Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in
1957-03-29 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:158, Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 15S år 1057
1
Nr 15S
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in.; given
Stockholms slott den 29 mars 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sigurd Lindholm
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, avlöningsreglementet
för folkskolan, avlöningsreglementet för övningslärare samt polislönereglementet.
Ändringarna är i allmänhet föranledda av riksdagens redan
fattade beslut i olika frågor eller avhängiga av bifall till förslag, som i
tidigare propositioner framlagts för årets riksdag. Bemyndigande att företaga
ändring i polislönereglementet, innebärande vidgad rätt till flyttningsersättning
m. in. för polispersonal, begärs i anslutning till ställningstagande
till av särskild utredningsman framlagt förslag.
Vidare begärs bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser
om ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall och att
bifalla vissa ansökningar om befrielse från återbetalningsskyldighet. Slutligen
redovisas för riksdagen tilltänkta ändringar i grunderna för den s. k.
bilkalkyl, som ligger till grund för beräknande av ersättning vid tjänsteresa
med egen bil.
Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lindholm, frågor om ändringar i gällande
avlöningsreglementen, m. m. samt anför därvid följande.
I olika tidigare propositioner till årets riksdag har framlagts förslag, som
föranleder ändringar i gällande statliga avlöningsreglementen m. in.
Detta gäller till en början beträffande de i årets statsverksproposition (bil.
2, p. 4) föreslagna grunderna för en löneplansrevision in. in. ävensom de
förslag angående lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. in., som framlagts
i prop. 1957: 120. I anslutning till de i nämnda sammanhang framlagda
förslagen har begärts riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar. Det i anslutning till löneplansrevisionen
begärda bemyndigandet har redan lämnats av riksdagen (SU 14, rskr
14).
Behov av ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen föranleds jämväl
av vissa andra för årets riksdag framlagda förslag. I årets statsverksproposition
(VIII ht, p. 253) föreslås sålunda införande av ersättning för undervisning
i lapska till vissa lärare vid nomadskolorna. Vidare har riksdagen
bifallit ett under XI ht (p. 145 o. 147) framlagt förslag om höjning av till
överståthållaren och landshövdingarna utgående representationsbidrag (SU
40, rskr 130). I prop. 1957: 106 angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola in. m. har slutligen föreslagits inrättande av en särskild försöksskola
i Linköping, vars lärarpersonal skall avlönas av statsmedel.
Viss ändring i polislönereglementet (SFS 1954: 226) föranleds av 1956
års riksdags beslut om inrättande fr. o. in. den 1 juli 1957 av Norrbottens
statliga poliskår (prop. 1956: 114, SU 92, rskr 227).
Inom civildepartementet har vidare varit föremål för beredning vissa andra
frågor, som för sin lösning påkallar reglementsändringar eller som eljest
är av natur att böra underställas riksdagen. Jag torde sålunda få anmäla
frågor om vidgad rätt till flyttningsersättning för polispersonal, om införande
av vissa ersättningar för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring, om be
-
3
Kunyl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
frielse från viss återbetalningsskyldighet samt om ändring i den s. k. bilkalkyl,
som ligger till grund för beräknande av ersättning vid tjänsteresa med
egen bil.
I. Vissa ändringar i avlöningsreglementena
Såsom framgår av det tidigare anförda har Kungl. Maj :t erhållit riksdagens
bemyndigande att vidtaga de ändringar i avlöningsreglementena, som
betingas av löneplansrevisionen. Vidare har bemyndigande att vidtaga dylika
ändringar begärts i anslutning till framläggande av förslag till lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.
Jag torde nu få anmäla frågan om de övriga ändringar i avlöningsreglementena,
som föranleds av förutberörda riksdagsbeslut eller som erfordras
vid bifall till i det föregående omnämnda förslag till årets riksdag. I anslutning
härtill torde jag vidare få anmäla en av skolöverstyrelsen gjord framställning
om viss ändring i folkskolans avlöningsreglemente.
Här avsedda ändringar berör statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948 (nr 436), avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948
(nr 437), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386)
samt polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226). Med hänsyn till de erforderliga
ändringarnas karaktär frainlägges ej några utarbetade författningsförslag,
utan jag begränsar mig till att redovisa ändringarna i fråga.
Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)
13 § 1 mom. Saar anges de läroanstalter, som inrymmes under samlingsbenämningen
»Läroverk m. fl. läroanstalter» i de särskilda bestämmelserna
till vissa av reglementets paragrafer. Vid bifall till det i prop. 1957: 106
framlagda förslaget om inrättande av en särskild statlig försöksskola i Linköping
skall Saar göras tillämpligt å försöksledaren — tillika chef för skolan
— och lärare i läroämnen. I den i 3 § 1 mom. intagna uppräkningen av
läroanstalter föreslås därför skola införas jämväl här avsedda försöksskola.
Försöksledaren bör vid Saars tillämpning i princip likställas med rektor.
För att vinna viss förenkling i utformningen av de särskilda bestämmelserna
för läroverk in. fl. läroanstalter under ett flertal paragrafer i reglementet
föreslår jag, att i förevarande moment intages föreskrift om att vid
tillämpningen av nämnda särskilda bestämmelser försöksledaren vid har
avsedda försöksskola skall, där ej annat framgår, likställas med rektor vid
statlig läroanstalt. Om en dylik föreskrift meddelas, bör densamma — för
vinnande av en förenkling i redan gällande bestämmelser — omfatta jämväl
föreståndaren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet,
vilken tjänst f. n. i ett flertal stadganden omnämnes såsom jämställd med
rektorstjänst. ...
Enligt de under 33 § Saar meddelade särskilda bestämmelserna for lans
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
styrelserna utgår f. n. representationsbidrag till överståthållaren med 20 000
kronor, till landshövdingarna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
med 15 000 kronor och till övriga landshövdingar med 12 000 kronor, allt
för år räknat. Sedan riksdagen numera bifallit förenämnda i årets statsverksproposition
(XI ht, p. 145 o. 147) framlagda förslag om förhöjt representationsbidrag,
skall ett vart av de angivna beloppen höjas med 6 000
kronor.
Avlöningsreglementet för folkskolan (Arf)
Enligt 1 § 1 mom. Arf är reglementet tillämpligt på timlärare, som ar
särskilt anställd vid folkskola, småskola eller mindre folkskola för undervisning
i annat läroämne än slöjd och hushållsgöromål under sådana förhållanden,
att statsbidrag kan utgå till hans avlöning.
I skrivelse den 8 maj 1956 har skolöverstyrelsen bl. a. hemställt om sådan
ändring av förenämnda stadgande, att fråga skall vara om undervisning
i annat ämne än övningsämne, som avses i stadgan för övningslärare.
Genom den föreslagna ändringen skulle uppnås en riktigare gränsdragning
än den nu gällande mellan Arf och avlöningsreglementet för övningslärare
i vad avser reglementenas tillämplighet å timlärare. Stadgandet torde böra
ändras i anslutning till skolöverstyrelsens förslag.
Vid bifall till vad i årets statsverksproposition (VIII ht, p. 253) föreslagits
angående arvode till nomadlärare för undervisning i lapska erfordras
vidare visst tillägg till 42 § Arf. Förslaget innebär, att avsedda arvode
skall utgå med samma belopp (f. n. 450 kronor för läsår) och enligt samma
grunder, som de nu enligt 23 § 3 mom. Arf utgående arvodena för undervisning
i engelska eller tyska.
Avlöningsreglementet för övningslärare (Arö)
Enligt förberörda förslag till inrättande av en särskild statlig försöksskola
i Linköping (prop. 1957: 106, s. 118) är behovet av övningslärare
under försöksskolans första läsår svårt att nu bedöma. I första hand torde
böra räknas med att undervisningen i övningsämnen bestrides av timlärare.
I propositionen uttalas emellertid, att Kungl. Maj:t torde böra ha rätt att,
om så visar sig mer ändamålsenligt, inrätta ordinarie övningslärartjänster
vid skolan. Det har förutsatts, att i fråga om lärartjänster vid försöksskolan
lönesättningen i huvudsak skall vara densamma som vid en reguljär
enhetsskola.
Kungl. Maj :t torde böra utverka bemyndigande att i anslutning till vad
i förenämnda proposition anförts vidtaga de ändringar i Arö, som kan bli
erforderliga vid bifall till förslaget om inrättande av angivna försöksskola.
Därest riksdagen icke har något att erinra häremot, torde emellertid, såvitt
avser budgetåret 1957/58, erforderliga avlöningsbestämmelser för övningslärartjänster
vid försöksskolan få meddelas vid sidan av avlöningsreglementet,
om Kungl. Maj:t så skulle pröva lämpligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
5
Polislönereglementet (Pir)
En formell ändring i 1 § 1 mom. b) Pir erfordras i anslutning till riksdagens
förberörda beslut om inrättande av Norrbottens statliga poliskår.
Vad i stadgandet sägs om poliskåren i Boden skall i stället avse förstnämnda
poliskår.
II. Vidgad rätt till flyttningsersättning m. in. för polispersonal
Inledning
I 17 § 3 mom. polislönereglementet (Pir) stadgas, att ordinarie eller
extra ordinarie polisman, som förflyttas på grund av indragning av polistjänst
eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger åtnjuta
ersättning för flyttningskostnad enligt av Kungl. Maj :t fastställda
grunder. Vidare stadgas att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t
därtill bemyndigar, äger medge, att dylik ersättning må utgå till annan
polisman eller under andra förutsättningar än nu sagts.
I en av särskilt tillkallad utredningsman1 den 1 november 1956 avlämnad
promemoria med utredning och förslag angående vidgad rätt till ersättning
för flyttningskostnad för polispersonalen m. m. har föreslagits viss utvidgning
av polisman sålunda tillkommande rätt till flyttningsersättning.
Över promemorian har yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
samtliga län efter hörande av vederbörande landsfogdar, polismästarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, statspolisinlendenten,
polisväsendets organisationsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) efter
hörande av Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Jag torde nu få anmäla utredningsmannens förslag och de däröver avgivna
yttrandena i de delar desamma är av beskaffenhet att böra underställas
riksdagens prövning.
Utredningsmannens förslag
Inledningsvis lämnar utredningsmannen en redogörelse för gällande bestämmelser
om rätt till ersättning för flyttningskostnad för statstjänstemän
och personal i statsunderstödd verksamhet in. in. Dessa bestämmelser innebär i
stort sett, att rätt till flyttningsersättning vid såväl tvångsförflyttning som befordran
tillkommer sådana ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän och
tjänstemän i statsunderstödd verksamhet, å vilka Saar äger tillämpning, ävensom
— med vissa begränsningar — präster, å vilka prästlönereglementet äger
1 Expeditionschefen i inrikesdepartementet A. V. I,. Rydback.
6
Kungl. Muj. ts proposition nr t,58 år 1957
tillämpning. För tjänstemän i statsunderstödd verksamhet med avlöning
enligt andra av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen än Saar gäller,
att ersättning utgår endast vid tvångsförflyttning. Övningslärare följer
samma bestämmelser, som gäller för övriga lärare vid den skola, där vederbörande
övningslärare tjänstgör.
Utredningsmannen framhåller, att rätt till flyttningsersättning för statstjänstemän
vid befordran infördes år 1919, då bestämmelser härom intogs
i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Som
motiv till denna utvidgning av rätten till flyttningsersättning anfördes verkens
intresse av att dugande tjänstemän ej skulle av ekonomiska hänsyn
avhålla sig från att söka befattningar och förordnanden. För polispersonalens
del gällde före PIr:s ikraftträdande den 1 juli 1954, att de statsanställda
polismännen vid poliskåren i Boden och skyddsområdespolisen i Kalix —
var inordnade under Saar och sålunda hade samma rätt till flyttningsersättning
som övriga statstjänstemän, medan de kommunalt anställda polismännen
avlönades enligt kommunala lönebestämmelser, som ej medgav
någon rätt till sådan ersättning.
Utredningsmannen, som anser att polismän i princip bör ha rätt till flyttningsersättning
enligt samma grunder, som gäller för statstjänstemän i allmänhet,
framhåller att det väsentliga motivet till att sådan rätt finns inom
statsförvaltningen för personal, som befordras, torde vara det statliga arbetsgivarintresset
av att en tjänstemans möjlighet att söka och erhålla högre
tjänst å annan ort ej skall vara beroende av tjänstemannens ekonomiska
ställning. Om flyttningsersättning utgår vid befordran, blir det möjligt för
ett större antal tjänstemän än som eljest skulle ha varit fallet att söka
ledigblivande högre tjänster. Därmed ökas förutsättningarna för att till
en sådan ledigbliven tjänst förvärva en väl kvalificerad tjänsteman. Systemet
med flyttningsersättning vid befordran torde även inrymma den mera
indirekta fördelen för staten-arbetsgivaren att det kan medverka till jämnare
fördelning av tjänstemännen på ett verks olika tjänsteställen.
Enligt utredningsmannens mening måste det även inom polisväsendet vara
ett betydande intresse för polisdistriktet-arbetsgivaren, att en ledigbliven
polismanstjänst drar till sig så kvalificerade sökande som möjligt. Däremot
torde möjligheten att genom införande av rätt till flyttningsersättning vid
befordran åstadkomma en bättre spridning av tjänstemännen ur det kommunala
polisdistriktets synpunkt närmast te sig som en nackdel, eftersom
underlättandet av övergång mellan de olika distrikten medför ökade risker
for ett polisdistrikt att förlora dugande och med det egna distriktet väl förtrogna
polismän till andra distrikt.
Utredningsmannen finner det emellertid ej riktigt att bedöma frågan om
polismans rätt till flyttningsersättning enbart med beaktande av det kommunala
arbetsgivarintresset. Redan den omständigheten, att viss polispersonal
är statsanställd och att kostnaderna för i statspolisorganisationen ingående
polismän (omkring 10 % av landets poliskår) helt bestrids av stats
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
medel, talar för att vid bedömande av flyttningsersättningsfrågan hänsyn
tages till de inom statsförvaltningen gällande bestämmelserna. Större beaktande
kräver dock det förhållandet, att det statliga intresset för polisväsendets
organisation och rätta funktion sedan decennier tillbaka varit stort och
i stigande omfattning kommit till uttryck i konkreta åtgärder för polisväsendets
effektivisering. Mot denna bakgrund synes det naturligt, att staten
genom bestämmelser om flyttningsersättning vid befordran underlättar
för dugande polismän att söka sig till sådana högre tjänster, på vilka deras
duglighet kan till fullo utnyttjas. Det torde vidare ur statens synpunkt vara
angeläget att genom en sådan åtgärd som utbetalande av flyttningsersättning
vid befordran medverka till en jämnare rekrytering till landets olika polisdistrikt.
Polisväsendet måste i många hänseenden betraktas som en enhet,
även om det av olika skäl bibehållits såsom en i huvudsak kommunal uppgift
med därav följande fördelning på ett stort antal huvudmän. Det synes
därför önskvärt, att polisorganisationen i landet får bilda en befordringsenhet,
inom vilken befordran kan vinnas pa i stort sett samma villkor som
inom en rent statlig, över landet fördelad personalkar.
Utredningsmannen framhåller vidare, att det i vissa städer med statspolisavdelning
visat sig svårt att erhålla för statspolistjänstgöringen lämplig personal
och att det därför synes angeläget att vidta åtgärder, som kan underlätta
rekryteringen till statspolisstäderna. Även av denna anledning synes
polismännens rätt till flyttningsersättning böra utvidgas till att avse flyttning
i samband med befordran.
Av det hittills sagda framgår, att utredningsmannen vid bedömande av förevarande
fråga ur det allmännas synpunkt funnit, att omsorgen om polisväsendet
i dess helhet talar för en utvidgning av rätten till flyttningsersattning
för polispersonalen.
Även de enskilda polismännen har emellertid intresse av att i här ifrågavarande
avseende bli i huvudsak jämställda med statstjänstemännen. Utredningsmannen
betecknar polismännens i olika sammanhang framförda
krav på införande av rätt till flyttningsersättning vid befordran såsom välgrundat
ur rättvisesynpunkt. Eftersom polispersonalens avlöningsförmåner
är avvägda i nära anslutning till de enligt Saar utgående förmånerna, torde
det vara svårt för den enskilde polismannen att inse, varför sa ej är fallet
beträffande rätten till flyttningsersättning. Härtill kommer att rätten till
flyttningsersättning vid befordran otvivelaktigt skulle få stor betydelse för
den enskilde polismannen. Dels är befordringsförhållandena mycket växlande
i olika polisdistrikt och dels utgör de flesta polisdistrikten så små organisationsenheter,
att många polismän för att över huvud taget kunna
vinna befordran inom rimlig tid måste söka sig till tjänster i andra distrikt.
Slutligen framhåller utredningsmannen, att införande av rätt till flyttningsersättning
vid befordran kan medverka till att mildra de konkurrensförbål
landen mellan polisdistrikt av olika slag (storstadsdistrikt—landsbygdsdistrikt),
som alltjämt kommer till synes.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
Efter dessa allmänna synpunkter på en utvidgning av rätten till flyttningsersättning
för polispersonalen övergår utredningsmannen till frågan
om den närmare utformningen av en dylik rätt.
Utredningsmannen erinrar härvid till en början om att prästernas rätt
till flyttningsersättning är begränsad på så sätt, att ersättning ej utgår vid
befordran mellan komministertjänster eller mellan kyrkoherdetjänster. Denna
begränsning bar tillkommit med hänsyn till differentieringen av såväl
kyrkoherde- som komministertjänsterna på fyra olika lönegrader. En liknande
differentiering förekommer även inom polisväsendet beträffande
kommissarie- och assistenttjänster. Eftersom emellertid denna differentiering
är grundad på en bedömning av de olika tjänsternas svårighetsgrad,
finns det enligt utredningsmannens mening ej anledning att i fråga om
rätt till flyttningsersättning undantaga befordran mellan kommissarie- resp.
assistenttjänster i olika lönegrader.
Vidare framhåller utredningsmannen, att det i analogi med vad som gäller
enligt Saar ej finns anledning att införa rätt till flyttningsersättning
%id flyttning på grund av befordran inom den för polispersonalen gällande
befordringsgången. Visserligen förekommer ej uttrycket reglerad befordringsgång
i Pir, men 3 § 1 mom. tilläggsbestämmelserna till Pir innehåller
förskrifter om en befordringsgång, enligt vilken polisman i normala fall
automatiskt uppnår tjänst i lägst lönegraden Ce 15 efter 3 års tjänstgöring.
Utredningsmannen föreslår dessutom den begränsningen, att rätt till flyttningsersättning
ej införes vid befordran till tjänst i lönegraden Ca 15, d. v. s.
ordinarie tjänst i samma lönegrad som befordringsgångens slutlönegrad.
Enligt hans mening är skälen för införande av en dylik rätt i sådana befordringsfall
ej lika starka som vid befordran till tjänster i högre lönegrader,
eftersom ett underlättande av flyttning till tjänster i Ca 15 ej torde kunna
nämnvärt påverka polisväsendets effektivitet.
Även i ett annat avseende finner utredningsmannen anledning föreligga
att i fråga om polismännen göra en mindre avvikelse från de regler, som
gäller för statstjänstemän. Dessa senare kan nämligen erhålla ersättning
för flyttningskostnader, som föranletts av till- eller frånträdande av förordnande
å högre tjänst. Utredningsmannen anser ej de skäl, som i det
föregående anförts för beredande av flyttningsersättning vid befordran, äga
samma styrka, då det gäller till- eller frånträdande av förordnanden. För
övrigt torde antalet av förordnanden föranledda flyttningar vara obetydligt.
Därest undantagsvis särskilda skäl skulle föreligga att medge flyttningsersättning
i andra fall än de ovan nämnda, bör det enligt utredningsmannens
mening liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet,
som Kungl. Maj:t därtill bemyndigar, att efter prövning av omständigheterna
medge sådan ersättning. Såsom sådana särskilda skäl skulle exempelvis
kunna åberopas, att ett förordnande alt uppehålla högre tjänst kan
beräknas pågå under lång tid (minst 1 år) eller att det ur det allmännas
synpunkt synes angeläget att underlätta rekryteringen till visst polisdistrikt
eller återbesättande av viss special tjänst.
9
Kuiujl. Maj.ts proposition nr 158 år 1!)57
Utredningsmannen föreslår härefter, i analogi med vad som gäller för
statstjänstemän, att annan polisman än ordinarie eller extra ordinarie skall
äga rätt att vid resa med anledning av flyttning inom riket åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente med tillämpning av bestämmelserna i
allmänna resereglementet, under förutsättning att övriga för erhållande av
flyttningsersättning stadgade villkor är uppfyllda.
Utredningsmannens förslag innefattar vidare, att eu förutsättning för rätt
att åtnjuta ersättning för flyttningskostnad skall — liksom fallet är beträffande
statstjänstemän — vara, att flyttningen är föranledd av beslut, som
för polismannen medför ändring av stationeringsort eller innebär åläggande
för honom att byta bostad. Härvid bör såsom stationeringsort anses, i fråga
om polisman vid centraliserad poliskår den ort, till vilken kåren är förlagd,
och i fråga om annan polisman den ort, där polismannen normalt skall
ha sin bostad. Hänsyn bör däremot ej tas till medgivande för viss polisman
att, t. ex. på grund av bostadsbrist, tillfälligt bo på annan ort.
Utredningsmannen berör härefter frågan om bestridandet av kostnaderna
för flyttningsersättning.
Utredningsmannen framhåller, att det skäl, som föranlett honom att föreslå,
att polisman skall erhålla rätt till flyttningsersättning vid befordran,
i första hand är det allmänna statsintresset av att polisväsendet arbetar så
effektivt som möjligt. Med denna utgångspunkt har han ej funnit anledning
föreslå, vare sig att flvttningsersättningen helt skall bekostas av det polisdistrikt,
till vilket flyttning sker, eller att det distrikt, från vilket vederbörande
polisman flyttar, skall åläggas någon bidragsskyldighet. Skulle polisdistrikten
åläggas att betala flyttningsersättning, borde de i varje fall erhålla
statsbidrag i minst samma utsträckning som till polismannens övriga
kontanta avlöningsförmåner. Övervägande skäl talar enligt utredningsmannens
mening för att statsverket skall icke blott utbetala utan även slutligt
svara för flyttningskostnaderna vid befordran. Med hänsyn till att den allmänna
statsbidragsutredningen ansett sig icke böra f. n. uppta frågan om
översyn av statsbidragsbestämmelserna inom polisväsendet, enär frågan om
polisväsendets förstatligande ånyo aktualiserats, finner utredningsmannen
det mindre lämpligt att nu införa särskilda bestämmelser om statsbidrag
till kostnader för flyttningsersättning. Han finner det vidare önskvärt,
att de med flyttningsersättningsbestäinmelserna väl förtrogna länsstyrelserna
får hand om prövning och utbetalning av flyltningsersättningarna
till polismännen. På grundval av vissa verkställda undersökningar har
utredningsmannen dessutom funnit, alt de med den föreslagna reformen
förenade kostnaderna ej blir av den storleksordning, alt de motiverar det
ökade administrativa besvär, som ett statsbidragssystem för med sig. Såsom
eu bestämd fördel av att staten slår för kostnaderna framhållcs slutligen,
att med ett sådant system polisdistriktens ställningstaganden i samband
med tjänstetillsättningar inom polisväsendet kan ske med bortseende från
kostnader av här avsett slag.
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
Beträffande kostnaderna för flyttningsersättning vid tvångsförflyttning
inom ett polisdistrikt föreslår utredningsmannen ingen ändring av vad som
nu gäller. Dylika kostnader bör in. a. o. bestridas på samma sätt som polismännens
övriga kontanta avlöningsförmåner.
I fråga om det administrativa förfarandet i ärenden angående flyttningsersättning
till polisman föreslår utredningsmannen följande. Polismannen
bör inge sin ansökan till polischefen i det polisdistrikt, till vilket eller inom
vilket flyttningen skett, varefter denne med attest överlämnar handlingarna
till länsstyrelsen, som, då fråga är om flyttningsersättning som helt skall
bestridas av statsmedel, fattar beslut i ärendet och i förekommande fall utbetalar
ersättningen till polismannen. Kostnaderna bör bestridas från det
under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet in. m., vilket anslag disponeras av
samtliga länsstyrelser. Avser ansökan ersättning för flyttning i anledning
av tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt, bör länsstyrelsen efter granskning
av ersättningsyrkandena med eget yttrande överlämna handlingarna
till polisdistriktet.
Erforderliga bestämmelser angående bestridande av kostnaderna för flyttningsersättning
samt om förfarandet vid handläggning av ärenden rörande
sådan ersättning föreslås skola införas i kungörelsen den 26 maj 1954 (nr
463) angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
m. in.
Utredningsmannen har gjort en approximativ beräkning av den årliga
merkostnad för statsverket, som ett genomförande av det framlagda förslaget
skulle medföra. Beräkningen har grundats på vissa inhämtade uppgifter
rörande flyttningskostnader och flyttningsfrekvens. Den genomsnittliga
flyttningskostnaden vid vissa statliga myndigheter uppgick under budgetåret
1955/56 till omkring 900 kronor per flyttning. Under samma budgetår
förekom 32 flyttningar i samband med befordran till polismanstjänst
i 17 eller högre lönegrad. Om rätt till flyttningsersättning förelegat vid dessa
flyttningar, skulle totalkostnaden ha uppgått till inemot 30 000 kronor.
Ehuru — med hänsyn bl. a. till flyttningsfrekvensen vid vissa statliga verk
— en utvidgning av rätten till flyttningsersättning kan beräknas komma
att stimulera till ökat antal flyttningar, torde, med beaktande jämväl av
föreliggande felkällor, den årliga kostnaden icke komma att överstiga 100 000
kronor.
Avslutningsvis må här nämnas, att utredningsmannen fäst uppmärksamheten
på förekomsten av vissa förhållanden, som är ägnade att motverka
effekten av förslaget om utvidgning av polispersonalens rätt till flyttningsersättning.
En faktisk begränsning av polismans möjligheter att vinna befordran
till tjänst i annat polisdistrikt är de tidigare brukliga tjänsteförbindelserna.
Innebörden av dessa är, att polisman, som före Plr:s ikraftträdande
av visst polisdistrikt beviljats oavkortad lön under genomgång av
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
kurs vid statens polisskola, fått förbinda sig att efter kursens slut tjänstgöra
viss tid —- vanligen minst fem år — inom polisdistriktet med skyldighet
att, om han dessförinnan avgår ur tjänsten, återbetala viss del av den
uppburna lönen. Betydelsen av dylika förbindelser minskas emellertid alltmer,
eftersom inga nya sådana kunnat tillkomma efter Plr:s ikraftträdande.
— Vidare har av de av utredningsmannen verkställda undersökningarna
framgått, att i vissa fall länsstyrelse generellt medgivit, att kungörelse om
ledigblivna polismanstjänster ej införes i tidning(ar) på sätt föreskrives i
22 § polisreglementet.
Ehuru nu angivna förhållanden ej direkt berörs av det meddelade utredningsuppdraget,
har utredningsmannen ansett sig böra framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtas till undanröjande av dessa och andra eventuellt
förekommande hinder för polismännens möjligheter att fritt söka och
erhålla tjänster å annan ort.
Remissyttrandena
Endast en myndighet — statskontoret — har helt motsatt sig att utredningsmannens
förslag nu genomföres, medan de övriga remissinstanserna
helt eller delvis tillstyrkt detsamma eller lämnat det utan erinran.
Statskontoret finner för sin del förslaget ägnat att väcka starka betänkligheter
med hänsyn till konsekvenserna beträffande andra kategorier kommunalanställda
befattningshavare i statsunderstödd verksamhet. Så länge
polisväsendet huvudsakligen är en kommunal angelägenhet, är ämbetsverket
ej berett understödja den föreslagna utvidgningen av rätten till flyttningsersättning.
Ämbetsverket erinrar om att 1956 års riksdag i anledning
av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande
beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan
hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet borde
utformas med beaktande av vad statsutskottet i sitt utlåtande anfört (SU
1956:181; rskr 1956:374). Enligt ämbetsverkets mening bör förevarande
spörsmål lämpligen upptas i samband med en sådan utredning.
Redan under utredningsarbetets gång har Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter.
Båda förbunden har därvid förklarat sig ej vilja medverka till en
utvidgning av polispersonalens rätt till ersättning för flyttningskostnad till
att omfatta även befordringsfall. Såsom skäl härför har framhållits, att
polisväsendet alltjämt huvudsakligen är kommunalt och att det ej finns
anledning att ge polispersonalen eu särställning i förhållande till andra
kommunalanställda som regelmässigt ej erhåller flyttningsersättning. Förbunden
har vidare understrukit, att det för polisdistrikten ej föreligger
något behov av en dylik utvidgning, eftersom det ej visats att de — bortsett
från Stockholm och Göteborg, där speciella förhållanden varit rådande — ej
tillfredsställande kunnat rekrytera sina polistjänster. Enligt förbundens mening
borde en utvidgning ej övervägas förrän i samband med ett eventu
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
ellt förstatligande av polisväsendet. I första hand borde man söka lösa de
samordningsproblem, som vid flyttning mellan olika polisdistrikt i vissa
fall uppkommer beträffande polismans pensionsförhållanden. I sitt remissyttrande
understryker Svenska stadsförbundet de synpunkter, som förbundet
anfört under utredningen, samt framhåller att ett övervägande av utredningsmannens
förslag i och för sig borde kunna anstå, till dess den av
riksdagen begärda utredningen om polisväsendets förstatligande redovisat
resultatet av sitt arbete. Eftersom det framlagda förslaget innebär, att staten
påtager sig kostnaderna för reglementsändringen och då förslaget kan ses
som ett led i polisväsendets förstatligande, vill förbundet emellertid ej motsätta
sig förslagets genomförande. Liknande synpunkter anföres av Svenska
landskommunernas förbund.
Utredningsmannens allmänna motivering för en utvidgning av polispersonalens
rätt till flyttningsersättning möter i stort sett inga gensagor. Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Uppsala län framhåller dock, att bristen
på familjebostäder torde verka mera hindrande på rekryteringen utifrån
än själva flyttningskostnaderna. Flertalet remissinstanser anser, att
polispersonalen i princip bör ha rätt till flyttningsersättning enligt samma
grunder som statstjänstemännen. De föreslagna bestämmelserna innebär enligt
länsstyrelsen i Kalmar län en avgjord fördel för såväl den enskilde polismannen
som landets polisväsende i dess helhet. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län gör gällande, att en fortsatt effektivisering av polisväsendet
torde underlättas, om för befordran väl kvalificerade polismän icke av ekonomiska
skäl hindras att söka ledigblivna befattningar inom polisväsendet
och att rätt till flyttningsersättning även torde komma att verka stimulerande
på nyrekryteringen till polisväsendet.
Frågan om den närmare utformningen av den vidgade rätten till flyttningsersättning
har berörts endast i ett fåtal yttranden. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län framhåller, att den differentiering av samma slags tjänster
på liera lönegrader, som gäller i fråga om såväl prästtjänster som högre
polistjänster, är så likartad, att anledning saknas att i flyttningsersättningshänseende
ge assistent- och kommissarietjänster vid polisväsendet en förmånligare
ställning, än vad som gäller för komminister- resp. kyrkoherdetjänster.
Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot utredningsmannens
förslag, att rätten till flyttningsersättning ej skall gälla vid befordran inom
reglerad befordringsgång. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill i detta hänseende
begränsa rätten utöver vad utredningsmannen föreslagit. Länsstyrelsen
framhåller nämligen, att befordran till tjänst som förste poliskonstapel
som regel sker enligt grunder, som nära överensstämmer med de för reglerad
befordringsgång tillämpliga. De arbetsuppgifter, som åvilar en poliskonstapel
i lönegraden Ca eller Ce 15 och en förste poliskonstapel i lönegraden
Ca eller Ce 17, är i allmänhet enahanda. Med hänsyn därtill anser
länsstyrelsen, att rätt till flyttningsersättning ej bör föreligga vid befordran
till tjänst som förste poliskonstapel. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
å andra sidan, att den — i motsats till utredningsmannen — hyser den
uppfattningen, att polisväsendets effektivitet, särskilt å landsbygden, skulle
påverkas fördelaktigt, om flyttning till tjänster i Ca 15 underlättades genom
införande av rätt till flyttningsersättning. Jämväl landsfogden i Uppsala län
förordar införande av en dylik rätt och framhåller, att det vid tillsättande
av nya tjänster i lönegraden Ca 15, vilkas innehavare är avsedda alt kommenderas
till statspolisavdelning, är av betydelse för en mera allsidig rekrytering
till statspolisen, att sökande kan erhållas bland polismän inom det
område, som betjänas av statspolisen. En större växelverkan mellan stad
och landsbygd måste, även då det gäller tillsättande av tjänster i lönegraden
Ca 15, anses vara till fördel för polisväsendets effektivitet inom ett län. TCO
gör gällande, att polismän — liksom statstjänstemän i allmänhet — inte
utan starka personliga skäl söker en ordinarie tjänst i samma lönegrad som
den innehavda extra ordinarie tjänsten, om befordran till den ordinarie
tjänsten medför byte av bostadsort. Flyttningsersättning bör därför utgå vid
befordran till tjänst i lönegraden Ca 15.
Utredningsmannens förslag, att flyttningsersättning ej skall utgå i samband
med till- eller frånträdande av förordnande, berörs endast av TCO,
som ej vill motsätta sig förslaget på denna punkt men som anser, att det ej
är lämpligt eller ens från statens synpunkt försvarbart att ange den minsta
tid ett förordnande skall uppehållas för att särskilda skäl skall kunna åberopas
för erhållande av flyttningsersättning. Det kan nämligen väl tänkas,
att det även vid förordnande omfattande kortare tid än den av utredningsmannen
angivna blir billigare att betala flyttningsersättning än att utbetala
traktamenten.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner — med hänsyn till polistjänstens
speciella karaktär -— den av utredningsmannen föreslagna rätten för vissa
polismän att erhålla resekoslnadsersättning och traktamente i samband
med flyttning böra utsträckas att gälla alla polismän oavsett lönegrad. Enligt
länsstyrelsens mening bör kostnaderna härför helt åvila statsverket.
Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att meningen torde vara, att
länsstyrelserna skall handha granskning och utbetalning av de av utredningsmannen
föreslagna reseersättningarna, ehuru något bestämt uttalande
därom ej gjorts i promemorian. Länsstyrelsen anser vidare, att det genom
hänvisningen till allmänna resereglementet framgår, alt denna ersättning
skall utgå helt av statsmedel och utan tillämpning av 5 § förenämnda
kungörelse 1954: 463.
I anslutning till utredningsmannens uttalande om begreppet stationeringsort
anför statskontoret, att sagda begrepp synes böra definieras i författningstexten.
Begreppet förekommer redan nu i olika bestämmelser i
Pir utan att i reglementet sägs, hur stationeringsorten skall bestämmas.
Däremot finns i polislagen föreskrifter rörande bestämmandet av bostadsorten
för befattningshavare vid polisväsendet. Eftersom även bostadsorten
torde ldi av betydelse vid fastställandet av flyttningsersättning, torde det
emellertid enligt ämbetsverkets mening bli nödvändigt att för vinnande av
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
klarhet och överskådlighet sammanföra stadgandena om stationeringsort
och bostadsort i Pir. Även riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Örebro län
och polisväsendets organisationsnämnd anser att föreskrifter om stationeringsort
bör införas. Enligt organisationsnämndens uppfattning bör vidare
skillnaden mellan stationeringsort och bostadsort i de för polispersonalen
gällande författningarna markeras. Organisationsnämnden berör även utredningsmannens
uttalande om vad som bör anses såsom stationeringsort.
Enligt nämndens uppfattning bör detta uttalande kompletteras så att det
omfattar jämväl de fall, där poliskår endast till viss del är centraliserad
eller består av flera centraliserade delar, varvid med stationeringsort bör
förstås den ort, till vilken den centraliserade del av poliskåren, varom i visst
tall är fråga, är förlagd. Med centraliserad poliskår (centraliserad del av
poliskår) avser organisationsnämnden därvid polisstyrka om minst två man,
vilka har gemensam(ma) tjänstelokal(er), som tillhandahålles och inredes
av polisdistriktet.
Huvudparten av remissinstanserna biträder utredningsmannens förslag,
att kostnaderna för den föreslagna reformen helt skall bestridas av statsverket.
Några myndigheter har emellertid en motsatt uppfattning. Statskontoret
anser för sin del, att tillräckliga skäl ej anförts för att staten skall
betala kostnaderna för flyttning i samband med befordran, medan motsvarande
kostnader i samband med tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt
enligt utredningsmannens förslag skall täckas på samma sätt som övriga
kontanta avlöningsförmåner. Enligt ämbetsverkets mening bör den för sistnämnda
fall avsedda ordningen gälla även vid flyttning i samband med befordran
och enhetliga grunder således tillämpas. Statskontorets uppfattning
i denna fråga delas helt av riksräkenskapsverket, som även anser, att det
administrativa förfarande, som i promemorian föreslagits beträffande ärenden
angående ersättning vid tvångsförflyttning, bör tillämpas i samtliga
ärenden angående flyttningsersättning. Uttalanden av innebörd, att staten bör
bidraga till flyttningskostnaderna på samma sätt som till övriga kontanta
avlöningsförmåner, har gjorts av länsstyrelserna i Skaraborgs, Västerbottens
och Norrbottens län. Å andra sidan är enligt länsstyrelsen i Jämtlands län
och polismästaren i Malmö en ovillkorlig förutsättning för förslagets genomförande,
att staten betalar hela kostnaden.
Mot förslaget i den del det avser det administrativa förfarandet i ärenden
angående flyttningsersättning reses inga invändningar, bortsett från
riksräkenskapsverkets här förut återgivna uttalande.
Ur remissvaren må härutöver följande synpunkter återges. Polismästaren
i Göteborg har ingen erinran mot förslaget, därest fråga allenast är om
befordran från en tjänstegrad enligt polisreglementet till annan, högre
tjänstegrad. Han anser emellertid, att utredningsmannen ej anfört skäl för
införande av rätt till flyttningsersättning jämväl vid den något oegentliga
iorm av betordran, som föreligger vid uppflytlning i högre lönegrad inom
samma tjänstegrad. Vidare anföres att ett genomförande av förslaget —
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1057
även om det skulle komma att begränsas till flyttningar vid befordran mellan
tjänstegrader — kan förutses komma att avsevärt öka antalet ansökningar
från mindre polisdistrikt till tjänster i de större eller största distrikten.
Med hänsyn till i samband härmed uppkommande meritvärderingsproblem
finner polismästaren det synnerligen påkallat, att centrala anvisningar
meddelas för åstadkommande av en enhetlig tillämpning polisdistrikten
emellan vid behandlingen av ifrågavarande befordringsärenden.
Även TCO för frågan om befordran mellan tjänster i olika tjänstegrader
på tal och ifrågasätter om ej skäl till avvikelse från utredningsmannens förslag
föreligger i detta avseende. Det framhålles bl. a., att förste poliskonstapel
i lönegraden Ca 17 kan erhålla befordran till kriminal- eller polisassistenttjänst
i samma lönegrad men i en högre tjänsteställning, eftersom
assistenttjänsterna är förmanstjänster. Centralorganisationen vill förorda,
att frågan om rätt till flyttningsersättning vid befordran från lägre till högre
tjänstegrad inom samma lönegrad blir föremål för bedömning främst
med hänsyn till polisväsendets effektivitet.
I yttrandena från statspolisintendenten, polismästaren i Stockholm, landsfogden
i Norrbottens län och Föreningen Sveriges stadsfiskaler göres uttalanden
av innebörd, att skälen för införande av rätt till flyttningsersättning
vid befordran för polispersonal, å vilken Pir är tillämpligt, i lika hög
grad gäller för den högre polispersonalen, såsom polismästare, stadsfiskaler
och kommunalanställda polisintendenter m. fl., vilka ej avlönas enligt Pir.
Det göres också gällande, att flyttningsersättning bör utgå jämväl i sådana
fall, då statlig befattningshavare övergår till kommunalt avlönad högre
befattning inom poliskarriären och tvärtom.
Utredningsmannens uttalande angående tjänsteförbindelser får instämmanden
från länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län, landsfogden i
Kopparbergs län samt TCO. Svenska stadsförbundet framhåller bl. a., att
ifrågavarande förbindelser grundar sig på 28 § med tillhörande protokollsanteckning
i 1945 års normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare,
varom överenskommelse träffades även med Svenska polisförbundet
och vilket reglemente var tillämpligt på polispersonalen intill den
1 juli 1954, då Pir trädde i kraft.
Departementschefen
Såsom inledningsvis nämnts äger ordinarie eller extra ordinarie polisman,
som förflyttas på grund av indragning av polistjänst eller eljest utan
egen ansökan eller därom uttryckt önskan, f. n. åtnjuta ersättning för flyttningskostnad
enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder, varjämte Kungl.
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t därtill bemyndigar, äger medge,
alt dylik ersättning må utgå till annan polisman eller under andra förutsättningar
än nu sagts.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
Det nu framlagda förslaget innebär sådan ändring av 17 § 3 mom. Pir,
att polispersonalen får rätt till flyttningsersättning även vid flyttning i samband
med befordran, d. v. s. efter samma grunder som gäller för statstjänstemän,
dock med vissa begränsningar. Sålunda föreslås rätt till flyttningsersättning
skola införas endast i fråga om flyttning i samband med befordran
till tjänst i 17 eller högre lönegrad (fr. o. in. den 1 juli 1957 lönegrad
A 12 eller högre lönegrad), varjämte flyttning i samband med till- eller
frånträdande av förordnande å högre tjänst ej skall grunda dylik rätt.
När rätt till flyttningsersättning vid befordran för statstjänstemännen
infördes år 1919, motiverades detta med det statliga arbetsgivarintresset
av att dugande tjänstemän ej skulle av ekonomiska hänsyn avhålla sig från
att söka befattningar och förordnanden. Införandet av denna rätt skulle
göra det möjligt för flera tjänstemän än tidigare att söka ledigblivande
högre tjänster, och förutsättningarna för att till dylika tjänster förvärva
väl kvalificerade tjänstemän skulle öka. Även om polisväsendet huvudsakligen
är en kommunal angelägenhet såtillvida, att flertalet polismän är kommunalanställda,
har emellertid såsom utredningsmannen framhåller, staten
sedan lång tid tillbaka genom konkreta åtgärder för polisverksamhetens
effektivisering visat ett stort intresse för polisväsendets organisation
och rätta funktion. Mot bakgrunden av den betydelse en effektiv polisorganisation
har för samhället, finner jag i likhet med utredningsmannen det
vara motiverat, att staten genom införande av rätt till flyttningsersättning
vid befordran underlättar för dugande polismän att söka högre tjänster.
En sådan utvidgning av rätten till flyttningsersättning för polispersonalen
bör enligt min mening genomföras redan nu. Jag kan sålunda ej dela statskontorets
uppfattning, att ställningstagandet i denna fråga bör uppskjutas
i anledning av den av riksdagen begärda utredningen om polisväsendets organisation.
Av det hittills sagda framgår att det framför allt är det allmänna statsintresset
för polisväsendets effektivitet, som utgör grunden för förslaget om
en utvidgning av polispersonalens rätt till flyttningsersättning. Med hänsyn
härtill finner jag det naturligt, att bestämmelserna ges i princip samma innehåll
som de för statstjänstemännen gällande bestämmelserna i Saar. I analogi
med sistnämnda bestämmelser bör sålunda polisman ej tillerkännas
rätt till flyttningsersättning vid befordran inom reglerad befordringsgång.
Polisman befordras i normala fall automatiskt upp till lönegraden Ce 15
(fr. o. m. den 1 juli 1957 Ae 10), varför man här med fog kan tala om en
reglerad befordringsgång. Utredningsmannens förslag, att rätt till flyttningsersättning
ej heller bör införas vid flyttning i samband med befordran till
tjänst i lönegraden Ca 15 (Ao 10), finner jag mig också kunna godtaga.
Det allmännas omsorg om polisväsendet torde ej motivera, att dylik rätt
införes i sist avsedda fall, eftersom flyttningar till tjänster i nämnda lönegrad
ej nämnvärt torde kunna påverka polisväsendets effektivitet. Jag vill
vidare framhålla, att en dylik begränsning torde vara ägnad att motverka
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
den nackdel för polisdistrikten, som ligger i den ökade risken att förlora
polismän med god lokal- och personkännedom. Så länge rekryteringen upp
till Ca 15 (Ao 10) huvudsakligen sker inom den egna poliskåren, torde
dylika polismän alltid finnas tillgängliga inom distriktet.
‘ Jag finner mig ej kunna biträda, vad polismästaren i Göteborg anfört om
att rätt till flyttningsersättning vid befordran bör föreligga endast vid befordran
från en tjänstegrad enligt polisreglementet till högre sådan tjanstegrad
och ej heller TCO:s uppfattning att dylik rätt bör föreligga även vid
befordran från lägre till högre tjänstegrad inom samma lönegrad.
Jag förordar vidare förslaget om att rätten till flyttningsersättning ej
skall gälla i samband med till- eller frånträdande av förordnanden, eftersom
polisväsendets effektivitet ej torde kunna i nämnvärd utsträckning påverkas
av en dylik rätt. Såsom utredningsmannen framhåller har Kungl.
Maj :t eller myndighet, som erhållit bemyndigande därtill, möjlighet att
göra undantag från huvudregelns om särskilda omständigheter föranleder
detta. Någon ändring härutinnan ifrågasättes ej i förevarande sammanhang.
Utredningsmannens förslag om införande av rätt till resekostnadsersättning
och traktamente med tillämpning av bestämmelserna i allmänna resereglementet
vid resa i anledning av flyttning för annan polisman än ordinarie
eller extra ordinarie föranleder ingen erinran från min sida. Den sålunda
föreslagna rätten är helt analog med vad som gäller enligt Saar. Det
finns enligt min mening ingen anledning att i detta avseende ställa polismännen
i ett sämre läge än statstjänstemännen. Å andra sidan finner jag
ej anledning föreligga att utsträcka denna rätt på det sätt, som föreslagits
av länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Vad vissa remissmyndigheter anfört angående preciserande av begreppet
stationeringsort, finner jag törtjäna beaktande. Detta torde böra göras genom
att det av utredningsmannen i promemorian gjorda uttalandet om stationeringsort
— med beaktande jämväl av vad polisväsendets organisationsnämnd
i sitt remissyttrande därom anfört — införes i tilläggsbestämmelserna
till Pir i form av anvisningar till bestämmelserna om rätt till ersättning
för flyttningskostnad.
Vad beträffar bestridandet av kostnaderna för flyttningsersättning vid befordran
för polispersonalen vill jag, med instämmande i vad utredningsmannen
därom anfört, understryka, att det huvudsakliga motivet för en utvidgning
av rätten till flyttningsersättning är det allmänna statsintresset
av att polisväsendet arbetar så effektivt som möjligt. Av de båda kommunförbundens
uttalanden framgår vidare, att kommunerna i och för sig ej
har något intresse av den föreslagna utvidgningen. Det symes därför mindre
lämpligt att helt lägga kostnaderna på kommunerna. Ett system med
statsbidrag enligt samma grunder som beträffande övriga kontanta avlöningsförmåner
vore i och för sig tänkbart, men jag finner även detta otillfredsställande.
Det må framhållas, att ett stort antal städer cj åtnjuter nå
-
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957
got statsbidrag till polispersonalens avlöningskostnader — utom såvitt gäller
statspolispersonal — medan landskommunerna uppbär statsbidrag med
50 procent av avlöningskostnaderna för ordinarie polismän. Ett statsbidragssystem
skulle därför medföra, att en huvudsakligen av ett statligt intresse
motiverad utvidgning av rätten till flyttningsersättning skulle i ekonomiskt
avseende ge ett ojämnt utfall kommunerna emellan. Jag finner mig
därför böra förorda, att nu ifrågavarande kostnader helt skall stanna på
statsverket. Vissa av utredningsmannen verkställda undersökningar ger,
såsom tidigare nämnts, vid handen, att det torde komma att röra sig om förhållandevis
små belopp.
Vad utredningsmannen anfört i fråga om bestridandet av kostnaderna
för flyttningsersättning vid tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt liksom
hans törslag i fråga om det administrativa förfarandet i ärenden angående
llyttningsersättning till polismän, har ej givit mig anledning till erinran.
De av utredningsmannen föreslagna resekostnadsersättningarna och traktamentena
till polismän, som ej äger åtnjuta flyttningsersättning i egentlig
mening, torde liksom flyttningskostnaderna böra bestridas av statsverket.
Ärenden rörande ersättningar av nu avsett slag torde vidare böra handläggas
på samma sätt som föreslagits i fråga om ärenden angående flyttningsersättning.
De av förslaget föranledda kostnaderna för flyttningsersättning vid befordran
ävensom för resekostnadsersättning och traktamente i vissa fall bör
bestridas från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet m. m. Samma bör
galla beträffande kostnaderna för av Kungl. Maj :t i särskild ordning medgivna
flyttningsersättningar, i den mån kostnaderna skall bestridas av statsmedel.
De förutsebara kostnaderna för budgetåret 1957/58 torde rymmas
inom angivna anslag.
Med anledning av utredningsmannens uttalande rörande de inom polisväsendet
förekommande tjänsteförbindelserna vill jag framhålla, att dylika
förbindelser ej kunnat tillkomma efter Plrrs ikraftträdande den 1 juli 1954.
Eftersom de i regel löper på fem år, kan den återstående giltighetstiden nu
högst uppgå till omkring två år. Den förut nämnda olägenheten med angivna
förbindelser är sålunda relativt begränsad och synes icke påkalla några särskilda
åtgärder.
Vad i övrigt framkommit under remissbehandlingen har ej givit anledning
till uttalanden eller förslag från min sida.
Lydelsen av Pir har ej fastställts av riksdagen. Kungl. Maj :t torde böra
utverka riksdagens bemyndigande att vidtaga ändring i 17 § 3 mom. Pir
i huvudsaklig överensstämmelse med det förut anförda, övriga i anslutning
härtill erforderliga författningsändringar torde senare få anmälas för Kungl
Maj :t. 8 ''
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
19
III. Ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall
Jämlikt 37 § 1 mom. Saar utgår enligt bestämmelser, som meddelas av
Kungl. Maj .t med stöd av riksdagens beslut, avlöningsförstärkningar och
befattningsarvoden in. in. Sådana bestämmelser har meddelats i tilläggsbestämmelserna
till Saar. Enligt bilaga D, avd. II B, till dessa bestämmelser
utgår i vissa angivna fall särskild ersättning för vecka räknat till tjänstemän
vid bl. a. statens järnvägar och statens vattenfallsverk vid fullgörande
av s. k. beredskapstjänst. Enligt avd. III D i nyssnämnda bilaga utgår
liknande beredskapsersättningar till tjänstemän vid försvaret i vissa fall.
I skrivelse den 24 januari 1956 har marinförvaltningen hemställt, att ersättning
för fullgörande av beredskapstjänst måtte få utgå dels till arbetsledare
eller tekniker vid örlogsvarvets i Göteborg elektriska verkstäder och
kraftcentral på sätt från och med år 1952 medgivits beträffande motsvarande
personal vid de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona,
dels ock till arbetschef eller ingenjör, som vid örlogsvarvet i Karlskrona
fullgör driftteknisk beredskapstjänst. Ersättningarna föreslås skola
utgå med samma belopp, som medgivits beträffande förut angivna personal
vid de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona och som
gäller även för bl. a. viss personal inom vattenfallsverket, eller med f. n.
högst 66 kronor per vecka. Kostnaderna föreslås skola bestridas med anlitande
av respektive verkstäders driftmedel.
Såvitt framställningen avser personal vid de elektriska anläggningarna vid
örlogsvarvet i Göteborg, åberopar marinförvaltningen, att betingelserna för
den beredskapstjänst, som åvilar angivna personal, synes fullt likvärdiga
med dem, som motiverat den beredskapstjänst, för vilken ersättning utgår
vid örlogsvarvet i Karlskrona.
I fråga om ersättning för den drifttekniska beredskapstjänsten vid örlogsvarvet
i Karlskrona erinrar marinförvaltningen om en tidigare framställning
i ämnet den 27 juni 1950, vilken i denna del icke föranledde någon
Kungl. Maj :ts åtgärd (prop. 1952:204, s. 53 f). Angivna beredskapstjänst
anses enligt ämbetsverket alltjämt vara nödvändig i den omfattning, som
angavs i den tidigare ingivna framställningen.
Försvarets civilförvaltning bar i avgivet utlåtande i ärendet tillstyrkt bifall
till framställningen i vad denna avser ersättning för beredskapstjänst vid
de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Göteborg. Såvitt gäller den
drifttekniska beredskapstjänsten vid örlogsvarvet i Karlskrona finner ämbetsverket
skäligt att den berörda personalen medgives ersättning och har
därför intet att erinra mot bifall till framställningen i denna del.
I skrivelse den 26 januari 1956 har matematikmaskinnämnden gjort framställning
om bemyndigande att utbetala 200 kronor i veckan till vid nämnden
anställda tekniker, vilka i samband med driften av elektronrörsmaskinen
Besk ålagts viss bcrcdskapstjänstgöring. Såsom motivering åberopas,
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
att maskinfel i regel icke kan avhjälpas av den med driften sysselsatta personalen
ensam utan kräver tillkallande av sakkunnig ingenjörspersonal. Under
ordinarie arbetstid finns sådan personal tillstädes på arbetsplatsen.
Däremot bär särskilda åtgärder måst vidtagas för att hålla sakkunnig personal
snabbt tillgänglig för undanröjande av störningar i driften efter den
ordinarie arbetstidens slut. Sålunda bar sedan den 1 juli 1955 sju befattningshavare
hos nämnden ålagts beredskapstjänst i hemmet en vecka i taget.
Nämnden anser skäligt, att befattningshavare, som fullgör dylik beredskapstjänst,
får uppbära särskild ersättning härför. Nämnden tillägger,
att ordnad beredskapstjänstgöring av nämnda art är en av förutsättningarna
för högsta produktivitet vid driften av Besk.
Över nämndens skrivelse har yttranden avgivits av statskontoret och statens
lönenämnd. Statskontoret erinrar om att likartad tjänstgöring, för vilken
särskilt arvode utgår, förekommer vid bl. a. de affärsdrivande verken.
Enligt ämbetsverkets mening synes därför icke något vara att erinra mot
att matematikmaskinnämndens tjänstemän beredes motsvarande förmåner.
Ej heller lönenämnden vill motsätta sig, att ersättning för bestridande av
beredskapstjänstgöring får utgå till den i matematikmaskinnämndens framställning
åsyftade personalen. Båda de hörda instanserna förutsätter, att
grunderna för ersättningarnas bestämmande utformas i anslutning till de,
som gäller för liknande ersättningar vid bl. a. statens vattenfallsverk.
Genom skrivelse den 14 november 1955 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
underställt Kungl. Maj :ts prövning fråga om ersättning till vågmästare
med eget vägmästarområde för jourtjänstgöring i enlighet med en härom
samma dag träffad överenskommelse mellan ämbetsverket och TCO.
Här avsedd jourtjänstgöring skall åvila vågmästare och biträdande vågmästare
(annan personal i arbetsledande ställning). I fråga om sist angivna
personalkategorier äger styrelsen själv besluta om utgivande av ersättning.
Jour t jänstgöring skall enligt överenskommelsen tillämpas dels från den
tidpunkt under hösten, da risk för halka föreligger, till dess svårigheterna
å vägarna på grund av tjällossningen i huvudsak övervunnits, dels ock under
övrig tid av året under lördags- och söndagsdygn. Jourhavande skall
städse vara anträffbar per telefon och skall välja sin uppehållsort så, att
han kan nå tjänstestället inom högst en halv timme. Genom överenskommelsen
har den för vägmästarna redan tidigare föreliggande beredskapsskyldigheten
preciserats.
Över framställningen har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret
och statens lönenämnd. Båda remissmyndigheterna berör härvid frågan
om sambandet mellan vägmästarnas arbetsförhållanden och den löneställning,
som tillerkänts dem genom 1952 års tjänsteförteckningsrevision.
Statens lönenämnd finner det på grundval av de föreliggande uppgifterna
undandra sig nämndens bedömande, huruvida vägmästarnas arbetsförhållanden
genom överenskommelsen så förändrats, att skäl kan föreligga för
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
särskild ersättning utöver den med hänsyn till tidigare skyldigheter bestämda
lönen. Ej heller statskontoret anser framställningen giva tillräckligt underlag
för bedömande av ersättningsfrågan.
Efter remissbehandlingens avslutande har ytterligare undersökningar och
överväganden i ärendet förekommit, därvid särskild uppmärksamhet ägnats
frågan om den inverkan de senare årens ökade trafikintensitet på vägarna
haft i fråga om arbetsuppgifterna för den för vägunderhållet inom vägdistrikten
direkt ansvariga personalen.
överläggningar i ärendet har härefter förts med TCO. Dessa har den 14
mars 1957 lett till en överenskommelse, under förutsättning av Kungl. Maj :ts
och riksdagens godkännande, av följande lydelse.
Till vågmästare i lönegrad 20 (A 14) vid väg- och vattenbyggnadsverket
skall — i samband med genomförande av jourtjänst enligt bilaga till förhandlingsprotokoll
den 14 november 1955 mellan, å ena sidan, väg- och yattenbyggnadsstyrelsen
och, å andra sidan, Tjänstemännens centralorganisation
— från och med den 1 april 1957 tills vidare utgå ersättning för jourtjänstgöring
med högst 52 kronor per vecka enligt de närmare bestämmelser,
som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda beräkningar
kan kostnaderna för här ifrågavarande ersättningar under budgetåret 1957/
58 uppskattas till omkring 300 000 kronor. För andra kvartalet 1957 beräknas
kostnaderna uppgå till ca 70 000 kronor. Kostnaderna i fråga kommer att
belasta den under vägförvaltningarnas avlöningsanslag upptagna obetecknade
anslagsposten: Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. I båda
fallen tillkommer kostnaderna för motsvarande ersättningar till biträdande
vågmästare, vilka kostnader belastar sakanslag.
Departementschefen
Jag finner mig kunna förorda, att beredskapsersättning medgives utgå i
de fall, som avses i marinförvaltningens och matematikmaskinnämndens
framställningar. Såvitt gäller den drifttekniska beredskapstjänsten vid Karlskrona
örlogsvarv har jag härvid tagit hänsyn till att särskilt behov av dylik
beredskapstjänst synes föreligga just vid detta örlogsvarv. Ersättningarna
bör bestämmas att utgå efter samma grunder som vid bl. a. statens vattenfallsverk
och de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona.
Ersättningarna torde böra utgå fr. o. in. den 1 juli 1957.
Jämväl den överenskommelse, som träffats beträffande ersättning för
jourtjänstgöring till vissa vågmästare vid väg- och vattenbyggnadsverket,
finner jag mig, efter att ha tagit del av den kompletterande utredningen i
ärendet, kunna biträda. Ersättning med högst 52 kronor per vecka torde
alltså böra medgivas utgå räknat fr. o. in. den 1 april 1957, i den mån avsedd
jourtjänstgöring då kommer till stånd.
Särskilda problem i anslagshänseende torde i vad gäller förut föreslagna
ersättningar uppkomma allenast såvitt avser ersättning för jourtjänstgöring
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
till vågmästare. Behov av anslagsöverskridande i fråga om förenämnda anslagspost
till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal kan förutses föreligga
för innevarande budgetår med hänsyn till kostnader under andra
kvartalet 1957 och för nästkommande budgetår.
Kungl. Maj:t torde böra utverka riksdagens bemyndigande att meddela
bestämmelser om utgivande av förenämnda ersättningar i huvudsaklig överensstämmelse
med det anförda. Vidare torde bemyndigande böra inhämtas
att för budgetåren 1956/57 och 1957/58 medge de överskridanden av den
under sjätte huvudtiteln i avlöningsstaten för vägförvaltningarna upptagna
anslagsposten till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, som kan
föranledas av vad förut föreslagits.
IV. Befrielse från viss återbetalningsskyldighet
Genom prop. 1946: 375 beredde Kungl. Maj:t riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande beträffande riktlinjerna för Kungl. Maj :ts prövning av frågor om
befrielse från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som felaktigt
utbetalats i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser.
Riksdagen uttalade med anledning därav i skrivelse den 19 december
1946, nr 565, att det av praktiska skäl syntes erforderligt, att Kungl.
Maj :t hade en viss befogenhet att efter prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall utan riksdagens hörande fatta beslut om befrielse från
sådan återbetalningsskyldighet, dock att ärenden avseende ett belopp överstigande
5 000 kronor borde underställas riksdagen.
Jag torde nu fa anmäla fem till Kungl. Maj :t ingivna ansökningar, vilka
Kungl. Maj :t ej synes ha befogenhet att pröva med stöd av förenämnda
riksdagsuttalande. I ansökningarna hemställes, att Kungl. Maj :t måtte låta
bero vid vissa till tjänstemän hos statens jordbruksnämnd felaktigt gjorda
utbetalningar av resekostnadsersättningar och traktamenten.
Vid granskning av statens jordbruksnämnds räkenskaper för tiden den
1 juli 195O* den 31 december 1952 framställde riksräkenskapsverkets revision
anmärkningar mot vissa tjänstemän hos nämnden för felaktiga utbetalningar
av resekostnadsersättningar och traktamenten till fem kontrollanter
hos nämnden. Genom utslag den 26 juni 1953 har riksräkenskapsverket
med gillande av anmärkningarna förpliktat ledamoten av statens jordbruksnämnd
O. W. Olsson, byråcheferna N. Tolstoy och G. Hulting, t. f. byråcheferna
A. Ribbing och P. Ekström, kamreraren S. Frantzich och t. f. kamreraren
T. Seglert att — envar av dem Öppet lämnat att hos vederbörande söka
sitt åter efter befogenhet — ersätta statsverket för mycket utgivna resekostnadsersättningar
och traktamenten till kontrollanterna F. Amundson, G.
Frick, L. Lagerberg, W. Nytorp och E. Steen med tillhopa 9 397 kronor 04 öre.
Av sagda belopp har utbetalats 777 kronor 85 öre till Amundson, 1 313 kronor
20 öre till Frick, 5 374 kronor 80 öre till Lagerberg, 1 464 kronor 94 öre till
Nytorp och 466 kronor 25 öre till Steen. Ersättningsskyldigheten emot stats
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
verket fördelar sig primärt på följande sätt: Olsson 3 371 kronor 09 öre,
Tolstoy 242 kronor 66 öre, Hulting 308 kronor 90 öre, Ekström 58 kronor 20
öre, Ribbing 717 kronor 68 öre, Frantzich 3 596 kronor 45 öre och Seglert
1 102 kronor 06 öre.
Av handlingarna i ärendet framgår bl. a., att de fem kontrollanterna under
ifrågavarande tidsperiod varit bosatta i respektive Göteborg, Jönköping,
Järna, Vetlanda och Göteborg men åtnjutit lön enligt ortsgrupp 5, att de
belopp, varom här är fråga, utgjort dels traktamenten vid tjänstgöring i
Stockholm och dels resekostnadsersättningar och traktamenten för resor
mellan bostadsorterna och Stockholm, att de ifrågavarande tjänstemännen
jämlikt bestämmelserna i 1929 års allmänna resereglemente ej varit berättigade
att åtnjuta nämnda förmåner, att riksräkenskapsverkets revision därför
anmärkt de utbetalade beloppen till ersättande av de tjänstemän, som
underskrivit respektive kontrasignerat anordningarna av sagda belopp, samt
att sistnämnda tjänstemäns hos kammarrätten anförda besvär ej medfört
någon ändring i riksräkenskapsverkets förenämnda utslag av den 26 juni
1953.
I fem särskilda framställningar, vilka med tillstyrkande överlämnats av
statens jordbruksnämnd den 2 augusti 1955, har kontrollanterna Amundson,
Frick, Lagerberg, Nytorp och Steen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
låta vid ifrågavarande felaktiga utbetalningar bero. I samtliga ansökningar
upplyses av vederbörande kontrollant dels att han ej kan fullgöra den återbetalningsskyldighet,
som regressvis kan komma att åläggas honom, utan
att upptaga lån eller utan stor försakelse, dels ock att han varit i god tro
beträffande utbetalningarnas riktighet. Vidare är upplyst, att Nytorp och
Steen numera avgått med pension samt att jämväl Amundson uppnått pensionsåldern
men kommer att kvarstå i tjänst mot arvode till utgången av
innevarande år.
Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande den 7 oktober 1955 förklarat
sig med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter icke vilja
motsätta sig bifall till framställningarna.
Statskontoret har i utlåtande den 30 januari 1956 anfört i huvudsak följande.
Vid omändringen fr. o. m. den 1 juli 1950 av statens livsmedelskommission,
där fyra av ifrågavarande kontrollanter varit anställda, inplacerades
dessa befattningshavare i lönegrader och löneklasser å statens löneplansförordning.
Fr. o. in. den 1 oktober 1948 hade deras månadslöner bestämts till
853 kronor, vilket då motsvarade månadslön efter löneklass 22 och ortsgrupp
5 å löneplan nr 1 i sagda förordning. I samband med jordbruksnämndens
tillkomst beslöts, att deras löner skulle utgå efter förenämnda löneklass och
ortsgrupp. Det synes antagligt, alt det varit åsyftat, att dessa tjänstemän,
som var bosatta å orter, som ej tillhörde ortsgrupp 5, skulle bibehållas vid
tidigare löneförmåner. Däri ingick rätt till resckoslnadsersättning och traktamente
vid resa i tjänsteärende från bostadsorten till Stockholm och åter.
Beslutet, att lönerna skulle utgå efter ortsgrupp 5, fick, såsom riksräkenskapsverket
och kammarrätten fastslagit, indirekt till följd, att kontrollanterna
måste anses vara stationerade i Stockholm. Härigenom bortföll på
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957
grund av bestämmelser i 1929 års allmänna resereglemente möjligheten
att författningsenligt tillerkänna dem ersättningar för kostnader i samband
med förrättningar i Stockholm. Denna konsekvens torde ej ha varit
förutsedd och har ej uppmärksammats av nämnden.
I anslutning härtill finner statskontoret, att vissa skäl talar för efterskänkande
av återbetalningsskyldigheten i vart fall för de fyra kontrollanter,
som varit anställda i livsmedelskommissionen. Med hänsyn till den restriktivitet
vid prövning av frågor om befrielse från återbetalningsskyldighet,
som anbefallts av riksdagen och som iakttagits av Kungl. Maj :t, anser
sig statskontoret emellertid svårligen kunna tillstyrka bifall till ansökningarna.
Därest desamma likväl anses böra vinna tillmötesgående, torde
härtill krävas riksdagens medverkan.
Departementschefen
För egen del finner jag det uppenbart, att ifrågavarande kontrollanter
varit i god tro beträffande utbetalningarnas riktighet, framför allt i betraktande
av vad statskontoret anfört därom, att deras lönesättning efter ortsgrupp
5 synes ha åsyftat att tillförsäkra dem samma månadslöner, som de
uppburit före jordbruksnämndens tillkomst. Med hänsyn dels härtill och
dels till vad sökandena anfört om svårigheterna att fullgöra den återbetalningsskyldighet,
som regressvis kan komma att åläggas dem, finner jag
det riktigt att vid ifrågavarande felaktiga utbetalningar får bero. Kungl.
Maj :t torde böra inhämta riksdagens bemyndigande att bifalla ifrågavarande
ansökningar.
V. Översyn av grunderna för den s. k. bilkalkylen
Inledning
I prop. 1951:19 förelädes riksdagen till antagande ett förslag om vissa
ändringar i det då gällande allmänna resereglementet. De föreslagna ändringarna
innebar bl. a., att ersättning för resa med egen bil skulle utgå enligt
bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj :t. Föredragande departementschefen
anförde, att — sedan riksdagen meddelat beslut rörande de föreslagna
reglementsändringarna — det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda de avsedda ersättningsbestämmelserna. För att riksdagen skulle
bli i tillfälle att få kännedom om hur dessa bestämmelser enligt departementschefens
mening borde närmare utformas, lämnades i propositionen
— i anslutning till ett av statens sakrevision framlagt förslag — en redogörelse
härför.
Angivna redogörelse berörde väsentligen följande särskilda frågor, nämligen
fördelningen mellan staten och den enskilde av fasta och rörliga bilkostnader,
förhöjning av kilometerersättningen för resor i de nordligaste
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
länen, särskild ersättning för medresande förrättningsman samt ersättning
i vissa fall för medförd utrustning. Beträffande det närmare innehållet i
redogörelsen torde jag få hänvisa till angivna proposition (s. 24 och 25).
De av departementschefen förordade riktlinjerna lämnades utan erinran
av riksdagen och lades till grund för utfärdade bestämmelser i ämnet (SFS
1951: 131, numera SFS 1952: 780 med däri senast genom SFS 1956: 297 vidtagna
ändringar).
I skrivelse den 30 september 1954 har Sveriges akademikers centralorganisation
hemställt, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om de fasta
kostnadernas skäliga fördelning. Vidare har TCO och Statstjänarkarteilen
i gemensam skrivelse den 7 december 1955 hemställt om en översyn av bilkalkylen.
Genom beslut den 27 januari 1956 har Kungl. Maj :t med överlämnande
av förenämnda framställningar anbefallt statens sakrevision att undersöka,
huruvida med hänsyn till hittills vunna erfarenheter anledning funnes till
ändringar i grunderna för gällande bilkalkyl, samt att till civildepartementet
inkomma med de förslag, vartill undersökningen kunde ge anledning.
I skrivelse den 7 januari 1957 har sakrevisionen med anledning av förenämnda
uppdrag framlagt förslag till vissa ändringar i grunderna för bilkalkylen,
vilket förslag godkänts av statstjänstemännens fyra huvudorganisationer.
Över det sålunda avlämnade förslaget har utlåtanden avgivits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, riltsräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen.
Jag torde nu få anmäla sakrevisionens förslag med däröver avgivna utlåtanden
i de delar förslaget innefattar ändring av sådana nu gällande ersättningsgrunder,
för vilka redogörelse lämnats i förenämnda prop.
1951:19.
Sakrevisionens förslag och däröver avgivna utlåtanden
De fasta kostnadernas fördelning. Gällande grunder för fördelningen mellan
staten och den enskilde av de fasta bilkostnaderna (amortering, ränta,
skatt, försäkring och garage) bygger på en procentuell fördelningsmetod.
Sakrevisionen redovisar i sin skrivelse såsom ett alternativ till angivna metod
en på en sambruksprincip grundad fördelning med utgångspunkt från
att bilen användes såväl i tjänsten som privat.
Av sakrevisionens skrivelse framgår, att revisionen vid sina överläggningar
med personalorganisationerna i fråga om de fasta kostnaderna hävdat,
alt en på sambruksprincipen grundad fördelning vore den ur saklig
synpunkt mest tillfredsställande, medan organisationerna ansett den nu tilllämpade
procentuella metoden överlägsen. Enighet har kunnat vinnas ge
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
nom en kompromiss, som innebär ett tillgodoseende av å ena sidan personalorganisationernas
önskemål om en förbättrad ersättning vid kortare
körlängder och å andra sidan det av sakrevisionen gjorda yrkandet om en
ändring i fråga om det nu tillämpade systemet med 100 procents kostnadstäckning
vid längre körlängder. Det förslag, varom enighet sålunda nåtts,
bär följande innebörd.
Vid 500 mils körlängd i tjänsten ersättes 50 % av fasta kostnaden (fk)
vid 1 500 mil Cf. n. 50 % av fk vid 500 mil), vid 1 500 mil 85 % av fk vid
denna körlängd (nu 100 % av samma fk) och vid 3 000 mil 95 % av fk
vid denna körlängd (nu 100 % av samma fk).
Nuvarande ersättningsbelopp och de belopp, som framkommer vid tilllämpning
av förslaget vid den kostnadsnivå, efter vilken förstnämnda belopp
är avvägda, framgår av efterföljande tabell.
Körlängd mil/budgetår
Mindre bil (tjänste- vikt under 1 100 kg)
Större bil (tjänstevikt
om minst 1100 kg)
Ersättning öre/km
''enligt
gällande
grunder
enligt
föreslagna
grunder
enligt
gällande
grunder
enligt
föreslagna
grunder
t. o. m. 500 .........................
34
36
45
49
500—1 500.....................
26
21
35
28
1 500 och däröver ....................
16
17
21
23
De angivna belopp, som framkommer vid en tillämpning av sakrevisionens
förslag, förutsättes kunna komma att redan i år bli föremål för viss
jämkning i anslutning till den årliga översyn av bilkalkylen, med beaktande
av prisläget under första veckan i april, som det åligger statens sakrevision
att verkställa.
I detta sammanhang torde böra nämnas, att vid de förda överläggningarna
mellan sakrevisionen och personalorganisationerna enighet nåtts om
att förorda, att den årliga översynen begränsas till att gälla prisjusteringar,
medan invägningen av de särskilda kostnadselementen bör bindas för en
tidsperiod av 3 år, räknat tr. o. m. den 1 juli 1957. Det har dock förutsatts
att, om bedömningsunderlaget undergår väsentlig förändring under angivna
period, en möjlighet till omprövning skall hållas öppen.
Remissmyndigheterna har i allmänhet inga erinringar mot sakrevisionens
förslag angående de fasta kostnadernas fördelning, varvid vissa myndigheter
täst avseende vid att förslaget innebär en kompromisslösning, som
lörmått vinna anslutning från personalorganisationerna. Några myndigheter
framhåller, att den av sakrevisionen under överläggningarna med personalorganisationerna
hävdade sambruksprincipen är att föredra framför den
nu tillämpade procentinetoden, vilken i princip förordats av organisationerna.
Sålunda framhåller domänstyrelsen, att det är önskvärt, att nuvarande
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
system — ytterst vilande på en mer eller mindre skönsmässig, ofta förhandlingsvägen
erhållen täckningsprocent för fasta kostnader — om möjligt ersättes
med kalkyler, som är grundade på en statistiskt belagd sambruksprincip,
och att därvid hänsyn tas även till vissa i kalkylen f. n. icke ingående element.
Skogsstyrelsen har för sin del ingen erinran att göra, i den mån fråga
är om grundernas tillämpning på sådana reseersättningsfall, där förrättningsmannen
har s. k. bilmedgivande jämlikt 3 § bilersättningskungörelsen.
När det däremot gäller fall, där förrättningsmannen i sitt eget intresse företagit
tjänsteresa med egen bil och sålunda är skyldig att verkställa kostnadsjämförelse,
medför de föreslagna ersättningsgrunderna, att ersättningen i
vissa fall blir olämpligt avvägd.
Mot förslaget om att den årliga översynen av bilkalkylen skall begränsas
till att avse pris justeringar och att invägningen av de särskilda kostnadselementen
skall bindas på 3 år, räknat fr. o. in. den 1 juli 1957, har
ingen av remissmyndigheterna något att erinra.
Tilläggsersättning vid tjänsteresa i de nordligare länen. Enligt gällande
bestämmelser utgår vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län särskild tilläggsersättning med 2 öre per
kilometer under tiden den 1 november—den 30 april och eljest med 1 öre
per kilometer. Sakrevisionens förslag innebär på denna punkt, att den högre
tilläggsersättningen skall utgå under månaderna december—juni. Förslaget
motiveras av att verkningarna av tjällossningen gör sig gällande jämväl
under maj och juni medan däremot vägarnas tillstånd och klimatförhållandena
under november mer sällan skulle motivera en förhöjd tilläggsersättning.
Av de remissmyndigheter, som berört förevarande fråga, har erinringar
anförts endast av följande länsstyrelser. Länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län har ansett den högre tilläggsersättningen böra utgå jämväl
under november. Förstnämnda länsstyrelse anser därutöver skäl föreligga
att fastställa tilläggsersättningama till högre belopp än de nu gällande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att förevarande tilläggsersättningar
bör utgå jämväl inom vissa delar av Kopparbergs län.
Transportkostnadsersättning. F. n. gäller att myndighet, som Kungl. Maj :t
därtill bemyndigat, må tillerkänna förrättningsman, som vid förrättning
utom statloneringsorten regelmässigt medför tyngre eller mera skrymmande
utrustning, särskild ersättning med 5 öre per kilometer för de tjänsteresor
med egen bil, vid vilka sådan utrustning medföres. Sakrevisionen, som funnit
gällande bestämmelser medföra vissa ojämnheter i fråga om rätten till
ersättning ävensom behov av omständliga beräkningar, föreslår sådan
ändring, att myndighet efter prövning må tillerkänna förrättningsman, som
på grund av förrättning medfört skrymmande bagage, vägande minst 35 kg,
särskild ersättning (transporlkostnadsersätlning) med 2 öre per kilometer
för de tjänsteresor med egen bil, vid vilka sådant bagage medförts. Då fråga
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
är om särskilt skrymmande eller tungt bagage, vilket föranleder påtagligt
högre merkostnader, föreslås myndighet skola äga efter samråd med statens
sakrevision medgiva högre ersättning.
I fråga om de föreslagna grunderna för transportkostnadsersättning, vilka
i stort sett vunnit remissmyndigheternas gillande, konstaterar lanimåteristyrelsen
med tillfredsställelse, att sakrevisionens förslag undanröjer svårigheterna
vid gällande bestämmelsers tillämpning samtidigt som förslaget
medför något större möjligheter att bereda tjänstemännen rimlig gottgörelse
vid transport av tjänsteutrustning. Riksräkenskapsverket anser emellertid
det föreslagna samrådet mellan myndigheterna och sakrevisionen rörande
ersättningens storlek innefatta ett alltför omständligt förfarande. I
stället bör överlåtas åt vederbörande myndighet att enligt av Kungl. Maj :t
utfärdade anvisningar fastställa ersättningens storlek upp till ett maximerat
belopp, förslagsvis 5 öre per kilometer. Vid användning av släpvagn synes
ersättningen böra fastställas till 10 öre per kilometer. Även statskontoret
ifrågasätter lämpligheten av att sakrevisionen — annat än möjligen övergångsvis
— anförtros uppgiften som samrådsorgan. Enligt telestyrelsens
uppfattning vore det bättre att bortse från, huruvida bagaget är skrymmande
eller ej, och i stället enbart låta bagagets vikt vara avgörande för frågan
om ersättning skall utgå.
Departementschefen
Såsom inledningsvis nämnts ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda
bestämmelser om ersättning vid tjänsteresa med egen bil. I analogi med vad
som skedde i förenämnda prop. 1951: 19 torde jag nu för riksdagens kännedom
få i korthet redovisa mitt ställningstagande till det av sakrevisionen
framlagda förslag, för vilket jag i det föregående redogjort.
Jag fäster stort avseende vid att det framlagda förslaget vunnit anslutning
från statstjänstemännens huvudorganisationer. I fråga om de fasta
kostnadernas fördelning mellan staten och bilägaren finner jag det välmotiverat,
att en sådan ändring av gällande grunder göres, att större hänsyn
tages till privatkörning. Den föreslagna kostnadsfördelningen, som bl. a.
innebär något lägre kompensationsgrad än den nu gällande vid en årlig
körlängd i tjänsten över 1 500 mil, utgör enligt min mening en skälig avvägning.
Även om från statsverkets sida med visst fog kan hävdas, att —
med hänsyn till privatbilismens kraftiga expansion på senare år — mera
restriktiva bestämmelser, än vad som innefattas i sakrevisionens förslag,
skulle vara på sin plats, förordar jag därför förslaget på denna punkt.
I detta sammanhang torde böra nämnas, att av sakrevisionen gjorda beräkningar
givit vid handen, att statsverkets utgifter för tjänsteresor med
egen bil till tjänstemän med s. k. bilmedgivande enligt 3 § bilersättningskungörelsen
genom de föreslagna ändringarna skulle för år minska med något
mer än 500 000 kronor eller med 3,5 %.
Sakrevisionens förslag om en begränsning av den årliga översynen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
29
bilkalkylen till att gälla enbart prisjusteringar, medan invägningen av de
särskilda kostnadselementen skulle bindas för en treårsperiod, finner jag
mig kunna tillstyrka.
Beträffande den föreslagna ändringen av bestämmelserna om tilläggsersättning
vid tjänsteresa i de nordligare länen har några remissmyndigheter
i motsats till sakrevisionen hävdat, att den högre tilläggsersättningen — 2
öre per kilometer — liksom f. n. bör utgå jämväl under november. Frågan
om under vilken tid det högre tillägget skall utgå torde vara en ren avvägningsfråga.
För egen del kan jag ej finna den av sakrevisionen gjorda avvägningen
oskälig, i synnerhet som förslaget innebär en utökriing med en
månad per år av den tid, under vilken det högre tillägget skall utgå. Jag förordar
därför förslaget även på denna punkt.
De föreslagna bestämmelserna om transportkostnadsersättning synes
mig böra bli avsevärt smidigare i tillämpningen än de nu gällande, vartill
kommer att en bättre anpassning till de verkliga merkostnaderna för transport
av bagage vinnes. Jag finner mig därför böra förorda sakrevisionens
förslag även i denna del. De av vissa remissmyndigheter uttalade farhågorna,
att det föreslagna samrådet mellan myndigheterna och sakrevisionen i
fråga om utgivande i vissa fall av högre ersättning än enligt huvudregeln
skulle medföra ett alltför omständligt förfarande, kan jag ej dela. Jag finner
dessutom sakrevisionen vara ett lämpligt samrådsorgan från den synpunkten,
att nämnda myndighet — bl. a. genom verkställandet av årlig översyn
av bilkalkylen — torde vara särskilt väl förtrogen med frågor rörande
ersättningar av här avsett slag.
Hemställan
Vad jag i det föregående under I—IV förordat bör i princip träda i kraft
den 1 juli 1957. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan befinnas erforderliga.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
A. bemyndiga Kungl. Maj :t att
1) vidtaga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436), avlöningsreglementet för
folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437) och avlöningsreglementet
för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386) i huvudsaklig
överensstämmelse med vad under I förordats,
2) vidtaga ändringar i polislönereglementet den 14 maj
1954 (nr 226) i huvudsaklig överensstämmelse med vad under
I och II förordats,
3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga
i anledning av förenämnda förslag,
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957
4) meddela bestämmelser om ersättning för beredskapstjänst
till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona och
Göteborg och vid matematikmaskinnämnden samt för jourtjänstgöring
till vissa vågmästare vid vägförvaltningarna i
huvudsaklig överensstämmelse med vad under III förordats,
5) medge de överskridanden för budgetåren 1956/57 och
1957/58 av den under sjätte huvudtiteln i avlöningsstaten
för vägförvaltningarna upptagna anslagsposten till Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal, som kan föranledas av
vad under 4 föreslagits, samt
6) bifalla de under IV omförmälda ansökningarna om befrielse
från viss återbetalningsskyldighet, ävensom
B. medge, att de kostnader, som föranleds av vad under
II föreslagits, må bestridas från det under elfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
S. Pantzerhielm
Innehållsförteckning
I. Vissa ändringar i avlöningsreglementena ............................ 3
It. Vidgad rätt till flyttningsersättning m. m. för polispersonal ............ 5
Inledning ............................................................ 5.
Utredningsmannens förslag ........................................
Remissyttrandena .................................................... 11
Departementschefen................................................... 15
III. Ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall ...... 19
IV. Befrielse från viss återbetalningsskyldighet .......................... 22
V. översyn av grunderna för den s. k. bilkalkylen........................ 24
Inledning .......................................................... 24
Sakrevisionens förslag och däröver avgivna utlåtanden ................ 25
Departementschefen ................................................ 28
Hemställan .......................................................... 29
570559 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1957:301 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöning sreglemente m. m. a1 i texten
- SU 1957:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente in. in. a1 i texten