Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in

1957-03-29 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:158, Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15S år 1057

1

Nr 15S

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar

i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in.; given

Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att

vidtaga vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, avlöningsreglementet

för folkskolan, avlöningsreglementet för övningslärare samt polislönereglementet.

Ändringarna är i allmänhet föranledda av riksdagens redan

fattade beslut i olika frågor eller avhängiga av bifall till förslag, som i

tidigare propositioner framlagts för årets riksdag. Bemyndigande att företaga

ändring i polislönereglementet, innebärande vidgad rätt till flyttningsersättning

m. in. för polispersonal, begärs i anslutning till ställningstagande

till av särskild utredningsman framlagt förslag.

Vidare begärs bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser

om ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall och att

bifalla vissa ansökningar om befrielse från återbetalningsskyldighet. Slutligen

redovisas för riksdagen tilltänkta ändringar i grunderna för den s. k.

bilkalkyl, som ligger till grund för beräknande av ersättning vid tjänsteresa

med egen bil.

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för civildepartementet, statsrådet Lindholm, frågor om ändringar i gällande

avlöningsreglementen, m. m. samt anför därvid följande.

I olika tidigare propositioner till årets riksdag har framlagts förslag, som

föranleder ändringar i gällande statliga avlöningsreglementen m. in.

Detta gäller till en början beträffande de i årets statsverksproposition (bil.

2, p. 4) föreslagna grunderna för en löneplansrevision in. in. ävensom de

förslag angående lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. in., som framlagts

i prop. 1957: 120. I anslutning till de i nämnda sammanhang framlagda

förslagen har begärts riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att vidtaga

av förslagen betingade ändringar i med stöd av riksdagens beslut utfärdade

avlönings- och pensionsförfattningar. Det i anslutning till löneplansrevisionen

begärda bemyndigandet har redan lämnats av riksdagen (SU 14, rskr

14).

Behov av ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen föranleds jämväl

av vissa andra för årets riksdag framlagda förslag. I årets statsverksproposition

(VIII ht, p. 253) föreslås sålunda införande av ersättning för undervisning

i lapska till vissa lärare vid nomadskolorna. Vidare har riksdagen

bifallit ett under XI ht (p. 145 o. 147) framlagt förslag om höjning av till

överståthållaren och landshövdingarna utgående representationsbidrag (SU

40, rskr 130). I prop. 1957: 106 angående försöksverksamheten med nioårig

enhetsskola in. m. har slutligen föreslagits inrättande av en särskild försöksskola

i Linköping, vars lärarpersonal skall avlönas av statsmedel.

Viss ändring i polislönereglementet (SFS 1954: 226) föranleds av 1956

års riksdags beslut om inrättande fr. o. in. den 1 juli 1957 av Norrbottens

statliga poliskår (prop. 1956: 114, SU 92, rskr 227).

Inom civildepartementet har vidare varit föremål för beredning vissa andra

frågor, som för sin lösning påkallar reglementsändringar eller som eljest

är av natur att böra underställas riksdagen. Jag torde sålunda få anmäla

frågor om vidgad rätt till flyttningsersättning för polispersonal, om införande

av vissa ersättningar för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring, om be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kunyl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

frielse från viss återbetalningsskyldighet samt om ändring i den s. k. bilkalkyl,

som ligger till grund för beräknande av ersättning vid tjänsteresa med

egen bil.

I. Vissa ändringar i avlöningsreglementena

Såsom framgår av det tidigare anförda har Kungl. Maj :t erhållit riksdagens

bemyndigande att vidtaga de ändringar i avlöningsreglementena, som

betingas av löneplansrevisionen. Vidare har bemyndigande att vidtaga dylika

ändringar begärts i anslutning till framläggande av förslag till lönegradsplacering

för vissa tjänster m. m.

Jag torde nu få anmäla frågan om de övriga ändringar i avlöningsreglementena,

som föranleds av förutberörda riksdagsbeslut eller som erfordras

vid bifall till i det föregående omnämnda förslag till årets riksdag. I anslutning

härtill torde jag vidare få anmäla en av skolöverstyrelsen gjord framställning

om viss ändring i folkskolans avlöningsreglemente.

Här avsedda ändringar berör statens allmänna avlöningsreglemente den

30 juni 1948 (nr 436), avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948

(nr 437), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386)

samt polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226). Med hänsyn till de erforderliga

ändringarnas karaktär frainlägges ej några utarbetade författningsförslag,

utan jag begränsar mig till att redovisa ändringarna i fråga.

Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)

13 § 1 mom. Saar anges de läroanstalter, som inrymmes under samlingsbenämningen

»Läroverk m. fl. läroanstalter» i de särskilda bestämmelserna

till vissa av reglementets paragrafer. Vid bifall till det i prop. 1957: 106

framlagda förslaget om inrättande av en särskild statlig försöksskola i Linköping

skall Saar göras tillämpligt å försöksledaren — tillika chef för skolan

— och lärare i läroämnen. I den i 3 § 1 mom. intagna uppräkningen av

läroanstalter föreslås därför skola införas jämväl här avsedda försöksskola.

Försöksledaren bör vid Saars tillämpning i princip likställas med rektor.

För att vinna viss förenkling i utformningen av de särskilda bestämmelserna

för läroverk in. fl. läroanstalter under ett flertal paragrafer i reglementet

föreslår jag, att i förevarande moment intages föreskrift om att vid

tillämpningen av nämnda särskilda bestämmelser försöksledaren vid har

avsedda försöksskola skall, där ej annat framgår, likställas med rektor vid

statlig läroanstalt. Om en dylik föreskrift meddelas, bör densamma — för

vinnande av en förenkling i redan gällande bestämmelser — omfatta jämväl

föreståndaren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet,

vilken tjänst f. n. i ett flertal stadganden omnämnes såsom jämställd med

rektorstjänst. ...

Enligt de under 33 § Saar meddelade särskilda bestämmelserna for lans
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

styrelserna utgår f. n. representationsbidrag till överståthållaren med 20 000

kronor, till landshövdingarna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län

med 15 000 kronor och till övriga landshövdingar med 12 000 kronor, allt

för år räknat. Sedan riksdagen numera bifallit förenämnda i årets statsverksproposition

(XI ht, p. 145 o. 147) framlagda förslag om förhöjt representationsbidrag,

skall ett vart av de angivna beloppen höjas med 6 000

kronor.

Avlöningsreglementet för folkskolan (Arf)

Enligt 1 § 1 mom. Arf är reglementet tillämpligt på timlärare, som ar

särskilt anställd vid folkskola, småskola eller mindre folkskola för undervisning

i annat läroämne än slöjd och hushållsgöromål under sådana förhållanden,

att statsbidrag kan utgå till hans avlöning.

I skrivelse den 8 maj 1956 har skolöverstyrelsen bl. a. hemställt om sådan

ändring av förenämnda stadgande, att fråga skall vara om undervisning

i annat ämne än övningsämne, som avses i stadgan för övningslärare.

Genom den föreslagna ändringen skulle uppnås en riktigare gränsdragning

än den nu gällande mellan Arf och avlöningsreglementet för övningslärare

i vad avser reglementenas tillämplighet å timlärare. Stadgandet torde böra

ändras i anslutning till skolöverstyrelsens förslag.

Vid bifall till vad i årets statsverksproposition (VIII ht, p. 253) föreslagits

angående arvode till nomadlärare för undervisning i lapska erfordras

vidare visst tillägg till 42 § Arf. Förslaget innebär, att avsedda arvode

skall utgå med samma belopp (f. n. 450 kronor för läsår) och enligt samma

grunder, som de nu enligt 23 § 3 mom. Arf utgående arvodena för undervisning

i engelska eller tyska.

Avlöningsreglementet för övningslärare (Arö)

Enligt förberörda förslag till inrättande av en särskild statlig försöksskola

i Linköping (prop. 1957: 106, s. 118) är behovet av övningslärare

under försöksskolans första läsår svårt att nu bedöma. I första hand torde

böra räknas med att undervisningen i övningsämnen bestrides av timlärare.

I propositionen uttalas emellertid, att Kungl. Maj:t torde böra ha rätt att,

om så visar sig mer ändamålsenligt, inrätta ordinarie övningslärartjänster

vid skolan. Det har förutsatts, att i fråga om lärartjänster vid försöksskolan

lönesättningen i huvudsak skall vara densamma som vid en reguljär

enhetsskola.

Kungl. Maj :t torde böra utverka bemyndigande att i anslutning till vad

i förenämnda proposition anförts vidtaga de ändringar i Arö, som kan bli

erforderliga vid bifall till förslaget om inrättande av angivna försöksskola.

Därest riksdagen icke har något att erinra häremot, torde emellertid, såvitt

avser budgetåret 1957/58, erforderliga avlöningsbestämmelser för övningslärartjänster

vid försöksskolan få meddelas vid sidan av avlöningsreglementet,

om Kungl. Maj:t så skulle pröva lämpligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

5

Polislönereglementet (Pir)

En formell ändring i 1 § 1 mom. b) Pir erfordras i anslutning till riksdagens

förberörda beslut om inrättande av Norrbottens statliga poliskår.

Vad i stadgandet sägs om poliskåren i Boden skall i stället avse förstnämnda

poliskår.

II. Vidgad rätt till flyttningsersättning m. in. för polispersonal

Inledning

I 17 § 3 mom. polislönereglementet (Pir) stadgas, att ordinarie eller

extra ordinarie polisman, som förflyttas på grund av indragning av polistjänst

eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger åtnjuta

ersättning för flyttningskostnad enligt av Kungl. Maj :t fastställda

grunder. Vidare stadgas att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t

därtill bemyndigar, äger medge, att dylik ersättning må utgå till annan

polisman eller under andra förutsättningar än nu sagts.

I en av särskilt tillkallad utredningsman1 den 1 november 1956 avlämnad

promemoria med utredning och förslag angående vidgad rätt till ersättning

för flyttningskostnad för polispersonalen m. m. har föreslagits viss utvidgning

av polisman sålunda tillkommande rätt till flyttningsersättning.

Över promemorian har yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

samtliga län efter hörande av vederbörande landsfogdar, polismästarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, statspolisinlendenten,

polisväsendets organisationsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) efter

hörande av Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jag torde nu få anmäla utredningsmannens förslag och de däröver avgivna

yttrandena i de delar desamma är av beskaffenhet att böra underställas

riksdagens prövning.

Utredningsmannens förslag

Inledningsvis lämnar utredningsmannen en redogörelse för gällande bestämmelser

om rätt till ersättning för flyttningskostnad för statstjänstemän

och personal i statsunderstödd verksamhet in. in. Dessa bestämmelser innebär i

stort sett, att rätt till flyttningsersättning vid såväl tvångsförflyttning som befordran

tillkommer sådana ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän och

tjänstemän i statsunderstödd verksamhet, å vilka Saar äger tillämpning, ävensom

— med vissa begränsningar — präster, å vilka prästlönereglementet äger

1 Expeditionschefen i inrikesdepartementet A. V. I,. Rydback.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Muj. ts proposition nr t,58 år 1957

tillämpning. För tjänstemän i statsunderstödd verksamhet med avlöning

enligt andra av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen än Saar gäller,

att ersättning utgår endast vid tvångsförflyttning. Övningslärare följer

samma bestämmelser, som gäller för övriga lärare vid den skola, där vederbörande

övningslärare tjänstgör.

Utredningsmannen framhåller, att rätt till flyttningsersättning för statstjänstemän

vid befordran infördes år 1919, då bestämmelser härom intogs

i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Som

motiv till denna utvidgning av rätten till flyttningsersättning anfördes verkens

intresse av att dugande tjänstemän ej skulle av ekonomiska hänsyn

avhålla sig från att söka befattningar och förordnanden. För polispersonalens

del gällde före PIr:s ikraftträdande den 1 juli 1954, att de statsanställda

polismännen vid poliskåren i Boden och skyddsområdespolisen i Kalix —

var inordnade under Saar och sålunda hade samma rätt till flyttningsersättning

som övriga statstjänstemän, medan de kommunalt anställda polismännen

avlönades enligt kommunala lönebestämmelser, som ej medgav

någon rätt till sådan ersättning.

Utredningsmannen, som anser att polismän i princip bör ha rätt till flyttningsersättning

enligt samma grunder, som gäller för statstjänstemän i allmänhet,

framhåller att det väsentliga motivet till att sådan rätt finns inom

statsförvaltningen för personal, som befordras, torde vara det statliga arbetsgivarintresset

av att en tjänstemans möjlighet att söka och erhålla högre

tjänst å annan ort ej skall vara beroende av tjänstemannens ekonomiska

ställning. Om flyttningsersättning utgår vid befordran, blir det möjligt för

ett större antal tjänstemän än som eljest skulle ha varit fallet att söka

ledigblivande högre tjänster. Därmed ökas förutsättningarna för att till

en sådan ledigbliven tjänst förvärva en väl kvalificerad tjänsteman. Systemet

med flyttningsersättning vid befordran torde även inrymma den mera

indirekta fördelen för staten-arbetsgivaren att det kan medverka till jämnare

fördelning av tjänstemännen på ett verks olika tjänsteställen.

Enligt utredningsmannens mening måste det även inom polisväsendet vara

ett betydande intresse för polisdistriktet-arbetsgivaren, att en ledigbliven

polismanstjänst drar till sig så kvalificerade sökande som möjligt. Däremot

torde möjligheten att genom införande av rätt till flyttningsersättning vid

befordran åstadkomma en bättre spridning av tjänstemännen ur det kommunala

polisdistriktets synpunkt närmast te sig som en nackdel, eftersom

underlättandet av övergång mellan de olika distrikten medför ökade risker

for ett polisdistrikt att förlora dugande och med det egna distriktet väl förtrogna

polismän till andra distrikt.

Utredningsmannen finner det emellertid ej riktigt att bedöma frågan om

polismans rätt till flyttningsersättning enbart med beaktande av det kommunala

arbetsgivarintresset. Redan den omständigheten, att viss polispersonal

är statsanställd och att kostnaderna för i statspolisorganisationen ingående

polismän (omkring 10 % av landets poliskår) helt bestrids av stats
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

medel, talar för att vid bedömande av flyttningsersättningsfrågan hänsyn

tages till de inom statsförvaltningen gällande bestämmelserna. Större beaktande

kräver dock det förhållandet, att det statliga intresset för polisväsendets

organisation och rätta funktion sedan decennier tillbaka varit stort och

i stigande omfattning kommit till uttryck i konkreta åtgärder för polisväsendets

effektivisering. Mot denna bakgrund synes det naturligt, att staten

genom bestämmelser om flyttningsersättning vid befordran underlättar

för dugande polismän att söka sig till sådana högre tjänster, på vilka deras

duglighet kan till fullo utnyttjas. Det torde vidare ur statens synpunkt vara

angeläget att genom en sådan åtgärd som utbetalande av flyttningsersättning

vid befordran medverka till en jämnare rekrytering till landets olika polisdistrikt.

Polisväsendet måste i många hänseenden betraktas som en enhet,

även om det av olika skäl bibehållits såsom en i huvudsak kommunal uppgift

med därav följande fördelning på ett stort antal huvudmän. Det synes

därför önskvärt, att polisorganisationen i landet får bilda en befordringsenhet,

inom vilken befordran kan vinnas pa i stort sett samma villkor som

inom en rent statlig, över landet fördelad personalkar.

Utredningsmannen framhåller vidare, att det i vissa städer med statspolisavdelning

visat sig svårt att erhålla för statspolistjänstgöringen lämplig personal

och att det därför synes angeläget att vidta åtgärder, som kan underlätta

rekryteringen till statspolisstäderna. Även av denna anledning synes

polismännens rätt till flyttningsersättning böra utvidgas till att avse flyttning

i samband med befordran.

Av det hittills sagda framgår, att utredningsmannen vid bedömande av förevarande

fråga ur det allmännas synpunkt funnit, att omsorgen om polisväsendet

i dess helhet talar för en utvidgning av rätten till flyttningsersattning

för polispersonalen.

Även de enskilda polismännen har emellertid intresse av att i här ifrågavarande

avseende bli i huvudsak jämställda med statstjänstemännen. Utredningsmannen

betecknar polismännens i olika sammanhang framförda

krav på införande av rätt till flyttningsersättning vid befordran såsom välgrundat

ur rättvisesynpunkt. Eftersom polispersonalens avlöningsförmåner

är avvägda i nära anslutning till de enligt Saar utgående förmånerna, torde

det vara svårt för den enskilde polismannen att inse, varför sa ej är fallet

beträffande rätten till flyttningsersättning. Härtill kommer att rätten till

flyttningsersättning vid befordran otvivelaktigt skulle få stor betydelse för

den enskilde polismannen. Dels är befordringsförhållandena mycket växlande

i olika polisdistrikt och dels utgör de flesta polisdistrikten så små organisationsenheter,

att många polismän för att över huvud taget kunna

vinna befordran inom rimlig tid måste söka sig till tjänster i andra distrikt.

Slutligen framhåller utredningsmannen, att införande av rätt till flyttningsersättning

vid befordran kan medverka till att mildra de konkurrensförbål

landen mellan polisdistrikt av olika slag (storstadsdistrikt—landsbygdsdistrikt),

som alltjämt kommer till synes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

Efter dessa allmänna synpunkter på en utvidgning av rätten till flyttningsersättning

för polispersonalen övergår utredningsmannen till frågan

om den närmare utformningen av en dylik rätt.

Utredningsmannen erinrar härvid till en början om att prästernas rätt

till flyttningsersättning är begränsad på så sätt, att ersättning ej utgår vid

befordran mellan komministertjänster eller mellan kyrkoherdetjänster. Denna

begränsning bar tillkommit med hänsyn till differentieringen av såväl

kyrkoherde- som komministertjänsterna på fyra olika lönegrader. En liknande

differentiering förekommer även inom polisväsendet beträffande

kommissarie- och assistenttjänster. Eftersom emellertid denna differentiering

är grundad på en bedömning av de olika tjänsternas svårighetsgrad,

finns det enligt utredningsmannens mening ej anledning att i fråga om

rätt till flyttningsersättning undantaga befordran mellan kommissarie- resp.

assistenttjänster i olika lönegrader.

Vidare framhåller utredningsmannen, att det i analogi med vad som gäller

enligt Saar ej finns anledning att införa rätt till flyttningsersättning

%id flyttning på grund av befordran inom den för polispersonalen gällande

befordringsgången. Visserligen förekommer ej uttrycket reglerad befordringsgång

i Pir, men 3 § 1 mom. tilläggsbestämmelserna till Pir innehåller

förskrifter om en befordringsgång, enligt vilken polisman i normala fall

automatiskt uppnår tjänst i lägst lönegraden Ce 15 efter 3 års tjänstgöring.

Utredningsmannen föreslår dessutom den begränsningen, att rätt till flyttningsersättning

ej införes vid befordran till tjänst i lönegraden Ca 15, d. v. s.

ordinarie tjänst i samma lönegrad som befordringsgångens slutlönegrad.

Enligt hans mening är skälen för införande av en dylik rätt i sådana befordringsfall

ej lika starka som vid befordran till tjänster i högre lönegrader,

eftersom ett underlättande av flyttning till tjänster i Ca 15 ej torde kunna

nämnvärt påverka polisväsendets effektivitet.

Även i ett annat avseende finner utredningsmannen anledning föreligga

att i fråga om polismännen göra en mindre avvikelse från de regler, som

gäller för statstjänstemän. Dessa senare kan nämligen erhålla ersättning

för flyttningskostnader, som föranletts av till- eller frånträdande av förordnande

å högre tjänst. Utredningsmannen anser ej de skäl, som i det

föregående anförts för beredande av flyttningsersättning vid befordran, äga

samma styrka, då det gäller till- eller frånträdande av förordnanden. För

övrigt torde antalet av förordnanden föranledda flyttningar vara obetydligt.

Därest undantagsvis särskilda skäl skulle föreligga att medge flyttningsersättning

i andra fall än de ovan nämnda, bör det enligt utredningsmannens

mening liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet,

som Kungl. Maj:t därtill bemyndigar, att efter prövning av omständigheterna

medge sådan ersättning. Såsom sådana särskilda skäl skulle exempelvis

kunna åberopas, att ett förordnande alt uppehålla högre tjänst kan

beräknas pågå under lång tid (minst 1 år) eller att det ur det allmännas

synpunkt synes angeläget att underlätta rekryteringen till visst polisdistrikt

eller återbesättande av viss special tjänst.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 158 år 1!)57

Utredningsmannen föreslår härefter, i analogi med vad som gäller för

statstjänstemän, att annan polisman än ordinarie eller extra ordinarie skall

äga rätt att vid resa med anledning av flyttning inom riket åtnjuta resekostnadsersättning

och traktamente med tillämpning av bestämmelserna i

allmänna resereglementet, under förutsättning att övriga för erhållande av

flyttningsersättning stadgade villkor är uppfyllda.

Utredningsmannens förslag innefattar vidare, att eu förutsättning för rätt

att åtnjuta ersättning för flyttningskostnad skall — liksom fallet är beträffande

statstjänstemän — vara, att flyttningen är föranledd av beslut, som

för polismannen medför ändring av stationeringsort eller innebär åläggande

för honom att byta bostad. Härvid bör såsom stationeringsort anses, i fråga

om polisman vid centraliserad poliskår den ort, till vilken kåren är förlagd,

och i fråga om annan polisman den ort, där polismannen normalt skall

ha sin bostad. Hänsyn bör däremot ej tas till medgivande för viss polisman

att, t. ex. på grund av bostadsbrist, tillfälligt bo på annan ort.

Utredningsmannen berör härefter frågan om bestridandet av kostnaderna

för flyttningsersättning.

Utredningsmannen framhåller, att det skäl, som föranlett honom att föreslå,

att polisman skall erhålla rätt till flyttningsersättning vid befordran,

i första hand är det allmänna statsintresset av att polisväsendet arbetar så

effektivt som möjligt. Med denna utgångspunkt har han ej funnit anledning

föreslå, vare sig att flvttningsersättningen helt skall bekostas av det polisdistrikt,

till vilket flyttning sker, eller att det distrikt, från vilket vederbörande

polisman flyttar, skall åläggas någon bidragsskyldighet. Skulle polisdistrikten

åläggas att betala flyttningsersättning, borde de i varje fall erhålla

statsbidrag i minst samma utsträckning som till polismannens övriga

kontanta avlöningsförmåner. Övervägande skäl talar enligt utredningsmannens

mening för att statsverket skall icke blott utbetala utan även slutligt

svara för flyttningskostnaderna vid befordran. Med hänsyn till att den allmänna

statsbidragsutredningen ansett sig icke böra f. n. uppta frågan om

översyn av statsbidragsbestämmelserna inom polisväsendet, enär frågan om

polisväsendets förstatligande ånyo aktualiserats, finner utredningsmannen

det mindre lämpligt att nu införa särskilda bestämmelser om statsbidrag

till kostnader för flyttningsersättning. Han finner det vidare önskvärt,

att de med flyttningsersättningsbestäinmelserna väl förtrogna länsstyrelserna

får hand om prövning och utbetalning av flyltningsersättningarna

till polismännen. På grundval av vissa verkställda undersökningar har

utredningsmannen dessutom funnit, alt de med den föreslagna reformen

förenade kostnaderna ej blir av den storleksordning, alt de motiverar det

ökade administrativa besvär, som ett statsbidragssystem för med sig. Såsom

eu bestämd fördel av att staten slår för kostnaderna framhållcs slutligen,

att med ett sådant system polisdistriktens ställningstaganden i samband

med tjänstetillsättningar inom polisväsendet kan ske med bortseende från

kostnader av här avsett slag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

Beträffande kostnaderna för flyttningsersättning vid tvångsförflyttning

inom ett polisdistrikt föreslår utredningsmannen ingen ändring av vad som

nu gäller. Dylika kostnader bör in. a. o. bestridas på samma sätt som polismännens

övriga kontanta avlöningsförmåner.

I fråga om det administrativa förfarandet i ärenden angående flyttningsersättning

till polisman föreslår utredningsmannen följande. Polismannen

bör inge sin ansökan till polischefen i det polisdistrikt, till vilket eller inom

vilket flyttningen skett, varefter denne med attest överlämnar handlingarna

till länsstyrelsen, som, då fråga är om flyttningsersättning som helt skall

bestridas av statsmedel, fattar beslut i ärendet och i förekommande fall utbetalar

ersättningen till polismannen. Kostnaderna bör bestridas från det

under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Vissa ersättningar

åt befattningshavare vid polisväsendet in. m., vilket anslag disponeras av

samtliga länsstyrelser. Avser ansökan ersättning för flyttning i anledning

av tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt, bör länsstyrelsen efter granskning

av ersättningsyrkandena med eget yttrande överlämna handlingarna

till polisdistriktet.

Erforderliga bestämmelser angående bestridande av kostnaderna för flyttningsersättning

samt om förfarandet vid handläggning av ärenden rörande

sådan ersättning föreslås skola införas i kungörelsen den 26 maj 1954 (nr

463) angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

m. in.

Utredningsmannen har gjort en approximativ beräkning av den årliga

merkostnad för statsverket, som ett genomförande av det framlagda förslaget

skulle medföra. Beräkningen har grundats på vissa inhämtade uppgifter

rörande flyttningskostnader och flyttningsfrekvens. Den genomsnittliga

flyttningskostnaden vid vissa statliga myndigheter uppgick under budgetåret

1955/56 till omkring 900 kronor per flyttning. Under samma budgetår

förekom 32 flyttningar i samband med befordran till polismanstjänst

i 17 eller högre lönegrad. Om rätt till flyttningsersättning förelegat vid dessa

flyttningar, skulle totalkostnaden ha uppgått till inemot 30 000 kronor.

Ehuru — med hänsyn bl. a. till flyttningsfrekvensen vid vissa statliga verk

— en utvidgning av rätten till flyttningsersättning kan beräknas komma

att stimulera till ökat antal flyttningar, torde, med beaktande jämväl av

föreliggande felkällor, den årliga kostnaden icke komma att överstiga 100 000

kronor.

Avslutningsvis må här nämnas, att utredningsmannen fäst uppmärksamheten

på förekomsten av vissa förhållanden, som är ägnade att motverka

effekten av förslaget om utvidgning av polispersonalens rätt till flyttningsersättning.

En faktisk begränsning av polismans möjligheter att vinna befordran

till tjänst i annat polisdistrikt är de tidigare brukliga tjänsteförbindelserna.

Innebörden av dessa är, att polisman, som före Plr:s ikraftträdande

av visst polisdistrikt beviljats oavkortad lön under genomgång av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

kurs vid statens polisskola, fått förbinda sig att efter kursens slut tjänstgöra

viss tid —- vanligen minst fem år — inom polisdistriktet med skyldighet

att, om han dessförinnan avgår ur tjänsten, återbetala viss del av den

uppburna lönen. Betydelsen av dylika förbindelser minskas emellertid alltmer,

eftersom inga nya sådana kunnat tillkomma efter Plr:s ikraftträdande.

— Vidare har av de av utredningsmannen verkställda undersökningarna

framgått, att i vissa fall länsstyrelse generellt medgivit, att kungörelse om

ledigblivna polismanstjänster ej införes i tidning(ar) på sätt föreskrives i

22 § polisreglementet.

Ehuru nu angivna förhållanden ej direkt berörs av det meddelade utredningsuppdraget,

har utredningsmannen ansett sig böra framhålla angelägenheten

av att åtgärder vidtas till undanröjande av dessa och andra eventuellt

förekommande hinder för polismännens möjligheter att fritt söka och

erhålla tjänster å annan ort.

Remissyttrandena

Endast en myndighet — statskontoret — har helt motsatt sig att utredningsmannens

förslag nu genomföres, medan de övriga remissinstanserna

helt eller delvis tillstyrkt detsamma eller lämnat det utan erinran.

Statskontoret finner för sin del förslaget ägnat att väcka starka betänkligheter

med hänsyn till konsekvenserna beträffande andra kategorier kommunalanställda

befattningshavare i statsunderstödd verksamhet. Så länge

polisväsendet huvudsakligen är en kommunal angelägenhet, är ämbetsverket

ej berett understödja den föreslagna utvidgningen av rätten till flyttningsersättning.

Ämbetsverket erinrar om att 1956 års riksdag i anledning

av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande

beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan

hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet borde

utformas med beaktande av vad statsutskottet i sitt utlåtande anfört (SU

1956:181; rskr 1956:374). Enligt ämbetsverkets mening bör förevarande

spörsmål lämpligen upptas i samband med en sådan utredning.

Redan under utredningsarbetets gång har Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Båda förbunden har därvid förklarat sig ej vilja medverka till en

utvidgning av polispersonalens rätt till ersättning för flyttningskostnad till

att omfatta även befordringsfall. Såsom skäl härför har framhållits, att

polisväsendet alltjämt huvudsakligen är kommunalt och att det ej finns

anledning att ge polispersonalen eu särställning i förhållande till andra

kommunalanställda som regelmässigt ej erhåller flyttningsersättning. Förbunden

har vidare understrukit, att det för polisdistrikten ej föreligger

något behov av en dylik utvidgning, eftersom det ej visats att de — bortsett

från Stockholm och Göteborg, där speciella förhållanden varit rådande — ej

tillfredsställande kunnat rekrytera sina polistjänster. Enligt förbundens mening

borde en utvidgning ej övervägas förrän i samband med ett eventu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

ellt förstatligande av polisväsendet. I första hand borde man söka lösa de

samordningsproblem, som vid flyttning mellan olika polisdistrikt i vissa

fall uppkommer beträffande polismans pensionsförhållanden. I sitt remissyttrande

understryker Svenska stadsförbundet de synpunkter, som förbundet

anfört under utredningen, samt framhåller att ett övervägande av utredningsmannens

förslag i och för sig borde kunna anstå, till dess den av

riksdagen begärda utredningen om polisväsendets förstatligande redovisat

resultatet av sitt arbete. Eftersom det framlagda förslaget innebär, att staten

påtager sig kostnaderna för reglementsändringen och då förslaget kan ses

som ett led i polisväsendets förstatligande, vill förbundet emellertid ej motsätta

sig förslagets genomförande. Liknande synpunkter anföres av Svenska

landskommunernas förbund.

Utredningsmannens allmänna motivering för en utvidgning av polispersonalens

rätt till flyttningsersättning möter i stort sett inga gensagor. Överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Uppsala län framhåller dock, att bristen

på familjebostäder torde verka mera hindrande på rekryteringen utifrån

än själva flyttningskostnaderna. Flertalet remissinstanser anser, att

polispersonalen i princip bör ha rätt till flyttningsersättning enligt samma

grunder som statstjänstemännen. De föreslagna bestämmelserna innebär enligt

länsstyrelsen i Kalmar län en avgjord fördel för såväl den enskilde polismannen

som landets polisväsende i dess helhet. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län gör gällande, att en fortsatt effektivisering av polisväsendet

torde underlättas, om för befordran väl kvalificerade polismän icke av ekonomiska

skäl hindras att söka ledigblivna befattningar inom polisväsendet

och att rätt till flyttningsersättning även torde komma att verka stimulerande

på nyrekryteringen till polisväsendet.

Frågan om den närmare utformningen av den vidgade rätten till flyttningsersättning

har berörts endast i ett fåtal yttranden. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län framhåller, att den differentiering av samma slags tjänster

på liera lönegrader, som gäller i fråga om såväl prästtjänster som högre

polistjänster, är så likartad, att anledning saknas att i flyttningsersättningshänseende

ge assistent- och kommissarietjänster vid polisväsendet en förmånligare

ställning, än vad som gäller för komminister- resp. kyrkoherdetjänster.

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot utredningsmannens

förslag, att rätten till flyttningsersättning ej skall gälla vid befordran inom

reglerad befordringsgång. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill i detta hänseende

begränsa rätten utöver vad utredningsmannen föreslagit. Länsstyrelsen

framhåller nämligen, att befordran till tjänst som förste poliskonstapel

som regel sker enligt grunder, som nära överensstämmer med de för reglerad

befordringsgång tillämpliga. De arbetsuppgifter, som åvilar en poliskonstapel

i lönegraden Ca eller Ce 15 och en förste poliskonstapel i lönegraden

Ca eller Ce 17, är i allmänhet enahanda. Med hänsyn därtill anser

länsstyrelsen, att rätt till flyttningsersättning ej bör föreligga vid befordran

till tjänst som förste poliskonstapel. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

å andra sidan, att den — i motsats till utredningsmannen — hyser den

uppfattningen, att polisväsendets effektivitet, särskilt å landsbygden, skulle

påverkas fördelaktigt, om flyttning till tjänster i Ca 15 underlättades genom

införande av rätt till flyttningsersättning. Jämväl landsfogden i Uppsala län

förordar införande av en dylik rätt och framhåller, att det vid tillsättande

av nya tjänster i lönegraden Ca 15, vilkas innehavare är avsedda alt kommenderas

till statspolisavdelning, är av betydelse för en mera allsidig rekrytering

till statspolisen, att sökande kan erhållas bland polismän inom det

område, som betjänas av statspolisen. En större växelverkan mellan stad

och landsbygd måste, även då det gäller tillsättande av tjänster i lönegraden

Ca 15, anses vara till fördel för polisväsendets effektivitet inom ett län. TCO

gör gällande, att polismän — liksom statstjänstemän i allmänhet — inte

utan starka personliga skäl söker en ordinarie tjänst i samma lönegrad som

den innehavda extra ordinarie tjänsten, om befordran till den ordinarie

tjänsten medför byte av bostadsort. Flyttningsersättning bör därför utgå vid

befordran till tjänst i lönegraden Ca 15.

Utredningsmannens förslag, att flyttningsersättning ej skall utgå i samband

med till- eller frånträdande av förordnande, berörs endast av TCO,

som ej vill motsätta sig förslaget på denna punkt men som anser, att det ej

är lämpligt eller ens från statens synpunkt försvarbart att ange den minsta

tid ett förordnande skall uppehållas för att särskilda skäl skall kunna åberopas

för erhållande av flyttningsersättning. Det kan nämligen väl tänkas,

att det även vid förordnande omfattande kortare tid än den av utredningsmannen

angivna blir billigare att betala flyttningsersättning än att utbetala

traktamenten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner — med hänsyn till polistjänstens

speciella karaktär -— den av utredningsmannen föreslagna rätten för vissa

polismän att erhålla resekoslnadsersättning och traktamente i samband

med flyttning böra utsträckas att gälla alla polismän oavsett lönegrad. Enligt

länsstyrelsens mening bör kostnaderna härför helt åvila statsverket.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att meningen torde vara, att

länsstyrelserna skall handha granskning och utbetalning av de av utredningsmannen

föreslagna reseersättningarna, ehuru något bestämt uttalande

därom ej gjorts i promemorian. Länsstyrelsen anser vidare, att det genom

hänvisningen till allmänna resereglementet framgår, alt denna ersättning

skall utgå helt av statsmedel och utan tillämpning av 5 § förenämnda

kungörelse 1954: 463.

I anslutning till utredningsmannens uttalande om begreppet stationeringsort

anför statskontoret, att sagda begrepp synes böra definieras i författningstexten.

Begreppet förekommer redan nu i olika bestämmelser i

Pir utan att i reglementet sägs, hur stationeringsorten skall bestämmas.

Däremot finns i polislagen föreskrifter rörande bestämmandet av bostadsorten

för befattningshavare vid polisväsendet. Eftersom även bostadsorten

torde ldi av betydelse vid fastställandet av flyttningsersättning, torde det

emellertid enligt ämbetsverkets mening bli nödvändigt att för vinnande av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

klarhet och överskådlighet sammanföra stadgandena om stationeringsort

och bostadsort i Pir. Även riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Örebro län

och polisväsendets organisationsnämnd anser att föreskrifter om stationeringsort

bör införas. Enligt organisationsnämndens uppfattning bör vidare

skillnaden mellan stationeringsort och bostadsort i de för polispersonalen

gällande författningarna markeras. Organisationsnämnden berör även utredningsmannens

uttalande om vad som bör anses såsom stationeringsort.

Enligt nämndens uppfattning bör detta uttalande kompletteras så att det

omfattar jämväl de fall, där poliskår endast till viss del är centraliserad

eller består av flera centraliserade delar, varvid med stationeringsort bör

förstås den ort, till vilken den centraliserade del av poliskåren, varom i visst

tall är fråga, är förlagd. Med centraliserad poliskår (centraliserad del av

poliskår) avser organisationsnämnden därvid polisstyrka om minst två man,

vilka har gemensam(ma) tjänstelokal(er), som tillhandahålles och inredes

av polisdistriktet.

Huvudparten av remissinstanserna biträder utredningsmannens förslag,

att kostnaderna för den föreslagna reformen helt skall bestridas av statsverket.

Några myndigheter har emellertid en motsatt uppfattning. Statskontoret

anser för sin del, att tillräckliga skäl ej anförts för att staten skall

betala kostnaderna för flyttning i samband med befordran, medan motsvarande

kostnader i samband med tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt

enligt utredningsmannens förslag skall täckas på samma sätt som övriga

kontanta avlöningsförmåner. Enligt ämbetsverkets mening bör den för sistnämnda

fall avsedda ordningen gälla även vid flyttning i samband med befordran

och enhetliga grunder således tillämpas. Statskontorets uppfattning

i denna fråga delas helt av riksräkenskapsverket, som även anser, att det

administrativa förfarande, som i promemorian föreslagits beträffande ärenden

angående ersättning vid tvångsförflyttning, bör tillämpas i samtliga

ärenden angående flyttningsersättning. Uttalanden av innebörd, att staten bör

bidraga till flyttningskostnaderna på samma sätt som till övriga kontanta

avlöningsförmåner, har gjorts av länsstyrelserna i Skaraborgs, Västerbottens

och Norrbottens län. Å andra sidan är enligt länsstyrelsen i Jämtlands län

och polismästaren i Malmö en ovillkorlig förutsättning för förslagets genomförande,

att staten betalar hela kostnaden.

Mot förslaget i den del det avser det administrativa förfarandet i ärenden

angående flyttningsersättning reses inga invändningar, bortsett från

riksräkenskapsverkets här förut återgivna uttalande.

Ur remissvaren må härutöver följande synpunkter återges. Polismästaren

i Göteborg har ingen erinran mot förslaget, därest fråga allenast är om

befordran från en tjänstegrad enligt polisreglementet till annan, högre

tjänstegrad. Han anser emellertid, att utredningsmannen ej anfört skäl för

införande av rätt till flyttningsersättning jämväl vid den något oegentliga

iorm av betordran, som föreligger vid uppflytlning i högre lönegrad inom

samma tjänstegrad. Vidare anföres att ett genomförande av förslaget —

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1057

även om det skulle komma att begränsas till flyttningar vid befordran mellan

tjänstegrader — kan förutses komma att avsevärt öka antalet ansökningar

från mindre polisdistrikt till tjänster i de större eller största distrikten.

Med hänsyn till i samband härmed uppkommande meritvärderingsproblem

finner polismästaren det synnerligen påkallat, att centrala anvisningar

meddelas för åstadkommande av en enhetlig tillämpning polisdistrikten

emellan vid behandlingen av ifrågavarande befordringsärenden.

Även TCO för frågan om befordran mellan tjänster i olika tjänstegrader

på tal och ifrågasätter om ej skäl till avvikelse från utredningsmannens förslag

föreligger i detta avseende. Det framhålles bl. a., att förste poliskonstapel

i lönegraden Ca 17 kan erhålla befordran till kriminal- eller polisassistenttjänst

i samma lönegrad men i en högre tjänsteställning, eftersom

assistenttjänsterna är förmanstjänster. Centralorganisationen vill förorda,

att frågan om rätt till flyttningsersättning vid befordran från lägre till högre

tjänstegrad inom samma lönegrad blir föremål för bedömning främst

med hänsyn till polisväsendets effektivitet.

I yttrandena från statspolisintendenten, polismästaren i Stockholm, landsfogden

i Norrbottens län och Föreningen Sveriges stadsfiskaler göres uttalanden

av innebörd, att skälen för införande av rätt till flyttningsersättning

vid befordran för polispersonal, å vilken Pir är tillämpligt, i lika hög

grad gäller för den högre polispersonalen, såsom polismästare, stadsfiskaler

och kommunalanställda polisintendenter m. fl., vilka ej avlönas enligt Pir.

Det göres också gällande, att flyttningsersättning bör utgå jämväl i sådana

fall, då statlig befattningshavare övergår till kommunalt avlönad högre

befattning inom poliskarriären och tvärtom.

Utredningsmannens uttalande angående tjänsteförbindelser får instämmanden

från länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län, landsfogden i

Kopparbergs län samt TCO. Svenska stadsförbundet framhåller bl. a., att

ifrågavarande förbindelser grundar sig på 28 § med tillhörande protokollsanteckning

i 1945 års normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare,

varom överenskommelse träffades även med Svenska polisförbundet

och vilket reglemente var tillämpligt på polispersonalen intill den

1 juli 1954, då Pir trädde i kraft.

Departementschefen

Såsom inledningsvis nämnts äger ordinarie eller extra ordinarie polisman,

som förflyttas på grund av indragning av polistjänst eller eljest utan

egen ansökan eller därom uttryckt önskan, f. n. åtnjuta ersättning för flyttningskostnad

enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder, varjämte Kungl.

Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t därtill bemyndigar, äger medge,

alt dylik ersättning må utgå till annan polisman eller under andra förutsättningar

än nu sagts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

Det nu framlagda förslaget innebär sådan ändring av 17 § 3 mom. Pir,

att polispersonalen får rätt till flyttningsersättning även vid flyttning i samband

med befordran, d. v. s. efter samma grunder som gäller för statstjänstemän,

dock med vissa begränsningar. Sålunda föreslås rätt till flyttningsersättning

skola införas endast i fråga om flyttning i samband med befordran

till tjänst i 17 eller högre lönegrad (fr. o. in. den 1 juli 1957 lönegrad

A 12 eller högre lönegrad), varjämte flyttning i samband med till- eller

frånträdande av förordnande å högre tjänst ej skall grunda dylik rätt.

När rätt till flyttningsersättning vid befordran för statstjänstemännen

infördes år 1919, motiverades detta med det statliga arbetsgivarintresset

av att dugande tjänstemän ej skulle av ekonomiska hänsyn avhålla sig från

att söka befattningar och förordnanden. Införandet av denna rätt skulle

göra det möjligt för flera tjänstemän än tidigare att söka ledigblivande

högre tjänster, och förutsättningarna för att till dylika tjänster förvärva

väl kvalificerade tjänstemän skulle öka. Även om polisväsendet huvudsakligen

är en kommunal angelägenhet såtillvida, att flertalet polismän är kommunalanställda,

har emellertid såsom utredningsmannen framhåller, staten

sedan lång tid tillbaka genom konkreta åtgärder för polisverksamhetens

effektivisering visat ett stort intresse för polisväsendets organisation

och rätta funktion. Mot bakgrunden av den betydelse en effektiv polisorganisation

har för samhället, finner jag i likhet med utredningsmannen det

vara motiverat, att staten genom införande av rätt till flyttningsersättning

vid befordran underlättar för dugande polismän att söka högre tjänster.

En sådan utvidgning av rätten till flyttningsersättning för polispersonalen

bör enligt min mening genomföras redan nu. Jag kan sålunda ej dela statskontorets

uppfattning, att ställningstagandet i denna fråga bör uppskjutas

i anledning av den av riksdagen begärda utredningen om polisväsendets organisation.

Av det hittills sagda framgår att det framför allt är det allmänna statsintresset

för polisväsendets effektivitet, som utgör grunden för förslaget om

en utvidgning av polispersonalens rätt till flyttningsersättning. Med hänsyn

härtill finner jag det naturligt, att bestämmelserna ges i princip samma innehåll

som de för statstjänstemännen gällande bestämmelserna i Saar. I analogi

med sistnämnda bestämmelser bör sålunda polisman ej tillerkännas

rätt till flyttningsersättning vid befordran inom reglerad befordringsgång.

Polisman befordras i normala fall automatiskt upp till lönegraden Ce 15

(fr. o. m. den 1 juli 1957 Ae 10), varför man här med fog kan tala om en

reglerad befordringsgång. Utredningsmannens förslag, att rätt till flyttningsersättning

ej heller bör införas vid flyttning i samband med befordran till

tjänst i lönegraden Ca 15 (Ao 10), finner jag mig också kunna godtaga.

Det allmännas omsorg om polisväsendet torde ej motivera, att dylik rätt

införes i sist avsedda fall, eftersom flyttningar till tjänster i nämnda lönegrad

ej nämnvärt torde kunna påverka polisväsendets effektivitet. Jag vill

vidare framhålla, att en dylik begränsning torde vara ägnad att motverka

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

den nackdel för polisdistrikten, som ligger i den ökade risken att förlora

polismän med god lokal- och personkännedom. Så länge rekryteringen upp

till Ca 15 (Ao 10) huvudsakligen sker inom den egna poliskåren, torde

dylika polismän alltid finnas tillgängliga inom distriktet.

‘ Jag finner mig ej kunna biträda, vad polismästaren i Göteborg anfört om

att rätt till flyttningsersättning vid befordran bör föreligga endast vid befordran

från en tjänstegrad enligt polisreglementet till högre sådan tjanstegrad

och ej heller TCO:s uppfattning att dylik rätt bör föreligga även vid

befordran från lägre till högre tjänstegrad inom samma lönegrad.

Jag förordar vidare förslaget om att rätten till flyttningsersättning ej

skall gälla i samband med till- eller frånträdande av förordnanden, eftersom

polisväsendets effektivitet ej torde kunna i nämnvärd utsträckning påverkas

av en dylik rätt. Såsom utredningsmannen framhåller har Kungl.

Maj :t eller myndighet, som erhållit bemyndigande därtill, möjlighet att

göra undantag från huvudregelns om särskilda omständigheter föranleder

detta. Någon ändring härutinnan ifrågasättes ej i förevarande sammanhang.

Utredningsmannens förslag om införande av rätt till resekostnadsersättning

och traktamente med tillämpning av bestämmelserna i allmänna resereglementet

vid resa i anledning av flyttning för annan polisman än ordinarie

eller extra ordinarie föranleder ingen erinran från min sida. Den sålunda

föreslagna rätten är helt analog med vad som gäller enligt Saar. Det

finns enligt min mening ingen anledning att i detta avseende ställa polismännen

i ett sämre läge än statstjänstemännen. Å andra sidan finner jag

ej anledning föreligga att utsträcka denna rätt på det sätt, som föreslagits

av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Vad vissa remissmyndigheter anfört angående preciserande av begreppet

stationeringsort, finner jag törtjäna beaktande. Detta torde böra göras genom

att det av utredningsmannen i promemorian gjorda uttalandet om stationeringsort

— med beaktande jämväl av vad polisväsendets organisationsnämnd

i sitt remissyttrande därom anfört — införes i tilläggsbestämmelserna

till Pir i form av anvisningar till bestämmelserna om rätt till ersättning

för flyttningskostnad.

Vad beträffar bestridandet av kostnaderna för flyttningsersättning vid befordran

för polispersonalen vill jag, med instämmande i vad utredningsmannen

därom anfört, understryka, att det huvudsakliga motivet för en utvidgning

av rätten till flyttningsersättning är det allmänna statsintresset

av att polisväsendet arbetar så effektivt som möjligt. Av de båda kommunförbundens

uttalanden framgår vidare, att kommunerna i och för sig ej

har något intresse av den föreslagna utvidgningen. Det symes därför mindre

lämpligt att helt lägga kostnaderna på kommunerna. Ett system med

statsbidrag enligt samma grunder som beträffande övriga kontanta avlöningsförmåner

vore i och för sig tänkbart, men jag finner även detta otillfredsställande.

Det må framhållas, att ett stort antal städer cj åtnjuter nå
-

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957

got statsbidrag till polispersonalens avlöningskostnader — utom såvitt gäller

statspolispersonal — medan landskommunerna uppbär statsbidrag med

50 procent av avlöningskostnaderna för ordinarie polismän. Ett statsbidragssystem

skulle därför medföra, att en huvudsakligen av ett statligt intresse

motiverad utvidgning av rätten till flyttningsersättning skulle i ekonomiskt

avseende ge ett ojämnt utfall kommunerna emellan. Jag finner mig

därför böra förorda, att nu ifrågavarande kostnader helt skall stanna på

statsverket. Vissa av utredningsmannen verkställda undersökningar ger,

såsom tidigare nämnts, vid handen, att det torde komma att röra sig om förhållandevis

små belopp.

Vad utredningsmannen anfört i fråga om bestridandet av kostnaderna

för flyttningsersättning vid tvångsförflyttning inom ett polisdistrikt liksom

hans törslag i fråga om det administrativa förfarandet i ärenden angående

llyttningsersättning till polismän, har ej givit mig anledning till erinran.

De av utredningsmannen föreslagna resekostnadsersättningarna och traktamentena

till polismän, som ej äger åtnjuta flyttningsersättning i egentlig

mening, torde liksom flyttningskostnaderna böra bestridas av statsverket.

Ärenden rörande ersättningar av nu avsett slag torde vidare böra handläggas

på samma sätt som föreslagits i fråga om ärenden angående flyttningsersättning.

De av förslaget föranledda kostnaderna för flyttningsersättning vid befordran

ävensom för resekostnadsersättning och traktamente i vissa fall bör

bestridas från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet m. m. Samma bör

galla beträffande kostnaderna för av Kungl. Maj :t i särskild ordning medgivna

flyttningsersättningar, i den mån kostnaderna skall bestridas av statsmedel.

De förutsebara kostnaderna för budgetåret 1957/58 torde rymmas

inom angivna anslag.

Med anledning av utredningsmannens uttalande rörande de inom polisväsendet

förekommande tjänsteförbindelserna vill jag framhålla, att dylika

förbindelser ej kunnat tillkomma efter Plrrs ikraftträdande den 1 juli 1954.

Eftersom de i regel löper på fem år, kan den återstående giltighetstiden nu

högst uppgå till omkring två år. Den förut nämnda olägenheten med angivna

förbindelser är sålunda relativt begränsad och synes icke påkalla några särskilda

åtgärder.

Vad i övrigt framkommit under remissbehandlingen har ej givit anledning

till uttalanden eller förslag från min sida.

Lydelsen av Pir har ej fastställts av riksdagen. Kungl. Maj :t torde böra

utverka riksdagens bemyndigande att vidtaga ändring i 17 § 3 mom. Pir

i huvudsaklig överensstämmelse med det förut anförda, övriga i anslutning

härtill erforderliga författningsändringar torde senare få anmälas för Kungl

Maj :t. 8 ''

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

19

III. Ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall

Jämlikt 37 § 1 mom. Saar utgår enligt bestämmelser, som meddelas av

Kungl. Maj .t med stöd av riksdagens beslut, avlöningsförstärkningar och

befattningsarvoden in. in. Sådana bestämmelser har meddelats i tilläggsbestämmelserna

till Saar. Enligt bilaga D, avd. II B, till dessa bestämmelser

utgår i vissa angivna fall särskild ersättning för vecka räknat till tjänstemän

vid bl. a. statens järnvägar och statens vattenfallsverk vid fullgörande

av s. k. beredskapstjänst. Enligt avd. III D i nyssnämnda bilaga utgår

liknande beredskapsersättningar till tjänstemän vid försvaret i vissa fall.

I skrivelse den 24 januari 1956 har marinförvaltningen hemställt, att ersättning

för fullgörande av beredskapstjänst måtte få utgå dels till arbetsledare

eller tekniker vid örlogsvarvets i Göteborg elektriska verkstäder och

kraftcentral på sätt från och med år 1952 medgivits beträffande motsvarande

personal vid de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona,

dels ock till arbetschef eller ingenjör, som vid örlogsvarvet i Karlskrona

fullgör driftteknisk beredskapstjänst. Ersättningarna föreslås skola

utgå med samma belopp, som medgivits beträffande förut angivna personal

vid de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona och som

gäller även för bl. a. viss personal inom vattenfallsverket, eller med f. n.

högst 66 kronor per vecka. Kostnaderna föreslås skola bestridas med anlitande

av respektive verkstäders driftmedel.

Såvitt framställningen avser personal vid de elektriska anläggningarna vid

örlogsvarvet i Göteborg, åberopar marinförvaltningen, att betingelserna för

den beredskapstjänst, som åvilar angivna personal, synes fullt likvärdiga

med dem, som motiverat den beredskapstjänst, för vilken ersättning utgår

vid örlogsvarvet i Karlskrona.

I fråga om ersättning för den drifttekniska beredskapstjänsten vid örlogsvarvet

i Karlskrona erinrar marinförvaltningen om en tidigare framställning

i ämnet den 27 juni 1950, vilken i denna del icke föranledde någon

Kungl. Maj :ts åtgärd (prop. 1952:204, s. 53 f). Angivna beredskapstjänst

anses enligt ämbetsverket alltjämt vara nödvändig i den omfattning, som

angavs i den tidigare ingivna framställningen.

Försvarets civilförvaltning bar i avgivet utlåtande i ärendet tillstyrkt bifall

till framställningen i vad denna avser ersättning för beredskapstjänst vid

de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Göteborg. Såvitt gäller den

drifttekniska beredskapstjänsten vid örlogsvarvet i Karlskrona finner ämbetsverket

skäligt att den berörda personalen medgives ersättning och har

därför intet att erinra mot bifall till framställningen i denna del.

I skrivelse den 26 januari 1956 har matematikmaskinnämnden gjort framställning

om bemyndigande att utbetala 200 kronor i veckan till vid nämnden

anställda tekniker, vilka i samband med driften av elektronrörsmaskinen

Besk ålagts viss bcrcdskapstjänstgöring. Såsom motivering åberopas,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

att maskinfel i regel icke kan avhjälpas av den med driften sysselsatta personalen

ensam utan kräver tillkallande av sakkunnig ingenjörspersonal. Under

ordinarie arbetstid finns sådan personal tillstädes på arbetsplatsen.

Däremot bär särskilda åtgärder måst vidtagas för att hålla sakkunnig personal

snabbt tillgänglig för undanröjande av störningar i driften efter den

ordinarie arbetstidens slut. Sålunda bar sedan den 1 juli 1955 sju befattningshavare

hos nämnden ålagts beredskapstjänst i hemmet en vecka i taget.

Nämnden anser skäligt, att befattningshavare, som fullgör dylik beredskapstjänst,

får uppbära särskild ersättning härför. Nämnden tillägger,

att ordnad beredskapstjänstgöring av nämnda art är en av förutsättningarna

för högsta produktivitet vid driften av Besk.

Över nämndens skrivelse har yttranden avgivits av statskontoret och statens

lönenämnd. Statskontoret erinrar om att likartad tjänstgöring, för vilken

särskilt arvode utgår, förekommer vid bl. a. de affärsdrivande verken.

Enligt ämbetsverkets mening synes därför icke något vara att erinra mot

att matematikmaskinnämndens tjänstemän beredes motsvarande förmåner.

Ej heller lönenämnden vill motsätta sig, att ersättning för bestridande av

beredskapstjänstgöring får utgå till den i matematikmaskinnämndens framställning

åsyftade personalen. Båda de hörda instanserna förutsätter, att

grunderna för ersättningarnas bestämmande utformas i anslutning till de,

som gäller för liknande ersättningar vid bl. a. statens vattenfallsverk.

Genom skrivelse den 14 november 1955 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

underställt Kungl. Maj :ts prövning fråga om ersättning till vågmästare

med eget vägmästarområde för jourtjänstgöring i enlighet med en härom

samma dag träffad överenskommelse mellan ämbetsverket och TCO.

Här avsedd jourtjänstgöring skall åvila vågmästare och biträdande vågmästare

(annan personal i arbetsledande ställning). I fråga om sist angivna

personalkategorier äger styrelsen själv besluta om utgivande av ersättning.

Jour t jänstgöring skall enligt överenskommelsen tillämpas dels från den

tidpunkt under hösten, da risk för halka föreligger, till dess svårigheterna

å vägarna på grund av tjällossningen i huvudsak övervunnits, dels ock under

övrig tid av året under lördags- och söndagsdygn. Jourhavande skall

städse vara anträffbar per telefon och skall välja sin uppehållsort så, att

han kan nå tjänstestället inom högst en halv timme. Genom överenskommelsen

har den för vägmästarna redan tidigare föreliggande beredskapsskyldigheten

preciserats.

Över framställningen har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret

och statens lönenämnd. Båda remissmyndigheterna berör härvid frågan

om sambandet mellan vägmästarnas arbetsförhållanden och den löneställning,

som tillerkänts dem genom 1952 års tjänsteförteckningsrevision.

Statens lönenämnd finner det på grundval av de föreliggande uppgifterna

undandra sig nämndens bedömande, huruvida vägmästarnas arbetsförhållanden

genom överenskommelsen så förändrats, att skäl kan föreligga för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

särskild ersättning utöver den med hänsyn till tidigare skyldigheter bestämda

lönen. Ej heller statskontoret anser framställningen giva tillräckligt underlag

för bedömande av ersättningsfrågan.

Efter remissbehandlingens avslutande har ytterligare undersökningar och

överväganden i ärendet förekommit, därvid särskild uppmärksamhet ägnats

frågan om den inverkan de senare årens ökade trafikintensitet på vägarna

haft i fråga om arbetsuppgifterna för den för vägunderhållet inom vägdistrikten

direkt ansvariga personalen.

överläggningar i ärendet har härefter förts med TCO. Dessa har den 14

mars 1957 lett till en överenskommelse, under förutsättning av Kungl. Maj :ts

och riksdagens godkännande, av följande lydelse.

Till vågmästare i lönegrad 20 (A 14) vid väg- och vattenbyggnadsverket

skall — i samband med genomförande av jourtjänst enligt bilaga till förhandlingsprotokoll

den 14 november 1955 mellan, å ena sidan, väg- och yattenbyggnadsstyrelsen

och, å andra sidan, Tjänstemännens centralorganisation

— från och med den 1 april 1957 tills vidare utgå ersättning för jourtjänstgöring

med högst 52 kronor per vecka enligt de närmare bestämmelser,

som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda beräkningar

kan kostnaderna för här ifrågavarande ersättningar under budgetåret 1957/

58 uppskattas till omkring 300 000 kronor. För andra kvartalet 1957 beräknas

kostnaderna uppgå till ca 70 000 kronor. Kostnaderna i fråga kommer att

belasta den under vägförvaltningarnas avlöningsanslag upptagna obetecknade

anslagsposten: Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. I båda

fallen tillkommer kostnaderna för motsvarande ersättningar till biträdande

vågmästare, vilka kostnader belastar sakanslag.

Departementschefen

Jag finner mig kunna förorda, att beredskapsersättning medgives utgå i

de fall, som avses i marinförvaltningens och matematikmaskinnämndens

framställningar. Såvitt gäller den drifttekniska beredskapstjänsten vid Karlskrona

örlogsvarv har jag härvid tagit hänsyn till att särskilt behov av dylik

beredskapstjänst synes föreligga just vid detta örlogsvarv. Ersättningarna

bör bestämmas att utgå efter samma grunder som vid bl. a. statens vattenfallsverk

och de elektriska anläggningarna vid örlogsvarvet i Karlskrona.

Ersättningarna torde böra utgå fr. o. in. den 1 juli 1957.

Jämväl den överenskommelse, som träffats beträffande ersättning för

jourtjänstgöring till vissa vågmästare vid väg- och vattenbyggnadsverket,

finner jag mig, efter att ha tagit del av den kompletterande utredningen i

ärendet, kunna biträda. Ersättning med högst 52 kronor per vecka torde

alltså böra medgivas utgå räknat fr. o. in. den 1 april 1957, i den mån avsedd

jourtjänstgöring då kommer till stånd.

Särskilda problem i anslagshänseende torde i vad gäller förut föreslagna

ersättningar uppkomma allenast såvitt avser ersättning för jourtjänstgöring

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

till vågmästare. Behov av anslagsöverskridande i fråga om förenämnda anslagspost

till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal kan förutses föreligga

för innevarande budgetår med hänsyn till kostnader under andra

kvartalet 1957 och för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj:t torde böra utverka riksdagens bemyndigande att meddela

bestämmelser om utgivande av förenämnda ersättningar i huvudsaklig överensstämmelse

med det anförda. Vidare torde bemyndigande böra inhämtas

att för budgetåren 1956/57 och 1957/58 medge de överskridanden av den

under sjätte huvudtiteln i avlöningsstaten för vägförvaltningarna upptagna

anslagsposten till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, som kan

föranledas av vad förut föreslagits.

IV. Befrielse från viss återbetalningsskyldighet

Genom prop. 1946: 375 beredde Kungl. Maj:t riksdagen tillfälle att avgiva

yttrande beträffande riktlinjerna för Kungl. Maj :ts prövning av frågor om

befrielse från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som felaktigt

utbetalats i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser.

Riksdagen uttalade med anledning därav i skrivelse den 19 december

1946, nr 565, att det av praktiska skäl syntes erforderligt, att Kungl.

Maj :t hade en viss befogenhet att efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall utan riksdagens hörande fatta beslut om befrielse från

sådan återbetalningsskyldighet, dock att ärenden avseende ett belopp överstigande

5 000 kronor borde underställas riksdagen.

Jag torde nu fa anmäla fem till Kungl. Maj :t ingivna ansökningar, vilka

Kungl. Maj :t ej synes ha befogenhet att pröva med stöd av förenämnda

riksdagsuttalande. I ansökningarna hemställes, att Kungl. Maj :t måtte låta

bero vid vissa till tjänstemän hos statens jordbruksnämnd felaktigt gjorda

utbetalningar av resekostnadsersättningar och traktamenten.

Vid granskning av statens jordbruksnämnds räkenskaper för tiden den

1 juli 195O* den 31 december 1952 framställde riksräkenskapsverkets revision

anmärkningar mot vissa tjänstemän hos nämnden för felaktiga utbetalningar

av resekostnadsersättningar och traktamenten till fem kontrollanter

hos nämnden. Genom utslag den 26 juni 1953 har riksräkenskapsverket

med gillande av anmärkningarna förpliktat ledamoten av statens jordbruksnämnd

O. W. Olsson, byråcheferna N. Tolstoy och G. Hulting, t. f. byråcheferna

A. Ribbing och P. Ekström, kamreraren S. Frantzich och t. f. kamreraren

T. Seglert att — envar av dem Öppet lämnat att hos vederbörande söka

sitt åter efter befogenhet — ersätta statsverket för mycket utgivna resekostnadsersättningar

och traktamenten till kontrollanterna F. Amundson, G.

Frick, L. Lagerberg, W. Nytorp och E. Steen med tillhopa 9 397 kronor 04 öre.

Av sagda belopp har utbetalats 777 kronor 85 öre till Amundson, 1 313 kronor

20 öre till Frick, 5 374 kronor 80 öre till Lagerberg, 1 464 kronor 94 öre till

Nytorp och 466 kronor 25 öre till Steen. Ersättningsskyldigheten emot stats
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

verket fördelar sig primärt på följande sätt: Olsson 3 371 kronor 09 öre,

Tolstoy 242 kronor 66 öre, Hulting 308 kronor 90 öre, Ekström 58 kronor 20

öre, Ribbing 717 kronor 68 öre, Frantzich 3 596 kronor 45 öre och Seglert

1 102 kronor 06 öre.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a., att de fem kontrollanterna under

ifrågavarande tidsperiod varit bosatta i respektive Göteborg, Jönköping,

Järna, Vetlanda och Göteborg men åtnjutit lön enligt ortsgrupp 5, att de

belopp, varom här är fråga, utgjort dels traktamenten vid tjänstgöring i

Stockholm och dels resekostnadsersättningar och traktamenten för resor

mellan bostadsorterna och Stockholm, att de ifrågavarande tjänstemännen

jämlikt bestämmelserna i 1929 års allmänna resereglemente ej varit berättigade

att åtnjuta nämnda förmåner, att riksräkenskapsverkets revision därför

anmärkt de utbetalade beloppen till ersättande av de tjänstemän, som

underskrivit respektive kontrasignerat anordningarna av sagda belopp, samt

att sistnämnda tjänstemäns hos kammarrätten anförda besvär ej medfört

någon ändring i riksräkenskapsverkets förenämnda utslag av den 26 juni

1953.

I fem särskilda framställningar, vilka med tillstyrkande överlämnats av

statens jordbruksnämnd den 2 augusti 1955, har kontrollanterna Amundson,

Frick, Lagerberg, Nytorp och Steen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

låta vid ifrågavarande felaktiga utbetalningar bero. I samtliga ansökningar

upplyses av vederbörande kontrollant dels att han ej kan fullgöra den återbetalningsskyldighet,

som regressvis kan komma att åläggas honom, utan

att upptaga lån eller utan stor försakelse, dels ock att han varit i god tro

beträffande utbetalningarnas riktighet. Vidare är upplyst, att Nytorp och

Steen numera avgått med pension samt att jämväl Amundson uppnått pensionsåldern

men kommer att kvarstå i tjänst mot arvode till utgången av

innevarande år.

Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande den 7 oktober 1955 förklarat

sig med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter icke vilja

motsätta sig bifall till framställningarna.

Statskontoret har i utlåtande den 30 januari 1956 anfört i huvudsak följande.

Vid omändringen fr. o. m. den 1 juli 1950 av statens livsmedelskommission,

där fyra av ifrågavarande kontrollanter varit anställda, inplacerades

dessa befattningshavare i lönegrader och löneklasser å statens löneplansförordning.

Fr. o. in. den 1 oktober 1948 hade deras månadslöner bestämts till

853 kronor, vilket då motsvarade månadslön efter löneklass 22 och ortsgrupp

5 å löneplan nr 1 i sagda förordning. I samband med jordbruksnämndens

tillkomst beslöts, att deras löner skulle utgå efter förenämnda löneklass och

ortsgrupp. Det synes antagligt, alt det varit åsyftat, att dessa tjänstemän,

som var bosatta å orter, som ej tillhörde ortsgrupp 5, skulle bibehållas vid

tidigare löneförmåner. Däri ingick rätt till resckoslnadsersättning och traktamente

vid resa i tjänsteärende från bostadsorten till Stockholm och åter.

Beslutet, att lönerna skulle utgå efter ortsgrupp 5, fick, såsom riksräkenskapsverket

och kammarrätten fastslagit, indirekt till följd, att kontrollanterna

måste anses vara stationerade i Stockholm. Härigenom bortföll på

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957

grund av bestämmelser i 1929 års allmänna resereglemente möjligheten

att författningsenligt tillerkänna dem ersättningar för kostnader i samband

med förrättningar i Stockholm. Denna konsekvens torde ej ha varit

förutsedd och har ej uppmärksammats av nämnden.

I anslutning härtill finner statskontoret, att vissa skäl talar för efterskänkande

av återbetalningsskyldigheten i vart fall för de fyra kontrollanter,

som varit anställda i livsmedelskommissionen. Med hänsyn till den restriktivitet

vid prövning av frågor om befrielse från återbetalningsskyldighet,

som anbefallts av riksdagen och som iakttagits av Kungl. Maj :t, anser

sig statskontoret emellertid svårligen kunna tillstyrka bifall till ansökningarna.

Därest desamma likväl anses böra vinna tillmötesgående, torde

härtill krävas riksdagens medverkan.

Departementschefen

För egen del finner jag det uppenbart, att ifrågavarande kontrollanter

varit i god tro beträffande utbetalningarnas riktighet, framför allt i betraktande

av vad statskontoret anfört därom, att deras lönesättning efter ortsgrupp

5 synes ha åsyftat att tillförsäkra dem samma månadslöner, som de

uppburit före jordbruksnämndens tillkomst. Med hänsyn dels härtill och

dels till vad sökandena anfört om svårigheterna att fullgöra den återbetalningsskyldighet,

som regressvis kan komma att åläggas dem, finner jag

det riktigt att vid ifrågavarande felaktiga utbetalningar får bero. Kungl.

Maj :t torde böra inhämta riksdagens bemyndigande att bifalla ifrågavarande

ansökningar.

V. Översyn av grunderna för den s. k. bilkalkylen

Inledning

I prop. 1951:19 förelädes riksdagen till antagande ett förslag om vissa

ändringar i det då gällande allmänna resereglementet. De föreslagna ändringarna

innebar bl. a., att ersättning för resa med egen bil skulle utgå enligt

bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj :t. Föredragande departementschefen

anförde, att — sedan riksdagen meddelat beslut rörande de föreslagna

reglementsändringarna — det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att utfärda de avsedda ersättningsbestämmelserna. För att riksdagen skulle

bli i tillfälle att få kännedom om hur dessa bestämmelser enligt departementschefens

mening borde närmare utformas, lämnades i propositionen

— i anslutning till ett av statens sakrevision framlagt förslag — en redogörelse

härför.

Angivna redogörelse berörde väsentligen följande särskilda frågor, nämligen

fördelningen mellan staten och den enskilde av fasta och rörliga bilkostnader,

förhöjning av kilometerersättningen för resor i de nordligaste

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

länen, särskild ersättning för medresande förrättningsman samt ersättning

i vissa fall för medförd utrustning. Beträffande det närmare innehållet i

redogörelsen torde jag få hänvisa till angivna proposition (s. 24 och 25).

De av departementschefen förordade riktlinjerna lämnades utan erinran

av riksdagen och lades till grund för utfärdade bestämmelser i ämnet (SFS

1951: 131, numera SFS 1952: 780 med däri senast genom SFS 1956: 297 vidtagna

ändringar).

I skrivelse den 30 september 1954 har Sveriges akademikers centralorganisation

hemställt, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om de fasta

kostnadernas skäliga fördelning. Vidare har TCO och Statstjänarkarteilen

i gemensam skrivelse den 7 december 1955 hemställt om en översyn av bilkalkylen.

Genom beslut den 27 januari 1956 har Kungl. Maj :t med överlämnande

av förenämnda framställningar anbefallt statens sakrevision att undersöka,

huruvida med hänsyn till hittills vunna erfarenheter anledning funnes till

ändringar i grunderna för gällande bilkalkyl, samt att till civildepartementet

inkomma med de förslag, vartill undersökningen kunde ge anledning.

I skrivelse den 7 januari 1957 har sakrevisionen med anledning av förenämnda

uppdrag framlagt förslag till vissa ändringar i grunderna för bilkalkylen,

vilket förslag godkänts av statstjänstemännens fyra huvudorganisationer.

Över det sålunda avlämnade förslaget har utlåtanden avgivits

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, riltsräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen.

Jag torde nu få anmäla sakrevisionens förslag med däröver avgivna utlåtanden

i de delar förslaget innefattar ändring av sådana nu gällande ersättningsgrunder,

för vilka redogörelse lämnats i förenämnda prop.

1951:19.

Sakrevisionens förslag och däröver avgivna utlåtanden

De fasta kostnadernas fördelning. Gällande grunder för fördelningen mellan

staten och den enskilde av de fasta bilkostnaderna (amortering, ränta,

skatt, försäkring och garage) bygger på en procentuell fördelningsmetod.

Sakrevisionen redovisar i sin skrivelse såsom ett alternativ till angivna metod

en på en sambruksprincip grundad fördelning med utgångspunkt från

att bilen användes såväl i tjänsten som privat.

Av sakrevisionens skrivelse framgår, att revisionen vid sina överläggningar

med personalorganisationerna i fråga om de fasta kostnaderna hävdat,

alt en på sambruksprincipen grundad fördelning vore den ur saklig

synpunkt mest tillfredsställande, medan organisationerna ansett den nu tilllämpade

procentuella metoden överlägsen. Enighet har kunnat vinnas ge
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

nom en kompromiss, som innebär ett tillgodoseende av å ena sidan personalorganisationernas

önskemål om en förbättrad ersättning vid kortare

körlängder och å andra sidan det av sakrevisionen gjorda yrkandet om en

ändring i fråga om det nu tillämpade systemet med 100 procents kostnadstäckning

vid längre körlängder. Det förslag, varom enighet sålunda nåtts,

bär följande innebörd.

Vid 500 mils körlängd i tjänsten ersättes 50 % av fasta kostnaden (fk)

vid 1 500 mil Cf. n. 50 % av fk vid 500 mil), vid 1 500 mil 85 % av fk vid

denna körlängd (nu 100 % av samma fk) och vid 3 000 mil 95 % av fk

vid denna körlängd (nu 100 % av samma fk).

Nuvarande ersättningsbelopp och de belopp, som framkommer vid tilllämpning

av förslaget vid den kostnadsnivå, efter vilken förstnämnda belopp

är avvägda, framgår av efterföljande tabell.

Körlängd mil/budgetår

Mindre bil (tjänste- vikt under 1 100 kg)

Större bil (tjänstevikt

om minst 1100 kg)

Ersättning öre/km

''enligt

gällande

grunder

enligt

föreslagna

grunder

enligt

gällande

grunder

enligt

föreslagna

grunder

t. o. m. 500 .........................

34

36

45

49

500—1 500.....................

26

21

35

28

1 500 och däröver ....................

16

17

21

23

De angivna belopp, som framkommer vid en tillämpning av sakrevisionens

förslag, förutsättes kunna komma att redan i år bli föremål för viss

jämkning i anslutning till den årliga översyn av bilkalkylen, med beaktande

av prisläget under första veckan i april, som det åligger statens sakrevision

att verkställa.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att vid de förda överläggningarna

mellan sakrevisionen och personalorganisationerna enighet nåtts om

att förorda, att den årliga översynen begränsas till att gälla prisjusteringar,

medan invägningen av de särskilda kostnadselementen bör bindas för en

tidsperiod av 3 år, räknat tr. o. m. den 1 juli 1957. Det har dock förutsatts

att, om bedömningsunderlaget undergår väsentlig förändring under angivna

period, en möjlighet till omprövning skall hållas öppen.

Remissmyndigheterna har i allmänhet inga erinringar mot sakrevisionens

förslag angående de fasta kostnadernas fördelning, varvid vissa myndigheter

täst avseende vid att förslaget innebär en kompromisslösning, som

lörmått vinna anslutning från personalorganisationerna. Några myndigheter

framhåller, att den av sakrevisionen under överläggningarna med personalorganisationerna

hävdade sambruksprincipen är att föredra framför den

nu tillämpade procentinetoden, vilken i princip förordats av organisationerna.

Sålunda framhåller domänstyrelsen, att det är önskvärt, att nuvarande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

system — ytterst vilande på en mer eller mindre skönsmässig, ofta förhandlingsvägen

erhållen täckningsprocent för fasta kostnader — om möjligt ersättes

med kalkyler, som är grundade på en statistiskt belagd sambruksprincip,

och att därvid hänsyn tas även till vissa i kalkylen f. n. icke ingående element.

Skogsstyrelsen har för sin del ingen erinran att göra, i den mån fråga

är om grundernas tillämpning på sådana reseersättningsfall, där förrättningsmannen

har s. k. bilmedgivande jämlikt 3 § bilersättningskungörelsen.

När det däremot gäller fall, där förrättningsmannen i sitt eget intresse företagit

tjänsteresa med egen bil och sålunda är skyldig att verkställa kostnadsjämförelse,

medför de föreslagna ersättningsgrunderna, att ersättningen i

vissa fall blir olämpligt avvägd.

Mot förslaget om att den årliga översynen av bilkalkylen skall begränsas

till att avse pris justeringar och att invägningen av de särskilda kostnadselementen

skall bindas på 3 år, räknat fr. o. in. den 1 juli 1957, har

ingen av remissmyndigheterna något att erinra.

Tilläggsersättning vid tjänsteresa i de nordligare länen. Enligt gällande

bestämmelser utgår vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

eller Norrbottens län särskild tilläggsersättning med 2 öre per

kilometer under tiden den 1 november—den 30 april och eljest med 1 öre

per kilometer. Sakrevisionens förslag innebär på denna punkt, att den högre

tilläggsersättningen skall utgå under månaderna december—juni. Förslaget

motiveras av att verkningarna av tjällossningen gör sig gällande jämväl

under maj och juni medan däremot vägarnas tillstånd och klimatförhållandena

under november mer sällan skulle motivera en förhöjd tilläggsersättning.

Av de remissmyndigheter, som berört förevarande fråga, har erinringar

anförts endast av följande länsstyrelser. Länsstyrelserna i Jämtlands och

Norrbottens län har ansett den högre tilläggsersättningen böra utgå jämväl

under november. Förstnämnda länsstyrelse anser därutöver skäl föreligga

att fastställa tilläggsersättningama till högre belopp än de nu gällande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att förevarande tilläggsersättningar

bör utgå jämväl inom vissa delar av Kopparbergs län.

Transportkostnadsersättning. F. n. gäller att myndighet, som Kungl. Maj :t

därtill bemyndigat, må tillerkänna förrättningsman, som vid förrättning

utom statloneringsorten regelmässigt medför tyngre eller mera skrymmande

utrustning, särskild ersättning med 5 öre per kilometer för de tjänsteresor

med egen bil, vid vilka sådan utrustning medföres. Sakrevisionen, som funnit

gällande bestämmelser medföra vissa ojämnheter i fråga om rätten till

ersättning ävensom behov av omständliga beräkningar, föreslår sådan

ändring, att myndighet efter prövning må tillerkänna förrättningsman, som

på grund av förrättning medfört skrymmande bagage, vägande minst 35 kg,

särskild ersättning (transporlkostnadsersätlning) med 2 öre per kilometer

för de tjänsteresor med egen bil, vid vilka sådant bagage medförts. Då fråga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

är om särskilt skrymmande eller tungt bagage, vilket föranleder påtagligt

högre merkostnader, föreslås myndighet skola äga efter samråd med statens

sakrevision medgiva högre ersättning.

I fråga om de föreslagna grunderna för transportkostnadsersättning, vilka

i stort sett vunnit remissmyndigheternas gillande, konstaterar lanimåteristyrelsen

med tillfredsställelse, att sakrevisionens förslag undanröjer svårigheterna

vid gällande bestämmelsers tillämpning samtidigt som förslaget

medför något större möjligheter att bereda tjänstemännen rimlig gottgörelse

vid transport av tjänsteutrustning. Riksräkenskapsverket anser emellertid

det föreslagna samrådet mellan myndigheterna och sakrevisionen rörande

ersättningens storlek innefatta ett alltför omständligt förfarande. I

stället bör överlåtas åt vederbörande myndighet att enligt av Kungl. Maj :t

utfärdade anvisningar fastställa ersättningens storlek upp till ett maximerat

belopp, förslagsvis 5 öre per kilometer. Vid användning av släpvagn synes

ersättningen böra fastställas till 10 öre per kilometer. Även statskontoret

ifrågasätter lämpligheten av att sakrevisionen — annat än möjligen övergångsvis

— anförtros uppgiften som samrådsorgan. Enligt telestyrelsens

uppfattning vore det bättre att bortse från, huruvida bagaget är skrymmande

eller ej, och i stället enbart låta bagagets vikt vara avgörande för frågan

om ersättning skall utgå.

Departementschefen

Såsom inledningsvis nämnts ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda

bestämmelser om ersättning vid tjänsteresa med egen bil. I analogi med vad

som skedde i förenämnda prop. 1951: 19 torde jag nu för riksdagens kännedom

få i korthet redovisa mitt ställningstagande till det av sakrevisionen

framlagda förslag, för vilket jag i det föregående redogjort.

Jag fäster stort avseende vid att det framlagda förslaget vunnit anslutning

från statstjänstemännens huvudorganisationer. I fråga om de fasta

kostnadernas fördelning mellan staten och bilägaren finner jag det välmotiverat,

att en sådan ändring av gällande grunder göres, att större hänsyn

tages till privatkörning. Den föreslagna kostnadsfördelningen, som bl. a.

innebär något lägre kompensationsgrad än den nu gällande vid en årlig

körlängd i tjänsten över 1 500 mil, utgör enligt min mening en skälig avvägning.

Även om från statsverkets sida med visst fog kan hävdas, att —

med hänsyn till privatbilismens kraftiga expansion på senare år — mera

restriktiva bestämmelser, än vad som innefattas i sakrevisionens förslag,

skulle vara på sin plats, förordar jag därför förslaget på denna punkt.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att av sakrevisionen gjorda beräkningar

givit vid handen, att statsverkets utgifter för tjänsteresor med

egen bil till tjänstemän med s. k. bilmedgivande enligt 3 § bilersättningskungörelsen

genom de föreslagna ändringarna skulle för år minska med något

mer än 500 000 kronor eller med 3,5 %.

Sakrevisionens förslag om en begränsning av den årliga översynen av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

29

bilkalkylen till att gälla enbart prisjusteringar, medan invägningen av de

särskilda kostnadselementen skulle bindas för en treårsperiod, finner jag

mig kunna tillstyrka.

Beträffande den föreslagna ändringen av bestämmelserna om tilläggsersättning

vid tjänsteresa i de nordligare länen har några remissmyndigheter

i motsats till sakrevisionen hävdat, att den högre tilläggsersättningen — 2

öre per kilometer — liksom f. n. bör utgå jämväl under november. Frågan

om under vilken tid det högre tillägget skall utgå torde vara en ren avvägningsfråga.

För egen del kan jag ej finna den av sakrevisionen gjorda avvägningen

oskälig, i synnerhet som förslaget innebär en utökriing med en

månad per år av den tid, under vilken det högre tillägget skall utgå. Jag förordar

därför förslaget även på denna punkt.

De föreslagna bestämmelserna om transportkostnadsersättning synes

mig böra bli avsevärt smidigare i tillämpningen än de nu gällande, vartill

kommer att en bättre anpassning till de verkliga merkostnaderna för transport

av bagage vinnes. Jag finner mig därför böra förorda sakrevisionens

förslag även i denna del. De av vissa remissmyndigheter uttalade farhågorna,

att det föreslagna samrådet mellan myndigheterna och sakrevisionen i

fråga om utgivande i vissa fall av högre ersättning än enligt huvudregeln

skulle medföra ett alltför omständligt förfarande, kan jag ej dela. Jag finner

dessutom sakrevisionen vara ett lämpligt samrådsorgan från den synpunkten,

att nämnda myndighet — bl. a. genom verkställandet av årlig översyn

av bilkalkylen — torde vara särskilt väl förtrogen med frågor rörande

ersättningar av här avsett slag.

Hemställan

Vad jag i det föregående under I—IV förordat bör i princip träda i kraft

den 1 juli 1957. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,

som kan befinnas erforderliga.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) vidtaga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (nr 436), avlöningsreglementet för

folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437) och avlöningsreglementet

för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386) i huvudsaklig

överensstämmelse med vad under I förordats,

2) vidtaga ändringar i polislönereglementet den 14 maj

1954 (nr 226) i huvudsaklig överensstämmelse med vad under

I och II förordats,

3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga

i anledning av förenämnda förslag,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1957

4) meddela bestämmelser om ersättning för beredskapstjänst

till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona och

Göteborg och vid matematikmaskinnämnden samt för jourtjänstgöring

till vissa vågmästare vid vägförvaltningarna i

huvudsaklig överensstämmelse med vad under III förordats,

5) medge de överskridanden för budgetåren 1956/57 och

1957/58 av den under sjätte huvudtiteln i avlöningsstaten

för vägförvaltningarna upptagna anslagsposten till Avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal, som kan föranledas av

vad under 4 föreslagits, samt

6) bifalla de under IV omförmälda ansökningarna om befrielse

från viss återbetalningsskyldighet, ävensom

B. medge, att de kostnader, som föranleds av vad under

II föreslagits, må bestridas från det under elfte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Vissa ersättningar åt befattningshavare

vid polisväsendet m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

S. Pantzerhielm

Innehållsförteckning

I. Vissa ändringar i avlöningsreglementena ............................ 3

It. Vidgad rätt till flyttningsersättning m. m. för polispersonal ............ 5

Inledning ............................................................ 5.

Utredningsmannens förslag ........................................

Remissyttrandena .................................................... 11

Departementschefen................................................... 15

III. Ersättning för beredskapstjänst eller jourtjänstgöring i vissa fall ...... 19

IV. Befrielse från viss återbetalningsskyldighet .......................... 22

V. översyn av grunderna för den s. k. bilkalkylen........................ 24

Inledning .......................................................... 24

Sakrevisionens förslag och däröver avgivna utlåtanden ................ 25

Departementschefen ................................................ 28

Hemställan .......................................................... 29

570559 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:301 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöning sreglemente m. m. a1 i texten
  2. SU 1957:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente in. in. a1 i texten