Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1957-04-05 · 99 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 98 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:172, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Nr 172

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 5 april 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig

dom;

6) lag angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning

i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Zetterberg

1 llihang till riksdagens protokoll *957. 1 samt. Nr 172

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Propositionens huvudsakliga innehåll

För närvarande är rådhusrätt domför med en lagfaren domare och nämnd

på minst sju och högst nio nämndemän i mål om ansvar för brott, varå kan

följa straffarbete i två år eller därutöver, medan rådhusrätt i övriga brottmål

— bortsett från vissa bagatellmål — består av tre eller fyra lagfarna

domare. I propositionen föreslås, att rådhusrätt i de brottmål, som för närvarande

avgöras i juristkollegial sammansättning, skall vara domför med en

lagfaren domare och nämnd, som regelmässigt skall bestå av tre nämndemän.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

3

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap. 1 och 9 §§* samt 29

kap. 1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 Kap.

11

Rådhusrätt vare domför med tre

lagfarna domare; ej må flera än

fyra lagfarna domare sitta i rätten.

I mål om ansvar för brott, varå kan

följa straffarbete i två år eller därutöver,

skall rådhusrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd; finnes,

sedan nämnd deltagit, målet ej vara

av sådan beskaffenhet, vare rätten

dock domför i den sammansättning

nu sagts.

Rådhusrätt vare i tvistemål domför

med tre lagfarna domare; ej må

flera än fyra lagfarna domare sitta

i rätten. I brottmål skall rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och

nämnd.

Vid måls---— •—• •— målsägande finnes.

12 §.

I stad------Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. högst nio. 1 mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,

så ock vid syn å stället utom

huvudförhandling vare dock rådhusrätten

domför med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele — — —----mellan nämndemännen.

1 Senaste lydelse se beträffande 6 kap. 1 § SFS 1955: 56 och beträffande 6 kap. 9 § SFS 1952:137.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 I

1

Protokoll skall -------

Över handläggning, som företages

av lagfaren domare ensam eller av

tjänsteman vid domstolen och ej sker

vid sammanträde för förhandling eller

vid måls avgörande, vare förande

av protokoll ej erforderligt. Vid

måls avskrivning, som ej sker i samband

med förhandling, erfordras ej

heller protokoll.

I mål----------;

§■

mål särskilt.

Över handläggning, som företages

av lagfaren domare ensam eller av

tjänsteman vid domstolen och ej sker

vid sammanträde för förhandling,

vare förande av protokoll ej erforderligt.

Vid måls avskrivning, som ej

sker i samband med förhandling, erfordras

ej heller protokoll.

v Konungen.

Rätten äge förordna, att utsaga av

part, målsägande, vittne eller sakkunnig

skall, i den omfattning utsagan

kan antagas vam av betydelse i målet,

i stället för att antecknas i protokollet

upptagas genom stenografi eller

på fonetisk väg.

Stenograf utses — -— —- — — •— av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i Stadgandet i 8 § andra stycket i

detta kapitel äge motsvarande till- detta kapitel äge motsvarande tilllämpning

beträffande utsaga, som lämpning beträffande utsaga, som

upptagits genom stenografi. upptagits genom stenografi. Vad nu

sagts skall ocA- gälla vid upptagning

på fonetisk väg beträffande den del

av utsagan, som icke upptagits ordagrant.

Bestämmelser om — —----—-av Konungen.

Rätten äge förordna, att utsaga av

part, målsägande, vittne eller sakkunnig

skall i stället för att antecknas

i protokollet upptagas genom stenografi

eller på fonetisk väg.

29 Kap.

1 §•

Yppas vid —-------omröstning ske.

I mål, vari nämnd deltager, säge Har nämnd säte i rätten, säge ordordföranden

först sin mening och in- föranden först sin mening och inhämte

därefter nämndens. hämte därefter nämndens.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid omröstning bland rådhusrätts Vid omröstning i annat fall skall

lagfarna ledamöter så ock i överrätt

skall den yngste i rätten först yttra

sig och sedan var efter annan, såsom

de hava säte i rätten. Har målet beretts

av viss ledamot, säge han först

sin mening.

Envar angive-------sin

3

Yppas i mål, vari nämnd deltager,

annan mening än ordförandens och

äro alla i nämnden ense om skälen

och slutet eller förena sig, då i nämnden

äro flera än sju, minst sju därom,

gälle nämndens mening; i annat

fall gälle ordförandens.

Vid omröstning bland rådhusrätts

lagfarna ledamöter så ock i överrätt

gälle den mening, som omfattats av

mer än hälften av ledamöterna. Har

någon mening erhållit hälften av rösterna

och är denna den lindrigaste,

gälle den meningen; vid särskild omröstning,

huruvida den misstänkte

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff eller om villkorligt

anstånd med straffets ådömande eller

huruvida ungdomsfängelse, förvaring

eller internering i säkerlietsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

skall ådömas, så ock eljest, då ej någon

mening kan anses som lindrigare,

gälle dock den mening, som erhållit

hälften av rösterna och bland

dem ordförandens.

Om omröstning---—- — — — 3

4

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts

lagfarna ledamöter eller i

överrätt flera än två meningar, ntan

den yngste i rätten först yttra sig och

sedan var efter annan, såsom de hava

säte i rätten. Har målet beretts

av viss ledamot, säge han först sin

mening.

mening.

§•

Yppas, då nämnd har säte i rätten,

annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skälen

och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej

har säte i rätten, gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

ledamöterna. Har någon mening erhållit

hälften av rösterna och är denna

den lindrigaste, gälle den meningen;

vid särskild omröstning, huruvida

den misstänkte på grund av sin

sinnesbeskaffenhet är fri från straff

eller om villkorligt anstånd med

straffets ådömande eller huruvida

ungdomsfängelse, förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt eller annan

skyddsåtgärd skall ådömas, så

ock eljest, då ej någon mening kan

anses som lindrigare, gälle dock den

mening, som erhållit hälften av rösterna

och bland dem ordförandens.

kap. 7 §.

§•

Yppas vid omröstning, då nämnd

ej har säte i rätten, flera än två

meningar, utan att någon enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse)

att någon enligt 3 § skall gälla, skola

de röster, som äro ogynnsammast för

den tilltalade, sammanläggas med de

för honom därnäst minst förmånliga

och, om det erfordras, sammanläggningen

fortsättas efter samma grund,

till dess någon mening skall gälla;

kan ej någon mening anses som

ogynnsammare för den tilltalade, gälle

den mening, för vilken rösterna äro

flera än för annan, eller, om för flera

meningar rösterna äro lika många,

den som biträtts av den främste

bland dem, som röstat för någon av

dessa meningar.

6

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej avser

ansvar eller som rör enskilt anspråk,

så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,

gälle vad i 16 kap.

är stadgat; angående häktning eller

åtgärd, som avses i 25—28 kap., äge

dock vad i detta kapitel föreskrives

om omröstning i fråga om ansvar

motsvarande tillämpning. Föres i

brottmål talan om enskilt anspråk,

vare rättens avgörande i ansvarsfrågan

bindande vid prövningen av det

enskilda anspråket. Då i rådhusrätt

nämnd har säte i rätten, gälle även

vid tillämpning av reglerna i 16 kap.

vad i 3 § första stycket i detta kapitel

är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

3 § skall gälla, skola de röster, som

äro ogynnsammast för den tilltalade,

sammanläggas med de för honom

därnäst minst förmånliga och, om det

erfordras, sammanläggningen fortsättas

efter samma grund, till dess

någon mening skall gälla; kan ej någon

mening anses som ogynnsammare

för den tilltalade, gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än

för annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den

som biträtts av den främste bland

dem, som röstat för någon av dessa

meningar.

§•

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej avser

ansvar eller som rör enskilt anspråk,

så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,

gälle vad i 16 kap. är

stadgat; angående häktning eller åtgärd,

som avses i 25—28 kap., äge

dock vad i detta kapitel föreskrives

om omröstning i fråga om ansvar

motsvarande tillämpning. Föres i

brottmål talan om enskilt anspråk,

vare rättens avgörande i ansvarsfrågan

bindande vid prövningen av det

enskilda anspråket. Har nämnd säte

i rätten, skall även vid tillämpning

av reglerna i 16 kap. städse gälla vad

i 3 § första stycket i detta kapitel är

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Om rådhusrätts sammansättning

i mål, vari huvudförhandling

påbörjats före nämnda dag,

gälle vad i äldre lag är stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

7

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestäm*

melser om mål rörande brott av underårig

Härigenom förordnas, dels att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig1 skall upphöra att gälla,

dels ock att 4 och 5 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Vid underrätt böra i fall, som avses

i 3 §, för tjänstgöring i nämnden

företrädesvis anlitas nämndemän

med insikt och erfarenhet i vård och

fostran av ungdom.

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff

eller förvaring eller att meddela villkorligt

anstånd med straffs ådömande

eller att överlämna åt barnavårdsnämnd

eller skolstyrelse att vidtaga

åtgärd för hans omhändertagande för

skyddsuppfostran, böra för tjänstgöring

i nämnd företrädesvis anlilas

nämndemän med insikt och erfarenhet

i vård och fostran av ungdom.

5

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles,

den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom,

om det icke på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,

att försvarare ej erfordras.

§•

Saknar i fall, varom i 4 § förmäles,

den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom,

om det icke på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,

att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1952:791.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 Kap.

4

Förekommer till-------—

Domstolen må ej förordna om förening

av straff utan att den dömde

erhållit tillfälle att yttra sig. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

skall tillfälle därtill beredas honom.

Angående domstolens sammansättning

vid sådant förhör så ock eljest

vid avgörande av fråga om förening

av straff gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om doinförhet

vid huvudförhandling. Domstolens

avgörande sker genom beslut.

Beslutet skall, där ej annorlunda förordnas,

lända till efterrättelse ändå

att talan däremot föres. Utan avbidan

på beslut om förening av straff

må ettdera straffet verkställas.

§•

av målen.

Domstolen må ej förordna om förening

av straff utan att den dömde

erhållit tillfälle att yttra sig. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

skall tillfälle därtill beredas honom.

Angående domstolens sammansättning

vid sådant förhör så ock eljest

vid avgörande av fråga om förening

av straff gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om domförhet

vid huvudförhandling i brottmål;

rådhusrätt vare dock domför

med tre i nämnden. Domstolens avgörande

sker genom beslut. Beslutet

skall, där ej annorlunda förordnas,

lända till efterrättelse ändå att talan

däremot föres. Utan avbidan på beslut

om förening av straff må ettdera

straffet verkställas.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:856.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

I mål------------ genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt Underrätt vare domför med tre i

utan nämnd och rådhusrätt med en nämnden,

lagfaren domare. Där det finnes

lämpligt, bär dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning, som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling;

häradsrätt vare domför med

tre i nämnden.

I övrigt--— -------är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 859.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, att 9 och 18 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9

Övervakning skall-------

Har den — —---— allmän

Övervakare förordnas----

Angående övervakningsdomstols

sammansättning vid behandling av

ärende, som avses i denna paragraf,

gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling. Finnes ärendet ej

lämpligen böra anstå till allmänt ting

eller allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare.

§•

— av övervakare,

underrätt.

--hans ställe.

Vid behandling av ärende, som avses

i denna paragraf, vare rätten

domför, häradsrätt utan nämnd och

rådhusrätt med en lagfaren domare.

Där det finnes lämpligt, bör dock

nämnd deltaga; i så fall vare rätten

domför med tre i nämnden.

18 §.

Ärende angående--------domen meddelats.

I rättens-------förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid Om rättens sammansättning vid

behandling av ärende, som avses i

denna paragraf, gälle vad i 9 § sista

stycket sägs; har ärendet tidigare

handlagts av övervakningsnämnd eller

finnes anstånd böra förklaras förverkat,

må dock ärendet ej prövas

och avgöras vid häradsrätt utan

nämnd eller i rådhusrätt av allenast

en lagfaren domare.

behandling av ärende, som avses i

denna paragraf, gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling

i brottmål. Finnes ärendet ej

lämpligen böra anstå till allmänt ting

eller allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfa
-

1 Senaste lydelse se SFS 191H:860.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ren domare, såframt ej ärendet tidigare

handlagts av övervakningsnämnd

eller anstånd finnes böra förklaras

förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6§.

Göres ansökan om ersättning annorledes

än i mål, vari ansvarsfrågan

handlägges, gälle om rättens sammansättning

vid ansökans prövning

och avgörande vad i allmänhet är föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling;

avser ansökan ersättning

enligt 1 § och har rätten tidigare

handlagt mål om ansvarsfrågan,

skall om rättens sammansättning tilllämpas

vad med avseende å den frågan

är stadgat. Rättens avgörande

sker genom beslut.

Göres ansökan om ersättning annorledes

än i mål, vari ansvarsfrågan

handlägges, vare rätten vid ansökans

prövning och avgörande domför i

den sammansättning som gällt för

målet om ansvarsfrågan. Har rätten

icke tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan,

gälle om rättens sammansättning

vad i allmänhet är föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling

i brottmål. Rättens avgörande

sker genom beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

13

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 april 1949 med vissa

bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

I mål,-------beslut där<

Vid målets beredande må rätten,

även då fråga är om allmänt åtal,

höra part eller annan så ock meddela

beslut i fråga om målets avvisande.

För behandling av fråga som avses

i första stycket må huvudförhandling

utsättas; angående rättens sammansättning

vid sådan förhandling eller

vid huvudförhandling, som eljest utsättes

ehuru målet i övrigt ej är berett

till huvudförhandling, gälle vad

i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet

om domförliet vid huvudförhandling.

Om särskild----—----on

§•

in.

Vid målets beredande må rätten,

även då fråga är om allmänt åtal,

höra part eller annan så ock meddela

beslut i fråga om målets avvisande.

För behandling av fråga som avses i

första stycket må huvudförhandling

utsättas; vid sådan förhandling eller

vid huvudförhandling, som eljest utsättes

ehuru målet i övrigt ej är berett

till huvudförhandling, skall rätten

bestå av tre eller fyra lagfarna

domare.

rättegångshinder.

4 §•

Angående rättens sammansättning

vid huvudförhandling inför jury gälle

vad i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.

De till tjänstgöring

i juryn utsedda skola genom rättens

försorg skriftligen kallas till förhandlingen.

Kallelsen skall innehålla såväl

uppgift å den tid, inom vilken an
-

Vid huvudförhandling inför jury

skall rätten bestå av tre eller fyra

lagfarna domare. De till tjänstgöring

i juryn utsedda skola genom rättens

försorg skriftligen kallas till förhandlingen.

Kallelsen skall innehålla såväl

uppgift å den lid, inom vilken anmälan

om laga förfall bör vara till

rätten inkommen, som ock erinran

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mälan om laga förfall bör vara till om påföljd för försummelse alt hör

rätten inkommen, som ock erinran samma kallelsen.

om påföljd för försummelse att hörsamma

kallelsen.

Visar juryman ■— -----— ■— de utlottats.

Uteblir juryman------— finner skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1958.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

15

Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej ;-----— genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt Vid avgörandet skall underrätt

städse vara domför med tre i nämn- bestå av en lagfaren domare och

den samt rådhusrätt äga den sam- nämnd; rätten vare domför med tre

mansättning som i rättegångsbalken i nämnden,

är i allmänhet föreskriven för domförhet

vid huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, att 314 § 2 mom. sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

314 §.

2 m o in. När vid rådstuvurätt till

handläggning förekommer mål angående

klander av dispasch, skola,

utom det antal av rättens lagfarna

ledamöter, som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskrivet för rådstuvurätts

domförhet vid huvudförhandling,

tre i handel och sjöfart kunniga

och erfarna män hava säte och stämma

i rätten. Stadsfullmäktige i stad,

vars rådstuvurätt enligt 326 § äger

upptaga dylikt mål, skola före utgången

av varje år utse dessa särskilda

ledamöter att utöva befattningen

under det följande året. För

att i deras ställe, vid inträffat förfall,

tjänstgöra skola tillika tre suppleanter

utses; uppstår hinder jämväl

för dem, äge rättens ordförande efter

samråd med de lagfarna ledamöterna

för varje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda-------mc

2 m o in. När vid rådstuvurätt till

handläggning förekommer mål angående

klander av dispasch, skola,

utom tre eller fyra lagfarna ledamöter,

tre i handel och sjöfart kunniga

och erfarna män hava säte och stämma

i rätten. Stadsfullmäktige i stad,

vars rådstuvurätt enligt 326 § äger

upptaga dylikt mål, skola före utgången

av varje år utse dessa särskilda

ledamöter att utöva befattningen

under det följande året. För

att i deras ställe, vid inträffat förfall,

tjänstgöra skola tillika tre suppleanter

utses; uppstår hinder jämväl för

dem, äge rättens ordförande efter

samråd med de lagfarna ledamöterna

för varje särskilt fall tillkalla andra.

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 847.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

17

Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 68 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrätlarens

beslut, äger han, om beslutet

meddelats av mönstringsförrättare i

stad, där rådhusrätt finnes, hos denna

rådhusrätt begära prövning av beslutet.

Har beslutet meddelats av

mönstringsförrättare utom riket eller

här i riket å ort, där rådhusrätt ej

finnes, må sådan begäran göras hos

rådhusrätten vid fartygets ankomst

till första hamn, där rådhusrätt finnes

och där fartyget väntas ligga

minst två dagar. Begäran, som nu

sagts, skall göras så snart ske kan

och i god tid före fartygets avgång.

Vid prövningen skall rådhusrätten

liava den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning---

Finner rätten

Har prövning

(Föreslagen lydelse)

Är i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrättarens

beslut, äger han, om beslutet

meddelats av mönstringsförrättare i

stad, där rådhusrätt finnes, hos denna

rådhusrätt begära prövning av beslutet.

Har beslutet meddelats av

mönstringsförrättare utom riket eller

här i riket å ort, där rådhusrätt ej

finnes, må sådan begäran göras hos

rådhusrätten vid fartygets ankomst

till första hamn, där rådhusrätt finnes

och där fartyget väntas ligga

minst två dagar. Begäran, som nu

sagts, skall göras så snart ske kan

och i god tid före fartygets avgång.

Vid prövningen skall rådhusrätten

bestå av en lagfaren domare och

nämnd; rätten vare domför med tre

i nämnden.

--ej föras.

---vidare handläggning.

— ---stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

2 flihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Vad i---------av häradsrätt.

Vid upptagande-------enligt 1 §.

Vid prövning av mönstringsförrättares

beslut angående disciplinbot

vare häradsrätt domför med tre i

nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens

sammansättning vad i äldre lag

är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 849.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om rådhusrätts

sammansättning i brottmål m. m. samt anför därvid följande.

Genom beslut den 30 december 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa

utredning rörande rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande

spörsmål. Såsom sakkunniga tillkallades den 5 mars 1955

landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, direktören Sven-Olof Dahlman,

ledamoten av riksdagens andra kammare, häradshövdingen Nils G.

Fröding, professorn Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, kanslirådet

numera t. f. generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård

samt ledamoten av riksdagens andra kammare, överrevisorn E. Oskar

Åkerström. Hovrättsrådet Ingmar Lidbeck, som den 17 mars 1955 utsetts till

sekreterare åt de sakkunniga, förordnades den 29 december 1955 att tillika

vara ledamot av utredningen. Den 6 juni 1955 tillkallades rådmannen Birger

Brandt och förste kanslisekreteraren numera kanslirådet Ebbe Magnander

att såsom experter biträda utredningen. De sakkunniga, som antagit benämningen

stadsdomstolsutredningen, har den 31 augusti 1956 avgivit ett betänkande

rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956: 28).

Yttranden över betänkandet bär efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet,

samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten

i Malmö, rådhusrätterna i Söderhamn, Varberg, Växjö och Ystad,

såvitt angår organisatoriska spörsmål vid förslagets genomförande vid de

mindre rådhusrätterna, överbefälhavaren, såvitt gäller vid betänkandet fogat

förslag till ändring i militära rättegångslagen, socialstyrelsen, såvitt angår för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

slag till ändring i lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig,

sjöfartsstyrelsen, såvitt angår föreslagna ändringar i sjölagen, sjömanslagen

och lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,

1951 års rättegångskommitté, 1955 års domarutredning, Sveriges advokatsamfund,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdornare,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och Stockholms stads rättsoch

polisdirektion. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Genom beslut den 29 december 1950 och den 14 september 1951 uppdrog

Kungl. Maj:t åt statens organisationsnämnd att verkställa vissa organisationsundersökningar

vid de statliga domstolarna. Undersökningarna skulle

avse sådana arbetsuppgifter som var av icke uteslutande juridisk karaktär.

I en år 1953 avlämnad utredning (rapport I) redovisade nämnden resultatet

av sina undersökningar beträffande den egentliga administrativa verksamheten.

Vid 1955 års riksdag föreslogs på grundval av denna utredning en

förstärkning av hovrätternas administrativa organisation (II ht s. 47). Prövningen

av nämndens då framlagda förslag i övrigt har emellertid fått anstå

bl. a. med hänsyn till att vissa däri berörda frågor hade samband med den

fortsatta utredningen. Resultatet av denna utredning, vilken berört arbetsområden

som mera direkt anknyter till domstolarnas rättsvårdande arbetsuppgifter,

har redovisats i en i mars 1956 framlagd rapport (rapport II).

I denna rapport behandlar nämnden föreliggande möjligheter till rationalisering

både från mera allmänna utgångspunkter och för vissa enskilda

grupper av göromål. Vidare behandlas spörsmål rörande arbetsfördelning

och personalorganisation m. m., varjämte nämnden utarbetat och vid sin

rapport fogat en omfattande formulärsamling.

Nämnden har under utredningsarbetet utnyttjat lämnat bemyndigande

att utan hinder av gällande administrativa föreskrifter på försök ändra

formerna för vissa arbetsförfaranden vid domstolarna. Försöksverksamhet

har sålunda sedan 1954 bedrivits vid 12 domsagor och, i begränsad utsträckning,

i tre hovrätter. Erfarenheterna från försöken har redovisats i utredningsrapporten.

I enlighet med utredningsdirektiven har organisationsnämnden samrått

med 1951 års rättegångskommitté. Kommittén har i särskilt yttrande givit

till känna sina synpunkter på vissa av organisationsnämndens förslag.

Yttranden över rapporten har efter remiss avgivits av nedre justitierevisionen,

samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,

rådhusrätten i Malmö, statskontoret, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån,

generalpoststyrelsen, statens lönenämnd, riksarkivet, statens

provningsanstalt, civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (CST), föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

juristförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bankföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen mellan ombuds
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

män hos Sveriges landshypoteksinstitution, kompetensutredningen, Sveriges

advokatsamfund och Stockholms stads rätts- och polisdirektion. Vidare

har hovrätterna överlämnat yttranden av häradshövdingarna i de domsagor,

där försöksverksamhet varit anordnad, samt av ett stort antal av övriga häradshövdingar

och några rådhusrätter. Även flera andra remissinstanser har

vid sina utlåtanden fogat yttranden från dem underställda myndigheter och

institutioner.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dels frågan om rådshusrätts

sammansättning i brottmål, dels ock vissa av organisationsnämnden

behandlade spörsmål.

I. Rådhusrätts sammansättning i brottmål

Rättegångsbalkens nuvarande regler

Enligt 1 kap. 11 § rättegångsbalken är rådhusrätt i brottmål, liksom i

tvistemål, domför med tre eller fyra lagfarna domare. Lagrummet innehåller

emellertid betydelsefulla undantag från denna regel. I mål om ansvar för

brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall sålunda rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och nämnd; jämlikt 1 kap. 12 § rättegångsbalken

skall i nämnden sitta minst sju och högst nio. Sammansättningen

i dessa mål överensstämmer således med den som i allmänhet gäller för

häradsrätt. Som ytterligare undantag från ovannämnda regel gäller, att

rådhusrätt i viss utsträckning är domför med en lagfaren domare. Så är

liksom i häradsrätt fallet vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället. Ensamdomare i rådhusrätt är vidare behörig att

handlägga och avgöra mål, som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan

följa svårare straff än böter och i vilka anledning ej förekommer att målsägande

finnes. I dessa bagatellmål är häradsrätt domför med lagfaren domare

och tremansnämnd. I enlighet med det sagda förekommer alltså i rådhusrätt

juristkollegial sammansättning vid handläggning av brottmål, då

fråga är antingen om brott, vars straffmaximum utgöres av straffarbete under

två år eller fängelse, eller ock om bötesbrott, vid vilket talan om enskilt

anspråk kan föras. Hithörande mål brukar benämnas tredomarbrottmål.

Beträffande omröstningsreglerna i brottmål vid kollegial sammansättning

gäller enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, att varje ledamot

har eu röst och alt vid lika röstetal utgången vanligen bestämmes efter vad

som är lindrigast för den tilltalade. Då nämnd deltager i rådhusrätt sker

röstberäkningen enligt samma regler som gäller för häradsrätt (29 kap. 3 §

första stycket rättegångsbalken). Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden

och ordföranden gäller nämndens mening om minst sju i nämnden förenar

sig därom; i annat fall gäller ordförandens.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Utredningen

Separat behandling av frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål

Utredningen framhåller, att dess uppdrag icke är begränsat till frågan om

rådhusrätts sammansättning i brottmål. Såsom närmare framgår av direktiven

för utredningen (betänkandet s. 5 f), har denna att taga ställning till

hela frågan vilken organisation av rådhusrätterna som ur rättsskipningens

synpunkt framstår som den lämpligaste. Den äger jämväl att till övervägande

upptaga frågor om häradsrätts sammansättning och reglerna för

häradsrätts rösträtt. Även ett flertal andra arbetsuppgifter av omfattande

och invecklad natur ingår i utredningsuppdraget.

I betänkandet omnämnes, att endast frågan om de allmänna underrätternas

sammansättning hittills varit föremål för närmare överväganden inom

utredningen, ehuru denna ännu icke tagit ställning till alla spörsmål som

berör denna fråga. Utredningen har likväl ansett sig böra redan i detta skede

framlägga förslag rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål. Förslaget

åsyftar i huvudsak att avskaffa den juristkollegiala sammansättningen i

tredomarbrottmålen och att inrätta en tvåmansnämnd som jämte en lagfaren

domare avgör dessa mål. Om de skäl som föranlett utbrytningen av

delta förslag till särskild behandling anför utredningen till en början, att

den med hänsyn till tredomarbrottmålens merendels enkla beskaffenhet funnit

den juristkollegiala sammansättningen i dessa mål onödigt vidlyftig och

dyrbar. Fn olägenhet är också, framhåller utredningen, att hithörande mål

är undandragna det värde lekmannadeltagandet tillför straffrättsskipningen.

Utredningen fortsätter:

De organisatoriska bristerna hos tredomarsammansättningen i brottmål

ha blivit mera kännbara efterhand som denna organisationsform på sina

håll måst utbyggas för att möta en ökad måltillströmning. Till tredomarbrottmålen

höra bl. a. mål om ansvar för trafikbrott. Med motorismens

snabba tillväxt under de senaste åren ha trafikbrottmålen ökat starkt. Även

i övrigt har tillströmningen av mål till domstolarna stigit. Särskilt är detta

förhållandet i storstäderna. Följden har blivit att de största rådhusrätterna

stundom varit tyngda av besvärande arbetsbalanser. Detta förhållande har

länge varit uppmärksammat och även föranlett förslag till enklare och smidigare

domförhetsregler. Sålunda föreslog Kungl. Maj :t i proposition till

1954 års riksdag vidgad behörighet för ensamdomare i rådhusrätt; för häradsrätternas

del föreslogs ökad behörighet för tremansnämnd, vars kompetens

för närvarande i det stora hela motsvarar ensamdomares i rådhusrätt.

Propositionen vann i denna del ej riksdagens bifall.------------

I underdånig skrivelse den 12 maj 19561 har Stockholms rådhusrätt hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte upptaga behörighetsreglerna för rådhusrätt i

brottmål till omprövning utan att avvakta resultatet i övrigt av utredningens

förslag. Stockholms stads rätts- och polisdirektion har i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 23 maj 1956 uttalat sin anslutning till de synpunkter

rådhusrätten framfört. Skrivelserna ha överlämnats "till utredningen för

yttrande och de förslag, vartill framställningarna kunde föranleda. I rådhusrättens

skrivelse — som bifogas detta betänkande — framhålles, att råd
1

Återgiven å s. 53 f. i betänkandet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

husrättens organisation för trafikbrottmål fördubblats sedan den 1 januari

1953 men att likväl endast en begränsad nedgång av balansen kunnat åstadkommas.

Rådhusrätten förutskickar, att de vidtagna åtgärderna komma att

visa sig otillräckliga för att åstadkomma fortsatt minskning av balansen.

Vad beträffar övriga tredomarbrottmål anser rådhusrätten ytterligare förstärkning

oundgänglig, för den händelse balansen skall kunna nedbringas.

Även vid Göteborgs rådhusrätt har under senare år förekommit en betydande

balans av tredomarbrottmål. Genom förstärkningar i organisationen

— delvis av tillfällig art — har arbetsbalansen på sistone kunnat bemästras.

För närvarande tilldelas vid denna rådhusrätt huvuddelen av tredomarbrottmålen

fyra brottmålsavdelningar, vilka även handlägga nämndmål; trafikbrottmålen

fördelas dessutom på två tvistemålsavdelningar. I skrivelse den

8 oktober 1955 till stadsfullmäktige i Göteborg har magistraten föreslagit

genomgripande förändringar i organisationen innebärande bl. a. inrättande

av fyra särskilda avdelningar enbart för tredomarbrottmål. Vidare föreslås,

att — mot indragning av tre extra rådmansbefaltningar, en magistratssekreterartjänst

samt tre ordinarie och tre extra assessorsbefattningar —

nya ordinarie rådmanstjänster inrättas till ett antal av åtta. Ärendet är

för närvarande under behandling i de kommunala instanserna. I Malmö har

magistraten den 9 juni i år förelagt drätselkammaren förslag till omorganisation

av rådhusrätten och magistraten. Under en följd av år har vid denna

rådhusrätt extra befattningshavare i betydande utsträckning måst användas

för att avarbeta balanser i tredomarbrottmål. Magistraten begär nu

inrättande av sju nya ordinarie domartjänster; av dessa äro fem — fyra

rådmanstjänster och en assessorsbefattning — avsedda som förstärkning

huvudsakligen för tredomarbrottmålens vidkommande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för arbetsläget inom

stadsdomstolsutredningen ha de sakkunniga ännu framför sig ett omfattande

utredningsarbete, som berör stora och invecklade frågor. Enligt direktiven

skall detta arbele avse endast de mera principiella och allmänna frågor,

som knyta sig till rådhusrätternas framtida organisation. Efter det utredningens

förslag blivit behandlade, komma åtskilliga detalj spörsmål att

återstå. Eu avsevärd lid kan därför beräknas förflyta, innan de slutliga reformförslagen

bli förverkligade. Del finns uppenbart ingen anledning antaga,

att under denna tid anspråken på domstolarna komma att minskas.

Snarare torde det nuvarande behovet av upprustning av rådhusrätterna

komma att bli mer kännbart. Eftersläpningen av mål vid storstädernas rådhusrätter

bar från skilda håll och i olika sammanhang förts på tal. I skrivelse

till stadsfullmäktige i Stockholm i februari i år hemställer sålunda

Stockholmsavdelningen av Advokatsamfundet om snara åtgärder för en effektiv

förbättring av rättsvården i huvudstaden. Avdelningen framhåller,

att eftersläpningen av mål och ärenden vid rådhusrätten i ett utomordentligt

stor antal fall är till stort men för den enskilde, många gånger en källa

till verkligt lidande. Också utredningen vill understryka vikten av alt rättsskipningen,

särskilt straffrättsskipningen, fungerar snabbt och effektivt.

De alltför långa väntetiderna i tredomarbrottmål vid de största rådshusrätterna

inge allvarliga betänkligheter ur såväl process- som straffrättslig synpunkt.

För vinnande av bättring härutinnan måste omedelbara åtgärder vidtagas.

Ett fortsatt utbyggande av tredomarsystemet i brottmål hör emellertid

med hänsyn [ill de förut påtalade bristerna i detta system såvitt möjligt

undvikas. Utredningens förslag om inrättande av eu mindre nämnd för tredomarbrotlmålcn

medför uppenbarligen avsevärt ökade möjligheter att höja

rådhusrätternas arbetskapacitet utan eftersättande av kravet på en god rättsskipning.

Stockholms rådhusrätt är av samma mening i sin ovannämnda

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

skrivelse. Utredningen har därför ansett sig böra framlägga förslag om en

omedelbar reform på detta område, där bristerna i nuvarande organisation

gjort sig särskilt kännbara.

Utredningen påpekar, att lösningen av de övriga spörsmål rörande de allmänna

underrätternas sammansättning, som utredningen har att taga ställning

till, väl kan komma alt medföra justeringar i den föreslagna ordningen.

Utredningen utgår dock ifrån att det fortsatta utredningsarbetet icke

kommer att rubba grunderna för densamma. Ej heller har utredningen

kunnat finna, att det skulle möta hinder för statsmakterna att taga ställning

till detta förslag utan att avvakta utredningens slutbetänkande.

Reformens lokala räckvidd

Utredningen framhåller, att det är förhållandena vid de största rådhusrätterna,

som föranlett förslagets framläggande redan nu. Med hänsyn härtill

har utredningen övervägt huruvida reformen tills vidare borde begränsas

till dessa domstolar. Vid de minsta rådhusrätterna kan det, påpekar utredningen,

måhända uppkomma vissa organisatoriska svårigheter att inpassa

reformen i den nuvarande kollegiala domstolstypen; utredningen åsyftar

närmast svårigheter att rationellt utnyttja den nuvarande domarpersonalen.

Utredningen anser dock att principiella betänkligheter möter att i en så central

fråga som domförhetsreglerna göra skillnad mellan olika rådhusrätter.

De olägenheter av antydd art som kan uppstå vid de minsta rådhusrätterna

torde uppvägas av fördelarna med en generell reform.

Föreslagna ändringar i rättegångsbalkens domförhets- och omröstningsregler
Efter

en närmare redogörelse för förarbetena till gällande rätt och de reformförslag,

som framkommit efter processreformen (betänkandet s. 26—

36), vartill här torde få hänvisas, anför utredningen:

De nuvarande domförhetsreglerna för rådhusrätt ha kommit att bestämmas

dels av historiskt betingade hänsyn och dels av överväganden rörande

den i och för sig lämpligaste sammansättningsformen. Särskilt gäller detta

domförhetsreglerna i brottmål. Den juristkollegiala sammansättningen har

— framhålles det i direktiven — sin grund mindre i processuella överväganden

än i det förhållandet att rådhusrätten framvuxit såsom stadens styrelse.

Organisationen med nämnd i de svårare brottmålen åter har kommit

att bestämmas av uppfattningen att lekmän principiellt böra deltaga i

straffrättsskipningen. Vid rättegångsreformens genomförande förutsattes

från lagstiftarens sida, att frågan om sammansättningsformerna skulle upptagas

till förnyad prövning, sedan städernas domstolar befriats från magistratsbestyren

och sedan närmare erfarenheter vunnits av nämnd i rådhusrätt.

Det förutskickades härvid, att nämnd framdeles skulle komma till ökad

användning i städernas rättsskipning.

Det är naturligt att en viss inkonsekvens kommit att vidlåda domförhetsregler,

som framsprungit som en kompromiss mellan de ovannämnda synpunkterna.

Ett juristkollegium kan utan tvivel vara lämpligt i vissa invecklade

eller eljest svårbedömda mål. Men det kan ej påstås, att sådana mål

äro särskilt vanliga bland tredomarbrottmålen. Oftare torde mål av denna

beskaffenhet förekomma bland nämndmålen. Men för dessa mål har lagstift
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

25

ningen ej berett möjlighet till kollegial behandling i första instans. Förslaget

i 1942 års proposition att rådhusrätt i nämndmål skulle sammansättas

med ett kollegium av lagfarna domare och nämnd godkändes ej av riksdagen

bl. a. av det skälet att en sådan organisation skulle vara ägnad att försvaga

nämndens ställning och minska dess betydelse. Då tredomarbrottmålen i allmänhet

icke äro av beskaffenhet att kräva handläggning av tre juristdomare,

framstår den nuvarande sammansättningen i dessa mål såsom en överorganisation.

Den är onödigt dyrbar och innebär ett slöseri med kvalificerad

arbetskraft. Olägenheterna härav ha framträtt tydligare efterhand som antalet

tredomarbrottmål ökat i snabbare takt än andra brottmål. För att möta

den ökade måltillströmningen ha organisatoriska förstärkningar måst vidtagas

och detta har medfört en oförutsedd ökning av domarkåren. Mot denna

utveckling möta ej endast samhällsekonomiska betänkligheter. Det föreligger

viss risk för en kvalitativ försämring av domarkåren om antalet domartjänster

ej kan hållas nere.

Eu annan brist i den nuvarande ordningen är att i städerna stora grupper

av vanligen förekommande brottmål äro undandragna lekmännens medverkan.

Denna brist är särskilt kännbar i mål, där det kan komma i fråga att

döma till frihetsstraff. Utredningen anser icke nödigt att i detta sammanhang

närmare utveckla skälen för lekmannadeltagande i rättsskipningen. Det må

vara nog att framhålla, att värdet av sådant deltagande, särskilt i brottmålen,

erkänts i nyare lagstiftning såväl i vårt land som i andra länder. Både

för skuldfrågans avgörande och för bestämmande av påföljden ha lekmännen

goda förutsättningar och en samverkan i dessa prövningsfrågor mellan

den skolade yrkesdomaren och lekmän med allmän livserfarenhet är utan

tvivel ägnad att befrämja en god straffrättsskipning. Att detta äger sin giltighet

även för städerna har bestyrkts av snart tio års erfarenheter av nämnd

i svårare brottmål. Vid processreformen ställde sig många tveksamma mot

införande av nämnd i rådhusrätt. Numera lärer ingen förneka, att det var en

god reform. Utredningen anser ock, att erfarenheterna motivera vidgat användande

av nämnd i rådhusrätt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den

nuvarande tredomarsammansättningen i lindrigare brottmål avskaffas och

att som grundform för domförhet i brottmål införes, att rådhusrätt — liksom

häradsrätt — skall bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Utredningen understryker, att denna ståndpunkt icke innebär vare sig att

nämnd skall medverka i alla brottmål eller att frågan om nämndens sammansättning

bör vara enhetligt reglerad i de mål, där nämnd skall deltaga.

Det gäller att finna sammansättningsformer, som tillgodoser på en gång

rättssäkerhetskravet samt de organisatoriska och ekonomiska synpunkterna.

Uppenbart kan avvägningen mellan de olika intressen som bär kräver beaktande

ej bli densamma beträffande alla brottmål.

Såsom framgått av redogörelsen för gällande rätt, är rådhusrätt i vissa

mera bagatellartade brottmål domför med eu lagfaren domare. Utredningen

har övervägt om icke ensamdomares behörighetsområde borde utvidgas. I likbet

med första lagutskottet vid 1954 års riksdag (utlåtande nr 25) anser utredningen,

all det bland tredomarbrottmålen finns eif stort antal mål av så

enkel beskaffenhet alt de väl lämpar sig för handläggning av ensamdomare

men alt det icke låter sig göra att på ett tillfredsställande säd avgränsa dessa

mål. De svårigheter man här ställes inför sammanhänger, framhåller utred
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungt. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

ningen, med grundsatserna att ensamdomare ej bör få döma till frihetsstraff

och att i brottmål bevisprövning i allmänhet ej bör bero av en domares omdöme.

Dessa grundsatser bör enligt utredningens mening alltjämt vara vägledande,

när det gäller att bestämma domstolarnas sammansättning. Utredningen

tillägger, att behovet av vidgad behörighet för ensamdomare för övrigt

blir mindre kännbart, om för brottmålen i svårhetsgrad närmast över

bagatellmålen tillskapas en effektivare och billigare organisation än den nuvarande.

I ett speciellt hänseende kunde det visserligen enligt utredningens

mening ifrågasättas att öka området för ensamdomarkompetensen. Utredningen

åsyftar, att ensamdomare i motsats till vad nu gäller skulle få pröva

enskilt anspråk i anledning av brottet. De praktiska verkningarna av en

sådan reform torde emellertid enligt utredningens mening bli ringa, om icke

ensamdomarbehörigheten samtidigt utsträckes till andra brott än de nuvarande.

Dessa utgöres huvudsakligen av sådana ordningsförseelser, vid vilka

det endast mera undantagsvis kan förekomma enskilt anspråk. Utredningen

anser sig därför icke böra i detta sammanhang föreslå någon ändring i vad

som är stadgat i 1 kap. It § andra stycket rättegångsbalken om ensamdomares

kompetens i brottmål.

Vad sedan angår frågan om nämndens storlek bör vara densamma i alla

nämndmål anser utredningen det icke vara lämpligt att låta samtliga tredomarbrottmål

avgöres med stor nämnd. För det stora flertalet mindre brottmål

är, med hänsyn till målens merendels enkla beskaffenhet, en så vidlyftig

sammansättning omotiverad. Att regelmässigt använda stor nämnd i

brottmål skulle innebära en misshushållning med nämnden, och det skulle

säkerligen resultera i svårigheter att knyta dugande nämndemän till domstolarna.

En sådan reform skulle ej heller vara ägnad att höja domstolarnas

effektivitet. Även om antalet nämndemän i den stora nämnden sänkes —

en tanke som utredningen avser att taga upp i ett senare skede av utredningsarbetet

— innebär en sådan reform ingen lösning för de mindre brottmålens

del. Under alla förhållanden bör en jämförelsevis stor krets av domare stå

bakom rättens avgörande i allvarligare brottmål. Men i flertalet lindrigare

brottmål kan utan åsidosättande av rättssäkerheten domstolen sammansättas

med ett fåtal domare.

Med hänsyn härtill anser utredningen, att den lösning som här anmäler sig

är att tillskapa en mindre nämnd vid sidan av den stora. Utredningen framhåller,

att denna tanke icke är ny. I 1954 års proposition med förslag till

ökade befogenheter för ensamdomare berörde sålunda departementschefen

frågan om inrättande av en mindre nämnd och förutskickade, att denna

fråga lämpligen borde upptagas i anslutning till en utredning om rådhusrätternas

förstatligande. I anslutning härtill framhöll departementschefen,

att invändningar ej kunde resas mot att domstol, i vilken utom den lagfarne

domaren deltoge lekmän, hade behörighet att ådöma frihetsstraff. Även

första lagutskottet torde, framhåller utredningen, i sitt av riksdagen godkända

utlåtande över 1954 års proposition ha varit inne på tanken om en mindre

nämnd i rådhusrätt. I likhet med departementschefen förutsatte utskottet,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

27

att spörsmålet om lekmannainflytandet i städernas rättsskipning skulle omprövas

vid en utredning om rådhusrätternas framlida organisation. Utskottets

betänkligheter gentemot Kungl. Maj:ts förslag grundades i huvudsak

på att bevisprövning, som innefattade ett vägande mot varandra av sinsemellan

stridiga utsagor, ej borde ankomma på endast en domare. I anslutning

härtill anförde emellertid utskottet, att hinder ej behövde möta mot att anförtro

sådan egentlig bevisprövning åt domare med tremansnämnd; dock

att mål med mera omfattande bevisvärdering alltid borde upptagas av domare

med stor nämnd. Utredningen, som i huvudsak ansluter sig till dessa uttalanden,

hyser den övertygelsen, att flertalet av de nuvarande tredomarbrottmålen

— även sådana i vilka frihetsstraff kan komma i fråga — kan

anförtros en domstol sammansatt med en lagfaren domare och ett fåtal

nämndemän.

Utredningen utvecklar härefter sina synpunkter på den mindre nämndens

sammansättning och därmed sammanhängande spörsmål. I denna del anför

utredningen:

I frå«a om nämndens sammansättning torde valet stå mellan två och tre

nämndemän. Det behövs icke fler ledamöter för att åstadkomma det fria

utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter varpå flerdomarsystemets

företräden vila. För alternativet med tre nämndemän kan tala, att

denna domstolsform förekommer i häradsrätt och där vunnit viss hävd.

Tremansnämndens kompetens motsvarar i det stora hela ensamdomarens i

rådhusrätt. Det kunde då synas mindre följdriktigt att sammansätta en

nämnd i rådhusrätt, som skall ha större befogenheter än häradsrättens tremansnämnd,

med ett mindre antal ledamöter. Utredningen — som enligt

direktiven äger ingå även på frågan om häradsrättens sammansättning —

avser emellertid att senare föreslå att den mindre nämnden i häradsrätt får

samma befogenheter som i rådhusrätt och att tremansnämndens nuvarande

uppgifter anförtros ensamdomare. I valet mellan två och tre nämndemän har

utredningen ansett, att några avgörande principiella skäl icke kunna anföras

för det större antalet. Med en tvåmansnämnd kommer, om skiljaktiga meningar

föreligga och dessa äro två, omröstningen att utfalla på samma sätt

som om nämndemännen hade individuell rösträtt. Spörsmålet om individuell

eller kollektiv rösträtt för nämndemännen har dock även för tremansnämndens

del en mera underordnad betydelse; det hänför sig väsentligen

till frågan huruvida, då rösterna äro lika fördelade på två meningar, ordföranden

skall ha utslagsröst eller den lindrigaste meningen skall gälla. Det

innebär därför ingen väsentlig ändring i förhållandet mellan det lagfarna

elementet och lekmännen om antalet minskas från tre till två. Det för ett

större antal nämndemän vanligen åberopade argumentet, att domstolen därigenom

till föres orts- och personkännedom har knappast någon betydelse i

valet mellan två och tre. Utredningen vill för övrigt här understryka vad redan

processkommissionen framhöll, alt nämndens orts- och personkännedom

icke spelar samma roll i eu modern process, i vilken det i främsta rummet

ankommer på parterna alt förebringa fullständig utredning. Av de nu

anförda skälen har utredningen stannat för att låta organisatoriska och ekonomiska

skäl få fälla utslaget vid övervägande av den mindre nämndens

sammansättning. Härvidlag är att beakta, all det särskilt i storstäderna är

ett starkt intresse att hålla nere såväl antalet nämndemän som kostnaderna

för nämnden. Utredningen föreslår därför en sammansättning med två nämn
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mcij:ts proposition nr 172 år 1957

demän. Måhända kommer att invändas, att förslaget innebär ett återupplivande

av den gamla formen för sammansättning av rådhusrätt med en lagfaren

domare och två illitterata rådmän, en sammansättning som allmänt

ansetts för svag för den moderna processen. Men jämförelsen är inte hållbar.

Svagheten hos rådhusrätterna i de mindre städerna sammanhängde

framförallt med att domaruppgifterna i de små rådhusrätterna icke voro

tillräckligt många och växlande för att ge borgmästaren vidgad erfarenhet

och ökade kunskaper i domarevärv.

Såsom nyss framhållits har frågan om individuell eller kollektiv rösträtt

ingen större praktisk betydelse i en tvåmansnämnd. Endast då flera än två

meningar föreligga till omröstning kommer utgången att bero av hur nämndens

rösträtt i detta hänseende är utformad. Förekomsten av tre skiljaktiga

meningar torde dock bli ovanlig i en domstol sammansatt av en lagfaren

domare och två nämndemän. Särskilt i fråga om påföljdens bestämmande

kan man räkna med att meningarna oftast jämkas samman. Spörsmålet om

individuell eller kollektiv rösträtt bör lösas likformigt för häradsrättens och

rådhusrättens nämnd. Det sammanhänger ock med frågan om underrätternas

sammansättning i tvistemål och omröstningsreglerna i dessa mål. På

grund härav föreslår utredningen, att i detta sammanhang ingen ändring

vidtages i regeln om kollektiv rösträtt. De ändringar utredningen föreslår

beträffande omröstningsreglerna i brottmål i 29 kap. RB betingas av att

rådhusrätt enligt utredningens förslag icke vidare kommer att ha juristkollegial

sammansättning i brottmål.

Vad angår den mindre nämndens behörighet anser utredningen olika lösningar

tänkbara. Den allmänna kompetensen bör enligt utredningens uppfattning

vara angiven i lag och detta bör ske på så sätt att kompetensen begränsas

till brott, vilkas straffskala icke överstiger ett visst straffrätt. Utredningen

understryker emellertid, att gränsdragningen icke bör ske genom

stela och tvingande regler. Även i mål om ansvar för lindriga brott kan domstolen,

påpekar utredningen, ställas inför vanskliga avgöranden. Utgången

av målet kan — utöver det straff som upptages i straffskalan — ha för den

enskilde djupt ingripande verkningar; detta gäller särskilt då i målet kan

ifrågakomma att döma till suspension eller avsättning. Bevisningen i målet

kan ock vara särskilt omfattande och svårbedömbar. I sådana fall är det

önskvärt, att domstolen får en starkare sammansättning än den som påkallas

av brottets typiska svårhetsgrad sådan denna kommit till uttryck i straffskalan.

Utredningen anser, att för alla brottmål skall finnas möjlighet till

handläggning med den mest kvalificerade sammansättningen och att reglerna

om enklare sammansättning i enklare mål bör utformas som fakultativt

medgivna undantag från huvudregeln. I överensstämmelse härmed föreslår

utredningen, att behörighetsområdet för stor nämnd i rådhusrätt, vilket för

närvarande är begränsat nedåt till brott för vilka högsta straff ej understiger

två års straffarbete, utsträckes till att omfatta alla brottmål liksom fallet är

i häradsrätt. Utredningen finner det emellertid förenat med betydande svårigheter

att i lag eller annan författning ange vilka speciella omständigheter

som skall föranleda målets hänskjutande till stor nämnd. Frågan huruvida

avsättning eller suspension skall ådömas beror, påpekar utredningen, inom

vida gränser på domstolens diskretionära prövning. Fn regel av innebörd

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

29

att tvåmansnämnd ej finge handlägga mål om ansvar för brott, varå kunde

följa avsättning eller suspension, skulle med hänsyn till 25 kap. 7 § strafflagen

medföra att exempelvis mål om ansvar mot en radiopolis, som under

tjänsteutövning åsidosatt någon trafikregel, måste hänskjutas till stor

nämnd, även om påföljden uppenbart komme att stanna vid ett mindre bötesstraff.

Ännu större svårigheter möter enligt utredningens uppfattning

att i en lagregel ange, när bevisningen skall anses vara av den art att den

kräver prövning av stor nämnd, eller när ett mål eljest på grund av särskilda

förhållanden ej bör få handläggas med en enklare sammansättning. Utredningen

anser, att det bör överlämnas åt domstolarna själva att härvidlag

träffa avgörandet. Detta kan visserligen medföra, framhåller utredningen,

att domförhetsreglerna tillämpas olika vid olika domstolar. Men olägenheterna

härav får inte överdrivas. I de fall där kravet på starkare sammansättning

gör sig särskilt gällande, såsom fallet är om i målet förekommer anledning

att döma till avsättning, torde domstolarna komma att tillgodose detta

krav. Det kan enligt utredningens mening även förväntas, att domstolarna

skall beakta eventuella önskemål från parterna rörande sammansättningen.

Det förtjänar vidare framhållas, att också tillämpningen av nuvarande

domförhetsregler i såväl brottmål som tvistemål lämnar utrymme för diskrctionär

prövning från domstolarnas sida utan att olägenheter därav försports.

Sålunda är ensamdomare i rådhusrätt och häradsrätt med tremansnämnd

formellt behöriga alt pröva bötesbrottmål oavsett målens betydelse utöver

bötesstraffet och utan hänsyn till bevisfrågornas art. Och i tvistemål har

domstolen viss frihet att enligt bestämmelserna i 42 kap. 20 § andra stycket

rättegångsbalken avgöra, huruvida målet skall hänskjutas till huvudförhandling

eller avgöras av en domare i omedelbart samband med förberedelsen.

Utredningen har icke heller funnit det vara en lämplig lösning att domstolarna

— på sätt förutsattes i 1954 års proposition — i administrativ väg erinras

om att de bör beakta, huruvida ett mål med hänsyn till särskilda föreliggande

omständigheter skall handläggas i annan ordning än enligt de allmänna

domförhetsreglerna.

Även vissa andra tredomarbrottmål än sådana, beträffande vilka det föreligger

speciella förhållanden som nyss berörts, bär enligt utredningens mening

undantagas från tvåmansnämndens kompetens. Utredningen åsyftar mål

rörande brott, för vilka straffskalan upptager straffarbete understigande två

år som högsta straff; utan undantag torde i dessa fall straffmaximum utgöras

av straffarbete i ett år. Straffskalor av denna typ är icke vanliga. I strafflagen

förekommer de endast i två fall, vid ringa misshandel i förening med

resande av livsfarligt vapen och vid utsättande av foster i visst fall (14 kap.

15 och 23 §§ strafflagen). Inom specialstraffrätten torde ett års straffarbete

vara maximum allenast vid följande brott: grov vårdslöshet i trafik (1 § andra

stycket lagen om trafikbrott), smuggling i större omfattning eller yrkesmässigt

av beväpnad gärningsman (1 § 2 mom. lagen om straff för olovlig

varuinförsel), spritsmuggling i större omfattning eller yrkesmässigt (1 § 1

inom. tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

K ungt. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

fattning med spritdrycker och vin) samt främjande av flykt från sinnessjukhus

i visst fall (54 § sinnessjuklagen). Utredningen anser, att alla mål om

ansvar för brott, varå kan följa straffarbete, bör handläggas med stor nämnd.

Det kan visserligen — särskilt med hänsyn till likheten i verkställighetsformerna

för fängelse och straffarbete — förefalla oegentligt att i förevarande

hänseende göra skillnad mellan dessa båda straffarter. Emellertid innebär

straffarbete i en straffskala ett starkare ogillande från samhällets sida med

avseende å brottet än vad fallet är, då straffskalan stannar vid fängelse. Till

gränsen mellan fängelse och straffarbete har också lagstiftningen i andra

hänseenden knutit betydelsefulla rättsverkningar såsom i fråga om användandet

av tvångsmedel i brottmål (24 kap. 1 § och 27 kap. 3 § rättegångsbalken),

beviljande av resning (58 kap. 3 § andra punkten rättegångsbalken),

åtals- och straffpreskription (5 kap. 14 och 20 §§ strafflagen) samt förvaring

och internering (1 § tredje punkten och 4 § tredje punkten lagen om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt). Ett särskilt skäl att från tvåmansnämndens

kompetens undantaga brotten med ett års straffarbete som

högsta straff är, framhåller utredningen, att enligt straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14 s. 87) och strafflagberedningens förslag

till enhetligt frihetsstraff in. m. (SOU 1953: 17 s. 46—48) dessa brott — med

undantag av de båda strafflagsbrotten, vilka helt omarbetats — skall bli belagda

med ett högsta straff av två års fängelse eller samma högsta straff

som för stöld, förskingring, bedrägeri, urkundsförfalskning in. fl. jämförelsevis

svåra brott. De sistnämnda brotten bör enligt utredningens uppfattning

uppenbart icke hänföras under tvåmansnämndens behörighet. Det behöver

icke befaras, att överförande till stor nämnd av brotten med ett års straffarbete

som högsta straff kommer att i någon avsevärd mån öka denna

nämnds arbete. Enligt vad utredningen inhämtat dömdes under 1955 vid

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Gävle till ansvar för grov vårdslöshet i trafik i sammanlagt 44 fall och för

sådan olovlig varu- eller spritinförsel som här avses i sammanlagt 11 fall.

Såsom tredomarbrottmål handlägges mål om ansvar för försök eller förberedelse

till sådana brott, för vilka högsta straff icke överstiger två års

straffarbete. Straff för försök eller förberedelse till dessa brott skall nämligen

enligt 3 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sättas under vad som bort följa å

den fullbordade gärningen. I följd härav faller exempelvis försök till stöld

men däremot icke fullbordad stöld utanför den nuvarande nämndens behörighetsområde.

Som en följd av utredningens förslag att undantaga alla

straffarbetsbrott från tvåmansnämndens kompetens kommer i fortsättningen

ett ökat antal försöks- och förberedelsebrott att höra under den stora nämnden.

Med hänsyn till de ofta vanskliga bevisfrågor, som uppkommer vid

prövningen huruvida straffbart försök föreligger eller vissi förfarande är att

anse som förberedelse till brott, anser utredningen det lämpligt, att dessa

brott i ökad utsträckning kommer att handläggas med stor nämnd.

Med de undantag som nu gjorts torde enligt utredningens mening återstoden

av tredomarbrottmålen utan fara för rättssäkerheten kunna anförtros

domare med tvåinansnämnd, alltjämt med den reservationen att målets spe
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

31

ciella beskaffenhet kan kvalificera det för en starkare sammansättning. Lagtekniskt

låter sig detta komma till uttryck genom att kompetensen anknytes

till brott med fängelse, d. v. s. fängelse i två år, såsom högsta straff. Utredningen

har övervägt att sätta behörigheten ännu lägre såsom vid fängelse

i sex månader eller fängelse i ett år. Mot en sådan gränsdragning talar dock

framför allt, att straffskalor med fängelse i högst sex månader eller högst

ett år såsom högsta straff icke förekommer i strafflagens nyare delar. Sattes

gränsen vid något av dessa straffmått, skulle därför utanför tvåmansnämndens

behörighet falla sådana brott som våldsamt motstånd (10:4), snatteri

(20:2), egenmäktigt förfarande (20:6), bedrägligt beteende (21:2),

oredligt förfarande (21: 7), undandräkt (22: 2), olovligt förfogande (22:4),

onykterhet i tjänsten (26: 14) in. fl. vanliga brott. Detta skulle inverka menligt

på rådhusrätternas effektivitet.

Utredningen föreslår alltså, att rådhusrätt i mål om ansvar för brott, varå

ej kan följa svårare straff än fängelse, må vara domför med två i nämnden.

Utredningen framhåller, att det i ett särskilt hänseende är en fördel med en

domförhetsregel, som ansluter sig till viss straffart. Vid sammanträffande

av flera brott blir frågan om rättens behörighet att pröva med hänsyn till

det gemensamma straff som kan komma i fråga enligt 4 kap. 2 § strafflagen.

Gemensamt straff får icke utmätas i svårare straffart än den som kan följa

på något av brotten. Vid sammanträffande av flera brott med fängelse som

högsta straff kominer därför konkurrenssituationen icke att inverka på frågan

om tvåmansnämndens behörighet. Annorlunda skulle det ställa sig, om

behörighetsgränsen ginge vid exempelvis ett års fängelse eller ett års straffarbete.

Om ett brott, vars straffskala sträckte sig upp till dessa straffmått,

sammanträffade med ett ringa bötesbrott finge målet som regel hänskjutas

till stor nämnd. Ett sådant resultat kunde visserligen förebyggas genom särskilda

för konkurrenssituationen tillämpliga regler, men det är en fördel

med enkla och klara domförhetsregler och ur denna synpunkt anser utredningen

fängelse som gräns äga företräde framför övriga diskuterade förslag.

Utredningen anser icke åt! någon tvekan kan råda om att tvåmansnämndens

behörighet bör omfatta även enskilt anspråk i anledning av brottet.

Sådan behörighet torde enligt utredningens mening utan uttrycklig bestämmelse

följa av reglerna i 22 kap. rättegångsbalken om kumulation av åtal

och talan om enskilt anspråk. Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras

målsägandcn ha förlorat sin rätt att tala å brottet, skall rätten enligt 22 kap.

6 § rättegångsbalken, om part yrkar det, förordna, att talan om det enskilda

anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade

ordningen; framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Utredningen fiainhåller under hänvisning till processlagberedningens moliv

till 22 kap. 5 § rättegångsbalken, att förordnande som nyss sagts icke

inverkar på rättens behörighet, även om sådan behörighet icke skulle ha

förelegat, däiest talan om enskilt anspråk från början väckts utan samband

med åtalet. Utredningen utgår ifrån att vad nu sagts om rättens behörighet

även gäller domförheten och att rådhusrätt därför utan särskilt stadgande

är behörig all — om så skulle befinnas lämpligt — med den för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

brottmål föreskrivna sammansättningen pröva det enskilda anspråket, även

om åtalet nedlägges.

Med avseende å syn å stället utom huvudförhandling anser utredningen

att rådhusrätt i brottmål bör vara domför med en lagfaren domare och två

nämndemän. Enligt 1 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken må vid sådan

syn häradsrätt sammansättas med tre i nämnden.

Om förslagets inverkan på nämndemanskårens storlek och beskaffenhet

i övrigt anför utredningen:

Under förarbetena till rättegångsbalken gjordes på sina håll gällande, att

i de största städerna saknades förutsättningar för ett mera omfattande lekmannadeltagande

i rättsskipningen. Särskilt framhölls, att det skulle möta

svårigheter att i dessa städer förvärva ett tillräckligt antal dugande och för

den dömande verksamheten intresserade lekmän. Enligt RB 1: 12 skall i stad

med rådhusrätt finnas nämndemän till det antal, som Konungen bestämmer.

Detta antal växlar från nio i de minsta magistratsstäderna till 450 i

Stockholm. De vägledande synpunkterna vid fastställande av antalet nämndemän

äro, å ena sidan, att antalet bör vara så stort, att tjänstgöringen för

varje nämndeman icke blir alltför betungande; å andra sidan får antalet

icke höjas så att det leder till försvagande av nämndens ställning i det att

nämndemansuppdraget förlorar i anseende och den enskilde nämndemannen

kommer att sakna den insikt och erfarenhet i domarvärv, som endast kan

vinnas genom en mera trägen tjänstgöring. Utredningens förslag om tvåmansnämnd

för de nuvarande tredomarbrottmålen innebär ett avsevärt

ökat ianspråktagande av lekmännen. Under år 1952 handlades vid rikets

rådhusrätter sammanlagt 20 667 tredomarbrottmål mot 6 475 nämndmål.

Siffrorna nämnas här endast för att ge en allmän föreställning om förhållandet

mellan dessa kategorier av mål. Uppenbart tillåta de inga närmare

slutsatser rörande den ökade tjänstgöring för lekmännen som utredningens

förslag kommer att medföra. En något säkrare utgångspunkt för sådana

slutsatser erbjuder antalet rättegångsdagar som tagits i anspråk för de olika

målen. Enligt vad utredningen inhämtat höllos under 1955 vid Stockholms

rådhusrätts olika avdelningar sammanlagt 1 201 rättegångsdagar för tredomarbrottmål

och 1 438 rättegångsdagar för nämndmål. För närvarande

tjänstgör i Stockholm varje nämndeman i genomsnitt inemot 30 gånger om

året. Med motsvarande tjänstgöring skulle det — om två nämndemän tjänstgjort

under rättegångsdagarna för tredomarbrottmålen — ha behövts omkring

80 nämndemän utöver det nuvarande antalet eller sålunda en ökning

med ungefär en sjättedel. Emellertid torde man få räkna med en väsentligt

större ökning. Den lagfarna domarpersonalen kommer nämligen alt medhinna

flera rättegångsdagar än för närvarande. Tredomarbrottmålens överförande

till handläggning med nämnd kommer sannolikt ock att medföra

en något ökad handläggningstid per mål. Utredningen har därför ansett sig

böra räkna med, att antalet nämndemän i Stockholm kan komma att höjas

med omkring en tredjedel. I övriga magistratsstäder torde ökningen icke bli

proportionellt större. Dessa beräkningar ge enligt utredningens mening vid

handen, att den föreslagna reformen icke kommer att medföra ett ianspråktagande

av lekmännen i sådan utsträckning att de ovannämnda för fastställande

av antalet nämndemän i stad ledande grundsatserna icke alltjämt skola

kunna vinna beaktande.

Slutligen föreslår utredningen, att de regler i 29 kap. rättegångsbalken,

som handlar om omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter och i

överrätt, i stället skall avse allenast omröstning i överrätt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

33

Särskilda domförhetsregler

I ett flertal författningar utanför rättegångsbalken hänvisas beträffande

rättens sammansättning vid behandling av olika slags mål och ärenden till

vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.

Såvitt gäller rådhusrätt innebär detta uttryck, påpekar utredningen,

att rätten skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Om, såsom

utredningen föreslår, rådhusrätt kommer att vara helt olika sammansatt i

tvistemål och i brottmål, kan berörda uttryck enligt utredningens mening

komma att vålla tvekan rörande vilken sammansättningsform som avses.

Till förekommande härav har utredningen föreslagit ändringar i de författningar

vilka — enligt vad utredningen kunnat finna — innehåller hänvisningar

som nu sagts. I vissa hithörande fall har utredningen ansett den

juristkollegiala sammansättningen böra bibehållas och i dessa fall är ändringarna

av rent formell art. I andra fall åter -— vilka alla angår rättens

sammansättning i mål eller ärenden rörande straff eller annan påföljd för

brott eller vilka eljest äga nära samband med straffprocessen — har utredningen

ansett följdriktigt att rådhusrätt sammansättes med nämnd i

stället för med tre eller fyra lagfarna domare. I några av de sistnämnda fallen

föreslår utredningen anlitande av tvåmansnämnd; riktpunkten härvidlag

har varit, att tvåmansnämnd skall komma till användning, då häradsrätt

i motsvarande fall sammansättes med tre i nämnden. Slutligen föreslår

utredningen i ett fall ökad behörighet för ensamdomare såväl i häradsrätt

som i rådhusrätt.

Härefter övergår utredningen till en redogörelse för de lagändringar som

utredningen funnit påkallade i fråga om andra författningar än rättegångsbalken.

1) Lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott

av underårig

Föres i brottmål talan mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall rådhusrätt

— framhåller utredningen — för närvarande enligt 3 § förevarande lag

bestå av en lagfaren domare och nämnd, även om målet enligt rättegångsbalkens

allmänna regler ej är av beskaffenhet att skola handläggas med nämnd.

Sålunda skall nämnd medverka så snart i mål mot underårig förekommer

anledning att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt

anstånd med straffs ådömande eller att överlämna åt barnavårdsnämnd

eller skolstyrelse att vidtaga åtgärd för den underåriges omhändertagande

för skyddsuppfostran. Ytterligare föreskriver lagen, 4 §, att för tjänstgöring

i nämnden bör företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet

i vård och fostran av ungdom.

Enligt utredningens förslag kommer framdeles nämnd att medverka i alla

brottmål i rådhusrätt med undantag för bagatellbrottmålen. Därmed förtaller

behovet av eu särskild regel om nämnds medverkan i mål mot ungdom.

Frågan huruvida i annat hänseende föreligger behov av särskilda

domförhetsregler vid brott av ungdom beror av huruvida det blir möjligt

alt i en tvåmansnämnd få den sakkunskap i ungdomsvård som är avsedd

3 Bihang till riksdagens protokoll t!)57. 1 samt. Nr 172

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

att tillföras domstolen genom nämnden. Härvidlag förmenar utredningen,

att även en tvåmansnämnd i regel skall kunna sammansättas så att kravet

på insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom ej behöver eftersättas.

Jämväl enligt nuvarande ordning torde detta krav anses tillgodosett om

i nämnden sitter någon med sakkunskap på området. Utredningen anser

därför obehövligt med särskilda domsförhetsregler för ifrågavarande mål.

Utredningen föreslår således att 3 § upphäves. Däremot bör stadgandet i

4 § alltjämt bibehållas; den föreslagna ändringen i detta stadgande är av

formell natur. Utredningen erinrar om att hinder givetvis ej möter att ha

stor nämnd även i lindrigare brottmål mot ungdom. Det kan i ett särskilt

fall vara önskvärt att utnyttja all den insikt och erfarenhet i ungdomsvårdsfrågor,

som må vara representerad i den stora nämnden.

2) Strafflagen

Utredningen lämnar till en början en redogörelse för gällande proeessuella

bestämmelser om förening av straff. Om samtidigt förekommer till

verkställighet två eller flera mot samma person riktade domar å fängelse

eller straffarbete på viss tid, skall enligt 4 kap. 4 § strafflagen gemensamt

straff bestämmas för hela den föreliggande brottsligheten. Beslut om sådan

förening fattas efter allmän åklagares framställning av första domstol i

något av de tidigare målen. I fråga om förfarandet vid förening av straff

gäller enligt paragrafens andra stycke, att den dömde skall få tillfälle att

yttra sig och att han, om han så önskar, skall höras muntligen inför rätten.

Hålles förhör betraktas detta icke som huvudförhandling; rättens avgörande

sker genom beslut. Om domstolens sammansättning vid förhör med

den dömde så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff skall

dock gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet

vid huvudförhandling. Detta innebär, påpekar utredningen, att i rådhusrätt

tre eller fyra lagfarna domare skall sitta i rätten. Med avseende å förfarandet

i övrigt skall enligt 19 § rättegångsbalkens promulgationslag i tillämpliga

delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att rätten i mål

om förening av straff sammansättes enligt samma grunder som i de tidigare

avgjorda målen. Införes nämnd som grundform för sammansättning av

rådhusrätt i brottmål, bör därför nämnd medverka även vid förfarande

som avser förening av straff. Utredningen föreslår därför den ändringen i

4 kap. 4 § strafflagen att om rättens sammansättning skall gälla vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om rättens domförhet vid huvudförhandling

i brottmål. Innebörden härav är, framhåller utredningen, att i

rådhusrätt skall, liksom i häradsrätt, stor nämnd medverka. Det torde enligt

utredningens bedömande ej föreligga något praktiskt behov av särskilda

regler om användande av liten nämnd i rådhusrätt för den händelse

rätten i de tidigare målen haft sådan sammansättning.

3) Lagen om verkställighet av bötesstraff

Även i denna lag föreslår utredningen viss ändring. För närvarande är i

mål om förvandling av böter häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

med en lagfaren domare (16 § andra stycket nyssnämnda lag). Där det finnes

lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den

sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för

domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt är i detta fall doinför med tre

i nämnden. Utredningen föreslår den ändringen, att när i rådhusrätt bötesförvandlingsmål

icke upptages av ensamdomare, rätten skall bestå av en

lagfaren domare och tvåmansnämnd.

4) Lagen om villkorlig dom

Enligt 9 § sista stycket första punkten lagen om villkorlig dom gäller om

domförhet i ärende rörande överflyttning av tillsyn å övervakning eller om

förordnande eller entledigande av övervakare vad i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Finnes ärendet

ej lämpligen böra anstå till allmänt ting eller allmän rättegångsdag, är dock

jämlikt 9 § sista stycket sista punkten häradsrätt domför utan nämnd och

rådhusrätt med en lagfaren domare. Utredningen anser, att handläggning

av ärenden enligt 9 § bör med hänsyn till dessa ärendens merendels enkla

beskaffenhet som regel ankomma på ensamdomare. Härvid erinrar utredningen

om att underrätt enligt lagen om handläggning av domstolsärenden

efter lagändring 1954 är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med

en lagfaren domare, i ärenden om förordnande eller entledigande av god man

eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag, för såvitt ärendet icke är

tvistigt. Enligt utredningens mening kan i ärende enligt 9 § lagen om villkorlig

dom stundom — exempelvis vid entledigande av övervakare mot dennes

vilja — vara motiverat med en starkare sammansättning än ensamdomare.

I sådana fall anser utredningen nämnd böra medverka, därvid liten nämnd

torde vara tillfyllest.

Utredningen upptager även domförhetsregeln i 18 § sista stycket lagen

om villkorlig dom till behandling. Där ges regler om rättens sammansättning

för fall då det — utan samband med ny ansvarstalan — ifrågakommer att

inskrida mot den villkorligt dömde med beslut om förverkande av anståndet

eller om ändrade bestämmelser i övrigt med avseende å den villkorliga

domen. I dessa fall gäller de domförhetsregler, som upptagits i 9 § sista

stycket, med det undantaget att om ärendet tidigare handlagts av övervakningsnämnd

eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, ärendet ej må

prövas och avgöras annat än av fullsutten rätt. I denna del föreslår utredningen

endast den ändringen i sak att rådhusrätt vid fullsutten sammansättning

skall bestå av lagfaren domare och nämnd i stället för, såsom nu

är fallet, av tre eller fyra lagfarna domare.

5) Lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktad

e e 11 e r dömda in. f I.

Utredningen anför i denna del:

Enligt 1 § i förevarande lag har den som varit häktad, anhållen eller underkastad

reseförbud men som sedan frikännes eller eljest genom åtals eller

förundersöknings nedläggande ej blir dömd till ansvar på vissa villkor rätt

till ersättning för del intrång i friheten som åsamkats honom. Dland omstän
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Iiungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

digheter som kunna betaga vederbörande rätt till ersättning nämns i motiven

att anledning till misstanke kvarstår. Rätt till ersättning har enligt 2 § i

allmänhet även den som avtjänat frihetsstraff och som sedermera efter resning

eller domvillobesvär blir frikänd eller får straffet nedsatt. Härvidlag

inverkar inte frågan om eventuellt kvarstående skuld. Ansökan om ersättning,

vare sig enligt 1 eller 2 §, göres hos domstol och kan framställas antingen

i samband med ansvarsfrågans avgörande eller anhängiggöras som ett

särskilt ansökningsärende. I det förra fallet prövas den av rätten i den sammansättning,

som gäller för domförhet i ansvarsmålet. I det senare fallet

gäller enligt 6 § om rättens sammansättning vad i allmänhet är föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling, d. v. s. såvitt gäller rådhusrätt att tre

eller fyra lagfarna domare skola sitta i rätten. Från denna huvudregel göres

dock det undantaget, att, om ansökan avser ersättning enligt 1 § och

rätten tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan, beträffande rättens sammansättning

skall tillämpas vad med avseende å den frågan är stadgat.

Har t. ex. rådhusrätt med nämnd frikänt häktad från ansvar, skall nämnd

ock medverka i ansökningsärende vid rådhusrätten rörande ersättning till

den häktade. På grund av skuldfrågans betydelse vid ersättningsfrågans

prövning har det nämligen ansetts riktigast att domstolen sannnansättes

efter enahanda grunder som i ansvarsmålet.

Med hänsyn till förevarande ersättningsfrågors nära samband med straffprocessen

anser utredningen, att i ansökningsärende om ersättning samma

domförhetsregler böra tillämpas som i brottmålsprocessen och att således

nämnd alltid bör deltaga även i rådhusrätt. Särskilt då skuldfrågan inverkar

på prövningen är det, oavsett önskemålet att rätten såvitt möjligt skall bestå

av samma domare, värdefullt att lekmän deltaga i avgörandet. Utredningen

föreslår därför, att rätten i ansökningsärende skall sammansättas enligt vad

som gäller med avseende å rättens domförhet vid huvudförhandling i brottmål.

Såsom tidigare framhållits innebär detta, att stor nämnd skall medverka

i rådhusrätt. Har i rådhusrätt ansvarsfrågan handlagts med tvåmansnämnd,

bör dock i ett senare anhängiggjort ansökningsärende rörande ersättning

enligt 1 § icke flera än två sitta i nämnden.

6) Lagen med vissa bestämmelser om rättegången i

tryckfrihetsmål

Utredningen föreslår vissa formella ändringar i 2 och 4 §§ sagda lag för

att tydligare utmärka, att rådhusrätt även i fortsättningen skall vara domför

med tre eller fyra lagfarna domare i där behandlade fall.

7) Militära rättegångslagen

I 51 § andra stycket militära rättegångslagen, enligt vilket underrätt vid

prövning av klagan över beslut i disciplinmål är domför häradsrätt med tre

i nämnden och rådhusrätt i den sammansättning som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, föreslår utredningen

den ändringen, att rådhusrätt i dessa mål skall vara domför med en

lagfaren ledamot och liten nämnd.

Utredningen påpekar, att i 64 § första stycket andra punkten militära

rättegångslagen hänvisas beträffande förfarandet och domförheten i mål

om klagan över befälhavares beslut i ersättningsmål till 51 § andra stycket

i lagen. Enligt utredningens mening bör rätten även framdeles vid klagan

i ersättningsmål ha enahanda sammansättning som vid klagan i disciplinmål.

Utredningen föreslår därför ingen ändring i 64 §, till följd varav rådhusrätt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957 37

vid överprövning av beslut i ersättningsmål kommer att sammansättas med

liten nämnd.

7) Sjölagen

I 314 § 2 mom. föreslår utredningen en formell ändring i förtydligande

syfte.

8) Sjömanslagen

Även i sjömanslagen föreslår utredningen viss ändring.

Enligt 4 kap. sjömanslagen kan sjöman åläggas disciplinbot. Bestraffningsrätten

utövas av disciplinnämnd bestående av fartygsbefälhavaren såsom

ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter.

Är sjömannen missnöjd med disciplinnämndens beslut, äger han påkalla

mönstringsförrättares prövning av beslutet. Denna prövning kan i sin tur

enligt 68 § sjömanslagen av såväl befälhavaren som sjömannen underställas

rådhusrätt för överprövning. Rådhusrätten skall vid frågans behandling ha

den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för

domförhet vid huvudförhandling. Enligt utredningens mening är den prövning

som sålunda ankommer på rådhusrätt av väsentligen samma art som

den domstol enligt militära rättegångslagen har att företaga vid klagan över

beslut i disciplinmål. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att rådhusrätt

i fall som avses i 68 § sjömanslagen skall vara domför med två i nämnden.

9) Lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga

sjörätts mål

I betänkandet framhålles, att häradsrätt enligt denna lag i vissa fall kan

vara behörig att upptaga sjörättsmål, varmed i lagen avses även mål och

ärenden enligt sjömanslagen. Jämlikt 2 § i behörighetslagen skall vad i lag

eller författning föreskrives om sjörättsmåls anhängiggörande och handläggning

vid rådhusrätt äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptages

av häradsrätt. Då mål enligt 68 § sjömanslagen förekommer vid häradsrätt,

är således häradsrätt domför med stor nämnd. Utredningen föreslår

ett tillägg till berörda 2 § av innebörd att häradsrätt skall vara domför

med tremansnämnd, varmed enligt utredningens mening vinnes en naturlig

överensstämmelse med domförhetsregeln i 51 § andra stycket militära rättegångslagen.

Ikraftträdande m. m.

Utredningen framhåller såsom angeläget att de föreslagna ändringarna i

domförhetsreglerna träder i kraft snarast möjligt. Särskilt vid de största

rådhusrätterna föreligger behov av omedelbar höjning av effektiviteten. I

vissa av dem finnes förslag till organisationsändringar utarbetade, vilka

förslag vila i avbidan på behandlingen av förevarande lagstiftningsärende.

Utredningen betonar emellertid, att omställningen från kollegial domstolsform

i brottmål till sammansättning med nämnd är förenad med ett omfattande

organisatoriskt och administrativt detaljarbete. Nya nämndemän

måste väljas. Åtminstone vid de största rådhusrätterna har man ock att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

räkna med inrättande av nya sessionslokaler. För att möjliggöra ett fullt

utnyttjande av rådhusrätternas ökade arbetskapacitet torde det på sina håll

erfordras en viss förstärkning av åklagarkåren. Omställningen kräver vidare

revision av stadgor och arbetsordningar för de särskilda rådhusrätterna.

Utredningen har därför ansett sig icke kunna räkna med den nya ordningens

ikraftträdande före den 1 januari 1958.

Med avseende å de nya domförhetsreglernas förhållande till äldre lag

anser utredningen böra gälla, att reglerna skall tillämpas även i mål, vari

rättegångsförfarande inletts före den 1 januari 1958. I ett hänseende krävs

dock enligt utredningens mening undantag härifrån. Om huvudförhandling

inletts men icke avslutats före den 1 januari 1958, bör vid fortsatt eller ny

huvudförhandling efter nämnda dag rätten sammansättas enligt äldre lag.

Såvitt gäller fortsatt huvudförhandling följer detta redan av stadgandet i

30 kap. 2 § rättegångsbalken att i domen ej må deltaga domare, som ej

övervarit hela huvudförhandlingen. Även vid ny huvudförhandling bör, påpekar

utredningen, samma ordning gälla. Av praktisk betydelse härvidlag

är särskilt att avbrott i tidigare huvudförhandling skett för sinnesundersökning.

Det skulle vara olämpligt att vid ny huvudförhandling efter sådant

avbrott låta nämnd deltaga i mål, som tidigare handlagts som tredomarbrottmål.

Yttrandena

Utredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter utom Göta hovrätt, en minoritet

inom Stockholms rådhusrätt (22 ledamöter), en minoritet inom Göteborgs

rådhusrätt (8 ledamöter), överbefälhavaren, socialstyrelsen, sjöfarts styr elsen,

1955 års domarutredning (majoriteten), föreningen Sveriges häradshövdingar,

en minoritet inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

(2 ledamöter), svenska stadsförbundet, Stockholms stads rätts- och polisdirektion

(majoriteten) samt statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö.

Förslaget har i princip avstyrkts av Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt

(30 ledamöter), Göteborgs rådhusrätt (35 ledamöter), rådhusrätten i Malmö,

1951 års rättegångskommitté, en ledamot av 1955 års domarutredning,

styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten), föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund

och en ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget

i den utformning det fått i betänkandet.

Av de rådhusrätter, som endast haft att yttra sig över organisatoriska

spörsmål vid förslagets genomförande vid de mindre rådhusrätterna, har

rådhusrätterna i Söderhamn, Varberg och Växjö funnit förslaget organisatoriskt

genomförbart, medan rådhusrätten i Ystad ansett, att reformen föranleder

svårigheter av organisatorisk art.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Vad först angår utredningens förslag att till separat

behandling utbryta frågan om rådhusrätts sammansättning

i brottmål ägnar många remissinstanser uppmärksamhet

åt den rådande arbetssituationen vid de större rådhusrätterna. Tämligen allmänt

bekräftas -— vare sig vederbörande remissinstans tillstyrker förslagets

genomförande eller förordar andra åtgärder — att förhållandena vid de större

rådhusrätterna, i synnerhet Stockholms rådhusrätt, påkallar snara åtgärder

för att motverka målbalansen. Riksåklagarämbetet uttalar exempelvis,

att eftersläpningen i målavverkningen vid de större rådhusrätterna är

så betydande, att snabbt verkande åtgärder är erforderliga. Svea hovrätt

anser arbetssituationen vara sådan, att åtgärder till motverkande av den

stigande målbalansen icke kan anstå, tills utredningens uppdrag slutförts.

Statsåklagaren i Stockholm framhåller, att tillströmningen av tredomarbrottmål

alltjämt ökar samt att vid Stockholms rådhusrätt en avsevärd balans

av sådana mål föreligger. Jämväl statsåklagaren i Malmö understryker,

att en betydande balans av tredomarbrottmål förekommer särskilt vid de större

rådhusrätterna. Sveriges advokatsamfund finner det uppenbart, att de större

rådhusrätterna med nuvarande organisation icke är i stånd att på tillfredsställande

sätt bemästra sina arbetsuppgifter. De besvärande målbalanserna

har, särskilt i fråga om tredomarbrottmålen, lett till orimligt långa väntetider,

vilket innebär allvarliga olägenheter ur straffrättslig och straffprocessuell

synpunkt. Samfundet understryker, att rättssäkerheten kan äventyras, om

processen blir alltför långsam. Angelägenheten av att snabbt öka arbetskapaciteten

vid de större rådhusrätterna betonas även av 1951 års rättegångskommitté,

föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges juristförbund.

Göta hovrätt finner det oundvikligt, att åtgärder snarast vidtages för att

undanröja eftersläpningen i behandlingen av tredomarbrottmål vid Stockholms

rådhusrätt, medan hovrätten icke anser sig ha tillräckligt material

för att bedöma hur förhållandena vid rådhusrätterna i Göteborg och Malmö

gestaltar sig. Föreningen Sveriges stadsdomare gör samma bedömning i

fråga om behovet av omedelbara åtgärder vid Stockholms rådhusrätt. En

minoritet inom Stockholms rådhusrätt framhåller, att de skäl, som rådhusrätten

i sin skrivelse till Konungen den 12 maj 1956 (betänkandet s. 53 f.)

anfört för en omedelbar lagändring, kvarstår med oförminskad styrka. Beträffande

trafikmålen har visserligen sedan mars 1956 förmärkts en viss

nedgång av balansen. Denna har emellertid motverkats av en ökning av antalet

oavgjorda allmänna tredomarbrottmål samt tvistemål och familjerättsmål.

Redan i nyssnämnda skrivelse framhölls att målanhopningen vid

rådhusrätten medfört svåra olägenheter för upprätthållande av ett effektivt

rättsväsende i Stockholm. Dessa olägenheter har därefter ytterligare accentuerats.

Den totala målbalansen vid rådhusrätten utgjorde sålunda den 30

september 1956 9 556 mål mot 8 046 den 30 april 1956. Enligt denna minoritets

mening framstår eftersläpningen av mål för närvarande så allvarlig

att snara åtgärder oundgängligen erfordras för åstadkommande av eu tillfredsställande

rättsvård i Stockholm. Minoriteten gör följande framtidsprognos:
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Läget kominer med all sannolikhet att under kommande år på grund av

ökning av arbetsmängden vid rådhusrätten ytterligare förvärras, om åtgärder

ej vidtagas för att bemästra situationen. Att nu göra en bestämd

prognos beträffande den framtida arbetsmängden vid rådhusrätten erbjuder

visserligen svårigheter, men de faktorer som främst äro bestämmande för

en sådan prognos tyda på att en högst avsevärd ökning av arbetsmängden

kommer att äga rum under tiden till dess förstatligandet av rådhusrätterna

kan genomföras. Stockholms befolkning växer år från år. Befolkningstillväxten

måste ställa betydligt ökade krav på de rättsvårdande myndigheterna

i Stockholm. Samtidigt innebär motorismens snabba tillväxt att antalet

trafikmål sannolikt avsevärt ökar. Brottsligheten i övrigt är också i stigande.

Olika åtgärder för att effektivera polisens broltsbekämpande verksamhet

torde vidare leda till eu betydande ökning av antalet brottmål.

En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt påpekar, att antalet brottmål vid

rådhusrätten ungefär fördubblats sedan den 1 januari 1948, medan övriga

mål icke undergått någon nämnvärd ökning. Av brottmålen utgjorde under

1955 närmare tre fjärdedelar tredomarbrottmål. För att möta den starkt

ökade tillströmningen av brottmål har antalet lagfarna ledamöter vid rådhusrätten

vid olika tillfällen utökats. Om den nuvarande tendensen fortsätter

— och vissa skäl, bland annat motortrafikens snabba tillväxt talar

härför — blir det nödvändigt, framhåller minoriteten, att inom en ganska

snar framtid ytterligare utöka antalet lagfarna ledamöter vid rådhusrätten,

för såvitt icke en ändring i domförhetsreglerna kommer till stånd.

Å andra sidan anser Göteborgs rådhusrätt (majoriteten), att förhållandena

vid rådhusrätten icke kan tagas till intäkt för omedelbara åtgärder i den omfattning

utredningen föreslagit. Rådhusrätten påpekar — i anslutning till

utredningens redogörelse för förhållandena vid denna rådhusrätt — att den

ändring i organisationen, som magistraten i Göteborg föreslagit, icke huvudsakligen

haft sin grund i den ökade tillströmningen av tredomarbrottmål

utan i brister i den nuvarande organisationen över huvud taget. Ökningen

av antalet domartjänster beror visserligen till viss del på tredomarbrottmålens

ökning men har även sin orsak i en ökning av antalet nämndmål,

framförallt mål mot häktade. Vidare har under senare tid en viss stagnation

i tillströmningen av tredomarbrottmål kunnat förmärkas. Även om det

av magistraten framlagda organisationsförslaget i viss utsträckning — dock

endast i obetydlig grad -- kanske måste korrigeras, enär det är baserat på

statistik endast för tiden till och med 1954, anser rådhusrätten, särskilt om

ensamdomares kompetens — på sätt rådhusrätten föreslår — utvidgas att

omfatta erkända brottmål, i vilka anledning ej förekommer till ådömande av

svårare straff än böter, att situationen vid rådhusrätten icke inger några

farhågor. En liknande bedömning göres av rådhusrätten i Malmö, som framhåller,

att någon eftersläpning av betydenhet icke förekommer vid rådhusrätten.

Flertalet remissinstanser har icke framställt någon erinran mot att frågan

om rådhusrätts sammansättning i brottmål utbrytes till särskild behandling.

Några remissinstanser bar dock ansett den omständigheten, att frågan om

underrätternas framtida organisation i hela dess vidd är föremål för pågåen
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

de reformarbete, böra utgöra hinder för förslagets genomförande eller ställt

sig tveksamma till åtgärden att utbryta spörsmålet om rådhusrätts sammansättning

i brottmål till separat behandling. Svea hovrätt, som i princip tillstyrkt

förslagets genomförande, påpekar, att vissa svårigheter möter att i

en jämförelsevis begränsad del till avgörande upptaga organisations- och

lagstiftningsspörsmål av mycket stor omfattning och räckvidd. Hovrätten

uttalar förhoppningen, att de åtgärder, som redan nu bör vidtagas, skall

låta sig inpassa i ett större sammanhang utan att mera vittgående ändringar

blir nödiga vid en senare tidpunkt. Föreningen Sveriges landsfogdar anser

det förhållandet att ett principiellt så viktigt problem som frågan om rådhusrätts

sammansättning i brottmål utbrytes till särskild lagstiftning under

trycket av en på något håll förekommande målanhopning ge anledning

till tveksamhet. Göta hovrätt erinrar om att utredningen har behörighet

att ompröva samtliga underrätters sammansättning i såväl brottmål som

tvistemål. Med spörsmålet om underrätternas sammansättning hänger intimt

samman frågorna om instansordningen, domkretsindelningen, domstolarnas

personaluppsättning med flera frågor av organisatorisk och samhällsekonomisk

art. Hittills föreligger endast förslag om huru rådhusrätt

skall vara sammansatt i en viss begränsad grupp av mål. Med hänsyn till arten

och omfattningen av det utredningsarbete som återstår synes det hovrätten

föga välbetänkt att redan nu beträffande en viss målgrupp genomföra

en reform, som skulle kunna begränsa möjligheterna att förutsättningslöst

bedöma övriga frågor om underrätternas organisation. Göteborgs

rådhusrätt (majoriteten) intager en liknande ståndpunkt. Rådhusrätten i

Malmö anser att frågan om lekmannadeltagande i handläggningen av mindre

brottmål vid rådhusrätt bör upptagas till behandling i samband med övriga

spörsmål om underrätternas organisation efter ett förstatligande av

rådhusrätterna. 1951 års rättegångskommitté, som i stället för de föreslagna

reformåtgärderna förordar en utvidgning av ensamdomares kompetens, anger

som skäl härför bl. a. att man, innan slutlig ståndpunkt ännu tagits till

underrätternas domförhetsreglcr, icke bör införa en helt ny domstolsform

vid sidan av de redan förekommande, i synnerhet icke en domstolsform

som så principiellt skiljer sig från de nuvarande som den föreslagna. Fn

minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, som avstyrker förslaget av andra

skäl än majoriteten, framhåller som en olägenhet, att förslaget framtvingar

ett ståndpunktstagande i förväg till den betydelsefulla och svårlösta frågan

om vidgat lekmannainflytande i rådhusrätt och formerna för lekmännens

deltagande i rättsskipningen. Hovrätten för Nedre Norrland menar, att domförhetsreglerna

för häradsrätt och rådhusrätt bör göras likformiga redan i

förevarande sammanhang. Härom anför hovrätten:

Det kan icke anföras vägande skäl att bibehålla olikheterna mellan stadsdomstolar

och häradsrätter. För modern rättsuppfattning ter det sig främmande,

att samma mål skall i första instans prövas av domstol, sammansatt

på ett sätt om målet anhängiggöres i stad, på ett annat sätt om det

anhängiggöres på landet. Rättsskyddet och följaktligen också domförhetsreglcrna

böra vara lika överallt, oberoende av om på grund av indelningen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

i olika domsområden behörigt forum blir i det ena fallet rådhusrätt, i det

andra häradsrätt. De föreslagna domförhetsreglerna skulle emellertid — i

vart fall tills vidare — icke endast bevara nuvarande olikheter mellan de

båda domstolstyperna utan fastmera öka dessa. Sålunda skulle en rådhusrätt

med tvåmansnämnd bli behörig att utdöma ända upp till två års fängelse

och skadestånd, medan en häradsrätt med tre nämndemän skulle vara

behörig att handlägga endast rena bötesmål utan skadestånd.

Av betänkandet framgår visserligen att utredningen har för avsikt att i

ett senare skede utreda jämväl frågor som beröra häradsrätternas organisation.

Hovrätten anser emellertid att hela frågekomplexet bör behandlas i ett

sammanhang. Såvitt hovrätten kan finna, skulle detta icke kräva ett mera

omfattande lagstiftningsarbete än att det borde medhinnas i sådan tid, att

samtliga ändringar kunde genomföras till den 1 januari 1958, då stadsdomstolsutredningens

föreliggande förslag är avsett att träda i kraft.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter likaledes om icke den

bebådade utvidgningen av den mindre häradsnämndens behörighet bör genomföras

i förevarande sammanhang. Att så bör ske förordas också av

Svea hovrätt.

Vad utredningen föreslagit om reformens lokala räckvidd

upptages till särskild behandling i ett tiotal yttranden. En ledamot av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare, som dock förordar andra åtgärder

än de av utredningen föreslagna, förklarar sig uttryckligen dela utredningens

principiella betänkligheter mot att i domförhetsavseende göra

skillnad mellan olika rådhusrätter. Hovrätten för Övre Norrland förklarar

sig icke beredd att förorda eu begränsning av reformen till vissa rådhusrätter,

ehuru hovrätten anser det antagligt, att förslaget vid andra än de av

arbetsbalans tyngda rådhusrätterna icke torde ha någon uppgift att fylla

utan snarare kan medföra en viss oreda i organisationen.

Göta hovrätt anser å andra sidan, att några principiella betänkligheter

knappast möter mot att införa särskilda domförhetsregler för Stockholms

rådhusrätt i avbidan på att frågan om underrätternas organisation slutgiltigt

löses. Hovrätten erinrar om att processkommissionen på sin tid föreslog,

att Kungl. Maj :t skulle äga förordna att rätten i vissa brottmål från större

stad eller annat området skulle ha annan sammansättning än eljest. Enligt

hovrättens mening bör utredningens förslag med vissa jämkningar kunna

läggas till grund för en särlagstiftning för Stockholm. En ledamot av 1955

års domarutredning förordar likaledes att förslaget med vissa jämkningar

genomföres som en speciallagstiftning för Stockholm, därest förhållandena

vid Stockholms rådhusrätt gör det oundgängligen nödvändigt. Hovrätten för

Nedre Norrland ifrågasätter, om det icke — för den händelse man ej anser

sig i stånd att på sätt hovrätten föreslagit redan nu genomföra en reform,

som omfattar såväl rådhusrätter som häradsrätter — ur principiell synpunkt

vore lyckligast, att om en reform nödvändigtvis måste genomföras

innan klarhet vunnits över hela linjen, den provisoriska lagstiftningen begränsades

till att avse Stockholms rådhusrätt. Härigenom skulle enligt hovrättens

mening vinnas den fördelen, att icke nu ett stort antal domstolar

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

— oavsett om sakligt behov föreligger — måste provisoriskt omställa sina

arbetsformer för att, då sedan häradsrätterna kommer in i bilden och frågan

således i större sammanhang omprövas, måhända nödgas ånyo revidera

organisationen med allt vad detta innebär av administrativt detaljarbete

och andra besvärligheter, för att ej tala om den störning av domstolarnas

arbetsro, som täta ändringar av detta slag för med sig. Styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare (majoriteten), som avstyrkt förslagets generella

genomförande, anser dock att särskilda åtgärder erfordras för att lösa

de aktuella svårigheterna vid Stockholms rådhusrätt. I första hand förordas

en utvidgning av ensamdomares kompetens. Denna åtgärd anser styrelsen

emellertid icke vara tillfyllest. Styrelsens fortsätter:

Styrelsen är mycket tveksam om vilka ytterligare åtgärder, som bör vidtagas.

En tillfällig utvidgning av domarpersonalen för balansens avarbetande

skulle säkerligen vara den bästa lösningen, men torde i dagens läge vara

svår att genomföra. Eftersom rådhusrätten själv synes vara inne på tanken

med en domare jämte liten nämnd vill styrelsen icke direkt avråda från en

sådan lösning. Genom förekomsten vid Stockholms rådhusrätt av befattningshavare

i tingsnotariegrad finnes vid denna domstol bättre organisatoriska

förutsättningar för en sådan domstolsform än vid övriga rådhusrätter.

Det synes emellertid angeläget, att statsmakterna med nu antydd lösning

icke binder sig beträffande den framtida utformningen av domstolarna för

städerna. Styrelsen vill därför förorda en speciallagstiftning, vilken för sin

tillämpning fordrar framställning från vederbörande stad och beslut av Konungen.

Stadsdomstolsutredningen avvisar i sin inledande skrivelse denna

tanke med åberopande av att det möter principiella betänkligheter att i en

så central fråga som domförhetsreglerna göra skillnad mellan olika rådhusrätter.

Härtill vill styrelsen genmäla, att Konungen i enlighet med den före

1948 gällande ordningen i ett flertal av de större städerna hade förordnat om

inrättande av polisdomstol, som ju bestod av endast en domare. Vidare kan

framhållas, att processkommissionen på sin tid icke hyste några principiella

betänkligheter att föreslå en liknande ordning.

Även 1951 års rättegångskommitté anser att det bör övervägas att begränsa

reformen till Stockholm och möjligen någon annan större rådhusrätt, för

den händelse förslaget över huvud anses böra genomföras. Speciallagstiftning

för Stockholms stad förekommer på åtskilliga andra områden och hinder

synes i och för sig ej böra möta mot en sådan även i fråga om domförhetsreglerna,

åtminstone provisoriskt i avvaktan på att domförhetsreglerna

erhåller sin slutgiltiga lösning. Kommittén anför som ytterligare skäl för en

speciallagstiftning, att reformen kan tänkas medföra svårigheter vid de mindre

rådhusrätterna att rationellt utnyttja domarpersonalen samtidigt som utgifterna

för nämndemän ökas.

Den minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, som i princip tillstyrkt förslagets

genomförande, påpekar, att vid ett antal rådhusrätter svårigheter

knappast föreligger att avverka inkommande mål under nuvarande ordning.

För dessa domstolar finnes alltså ej något omedelbart behov av sådan effektivisering,

vartill reformen i främsta rummet syftar. I dessa fall kan en generellt

genomförd reform medföra, att domstolsjuristernas arbetskapacitet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

blir ofullständigt utnyttjad, vartill kommer den extra kostnadsbelastning

som nämndernas inrättande skulle föranleda. Med hänsyn härtill förordar

denna minoritet, att det skall få bero på beslut av Kungk Maj:t i varje särskilt

fall, från vilken tidpunkt reformen skall genomföras vid de olika rådhusrätterna.

Härigenom skulle måhända uppnås, att reformen för städer där

så är påkallat, kunde genomföras tidigare än utredningen förutsatt, varjämte

en smidigare övergång kunde ske i städer där olägenheter av antydd art eljest

skulle uppstå. Sveriges juristförbund förordar en liknande anordning för den

händelse förslaget över huvud anses böra genomföras. Även en minoritet

inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framför samma tanke.

Att reformen kan tänkas medföra svårigheter för vissa rådhusrätter att

rationellt utnyttja den lagfarna personalen framhålles även av andra remissinstanser,

t. ex. Göta hovrätt. Även den synpunkten att reformen allenast

kommer att medföra kostnadsökningar för sådana rådhusrätter, som med

nuvarande organisation förmår fullgöra sin arbetsbörda, återkommer i andra

remissvar, exempelvis i yttranden från rådhusrätten i Malmö och styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomarefmajoriteten).

Av de remissinstanser, som endast haft att yttra sig över organisatoriska

spörsmål vid förslagets genomförande vid de mindre rådhusrätterna, har

rådhusrätten i Söderhamn förklarat, att förslagets förverkligande icke föranleder

några organisatoriska betänkligheter. Icke heller rådhusrätten i

Växjö gör gällande, att några organisatoriska svårigheter skulle uppstå vid

rådhusrätten, om förslaget genomföres. Rådhusrätten i Varberg förklarar,

att förslaget väl går att genomföra utan att sådana organisatoriska svårigheter,

som utredningen befarat, skall inställa sig, ehuru rådhusrätten av väsentligen

andra än organisatoriska skäl avstyrker förslaget. Rådhusrätten

tillägger, att även de mindre rådhusrätternas arbetsbörda under senare år

ökats. Däremot hävdar rådhusrätten i Ystad, att svårigheter av organisatorisk

art skulle uppkomma vid rådhusrätten, därest förslaget genomföres. Vid

denna rådhusrätt tjänstgör en borgmästare, en äldre rådman och en yngre

vikarierande radman. Om den sistnämnde efter reformens genomförande

skall vara ordförande i någon del av nuvarande tredomarbrottinål, föreligger

enligt rådhusrättens mening svårighet att få protokollförare åt honom. Skall

den vikarierande rådmannen tjänstgöra som ledamot i rätten endast i enmansbrottmål

och vid huvudförhandling i tvistemål, blir arbetsuppgifterna

för honom alltför litet kvalificerade. Vid en uppdelning av målen på de olika

ledamöterna kommer vidare enligt rådhusrättens uppfattning var och eu av

dessa småningom att förlora kontakten med lagstiftning och rättstillämpning

på områden, där han icke tjänstgör. Härav vållas svårigheter för befattningshavarna

att vid ledighet tjänstgöra för varandra.

Även rådhusrätten i Varberg påpekar, att en specialisering vid de mindre

rådhusrätterna är föga lycklig.

Vad sedan angår utredningens bedömning av den juristkollegiala

sammansättningen såsom en överorgan i
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

45

s a t i o n understrykes i flera yttranden, att nämnda domstolsform i och för

sig är överlägsen den föreslagna. Uttalanden av denna innebörd göres av

exempelvis Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Sveriges advokatsamfund,

föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges

stadsfiskaler. Emellertid är den meningen allmänt företrädd bland remissinstanserna,

att icke alla tredomarbrottmålen kräver handläggning av tre

jurister. Delade meningar gör sig däremot gällande vid bedömningen av i

vilken utsträckning tredomarbrottmålen utan fara för rättssäkerheten kan

överföras till handläggning av rådhusrätt i enklare sammansättning än den

nuvarande. Utredningens ståndpunkt att tredomarbrottmålen i allmänhet

icke är av beskaffenhet att kräva handläggning av tre jurister har i stort

sett godtagits eller lämnats utan erinran av de tillstyrkande remissinstanserna.

Även någon avstyrkande remissinstans har intagit samma ståndpunkt.

Som skäl för denna ståndpunkt åberopas stundom, att de grövre brottmålen

i underrätt avgöres utan större yrkesdomarrepresentation än en lagfaren ledamot.

Sålunda påtalar en minoritet inom Göteborgs rådshusrätt de nuvavarande

domförhetsreglernas bristande konsekvens. Medan i de grövre brottmålen,

som vanligen är mera svårbedömda, en lagfaren ledamot jämte

nämnd anses till fyllest, sitter i mål, som genomsnittligt måste anses

mindre krävande, tre jurister. Med hänsyn till den mindre svårhetsgraden

hos det övervägande antalet tredomarbrottmål skulle det enligt minoritetens

mening i sådana mål ur rättssäkerhetssynpunkt vara tillfyllest med en erfaren

juristdomare. Minoriteten ansluter sig därför till utredningens uppfattning,

att den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål framstår

som en överorganisation och innebär slöseri med kvalificerad arbetskraft.

Uttalande av liknande innebörd göres även av hovrätten för Västra

Sverige och en minoritet inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Jämväl en minoritet inom Stockholms rådhusrätt ansluter sig till utredningens

uppfattning att det ur rättssäkerhetssynpunkt är tillfyllest med en erfaren

juristdomare i de nuvarande tredomarbrottmålen. 1951 års rättegångskommitté

finner uppenbart att det bland tredomarbrottmålen finns ett stort

antal mål av så enkel beskaffenhet, att de väl lämpar sig för handläggning

av ensamdomare. Kommittén anser emellertid att det i dessa mål icke finns

större anledning att anlita nämndemän som bisittare än att anlita lagfarna

domare därtill. I motsats till utredningen hävdar kommittén vidare, att det

låter sig göra att på tillfredsställande sätt avgränsa de mål som är lämpade

för handläggning av ensamdomare och förordar att denna fråga ytterligare

undcrsökes. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten)

vitsordar också, att det bland tredomarbrottmålen finns eu hel del mål som

utan olägenhet skulle kunna handläggas i enklare sammansättning.

En mera tveksam bedömning tillkännagives av hovrätten för Övre Norrland,

som finner att man med fog kan hysa delade meningar beträffande

utredningens ståndpunkt att den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål

generellt betraktat är en överorganisation.

En annan grupp remissinstanser hävdar å andra sidan bestämt, att på
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

ståendet om den juristkollegiala sammansättningen som en form av överorganisation

allenast äger giltighet beträffande en begränsad del av tredomarbrottmålen.

Hit hör bl. a. Stockholms rådhusrätt (majoriteten), Göteborgs

rådhusrätt (majoriteten) och rådhusrätten i Malmö.

Stockholms rådhusrätt (majoriteten) framhåller, att gruppen tredomarbrottmål

har en mycket heterogen struktur; i gruppen ingår mål av så vitt

skilda slag som invecklade trafikmål och sjömål samt immaterialrättsmål

och militärmål. I sådana militärmål, som avgjorts av militär befattningshavare,

utgör rådhusrätten överinstans. Enligt rådhusrättens mening torde

den kollegiala sammansättningen i många fall vara direkt påkallad av målens

natur och kravet å rättssäkerhet. Rådhusrätten vill emellertid icke förneka,

att talet om överorganisation kan ha visst fog för sig. Räckvidden av

detta förhållande är dock icke så stor som utredningen gör gällande. Endast

i fråga om de tredomarbrottmål, som står bagatellmålen nära, kan resonemanget

anses gälla. Ur renodlad effektivitetssynpunkt måste det utan tvekan

anses vara det enda fullt rationella att dessa mål avgöres av ensamdomare

i stället för ett juristkollegium.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) anför:

Rådhusrätten är ense med utredningen i så måtto att många av de nuvarande

tredomarbrottmålen icke kräva handläggning av domstol med tre juristdomare.

Emellertid torde dessa enklare mål icke utgöra flertalet av tredomarbrottmålen.

Sistnämnda mål utgöras till mycket stor del av de s. k.

trafikmålen, i vilka svårigheterna ligga i att avgöra icke vad som är bevisat

utan huruvida den eller de tilltalades körsätt i och för sig innebär ovarsamhet.

Domar i dessa mål ha dessutom ofta avgörande betydelse för reglering

av invecklade skadeståndsproblem. Avgörandet i ansvarsfrågan har således

viss civilrättslig bakgrund. Just i dessa mål är det därför av vikt att

domstolen utgöres av tre lagfarna ledamöter. Det är även av största vikt att

i domstolen från den ena gången till den andra sitta samma domare, något

som främjar en jämn bedömning av målen. Det må även erinras, att hland

tredomarbrottmålen stundom förekomma mål av betydande svårhetsgrad;

såsom exempel må nämnas mål angående immateriella rättigheter, illojal

konkurrens, vållande till sjöolycka, vårdslös deklaration — särskilt vid talan

mot rörelseidkare — samt vissa ärekränkningsinål, t. ex. de vid rådhusrätten

handlagda s. k. Åswaldmålen. Att bibehålla den nuvarande sammansättningen

i ifrågavarande mål framstår således såsom något mycket värdefullt.

Vidare synes det självklart, att ett utbyte av två juristdomare mot

två lekmän innebär en försvagning av domstolen. Att genomföra en ändring,

som innebär en försvagning av domstolen, kan icke anses motiverat

av det skälet, att sammansättningen med tre juristdomare i vissa mål framstår

som en överorganisation, framför allt icke om bestämmelserna om domförheten

i sistnämnda mål på annat sätt kunna ändras så, att anmärkningen

bortfaller.

Rådhusrätten i Malmö uttalar — närmast med tanke på sådana erkända

mål, i vilka det icke ifrågakommer att döma till frihetsstraff — att man

inom domstolarna ofta gör den reflexionen, att den juristkollegiala sammansättningen

innebär en överorganisation. Det kan emellertid icke undvikas,

att varje domstolssammansättning i vissa mål kommer att te sig som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

en överorganisation, för så vitt man icke vill avstå från att fixera domförhetsreglerna

i lag. Enligt rådhusrättens mening är det ur rättssäkerhetssynpunkt

angeläget att tillse, att domstolarna har en betydande kompetensmarginal.

Rådhusrätten tillfogar, att de enklare målen ur arbetsbördesynpunkt

är av mycket ringa betydelse för en kollegial domstol.

Några remissinstanser — däribland vissa tillstyrkande myndigheter —

föreslår, att den juristkollegiala sammansättningen under alla omständigheter

bibehålies i vissa specialmål. Svea hovrätt påpekar inledningsvis, att

alla brottmål med undantag av tryckfrihetsmål och sådana patentmål, i vilka

föres ansvarstalan, enligt förslaget kommer att handläggas av en jurist

jämte nämnd. Enligt hovrättens mening finns emellertid ytterligare en grupp

brottmål, för vilkas avgörande ett juristkollegium synes lämpligare än ensamjurist

med nämnd. Hovrätten åsyftar immaterialmål, i vilka föres talan

om ansvar, eller i huvudsak mål, som avses i lagen om skydd för vissa

mönster och modeller, lagen om rätt till litterära och musikaliska verk, lagen

om rätt till verk av bildande konst samt lagen om rätt till fotografiska

bilder. De flesta immaterialmål torde uppkomma såsom tvistemål, och det

är enligt hovrättens mening ofta en ren tillfällighet att den, som väcker talan

i dylika mål, därjämte för ansvarstalan mot sin vederpart; allmänt åtal

kan -—- med något enstaka mindre betydelsefullt undantag — icke ifrågakomma

i mål av detta slag. Gemensamt för samtliga immaterialmål är, påpekar

hovrätten, att de avser frågor av invecklad juridisk natur. Vidare torde

den ansvarstalan, som i dylika mål kan föras, vara av mindre väsentlig

betydelse i jämförelse med den talan i övrigt som föres i målet. I anledning

härav tager de ojämförligt flesta immaterialmålen i verkligheten åt sig tvistemåls

karaktär. Liknande synpunkter har framförts av Stockholms rådhusrätt

(såväl majoriteten som olika minoriteter) samt Sveriges advokatsamfund.

Som exempel på mål, i vilka den nuvarande sammansättningen bör bibehållas,

nämner samfundet jämväl mål om intrång i varumärkesrätt. Rådhusrätten

i Malmö uttalar betänkligheter inför tanken att låta ensamdomare

med nämnd fungera som överinstans i militära disciplinmål.

Vad utredningen anfört om risken för en kvalitativ försämring

av do mar kåren, därest antalet domartjänster icke begränsas,

upptages till behandling i flera remissvar. I vissa fall göres härvid även en

jämförande bedömning av möjligheterna alt med den föreslagna ordningen

tillgodose kraven på domarkårens kvalitativa standard. Svea hovrätt ansluter

sig till utredningens uppfattning att en sådan lösning av frågan om rådhusrätts

sammansättning, som hindrar eu kvalitativ försämring av domarkåren

genom ökning av antalet domare, är att föredraga. 1955 års domarutredning

anför, alt det från synpunkter som doinarulredningen särskilt

har alt beakta är en fördel, om antalet juristdomare begränsas, eftersom

härigenom rekryteringen av en kvalitativt högtstående domarkår underlättas.

I)ct föreliggande förslaget synes ägnat att i viss mån minska behovet

av en sådan utökning av domarkåren, som måltillströmningen och den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

vid vissa rådhusrätter besvärande målbalansen aktualiserat. Domarutredningen

framhåller dock, att resultatet i detta hänseende i hög grad beror

på lösningen av vissa organisatoriska spörsmål, t. ex. protokollföringen.

Sveriges advokatsamfund uttalar, att de skäl som utredningen anfört mot

en utökning av den rättsbildade domarkåren är beaktansvärda. En minoritet

inom Stockholms rådhusrätt påpekar att organisatoriska förstärkningar

av de största rådhusrätterna redan har måst vidtagas för att möta den

ökade måltillströmningen, vilket medfört en ökning av domarkåren. En ytterligare

avsevärd utökning av domarkåren synes med nuvarande sammansättning

i tredomarbrottmål, under den för domarkåren vanskliga övergångstiden

till förstatligandet bli ofrånkomlig. Mot en sådan utveckling

möter enligt minoritetens mening starka betänkligheter. Antalet domartjänster

bör ur allmänna synpunkter hållas så lågt som möjligt utan att

rättsvårdens krav eftersättes. Efterfrågan på den kvalificerade arbetskraften

är i nutidens samhälle så stor att det är oundgängligen nödvändigt att

genom rationalisering på alla samhällslivets områden bättre utnyttja värdefull

arbetskraft. Vidare medför en ansvällning av domarkåren risk för en

kvalitativ försämring av kåren. Minoriteten tillägger, att farhågorna för

att den föreslagna reformen skall leda till en försämring av domarutbildningen

synes vara helt ogrundade. Enligt minoritetens mening bör även

beaktas, att svårigheterna vid övergången till en enhetlig domarkår skulle

skärpas genom en ytterligare ansvällning av kåren. Jämväl en minoritet

inom Göteborgs rådhusrätt anser det angeläget att söka motverka den pågående

ansvällningen av domarkåren med hänsyn till att risk eljest föreligger

för en kvalitetsförsämring av kåren. Minoriteten håller före att förslaget

ur denna synpunkt kommer att verka i önskvärd riktning. En ledamot

av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare gör samma bedömning.

En mera kritisk hållning intager Göteborgs rådhusrätt (majoriteten).

Denna medger visserligen att det i och för sig torde vara riktigt att kravet

på domarens kvalitet bättre tillgodoses, om antalet domartjänster hålles

nere. Enligt rådhusrättens mening har emellertid förslaget konsekvenser,

som kan leda i motsatt riktning. Förslaget medför nämligen, att varje

nämndavdelning måste biträdas av en protokollförare, som skall vara jurist.

Härigenom kommer antalet jurister i icke domarebefattning att öka betydligt,

därför att antalet nämndavdelningar måste bli större än antalet tredomaravdelningar.

Befordringsutsikterna för den nyanställde juristen blir

sämre genom att han får vänta längre på att erhålla domartjänst. Rekryteringssvårigheterna

— detta gäller de större rådhusrätterna med rekryteringen

lagd inom den egna domstolen — ökar, vilket medför, att det blir

svårt att få kvalificerad arbetskraft knuten till domstolen. Vad man sålunda

i kvalitetsavseende kan ha vunnit med att nedbringa antalet domartjänster

bär man enligt rådhusrättens mening förlorat genom att rekryteringssvårigheterna

ökat. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten)

och Sveriges juristförbund uttalar på liknande sätt farhågor för att reformen

skall framkalla rekryteringsvårigheter och därmed leda till en kvali
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

tetsförsämring av domarkåren. Sistnämnda förbund framhåller särskilt,

att befordringsulsikterna för juristerna vid rådhusrätterna kommer att bli

avsevärt försämrade, eftersom förslaget medför färre sluttjänster som domare

och flera rekryteringstjänster. Härigenom kommer den tendens till

minskat intresse för domarbanan från dugande aspiranter som redan förmärkts

att skärpas ytterligare.

Stockholms rådhusrätt (majoriteten) menar, att den föreslagna reformen

i betydande utsträckning kommer att försämra de relativt goda möjligheterna

till domarutbildning inom stadsdomstolarna. Den värdefulla utbildning,

som assessorsförordnanden medför, skulle nämligen komma att

väsentligt inskränkas. Rådhusrätten anser att detta förhållande i sin tur

på längre sikt kommer att medföra risk för en kvalitativ försämring av

domarkåren. Även rådhusrätten i Malmö är av den uppfattningen, att rådhusrätternas

utbildningsmöjligheter kommer att bli bårt beskurna, om

reformen genomföres, samt att rekryteringssvårigheter kommer att uppslå.

Hovrätterna, vid vilka motsvarande utbildningsmöjligheter utgöres av adjunktion

och i någon mån av tingssekreterareförordnanden, torde enligt rådhusrättens

mening icke vara i stånd att övertaga den av rådhusrätterna bedrivna

utbildningen. Farhågorna för att en ökning av domarkåren skulle förorsaka

en kvalitativ försämring kunde enligt rådhusrättens mening ha varit befogade,

om det varit fråga om en mera avsevärd ökning. Då det, som nu synes vara

fallet, rör sig om en ökning av vår redan stora domarkår med kanske några

tiotal personer, finner rådhusrätten farhågorna förhastade. Domarkårens

kvalitativa standard beror, framhåller rådhusrätten, i allt väsentligt på det

urval och de utbildningsmöjligheter, som står till buds. Rådhusrätten tilllägger,

att det för övrigt icke är säkert, att förslaget icke kommer att leda till

att ett större antal domartjänster blir behövliga än som erfordras med nuvarande

domförhetsregler.

F rågan om lämpligheten av vidgat 1 e k in a n n a d e 11 a g a nde

har ägnats livligt intresse under remissbehandlingen. De remissinstanser,

som i princip tillstyrkt förslaget, inskränker sig dock i allmänhet till

att i korthet instämma i utredningens synpunkter eller lämna dessa utan

erinran. Riksåklagarämbetet uttalar exempelvis, att det måste anses som en

vinst att lekmannaelementet i stadsdomstolarna förstärkes på föreslaget

sätt. Svea hovrätt yttrar, att det enligt nuvarande åskådningssätt utan tvivel

måste betraktas som en olägenhet, att avgörandet i stora grupper icke

bagatellartade brottmål i städerna är undandraget lekmännens medverkan.

Statsåklagaren i Stockholm framhåller, att erfarenheterna av nämnds medverkan

i grova brottmål i städernas rättsskipning varit goda och att anledning

att icke anlita nämnd i stadsdomstolarna i större utsträckning än för

närvarande därför icke föreligger ur rättssäkerhetssynpunkt. En minoritet

inom Stockholms rådhusrätt förklarar sig uttryckligen dela utredningens

synpunkter beträffande ökat användande i rådhusrätt av nämnd i brottmål.

En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt anser visserligen att flerta
4

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

let tredomarbrottmål skulle kunna avgöras av en lagfaren domare utan

nämnd men vill icke motsätta sig utredningens förslag särskilt som erfarenheterna

från nämnds medverkan i grövre brottmål varit goda samt förslaget

måste anses följdriktigt och stå i god överensstämmelse med de principer

för straffrättsskipningen, som kommit till uttryck i samband med rättegångsreformens

genomförande. Att erfarenheterna av nämnds medverkan

i rådhusrätts handläggning av grövre brottmål varit goda, vitsordas även av

andra remissinstanser, t. ex. 1955 års domarutredning.

Vad sedan angår de remissinstanser, som intager en kritisk hållning till

vidgat lekmannadeltagande, framhåller 1951 års rättegångskommitté, att ett

stort antal tredomarbrottmål är av så enkel beskaffenhet att det i och för

sig icke finns större anledning att i dessa mål anlita nämndemän som bisittare

än att använda lagfarna domare därtill. Sveriges avdokatsamfund yttrar,

att när man betänker vilka mål förslaget i det stora hela avser, det är

svårt att instämma i utredningens uttalande, att det skulle vara en brist i

nuvarande ordning att stora grupper av vanligen förekommande brottmål är

undandragna lekmännens medverkan. Några klagomål över denna förmenta

brist har samfundet aldrig hört talas om. Jämväl andra remissmyndigheter,

bl. a. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) och rådhusrätten i Malmö anser

utredningens berörda uttalande ogrundat.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) delar i princip

utredningens uppfattning om betydelsen av lekmannadeltagande i straffrättsskipningen

men anser det icke vara ur vägen att diskutera om värdet

av lekmäns deltagande är detsamma i alla slags brottmål. Redan ett ytligt

studium av lagstiftningen i främmande länder visar, framhåller styrelsen,

att lekmannainflytandet där främst förekommer i de grova brottmålen. I

brottmål med bötesstraff eller kortvariga frihetsstraff är lekmannainflytandet

svagare och ibland obefintligt. Sålunda dömes i Danmark i betydande

omfattning till böter eller kortvarigt frihetsstraff av en domare utan medverkan

av lekmän. I Norge dömer förhörsret (en domare jämte ett rättsvittne)

i ej ringa utsträckning till frihetsstraff. Styrelsen instämmer i utredningens

uttalande om den goda erfarenheten av nämnds medverkan i rättsskipningen

i städerna i de svårare brottmålen. Det är dock icke utan vidare

givet att denna goda erfarenhet talar för ett vidgat användande av nämnd.

Den goda erfarenheten kan måhända bero just på att nämndens medverkan

varit begränsad till ett förhållandevis ringa antal mål av mera allmänt intresse,

i vilka bedömningen av personliga förhållanden spelar en väsentlig

roll. Styrelsen håller för troligt, att en utvidgning av nämndens medverkan

med fördel skulle kunna genomföras beträffande vissa grupper av mål, t. ex.

mål om ansvar för rattfylleri och annan grov brottslighet i trafiken. Att på

eu gång utvidga nämndens medverkan till att avse praktiskt taget alla brottmål

vid rådhusrätterna innebär enligt styrelsens uppfattning betydande risker.

De av utredningen nämnda siffrorna på antalet tredomarbrottmål och

nämndmål vid rådhusrätterna talar här sitt tydliga språk. När styrelsen ställer

sig tveksam till utredningens förslag att överföra alla nuvarande tredo
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 172 år 1957

51

niarbrottmål till nämndmål, beror detta mycket på att styrelsen hyser oro

för att de medverkande lekmännen icke kommer att för alla dessa mål visa

samma intresse som för de nuvarande nämndmålen.

Även Stockholms rådhusrätt (majoriteten) anser, att erfarenheterna av

nämnds medverkan i grövre brottmål i stort sett varit goda. Rådhusrätten

ställer sig dock avvisande till tanken på vidgat lekmannadeltagande. Förarbetena

till rättegångsbalken ger enligt rådhusrättens mening vid handen, att

man i regel funnit nämndinstitutionen vid stadsdomstolarna speciellt lämpad

för grövre brottmål men att man ansett en vidgad användning därav i städernas

rättsskipning förenad med betydande svårigheter och olägenheter.

Denna inställning anser rådhusrätten alltjämt vara riktig. Rådhusrätten fortsätter:
Såsom

tidigare nämnts synes man inom utredningen ha utgått från att

juristkollegialitet i tredomarbrottmål innebär en god organisation, medförande

ett uppfyllande av rättssäkerhelskravet. Trots detta har utredningen

funnit angeläget att genom införande av lekmannaelement i domstolen söka

vidga dess fond av allmän livserfarenhet. Det må i anledning härav framhållas

att, då det gäller bevisprövning i smärre brottmål, två erfarna och tränade

juristdomare otvivelaktigt måste anses ha större möjlighet än deras

ersättare enligt förslaget, ett fåtal nämndemän, att företaga en logiskt riktig

och objektiv bevisvärdering. Vissa specialmål ligga därtill, enligt vad förut

antytts, så helt vid sidan av en lekmans sedvanliga erfarenhet, att särskilda

svårigheter kunna uppkomma vid nämndens bevisprövning. Ytterligare må

framhållas, att frågan om val av brottspåföljder regelmässigt torde spela

en betydligt blygsammare roll i tredomarbrottmålen än i de grövre brottmålen.

—

Vunna erfarenheter av nämnds medverkan i brottmål ge vid handen, att

smärre mål av mindre betydelse sällan ha förmåga att väcka nämndens intresse.

Detta förhållande är väl värt att uppmärksamma, då det gäller förslag

att införa lekmannaelement i tredomarbrottmålen. Otvivelaktigt kan

därav följa en viss svårighet att bemanna nämnden i dessa mål med goda

krafter. Denna svårighet växer betydligt i styrka då det, såsom i Stockholm

torde komma att bli fallet, gäller att utöka den redan befintliga, i och för sig

omfattande nämndemanskadern med ytterligare ett eller annat hundratal

personer.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner rådhusrätten lekmannaelements

införande i tredomarbrottmål vid rådhusrätt icke kunna motiveras

av något i rättssäkerhetskrav grundat behov av att tillföra domstolarna

allmän livserfarenhet.

Det återstår att till bedömande upptaga frågan, huruvida ett införande av

lekmannaelement i mål av nu ifrågavarande slag skulle kunna motiveras av

ett behov av ökat förtroende hos allmänheten för rättsvården i riket. Motsvarande

fråga hade, så vitt angår de grövre brottmålen, aktualitet, då i samband

med rättegångsreformens genomförande lekmannainflytande tillskapades

i dessa mål. Sannolikt hade den då tillkomna nämndreformen sin största

och mest djupgående betydelse just därutinnan att ed sådant behov fylldes.

Men här som i tidigare berörda hänseenden råder eu påtaglig skillnad mellan

grövre brottmål och tredomarbrottmål. De förra ha i''regel på ett helt

annat sätt än de senare till sina verkningar cn ingripande betydelse för individerna

och hela samhället. Såsom tidigare antytts kan man icke förutsätta,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

att rättsvården i fråga om de mindre brottmålen uppbäres av ett allmänhetens

intresse på samma sätt som dylika mål av grövre slag. Något behov

av ökat allmänt förtroende för rättsskipningen i tredomarbrottmål har icke

visats föreligga.

Rådhusrätten tillfogar, alt mot ökat lekmannadeltagande talar även den

omständigheten att lekmäns medverkan tynger såväl organisationen som

domstolsarbetet.

De synpunkter, som anlagts av Stockholms rådhusrätt, återkommer och

utvecklas stundom närmare i andra remissvar. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten)

framhåller sålunda på tal om nämndens betydelse för påföljdens

bestämmande, att i tredomarbrottmål frihetsstraff huvudsakligen förekommer

i rattfyllerimål. Med den praxis, som råder på detta område, torde lekmännens

medverkan ha mycket ringa betydelse för påföljdens bestämmande.

Sveriges juristförbund understryker, att komplicerade frågor rörande val av

påföljd huvudsakligen förekommer i de grövre brottmålen, där de får särskild

vikt när det gäller unga brottslingar. Även föreningen Sveriges stadsfiskaler

ifrågasätter om det kan anses påkallat med nämnds medverkan i

tredomarbrottmålen med hänsyn till att påföljden i det stora flertalet fall

stannar vid böter.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) betonar värdet av alt den juristkollegiala

sammansättningen bibehålies i trafikmålen med hänsyn till den civilrättsliga

bakgrunden i dessa mål.

Såväl Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) som rådhusrätten i Malmö hävdar,

att intresset att genom lekmannadeltagande öka förtroendet för straffrättsskipningen

i städerna är tillräckligt tillgodosett genom nämnds medverkan

i grövre brottmål. Rådhusrätten i Malmö tillfogar, att rådhusrätterna

i sin kollegiala sammansättning i liög grad åtnjuter allmänhetens förtroende.

Enligt rådhusrättens mening framgår detta av den officiella fullfölj

dsstatistiken. Från rådhusrätterna fullföljes procentuellt avsevärt lägre

antal mål än från häradsrätterna. Att förtroendet icke är alldeles ogrundat,

kan enligt rådhusrättens uppfattning utläsas av statistiken över ändringsfrekvensen,

som avsevärt accentuerar nämnda skillnad till rådhusrätternas

favör.

Farhågor för att tredomarbrottmålen icke skall fånga nämndens intresse

i samma grad som de grövre brottmålen med därav följande svårigheter att

rekrytera nämnden framföres även av Sveriges juristförbund.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) behandlar de olägenheter, som en

utökning av nämndemanskadern kan förorsaka, särskilt för de större rådhusrätternas

del. För närvarande har i Göteborg nämndemännen ordinarie

tjänstgöring en gång var fjärde vecka. Att utsträcka den ordinarie tjänstgöringen

i nämnvärd grad härutöver finner rådhusrätten vara vanskligt och

innebära alltför stora krav på nämndemännen. Man kan därför icke, såsom

utredningen gjort, utgå från att varje nämndeman tjänstgör så mycket som

.50 gånger om året. Antalet nämndemän torde till följd härav komma att be
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

höva ökas med mera än en tredjedel. En sådan ökning av antalet nämndemän

kommer emellertid i viss mån i strid med det av utredningen själv

framhållna intresset att icke öka nämndemännens antal i sådan grad, att

det leder till försvagande av nämndens ställning genom alt nämndemansuppdraget

förlorar i anseende.

Rådhusrätten i Malmö påpekar slutligen, att den synpunkten att orts- och

personkännedom skall vara företrädd i domstolen torde sakna betydelse åtminstone

för de större rådhusrätternas del. En liknande uppfattning tillkännagives

även av Sveriges juristförbund och en ledamot av Stockholms

stads rätts- och polisdirektion.

Vad angår formen för ett vidgat lek mannadeltagande

har utredningens förslag att differentiera nämndens storlek efter målens

beskaffenhet godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

En minoritet inom Stockholms rådhusrätt uttalar sin anslutning till utredningens

uppfattning att rådhusrätt i flertalet lindrigare brottmål kan utan

åsidosättande av rättssäkerheten sammansättas med ett fåtal domare. Att

regelmässigt använda stor nämnd i lindrigare brottmål är ägnat att tynga

handläggningen och förty mindre lämpligt med hänsyn till kraven på snabbhet

och effektivitet. 1955 års domarutredning finner likaledes förslaget att

variera nämndens storlek efter målens beskaffenhet vara välgrundat.

En del remissinstanser intager emellertid en kritisk hållning till lekmannamedverkan

i form av en fåtalig nämnd. Rådhusrätten i Malmö erinrar om

att man under förarbetena till nya rättegångsbalken framhöll vikten av att

olika folkgrupper blev företrädda i nämnden så att dennas folkliga anknytning

blev så allsidig som möjligt. Detta kan enligt rådhusrättens mening

icke bli fallet i eu fåtalig nämnd. Sveriges juristförbund anser, att den fullsuttna

nämnden har sitt värde genom att problemen blir diskuterade i eu

förhållandevis stor personkrets. Värdet av den föreslagna mindre nämnden

är ur denna synpunkt obetydligt. I stort sett samma uppfattning tillkännagives

av föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Likartade synpunkter utvecklas närmare av en ledamot av Stockholms

stads rätts- och polisdirektion. Denne framhåller inledningsvis, att ett utbyte

av två skolade domare mot lika många lekmän innebär eu försvagning

ur rättssäkerhetssynpunkt redan av det skälet att man icke av lekmännen

kan förvänta samma förmåga till eu riktig och objektiv tolkning av lagen

som av en för sitt yrke utbildad och genom sitt ämbete erfaren jurist. Härtill

kommer, fortsätter denne ledamot, den betydelsefulla omständigheten,

att nämndemännen väljes av en partipolitiskt sammansatt representation

och all valet sker med hänsyn till vederbörandes partipolitiska hemortsrätt

samt att i realiteten mången gång hänsyn tages främst till vederbörandes

möjlighet att offra den lid, som nämndemannauppdragets rätta fullgörande

kräver. Nämndemännen hör för övrigt icke hava någon speciell utbildning

för sina uppdrag utan deras uppgift är alt representera lekmännens mera

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

allmänna syn på företeelser av det slag, som förekommer till behandling i

de olika broltmålen. Men lekmännens allmänna syn i dylikt avseende

är ingalunda enhetlig utan varierar starkt med hänsyn till bland annat

yrke, socialgrupp och inställning till livets mångskiftande företeelser.

För att ett lekmannabedömande vid handläggningen av ett brottmål

skall bliva allsidigt, är det därför nödvändigt, att nämndens kvantitativa

sammansättning blir relativt stor. Genom medverkan av en fåtalig nämnd

blir bedömningen av den åtalade gärningen på helt annat sätt slumpvis betonad

än om gärningen bedömes av en jurist med stor nämnd eller av tre

yrkesdomare. Därest vid sidan om juristdomaren finnes en nämnd om endast

två personer med i verkligheten individuell rösträtt måste detta innebära,

att den objektivitet och sakkunskap, som utmärker vår domarkår,

ingalunda alltid blir den avgörande faktorn vid en gärnings bedömning. Det

sakkunniga bedömandet kan få vika för ett lekmannainflytande av icke allsidig

natur.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kommer in på i viss mån besläktade

tankegångar i samband med en allmän värdering av förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt.

Till en början framhåller styrelsen, att förslaget innebär

ett överförande av tredomarbrottmålen till en domstol med mindre kvalificerad

sammansättning än den nu föreskrivna och att reformen därför medför

en viss försvagning ur rättssäkerhetssynpunkt. Ä andra sidan medför

även den nuvarande eftersläpningen i målavverkningen enligt styrelsens mening

sådana olägenheter bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt att en ändring är

nödvändig, även om den i och för sig skulle innebära en viss icke alltför

stark minskning av den enskildes rättsskydd. Styrelsen erinrar om att 1951

års rättegångskommitté i sitt år 1953 framlagda betänkande angående utvidgning

av ensamdomarkompetensen föreslog den begränsningen att ensamdomare

icke skulle äga döma till frihetsstraff. Då motsvarande begränsning

icke skall gälla den nu föreslagna domstolen beror detta uppenbarligen

på att utredningen ansett den omständigheten att man sätter två lekmän

vid sidan av den lagfarne domaren innebära en så väsentlig förstärkning,

att någon fara för rättssäkerheten icke uppstår. Härefter fortsätter styrelsen:

Bedömandet av denna fråga beror naturligtvis i hög grad på vad man har

för uppfattning om värdet av lekmäns deltagande i straffrätlsskipningen

över huvud taget. Det är icke styrelsens avsikt att nu upptaga delta spörsmål

till behandling; några erinringar synas emellertid hefogade. Såvitt styrelsen

kan finna präglas utredningens betänkande i nu förevarande avseende av

en viss ensidighet. Fördelarna med lekmannainslaget framhållas och understrykas,

medan intet nämnes om de nackdelar och svagheter som dock otvivelaktigt

vidlåda systemet med lekmannadomare. När man från skilda håll

framhåller lekmäns goda förutsättningar för prövning och värdering av

bevisning, är detta visserligen så till vida riktigt att en erfaren och klok lekman

ej sällan besitter eu människokännedom, som väl kan jämföras med

och stundom överträffar många yrkesdomares. Å andra sidan bör man icke

förbise att lekmän ofta äro benägna att känna sig övertygade på alltför svaga

grunder; de beakta ej alltid till fullo den gamla domarregeln »Det är icke allt

sant som sanning är likt». Den utbildning och skolning som yrkesdomaren

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

fått gör honom mera skeptisk, även mot sin egen förmåga att bedöma vad

som är sant, och detta är ur rättsskipningens synpunkt värdefullt.

Även i många andra avseenden skulle en närmare analys av å ena sidan

juristernas och å andra sidan lekmännens förutsättningar för utövande av

domarverksamhet kunna erbjuda åtskilligt av intresse. Någon sådan analys

skall emellertid icke här göras. Vid bedömande av det nu remitterade förslaget

är det emellertid särskilt en synpunkt, som icke bör förbises. Medan

statsmakterna genom uppställande av kompetenskrav, genom föreskrifter

om utbildning och genom prövning av domaraspiranternas lämplighet skapat

en — självfallet icke hundraprocentigt effektiv — men dock ganska god

garanti för upprätthållande av yrkesdomarkårens kvalitet, saknas motsvarande

garantier i fråga om lekmannadomarna. De kommunala nämndemansvalen

innebära icke tillnärmelsevis samma garanti för ett lämpligt urval som

vad fallet är i fråga om de lagfarna domarna. Visserligen torde valkorporationerna

ägna nämndemansvalen stor omsorg, och flertalet nämndemän motsvarar

säkerligen högt ställda krav, men det har dock icke kunnat undvikas

att även för uppgiften mindre lämpade, stundom rentav olämpliga personer

valts till nämndemän. Även med fullt erkännande av nämndemanskårens

genomsnittligt höga standard måste man därför räkna med en viss heterogenitet.

Detta förhållande spelar eu jämförelsevis underordnad roll, när den

i ett visst mål tjänstgörande nämnden består av ett något så när stort antal

ledamöter. Om man däremot inför nämnder med endast två ledamöter, kan

det angivna förhållandet icke frånkännas betydelse.

Efter övervägande av stadsdomstolsutredningens förslag vill styrelsen såsom

sin uppfattning uttala följande: Någon anledning att befara att förslagets

genomförande skulle allvarligt äventyra rättssäkerheten föreligger icke.

Troligen skulle de nuvarande tredomarbrottmålen efter överförande till tvåmansnämnden

i det stora hela komma att behandlas på ett fullt tillfredsställande

sätt. Den möjligheten att två nämndemän skulle döma eu medborgare

till frihetsstraff, t. o. in. långvarigt sådant, kan emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt

icke godtagas. Vill man icke anförtro eu lagfaren ensamdomare

denna behörighet — och denna ståndpunkt är enligt styrelsens mening

riktig — kan det an mindre ifrågakomma att ge samma behörighet åt

två lekmän, därvid behörigheten till råga på allt skulle kunna utövas i strid

mot en lagfaren domares mening. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka

förslaget i den utformning det fått i betänkandet.

Även frågan o in antalet ledamöter i den mindre n ä m nd

e n ägnas livligt intresse av remissinstanserna. Utredningens förslag att

den mindre nämnden skall bestå av två ledamöter har godtagits eller lämnats

utan erinran av riksåklagarämbetet, en ledamot av hovrätten över

Skåne och Blekinge, en minoritet inom Stockholms rådhusrätt, statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, ordföranden i 1955 års domarn Iredning,

svenska stadsförbundet, Stockholms stads rätts- och polisdirektion

(majoriteten) samt socialstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, såvitt dessa båda

myndigheter haft att yttra sig över förslaget. Riksåklagarämbetet framhåller,

att några avgörande principiella skäl icke kan åberopas till stöd för

ståndpunkten att tre ledamöter är att föredraga framför två. De farhågor,

som uttalats, alt lckmannainflytandet med endast två ledamöter i nämnden

skulle komma att bli alltför stort, torde icke vara grundade. Med hänsyn

härtill och då alternativet med två ledamöter i nämnden har påtagliga eko
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

nomiska och organisatoriska fördelar, anser ämbetet att företräde bör ges

åt detta alternativ. Vissa av de uppräknade remissinstanserna har dock endast

efter tvekan anslutit sig till utredningens ståndpunkt i denna del. Som

exempel härpå kan nämnas minoriteten inom Stockholms rådhusrätt. Denna

håller visserligen före att det icke har någon väsentlig betydelse för förhållandet

mellan den lagfarne domaren och lekmännen om antalet sättes till

två eller tre. I jämförelse med utredningens förslag synes dock en sammansättning

med tre nämndemän kunna innefatta en större allsidighet hos

domstolen. Genom den föreslagna domförhetsregeln kan emellertid mål,

vilka i allmänhet skall behandlas av domstol med en mindre nämnd under

vissa förutsättningar i stället upptagas till behandling i den större sammansättningen.

Härvid synes vara av viss betydelse att en icke oväsentlig skillnad

i antalet nämndemän ernås i de olika nämndsammansättningarna.

Skulle en sänkning av antalet nämndemän i den större sammansättningen,

vilket ifrågasatts, framdeles komma att ske synes enligt minoritetens mening

skillnaden mellan ett antal av tre nämndemän och ett minskat antal

nämndemän i den större nämnden bli alltför ringa. Efter dessa överväganden

ansluter sig minoriteten, ehuru med tvekan, till utredningens förslag att

antalet nämndemän i den mindre sammansättningen sättes till två. En viss

tveksamhet i bedömningen av den nu behandlade frågan ådagalägges även av

statsåklagarna i Stockholm och Göteborg.

I valet mellan två eller tre ledamöter med kollektiv rösträtt i den mindre

nämnden har det senare alternativet förordats av samtliga hovrätter, överbefälhavaren,

såvitt denne haft att yttra sig över förslaget, Stockholms rådhusrätt

(majoriteten), eu minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, 1951 års

rättegångskommitté, 1955 års domarutredning (majoriteten), föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund

och Sveriges juristförbund. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas

vanligen ett eller flera av följande skäl, nämligen att domstolsformen

en lagfaren ledamot och tre nämndemän redan förekommer i häradsrätterna,

att det är föga konsekvent att tillägga en rådhusrätt bestående av lagfaren

domare och två nämndemän vidsträcktare befogenheter än en häradsrätt

med lagfaren domare och tre nämndemän, att man icke bör, innan slutlig

ståndpunkt tagits till hela frågan om underrätternas sammansättning, införa

nya domstolstyper, i synnerhet icke sådana som så principiellt skiljer sig

från de nuvarande som den av utredningen föreslagna, att frågan om individuell

eller kollektiv rösträtt för nämndemän först bör avgöras, innan en

nämnd med allenast två ledamöter inrättas, att det lagfarna elementet

skulle med det av utredningen förordade alternativet i alltför hög

grad försvagas till men för rättssäkerheten, att eu nämnd icke bör kunna

bestämma målets utgång, med mindre den kan sägas ge uttryck för eu någorlunda

fullödig lekmannaopinions syn på saken, att den mångsidighet i

synpunkter, som den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål företräder,

knappast uppväges av en organisation med en juristdomare jämte

tvåmansnämnd, att den ökning av antalet nämndemän, som erfordras om tre

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

nämndemän medverkar i siället för två, icke i mera väsentlig grad inverkar

på möjligheterna att rekrytera nämnden med lämpliga personer samt

att ekonomiska och organisatoriska skäl icke bör vara avgörande i en för

rättsvården viktig fråga. Någon gång åberopas även att intresset att ortsoch

personkännedom finnes företrädd i domstolen bättre tillgodoses med eu

tremansnämnd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar utvecklar några av dessa skäl på

följande sätt:

Principiellt torde det vara lika oegentligt att tala om eu nämnd bestående

av två personer som om eu nämnd bestående av en person. Nämnd blir i båda

fallen allenast en benämning på lekmannaelementet i domstolen. Utredningens

tvåmansnämnd blir, även om den kollektiva rösträtten såsom föreslagits

bibehålies, till karaktär och funktion väsensskild från den domstolsnämnd

som sedan århundraden funnits i den gamla häradsnämnden och som

med nya rättegångsbalken införlivades med rådhusrätternas sammansättning

i vissa brottmål. I viss, ehuru mindre, mån kan visserligen så sägas

vara förhållandet även med den nuvarande tremansnämnden i häradsrätterna

på grund av dess ringa antal medlemmar, men karaktärsskillnaden

mellan den fullsuttna nämnden och tremansnämnden samt den sistnämnda

institutionens möjligheter att utgöra förankringsgrund för allmänhetens tilltro

till rättskipningen ha icke kommit i blickpunkten och ha ej heller kunnat

med tillräckligt mått av säkerhet urskiljas till följd av att dess funktion

varit inskränkt till rena bagatellmål, vilkas avgörande sker rutinmässigt och

endast i ringa utsträckning fångar allmänhetens intresse. Detta kan vara

anledningen till att inga olägenheter försports av anordningen med tremansnämnd.

Helt annorlunda förhållanden komma emellertid att inträda, om

den mindre nämnden får behörighet i mål av den karaktär, varom nu är

fråga. Det är därför allt skäl att gå fram med försiktighet vid bestämmandet

av antalet ledamöter i den mindre nämnden och att ej nedpressa det till ett

absolut minimum. I detta sammanhang må också framhållas att tillskapandet

av en tvåmansnämnd, vars kollektiva rösträtt — såsom utredningen också

antytt — i realiteten knappast alls skiljer sig från individuell rösträtt vid

avgörandena, måste aktualisera den omstridda frågan om kollektiv eller individuell

rösträtt för lekmännen i domstolarna och faktiskt innebär ett

ståndpunktstagande till förmån för den sistnämnda. Det synes föga lämpligt

att ens i någon mån föregripa lösningen av detta spörsmål, på vilket

föreningen ej anser sig hava anledning att närmare ingå i nu förevarande

läge, då det gäller att, i syfte att komma till rätta med ett akut krisproblem,

lösa en ur sitt sammanhang utbruten del av den större frågan om de allmänna

underrätternas sammansättning.

Stadsdomstolsutredningen har anfört att i fråga om den mindre nämndens

sammansättning valet torde stå mellan två och tre nämndemän. Det

behövs, enligt utredningen, icke fler ledamöter för att åstadkomma det fria

utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter varpå flerdoinarsystemets

företräden vila. Delta uttalande synes föreningen vara väl kategoriskt.

Det kan icke vara riktigt att så reservationslöst lämna ur räkningen domstolslcdamöternas

allmänna kvalifikationer och träning för uppgiften. Man

torde få utgå ifrån alt kompetensen i allmänhet är större hos en tremansdomstol

som består av enbart yrkcsdomarc än hos eu domstol med en yrkesdomare

och två lekmän. Kvaliteten hos de personer som stå till förfogande

som nämndemän kan vara ganska växlande. Eu domstol, vari ingår nämnd,

har därför större förutsättningar alt på ett fullgott sätt fylla sin uppgift,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

om nämndens ledamöter icke äro alltför få. Med hänsyn härtill kan även

tre ledamöter understundom vara ett alltför ringa antal i åtskilliga så kallade

lindrigare brottmål, i vilka det av olika skäl ej kan komma ifråga att

tillkalla stor nämnd. Föreningen anser emellertid att skäl föreligga för att

pröva systemet med en mindre nämnd av tre personer med det föreslagna

behörighetsområdet under förutsättning att stor nämnd verkligen tillkallas

i de fall, då utredningen ansett alt så bör ske.---Däremot kan förening
en,

såsom förut angivits, icke tillstyrka en tvåmansnämnd. Vissa skäl av principiell

art för denna ståndpunkt ha redan berörts. Föreningen kan icke dela

utredningens åsikt, att det icke innebär någon väsentlig ändring i förhållandet

mellan det lagfarna elementet och lekmännen om antalet minskas från

tre till två. Detta beror icke enbart på den trots allt förefintliga — låt vara

ej alltför påtagliga — skillnaden vid omröstning till dom. Icke heller grundas

föreningens uppfattning på att orts- eller personkännedomen skulle bli

större med tre i nämnden. Den är ofta ganska ringa även i en nämnd på

nio personer och torde oftast icke spela någon större roll, ehuru den ej får

helt förbises. Den väsentliga ändringen i lekmannaelementets inflytande och

därmed i nämndens funktionsduglighet vid en minskning från tre till två

ligger på ett annat plan. Här göra sig samma synpunkter gällande som de

vilka varit avgörande för att man i de grövre brottmålen allmänt ansett det

vara erforderligt med stor nämnd. Nämnden skall kunna påverka avgörandet

genom att ge uttryck för en någorlunda fullödig lekmannaopinions syn på

saken och genom att vid överläggningen tillföra domstolen synpunkter på

saksammanhang, på bevisbedömningen och på valet av reaktionsform, vilka

grundas på förtrogenhet med olika verksamhetsformer och levnadsförhållanden

samt på allmän livserfarenhet och människokännedom. Den skall

härigenom både komplettera och balansera juristdomaren. Det synes föreningen

vara uppenbart att en nämnd av två personer har mindre möjligheter

än en nämnd på tre att fylla en sådan funktion i en icke ringa del av

de mål, vari den enligt förslaget skall tjänstgöra. Det kan förtjäna framhållas

alt det även i trafikmålen, som väl komma att bli det huvudsakliga verksamhetsfältet

för den mindre nämnden, kunna uppstå svårigheter att få en

lämpligt sammansatt nämnd på två personer, icke minst i städerna, där en

proportionellt mycket stor del av nämndemännen lära vara i pensionsåldern.

Till stöd för sitt förslag i denna del har utredningen egentligen endast åberopat,

att det vore ett starkt intresse, särskilt i storstäderna, att hålla nere

antalet nämndemän samt kostnaderna för nämnden. Denna synpunkt kan

icke godtagas. För häradsrätternas del kommer reformen, om den blir genomförd

även där, afl medföra en minskning av det erforderliga antalet

nämndemän även om den mindre nämnden består av tre personer. I städer

med rådhusrätt medför visserligen förslaget en icke obetydlig ökning av

nämndemannakåren i förhållande till nuläget men den skulle icke heller där,

om man ställer den i relation till antalet mål och invånarantal, bli större än

i domsagorna. Det finnes därför icke grundad anledning antaga, vare sig att

det skulle bli svårt att rekrytera erforderligt antal nämndemän, om tre skola

tjänstgöra i den mindre nämnden, eller att för sådant fall nämndemansuppdraget

skulle förlora i anseende. Vad kostnaden beträffar torde reformen,

även med tre i den mindre nämnden, för de större städerna innebära en icke

oväsentlig minskning i jämförelse med vad det skulle kosta att bibehålla den

nuvarande organisationsformen. I varje fall är emellertid skillnaden i kostnad

mellan alternativet tre och alternativet två i den mindre nämnden icke

av den storleksordningen, att den får tillåtas påverka valet i en för rättsvården

viktig fråga.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

59

Svea hovrätt yttrar i denna fråga:

Hovrätten finner emellertid att mycket starka betänkligheter inställa sig,

om antalet nämndemän i den mindre nämnden sättes så lågt som till två.

Särskilt vill hovrätten peka på det förhållandet att den av utredningen föreslagna

tvåmansnämnden skulle icke blott fä ett avsevärt mycket större kompetensområde

än som är tillagt den nuvarande tremansnämnden vid häradsrätt

utan även komma att deltaga i avgörandet av regelmässigt mera svårbedömda

mål än dem som ansetts kunna anförtros åt dylik tremansnämnd.

Vidare är uppenbart att ett utbyte av två av de tre juristerna (yrkesdomarna)

i de nuvarande tredomarsammansätlningen mot lika många lekmän

innebär en sådan försvagning av domstolen att rättssäkerheten kan komma

att lida förfång därav. Härvid bör bland annat beaktas att enligt utredningens

förslag under tvåmansnämndens behörighet faller även enskilt anspråk

med anledning av brottet. De synes föga tillfredsställande att exempelvis i

skadeståndsfrågor, i vilka ofta ganska invecklade juridiska problem — kausalitetsspörsmål

in. m. — möta, den lagfarne domarens mening skulle kunna

få vika inför en motsatt uppfattning hos allenast två lekmän. Det skall

ej heller bortses från att tvåmansnämnd här i riket saknar historisk förankring.

Nu anmärkta förhållanden kunna enligt hovrättens förmenande sannolikt

befaras leda till att avgöranden av föreslagen domstol med tvåmansnämnd

komma att betraktas med en viss misstro, vilket i sin lur vore ägnat

att undergräva förtroendet för domstolarna i allmänhet.

Mot bakgrunden av vad nu sagts synas de av utredningen anförda skälen

för införande av tvåmansnämnd icke bärande för beslut i föreslagen riktning.

Någon anmärkningsvärd svårighet att finna tillräckligt antal personer,

lämpliga för tjänstgöring som nämndemän, torde — även om antalet

ledamöter i den mindre nämnden, i överensstämmelse med den för rättsskipningen

på landet gällande ordningen, bestämmes till tre — icke komma att

föreligga. Vad beträffar kostnaderna för nämnden är det visserligen självklart

att dessa böra — såvitt sig göra låter — hållas nere; i förevarande

fall, som rör en rättsvårdsfråga av vikt, kunna besparingssynpunkterna

dock icke tillmätas någon avgörande betydelse. Skulle en ökning av antalet

ledamöter i den mindre nämnden utöver det av utredningen föreslagna antalet

uppkalla invändningar av en eller annan grund, torde i varje fall besparingar

utan olägenhet för rättsskipningen kunna vinnas genom nedskärning

av antalet ledamöter i den större rådhusrättsnämnden till exempelvis

sex eller fem, något som även skulle underlätta nämndens rekrytering (jfr

processkommissionens förslag).

Sveriges advokatsamfund framhåller, att eu väsentlig förstärkning av

skyddet för rättssäkerheten skulle inträda, om antalet ledamöter i den mindre

nämnden bestämmes till tre i stället för två, förutsatt att nämnden skal!

vara enhällig för att överrösta ordföranden.

Slutligen må nämnas alt i en av Stockholms stads rätts- och polisdirektion

åberopad utredning rörande förslagets ekonomiska verkningar för

Stockholms del gjorts det uttalandet, att det ur ekonomisk synpunkt torde

vara av relativt underordnad betydelse om den mindre nämnden består av

två eller tre ledamöter.

Del föreslagna k o m petens o in rådet f ö r d e n m i n d r c n ä in nden

bär icke gjorls till föremål för särskild behandling mer än av ett fåtal

remissinstanser. I regel har dessa funnit den föreslagna gränsen för den

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

mindre nämndens behörighet ändamålsenlig. En minoritet inom Stockholms

rådhusrätt uttalar sålunda att avgränsningen uppåt av de mål, som skall

avgöras av den mindre sammansättningen, är lämpligt vald, och den av

utredningen förslagna regeln, genom vilken alla brottmål kan handläggas

med den större sammansättningen och bestämmelsen om mindre sammansättning

i enklare mål utformas såsom ett undantag från huvudregeln, synes

smidig. Vissa olägenheter kan väl uppkomma vid tillämpning av regeln,

såsom när under en påbörjad huvudförhandling med den mindre sammansättningen

fråga om hänskjutande till den större sammansättningen uppkommer.

Denna omständighet bör emellertid icke lägga hinder i vägen fölen

regel, vilken framstår såsom synnerligen lämplig med hänsyn till kravet

på domstolssammansättning allt efter beskaffenheten av det ingripande, som

kan bli aktuellt. Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner gränsdragningen

lämplig, under förutsättning att den mindre nämnden ej kommer

att bestå av färre än tre ledamöter. Föreningen betonar tillika önskvärdheten

av att man fullt ut begagnar sig av den möjlighet som kommer

att stå till buds att tillkalla stor nämnd i de av utredningen angivna fallen,

nämligen då utgången av målet kan — utöver det straff som upptages i

straffskalan — ha för den enskilde djupt ingripande verkningar samt då

bevisningen i målet kan förväntas bliva omfattande eller svårbedömbar. Den

föreslagna gränsdragningen godtages även av Svea hovrätt och hovrätten för

Västra Sverige.

Hovrätten för Nedre Norrland är kritiskt inställd till en fix övre gräns

för den mindre nämndens behörighet. Fn uppdelning av brottmålen med

hänsyn till straffskalorna kan enligt hovrättens mening knappast vara av

betydelse då det gäller att bedöma ett måls svårighetsgrad. Mål om ansvar

för brott, som högst kan medföra fängelsestraff, är ej sällan väl så invecklat

och svårbedömbart som ett mål rörande brott, varå kan följa straffarbete.

Ur den tilltalades synpunkt och för det allmänna rättsmedvetandet

kan också värdet av betryggande lekmannainflytande framstå lika starkt i

det ena slaget av mål som i det andra. Om, vilket måste vara det riktiga,

rättssäkerheten tages till utgångspunkt saknas så snart frihetsstraff ifrågakommer

för ett brott bärande skäl att göra lekmannainslagets styrka beroende

av huruvida straffet skall vara fängelse eller straffarbete eller av

strafftidens längd. Hovrätten förordar i stället en för alla nämndmål enhetlig

regel av innebörd, att antalet ledamöter i nämnden skall vara förslagsvis

minst tre och högst fem. Den praktiska följden av en sådan generell

regel torde enligt hovrättens mening bli att i enklare mål anmodas deltaga

endast tre nämndemän, medan i mål av vidlyftig eller eljest mera anmärkningsvärd

beskaffenhet inkallas fyra eller fem nämndemän. På tal om

vilka omröstningsregler som i så fall skall gälla framhåller hovrätten som

en tänkbar lösning att då i nämnden yppas annan mening än ordförandens,

nämndens mening skall gälla om alla nämndemännen är ense eller, då i

nämnden är flera än tre, om minst tre av fyra eller minst fyra av fem nämndemän

har sammanstämmande uppfattning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Sveriges juristförbund, som dock i princip godtager den av utredningen

föreslagna gränsdragningen, anser att denna är onödigt stel. Möjlighet bör

enligt förbundets mening skapas att inkalla liten nämnd i stället för stor,

då det är uppenbart att frihetsstraff ej ifrågakommer.

Utredningens tanke att domstolen skall beakta parternas önskemål i fråga

om domstolens sammansättning kritiseras av Sveriges juristförbud. Enligt förbundets

uppfattning bör part icke få inverka på frågan om domstolens sammansättning,

eftersom helt obehöriga önskemål i så fall lätt kan bli .avgörande.

Särskilt i mindre städer skulle det vara olyckligt om part hade möjlighet

att inverka på domstolens sammansättning.

Rådhusrätten i Malmö menar, att den förhandsprövning, som enligt förslaget

skall äga rum för avgörande av om ett mål, i vilket mindre nämnd

i och för sig är behörig, likväl bör handläggas med stor nämnd, är en föga

tilltalande anordning och strider mot rättegångsbalkens principer. Den är

också mycket oläglig i de rådhusrätter, som arbetar på avdelningar, särskilt

då målen lottas på åklagare redan vid förundersökningens början.

Vissa remissinstanser riktar kritik mot utredningens uppfattning att rådhusrätt

utan särskilt stadgande skulle vara behörig att med den för brottmål

föreskrivna sammansättningen pröva talan om enskilt anspråk i sådana

fall då åtalet nedlagts. Sålunda anmärker Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté,

att utredningens tolkning av 22 kap. 6 § rättegångsbalken

klart strider mot lagtexten. Riktigheten av utredningens tolkning av nämnda

stadgande ifrågasättes även av föreningen Sveriges stadsdomare. Sveriges

advokatsamfund framhåller att — oavsett om utredningens tolkning

på ifrågavarande punkt är riktig eller icke — goda skäl kan anföras för den

uppfattningen att rätten i ett mål, som skall handläggas i den för tvistemål

stadgade ordningen, bör — åtminstone i regel — ha den sammansättning

som är föreskriven för tvistemål. I

I flera remissvar ägnas uppmärksamhet åt organisatoriska

spörsmål. Vad först angår de kvalifikationer, som bör uppställas för

ordföranden i de mindre nämndmålen, understryker en minoritet inom

Stockholms rådhusrätt vikten av att befattningen såsom ordförande besättes

med domare, som har längre tids erfarenhet i domarvärv. Göteborgs

rådhusrätt (majoriteten) förutsätter, att ordföranden skall vara rådman.

Spörsmålet om rådhusrätt i de mindre nämnmålen bör biträdas av jurist

såsom sekreterare beröres i många remissvar. Flertalet av de remissinstanser,

som behandlat detta spörsmål, förutsätter eller förordar, att en jurist

åtminstone i regel ställes till förfogande såsom sekreterare. Denna ståndpunkt

tillkännagives av en minoritet inom Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt (såväl majoriteten som en minoritet), rådhusrätterna i

Malmö, Ystad och Varberg, 1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges

stadsdomare, Stockholms stads rätts- och polisdirektion och Sveriges

juristförbund.

Minoriteten inom Stockholms rådhusrätt uttalar, att det är ett oefter
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

givligt krav om man skall komma till rätta med missförhållandena i fråga

om målanhopningen vid rådhusrätten, att denna får behålla nuvarande antal

domare och att varje ordförande i de mindre nämndmålen erhåller biträde

av kvalificerad sekreterare.

Minoriteten inom Göteborgs rådhusrätt anser nödvändigt att ordföranden

biträdes av juridiskt skolad sekreterare för att ordföranden icke allt för mycket

skall belastas med rutingöromål och för att domstolen skall kunna arbeta

med beräknad effekt. En liknande bedömning göres av rådhusrätten i

Malmö, 1951 års rättegångskommitté och Sveriges juristförbund.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) anmärker,

att de organisatoriska frågorna förbigåtts av utredningen. Styrelsen utgår

ifrån att den föreslagna domstolen skall biträdas av en jurist som protokollförare,

eftersom avsikten icke kan antagas vara att ge rådhusrätterna

svagare sammansättning än häradsrätterna. Enligt föreningens mening inrymmer

emellertid rådhusrätternas nuvarande organisation, med undantag

möjligen för Stockholms rådhusrätt, icke några befattningshavare lämpade

att tjänstgöra som protokollförare i de brottmål, som nu liandlägges av tre

juristdomare. Styrelsen anser det nämligen vara mindre god hushållning med

domarkrafter att låta en assessor eller, i de mindre rådhusrätterna, en rådman

nästan uteslutande syssla med protokollföraruppgifter. Det måste även

få olyckliga verkningar på rekryteringen till rådhusrätterna, om den som

söker en tjänst vid rådhusrätt måste räkna med att under en följd av år

huvudsakligen få syssla med protokollföraruppgifter.

Å andra sidan är även den meningen företrädd bland remissinstanserna,

att protokollförar uppgifterna i stor omfattning bör kunna anförtros icke

rättsbildad personal. Hovrätten för Övre Norrland betonar sålunda, att man

vid förslagets genomförande bör beakta att till protokollförare i största utsträckning

nyttjas personal i biträdesgraderna och icke personal med domarkompetens.

Frånsett att i åtskilliga, måhända de flesta fall, med moderna

metoder för protokollering av utsagor icke erfordras juridisk kompetens,

skulle eljest någon större vinning vare sig i fråga om begränsing av

domarkåren eller — icke minst viktigt — i ekonomiskt hänseende ernås.

Under remissbehandlingen har vidare påpekats, att den föreslagna reformen

kräver en viss förstärkning av åklagarkåren. Riksåklagarämbetet framhåller

att förstärkningen blir störst under tiden medan arbetsbalansen avarbetas

men att man även därefter torde få räkna med ett ökat antal åklagare.

Vid de större rådhusrätterna lärer nämligen erfordras ett ökat antal

brottmålsavdelningar jämväl efter det nuvarande arbetsbalans övervunnits,

om man vill hindra uppkomsten av ny arbetsbalans. Icke minst med hänsyn

till den ökande trafiken synes man kunna emotse en ökning av de grupper

av mål, som för närvarande liandlägges av tre juristdomare.

Alt reformen gör en förstärkning av åklagarkåren erforderlig hävdas

också av bl. a. statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Stockholms

rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt Sveriges juristförbund.

Till stöd härför åberopar vissa av dessa remissinstanser jämväl det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

63

skälet, att handläggningstiden per mål kommer att öka med den föreslagna

domstolssammansättningen.

Den föreslagna reformens värde ur rationaliseringssynpunkt

har varit föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen.

Vad först angår reformens inverkan på rådhusrätternas arbetskapacitet

är riksåklagarämbetet av den meningen, att reformen uppenbarligen medför

ökade möjligheter att bemästra den alltjämt ökande måltillströmningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner det självfallet, att reformen för de rådhusrätter

som är tyngda av en betydande arbetsbalans kommer att innebära

avsevärt ökade möjligheter att avarbeta balansen. En minoritet inom Stockholms

rådhusrätt anser att rådhusrätterna genom förslaget erhåller möjlighet

att med nuvarande personalorganisation avgöra ett större antal mål

än för närvarande. Samma inställning tillkännagives av en minoritet inom

Göteborgs rådhusrätt. En annan minoritet inom Stockholms rådhusrätt uttalar,

att reformen är ägnad att ge de större rådhusrätterna möjlighet till

en snabb och effektiv rättsskipning, varigenom besvärande målbalanser omsider

kan bringas att försvinna. En positiv bedömning av förslagets värde

ur effektivitetssynpunkt återfinnes också hos föreningen Sveriges häradshövdingar

samt statsåklagarna i Stockholm och Malmö. Göteborgs rådhusrätt

(majoriteten) anser visserligen klart, att samma antal juristdomare hinner

avverka flera mål, om var och en dömer tillsammans med nämnd än om

de dömer gemensamt men finner förslagets värde ur effektivitetssynpunkt

mera tveksamt, om i effektivitetskravet inlägges krav på rättssäkerhet.

1955 års domarutredning (majoriteten) uttalar, att förslaget är ägnat att i

viss mån motverka en sådan ökning av domarkåren, som den ökande måltillströmningen

eljest skulle ha aktualiserat, men tillägger, att resultatet i

detta hänseende i hög grad beror på lösningen av vissa organisatoriska

spörsmål, t. ex. protokollföringen.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion (majoriteten) förutsätter, att

den nya sammansättningen av avdelningarna icke leder till någon nämnvärd

minskning av det antal mål, som varje avdelning nu genomsnittligt

avgör. Direktionen anser, att även de framtida förhållandena bör tillmätas

betydelse. På grund av stadens tillväxt har man att räkna med en ständig

ökning av måltillströmningen. Biltrafikens utveckling torde även den medföra

eu fortgående stegring av just den typ brottmål, som skall handläggas

av de nya avdelningarna. Ur denna synpunkt är det särskilt angeläget, att

alla möjligheter tillvaratages, som kan medföra en rationell och effektiv

handläggning av brottmålen och att kapaciteten hos den tillgängliga domarkåren

på bästa sätt tillvaratages.

Andra remissinstanser intager eu mera tveksam hållning. Rådhusrätterna

i Varberg och Ystad menar visserligen, att förslaget medför en arbetsekonoinisk

vinst, men bedömer denna såsom ringa. Förstnämnda rådhusrätt

framhåller, att den arbetsbesparing, som vinncs genom att någon ledamot

slipper deltaga i sessionerna och utföra ett visst efterarbete, motväges av den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr i72 år 1957

ökade arbetsbörda, som lägges på envar av ledamöterna genom att han skall

vara ende lagfarne ledamot i rätten, medan sistnämnda rådhusrätt hänvisar

till den ökning av handläggningstiden per mål, som reformen kan antagas

medföra. Föreningen Sveriges landsfogdar vill icke förneka, att reformen

kan medföra en fördel ur rationaliseringssynpunkt genom att ett stort antal

juristdomare lösgöres. Emellertid måste även beaktas, framhåller föreningen,

att en domstol med föreslagen sammansättning arbetar betydligt

tyngre än ett juristkollegium. Enligt föreningens mening kan icke heller

möjligheten av vissa ogynnsamma återverkningar på hovrätternas arbetsbörda

uteslutas. Även föreningen Sveriges stadsfiskaler är skeptiskt inställd

till reformens förmåga att nedbringa målbalansen vid de större rådhusrätterna

med hänsyn till att en domstol med föreslagen sammansättning

icke kan antagas prestera samma arbetskvantitet som en tredomaravdelning.

Göta hovrätt ifrågasätter, om den föreslagna domstolsformen är effektivare

än den nuvarande. Någon utredning, som visar att så skulle vara fallet,

har enligt hovrättens mening icke förebragts. Sveriges juristförbund intager

en likartad ståndpunkt.

En klart negativ bedömning av förslagets värde ur effektivitetssynpunkt

förekommer hos rådhusrätten i Malmö. Denna framhåller att det kollegiala

samarbetet i hög grad underlättar arbetet för varje enskild ledamot av kollegiet.

Kollegernas kontroll ger ökad säkerhet, och därigenom kan tveksamma

frågor, som för en ensam jurist skulle föranleda tidsödande kontroll och

omprövning, uppklaras på kort tid. Handläggningen och överläggning kan

koncentreras kring relevanta förhållanden. Domsskrivningen går fortare, då

flera jurister samverkar. De tidsvinster, som sålunda kan göras i en kollegial

domstol, är betydande. De återspeglas däri, att en domare i kollegial domstol

kan påtaga sig flera sessionsdagar och att domstolen medhinner flera

mål per dag än som är möjligt för en ensam domare med eller utan nämnd.

Enligt rådhusrättens mening har man att räkna med en betydande effektivitetsminskning,

om förslaget genomföres. Erfarenheterna från den danska

sammansättningen med domare och två domsmoend och de egna erfarenheterna

av nämndmålen anser rådhusrätten tyda på att man måste räkna

med att effektiviteten sjunker avsevärt, måhända till omkring hälften av

vad en kollegial domstol kan prestera. För att upprätthålla den nuvarande

målavverkningen skulle alltså krävas ett betydligt ökat antal domstolsuppsättningar

av jurister och nämndemän. Sannolikheten talar för att icke endast

prolokollförarnas antal skulle ökas avsevärt i förhållande till det nuvarande

antalet assessorer utan även att man måste räkna med möjligheten

av ett ökat antal rådmän.

En ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, vilken — såsom

förut framgått — ansett den föreslagna domstolsformen vara ur rättssäkerhetssynpunkt

otillfredsställande, framhåller, att de fördelar som man

avser att vinna genom att på föreslaget sätt minska målbalansen icke uppnås,

om samtidigt kvaliteten hos de meddelade domarna försämras. Därigenom

överflyttas endast rättsosäkerhetsmomentet från en faktor till en an
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

nan, och det kan för övrigt ifrågasättas, om en tidsvinst över huvud uppkommer,

eftersom en sämre kvalitet hos domarna medför ett ökat antal till

överrätt fullföljda mål.

Även frågan om reformen kommer att medföra en kostnadsbesparing har

ställts under debatt vid remissbehandlingen. Av remissvaren framgår emellertid

icke alltid vilka jämförelseled som ligger till grund för vederbörande

remissinstans’ bedömning av frågan.

Utredningens tanke att den föreslagna domstolsformen skulle innebära

eu billigare organisation har lämnats utan erinran av flertalet tillstyrkande

remissinstanser. Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att reformen,

även med tre ledamöter i den mindre nämnden, torde innebära en icke oväsentlig

kostnadsminskning i jämförelse med vad det skulle kosta att bibehålla

den nuvarande organisationsformen.

En viss tveksamhet i bedömningen kommer till uttryck i vissa tillstyrkande

remissvar. En minoritet inom Stockholms rådhusrätt finner det ovisst, huruvida

reformen för Stockholms del kommer att medföra någon beaktansvärd

minskning av kostnaderna för rättsväsendet. Det framstår nämligen för att

man skall komma till rätta med de rådande missförhållandena i fråga om målanhopningen

inom rådhusrätten som ett oeftergivligt krav, att rådhusrätten

får behålla det nuvarande antalet domare samt att varje ordförande i de

mindre nämndmålen erhåller biträde av kvalificerad sekreterare. Och reformen

kommer otvivelaktigt att medföra ökade kostnader för nämnd,

lokaler och ökat antal åklagare. Vid bedömande av kostnadsfrågan måste

emellertid beaktas, att därest reformen icke kommer till stånd, rådhusrättens

organisation måste avsevärt förstärkas för att möta den ökade måltillströmningen

och bemästra den besvärande målbalansen.

En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt menar, att reformen icke kommer

att medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst. Därest de nuvarande

tredomarbrottmålen skall avgöras av en lagfaren domare och nämnd kommer

detta visserligen att medföra att ett större antal brottmål än för närvarande

medhinnes av de lagfarna ledamöterna i rätten. Det är emellertid

uppenbart, alt för en juristdomare och nämnd handläggningen kommer att

för varje mål kräva avsevärt längre tid än för tre rutinerade juristdomare i

samarbete. Härav måste följa att antalet rättegångsdagar betydligt ökas,

vilket i sin tur kommer att medföra ökat behov av åklagare och sessionslokaler.

Ordföranden måste biträdas av en jurist såsom sekreterare. Detta kan

undvikas med nuvarande organisation, där en av ledamöterna svarar för

sekreteraresysslan. Beaktas även kostnaden för arvoden till nämndemän,

synes den ekonomiska vinsten bli obetydlig. Statsåklagaren i Malmö gör

en liknande bedömning.

Vad sedan angår de avstyrkande remissinstanserna förekommer även

bland dem den meningen, att reformen kan medföra eu kostnadsbesparing,

ehuru denna bedömes som obetydlig. 1951 års rättegångskommitté uttalar

sålunda, att kostnadsbesparingen ej framstår såsom särskilt stor, om man

beaktar att protokollet nu föres av eu av rättens ledamöter samt att eu

jurist även i fortsättningen måste tjänstgöra som protokollförare.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

En ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser icke heller,

att förslaget kommer att medföra någon nämnvärd kostnadsbesparing.

Göta hovrätt ifrågasätter, om den föreslagna domstolsformen innebär en

billigare organisation. Någon utredning härom bar icke förebragts. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, som utgår ifrån att rättens ordförande skall

biträdas av cn jurist såsom sekreterare, framhåller, att kostnaden för två

nämndemän i det närmaste motsvarar kostnaden för en lagfaren ledamot.

Då för- och efterarbetet med målen kommer att fördelas på två jurister i

stället för på tre, kan man enligt föreningens mening räkna med att en avdelning

i föreslagen sammansättning icke kan prestera samma arbetskvantitet

som en avdelning med nuvarande sammansättning. Föreningen ifrågasätter

med hänsyn härtill om icke kostnaderna kan komma att stiga.

Att reformen kommer att medföra kostnadsökning hävdas av Stockholms

rådhusrätt (majoriteten). Denna uppställer frågan om man med en

juristdomare och liten nämnd kan för samma kostnad, som ett juristkollegium

medför, avdöma flera mål per tidsenhet än med nuvarande organisation.

Av gjorda kostnadsberäkningar framgår, fortsätter rådhusrätten,

att den föreslagna organisationen icke kommer upp till den nuvarande effektiviteten

för samma kostnad som juristkollegiet medför; kostnaderna

för nämnd, lokaler, juridiskt skolade biträden och ökat antal åklagare

konsumerar de genom indragningen av juristdomare gjorda besparingarna

och kräver anslag därutöver.

Även Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) håller för sannolikt, att den

föreslagna organisationen blir mera kostsam. I kostnadsfrågan anför rådhusrätten

:

Denna fråga sammanhänger med proportionen mellan det antal mål en

domstol, sammansatt av en jurist och två nämndemän, hinner avverka unY188

lidrymd och det antal mål domstolen med nuvarande sammansättning

hinner avgöra under samma tid. Utredningen har icke ägnat någon

narmare uppmärksamhet åt denna fråga men har uttalat, att nämndens

tillkomst sannolikt kommer att medföra en något ökad handläggningstid

per mål. Men det är icke blott den ökade handläggningstiden

som härvid kommer i beaktande. Genom att antalet juristdomare minskas

Iran tre till en kommer allt förberedelse- och efterarbete, som måste utföras

av domare, att avila en domare i stället för att till invcket stor del kunna

delas pa tre. Pa grund härav måste antalet rättegångsdagar per år minskas.

Under hänsynstagande till båda dessa faktorer anser rådhusrätten, att kapaciteten

för en domstol, bestående av en jurist och två nämndemän, icke

bor uppskattas till mera an 50 procent av den kapacitet domstolen har om

den ar sammansatt med tre jurister. För att avgöra samma antal mål per

tidsenhet som en domstol med tre jurister erfordras således två domstolar

vardera bestående av en jurist och två nämndemän. Sistnämnda domstol

maste sasom redan framhållits ha en jurist som sekreterare. För att avgöra

samma antal mål under viss tidsperiod kommer således, om utredningens

förslag genomföres, att erfordras i stället för tre juristdomare

fyra jurister darav tva domare och två sekreterare, jämte fyra nämndeman.

Sedan lang tid består vid Göteborgs rådhusrätt den nuvarande tredomardomstolen

av två rådmän och en assessor, biträdda av en jurist såsom

sekreterare. Rådhusrätten utgår ifrån att ordföranden i nämnddom
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

stolen skall vara rådman. Med dessa utgångspunkter och under förutsättning

tillika, att en nämnddomstol konuner att ha 90—95 sessionsdagar per

år, komma kostnaderna per år för två nämnddomstolar att överstiga årskostnaderna

för en domstol med tre jurister. Härjämte måste tagas hänsyn

till den ökning i kostnaderna, som föranledes av ett ökat behov av

åklagare och sessionslokaler samt till den kostnad som uppstår därigenom

att vederbörande nämndeman måste vara ledig från sin ordinarie syssla.

På likartade skäl har jämväl rådhusrätten i Malmö kommit till den uppfattningen,

att reformen skulle medföra ökade kostnader för rättsskipningen.

Rådhusrätten tager i sina beräkningar dock även hänsyn dels till

kostnadsökningar, som en av rådhusrätten befarad stegring av fullföljdsfrekvensen

kan föranleda, dels ock till den merkostnad som uppstår genom

att ett större antal mål än för närvarande kommer att handläggas

med stor nämnd.

Sveriges juristförbund, som förutsätter att en jurist skall fungera som

protokollförare, uttalar — under hänvisning till en befarad förlängning

av handläggningstiden per mål och till det ökade behovet av åklagare och

sessionssalar — att förslaget ur kostnadssynpunkt inger betänkligheter.

Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten), som i likhet med några

andra remissinstanser anmärker att någon nämnvärd utredning om förslagets

ekonomiska konsekvenser icke förebragts, tager icke ståndpunkt

till kostnadsproblemet i dess helhet. Föreningen påpekar endast, att för

de rådhusrätter, där någon ökning av domarpersonalen icke är aktuell

inom den närmaste tiden, förslagets genomförande uteslutande kommer

att medföra kostnadsökningar.

Slutligen må beröras en av Stockholms stads rätts- och polisdirektion

åberopad utredning avseende en jämförelse mellan kostnaderna per mål

med en avdelning i nuvarande sammansättning och motsvarande kostnader

med en avdelning i föreslagen sammansättning. Kostnadsutredningen, som

endast avser förhållandena i Stockholm, tager blott hänsyn till direkta

lönekostnader för rättsbildad personal (inklusive åklagare) och nämndemansarvoden.

I beräkningarna förutsättes att en rättsbildad sekreterare

skall tjänstgöra i de mindre näinndmålen. Vad först angår trafikmålen har

till utgångspunkt tagits, att en avdelning vid Stockholms rådhusrätt för

närvarande avverkar 15 mål per vecka, fördelade på tre sessioner. Kostnaderna

per mål uppgår då till 235 kronor. Under förutsättning att eu

föreslagen domstolsavdelning (med sekreterare) avverkar 12 trafikmål i

veckan, blir kostnaden per mål (siffrorna inom parenles avser alternativet

med tre ledamöter i nämnden) enligt denna utredning 214 (224) kronor,

om målen lika fördelas på tre sessioner, och 183 (190) kronor, om målen

lika fördelas på två sessioner. Vid eu arbetskapacitet av allenast 10 mål

per vecka, lika fördelade på två sessioner, skulle kostnaden per mål i slället

uppgå till 225 (233) kronor och vid en arbetstakt av 9 mål i veckan,

fördelade på tre sessioner, till 276 (289) kronor. Vad sedan angår övriga

tredomarbrottmål har till utgångspunkt tagits, att en avdelning vid Stock
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

holms rådhusrätt för närvarande avverkar i genomsnitt 24 mål i veckan,

fördelade på tre sessioner. Kostnaden per mål utgör då 147 kronor. Under

förutsättning att en föreslagen domstolsavdelning (jämte sekreterare) förmår

avdöma 18 mål i veckan, skulle kostnaden per mål uppgå till 131 (138)

kronor, om målen lika fördelas på tre sessioner, och 114 (119) kronor, om

målen sålunda fördelas på två sessioner. Med en arbetskapacitet av endast

14 mål per vecka, lika fördelade på två sessioner, skulle kostnaden per mål

i stället utgöra 147 (153) kronor och med en avverkningsförmåga av 15

mål i veckan, lika fördelade på tre sessioner, 161 (169) kronor.

Från ifrågavarande kostnadsutredning må jämväl vissa andra siffror

återges. Vid Stockholms rådhusrätt tjänstgör för närvarande sex avdelningar

(18 domare) för trafikmål. Antalet avgjorda trafikmål per år (45 arbetsveckor)

beräknas till 4 050. Kostnaden härför anges till 950 472 kronor.

Samma totala arbetsresultat (4 050 trafikmål) skulle enligt ifrågavarande

beräkningar dragit en kostnad av 910 116 (942 516) kronor, om rådhusrätten

i stället bestått av nio trafikavdelningar om ordförande, rättsbildad sekreterare

och liten nämnd samt varje avdelning avgjort 10 mål i veckan, fördelade

på två sessioner.

Under remissbehandlingen har livligt diskuterats, om icke andra åtgärder

att effektivisera rådhusrätternas straffrättsskipning

bör tillgripas i stället för eller jämsides med den föreslagna

reformen.

Härvid har olika förslag att utvidga ensamdomares kompetens förts på tal.

Några remissinstanser förordar eller ifrågasätter en lösning efter väsentligen

samma riktlinjer som föreslogs i propositionen till 1954 års riksdag. Sveriges

advokatsamfund anser sålunda, att en sådan lösning är att föredraga ur

rättssäkerhetssynpunkt. Stockholms rådhusrätt (majoriteten) förordar en

förnyad utredning om möjligheterna att med bibehållande av den juristkollegiala

sammansättningen i övrigt utvidga ensamdomares kompetens efter

närmare angivna riktlinjer, som i stort sett överensstämmer med förslaget

i nyssnämnda proposition. 1951 års rättegångskommitté framhåller, att

det bland tredomarbrottmålen finns ett stort antal mål av så enkel beskaffenhet,

att de väl lämpar sig för handläggning av ensamdomare. I motsats

till utredningen är kommittén av den meningen att det skall låta sig göra

att på ett tillfredsställande sätt avgränsa dessa mål och förordar, att denna

fråga ytterligare undersökes innan slutlig standpunkt tages. En framkomlig

väg synes kommittén vara att ensamdomarbrottmålen avgränsas i huvudsaklig

övei ensstämmelse med det förslag som förelädes 1954 års riksdag.

Med en sådan avgränsning skulle det stora flertalet av de nuvarande tredomarbrottmålen

överföras till ensamdomare. För återstoden av ifrågavarande

mål torde en lagfaren domare och vanlig nämnd utgöra en lämplig

domstolsform, särskilt om nämnden, såsom utredningen antytt sig komma

att föreslå, minskas något, en tanke till vilken kommittén ansluter sig. Alla

mål, \ari frihetsstraff adömes, skulle ankomma på lagfaren domare och

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

69

nämnd. En uppdelning av målen enligt nu angivna linjer synes enligt kommitténs

uppfattning bättre än utredningens förslag tillgodose kravet på effektivitet

samtidigt som den möjliggör, att lekmän medverkar i rättsskipningen

i de fall sådan medverkan är av verklig betydelse, men i stort sett utesluter

lekmannamedverkan i övriga fall. Föreningen Sveriges landsfogdar är inne

på en liknande tanke.

Svea hovrätt finner visserligen, att det skulle vara principiellt tilltalande,

om de enklare tredomarbrottmålen kunde utskiljas till handläggning av ensamdomare,

medan övriga tredomarbrottmål avgjordes av lagfaren domare

med nämnd. Emellertid anser hovrätten, att gränsdragningen vid en sådan

uppdelning är förenad med stora vanskligheter. Mot lösningen att låta avgränsningen

bero av en förhandsprövning av målet kan enligt hovrättens

mening vägande invändningar riktas. Hovrätten anser därför den av utredningen

föreslagna lösningen vara lämpligare.

Även andra sätt att utvidga ensamdomares kompetens har diskuterats

under remissbehandlingen. Några remissinstanser anser, att erkända brottmål,

i vilka anledning icke förekommer till ådömande av svårare straff än

böter bör, även om frihetsstraff ingår i straffskalan, kunna handläggas av

ensamdomare liksom ock talan om enskilt anspråk i dylika mål. En sådan

reform föreslås av bl. a. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) i stället för den

av utredningen förordade lösningen. Rådhusrätten yttrar i denna del:

Såsom rådhusrätten ovan framhållit finnes det flera mål bland de nuvarande

tredomarbrottmålen, vilka äro av så enkel beskaffenhet att de väl

lämpa sig för handläggning av ensamdomare. Vid behandlingen av 1951 års

rättegångskommittés förslag om utvidgning av ensamdomares kompetens

framhöll emellertid första lagutskottet, att det vore svårt att på ett tillfredsställande

sätt bestämma gränserna för ensamdomarens kompetens. I betänkandet

anföres, att dessa svårigheter sammanhänga med grundsatserna att

ensamdomare ej bör få döma till frihetsstraff och att i brottmål bevisprövning

i allmänhet ej bör bero av en domares omdöme. Om man från de nuvarande

tredomarbrottmålen kunde urskilja och överföra till handläggning av ensamdomare

sådana mål, där det ej kan ifrågakomma att döma till frihetsstraff

och där det icke förekommer någon bevisprövning, skulle nämnda svårigheter

vara övervunna. Detta kan enligt rådhusrättens mening ske genom

alt i domförhetsreglerna införa en bestämmelse av innehåll, att rådhusrätt

i mål, vari det är uppenbart, att endast böter kunna ifrågakomma och den

tilltalade erkänt gärningen är domför med en domare. En sådan bestämmelse

synes icke vara ägnad att väcka betänkligheter, enär redan enligt nu

gällande lagstiftning, vari någon ändring i denna del ej föreslås, mål om

ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter, må handläggas

av ensamdomare. Ej heller synes det möta några betänkligheter att låta ensamdomare

handlägga jämväl skadeståndstalan i dylika mål. Därest målet

i den civila delen föranleder mera omfattande utredning eller eljest är av

svårbedömd art, föreligger möjligheten att hänskjuta målet i denna del till

handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Även i helt civila mål

förekommer ju för övrigt handläggning av ensamdomare, nämligen då huvudförhandling

hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Motsvarande

kompetens torde då böra stadgas även beträffande de nuvarande cnsamdomarmålen.

De mål, som på nu antytt sätt skulle kunna föras från tredomarbrottmålen,

utgöra enligt rådhusrättens uppfattning en icke ringa del

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

av de nuvarande tredomarbrottmålen. Genom en sådan domförhetsregel

skulle man erhålla ett verksamt medel i syfte att nedbringa balansen å tredomarbrottmål.

Att en sådan bestämmelse skulle medföra en billigare organisation

än den nuvarande ligger i öppen dag, framförallt om man betänker,

att domar i dessa mål numera — utom i fall, då talan föres om enskilt anspråk

— kunna utfärdas i förenklad form och särskild protokollförare åtminstone

i viss omfattning bör kunna undvaras.

Samma ståndpunkt tillkännagives av styrelsen för föreningen Sveriges

stadsdomare (majoriteten), som dock även förordar en utvidgning av

nämnds medverkan beträffande vissa slags tredomarbrottmål, t. ex. mål om

ansvar för rattfylleri och annan grov brottslighet i trafik. Till stöd för åsikten

att ensamdomares kompetens bör på angivet sätt utvidgas framför föreningen

även den synpunkten, att vår processordning redan inrymmer särregler

för erkända brottmål, i vilka ej ifrågakommer svårare straff än böter

(6 kap. 1 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken).

Några remissinstanser, som i princip tillstyrkt utredningens förslag, ifrågasätter

om icke en utvidgning av ensamdomarkompetensen till att omfatta

sådana erkända brottmål, varom nu är fråga, bör genomföras jämsides med

den av utredningen föreslagna reformen. Hit hör hovrätten för Nedre Norrland,

hovrätten för Västra Sverige och 1955 års domarutredning (majoriteten).

Sistnämnda båda remissinstanser anför vissa ytterligare skäl för den

nu diskuterade åtgärden. Sålunda framhålles, att nämnds medverkan är av

ringa betydelse i hithörande brottmål, och att den ifrågasatta utvidgningen

av ensamdomarkompetensen är ägnad medföra en önskvärd begränsning av

nämndemännens antal.

Å andra sidan förekommer också remissinstanser som intager en kritisk

hållning till den behandlade utvidgningen av ensamdomarkompetensen. En

minoritet inom Stockholms rådhusrätt anser, att den diskuterade åtgärden

endast skulle innebära en mindre lättnad i den rådande situationen, eftersom

huvudförhandlingen i sådana erkända brottmål, där ej svårare straff än

böter ifrågakommer, regelmässigt tager jämförelsevis ringa tid i anspråk.

Det framhålles vidare såsom principiellt diskutabelt att låta ett utom rätta

avgivet erkännande få påverka domstolens sammansättning. Sistnämnda

synpunkt framföres även av en ledamot av domarutredningen.

Ett tredje förslag att utvidga ensamdomares behörighet framföres av bl. a.

en minoritet inom Göteborgs rådhusrätt. Denna pekar på möjligheten att

genom ändring av straffskalorna åvägabringa en vidgad ensamdomarkompetens.

Minoriteten åsyftar en jämkning av 1 § trafikbrottslagen så att förseelse

mot dess första stycke, vilket avser sådan vårdslöshet i trafik, som

icke är att anse som grov, endast skulle medföra böter; det torde ytterst sällan

inträffa, framhålles det, att fängelsestraff för vårdslöshet i trafik ådömes

utan att paragrafens andra stycke, som handlar om grov vårdslöshet

i trafik, åberopas. I yttrandet föreslås vidare, alt ensamdomare erhåller behörighet

att handlägga skadeståndstalan i ordinära trafikmål. Genom dessa

åtgärder skulle de större rådhusrätterna effektivt kunna avarbeta balansen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

71

å trafikbrottmålen och indirekt även komma till rätta med tillströmningen

av övriga brottmål. Den nya ordningen skulle dessutom kunna träda i tilllämpning

avsevärt, minst ett halvt år, tidigare än de av utredningen föreslagna

åtgärderna. Samma tanke har framkastats av föreningen Sveriges

landsfogdar.

Några remissinstanser förordar en förnyad utredning om möjligheterna

att effektivisera rådhusrätternas rättsskipning i lindrigare brottmål. Hit hör

bl. a. Sveriges juristförbund och en ledamot av Stockholms stads rätts- och

polisdirektion. Dessa remissinstanser pekar härvid på möjligheten att utvidga

ensamdomares kompetens utan att precisera på vad sätt utvidgningen

bör ske.

Även andra sätt att förbättra arbetssituationen vid rådhusrätterna än att

vidga ensamdomares behörighet har förts på tal under remissbehandlingen.

Svea hovrätt, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges juristförbund

framhåller sålunda, att tanken på en vidgad användning av institutet straffföreläggande

kan förtjäna att ånyo prövas.

Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) framkastar tanken på en

förberedelse inför domstol även i brottmål. Onödig bevisning skulle härigenom

i icke ringa utsträckning kunna undvikas. Samtidigt skapas möjligheter

att låta erkända brottmål med den tilltalades samtycke avgöras under

förberedelsen av en domare. Nämndens medverkan skulle härigenom i stor

utsträckning begränsas till mål, vari det föreligger tvekan antingen om den

tilltalade begått gärningen eller om den lämpligaste reaktionsformen eller

om bådadera. En liknande tankegång framföres av en minoritet inom Stockholms

rådhusrätt, som tillägger, att frågan om förberedelse i brottmål dock

icke bör prövas i förevarande sammanhang.

Vad angår utformningen av de föreslagna reglerna i

rättegångsbalken påpekar föreningen Sveriges stadsdomare, att det

icke vare sig av lagtexten i 1 kap. 12 § rättegångsbalken i den föreslagna

lydelsen eller av motiven framgår, om antalet nämndemän i den mindre

nämnden måste vara precis två eller om antalet skall vara minst två. Samma

påpekande har gjorts av andra remissinstanser, t. ex. rådhusrätterna i Göteborg

och Malmö.

Stockholms rådhusrätt fäster uppmärksamheten på att de föreslagna ändringarna

i 29 kap. 1 och 3 §§ rättegångsbalken kommer att få det icke avsedda

resultatet, att erforderliga omröstningsregler saknas, då ansvarstalan

föres i patentmål och tryckfrihetsmål, vari jury deltager. En liknande anmärkning

framställes av Svea hovrätt och rådhusrätten i Malmö.

Vad angår de särskilda domförhetsreglerna har de föreslagna

ändringarna i lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av

underårig godtagits av socialstyrelsen. Förslaget har i denna del lämnats

utan erinran jämväl av övriga remissinstanser med undantag av hovrätten

för Nedre Norrland, som anser övervägande skäl tala för att ifrågavarande

mål alltid handlägges med stor nämnd.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Utredningens förslag till ändring av strafflagen göres till föremål för kritisk

bedömning av Göteborgs rådhusrätt. Enligt rådhusrättens mening föreligger

skäl för att låta rådhusrätt vid förening av straff vara sammansatt

med liten nämnd. Då dessa beslut fattas, är skuldfrågan redan avgjord

och även straffmätningen har tidigare varit föremål för prövning. Domstolen

har endast att lägga tillsammans de utmätta straffen, låt vara med tillämpning

av stadgandena i 4 kap. 3 § strafflagen. Rådhusrätten anser medverkan

av stor nämnd icke vara erforderlig för detta ändamål. Vidare framhåller

rådhusrätten, att enligt förslaget medverkan av stor nämnd icke kräves i

mål, som med hänsyn till brottets svårlietsgrad kan handläggas med liten

nämnd men i vilket ifrågakommer gemensam straffbestämning enligt 4 kap.

3 § strafflagen för det aktuella brottet och för tidigare brott, varför straff

blivit ådömt under medverkan av stor nämnd. Ej heller i fall, som i 4 kap.

4 § strafflagen avses, bör därför medverkan av stor nämnd krävas.

I fråga om utformningen av lagtexten i 2 och 4 §§ lagen med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål anmärker Göta hovrätt, att en formulering

bör väljas, som direkt anger att rätten i ifrågavarande fall skall bestå

av tre eller fyra lagfarna ledamöter.

Vad angår förslaget till ändring av militära rättegångslagen riktar några

remissinstanser kritik mot tanken att rådhusrätt i militärt ersättningsmål

skall äga enahanda sammansättning som vid klagan i disciplinmål. Föreningen

Sveriges stadsdomare kan icke finna någon anledning att låta rätten

i ett rent civilmål ha den för brottmål stadgade sammansättningen. Hovrätten

för Västra Sverige ifrågasätter likaledes, om icke vid klagan över beslut

i disciplinmål, då talan föres endast om ersättningsskyldighet, samt i

ersättningsmål rätten borde ha den för tvistemål stadgade sammansättningen.

I övrigt har de särskilda domförhetsreglerna i sak lämnats utan erinran

av remissinstanserna.

Beträffande den föreslagna tiden för reformens ikraftträdande

delar Svea hovrätt utredningens uppfattning att de föreslagna ändringarna

bör bringas i kraft så snart som möjligt men ifrågasätter huruvida det av

organisatoriska hänsyn, icke minst behov av tid för omarbetning av arbetsordningar

för rådhusrätter, skall låta sig göra att få den föreslagna ordningen

genomförd redan den 1 januari 1958. Riksåklagarämbetet tillstyrker

att reformen träder i kraft vid föreslagen tidpunkt. Vad gäller åklagarna

torde det enligt ämbetets mening icke ställa sig omöjligt att med hjälp av

tillfälliga arbetskrafter fylla det behov av förstärkning, som kan uppstå i

samband med ikraftträdandet. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida

reformen kan hinna genomföras till den 1 januari 1958. Omorganisationen

och de nya tjänsternas tillsättande torde erfordra längre tid än det

dryga halvår som kan stå till buds. Sveriges juristförbund anser svårigheter

möta att snabbt åstadkomma en väsentlig ökning av antalet åklagare utan

att eftersätta kravet på fullgod kompetens.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

73

Departementschefen

Processreformen innebar principiellt en reform av själva rättegångsförfarandet.

I enlighet med de huvudgrunder för reformen, som år 1931 antogs

av Kungl. Maj :t och riksdagen, lämnades däremot i princip reformåtgärder

beträffande domstolsorganisationen å sido, i den mån de icke nödvändigtvis

måste vidtagas för att sälta domstolarna i stånd att uppbära det

nya processuella förfarandet. På så sätt blev även frågan om en mera genomgripande

omorganisation av rådhusrätterna skjuten på framtiden. Trots

reformens principiella begränsning ansågs dock frågan om lekmannadeltagandc

i städernas rättsskipning vara av den vikt, att den borde upptagas

till behandling i samband med reformen. Efter starka meningsbrytningar

beslöts, att nämnd skulle medverka i rådhusrätt i mål om ansvar

för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver, medan den

juristkollegiala sammansättningen i stort sett bibehölls i övriga mål. Detta

beslut innefattade emellertid icke ett definitivt ställningstagande till frågan

i vilken utsträckning nämnd borde deltaga i städernas rättsskipning. Vid behandlingen

av propositionen till 1942 års riksdag med förslag till rättegångsbalk

framhöll nämligen första särskilda utskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, att den förordade begränsningen av lekmannadeltagandet

i rådhusrätt i varje fall borde upprätthållas tills vidare, till dess

närmare erfarenheter vunnits. I överensstämmelse med vad som förutsattes

vid rättegångsbalkens tillkomst har reformarbete avseende domstolsorganisationen

sedermera påbörjats. Sålunda har stadsdomstolsutredningen

erhållit i uppdrag att utreda frågan om rådhusrätternas förstatligande samt

taga ställning till den organisation av rådhusrätterna som ur rättsskipningens

synpunkt framstår som den lämpligaste. Även frågor rörande häradsrätternas

organisation omfattas liksom ett flertal andra spörsmål av

utredningens uppdrag. I ett första betänkande har utredningen till behandling

upptagit spörsmålet om rådhusrätts sammansättning i brottmål och

avgivit förslag till lösning av detta spörsmål.

Att till prövning upptaga frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål,

innan utredningen slutfört sitt uppdrag i övrigt, kan naturligtvis medföra

vissa olägenheter. Å andra sidan förekommer också skäl som talar för

en omedelbar behandling av detta lagstiftningsärende. Den på senare tid

ökade måltillströmningen har framkallat en stigande målbalans vid åtskilliga

domstolar. Till belysning av utvecklingen och arbetssituationen vid rådhusrätterna

må här lämnas några statistiska uppgifter. Medan rådhusrätternas

målbalans vid 1949 års utgång uppgick till 7 055 mål, motsvarande

cirka 13 procent av antalet vid dessa domstolar under året slutligt handlagda

mål, redovisade rådhusrätterna vid 1955 års utgång 15 074 balanserade

mål, vilket motsvarar ungefär 21 procent av det antal mål, som under

året slutligt handlagts av rådhusrätterna. Vad angår de särskilda rådhus
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

rätterna uppgick målbalansen vid Stockholms rådhusrätt vid 1955 års utgång

till 8 002 mål eller något över 31 procent av det antal mål, som under

året slutligt handlagts av rådhusrätten. Vid Göteborgs rådhusrätt uppgick

antalet balanserade mål vid samma tidpunkt till 2 018 motsvarande i det

närmaste 19 procent av årsavverkningsresultatet. Procentuellt betydande

målbalanser förekommer icke enbart bland de största rådhusrätterna. Vid

1955 års utgång utgjorde sålunda målbalansen vid rådhusrätterna i Skellefteå,

Motala, Östersund, Falun, Luleå, Varberg och Karlstad respektive

o4,7, 49,1, 26,3, 21, 20,7, 20,3 och 20 procent av årsavverkningsresultatet.

Icke mindre än 17 av rikets 47 rådhusrätter redovisade vid årsskiftet 1955—

1956 en målbalans på 15 procent av årsavverkningsresultatet eller mera.

Dessa uppgifter må vara tillräckliga för att åskådliggöra att arbetsläget vid

åtskilliga rådhusrätter, såsom ock i viss utsträckning bekräftats under remissbehandlingen,

är långt ifrån gynnsamt. Med hänsyn framför allt till

motortrafikens snabba tillväxt är en fortsatt ökning av måltillströmningen

att befara för den närmaste framtiden. Förekomsten av tyngande arbetsbalanser

betyder i praktiken, att lång tid regelmässigt förflyter, innan inkommande

mål kan bli behandlade. En nyligen verkställd statistisk undersökning

av processtiden i brottmål vid ett antal underrätter ger bestämd anledning

att antaga, att den genomsnittliga tiden för domstolens handläggning

av brottmål beträffande flertalet målkategorier är längre i rådhusrätt än i

häradsrätt. Enligt denna undersökning utgjorde sålunda den genomsnittliga

tiden för häradsrätts handläggning av brottmål, för häktningsmål 34,8,

ungdomsmål 45,9, militärmål 38,1, trafikmål 60,7, skattemål 42,5 och tullmål

15,9 dagar, medan motsvarande siffror för rådhusrätt utgjorde 35,9,

56,3, 32,0, 87,4, 68,1 och 19,1 dagar. Den genomsnittliga tiden för rådhusrätts

handläggning av nämndmål uppgick enligt undersökningen till 66,8

dagar. För gruppen andra brottmål än de särskilt angivna gav undersökningen

till resultat en genomsnittlig tid för domstolens handläggning av

52,3 dagar i häradsrätt och 115,7 dagar i rådhusrätt.1 Förseningar med målens

avgörande är givetvis ägnade att inge allvarliga betänkligheter, icke

minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Risken för att bevisningen förflyktigas

och domstolens avgörande till följd härav grundas på ett mindre tillförlitligt

material ligger i öppen dag. Ur kriminalpolitiska synpunkter innebär

en långsam straffrättsskipning ansenliga olägenheter. Även den enskildes

berättigade intresse påkallar, att brottmålen snabbt bringas till avgörande.

Såsom arbetsläget vid många rådhusrätter nu gestaltar sig och med hänsyn

jämväl till prognosen för den närmaste framtiden, skulle det knappast vara

försvarligt att dröja med reformåtgärder under så lång tid som kan beräknas

förflyta innan stadsdomstolsutredningen slutfört sitt uppdrag. Då härtill

kommer, att utredningens fortsatta arbete, enligt vad som framhållits

1 Skillnaden torde doek delvis vara skenbar, eftersom för häradsrätterna medtagits mål, som

i rådhusrätt skulle ha handlagts av ensamdomare, medan endomarmål icke medräknats beträffande

rådhusrätterna.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

75

i betänkandet, icke kommer att rubba grunderna för det nu framlagda förslaget,

synes mig övervägande skäl tala för att redan i nuvarande läge upptaga

förslaget till behandling.

Utredningen har föreslagit, att rådhusrätt i nuvarande tredomarhrottmål

skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd. Denna domstolstyp

har många företräden. Viktigast är måhända, att den möjliggör ett för rättsskipningen

värdefullt samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt

och lekmännens på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer

och levnadsförhållanden grundade synpunkter. Icke minst i fråga om

bevisvärderingen är detta samspel av stor betydelse, särskilt i ett processuellt

system som i likhet med vårt är grundat på fri bevisprövning. Det har även

sin givna betydelse i åtskilliga andra talrikt förekommande bedömningsfrågor,

såsom då det gäller att avgöra huruvida visst handlingssätt är att

anse såsom ovarsamt eller att uppskatta storleken av inträffad skada. Vid

bestämmande av straff eller annan påföljd för brott är likaledes en samverkan

mellan yrkesdomare och lekmän av värde. Icke heller synpunkten

att lekmannamedverkan är ägnad att hos allmänheten stärka förtroendet för

rättsskipningen kan vid bedömande av det föreliggande förslagets fördelar

frånkännas betydelse, ehuru denna synpunkt på det målområde, som nu är

i fråga, icke gör sig gällande med samma styrka som i grova brottmål.

Av det sagda följer att jag icke kan dela den under remissbehandlingen

framförda åsikten, att lekmannamedverkan allmänt sett skulle vara av underordnad

betydelse i nuvarande tredomarbrottmål. Sant är visserligen, att

denna målgrupp även inrymmer en del mål av sådan beskaffenhet, att de

utan olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdomare. Såsom framgått vid

behandlingen av 1954 års proposition med förslag till utvidgning av ensamdomarbehörigheten,

är det emellertid förenat med avsevärda svårigheter att

på tillfredsställande sätt avgränsa dessa mål. Ej heller kan jag biträda den

hos vissa remissinstanser förekommande uppfattningen, att tredomarbrottmåleni

i allmänhet icke skulle ha förmåga att fånga lekmäns intresse. Denna

invändning motsäges — liksom för övrigt den nyss berörda — av erfarenheterna

av nämnds medverkan i motsvarande mål i häradsrätt. Såsom inledningsvis

antytts, torde man vid rättegångsbalkens tillkomst ha förutskickat,

att frågan om lekmannamedverkan i rådhusrätt i andra mål än de grova

brottmålen skulle bli föremål för omprövning, därest den då genomförda

nämndreformen visade sig leda till goda resultat. Rättegångsbalken har nu

varit i tillämpning i snart tio år. Så gott som allmänt vitsordas, att erfarenheterna

av nämnds medverkan i rådhusrätt varit gynnsamma. De starka

betänkligheter, som under förarbetena till rättegångsbalken framfördes

mot tanken på lekmannadeltagande i rådhusrätt, har icke besannats. Tiden

förefaller därför inne att taga ytterligare ett steg på den reformväg, som beträddes

vid rättegångsbalkens tillkomst.

Förslaget medför även andra fördelar än de som sammanhänger med vidgat

lekmannadeltagande. Såsom förut framgått, föreligger vid åtskilliga råd
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

husrätter ett kännbart behov av ökad arbetskapacitet. Det är ur olika samhälleliga

synpunkter av vikt, att den erforderliga höjningen av arbetskapaciteten

så långt möjligt sker genom ett effektivare utnyttjande av tillgänglig

domarpersonal. Hänsyn till domarkårens kvalitativa standard torde sålunda

påkalla, att antalet domartjänster begränsas så långt det med bibehållen

rättssäkerhet kan ske. Även ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget,

att den juridiskt kvalificerade arbetskraften kommer till användning

på ett sätt som ger största möjliga utbyte. Förslaget medför den

betydelsefulla fördelen, att möjlighet öppnas till en väsentlig höjning av

rådhusrätternas arbetskapacitet utan en sådan ökning av domarpersonalen

som eljest skulle ha blivit erforderlig. Med anledning av den kritiska bedömning

av förslagets värde ur effektivitetssynpunkt, som förekommit från

några remissinstansers sida, vill jag som min mening uttala, att det står

utom allt tvivel att tre yrkesdomare avgör sammanlagt fler mål per tidsenhet,

om de, med eller utan nämnd, dömer var för sig än om de dömer

tillsammans. Den effektivitetsökning, som möj liggöres genom att minska

antalet fackdomare från tre till en i nuvarande tredomarbrottmål, får naturligtvis

icke vinnas på rättssäkerhetens bekostnad. Vissa remissinstanser

har gjort gällande, att så skulle bli fallet. Enligt deras mening är medverkan

av tre yrkesdomare ofta påkallad av tredomarbrottmålens beskaffenhet

och kravet på rättssäkerhet. Emellertid torde erfarenheterna av häradsrätternas

rättsskipning liksom också rådhusrätternas rättsskipning i

grövre brottmål klart ge vid handen, att ett större fackdonrarinslag än en

lagfaren domare icke är ur rättssäkerhetssynpunkt erforderligt i nuvarande

tredomarbrottmål. Med förslagets genomförande skulle slutligen också vinnas,

att större likformighet i fråga om underrätternas sammansättning uppnås.

Med stöd av det anförda vill jag alltså förorda, att den juristkollegiala

sammansättningen i tredomarbrottmålen i princip avskaffas och att rådhusrätt

i dessa mål skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd.

Det synes icke böra ifrågakomma att begränsa denna reform till vissa

rådhusrätter. Rättsskyddet bör så långt möjligt vara enhetligt utformat,

icke minst i det viktiga hänseende som domförheten utgör. Ehuru åtskilliga

rådhusrätter otvivelaktigt är i stånd att med nuvarande organisation

bemästra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt, ger dock de inledningsvis

lämnade statistiska uppgifterna anledning antaga, att behovet

av ökad arbetskapacitet gör sig gällande vid så pass många rådhusrätter,

att det icke kan betraktas som någon enstaka företeelse. Även detta förhållande

— liksom ock den sannolika ökningen av mål tillströmningen i framtiden

— talar emot en lokal begränsning av reformen. Ej heller synes tillräckliga

skäl föreligga att bibehålla den juristkollegiala sammansättningen

i vissa speciella mål av huvudsakligen immaterialrättslig natur, vilka i allmänhet

även kan upptagas av häradsrätt och då avgöres av lagfaren domare

och nämnd.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

77

Vad härefter angår frågan om nämndens storlek i nuvarande tredomarbrottmål

är olika intressen att beakta. Å ena sidan bör tillses, att nämnden

icke blir så fåtalig, att fara uppstår för att den önskvärda mångsidigheten

i synpunkter går förlorad. Å andra sidan är huvuddelen av hithörande mål

knappast av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med lika stor

nämnd som i grövre brottmål. Såsom utredningen anfört, skulle en sådan

anordning helt säkert resultera i svårigheter att knyta dugande nämndemän

till domstolarna. Härtill kommer, att möjligheterna att med en så

vidlyftig sammansättning höja rådhusrätternas arbetskapacitet skulle bli

mera begränsade. Enligt min mening erhålles en lämplig avvägning mellan

olika synpunkter, om rådhusrätt blir domför med tre i nämnden i huvuddelen

av hithörande mål. För en sådan lösning talar även andra omständigheter,

såsom att sammansättningsformen lagfaren domare och tre

nämndemän redan förekommer i häradsrätt.

Hur den närmare gränsdragningen mellan den större och den mindre

nämndens behörighetsområden lämpligen bör ske, kan naturligtvis vara

föremål för delade meningar. En möjlighet är att anknyta till det straff,

som i det konkreta fallet kan antagas bli ådömt. Några betänkligheter mot

att låta en domstol bestående av lagfaren domare och tre nämndemän

ådöma frihetsstraff synes icke böra möta. Med hänsyn härtill finge väl enligt

denna metod skiljelinjen mellan de olika nämndernas kompetensområden

dragas så, att liten nämnd skulle vara till fyllest i mål om ansvar

för brott, som icke förskyller svårare straff än viss tids fängelse. En sådan

anordning skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med rättegångsbalkens

grundprinciper, eftersom den nödvändiggör en förhandsprövning

av målet på basis av ett material, som icke får läggas till grund för

domen. Olägenheterna härav blir särskilt framträdande, då skiljelinjen

icke sammanfaller med den skarpt markerade gränsen mellan brott

som förskyller böter och brott som förskyller frihetsstraff. Övervägande

skäl synes i stället tala för att efter mönster av andra domförhetsregler i

rättegångsbalken anknyta till straffskalan för brottet. Utredningen har föreslagit

en regel av innebörd att rådhusrätt skall vara domför med liten

nämnd i mål om ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

fängelse. Med denna bestämning torde den mindre nämndens behörighet

komma att i huvudsak omfatta brott, för vilka påföljden i praktiken normalt

stannar vid böter eller ett kortvarigt fängelsestraff. Under remissbehandlingen

har den föreslagna gränsdragningen i allmänhet icke gjorts till

föremål för särskild erinran. Även jag har funnit gränsdragningen i stort

sett godtagbar. Kan å brottet följa avsättning, synes dock stor nämnd alltid

böra medverka. Eu komplettering av regeln med sikte på ämbetsstraffen

förefaller för övrigt motiverad även av det skälet att regeln synes kunna

lämna rum för tvekan i vissa fall, där dylikt straff ingår i straffskalan,

t. ex. då strafflatituden upptager böter och suspension. Jag föreslår därför

att rådhusrätt skall vara domför med Ire i nämnden, om målet rör ansvar

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

för brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning. Om en tjänsteman

åtalas för allmänt brott, vars straffskala icke upptager svårare straff

än fängelse, lärer av de grunder som anses gälla vid tillämpningen av

andra liknande stadganden följa, att rådhusrätt blir domför med tre i

nämnden, såvida icke i det föreliggande fallet åberopas sådana omständigheter,

att avsättning enligt 25 kap. 7 § första stycket andra punkten strafflagen

skulle kunna ifrågakomma.

Att rådhusrätt enligt förslaget är domför med tre i nämnden i nyss angivna

mål, innebär icke, att hinder skulle möta att i dylika mål låta fulltalig

nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl det påkallar,

såsom att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar. Däremot synes parternas

önskemål icke i och för sig böra få inverka bestämmande på domstolens

sammansättning. Den föreslagna regeln hindrar väl icke att i mål,

vari liten nämnd är behörig, kan sitta fler än tre nämndemän utan att

dock nämnden är fulltalig. Något behov av en sådan anordning torde dock

icke föreligga, och frågan torde sakna praktisk betydelse.

I mål, som enligt vad förut sagts faller inom den mindre nämndens kompetensområde,

bör rådhusrätt jämväl vara behörig att med sådan nämnd

pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Sådan behörighet

torde utan särskild föreskrift följa av reglerna i 22 kap. rättegångsbalken.

Av 22 kap. 6 § rättegångsbalken lärer framgå, att om åtal nedlägges eller

avvisas eller målsägande förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet,

rådhusrätt icke längre är behörig att i den för brottmål stadgade sammansättningen

pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Då det

torde vara sällsynt, att sådant fall inträffar efter det huvudförhandlingen

påbörjats, synes några nämnvärda olägenheter icke vara att befara härav.

I likhet med vad som gäller för häradsrätt bör rådhusrätt vara domför

med tre i nämnden, då i brottmål hålles syn å stället utom huvudförhandling.

Någon saklig ändring av reglerna om omröstning i mål, där nämnd deltager,

synes icke böra ske i förevarande sammanhang. För att den mindre

nämnden skall bestämma målets utgång, kommer således att fordras, att

alla i nämnden är ense om skälen och slutet. De i 29 kap. rättegångsbalken

upptagna reglerna om omröstning vid kollegial sammansättning torde böra

utformas med beaktande av att rådhusrätt enligt förslaget undantagsvis

kan vara domför i kollegial sammansättning vid handläggning av brottmål,

såsom fallet är exempelvis i tryckfrihetsmål, vari jury deltager.

De organisatoriska spörsmål, vartill den föreslagna reformen kan ge

upphov, torde med hänsyn till de växlande förhållandena vid olika rådhusrätter

i huvudsak böra lösas genom lokala föreskrifter. Jag vill dock i detta

sammanhang framhålla, alt enligt min mening hinder i allmänhet icke

synes böra möta för assessor i rådhusrätt att tjänstgöra som ordförande i

mål, som faller inom den mindre nämndens behörighet, särskilt som i häradsrätt

motsvarande mål och även svårare mål i stor utsträckning och på

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

79

ett i det stora hela tillfredsställande sätt handlägges med tingssekreterare

såsom ordförande. På nu antydd väg skulle de yngre domarna i rådhusrätt

kunna beredas tillfälle till en utbildning snarlik den som de statliga domarna

erhåller genom tingssekreteraretjänstgöringen.

För egen del kan jag icke finna det behövligt att rättsbildad personal regelmässigt

anlitas såsom särskilda protokollförare vid huvudförhandling i

brottmål. Bevisutsagor upptages numera i betydande utsträckning genom

stenografi eller på fonetisk väg. Vad protokollet i övrigt skall innehålla är

oftast icke heller av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med en

jurist som särskild protokollförare. Belysande är i detta hänseende, att protokollet

vid många domstolar föres på tryckta eller stencilerade formulär.

Det bör alltså i vidsträckt omfattning vara möjligt att till särskild protokollförare

eller biträde åt ordförande, som själv för protokollet, använda icke

rättsbildad personal, som är skickad för uppgiften. Särskilt angeläget är att

denna metod för protokollföring kommer i tillämpning på platser, där de

egentliga domaruppgifterna är tillräckligt krävande för att helt taga domarpersonalens

arbetskraft i anspråk. Inom justitiedepartementet har upprättats

ett förslag till författningsbestämmelser, vilket är avsett att i olika hänseenden

vidga de icke rättsbildade biträdenas behörighet och som undanröjer

de hinder för den här skisserade ordningen, som lokala stadgor och arbetsordningar

må kunna innehålla. Detta förslag torde få anmälas inom kort.

Jämväl flertalet expeditionella göromål bör kunna handhavas av personal

i biträdesgraderna. Däremot ingår i målens beredande till huvudförhandling

vissa arbetsuppgifter, vilkas handhavande synes kräva juridisk utbildning.

Dessa arbetsuppgifter torde — såsom redan nu är fallet vid flertalet rådhusrätter

— få ombesörjas av den domarkompetenta personalen, i den mån icke

andra för uppgiften lämpade befattningshavare undantagsvis finnes att tillgå.

Vid häradsrätterna biträder vanligen tingsnotarier med göromål av beredande

natur. Möjligt är, att en liknande ordning för stadsdomstolarnas del

skulle kunna innebära fördelar åtminstone för vissa av dem. Frågan om

tingsutbildning vid rådhusrätt är föremål för prövning inom stadsdomstolsutredningen.

Om en bedömning av reformen ur kostnadssynpunkt skall bli rättvisande,

synes den böra ske under jämförelse med vad det skulle kosta att utbygga

nuvarande organisation till samma kapacitet. Såsom lätt inses, nödgas man

emellertid vid en sådan jämförelse arbeta med alltför många osäkra faktorer

för att resultatet skall bli av större värde. För sådana rådhusrätter, som icke

är i behov av förstärkning för att bemästra sina arbetsuppgifter och där indragning

icke heller kan ske av domarbefattningar, som reformen kan göra

överflödiga, kommer förslagets genomförande otvivelaktigt alt medföra ökade

kostnader i form av stigande utgifter för nämnd. Ä andra sidan är det

uppenbart, all reformen för åtskilliga andra rådhusrätter kommer att ställa

sig ekonomiskt fördelaktigare än en utbyggnad av nuvarande organisation.

Den ovan föreslagna reformen aktualiserar givetvis frågan om eu utvidg
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

ning av den mindre häradsnämndens behörighet, så att dess kompetens

kommer att sammanfalla med den mindre rådhusrättsnämndens. Onekligen

talar önskvärdheten av så långt möjligt likformiga domförhetsregler med

icke obetydlig styrka för en sådan reform. Såsom förut framgått, har utredningen

för avsikt att senare föreslå, att en dylik reform genomföres. Då en

omedelbar utvidgning av den mindre häradsnämndens behörighet icke kan

anses vara av något starkare praktiskt behov påkallad, har jag ansett frågan

lämpligen kunna lösas i anslutning till utredningens framtida förslag i

ämnet.

Vad sedan angår de särskilda domförhetsreglerna förekommer i mål om

förvandling av böter ofta frågor, vid vilkas prövning medverkan av nämnd

är påkallad. Hit hör exempelvis frågan om villkorlig dom skall meddelas beträffande

förvandlingsstraffet. Behovet av nämnd i dessa mål har blivit mera

framträdande efter de ändringar som år 1956 vidtogs i kungörelsen den 18

november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet

av bötesstraff och som åsyftade att närmare utredning rörande

förutsättningarna för villkorlig dom alltid skulle tillföras domstolen i mål

om förvandling av böter samt att en verklig förhandling skulle komma

till stånd i dylika mål i större utsträckning än tidigare. Med hänsyn härtill

föreslår jag att underrätt alltid skall bestå av lagfaren domare och nämnd

vid prövning av mål om förvandling av böter; rätten bör dock i dessa mål

vara domför med tre i nämnden.

Enligt 4 kap. 4 § strafflagen gäller för närvarande, att rådhusrätt vid avgörande

av fråga om förening av straff är domför med tre eller fyra lagfarna

domare. Till grund för denna domförhetsregel ligger synpunkten, att medverkan

av nämnd i rådhusrätt i dessa fall icke erfordras, eftersom skuldfrågan

redan är slutligen avgjord och även straff mätningen tidigare varit

föremål för prövning. Om den förut behandlade reformen genomföres, kommer

den juristkollegiala sammansättningen vid behandling av brottmål i

rådhusrätt att principiellt avskaffas och ersättas med lagfaren domare och

nämnd, som i vissa fall kan bestå av tre nämndemän och eljest skall utgöras

av sju till nio nämndemän. Då ensamdomare uppenbarligen icke bör

äga avgöra frågor om förening av straff, har man beträffande rådhusrätts

sammansättning vid prövning av dessa frågor alt välja mellan lagfaren domare

jämte stor nämnd och lagfaren domare med liten nämnd. Den synpunkt,

som ligger till grund för den nu gällande domförhetsregein, synes leda till

att rådhusrätt i fortsättningen hör vara domför med tre i nämnden vid prövning

av fråga om förening av straff.

Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda

m. fl. gäller att anspråk på ersättning, varom i lagen är fråga, kan väckas

antingen i det mål, vari ansvarsfrågan handlägges, eller genom särskild

ansökan. Har ansvarsfrågan icke blivit föremål för domstols prövning, står

givetvis endast sistnämnda förfaringssätt till huds. Framställes anspråket i

ansvarsmålet, prövas det i den sammansättning som gäller för ansvarsfrågan

och denna ordning bör självfallet bibehållas. Anhängiggöres ersättnings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

talan såsom särskilt ärende, torde som allmän princip böra föreskrivas, att

domstolen skall ha den sammansättning som gällt för målet i ansvarsfrågan.

Denna regel synes till skillnad från gällande rätt och utredningens förslag

böra tillämpas även i det fall, att fråga är om ersättning till oskyldigt dömd.

Härigenom vinnes att domförhetsreglerna genomgående blir desamma vare

sig ersättningsanspråket framställes i ansvarsmålet eller genom särskild ansökan,

så långt denna valmöjlighet över huvud består. Har ansvarsfrågan

icke prövats av domstol, exempelvis därför att åtal mot den häktade eller

anhållne icke väckts, bör rätten vid prövning av ansökan om ersättning enligt

ifrågavarande lag vara domför i den sammansättning som i allmänhet

gäller för huvudförhandling i brottmål.

I övrigt har jag — bortsett från vissa i huvudsak formella jämkningar —

icke funnit anledning till andra ändringar i utredningens förslag till särskilda

domförhetsregler än sådana som följer av att den mindre rådhusrättsnämnden

föreslås skola bestå av tre i stället för två nämndemän. I vissa fall

torde dock särskilda övergångsbestämmelser erfordras.

De nya domförhetsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

II. Vissa frågor om protokolleringen vid domstolarna

Gällande rätt

Om protokollering vid domstol stadgas i 6 kap. rättegångsbalken samt i

kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter för de allmänna

domstolarna om protokollföring, dagböcker och aktbildning m. in.

(protokollskungörelsen). Bestämmelserna gäller i första hand processen vid

de allmänna domstolarna men har även tillämpning på rättegången i bl. a.

vattenmål och jorddelningsmål.

Enligt vad i 1 § nämnda kapitel stadgas skall protokoll föras för varje

mål särskilt. Härifrån gives dock den undantagsregeln att protokoll ej är erforderligt

över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller

av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling

eller vid måls avgörande. Jämlikt 2 § skall protokollet föras av befattningshavare

vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av

honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv

föra protokollet. Protokollet skall (3 §) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen,

tid och ställe för sammanträdet, rättens ledamöter, protokollförare, parterna

och huruvida de är tillstädes, deras ombud och biträden, rättens beslut

som ej uppsättes särskilt samt skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning

inom rätten. Protokollet vid förhandling skall därutöver innehålla

redogörelse bl. a. för framställda yrkanden och invändningar in. in. samt

för de bevis som förebragts. Enligt 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av

vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han

höres i anledning av åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan

antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på

(» Ifihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

stället. Protokoll över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla

slutlig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet

göra anteckning därom. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas

i protokollet, upptecknats, skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt

lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har

något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall

antecknas. Därefter får uppteckning ej ändras (8 §). I 9 § stadgas att rätten

äger förordna att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall —

i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom stenografi eller

på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i 8 § om uppläsning och

granskning av uppteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande

utsaga som upptagits genom stenografi men ej i fråga om utsaga som upptagits

på fonetisk väg. Stenograf utses av rätten och skall inför rätten avlägga

en särskild ed. Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad

som upptagits enligt 9 § meddelas — jämlikt paragrafens sedan den 1 juli

1952 gällande lydelse — av Kungl. Maj :t. Det förtjänar i detta sammanhang

erinras att det före 1952 års lagändring stadgades i själva lagen att det som

upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg snarast skulle återgivas i

vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Enligt vad i 2 § protokollskungörelsen stadgas erfordras icke i något fall

att protokoll föres i ärende över handläggning, som företages av lagfaren

domare ensam och ej sker vid förhandling. I 11 § föreskrives att stenogram

och fonogram över utsaga, som upptagits enligt föreskrifterna i 6 kap". 9 §

rättegångsbalken, skall återgivas i vanlig skrift, stenogram så snart ske kan

och fonogram när rätten, eller vid fullföljd av talan, högre rätt finner det

erforderligt eller part eller annan begär avskrift. Utskriften skall hiläggas

handlingarna i målet eller ärendet. Utskriftens riktighet skall bestyrkas av

stenografen eller, då utskriften sker från fonogram, av protokollföraren eller,

om hinder däremot möter, av den som rätten därtill utser (It § erhöll

sin nm arande lydelse 1952 i samband med den förut nämnda ändringen av

6 kap. 9 § rättegångsbalken). Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som

upptecknats i enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom

memorialanteckningar, biläggas handlingarna i målet eller ärendet.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller, att vid måls avgörande protokollet

framför allt fyller en funktion då däri upptages beslut, som ej anses böra

uppsättas särskilt eller tecknas å handling i akten, eller då det föreligger

skiljaktiga meningar som skall protokolleras (6 kap. 3 § punkterna 7 och 8

rättegångsbalken). I övriga fall, då mål avgöres utan förhandling, synes protokoll

i allmänhet icke vara erforderligt. Det är härvid ofta fråga om mål

som står ärendena nära, såsom hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål,

vilka anhängiggöres genom gemensam ansökan, mål om myndighets- och

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

83

omyndighetsförklaring, överrättsmål som avgöres på handlingarna m. fl. 1

dessa mål innehåller protokollet oftast ej annat än en ren dubblering av

vissa uppgifter som också framgår av dom eller beslut eller av dagbok.

Nämnden anför, att minst 15 000 protokoll i samband med måls avgörande

utan förhandling årligen uppsättes vid domstolarna. Det torde vara en ganska

vanlig uppfattning att dessa protokoll är meningslösa. Protokolleringsskyldigheten

fullgöres i många fall ytterst schematiskt; i ansökningsmål

vid underrätt genom användande av en gummistämpel med förkortade protokollsuppgifter.

Det förekommer också att man helt underlåter att föra

protokoll.

Om anledningen till att protokoll nu måste föras vid handläggning, som

ej sker vid förhandling och ej avser måls avgörande, om flera sitter ''i rätten,

yttrar nämnden att behov föreligger att säkerställa uppgift om rättens ledamöter

och eventuella skiljaktiga meningar i beslut under rättegången. Nämnden

anför att, då skiljaktig mening föreligger, protokoll ej kan undvaras,

men att det oftast kan vara tillfyllest med anteckning om rättens ledamöter

å handling i akten eller å dagboksblad. Nämnden anser att avgörande

skäl saknas att ha olika regler för handläggning som företages av ensamdomare

eller tjänsteman och för handläggning då flera sitter i rätten.

Under hänvisning till det anförda föreslår nämnden att för all handläggning,

som icke sker i samband med förhandling, en enhetlig regel gives av

innebörd att protokoll ej är erforderligt, därest behov icke föreligger att

protokollera beslut eller att anteckna skiljaktig mening och de uppgifter,

som (enligt 6 kap. 3 § rättegångsbalken) i övrigt skall säkras genom protokoll,

framgår av dom, beslut eller dagbok.

Organisationsnämnden erinrar i fortsättningen om att enligt gällande rätt

stenografering eller ljudupptagningsapparat kan användas såsom hjälpmedel

på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden eller

protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till stenografen eller till

ljudupptagningsapparaten, varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i

protokollet (eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Den andra metoden

innebär tillämpning av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt

av stenografen eller apparaten med frågor och svar (direktupptagning).

Utskrift av sådan upptagning hör icke till protokollet utan skall biläggas

handlingarna. Den blir en fristående aktbilaga, ej protokollsbilaga.

Sker upptagningen på fonetisk väg behöver utskrift emellertid icke göras,

om ej rätten, eller vid fullföljd, högre rätt finner det erforderligt eller part

begär avskrift. Stenogram skall däremot alltid utskrivas så snart ske kan.

Nämnden anför, all såväl stenogram som fonogram, som upptagits direkt,

ursprungligen skulle utskrivas så snart det kunde ske. De år 1952 ändrade

reglerna för utskrift hade tillkommit efter förslag av rättegångskominittén,

som icke velat ifrågasätta någon ändring beträffande utskrift av stenogram

utan framhållit att ett uppskjutande av utskriften därav skulle medföra

helt andra risker än uppskov med utskrift av fonogram, delta på grund av

all stenogram som regel kunde läsas endast av stenografen själv. Organisa
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

tionsnämnden menar åter att dessa risker i viss utsträckning kan elimineras

och i övrigt icke bör tillmätas avgörande betydelse. Riskerna hänför sig

främst till de fall att stenografen slutar sin anställning, blir långvarigt sjuk

eller avlider. En stenograf kan emellertid, innan anställningen avslutas, åläggas

att skriva ut sina stenogram i de mål, där fullföljdstiden icke utgått.

I övriga fall, vilka är mycket sällsynta, kan den hörde få höras om i högre

rätt. Nämnden hävdar att nu nämnda omständigheter ej utgör tillräckliga skäl

för upprätthållande av kravet att stenogram alltid skall utskrivas. Visserligen

kan det vara svårt att skriva ut stenogram om lång tid förflyter mellan

upptagning och utskrift. Denna olägenhet synes emellertid kunna elimineras

genom att stenografen ålägges att snarast möjligt efter avslutad upptagning

sätta stenogrammet i sådant skick att det kan utskrivas vid en senare

tidpunkt. Den arbetsinsats, som kräves härför, är obetydlig i jämförelse med

den som erfordras för fullständig utskrift. Under hänvisning till det sagda

föreslår nämnden att de bestämmelser som gäller för utskrift av direktupptagna

fonogram även göres tillämpliga för utskrift av direktupptagna stenogram.

Enligt nämndens beräkningar skulle en sådan ordning medföra

att omkring 70 procent av alla i domsagorna upptagna stenogram icke behöver

utskrivas och skulle stenografernas arbete minska med omkring 40

procent.

Vad beträffar utskriftsreglerna för dikterade stenogram och fonogram

erinrar nämnden om att i några remissyttranden över rättegångskommitténs

föreslag till nu gällande regler om utskrift av direktupptagna fonogram föreslagits

att samma regler skulle gälla även för dikterade fonogram. Det ifrågasattes

även om det vore sakligt berättigat att utskrifterna enligt den ena

upptagningsmetoden skulle vara aktbilagor och enligt den andra protokollsbilagor.

Enligt nämndens mening torde det ej sällan vara praktiskt att

en del av en vittnesutsaga upptages genom sammanfattande diktering till

stenograf eller apparat samt en del av utsagan upptages direkt. Detta förfarande

kan vara att föredraga exempelvis i bilmål. Det är i sådana fall

mindre lämpligt att utskrift av sammanfattningen är obligatorisk, medan

utskrift av fonogrammet i övrigt kan underlåtas. Det är också olämpligt att,

om utskrift måste ske på grund av beställning, denna skall avse vittnets

uppgifter, intagna dels i en protokollsbilaga dels i en aktbilaga. Ur arbetsekonomisk

synpunkt är det dessutom lika angeläget att slippa göra utskrifter

av dikterade fonogram som av direktupptagna. Nämnden beräknar att

ungefär två tredjedelar av efterarbetet med de i underrätterna dikterade

fonogrammen skulle bortfalla. Nämnden anser därför att samma utskriftsregler

bör gälla för all stenografisk och fonografisk upptagning. Reglerna

bör anknyta till upptagningsmedlet och icke till frågan om det skett direktupptagning

eller ej. Enhetliga utskriftsregler skulle enligt nämndens mening

vinnas om 6 kap. 9 § rättegångsbalken ändras att omfatta både direktupptagna

och dikterade stenogram och fonogram.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

85

1951 års rättegångskommitté

I sitt till organisationsnämndens rapport fogade yttrande anför kommittén

att dess medverkan icke varit av sådan art att den anser sig ansvarig för förslagen

i detalj. På några punkter har kommittén uttryckligen förklarat sig

icke kunna tillstyrka vad som föreslås i nämndens rapport.

Vad beträffar frågan huruvida man bör lätta på utskriftsskyldigheten icke

blott, såsom redan tidigare skett, i fråga om fonogram utan också i fråga om

stenogram som direktupptagits yttrar kommittén att detta spörsmål livligt diskuterades

inom kommittén vid förberedandet av 1952 års reform. Kommittén

vitsordar att det ofta kan vara lika goda skäl att vänta med utskrift av stenogram

som med utskrift av fonogram. Det synes dock genomsnittligen vara

större risk för svårigheter vid stenogram än vid fonogram. Svårigheter kan enligt

kommitténs mening sålunda uppkomma, då stenografen ej längre finnes

till hands eller då utskrift skall göras efter längre dröjsmål och stenografen

således ej har utsagan i färskt minne. Kommittén hävdar, att 1952 års

reform avsåg att till följd av de yppade protokolleringsbekymren uppmuntra

till direktupptagning med fonogram. Samma anledning förelåg icke •— och

föreligger enligt kommitténs mening icke heller nu — att uppmuntra till

direklupptagning genom stenogram.

Yttrandena

Förslaget att införa enhetliga protokolleringsregler vid

handläggning, som ej sker vid förhandling, har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser som yttrat sig i ämnet.

Endast Göta hovrätt har direkt avstyrkt förslaget. I sin motivering härför

yttrar hovrätten att det icke kan anses ligga i sakens natur att skiljaktig

mening skall antecknas i protokoll, utan sådan mening bör mycket

väl kunna uppsättas å särskild handling som lägges till akten såsom aktbilaga,

eller eventuellt i stället antecknas å annan handling i akten. Ur

principiell synpunkt är det vidare ägnat att väcka betänkligheter att frågan

huruvida protokoll skall föras i visst fall göres beroende av omständigheter

som icke är kända vid handläggningens början. Därest det över huvud

anses lämpligt att begränsa skyldigheten att föra protokoll i den omfattning

som nämnden föreslagit, bör man därför taga steget fullt ut och helt upphäva

skyldigheten att föra protokoll vid all handläggning som ej sker vid

förhandling. En så långtgående reform torde emellertid icke böra genomföras

utan att frågan mera ingående överväges. En sådan reform synes förutsätta

tämligen omfattande ändringar i 6 kap. rättegångsbalken. Vissa administrativa

bestämmelser om de anteckningar, som skulle ersätta protokoll,

torde även bli erforderliga.

Hovrätten ifrågasätter emellertid genomförandet av en mindre genomgripande

reform, innebärande inskränkning i skyldigheten att föra protokoll

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

vid måls avgörande utan förhandling av lagfaren domare ensam. Enligt vad

hovrätten framhåller skulle därigenom en väsentlig arbets- och pappershesparing

vinnas. Då de uppgifter som skall antecknas i protokollet i sådana

fall regelmässigt framgår av avgörandet och dagboken, kan protokollen avvaras

utan att dessa ersättes med särskilda dagboks- och aktanteckningar.

För genomförandet av en dylik begränsad reform torde därför endast fordras

viss omredigering av 6 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Hovrätten

anför vidare:

Den nu ifrågasatta reformen medför icke någon begränsning av skyldigheten

att föra protokoll vid handläggning, som ej företages av lagfaren domare

ensam eller av tjänsteman vid domstolen. Därest flera ledamöter deltaga

i handläggningen, kommer alltså liksom hittills att krävas protokoll

vid all handläggning, som ej innebär måls avskrivning. Att skyldigheten

att föra protokoll sålunda göres beroende av om en eller flera domare deltaga

i handläggningen behöver icke ge anledning till kritik. Tvärtom kan

det sägas höra till god ordning, att protokoll föres vid varje sammanträde

i ett mål, oavsett huruvida därvid förekommer partsförhandling. Framhållas

må slutligen, att vad hovrätten föreslagit i fråga om skyldigheten att föra

protokoll i mål överensstämmer med vad som enligt 2 § protokollskungörelsen

gäller beträffande flertalet ärenden.

Förslaget att ste nogram som direkt upptagits — liksom

fallet nu är med direktupptagna fonogram — icke skall behöva utskrivas

annat än vid måls fullföljd till högre rätt eller efter beställning

av part eller annan har tillstyrkts av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt,

Stockholms stads rätts- och polisdirektion och Sveriges advokatsamfund.

Däremot har detta förslag avstyrkts av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,

Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveidges stadsdomare. Två remissinstanser

— rådhusrätten i Malmö och föreningen Sveriges häradshövdingar

•— har ställt sig tveksamma till detsamma. Även i de yttranden, som av vissa

häradshövdingar avgivits till hovrätterna, har delade meningar framkommit.

Av dem som tillstyrkt förslaget må nämnas häradshövdingarna i Solna,

Södertörns samt Askims och Mölndals domsagor.

De tillstyrkande remissinstanserna har, i överensstämmelse med

nämndens uppfattning, funnit att de olägenheter, som enligt nämndens

egna och rättegångskommittcns påpekanden skulle följa av den föreslagna

reformen, icke utgör tillräckliga skäl för upprätthållande av kravet att stenogram

alltid skall utskrivas. Stockholms rådhusrätt erinrar bl. a. om att

stenogrammet skall uppläsas sedan det nedtecknats och att stenografen då

för att underlätta framtida utskrift kan göra erforderliga förtydliganden

i stenogrammet. Vidare torde det förhålla sig så att domstolen, om en stenograf

skulle vilja sluta sin anställning, kommer att aviseras i så god tid

att erforderliga utskrifter kan medhinnas. Svea hovrätt förutsätter att stenografen

skall vara skyldig att i anslutning till upptagande av stenogrammet

sätta detta i sådant skick att det vid senare tidpunkt utan svårighet

kan utskrivas. Det synes därtill lämpligt att rätten i flertalet mål ombe
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

87

sörjer utskrift av stenogram så snart målet fullföljts, således utan att avvakta

begäran därom från den högre rätten. Enligt Stockholms stads rättsocli

polisdirektion synes rätten böra givas möjlighet att avgöra om stenogram

omedelbart skall utskrivas eller ej. Liknande uppfattning har uttalats

av Sveriges advokatsamfund, som anser att vederbörande domare torde

vara den som bäst kan bedöma, i vad mån det i det särskilda fallet är lämpligt

att genast låta renskriva stenogrammet. Samfundet har även hävdat

att det icke torde behöva befaras att den föreslagna ändringen kommer att

i nämnvärd utsträckning minska domstolarnas benägenhet att övergå till

fonetisk upptagning. Enligt Svea hovrätts mening finnes numera ingen anledning

att utforma utskriftsreglerna för fonogram eller stenogram i syfte

att uppmuntra till ökad användning av den ena eller den andra metoden.

Dessa regler bör utformas så att man kan till fullo tillgodogöra sig de praktiska

fördelar och de arbetsekonomiska vinster, som den ena eller den

andra metoden må giva.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar att det råder delade meningar

om förslaget inom föreningens styrelse, men uttalar alt, därest garantier

verkligen föreligger att ett stenogram efter en hastig justering kan

bli försatt i sådant skick att det efter en eller annan månad kan skrivas ut,

förslaget synes kunna genomföras. Rådhusrätten i Malmö yttrar, att inställningen

till protokollets betydelse torde vara avgörande för hur man

skall ställa sig till förslaget. Rådhusrätten anser att frågor som berör grundvalarna

för rättegångsordningen icke bör komma under prövning i förevarande

sammanhang och inskränker sig därför till att framhålla att stenograf

i stor utsträckning anlitas i syfte att utskrift av stenogrammet skall

vara tillgängligt vid domens avfattande.

De avstyrkande remissinstanserna har i huvudsak anlagt samma

synpunkter som rättegångskommittén framfört. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har särskilt framhållit svårigheten för stenograf att korrekt återgiva

stenogrammet i vanlig skrift vid längre dröjsmål med utskriften, i

synnerhet vid längre upptagningar och då upptagningshastigheten legat i

överkant av stenografens förmåga. Olägenheterna kan i någon mån elimineras

därigenom att stenografen ålägges afl snarast möjligt efter avslutad

upptagning sätta stenogrammet i sådant skick att det kan utskrivas vid

en senare tidpunkt. Fin sådan genomgång av stenogrammet kan dock icke

helt undanröja de risker, som är förenade med dröjsmål av stenogrammets

utskrivande, och skulle taga avsevärd lid i anspråk, varigenom den

avsedda tidsvinsten till stor del ginge förlorad.

Förslaget om införande av lättnader i u t s k r i f t s skyldigheten

för dikterade s a in manfattningar av b c v i s u tsagor,

som upptagits på fonetisk eller stenografisk

väg, har tillstyrkts av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, Stockholms

stads rätts- och polisdirektion, Sveriges advokatsamfund och föreningen

Sveriges häradshövdingar, sistnämnda remissinstans dock under förutsättning,

att det icke föreligger risk för att stenogrammet ej skall efter någon

tids förlopp kunna riktigt återgivas i skrift.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Flertalet ledamöter i Göta hovrätt (9 av 15), hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs rådhusrätt och föreningen

Sveriges stadsdomare har givit uttryck åt uppfattningen att lättnaderna i

utskriftsskyldigheten bör begränsas att avse dikterade fonogram.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt minoriteten i Göta hovrätt har

helt avstyrkt förslaget.

Svea hovrätt har uttalat alt till grund för hovrättens positiva ståndpunkt

ligger rent praktiska överväganden. Hovrätten anför:

Upptagningar av dikterade utsagor bli väl i regel kortare och, i vad avser

fonogram, av högre teknisk kvalitet än direktupptagningar. Detta förhållande

bör emellertid knappast föranleda att dikterade upptagningar till

skillnad från direktupptagningarna ovillkorligen skola återgivas i vanlig

skrift. Hovrätten vill instämma i nämndens uttalande att det från arbetsekonomisk

synpunkt torde vara lika angeläget att slippa göra utskrifter av

dikterade utsagor som av direktupptagna. Vidare torde det icke sällan vara

praktiskt att en del av en vittnes- eller målsägandeutsaga upptages genom

sammanfattande diktering till apparat eller stenograf och en del av utsagan

upptages direkt. Nämnden har framhållit att detta kan vara lämpligt

i vissa speciella mål, såsom bilmål. I många fall är det nödvändigt att under

rättegångsförhandlingar göra sammanfattningar av vissa avsnitt av utsagorna

för att dessa överhuvud skola kunna rätt uppfattas och säkras, exempelvis

då ett vittne talar otydligt eller osammanhängande. Dessa s. k. blandade

upptagningar torde vara vanligt förekommande, då ljudupptagningsapparat

användes. Såsom nämnden anfört, innebär det praktiska olägenheter

att utskrift av sammanfattningen är obligatorisk, medan utskrift av

fonogrammet i övrigt kan underlåtas.

I stort sett samma synpunkter har framförts av övriga tillstyrkande remissinstanser.

De instanser, som biträtt förslaget endast i fråga om fonetiska

upptagningar, gör gällande att en berättelse, som inspelats på ljudupptagningsapparat,

till skillnad från stenogram alltid är säkerställd att i

oförändrat skick kunna utskrivas vid en senare tidpunkt, och detta oavsett

huruvida utsagan direktupptagits eller sammanfattning dikterats till

apparaten.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge ger erfarenheterna vid handen

att sammanfattande diktamen till fonograf och s. k. blandade upptagningar

är sällsynta. Sammanfattning av utsaga är dessutom i viss mån av annan

karaktär än ordagrann upptagning, vilket torde motivera att sammanfattningen

utskrives.

I anslutning till de av nämnden berörda protokolleringsfrågorna har

några remissinstanser ifrågasatt inskränkningar i protokolleringsskyldig

heten utöver vad som tidigare nämnts. Enligt

Stockholms stads rätts- och polisdirektion bör sålunda övervägas om icke

denna skyldighet vid handläggning utan förhandling kan överlämnas till

vederbörande domares bedömande. Stockholms rådhusrätt påpekar att det

alltjämt kvarstår en ganska omfattande skyldighet för domstolarna att

föra protokoll vid förhandling samt ifrågasätter om icke tiden nu är mogen

för avsevärda inskränkningar av denna skyldighet vid underrätterna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Detta problem kan emellertid enligt rådhusrättens mening icke lösas i detta

sammanhang. Hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Västra Sverige

har förordat en grundlig översyn av reglerna om protokollering av

muntlig bevisning. Enligt förstnämnda hovrätt vore det mest rationellt

att i domen upptaga allt vad domstolen finner vara relevant för domens

avfattande och icke bevara utsagorna i övrigt i skrift. Att debatten om

protokollering och olika upptagningsmeloder kunnat hållas vid liv ännu

tio år efter nya rättegångsbalkens införande bestyrker enligt hovrättens

för Västra Sverige mening uppfattningen att dessa spörsmål icke fått en

lämplig lösning. De utvägar som borde prövas synes vara att helt slopa protokollering

av utsaga eller att avskaffa, eventuellt ytterligare begränsa fonogramutskrifterna.

Rådhusrätten i Malmö anser att protokollsreglerna fått

en utformning som är ägnad att skapa oklarhet om i vilken omfattning principerna

om muntlighet och omedelbarhet i den nya rättegångsordningen avsetts

skola bli genomförda. Det har uppkommit starka meningsskiljaktigheter

om vilken betydelse protokollet bör tilläggas.

Departementschefen

I gamla tider och långt in i våra dagar var det häradshövdingen själv, som

svarade för verksamheten i domsagan. Han anställde själv sina biträden, både

notarier och skrivpersonal. Dessa var hans privata medhjälpare och alla

åtgärder vidtogs i hans namn. Med sina inkomster — huvudsakligen bestående

av sportler genom expeditionslösen — hade han att bestrida förvaltningskostnaderna,

däri inbegripet biträdenas avlöning. År 1918 påbörjades

en omläggning av domsagoorganisationen genom successiva reformer, som

år 1943 ledde fram till domsagoförvaltningens förstatligande. Domsagornas

samtliga befattningshavare överfördes då i statlig tjänst och staten övertog

också kostnaderna för kontorsverksamheten. Av betydelse för arbetsformerna

blev att biträdesorganisationen samtidigt utbyggdes och att i samband därmed

åtskilliga arbetsuppgifter, delvis av kvalificerad natur, vilka tidigare

ankommit på de rättsbildade befattningshavarna, överflyttades på icke rättsbildad

personal. I övrigt bedrevs emellertid verksamheten vid domsagornas

kanslier även i fortsättningen huvudsakligen i de former som utbildats under

tidigare år. Den år 1948 genomförda rättegångsreformen kom dock att

ställa nya krav på det expeditionella förfarandet vid domsagorna. Det stod

emellertid redan från början klart att organisationen måste med stöd av

vunna erfarenheter anpassas efter det nya systemets verkningar. Av detta

skäl gavs den personalorganisation, som fastställdes att gälla från ingången

av år 1948, i viss mån försökskaraktär. Samma gäller den organisation, som

omfattar administrativ och biträdande personal i hovrätterna samt i nedre

justilierevisionen.

Genom organisationsnämndens undersökningar har en kartläggning företagits

av praktiskt taget all verksamhet vid domstolarna, som icke avser

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

målens och ärendenas avgörande. Huvudsyftet har varit att med utnyttjande

av de rön och erfarenheter i fråga om arbetsorganisation och kontorsteknik,

som under de senaste åren gjorts inom andra områden, söka förenkla och

förbättra den inre organisationen inom domstolsväsendet. Undersökningarna

har i första hand resulterat i förslag till vidgad användning av kontorstekniska

hjälpmedel och till ändringar i ett stort antal enskilda arbetsförfaranden.

Organisationsnämnden har i anslutning därtill utfört en genomgripande

revision enligt moderna blankettekniska principer av domstolarnas

många blanketter och föreslagit införandet av ett för domstolsväsendet gemensamt

blankettsystem. På grundval av sina undersökningar av de olika göromålens

beskaffenhet har nämnden vidare angivit ändrade principer för arbetsfördelningen

mellan och inom de berörda personalgrupperna, innebärande

att kvalificerade arbetsuppgifter — i större omfattning än som redan skett

— överföres från rättsbildade till icke rättsbildade biträden. Med utgångspunkt

från den föreslagna arbetsfördelningen har nämnden förordat nya

riktlinjer för biträdespersonalens sammansättning och för de icke rättsbildade

biträdenas inbördes löneställning. Därjämte har utarbetats statistiska

metoder för beräkning av arbetsvolym och behov av biträdespersonal. Med

begagnande av dessa metoder har nämnden slutligen företagit uppskattningar

av personalbehovet inom de olika doinslolsenheterna, avsedda att

läggas till grund för personalorganisationens slutliga utformning.

Departementsbehandlingen av organisationsnämndens omfattande utredningsrapport

pågår för närvarande. Av skäl som redovisats i årets statsverksproposition

(II ht s. 13 och 14) har jag funnit det lämpligt alt dröja

med ett slutligt ställningstagande till organisationsnämndens beräkningar

av personalbehovet i avvaktan på att nämndens förslag till rationaliseringar

i övrigt blivit avgjorda. Flertalet av dessa förslag är sådana att de

kan prövas i administrativ ordning. Vissa av nämnden behandlade spörsmål

är emellertid av beskaffenhet att föranleda ändring i lag. Detta är sålunda

fallet med de förslag rörande protokolleringen, för vilka jag förut

redogjort.

Som huvudregel för protokollföringen i rättegångsmål gäller att protokoll

skall föras vid varje handläggning som ankommer på rätten. Dock behöver

protokoll ej föras över handläggning, som företages av lagfaren domare

ensam eller av tjänsteman vid domstolen och som ej sker vid sammanträde

för förhandling eller vid måls avgörande.

Organisationsnämndens förslag att införa en enhetlig regel om protokoll

vid handläggning, som ej företages vid förhandling, har synbarligen förestavats

av ett önskemål att slopa protokollen vid handläggningen av sådana

mål, huvudsakligen familjemål, som avgöres av lagfaren domare ensam.

Förslaget, som även syftar till att upphäva protokolleringsskyldiglieten vid

handläggning av de mål i högre instans, vilka avgöres på handlingarna, har

i stort sett tillstyrkts vid remissbehandlingen. I yttrande, avgivet av Göta

hovrätt, har emellertid föreslagits att man skulle stanna vid en reform

som innebär slopande av protokoll vid avgörande av mål, som avdömes av

lagfaren domare ensam.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

91

Det förslag som framställts av Göta hovrätt synes omfatta sådana fall

då protokollföring uppenbart är obehövlig. Genom avskaffande av protokollet

i dessa fåll torde man också vinna huvuddelen av den arbetsbesparing

som organisationsnämnden velat uppnå. Den av nämnden föreslagna regeln,

som skulle ytterligare inskränka protokollföringen, är jag däremot

icke beredd att tillstyrka. Vad beträffar handläggning vid måls avgörande

på handlingarna i högre instans får det sålunda sägas vara av viss betydelse

att protokoll föres. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att

handläggning utan förhandling och med flera domare i rätten förekommer

även i häradsrätt och rådhusrätt. Av dessa skäl vill jag förorda den lösning,

som Göta hovrätt föreslagit i sitt remissyttrande. Bestämmelserna i 6 kap.

1 § rättegångsbalken torde höra ändras på så sätt att protokoll icke behöver

föras, då mål utan förhandling avgöres av lagfaren domare ensam.

Enligt den äldre rättegångsordningen gällde att allt som förekommit inför

domstolen skulle intagas i domstolens protokoll, vilket sedan låg till grund

för det rättsliga avgörandet. Principen att domen skulle grundas på protokollet

gällde redan i underrätt, och denna princip medförde att överrätt ansågs

kunna avgöra mål med ledning enbart av protokollets innehåll och utan att,

då muntlig bevisning hade betydelse för utgången, själv ha hört vederbörande.

Genom rättegångsreformen övergavs emellertid detta system och huvudprincipen

blev i stället att rättens avgörande i alla instanser skulle

grundas omedelbart på vad som muntligen framlagts vid förhandling. Härav

följer alltså att protokollet ej längre har samma betydelse som tidigare.

Det har likväl icke ansetts kunna helt undvaras. I viss utsträckning måste

alltjämt vid förhandling upptagen bevisning kunna förebringas vid fortsatt

eller ny huvudförhandling eller i högre rätt genom protokoll och andra

handlingar. Enligt förarbetena till rättegångsbalken var det avsett att protokolleringen

skulle begränsas till vad som kan anses oundgängligen nödvändigt.

I enlighet härmed stadgas i 6 kap. G § rättegångsbalken såsom huvudregel

att utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller

målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, skall antecknas

i protokollet i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.

I hovrätt är det ej nödvändigt att anteckna sådan utsaga i andra fall än då

anteckning därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i

högsta domstolen. Genom rättegångsbalkens regler om protokollföring eftersträvas

alltså icke någon fullständig uppteckning av bevisutsagor, ej heller

någon ordagrann upptagning. I stället avses alt uppteckningarna icke skall

vara mer omfattande än som kan antagas vara av betydelse i målet. Protokollet

skall erhålla slutlig avfattning redan under själva förhandlingen. Det

tidigare tillämpade förfarandet att, stundom ganska lång tid efter förhandlingen,

uppsätta protokollet med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar

ansågs icke tillfredsställande. Vid rättegångsreformens genomförande

räknade man emellertid med all uppteckning under förhandlingens gång

i vissa fall, särskilt då det förekom omfattande vittnesförhör eller då

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

det var av vikt att utsagans innehåll återgavs noggrant, kunde bereda svårigheter

och leda till tidsutdräkt. Till underlättande av protokollföringen upptogs

med hänsyn därtill i 6 kap. 9 § rättegångsbalken bestämmelser, åsyftande

att ersätta den skriftliga uppteckningen med upptagande genom stenografi

eller på fonetisk väg. Det skulle ankomma på rätten att på vilket stadium

som helst av förhandlingen besluta om sådan upptagning, vilken kunde

avse samtliga utsagor eller endast vissa. Man utgick därvid från att sådan

upptagning skulle innebära ett fullständigt och ordagrant återgivande av

den avgivna utsagan (s. k. direktupptagning).

Under de år rättegångsbalken varit i kraft har stenografer och ljudupptagningsapparater

i allt större utsträckning kommit att anlitas för upptagning

av utsagor. En starkt bidragande orsak härtill har i fråga om ljudupptagningsapparaterna

varit att vad som upptagits icke behöver uppläsas för

den hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Härigenom har

man kunnat nå en snabbare och mera ostörd handläggning. Till en början begränsades

apparaternas användning av att fonogrammen alltid skulle återgivas

i vanlig skrift, vilket ofta visat sig medföra ett tidsödande arbete. Genom

en lagändring år 1952 upphörde emellertid denna ovillkorliga skyldighet. Det

skulle ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning meddela bestämmelser

om utskrift av stenogram och fonogram. Sådana bestämmelser har intagits

i protokollskungörelsen, enligt vilken stenogram skall återgivas i vanlig

skrift så snart det kan ske och fonogram när rätten eller vid fullföljd högre

rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär utskrift. Utskriften anses

icke formellt tillhöra protokollet utan fogas till målet såsom en aktbilaga.

Åtskilliga fonogram blir enligt dessa regler icke utskrivna, och sedan målet

slutligt avgjorts blir de ofta ej heller bevarade.

Protokollföringen vid huvudförhandling har alltså kommit att utvecklas

på ett annat sätt än som var avsett vid rättegångsreformen. Det var enligt

förarbetena till rättegångsbalken meningen att protokolleringen skulle begränsas;

återgivandet av den muntliga bevisningen skulle i allmänhet bestå

av omedelbart färdigställda protokollsanteckningar, som enligt sakens natur

skulle bli förhållandevis koncentrerade och kortfattade. Endast i vissa speciella

fall, då det låg vikt på en noggrann återgivning eller vittnesförhöret

var omfattande, avsåg man att bevisutsagor borde upptagas med stenografi

eller på fonetisk väg. Det har emellertid visat sig medföra stora fördelar att,

särskilt i underrätterna, använda stenografisk eller fonetisk upptagning i

betydligt större omfattning än som sålunda åsyftades vid rättegångsbalkens

tillkomst. Fonetisk upptagning har den viktiga fördelen att icke verka störande

på förhandlingen, särskilt därför att det är obehövligt att genom

upprepning kontrollera att en vittnesutsaga uppfattats riktigt. Olägenheten

med denna metod är att allför mycket medtages. Härav följer att utskrift

vållar betydande arbete; genom 1952 års lagändring har man därför sökt begränsa

utskrift av fonogram till sådana fall då utskriften är behövlig. Kvar

står dock att den fonetiska upptagningen av utsagor skapat allvarliga

problem också för överrätterna. Genom de vidlyftiga utskrifterna, vari frå
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

gor och svar ordagrant återgives i en omfattning som sällan är motiverad

av målets betydelse, sväller målen ut. Arbetet med målen tar oproportionerligt

lång tid både i hovrätterna och, i samband med dispensföredragningar

och förberedelser för huvudförhandling, i nedre justitierevisionen.

Det är mot bakgrunden av de olägenheter som alltså nu föreligger man

har att se yrkandena i vissa remissyttranden om avskaffande eller begränsning

av protokollföringen. En omprövning av den ståndpunkt som man intog

till protokolleringen vid rättegångsreformen torde emellertid icke böra

ifrågakomma i detta sammanhang; därför skulle krävas en mera ingående

utredning. Däremot är det angeläget att, utan ändring av rättegångsordningens

principer, på olika sätt motverka den icke avsedda ansvällning av protokolleringen,

som särskilt bruket av mekaniska hjälpmedel har medfört.

Med den utgångspunkt som förelåg vid rättegångsreformen, att upptagning

med stenograf eller fonograf skulle förekomma endast i vissa undantagsfall,

är det naturligt att upptagningen ansågs skola omfatla en direktupptagning

av utsagan i dess helhet. Gällande bestämmelser i detta ämne medför emellertid

vissa svårigheter i sådana fall, då det befinnes lämpligt att utsagan

sammanfattas av ordföranden eller protokollföraren eller att upptagningen

sker på det sättet att jämte sådana sammanfattningar endast de mest betydelsefulla

avsnitten i utsagan upptages ordagrant. Sammanfattningar helt

eller delvis av utsagan blir nämligen för närvarande att betrakta som protokollsanteckning

och måste alltså utskrivas och införas i det egentliga protokollet.

Det synes över huvud taget vara påkallat — med den omfattande användning

som stenografisk och fonetisk upptagning erhållit — att den beträffande

protokollsanteckningar gällande föreskriften, att dessa icke skall omfatta

mer av utsagan än vad som kan antagas vara av betydelse i målet, också

skall gälla vid direktupptagning. Visserligen kan det sägas att det stundom

kan vara svårt att på förhand veta i vad mån en vittnesutsaga innehåller

betydelsefulla uppgifter. Dessa svårigheter torde dock icke böra överdrivas.

Det torde utan några mera betydande svårigheter eller störande inslag i

handläggningen vara möjligt att avsevärt begränsa upptagningen och ändå

få med allt väsentligt. Några närmare föreskrifter om den lämpliga metoden

för upptagning och prolokollering bör icke meddelas. Det får ankomma

på rätten att ta hänsyn till målets beskaffenhet; i vissa fall, t. ex. i menedsmål,

kan eu noggrann upptagning vara av stor betydelse. Ett visst utrymme

måste också finnas för skiftande personliga arbetssätt.

På grund av det nu anförda vill jag förorda den ändringen i 6 kap. 9 §

första stycket rättegångsbalken att sådan stenografisk eller fonetisk upptagning,

varom rätten kan förordna enligt paragrafen, begränsas till alt avse

upptagning i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.

Ehuru stadgandet om dylik ujpptagning sålunda skulle erhålla samma lydelse

som bestämmelsen om protokollsanteckning i 6 § samma kapitel, följer

dock av de olika förfaringssätten att en viss skillnad även i fortsättningen

kommer all föreligga. Upptagning enligt 9 § kommer i allmänhet att inne
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr i72 år 1957

bära en direktupptagning av utsagan. Möjlighet föreligger dock att begränsa

upptagningen genom att utsagan helt eller delvis sammanfattas och i det

sammanfattade skicket stenograferas eller inspelas. Sådan sammanfattning

skall erhålla slutlig avfattning vid förhandlingen och även kontrolleras av

den som avgivit utsagan. Detta överensstämmer med principerna för protokolleringen.

En bestämmelse om sådan kontroll har upptagits i 9 § tredje

stycket. Föreskrifter om erforderliga begränsningar i skyldigheten att göra

utskrift av vad som sålunda upptagits stenografiskt eller fonetiskt torde få

meddelas i administrativ ordning.

De föreslagna ändringarna i 6 kap. rättegångsbalken torde böra träda i

kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av

bötesstraff;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som frånsett redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

95

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 4 april 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av

bötesstraff ;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn L. Fredlund.

Lagrådet yttrade:

Remissprotokollet ger ingen klarhet om riktlinjerna för en mera slutgiltig

reglering av frågan om underrätternas domförhet i brottmål. Enligt lagrådets

mening bör det dock i allmänhet vara lämpligt alt lekmän deltaga vid

avgörande av brottmål som äro av någon betydenhet, såframt rekryteringen

av nämndemän icke erbjuder större svårigheter. Lagrådet vill därför icke

framställa någon erinran mot den ändring som nu föreslås beträffande

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

rådhusrätterna, även om det varit önskvärt att jämväl domförhetsreglerna

beträffande häradsrätt blivit föremål för omprövning i detta sammanhang.

Samtidigt vill lagrådet emellertid på längre sikt understryka angelägenheten

av att den lagfarne domaren verkligen representerar erfarenhet och kan

svara för kontinuitet i avgörandena.

Beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken vill lagrådet

förorda, att det föreslagna tredje stycket i 9 § av 6 kap., med en redaktionell

jämkning, upplages som andra stycke i paragrafen. Första stycket torde

kunna behålla den nuvarande lydelsen. Den åsyftade begränsningen till

vad som kan antagas vara av betydelse i målet lärer följa redan av en jämförelse

med 6 § i kapitlet. Man har anledning utgå från att begränsningen

iakttages utan att regeln utsäges jämväl i 9 §. Enligt lagrådets mening möter

ej hinder att upplaga utsaga stenografiskt genom sammanfattning utan

att den behöver intagas i protokollet.

Lagrådet anser vidare att ändringen av 29 kap. 6 § är obehövlig.

I fråga om förslaget om ändring i lagen om verkställighet av bötesstraff

vill lagrådet framhålla, att ändringen synes kunna leda till en onödig belastning

för nämndemännen. Bötesförvandlingsmålen förekomma på sina håll

i stort antal och föranleda ofta ett flertal uppskov. De torde icke vara av

den betydelse att nämnd alltid bör deltaga. Lagrådet förordar därför att

underrätt i dylika ärenden skall vara domför med en lagfaren domare men

att nämnd skall deltaga, när det finnes lämpligt, samt att i så fall rätten

skall vara domför med tre i nämnden.

I lagen om villkorlig dom synes beträffande häradsrätt och rådhusrätt

lämpligen böra användas ett gemensamt uttryckssätt för att nämnd ej behöver

deltaga i vissa ärenden. Om detta finnes böra iakttagas, påkallas ändring

även av 17 § i lagen.

Vad slutligen angår lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade

eller dömda m. fl. håller lagrådet före, att de föreslagna domförhetsreglerna

kunna utan olägenhet avsevärt förenklas. Hithörande ärenden torde i huvudsak

vara av samma svårighetsgrad, oavsett beskaffenheten av det brott

varom varit fråga. Lagrådet hemställer därför att, därest ansökan om ersättning

göres annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan handlägges, om rättens

sammansättning vid ansökans prövning och avgörande skall gälla vad

i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål.

I övrigt föranleda lagförslagen ej någon erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

97

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 5 april

1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av

bötesstraff;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 31b) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.

Beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken har lagrådet

uttalat att den nuvarande lydelsen av första stycket i 6 kap. 9 § torde kunna

behållas och att den åsyftade begränsningen till vad som kan antagas vara

av betydelse i målet lärer följa redan av eu jämförelse med 6 § i kapitlet.

Lagrådet anser att man bar anledning utgå från att begränsningen iaktlages

utan att regeln utsäges jämväl i 9 §.

Den tolkning av gällande bestämmelser som lagrådet sålunda hävdat torde

väl icke strida mot lagtextens innehåll. Då emellertid denna tolkning icke

7 Ililmnij till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

överensstämmer med vad som uttalats under förarbetena till rättegångsbalken

och vad som därför i praxis allmänt iakttages, anser jag att för tydlighetens

skull önskemålet om en begränsning av protokolleringen bör komma

till uttryck i en ändring av lagtexten.

Lagrådets förslag att andra och tredje styckena i paragrafen skulle byta

plats torde icke medföra någon saklig ändring eller göra paragrafen tydligare.

Jag kan därför icke finna denna redaktionella ändring tillräckligt

motiverad.

Såsom lagrådet anfört torde den föreslagna ändringen i 29 kap. 6 § icke vara

nödvändig. Då den emellertid ansluter sig till uttryckssättet i kapitlet i övrigt

och därför kan bidraga till tydligheten, torde den dock böra vidtagas.

Lagrådet anför att den i det remitterade förslaget förordade ändringen i

lagen om verkställighet av bötesstraff kan leda till en onödig belastning för

nämndemännen. Denna uppfattning kan jag icke dela. Bötesförvandlingsmålen

är jämförelsevis sällsynta. Hela antalet sådana mål uppgick år 1955

till 2 161 varav 1 634 vid rådhusrätter och 527 vid häradsrätter. Endast i

de största städerna torde något mera beaktansvärt antal dylika mål förekomma.

I Stockholm utgör bötesförvandlingsmålen omkring 800 om året, vilket

i stort sett medför en sammanträdesdag i veckan för en av rådhusrättens

avdelningar. Beslutet om bötesförvandling kan medföra fängelse upp till 90

dagar. Det krävs i dessa mål ej sällan en vansklig bedömning av personliga

och ekonomiska omständigheter, då det gäller att bestämma om villkorlig

dom kan komma till användning. Dessa mål torde därför vara av den betydelse

både ur principiella och praktiska synpunkter att lekmän städse bör

deltaga i avgörandet. Jag anser att det remitterade förslaget därför bör vidhållas.

Vad lagrådet föreslår beträffande lagen om villkorlig dom innebär endast

en redaktionell jämkning. Lydelsen i det remitterade förslaget synes kunna

bibehållas. Frågan om ändrade ordalag torde lämpligen kunna övervägas

vid den förestående omarbetningen av lagen.

Vid handläggning av ärenden rörande ersättning åt oskyldigt häktade eller

dömda m. fl. torde det vara mest ändamålsenligt att rätten, då sådan ansökan

hänför sig till mål som rätten handlagt, har samma sammansättning

som i målet. Det torde vara av större betydelse att beakta denna praktiska

synpunkt än att eftersträva den av lagrådet åsyftade förenklingen i lagtexten.

Dessa ärenden torde icke vara av den svårighetsgrad att handläggningen

alltid kräver fulltalig nämnd. Det remitterade förslaget torde därför

böra bibehållas.

Vissa jämkningar av redaktionell natur torde böra vidtagas beträffande

en del av lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

99

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Chr. af Winklerfelt

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:394 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1957:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1957:35 Första lagutskottets memorial nr 35 år 1957 s. 1 i texten