Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om jordfästning m. m

1957-04-05 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:171, Med förslag till lag om jordfästning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

1

Nr in

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

jordfästning m. m.; given Stockholms slott den 5 april

1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om jordfästning m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1894 års jordfästningslag skall ersättas med

en ny lag i samma ämne. I motsats till nuvarande lag, som i huvudsak avser

endast medlemmar av svenska kyrkan, upptager förslaget allmänna regler,

gällande för envar oberoende av samfundstillhörighet. Den viktiga principen

fastslås att den avlidnes önskemål med avseende å jordfästning och gravsättning

om möjligt bör tillgodoses. Därjämte ges bestämmelser om villkor

och plats för gravsättning samt vissa föreskrifter av kyrkolags natur om

jordfästning inom svenska kyrkan. I fråga om upplåtande av kyrka för

jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans föreslås icke någon ändring

av gällande bestämmelse om att detta får ske, om särskilda skäl därtill

äro. Det framhålles emellertid i departementschefens anförande, att denna

bestämmelse hör tillämpas i en generös anda.

Det är avsett att lagförslaget i vissa delar skall underställas kyrkomötet och

därefter träda i kraft den 1 januari 1958.

1 llilumg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Förslag

till

Lag

om jordfästning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

När någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande jordfästning

och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller

närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas,

om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande

eller om denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund.

2 §.

Avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats,

som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och invigd, eller

på enskild begravningsplats. Efter eldbegängelse må dock med askan förfaras

på sätt Konungen bestämmer.

3 §•

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild

begravningsplats må anläggas.

4 §•

Rätt till gravsättning på allmän begravningsplats skall ej vara beroende

av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att jordfästning ägt rum

eller förrättats i viss ordning.

5 §•

Vid jordfästning och gravsättning må intet förekomma som strider mot

förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick.

Om jordfästning inom svenska kyrkan m. m.

6 §•

Var den avlidne medlem av svenska kyrkan, ombesörjer pastor i församling

där den avlidne var kyrkobokförd att dödsfallet i den ordning kyrkohandboken

föreskriver tillkännagives vid högmässogudstjänst, så snart det

lämpligen kan ske.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

3

Ändå alt den avlidne icke tillhörde kyrkan, skall sådant tillkännagivande

ske, om det begäres av den som ombesörjer begravningen.

7 §•

Avliden som var medlem av svenska kyrkan skall jordfästas i svenska kyrkans

ordning, om ej annat följer av 1 §. I fråga om barn, som avlidit före

femton års ålder, tillkomme dock vårdnadshavaren alt avgöra, huruvida sådan

jordfästning skall förrättas. Om sådan jordfästning av dödfött barn bestämme

föräldrarna.

Hur jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske, föreskrives i kyrkohandboken.

Jordfästningen skall äga rum i den församling, där den avlidne

var kyrkobokförd eller dödsfallet timade; dock må, om det åstundas,

jordfästningen förrättas i annan församling.

8 §•

Ändå att den avlidne icke tillhörde svenska kyrkan, må på framställning

av den som ombesörjer begravningen jordfästning förrättas i svenska kyrkans

ordning, därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest

föreligger skäl därtill.

9 §•

Jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i kyrkorum som invigts

för svenska kyrkans gudstjänst eller ock på kyrkogård eller annan begravningsplats

eller i begravningskapell, krematorium eller annat rum, som inrättats

för sådant ändamål.

10 §.

För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum som

invigts för svenska kyrkans gudstjänst kunna upplåtas, om särskilda skäl

därtill äro.

11 §•

Klockringning vid jordfästning eller gravsältning skall, då det begäres av

den som ombesörjer begravningen, äga rum på vanligt sätt, även om jordfästning

icke förrättas i svenska kyrkans ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen

den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om lag angående

jordfästning m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 24 februari

1954 presidenten Mauritz Wijnbladh för att inom justitiedepartementet utreda

frågan om en omarbetning av jordfästningslagen. Uppdraget slutfördes

genom att utredningsmannen den 10 oktober 1955 avgav betänkande

med förslag till lag angående jordfästning och gravsättning in. in. (SOU

1955:36). Sakkunniga med uppdrag att stå till utredningsmannens förfogande

för överläggningar och samråd har varit biskopen John Cullberg, skolchefen

Ansgar Eeg Olofsson, filosofie magistern Olle Engström, ledamoten

av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson, professorn Sven Kjöllerström

och kammarrättsassessorn Sten von Otter. De sakkunniga har förklarat

sig i allt väsentligt ansluta sig till förslaget. Sekreterare vid utredningsarbetet

har varit hovrättsrådet Gunnar Lindskog.

Infordrade yttranden över förslaget har avgivits av kammarkollegium,

byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Norrbottens län samt av domkapitlen i samtliga stift.

Länstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden av kyrkorådet i Uppsala

församling och av kyrkorådet i Älvkarleby och Skutskärs kyrkliga samfällighet.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift har överlämnat yttranden av komministern

i Uppsala pastorat Ragnar Fredberger och av kyrkoherden i Valbo

pastorat Algot Törnquist.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av Svenska

prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Filadelfiaförsamlingen i

Stockholm, Vakttornets bibel- och traktatsällskap, Förbundet för religionsfrihet,

Svenska eldbegängelseföreningen, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska

baptistsamfundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Örebro missionsförening

och Christian Science trossamfund.

Svenska missionsförbundet, missionssällskapet Helgelseförbundet, missionssällskapet

Bibeltrogna vänner, Evangeliska brödraförsamlingen, Fräls
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

ningsarmén, Vännernas samfund i Sverige, Jesu Kristi kyrka av de sista dagarnas

heliga och Nya kyrkans församling i Stockholm har jämväl erhållit

tillfälle att yttra sig men har icke begagnat sig därav.

Yttrande över förslaget har även inkommit från Svenska pastoratens riksförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Inledning

Lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning är av kyrkolags natur och

tillkom såsom en ersättning för vissa äldre, i kyrkolagen upptagna bestämmelser

om kristlig begravning. Ursprungligen stadgades i jordfästningslagen

att, när dödsfall timade inom svenska kyrkan, den avlidne skulle jordfästas

av präst i svenska kyrkan. Denna bestämmelse avsåg alltså endast sådana

fall, då den avlidne tillhörde kyrkan; den kyrkliga jordfästningen var

då obligatorisk. I övrigt innehöll lagen närmare föreskrifter om denna jordfästning.

Mera omfattande ändringar av lagen har skett vid två tillfällen, nämligen

år 1926 och år 1951. De år 1926 genomförda ändringarna hade till huvudsakligt

syfte att upphäva det ovillkorliga jordfästningstvånget. Samtidigt

med att möjlighet till begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

infördes, gavs bestämmelser om klockringning och upplåtande av kyrka

vid sådan begravning.

Ytterligare ändringar i lagen genomfördes år 1951 i samband med antagandet

av religionsfrihetslagen. I huvudsak avsåg dessa ändringar att någon

särskild framställning icke skulle behöva göras för att begravning skulle

få ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Bestämmelser om särskilda

slag av jordfästning för dödfödda barn och för dem som blivit avrättade

eller ljutit döden under förövande av grovt brott avskaffades. Stadgandet

om upplåtande av kyrka, då jordfästning förrättas i annan ordning

än svenska kyrkans eller begravning sker utan jordfästning, erhöll en ändrad

formulering.

Både inom riksdagen och i kyrkomötet anfördes emellertid kritik mot

den utformning lagen då erhöll. Särskilda utskottet anmärkte bland annat,

att lagen i huvudsak avser endast sådana fall, då den avlidne tillhörde

svenska kyrkan, samt att lagen är svårbegriplig på grund av denna begränsning

i dess tillämplighet (utlåtande nr 1 s. 78). Kyrkolagsutskottet gjorde

likaledes olika invändningar samt uttalade, att det erfordras en helt ny

jordfäslningslag, utarbetad med hänsyn till det ändrade läge som religionsfrihetslagen

medför (utlåtande nr 20 s. 24). Kyrkomötet anhöll i anledning

därav i skrivelse till Kungl. Maj:t, att jordfästningslagen måtte omarbetas

(skrivelse nr 39/1951).

I direktiven för utredningen (statsrådsprotokollet den !) maj 1952) anförde

jag, att vad som hittills förekommit i denna fråga torde ge tillräckliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

utgångspunkter för utredningsarbetet. Sedan jag erinrat om att, såsom särskilda

utskottet i riksdagen anfört, vissa av jordfästningslagens bristfälligheter

sammanhänger med att den bär en begränsad tillämpning, uttalade

jag att det därför bör utredas i vad mån lagens regler kan ersättas av stadganden

med en allmännare giltighet och att även i övrigt sambandet med

frågor som nu ej behandlas i lagen bör beaktas.

Förslagets huvudgrunder

U tredningsmannen

Utredningsmannen anför att en konsekvens av- 1951 års religionsfrihetslagstiftning

bör vara att, i den mån jordfästningslagen till sin innebörd betinnes

stridande mot de principer, som knäsatts i religionsfrihetslagen, detta

spänningsförhållande blir avlägsnat. Därvid bör givetvis beaktas, att behörig

hänsyn tages icke blott till deras intressen, som utträtt ur svenska

kyrkan, vare sig detta skett för övergång till annat trossamfund eller utan

anslutning till annat samfund, utan även till deras, som är medlemmar av

svenska kyrkan, och till dess prästerskaps.

Utredningsmannen uttalar vidare, att en lagstiftning i förevarande ämnen

av uppenbara skäl icke kan för dem som tillhör annat trossamfund än

svenska kyrkan uppställa regler avseende deras relationer till det egna trossamfundet.

Ej heller för medlemmar av svenska kyrkan kan i lagen givas

bestämmelser, som avser deras direkta förhållande till annat trossamfund.

Utredningsmannen tillägger att det sagda givetvis i motsvarande mån har

sin tillämplighet i avseende å dem som icke tillhör något trossamfund. Bestämmelserna

om jordfästning måste följaktligen begränsas till att avse

förutsättningarna för jordfästning i svenska kyrkans ordning men bör å

andra sidan ha avseende å såväl medlemmar av svenska kyrkan som dem

vilka icke tillhör kyrkan.

Beträffande jordfästning då den avlidne var medlem

av svenska kyrkan anför utredningsmannen att en ledande grundsats

bör vara att den avlidnes vilja skall vara avgörande för frågan om jordfästning

över huvud skalL äga rum och beträffande ordningen för jordfästning.

Väl är det sant att människor i regel icke ger något positivt uttryck

för sin vilja i dessa stycken. Vad angår medlemmar av svenska kyrkan synes

man emellertid, utan att förgripa sig på realitetskravet, kunna påstå att, med

den frihet att utträda ur svenska kyrkan som numera står till buds, ett

kvarstående i kyrkan innebär en presumtion för att den avlidne också, om

än tyst, önskat att bli jordfäst i svenska kyrkans ordning. Utredningsmannen

föreslår därför, att som huvudregel skall gälla att avliden som var

medlem av svenska kyrkan skall jordfästas i svenska kyrkans ordning.

Utredningsmannen anser det emellertid vara klart, att denna presumtion

skall kunna brytas genom ett skriftligt förordnande av den avlidne. Kravet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1957

på särskild form för sådant uttryck för den avlidnes vilja bör i möjligaste

mån eftergivas. Därför föreslås att i första hand skall godtagas envar skriftlig

förklaring, avgiven efter 18 års ålder, om att den avlidne icke önskat

att bli jordfäst i svenska kyrkans ordning. I fall då dylikt skriftligt förordnande

icke föreligger bör enligt utredningsmannens förslag en annorledcs

för de efterlevande uppenbar önskan av samma innebörd gälla. Om en sådan

önskan blivit känd för den som i egenskap av anhörig eller närstående

eller, där sådan ej är till, eljest ombesörjer begravningen, skall det åligga

denne att förfara i enlighet därmed.

Det har övervägts att lämna föreskrifter om hur det skall förfaras för

det fall att de efterlevande är oeniga i sådant hänseende. Då emellertid de

efterlevande endast har att tolka den avlidnes vilja, har det icke synts utredningsmannen

erforderligt att meddela föreskrifter därom.

Utredningsmannen erinrar slutligen att beträffande minderårigt barn det

icke gärna kan göras gällande, att barnet i livstiden hyst någon önskan

med avseende å jordfästning. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen

att, i fråga om barn som avlidit före 15 års ålder och som var medlem

av svenska kyrkan, föräldrarna eller de som är i föräldrars ställe skall äga

avgöra huruvida jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske.

Den föreslagna regeln medför att, då fråga är om barn under 15 år, föräldrarna

eller de som är i föräldrarnas ställe har att ensamma råda i denna

angelägenhet. Har den som fyllt 15 men icke 18 år skriftligen förordnat

rörande sin jordfästning blir visserligen detta enligt de föreslagna reglerna

icke bindande men denna önskan skall likväl efterkommas på samma sätt

som varje annan önskan vilken kommit till uttryck i sådant hänseende.

Utredningsmannen erinrar att det ytterst blir beroende på de efterlevandes

etiska hållning såväl att ett befintligt skriftligt förordnande från den avlidne

verkligen kommer till synes som att ett omdöme om innebörden av hans

annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I fråga om förutsättningarna för jordfästning i svenska kyrkans

ordning då den avlidne icke tillhörde kyrkan anför

utredningsmannen att presumtionen bör vara att den avlidne icke velat

jordfästas i svenska kyrkans ordning. Otvivelaktigt kan dock fall förekomma

då den som icke tillhörde kyrkan hyst en klar och otvetydig önskan att

likväl varda jordfäst i kyrkans ordning. Och en sådan önskan kan föreligga

lika väl hos den som aldrig tillhört kyrkan som hos den som utträtt ur densamma.

Utredningsmannen erinrar om att en motion i denna fråga väcktes vid

1951 års kyrkomöte och lades till grund för kyrkomötets skrivelse med begäran

om utredning. En tvingande lagbestämmelse i ämnet har övervägts

under utredningen men utredningsmannen har, efter överläggning med de

sakkunniga, stannat för att föreslå eu bestämmelse som icke är tvingande

utan endast innefattar ett lagfästande av praxis. Enligt förslaget skall präst

äga tillmötesgå eu begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

oaktat den avlidne icke tillhörde kyrkan; såsom förutsättning angives i

förslaget att den avlidne uppenbarligen önskat sådan jordfästning eller att

eljest skäl därtill är. Den valda formuleringen ger möjlighet att tillmötesgå

en begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning exempelvis i fall

då okänd, som omkommit på havet, anträffas på svenskt område liksom

också då den avlidne är ett spätt barn som vårdats av en nära anförvant,

vilken önskar att barnet skall jordfästas i svenska kyrkans ordning oaktat

barnet icke tillhörde svenska kyrkan. Utredningsmannen uttalar att man

synes kunna hysa grundad förhoppning om att det vid tillämpningen av

detta stadgande icke skall behöva uppstå några stridigheter. Det torde enligt

vad utredningsmannen framhåller kunna förväntas att biskoparna var

inom sitt stift kommer att utfärda direktiv för prästerskapet, hållna i en

generös anda.

Beträffande spörsmålet, o in kyrkorummet skall få upplåtas

för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans,

erinrar utredningsmannen att, på grund av jordfästningslagens begränsning

till att avse blott medlemmar av svenska kyrkan, frågan liittills

gällt i vad mån avliden medlem av kyrkan får jordfästas i kyrkorummet i

annan ordning än svenska kyrkans, men att nu föreligger jämväl frågan

om kyrkorummets upplåtande i fall där den avlidne icke tillhörde kyrkan.

Till en början hade utredningsmannen förelagt de sakkunniga ett utkast,

enligt vilket tillträdet till kyrkorummet för jordfästning i annan ordning

än svenska kyrkans begränsades till vissa trossamfund, nämligen sådana

vilkas jordfästningsritual icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning.

Avsikten var därvid att Kungl. Maj :t skulle äga bestämma kretsen

av dessa samfund. Utkastet, vilket innebar att jordfästningsceremotii utan

religiös grundval över huvud icke fick förläggas till kyrkorummet, mötte

emellertid enhällig gensaga från de sakkunnigas sida, varför utredningsmannen

lät detta förslag falla.

De sakkunniga har varit eniga om att kyrka bör kunna upplåtas såväl

för annan kristlig jordfästning (frikyrklig jordfästning) som för borgerlig

jordfästning i egentlig mening, därest på grund av särskilda omständigheter

jordfästningens förläggande till annan plats än kyrkorummet skulle vålla

avsevärda olägenheter. Såsom exempel på dylika omständigheter har

nämnts, att jordfästningen på grund av otjänliga väderleksförhållanden icke

lämpligen kan förrättas på begravningsplatsen samt det fall att annan lämplig,

närbelägen lokal, stor nog att rymma den menighet som kan beräknas

komma att närvara vid jordfästningen, icke finnes att tillgå. Även andra

fall kan tänkas, då kyrka bör upplåtas till jordfästning i annan ordning än

svenska kyrkans.

De sakkunniga vilka företräder svenska kyrkan har gjort gällande att

den nuvarande bestämmelsen om upplåtande av kyrka för jordfästning i

annan ordning än svenska kyrkans möjliggör en upplåtelse i nu antydd utsträckning

och att fördenskull anledning icke föreligger att omarbeta denna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Företrädarna för frikyrklig och konfessionslös uppfattning, vilka icke

framställt önskemål att kyrkorummet i vidare män skulle ställas till förfogande,

har emellertid hävdat, att det för underlättande av tillämpningen

av bestämmelserna och för undvikande av konflikter vore önskvärt, att det

av lagtexen i möjligaste mån framgår under vilka särskilda omständigheter

kyrkorummet får upplåtas. Utredningsmannen anser delta önskemål böra

vinna beaktande. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen en regel avinnehåll

att jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må förrättas

i kyrkorummet allenast där på grund av särskilda omständigheter, såsom

otjänliga väderleksförhållanden eller avsaknad av annan för jordfästningen

lämplig lokal i närheten av begravningsplatsen, jordfästningens förläggande

till annat ställe än kyrkorummet skulle vålla avsevärda olägenheter.

Utredningsmannen behandlar vidare ett spörsmål om förfarandet

med avlidens aska efter eldbegängelse. I motion till 1953

års riksdag (1:87) hemställdes att utredning måtte ske rörande möjligheten

att på önskan av den avlidne utströ hans aska å jord eller över vatten.

Med hänvisning till att frågan syntes kunna inrymmas under direktiven

för utredningsmannens uppdrag hemställde första lagutskottet att motionen

måtte lämnas utan åtgärd (utlåtande nr 21). Detta blev riksdagens

beslut. Utredningsmannen håller för sin del före att något behov av en reform

i antydd riktning icke föreligger. På grund härav och då de sakkunniga

icke velat tillråda bestämmelser i ämnet, framlägges icke något förslag

därtill.

Yttranden

Några yttranden innehåller ett omdöme om utredningsmannens förslag i

dess helhet. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kopparbergs

län, domkapitlet i Lund och Evangeliska fosterlandsstiftelsen lämnar förslaget

utan erinran eller ansluter sig till detsamma till alla delar. Länsstyrelsen

i Uppsala län finner det tillfredsställande att utredningsmannen och

de sakkunniga, representerande såväl olika trossamfund som konfessionslösa,

kunnat i huvudsak ena sig om förslaget. Domkapitlet i Visby uttalar

att lagstiftningen i en så ömtålig fråga som den föreliggande bör lämna

ett icke obetydligt utrymme för sådana mänskliga synpunkter som i den

enskilda situationen måste respekteras inom rimliga gränser. Domkapitlet

finner det tacknämligt att förslaget utarbetats efter detta ögonmärke.

Erkännsamma uttalanden om förslaget i dess helhet återfinnes även i de

yttranden som avgivits av domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Skara, Härnösand

och Stockholm samt av Förbundet för religionsfrihet.

Andra remissinstanser är mer förbehållsamma. Domkapitlet i Växjö fäster

sålunda största vikt vid sina invändningar mot förslaget, hland annat

i vad detta avser kyrkas upplåtande för jordfästning utan kristen karaktär,

samt tillstyrker förslaget endast under förutsättning att invändningarna

vinner beaktande. Enligt den mening som uttalas av domkapitlet i Göteborg

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. ftlaj. ts proposition nr 171 år 1957

innehåller förslaget en del nya stadganden, vilka är oförenliga med uttalanden

av 1951 års kyrkomöte och som ur olika synpunkter inger betänkligheter.

Frikyrkliga samarbetskommittén framhåller att gällande lags begränsade

tillämplighet sammanhänger med att utgångspunkten i lagen är

1 rågan om kyrkotillhörigheten. Enligt samarbetskommitténs mening innebär

förslaget dock på denna punkt ingen väsentlig förbättring utan snarare

ett avsteg från den principiella uppfattning som kommit till uttryck i religionsfrihetslagen.

Denna tar sin utgångspunkt icke i kyrkotillhörigheten

utan i individens självbestämmanderätt. Ur allmänt demokratisk synpunkt

och med religionsfrihetens princip för ögonen ter det sig för samarbetskommittén

riktigare, att också beträffande hithörande frågor skriva en allmän

lag som utgår från den enskilde medborgarens självbestämmanderätt inom

de gränser, vilka angives av samhällets berättigade intressen i fråga om

folkbokföring, hälsovård och allmän ordning, i stället för, såsom utredningsmannen

föreslår, en lag av kyrkolags natur, där utgångspunkten är frågan

om tillhörigheten till svenska kyrkan. Samarbetskommittén anser att lagstiftningen

i ett land, där religionsfrihetens princip erkännes, icke har att

befatta sig med själva jordfästningen i annan mån än det gäller för samhället

att få nödiga garantier för alt intet därvid förekommer som strider

mot aktens allvarliga innebörd. Lagstiftningen bör alltså inskränka sig till

begravningens andra moment, gravsättningen, eller den akt, vid vilken den

döda kroppen eller askan efter denna gravsättes. Valet av form för de ceremonier

och handlingar, under vilka de efterlevande skiljes från den döda

människan, bör däremot lämnas oreglerade av lagen och överlåtas till den

enskilde. Metodistkyrkan i Sverige och Svenska baptistsamfundet ansluter

sig till samarbetskommitténs yttrande såväl i detta avseende som i övrigt.

Den blivande lagstiftningens legislativa karaktär behandlas även av följande

remissinstanser. Kammarkollegium erinrar om att 1951 års kyrkomöteskommitté

i sitt år 1955 avgivna betänkande angående kyrkomötets

grundlagsenliga befogenheter in. m. (SOU 1955:47 s. 138—141 och 232—

233) ifrågasatt om samtliga bestämmelser i jordfästningslagen kan anses

innefatta ämnen av kyrkolags natur samt för sin del uttalat alt i en ny

kyrkolag vissa av bestämmelserna icke bör medtagas. Enligt kollegiets mening

bör emellertid den omständigheten att förslaget, liksom gällande jordfästningslag,

även upptager bestämmelser vilka knappast kan anses ha

karaktär av kyrkolag icke utgöra hinder mot förslagets antagande som lag.

Beträffande denna nya lag — liksom beträffande åtskilliga andra ecklesiastika

författningar — får det bli en framtida fråga i vad mån bestämmelser

av kyrkolags natur bör förfaltningsmässigt särskiljas från bestämmelser

som icke kan anses ha sådan natur. Domkapitlet i Härnösand anför

liknande synpunkter samt tillägger att den av utredningsmannen valda lagformen

synes vara den enda möjliga innan frågan om en ny kyrkolag förts

närmare sin lösning. Svenska pastoratens riksförbund ifrågasätter — likaledes

under hänvisning till kyrkomöteskommitténs betänkande — om icke den

föreslagna lagen bör uppdelas i två särskilda lagar. I den ena lagen, vilken

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

11

bör utgöra kyrkolag och vara avsedd att infogas i en blivande enhetlig

kyrkolag, skulle upptagas allt som rörde kyrkans medverkan, nämligen

tillkännagivande vid gudstjänst om dödsfall, villkoren för kyrklig jordfästning,

upplåtande av kyrka och klockringning. Den andra lagen skulle

omfatta bestämmelserna om gravsättning.

Utredningsmannens förslag rörande jordfästning då den avlidne

tillhörde svenska kyrkan har i flertalet yttranden lämnats

utan erinran.

Domkapitlet i Linköping uttalar att motsvarande bestämmelser i gällande

jordfästningslag givit anledning till den starkaste och mest berättigade kritiken.

De föreslagna bestämmelserna har emellertid enligt domkapitlets mening

en avfattning och ett innehåll som bör kunna godtagas av alla parter.

Domkapitlet i Visby anser att med de föreslagna bestämmelserna förfarandet

med avseende å jordfästningen i fall där den avlidne icke förordnat

därom kan föranleda väsentliga svårigheter om de efterlevande är oeniga.

Om de efterlevande tolkar den avlidnes vilja på rakt motsatt sätt och tilllika

gemensamt ombesörjer begravningen, säges åtskillig irritation kunna

uppstå och prästens ställningstagande kunna bli ytterst svårt. Domkapitlet

ifrågasätter om icke närmare föreskrifter bör lämnas för fall av motstridiga

meningar bland de efterlevande. Liknande synpunkter anföres av domkapitlet

i Härnösand.

Frikyrkliga samarbetskommittén ansluter sig helt till utredningsmannens

ståndpunkt att den avlidnes vilja bör vara avgörande för formen för jordfästningen.

Denna ledande princip kommer emellertid enligt samarbetskommitténs

mening icke till sin rätt om medlemskap i svenska kyrkan under nuvarande

förhållanden — d. v. s. så länge medlemskapet icke är resultatet av

ett aktivt personligt ställningstagande — utan vidare räknas som presumtion

för att den avlidne önskat jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Utredningsmannens förslag beträffande jordfästning i svenska

kyrkans ordning då den avlidne icke tillhörde kyrkan

har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet har

dock invänt att de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna kan

medföra risk för alt jordfästning i svenska kyrkans ordning skulle komma

att förrättas även i fall då så icke bör ske av hänsyn till respekten för den

avlidnes önskemål.

Bland de remissinstanser, som yttrar sig i frågan om k y r koru in in c t s

upplåtande för jordfästning i annan ordning än

svenska kyrkans, är meningarna delade. I vissa yttranden godtages

utredningsmannens förslag i huvudsak, under det att en del av dessa remissinstanser

mer eller mindre uttryckligt hävdar att kyrkorummet bör vara

förbehållet jordfästning i kristen ordning. Från frikyrkligt håll framföres

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

även den meningen att kyrkorummet i vidare mån än som föreslagits bör

ställas till förfogande för jordfästningsakter med kristen prägel. Ett par remissinstanser

anser å andra sidan att inga som helst begränsningar med avseende

å kyrkorummets upplåtande bör föreligga.

En positiv inställning till den principiella ståndpunkten i förslaget redovisas

av, jämte andra, kammarkollegium, länsstgrelserna i Uppsala och Jönköpings

län samt domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Härnösand. Hos dessa

remissinstanser råder i stort sett samstämmighet om att kyrkorum, som

invigts för svenska kyrkans gudstjänst, i princip bör vara förbehållet kulthandlingar

i svenska kyrkans ordning eller i varje fall kulthandlingar med

kristen innebörd. De av utredningsmannen föreslagna förutsättningarna för

kyrkorummets upplåtande för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans

anses emellertid säkerställa att kyrkorummet endast i undantagsfall

behöver ställas till förfogande för jordfästningsakter som förrättas utan anknytning

till den kristna läran. Med hänsyn härtill ävensom till den av utredningsmannen

föreslagna bestämmelsen, att vid jordfästning intet får förekomma

som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd, bör

enligt dessa remissinstansers mening utredningsmannens förslag i huvudsak

kunna godtagas. Domkapitlet i Luleå och en ledamot av domkapitlet i Uppsala

säger sig icke ha något att erinra mot utredningsmannens förslag.

Vakttornets bibel- och traktatsällskap anser att utredningsmannens förslag

erbjuder tillräckliga garantier mot att onödiga formaliteter, prestigehänsyn

eller fördomar skall hindra dem som utträtt ur svenska kyrkan att

erhålla erforderligt utrymme för jordfästning eller motsvarande förrättning.

Till de remissinstanser, vilka hävdar att kyrkorummet bör vara förbehållet

jordfästning i kristen ordning, hör domkapitlen i Linköping, Skara, Göteborg

och Visby. Dessa myndigheter ansluter sig till ett uttalande av kyrkolagsutskottet

vid 1951 års kyrkomöte, att det »bör näppeligen ifrågakomma

att kyrka upplåtes för begravningsakt med icke-kristen karaktär» (betänkande

nr 20 s. 24). Domkapitlet i Linköping tillägger för sin del, att en

icke-kristen begravningsakt, i hur värdiga former den än förrättas, utgör en

kränkning av kyrkorummets helgd. Domkapitlet medger emellertid, att fall

kan tänkas då det måste te sig som en handling av kristlig barmhärtighet att

öppna kyrkans portar för gästerna vid en sådan förrättning. Även dom kapitlet

i Göteborg uttalar att sällsynta undantagsfall väl kan tänkas förekomma

då det är befogat att upplåta kyrka också för begravningsakt som saknar

kristen karaktär. Det är dock enligt domkapitlets mening mindre tillfredsställande

att i förevarande avseende låta sådana förrättningar vara jämställda

med jordfästningar, förrättade enligt frikyrklig ordning. Om kyrkorummet

över huvud skall upplåtas för icke-kristen jordfästning, bör det ske på

grund av ett frivilligt tillmötesgående från kyrkans sida och icke efter ett

direkt eller indirekt åläggande, som i praktiken innebär att kyrkan berövas

den fria dispositionsrätten till helgedomen. En ledamot av domkapitlet i

Skara menar att någon lagstadgad skyldighet att under vissa förutsättningar

upplåta kyrkorummet för jordfästning i annan än svenska kyrkans ordning

över huvud icke bör föreligga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Svenska pastoratens riksförbund anför att överallt i landet torde skollokaler

och samlingslokaler av skilda slag kunna ställas till förfogande för

icke-kristna jordfästningsakter. Det kan därför enligt förbundets mening

icke anses obilligt om kyrkorummet förbehålles jordfästning i kristen ordning.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Karlstad och Stockholm samt Svenska

prästförbundet motsätter sig bestämt att kyrkorummet skall få upplåtas för

jordfästning i annan än kristen ordning. Dessa remissinstanser hänvisar i

allmänhet till att kyrkorummets helgade karaktär bör utgöra ett hinder mot

att däri får förekomma något som strider mot kristen trosuppfattning. Domkapitlet

i Stockholm ansluter sig för sin del till det av utredningsmannen

först framlagda utkastet, enligt vilket kyrkorummet skulle ställas till förfogande

för vissa trossamfund, nämligen sådana vilkas jordfästningsritual

icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning. Domkapitlet ifrågasätter

även om icke den borgerliga kommunen bör åläggas att där så erfordras

ställa lämplig lokal (kommunalrum, skolsal eller annan samlingslokal)

till förfogande för sådan jordfästningsakt som icke får äga rum i kyrka.

På frikyrkligt håll önskas såsom nämnts en vidgad tillgång till kyrkorummet

för frikyrklig jordfästning. Frikyrkliga samarbetskommittén är angelägen

framhålla att inga anspråk föreligger på tillträde till kyrkorummet för

frikyrklig jordfästning i annat än rena undantagsfall. Reglerna härom bör

dock enligt samarbetskommitténs mening vara mer objektiva och generösa

än de föreslagna. Samma uppfattning har Örebro missionsförening. Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm finner det orimligt att ett för kristen gudstjänst

helgat kyrkorum skall få tagas i anspråk för jordfästning i fall där

varken den avlidne eller ceremonien har någon anknytning till kristen religion.

På frikyrkligt håll är man emellertid, enligt församlingens utsago, förvånad

och missräknad över att icke kyrkorummet föreslagits skola ställas

till förfogande för frikyrklig jordfästning utan annat villkor än att jordfästningsritualen

icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Förbundet för religionsfrihet önskar

inga som helst begränsningar med avseende å kyrkorummets upplåtande.

Förbundet säger sig beklaga att förslaget icke innebär någon effektiv lösning

av lokalproblemet. På de många håll där särskilda begravningskapell

saknas blir det, såvitt förbundet kan bedöma, svårt att med de föreslagna

reglerna föranstalta om icke-kyrklig begravning. Enligt förbundets mening

bör, så länge svenska kyrkan är statskyrka, kyrkorummet villkorslöst upplåtas

för sådan begravning.

Den föreslagna exemplifieringen av omständigheter, under vilka kyrkorummet

får upplåtas, kritiseras i och för sig av flera av nämnda remissinstanser.

Kammarkollegium, länsstyrelsen i Jönköpings lön, domkapitlen i

Linköping, Strängnäs, Göteborg och Visby samt Frikyrkliga samarbetskommittén

anser, delvis från olika utgångspunkter, att exemplen är olämpligt

valda och kan vålla missförstånd. Domkapitlen i Skara, Strängnäs och Härnösand

samt Svenska pastoratens riksförbund menar alt exemplifieringen

bör helt utgå.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1957

I fråga om förfarandet med avlidens aska efter eldbeg

ä n g e 1 s e har utredningsmannens ståndpunkt, att icke föreslå några bestämmelser

i ämnet, föranlett instämmande uttalanden av några remissmyndigheter.

Domkapitlet i Skara anför sålunda att det ifrågasatta förfarandets symbolspråk

— antydande ett uppgående i alltet — så starkt strider mot den

kristna uppståndelsetron att ett lagfästande av en sådan akt i anslutning

till kyrklig jordfästning ej bör ske. Domkapitlet i Växjö anser att utredningsmannen

företräder en sund reaktion mot ett utifrån påträngande bruk,

för vilket det synes helt olämpligt att bereda plats. Det är enligt domkapitlets

mening angeläget att det på detta område finnes en enkel och bestämd

ordning som utesluter onödiga moderiktningar; aska bör förvaras i urna som

nedsättes på kyrkogård eller uppställes i kolumbarium. Domkapitlet i Härnösand

finner lagstiftning i förevarande avseende varken behövlig eller önskvärd.

En positiv inställning till det ifrågasatta förfarandet eller en liknande

ordning redovisas emellertid av andra remissinstanser. Kammarkollegium

säger sig sålunda icke kunna finna att ett spridningsförfarande föranleder

principiella betänkligheter. Enligt vad kollegiet inhämtat är det även tillåtet

i flera kulturländer. Den omständigheten, att förfarandet sannolikt skulle

komma att tillämpas endast sällan, bör enligt kollegiets mening icke få

hindra en reform.

Byggnadsstyrelsen tar likaledes avstånd från utredningsmannens uppfattning

att behov saknas av en reform i antydd riktning men anlägger härvidlag

andra synpunkter. I sin plan- och granskningsverksamhet säger sig styrelsen

ofta möta svåra problem då det gäller att anskaffa mark, lämpad för

anläggning eller utvidgning av begravningsplats. Ett förfarande innebärande

att aska utströs inom ett bestämt område av en begravningsplats är, enligt

vad styrelsen erfarit, icke helt främmande för församlingarna. Inom flera

begi a\ ningsplatser, t. ex. i Hälsingborg, finnes sålunda särskilda områden

redan reserverade i avvaktan på en eventuell lagändring. Styrelsen framhåller

att det givetvis är omöjligt att förutspå vilken utbredning förfaringssättet

att utströ aska i fri natur skulle få i vårt land. En utveckling parallell

med eldbegängelseskickets snabba spridning är icke helt otänkbar. Enligt

vad styrelsen inhämtat sprides i England de kremerades aska i 90 fall av 100.

Styrelsen påpekar vidare att, om bruket skulle vinna utbredning i Sverige,

kommer på längre sikt behovet av mark för gravsältningsändamål att minskas,

antingen utströendet sker inom särskilda områden eller å jord i fri natur

eller över vatten. Därjämte kommer det att bli möjligt att använda sådana

inom eller i anslutning till begravningsplatser belägna markområden,

vilka på grund av markens beskaffenhet icke lämpar sig för gravsättning

i vanlig ordning. Därest sådana områden erhåller en värdig prägel

skulle de mer än väl tåla att jämföras med många hårt utnyttjade s. k. urn1

under. Såväl etiska som praktiska skäl talar enligt styrelsens mening för

att frågan närmare utredes.

Förbundet för religionsfrihet finner att skäl saknas att vägra ett sprid
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1057

ningsförfarande. Utredningsmannens ståndpunkt att behov av en reform

icke föreligger är enligt förbundets mening principiellt oriktig, eftersom ett

ideellt behov icke kan bedömas efter måttstock. Christian Science trossamfund

anlägger liknande synpunkter samt hemställer enträget att spridningförfarandet

måtte medgivas.

Svenska eldbegängelseföreningen vänder sig mot ett uttalande under riksdagsbehandlingen

av motionen i frågan, nämligen att spridningsförfarandet

är främmande för kyrklig sed och svensk tradition. En sådan uppfattning

är enligt föreningens mening oegentlig, eftersom fråga är om ett hittills icke

tillåtet förfarande. Samma invändning kunde för icke länge sedan göras

mot eldbegängelseskicket, men denna rörelse omfattas nu av ungefär en femtedel

av befolkningen och befinner sig i snabb tillväxt. Föreningen erinrar

vidare att i England förfarandet är del vanligast förekommande efter eldbegängelse

samt att bär i landet flera framställningar skett till Kungl. Maj:t

om tillstånd i detta hänseende. Föreningen har sig även bekant alt urnor

finnes deponerade i kolumbarierna med förordnande att askan skall spridas

om förfarandet blir tillåtet. Föreningen ämnar icke själv propagera för förfarandet

men finner det rimligt att tillstånd därtill kan erhållas efter viss

prövning. Eftersom förfarandet med hänsyn till klimatet i vårt land lämpligen

kan äga rum endast under en mindre del av året, vill föreningen emellertid

erinra om att ett ur denna synpunkt lämpligare förfarande med askan

efter den, som önskar en anonym gravplats där askan snarast möjligt förenas

med jorden, är att nedsätta askan utan omgivande urna direkt i jorden inom

ett härför avskilt område å begravningsplatsen. Detta förfarande — som

säges förekomma i Danmark — inrymmes enligt föreningens mening under

gällande lag, under förutsättning att med gravsättning förstås, icke endast

askans nedsättande i viss angiven grav, utan även nedsättande var som helst

inom ett större gravområde.

De partem en t schef en

Det förslag till ändring i jordfästningslagen som framlades för riksdagen

och kyrkomötet år 1951 i samband med religionsfrihetslagens tillkomst föranledde

viss kritik. Både riksdagen och kyrkomötet ansåg en omarbetning

av lagen önskvärd. Vid riksdagsbehandlingen anmärktes särskilt att lagens

bestämmelser var svårbegripliga och i vissa fall kunde synas vilseledande.

Kyrkomötet fann bland annat de i förslaget upptagna reglerna om jordfästning

i svenska kyrkans ordning, då den avlidne tillhört kyrkan, ha ett otillfredsställande

innehåll. Lagförslaget blev emellertid antaget såsom ett provisorium

i väntan på närmare utredning.

En sådan utredning har nu skett och förslag till eu omarbetad lag har

upprättats av en utredningsman i samråd med företrädare för olika meningsriktningar.

Frånsett frågan om upplåtande av kyrka för jordfästning

i annan ordning än svenska kyrkans, varom synnerligen delade meningar

synes råda, har förslaget i huvudsak mottagits gynnsamt under remissbehandlingen.

Frikyrkliga samarbetskommittén har emellertid uttalat att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

lagstiftningen borde inskränkas till att behandla frågan om gravsättning,

under det att valet av form för jordfästning borde lämnas oreglerat och

överlåtas till den enskilde. I några yttranden har man ingått på frågan om

skiljande av de delar i lagen som är av kyrkolags natur från lagens övriga

innehåll. Sålunda anmärkes i ett yttrande att den föreslagna lagen borde

uppdelas på två särskilda lagar.

Såsom jag framhöll vid min anmälan av hithörande frågor år 1951 (proposition

1951: 100 s. 101) har de former som iakttages, då en död människa

begraves, djupa rötter i folkliga och religiösa föreställningar. Sedvänjorna

på detta område upprätthålles av en stark tradition. Det skulle

därför säkerligen icke medföra några hastiga förskjutningar i sedvänjorna,

om hithörande frågor lämnas oreglerade av lagstiftningen. Då det nu finnes

lagbestämmelser i detta ämne, bör dessa dock enligt min mening icke avlägsnas

utan såvitt möjligt ges ett innehåll som kan allmänt godtagas. Ett

särskilt skäl att bibehålla lagbestämmelser på detta område är att eljest

den viktiga principen, att den avlidnes önskemål i fråga om jordfästningens

konfessionella karaktär bör respekteras, icke skulle komma till ett tydligt

uttryck. Åtskilligt talar för ett särskiljande av de delar i jordfästningslagen

som är av kyrkolags natur och de delar som har en allmännare giltighet.

Att nu spalta upp det föga omfattande lagmaterialet på två skilda lagar

skulle dock göra detta mera svåröverskådligt. Det synes däremot vara ägnat

att underlätta förståelsen av lagens innehåll, om bestämmelserna grupperas

så att de mera allmängiltiga stadgandena hänföres till en första avdelning

under särskild rubrik och de sladganden som närmare berör svenska kyrkan

och är av kyrkolags natur upptages i en senare avdelning.

Beträffande frågan om jordfästning då den avlidne var

medlem av svenska kyrkan stadgades ursprungligen i jordfästningslagen

att den avlidne skulle jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet,

om ej giltiga orsaker till längre uppskov var för handen. Jordfästningen skulle

förrättas av präst i svenska kyrkan enligt kyrkohandbokens föreskrifter.

Detta ovillkorliga jordfästningstvång upphävdes genom lagändringar år

1926. Därvid bibehölls visserligen kravet på kyrklig jordfästning såsom huvudregel,

men begravning utan jordfästning medgavs i två fall, nämligen

dels då den avlidne skriftligen förordnat därom och dels då det begärdes av

den avlidnes närmaste anhöriga eller andra närstående; i sistnämnda fall

dock ej om den avlidne gjort skriftligt förordnande av motsatt innebörd.

Tillämpningen av dessa bestämmelser visade sig medföra svårigheter,

sammanhängande bland annat med att i sådana fall då skriftligt förordnande

av den avlidne icke förelåg framställning om underlåtande av jordfästning

i svenska kyrkans ordning måste ske hos pastor i församlingen.

Anmälan krävdes alltså beträffande alla dem som, ehuru de alltjämt tillhörde

kyrkan, hade anslutit sig till en frikyrkoförsamling och önskat en frikyrklig

jordfästning. I anledning därav ändrades bestämmelserna i samband

med religionsfrihetslagens tillkomst.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall

respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som

beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som

ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid

kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse

med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden

att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna

om möjligt bör uppfyllas.

Frågan i vad mån det är praktiskt möjligt att säkerställa att den avlidnes

önskan också blir respekterad erbjuder vissa svårigheter. I 1951 års proposition

framhöll jag att denna fråga sammanhänger med vad som i allmänhet

gäller om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat. Då det kunde

råda någon tvekan om innebörden av gällande bestämmelser i sådana fall

då den avlidnes föreskrifter gällt annat än disposition över egendom, infördes

vid detta tillfälle ett stadgande i jordfästningslagen om giltigheten av

testamentariskt förordnande rörande formen för jordfästning. Innebörden

av detta stadgande synes dock vara svårtillgänglig; stadgandet har därför

väckt kritik. Då frågan i de flesta fall torde ha endast teoretiskt intresse,

torde stadgandet icke behöva bibehållas i lagen; ett utelämnande av stadgandet

torde icke innebära någon ändring i fråga om giltigheten av ett testamentariskt

förordnande, då sådant i undantagsfall upprättats.

1 övrigt torde utredningsmannens förslag, att medlemskap i svenska kyrkan

skall anses innebära en presnmtion för att den avlidne också avsett att

hans jordfästning skall äga rum i svenska kyrkans ordning, kunna godtagas.

En dylik presumtion torde i det övervägande antalet fall leda till ett resultat

som överensstämmer med vad den avlidne önskat. Uppenbarligen bör emellertid,

såsom utredningsmannen anför, presumtionen kunna brytas på grund

av olika omständigheter. Presumtionsregeln skall alltså icke vinna tillämpning

då den avlidne i skriftligt förordnande givit uttryck åt en önskan

att jordfästning icke skall ske i svenska kyrkans ordning. Även på annat

sätt kan han ha givit uttryck åt en önskan i detta hänseende, t. ex. genom

medlemskap i frikyrkoförsamling eller genom anslutning till ideell förening,

som verkar för konfessionslös begravning, eller genom något uttalande

eller enbart genom sin av de anhöriga kända allmänna inställning till

dylika frågor, över huvud taget bör alltså presumtionen kunna brytas icke

blott genom eu skriftlig förklaring utan också genom en på annat sätt framkommen

önskan hos den avlidne att icke bli jordfäst i svenska kyrkans

ordning.

Beträffande minderåriga barn kan det, såsom utredningsmannen anför,

icke gärna presumeras att barnet i livstiden hyst någon önskan med avseende

å jordfästning. Under utredningsarbetet har inom de sakkunnigas krets

även framhållits att det skulle kunna framstå som onödigt rigoröst om ett

minderårigt barn, som var medlem av svenska kyrkan, alltid måste jordfästas

i svenska kyrkans ordning. Detta synes sålunda uppenbarligen otillfredsställande,

om barnets föräldrar är medlemmar av frikyrkligt trossamfund

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 171

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

och själva önskar att barnet skall jordfästas i detta samfunds ordning. Jag

ansluter mig därför till utredningsmannens förslag, att presumtionsregeln

icke skall vara tillämplig då det gäller jordfästning av barn som avlidit före

15 års ålder. I detta fall synes bestämmanderätten böra tillkomma barnets

vårdnadshavare. Mot vad utredningsmannen anfört om sådana undantagsfall

då barn som fyllt 15 men icke 18 år givit uttryck åt någon önskan i detta

hänseende, torde i sak ej vara något att erinra. Det synes emellertid icke

vara nödvändigt att, i fråga om skriftliga förordnanden, upprätthålla en

skillnad mellan fall då den avlidne var över eller under 18 år. Det torde vara

mycket sällsynt att någon i sådan ålder gör skriftligt förordnande om jordfästning.

Om detta i något fall skulle ha skett, bör förordnandet respekteras.

Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså

att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller dem som eljest, då

sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna

krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan

dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av

myndighet eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna

önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen

framhållit, ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett

befintligt skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes

som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I fråga om jordfästning i svenska kyrkans ordning

då den avlidne icke tillhörde kyrkan bör såsom utredningsmannen

anfört presumtionen vara att sådan jordfästning icke skall

förrättas. Det kan dock föreligga situationer då det likväl är berättigat att

tillmötesgå en begäran om sådan jordfästning.

Mot förslaget att införa en bestämmelse om jordfästning i nu avsedda fall

har under remissbehandlingen invänts att den kan medföra risk för att jordfästning

i svenska kyrkans ordning skulle komma att förrättas även i fall

då så icke bör ske med hänsyn till respekten för den avlidnes önskemål. Vad

sålunda påpekats är emellertid endast en sida av det mera omfattande problemet,

i vad mån det över huvud taget är praktiskt möjligt att genom lagbestämmelser

garantera att den avlidnes vilja blir tillgodosedd. Det kommer

även i dessa fall att bero på de efterlevandes etiska hållning, att icke

den som t. ex. tagit avstånd från svenska kyrkan genom ett utträde likväl

utan grund påstås ha önskat kyrklig jordfästning. De kyrkorättsliga bestämmelserna

i ämnet bör, som utredningsmannen med instämmande av de sakkunniga

förordat, ha det innehållet att prästen skall kunna tillmötesgå en

begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning, om det finnes skäl till

detta, men att å andra sidan någon ovillkorlig förpliktelse att förrätta sådan

jordfästning icke skall föreligga.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 171 år 1957

19

Frågan o in kyrkorummet skall få upplåtas för jordfästning

i annan ordning än svenska kyrkans har senast

behandlats i samband med tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag.

Den avfattning av bestämmelsen i ämnet som man då beslöt sig för innebar

icke någon saklig ändring av vad som hade gällt tidigare, nämligen att

det skall ankomma på pastor att avgöra om kyrka skall få upplåtas för sådan

jordfästning och att tillåtelse får lämnas, om det finnes särskilda skäl.

I samband därmed gjordes vissa uttalanden (prop. 1951: 100 s. 105, riksdagens

särskilda utskott 1951: 1 s. 79, kyrkolagsutskottet 1951: 20 s. 24), av

vilka i huvudsak framgår att vad som skulle betraktas som särskilda skäl

icke kunde närmare angivas utan finge bli beroende på praxis; riksdagen

framhöll dock att exempelvis olämpliga väderleksförhållanden borde kunna

godtagas såsom särskilt skäl och att stadgandet borde tillämpas i en generös

anda, under det att kyrkomötet betonade vikten av att praxis inte ändrades

och att återhållsamhet i synnerlig grad vore påkallad.

Utredningsmannens förslag innehåller en ändrad utformning av den gällande

lagtexten som syftar till att i möjligaste mån angiva under vilka särskilda

omständigheter kyrka får upplåtas. Bland de sakkunniga, med vilka

utredningsmannen samrått, har det rått enighet om att kyrka får upplåtas

vare sig det är fråga om annan kristlig jordfästning (frikyrklig jordfästning)

eller det avses en borgerlig jordfästning i egentlig mening, därest jordfästningens

förläggande till annan plats på grund av särskilda omständigheter

skulle vålla avsevärda olägenheter. Såsom exempel på dylika omständigheter

anger utredningsmannen att jordfästningen på grund av otjänliga väderleksförhållanden

icke lämpligen kan förrättas på begravningsplatsen

samt det fall att annan lämplig, närbelägen lokal, stor nog att rymma den

menighet som kan beräknas komma att närvara, icke finnes att tillgå. Utredningsmannen

anför att även andra fall kan tänkas då kyrka bör upplåtas.

De sakkunniga som biträtt vid utredningen har emellertid icke varit eniga

om behovet av att bestämmelsen omarbetades. Förslaget härtill ansluter sig

till ett önskemål från frikyrkliga och konfessionslösa representanter, medan

de sakkunniga som företrädde svenska kyrkan ansåg att gällande bestämmelse

möjliggjorde upplåtelse av kyrka i den utsträckning varom de sakkunniga

enats. Även under remissbehandlingen har starkt delade meningar

framträtt.

Det föreligger alltså icke någon enighet om den föreslagna bestämmelsen.

De som förordat densamma tycks ha uppfattat den som mera generös än den

nuvarande, allmänt hållna lagregeln, men att så är fallet synes icke otvetydigt

framgå av den föreslagna lagtexten. Dessutom är det över huvud taget

mycket vanskligt att genom en exemplifiering i lagen närmare ange, i vilka

fall kyrka bör få upplåtas. Under dessa förhållanden synes det lämpligare

att bibehålla den nuvarande, allmänt hållna formuleringen. Den närmare

innebörden av lagregeln blir då beroende på den praxis som får utbilda sig

på grundval av motivuttalandena vid frågans behandling. Liksom tidigare

anfölls av riksdagen vill jag framhålla att tillämpningen hör ske i eu gene
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

tös anda. Det är enligt min mening otillbörligt och stötande att stridigheter

förekommer i sådana frågor. Om de efterlevande av särskilda skäl önskar

fira den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan,

hör detta i allmänhet tillåtas dem, även om de icke önskar följa den

kyrkliga jordfästningsritualen. Det synes mig som om det också ur svenska

kyrkans synpunkt skulle vara av värde att kunna bistå sörjande som behöver

rum för en begravningsakt, även om den icke sker enligt kyrkans ordning.

Å andra sidan bör naturligtvis inte en förrättning som är stötande för församlingen

få förekomma i kyrka.

Utredningsmannen har föreslagit att ärenden om upplåtande av kyrka

skulle kunna underställas biskopens prövning. Beslut i sådana ärenden torde

redan nu kunna överklagas enligt de regler som gäller för administrativa

besvär i allmänhet. Såsom brådskande torde sådana besvär få handläggas av

biskopen enligt 15 § lagen om domkapitel. Då alltså möjlighet redan föreligger

att få till stånd en överprövning av beslutet samt, enligt vad jag inhämtat, frågan

om beslutanderätten vid upplåtelse av kyrka är under utredning inom

församlingsstyrelsekommittén anser jag att spörsmålet om underställning

av dylika beslut icke bör upptagas i detta sammanhang.

Frågan om förfarandet med avlidens aska efter eldbegängelse

föranledde en motion vid 1953 års riksdag, vari begärdes

en utredning om sådan ändring i jordfästningslagen att efter eldbegängelse

de efterlevande må kunna tillåtas att efter Konungens prövning i enlighet

med den avlidnes önskan i värdig form utströ hans aska å jord eller i vatten.

Första lagutskottet anförde att det i motionen angivna önskemålet visserligen

torde omfattas endast av ett fåtal men att utskottet likväl ansåg att

spörsmålet förtjänade att utredas.

Utredningsmannen, som har behandlat frågan, har emellertid ansett att

något behov av en reform i antydd riktning icke föreligger i vårt land, och

han har därför icke avgivit något förslag därtill.

Det regelmässigt tillämpade förfarandet efter eldbegängelse är att askan,

innesluten i urna, nedsättes i grav eller uppställes i kolumbarium. Det har

emellertid framträtt vissa önskemål om ett annat förfarande. Närmast tänker

man sig ett förfarande innebärande att askan sprides. Därmed skulle

vinnas att askan snabbt förenas med jord eller vatten och att särskild namngiven

gravplats är obehövlig.

Enligt gällande bestämmelser skall senast ett år efter eldbegängelse askan

nedsättas å kyrkogård eller annan begravningsplats antingen i grav eller

ock ovan jord i tillsluten urna, som är insatt i överbyggt och stängt förvaringsrum

eller fast förenad med underlaget (13 § första stycket eldbegängelsekungörelsen).

Aska som nedsättes i jord behöver således icke vara

förvarad i tillsluten urna; sådan är obligatorisk endast i fall där askan

nedsättes ovan jord i kolumbarium eller på särskilt anordnad förvaringsplats.

Enligt min mening är nu gällande bestämmelser rörande förfarandet med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

aska efter avliden alltför restriktiva. Det finnes från det allmännas synpunkt

icke någon anledning att icke även andra önskemål kan få tillgodoses än de

nu brukliga sätten att gå tillväga efter eldbegängelsen. En förutsättning bör

dock vara att det härvid tillgår på ett värdigt och pietetsfullt sätt. Det torde

därför som allmän regel icke vara lämpligt att eftergiva kravet på alt askan

skall nedsättas eller förvaras på begravningsplats, vare sig en allmän eller

enskild sådan. Om man nämligen tillät efterlevande att bevara aska på annan

plats, skulle all kontroll saknas att detta icke skedde på ett stötande

eller mot den avlidne pietetslöst sätt. Då det gäller att tillgodose ett önskemål

att få utströ aska i naturen, bör ett sådan förfaringssätt vara tillåtet inom

begravningsplats, i den mån denna är lämpligt ordnad härför. Möjlighet bör

också kunna finnas att utströ aska på annan plats än begravningsplats, t. ex.

i öppna havet. Det är dock icke lämpligt att mera generellt medgiva ett sådant

tillvägagångssätt, utan detta bör få förekomma endast under förutsättning

att det föreligger betryggande garantier för att därvid kommer att förfaras

på ett sätt som icke är stötande eller pietetslöst. Det bör därför i sådana

fall krävas särskild dispens, som lämpligen bör få meddelas av länsstyrelse.

Bestämmelser rörande förfarandet med aska efter eldbegängelse enligt de

riktlinjer som nu angivits synes lämpligen kunna meddelas av Kungl. Maj :t

och införas i eldbegängelsekungörelsen. I lagen torde endast erfordras ett

stadgande enligt vilket Kungl. Maj :t — såsom undantag från den eljest

gällande principen att avliden skall gravsättas på begravningsplats äger

meddela bestämmelser om förfarandet med aska efter den som undergått

eldbegängelse.

Jag övergår härefter till att redogöra för detaljutformningen av departementsförslaget.

Skillnaden i sak mellan departementsförslaget och utredningsmannens

förslag framgår väsentligen av vad jag anfört i det föregående.

En viss omredigering har gjorts för att under skilda rubriker särskilja

de delar av lagen som är allmängiltiga och sådana som hänför sig till svenska

kyrkan och därför är av kyrkolags natur. Därvid har beaktats vad som

anförts av 1951 års kyrkomöteskommitté i denna fråga (SOU 1955:47 s.

139—141, 232—233, 311, 318).

Förslag till lag om jordfästning m. m.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Vid ett särskiljande av de bestämmelser som är mera allmängiltiga och

kyrkolagsbestämmelserna i ämnet är del i första hand av vikt att i lagen ge

uttryck åt den allmänna principen, att den avlidnes vilja skall respekteras i

fråga om jordfästning och gravsättning. Det är självfallet inte möjligt att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

ge ett stadgande härom en mera kategorisk form. Praktiska och ekonomiska

hinder kan uppställa sig mot förverkligandet av den avlidnes önskemål. Det

kan likväl ha en viss betydelse att det i lagen fastslås att den avlidnes vilja

bör vara vägledande för de efterlevande, då det gäller hans begravning. Naturligtvis

bör särskilt avseende fästas vid om den avlidne givit uttryck åt

sin önskan i skriftligt förordnande eller om denna får anses framgå av hans

samfundstillhörighet. Dessa grundläggande regler bör i lika mån äga tilllämpning

med avseende å svenska kyrkans medlemmar och andra.

Utredningsmannen har föreslagit att man i lagen skulle övergå till ett ändrat

uttryckssätt så att uttrycket begravning skulle innebära en sammanfattande

benämning samt att med jordfästning skulle förstås de ceremonier

och handlingar, varunder de efterlevande och andra skiljes från den döda

människan, och med gravsättning den akt, varmed den döda kroppen eller

askan efter denna gravsättes.

Då det gäller uttrycket jordfästning kan det vara lämpligt att, såsom utredningsmannen

föreslår, använda denna term för den högtidliga akten, oavsett

om denna har en religiös prägel, och att alltså med uttrycket jordfästning

i annan ordning än svenska kyrkans beteckna såväl en jordfästning vilken

följer ritualen inom annat trossamfund som en jordfästning vilken icke

följer bestämd ritual. Även den föreslagna termen gravsättning torde kunna

godtagas, då den i huvudsak synes överensstämma med språkbruket.

2 §•

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av 9 § 1 mom. första

stycket första meningen och andra stycket samt i utredningsmannens förslag

av 5 § 1 mom. första stycket.

Begravningsplats är allmän eller enskild. Med begravningsplats torde få

förstås jämväl kolumbarium, vare sig detta är friliggande eller anslutet till

kyrka.

Under remissbehandlingen har uppmärksammats att utredningsmannens

förslag avviker från gällande lag såtillvida att i lagen angives att begravningsplats

skall vara behörigen invigd under det att förslagets motsvarande

bestämmelse talar om att begravningsplats skall vara behörigen anordnad.

Domkapitlet i Luleå har sålunda anfört att jordfästning i svenska kyrkans

ordning bör förrättas endast i rum eller å plats som invigts för ändamålet.

Rum som anvisas av församlingen för jordfästning får förutsättas alltid

vara invigt utan särskild föreskrift därom. Enligt domkapitlets mening bör

emellertid av lagtexten framgå att jämväl begravningsplats skall vara invigd.

Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelsen i Uppsala län, domkapitlen

i Uppsala och Visby samt kyrkorådet i Uppsala domkyrkoförsamling.

Sålunda har domkapitlet i Visby anfört att uttrycket »vila i vigd jord»

har en så allmän och stark ställning att kravet på begravningsplatsens invigning

ej bör utan vägande skäl eftergivas.

Utredningsmannen synes med det ändrade ordvalet på denna punkt avse

att allmän begravningsplats skall kunna anläggas utan att invigas enligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

23

kyrkohandboken. Denna mening kan jag icke biträda. Uppenbart är emellertid

att den nuvarande bestämmelsen förbigår en väsentlig sida i anordnandet

av en begravningsplats, nämligen att området måste vara på sådant sätt

frånskilt annan mark och ställt till disposition att det kan varaktigt användas

för sitt ändamål. Erforderliga planeringsarbeten och andra anordningar

bör vara avslutade, innan en begravningsplats eller del därav tages i bruk.

Vissa administrativa bestämmelser i ämnet finnes i 1920 års kungörelse

med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet ävensom i hälsovårdsstadgan,

men några lagstadganden finnes däremot icke. Det kan därför

vara naturligt att på föreslaget sätt använda ett något mera omfattande

uttryckssätt. Dessutom bör av lagtexten framgå att invigning skall ske beträffande

begravningsplats som upplåtes till allmänt bruk. Då fråga är om en

avskild del av allmän begravningsplats, avsedd för en särskild grupp av människor,

t. ex. katolsk begravningsplats, skall självfallet invigningen ske i

den form som motsvarar ändamålet.

Beträffande stadgandet i paragrafen angående förfarandet med aska efter

eldbegängelse hänvisas till vad som anförts i det föregående.

3 §■

Frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer paragrafen med 9 §

2 mom. i gällande jordfästningslag och 5 § 2 mom. i utredningsmannens

förslag.

4 §•

Bestämmelser med motsvarande innebörd finnes i gällande jordfästningslag

i 9 § 1 mom. andra stycket och i utredningsmannens förslag i 5 § 1 mom.

andra stycket.

Rätt till lägerstad på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats tillkommer

sedan lång tid tillbaka envar utan avseende å trosbekännelse. Denna

regel, som kommit till uttryck i såväl gällande jordfästningslag som utredningsmannens

förslag, har upptagits i förevarande paragraf. Eftersom

ej heller såsom villkor för rätt till gravplats å allmän begravningsplats bör

få föreskrivas, att den avlidne blivit jordfäst eller blivit jordfäst i viss ordning,

har jämväl detta utsagts i paragrafen.

Motsvarande bestämmelse i den nuvarande jordfästningslagen överflyttades

dit år 1951 i samband med tillkomsten av religionsfrihetslagen. Den ger

uttryck åt en allmän, av religionsfriheten motiverad princip om lika rätt för

alla till de allmänna begravningsplatserna. Den nu föreslagna bestämmelsen

synes därför böra ha sin plats i den del av lagen som icke är av kyrkolags

natur; denna placering innebär icke något ställningstagande till kyrkolagstiftningens

omfattning då det gäller kyrklig egendom.

5 §•

Stadgandet i första stycket motsvaras i gällande jordfästningslag av 9 §

1 mom. första stycket andra meningen och i utredningsmannens förslag

av 7 g.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen i jordfästningslagen,

att vid gravsättning intet får förekomma som strider mot förrättningens

helgd och allvarliga innebörd, utvidgas att gälla jämväl vid jordfästning.

Förbundet för religionsfrihet har i sitt remissyttrande anfört att syftet med

stadgandet i och för sig är klart och helt berättigat, men att gällande allmän

lag får anses utgöra tillräckligt skydd i förevarande hänseende och att

stadgandet därför är onödigt.

Ett stadgande av denna innebörd har hittills haft sin plats i jordfästningslagen;

anledning att nu utesluta stadgandet torde icke föreligga.

Paragrafens andra stycke motsvarar 9 § 3 mom. i gällande jordfästningslag.

Utredningsmannen har för sin del ansett, att stadgandet, såsom eu allmänt

hållen ordningsföreskrift, knappast har sin rätta plats i en lag av

förevarande slag. Syftet med stadgandet tillgodoses enligt utredningsmannens

mening genom föreskrifterna i hälsovårdsstadgan, att begravningsplats i

stad och på land skall vara omsorgsfullt utdikad och prydligt planterad (25

§ 1 mom. andra stycket sista punkten och 51 § 1 mom. andra stycket sista

punkten). På grund härav och då något rättsligt korrektiv mot eftersättandet

av stadgandet saknas, har detta uteslutits i utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har anförts av kammarkollegium och länsstyrelsen

i Jönköpings län att etit stadgande av detta slag icke är utan betydelse

såsom en allmän anvisning om att allmänna och enskilda begravningsplatser

bör vårdas.

Enligt min mening bör stadgandet bibehållas i lagen. Vid vanvård av begravningsplats

som förvaltas av kyrkligt eller borgerligt kommunalt organ

bör rättelse kunna vinnas i administrativ väg. Vanvård av enskild begravningsplats

torde i allmänhet innebära ett åsidosättande av de villkor som

uppställts för anordnandet och bör i sådant fall kunna medföra ett förverkande

av rätten att hålla området såsom begravningsplats.

Om jordfästning inom svenska kyrkan m. m.

6 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i gällande jordfästningslag och 2 §

i utredningsmannens förslag.

Det bör liksom hittills ankomma på pastor i den församling, där avliden

medlem av svenska kyrkan var kyrkobokförd, att ombesörja att dödsfallet

blir tillkännagivet från predikstolen. Underlag för tillkännagivandet erhålles

genom den anmälan om inträffat dödsfall som skyndsamt skall ske till

pastor (18 § folkbokföringsförordningen). Av kyrkobokföringen framgår

om den avlidne var medlem av svenska kyrkan eller icke.

Under remissbehandlingen har upplysts av flera domkapitel att i vissa delar

av landet utbildat sig den praxis att tillkännagivande av dödsfall, i likhet

med tillkännagivande om äktenskaps ingående, sker endast vid högmässo
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

gudstjänst å söndag och icke vid högmässogudstjänst å särskild helgdag.

Om begravningen utsättes till en senare söndag än den som följer närmast

efter anmälan om dödsfallet, förekommer även att tillkännagivandet uppskjutes

till begravningsdagen för att bereda begravningsgästerna tillfälle att

åhöra tillkännagivandet. Det är enligt domkapitlens mening önskvärt att

dessa sedvänjor sanktioneras i en ny lag.

Anledning torde saknas att ovillkorligen kräva att tillkännagivande av

dödsfall skall ske vid den högmässogudstjänst som infaller närmast efter

det att dödsfallet anmälts. Pastor bör därför i detta hänseende äga förfara

som befinnes lämpligt med hänsyn till framställda önskemål eller eljest. Tillkännagivandet

bör dock göras så snart det lämpligen kan ske.

Under utredningsarbetet har från de sakkunnigas sida uttalats, att ofta

nog även de som utträtt ur svenska kyrkan, främst måhända de frikyrkliga

men även de som utträtt utan att ansluta sig till annat trossamfund, och

deras anhöriga hyser en önskan att frånfället tillkännagives från predikstolen.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör skapas möjlighet att tillgodose

önskemål av detta slag. Eftersom tillkännagivande av dödsfall sker i

samband med gudstjänst bör detta dock göras endast på begäran. Behörig

att framställa begäran i detta hänseende bör vara den som ombesörjer begravningen.

Anledning torde däremot icke föreligga att, såsom utredningsmannen

föreslagit, utvidga bestämmelserna om dödsfalls tillkännagivande

att omfatta jämväl den som vid dödsfallet icke var kyrkobokförd i riket.

7 §•

Denna paragraf är avsedd att ersätta 2 §, 3 § första stycket första meningen

och 7 § första stycket i gällande jordfästningslag. I utredningsmannens

förslag motsvaras paragrafen av 3 § 1 och 3 mom.

I första stycket i paragrafen kommer den principen till uttryck, att medlemskap

i svenska kyrkan utgör en presumtion för att den avlidne önskat

att jordfästning skall äga rum i svenska kyrkans ordning. Sådan jordfästning

skall då förrättas. Presumtionen bör dock brytas om den avlidne hyst

en önskan av annan innebörd. Beträffande bedömandet härav torde få hänvisas

till vad som anförts i det föregående. Regeln om hur skall förfaras med

avseende å jordfästning i svenska kyrkans ordning av minderårig har även

upptagits i första stycket. Detta innehåller jämväl, såsom kyrkomötet hemställt,

ett stadgande om jordfästning av dödfött barn; stadgandet överensstämmer

med utredningsmannens förslag.

I andra stycket föreslås, i anslutning till gällande lag och utredningsmannens

förslag, ett stadgande om alt jordfästning i svenska kyrkans ordning

förrättas enligt kyrkohandboken. Det torde i detta sammanhang få hänvisas

till vad utredningsmannen anfört om jordfästning efter verkställd eldbegängelsc

(betänkandet s. 27). Något hinder mot sådan jordfästning, t. ex.

då askan efter den som avlidit i utlandet förts till Sverige, torde icke föreligga

och det torde vara obehövligt alt meddela ett särskilt stadgande därom.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Beträffande andra stycket i övrigt erinras om att i den nu gällande jordfästningslagen

finnes en föreskrift, att jordfästningen skall äga rum i den

församling, där dödsfallet timat, men att den dock må kunna förrättas i annan

församling, om vederbörande det åstundar. Utredningsmannen har ansett

detta stadgande saklöst kunna utgå. Under remissbehandlingen har icke

gjorts erinran däremot. Det torde väl vara riktigt att stadgandet, om det

allenast läses som en föreskrift om platsen för jordfästning, saknar betydelse.

Av stadgandet följer emellertid också i vilken omfattning prästerskapet

i församlingen har skyldighet att förrätta jordfästningen. En helt obegränsad

skyldighet att på begäran biträda härmed skulle kunna bli alltför

betungande. Sådan skyldighet bör föreligga endast om den avlidne var kyrkobokförd

inom församlingen, och det bör bero på åtagande i vilken omfattning

präst därutöver förrättar jordfästning.

8 §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, svarar mot 3 § 2

mom. i utredningsmannens förslag. Beträffande motiveringen torde få hänvisas

till vad som anförts i det föregående.

9 §.

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av 3 § första stycket

andra meningen och i utredningsmannens förslag av 4 § 1 mom.

10 §.

Paragrafen motsvarar 8 § senare ledet i gällande jordfästningslag och 4 §

2 mom. i utredningsmannens förslag.

Beträffande motiveringen torde få hänvisas till vad som anförts i det föregående.

Såsom framhållits i motiven till 1 § har begreppet jordfästning i förslaget

en vidsträcktare innebörd än i gällande lag. Därmed avses sålunda

icke endast en förrättning som följer bestämd ritual utan även s. k. borgerlig

jordfästning eller annan sådan högtidlig akt, som icke följer bestämd

ritual. Trots den ändrade formuleringen är alltså innehållet i paragrafen

oförändrat. Självfallet får något hinder icke uppställas för jordfästning i annan

ordning än svenska kyrkans på de platser som, jämte kyrkorummet,

uppräknas i 9 §.

11 §•

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av första ledet av 8 §

och i utredningsmannens förslag av 6 §.

Utredningsmannens förslag innebär att klockringning på begäran skall

ske då jordfästning förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller gravsättning

sker utan jordfästning icke endast såsom enligt gällande jordfästningslag

för det fall att den avlidne var medlem av svenska kyrkan utan

jämväl i fall där den avlidne icke tillhörde kyrkan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

27

Under remissbehandlingen har av domkapitlet i Linköping anförts att

skyldighet att bifalla framställning i detta hänseende bör föreligga endast

då klockringningen icke kommer att kollidera med gudstjänster eller andra

förrättningar i kyrkan. Domkapitlet i Skara har gentemot utredningsmannens

förslag invänt att klockringning enligt kristen uppfattning alltid innebär

en maning till bön och därför bör ske endast vid akter med kristen karaktär.

Någon lagfäst skyldighet att även eljest ombesörja klockringning bör enligt

domkapitlets mening i allt fall icke föreligga.

Det torde vara självklart att kyrkklockor i första hand skall användas för

sitt ordinarie ändamål och att ringning för begravning, på sätt domkapitlet

i Linköping framhåller, får till tiden rättas därefter. Det av domkapitlet i

Skara gjorda förslaget till begränsning av skyldigheten att ringa för begravning

synes däremot vara svårförståeligt. Det kan ju icke rimligen ur kyrklig

synpunkt ligga något stötande i att kyrkklockor bär ut en maning till bön

vid ett dödsfall, alldeles oavsett vem som dött och i vilken ordning han begraves.

Ett önskemål om klockringning i samband med jordfästning eller

gravsättning bör därför alltid bifallas.

Den föreslagna nya jordfästningslagen torde böra träda i kraft den 1 januari

1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om jordfästning m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning av 2 § och viss komplettering av 7 §

andra stycket är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här uteslutits.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 29 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om jordfästning m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Sara Falk.

Lagrådet yttrade:

Gällande lag angående jordfästning innehåller under 2 §, att om avliden,

som tillhörde svenska kyrkan, efter fyllda aderton år på sätt om testamente

är stadgat förordnat att han skall jordfästas i svenska kyrkans ordning eller

att sådan jordfästning icke skall förrättas, skall det lända till efterrättelse.

I remissprotokollet uttalas, att utelämnande av stadgandet icke torde

innebära någon ändring i fråga om giltigheten av ett testamentariskt förordnande,

då sådant i undantagsfall upprättats. Med anledning härav må

erinras, att det åtminstone sker den ändringen att den särskilda åldersgränsen

borttagits. Lagrådet håller i övrigt före, att 1 § i förslaget lämpligen bör

nämna testamentsformen. Vidare synes det där använda uttryckssättet i

fråga om åliggandet att iakttaga den dödes önskemål böra skärpas något.

Paragrafen kan i så fall innehålla, såsom första punkt, alt vid jordfästning

och gravsättning anhörig, närstående eller annan som ombesörjer begravningen

skall såvitt möjligt iakttaga den dödes önskemål, vare sig han förordnat

därom i testamente eller på annat sätt, skriftligen eller muntligen, givit sin

önskan till känna, samt såsom andra punkt, att om den döde var ansluten

till visst trossamfund, det skall beaktas.

Bestämmelsen i 7 § första stycket om dödfött barn synes kunna uteslutas.

7 § andra stycket torde lämpligen böra kompletteras så att jordfästning en
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

ligt huvudregeln skall äga rum i den församling där den döde var kyrkobokförd

eller dödsfallet timade.

Lagrådet vill slutligen ifrågasätta, om ej förslaget skulle vinna på att bestämmelserna

om gravsättning in. in. i 2—4 §§ och 5 § andra stycket flyttades

efter avdelningen om jordfästning.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 3 april

1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade

förslaget till lag om jordfästning m. m.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att utelämnande av stadgandet i gällande

lag rörande testamentariskt förordnande medför den ändringen att

den särskilda åldersgränsen, 18 år, för upprättande av sådant förordnande

borttagits. Med anledning av detta påpekande vill jag framhålla att härav

knappast torde följa någon saklig ändring. Testamentslagens bestämmelser

om testationsåldern är icke direkt tillämpliga på testamentariskt förordnande

rörande jordfästning eller gravsättning; härom torde därför gälla vad

som kan anses ligga i sakens natur. En viss ledning torde kunna hämtas

av det förhållandet att religionsfrihetslagen uppställer 18-årsåldern såsom

religiös myndighetsålder.

^ Lagrådet har vidare förordat att det i 1 § använda uttryckssättet i fråga om

åliggandet att iakttaga den dödes önskemål skärpes något samt i samband

därmed föreslagit en ändrad formulering. Av denna följer emellertid att stadgandet

får ett mera begränsat innehåll. Sålunda skulle en förpliktelse att iakttaga

den avlidnes önskemål föreligga endast då den avlidne givit sin önskan

till känna skriftligen eller muntligen. Enligt min mening bör stadgandet ge

uttryck åt en allmän grundsats att den avlidnes önskan skall beaktas och

detta bör ske oavsett om han givit ett mera bestämt uttryck åt denna önskan

eller om den endast kan anses framgå av andra omständigheter, såsom hans

anslutning till frikyrkoförsamling eller ideell förening. Då detta principiella

innehåll i stadgandet tydligare framträder i det remitterade förslaget torde

detta böra bibehållas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Eftersom kyrkomötet särskilt begärt att lagen skall upptaga ett stadgande

om jordfästning av dödfött barn, bör den remitterade bestämmelsen härom

icke uteslutas. Vad lagrådet anfört om en komplettering av 7 § andra stycket

bör iakttagas.

Därjämte bör en redaktionell ändring ske av 2 §.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om jordfästning m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1957:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om jordfästning m. m. s. 1 i texten