténs förslag bar, i huvudsak i oförändrat skick, upptagits i

1954 års departementspromemoria. Jag anser för min del välgrundat att

upprätthålla detta krav, och det bör i princip upprätthållas, även när utlämningsframställning

åsyftar att möjliggöra verkställighet av ett i den utlämningssökande

staten ådömt frihetsstraff och således grundar sig på en

fällande dom. Del synes emellertid knappast möta betänkligheter att uppmjuka

kravet på särskild utredning i skuldfrågan, om i framställningen åberopas

en fällande dom och framställningen kommer från en stat, vars processordning

enligt uppfattningen i vårt land är fullt tillfredsställande ur

rättssäkerhetssynpunkt. Vid slutande av utlämningstraktat bör sålunda

kunna föreskrivas, att fällande dom i den begärande staten skall accepteras

såsom tillräcklig utredning i skuldfrågan. Mera tveksamt är om en liknande

betydelse bör kunna tillerkännas häktningsbeslut i den främmande staten.

Ur rättssäkerhetssynpunkt anmäler sig vissa betänkligheter häremot, men

jag anser mig dock ej böra hävda att lagstiftningen skall uppställa ett absolut

hinder mot träffande av överenskommelse med främmande stat i sådant

hänseende. Eu ovillkorlig förutsättning bör dock vara, att överenskommelsen

begränsas till att avse sådant häktningsbeslut som meddelats av domstol

eller domare. Klart synes också vara att den som begäres utlämnad skall

äga möjlighet att kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade

presumtionen genom en här i landet framförd bevisning; utlämning bör

alltså ej i något fall kunna komma i fråga, då den person som begäres utlämnad

kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa,

att han ej har begått det uppgivna brottet. På samma sätt som i fråga om

tillämpningen av den föreslagna regeln om beaktande av humanitära krav

torde höra finnas möjlighet att i traktat bestämma att meningsskiljaktighet

mellan Sverige och den främmande staten om skuldfrågan kan hänskjutas

till prövning i form av internationellt skiljedomsförfarande.

Utlämning bör ej få äga rum, om den person som avses riskerar dödsstraff.

Det kan ej anses förenligt med svensk rättsuppfattning alt utlämna

eu person utan garanti för att dödsstraff ej skall komma i fråga.

it Tlihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

I den gällande lagen finnes en regel (11 § första stycket punkten 3), som

avser att förhindra att en från vårt land utlämnad person ställes inför en

extra-ordinär domstol. Vid beviljande av utlämning skall enligt

denna regel uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får för det

med utlämningen avsedda brottet ställas under tilltal inför domstol, vilken

endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats befogenhet

att döma i mål av sådan beskaffenhet. Till stöd för denna regel bar

anförts, att utlämning vilar på förtroende till de dömande myndigheterna

i den främmande staten, men att detta förtroende endast gäller de ordinarie

domstolarna; tillsättandet av en undantagsdomstol för ett särskilt fall uppväcker

nödvändigtvis misstanke om partiskhet.* 1 Regeln har hindrat utlämning

från vårt land exempelvis av sådana personer som avsetts bli åtalade

vid någon av de efter det senaste världskriget inrättade särskilda domstolarna

för krigsförbrytare. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke den

gällande lagen på denna punkt är för restriktiv. Den omständigheten att en

särskild domstol inrättas behöver icke innebära, att rättssäkerheten kommer

i fara. Det bör därför finnas möjlighet att göra undantag för sådana

fall, då tillbörliga krav på rättssäkerhet kan anses uppfyllda.

Beträffande förfarandet i utlämningsärenden torde som hittills

böra gälla, att beslutande myndighet skall vara Kungl. Maj :t. Utlänningskommittén

har i fråga om förfarandets närmare gestaltning föreslagit en del

smärre jämkningar i förhållande till den nuvarande ordningen. I enlighet

med vad som föreslagits i 1954 års departementspromemoria synes emellertid

förfarandet böra göras till föremål för en mera genomgripande revision,

varvid bör eftersträvas att så mycket som möjligt anknyta till de allmänna

grunderna för rättegången i brottmål. Den utformning av förfarandet som

med denna utgångspunkt förordats i promemorian synes med ändringar på

eu del punkter kunna läggas till grund för lagstiftning. Förfarandet skall

sålunda inledas med en framställning, som liksom hittills bör göras på diplomatisk

väg och grundas på fällande dom eller häktningsbeslut. Framställningen

kan omedelbart avslas av Kungl. Maj:t, om det utan närmare utredning

står klart att den ej kan bifallas. Om sådant omedelbart avslagsbeslut

ej meddelas, bör handlingarna i ärendet överlämnas till riksåklagarämbetet

för erforderlig utredning. Denna utredning bör i huvudsak verkställas som

en vanlig förundersökning i ett brottmål. Häktning skall ej vara obligatorisk

utan liksom tvångsmedel i övrigt tillgripas efter prövning i varje särskilt

fall enligt samma principer som eljest i brottmål. Utredningen bör avslutas

med pi övning av högsta domstolen, huruvida hinder mot utlämning föreligger.

Allenast om högsta domstolen ej finner hinder möta får utlämning ske. Det

slutliga beslutet träffas som nyss nämndes av Kungl. Maj :t, som med den

namnda reservationen kan fritt pröva framställningen, dock med beaktande

i förekommande fall av förpliktelse som kan föreligga på grund av utlämningstraktat.

Vad anSår spörsmålet om försvaret för den som begäres utlämnad vill

1 Prop. 19P!: 50 s. 37.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

35

jag erinra om de allmänna regler som gäller i detta avseende. Enligt 21 kap.

3 § rättegångsbalken må misstänkt vid sin talans förberedande och utförande

biträdas av försvarare. Har den misstänkte ej utsett försvarare eller

avvisas av honom utsedd försvarare, och finnes på grund av sakens beskaffenhet

eller eljest hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig

försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller

häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.

I förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 stadgas, att misstänkt

skall i samband med förundersökningen underrättas om att han är

berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare

samt om möjligheten att få offentlig försvarare förordnad. Med hänsyn till

dessa föreskrifter i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen synes

särskild bestämmelse i utlämningslagen om rätt för den som begäres

utlämnad att åtnjuta biträde ej vara erforderlig. Såsom advokatsamfundet

anfört bör möjligheten till offentligt försvar beredas redan vid provisoriskt

frihetsberövande i avbidan på utlämningsframställning, och möjligheten

till offentligt försvar bör ej upphöra i och med att högsta domstolen

avgivit sitt yttrande. Med hänsyn till att hela förfarandet i utlämningsärenden

anordnats i överensstämmelse med de allmänna reglerna om rättegången

i brottmål torde ej heller i detta avseende något uttryckligt stadgande i

lagen vara påkallat.

Advokatsamfundet har fäst uppmärksamheten på att ändringar i anslutning

till förevarande lagstiftning eventuellt kan vara påkallade bl. a. i lagen

om fri rättegång och lagen om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda.

Det är tydligt att de nämnda lagarna, genom anknytningen av förfarandet

i utlämningsärenden till de allmänna straffprocessuella reglerna, i princip

blir tillämpliga i dylika ärenden. Något praktiskt behov att i dessa lagar

införa särbestämmelser med sikte på utlämningsärenden synes ej föreligga.

Vad angår spörsmålet om återförande av förrymda sjömän

finnes i den gällande lagen ett stadgande (30 §), enligt vilket lagen ej äger

tillämpning i detta avseende. Enär rymning av sjöman enligt svensk lag bestraffas

högst med fängelse (se 76 § sjömanslagen) är det emellertid utan

särskilt stadgande klart, att utlämning av sjöman på grund av rymningsbrott

ej kan komma till stånd. Någon bestämmelse i ämnet behöver sålunda

ej upptagas i lagen. Jag skall icke i delta sammanhang ingå på frågan om

möjligheterna att på annat sätt än medelst utlämning återföra förrymda

sjömän.

Om eu ny utlämningslag genomföres enligt det nu framlagda förslaget,

kommer vissa utlämningshinder att uppställas, vilka icke återfinnes i gällande

lag. Det blir sålunda ej tillåtet alt medgiva utlämning, som medför

risk för politisk förföljelse eller som är oförenlig med humanitära grundsatser,

och bland övriga nya utlämningshinder märkes, alt utlämning ej får

tiga lum om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utlämning ej kommer

till stånd, torde del i vissa fall vara önskvärt alt åtal för det avsedda

brottet i stället anhängiggöres bär i riket. Med hänsyn till jurisdiktionsreglerna

i den svenska strafflagen är detta dock icke alltid möjligt. En utlän
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

ning kan nämligen i regel, för brott som han begått utomlands, dömas här i

riket endast om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Konsekvensen

kan alltså bli, att det ej är möjligt att anställa något åtal här i riket,

ehuru det är önskvärt att så sker. Till undvikande härav har utlänningskommittén

rekommenderat viss utvidgning av strafflagens

jurisdiktionsregler. Kommittén har ej själv lagt fram något förslag

i detta avseende utan hänvisat till straffrättskommitténs blivande förslag

till brottsbalk. Detta förslag föreligger numera (SOU 1953: 14) och upptar

bl. a. ändringar av jurisdiktionsreglerna i den angivna riktningen. Det

torde dröja ännu någon tid innan brottsbalksförslaget kan föreläggas riksdagen,

och det synes därför bli nödvändigt att utbryta frågan om utvidgning

av jurisdiktionsreglerna till särskild behandling. Det är min avsikt att, om

det visar sig möjligt, utarbeta förslag i ämnet att framläggas för årets riksdag.

Såsom förut nämnts har en nordisk kommitté utarbetat ett förslag till

särskild reglering av utlämningsväsendet såvitt angår förhållandet

mellan de nordiska länderna. Det är avsett att detta förslag

efter erforderlig överarbetning i resp. länder skall samtidigt föreläggas folkrepresentationerna;

eventuellt kommer även Nordiska rådet att höras över

förslaget. I detta sammanhang kan alltså denna fråga icke närmare behandlas.

Tills vidare blir den nya lagstiftningen tillämplig även på utlämning

till de nordiska länderna, med de avvikelser som följer av att våra konventioner

med dessa länder alltjämt är i kraft.

Vid krig eller krigsfara kan man icke räkna med att de grundsatser

som under fredliga förhållanden tillämpas i fråga om behandlingen

av utlänningar kan i alla avseenden upprätthållas. I 70 § utlänningslagen

förutsättes, att vid krig eller krigsfara särskilda föreskrifter kan komma

att utfärdas bl. a. beträffande utlänningars avlägsnande ur landet. Även

såvitt angår utlämning kan avvikande regler böra meddelas. Spörsmålet

härom har emellertid ej blivit närmare utrett i förevarande sammanhang.

Jag är således icke nu beredd att taga ställning till vilka speciella regler som

bör gälla angående utlämning då vårt land befinner sig i krig eller krigsfara.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om utlämning

för brott. Beträffande innehållet i förslaget får jag, utöver vad

som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Lagens rubrik och uppställning

Rubriken på lagen överensstämmer med den terminologi som användes i

straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14; se 23 kap. 12 §).

Dispositionen av lagtexten har nära anknutits till den gällande lagen. Frå
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 156 år 1957

gan om villkor för utlämning behandlas i 1—13 §§, medan förfarandet i

utlämningsärende reglerats i 14—22 §§. Vissa särskilda föreskrifter har meddelats

i 23—25 §§, som bildar en sista avdelning med överskriften övriga

bestämmelser.

Villkor för utlämning

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § första stycket i 1913 års lag och 1 § i det

förslag som framlagts i 1954 års promemoria.

Gällande rätt. I 1 § första stycket i 1913 års lag utsäges, att person som

uppehåller sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,

må på begäran av främmande stats regering kunna till den främmande staten

utlämnas enligt vad i lagen stadgas. Vidare föreskrives i andra stycket

av samma paragraf, att utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen

därom föreligger överenskommelse med den främmande staten;

dock skall, såvida ej särskilda omständigheter föranleder undantag, utlämning

i sådant fall medgivas endast under förutsättning att den främmande

staten utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

I motiven till paragrafen anföres att, ehuru utlämning må ske

utan traktat, reciprocitet i regel bör råda. Man har dock ansett sig icke böra

alltför strängt binda regeringens händer i detta avseende och har därför,

på samma gång som principen ansetts böra uttalas, gjort reservation för det

fall att särskilda omständigheter skulle föranleda undantag.1

Promemorian. I 1954 års promemoria har, i jämförelse med lydelsen av

1 § första stycket i 1913 års lag, vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen

formell natur.

Beträffande spörsmålet om reciprocitet uttalas i promemorian, att — med

den i promemorian intagna ståndpunkten att utlämningsväsendet såvitt

möjligt bör regleras utan traktater och att man således bör undvika att binda

prövningen genom överenskommelser, som innebär att under vissa betingelser

en utlämningsframställning måste efterkommas — det ej finnes

anledning att i lagen upptaga särskilda bestämmelser om reciprocitet vid

utlämning. Någon motsvarighet till 1 § andra stycket i 1913 års lag har därför

ej medtagits i promemorians förslag. Det uttalas vidare i promemorian,

att med den avfattning lagtexten i förslaget erhållit traktat som förbinder

Sverige att efterkomma framställning om utlämning ej torde få ingås utan

lagändring.

Yttrandena. Utlänningsnämnden har berört spörsmålet, huruvida den i

promemorian föreslagna lagtexten lägger hinder i vägen mot ingående av

traktat, som förbinder Sverige att efterkomma framställning om utlämning.

Härom anför nämnden:

Prop. 1913: 50 s. 27.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

I motiven till 1 § i det remitterade förslaget uttalas att, med den avfattning

lagtexten fått i förslaget, traktat som förbinder Sverige att efterkomma

framställning om utlämning ej torde få ingås utan lagändring. Skulle den

avsedda innebörden härav vara, att lagändring erfordras för ingående av

traktat, varigenom Sverige i förhållande till viss stat förbinder sig att inom

den av lagen utstakade ramen för Kungl. Maj :ts befogenhet tillmötesgå varje

framställning om utlämning, synes uttalandet icke överensstämma med

den ståndpunkt som tidigare intagits till ett liknande spörsmål. Enligt 10 §

i 1924 års medborgarskapslag ägde Kungl. Maj:t en diskretionär befogenhet

att medge svensk medborgare befrielse från hans svenska medborgarskap.

Utan att någon lagändring gjordes ratificerade Sverige sedermera i930 års

Haag-konvention, enligt vilken befrielse från medborgarskap i vissa fall icke

linge vägras. Vid ratifikationsfrågans behandling framhöll föredragande departementschefen,

att Kungl. Maj:t vid prövning av sådan ansökan tydligen

vore förpliktad att beakta konventionens bestämmelser (se Kungl. Maj :ts

proposition nr 133/1933 s. 38).

Även jusiitiekanslersämbetet uttalar, att den i förslaget givna avfattningen

av lagtexten icke torde innefatta något slags garanti utöver redan förefintlig

mot ingående av traktater med förpliktande innehåll.

Departementschefen. I denna inledande paragraf fastslås principen, att

person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott kan utlämnas från

vårt land till främmande stat. Det är givet att till grund för utlämningen

skall ligga misstanke, åtal eller dom i den främmande stat som begär utlämningen.

Till utmärkande härav torde den i promemorian föreslagna lydelsen

böra jämkas.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen torde Sverige i fortsättningen

liksom hittills få vara berett att i viss utsträckning reglera sitt utlämningsväsen

genom traktater. Någon uttrycklig sanktion i själva lagtexten

av möjligheten att träffa förpliktande överenskommelser inom de gränser

som lagen anger torde ej vara behövlig.

I förhållande till stat med vilken traktat ej ingåtts sker utlämning efter

fri prövning inom den ram som angives i lagen. Vid denna prövning bör

beaktas, huruvida utlämning till den begärande staten med hänsyn till omständigheterna

i det ifrågavarande fallet är en lämplig åtgärd. Det måste

anses i princip ovidkommande vilka möjligheter som finnes att i ett likartat

fall få en helt annan person utlämnad till Sverige. Anledning torde

med hänsyn härtill ej finnas att såsom villkor för utlämning uppställa, att

den främmande staten utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges

sida gjord framställning. Något stadgande härom har således ej upptagits i

förslaget.

2 §■

Denna paragraf är likalydande med 2 § i 1913 års lag och med 2 § i det

i promemorian framlagda förslaget.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Gällande rätt. I 2 § i 1913 års lag upptages ovillkorligt förbud mot utlämning

av svensk medborgare. Bestämmelsen är, enligt vad som uttryckligen

framhålles i motiven, tillämplig även om medborgarskapet vunnits

efter brottets begående.1 Grundsatsen om skydd för egna medborgare mot

utlämning upprätthålles genomgående jämväl i utländsk rätt. Undantag utgör

bl. a. Storbritannien, som i vissa fall tillåter utlämning av sina egna

medborgare. Denna ståndpunkt sammanhänger med att Storbritannien i

fråga om jurisdiktionsrätten i det väsentliga tillämpar den s. k. territorialitetsprincipen

och således i regel icke bestraffar brott som begåtts utom dess

område, även om det förövats av brittisk undersåte.

Promemorian. I 1954 års promemoria har icke föreslagits någon ändring

av förevarande paragraf, som alltså upptagits i oförändrat skick. Det framhålles

i promemorian, att på senare tid domicilprincipen vunnit starkt ökat

inflytande inom internationell lagstiftning och praxis och att det ifrågasatts,

om icke skyddet för det egna landets medborgare mot utlämning borde

utsträckas till att omfatta även utländska medborgare, som har stadigvarande

hemvist här i landet. Emellertid torde kunna förutsättas, uttalas

i promemorian, att Kungl. Maj:t vid prövning av utlämningsframställning

utan uttrycklig bestämmelse tar hänsyn till domicilet, när omständigheterna

ger anledning därtill.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har utlänningsnämnden.

statsåklagaren i Göteborg, advokatsamfundet och föreningen

Malmöhus läns landsfiskaler ansett, att uttalandet i promemorian angående

hänsynstagande till domicilet borde komma till uttryck i lagtexten. Utlänningsnämnden

anför sålunda, att det förtjänar att övervägas, om icke i lagtexten

lämpligen borde antydas, alt domicilet är en omständighet, vartill

hänsyn får tagas vid prövning av utlämningsframställning. Härigenom kommer

jämväl ställningstagandet från Kungl. Maj:ts sida i enskilda fall att

stundom underlättas. Advokatsamfundet framhåller, att man icke bör bortse

från att Kungl. Maj:ts gentemot främmande stat fria prövningsrätt faktiskt

kan i icke oväsentlig mån bindas av utrikespolitiska och diplomatiska

hänsyn. Den personkategori, som ovillkorligen skall vara fredad mot utlämning,

bör därför vara uttryckligen angiven i lagen. Samfundet erinrar

om att brottsbalksförslaget i 23 kap. 7 och 8 §§ jämställer svensk medborgare

och utlänning i fråga om brott, som begåtts utom riket men faller under

svensk jurisdiktion. I varje fall bör enligt samfundets mening utlänning

med bosätlningstillstånd uttryckligen likställas med svensk medborgare.

— I detta sammanhang har samfundet framhållit att de nordiska staterna

med hänsyn till gemensam rättsuppfattning, likartade straffrättsliga

och straffprocessuella regler och det alltmer omfattande samarbetet inom

lagstiftningen redan i praktiken bildar ett i viss mån enlietligt och slutet

rättsområde. Som konsekvens härav borde icke endast svensk medborgare

vara fredad mot utlämning utan hinder även föreligga att till utomnordiskt

Prop. 1913: 50 s. 28.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

land utlämna medborgare i annat nordiskt land. Även föreningen Malmöhus

läns landsfiskaler anser, att utlänning med bosättningstillstånd bör vara

likställd med svensk medborgare.

Departementschefen. Principen att svensk medborgare ej må utlämnas

torde även i fortsättningen böra upprätthållas, och det i 1913 års lag intagna

förbudet i detta avseende bör således överföras till den nya lagen.

Egenskapen av svensk medborgare utgör hinder för utlämning, om den

föreligger vid tidpunkten då utlämning skall ske. Vid remissbehandlingen

har framförts förslag om utvidgning av förbudet i två avseenden. Dels har

ifrågasatts om icke utländska undersåtar, som en längre tid varit bosatta

här i landet, borde åtnjuta samma skydd mot utlämning som svenska medborgare,

och dels har framförts den tanken, att hinder bör föreligga att till

utomnordiskt land utlämna medborgare i annat nordiskt land. Dessa förslag

är beaktansvärda, men det synes mig föra för långt att i lagen stadga

ovillkorligt förbud mot utlämning i de angivna fallen. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall bedöma huruvida bosättning här

i landet eller medborgarskap i annat nordiskt land bör medföra skydd mot

utlämning. Vid slutande av utlämningstraktat kan eventuellt göras förbehåll

om att i de avsedda fallen utlämning ej alls äger rum eller att utlämning

sker efter särskild prövning. Det må i detta sammanhang framhållas,

att det av Europarådets expertkommitté utarbetade förslaget till multilateral

utlämningskonvention ger stat som ratificerar konventionen rätt att i en

särskild deklaration angiva vad den avser med begreppet egen medborgare

i konventionens mening.

Utlänningskommittén har föreslagit, att man skall öppna möjlighet att

utlämna svenska medborgare till Danmark och Norge. Frågan om särskilda

regler om utlämning till de övriga nordiska länderna skall emellertid, som

iramgår av den allmänna motiveringen, ej upptagas i detta sammanhang.

3 §.

Förevarande paragraf äger motsvarighet i 3 § i 1913 års lag och i 3 §

i promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 3 § i 1913 års lag må utlämning ej ske för brott,

som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket; i särskilt fall

får dock utlämning medgivas för brott, som innefattar medverkan till utomlands

förövat brott. Stadgandet vilar på principen, att det ankommer på en

stat att själv bestraffa brott som begåtts inom dess eget område. Många utlämningstraktater

och utländska lagar upptar begränsningar i avseende å

utlämning för brott som ej begåtts vare sig i tillflyktslandet eller i den utlänmingssökande

staten utan å tredje stats territorium, men den svenska

lagen innehåller ej några sådana begränsningar.

Promemorian. I promemorian uttalas, att det ej synes vara anledning att

helt förbjuda utlämning för brott som begåtts å svenskt fartyg utom riket.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

41

Låg fartyget i utländsk hamn, kan det understundom vara mest ändamålsenligt

att brottet beivras vid domstol på platsen. Enligt förslaget skall alltså

denna begränsning utgå. Vidare erinras i promemorian om att ett brott

kan vara begånget såväl inom Sverige som utomlands (jfr 1 kap. 1 § andra

stycket strafflagen). Om brottets anknytning till Sverige är mycket ringa,

medan det huvudsakliga momentet i gärningen är förlagt till utlandet, bör

utlämning ej vara helt utesluten. Den formulering som valts i förslaget —

att utlämning må beviljas allenast för brott som förövats utom riket — innebär

enligt promemorian icke något ovillkorligt förbud mot utlämning i dylika

fall.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet finner det tveksamt, huruvida den i

3 § valda formuleringen helt täcker den i promemorians motiv uttalade

tankegången. Om den brottsliga gärningen till en del, låt vara ringa, är begången

inom Sverige, synes det med visst fog kunna göras gällande, att

brottet ej är förövat utom riket. Ämbetet har ansett det vara riktigare att

giva en uttrycklig regel för sådana fall. Utlänningsnämnden ger uttryck åt

samma uppfattning.

Departementschefen. I enlighet med vad som föreslagits i promemorian

torde det nuvarande hindret mot utlämning för brott, som förövats å svenskt

fartyg utom riket, böra borttagas. Vidare bör den gällande lagen ändras

så, att utlämning möj liggöres när brottet, enligt den grundsats som fastslagits

i 1 kap. 1 § andra stycket strafflagen, skall anses begånget såväl inom

som utom riket. Till förtydligande av promemorians förslag på denna punkt

torde lydelsen böra jämkas. Regeln kan lämpligen formuleras så, att utlämning

må beviljas allenast för brott, som helt eller delvis förövats utom

riket. Liksom i den gällande lagen bör utlämning därjämte få ske för sådan

inom riket begången gärning, som innefattar medverkan till ett utomlands

begånget brott.

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket i 1913 års lag och 4 § första

stycket i promemorians förslag.

Gällande rätt. I 4 § i 1913 års lag upptages vissa regler beträffande beskaffenheten

av de brott som skall kunna föranleda utlämning. Till en början

stadgas, i paragrafens första stycke, att utlämning ej må ske, såvitt icke

den brottsliga gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under

motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt den

svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än

fängelse kan följa. Det föreskrives vidare, att till brott, varom nu sagts,

skall hänföras jämväl brott, som allenast där de är med försvårande omständigheter

förenade förskyller svårare straff än fängelse. För gärning

enligt 10 kap. strafflagen eller sådan bestämmelse i 20 eller 27 kap. samma

lag som avser brott av krigsman får enligt andra stycket i förevarandc para
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

graf utlämning ej medgivas, om ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i

övrigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning enligt

bestämmelserna i paragrafen må ske.

Utlänningskommittén och promemorian. Beträffande denna paragraf har

utlänning skommittén föreslagit vissa ändringar i förhållande till gällande

rätt. Till en början har föreslagits, att regeln angående hänsynstagande till

försvårande omständigheter skall utgå, enär den icke utsäger något annat

än vad som får anses gälla utan något särskilt stadgande. Kommittén anför,

att även utan denna regel skall vid bedömandet av vilket straff, som kan

följa å en gärning, hänsyn tagas till den förhöjning av strafflatituden, som

kan vara föreskriven vid försvårande omständigheter; är den högre latituden

beroende av en särskild straffskärpningsgrund, inverkar däremot denna

höjning vid bedömningen endast för det fall, att förutsättningar för dess

tillämpning i det särskilda fallet anses föreligga.

Kommittén framhåller, att vid den nu pågående revisionen av strafflagens

speciella del, som inleddes med revisionen av förmögenhetsbrotten, i tämligen

stor utsträckning olika brottstyper sammanförts till mera omfattande

brottsbegrepp med vidare straffskala. Samtidigt har också en gradindelning

av vissa brott införts. Genom dessa ändringar har förutsättningarna för utlämning

på en omväg kommit att ändras; brott som tidigare icke varit utlämningsbara

har blivit det och även det motsatta förhållandet har inträffat.

Det finnes emellertid enligt kommitténs mening icke någon anledning

att nu söka åstadkomma en återgång till utlämningslagens tidigare innehåll

i denna del.

Vidare upptar kommittén frågan om utlämning för verkställighet av straff

och framhåller, att det enligt gällande lag är utan betydelse vilket straff som i

det föreliggande fallet ådömts. Utlämning kan sålunda medgivas för verkställighet

av ett mycket kortvarigt frihetsstraff, om blott brottet är av sådan

art att i den svenska straffskalan ingår svårare straff än fängelse. En sådan

ordning anser kommittén icke vara tillfredsställande, och kommittén föreslår

därför, att såsom förutsättning för utlämning för verkställighet av

straff upptages — utöver att i den svenska straffskalan ingår svårare straff

än fängelse — att det ådömda straffet är svårare än frihetsstraff i tre månader.

Begäres utlämning för verkställighet av ett återstående straff (på

grund av att brottslingen flytt under verkställigheten eller att en villkorligt

medgiven frihet förverkats), bör enligt kommittén det föreslagna stadgandet

tillämpas så, att det återstående straffet skall vara svårare än frihetsstraff

i tre månader.

Beträffande det i gällande lag upptagna förbudet mot utlämning för brott

enligt 10 kap. strafflagen erinrar kommittén om att såsom motiv för detta

förbud anfördes, att nu avsedda brott »synas stå de s. k. politiska brotten

så näia, att enahanda synpunkter, som föranleda dessas undantagande från

utlämning, ansetts böra tilläggas sådan verkan att, om gärningen är straffbar

allenast i sin egenskap av brott mot offentlig myndighet eller gärningen,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

bortsett från denna dess egenskap och sålunda bedömd t. ex. endast som

misshandelsbrott, icke förskyller så högt straff att brottet enligt huvudregeln

är utlämningsbart, utlämning skäligen i dessa fall icke bör ifrågakornrna».

1 Efter tillkomsten av 1913 års lag har, uttalar kommittén, 10 kap.

strafflagen delvis fått ett annat innehåll än tidigare. Vissa bestämmelser som

haft sin plats i detta kapitel har flyttats till andra kapitel i strafflagen. Å

andra sidan har i kapitlet införts nya bestämmelser och bestämmelser, som

förut upptagits i andra kapitel. Åtskilliga av de nu i 10 kap. upptagna brotten

står icke de politiska brotten så nära. Som exempel på sådana brott kan

nämnas dem som avses i 10 kap. 9—11 och 13 §§. Enligt kommitténs mening

är därför de nyss återgivna motiven till att brott enligt 10 kap. strafflagen

undantagits från utlämning icke längre bärkraftiga. År ett brott, som

avses i 10 kap. strafflagen, icke att anse som politiskt, synes dess hänförande

till nämnda kapitel icke utgöra anledning att undantaga det från utlämning.

År ett brott enligt 10 kap. av politisk beskaffenhet, torde åter bestämmelserna

om politiskt brott vara tillräckliga. Med hänsyn till det anförda

föreslår kommittén, att undantaget beträffande 10 kap. strafflagen

uteslutes ur förevarande paragraf.

I promemorian påpekas, att den nuvarande begränsningen av de utlämningsbara

brotten till sådana som faller under allmänna strafflagen och sjölagen

numera torde framstå såsom omotiverad. Det finns en hel del brott

inom specialstraffrätten, som icke till sin karaktär i nämnvärd mån avviker

från de i allmänna strafflagen upptagna brotten. Den nämnda ovillkorliga

begränsningen föreslås därför i promemorian — i överensstämmelse med

ett förslag som vid remissbehandlingen av utlänningskommitténs betänkande

framlagts av Göta hovrätt — skola borttagas.

Vidare framhålles i promemorian att, ehuru komplikationer kan uppkomma

genom att lagstiftningen på detta område företer stora skiljaktigheter

olika länder emellan, det ej synes vara anledning att genom en ovillkorlig

lagbestämmelse alldeles utesluta möjligheten att bevilja utlämning för

s. k. fiskaliska brott. Något undantag i detta avseende har därför ej upptagits

i förslaget.

Vad beträffar frågan om hrottets svårhetsgrad har den nuvarande regeln

- - att å brottet skall enligt svensk lag kunna följa svårare straff än fängelse

— ansetts tills vidare böra bibehållas. Frågan måste emellertid, framhålles

i promemorian, tagas upp till förnyad prövning i samband med att straffrättskommitténs

förslag till ny brottsbalk och strafflagberedningens förslag

beträffande enhetligt frihetsstraff genomföres.

Av skäl som utlänningskommittén anfört har regeln i den gällande lagen

om hänsynstagande till försvårande omständigheter icke upptagits i promemorians

förslag. I överensstämmelse med kommitténs förslag har vidare

upptagits eu regel av innebörd, att därest i den främmande staten straff

ådömts för brottet, utlämning ej må ske, såvida icke straffet är av viss

1 Prop. 1913: 50 s. 31.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

svårhetsgrad. Denna svårhetsgrad har med en mindre jämkning av kommitténs

förslag bestämts till frihetsstraff i tre månader eller däröver. Enligt

promemorian är det ovisst, vilka konsekvenser ett särskilt omnämnande i

detta sammanhang av skyddsåtgärd kan medföra. Någon särskild regel härom

har därför ej upptagits i förslaget. Frågan förutsättes i praxis få bedömas

efter omständigheterna.

Undantaget i fråga om brott enligt 10 kap. strafflagen har i enlighet med

kommitténs förslag uteslutits. Däremot har undantaget beträffande brott

av krigsman enligt 26 eller 27 kap. strafflagen bibehållits. I överensstämmelse

med gällande lag har vidare föreslagits att utlämning ej får medgivas

för gärning, som enligt svensk lag är att anse såsom tryckfrihetsbrott.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har justitiekanslersämbetet

och nedre justitierevisionen som sin mening uttalat, att det borde

utsägas hur skyddsåtgärder skall betraktas vid tillämpningen av förevarande

paragraf. Det synes mindre lämpligt att överlämna denna fråga till

praxis.

Departementschefen. I denna paragraf gives till en början uttryck åt den

viktiga grundsatsen, att utlämning sker endast för sådan gärning, som enligt

svensk lag är brottslig. Det kräves dock icke att gärningen skall direkt

falla under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan det är tillfyllest att

själva gärningstypen är kriminaliserad i vårt land. Detta förhållande har i

gällande rätt såväl som i utlänningskommitténs och promemorians förslag

uttryckts så, att »gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under

motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt

den svenska allmänna strafflagen etc.». Formuleringen synes kunna i

redaktionellt avseende något förenklas.

Vad angår frågan om gärningens beskaffenhet i övrigt begränsar gällande

rätt de utlämningsbara brotten till sådana som faller under allmänna strafflagen

och sjölagen. Enligt vad som anförts i promemorian måste denna begränsning

anses omotiverad, då det finnes åtskilliga brott inom specialstraffrätten,

som icke till sin karaktär i nämnvärd mån avviker från de

i allmänna strafflagen upptagna brotten. Jag vill för min del i likhet med

promemorian förorda att någon inskränkning i förevarande avseende ej

göres.

På sätt förordats av utlänningskommittén och i promemorian torde det

undantag som i gällande lag göres beträffande brott enligt 10 kap. strafflagen

böra utgå. Av skäl som redan anförts i den allmänna motiveringen

bör vidare förbudet mot utlämning för tryckfrihetsbrott uteslutas. Däremot

bör hindret mot utlämning för militära brott bibehållas. Bestämmelse

härom upptages i nästföljande paragraf. Vidare skall gälla inskränkning

beträffande politiska brott, varom stadgande gives i 6 §.

För att utlämning skall få ske bör brottet vara av viss svårhetsgrad. Såsom

gräns stadgas i den gällande lagen, att brottet enligt svensk lag skall

vara belagt med svårare straff än fängelse, vilket innebär att endast brott å

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

vilka kan följa straffarbete är utlämningsbara. På sätt understrukits såväl

av utlänningskommittén som i promemorian är det med hänsyn till den

pågående revisionen av strafflagstiftningen vanskligt att nu taga definitiv

ställning till frågan vilken avgränsning som bör gälla, ntan frågan torde få

övervägas i samband med denna revision. I det nu framlagda förslaget bibehålies

tills vidare den nuvarande regeln med endast en redaktionell jämkning.

Det må anmärkas, att det inom Europarådet utarbetade förslaget till

multilateral utlämningskonvention såsom villkor för att ett brott skall

vara utlämningsbart uppställer, att å brottet kan enligt såväl tillflyktslandets

som den utlämningssökande statens lag följa frihetsstraff i minst ett

år eller svårare straff.

Om den med en utlämningsbegäran avsedda personen begått flera brott,

av vilka något har för utlämning erforderlig svårhetsgrad, medan ett eller

flera andra brott är av mindre allvarlig beskaffenhet, kan enligt den gällande

ordningen utlämning ske endast för förstnämnda brott. Det kan synas

mindre tillfredsställande att, när utlämning ändock kommer till stånd, personen

icke kan i den utlämningssökande staten lagforas och straffas för

de övriga brotten. Jag har övervägt möjligheten att komplettera lagen med

en regel, som medger utlämning för brott av lägre svårhetsgrad, när åtminstone

något av de brott som åberopas för framställningen om utlämning är

av sådan beskaffenhet, att det enligt huvudregeln är utlämningsbart. Klart

torde emellertid vara, att även i en sådan kompletterande regel bör stadgas

viss begränsning, exempelvis så att regeln icke omfattar brott, varå endast

kan följa böter. Med hänsyn till att avgränsningen i huvudregeln endast är

provisorisk i avbidan på den allmänna revisionen av strafflagstiftningen synes

spörsmålet om en kompletterande regel av den antydda innebörden icke

lämpligen nu böra upptagas.

Det kunde ifrågasättas, om icke såsom uttryckligt villkor för utlämning

bör föreskrivas, att gärningen enligt den utlämningssökande statens lagstiftning

är straffbar och eventuellt även att den enligt denna lagstiftning skall

kunna föranleda straff av viss svårhetsgrad. Självfallet skall icke utlämning

beviljas, om det står klart att gärningsmannen ej kan dömas eller undergå

straff för gärningen enligt nämnda lagstiftning, men i övrigt torde prövningen

av frågor som har avseende å gärningens straffbarhet i den utlämningssökande

staten få ankomma på myndigheterna i denna stat. Det är

emellertid tänkbart, att även denna fråga kan bli föremål för övervägande

vid den blivande omprövningen av stadgandet. Hinder möter givetvis ej att

närmare reglera spörsmålet i samband med slutande av utlämningstraktat.

Som jag nyss nämnde innehåller också det inom Europarådet utarbetade

förslaget till utlämningskonvention en regel av den angivna innebörden.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i kommitténs betänkande

och i promemorian bör emellertid i lagen upptagas en regel alt, därest gärningsmannen

i den främmande staten dömts för brottet, utlämning ej får

ske, såvida icke påföljden är av viss svårhetsgrad. Tidsgränsen kan lämpligen,

med anknytning till vad som föreslagits i det inom Europarådet ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

arbetade förslaget till multilateral konvention, sättas till fyra månader eller

däröver. Regeln bör gälla icke endast då påföljden utgör frihetstraff i egentlig

mening utan även då fråga är om sådan skyddsåtgärd som innebär frihetsberövande,

exempelvis någon motsvarighet till svenska rättens förvaring

eller internering. För att tydligt utmärka detta torde böra angivas, att domen

skall gå ut på frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt.

Om utlämning begäres för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd som

delvis verkställts, bör såsom kommittén framhållit regeln tillämpas så, att

den kvarstående delen skall vara av den angivna tidslängden. Om villkorligt

frihetsstraff ådömts, kan utlämning krävas först om den villkorliga domen

förklarats förverkad.

5 §•

Denna paragraf, som avser utlämning för militära brott, har motsvarighet

i 4 § andra stycket i 1913 års lag. I promemorians förslag finnes motsvarande

bestämmelse i 4 § andra stycket första punkten.

6 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 7 § i 1913 års lag samt i 5 § i

promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1913 års lag må utlämning icke äga rum för

politiskt brott. Om den gärning, för vilken utlämning begäres, innefattar

brott av såväl politisk som icke politisk beskaffenhet må emellertid utlämning

ske, såvida gärningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Omfattningen

av begreppet politiskt brott inskränkes genom ett stadgande, motsvarande

den s. k. belgiska attentatsklausulen. Enligt detta, som upptages

i 7 § andra stycket, skall såsom politiskt brott i intet fall anses mord, mordförsök

eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande

suveräns familj hörande person.

I 1913 års lag definieras icke begreppet politiskt brott. I den proposition,

varigenom förslag till lagen framlades för riksdagen, behandlade emellertid

föredragande departementschefen innebörden av begreppet politiskt

brott. Han anförde därvid bl. a. följande.

Såsom i det föregående antytts gäller inom alla länders utlämningsrätt,

att utlämning ej medgives för s. k. politiska brott. Men om innebörden av

detta begrepp och vad därunder rätteligen bör innefattas råda mycket divergerande

meningar. Klart är, att därunder ingå de brott, som enbart på

den grund att de rikta sig direkt mot staten, vare sig dess integritet, dess

författning eller statsmaktens representanter, äro underkastade straff C absolut-politiska

brott). Det är, när man kommer till de gärningar, som frånsett

det politiska momentet däri, äro straffbara även såsom vanliga brott,

mord, stöld etc. (relativt-politiska brott), som åsikterna skilja sig. Härvidlag

göres å ena sidan gällande, att varje brott, som begåtts i politiskt

syfte, bör föras in under begreppet politiskt brott och sålunda undantagas

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: Is proposition nr 156 dr 1957

47

från de utlämningsbara. Å andra sidan framhålles såsom det riktigaste att

fatta detta begrepp objektivt, att alltså föra därunder utom de brott, som

utgöra direkta angrepp mot staten (d. v. s. ungefärligen de brott, som i vår

strafflag upptagas i 8 och 9 kapitlen) vare sig gärningen tillika konstituerar

ett vanligt brott eller icke, dessutom endast sådana brott, som förövas

i samband med en dylik statsförbrytelse och i avsikt att främja densamma.

Ett brott, som begåtts utan dylikt faktiskt samband med en statsförbrytelse,

är alltså enligt sistnämnda åsikt, oavsett att gärningsmannen velat främja

ett politiskt mål, av beskaffenhet att föranleda utlämning.---Men

otvivelaktigt är, att allmänna meningen bland dem, som sysslat med hithörande

frågor, sådan denna mening framträtt inom lagstiftningen, vetenskapen

eller eljest, dock går i riktning mot en inskränkning i begreppet

politiska brott; åtminstone såtillvida att icke i varje fall brott, endast därför

att det skett i politiskt syfte, skall anses vara av beskaffenhet att utlämning

därför förbjudes.------

I schweiziska lagen lyder regeln rörande de politiska brotten: ''Utlämning

beviljas icke för politiskt brott. Utlämning skall dock medgivas, även om

gärningsmannen åberopar ett politiskt motiv eller syfte, när den handling,

för vilken utlämningen begäres, i övervägande män har karaktären av en

allmän förbrytelse. Förbundsdomstolen skall i det särskilda fallet efter sitt

fria bedömande bestämma brottets karaktär på grundval av de föreliggande

omständigheterna.’---

Av den nu givna redogörelsen torde framgå, vilka svårigheter som möta

att på ett tillfredsställande sätt genom bestämmelser i lagen lösa frågan om

behandlingen av de relativt-politiska brotten. Det synes mig därför som det

vore lämpligast att stanna på den schweiziska lagens ståndpunkt och att

alltså överlåta åt domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det

särskilda fallet avgöra, huruvida handlingen skall anses vara av övervägande

politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att utlämning i förra

fallet vägras och i senare fallet medgives. Att märka är, att den praxis, som

den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå i riktning mot att tillerkänna

de objektiva omständigheterna vid brottets förövande en avgörande

betydelse, så att t. ex. mord av politisk hämnd eller brott (mord eller stöld),

som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta

den bestående politiska ordningen, icke ansetts böra medföra frihet från

utlämning.1

Här må även anmärkas, att frågan om upptagande av den belgiska attcntatsklausulen

i den svenska lagstiftningen var föremål för mycket delade

meningar vid tillkomsten av 1913 års lag. Redan i propositionen uttalades

viss tvekan om klausulens lämplighet. Såväl lagutskottet som starka minoriteter

i riksdagens båda kamrar avstyrkte alt den medtogs. Den ansågs

icke överensstämma med demokratiska principer och det åberopades bl. a.,

att tillämpningen av den skulle kunna leda till mycket stötande resultat.

Som skäl för att klausulen skulle upptagas i lagen anfördes, att den hade

hävd inom icke blott den svenska utan de flesta europeiska staters utlämningsrätt.

Eu politisk strid borde, uttalades det vidare, föras med andra

medel än mord och dråp och den som använde dylika medel borde därför

icke skyddas mot utlämning. Statsöverhuvuden vore också mera än andra

1 1’rop. 191 it: 50 s. 31.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

människor föremål för dylika brott och det vore därför nödvändigt att bereda

dem ett särskilt skydd.1

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén

vissa synpunkter på frågan om bestämmande av innebörden

av begreppet politiskt brott. Efter att ha återgivit de förut citerade uttalandena

av föredragande departementschefen i 1913 års proposition uttalar

kommittén att vad departementschefen anfört alltjämt måste anses vägledande

för innebörden av begreppet politiskt brott i utlämningslagen. Kommittén

anmärker i detta sammanhang, att i lagen den 17 december 1948 (nr

758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål

meddelats i Danmark eller Norge, stadgas, att framställning om verkställighet

bör avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller överhuvud

en straffbelagd handling, som är förövad för att främja ett politiskt ändamål.

Angående anledningen till det i denna lag använda uttryckssättet anföres

i motiven,1 2 att vad som skall förstås med politisk förbrytelse är — såsom

framgått av tillämpningen av utlämningslagen — icke entydigt och att

försiktigheten därför ansetts bjuda att, i viss anslutning till konventionen

med Norge om utlämning av förbrytare, med politisk förbrytelse jämställa

straffbelagd handling överhuvud, som är förövad för att främja ett politiskt

ändamål.

Kommittén anför vidare, att inom såväl den utländska rätten som litteraturen

olika uppfattningar gör sig gällande i fråga om innebörden av begreppet

politiskt brott. I lagstiftningen gives i allmänhet endast i negativ form

anvisning om vad som skall förstås med politiskt brott. Liksom i den svenska

lagen sägs icke vilka brott som är politiska utan endast att vissa brott

är att anse som icke-politiska. Det synes endast vara i den tyska utlämningslagen

av år 1929, som man finner en definition i positiv form. Den

lyder i översättning sålunda: »Politiska brott äro straffbara gärningar, riktade

direkt mot en stats existens eller säkerhet, mot statsöverhuvud eller

medlemmar av regeringen i denna deras egenskap, mot medlemmar av den

lagstiftande församlingen, mot den medborgerliga rösträtten eller mot fredliga

förbindelser med en främmande stat.» I ett amerikanskt typfördrag

har man också sökt giva en positiv definition på politiskt brott. I svensk

översättning skulle denna närmast motsvaras av följande: »I denna konvention

omfattar termen politiskt brott förräderi, uppror och spioneri vare

sig dessa brott förövats av en eller flera personer; den omfattar varje brott

som äger samband med den verksamhet en organiserad grupp riktar mot

säkerheten eller regeringssystemet i den stat, från vilken framställningen om

utlämning skett; den utesluter icke heller andra brott som ha ett politiskt

objekt.»

Enligt kommitténs mening bör regeln att utlämning ej skall äga rum för

politiskt brott i princip bibehållas, och begreppet politiskt brott bör även

1 Prop. 1913: 50 s. 31, lagutskottets uti. 1913: 25 s. 10, I kamm. prot. 25 s. 48, II kamm.

prot. 36 s. 14.

2 SOU 1947: 16 s. 19.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

framgent bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen

uttalade vid tillkomsten av 1913 års lag.

I vissa hänseenden föreslår emellertid kommittén ändringar i begreppet

politiskt brott. Inledningsvis anmärker kommittén härom, att en inskränkning

av omfattningen av begreppet politiskt brott i själva verket kommer att

i praktiken verka på samma sätt som ett undantag från förbudet mot utlämning

för politiskt brott. Vilken väg som i det ena eller det andra fallet

bör väljas synes i övervägande grad vara en lagteknisk lämplighetsfråga. I

utländsk rätt synes man visserligen i allmänhet ha valt den förra vägen

men även den senare synes i viss utsträckning ha kommit till användning.

Kommittén framhåller vidare, att en ledande grundsats för kommittén

varit att frågan om en utlännings avlägsnande på grund av politiskt brott

skall uteslutande regleras i lagen om utlämning av förbrytare och icke i utlänningslagen.

Kommittén har således sökt förhindra att förbudet mot utlämning

för politiskt brott kringgås genom att brottslingen med stöd av

utlänningslagen vägras tillstånd att vistas här i riket samt avvisas eller

utvisas till det land, som begärt hans utlämning.

Bland kommitténs ändringsförslag må först nämnas, att enligt kommitténs

mening den belgiska attentatsklausulen bör utgå. Kommittén utvecklar

sitt ståndpunktstagande i denna del på följande sätt.

Ehuru kommittén hyser den uppfattningen att mord och dråp äro medel

som i en demokratisk stat icke böra komma till användning i en politisk strid,

anser kommittén fördenskull icke att detta utgör ett tillräckligt skäl för den

belgiska attentatsklausulens bibehållande i lagen. Enligt kommitténs mening

har klausulen på en gång en för inskränkt och för vid omfattning. Den är för

inskränkt ur den synpunkten, att den endast medger utlämning av den som

begår våldshandlingar av avsett slag mot statsöverhuvud eller någon till

främmande suveräns familj hörande person, medan däremot sådana våldsverkare,

om de rikta sig mot ej så högt uppsatta personer, kunna undgå utlämning.

Den är för vittomfattande med hänsyn därtill att den förklarar att

nu avsedda brott aldrig kunna vara av politisk beskaffenhet, vilka de föreliggande

omständigheterna än må vara. Det må också framhållas, att ehuru

klausulen finnes i många länders lagstiftning, det dock icke är så få länder,

där den saknas. Den finnes sålunda icke i utlämningslagstiftningen i Argentina,

Canada, England, Frankrike, Finland, U. S. A. och Schweiz.

Kommittén erinrar om att begreppet politiskt brott synes i Sverige också

kunna påverkas av Sveriges anslutning till vissa konventioner. De åsyftade

konventionerna är den av Förenta Nationernas generalförsamling den 9 december

1948 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning av

brottet folkmord (genocide) samt Genévekonventionerna den 12 augusti

1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna

i fält, angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och

skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, angående krigsfångars

behandling och angående skydd för civilpersoner under krigstid (de s. k.

Röda Korskonventionerna). — Enligt konventionen om folkmord förstås

med folkmord vilken som helst av följande gärningar, som begåtts i avsikt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 156

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös

grupp såsom sådan: a) att döda medlemmar av gruppen; b) att tillfoga

medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada; c) att uppsåtligen

påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess

lysiska undergång helt eller delvis; d) att genomföra åtgärder, som är avsedda

att förhindra födelser inom gruppen; samt e) att med våld överföra

barn från en grupp till en annan. I artikel III i konventionen förklaras, att

följande gärningar skall vara straffbara, nämligen folkmord, stämpling till

folkmord, omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord

samt delaktighet i folkmord. I artikel VII föreskrives, alt folkmord och

övriga i artikel III uppräknade gärningar icke skall betraktas såsom politiska

brott, när fråga uppkommer om utlämning. De fördragsslutande parterna

förpliktar sig att i hithörande fall medgiva utlämning i överensstämmelse

med sina gällande lagar och traktater. — Om Sverige skall kunna

ratificera konventionen, måste man enligt kommittén tillse att brott som

avses i konventionen ej blir att anse som politiska brott. Detta synes enklast

kunna ske genom att i lagen intaga cn direkt föreskrift om alt i överensstämmelse

med konventionen skall som politiska brott icke anses brott, som omförmäles

i denna. — I Genévekonventionerna föreskrives (art. 49 i konventionen

ang. sårade och sjuka vid stridskrafterna i fält, art. 50 i konventionen

ang. sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna

till sjöss, art. 129 i konventionen ang. krigsfångars behandling och art. 146

i konventionen ang. skydd för civilpersoner), att varje fördragsslutande stat

skall vara skyldig att åtala personer, som begått vissa angivna svåra överträdelser

av konventionerna. Part äger dock, om den det föredrager, med

iakttagande av föreskrifterna i sin lagstiftning utlämna sådan person till

annan fördragsslutande part. Som exempel på de åsyftade överträdelserna

nämner kommittén uppsåtligt dödande, tortyr eller annan omänsklig behandling

av sårade eller sjuka, krigsfångar eller civilpersoner i ockuperat

land, tvingande av sistnämnda personer att tjänstgöra i den fientliga maktens

stridskrafter, lagstridig deportation eller tagande av gisslan samt olaglig

och egenmäktig förstörelse och tillskansande av egendom i stor omfattning,

vilket icke berättigas av militär nödvändighet. — Kommittén anmärker,

att det bl. a. med hänsyn till överträdelsernas karaktär av krigsförbrytelser

förefaller, såvida Sverige icke är direkt part i en konflikt, att vara ur

svensk synpunkt önskvärt att icke behöva åtala förbrytelserna här i riket annat

än om de begåtts av svensk medborgare. Utlämning torde då vara att

föredraga, och på liknande sätt som i fråga om konventionen om folkmord

synes därför böra förebyggas att brotten kommer att anses som politiska i

utlämningslagens mening.

Kommittén har vidare föreslagit ett undantag från förbudet mot utlämning

för politiskt brott, om brottet är av närmare angiven grov beskaffenhet

och gärningsmannen kan antagas komma att utöva verksamhet som riktar

sig mot den svenska samhällsordningen. Till motivering av detta förslag anför

kommittén:

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

51

Det är enligt kommitténs uppfattning tvivelaktigt, om förbudet mot utlämning

för politiskt brott har något verkligt stöd i den allmänna rättsuppfattningen

i vårt land, då fråga är om mycket grova politiska brott, t. ex.

mord eller dråp, som förövas i land, där man lever under samma demokratiska

förhållanden som bär i riket. Användandet av dylika gärningar som

medel i en inre politisk strid framstår nämligen — om striden kan föras med

de i en demokratisk stat tillåtna medlen — som något ur svensk rättsuppfattning

absolut förkastligt. I en demokratisk stat kan förövaren av en sådan

gärning förutsättas åtnjuta i huvudsak samma rättssäkerhet som enligt den

svenska rättsordningen, och det kan därför förefalla, som om det icke vore

så mycket att erinra mot att utlämning skedde. Det måste emellertid beaktas,

att utlämningslagstiftningen därigenom skulle ställa lagtillämparen inför

stora svårigheter. Under utlämningsförfarandet finge undersökas, huruvida

i den stat som begärde utlämning dels möjlighet funnes för en opposition

att med demokratiska medel giva uttryck för sin mening och dels

rättsordningen erbjöde tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. Det är tydligt,

att i det särskilda fallet ett ställningstagande till dessa frågor icke endast

skulle kunna vara svårt utan även ur utrikespolitisk synpunkt mycket

ömtåligt.

Beträffande politiska brott av viss särskild beskaffenhet kan det emellertid

ifrågasättas, om det är sakligt motiverat att upprätthålla ett oinskränkt

förbud mot utlämning. Politiska brott kunna nämligen vara uttryck för en

politisk uppfattning som syftar till omstörtning av samhällsordningen icke

endast i den stat där brottet begåtts utan även i andra stater med likartat

samhällsskick. Att de senare staterna skola förhålla sig fullständigt neutrala

till dessa brott, måste ur deras synpunkt vara oriktigt. För dessa stater med

likartat samhällsskick är det ett gemensamt intresse och ett utslag av självbevarelsedrift

att biträda varandra i bekämpandet av brott som äro uttryck

för en dylik politisk uppfattning. Samma skäl som tala för utlämning i fråga

om icke-politiska brott kunna sålunda tala för utlämning beträffande dessa

brott. Den politiska karaktären av nu avsedda brott torde icke innefatta

något skäl till att förövaren skall erhålla asyl i ett land, vars samhällsordning

han också vill omstörta.

Nu antydda förhållanden hade---på visst sätt beaktats i det av

Conunission internationale pénale et pénitentiaire år 1931 publicerade typfördraget.

I detta tog man emellertid endast sikte på anarkistiska brott. Även

andra revolutionära rörelser i vår tid synas emellertid vara av sådan internationell

karaktär, att visst fog finnes för den uppfattningen att stater med

ett samhällsskick, som dessa rörelser vända sig mot, knappast kunna förhålla

sig helt passiva till de politiska brott rörelsens anhängare föröva, så

snart detta blott sker utanför staten i fråga.

Skall man beträffande nu avsedda brott göra undantag från förbudet mot

utlämning för politiska brott, kan detta givetvis icke komma i fråga annat

än beträffande brott av förhållandevis grov beskaffenhet. Så länge man icke

förbjuder dessa revolutionära rörelser över huvud, torde det icke vara skäl

att medgiva utlämning för lindriga brott av dylik karaktär.

Med hänsyn till de anförda synpunkterna bar kommittén framlagt förslag

till ett stadgande om undantag från förbudet mot utlämning för politiskt

brott, om brottet utgör mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och

grovt sabotage samt med hänsyn till gärningsmannens politiska syfte och

omständigheterna i övrigt kan antagas, att han här i riket kommer att utöva

verksamhet, som innebär fara för den svenska samhällsordningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I promemorian påpekas, att den omständigheten att folkmord ej skall betraktas

såsom politiskt brott har fastslagits i 1948 års konvention i ämnet,

vilken Sverige numera ratificerat (se prop. 1952: 71). Detta överensstämmer

enligt promemorian otvivelaktigt med svensk rättsuppfattning, och ett särskilt

påpekande av förhållandet i lagtexten har därför icke ansetts vara

påkallat. Det framhålles, att varje tvekan angående tolkningen av begreppet

politiskt brott på denna punkt för övrigt undanröjes genom den i övergångsbestämmelserna

till förslaget upptagna hänvisningen till konventioner, som

är gällande vid den nya lagens ikraftträdande.

Vad angår de brott som avses i 1949 års Röda Ivorskonventioner har promemorian

ställt sig något tveksam till kommitténs förslag. Det har i promemorian

ifrågasatts om icke ett undantagande av dessa brott skulle innebära

ett till sina konsekvenser svåröverskådligt upprivande av principen, att politiska

brott ej bör föranleda utlämning. Efter den särskilda lagstiftning beträffande

folkrättsbrott som genomförts år 1953 (se prop. 1953: 142 och

första lagutskottets uti. 1953:44) kan emellertid här ifrågavarande brott

alltid beivras i vårt land. Den av kommittén på denna punkt föreslagna

undantagsregeln har därför ej upptagits i förslaget.

Betänkligheter möter även enligt promemorian mot kommitténs förslag

att utlämning för politiskt brott skall kunna medgivas i vissa fall, då det

kan antagas, att gärningsmannen här i riket kommer att utöva verksamhet

som innebär fara för den svenska samhällsordningen. En sådan regel skulle

innebära, att man vid prövningen av utlämningsärendet inför ett moment

som egentligen är hänförligt till utlänningslagen. Ej heller denna undantagsregel

har upptagits i förslaget.

övervägande skäl har vidare i promemorian ansetts tala för att attentatsklausulen

— som redan i samband med tillkomsten av 1913 års lag föranledde

starka meningsbrytningar — i överensstämmelse med kommitténs förslag

får utgå. Den begränsning av möjligheterna till utlämning, som kan

föranledas därav, uppväges i väsentlig grad av att de svenska jurisdiktionsreglerna

— i varje fall efter genomförande av straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk — ger vidsträckta möjligheter att beivra gärningen vid svensk

domstol.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet

funnit de skäl som anförts för uteslutande av de i kommitténs förslag

upptagna bestämmelserna om folkmord och om de brott som avses i 1949

års Röda Korskonvenlioner bärande. Däremot har ämbetet anfört betänkligheter

mot att promemorian icke upptagit någon bestämmelse motsvarande

den av kommittén föreslagna möjligheten till utlämning för politiskt brott,

nar brottet utgör mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt

sabotage och det med hänsyn till gärningsmannens syfte och omständigheterna

i övrigt kan antagas, att han här i riket kommer att utöva verksamhet,

som innebär fara för den svenska samhällsordningen. Härom anför ämbetet:

Räckvidden av det i 5 § i promemorian föreslagna förbudet mot utlämning

ar i forsta hand beroende av tolkningen av begreppet politiskt brott. Någon

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

53

definition av nämnda begrepp har ej lämnats i promemorian vare sig i det

där framlagda förslaget till lagtext eller i motiveringen därtill. Av såväl lagtexten

som motiven torde emellertid framgå, att den i lagtexten använda

beteckningen politiskt brott är avsedd att omfatta ej blott de absolut-politiska

brotten utan även, åtminstone i viss utsträckning, de relativt-politiska

brotten. Beträffande frågan, vilken omfattning det i 5 § stadgade förbudet

mot utlämning skall äga i fråga om brott, tillhörande sistnämnda brottsgrupp,

har ej gjorts något direkt uttalande i promemorian. Utlänningskommitténs

betänkande synes dock giva auss vägledning härvidlag. Redan lagtexten

i nämnda betänkande, särskilt undantagsbestämmelserna i 6 §, torde sålunda

giva vid handen, att i den mån beteckningen politiskt brott förekommer

i lagtexten i betänkandet, därunder avses att inrymmas ej blott de

egentliga statsförbrytelserna — för svensk rätts vidkommande ungefärligen

de brott, som upptagits i 8 och 9 kapitlen strafflagen — jämte brott, som

förövas i samband med och i avsikt att främja statsförbrytelser, utan även

vissa andra brott, som förövas i politiskt syfte. De nyssnämnda undantagsbestämmelserna

i utlänningskominitténs betänkande ha visserligen icke upptagits

i det i promemorian framlagda förslaget. Varken de skäl, som föranlett

deras uteslutande, eller promemorians innehåll i övrigt giva emellertid

anledning antaga, att promemorian beträffande innebörden av begreppet politiskt

brott skulle intaga en annan inställning i principiellt avseende än

utlänningskominitténs betänkande.

Att med utgångspunkt från vad sålunda anförts avgöra vilken räckvidd det

i 5 § stadgade förbudet mot utlämning för politiskt brott kan komma att få

vid lagbudets tillämpning i praktiken, är uppenbarligen synnerligen vanskligt.

Det synes emellertid, som om nämnda stadgandes avfattning kan vara

ägnad att i rättstillämpningen medföra en alltför långt gående begränsning

av möjligheterna till utlämning. Det torde sålunda förekomma vissa grova

brott, vilka måste anses vara av utpräglat politisk natur och på den grund

enligt remitterade förslaget ej kunna föranleda utlämning, men vilka samtidigt

vittna om sådan grymhet, råhet eller allmänfarlighet hos förövaren,

att en utlämning oaktat brottets politiska beskaffenhet och de vådor för gärningsmannen,

som utlämningen kan medföra, dock framstår såsom befogad.

Såsom ett exempel på dylika brott må anföras den i modern tid ej ovanliga

form av organiserat människorov på främmande staters territorium, som

går ut på att försäkra sig om personer i framskjuten ställning, vilka antingen

äro politiskt misshagliga ur den stats synpunkt, i vars intresse brottet förövas,

eller också sitta inne med kunskaper eller upplysningar, som kunna

vara av särskilt värde för nämnda stat. Ofta torde offren efter bortförandet

likvideras eller utsättas för tortyr eller annan brutal behandling. Medlemmar

av en dylik terrororganisation kunna uppenbarligen tänkas söka asyl i

Sverige eller i vissa fall begiva sig hit i direkt syfte alt med vårt land som

operationsbasis fortsätta sin brottsliga verksamhet. Utlämning i dylika fall

torde av nyss anförda skäl sällan kunna ske. Enligt ämbetets uppfattning

torde nämligen eu brottslighet av förevarande slag endast undantagsvis

kunna anses i övervägande grad innefatta brott av icke politisk natur och

på den grund föranleda utlämning.

Då under föreliggande omständigheter utlänningar ej heller torde kunna

avlägsnas ur riket med tillämpning av utlänningslagens stadganden, skulle

följden härav bliva, att brottslingen måste kvarbliva i Sverige. EU dylikt resultat

torde emellertid ej kunna anses godtagbart.

Det iir visserligen riktigt att, såsom i motiven framhållits, den begränsning

av möjligheterna till utlämning, som sålunda kan föranledas av förslå
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gets genomförande, i viss mån uppväges av att de svenska jurisdiktionsreglerna

efter genomförande av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk

giva vissa möjligheter att beivra brotten vid svensk domstol. Då emellertid,

på grund av de uppenbara svårigheterna att anskaffa erforderlig bevisning,

utsikterna till fällande dom i dylika mål måste betecknas såsom mycket

små, kan den härigenom skapade motvikten mot de nyss berörda olägenheterna

i förslaget icke anses tillräcklig.

Justitickanslersåmbetet, å sin sida, har förklarat sig benäget att ansluta

sig till den i promemorian intagna ståndpunkten, att en undantagsregel sådan

som den av kommittén åsyftade ej bör upptagas i lagen, men anser å

andra sidan förbudet mot utlämning för politiska brott icke böra gälla så

oinskränkt som promemorieförslaget innebär. Undantag synes böra uppställas,

som täcker terrorbrott och liknande, därvid det icke borde vara

omöjligt att för dessa brott finna en formulering som icke är alltför obestämd.

Ämbetet har slutligen för sin del ansett de skäl som av utlänningskommittén

anförts för förslaget att från utlämningsförbudet skulle undantagas

brott, som avses i Röda Korskonventionerna, bärande.

Statens utlänningskommission bar ansett, att ett fullständigt avstående

från den möjlighet till utlämning, som utlänningskommittén avsett, knappast

kan försvaras, då därigenom fall torde kunna uppkomma, som kan

verka direkt utmanande på den allmänna opinionen. Kommissionen ifrågasätter,

om icke vad utlänningskommittén velat nå skulle kunna vinnas genom

ett stadgande, som ger högsta domstolen rätt att förklara hinder mot utlämning

icke föreligga beträffande utlänning, som begått politiskt brott men

genom sin brottsliga gärning ådagalagt sådan avskyvärd grymhet, att han

icke är värdig att åtnjuta asyl här i riket. Genom att bestämmanderätten i

fråga om ett dylikt beslut lagts i högsta domstolens hand skulle varje möjlighet

till missbruk vara avlägsnat.

Utlänningsnämnden har däremot funnit riktigt, att den ifrågavarande undantagsregeln

ej upptagits i förslaget. Nämnden uttalar emellertid tvekan

beträffande lämpligheten av att utesluta attentatsklausulen. Härom anför

nämnden bl. a. följande.

Redan vid den nu gällande lagens tillkomst uttalades mycket delade meningar

om lämpligheten och ändamålsenligheten av upptagandet i den svenska

lagen av den s. k. belgiska attentatsklausulen. Att klausulen icke upptogs

i utlänningskommitténs betänkande torde förklaras därav, att kommittén

ansåg att det föreslagna undantaget från förbudet mot utlämning för

politiska brott i viss män tillgodosåge de syften, som attentatsklausulen

skulle tjäna. I den remitterade promemorian motiveras förslaget, att klausulen

skulle utga ur lagen, bl. a. med en hänvisning till att de svenska jurisdiktionsreglerna

i varje fall efter genomförande av straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk — ge vidsträckta möjligheter att beivra gärningen vid

svensk domstol. Det sagda må visserligen vara sant, men häremot synes

kunna invändas, att på grund av bevissvårigheter och andra omständigheter

det nog i allmänhet torde vara mest ändamålsenligt, att brottet beivras vid

domstol på platsen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Även landsfogden i Värmlands län uttalar sig för att attentatsklausulen

bör upptagas i lagen.

Advokatsamfundet bär anfört, att — av skäl som anförts i promemorian —

särskilda undantagsbestämmelser beträffande politiska brott är obehövliga.

Skulle emellertid dylika undantagsbestämmelser införas, bör i varje fall

kommitténs förslag om prövning av och hänsynstagande till gärningsmannens

potentiella farlighet för den svenska samhällsordningen bestämt avvisas.

Departementschefen. Som jag redan anfört i den allmänna motiveringen

bör politiska brott även i fortsättningen vara undantagna från utlämning.

Vad angår innebörden av begreppet politiskt brott står det klart, att därunder

innefattas i främsta rummet sådana brott som riktar sig mot stat och

samhällsordning men att under begreppet jämväl i viss utsträckning inbegripes

brott av allmän karaktär, i vilka ingår ett politiskt moment. Det torde ej

vara möjligt att i lagtexten giva en närmare definition på begreppet, utan

tolkningen får som hittills ske i tillämpningen med beaktande av omständigheterna

i varje särskilt fall. I överensstämmelse med den gällande lagen bör

emellertid uttryckligen fastslås, att utlämning skall vara utesluten, såvida

icke brottet övervägande är av allmän natur. Med viss förenkling av den i

1913 års lag använda formuleringen torde regeln, såsom föreslagits i promemorian,

kunna uttryckas så, att utlämning ej må medgivas för politiskt

brott, med mindre gärningen prövas tillika och i övervägande grad innefatta

brott av icke politisk beskaffenhet.

Sedan Sverige numera ratificerat den av Förenta Nationernas generalförsamling

år 1948 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning

av brottet folkmord (genocide), har Sverige förpliktat sig att, då fråga uppkommer

om utlämning, icke betrakta i nämnda konvention avsedda gärningar

såsom politiskt brott. Såsom framhållits i promemorian torde ett särskilt

påpekande av detta förhållande i lagtexten ej vara erforderligt, särskilt

som i övergångsbestämmelserna upptages hänvisning till konventioner, som

är gällande vid den nya lagens ikraftträdande.

Utlänningskommittén har i sitt förslag till övervägande upptagit frågan i

vad mån jämväl andra begränsningar i förbudsregeln kan anses påkallade.

Redan i gällande lag inskränkes tillämpligheten av regeln genom den s. k.

belgiska attentatsklausulen, som innebär att mord, mordförsök eller dråp å

främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj

hörande person icke skall anses såsom politiskt brott. Kommittén har ansett

denna klausul mindre ändamålsenlig men har i stället föreslagit vissa andra

modifikationer. Såsom politiskt brott skall sålunda enligt kommitténs förslag

icke anses vissa svåra överträdelser av de s. k. Röda Korskonventionerna

av år 1949, och vidare föreslår kommittén, att utlämning för politiskt

brott skall kunna medgivas, om del innefattar mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig

ödeläggelse eller grovt sabotage och det med hänsyn till gärningsmannens

politiska syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas, att han

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

här i riket kommer att utöva verksamhet, som innebär fara för den svenska

samhällsordningen. I departementspromemorian har kommitténs förslag om

upphävande av attentatsklausulen accepterats, medan en negativ hållning

intagits till de av kommittén ifrågasatta nya modifikationerna i förbudsregeln.

Vad attentatsklausulen beträffar vill jag erinra om att denna är mycket

omstridd. Den tillämpas av vissa länder, av andra icke. Då den infördes i

1913 års lag skedde det under starka meningsbrytningar. Den kritik mot

klausulen som kommittén framfört synes mig övertygande. Det är uppenbax-- ligen en godtycklig och alltför snäv avgränsning att taga hänsyn endast till

brott riktade mot statsöverhuvud och mot person tillhörande suveräns familj,

medan det å andra sidan i särskilda fall kan medföra ett icke önskvärt

intrång i asylrätten att kategoriskt, utan möjlighet till beaktande av

omständigheterna i det föreliggande fallet, undantaga de avsedda brotten

från utlämningsförbudet. Det måste anses angeläget att icke formulera lagen

på sådant sätt, att möjlighet öppnas för en stat att kräva utlämning i

strid mot de grundsatser som i vårt land upprätthålles i fråga om asylrätten.

Då attentatsklausulen tydligtvis kan medföra vissa risker i sådant hänseende,

vill jag ansluta mig till förslaget att den skall utgå ur lagen.

För atl på ett mera ändamålsenligt sätt än som möjliggöres genom attentatsklausulen

undgå de nackdelar, som kan vara förenade med ett restriktivt

upprätthållande av förbudet mot utlämning för politiskt brott har kommittén,

såsom nyss nämndes, förordat en regel som möjliggör utlämning då brottet

är av viss grov beskaffenhet och gärningsmannens kvarblivande i landet

kan antagas medföra fara för den svenska samhällsordningen. Icke heller

detta förslag synes mig dock innebära en framkomlig utväg. Frågan om

åtgärder mot en utlänning på grund av önskvärdheten att han, med hänsyn

till vad som kan antagas om hans blivande verksamhet här i landet, avlägsnas

ur riket bör bedömas uteslutande enligt de grundsatser som är fastslagna

i utlänningslagen. Jag anser mig även, i likhet med den uppfattning som

uttalats i departementspromemorian, böra avvisa tanken att generellt undantaga

vissa brott som faller under 1949 års Röda Korskonventioner. Frågan

huruvida utlämning för dylika brott må ske bör i varje särskilt fall, i

enlighet med huvudregeln, prövas med hänsyn till om brottet kan anses vara

av övervägande icke politisk beskaffenhet, något som kan antagas i regel

vara fallet.1

I fråga om de politiska brotten måste det — med hänsyn till de ömtåliga

situationer som kan uppkomma -— anses vara av särskild vikt att ha en kategorisk

lagregel att falla tillbaka på. Att en sådan lagregel i särskilda fall kan

komma att mot utlämning skydda personer, som enligt den allmänna uppfattningen

i vårt land icke borde få åtnjuta sådant skydd, är en konsekvens

som det synes nödvändigt att acceptera. Det bör även erinras om möjligheten

att här i landet lagfora personer som tar sin tillflykt hit och som ej kan

1 Jlr prop. 1953: 142 s. 18 och 28.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

57

utlämnas. De brott som avses i Röda Korskonvenlionerna kan numera, efter

den särskilda lagstiftning om folkrättsbrott som genomförts är 1953, åtalas i

vårt land, även om de eljest ej faller under svensk jurisdiktionsrätt, och enligt

straffrättskommitténs brottsbalksförslag överväges en betydande generell

utvidgning av möjligheterna att här i landet åtala och bestraffa brott

som är begångna utomlands. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen

avser jag att utbryta straffrättskommitténs förslag i denna del till särskild

behandling.

7 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1913 års lag. I utlänningskonnnitténs

förslag har stadgandet upptagits såsom ny 7 § och i promemorians

förslag såsom 6 §.

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande erinrar utlänningskommittén

om att gällande lag om utlämning icke behandlar det fall

att utlänningen i det land, som begär hans utlämning, kan — utan att straffas

för politiskt brott — bli utsatt för sådan fara eller förföljelse som enligt

utlänningslagen konstituerar politiskt flyktingskap. Att sådant förhållande

föreligger, utgör därför icke något hinder mot utlämning. Denna lagens

ståndpunkt har sin naturliga förklaring däri, att det vid dess tillkomst

knappast förekom att personer av annan orsak än politiskt brott utsattes

för politisk förföljelse. I detta sammanhang anmärker kommittén, att i

våra tidigare utlänningslagar upptogs politiskt brott som den enda orsaken

till politiskt flyktingskap. 1 någon mån bereder dock lagen om utlämning

av förbrytare den utlämnade ett visst skydd mot sådan fara eller förföljelse

som nu avses. Detta sker genom vad som föreskrives i 11 § om de betingelser

som skall uppställas vid utlämning. Sålunda skall bl. a. föreskrivas, att

den utlämnade icke må åtalas eller straffas för någon annan före utjämningen

begången handling än den för vilken han utlämnats, och vidare att

den utlämnade, sedan han slutligen frikänts eller efter till fullo avtjänat

straff försatts på fri fot, skall äga frihet att under en månad lämna landet.

Det sist nämnda skall dock icke gälla, om den utlämnade gör sig skyldig

till nytt brott. Det torde emellertid vara uppenbart, framhåller kommittén,

att uppställandet av dessa villkor icke utgör tillräckligt skydd för en flykting

mot sådan i vidsträckt mening politisk förföljelse som nu utövas i

många länder.

Enligt kommitténs mening bör som regel gälla, att om en utlänning på

grund av fara för politisk förföljelse icke kan avvisas eller utvisas till ett

visst land, bör han i allmänhet ej heller kunna utlämnas dit. Frågan är då

hur man skall åstadkomma, att utlämning icke sker i dylikt fall. Finnes icke

utlämningstraktat, föreligger ju icke någon förpliktelse alt utlämna och

Kungl. Maj:t kan då taga hänsyn till förhållanden av antydd art och, om

omständigheterna därtill föranleder, vägra utlämning. Det torde dock icke

vara möjligt att helt avvara traktater. För övrigt synes principen om för
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

bud mot utlämning i förevarande fall vara så viktig att den bör upptagas i

lagen. Kommittén föreslår därför att där införes ett stadgande i ämnet.

Detta stadgande bär utformats i anslutning till den definition å politisk

flykting, som framlagts i kommitténs förslag till utlänningslag. För tillämpning

av det föreslagna stadgandet förutsättes sålunda, att det i ärende angående

utlämning för brott av icke-politisk beskaffenhet finnes anledning

antaga, att den som begäres utlämnad på grund av sin härstamning, tillhörighet

till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller

på grund av politiskt brott eller eljest på grund av politiska förhållanden

skulle i den stat som begär utlämning bli utsatt för fara för liv eller frihet

eller därmed jämförlig förföljelse. Föreligger denna förutsättning, skall

under beaktande av å ena sidan faran eller förföljelsen samt å andra sidan

brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt prövas, huruvida utlämning

må ske. Kommittén har icke ansett det lämpligt att stadga ett ovillkorligt

förbud mot utlämning i dessa fall. Det viktigaste skälet är, att utlämning

när den begäres för brott av synnerligen grov beskaffenhet icke

bör hindras, om den fara eller förföljelse som hotar utlänningen är ringa i

förhållande till det straff som kan följa på brottet. På detta område gör sig

sålunda liknande synpunkter gällande som i de fall, då en politisk flykting

enligt utlänningslagen bör vägras asyl på grund av sina individuella förhållanden.

Då fråga är om utlämning för sådana brott som avses i Röda

Korskonventionerna och konventionen om straff för folkmord — vilka brott

enligt kommitténs förslag ej skulle omfattas av förbudet mot utlämning för

politiskt brott — torde utlämning kunna äga rum, även om faran eller förföljelsen

kan antagas vara mera avsevärd. Detta får emellertid liksom eljest

bero på ett hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Kommittén framhåller, att det föreslagna stadgandet — såsom framgår avordalydelsen

— icke är tillämpligt, då fråga är om utlämning för politiskt

brott. Att så icke heller bör vara fallet, torde ligga i sakens natur.

Kommittén anför vidare, att det måhända mot ett sådant stadgande som

det nu föreslagna kan framställas den erinran, att det kan komma att verka

som en diskriminering av den stat, som begär utlämning, om dess utiämningsbegäran

avslås på den grund att den utlämnade kan antagas där bli

utsatt för fara eller förföljelse av antytt slag. Denna anmärkning är ej utan

fog, särskilt om det vore Kungl. Maj:t som motiverade avslaget med dylika

skäl. I sådant fall kan tänkas, att påtryckningar skulle komma att utövas

av den främmande staten. Om emellertid frågan, huruvida sådant hinder

mot utlämning föreligger, bedömes av annan myndighet än Kungl. Maj :t

och utlämning — i enlighet med vad som för närvarande gäller i fråga om

högsta domstolens yttrande — icke får ske mot denna myndighets veto,

synes befogad erinran ej kunna göras mot ett stadgande av det föreslagna

innehållet.

Kommittén förklarar sig vara medveten om att det kan komma att möta

svårigheter att i utlämningstraktater få införda bestämmelser som motsvarar

det föreslagna stadgandet samt anför närmare härom:

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Något liknande stadgande förekommer nämligen -— såvitt kommittén har

sig bekant — icke i utländsk rätt och utlämningstraktaterna äro regelmässigt

reciproka. Kommittén vill emellertid framhålla, att stadgandet kommer att

innefatta en begränsning av de förpliktelser att utlämna som upptagas i en

traktat och att det därför icke torde möta hinder för en stat att, fastän den

saknar motsvarande stadgande i sin lagstiftning, ansluta sig till en traktat,

som innehåller en dylik bestämmelse. I betraktande av de svårigheter

som stadgandet kan väntas giva anledning till vid avslutande av traktater

har kommittén övervägt, om detta icke skulle kunna vara fakultativt; utlämningstraktater

skulle kunna slutas både med och utan stadgandet. Detta

skulle vara motiverat ur den synpunkten att traktater, enligt vad förut anförts,

icke böra avslutas annat än i undantagsfall och då endast med länder,

vars rättsordning erbjuder tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier åt den

som utlämnas. Emellertid kunna — som den senaste tidens utveckling visar

— omvälvningar hastigt rycka bort grunden för rättssäkerheten även i stater,

där den tidigare ansetts vila säkert. Just i dylika situationer kan det

vara av stor betydelse att en sådan bestämmelse som den av kommittén

föreslagna upptagits i en utlämningstraktat. Vidare är att märka, att om

bestämmelsen icke göres fakultativ, måste alla stater i förevarande avseende

behandlas lika och detta förhållande torde vara ägnat att minska svårigheterna

att få bestämmelsen upptagen i traktater. Enligt kommitténs mening

bör stadgandet därför icke vara fakultativt.

I promemorian erinras om att i den nya utlänningslagens 53 § stadgas, att

utlänning icke må vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning

eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk

förföljelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att

bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk. Från denna regel göres dock

vissa undantag. Sålunda stadgas i 54 §, att utlänningen må kunna befordras

till sådant land, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt, att

hans kvarstannande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning

och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom icke innebär fara för

hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet samt han icke

kan befordras till annat land. Har utlänning här eller annorstädes bedrivit

verksamhet, som inneburit fara för rikets säkerhet, och finnes anledning

antaga alt han här skulle fortsätta dylik verksamhet, kan han också —

såvida han ej kan befordras till annat land — befordras till land där han

hotas av politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås, enligt den definition

som lämnas i 2 §, att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet

till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest

på grund av politiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig

mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att

på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom.

I promemorian framhålles angelägenheten av alt ett motsvarande skydd

beredes mot risk för politisk förföljelse genom utlämning för brott. Det

ifrågasättes dock, om icke skyddet vid utlämning här bör sträcka sig längre

än i utlänningslagen på så sätt att ett ovillkorligt förbud uppställes. En sådan

skillnad, som vid ett ytligt betraktande måhända kan förefalla omotiverad,

synes berättigad med hänsyn till lagarnas olika ändamål. Utlämning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

för brott syftar till att lämna biträde åt en stat vid utövandet av dess straffrättsskipning,

under det att ändamålet med en utlännings avlägsnande jämlikt

utlänningslagen är att befria vårt land från en utlänning, som med hänsyn

till landets intressen icke är önskvärd här. Vid utlämning är det av den

allra största vikt att den utlämnade verkligen får åtnjuta den rättssäkerhet,

varå han enligt vår uppfattning — även om han begått ett grovt brott —

kan göra anspråk. Utlämning bör därför enligt promemorian aldrig medgivas,

om vederbörande genom utlämningen löper risk för politisk förföljelse.

I sammanhanget erinras om de ändringar i jurisdiktionsreglerna som

straffrättskommittén föreslagit.

Yttrandeno. Vid remissbehandlingen av promemorian har justitiekanslersämbetet

förklarat sig hysa tvekan, huruvida det i paragrafen stadgade lörbudet

mot utlämning under alla omständigheter bör vara ovillkorligt. Ämbetet

har därvid särskilt uppmärksammat sådana fall, då utlämning begärts

för synnerligen grovt brott och faran för förföljelse är ringa. Ämbetet framkastar

tanken på att kvalificera risken för förföljelse genom att uppställa

krav på att risken skulle vara allvarlig. Landsfogden i Värmlands län anser,

att denna paragraf borde korrespondera med 53 § utlänningslagen.

Departementschefen. Det är uppenbarligen angeläget, att det skydd för

politiska flyktingar som beredes genom utlänningslagen upprätthålles även

när det gäller utlämning. Förbudet mot utlämning för politiskt brott är i

detta avseende icke tillfyllest, utan det behöver kompletteras med ett stadgande,

som ger ett mera generellt skydd. Detta synes lämpligen böra ske genom

att i lagen, på sätt föreslagits såväl av utlänningskommittén som i promemorian,

upptages en regel, som förhindrar utlämning, om den kan medföra

risk för politisk förföljelse. Med anledning av kommitténs uttalande,

att det kan komma att möta svårigheter att i utlämningstraktater få införda

bestämmelser motsvarande ett dylikt stadgande, må framhållas, att det inom

Europarådet utarbetade förslaget till multilateral utlämningskonvention

upptar en bestämmelse i ämnet.

Med politisk förföljelse förstås enligt 2 § utlänningslagen, att någon på

grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller

politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsättes

för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår

beskaffenhét, eller ock att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges

honom. Denna avfattning torde böra läggas till grund för nu ifrågavarande

stadgande i utlämningslagen. Bestraffning för politiskt brott behöver

dock ej nämnas, då det redan finnes stadgande därom i utlämningslagen.

Enligt det av utlänningskommittén framlagda förslaget uppställes icke

något ovillkorligt hinder mot utlämning i nu avsedda fall, utan det skall

under beaktande å ena sidan av förföljelsen och å andra sidan av brottets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt prövas, om utlämning må ske.

Denna ståndpunkt har kritiserats i promemorian, vars förslag i stället innebär

ett ovillkorligt förbud. Det är här att märka, att den i utlänningslagen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

fastslagna grundsatsen om asylrätt för politiska flyktingar icke är helt undantagslös.

Visserligen stadgas i 53 § att utlänning icke må vid verkställighet

av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras till land,

där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och ej heller till

land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han

löper sådan risk. Men i 54 § medgives sådan verkställighet i vissa fall, då

fråga är om personer, som med hänsyn till vad som kan antagas om deras

blivande verksamhet i landet bör avlägsnas härifrån och möjlighet icke finnes

att befordra dem till annat land än sådant där risk för politisk förföljelse

föreligger; enligt 70 § i lagen finnes även möjlighet att vid krig eller

krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden meddela avvikande föreskrifter

hl. a. om utlännings avlägsnande från landet. Skäl kan anföras för

att på motsvarande sätt uppmjuka den regel som skall intagas i utlärnningslagen.

Såsom framhållits i promemorian bör man emellertid beakta

de olika syften som utlämningslagen och utlänningslagen är avsedda att

tjäna. Vid utlämning bör finnas fullgoda garantier för att individen icke

utsättes för annan påföljd än sådan som direkt anknyter till det brott varom

fråga är i utlämningsärendet. Jag vill därför ansluta mig till promemorians

förslag på denna punkt. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas,

att den omständigheten att hinder mot utlämning på nu förevarande grund

eller eljest föreligger icke innebär att utlänningen ej kan avlägsnas ur vårt

land med stöd av utlänningslagen. Fråga om åtgärd enligt utlänningslagen

bör prövas i vanlig ordning oberoende av att framställning om utlämning avvisats.

Om denna prövning leder till ett beslut om utlänningens avlägsnande

ur landet, skall detta beslut verkställas med beaktande av de förut nämnda

reglerna i utlänningslagen.

8 §•

Denna paragraf har ej motsvarighet i gällande rätt och återfinnes ej heller

i utlänningskommitténs och promemorians förslag.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör

i lagen upptagas en bestämmelse om hinder mot sådan utlämning, som är

oförenlig med humanitära grundsatser. Utlämning är ofta en i hög grad ingripande

åtgärd för den person som avses, speciellt om den utlämningssökande

staten icke är hans hemland. Är personen underårig eller är det fråga

om t. ex. en åldrig eller sjuk människa, kan det framstå såsom föga rimligt

att utlämna honom med anledning av ett brott, som visserligen formellt kan

möjliggöra utlämning men som kanske är av förhållandevis mindre allvarlig

natur eller ligger långt tillbaka i tiden. Det bör exempelvis ej komma i

fråga att sända eu underårig person till ett avlägset främmande land, som

ej är hans hemland, för att undergå straff för ett brott, vilket är av mindre

grov beskaffenhet ehuru det i och för sig kan giva anledning till utlämning.

Därest traktat med den främmande staten icke ingåtts, kan i nu avsedda

fall utlämning vägras med hänvisning till den fria prövningsrätt som

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

föreligger. Men i händelse att framställningen inkommit från en stat, som

har traktat att stödja sig på, skulle skyldighet att villfara framställningen

föreligga, om icke förbehåll gjorts för situationer av den antydda arten. Det

är visserligen här fråga om undantagsfall, och det kan jämväl antagas såsom

sannolikt, att den främmande staten, efter att ha blivit närmare informerad

om förhållandena, finner skäl att icke fullfölja sin framställning,

men ett skydd för individen i detta avseende bör vara inskrivet i lagen. Jag

har i förevarande paragraf upptagit ett stadgande i ämnet. Enligt detta

stadgande skall utlämning ej äga rum, om i särskilt fall åtgärden med hänsyn

till den avsedda personens ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden

i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I den föreslagna lagtexten angives jämväl att vid prövningen hänsyn skall

tagas till brottets beskaffenhet och den utlämningssökande statens intresse.

Det är givet att utlämningen framstår såsom ett mera motiverat ingripande

när det är fråga om ett brott av allvarlig beskaffenhet. Understundom

kan den utlämningssökande staten ha ett särskilt intresse att få utlämningen

till stånd, även om det är fråga om ett mindre grovt brott, t. ex. för

att kunna utreda brottslighet med flera medverkande, bland vilka den ifrågavarande

personen ingår.

Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bör möjlighet öppnas

att hänskjuta fråga om tillämpningen av förevarande paragraf till särskilt

internationellt skiljedomsförfarande. Bestämmelse härom har upptagits 20 §.

9 §■

Paragrafen äger motsvarighet i 8 § i 1913 års lag. I promemorians förslag

motsvaras bestämmelsen av 7 §.

Gällande rätt. I 8 § första stycket i den gällande lagen stadgas, att utlämning

ej må medgivas utan att till stöd för framställningen därom förebragts

antingen av domstol meddelat fällande utslag eller också av domstol

eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande

om häktning; i handlingen skall brottets beskaffenhet samt tiden och orten

för brottet vara noggrant angivna. Grundas framställning om utlämning

annorledes än å fällande utslag eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning

inför domstol eller undersökningsdomare, och bestrider den

som begäres utlämnad att han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, får

enligt andra stycket i samma paragraf utlämningen ej beviljas, om det inte

tillika visas, att sannolika skäl föreligger till misstanke att han är skyldig

till detsamma. Denna sistnämnda bestämmelse kan dock sättas ur kraft efter

överenskommelse med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet.

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén,

att den gällande ordningen i fråga om den bevisning som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

63

skall krävas i skuldfrågan icke är tillfredsställande. Utlämning är för den

person, som blir föremål för en sådan åtgärd, av mycket ingripande betydelse,

och även om uHämningen icke skulle resultera i fällande dom och

straffverkställighet, medför den alltid ett tämligen långvarigt frihetsberövande.

Med hänsyn härtill anser kommittén att det för utlämning alltid bör

krävas åtminstone så mycket bevisning, att sannolika skäl föreligger till

misstanke, att vederbörande är skyldig till brottet. Det är att märka, framhåller

kommittén, att ett liknande krav på bevisning enligt rättegångsbalken

gäller i fråga om häktning på grund av misstanke om brott (24 kap. 1 §).

Då kommittén som förutsättning för utlämning vill uppställa kravet att

sannolika skäl till misstanke skall föreligga, innebär detta icke, att det enligt

kommitténs mening i varje utlämningsärende skall förebringas bevisning

genom vittnen el. dyl. om sannolikheten för att vederbörande är skyldig

till brottet. Ett fällande domstolsutslag eller sådant häktningsbeslut, som

avses i den gällande lagen, torde ofta vara tillräckligt för att sannolika skäl

skall anses vara för handen. Emellertid kan sådana förhållanden föreligga

att, fastän dylikt utslag eller beslut förebragts, anledning finnes att hysa

starka tvivel om vederbörandes brottslighet. Det ligger uppenbarligen i dens

intresse som begäres utlämnad att förebringa sådana omständigheter, som

kan utgöra grund för att ifrågasätta riktigheten av det bevis om hans brottslighet

en dom eller ett häktningsbeslut regelmässigt måste anses utgöra.

Den tilltro, som skall fastas till dylika bevis om hans skuld, blir givetvis i

mycket stor utsträckning beroende på vilken uppfattning man hyser om

tillförlitligheten av rättsskipningen i allmänhet i det land, där domen eller

beslutet meddelats. — Kommittén har övervägt, om man icke genom ömsesidig

överenskommelse med främmande stat borde kunna lätta på det krav

på utredning i skuldfrågan som nu föreslagits. En allmän regel härom anser

emellertid kommittén icke böra upptagas i lagen. Även om man vid den tidpunkt

då en överenskommelse ingås, hyser det största förtroende för rättsskipningen

i den andra staten, kan dock sådana omvälvningar inträda att

förtroendet förbytes i misstro. Det är vidare att märka, att i det fall att rättsskipningen

i det land, som begär utlämning, är att anse som likvärdig med

den svenska torde det krav på bevisning som kommittén uppställer icke

komma att verka tyngande på utlämningsförfarandet.

Även enligt promemorian är den gällande ordningen otillfredsställande,

och kommitténs ändringsförslag har i promemorian befunnits välgrundat.

I promemorian framhålles, att det är givet att det i tillämpningen kan vara

vanskligt alt avgöra vilket bevisvärde som skall tillerkännas ett i främmande

land meddelat fällande utslag eller häktningsbeslut. Detta spörsmål

kan ej närmare regleras i lagtexten utan får bedömas efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Ej heller synes det vara anledning att vid avfattningen

av bestämmelsen beakta huruvida vederbörande bestrider att han

begått brottet. Det understrykes, att enbart ett medgivande i regel ej bör

anses tillfyllest, ehuru det givetvis enligt vanliga grunder för bevisning i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

brottmål tillerkännes mycket stor betydelse vid prövningen. Något avsteg

från bevisningskravet efter överenskommelse med viss stat bör enligt promemorian

ej ifrågakomma såvitt rör förhållandet till utomnordiska länder.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har nedre justitierevisionen

framhållit, att enligt dess mening i denna paragraf borde intagas

den bestämmelse om dom eller häktningsbeslut såsom förutsättning för

utlämning, vilken i promemorians förslag intagits i 12 §. Denna förutsättning

synes böra betraktas såsom en materiell förutsättning för utlämning,

även om man i enlighet med förslaget icke avsäger sig rätten att pröva,

huruvida sannolika skäl föreligger mot den misstänkte.

Advokatsamfundet har icke funnit den föreslagna paragrafen tillfredsställande.

Samfundet anför:

En utlämning är att anse såsom en för den enskilde vida mer ingripande

åtgärd än en häktning. Redan på denna grund kan ifrågasättas, om icke

kraven på bevisning böra ställas högre i ett utlämningsärende än vid en

häktning. Vidare måste beaktas att vid en häktningsförhandling rätten kan

grunda sitt ställningstagande på uppgifter, som upptagits under ett av svensk

lag noggrant reglerat förundersökningsförfarande, som innefattar icke oväsentliga

garantier för den misstänktes rättssäkerhet. Även om förslaget innehåller

bestämmelse om att förundersökning efter rättegångsbalkens regler

skall ske i utlämningsärenden, får man icke bortse ifrån att förundersökningsmaterialet

— utom en berättelse av den som begäres utlämnad — i de

flesta fall knappast kan komma att innehålla annat än protokoll eller andra

handlingar, upprättade eller förmedlade av den främmande statens polismyndigheter.

Bevismaterialet till stöd för en framställning om utlämning

består med andra ord så gott som helt av uppgifter, vilka icke blivit upptagna

efter den svenska rättegångsbalkens regler. Mellan vårt land och det

främmande land som begärt utlämning kan föreligga en olikhet i rättsuppfattning

och straffprocessuella grundsatser, som väl motiverar ett skärpt

krav på bevisningen.

Naturligtvis kan man icke i ett utlämningsärende kräva lika stark bevisning

som erfordras för fällande dom; detta skulle i många fall förutsätta

personliga inställelser vid svensk domstol av målsägande och vittnen. Däremot

bör man kunna fordra all den bevisning som kan framläggas i skriftlig

form. Och vad beträffar kravet på bevisningens styrka synes det rimligt

att kräva åtminstone lika stark bevisning som fordras för väckande av allmänt

åtal vid svensk domstol. Styrelsen tillåter sig härom hänvisa till

Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken s. 239—241.

Samfundet uttalar sin fulla anslutning till förslaget, att bevisprövning

skall äga rum jämväl vid framställning om utlämning för verkställighet.

Departementschef en. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i friheten som

en utlämning till annat land innebär bör som jag redan framhållit i den allmänna

motiveringen sådan åtgärd ej få vidtagas, om icke ett visst mått av

bevisning förebragts angående den avsedda personens skuld till det brott

varom fråga är. Utlänningskommittén och promemorian har uttalat sig för

att i detta avseende samma krav böra gälla som enligt rättegångsbalken uppställts

för häktning. Detta förslag synes mig innebära en rimlig avvägning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

65

Att såsom advokatsamfundet ifrågasatt ställa kraven ännu högre torde föra

alltför långt. Principen bör alltså vara, att utlämning må medgivas endast

om sannolika skäl föreligger till misstanke, att den som begäres utlämnad

begått det med utlämningsframställningen avsedda brottet.

I tillämpningen får efter omständigheterna i vax-je särskilt fall prövas

huruvida det sålunda stadgade bevisningskravet skall anses uppfyllt. Några

bindande regler härom torde ej böra upptagas i själva lagtexten. Givet är att

medgivande av den misstänkte själv är av stor betydelse, ehuru det -—- enligt

vad som gäller i vår rättegångsordning —- bör stödjas av omständigheterna

i övrigt. I varje särskilt fall får också bedömas vilken bevisverkan som

bör tillerkännas ett av myndighet i den främmande staten meddelat beslut

i samband med brottsutredningen därstädes. Enbart den omständigheten att

en dom eller ett häktningsbeslut meddelats innefattar icke tillräcklig bevisning,

om den misstänkte bestrider att han gjort sig skyldig till det uppgivna

brottet och anför trovärdiga grunder för sitt bestridande. I utlämningsärendet

måste i sådant fall ske en bedömning av det utredningsmaterial varpå

häktningsbeslutet eller domen i den främmande staten grundas, och eventuellt

får kompletterande utredning förebringas. Såsom jag anfört i den

allmänna motiveringen bör emellertid hinder ej uppställas mot att i utlämningstraktat

bestämma, att fällande dom eller sådant häktningsbeslut som

meddelats av domstol eller domare i den främmande staten skall tillerkännas

vitsord. Det torde härvid icke vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen

framhäva den självklara grundsatsen, att utlämning icke i något fall

bör komma i fråga, om det klart visas, att personen icke har begått det uppgivna

brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således

är felaktigt. Bestämmelse om möjlighet att i traktat upptaga föreskrift

om hänskjutande av skuldspörsmålet till internationellt skiljedomsförfarande

har upptagits i 20 §.

Det är en självfallen förutsättning för att en utlämningsbegäran över huvud

skall upptagas till behandling, att en viss utredning i skuldfrågan redan

ägt rum i den utlämningssökande staten. Denna utredning bör alltid ha

tortskridit så långt, att fällande dom eller häktningsbeslut meddelats. Bestämmelse

härom har upptagits i 14 g.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i den gällande lagen. I promemorians förslag

återfinnes motsvarande bestämmelser i 8 §.

Gällande rätt. I 9 § i 191,1 års lag stadgas, att utlämning ej må beviljas,

om redan innan framställningen därom gjordes, bär i riket meddelats dom

eller anbängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken utlämning

begäres. Utlämning är vidare utesluten, om straff för brottet skulle enligt

svensk lag vara alt anse såsom förfallet.

Utlännings kommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén,

alt endast i tämligen sällsynta undantagsfall åtalseftergift

5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr ISO

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

torde komma att meddelas här i riket i fråga om brott, som kan föranleda

utlämning. Utlämning bör emellertid icke beviljas om sådan eftergift meddelats.

Kommittén har därför föreslagit ett stadgande härom. Vidare har i

kommitténs förslag som hinder mot utlämning upptagits även det förhållandet,

att häktning här i riket ägt rum för det brott, för vilket utlämning begäres.

Förslaget i sistnämnda del har förestavats därav att häktning enligt

nya rättegångsbalken icke innebär anställande av åtal. Med häktning likställes

enligt förslaget reseförbud.

I promemorian har paragrafen kompletterats i enlighet med vad utlänningskommittén

föreslagit. Därjämte har emellertid vid avfattningen beaktats,

att utlämning bör vara möjlig, då åtal nedlagts eller häktad frigivits

vid tiden för prövningen av utlämningsframställningen.

1 ttrandena. Riksåklagarämbetet föreslår i sitt yttrande över promemorian

en viss uppmjukning av denna paragraf. Om exempelvis lagföring för brottet

här i riket ej framstår som påkallat ur allmän synpunkt, eller det ur bevissynpunkt

innebär påtagliga fördelar, att lagföringen sker inför domstol i

den stat, som begärt utlämningen, synes utlämning böra få ske. Statsåklagaren

i Stockholm är av samma mening. Statsåklagaren i Göteborg önskar uttrycklig

föreskrift om att utlämning ej må ske om svensk domstol dömt över

brottet, även om utlänningen frikänts och sålunda icke blivit »dömd för

det uppgivna brottet». Advokatsamfundet har anfört, att av det föreslagna

stadgandet icke synes klart framgå, om jämväl en dom enligt 5 kap. 5 §

strafflagen utgör hinder mot utlämning, vilket enligt samfundets mening

borde vara fallet. Samfundet anser även i likhet med statsåklagaren i Göteborg,

att en jämkning av lagtexten är önskvärd, så att av densamma klart

framgår, att även frikännande dom utgör hinder för utlämning. Att utlämning

icke bör få ske för brott, beträffande vilket åtalspreskription inträtt

enligt svensk lag, torde vara uppenbart. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida

icke såsom villkor för utlämning borde stadgas, att icke heller enligt

den främmande statens lag rätten att åtala brottet förfallit. Motsvarande

borde galla i fråga om utlämning för straffverkställighet.

Departementschefen. Det är tydligt att utlämning ej bör komma i fråga

om den avsedda personen blivit här i riket dömd för det brott varpå framställningen

om utlämning grundas. Denna princip bör gälla, även om domen

lett till frikännande eller den tilltalade förklarats strafflös enligt 5 kap. 5 §

strafflagen. Till utmärkande härav torde regeln böra formuleras så att utlämning

ej får ske, om här i riket meddelats dom angående det uppgivna

brottet. Sa som utlanningskommittén föreslagit bör även beslut om eftergift

av åtal utgöra hinder mot utlämning. Utan att särskilt stadgande därom Torde

vara behövligt bor under bestämmelsen anses ingå även det fall att Kungl.

Maj.t med utnyttjande av sin benådningsrätt förordnat att åtal ej skall äua

rum (s. k. abolition). b

Utlämning bör vara utesluten jämväl om den avsedda personen här i riket

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

står under åtal för det uppgivna brottet eller om han är häktad eller underkastad

reseförbud för brottet med sikte på åtal här i riket. Riksåklagarämbetet

har ifrågasatt om detta hinder borde uppmjukas med tanke på att i

vissa fall utlämning kan vara att föredraga framför ett fullföljande av den

här i riket påbörjade brottmålsprocessen. I förekommande fall torde dock

utlämning kunna komma till stånd genom att Kungl. Maj:t beslutar om

nedläggande av åtalet.

I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen bör utlämning

vara utesluten om straff för brottet skulle enligt svensk lag vara att anse

såsom förfallet. Härmed åsyftas såväl det fall att åtalspreskription inträtt

som att ådömt straff förfallit. Advokatsamfundet har ifrågasatt, om icke

såsom villkor för utlämning bör uppställas, att brottet icke heller preskriberats

enligt den främmande statens lag. Av skäl, som framgår av vad jag anfört

vid 4 §, torde dock någon särskild lagregel härom ej vara erforderlig.

11 §•

Paragrafen har förebild i 10 § i den gällande lagen och motsvaras i promemorians

förslag av 9 §.

Gällande rätt. I 10 § i 1913 års lag stadgas att, om den person om vars utlämning

är fråga här i riket blivit slutligen dömd till straff för annat brott

än det som avses i framställningen, utlämning ej må äga rum förrän han till

fullo undergått det ådömda straffet. Han kan dock för undergående av rannsakning

provisoriskt utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder

sig att omedelbart efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter

överlämna honom till svensk myndighet. År den, vars utlämnande begäres,

här i riket ställd under åtal för annat brott och för detta brott häktad, får

utlämning i intet fall ske, förrän målet slutligen avgjorts.

Utlänning skommittén och promemorian. I utlänningskommitténs förslag

har såsom hinder mot utlämning — vid sidan av icke verkställt frihetsstraff

— upptagits dom på förvaring eller internering. Vidare har föreskriften, att

utlämning ej må ske, innan vederbörande »till fullo undergått det ådömda

straffet», jämkats till att han »frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten».

Att en person som begäres utlämnad är villkorligt frigiven eller på prov

utskriven från fångvårdsanstalt, synes nämligen enligt kommittén icke böra

utgöra hinder mot utlämning. Paragrafen har vidare i förslaget jämkats med

anledning av att häktning enligt nya rättegångsbalken icke innebär anställande

av åtal.

I promemorian har kommitténs förslag i huvudsak följts, men såsom hinder

mot utlämning har jämväl upptagits, att den avsedda personen —- utan

att vara häktad eller underkastad reseförbud — står under åtal för brott

å vilket kan följa straffarbete.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet

framhållit alt ett brott uppenbarligen kan, oaktat det är belagt med

straffarbete, i det enskilda fallet understundom vara av jämförelsevis obelyd
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

lig beskaffenhet, och häktning och meddelande av reseförbud kan även, särskilt

i fråga om utlänningar, ej sällan komma i fråga vid relativt obetydliga

brott. I dylika fall synes det — i synnerhet om det brott, för vilket utlämning

begäres, är grovt — opåkallat att fullfölja det i Sverige inledda rättsförfarandet.

Statsåkhigaren i Stockholm och kriminalpolisintendenten i

Stockholm anför liknande synpunkter.

Nedre justitierevisionen har påpekat, att från tillämpligheten av denna

föreskrift synes böra undantagas den som dömts villkorligt. Förvaring och

internering är enligt särskilt stadgande jämställda med frihetsstraff och behöver

därför ej särskilt nämnas.

Erinran mot paragrafen framställes även av advokatsamfundet, som påpekar

att i förslaget icke berörts det fall, att den som begäres utlämnad befinnes

vara i sådant tillstånd, att han enligt svensk lag skulle vara strafflös.

Stor olikhet torde råda i olika länder i fråga om de krav som uppställes för

att en person på grund av sitt sinnestillstånd skall anses vara fri från straff.

Det skulle emellertid för svensk rättsuppfattning verka stötande, om en person,

som befinner sig i sådant tillstånd som i 5 kap. 5 § strafflagen sägs,

skulle utlämnas till bestraffning för ett brott, för vilket han, om brottet blivit

begånget i Sverige, icke skulle bli straffad och måhända icke ens åtalad.

Under alla förhållanden synes uppräkningen i paragrafen böra kompletteras

med det fall, att någon, utan eller efter lagföring, är intagen för vård på

sinnessjukhus här i riket.

Departementschefen. I förevarande paragraf uppställes hinder mot utlämning

med hänsyn till här i riket pågående åtgärder, som föranletts av annat

brott än det som avses med utlämningsframställningen. Till en början

bor utlämning vara utesluten, om den avsedda personen för sådant brott

dömts till frihetsstraff, som ännu ej verkställts. I detta hänseende bör gälla

att utlämning får ske först sedan han — villkorligt eller definitivt — frigivits

eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Om domen är villkorlig, synes

hinder mot utlämning ej böra föreligga. Till utmärkande härav torde i lagtexten

böra utsägas, att personen »dömts att undergå» frihetsstraff. Förvaring

och internering är, såsom anmärkts i ett remissyttrande, likställda med

frihetsstraff och behöver icke särskilt omnämnas (se 19 § lagen den 18 juni

1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt).

Om den person som begäres utlämnad är häktad eller underkastad reseförbud

for annat brott än det varpå framställningen grundas, bör utlämning

ej vara tillåten. Detta hinder synes böra gälla oavsett brottets svårhetsgrad.

Har atal skett utan att personen hålles häktad eller är underkastad reseförbud,

bor däremot hindret inskränkas till att avse sådana fall, då brottet är

av den svårhetsgrad att därå kan följa frihetsstraff. Det av några remissinstanser

framförda förslaget om begränsning till brott av ännu högre svårhetsgrad

anser jag mig ej kunna biträda.

I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande utlämningslagen bör pågående

verkställighet av frihetsstraff icke utgöra hinder mot tillfällig ut
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

69

lämning för genomförande av en brottmålsprocess i den främmande staten.

Möjligheten till dylik tillfällig utlämning synes kunna utsträckas att gälla

även i sådana fall, då personen är åtalad, häktad eller underkastad reseförbud

för annat brott än det varpå utlämningsframställningen grundas.

Advokatsamfundet har vid remissbehandlingen upptagit det fallet, att den

som begäres utlämnad befinnes vara i sådant tillstånd att han enligt svensk

lag skulle vara strafflös. Enligt samfundets mening bör uppräkningen i

förevarande paragraf under alla förhållanden kompletteras med det fall, att

någon, utan eller efter lagföring, är intagen för vård på sinnessjukhus här

i riket. Vad samfundet anfört är beaktansvärt. Jag vill emellertid påpeka,

att den i 8 § upptagna bestämmelsen kan bli tillämplig i dylika fall, och någon

förbudsregel med direkt sikte på nu avsedda fall utöver denna bestämmelse

synes ej påkallad.

12 §.

Motsvarighet till denna paragraf finnes i 11 § samt delvis 23 § i den gällande

lagen. I promemorians förslag återfinnes motsvarande bestämmelser

i 10 §.

Gällande rätt. 1913 års lag innehåller i 11 § regler om vissa villkor som

skall uppställas i samband med att utlämning beviljas. Till en början stadgas

(It § första stycket 1.), att såsom villkor skall uppställas, att den utlämnade

icke må i den stat, till vilken utlämningen sker, åtalas eller straffas

för någon annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för

vilken han utlämnats, eller utlämnas vidare till en tredje stat. Undantag gäller

emellertid för vissa fall. Sålunda kan, enligt bestämmelse i 13 §, i samband

med utlämning föreskrivas att vidareutlämning till tredje stat skall

ske. Vidare kan Kungl. Maj:t, enligt regler som meddelas i 27 § i lagen,

i efterhand lämna medgivande till vidareutlämning eller till åtal eller bestraffning

för annat brott än det utlämningen avser. Slutligen upprätthålles

det berörda villkoret ej, såframt den utlämnade inför domstol eller eljest

fritt och offentligen givit sitt samtycke eller, sedan han slutligen frikänts eller

efter till fullo avtjänat straff försatts på fri fot, antingen ehuru binder icke

mött underlåtit att lämna landet inom loppet av en månad eller också återvänt

dit, sedan han en gång lämnat det.

Under den nyssberörda tiden av en månad får, såframt den utlämnade ej

gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder läggas för honom

att, därest han så önskar, lämna landet (It § första stycket 2.).

Såsom villkor vid utlämning skall jämväl föreskrivas, att den utlämnade

icke får för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal inför domstol,

vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats

befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet (It § första stycket

3.).

I 11 § andra stycket i 1913 års lag meddelas bestämmelser om uppställande

av villkor i vissa särskilda fall. Vid sådan utlämning, som avser militärt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

brott eller brott enligt 10 kap. strafflagen (jfr 4 § andra stycket i 1913 års

lag), skall såsom villkor uppställas, att den utlämnade icke får bestraffas i

vidare mån än brottet varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning.

Har utlämning beviljats för sådan i 7 § avsedd gärning, som övervägande

äger karaktären av ett icke politiskt brott, skall det villkoret uppställas, att

den utlämnade icke får för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

Enligt 23 § andra stycket i 1913 års lag skall i utlämningsbeslut angivas de

betingelser som skall gälla jämlikt 11 § jämte »de ytterligare villkor Konungen

kan finna nödigt uppställa».

Utlänningskommittén och promemorian. I ntlänningskommitténs betänkande

anföres, att lämpligheten av att den utlämnades samtycke skall ha

sådan verkan, som föreskrives i den gällande lydelsen av 11 § första stycket,

kan starkt ifrågasättas. Under den tid en person kvarhålles i en främmande

stat efter att ha blivit utlämnad dit är det ytterst svårt för en annan

stat att kontrollera, att han verkligen av fri vilja lämnat samtycke.

Kommittén föreslår därför, att vad nämnda punkt innehåller om den utlämnades

samtycke skall utgå. Därjämte föreslår kommittén den ändringen, att

den under punkterna 1 och 2 angivna tiden av en månad utsträckes till tre

månader. Motivet härtill är, alt det under nuvarande förhållanden stundom

kan taga avsevärd tid att erhålla tillstånd av myndigheterna i ett land att

resa in i detta.

Kommittén har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, uttalat sig

för att förbehåll om att dödsstraff ej får komma till användning bör göras

både i traktater om utlämning från Sverige och då utlämning ifrågasättes

oberoende av traktat. Någon lagregel i ämnet har dock ej upptagits i kommitténs

förslag. I

I promemorian har punkterna 1—3 i första stycket utformats i överensstämmelse

med den gällande lagen med de jämkningar som kommittén

föreslagit. Dessutom har tillagts en ny fjärde punkt. Med hänsyn till nutida

svensk rättsuppfattning bör enligt promemorian utlämning ej få ske utan

att den förbindes med ovillkorligt förbehåll om att gärningen ej får straffas

med döden. Frågan om särskilt förbehåll beträffande dödsstraff kan, framhålles

i promemorian, vålla komplikationer med hänsyn till att i en del länder

dödsstraff är det enda straff för vissa brott som lagen upptager, varvid

lindring kan ske endast i nådeväg. För Sveriges del torde det emellertid ej

vara möjligt att av denna anledning frånfalla ett sådant ovillkorligt förbehåll.

— Andra stycket har i promemorian utformats i nära överensstämmelse

med andra stycket i nuvarande It §. — Såsom ett tredje stycke har i promemorian

tillagts en bestämmelse, att i samband med beviljande av utlämning

må uppställas de ytterligare villkor som Kungl. Maj:t kan finna erforderliga.

Detta innebär, framhålles i promemorian, ingen nyhet i jämförelse

med den gällande lagen, som i 23 § uttryckligen anger att Kungl. Maj :t äger

uppställa de villkor som finnes nödiga.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet

avstyrkt en kategorisk föreskrift, att vid utlämning skall uppställas såsom

villkor, att den utlämnade ej må för brottet straffas med döden. Ämbetet

anför:

I de stater, där dödsstraff förekommer, torde det icke alltid vara möjligt

för det organ som begär utlämning att på förhand garantera, att ett av domstolen

utdömt dödsstraff genom nåd eller på liknande sätt kommer att nedsättas.

I dylika fall torde svårigheter möta att verkställa utlämning. Detta är

ur svensk synpunkt ägnat att väcka betänkligheter, helst som det härvidlag

ofta torde vara fråga om synnerligen farliga förbrytare, i fråga om vilka det

för vårt vidkommande framstår såsom särskilt önskvärt, att de avlägsnas

ur riket. Det torde ej heller kunna uteslutas, att införandet av en bestämmelse

av angivet innehåll även medför risk för att personer, som efterspanas

för mycket grova brott, fly till Sverige. Ej heller i nu förevarande fall torde

den utvidgning av möjligheterna till lagföring i Sverige, som innefattas i

förslaget till brottsbalk, kunna anses utgöra en tillräcklig motvikt mot olägenheterna

av förslaget.

Ämbetet tillägger, att i de fall, då uppställandet av ett dylikt villkor kan

anses vara påkallat, detta torde kunna ske med tillämpning av sista stycket

i den föreslagna paragrafen.

Även statsåklagaren i Malmö, landsfogden i Värmlands län och föreningen

Sveriges stadsfiskaler anser, att punkten angående dödsstraff bör utgå ur

paragrafen.

Advokatsamfundet föreslår, att det i punkten 1 föreskrivna villkoret måtte

formuleras sålunda, att efter det sista »eller» insättes ordet »frivilligt». Det

bör även föreskrivas att, om hinder uppkommit för vederbörande att inom

tre månader lämna det främmande landet, tremånadersfristen skall räknas

från det hindret upphör. Vad angår punkten 4 har styrelsen anslutit sig till

den uppfattningen, att vårt land icke bör utlämna en brottsling för avrättning.

Då emellertid uppställande av ett dylikt villkor i förhållande till vissa

länder kan medföra hinder för utlämnande samt det icke är riktigt, om den

brottslige på grund härav skulle undgå att bli lagförd, bör i samband med

förevarande lagändring verkställas en utredning rörande möjligheterna att

åtala vederbörande vid svensk domstol.

Departementschefen. I likhet med gällande rätt bör den nya lagen upptaga

stadgande om att vid beviljande av utlämning skall uppställas såsom

villkor, att den utlämnade endast under särskilda förutsättningar får bestraffas

för annat brott än det som avses med utlämningen eller utlämnas

vidare till annan stat. Beträffande utformningen av stadgandet har i utlänningskommitténs

betänkande och i promemorian föreslagits ändringar i förhållande

till gällande rätt i två avseenden. Sålunda föreslås, att vad som

föreskrivits om verkan av den utlämnades.samtycke skall utgå, och dessutom

förordas, att den tidsgräns inom vilken den utlämnade har att lämna landet,

om han vill vara skyddad, skall utsträckas från en månad till tre månader.

De motiv som anförts för slopande av regeln om verkan av samtycke synes

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

övertygande, och jag vill ansluta mig till förslaget i denna del. Vad angår

tidsfristen torde denna i anslutning till det i Europarådet föreliggande förslaget

till multilateral konvention kunna sättas till 45 dagar. Givetvis föreligger

möjlighet att i särskilt fall eller generellt i utlämningstraktat stipulera

längre frist. De kompletteringar av lagtexten som begärts av advokatsamfundet

synes ej behövliga. Det torde utan uttrycklig föreskrift stå klart,

att ett återvändande till det land, till vilket utlämningen skett, skall ha varit

frivilligt för att det skall få den i stadgandet angivna konsekvensen, liksom

att — då hinder uppkommit för den utlämnade att begiva sig från landet

— tidsfristen skall räknas från det hindret upphörde.

Den gällande lagen upptager vidare en regel om att utlämning skall förbindas

med villkor, att den utlämnade under den tidsfrist som är stadgad

för lämnande av landet ej må hindras att begiva sig från landet, såframt han

ej begår nytt brott. Motivet till detta stadgande är enligt förarbetena till lagen,

att den främmande staten icke bör äga begagna sig av den makt, som

den genom utlämningen fått över den utlämnade, till att mot honom företaga

andra åtgärder, som inskränker hans frihet, såsom genom förfoganden av administrativ

art, och alt den utlämnade följaktligen bör äga anspråk på att

fritt få avlägsna sig ur landet, sedan ändamålet med hans utlämnande är

uppfyllt.1 Denna grundsats synes riktig, men det kan ifrågasättas om icke

regeln i dess gällande lydelse alltför snävt begränsar den utlämningssökande

statens befogenheter. Ivvarhållande av den utlämnade torde kunna vara berättigat

även i andra fall än då han begått nytt brott, t. ex. då han ådragit sig

gäld som enligt nämnda stats lagstiftning kan föranleda förbud att lämna

riket, över huvud synes den utlämnade ej på grund av utlämningen böra

sättas i särställning då det gäller åtgärder som han vidtagit efter utlämningen.

Bestämmelsen torde därför böra jämkas så, att hinder för den utlämnade

att under den ifrågavarande tidsfristen lämna landet ej får uppställas

på grund av förhållande, som ligger honom till last före utlämningen.

Den regel som avser att förhindra att en utlämnad person ställes inför en

extraordinär domstol bör uppmjukas i enlighet med vad jag anfört i den

allmänna motiveringen.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör det ej komma i fråga att

från vårt land utlämna en person, som för det brott varom fråga är kan bli

straffad med döden. Det bör därför stadgas, alt utlämning i förekommande

fall skall förbindas med villkor härom. Regeln hindrar ej att dödsdom kan

meddelas, men sådan dom får ej verkställas. Det må erinras om att lagstiftningen

i en del länder för vissa brott ej känner annat straff än döden. I åtskilliga

stater är emellertid den allmänna regeln gällande, att internationell

överenskommelse skall av domstol tillämpas, även om den icke överensstämmer

med den interna lagen. När rättsordningen i staten har denna innebörd,

föreligger icke lagtekniskt hinder mot att nå fram till en traktat,

vari förbud mot dödsstraff införes. Ur svensk synpunkt torde även den lös
-

1 Prop. 1913: 50 s. 37.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

73

ningen kunna godtagas, att den stat till vilken utlämnande sker genom administrativt

beslut sörjer för att dödsstraff icke verkställes; sålunda är exempelvis

i Belgien dödsstraffet formellt icke avskaffat, men det brukar sedan

lång tid tillbaka icke verkställas utan förvandlas regelmässigt till frihetsstraff.

Det må anmärkas, att vid förhandlingarna i Europarådet om utlämningsfrågan

kravet att dödsstraff ej skall få verkställas framförts ej blott

av Sverige utan av flera andra stater.

I fråga om utlämning för militära och politiska brott bör såsom ett andra

stycke i förevarande paragraf införas bestämmelser motsvarande andra stycket

i nuvarande 11 §.

I 23 § i den gällande lagen förutsättes, att Kungl. Maj :t kan vid beviljande

av en utlämningsbegäran uppställa villkor för utlämningen utöver vad som

föreskrives i lagen. Det torde vara lämpligt att, såsom föreslagits i promemorian,

upptaga en uttrycklig regel härem i förevarande paragraf. Den ingår

i förslaget såsom ett tredje stycke av paragrafen. Vid slutande av utlämningskonvention

kan möjligheten att uppställa dylika ytterligare villkor

komma att begränsas.

13 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i 12 och 13 §§ i den gällande lagen.

Promemorians förslag upptar motsvarande bestämmelser i 11 §.

Gällande rätt. I 12 och 13 §§ i 1913 års lag meddelas bestämmelser för det

fall, att flera stater begär utlämning av samma person. Härom föreskrives i

12 §, att Kungl. Maj:t skall bestämma till vilken stat utlämning skall ske.

Viss anvisning för prövningen meddelas därjämte. Sålunda bör, där ej särskilda

omständigheter föranleder att utlämningen anses böra ske till hemlandet,

utlämningen i regel ske till den stat där brottet ägt rum eller, därest

brottet begåtts inom flera staters områden, till den där huvudhandlingen

förövats. Vidare stadgas i 13 § att, om flera stater begärt utlämning av samma

person för olika brott, företräde skall givas den stat som först begärt

hans utlämnande eller häktande, där icke hänsyn till de olika staternas

läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse

därifrån. Vid utlämningens beviljande kan som villkor föreskrivas, att personen

skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den

andra.

Promemorian. I promemorians förslag har bestämmelserna i 12 och 13 §§

i den gällande lagen sammanförts till en paragraf och därjämte fått en mera

generell avfattning. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t, om flera stater önskar

utlämning av samma person, med hänsyn till beskaffenheten av samt

tiden och orten för brottet eller brotten, tidsföljden mellan framställningarna,

gärningsmannens nationalitet och hemvist ävensom omständigheterna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

i övrigt bestämma till vilken stat utlämning skall ske. Därjämte upptages

en regel om vidareutlämning i överensstämmelse med den gällande lagen.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning till erinran mot den i

jämförelse med gällande rätt mera generella avfattning av bestämmelserna

i förevarande ämne som föreslagits i promemorian. Jag vill alltså biträda

promemorians förslag till avfattning av denna paragraf.

Förfarandet

14 §.

Denna paragraf, som inleder bestämmelserna om förfarandet i utlämningsärenden,

svarar i gällande rätt mot 14 § första, andra och tredje styckena

samt 8 § forsta stycket. I promemorians förslag upptages motsvarande

regler i 12 §.

Gällande rätt. I 14 § första stycket i 1913 års lag stadgas, att framställning

om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Framställningen skall

enligt andra stycket i samma paragraf innehålla upplysning om den avsedda

personens medborgarskap. Vid framställningen skall fogas sådan handling

som avses i 8 § första stycket, nämligen antingen av domstol meddelat

fällande utslag eller också av domstol eller annan myndighet meddelat beslut,

som innebär förordnande om häktning. Enligt sistnämnda lagrum skall

i handlingen brottets beskaffenhet samt tiden och orten för detsamma vara

noggrant angivna. I tredje stycket av 14 § föreskrives, att signalement om

möjligt bör företes. Slutligen stadgas i fjärde stycket att, om de inkomna

handlingarna saknar nödig fullständighet eller ytterligare upplysning i något

avseende är erforderlig, den främmande staten må anmodas inkomma

med det felande.

V tlänningskommittén och promemorian. I utlänning skommitténs betänkande

har föreslagits viss komplettering av 14 § i 1913 års lag i anslutning

till de av kommittén förordade ändringarna i 8 § nämnda lag. I

I promemorian framhålles att enligt den regel som föreslagits angående

utredning i skuldfrågan (7 § i promemorians förslag) fällande dom eller

häktningsbeslut icke kommer att, såsom nu är fallet, utesluta behovet av

bevisning angående vederbörandes skuld till det uppgivna brottet. Emellertid

bör den regeln uppställas, att utredningen angående brottet i den främmande

staten skall ha fortskridit så långt att antingen fällande dom eller

häktningsbeslut föreligger. I enlighet härmed har i nu förevarande paragraf

i promemorians förslag stadgats, att framställning om utlämning skall

grundas antingen på en av domstol meddelad fällande dom eller ock på ett

av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning.

Därjämte har föreskrivits, att avskrift av domen eller beslutet skall

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

logas vid framställningen och att — i den mån domen eller beslutet ej innehåller

uppgifter därom — upplysning skall lämnas angående gärningsmannens

medborgarskap, brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Utredning bör förebringas om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser,

som är tillämpliga på brottet. Såsom i den gällande lydelsen

stadgas skall även signalement företes, om det är möjligt. Att härutöver

särskilt angiva, att detaljerade upplysningar skall lämnas om födelsedag

och födelseort etc., synes enligt promemorian ej vara behövligt. — Regeln i

14 § fjärde stycket i den gällande lagen, innebärande att den främmande

staten må kunna anmodas att inkomma med ytterligare erforderliga upplysningar,

har i promemorian uteslutits, enär vad därstädes är stadgat självklart

torde gälla utan särskild bestämmelse.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har i sitt yttrande över promemorian

anfört, att föreskrift bör upptagas därom, att bland de handlingar, som bifogas

en framställning om utlämning, även skall ingå avskrift av de förundersökningshandlingar,

som föreligger vid tiden för framställningens

avlåtande. Särskilt med hänsyn till att frågan om häktning blir aktuell

omedelbart efter framställningens inkommande, torde det nämligen vara

av värde att redan då äga tillgång till dessa handlingar. Samma förslag

framföres av siatsåklagaren i Göteborg och advokatsamfundet.

Departementschefen. I likhet med vad som nu gäller bör föreskrivas, att

framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Som jag framhållit vid 9 §, är det en självfallen förutsättning för att en

utlämningsbegäran överhuvud skall upptagas till behandling, att en viss

utredning i skuldfrågan ägt rum i den utlämningssökande staten. Om icke

denna utredning fortskridit så långt att fällande dom meddelats — varvid

syftet med utlämningen är att bereda möjlighet till verkställande av det

ådömda straffet — bör det i vart fall föreligga ett häktningsbeslut. Framställningen

bör sålunda grundas antingen på en av domstol meddelad fällande

dom eller på ett av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande

om häktning. Vid framställningen bör fogas avskrift av domen

eller beslutet, och upplysning bör vidare — i den mån domen eller beslutet

ej innehåller uppgifter därom — lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,

brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

I några remissyttranden har förordats, att framställningen även bör åtföljas

av de förundersökningshandlingar, som föreligger vid tiden för framställningens

avlåtande. Del är emellertid icke säkert att behov alltid finnes

av dessa handlingar. Ofta medger den avsedda personen att han begått

det brott varpå framställningen grundas, och i sådant fall torde förundersökningshandlingarna

vanligtvis kunna undvaras. Det synes därför ej behövligt

att såsom eu obligatorisk regel föreskriva, att dessa handlingar skall

åtfölja framställningen. Vid behov kan de begäras i samband med den undersökning

som enligt l(i och följande §§ skall iiga rum i ärendet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I förevarande paragraf bör vidare stadgas, att signalement om möjligt

skall företes samt att framställningen skall vara åtföljd av uppgift om de i

den främmande staten gällande straffbestämmelser som anses tillämpliga

på brottet.

15 §.

I denna paragraf föreskrives, att framställning om utlämning må omedelbart

avslås, om av de inkomna handlingarna framgår, att framställningen

icke är av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas eller Kungl. Maj :t

eljest prövar anledning föreligga att icke villfara densamma. Paragrafen

överensstämmer med 13 § i promemorians förslag, som i sin tur nära motsvarar

15 § i den gällande lagen.

16 §.

Förevarande paragraf har i gällande lag motsvarighet i skilda stadganden

i 16—18 §§. I promemorians förslag finnes motsvarighet till paragrafen i

14 §.

Gällande rätt. Den utredning som skall ligga till grund för prövningen av

en utlämningsbegäran inhämtas enligt gällande lag i första hand genom

förhör med den avsedda personen inför länsstyrelsen (16 §). Har personen

vid förhöret intet att invända mot framställningen, fattar Kungl. Maj:t beslut

på grundval av protokollet över förhöret (17 § andra stycket och 23 §).

Eljest hänskjutes ärendet till allmän underrätt, som har att verkställa erforderlig

utredning (17 § tredje stycket och 18 §). Efter denna utredning

prövar högsta domstolen huruvida hinder mot utlämning föreligger (19 §),

varpa Kungl. Maj:t beslutar i ärendet (23 §). Vid ärendets handläggning

inför underrätten skall särskild åklagare, som förordnas av länsstyrelsen,

närvara för att i ärendet tillvarataga den främmande statens intresse (18 §

andra stycket).

Vtlänmngskommittén och promemorian. Såsom framgår av redogörelsen

i anslutning till den allmänna motiveringen innebär utlänning skommitténs

förslag vissa smärre ändringar beträffande förfarandet vid utredningen i

utlämningsärendet. Såvitt nu är i fråga innebär förslaget den ändringen, att

förhöret inför länsstyrelsen skall slopas och ersättas med förhör inför underrätt.

I

I promemorian har föreslagits närmare anknytning till förfarandet vid

rättegången i brottmål. Utredning i ärendet skall enligt förslaget verkställas

i form av en vanlig förundersökning. Härom anföres i promemorian:

Innan utlämningsärendet upptages till prövning av domstol, måste en förberedande

utredning äga rum för klarläggande av de olika omständigheter

som ar av betydelse för ett ställningstagande till ärendet. Enligt den gällande

ordningen verkställes denna utredning av7 länsstyrelse och underrätt på

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 1957

77

sätt närmare föreskrives i 17 och 18 §§. I detta hänseende föreslås nu den

ändringen, att utredningen skall verkställas i form av en förundersökning

genom åklagarmyndighets försorg. Det synes böra ankomma på riksåklagarämbetet

att svara för undersökningen, varvid givetvis förutsättes att ämbetet

i erforderlig utsträckning erhåller biträde av lokal åklagarmyndighet. Förundersökningen

bör verkställas i huvudsak enligt de principer som gäller

för vanliga brottmål. Den första och viktigaste åtgärden blir att efterspana

och förhöra den person som avses med framställningen, och utredningen

får sedan jämväl i övrigt bedrivas som en förundersökning enligt

rättegångsbalkens bestämmelser. Understundom kan det vara nödvändigt

att det utredningsmaterial, som åtföljt den till Kungl. Maj :t ingivna

utlämningsframställningen, av den främmande staten kompletteras i samband

med förundersökningen. I detta avseende torde kontakt kunna upprätthållas

direkt mellan riksåklagarämbetet och vederbörande myndigheter

i den främmande staten.

Vidare anföres i promemorian:

Efter förundersökningen skall domstolsprövning vidtaga. I överensstämmelse

med den gällande ordningen bör denna prövning ankomma på högsta

domstolen. Med hänsyn till utlämningsärendenas ofta ömtåliga natur är det

angeläget att den rättsliga grunden för utlämning alltid prövas av ett organ

med obestridd auktoritet. Då antalet utläinningsärenden är mycket litet —■

under senare tid högst fem per år — innebär denna uppgift ingen tyngande

arbetsbelastning för högsta domstolen. Riksåklagarämbetet bär alltså att

anmäla ärendet hos högsta domstolen, som prövar huruvida hinder mot utlämning

möter enligt de i lagen uppställda villkoren. För att fullt ut tillgodose

rättssäkerhetens krav bör prövning av högsta domstolen alltid äga

rum, sålunda även då den som begäres utlämnad själv icke gör någon invändning

mot åtgärden.

Nu förevarande paragraf har i promemorian avfattats sålunda, att förundersökning

i ärendet skall — såvida icke framställningen av Kungl. Maj:t

omedelbart avslås — verkställas genom riksåklagarämbetets försorg och att

det ankommer på högsta domstolen att på anmälan av ämbetet pröva, huruvida

hinder mot utlämningen möter. Vidare stadgas i förslaget att beträffande

förundersökningen och förfarandet hos högsta domstolen skall, med

iakttagande av de särskilda bestämmelser som meddelats i förslaget, i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse vad som gäller om brottmål, vilket

upptages omedelbart av högsta domstolen.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté anmärker, alt av promemorian

ej framgår, huruvida riksåklagarämbetet skall fungera endast som en utredningsmyndighet

eller om ämbetet vid ärendets behandling skall intaga

partsställning såsom åklagare (jfr 18 § andra stycket gällande lag). Oklarhet

råder också beträffande vilken ställning den, som begäres utlämnad,

skall intaga vid ärendets behandling; av lagtexten bör framgå huruvida

han vid förundersökningen skall likställas med misstänkt och huruvida

han sedan ärendet anmälts i högsta domstolen skall ha samma ställning som

eu tilltalad, vilket synes vara avselt. Avfattningen av 14 § andra stycket i

förslaget kan medföra tveksamhet även om vad i utlämningsärende skall

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gälla vid tillämpningen av bestämmelser i andra författningar än rättegångsbalken,

exempelvis bestämmelserna i stämpelförordningen om stämpel å

protokoll från förundersökning i brottmål. Polismästaren i Malmö anmärker,

att åklagarmyndigheten torde avses även framdeles ha att tillvarataga

den främmande statens intressen i utlämningsärendena. Då denna uppgift

av principiella skäl knappast bör förenas med uppgiften att svara för anskaffandet

av det utredningsmaterial, som är avgörande för ärendets utgång,

har utlänningskommitténs förslag att utredningen skall verkställas av

domstol skäl för sig. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framför det förslaget,

att förundersökningen i utlämningsärende skall anförtros åt statsåklagaren

i Stockholm.

Riksåklagarämbetet upptager spörsmålet, huruvida den under ämbetets

ledning bedrivna förundersökningen skall omfatta de förhållanden, som avses

i promemorians 5 och 6 §§, d. v. s. frågan huruvida mot utlämningen

möter hinder på grund av att den avser politiskt brott eller medför risk för

politisk förföljelse. Promemorian synes närmast giva anledning till den

tolkningen, att en utredning härom skall verkställas först i högsta domstolen.

Enligt ämbetets mening bör det ankomma på ämbetet att verkställa den

i detta avseende erforderliga utredningen. En dylik utredning torde nämligen

ej sällan kunna bli relativt vidlyftig och påkalla förhör med även andra

personer än den som begärts utlämnad.

Nedre justitierevisionen ifrågasätter om icke förhandlingen i själva sakfrågan

bör förläggas till underrätt. Härför talar enligt revisionens mening

såväl ekonomiska som praktiska skäl. Å andra sidan skulle omedelbarheten i

högsta domstolens bedömande av frågan bli lidande. Om möjlighet införes

att hålla förhör eller förhandling jämväl i högsta domstolen, synes någon

berättigad invändning dock icke kunna göras. Vidare anser revisionen att

prövning av utlämningsfrågan i högsta domstolen icke är påkallad i de fall,

då utlämning medgives. Om det förutsättes att den som begäres utlämnad

skall biträdas av försvarare och att medgivandet skall lämnas vid muntlig

förhandling inför rätten, synes tillräcklig säkerhet mot förhastade medgivanden

vara garanterad. Möjligen kunde det lämnas föreskrift att yttrande

från högsta domstolen skall inhämtas, om medgivande icke lämnats eller om

Kungl. Maj :t eljest så aktar nödigt. Även t. f. landsfogden i Göteborgs och

Bohus län önskar ett enklare förfarande, då utlämningen medgives av gärningsmannen.

Departementschefen. Som jag redan framhållit i den allmänna motiveringen

bör förfarandet i utlämningsärenden utformas med anknytning i största

möjliga utsträckning till de allmänna grunderna för rättegången i brottmål.

Det bör i likhet med vad som nu gäller ankomma på högsta domstolen att

pröva huruvida hinder mot utlämningen föreligger, men först bör verkställas

en utredning efter huvudsakligen samma principer som gäller för en

vanlig förundersökning. Denna utredning torde böra ombesörjas av riksåklagarämbetet,

som därvid, enligt vad som anmärkts i promemorian, för
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

79

utsattes komma att i erforderlig utsträckning anlita lokal åklagarmyndighet.

Det synes ej erforderligt att underrätt medverkar i vidare mån än det

enligt gällande regler påkallas för användande av tvångsmedel eller eljest för

åtgärder i samband med förundersökning i brottmål. Såsom i promemorian

föreslagits torde med hänsyn till det allvarliga ingrepp för individen som

en utlämning innebär prövning av högsta domstolen böra ske i alla ärenden,

alltså även om den avsedda personen ej gör någon invändning mot utlämning.

I förevarande paragraf stadgas i enlighet med det anförda, att — om icke

framställningen omedelbart avslås enligt stadgandet i föregående paragraf

— ärendet skall överlämnas till riksåklagarämbetet, som har att verkställa

erforderlig utredning och därefter anmäla ärendet till prövning av högsta

domstolen, samt att därvid, med de avvikelser som framgår av senare stadganden

i lagen, i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse vad om förundersökning

och eljest om rättegång i brottmål är stadgat. Det torde utan

särskilt stadgande vara klart, att riksåklagarämbetet intager en ställning

motsvarande åklagarens vid förundersökning i ett brottmål och att den med

utlämningsframställningen avsedda personen är att likställa med den misstänkte

vid sådan förundersökning. Ämbetet skall utreda de omständigheter

som är av betydelse för bedömandet av den i ärendet aktuella frågan, nämligen

huruvida utlämning på grund av det brott som åberopas i framställningen

må äga rum. Härvid har ämbetet att tillvarataga den främmande statens

intresse, men enligt de principer som gäller för förundersökning skall även

omständigheter som är gynnsamma för den avsedda personen beaktas och

för honom förmånliga bevis tillvaratagas (se 23 kap. 4 § rättegångsbalken). Det

är givet, att omfattningen och inriktningen av förundersökningen i hög grad

blir beroende av vad den med framställningen avsedda personen och hans

försvarare har att anföra med anledning av framställningen. I förekommande

fall skall, såsom riksåklagarämbetet vid remissbehandlingen uttalat,

vid förundersökningen även utredas, huruvida hinder mot utlämningen möter

på grund av att den avser politiskt brott eller medför risk för politisk

förföljelse.

Genom hänvisningen till rättegångsbalken blir även dess regler om straffprocessuella

tvångsmedel i princip tillämpliga. I delta avseende erfordras

emellertid vissa särregler, vilka meddelas i nästföljande paragraf. Närmare

bestämmelser om prövningen och förfarandet i högsta domstolen meddelas i

Denna paragraf har i gällande lag motsvarighet närmast i 16 §. I promemorians

förslag finnes ingen direkt motsvarighet till stadgandet.

Gällande rätt. Enligt 10 § i 1913 års lag skall den som begäres utlämnad

alltid häktas, därest framställningen om utlämning ej omedelbart avslås

med stod av bestämmelsen i 15 §. Ehuru lagen använder uttrycket häktning,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kangl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

är det frihetsberövande, varom här är fråga, av annan natur än som i 24 kap.

rättegångsbalken avses med häktning (jfr SOU 1944: 10 s. 290). Det finnes

ej utrymme för någon prövning huruvida omhändertagande med hänsyn

till flyktfara eller eljest bör ske. Bortsett från regler i 24 och 25 §§ om provisorisk

häktning samt i 26 § om beslag i samband med utlämning innehåller

icke 1913 års lag några ytterligare bestämmelser om användning av

tvångsmedel i utlämningsärende.

Utlänningskommittén och promemorian. De av utlänningskommittén föreslagna

ändringarna beträffande förfarandet berör jämväl häktningsfrågan.

Kommittén uttalar, att det särskilt med hänsyn till den långa tid behandlingen

av ett utlämningsärende i regel tar i anspråk framstår som önskvärt att

inskränka användningen av häktning. Det ligger i sakens natur att i utlämning,

som innebär att en person överlämnas från en stat till en annan, måste

ingå som ett led att den förra staten försäkrar sig om vederbörandes person.

Det kan likväl ifrågasättas om det fördenskull skall vara nödvändigt att

alltid hålla denne häktad under prövningen av en utlämningsframställning

och om det icke skulle vara möjligt att använda lindrigare åtgärder för att

säkra sig mot att vederbörande flyr. Inom den vanliga straffprocessen förekommer

vid sidan av häktning reseförbud som ett medel för att förebygga

flykt, och enligt kommitténs uppfattning skulle det vara möjligt att även

på förevarande område använda reseförbud. I allmänhet torde det visserligen

vara erforderligt att häktning äger rum, men då flyktfaran är att anse som

ringa kan ett frihetsberövande framstå som onödigt och reseförbud vara

tillfyllest för att förekomma att vederbörande avviker. Kommittén föreslår

på grund härav, att i lagen upptages ett stadgande att reseförbud må användas

i stället för häktning, därest det med hänsyn till särskilda förhållanden

icke finnes erforderligt att häktning sker. Som exempel på de särskilda

förhållanden som åsyftas nämner kommittén, att vederbörande bär stadigt

hemvist å viss ort i riket och uppehåller sig där, eller att han är svårt sjuk.

Viss hänsyn måste naturligtvis i dylika fall även tagas till brottets beskaffenhet.

I fråga om unga brottslingar kan reseförbud vara särskilt motiverat.

Betryggande övervakning över dessa kan i allmänhet ordnas på annat sätt

än genom häktning. Bland villkor som kan komma till användning i samband

med reseförbud pekar kommittén på möjligheten att ålägga vederbörande

att lämna ifrån sig pass eller annan legitimationshandling. I

I promemorian uttalas, att den i promemorians lagförslag intagna allmänna

hänvisningen till rättegångsbalkens regler innebär, att straffprocessuella

tvångsmedel får utnyttjas med iakttagande av de restriktioner som rättegångsbalken

stadgar. Vad som närmast kan bli aktuellt är givetvis frihetsberövande

genom anhållande och häktning. Härvid får i varje särskilt fall

prövas i vad mån flyktfara eller annat häktningsskäl föreligger. I den mån

rättegångsbalken kräver rättens tillstånd till användande av tvångsmedel

skall sådant tillstånd enligt förslaget inhämtas hos högsta domstolen (jfr

19 kap. 9 och 12 §§ rättegångsbalken). — I promemorian har emellertid (i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

81

18 §) upptagits en särskild regel därom alt den som begäres utlämnad skall,

om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning ej möta, i häkte avbida

Kungl. Maj:ts beslut över framställningen. Det framhålles i promemorian,

att det sedan högsta domstolen meddelat sitt beslut i ärendet blir angeläget

att försäkra sig om vederbörandes person för att möjliggöra utlämningen.

Flyktfaran ökas genom alt tidpunkten för det definitiva beslutet ryckt närmare,

och sedan den ansvariga rättsinstansen förklarat hinder mot utlämning

ej föreligga, måste det anses att de svenska myndigheterna gentemot

den främmande staten står i ansvar för att utlämning verkligen kan äga

rum.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler är av den meningen, att

flyktfaran i ett läge, där utlämning begärts eller förväntas, är av sådan styrka,

att häktning alltid bör äga rum. Föreningen erinrar om de uttalanden

riksdagens justitieombudsman gjort i ett uppmärksammat mål, där processuella

tvångsåtgärder icke vidtagits mot en utländsk idrottskvinna, som här

i riket gjort sig skyldig till snatteri (JO:s ämbetsberättelse år 1950 s. 161).

Uppenbarligen måste flyktfaran göra sig mycket starkare gällande i ett utlämningsärende,

där förutsättningarna bl. a. innebär, att det aktuella brottet

är av betydligt grövre slag än snatteri. Härtill kommer, att passfriheten mellan

de nordiska länderna gör det möjligt för den som begärts utlämnad att

utan kontroll resa ur riket. Man kan förutse, att därest någon som begäres

utlämnad icke häktas, kommer han att resa till något av grannländerna för

att vinna tid eller hålla sig undan. Även ett reseförbud måste mot denna

bakgrund te sig tämligen illusoriskt. Riksåklagarämbetet uttalar beträffande

denna fråga, att visserligen i de flesta utlämningsfall flyktfara torde föreligga

och häktning på den grund böra tillgripas, men undantagsvis — särskilt

då fråga är om utlämning av politiska flyktingar — kan förhållandena

vara sådana, att ingen flyktfara och ej heller eljest något skäl till häktning

kan anses föreligga. Justitiekanslersämbetet avstyrker förslaget om obligatorisk

häktning då högsta domstolen förklarat hinder mot utlämning ej

föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar det dröjsmål, som kan

förorsakas genom att den främmande staten icke förebringar all den bevisning,

som kräves för att sannolika skäl skall föreligga till misstanke att

den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda brottet.

Som exempel härpå anför länsstyrelsen ett fall, då en norsk medborgare

begärdes utlämnad först av Amerikas förenta stater och sedermera av Norge.

Han häktades den 31 oktober 1950 och överlämnades till Förenta staternas

representant den 24 oktober 1952. Till övervägande del berodde detta långa

dröjsmål på alt de svenska myndigheterna från den främmande staten icke

erhöll tillräckligt material för sitt bedömande av skuldfrågan. Vid upprepade

tillfällen under proceduren lämnades därför den främmande staten

tillfälle att komplettera handlingarna. Under nära två år satt sålunda personen

häktad i Sverige, vilket var stötande för rättskänslan. Till förebyg(>

llihung Ull riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV ISO

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gande av ett framtida upprepande och till stärkande av rättssäkerheten

anser därför länsstyrelsen att en viss minimitid (förslagsvis sex månader)

angives i lagen, inom vilken ärendet skall avgöras. En sådan i själva lagen

stadgad föreskrift torde vara ägnad att vinna bättre gehör utåt än ett i processuell

ordning givet föreläggande, vilket efter behag kan förlängas.

Nedre jnstitierevisionen anser det uttryckligen böra föreskrivas, att högsta

domstolen, om den finner hinder mot utlämning möta, skall upphäva beslut

om häktning eller reseförbud. Därjämte anser denna remissmyndighet

mindre lämpligt, att handläggningen av frågor rörande häktning och andra

straffprocessuella tvångsmedel sker vid högsta domstolen, och anför härom

närmare följande:

Om det gäller eu person, som längre eller kortare tid vistats i Sverige,

torde utredningen ofta komma att bestå i förhör med personer i vederbörandes

närmaste omgivning, t. ex. hans familjemedlemmar eller arbetskamrater.

Det måste då vara opraktiskt att förlägga häktningsförhandlingen till högsta

domstolen, vilket måste medföra kostsamma resor, bl. a. för försvararen,

som bör stå till förfogande omedelbart efter anhållandet. I sådana fall,

då häktning anses onödig och kan ersättas med reseförbud, blir olämpligheten

av den föreslagna anordningen ännu påtagligare. Här skulle det ju

bli ofrånkomligt med inställelse för såväl den »tilltalade» som försvararen

vid högsta domstolen först för förhandling om reseförbud och därefter, sedan

förundersökningen verkställts på vistelseorten, för »huvudförhandlingen».

Ett iakttagande av de korta tidsfrister, som äro föreskrivna i fråga

om häktningsförhandling, skulle också föranleda långt större svårigheter

för såväl domstol som försvarare, om förfarandet förlägges till högsta domstolen

än om det förlägges till allmän underrätt i orten.

Liknande synpunkter anföres av justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbetet.

1951 års rätlegångskommitté anmärker, att motiven i promemorian synes

förutsätta, att vad i rättegångsbalken stadgas om att rätten, då den beslutar

häktning, skall utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas, i utlämningsärende

skall avse den tid, inom vilken riksåklagarämbetet skall anmäla

ärendet i högsta domstolen. Det förutsättes således, att rättegångsbalkens

bestämmelser om åtals väckande i utlämningsärende skall avse riksåklagarämbetets

anmälan av ärendet i högsta domstolen. Detta synes emellertid

icke klart framgå av den föreslagna lagtexten.

Departementschef en. Enligt den gällande lagen skall den person som begäres

utlämnad alltid häktas, så snart det icke står klart att framställningen

kan utan vidare avvisas. Utlänningskommittén har förordat en uppmjukning

i denna ordning på så sätt, att häktning i vissa fall skall kunna

ersättas med reseförbud. I promemorians förslag har tagits ytterligare ett

steg i samma riktning. Förslaget innebär, att häktning — liksom andra

tvångsmedel — skall användas i enlighet med de grundsatser som gäller

för vanliga brottmål. Jag vill för min del ansluta mig till promemorian i

detta avseende. Det bör sålunda i varje särskilt fall på grundval av reg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1957

85

lerna i rättegångsbalken prövas huruvida den avsedda personen bör häktas

eller tvångsmedel eljest användas mot honom.

Vad särskilt angår häktning — som är det tvångsmedel vilket främst kommer

i fråga — må erinras om* att för sådan åtgärd kräves, enligt bestämmelserna

i 24 kap. rättegångsbalken, att personen på sannolika skäl är misstänkt

för brott, att brottet är av viss svårhetsgrad samt att flyktfara eller

risk för vissa andra närmare angivna åtgärder från den misstänktes sida

föreligger. Motsvarande förutsättningar kommer att gälla även för häktning

av den som begäres utlämnad. Det måste således till en början föreligga utredning

om alt personen på sannolika skäl kan anses misstänkt för det brott

varom fråga är. Härvid får i varje särskilt fall — på samma sätt som förutsättes

beträffande tillämpningen av 9 § — prövas vilken bevisverkan som

kan tillerkännas ett beslut av myndighet i den främmande staten. Vidare

skall den gärning som utlämningsframställningen avser vara av sådan svårhetsgrad

att den, bedömd efter svensk lag, kan giva anledning till häktning.

I detta avseende må erinras om att enligt 4 § utlämning endast kan komma

i fråga för brott, å vilket kan följa straffarbete. Slutligen skall risk för flykt

el. dyl. föreligga enligt vad i 24 kap. rättegångsbalken angives. Flyktfara torde

ofta få antagas, då utlämning begärts, men understundom torde det vara

tillfyllest att meddela reseförbud, och i särskilda fall kan måhända åtgärder

i detta avseende helt undvaras.

Häktningsbeslut skall enligt bestämmelserna i rättegångsbalken meddelas

av domstol, och även i fråga om andra tvångsmedel skall eller kan domstol

inkopplas på olika sätt. Det i promemorian framlagda förslaget innebär, att

all domstolsprövning i utlämningsärendet skall vara förlagd till högsta domstolen,

som således skulle pröva bl. a. fråga om häktning av den med utlämningsframställningen

avsedda personen. Det förefaller emellertid, enligt

vad som påpekats i ett par remissyttranden, som om en dylik ordning är

mindre ändamålsenlig. I den mån medverkan av rätten kräves under den

förberedande utredning som skall ske i form av förundersökning, torde

framställning få göras till underrätt enligt allmänna regler. Tillstånd till

häktning bör sålunda inhämtas hos den underrätt som med tillämpning av

rättegångsbalkens forumregler får anses behörig att upptaga ärendet. Sedan

utlämningsärendet anmälts till prövning hos högsta domstolen, bör dock

denna taga den befattning med frågan som ankommer på rätten.

Eventuellt kan häktning föregås av anhållande enligt vad därom stadgas

i 24 kap. rättegångsbalken. Anhållningsmyndighct blir därvid riksåklagarämbetet

eller den lokala åklagarmyndighet som å riksåklagarämbetets

vägnar handlägger ärendet. Häktningsframställning skall avlåtas till rätten

inom lid som stadgas i 24 kap. 12 § rättegångsbalken, d. v. s. senast inom

fem dagar.

I fråga om den tid som häktningsbeslut skall vara gällande torde rättegångsbalkens

regler, som i detta avseende anknyter till väckandet av åtal,

ej kunna direkt tillämpas, utan vissa särregler bör meddelas. Såsom huvudregel

torde böra stadgas, att häktningsbeslutet skall, om icke rätten förord
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

nar annat, gälla i avbidan på högsta domstolens prövning av utlämningsfrainställningen

och, där högsta domstolen finner hinder mot utlämning ej

föreligga, Konungens beslut över framställpingen. Denna regel bör även

gälla i fråga om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud och beslag, beträffande

vilka tvångsmedel rättegångsbalken jämväl anknyter giltighetstiden

av rättens beslut till åtalets väckande. En maximitid bör dock föreskrivas

för häktning, lämpligen tre veckor, med möjlighet till förlängning, om det

påkallas av utredningens omfattning eller annat särskilt skäl. Förlängning

bör få meddelas endast efter ny häktningsförhandling och för högst två veckor

i sänder.

Sedan utlämningsärendet anmälts till prövning hos högsta domstolen,

bör, som förut nämnts, denna taga den befattning med användande av

tvångsmedel som ankommer på rätten. Om högsta domstolen vid sin prövning

finner hinder mot utlämning föreligga skall givetvis häktning eller annat

tvångsmedel ej vidare komma i fråga. För det fall att högsta domstolens

ställningstagande innebär, att hinder mot utlämning ej föreligger, har i

promemorian föreslagits att häktning skall vara obligatorisk. I likhet med

justitiekanslersämbetet anser jag dock att även i detta fall en fri prövningsrätt

bör förefinnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit att, till undvikande

av en utdragen häktningstid, behov finnes av en föreskrift om viss

tid, inom vilken utlämningsärendet skall ha avgjorts. Någon bestämmelse

härom torde dock ej behöva upptagas i lagen. Tydligt är att rätten kan

vägra förlängning av häktningtiden, om de brister i utredningen som påkallar

uppskov beror på obehörigt dröjsmål från den utlämningssökande

statens sida. Det må även framhållas, att långvarig häktning i avvaktan på

utredning i skuldfrågan som regel icke behöver komma i fråga; enligt förslaget

kräves nämligen för häktning lika väl som för utlämning att sannolika

skäl föreligger till misstanke att den avsedda personen begått brottet.

För att häktning skall kunna ske eller tvångsmedel eljest användas förutsättes

ej — bortsett från prövningen av skuldfrågan — att det är utrett att

något i lagen uppställt hinder mot utlämning ej föreligger. Prövningen härav

ankommer enligt nästföljande paragraf på högsta domstolen. Dock bör självfallet

häktning vägras, om rätten på grundval av den i häktningsfrågan

framlagda utredningen finner det klart, att lagen i det föreliggande fallet

icke tillåter utlämning.

18 §.

Förevarande paragraf motsvaras i gällande lag av in §. I promemorian

finnes motsvarighet till stadgandet i 14 och 15 §§.

Gällande rätt. Enligt 19 § i 1913 års lag tillkommer det högsta domstolen

att pröva huruvida mot utlämning möter sådant hinder som angives i

2—9 §§ i lagen. Sådan prövning förekommer dock icke, när den med utlämningslramställningen

avsedda personen ej har något att erinra mot utlämning;

har han vid förhöret inför länsstyrelsen medgivit utlämning, går

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

ärendet direkt till Kungl. Maj:t. Det är således endast i de fall, då länsstyrelsen

jämlikt 17 § har att överlämna ärendet för utredning vid underrätt,

som jämväl högsta domstolen inträder såsom prövningsorgan. Det åligger

underrätten att sedan handläggningen där avslutats, skyndsamt insända

protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta domstolen. Frågan

om högsta domstolens medverkan vid prövningen var föremål för delade

meningar vid tillkomsten av 1913 års lag. Såsom skäl för att förlägga prövningen,

huruvida hinder mot utlämning föreligger, till högsta domstolen

åberopades, att nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles utan att hänsynen

till asylrättens bevarande eftergåves, att tolkningen av begreppet politiskt

brott och tillämpningen av övriga stadganden, som uppställde hinder

mot utlämning, bleve i möjligaste mån enhetlig samt att en betydande förenkling

i domstolsproceduren vunnes.1

Utlänningskommittén och promemorian. Enligt ntlänningskommitténs

förslag skall högsta domstolen liksom enligt gällande lag pröva huruvida hinder

mot utlämning föreligger. Kommittén har upptagit spörsmålet huruvida

högsta domstolen bör pröva, om hinder mot utlämning möter med hänsyn

till det nya stadgandet angående utlämning som medför risk för politisk

förföljelse. Härom anför kommittén:

Valet synes stå mellan högsta domstolen, å ena, samt den centrala utlänningsmyndigheten

eller utlänningsnämnden å andra sidan. För det förra

alternativet talar att högsta domstolen för närvarande har att pröva utlämningsframställningar

och speciellt huruvida politiskt brott utgör hinder mot

utlämning. Högsta domstolen har också en så självständig ställning, att

man icke behöver befara att den skulle ge efter för påtryckningar från något

håll. Högsta domstolen saknar emellertid den speciella sakkunskap som den

centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden måste anses besitta

i fråga om bedömandet av påståenden om politiskt flyktingskap. Det

vore naturligtvis möjligt att ordna förfarandet så, att den centrala utlänningsmyndigheten

eller nämnden prövade om politiskt flyktingskap utgjorde

hinder för bifall till en utlämningsframställning, varefter framställningen

i övrigt (särskilt frågan huruvida politiskt brott förelåge) bedömdes av

högsta domstolen. Det senare spörsmålet är nämligen enligt kommitténs mening

av sådan natur, att det icke bör prövas av annan myndighet än högsta

domstolen. Det måste emellertid beaktas, att frågan om politiskt flyktingskap

stundom kan vara svår att avgränsa från frågan om det brott, för vilket

utlämning begäres, är politiskt, och att det därför måste vara lämpligast

om båda frågorna prövas av samma myndighet. På grund härav och

med hänsyn till betydelsen av alt den prövande myndigheten äger eu, även

i förhållande till regeringsmakten, självständig ställning, synes det vara

att föredraga alt högsta domstolen tillerkännes befogenhet att pröva frågan

om poliliskt flyktingskap. Den särskilda sakkunskap, som ur en synpunkt

giver utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden elt visst företräde,

kan tillgodoföras högsta domstolen genom yttrande från dessa myndigheter.

Enligt kommitténs förslag skall vidare högsta domstolen i vissa fall personligen

höra den om vars utlämnande är fråga. Kommittén anser detta

motiverat icke minst med hänsyn därtill, att domstolen skall pröva Irägor

om politiskt flyktingskap. Icke blott för domstolen utan även för den per
-

1 Prop. 1913: 50 s. 77

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

son, vars utlämnande begäres, skulle ett förhör kunna vara av stort värde.

Det kan dock icke, uttalar kommittén, anses påkallat, att högsta domstolen

håller förhör i varje utlämningsärende. Det synes fullt tillräckligt om förhör

äger rum, när det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller

när högsta domstolen eljest finner anledning därtill föreligga. Förhöret hör

hållas av den avdelning, som prövar ärendet. Kommittén anför vidare, att

högsta domstolen, om den finner skäl därtill, äger, utan att särskilt stadgande

därom behöver utfärdas, vid sådant förhör höra vittnen och andra

vilka kan lämna upplysning i saken. Något särskilt stadgande om att

högsta domstolen i ärenden som rör frågor om politiskt flyktingskap skulle

kunna inhämta yttrande från den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden

har ej ansetts erforderligt.

I promemorian anföres, att högsta domstolens prövning bör omfatta alla

de villkor som föreskrives i 2—8 §§ i promemorians lagförslag. Förslaget

ansluter sig alltså till utlänningskommitténs uppfattning, att högsta domstolen

skall taga ställning även till frågan huruvida risk för politisk förföljelse

föreligger.

I fråga om förfarandet vid högsta domstolens prövning anföres vidare i

promemorian:

Med den ordning för förfarandet som nu föreslagits torde förhandling

normalt höra äga rum inför högsta domstolen. I detta avseende är det ej

tillfyllest med den allmänna hänvisningen till rättegångsbalken (jfr 57 kap.

och 53 kap. 2 § 4.), utan en särskild bestämmelse bör meddelas. Det torde

sålunda böra stadgas att högsta domstolen i utlämningsärendet skall hålla

förhandling, såframt ej förhandling uppenbarligen är utan betydelse för

ärendets prövning. Möjligheten till undantag kan utnyttjas exempelvis om

vederbörande under förundersökningen förklarat sig ej ha något att invända

mot utlämningen och omständigheterna i övrigt blivit fullt tillförlitligt

klarlagda.---

I 18 § sista stycket i den gällande lagen stadgas beträffande underrättens

protokoll, att i detta skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas

vad åklagaren, den häktade och hans försvarare anför. Motivet härför är,

att den prövning, som enligt 19 § i den gällande lagen tillkommer högsta

domstolen, förutsatts skola äga rum på handlingarna (se SOU 1944: It) s.

291). Det kan ifrågasättas om icke en motsvarande regel borde införas beträffande

handläggningen i högsta domstolen, då denna håller förhandling i

ärendet. Under denna kan nämligen komma att från parternas sida anföras

skäl och omständigheter av betydelse för den slutliga prövningen av utlämningsärendet

hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid torde kunna förutsättas,

att sådana vid förhandlingen i högsta domstolen framkomna viktigare

synpunkter, som ej anförts redan under förundersökningen, bli refererade

i högsta domstolens beslut i ärendet. Någon bestämmelse i det angivna

hänseendet synes därför ej vara erforderlig.

Yttrandena. 1951 års i-ättegångskommitté fäster uppmärksamheten på

att, därest den som begäres utlämnad likställes med tilltalad, dennes personliga

inställelse ej blir obligatorisk vid högsta domstolens förhandling i

utlämningsärendet (jfr 21 kap. 2 § rättegångsbalken). Det kan ifrågasättas,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

huruvida ej personlig inställelse i högsta domstolen borde föreskrivas i

större utsträckning vid förhandling i utlämningsärende än vid huvudförhandling

i brottmål.

Advokatsamfundet anser, att den misstänkte bör tillerkännas en ovillkorlig

rätt att bli hörd vid förhandling inför högsta domstolen. En sådan

ordning är motiverad med hänsyn till det allvarliga ingrepp i vederbörandes

integritet som en utlämning innebär. Det bör därför införas föreskrift

av innebörd, att högsta domstolen, när den om vars utlämnande är fråga

eller hans försvarare begärt att förhandling skall hållas, icke får utan att

sådan förhandling ägt rum meddela beslut om att hinder mot utlämning

ej möter.

1951 års råttegångskommitté och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

önskar en särskild föreskrift om att i högsta domstolens protokoll skall antecknas

vad parterna anför.

Departementschefen. På sätt föreslagits av utlänningskommittén och i

promemorian bör högsta domstolens prövning omfatta jämväl spörsmålet,

om utlämningen kan medföra risk för politisk förföljelse, och även frågan

om tillämpning av det nya stadgandet om hinder mot utlämning av humanitära

skäl torde böra inbegripas i prövningen. Det bör således tillkomma

högsta domstolen att pröva utlämningsärendet med hänsyn till samtliga hinder

som uppställes i 2—11 §§.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen torde detaljerade regler ej

vara erforderliga. Ärendet skall, såsom föreskrivits i 16 §, upptagas av högsta

domstolen på anmälan av riksåklagarämbetet. Prövningen bör kunna ske

på grundval enbart av handlingarna, men enligt vad som föreslagits såväl

i utlänningskonunitténs förslag som i promemorian bör vid behov förhandling

anordnas. Denna torde lämpligen kunna ske i form av förhör med den

person som begäres utlämnad. Sådant förhör bör hållas så snart det begäres

av denne eller av riksåklagarämbetet, och även eljest då det finnes

erforderligt. Givetvis kan även i förekommande fall på parternas eller domstolens

initiativ förebringas utredning genom vittnen eller på annat sätt.

Beträffande frågan vad som bör upptagas i högsta domstolens protokoll då

förhandling äger rum torde någon särskild regel ej vara erforderlig. Enligt

de grunder som angives i 6 kap. 4 § rättegångsbalken torde det få ankomma

på högsta domstolen att efter omständigheterna bedöma i vilken omfattning

utsagor av den som begäres utlämnad m. fl. bör antecknas i protokollet.

19 §•

Paragrafen bar i gällande lag viss motsvarighet i 18 § fjärde stycket och

svarar i promemorians förslag mot 15 § andra stycket.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall förhandling vid

domstol vara offentlig. Bälten äger emellertid i vissa fall förordna, att för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

handlingen skall hållas inom stängda dörrar, bl. a. då det kan antagas att

till följd av offentligheten något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets

säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. Förhandling, som under

förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas inom stängda

dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten finner, att offentligheten

skulle vara till men för utredningen. En särskild bestämmelse i ämnet har

därjämte meddelats i 1913 års utlämningslag. I 18 § fjärde stycket stadgas

sålunda beträffande den utredning som skall äga rum i underrätt, att rätten

skall förordna om handläggning inför stängda dörrar, om det i särskilt

fall kräves av hänsyn till den främmande staten.

Promemorian. I promemorians förslag har i 15 § andra stycket upptagits

en föreskrift av innebörd, att förhandling vid högsta domstolen må ske inom

stängda dörrar, om det i särskilt fall kräves av hänsyn till den främmande

staten.

Yttrandena. Regeln om förhandling inom stängda dörrar bör enligt 1951

års rättegångskommitté kompletteras så att hemlig förhandling må kunna

ske ej blott av hänsyn till den främmande staten utan även av hänsyn till

den som begäres utlämnad och till vittnen som höres i ärendet. Detta gäller

särskilt vid prövning, huruvida mot utlämningen möter hinder med hänsyn

till att brottet är av politisk beskaffenhet eller att risk för politisk förföljelse

föreligger. Fall kan tänkas förekomma då den, som begäres utlämnad,

eller vittnen — av fruktan för repressalier mot dem själva eller mot anhöriga

— vid en offentlig förhandling ej vågar yppa förhållande i främmande

stat, vilka kan ha betydelse vid ärendets prövning. Härtill kommer

att förhandlingen inför högsta domstolen i viss mån kan sägas ha karaktären

av en Kungl. Maj :ts beslut föregående förberedande utredning av

ärendet, och även detta förhållande talar för att viss hänsyn bör tagas till

det intresse den, som begäres utlämnad, kan ha av att förhandlingen hålles

inom stängda dörrar. Även advokatsamfundet anser, att förhandling inom

stängda dörrar skall kunna hallas, när en inskränkning av offentligheten

ar påkallad av hänsyn till den som begäres utlämnad eller andra enskilda

personer. Enligt samfundets mening bör hemlig förhandling äga rum, då

den om vars utlämnande är fråga eller hans försvarare det begär, och särskilt

skäl för en sådan begäran bör icke behöva åberopas. Vidare bör föreskrivas,

att samtliga protokoll och handlingar i ärendet skall vara hemliga

och icke delgivas den stat som begärt utlämningen; denna stat har icke och

bör icke ha något slags målsägandeställning i ärendet. Det kan finnas mycket

som utlänningen gärna vill upplysa en svensk domstol om men som

skulle kunna medföra skada eller fara för honom eller andra personer, om

det komme till den främmande statens kännedom. Det säger sig självt att

forhållandet mycket ofta kan vara sådant då fråga är om risk för politisk

förföljelse. En bestämmelse, som lägger i domstolens hand att avgöra, om

handläggningen skall ske inom stängda dörrar, skulle enligt styrelsens

mening icke vara tillfyllest. För att kunna taga ställning till ett yrkande

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

89

härom skulle domstolen säkerligen ej sällan anse sig behöva flera upplysningar

av utlänningen än den han kan finna lämpligt att lämna. I den mån

politiska förhållanden har eller kan få betydelse i utlämningsärendet kan

utlänningen utsätta sig för en viss risk -— i händelse han blir utlämnad —

redan genom att lämna vissa uppgifter till stöd för ett yrkande om handläggning

inom stängda dörrar. Utlänningen bör i ärendet kunna tala fullt

fritt. Han skall icke behöva frukta att de uppgifter han lämnar skall lända

honom eller andra människor till skada. Han kan vidare behöva i ärendet

höra vittnen, vilka icke vill ställa sig till förfogande, om de icke garanteras

skydd mot att deras utsagor kommer till offentlighetens eller den främmande

maktens kännedom. Jämväl statsåklagaren i Göteborg föreslår en

komplettering av lagen i den nu angivna riktningen.

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag skäl

tala för att domstolsförhandling bör ske inom stängda dörrar, så snart det

begäres av den person om vars utlämnande är fråga. Såvitt angår förhandling

som sker i samband med förundersökningen lämnar 5 kap. 1 § rättegångsbalken

erforderligt stöd härför, men principen bör gälla även vid förhandling

inför högsta domstolen vid dess prövning av utlämningsfrågan,

varför ett särskilt stadgande i ämnet är erforderligt. Handläggning inom

lyckta dörrar bör därjämte äga rum, när det finnes påkallat av hänsyn till

den stat som begärt utlämningen eller annan främmande stat.

Någon särskild föreskrift om hemlighållande av handlingarna i ärendet

synes ej vara behövlig med hänsyn till de möjligheter som erbjudes enligt

3, 10 och 36 §§ sekretesslagen. Den främmande staten kan icke ställa anspråk

på att under alla förhållanden få en utskrift av handlingarna; frågan härom

torde, därest handlingarna är hemliga, ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.

20 §.

Paragrafen svarar i huvudsak mot 23 § i 1913 års lag. I promemorian har

paragrafen motsvarighet i 19 §.

Gällande rätt. I 23 § i 1913 års lag stadgas att, sedan högsta domstolens

beslut meddelats eller, där ärendet ej varit där anhängigt, handlingarna i

ärendet inkommit från länsstyrelsen, Kungl. Maj:t i statsrådet skall giva

sitt beslut över framställningen. Framställningen får ej bifallas, om genom

högsta domstolens beslut hinder förklarats möta mot utlämningen. Vidare

stadgas i paragrafen, att i beslut om utlämning skall utsättas — förutom

de betingelser som skall gälla enligt It § i lagen samt de ytterligare villkor

Kungl. Maj:t kan finna nödigt uppställa — viss tid från beslutets dellaende,

inom vilken tid den häktade skall av den främmande staten avhämtas

vid äventyr att han försättes på fri fol. Tiden får ej sättas längre än en

månad, om inte särskilda omständigheter påkallar det, och får i intet fall

överstiga tre månader.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

Promemorian. I promemorian har anförts, att med hänsyn till kommunikationsväsendets

utveckling den nuvarande längsta tidsfristen för avhämtning

av den som begärts utlämnad, tre månader, synes alltför lång. Längsta

tiden bör icke i något fall få överstiga en månad. I övrigt överensstämmer

promemorians förslag beträffande förevarande paragraf i huvudsak med

23 § i 1913 års lag. Beträffande befogenhet för Kungl. Maj:t att i beslutet

uppställa andra villkor än sådana som angivits i lagen har upptagits särskild

bestämmelse i 10 § (12 § i departementsförslaget).

Yttrandena. Landsfogden i Värmlands län och föreningen Malmöhus läns

landsfiskaler finner den i förslaget stadgade tidsfristen alltför kort. Landsfogden

föreslår att nuvarande längsta tidsfrist alltjämt måtte få gälla, och

föreningen föreslår en maximitid av två månader.

Departementschefen. Såsom framgår av det föregående är det avsett, att

högsta domstolens yttrande skall inhämtas i alla utlämningsärenden, som

ej med stöd av 15 § omedelbart avvisas. Sedan högsta domstolen prövat

ärendet är det moget för slutligt avgörande av Kungl. Maj :t. Härvid bör

Kungl. Maj :t i likhet med vad som nu gäller vara bunden av högsta domstolens

ståndpunktstagande på så sätt att utlämning ej får ske, om högsta

domstolen funnit hinder mot utlämning möta. Har däremot högsta domstolen

förklarat hinder ej möta, har Kungl. Maj :t fri prövningsrätt i den mån

det ej föreligger förpliktelse på grund av överenskommelse med den främmande

staten.

Som jag tidigare anfört får man räkna med eventualiteten att mellan

Sverige och stat med vilken utlämningstraktat slutits kan uppkomma meningsskiljaktighet

angående tillämpningen av de stadganden i lagen, som

avser hinder med hänsyn till särskilda personliga förhållanden (8 §) och till

utredningen i skuldfrågan (9 §), och att möjlighet bör föreligga att hänskjuta

sådan fråga till särskilt internationellt skiljedomsförfarande. Det bör sålunda

beredas möjlighet att i traktat bestämma att, då framställning om utlämning

avslås med hänsyn till hinder som omförmäles i de nämnda stadgandena,

utlämning likväl skall kunna komma till stånd efter sådant förfarande.

En bestämmelse härom har upptagits i denna paragraf. Hur ett skiljedomsförfarande

av denna art skall utformas torde icke behöva närmare

regleras i detta sammanhang utan får bestämmas i samband med slutandet

av traktaten.

Vad angår spörsmålet om den tid, inom vilken en person som enligt beslut

av Kungl. Maj :t skall utlämnas måste avhämtas av den främmande staten,

vill jag ansluta mig till promemorians förslag, som innebär att en maximitid

om en månad skall gälla. Några närmare regler i övrigt angående det

praktiska förfarandet vid verkställigheten av utlämning torde ej vara erforderliga.

Var överlämnandet till det andra landets myndigheter skall ske

angives sålunda icke i lagtexten. Principen torde böra vara, att överlämnandet

skall ske vid gränsen, dock med de modifikationer som betingas av

praktiska skäl.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Av 17 § framgår, att rättens beslut om användande av tvångsmedel ej kan

gälla längre än intill Kungl. Maj:ts beslut över framställningen. Om Kungl.

Maj:t beslutar att utlämning skall ske, torde Kungl. Maj:t böra ha möjlighet

att förordna, att personen i avbidan på verkställighet av beslutet skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt. Det kan inte anses erforderligt att här

inkoppla domstol. Det är ej fråga om tvångsmedel i rättegångsbalkens mening,

utan åtgärden ingår som ett led i verkställigheten av utlämningsbeslutet.

I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att lagen icke berör spörsmålet

i vad mån kostnader som är förenade med utlämningen och utlämningsärendets

behandling bör återkrävas från den främmande staten. I den mån

annan överenskommelse med den främmande staten icke träffats torde alla

kostnader som hänför sig till åtgärder här i riket få bäras av Sverige.

21 §.

Förevarande paragraf har nära motsvarighet i 26 § i den gällande lagen

och överensstämmer med 20 § i promemorians förslag.

Gällande rätt. I 26 § i 1913 års lag finnes en bestämmelse om beslag i

samband med utlämning. När någon häktas enligt bestämmelserna i lagen,

skall alla föremål, som han då har i sin besittning och vilka kan antagas

xara av betydelse såsom bevismedel beträffande det brott som lägges honom

till last eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,

tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet i den

främmande staten. Kungl. Maj :t äger därvid göra det förbehåll till tryggande

av tredje mans rätt som må anses påkallat.

Promemorian. Till skillnad från den nuvarande regeln har i promemorians

förslag icke upptagits några bestämmelser om när beslag skall ske, utan

delta har i likhet med vad som gäller beträffande tvångsmedel i övrigt förutsatts

skola bedömas enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Det har

ej heller föreskrivits som en obligatorisk regel, att beslagtagna föremål skall

överlämnas till den främmande staten; enligt förslaget får Kungl. Maj:t i

detta avseende fri prövningsrätt.

Departementschefen. Vid överlämnande till främmande stat av föremål

som avses i denna paragraf bör förbehåll göras ej blott för enskild persons

rätt utan jämväl för allmänna intressen, som kan vara i fråga. Till utmärkande

härav torde lagtexten böra kompletteras. I övrigt synes ej vara anledning

till erinran mot promemorians förslag.

22 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 20 och 21 §§ i 1913 års lag och i 17 § i

promemorians förslag.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Gällande rätt. I 20 § i 1913 års lag stadgas, alt frågor om ersättning åt

vittne eller annan som kallats att meddela upplysning i ärendet eller åt

tolk avgöres av högsta domstolen i samband med huvudsaken. Ersättning

åt åklagare samt biträde och försvarare skall enligt 21 § bestämmas enligt

föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats

i en den 24 oktober 1947 utfärdad kungörelse.

Promemorian. Beträffande frågan om ersättning åt försvarare in. fl. anlöres

i promemorian:

Med den ordning beträffande förfarandet som i promemorian föreslagits

påkallas givetvis inga särskilda regler beträffande ersättning åt åklagare.

Vad angår ersättning åt tolk finns en regel i 5 kap. 8 § rättegångsbalken,

som bör få gälla även i utlämningsärende. Vad däremot angår offentlig försvarare

samt vittnen och andra som höras i ärendet torde rättegångsbalkens

regler ej utan vidare kunna tillämpas. Givetvis bör regeln i 21 kap. 10 §

rättegångsbalken om rätt för offentlig försvarare att åtnjuta gottgörelse av

allmänna medel äga tillämpning. Vidare bör vittne äga rätt till ersättning

enligt de grunder som angives i 36 kap. 24 § rättegångsbalken. Men frågan

om det slutliga gäldandet av kostnader av denna beskaffenhet synes ej böra

vara beroende av högsta domstolens ställningstagande till framställningen

om utlämning. Regeln bör vara att kostnaden skall slutligen gäldas av statsverket,

något som bör gälla även beträffande sådana vittnen som inkallats

av den som begäres utlämnad. Undantag från regeln bör gälla endast då

särskilda omständigheter föranleder till annat, t. ex. att den, som begäres

utlämnad, genom uppenbart rättegångsmissbruk förmått åklagaren att inkalla

överflödiga vittnen.

Yttrandena. Advokatsamfundet anser att föreskrifter bör meddelas om

ordningen för bestämmande av ersättning till försvarare för arbete, som utförts

efter högsta domstolens beslut. Nedre justitierevisionen ifrågasätter

om det ej vore lämpligast att ersättning till offentlig försvarare bestämdes

först sedan hans uppgift blivit slutförd. Den skulle då bestämmas av Kungl.

Maj:t i samband med det slutliga beslutet i utlämningsärendet. Nedre justitierevisionen

ifrågasätter vidare, om anledning kan tänkas förekomma att

ålägga den som begäres utlämnad att återgälda ersättning till försvarare.

1951 års rätiegångskommitté anser, att kostnader för försvarare, vittnen

m. fl. alltid bör drabba statsverket och att alltså skäl saknas till undantag

från denna regel.

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen är

det avsett att rättegångsbalkens regler i princip skall gälla i fråga om försvaret

för den som begäres utlämnad. Särskilda bestämmelser påkallas

emellertid i vissa avseenden. Sålunda bör stadgas att ersättning till offentlig

försvarare för kostnader efter ärendets behandling i högsta domstolen

skall bestämmas av Kungl. Maj :t. Vad angår annan ersättning till offentlig

försvarare samt ersättning åt vittne eller annan som hörts i ärendet påkallas

ej någon särskild regel om själva ordningen för ersättningens bestämmande.

I promemorian har emellertid upptagits en särbestämmelse om det

slutliga gäldandet av sådan ersättning. Enligt förslaget skall ersättningen

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

gäldas av statsverket, där ej högsta domstolen av särskilda skäl förordnar,

att ersättningen skall erläggas av den som begäres utlämnad. Jag vill biträda

detta förslag. Kostnad för offentlig försvarare efter det högsta domstolens

prövning ägt rum torde alltid böra stanna å det allmänna.

På sätt anförts i promemorian är bestämmelser om ersättning till åklagaren

ej påkallade, och beträffande gottgörelse till tolk torde stadgandet

i 5 kap. 8 § rättegångsbalken vara tillfyllest. Samtliga de ersättningsbelopp

som i utlämningsärende skall gäldas av allmänna medel torde få utgå från

det under andra huvudtiteln upptagna anslaget till Ersättning åt domare,

vittnen och parter.

Övriga bestämmelser

23 §.

Denna paragraf svarar mot 24 och 25 §§ i 1913 års lag. I promemorians

förslag har paragrafen motsvarighet i 21 §.

Gällande rätt. 24 och 25 §§ i 1913 års lag innehåller bestämmelser om

provisorisk häktning i avbidan på utlämningsframställning. Enligt 24 § må

på begäran av främmande stats regering, innan formlig framställning om

utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå kunna häktas här

i riket. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och innehålla upplysning

om brottet, tiden och orten för detsamma samt meddelande att fällande

utslag eller häktningsbeslut föreligger. Signalement bör om möjligt även

företes. Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet

äger Kungl. Maj :t förordna, att begäran om häktning som av myndighet

i den främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet

här i riket, jämväl må av den upptagas. Begäran om häktning prövas, där

den inkommit på diplomatisk väg, av utrikesministern samt i annat fall av

den myndighet till vilken begäran är ställd. Om begäran äger nödig fullständighet

och hinder mot utlämning ej synes möta, skall åtgärd för häktningens

verkställande genast vidtagas. Sedan häktning skett, skall underrättelse

därom omedelbart insändas till utrikesdepartementet. Inom viss tid,

som — där tiden ej är angiven i traktat med den främmande staten — bestämmes

av utrikesministern, skall i vanlig ordning framställning göras om

den häktades utlämning. Om det ej sker, skall han försättas på fri fot. Tiden

må ej sättas längre än till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till

utomeuropeisk stat eller eljest för undergående av rannsakning eller straff

å ort utom Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit

underrättelse om häktningen.

K n 1 x g t 25 §'' kan person, som i främmande stat är efterlyst för brott som

kan föranleda utlämning, här i riket häktas ulan att särskild framställning

därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen göras till utrikesdepartementet.

Om utrikesministern finner hinder mot utlämning av

den häktade föreligga, skall han omedelbart förordna om dennes lösgivande.

Om hinder ej finnes föreligga, skall den främmande staten underrättas om

häktningen med utsättande av tidsfrist enligt bestämmelserna i 24 §.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Utlänning skommittén och promemorian. I utlänningskommitténs betänkande

har föreslagits, att den i 24 § stadgade maximitiden, inom vilken

framställning om utlämning skall göras, skall förkortas till en månad eller,

då fråga är om utlämning till utomeuropeisk stat, två månader. Vidare liar

visst förtydligande av 25 § föreslagits.

I promemorian anföres, att även efter den föreslagna omläggningen av

förfarandet i utlämningsärenden möjlighet bör beredas till provisoriskt omhändertagande

i avbidan på eu väntad framställning om utlämning. Det synes

dock ej vara erforderligt att reglera detta i form av två särskilda institut

på sätt som skett i den gällande lagen. Vidare är det av vikt att frihetsberövandet

sker under former, som är fullt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.

I förslaget har stadgats, att den som är efterspanad med anledning

av brott, som enligt lagen kan föranleda utlämning, må av polismyndighet

anhållas. För åtgärden erfordras enligt förslaget ej att framställning

om utlämning föreligger. Ej heller är det erforderligt att anhållandet begärts

från den främmande staten, utan åtgärden kan vidtagas av polismyndigheten

på eget initiativ, sedan den genom det internationella polissamarbetet

fått kännedom om efterlysningen. Enligt rättegångsbalken skall emellertid

ett anhållande inom högst fem dagar följas av häktningsframställning

till rätten. Det synes enligt promemorian knappast vara en riktig ordning

att tillämpa de vanliga häktningsreglerna för det provisoriska omhändertagande

val om bär är fråga. I stället har i promemorian föreslagits en särskild

legel som skapar möjlighet till längre anhållningstid än den som medgives i

rättegångsbalken. Lämpligast bär ansetts vara att det överlåtes åt justitiekanslern

att förordna, att den anhållne skall kvarhållas i avbidan på att

framställning om utlämning inkommer. I promemorian anföres vidare:

Med denna kvalificerade prövningsmyndighet torde rättssäkerhetskravet

vara i tillräcklig grad tillgodosett. Det må erinras om att justitiekansler!!

■^oko befogenhet, att förlänga tiden för anhållande enligt lagen den 21 mars

19d_, med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Det ligger

i sakens natur att justitiekanslerns beslut ofta får grundas på ett tämligen

magert utredningsmaterial. Han bör emellertid taga ställning till frågan

om brottet är utlämningsbart och om förutsättningar för utlämning i

övrigt föreligger. Viss prövning måste därvid äga rum av frågan huruvida

misstanke om den anhållnes brottslighet kan anses föreligga. Vilka krav som

bör uppställas i detta avseende får bli beroende av omständigheterna. Som

regel torde böra krävas att utredningen i den främmande staten fortskridit

sa langt att häktningsbeslut av behörig myndighet meddelats.

Justitiekanslerns förordnande bör omedelbart anmälas till chefen för

justitiedepartementet för att denne skall få tillfälle att taga ställning till frågan.

Med hänsyn till att det är fråga om eu provisorisk åtgärd och att stor

skyndsamhet är av nöden torde ärendet ej böra föredragas inför Kungl.

Maj :t, utan beslutanderätten bör tillkomma departementschefen. Finner denne

att hinder mot utlämning enligt lagen föreligger eller att utlämning eljest

icke bor aga rum, skall han förordna om lösgivande av den anhållne Om

emellertid departementschefen anser att utlämning kan komma i fråga, bör

en främmande staten få viss tid på sig att göra framställning om utlämmng.

Denna hd bor sättas så kort som möjligt. Längsta tiden har i förslaget

bestamts till två månader. s

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet anför, att någon motivering ej anförts

för att man icke skulle reglera det provisoriska omhändertagandet i form av

två särskilda institut på sätt som skett i den gällande lagen. Det förefaller

ämbetet, som om behov av provisoriskt omhändertagande icke kan anses

uteslutet i fråga om en här i riket vistande utlänning, vilken ej är efterspanad.

Ämbetet har icke något att erinra mot förslaget att tillerkänna

justitiekanslern befogenhet att förordna om kvarhållande av anhållen under

förutsättning att justitiekanslern erhåller nödigt rådrum för fattande av

beslut i frågan. Enligt ämbetets mening borde anhållningsmyndigheten för

justitiekanslern omedelbart anmäla, då någon anhållits enligt förevarande

paragraf. Det förefaller ämbetet nödvändigt att den anhållne skall kunna i

anledning av polismyndighetens beslut hållas anhållen så länge som erfordras

för justitiekanslerns förordnande, även om ett sådant skulle draga ut

på tiden. Utredningsmaterialets komplettering kan nämligen taga längre

eller kortare tid i anspråk. Det synes därför icke möjligt att föreskriva en för

justitiekanslern bindande kort tidsfrist; förslagsvis kan tiden sättas till en

månad. Ämbetet har vidare ifrågasatt, huruvida icke befogenhet borde föreligga

för chefen för justitiedepartementet att förordna om lösgivande, där så

funnes kunna ske, i avbidan å framställning om utlämning. Möjligen skulle

det också enligt ämbetet vara lämpligt att bestämma den tid, inom vilken

sådan framställning som regel skulle göras, till en månad med möjlighet till

förlängning endast i undantagsfall. Detta skulle vara ägnat att påskynda en

framställning och därigenom nedbringa anhållningstiden.

Riksåklagarämbetet framhåller, att den i paragrafen föreslagna anordningen

medför alt i handläggningen av utlämningsärenden, vilken redan enligt

förslaget i övrigt är uppdelad på ett flertal organ, kommer att inkopplas

ytterligare två myndigheter med beslutande befogenheter, nämligen justitiekanslern

och chefen för justitiedepartementet. Inkopplandet av ett så stort

antal olika myndigheter på handläggningen av ett utlämningsärende, som

sålunda skulle bli följden av förslagets genomförande, måste uppenbarligen

redan i och för sig vara ägnat alt väcka betänkligheter, särskilt som det i

många av efterspaningsfallen är fråga om vanliga okomplicerade brott. Ämbetet

föreslår i förenklande syfte alt beslutanderätten lägges på den myndighet

— allmän underrätt — som i fråga om vanliga brottmål beslutar i motsvarande

hänseenden. De skäl som var vägledande för ämbetets ståndpunkttagande,

då ämbetet vid behandlingen av 1952 års tvångsmedelslag föreslog

justitiekanslern som kontrollorgan kan icke anses äga tillämplighet i det

fall, varom nu är fråga, eller i varje fall icke göra sig gällande med sådan

styrka, att de motiverar ett överflyttande av beslutanderätten till annan myndighet

än den, som med hänsyn till uppgifternas art bör anses ligga närmast

till hands att besluta i saken. Anhållandet och rättens prövning därav synes

i huvudsak böra underkastas samma regler som de vilka i rättegångsbalken

givits beträffande anhållande och häktning, dock att särskilda bestämmelser

synes höra gälla i fråga om den förlängning av anhållningstiden,

som må medgivas av domstolen. Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler

anser, att domstol hör inkopplas i förfarandet, och framhåller särskilt, att

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

promemorians förslag synes stå i strid mot de av Förenta Nationerna uppställda

principerna om de mänskliga rättigheterna. Med de tekniska hjälpmedel

som för närvarande står den internationella polisorganisationen till

buds synes den i rättegångsbalken stadgade anhållningstiden om fem dygn

tillräcklig för att från den främmande polismyndigheten få fram det material

som kan läggas till grund för häktningsfrågans avgörande.

Nedre justitierevisionen, stalsåklagarna i Stockholm och Göteborg samt

kriminalpolisintendenten i Stockholm anser, att beslut i anhållningsärendet

bör kunna meddelas av riksåklagarämbetet.

1951 års rättegångskommitté uttalar, att tillräckliga skäl knappast finnes

att föreskriva överprövning av chefen för justitiedepartementet. Länsstyrelsen

i Malmöhus län är av samma uppfattning.

Advokatsamfundet hemställer om en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet,

som anhållit en efterspanad utlänning, att genast anmäla förhållandet

till högsta domstolen för förordnande av försvarare. Den beslutanderätt,

som enligt 21 § i förslaget skulle tillkomma chefen för justitiedepartementet,

bör enligt styrelsens mening av principiella skäl anförtros

Kungl. Maj:t.

Förkortning av den i förslaget stadgade maximifristen två månader påyrkas

av riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen och statsåklaqaren i

Stockholm.

Departementschefen. I likhet med gällande lag torde den nya utlämningslagen

böra upptaga regler om provisoriskt omhändertagande av person som

kan väntas bli föremål för begäran om utlämning. De gällande reglerna härom

är tämligen komplicerade, och till förenkling av bestämmelserna torde

dessa böra anknytas till det fall att någon som uppehåller sig här i riket

är i främmande stat efterlyst för brott, som kan föranleda utlämning. Sådan

person bör kunna omhändertagas antingen på direkt begäran av myndighet

i den främmande staten eller blott och hart på grundval av efterlvsningen.

Omhändertagandet hör lämpligen ske i form av anhållande av polis- eller

åklagarmyndighet enligt samma grunder som eljest gäller för brottmål. Till

byggande av rättssäkerheten har i promemorian föreslagits att det skall ankomma

på justitiekansler!! att bestämma huruvida den som anhållits skall

kvarhållas i avbidan på framställning om utlämning. Det har nämligen icke

ansetts vara en framkomlig väg att tillämpa de vanliga häktningsreglerna

för det provisoriska omhändertagande varom här är fråga, något som skulle

innebara att anhållandet senast inom fem dagar skulle följas av häktningsframställning.

Vid remissbehandlingen av promemorian har emellertid även

andra lösningar anvisats. För egen del anser jag att man även på denna

Punkt bör så nära som möjligt anknyta till det ordinära förfarandet, och

med den utgångspunkten blir det naturligt att låta rätten fungera såsom

vontrollorgan. Det synes lämpligast att tillämpa den ordningen, att anhållmngsmyndigheten

ofördröjligen skall underställa frågan rättens prövning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1057

Rätten skall därvid icke pröva huruvida skäl till häktning föreligger, utan

dess prövning gäller frågan om anhållandet må bestå. Det torde ofta icke

vara möjligt att förebringa den utredning som erfordras för att visa att

häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger, utan den misstänkte bör

kunna i avbidan på utlämningsfrarnställning kvarhållas på de svagare

grunder som gäller för anhållande (se 24 kap. 5 § rättegångsbalken). Ofta

torde i den främmande staten föreligga ett häktningsbeslut eller kanske en

fällande dom. Vilket bevisvärde som skall tillmätas sådant beslut eller domslut

får prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I förhållande

till sådan stat, till vilkens rättsordning vi har fullt förtroende,

torde emellertid häktningsbeslut eller dom regelmässigt kunna godtagas

såsom grund för anhållande utan ytterligare utredning. Hinder torde ej få

anses möta att i utlämningstraktat närmare reglera denna fråga enligt samma

grunder som angivits i 9 § andra stycket.

Reseförbud bör kunna meddelas, om anhållande i något fall finnes vara

en onödigt ingripande åtgärd. Rätten bör därvid på motsvarande sätt fungera

såsom kontrollorgan.

Av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ i rättegångsbalken torde följa,

att vid handläggning av ärende, varom nu är fråga, häradsrätt är domför

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Rätten bör liksom i

häktningsärende (se 24 kap. 13 § rättegångsbalken) hålla förhandling; en

särskild föreskrift härom har upptagits i förslaget. Med hänsyn till den ytterligare

prövning, som enligt vad i det följande anföres äger rum i justitiedepartementet,

torde fullföljd av talan mot rättens beslut ej böra tillåtas.

I övrigt skall rättegångsbalkens regler i erforderliga delar äga supplerande

tillämpning.

Därest rättens beslut innebär, att anhållandet eller reseförbudet skall

bestå, bör den främmande staten med det snaraste underrättas för att beredas

tillfälle att inkomma med utlämningsfrarnställning. Innan så sker,

bör dock preliminärt prövas om utlämning bör komma till stånd. Denna

prövning torde lämpligen böra i första hand ankomma på chefen för justitiedepartementet.

Finner han att hinder mot utlämning föreligger eller att

eljest utlämning ej bör ske, skall han i vanlig ordning föredraga ärendet

för Kungl. Maj:t i statsrådet, som därvid kan förordna om lösgivande av

den anhållne eller om upphävande av reseförbudet. I annat fall bör underrättelse

sändas till den främmande staten som får en frist att begära utlämning.

Fristen bestämmes med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall av chefen för justitiedepartementet. Såsom absolut maximifrist

torde böra stadgas eu tid av två månader. Det bör givetvis förutsättas, atl

denna maximala tid tillämpas endast i undantagsfall; normalt bör fristen

sättas till en eller ett par veckor.

Den som anhållits eller ålagts reseförbud i avbidan på utlämningsframställning

är berättigad att få offentlig försvarare förordnad enligt vanliga

grunder. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen torde särskilt stadgande

härom ej vara påkallat.

7 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

24 §.

Paragrafen svarar mot 27 § i 1913 års lag och 22 § i promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 27 § i 1913 års lag skall främmande stat, som vill inhämta

tillstånd att utan hinder av villkor som uppställts enligt 11 § ställa

en utlämnad person till ansvar för något annat före utlämningen förövat

brott än det varför utlämning skett eller utlämna honom vidare till tredje

stat, göra framställning därom på diplomatisk väg. Framställningen skall innehålla

eller åtföljas av uppgift om brottets beskaffenhet samt tiden och orten

för brottet. Tillstånd får ej givas, såvitt enligt lagen hinder mot utlämning

för det uppgivna brottet skulle ha mött; dock skall prövningen härav

ej under någon förutsättning omfatta frågan om den utlämnades brottslighet.

Om det ej finnes uppenbart att hinder mot tillståndets meddelande lagligen

möter, skall frågan prövas av högsta domstolen. Därefter avgöres ärendet

av Kungl. Maj:t i statsrådet, varvid framställningen ej får bifallas om

högsta domstolen ansett hinder däremot föreligga.

Utlänning skommittén och promemorian. Enligt utlänningskommitténs

mening kan befogade invändningar riktas mot regeln, att prövningen i här

avsedda fall ej under någon förutsättning må omfatta frågan om den utlämnades

brottslighet. Även om praktiska svårigheter naturligtvis möter att i de avsedda

fallen verkställa en prövning av skuldfrågan — med hänsyn till att

vederbörande icke befinner sig i landet — synes det dock enligt kommitténs

mening ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillfredsställande, att i detta fall

frågan om bevisningen skall helt lämnas å sido. Kommittén föreslår därför

att nämnda stadgande borttages ur lagen.

Den uppfattning åt vilken kommittén givit uttryck har i promemorian ansetts

vara riktig, men med hänsyn till de omständigheter under vilka ett

ärende av denna beskaffenhet prövas har en särskild regel om vad som skall

krävas i fråga om bevisningen ansetts böra uppställas. Enär den tilltalade

själv ej befinner sig i landet, är det ej möjligt att utreda frågan om hans

brottslighet på samma sätt som i själva utlämningsärendet. Detta synes ej

heller behövligt. Redan det förhållandet att utlämning ägt rum ger uttryck

för att förtroende från svensk sida för rättsskipningen i den främmande

staten finnes, och det synes därför tillfyllest med en summarisk utredning

angående frågan huruvida den utlämnade gjort sig skyldig till det med den

nya framställningen avsedda brottet. I den föreslagna lagtexten har denna

grundsats uttryckts så, att i ansökningen lämnade upplysningar skall giva

stöd för misstanke, att den utlämnade begått brottet. Promemorians förslag

innebär i övrigt vissa formella jämkningar av stadgandet.

Departementschefen. Jag har ej något att erinra mot promemorians förslag,

som bortsett från formella jämkningar oförändrat upptagits i departementsförslaget.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957 99

25 §.

Förevarande paragraf svarar mot 28 § i 1913 års lag och 23 § i promemorians

förslag.

Gällande rätt. Enligt 28 § i 1913 års lag kan tillstånd att genom riket

föra person, som av en främmande stat till annan utlämnas, av Kungl.

Maj :t meddelas under förutsättning att fråga icke är om svensk medborgare.

Framställning om tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Vid framställningen

skall vara fogad handling som visar innehållet av beslutet angående

utlämningen eller också dom eller häktningsbeslut.

Utlänning skommittén och promemorian. Enligt utlänningskommitténs

mening är det icke överensstämmande med svensk rättsuppfattning att

medgiva tillstånd till genomtransport av personer, som icke skulle kunna

utlämnas härifrån, t. ex. om utlämning sker för politiskt brott. Kommittén

föreslår därför, att såsom förutsättning för tillstånd för genomtransport

uppställes att hinder mot utlämning icke skulle hava mött enligt den svenska

lagen. Prövningen av en framställning om genomtransport bör enligt

kommitténs uppfattning liksom hittills kunna ske av Kungl. Maj :t i statsrådet

utan att högsta domstolen yttrat sig i ärendet. Kommittén anmärker,

att flygtrafikens utveckling medfört att bestämmelserna om genomtransport

fått avsevärt minskad praktisk betydelse.

I promemorian har förevarande paragraf utformats i nära överensstämmelse

med utlänningskommitténs förslag.

Departementschefen. Bestämmelserna om genomtransport synes böra utformas

i enlighet med det förslag som framlagts i promemorian, vilket förslag

i sin tur grundar sig på vad utlänningskommittén förordat.

övergångsbestämmelserna

Promemorian. Vid avfattningen av övergångsreglerna till promemorians

förslag har eftersträvats att den nya lagstiftningen såvitt möjligt skall bli

tillämplig även beträffande framställningar som ingivits före ikraftträdandet.

En sådan ordning kan, uttalas i promemorian, utan särskilda komplikationer

genomföras såvitt angår frågan huruvida utlämning må meddelas

och vilka villkor som skall uppställas för utlämningen. Vad däremot

angår förfarandet är möjligheterna att tillämpa den nya lagen beroende av

hur långt behandlingen av ärendet fortskridit vid tidpunkten för ikraftträdandet.

Såsom huvudregel har i förslaget stadgats, att äldre lagen skall

tillämpas. Kungl. Maj:t skall dock äga befogenhet att, i den mån det kan

anses främja utredningen och finnes kunna ske utan att ärendets avgörande

blir avsevärt fördröjt, bestämma att det i nya lagen stadgade förfarandet

skall tillämpas. — Reglerna i nya lagen beträffande anhållande i avbidan

på utlämningsframställning skall enligt förslaget redan vid ikraft
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

trädandet äga tillämpning framför bestämmelserna i 24 och 25 §§ äldre

lagen. Något beslut av utrikesministern enligt nämnda paragrafer skall således

icke kunna meddelas efter ikraftträdandet. — De nya bestämmelserna

om tillstånd till åtal för annat brott än det för vilket utlämning ägt

rum och till vidareutlämning skall gälla även där utlämning ägt rum före

ikraftträdandet. — I likhet med vad fallet var vid genomförandet av 1913

års lag bör enligt promemorian förbehåll göras för bestämmelser i traktater

som är gällande när nya lagen träder i kraft. I promemorian erinras

om att efter den 1 januari 1955 finnes konventioner angående utlämning

med de nordiska länderna, varjämte speciella arrangemang föreligger med

vissa länder. Frågan om de nordiska konventionerna är givetvis aktuell i

samband med frågan om utlämning mellan de nordiska länderna. Beträffande

1948 års konvention angående folkmord erinras i promemorian

om vad som anförts i anslutning till frågan om utlämning för politiskt

brott.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté framhåller, alt det utan särskilt

stadgande torde vara uppenbart, att bestämmelserna i nya lagen om

efterhands tillstand till atal eller vidareutlämning skall äga tillämpning även

där utlämning ägt rum före lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den nya lagen, som helt ersätter 1913 års lag i

ämnet, torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

Såsom föreslagits i promemorian bör, då framställning om utlämning

gjorts före nya lagens ikraftträdande men ej blivit dessförinnan slutligen

prövad, frågan huruvida utlämning må medgivas och vilka villkor som

skall uppställas för utlämningen prövas enligt nya lagen. Den särskilda

övergångsregel som i promemorian föreslagits beträffande efterliandstillstånd

till åtal eller vidareutlämning synes överflödig. Såsom 1951 års rättegangskommitte

anfört torde det utan uttryckligt stadgande vara uppenbart

att nya lagen i detta avseende äger tillämpning även då utlämning ägt rum

före ikraftträdandet.

Vad angår förfarandet vid behandling av framställning, som inkommit

före ikraftträdandet, torde för enkelhetens skull böra gälla, att äldre lagen

genomgående skall tillämpas. Den i promemorian föreslagna möjligheten

för Kungl. Maj :t att föreskriva anpassning till det nya förfarandet synes

ej fylla någon större praktisk funktion. Särskild övergångsregel synes ej

heller erforderlig beträffande provisorisk häktning i avbidan på utlämningsframställning.

På sätt framgår av den allmänna motiveringen föreligger förslag om

särskild reglering av utlämningsväsendet inom de nordiska länderna. I avbidan

på att lagstiftningen härom blir genomförd, bör de konventioner som

träffats med Danmark, Norge och Finland vara gällande såvitt de strider

mot den nya lagen. Även eljest bör bestämmelser i traktat, som är gällande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957 101

vid nya lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även om de strider

mot lagen.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger alltså förslag till lag om

utlämning för brott.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott och

uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen utlämnas till den

främmande staten enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för brott, som helt eller delvis förövats

utom riket, eller för sådan inom riket begången gärning, som innefattar

medverkan till dylikt brott.

4 §•

Ej må utlämning ske, med mindre den gärning för vilken utlämning begäres

är eller motsvarar brott, varå enligt svensk lag straffarbete kan följa.

Har gärningsmannen i den främmande staten dömts för brottet, må han

utlämnas allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande

på anstalt i fyra månader eller däröver.

5 §.

För gärning, som i 26 eller 27 kap. strafflagen sägs och som avser brott

av krigsman, må utlämning ej medgivas, där icke gärningen, bedömd enligt

svensk lag i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, för vilket utlämning

jämlikt bestämmelserna i 4 § må ske.

6 §.

Utlämning må ej medgivas för politiskt brott, med mindre gärningen prövas

tillika och i övervägande grad innefatta brott av icke politisk beskaffenhet.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till

viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund

av politiska förhållanden löper risk att i den stat som begär utlämningen

utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest

är av svår beskaffenhet, eller som i nämnda stat icke åtnjuter trygghet mot

att bliva sänd till stat, i vilken han löper sådan risk.

8 §•

Om utlämning i särskilt fall, med hänsyn till den avsedda personens

ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt samt med beaktande

jämväl av brottets beskaffenhet och den utlämningssökande statens

intresse, framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav, skall

utlämning ej äga rum.

9 §.

Utlämning må ej medgivas, med mindre sannolika skäl föreligga till misstanke,

att den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda

brottet.

I utlämningstraktat må bestämmas, att hinder mot utlämning i det avseende

varom förmäles i första stycket ej skall föreligga, om framställningen

grundas på fällande dom eller på beslut om häktning, som meddelats av

domstol eller domare.

10 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad, häktad

eller underkastad reseförbud för det uppgivna brottet, eller har här i riket

meddelats dom eller beslut om eftergift av åtal beträffande samma brott,

må utlämning för det brottet ej äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle enligt svensk

lag vara att anse såsom förfallet.

11 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts att undergå frihetsstraff

för annat brott än det som avses med framställningen, må han ej

utlämnas, förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Utlämning

må ej heller ske, om han här i riket står under åtal för annat brott,

å vilket kan följa frihetsstraff, eller om han eljest för annat brott hålles

häktad eller är underkastad reseförbud.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för möjliggörande

av rättegång angående det med framställningen avsedda brottet,

på villkor att den utlämnade efter rättegången utan dröjsmål överlämnas

till svensk myndighet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts''proposition nr 156 år 1957

12 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande

villkor:

1. utan särskilt medgivande i den ordning som i 24 § sägs må den utlämnade

icke åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott

än det, för vilket han utlämnats, eller i annat fall än i 13 § andra stycket

avses utlämnas till en tredje stat, med mindre han efter att hava dömts och

avtjänat straff för det med utlämningen avsedda brottet underlåtit att lämna

landet inom fyrtiofem dagar, ehuru hinder icke mött, eller återvänt dit,

sedan han lämnat det;

2. under den tid av fyrtiofem dagar varom i 1. sägs må den utlämnade icke

hindras att lämna landet på grund av förhållande, som ligger honom till

last före utlämningen;

3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas under

tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden

lörlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet;

detta villkor må dock eftergivas, om det finnes kunna ske utan fara för

rättssäkerheten;

4. den utlämnade må ej för brottet straffas med döden.

Då utlämning medgives i fall varom i 5 § sägs, skall såsom villkor uppställas,

att den utlämnade icke må straffas för brottet i vidare mån än det

varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning i fall som

avses i 6 §, skall med utlämningen förbindas det villkoret, att den utlämnade

icke må för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor

som Konungen prövar erforderliga.

13 §.

Framställa flera stater begäran om utlämning av samma person, skall

med hänsyn till beskaffenheten av samt tiden och orten för brottet, tidsföljden

mellan framställningarna, gärningsmannens nationalitet och hemvist

ävensom omständigheterna i övrigt prövas till vilken stat utlämning skall

ske.

Avse framställningarna olika brott, må såsom villkor för utlämningen föreskrivas,

att den utlämnade skall efter att hava dömts och avtjänat straff

i den ena staten utlämnas till den andra.

Förfarandet

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Den skall

grundas antingen på en i den främmande staten meddelad fällande dom

eller ock på ett av behörig myndighet i nämnda stat meddelat beslut, som

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

105

innebär förordnande om häktning. Avskrift av domen eller beslutet skall

fogas vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller

uppgifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens

medborgarskap, brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Signalement skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare vara

åtföljd av uppgift om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser

som anses tillämpliga å brottet.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är av beskaffenhet

att lagligen kunna bifallas, eller finner Konungen eljest anledning

föreligga att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås.

16 §.

Om icke framställningen avslås på sätt i 15 § sägs, skall ärendet överlämnas

till riksåklagarämbetet, som har att verkställa erforderlig utredning och

därefter anmäla ärendet till prövning av högsta domstolen. Vid denna utredning

och prövning skall, med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad om förundersökning och eljest om

rättegång i brottmål är stadgat.

17 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må tvångsmedel

användas enligt vad i allmänhet gäller för brottmål.

Om beslut av rätten påkallas, upptages ärendet av den underrätt som med

tillämpning av bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken är behörig. Rättens

beslut om häktning, reseförbud, kvarstad, skingringsförbud eller beslag

skall, där ej rätten annorledes förordnar, gälla i avbidan på högsta domstolens

prövning av framställningen om utlämning och, där högsta domstolen

finner hinder mot utlämning ej föreligga, Konungens beslut över framställningen.

Beslut om häktning skall dock gälla högst tre veckor, såframt

ej rätten med hänsyn till utredningens omfattning eller eljest av särskild

anledning förordnar om förlängning av denna tid. Sådant förordnande må

meddelas endast efter ny förhandling och för högst två veckor i sänder.

Sedan ärendet om utlämning anmälts till prövning hos högsta domstolen,

skall denna taga den befattning med användande av tvångsmedel som ankommer

på rätten.

18 §.

Det tillkommer högsta domstolen att pröva, huruvida mot utlämningen

möter hinder som i 2—11 §§ sägs.

Den som begärcs utlämnad skall muntligen höras i högsta domstolen, om

han själv eller riksåklagarämbetet begär det, så ock eljest om det av särskild

anledning finnes erforderligt.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

19 §.

Förhandling vid rätten skall, förutom då det följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken,

hållas inom stängda dörrar, då det begäres av den om vars

utlämnande är fråga eller det finnes påkallat av hänsyn till främmande

stat.

20 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, skall Konungen giva sitt beslut

över framställningen. Ej må framställningen bifallas, om högsta domstolen

förklarat hinder möta mot utlämningen. I utlämningstraktat må bestämmas

att, därest framställning om utlämning lämnats utan bifall med hänsyn

till hinder som omförmäles i 8 eller 9 §, utlämning likväl skall kunna

komma till stånd på grundval av internationellt skiljedomsförfarande.

I beslut om utlämning skall utsättas viss tid, högst en månad från beslutets

delfående, inom vilken den som avses med beslutet skall hämtas av den

främmande staten. Har han ej avhämtats inom utsatt tid, skall beslutet vara

förfallet.

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utlämnas, i avbidan

på verkställigheten av beslutet skall hållas i förvar eller vara ställd

under uppsikt.

21 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som under

ärendets handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den främmande

staten; och må därvid göras det förbehåll till tryggande av det allmännas

intressen eller tredje mans rätt som kan anses påkallat.

22 §.

Ersättning åt offentlig försvarare för befattning med ärendet efter det

högsta domstolens prövning ägt rum utgår av allmänna medel med belopp

som bestämmes av Konungen. Sådan ersättning skall stanna å statsverket.

Annan ersättning åt offentlig försvarare ävensom ersättning åt vittne eller

annan som hörts i ärendet skall jämväl stanna å statsverket, där ej högsta

domstolen av särskilda skäl förordnar, att ersättningen skall återgäldas av

den som begäres utlämnad.

Övriga bestämmelser

23 §.-

Är någon, som uppehåller sig här i riket, i främmande stat efterlyst för

brott, som enligt denna lag kan föranleda utlämning, må polis- eller åklagarmyndighet,

enligt vad i allmänhet gäller för brottmål, anhålla honom

eller ålägga honom reseförbud utan att framställning om utlämning för

brottet föreligger.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

107

Anmälan om åtgärden skall omedelbart göras hos rätten, som har att

skyndsamt pröva, huruvida anhållandet eller reseförbudet skall bestå. Rätten

skall i sådant ärende hålla förhandling. Mot rättens beslut må talan ej

löras.

Om anhållandet eller reseförbudet enligt rättens beslut skall bestå, ankommer

det på rätten att omedelbart sända underrättelse om åtgärden till

justitiedepartementet. Finner chefen för justitiedepartementet, att hinder

mot utlämning föreligger eller att eljest utlämning ej bör ske, har han att utverka

Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall

den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om

åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd

tid, högst två månader från mottagandet av underrättelsen, inom vilken

framställning om utlämning skall göras. Har ej framställning gjorts

inom utsatt tid, skall den som anhållits försättas på fri fot eller meddelat

reseförbud vara förfallet.

24 §.

Främmande stat må på ansökan erhålla Konungens tillstånd, att den som

utlämnats till staten må, utan hinder av villkor som uppställts för utlämningen,

ställas till ansvar för annat före utlämningen förövat brott än det

för vilket utlämning skett eller utlämnas till en tredje stat. Sådan ansökan

skall göras på diplomatisk väg; och skall ansökningen innehålla upplysning

om brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast såvitt i ärendet lämnade upplysningar giva

stöd för misstanke, att den utlämnade begått det uppgivna brottet, och hinder

mot utlämning för brottet i övrigt ej skulle hava mött.

Framgår av de inkomna handlingarna, att ansökningen icke är av beskaffenhet

att lagligen kunna bifallas, eller finner Konungen eljest anledning

föreligga att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås.

I annat fall skall frågan prövas av högsta domstolen. Ej må ansökningen

av Konungen bifallas, om högsta domstolen förklarat hinder mot

bifall föreligga.

25 §.

Tillstånd att genom riket föra den som av en främmande stat utlämnas till

annan stat må meddelas av Konungen under förutsättning, att det kan antagas

att hinder mot utlämning enligt denna lag icke skulle hava mött. Ansökan

om sådant tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Tillståndet må

meddelas utan iakttagande av vad i lagen stadgas beträffande förfarandet

i utlämningsärende.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen

den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande

men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan om medgivande av

och villkor för utlämning prövas enligt nya lagen. Beträffande förfarandet

i sådant ärende skall äldre lagen tillämpas.

Bestämmelser i traktat, som är gällande vid nya lagens ikraftträdande,

skola lända till efterrättelse, även om de stå i strid mot vad i lagen är

stadgat.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 156 år 1957

109

Bilaga B

Vid promemorian den 20 september 1954 fogat förslag till

Lag om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

På begäran av främmande stat må person, som uppehåller sig här i riket

och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd, kunna genom beslut av Konungen

utlämnas till den främmande staten efter ty i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för brott som förövats utom riket; dock

må utlämning medgivas även för sådan inom riket begången gärning, som

innefattar medverkan till dylikt brott.

4 §•

Ej må utlämning ske, med mindre den gärning för vilken utlämning begäres

är eller, om den hade begåtts i Sverige under motsvarande förhållanden,

skulle vara att anse som brott varå enligt svensk lag svårare straff än

fängelse kan följa. Har i den främmande staten straff ådömts för brottet,

må utlämning ej ske, med mindre straffet är frihetsstraff i tre månader eller

däröver.

För gärning, som i 26 eller 27 kap. strafflagen sägs och som avser brott

av krigsman, må ej utlämning medgivas, där icke gärningen, bedömd enligt

svensk lag i övrigt, skulle vara att anse såsom brott för vilket utlämning

jämlikt bestämmelserna i denna paragraf må ske. Ej heller må utlämning

medgivas för gärning, som enligt svensk rätt är att anse såsom tryckfrihetsbrott.

5 §.

Utlämning må ej medgivas för politiskt brott, med mindre gärningen prövas

tillika och i övervägande grad innefatta brott av icke politisk" beskaffenhet.

6 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till

viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund

av politiska förhållanden löper risk att i den stat som begär utlämningen

utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är

av svår beskaffenhet, eller som i nämnda stat icke åtnjuter trygghet mot att

bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §■

Utlämning må ej medgivas, med mindre sannolika skäl föreligga till misstanke,

att den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda

brottet.

8 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad, häktad,

underkastad reseförbud eller dömd för det uppgivna brottet, eller har här i

riket meddelats beslut om eftergift av åtal för brottet, må utlämning ej

äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle enligt svensk

lag vara att anse såsom förfallet.

9 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts till frihetsstraff, förvaring

eller internering för annat brott än det som avses med framställningen,

må han ej utlämnas, förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten;

dock må han utlämnas för lagföring i den främmande staten, om

denna förbinder sig att efter lagföringen utan dröjsmål överlämna honom

till svensk myndighet.

Utlämning må ej heller medgivas, om den som begäres utlämnad här i riket

står under åtal för annat brott å vilket kan följa straffarbete, eller hålles

häktad eller är underkastad reseförbud med anledning av annat brott.

10 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande

villkor:

1. utan särskilt medgivande i den ordning som i 22 § sägs må den utlämnade

icke åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott än

det, för vilket han utlämnats, eller i annat fall än i 11 § andra punkten avses

utlämnas till en tredje stat, med mindre han efter att hava lagförts och

avtjänat straff för det med utlämningen avsedda brottet antingen, ehuru hinder

icke mött, underlåtit att lämna landet inom tre månader eller återvänt

dit, sedan han lämnat det;

2. under den tid av tre månader, varom i 1. sägs, må den utlämnade icke

hindras att lämna landet, såframt han ej begår nya brott;

3. den utlämnade må icke för det brott som utlämningen avser ställas

under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden

förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet;
4.

den utlämnade må ej för brottet straffas med döden.

Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket sägs, skall såsom

villkor uppställas, att den utlämnade icke må straffas för brottet i vidare

mån än det varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning

i fall som avses i 5 §, skall med utlämningen förbindas det villkoret,

att den utlämnade icke må för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor

som Konungen kan finna erforderliga.

11 §‘

Framställa flera stater begäran om någons utlämnande, skall Konungen

med hänsyn till beskaffenheten av samt tiden och orten för brottet eller brotten,

tidsföljden mellan framställningarna, gärningsmannens nationalitet och

hemvist ävensom omständigheterna i övrigt bestämma till vilken stat utläm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

ning skall ske. Då framställningarna avse olika brott, må såsom villkor för

utlämningen föreskrivas, att den utlämnade skall efter att hava lagförts och

avtjänat straff i den ena staten utlämnas till den andra.

Förfarandet

12 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall grundas antingen på en av domstol meddelad fällande

dom eller ock på ett av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär

förordnande om häktning. Avskrift av domen eller beslutet skall fogas

vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller

uPP£ifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,

brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet. Signalement

skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare vara åföljd av uppgift

om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser, som äro

tillämpliga å brottet.

13 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är av beskaffenhet

att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen eljest

anledning föreligga att icke villfara framställningen, må densamma omedelbart

avslås.

14 §.

Där icke framställningen på sätt i 13 § sägs blir avslagen, skall förundersökning

i ärendet verkställas genom riksåklagarämbetets försorg; och ankommer

det på högsta domstolen att på anmälan av ämbetet pröva, huruvida

mot utlämningen möter hinder varom i 2—9 §§ sägs.

Beträflande förundersökningen och förfarandet hos högsta domstolen

skall, med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som gäller om brottmål, vilket upptages omedelbart av högsta

domstolen.

15 §.

Högsta domstolen skall i utlämningsärendet hålla förhandling, såframt ej

förhandling uppenbarligen är utan betydelse för ärendets prövning.

Om det i särskilt fall kräves av hänsyn till den främmande staten, må

förhandling vid högsta domstolen ske inom stängda dörrar.

16 §.

Den som begäres utlämnad skall biträdas av försvarare.

17 §.

Ersättning åt offentlig försvarare samt vittne eller annan som hörts i

ärendet skall slutligen gäldas av statsverket, där ej högsta domstolen av särskilda

skäl förordnar, att ersättningen skall erläggas av den som begäres

utlämnad.

18 §.

Finner högsta domstolen hinder mot utlämningen ej möta, skall den, som

begäres utlämnad, i häkte avbida Konungens beslut över framställningen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

19 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, skall Konungen giva sitt beslut

angående framställningen. Ej må framställningen bifallas, om högsta

domstolen förklarat hinder möta mot utlämningen.

I beslut om utlämning skall utsättas viss tid, högst en månad, från beslutets

delfående, inom vilken den häktade skall hämtas av den främmande

staten. Har han ej avhämtats inom utsatt tid, skall beslutet vara förfallet

och den häktade försättas på fri fot.

20 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som under

ärendets handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den främmande

staten; och må därvid göras det förbehåll till tryggande av tredje

mans rätt, som kan anses påkallat.

Övriga bestämmelser

21 §.

Den som är efterspanad med anledning av brott, som enligt denna lag kan

föranleda utlämning, må av polismyndighet anhållas utan att framställning

om utlämning för brottet föreligger; och skall han, där justitiekanslern så

förordnar, förbliva anhållen i avbidan på framställning om utlämning. Justitiekanslerns

förordnande skall ofördröj ligen anmälas hos chefen för justitiedepartementet;

finner denne att hinder mot utlämning föreligger eller att

eljest utlämning ej bör ske, förordne då att den anhållne skall lösgivas.

Där icke chefen för justitiedepartementet meddelar förordnande som nyss

sagts, skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas

om anhållandet. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet

bestämd tid, högst två månader från mottagandet av underrättelsen,

inom vilken framställning om utlämning skall göras. Har ej framställning

gjorts inom utsatt tid, skall den anhållne försättas på fri fot.

22 §.

Främmande stat må på ansökan erhålla Konungens tillstånd, att den

som utlämnats till staten må, utan hinder av villkor som uppställts för utlämningen,

ställas till ansvar för annat före utlämningen förövat brott än

det varför utlämning skett eller utläjnnas till en tredje stat. Sådan ansökan

skall göras på diplomatisk väg; och skall ansökningen innehålla upplysning

om brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast så vitt hinder mot utlämning för det uppgivna

brottet ej skulle hava mött och i ansökningen lämnade upplysningar

giva stöd för misstanke, att den utlämnade begått brottet.

Därest ej av de inkomna handlingarna framgår, att ansökningen icke är

av beskaffenhet att lagligen kunna bifallas eller Konungen eljest finner anledning

att omedelbart avslå densamma, skall frågan prövas av högsta domstolen.

Ej må ansökningen av Konungen bifallas, om högsta domstolen förklarat

hinder däremot föreligga.

23 §.

Tillstånd att genom riket föra den som av en främmande stat utlämnas

till annan stat må meddelas av Konungen under förutsättning, att det kan

antagas att hinder mot utlämning enligt denna lag icke skulle hava mött.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 156 år 1957

113

Ansökan om sådant tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Tillståndet må

meddelas utan iakttagande av vad i lagen är stadgat beträffande förfarandet

i utlämningsärende.

24 §.

Beträffande utlämning till Danmark, Island, Finland och Norge gäller vad

särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, från och med vilken dag lagen

den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare upphör att

gälla.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande

men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan huruvida utlämning

må medgivas och vilka villkor som skola uppställas för utlämningen

prövas enligt nya lagen. Beträffande förfarandet i sådant ärende skall äldre

lagen tillämpas; Konungen äger dock, i den mån det kan anses främja utredningen

och finnes kunna ske utan att ärendets avgörande blir avsevärt

fördröjt, bestämma att det i nya lagen stadgade förfarandet skall tillämpas.

Ärende enligt 24 eller 25 § äldre lagen, i vilket ministern för utrikes ärendena

ej meddelat beslut före ikraftträdandet, handlägges med tillämpning av

bestämmelserna i 21 § nya lagen.

Bestämmelserna i 22 § nya lagen skola äga tillämpning även där utlämning

ägt rum före ikraftträdandet.

Bestämmelser i traktat, som är gällande vid nya lagens ikraftträdande,

skola lända till efterrättelse, även om de stå i strid mot vad i lagen är stadgat.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 23 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 18 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om utlämning för brott.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Per Bergsten.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget till ny utlämningslag framlägges vid en tidpunkt,

då det ännu icke är fullt klart vilket resultat som kan väntas av det

internationella samarbetet på området i Europarådet. Regleringen av utlämningsfrågor

de nordiska länderna emellan har också lämnats därhän. Man

får därför räkna med att ändringar relativt snart bli erforderliga. Jämkningar

kunna även bli följden av de genomgripande reformer inom straffrätten

som väntas inom den närmaste tiden. Som flertalet utlämningstraktater

uppsagts i avvaktan på ny lagstiftning anser sig lagrådet emellertid

icke böra ifrågasätta uppskov med ärendet.

Förslaget avser i första rummet att bättre än 1913 års lag tillvarataga

rättssäkerhetens intresse och humanitära synpunkter. Denna strävan är

uppenbarligen lovvärd. Lagrådet har i allmänhet icke heller funnit anledning

till erinran mot principerna i förslaget. Av skäl som anföras under 12 §

ifrågasätter dock lagrådet lämpligheten av att i lagen införa ett kategoriskt

förbud mot utlämning när dödsstraff kan riskeras.

I vissa särskilda hänseenden synes förslaget medföra en mera komplicerad

ordning än som är behövlig. Lagrådet vill fördenskull ifrågasätta några

jämkningar i förenklande riktning. Även vissa kompletteringar av förslaget

torde vara önskvärda. Lagrådet anser sålunda bland annat att, när utlämning

medgives för grövre brott, den bör kunna omfatta jämväl lindrigare

brott, varå enligt svensk lag ej kan följa straffarbete. Det må i detta sammanhang

framhållas, att förslaget ej såsom gällande lag upptager något enklare

förfarande för de fall då utlämning medgives av den som avses med den

främmande statens begäran. Ehuru det kan ifrågasättas huruvida det före
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

slagna förfarandet har någon mera betydelsefull funktion att fylla i dylika

fall, vill lagrådet ej framställa erinran mot att det enklare förfarandet slopas,

såframt de av lagrådet förordade jämkningarna vidtagas.

Åtskilliga bestämmelser i förslaget äro väsentligen oförändrade hämtade

från 1913 års lag. Det synes påkallat att i detta sammanhang genomarbeta

dessa bestämmelser något mera än som skett. En viss omgruppering torde

även vara önskvärd. Lagrådet vill särskilt framhålla, att 9 § ej skiljer mellan

de fall, då den person som avses med den främmande statens begäran

ännu icke är dömd för något brott, och den situationen att dom mot honom

föreligger. I förra fallet bör, såsom föreslagits, i princip vara tillfyllest att

det föreligger beslut om häktning som är grundat på sannolika skäl att den

misstänkte begått brottet. I senare fallet bör domen ej godtagas, utan att den

såväl i fråga om utredningen som i övrigt uppfyller rimliga krav och alltså

ej föranleder allvarlig erinran. Lagrådet förordar fördenskull, att i lagen,

efter vissa allmänna bestämmelser, först upptages en avdelning som rör utlämning

av den som är misstänkt för brott samt att därefter — förslagsvis

under 10 § — behandlas det fallet att begäran göres om utlämning av någon

som redan är dömd till viss påföljd. Genom en sådan ändring blir bland

annat möjligt att införa en mera distinkt terminologi. Den som ännu icke

är dömd för brott synes i överensstämmelse med rättegångsbalkens uttryckssätt

böra genomgående benämnas den misstänkte och den som blivit föremål

för fällande dom betecknas den dömde. Lagrådet anser även önskvärt,

att i lagförslaget så långt möjligt användes uttrycket gärning i stället för

brott, bland annat därför att den misstänktes eller dömdes tillräknelighet

avses skola beaktas allenast vid tillämpningen av 8 § i det remitterade förslaget

(jfr terminologin i 5 kap. samt 3 kap. 4 § SL).

Om den föreslagna omgrupperingen vidtages, torde några nya rubriker

böra införas för att utmärka indelningen.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer i det remitterade förslaget torde lämpligen böra sammanföras

till en gemensam paragraf. För att redan här utmärka, att utlämning

— oavsett om dom föreligger eller ej • - icke kan komma i fråga med

mindre någon gärning av allvarlig beskaffenhet föreligger, torde förutsättningen

i 4 §, att gärningen skall motsvara brott varå straffarbete kan följa

enligt svensk lag, böra flyttas till 1 §. Det fallet att åtal väckts torde icke

behöva särskilt nämnas, eftersom uttrycket »misstänkt för brott» omfattar

även den som är tilltalad för brott. 1 § torde därför böra inledas med ett

stadgande, att den som i främmande stat är misstänkt eller dömd för där

straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen

utlämnas till den staten enligt vad i lagen sägs, om gärningen motsvarar

brott varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Såsom andra stycke

kan upptagas den ävenledes grundläggande bestämmelsen i 2 § av förslaget

om all svensk medborgare ej må utlämnas.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I 14 § av det remitterade förslaget har upptagits bestämmelse, att framställning

om utlämning skall grundas antingen på en i den främmande staten

meddelad fällande dom eller ock på elt av behörig myndighet i nämnda stat

meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning. Såsom förslaget är

uppbyggt kommer icke någondera förutsättningen att omfattas av högsta

domstolens prövning. Detta undantag från det system som eljest skall gälla

synes mindre lämpligt. Lagrådet förordar, att under 2 § upptages stadgande,

att begäran om utlämning av den som är misstänkt för gärning varom i 1 §

sägs skall grundas på beslut om häktning som meddelats av behörig myndighet

i den främmande staten.

Till 2 § synes vidare böra överföras även vad 9 § i det remitterade förslaget

innehåller om det fall att utlämning begäres av någon som är misstänkt

men ej dömd. Såsom andra stycke kunna alltså upptagas bestämmelser,

att utlämning ej må beviljas, med mindre sannolika skäl äro att den misstänkte

begått gärningen, samt att genom överenskommelse med främmande

stat må bestämmas att i förhållande till den staten beslut om häktning skall

vara tillfyllest, om det meddelats av domstol eller domare. Med avseende å

sådan utlämningstraktat anser sig lagrådet böra framhålla, att därtill självfallet

kan göras reservation om att sagda verkan av häktningsbeslutet upphör,

om del visas att annan än den misstänkte begått gärningen eller att

beslutet eljest är ogrundat.

3 §.

Den föreslagna lydelsen av paragrafen ger ej utrymme åt möjligheten att

utlämna någon för brott som begåtts ombord å utländskt fartyg eller luftfartyg

medan det befann sig inom riket, exempelvis på sjöresa inom territorialgränsen

eller vid luftfärd över vårt territorium. Det är naturligt att den

stat, där fartyget eller luftfartyget hör hemma, själv söker beivra brottet (jfr

betr. det omvända förhållandet 1 kap. 1 § SL). Särskilt om det redan i den

främmande staten dömts över brottet synes det olämpligt, att utlämning för

verkställighet ej skall kunna äga rum till den staten. Lagrådet förordar därför

ett tillägg i nu angiven riktning. Lagrummet torde med viss förkortning

i övrigt böra innehålla, att utlämning må beviljas allenast för gärning som

helt eller delvis förövats utom riket, eller ombord på utländskt fartyg eller

luftfartyg, eller för medverkan därtill. Därunder lärer i fråga om annan

medverkan än gärningsmannaskap inbegripas jämväl det fallet att någon

utom riket medverkat till gärning som är att anse som förövad här i riket.

Enligt gällande lag må utlämning ej medgivas, om gärningen enligt svensk

rätt skulle vara att anse som tryckfrihetsbrott. Detta villkor har uteslutits

i det remitterade förslaget. Lagrådet vill för fullständighetens skull erinra

om stadgandet i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, enligt vilket ej någon

må kunna för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri tilltalas eller

dömas till ansvar i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen

bestämmer. Det lärer icke vara tillåtet att i strid mot denna bestämmelse

i tryckfrihetsförordningen utlämna någon som genom tryckt skrift

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

här medverkat till brott utomlands. Något uttryckligt förbehåll av denna

innebörd kan ej anses erforderligt.

4—6 §§.

Beträffande 4 § första punkten erinrar lagrådet om vad som anförts under

1 och 2 §§. Andra punkten torde böra flyttas till 10 § enligt lagrådets

förslag.

De i 5 och 6 §§ upptagna bestämmelserna äro avsedda att ersätta föreskrifterna

i 4 § andra stycket och 7 § i 1913 års lag. Såväl sakliga som

redaktionella ändringar ha emellertid vidtagits. Lagrådet anser det önskvärt,

att det tydligare utmärkes att utlämning ej må äga rum för gärning

varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 och 27 kap. strafflagen som avser

brott av krigsman, liksom ej heller för politiskt brott. Det bör klart framgå,

att om gärningen innefattar jämväl annat brott, utlämning som må komma

i fråga skall äga rum allenast för det senare brottet.

Beträffande 6 § i övrigt synes vanskligt att på sätt som skett i det remitterade

förslaget ändra nuvarande lydelsen av ifrågavarande stadgande, vilket

avfattats med den schweiziska lagen som mönster. Ämnet är av

den ömtåliga natur att man torde böra undvika ändring, helst som man i så

fall kan få bättre ledning av internationell doktrin. Det må här även erinras

om att förslaget icke upptager den belgiska attentatsklausulen. Denna gav i

gällande lag i sin mån visst belägg för att gärningsmannens syfte icke ensamt

borde tillerkännas utslagsgivande betydelse vid avgörande av vad som

skall anses som politiskt brott. Lagrådet utgår från att man även framdeles

kan i överensstämmelse med den schweiziska rättstillämpning som åberopades

vid tillkomsten av 1913 års lag tillmäta de objektiva omständigheterna

tillbörlig vikt.

Det remitterade förslaget innehåller icke heller någon bestämmelse som

anger att s. k. folkmord i enlighet med 1948 års internationella konvention

•eke må räknas som politiskt brott. Klarhet bör råda på denna punkt; att

slutstadgandet till lagförslaget gör undantag för vad som följer av gällande

konventioner synes knappast vara ett fullt ändamålsenligt sätt att besvara

spörsmålet. I fråga om 1949 års Genévekonventioner angående sårade och

sjuka in. fl. ligger frågan annorlunda till. De brott som där avses kunna

regelmässigt ej betecknas som politiska. Konventionerna innefatta ej heller

någon förpliktelse att behandla brotten som icke politiska.

Lagrådet hemställer, att lagrummet får innehålla, såsom första stycke,

att utlämning ej må beviljas för politiskt brott, såsom andra stycke, att om

gärningen tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet utlämning

må beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas

övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott, samt såsom tredje

stycke, att gärning, som enligt därom ingången konvention är att hänföra

til! folkmord, ej räknas som politiskt brott.

Förevarande 5 och 6 §§ torde, om lagrådets önskemål under 1 och 2 §§

beaktas, böra betecknas 4 och 5 §§.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot utlämning på grund av

risk för politisk förföljelse synas alltför kategoriska. Tillräcklig grund kan

svårligen anses föreligga att ej här, liksom i 54 § utlänningslagen, göra eu

avvägning mellan brottets beskaffenhet och den politiska förföljelse som

må befaras. Det torde emellertid vid en jämkning på denna punkt vara

önskvärt att erinra om grundsatserna för politisk flyktings rätt till asyl.

Lagrådet förordar därför, att i paragrafen upptages stadgande, att utlämning

må äga rum, om faran för politisk förföljelse i det särskilda fallet

prövas vara av så underordnad betydelse i förhållande till brottsligheten att

utlämning kan ske utan att anspråken på fristad för politiska flyktingar

obehörigen åsidosättas.

Lagrummet torde under tidigare angiven förutsättning böra betecknas

som 6 §.

8 §.

Genom denna bestämmelse i förslaget har gjorts ett betydelsefullt avsteg

från traditionell uppfattning om förfarandet olika stater emellan, när fråga

väckts om utlämning. Lagrådet ansluter sig till tanken i bestämmelsen

att utlämning ej bör komma till stånd, om den ur humanitär synpunkt

skulle stå i uppenbar strid mot svensk åskådning. En sådan prövning kan

sägas ge uttryck för att man jämväl i internationella straffrättsliga frågor

beaktar den synpunkt som brukar gå under benämningen l’ordre public.

Tillämpningen av denna grundsats är i förevarande fall uppenbarligen mycket

ömtålig men torde, om tillbörlig försiktighet iakttages med hänsyn till

den främmande statens berättigade krav, icke bereda oöverstigliga svårigheter.

Tydligt är att vid prövning av frågan svenska synpunkter på straffrättsskipningen

icke kunna tillerkännas obetingat företräde framför den

åskådning som råder i främmande stat. Man måste i stället räkna med att

olika kulturländers uppfattningar få respekteras såsom i stort sett likvärdiga.

Det är endast om vissa grundläggande principer trädas för nära som

den egna rättsordningen måste få slå igenom vid inhemsk myndighets provning
Enligt

det remitterade förslaget skall utlämning ej få äga rum, om den

skulle framstå som uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Detta uttryck

synes icke tillräckligt vägledande för att tjäna som grund vid en domstolsprövning.

Det torde visserligen med hänsyn till lagrummets avsedda

tunktion vara riktigt, att den humanitära synpunkten särskilt framhäves,

men lagrådet anser från angivna utgångspunkter, att paragrafen även bör

innehålla en erinran om att utlämningen skall framstå som uppenbart oförenlig

med grunderna för straffrättsskipningen här i riket. I tillämpningen

torde främst ifrågakomma sådana omständigheter som att den som skulle

utlämnas är mycket ung och outvecklad, kanske ännu i skolåldern, eller

svårt sjuk. Personliga förhållanden i övrigt måste tydligen vara alldeles

särskilt kvalificerade för att hindra utlämning.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

I enlighet med det anförda synes paragrafen böra innehålla, att utlämning

ej må beviljas, om den i särskilt fall på grrnnd av den misstänktes ungdom,

hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande av jämväl

brottets beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes ur

humanitär synpunkt uppenbart oförenlig med grunderna för straffrättsskipningen

här i riket. Under tidigare angiven förutsättning torde paragrafnumret

böra ändras till 7 §.

9 och 10 §§.

Såsom förut nämnts förordar lagrådet, att bestämmelserna i 9 §, såvitt

angår utlämning av den som är misstänkt för brott, flyttas till 2 §. I övrigt

torde lagrummet böra erhålla sin motsvarighet i 10 §.

I 10 § av det remitterade förslaget uppställas hinder mot utlämning

med hänsyn till vissa åtgärder som företagits av svensk myndighet. Enligt

lagrådets mening går stadgandet något för långt. Att den misstänkte har

i riket är häktad eller underkastad reseförbud för brottet synes icke utgöra

tillräcklig anledning att vägra utlämning och bestämmelsen härom

torde lämpligen böra utgå. Vad angår åtal för brottet synes det böra tillkomma

Konungen att pröva, huruvida allmänt åtal med hänsyn till den

främmande statens begäran skall nedläggas. Paragrafen bör, under enahanda

förutsättning som tidigare angivits, erhålla beteckningen 8 §.

Lagrådet har inledningsvis framhållit, att utlämning bör kunna medgivas

även för brott varå enligt svensk lag ej! kan följa straffarbete, om utlämning

ändock äger rum för grövre brott. Den omständigheten att utlämning

i annat fali överhuvud icke skulle kunna äga rum förefaller icke att

utgöra anledning att hindra lagföring utomlands för lindrigare brott. Förslaget

leder också i förevarande hänseende till otillfredsställande konsekvenser.

Det kan exempelvis förekomma, att vederbörande dömes till böter,

straffskatt eller liknande i hemlandet och att dylikt ekonomiskt straff

verkställes, oaktat den dömde vistas i annat land. Men om utlämning sker

för ett grövre brott skulle därvid, efter vad det vill synas, enligt 12 § uppställas

förbud även mot att ännu icke verkställt ekonomiskt straff blir föremål

för exekution.

Då fråga uppkommer om utlämning av den som är dömd för ett grövre

brott och i samma dom är fälld till ansvar för andra brott bli konsekvenserna

av förslagets ståndpunkt särskilt egendomliga. Man får räkna med

att, liksom enligt svensk lag, gemensamt straff kan utmätas för flera brott.

4 § i förslaget anger i motsats till gällande lag ett visst mått, till vilket straffet

skall uppgå för att utlämning må ske. Det är emellertid icke möjligt atl

ange vad som av ett gemensamt straff belöper på visst brott. Med hänsyn

till det anförda synes, även om alla svårigheter ej kunna undvikas, påkallat

att införa en bestämmelse som medger utlämning även för lindrigare brott

under nyss angiven förutsättning. Europarådets utkast till utlämningskonvention

upptager också en dylik bestämmelse.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Av anförda skäl förordar lagrådet, att under 9 § upptages stadgande

att, där utlämning finnes kunna beviljas för gärning som avses i 1 §, den

må, om skäl äro därtill, under enahanda villkor i övrigt äga rum jämväl

för gärning som i svensk lag är belagd allenast med lindrigare straff än

straffarbete. Det förutsättes, att den främmande staten begär utlämning

även för det eller de lindrigare brotten. Genom förbehållet att »skäl äro

därtill» antydes, att de lindrigare brotten ej böra vara alltför obetydliga.

Därest tråga uppkommer om att giva bestämmelsen motsvarande tillämpning

i fall da någon som är dömd skall utlämnas, torde regelmässigt den

omständigheten att rättegång om brotten redan ägt rum böra vara tillräcklig

anledning att låta utlämningen omfatta även brott, varå straffarbete

ej i och för sig kan följa enligt svensk lag.

Härefter torde under 10 § lämpligen böra regleras det fallet, att utlämning

begäres i fråga om den som redan är dömd. Härvid synes, som motsvarighet

till 4 § andra punkten i det remitterade förslaget, böra såsom första

stycke stadgas, att den som i främmande stat dömts för gärning varom i

1 § sägs må utlämnas allenast om påföljden för brottet eller, där fråga jämväl

är om annat brott, för brotten tillhopa utgör minst frihetsstraff i fyra

månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

Beträffande innebörden härav må nämnas, att det, om frihetsberövande!

är till tiden obestämt, får prövas, huruvida det kan antagas få en varaktighet

av minst fyra månader.

De av lagrådet i det föregående berörda bestämmelserna om utlämning

av den som är misstänkt böra äga motsvarande tillämpning beträffande

den mot vilken föreligger fällande dom, dock att enligt vad lagrådet tidigare

anfört här ej bör gälla regeln om sannolika skäl att den misstänkte

begått gärningen. Denna föreskrift torde böra ersättas av ett stadgande som

förutsätter att den åberopade domen uppfyller rimlig standard. Det bör sålunda

krävas, att domslutet har stöd i utredningen och att domen ej heller

i övrigt föranleder allvarlig erinran. Tydligt är, att svensk myndighet icke

härigenom får påtaga sig någon detaljgranskning av dom som meddelats i

främmande stat. Det är företrädesvis fråga om att pröva, huruvida invändningar

som den dömde framställer allvarligt rubba tilltron till domen.

Lagrådet vill understryka, att dylik granskning ej blir aktuell i andra fall

än då det saknas utlämningstraktat, enligt vilken domen skall godtagas.

I enlighet med det anförda torde sasom andra stycke i förevarande paiagraf

böra upptagas, att vad i 3—9 §§ är stadgat om utlämning av den

som är misstänkt skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i

första stycket samt såsom tredje stycke, att i stället för vad i 2 § sägs skall

gälla, att utlämning ej må beviljas med mindre domen har stöd av utredningen

och ej heller i övrigt föranleder allvarlig erinran, ävensom att genom

överenskommelse med främmande stat må bestämmas att i förhållande

till den staten fällande dom skall godtagas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

121

11 §•

Under förevarande paragraf i förslaget ha angivits vissa hinder mot utlämning,

vilka ej ha med brottet att göra och äro av övergående natur. Lagrådet

vill till en början framhålla, att det icke synes erforderligt att högsta

domstolen prövar huruvida hinder av nu nämnd art föreligger. Sådant

hinder kan uppkomma även efter domstolens prövning. Jämväl i övrigt synas

vissa jämkningar önskvärda. Lagrådet förordar, alt i första stycket

stadgas att den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa

frihetsstraff, eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff

eller eljest omhändertagas på anstalt ej må utlämnas så länge hindret består.

Motsvarande förbud torde böra gälla, om förundersökning inletts. Häktning

och reseförbud torde däremot icke behöva särskilt beaktas.

Å andra sidan synes Konungen böra äga besluta, att förundersökning

eller allmänt åtal skall med hänsyn till den främmande statens begäran

nedläggas. Stadgande härom kan upptagas i andra stycket. Jämsides härmed

synes i huvudsaklig anslutning till det remitterade förslaget böra föreskrivas,

att utlämning må äga rum för rättegång om det brott som avses

med den främmande statens begäran, på villkor att den misstänkte senare

överlämnas till svensk myndighet enligt vad Konungen bestämmer. Med en

sådan lydelse kan Konungen medge, att verkställighet av eventuellt kortare

straff må äga rum innan den utlämnade återföres hit.

12 §.

Beträffande punkt 2 i första stycket anser lagrådet ur den utlämnades

synpunkt försiktigheten bjuda, att man återgår till lydelsen av motsvarande

bestämmelse i gällande lag.

Det remitterade förslaget upptager under punkt 4 den nyheten att ovillkorligt

förbud skall uppställas mot att den som utlämnas straffas med döden.

Lagrådet vill ge sin fulla anslutning till syftet att det så långt möjligt bör

förebyggas att den som utlämnas kommer att undergå dödsstraff. Vid överläggningarna

om en internationell utlämningskonvention lär också ett icke

obetydligt antal stater ha biträtt denna ståndpunkt. Å andra sidan är alltjämt

icke klargjort vad det föreslagna förbudet kan föranleda med avseende

å vårt förhållande till främmande stater som tillämpa dödsstraff. Det är

framförallt de anglosachsiska länderna som man härvidlag har anledning

alt tänka på. Enligt lagrådets mening kan del ifrågasättas, om icke vårt land

genom bestämmelsen skulle tillägga sig en alltför långtgående befogenhet

att döma över andra kulturländers kriminalpolitik. Dessutom må erinras,

att även Danmark och Norge, vilkas rättsuppfattning står vår särskilt nära,

tillämpat dödsstraff vid uppgörelsen efter det sista världskrigets slut. För

övrigt skall jämväl enligt gällande svensk lagstiftning kunna dömas till dödsstraff,

ehuru allenast under krig.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Såvitt lagrådet kan bedöma måste man ställa sig frågande till möjligheten

att alltid med framgång kunna hävda ståndpunkten, att den som utlämnas

ej må undergå dödsstraff, särskilt i fall då fråga är om folkmord

eller annan terror. Det bör självfallet icke ifrågakomma att, i händelse av

påtryckningar, via utlänningslagstiftningen nå resultat som utlämningslagen

ej medger. Likaledes vore det synnerligen olyckligt, om ett aktuellt fall

skulle framtvinga lagändring för att möjliggöra utlämning. Lagrådet ser sig

fördenskull nödgat att för sin del avråda från att nu ifrågavarande kategoriska

förbud inskrives i lagen. Om förbudet i enlighet härmed utgår ur förslaget,

får i stället ankomma på Konungen att förhandlingsvägen söka vinna

förståelse hos den främmande staten för den avvisande ståndpunkt som

Sverige i likhet med flertalet kulturländer, frånsett extraordinära förhållanden,

intar till dödsstraff och därvid söka utverka förklaring att sådant

straff ej kommer att tillämpas.

Beträffande paragrafen i övrigt vill lagrådet endast framhålla, att lydelsen

av andra stycket bör anpassas till de jämkningar som lagrådet förordat beträffande

5 och 6 §§ i det remitterade förslaget (4 och 5 §§ enligt lagrådets

förslag).

13 §.

I andra stycket torde böra utmärkas, att föreskrift om vidare utlämning

skall innehålla villkor som avses i 12 §.

14 §.

Andra punkten i paragrafen torde i enlighet med vad lagrådet tidigare förordat

böra utgå (jfr under 1 och 2 §§).

16—18 §§.

Dessa paragrafer skulle bli mera överskådliga, därest 16 § får reglera förfarandet

medan riksåklagarämbetet har hand om ärendet, 17 § överlämnandet

till högsta domstolen och 18 § förfarandet sedan ärendet anmälts därstädes.

I överensstämmelse härmed synes som första stycke i 16 § böra stadgas,

att där framställningen icke omedelbart avslås, ärendet överlämnas till riksåklagarämbetet

som verkställer erforderlig utredning enligt vad om förundersökning

i brottmål är stadgat.

I ett andra stycke av 16 § kan såsom första punkt föreskrivas, att om

tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Eu

andra punkt kan innehålla att beslut av rätten gäller tills vidare intill dess

högsta domstolen prövat ärendet enligt vad i det följande sägs och, där utlämning

enligt dess beslut kan lagligen beviljas, Konungen avgjort ärendet.

Vidare synes som tredje punkt lämpligen böra föreskrivas, att talan mot rättens

beslut föres genom besvär till högsta domstolen ntan inskränkning till

viss tid.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

123

Särskilt intresse tilldrar sig det fallet att den misstänkte eller dömde häklas.

Det synes icke påkallat att föreskriva så täta obligatoriska omprövningar

av häktningsfrågan som det remitterade förslaget innehåller. Stadgande härom

är knappast ägnat att påskynda ärendets behandling och täta omprövningar

kunna framstå som meningslösa och förenade med onödiga kostnader.

Enligt lagrådets mening hör av rätten meddelat häktningsbeslut få gälla

tills vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Uppenbarligen måste

det tillses, att den häktade ej blir lämnad åt sitt öde om utlämningsärendet

drar ut på tiden, men det förefaller tillfyllest, om den häktade äger påfordra

att ny förhandling i häktningsfrågan hålles inom tre veckor från senaste

häktningsbeslut. Detta utesluter icke, att rätten på begäran eller av eget

initiativ utsätter sådan förhandling att äga rum tidigare. Stadgande av nu

angiven innebörd kan upptagas som tredje stycke i 16 §.

Under 17 § synes böra stadgas, att sedan utredningen avslutats, riksåklagarämbetet

skall överlämna ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen.

Högsta domstolen bör pröva, huruvida hinder mot utlämning möter jämlikt

1—10 §§ enligt lagrådets förslag. Hindersprövningen bör alltså avse

även 1 §. I enlighet med vad tidigare framhållits torde det däremot vara onödigt

att högsta domstolen uttalar sig om hinder som avses i 11 §. Stadgandet

kan upptagas såsom första stycke i 18 §.

Enligt 18 § andra stycket i det remitterade förslaget skall den som begäres

utlämnad muntligen höras i högsta domstolen, om han själv eller riksåklagarämbetet

begär det, så ock eljest om det av särskild anledning finnes

erforderligt. Denna bestämmelse kan befaras medföra vissa praktiska olägenheter.

Utlämningsärendena kunna vara av tämligen enkel beskaffenhet

och det kan knappast vara lämpligt, att vederbörande då skall ha ovillkorlig

rätt att framtvinga förhandling inför högsta domstolen. Om han sitter häktad

i annan del av riket, föranledes därav bland annat resa till huvudstaden för

honom, fångvaktare och regelmässigt även försvarare. Därest ärendet drar

ut på tiden, skulle upprepade sådana resor kunna framtvingas. Som huvudregel

bör därför enligt lagrådets mening gälla, att förhandling skall hållas,

om det finnes erforderligt. Med tanke på de enklare fallen synes högsta domstolen

böra äga befogenhet att i stället uppdraga åt allmän underrätt att

hålla förhör enligt vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat.

Vidare synes lämpligen böra föreskrivas, att förhandling eller förhör ej

må vägras, med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest

eller saken finnes uppenbar. Att förhandling inför högsta domstolen

kan vara särskilt påkallad då fråga är om politiskt brott eller när risk för

politisk förföljelse påstås föreligga, är tydligt.

Enligt 17 § tredje stycket i det remitterade förslaget skall, sedan ärendet

om utlämning anmälts till prövning hos högsta domstolen, denna taga den

befattning med användande av tvångsmedel som ankommer på rätten. Det

synes tveksamt, om en sådan ordning kan fungera smidigt. I denna del må

papekas, att man icke pa förhand kan veta när riksåklagarämbetets utred
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

ning föreligger färdig och afl i avvaktan därå häktningsförhandling kan

vara utsatt vid allmän underrätt å tid som infaller efter det ärendet anmälts

hos högsta domstolen. Den skulle i så fall få inställas. Vidare kan det mahända

vara svårt att medhinna ärendets beredning och behandling hos

högsta domstolen inom den tid som föreskriven periodicitet i häktningsprövningen

påfordrar. Det förefaller därför mest praktiskt, att fråga om tvångsmedel,

oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, alltjämt får prövas av

underrätt, där ej högsta domstolen förordnar annat. Av vad förut sagts beträffande

16 § följer, att talan mot underrättens beslut skulle få föras direkt

hos högsta domstolen. I övrigt bör om utlämningsärendets handläggning

hos högsta domstolen gälla vad om brottmål är stadgat, i enlighet med vad

som föreslagits i 16 § av det remitterade förslaget.

Under 22 § i förslaget har såsom andra stycke upptagits bestämmelse, att

ersättning åt offentlig försvarare ävensom ersättning åt vittne eller annan

som hörts i ärendet skall stanna å statsverket, där ej högsta domstolen av

särskilda skäl förordnar att ersättningen skall återgäldas av den som begäres

utlämnad. Detta stadgande synes lämpligen böra införas i nu förevarande

18 §.

20 §.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf i det remitterade förslaget

skall i beslut om utlämning utsättas viss tid, högst en månad från beslutets

delfående, inom vilken den som avses med beslutet skall hämtas av den

främmande staten. Man kan befara, att den angivna tidrymden under särskilda

förhållanden kan bli för kort med påföljd att hela förfarandet måste

göras om. En dylik eventualitet bör kunna undvikas. Tiden synes därför

böra på grund av synnerliga skäl få överstiga en månad från det den främmande

staten erhållit del av beslutet.

22 §.

Beträffande andra stycket erinrar lagrådet om vad som anförts under

16—18 §§.

23 §.

I överensstämmelse med 26 § i gällande lag torde möjlighet böra finnas

att i fall som avses i denna paragraf verkställa beslag, t. ex. av bevismedel

eller stulet gods.

I andra stycket av paragrafen synes böra uttryckligen angivas, att beträffande

rättens handläggning skall gälla vad om brottmål är stadgat (jfr 16 §

i förslaget). Föreskriften i tredje stycket första punkten torde lämpligen

kunna upptagas i förevarande stycke.

Beträffande tredje stycket i övrigt vill lagrådet framhålla, att Konungen

bör äga att utbyta anhållande mot reseförbud. Vidare anser lagrådet, att

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

tiden två månader såsom frist för framställning om utlämning är alltför

lång för att utan reservation inskrivas i lagen. Man synes kunna undvika

att i paragrafen ange någon längsta tid, helst som det kan antagas att genom

konvention meddelas föreskrift härom. Självfallet far även utan föreskrift

tillses, att tiden sättes så kort som möjligt. Lagrådet hemställer att

lagtexten jämkas i enlighet med vad nu anförts.

Även om framställning om utlämning i allmänhet bör kunna inkomma

utan uppskov, kan man svårligen underlåta att beakta eventualiteten att

den dröjer något. Lagrådet anser, att den som anhållits eller underkastats reseförbud

måste ha möjlighet att få sin sak omprövad — misstag i fråga om

person kan exempelvis föreligga — och förordar för det ändamalet en bestämmelse,

enligt vilken han äger påfordra ny förhandling inom tre veckor

från det beslut senast meddelats. Därvid kan givetvis även frågan om beslag

l)li prövad på nytt.

24 §.

Beträffande förfarandet vid framställning som avses i denna paragraf

torde lämpligen böra föreskrivas, att i tillämpliga delar skall gälla vad som

är stadgat angående framställning om utlämning. Någon särskild bestämmelse

om de uppgifter som skola lämnas blir i så fall icke erforderlig.

Andra stycket i det remitterade förslaget innehåller, att tillstånd må lämnas

allenast såvitt i ärendet lämnade upplysningar giva stöd för misstanke

att den utlämnade begått det uppgivna brottet och hinder mot utlämning

för brottet i övrigt ej skulle ha mött. Även här torde man böra mera följdriktigt

tillämpa de för utlämning givna reglerna, med den skillnaden att man

får hålla sig enbart till handlingarna, eftersom den misstänkte förutsättes

befinna sig i främmande stat och ej kan medverka vid förhandling. Såvitt

angår kraven på bevisning om gärningen blir även traktat om godtagande

av häktningsbeslut att tillämpa. Lagrådet föreslår fördenskull, att bestämmelsen

får innehålla att medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna

visa, utlämning jämväl för den gärning, varom nu är fråga, kunnat

lagligen äga rum. Av lagrådets förslag till 9 § följer, att medgivande enligt

förevarande paragraf må lämnas även beträffande brott som enligt svensk

lag är belagt allenast med lindrigare straff än straffarbete.

25 §.

Transport genom riket av den som utlämnas från en främmande stat till

annan främmande stat förutsätter enligt förslaget tillstånd av Konungen,

och sådant tillstånd må medgivas allenast, om det kan antagas att hinder

mot utlämning enligt svensk lag icke skulle ha mött.

Frågan om genomtransport synes tills vidare vara utan större praktisk

betydelse för vårt land. Del föreslagna förfarandet måste likväl anses onödigt

restriktivt. Med hänsyn till flygtransporler förefaller det också för omständligt,

alt konseljbeslut skall behöva avvaktas. Lagrådet vill för sin del förorda,

att chefen för justitiedepartementet skall äga medgiva, att genom
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

transport må äga rum, såframt den utlämnade icke är svensk medborgare

och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Föreskrift om att tillstånd

må meddelas utan iakttagande av vad i lagen stadgas beträffande förfarandet

i utlämningsärende synes icke erforderlig. Sista punkten i paragrafen

torde därför kunna utgå.

Föredragande departementschefen har i anledning av uttalande i ett remissyttrande

anfört, att 1945 års lag om ersättning åt oskyldigt häktade eller

dömda bleve genom anknytningen till de allmänna straffprocessuella reglerna

i princip tillämplig med avseende å utlänmingsärenden. Lagrådet anser

sig böra framhålla, att häktning enligt 1913 års utlämningslag icke torde

ha berättigat till dylik ersättning. Reglerna i förstnämnda lag — exempelvis

5 § — äro icke avpassade för en dylik tillämpning. Den omständigheten

att själva förfarandet i utlänmingsärenden nu anordnats i större överensstämmelse

med rättegångsbalkens regler kan svårligen anses ha medfört

någon ändring i nämnda hänseende. Enligt lagrådets mening kan i ömmande

fall frågan om ersättning utan stöd av lag ordnas genom beslut i statsrådet.

Slutstadgandet

Enligt det remitterade förslaget skall beträffande förfarandet i utlämningsärende,

som inkommit före nya lagens ikraftträdande, äldre lag städse

tillämpas. Härigenom skulle bland annat bli erforderligt att, om ej framställningen

omedelbart avslås, alltid hålla personen i fråga häktad och

detta även om ärendet drar ut på tiden. Lagrådet förordar, att förslaget

jämkas så att tillämpningen av den äldre lagen blir fakultativ.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 mars

1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 januari 1957 remitterade

förslaget till lag om utlämning för brott.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande arbetet inom Europarådet på upprättande av en europeisk

utlämningskonvention må till komplettering av uppgifterna i remissprotokollet

nämnas, att ett slutmöte med expertkommittén ägt rum i Strasbourg

den 11—den 13 februari 1957. Kommittén har vid mötet vidtagit vissa ändringar

i det förslag som kommittén framlagt i en rapport den 2 juli 1956 och

som i sina huvuddrag redovisats i remissprotokollet. Dessa ändringar är

dock, enligt vad jag inhämtat, ej av sådan innebörd att de påverkar bedömningen

av hur vår lagstiftning om utlämning bör vara utformad.

Lagrådet har vid sin granskning i huvudsak ej funnit något att erinra mot

principerna i det remitterade förslaget men har förordat ändringar av såväl

saklig som formell innebörd. Jag anser att flertalet av ändringsförslagen

bör accepteras, men på några punkter torde det vara anledning att upptaga

lagrådets utlåtande till diskussion.

Jag vill ansluta mig till lagrådets önskemål att skillnad bör göras mellan

de fall, då den person som avses med den främmande statens begäran om

utlämning ännu icke är dömd för något brott, och den situationen att dom

mot honom föreligger. Denna skillnad torde dock kunna uttryckas utan

en sådan omgruppering av stadgandena i första avdelningen av lagen som

lagrådet ifrågasatt. Paragrafföljden i första avdelningen av det remitterade

förslaget bör således bibehållas. Vad angår terminologien bör såsom lagrådet

tillrått uttrycket gärning i möjligaste mån användas i stället för brott.

Den person som avses med utlämningsframställningen torde såsom skett i

det remitterade förslaget få betecknas på sätt som täcker både det fall att

han är misstänkt för brott och det fall att han redan är dömd.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Knngl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

4 §•

Lagrådet har förordat, att huvudregeln angående gärningens svårhetsgrad

— innebärande att utlämning får äga rum endast om gärningen motsvarar

brott varå enligt svensk lag kan följa straffarbete — skall kompletteras på

så sätt, att utlämning må kunna medgivas även för ringare brott, om utlämning

ändock äger rum för brott av den angivna svårhetsgraden. Såsom lagrådet

framhållit skulle en dylik tilläggsregel medföra vissa fördelar; bl. a.

skulle man undgå de svårigheter som uppkommer, då utlämning begäres

med stöd av dom i vilken någon dömts till gemensamt straff för både grövre

och lindrigare brott. Även om huvudregeln kompletteras på detta sätt, kan

dock svårigheter av den antydda innebörden uppkomma, exempelvis då någon

dömts för militärt eller politiskt brott som också innefattar brott av allmän

karaktär eller dömts för flera brott av vilka något enligt svensk lag är

att anse såsom preskriberat. Jag vill även framhålla att tilläggsregeln skulle

leda till ett otillfredsställande resultat, för den händelse personen vid rättegång

efter utlämningen frikännes för det grövre brottet och endast fälles till

ansvar för det lindrigare. Jag är därför tveksam huruvida det är lämpligt

att införa en tilläggsregel med det av lagrådet föreslagna innehållet. Enligt

vad jag anfört i remissprotokollet torde frågan få anstå till dess avgränsningen

i huvudregeln upptages till förnyad prövning i samband med den

allmänna revisionen av strafflagstiftningen.

6 §.

Av skäl som framgår av remissprotokollet torde det ej vara anledning

att, såsom lagrådet ifrågasatt, i denna paragraf särskilt nämna folkmord.

7 §•

Lagrådet har funnit bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot utlämning

på grund av risk för politisk förföljelse alltför kategoriska och föreslagit

att utlämning skall kunna äga rum, om faran för politisk förföljelse

i det särskilda fallet prövas vara av så underordnad betydelse i förhållande

till brottsligheten, att utlämning kan ske utan att anspråken på fristad för

politiska flyktingar obehörigen åsidosättes. Beträffande detta spörsmål vill

jag hänvisa till vad jag anfört i remissprotokollet. Som därstädes understrukits

bör vid utlämning finnas fullgoda garantier för att den utlämnade

icke utsättes för annan påföljd än sådan som direkt anknyter till det brott

varom fråga är i utlämningsärendet. Jag finner ej anledning att på grund av

vad lagrådet anfört frångå den ståndpunkt som jag intagit i det remitterade

förslaget.

8 §•

I fråga om denna paragraf har lagrådet uttalat, att formuleringen i det remitterade

förslaget icke synes tillräckligt vägledande för att tjäna som

grund vid en domstolsprövning. För att innebörden av stadgandet skall när
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

mare preciseras har lagrådet föreslagit att det, samtidigt som den humanitära

synpunkten särskilt framhäves, skall innehålla en erinran om att utlämningen

skall framstå som uppenbart oförenlig med grunderna för straffrättsskipningen

här i riket. Det kan dock ifrågasättas om en sådan allmän

hänvisning till den svenska straffrättsskipningen är ägnad att bättre klargöra

den avsedda innebörden. Vidare måste antagas att, med den avfattning

av bestämmelsen som lagrådet förordat, svårigheter kan uppkomma då det

gäller att i traktat mellan Sverige och främmande stat, avseende ömsesidigt

åtagande att utlämna brottslingar, giva uttryck åt innehållet i bestämmelsen.

Jag anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget.

9 §•

Såsom lagrådet hemställt torde regeln i 14 § andra punkten i det remitterade

förslaget om att utlämningsbegäran skall vara grundad på dom eller

häktningsbeslut böra överföras till den avdelning av lagen som avser villkor

för att utlämning må ske, och den kan lämpligen komma till uttryck i

förevarande paragraf.

Beträffande sådana fall, då utlämningsframställning grundas på fällande

dom, har lagrådet förordat att regeln om sannolika skäl att den som begäres

utlämnad begått gärningen skall ersättas med ett stadgande som förutsätter

att den åberopade domen uppfyller rimlig standard. Jag har ej något att

erinra mot detta förslag, som enligt vad lagrådet förordat torde kunna i

lagtexten utformas så, att utlämning får ske endast om domen stödjes av

utredningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran. Det skall alltså

framgå av de överlämnade handlingarna och vad som förekommer vid prövningen

här i landet, att domen i det väsentliga är riktig. Möjlighet bör likväl,

såsom förutsatts såväl i det remitterade förslaget som av lagrådet, finnas

att i utlämningstraktatet bestämma, att fällande dom skall acceperas utan

närmare provning! av domens tillförlitlighet. Det måste härvid beaktas,

att en traktat icke får givas sådant innehåll, att skyldighet föreligger att

acceptera en dom som enligt vad som framkommer här i riket är helt oriktig.

Kan det t. ex. visas, att den dömde befann sig på annan plats när brottet begicks

och alltså icke kan ha förövat brottet eller att domen på annat sätt är

behäftad med uppenbart fel, skall den givetvis ej accepteras. I det remitterade

förslaget har detta icke direkt utsagts i lagtexten. Vid det förnyade övervägande

av frågan som lagrådsgranskningen föranlett har jag dock kommit

till den uppfattningen, att ett förbehåll med den antydda innebörden bör

upptagas i det medgivande att sluta konvention i ämnet som lagtexten skall

innehålla. Detta torde lämpligen kunna ske på så sätt, att det utsäges att i

överenskommelse med främmande stat må bestämmas att i förhållande till

den staten fällande dom skall accepteras, om det ej i särskilt fall framgår

att domslutet är uppenbart oriktigt.

Vad angår utlämningsframställning som grundar sig på häktningsbeslut

bör i överensstämmelse med det remitterade, av lagrådet i denna del tillstyrkta

förslaget gälla, att utlämning må ske endast om sannolika skäl äro

0 Diliang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 156

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

att den med framställningen avsedda personen begått gärningen. Medgivandet

att i överenskommelse med främmande stat bestämma att häktningsbeslut

av domstol eller domare skall accepteras utan närmare prövning bör i likhet

med vad jag föreslagit beträffande fällande dom förses med förbehåll för det

fall att det framgår att beslutet är uppenbart oriktigt.

10 och 11 §§.

Det synes ej vara anledning att i lagen upptaga en uttrycklig regel om att

Kungl. Maj :t kan besluta nedläggande av förundersökning eller allmänt

åtal här i riket med hänsyn till begäran om utlämning. I fråga om nedläggande

av förundersökning eller åtal torde gällande bestämmelser böra tilllämpas.

12 §.

Lagrådet har på anförda skäl avrått från att i lagen inskriva en kategorisk

regel om att den som utlämnas ej må straffas med döden. Enligt lagrådets

mening bör det i stället ankomma på Kungl. Maj :t att förhandIingsvägen

söka vinna förståelse hos den främmande staten för den avvisande

ståndpunkt som Sverige i likhet med flertalet kulturländer, frånsett extraordinära

förhallanden, intar till dödsstraff. Jag vill i detta avseende erinra

om mitt uttalande i remissprotokollet, att det ej kan anses förenligt med

svensk rättsuppfattning att utlämna en person utan garanti för att dödsstraff

ej skall komma i fråga. Ehuru det ännu finnes kulturländer som tilllämpar

dödsstraff i fredstid synes det — bl. a. i belysning av vad som förekommit

vid förhandlingarna i utlämningsfrågan inom Europarådet — vara

anledning att tro att denna ståndpunkt också skall respekteras. Om det såsom

lagrådet antagit skulle föreligga svårigheter att alltid med framgång

hävda ståndpunkten, synes det vara så mycket mera angeläget att den stödjes

genom ett i den svenska utlämningslagen klart utsagt ovillkorligt förbud.

Vad lagrådet anfört ger mig alltså ej anledning att frångå det remitterade

förslaget på denna punkt.

18 §.

Jag vill ej motsätta mig lagrådets förslag, att förhandling skall hållas

allenast om det finnes erforderligt, men när förhandling är påkallad bör

den enligt min mening alltid äga rum vid högsta domstolen. Jag anser mig

därför ej böra upptaga lagrådets förslag om befogenhet för högsta domstolen

att uppdraga åt allmän underrätt att hålla förhör.

23 §.

Det synes ej vara lämpligt att, såsom lagrådet förordat, beträffande fall

som avses i denna paragraf inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att utbyta

anhållande mot reseförbud; frågan härom bör i enlighet med det remitterade

förslaget ankomma på rättens bestämmande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I förslaget torde utöver nu angivna ändringar böra vidtagas vissa jämkningar

av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt

vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande, varjämte föredraganden framhåller, att det

icke torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas

senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Doktrin (4)

  1. Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025, SvJT 2026 s. 705, på s. 803 · Fritt tillgänglig
  2. Lena Berke, Göran Regner, Rättvisan och de sovjetiska flygplanskaparna. En replik, JT 1990/91 nr 3 s. 558, på s. 561
  3. Madeleine Löfmarck, Percy Bratt, Utlämnade. De sovjetiska flygkaparna och den svenska rättvisan, JT 1990/91 nr 2 s. 378, på s. 384
  4. Utlämning för brott från Sverige till Danmark, Finland, Island och Norge, SvJT 1984 s. 597, på s. 608 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:377 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss utredning av Emåns nederbördsområde. a1 i texten
  2. 1LU 1957:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om utlämning för brott. s. 1 i texten
  3. 1LU 1957:35 Första lagutskottets memorial nr 35 år 1957 s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. SvJT 2026 s. 705 Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025 s. 803 i texten
  2. JT 1990/91 s. 378 Madeleine Löfmarck, Percy Bratt, Utlämnade. De sovjetiska flygkaparna och den svenska rättvisan s. 384 i texten
  3. JT 1990/91 s. 558 Lena Berke, Göran Regner, Rättvisan och de sovjetiska flygplanskaparna. En replik s. 561 i texten
  4. SvJT 1984 s. 597 Utlämning för brott från Sverige till Danmark, Finland, Island och Norge s. 608 i texten