Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. in

17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:6, Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m. in.; given Stockholms slott den lb december 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om

bemyndigande för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1957/58 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare

underställes riksdagens prövning (p. 2—6) fem frågor om befrielse från

ersättningsskyldighet.

1 - 1783 5(1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr ti

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 År 1957

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 1''r december 1956.

Närvarande

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt,

beträffande punkten 6, jämväl med chefen för kommunikationsdepartementet,

anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson,

vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan

följande.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande

departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse

från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen

1956:36 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj :t att bemyndigande av enahanda

slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss för

budgetåret 1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även för

budgetåret 1956/57. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse

1956:77 bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret 1956/57 avgöra

dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på

grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock

frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt

mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet

gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda

fallet icke överstiger 5 000 kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t

under år 1956 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens

bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna

1946: 82, 1947: 56, 1948:46, 1949:145,1950: 74, 1951:57, 1952:54,

1953:45, 1954:44, 1955:41 samt 1956:36). Vid dessa ärendens behandling

har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945:155. Ehuru

här avsedda ärenden numera icke uppgår till samma betydande antal som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

3

under åren närmast efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art

motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss

utsträckning kan avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda

bemyndigande utverkas även för budgetåret 1957/58. Av praktiska

skäl bör bemyndigandet jämväl avse dels förlust av eller skada å egendom,

som krigsmakten innehar med nyttjanderätt, i fall då kronan är gentemot

ägaren ansvarig för förlusten eller skadan, dels ock regressrätt mot förare

av motorfordon etc., som av krigsmakten innehas med nyttjanderätt under

sådana omständigheter, att kronan lika med ägaren svarar för skada till

följd av trafik med fordonet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret 1957/58

avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å krigsmakten

tillhörig eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd

egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som

grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg

etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i

den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger

femtusen kronor.

2.

Vid militära samövningar med Stockholms försvar (reguljära militärförband

och hemvärnsförband) den 11 och den 12 mars 1944 skadades

dåvarande furiren vid Svea livgarde O. S. Swart av ett löst skott, avlossat

av en hemvärnsman, med påföljd att ena ögat måste bortopereras.

Swart förde vid Stockholms rådhusrätt ersättningstalan mot kronan

och gjorde gällande att, enär övningen måste hänföras till farlig verksamhet,

kronan var ansvarig för skadan.

Kronan bestred Swarts talan och förklarade, att övningen ej varit så

farlig att den kunde föranleda skadeståndsskyldighet oberoende av vållande

samt att ren olyckshändelse syntes föreligga.

Stockholms rådhusrätt meddelade dom den 3 maj 1952. Rådhusrätten

uttalade i domen att, oavsett huruvida den ifrågavarande stridsövningen ur

säkerhetssynpunkt hade varit särskilt farlig för de i övningen deltagande,

kronan på grund av den risk, som vid dylika övningar i allt fall föreligger

för olyckor av ifrågavarande art, måste anses ansvarig för den Swart

åsamkade skadan. Rådhusrätten förpliktade kronan att till Swart utgiva

av honom för sveda och värk samt lyte fordrade 6 500 kronor jämte ränta.

Vidare förpliktades kronan att ersätta Swarts rättegångskostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

Svea hovrätt, dit målet fullföljdes av kronan, uttalade i dom den 22

juli 1952 att stridsövningen ur säkerhetssynpunkt varit av sådan särskilt

farlig art, att kronan måste anses skyldig att — oberoende av vållande —

utgiva ersättning till Swart i omstämt hänseende. På grund härav och då

hovrätten fann de av Swart fordrade beloppen skäliga blev rådhusrättens

domslut fastställt. Kronan förpliktades vidare ersätta Swarts rättegångskostnader

i hovrätten.

Sedan kronan sökt revision prövade Kungl. Maj :t i dom den 10 december

1952 — enär kronan ej enbart på grund av den risk för olycksfall

som var förenad med ifrågavarande övning kunde anses skyldig att till

Swart utgiva ersättning utöver vad som följer av meddelade bestämmelser

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

— rättvist att, med ändring av hovrättens dom i huvudsaken, ogilla

Swarts därutinnan förda talan. Med ändring av hovrättens dom jämväl

beträffande rättegångskostnaderna förpliktades Swart att ersätta kronan

dess kostnader å målet vid rådhusrätten med 400 kronor och i hovrätten

med 250 kronor; och skulle Swart tillika gottgöra kronan dess utgifter å

målet hos Kungl. Maj :t med 250 kronor.

I en den 30 september 1955 dagtecknad skrift har Swart anhållit om

befrielse från skyldigheten att ersätta kronans rättegångskostnader, 900

kronor, och därvid anfört följande.

Utan alt ingå på de närmare omständigheterna i målet vill jag framhålla,

att jag vid anhängiggörande av min talan fann det sannolikt att

jag skulle tillerkännas ersättning för såväl sveda och värk som lyte. Den

i samband med skadan verkställda utredningen var så pass bristfällig,

att jag såg mig nödsakad att på rättslig väg söka utfå ersättning för de

skador, som jag åsamkats. Såväl rådhusrätten som hovrätten har tillerkänt

mig därstädes yrkade skadeståndsbelopp. Då mina egna rättegångskostnader

varit betungande synes det mig föga billigt, att jag skulle nödgas

utgiva ersättning till kronan för rättegångskostnader i ett mål, där domstolarna

varit av så skiljaktig uppfattning och där högsta domstolens

slutliga avgörande torde vara av synnerligen stor principiell betydelse vid

kommande avgöranden i mål angående skadeståndsskyldighet av ifrågavarande

slag.

Av handlingarna inhämtas att Swart är ogift, att han ej har försörjningsplikt

och att han numera är anställd som ingenjör hos Aktiebolaget

LM Ericsson med en årslön av cirka 13 500 kronor. Han saknar förmögenhet

och bär ej andra skulder än de utdömda rättegångskostnaderna. Swarts

egna rättegångskostnader uppges belöpa sig till cirka 2 500 kronor.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 20 december 1955:

Frågan om Swart var berättigad till ersättning av kronan på de av Swart

i målet åberopade grunderna var mycket tveksam. Såväl rådhusrätten som

hovrätten tillerkände honom ersättning, och Swart får därför anses ha

haft skäl för sin åtgärd att hänskjuta saken till domstols prövning. Vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 6 är 1957 5

sådant förhållande och då av utredningen framgår, att Swart, som halt

betydande egna rättegångskostnader, icke utan viss svårighet torde kunna

gälda de utdömda rättegångskostnaderna, vill civilförvaltningen icke motsätta

sig bifall till Swarts framställning.

Statskontoret anför i utlåtande den 13 januari 1956 följande: Swarts

ekonomiska förhållanden synes icke kunna åberopas till stöd för befrielse.

Då emellertid kronan, som icke haft några direkta kostnader i målet,

ådömts skadestånd av både rådhusrätten och hovrätten, synes Swart haft

visst fog för sin talan. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter

i ärendet anser sig statskontoret — under beaktande jämväl av riksdagens

beslut i ett liknande fall, avseende vicekorpralen H. B. Påhlsson (rd. skr.

1954: 174) — kunna tillstyrka, att Swart befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet

till kronan.

Departementschefen

Swart har under militärövning träffats av ett vådaskott och därvid

skadats så svårt att han förlorat det ena ögat. Av Swart mot kronan

förd skadeståndstalan har bifallits i rådhusrätt och hovrätt men ogillats

av högsta domstolen, som tillika förpliktat Swart att ersätta kronans rättegångskostnader

med tillhopa 900 kronor.

Enär såväl rådhusrätten som hovrätten bifallit Swarts talan får det

anses, att Swart icke utan skäl fört talan mot kronan. Med hänsyn härtill

och till de betydande utgifter Swart själv fått vidkännas för rättegången,

finner jag det skäligt, att Swart helt befrias från skyldigheten

att ersätta kronans rättegångskostnader.

.lag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att O. S. Swart befrias från honom jämlikt Kungl. Maj:ts

dom den 10 december 1952 åvilande skyldighet att ersätta

kronan rättegångskostnader.

3.

Skövde tingslags häradsrätt har genom dom den 8 mars 1954, som vunnit

laga kraft, dömt furiren S. A. Gideberg till ansvar för vårdslöshet i trafik

och förpliktat honom att till kronan utgiva skadestånd.

I sin dom anförde häradsrätten bl. a. följande.

Åklagaren har yrkat ansvar å Cddeberg för vårdslöshet i trafik samt till

utveckling av åtalet anfört.

Gideberg hade i dåvarande tjänst som furir vid Karlsborgs luftvärnsregemente

den 26 september 1953 under tjänstgöring i Falun haft till sig

utlämnad en inmönstrad lastbil. Han hade därvid olovligen brukat bilen

för en privat färd till Karlsborg, för vilket olovliga brukande ebefen för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 0 år 19Ö7

Dalregementet genom beslut den 7 november 1953 ålagt honom tio dagars

disciplinböter om 3 kronor 40 öre. Beslutet hade vunnit laga kraft. Vid

hemfärden från Karlsborg hade Gideberg den 27 september 1953 klockan

omkring 03 på riksvägen Örebro—Lindesberg vid Dylta Bruk sonmat vid

ratten samt kört av vägen. Bilen tornade därvid emot en icke utfälld

järnvägsbom, som jämte stolpar och ett cementrör skadades. Även bilen

blev svårt skadad under det att Gideberg undkom oskadad. — Åklagaren

åberopade tillika 25 kap. 5 § strafflagen.

Domskäl. Gideberg har personligen vid häradsrätten erkänt vad åklagaren

lagt honom till last samt därvid uppgivit bl. a.: Han tjänstgjorde

vid tillfället vid ett repetitionsförband under Karlsborgs luftvärnsregemenle,

förlagt vid Dalregementet i Falun. Han hade hand om bl. a. förbandets

motorfordon. Den 26 september 1953 rekognoscerade han efter

order en förläggningsplats omkring 8 mil norr om Falun, varvid ett värnpliktigt

signalunderbefäl från Ludvika medföljde. Efter uppdragets fullgörande

körde han den värnpliktige till Ludvika, och därefter beslöt han

att åka hem till Karlsborg för att hälsa på sin fästmö, numera hans hustru.

Han kom till Karlsborg klockan omkring 23.00 men hann då ej stanna

där mer än omkring en timme innan han måste återvända. Han körde

vägen över Örebro, och ett stycke norr om staden gjorde han ett uppehåll

på omkring 10 minuter. När han fortsatte, kände han sig fortfarande

trött och han hade tydligen sonmat, när olyckan hände. Han anmälde

omedelbart det skedda till sin kompanichef.

Gideberg brukade väl cj bilen i tjänsten, men även om han använt densamma

för privat ändamål har han dock haft skyldighet att iakttaga särskild

aktsamhet i brukandet, ej minst i betraktande av att han hade bilen

i tjänsten utlämnad till sig. Åsidosättandet av aktsamheten anser häradsrätten

emellertid ej böra medföra en så avsevärd skärpning av straffet för

trafikovarsamheten inom den normala skalan att 25 kap. 5 § strafflagen

bör särskilt åberopas.

Häradsrätten dömde Gideberg jämlikt 1 § första stycket lagen om straff

för vissa trafikbrott alt till kronan böta 35 dagsböter om fem kronor. Vidare

förpliktades Gideberg enligt medgivande att genast till kronan utgiva fordrade

7 565 kronor 77 öre jämte ränta därå efter 5 % från den 29 januari

1954 tills betalning sker.

I en den 8 september 1954 dagtecknad skrift har Gideberg — som är

född år 1932 och i äktenskapet har ett barn samt numera är furir vid

Västgöta flygflottilj — anhållit att bli befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.

Han anför vidare följande: Det är omöjligt för mig

att med min inkomst såsom furir kunna gälda detta belopp och försörja

min familj, då jag icke äger några andra tillgångar. Att jag utan tillstånd

i samband med tjänsteresan besökte min nuvarande hustru i Karlsborg

måste betraktas som rent oförstånd under förmildrande omständigheter

för vilket jag ådömts disciplinstraff. Av utredningen framgår, att

olyckan berodde på att jag vid tillfället var uttröttad.

Av ett ansökningen bifogat intyg den 7 september 1954 av kommunalkamreraren

i Karlsborg framgår att för augusti 1954 Gidebergs lön som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 är 1957

7

furir, efter avdrag för skatt och beklädnadsersättning, utgjorde 508 kronor

samt att han har månatliga utgifter med 145 kronor för amortering å

bosättningslån och möbelskuld samt 160 kronor för hyra.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 5 juni 1956 att hel

befrielse ej bör ifrågakomma men att ämbetsverket föreslår att Gideberg

med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden befrias mot inbetalning av

1 000 kronor inom förslagsvis tre år.

Statskontoret anför i utlåtande den 16 juni 1956, alt ämbetsverket icke

bar något att erinra mot befrielse mot att Gideberg inbetalar 2 000 kronor.

Ämbetsverket åberopar i samband härmed ett i propositionen 1955:41

under punkt 3 upptaget fall.

Departementschefen

Gideberg har olovligen brukat eu till honom för tjänsten utlämnad lastbil

och har därvid färdats ovarsamt med påföljd att bl. a. bilen skadats.

I anledning härav har Gideberg fällts till ansvar och förpliktats att till

kronan utgiva skadestånd med betydande belopp. Med hänsyn till Gidebergs

ekonomiska förhållanden kan man icke räkna med att han inom

överskådlig tid skall förmå att betala annat än en del av skadeståndet.

På grund härav och då förseelsens natur är sådan att fullständig befrielse

från skadeståndsskyldigheten icke bör medgivas, föreslår jag, att Gideberg

befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalning av 2 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att S. A. Gideberg, därest han inom tid som Kungl. Maj :t

bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av Skövde tingslags häradsrätts dom

den 8 mars 1954.

4.

Genom dom av Göta hovrätt den 14 september 1954, vilken dom vunnit

laga kraft, har värnpliktige S. O. P. österlund fällts till ansvar för tjänstefel

samt förpliktats att till försvarets civilförvaltning för kronan och till

riksförsäkringsanstalten utgiva skadestånd.

Allmän åklagare yrkade vid Skövde tingslags häradsrätt ansvar å Österlund

jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen och anförde därvid i huvudsak följande.

En pluton vid arméns fallskärmsjägarskola hade den 25 juni 1953 övningar

i stridsskjutning i terräng norr om Karlsborg. Under ett moment

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kimgl. Maj:Is proposition lir 6 år 1957

i övningarna, då plutonen skulle göra »dubbel eldstöt», hade Österlund,

tjänstgörande som gruppchef, kommit att befinna sig något bakom de

övriga i gruppen, och jämlikt gällande bestämmelser måste han då förflytta

sig upp i jämnbredd med dem. österlund, som var beväpnad med kulsprutepistol,

osäkrade — i strid mot gällande instruktioner — vapnet före

förflyttningen. Under denna, som skedde genom »ålning», gick ett skarpt

skott från kulsprutepistolen, vilket sårade värnpliktige S. E. Jörgensen,

som fick skada i ena låret samt den vänstra armen. Genom sitt förfarande

att osäkra vapnet före förflyttningen hade österlund gjort sig skyldig till

tjänstefel, som med hänsyn till omständigheterna måste betecknas som

grovt. — Före övningen hade jägarna i tio timmar genomgått grundläggande

utbildning för den sorts strid varom det var fråga. Avgivandet av

eldstötar hade övats omkring 80 gånger, och under cirka 200 timmar hade

jägarna övats i sina vapens handhavande och skolskjutning. österlund

hade ej varit frånvarande någon gång. Före övningen hade även säkerhetsbestämmelserna

genomgåtts, bl. a. att eldöppnande ej fick ske förrän

eventuellt bakomvarandc kommit upp i linje med kamraterna.

Försvarets civilförvaltning yrkade vid häradsrätten ersättning för Jörgensens

vård å sjukhus med 102 kronor. Riksförsäkringsanstalten fordrade

ersättning för sjukpenning och läkarintyg med tillhopa 1 162 kronor,

varjämte anstalten förbehöll sig rätt att framdeles föra talan om ytterligare

ersättning.

Häradsrätten uttalade i dom den 11 december 1953 bl. a. följande.

Österlund har personligen vid häradsrätten erkänt den av åklagaren

påtalade gärningen, men bestritt att tjänstefelet kunde anses som grovt.

— Häradsrätten finner utredningen giva vid handen, att österlund osäkrat

vapnet i samband med att han började bereda sig att åla fram till de

Övriga i gruppen och att han därefter, uppenbarligen utan att tänka på

saken eller med någon avsikt, kommit att vidröra avtryckaren så att

skottet gått. Häradsrätten finner österlund genom sitt förfarande förvunnen

till tjänstefel. Skolchefen, kaptenen N. Engelheart, har i ett i målet

åberopat uttalande yttrat bl. a„ att österlund begått ett fel men att hans

handlingssätt ginge att förklara, då i stridens hetta och stridsivern det

vore ganska lätt att göra missgrepp, vilket kanske ofta gjordes fast intet

inträffade. Häradsrätten finner Österlunds gärning skäligen ej kunna bedömas

som grovt tjänstefel.

Häradsrätten dömde Österlund jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen för

tjänstefel till disciplinstraff, arrest i tolv dagar. Jörgensen förbehölls rätt

att framdeles emot österlund föra den talan om ersättning för framtida

men vartill han kunde visa sig vara berättigad. Österlund skulle genast

emot kvitton utgiva, till civilförvaltningen 102 kronor samt till riksförsäkringsanstalten

1 162 kronor. Anstalten medgavs rätt att framdeles föra

särskild talan om ersättning för vad anstalten ytterligare kunde komma

att utgiva i anledning av olyckshändelsen.

Österlund sökte ändring hos Göta hovrätt och åberopade därvid bl. a.

följande omständigheter: österlund hade dels med hänsyn till den korta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj:ts proposition nr (i dr 1957

9

utbildningstiden — han hade inryckt till tjänstgöring i mars 1953 — icke

erhållit tillräcklig övning för att riskfritt kunna genomföra ett stridsmoment

av här ifrågavarande slag och dels till följd av hl. a. nervös läggning

icke varit skickad att deltaga i utbildning till fallskärmsjägare. Redan

innan övningen hölls hade heslut fattats att österlund, som icke ansågs

uppfylla fordringarna på en fallskärmsjägare, skulle överföras till annat

förband. Det oaktat hade han fått deltaga i övningen och därjämte fått

tjänstgöra som gruppchef.

I sin dom den 14 september 1954 anförde hovrätten bl. a. följande.

Lika med häradsrätten finner hovrätten att vapnet i skottlossningsögonhlicket

varit osäkrat och att avfyringen skett genom att österlund,

må vara omedvetet, kommit att vidröra avtryckaren. Även om österlund,

såsom han i hovrätten uppgivit, icke skulle ha osäkrat kulsprutepistolen

just i samband med den av honom företagna framryckning, varvid Jörgensen

träffades av skottet från pistolen, giva omständigheterna likväl vid

handen, att Österlund åtminstone underlåtit att, sedan han före skottlossning

tidigare under övningen osäkrat vapnet, ånyo säkra detta och i

fortsättningen förflyttat sig med vapnet osäkrat. Denna försummelse står

i klar strid mot de säkerhetsföreskrifter Österlund haft att iakttaga. -—

Med hänsyn till vad överfuriren Henrik Falk i vittnesmål uppgivit jämte

ytterligare förebragt utredning måste anses ådagalagt alt österlund före

ifrågakomna tilldragelse erhållit nöjaktig utbildning i handhavandet av kulsprutepistol

och även i övrigt varit såsom soldat tillräckligt övad för att

deltaga i sådan stridsövning, varom i målet är fråga. Vad österlund i

övrigt invänt till sitt fredande från ansvar kan icke godtagas.

Hovrätten — varest upplystes att österlund icke längre fullgjorde tjänstgöring

vid krigsmakten och att han avtjänat fem dagar av det honom av

häradsrätten ådömda arreststraffet — dömde, med ändring av häradsrättens

domslut i ansvarsfrågan, Österlund jämlikt det av häradsrätten

åberopade lagrummet ävensom 2 § andra stycket lagen den 30 juni 1948

om disciplinstraff för krigsmän att på grund av tjänstefel utgiva 15 dagsböter

om sex kronor. Av bötesstraffet skulle sex dagsböter anses guldna

genom österlunds hållande i arrest fem dagar och genom det löneavdrag

han i samband härmed fått vidkännas. — I skadeståndsfrågan fastställdes

häradsrättens domslut.

Österlund fullföljde talan mot hovrättens dom. Kungl. Maj :t fann emellertid

enligt beslut den 17 maj 1955 ej skäl meddela prövningstillstånd, i

följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

I eu den 8 augusti 1955 dagtecknad skrift har österlund anhållit om

befrielse från ersättningsskyldighet på grund av olyckshändelsen och därvid

anfört i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten har framställt krav mot mig på 5 324 kronor

20 öre, vilket belopp anstalten biltills utgivit till Jörgensen jämlikt militärersättningsförordningen.

Då Jörgensen enligt uppgift ännu icke är återställd,

nödgas jag räkna med att ytterligare krav från anstaltens sida

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kiuigl. Maj:ls proposition nr (i ur 1957

framdeles komma att riktas mot mig. Av utredningen i målet framgår,

att jag icke förmådde utföra den militärtjänst, för vilken jag blivit uttagen

och att beslut redan fattats om överföring till annat förband då

ifrågavarande stridsskjutning ägde rum. Vid olyckstillfället har jag enligt

i målet ingivet läkarintyg befunnit mig i ett nervöst sjukdomstillstånd,

som torde ha förorsakats av svårigheter för mig att följa med utbildningen.

Skolchefen, kapten Engelheart, har uttalat, att mitt handlingssätt

ginge att förklara, »då i stridens hetta och stridsivern det vore ganska

lätt att göra missgrepp, vilket kanske ofta gjordes fast intet inträffade.»

Häradsrätten har icke heller bedömt mitt tjänstefel såsom grovt. -— Då

jag som är anställd i min faders firma, österlund & C:o Boktryckeri i

Norrköping, har en månadsinkomst av allenast 736 kronor och icke förfogar

över andra medel, får jag anhålla, att Kungl. Maj:t måtte av nåd

befria mig från skyldighet att ersätta de belopp, som riksförsäkringsanstalten

och civilförvaltningen redan utgivit till Jörgensen ävensom de belopp,

anstalten framdeles kan komma att utgiva till honom i anledning

av ifrågavarande skada.

Enligt en ärendet bifogad polisrapport av den 15 september 1955 har

Österlund, som är typograf, uppgivit följande beträffande sina personliga

förhållanden och sin ekonomi: Han är född den 9 november 1933, ogift,

samt boende hos föräldrarna. Hans bruttoinkomst hos Österlund & C:o

Boktryckeri uppgår sedan den 2 september 1955 till 195 kronor per vecka.

Han saknar sparade medel eller andra tillgångar samt är skuldfri. Till

föräldrarna erlägger han 30 kronor per vecka för helinackordering. Han

har icke försörjningsplikt mot annan person. Österlund ämnar genomgå

eu ettårig studiekurs vid Grafiska institutet i Stockholm samt därefter

under ytterligare omkring ett år praktisera vid något större tryckcriförctag

därstädes. Under denna tid erhåller han icke någon lön, varför ett

fullgörande av den ådömda betalningsskyldigheten skulle omöjliggöra de

lillämnade studierna.

Riksförsäkringsanstalten har avgivit yttrande i ärendet den 25 januari

1956. Av yttrandet inhämtas bl. a. följande. Jörgensen har tillerkänts

livränta jämlikt militärersättningsförordningen för tid t. o. m. den 14

januari 1958. Livräntan utgår med 720 kronor för år, motsvarande eu

nedsättning av arbetsförmågan med 15 %. Därest livräntan, som skall

omprövas i början av år 1958, skulle komma att definitivt fastställas till

angivna belopp, utgör kapitalvärdet av livräntan fr. o. in. den 15 februari

1956 under Jörgensens återstående livstid 19 048 kronor. Anstalten bar i

skrivelse den 2 juni 1955 framställt ersättningsanspråk mot Österlund med

vad anstalten dittills utgivit i ärendet eller 5 324 kronor 20 öre. Anstalten

förklarar sig icke vilja motsätta sig att Österlund, därest han inom av

Kungl. Maj:t bestämd tid inbetalar visst belopp, befrias från vidare ersättningsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 21 februari 1956:

Hovrätten har i sina domskäl framhållit bl. a., att österlunds försum
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kuiiyl. Maj:ts proposition nr (i är 1957 11

melse står i klar strid mot de säkerhetsföreskrifter österlund haft att

iakttaga samt att det måste anses ådagalagt, att Österlund erhållit nöjaktig

utbildning i handhavandet av kulsprutepistol och även i övrigt varit

såsom soldat tillräckligt övad för att deltaga i sådan stridsövning, varom

i målet var fråga. En försummelse av den art varom här är fråga, bör

enligt civilförvaltningens mening i och för sig bedömas såsom allvarlig,

särskilt med hänsyn till de stora risker för betydande skador, som försummelsen

inneburit. Civilförvaltningen anser därför icke, att österlund

bör helt befrias från sin ersättningsskyldighet mot kronan. Å andra sidan

skulle ett utkrävande till fullo av kronans ersättningsanspråk mot Österlund

onekligen drabba honom synnerligen hårt. Ämbetsverket vill därför

icke motsätta sig en skälig nedsättning av ersättningsskyldigheten. Med

hänsyn till Österlunds ekonomiska förhållanden bör han utan allför stora

uppoffringar kunna gälda ett belopp om förslagsvis 1 200 kronor, därest

tillfälle beredes honom att fullgöra sin betalningsskyldighet genom månatliga

inbetalningar. Vid fastställande av den tid, inom vilken österlunds

betalningsskyldighet bör vara fullgjord, bör hänsyn tagas till att österlund

enligt egen uppgift ämnar genomgå en ettårig kurs hos Grafiska

institutet i Stockholm. Civilförvaltningen tillstyrker, att Österlund befrias

från vidare ersättningsskyldighet till kronan, därest han inom viss tid,

förslagsvis tre år, till kronan inbetalar 1 200 kronor.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 21 mars 1956 att ämbetsverket

icke har något att erinra mot bifall till ansökningen på sätt civilförvaltningen

föreslagit.

Departementschefen

Österlund har på grund av eu försummelse, som icke bedömts såsom

grov, ådragit sig en betydande ersättningsskyldighet till statsverket. Med

hänsyn härtill och till österlunds ekonomiska förhållanden vill jag icke

motsätta mig att Österlund befrias från ersättningsskyldighet mot att han,

såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 1 200 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att S. O. P. österlund, därest han inom tid som Kungl. Maj :t

bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 1 200 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse

den 25 juni 1953.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

i).

Genom dom den 3 december 1953, som vunnit laga kraft, dömde Västra

Värends domsagas häradsrätt glasarbetaren K. A. M. Lorentzon till ansvar

för vårdslöshet i trafik samt förpliktade honom att utgiva skadestånd till

elektrikern G. E. I. Lindell, anställd vid marinverkstäderna i Karlskrona.

I stämning till häradsrätten påstod allmän åklagare ansvar å Lindell

och Lorentzon för vårdslöshet i trafik samt anförde till stöd härför bl. a.

följande.

Då Lindell den 28 juni 1953 under framförande av en motorcykel österut

å Lunnagårdsvägen i Alvesta ämnade köra om två cyklister (Lorentzon och

kontorsbiträdet J. A. Nilsson), svängde Lorentzon, som åkte längst ut å

vägbanan, över vägen och in mot infartsvägen till Gustafsberg. Härvid

körde motorcykeln på bakhjulet å Lorentzons cykel. Vid kollisionen slungades

förarna av sina fordon, därvid Lindell slog huvudet mot en stenstolpe

och erhöll svåra skallskador medan Lorentzon undkom utan skador.

Lindell fordrade vid häradsrätten skadestånd av Lorentzon med 60 kronor

för resor och tvättning av kavaj och med 1 200 kronor för förlorad

arbetsförtjänst under tiden från den 28 juni 1953 och 20 veckor framåt

efter 60 kronor per vecka samt förbehöll sig rätt att framdeles föra talan

om ytterligare ersättning.

I sina domskäl anförde häradsrätten bl. a. följande.

Av utredningen framgår, att cyklisterna strax före olyckan från att ha

kört i bredd kommit att köra snett efter varandra. Detta synes visserligen

ha berott på att deras vägar skulle skiljas vid Gustafsberg, där Lorentzon

bodde, något som Lindell dock ej kunde äga vetskap om. Cyklisternas

ändrade körsätt kan ha gett Lindell anledning antaga att de märkt den

annalkande motorcykeln. Härvid bör även beaktas, att båda cyklisterna

förklarat att de hört ljudet av en bakifrån kommande motorcykel. Nu

angivna omständigheter kunna dock ej hava inneburit full visshet för Lindell

att cyklisterna märkt den annalkande motorcykeln utan anser häradsrätten

att Lindell bort, före försöket till omkörning, medelst ljudsignal

väcka cyklisternas uppmärksamhet samt därefter ej företaga omkörning

förrän han varit fullt förvissad om att cyklisterna uppfattat hans avsikt

härutinnan. Genom att ej iakttaga angivna försiktighetsmått har Lindell

visat en vårdslöshet, som ej är att anse som ringa. Häradsrätten har härvid

även beaktat, att cyklisterna ändrat körsätt så sent att Lindell bort

redan dessförinnan giva signal för omkörning. Lorentzon har enligt häradsrättens

mening dock visat avsevärt större vårdslöshet genom att utan

tecken till kursändring och utan att söka utröna förefintlig trafik å vägen

plötsligt svänga över vägen. Lorentzon har dock medgivit, att han något

före svängen hört ljudet från en annalkande motorcykel, varför särskild

försiktighet varit påkallad. Hans oförmodade svängning torde ha sammanhängt

med att han varit inbegripen i samtal med Nilsson. — Såsom

vållande till olyckan äro de tilltalade ansvariga för därvid uppkomna skador

och anser häradsrätten graden av de tilltalades vållande sådan att Lorentzon

bör svara för 3/r och Lindell för Vr av skadan. Lorentzon har vitsordat

skäligheten av Lindelis skadeståndsanspråk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

Häradsrätten dömde de tilltalade att för vårdslöshet i trafik böta, Lorentzon

60 dagsböter å fem kronor och Lindell 20 dagsböter å tre kronor.

Vidare förpliktades de solidariskt att ersätta statsverket vittneskostnad

med 15 kronor SO öre. Slutligen ålades Lorentzon alt i skadestånd till

Lindell utgiva 945 kronor ävensom ersätta Lindell vad som åtgick till

lösen av häradsrättens dom.

Lindell, som under avsevärd tid varit sjukskriven till följd av den

ådragna skadan, bar den 13 juli 1954 återgått till arbete med full ordinarie

arbetstid.

Försvarets civilförvaltning har -— med förinälan att kronan för tiden

den 28 juni 1953—den 12 juli 1954 utgivit sjukavlöning till Lindell med

5 133 kronor 19 öre samt att kronans övriga utlägg uppgår till 293 kronor

— avkrävt Lorentzon ersättning med 4 069 kronor 64 öre, motsvarande

3/4 av kronans totalkostnader. Som grund för kravet har civilförvaltningen

åberopat häradsrättens domskäl, enligt vilka Lorentzon borde svara för

3/4 av skadan.

1 en den 17 februari 1956 dagtecknad skrift anhåller Lorentzon att bli

befriad från skyldighet att utgiva ersättning till kronan. I ansökningen

anför Lorentzon att han saknar varje möjlighet att helt eller delvis gälda

ersättningen och att hans hustru är sjuk.

Till stöd för sin ansökan åberopar Lorentzon ett av landsfiskalen G.

Öhrstam den 12 mars 1955 utfärdat intyg, varav inhämtas följande. Lorentzon,

som är född den 13 juli 1896, har anställning såsom glasarbetare

hos Alvesta Glasbruk. Hans lön uppgår månatligen till 500 kronor. Å

lönen har Lorentzon att erlägga källskatt med 100 kronor, hyra med 86

kronor i månaden samt kontingentavgift till fackförening med 24 kronor

80 öre per månad. Lorentzon har inget sparkapital. Hans lösbo är gammalt

och mindervärdigt. Enligt debetsedel å slutlig skatt enligt 1954 års

taxering har Lorentzon en taxerad inkomst till statsskatt å 6 280 kronor

samt till kommunalskatt å 6 880 kronor. Lorentzon har enligt samma debetsedel

haft att erlägga en slutlig skatt å 1 069 kronor. Lorentzon kan enligt

öhrstam icke anses ha någon som helst förmåga att till staten erlägga

något av den skuld, som han blivit avkrävd.

Lorentzon åberopar vidare ett av provinsialläkaren T. Westerlund den

16 februari 1956 angående Lorentzons hustru utfärdat intyg. Av detta

framgår att Westerlund behandlat fru Lorentzon för högt blodtryck sedan

i maj 1952, att hon haft äggvita i urinen, svettningar och nervösa besvär,

huvudvärk och sömnlöshet, att hon i slutet av oktober 1955 intagits på

Växjö lasarett och där vårdats sex veckor för hjärnhinneblödning samt

att hon varit sjukskriven sedan den 25 oktober 1955.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 5 juni 1956 alt

ämbetsverket icke vill motsätta sig bifall till ansökningen då, såvilt av

handlingarna framgår, Lorentzon saknar möjlighet att erlägga ersättningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj:ts proposition nr 6 år 19~>7

Jämväl statskontoret vill, enligt utlåtande den 16 juni 1956, icke motsätta

sig bifall till ansökningen.

Departementschefen

Såsom arbetsgivare för Lindell synes kronan vara berättigad utkräva

viss ersättning av Lorentzon för kronans utgifter på grund av ifrågavarande

skada.

I likhet med myndigheterna har jag icke något att erinra emot att Lorentzon

befrias från ersättningsskyldighet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva
att

K. A. M. Lorentzon befrias från ersättningsskyldighet

till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse den

28 juni 1953.

6.

Vid infanteriskjutskolan inträffade den 23 mars 1954 en svår brand.

Med anledning härav fördes sedermera vid Stockholms rådhusrätt ansvarsoch

skadeståndstalan mot värnpliktige O. E. I. Andersson. Åklagaren yrkade

därvid ansvar å Andersson för allmänfarlig AArdslöshet och anförde

bl. a. följande.

Andersson har under fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid infanteriskjutskolan

den 23 mars 1954 i ett putsrum i Kasern I därstädes umgåtts

ovarsamt med eld i det att Andersson, sedan han där på ett bord antänt

en trasselsudd för att sota kornet på en kulsprutepistol, fört ned den brinnande

trasselsudden på golvet utan att därförinnan förvissa sig om att

fara för antändning av andra föremål var utesluten, med påföljd att den

brinnande trasselsudden antänt annat trassel och eld därefter utbrutit i

putsrummet. Sedan elden erhållit spridning har Kasern I, det s. k. Värdshuset

och det s. k. Klockhuset brunnit ned till grunden och Kasern II

skadats. Andersson har genom sitt förfarande av oaktsamhet vållat branden.

Vid rådhusrätten förde bl. a. kronan ersättningstalan mot Andersson,

genom försvarets civilförvaltning beträffande försvaret tillhöriga byggnader

och materiel in. in. samt genom byggnadsstyrelsen beträffande förenämnda

byggnad Värdshuset.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 6 april 1955. I domskälen

anfördes bl. a. följande.

Andersson har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Andersson

har vidare bl. a. uppgivit: Han hade »nog» känt till att det var förbjudet

att införa eller uppgöra eld i putsrummet. Trasselsudden, som han

antänt, hade legat på ett bord av trä. Inredningen och golvet i putsrummet

hade likaledes varit av trä. Under bordet hade nytt och begagnat

trassel samt blånor legat på en hylla. En del blånor hade hängt ned från

hyllan på golvet. Enligt vad Andersson vid tillfället känt till hade det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition nr ti år 1957

15

förekommit tvättning av skor och damasker i bensin i putsrummet dagarna

före branden. Andersson hade fört ned den brinnande trasselsudden på

golvet i avsikt att trampa på den och på så sätt släcka elden i den. Han

hade då icke beaktat att blånorna på hyllan nått ända ned till golvet.

Blånorna hade omedelbart antänts och flammat upp när den brinnande

trasselsudden fallit ned på golvet. Då det visat sig omöjligt att släcka elden

genom att trampa på det brinnande materialet, hade Andersson skyndsamt

hämtat en hink med vatten och sökt släcka elden med detta. Ej

heller detta hade emellertid lyckats. Andra värnpliktiga hade kommit till

Anderssons hjälp men de hade icke lyckats bemästra elden, som snabbt

fått slor utbredning. — Vad Andersson sålunda erkänt styrkes av omständigheterna

i övrigt. Av utredningen i målet framgår, att flera samverkande

olyckliga omständigheter bidragit till att branden fått så stor

omfattning och vållat så stora skador som varit fallet.

Rådhusrätten — som antecknade att Andersson medgivit kronans ersättningsanspråk

— dömde Andersson jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen för

allmänfarlig vårdslöshet att till kronan utgiva 30 dagsböter om tre kronor.

Vidare förpliktades Andersson att utgiva till försvarets civilförvaltning

1 600 603 kronor 69 öre och till byggnadsstyrelsen 100 000 kronor, båda

beloppen med 5 % årlig ränta därå från den 30 mars 1955 till dess betalning

sker. Domen vann laga kraft.

I eu den 21 september 1955 dagtecknad skrift bar Andersson genom

ombud anhållit att bli befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten

och därvid anfört i huvudsak följande.

Av utredningen framgår att Andersson utan omsvep erkänt, att han

varit den direkta upphovsmannen till branden. Andersson hade verkställt

sotningen dels på grund av att order givits härom och dels på grund av

att han alltid varit mån om att fullgöra sin tjänst på bästa sätt. Att han

begagnade putsrummet för denna sotning hade sin orsak däri, att detta

ofta ägt rum och att några instruktioner icke synas ha förefunnits angående

varstädes dylik förrättning skulle äga rum. Av utredningen framgår

ävenledes att diverse olyckliga omständigheter, över vilka Andersson

cj kunde råda, i högsta grad bidragit till eldens snabba spridning och

stora omfattning, förutan vilka omständigheter någon brand sannolikt icke

ens uppstått. Rådhusrätten fann också, att avsevärda förmildrande omständigheter

förelåge, vilket bl. a. framgår av det Andersson ådömda straffet.—

Icke minst skadeståndets storlek har betydelse vid bedömandet av Anderssons

nådeansökan. Enbart räntan (5 %) å det utdömda beloppet uppgår

till sådan storleksordning per dag, all knappt ens Anderssons månadslön

skulle förslå till erläggande härav. Andersson skulle sålunda aldrig någonsin

kunna erlägga ens räntan å beloppet och än mindre någon kapitalavbetalning.

I utlåtande den 27 december 1955 anför försvarets civilförvaltning, som

i ärendet samrått med byggnadsstyrelsen, i huvudsak följande. Enligt eu

den 24 november 1955 dagtecknad polisrapport bar Anderssons moder uppgivit,

att sonen — som är född den 29 december 1933 — varit arbetslös

sedan slutet av juni 1955 samt all bon försörjt honom under de senaste

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

månaderna. Andersson har påmönstrat ett fartyg, tillhörande rederiaktiebolagel

Transatlantic, och befann sig ombord å fartyget, där han tjänstgör

som jungman och har en inkomst av 255 kronor per månad jämte fritt

vivre. Andersson är ogift och har icke någon förmögenhet eller försörjningsplikt.

Rådhusrätten har i domskälen anfört, att av utredningen i

målet framgår, att flera samverkande olyckliga omständigheter bidragit

till att branden fått så stor omfattning och vållat så stora skador som varit

fallet. Med hänsyn härtill, till det straff som ådömts Andersson och till

hans ålder samt i betraktande av att Andersson med största sannolikhet

kommer att kunna fullgöra endast en ringa del av ersättningsskyldigheten

enligt domen, har civilförvaltningen icke något att erinra mot bifall till

ansökningen i så måtto att Andersson, därest han inom tid, som Kungl.

Maj :t bestämmer, till kronan inbetalar förslagsvis 500 kronor, befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan enligt domen.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 18 januari 1956 till vad civilförvaltningen

anfört och föreslagit.

Departementschefen

Det skadestånd som Andersson genom sin föidrållandevis lindriga förseelse

ådragit sig är så stort att det synes vara uteslutet, att han skall

kunna gälda ens räntan å skadeståndet. Jag föreslår därför att Andersson

befrias från skadeståndsskyldighet om han enligt myndigheternas förslag

inbetalar 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att O. E. I. Andersson, därest han inom tid som Kungl.

Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan jämlikt Stockholms rådhusrätts dom

den 6 april 1955.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—6 hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Mossberg

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

17

Ii ilo ga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1956 avgjorda, helt eller delvis

bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

Sökande

Ersättnings-

belopp

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldighet

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

Sergeanten B. A. Jans- son

Skada genom fel- aktig eldledning vid

art. skjutning

1 607 kr. 41 öre

jämte ränta

4/ö 56

Befrielse mot

inbetal- ning av

400 kr.

Vapenmästaren S. E. B.

Persson

Skada å flygplan ge- nom vapenspräng- ning (rikthylsa

kvarglömd i auto- matkanon)

3 612 kr. jämte

ränta

4/ä 56

Befrielse mot

inbetal- ning av

300 kr.

Underofficeren K. E. L.

Svensson

Förkomna nedmon- terade radiosta- tioner

2 000 kr.

4/s 56

Befrielse mot

inbetal- ning av

500 kr.

2—1783 r.o

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml.

Nr 6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:115 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur statens järnvägars driftmedel till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg. s. 1 i texten
  2. SU 1957:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. s. 1 i texten