Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan m. m

1957-05-02 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:177, Med förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år i951

Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

folkomröstning i pensionsfrågan m. m.; given Stockholms

slott den 2 maj 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en rådgivande folkomröstning i pensionsfrågan

skall äga rum den 13 oktober 1957. Förslag framlägges till lag om

anordnande av denna folkomröstning. Vidare föreslås vissa anslag i samband

med omröstningen.

1 .— Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 777

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

Förslag

till

Lag

om folkomröstning i pensionsfrågan

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den 13 oktober 1957 skall genom allmän folkomröstning folkets mening

inhämtas om frågan huruvida folkpensionerna efter förhöjning böra utbyggas

med särskilda tilläggspensioner, utformade i enlighet med något av

följande förslag:

Förslag nr 1

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas

efter tidigare lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande — företagare in. fl. — får möjlighet

att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för

tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt

värde.

Förslag nr 2

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat

belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,

som med garanti av staten behåller sitt värde.

Förslag nr 3

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra

sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres

ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna

utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till

tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller

genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Ej må nagon rösta för mer än ett av nämnda förslag. Den som icke önskar

rösta för något av förslagen äger avlämna blank röstsedel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

2 §.

För omröstningen indelas riket i omröstningsdistrikt. Kommun eller del

av kommun, som vid val till riksdagens andra kammare bildar ett valdistrikt,

skall utgöra ett omröstningsdistrikt.

Omröstningsförrättare är inom varje omröstningsdistrikt den som vid

val till andra kammaren är valförrättare; och skall vad i lagen om val till

riksdagen finnes stadgat om sådan valförrättare äga motsvarande tillämpning

beträffande omröstningsförrättare.

3 §•

Vid omröstningen skall då gällande röstlängd för val till andra kammaren

lända till efterrättelse.

Varje röstande äger en röst.

4 §•

Kungörelse angående omröstningen skall utfärdas av länsstyrelsen sist

den 24 september 1957. Om kungörelsen skall anslag äga rum efter vad

därom stadgas i lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande

i kyrka. Kungörelsen skall tillika i erforderlig omfattning införas

i ortstidningar.

I kungörelsen skall angivas:

a) de förslag som skola underställas de röstande och det sätt på vilket

de röstande äga giva sin mening till känna;

b) dag och tid för omröstningen;

c) omröstningsstället för varje omröstningsdistrikt; samt

d) erinran om rätt för röstande att i vissa fall utöva rösträtt inom riket

å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt konsulat.

5 §■

Omröstningen förrättas å den tid på dagen, som i 58 § första stycket lagen

om val till riksdagen är stadgad för val till andra kammaren; dock skall

vad i andra stycket nämnda paragraf är föreskrivet om rätt för länsstyrelse

att förordna om annan tid äga motsvarande tillämpning.

Jämväl i övrigt skola beträffande ordningen för omröstningens förrättande

i tillämpliga delar gälla de bestämmelser som i lagen om val till riksdagen

givas med avseende å val till andra kammaren, såvida ej annat följer

av vad nedan stadgas.

I omröstningslokal skola finnas anslagna exemplar av lagen om val till

riksdagen och av denna lag ävensom av länsstyrelsens kungörelse angaende

omröstningen.

6 §•

Vid omröstningen skall begagnas röstsedel av vitt papper utan kännetecken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1951

Röstsedel skall antingen i tryckt text upptaga — förutom en kortfattad

ingress — ett av de i 1 § nämnda förslagen med angivande att den röstande

röstar för detta förslag eller vara blank. Närmare bestämmelser angående

röstsedlarnas utformning meddelas av Konungen.

Vid omröstningstillfället skola röstsedlar, lika till storlek och beskaffenhet,

finnas tillgängliga för de röstande.

7 §.

Vid omröstningen skola användas särskilda röstkuvert. Om beskaffenheten

av dessa och deras tillhandahållande skall i tillämpliga delar gälla

vad om valkuvert för val till andra kammaren är stadgat.

8 §•

Omröstningen skall ske i den ordning, som för rösträtts utövande vid

andrakammarval är föreskriven; och äger äkta make, under villkor och på

sätt som för valsedelsförsändelse stadgas, avlämna röstsedel genom andra

maken med begagnande av röstsedelsförsändelse.

9 §•

När alla, som före det för omröstningens slut fastställda klockslaget

inställt sig till omröstningen, avlämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden

omröstningen avslutad.

Omedelbart därefter företages preliminär röstsammanräkning. Bestämmelserna

i 68 § lagen om val till riksdagen skola därvid äga motsvarande

tillämpning. Vid ordnande i grupper av sedlar, som avses under 3. d) av

nämnda paragraf, skall iakttagas att röstsedlar avseende förslag nr 1 sammanföras

i en grupp, röstsedlar avseende förslag nr 2 i en grupp, röstsedlar

avseende förslag nr 3 i en grupp samt blanka röstsedlar i en grupp; och

skall å omslag till varje sådan grupp av röstsedlar antecknas de inneliggande

röstsedlarnas antal samt den grupp de tillhöra.

Protokoll skall vid förrättningen föras enligt formulär, som av Konungen

fastställes.

10 §.

Sedan det vid omröstningsförrättningen förda protokollet upplästs och

dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de närvarande, förklaras

förrättningen i denna del avslutad.

Omröstningsförrättaren insänder därefter ofördröjligen till länsstyrelsen

röstomslagen, vilka skola vara omsorgsfullt förseglade under minst två

närvarandes sigill, samt omröstningsprotokollet och röstlängden. Sker insändandet

med posten, skall försändelsen anordnas som värdepost.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

11 §•

Vad i 70 § lagen om val till riksdagen stadgas angående rätt för väljare

att vid val till andra kammaren i vissa fall avlämna valsedel å postanstalt,

beskickning eller konsulat skall äga motsvarande tillämpning å den som

vid omröstningen önskar avlämna röstsedel; och skola i fråga om förfarandet

i nämnda avseende gälla de i 71—-75 §§ samma lag därom meddelade

bestämmelserna.

12 §.

Länsstyrelsen skall, sedan röstomslag, omröstningsprotokoll och röstlängder

inkommit från alla omröstningsdistrikt i länet, vid offentlig förrättning

verkställa sammanräkning av de inom länet avgivna rösterna.

Angående sådan förrättnings förberedande och verkställande skall, med

iakttagande jämväl av bestämmelserna i 13 och 14 §§ denna lag, vad i 76

78 ävensom 83 och 84 §§ lagen om val till riksdagen är stadgat om röstsammanräkning

vid val till andra kammaren äga motsvarande tillämpning.

Röstsedlarna skola förvaras minst ett år efter det att omröstningsförrättningen

avslutats.

13 §.

Ogill är röstsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt

där anbragt;

vilken, om den ej är blank, avviker från bestämmelse som meddelats angående

röstsedlarnas utformning.

Finnas i ett röstkuvert två likalydande röstsedlar, skall allenast en sedel

räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett röstkuvert två röstsedlar eller

finnas i ett röstkuvert flera än två röstsedlar, äro de alla ogilla. Där i röstkuvert

finnes jämte röstsedel annat än sådan sedel, är röstsedeln ogill.

14 §.

Omröstningens utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av protokollet

över sammanräkningen. Med protokollets uppläsning är omröstningsförrättningen

avslutad.

Sedan tid för besvär mot förrättningen utgått, insändes till inrikesdepartementet

avskrift av sammanräkningsprotokollet jämte uppgift, huruvida

besvär anförts.

15 §.

Sedan till inrikesdepartementet från länsstyrelserna inkommit protokoll

över de av dem förrättade sammanräkningarna och omröstningsförrättningarna

vunnit laga kraft, verkställes inför chefen för nämnda departement

sammanräkning av de inom hela riket avgivna rösterna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

16 §.

Förmenar någon, att omröstningen icke försiggått i laga ordning, äger

han att däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden

att hos länsstyrelsen äska behörigt protokollsutdrag. Protokoll bör

inom tre dagar därefter till klaganden utlämnas; och skall han vid förlust

av talan sist inom tio dagar efter omröstningsförrättningens slut med sina

till Konungen ställda besvär inkomma till länsstyrelsen, som genom tillkännagivande

i länskungörelserna och i ortstidning utsätter viss kort tid,

inom vilken förklaring över besvären må av vederbörande till länsstyrelsen

avgivas. Sedan denna tid tilländagått, har länsstyrelsen att besvären jämte

de förklaringar, som må hava inkommit, ofördröjligen till Konungen insända

för att i Dess regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.

17 §.

Det åligger kommunerna att tillhandahålla lämpliga omröstningslokaler

och att gälda kostnaden för de anordningar, som äga samband därmed.

Röstsedlar, kuvert och omslag skola på statsverkets bekostnad tillhandahållas;

och skola med avseende härå bestämmelserna i 96 § lagen om val

till riksdagen äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Angående statlig upplysningsverksamhet i samband med omröstningen

skall gälla vad därom särskilt bestämmes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 maj

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Andersson, Persson, Lindell, Lindström,

Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Skoglund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter ärende angående folkomröstning

i pensionsfrågan samt anför.

År 1944 hemställde riksdagen om en förutsättningslös utredning angående

möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av i

enskild tjänst anställda. Chefen för handelsdepartementet tillkallade år 1947

ett antal utredningsmän för att verkställa utredning rörande ordnandet av

en pensionering av anställda i privat tjänst. Sedermera fick utredningsmännen,

som antog benämningen pensionsutredningen, bemyndigande att

undersöka även de självständiga företagarnas pensioneringsproblem. Pensionsutredningen

avgav år 1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring

(SOU 1950:33). Över detta principbetänkande hördes ett stort

antal myndigheter och organisationer.

År 1951 tillkallade chefen för handelsdepartementet vissa sakkunniga för

att med beaktande av bl. a. kritiken i remissyttrandena utarbeta ett slutligt

förslag till allmän pensionsförsäkring. Dessa sakkunniga, som likaledes

antog beteckningen pensionsutredningen, avlämnade år 1955 betänkande

med förslag till allmän pensionsförsäkring (SOU 1955:32).

Medan detta betänkande ännu var föremål för remissbehandling tillkallades

i januari 1956 en beredning bestående av åtta ledamöter med uppdrag

att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågan

om en förbättrad pensionering och därmed sammanhängande spörsmål. De

sakkunniga, som antog benämningen allmänna pensionsberedningen, har

varit landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare Nils Aastrup, ledamöterna av riksdagens andra kammare

Ernst Ahlberg och Harald Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare

Georg Carlsson, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen

Sven Hydén, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Nils Kellgren

och försle sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1957

Allmänna pensionsberedningen, som utgivit ett sammandrag (SOU

1956:31) av remissyttrandena över pensionsutredningens slutliga förslag,

har den 6 februari 1957 överlämnat betänkande om förbättrad pensionering

(SOU 1957:7). Över detta betänkande bar efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, utom

länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, vidare av statens organisationsnämnd,

centrala uppbördsnämnden, statistiska centralbyrån,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Kooperativa förbundet,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,

Statstjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Sveriges folkpensionärers

riksorganisation, Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund.

Vidare har ett antal organisationer inkommit med yttranden i

ärendet.

.lag har för avsikt att inom en nära framtid låta publicera de omkring

60 yttrandena över betänkandet.

De förslag som framlagts i allmänna pensionsberedningens

betänkande skall jag här beröra endast i de delar

som är väsentliga i detta sammanhang. Rörande innehållet i övrigt får jag

hänvisa till betänkandet.

Enligt allmänna pensionsberedningens mening bör en pensionsreform

medföra en allmän förbättring av pensionsförhållandena för dem som har

behov därav. Beredningen har funnit det naturligt att lösningen av pensionsfrågan

sker med utgångspunkt i folkpensioneringen. Dess ledamöter

har framlagt ett gemensamt förslag om förbättringar av folkpensioneringen

avseende i främsta rummet vissa höjningar av pensionsbeloppen, vilka jag

kommer att beröra i det följande, jämte en viss avveckling av den nuvarande

inkomstprövningen. Man har emellertid varit på det klara med att

enbart en reformering av folkpensioneringen inte är tillfyllest för att lösa

pensionsfrågan.

Då det gäller spörsmålet hur de pensionsanordningar bör vara beskaffade

som är önskvärda för vissa befolkningsgrupper eller enskilda individer såsom

komplettering av förmånerna från folkpensioneringen, har emellertid

olika meningar yppats inom beredningen. Sålunda har tre olika förslag till

tilläggspensionering framlagts. Samtliga förslag är av principkaraktär. Visserligen

har betänkandet i vissa avseenden fått en tämligen detaljerad

utformning, men detta har skett i syfte att ge önskvärd åskådlighet åt för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1957

slagens innebörd. Beredningens avsikt har sålunda varit att ge statsmakterna

underlag för ett avgörande i frågan efter vilka riktlinjer en pensionsreform

bör gestaltas.

Även för egen del finner jag det lämpligt att ett principbeslut fattas i pensionsfrågan,

innan mera detaljerade förslag framlägges för riksdagen. Av

skäl som beröres i det följande anser jag emellertid att före detta beslut bör

anordnas en rådgivande folkomröstning rörande principerna för en pensionsreform.

Jag övergår nu till att redogöra för huvuddragen i de tre förslagen och

för de principiella överväganden, som legat till grund lör dem.

Ordföranden herr Eckerberg samt ledamöterna herrar Almgren, Kellgren

och Nordenskiöld har inte funnit det möjligt att på annat sätt än genom

en författningsreglerad obligatorisk tilläggspensionering lösa frågan om en

tillfredsställande pensionering för löntagarna. De har förordat att inom

folkpensioneringens ram anordnas en obligatorisk tilläggspensionering för

löntagarnas del. Tilläggspensionerna skall vara värdebeständiga, varvid

förutsättes att samma automatiska indexreglering, som gäller för bottenpensioneringen

(folkpensioneringen), skall tillämpas på tilläggspensioneringen.

De värdebeständiga tilläggspensionerna skall bekostas genom årliga

avgifter, vilka erlägges av arbetsgivarna som ett kollektiv, och genom avkastningen

av fonderade avgifter.

I syfte att tillgodose även andra förvärvsarbetande, som kan anses ha

särskilt behov av en tilläggsförsäkring till folkpensioneringen, har dessa

fyra ledamöter föreslagit att inom folkpensioneringssystemet dessutom

skall finnas en mera begränsad, kompletterande pensionering av frivillig

natur. Denna tilläggspensionering skall bekostas genom avgilter av de försäkrade.

Tilläggspensionerna skall vara värdebeständiga. I den mån försäkringsavgifter

och fondavkastning inte förslår — särskilt på grund av pensionernas

värdebeständighet — erfordras bidrag av statsmedel.

Som allmän motivering för sin ståndpunkt har de fyra förslagsställarna

anfört i huvudsak följande (betänkandet avd. III sid. 63—65).

EU betydande antal löntagare äger rätt till tjänstepension vid sidan av

folkpensionen. Detta gäller i stor utsträckning tjänstemännen, medan arbetarna

i betydligt mindre omfattning erhållit pensionsrätt. Pensionsförmånerna

är vidare av mycket olika beskaffenhet. På tjänstemannasidan har de

i många fall nått en relativt gynnsam nivå men även här är de mycket

splittrade med olika utformning för skilda företag och branscher. På arbetarsidan

är, där pensioner förekommer, dessa som regel mycket blygsamma

och säkerheten för lämnade utfästelser mindre. De enda större grupper,

för vilka enhetliga pensionssystem med i stort selt goda förmåner uppbyggts,

är de stats- resp. kommunalanställda. Det system som gäller för dessa

grupper medför även en viss följsamhet till värde- och standardutveckling,

medan anpassning i detta hänseende i mycket ringa utsträckning innefattas i

de pensionssystem som förekommer inom det privata näringslivet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1957

Från löntagarnas sida har det ansetts naturligt att pensionerna, i den mån

de går utöver en rimlig minimistandard, ställes i viss relation till de inkomstförhållanden

som gällt för vederbörande såsom aktiv. I detta avseende är

såsom nedan framhålles behoven ej lika enhetliga för de självständiga företagarna.

Vid ett ställningstagande till frågan hur ett efter den tidigare inkomsten

differentierat pensionsskydd bör utformas kan olika principiella synpunkter

framhållas. Å ena sidan har i remissyttrandena över pensionsutredningens

förslag gjorts gällande, att samhället ej bör befatta sig med annat än att

garantera varje medborgare ett visst måttligt minimiskydd i pensionshänseende

och att vad som därutöver krävs för ett tillfredsställande skydd bör

lämnas till de enskilda individerna eller parterna på arbetsmarknaden att

avgöra och ordna. Å andra sidan har framhållits, att frågan om samhällets

medverkan icke kan göras till en principfråga, utan att denna fråga främst

gäller hur ett för olika samhällsgrupper erforderligt pensionsskydd lämpligast

kan uppnås. Den sistnämnda synpunkten synes vara av avgörande betydelse.

Det bör har erinras om att samhället i andra avseenden, exempelvis i fråga

om trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada, icke ansett

hinder föreligga mot att lagstiftningsvägen anordna en försäkring för förmåner

som differentierats efter inkomst. För den enskilde löntagaren måste

det vara vida svårare att själv skapa ett tillfredsställande pensionsskydd vid

ålderdom, död eller invaliditet än att trygga försörjningen vid mera kortvarig

sjukdom. Pensioneringen är nämligen normalt av långtidskaraktär och

kräver därför, i motsats till sjukförsäkringen, sådana anordningar som endast

kan åstadkommas genom planering på längre sikt.

Skulle till parterna å arbetsmarknaden överlämnas att avtalsvägen besluta

rörande pensioneringen, kan befaras, att pensionssystemen skulle få en

mycket splittrad karaktär med olika utformning för skilda företag och branscher.

Erfarenheten från gällande pensionssystem pekar i denna riktning.

\ idare bör framhållas att trots den utbredning, som arbetsmarknadens organisationer

har, icke obetydliga grupper står utanför de fackliga organisationerna

eller arbetsgivarsammanslutningarna.

I detta sammanhang hör framhållas, att i den mån pensioneringen ordnas

efter likartade grunder för alla löntagare, så blir det lättare för en anställd

att byta anställning eller att övergå till verksamhet som självständig företagare

utan att hänsyn till pensionen behöver inverka. Ur samhällets synpunkt

måste det anses betydelsefullt, att en önskvärd omställning av arbetskraft

inte skall påverkas av pensionsförhållandena.

På längre sikt bör det även vara en fördel ur administrativ synpunkt, att

ett pensionssystem skapas som endast i relativt ringa omfattning tarvar

kompletteringar genom den enskildes eller hans arbetsgivares försorg. Å

andra sidan torde inget pensionssystem, hur fullkomligt det än kan synas

vara, onödiggöra alla kompletteringar med hänsyn till "speciella yrkesgruppers

ställning. Detta kan gälla både ifråga om pensionsålder och andra förmåner.

De hittillsvarande pensionssystemen inom det privata näringslivet har endast

i mycket ringa utsträckning löst frågan om värdebeständighet av pensionsförmånerna.

Denna fråga, som under senare tid kommit att tilldra sig

ökad uppmärksamhet med hänsyn till osäkerheten i penningvärdeutvecklingen

och de erfarenheter som inte minst efterkrigstiden fört med sig, låter

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1957

sig lättast lösas inom ramen för ett obligatoriskt system, byggt i första hand

på fördelningsteknikens grundval. Införande av värdebeständighet i ett frivilligt

system av stor omfattning kräver åtgärder inom den ekonomiska

politiken, vilkas verkningar inte kan bedömas, samt föranleder ingrepp på

många lagstiftningsområden.---—-

En begränsning av den obligatoriska tilläggspensioneringen till att avse

löntagare kan motiveras med att en mycket betydande del av de självständiga

företagarna innehar tillgångar i form av fastigheter eller rörelse, som ger

avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskas eller upphör.

Det torde också ofta förhålla sig så att företagarna finner det förmånligare

att i sin rörelse investera vad som motsvarar de pensionsavgifter, som skulle

uttagas av dem i ett obligatoriskt system, än att erlägga dessa medel till pensionssystemet.

Till vad nu sagts kommer att det kunde bli svårt att av vissa

mindre företagare uttaga de premier, som skulle vara erforderliga för att

täcka kostnaderna för deras obligatoriska försäkring. Med hänsyn till att ett

behov av en pensionsförsäkring utöver bottenförsäkringen föreligger hos ett

inte obetydligt antal företagare bör dock inom försäkringssystemet inrymmas

en frivillig pensionsförsäkring. Denna måste emellertid begränsas relativt

starkt i fråga om förmånernas storlek, om staten skall garantera värdebeständigheten

av dessa, något som synes önskvärt.

Ledamöterna herrar Aastrup, Ahlberg och Hgdén har funnit övervägande

skäl tala mot en allmän eller en till löntagare begränsad obligatorisk pensionsförsäkring.

Enligt deras mening bör frågan, huruvida löntagare och

andra skall utnyttja en del av sina inkomster till komplettering av tolkpensionen

liksom formerna för denna påbyggnad bestämmas av dem själva,

gruppvis genom deras organisationer eller individuellt. I anslutning härtill

har de utformat ett förslag till ett system för frivillig påbyggnad r." tolkpensioneringen

huvudsakligen genom kollektivavtal eller and^a kollektiva

anslutningsplaner. Förslaget innebär att genom medverkan av de stora arbetsmarknadsparterna

in. fl. upprättas en eller ev. flera försäkringsinrättningar,

i vilka kollektivt eller enskilt tecknade pensionsförsäkringar kan erhållas.

Det framhålles, att en bestående försäkringsinrättning därvid kan

utnyttjas, exempelvis STP. Vidare förutsättes att, sedan en detaljerad plan

för den frivilliga pensioneringen utarbetats, arbetsmarknadens topporganisationer

i ett s. k. ramavtal åtager sig att verka för planens realiserande och

för anslutning av vederbörande underorganisationer. Värdebeständighet av

pensionerna anges kunna åstadkommas genom den samlade effekten av:

1) premier som följer levnadskostnaderna, 2) lån till företag av deras egna

premier mot värdefasta skuldbevis, 3) friare placeringsregler för fondmedlen

i övrigt, bl. a. utnyttjande av en framtida kapitalmarknads möjligheter till

placering i värdefasta obligationer och reverser, samt 4) disposition av vissa

överskott på försäkringsrörelsen. Härutöver förutsättes att eu tillfällig höjning

av premierna kan göras för att helt eller i huvudsak Irygga pensionernas

värdebeständighet i vissa krissituationer.

Inom detta pensioneringssystem bör vidare möjlighet öppnas för töm

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 ur 1957

säkringsinrättningar att meddela individuella pensionsförsäkringar för dem

som inte har tillfälle till ett kollektivt uppträdande. I denna del anvisar förslaget

vägar för hur pensionerna skall ges i möjligaste mån värdebeständig

karaktär genom indexreglerade premier, överföring av ränteöverskott

till premiereserven samt friare placeringsmöjligheter för fondmedlen ävensom

utnyttjande av värdefasta obligationslån och andra sådana skuldbevis,

om dylika tillföres kapitalmarknaden.

De tre förslagsställarna har allmänt motiverat sitt ställningstagande på

följande sätt (betänkandet avd. IV sid. 121—124).

Med den reformerade folkpensioneringen som grund är det möjligt att

bygga upp en tilläggsförsäkring med rikt utrymme för de variationer i

skilda avseenden, som anpassningen efter olika behov kräver. Detta kan ske

i en frivillig men inte i en obligatorisk försäkring.

Genom en valfri komplettering av folkpensionen undvikes såvitt angår

tilläggspensioneringen en rad besvärliga anpassningsproblem som uppkommer

när en obligatorisk löntagarförsäkring omsluter stora grupper, som

redan på annat sätt tillförsäkrats för dem acceptabla pensionsförmåner.

Detta gäller för betydande grupper av stats- och kommunalanställda med

reglerad pensionsrätt, för tjänstemän vid halvstatliga monopolföretag in. fl.

men jämväl i viss utsträckning för arbetstagare inom det enskilda näringslivet.

—

Det är angeläget att erinra om att förutsättningen för en väsentlig förbättring

av pensionärernas materiella standard nu och framdeles beror inte

allenast av den under varje tid aktiva generationens beredvillighet att påtaga

sig härför erforderliga uppoffringar utan i lika hög grad av folkbushållets

förmåga att genom ökad produktion och produktivitet säkra det ekonomiska

underlaget. Då här förordas en frivillig, på premiereservsystem

uppbyggd komplettering av folkpensionen framför en obligatorisk, i princip

på fördelningssystem grundad försäkring, göres detta även av det

skälet, att premiereservsystemet, vid i övrigt lika förutsättningar, medför

ett större och därtill vid stigande nationalinkomst permanent sparande.

Härjämte ökas garantierna för att sparmedlen i skälig utsträckning kommer

den utvecklings!rämjande produktionen till del, vilket även ur pensionärssynpunkt

är av största betydelse.

Enligt en numera allmänt omfattad åsikt är pensionen successivt intjänad

lön. Eu obligatorisk pensionsförsäkring av föreslagen typ innebär alltså,

att eu del av arbetsersättningen eller i varje fall dess fördelning på lön och

pension regleras i lag. Arbetsmarknadens parter har hittills energiskt sökt

värja sig mot varje statligt intrång i sin rätt att obundna förhandla och

träffa uppgörelser om arbetsersättningen. En uppluckring av denna för

arbetsmarknadsparternas verksamhet grundläggande regel inger allvarliga

betänkligheter.

Bedömningen av ett frivilligt system beror givetvis i hög grad på den

omfattning i vilken pensionsfrågan för i detta avseende eftersatta arbetstagargrupper

kan förväntas bli löst. Det torde finnas all anledning att

räkna med en snabb utveckling. Härför talar redan den utbredning som

den frivilliga tjänstepensioneringen fått under senare tid trots inflationens

tillbakahållande verkan och de hinder, som inkomstprövningen av en del

av folkpensioneringen utgjort, och trots att pensionsfrågan under nära tio

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majrts proposition nr 177 år 1957

år legat under utredning, vilket kommit många företagare att ställa sig

avvaktande.---Ett stöd för en gynnsam prognos utgör också det för
hållandet

att arbetarna på senare tid visat ett starkt och växande intresse

för denna anställningsförmån och att arbetsgivarna numera allmänt önskar

lösa de anställdas pensionsproblem. Att så är fallet framgår bl. a. av ett år

1954 av Svenska arbetsgivareföreningen publicerat förslag.

Frågan om hur pensionstagarna skall kunna skyddas mot inflationsrisker

är av central betjalelse. I bedömningen av ett pensionssystem — även ett sådant

byggt på frivillig grund — måste alltså ingå en granskning av dess möjligheter

att bereda de försäkrade ett tillfredsställande skydd mot verkan av

penningvärdeförsämringar.---

I det obligatoriska systemet kan pensionstagarnas förmåner och därmed

dessas anpassning till förskjutningar i levnadskostnaderna visserligen formellt

säkerställas genom lagstiftning, men detta allenast så länge denna i

nu ifrågavarande avseende förblir oförändrad. Eftersom statsmakterna är

oförhindrade att ändra dessa grunder blir värdebeständigheten även i detta

fall till sist beroende av deras vilja och förmåga att beakta pensionstagarnas

intressen och moraliska rätt. Vad åter beträffar försäkringsföretag med tillstånd

att meddela föreslagen frivillig pensionsförsäkring enligt premiereservsystem

svarar detta med alla sina tillgångar för gjorda åtaganden. Den

försäkrade har gentemot försäkringsinrättningen samma civilrättsliga skydd

för sina intressen, som eljest gäller för avtal och i andra ekonomiska sammanhang.

---Den försäkrades rätt till förmåner till visst nominellt

belopp kan sålunda sägas vara hundraprocentigt tryggad. Någon garanti för

försäkringsförmånernas realvärde ger däremot inte premiereservsystemet

i dess hittills tillämpade form. Därför erfordras härvidlag vissa reformer.

Att trygga värdebeständigheten av den frivilliga försäkringens pensionsförmåner

är av väsentlig betydelse, även om folkpensionen ger trygghet för en

viss grundpensions realvärde, när den föreslagna folkpensionsretormen genomförts.

—

Rätt till friare placering av försäkringsbolagens fondmedel kan förbättra

förutsättningarna för en lösning av värdesäkringsproblemet. Än större betydelse

har dock ökade möjligheter till placering i värdefasta skuldbevis eller

reala tillgångar. I sammanhanget bör därför understrykas önskvärdheten av

att kapitalmarknaden tillföres värdebeständiga obligationer. I föreliggande

situation förutsättes att i koncessionen för försäkringsinrättningar av nu

ifrågavarande slag en liberalisering medgives av placeringsreglerna enligt

lagen om försäkringsrörelse.

Ledamoten herr Carlsson har i särskilt yttrande förklarat sig inte kunna

biträda vare sig förslaget om obligatorisk tilläggspensionering eller vad som

föreslagits av sistnämnda tre ledamöter. Denne har i stället förordat att genom

statens försorg skall anordnas eu i fråga om pensionsbeloppens storlek

mera begränsad och från individens synpunkt frivillig pensionering till

komplettering av folkpensioneringen.

Herr Carlsson har rörande sin ståndpunkt till pensionsfrågan anfört bl. a.

följande (betänkandet sid. 158—100).

Det är icke endast den ekonomiska tryggheten på ålderdomen, som det är

angeläget alt tillgodose. Antalet åldringar ökar hastigt under kommande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1951

årtionden. Av den prognos, som pensionsberedningen framlägger, framgår

att denna ökning kan väntas bli större än vad man tidigare räknat med. Redan

nu är vårdresurserna för åldringarna i vårt land otillräckliga. Vi står

inför växande anspråk på vårdmöjligheter i form av kronikerhem, sjukhus

och ålderdomshem. Åldringarnas bostadsproblem kräver ökade insatser.

Även om pensionerna spelar en viktig roll för de gamlas möjligheter att reda

sig på ålderdomen, är det uppenbart att en rad av de antydda vårdbehoven

måste tillgodoses genom samhällets försorg. Samhället kan endast göra detta,

om det får tillräckliga ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det måste

därför enligt min mening ske en avvägning mellan utgifterna för pensionsändamål

och utgifterna för andra former av stöd, hjälp och vård åt pensionärer.

Genom den av beredningen enhälligt förordade förbättringen av folkpensionerna

kommer medborgarna att garanteras en relativt tillfredsställande

ekonomisk trygghet på ålderdomen. För stora medborgargrupper

torde de föreslagna folkpensionerna tillsammans med eventuella besparingar

eller avkastning av fastighet eller rörelse medgiva en tillfredsställande levnadsstandard

även på ålderns dagar. Den i avd. III förordade obligatoriska

tilläggsförsäkringen för löntagare kan jag ej biträda framförallt med hänsyn

till de bekymmersamma ekonomiska förhållanden under vilka ett stort

antal mindre företag inom låglönegrupperna arbetar. Kostnaderna för den

obligatoriska tilläggspensioneringen kommer för vissa av dessa företag att

vålla oöverstigliga svårigheter, därest de skall bäras av företagen.

Jag kan icke heller biträda den i avd. IV föreslagna s. k. frivilliga tillläggspensioneringen.

I ett land, där man för en politik som syftar till full

sysselsättning, visar redan nu erfarenheterna på arbetsmarknaden alt en

frivillig pensionsförsäkring i stort sett kommer att få samma verkningar

för de små, ekonomiskt svaga företagen som en obligatorisk försäkring.

Förslagsställarna räknar själva med att försäkringen snabbt skall byggas

ut. Frivilligheten är i viktiga avseenden endast skenbar, sedd ur såväl den

enskilde företagarens som den anställdes synpunkt, enär pensionsförmånernas

omfattning kommer att fastställas genom kollektivavtal. Därtill kommer

att kostnaderna för det frivilliga systemet, särskilt under de första årtiondena,

förefaller att bli högre än kostnaderna för det obligatoriska. Här

står man emellertid inför en, enligt min mening, grundläggande svaghet och

oklarhet i det s. k. frivilliga systemet. Man vet icke på förhand vad det i

framtiden kan leda till. Pensionsförmånerna är icke definitivt bestämda

utan väntas successivt öka och samtidigt eftersträvas en värdebeständighet

inom pensionssystemet, vars ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas.

En säkrare grund för en ytterligare förbättrad framtida ålderdomspensionering

än de ovannämnda alternativen utgör enligt min mening ökade

möjligheter till investeringar inom såväl näringslivet som inom den offentliga

sektorn och ökade anslag till forskning m. in.

Med hänsyn till det anförda kunde det enligt herr Carlssons mening ligga

nära till hands att stanna vid den av beredningen enhälligt förordade förbättringen

av folkpensioneringens grundbelopp. Då han emellertid funnit,

att det råder en betydande grad av optimism rörande den möjliga framstegstakten

och de inom räckhåll liggande standardhöjningarna för vårt folk

och då han samtidigt är medveten om att de föreslagna pensionsbeloppen

i vissa fall kan anses otillräckliga, har han stannat för att förorda, att den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och Nordenskiöld behandlade frivilliga

kompletteringsförsäkringen icke inskränkes till sin omfattning på

det sätt, som av dem förordats. Denna borde i stället utbyggas i form av

en allmän kompletteringsförsäkring till folkpensioneringen och stå öppen

för alla och envar. Det bör sålunda enligt herr Carlssons mening öppnas

möjlighet för alla löntagare eller företagare att individuellt och kollektivt

inbetala premier till denna försäkring, som skall göra det möjligt för dem

att utöver utgående grundförmåner från folkpensioneringen tillförsäkra

sig tilläggspensioner av viss omfattning. Denna begränsade frivilliga försäkring

skulle genom den föreslagna värdebeständighetsgarantin komma

att bibehålla sitt realvärde på samma sätt som folkpensionen.

Herr Carlsson har understrukit, att premiesättningen bör ske efter försäkringsmässiga

grunder och att staten bör garantera värdebeständigheten.

Därest kostnaderna visade sig medföra så höga premier, att de små inkomsttagarna

endast med svårighet kunde använda sig av den förmån, som samhället

här skulle ställa till förfogande, borde dock enligt hans mening möjligheterna

att reducera den enskildes kostnader genom ett lämpligt utformat

statsbidrag beaktas vid utarbetandet av förslagets detaljer. Herr Carlsson

har vidare betonat, att den betydande förmån, som den av samhället garanterade

värdebeständigheten utgör, av ekonomiska skäl synes kunna beredas

endast i begränsad utsträckning.

Som en anmärkning till alla alternativen må nämnas, att beredningen

har förutsatt, att pensionsstyrelsens nuvarande frivilliga försäkring skall

bestå även i fortsättningen. Huruvida den kan behöva utbyggas eller eljest

reformeras torde enligt beredningens mening inte kunna närmare bedömas

förrän statsmakterna tagit ställning till de frågor om tilläggspensionering

som upptagits i samband med beredningens arbete.

I enlighet med min i det föregående deklarerade ståndpunkt har jag här

endast återgivit de principiella avsnitten av beredningens betänkande. Därutöver

har i betänkandet behandlats en rad frågor som avser den närmare

utformningen av de föreslagna pensionssystemen. Vad angår pensionsnivån

kan nämnas, att beredningen som mål för böjningen av folkpensioneringens

förmåner uppställt, att en ensamstående pensionstagares allmänna

ålderspension successivt skall höjas från nuvarande 2 150 kr om

året till 3 600 kr den 1 juli 1968. För två ålderspensionsberättigade makar,

vilka nu tillsammans erhåller 3 440 kr om året i allmän ålderspension,

borde eftersträvas ett belopp av 5 400 kr vid nyssnämnda tidpunkt. I fråga

om tilläggspensioneringen har herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och

Nordenskiöld föreslagit sådana regler för pensionsberäkningen inom den

obligatoriska tilläggspensioneringen för löntagare, att den sammanlagda

botten- och tilläggspensionen för eu ålderspensionär uppgår till minst 65 %

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1951

av den på visst sätt beräknade medellönen. Inom den av dessa fyra ledamöter

föreslagna frivilliga tilläggspensioneringen för andra förvärvsarbetande

får tilläggspensionen uppgå till högst ca 3 000 kr räknat i nuvarande

penningvärde. En begränsning till 3 000 kr har vidare föreslagits av herr

Carlsson för den av honom förordade tilläggspensioneringen för löntagare,

företagare och andra. Herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén har helt naturligt

inte kunnat göra några motsvarande uttalanden om pensionsnivån, eftersom

denna enligt deras alternativ skall fastställas genom förhandlingar mellan

arbetsmarknadens parter eller eljest genom överenskommelser.

Pensionsnivån är självfallet en fråga av stor ekonomisk och praktisk

betydelse, men den synes inte ligga på det principiella planet utan torde

närmast utgöra en avvägningsfråga. De spörsmål som rör fonderingen inom

pensionssystemen och förvaltningen av uppkommande pensionsfonder är

också mycket betydelsefulla. De får emellertid i förevarande sammanhang

anses vara sekundära i förhållande till valet av grunder för pensioneringen.

Jag har följaktligen inte här ansett mig böra gå närmare in på dessa frågor.

Vid remissbehandlingen av beredningens betänkande

har man allmänt intagit en positiv hållning till tanken på förbättringar av

folkpensioneringen, ehuru olika meningar framförts beträffande förutsättningarna

för genomförandet av det av beredningen föreslagna programmet

för dessa förbättringar. Beredningens uppfattning att en förbättrad folkpensionering

bör utgöra grundvalen för en lösning av pensionsfrågan delas

av de flesta remissorganen.

Vad åter angår principerna för utformningen av tilläggspensioneringen

har flertalet remissorgan funnit, att lösningen bör sökas efter någon av de

linjer, som de framlagda alternativen erbjuder. Opinionen i den mån den

återspeglas i remissen är mycket splittrad inför de förslag som presenterats.

En del önskar, att det av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och

Nordenskiöld framlagda förslaget genomföres mer eller mindre oförändrat,

under det att några finner att det bör överarbetas. Andra åter anser, att det

av herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén förordade alternativet bör realiseras

efter större eller mindre överarbetning. Några önskar att de av herr Carlsson

angivna riktlinjerna bör göras till föremål för ytterligare bearbetning.

Vidare finns bland remissorganen å ena sidan sådana, som tar ställning

till frågan hur tilläggspensioneringen i princip bör ordnas men som inte

anser sig kunna förorda något av de framlagda förslagen, och å andra sidan

sådana, som anser att man bör undersöka möjligheterna till en samlande

lösning i pensionsfrågan och därför förordar en kompromiss.

Slutligen har ett mindre antal remissorgan inte tagit någon bestämd

ståndpunkt till principfrågan hur tilläggspensioneringen bör ordnas.

Någon närmare redovisning av de olika remissorganens ståndpunktstaganden

och synpunkter finner jag inte vara erforderlig i detta samman
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 ur 1957

hang. Jag vill erinra om att samtliga yttranden kommer att publiceras

inom en nära framtid.

Av den allmänna diskussion som förts i pensionsfrågan framför allt under

innevarande år har framgått, att denna fråga väckt stort intresse bland

medborgarna. Allmän enighet synes råda om förbättringen av folkpensionerna.

Däremot har debatten visat, att meningarna är synnerligen delade om

vilka principer som bör vara vägledande för en pensionsreform i övrigt. Förespråkare

finns för vart och ett av de tre alternativ i fråga om tilläggspensioneringen,

vilka angivits i allmänna pensionsberedningens betänkande. I

olika sammanhang — bl. a. i motioner som väckts till årets riksdag redan

innan pensionsberedningen avlämnat sitt betänkande — har framförts

förslag om att medborgarnas uppfattning skall inhämtas genom en råd-,

givande folkomröstning i frågan.

Det kan visserligen göras gällande att pensionsfrågan är så komplicerad

att den mindre väl lämpar sig för en folkomröstning. Med hänsyn till de

starka önskemål, som framkommit om att folkets mening i denna ordning

inhämtas före statsmakternas ställningstagande, vill jag emellertid för egen

del ej tillmäta invändningarna mot en folkomröstning avgörande betydelse.

Den upplysningsverksamhet som kommer att föregå omröstningen bör

kunna ge medborgarna erforderligt underlag för en bedömning av frågan.

Jag förordar därför att en allmän folkomröstning anordnas rörande principerna

för en pensionsreform. Folkomröstningen bör enligt min mening

gälla de grundsatser varpå de tre framlagda förslagen till pensionsfrågans

lösning vilar.

Det synes mig angeläget att omröstningen äger rum utan onödigt uppskov.

Emellertid måste en inte alltför kort tid reserveras för att förbereda

och genomföra den av mig nyss berörda upplysningsverksamheten. Själva

omröstningen kräver uppenbarligen också vissa förberedelser. Jag föreslår

såsom lämplig dag för omröstningen söndagen den 13 oktober 1957.

Jag vill erinra om att det grundläggande stadgandet om rådgivande folkomröstning

upptages i 49 § 2 mom. regeringsformen. Vid 1954 års riksdag

antogs såsom vilande ändrad lydelse av nämnda stadgande jämte därtill

anslutande bestämmelser i riksdagsordningen. Denna författningsändring,

som syftade till ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet i viss omfattning,

är emellertid alltjämt beroende på vidare grundlagsenlig behandling. I en

den 29 mars 1957 avlåten proposition, nr 108, har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen, att beslut över nämnda författningsändring skall uppskjutas till

1900 års riksdag.

Enligt den lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen, som fortfarande gäller,

ankommer det på Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt att besluta

om allmän folkomröstning, när det i ärende av särskild vikt prövas nödigt

att före dess avgörande inhämta folkets mening. Beslutet skall ges formen

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 177

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1957

av samfällt stiftad lag, vilken skall innehålla bestämmelser om den eller de

frågor som skall besvaras samt om tid och sätt för omröstningen.

Vid folkomröstningen i höst bör envar få tillfälle att ange vilket av de

tre förslagen till pensionsfrågans lösning som han föredrar. Det kan diskuteras

huruvida därvid bör begagnas en gemensam röstsedel för de tre alternativen

eller tre skilda röstsedlar. Det kan nämnas, att 1950 års folkomröstnings-

och valsättsutredning i sitt betänkande angående allmän folkomröstning

(del II, SOU 1952: 7) ansett, att man då alternativa frågor framställes

vid omröstningen bör begagna röstsedlar av enhetlig typ, på vilka samtliga

alternativ anges med utrymme för markering av den röstandes ställningstagande.

Jag anser emellertid, att det med ett sådant förfarande skulle föreligga

betydande risker för att de röstande gör misstag vid markeringen på

röstsedeln eller av förbiseende underlåter att göra någon markering. Denna

synpunkt har även framkommit vid remissbehandlingen av betänkandet.

Jag vill i stället förorda, att skilda röstsedlar användes och att den röstande

ges tillfälle att ange sin mening genom att avlämna en röstsedel, som

innehåller en kort beskrivning av huvuddragen i det förslag, till vilket han

ansluter sig. Den röstande synes emellertid även böra ges möjlighet att

genom avlämnande av blank röstsedel ange, att han inte önskar rösta för

något av förslagen.

Vad beträffar texten pa röstsedlarna bör beaktas att de tre förslagen har

det gemensamt, att förbättringar av den nuvarande folkpensioneringen

förutsättes komma till stånd och att den förbättrade folkpensionen skall

utgöra grunden för tilläggspensioner. Det synes lämpligt att detta förhållande

kommer till uttryck i en likalydande ingress på var och en av de

ifrågavarande röstsedlarna.

Röstsedlarna för de tre förslagen synes lämpligen böra numreras.

Som nummer 1 bör upptagas det förslag, som förutsätter medverkan

från staten i relativt betydande utsträckning, d. v. s. det av herrar Eckerberg,

Almgren, Kellgren och Nordenskiöld förordade alternativet. Här krävs

nämligen lagstiftning om rätt till värdebeständig tilläggspension för löntagare

och vidare lagstiftning om frivillig försäkring för tilläggspension av

begränsad omfattning för andra förvärvsarbetande, i det senare fallet med

ekonomisk garanti från staten i fråga om värdebeständigheten.

Som nummer 2 bör upptagas det av herr Carlsson föreslagna alternativet,

vilket kräver statens medverkan genom lagstiftning om frivillig försäkring

för tilläggspension av begränsad omfattning för löntagare, företagare och

andra, varvid staten ekonomiskt garanterar värdebeständigheten.

Som nummer 3 bör slutligen upptagas det alternativ, som förordats av

herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén. Statens medverkan inskränkes här till

vissa ändringar i redan gällande lagstiftning. Dessa lagändringar skall dels

jämna vägen för tilläggspensionering genom frivilliga anordningar — genom

kollektivavtal eller på annat sätt — och dels skapa formella möjligheter för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1957

ordnande av värdebeständighet på tilläggspensionerna. Staten skall dock

inte ikläda sig någon värdebeständighetsgaranti, utan det får ankomma på

parterna att ordna värdebeständighet i den omfattning som de önskar och

som visar sig möjlig.

Under åberopande av det anförda förordar jag, att röstsedlarna nr 1—3

förses med en likalijdande ingress, som lämpligen kan formuleras sålunda:

Avsikten är att höja folkpensionerna. Avsikten är vidare

att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika

förslag har lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.

Den efterföljande texten på de olika röstsedlarna synes böra ges följande

lydelse.

Röstsedel nr 1:

Jag röstar för

Förslag nr 1

Detta förslag innebär:

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas

efter tidigare lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande — företagare m. fl. — får möjlighet

att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för

tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt

värde.

Röstsedel nr 2:

Jag röstar för

Förslag nr 2

Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat

belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,

som med garanti av staten behåller sitt värde.

Röstsedel nr 3:

Jag röstar för

Förslag nr 3

Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra

sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres

ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna

utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till

tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller

genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 111 år 1951

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om

folkomröstning i pensionsfrågan. Förslaget har uppgjorts efter mönster

av lagen den 27 maj 1955 (nr 265) om folkomröstning angående högertrafik1,

vilken lag i fråga om förfarandet vid röstningen och de yttre anordningarna

i samband därmed anslöt sig till bestämmelserna för val till

riksdagens andra kammare. Det uppgjorda förslaget skiljer sig från 1955

års folkomröstningslag endast i de avseenden som föranledes av att frågeställningen

denna gång blir annorlunda än vid trafikomröstningen (1, 4

och 6 §§, 9 § 2 st. samt 13 § 1 st.).

Jag övergår nu till frågan om den upplysningsverksamhet som bör föregå

folkomröstningen. Först bör erinras om att en särskilt tillkallad utredningsman

år 1956 har avlämnat ett betänkande om upplysningsverksamhet

vid folkomröstningar (SOU 1956:35), vilket har varit föremål för

remissbehandling. I betänkandet har behandlats både direkt statlig upplysningsverksamhet

och statsbidrag till sådan upplysningsverksamhet som

bedrives av de olika meningsriktningarna. Att staten bör ekonomiskt stödja

båda slagen av upplysning har godtagits eller lämnats utan erinran av de

flesta remissorganen.

Vid folkomröstningen i pensionsfrågan bör — liksom vid 1955 års trafikomröstning

— staten dels anordna en särskild upplysningsverksamhet och

dels ekonomiskt bidraga till den propagandaverksamhet, som bedrives av

de olika meningsriktningarna. Jag förordar, att medel härtill anvisas under

två skilda anslag, det ena avseende statlig och det andra avseende enskild

upplysningsverksamhet.

Ansvaret för den statliga upplysningsverksamheten bör åvila en av Kungl.

Maj:t utsedd nämnd bestående av sju personer (folkomröstningsnämnden).

Det bör åligga denna nämnd att dels själv bedriva objektiv upplysningsverksamhet

i pensionsfrågan och dels medverka till att ett centralt organ

skapas för var och en av de tre meningsriktningar som omfattar de förslag

som omröstningen avser.

Vad angår den objektiva upplysningsverksamheten bör nämnden utarbeta

en broschyr, vari förslagens huvudsakliga innebörd och motiveringarna

för de olika förslagen redovisas. Denna broschyr bör tryckas på

statens bekostnad och distribueras till allmänheten på lämpligt sätt. På

omröstningsdagen bör broschyren hållas tillgänglig i lämpligt antal exemplar

vid omröstningslokalerna.

Det statliga anslaget till de olika meningsriktningarnas propaganda bör

fördelas lika mellan dessa tre riktningar och ställas till förfogande för de

centrala organ som bildas för propagandaverksamheten. Denna verksamhet

kan bedrivas i många former, t. ex. genom flygblad, affischer, film,

1 Jfr prop. 1955:112.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kangl. Maj:ts proposition nr 177 år 1957

annonser, föredrag och offentliga möten. Nämnden bör fortlöpande kontrollera

att de statliga bidragen användes för behörigt ändamål.

Bidrag till propaganda för någon annan ståndpunkt än som representeras

av de tre här avsedda meningsriktningarna anser jag inte böra utgå.

Anslaget till den statliga upplysningsverksamheten in. in. beräknar jag

till 1 000 000 kronor. I detta belopp ingår främst kostnaderna för broschyrens

utformning, tryckning och distribuering samt kostnaderna för

nämnden. Jag föreslår, att en mindre del av beloppet — högst 100 000

kronor — får användas för vissa statistiska undersökningar och intervjuundersökningar

i anslutning till folkomröstningen. Det kan erinras om att

statistiska centralbyråns utredningsinstitut i samband med 1955 års folkomröstning

utförde dylika undersökningar, vars resultat redovisats i förutnämnda

betänkande om upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. För

att vinna ytterligare erfarenheter torde liknande undersökningar böra anordnas

även vid folkomröstningen i pensionsfrågan.

Vad åter angår anslaget till den enskilda propagandaverksamheten föreslås

att därunder anvisas ett belopp om 6 000 000 kronor.

Vidare erfordras ett anslag för kostnader i samband med omröstningsförfarandet.

Med ledning av utgifterna för 1956 års val till riksdagens

andra kammare beräknar jag anslaget till ca 1 000 000 kronor. Då administrationen

av folkomröstningen torde ankomma på inrikesdepartementet,

synes anslaget böra uppföras under elfte huvudtiteln.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Ivungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att antaga det förut nämnda förslaget till lag om folkomröstning

i pensionsfrågan

samt att för budgetåret 1957/58 anvisa följande anslag,

nämligen

a) till Statlig upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års

folkomröstning under femte huvudtiteln ett anslag av

1 000 000 kronor,

b) till Enskild upplysningsverksamhet vid 1957 års folkomröstning

under femte huvudtiteln ett anslag av 6 000 000

kronor och

c) till Administration av 1957 års folkomröstning under

elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1957/58 till statlig och enskild upplysningsverksamhet m. m. v a1 i texten