Sök i Ratio Lex

Med förslag till luftfartslag m. m

1957-02-01 · 285 sidor, varav 282 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 282 av 285 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:69, Med förslag till luftfartslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

1

Nr 69

Iinngl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till luftfartslag

m. mgiven Stockholms slott den 1 februari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) luftfartslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods; samt

3) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse;

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige är anslutet till den år 1944 i Chicago avslutade konventionen angående

internationell civil luftfart jämte vissa med konventionen sammanhörande

överenskommelser. Ehuru den svenska luftfartslagstiftningen i stort

sett står i överensstämmelse med denna internationella reglering, har en översyn

av den svenska lagstiftningen mot bakgrund av konventionen och sammanhörande

överenskommelser ansetts påkallad.

Sedan denna översyn nu ägt rum, föreslås genom propositionen, att vissa

gällande, delvis föråldrade bestämmelser rörande luftfarten ersättes med en

tidsenlig luftfartslag, som omfattar hela den offentliga lufträtten jämte vissa

anslutande privaträltsliga förhållanden. I stora delar innebär den föreslagna

luftfartslagen främst en modernisering av nu gällande rätt, men i viktiga avseenden,

särskilt i fråga om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år i957

om markorganisationen och om undersökning av luftfartsolyckor, föreslås

bestämmelser till vilka motsvarighet nu icke finnes.

Förslaget till luftfartslag har utarbetats i nära samarbete med utredningar

inom Danmark, Finland och Norge. Avsikten är att nya luftfartslagar

skall träda i kraft samtidigt i de under utredningsarbetet samverkande länderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

a

Förslag

till

LUFTFARTSLAG

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Om civil luftfart

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Luftfart må här i riket äga rum allenast med de inskränkningar och under

de villkor, som följa av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter

eller som eljest stadgas i lag eller författning.

2 §.

Luftfart må ej äga rum med andra luftfartyg än sådana som hava svensk

nationalitet eller nationalitet i främmande stat, med vilken slutits överenskommelse

om rätt till luftfart inom svenskt område.

När särskilda skäl äro därtill, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

luftfartsstyrelsen medgiva att luftfart må äga rum utan hinder

av vad i första stycket sägs, så ock bestämma villkoren därför.

3 §•

Konungen äger att av militära skäl eller av hänsyn till allmän ordning och

säkerhet inskränka eller förbjuda luftfart inom viss del av riket. Efter

Konungens bemyndigande må ock luftfartsstyrelsen av hänsyn till allmän

ordning och säkerhet inskränka eller för högst två veckor förbjuda luftfart

inom visst område.

Under utomordentliga förhållanden eller då eljest hänsyn till allmän säkerhet

kräver det äger Konungen tillfälligt inskränka eller förbjuda luftfart

inom hela riket.

4 §•

Denna lag skall, där ej annat följer av vad i lagen är stadgat, med avseende

å svenskt luftfartyg lända till efterrättelse jämväl vid luftfart utom

riket, såvitt det är förenligt med lag i främmande stat som efter överenskommelse

eller eljest är tillämplig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

2 KAP.

Om registrering av luftfartyg, dess nationalitet och märkning

Registrering

1 §•

över luftfartyg skall hos luftfartsstyrelsen föras register (luftfartygsregister).

Om inskrivning av rätt till luftfartyg samt om vissa internationella förhållanden

beträffande rätt till luftfartyg är särskilt stadgat.

2 §.

Luftfartyg må registreras här i riket endast om ägaren är svenska staten,

svensk kommun eller annan sådan menighet, svensk medborgare eller svenskt

dödsbo eller ock bolag, förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning med svensk nationalitet.

Konungen äger, beträffande luftfartyg som i regel nyttjas med utgångspunkt

här i riket, medgiva att det må införas i registret utan hinder av vad

i första stycket sägs.

3 §•

Ej må luftfartyg, som är registrerat i främmande stat, registreras här i

riket, med mindre det avföres ur den främmande statens register.

4 §•

Luftfartyg må icke registreras, med mindre det har luftvärdighetsbevis

som utfärdats eller godkänts här i riket.

5 §.

Ansökan om registrering av luftfartyg skall göras skriftligen av ägaren

och innehålla för registreringen nödiga upplysningar rörande fartyget, ägaren

och dennes förvärv av fartyget. Ansökningen skall åtföljas av utredning

till styrkande av att sökanden är ägare av fartyget och att i övrigt de i 2—4

§§ upptagna villkoren äro uppfyllda, så ock av handling som utmärker när,

var och av vem fartyget är byggt.

6 §•

Registret skall för varje luftfartyg innehålla fartyget tillkommande nationalitets-

och registreringsbeteckning, de uppgifter som äro nödiga för att

identifiera det, upplysning angående äganderätten till fartyget och ägarens

fång samt huruvida fartyget är intecknat, hänvisning till fartygets luftvärdighetsbevis

ävensom anteckning om tiden, då fartyget införes i registret,

ändring i äganderätten registreras eller fartyget avföres ur registret, så ock

i övrigt vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen

föreskriver.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

7 §•

Sker ändring i äganderätten till luftfartyg som införts i registret eller

ändras ägarens nationalitet eller undergår fartyg efter registreringen ändring

av betydelse för fartygets identifiering, vare ägaren skyldig att därom

ofördröjligen göra anmälan till luftfartsstyrelsen för införande i registret.

Samma skyldighet åligger vid ändring i äganderätten jämväl den förutvarande

ägaren.

Införes i registret ny ägare av intecknat luftfartyg, åligger det luftfartsstyrelsen

att ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren därom.

Anmäles ny ägare av luftfartyg men finnes utredningen ej vara sådan att

han kan införas i registret, skola ändock däri anmärkas hans namn, det

uppgivna fånget och dagen då anmälan skedde.

8 §.

Luftfartyg skall avföras ur registret, om ägaren begär det.

Samma lag vare, om det i 2 § första stycket för registrering uppställda

villkoret ej längre är uppfyllt och Konungen icke jämlikt andra stycket i

samma paragraf medgiver att fartyget det oaktat må kvarstå i registret, så

ock om fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes förstörts eller om

det efter anträdd luftfärd ej avhörts under en tid av tre månader. Har omständighet

som nu sagts inträffat, åligger det ägaren att ofördröjligen göra

anmälan därom till registret, såvida sådan ej skett på grund av vad i 7 §

stadgas.

Har luftfartyg sedan tre år icke haft gällande luftvärdighetsbevis, må

fartyget avföras ur registret, där ägaren ej inom tid, som luftfartsstyrelsen

bestämmer, visar att fartyget är luftvärdigt.

9 §•

Luftfartyg, som är intecknat, må ej på grund av ägarens begäran eller

annan i 8 § avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre i ärendet

företes bevis från inskrivningsdomaren, att inteckningshandlingen uppvisats

för honom samt att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden, men i

registret skall göras anmärkning om vad i ärendet förekommit.

Avföres luftfartyg ur registret eller sker i registret anmärkning som i

första stycket sägs, skall inskrivningsdomaren ofördröjligen underrättas

därom.

10 §.

Innehaves luftfartyg på grund av köp utan att äganderätten övergått å innehavaren,

skola i registret antecknas innehavarens namn och den rätt som

tillkommer honom. Det åligger dem som slutit avtalet att ofördröjligen göra

anmälan därom till luftfartsstyrelsen.

Upplåter någon luftfartyg för obestämd tid eller för en tid av minst två

veckor till annan för att av denne nyttjas för egen räkning, skall på begäran

av upplåtaren eller innehavaren i registret göras anteckning om upplåtelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

11 §•

Har å utrikes ort luftfartyg byggts för svensk räkning eller övergått i

svensk ägo och äro de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren uppfyllda,

må fartyget, i enlighet med bestämmelser som Konungen meddelar, för

viss tid antecknas i ett särskilt bihang till luftfartygsregistret.

Nationalitet

12 §.

Sedan luftfartyg införts i luftfartygsregistret, äger det svensk nationalitet.

Om införandet i registret skall luftfartsstyrelsen utfärda bevis (nationalitets-

och registreringsbevis).

13 §.

Där luftfartyg avförts ur registret eller anmärkning skett enligt 9 §,

skall fartygets ägare eller, i fall då fartyget avförts ur registret till följd av

att det övergått till utländsk ägare, den förre ägaren ofördröjligen återställa

nationalitets- och registreringsbeviset till luftfartsstyrelsen. Har eljest ändring

i förhållande, varom beviset innehåller upplysning, införts i registret,

skall fartygsägaren ofördröjligen avlämna beviset till luftfartsstyrelsen, som

antecknar ändringen å beviset eller, där så finnes lämpligare, utfärdar nytt

bevis.

14 §.

Luftfartyg, som antecknats i bihanget till luftfartygsregistret, äger svensk

nationalitet så länge anteckningen gäller.

Om anteckningen i bihanget skall luftfartsstyrelsen utfärda interimistiskt

nationalitets- och registreringsbevis.

15 §.

Svenskt luftfartyg skall, när det nyttjas till luftfart, hava svenskt nationalitets-

och registreringsbevis.

Utländskt luftfartyg skall vid luftfart inom svenskt område hava motsvarande

bevis från främmande stat, med vilken slutits överenskommelse om

rätt till sådan luftfart.

Nyttjas luftfartyg jämlikt medgivande som avses i 1 kap. 2 § andra stycket,

gäller vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen

föreskriver.

Märkning

16 §.

Luftfartyg, som införts i luftfartygsregistret eller antecknats i bihanget,

skall märkas i enlighet med sin nationalitets- och registreringsbeteckning.

Märkena skola föras så länge fartyget kvarstår i registret eller bihanget.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Luftfartyg, som är registrerat i främmande stat med vilken slutits överenskommelse

om rätt till luftfart inom svenskt område, skall vid sådan luftfart

vara märkt i enlighet med föreskrifterna i hemlandet.

Nyttjas luftfartyg jämlikt medgivande som avses i 1 kap. 2 § andra stycket,

gäller vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen

föreskriver.

3 KAP.

Om luftvärdighet

1 §•

Luftfartyg skall, när det nyttjas till luftfart, vara luftvärdigt.

Ej må luftfartyg anses luftvärdigt, med mindre det är så konstruerat,

byggt, utrustat och vidmakthållet samt äger sådana flygegenskaper, att

säkerhetens krav äro tillgodosedda.

2 §.

Luftfartyg skall undergå besiktning enligt vad Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, luftfartsstyrelsen föreskriver, så ock i övrigt med

avseende å luftvärdigheten vara underkastat tillsyn av luftfartsstyrelsen.

Besiktning och tillsyn må enligt vad Konungen bestämmer av luftfartsstyrelsen

uppdragas åt särskild sakkunnig eller myndighet inom eller utom

riket.

3 §•

Sedan luftfartyg vid besiktning eller annorledes funnits vara luftvärdigt,

skall luftfartsstyrelsen utfärda bevis därom (lufivärdighetsbevis). Beviset

må utfärdas för viss tid och begränsas till att avse luftfart av viss art eller

inom visst område. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen

äger föreskriva, att i beviset eller därvid fogad handling skall

angivas vad vid fartygets nyttjande skall iakttagas för att det skall anses

luftvärdigt.

Luftvärdighetsbevis må förnyas, om fartyget finnes vara luftvärdigt enligt

de krav som gälla då förnyelsen skall ske. Luftfartsstyrelsen äger åt

sakkunnig eller myndighet som avses i 2 § andra stycket uppdraga att förnya

luftvärdighetsbevis.

4 §•

Svenskt luftfartyg skall, när det nyttjas till luftfart, hava svenskt eller av

luftfartsstyrelsen godkänt utländskt luftvärdighetsbevis.

Utländskt luftfartyg skall vid luftfart inom svenskt område hava luftvärdighetsbevis

som i första stycket sägs eller i främmande stat utfärdat

eller godkänt bevis som enligt överenskommelse med den staten skall erkännas

här i riket.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Luftfartsstyrelsen må enligt vad Konungen bestämmer medgiva, att luftfartyg

må nyttjas till luftfart utan hinder av vad i första och andra styckena

sägs.

5 §.

Där luftfartyg, för vilket luftvärdighetsbevis utfärdats här i riket, icke

undergår föreskriven besiktning eller med avseende å fartyget eller dess

utrustning vidtages ändring som må antagas hava betydelse för luftvärdigheten,

vare beviset, om ej luftfartsstyrelsen bestämmer annat, ogiltigt intill

dess fartyget förklarats luftvärdigt. Samma lag vare, där fartyget eller dess

utrustning lidit skada som uppenbarligen är av betydelse för luftvärdigheten

och skadan icke avhjälpts i den ordning luftfartsstyrelsen bestämmer.

Förekommer eljest omständighet som må antagas hava betydelse för luftvärdigheten,

äger luftfartsstyrelsen förklara beviset ogiltigt intill dess fartyget

förklarats luftvärdigt.

Är luftvärdighetsbevis ogiltigt, skall det på anmaning ofördröjligen avlämnas

till luftfartsstyrelsen.

6 §.

Vad i 3 och 5 §§ är stadgat om svenskt luftvärdighetsbevis skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis

samt förnyelse och ogiltighet av sådant godkännande.

7 §•

Ägare av luftfartyg som nyttjas till luftfart eller, om annan i ägarens ställe

brukar fartyget, denne skall vaka över fartygets luftvärdighet samt, i

enlighet med bestämmelser som meddelas av luftfartsstyrelsen, så snart

ske kan till styrelsen anmäla omständighet av betydelse för luftvärdigheten,

så ock i övrigt lämna för tillsynen nödiga upplysningar.

8 §•

Luftfartsstyrelsen så ock den som erhållit uppdrag varom i 2 § andra stycket

sägs äger tillträde till luftfartyg för verkställande av förrättning enligt

detta kapitel och må därvid påkalla erforderlig medverkan av fartygets

ägare eller, om annan i ägarens ställe brukar fartyget, denne samt av dess

befälhavare och besättning. Förrättningen skall så utföras, att såvitt möjligt

fartygets trafikförhållanden icke rubbas och i övrigt större olägenhet ej

förorsakas än som är oundvikligt.

9 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger,

för prövning av luftfartygs flygegenskaper eller eljest av särskild anledning,

medgiva att luftfartyg må nyttjas till luftfart utan hinder av vad förut i

detta kapitel är stadgat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

10 §.

För rätt alt bygga luftfartyg eller å sådant fartyg utföra underhålls-, reparations-

och ändringsarbeten må Konungen, där hänsyn till säkerheten

kräver det, föreskriva att tillstånd erfordras av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av luftfartsstyrelsen. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning beträffande tillbehör och reservdelar till luftfartyg.

4 KAP.

Om luftfartygs bemanning

1 §•

Luftfartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.

Närmare föreskrifter om bemanningen meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen.

Fartygets ägare eller, om annan i ägarens ställe brukar fartyget, denne

skall sörja för att fartyget är behörigen bemannat.

2 §•

Luftfartygs bemanning skall vara underkastad tillsyn av luftfartsstyrelsen.

Luftfartsstyrelsen må enligt vad Konungen bestämmer uppdraga åt särskild

sakkunnig eller myndighet inom eller utom riket att biträda vid tillsynen.

3 §■

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen meddelar

föreskrifter om de villkor som, beträffande medborgarskap, ålder,

skicklighet, lämplighet och i övrigt, skola gälla för behörighet att tjänstgöra

å luftfartyg.

4 §•

För den som uppfyller fastställda villkor för behörighet att vara förare

å luftfartyg eller därå förrätta annan tjänst som Konungen bestämmer utfärdar

luftfartsstyrelsen bevis därom (liiflfartscertifikcit). Certifikatet skall

Utfärdas för viss tid. Det må begränsas til] att avse viss typ av luftfartyg

eller till luftfart av viss art eller inom visst område.

Luftfartscertifikat må förnyas, om innehavaren finnes uppfylla de villkor

som gälla då förnyelsen skall ske.

5 §.

Den som å luftfartyg förrättar tjänst som avses i 4 § skall hava svenskt

eller av luftfartsstyrelsen godkänt utländskt luftfartscertifikat eller i främmande

stat utfärdat eller godkänt cerlifikat som enligt överenskommelse

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

med den staten skall erkännas här i riket. I internationell luftfart skall

dock den som förrättar sådan tjänst å svenskt fartyg hava svenskt eller av

luftfartsstyrelsen godkänt utländskt certifikat.

När skäl äro därtill, äger luftfartsstyrelsen bestämma att certifikat, som

för svensk medborgare utfärdats i främmande stat, ej må godtagas för luftfart

inom svenskt område.

Luftfartsstyrelsen må enligt vad Konungen bestämmer meddela tillstånd

att tjänstgöra å luftfartyg utan hinder av vad i första stycket första punkten

sägs.

6 §.

Svenskt luftfartscertifikat må av luftfartsstyrelsen återkallas för viss tid,

tills vidare eller för dess återstående giltighetstid, om innehavaren begår

förseelse i tjänsten eller av betydelse för denna eller om han eljest icke

uppfyller de villkor som gälla för tjänsten.

Förekommer anledning antaga att förhållande som avses i första stycket

är för handen, må luftfartsstyrelsen omedelbart sätta certifikatet ur

kraft intill dess frågan om återkallelse prövats.

När certifikat blivit återkallat eller satt ur kraft, skall det ofördröj ligen

avlämnas till luftfartsstyrelsen.

7 §•

Vad i 4 och 6 §§ är stadgat om svenskt luftfartscertifikat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om godkännande av utländskt luftfartscertifikat

samt förnyelse och återkallelse av sådant godkännande.

8 §•

Om skyldighet för innehavare av luftfartscertifikat att anmäla omständighet

av betydelse för hans behörighet samt att underkasta sig undersökningar

och prov bestämmer Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

luftfartsstyrelsen.

9 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger,

för utbildningsändamål eller eljest av särskild anledning, medgiva att luftfartyg

må nyttjas till luftfart utan hinder av vad förut i detta kapitel är

stadgat.

5 KAP.

Om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord

1 §■

Å svenskt luftfartyg skall, när det nyttjas till luftfart, finnas befälhavare.

Befälhavaren äger högsta myndighet ombord.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

2 §•

Befälhavaren skall vaka över fartygets luftvärdighet ävensom tillse att

fartyget är behörigen utrustat, bemannat och lastat samt att luftfärd jämväl

i övrigt förberedes och genomföres i enlighet med gällande bestämmelser.

Vad i 3 kap. 7 § stadgas om skyldighet att anmäla omständighet av betydelse

för luftvärdigheten och i övrigt lämna för tillsynen nödiga upplysningar

äger motsvarande tillämpning beträffande befälhavaren.

3 §•

Det åligger befälhavaren att hava uppsikt över fartyget och dess besättning

samt passagerare och gods.

När så prövas nödigt, må befälhavaren tillfälligt ålägga medlem av besättningen

att utföra annat arbete än det för vilket han anställts. Passagerare

skall noggrant iakttaga vad befälhavaren föreskriver i fråga om ordningen

ombord.

Befälhavaren må vägra att taga ombord och äger landsätta medlem av

besättningen, passagerare och gods, när omständigheterna kräva det.

4 §•

För upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord äger befälhavaren

bruka det våld, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden eljest kräver det, har befälhavaren rätt

att bruka varje medel, som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller

återställa ordningen. Det åligger i sådant fall envar av besättningen att

utan särskild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är medgivet, vare lag som eljest för sådant fall

är stadgad.

5 §•

Förövas å fartyget svårare brott, skall befälhavaren såvitt möjligt vidtaga

för utredning i saken nödiga åtgärder, som ej utan våda kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt omständigheterna medgiva, sörja för att den

brottslige icke avviker och äger för sådant ändamål taga honom i förvar till

dess han kan överlämnas till svensk polisman eller, utom riket, till behörig

utländsk myndighet eller, där hinder icke möter, till svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse för utredning om brottet må av

befälhavaren tagas i förvar till dess det kan överlämnas till polisman eller

myndighet som avses i andra stycket.

6 §•

Befälhavaren skall tillse att föreskrivna fartygshandlingar finnas ombord

och föras i enlighet med givna bestämmelser.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij. ts proposition nr 69 år 1957

7 §.

Råkar fartyget i nöd, vare befälhavaren pliktig att göra allt som står i

hans makt för att rädda ombordvarande samt bevara fartyg och gods. Måste

fartyget övergivas, skall befälhavaren såvitt möjligt sörja för att fartygshandlingarna

bringas i säkerhet.

8 §.

Inträffar vid fartygets nyttjande olyckshändelse, som medför att någon

avlider eller får allvarlig kroppsskada eller att betydande skada uppstår å

fartyget eller egendom som icke befordras därmed, skall befälhavaren ofördröjligen

sörja för att luftfartsstyrelsen underrättas om händelsen och snarast

möjligt avgiva rapport till styrelsen. Samma lag vare, när allvarlig fara

för sådan händelse förelegat eller något inträffat som tyder på väsentligt

fel hos fartyget eller markorganisationen.

Är befälhavaren ur stånd att uppfylla vad sålunda föreskrivits, skall det

fullgöras av fartygets ägare eller, om annan i ägarens ställe brukade fartyget,

av denne.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger

begränsa underrättelseplikten ävensom utsträcka den till att åvila jämväl

medlem av besättningen, så ock föreskriva att underrättelse skall givas

även annan än luftfartsstyrelsen.

9 §•

En\ai som gör tjänst ombord skall noggrant efterkomma förmans order

angående tjänsten, vederbörligen tillgodose ombordvarandes säkerhet och

bästa, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

10 §.

Ej må någon göra tjänst ombord, därest han på grund av påverkan av

starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller till

följd av sjukdom eller uttröttning eller av annan sådan orsak icke kan på

betryggande sätt fullgöra vad honom åligger.

11 §•

Konungen bestämmer, i vad mån föreskrifterna i detta kapitel skola tilllämpas

i fråga om utländskt luftfartyg vid luftfart inom svenskt område.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

13

6 KAP.

Om flygplatser och markorganisationen i övrigt

Allmänna bestämmelser

1 §•

Flygplats så ock annan anläggning för luftfarten skall uppfylla säkerhetens

krav.

Närmare bestämmelser om inrättande samt om underhåll och drift av

sådan anläggning och om tillsyn därå meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger

bestämma huruvida och under vilka förutsättningar, utan intrång i enskild

rätt, sjö eller annat område må nyttjas för luftfartygs landning och uppstigning

utan att hava särskilt inrättats för ändamålet.

2 §.

Konungen äger förordna om inrättande av luftled ävensom bestämma annat

område, inom vilket lufttrafiken skall vara underkastad särskild reglering.

3 §•

Till tryggande och underlättande av luftfarten anordnas flygsäkerhetstjänst.

Om tillstånd i vissa fall

4 §•

För inrättande och drift av flygplats till allmänt bruk (allmän flygplats)

erfordras tillstånd av Konungen, såvida annan än staten skall utöva driften.

Konungen äger föreskriva, att allmän flygplats med hänsyn till dess art,

trafikens ringa omfattning eller kortvarighet eller andra särskilda omständigheter

må inrättas eller drivas utan tillstånd varom i första stycket sägs.

5 §•

Tillstånd att inrätta eller driva allmän flygplats må meddelas allenast

där hinder icke möter av hänsyn till det allmänna.

6 §•

Vid meddelande av tillstånd skola bestämmas de villkor som finnas erforderliga.

Konungen må förordna luftfartsstyrelsen att i särskilda avseenden

bestämma villkoren.

Tillståndet må begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

7 §■

Åsidosätter innehavare av tillstånd i väsentlig mån för verksamheten gällande

föreskrifter eller måste det antagas att han är oförmögen att behörigen

fullgöra sina förpliktelser med avseende å anläggningen och dess drift, må

Konungen återkalla tillståndet.

8 §•

Konungen äger bestämma, att för inrättande och drift av annan anläggning

för luftfarten än allmän flygplats erfordras tillstånd av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen.

Villkoren bestämmas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av luftfartsstyrelsen.

Om godkännande

9 §■

Allmän flygplats så ock annan anläggning för luftfarten som Konungen

bestämmer skall, innan den tages i bruk, godkännas i den ordning Konungen

förordnar. Vid godkännandet skola knytas erforderliga villkor.

Där fastställda villkor i väsentlig mån åsidosättas eller anläggningen eljest,

till följd av ändrade bestämmelser eller annan omständighet, icke uppfyller

de krav som gälla för sådan anläggning, ankommer på den myndighet

som meddelat godkännandet att återkalla det.

Förekommer omständighet som kan medföra att kraven för godkännande

ej längre äro uppfyllda, åligger det anläggningens innehavare att så snart

ske kan göra anmälan därom till luftfartsstyrelsen. År omständigheten av

beskaffenhet att medföra fara vid anläggningens begagnande, skall innehavaren,

utan att avvakta vederbörande myndighets beslut, vidtaga de åtgärder

som påkallas för att hindra att anläggningen eller den del därav, varom

fråga är, vidare användes.

Om luf tf artshinder och expropriation

10 §.

Om förbud i vissa fall mot bebyggelse till hinder för luftfarten stadgas i

byggnadslagen.

Angående rätt att genom expropriation taga fastighet eller särskild rätt

till fastighet i anspråk för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande

förordnas i lagen om expropriation.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger

meddela bestämmelser som, utan att avsevärt men tillskyndas ägare av

mark eller innehavare av särskild rätt därtill, äro ägnade att förebygga att

märken, belysningsanläggningar eller andra inrättningar så anordnas, att

trafiksäkerheten utsättes för fara. Konungen äger föreskriva vilka åtgärder

som må vidtagas, därest sådana bestämmelser överträdas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

15

Övriga bestämmelser

12 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsslyrelsen äger

föreskriva vilka flygplatser som må nyttjas för internationell eller inrikes

luftfart eller eljest för olika slag av luftfart.

13 §.

För begagnande av allmän flygplats eller annan anläggning för luftfarten,

som är upplåten till allmänt bruk, må avgift uppbäras enligt grunder

som bestämmas av Konungen.

Sådan avgift må, när den är förfallen till betalning, uttagas genom utmätning

utan föregående dom eller utslag.

14 §.

Allmän flygplats så ock annan anläggning för luftfarten, som är upplåten

till allmänt bruk, skall på enahanda villkor som för svenska luftfartyg i

internationell fart vara öppen för utländska luftfartyg i motsvarande fart,

såvida de äro hemmahörande i stat med vilken slutits överenskommelse

om sådan förmån.

15 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger

fastställa villkor för behörighet att inom markorganisationen eller eljest,

annorstädes än å luftfartyg, förrätta tjänst varav trafiksäkerheten är beroende,

så ock meddela bestämmelser om certifikat för sådan tjänst.

16 §.

Vad i 5 kap. 10 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

trafikledare och markmekaniker, så ock den som förrättar annan tjänst

som Konungen med hänsyn till trafiksäkerheten bestämmer.

7 KAP.

Om tillstånd till luftfartsverksamhet

1 §•

Luftfart i regelbunden trafik (linjefart) i förvärvssyfte må ej utövas här

i riket utan tillstånd av Konungen.

För annan luftfart i förvärvssyfte inom riket erfordras tillstånd av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen. Konungen

må dock bestämma, att sådan luftfart med hänsyn till dess art

eller ringa omfattning må utövas utan tillstånd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Konungen äger föreskriva, att tillstånd av luftfartsstyrelsen erfordras för

luftfart som avser utbildning, för flyguppvisning eller flygtävling samt för

annan luftfartsverksamhet av särskild art, ändå att verksamheten icke äger

rum i förvärvssyfte.

2 §•

Tillstånd må meddelas allenast där hinder icke möter av hänsyn till det

allmänna.

3 §.

Såvitt angår befordran av passagerare eller gods allenast från ort till annan

inom riket eller annan inrikes fart, må tillstånd meddelas endast

svenska staten, svensk kommun eller annan sådan menighet, svensk medborgare

eller svenskt dödsbo, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev äro ställda

till viss man, ävensom svenskt handelsbolag, vari ej finnes utländsk bolagsman,

samt förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning

här i riket, såframt styrelsens samtliga medlemmar äro svenska medborgare.

Tillstånd må dock icke meddelas aktiebolag, med mindre dess aktier

till ett kapitalvärde och ett röstvärde av minst två tredjedelar tillkomma den,

åt vilken tillstånd enligt denna paragraf må meddelas; är denne svenskt aktiebolag,

skall det svenska inflytandet däri vara säkerställt i samma omfattning

som i det tillståndssökande bolaget.

Äro de sålunda uppställda förutsättningarna ej längre för handen, vare

tillståndet förfallet, där icke rättelse sker inom tid, som bestämmes av den

myndighet vilken meddelat tillståndet.

Konungen äger medgiva undantag från vad i denna paragraf stadgas,

när särskilda skäl äro därtill.

4 §•

Vid meddelande av tillstånd skola bestämmas de villkor som finnas erforderliga.

Ankommer det på Konungen att giva tillståndet, må Konungen

förordna luftfartsstyrelsen att i särskilda avseenden bestämma villkoren.

Tillståndet må begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.

5 §•

Åsidosätter innehavare av tillstånd i väsentlig mån för verksamheten gällande

föreskrifter eller måste det antagas att han är oförmögen att behörigen

upprätthålla verksamheten, må den myndighet som meddelat tillståndet

återkalla det.

6 §•

Har Konungen genom överenskommelse med främmande stat medgivit

luftfart inom svenskt område, vare, där Konungen så bestämmer, särskilt

tillstånd enligt detta kapitel ej behövligt. Konungen må i sådant fall förordna

luftfartsstyrelsen att meddela de närmare bestämmelser som finnas

erforderliga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

7 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen må

föreskriva, under vilka förutsättningar luftfartyg eller tillbehör eller reservdelar

till luftfartyg må upplåtas till annan för att av denne nyttjas för egen

räkning.

8 KAP.

Vissa bestämmelser för lufttrafiken

1 §■

Angående vad vid luftfärd skall iakttagas för att undvika sammanstötning

eller annan olyckshändelse och för att i övrigt förebygga skada eller olägenhet

förordnar Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen.

2 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger bestämma

flygvägar som luftfartyg har att följa vid färd inom svenskt område

samt meddela särskilda föreskrifter beträffande färd över rikets gräns,

såsom angående var gränsen må passeras och vilken flygplats som skall

brukas vid luftfartygs avgång eller ankomst.

3 §•

När allmän ordning och säkerhet kräver det, må luftfartyg anmanas att

landa. Anmaningen skall ofördröj ligen efterkommas. Har annan anvisning

ej givits, skall fartyget landa på närmaste allmänna flygplats inom riket,

å vilken landning är möjlig. Inkommer luftfartyg i område, där luftfart

enligt 1 kap. 3 § är förbjuden, skall det omedelbart lämna området och

anmälan om vad som inträffat göras på snabbaste sätt. Fartyget skall, om

annan anvisning ej givits, så snart ske kan landa såsom nyss sagts.

Eftersättes vad sålunda är stadgat, må fartygets färd hindras med erforderliga

medel.

Konungen eller den Konungen bemyndigar bestämmer vem som äger utöva

befogenhet varom i första eller andra stycket sägs samt meddelar närmare

föreskrifter om tillämpningen i övrigt av vad där stadgas.

4 §■

Krigsmateriel må icke utan medgivande av Konungen eller den Konungen

bemyndigar befordras med luftfartyg. Vad i denna lag skall förstås med

krigsmateriel bestämmer Konungen.

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger att av hänsyn till allmän

ordning och säkerhet förbjuda befordran med luftfartyg av annat gods än

krigsmateriel eller meddela närmare bestämmelser om sådan befordran.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger ock bestämma, huruvida

och under vilka villkor fotografiapparat må medföras och brukas å luftfartyg

inom svenskt område.

5 §•

Såvitt ej i denna lag eller eljest förordnas annat, bestämmer Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen vilka fartygshandlingar

som skola finnas för luftfartyg, huruvida de skola medföras ombord

samt huru de skola upprättas, föras och förvaras.

6 §•

Ej må någon förvägras att taga del av innehållet i fartygshandlingar, såvitt

hans rätt är beroende därav.

7 §•

Angående skyldighet för den som förrättar tjänst å luftfartyg att medföra

luftfartscertifikat eller annan handling förordnar Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, luftfartsstyrelsen.

8 §•

Luftfartsstyrelsen må, där så prövas nödigt, visitera luftfartyg samt

granska fartygshandlingarna och de handlingar som skola medföras av dem

som förrätta tjänst å fartyget.

9 §•

Om vad vid luftfärd skall iakttagas i hälsovårds-, pass-, tull- och andra

sådana hänseenden stadgas särskilt.

9 KAP.

Om befordran med luftfartyg

1 §•

Angående befordran med luftfartyg av passagerare, resgods eller gods,

vdken ulfores mot vederlag eller av lufttrafikföretag verkställes vederlagstritt,

stadgas i lagen om befordran med luftfartyg.

10 KAP.

Om ansvarighet för skada i följd av luftfart

1 §•

fflr?T-i?fnSVarighet fÖrnskada’ som 1 föIJ''d av luftfartygs begagnande i lufttart

tillfogas person eller egendom som icke befordras med fartyget, stadgas

i lagen angaende ansvarighet för skada i följd av luftfart.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

19

2 §•

För ansvarighet som avses i 1 § skall, där Konungen så förordnar, finnas

försäkring eller motsvarande säkerhet som Konungen bestämmer.

3 §.

Är någon, vilken förrättar tjänst å luftfartyg, pliktig att ersätta skada

som i följd av luftfart uppkommit genom hans fel eller försummelse i tjänsten,

äger rätten att, med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna i övrigt, nedsätta ersättningen

efter vad som prövas skäligt. Vad sålunda stadgats skall äga

motsvarande tillämpning beträffande den som inom markorganisationen eller

eljest, annorstädes än å luftfartyg, förrättar tjänst varav trafiksäkerheten

är beroende.

11 KAP.

Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning av

luftfartsolyckor

Flygråddningstjänst

1 §•

Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller

nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst), meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen.

Konungen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som

göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för

luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock meddela

bestämmelser om ersättning av allmänna medel för sådan medverkan.

Bärgning

2 §•

Den som bärgar förolyckat eller nödställt luftfartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar som

medverkar vid bärgningen har rätt att, vare sig bärgningen ägt rum till sjöss,

på land eller i luften, få bärgarlön i enlighet med de grunder, som jämlikt

225—227 §§ sjölagen gälla vid bärgning av fartyg och gods. Till andel i lön

som skall utgå för bärgningen vare ock den berättigad, vilken under den

nöd som föranlett bärgningen räddat människor från fartyget eller medverkat

vid deras räddning. Har någon eljest för bevarande av luftfartyg eller

gods vidkänts särskilda kostnader, som varit oundgängliga för bevarandet

av fartyget eller godset, varde ock dessa honom ersatta.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats eller bevarats, häfte ägaren

med det bärgade eller bevarade, men svare ej personligen.

Rätt till bärgarlön skall icke tillkomma den som medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,

ägare eller innehavare. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning

beträffande kostnader för bevarande av fartyg och gods.

3 §•

Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader

som avses i 2 §, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt

framför de i 17 kap. handelsbalken omförmälda borgenärerna, såframt bärgarlönen

eller ersättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.

I första stycket avsedda fordringar skola, var i förhållande till fordringens

belopp, njuta lika rätt om de härröra av samma händelse; eljest skall yngre

fordran äga företräde framför äldre.

Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes fordran

guldits eller säkerhet därför blivit ställd, luftfartyget lämna det ställe, där

åtgärderna för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren

tagas i besittning.

4 §•

Angående luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av

tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Har luftfartygets eller godsets ägare på annan grund fordran å ersättning

för skada å egendomen, skall luftpanträtt i egendomen tillika omfatta sådan

fordran; och skall i nu angivet hänseende vad i 272 och 279 §§ sjölagen

stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Försäljes luftfartyg eller gods efter utmätning eller under konkurs i den

ordning som för försäljning av utmätt sådan egendom är stadgad, upphöre

luftpanträtten i fartyget eller godset, men borgenären äge få del i köpeskillingen

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Lossas gods, som häftar för fordran, till avsändares eller lastemottagares

förfogande, upphöre luftpanträtten i godset. Utlämnas godset utan borgenärens

tillstånd, vare den som mottager godset med kunskap om fordringen

ansvarig för denna, dock icke utöver det värde godset hade vid lossningen.

6 §■

Luftpanträtt i luftfartyg, som är registrerat här i riket, upphöre efter tre

månader från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet av fartyget

avslutades, såvida icke inom nämnda tid borgenärens anspråk på panträtt

blivit anmält till inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken

for luftfartyg samt dessutom överenskommelse träffats om panträttens belopp

eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Är fartyget registrerat i främmande stat, som biträtt den i Geneve den 19

juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av

rätt till luftfartyg, vare lag som i första stycket sägs, med iakttagande av

att anmälan skall ske hos den myndighet som för inskrivningsboken för

fartyget.

I fall då fartyget icke är registrerat eller då det är registrerat i annan

främmande stat än i andra stycket sägs, upphöre luftpanträtten i fartyget

efter ett år från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades,

såframt ej inom nämnda tid överenskommelse träffats om panträttens belopp

eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

Undersökning av luftfartsolyckor

7 §•

Inträffar vid luftfartygs nyttjande olyckshändelse, som medför att någon

avlider eller får allvarlig kroppsskada eller att betydande skada uppstår å

fartyget eller egendom som icke befordras därmed, skall undersökning

verkställas angående olyckshändelsen och dess orsaker samt uppkomna skador.

När allvarlig fara för sådan olyckshändelse förelegat eller något inträffat

som tyder på väsentligt fel hos fartyget eller markorganisationen, skall ock

undersökning äga rum.

8 §•

Undersökning varom i 7 § sägs skall verkställas av en undersökningskommission.

I kommissionen skall erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap vara

företrädd
9

§•

Kommissionens ledamöter utses av luftfartsstyrelsen, där ej Konungen

finner anledning förordna en eller flera ledamöter.

Finner Konungen omfattningen av timad olycka, luftfartsstyrelsens befattning

med saken eller annan sådan grund föranleda därtill, äger Konungen

förordna särskild undersökningskommission.

10 §.

På sätt Konungen förordnar skall kommissionen underrätta dem saken

kan angå samt bereda dem tillfälle att anföra vad de akta nödigt till bevakande

av sin rätt. De äga, såvitt det kan ske utan men för utredningen,

närvara vid undersökning å olycksplatsen samt eljest vid kommissionens

utredningsarbete.

11 §•

Kommissionen skall utföra sitt arbete i samråd med polismyndighet eller

åklagare, som i saken leder förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

I avvaktan på att kommissionen börjar sin verksamhet har luf tf artsstyrelsen

att i samråd med polismyndighet eller på annat lämpligt sätt företaga

de åtgärder för säkerställande av utredningen, som finnas nödiga och

icke utan våda kunna uppskjutas.

12 §.

Kommissionen må hålla förhör med envar som antages kunna lämna

upplysning av betydelse för utredningen samt granska föremål som kan

antagas äga sådan betydelse.

Såframt undersökningen finnes eljest icke kunna behörigen fullföljas, må

kommissionen påkalla utredning genom polismyndighet. Vid sådan utredning

skall vad i 23 kap. rättegångsbalken är stadgat gälla i tillämpliga delar;

tvångsmedel som avses i 24—28 kap. rättegångsbalken må dock användas

allenast i den mån anledning förekommer att brott som hör under allmänt

åtal förövats.

Finner kommissionen nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol

eller att föreläggande meddelas någon att såsom bevis tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål, må kommissionen göra framställning därom

hos den allmänna underrätt, inom vars område händelsen timat eller

den vistas som skall höras eller åtgärden eljest angår. Rätten skall anställa

förhör eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter. Angående

åtgärd som nu sagts skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om

bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.

13 §.

Anträffas luftfartyg eller gods, som befordrats med luftfartyg, eller något,

som hört till sådant fartyg eller gods, och förekommer anledning antaga

att luftfartsolycka timat, må vad som anträffats icke avlägsnas eller

rubbas utan tillstånd av polismyndighet eller undersökningskommission,

med mindre det sker för att rädda människoliv eller eljest synnerliga skäl

äro därtill.

Har någon tillvaratagit egendom som avses i första stycket, skall anmälan

därom ofördröj ligen göras hos polismyndighet eller undersökningskommission,

som äger omhändertaga egendomen när det finnes påkallat.

12 KAP.

Särskilda bestämmelser

1 §•

Förekommer, då luftfärd skall anträdas, anledning antaga att luftfartyg

icke är luftvärdigt eller behörigen bemannat eller att eljest för sådan färd

i denna lag eller med stöd därav fastställda villkor ej äro uppfyllda, må

luftfärden förbjudas och fartyget hindras att avgå. Beslut härom meddelas

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

23

av luftfartsstyrelsen eller av den som erhållit styrelsens bemyndigande därtill.

I sistnämnda fall skall beslutet omedelbart underställas styrelsens prövning.

2 §•

Innehavaren av allmän flygplats må hindra luftfartyg att lämna flygplatsen

innan avgifter, som enligt 6 kap. 13 § skola utgå med anledning av fartygets

senaste ankomst, uppehåll och avgång, blivit guldna eller säkerhet

ställts.

Konungen äger förordna, att vad i första stycket sägs ej skall gälla internationell

fart som Konungen bestämmer.

3 §.

Angående frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg

är särskilt stadgat.

4 §•

Konungen förordnar efter vilka grunder avgifter och övriga kostnader

för förrättningar enligt denna lag skola bestämmas.

Sådan kostnad må, när den är förfallen till betalning, uttagas genom utmätning

utan föregående dom eller utslag.

5 §.

Om innehav och nyttjande av radioanläggning och radiomottagningsapparat

å luftfartyg eller inom markorganisationen stadgas särskilt.

13 KAP.

Ansvarsbestämmelser

1 §•

Överträder någon förbud eller föreskrift som Konungen meddelat med

stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter.

överträdelse av förbud eller föreskrift som eljest meddelats med stöd av

1 kap. 3 § straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

Lämnar någon oriktig uppgift vid ansökan om luftfartygs införande i

luftfartygsregistret eller antecknande i bihanget till registret eller vid annan

ansökan eller anmälan enligt 2 kap., straffes med dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

3 §•

Nyttjas luftfartyg utan lov till luftfart, ehuru det saknar luftvärdighetsbevis

eller eljest icke är luftvärdigt enligt vad i 3 kap. sägs, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Samma lag vare, om luftfartyg utan lov nyttjas till luftfart ehuru det

icke är bemannat enligt vad i 4 kap. sägs.

4 §•

Den som å luftfartyg förrättar tjänst varom i 4 kap. 4 § sägs utan att

hava erforderligt luftfartscertifikat, dömes till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader. Till samma straff dömes den som utan att hava erforderligt

certifikat förrättar tjänst som avses i 6 kap. 15 §.

5 §•

Sätter sig någon som gör tjänst å luftfartyg upp mot befälhavaren och

vägrar honom lydnad, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes befälhavare som försummar att, när luftfartyg

är i nöd, göra vad på honom ankommer enligt 5 kap. 7 §.

6 §•

Den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst ombord

eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av

starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen som i 5 kap.

10 § sägs, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet

är ringa, till dagsböter, dock ej under tjugufem.

7 §•

Inrättar eller driver någon utan erforderligt tillstånd flygplats eller annan

anläggning som avses i 6 kap. eller upplåter eller driver någon sådan

anläggning utan att den är godkänd, där det kräves, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utövar luftfart utan att hava i 7 kap. föreskrivet

tillstånd.

8 §•

Åsidosätter någon vid utövning av tjänst å luftfartyg eller eljest trafikföreskrift

som meddelats med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §, eller underlåter

någon att landa enligt vad i 8 kap. 3 § sägs, straffes med dagsböter eller

fängelse i högst ett år.

Samma lag vare, om krigsmateriel eller annat gods befordras med luftfartyg

i strid mot 8 kap. 4 § första eller andra stycket eller föreskrift som

meddelats med stöd därav.

9 §•

Nyttjas luftfartyg till luftfart utan att enligt 10 kap. 2 § föreskriven försäkring

eller säkerhet finnes, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett

år.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

10 §.

Försummar någon, i annat hänseende än förut sagts, vad enligt 1—6 eller

8 kap. åligger honom, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där någon bryter mot vad i 11 kap. 13 § sägs.

11 §•

Straff enligt denna lag må ej ådömas, där gärningen skett av oaktsamhet

som var ringa.

12 §.

Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd

med straff i allmänna strafflagen. .

13 §.

Förövar ägaren av luftfartyg eller någon som är i hans ställe uppsåtligen

gärning varom i 1 § första stycket sägs eller medverkar därtill, må luftfartyget

förklaras förverkat till kronan, såframt det är påkallat till förebyggande

av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart

obilligt; finnes fartyget ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat fartyget eller

särskild rätt därtill.

Avser förverkandeförklaring luftfartyg som besväras av luftpanträtt eller

inteckning, må domstolen ock förklara att panträtten i fartyget skall upphöra.

Finnes i annat fall någons rätt till fartyget böra oaktat förverkandeförklaringen

bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar gälla

jämväl krigsmateriel och gods som avses i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt

ägaren därav eller någon som är i hans ställe förövar gärning som i 8 §

andra stycket i detta kapitel sägs eller medverkar därtill.

14 KAP.

Vissa bestämmelser om lagens tillämpning

1 §•

I fråga om luftfartyg som icke hava förare ombord eller som framdrivas

annorledes än med motor eller eljest äro av särskild beskaffenhet äger Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen att, där

hinder ej möter av hänsyn till trafiksäkerheten eller det allmänna, medgiva

undantag från vad i 2—8 kap. stadgas, så ock meddela de särskilda föreskrifter

som finnas erforderliga.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger

ock meddela föreskrifter om sådana för rörelse i luften inrättade föremål,

som icke äro att hänföra till luftfartyg.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

2 §•

över luf tf artsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen

genom besvär. Utan hinder av besvär skall beslutet, där ej annat

angives, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förordnat.

3 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av luftfartsstyrelsen.

4 §■

Konungen må bestämma, att vad i denna lag sägs om luftfartsstyrelsen

skall i ett eller flera hänseenden i stället gälla annan myndighet som Konungen

förordnar.

ANDRA AVDELNINGEN

Om militär luftfart och annan luftfart för statsändamål

15 KAP.

1 §•

I fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg samt om militära flygplatser

och annan militär markorganisation meddelas, i de ämnen i vilka

beträffande civil luftfart stadganden äro givna i denna lag, bestämmelser

av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Vad i 10 kap. 3 § ävensom 11 kap. 2 § första och tredje styckena samt

13 § är stadgat med avseende å civil luftfart skall dock gälla jämväl i fall

som avses i första stycket.

2 §•

Beträffande luftfart med svenska luftfartyg, som utan att vara militära

nyttjas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, gäller vad i

denna lag, med undantag av 11 kap. 3—6 §§, är stadgat om civil luftfart.

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger i fråga om luftfartyg

som avses i första stycket medgiva ytterligare undantag från vad som enligt

denna lag gäller om civil luftfart, dock icke såvitt angår de i 1 § andra stycket

angivna lagrummen, så ock meddela de särskilda föreskrifter som finnas

erforderliga.

3 §•

Huruvida och på vilka villkor främmande militära luftfartyg eller andra

främmande luftfartyg, som nyttjas uteslutande för statsändamål och icke

för affärsdrift, må vinna tillträde till svenskt område, bestämmer Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger, innan nya lagen trätt i

kraft, med tillämpning därav meddela föreskrift eller beslut som har avseende

å tiden efter ikraftträdandet.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 september 1914 (nr 182) angående förbud mot lufttrafik över

svenskt område;

lagen den 12 maj 1955 (nr 228) om registrering av luftfartyg samt om

bärgning av sådant fartyg m. m.; och

förordningen den 26 maj 1922 (nr 383) om luftfart.

Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, förbud eller annat dylikt

beslut som meddelats med stöd av äldre lag eller författning sin giltighet

jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april 1938 (ur 121)

om hittegods

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 22 april 1938 om hittegods skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Beträffande fynd som har samband

med luftfartsolycka skall iakttagas

vad i 11 kap. 13 § luftfartslagen

stadgas.

I den------till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

29

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

om brottet fullbordades eller, vid

försök, det tillämnade brottet skulle

hava fullbordats å annan ort, även å

den orten. Förövades brottet å orter

under skilda domstolar, äge de lika

behörighet. Har det skett å svenskt

fartyg under resa inom eller utom

riket, vare även rätten i den ort, dit

den misstänkte med fartyget först

ankommer eller där han gripits eller

eljest uppehåller sig, behörig.

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

om brottet fullbordades eller, vid

försök, det tillämnade brottet skulle

hava fullbordats å annan ort, även å

den orten. Förövades brottet å orter

under skilda domstolar, äge de lika

behörighet. Har det skett å svenskt

fartyg eller luftfartyg under resa

inom eller utom riket, vare även rätten

i den ort, dit den misstänkte med

fartyget eller luftfartyget först ankommer

eller där han gripits eller

eljest uppehåller sig, behörig.

Är, då-------uppehåller sig.

Åtal för--:----det lämpligt.

2 §.

Åtal för brott, som förövats å ort Åtal för brott, som förövats å ort

utom riket eller å utländskt fartyg utom riket eller å utländskt fartyg

under resa inom eller utom riket, eller luftfartyg under resa inom eller

1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se SFS 1954: 432.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

upptages, om ej Konungen för visst

fall förordnar annat, av den rätt, där

den misstänkte skall svara i tvistemål

i allmänhet, eller av rätten i den

ort, där han gripits eller eljest uppehåller

sig.

utom riket, upptages, om ej Konungen

för visst fall förordnar annat, av

den rätt, där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet, eller

av rätten i den ort, där han gripits

eller eljest uppehåller sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 augusti 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Ericsson.

Andersson, Norup, Hedlund, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om luftfartslag

samt anför därvid följande.

Den 24 februari 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1945 års lufträttssakkunniga

att verkställa revision av förordningen den 26 maj 1922 (nr 383) om

luftfart, den s. k. luftfartsförordningen, jämväl i de delar, som icke redan

omfattades av de sakkunnigas uppdrag, samt att i övrigt upptaga de med

de sakkunnigas arbetsuppgifter sammanhängande lagstiftningsspörsmåi,

som under utredningens förlopp kunde bli aktuella inom lufträttens område.

Kungl. Maj :t förordnade samtidigt, att det meddelade uppdraget beträffande

revision av luftfartsförordningen jämte därmed sammanhängande

spörsmål skulle utföras av en sektion av de sakkunniga, bestående av riksmarskalken

L. B. Ekeberg, tillika ordförande, f. d. hovrättsrådet och divisionsordföranden

H. Chr. Wikander, tillika vice ordförande, samt f. d. hovrättsrådet,

direktören G. A. Björklund. Med stöd av Kungl. Maj:ts vid samma

tillfälle givna bemyndigande tillkallade jag den 2 november 1950 överdirektören,

numera generalsekreteraren E. C. R. Ljungberg och ombudsmannen

E. Norman att såsom experter deltaga i sektionens överläggningar.

Kungl. Maj :t förordnade vidare den 2 mars 1951 hovrättsassessorn, numera

hovrättsrådet K. J. E. Sidenbladh att vara ledamot i utredningen.

I direktiven för utredningen framhölls, att huvuduppgiften bleve att tillskapa

en efter luftfartens nutida utveckling avpassad motsvarighet till luftfartsförordningen.

Utredningsarbetet skulle avse luftfartsförordningen i dess

helhet, oberoende av om bestämmelserna vore av privaträttslig eller offentligrättslig

natur.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga, som utfört sitt uppdrag i samarbete med kommittéer i

Danmark, Finland och Norge, har sedermera avgivit ett den 31 oktober 1955

dagtecknat betänkande med förslag till luftfartslag (SOU 1955: 42). över

detta betänkande har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, chefen för försvarsstaben,

chefen för flygvapnet, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, byggnadsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen, rikets allmänna kartverk, kommerskollegium,

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, som inhämtat

yttrande av Östergötlands och Södermanlands handelskammare, länsstyrelsen

i Malmöhus län, som infordrat yttrande av landsfogden i länet, poliskammaren

i Malmö, Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes

handelskammare, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vars yttrande

är åtföljt av ett från landsfogden i länet infordrat utlåtande, länsstyrelsen i

Skaraborgs län, vilken likaledes bifogat ett från landsfogden i länet infordrat

yttrande, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

Aktiebolaget Aerotransport, vilket som eget yttrande åberopat

ett av Scandinavian Airlines System (SAS) avgivet utlåtande, Kungl. svenska

aeroklubben, Skandinavisk flyg personal förening, Svenska aeroplan aktiebolaget,

Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Svenska flygförsäklingspoolen.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts även

Svensk flygtjänst aktiebolag, Aktiebolaget Jordbruksflyg, Östermans aero

aktiebolag och Airtaco aktiebolag, vilka emellertid icke inkommit med något

yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

I. Huvudgrunderna för lagstiftningen

Den svenska rättens förhållande till internationella överenskommelser.

Luftfartsförordningen är, liksom den därtill anslutande kungörelsen den 20

april 1928 (nr 85) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av luftfartsförordningen,

den s. k. tillämpningskungörelsen, att se mot bakgrunden

av den i Paris den 13 oktober 1919 avslutade konventionen angående reglering

av internationell luftfart, till vilken Sverige givit sin anslutning genom

Kungl. Maj :ts beslut den 12 juli 1927. I samband med det andra världskriget

har emellertid nya internationella överenskommelser tillkommit,

vilka avlöst den på grund av luftfartens utveckling delvis mindre tidsenliga

Pariskonventionen. Dessa överenskommelser, som avslutats den 7 december

1944 vid den internationella civila luftfartskonferensen i Chicago, utgöres

— förutom av själva slutakten — dels av den redan 1947 ur kraft satta

interimsöverenskommelsen angående internationell civil luftfart, dels ock

av följande överenskommelser av mer permanent natur, nämligen

1) konventionen angående internationell civil luftfart (Convention on

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

International Civil Aviation, benämnd luftfartskonventionen eller Chicagokonventionen);
2)

transitöverenskommelsen angående internationella luftfartslinjer (International

Air Services Transit Agreement, kallad transitöverenskommelsen)

; och

3) överenskommelsen angående internationell lufttrafik (International

Air Transport Agreement, benämnd lufttrafiköverenskommelsen).

Även de fyra i Chicago avslutade överenskommelserna har erhållit svensk

anslutning. Genom proposition nr 333 till 1945 års riksdag föreslog Kungl.

Maj :t riksdagen att godkänna dessa. Sedan riksdagen bifallit förslaget, godkände

Sverige interimsöverenskommelsen den 29 juni 1945 (SÖ 1945 nr 2)

samt transit- och lufttrafiköverenskommelserna den 15 november samma

år (SÖ 1945 nr 3 och 4). Luftfartskonventionen åter ratificerades av Sverige

den 27 september 1946 (SÖ 1946 nr 2).

Den centrala överenskommelsen, luftfartskonventionen, består av fyra

huvudavdelningar. Den första innehåller de egentliga bestämmelserna rörande

luftfart. Sålunda meddelas vissa allmänna principer om fördragsslutande

stats höghetsrätt över sitt territorium och om civila och statliga

luftfartyg. Vidare gives stadganden rörande rätt för luftfartyg, som är

hemmahörande i en fördragsslutande stat, att flyga över annan konventionsstats

område, om luftfartygs nationalitet, om åtgärder för underlättande

av internationell luftfart, om villkor som måste uppfyllas med avseende

å luftfartyg, främst rörande luftvärdighetsbevis, certifikat för ombord

å luftfartyg tjänstgörande personal och inskränkningar beträffande

last, samt slutligen angående internationella normer och rekommendationer

i fråga om luftfart.

Luftfartskonventionens andra huvudavdelning innehåller bestämmelser

om upprättande av en internationell organisation, Internationella civila luftfartsorganisationen

(International Civil Aviation Organization, i förkortning

benämnd ICAO), vilken senare erhållit säte i Montreal och anknutits till

Förenta Nationerna. Organisationens ändamål och uppgift är enligt art. 44

att utveckla principerna och tekniken för internationell luftfart samt att

främja planläggning och utveckling av internationell lufttrafik genom att

trygga säker och planmässig utveckling av den internationella civila luftfarten

över hela världen; uppmuntra konstruerande och användande av luftfartyg

för fredliga syften; uppmuntra utvecklingen av luftleder, flygplatser

och annan markorganisation för internationell civil luftfart; tillgodose

folkens behov av trygg, regelbunden, effektiv och ekonomisk luftbefordran;

förebygga ekonomiskt slöseri till följd av osund konkurrens; säkerställa att

de fördragsslutande staternas rättigheter till fullo respekteras och att envar

fördragsslutande stat har skälig möjlighet att genom lufttrafikföretag bedriva

internationell lufttrafik; undvika diskriminering mellan fördragsslutandc

stater; befordra flygsäkerheten i internationell luftfart; samt i allmänhet

i alla hänseenden befordra utvecklingen av internationell civil

luftfart.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 69

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Konventionens tredje huvudavdelning innehåller särskilda bestämmelser

rörande internationell lufttrafik, och i den fjärde huvudavdelningen meddelas

föreskrifter bl. a. om ratifikation ävensom vissa definitioner.

Transit- och lufttrafiköverenskommelserna angiver vilka rättigheter de

fördragsslutande staterna tillerkänner varandra med avseende å regelbunden

internationell lufttrafik. Dessa överenskommelser innehåller ett antal

bestämmelser som utbrutits ur förslaget till luftfartskonvention med hänsyn

till att de under konferensen i Chicago visade sig icke kunna vinna lika

allmän anslutning som konventionen i övrigt.

Som nämnts upptager luftfartskonventionens första huvudavdelning stadganden

angående internationella normer och rekommendationer i fråga

om luftfart. Enligt art. 37 förbinder sig envar fördragsslutande stat till

samarbete för att säkerställa största möjliga likformighet i fråga om författningar,

normer, tillämpningsförfaranden och organisation med avseende å

luftfartyg, personal, luftleder och övrig markorganisation i alla hänseenden,

där sådan likformighet kan underlätta och främja luftfarten. I detta syfte

skall ICAO antaga och, om så finnes erforderligt, tid efter annan ändra internationella

normer och tillämpningsförfaranden med avseende å förbindelsetjänst

och andra hjälpmedel för luftfarten, inbegripet markbeteckningar;

utmärkande av flygplatser och landningsfält; trafikregler för luftfart

och flygtrafikreglering; certifikat för flygande personal och för mekaniker;

luftfartygs luftvärdighet; registrering och identifiering av luftfartyg;

samlande och utbyte av meteorologiska underrättelser; resedagböcker; flygkartor;

tull- och invandringsförfaranden; luftfartyg i nöd och undersökning

av luftfartsolyckor; ävensom sådana andra ämnen rörande luftfartens

säkerhet, regelbundenhet och effektivitet, som tid efter annan synes påkallade.

Vad salunda fastställts skall jämlikt art. 38 gälla för alla konventionsstater,

som icke i viss ordning anmäler avvikelse därifrån.

Med stöd av art. 37 har ICAO antagit vissa normer och rekommendationer

(Standards and Recommended Practices) jämte ändringar till åtskilliga

av dessa. Normerna och rekommendationerna har utfärdats i ett antal s. k.

annex till luftfartskonventionen. Nya upplagor plägar utgivas efter mera genomgripande

ändringar. Sålunda utfärdade annex avser:

annex 1: luftfartscertifikat (Personnel Licensing);

annex 2: trafikregler för luftfart (Rules of the Air);

annex 3: meteorologi (Meteorology);

annex 4: flygkartor (Aeronautical Charts);

annex 5: måttenheter att användas vid förbindelse med luftfartyg (Dimensional

Units to be used in Air-Ground Communications);

annex 6: luftfartygs nyttjande i internationell förvärvsmässig lufttrafik

(Operation of Aircraft — International Commercial Air Transport);

annex 7: luftfartygs nationalitets- och registreringsbeteckningar (Aircraft

Nationality and Registration Marks);

annex 8: luftfartygs luftvärdighet (Airworthiness of Aircraft);

annex 9: underlättande av luftfart (Facilitation);

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

annex 10: teletjänst för luftfarten (Aeronautical Telecommunications);

annex 11: flygtrafikledning (Air Traffic Services), omfattande flygkontrolltjänst,

flyginformationstjänst och alarmeringstjänst (Air Traffic

Control Service, Flight Information Service, Alerting Service);

annex 12: flygräddningstjänst (Search and Rescue);

annex 13: undersökning av luftfartsolyckor (Aircraft Accident Inquiry);

annex 14: flygplatser (Aerodromes); samt

annex 15: informationstjänst för luftfarten (Aeronautical Information

Services).

Luftfartskonventionen har vunnit vidsträckt anslutning och ICAO räknar

för närvarande mer än sextio medlemsstater. Transit- och lufttrafiköverenskommelserna

har däremot tillträtts endast av ett mindre antal stater.

Transitöverenskommelsen har godkänts av ungefär två tredjedelar av

medlemsstaterna i ICAO, bland dem de flesta ledande luftfartsnationerna.

Lufttrafiköverenskommelsen åter räknar, sedan vissa stater uppsagt sitt

godkännande därav, endast ett tiotal anslutna stater, spridda över större

delen av jordytan. Av de europeiska staterna är, förutom Sverige, blott Nederländerna,

Grekland och Turkiet anslutna till denna överenskommelse,

de båda sistnämnda staterna dock med viss reservation.

De sakkunniga har funnit en av de viktigaste uppgifterna för förevarande

lagstiftningsarbete vara att bringa den svenska civila lufträtten i överensstämmelse

med innehållet i luftfartskonventionen —- av vilken de sakkunniga

utarbetat en reviderad översättning —- samt transit- och lufttrafiköverenskommelserna.

De har emellertid framhållit, att man måste beakta

även andra internationella konventioner på lufträttens område, främst den

i Geneve den 19 juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt

erkännande av rätt till luftfartyg, den s. k. inskrivningskonventionen. Visserligen

har denna införlivats med svensk rätt genom lagstiftning utanför

luftfartsförordningen, nämligen lag den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning

av rätt till luftfartyg, lag samma dag (nr 228) om registrering av luftfartyg

samt om bärgning av sådant fartyg m. in., i det följande kallad registreringslagen,

och lag samma dag (nr 229) i anledning av Sveriges tillträde

till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till

luftfartyg jämte vissa till dessa anslutande lagar. Samtliga dessa lagar har

trätt i kraft den 1 februari 1956. De sakkunniga har emellertid funnit, att

vad registreringslagen innehåller om registrering av luftfartyg och om dess

nationalitet samt om bärgning och ersättning för vissa kostnader faller inom

ramen för luftfartslagen, och därför föreslagit, att dessa stadganden jämte

därtill anknytande ansvarsbestämmelser inarbetas i luftfartslagen.

Vid avfattningen av förevarande förslag har vidare viss hänsyn måst tagas

till det förhållandet, att konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, avslutad i

Warszawa den 12 oktober 1929, och konventionen rörande fastställande av

vissa gemensamma bestämmelser i fråga om kvarstad å luftfartyg, upprättad

i Rom den 29 maj 1933, införlivats med svensk rätt. Beträffande den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

törra av dessa konventioner, luftbefordringskonventionen, har detta skett

genom lag den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, och i fråga

om den senare, kvarstadskonventionen, genom lag den 4 januari 1939

(nr 6) om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg.

Ytterligare har måst beaktas, att i fråga om skada, som tillfogats tredje man

på jordytan av främmande luftfartyg, föreligger en i Rom den 7 oktober

1952 avslutad konvention, vilken undertecknats av Sverige den 11 augusti

1954 men ännu icke ratificerats.

De sakkunniga. De sakkunniga har framhållit, att luftfartsförordningen

visserligen måste anses såsom synnerligen framsynt. De har emellertid funnit,

att frånsett den internationella regleringen på lufträttens område den

snabba utvecklingen av luftfarten medfört att luftfartsförordningen i åtskilliga

hänseenden numera icke är fullt tidsenlig.

En fråga av mer allmän räckvidd är enligt de sakkunniga, om och i vad

mån formen av civillag rätteligen bör givas åt vissa delar av luftfartsförfattningarna.

De har anmärkt, att man i denna fråga under de nordiska överläggningarna

å svensk och finsk sida i viss mån hyst en annan uppfattning

än den som omfattats å dansk och norsk sida, en motsättning som i själva

verket går tillbaka till nu gällande rätt. I Sverige sker regleringen för närvarande

i det väsentliga genom en efter riksdagens hörande utfärdad kungl. förordning.

Danmarks och Norges, med den svenska luftfartsförordningen i sak i

det väsentliga överensstämmande, huvudförfattningar äger däremot båda

karaktären av lag. Den finska rätten intager i förevarande avseende i huvudsak

samma ståndpunkt som den svenska.

Såsom skäl för att i viss utsträckning använda civillagsformen även beträffande

ämnen, som för närvarande regleras i luftfartsförordningen, har

de sakkunniga funnit tala bl. a. önskvärdheten av att uppnå överensstämmelse

med det förfaringssätt, som på sjörättens område iakttagits beträffande

motsvarande förhållanden. De har erinrat om att sjölagen innehåller

bestämmelser, när fartyg skall anses såsom svenskt, samt de grundläggande

reglerna bl. a. om fartygsregistrering, sjövärdighet och bemanning. De

sakkunniga har även betonat den av dem föreslagna väsentliga skärpningen

av straffbestämmelserna.

Om de sakkunniga sålunda förmenat det icke vara fullt riktigt att reglera

lufträtten administrativt i så stor utsträckning som hittills varit fallet,

har det å andra sidan synts dem vara av vikt att icke utsträcka regleringen

i formen av lag alltför långt. De har framhållit att utvecklingen på

luftfartens område alltfort försiggår med sådan snabbhet, att åtskilligt ännu

ej kan anses moget för reglering genom lag, och i detta sammanhang erinrat

om ICAO:s verksamhet i fråga om internationella normer och rekommendationer,

som kommer till uttryck i annexen till luftfartskonventionen.

Den antydda motsättningen mellan svensk-finsk och dansk-norsk uppfattning

har emellertid enligt de sakkunniga medfört, att i viss utsträck
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

37

ning det svenska förslaget, liksom även det finska, är mera återhållsamt än

de danska och norska förslagen i fråga om användande av reglering i formen

av lag. I denna fråga har emellertid de sakkunniga ytterligare anfört,

att betydelsen av denna motsättning dock minskas därigenom att man varit

helt ense om att eftersträva — som det uttalats å dansk sida — »åt selve

luftfartsloven kun kom til åt indeholde de mere almindelige og faste regler,

der ikke kunde påregnes vaesentligt påvirkede af luftfartens kommende udvikling,

således åt de mere tekniske saerregler blev udstedt i henhold til

loven og lettere kunde sendres, efterhånden som forholdene måtte gpre det

påkraevet», och att å de olika sidorna stora ansträngningar gjorts för att

överbrygga motsättningen. Särskilt i sådana hänseenden, där största möjliga

överensstämmelse mellan de olika texterna på grund av det pågående

samarbetet på lufttrafikens område eller av annan orsak ansetts vara av

väsentlig betydelse, har de sakkunniga ansett sig böra medverka till kompromisser,

vilka innebär att det svenska lagförslaget i vissa avseenden måhända

blivit något utförligare än som i och för sig varit nödigt.

Det viktigaste av de sakkunnigas författningsförslag är förslaget till luftfartslag.

Det är uppdelat på två avdelningar, en om civil luftfart, d. v. s. luftfart

som icke sker för statsändamål, och den andra om viss statlig luftfart,

nämligen militär luftfart samt luftfart med icke-militära luftfartyg för statsändamål.

Denna uppdelning har av de sakkunniga ansetts främja reda och

överskådlighet. De sakkunniga påpekar också, att förfaringssättet står i överensstämmelse

med att luftfartskonventionen principiellt avser blott den civila

luftfarten.

Avdelningen om civil luftfart är i sin tur indelad i kapitel, medan den

andra avdelningen i sin helhet utgör ett kapitel. I likhet med vad fallet är

i de danska och finska förslagen men i motsättning till förhållandet i den

norska texten är paragraferna upptagna med särskild nummerföljd inom

varje kapitel. De sakkunniga har anfört, att ett viktigt skäl för detta förslag

har varit att man måste räkna med att utvecklingen på luftfartens område

redan inom en nära framtid kan beträffande olika kapitel föranleda betydande

ändringar och tillägg, vilka vid en genom hela lagen fortlöpande paragrafföljd

skulle medföra omparagrafering av lagen eller användande av

bokstavsbeteckning på ett stort antal paragrafer. Det föreslagna förfaringssättet

har över huvud ansetts vara ägnat att öka lagens överskådlighet.

De sakkunniga föreslår ett inledande kapitel med bestämmelser om rätt

till luftfart inom svenskt område och om de svenska föreskrifternas giltighet

utom riket. Härefter följer kapitel om registrering av luftfartyg och om

dess nationalitet, om luftvärdighet, om luftfartygs bemanning, om luftfartygs

befälhavare och om tjänsten ombord, om flygplatser och markorganisationen

i övrigt, om tillstånd till luftfartsverksamhet, om vissa bestämmelser

att iakttaga vid luftfärd, om befordran med luftfartyg, om ansvarighet för

skada i följd av luftfart, så ock om flygräddningstjänst och bärgning samt

om undersökning av luftfartsolyckor. De sista kapitlen i den första avdel
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

ningen innehåller särskilda bestämmelser, huvudsakligen rörande rätt att

kvarhålla luftfartyg, ansvarsbestämmelser och vissa bestämmelser om lagens

tillämpning, främst i fråga om icke konventionella luftfartyg.

Den föreslagna luftfartslagen är avsedd att ersätta icke blott luftfartsförordningen

och registreringslagen utan även lagen den 7 september 1914 (nr

182) angående förbud mot lufttrafik över svenskt område, medan däremot

bl. a. lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd

av luftfart, lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg och lagen

den 4 januari 1939 om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa

luftfartyg av olika skäl, till vilka jag senare skall återkomma, enligt de sakkunnigas

förslag åtminstone tills vidare skall lämnas utom luftfartslagens

ram.

Bland de av de sakkunniga föreslagna följdförfattningarna må nämnas

lagar angående ändringar i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

och i 19 kap. rättegångsbalken.

Remissyttrandena. Det av de sakkunniga framlagda förslaget har i sina

huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga erinringar i samtliga

avgivna remissyttranden.

Luftfartsstyrelsen framhåller, att de sakkunnigas förslag utarbetats i nära

kontakt med styrelsen, vilken sålunda haft tillfälle att fortlöpande framlägga

sina förslag och synpunkter, och att styrelsens önskemål därför i stort sett

har blivit tillgodosedda. Styrelsens yttrande omfattar därför, förutom någon

ringa kritik av ett i övrigt synnerligen gediget arbete, huvudsakligen

önskemål, som den snabba utvecklingen på luftfartens område först på senare

år har aktualiserat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar:

Såsom de sakkunniga framhållit har en av de viktigaste uppgifterna för

detta lagstiftningsarbete varit att bringa den civila lufträtten i överensstämmelse

med innehållet i flera internationella konventioner, som redan ratificerats

av Sverige. Det sakliga innehållet i den föreslagna lagstiftningen

är därför till stor del redan bestämt genom nämnda konventioners lydelse.

Härtill kommer att lufträtten också mer än de flesta rättsområden är betingad

av internationella förhållanden.

De sakkunnigas arbete har således till största delen bestått i att överföra

principer och tankegångar i konventionerna till lagtext. Enligt styrelsens

mening kunna några mera väsentliga erinringar icke riktas vare sig mot det

sätt på vilket detta skett eller mot utformningen av förslaget i övrigt. Styrelsen

anser därför de sakkunnigas förslag i stort sett väl ägnat att läggas till

grund för lagstiftning på detta område.

Handelskammaren i Göteborg anser, att bestämmelserna har fått en överskådlig

utformning och att förslaget på ett lyckligt sätt anknyter till regler

av motsvarande slag som gäller sjöfarten.

Kommerskollegium anför:

I dess flesta huvudstycken ansluter sig det remitterade lagförslaget, med

av förhållandena påkallade jämkningar, väsentligen till sjölagen och andra

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

offentligrättsliga bestämmelser som gälla i fråga om sjöfarten. Såvitt kollegium

med stöd av sin erfarenhet i sjöfartsfrågor kunnat finna, äro de föreslagna

bestämmelserna i sådana delar ändamålsenliga och lämpliga.

Sjöfartsstyrelsen yttrar:

Gällande lagstiftning och andra bestämmelser inom sjörättens område har

i stor omfattning redovisats i betänkandet samt även, i viss utsträckning,

tagits som förebild vid utarbetandet av förslaget till luftfartslag. Med hänsyn

härtill inställer sig frågan, huruvida ifrågavarande sjörättsliga bestämmelser

alltjämt får anses tillfredsställande eller om en revision därav vore

önskvärd. En utredning härutinnan är emellertid mycket tidskrävande och

komplicerad. För att verkställa en sådan utredning beträffande den del av

sjölagstiftningen, som avser tillsynen av fartyg, har chefen för handelsdepartementet

den 20 januari 1956 tillkallat särskilda sakkunniga. Vid sitt

övervägande av de nu anförda omständigheterna har sjöfartsstyrelsen beaktat,

att remissen ställts till lotsstyrelsen, som -— till skillnad från de

till sjöfartsstyrelsen överförda delarna av kommerskollegium — endast hade

begränsade intressen att tillvarataga på sjölagstiftningens område. Med

hänsyn härtill har sjöfartsstyrelsen förutsatt, att någon utredning av angivet

slag icke avsetts genom remissen, och har därför icke ingått närmare

på frågan ur angiven synpunkt.

I vissa remissyttranden betonas, att granskningen icke avsett betänkandet

i dess helhet. En allmän begränsning till de synpunkter eller de intressen,

som vederbörande remissinstans har att företräda, göres av Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, generalpoststyrelsen, byggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, poliskammaren

i Malmö, Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, landsfogdarna i sistnämnda län och i Skaraborgs län

samt Svenska flygförsäkringspoolen.

Svenska aeroplan aktiebolaget anför:

Bolagets granskning av föreliggande förslag har närmast tagit sikte på

att utröna, huruvida stadgandena i nu föreliggande lagförslag beaktat den

speciella flygverksamhet, som förekommer i samband med bolagets tillverkning

av flygplan, varjämte bolaget till diskussion upptagit en del frågeställningar

av mer allmängiltigt intresse. De bestämmelser åter, som direkt anknyter

till den kommersiella lufttrafiken, har bolaget däremot icke ansett

sig böra kommentera.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har, med förmälan att riksförbundet

ej funnit anledning göra något eget uttalande, för sin del hänvisat till

det av Svenska flygförsäkringspoolen avgivna remissyttrandet. I

I frågan, om och i vad mån formen av civillag rätteligen bör givas

åt vissa delar av luftfartsförfattningarna, anför Stockholms handelskammare:
De

sakkunnigas förslag ger enligt handelskammarens uppfattning en klar

och överskådlig bild av den offentligrättsliga luftfartslagstiftningen. Härtill

torde i viss mån ha bidragit, att lagen i huvudsak innehåller generella regler.

Detaljerade föreskrifter skola utfärdas av Konungen eller den myndighet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Konungen därtill förordnar. I princip kunna betänkligheter resas mot att i

en allmän civillag så väsentliga delar av det ifrågavarande området överlämnas

till reglering i administrativ ordning. Med hänsyn till den snabba

utvecklingen inom luftfarten och till de internationella överläggningar som

fortlöpande äga rum i hithörande frågor torde emellertid, som de sakkunniga

också framhålla, många frågor ännu ej vara mogna för reglering genom

lag. Handelskammaren har därför icke anledning att här motsätta sig det

av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund ger uttryck för en

liknande inställning, medan SAS yttrar:

Helt allmänt vill SAS uttrycka sin tillfredsställelse med att förslag till lag i

förevarande ämne framlagts, avsedd att i princip ersätta förefintliga och i

stor utsträckning otidsenliga bestämmelser på området. Att förslaget erhållit

en generell avfattning och i stor utsträckning är av fullmaktskaraktär står

helt i överensstämmelse med de krav på flexibilitet, som den snabba utvecklingen

inom luftfarten ställer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åter anför:

Det framlagda förslaget omfattar i avsevärd utsträckning förhållanden

som med fördel kunna regleras i administrativ väg. Ehuru de av utredningen

åberopade skälen för den föreslagna lagens omfång icke synas helt övertygande,

har länsstyrelsen likväl ej velat framställa yrkande om en begränsning.

Önskvärt hade varit om utredningen redovisat riktlinjerna för den tilllämpningsförfattning,

som avses komplettera luftfartslagen. Därigenom hade

möjligheterna att bedöma den föreslagna lagstiftningens verkan icke minst

lokalt ökats. Då emellertid så på anförda skäl icke skett, har länsstyrelsen

ansett sig böra begränsa sitt yttrande över betänkandet till några smärre

påpekanden.

Ett spörsmål av principiell natur upptages av Skandinavisk flyg personal

förening, som i samband med frågan om luftfartslagens tillämplighet i rummet

betonar hänsynen till det skandinaviska samgåendet inom

SAS:

Skandinaviska besättningar uppträda tillsammans ombord på luftfartyg

registrerade i de tre länderna. Fråga uppstår huruvida inte en gemensam

skandinavisk luftfartslag borde skapas eller alternativt de tre skilda luftfartslagarna

toge större hänsyn till de av det interskandinaviska luftfartssamarbetet

uppkomna problemen. Inom SAS är 4/7 av luftfartsflottan registrerad

i Danmark eller Norge och svenska besättningar utföra sålunda

mer än hälften av sin flygtjänst ombord på icke svensk-registrerade luftlartyg.

De sakkunnigas förslag om särskild paragraf ering inom varje kapitel

möter gensaga hos luftfartstyrelsen:

Som huvudskäl för detta förslag har angivits, att ändringar och tillägg

eljest skulle medföra omparagraf ering av lagen eller användande av bokstavsbeteckningar.

Luftfartsstyrelsen vill härtill anföra, att enligt styrelsens

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

uppfattning lagen blir mera överskådlig och lättillgänglig vid en genomgående

paragrafering, där sålunda varje paragrafnummer i lagen blott kan betyda

en sak. Härtill kommer, att även vid det av de sakkunniga förordade

systemet omparagrafering och bokstavsbeteckningar kunna bli nödvändiga

inom de olika kapitlen. Styrelsen vill sålunda av praktiska skäl bestämt

förorda en genomgående paragrafering.

Departementschefen. Efter det Sverige anslutit sig till luftfartskonventionen

måste en modernisering av de bestämmelser, som nu ingår i luftfartsförordningen,

anses i hög grad påkallad. Mot bakgrunden av luftfartens utveckling

sedan tiden för förordningens tillkomst kan det snarast betraktas

såsom anmärkningsvärt, att man så länge kunnat reda sig utan en fullständig

överarbetning av förordningen. Detta förhållande är till stor del att

tillskriva det framsynta sätt på vilket förordningen avfattats.

De sakkunnigas förslag till luftfartslag överensstämmer i åtskilliga avseenden

tämligen nära med luftfartsförordningen men omfattar på många

punkter betydelsefulla nyheter. I viktiga hänseenden har de sakkunniga vid

sin överarbetning av förordningen kunnat ansluta sig till luftfartskonventionen

eller andra internationella överenskommelser, vilka Sverige biträtt.

I fråga om vissa delvis väsentliga spörsmål lämnar emellertid dessa överenskommelser

ingen eller ringa ledning.

I betydande omfattning har de sakkunniga haft alt utforma sitt förslag i

enlighet med vad som är gällande rätt på de sinsemellan delvis olikartade

rättsområden, till vilka luftfartens skilda förhållanden medför anknytning.

Härvidlag har hänsyn måst tagas icke blott till svensk rätt utan även till

bestämmelserna i våra nordiska grannländer. Detta har emellertid endast

undantagsvis medfört, att de sakkunnigas förslag kommit att avvika från

vad som vore att föredraga med beaktande endast av de inhemska förhållandena.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har några väsentliga

erinringar mot förslaget icke framkommit. Jag finner också, att förslaget

är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. De sakkunnigas

avvägning av vad som bör regleras i lag och vad som bör göras till föremål

för bestämmelser av administrativ natur kan jag i huvudsak biträda. Vidare

finner jag, att de sakkunniga har tagit vederbörlig hänsyn till de särskilda

förhållanden, som är betingade av det skandinaviska samgåendet inom SAS.

Luf tf artsstyrelsens åsikt att en genom hela luftfartslagen gående paragrafering

är att föredraga kan jag icke dela. De sakkunnigas skäl för särskild

numrering av paragraferna inom varje kapitel finner jag bärkraftiga. Detta

framgår ock redan av vad vissa remissinstanser yttrat i fråga om infogande

i luftfartslagens 9 och 10 kap. av lagen om befordran med luftfartyg och

lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

I vissa avseenden har en del ändringar, de flesta av formell natur, vidtagits

i de sakkunnigas förslag. Jag kommer att nämna dessa ändringar vid

den redogörelse för de särskilda lagförslagen, till vilken jag nu övergår.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till luftfartslag

FÖRSTA AVDELNINGEN

Om civil luftfart

Såsom redan antytts är förslaget bl. a. för vinnande av överensstämmelse

med luftfartskonventionen uppdelat på två avdelningar, den första om civil

luftfart, d. v. s. luftfart som icke sker för statsändamål, och den andra om

luftfart för statsändamål.

De sakkunniga har beträffande den viktiga frågan om gränsdragningen

mellan de båda avdelningarna återgivit Pariskonventionens stadgande i art.

30, att såsom statliga luftfartyg anses militära luftfartyg samt luftfartyg,

som uteslutande användes för någon statens verksamhet, såsom för post-,

tull- eller polisväsendet; att övriga luftfartyg anses såsom privata luftfartyg;

samt att alla andra statliga luftfartyg än militär-, tull- eller polisluftfartyg

skall behandlas såsom privata luftfartyg och fördenskull vara underkastade

alla bestämmelser i konventionen.

Beträffande luftfartskonventionen anför de sakkunniga, att den upptager

motsvarande stadganden i art. 3, som innehåller följande. Konventionen är

enligt a) tillämplig endast på civila luftfartyg och skall ej vara tillämplig

på statliga luftfartyg. Luftfartyg nyttjade i militär-, tull- och polistjänst

skall enligt b) anses vara statliga luftfartyg. Under c) stadgas, att intet

statligt luftfartyg från en fördragsslutande stat må flyga över annan stats

territorium eller landa därstädes annat än med tillstånd, givet genom särskild

överenskommelse eller annorledes, och i enlighet med sålunda träffade

bestämmelser. De fördragsslutande staterna förbinder sig enligt d) att

vid utfärdandet av föreskrifter för sina statliga luftfartyg taga vederbörlig

hänsyn till säkerheten för luftfarten med civila luftfartyg.

De sakkunniga har ansett de sålunda återgivna stadgandena i luftfartskonventionen

vara behäftade med viss oklarhet. De har emellertid funnit

det berättigat att tolka dessa stadganden så, att uppräkningen i art. 3 under

b) icke är helt uttömmande. Fartyg med en uppgift, helt likartad med de

i konventionen uppräknade, bör enligt de sakkunniga betraktas såsom ett

statligt fartyg, exempelvis ett icke militärt luftfartyg ställt till en statschefs

uteslutande förfogande. Beträffande åter t. ex. statliga kartläggningsluftfartyg

har de sakkunniga ansett det något mera tveksamt, om deras uppgift är sådan

att de jämlikt konventionen är att hänföra till de statliga luftfartygen.

De sakkunniga finner det däremot särskilt av en jämförelse med Pariskonventionen

klart framgå, att postluftfartyg icke är att anse såsom likställda

med de under b) åsyftade fartygen. De anmärker dock, att i kvarstadskonventionen

art. 3 postbefordran uttryckligen inbegripits under termen statsändamål.

Rörande statliga luftfartyg som ej användes för statsändamål utan för

affärsdrift understryker de sakkunniga, att de icke kan anses utgöra stat
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

liga luftfartyg i konventionens mening och följaktligen faller under konventionen

samt att bestämmelserna om civil luftfart i den första avdelningen

av förslaget till luftfartslag alltså blir att tillämpa beträffande sålunda nyttjade

fartyg.

I fråga om gränsdragningen mellan civil luftfart och luftfart för statsändamål

yttrar generalpoststyrelsen efter att ha hänvisat till de sakkunnigas

nyss återgivna uttalanden:

Enär flygpostbefordringen för närvarande i huvudsak sker med flygbolagens

reguljära linjetrafik, varvid samtidigt befordras passagerare, post och

gods, torde frågan om postluftfartyg skola falla under bestämmelserna i

första eller andra avdelningen få bedömas närmast med hänsyn till den

framtida utvecklingen på flygpostbefordringens område. Med den kraftiga

utveckling särskilt" i tekniskt avseende, som flyget undergått under det

senaste årtiondet, torde det finnas anledning antaga, att denna utveckling

kommer att fortgå i kanske än snabbare tempo, så att betingelserna för flygtransporter

i framtiden bli avsevärt gynnsammare än för närvarande. Om

utvecklingen kommer att gå i antydd riktning, kan den möjligheten icke

helt uteslutas, att postverket i en framtid, när de tekniska och ekonomiska

förutsättningarna härför föreligga, kan komma att i egen regi anordna flyglinjer

för befordran uteslutande av post, exempelvis nattpostflyglinjer inom

landet.

Med hänsyn bl. a. härtill anser sig styrelsen böra hävda den uppfattningen,

att i fråga om postverket tillhöriga eller uteslutande för dess räkning

använda luftfartyg böra gälla stadgandena i förslagets andra avdelning,

15 kap. 2 §. Styrelsen får härvid erinra om bestämmelserna i 1 § lagen den

4 januari 1939 om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg,

där postbefordran uttryckligen inbegripits under termen statsändamål.

I samma ämne anför rikets allmänna kartverk:

Kartverket äger för närvarande fyra egna flygplan och förhyr från flygvapnet

ytterligare två plan. Den verksamhet, som bedrives med dessa flygplan,

avser att tillgodose kartverkets behov av flygfotografering för den allmänna

kartverksamheten. Därjämte sker även flygfotografering på beställning.

Utvecklingen under de senaste åren har varit sådan alt omfattningen

av beställningsverksamheten vuxit så att den för närvarande omfattar ungefär

hälften av den totala produktionen av fotobilder.

Det framlagda lagförslaget innebär att den flygfotogrammetriska verksamheten

vid kartverket kommer att falla under bestämmelserna för civil

luftfart. Enligt kartverkets bedömande finnes ingen anledning till erinran

häremot.

Svenska aeroplan aktiebolaget uttalar:

Av lagtexten samt kommentarerna vid rubriken till första avdelningen

och vid andra avdelningen framgår, att statlig luftfart är exklusivt begränsad.

Den luftfart, som bedrives av bolaget i samband med ^provning och

tillverkning av såväl militära som civila flygplan, skulle faila under de bestämmelser,

som äro givna i den civila luftfartslagen. Ett sådant resultat

är ur alla synvinklar orimligt. Nämnas bör blott att den civila luftfarten,

som är inriktad på befordran av människor och gods inom samfärdseln,

uppställer väsentligt större krav på säkerhet än det militära flyget kan upprätthålla.

Tillsynsmyndighet för den civila luftfarten är enligt förslaget luft
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

fartsstyrelsen. Dennas huvuduppgift i här berört avseende måste vara att

arbeta för en ökad säkerhet inom den kommersiella flygtrafiken och den

torde därför knappast vara ägnad att taga ställning till de problem det tekniskt

mer avancerade militärflyget ger eller lösa de motsättningar, som där

måste uppstå mellan stridsmedlets effektivitet och personalens säkerhet. Ktt

flertal detaljbestämmelser till den civila luftfartslagen, såsom förbud att

medföra vapen eller kamerautrustning, äro även oförenliga med den flygverksamhet,

som av bolaget bedrives i samband med dess tillverkning av

flygplan.

Enligt bolagets mening bör därför, med hänsyn till den uppdelning, som

skett mellan civil luftfart och militär och annan statlig luftfart, den flygverksamhet,

som försiggår vid bolaget med för civilt ändamål konstruerade

flySplan> följa den civila luftfartslagen medan den flygverksamhet, som vid

bolaget sker med för militärt ändamål tillverkade flygplan, vare sig dessa

äro avsedda för svenska staten eller utländsk stats räkning, följa bestämmelserna,

som avses gälla för militär luftfart och annan luftfart för statsändamål.

Detta bör enligt bolagets mening icke ske genom dispensförfarande,

utan så att lagtexten direkt innehåller bestämmelserna härutinnan.

Departementschefen. I likhet med generalpoststyrelsen finner jag vissa

skäl tala för att postluftfartyg bör hänföras under den föreslagna lagens

andra avdelning. För rent inhemska förhållanden torde detta visserligen vara

möjligt att genomföra, exempelvis genom ändrad avfattning av vissa delar

av 15 kap. i förslaget. Beträffande åter internationell postlufttrafik, vare sig

den utövas med svenska eller utländska fartyg, måste luftfartskonventionen

art. 3, med avseende å vars tolkning jag ansluter mig till de sakkunniga,

anses medföra nödvändigheten att göra de i konventionen stadgade

skyldigheterna och förmånerna tillämpliga även beträffande postluftfartygen.

Den lämpligaste och mest överskådliga lösningen torde därför vara att

över huvud icke skilja ut postluftfarten från den civila luftfarten i övrigt.

Därmed blir ock postverkets luftfart att bedöma enligt samma lagstadganden

som den av kartverket utövade luftfarten. Jag utgår från att vid utarbetandet

av tillämpningsföreskrifter till luftfartslagen hänsyn tages till

posttrafikens berättigade intressen.

Vad beträffar aeroplanbolagets uttalande vill jag, såvitt rör tillverkning

och utprovning av civila luftfartyg, erinra om att den föreslagna luftfartslagen

innehåller bestämmelser som medger dispens från lagens stadganden

i åtskilliga avseenden, t. ex. i 3 kap. 9 § och 4 kap. 9 §. Självfallet kommer

också tillämpningsföreskrifterna att taga behörig hänsyn till verksamhet

av den art varom nu är fråga.

Såvitt åter rör tillverkning och utprovning av militära luftfartyg måste

naturligen beaktas, att ett luftfartyg kan ha tillverkats endast för att vinna

vissa erfarenheter och närmast såsom ett led i konstruktionsarbetet beträffande

en planerad fartygstyp. Till frågan huruvida luftfartslagen skall

gälla för sådana luftfartyg återkommer jag vid 15 kap. 1 § i förslaget.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957 45

1 KAP.

Inledande bestämmelser

I detta kapitel meddelas vissa grundläggande regler rörande rätt att utöva

luftfart inom det svenska luftterritoriet samt angående den svenska luftfartslagstiftningens

tillämplighet i rummet.

De sakkunniga har övervägt att i kapitlet upptaga jämväl en definition

på begreppet luftfartyg, och de har hänvisat dels till förklaringen i § 1 luftfartsförordningen,

att som luftfartyg anses i förordningen flygplan (lantoch

vattenflygplan), motorballonger och fria ballonger, dels ock till §§ 1

och 38 tillämpningskungörelsen. De har vidare upplyst att luftfartskonventionen

saknar bestämmelser om begreppet luftfartyg men att sådana finnes

i annexen.

Under de nordiska förhandlingarna har det, enligt vad de sakkunniga har

upplyst, varit ifrågasatt att i förslaget till luftfartslag dels intaga stadgande

att i lagen, där ej i denna annorlunda bestämdes, med luftfartyg förstodes

motorflygplan, segelflygplan, glidflygplan, helikopter, gyroplan, luftskepp

och fri ballong, vilka hade förare ombord, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t

att meddela föreskrifter om andra luftfartyg, som hade förare ombord,

om luftfartyg, som framfördes utan förare, samt om fasta ballonger, fallskärmar

m. m. Emellertid har man slutligen ansett sig böra avstå från att

upptaga en definition i lagen. Man har ansett att den snabba tekniska utvecklingen

säkerligen lätt kan medföra att en legaldefinition snart blir föråldrad,

något som synts mindre väl förenligt med den fasthet som bör utmärka

grundförfattningen på lufträttens område. De sakkunniga har vidare

anfört, att man svårligen kan enhetligt för lufträttens olika delar fastslå

vad som bör innefattas under begreppet luftfartyg, att de internationella

konventionerna på den privata lufträttens område ej söker definiera detta begrepp,

att dessa konventioner icke heller kan sägas helt överensstämma med

varandra och med luftfartskonventionen med avseende å innebörden av begreppet

luftfartyg samt att man på liknande sätt måste i fråga om annexen

till luftfartskonventionen pröva vad de inlägger i termen luftfartyg.

Vidare har de sakkunniga framhållit att, om man sålunda stannar för

att icke upptaga någon definition på begreppet luftfartyg, ämnet blir, liksom

på sjölagens område, i det stora hela överlämnat åt rättstillämpning

och doktrin. De har dock icke velat förneka, att vissa nyttiga anvisningar

möjligen kan upptagas bland tillämpningsföreskrifterna. Slutligen har de

erinrat om dispensstadgandet i 14 kap. 1 § i förslaget.

De sakkunnigas inställning i förevarande fråga har mött gensaga i ett

par remissyttranden. Sålunda anför länsstgrelsen i Norrbottens län:

Det måste betecknas som eu brist att i lagförslaget icke lämnas eu definition

på begreppet luftfartyg. Delta är desto mera framträdande, som i

lagförslaget lämnas föreskrifter om bl. a. luftfartygs registrering samt att

luftfartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. Länsstyrelsen anser därför,

att frågan om att i den blivande luftfartslagen införa eu sådan definition

bör ytterligare övervägas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Svenska aeroplan aktiebolaget framställer önskemål om definition även å

begreppet luftfart:

Det synes vara en svaghet, att ingen definition finnes för sådana väsentliga

begrepp som luftfart och luftfartyg, då lagen stadgar såväl vittgående

straffansvar som skadeståndsansvar mot den som i olika avseenden överträder

densamma. I vart fall hade varit önskvärt, om lagen angivit, att anvisningar

i sådant avseende lämnas av särskild myndighet.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund efterlyser definitioner å begreppen

luftfart och luftfärd:

Begreppen luftfart och luftfärd äro i ett flertal viktiga hänseenden grundläggande

för förslaget. Det hade därför varit av största vikt om de sakkunniga

kunnat i förslaget införa en närmare definition av dessa begrepp. Dylik

definition torde bliva av stor praktisk betydelse, och styrelsen anser därför

att lagtexten såvitt möjligt bör kompletteras i detta hänseende.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar med anslutning

av länsstyrelsen i Östergötlands län:

När börjar eller slutar en luftfärd? Den exakta tidpunkten härför torde

främst ha betydelse ur skadeståndsrättslig synpunkt. Utredningen har emellertid

icke närmare behandlat skadeståndsrätten på luftfartens område utan

utgår ifrån, att lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart skall

fortfarande gälla.

Departementschefen. På de av de sakkunniga anförda skälen finner jag

luftfartslagen icke böra upptaga någon definition på begreppet luftfartyg.

Vad de sakkunniga anfört rörande svårigheten att meddela en för lufträttens

olika delar enhetlig definition gäller i hög grad även begreppet luftfärd.

Vid det under senare år bedrivna arbetet på luftprivaträttsliga konventioner

har man vid olika tillfällen sökt definiera, vad som i vederbörande

konvention skulle förstås med luftfärd. Trygghet för överensstämmelse

mellan de olika definitioner, som vid detta arbete eller eljest kan uppställas

på begreppet i fråga, föreligger icke. Det torde därför vara att förorda,

att någon definition härvidlag icke upptages i luftfartslagen, helst som

denna icke använder begreppet luftfärd i sådant sammanhang att nämnvärda

tolkningssvårigheter är att befara.

Vidkommande slutligen begreppet luftfart, finner jag en definition i luftfartslagen

icke vara erforderlig vid sidan av bestämmelserna i 7 kap. i lagen

och vad som anföres i motiven till dessa bestämmelser. 1

1 §•

Det grundläggande stadgandet beträffande rätt att utöva luftfart inom

svenskt område återfinnes för närvarande i § 2 luftfartsförordningen, vari

bestämmes att sådan luftfart må äga rum endast i överensstämmelse med

förordningens föreskrifter.

De sakkunniga har framhållit att luftfartskonventionen i art. 1 uttalar,

att de fördragsslutande staterna erkänner att varje stat har fullständig och

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

47

uteslutande höghetsrätt i luftområdet över sitt territorium, men har tillika

nämnt hurusom det i art. 5, som kommer att ytterligare beröras vid 7 kap.

i förslaget, stadgas principiell rättighet för de fördragsslutande staternas

luftfartyg att, under iakttagande av konventionens bestämmelser, i annan

än regelbunden internationell trafik överflyga varje fördragsslutande stat

och landa å dess territorium.

Vidare har de sakkunniga återgivit avfattningen av art. 1 i den schweiziska

luftfartslagen, att användandet av luftområdet över Schweiz genom luftfartyg

är tillåtet inom ramen av lagens bestämmelser och övrig förbundslagstiftning.

Ehuru en mera positiv formulering av samma slag som den

schweiziska bestämmelsen i och för sig synts vara väl förenlig med luftfartskonventionens

principiella ståndpunkt rörande luftens frihet, har de

sakkunniga dock, bl. a. av hänsyn till önskemål inom de andra nordiska

länderna, ansett sig böra i huvudsak upptaga samma formulering i den

nu förevarande paragrafen som i § 2 luftfartsförordningen.

Till sist har de sakkunniga uttalat, att de på grund av uttryckets ännu något

svävande innebörd har ansett mindre lämpligt att i lagen göra något

direkt uttalande rörande höghetsrätten men att det med tydlighet torde

framgå av den föreslagna avfattningen att Sverige ändock gör anspråk på

höghetsrätt i luftområdet över sitt land- och sjöterritorium.

Luftfartsstyrelsen anför i fråga om vad som menas med svenskt område:

Någon definition gives icke och torde icke heller behöva givas i vad avser

svenskt områdes utsträckning i sidled, där gränsdragningen måste anses

klar. Med hänvisning till den senaste tidens överflygningar av svenskt territorium

med utländska ballonger samt till de inom vissa stormakter tydligen

avancerade planerna på utsändande av luftfartyg på mycket höga höjder,

torde det emellertid snart nog bli aktuellt att upptaga frågan om områdets

utsträckning i höjdled till särskild behandling. Styrelsen har emellertid

för närvarande intet yrkande i saken. Vid en framtida prövning av

hithörande fråga synes utrikesdepartementets folkrättsliga expertis böra

medverka.

Departementschefen. Förevarande paragraf avser att ge underlag icke

blott för principen om luftens frihet utan även för Sveriges anspråk på

höghetsrätt i luftområdet över sitt land- och sjöterritorium.

Det av luftfartsstyrelsen berörda spörsmålet rörande utsändande av luftfartyg

på mycket höga höjder torde med hänsyn till de internationella överväganden,

som kan förväntas komma till stånd inom en överskådlig framtid,

icke böra för närvarande upptagas till behandling. 2

2 §■

De sakkunniga har i förevarandc paragraf upptagit bestämmelser om de

fartyg med vilka luftfart inom svenskt område må äga rum. De har framhållit

att paragrafen i luftfartsförordningen äger motsvarighet främst i §§ 3

och 14; jämföras må även § 15.

Beträffande den i första stycket meddelade huvudregeln har de sakkunniga

anfört, att de till luftfartskonventionen anslutna staterna naturligen

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

komma i fråga i främsta rummet men att självfallet särskilda luftfartsavtal

kan slutas jämväl med andra stater. I 2 kap. 12, 14 och 15 §§ har de

sakkunniga föreslagit bestämmelser om när luftfartyg skall anses äga svensk

nationalitet och huru svensk eller utländsk nationalitet skall styrkas.

Rörande andra stycket har de sakkunniga yttrat:

Genom andra stycket av förevarande paragraf möjliggöres för andra luftfartyg

än de i första stycket avsedda att i särskilda fall nyttja det svenska

luftområdet. Stadgandet avser meddelande av ett tillstånd, som ersätter de i

första stycket upptagna kraven för rätt att driva luftfart inom svenskt område.

Jämföras må 3 kap. 4 § andra stycket i förslaget, som medger möjlighet

till dispens från de vanliga fordringarna på luftvärdighet. Det nu föreslagna

stadgandet motsvarar till sin grundtanke delar av §§ 14 och 15 luftfartsförordningen.

Vid stadgandets avfattning har förutsatts, att det blir

kompletterat i administrativ ordning. Man har sålunda utgått från att i sådan

ordning kommer att meddelas viss motsvarighet till, bl. a., bestämmelserna

i § 14 Iuftfartsförordningen, att tillstånd kan meddelas för högst en

månad, kan förnyas för högst en månad i sänder samt kan återkallas, när

skäl därtill föreligger. Enahanda är förhållandet med bestämmelserna i § 15

Iuftfartsförordningen till den del dessa gälla tillstånd varom nu är fråga.

Såsom exempel på fall, då genom tillstånd enligt andra stycket avvikelse

från huvudförutsättningarna för flygning inom Sverige må kunna ifrågakomma,

har de sakkunniga nämnt, förutom provflygning, dels att ett luftfartyg

av utländsk nationalitet utav hemlandets myndighet erhållit tillstånd

att flyga under viss tid men icke hinner återvända före dess utgång,

dels ock att flygvapnet försålt ett vapnet tillhörigt flygplan till civil person,

varefter överföringsflygning till ort, där flygplanet skall ändras, är påkallad.

De sakkunniga har vidare hänvisat dels till vad de föreslagit i 3 kap., särskilt

1 och 9 §§, att för utövande av luftfart inom riket skall krävas att fartyg

är luftvärdigt, dock med viss möjlighet till dispens från sådant krav,

dels ock till de i 2 kap. 16 § i förslaget upptagna stadgandena angående

märkning av luftfartyg.

SAS ifrågasätter om ej i motiven såsom exempel på fall, då genom tillstånd

avvikelse från huvudförutsättningarna för flygning inom Sverige må

kunna ifrågakomma, borde nämnas även förhyrning av utländskt flygplan

registrerat i stat, med vilken överenskommelse om rätt till luftfart inom

svenskt område icke slutits.

Departementschefen. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna synes

i sak lämpliga. Det av SAS nämnda förhållandet utgör ytterligare ett

exempel på fall, då andra stycket av paragrafen kan vara av betydelse. 3

3 §•

I denna paragraf behandlas frågan om rätt att inskränka eller förbjuda

luftfart inom svenskt område, i vilket hänseende bestämmelser för närvarande

finnes meddelade dels i lagen den 7 september 1914 angående förbud

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

mot lufttrafik över svenskt område, dels ock i § 30 luftfartsförordningen

jämte den därtill anslutande förteckningen å förbjudna områden i § 27 tilllämpningskungörelsen.

Enligt 1 § i nämnda lag äger Konungen, där så prövas nödigt, förordna

att lufttrafik över svenskt område ej må utan tillstånd av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar äga rum med andra än svenska staten tillhöriga

eller för dess räkning använda luftfartyg. Sådant förordnande må,

efter ty Konungen varje gång bestämmer, gälla för viss tid eller tills vidare.

I § 30 luftfartsförordningen stadgas, att Konungen i den utsträckning som

prövas nödig meddelar bestämmelser om de områden, där luftfart är förbjuden

eller må ske endast med iakttagande av särskilda regler.

De sakkunniga har omnämnt, att luftfartskonventionen i art. 9 innehåller

utförliga bestämmelser rörande förbjudna områden. I artikeln bestämmes

under a) bl. a., att envar fördragsslutande stat må, på grund av tvingande

militära skäl eller i den allmänna säkerhetens intresse, enhetligt inskränka

eller förbjuda trafik med luftfartyg, hemmahörande i andra stater, över

vissa områden av dess territorium, dock att de förbjudna områdena skall

vara av måttlig utsträckning och så belägna att de icke onödigt hindrar luftfarten.

Beskrivning över sådana förbjudna områden inom en fördragsslutande

stats territorium liksom däri skedda förändringar skall snarast möjligt

meddelas de övriga fördragsslutande staterna och ICAO. Enligt artikeln

under b) förbehåller sig envar fördragsslutande stat dessutom rätt att under

utomordentliga omständigheter eller under en tid av fara eller i den

allmänna säkerhetens intresse och med omedelbar verkan tillfälligt inskränka

eller förbjuda flygning över dess territorium eller del därav. Beträffande

bestämmelserna under a) må åtskillnad icke göras mellan den egna statens

och andra fördragsslutande staters i internationell regelbunden trafik

nyttjade luftfartyg. Vad åter angår den under b) stadgade befogenheten gäller,

att inskränkningen eller förbudet skall tillämpas på alla andra staters

luftfartyg utan åtskillnad beträffande nationalitet.

Rörande artikelns innehåll i övrigt har de sakkunniga hänvisat till 8 kap.

3 § i förslaget. De har också i samband härmed erinrat om bestämmelserna i

luftfartskonventionen art. 89 angående undantag från konventionens tilllämpning

i händelse av krig och undantagstillstånd.

I detta sammanhang må vidare anmärkas att i lCAO:s annex 15, vilket av

luftfartsstyrelsen utgivits i svensk översättning under beteckning Fl 1, beröres

i kap. 4 s. k. Aeronautical Information Publications (AIP). Enligt

punkt 4.1.1.4 skall AIP angiva bl. a. för luftfart inskränkta områden, nämligen

förbjudna områden, restriklionsområden och farliga områden (airspace

restrictions — prohibited, restricted and danger areas). De svenska,

av luftfartsstyrelsen utfärdade AIP innehåller under RAC 4 utförliga meddelanden

i ämnet. Först lämnas under P. 1 uppgifter å de enligt tillämpningskungörelsen

förbjudna områdena. Under P. 2 angives härefter sex

områden, vilka icke återfinnes i tillämpningskungörelsen, såsom ständigt

4 liihang till riksdagens protokoll 19157. / samt. Nr 69

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

förbjudna av flygsäkerhetsskäl. Vidare lämnas under P. 3 en anvisning

om att områden kan tillfälligt förbjudas av flygsäkerhetsskäl samt att

upplysning angående sådana områden lämnas i de s. k. NOTAM (Notices

to Airmen). Under R gives så föreskrifter om restriktionsområden, nämligen

dels fyra områden där med hänsyn till skjutning genomflygning får ske

endast efter särskilt meddelande till skjutledaren eller där färdplan för flygningen

erfordras, dels ett område inom vilket viss närmare angiven hänsyn

skall tagas till segelflygning, dels kontrollerat luftrum vid militära flygplatser

inom vilket i viss utsträckning militärt tillstånd erfordras samt

dels slutligen kontrollzonen vid Svenska aeroplan aktiebolagets flygplats vid

Linköping där förhandstillstånd från kontrolltornet vid flygplatsen kräves.

Ytterligare meddelas att upplysning angående tillfälliga restriktionsområden

lämnas genom NOTAM. Sist följer — frånsett en av ICAO:s föreskrifter

oberoende rekommendation att under viss tid undvika att störa fågellivet på

Karlsöarna invid Gotland — under D bestämmelser om farliga områden.

Såsom sådana angives dels områden inom vilka skjutning från marken förekommer

och beträffande vilka aktuella upplysningar tillhandahålles av de

civila trafikledningarna, dels ock ett stort antal närmare beskrivna områden

inom vilka skjutning och/eller bombfällning från luftfartyg förekommer.

Även här meddelas att upplysning angående tillfälliga sådana områden lämnas

genom NOTAM.

I sitt förslag har de sakkunniga upptagit huvudinnehållet i art. 9 i luftfartskonventionen

men ansett det icke vara nödigt att belasta lagtexten med

vad denna artikel i övrigt innehåller i förut anförda delar. De har därvid

i första stycket uttalat, att Konungen äger att av militära skäl eller i den

allmänna säkerhetens intresse inskränka eller förbjuda luftfart inom vissa

delar av svenskt område, medan de i andra stycket föreslagit ett stadgande

för fall som avses i art. 9 under b).

Luftfartsstyrelsen finner av praktiska skäl möjlighet böra öppnas för

Kungl. Maj :t att till annan myndighet delegera beslutanderätt i frågor som

avses i första stycket.

Departementschefen. Liksom för närvarande är fallet och i enlighet med

de sakkunnigas förslag finner jag, att av militära skäl motiverade beslut om

inskränkning eller förbud beträffande den civila luftfarten bör ankomma på

Kungl. Maj:t. Såvitt gäller inskränkningar eller förbud i den allmänna säkerhetens

intresse anser jag det däremot innebära en alltför stor omgång,

om alla beslut skulle behöva fattas av Kungl. Maj:t. De för luftfarten mest

ingripande besluten, nämligen meddelande av förbud för annat än helt kort

tid, torde visserligen böra förbehållas Kungl. Maj :t. I fråga om helt tillfälliga

förbud samt angivande av restriktionsområden och farliga områden bör

däremot nuvarande praxis kunna bibehållas. Jag anser, att beslut att i den

allmänna säkerhetens intresse inskränka eller för en tid av högst två veckor

förbjuda luftfart inom viss del av svenskt område bör få meddelas jämväl

av myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

4 §.

I förevarande paragraf föreslås en reglering av frågan rörande luftfartslagstiftningens

tillämplighet i rummet, därvid dess tillämplighet utanför

Sverige träder i förgrunden.

Enligt § 37 första stycket luftfartsförordningen bestämmer Konungen, i

vilken omfattning föreskrifterna i förordningen skall tillämpas i fråga om

svenskt luftfartyg under luftfärd utanför svenskt område. Sådana bestämmelser

är givna genom § 31 första stycket tillämpningskungörelsen. Enligt

detta stycke skall å svenskt luftfartyg även under luftfart utanför svenskt

område tillämpas — förutom vissa numera upphävda stadganden — de

föreskrifter, som innehålles i eller utfärdats med stöd av luftfartsförordningen

§ 13 (angående nationalitets- och registreringsmärken), § 18 andra

stycket, såvitt avser skyldighet att inneha luftvärdighetsbevis, § 22 (angående

bemanningen), § 24 första stycket a) (angående innehav av certifikat),

§ 28 första stycket (angående medförande av sprängämnen samt militära

skjutvapen och därtill hörande ammunition) samt § 36 (angående fartygshandlingar)

ävensom tillämpningskungörelsen §§ 6 (angående anslag

å luftfartyg) och 28 (angående avgivande av vissa uppgifter), allt i den mån

berörda föreskrifter ej strider mot bestämmelserna i det land, över vilket

luftfärden äger rum.

De sakkunniga har lämnat följande redogörelse över luftfartskonventionens

bestämmelser i förevarande hänseende:

Ett flertal artiklar föreskriva, att i internationell luftfart nyttjade fartyg

skola iakttaga konventionens bestämmelser i olika avseenden. Enligt art. 20

i konventionen skall sålunda luftfartyg i internationell fart föra vederbörliga

nationalitets- och registreringsmärken. Art. 29 utsäger att fartyget skall

medföra vissa närmare angivna fartygshandlingar, och art. 30 föreskriver

dels att fartyget icke får medföra radiosändare utan vederbörlig, i registreringsstaten

utfärdad licens dels ock att sändaren endast må begagnas av besättningsmedlemmar

med vederbörligt certifikat. Fartyget skall vidare enligt

art. 31 vara försett med luftvärdighetsbevis, utfärdat eller godkänt av

den stat där fartyget är registrerat. Vissa besättningsmedlemmar skola, på

sätt art. 32 stadgar, innehava av sagda stat utfärdade eller godkända luftfartscertifikat.

Jämlikt art. 34 skall för fartyget föras resedagbok. Art. 35

stadgar inskränkningar beträffande last, varvid fartyget i princip har att

rätta sig efter vad som föreskrives i den stat över vilken fartyget färdas. En

liknande bestämmelse möter i art. 36, enligt vilken envar fördragsslutande

stat må förbjuda eller reglera användningen av fotografiapparater å luftfartyg

som flvga över dess territorium. Andra stadganden av betydelse i förevarande

sammanhang finnas upptagna i konventionen art. 11 och 12. Enligt

den förra av dessa artiklar skola, med förbehåll för bestämmelserna i konventionen,

de lagar och bestämmelser i en fördragsslutande stat, vilka gälla

beträffande ankomst till eller avgång från dess territorium av luftfartyg

nyttjade i internationell luftfart eller beträffande sådana lufttartygs nyttjande

och navigering inom dess territorium, äga tillämplighet på samtliga

fördragsslutande staters luftfartyg, oavsett nationalitet, och sådana luftfartyg

skola iakttaga dem, då de ankomma till, avgå från eller befinna sig inom

den statens territorium. Art. 12 åter innehåller bl. a. att envar fördragsslutande

stat förbinder sig alt vidtaga åtgärder för att säkerställa att varje luft
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

fartyg, som flyger över dess territorium eller manövrerar där, och varje

luftfartyg, som för dess nationalitetsmärke, varhelst sådant fartyg än må

befinna sig, iakttaga gällande bestämmelser beträffande flygning och fartygs

manövrering. Vidare förbinder sig enligt samma artikel envar fördragsslutande

stat att låta åtala dem som bryta mot tillämpliga bestämmelser.

Till belysning av art. 12 må hänvisas till annex 2 2.1, vari angives trafikreglernas

tillämplighet i rummet.

Såsom en helt allmän sammanfattning av konventionens stadganden har

de sakkunniga angivit, att den stat där ett luftfartyg är registrerat skall tillse

att fartyget och dess besättning uppfyller vissa villkor var fartyget än

må befinna sig, medan en överflugen stat skall sörja för att luftfarten inom

dess område försiggår på behörigt sätt.

Under förarbetena till förslaget har de sakkunniga funnit lämpligt göra

en uppdelning i det ifrågavarande avseendet mellan reglerna i allmänhet i

luftfartslagen, lagens ansvarsbestämmelser och de med stöd av luftfartslagen

utfärdade föreskrifterna. Bestämmelserna om luftfartslagens, utom ansvarsbestämmelsernas,

tillämplighet i rummet har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf. De sakkunniga har härom yttrat:

På sätt tidigare anförts skola de svenska bestämmelserna jämlikt lufttartskonventionens

föreskrifter i många viktiga avseenden gälla för svenska

luftfartyg även då de befinna sig utom rikets gränser. De sakkunniga hava

icke önskat återgiva detta förhållande i lagen genom en uppräkning av de

särskilda paragrafer, som böra äga tillämpning jämväl vid luftfärd utanför

svenskt område. Frånsett att en sådan lösning skulle verka tyngande på

lagtexten, har man ansett en mer allmän formulering vara att föredraga

såsom mera elastisk och möjliggörande en tillämpning även beträffande

ännu ej aktuella fall. Man har följaktligen funnit lämpligt att såsom huvudregel

föreslå, att vad i luftfartslagen förordnas rörande svenskt luftfartyg

vid dess nyttjande inom svenskt område skall gälla sådant fartyg jämväl

under färd utom riket. Fartyget kan härvid befinna sig inom området för

annan stat, ansluten till luftfartskonventionen eller icke, eller ock färdas

över öppet hav.

De sakkunniga har emellertid ansett nödigt att göra vissa undantag från

denna huvudregel. Först och främst har de beaktat, hurusom av luftfartslagens

avfattning kan framgå att beträffande vissa lagrum lagen icke är

avsedd att tillämpas utom riket. Såsom exempel har de nämnt dels 8 kap.

3 § och 12 kap. 1 § i förslaget, dels ock reglerna om bärgning i 11 kap., där

en begränsning av tillämpningsområdet företagits i enlighet med bestämmelserna

i inskrivningskonventionen.

Vidare har de sakkunniga funnit det vara av nöden att taga hänsyn till

det fallet, att rätten i överflugen främmande stat skiljer sig från den svenska.

De har visserligen ansett, att man får utgå från att de till luftfartskonventionen

anslutna staterna kommer att utforma sina bestämmelser i enlighet

med konventionen och ICAO:s annex, men har tillika framhållit, att

man det oaktat naturligen alltid måste räkna med att mer eller mindre betydande

olikheter kommer att föreligga olika stater emellan. De har påpekat

att konventionen och annexen i åtskilliga betydelsefulla avseenden läm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

53

nar ingen eller ringa vägledning. De har vidare uttalat, att än större skillnader

i förhållande till andra rättssystem torde komma att utmärka lufträtten

i sådana stater som icke är anslutna till konventionen. Vare sig fråga

är om en konventionsstat eller icke, lärer därför enligt de sakkunniga ett

svenskt luftfartyg kunna komma i en situation, där den svenska rätten och

vederbörande främmande rätt ställer olika krav. Är dessa krav sinsemellan

förenliga, finner de sakkunniga dem alla kunna fyllas, även om det i vissa

fall vid utarbetandet av svenska tillämpningsföreskrifter bör övervägas att

medgiva lättnad i fråga om uppfyllandet av vad den svenska lagstiftningen

eljest skulle ha fordrat. Är kraven åter oförenliga, måste i första hand den

främmande statens rätt med hänsyn till den även folkrättsligt förankrade

höghetsrätten över eget luftområde tillgodoses och den svenska rätten följaktligen

i erforderlig grad stå tillbaka. Enighet i sak härvidlag har ock under

förarbetena till luftfartslagar rått mellan de olika nordiska länderna.

I enlighet härmed har det undantaget från huvudregeln föreslagits, att den

svenska rätten skall gälla endast såvitt den ej står i strid mot utländsk

rätt, som skall vinna tillämpning jämlikt överenskommelse med främmande

stat eller eljest med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser.

Beträffande ansvarsbestämmelsernas giltighet i rummet har de sakkunniga

ansett en särskild reglering icke böra komma i fråga för lufträttens del,

och de har därför begränsat sig till att i andra stycket av förevarande paragraf

föreslå en hänvisning. Denna avser för närvarande 1 kap. strafflagen,

i vilket de sakkunniga i avbidan på behandlingen av straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk ansett sig ej böra föreslå någon ändring.

Rörande slutligen tillämpligheten utom riket av föreskrifter, som utfärdats

med stöd av luftfartslagen, har de sakkunniga i tredje stycket av den

nu föreslagna paragrafen upptagit ett med nuvarande reglering i sak överensstämmande

stadgande. De har ansett det lämpligen böra ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma, i vilken omfattning sådan tillämpning skall ske,

och detta även när det gäller tillämpningsföreskrifter utfärdade av den

Kungl. Maj:t med stöd av lagen därtill bemyndigat. De har ansett självklart

att därvid kommer att beaktas de förpliktelser som åvilar Sverige exempelvis

enligt luftfartskonventionen.

De sakkunniga har vid denna paragraf även uttalat sig i frågan om tilllämpligheten

av den svenska luftfartslagstiftningen å utländskt fartyg vid

färd inom svenskt område. De har därvid framhållit, att det redan av 1 kap.

1 § i förslaget följer att i regel den svenska rättens bestämmelser är att

tillämpa även på utländskt luftfartyg inom svenskt område, och de har

uttalat att, liksom den svenska rätten respekterar främmande makts höghetsrätt

över dess territorium, den principiellt kräver att den svenska luftfartslagstiftningen

skall iakttagas vid färd inom svenskt område. Enligt

vad de sakkunniga framhållit bör uppenbarligen motsvarighet föreligga i

dessa båda avseenden.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har emellertid tillagt:

En sådan regel genomföres emellertid icke undantagslöst i förslaget. Genom

den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna hänvisningen

beträffande ansvarsbestämmelsernas giltighet i rummet avgöres för dessa

bestämmelsers vidkommande även spörsmålet, huruvida den svenska lagstiftningen

skall gälla också i fråga om utländskt luftfartyg eller utländsk

man i Sverige. Enligt 5 kap. 11 § i förslaget bestämmer Konungen, i vilken

omfattning föreskrifterna om befälhavare och om tjänsten ombord skola

tillämpas i fråga om utländskt luftfartyg vid färd inom svenskt område;

jämföras må vad som anföres i motiven till nämnda paragraf. Beaktas måste

vidare, hurusom vissa stadganden genom sin avfattning giva vid handen att

endast inhemska luftfartyg eller, undantagsvis, blott utländska sådana avses.

Exempel erbjuder 2 kap. i förslaget. Ytterligare är den svenska rättens

tillämpning å utländskt luftfartyg eller beträffande viss utländsk man begränsad,

i vissa fall jämlikt konventionsbestämmelser eller erkända folkrättsliga

grundsatser och i vissa andra, låt vara enstaka, fall jämlikt den internationella

privaträttens regler. Såsom exempel kunna nämnas i det förra

avseendet de i It kap. 7 och 8 § § föreslagna bestämmelserna rörande undersökning

av luftfartsolyckor, där luftfartskonventionen art. 26 måste iakttagas

vidkommande olycka som drabbat utländskt fartyg, samt i det senare

avseendet 8 kap. 6 § i förslaget med dess regel om rätt att undfå del

av innehållet i fartygshandlingar. Jämföras må även 12 kap. 3 § i förslaget.

Slutligen må anmärkas, att stundom, exempelvis rörande tillsyn å utländska

fartygs luftvärdighet och bemanning, en visserligen icke av hittills

nämnda grunder bestämt påkallad men dock av praktiska skäl önskvärd

lättnad beträffande utländska fartyg kan vinnas genom särbestämmelser i

tillämpningsföreskrifterna på sätt beröres vid 3 kap. 2 § och 4 kap. 2 § i

förslaget, överhuvudtaget synes man böra beakta, att den svenska lagstiftningens

tillämplighet å utländska luftfartyg i viss utsträckning kan bliva

beroende av den omfattning, i vilken sådant fartyg tager svenskt territorium

i anspråk, eller ock av den trafik, i vilken fartyget nyttjas.

Skandinavisk flyg personal förening anför i frågan om lagens tillämpning

i rummet i allmänhet, att endast en ringa del av luftfarten försiggår inom

rikets gränser och att en lagstiftning berörande enbart riket torde vara av

underordnat värde. Föreningen säger sig tidigare ha kommit i kontakt med

berörda spörsmål i avseende å lagen om arbetstidens begränsning, som med

hänsyn till luftfartens utsträckning får ringa betydelse för den flygande

personalen.

Angående straffbestämmelserna anför föreningen, att den anser straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk böra genomföras, innan den föreslagna

luftfartslagen träder i kraft, därvid svenskt luftfartyg konime att

i straffrättsligt avseende jämställas med svenskt fartyg även utanför rikets

gränser.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de av de sakkunniga angivna

lagreglerna om giltigheten i rummet av den föreslagna luftfartslagstiftningen.

Andra stycket av paragrafen torde dock böra formuleras så, att vad i

allmänna strafflagen är stadgat om dem som är underkastade svensk straffrätt

även skall gälla beträffande ansvarsbestämmelserna i luftfartslagen.

Till vad Skandinavisk flyg personal förening anfört beträffande straffbe
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

stämmelserna och luftfartslagens ikraftträdande vill jag framhålla, att förevarande

paragraf visserligen icke får sin fulla verkan, så länge det nuvarande

1 kap. strafflagen ej ändrats. Härav uppstående olägenheter kan

emellertid icke anses vara av den betydelse, att luftfartslagens ikraftträdande

bör anstå.

2 KAP.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet

Departementschefen. Såsom redan antytts vid redogörelsen för den nu föreslagna

lagstiftningens huvudgrunder har de sakkunniga ansett, att de i

registreringslagen innehållna stadgandena rörande registrering av luftfartyg

bör inarbetas i luftfartslagen. Dessa stadganden har upptagits i förevarande

kapitel tillsammans med vissa bestämmelser om styrkande av luftfartygs

nationalitet och om märkning av luftfartyg. I överskådlighetens intresse

har kapitlet indelats i avsnitt med underrubriker.

Beträffande kapitlets enskildheter ansluter jag mig till sakkunnigförslaget.

Jag vill dock hänvisa till vad jag har att anföra vid vissa paragrafer i

kapitlet. Några redaktionella jämkningar torde även böra vidtagas.

Om registrering av luftfartyg

1-6 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 1—6 §§ registreringslagen.

Angående innehållet i 7 § i sagda lag må hänvisas till 12 och 16 §§ i

förevarande kapitel.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 8 § registreringslagen. 8

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag och den därmed överensstämmande

9 § registreringslagen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter beträffande föreskriften,

att luftfartyg skall avföras ur registret om fartyget »annorledes förstörts»,

huruvida den icke bör förtydligas eller eventuellt skärpas, så att

bestämmelser i huvudsak motsvarande 6 § sjölagen införes.

Departementschefen. Det av advokatsamfundets styrelse berörda spörsmålet

har helt nyligen varit föremål för övervägande. Under förarbetena till

registreringslagen och därmed sammanhörande lagar dryftades nämligen

ingående frågan om behovet av ett kondemnationsinstitut för luftfarten, med

resultat att någon bestämmelse i ämnet ej upptogs i lagstiftningen. Det torde

ännu vara för tidigt att upptaga ämnet till förnyad behandling.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

9 och 10 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar 10 och 12 §§ registreringslagen.

Beträffande 11 § registreringslagen må jämföras 13 § i förevarande kapitel.

11 §•

Till denna paragraf föreslås överflyttade bestämmelserna i 13 § registreringslagen,

i den mån de avser fartygs antecknande i ett bihang till luftfartygsregistret.

Angående de i 13 § i sagda lag upptagna bestämmelserna om interimistiskt

registrerade fartygs nationalitet och märkning må jämföras 14 och

16 §§ i förevarande kapitel.

Om luftfartygs nationalitet

12 §.

I denna paragraf har upptagits stadganden svarande mot första och andra

styckena av 7 § registreringslagen.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § registreringslagen.

14 §.

I denna paragraf har upptagits föreskrifter om interimistiskt nationalitetsoch

registreringsbevis för ett jämlikt 11 § interimistiskt registrerat luftfartyg

samt om sadant fartygs nationalitet. De föreslagna bestämmelserna återgiver

motsvarande stadganden i 13 § registreringslagen med de ändringar som

betingas av det nu framlagda förslagets uppställning.

15 §.

Denna paragraf upptager bestämmelse om hur luftfartygs nationalitet

skall styrkas. Stadgande i ämnet återfinnes nu i det av registreringslagen ej

berörda första stycket av § 14 luftfartsförordningen. Enligt detta stadgande

ställes i fråga om innehav av nationalitets- och registreringsbevis eller däremot

svarande bevis vissa krav å luftfartyg, som ej har svensk nationalitet

och ej heller medgivande till luftfart enligt § 15 luftfartsförordningen eller

särskilt luftfartstillstånd. Jämföras må förordningen § 36 första stycket,

däri under a) upptages stadgande att fartyg, som brukas till luftfart inom

svenskt område, skall medföra svenskt eller främmande nationalitets- och

registreringsbevis eller viss däremot svarande handling. Hänvisas må ock till

8 kap. 5 § i förevarande lagförslag.

De sakkunniga har framhållit, att luftfartskonventionen berör innehav av

nationalitets- och registreringsbevis eller däremot svarande handling såtill
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

57

vida, som nationalitets- och registreringsbevis i art. 29 nämnes främst bland

de handlingar, vilka skall medföras å varje luftfartyg som är hemmahörande

i en fördragsslutande stat och som nyttjas i internationell luftfart.

Sakkunnigförslaget företer i förhållande till § 14 luftfartsförordningen

främst den skillnaden, att svenskt fartygs skyldighet att inneha svenskt nationalitets-

och registreringsbevis nämnes vid sidan av utländskt fartygs

skyldighet att inneha utländsk nationalitetshandling. I viss överensstämmelse

med 3 kap. 4 § och 4 kap. 5 § i förslaget har tillika syftet med innehavet

angivits.

Om märkning av luftfartyg

16 §.

De sakkunniga har i första stycket av paragrafen upptagit stadganden som

i huvudsak svarar mot vad registreringslagen innehåller rörande märkning

dels i 7 § tredje stycket i fråga om fartyg som införts i luftfartygsregistret,

dels i 13 § tredje stycket vad angår fartyg som antecknats i det särskilda bihanget

till registret. Det har emellertid ansetts böra utsägas i lagen, att även

interimistiskt registrerade luftfartyg skall märkas med svensk nationalitetsoch

registreringsbeteckning, något som nu finnes föreskrivet i § 5 tillämpningskungörelsen.

I andra och tredje styckena återfinnes stadganden om

märkning av luftfartyg som icke har svensk nationalitet men som färdas

inom svenskt område. Regler om märkning av sådana fartyg förekommer

för närvarande i § 14 fjärde stycket och § 15 tredje punkten luftfartsförordningen,

vilka författningsrum icke upphävts genom registreringslagen.

Departementschefen. Liksom de sakunniga anser jag det lämpligt att låta

avsnittet om märkning av luftfartyg omfatta icke blott fartyg med svensk

nationalitet i enlighet med 12 eller 14 § i kapitlet utan även övriga fartyg

som färdas inom svenskt område.

Beträffande först fartyg som är hemmahörande i främmande stat, med

vilken slutits överenskommelse om rätt till luftfart inom svenskt område,

gäller för närvarande enligt § 14 fjärde stycket luftfartsförordningen, att fartyget

skall ha nationalitets- och registreringsmärke i överensstämmelse med

regler, som Konungen efter avtal med främmande stat godkänt. Sådana regler

återfinnes i fråga om fartyg från de till luftfartskonventionen anslutna

staterna i konventionen art. 19 och 20. Enligt den förra av dessa artiklar

skall i fördragsslutande stat luftfartygs registrering eller överförande av

registreringen företagas i enlighet med den statens lagar och föreskrifter.

Art. 20 utsäger, att varje luftfartyg i internationell luftfart skall föra vederbörliga

nationalitets- och registreringsmärken. Då, såsom de sakkunniga

framhållit, samma principer bör bli tillämpliga även i fall då särskild överenskommelse

om rätt till luftfart inom svenskt område föreligger, kan helt

allmänt stadgas, att luftfartyg, som är hemmahörande i främmande stat

med vilken slutits överenskommelse om rätt till luftfart inom svenskt område,

vid sådan luftfart skall vara märkt i enlighet med föreskrifterna i den

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

främmande staten. Sådant stadgande har upptagits i andra stycket av paragrafen.

Angående därefter fartyg, för vilket särskilt luftfartstillstånd enligt § 14

första stycket under b) luftfartsförordningen eller medgivande till luftfart

enligt § 15 samma förordning meddelats, är i § 14 fjärde stycket och

§ 15 tredje punkten i förordningen stadgat, att fartyget skall vara försett

med igenkänningsmärke enligt bestämmelser, som utfärdas av luftfartsmyndigheten.

Det har ansetts fortfarande vara ändamålsenligt att erforderliga

bestämmelser om märkning i föreliggande fall meddelas i administrativ

ordning. Enligt förevarande förslag avses härmed fartyg, som nyttjas jämlikt

medgivande varom i 1 kap. 2 § andra stycket stadgas. I enlighet med

de sakkunnigas åsikt föreslås sålunda i tredje stycket av paragrafen, att sådant

fartyg skall vara märkt enligt föreskrifter som meddelas av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar.

Närmare föreskrifter om märkning av luftfartyg meddelas för närvarande

i § 5 tillämpningskungörelsen, vari bl. a. stadgas att nationalitetsbeteckningen

för svenskt luftfartyg utgöres av bokstäverna SE samt att registreringsbeteckningen

utgöres av en grupp om tre bokstäver, som för varje luftfartyg

bestämmes av luftfartsmyndigheten (d. v. s. jämlikt § 2 tillämpningskungörelsen

luftfartsstyrelsen).

Det må tilläggas, att i annex 7 till luftfartskonventionen vissa föreskrifter

meddelats om luftfartygs nationalitets- och registreringsbeteckningar.

I anslutning till annexet har luftfartsstyrelsen utfärdat vissa bestämmelser

(BCL L 1.5). 3

3 KAP.

Om luftvärdighet

Regleringen av luftvärdigheten sker för närvarande i administrativ ordning.

De viktigaste stadgandena innehålles i luftfartsförordningen kap. 3.

Bland kompletterande bestämmelser må särskilt framhållas §§ 7—9 och 31

tillämpningskungörelsen. Erinras må ock om vissa av luftfartsstyrelsen utfärdade

luftvärdighetsbestämmelser (BCL L).

De sakkunniga har vid utarbetandet av förslaget till bestämmelser om

luftvärdigheten, liksom beträffande registreringen och i viss överensstämmelse

med vad som skett på sjörättens område, ansett de ledande principerna

rörande luftvärdigheten och tillsynen därå böra fastslås i lagen men

å andra sidan funnit det viktigt att icke alltför långt utsträcka regleringen

i formen av lag. De har framhållit, att nödvändigheten att beakta den snabba

utvecklingen på luftfartens område gör sig gällande med styrka i fråga

om detta avsnitt, och har erinrat om luftfartskonventionens annex 8 angående

luftfartygs luftvärdighet och annex 6 med dess i vissa avseenden

luftvärdigheten rörande bestämmelser om luftfartygs nyttjande i internationell

förvärvsmässig trafik.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Departementschefen. Redan i min redogörelse för huvudgrunderna för

lagstiftningen har jag i princip förklarat mig vilja biträda de sakkunnigas

avvägning av vad som bör regleras i lag och vad som bör göras till föremål

för bestämmelser av administrativ natur. Beträffande förevarande kapitel

finner jag denna avvägning vara genomgående lämplig. Vad angår utformningen

av de olika paragraferna i kapitlet och motiveringen för dessa vill

jag även ansluta mig till sakkunnigförslaget med de undantag till vilka jag

återkommer i det följande.

1 §•

Stadgandet i första stycket har motsvarighet i § 16 luftfartsförordningen,

vari föreskrives bl. a. att luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall

vara luftvärdigt. Däremot saknas i förordningen motsvarighet till andra

stycket. Emellertid innehålles i § 7 tillämpningskungörelsen bestämmelser

om vissa villkor, som skall vara uppfyllda för att luftfartyg må anses såsom

luftvärdigt.

De sakkunniga har beträffande andra stycket anfört:

Det har synts riktigast att i lagen i sammanträngd form redovisa, i vilka

avseenden krav ställas för att luftvärdighet skall kunna anses föreligga. Man

har därvid utgått från att uttrycket »flygegenskaper» är att fatta så vidsträckt,

att därunder inbegripas jämväl sådana egenskaper som hastighet

och stigförmåga.

Att i lag närmare än sålunda skett angiva de krav, som härvidlag måste

fyllas, har ansetts icke vara möjligt eller lämpligt. Med hänsyn till den alltjämt

pågående utvecklingen och den betydelse, som i detta avseende tillkommer

särskilt annex 8, måste ämnets närmare reglering överlämnas till

ordnande på administrativ väg. Kraven för att ett fartyg skall anses såsom

luftvärdigt kunna ock i viss mån växla, exempelvis med hänsyn till den fart

vari fartyget skall användas. Jämföras må vad i 3 § i detta kapitel anföres.

I detta sammanhang torde böra framhållas en viss olikhet beträffande

omfattningen av begreppen sjövärdighet och luftvärdighet. Sjölagen och

lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg, den s. k. fartygstillsynslagen,

sidoordna nämligen sjövärdighet och behörig utrustning. Enligt

båda dessa lagar åsyftas med sjövärdigheten beskaffenheten av fartygets

skrov och fasta delar samt vad därmed står i direkt samband. Tillämpningskungörelsen

inbegriper däremot under luftvärdighetsbegreppet jämväl att

luftfartyg är försett med de för säker manövrering och navigering erforderliga

instrumenten samt med nödig utrustning. På liknande sätt meddelas i

annex 8 del III kap. 8 vissa bestämmelser om utrustning. Förslaget följer

i detta avseende hittills gällande lufträtt.

Det ligger i sakens natur, att luftvärdigheten icke gäller under alla förhållanden

utan förutsätter iakttagande av de bestämmelser eller inskränkningar,

som uppställas i samband med utfärdandet av luftvärdighetsbevis.

Uppenbart är också, att kraven i andra stycket skola vara uppfyllda under

hela den tid fartyget nyttjas till luftfart.

Slutligen har de sakkunniga framhållit, att de med hänsyn till vad 14

kap. 3 § i förslaget innehåller ansett det icke vara erforderligt att komplettera

3 kap. 1 § med ett stadgande angående rätt att meddela föreskrifter

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 69 år 1957

om konstruktion och byggnad av luftfartyg, om sådant fartygs tillbehör, utrustning

och underhåll eller om reservdelar till luftfartyg.

2 §•

I § 17 luftfartsförordningen bestämmes, att tillsyn över att luftfartyg, som

brukas inom svenskt område, städse är luftvärdigt utövas av besiktningsman

som förordnas av Konungen, att tillsynen skall ske genom besiktning

dels före fartygets tagande i bruk och därefter å de på förhand bestämda

tider, som kan varda stadgade, och dels då fartyget undergått sådan förändring

eller lidit sådan skada, som kan ha betydelse för dess luftvärdighet,

samt att närmare bestämmelser om tillsynen meddelas av Konungen.

De sakkunniga har funnit det angeläget att i fråga om tillsyn å luftvärdigheten

icke binda utvecklingen genom lagbestämmelser och har påpekat,

att härvidlag de av ICAO meddelade föreskrifterna självfallet måste iakttagas.

De har vidare anfört:

I andra stycket av förevarande paragraf beröres ett icke minst med hänsyn

till SAS mycket betydelsefullt ämne, nämligen om delegation av tillsynen.

En viss förebild till stadgandet finnes i 2 § andra stycket fartygstillsynslagen,

enligt vilket vederbörande tillsynsmyndighet må uppdraga åt sakkunnig

att biträda vid och utom riket jämväl verkställa förrättning, varom

sägs i fartygstillsynslagen.

Anledning har förmenats icke förefinnas att hindra att verkställandet av

förrättning jämväl här i riket kan uppdragas åt sakkunnig.

Under uttrycket sakkunnig inbegripes strängt taget även sakkunnig myndighet.

I tydlighetens intresse har man dock ansett sig böra särskilt nämna

myndighet.

Att sakkunnig, som verkställer besiktning enligt vad i 2 § andra stycket

sägs, är behörig att förnya luftvärdighetsbevis framgår av 3 § andra stycket.

Motsvarande befogenhet förefinnes däremot icke vad angår utfärdande

av luftvärdighetsbevis.

I detta sammanhang har de sakkunniga berört frågan om tillsyn å utländskt

fartygs luftvärdighet och upplyst, att man under förarbetena till

förslaget ingående övervägt att i förevarande kapitel intaga ett stadgande

att Konungen ägde bestämma i vad mån och enligt vilka regler tillsyn å utländskt

fartygs luftvärdighet skulle äga rum. De har i detta ämne vidare

yttrat:

Sådant stadgande saknar visserligen motsvarighet i luftfartsförordningen.

I 1 § tredje stycket fartygstillsynslagen förordnas däremot, att de bestämmelser

i lagen, vilka ej särskilt förklaras skola gälla om svenska fartyg,

skola med de undantag och avvikelser, som Konungen må bestämma, äga

tillämplighet jämväl å utländska fartyg, som finnas här i riket. Det må

härvid anmärkas, hurusom lagrådet vid tillkomsten av 1914 års sjösäkerhetslagstiftning

uttalade betänkligheter mot att utan vidare göra ifrågasatta

bestämmelser tillämpliga jämväl å utländska fartyg.1 Det kunde — anförde

lagrådet — ifrågasättas, huruvida förslaget i vissa delar, särskilt beträffande

straffbestämmelserna, läte förena sig med erkända folkrältsliga grundsatser.

Lagstiftningen beträffande utländska fartyg borde enligt dess me
-

1 Jfr NJA II 1915 s. 366 ff.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

61

ning för närvarande, frånsett bestämmelse om lastmärke, icke gå längre

än att stadga rätt att inspektera desamma och rätt alt stoppa ett fartyg, då

uppenbar fara för människors liv vore för handen. Genom en föreskrift att

Konungen ägde förordna, i vad mån och enligt vilka regler tillsyn skulle

äga rum å utländska fartyg, skulle syftemålet kunna vinnas. I samband

med viss omläggning av bestämmelserna om tillsyn å fartyg förklarade departementschefen,

att därmed läte sig väl förena att följa lagrådets mening

även beträffande stadgandena om utländska fartyg.

Framhållas bör ytterligare, hurusom beträffande 1 § fartygstillsynslagen

föredragande departementschefen anförde bl. a. följande.1 I anslutning till

vad som redan vore svensk rätt komme enligt det föreliggande lagförslaget

jämväl främmande fartyg i svenska hamnar att underkastas tillsyn. Det

tillkomme även eljest enligt förslaget Konungen att bestämma efter olika

förhållanden rättade undantag och avvikelser i fråga om tillsynen över utländska

fartyg, med iakttagande naturligen att de allmänna fordringarna

på ett utländskt fartygs nödtorftiga säkerhet icke eftergåves. Ett uppenbarligen

livsfarligt fartyg borde icke tillåtas lämna svensk hamn, därför att

det vore utländskt. Men däremot avsåge lagförslaget att möjliggöra dels undantag

från tillsynen över utländska fartygs beskaffenhet i särskilda avseenden,

dels avvikelser i sättet för tillsynens utövande och dels slutligen ett

ömsesidigt ordnande av fartygskon trollen mellan Sverige och de främmande

länder, vilkas säkerhetsbestämmelser och tillsynsväsen motsvarade de

i vårt land stadgade. Där förefunnen brist i ett utländskt fartyg icke ansåges

kunna eller böra föranleda till annan påföljd, borde i allt fall genom

den centrala tillsynsmyndighetens försorg vederbörande i fartygets hemland

erhålla meddelande om felet för att få tillfälle att däri åstadkomma

rättelse.

Det må här anmärkas, att förordningen den 31 december 1914 (nr 491)

med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg, den s. k. tillsynsförordningen,

i § 29 stadgar bl. a., att om utländskt fartyg, å vilket 1948 års

internationella konvention för betryggande av säkerheten för människoliv

till sjöss äger tillämpning, är försett med certifikat i enlighet med föreskrifterna

i konventionen, fartyget skall, såvitt angår de i certifikatet herörda

förhållandena, vara underkastat tillsyn allenast för fastställande av huruvida

fartygets säkerhetsförhållanden i huvudsak svara mot uppgifterna i

certifikatet och huruvida fartyget kan gå till sjöss utan fara för passagerare

eller besättning; att om tillsynen giver anledning till anmärkning eller annat

inskridande av något slag, skriftlig underrättelse om samtliga i saken

förelupna omständigheter omedelbart skall lämnas konsuln för det land,

där fartyget är hemmahörande. Liknande bestämmelse är i § 29 tillsynsförordningen

given beträffande utländskt fartyg, å vilket den internationella

lastlinjekonventionen den 5 juli 1930 äger tillämpning och som är försett

med hehörigt internationellt fribordscertifikat.

Då i förslaget slutligen icke upptagits något uttryckligt stadgande i ämnet,

sammanhänger detta därmed, att genom förevarande paragraf åt Konungen

helt allmänt delegerats att meddela bestämmelser om besiktning till utrönande

av fartygs luftvärdighet. Det är uppenbarligen att förvänta, att

Konungen vid avfattandet av sådana bestämmelser kommer att taga hänsyn

jämväl till nu avsedda förhållanden. Likaså lärer Konungen komma alt

i mån av behov meddela föreskrifter rörande tillsynen i övrigt å utländska

luftfartyg. Särskild motsvarighet till stadgandet i 1 § tredje stycket fartygstillsynslagen

har förty ej upptagits i förslaget.

1 Sc proposition in* 121 till 1914 års riksdag s. 20 f.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Departementschefen. Vid denna paragraf vill jag endast uttala, att jag

finner det lämpligt att de med tillsyn å utländska luftfartyg förenade särskilda

spörsmålen vederbörligen beaktas i tillämpningsföreskrifterna till

luftfartslagen.

3 §■

Paragrafens första stycke äger viss motsvarighet i § 18 första stycket

luftfartsförordningen. Enligt detta stycke skall, sedan luftfartyg innan det

tages i bruk undergått besiktning och prov med hänsyn till såväl beskaffenhet

som utrustning, luftfartsmyndigheten på ansökan av ägaren utställa

luftvärdighetsbevis för fartyget enligt fastställt formulär.

I andra stycket av paragrafen har — såsom för närvarande enligt § 23

luftfartsförordningen i viss utsträckning är händelsen med luftfartscertifikat

— upptagits bestämmelse om möjlighet att förnya luftvärdighetsbevis.

De sakkunniga har beträffande första stycket upplyst, att de tillkallade

experterna enhälligt vitsordat att det funnes fall, då det vore av viss betydelse

att luftvärdighetsbevis kunde utfärdas utan föregående besiktning, samt att

det från luftfartsnäringen med hänsyn bl. a. till kostnaderna särskilt betonats

det angelägna i att besiktningen icke anordnades blott pro forma. De

sakkunniga har ej heller i sitt förslag upptagit kravet på besiktning såsom

en oeftergivlig förutsättning för utfärdande av luftvärdighetsbevis.

Vidare har de sakkunniga anfört:

För närvarande äro två olika formulär för luftvärdighetsbevis i bruk.

Det ena är av äldre typ och innehåller ett flertal detaljuppgifter, vilkas iakttagande

utgör förutsättning för bevisets giltighet. Detta formulär användes

ej beträffande fartyg, som tillverkats i Sverige efter den 1 juli 1949.

I det andra formuläret, som står i överensstämmelse med ett vid annex 8

del II 7 fogat formulär, hava åsyftade detalj uppgifter uteslutits. I det nya

formuläret till luftvärdighetsbevis uttalas emellertid bl. a., att luftfartyget

är att anse såsom luftvärdigt, när det nyttjas och underhålles i enlighet

med innehållet i luftfartskonventionen och i Sverige gällande författningar

samt den för fartyget gällande flyghandboken, dock högst intill viss,

å beviset angiven dag.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i annex 8 del II 8, att

varje luftfartyg skall vara försett med en flyghandbok, förbunden med

luftvärdighetsbeviset, och att sådan flyghandbok skall innehålla dels de

begränsningar, inom vilka luftfartyget är att anse såsom luftvärdigt i enlighet

med tillämpliga luftvärdighetsfordringar (as defined by the appropriate

airworthiness requirements), dels ock tillägg av anvisningar och upplysningar

nödvändiga för fartygets säkra nyttjande (additional instructions

and information necessary for the safe operation of the aircraft). I

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört rörande flyghandbok

har de uttalat att, då det enligt förevarande paragraf tillkommer Konungen

att fastställa formulär för luftvärdighetsbevis, redan däri lärer ligga att

beviset kan utfärdas sålunda, att i detta intages en hänvisning till flyghandboken.

De har tillagt, att första stycket sista punkten emellertid föreslagits

i tydlighetens intresse.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

63

Vid första stycket har de sakkunniga till sist betonat, att luftvärdighet är

ett relativt eller elastiskt begrepp:

Man måste räkna med olika kategorier av luftvärdighet. Samma tanke

kommer ock till uttryck i 13 § fartygstillsynslagen, då där uttalas att med

sjövärdighetsbesiktning förstås undersökning, som anställes för utrönande,

huruvida fartyg må anses sjövärdigt »med hänsyn till dess användning och

den fart, vari det nyttjas eller är avsett att nyttjas».

Över huvud är, såsom nogsamt framgår av en jämförelse mellan annex 6

och annex 8 till luftfartskonventionen, gränsen i viss mån flytande mellan

s. k. teknisk luftvärdighet och vad man brukar benämna operativ luftvärdighet.

Vid sidan av luftvärdighetsbestämmelserna måste självfallet hänsyn

tagas till de särskilda säkerhetsföreskrifter, som komma till uttryck genom

andra stadganden i förslaget eller med stöd därav givna bestämmelser,

exempelvis vad angår bemanningen och — för att använda den sjörättsliga

terminologien — fartygets nyttjande.

I fråga om andra stycket av paragrafen har de sakkunniga anfört, att man

utgått från att uttrycket »förnya luftvärdighetsbevis» täcker ej blott upplivande

av ett bevis, vars giltighetstid utgått, utan även förlängning av giltighetstiden

för ett ännu giltigt bevis. De har vidare framhållit, att det ansetts

lämpligt att sakkunnig, som verkställer förrättning jämlikt bemyndigande

på grund av vad i 2 § andra stycket stadgas, utrustas med behörighet att

förnya luftvärdighetsbevis.

Kungl. svenska aeroklubben anför:

Inom vissa länder, däribland Frankrike, England och USA, uppmuntras i

syfte att sprida flygintresset byggandet och nyttjandet av ultralätta flygplan.

För denna kategori av flygplan tillämpas för närvarande ett inskränkt

luftvärdighetsbevis (Certificat de navigabilité restraint, resp. Flying permit).

Det synes sannolikt, att en dylik anordning även kan komma att visa sig

önskvärd i vårt land ävensom att utländska flygplan med godkänt inskränkt

luftvärdighetsbevis beredas tillfälle att flyga i Sverige. Då det undandrager

sig aeroklubbens bedömande, huruvida särskilda bestämmelser härom kunna

meddelas inom lagens ram, får aeroklubben i underdånighet hemställa, att

denna fråga upptages till prövning vid behandlingen av lagförslaget.

Departementschefen. Med anledning av vad aeroklubben anfört vill jag

framhålla att, om de av klubben åsyftade ultralätta flygplanen kan anses

luftvärdiga, luftvärdighetsbevis också kan utfärdas för dem. Härvid blir det

måhända lämpligt att i beviset intaga begränsning av den art som nämnes

i första stycket andra punkten av förevarande paragraf. Jag vill emellertid

även hänvisa till de vid närmast följande paragraf återgivna art. 39 under

a) och 40 i luftfartskonventionen samt till vad de sakkunniga anfört beträffande

dessa. Slutligen vill jag i fråga om godkännande av utländska inskränkta

luftvärdighetsbevis erinra om 6 § i förevarande kapitel och rörande

flygning med ultralätta flygplan, som ej kan anses luftvärdiga, påpeka

stadgandet i kapitlets 9 §.

4 §•

I denna paragraf behandlas samma spörsmål som för närvarande är besvarade

i § 18 andra stycket luftfartsförordningen, enligt vilket för varje

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall föreligga antingen svenskt

luftvärdighetsbevis eller luftvärdighetsbevis utfärdat eller fastställt av offentlig

myndighet i annan stat i överensstämmelse med regler, som efter

avtal med den staten blivit här i landet godkända, eller sådant av luftfartsmyndigheten

utfärdat särskilt tillstånd, som nämnes i § 14 första stycket b)

eller § 15 i förordningen. Tillstånd enligt § 14 första stycket b) kan meddelas

endast när fartyget med hänsyn till luftvärdigheten uppfyller krav

motsvarande vad av svenska fartyg fordras, medan tillstånd enligt § 15

kommer i fråga när syftet är att pröva fartygets luftvärdighet eller andra

egenskaper.

De sakkunniga har vid första stycket hänvisat till vissa bestämmelser i

luftfartskonventionen. I dess art. 31 stadgas, att varje i internationell luftfart

nyttjat luftfartyg skall vara försett med luftvärdighetsbevis, utfärdat

eller godkänt (rendered valid) av den stat där fartyget är registrerat. Jämlikt

konventionen art. 33 skall bl. a. luftvärdighetsbevis, som utfärdats

eller godkänts av den fördragsslutande stat där fartyget är registrerat,

av övriga fördragsslutande stater erkännas såsom giltiga (be recognized as

valid), förutsatt att de fordringar enligt vilka sådana bevis utfärdades eller

godkändes är lika med eller överstiger de minimifordringar som tid efter

annan må fastställas i enlighet med konventionen.

Enligt de sakkunniga framgår av förevarande stadgandes avfattning,

att utländskt fartyg kan styrka sin luftvärdighet även genom svenskt eller

här i riket godkänt luftvärdighetsbevis. Under uttrycket bevis »utfärdat eller

godkänt i främmande stat» innefattas jämväl bevis härrörande från klassificeringsanstalter

såsom Bureau Veritas och Air Registration Board.

Vidare har de sakkunniga yttrat:

Vad särskilt angår termen »godkänt» må uppmärksamheten fästas vid

annex 8 till luftfartskonventionen, där i del II 1 »render valid» definieras

såsom en handling varigenom en fördragsslutande stat, i stället för att utfärda

eget luftvärdighetsbevis, godtager annan sådan stats bevis såsom likvärdigt

med sitt eget luftvärdighetsbevis. Vissa bestämmelser angående vad

som skall iakttagas vid godkännande av främmande stats luftvärdighetsbevis

äro givna i annex 8 del II 5.2.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i luftfartskonventionen

art. 39 under a) och 40. Det förstnämnda stadgandet utsäger, att varje

luftfartyg eller del därav, med avseende varå gäller en internationell norm

i fråga om luftvärdighet eller flygegenskaper men som i något hänseende ej

uppfyllde ifrågavarande norm då bevis därom utfärdades, skall hava, tecknad

å beviset eller fogad vid detta, en fullständig förteckning å de hänseenden,

i vilka sådana fordringar ej uppfylldes. Art. 40 stadgar, såvitt nu är i

fråga, att luftfartyg med ett på angivna sätt påtecknat luftvärdighetsbevis

icke må deltaga i internationell luftfart utan tillstånd av den stat eller de

stater, vilkas territorium överflyges.

Beträffande andra stycket har de sakkunniga anfört, att det bör jämföras

med bestämmelserna i § 14 luftfartsförordningen, samt tillagt att man å

svensk sida utgått från att närmare föreskrifter om det i stycket avsedda

tillståndet lämpligen bör meddelas i administrativ ordning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Slutligen har de sakkunniga gjort ett uttalande som berör hela den förevarande

paragrafen:

Bestämmelser svarande mot konventionen art. 33, 39 under a) och 40

hava icke upptagits i förslaget. Beträffande art. 33 är anledningen den, att

närmare föreskrifter om godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis icke

föreslås skola intagas i lagen. Jämföras må emellertid 6 § i kapitlet. Vidkommande

art. 39 under a) och 40 har man förutsatt att svenska luftvärdighetsbevis

skola uppfylla de villkor, som krävas enligt internationella normer.

Dessa bestämmelser i konventionen hava följaktligen betydelse endast för

vissa utländska bevis vid tillämpningen av art. 33.

Departementschefen. Beträffande vissa av svenska aeroklubben anförda

synpunkter vill jag hänvisa till vad jag uttalat vid närmast föregående paragraf.

Närmare bestämmelser om tillstånd enligt andra stycket av förevarande

paragraf synes mig ej böra upptagas i lagen.

5 §•

Enligt § 19 luftfartsförordningen gäller, att om luftfartyg, sedan det tagits

i bruk, icke undergått besiktning, som skall företagas å viss på förhand bestämd

tid, eller om det undergått sådan förändring eller lidit sådan skada,

som kan ha betydelse för dess luftvärdighet, luftvärdighetsbeviset icke är

gällande, så länge besiktning ej skett.

De sakkunniga har såsom mycket invecklad betecknat frågan om inverkan

på luftvärdighetsbeviset av omständigheter, som kan ha betydelse för

luftvärdigheten, med andra ord frågan om vad annex 8 del II 6 till luftfartskonventionen

kallar luftvärdighetsbevisets temporära ogiltighet. Här

står enligt de sakkunniga mot varandra två intressen, nämligen det ena att

ett icke-luftvärdigt fartyg ej brukas och det andra att luftvärdighetsbevis ej

i oträngt mål upphör att vara gällande till förfång för luftfarten, exempelvis

så att tecknad försäkring blir ogiltig.

Rörande första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga anfört,

att de ansett det oundgängligt att principiellt vidhålla ståndpunkten att här

i riket utfärdat luftvärdighetsbevis ej längre gäller, om fartyget icke undergått

föreskriven besiktning eller om med avseende å fartyget eller dess utrustning

vidtagits ändring, som må antagas ha betydelse för luftvärdigheten.

Ogiltigheten har föreslagits skola vara så länge fartyget ej förklarats luftvärdigt.

Luftfartsstyrelsen har emellertid i förslaget tillagts behörighet att

medge avvikelser härifrån, något som äger betydelse särskilt med avseende å

förlängning av beviset under pågående resa samt företagna ändringar å fartyget.

De sakkunniga har framhållit att en förutsättning för utövande av

denna luftfartsstyrelsens behörighet naturligen är att luftvärdigheten icke

därigenom sättes i fara.

Samma påföljd som i förut angivna fall har de sakkunniga ansett böra

inträda, om fartyg eller dess utrustning lidit skada, som uppenbarligen är

av betydelse för luftvärdigheten, och skadan icke avhjälpts i den ordning

luftfartsstyrelsen bestämmer. De har härvid anfört, att hos oss utvecklat sig

5 11 ihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

den praxis, att automatisk ogiltighet icke anses inträda under vissa omständigheter,

såsom då godkännande i förväg inhämtas för tillänmad ändring

eller då reparation utföres å särskild godkänd verkstad. Denna praxis

har de ansett förenlig med den föreslagna lagtexten.

Beträffande andra stycket av paragrafen har de sakkunniga uttalat, att

de ansett förslaget stå i överensstämmelse med innehållet i annex 8 del II,

särskilt under 6.2. Däri föreskrives, att om ett fartyg, som innehar gällande

luftvärdighetsbevis, lidit skada, registreringsstaten skall avgöra, huruvida

skadan är av sådan beskaffenhet att fartyget icke längre är luftvärdigt i enlighet

med tillämpliga luftvärdighetsfordringar. Särskilda bestämmelser är

i annexet meddelade om förfaringssättet för det fall, att fartyg från fördragsslutande

stat befinner sig på annan sådan stats område.

De sakkunniga har vidare erinrat om bestämmelsen i 7 § i förevarande

kapitel rörande skyldighet att anmäla omständighet av betydelse för luftvärdigheten;

jämföras må även 5 kap. 2 § i förslaget.

I fråga om stadgandet i sista stycket av 5 § har de sakkunniga påpekat,

att det med hänsyn till paragrafens bestämmelser om bevisets ogiltighet ansetts

tillräckligt att göra insändande av ej längre gällande luftvärdighetsbevis

beroende på särskilt beslut av luftfartsstyrelsen.

SAS uttalar, att den lydelse själva lagtexten erhållit synes täcka de praktiska

förhållandena, men tillägger, att det i de sakkunnigas motiv nämnda

exemplet på olägenhet för luftfarten av att luftvärdighetsbevis upphör att

vara gällande, nämligen att tecknad försäkring blir ogiltig, icke bör anföras,

eftersom hithörande förhållanden regleras i avtal mellan försäkringsgivare

och försäkringstagare. SAS anser de mot varandra stående intressena böra

angivas vara, å ena sidan att ett en gång utfärdat luftvärdighetsbevis ej skall

fortfara att gälla för ett icke-luftvärdigt fartyg och å andra sidan att luftvärdighetsbevis

ej under alla omständigheter bör upphöra att gälla vid bristande

luftvärdighet med därav följande onödig omgång med förnyelse av beviset.

Sålunda bör luftvärdighetsbevis ej förlora sin formella giltighet exempelvis

då ett flygplan monteras ned i samband med periodisk översyn eller

tillsyn eller då en felaktighet uppstår, som kräver en vanligen förekommande

reparation.

Departementschefen. Till vad SAS anfört må till en början uttalas att

motiven uppenbarligen tager sikte på den möjligheten, att ett försäkringsavtal

för sin giltighet kräver att gällande luftvärdighetsbevis föreligger. Det

är med hänsyn bl. a. till denna möjlighet som de sakkunniga har ansett

angeläget, att luftvärdighetsbevis ej i oträngt mål upphör att gälla. Jag utgår

emellertid från att tillämpningsbestämmelserna till förevarande paragraf

utformas så, att å ena sidan luftfartens säkerhet icke eftersältes och att å

andra sidan luftfartsnäringens och försäkringsgivarnas intressen beaktas. 6

6 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har med hänvisning till vad som anförts vid 4 § i kapitlet

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

framhållit, att meddelande av godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis

egentligen är att anse såsom en motsvarighet till eller ett annat sätt för

utfärdande av eget luftvärdighetsbevis.

I enlighet härmed har de sakkunniga ansett riktigt att i förevarande paragraf

giva kapitlets bestämmelser om utfärdande, förnyelse och ogiltighet av

luftvärdighetsbevis motsvarande tillämpning vid meddelande av godkännande

här i riket av utländskt bevis eller då fråga uppkommer om förnyelse eller

ogiltighet av sådant godkännande.

De sakkunniga har slutligen anfört, att det torde vara lämpligt att luftfartsstyrelsen

i vissa hithörande fall samverkar med vederbörande utländska

luftfartsmyndighet.

7 §.

Paragrafen vilar på samma tankegång som § 21 andra stycket luftfartsförordningen.

Enligt detta författningsrum åligger det ägaren eller -— om

denne ej är svensk — den, som är förare eller för befälet ombord, ävensom

den, för vars räkning fartyget eljest brukas, att till besiktningsman göra

anmälan om varje omständighet, som kan vara av betydelse för fartygets

luftvärdighet, samt att lämna alla för tillsyns utövande nödiga upplysningar.

Vid denna paragraf har de sakkunniga uttalat, att avsaknaden i den föreslagna

paragrafen av bestämmelse om förarens och befälhavarens förpliktelser

beror på att ett särskilt befälhavarekapitel upptagits i förslaget, och hänvisat

till 5 kap. 2 § i förslaget. De har tillagt att orden »i enlighet med bestämmelser

som meddelas av luftfartsstyrelsen» har upptagits i lagtexten

bl. a. för att möjliggöra, att underrättelse till luftf artsstyrelsen förmedlas

av vederbörande luftfartsföretag.

Luftfartsstyrelsen finner formuleringen av paragrafens början onödigt

tung och föreslår en lydelse i nära överensstämmelse med 4 kap. 1 § tredje

stycket i förslaget.

Departementschefen. Formuleringen i de sakkunnigas förslag, att den i

paragrafen föreskrivna skyldigheten skall åvila »ägare av fartyg som nyttjas

till luftfart eller, om annan i ägarens ställe brukar fartyget, denne» anger

i motsats till den av luftfartsstyrelsen förordade lydelsen, att skyldigheten

icke föreligger beträffande fartyg, som ej nyttjas till luftfart. Jag

föredrager fördenskull sakkunnigförslagets avfattning. 8

8 §•

Enligt § 21 första stycket luftfartsförordningen gäller, att det åligger envar,

som har luftfartyg i sin besittning, att på begäran av besiktningsman

lämna denne tillträde till fartyget. Detta stadgande kompletteras av vissa

bestämmelser i § 8 femte stycket tillämpningskungörelsen, att luftfartsmyndigheten

äger, i den omfattning myndigheten finner erforderlig, föranstalta

om materielprovflygning och andra prov avseende flygmateriel samt att

därvid all för provens utförande erforderlig materiel ävensom drivmedel

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

och dylikt samt det biträde av personal, som finnes nödvändigt, skall ställas

till myndighetens förfogande av flygmaterielens ägare eller innehavare.

De sakkunniga har till jämförelse erinrat om 4 § fartygstillsynslagen, enligt

vilken tillsynsmyndighet jämte till äventyrs åtföljande biträde skall äga

tillträde till fartyg för verkställande av förrättning enligt fartygstillsynslagen,

med befogenhet tillika att därvid taga del av de fartyget rörande, ombord

befintliga handlingar, varjämte i paragrafen förordnas, att tillsynsmyndighet

skall låta sig angeläget vara att så anordna förrättning att därav

såvitt möjligt rubbning i fartygets trafikförhållanden ej föranledes eller i

övrigt större olägenhet förorsakas, än som kan anses oundgängligen nödigt.

I första punkten av paragrafen har de sakkunniga föreslagit, att luftfartsstyrelsen

äger tillträde till luftfartyg för verkställande av förrättning

enligt detta kapitel och må påkalla den medverkan från fartygets sida som

kräves för denna. Härjämte har de upptagit en andra punkt som är lika med

departementsförslaget. De har ansett, att vad som åsyftas med de nyss återgivna

bestämmelserna blivit tillgodosett genom vad de sålunda föreslagit.

Uttrycket »medverkan från fartygets sida» har de antagit i sig innefatta sådana

åtgärder som utförande av nödvändiga prov, inbegripet provflygning

av fartyget, samt lossning av last. I enlighet därmed har de ansett lagtekniskt

lämpligast, att liksom hittills detaljregleringen sker genom den administrativa

lagstiftningen.

De sakkunniga har funnit vad nu sagts om luftfartyg uppenbarligen gälla

även annan flygmateriel än själva fartyget. De har med uttrycket »förrättning»

åsyftat jämväl tillsynen i övrigt.

Stadgandet i andra punkten har väl av de sakkunniga ansetts böra vara

självklart men likväl upptagits i förslaget, då en motsvarande bestämmelse

förekommer i fartygstillsynslagen och sådan tillmätts viss betydelse av

luftfartsföretagen.

Hovrätten för Västra Sverige anför beträffande första punkten i paragrafen,

att annat icke lär vara avsett än att den ifrågavarande befogenheten

skall tillkomma jämväl sakkunnig eller myndighet, till vilken tillsyn delegerats

enligt 2 § andra stycket. Hovrätten erinrar om avfattningen av 3 §

andra stycket i kapitlet och förordar att i 8 § brukas, i stället för ordet

»luf tf artsstyrelsen», ett något vidare uttryck, som täcker alla här avsedda

förrättningsmän.

Luftfartsstyrelsen anser uttrycket »medverkan från fartygets sida» icke

giva klart uttryck för hur denna medverkan i praktiken gestaltar sig och förordar

därför, att man i den svenska texten, liksom i den danska och den

norska, använder uttrycket »medverkan från ägaren eller brukaren och besättningen».

Departementschef en. Det av de sakkunniga föreslagna ordet »luftfartsstyrelsen»

måste självfallet avse icke blott styrelsen såsom sådan utan även

på styrelsens vägnar handlande organ för styrelsen, i varje fall när det gäller

i styrelsens tjänst stående personer. Beträffande sakkunnig eller myndighet,

som verkställer förrättning jämlikt ett i 2 § andra stycket avsett

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

69

uppdrag, kan emellertid, såsom hovrättens för Västra Sverige yttrande ger

vid handen, någon tvekan råda. Jag föreslår därför, att den i förevarande

paragraf avsedda befogenheten uttryckligen utsäges tillkomma luftfartsstyrelsen

eller, vid förrättning som verkställes av särskild sakkunnig eller myndighet

på grund av vad i 2 § andra stycket stadgas, den som utför förrättningen.

Vidkommande uttrycket »medverkan från fartygets sida» har detta av

de sakkunniga uppenbarligen använts för att beteckna samtliga dem, som

utför arbete i fartygets tjänst. Jag kan emellertid ansluta mig till luftfartsstyrelsens

förslag, dock med vissa redaktionella jämkningar.

9 §.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet äger viss motsvarighet i

§ 15 luftfartsförordningen, enligt vilken paragrafs första punkt luftfartsmyndigheten

äger medgiva att fartyg, även om det icke uppfyller fordringarna

enligt § 14, må nyttjas till luftfart inom svenskt område för prövning av

dess luftvärdighet eller andra egenskaper.

De sakkunniga har åt det föreslagna stadgandet givit en mer allmän avfattning

än i luftfartsförordningen och därvid anfört att uppmärksamheten

har varit fäst bl. a. vid det fallet, att ett skadat fartyg måste flygas till en

reparationsplats, samt att de ock beaktat bestämmelsen i annex 8 del II 6.2.2

med vissa bestämmelser om sådan flygning.

Stadgandets avfattning har av de sakkunniga ansetts ge vid handen, att

det är avsett att tillämpas restriktivt; endast då särskild anledning därtill

förekommer, må dispens medges från kravet på luftvärdighet.

10 §.

Luftfartsförordningen innehåller icke någon motsvarighet till förevarande

paragraf.

De sakkunniga har motiverat det föreslagna stadgandet med att det med

hänsyn till luftvärdigheten är angeläget, att trygghet vinnes för att flygmateriel

är av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

Rörande stadgandets behövlighet har viss tveksamhet förelegat. De sakkunniga

har anmärkt, att luftfartsstyrelsen hittills ansett sig bl. a. i § 7 tilllämpningskungörelsen

ha stöd för att utfärda bestämmelser av här avsett

slag. I Danmark och Norge har man emellertid önskat ett stadgande i ämnet,

och då några reella invändningar däremot har ansetts knappast kunna

framställas, har bestämmelse upptagits även i de svenska och finska

förslagen.

De sakkunniga har framhållit såsom självklart, att vid meddelande av

tillstånd enligt förevarande paragraf erforderliga villkor skall bestämmas.

Skulle i fråga om import av utländsk materiel särskilda stadganden visa

sig erforderliga, har de sakkunniga funnit regleringen kunna ske i administrativ

ordning på sätt skett beträffande sjögående fartyg.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kiingl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Luftfartsstyrelsen önskar förtydliga paragrafen så, att det klart framgår

att rätten att utföra underhålls-, reparations- och ändringsarbeten avser

även andra än inom landet byggda luftfartyg.

Departementschefen. Att rätten att utföra underhålls-, reparations- och

ändringsarbeten å luftfartyg jämlikt paragrafen kan regleras även såvitt

avser utrikes byggda fartyg torde med erforderlig tydlighet framgå av dess

avfattning.

4 KAP.

Om luftfartygs bemanning

Liksom beträffande luftvärdigheten har i fråga om bemanningen å luftfartyg

den erforderliga regleringen hittills huvudsakligen skett i administrativ

ordning. De viktigaste stadgandena i detta ämne är nämligen upptagna

i kap. 4 luftfartsförordningen, och vissa anslutande bestämmelser återfinnes

i tillämpningskungörelsen §§ 10—15 samt § 31. Erinras kan ock om vissa

av luftfartsstyrelsen meddelade s. k. utbildningsbestämmelser (BCL U).

De sakkunniga har upplyst, att detaljerade föreskrifter rörande luftfartygs

bemanning av ICAO meddelats i annex 1 till luftfartskonventionen, avseende

certifikat åt besättningsmedlemmar och annan luftfartspersonal,

samt att vissa bestämmelser om bemanningen finnes även i annex 6, som

rör luftfartygs nyttjande i internationell förvärvsmässig lufttrafik. De har

ansett det riktigast att i förslaget till luftfartslag upptaga endast de huvudsakliga

stadgandena rörande bemanning.

Departementschefen. Beträffande detta kapitel ansluter jag mig till vad

de sakkunniga anfört, dock med förbehåll för vissa synpunkter, till vilka

jag återkommer i det följande. Därjämte bör ett par paragrafer något jämkas

i formellt avseende. 1

1 §•

Till nu ifrågavarande paragraf, som innehåller de grundläggande bestämmelserna

om luftfartygs bemanning, saknas egentlig motsvarighet i luftfartsförordningen.

Visserligen upptager dess § 22 ett stadgande i ämnet, men

detta innehåller endast att Konungen, i den mån så anses nödigt, meddelar

närmare föreskrifter om bemanningen.

De sakkunniga har i första stycket av förevarade paragraf upptagit ett

stadgande av innehåll att luftfartyg vid luftfart inom svenskt område skall

vara bemannat på betryggande sätt, varmed förstås icke blott att fartygspersonalen

skall uppgå till erforderligt antal utan även att de enskilda medlemmarna

av personalen skall inneha vederbörliga kvalifikationer liksom,

där så föreskrives, certifikat angående sin kompetens. De har i detta sammanhang

erinrat om bestämmelsen i 14 kap. 1 § i förslaget rörande luftfartyg

utan förare.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Vidare har de sakkunniga i andra stycket föreslagit en bestämmelse, som

överlämnar regleringen beträffande detaljfrågor åt Kungl. Maj:t eller den

Kungl. Maj :t därtill bemyndigar. De har ansett det mindre lämpligt att

reglera hithörande frågor i själva lagen redan av den anledningen, att bemanningsföreskrifterna

måste variera med hänsyn till luftfartygets art och

den fart, vari det nyttjas.

I tredje stycket har föreslagits stadgande att ansvaret för att fartyget är

vederbörligen bemannat åvilar ägaren eller den som brukar fartyget i ägarens

ställe, men de sakkunniga har tillika påpekat, att det av 5 kap. 2 § i

förslaget framgår att även befälhavaren har skyldigheter i detta hänseende.

2 §•

Luftfartsförordningen saknar direkt bestämmelse om tillsyn å luftfartygs

bemanning.

De sakkunniga har funnit det ligga i öppen dag att, liksom jämlikt 1 §

fartygstillsynslagen tillsyn å bemanningen skall utövas i fråga om sjögående

fartyg, en reglering i ämnet bör förekomma beträffande lufträtten och

att tillsynen bör ankomma å luftfartsstyrelsen såsom chefsmyndighet. Bestämmelse

härom har upptagits i första stycket av förevarande paragraf.

Beträffande andra stycket har de sakkunniga, såsom fallet är i fråga om

tillsyn å luftvärdighet, ansett påkallat att möjliggöra för luftfartsstyrelsen

att uppdraga åt särskild sakkunnig eller myndighet att biträda vid tillsynen

å bemanningen av luftfartyg. I motsats till vad som föreslås beträffande

luftvärdiglietsbevis skall emellertid enligt sakkunnigförslaget uppdraget

icke kunna medföra behörighet att förnya luftfartscertifikat. Jämföras må

vad som anföres vid 4 § i detta kapitel.

Slutligen har de sakkunniga beträffande frågan om tillsyn å utländskt

luftfartyg hänvisat till motiveringen vid 3 kap. 2 §. 3

3 §•

Enligt § 23 luftfartsförordningen gäller bl. a., att villkoren för erhållande

av certifikat om behörighet att göra tjänst å luftfartyg bestämmes av

Konungen, som därvid jämväl bestämmer, i vilken utsträckning svenskt

medborgarskap eller hemvist i Sverige skall vara villkor för erhållande av

certifikat till viss tjänst. Nämnda § 23 kompletteras av tillämpningskungörelsen,

särskilt §§13 och 15.

Vid förslagets utarbetande har de sakkunniga ansett, att bestämmelserna

i detta ämne bör erhålla en mer allmän avfattning såtillvida, som möjlighet

bör finnas att för viss tjänst ombord å luftfartyg föreskriva särskilda villkor,

även för fall då certifikat ej kräves.

Den text som de sakkunniga föreslagit skiljer sig från luftfartsförordningen

även såtillvida, som i förslaget uttryckligen säges att Konungen må

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

delegera behörigheten att fastställa villkor. Detta har synts ändamålsenligt

bl. a. med hänsyn till den av ICAO bedrivna verksamheten på detta område.

I annex 1 föreskrives nämligen såsom villkor för erhållande av certifikat,

att vederbörande skall fylla vissa för varje slag av certifikat närmare angivna

villkor i fråga om ålder, kunskaper, erfarenhet, skicklighet och fysisk

lämplighet.

Det nu i § 23 luftfartsförordningen särskilt nämnda villkoret rörande

hemvist här i riket har av de sakkunniga ansetts icke vara av den betydelse,

att det behöver uttryckligen nämnas i lagtexten.

4 §•

Denna paragraf har till huvudsaklig uppgift att besvara frågan, i vilka

fält den, som uppfyller de jämlikt 3 § fastställda villkoren för behörighet

att å luftfartyg förrätta viss tjänst, äger rätt att erhålla svenskt luftfartscertifikat.

Paragrafen äger viss motsvarighet i stadgandet i § 23 första

stycket luftfartsförordningen, att certifikat om behörighet att göra tjänst å

luftfartyg i den egenskap, certifikatet avser, utfärdas av luftfartsmyndigheten.

De tjänster för vilka certifikat kan erhållas uppräknas visserligen

icke i luftfartsförordningen, men däremot möter i § 10 tillämpningskungörelsen

en sådan uppräkning. I nämnda § 23 första stycket stadgas vidare

bl. a., att certifikat utfärdas för viss tid och att dess giltighet förlänges, om

det visas att förutsättningarna för att innehavaren kan göra tjänst fortfarande

föreligger.

De sakkunniga har framhållit, att man vid regleringen av detta ämne

måste beakta innehållet i luf tf artskonventionen art. 32 under a). Däri stadgas

att föraren och övriga för trafikuppgifter verksamma medlemmar av

besättningen på varje luftfartyg som nyttjas i internationell luftfart skall

vara försedd med kompetensbevis och luftfartscertifikat (certificates of competency

and licenses), som utfärdats eller godkänts av den stat där fartyget

är registrerat.

I första stycket första punkten i förevarande paragraf har de sakkunniga

upptagit spörsmålet, beträffande vilka befattningar möjlighet skall förefinnas

att erhålla svenskt luftfartscertifikat. De har erinrat dels om att i

§ 10 tillämpningskungörelsen uppräknas förare, navigatör, mekaniker och

radiotelegrafist (radiotelefonist), varjämte angives att luftfartsmyndigheten

må föreskriva, att certifikat skall utfärdas även för annan person, som

förrättar tjänst å luftfartyg, dels ock om bestämmelserna i ICAO:s annex 1

rörande — såvitt det avser ombord å luftfartyg tjänstgörande personal —

certifikat för förare av olika slags luftfartyg, navigatör, färdmekaniker, radiotelegrafist

och radiotelefonist.

Härefter har de sakkunniga uttalat:

Att föraren av ett luftfartyg bör på sätt här föreslås utrustas med luftfartscertifikat

lärer vara självklart. Ehuru uppräkningen i annex 1 väl stämmer

med § 10 tillämpningskungörelsen och det således kunde te sig lämp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ligt att även i förevarande paragraf angiva att certifikat skola utfärdas för

innehavare av de uppräknade tjänsterna, hava de sakkunniga dock med

hänsyn till ovissheten angående den kommande utvecklingen föredragit att

i lagtexten nämna endast förare. I övrigt har det, liksom för närvarande är

fallet, synts böra ankomma på Konungen att bestämma för vilka befattningar

luftfartscertifikat kan erhållas. Det har såsom självfallet förutsatts

att vid tillämpningen av detta stadgande vederbörlig hänsyn kommer att

tagas till internationella avtal angående de befattningar, för vilka certifikat

erfordras.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang och i övrigt i detta kapitel

allenast luftfartscertifikat. Det i konventionstexten använda uttrycket »certificates

of competency and licenses» kunde visserligen synas tyda på att

dubbla behörighetshandlingar skulle behöva utfärdas. Så är emellertid icke

fallet, såsom framgår bl. a. av ICAO:s eget språkbruk i annex 1.

Beträffande innehållet i övrigt i första stycket av den föreslagna paragrafen

har de sakkunniga anfört, att luftfartscertifikat skall angiva vad slags

tjänst det gäller och liksom för närvarande är förhållandet utfärdas för bestämd

tid, så ock att certifikatets giltighet kan vara begränsad i vissa i

stycket närmare angivna avseenden.

Rörande stadgandet i andra stycket att luftfartscertifikat må förnyas, om

de i 3 § avsedda villkoren är uppfyllda då förnyelsen skall ske, har de sakkunniga

uttalat att, om villkoren skärpts sedan certifikatet utfärdades, de

skärpta villkoren alltså måste vara uppfyllda; jämföras må 6 § i förevarande

kapitel. De har vidare ansett, att förnyelse av certifikat icke bör få

vidtagas av särskild sakkunnig eller utländsk myndighet, vilka knappast

torde sitta inne med sådan erfarenhet rörande innehavarens förhållanden,

som står luftfartsstyrelsen till buds.

Slutligen har de sakkunniga anfört:

Anmärkas må, att inom luftfarten för närvarande i viss utsträckning förekomma

förutom luftfartscertifikat särskilda, i viss motsättning till språkbruket

på sjörättens område såsom behörighetsbevis betecknade handlingar

för den som må utföra instrumentflygning eller tjänstgöra såsom flyglärare.

Detta förhållande överensstämmer med annex 1, som jämte luftfartscertifikat

(licences) avhandlar sådana särskilda »ratings». Dessa definieras

i annexet såsom tillstånd, som tecknas å certifikat och utgöra del därav samt

angiva särskilda villkor, förmåner eller begränsningar förbundna med certifikatet.

På grund av den mindre självständiga karaktär, som dessa senare

tillstånd äga, har man ansett dem icke behöva särskilt omnämnas i lagtexten.

De sakkunniga utgå emellertid från att hithörande spörsmål komma att

uppmärksammas vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter.

Särskilda bevis angående behörigheten i vissa andra avseenden, exempelvis

av telestyrelsen utfärdade radiotelefonistcertifikat, kunna naturligen

vara erforderliga. Bestämmelser i delta ämne torde i denna lag vara än

mindre påkallade än i de i föregående stycke berörda fallen. 5

5 §•

Förevarande paragraf, som för bemanningens del utgör motsvarighet till

3 kap. 4 § i förslaget, rör frågan om legitimation av behörighet att göra

tjänst å luftfartyg.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Enligt § 24 första stycket luftfartsförordningen skall den, som gör tjänst

å luftfartyg soin brukas inom svenskt område, ha a) svenskt luftfartscertifikat

eller b), i den mån sådant medgives i avtal med främmande stat,

certifikat utfärdat eller godkänt av offentlig myndighet i den staten eller

ock c) särskilt av luftfartsmyndigheten utfärdat tillstånd att göra tjänst å

fartyget i den egenskap tillståndet avser. Rörande sådant tillstånd meddelas

i andra stycket närmare bestämmelser. I tredje stycket av paragrafen stadgas,

att Konungen med hänsyn till fartygets eller tjänstens beskaffenhet

äger förordna, att den i första stycket uppställda fordran ej skall vara tilllämplig

i fråga om vissa delar av besättningen.

Rörande luftfartskonventionens bestämmelser i fråga om luftfartscertifikat

har de sakkunniga yttrat:

Såsom vid föregående paragraf anförts, skola enligt art. 32 under a) föraren

och övriga för trafikuppgifter verksamma medlemmar av besättningen

på varje luftfartyg som nyttjas i internationell luftfart vara försedda med

kompetensbevis och luftfartscertifikat, som utfärdats eller godkänts av den

stat där fartyget är registrerat. I den redan vid 3 kap. 4 § i förslaget berörda

art. 33 stadgas vidare, såvitt nu är i fråga, att kompetensbevis och luftfartscertifikat,

som utfärdats eller godkänts av den fördragsslutande stat där

luftfartyget är registrerat, skola av övriga fördragsslutande stater erkännas

såsom giltiga, förutsatt att de fordringar enligt vilka sådana bevis eller certifikat

utfärdades eller godkändes äro lika med eller överstiga de minimifordringar

som tid efter annan må fastställas i enlighet med konventionen.

Dessutom innehålles i art. 32 under b), att envar fördragsslutande stat

förbehåller sig rätt att för färd över dess eget territorium vägra erkänna

kompetensbevis och luftfartscertifikat, som för någon av dess medborgare

utfärdats av annan fördragsslutande stat.

Vidare stadgas i art. 39 under b), att den som innehar ett certifikat utan

att helt uppfylla de villkor, som fastslagits i den internationella norm vilken

avser det slag av bevis eller certifikat han innehar, skall hava, tecknad å

certifikatet eller fogad vid detta, en fullständig förteckning å de avseenden,

i vilka han icke uppfyller sådana villkor. Till detta stadgande ansluter sig

den vid 3 kap. 4 § i förslaget omnämnda bestämmelsen i art. 40 att, såvitt

nu är i fråga, personal med ett på angivna sätt påtecknat certifikat icke må

deltaga i internationell luftfart utan tillstånd av den stat eller de stater,

vilkas territorium överflyges.

De sakkunniga har upptagit de allmänna reglerna i nu förevarande avseende

i första stycket av den föreslagna paragrafen, därvid de gjort viss

skillnad mellan luftfart i allmänhet inom svenskt område och luftfart med

svenskt fartyg i internationell fart. Beträffande luftfart i allmänhet inom

svenskt område har de i första punkten i stycket föreslagit bestämmelser,

som i huvudsak motsvarar § 24 första stycket a) och b) luftfartsförordningen

och står i överensstämmelse med art. 33 i luftfartskonventionen. Vid

sådan luftfart tillerkännes sålunda certifikat, som utfärdats eller godkänts

i främmande stat med vilken slutits överenskommelse om erkännande av

luftfartscertifikat, samma legitimerande verkan som om certifikatet utfärdats

eller godkänts här i riket. Godkännande av utländskt certifikat har ansetts

vara av betydelse framför allt beträffande certifikat från stat, som ej

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

anslutit sig till luftfartskonventionen och med vilken icke föreligger annat

avtal om erkännande av certifikat.

Vidkommande luftfart med svenskt fartyg i internationell fart, som de

sakkunniga behandlat i styckets andra punkt, innebär stadgandet en skärpning

i förhållande till vad i första punkten förordnas såtillvida, som det

kräves svenskt certifikat eller här i riket godkänt utländskt sådant, medan

ett certifikat, som utfärdats eller godkänts i främmande stat, icke är tillräckligt,

med mindre godkännande skett här i riket. Stadgandet, som saknar

motsvarighet i luftfartsförordningen, har av de sakkunniga funnits

betingat av luftfartskonventionen art. 32 under a). De sakkunniga har utgått

från att generellt godkännande av exempelvis danska och norska certifikat

för tjänst ombord å SAS’ svenska fartyg bör kunna meddelas.

I fråga om paragrafens andra stycke har de sakkunniga framhållit, att

det likaledes saknar motsvarighet i luftfartsförordningen men att det står

i överensstämmelse med luftfartskonventionens stadgande i art. 32 under

b). Det har synts de sakkunniga ändamålsenligt att ge luftfartsstyrelsen

möjlighet att i särskilda fall ingripa, därest certifikat här i riket förvägrats

svensk medborgare och denne skulle här åberopa certifikat som utfärdats

för honom i annan stat. De har nämligen ansett det uppenbart, att kännedom

om de personliga förhållnadena i hithörande frågor är av synnerlig

vikt.

En motsvarighet till § 24 första stycket c) luftfartsförordningen har upptagits

i tredje stycket i sakkunnigförslaget. Till detta har de sakkunniga

anfört, att regler för meddelande av särskilt tillstånd, vilka nu återfinnas i

§ 24 andra stycket i förordningen, har ansetts icke böra belasta själva lagen

utan lämpligen kunna givas i administrativ ordning, ävensom att stadgandet

i tredje stycket av § 24 i förordningen har viss motsvarighet i 9 § i

förslaget.

Till sist har de sakkunniga uttalat, att bestämmelser svarande mot art. 33,

39 under b) och 40 i luftfartskonventionen icke upptagits i förslaget och

att detta beror av liknande skäl som dem vilka anförts rörande motsvarande

spörsmål beträffande luftvärdighetsbevis; jämföras må 3 kap. 4 § i

förslaget.

6 §•

Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf äger viss motsvarighet

i § 23 första stycket sista punkten luftfartsförordningen, enligt vilken

certifikat skall återkallas för dess återstående giltighetstid eller tills vidare,

så snart förutsättningarna för att innehavaren kan göra tjänst ej längre är

för handen. Jämföras må även § 14 tillämpningskungörelsen, som i detalj

behandlar fall då återkallelse bör äga rum.

De sakkunniga har beträffande första stycket i fråga om den tid, för

vilken certifikat må återkallas, vid sidan av alternativen »återstående giltighetstid»

och »tills vidare» upptagit även alternativet »viss tid». Härom

har de sakkunniga närmare anfört:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Återkallande för viss tid har i enlighet med uppfattningen i det praktiska

livet ansetts stundom kunna vara en lämplig påföljd vid mindre förseelser.

Vilket av de olika alternativen som i det enskilda fallet rätteligen bör tilllämpas,

ankommer det naturligen på luftfartsstyrelsen att pröva. När ordet

»må» användes i texten, beror detta bl. a. på att en tillfällig sjukdom hos

certifikatsinnehavaren, även om denne under sjukdomstiden icke fyller

villkoren för att förrätta sin tjänst, uppenbarligen icke bör föranleda, att

certifikatet blir ogiltigt. Att innehavaren dock icke må utföra sin tjänst

under sådan tid framgår av 5 kap. 10 § i förslaget.

I fråga om förutsättningen för rätten att återkalla certifikat har de sakkunniga

föreslagit, att sådan rätt skall föreligga, därest innehavaren ej

längre uppfyller villkoren för behörighet att förrätta den tjänst certifikatet

gäller.

De sakkunniga har utgått från att detaljerade regler rörande återkallelse

av luftfartscertifikat alltfort kommer att upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Om andra stycket av den föreslagna paragrafen har de sakkunniga uttalat,

att det i viss mån överensstämmer med 3 kap. 5 § andra stycket i

förslaget och att därmed må jämföras även de i 35 § vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648) meddelade bestämmelserna om omhändertagande

av körkort.

I tredje stycket har de sakkunniga föreslagit stadgande att, om certifikatet

ej längre är gällande, det ofördröjligen skall avlämnas till luftfartsstyrelsen.

Detta stadgande har av de sakkunniga angivits svara mot 3 kap. 5 §

tredje stycket i förslaget. De har framhållit, att av ordet »certifikatet» framgår

att stadgandet är tillämpligt endast å certifikat, som återkallats eller

förklarats icke gällande, samt att tillräckliga skäl ansetts icke föreligga att

till fall, då anmaning skett, begränsa skyldigheten att till luftfartsstyrelsen

avlämna sådant certifikat.

Skandinavisk flyg personal förening anför till frågan om indragning av

luftfartscertifikat:

Föreningen kan icke ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning, att frågan

är jämställd med föreskrifterna i vägtrafikförordningen angående indragning

av körkort. Ett körkort för motorfordon är givetvis av betydelse

för innehavaren och i hög grad för en yrkesmässig utövare. Det torde dock

ej kunna jämställas med ett certifikat. Flygbesättningar av skilda kategorier

äro ytterst specialiserade och för den enskilde medför ett indragande av

certifikatet allvarliga sociala följder. Med hänsyn till det anförda anser

föreningen att ett särskilt forum bör tillkomma med uppgift att uttala sig

om eller besluta i frågor om indragning av certifikat.

Hovrätten för Västra Sverige finner den föreslagna bestämmelsen i viss

mån oklar och yttrar härom:

Det torde kunna råda delade meningar om huruvida certifikat enligt den

föreslagna bestämmelsen kan återkallas, då innehavaren av certifikatet visserligen

alltjämt uppfyller de behörighetsvillkor som gällde vid tiden för certifikatets

utfärdande, men icke fyller sådana skärpta villkor som därefter må

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

77

ha inträtt för meddelande av certifikat av ifrågavarande slag. Ett förtydligande

av bestämmelsen i detta avseende förefaller önskvärt.

Hovrätten anför vidare beträffande de sakkunnigas uttalande rörande

återkallelse av certifikat på viss tid såsom en lämplig påföljd vid mindre

förseelser:

Hovrätten har principiellt intet att erinra mot att det lägges i luftfartsstyrelsens

hand att tillgripa återkallelse för viss tid såsom disciplinär åtgärd,

då så kan finnas skäligt. Emellertid vill hovrätten påpeka, att återkallelse

på viss tid som disciplinåtgärd i sådana fall, som de sakkunniga

avse i sitt uttalande, har täckning i den föreslagna bestämmelsens lydelse

allenast där ifrågavarande förseelser kunna anses klart visa, att certifikatets

innehavare icke längre uppfyller behörighetsvillkoren. Den erforderliga

detaljregleringen rörande den disciplinära befogenhet som sålunda föreslås

för luftfartsstyrelsen bör, i likhet med den närmare regleringen beträffande

återkallelse överhuvud, ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna.

Luftfartsstyrelsen finner avfattningen av tredje stycket kunna föranleda

den missuppfattningen, att även certifikat som förfallit skall avlämnas till

luftfartsstyrelsen, och föreslår viss omformulering av den föreslagna lagtexten.

Luftfartsstyrelsen berör även ett annat spörmål:

Styrelsen har vid ett flertal tillfällen, då förseelser från certifikatinnehavares

sida förelegat till behandling, funnit att ehuru sådana omständigheter

stundom förelegat, som måhända bort föranleda återkallande av vederbörandes

certifikat, en sådan åtgärd bedömts vara onödigt sträng i ekonomiskt

eller annat hänseende eller i övrigt icke inneburit rätta sättet för vederbörandes

tillrättaförande. I brist på lagstadgad möjlighet att i dylikt fall tilldela

vederbörande en varning har styrelsen stundom nöjt sig med att göra anteckning

om det passerade på vederbörandes certifikatkort. Styrelsen har

med hänsyn till vad nu anförts kommit till den uppfattningen, att ett införande

i lagen av en disciplinär åtgärd motsvarande vägtrafikförordningens

varning skulle vara av värde. Styrelsen hemställer därför om tillägg härom

förslagsvis i förevarande paragraf.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker vid förevarande paragraf ytterligare,

att det för att luftfartsstyrelsen rätt skall kunna handha frågor om

återkallelse av certifikat är angeläget att styrelsen snabbt får kännedom

om straff, som ådömts innehavare av certifikat för förseelse vid förande

av luftfartyg och för fylleri in. m. Hovrätten förutsätter att, såvitt rör luftfarten,

i administrativ ordning meddelas bestämmelser om underrättelseplikt

för domstolarna gentemot luftfartsstyrelsen, svarande mot de i 80 §

vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) givna bestämmelserna

om skyldighet för domstol att i vissa fall underrätta vederbörande körkortsmyndighet

om straff, som ådömts körkortsinnehavare.

Departementschefen. Vad först angår Skandinavisk flyg personal förenings

önskemål om ett särskilt forum med uppgift alt uttala sig om eller

beslula i frågor om indragning av certifikat, måste möjligheten att överklaga

luftfartsstyrelsens beslut i hithörande frågor hos regeringsrätten an
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ses innebära erforderlig trygghet för ett rättsligt bedömande med beaktande

jämväl av de av föreningen avsedda synpunkterna.

Beträffande hovrättens för Västra Sverige uttalande i frågan om återkallelse

av certifikat, då innehavaren visserligen alltjämt uppfyller de behörighetsvillkor

som gällde vid tiden för certifikatets utfärdande men icke fyller

sådana skärpta villkor som därefter må ha inträtt, vill jag erinra om

stadgandet i 4 § andra stycket i förevarande kapitel. Enligt detta må luftfartscertifikat

förnyas, om de i 3 § avsedda villkoren är uppfyllda då förnyelsen

skall ske. I motiven har uttalats, att de vid förnyelsen fastställda

villkoren skall vara uppfyllda, även om de innebär en skärpning i förhållande

till vad som gällde då certifikatet utfärdades. En lika sträng bedömning

kan däremot skäligen icke anläggas i fråga om de certifikat vilkas giltighetstid

löper då skärpta villkor genomföres. Enligt ICAO:s nu gällande

bestämmelser må intet luftfartscertifikat vara giltigt mer än två år utan förnyelse.

Med hänsyn till uppkommen tvekan anser jag 6 § första stycket böra

förtydligas därhän, att rätt för luftfartsstyrelsen att återkalla certifikat

skall föreligga, därest innehavaren ej längre uppfyller de vid utfärdandet

av certifikatet gällande villkoren för behörighet att förrätta den tjänst certifikatet

gäller. Detta förtydligande äger enligt påföljande paragraf betydelse

jämväl i fråga om återkallelse av godkännande här i riket av utländskt

certifikat.

I anslutning till vad luftfartsstyrelsen anfört rörande avfattningen av

tredje stycket av förevarande paragraf bör denna i tydlighetens intresse

formellt något jämkas, så att det uttryckligen säges att certifikat, som återkallats

eller förklarats ej längre gällande, ofördröjligen skall avlämnas till

styrelsen.

Vad härefter beträffar hovrättens för Västra Sverige yttrande om återkallelse

av certifikat på viss tid såsom påföljd vid mindre förseelser må i

viss anslutning till hovrättens tolkning av det föreslagna stadgandet framhållas,

att återkallelse självfallet icke får äga rum utan att det kan utrönas

att certifikatets innehavare ej längre uppfyller behörighetsvillkoren. En

mindre brist exempelvis i fråga om erforderliga kunskaper kan emellertid

snart vara avhjälpt, och i ett sådant fall synes en återkallelse på viss tid

mången gång vara en lämplig påföljd.

I likhet med luftfartsstyrelsen finner jag det lämpligt, att varning i vissa

fall får ersätta återkallelse. Erforderliga bestämmelser om varning torde

emellertid kunna meddelas i administrativ ordning. I sådan ordning bör

även meddelas bestämmelser om skyldighet för domstolarna att underrätta

luftfartsstyrelsen om vissa straff.

7 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har framhållit, att paragrafen vilar på samma grund som

3 kap. 6 § i förslaget och att ordet »ogiltighet» i sistnämnda paragraf här

blivit ersatt med »återkallelse», emedan förevarande kapitel i motsats till

3 kap. reglerar allenast fall av återkallelse.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

79

8 §•

Denna paragraf utgör viss motsvarighet till stadgandet i § 23 andra

stycket luftfartsförordningen, att den för vilken certifikat utfärdats är

pliktig att själv ofördröj ligen göra anmälan om varje omständighet av betydelse

för avgörande av om certifikatet bör återkallas samt att, när så

kräves, underkasta sig den undersökning och de prov som finnes nödiga för

utrönande därav.

De sakkunniga har ansett erforderliga regler i ämnet böra givas i administrativ

ordning. För vinnande av viss överensstämmelse med dansk

och norsk text samt med 3 kap. 7 § i förslaget har de upptagit ett särskilt

stadgande om den åt Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar givna

behörigheten att meddela hithörande bestämmelser.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att en bestämmelse av motsvarande

innehåll som i 3 kap. 8 § i förslaget bör införas i 4 kap., och

finner det angeläget, att luftfartsstyrelsen beträffande kontroll av luftfartygs

bemanning får samma möjligheter som lämnas i 3 kap. 8 §.

Departementschefen. Luftfartsstyrelsen måste självfallet äga möjlighet

att utöva tillsyn å luftfartygs bemanning likaväl som å fartygets luftvärdighet.

I själva verket kan betryggande bemanning anses utgöra en sida

av luftvärdigheten. Därav följer emellertid icke, att en motsvarighet till

3 kap. 8 § i förslaget bör upptagas i förevarande kapitel. Erforderlig möjlighet

att kontrollera de enskilda besättningsmedlemmarnas behörighet torde

komma att beredas genom tillämpningsbestämmelserna till 4 kap. 8 §.

Jämföras må ock stadgandet i 8 kap. 8 § i förslaget angående rätt för luftfartsstyrelsen

att, där så prövas nödigt, visitera luftfartyg och granska bl. a..

de handlingar, som skall medföras av dem som förrättar tjänst å fartyget.

Då tillräckliga möjligheter till kontroll sålunda föreligger, kan jag därför

icke ansluta mig till vad advokatsamfundets styrelse föreslagit. 9

9 §.

Luftfartsförordningen stadgar i § 24 tredje stycket rätt för Konungen

att med hänsyn till fartygets eller tjänstens beskaffenhet förordna, att fordringen

å innehav av luftfartscertifikat ej skall vara tillämplig i fråga om

vissa delar av besättningen. Ännu ett undantag från bemanningsföreskrifterna

innehålles i § 25, enligt vilken efter särskilt medgivande av luftfartsmyndigheten

luftfart i syfte att utbilda eller pröva person, som söker certifikat

eller däremot svarande tillstånd, må äga rum även om luftfartyget

ej är bemannat i enlighet med vederbörliga föreskrifter.

De sakkunniga har anfört, att förevarande paragraf erhållit en något

vidare avfattning än den närmast jämförbara § 25 i förordningen, då den

kan tillämpas icke blott med hänsyn till utbildning utan även eljest av

särskild anledning. Såsom exempel på fall, då paragrafen kan vara av betydelse,

har de sakkunniga nämnt alt försöksluftfart företages med varie
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

rande besättning eller att en besättningsmedlems certifikat utgår under pågående

flygning utan att bestämmelsen i 5 § tredje stycket kan tillämpas.

De har ock hänvisat till 3 kap. 9 § i förslaget, med vilken det nu föreslagna

stadgandet i princip överensstämmer, samt erinrat om att frågan om tillstånd

för luftfart som avser utbildning samt om villkor för sådant tillstånd

behandlas i 7 kap. i förslaget.

5 KAP.

Om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord

Under det att i sjölagen kapitlet om fartygs befälhavare intager en central

plats, saknas motsvarighet därtill i Iuftfartsförordningen. De ganska fåtaliga

bestämmelser, i vilka befälhavaren omtalas, förekommer på spridda ställen

i Iuftfartsförordningen och i tillämpningskungörelsen.

De sakkunniga har upplyst, att arbete förekommit beträffande en internationell

konvention rörande luftfartygsbefälhavarens rättsliga ställning, varunder

bl. a. nordiska överläggningar ägt rum vid ett lufträttsmöte i Köpenhamn

1947, men att resultatet av detta arbete, vilket för närvarande ligger

nere, är ovisst. De har vidare anmärkt, att man under det nordiska samarbetet

i fråga om luftfartslagarna nått enighet om att upptaga ett särskilt befälhavarekapitel.

Icke minst med hänsyn till det ovissa internationella läget

har man emellertid inskränkt sig till en reglering av allenast de praktiskt

viktigaste spörsmålen. Häri ligger exempelvis en orsak till att ett beträffande

sjörätten så viktigt och livligt dryftat ämne som befälhavarens legala full*

makt icke upptagits till behandling i förslaget. De sakkunniga har emellertid

tillika anmärkt, att från det praktiska livets sida gjorts gällande att

egentligt behov av sådan reglering knappast föreligger.

I sakkunnigförslaget har upptagits även några bestämmelser som rör besättningen

i allmänhet å luftfartyg. De sakkunniga har omnämnt, att även

rörande fartygspersonalens rättsliga ställning en konvention varit under

arbete men att frågan om fartygspersonalens ställning i det hela för närvarande

icke står på den internationella dagordningen. De sakkunniga bar

ej heller ansett sig nu böra företaga någon reglering av fartygspersonalens

ställning över huvud.

Departementschefen. Jag finner det lämpligt att i luftfartslagen upptaga

ett särskilt kapitel rörande luftfartygs befälhavare och att i detta kapitel infoga

de bestämmelser om tjänsten ombord, som kan vara påkallade. Den

begränsning, som sakkunnigförslaget givit kapitlet, synes ändamålsenlig. 1

1 §•

Paragrafen äger motsvarighet i § 11 första stycket tillämpningskungörelsen.

Där uttalas, att å luftfartyg alltid skall finnas en befälhavare; att

därest icke särskild befälhavare blivit anställd, föraren eller, om flera förare

finnes, den främste av dem skall vara befälhavare; samt att befälhavaren

äger högsta myndighet ombord å luftfartyg.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har uttalat att stadgandet i första stycket av paragrafen

utgör ett utflöde ur bestämmelsen i 4 kap. 1 § i förslaget, att luftfartyg skall

vara bemannat på betryggande sätt, men att särskilt stadgande ansetts önskvärt

i tydlighetens intresse. Beträffande andra stycket har de anfört, att det

väl ligger i sakens natur att befälhavaren utövar högsta myndigheten ombord

men att förhållandet uttryckligen uttalats på liknande sätt som i 44 §

sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). De har vidare framhållit, att vissa

kompletterande bestämmelser kan meddelas i administrativ ordning, och

erinrat om de i annex 6 till luftfartskonventionen, särskilt i kap. 9, upptagna

föreskrifterna om befälhavare.

Departementschefen. Jag vill i fråga om denna inledande paragraf i kapitlet

ansluta mig till vad de sakkunniga yttrat.

2 §•

Förevarande paragraf saknar egentlig motsvarighet i luftfartsförordningen,

medan däremot § 22 tillämpningskungörelsen innehåller en utförlig förteckning

å befälhavarens åligganden före luftfärd i de avseenden, om vilka

nu är fråga. För befälhavare å luftfartyg gäller vidare enligt § 31 andra

stycket tillämpningskungörelsen, att det åligger honom att göra sig underrättad

om samt iakttaga de särskilda föreskrifter rörande luftfart, vilka är

gällande i främmande stat över vilken luftfartyget skall framföras.

De sakkunniga har anfört, att genom förevarande paragraf vissa bestämmelser,

som närmast rör luftfartygets innehavare, göres tillämpliga å befälhavaren.

Härom har de vidare uttalat:

Sjörätten betraktar exempelvis beträffande tillsynsplikten, såsom framgår

bl. a. av 292 § sjölagen, befälhavaren såsom den i första hand ansvarige

och uppfattar redarens ansvar närmast såsom ett delaktighetsansvar. Enligt

den i de nordiska länderna på lufträttens område härskande uppfattningen

torde emellertid ansvaret i delta hänseende i främsta rummet böra

åvila innehavaren. Vad i förevarande paragraf uttalas står i överensstämmelse

med sistnämnda uppfattning.

Då befälhavaren genom paragrafen ålägges att tillse, att luftfärden förberedes

och genomföres i enlighet med gällande bestämmelser, förutsättes

enligt vad de sakkunniga anfört att han förskaffar sig vederbörlig kännedom

om dessa bestämmelser, såväl inländska som utländska.

Med avseende å de förpliktelser, som genom paragrafen ålagts befälhavaren,

har de sakkunniga framhållit följande:

Enligt vad den praktiska sakkunskapen upplyst kan befälhavaren i betydande

utsträckning ej övervaka alla detaljer. Detta förhållande gör sig gällande

särskilt beträffande linjefarten. Å ena sidan är därvid den tid, som står

till befälhavarens förfogande, i regel synnerligen begränsad. Å andra sidan

hava luftfartsföretagen till främjande bl. a. av lufttrafikens säkerhet, snabbhet

och effektivitet inrättat särskilda organ med uppgift att förbereda flygningarna

och sålunda underlätta befälhavarens arbete. Har befälhavaren

exempelvis mottagit av sådant organ utfärdade handlingar rörande de i paragrafen

avsedda förhållandena, bör han i regel kunna lita på riktigheten

(i llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 69

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

av dessa. Tillsynsplikten innebär emellertid, att han icke får försumma att

utova tillsyn så långt det praktiskt är honom möjligt.

Vad nu sagts beträffande linjefarten kan åtminstone i dagens läge icke

utan vidare tillämpas i fråga om annan luftfart. Den till förfogande stående

tiden ar därvid i regel längre, och de av andra personer utförda förberedelserna

äro i många fall icke av sådan art och omfattning, att de utan

kompletterande undersökningar må kunna godtagas av befälhavaren.

SAS säger sig ha med tillfredsställelse noterat, att det beträffande befälhavares

förpliktelser i vad avser kontroll av fartygets luftvärdighet, utrustning,

bemanning, lastning m. in. icke är avsett att genomföra någon

ändring i nuvarande praxis inom linjefarten, där befälhavaren har mycket

begränsade möjligheter att personligen övervaka de förhållanden som beröres

i paragrafen.

Departementschefen. Uppfyllandet av de med förevarande paragraf avsedda

skyldigheterna åtminstone såvitt rör linjefarten måste med hänsyn

till tidsfaktorn i väsentlig utsträckning läggas å andra befattningshavare

an befälhavaren. Luftfartsföretagens organisation i detta hänseende bör

göras till föremål för granskning vid meddelande av tillstånd till luftfart.

Jag finner det därför ur säkerhetssynpunkt betryggande med den av de

sakkunniga för linjefarten antydda lösningen. Naturligen måste befälhavaren

själv utöva tillsyn och kontroll så snart han har anledning att antaga,

att något icke är helt i sin ordning.

Befälhavarens skyldigheter enligt andra stycket bör självfallet få fullgöras

genom underrättelse till luftfartygets ägare eller brukare, som i sin tur meddelar

luftfartsstyrelsen.

3 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen och tilläinpningskungörelsen,

frånsett den vid föregående paragraf berörda § 22 i kungörelsen.

De sakkunniga har i fråga om förevarande paragraf anfört, att meningarna

icke torde kunna vara delade i fråga om behovet av att för befälhavaren

stadga där upptagna rättigheter och förpliktelser, vilka utgör en nödvändig

förutsättning för ett lyckligt genomförande av luftfärden.

Departementschefen. De föreslagna reglerna är väsentliga och bör komma

till uttryck i luftfartslagen. Såsom de sakkunniga också framhållit ligger

det i sakens natur, att befälhavaren vid tillämpningen av paragrafen har

att iakttaga vad gott luftfartsskick kräver. 4

4 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i luftfartsförordningen men äger förebild

i 60 § sjömanslagen.

De sakkunniga har såsom belysande exempel på fall, då stadgandet är

tillämpligt och nödvändigt, nämnt att det kan gälla att stilla ett slagsmål

eller hindra en berusad att begå våld.

Departementschefen. Jag vill ansluta mig till sakkunnigförslaget i fråga

om lörevarande paragraf.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

5 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i luftfartsförordningen, står till sin

grundtanke i överensstämmelse med vad som gäller på sjörättens område.

Jämlikt 61 § sjömanslagen är befälhavaren, om någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk hamn, begår brott av den art att svårare

straff än fängelse kan följa därå och brottet icke av ortens myndighet

beivras, pliktig tillse att så snart ske kan med den brottslige hålles förhör

enligt bestämmelserna i 64 § sjömanslagen. Befälhavaren skall därjämte

enligt nämnda 61 § tillse att den brottslige icke lämnar fartyget och äger

för sådant ändamål, där det prövas nödigt, hålla honom i fängsligt förvar

ombord tills han kan överlämnas till svensk konsul eller till polismyndighet

här i riket; dock att befälhavaren är ansvarig för att den brottslige ej

behandlas strängare än nödigt är. Erinras må ock om stadgandet i 54 §

tredje stycket sjömanslagen, att om det finnes anledning antaga att något

olovligen medtagits ombord, befälhavaren äger låta i vittnens närvaro undersöka

besättningens gömmor samt taga i förvar, låta föra i land eller, om så

är nödvändigt, kasta över bord vad olovligen medtagits. Enligt 170 § andra

stycket sjölagen skall vad i 54 och 61 §§ sjömanslagen är stadgat gälla också

för passagerare.

De sakkunniga har uttalat, att de vid förslagets utarbetande har varit väl

medvetna om de stora svårigheter som här i än högre grad än på sjörättens

område möter lagstiftaren och att ämnet vid upprepade tillfällen har

varit föremål för ingående överväganden inom de nordiska kommittéerna.

Från det praktiska livets sida har enligt de sakkunniga framhållits de

vanskligheter, med vilka en befälhavares verksamhet i detta hänseende kan

vara förenad, men tillika understrukits det betydande offentliga intresse,

som talar för en bestämmelse vilken ålägger befälhavaren vissa skyldigheter

i förevarandc avseende, och betonats vikten av att befälhavaren utrustas

med all den myndighet han behöver för att kunna med framgång utföra sin

uppgift. Vidare har de sakkunniga anfört:

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit har man stannat vid

att föreslå en bestämmelse, varigenom det åhigges befälhavaren vissa förpliktelser

med hänsyn till utredning och hindrande av att den brottslige avviker.

Tyngden av dessa förpliktelser lättas emellertid i förslaget genom

de i paragrafen intagna orden »såvitt möjligt» och »så långt omständigheterna

medgiva». Märkas må ock, alt i första stycket avses blott sådana åtgärder,

som icke utan våda kunna uppskjutas, över huvud ligger det naturligen

i det allmännas intresse, alt bär avsedda plikter icke sträckas utöver

det nödvändiga. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen av vikt, att

de föreslagna åtgärderna begränsas till att avse tiden till dess överlämnande

kan ske till person med större förtrogenhet med här avsedda frågor än

den som i genomsnitt kan påräknas hos en luftfartygsbefälhavare med fackutbildning

för andra uppgifter.

Att upptaga särskild bestämmelse rörande försändelse i post- eller televerkets

vård har ansetts icke vara påkallat.

Anmärkas må slutligen, hurusom åt paragrafen givits sådan avfattning

att därav framgår å ena sidan, att befälhavaren bär ansvaret för att vad

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

här föreskrives blir vederbörligen iakttaget, men å andra sidan, att själva

verkställigheten kan uppdragas åt annan.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län finner paragrafens avfattning

väl stämma överens med de föreslagna ändringarna i 19 kap. 1 och 2 §§

rättegångsbalken.

Departementschefen. Bestämmelser av den natur som de sakkunniga föreslagit

kan ej undvaras i luftfartslagen. De sakkunniga har emellertid med

rätta betonat att man måste undvika att i förevarande avseende lägga för

stor börda på luftfartygs befälhavare. Den avvägning, som sakkunnigförslaget

innehåller, torde på ett lämpligt sätt taga hänsyn till de faktorer som

här kräver beaktande. Paragrafen bör dock, såvitt avser föreskriften om

den myndighet, till vilken befälhavaren utom riket må överlämna den

brottslige, givas en avfattning som medger större hänsynstagande till de

växlande förhållandena. Härjämte bör en formell jämkning vidtagas i tredje

stycket av paragrafen.

6 §•

Denna paragraf saknar likaledes motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har anfört, att enligt 8 kap. 5 § i förslaget Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar äger, såvitt ej i förevarande lag eller

eljest annat förordnas, bestämma vilka dagböcker och andra fartygshandlingar

skall finnas för fartyg, som nyttjas till luftfart inom svenskt område,

huruvida handlingarna skall medföras ombord samt huru de skall

upprättas, föras och förvaras, så ock att det enligt förslaget, 8 kap. 7 §,

tillkommer Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att förordna

angående skyldighet för den som förrättar tjänst å luftfartyg att medföra

luftfartscertifikat eller annan handling. De sakkunniga har också erinrat

om 2 kap. 15 §, 3 kap. 4 § och 4 kap. 5 § i förslaget.

I detta sammanhang har de sakkunniga inskränkt sig till att föreslå

stadgande om skyldighet för befälhavaren att tillse dels att föreskrivna

dagböcker och andra handlingar finnes ombord, dels ock att dagböckerna

föres i enlighet med givna bestämmelser.

Luftfartsstgrelsen och SAS föreslår, av skäl som återgives vid 8 kap. 5 §

i förslaget, att dagböcker icke nämnes i paragrafen.

Departementschefen. Såsom jag närmare skall utföra vid 8 kap. 5 § finner

jag dagböcker ej böra särskilt nämnas i luftfartslagen. 7

7 §•

Jämväl förevarande paragraf är utan motsvarighet i luftfartsförordningen.

I 43 § första stycket sjölagen stadgas, att om fartyg råkar i sjönöd, befälhavaren

är pliktig att göra allt vad i hans makt står för dess bevarande

och afl han icke må övergiva det, så länge hopp om dess räddning finnes.

Är räddning omöjlig och faran så hotande att han nödgas övergiva fartyget,

åligger det honom vidare att i synnerhet sörja för dagbokens och skepps
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

handlingarnas bevarande ävensom att draga försorg om bärgning av fartyg

och gods och att därtill söka anskaffa nödigt biträde.

De sakkunniga har anfört, att förevarande paragraf i förslaget ger uttryck

för samma tankegång som 43 § första stycket sjölagen och att det

ej ansetts innefatta någon saklig avvikelse därifrån, att bärgning icke särskilt

nämnes. De har funnit det framgå av paragrafens allmänna avfattning,

att befälhavaren är skyldig att vara verksam även i sådant avseende,

men de har tillika framhållit dels att bärgningen spelar en långt mindre

roll för luftfarten än för sjöfarten, dels också att förslaget i 11 kap. upptager

särskilda bestämmelser om flygräddningstjänst.

Vidare har de sakkunniga uttalat, att det varit ifrågasatt att vid sidan av

nöd nämna lidet haveri men att detta ansetts mindre lämpligt, helst som

begreppet haveri ännu icke blivit fastslaget inom lufträtten på ett tillfredsställande

sätt.

Departementschefen. Jag finner det lämpligt att förevarande paragraf

upptages i förslaget till luftfartslag, ehuru med viss formell jämkning.

8 §.

Enligt § 28 andra stycket tillämpningskungörelsen gäller, att om genom

olyckshändelse någon å luftfartyg ombordvarande person ljutit döden eller

lidit svårare kroppsskada eller om svårare skada vållats å luftfartyg eller

last eller om i följd av luftfartygs begagnande skada som nyss sagts tillfogats

person eller egendom som icke befordras med luftfartyget, anmälan

därom skall av luftfartygets befälhavare eller, om denne är därtill oförmögen,

av någon av besättningen eller av luftfartygets ägare eller brukare snarast

möjligt medelst telegraf eller telefon göras hos luftfartsmyndigheten,

De sakkunniga har framhållit, att det återgivna stadgandet i tillämpningskungörelsen

tydligen påverkats av sjölagen samt att denna lag dels i kapitlet

om laga domstol och rättegång i sjörättsmål innehåller närmare bestämmelser

bl. a. om förfaringssättet vid sjöförklarings avgivande och dels i den

i befälhavarekapitlet ingående 40 § meddelar föreskrifter om vad en befälhavare

närmast har att iakttaga vid timad olycka. De sakkunniga har funnit

den sjörättsliga regleringen på detta område i huvudsak förtjäna efterföljd.

De har sålunda i 11 kap. 7 § i förslaget angivit de fall, då undersökning

skall företagas angående timad olyckshändelse in. m., varjämte de i

samma kapitel meddelat vissa bestämmelser om undersökningsförfarandet,

I förevarande paragraf åter har de åsyftat att sörja för att de i 11 kap. avsedda

fallen vederbörligen kommer till undersökningsmyndighets kännedom.

På sätt skett i sjölagens befälhavarekapitel har de inskränkt sig till att

här upptaga blott föreskrifter om de åtgärder, som befälhavaren närmast

har att vidtaga då olycka timat.

Beträffande andra stycket av paragrafen har de sakkunniga särskilt anfört,

att det torde ligga i sakens natur att, om befälhavaren — varmed självfallet

förstås jämväl den som vid förfall för befälhavaren inträder såsom

hans ersättare — är ur stånd att uppfylla vad i paragrafen ålägges honom,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

luftfartygets ägare eller innehavare bör ha att, så snart det skedda blir honom

veterligt, sörja för underrättelse och rapport till luftfartsstyrelsen,

men att detta i tydlighetens intresse uttryckligen uttalats.

Tredje stycket har upptagits av de sakkunniga med hänsyn till att det

kan vara tvivelaktigt, i vilken omfattning underrättelseplikt bör föreligga.

De har uttalat, att den i paragrafen stadgade befogenheten torde vara av betydelse

ej minst med hänsyn till ICAO:s verksamhet med utarbetande av

annex till luftfartskonventionen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund gör en erinran mot att enligt

sakkunnigförslaget rapportskyldighet enligt 5 kap. 8 § och undersökning

enligt 11 kap. 7 § icke föreslås beträffande fall då gods, som befordras med

luftfartyg, lider skada eller förkommer. Styrelsen finner detta icke vara

tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt och föreslår därför, att i lagen

införes rapportskyldighet och förordnas om undersökning även då sådant

gods förkommer eller lider svårare skada. Styrelsen framhåller i detta sammanhang,

att det ganska ofta förekommer att gods skadas eller försvinner

under omständigheter, som det senare i avsaknad av rapport och undersökning

visar sig svårt att utreda.

Departementschefen. Den undersökning, som det är fråga om i 11 kap.

i förslaget och som behandlas också i luftfartskonventionen art. 26, avser

närmast att klarlägga de omständigheter som är av betydelse för att bedöma,

huruvida fel eller försummelse å någons sida orsakat eller bidragit

till den händelse undersökningen avser samt vilka åtgärder som bör vidtagas

för att hindra att händelsen upprepas. Det i 11 kap. påbjudna undersökningsförfarandet

är tämligen omfattande och kan sägas åtminstone i de

enklare fallen vara av företrädesvis offentligrättslig betydelse. Det kan därför

icke förordas att tillämpa ett sådant förfarande även under de av advokatsamfundets

styrelse avsedda omständigheterna. Som sakkunnigförslaget

även i övrigt synes mig vara ändamålsenligt, ansluter jag mig till detta, dock

med vissa jämkningar av formell natur.

9 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen men

överensstämmer i sak med 50 § första stycket sjömanslagen.

De sakkunniga har betecknat paragrafen såsom i huvudsak ett komplement

till de i kapitlets föregående paragrafer beträffande befälhavaren meddelade

bestämmelserna. De har anfört att det framgår av paragrafens avfattning,

att den närmast avser befälhavarens underordnade, men att det

ligger i sakens natur, att exempelvis den allmänna bestämmelsen om skyldighet

att med omsorg och nit fullgöra sina åligganden i lika eller än högre

grad gäller befälhavaren.

Rörande stadgandets placering har de sakkunniga framhållit, att det avser

reglering av tjänsteavtalet mellan fartygets innehavare och de därå

tjänstgörande och att det därför ansetts ha sin rätta plats i förevarande

kapitel och icke i bemanningskapitlet.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

87

Departementschefen. Såsom framgår redan av vad jag anfört vid rubriken

till förevarande kapitel, anser jag det föreslagna stadgandet ha sin plats i

kapitlet. Mot stadgandets avfattning har jag intet att erinra.

10 §.

Detta stadgande äger ej motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har framhållit, att trafiksäkerheten ovillkorligen kräver

att den, som utövar tjänst å luftfartyg, befinner sig i det fysiska och psykiska

tillstånd, att han kan på betryggande sätt fullgöra det som åligger

honom. De har påpekat, att annex 2 till luftfartskonventionen härvidlag

stadgar i 2.5, att ingen må föra ett luftfartyg eller tjänstgöra såsom flygbesättningsmedlem

å ett luftfartyg, då han står under inflytande av berusande

dryck eller narkotiskt medel eller drog, på grund varav hans förmåga

att sköta tjänsten är försvagad. De har också erinrat om stadgandet i 28 §

1 mom. vägtrafikförordningen, att fordon icke får på väg föras av någon,

som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker

eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga

förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet.

Såsom de sakkunniga ock upplyst, har ifrågavarande ämne behandlats

av 1949 års trafiknykterhetsutredning i dess den 29 maj 1953 avgivna betänkande

(SOU 1953:20) och därefter av särskilda delegerade för nordiskt

samarbete angående enhetliga nordiska trafiknykterhetsregler. I dessas

den 23 februari 1955 offentliggjorda betänkande har sålunda föreslagits

upptagande i luftfartslagen av bestämmelse av innehåll att å luftfartyg,

vilket nyttjas inom svenskt område, såsom förare eller i annan befattning,

varav enligt vad luftfartsstyrelsen bestämmer trafiksäkerheten skall

anses vara direkt beroende, icke får tjänstgöra någon som på grund av

sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsättningar att

på betryggande sätt kunna föra luftfartyget eller utöva befattningen.

Vid utarbetandet av förevarande förslag har de sakkunniga funnit en

regel motsvarande 28 § 1 mom. vägtrafikförordningen och väsentligen överensstämmande

med de delegerades förslag böra upptagas i detta sammanhang.

De har emellertid ansett bestämmelsen böra göras tillämplig å alla

dem som gör tjänst å luftfartyg men tillika anfört, att därigenom icke

torde uteslutas att vid utmätande av straff för överträdelse av stadgandet

viss gradering sker mellan olika medlemmar av fartygspersonalen.

De sakkunniga har slutligen framhållit, att den föreslagna bestämmelsen

såvitt angår uttröttning vänder sig mot den som påbörjar en resa trots uttröttning

eller ehuru han måste räkna med att bli uttröttad under resan,

men att det självfallet i en viss situation kan vara nödigt, att en person

flyger trots en under resan påkommen trötthet. Liknande synpunkter gör

sig för övrigt enligt de sakkunnigas mening gällande beträffande sjukdomsfall.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Skandinavisk flyg personal förening anför beträffande uttröttning:

I avsaknad av allmänt tillämplig arbetstidslag avseende begränsning av

tjänstetiden träffas under hand överenskommelser mellan avtalsparter på

vilket sätt en viss interkontinental linje skall beflygas. Tjänstetider på upp

till 30 timmar i följd förekomma. Besättningströtthet (crew-fatigue) har

varit föremål för diskussioner i skilda sammanhang utan att generell lösning

kommit till stånd. Flygtjänst kan i trötthetsavseende inte jämföras

med tjänst inom andra transportområden särskilt med hänsyn till flyghöjden,

bullret, klimatväxlingarna och de stora tidsförändringarna. Det synes

därför föreningen orealistiskt att i lag intaga ansvarsbestämmelser för

flygtjänst då uttröttning kan föreligga för besättning eller besättningsmedlem.

Departementschefen. Det av de sakkunniga använda ordet uttröttning

måste anses innebära en särskilt hög grad av trötthet. Den som är uttröttad

kan i regel icke utföra ett fullgott arbete. För luftfartens säkerhet är det

oeftergivligt, att uttröttade personer icke annat än i nödfall tjänstgör ombord

å luftfartyg. Även på långa flygfärder måste tjänstgöringsförhållandena

ombord vara ordnade på sådant sätt, att säkerheten icke äventyras på

grund av uttröttning hos besättningen. I annex 6 finnes under 4.2.7.4 föreskrifter

i sådant syfte för internationell förvärvsmässig lufttrafik. Jag ansluter

mig därför till de sakkunnigas förslag, dock med viss redaktionell

jämkning.

11 §•

Även denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har funnit det lämpligt att överlämna till Kungl. Maj :t

att träffa avgörande beträffande spörsmålet om tillämplighet av reglerna

1 förevarande kapitel vid utländskt fartygs färd inom svenskt område. De

har framhållit, att det lärer ligga i sakens natur att därvid liksom beträffande

utländskt fartygs luftvärdighet och bemanning stor försiktighet

kommer att iakttagas, och hänvisat främst till vad som anförts vid 3 kap.

2 § i förslaget. Vidare har de sakkunniga anfört:

Med tanke särskilt på stadgandet i 9 § i kapitlet må erinras om att enligt

43 § andra stycket sjömanslagen tvist angående tjänsteförhållandet ej må

dragas inför utländsk myndighet; ett handlande i strid häremot medför

enligt 33 § sjömanslagen rätt för befälhavaren att avskeda sjömannen. Likaledes

må erinras om lagen den 30 juni 1952 (nr 532) om undantag från

svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare

och besättning å utländskt fartyg samt om kungörelsen den 19 december

1952 (nr 776) med förordnande jämlikt nyss anförda lag.

Undantagsfall lära emellertid kunna förekomma, då det kan vara av betydelse

att svensk rätt bringas i tillämpning beträffande utländskt luftfartyg.

Under förarbetena har anförts den möjligheten att bestämmelserna i

det land, där luftfartyget är registrerat, äro av sådan art, att de icke kunna

anses försvarliga ur trafiksäkerhetens synpunkt. Såsom exempel må nämnas

bristande motsvarighet till stadgandet i 10 § i kapitlet.

Departementschefen. Beträffande det nu ifrågavarande stadgandet vill

jag biträda sakkunnigförslaget.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

6 KAP.

Om flygplatser och markorganisationen i övrigt

Föreskrifter rörande markorganisationen finnes för närvarande meddelade

i § 26 luf tf artsförordningen samt i viss mån även i §§ 33 och 35 i

samma förordning. Härtill ansluter sig vissa föreskrifter i tillämpningskungörelsen,

främst §§ 17—21 och § 40, ävensom särskilda av luftfartsstyrelsen

utfärdade bestämmelser, som kommer att nämnas vid de paragrafer i

kapitlet med vilka de äger särskilt samband.

De sakkunniga har understrukit hurusom förhållandena på det område,

som numera plägar betecknas såsom markorganisation i vidsträckt bemärkelse,

erbjuder en motsvarighet till den utveckling, som luftfartygen undergått

sedan luftfartsförordningens tillkomst. Rörande den internationella regleringen

på området har de anfört:

Enligt luftfartskonventionen art. 28 förbinder sig envar fördragsslutande

stat att, i den mån den finner det möjligt: a) på sitt territorium sörja för

flygplatser, radio- och meteorologisk tjänst samt annan markorganisation

för att underlätta internationell luftfart i överensstämmelse med de normer

och tillämpningsförfaranden, som tid efter annan förordas eller fastställas

i enlighet med konventionen; b) antaga och tillämpa fastställda standardsystem

för förbindelsetjänst, koder, markeringar, signaler, belysning ävensom

andra normer och regler för driften, vilka tid efter annan må förordas

eller fastställas i enlighet med konventionen; samt c) deltaga i internationellt

arbete för att trygga utgivande av flygkartor i överensstämmelse med

de normer, som tid efter annan må förordas eller fastställas i enlighet med

konventionen.

I luftfartskonventionen må vidare uppmärksammas art. 15, avseende flygplats-

och liknande avgifter, samt kap. XV, som huvudsakligen ur luftfartspolitisk

synpunkt behandlar flygplatser och annan markorganisation i fråga

om internationell lufttrafik. Påpekas må ock transitöverenskommelsen art.

I avd. 4 och lufttrafiköverenskommelsen art. I avd. 5.

Av de i anslutning till luftfartskonventionen art. 37 inom ICAO utarbetade

annexen till konventionen avser ett flertal hithörande ämnen. Ehuru innefattande

detaljer av huvudsakligen teknisk-administrativ karaktär, må här

nämnas annex 3 (meteorologi), annex 4 (flygkartor), annex 5 (måttenheter

att användas vid förbindelse med luftfartyg), annex 10 (teletjänst för

luftfarten), annex It (flygtrafikledning, omfattande flygkon trolltjänst,

flyginformationstjänst och alarmeringstjänst), annex 14 (flygplatser) och

annex 15 (informationstjänst för luftfarten).

De sakkunniga bär anmärkt, att uttrycket flygplats, fattat i vidsträckt bemärkelse,

går ganska långt, så att det avser ej blott landområden utan även

sjö- och isområden, där luftfartyg kan komma att avgå och landa, inbegripet

tillhörande för en flygplats erforderliga områden. Såsom exempel

på det i det följande använda uttrycket »andra för luftfarten avsedda anläggningar»

har de sakkunniga nämnt radiofyrar men framhållit, att uttrycket

icke avser sådant som ett luftfartsföretags verkstadsanläggningar.

Departementschefen. Även detta kapitel har, på sätt de sakkunniga föreslagit,

för att främja överskådligheten uppdelats i avsnitt med underrubriker.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Allmänna bestämmelser

1 §•

Enligt § 26 inom. 1 luftfartsförordningen gäller bl. a., att plats, som

inrättas eller regelmässigt brukas till flygplats för ett eller flera luftfartyg

och som ej innehaves av staten, ävensom, i den omfattning Konungen bestämmer,

annan för luftfarten avsedd anläggning skall godkännas i den ordning

Konungen bestämmer samt att anläggningen är underkastad tillsyn

av behörig offentlig myndighet. Härtill ansluter sig bestämmelserna i §§ 17

och 18 tillämpningskungörelsen, genom vilka meddelandet av särskilda bestämmelser

i det stora hela delegeras till luftfartsmyndigheten, dock att såsom

en allmän förutsättning uppställes att en flygplats måste med hänsyn

till flygtekniska krav fylla de för dess uppgivna ändamål nödvändiga fordringarna.

Jämföras må även §§ 21 och 40 tillämpningskungörelsen.

De sakkunniga har funnit att sådan kontroll å nu ifrågavarande anläggningar,

som gällande rätt medgiver, alltfort bör kunna utövas. Det har

därför synts dem lämpligt att, i viss anslutning till de förut återgivna stadgandena

i luftfartsförordningen, inleda kapitlet med ett allmänt stadgande

i ämnet. De har vidare anfört:

Att vissa inskränkningar i det sålunda meddelade bemyndigandet förefinnas

framgår av kapitlets bestämmelser i övrigt, exempelvis dess 5 och 9 §§.

Även frånsett detta lärer det icke vara att befara att regleringen utsträckes

alltför långt, exempelvis till vissa flygplatser av mera enkelt slag.

Bemyndigandet i denna paragraf avser naturligen icke enbart förhållanden

inom flygplatsens område. För att flygplats skall kunna inrättas är det

uppenbarligen av nöden, att ej heller utanför densamma flyghinder förekomma.

När i stadgandet talas om drift av flygplats samt av annan för luftfarten

avsedd anläggning, är detta så att förstå, att därav omfattas även

reglering av förhållanden, vilka kunna inverka störande på driften. Sålunda

kunna med stöd av paragrafen bestämmelser utfärdas exempelvis om annan

trafik än lufttrafik inom flygplatsens område. Man har för övrigt under förarbetena

utgått från att beträffande sjöflygplatser sådan reglering kan avse

även vattenområde, som kommer att tagas i anspråk av luftfartyg vilka avgå,

landa eller eljest röra sig på vattnet. Att den i paragrafen omhandlade tillsynen

åsyftar icke blott själva anläggningen och dess underhåll utan jämväl

driften av anläggningen torde icke behöva framhållas.

I sakens natur ligger, att delegation med stöd av denna paragraf i allmänhet

torde komma att ske till Iuftfartsstyrelsen. I vissa fall lärer emellertid

annan myndighet, exempelvis telestyrelsen, kunna komma i fråga.

De sakkunniga har ansett det icke vara erforderligt att i själva lagen

upptaga motsvarighet till den i § 26 mom. 1 luftfartsförordningen förekommande

bestämmelsen, att envar som har anläggningen i sin besittning är

pliktig att låta behörig offentlig myndighet få tillträde till densamma.

Angående särskilda bestämmelser om begagnande till civil luftfart av

militära flygplatser och annan militär markorganisation har de sakkunniga

hänvisat till 1 § i det föreslagna 15 kap.

Sjöfartsstyrelsen finner det angeläget, att en emot nuvarande § 21 tilllämpningskungörelsen,

som rör uppställandet av flygfyr m. m„ svarande

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

men med hänsyn till utvecklingen något modifierad bestämmelse medtages

i den reviderade tillämpningsförfattningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser förevarande kapitel böra kompletteras

med en bestämmelse om avlysning av flygplatser och luftleder, då sådana

anordningar icke längre är behövliga.

Departementschefen. Även jag finner det lämpligt att upptaga en sådan

inledande paragraf som den de sakkunniga föreslagit. Vad sjöfartsstyrelsen

och länsstyrelsen i Norrbottens län anfört bör beaktas vid utformningen

av tillämpningsföreskrifterna.

2 §.

Vid denna paragraf, som saknar motsvarighet i luftfartsförordningen,

anför de sakkunniga, att enligt 8 kap. 2 § i förslaget Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigar äger, såvitt ej annat föranledes av överenskommelse

med främmande stat, bestämma flygvägar, som luftfartyg har att

följa vid färd inom svenskt område. De sakkunniga anför vidare:

Vid sidan av begreppet flygvägar (routes) förekommer emellertid inom

luftfarten ett annat begrepp, nämligen luftleder, luftfartsleder eller, enligt en

terminologi som de sakkunniga föredraga, luftfarleder (airways). Från luftfartsstyrelsens

sida har sålunda betonats, att flygvägar icke vore att likställa

med sådana leder. Ett luftfartyg hade rätt att flyga även utanför sådan

led. Färdades det i sådan led, vore det emellertid pliktigt att beakta

de instruktioner, som trafikledningen under vissa förhållanden utfärdade.

Å andra sidan borde fartyget då vara tryggat mot kollisionsfara m. in. Detta

gällde ej minst med hänsyn till den militära luftfarten, önskvärt vore över

huvud, att luftfarten vore skyddad inom sådana leder. Lagen borde enligt

styrelsens mening innehålla bestämmelse om rätt för Konungen att fastställa

kontrollerade luftområden, omfattande nu ifrågavarande leder, ytterzoner

och närzoner. Ett sådant stadgande hade sin naturliga plats bland

bestämmelserna om markorganisationen.

De sakkunniga har upplyst, att enligt ICAO:s terminologi, som ändrats efter

det att luf tf artsstyrelsen avgivit sitt nyss återgivna yttrande, såsom kontrollzon

(control zone) betecknas »kontrollerat luftrum med utsträckning från

marken och uppåt» samt såsom kontrollområde (control area) »kontrollerat

luftrum, som sträcker sig uppåt från viss angiven höjd över marken»; till

kontrollområden räknas för närvarande förutom de leder, om vilka nu är

fråga, jämväl inflygningsområde (terminal control area) till en flygplats.

Ytterligare har de sakkunniga påpekat, att i luftfartskonventionen art.

44 bland ICAO:s ändamål nämnes att uppmuntra utvecklingen av »airways».

Med hänsyn till ämnets vikt för luftfarten har de också funnit stadgande i

ämnet vara erforderligt.

Luftfartsstyrclsen uppgiver, att de skandinaviska luftfartsmyndigheterna,

vilka samarbetar i syfte att åstadkomma en enhetlig terminologi, enats om

att söka genomföra användandet av ordet »luftled». Styrelsen anför vidare,

att denna benämning i stor utsträckning har accepterats och ersatt den tidigare

benämningen »luftfartsled» i såväl tal som skrift samt att styrelsen

ej kunde finna några fördelar, som skulle vara förknippade med en över
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 7957

gång till benämningen »luftfarled». Styrelsen förordar under sådana förhållanden

bestämt, att uttrycket »luftled» införes i lagen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, till vars åsikt länsstyrelsen

i Östergötlands län ansluter sig, anser det lämpligast att överföra

stadgandet om luftfarled till 8 kap., där det eventuellt kunde inarbetas i

2 § och därvid tydligare definitioner å begreppen »luftfarled» och »flygväg»

kunde lämnas.

Rörande ett yttrande av länsstyrelsen i Norrbottens län må hänvisas till

vad som anförts vid föregående paragraf.

Departementschefen. Vad först beträffar översättningen av ordet »airway»

vilar de sakkunnigas förord för uttrycket »luftfarled» uppenbarligen

på en önskan att understryka, att därmed åsyftas en särskilt utstakad

väg och att vinna anslutning till det numera vanliga språkbruket på sjöfartens

område. Någon enhetlig nordisk terminologi förefinnes icke i denna

fråga, då uttrycket »luftvej» användes i den föreslagna danska lagtexten.

Nämnden för svensk språkvård, som rådfrågats beträffande den lämpligaste

översättningen, har emellertid genom sitt arbetsutskott uttalat, att

»luftled» är en god svensk motsvarighet till det engelska ordet och att »led»

i denna sammansättning får betydelsen av utstakad, noga angiven väg (jämför

segelled, sjöled) och enligt utskottets mening är att föredraga framför

»farled». Med hänsyn till vad nämnden sålunda anfört och då luftfartsstyrelsen

använder ordet »luftled» i de av styrelsen utfärdade författningarna

har jag ansett mig kunna tillmötesgå styrelsens önskemål.

Förslaget att överföra stadgandet om luftleder till 8 kap. kan jag däremot

icke biträda. Såsom de sakkunniga ock framhållit, kan med sådant kontrollerat

luftområde, varom i denna paragraf är fråga, i form av navigationshjälpmedel

vara förenade vissa anläggningar på marken, å vilka bl. a.

1 § är att tillämpa. Inrättandet av luftleder utgör en viktig del av anordnandet

av markorganisationen i dess helhet. Det skulle därför vara ägnat

att skapa förvirring, om ett stadgande rörande luftleder överfördes till 8

kap. för att placeras vid sidan av bestämmelser i fråga om flygvägar.

3 §■

Det i denna paragraf behandlade ämnet, flygsäkerhetstjänsten, är i huvudsak

icke föremål för reglering i vare sig luftfartsförordningen eller tilllämpningskungörelsen.

Jämföras må emellertid vad som stadgas i § 42 luftfartsförordningen.

Däremot har luftfartsstyrelsen bland bestämmelserna för

civil luftfart upptagit ett antal föreskrifter under rubriken »Flygsäkerhetstjänst»

(BCL F), nämligen om informationstjänst för luftfarten, teletjänst,

flygräddningstjänst, flygtrafikledning och väderlekstjänst. De av styrelsen

sålunda utfärdade föreskrifterna anknyter till följande av ICAO:s annex,

nämligen de om informationstjänst för luftfarten till annex 4 och 15, de om

teletjänst till annex 5 och 10, de om flygräddningstjänst till annex 12, de

om flygtrafikledning till annex 11 samt föreskrifterna om väderlekstjänst

till annex 3.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

93

De sakkunniga har med hänsyn till flygsäkerhetstjänstens synnerliga

vikt ansett luftfartslagen icke kunna helt förbigå ämnet. De har dock

funnit riktigast att utbryta regleringen av flygräddningstjänsten till behandling

i samband med utformandet av bestämmelserna om bärgning och

om undersökning av luftfartsolyckor, upptagna i 11 kap. i förslaget. Vad

i övrigt bör innefattas under flygsäkerhetstjänsten måste enligt de sakkunnigas

mening bli beroende av den tekniska utvecklingen och de ekonomiska

möjligheterna, varför regleringen av ämnet synts dem fortfarande böra vara

överlämnad till den administrativa lagstiftningen. Vid sådant förhållande

har för de sakkunniga anledning ej förelegat att ingå på frågan, i vilken

omfattning flygsäkerhetstjänst lämpligen må omhänderhavas av annan än

staten, exempelvis genom bestämmande av villkor för tillstånd enligt 4 eller

8 § i detta kapitel.

Slutligen har de sakkunniga anmärkt, att de, i enlighet med den uppfattning

som omfattats av de tillkallade experterna, utgått från att särskild

ersättning icke skall avkrävas luftfarten för sådant som flygtrafikledning

och väderlekstjänst, med mindre detta följer av villkor i tillstånd till luftfartsverksamhet.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att bestämmelser

om flygsäkerhetstjänsten bör meddelas i administrativ ordning men

att luftfartslagen bör omnämna förefintligheten av denna för luftfarten

särdeles betydelsefulla verksamhet. Jämväl i övrigt vill jag ansluta mig

till vad de sakkunniga anfört beträffande denna paragraf.

Om tillstånd i vissa fall

Departementschefen. Under det att luftfartsförordningen, såsom i det

följande närmare utvecklas, sammanfört reglerna dels om tillstånd för utövning

av luftfart i regelbunden trafik, dels ock om tillstånd för anläggning

av flygplats till allmänt bruk i ett kapitel, kap. 8, har det ansetts främja

lagens lättillgänglighet att tillståndsreglerna vad angår markorganisationen

överflyttas till en underavdelning i markorganisationskapitlet.

Det torde enligt vad de sakkunniga anfört icke behöva påpekas att från

tillstånd enligt förevarande avdelning, vilket innebär ett medgivande efter

företrädesvis luftfartspolitiska överväganden, principiellt skiljer sig i 9 §

omnämnt godkännande, som gives efter prövning av de tekniska förhållandena.

4

4 §•

Enligt § 33 luftfartsförordningen gäller, att särskilt tillstånd av Konungen

erfordras, förutom för utövning av linjefart, jämväl för anläggning av

flygplats till allmänt bruk, där annan än staten skall utöva driften.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har beträffande första stycket av förevarande paragraf

uttalat, att det vid förslagets utarbetande har stått klart att gällande rätts

ståndpunkt i detta avseende alltjämt i princip bör vidhållas. Att såsom under

förarbetena ifrågasatts bibehålla kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd endast

för de större eller livligare trafikerade flygplatserna och att beträffande

andra flygplatser till allmänt bruk överflytta tillståndsgivningen till luftfartsstyrelsen

har därför icke föreslagits. Allenast en mindre modifikation

härvidlag har gjorts i förslaget genom andra stycket av paragrafen.

Principiell överensstämmelse med gällande rätt råder enligt sakkunnigförslaget

även såtillvida, som staten icke behöver särskilt tillstånd för inrättande

och drivande av flygplats till allmänt bruk. De sakkunniga har

visserligen funnit det vara givet, att såväl beträffande luftfartsverkets egna

anläggningar som med avseende å flygplatser, vilka må anläggas av andra

statsorgan, ett i en eller annan form lämnat medgivande erfordras, men

ansett ämbetsverkens instruktioner och formerna för beviljande av anslag

härvidlag erbjuda tillräcklig garanti. De har dock anmärkt, att det danska

och det finska förslaget i detta avseende intager en annan ståndpunkt.

De sakkunniga har särskilt påpekat, att här liksom i 1 § i kapitlet även

driften av flygplats nämnes.

Rörande andra stycket av paragrafen har de sakkunniga anfört:

I det i första stycket upptagna stadgandet göres, såsom redan antytts, en

viss modifikation genom bestämmelsen i andra stycket, att Konungen äger

föreskriva att flygplats med hänsyn till dess art, trafikens ringa omfattning

och varaktighet eller andra särskilda omständigheter må inrättas och drivas

utan Konungens tillstånd. Därvid har uppmärksamheten varit fäst bl. a.

vid sjöflygplatser, flygplatser på snö och is samt vissa »naturliga» flygplatser

på barmark. Då dispensrätten lagts i Konungens hand, lärer det

icke vara att befara, att denna rätt begagnas i andra fall än sådana, då de

skäl, som giva tillståndstvång dess berättigande, icke göra sig gällande med

större styrka. Exemplifieringen i stycket är ock ägnad att understryka vikten

av en sådan tillämpning. Sålunda utövad, lärer bestämmelsen icke medföra

någon olägenhet men vara ägnad att förebygga onödig omgång.

Man har under förarbetena utgått från att föreskrift enligt ifrågavarande

stycke huvudsakligen kommer att givas i formen av generella bestämmelser.

Departementschefen. De av de sakkunniga föreslagna reglerna i fråga om

skyldighet att inneha tillstånd för inrättande och drift av flygplats till allmänt

bruk finner jag lämpligt avvägda. Skall staten utöva driften, bör sålunda

tillståndsskyldighet icke föreligga. Det får anses uteslutet, att något

statens organ skulle anlägga en flygplats till allmänt bruk utan att inhämta

Kungl. Maj:ts medgivande.

Avfattningen av andra stycket synes böra något jämkas.

5 §.

Denna paragraf äger icke motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har ansett det föreslagna stadgandet stå i full överensstämmelse

med luftfartsförordningens andemening och har vidare anfört,

att en liknande förutsättning för meddelande av tillstånd föreskrives i 1 §

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957 95

lagen den 21 maj 1931 (nr 110) om upplagshus och upplagsbevis. Om detta

stadgande har de sakkunniga framhållit, att det tillkommit efter hemställan

av lagrådet som ansett att även om det enskilda initiativet till en i stort

sett fri näringsverksamhet i allmänhet icke borde inskränkas på grund av

förhållanden, vilka mer omedelbart berörde det allmännas intresse i fråga

om verksamhetens utveckling, i detta fall särskilda skäl dock syntes tala

för att dylika förhallanden icke lämnades helt obeaktade vid koncessionsprövningen.

Det borde ej förbises, att upplagshusen vore avsedda att tjäna

jämväl i viss mån allmännyttiga uppgifter. En ej alltför begränsad omdömesfrihet

vore berättigad särskilt i det fall, att staten funnit sig böra

inrätta upplagshus, exempelvis för folkförsörjningens eller jordbrukskreditens

tillgodoseende genom spannmålslagring, eller i övrigt lämnat rörelsen

sitt ekonomiska stöd.

Av liknande skäl som dem lagrådet sålunda anfört har de sakkunniga

i sitt förslag framhållit betydelsen av hänsynen till det allmänna. Uppmärksamheten

har därvid varit fästad jämväl vid vikten av att vederbörlig hänsyn

tages till de kringboendes säkerhet och trevnad samt till anläggningens

inverkan ur militär synpunkt.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anmärker, med anslutning

av länsstyrelsen i Östergötlands lån, på det såväl i förevarande

paragraf som i 7 kap. 2 § i förslaget förefintliga uttrycket »hänsyn till det

allmänna»:

Uttalandena i motiven till dessa lagrum äro mycket knapphändiga. Utredningen

lämnar icke någon som helst redogörelse för den praxis, som utbildat

sig i koncessionsfrågorna. Utredningen hänvisar endast till ett uttalande

av lagrådet vid tillkomsten av 1931 års lag om upplagshus och upplagsbevis,

som innehåller en motsvarande bestämmelse om hänsyn till det

allmänna.

Någon närmare ledning erhålles icke genom detta uttalande. En större

klarhet härvidlag är dock önskvärd med hänsyn till den betydande makt,

som genom koncessioneringen lägges i statens händer; av särskild betydelse

mot bakgrunden av den fortsatta snabba utveckling, som är att vänta

på flygets område. Att bestämmelserna med den utformning de erhållit

kunna komma att användas i konkurrensförhindrande syfte torde vara

uppenbart. Handelskammaren finner i varje fall mycket tveksamt, om det

till sin innebörd synnerligen svårtolkade och svävande begreppet »hänsyn

till det allmänna» är förtjänt av att vinna ytterligare insteg i lagstiftningen.

Enligt handelskammarens förmenande vore avgjort att föredraga, om de

närmare förutsättningarna för tillståndsgivningen angåves och exemplifierades

i lagtexten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller vikten av att man vid planerandet

av nya flygplatser noga undersöker vilka verkningar flygplatsens

förläggning kan få för de i omgivningen boende med hänsyn till störande

flygplan sbuller. Därvid hör man enligt länsstyrelsens mening med tanke icke

minst på flygplanens snabba tekniska utveckling eftersträva att göra planeringen

så långsiktig som möjligt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Svenska aeroplan aktiebolaget anför:

Kravet att vid anläggning av flygfält beakta de kringboendes säkerhet

är uppenbart, men att beakta de kringboendes trevnad synes mer svårlöst.

Intet nu existerande flygfält torde fylla dessa krav, och önskemålet, med

hänsyn till samfärdselns krav på att flygfälten ligga i anslutning till tätorterna,

torde vara svårt att förena med de olägenheter, som flygtrafik med

därav följande buller åstadkommer. Flygplans snabba uppträdande på låg

höjd i samband med start och landning måste för närboende alltid innebära

viss otrevnad. Större krav på de närboendes trevnad vid flygfält bör

icke ställas än när det gäller bullerstörande industrier eller användande i

bebyggda områden av truckar, större lastbilar, motorcyklar, tåg m. in.

Departementschefen. Att inrätta en flygplats innebär i regel en betydande

omgestaltning av ett större eller mindre område. Redan rullbanornas längd

medför, att det för själva flygplatsen erforderliga utrymmet blir betydande.

Ansenliga områden undandrages lantbruk, skogsbruk eller andra näringar,

och icke blott själva flygplatsen utan även vissa kringliggande områden blir

mer eller mindre olämpliga för bostadsbebyggelse. Trafiken till och från

flygplatsen kräver beaktande, och härtill kommer att tilläventyrs förut befintliga

trafikleder måste läggas om. Verksamheten i luften kan inverka på

närliggande flygplatsers drift eller på säkerheten för trafiken i luftleder i

den nya flygplatsens närhet. Vidare kan flygplatsens läge och beskaffenhet

påverka betydelsen och utförandet av militära anläggningar. Till sist ma i

denna uppräkning, som ej gör anspråk på fullständighet, framhållas de regelmässigt

betydande belopp, som kräves för att inrätta flygplatsen med

allt vad därmed äger samband.

Det är uppenbart, att tillstånd till ett ingrepp av den betydelse som inrättandet

av en flygplats i allmänhet innebär icke bör givas utan hänsynstagande

till sådana omständigheter som de nyss nämnda. De sakkunniga har

angivit detta genom att föreslå, att tillstånd icke må meddelas, där verksamhetens

bedrivande finnes ej vara förenligt med hänsyn till det allmänna. Jag

finner att det sålunda valda uttrycket på ett lämpligt sätt anger arten av

den prövning som åsyftas med paragrafen.

Remissyttrandena från länsstyrelsen i Skaraborgs län och Svenska aeroplan

aktiebolaget berör ett särskilt spörsmål av stor betydelse i detta sammanhang.

Det måste betecknas såsom i hög grad angeläget, att motorbuller

från startande eller landande luftfartyg eller från luftfartyg, vilkas motorer

köres varma på flygplatsen, i möjligaste mån hindras att störa omgivningen,

särskilt där boende personer. Såsom aeroplanbolaget anfört, kan dock

sådana bullerstörningar ej helt undvikas. En utredning rörande hithörande

problem har igångsatts jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 maj

1956. Någon reglering i lag torde nu ej böra ske.

6 §.

Enligt § 35 luftfartsförordningen gäller, att vid meddelande av tillstånd

enligt § 33 tillståndets giltighet må begränsas till viss tid, åt kronan förbehållas

lösningsrätt ävensom i övrigt föreskrivas, på vad sätt och under vilka

villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har beträffande villkor vid meddelande av tillstånd, varom

nu är fråga, hänvisat till förarbetena till luftfartsförordningen samt i övrigt

anfört:

Vid avlåtandet av 1922 års proposition med förslag till förordning om

luftfart anförde departementschefen, med tanke närmast på medgivande till

den yrkesmässiga lufttrafiken:1 Huruvida ifrågavarande medgivande benämndes

tillstånd eller koncession, syntes tämligen likgiltigt. Av vikt vore

däremot, huru villkoren närmare bestämdes. Det hade ansetts lämpligt att

lämna vägen öppen för praxis. Det vore därför föreslaget, att Kungl. Maj:t

närmare bestämde villkoren. Därmed hade vunnits möjlighet till smidigare

och snabbare anpassning efter de verkliga behoven. Då det emellertid uppstått

tvivel huruvida, om intet därom uttryckligen stadgades, Kungl. Maj :t

skulle kunna vid meddelandet av tillstånd "knyta villkoret om inlösningsrätt

för staten eller bevilja tillståndet endast för viss tid, hade föreskrift i sådant

hänseende införts i förslaget. Det må tilläggas att departementschefen avvisade

tanken, att båda dessa villkor skulle göras obligatoriska så att intet

tillstånd finge av Kungl. Maj:t meddelas annat än för viss tid och med förbehåll

för statens inlösningsrätt.

Under utredningen har annat icke framkommit än att det hittills i Sverige

tillämpade systemet i fråga om villkor vid meddelande av tillstånd i stort

sett verkat fullt tillfredsställande. Förslaget ansluter sig därför i detta avseende

i sak till gällande rätt. Såsom ändringar närmast av redaktionell art

är nämligen att anse att i förslaget uttryckligen uttalas, att vid meddelande

av lillstånd skola bestämmas de villkor, som må erfordras för dess åtnjutande,

ävensom att Konungen må förordna myndighet att i särskilda avseenden

bestämma villkoren.

Bland frågor av rent saklig innebörd, som dryftats under förarbetena, har

varit den, huruvida man borde exemplifiera de omständigheter som företrädesvis

förtjäna beaktande i detta sammanhang. Särskilt har ifrågasatts

att i lagtexten såsom förutsättning för erhållande av tillstånd nämna villkor

i ekonomiskt, tekniskt och taxehänseende. Enighet har väl rått om den

stora vikten av att dessa ämnen städse bliva vederbörligen beaktade. Mot

en exemplifiering kan emellertid anföras bl. a., att därigenom villkor i

andra hänseenden skulle alltför mycket träda i bakgrunden. Ett ämne av

vikt är sålunda frågorna om ansvarig chef för flygplatsen och om

annan personal. I vissa fall synes vidare böra föreskrivas särskilda villkor

för statsfartygs användande av en flygplats. Å det praktiska livets sida har

bestämt förordats att icke upptaga någon exemplifiering utan att överlämna

till den koncessionerande att helt obunden fastställa erforderliga villkor.

Vid angivna förhållanden hava de sakkunniga vidblivit gällande rätts ståndpunkt

härutinnan, vilken såvitt känt ej medfört någon olägenhet i praktiken.

Jämväl stadgandet, alt tillståndet må begränsas till viss tid och att lösningsrätt

må förbehållas kronan, har under förarbetena varit föremål för ingående

överläggningar. I detta sammanhang har bl. a. övervägts att utbygga

föreskriften, att lösningsrätt må förbehållas kronan, med närmare bestämmelser

om vad som skall lösas och huru ersättningen skall beräknas. Härvid

har beaktats jämväl alt inlösen kan komma att ske ej blott vid slutet

av den tid, för vilken tillståndet gäller, utan även dessförinnan. Ej heller i

detta ämne hava emellertid tillräckliga skäl ansetts föreligga för att avvika

från gällande rätt. De föreskrifter, som må finnas erforderliga, få förty efter

1 Se proposition nr 127 till 1922 års riksdag s. 24.

7 Jtihnng till riksdagens protokoll 1957. t samt. Nr 6.9

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

förhandlingar i samband med ansökan om tillstånd upptagas bland villkoren

för detta.

Under de nordiska överläggningarna har varit under övervägande att i

förslaget upptaga bestämmelse om överlåtelse av tillstånd, svarande mot 2 §

lagen om upplagshus och upplagsbevis och 18 § förordningen den 25 oktober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Invändningar

hava emellertid framförts mot upptagande av sådan bestämmelse.

Man har därför stannat vid att låta frågan bliva beroende av vad tillståndet

innehåller.

Svenska aeroplan aktiebolaget yttrar i fråga om den föreslagna lösningsrätten:
Redan

enligt paragrafens första stycke äger Konungen uppställa de villkor,

som må erfordras för flygplatsers inrättande och drift. Skulle ett allmänt

intresse av sådan styrka föreligga, att kronans lösningsrätt aktualiseras,

bör detta kunna ske på samma grunder som vid expropriation enligt

vanliga regler. Det synes därför onödigt och oriktigt att i paragrafens andra

stycke uppställa en längre gående lösningsrätt beträffande flygfält än som

medgives för anläggningar inom andra näringsgrenar.

Departementschefen. Mot vad aeroplanbolaget anfört må först framhållas,

att det även för innehavaren av tillståndet måste vara en fördel, att

förutsättningarna och principerna för en inlösen till kronan efter förhandling

fastställes redan då tillståndet meddelas. Jag vill vidare erinra om att

redan för närvarande inlösningsrätt för staten kan förbehållas, över huvud

finner jag sakkunnigförslaget vara lämpligt avfattat i nu förevarande avseende.

Stadgandet att Kungl. Maj :t må förordna myndighet, d. v. s. i regel luftfartsstyrelsen,

att i särskilda avseenden bestämma villkoren öppnar möjlighet

till ett mera praktiskt tillvägagångssätt i de fall där detaljerade villkor

exempelvis i överensstämmelse med internationella föreskrifter är erforderliga.

7 §•

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har framhållit, att paragrafen äger viss förebild i 41 § lagen

om upplagshus och upplagsbevis, samt vidare anfört:

I motiven till nämnda 41 § yttras:1 I enlighet med den uppfattning, som

gjorts gällande från det praktiska livets sida, hade i förslaget upptagits bestämmelser

om koncessionens förverkande. Materiellt förutsattes, för att

koncessionen finge förklaras förverkad, antingen att betryggande säkerhet

ej längre förefunnes för fullgörande av de förpliktelser för upplagshållare,

om vilka i denna lag stadgades, eller ock att upplagshållaren åsidosatt stadgandena

i lagen eller föreskrifterna i koncessionen eller reglementet. Till

sitt innehåll skilde sig vad sålunda föreslagits icke från vad de sakkunniga

förmenade även utan särskilt stadgande skulle hava blivit en följd av föreskrifterna

i 1 § av förslaget. Det syntes emellertid icke kunna helt förnekas,

att det innebure en i någon mån större trygghet att ämnet funne sin reglering

genom uttryckligt lagstadgande.

1 NJA II 1932 s. 137.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

99

Vid utarbetandet av förslaget hava de sakkunniga letts av motsvarande

uppfattning. De hava sålunda ansett ämnet böra regleras i lagen och icke

blott, såsom ifrågasatts, genom upptagande av villkor i vederbörandes tillstånd.

Jämväl förverkandegrunderna överensstämma i huvudsak med 41 §

upplagsbevislagen. Med uttrycket »för verksamheten gällande föreskrifter»

hava avsetts föreskrifter, vare sig de meddelats i lag eller författning eller

ock intagits bland villkoren för tillståndet. Av prövning i det särskilda fallet

måste naturligen bero, huruvida åsidosättandet är att anse såsom väsentligt;

såsom väsentligt åsidosättande lärer kunna anses även ett åsidosättande

genom upprepade förseelser av en i och för sig mindre allvarlig art. Likaledes

måste i det särskilda fallet prövas, om icke lämpligen rättelse kan åstadkommas

under hand. I detta sammanhang har övervägts men såsom ett tveeggat

svärd avvisats utvägen att genom vitesföreläggande framtvinga rättelse.

Det måste nämligen beaktas, att den bristande efterlevnaden av givna

föreskrifter kan bottna i ekonomiska svårigheter, vilka kunna förvärras genom

vitesbetalning.

Departementschefen. Även beträffande denna paragraf vill jag ansluta mig

till de sakkunnigas förslag, dock med viss formell jämkning.

8 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen, som

vad angår markorganisationen kräver tillstånd allenast för anläggning av

flygplats till allmänt bruk. Jämföras må dock § 21 tillämpningskungörelsen,

enligt vilken uppsättande av ny luftfyr eller förändring av befintlig

luftfyrs ljussken kräver tillstånd av luftfartsmyndigheten efter samråd med

chefen för försvarsstaben och i vissa fall sjöfartsstyrelsen.

De sakkunniga har beaktat, hurusom även vissa andra anläggningar för

luftfarten än de i 4 § avsedda kan vara av den betydelse, att genom lagen

bör skapas möjlighet att kräva tillstånd för deras inrättande och drift. Såsom

exempel har de nämnt olika navigationshjälpmedel samt flygplatser för

enskilt bruk, såvitt inrättandet av sådan genom platsens belägenhet äventyrar

den allmänna trafiksäkerheten eller är betänkligt ur militär synpunkt.

Vidare har de sakkunniga angående frågan, till vilken myndighet tillståndsgivningen

må uppdragas, hänvisat till vad de anfört vid 1 § i kapitlet.

Departementschefen. För en ändamålsenligt anordnad markorganisation

torde det vara nödvändigt, att åtminstone vissa slag av navigationshjälpmedel

underkastas tillståndstvång. Vad de sakkunniga anfört om flygplatser

till enskilt bruk kan jag också biträda. De överväganden som kommer i

fråga vid tillämpningen av den föreslagna paragrafen är i allmänhet ej av

sådan karaktär, att de behöver ankomma på Kungl. Maj :t.

Om godkännande

9 §•

Denna paragraf handlar om det med hänsyn till tekniska omständigheter

föreskrivna godkännandet av vissa anläggningar.

Enligt den redan vid 1 § i kapitlet delvis återgivna § 26 luftfartsförord
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ningen kräves godkännande i den ordning Konungen bestämmer av plats,

som inrättas eller regelmässigt brukas till flygplats för ett eller flera luftfartyg

och som ej innehaves av staten, ävensom, i den omfattning Konungen

bestämmer, av annan för luftfarten avsedd anläggning; sådant godkännande

gäller, så länge anläggningen uppfyller de villkor, som må föreskrivas för

dess brukande. Jämföras må även §§ 17—19 samt § 21 tillämpningskungörelsen.

Beträffande första stycket av paragrafen har de sakkunniga anmärkt, att

uttrycket »plats, som inrättas eller regelmässigt brukas till flygplats för ett

eller flera luftfartyg», vilket uttryck i praktiken visat sig föranleda tvekan, i

förslaget ersatts med stadgande om godkännande av flygplats till allmänt

bruk ävensom, i den omfattning Konungen bestämmer, av annan flygplats.

De sakkunniga har nämligen ansett godkännande av flygplats till allmänt

bruk alltid böra förekomma men godkännande beträffande övriga flygplatser

böra krävas endast i den omfattning som bestämmes av Kungl. Maj :t.

I sistnämnda fall är nämligen enligt deras mening omständigheterna så

växlande, att en allmän regel i lagen svårligen låter sig uppställa, i vilken

omfattning godkännande över huvud bör krävas. I detta sammanhang har

de också hänvisat till stadgandet i 12 § i förevarande kapitel samt till möjligheten

att upptaga erforderliga villkor i tillstånd till luftfartsverksamhet

av vissa slag, med andra ord vissa från godkännandet skilda operativa regler.

De sakkunniga har härefter anfört:

En annan olikhet i förhållande till gällande rätt ligger däri, att i paragrafen

särregel saknas beträffande flygplats, som innehaves av staten. Skäl att

från kravet på godkännande undantaga sådan flygplats har nämligen funnits

icke föreligga. En belysande parallell förefinnes härutinnan på järnvägsrättens

område. I § 9 instruktionen den 22 juni 1928 (nr 216) för järnvägsstyrelsen

med underlydande linjebefäl äro nämligen ingående bestämmelser

givna om besiktning av ny bansträcka, som tillhör statens järnvägar.

Hänvisas må därjämte till den föreslagna 15 kap. 1 §.

I detta sammanhang torde böra tilläggas, att man räknat med att innehavare

av sådan flygplats, som icke är underkastad godkännande, dock bör,

enligt bestämmelser som utfärdas i administrativ ordning, äga rätt att få

ftygplatsen godkänd för enskilt bruk. Detta kan nämligen äga betydelse

bl. a. för giltigheten av försäkring å luftfartyg, vilket använder flygplatsen.

Föreskriften att vid godkännandet skola knytas erforderliga villkor torde

ej kräva motivering. Självfallet böra sådana villkor, i likhet med villkoren

för tillstånd, anpassas efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Vid första stycket har de sakkunniga ytterligare framhållit, att luftfartsstyrelsen

i regel, men ej med nödvändighet alltid, bör komma i fråga som

godkännande myndighet, samt hänvisat till vad som anförts vid 1 och 8 §§

i förevarande kapitel.

I andra stycket har de sakkunniga upptagit föreskrifter om indragning av

meddelat godkännande. De har anmärkt att, om kraven på grund av teknikens

utveckling skärpts sedan godkännande givits, hänsyn skall tagas till de

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

sålunda skärpta kraven, detta emedan ur säkerhetssynpunkt otidsenliga anordningar

uppenbarligen innebär en alltför stor fara för luftfarten.

Vidare har de sakkunniga yttrat, att av formuleringen framgår att ogiltigheten

icke inträder automatiskt. Med hänsyn bl. a. till försäkring, som

möjligen tecknats å luftfartyget, har de sakkunniga nämligen funnit det angeläget,

att ovisshet icke föreligger, huruvida viss anläggning är godkänd

eller icke. De har ansett det fastmera åligga den myndighet, som meddelat

godkännandet, att med beaktande av de föreliggande omständigheterna avgöra,

om godkännandet skall indragas eller icke.

Rörande tredje stycket av den föreslagna paragrafen har de sakkunniga

anfört:

För att den i andra stycket föreslagna regleringen skall verka helt tillfredsställande

har det ansetts nödigt att ålägga innehavaren av anläggningen

att, där omständighet förekommit som kan medföra att kraven för godkännande

ej längre äro uppfyllda, så snart ske kan anmäla omständigheten

till luftfartsstyrelsen. Denna måste nämligen ständigt äga noggrann kännedom

om markorganisationens tillstånd. Att luftfartsstyrelsen, därest indragning

av godkännandet ankommer på annan myndighet, har att göra

denna underkunnig i ämnet ligger i sakens natur och har synts icke behöva

särskilt utsägas.

Med hänsyn till trafiksäkerheten vore det emellertid betänkligt, om flygplatsinnehavarens

skyldigheter under alla förhållanden vore inskränkta till

sådan anmälan. Omständigheter av beskaffenhet att medföra att kraven för

godkännande ej längre äro uppfyllda kunna vara av olika slag. Ett under

förarbetena framhållet exempel är att ett häftigt åskregn förorsakar en översvämning,

som snart går tillbaka men tillfälligt medför att en flygplats blir

oanvändbar åtminstone för mindre flygplan. Ett annat sådant fall är att på

en flygplats en rullbana skadas så att den icke kan användas innan reparation

skett, medan övriga banor kunna brukas lika väl som förut. I dessa och

liknande händelser har myndighetens prövning ansetts icke kunna avvaktas

utan innehavaren böra vara pliktig att på eget intiativ i erforderlig omfattning

förbjuda anläggningens vidare användning.

Departementschefen. Sakkunnigförslaget framhåller med rätta betydelsen

av det från tillståndet helt skilda godkännandet av flygplatser. När det gäller

att godkänna en flygplats, får hänsyn tagas blott till huruvida flygplatsen

är i behörigt skick för sitt ändamål.

Såsom de sakkunniga anfört, kan olika omständigheter inträffa som medför

att godkänd flygplats icke längre fyller fastställda krav. Jag finner den av

de sakkunniga föreslagna regleringen av hithörande förhållanden vara lämplig

och taga tillbörlig hänsyn både till säkerheten och till vikten av att undvika

onödig omgång vid ärendenas handläggning.

Om luftfartshinder och expropriation

10 §.

I denna paragraf beaktas dels, i första stycket, frågan hur man lämpligen

skall kunna skydda bestående eller planerade flygplatser eller andra anlägg
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 är 1957

ningar för luftfarten från att bli mindre användbara till följd av att exempelvis

luftfarten hindrande byggnader uppföres, dels ock, i andra stycket, spörsmålet

hur markbehovet för sådana anläggningar skall säkerställas. Bestämmelser

i dessa avseenden saknas i luftfartsförordningen men förekommer

dels i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) med anslutande föreskrifter

i byggnadsstadgan samma dag (nr 390), dels ock i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation.

De sakkunniga har efter en redogörelse för hithörande bestämmelser i

byggnads- och expropriationslagstiftningen (s. 103 ff) ställt frågan, huruvida

dessa bestämmelser kan anses tillräckliga för sitt ändamål eller bör utbyggas.

De har härom gjort detta uttalande:

Upprepade överläggningar i ämnet hava ägt rum med olika företrädare för

det praktiska livet. Redan på ett tidigt skede av utredningen uttalades under

överläggningarna från luftfartsstyrelsens sida, att även om man ur luftfartens

synpunkt hyste vissa ytterligare önskemål, man i Sverige för närvarande

av ekonomiska skäl näppeligen kunde gå längre än som skett genom

byggnadslagen och expropriationslagen. Sedermera har ock luftfartsstyrelsen,

efter det att de sakkunniga begärt dess uttalande huruvida bestämmelserna

i byggnadslagen och expropriationslagen finge anses fylla befogade

önskemål från luftfartens sida, i skrivelse den 15 november 1951 anfört hurusom

styrelsen vid närmare studium av berörda frågor funnit att vissa av

dem vore av den art, att de syntes kunna lösas inom ramen för gällande

lagstiftning, samt att övriga frågor vore av den art eller storleksordning, att

de icke för det dåvarande ansåges påkalla ändring av gällande bestämmelser.

Icke heller eljest hava några önskemål om revision under utredningen framkommit

från de av Kungl. Maj :t utsedda experterna.

I överensstämmelse med vad sålunda förekommit har de sakkunniga ansett

sig icke böra föreslå ändring i ifrågavarande stadganden. De har anfört

att byggnadslagstiftningen är så ny, att större praktisk erfarenhet av dess

verkningar för luftfarten lärer böra avvaktas, innan man skrider till en

allmän revision av denna lagstiftning. Vidare är det enligt de sakkunnigas

mening önskvärt för en möjligen blivande sådan revision, att man kan tillgodogöra

sig de erfarenheter, som kommer att göras i grannländerna beträffande

där nyligen tillkommen eller förberedd lagstiftning på området.

För de sakkunniga har det synts uppenbart, att de framtida ändringar i

den svenska lagstiftningen i ämnet, som kan befinnas önskvärda, av systematiska

skäl har sin rätta plats icke i luftfartslagen utan åtminstone i

allmänhet i lagstiftning utanför denna. De sakkunniga har emellertid på

grund av betydelsen av här berörda frågor och deras nära praktiska sammanhang

med luftfarten ansett en hänvisning till byggnadslagen och expropriationslagen

vara lämplig och böra infogas i förevarande paragraf.

Byggnadsstyrelsen finner i likhet med de sakkunniga, att gällande bestämmelser

i byggnadslagen om förbud i vissa fall mot bebyggelse till hinder

för luftfarten samt i expropriationslagen om rätt att genom expropriation

taga fastighet eller särskild rätt i anspråk för anläggning för den allmänna

samfärdselns främjande i stort sett kan anses tillräckliga för sitt

ändamål och att luftfartslagen endast behöver innehålla en hänvisning till

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

103

dessa bestämmelser. Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av byggnadslagstiftningens

praktiska verkningar för luftfarten och till pågående

utredning om förenklad byggnadslagstiftning finner icke heller byggnadsstyrelsen

tiden vara inne för en allmän revision av de luftfarten berörande

delarna av byggnadslagstiftningen.

Handelskammaren i Göteborg utlåter sig i viss överensstämmelse med

länsstyrelsens i Norrbottens län vid 1 § i kapitlet återgivna uttalande:

Det har för handelskammaren påpekats, att i de fall, då kronan exproprierar

mark för flygplatser, det kan inträffa, att sådana flygplatser nedläggas

eller av en eller annan anledning ej bliva utbyggda. I dylika fall kan det

för den ursprunglige markägaren vara av stor vikt att återfå de exproprierade

områdena. Det vore önskvärt, att bestämmelser i detta syfte på något

lämpligt sätt infördes i lagstiftningen.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas av byggnadsstyrelsen

biträdda åsikt, att någon ändring med hänsyn till luftfartsintressena

i gällande byggnads- eller expropriationslagstiftning icke bör för närvarande

företagas. Beträffande det av handelskammaren i Göteborg berörda

spörsmålet vill jag framhålla, att detta kan föreligga även beträffande annan

expropriation än sådan som sker för luftfartsanläggningar. Det behandlas

också i 68—70 §§ expropriationslagen, i fråga om vilka bestämmelser

jag ej finner anledning att nu föreslå någon ändring.

11 §•

Detta stadgande saknar motsvarighet i luftfartsförordningen. Någon likhet

företer emellertid bestämmelsen i § 21 tillämpningskungörelsen, att tillstånd

av luftfartsmyndigheten erfordras »för luftfartsleds utmärkande genom

teckens anbringande».

Enligt 49 § tredje stycket lotsförordningen den 4 juni 1937 (nr 330) skall

lotsdirektör, som finner att vid eller i närheten av allmän farled anordnats

belysning varigenom sjöfarande kan vilseledas, därom göra anmälan hos

länsstyrelsen; har sådan anmälan inkommit, äger länsstyrelsen, efter prövning

av förhållandena, meddela de föreskrifter, som må finnas erforderliga

till undanröjande av anmärkta olägenheter, ävensom stadga lämpliga viten

för underlåtenhet att ställa sig nämnda föreskrifter till efterrättelse.

De sakkunniga har i viss anslutning till lotsförordningen föreslagit, att

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar skall äga meddela vissa

bestämmelser till undvikande av fara för trafiksäkerheten, samt härom vidare

anfört:

Såsom paragrafens lydelse giver vid handen, avses därmed främst förebyggande

av att märken och belysningsanläggningar anordnas på sådant

sätt, att trafiksäkerheten utsättes för fara. Vid sidan av märken och belysningsanläggningar

nämnas andra inrättningar. Med detta uttryck åsyftas

bl. a. byggnader och andra anordningar, som utgöra luftfartshinder men

icke ligga i närheten av statlig flygplats eller av annan än staten tillhörig

flygplats till allmänt bruk, exempelvis under en luftfarled. I sakens natur

ligger, att sådan administrativ reglering icke kan göras lika genomgripande

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

som de under byggnadslagstiftningen fallande bestämmelserna om byggnader

och anordningar. Såsom exempel på förebyggande åtgärder, som kunna ifrågakomma,

må nämnas anordnande av hindermarkering. Att även naturföremål

kunna behöva markeras har synts icke behöva särskilt framhållas

i lagen.

Den sålunda föreslagna fullmakten lärer emellertid böra vara begränsad

med hänsyn till markägaren eller annan med denne jämförlig rättsägare.

De sakkunniga hava visserligen utgått från att i paragrafen avsedda bestämmelser

även utan särskilt lagstadgande skulle erhålla sådan avfattning,

att genom deras tillämpning avsevärd skada eller olägenhet icke komme att

tillskyndas angivna rättsägare. I tydlighetens intresse uttalas emellertid i

paragrafen, att sådana bestämmelser må meddelas endast om dessa icke

föranleda avsevärd skada eller olägenhet för ägare av mark eller innehavare

av särskild rätt därtill.

För fall som icke omfattas av det sålunda givna bemyndigandet lärer, om

frivillig överenskommelse icke kan träffas, den som påyrkar viss åtgärd

vara hänvisad till den vid föregående paragraf berörda lagstiftningen.

Beträffande påföljd av underlåtenhet att ställa sig meddelade bestämmelser

till efterrättelse har vad lotsförordningen innehåller funnits böra ersättas

med ett mera allmänt bemyndigande. Uppmärksamheten har härvid varit

fästad bl. a. vid föreläggande av vite och föreläggande av äventyr att

åtgärd företages på vederbörandes egen bekostnad.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att bemyndigandet i förevarande paragraf torde

utgöra ett värdefullt komplement till byggnadslagstiftningen i dess nuvarande

utformning.

Departementschefen. De sakkunniga har givit denna för trafiksäkerheten

betydelsefulla föreskrift en avfattning, som tager behörig hänsyn jämväl till

markägares och med sådan jämförlig rättsägares intressen. Gränsdragningen

vid avsevärd skada eller olägenhet har motsvarighet i andra likartade

författningar. Förslaget synes böra godtagas.

Övriga bestämmelser

12 §.

Den i förevarande paragraf berörda frågan är ej behandlad i luftfartsförordningen,

frånsett de i andra sammanhang hemmahörande bestämmelserna

i §§ 15 och 25 om utgångspunkt för viss luftfart samt i § 31 därom, att

Konungen bestämmer huruvida luftfartyg vid färd från eller till utrikes ort

skall nedstiga å eller avgå från vissa bestämda landningsplatser. I § 19 tilllämpningskungörelsen

är däremot meddelade bestämmelser i ämnet av

mera generell natur.

De sakkunniga har funnit detta ämne vara av den vikt, att det icke kan

helt förbigås i lagstiftningen. Reglering i formen av lag har emellertid befarats

komma att bli alltför stel. De omständigheter, som i detta avseende

bör komma i betraktande, är nämligen enligt de sakkunniga av mycket olika

art och kan tänkas väsentligen ändras från tid till annan. De sakkunniga

har funnit hänsyn till ekonomien hos en måhända för betydande kostnader

anlagd flygplats ofta tala för att å ort, där sådan flygplats finnes, denna

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

också skall allmänneligen användas. I samma riktning har de ock ansett

tala angelägenheten av att undvika okontrollerad flygning i den närmaste

omgivningen av en till allmänt bruk upplåten flygplats. Hänsyn till passagerares

säkerhet har de funnit verka därhän, att godkända flygplatser i allmänhet

skall användas vid flygningar med betalande passagerare, medan

å andra sidan möjligheten att starta och landa på varje därför lämplig plats

icke torde böra beskäras i onödan. De sakkunniga har ansett bl. a. flygning

med helikopter eller liknande luftfartyg påkalla uppmärksamhet i detta

sammanhang. De har därför funnit det lämpligast, att det alltjämt är överlämnat

åt Konungen eller den Konungen därtill förordnar att meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet, och upplyst, att denna uppfattning vunnit

anslutning jämväl från det praktiska livets sida.

Beträffande nyttjande av militära flygplatser för civil luftfart har de

sakkunniga hänvisat till 15 kap. 1 § i förslaget.

De sakkunniga har vidare anfört:

Ett i samband med 12 § i förslaget dryftat viktigt spörsmål rör förhållandet

mellan, å ena sidan, luftfartens intresse av att landning må få ske

på varje lämplig plats och, å andra sidan, markägares och med honom jämförlig

rättsägares intresse att skyddas för därav möjligen kommande skada

eller olägenhet. Jämföras må § 12 i den tyska luftfartslagen som — efter

att i mom. 1 hava föreskrivit att luftfartyg må landa utanför flygplatser,

som upplåtits till allmänt bruk, endast när flygningens säkerhet så påfordrar

eller tillstånd av viss myndighet föreligger — i mom. 2 stadgar bl. a.,

att markägaren icke kan förbjuda landning i de i mom. 1 angivna fallen

men har rätt till ersättning för den skada, som tillfogas honom genom

landningen. Det har emellertid ansetts att ämnet, åtminstone för närvarande,

icke bör regleras i lag utan överlämnas till avgörande enligt allmänna

rättsregler.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag till förevarande paragraf anser

jag vara lämpligt, frånsett viss formell jämkning. Förslag till reglering

av rätten att landa utom flygplats samt av markägares och med honom

jämförlig rättsägares rätt vid sådan landning bör icke nu framläggas.

13 §.

Redan vid 6 § har, i samband med behandlingen av de ämnen som bör

beaktas vid meddelande av tillstånd att inrätta och driva flygplats till allmänt

bruk, berörts frågan om de för flygplatsens användning tillämpliga

taxorna.

För flygplats, som mot erläggande av avgift är öppen för svenska luftfartyg,

skall jämlikt § 26 mom. 2 andra stycket luftfartsförordningen vara fastställd

taxa för upp- och nedstigning samt för uppehåll.

Beträffande statens civila flygplatser finnes för närvarande av Kungl.

Maj :t fastställd taxa å avgifter för deras begagnande. Tillämpningsbestäminelser

i anslutning till taxan har utfärdats av luftfartsstyrelsen.

De sakkunniga har ansett en sådan ordning som den nu återgivna alltjämt

vara lämplig i fråga om statens civila flygplatser och böra erhålla sär
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

skilt stöd i luftfartslagen. Med avseende å sådana till allmänt bruk upplåtna

flygplatser, där annan än staten skall utöva driften, har frågan om

avgifter synts dem böra regleras på enahanda sätt. De nu berörda bestämmelserna

har av de sakkunniga upptagits i paragrafens första stycke.

Det har av de sakkunniga ansetts falla utanför det dem meddelade uppdraget

att ingå på frågan om de grunder för avgiftsberäkning, vilka är mest

ägnade att skapa rättvisa mellan dem som begagnar här ifrågavarande anläggningar.

De sakkunniga har utgått från att vid fastställande av avgifter

enligt förevarande paragraf för begagnande av sjöflygplats vederbörlig hänsyn

kommer att tagas till förekommande hamnavgifter, och de har erinrat

om kungörelsen den 21 april 1950 (nr 152) om fastställelse av hamn- och

grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter, i

vilken någon ändring ansetts icke vara påkallad.

Rörande bestämmelsen i andra stycket av den föreslagna paragrafen har

de sakkunniga anfört, att det ansetts ändamålsenligt att, på sätt i fråga

om vissa andra avgifter är stadgat, föreskriva att de i paragrafen avsedda

a\ gifterna må, när de är förfallna till betalning, uttagas genom utmätning

utan föregående dom eller utslag. De har hänvisat till 14 § andra stycket

förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande.

Slutligen har de sakkunniga framhållit, att jämlikt 12 kap. 2 § i förslaget

luftfartyg i vissa fall må hindras att lämna flygplats till dess avgift

guldits eller säkerhet därför blivit ställd.

Luftfartsstyrelsen yttrar närmast beträffande första stycket av paragrafen:
Den

nuvarande av Kungl. Maj:t fastställda flygplatstaxan innehåller ett

bemyndigande för luftfartsstyrelsen att icke blott fastställa tillämpningsföreskrifter

utan även fastställa avgifter för de särskilda tjänster, som kunna

lämnas utöver vad som tillhandahålles för de avgifter, som fastställts

i taxan. Dessa senare avgifter avse tjänster, för vilka ersättning uttages

efter helt affärsmässiga grunder och vilka äro av synnerligen skiftande

karaktär. Denna anordning med avgifter fastställda dels av Kungl. Maj:t,

dds för särskilda fall — av luftfartsstyrelsen eller annan innehavare

av flygplats synes av praktiska skäl böra bibehållas. Den föreslagna lydelsen

av denna paragraf förefaller mot denna bakgrund icke helt lämplig. — Styrelsen

ifrågasätter även, huruvida icke ifrågavarande bestämmelse lämpligen

bör ha sin plats i 12 kap. I

I fråga om andra stycket anför Svea hovrätt, efter en jämförelse med 12

kap. 4 § andra stycket i förslaget:

Hovrätten anser någon tvekan, särskilt beträffande de med 6 kap. 13 § andra

stycket avsedda avgifterna, kunna råda huruvida man på detta sätt bör utvidga

kretsen av de fordringar som i fråga om snabb exekution privilegieras.

Därest förslaget i denna del genomföres, förutsätter hovrätten emellertid,

att tillämpningsbestämmelser utfärdas som kringgärda utmätningsgäldenärs

och tredje mans berättigade intressen.

Departementschefen. Vad först beträffar luftfartsstyrelsens anmärkning

rörande paragrafens innebörd vill jag understryka, att det föreslagna stadgandet

endast avser avgift för begagnande av flygplats eller annan för

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

luftfarten avsedd anläggning. Avgifter för de av styrelsen omnämnda särskilda

tjänsterna, för vilka ersättning uttages efter helt affärsmässiga grunder,

faller utanför stadgandets tillämpningsområde.

Uttrycket »efter regler som meddelas av Konungen» innebär, att Kungl.

Maj :t väl kan delegera fastställandet av avgifternas belopp men att de

regler, efter vilka avgiftsbeloppen beräknas, skall vara givna av Kungl.

Maj:t. Jag vill här såsom ett exempel erinra om den av de sakkunniga av

annan grund nämnda kungörelsen om hamntaxor m. m.

Svea hovrätts tvekan i fråga om exekution utan föregående dom eller utslag

av de med förevarande paragraf avsedda avgifterna kan jag i viss mån

dela. Emellertid talar viktiga praktiska skäl, som sammanhänger med grunderna

för 12 kap. 2 § i förslaget, för den av de sakkunniga föreslagna lösningen,

som även överensstämmer med vad som upptagits i de övriga nordiska

lagförslagen. Då avgifterna skall debiteras efter regler som meddelas

av Konungen, torde hänsynen till rättssäkerheten kunna tillgodoses på ett

betryggande sätt. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag. Självfallet

kommer de av hovrätten angivna intressena att beaktas vid arbetet

med tillämpningsbestämmelser.

Beträffande den lämpligaste placeringen av förevarande paragraf vill jag

med hänsyn till det nära sammanhanget med kapitlet i övrigt, bl. a. dess

14 §, ansluta mig till sakkunnigförslaget.

14 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i § 26 mom. 2 första stycket luftfartsförordningen,

enligt vilket varje flygplats, som mot erläggande av avgift

är öppen för svenska luftfartyg, på enahanda villkor skall vara öppen

för luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, med vilken Konungen slutit

avtal om beviljande av sådan förmån.

De sakkunniga har framhållit, att den av dem föreslagna paragrafen företer

vissa avvikelser från det nyss återgivna stadgandet och att avvikelserna

delvis beror på olikheter mellan Pariskonventionen och luftfartskonventionen.

Rörande den senare konventionen har de sakkunniga anfört:

Luftfartskonventionens hithörande föreskrifter återfinnas främst i art.

15. Enligt denna skall varje flygplats i en fördragsslutande stat, som upplåtits

till allmänt bruk av dess inhemska luftfartyg, med förbehåll för bestämmelserna

i art. 68 hållas öppen på enahanda villkor jämväl för luftfartyg

från alla övriga fördragsslutande stater. Likaledes skola enhetliga bestämmelser

gälla för samtliga fördragsslutande staters luftfartyg i fråga om

användning av hela den markorganisation, däri inbegripet radio- och väderlekstjänst,

som må inrättas till allmänt bruk för att befrämja säkerhet

och snabbhet i luftfarten. De avgifter, som en fördragsslutande stat uttager

eller tillåter uttaga av övriga fördragsslutande staters luftfartyg för användning

av nämnda flygplatser och markorganisation, må icke överstiga,

för luftfartyg som icke nyttjas i regelbunden internationell trafik, vad ifrågavarande

stats inhemska luftfartyg av samma klass skulle erlägga i liknande

trafik samt, för luftfartyg som nyttjas i regelbunden internationell

trafik, vad ifrågavarande stals inhemska luftfartyg skulle erlägga i liknande

internationell trafik. Ytterligare föreskrives i artikeln, att alla så
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

dana avgifter skola offentliggöras och delgivas ICAO för att, efter framställning

av därav intresserad fördragsslutande stat, de för användning av

flygplatser och övrig markorganisation föreskrivna avgifterna skola granskas

av organisationens råd, som har att avgiva utlåtande och förslag "i ämnet

att övervägas av stat eller stater som därav beröras. Slutligen stadgas,

att arvoden, pålagor eller andra avgifter icke må av någon fördragsslutande

stat läggas å en fördragsslutande stats luftfartyg eller därmed befordrade

personer eller gods endast för rätt att färdas över, inkomma till eller avgå

från dess territorium.

Angående åberopade art. 68 må hänvisas till 8 kap. 2 § i förslaget.

I förevarande paragraf har de sakkunniga återgivit innehållet i nämnda

ört. 15 i den omfattning, vari det ansetts höra hemma i luftfartslagen.

Departementschefen. Med hänsyn till de av de sakkunniga återgivna stadgandena

i luftfartskonventionen bör denna paragraf upptagas i förslaget.

15 §.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har anfört, att stadgandena i paragrafen har sitt ursprung

i samma tankegång som ligger till grund för bestämmelserna i 4

kap. i förslaget. De har påpekat att, ehuru luftfartskonventionen saknar bestämmelser

om behörighetshandlingar för andra än besättningsmedlemmar

å luftfartyg, enligt kap. 4 i annex 1 till konventionen certifikat och

s. k. ratings kan komma i fråga även för annan personal än den som ingår

i besättningen å luftfartyg.

Med paragrafen har av de sakkunniga avsetts endast tjänst, varav trafiksäkerheten

är beroende, och de har ansett det böra ankomma på Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar såväl att avgöra, vilken tjänst som

är av sådan art, som ock att bestämma villkor för behörighet att förrätta

tjänsten och behovet att inneha certifikat till styrkande av behörigheten.

Paragrafen har så avfattats, att vederbörlig hänsyn kan tagas till de bestämmelser

i ämnet som må utfärdas av ICAO.

Departementschefen. Jag ansluter mig på denna punkt till sakkunnigförslaget,

frånsett en mindre jämkning av redaktionell art.

16 §.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har ansett det icke behöva motiveras, att vad i 5 kap.

10 § i förslaget stadgas angående tjänst å luftfartyg i förevarande paragraf

föreslagits skola äga motsvarande tillämpning i fråga om viss markpersonal.

De har emellertid funnit de särdeles stränga krav på befattningshavarens

förmåga att fullgöra vad honom åligger, som sålunda uppställts, böra föreskrivas

endast beträffande personal i ställning av betydelse för trafiksäkerheten.

De sakkunniga har vidare funnit, att en uppräkning i lagen

av de befattningar, som bör komma i fråga, med hänsyn till de skiftande

förhållandena och den fortskridande utvecklingen svårligen kan företagas.

Ytterligare har de sakkunniga anfört:

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Enligt det vid 5 kap. 10 § omnämnda förslaget rörande trafiknykterhet

bör sådant stadgande omfatta den som på flygplats eller annan för luftfarten

avsedd anläggning tjänstgör i befattning, varav enligt vad luftfartsstyrelsen

bestämmer trafiksäkerheten skall anses vara direkt beroende.

Vid utarbetandet av förslaget till luftfartslag har man emellertid med hänsyn

till frågans vikt ansett det böra ankomma på Konungen att angiva, vilka

befattningar stadgandet bör omfatta. Det har härvid befunnits lämpligt

att såsom exempel särskilt framhålla trafikledare och markmekaniker.

Dessa exempel lära ock vara ägnade att angiva, att förevarande paragraf

åsyftar endast personal i marktjänst i ställning av mer omedelbar betydelse

för trafiksäkerheten.

Departementschefen. För trafiksäkerheten är det av synnerlig betydelse,

att de med förevarande paragraf avsedda befattningshavarna icke genom

påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande

ämnen eller till följd av sjukdom eller uttröttning eller ock av annan

sådan grund är urståndsatta att på betryggande sätt fullgöra vad som

åligger dem. Sålunda kan exempelvis ett misstag av en trafikledare vara

lika ödesdigert som ett misstag av föraren av ett luftfartyg, och den ene

bör liksom den andre vara i bästa möjliga fysiska och psykiska tillstånd.

Paragrafens tillämpningsområde torde vara lämpligt angivet, och jag

kan även i detta avseende giva sakkunnigförslaget min anslutning. 7

7 KAP.

Om tillstånd till luftfartsverksamhet

Stadganden rörande tillstånd till luftfartsverksamhet återfinnes för närvarande

främst i luftfartsförordningen kap. 8 samt i tillämpningskungörelsen

§§ 16, 29 och 30. Ytterligare må framhållas av luftfartsstyrelsen utfärdade

s. k. driftsbestämmelser (BCL D).

De sakkunniga har anfört, att de i detta kapitel berörda frågorna, som är

av central betydelse icke minst för den internationella luftfarten, i stor

utsträckning har rönt inflytande av luftfartskonventionen med därtill anslutande

överenskommelser. Efter att ha lämnat en översikt av dessa avtals

tillblivelse vid konferensen i Chicago 1944 —- en översikt som nära ansluter

sig till vad som anförts i den redan i redogörelsen för förslagets huvudgrunder

omnämnda propositionen nr 333 till 1945 års riksdag — återger de sakkunniga

det huvudsakliga innehållet i hithörande delar av de internationella

avtalen på följande sätt:

Av de nu i luftfartskonventionen upptagna bestämmelserna avser art. 5

rätt till icke regelbunden flygning (right of nonscheduled fliglit). Enligt

denna artikel medgiver envar fördragsslutande stat, att alla luftfartyg från

annan fördragsslutande stat, vilka icke nyttjas i regelbunden internationell

trafik, må, utan skyldighet att förut inhämta tillstånd därtill, under iakttagande

av bestämmelserna i konventionen flyga till eller utan mellanlandning

överflyga dess territorium ävensom där landa för andra än trafikändamål,

dock under förbehåll om rätt för den överflugna staten att påfordra

landning. Envar fördragsslutande stat förbehåller sig emellertid rätt att av

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

flygsäkerhetsskäl påfordra att luftfartyg, som önskar färdas över områden

som äro otillgängliga eller utan tillfredsställande markorganisation, skall

följa föreskrivna flygvägar eller inhämta särskilt tillstånd till sådan flygning.

Om sådant luftfartyg nyttjas för befordran av passagerare, gods eller

post mot vederlag eller hyra (for remuneration or hire) i icke regelbunden

internationell lufttrafik, skall det jämväl, under förbehåll för bestämmelserna

i art. 7, hava rätt att taga ombord eller avlämna passagerare, gods eller

post, dock med förbehåll om rätt för den stat, där sådant sker, att föreskriva

sådana bestämmelser, villkor eller begränsningar som den finner önskvärda.

I detta sammanhang har de sakkunniga erinrat om den av ICAO:s råd

den 28 mars 1952 antagna rapporten rörande definition å regelbunden internationell

lufttrafik, i vilken rapport uttalas att staternas rätt att föreskriva

sådana bestämmelser, villkor och begränsningar icke får utövas på

sådant sätt att drivande av denna viktiga form av luftbefordran göres omöjligt

eller ineffektivt. Härefter har de sakkunniga fortsatt sin redogörelse:

Art. 6 i konventionen berör den regelbundna lufttrafiken (scheduled air

services). Jämlikt artikeln må ingen regelbunden internationell lufttrafik

över eller till en fördragsslutande stats territorium bedrivas utom med särskilt

tillstånd eller annat bemyndigande av den staten samt i enlighet med

villkoren i tillståndet eller bemyndigandet.

Enligt åberopade art. 7, avseende s. k. cabotage, äger envar fördragsslutande

stat vägra annan fördragsslutande stats luftfartyg tillstånd att

inom dess territorium för befordran mot vederlag eller hyra taga ombord

passagerare, post och gods med bestämmelse till annan plats inom territoriet.

Envar fördragsslutande stat förbinder sig att ej träffa någon överenskommelse,

varigenom sådan förmån särskilt och med ensamrätt förlänas

annan stat eller lufttrafikföretag i annan stat, samt att ej heller från annan

stat mottaga sådan förmån med ensamrätt.

Vad härefter angår transitöverenskommelsen, innehåller denna i art. I

avd. 1, att envar fördragsslutande stat tillerkänner övriga fördragsslutande

stater följande rättigheter (freedoms of the air) med avseende å regelbunden

internationell lufttrafik, nämligen rätt att överflyga dess territorium

utan att landa samt rätt att landa för andra än trafikändamål (de s. k. första

och andra friheterna). Vissa undantag gälla härvid med hänsyn till

militära eller utomordentliga förhållanden. Rättigheterna må enligt art.

I avd. 2 utövas allenast i överensstämmelse med bestämmelserna i luftfartskonventionen.

Fördragsslutande stat, som beviljat lufttrafikföretag i annan

fördragsslutande stat rätt att landa för andra än trafikändamål, må enligt

avd. 3 av artikeln påfordra, att dessa företag utföra skälig kommersiell flygning

å platser, där sådana mellanlandningar företagas. Därvid må dock lufttrafikföretag,

som trafikera samma sträcka, ej behandlas olika, varjämte

hänsyn skall tagas till luftfartygs kapacitet, den normala trafikeringen av

ifrågavarande internationella luftfartslinjer samt de fördragsslutande staternas

rättigheter och skyldigheter. Beträffande flygvägar, flygplatser och

avgifter må, på sätt närmare stadgas i avd. 4 av samma artikel, vissa villkor

ställas. Vidare förbehåller sig jämlikt avd. 5 envar fördragsslutande stat

rätt att förvägra eller återkalla certifikat eller tillstånd för annan stats luftfartsföretag,

där den icke finner det utrönt, att den reella äganderätten till

och den verkliga kontrollen över företaget innehavas av medborgare i en

fördragsslutande stat, eller där sådant företag underlåter att ställa sig till

efterrättelse lagarna i den stat, över vilken det uppehåller trafik, eller att

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

111

fullgöra sina förpliktelser enligt överenskommelsen. Ytterligare innehåller

överenskommelsen bl. a. bestämmelser om tvisters biläggande (art. II).

Vidkommande den praktiskt mindre betydelsefulla lufttrafiköverenskommelsen,

skiljer sig denna från transitöverenskommelsen främst därigenom,

att de fördragsslutande staterna enligt art. I avd. 1 i fråga om genomgående

trafik på route, som skäligen må anses utgöra direkt linje från och tillbaka

till den stats hemland vilkens nationalitet vederbörande luftfartyg äger,

tillerkänna övriga fördragsslutande stater även dels rätt att avlämna passagerare,

post och gods, som tagits ombord inom den stats territorium vilkens

nationalitet luftfartyget äger, dels rätt att taga ombord passagerare,

post och gods för befordran till den stats territorium, vilkens nationalitet

fartyget äger, dels ock rätt att taga ombord passagerare, post och gods för

befordran till annan fördragsslutande stats territorium samt att avlämna

passagerare, post och gods från sådant territorium (de s. k. tredje, fjärde

och femte friheterna). Beträffande den femte friheten gäller dock jämlikt

art. IV avd. 1, att envar fördragsslutande stat må förklara sig icke önska

bevilja eller mottaga de därmed avsedda rättigheterna och skyldigheterna

samt att fördragsslutande stat icke skall vara skyldig bevilja några rättigheter

enligt den femte friheten till annan fördragsslutande stat, som ej

likaledes förbundit sig därtill. Lufttrafiköverenskommelsen upptager vidare

i art. I avd. 4 en med luftfartskonventionen art. 7 likalydande bestämmelse

rörande cabotage.

De sakkunniga har vidare anfört, att man närmast med hänsyn till den

betydelse, som i förut anförda stadganden tillmätes skillnaden mellan regelbunden

och icke regelbunden luftfart, inom ICAO sökt uppdraga rågången

mellan dessa båda begrepp. På begäran av församlingsmötet har organisationens

råd den 28 mars 1952 antagit ett utlåtande med den förut omtalade

definitionen å begreppet regelbunden internationell lufttrafik jämte en undersökning

av de rättigheter som meddelats genom konventionen art. 5. Utlåtandet

har antagits till ledning för medlemsstaterna vid tolkning eller

tillämpning av art. 5 och 6 i konventionen, och enligt vad som framhålles i

förordet till utlåtandet ämnar rådet överse definitionen, om och när det

befinnes nödvändigt med hänsyn till erfarenheten. De sakkunniga har översatt

definitionen sålunda:

Med regelbunden internationell lufttrafik förstås en följd av flygningar,

av vilka envar äger dessa kännetecken: a) den går genom två eller flera staters

luftrum; b) den utföres av luftfartyg för befordran av passagerare, post

eller gods mot ersättning, på sådant sätt att varje flygning står öppen för

allmänheten; c) den bedrives för att betjäna trafiken mellan samma tvä

eller flera punkter, antingen 1) enligt en kungjord tidtabell eller 2) medelst

flygningar så regelbundna eller ofta återkommande alt de tydligt utgöra en

systematisk serie.

Ur rådets utlåtande har de sakkunniga återgivit bl. a. följande:

Med den engelska textens uttryck »för remuneration» (mot ersättning)

åsyftas detsamma som med »for remuneration or hire» (mot vederlag eller

hyra) i luftfartskonventionen art. 5. När det gäller att avgöra, huruvida en

serie flygningar utgör regelbunden internationell lufttrafik, får varje flyg
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ning, som fyller de i definitionen angivna villkoren, tagas i betraktande liksom

man även får bortse från varje flygning, som icke uppfyller dessa villkor.

Det utgör icke en förutsättning för regelbunden internationell lufttrafik,

att alla flygningarna i en serie utföras av samma företag. Utför ett förvärvsmässigt

drivet luftfartsföretag en flygning utan ersättning, skall sådan

flygning anses såsom icke regelbunden, även om den ulföres i nära anslutning

till regelbunden internationell lufttrafik. Samtliga led i definitioen

måste vara uppfyllda.

Ytterligare har de sakkunniga framhållit, att av de inom ICAO utarbetade

annexen till luftfartskonvenlionen främst annex 6 innehåller föreskrifter

av betydelse i nu förevarande sammanhang.

För egen del har de sakkunniga betonat, med vilka svårigheter det här,

liksom i fråga om sjörätt och bilrätt, är förenat att uppdraga en skarp gräns

mellan regelbunden och icke regelbunden trafik, och de har framhållit att

övergångsformer ofta förekommer, beträffande vilkas hänförlighet till den

ena eller den andra typen tvekan kan föreligga. De har funnit nödigt att till

rättstillämpning och doktrin överlämna avgörandet, huruvida viss trafik är

att anse såsom regelbunden eller icke, och anfört att därvidlag helt naturligt

tillbörligt beaktande kommer att skänkas åt den inom ICAO utarbetade vägledande

definitionen. De har likaledes funnit viss ledning kunna vara att

hämta från tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 4 § förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., enligt vilken paragraf med

linjetrafik i förordningen förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran

av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter

under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om automobilens

utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Slutligen har de sakkunniga anfört:

Vidkommande uttrycket luftfartsverksamhet må framhållas, att därmed

i främsta rummet avsetts utövande av flygning i någon form. Till luftfartsverksamhet

har emellertid också ansetts böra räknas sådan verksamhet,

som avses i 7 § i kapitlet. Däremot omfattar begreppet luftfartsverksamhet

icke inrättande och drift av flygplats, i vilket ämne bestämmelser upptagits

i 6 kap. i förslaget.

På sätt framgår särskilt av 3 och 6 § g i förevarande kapitel äger kapitlet

tillämpning jämväl å luftfartsverksamhet inom riket, bedriven av utländsk

person eller med utländska luftfartyg. Vad åter angår tillämpning utom

riket av kapitlets bestämmelser lärer av 1 kap. 4 § i förslaget framgå, att

sådan tillämpning i regel icke kan komma i fråga, vare sig det gäller luftfartspolitiskt

betingade tillstånd eller det rör fall, där tillståndsprövningen

är att anse mera såsom ett utövande av samhällets ordningsmakt.

SAS anför i fråga om förhållandet mellan regelbunden och icke regelbunden

luftfart:

En mycket vansklig fråga, då det gäller trafikluftfarten, är gränsdragningen

mellan regelbunden och icke-regelbunden luftfart, och stora svårigheter

ha mött och möta alltjämt att finna en rimlig avvägning mellan olika

intressen. Samtidigt som den icke-regelbundna luftfarten givetvis i många

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

hänseenden fyller en viktig uppgift såsom supplement till linjefarten, är det

av stor vikt att den sistnämnda skyddas från oskäligt intrång. I motiven

hänvisas bl. a. till den inom ICAO utarbetade definitionen av reguljär luftfart.

Då genom alla de förutsättningar definitionen anger för att regelbunden

luftfart skall anses föreligga, den icke-reguljära luftfarten, om definitionen

skulle bliva avgörande för denna gränsdragning, enligt vårt förmenande

skulle lämnas alltför stora möjligheter att tillgodogöra sig den trafik,

som i första hand synes böra vara förbehållen den reguljära luftfarten,

torde försiktighet böra iakttagas vid definitionens användning såsom

hjälpmedel vid tolkningen och tillämpningen av lagen.

Departementschefen. För ett ändamålsenligt ordnande av luftfarten är

det av stor betydelse att kunna uppdraga en klar gräns mellan de båda begreppen

regelbunden och icke regelbunden luftfart. Såsom förhållandena

på sjörättens och bilrättens områden utvisar och såsom de sakkunniga och

SAS betonat, är gränsdragningen mellan de båda kategorierna emellertid

mycket vansklig. Den av ICAO uppställda definitionen är visserligen ett

värdefullt bidrag till gränsdragningen, men den ger icke alltid ett fullt tydligt

svar på frågan, huruvida en viss luftfartsverksamhet innebär regelbunden

luftfart eller ej. Enligt vad som upplysts har också på en av ICAO

framställd rundfråga flera till organisationen anslutna stater svarat att de

icke kunde godtaga definitionen. Jag finner liksom de sakkunniga, att det

får överlämnas åt rättstillämpning och doktrin att närmare klargöra skillnaden

mellan regelbunden och icke regelbunden luftfart. 1 * * * * * * 8

1 §•

Med paragrafen avses att besvara dels frågan i vad mån utövande av luftfart

förutsätter särskilt tillstånd, dels ock spörsmålet å vem det ankommer

att meddela sådant tillstånd. Dess två första stycken äger viss motsvarighet

i § 33 luftfartsförordningen, enligt vilken gäller dels att för utövning av

luftfart i regelbunden trafik å viss luftfartsled (linjefart) erfordras tillstånd

av Konungen, där annan än staten skall utöva driften, dels ock att för utövning

av annan luftfart mot ersättning erfordras tillstånd av luftfartsmyndigheten.

Tredje stycket rör ett ämne, som nu behandlas i §§ 16, 29

och 30 tillämpningskungörelsen. Jämföras må även den i tillämpningskungörelsen

§ 1 upptagna definitionen å yrkesmässig luftfart.

De sakkunniga har beträffande första och andra styckena av paragrafen

anfört, alt liksom i gällande lufträtt skillnad gjorts mellan utövande av luftfart

i regelbunden trafik (linjefart) å ena sidan och eljest utövad luftfart å

den andra. I deras förslag saknas motsvarighet till kravet i § 33 luftfartstörordningen,

att trafiken för att anses såsom regelbunden skall äga rum å

viss luftfartsled. De har ansett ett sådant krav kunna innebära en icke av
sedd

begränsning av stadgandets tillämpningsområde, exempelvis när tra
fiken

icke alltid följer samma väg.

I motsats till gällande rätt men på visst sätt i överensstämmelse med

ICAO:s vid rubriken berörda definition har i förlaget upptagits bestäm
8

Bihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 69

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

melse, att endast i förvärvssyfte utövad linjefart kräver tillstånd. Detta uttryck

är enligt de sakkunniga att förstå så, att luftfarten såsom sådan skall

utövas i förvärvssyfte. Såsom ett exempel på luftfart som icke sker i förvärvssyfte

har de sakkunniga anfört, att en entreprenör med luftfartyg befordrar

sina arbetare till ett kraftverksbygge i ödemarken och åter.

Även beträffande icke regelbunden trafik har de sakkunniga ansett rikligt

att såsom förutsättning för tillståndstvång angiva, att trafiken skall

äga rum i förvärvssyfte. Genom upptagande av denna förutsättning har

de velat från stadgandets tillämpningsområde utesluta flygningar, som uttöres

mot ersättning men icke kan anses ske i sådant syfte.

I överensstämmelse med vad i 6 kap. 4 § i förslaget stadgas rörande flygplats

till allmänt bruk men i motsättning till den uppfattning, som i förevarande

sammanhang kommit till uttryck i övriga nordiska lagförslag, har

i de båda första styckena föreslagits det undantaget från skyldighet att inneha

tillstånd, att sådant icke kräves där staten skall utöva driften. De synpunkter,

som anlagts beträffande undantaget i 6 kap. 4 §, har nämligen

av de sakkunniga ansetts vara av betydelse även i nu förevarande avseende.

En ändring i förhållande till gällande rätt har föreslagits i andra stycket,

varigenom åt Kungl. Maj :t medgives att förordna om undantag från skyldigheten

att inneha tillstånd till annan luftfart än linjefart. Denna ändring

är betingad bl. a. av luftfartskonventionen art. 5. Genom det föreslagna

dispensstadgandet har de sakkunniga velat skapa möjlighet att från tillståndstvånget

undantaga icke regelbunden luftfart, bedriven av andra ICAOstaters

luftfartyg. De har emellertid å andra sidan betonat, att denna befogenhet

icke kan utnyttjas i alltför stor utsträckning och att försök att

kringgå de svenska tillståndsbestämmelserna naturligen måste hindras. De

har ansett det vara maktpåliggande, att den icke regelbundna luftfarten

ej beredes tillfälle att obehörigen inkräkta på linjefarten område.

De sakkunniga har tillagt, att man med hänsyn till säkerheten och allmän

ordning kan även i de fall, där tillstånd icke erfordras till viss luftfart,

kräva anmälan i förväg av därvid nyttjade luftfartyg såsom förutsättning

för rätt att flyga in över svenskt område.

I paragrafens tredje stycke har de sakkunniga upptagit vissa fall av luftfartsverksamhet,

beträffande vilka det kan ifrågakomma att kräva tillstånd

med hänsyn till säkerheten. De har anfört, att allmänhetens trygghet härvid

kommer i betraktande i främsta rummet och att härmed sammanhänger

att tillstånd kan föreskrivas, vare sig luftfarten sker i förvärvssyfte eller

icke och även om verksamheten utövas av staten. I stycket upptages främst

luftfart som avser utbildning, varmed åsyftats såväl egentlig skolning

som den övningsflygning vilken kan vara erforderlig för att redan förvärvade

färdigheter skall vidmakthållas. Härefter nämnes anordnande av flyguppvisning

eller flygtävling och, slutligen, utövande av annan luftfartsverksamhet

av särskild art. Orden »av särskild art» angiver, enligt vad de sakkunniga

uttalat, att med verksamheten skall vara förenad ett moment av

särskild fara för tredje man eller luftfartens utövare. De har alltså förut
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

satt att de risker, som är förbundna med varje form av flygning, i väsentlig

män skall överskridas. Avgörandet huruvida tillstånd skall krävas har de

funnit inom den angivna ramen böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.

Till sist har de sakkunniga anfört, att den i detta sammanhang mötande

frågan, huruvida läraren eller eleven skall vara ansvarig för skada som

må orsakas under utbildningsflygning, har ansetts böra lösas enligt allmänna

rättsregler, till följd varav bestämmelse icke upptagits i förslaget.

En anmärkning rörande tillståndsgivningen i allmänhet enligt förevarande

paragraf göres av kommerskollegium, som säger sig väl inse, att all icke

statlig luftfartsverksamhet som bedrives i förvärvssyfte måste underkastas

koncessionstvång med hänsyn såväl till säkerheten som till de ekonomiska

och affärsmässiga förutsättningarna, men som tillika framhåller, att det ur

allmän näringspolitisk synpunkt är viktigt att tillståndsgivningen handhaves

på sådant sätt att så stort spelrum som möjligt lämnas åt konkurrensen.

SAS diskuterar begreppet »i förvärvssyfte»:

Som de sakkunniga framhålla i motiven innebär kvalifikationen »i förvärvssyfte»

en nyhet i förhållande till de nu gällande bestämmelserna. Med

de nu föreslagna reglerna har man från tillstånd enligt 1 § velat undantaga

exempelvis det i motiven såsom exempel angivna fallet, att en entreprenör

med luftfartyg befordrar sina arbetare till och från ett kraftverksbygge i

ödemarken. Men hur ställer det sig i tillståndshänseende i det fall att ett

stort affärsföretag etablerar en egen linje för transport av egna produkter

mellan två platser? Exempelvis kan en större bilfabrik i Tyskland i framtiden

tänkas komma att utföra vissa flygturer för befordran av bilar till sin

svenska importör eller en större svensk industri med egna flygplan frakta

sina egna produkter till andra länder. Det synes kunna ifrågasättas, om

dylika flygningar med utpräglat kommersiellt syfte böra vara undantagna

från tillståndstvång, om så skulle kunna bliva fallet enligt det nu föreliggande

lagförslaget. I övrigt synes det, i den utsträckning flygningar skulle

kunna utföras utan tillstånd, vara av vikt att vid bestämmelsernas tillämpning

iakttaga strikta gränser. Möjlighet bör sålunda bl. a. ej föreligga att

på sådana flygningar kunna ens helt tillfälligt medtaga annan last mot ersättning

överhuvud taget. Eljest kan det uppenbarligen bliva mycket vanskligt

att i klarhetens intresse i längden upprätthålla en nödvändig avgränsning

för vad som kan göras med respektive utan tillstånd.

Beträffande undantag från tillståndstvång för fall, där staten skall utöva

driften, ifrågasätter SAS om icke den svenska lagen i varje fall i enhetlighetens

intresse borde i detta hänseende överensstämma med de övriga

nordiska lagarna, i vilka icke föreslagits någon undantagsställning för staten

såsom utövare av lufttrafik.

Rikets allmänna kartverk lämnar i sitt remissyttrande en översikt över

frågan om tillstånd till flygfotografering för kartläggningsändamål och uttalar

i anslutning härtill att det synes kartverket riktigast, att det kommer

till klart uttryck i lagen att Kungl. Maj ris prövning av ansökningar om tillstånd

till sådan fotografering må grundas icke blott på hänsynen till rikets

försvar ulan även på behovet av att erhålla en ur allmän synpunkt riktig

avvägning mellan den flygfotograferingsverksamhet, som genom kartver
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

ket bedrives av staten, och den motsvarande verksamhet, som bedrives av

enskilda företag.

I fråga om paragrafens tredje stycke må framhållas, att luf tf artsstyrelsen

finner frågan, huruvida läraren eller eleven skall vara ansvarig för skada

som må orsakas under utbildningsflygning, vara av så speciell natur, att

den icke kan lösas enligt vanliga rättsregler. Styrelsen anser att det såsom

skett i vägtrafikförordningen bör klargöras vem som vid flygning i utbildningssyfte

för luftfartyget, läraren eller eleven, innan det kan avgöras vem

som är ansvarig för uppkommande skada. Efter en redogörelse för nu rådande

förhållanden vid flygutbildning uttalar styrelsen såsom sin mening,

att i lagen bör utsägas att vid utbildningsflygning i dubbelkommando —

d. v. s. i luftfartyg som helt kan manövreras från såväl lärarens som elevens

plats — läraren och vid sådan flygning i enkelkommando eleven anses som

förare av luftfartyget. Vid avläggande av föreskrivna prov inför luftfartsstyrelsens

kontrollant bör enligt styrelsens åsikt eleven anses såsom förare,

därest icke lärare med dubbelkommando medföljer.

Departementschefen. Såsom jag redan anfört vid rubriken till förevarande

kapitel är gränsdragningen mellan regelbunden och icke regelbunden

trafik mycket vansklig. Svårigheter kan därför uppstå om, såsom de sakkunniga

föreslagit, meddelande av tillstånd till icke regelbunden luftfart

alltid skall ankomma på luftfartsstyrelsen. Det kan enligt min mening visa

sig nödvändigt i framtiden att låta gränsfallen mellan linjefart och annan

luftfart i förvärvssyfte bli förbehållna Kungl. Maj :ts prövning. Om så skulle

bli fallet bör emellertid Kungl. Maj:t alltid kunna delegera avgörandet av

frågor om tillstånd till vissa slag av luftfart till luftfartsstyrelsen. Andra

stycket i de sakkunnigas förslag torde böra ändras i överensstämmelse härmed,

varvid en genomgripande omformulering synes lämplig.

SAS har i fråga om tolkningen av begreppet »luftfart i förvärvssyfte» i

första och andra styckena av förevarande paragraf uppställt ytterligare

exempel utöver det som nämnts av de sakkunniga. Hur stadgandet än avfattas,

kan man knappast undvika övergångsfall mellan dem, i vilka skyldighet

att söka tillstånd bör föreligga, och dem som icke bör kräva tillstånd.

I princip torde emellertid gränsen böra dragas så, att där luftfarten

endast är en mindre väsentlig del i en större verksamhet, t. ex. en industriell

rörelse, tillståndsskyldighet icke skall föreligga, medan sådan skyldighet

upprätthålles i de fall där luftfarten är en huvudsaklig beståndsdel i verksamheten.

Enligt denna regel blir de av SAS nämnda fallen icke tillståndskrävande.

Vid stadgandets tillämpning måste man emellertid ha uppmärksamheten

riktad på försök att kringgå det, och under omständigheter såsom

de av SAS avsedda kan större stränghet vara påkallad vid bedömning av fall

då tillfällig ersättning uppburits än vad som gäller exempelvis en privatflygare,

vilken låtit en färdkamrat bidraga till resekostnaderna genom att

betala flygbensinen. Ehuru förordningen angående yrkesmässig automobilfrafik

m. in. icke använder termen »i förvärvssyfte» utan i stället uttrycket

■yrkesmässig» trafik, torde den rikhaltiga rättstillämpningen på bilrätlens

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

område förtjäna att i vissa avseenden beaktas även vid tillämpningen av nu

förevarande paragraf.

Den av SAS ifrågasatta ändringen i sakkunnigförslaget, att även luftfart

som drives av staten skulle vara underkastad tillståndstvång, kan jag icke

förorda. I likhet med de sakkunniga anser jag nämligen tillräcklig garanti

även utan tillståndstvång föreligga för att statlig luftfart icke kommer till

stånd utan vederbörlig prövning.

Beträffande flygfotografering för kartläggningsändamål gäller enligt 8

kap. 4 § tredje stycket i förslaget att bestämmelser kan meddelas, huruvida

och under vilka villkor fotografiapparat må medföras och brukas å luftfartyg

inom svenskt område. Sådana bestämmelser finnes redan för närvarande.

En härifrån åtminstone principiellt skild sak är att flygfotografering i

förvärvssyfte erfordrar tillstånd enligt andra stycket av nu förevarande

paragraf. Även utan lagstadgande kan det förutsättas, att vid prövning av

fråga om sådant tillstånd tillbörlig hänsyn kommer att tagas jämväl till den

av kartverket bedrivna flygfotograferingsverksamheten.

Frågan vem som vid utbildningsflygning skall anses vara förare av luftfartyget

finner jag ej böra behandlas i luftfartslagen. Det bör emellertid

övervägas att upptaga föreskrifter i ämnet bland lagens tillämpningsbestämmelser.

2 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har framhållit, att paragrafen bör jämföras med 6 kap.

5 § i förslaget, och uttalat, att vad som anförts i motiven därtill här äger

motsvarande tillämpning. De har ansett det vara givet, att ansökan om

tillstånd till luftfart icke må bifallas utan att fullgoda ekonomiska och tekniska

förutsättningar är för handen.

Departementschefen. Beträffande tolkningen av uttrycket »hänsyn till det

allmänna» må hänvisas till vad som anförts vid 6 kap. 5 §. Liknande skäl

som talar för nämnda paragraf gör sig gällande även i fråga om det nu

förevarande stadgandet.

I detta sammanhang bör det framhållas, att lönsamheten hos ett luftfartsföretag

kan påverka underhållsstandarden och därmed även flygsäkerheten.

Vid meddelande av tillstånd till luftfart i förvärvssyfte bör därför beaktas

att det trafikunderlag, som kan beräknas föreligga, har tillfredsställande omfattning.

3 §.

Förevarande paragraf svarar mot § 34 luftfartsförordningen, vilken innehåller

att tillstånd som i § 33 sägs ej må, såvitt det avser blott inrikes luftfart,

meddelas åt utländsk medborgare eller utländska bolag, föreningar,

andra samfälligheter eller stiftelser; att dylikt tillstånd ej heller må meddelas

åt svenskt handelsbolag, om däri finnes utländsk bolagsman, eller åt

aktiebolag, med mindre dess aktiebrev är ställda till viss man och dess

aktiekapital, enligt vad aktieboken utvisar, till minst två tredjedelar är i

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

svensk ägo; samt att om åt handelsbolag meddelats tillstånd och förutsättning,

som nu stadgats, upphör att föreligga, tillståndet skall omedelbart

vara förfallet.

De sakkunnigas förslag till regler om cabotage ansluter sig ganska nära

till § 34 luftfarlsförordningen, ehuru det befunnits lämpligt att företaga

vissa jämkningar. Med avfattningen av de inledande orden i första stycket

i förslaget har de sakkunniga velat angiva, att såsom cabotage är att anse

icke blott luftfart, som helt rör endast förbindelse mellan orter inom riket,

utan även internationell luftfart i den mån däri ingår befordran från en ort

inom riket till en annan likaledes inom riket belägen ort. Det skall sålunda

icke innebära cabotage, om vissa passagerare å ett från Amsterdam kommande

luftfartyg stiger av i Malmö, medan de övriga fortsätter till Stockholm.

Däremot skall cabotage anses föreligga, om nya passagerare stiger

ombord i Malmö för att utnyttja flyglägenheten till Stockholm.

Första stycket i förslaget innehåller vidare icke någon direkt uppräkning

av de utländska rättssubjekt, åt vilka tillstånd till cabotage ej må givas.

Hittillsvarande bestämmelse i § 34 andra stycket första punkten luftfartsförordningen

rörande skydd mot utländska intressen i svenska juridiska

personer har kompletterats av de sakkunniga. Med viss förebild i 2 § andra

stycket lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har sålunda

i förevarande paragraf första stycket andra punkten upptagits, förutom

bestämmelser som i sak motsvarar vad nu gäller, särskild föreskrift för det

fall att aktier med olika röstvärde finnes. Vidare har i tredje punkten i

första stycket upptagits stadgande rörande förening, annat samfund, stiftelse

eller annan sådan inrättning.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar § 34 andra stycket andra

punkten luftfartsförordningen men täcker samtliga fall då tillstånd till

cabotage meddelats. Samtidigt har, efter mönster närmast från dansk och

norsk rätt, föreslagits att tillståndshavaren skall äga möjlighet att genom

rättelse inom tid som vederbörande myndighet bestämmer åstadkomma att

tillståndet icke förfaller.

Slutligen har de sakkunniga i tredje stycket upptagit ett stadgande som

innehåller viss uppmjukning av bestämmelserna om cabotage. När skäl därtill

är, skall enligt förslaget Kungl. Maj :t äga medgiva undantag från kravet

på svensk nationalitet såsom förutsättning för tillstånd. Rörande detta

sitt förslag har de sakkunniga anfört, att det står i överensstämmelse med

föreskriften i 2 kap. 2 § andra stycket i förslaget, ävensom att det med hänsyn

till den svenska luftfartens, särskilt linjefartens, läge och utveckling i

vissa fall torde kunna bli önskvärt att tillstånd till cabotage kan givas även

åt utländsk företagare. De sakkunniga har emellertid framhållit, hurusom

beviljande av cabotageförmån åt luftfartsföretag, hemmahörande i en främmande

stat, enligt luftfartskonventionen art. 7 medför hinder att vägra

andra utländska företag motsvarande förmån, såvitt fråga är om luftfart

mot ersättning. De har därför ansett det vara att förvänta, att den nu ifrå
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

gavarande dispensrätten kommer att begagnas med försiktighet åtminstone

i sådant fall. De har tillagt, att motsvarande försiktighet ock lärer vara att

iakttaga vid eftergivande av de krav som uppställes i paragrafen i fråga om

svenska juridiska personer, i vilka det finnes utländska intressen, samt att

det av internationella skäl naturligen måste förebyggas, att cabotage medgives

företag, där den reella äganderätten till och den verkliga kontrollen

över företaget icke ligger i svensk hand.

Departementschefen. Den av de sakkunniga föreslagna regleringen i fråga

om cabotage torde innebära en lösning, som med hänsyn till internationella

avtal och övriga omständigheter kan godtagas. En mindre jämkning

av formell art synes dock böra vidtagas.

4 §•

Paragrafen har liksom den därmed i huvudsak överensstämmande 6 kap.

6 § i förslaget motsvarighet i § 35 luftfartsförordningen.

De sakkunniga har påpekat, att vid utformandet av första stycket andra

punkten varit att beakta att meddelande av tillstånd i vissa fall ankommer

på annan än Kungl. Maj :t. Beträffande motiveringen har de hänvisat till

vad som anförts vid 6 kap. 6 §. De har dock i fråga om de villkor, som är

av betydelse i detta sammanhang, tillagt en erinran om annex 6 till luftfartskonventionen

och luftfartsstyrelsens driftsbestämmelser.

Vidare har de sakkunniga rörande den i andra stycket avsedda lösningsrätten

framhållit, att icke blott flygmateriel och anläggningar här i riket

utan även anläggningar i utlandet och goodwill kan komma i fråga till inlösen.

Beträffande verkningarna av att innehavarens nationalitet ändras har de

sakkunniga yttrat, att frågan är att bedöma enbart med ledning av villkoren

för tillståndet, såvida det icke gäller cabotage, varom regler givits i 3 § i

kapitlet.

Departementschefen. Beträffande denna paragraf ansluter jag mig till

sakkunnigförslaget. 5

5 §•

Detta stadgande saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har anfört, att paragrafen överensstämmer med stadgandet

i 6 kap. 7 § i förslaget; dock har liksom i föregående paragraf varit att

beakta, att tillstånd till luftfartsverksamhet i vissa fall meddelas av annan

än Kungl. Maj:t. De har funnit motiven till 6 kap. 7 § giva erforderlig vägledning

även vid tolkningen av förevarande paragraf men tillagt, att det i

vissa fall torde vara lämpligt att tillstånd förklaras förverkat endast i fråga

om sådan del av verksamheten, beträffande vilken föreskrifterna särskilt

åsidosatts eller oförmögenheten är mera påtaglig.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Ytterligare har de sakkunniga erinrat om luftfartskonventionen art. 87,

enligt vilken envar fördragsslutande stat förbinder sig att icke tillåta att

luftrummet över dess territorium nyttjas av fördragsslutande stats lufttrafikföretag,

om rådet fastställt att företaget i fråga icke ställer sig till efterrättelse

visst beslut av Internationella domstolen eller särskild skiljedomstol

rörande tolkningen eller tillämpningen av konventionen och dess annex.

Departementschefen. Även beträffande denna paragraf ansluter jag mig

till de sakkunnigas förslag, dock med viss formell jämkning.

6 §■

Förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har ingående övervägt frågan, vilken inverkan luftfartskonventionen,

transitöverenskommelsen och lufttrafiköverenskommelsen

ävensom andra luftfartsavtal bör anses äga vid utformandet av de svenska

bestämmelserna rörande tillståndstvång. De har, under hänvisning till den

vid kapitlets rubrik lämnade redogörelsen och med uppmärksamheten fäst

närmast vid den regelbundna internationella lufttrafiken, i frågan uttalat:

Såväl transitöverenskommelsen som lufttrafiköverenskommelsen innebära,

att de fördragsslutande staterna tillerkänna varandra vissa rättigheter

med avseende å regelbunden internationell lufttrafik. Dock kvarstå enligt

dessa överenskommelser för överflugen stat viss prövningsrätt och vissa

möjligheter att föreskriva särskilda villkor för lufttrafiken. Under närmare

angivna förhållanden kunna sålunda certifikat eller tillstånd (certificate or

permit) återkallas. Dessa förhållanden äga motsvarighet vid bilaterala luftfartsöverenskommelser,

sådana de numera i regel avfattas i viss anslutning

till ett av Chicagokonferensen i dess slutakt intaget formulär. Enligt en sådan

överenskommelse tillerkänna de fördragsslutande staterna varandra

vissa rättigheter att utövas av lufttrafikföretag, som utses av den fördragsslutande

stat åt vilken rättigheterna beviljas. Ilenna stat utser i enlighet därmed

— oftast i en bilaga till överenskommelsen eller genom särskild diplomatisk

noteväxling — ett eller flera företag att utöva rättigheterna. Icke

desto mindre utsäges oftast uttryckligen i själva överenskommelsen, alt den

fördragsslutande stat, som beviljar rättigheterna, såsom en förutsättning

för den överenskomna trafiken skall lämna särskilt trafiktillstånd. Jämlikt

rådande praxis och alltså i full överensstämmelse med g 33 luftfartsförordningen

lämnas sådant tillstånd av Konungen.

Vid dryftande av frågan rörande de internationella överenskommelsernas

betydelse för avfattningen av bestämmelserna om tillståndstvång har å ena

sidan framhållits, att dessa överenskommelser hade sådan karaktär alt

tillståndsprövning icke längre vore tillåten beträffande luftfartsverksamhet,

som utövades av luftfartyg från annan fördragsslutande stat inom ramen

för avtalen. Å andra sidan har den åsikten uttalats, att tillståndsprövning

alltfort vore icke blott tillåten utan även påkallad men att rätten att göra

vissa invändningar mot en ansökan om tillstånd i viss mån beskures genom

det internationella avtalet, exempelvis så att behovsprövning ej kunde förekomma.

Såsom en mellanståndpunkt torde kunna betecknas en under utredningen

framförd tanke, att man visserligen icke vore nödgad att uppgiva

tillståndstvånget men att man i de fall, då den ifrågavarande luftfarten stödde

sig på avtal mellan Sverige och främmande stat, borde kunna uppmjuka

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

tillståndstvånget och överlåta åt Konungen att avgöra, om avtalet vore tillfyllest

eller om därutöver erfordrades särskilt tillstånd; såsom en påbyggnad

på avtalet borde dock ett formellt tillstånd till trafiken lämnas, varigenom

tillfälle bereddes att meddela närmare föreskrifter med avseende å

trafikens ordnande.

Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt i ämnet, har det synts dem

icke böra ifrågakomma att frångå själva principen om nödvändigheten av

att innehava tillstånd. Därmed är emellertid icke sagt, att tillståndet alltid

måste föreligga skilt från ÖA''erenskommelsen eller ens att ett till överenskommelsen

anslutande trafiktillstånd med närmare villkor för den ifrågavarande

luftfartsverksamhetens utövande i varje fall skulle krävas. Om

särskilt tillstånd skall fordras eller om och i vilken utsträckning en luftfartsöverenskommelse

träder i stället för sådant tillstånd, lärer icke kunna

avgöras genom en allmän regel utan bliva beroende av överenskommelsens

eget innehåll. Huru överenskommelser med främmande stat lämpligast böra

avfattas utgör en luftfartspolitisk fråga, vars besvarande faller utanför de

sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga har i frågan om förhållandet mellan överenskommelse

med främmande stat och luftfartslagens bestämmelser föreslagit att i förevarande

paragraf uttala, att utan hinder av vad i detta kapitel är stadgat

iakttages vad genom sådan överenskommelse må vara avtalat.

Beträffande den icke regelbundna internationella luftfarten har de sakkunniga

hänvisat till framställningen vid 1 § första och andra styckena i

kapitlet rörande betydelsen av luftfartskonventionen art. 5.

Departementschefen. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen torde

böra upptagas i luftfartslagen i den formen, att vad som må vara avtalat

genom överenskommelse med främmande stat skall iakttagas vid tillämpning

av vad i detta kapitel är stadgat. I lagen bör även utsägas att, om sådan

överenskommelse innebär medgivande till luftfart inom riket och Kungl.

Maj:t därmed, frånsett den begränsade prövning som må återstå, får anses

ha givit i 1 § föreskrivet tillstånd, utfärdandet av de bestämmelser, som

ytterligare kan erfordras, må uppdragas åt den myndighet Kungl. Maj:t

förordnar.

7 §•

Jämväl denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

De sakkunniga har om detta stadgande uttalat:

Såsom redan vid rubriken till förevarande kapitel anförts avser denna paragraf

att bereda möjlighet att fordra tillstånd till viss verksamhet som, utan

att innebära direkt utövande av flygning, dock ansetts böra hänföras till

luftfartsverksamhet. Paragrafen utgör endast ett fullmaktsstadgande, tillkommet

huvudsakligen för att kunna tillgodose kravet på säkerhet i vissa

situationer, där allmänheten måste anses äga rätt att fordra viss garanti

för att säkerheten övervakas, men i andra hand även med hänsyn till betydelsen

av ekonomiska och lultfartspolitiska faktorer. Att beakta är bl. a.

att en reglering kan underlätta för luftfartsstyrelsen att med biträde av utländsk

luftfartsmyndighet utöva vederbörlig tillsyn beträffande svenska

luftfartyg utom riket. Stadgandet har erhållit en allmän avfattning, som gör

det möjligt att genom administrativ lagstiftning anpassa sig efter vad utvecklingen

må kräva.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Med avseende å avfattningen av den föreslagna paragrafen har de sakkunniga

till jämförelse nämnt 275 § sjölagen. De har också anfört, att en

viss motsvarighet därtill föreligger i de i 32 § förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik in. in. upptagna bestämmelserna om uthyrningsrörelse,

varmed förstås yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare

ställes till förfogande, men att de i förevarande paragraf icke upptagit något

krav på yrkesmässighet vid upplåtelsen eller på utgående av vederlag därför.

Vidare har de sakkunniga yttrat:

Det föreslagna stadgandet avser, såsom av dess lydelse framgår, endast sådan

upplåtelse som innebär att mottagaren nyttjar fartyget för egen räkning.

Befraktning faller i dess typiska form utanför det område regleringen gäller;

tartygets ägare är därvid fortfarande att anse såsom dess innehavare och utövare

av luftfartsverksamhet.

Med upplåtelse av luftfartyg jämställes i paragrafen upplåtelse av tillbehör

eller reservdelar till sådant fartyg. Bakom detta jämställande ligga främst

utländska erfarenheter av yrkesmässigt tillhandahållande av sådana föremål

åt luftfarten. Dessa erfarenheter hava ansetts giva vid handen, att

verksamhet av denna art stundom behöver underkastas reglering.

Ehuru den i Konungens hand lagda fullmakten erhållit eu allmän avfattning,

lärer den bliva av huvudsaklig betydelse när upplåtet luftfartyg skall

användas i verksamhet som må bedrivas utan tillstånd. Såsom exempel hava

under förarbetena anförts fall, då luftfartyg för längre eller kortare tid upplåtes

till medlem i sammanslutning, som innehar fartyget, eller då luftfartyg

uthyres till allmänheten. Man har vid utredningen utgått från att vid

fullmaktens begagnande regleringen icke kommer att utsträckas till att omfatta

sådana fall som tillfällig upplåtelse av ett luftfartyg åt en god vän, även

om ersättning därvid skall utgå. Samma uppfattning har gjort sig gällande

i fråga om den uthyrning eller utlåning av tillbehör och reservdelar, som

mer eller mindre regelbundet förekommer de olika luftfartsföretagen emellan,

ävensom beträffande rent tillfälliga upplåtelser av sådana föremål.

Slutligen har de sakkunniga i detta sammanhang uppmärksammat lagen

den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller

upplåtelse av fartyg in. m. De har därvid utgått från att, i den mån syftet

med denna lag — nämligen att hindra att svenska fartyg i vissa kritiska

lägen kommer under utländskt inflytande — bör tillgodoses för luftfartens

del, detta bör ske icke i luftfartslagen utan i särskild beredskapslagstiftning.

De har ock erinrat om den vid 1 kap. 3 § i förslaget berörda luftfartskonventionen

art. 89.

Departementschefen. Med viss omformulering i förtydligande syfte torde

vad de sakkunniga föreslagit böra upptagas i luftfartslagen. 8

8 KAP.

Vissa bestämmelser att iakttaga vid luftfärd

Kapitlet omfattar ett antal stadganden, vilka sinsemellan är delvis olikartade

men som alla är av betydelse vid luftfärd. Till största delen motsvaras

de i luftfartsförordningen av bestämmelser, huvudsakligen ingående i

dess kap. 6, 7 och 9, men undantagsvis även i förordningens kap. 10.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

1 §•

Förevarande paragraf äger motsvarighet i stadgandet i § 27 första stycket

luftfartsförordningen, att luftfärd inom svenskt område skall äga rum enligt

de föreskrifter, som Konungen, i den mån så finnes nödigt, utfärdar angående

åtgärder till undvikande av sammanstötning mellan luftfartyg eller

andra olyckshändelser eller eljest till allmänhetens betryggande mot faror

eller obehag.

Det viktigaste tillämpningsområdet för detta bemyndigande är uppenbarligen

det, som avses med kungörelsen den 31 oktober 1952 (nr 667) angående

tillämpning av vissa internationella trafikregler för luftfart in. m.

Genom denna kungörelse har satts i kraft de såsom annex 2 till luftfartskonventionen

utfärdade, av ICAO:s råd den 27 november 1951 antagna trafikreglerna

för luftfart. Ikraftsättandet skedde sålunda, att i kungörelsens

1 § förordnas att dessa trafikregler skall, i huvudsaklig överensstämmelse

med en av luftfartsstyrelsen gjord översättning av reglerna och en i samarbete

med chefen för flygvapnet och efter samråd med de danska och

norska luftfartsmyndigheterna för svenska förhållanden gjord bearbetning

därav, tillämpas beträffande lufttrafik över svenskt område, dock, såvitt

lufttrafik med svenska militära luftfartyg angår, endast i den utsträckning,

som chefen för flygvapnet efter samråd med luftfartsstyrelsen bestämmer.

Själva trafikreglerna återfinnes i den av luftfartsstyrelsen utgivna serien

Bestämmelser för civil luftfart under benämningen Trafikregler för luftfart

(BCL TI).

Föreskrifter gällande sjöflygplan på vattnet återfinnes i de s. k. sjövägsreglerna,

nämligen dels 1948 års internationella sjövägsregler, vilka skall

äga tillämpning jämlikt kungörelsen den 11 december 1953 (nr 734), dels

ock för sjöfarten i svenskt inre farvatten fortfarande gällande bestämmelser

i förordningen den 26 oktober 1906 (nr 93 s. 1) angående åtgärder till

undvikande av ombordläggning samt signaler för angivande av nöd å fartyg.

De sakkunniga har vid denna paragraf erinrat om den redan vid 1 kap.

4 § i förslaget berörda art. 12 i luftfartskonventionen. Enligt denna förbinder

sig envar fördragsslutande stat dels att vidtaga åtgärder för att säkerställa

att varje luftfartyg, som flyger över dess territorium eller manövrerar

där, och varje luftfartyg, som för dess nationalitetsmärke, varhelst sådant

fartyg än må befinna sig, iakttager gällande bestämmelser beträffande flygning

och fartygs manövrering, dels ock att hålla sina egna bestämmelser i

dessa avseenden i största möjliga utsträckning i överensstämmelse med dem,

som tid efter annan utfärdas i enlighet med konventionen. Tillika uttalas i

artikeln, att över de öppna haven de i enlighet med konventionen utfärdade

bestämmelserna skall gälla, så ock att envar fördragsslutande stat förbinder

sig att låta åtala dem som bryter mot tillämpliga bestämmelser.

Ytterligare har de sakkunniga påpekat att trafikreglernas tillämplighet i

rummet angives i annex 2 2.1.

Rörande paragrafens innehåll har de sakkunniga anmärkt, att luftfarts
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

förordningens något svävande uttryck »obehag» ansetts böra i förslaget ersättas

med »olägenhet». De har också påpekat, att förslaget talar om bestämmelser

att iakttaga »vid luftfärd» och ej som i rubriken till kap. 6 luftfartsförordningen

»under luftfärd», vilken ändring skett för att stadgandet ej

måtte få en med hänsyn till tiden alltför snäv tillämpning.

De sakkunniga har slutligen antytt, att det i stadgandet givna bemyndigandet

kan bli av betydelse jämväl med hänsyn till frågan om skyldighet

att följa flygtrafikledningens föreskrifter.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag, dock

med viss redaktionell jämkning, och hänvisar därjämte till vad vid 6 kap.

5 § i förslaget anförts rörande buller som uppstår vid luftfart.

2 §•

I kap. 7 luftfartsförordningen stadgas bland föreskrifterna om luftfärd

till eller från utrikes ort i § 31, att Konungen bestämmer, huruvida luftfartyg,

som passerar svenskt område utan att där företaga nedstigning, skall

under färden följa vissa bestämda leder. I samma paragraf förordnas tillika,

att Konungen bestämmer, huruvida luftfartyg vid färd till eller från utrikes

ort skall passera gränsen mellan vissa punkter samt huruvida sådant fartyg

vid ankomst skall nedstiga å och vid avfärd skall avgå från vissa bestämda

landningsplatser eller huruvida i övrigt särskilda föreskrifter beträffande

fartyget skall iakttages, Jämföras må ock § 23 tillämpningskungörelsen.

De sakkunniga har anfört, att stöd för meddelande av bestämmelser av

denna art numera finnes i luftfartskonventionen. Enligt dess art. 68 gäller

sålunda, att envar fördragsslutande stat må, under förbehåll för bestämmelserna

i konventionen, angiva flygväg (route), som den internationella lufttrafiken

skall följa inom dess territorium, ävensom flygplatser, som må användas i

sådan trafik. Erinras må även om de i konventionen art. 5 beträffande

icke regelbunden trafik intagna, redan vid rubriken till 7 kap. berörda bestämmelserna

att envar överflugen fördragsslutande stat äger rätt att påfordra

landning ävensom rätt att av flygsäkerhetsskäl påfordra att luftfartyg,

som önskar färdas över områden som är otillgängliga eller utan tillfredsställande

markorganisation, skall följa föreskrivna flygvägar eller inhämta

särskilt tillstånd till sådan flygning. I transitöverenskommelsen art.

I avd. 4 och lufttrafiköverenskommelsen art. I avd. 5 upptages vidare bestämmelser

som helt motsvarar luftfartskonventionen art. 68.

I art. 10 luftfartskonventionen föreskrives ytterligare bl. a., att — utom i

det fall då luftfartyg jämlikt bestämmelserna i konventionen eller enligt

särskilt tillstånd äger överflyga en fördragsslutande stats territorium utan

att landa — varje luftfartyg, som inkommer över fördragsslutande stats

territorium, skall, om denna stats bestämmelser så kräver, landa på flygplats

som av den staten anvisats för tullbehandling och annan undersökning.

Vid avgång från en fördragsslutande stats territorium skall sådant

luftfartyg avgå från en på samma sätt anvisad tullflygplats. Jämföras må

även art. 11 och 13 i luftfartskonventionen samt vad vid 9 § nedan anföres.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

125

Att bestämmelser i hithörande avseenden hehöves och att den närmare

regleringen bör ske i administrativ ordning har enligt de sakkunniga icke

vållat någon meningsskiljaktighet under utredningsarbetet. De har därför

föreslagit en fullinaktsparagraf, enligt sakens natur begränsad till riket.

Det har därvid ansetts lämpligt att i lagtexten antyda även den begränsning

i det meddelade bemyndigandet, som kan föranledas av överenskommelse

med främmande stat.

Förslaget upptager främst stadgande om rätt för Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigar att bestämma flygvägar som luftfartyg har

att följa vid färd inom svenskt område. I andra hand har färd över rikets

gräns beaktats, något som enligt de sakkunniga står i överensstämmelse

med den vidare omfattning, som 8 kap. i förslaget äger i jämförelse med

gällande rätt. För övrigt har nuvarande bestämmelser omarbetats så att

bestämmelserna om gränspassering och brukande av viss flygplats upptagits

allenast såsom exempel på föreskrifter, som avses i paragrafen. Såsom

andra exempel på sådana föreskrifter har nämnts stadgande rörande

viss högsta höjd för inpasserande luftfartyg eller förbud mot gränspassering

under viss tid på dygnet.

De sakkunniga har ock hänvisat till den i 6 kap. 12 § i förslaget upptagna

bestämmelsen.

Departementschefen. Jag har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag

till förevarande paragraf, frånsett en jämkning av redaktionell natur. 3

3 §•

I luftfartsförordningen finnes för närvarande vissa bestämmelser om

landningsplikt i § 31 andra stycket och § 39 mom. 2. I det förra författningsrummet,

som ingår bland reglerna om luftfärd till och från utrikes

ort, föreskrives beträffande luftfartyg, som passerar svenskt område utan

att där företaga nedstigning, att fartyget, i fall det kräves av hänsyn till allmän

säkerhet, är skyldigt verkställa nedstigning, därest det erhåller befallning

därom i enlighet med vederbörligen meddelade bestämmelser. Det senare

författningsrummet, som upptagits bland förordningens särskilda bestämmelser,

innehåller stadgande att, om luftfartyg inkommer över för luftfart

förbjudet område, fartyget skall, så snart det får kännedom därom,

giva någon av vederbörligen föreskrivna nödsignaler samt verkställa nedstigning

utanför det förbjudna området så snart och så nära detta område

som möjligt på en till allmänt bruk upplåten flygplats inom riket.

De sakkunniga har erinrat om alt den senast vid närmast föregående

paragraf anmärkta luftfartskonvcntionen art. 5 förbehåller överflugen stat

rätt att påfordra landning vid icke regelbunden luftfart samt att enahanda

rätt lärer föreligga även enligt transilöverenskommelsen och lufttrafiköverenskommelsen.

De har ock anmärkt att jämlikt stadgande i konventionen

art. 9 under c) gäller rörande förbjudna områden, att envar fördragsslulande

stat äger, på sätt den finner skäligt föreskriva, fordra att luftfartyg

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

som inkommer över sådant område skall landa snarast möjligt å anvisad

flygplats inom dess territorium.

Vid förslagets utarbetande har de sakkunniga funnit lämpligt att med

varandra sammanföra bestämmelserna om landningsplikt, oberoende av om

därmed avses sådan plikt på grund av gjord anmaning eller om det gäller

landningsplikt till följd av att luftfartyg kommit in på område där luftfart

är förbjuden. De föreslagna reglerna om när landningsskyldighet föreligger

och huru den skall uppfyllas har upptagits i första stycket av förevarande

paragraf. Liksom i närmast föregående paragraf men i motsats till vad fallet

delvis är i gällande rätt har härvid bestämmelsernas tillämplighet icke

begränsats till luftfärd till eller från utrikes ort. Skyldigheten att på anmaning

landa har ej begränsats till fall, då sådant kräves av hänsyn till »allmän

säkerhet», utan har ansetts böra föreligga även då anmaningen sker

ined hänsyn till allmän ordning. Härvid har såsom exempel anförts, att en

grov brottsling luftledes söker undandraga sig straff. Vidare har den nuvarande

regleringen i § 31 andra stycket luftfartsförordningen jämkats såtillvida,

som det uttryckligen förklarats att anmaningen ofördröjligen skall

efterkommas.

De sakkunniga har understrukit, att rätten att påfordra landning måste

utövas med synnerlig försiktighet med hänsyn till de kostnader och förluster,

som ofta kan vara förenade därmed, samt att i åtskilliga fall mindre

ingripande åtgärder torde stå till buds, t. ex. samarbete med myndigheterna

på fartygets närmaste bestämmelseort.

Vidare har de sakkunniga anfört att det, om anmaning att landa givits,

i allmänhet torde framgå av denna var landningen skall ske. För det fall

äter, att så undantagsvis icke är händelsen, har de ansett stadgande erforderligt

och utformat det i nära anslutning till § 39 mom. 2 luftfartsförordningen.

Den nu i sistnämnda författningsruni givna bestämmelsen om vad luftfartyg

har att iakttaga, när det får kännedom om att det inkommit över

förbjudet område, har i sakkunnigförslaget något förtydligats i förhållande

till gällande rätt.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelse om

påföljden av att vederbörande åsidosätter vad enligt första stycket åligger

honom. Stadgandet står i viss överensstämmelse med den i 2 § lagen den 7

september 1914 angående förbud mot lufttrafik över svenskt område upptagna

bestämmelsen, att där luftfartyg framföres i strid mot förbud, som

avses i lagens 1 §, polis- eller militärmyndighet äger med erforderliga medel

hindra fartygets färd. Åt stadgandet har emellertid givits en mer allmän

räckvidd.

Med hänsyn till den framtida utvecklingen på ifrågavarande område har

de sakkunniga trott det vara lämpligast att icke i lagen angiva, vem behörighet

att utöva de i paragrafen avsedda befogenheterna tillkommer, utan att,

på sätt framgår av tredje stycket av paragrafen, överlämna detta ämne till

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar. De sakkunniga har på

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

127

grund av de många intressen och hänsyn, som här är att beakta, över

huvud förmenat det vara önskvärt, att luftfartslagen icke går för mycket i

detalj, utan fastmera att här givna stadganden kompletteras i administrativ

ordning, t. ex. beträffande vilka signaler som skall användas i nu avsedda

tall. Även härvidlag har de upptagit stadgande i paragrafens tredje stycke.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser förevarande paragraf i likr

het med 5 kap. 5 § i förslaget stämma väl överens med de föreslagna ändringarna

i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

SÄS yttrar:

Det föreslås att i slutet av första stycket orden »annan anvisning ej givits»

utbytas mot »anmaning därom göres». Med hänsyn till att nuvarande

radionavigeringshjälpmedel icke under alla förhållanden lämna full garanti

för att anbefallna färdvägar kunna följas, bör nämligen i de fall då uppenbarligen

ofrivillig avvikelse orsakat inflygning i ett för luftfart förbjudet

område i princip befrielse lämnas från skyldighet att landa på närmast

möjliga flygplats. Som ett exempel må i detta sammanhang nämnas, att det

kan hända, att ett flygplan genom påverkan av en oförutsedd luftström

föres ur kurs samtidigt som radioförhållandena äro sådana, att en indikation

om avdriften icke erhålles.

Departementschefen. De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna

rörande landningsskyldighet synes i huvudsak vara väl avvägda och lämpligt

utformade. Endast i det av SAS berörda hänseendet kan möjligen tvekan

hysas. SAS’ förslag synes emellertid icke skänka tillbörligt beaktande åt de

fall, där förbindelse med vederbörande luftfartyg ej kan uppnås. I sådana

fall måste principiellt skyldighet att landa böra anses föreligga. Beträffande

luftfartyg, som är så utrustade att radioförbindelse med dem kan

uppnås, torde stadgandet sådant det är utformat i de sakkunnigas förslag

icke föranleda större praktiska svårigheter. Den i paragrafen omtalade

anvisningen kan naturligen innebära att luftfartyget utan vidare får fortsätta

sin färd. Stadgandet har också, efter vad jag inhämtat, tillkommit efter

ingående nordiska överläggningar. På grund av det nu anförda biträder jag

de sakkunnigas förslag. 4

4 §.

Förevarande paragraf äger viss motsvarighet i § 28 luftfartsförordningen,

som bestämmer dels att å luftfartyg ej må utan Konungens tillstånd under

luftfärd föras sprängämnen, militära skjutvapen eller därtill hörande ammunition,

dels ock att Konungen bestämmer om och under vilka villkor

fotografiapparat må medföras och brukas ombord å luftfartyg. Bestämmelser

i sistnämnda avseende har meddelats i § 26 tillämpningskungörelsen.

Luftfartskonventionen upptager, såsom de sakkunniga framhållit, vissa

bestämmelser i dessa ämnen. Enligt art. 35 under a) må krigsmateriel

(munitions of war or implements of war) icke befordras till eller över en

stats territorium med ett i internationell luftfart nyttjat luftfartyg utan

ifrågavarande stats medgivande; och skall envar stat meddela bestämmelse!

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

angående vad vid tillämpning av denna artikel är att anse såsom krigsmateriel,

varvid för ernående av likformighet behörig hänsyn skall tagas till de

förslag som ICAO tid efter annan må framlägga. Under b) samma artikel

stadgas, att envar fördragsslutande stat förbehåller sig rätt alt med hänsyn

till allmän ordning och säkerhet reglera eller förbjuda befordran till eller

över dess territorium av annat än under a) angivet gods, dock under förutsättning

dels att i detta hänseende ingen åtskillnad göres mellan dess egna

i internationell luftfart nyttjade luftfartyg och andra staters sålunda nyttjade

luftfartyg, dels att sådana inskränkande bestämmelser ej meddelas,

som må vara till hinders för medförande och begagnande å luftfartyg

av materiel som är nödvändig för luftfartygets drift eller navigering eller

för personalens eller passagerarnas säkerhet. Vidare må jämlikt art. 36 i

konventionen envar fördragsslutande stat förbjuda eller reglera användningen

av fotografiapparater å luftfartyg som flyger över dess territorium.

De sakkunniga har uttalat, att stadgandena i art. 35 under a) och b) i viss

mån är av olikartad karaktär: det förra stadgandet torde huvudsakligen

vara dikterat av internationellt politiska skäl, under det att beträffande det

senare stadgandet tekniska säkerhetshänsyn träder i förgrunden.

I första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga i viss anslutning

till gällande bestämmelser givit uttryck åt stadgandet i konventionen

art. 35 under a). De har emellertid funnit lämpligt att helt överlåta å Kungl.

Maj :t att bestämma innebörden av det svävande uttrycket »munitions of war

or implements of war». De har anfört, att det lärer vara självfallet, att Kungl.

Maj :t vid utövande av denna befogenhet beaktar ICAOrs förslag. De har

förutsatt, att Kungl. Maj:ts tillstånd till befordran av krigsmateriel stundom

lämpligen kan givas genom generella föreskrifter, nämligen då luftbefordran

av vapen med tillhörande ammunition kan anses naturlig. Såsom exempel

har nämnts att militär- eller polispersonal under tjänsteresa inom riket eller

passagerare i samband med jakt eller skyttetävling medför vapen med ammunition.

Beträffande andra stycket har de sakkunniga framhållit, att det återger

grundtanken i art. 35 under b) och är påkallat av ett stort praktiskt behov.

De har funnit uppenbart att den närmare regleringen bör ske i administrativ

ordning.

Tredje stycket har upptagits i huvudsaklig anslutning till luftfartsförordningen

och överensstämmer med art. 36 i konventionen. De sakkunniga har

ansett uttrycket »fotografiapparat» böra tolkas vidsträckt, så att det omfattar

exempelvis televisionskameror.

De sakkunniga har även uttalat sig om tillämpligheten av ifrågavarande

paragraf beträffande svenskt luftfartyg vid färd utom riket och därutinnan

i huvudsak hänvisat, i fråga om första stycket till 1 kap. 4 § första stycket

i förslaget samt rörande andra och tredje styckena till tredje stycket av

samma paragraf. Beträffande första stycket har de emellertid tillagt, att med

hänsyn till de risker i skilda hänseenden, som är förbundna med transport

av krigsmateriel, svenskt luftfartyg torde böra vara underkastat svensk reg
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

129

lering, var det än må befinna sig, dock naturligen med rätt för överflugen

stat att påfordra tillämpning jämväl av dess bestämmelser.

SAS anför i fråga om första stycket av förevarande paragraf:

Jämföres paragrafens innehåll med 1 kap. 4 § framgår, att krigsmateriel

icke utan Konungens tillstånd kan med svenskt flyg transporteras exempelvis

mellan Hongkong och Japan trots att tillstånd erhållits från samtliga

berörda länder. Med tanke på alt transport av krigsmateriel förutsätter att

flygföretaget inhämtar tillstånd icke blott från avgångs- och ankomstlandet,

utan även från samtliga överflugna länder, torde endast i undantagsfall

Konungens tillstånd böra inhämtas vid trafik utanför Sverige. Det föreslås

därför, att det förevarande stadgandet kompletteras i denna riktning.

Beträffande paragrafen i övrigt uttalar SAS:

Det förutsättes även att vid tillämpningen av andra och tredje styckena

av förevarande paragraf nödig hänsyn tages till trafik som icke direkt berör

Sverige. I särskild grad torde sålunda anledning saknas att reglera användandet

av fotografiapparater vid färd utanför svenskt område. SAS vill i

detta sammanhang även framhålla önskvärdheten av att de nu gällande bestämmelserna

om förbud mot fotografering från flygplan över svenskt område

göras till föremål för revision. Dels synes ett allmänt förbud föga motiverat,

dels är efterlevnaden av de nuvarande bestämmelserna praktiskt

taget omöjlig att övervaka.

I anslutning till tredje stycket av paragrafen redogör rikets allmänna

kartverk för den av kartverket bedrivna flygfotograferingsverksamheten

och i vilken mån denna röner inverkan av hänsyn till försvarsväsendets

sekretesskrav. Kartverket framställer emellertid icke något yrkande som

berör avfattningen av nu ifrågavarande stadgande.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas åsikt att de i

förevarande paragraf berörda ämnena bör uppmärksammas i luftfartslagen

men att regleringen i huvudsak bör ske i administrativ ordning. I ett avseende

vill jag emellertid förorda en ändring, nämligen såtillvida att Kungl.

Maj :t bör äga att i viss omfattning delegera behörigheten att meddela tillstånd

till befordran av krigsmateriel med luftfartyg. Därmed skulle principiell

överensstämmelse uppnås med vad som gäller i fråga om meddelande

av tillstånd att utföra krigsmateriel från riket. Enligt 2 § kungörelsen

den 25 november 1949 (nr 614) angående förbud mot utförsel från riket av

krigsmateriel äger nämligen chefen för handelsdepartementet för särskilt

fall meddela tillstånd till sådan utförsel; avser ärendet utförsel i större

omfattning eller är det eljest av större vikt, skall emellertid frågan underställas

Kungl. Maj:t.

Befordran av krigsmateriel med svenskt luftfartyg utom riket torde i

vissa fall kunna utgöra eu belastning i våra förbindelser med andra stater.

Jag kan därför ej biträda vad SAS föreslagit i detta hänseende. Jag vill dock

framhålla, att de anförda olägenheterna i stor utsträckning kan avlägsnas

genom att generella tillstånd gives för fall som ej kan väcka betänkligheter.

Vad remissyttrandena i övrigt innehåller beträffande denna paragraf bör

naturligen beaktas vid utarbetandet av lillämpningsbestämmelser till luftfartslagen.

1 paragrafen bör dock en mindre, formell jämkning vidtagas.

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

5 §.

Luftfartsförordningen innehåller bestämmelser om fartygshandlingar i

§ 36, vari stadgas bl. a. att fartyg, som brukas till luftfart inom svenskt område,

skall, när det är i bruk, medföra: a) svenskt eller främmande nationalitets-

och registreringsbevis eller däremot svarande bevis enligt § 14 a)

eller bevis om sådant tillstånd eller medgivande, som omförmäles i § 14 b)

eller § 15; b) svenskt eller främmande luftvärdighetsbevis, där ej sådant

fall föreligger som avses i § 14 b) eller § 15; c) om fartyget har radioanläggning,

bevis om närmare angivet tillstånd; d) om fartyget i linjefart befordrar

passagerare mot betalning, lista över passagerarna med deras namn,

dock att luftfartsmyndigheten äger medgiva befrielse därifrån; e) om fartyget

befordrar gods mellan inlandet och utlandet, de handlingar som föranledes

av de i § 32 omförmälda föreskrifterna; f) dagbok i enlighet med de

närmare bestämmelser, som utfärdas av Konungen. Därjämte uttalas, att

Konungen bestämmer, om å fartyget skall medföras jämväl andra handlingar

än nu sagts.

Ytterligare bestämmelser i ämnet är givna i § 32 tillämpningskungörelsen.

De sakkunniga har påpekat luftfartskonventionens bestämmelser i ämnet

i art. 29 och 34. Enligt den förra artikeln skall varje luftfartyg, som är

hemmahörande i en fördragsslutande stat och som nyttjas i internationell

luftfart, medföra följande handlingar, upprättade i enlighet med de i konventionen

meddelade bestämmelserna, nämligen a) dess nationalitets- och

registreringsbevis; b) dess luftvärdighetsbevis; c) vederbörliga certifikat för

varje medlem av besättningen; d) fartygets resedagbok; e) om det är utrustat

med radioinstallation, licens för densamma; f) om det befordrar

passagerare, lista med deras namn samt avgångs- och bestämmelseort; samt

g) om det befordrar gods, manifest och detaljerade uppgifter om godset.

Art. 34 föreskriver, att för varje luftfartyg, som nyttjas i internationell

luftfart, skall föras resedagbok, i vilken skall införas uppgifter angående

luftfartyget, dess besättning och företagna resor på sätt, som tid efter annan

må föreskrivas i enlighet med konventionen.

Vidare har de sakkunniga erinrat om att närmare bestämmelser rörande

vissa fartygshandlingar innehålles i kap. 11 i annex 6 till luftfartskonventionen.

De sakkunniga har härefter uttalat, att de med hänsyn till de på detta område

snabbt växlande förhållandena ansett lämpligt att åt Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar överlämna att, såvitt ej i förevarande lag

eller eljest annat förordnas, bestämma vilka dagböcker och andra fartygshandlingar,

som skall finnas för fartyg som nyttjas till luftfart inom svenskt

område. De har erinrat därom, att den konferens för samordning av lufttrafik

inom Europa, som på inbjudan av ICAO sammanträdde i Strassburg

i april och maj 1954, ansåg bestämmelserna i luftfartskonventionen art. 29

föråldrade och hemställde om uppmjukning, såvitt möjligt, av dessa.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Till förklaring av att undantag i paragrafen föreslagits beträffande vad

som förordnats i luftfartslagen har de sakkunniga framhållit bestämmelserna

i 2 kap. 15 § i förslaget om nationalitets- och registreringsbevis och i

3 kap. 4 § om luftvärdighetsbevis. Vidkommande förbehållet för lagstiftning

utanför luftfartslagen har de sakkunniga haft uppmärksamheten fästad bl. a.

vid möjligheten att en blivande lagstiftning om försäkring å luftfartyg kan

komma att upptaga bestämmelser av betydelse i förevarande hänseende.

De sakkunniga har vidare, likaledes med förbehåll för vad i luftfartslagen

eller eljest förordnats, funnit det genom förevarande paragraf böra lämnas

åt Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att bestämma, huruvida

fartygshandlingarna skall medföras ombord samt huru de skall upprättas,

föras och förvaras.

Slutligen har de sakkunniga anfört, att de övervägt att i luftfartslagen

upptaga närmare bestämmelser angående sättet för förande av dagbok men

funnit föreskrifter i detta ämne kunna givas administrativt med stöd av det

i förevarande paragraf meddelade bemyndigandet.

Luftfartsstyrelsen och SAS anför beträffande 5 kap. 6 § samt 8 kap. 5 och

6 §§ i förslaget, att lagtexten icke bör nämna dagböcker särskilt bland fartygshandlingarna.

Styrelsen uttalar, att avancerade förslag numera föreligger

om sådan ändring i art. 29 och slopande av art. 34 i luftfartskonventionen,

att denna framdeles icke kommer att angiva de fartygshandlingar som

skall medföras ombord; detta anses böra regleras i annexen till konventionen.

Styrelsen anför vidare, att bl. a. kraven på förande av särskild resedagbok

torde komma att uppgivas för vissa typer av luftfart, en anordning som

för övrigt i icke obetydlig utsträckning redan genomförts.

SAS nämner särskilt att den dagbok, som inom konsortiet för närvarande

medföres ombord å luftfartyg, medföres endast på grund av att så kräves i

luftfartskonventionen och i därpå byggande bestämmelser i olika länder.

Departementschefen. Såsom framgår av de därom givna bestämmelserna

i 3 kap. sjölagen, särskilt 36 och 37 §§, är dagböckerna på sjöfartens område

synnerligen viktiga fartygshandlingar. På lufträttens område med dess

i mycket avvikande förhållanden är emellertid dagböckernas betydelse icke

lika stor. På grund härav och med hänsyn till det inom ICAO pågående arbetet

i fråga om revision av luftfartskonventionens stadganden om fartygshandlingar

torde dagböckerna icke särskilt böra nämnas i lagtexten. De sakkunnigas

förslag bör följaktligen jämkas i detta avseende. 6

6 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i luflfartsförordningen.

Sjölagen innehåller i 39 § stadgande, att ej må någon, vars rätt är därav

beroende, förvägras att om dagboks innehåll undfå nödig kännedom och att

därav taga skriftligt utdrag. Stadgandet återgår till 35 § i 1864 års sjölag,

som emellertid uppräknar dem som har rätt att av dagboken erhålla kännedom,

nämligen redare, befraktare, avlastare, lastemoltagare, bodmerilångivare,

försäkringsgivare och försäkringstagare.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 är 1957

De sakkunniga har antagit, att en reglering i det i 39 § sjölagen angivna

avseendet är av praktiskt behov påkallad även för lufträttens del, och har

i enlighet därmed föreslagit ett stadgande i äinnet. Detta har emellertid utsträckts

till att gälla ej blott dagbok utan även andra fartygshandlingar. De

sakkunniga har understrukit den förutsättning för utövande av befogenhet

enligt paragrafen, som ligger i de av dem föreslagna orden »såvitt hans

rätt är beroende därav».

Det föreslagna stadgandet torde enligt de sakkunniga äga betydelse även

vid tillämpning av 38 kap. 3 § rättegångsbalken.

Vad luf tf artsstyrelsen och SAS yttrar i fråga om att ej nämna dagböckerna

i luftfartslagen har återgivits vid föregående paragraf.

Härutöver anför SAS särskilt beträffande det stadgande som nu är i fråga:

Med det innehåll paragrafen givits torde det bli svårt för ett luftfartsföretag

att, i likhet med vad för närvarande sker, vägra att utom i särskilda fall

utlämna vissa upplysningar, vilka i olika sammanhang kunna vara av betydelse

för den som begär desamma. Ofta förekommer hos SAS exempelvis förfrågningar

av olika slag beträtfande passagerare, vilka förfrågningar mången

gång visserligen kunna vara av den art, att en upplysning från företagets

sida kan vara av betydelse för frågeställarens möjlighet att bevaka sin rätt

i ett eller annat hänseende, men vilka förfrågningar SAS ändock icke ansett

sig kunna besvara. Rätten att få del av innehållet i fartygshandlingar synes

böra begränsas till passagerare eller dessas rättsinnehavare, godsavsändare

och godsemottagare, försäkringsgivare och försäkringstagare. Det förutsättes

härvidlag att med fartygshandlingar i detta sammanhang endast avses sådana

handlingar, som fartygets ägare av behörig myndighet ålägges att

medföra.

Departementschefen. Ej heller i förevarande paragraf bör dagbok särskilt

nämnas. Med fartygshandlingar avses endast sådana handlingar som författningsenligt

skall finnas för luftfartyget.

Vidkommande den av SAS berörda frågan om begränsning av stadgandet

till att avse endast vissa närmare angivna personer har såvitt känt motsvarande

bestämmelse i sjölagen icke berett några svårigheter i praktiken. Under

de nordiska förhandlingarna har, enligt vad jag inhämtat, enighet förelegat

om att orden »såvitt hans rätt är beroende därav» beredde erforderligt

skydd mot en alltför vidsträckt tillämpning av förevarande paragraf. I

tydlighetens intresse torde emellertid dess lydelse böra något jämkas. 7

7 §•

Den vid 5 § i förevarande kapitel delvis återgivna § 36 luftfartsförordningen

stadgar beträffande dem, som gör tjänst ombord å fartyg som brukas

till luftfart inom svenskt område, bl. a. att de skall medföra certifikat

eller bevis om tillstånd enligt § 24 samt att Konungen bestämmer om de

skall medföra jämväl andra handlingar.

De sakkunniga har erinrat om den vid 5 § i kapitlet nämnda bestämmelsen

i luftfartskonventionen art. 29, att i internationell luftfart nyttjade luftfartyg

skall medföra vederbörliga certifikat för varje medlem av besättningen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

133

I sitt förslag har de sakkunniga upptagit ett mot 5 § svarande stadgande

med fullmakt för Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att förordna

angående skyldighet för den som förrättar tjänst å luftfartyg att

medföra luftfartscertifikat eller annan handling. De har däremot ansett

motsvarighet till 5 § i övrigt icke behöva meddelas och därom hänvisat

särskilt till 4 kap. 5 § i förslaget.

Departementschefen. Jag vill beträffande denna paragraf ansluta mig till

de sakkunnigas förslag.

8 §•

Luftfartsförordningen upptager i § 39 mom. 1 andra stycket stadgande,

att vid luftfartygs ankomst och avgång behörig offentlig myndighet är berättigad

att visitera fartyget och att granska de handlingar, med vilka det

skall vara försett.

Såsom framhållits av de sakkunniga, stadgas i luftlartskonventionen art.

16 rätt för envar fördragsslutande stats behöriga myndigheter att, utan att

förorsaka oskäligt dröjsmål, visitera de andra fördragsslutande staternas

luftfartyg vid landning eller avgång samt att granska certifikat och andra i

konventionen föreskrivna handlingar.

De sakkunniga har även beträffande nu förevarande ämne funnit en bestämmelse

böra upptagas i förslaget. De har därvid funnit det varken nödigt

eller lämpligt att begränsa stadgandets tillämpning till de låt vara praktiskt

viktigaste tillfällena, nämligen fartygets ankomst och avgång. Den återgivna

artikeln i luftfartskonventionen har ansetts icke kunna tolkas såsom utgö’

rande ett hinder för visitering jämväl på annan tidpunkt än de nyss nämnda.

Annan visitering och granskning än den som ankommer på luftfartsstyrelsen

och dess olika organ har av de sakkunniga ansetts icke behöva nämnas

i detta sammanhang. De har hänvisat till vad som anföres vid nästföljande

paragraf.

Luftfartsstgrelsen anför vid 13 kap. 9 § i förslaget — enligt vilken paragraf

den, som i annat fall än i 13 kap. 1—8 §§ sägs åsidosätter vad enligt

bl. a. 8 kap. åligger honom, skall straffas med dagsböter — att de sakkunniga

såsom exempel på stadgande som sålunda kan åsidosättas angivit även förevarande

paragraf. Styrelsen finner emellertid denna paragraf endast indirekt

giva uttryck för en skyldighet, som åligger vederbörande, och förordar

därför att paragrafen omformuleras med hänsyn till straffbestämmelsen.

Enligt styrelsens mening kan eventuellt ett tillägg göras om skyldighet för

personer inom en viss krets, förslagsvis ägare och brukare av luftfartyg

samt befälhavare och besättningsmedlem, att förete sina handlingar och

bistå vid visitation.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga anfört vid 13 kap. 10 § i förslaget,

straffas enligt 10 kap. 12 § andra stycket strafflagen den vilken vägrar

inträde som förrättningsman äger fordra. Det får anses med önskvärd

tydlighet framgå av nu förevarande paragraf, att det vid förrättning som

avses med paragrafen kan ifrågakomma även annan medverkan än att giva

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

förrättningsman tillträde, t. ex. att från förvaringsplatsen framtaga de handlingar

som skall granskas vid förrättningen.

9 §•

Paragrafen äger viss motsvarighet i § 32 luftfartsförordningen, ingående

bland bestämmelserna om luftfärd till och från utrikes ort. Denna innehåller

dels att luftfartyg, som kommer från eller avgår till utrikes ort, gods, som

införes eller utföres med sådant fartyg, samt oförtullat utländskt gods och

restitutionsgods, som befordras å fartyg mellan inrikes orter, skall vara underkastade

allmänna tull-, hälsovårds- och andra tillämpliga föreskrifter,

såvida ej annorlunda är stadgat, dels ock att beträffande personer, som anländer

från eller reser till utlandet med luftfartyg, allmänna hälsovårds-,

pass- och andra tillämpliga föreskrifter skall gälla, i den mån därom ej annat

är föreskrivet. Jämföras må även § 22 sista stycket tillämpningskungörelsen.

De sakkunniga har påpekat, att luftfartskonventionen innehåller stadganden

av betydelse i förevarande sammanhang främst i art. 13 och 14. Enligt

art. 13 skall de lagar och bestämmelser, som i en fördragsslutande stat gäller

rörande ankomst till eller avgång från dess territorium av luftfartygs

passagerare, besättning eller gods, såsom lagar och bestämmelser i fråga

om ankomst, klarering, invandring, pass, tullbehandling och karantän, iakttagas

av eller beträffande passagerarna eller besättningen eller beträffande

godset vid ankomst till eller avgång från eller under uppehåll inom den statens

territorium.

I konventionen art. 14 bestämmes till en början, att envar fördragsslutande

stat förbinder sig att vidtaga verksamma åtgärder för att hindra spridning

genom luftfart av kolera, tyfus (epidemisk), smittkoppor, gula febern,

pest och andra sådana smittsamma sjukdomar, som de fördragsslutande staterna

tid efter annan har att angiva. Vidare stadgas i denna artikel, att de

fördragsslutande staterna för detta ändamål skall hålla nära samråd med

de organisationer, vilka har att taga befattning med internationella bestämmelser

om sanitära åtgärder med avseende å luftfartyg; dock må sådant

samråd ej påverka tillämpningen av någon i ämnet förefintlig internationell

konvention, vartill de fördragsslutande staterna anslutit sig.

Vidare har de sakkunniga hänvisat till konventionen art. 22 angående förenklande

i fråga om formaliteter, art. 23 angående tull- och invandringsförfaranden

samt art. 24 angående tullavgifter ävensom till de i annex 9 till

konventionen meddelade internationella normerna och rekommendationerna

i fråga om underlättande av luftfart.

Härefter har de sakkunniga lämnat en översikt över den hos oss vid sidan

av luftfartsförordningen i hithörande hänseenden gällande lagstiftningen

rörande hälsovård, pass och tulltjänst (s. 138 f). I anslutning därtill har de

anfört, att de ansett självklart att huvudförfattningen om luftfart ej bör

direkt befatta sig med frågor rörande hälsovårds-, pass- och tullväsendena

såsom sådana, samt fortsatt framställningen sålunda:

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

En därifrån skild sak är att vid luftfartslagstiftningens avfattning måste

beaktas, att hälsovårds-, pass- och tullfunktionerna kunna vederbörligen utövas.

Det förtjänar emellertid betonas, att det icke torde finnas någon befordringsverksamhet,

som så starkt som lufttrafiken påkallar åtgärder till underlättande

av att trafiken löper så smidigt som möjligt. Det måste därför framstå

såsom synnerligen maktpåliggande att det tillses, att vad i förevarande

avseende åligger Sverige såsom konventionsstat blir vederbörligen iakttaget.

I enlighet med det nyss sagda har man å svensk liksom å finsk sida ansett

nu berörda bestämmelser vara så ingripande i luftfarten, att en erinran om

dem och deras fortfarande giltighet vid sidan av lagen lämpligen borde inflyta

i förslaget.

Stockholms handelskammare anför:

De sakkunniga uttala, att det icke torde finnas någon befordringsverksamhet

som så starkt som lufttrafiken påkallar en smidigt löpande trafik.

Härmed torde åsyftas att omständliga och tidskrävande formaliteter icke

skola få hindra ett helt utnyttjande av fördelarna med det snabba befordringssättet.

Såvitt handelskammaren kan finna, är de sakkunnigas förslag

icke ägnat att medföra onödiga dröjsmål. Det ligger emellertid stor vikt vid

att de myndigheter, som ha att utfärda tillämpningsföreskrifter, ständigt ha

de sakkunnigas här återgivna uttalande för ögonen.

Ett liknande uttalande göres av Östergötlands och Södermanlands handelskammare

med anslutning av länsstyrelsen i Östergötlands län:

Ur näringslivets synpunkt är betydelsefullt att flygtrafiken liksom annan

trafik icke kringgärdas med längre gående bestämmelser av inskränkande

natur, än som är absolut motiverat av trafiksäkerhetens krav. Skola därjämte

andra offentliga intressen skyddas, böra de onekligen besitta en mycket

hög grad av angelägenhet.

Generaltullstyrelsen lämnar bl. a. följande upplysningar i detta ämne:

Styrelsen är sedan år 1950 representerad i en av luftfartsstyrelsen organiserad

s. k. facilitationkommitté, vars uppgift är att taga initiativ till införande

i den nationella lagstiftningen av de internationella normer och tillläinpningsförfaranden,

vilka enligt luftfartskonventionen art. 37 antagas av

ICAO, samt att i övrigt verka för största möjliga lättnader för lufttrafiken

med avseende å behandlingen i hälsovårds-, pass-, valuta- och tullhänseende.

Generaltullstyrelsen har härigenom fått möjlighet att ägna fortlöpande

uppmärksamhet åt lufttrafikens behov av lättnader med avseende å tullverkets

behandling av transportmedel och gods. Under de senare åren ha också

åtskilliga anordningar genomförts, vilka i avsevärd grad tjänat luftfarlskonventionens

syften.

Departementschefen. Med understrykande av vikten av att luftfarten såvitt

möjligt får bedrivas utan hinder av tidskrävande formaliteter vill även

jag förorda, att förevarande paragraf upptages i luftfartslagen. 9

9 KAP.

Om befordran med luftfartyg

Detta kapitel rör förhållanden av privaträttslig natur, som icke behandlas

vare sig i luftfartsförordningen eller i luftfartskonventionen. Kapitlet avser

ett område, som regleras i den i redogörelsen för förslagets huvudgrunder

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

omnämnda luftbefordringskonventionen, införlivad med svensk rätt genom

lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg. Denna lag går emellertid

vidare än konventionen, bl. a. såtillvida som lagen principiellt är tillämplig

jämväl å inrikes luftbefordran.

De sakkunniga har anfört, att de med hänsyn till luftbefordringens centrala

betydelse för luftfarten har ansett sig icke kunna helt förbigå detta

ämne i förslaget. Beträffande frågan, huruvida luftbefordringslagen borde

inarbetas i luftfartslagen eller om det skulle innebära en lämpligare lösning

att man i luftfartslagen meddelade allenast en hänvisning till luftbefordringslagen,

har de sakkunniga anlagt följande synpunkter:

I och för sig kunna förvisso viktiga skäl anföras i den förra riktningen,

bl. a. luftbefordringens nyssberörda betydelse. Ä andra sidan skulle ett sådant

inarbetande i viss mån bryta förslagets systematik. Härtill kommer,

att luftbefordringskonventionen nyligen varit föremål för revision. Efter det

att ICAO:s juridiska kommitté utarbetat förslag till protokoll innebärande

vissa ändringar i konventionen, upprättades nämligen vid en diplomatisk

konferens i Haag den 28 september 1955 ett sådant protokoll, vilket då undertecknades

bl. a. av Sverige och Norge. Protokollet skall visserligen för att

träda i kraft ratificeras av 30 stater, och det måste anses ovisst, om och i

sådant fall när detta antal kan uppnäs. Man står emellertid med viss sannolikhet

inför nödvändigheten att inom en nära framtid revidera bestämmelserna

om luftbefordran. Åt de sakkunniga meddelat uppdrag omfattar ej

heller revision av luftbefordringslagen. På grund av vad sålunda anförts föreslå

de sakkunniga, att man i luftfartslagen upptager allenast en hänvisning

till luftbefordringslagen. Med hänsyn till ämnets stora vikt har denna

hänvisning ansetts böra meddelas i ett särskilt kapitel av lagen, i vilket

därest så befinnes lämpligt nya bestämmelser om luftbefordran framdeles

kunna inarbetas. Denna lösning medför ock den fördelen, att ett brytande

av kapitelindelningen i de olika nordiska ländernas lagförslag undvikes. Det

må anmärkas, att man i Danmark, Finland och Norge"föreslagit att upptaga

ett särskilt kapitel om luftbefordran. Därvid hava Danmark och Finland

gått samma väg som nu föreslås, under det att i det norska förslaget luftbefordringslagen

inarbetats i luftfartslagen.

Kommerskollegium yttrar:

Sådant lagförslaget utformats hade det enligt kollegii mening icke varit

ur vägen att inarbeta de civilrättsliga reglerna om befoVdran med luftfartyg

som meddelats i 1937 års lag härom, men i betraktande av den sannolika

nödvändigheten att inom en nära framtid revidera dessa bestämmelser torde

det vara lämpligast att åtminstone tillsvidare nöja sig med en hänvisning

under särskild kapitelrubrik, såsom skett i förslaget, för att framdeles, om

så befinnes lämpligt, i luftfartslagen inarbeta reglerna om luftbefordran.

En liknande inställning redovisas av Svenska fly g försäkrings poolen, som

finner det önskvärt att, efter hand som det ifrågavarande ämnet regleras genom

internationell överenskommelse, bestämmelserna om befordran med

luftfartyg får sin plats i 9 kap. luftfartslagen.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att i ett

särskilt kapitel åtminstone till dess frågan om revision av luftbefordringskonventionen

kan närmare överblickas upptaga allenast en hänvisning till

luftbefordringslagen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

1 §•

Denna paragraf överensstämmer helt med sakkunnigförslaget.

10 KAP.

Om ansvarighet för skada i följd av luftfart

Detta kapitel avser liksom 9 kap. förhållanden av privaträttslig natur.

Med det undantag, som angives vid 2 §, har dessa förhållanden icke vunnit

beaktande vare sig i luftfartsförordningen eller i luftfartskonventionen.

1 §•

De sakkunniga har beträffande denna paragraf framhållit, att under det

efter första världskrigets slut företagna nordiska arbetet med gemensam

lagstiftning på lufträttens område även frågan om ansvarighet för skada

i följd av lufttrafik var föremål för uppmärksamhet och att i upprättat utkast

till lag om luftfart intogs ett särskilt kapitel »Om ansvarighet för skada»,

innehållande bl. a. bestämmelser angående utomobligatorisk skadeståndsskyldighet,

inbegripet ersättningsskyldighet för skada genom sammanstötning

mellan två eller flera luftfartyg. Dessa bestämmelser utbröts

emellertid vid departementsbehandlingen av förslaget till luftfartsförordning.

I stället utfärdades en särskild lag, lagen den 26 maj 1922 angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart.

I fråga om lagstiftningen i grannländerna har de sakkunniga upplyst, att

i Danmark och Norge läget är ett annat än i Sverige; den danska och den

norska luftfartslagen innehåller nämligen i kap. 9 bestämmelser om ersättning

för skada, som till följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas

person eller egendom utanför fartyget. Även den finska luftfartslagen upptager

i 6—13 §§ bestämmelser i detta avseende.

Härefter har de sakkunniga anfört:

Förevarande ämne har varit föremål jämväl för internationell uppmärksamhet.

Den 29 maj 1933 avslutades i Rom en konvention rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser om skador, som genom luftfartyg

tillfogats tredje man på jordytan. Konventionen kompletterades sedermera

med bestämmelser rörande försäkring genom ett den 29 september

1938 i Bryssel upprättat tilläggsprotokoll.

I Sverige igångsattes ett förberedande lagstiftningsarbete i ämnet, och

den 29 september 1945 avlämnades av tillkallade utredningsmän ett av motiv

åtföljt betänkande med förberedande förslag till lag om ansvarighet för

skada i följd av luftfart samt till lag om trafikförsäkring å luftfartyg.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter åt de den 5 oktober 1945 tillkallade lufträttssakkunniga

att fullfölja utredningsarbete rörande de nya privaträttsliga bestämmelser

på lufträttens område, vilka kunde erfordras för anslutning

till konventionen jämte tilläggsprotokollet. Sedan förutnämnda förslag till

lag om trafikförsäkring å luftfartyg varit föremål för remissbehandling,

utarbetades vid det i Köpenhamn i april 1947 hållna nordiska lufträttsmötet

ett utkast till lag om ansvarighet för skada till följd av luftfart, i vilket

jämväl bestämmelser om försäkring upptogos.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Emellertid rönte 1933 års konvention endast ringa anslutning, och varken

Sverige eller någon av de övriga nordiska staterna biträdde den. Inom

1CAO påbörjades ock redan 1947 arbete med revision av konventionen.

Detta arbete utmynnade i den i inledningen omnämnda, från den äldre i åtskilliga

avseenden avvikande nya konventionen i ämnet, avslutad i Rom den

7 oktober 1952.

Den nya konventionen har medfört att det förutnämnda uppdraget åt de

lufträttssakkunniga upphört.

Även beträffande detta ämne har de sakkunniga förehaft frågan, huruvida

lämpligen gällande lagstiftning borde inarbetas i luftfartslagen eller

däri upptagas allenast en hänvisning till den nu gällande lagen. De har av

skäl, motsvarande dem som anförts vid 9 kap., föredragit att också i fråga

om detta ämne föreslå blott en hänvisning, vilken upptagits i förevarande

paragraf.

Svenska flygförsäkringspoolen anför i likhet med vad poolen yttrat beträffande

9 kap. i förslaget, att det synes önskvärt att bestämmelserna om ansvarighet

för skada i följd av luftfart får sin plats i 10 kap. luftfartslagen

efter hand som ämnet regleras genom internationell överenskommelse.

Svenska aeroplan aktiebolaget uttalar:

Paragrafen anknyter till lagen angående ansvarighet för skada i följd av

luftfart. Ehuru dessa frågor måhända ligger utanför kommitténs uppdrag,

må likväl ifrågasättas, om skäl icke förefinnes att i detta sammanhang jämväl

överse bestämmelserna i denna särskilda lag, som tillkommit i flygets

barndom. Närmast avses den obegränsade ansvarighet, som för luftfartygs

ägare stadgas i första paragrafen. I och med flygets utveckling och erkännandet

av detsamma som ett normalt samfärdselmedel synes naturligt att

jämställa detta ur ansvarighetssynpunkt med andra samfärdselmedel, så att

luftfartygets ägare svarar för vållande, låt vara med omvänd bevisbörda,

men är fri från casusansvar. Detta synes desto mer naturligt som luftfarten

är underkastad särskild kontroll och vittgående säkerhetsföreskrifter från

myndigheternas sida.

Departementschefen. Vissa skäl torde kunna anföras för att man nu skulle

överse lagstiftningen om ansvarighet för skada i följd av luftfart. En sådan

översyn skulle emellertid innebära ett så omfattande arbete, att dess resultat

icke kan avvaktas utan att genomförandet av luftfartslagen betydligt

försenas.

2 §■

I nära samband med spörsmålen om ansvarighet för skada i följd av luftfart

står det i förevarande paragraf behandlade ämnet om försäkring. Utöver

vad som anförts vid 1 § må framhållas, hurusom enligt § 37 andra

stycket luftfartsförordningen gäller att Konungen, i den utsträckning avtal

med främmande stater därtill föranleder, utfärdar föreskrifter för att säkerställa

att, om svenskt luftfartyg befinner sig inom annan stats område, försäkring

föreligger för ersättning av skada, som sker inom den statens område

som följd av luftfarten. Jämföras må ock § 37 tillämpningskungörelsen,

varigenom viss delegation sker till luftfartsmyndigheten.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har anfört, att luftfartsförordningen i övrigt icke innehåller

direkta bestämmelser om försäkring, men också upplyst, att i det praktiska

livet starka önskemål om försäkring till förmån för skadelidande

tredje man har gjort sig gällande och att luftfartsstyrelsen på olika sätt

har verkat för att sådan försäkring finnes tecknad särskilt av dem som utövar

yrkesmässig luftfart.

Vidare har de sakkunniga anmärkt, att den danska och den norska luftfartslagen

i kap. 9 innehåller bestämmelser om försäkring eller ställande

av annan säkerhet beträffande skada, som tillfogas person eller egendom

utanför luftfartyget, den norska lagen dock endast så att vederbörande departement

kan bestämma, att för luftfartyg, som icke äges av staten, skall

ha tecknats och hållas i kraft godkänd försäkring eller annan säkerhet.

Däremot saknar den finska lufträtten bestämmelser om försäkring utom

såtillvida, som ett mot § 37 andra stycket luftfartsförordningen svarande

stadgande återfinnes i den finska luftfartsförordningen 28 §.

För de sakkunniga har det stått klart, att bestämmelser rörande försäkringsskyldighet

beträffande skada, som av luftfartyg tillfogas tredje man

på jordytan, bör på ett eller annat sätt införlivas med svensk rätt. Härvid

har den frågan framställt sig, huruvida man borde meddela materiella

stadganden eller allenast en fullmakt för Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

bestämmelser om försäkring. De sakkunniga har beaktat att 1922 års

lagstiftning om ansvarighet, till vilken i det förra fallet skulle anknytas,

måste anses i vissa avseenden föråldrad samt att 1952 års tredjemansskadekonvention

och måhända även en blivande kollisionskonvention kan antagas

komma att föranleda lagstiftning beträffande försäkring inom en förhållandevis

nära framtid. De har därför förmenat det knappast vara lämpligt

att utarbeta en lagstiftning av en sannolikt kortvarig livslängd. De sakkunniga

har till följd härav stannat för att föreslå ett stadgande, som medger

Kungl. Maj :t att administrativt förordna i ämnet. De har framhållit,

att sådant förfaringssätt äger viss motsvarighet dels i nu föreliggande möjlighet

att såsom villkor vid tillstånd upptaga krav på försäkring, dels ock

i bestämmelsen i § 37 andra stycket luftfartsförordningen, men samtidigt betonat,

att vad sålunda föreslagits avviker från sistberörda bestämmelse huvudsakligen

såtillvida, som förslaget i främsta rummet avser luftfart inom

riket samt uttryckligen är inskränkt till försäkring till förmån för tredje

man utom luftfartyget.

Landsfogden i Skaraborgs lön finner denna paragraf undanröja den brist

i hittillsvarande bestämmelser på luftfartens område som består däri att

den, som utövar yrkesmässig luftfart, icke varit skyldig att inneha försäkring

till förmån för skadelidande tredje man.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför beträffande den föreslagna

rätten för Kungl. Maj :t att förordna om försäkring mot ersättningsskyldighet

till tredje man:

Styrelsen finner att detta problem är av största vikt för den enskildes rätt.

Ett luftfartyg, exempelvis tillhörigt ett utländskt mindre företag, kan vid

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

luftfärd inom svenskt område åstadkomma skador av ekonomiskt sett obegränsad

omfattning. En obligatorisk försäkring skulle i ett dvlikt fall medföra

ett betydligt starkare rättsskydd för skadelidande.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att det är i hög grad önskvärt

att en lösning av problemet snarast möjligt kommer till stånd. Särskilt när

det gäller privat flygverksamhet och vissa mindre flygföretag är det enligt

handelskammarens mening av väsentligt intresse för tredje man, att en tillfredsställande

obligatorisk ansvarsförsäkring utan dröjsmål införes.

Stockholms handelskammare yttrar:

Enligt förslaget kan luftvärdighetsbeviset under vissa förhållanden bli

ogdtigt. De sakkunniga anföra härom bl. a., att mot varandra därvid stå

två intressen, nämligen dels att ett icke-luftvärdigt fartyg ej brukas, dels

att luftvärdighetsbeviset ej i oträngt mål upphör att vara gällande till förfång

för luftfarten, exempelvis så att tecknad försäkring blir ogiltig. Enligt vad

handelskammaren inhämtat torde det genom den kontroll som sker före

varje start vara i det närmaste uteslutet, att ett flygplan utan giltigt luftvärdighetsbevis

skulle kunna starta från någon av de under luftfartsstyrelsens

överinseende stående flygplatserna. Att så kan ske från någon av de

enskilda flygplatserna i landet är emellertid tänkbart. Detta aktualiserar

icke blott frågan, huruvida försäkring till förmån för skadelidande tredje

man bör bli obligatorisk, utan även huruvida en dylik försäkring hör gälla

också i det fall att luftfartyg framföres utan giltigt luftvärdighetsbevis. Handelskammaren

anser sig emellertid icke för närvarande böra ingå på en bedömning

av här berörda frågor utan ansluter sig till de sakkunnigas förslag,

att Konungen skall äga förordna rörande obligatorisk försäkring. Som

de sakkunniga anföra kan 1952 års tredjemansskadekonvention och måhända

även en blivande kollisionsskadekonvention föranleda lagstiftning

härutinnan. Här\id far ställning tagas även till frågan om försäkringen, i

motsats till vad som gäller för den nu förekommande frivilliga tredjemansskadeförsäkringen,

skall gälla även för luftfartyg, som framföras utan giltigt

luftvärdighetsbevis. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att

denna fråga är av mindre betydelse i Sverige än i flertalet övriga länder genom

det för Sverige unika förhållandet, att brandskadeförsäkring för fast

egendom täcker även skador av nedfallande luftfartyg eller från luftfartve

nedfallande föremål. ‘

Handelskammaren nämner i detta sammanhang önskvärdheten av att en

blivande konvention om kollision mellan luftfartyg icke endast tar hänsyn

till det ansvar som åvilar civila luftfartyg utan även tar i betraktande det ansvar

som staten bör påtaga sig för militära och andra statliga luftfartyg.

Svenska flggförsäkringspoolen anför, att försäkring i fråga om ansvarighet

för tredjemansskada redan nu torde finnas för flertalet svenska luftfartyg,

som användes inom landet. Poolen beaktar vidare förhållandena vid

sammanstötning mellan luftfartyg och uttalar härom:

Enligt vad som framgår av statistiska uppgifter, insamlade av den interHättonella

sammanslutningen av flygförsäkringsgivare (International Union

of Aviation Insurers), så ha i de relativt få hittills inträffade fallen av

kollision i luften mellan luftfartyg oftast statsägda flygplan varit inblanda?e-

l vårt land galler enligt praxis lagen om ansvarighet för skada i följd av

Julttart även för militära plan i fråga om markskada, varemot det synes

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

141

oklart om för militära plan under flygning samma regler som för civila plan

äro tillämpliga. Vid kollision i luften gäller i varje fall ej det strikta ansvaret

enligt 1 § ansvarighetslagen varken i fråga om civila eller militära plan.

Vanliga vållanderegler skall sålunda tillämpas. Det synes önskvärt att i samband

med införande av försäkringsplikt för av enskilda ägda flygplan särskilda

bestämmelser utfärdas, som fastslå och reglera statens ersättningsskyldighet

för skador orsakade av kollision i luften mellan ett staten tillhörigt,

oförsäkrat flygplan och andra, enskilda tillhöriga flygplan. I de

flesta fall torde det vara omöjligt att utreda och bevisa graden av vållande

hos vart och ett av de plan, som kolliderat. Detta förhållande synes särskilt

böra uppmärksammas, därest i samband med införandet av försäkringsplikt

försäkringsbolagen skulle åläggas att, på sätt gäller för motorfordon, gemensamt

svara för skador, vållade av oförsäkrade eller okända flygplan.

SAS redovisar sin inställning till förevarande ämne sålunda:

Ehuru principiella skäl torde tala mot att försäkring mot ersättningsskyldighet

av ifrågavarande art regleras på administrativ väg, men då vi å

andra sidan ha förstått, att det för närvarande icke är lämpligt att i lagen

intaga närmare stadganden i ärendet, ha vi, med tanke på vikten av att förförsäkringsskydd

finnes, ansett oss icke böra resa invändningar mot stadgandet

i dess föreslagna lydelse. Därvid förutsätta vi emellertid, att de närmare

bestämmelser, som må komma att utfärdas, utformas på ett sådant

sätt, att försäkringar av det slag, som för närvarande sedvanligen tecknas

av flygföretag i internationell trafik, komma att accepteras under bestämmelserna

i fråga. Härvid tänka vi icke endast på SAS’ egna försäkringsförhållanden

— SAS har för närvarande sina flygplansförsäkringar tecknade

dels hos Nordiska poolen för luftfartsförsäkring dels hos Lloyd’s and Companies

i England — utan även därpå att icke onödiga svårigheter i försäkringshänseende

böra skapas för de främmande flygföretag, som beflyga Sverige.

Under de senaste åren ha nämligen i vissa länder en tendens visat sig

att vilja ålägga flygföretag långt gående försäkringsplikt, varvid bl. a. stadgats,

att luftfartsförsäkring skulle tecknas hos försäkringsbolag inom den

försäkringskrävande staten, något som helt naturligt medför stora komplikationer

för flygföretag i internationell trafik.

Departementschefen. Såsom framgår av remissyttrandena torde behov av

bestämmelser rörande försäkring till förmån för skadelidande tredje man

föreligga. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört rörande de internationella

förhållandena, vilka ännu under någon lid torde präglas av ovisshet,

finner jag ett upptagande i luftfartslagen av ett stadgande i enlighet med de

sakkunnigas förslag innebära den lämpligaste åtgärd som nu kan vidtagas.

En redaktionell jämkning av paragrafen synes dock böra vidtagas. 3

3 §.

De sakkunniga har vid avfatlningen av paragrafen haft för ögonen den

rättsutveckling, som har sitt upphov i 50 § andra stycket i 1922 års sjömanslag.

Enligt denna gällde att sjöman skulle vara pliktig att ersätta skada,

som uppkomme genom hans fel eller försummelse i tjänsten; dock att rätten

ägde med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty

skäligt prövades. Samma stadgande återfinnes i 50 § andra stycket i den

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år i 957

nya sjömanslagen den 30 juni 1952, och liknande bestämmelser har upptagits

i ett flertal andra författningar, bl. a. 59 § sjölagen.

Enligt de sakkunniga måste enahanda skäl som föranlett de berörda bestämmelserna,

främst den i tjänstens natur liggande risken för en befattningshavare

att genom ett förhållandevis lindrigt och måhända ursäktligt fel

ådraga sig en mycket stor ersättningsskyldighet, anses föreligga även på

lufträttens område. De har framhållit att jämväl här skadan mången gång

kan vara av en storlek, som icke står i rimligt förhållande till vare sig det

begångna felet eller den felandes betalningsförmåga. De har följaktligen i

förevarande paragraf föreslagit befogenhet för domstol att under vissa förutsättningar

jämka skadeståndsskyldigheten. Rörande enskildheter i sitt

förslag har de sakkunniga anfört:

Det föreslagna stadgandet lärer bliva att tillämpa främst beträffande förare

och andra ombord å luftfartyg tjänstgörande personer. Stadgandet

har emellertid, såsom av dess lydelse framgår, betydelse även rörande viss

markpersonal, exempelvis trafikledare å flygplats. Att i lagtexten klart avgränsa

de personalkategorier, beträffande vilka jämkning bör ifrågakomma,

låter sig svårligen göra, detta redan av den anledningen att tjänstgöringsförhållandena

kunna förändras på grund av teknikens utveckling.

Man har därför funnit sig böra till domstols avgörande i det särskilda fallet

överlämna, huruvida det med viss befattning förenade ansvaret, den vid

besluts fattande till förfogande stående tiden eller andra sådana omständigheter

rörande tjänstens art äro av beskaffenhet att böra föranleda jämkning.

Såtillvida har emellertid en begränsning av tillämpningsområdet beträffande

markpersonal angivits i lagtexten som det föreslagits, att stadgandet

må tillämpas blott å den, som förrättar tjänst varav trafiksäkerheten

är beroende.

En särskild härvid mötande fråga är den, huruvida endast anställda böra

kunna vinna nedsättning i ansvarsskyldigheten eller om stadgandet bör

kunna tillämpas även rörande exempelvis innehavaren av ett luftfartyg. Härvid

må framhållas, att 59 § sjölagen icke innehåller något undantag i fråga

om befälhavare, som tillika är redare. Vidare må erinras om bestämmelsen

i 254 § andra stycket sjölagen, enligt vilken ansvarighetsbegränsning som

nämnes i första stycket av sagda paragraf, s. k. global ansvarighetsbegränsning,

visserligen i allmänhet är utesluten beträffande ersättning på grund

av fel eller försummelse av redaren själv men dock kan inträda, därest

denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen är av nautisk

art. Jämväl för lufträttens del lärer det vara tänkbart, att den skadevållandes

egenskap av innehavare av luftfartyget icke i och för sig bör utesluta

honom från stadgandets tillämpningsområde, ehuru domstolen uppenbarligen

bör beakta de särskilda omständigheter, som kunna vara förenade

med denna hans egenskap.

Till skillnad från vad fallet är i 59 g sjölagen och 50 g sjömanslagen

har de sakkunniga i förslaget icke upptagit någon regel angående förutsättningarna

för skadeståndsskyldighet. De har trott sådan regel knappast utsäga

mer än vad som följer av allmänna rättsgrundsatser och framhållit att

det särskilda skäl, nämligen fartygsbefälhavares ansvarighet ex contractu,

som påkallar en dylik regel på sjörättens område, här icke föreligger. Vidare

har de ansett sig böra räkna med att en anställd genom särskild lagstiftning

kan vara befriad från ersättningsskyldighet i visst avseende.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

143

Chefen för flygvapnet, till vilkens yttrande i detta avseende jag återkommer

vid 15 kap. 1 § i förslaget, förutsätter att jämkning av skadeståndsskyldigheten

må gälla även för mekanikerpersonal i marktjänst och anför vidare,

att om så ej är fallet stadgandet bör åtminstone för flygvapnets del ändras

så att det omfattar sådan personal. Han uppgiver att det i olika sammanhang

har visat sig olämpligt och orättvist att utkräva ojämkat skadestånd

eller skadestånd över huvud av sådan personal och gör en jämförelse beträffande

flygförares ansvarighet med lagen den 7 mars 1929 (nr 28).

Svenska flygförsäkringspoolen yttrar vid förevarande paragraf:

Rättspraxis har i samband med frågan om barns skadeståndsskyldighet

visat en tendens att vid beräkning av skadestånd taga hänsyn till om den

vållande innehaft ansvarighetsförsäkring. Paragrafens lydelse — »omständigheterna

i övrigt» — skulle kunna tänkas bidraga till en sådan rättstilllämpning

även i detta fall. Det är emellertid angeläget att lika regler gäller

för försäkrade som oförsäkrade, annars kommer den försäkrade att straffas

för sin ansvarskänsla genom att premierna för ansvarighetsförsäkringen bli

högre än de egentligen skulle ha blivit.

Departementschefen. Förevarande paragraf får anses väl fylla sin plats i

luftfartslagen, och jag vill biträda vad de sakkunniga uttalat rörande grunderna

för stadgandets tillämpning. Till vad chefen för flygvapnet anfört

vill jag framhålla, att mekanikerpersonal i marktjänst icke bör vara undantagen

från stadgandets tillämpningsområde men att naturligen fall kan

förekomma, då jämkning icke bör ske. Till de särskilda synpunkter som

kan anläggas i fråga om flygvapnets markmekaniker återkommer jag vid

15 kap. 1 §.

Bland de »omständigheter i övrigt», vilka enligt denna paragraf skall

tagas i betraktande vid prövning av fråga om nedsättning av ersättningsskyldighet,

ingår även den felandes betalningsförmåga. Då denna röner inverkan

av huruvida ansvarighetsförsäkring föreligger eller icke, torde vid

stadgandets tillämpning icke kunna bortses från förekomsten av sådan försäkring.

Därmed är emellertid icke sagt att en jämkning, som må finnas påkallad

med hänsyn till exempelvis felets lindriga beskaffenhet, skall vara

utesluten på den grund att ansvarighetsförsäkring finnes tecknad. Det närmare

bedömandet av dessa frågor får ankomma på rättstillämpningen.

I formellt avseende synes paragrafen böra något jämkas.

11 KAP.

Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning

av luftfartsolyckor I

I förevarande kapitel har i skilda avsnitt upptagits bestämmelser rörande

de tidigare i § 40 luftfartsförordningcn sammanförda ämnena flygräddningstjänst

och bärgning. Såsom en särskild underavdelning har därjämte föreslagits

stadganden om undersökning av luftfartsolyckor.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Om flygräddningstjänst

1 §•

Enligt § 40 luftfartsförordningen har luftfartyg, hemmahörande i stat

med vilken Konungen slutit särskilt avtal i sådant hänseende, vid nedstigning

och särskilt i fall av nöd rätt till samma hjälpmedel som luftfartyg av

svensk nationalitet.

De sakkunniga har hänvisat till stadgandet om flygräddningstjänst i art.

25 i luftfartskonventionen. Enligt denna artikel åligger det envar fördragsslutande

stat att vidtaga sådana åtgärder för undsättning av luftfartyg i

nöd inom statens territorium, som den finner utförbara, och att, under förbehåll

för sina egna myndigheters kontroll, tillåta luftfartygets ägare eller

myndigheterna i den stat, där fartyget är registrerat, att vidtaga de undsättningsåtgärder

som omständigheterna kräver. Envar fördragsslutande stat

skall, då den företager åtgärder för eftersökande av saknade luftfartyg, medverka

i samordnade åtgärder, som tid efter annan må förordas enligt konventionen.

Vidare har de sakkunniga erinrat om de av ICAO såsom annex 12 till

luftfartskonventionen meddelade utförliga bestämmelserna om flygräddningstjänst

samt de av luftfartsstyrelsen i anslutning härtill utfärdade föreskrifterna

i ämnet (BCL FR). De har ock nämnt lotsstyrelsens kungörelse

den 2 juni 1954 (jfr SFS 1954 nr 374) angående sjöräddningsstationer och

deras utrustning, anvisningar för räddningsföretag med raketapparat samt

sjöräddningssignaler.

I första stycket av paragrafen har de sakkunniga föreslagit, att det skall

ankomma på Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att meddela

föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller

nödställt eller lufttrafiken hotande fara föreligger. Härigenom har de velat

bringa till uttryck Sveriges förbindelse enligt art. 25 i luftfartskonventionen.

Att mera i detalj i lagen reglera detta ämne har ansetts åtminstone för närvarande

i det stora hela icke vara möjligt eller lämpligt.

Särskild bestämmelse har emellertid av de sakkunniga ansetts vara påkallad

såvitt rör skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, därvid

de som en viss parallell hänvisat till stadgandena i 34 a och 34 b §§ sjölagen

rörande befälhavares skyldighet att vidtaga åtgärder då någon är i sjönöd

eller sjötrafiken hotande fara föreligger. Såsom exempel på hur nära sjörätten

och lufträtten här ligger varandra har de anfört, att enligt 1 § sjönödskungörelsen

den 30 juni 1952 (nr 581) befälhavare å fartyg kan vara

skyldig att bista den som är i nöd å luftfartyg eller därifrån härrörande

bärgningsredskap. De sakkunniga har ock upplyst, att under de nordiska

förhandlingarna full enighet rått om lämpligheten av att i förevarande lag

meddela en bestämmelse i detta avseende.

I frågan, hur långt gående medverkansplikt lagen rätteligen bör uppställa,

har emellertid enligt de sakkunniga meningarna varit delade. De har härom

anfört:

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

145

Härvid har uppmärksamheten främst varit fäst vid frågan om kretsen av de

personer, vilka sådan plikt må åläggas. Enligt en uppfattning borde ifrågavarande

stadgande ej gå längre än till ett bemyndigande att förordna om

medverkansplikt, såvitt sådant erfordras till uppfyllande av överenskommelse

med främmande stat. En annan ståndpunkt har varit den att icke göra någon

begränsning i kretsen av dem, som sådan plikt kan drabba. Å svensk sida har

man förmenat det vara mindre lämpligt att begränsa plikten i enlighet med

den förstnämnda uppfattningen; därigenom skulle (len interna luftfarten

kunna komma i en sämre ställning än den internationella. Å andra sidan bar

man trott medverkansplikten i avvaktan på internationell reglering knappast

böra utsträckas avsevart längre än fallet är på sjöfartens område. I enlighet

med denna grundtanke nämnas i andra stycket av förevarande paragraf blott

ägare och innehavare av luftfartyg samt de som göra tjänst å sådant fartyg

eller på flygplats eller annan för luftfarten avsedd anläggning. Beträffande

omfattningen i övrigt av medverkansplikten har, då det här är fråga endast

om medverkan i den genom statens försorg ordnade flygräddningstjänsten,

bemyndigandet ansetts kunna avfattas helt allmänt, därvid dock särskilt uttalats

att bemyndigandet avser även meddelande av bestämmelser om ersättning.

Omfattningen av skyldigheten att medverka i flygräddningstjänsten beröres

i några remissyttranden. Sålunda anför chefen för flygvapnet:

Enär flygräddningsföretag ofta omfatta insatser från andra organ och

personer än dem som anges i lagförslaget, synes detta böra utökas till att omfatta

en allmän skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Om ett

sådant förslag bedömes vara alltför ingripande, bör skyldigheten i varje fall

utökas till att gälla personal tjänstgörande vid landsfiskalsdistrikt, brandväsendet,

järnvägsstationer, meteorologiska stationer, fjällstationer, fyrplatser

och fyrskepp, kust- och gränsposteringar, lotsplatser samt sjöräddningsstationer.

Nu nämnd personal utnyttjas för närvarande vid flygräddningsuppdrag.

Luf tf artsstyrelsen yttrar:

Hittills har flygräddningstjänsten fungerat tillfredsställande utan att särskild

medverkansplikt behövt tillgripas. Härvid har medverkan baserats på

överenskommelser med flygvapnet och vissa andra myndigheter och organisationer.

Ett flertal av de organ, som sålunda medverka i flygräddningstjänsten,

äro icke att hänföra till de kategorier vilka omförmälas i andra stycket av

förevarande paragraf, varför styrelsen ifrågasätter nödvändigheten av att

för just dessa utfärda så långtgående bestämmelser som de sakkunniga

föreslagit. Då dessutom skyldighet att medverka i räddningstjänst bör avse

icke endast flygräddningstjänst utan dylik tjänst i allmänhet, synes det

luftfartsstyrelsen att någon form av allmän tjänsteplikt snarare borde tillgripas,

vilken plikt dock givetvis finge regleras i annan ordning än i luftfartslagen.

Generaltullstyrelsen erinrar om alt tullverkets kustbevakning, som i ganska

stor utsträckning anlitats för sjöräddning, även deltagit i flygräddningsföretag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tar upp ett närbesläktat ämne, då den

finner luftfartens stora möjligheter att göra en verklig insats jämväl vid

10 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 69

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

fartygshaverier till sjöss eller över huvud taget vid sjöräddning motivera

att till övervägande upptages frågan om att i luftfartslagen intaga bestämmelse

jämväl om luftfartygs medverkan i sjöräddningsväsendet.

Departementschefen. Flygräddningstjänsten är av sådan betydelse att den,

såsom de sakkunniga föreslagit, bör nämnas i luftfartslagen.

En allmän skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten är jag icke

beredd att förorda, då en sådan måste anses alltför ingripande. Beträffande

vad i övrigt anförts i fråga om medverkansplikten vill jag till en början

framhålla, att sådan plikt självfallet kan föreligga antingen på grund av

tjänsteförhållande eller enligt frivilligt åtagande. De som nu medverkar

vid flygräddning torde åtminstone till största delen kunna hänföras till

någon av de sålunda avsedda kategorierna. Det föreslagna stadgandet går

därutöver, och såsom ett exempel på dess behövlighet må framhållas föreskrifterna

i annex 12 5.5 och 5.6, enligt vilka vissa skyldigheter åvilar befälhavaren

å luftfartyg som iakttager en nödsituation eller uppfattar ett meddelande

om en sådan situation. Ehuru de sakkunniga föreslagit en mer

omfattande medverkansskyldighet än som erfordras med hänsyn till de nu

nämnda föreskrifterna, anser jag den föreslagna avgränsningen naturlig och

lämplig.

Den i annex 12 reglerade flygräddningstjänsten avser även viss hjälp åt

sjögående fartyg i nöd. Då emellertid sådan hjälp kan betecknas såsom en

sidogren av flygräddningstjänsten, finner jag den ej böra påverka avfattningen

av förevarande paragraf. Ej heller eljest anser jag det nu böra komma

i fråga att i luftfartslagen upptaga bestämmelser om luftfartygs medverkan

i sjöräddningstjänsten, vilket dock självfallet icke innebär något

förnekande av luftfartens stora möjligheter att göra en värdefull insats vid

räddningsverksamhet till sjöss.

Om bärgning m. m.

2—6 §§.

De sakkunniga har föreslagit att till förevarande kapitel överflytta stadgandena

i 14—18 §§ registreringslagen med de ändringar i paragrafbeteckning,

som påkallas av överföringen, och en i samband därmed stående ändrad

hänvisning i 3 § i förslaget. De har ansett annan motivering ej vara

av nöden än en hänvisning till förarbetena till registreringslagen.1

I detta sammanhang har emellertid de sakkunniga ansett sig böra erinra

om de kompletterande stadgandena i 5 § lagen den 12 maj 1955 i anledning

av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt

erkännande av rätt till luftfartyg. Paragrafen, som jämlikt 1 § första stycket

andra punkten i lagen gäller jämväl luftfartyg som är registrerat här i

riket, innehåller bl. a. att, om åtgärder för bärgning eller bevarande av luftfartyg

avslutats i främmande stat som tillträtt inskrivningskonventionen

och om med fordran på lön för bärgningen eller på ersättning för särskilda

1 Se proposition nr 13 till 1955 års riksdag, särskilt s. 123 f, 308 tf, 362 ff, 371 f.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

kostnader, som varit oundgängliga för bevarandet av fartyget, enligt lagen

i den stat där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades är förenad

luftpanträtt i fartyget, panträtten skall här i riket erkännas med förmånsrätt

framför varje annan rätt till fartyget. De sakkunniga har också

hänvisat till 42 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Svenska flygförsäkrings poolen utlåter sig:

De sakkunniga föreslå att till den nya luftfartslagen överföras de stadganden

om bärgning och bärgarlön, som införts genom 1955 års registreringslag.

Dessa stadganden bygga helt på motsvarande bestämmelser i sjölagen.

Flygförsäkringspoolen, som ej haft tillfälle att avge yttrande i anledning

av förslaget till registreringslag, vill ej underlåta att ifrågasätta, huruvida

förhållandena vid bärgning av sjöfartyg och luftfartyg äro så likartade,

att samma regler för bärgarlön utan vidare böra gälla. Enligt vår

erfarenhet har hittills endast i sällsynta undantagsfall utomstående deltagit

vid bärgning av luftfartyg, dess passagerare eller gods. Fråga om bärgarlön

har ej heller uppkommit i något fall, som kommit till vår kännedom.

Då begreppet bärgarlön hittills beträffande flyghaverier är tämligen okänt,

ha ej heller de för flygförsäkring gällande allmänna försäkringvillkoren

utformats med tanke på bärgarlön. Enligt dessa villkor täcker försäkringen

visserligen med bärgningen förenad skälig kostnad för flygplanets bärgning

och transport från olycksplatsen, men bärgarlön i sjölagens mening har

hittills ej ansetts inbegripen i sådan kostnad. Om sådan skall kunna utgå

med de betydande belopp, som kunna följa av sjölagens bestämmelser och

sjörättspraxis i fråga om bärgarlönens utmätning i procent av värdet av

det bärgade, bör bärgarlön givetvis inkluderas i försäkringsskyddet. Härav

kan möjligen följa en fördyring av försäkringen.

Departementschefen. Innan 1955 års registreringslag trädde i kraft gällde

enligt § 40 andra stycket luftfartsförordningen att den, som på sjön bärgade

luftfartyg som lidit haveri eller dess last eller som medverkade till

bärgningen, hade rätt till bärgarlön i enlighet med de grunder som stadgas

i sjölagen. Principiell likställighet mellan bärgning av sjögående fartyg

och bärgning av luftfartyg förelåg följaktligen redan före registreringslagen.

Givet är emellertid, att bärgningsinstitutet inom lufträtten är av en helt

underordnad betydelse i förhållande till vad fallet är inom sjörätten. Detta

framhölls bl. a. under förarbetena till registreringslagen. Att nu upptaga

hithörande bestämmelser till omprövning torde icke böra ske.

Om undersökning av luftfartsolyckor

I detta viktiga ämne saknas bestämmelser i luftfartsförordningen. Däremot

möter i § 28 andra stycket tillämpningskungörelsen vissa vid 5 kap. 8 §

i förslaget berörda stadganden om underrättelseplikt vid timad olycka.

De sakkunniga har framhållit, att luftfartskonventionen art. 26 ålägger

de fördragsslutande staterna åtskilliga förpliktelser att närmare undersöka

inträffade olycksfall. Drabbar olyckshändelse en fördragsslutande stats luftfartyg

inom annan fördragsslutande stats territorium och medför händelsen

att någon dödas eller allvarligt skadas eller föranleder den antagande att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

allvarligt tekniskt fel förefinnes hos luftfartyget eller markorganisationen,

skall enligt sagda artikel den stat, där händelsen timar, föranstalta om undersökning

av omständigheterna vid händelsen i överensstämmelse med, såvitt

dess lagar tillåter det, förfarande som ICAO må ha förordat. Åt den

stat, där luftfartyget är registrerat, skall tillfälle beredas att utse observatörer

att närvara vid undersökningen, och den stat, som företager undersökningen,

skall delgiva den andra staten rapporten jämte slutsatserna rörande

händelsen.

Till art. 26 ansluter sig det av ICAO utarbetade annex 13 till luftfartskonventionen

om undersökning av luftfartsolyckor.

Vidare har de sakkunniga lämnat en utförlig redogörelse för vissa sjörättsliga

regler i ämnet, nämligen bl. a. dels föreskriften i 40 § sjölagen om

befälhavares skyldighet att avgiva rapport om sjöolycka m. m. ävensom sjöförklaring,

dels ock stadgandena i 314—317, 320 och 321 §§ samma lag om sjöförklaring

och sjöförhör. Ur dessa bestämmelser må här anföras att sjöförklaring

och sjöförhör inom riket äger rum vid rådhusrätt i stapelstad —

eller jämlikt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål vid viss häradsrätt — och att rätten därvid utgöres

av en lagfaren domare såsom ordförande samt åtminstone två i sjöväsendet

kunniga och erfarna män, så ock att det åligger domstolen att låta sjöförklaringen

övergå till sjöförhör, när den inträffade sjöolyckan är av större omfattning

eller av svårare art, såsom när fartyget förolyckats eller när någon

ombordvarande dödats eller svårt skadats, samt att rätten vid sjöförhör skall

söka åstadkomma fullständig utredning i närmare angivna hänseenden

angående orsakerna till sjöolyckan, om så erfordras med hjälp av polismyndighet.

Angående det nu tillämpade förfarandet vid utredning av luftfartsolyckor

— enligt luftfartsstyrelsens terminologi flyghaverier — har de sakkunniga

i överensstämmelse med vad som upplysts från styrelsen anfört följande:

Vissa förberedande åtgärder vid inträffat haveri pläga företagas genom

vederbörande flygplatschefs försorg i samarbete med den lokala polismyndigheten.

Såsom exempel på sådana åtgärder kunna nämnas dels ordnande av

vakthållning på haveriplatsen eller avstängning av denna, dels fastställande av

fartygets eller vrakdelars ursprungliga lägen genom fotografering, skissering,

uppmärkning på platsen eller utläggning av boj, dels draggning och andra sådana

av de särskilda omständigheterna betingade åtgärder, dels ock i vissa

fall hörande av vittnen. Sedan styrelsen erhållit kännedom om att ett haveri

inträffat, ankommer på chefen för luftfartsinspektionen att med hänsyn till

haveriets omfattning och art bestämma, huru utredningen skall företagas.

Råder ingen tvekan om anledningen till haveriet och äro uppkomna

skador av mycket ringa omfattning, verkställes icke särskild undersökning

på haveriplatsen genom styrelsens försorg; styrelsen åtnöjes därvid med den

haverianmälan, som lämnas av luftfartygets innehavare och som i vissa fall

åtföljes av en rapport, upprättad av den lokala polismyndigheten. I övriga

fall föranstaltar styrelsen om undersökning på haveriplatsen genom egen

personal eller särskilda av styrelsen förordnade tekniska experter. Utredningsmännens

antal och kvalifikationer avgöras med hänsyn till haveriets

omfattning och art. Utredningsmännen samarbeta med den lokala polismyn
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

digheten. Resultatet av undersökningen på haveriplatsen sammanställes i

en rapport över undersökningsresultatet, som tillställes luftfartsinspektionen.

Efter avslutandet av detta första skede av utredningen bearbetas materialet

inom luftfartsinspektionen. Då särskild undersökning genom styrelsens

försorg ej ägt rum, beslutar chefen för inspektionen om den åtgärd, vilken

haveriet bör föranleda. Beslutet delgives polismyndigheten, om den deltagit

i utredningen. I de fall, då särskild undersökning på haveriplatsen företagits

genom styrelsens försorg, har man för den fortsatta handläggningen

att välja mellan olika vägar. Har haveriet medfört förlust av liv, föranlett

svårare skada å person eller tredje man tillhörig egendom, ägt rum under

sådana förhållanden att för flygplanförare utfärdat certifikat eller annat

tillstånd synes böra återkallas eller ock varit av särskilt intresse i tekniskt

avseende, upprättas inom inspektionen en särskild haverirapport, vilken av

chefen för inspektionen föredrages vid ett s. k. haverisammanträde inom

styrelsen i närvaro av chefen för styrelsen, cheferna för kanslibyrån och för

trafikbyrån, styrelsens ombudsman samt flygassistenten vid styrelsen. Vid

sammanträdet antecknas till protokollet de slutsatser till vilka man kommit,

varjämte bestämmas de åtgärder som skola vidtagas. I övriga fall föredrages

den av utredningsmännen upprättade rapporten över undersökningsresultatet

för chefen för inspektionen. Det ankommer därefter på denne att avgöra

på vad sätt förfarandet skall fortgå. Antingen kan han själv besluta om

de åtgärder, vilka haveriet bör föranleda. Eller ock kan han töreslå styrelsen

att vidtaga vissa åtgärder, i vilket fall han föredrager ärendet för chefen för

styrelsen i närvaro av chefen för kanslibyrån och ombudsmannen, varvid

behandlas de åtgärder som kunna hava vidtagits eller föreslagits. Polismyndigheten

avvaktar såsom regel resultatet av styrelsens utredning, innan åtgärder

i åtalshänseende vidtagas.

Luf tf artsstyrelsen lämnar följande kompletterande upplysning angående

det nu tillämpade förfarandet:

De sakkunniga yttra, att vid inträffat haveri vissa förberedande åtgärder

vidtagas genom vederbörande flygplatschefs försorg i samarbete med den

lokala polismyndigheten. Vad sålunda yttrats vill luftfartsstyrelsen komplettera

med den upplysningen, att detta gäller, då haveri inträffat på eller

i närheten av trafikflygplats, där sålunda en för undersökningar i viss mån

kompetent tjänsteman, flygplatschef eller föreståndare, finnes. Eljest sker

den förberedande undersökningen av polismyndigheten i samråd med luftfartsinspektionen.

Departementschefen. I likhet med vad som ifrågasatts i några remissyttranden

anser jag att vissa av de bestämmelser om undersökningsförfarandet,

vilka de sakkunniga tänkt sig skola meddelas i administrativ ordning, lämpligen

bör upptagas i själva luftfartslagen. En fullständig reglering av undersökningsförfarandet

bör emellertid icke givas i lagform. Den av mig föreslagna

utbyggnaden av sakkunnigförslaget medför bl. a. att antalet paragrafer

utökas. 7

7 §•

Den av de sakkunniga föreslagna 7 § är avsedd atl besvara frågorna om de

fall, i vilka undersökning skall äga rum, om undersökningens uppgift samt

om lämplig anordning av undersökningsförfarandet. Departementsförslaget

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

avviker från sakkunnigförslaget såtillvida, som anordningen av undersökningsförfarandet

behandlas i de närmast följande paragraferna, varjämte

vissa jämkningar av redaktionell natur ansetts böra vidtagas.

De sakkunniga har beträffande frågan, när undersökning skall äga rum,

ansett självfallet att i lagtexten bör medtagas samtliga omständigheter, beträffande

vilka enligt art. 26 i luftfartskonventionen och annex 13 till konventionen

internationell förpliktelse till undersökning föreligger. De har

emellertid funnit lämpligt att gå något längre än vartill den internationella

förpliktelsen ger anledning och i lagtexten upptagit icke blott de fallen,

då luftfartyg drabbas av olyckshändelse och i följd därav någon ljuter

döden eller lider svårare kroppsskada eller det på grund av inträffad händelse

må antagas, att väsentligt fel finnes hos fartyget eller markorganisationen,

utan jämväl de fallen, då svårare skada tillfogas fartyget eller egendom som

icke befordras med fartyget eller då anledning förekommer att allvarlig fara

förelegat för händelse, som här avses. Däremot har de ansett, att tillräckligt

offentligt intresse icke föreligger för att kräva undersökning allenast på den

grund, att skada tillfogats å fartyget ombordvarande gods.

Vidkommande undersökningens uppgift har de sakkunniga i den av dem

föreslagna texten angivit, att undersökningen skall avse olyckshändelsen,

de därvid uppkomna skadorna och orsaken till händelsen. De har uttalat,

att utredningen självfallet bör göras så fullständig att man kan bedöma

icke blott, huruvida straffrättsligt ansvar bör utkrävas av någon, utan även

vem ersättningsskyldighet för uppkomna skador kan åligga och vilka åtgärder

som bör vidtagas för att förhindra att olyckan upprepas.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund föreslår, såsom framgår av vad

som anförts vid 5 kap. 8 § i förslaget, att undersökning skall ske även då

gods, som befordras med luftfartyg, förkommer eller lider svårare skada.

Departementschefen. Såsom jag redan anfört vid 5 kap. 8 § anser jag mig

icke kunna biträda vad advokatsamfundets styrelse här anfört. Jag ansluter

mig till vad de sakkunniga föreslagit såväl i fråga om de fall, i vilka

undersökning skall äga rum, som beträffande undersökningens uppgift. 8

8 §.

Denna paragraf behandlar frågan om vem som skall utföra undersökning

av luftfartsolyckor, ett ämne som i sakkunnigförslaget berörts i 7 §.

De sakkunniga har funnit det vara förenat med betydande vanskligheter

att besvara frågan om lämplig anordning av undersökningsförfarandet. De

har inledningsvis anfört, att utan tvivel vissa anmärkningar kan göras mot

det nuvarande systemet. I sådant avseende har — enligt vad de sakkunniga

yttrat — framhållits bl. a. att luftfartsstyrelsen i många fall vore att i viss

mån anse såsom part med hänsyn till dess ansvarighet för flygsäkerhetstjänst,

luftvärdighet, utbildning samt marktjänst m. m„ att en annan brist

vore att eventuella vittnen icke kunde höras på ed samt att, även om en

utredning genom att förläggas till en särskild myndighet med domstols be
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

fogenheter skulle bli mer omständlig än fallet vore vid det nuvarande förfarandet,

det dock borde bemärkas dels att utredningen bleve säkrare dels

ock att sådan utredning syntes behöva förekomma endast i undantagsfall.

Å andra sidan har de sakkunniga återgivit ett uttalande av luftfartsstyrelsen

i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 11 november

1948:

Vissa vådor äro enligt styrelsens åsikt otvivelaktigt förenade med ett system

med offentliga utredningar, bl. a. sammanhängande med det förhållandet

att allmänheten, som då får tillgång till utredningsmaterialet före det utredningen

slutförts, icke alltid har förmåga att skilja mellan huvudsak och

bisak. Härigenom kan lätt en skev uppfattning av katastrofens orsaker erhållas.

Styrelsen anser för sin del, att det i vårt land tillämpade förfaringssättet

med en teknisk utredning genom luftfartsinspektionens försorg, vilken

utredning sedermera göres till föremål för prövning inom styrelsen i närvaro

jämväl av styrelsens flygassistent som tillika är chef för flygvapnets haveriavdelning,

utgör en lämplig och tillfredsställande form för undersökning.

Genom att utredningsresultatet delgives kommunikationsdepartementet så

snart det gäller en katastrof av större omfattning, beredes regeringen tillfälle

att i varje särskilt fall taga ställning till huruvida ytterligare utredning är

påkallad.

Enligt vad de sakkunniga uppgivit, har de haft under övervägande en anordning

i viss överensstämmelse med bestämmelserna om sjöförklaring och

sjöförhör, vilka icke blott i praktiken av ålder med framgång prövats utan

även genom nyligen skedd översyn samordnats med det nutida rättegångsväsendet.

De har anfört, att det är betecknande att det danska förslaget upptager

ingående regler om en i vissa fall fungerande »sserlig underspgelseskommission»

och att dessa regler i viss mån erinrar om de svenska sjörättsliga

bestämmelserna. De har emellertid vidare yttrat:

Å andra sidan hava vissa skäl synts tala mot att nu skrida till en omläggning

av förfarandet. Trots antydda brister lärer den hittillsvarande praxis

på detta område hava i regel visat sig i stort sett tillfredsställande. Yrkande

om principiell förändring härutinnan har i Sverige under lagstiftningsarbetet

icke framkommit från det praktiska livets sida. Bortses kan bl. a.

icke från de betydande svårigheter, med vilka ett genomförande av en ny

ordning på detta område för närvarande är förenat. Mot att genomföra en

anordning av liknande natur som på sjöfartens område talar, att i ett land

som Sverige tillgången till personer med tillräcklig teknisk utbildning åtminstone

ännu är starkt begränsad. Att giva domstolarna en sammansättning,

genom vilken den praktiska sakkunskapen skulle bliva lika väl tillgodosedd

som fallet är på sjörättens område, är därför utan tvivel vanskligt.

Förbises får ej heller, att undersökningsförfarandet står i ett nära samband

med den internationella verksamhet, som utövas av ICAO, varför svårigheter

med en i formen av lag given, mera ingående reglering lätt kunna uppkomma.

Med anmärkning, att man å svensk sida, liksom å finsk och norsk, ansett

lämpligast att åtminstone för närvarande i huvudsak anknyta till vad

nu gäller, har de sakkunniga föreslagit att undersökning av luftfartsolyckor

skall verkställas av myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Härom har de

närmare anfört:

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Sådant administrativt törordnande torde i allmänhet komma att givas genom

generella bestämmelser. Hinder föreligger emellertid icke, alt Konungen

i administrativ ordning bestämmer att undersökningsmyndigheten i visst

eller vissa fall skall vara sammansatt på ett från det vanliga avvikande

sätt. Det må anmärkas, att enligt det danska förslaget den särskilda undersökningskommissionen

träder i verksamhet först efter förordnande av ministern

for offentlige arbejder.

Den såiunda intagna ståndpunkten har, såsom framgår av det följande, ansetts

icke hindra utan fastmera skärpa vikten av att i lagen upptagas vissa

bestämmelser, som äro ägnade att främja rättssäkerheten eller från det praktiska

livets sida eljest ansetts av betydelse för en tillfredsställande utredning.

I åtskilliga remissyttranden dryftas vem som lämpligen bör utföra undersökningar

av luftfartsolyckor. Landsfogden i Skaraborgs län yttrar helt allmänt,

att de härvidlag föreslagna bestämmelserna synes lämpliga och påkallade.

I andra utlåtanden förordas regler i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller på det sjörättsliga området. Sålunda anför poliskammaren

i Malmö:

Tydligt är att det stöter på vissa svårigheter att så anordna ulredningsförfarandet,

att kravet på såväl nödig fackkunskap som på ett fullt objektivt

bedömande av olycksorsakerna tillgodoses. I anslutning till vad de sakkunniga

framhålla i fråga om de goda erfarenheter, som vunnits beträffande

utredningsförfarandet enligt sjölagens bestämmelser i fråga om sjöolyckor,

anser poliskammaren det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett utredningsförfarande

efter samma linjer vid luftfartsolyckor är att föredraga framför

det av de sakkunniga föreslagna. Att domstolsförhör äro offentliga och, som

luf tf artsstyrelsen framhållit, därför ibland ägnade att på utredningens tidigare

stadier inge^ allmänheten en skev uppfattning om händelseförlopp och

olycksorsaker måste anses lika olägligt vid utredning av sjöolyckor. De i 8 §

föreslagna bestämmelserna att undersökningsmyndigheten skulle vara hänvisad

att söka domstols hjälp, då vittne tredskas etc., synas enligt poliskammarens

mening ytterligare tala för ett utredningsförfarande i analogi

med sjölagens bestämmelser.

Svenska flygförsäkringspoolen gör ett uttalande i samma riktning:

Flygförsäkringspoolen anser det synnerligen önskvärt att i den nya luftfartslagen

infogas bestämmelse att åtminstone i viktigare fall undersökning

om flygolyckor skall ske genom annan myndighet än luftfartsstyrelsen

sasom sådan och under former liknande dem som av ålder tillämpats för

sjöfartens del. De sakkunniga framhålla visserligen, att hinder icke föreligger

för att Konungen i administrativ ordning bestämmer, att undersökningsmyndigheten

i visst eller vissa fall skall vara sammansatt på ett från det

vanliga avvikande sätt. Utan att i lagen angives hur sådan undersökningsmyndighet

skall vara sammansatt och i vilka fall den skall träda i funktion

kan emellertid befaras att denna möjlighet knappast kommer att mer utnyttjas

i fortsättningen än hittills.

De sakkunniga synas emellertid icke hava varit främmande för tanken

att undersökning om luftfartsolyckor bör ske genom fristående myndighet

och under former liknande dem som gälla för rättegång, på sätt gäller i åtskilliga

andra länder. Ett bland de skäl, som föranlett de sakkunniga att

frångå tanken pa en omläggning av nuvarande undersökningsförfarande

synes vara den begränsade tillgången till personer med tillräcklig teknisk

utbildning. Det bör dock ej möta alltför stora svårigheter att finna för dylika

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

uppgifter lämpade personer utanför luftfartsstyrelsen och fristående från

prejudicerande intressen i saken. På detta i hög grad internationella område

synes ligga nära till hands att anlita utländska experter, särskilt från övriga

länder i Norden, mellan vilka samverkan på luftfartsområdet nått en betydande

omfattning.

Stockholms handelskammare nämner för vissa fall ett förfarande i enlighet

med de sjörättsliga principerna såsom ett alternativ och en särskild

undersökningskommission såsom ett annat:

Då, såsom även de sakkunniga framhålla, luftfartsstyrelsen i viss mån kan

anses som part, föreslår handelskammaren, att utredningen, där olyckshändelsen

är av katastrofnatur eller eljest av betydande omfattning, anförtros

åt en neutral instans. Detta kan ske antingen genom tillsättande av en särskild

undersökningskommission, som förutsättes i det danska förslaget till

luftfartslag, eller genom att undersökningen hänskjutes till domstol, med

vilken då bör adjungeras erforderlig sakkunskap. De regler som gälla för

sjöförklaring och sjöförhör kunna därvid tjäna till ledning. — De sakkunnigas

farhågor, att tillgången till teknisk expertis i Sverige skulle vara så

begränsad, att det skulle föreligga svårigheter antingen att tillsätta en undersökningskommission

eller att med en domstol adjungera erforderlig sakkunskap,

finner handelskammaren betydligt överdrivna. I all synnerhet om

den hittillsvarande gynnsamma skadeutvecklingen inom trafikflyget i Sverige

blir bestående, torde det icke innebära några problem att finna personer med

tillräcklig teknisk utbildning för de förhållandevis sällsynta fall, då en undersökning

av här berört slag kan behöva företagas. Luftfartsstyrelsens av

de sakkunniga återgivna resonemang att vissa vådor skulle vara förenade

med att allmänheten, för det fall utredningen blev offentlig, skulle kunna

följa densamma, finner handelskammaren icke övertygande. Ur allmänhetens

synpunkt torde det vara betryggande, att det vid svårare flygolyckor,

varvid människoliv och stora värden gått till spillo, tillsättes en neutral undersökningskommission

eller uppdrages åt domstol att verkställa cn undersökning

samt att förfarandet är offentligt. Skulle särskilda skäl tala härför,

kunna naturligtvis vissa delar av utredningen hemligstämplas.

Å andra sidan anför kommer skollegium:

Lämpligheten av det av de sakkunniga föreslagna förfarandet kan ifrågasättas.

Kollegium vill för sin del vitsorda, att det offentliga utredningsförfarandet

inför domstol på det hela taget visat sig fungera väl, och det är

enligt kollegii mening uppenbart att detta system i vissa hänseenden bär

betydande företräden framför ett administrativt utredningsförfarande. Kollegium

får emellertid upplysa, att det understundom vid sjöolyckor vilkas

klarläggande krävt sakkunskap av maskinteknisk natur visat sig svårt

alt erhålla personer med erforderlig fackkunskap att såsom särskilda ledamöter

inträda i rätten. Ehuru tillgången på flygtekniskt utbildade personer

väl efter hand kommer att öka, kan kollegium icke annat än dela de

sakkunnigas farhågor beträffande det vanskliga i att giva domstolarna eu

ur teknisk synpunkt tillfredsställande sammansättning. Kollegium finner

sig därför böra förorda de sakkunnigas förslag beträffande undersökningsförfarandet,

därvid kollegium dock förutsätter, att det administrativa förordnandet

vid luftfartsolyckor av större omfattning bör kunna innefatta

sådana bestämmelser om sammansättningen av undersökningsmyndigheten,

att den i praktiken närmast får karaktär av särskild undersökningskommission,

vilken utredningsform förmodligen är mera ägnad att tillfredsställa den

allmänna opinionens krav på full opartiskhet vid katastroffall.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Uttalanden till förmån för en särskilt undersökningskommission såsom

utredningsorgan göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och SAS.

Styrelsen yttrar:

Det synes styrelsen önskvärt att ifrågavarande undersökning i stället verkställes

av en särskild, av Konungen tillsatt undersökningskommission, där

såväl juridisk som teknisk sakkunskap av högsta klass är representerad.

Man kan enligt styrelsens mening icke bortse från möjligheten att luftfartsstyrelsen

blir den myndighet som enligt förslaget skall verkställa ifrågavarande

undersökningar. Detta finner styrelsen icke tillfredsställande, eftersom

luftfartsstyrelsen är den myndighet som enligt förslaget har ansvaret

för tillsyn över luftfartygen i alla viktigare hänseenden särskilt beträffande

dessas skick, utrustning och bemanning. Luftfartsstyrelsen skulle därför

kunna tvingas att bedöma riktigheten av de egna åtgärderna resp. bedöma

ansvaret för egen underlåten kontroll.

SAS framhåller:

SAS anser det otillfredsställande att, såsom i motiven förutsättes, luftfartsstyrelsen

skall vara den myndighet som i princip skall verkställa undersökning

och föranstalta om därav föranledda åtgärder vid det slags

olyckor och olyckstillbud, varom det här är fråga. Orsaken till denna vår

inställning är att, på sätt i motiven likaledes anges, styrelsen i många fall

kan vara part i målet. Vi anser därför att den undersökningsmyndighet som

avses i förslaget skall utgöras av en särskild, opartisk undersökningskommission.

Vi vilja i detta sammanhang hänvisa till de i Danmark föreslagna

bestämmelserna om »saerlig unders0gelseskommission». Det synes oss icke

böra möta några större vanskligheter att få tillgång till erforderlig teknisk

expertis för sådana undersökningar. Andra i motiven framförda betänkligheter

mot en omläggning av det nuvarande systemet torde icke vara av

den beskaffenhet att de böra utgöra några vägande hinder för en sådan omläggning.

Det kunde möjligen tänkas, att man ej gjorde undersökning genom en

opartisk kommission obligatorisk utan att Kungl. Maj :t finge besluta från

fall till fall om sådan undersökning på basis av en av luftfartsstyrelsen

gjord förberedande undersökning, dock att särskild undersökningskommission

alltid borde tillsättas, så snart någon det begär, vars rätt kan vara

beroende av undersökningens resultat om orsakerna till olyckan.

En närbesläktad men i viss mån avvikande lösning förordas av handelskammaren

i Göteborg:

Ehuru förslaget närmast siktar på ett bibehållande av det nu tillämpade

förfaringssättet, giva motiven emellertid också uttryck för en viss tvekan,

huruvida denna anordning ur alla synpunkter är den lämpligaste. Handelskammaren

vill för sin del särskilt understryka det förhållandet, att undersökningen

kommer att utföras av samma myndighet, som har att övervaka

säkerhetsbestämmelsernas efterlevnad. Enligt kammarens mening vore det

i varje fall lämpligt, att utredningen leddes av en opartisk ordförande, även

om teknisk expertis från luftfartsstyrelsen måste anlitas för dess genomförande.

Innan definitiv ståndpunkt fattas i frågan, borde det också närmare

undersökas, huruvida alternativet att anförtro utredningen åt domstol förstärkt

med teknisk sakkunskap är omöjligt att genomföra.

Departementschefen. Luftfartsstyrelsen torde åtminstone i regel få anses

äga erforderlig sakkunskap för att utreda luftfartsolyckor — med vilket ut
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Iryck jag här och i det följande avser alla i 7 § åsyftade omständigheter —

men vissa luftfartsolyckor, bl. a. de svåraste och de i vilka styrelsens ställning

icke kan anses helt opartisk, bör utredas i former som tillförsäkrar full

objektivitet. I sådana fall bör ett helt utanför luftfartsstyrelsen stående utredningsorgan

föredragas.

De undersökningsorgan utanför luftfartsstyrelsen, vilka i första rummet

ifrågasatts, är å ena sidan en domstol, som i likhet med vad lallet är vid sjöförklaringar

och sjöförhör förstärkes med vissa sakkunniga, och å andra

sidan en särskild, av Kungl. Maj:t tillsatt undersökningskommission, liknande

den som förekommer i det danska förslaget. Såsom en tredje möjlighet

antydes i handelskammarens i Göteborg yttrande den anordningen,

att Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar en eller flera utanför luftfartsstyrelsen

stående personer att deltaga i eller följa en genom styrelsens försorg

utförd undersökning. Även denna möjlighet finnes förutsedd i det danska

förslaget, dock blott såvitt avser tekniskt sakkunniga.

Av de sålunda nämnda möjligheterna synes, av skäl som de sakkunniga

och även kommerskollegium framhållit, en med vissa sakkunniga förstärkt

domstol icke böra komma i fråga. Däremot torde alternativet med en särskild

undersökningskommission innebära en lämplig anordning. I vissa fall

torde även den utvägen kunna väljas, att Kungl. Maj :t utser en eller flera

personer att deltaga i en genom luftfartsstyrelsens försorg utförd undersökning.

Vid övervägande av nu förevarande spörsmål har jag sålunda funnit den

lämpligaste anordningen vara, att Kungl. Maj :t äger förordna särskild undersökningskommission

i vissa fall och att en av luftfartsstyrelsen utsedd

undersökningskommission skall verkställa övriga undersökningar. Såsom

fall där särskild kommission bör utses har jag ansett böra angivas de, där

Kungl. Maj :t finner omfattningen av timad olycka, luftfartsstyrelsens befattning

med den händelse undersökningen avser eller annan sådan grund föranleda

därtill. Därjämte bör såsom en mellanform Kungl. Maj:t, när skäl

därtill föreligger, äga förordna en eller flera särskilda ledamöter av en av

luftfartsstyrelsen utsedd undersökningskommission. En sådan i förhållande

till en särskild undersökningskommission enklare lösning kan vara

ändamålsenlig exempelvis i ett fall, där olyckan ej är alltför omfattande

eller svårutredd och där en lämplig utomstående ledamot kan anses utgöra

en fullgod säkerhet för att utredningen blir helt opartisk.

SAS förordar att särskild undersökningskommission alltid tillsättes, så

snart det begäres av någon vars rätt kan vara beroende av undersökningsresultatet.

Jag finner det ej lämpligt att utan undantag fastställa en sådan

regel men vill dock framhålla, att en begäran av nämnt slag självfallet är

en viktig anledning att överväga, om icke en särskild undersökningskommission

bör förordnas.

Att ett undersökningsorgan efterträder ett annat som undersökningsmyndighet

torde i regel böra undvikas, hl. a. emedan ett nytt organ i mycket

skulle vara bundet av åtgärder som ett tidigare organ vidtagit. Luftfarts
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

styrelsen bör därför, om tvekan kan föreligga rörande lämpligheten av att

utredningen sker genom styrelsens försorg, underställa Kungl. Maj :t frågan

rörande tillsättande av undersökningskommission. På liknande sätt bör

förfaras, om styrelsen har förordnat undersökningskommission och det sedan

skulle visa sig lämpligt, att utredningen övertages av en särskild undersökningskommission

eller att särskild ledamot förordnas i den redan

tillsatta kommissionen.

9 §•

Detta stadgande saknar, av skäl som framgår av vad vid föregående paragraf

anförts, motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. I själva lagen torde böra angivas vissa riktlinjer för

sammansättningen av undersökningskommission, såväl när den förordnas

av Kungl. Maj :t som när den utses av luftfartsstyrelsen.

Enligt det danska förslaget skall den särskilda undersökningskommissionen

tillsättas för fyra år och bestå av en domare såsom ordförande samt ett

av ministeriet for offentlige arbejder närmare bestämt antal medlemmar,

som representerar ingående sakkunskap i olika avseenden av teknisk art.

Vid varje undersökning skall förutom ordföranden i regel fyra av dessa

sakkunniga deltaga. I vissa fall kan även förordnas en företrädare för det

allmännas intresse. För ordföranden skall finnas en ersättare, som likaledes

skall vara domare. Vidare kan till kommissionen knytas sekreterare och

särskilda sakkunniga. Däremot innehåller del danska förslaget icke några

bestämmelser om vilka representanter för luftfartsväsendet som enligt huvudregeln

skall undersöka luftfartsolyckor.

I motsats till det danska förslaget kan jag icke ansluta mig till tanken, att

en särskild undersökningskommission enligt stadgande i lagen bör förordnas

för viss tid. Kungl. Maj :t bör i detta hänseende ha fria händer, och det

torde vara lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter på området. Det får

i varje fall anses ändamålsenligt att kunna anpassa undersökningskommissionens

sammansättning efter uppgiften på sätt för närvarande är fallet.

På grund av det anförda bör i lagen icke utsägas mer än att undersökningskommission

skall så utses, att den för kommissionens uppgift erforderliga

tekniska och juridiska sakkunskapen blir företrädd i kommissionen.

Jag har dessutom övervägt att med hänsyn till de stora krav, som måste

ställas på en särskild undersökningskommission i fråga om opartisk och

grundlig utredning, i likhet med vad som är fallet å dansk sida föreslå,

att ordföranden skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Även

om en sådan regel i allmänhet bör tillämpas, har jag dock stannat för att

den ej bör göras undantagslös genom att upptagas som ett legalt krav.

10 §.

Denna paragraf rör frågan om rätt för intressenter att närvara vid undersökning

och att utföra sin talan. Första punkten motsvarar i huvudsak

8 § tredje stycket i sakkunnigförslaget, medan andra punkten är nytillkommen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har framhållit, att under utredningsarbetet från det praktiska

livets sida starkt understrukits önskemål dels att underrättelse om

undersökningen måtte meddelas intressenterna i saken, dels ock om rättighet

för dem att få bevaka sin rätt vid undersökningen. De sakkunniga har

emellertid också erinrat om luftfartsstyrelsens vid 8 § i förevarande kapitel

berörda, i skrivelse den 11 november 1948 gjorda uttalande, att enligt styrelsens

åsikt vissa vådor är förenade med ett system med offentliga utredningar.

De sakkunniga har funnit en skälig avvägning mellan de sålunda

anförda synpunkterna kunna ske genom det av dem föreslagna stadgandet,

att undersökningsmyndigheten skall underrätta dem, vilka saken kan

angå, om undersökningen och bereda dem tillfälle att innan undersökningen

avslutas anföra vad de till bevakande av sin rätt aktar nödigt. Närmare

föreskrifter i ämnet har föreslagits skola meddelas av Kungl. Maj :t.

Ytterligare har de sakkunniga anmärkt, att de ansett det icke vara nödigt

att i lagen uttryckligen stadga rätt att framställa begäran om ytterligare

undersökning samt att det ligger i deras förslag att sådan begäran kan framställas.

De har vidare uttalat, att prövningen av om den bör bifallas uppenbarligen

måste ankomma på undersökningsmyndigheten, som ock har att,

med beaktande av föreskrifter som kan vara meddelade av Kungl. Maj :t,

avgöra frågan om intressenters rätt att närvara vid undersökningen.

Svenska flggförsäkringspoolen berör i sitt yttrande frågan om intressenters

rätt att närvara vid undersökningsförfarandet:

Önskvärt är att rätten för intressenter att närvara direkt regleras i lagen.

Det må framhållas, att försäkringsgivare måste anses höra till intressenterna

i de flesta flyghaverier. Enligt det avtal mellan flertalet svenska försäkringsbolag,

som gäller för flygförsäkringspoolen, har denna att i fråga om

skadereglering företräda sina medlemsbolag. Enligt gällande försäkringsvillkor

kan ej den eller de skadelidande påfordra utbetalning av försäkringsbelopp

förrän viss tid efter det »erforderlig utredning» förebragts.

Detta leder i praktiken till att poolen icke anser sig kunna utanordna ersättning

förrän luftfartsstyrelsens slutliga utredningsresultat bekantgjorts.

I vissa fall kan utredningen draga mycket ut på tiden och ersättningsberättigade

få vidkännas svårigheter på grund av långt dröjsmål med utbetalning

av ersättning. Om försäkringsgivare beredes tillfälle att följa undersökningens

gång, skulle åtminstone i vissa fall större möjlighet ges att utbetala förskott

å skadeersättningarna.

I detta sammanhang anlägger poolen den synpunkt, som framkommer i

poliskammarens i Malmö vid 8 § i kapitlet återgivna yttrande, att det synes

kunna sättas i fråga, om de med offentlig undersökning förenade vådorna

skulle vara större vid flygolyckor än vid fartygshaverier.

SAS understryker vikten av att det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

ändras så, att intressenterna erhåller tillfälle att bevaka sin rätt under

undersökningens hela förlopp. SAS anser olägenheten därmed vara ringa i

jämförelse med den ökade rättssäkerhet som skulle vinnas med ändringen.

I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare:

De sakkunnigas ståndpunkt att intressenterna skola beredas tillfälle att

framföra sina synpunkter först innan undersökningen avslutas, finner han
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

delskammaren icke tillfredsställande. Det synes tvärtom angeläget, att intressenterna

redan från början beredas tillfälle att följa undersökningen

och fortlöpande framföra sina synpunkter.

Departementschefen. Det är givet, att intressenterna bör beredas tillfälle

att utföra sin talan redan på ett tidigt stadium av undersökningen, något

som också torde ha varit de sakkunnigas avsikt. Med den placering som stadgandet

nu erhåller får detta anses självfallet. Orden »innan undersökningen

avslutas» torde kunna utgå ur lagtexten.

Emellertid finner jag även intressenternas rätt att närvara vid undersökningen

böra fastslås i själva lagen. Huvudregeln härvidlag bör vara, att intressenterna

skall få närvara vid undersökning å olycksplatsen, vid förhör

inför kommissionen och eljest vid kommissionens utredningsarbete, men avsteg

härifrån måste få göras när deras närvaro kan vara menlig för utredningen.

Avgörandet härvidlag får naturligen överlämnas åt kommissionen

själv.

Det torde ej behöva utsägas i lagen, att försäkringsgivare är att räkna

bland de med stadgandet avsedda intressenterna.

11 §•

De sakkunniga har i motiven till 8 § i sitt förslag behandlat frågan om

polismyndighets medverkan vid olycksfallsundersökningar. De har framhållit,

att utredningen redan nu i betydande utsträckning sker i samarbete

med polismyndighet och att så uppenbarligen bör bli förhållandet även för

framtiden, samt erinrat därom, att rättegångsbalkens regler om förundersökning

i brottmål blir tillämpliga, såframt anledning förekommer att brott

som hör under allmänt åtal förövats. Vidare har de sakkunniga avhandlat

de i departementsförslaget i 12 § i kapitlet berörda frågorna rörande anlitande

av polismyndighet för undersökningsmyndighetens arbete. Direkt motsvarighet

till 11 § saknas i de sakkunnigas förslag.

Landsfogden i Skaraborgs län finner 8 § i sakkunnigförslaget genomgående

innehålla lämpliga och påkallade bestämmelser.

I fråga om polismyndighets medverkan vid undersökning anför överståthållarämbetet:
Spörsmålet

om polismyndighets medverkan i hithörande sammanhang

behandlades vid den femte nordiska polischefskonferensen i Köpenhamn

den 13—15 september 1951 och blev därvid ingående belyst ur polisiära

synpunkter. Konferensen antog en resolution med uttalande, Ȍt der i nordisk

luftfartslovgivning b0r indfpres bestemmelser, som sikrer samarbejdet

mellem politiet og andre myndigheter, som deltager i underspgelser vedrprende

flyveulykker, og således, åt politiet i stprre udstrsekning end nu får

mulighet för åt trseffe de afgprelser, som tilkommer det».

Det synes överståthållarämbetet ligga i sakens natur att av de yttre omständigheterna

vid en luftfartsolycka sällan kan omedelbart bedömas, huruvida

anledning föreligger för polismyndighet att inleda förundersökning.

Därest polismyndighet inträder i utredningsarbetet först på ett senare stadium,

sedan viss tid förflutit samt de betydelsefulla inledande undersökningarna

på olycksplatsen och vittnesförhören redan ägt rum genom annan

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

159

myndighet, torde emellertid utgångsläget för polismyndighetens egna utredningsåtgärder

vara försämrat. Det sagda innefattar enligt överståthållarämbetets

mening skäl för att polismyndighet bör beredas tillfälle att från

början deltaga i undersökning av luftfartsolyckor. Föreskrift härom synes

kunna lämnas i samband med de generella bestämmelser om undersökningsmyndighetens

organisation, som avses skola utfärdas i administrativ

ordning.

Poliskammaren i Malmö ifrågasätter, om icke de föreslagna bestämmelserna

om utredningsförfarandet bör kompletteras med föreskrift att polismyndighet

alltid skall inkopplas på hithörande utredningar, men förutsätter av

naturliga skäl, att polismyndighetens aktiva engagement i utredningsarbetet

avpassas efter graden av misstanke i varje särskilt fall om straffbart förfarande

från någon persons sida.

Departementschefen. Även beträffande luftfartsolyckor gäller givetvis

att förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken skall inledas, så snart

anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats. Undersökningskommissionen

å sin sida skall utföra och fullfölja sitt uppdrag

utan hinder av att sådan förundersökning inletts. Erforderligt samråd bör

äga rum mellan kommissionen och undersökningsledaren. Bestämmelse härom

har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Som regel torde

det vara lämpligt, att undersökningsledaren avvaktar resultatet av kommissionens

arbete, innan förundersökningen avslutas.

Vid rubriken till förevarande avsnitt har framhållits, att när luftfartsolycka

inträffat vissa förberedande åtgärder plägar vidtagas genom vederbörande

flygplatschefs försorg i samarbete med den lokala polismyndigheten

eller, då olyckan inträffat fjärran från trafikflygplats, av polismyndigheten

i samråd med luftfartsinspektionen. Polismyndighets behörighet härvidlag

torde följa av de allmänna reglerna om polisens uppgifter. Något särskilt

stadgande härom synes således ej vara erforderligt. Däremot torde böra upptagas

en bestämmelse om luftfartsstyrelsens befogenhet i detta avseende. I

fråga om bestämmelsens avfattning må jämföras 5 kap. 5 § i förslaget.

12 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § första och andra styckena i de sakkunnigas

förslag och reglerar de befogenheter, som undersökningsmyndigheten

måste ha för att kunna fullgöra sin uppgift.

De sakkunniga har i första stycket föreslagit ett stadgande av innebörd

att undersökningsmyndigheten må hålla förhör och granska föremål av

betydelse för utredningen.

Beträffande andra stycket, vilket motsvarar andra och tredje styckena i

departementsförslaget, har de sakkunniga, såsom anförts vid närmast föregående

paragraf, beaktat frågan om polismyndighets medverkan vid olycksfallsundersökningar.

De har funnit lämpligt att för fall, då rättegångsbalkens

regler om förundersökning i brottmål ej blir tillämpliga, i viss överensstämmelse

med sjölagen genom en lagbestämmelse uttryckligen med
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

giva undersökningsmyndigheten att föranstalta om utredning genom polismyndighet,

därest undersökningen finnes eljest icke kunna behörigen fullföljas.

De har ansett sådant stadgande befogat med hänsyn till det allmännas

intresse i att luftfartsolyckor blir vederbörligen utredda. Enligt de sakkunnigas

mening behöver det ej framhållas, att det åligger polismyndigheten

att självständigt pröva behovet av ifrågasatt åtgärd.

Rörande andra stycket i övrigt i de sakkunnigas förslag har dessa anfört:
Även

i ett annat avseende har det ansetts vara påkallat att bereda undersökningsmyndigheten

ökade möjligheter att åstadkomma en tillfredsställande

utredning. En brist har onekligen, såsom förut antytts, hittills förelegat

för det fall, att någon vägrar att underkasta sig förhör eller att tillhandahålla

föremål för besiktning. Det må anmärkas, att enligt det norska

förslaget undersökningsmyndigheten kan, om det finnes nödvändigt för

undersökningen, kräva bevisupptagning enligt reglerna i »lov om rettergangsmåten

för tvistemål». Enligt det danska förslaget äger den särskilda

undersökningskommissionen rätt att till de av kommissionen hållna mötena

enligt de för brottmål gällande reglerna såsom vittne inkalla varje

person, som kan antagas äga kännedom om förhållanden av betydelse för

utredning av olycksorsaken. Erinras må ock om stadgandet i 15 § andra

stycket lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

I enlighet härmed föreslås i andra stycket tillika, att undersökningsmyndigheten,

om den finner nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid

domstol eller att föreläggande meddelas någon att såsom bevis tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål, äger att därom göra ansökan hos den

allmänna underrätt, inom vars område den som skall höras eller åtgärden

eljest angår vistas. Därjämte föreslås, att om erforderlig utredning tillhandahålles,

det åligger rätten att anställa förhör eller meddela föreläggande,

därest laga hinder ej möter, samt att angående åtgärd som nu sagts i tilllämpliga

delar skall gälla vad om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling

är stadgat.

Svea hovrätt anser att det bör klart utsägas i stadgandet, i vilken mån

reglerna för förundersökning skall tillämpas, samt att det därvid är av

vikt att förundersökningsreglerna, i den mån de ingriper i den enskildes

rättssfär, icke erhåller alltför vittgående tillämpning.

Poliskammaren i Malmö framhåller att polismyndigheterna, då misstanke

om brott ej föreligger, icke äger anlita de tvångsmedel som förundersökningsbestämmelserna

medger, varför polismyndigheternas insats i de åsyftade

situationerna ofta icke kan väntas bli särskilt värdefull.

Hovrätten för Västra Sverige yttrar:

I andra stycket anvisas undersökningsmyndighet, som för undersökning

av luftfartsolycka vill låta höra vittne eller sakkunnig vid domstol eller

utverka visst föreläggande, att göra ansökan därom hos den allmänna underrätt,

inom vars område den vistas, som skall höras eller åtgärden eljest

angår. Denna forumbestämmelse synes understundom kunna vara alltför

snäv. Om man exempelvis tänker sig, att det efter en omfattande flygkatastrof

befinnes erforderligt att vid domstol höra ett antal personer med hemvist

å skilda håll, skulle det kunna vara praktiskt och till gagn för utredningen,

om förhören förlädes till en och samma domstol. En" sådan koncent
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

ration skulle säkerligen te sig eftersträvansvärd för sådana representanter

för undersökningsmyndigheten och observatörer från främmande stat (jfr

art. 26 i luftfartskonventionen), som ville närvara vid förhören. Hovrätten

förbiser icke, att hänsyn till den som skall höras eller åtgärden eljest angår

kunna tala för en sådan begränsning av inställelseplikten, som innefattas

i den föreslagna forumbestämmelsen och som har sin motsvarighet exempelvis

i 15 § andra stycket lagen om skiljemän och 41 kap. 3 § rättegångsbalken.

Emellertid anser hovrätten, att dylika hänsyn till den enskilde i nu

förevarande fall — vilka för övrigt kunna väntas bli ganska sällsynta

böra vika för det starka, av de sakkunniga i skilda sammanhang framhållna

allmänna intresset av att luftfartsolyckor bliva vederbörligen utredda. Hovrätten

vill därför föreslå sådan uppmjukning av nu förevarande bestämmelse,

att alla hithörande, på domstol ankommande åtgärder rörande en

luftfartsolycka, där så finnes skäligt, skola kunna förläggas till en och

samma domstol. Det synes också böra övervägas, om icke undersökningsmyndigheten

bör berättigas att för här ifrågavarande åtgärder anlita den

domstol som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall må

befinnas lämpligast.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag om befogenhet för undersökningskommission

att hålla förhör och granska föremål av betydelse

för utredningen synes i sak ej giva anledning till erinran.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör bestämmelse upptagas om rätt för

undersökningskommission att föranstalta om utredning genom polismyndighet.

Detta kan vara lämpligt även i vissa fall, då anledning förekommer

att brott som hör under allmänt åtal förövats. Även vid sådan polisutredning

bör vad som stadgas i 23 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar,

medan tvångsmedel som avses i balkens 24—28 kap. bör få användas

endast i den mån anledning förekommer att brott som hör under allmänt

åtal förövats.

Enligt de sakkunnigas förslag synes lagen även böra innehålla bestämmelser

om hörande av vittne vid domstol och om föreläggande att såsom

bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål. De av hovrätten för

Västra Sverige anförda skälen för att vittnesförhör eller föreläggande skall

få begäras även vid annan domstol än den som de sakkunniga föreslagit

finner jag vara beaktansvärda. Då hovrättens förslag emellertid får anses

gå för långt, begränsar jag mig till att föreslå, att jämte den av de sakkunniga

angivna domstolen den underrätt är behörig, inom vars område

den med undersökningen avsedda händelsen timat.

I redaktionellt avseende har det befunnits lämpligt att dela upp andra

stycket i sakkunnigförslaget i två stycken samt att företaga vissa andra

jämkningar.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga bär framhållit, att enligt annex 13 till luftfartskonventionen

3.1 den stat, i vilken en luftfartsolycka inträffar, skall vidtaga alla skäliga

åtgärder för att trygga bevisningen, därunder inbegripen säker vård

Jt Bihnng till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 69

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

av luftfartyget och dess innehåll under den tid som kräves för undersökningsförfarandet.

Sådan säker vård skall innefatta bl. a. skäligt skydd mot

vidare skada, mot tillträde av obehöriga samt mot tillägnande och försämring.

Annexet innehåller därjämte bl. a. särskilda bestämmelser till skyddande

av främmande registreringsstats intressen. På yrkande av registreringsstaten,

att luftfartyget, dess innehåll och annat bevismedel skall förbli

orubbade till dess besiktning skett av en befullmäktigad representant

för registreringsstaten, skall den stat, där olyckan timat, enligt 3.2 i annexet

vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att efterkomma yrkandet, såvitt det

skäligen må anses möjligt att göra det; dock att fartyget må rubbas i den

mån det är nödvändigt för att frigöra människor, djur, post och dyrbarheter,

för att hindra förstörelse genom eld eller av annan orsak eller för att

avlägsna fara eller hinder för luftfarten, annan transport eller allmänheten.

Jämföras ma bestämmelsen i 3.3 i annexet om lösgivande av ifrågavarande

föremål.

För de sakkunniga har det framstått såsom obestridligt, att utredningar

av luftfartsolyckor i hög grad är beroende av att förefintliga spår icke utplånas

eller rubbas. De har antagit att ett stadgande i detta avseende vinner

stöd i det allmänna rättsmedvetandet, för vilket det som förut antytts

lärer te sig önskvärt att luftfartsolyckor blir vederbörligen utredda. I enlighet

därmed har de i första stycket av förevarande paragraf föreslagit ett

stadgande, som frånsett en redaktionell jämkning helt överensstämmer med

första stycket såsom det upptages i departementsförslaget.

\ idkommande härefter andra stycket av paragrafen har de sakkunniga

anmärkt, att det ur utredningssynpunkt uppenbarligen är av betydelse att

anträffande av luftfartyg eller gods, som befordrats med luftfartyg, eller av

något, som hört till sådant fartyg eller gods, kommer till offentlig myndighets

kännedom, så snart det må antagas att luftfartsolycka timat. På grund

därav har de övervägt att stadga en allmän skyldighet för den som anträffar

föremål av detta slag att göra anmälan därom till myndigheterna. De

har dock funnit sådant stadgande vara alltför ingripande och fördenskull

avstått från att upptaga det.

De sakkunniga har emellertid ansett de fall, då lagen den 22 april 1938

(nr 121) om hittegods är tillämplig, intaga en viss särställning. De har

framhållit att enligt 1 § hittegodslagen var som något hittar utan oskäligt

dröjsmål skall anmäla fyndet hos polismyndighet, dock att om ägaren till

hittegodset är känd upphittaren i stället må underrätta honom om fyndet.

De har vidare anfört, att enligt 2 § i lagen gäller att hittegods skall väl vårdas

och att upphittaren har rätt att överlämna godset till polismyndighet,

vilken även eljest, där så finnes påkallat, må omhändertaga godset, så ock

att upphittaren, om han ej fullgör vad i 1 § är stadgat, enligt 5 § skall straffas

enligt allmän lag (22 kap. 8 § strafflagen).

För de fall, då upphittaren tagit sådan befattning med vad han anträffat

att hittegodslagen blir tillämplig, har de sakkunniga föreslagit att anmälan

om fyndet städse skall ske till polismyndighet eller till undersökningsinyn
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

digheten. I sådant fall skall det alltså enligt deras förslag icke vara tillfyllest,

att anmälan göres allenast till ägaren av vad som hittats. De sakkunniga

har för jämförelse erinrat om 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med

vissa bestämmelser om sjöfynd.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anför, att man skulle tycka bestämmelsen

rörande fynd efter misstänkt luftfartsolycka vara så självklar,

att därom icke skulle erfordras särskilda anvisningar, men att även denna

bestämmelse torde vara väl motiverad med erfarenhet av svårigheterna att

freda brottsplatsen vid vanliga brottsplatsundersökningar innan undersökning

vidtagits.

Chefen för flggvnpnet förordar en allmän anmälningsskyldighet i de med

paragrafen avsedda fallen:

Det synes som om en dylik skyldighet vore både välmotiverad och icke

alltför ingripande. Med hänsyn till å ena sidan vikten av att myndigheterna

snabbt erhålla kännedom om en inträffad luftfartsolycka och å andra sidan

de goda möjligheter som nutida kommunikationer erbjuda att erhålla kontakt

med myndigheterna, torde man kunna fordra, att allmänheten gör allt

vad som rimligen kan göras för att bringa kännedom om en inträffad

olycka. Detta gäller såväl anträffat föremål som iakttagelse av (sannolikt)

inträffad olycka. Speciellt för flygvapnet med dess övningsflygningar utanför

särskilt angivna flygrouter kunna efterforskningar utan stöd av allmänheten

bliva svåra och kostsamma.

Hovrätten för Västra Sverige gör en anmärkning, som berör paragrafens

andra stycke:

Beträffande andra stycket i denna paragraf och 1 § lagen om hittegods

synes såtillvida föreligga en formell inadvertens, som anmälan om vrakfynd

skall göras, enligt den förra bestämmelsen hos polismyndighet eller

undersökningsmyndigheten men enligt den senare bestämmelsen hos polismyndighet.

Detta leder till att en person, som med förbigående av polismyndighet

gjort anmälan om vrakfynd hos undersökningsmyndigheten,

formellt sett icke fullgjort vad i 1 § hittegodslagen är stadgat och följaktligen

skulle vara underkastad straff- och förverkandepåföljd enligt 5 § samma

lag. Den påtalade inadvertensen synes böra föranleda en redaktionell

jämkning. Det torde vidare kunna övervägas, huruvida icke de materiella

bestämmelserna i hithörande hänseende böra i sin helhet inflyta i hittegodslagen,

vilken ju under alla omständigheter avses skola ändras. I sådan händelse

skulle det kunna räcka med en allmän hänvisning dit i luftfartslagen.

Departementschefen. Även med beaktande av de svårigheter, som mången

gång kan vara förenade med flygvapnets efterforskningar efter saknade

plan, synes det vara alltför ingripande att lagfästa skyldighet för allmänheten

att göra anmälan om inträffad eller sannolik luftfartsolycka. I praktiken

toi de man även utan lagbud kunna räkna med att allmänheten medverkar

till att luftfartsolyckor bringas till myndigheternas kännedom.

Ej heller vill jag ansluta mig till att, såsom hovrätten för Västra Sverige

satt i fråga, bestämmelserna i andra stycket överflyttas till hittegodslagen

och ersättes med en hänvisning. Mot en sådan överflyttning talar att dessa

bestämmelser står i ett alltför nära samband med paragrafens innehåll i

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

övrigt. Hovrättens anmärkning synes emellertid böra föranleda viss jämkning

i de sakkunnigas förslag till ändring i hittegodslagen.

Förevarande paragraf i sakkunnigförslaget ger i övrigt ej anledning till

erinran, frånsett att vissa redaktionella jämkningar synes böra vidtagas däri.

12 KAP.

Särskilda bestämmelser

I detta kapitel har sammanförts vissa stadganden av sinsemellan delvis

olikartad natur. Huvuddelen av kapitlet rör tvångsåtgärder mot luftfartyg

O 3 §§)• Därjämte upptages bestämmelser dels om kostnaden för vissa

förrättningar (4 §) och dels rörande radioanläggning och radiomottagningsapparat

(5 §).

De sakkunniga har framhållit, att fördelningen av stoffet inom och mellan

12 och 14 kap. samt den rätta placeringen av särskilt 13 kap. med hänsyn

till olika uppfattningar i de skilda nordiska länderna har varit förenade

med vissa svårigheter. Det har härvid under överläggningarna framstått

såsom angeläget att uppnå största möjliga överensstämmelse. För förverkligande

av detta syfte har enligt de sakkunniga vissa ömsesidiga eftergifter

varit av nöden.

Departementschefen. Med hänsyn till de av de sakkunniga anförda svårigheterna

vill jag icke ifrågasätta någon ändring i det sätt, varpå matelialet

fördelats mellan de sista kapitlen i förslaget, eller i ordningen mellan

dessa kapitel. 1

1 §•

Enligt § 39 tillämpningskungörelsen gäller, att därest ifrågasatt luftfärd

skulle stå i strid mot någon av vissa bestämmelser i luftfartsförordningen

-- rörande registrering, märkning, luftvärdighet och bemanning samt medförande

av krigsmateriel m. m. ombord a luftfartyg — eller kungörelsens

föreskrifter i fråga om fotografiapparaters brukande eller medförande ombord

eller ock uppenbarligen komma att medföra fara för person ombord

å luftfartyget eller utanför detta varande person eller egendom, befattningshavare,

som av luftfartsmyndigheten erhållit särskilt bemyndigande därtill,

må vidtaga åtgärder till förhindrande av dylik färd. Därjämte föreskrives i

paragrafen att anmälan om sådant kvarhållande skall av befattningshavaren

omedelbart göras till luftfartsmyndigheten.

Med nyss återgivna paragraf må jämföras 24 § fartygstillsynslagen, enligt

vilken fartygs nyttjande må förbjudas i situationer likartade med dem,

som avses med § 39 tillämpningskungörelsen. Förbud må meddelas av vederbörande

tillsynsmyndighet; har det meddelats av annan tillsynsmyndighet

än fartygsinspektionens chefsmyndighet, skall det ofördröj ligen underställas

chefsmyndighetens prövning.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

165

De sakkunniga bär ansett en bestämmelse, i huvudsak svarande mot § 39

tillämpningskungörelsen, fortfarande böra finnas. De har anmärkt att det

från luftfartsstyrelsens sida har framhållits, att även om paragrafen ännu

icke spelat en roll av större praktisk betydelse och sådant särskilt förordnande,

som däri omhandlas, dittills icke meddelats, det dock vore oeftergivligt

att sådan bestämmelse funnes upptagen i luftfartslagstiftningen.

I fråga om förhållandet till den redan i redogörelsen för förslagets huvudgrunder

berörda kvarstadskonventionen har de sakkunniga anfört, att

den icke utgör hinder för sådant stadgande och att detta är så mycket

tydligare, som konventionen enligt art. 7 icke äger tillämpning å beslag

(mesures conservatoires) vid överträdelse av tull-, straff- eller ordningsbestämmelser.

De sakkunniga bär funnit bestämmelse i förevarande avseende vara av

beskaffenhet att böra meddelas i formen av allmän lag, på sätt skett på

sjöfartens område. Stadgandet har dessutom erhållit en mer allmän avfattning

än den nu gällande, såtillvida som enligt förslaget ingripande må ske

i samtliga fall, då de för luftfärd i förevarande lag eller med stöd därav

fastställda villkoren ej är uppfyllda. Såsom redan vid 8 kap. 9 § anförts,

faller regleringen av de befogenheter, som föreligger exempelvis enligt tulllagstiftningen,

utom området för förslaget.

Vidare har de sakkunniga anfört:

Bland ingripanden, som kunna äga rum enligt förslaget, nämnes främst,

att luftfartyget i avvaktan på erforderlig rättelse må förbjudas att lämna

flygplatsen. Genom denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande

rätt, möjliggöres meddelande av sådant myndighets förhud, beträffande

vilket överträdelse är straffbar jämlikt 10 kap. 12 § strafflagen. Jämföras

må härom ytterligare vad vid 13 kap. 10 § i förslaget anföres. Den i förslaget

stadgade befogenheten innefattar även rätt att förhindra att fartyg monteras

ned och föres från platsen. Det föreslagna stadgandets lydelse utvisar

att det icke avser förbud mot att fartyget föres till en å flygplatsen belägen

reparationsverkstad; en motsatt reglering skulle tydligen vara mindre lämplig

i de fall, då anledningen till avgångsförbudet är att söka i bristande

luftvärdighet hos fartyget.

Då det gäller att hindra ett fartyg att avgå, torde det i de flesta fall vara

tillräckligt att trafikledningen på platsen vägrar att lämna färdtillstånd eller

starttillstånd. Man har emellertid utgått från att, om så erfordras, polismyndighetens

hjälp står till förfogande för att hindra fartyg att lämna flygplatsen.

I enlighet med det anförda har motsvarighet till 6 § fartygstillsynslagcn,

som innehåller ett uttryckligt stadgande i ämnet, ej upptagits i förslaget.

Förevarande paragraf har så avfattats, att icke blott befattningshavare

hos luftfartsstyrelsen utan även exempelvis innehavare av privat flygplats

kan erhålla förordnande att besluta om sådan åtgärd.

De sakkunniga utgå från att vid paragrafens tillämpning vederbörlig hänsyn

kommer att tagas till det vid 3 kap. 5 och 9 §§ i förslaget berörda stadgandet

i annex 8 del II 6.2. Enligt detta stadgande, som rör tillfällig ogiltigiiet

av luftvärdighetsbevis, är den stat, där skada inträffat, pliktig tillåta

att det skadade fartyget avgår jämlikt medgivande av den stat, där det är

registrerat, i vissa fall under iakttagande av särskilt föreskrivna villkor.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Slutligen har de sakkunniga dryftat spörsmålet om ansvaret för obefogat

tillbakahållande, i synnerhet statens ansvar för tjänstemans handlande

härvidlag:

Ämnet har i 25 § fartvgstillsynslagen reglerats på det sättet, att om fartyg

hindrats att gå till sjöss till följd av visst förbud, som meddelats av

annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens chefsmyndighet och som

ej godkänts av denna, kronan skall vara skyldig att ersätta vållad skada,

där skälig anledning till förbudet finnes icke hava förelegat. Erinras må

ock om bestämmelsen i 16 § tullstadgan, enligt vilken tullverket är gentemot

trafikant i första hand ansvarigt för åtgärd, som tulltjänsteman företager

för utövande av tullkontrollen.

Visserligen kunna starka skäl anföras för ett stadgande i överensstämmelse

med 25 § fartygstillsynslagen. Särskilt måste här beaktas vad föredragande

departementschefen vid tillkomsten av nämnda lagrum framhöll

därom, att i förevarande fall en teknisk myndighet bekläddes med en befogenhet,

som i allmänhet icke tillkomme annan än domstol eller polismyndighet.

1 Då emellertid spörsmålet ingår såsom en del i det större problemet

om stats och kommuns ansvar för anställdas handlande, ett problem som

är föremål för utredning icke blott i Sverige utan även i grannländerna,

har stadgande i ämnet icke upptagits i förslaget. Anmärkas må ock, att

samma fråga möter även i andra lufträttsliga sammanhang, låt vara att

särskild reglering där icke torde kunna anses lika påkallad.

Departementschefen. Med hänsyn till säkerheten är en bestämmelse som

den föreslagna oumbärlig. Jag vill ansluta mig till det sätt på vilket stadgandet

utformats i sakkunnigförslaget.

2 §■

Detta stadgande utgör en nyhet i förhållande till gällande lagstiftning

rörande luftfarten.

De sakkunniga har ägnat stadgandet en utförlig motivering:

Under utredningen har det upplysts, att svårigheter mången gång föreligga

för innehavaren av en flygplats att utfå fastställda avgifter för de luftfartyg

som använda flygplatsen. Luftfartsstyrelsen har sålunda i skrivelse

den 26 januari 1952 till de sakkunniga framhållit, att styrelsen jämlikt 3

kap. 45 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom vid några

tillfällen ansett sig kunna kvarhålla flygplan till säkerhet för oguldna

hangaravgifter. För sådant förfarande kunde såsom stöd åberopas "ett av

statens hyresråd den 1 september 1950 meddelat utslag, jämlikt vilket upplåtelse

av hangarplats mot avgift enligt Kungl. Maj :ts flygplatstaxa skulle

anses såsom upplåtelse, varå hyresregleringslagen vore tillämplig. På grund

av innehållet i 2 kap. 70 §, jämförd med 42 §, samma lag syntes retentionsrätt

föreligga jämväl till säkerhet för oguldna parkeringsavgifter. Däremot

funnes enligt styrelsens åsikt knappast någon rättsligt grundad möjlighet

att kvarhålla flygplan till säkerhet för oguldna landnings- eller belysningsavgifter.

Med hänsyn dels till den svaga ekonomien hos många såväl

flygföretag som enskilda flygplansägare, dels till det stora antalet utländska

trafikanter, beträffande vilka det ofta ställde sig svårt att indriva avgifter

även av annan grund än trafikantens dåliga ekonomi, funne styrelsen emellertid

synnerligen önskvärt, att möjlighet i en eller annan form tillskapades

1 Se proposition nr 121 till 1914 års riksdag s. 46

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 6,9 år 1957

167

för att jämväl till säkerhet för oguldna landnings- och belysningsavgifter

kvarhålla flygplan. Styrelsen hemställde därför, att även ifrågavarande problem

upptoges till övervägande under de sakkunnigas utredningsarbete. Av

praktiska skäl vore det naturligtvis önskvärt, att en bestämmelse i antydd

riktning konune att omfatta samtliga enligt taxa utgående flygplatsavgifter.

Hithörande spörsmål hava ansetts icke kunna besvaras utan hänsyn till

den redan i inledningen omnämnda inskrivningskonventionen och till den

lagstiftning av den 12 maj 1955, som tillkommit i anslutning till denna konvention.

Härvidlag må framför allt erinras därom, att enligt konventionen

det allmännas intresse att indriva skatter och avgifter fått vika för de inskrivna

fordringarna. Vid sådant förhållande synes det näppeligen överensstämma

med konventionens anda att fartyg utan begränsning må hindras

att avgå, därest landningsavgifter eller andra avgifter, som stå i förbindelse

med fartygets begagnande av flygplatsen, äro oguldna. Om åter rätten att

hindra avgången begränsas till att avse avgifter som stå i samband med fartygets

aktuella besök å flygplatsen, det vill säga avgifter för landningen,

uppehållet å flygplatsen samt den förestående avgången, exempelvis belysningsavgift

vid avgång i mörker, torde däremot en invändning om att konventionen

skulle åsidosättas sakna fog. Innehavaren av en inskriven rättighet

måste nämligen taga i beräkning, att fartyget icke kan nyttjas utan att

landnings- och andra sådana avgifter erläggas, på samma sätt som han

måste räkna med exempelvis att bränslekostnader skola betalas. I sådana

fall föreligger icke ett överraskningsmoment. Däremot synes han icke böra

behöva taga i beräkning att möjligheten att utnyttja fartyget äventyras genom

att en under tidigare resor ådragen skuld åberopas som skäl mot dess

avgång. Tilläggas må, att det under utredningen framgått att de avgifter,

om vilka här är fråga, i regel uppgå till belopp som äro obetydliga i förhållande

till fartygets värde; blott vid längre tids förvaring i hangar torde

avgifterna kunna uppgå till en relativt betydande summa.

De sakkunniga hava här, liksom i fråga om lagstiftningen rörande inskrivning

av rätt till luftfartyg, ansett svenska fartyg icke böra hava vare

sig bättre eller sämre ställning än fartyg från främmande konventionsstat.

Även kvarstadskonventionen torde böra beaktas i nu förevarande sammanhang.

1 Denna konvention är enligt art. 2 tillämplig dels å åtgärd, varigenom

ett luftfartyg till förmån för borgenär, ägare eller den, som eljest

har sakrätt i fartyget, genom domstols eller förvaltningsmyndighets beslut

i privaträttsligt intresse (dans un intérét privé) kvarhålles, utan att den som

söker åtgärden kan åberopa verkställbar dom, given i vanlig rättegångsväg,

eller motsvarande grund för verkställighet, dels ock å utövande av rätt för

borgenär, som utan innehavarens samtycke tagit luftfartyg i besittning, att

kvarhålla fartyget. Under dessa ordalag lärer man icke kunna innefatta

sådan åtgärd, varom nu är fråga, vilken varken innebär ett kvarhållande

genom domstols eller förvaltningsmyndighets beslut eller ett besittningstagande

av luftfartyg. Jämföras må konventionen art. 7.

De sakkunniga har ock givit en hänvisning till 6 kaj). 13 S andra stycket

i förslaget.

Vidare har de sakkunniga uttalat att, då det i paragrafen icke är fråga

om rätt för flygplatsens innehavare att till säkerhet för sin fordran i juridiskteknisk

bemärkelse kvarhålla fartyget, denne över huvud icke äger någon

förmånsrätt jämlikt denna paragraf, såvida fartyget skulle exekutivt

säljas innan det lämnat flygplatsen. De har dock anmärkt att, såsom luft
1

Se SOU 1936: f>4 s. 116 rf.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

fartsstyrelsen framhållit, innehavaren av en flygplats enligt gällande rätt

torde äga att i viss utsträckning åberopa retentionsrätt till säkerhet för

oguldna avgifter med förmånsrätt enligt 17 kap. 5 eller 6 § handelsbalken

Att begränsa eller utsträcka tillämpningsområdet för sådan rätt utöver

vad nu gäller har av de sakkunniga ansetts icke böra komma i fråga.

Till sist har de sakkunniga anfört, att det föreslagna stadgandets begränsning

till att gälla allenast flygplats som är upplåten till allmänt bruk sammanhänger

därmed, att jämlikt 6 kap. 13 § i förslaget avgifterna för begagnandet

blir föremål för reglering endast beträffande sådana flygplatser.

Sådan reglering har av de sakkunniga ansetts vara en förutsättning för

inrymmande av rätt att till säkerhet för oguldna avgifter hindra luftfartyg

att lämna flygplatsen.

Svea hovrätt yttrar:

I paragrafen stadgas rätt för flygplatsinnehavare att då viss med 6 kap.

13 § avsedd avgift icke erlagts hindra luftfartyg att lämna flygplats till dess

avgiften guldits eller säkerhet därför blivit ställd. Härigenom skulle flygplatsinnehavare

beredas ytterligare en av lag skyddad möjlighet att utfå

honom tillkommande avgifter. Av ifrågavarande regler är emellertid särskilt

den i 12 kap. 2 § föreslagna ägnad att väcka betänkligheter. I motiven utsäges

klart, att det icke är fråga om rätt att till säkerhet för fordran kvarhålla fartyget

i juridiskteknisk bemärkelse. Sådan rätt synes med hänsyn till Sveriges

internationella åtaganden icke kunna tillåtas. Fråga blir då om tillräckligt

starka sakskäl finnas för att använda den föreslagna nya och extraordinära

formen för att säkerställa utfående av fordran. I motiven angivas

såsom väsentliga skäl för stadgandet den svaga ekonomien hos många flygföretag

och enskilda flygplansägare samt svårigheten av annan grund än

dålig ekonomi att indriva avgifter hos utländska trafikanter. Såsom även

framhålles i motiven uppgå emellertid ifrågavarande avgifter i regel till

belopp som äro obetydliga i förhållande till fartygets värde. Vidare är att

märka att utövandet av den med stadgandet avsedda rätten kan tänkas i

olyckliga fall medföra allvarliga komplikationer. På grund härav och då

den önskade effekten i många fall kan antagas bliva uppnådd genom normala

avtalsvillkor, finner sig hovrätten icke kunna tillstyrka en sådan bestämmelse.

Departementschefen. Syftet med förevarande paragraf är att giva flygplatsinnehavaren

möjlighet att hindra att den som använder sig av flygplatsen

försvinner därifrån utan att göra rätt för sig, måhända under sådana

omständigheter att innehavarens möjligheter att i framtiden få ut vad

honom tillkommer är synnerligen ovissa. Även om innehavaren och vederbörande

myndigheter handlar med all möjlig snabbhet kan det vara ogörligt

för innehavaren att erhålla utmätning av eller kvarstad å luftfartyget,

innan detta redan avgått från flygplatsen, med mindre innehavaren äger

rätt att själv hindra fartyget att avgå.

Vid nu angivna förhållande bär jag ansett mig icke böra tillmäta avgörande

betydelse åt de av Svea hovrätt anförda omständigheterna. Jag kan därför

ej förorda att stadgandet i förevarande ämne helt utgår ur förslaget.

Hovrättens betänkligheter har emellertid föranlett mig alt begränsa rätten

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

att hindi a fartygs avgång till den tid, som erfordras för att innehavaren av

flygplatsen skall ha rådrum att erhålla utmätning eller kvarstad beträffande

fartyget. Denna tid har synts skäligen böra omfatta tre söckendagar

och böra räknas från det fartyget först hindrades att avgå på grund av den

oguldna avgiften.

3 §•

De sakkunniga har ansett det påkallat att i detta kapitel intaga en hänvisning

till den i redogörelsen för förslagets huvudgrunder berörda 1939 års lag

om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg, genom

vilken lag kvarstadskonventionen införlivats med svensk lagstiftning. Härvid

har ifrågasatts att i stället för en hänvisning till nämnda lag intaga dess

bestämmelser i luftfartslagen. De sakkunniga har emellertid funnit övervägande

skäl tala mot ett sådant inarbetande. Därvid har hänsyn tagits

främst till bestämmelsen i 4 § i 1939 års lag, att lagen skall äga tillämpning

å utländskt luftfartyg allenast såvitt Konungen, efter avtal med främmande

stat, därom förordnat. En sådan bestämmelse har ansetts vara mindre väl

förenlig med luftfartslagens allmänna karaktär och uppbyggnad.

I detta sammanhang har de sakkunniga tagit under övervägande, huruvida

i luftfartslagen bör upptagas motsvarighet till vad som stadgas i § 39 mom.

3 luftfartsförordningen rörande befrielse i vissa fall från beslag på grund

av intrång i rätt till patent, ritning eller modell. De har därvid erinrat om

innehållet i art. 27 i luftfartskonventionen. Under a) i denna artikel stadgas,

att då ett luftfartyg från en fördragsslutande stat nyttjas i internationell

luftfart skall, om det sker med vederbörligt tillstånd, dess tillträde till annan

fördragsslutande stats territorium eller färd, med eller utan mellanlandningar,

över sagda territorium ej giva anledning till kvarstad å eller annat

kvarhållande av fartyget eller rätt till talan mot dess ägare eller innehavare

eller till annat ingripande av eller för sistnämnda stat eller någon, som

vistas därstädes, under påstående att fartygets konstruktion, maskinella

utrustning, delar, tillbehör eller sättel för dess nyttjande innebär intrång i

rätt till patent, mönster eller modell, som är vederbörligen skyddad eller

registrerad i den stat, till vars territorium fartyget ankommit; och skall

tillika anses överenskommet, att inom den stat, dit fartyget ankommit, ej

i något fall skall fordras nedsättande av säkerhet såsom förutsättning för

att fartyget undantages från kvarstad eller kvarhållande. Enligt vad som

föreskrives under b) skall bestämmelserna under a) äga tillämpning jämväl

å uppläggande av reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt rätt

att begagna och anbringa dem vid reparation av luftfartyg från en fördragsslutande

stat inom en annan fördragsslutande stats territorium, förutsatt att

icke någon sålunda upplagd patenterad del eller utrustning säljes eller fördelas

inom eller i kommersiellt syfte utföres från den fördragsslutande stat,

till vilken fartyget ankommit. Slutligen stadgas under c), att de i artikeln

angivna förmånerna skall tillkomma endast sådana till konventionen anslutna

stater, som antingen 1) är anslutna till den internationella konventionen

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

för skydd av den industriella äganderätten med däri vidtagna ändringar eller

2) har en patentlagstiftning, som erkänner och lämnar vederbörligt skydd

för uppfinningar, gjorda av medborgare i andra stater som anslutit sig till

luftfartskonventionen.

Efter en utförlig motivering har de sakkunniga stannat för att antaga, att

Sveriges skyldigheter enligt art. 27 i luftfartskonventionen är, vad angår

patent, vederbörligen tillgodosedda genom 16 § andra stycket förordningen

den 16 maj 1884 (nr 25 s. 1) angående patent. Ej heller beträffande det

i art. 27 avsedda skyddet mot ingrepp på grund av lagstiftningen om mönster

och modeller har åtgärd ansetts vara påkallad. De sakkunniga har även

uttalat, att de har funnit en hänvisning i luftfartslagen till gällande lagstiftning

i ämnet icke vara av nöden.

Departementschef en. Jag finner ej anledning till erinran mot de sakkunnigas

förslag.

4 §•

Första stycket i förevarande paragraf motsvarar luftfartsförordningen

§ 41, enligt vilken närmare föreskrifter om avgifter för registrering, certifikats

utfärdande och andra förrättningar enligt förordningen meddelas av

Konungen. Sådana föreskrifter är även givna i tillämpningskungörelsen

§§34 och 35. I § 34 lämnas vissa föreskrifter om stämpelavgift, medan § 35

innehåller dels bestämmelser om avgifter för typgranskning, besiktning eller

annan dylik förrättning avseende flygmateriel och för certifikatprov — för

certifikatkontroll utgår icke avgift — vilka avgifter skall erläggas enligt

grunder som bestämmes av luftfartsmyndigheten, dels ock stadganden rörande

ersättning till förrättningsman för förrättningar av nu nämnda slag.

De sakkunniga har ansett, att de nu i § 34 tillämpningskungörelsen meddelade

bestämmelserna rätteligen hör hemma i förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. Beträffande avgifter, om vilka

förmäles i § 35 tillämpningskungörelsen, har de däremot funnit stadganden

alltfort böra meddelas i tillämpningsförfattning till luftfartslagen. De har

därför i första stycket av förevarande paragraf upptagit bemyndigande för

Konungen att bestämma, huruvida och efter vilka regler kostnaden för förrättningar,

som utföres enligt luftfartslagen, skall ersättas. Stadgandets avtattning

har ansetts giva vid handen, att Konungen må uppdraga åt luftfartsstyrelsen

eller annan myndighet att närmare bestämma sättet för beräkningen

av sådan kostnadsersättning samt att eljest meddela närmare föreskrifter

i ämnet.

I fråga om andra stycket av paragrafen har de sakkunniga framhållit, att

det är nytt och att det bör jämföras med 6 kap. 13 § andra stycket i förslaget

och vad som anförts vid detta stadgande. De har ansett det vara ändamålsenligt,

att utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag, då här

är fråga om avgifter, som skall utgå enligt regler som bestämmes av Kungl.

Maj :l.

Svea hovrätt har beträffande andra stycket anlagt de synpunkter som anförts

vid 6 kap. 13 § andra stycket.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Departementschefen. Rörande denna paragraf må framhållas, att de med

andra stycket av paragrafen avsedda kostnaderna gäller förrättningar, som

företagits av statlig myndighet eller enligt dess uppdrag. Det torde alltså

härvidlag i mindre män än beträffande 6 kap. 13 § andra stycket i förslaget

vara anledning att motsätta sig de sakkunnigas förslag, vilket synes ägnat

att undvika omgång utan äventyrande av rättssäkerhetssynpunkten.

Avfattningen av andra stycket synes böra något jämkas.

5 §•

Luftfartsförordningen saknar numera bestämmelser om radio. Tidigare

fanns emellertid såsom § 29 upptaget ett stadgande, att luftfartyg ej finge

medföra eller nyttja elektrisk anläggning för telegrafering eller telefonering

utan tråd, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill; dock finge främmande

fartyg i den omfattning, som föranleddes av avtal med den stat där

fartyget vore hemmahörande, medföra och nyttja dylik anläggning, varmed

det vore försett enligt tillstånd av offentlig myndighet i hemlandet. Denna

paragraf upphävdes emellertid i samband med att lagen den 3 november

1939 (nr 795) om anläggningar för radiotelegrafi eller radiotelefoni utfärdades.

Denna lag har i sin ordning blivit ersatt av den nu gällande lagen den

3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. in.

Till lagen om radioanläggningar anslutande föreskrifter är givna genom

kungörelserna den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa bestämmelser rörande

radioanläggningar, den 3 november 1939 (nr 796) angående nyttjande

inom svenskt territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat

å främmande fartyg eller luftfartyg samt den 17 juni 1943 (nr 551) angående

rätt att innehava radiomottagningsapparat. Ytterligare föreskrifter

i ämnet har utfärdats av telestyrelsen och luftfartsstyrelsen. Erinras må

ock om de i § 9 tillämpningskungörelsen meddelade, numera väsentligen

föråldrade bestämmelserna om radioanläggning å luftfartyg.

De sakkunniga har framhållit, att luftfartskonventionen, såsom vid rubriken

till 6 kap. i förslaget berörts, i art. 28 omnämner i markorganisationen

ingående radiotjänst, varjämte hänvisning lämnats till de i annex 10 angående

teletjänst för luftfarten upptagna internationella normerna och tillämpningsförfarandena,

innehållande detaljer av huvudsakligen teknisk-administrativ

karaktär. De sakkunniga har vidare anfört, att konventionen härjämte

i art. 30 innehåller regler angående luftfartygs radioutrustning. Under

a) stadgas att envar fördragsslutande stats luftfartyg må, då det befinner sig

på eller över andra fördragsslutande staters territorium, medföra radiosändare

endast om licens för installation och nyttjande av sådan apparat utfärdats

av vederbörande myndighet i den stat, där fartyget är registrerat, samt

att begagnandet av radiosändare vid färd inom överflugen fördragsslutande

stats territorium skall ske i enlighet med denna stats föreskrifter. Under b)

föreskrives, att radiosändare må begagnas endast av de medlemmar av personalen

som är i besittning av särskilt certifikat för detta ändamål, utfärdat

av vederbörande myndighet i den stat diir luftfartyget är registrerat. Till

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

art. 30 ansluter sig vissa i kap. 7 av annex 6 meddelade detaljerade föreskrifter

rörande den radioutrustning som skall medföras ombord å flygplan.

Ämnet beröres även i kap. 5 av annex 2.

Med hänsyn till den betydelse för luftfarten, som lagstiftningen om radioanläggningar

och radiomottagningsapparater äger, har de sakkunniga föreslagit

att i förevarande paragraf upptages en hänvisning till denna lagstiftning.

Hänvisningen har ansetts hava sin plats bland de särskilda bestämmelserna

i lagen, då den äger visst samband med såväl 3 som 6 och 8 kap.

Vidare har de sakkunniga anfört, att uttrycken »radioanläggning» och

»radiomottagningsapparat», såsom hänvisningen ock ger vid handen, är

att tolka enligt lagen den 3 maj 1946. De har anmärkt att skillnad icke

är att göra mellan anordningar för radiokommunikation och för radionavigering;

anordningar av båda dessa kategorier är enligt sin beskaffenhet att

hänföra till radioanläggning eller radiomottagningsapparat.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att i

luftfartslagen upptaga förevarande hänvisningsparagraf. Viss redaktionell

jämkning torde dock böra vidtagas.

13 KAP.

Ansvarsbestämmelser

Luftfartsförordningen innehåller i kap. 11 ett antal straffbestämmelser.

Av dessa utgör § 44 mom. 1 och 2 speciella straffbestämmelser, vilka nämnes

vid olika paragrafer i förevarande kapitel. Jämlikt § 44 mom. 3 undantages

från straff enligt luftfartsförordningen förseelse, som enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med strängare straff, medan mom. 4 innehåller en

numera föråldrad särskild bestämmelse om straff för den som under tid, då

han är ställd under tilltal för förseelse mot förordningen, fortsätter samma

förseelse. I § 45 stadgas att förseelse, som i § 44 sägs, åtalas vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol. Härvid är emellertid att märka bl. a., att jämlikt 25 §

lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken den domsrätt,

som i stad tillkommer polisdomstol, skall övergå å stadens rådhusrätt.

Slutligen innehåller § 46 bestämmelse att böter som ådömes enligt förordningen

tillfaller kronan, så ock regler angående förvandling av sådana böter,

ämnen som numera behandlas i lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa

bestämmelser om böter och viten samt lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Jämväl registreringslagen innehåller ansvarsbestämmelser. Beträffande

de speciella straffbestämmelserna i 19 § registreringslagen må hänvisas till

vad vid 2 och 9 §§ i detta kapitel anföres. Härutöver upptager 20 § registreringslagen

ett stadgande, som nära ansluter sig till § 44 mom. 3 luftfartsförordningen.

Ytterligare må i detta sammanhang nämnas vissa bestämmelser i 3 §

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

173

lagen angående förbud mot lufttrafik över svenskt område, närmare berörda

vid 1 och 11 §§ i förevarande kapitel.

Vad beträffar straff för överträdelser av luftfartslagens tillämpningsbestämmelser

gäller enligt § 44 mom. 1 luftfartsförordningen att med vissa

böter eller fängelse i högst tre månader straffas bland andra den som bryter

mot föreskrift, meddelad på grund av § 27 i förordningen (angående trafikregler

in. in.) eller § 31 i förordningen (rörande regler för färd till och

från utrikes ort), eller som för luftfartyg över område, där luftfart är förbjuden.

Mom. 2 i samma § 44 innehåller för annat fall än i mom. 1 sägs ett

stadgande att förseelse mot någon av de med stöd av luftfartsförordningen

meddelade bestämmelserna straffas med böter enligt en skala, som oförändrad

återkommer i § 41 mom. 1 tillämpningskungörelsen i fråga om straff

för förseelse mot någon av de i kungörelsen eller med stöd därav meddelade

bestämmelserna.

De sakkunniga har framhållit, att de vid 10 § i förevarande kapitel lämnat

en uppräkning av de bestämmelser i strafflagen, som främst torde kunna

föranleda tillämpning av § 44 mom. 3 luftfartsförordningen.

Beträffande luftfartskonventionen har de sakkunniga anfört att den i

fråga om ansvarsbestämmelser endast innehåller det förut bl. a. vid 8 kap.

1 § i förslaget anmärkta stadgandet i art. 12, att envar fördragsslutande

stat förbinder sig att låta åtala dem som bryter mot tillämpliga trafikbestämmelser.

Sakkunnigförslaget innehåller, såvitt avser första avdelningen av lagen,

i förevarande kapitel dels ett antal speciella straffbestämmelser (1—9 §§),

dels ett stadgande om förhållandet mellan straffbestämmelserna i luftfartslagen

och allmänna strafflagen (10 §), dels ock föreskrifter rörande förverkande

(11 §).

De sakkunniga har ansett, att bötesstraff utgör tillräcklig påföljd i de

flesta fall, då överträdelse av luftfartslagen bör vara straffbelagd, men att

åtskilliga brott mot lagen bör kunna ådraga förövaren frihetsstraff. För de

svåraste brotten har urbota straff ansetts böra vara det normala och dagsböter

komma i fråga endast om brottet är ringa. De sakkunniga har funnit

luftfartsförordningens straffmaximum, fängelse i tre månader, vara uppenbarligen

otillräckligt och föreslagit, att straffmaximum i luftfartslagen vid

de allvarligaste brotten sättes till straffarbete i två år och vid vissa ej så

allvarliga brott, där dagsböter bör bli regel, till fängelse i högst sex månader

eller ett år.

Den nu gällande ordningen i fråga om straff för överträdelse av luftfartslagens

tillämpningsbestämmelser har av de sakkunniga ansetts mindre

lämplig såtillvida, som straff för eu och samma förseelse mot tillämpningskungörelsens

bestämmelser finnes stadgat på två olika håll. De sakkunniga

har ansett sig kunna utgå från att luftfartslagens tillämpningsföreskrifter i

regel kommer att innehålla erforderliga straffbestämmelser. Härifrån har

dock i anslutning till vad som nu gäller det undantaget funnits böra göras,

att straffbud för överträdelse av tillämpningsförfattning upptages i luftfartslagen

i de fall, där straffskalan anses böra innehålla frihetsstraff.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har vidare med utgångspunkt från straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) dryftat vissa frågor av allmänstraffrättslig

natur, nämligen försök, förberedelse och stämpling till brott, medverkan

till brott, oaktsamhet samt förlust av behörighet.

Beträffande försök m. m. till brott har de sakkunniga anfört, att de funnit

straff påkallat endast beträffande fullbordat brott.

Frågan om medverkan har i luftfartslagen icke berörts i annan mån än

att de sakkunniga i 3 § i förevarande kapitel upptagit en bestämmelse, som

i viss mån motsvarar 292 § 1 och 2 mom. sjölagen men som avfattats så, att

därav icke må slutas att eljest tillämpliga regler beträffande medverkan till

brott ej skall gälla i fråga om de i luftfartslagen beskrivna brotten.

Såvitt rör oaktsamhet har de sakkunniga anmärkt att, när förslaget till

registreringslag remitterades till lagrådet, departementschefen vid 19 § sagda

lag, sedan fråga uppkommit bl. a. huruvida grovt oaktsamt förfarande i visst

avseende borde straffbeläggas, anförde att tillfälle till närmare övervägande

av straffbestämmelserna erbjödes i samband med utarbetandet av förslag

till luftfartslag, där andra likartade straffstadganden påkallades.1

I detta ämne har de sakkunniga vidare yttrat:

De straffstadganden, som luftfartslagen ansetts böra innehålla, äro såtillvida

olikartade, som vissa av dem avse brott vilka torde kunna jämställas

med de i strafflagen behandlade brotten, medan andra straffbud åsyfta

överträdelser av polisförseelses natur. En klar gräns mellan dessa grupper

torde emellertid icke kunna uppdragas. Under dessa förhållanden hava de

sakkunniga funnit det lämpligaste tillvägagångssättet vara, att man beträffande

de gärningar, som böra bestraffas även vid oaktsamhet, avfattar straffstadgandet

så att detta klart kommer till synes. De sakkunniga hava i enlighet

därmed beträffande ett antal i förevarande kapitel beskrivna brott

uttryckligen angivit, att vissa oaktsamma eller grovt oaktsamma handlingar

äro straffbelagda. Därav torde tydligt framgå, att i övrigt oaktsamt

handlande mot luftfartslagens bestämmelser icke ådrager gärningsmannen

straff.

Vad slutligen beträffar frågan om förlust av behörighet såsom påföljd

för överträdelse av luftfartslagen har de sakkunniga anfört, att de haft ett

stadgande i denna riktning under övervägande men stannat för att icke upptaga

ett sådant i sitt förslag. De har ansett luftfartsstyrelsen, som för närvarande

och även enligt förslaget har i sin hand att utfärda och återkalla certifikat,

äga särskild kompetens att bedöma olika personers lämplighet att fullgöra

viss tjänst. Då styrelsens beslut liksom för närvarande avses skola

kunna överklagas hos regeringsrätten, har de sakkunniga också funnit rättssäkerhetens

krav vara vederbörligen tillgodosedda.

De sakkunniga har ytterligare erinrat därom, att frågan om ansvarsbestämmelsernas

tillämplighet i rummet beröres i 1 kap. 4 § andra stycket i

förslaget samt att även luftfartslagens andra avdelning föreslås skola inne
-

1 Se proposition nr 13 till 1955 års riksdag s. 12n.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957 175

hålla vissa stadganden av betydelse i förevarande ämne, upptagna i 15 kap.

2 och 3 §§.

Remissyttrandena innehåller ett par anmärkningar av allmän natur till

förevarande kapitel. Sålunda anför Skandinavisk flyg personal förening, såsom

vid 1 kap. 4 § i förslaget återgivits, att straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk borde genomföras innan luftfartslagen träder i kraft. Handelskammaren

i Göteborg finner att ansvarsbestämmelserna i vissa fall, då det

gäller mindre förseelser som begåtts av förbiseende, kunde verka väl stränga

och framhåller att det är av vikt, att tillämpningen i sådana fall rättas efter

försummelsens art och praktiska betydelse.

Departementschefen. Beträffande Skandinavisk flyg personal förenings

yttrande har jag uttalat mig vid 1 kap. 4 §. De av de sakkunniga föreslagna

straffsatserna synes i huvudsak väl avvägda i förhållande till de för likvärdiga

brott gällande strafflatituderna.

1 §•

Stadgande om straff för luftfart över område, där luftfart är förbjuden,

finnes enligt gällande rätt dels i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen och dels i

3 § lagen angående förbud mot lufttrafik över svenskt område. Enligt det

förra författningsrummet straffas med böter från och med femtio till och

med tiotusen kronor eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,

med fängelse i högst tre månader bland andra den som för luftfartyg över

område, där luftfart är förbjuden. Enligt 3 § i nyssnämnda lag skall den

som överträder förbud som avses i 1 § i lagen, d. v. s. av Konungen meddelat

förbud mot lufttrafik över svenskt område utan vederbörligt tillstånd med

andra än svenska staten tillhöriga eller för dess räkning använda luftfartyg,

straffas med dagsböter, lägst fem; rörande samtidig förverkandepåföljd må

hänvisas till framställningen vid 11 § i förevarande kapitel.

De sakkunniga har funnit, att ett straffbud av nu återgiven art bör upptagas

i luftfartslagen, och har avfattat det i anslutning till den av dem föreslagna

1 kap. 3 §. De har dock ansett nödvändigt att uppställa ett betydligt

allvarligare straffhot än vad gällande rätt innehåller och därför föreslagit,

att straffskalan bestämmes till fängelse eller straffarbete i högst två

år eller, om brottet är ringa, dagsböter. De har vidare ansett överträdelser

som sker av grov oaktsamhet böra straffbeläggas med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Departementschef en. I fråga om denna paragraf har jag intet i och för sig

att erinra mot den lydelse stadgandet fått i sakkunnigfö-rslaget. Med hänsyn

till den ändrade lydelse i jämförelse med de sakkunnigas förslag som 1 kap.

3 § erhållit i departementsförslaget skulle emellertid detta straffstadgande,

jämfört med 9 § i förevarande kapitel, innebära att överträdelse av föreskrift,

som meddelats jämlikt 1 kap. 3 § exempelvis av luftfartsstyrelsen,

icke kunde bestraffas strängare än med dagsböter. Ehuru det torde få antagas,

att de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna som regel kommer att

gälla betydligt allvarligare fall än de som meddelats med stöd av Kung!

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Maj :ts fullmakt, synes även överträdelser av sist angivna föreskrifter böra

kunna bestraffas med frihetsstraff, högst fängelse i sex månader. Ett stadgande

härom har upptagits såsom ett andra stycke av förevarande paragraf.

Dess avfattning torde ge vid handen, att det jämväl avser överträdelser som

skett av grov oaktsamhet.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § första och andra styckena registreringslagen.

De sakkunniga har ansett första stycket böra jämkas så att därav tydligt

framgår, att oriktiga uppgifter icke blott till själva luftfartygsregistret utan

även till dess bihang kan ådraga uppgiftslämnaren straff. Även beträffande

andra stycket har ändring i förhållande till registreringslagen föreslagits såtillvida,

som en särskild straffskala, innehållande dagsböter, införts vid

grovt oaktsamma gärningar.

Departementschefen. Jag finner förevarande paragraf böra upptagas i luftfartslagen,

dock med viss jämkning i den av de sakkunniga nu föreslagna

lydelsen.

3 §•

Förevarande paragraf, som saknar särskild motsvarighet i gällande rätt,

straffbelägger ett antal handlingar, vilka för närvarande faller under det

allmänna straffstadgandet i § 44 mom. 2 luftfartsförordningen, att den,

som i annat fall än i mom. 1 sägs gör sig skyldig till förseelse mot någon

av de i förordningen eller med stöd av densamma meddelade bestämmelserna,

straffas med böter från och med tio till och med ettusen kronor.

De sakkunniga har anfört, att den nu ifrågavarande paragrafen ansluter

sig till de vid 10 § i förevarande kapitel omförmälda bestämmelserna i 19

kap. 3 och 5 §§ strafflagen mot åstadkommande av flygolycka och mot allmänfarlig

vårdslöshet och avser handlingssätt vilka, ehuru icke fallande under

nämnda strafflagsparagrafer, dock bör kunna i vissa fall beläggas med

frihetsstraff, enligt förslaget fängelse i högst ett år.

De med paragrafen avsedda fallen utgöres enligt vad de sakkunniga uttalat

i främsta rummet av framförande utan vederbörligt tillstånd av luftfartyg,

som icke är luftvärdigt (3 kap. 1 § i förslaget, jämföras må 9 §) eller som

icke är bemannat på betryggande sätt (4 kap. 1 och 9 §§) eller som icke är

vederbörligen försäkrat (10 kap. 2 §). Ansvar har ansetts böra drabba icke

endast föraren utan även, enligt andra stycket av paragrafen, befälhavaren

(5 kap. 2 §) samt ägaren eller den som i ägarens ställe brukade fartyget

(3 kap. 7 § och 4 kap. 1 § tredje stycket). Beträffande ägaren eller den som

i hans ställe brukade fartyget skall dock jämlikt sakkunnigförslaget ansvar

icke inträda, såframt omständigheterna gör sannolikt att brottet skett utan

b ans vetskap och vilja.

Det i paragrafen stadgade straffet har av de sakkunniga ansetts böra

kunna ådömas även befälhavare som handlar i strid mot den i 5 kap. 7 §

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

i förslaget nämnda skyldigheten att göra allt vad i hans makt står för att

bevara fartyget, ombordvarande och gods.

Svenska aeroplan aktiebolaget anser straffskalan i första stycket av förevarande

paragraf vara för låg i förhållande till vad som stadgas i 2 § och

föreslår, att den utvidgas att omfatta även straffarbete.

Beträffande andra stycket förordar Svea hovrätt, att den föreslagna regeln

om straff för luftfartygs ägare eller den som i hans ställe brukar sådant fartyg

ulformas så, att straffbarheten inträder om överträdelsen begås med ägarens

eller brukarens vetskap och vilja.

Departementschefen. Med anledning av vad aeroplanbolaget anfört må

framhållas att, såsom de sakkunniga jämväl anmärkt, förevarande paragraf

ansluter sig till bestämmelserna i 19 kap. 3 och 5 §§ strafflagen. Allvarligare

överträdelser mot nu ifrågavarande stadgande innebär regelmässigt tillika

brott mot någon av de angivna straffbestämmelserna med deras avsevärt

strängare straff skalor (jfr 10 § i förevarande kapitel).

Andra stycket torde böra ändras på sätt Svea hovrätt förordat.

4 §•

Enligt den vid 1 § i förevarande kapitel återgivna straffskalan i § 44 mom.

1 luftfartsförordningen straffas jämväl den som gör tjänst å luftfartyg utan

att vara därtill behörig enligt föreskrifterna i § 24 i förordningen. Dessa

föreskrifter avser, såsom vid 4 kap. 5 § i förslaget återgivits, skyldighet att

inneha visst certifikat eller tillstånd.

De sakkunniga har föreslagit en paragraf, som i huvudsak motsvarar den

nu anförda straffbestämmelsen, dock med högre straffmaximum och möjlighet

att ådöma frihetsstraff även om synnerligen försvårande omständigheter

ej föreligger. Vidare har paragrafen gjorts tillämplig å viss markpersonal.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag i detta avseende.

5 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

I 77 § första stycket sjömanslagen stadgas att, om någon å fartyget anställd

sätter sig upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe för befälet,

och vägrar honom lydnad, han skall straffas med dagsböter eller, där

omständigheterna är synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.

De sakkunniga har funnit det erforderligt att med ett liknande stadgande

straffbelägga överträdelse av den i 5 kap. 9 § i förslaget upptagna bestämmelsen

om besättningsmans lydnadsplikt.

Departementschefen. Jag finner förevarande paragraf böra upptagas i förslaget

till luftfartslag, dock med en jämkning av redaktionell natur. 6

6 §•

Det i förevarande paragraf behandlade ämnet har utretts till en början

av 1949 års trafiknykterhetsutredning i dess den 29 maj 1953 avgivna

12 Bihang till riksdagens protokoll 1957. t samt. Nr 69

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

betänkande rörande trafiknykterhet. Ämnet har därefter behandlats av de

vid 5 kap. 10 § i förslaget nämnda särskilda delegerade för nordiskt samarbete

rörande spörsmålet om trafiknykterhet. Dessa delegerade har i sitt

betänkande under rubriken lufttrafik framhållit, att delegationerna hade

ett allmänt intryck att de bestämmelser, som i de nordiska länderna funnes

i strafflagen, disciplinära bestämmelser och tjänsteavtal, vore tillräckliga

för att hindra påverkad person att föra luftfartyg. Om emellertid särskilda

straffbestämmelser ansåges nödiga, förelåge mellan de danska, norska

och svenska delegationerna enighet om att föreslå straff för den, som förde

luftfartyg under sådan alkoholpåverkan att han icke kunde föra fartyget på

hetryggande sätt; sådan påverkan skulle anses föreligga, då han hade en alkoholkoncentration

i blodet på 0,40 promille eller däröver, och straffet borde

alltid utmätas inom en sträng straffskala. Från finsk sida åter avvisades

promilleregler på detta område liksom beträffande trafik i övrigt.

Vid nämnda betänkande är fogade parallelltexter till föreslagen lagstiftning.

Beträffande lufttrafik upptages såsom ett svenskt utkast till bestämmelser

i luftfartslagen, förutom ett stadgande som i viss mån motsvarar 5

kap. 10 § och 6 kap. 16 § i förevarande förslag, en paragraf av följande lydelse:
„1

rnom. Den, som vid förande av luftfartyg eller eljest vid utövande av

sådan befattning inom luftfarten, varav trafiksäkerheten är direkt beroende,

\arit

kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra luftfartyget eller

utöva befattningen, dömes för fylleri i lufttrafik till fängelse eller straffarbete

i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter

dock ej under tjugofem.

Hade föraren eller befattningshavaren en alkoholkoncentration i blodet

av 0,4 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av

starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Hade föraren eller befattningshavaren en alkoholmängd i kroppen,

som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet,

skall så anses som om han vid färden eller utövandet av befattningen haft

den förhöjda alkoholkoncentrationen.

De sakkunniga har ansett stadgande om straff för fylleri i luftfart påkallat

företrädesvis med hänsyn till den icke yrkesmässiga luftfarten, beträffande

vilken disciplinära bestämmelser och tjänsteavtal är av ingen eller ringa

betydelse. De har därför i förevarande pararaf upptagit ett stadgande i ämnet,

som emellertid i vissa avseenden avviker från de delegerades förslag.

Sålunda har däri vidtagits vissa ändringar överensstämmande med dem, vilka

enligt vad de sakkunniga inhämtat ansetts inom kommunikationsdepartementet

böra vidtagas i de delegerades förslag till lagstiftning rörande fylleri

i vägtrafik m. m., varvid bl. a. 2 mom. utgått. Vidare har, med beaktande av

att fylleri i luftfart måste anses utgöra en särskilt allvarlig form av fylleri

i trafik, straffmaximum ansetts böra höjas till straffarbete i två år, varigenom

ock överensstämmelse uppnås med vad de sakkunniga föreslagit beträffande

Övriga i förevarande kapitel såsom särskilt allvarliga betecknade

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

brott. Stadgandet har även funnits böra jämkas bl. a. med hänsyn till den

föreslagna avfattningen av 5 kap. 10 § och 6 kap. 16 §.

Luftfartsstyrelsen yttrar:

Styrelsen har redan i sitt yttrande över 1949 års trafiknykterhetsutrednings

förslag framhållit, att det är tveksamt om behov av särskild lagstiftning om

trafiknykterhet föreligger för luftfartens del. Styrelsen, som vidhåller denna

sin uppfattning, vill därför starkt ifrågasätta om icke förevarande paragraf

bör helt utgå. Med hänvisning till vad styrelsen i nämnda yttrande

understrukit om svårigheten att med säkerhet bestämma små alkoholmängder

i blodet, vill styrelsen i varje fall på vetenskapens nuvarande ståndpunkt

avstyrka en speciallagstiftning för luftfartens del, som bygger på den i sista

meningen föreslagna lägsta gränsen för straffbar alkoholpåverkan.

Svea hovrätt förutsätter beträffande straffbestämmelserna för trafiknykterhet,

att åt dem gives sådant slutligt innehåll att de kommer i överensstämmelse

med de allmänna regler som är under utarbetande på området.

Hovrätten vill till förslagets regler nu blott ifrågasätta om dessa i den stränga

utformningen bör avse även sådana å luftfartyg tjänstgörande personer som

icke har direkt betydelse för trafiksäkerheten, särskilt ekonomipersonal.

Handelskammaren i Göteborg uttalar att, då bestämmelserna om rattfylleri

torde vara föremål för omarbetning, det synes tveksamt huruvida det är

lämpligt att, innan nya regler härom fastställts, ange en bestämd gräns för

den alkoholkoncentration i blodet som skall konstituera straffansvar.

I anslutning till denna paragraf anför hovrätten för Västra Sverige:

De skäl, som föranlett de i lagen den 13 juni 1941 (nr 402) om förverkande

i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. givna bestämmelserna om beslag

och förverkande i fall av rattfylleri, synas i viss mån kunna äga giltighet

jämväl beträffande brott, som avses i här förevarande bestämmelse. Huruvida

det är av praktiskt behov påkallat att utsträcka nyssnämnda lag att

gälla även på luftfartslagens område, anser sig emellertid hovrätten ej kunna

bedöma.

Departementschefen. Bestämmelse om straff vid trafikonykterhet anser

jag icke kunna undvaras för luftfartens del, ehuru åtminstone de större

luftfartsföretagen för sina anställda har utfärdat stränga föreskrifter om

avhållsamhet från starka drycker och andra berusningsmedel.

Såsom Svea hovrätt framhållit bör förevarande paragraf avfattas så, att

den kommer att stämma överens med de allmänna regler som är under utarbetande

på området. Då spörsmålet rörande den alkoholkoncentration i

blodet, som icke må överskridas, för närvarande är under övervägande beträffande

olika trafikmedel, anser jag mig icke böra upptaga de sakkunnigas

förslag rörande viss promillegräns. Härvid förutsättes emellertid, att paragrafen

överses vid en blivande allmän revision av trafiknykterhetsbestämmelserna.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört rörande bestämmelsernas tilllämpning

å ekonomipersonal vill jag framhålla, att även sådan personal ombord

å luftfartyg kan ha ur säkerhetssynpunkt betydelsefulla åligganden,

exempelvis i nödsituationer.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Den av hovrätten för Västra Sverige ifrågasatta översynen av lagen om

förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. torde lämpligen kunna

anstå. Jag vill erinra om att en förberedande undersökning för reformering

av specialstraffrätten för närvarande pågår genom en jämlikt bemyndigande

den 2 december 1955 tillkallad särskild utredningsman.

7 §•

Enligt den i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen angivna strängare straffskalan,

innehållande vid synnerligen försvårande omständigheter jämväl

fängelse i högst tre månader, straffas den som utan tillstånd utövar linjefart.

Däremot saknas särskilt straffstadgande för den som utan det i § 26 i

förordningen föreskrivna godkännandet inrättar eller låter regelmässigt bruka

plats till flygplats för ett eller flera luftfartyg.

De sakkunniga har, vad först beträffar upplåtelse av flygplats eller annan

för luftfarten avsedd anläggning utan tillstånd jämlikt 6 kap. 4 eller 8 § i

förslaget, ansett upplåtelsen icke behöva bestraffas med annat än dagsböter

(se 9 § i förevarande kapitel). För fall av upplåtelse utan godkännande som

avses i 6 kap. 9 § har de med hänsyn till den därigenom äventyrade trafiksäkerheten

i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande,

som innebär möjlighet att i svårare fall utdöma frihetsstraff. Liksom vid

3 § har de även här framhållit betydelsen av vissa bestämmelser i 19 kap.

strafflagen.

I andra stycket har de sakkunniga upptagit en liknande bestämmelse beträffande

utövande av luftfart utan tillstånd, vilken utgör viss motsvarighet

till det nyss återgivna straffbudet i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen. Dock

har en höjning av straff maximum föreslagits, och synnerligen försvårande

omständigheter såsom förutsättning för utdömande av fängelsestraff har ej

bibehållits. Stadgandet har dessutom erhållit en vidare avfattning såtillvida,

som det avser all luftfart, vartill tillstånd erfordras. Utvidgningen har ansetts

motiverad främst av att sådan luftfart, som avses i 7 kap. 1 § andra

stycket i förslaget, kan vara av stor ekonomisk vikt och stå linjefarten nära

men även av hänsyn till den betydelse för allmänhetens säkerhet, som reglering

enligt tredje stycket av samma paragraf i vissa fall äger.

Departementschefen. Denna paragraf finner jag böra upptagas i enlighet

med sakkunnigförslaget.

8 §•

Även till denna paragraf föreligger viss motsvarighet i § 44 mom. 1 luftfartsförordningen.

Enligt den däri upptagna strängare straffskalan straffas

nämligen bland andra den som bryter mot föreskrift, meddelad på grund

av § 27, eller mot stadgandena i § 28 första stycket eller som överträder

föreskrift, meddelad på grund av § 31. Av de paragrafer i luftfartsförordningen,

till vilka sålunda hänvisas, avser § 27 föreskrifter angående åtgärder

till undvikande av sammanstötning mellan luftfartyg eller andra olycks
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

händelser eller eljest till allmänhetens betryggande mot faror och obehag,

§ 28 första stycket medförande å luftfartyg av sprängämnen, militära skjutvapen

eller därtill hörande ammunition samt § 31 bestämmelser rörande

luftfartygs skyldigheter vid färd till och från utrikes ort ävensom angående

landningsskyldighet.

I första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga beaktat främst

vikten av att man vid förande av luftfartyg icke åsidosätter i trafiksäkerhetens

intresse meddelade föreskrifter, med vilket uttryck de avsett föreskrifter

som med stöd av 8 kap. 1 § i förslaget utfärdats till undvikande av sammanstötning

eller annan olyckshändelse samt eljest till betryggande mot

fara i följd av luftfart. De har framhållit att bland sådana föreskrifter kan

ingå åläggande av skyldighet att efterkomma trafikledares anvisningar. Med

nyss angivna uttryck har de däremot icke avsett sådana jämlikt 8 kap. 1 §

meddelade bestämmelser, som blott syfta till betryggande mot olägenhet i

följd av luftfart.

De sakkunniga har emellertid med första stycket avsett även straff för

överträdelse av bestämmelse som meddelats med stöd av 8 kap. 2 § i förslaget,

därvid dock förbehåll gjorts i fråga om gärning som är straffbar enligt

1 § i förevarande kapitel.

Strafflatituden i första stycket har, såvitt rör uppsåtliga brott, ansetts

böra bestämmas lika som i första stycket av 3 §, varjämte överträdelser som

skett av grov oaktsamhet funnits böra straffbeläggas enligt en mildare straffskala.

I andra stycket av paragrafen har de sakkunniga föreslagit straff för åsidosättande

av skyldighet att landa, som föreligger enligt 8 kap. 3 § i förslaget.

Bland överträdelserna av luftfartslagen har de sakkunniga ansett sådant

brott tillhöra de allvarligaste, bl. a. emedan därigenom bevismedel rörande

annat brott kan undanröjas. Den föreslagna straffskalan omfattar därför

fängelse eller straffarbete i högst två år eller, dock blott om brottet är

ringa, dagsböter. Även av grov oaktsamhet försummad landningsskyldighet

har ansetts böra straffbeläggas, varvid dock dagsböter funnits utgöra tillräcklig

straffpåföljd.

De sakkunniga har framhållit, att överträdelse av 8 kap. 3 § torde kunna

komma i fråga även på annat sätt än genom försummelse av landningsplikt.

De har anfört, att underlåtenhet att genast lämna förbjudet område visserligen

i regel lärer vara förenad med försummelse av landningsplikt och följaktligen

knappast äga självständig betydelse i förevarande sammanhang,

men tillika påpekat, att däremot sådan betydelse tillkommer underlåtenhet

att göra föreskriven anmälan, ehuru fartyget uppfyller sin skyldighet att

landa. För överträdelse av denna art har emellertid bötesstraff jämlikt 9 §

ansetts utgöra tillräcklig påföljd.

I tredje stycket av paragrafen har de sakkunniga upptagit bestämmelse

om straff för den som överträder vad som stadgas i 8 kap. 4 § första stycket

i förslaget eller i föreskrifter, utfärdade med stöd av andra stycket av

samma paragraf. Även härvidlag har möjlighet att kunna döma till fängelse

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

i högst ett år ansetts påkallad med hänsyn till den allvarliga karaktär, som

hithörande brott understundom kan äga.

Angående paragrafens första stycke anför hovrätten för Västra Sverige:

I 6 § i detta kapitel jämställes med spritpåverkan vid förande av luftfartyg

dylik påverkan, som eljest föreligger vid utövande av tjänst som avses

i 5 kap. 10 § eller 6 kap. 16 §. Detta synes välmotiverat med hänsyn till bl. a.

den stora betydelse ett riktigt handhavande av viss kvalificerad marktjänst

har för trafiksäkerheten och de betydande värden som här kunna stå på

spel. Av enahanda skäl torde man emellertid kunna ifrågasätta, om icke

den straffskala som i 8 § första stycket föreslås för fall, då i trafiksäkerhetens

intresse meddelad föreskrift åsidosättes vid förande av luftfartyg,

bör tillämpas även beträffande dylikt åsidosättande, där det äger rum vid

utövande av tjänst som avses i 5 kap. 10 § eller 6 kap. 16 §.

Riksåklagarämbetet yttrar vid samma stycke:

Enligt 13 kap. 8 § första stycket straffas bl. a. den som vid förande av

luftfartyg åsidosätter i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift. Däremot

innehåller luftfartslagen icke någon bestämmelse om straff för sådan

vårdslöshet vid förande av luftfartyg, som icke innefattar åsidosättande av

särskild trafikföreskrift. Tydligen har man ansett dylik vårdslöshet i erforderlig

grad kriminaliserad genom straffstadgandet om allmänfarlig vårdslöshet

i 19 kap. 5 § strafflagen. Det vore enligt ämbetets mening önskvärt,

att denna uppfattning — mot vilken i och för sig icke synes vara något

att erinra — får på något sätt komma till uttryck under den vidare behandlingen

av lagstiftningsärendet.

Beträffande andra stycket finner hovrätten för Västra Sverige ordet »försummar»

alltför svagt för ett uppsåtligt brott av den allvarliga karaktär

varom fråga är.

Departementschefen. Vad hovrätten för Västra Sverige anfört beträffande

första stycket av paragrafen avser dels andra ombord å luftfartyg tjänstgörande

än förare, dels ock viss markpersonal, främst trafikledare och markmekaniker.

I likhet med hovrätten anser jag, att det får anses önskvärt att

frihetsstraff ingår i skalan jämväl när fråga är om personer av dessa kategorier

som överträder i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift.

På sätt riksåklagarämbetet antytt får straffstadgandet i 19 kap. 5 § strafflagen

anses innebära erforderlig kriminalisering av sådan vårdslöshet vid

förande av luftfartyg, som icke innefattar åsidosättande av särskild trafikföreskrift.

Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i fråga om

andra stycket torde ordet »försummar» böra utbytas mot »åsidosätter».

Vid avfattningen av tredje stycket bör beaktas den i jämförelse med sakkunnigförslaget

ändrade lydelse, som 8 kap. 4 § erhållit i departementsförslaget.

9 §•

Denna paragraf motsvarar § 44 mom. 2 luftfartsförordningen, vilket återgivits

vid 3 § i kapitlet, ävensom 19 § tredje stycket registreringslagen, som

stadgar dagsböter såsom straff för vissa enklare förseelser mot lagens

1 kap.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har anfört att, sedan de överträdelser, vilka ansetts böra

kunna föranleda frihetsstraff, behandlats i 1—8 §§ i kapitlet, ett antal stadganden

dock återstår i lagen, beträffande vilka ett åsidosättande bör kunna

ådraga gärningsmannen bötesstraff. Såsom sådana stadganden har de angivit

1 kap. 2 §, 2 kap. 7, 8, 10, 13, 15 och 16 §§, 3 kap. 4—8 §§, 4 kap. 6 och

7 §§, 5 kap. 2—10 §§, 6 kap. 4, 9, 14 och 16 §§, 8 kap. 3 och 8 §§ samt den

avslutande paragrafen i 11 kap. De har tillagt, att i ytterligare andra fall

bötesstraff kan behöva stadgas för överträdelse av någon med stöd av bestämmelse

i den föreslagna luftfartslagen utfärdad föreskrift men att såsom

vid rubriken anförts sådant straffstadgande bör ingå bland tillämpningsföreskrifterna.

Rörande de förseelser mot förevarande lag, om vilka nu är fråga, har de

sakkunniga anfört att de enligt gällande rätt icke kan straffas strängare än

med böter, dock med undantag för utövande av luftfart i strid mot stadgandet

i 1 kap. 2 § i förslaget, överträdelse av den häremot svarande § 3 luftfartsförordningen

straffas nämligen enligt § 44 mom. 1 i förordningen enligt

den strängare straffskalan. De sakkunniga har emellertid funnit frihetsstraff

icke vara påkallat såsom straff för sådan förseelse, såvida det icke

föreligger sådana omständigheter, som behandlas i någon av de föregående

paragraferna i detta kapitel.

I första stycket har de sakkunniga upptagit en allmänt hållen bestämmelse

om straff för den som i annat fall än i 1—8 §§ sägs åsidosätter vad enligt

1—6 kap. eller 8 kap. åligger honom. Med hänsyn till överträdelsernas natur

har straff ansetts böra komma i fråga icke blott beträffande uppsåtliga

brott utan även rörande gärningar som skett av oaktsamhet.

Såsom ett andra stycke av paragrafen har de sakkunniga föreslagit straff

för brott mot vad som stadgas i första stycket av den avslutande paragrafen

i 11 kap. På grund av brottets något avvikande karaktär har här endast uppsåtligt

handlande ansetts böra kunna ådraga gärningsmannen straff.

Slutligen har de sakkunniga anfört:

Med stöd av förevarande paragraf, jämförd med 5 kap. 3 § andra stycket

i förslaget, kunna dagsböter ådömas passagerare, nämligen om han

underlåter att ställa sig till noggrann efterrättelse vad befälhavaren föreskriver

med avseende å ordning och skick ombord. En liknande bestämmelse,

ehuru blott stadgande straff med böter från och med fem till och med

etthundra kronor, finnes upptagen i § 9 järnvägstrafikstadgan den 12 juni

1925 (nr 348). Den enligt förslaget föreliggande möjligheten att i sådana

fall använda straff torde lika litet som den nämnda bestämmelsen i järnvägstrafikstadgan

komma att tillämpas i oträngt mål.

Svea hovrätt anser det kunna övervägas huruvida icke ringa oaktsamhet

må vara slraffri. Hovrätten för Västra Sverige uttalar i samma riktning:

Denna bestämmelse anknyter till ett antal stadganden av synnerligen växlande

innehåll. Flera av dessa stadganden äro allmänt avfattade. Tillämpningsområdet

för bestämmelsen blir således mycket vidsträckt och under densamma

komma att falla åtskilliga beteenden, som väl i och för sig kunna

sägas innebära åtminstone något mått av oaktsamhet men vilka likväl äro så

utpräglat bagatellartade alt etl ådömande av straff kan te sig opåkallat, någon

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kiingl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

gång rent av stötande. De sakkunniga synas själva ha varit inne på tanken att

straff bör kunna utebli i vissa rena bagatellfall. Det heter sålunda i motiven

beträffande 5 kap. 3 § andra stycket, att den enligt förslaget föreliggande

möjligheten att i sådana fall använda straff icke torde komma att tillämpas

i oträngt mål. Det är naturligtvis att antaga, att de flesta rena bagatellöverträdelserna

aldrig komma att dragas under domstols prövning, men för

den händelse likväl sådana överträdelser skulle komma under domstols

bedömande, kan det ifrågasättas om icke domstolen borde ha en lagfäst

möjlighet att i vissa undantagsfall fria från ansvar. Straffrihet synes sålunda

böra kunna komma i fråga exempelvis i ett sådant fall som det av

de sakkunniga berörda liksom vid vissa överträdelser som skett av allenast

ringa oaktsamhet. Principiellt sett bör man väl vara återhållsam, då

det gäller att bereda utrymme för sådan straffrihet på specialstraffrättens

område, men behöriga hänsyn till denna synpunkt kunna icke anses ha

trätts för nära, om en sådan föga vittgående uppmjukning av bestämmelsen

som här ifrågasatts komme till stånd. I detta sammanhang må anmärkas,

att ett i viss mån jämförligt specialstraffrättsligt stadgande — om

straffrihet enligt 1 § trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik, där oaktsamheten

är ringa — enligt vad erfarenheten visar tillämpas restriktivt av

domstolarna.

I fråga om ett uttalande av luftfartsstyrelsen må hänvisas till 8 kap. 8 §

i förslaget.

Chefen för flygvapnet anför i fråga om paragrafens andra stycke:

Med hänsyn till vikten av att militär materiel lämnas orörd — bl. a. ur

sekretessynpunkt — bör straffpåföljden här även kunna vara fängelse. Jag

vill härvid hänvisa till 4 § lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. Sagda lag har ansetts kunna

åberopas för flygvapnets åtgärder att avspärra nedslagsplats för havererat

svenskt militärt flygplan. Straffpåföljden bör kunna vara densamma oavsett

om avspärrning hunnit ske eller ej.

Departementschefen. De fall som avses med första stycket av förevarande

paragraf torde i regel vara av sådan natur, att ringa oaktsamhet ej bör

föranleda straff. Det bör därför stadgas, att straff vid oaktsamt handlande

bör inträda endast om oaktsamheten ej är ringa.

Att såsom chefen för flygvapnet föreslagit införa frihetsstraff vid överträdelse

enligt paragrafens andra stycke synes icke påkallat.

10 §.

I § 44 mom. 3 luftfartsförordningen föreskrives, såsom vid rubriken anförts,

att straff enligt förordningen ej må tillämpas, där förseelsen enligt

allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. Genom 20 § registreringslagen

stadgas förbud mot ådömande av straff enligt lagen, där brottet

enligt allmänna strafflagen är belagt med strängare straff.

De sakkunniga har funnit motsvarighet till de sålunda återgivna bestämmelserna

påkallad även i den nu föreslagna lagen, dock så avfattad, att straff

enligt luftfartslagen ej må ådömas för gärning, som är belagd med straff

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957 185

i allmänna strafflagen. Rörande stadgandets tillämpning har de sakkunniga

anfört:

Den föreslagna undantagsbestämmelsen kan beräknas bliva av väsentlig

betydelse, då därigenom åtskilliga gärningar, som i och för sig skulle falla

under luftfartslagens brottsbeskrivningar, i stället bliva straffade enligt

bestämmelser i strafflagen med deras i åtskilliga fall ganska stränga straff.

Förhållandet ändras icke av att strafflagen ersättes med den föreslagna

brottsbalken. Såsom exempel på bestämmelser i strafflagen av nu åsyftad

betydelse böra företrädesvis nämnas stadgandena om åstadkommande av

allmänfarlig ödeläggelse i 19 kap. 3 § och om allmänfarlig våidslöshet i

5 § av samma kapitel, vilka stadganden i brottsbalksförslaget motsvaras av

It kap. 3 och 5 §§. Andra lagrum som kunna bär särskilt uppmärksammas

äro — förutom bestämmelser om ämbetsbrott (strafflagen 25 kap., brottsbalksförslaget

18 kap.) — stadganden om spioneri (strafflagen 8 kap. 4

in. fl. §§, brottsbalksförslaget 17 kap. 5 m. fl. §§), förfalskning (i båda

texterna 12 kap. 1 in. fl. §§), våldsamt motstånd vid offentlig förrättning

(strafflagen 10 kap. 4 §, brottsbalksförslaget 15 kap. 4 §) samt överträdelse

av myndighets bud och vägran av inträde som förrättningsman äger fordra

(nu 10 kap. 12 §, enligt brottsbalksförslaget 15 kap. 13 §).

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att upptaga

förevarande paragraf i luftfartslagen.

11 §.

Denna paragraf avser förverkande såsom påföljd av brott mot luftfartslagen.

Stadgande av sådan natur finnes icke i luftfartsförordningen. Däremot

gäller enligt 3 § lagen angående förbud mot lufttrafik över svenskt område,

att vid överträdelse av förbud som avses i lagens 1 § det använda luftfartyget

skall tagas i beslag samt, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnar,

dömas förbrutet, så ock att, om fartyget besväras av luftpanträtt

eller inteckning, domstolen må, när skäl därtill är, förklara att panträtten i

fartyget skall upphöra.

De sakkunniga har anfört, att de utgått från att förverkandepåföljd icke

bör ifrågasättas beträffande andra än vissa av de grövsta brotten mot luftfartslagen,

nämligen framförande av luftfartyg med vetskap om att det är

märkt med oriktig nationalitets- och registreringsbeteckning eller eljest saknar

i denna lag eller med stöd därav föreskrivna märken (2 § andra stycket

i förevarande kapitel), åsidosättande av landningsplikt (8 § andra stycket)

och överträdande av föreskrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap.

3 § i förslaget (1 § i förevarande kapitel). Vidkommande de två förstnämnda

slagen av brott har de sakkunniga emellertid antagit, att de föreslagna strafflatituderna

regelmässigt medger att begånget brott erhåller tillräcklig påföljd.

Beträffande däremot överträdelse av föreskrift som Konungen meddelat

med stöd av 1 kap 3 § har de sakkunniga funnit, att möjlighet att förklara

luftfartyg förverkat icke kan undvaras, och bar anfört, att stränghet synes

vara motiverad särskilt vid totalförbud mot luftfart inom riket. En bestämmelse

om förverkande av luftfartyg i sådana fall bar därför föreslagits i

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1951

första stycket av förevarande paragraf, därvid utsagts att de i 2 kap. 17 §

strafflagen givna stadgandena skall äga motsvarande tillämpning. Med hänsyn

till den senaste tidens rättstillämpning har bestämmelsen så avfattats,

att förverkandepaföljd skall komma i fråga när någon förövar gärning som

avses i 1 §; att denne kunnat fällas till ansvar för brottet har alltså ej ansetts

böra fordras.

I andra stycket har upptagits en mot nuvarande bestämmelse i huvudsak

svarande regel angående luftpanträtt eller inteckning i förverkat luftfartyg.

De sakkunniga har slutligen framhållit att de i sitt förslag icke meddelat

bestämmelser om beslag, då de ansett de i 27 kap. rättegångsbalken givna

stadgandena i ämnet vara tillräckligt omfattande.

Riksåklagarämbetet anför:

Enligt stadgandet skola vid förverkandeförklaring bestämmelserna i 2 kap.

17 § strafflagen äga motsvarande tillämpning. Det synes emellertid icke fullt

klart, i vilken utsträckning bestämmelserna i strafflagen skola tillämpas, när

fråga är om förverkande enligt luftfartslagen. Strafflagsparagrafen upptager

som förutsättningar för förverkande bl. a., att påföljden är påkallad till förebyggande

av brott eller eljest av särskilda skäl samt ej uppenbart obillig.

Av lagtext och förarbeten framgår, att förebyggande av brott skall vara den

ledande synpunkten vid prövningen. Vad beträffar förverkandebestämmelserna

i luftfartslagen framgår av motiven, att påföljden mindre är avsedd att

förebygga framtida brottslig användning av luftfartyget än att tillgodose

rent repressiva syften. De nu berörda förutsättningarna för förverkande

i 2 kap. 17 § strafflagen synas därför ej böra gälla, när fråga är om förverkande

enligt luftfartslagen. Bestämmelserna i It § torde emellertid närmast

få tolkas så att även dessa förutsättningar skola äga tillämpning. Som den

föreslagna bestämmelsen i luftfartslagen är avfattad kan det vidare möjligen

bli föremal för tvekan, om värdekonfiskation endast skall vara subsidiär,

som förhållandet är enligt strafflagsparagrafen, eller om domstolen skall

äga valrätt mellan sak- och värdekonfiskation. Då det synes vara av vikt att

någon tvekan icke kan uppstå om vilka bestämmelser, som skola gälla för

förverkande av luftfartyg, vill ämbetet ifrågasätta, om det icke vore lämpligare

att i 13 kap. 11 § luftfartslagen upptaga samtliga de bestämmelser om

torverkande, som anses böra gälla.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter att värdekonfiskation nämnes

jämväl i paragrafens andra stycke.

Departementschefen. Såsom riksåklagarämbetet anfört bör förevarande

paragraf avfattas så, att någon tvekan ej kan uppstå om vilka bestämmelser

som skall gälla för förverkande av luftfartyg. Stadgandet bör därför i stället

för hänvisningen till 2 kap. 17 § strafflagen upptaga samtliga de bestämmelser

om förverkande, som anses böra gälla. Det torde emellertid vara riktigast

att utforma dessa bestämmelser i nära anslutning till innehållet i den angivna

strafflagsparagrafen. Någon särskild föreskrift för det fall, att förbud

mot luftfart gäller i hela riket, torde sålunda ej böra upptagas. Ej heller synes

det finnas anledning att göra den avvikelse från 2 kap. 17 § strafflagen,

som bifall till det av hovrätten för Västra Sverige framförda förslaget skulle

innebära.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

14 KAP.

Vissa bestämmelser om lagens tillämpning

I detta kapitel är sammanförda vissa bestämmelser dels om möjlighet att

medge undantag och föreskriva tillägg i fråga om vad i luftfartslagen stadgas

(1 §), dels om besvär över luftfartsstyrelsens beslut enligt luftfartslagen

eller bestämmelser utfärdade med stöd av denna (2 §), dels ock om tillämpningsföreskrifter

till luftfartslagen (3 §).

Angående fördelningen av stoffet inom och mellan 12 och 14 kap. må hänvisas

till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.

1 §•

Förslaget upptager icke någon definition å begreppet luftfartyg. I detta avseende

må hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 1 kap. Erinras må

därjämte om att tillämpningskungörelsen i § 38 stadgar, att luftfartsmyndigheten

meddelar erforderliga bestämmelser beträffande för medförande av

person eller gods avsett plan, som är tyngre än luften och framföres i luften

utan motor (segelplan), ävensom i fråga om drakar, fasta ballonger och fallskärmar,

som icke är avsedda för militärt bruk.

De sakkunniga har vid utarbetandet av förslaget till luftfartslag beaktat såväl

de s. k. konventionella luftfartygen, till vilka de ansett för närvarande

böra räknas motorflygplan, gyroplan och helikopter, som ock andra från

dessa mer eller mindre avvikande typer av luftfartyg. Självfallet har därvid

de konventionella luftfartygen såsom de mest typiska trätt i förgrunden vid

regleringen, och frågeställningen har närmast varit den, i vilken omfattning

de beträffande dessa uppställda reglerna borde underkastas mer eller mindre

långt gående modifikationer med avseende å de andra kategorierna av luftfartyg.

Ur lagteknisk synpunkt har de sakkunniga funnit det önskvärt, om i själva

lagen kunnat uttryckligen angivas de modifikationer som sålunda kunde

vara påkallade. De har emellertid avstått därifrån av liknande skäl, som

gjort att man ansett sig icke kunna i lagen upptaga någon definition på begreppet

luftfartyg. I stället har de sökt att efter en annan linje uppnå den

uppmjukning av reglerna, som i praktiken kan visa sig erforderlig beträffande

de icke konventionella luftfartygen.

Vidare har de sakkunniga erinrat om stadgandet i 77 § vägtrafikförordningen

att, om beträffande visst fordon eller visst slag av fordon undantag

från förordningen i särskilt hänseende finnes vara påkallat, bestämmelser

därom meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

De sakkunniga har i första stycket av förevarande paragraf föreslagit rätt

för Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att under vissa förutsättningar

och beträffande vissa arter av luftfartyg medge undantag och föreskriva

tillägg i fråga om vad i luftfartslagen är stadgat. Härmed har i

främsta rummet avsetts de luftfartyg som framdrives annorledes än med

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kangl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

motor, inbegripet reaktionsmotor. Med hänsyn till de motorlösa luftfartygens

art har nämligen de sakkunniga ansett dem böra erhålla viss särställning,

vare sig de är lättare eller tyngre än luften.

Vad sålunda föreslagits beträffande de motorlösa fartygen har utsträckts

till att avse även andra fall, då luftfartyg måste anses vara av särskild beskaffenhet.

Med detta uttryck har de sakkunniga åsyftat att fartyg på ett mera

påtagligt sätt avviker från de konventionella luftfartygen.

De sakkunniga har dessutom ansett sig böra bland de luftfartyg, som

kan påkalla särbehandling, upptaga även fartyg som icke har förare ombord.

Detta har skett med hänsyn bl. a. till luftfartskonventionen. Enligt

dess art. 8 gäller nämligen, att intet luftfartyg, som kan flygas utan förare,

må över en fördragsslutande stats territorium flygas utan förare annat än

med särskilt tillstånd av den staten och under iakttagande av villkor, som

bestämts i sådant tillstånd, så ock att envar fördragsslutande stat förbinder

sig att sörja för att flygning med sådant luftfartyg utan förare inom områden,

som står öppna för civila luftfartyg, underkastas sådan kontroll att fara

för civila luftfartyg förebygges.

Den i detta stycke föreslagna fullmakten har begränsats i två avseenden.

Dels må hinder mot särbestämmelser ej föreligga med hänsyn till trafiksäkerheten

eller det allmänna, dels skall vissa stadganden i lagen alltid gälla.

Beträffande paragrafens andra stycke har de sakkunniga anfört, att det

under de nordiska förhandlingarna ansetts önskvärt att i luftfartslagen giva

bestämmelse rörande sådana för rörelse i luften inrättade föremål, som icke

är att hänföra till luftfartyg, exempelvis fallskärmar, skjutmål och raketer.

De sakkunniga har visserligen ansett ämnet falla inom ramen för Kungl.

Maj :ts lagstiftningsrätt enligt § 89 regeringsformen och därför funnit lagbestämmelse

icke vara oeftergivlig. Med hänsyn till att gränsen mellan sådana

föremål och luftfartyg är i viss mån otydlig och då nordisk överensstämmelse

härvidlag ansetts önskvärd, har de emellertid föreslagit en fullmakt

för Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att meddela föreskrifter

rörande ifrågavarande föremål.

Departementschefen. För ett ändamålsenligt anordnande av luftfarten är

det av betydelse, att bestämmelser som är lämpliga för konventionella luftfartygstyper

icke stelt tillämpas beträffande andra typer av luftfartyg, för

vilka de möjligen icke helt passar. En allmän dispensbestämmelse av den

natur de sakkunniga föreslagit är därför väl motiverad. Andra stycket kan,

såsom de sakkunniga själva framhållit, möjligen undvaras, men med hänsyn

till de av de sakkunniga anförda skälen ansluter jag mig till att det upptages

i förslaget. 2

2 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen.

En allmän regel rörande besvär över myndighets beslut finnes upptagen

i 29 § allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3). Däri föreskrives

bl. a., att den som icke åtnöjes med beslut av myndighet, som avses med

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

stadgan, äger, där ej annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring

genom besvär, vilka skall ingivas till det statsdepartement till vilket ärendet

hör. Stadgan äger emellertid ännu icke tillämpning å luftfartsstyrelsen.

Angående tiden för anförande av besvär gäller lagen den 4 juni 1954 (nr

355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Enligt denna

lag skall besvär över sådan myndighets beslut, om ej annat löljer av lag

eller författning, vid äventyr av talans förlust ha inkommit till vederbörande

myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock

att besvärstiden för menighet skall vara fem veckor.

De sakkunniga har, med hänsyn bl. a. till att bestämmelse ansetts påkallad

rörande inverkan på meddelade beslut av anförda besvär, funnit riktigast

att i förslaget upptaga stadgande om rätt att anföra besvär över de beslut,

som luftfartsstyrelsen meddelar jämlikt luftfartslagens bestämmelser

eller enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av dessa bestämmelser. De

har därvid, med den fasta anknytning hithörande ärenden har till kommunikationsdepartementet,

ansett berättigat att i lagtexten bortse från möjligheten

att dessa ärenden i framtiden överföres till annat departement.

Beträffande andra punkten har de sakkunniga anfört:

De beslut, som luftfartsstyrelsen meddelar enligt den föreslagna luftfartslagen

och de med stöd därav utfärdade bestämmelserna, äro i det övervägande

antalet fall av sådan natur, att de med hänsyn främst till trafiksäkerheten

och allmän ordning måste lända till efterrättelse utan hinder av att

besvär anförts. De sakkunniga hava därför funnit ändamålsenligt att i förevarande

paragraf stadga, att med paragrafen avsedda beslut utan hinder av

besvär skola lända till efterrättelse, intill dess annorlunda blivit förordnat.

Jämföras må särskilt 76 § vägtrafikförordningen. Det står emellertid öppet

för luftfartsstyrelsen att där så finnes lämpligt förordna, att visst beslut icke

skall lända till efterrättelse, förrän det vunnit laga kraft.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter, om icke en allmänt hållen hänvisning

till lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut

bör intagas i lagtexten, och uttalar i anslutning härtill, att man icke

torde kunna bortse från risken för att underlåten hänvisning i lagtexten kan

föranleda rättsförlust för enskild sakägare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län för på tal att till paragrafen foga

en ny punkt motsvarande sista punkten i 76 § vägtrafikförordningen, enligt

vilken beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort in. in. icke

skall gälla, förrän den som avses med beslutet erhållit del av detta.

Departementschefen. Den av hovrätten för Västra Sverige föreslagna hänvisningen

kan ej anses påkallad i denna paragraf. Ehuru ett stadgande i

överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt

väl i regel skulle sakna reell betydelse, vill jag dock med hänsyn till

riktigheten av den ifrågavarande principen ansluta mig till länsstyrelsens

förslag. Sakkunnigförslaget hör följaktligen jämkas i detta avseende. Därvid

torde uttrycket »luftfartscertifikat eller annat bevis om behörighet att

förrätta viss tjänst» kunna användas såsom avseende luftfartscertifikat,

certifikat som avses i 6 kap. 15 § i förslaget, i motiven till 4 kap. 4 § och

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

6 kap. 15 § omnämnda behörighetsbevis (ratings) samt tillstånd att utan

certifikat göra tjänst å luftfartyg. Slutligen torde andra punkten böra något

förtydligas.

3 §•

Departementschefen. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit

har i denna paragraf upptagits en allmän fullmakt för Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar att utfärda tillämpningsföreskrifter till

luftfartslagen. Behov av sådana bestämmelser föreligger i åtskilliga sammanhang

utöver de fall som särskilt angives i förslaget till luftfartslag.

ANDRA AVDELNINGEN

Om militär luftfart och annan luftfart för statsändamål

15 KAP.

Den genom luftfartsförordningen givna regleringen avser främst den civila

luftfarten. I fråga om luftfart med statliga luftfartyg finnes endast ett

fåtal bestämmelser upptagna i luftfartsförordningen, nämligen i § 38. Enligt

denna paragraf gäller, att Konungen äger bestämma att staten tillhöriga

eller uteslutande för dess räkning använda luftfartyg, som är militära eller

tull-, post- eller polisfartyg, må brukas utan att vara registrerade; att sådant

fartyg har svensk nationalitet; att Konungen ock äger bestämma, om och

huru sådant fartyg skall märkas samt i vilken omfattning föreskrifterna

i förordningen skall tillämpas å sådant fartyg; ävensom att Konungen bestämmer

om främmande militära luftfartygs tillträde till svenskt område.

De sakkunniga har anfört att, ehuru deras uppdrag närmast avsett en översyn

av de bestämmelser som reglerar den civila luftfarten, det dock bl. a.

för sammanhangets skull har varit av nöden att i förslaget, låt vara i en

särskild avdelning, upptaga vissa grundläggande bestämmelser rörande militär

luftfart och annan luftfart för statsändamål. Beträffande gränsdragningen

mellan civil och statlig luftfart har de sakkunniga hänvisat till framställningen

vid rubriken till första avdelningen.

I förevarande kapitel har de sakkunniga upptagit de stadganden som de

ansett påkallade i fråga om luftfart för statsändamål, såväl med svenska

som med utländska luftfartyg. Beträffande svensk statlig luftfart har den

militära ansetts intaga en sådan särställning, att den lämpligen bör behandlas

skild från övrig luftfart för statsändamål.

Departementschefen. Jag finner det lämpligt att nu såsom en särskild avdelning

av luftfartslagen upptaga ett kapitel om militär luftfart och annan

luftfart för statsändamål. Härmed är emellertid icke förnekat, att det i framtiden

måhända kan visa sig påkallat att utarbeta en särskild lag om luftfart

för statsändamål.

Såsom de sakkunniga framhållit vid rubriken till första avdelningen, faller

luftfart med statliga luftfartyg för affärsdrift eller annat icke statligt ändamål

utanför förevarande kapitel.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

191

1 §•

Vad luftfartsförordningen innehåller i fråga om svenska militära luftfartyg

har återgivits vid rubriken till förevarande kapitel. Bestämmelser om

sådana fartyg återfinnes även i § 33 första stycket tillämpningskungörelsen,

enligt vilket svenskt militärt luftfartyg må brukas utan att vara registrerat

och skall vara märkt på sätt i kommandoväg bestämts. Vidare skall enligt

samma stycke å sådant fartyg tillämpas ett antal närmare angivna bestämmelser

i luftfartsförordningen och tillämpningskungörelsen, dock att den befogenhet,

som enligt vissa av de angivna paragraferna tillkommer luftfartsmyndigheten,

i stället skall tillkomma vederbörande militära myndighet.

Jämföras må ock stadgandet i § 1 sista stycket tillämpningskungörelsen, att

luftfartyg, som står under befäl av därtill beordrad militär person, anses såsom

militärt, ävensom de i § 20 samma kungörelse meddelade bestämmelserna

om upp- och nedstigning å militära flygplatser och å arméns övningsfält.

De sakkunniga har anfört att, lika litet som förslaget innehåller någon definition

å begreppet luftfartyg, har det ansetts nödigt att däri definiera begreppet

militärluftfartyg. De har emellertid anmärkt, hurusom det nyss återgivna

stadgandet i § 1 tillämpningskungörelsen helt överensstämmer med

Pariskonventionen art. 31, och anfört att luftfartskonventionens vid rubriken

till första avdelningen återgivna formulering i art. 3, att luftfartyg som

nyttjas i militärtjänst skall anses vara statliga luftfartyg, i förhållande därtill

icke torde innebära saklig ändring av betydelse.

Vid förslagets utarbetande har de sakkunniga funnit det vara riktigt, att

regleringen av den svenska militära luftfarten åtminstone för närvarande i

princip fortfarande undantages från den lagstiftning, som gäller i fråga om

den civila luftfarten, och att regleringen sker i administrativ ordning. De

har därvid uppmärksammat, att det i åtskilliga fall är fördelaktigt att civila

luftfartyg kan begagna militära flygplatser och annan militär markorganisation,

liksom det i andra fall är önskvärt för de militära luftfartygen att ha

tillgång till civila flygplatser och den civila markorganisationen i övrigt. I detta

ämne har de hänvisat till vad som anförts vid 6 kap. 6 § i förslaget. De

har ansett att även användningen av militära flygplatser och annan militär

markorganisation bör regleras i administrativ ordning.

Från den i förslaget uppställda allmänna regeln att nu ifrågavarande bestämmelser

skall meddelas i administrativ ordning har de sakkunniga emellertid

ansett vissa undantag böra göras. De har framhållit att man måste

beakta de privaträttsliga förhållanden som kan uppkomma även i följd av

militär luftfart. På grund härav har i sakkunnigförslaget den åt Kungl. Maj :t

givna fullmakten uttryckligen begränsats till att avse allenast de ämnen,

i vilka beträffande civil luftfart stadganden givits i luftfartslagen. Ytterligare

har den begränsning gjorts i bemyndigandet, att rörande jämkning av ersättningsskyldighet

samt bärgning och bevarande av militärt luftfartyg vad

i 10 kap. 3 § samt 11 kap. 2 § första och tredje styckena stadgas skall äga

motsvarande tillämpning.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Med hänsyn till vad strafflagen innehåller bl. a. i 26 kap. har de sakkunniga

ansett "frågan om meddelande av ansvarsbestämmelser sakna praktisk

betydelse.

Chefen för flygvapnet har intet att erinra mot att bestämmelser för den

militära luftfarten meddelas av Konungen eller den Konungen därtill förordnar.

Han nämner att hittills genom samråd mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen

tillsetts, att de militära bestämmelserna erhållit sådan avfattning

att den civila luftfartens säkerhet icke äventyras.

Flygvapenchefen har vidare intet att i princip erinra mot att 10 kap. 3 §

samt 11 kap. 2 § första och tredje styckena erhåller tillämpning även beträffande

militär luftfart. I fråga om 10 kap. 3 § framhåller han såsom särskilda

skäl för att jämkning må ifrågakomma, att flygvapnets mekanikerpersonal

delvis utgöres av värnpliktiga, vilka förrättar sin tjänst utan frivilligt

åtagande och utan ekonomisk förtjänst, att staten såsom arbetsgivare icke

skyddar sig genom försäkring samt att särskilt vid fältmässiga övningar både

brådska och underbemanning kan förekomma under omständigheter, som

dock icke fritager personalen från ansvar för tjänstefel.

I fråga om de militära undersökningarna av luftfartsolyckor anför chefen

för flygvapnet:

Den civila undersökningsmyndighet som har att förrätta utredning av luftfartsolycka

skall enligt lagförslaget äga befogenhet att hålla förhör med envar,

som må antagas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen

samt äga befogenhet att granska föremål, som även kan antagas ha sådan

betydelse. En liknande fastslagen befogenhet för flygvapnets undersökningsorgan

är önskvärd. Det synes dock tveksamt om en allmän skyldighet att

låta förhöra sig eller låta granska föremål kan föreskrivas i administrativ

väg. Lagen bör därför innehålla sådan befogenhet för flygvapnets myndigheter

för utredning av flyghaveri.

Jag förutsätter att skyldigheten att lämna luftfartyg eller däri transporterat

gods orubbat i de i sista paragrafen i 11 kap. angivna fallen även skall

gälla i fråga om svenskt militärt luftfartyg, detta särskilt som det vid luftfartsolyckor

icke alltid torde gå att avgöra om luftfartyg är civilt eller militärt.

Bärgning som icke skett för räddande av människoliv eller eljest av synnerliga

skäl, t. ex. för att förhindra förstörelse genom eld eller för att avlägsna

fara eller hinder för trafiken eller allmänheten, bör förutsätta medgivande

av militär myndighet. Jag föreslår, att en hänvisning till denna paragraf

får tillkomma i 15 kap. 1 §.

Vid denna paragraf må ock hänvisas till Svenska aeroplan aktiebolagets

vid rubriken till första avdelningen återgivna yttrande.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga föreslagit bör i luftfartslagen

upptagas en allmän bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t eller den Kungl.

Maj :t därtill bemyndigar att meddela bestämmelser om luftfart med svenska

militära luftfartyg samt om militära flygplatser och annan militär markorganisation

i de ämnen, i vilka beträffande civil luftfart stadganden är givna

i lagen. Vissa stadganden i lagen bör dock alltid äga tillämpning även å militära

luftfartyg. Detta gäller till en början bestämmelsen i 10 kap. 3 § om

jämkning av ersättningsskyldighet. Det av chefen för flygvapnet nämnda

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1951

193

förhållandet att staten såsom arbetsgivare icke skyddar sig genom försäkring

synes emellertid knappast kunna åberopas såsom jämkningsgrund. De

av flygvapenchefen i övrigt anförda omständigheterna rörande flygvapnets

mekanikerpersonal torde däremot utgöra belysande exempel på sådana omständigheter,

som jämlikt nämnda lagrum må kunna föranleda jämkning av

ersättningsskyldighet.

Jämväl 11 kap. 2 § första och tredje styckena, vilka avser bärgning och bevarande,

torde såsom de sakkunniga föreslagit böra göras tillämpliga även

å militära luftfartyg.

Chefen för flygvapnet har ifrågasatt, att också bestämmelser motsvarande

11 kap. 12 och 13 §§ i departementsförslaget skall gälla beträffande militär

luftfart. Vad först angår de i 11 kap. 12 § föreslagna reglerna om undersökningsmyndighets

befogenheter, torde hinder icke möta mot att Kungl. Maj:t

i administrativ ordning ger en militär undersökningskommission, som tillsatts

av Kungl. Maj :t eller i enlighet med föreskrifter som meddelats av

Kungl. Maj:t, sådana befogenheter i fråga om undersökningars bedrivande

som nämnes i lagrummet. Denna paragraf bör därför ej nämnas i förevarande

stadgande.

Vad chefen för flygvapnet anfört rörande skyldighet att i samband med

luftfartsolycka lämna luftfartyg och däri transporterat gods orubbat torde

däremot böra tillgodoses genom att i förevarande paragraf 11 kap. 13 § upplages

bland de stadganden i luftfartslagens första avdelning, som skall äga

tillämpning i fråga om militär luftfart.

I sakkunnigförslaget har vid hänvisningen till de stadganden i lagen, som

skall gälla även beträffande militär luftfart, använts uttrycket »motsvarande

tillämpning». De ifrågavarande stadgandena synes emellertid kunna göras

direkt tillämpliga å militära förhållanden.

Med anledning av vad som anförts av aeroplanbolaget må framhållas, att

förslaget över huvud taget icke upptager definitioner å vad som skall förstås

med luftfartyg. Jag får härvidlag hänvisa till vad som anförts vid rubriken

till 1 kap. i förslaget. I enlighet därmed synes mig det riktiga vara att

icke heller i det av bolaget åsyftade hänseendet någon definition meddelas

å vad som skall anses utgöra militärt luftfartyg. Det väsentliga syftet med

bolagets framställning, nämligen att även prototyper och försöksplan till militära

luftfartyg samt militärfartyg under utprovning skall räknas som militära

luftfartyg, får därför tillgodoses genom administrativ lagstiftning. 2

2 §.

Denna paragraf avser andra svenska statliga luftfartyg än de militära.

Beträffande sådana fartyg saknas såväl i luftfartsförordningen som i tilllämpningskungörelsen

andra särskilda bestämmelser än vad förordningen

innehåller i den vid kapitlets rubrik återgivna § 38.

De sakkunniga har funnit luftfartslagen böra göras i princip tillämplig

å de icke militära statsluftfartygen och därför i första stycket av paragrafen

föreslagit stadgande därom. De har ansett sådan reglering vara lämplig

l:t Mhang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

även i fråga om de från konventionens tillämpning undantagna icke militära

statsfartygen. För alla hithörande statsfartyg har dock det undantaget ansetts

böra gälla, att de i 11 kap. 3—6 §§ i förslaget meddelade bestämmelserna

om luftpanträtt icke skall äga tillämpning å dem.

I andra stycket av paragrafen har de sakkunniga, som funnit möjlighet

böra förefinnas att medge ytterligare undantag och föreskriva tillägg beträffande

lagens stadganden, upptagit en fullmakt i sådant hänseende för

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar. Därvid har fullmakten

dock icke utsträckts till att gälla de föreslagna stadgandena i 10 kap. 3 §

om jämkning av ersättningsskyldighet samt i 11 kap. 2 § första och tredje

styckena rörande bärgarlön och ersättning för vissa särskilda kostnader.

Vidare har de i 13 kap. stadgade ansvarsbestämmelserna ansetts städse

böra gälla i tillämpliga delar, d. v. s. i sådana delar beträffande vilka icke

det faktiska underlaget för ansvarsbestämmelserna undanryckts genom bestämmelser,

som inom luftfartslagens ram meddelats av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat. Såsom självklart har förutsatts, att

regler icke ges som strider mot luftfartskonventionen och att hänsyn tages

till konventionens gränsdragning mellan de statliga luftfartyg, å vilka

konventionen icke äger tillämpning, och övriga statsluftfartyg.

Generalpoststyrelsen anför att, om postverket skulle komma att anordna

postflyglinjer i egen regi, postluftfartyg enligt styrelsens uppfattning bör

vara i likhet med andra statsluftfartyg undantagna från bestämmelserna

i 11 kap. 3 6 §§ ävensom att ytterligare undantag från lagen, som kan

förekomma, bör gälla även postluftfartyg.

Beträffande rikets allmänna kartverks inställning må hänvisas till vad

som anförts vid rubriken till första avdelningen.

Departementschefen. Såsom anförts vid rubriken till första avdelningen

av förevarande lagförslag måste postluftfartyg anses falla under nämnda

avdelning. Det är emellertid givet, att exempelvis tillämpning av luftpanträttsinstitutet

i praktiken icke blir aktuell i fråga om statsägda postluftfartyg.

3

3 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i luftfartsförordningen i annan

mån än att § 38 i förordningen, såsom anförts vid kapitlets rubrik,

föreskriver att Konungen bestämmer om främmande militära luftfartygs

tillträde till svenskt område. Vissa sådana bestämmelser återfinnes i § 33

andra stycket tillämpningskungörelsen samt i kungörelsen den 21 november

1925 (nr 467) angående främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs

tillträde i fred till svenskt territorium och kungörelsen den 27 februari

1953 (nr 66) angående vissa främmande militära luftfartygs tillträde

till svenskt territorium, vilken senare kungörelse är tidsbegränsad och

plägar förnyas för ett år i taget.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

De sakkunniga har erinrat om att luftfartskonventionens bestämmelser

i ämnet innehålles i den vid rubriken till första avdelningen återgivna art.

3 under c).

I första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga föreslagit ett

stadgande i huvudsaklig anslutning såväl till nu gällande rätt som till

luftfartskonventionens bestämmelser. De har understrukit, att vid begagnandet

av den sålunda givna fullmakten luftfartskonventionens tillämpningsområde

beträffande statliga luftfartyg måste beaktas.

Beträffande de regler som de utländska fartygen och deras besättningar

har att följa då de befinner sig i Sverige har de sakkunniga föreslagit,

att det skall ankomma på Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar

att utfärda erforderliga bestämmelser. De har emellertid framhållit att betydelsen

av detta bemyndigande avsevärt minskas av det förhållandet, att

ifrågavarande utländska statsfartyg genomgående och sådant fartygs besättning

i betydande utsträckning enligt allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser åtnjuter exterritorialitet eller immunitet.

Rörande paragrafens andra stycke har de sakkunniga anfört:

Har främmande statsluftfartyg, varom nu är fråga, inkommit å svenskt

område utan vederbörligt tillstånd, lärer enligt den förhärskande meningen

inom teorien de folkrättsliga grundsatserna om immunitetsskydd i princip

ej göra sig gällande. Med hänsyn till vikten av att kunna beivra i samband

med sådant olovligt inkommande förövade gärningar, som innebära överträdelse

av luftfartslagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser,

har det därför synts påkallat att i lagen upptaga stadgande rörande de

regler, som skola följas av sålunda inkommet främmande statsfartyg. Den

naturliga lösningen härvidlag har synts vara att åtminstone i det väsentliga

låta luftfartslagen gälla för sådant fartyg i lika mån som beträffande utländskt

civilt luftfartyg. Det må tilläggas, att en bestämmelse som den

föreslagna skulle täcka jämväl de fall, då någon som eljest åtnjöte immunitet

förövade brott under sådana omständigheter, att immunitetsskyddet

bortfölle.

Departementschefen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att

upptaga förevarande paragraf i luftfartslagen.

Bestämmelser om lagens ikraftträdande

De sakkunniga har föreslagit, alt det skall överlämnas åt Kungl. Maj:t

att förordna angående tidpunkten för lagens ikraftträdande, emedan det

med hänsyn till samarbetet inom SAS är önskvärt att den svenska lagen

träder i kraft samtidigt med de nya danska och norska lagarna.

Då luftfartslagen träder i kraft, bör enligt de sakkunnigas förslag upphävas

främst luftfartsförordningen, registreringslagen, som blivit inarbetad

i 2, It och 13 kap. luftfartslagen, samt 1914 års lag angående förbud

mot lufttrafik över svenskt område, vilken ersatts av bestämmelser i förslagets

1, 8 och 13 kap.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län framhåller, att man i

övergångsbestämmelserna till en ny lag bör uttryckligen angiva samtliga

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

de lagrum som skall upphävas och såvitt möjligt undvika en allmänt hållen

föreskrift om upphävande av vad i lag eller författning finnes strida

mot den nya lagen.

Departementschef en. I fråga om bestämmelserna angående lagens ikraftträdande

biträder jag de sakkunnigas förslag, dock med viss formell jämkning.

Att uttryckligen angiva alla de olika författningsrum som strider mot

den nya lagen torde bli för omständligt och kan icke anses praktiskt erforderligt.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen

den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

De sakkunniga har i anslutning till 11 kap. 9 § i deras förslag till luftfartslag

framlagt förslag till lag om viss ändring i hittegodslagen. De har

härom anfört att de i andra stycket av paragrafen upptagit bestämmelse,

att anmälan enligt 1 § lagen om hittegods skall, där fyndet utgöres av föremål

som avses i första stycket av paragrafen, städse göras hos polismyndighet

eller undersökningsmyndigheten, och uttalat att underrättelse till

hittegodsets ägare i dessa fall sålunda icke kan godtagas såsom tillräcklig

åtgärd från upphittarens sida. De sakkunniga har ansett erinran om detta

undantag från de i 1 § hittegodslagen stadgade reglerna böra göras i sistnämnda

paragraf.

De synpunkter beträffande förslaget till ändring i hittegodslagen, som

anlagts av hovrätten för Västra Sverige, har återgivits vid 11 kap. 13 § i

förslaget till luftfartslag.

Departementschefen. Bestämmelserna i 11 kap. 13 § i förslaget till luftfartslag

innebär avvikelse icke blott från stadgandena i 1 § hittegodslagen

utan även från vissa andra föreskrifter i nämnda lag. På grund härav

och med hänsyn jämväl till vad hovrätten för Västra Sverige anfört torde

det vara lämpligast att i hittegodslagen göra ett allmänt förbehåll för vad

som är föreskrivet i 11 kap. 13 § luftfartslagen. Sådant förbehåll bör lämpligen

insättas i 7 § hittegodslagen såsom ett nytt stycke före det nu i paragrafen

upptagna stadgandet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §8

rättegångsbalken

Frågan om forum i lufträttsmål är för närvarande icke föremål för särskild

reglering utan är att besvara enligt de allmänna reglerna i 10 och 19

kap. rättegångsbalken.

Pa sjörättens område innehåller 13 kap. sjölagen bestämmelser om laga

domstol och rättegång i sjörättsmål. Enligt 313 § sjölagen är rådhusrätt

första domstol i mål, som skall bedömas efter nämnda lag, dock att sådant

mål i visst fall må upptagas av häradsrätt enligt vad som stadgas i lagen

den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Be
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

197

träffande rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt sjölagen gäller

323 § i lagen, medan stadgande om rådhusrätt såsom forum i brottmål

återfinnes i lagens 328 §. Med de nu berörda forumreglerna i det väsentliga

överensstämmande stadganden är meddelade i 84—86 §§ sjömanslagen.

Rättegångsbalken innehåller i 19 kap., vilket rör laga domstol i brottmål,

vissa bestämmelser som direkt uppmärksammar sjöfartens förhållanden.

Enligt 1 § i kapitlet gäller bl. a., att om brott skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, även rätten i den ort, dit den misstänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller

sig, är behörig domstol. I 2 § stadgas beträffande brott, som förövats å utländskt

fartyg under resa inom eller utom riket, att åtal för brottet, om ej

Konungen för visst fall förordnar annat, upptages av den rätt, där den misstänkte

skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han

gripits eller eljest uppehåller sig.

1 sitt betänkande med förslag till brottsbalk har straffrättskommittén

föreslagit, att de nyss återgivna forumreglerna i 19 kap. rättegångsbalken

skall avse, regeln i 1 § även brott ombord å svenskt luftfartyg under resa

och regeln i 2 § även brott ombord å utländskt luftfartyg under resa.1 2

Straffrättskommittén har motiverat ändringarna med hänsyn till de av

kommittén föreslagna bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet

i fråga om brott som förövats ombord å fartyg och luftfartyg.

De sakkunniga har beträffande frågan om forum i lufträttsmål erinrat

om att de i sitt tidigare betänkande, avseende förslag till lag om inskrivning

av rätt till luftfartyg m. m., övervägde huruvida 38 § lagen den 10 maj

1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg borde erhålla motsvarighet i förslaget.

- Denna paragraf innehåller med sjörätten i övrigt överensstämmande

stadganden om forum för det fall, att inteckningshavare vill vid domstol

utsöka sin fordran ur det intecknade fartyget eller tvist yppas om giltigheten

av meddelad inteckning. De sakkunniga har vidare anfört, att de emellertid

i sitt tidigare betänkande stannade för att icke föreslå någon bestämmelse

av ifrågasatt natur men tilläde att läget måhända kunde gestalta sig

i viss mån annorlunda, därest luftfartslagen komme att innehålla stadgande,

som begränsade behörigheten att handlägga lufträttsmål till vissa domstolar.

Slutligen har de sakkunniga framhållit, att departementschefen i

detta ämne yttrade att spörsmålet torde böra behandlas i samband med utarbetandet

av förslag till luftfartslag.3

Under det nu ifrågavarande utredningsarbetet har de sakkunniga ägnat

särskild uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida det kunde beräknas bli

till fördel för lufträttsmålens avgörande att förlägga dem till vissa domstolar,

så att där större förtrogenhet med luftfartens förhållanden med tiden

skulle vinnas. De har i denna fråga anfört:

Man har härvidlag dryflat stadgande, att behörighet alt handlägga sådana

mål skulle tillkomma exempelvis rikets samtliga rådhusrätter eller

> Se SOU 1953:14 s. 80, 472.

2 Jfr proposition nr 13 till 1955 års riksdag s. 242 f.

8 Se i föregående not anförda proposition s. 99.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

en rådhusrätt inom varje hovrätts doinsområde. De vinster, som en sådan

centralisering kunde förväntas medföra, hava emellertid ansetts icke böra

överskattas, bl. a. emedan lufträttsmålen åtminstone inom överskådlig framtid

kunna beräknas bliva tämligen fåtaliga och på grund av de skiftande

förhållandena knappast ägnade att grundlägga särskild förtrogenhet med

lufträtten. Med hänsyn till de olägenheter, som en centralisering av målen

i åtskilliga fall skulle innebära för berörda parter, hava de sakkunniga därför

ansett rikets underrätter böra vara i lika mån behöriga att handlägga

lufträttsmål. Med denna ståndpunkt torde förnyat övervägande av frågan

om forum vid utsökande av intecknad fordran eller vid tvist om giltigheten

av meddelad inteckning icke vara påkallat. Vad nu anförts äger tillämpning

såväl på spörsmålet, vilken domstol skall vara behörig att handlägga tvistemål

av lufträttslig art, som på frågan om laga domstol i brottmål enligt

luftfartslagen och andra författningar rörande luftfarten.

En från det sålunda anförda skild fråga har de sakkunniga ansett vara,

huruvida de i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken upptagna reglerna om

behörig domstol beträffande brott ombord å sjögående fartyg bör, på sätt

straffrättskommittén föreslagit, utsträckas att gälla jämväl i fråga om brott

som förövats å luftfartyg. De sakkunniga har för sin del anslutit sig till

vad straffrättskommittén anfört i detta avseende, såsom väl överensstämmande

även med den uppfattning som kommit till uttryck exempelvis i 5

kap. 5 § och 8 kap. 3 § i förslaget till luftfartslag. På grund härav har de

sakkunniga framlagt ett med straffrättskommitténs likalydande förslag till

ändring i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

Luftfartsstyrelsen anför till de sakkunnigas yttrande i fråga om forum

i lufträttsmål i allmänhet, att en vinst säkerligen skulle uppnås, därest lufträttsmålens

handläggning centraliserades till viss avdelning vid Stockholms

rådhusrätt. Med hänsyn till de av de sakkunniga anförda olägenheterna

samt då styrelsen alltid ställer sin expertis till domstolarnas förfogande,

säger sig styrelsen emellertid icke ha något yrkande i frågan.

Beträffande forum för tvistemål av lufträttslig art yttrar styrelsen för

Sveriges advokatsamfund:

De sakkunniga ha på anförda skäl ansett rikets underrätter böra vara i

lika mån behöriga att handlägga dylika mål. Styrelsen delar icke de sakkunnigas

uppfattning. Erfarenheten beträffande handläggningen av å ena sidan

sjörättsmål och å andra sidan patentmål visar enligt styrelsens uppfattning

det önskvärda i att vissa underdomstolar få större erfarenhet rörande

de speciella förhållanden som föreligga. I motsats mot de sakkunniga

finner styrelsen det vara av vikt att redan från början dylik erfarenhet

samlas hos vissa underdomstolar, trots att lufträttsmålen knappast

kunna beräknas bliva talrika inom de närmaste åren. Styrelsen skulle vilja

förorda att lufträttsmålen skola avgöras av en rådhusrätt inom varje hovrättsområde.

Styrelsen står för övrigt icke helt främmande för tanken att

dessa mål borde anförtros en enda underdomstol med särskild sakkunskap.

Departementschefen. Vad först angår den betydelsefulla frågan, huruvida

rikets underrätter skall vara lika behöriga att handlägga mål av lufträttslig

art eller huruvida sådana mål eller särskilda slag av lufträttsmål

skall förläggas till vissa domstolar vill jag ifrågasätta, om icke den av luft
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

fartsstyrelsen nämnda utvägen att erforderlig expertis ställes till domstolarnas

förfogande innebär bättre möjligheter till ett tillfredsställande rättegångsförfarande

än att behandlingen av målen centraliseras på det ena eller

det andra sättet. De från mål till mål skiftande förhållandena kan förväntas

medföra, att den nödiga sakkunskapen måste tillhandahållas i form av

särskild expertis även om endast viss eller vissa domstolar erhåller kompetens

att handlägga lufträttsmål. Särskilt när målet rör en överträdelse

av någon lufträttslig bestämmelse med eller utan åtföljande skadeståndsanspråk

kan det vara av stort värde för domstolen, att de måhända invecklade

tekniska sammanhang, som kan komma i fråga, blir klarlagda genom

att de på området speciellt sakkunniga höres av domstolen. Olägenheterna

för parterna t. ex. i form av långa resor skulle i de flesta hithörande målen

förmodligen icke i större mån uppvägas av den vinst i fråga om erfarenhet

av lufträttsmål, som en centralisering skulle medföra.

De sakkunnigas förslag till ändring i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

ger ej anledning till erinran, frånsett att viss redaktionell jämkning

torde få vidtagas.

Beträffande ikraftträdandet har de sakkunniga föreslagit, att nu förevarande

lag skall träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar. Den föreslagna

lagändringen kan dock genomföras oberoende av när luftfartslagen

träder i kraft. Ikraftträdandet torde kunna sättas till den 1 januari 1958.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) luftfartslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods; samt

3) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, vilka

äro fogade som bilaga till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Bilaga

Förslag

till

LUFTFARTSLAG

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Om civil luftfart

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Luftfart inom svenskt område må äga rum endast med de inskränkningar

och under de villkor, som följa av denna lag och vad i övrigt förordnas.

2 §.

Inom svenskt område må luftfart äga rum endast med luftfartyg, som har

svensk nationalitet eller ock nationalitet i främmande stat med vilken

slutits överenskommelse om rätt till luftfart inom svenskt område.

När särskilda skäl därtill äro, äger Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigar, utan hinder av vad i första stycket sägs, medgiva att luftfartyg

må nyttjas inom svenskt område, så ock bestämma villkoren därför.

3 §.

Konungen äger att av militära skäl eller i den allmänna säkerhetens intresse

inskränka eller förbjuda luftfart inom viss del av svenskt område.

Beslut att i den allmänna säkerhetens intresse inskränka eller för en tid

av högst två veckor förbjuda luftfart inom viss del av svenskt område må

meddelas jämväl av myndighet som Konungen förordnar.

Konungen äger ock att, under utomordentliga omständigheter eller då

den allmänna säkerheten eljest sådant kräver, tillfälligt inskränka eller

förbjuda luftfart inom hela riket.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

4 §.

Vad i denna lag förordnas rörande svenskt luftfartyg vid dess nyttjande

inom svenskt område skall gälla sådant fartyg jämväl under färd utom riket,

såvitt annat icke framgår av vad lagen innehåller eller denna står i

strid mot utländsk rätt, som skall vinna tillämpning jämlikt överenskommelse

med främmande stat eller eljest med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser.

Vad i allmänna strafflagen är stadgat om dem som äro underkastade

svensk straffrätt skall ock gälla beträffande ansvarsbestämmelserna i denna

lag.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning med stöd av denna lag utfärdade

föreskrifter skola tillämpas i fråga om svenskt luftfartyg under färd

utom riket.

2 KAP.

Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet

Om registrering av luftfartyg

1 §•

Över luftfartyg skall hos luftfartsstyrelsen föras register (luftfartygsregister).

Om inskrivning av rätt till luftfartyg samt om vissa internationella förhållanden

beträffande rätt till luftfartyg är särskilt stadgat.

2 §.

Luftfartyg må registreras här i riket endast om ägaren är svenska staten,

svensk kommun eller annan sådan menighet, svensk medborgare eller

svenskt dödsbo eller ock bolag, förening, annat samfund, stiftelse eller annan

sådan inrättning med svensk nationalitet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen, beträffande fartyg

som i regel nyttjas med utgångspunkt här i riket, medgiva att det må införas

i registret.

3 §.

Ej må luftfartyg, som är registrerat i främmande stat, här i riket registreras,

med mindre det avföres ur den främmande statens register.

4 §.

Luftfartyg må icke registreras, med mindre det har luftvärdighetsbevis

som utställts eller godkänts här i riket.

5 §■

Ansökan om registrering av luftfartyg skall göras skriftligen av ägaren

och innehålla för registreringen nödiga upplysningar rörande fartyget, ägaren

och dennes förvärv av fartyget. Ansökningen skall åtföljas av utredning

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

till styrkande av att sökanden är ägare av fartyget och att i övrigt de i

2—4 §§ upptagna villkoren äro uppfyllda, så ock av handling som utmärker

när, var och av vem fartyget är byggt.

6 §.

Registret skall för varje luftfartyg innehålla fartyget tillkommande nationalitets-

och registreringsbeteckning, de uppgifter som äro nödiga för att

identifiera det, upplysning angående äganderätten till fartyget och ägarens

fång samt huruvida fartyget är intecknat, hänvisning till fartygets luftvärdighetsbevis

ävensom anteckning om tiden, då fartyget införes i registret,

ändring i äganderätten registreras eller fartyget avföres ur registret, så ock

i övrigt vad som bestämmes av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

7 §■

Sker ändring i äganderätten till luftfartyg som införts i registret eller

ändras ägarens nationalitet eller undergår fartyg efter registreringen ändring

av betydelse för fartygets identifiering, vare ägaren skyldig att därom

ofördröj ligen göra anmälan till luftfartsstyrelsen för införande i registret.

Samma skyldighet åligger vid ändring i äganderätten jämväl den förutvarande

ägaren.

Införes i registret ny ägare av intecknat luftfartyg, åligger det luftfartsstyrelsen

att därom ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren.

Anmäles ny ägare av luftfartyg men finnes utredningen ej vara sådan att

han kan införas i registret, skola ändock däri anmärkas hans namn, det

uppgivna fånget och dagen då anmälan skedde.

8 §•

Luftfartyg skall avföras ur registret, om ägaren det begär.

Samma lag vare, om det i 2 § första stycket för registrering uppställda

villkoret ej längre är uppfyllt och Konungen icke jämlikt andra stycket i

samma paragraf medgiver att fartyget det oaktat må kvarstå i registret, så

ock om fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes förstörts eller om

det efter anträdd luftfärd ej avhörts under en tid av tre månader. Har omständighet

som nu sagts inträffat, åligger det ägaren att därom ofördröjligen

göra anmälan till registret, såvida sådan ej skett på grund av vad i 7 §

stadgas.

Har fartyg sedan tre år icke innehaft gällande luftvärdighetsbevis, må

fartyget avföras ur registret, där ägaren ej inom tid, som av luftfartsstyrelsen

bestämmes, visar att fartyget är luftvärdigt. 9

9 §.

Luftfartyg, som är intecknat, må ej på grund av ägarens begäran eller

annan i 8 § avsedd omständighet avföras ur registret, med mindre i ärendet

företes bevis från inskrivningsdomaren, att inteckningshandlingen upp
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

203

visats för honom samt att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden, men

skall i registret göras anmärkning om vad i ärendet förekommit.

Avföres luftfartyg ur registret eller sker i registret anmärkning som i

första stycket sägs, skall inskrivningsdomaren ofördröj ligen underrättas

därom.

10 §.

Innehaves luftfartyg på grund av köp utan att äganderätten övergått å

innehavaren, skola i registret antecknas innehavarens namn och den rätt

som tillkommer honom. Det åligger dem som slutit avtalet att därom ofördröjligen

göra anmälan till luftfartsstyrelsen.

Upplåter någon luftfartyg för ohestämd tid eller för en tid av minst fjorton

dagar till annan för att av denne nyttjas för egen räkning, skall på

begäran av upplåtaren eller innehavaren i registret göras anteckning om

upplåtelsen.

11 §•

Har å utrikes ort luftfartyg byggts för svensk räkning eller övergått i

svensk ägo och äro de i 2 och 3 §§ för registrering angivna villkoren uppfyllda,

må fartyget, i enlighet med bestämmelser som Konungen meddelar,

för viss tid antecknas i ett särskilt bihang till luftfartygsregistret.

Om luftfartygs nationalitet

12 §.

Sedan luftfartyg införts i luftfartygsregistret, äger det svensk nationalitet.

Om införandet i registret skall, i enlighet med formulär som Konungen

fastställer, av luftfartsstyrelsen utfärdas bevis (nationalitets- och registreringsbevis).

13 §.

Där luftfartyg avförts ur registret eller anmärkning skett enligt 9 §, skall

fartygets ägare eller, i fall då fartyget avförts ur registret till följd av att

det övergått till utländsk ägare, den förre ägaren ofördröj ligen återställa

nationalitets- och registreringsbeviset till luftfartsstyrelsen. Har eljest ändring

i förhållande, varom beviset innehåller upplysning, införts i registret,

skall fartygsägaren ofördröj ligen avlämna beviset till luftfartsstyrelsen, som

antecknar ändringen å beviset eller, där så finnes lämpligare, utställer

nytt bevis.

14 §.

Har luftfartyg såsom i 11 § sägs antecknats i bihanget till luftfartygsregistret,

skall det förses med interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis

enligt föreskrifter som meddelas av Konungen. Under tid, då sådant

bevis gäller, äger fartyget svensk nationalitet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

15 §•

Vid luftfart inom svenskt område skall, där ej medgivande föreligger som

i 1 kap. 2 § andra stycket sägs, till styrkande av nationaliteten svenskt luftfartyg

innehava svenskt nationalitets- och registreringsbevis enligt vad i

detta kapitel stadgas samt utländskt fartyg nationalitets- och registreringsbevis

eller däremot svarande handling från främmande stat med vilken slutits

överenskommelse om rätt till luftfart inom svenskt område.

Om märkning av luftfartyg

16 §.

Luftfartyg, som införts i luftfartygsregistret eller antecknats i bihanget

därtill, skall märkas i enlighet med dess nationalitets- och registreringsbeteckning.

Märkena skola föras så länge fartyget kvarstår i registret eller

dess bihang.

Fartyg som är hemmahörande i främmande stat, med vilken slutits överenskommelse

om rätt till luftfart inom svenskt område, skall vid sådan luftfart

vara märkt i enlighet med föreskrifterna i den främmande staten.

Nyttjas fartyg jämlikt medgivande varom i 1 kap. 2 § andra stycket stadgas,

skall det vara märkt enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar. 3

3 KAP.

Om luftvärdighet

1 §•

Fartyg, som nyttjas till luftfart inom svenskt område, skall vara luftvärdigt.

Ej må fartyg anses som luftvärdigt, med mindre det är så konstruerat,

kyggt> utrustat och vidmakthållet samt äger sådana flygegenskaper, att säkerhetens

krav tillfredsställas.

2 §.

Luftfartyg skall till utrönande av dess luftvärdighet undergå besiktning

på tider och sätt som bestämmas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av luftfartsstyrelsen, så ock i övrigt vara underkastat tillsyn

av luftfartsstyrelsen.

Där Konungen så bestämmer, må luftfartsstyrelsen uppdraga åt särskild

sakkunnig eller myndighet att biträda vid eller verkställa förrättning som

avses i första stycket.

3 §•

Sedan fartyg vid besiktning eller annorledes befunnits vara luftvärdigt,

skall luftfartsstyrelsen utfärda bevis därom (luftvärdighetsbevis) enligt formulär

som fastställes av Konungen. Sådant bevis må utfärdas för bestämd

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

205

tid och begränsas till att avse luftfart av viss art eller inom visst område.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger förordna, att i beviset

eller i detta åtföljande handling närmare anvisningar skola meddelas

angående vad med hänsyn till fartygets nyttjande förutsättes för att fartyget

skall anses som luftvärdigt.

Luftvärdighetsbevis må förnyas, om fartyget är luftvärdigt då förnyelsen

skall ske. Beviset förnyas av luftfartsstyrelsen eller, vid besiktning som

verkställes av särskild sakkunnig eller myndighet på grund av vad i 2 §

andra stycket sägs, av den som förrättar besiktningen.

4 §.

Vid luftfart inom svenskt område skall fartyg till styrkande av luftvärdigheten

innehava svenskt eller här i riket godkänt utländskt luftvärdighetsbevis

eller ock, där fråga är om utländskt fartyg, luftvärdighetsbevis utfärdat

eller godkänt i främmande stat med vilken slutits överenskommelse

om erkännande av sådant bevis.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må luftfartsstyrelsen enligt

regler som bestämmas av Konungen meddela särskilt tillstånd till luftfart

inom riket.

5 §•

Har luftfartyg icke undergått föreskriven besiktning eller har med avseende

å fartyg eller dess utrustning vidtagits ändring, som må antagas hava

betydelse för luftvärdigheten, vare här i riket utfärdat luftvärdighetsbevis,

där ej luftfartsstyrelsen annat förordnar, icke gällande så länge fartyget ej

förklarats luftvärdigt. Samma lag vare, där fartyg eller dess utrustning lidit

skada, som uppenbarligen är av betydelse för luftvärdigheten, och skadan

icke avhjälpts i den ordning luftfartsstyrelsen bestämmer.

Där eljest förekommit omständighet som må antagas hava betydelse för

luftvärdigheten, äger luftfartsstyrelsen förklara beviset icke gällande så

länge fartyget ej förklarats luftvärdigt.

Är luftvärdighetsbevis ej längre gällande, skall det på anmaning ofördröjligen

avlämnas till luftfartsstyrelsen.

6 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om utfärdande, förnyelse och ogiltighet av

luftvärdighetsbevis skall äga motsvarande tillämpning å godkännande här

i riket av utländskt bevis.

7 §•

Ägare av fartyg som nyttjas till luftfart eller, om annan i ägarens ställe

brukar fartyget, denne skall vaka över fartygets luftvärdighet samt, i enlighet

med bestämmelser som meddelas av luftfartsstyrelsen, så snart ske kan

till styrelsen anmäla omständighet av betydelse för luftvärdigheten, så ock

lämna för utövande av tillsynen nödiga upplysningar.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

8 §.

Luftfartsstyrelsen eller, vid förrättning som verkställes av särskild sakkunnig

eller myndighet på grund av vad i 2 § andra stycket stadgas, den

som utför förrättningen äger tillträde till luftfartyg för verkställande av

förrättning enligt detta kapitel och må därvid påkalla erforderlig medverkan

av fartygets ägare eller, om annan i hans ställe brukar fartyget, denne,

så ock av dess befälhavare och besättning. Förrättningen skall så anordnas,

att därav såvitt möjligt rubbning i fartygets trafikförhållanden icke

föranledes samt i övrigt större olägenhet ej förorsakas än som är oundgängligen

nödigt.

9 §•

Utan hinder av vad förut i detta kapitel är stadgat äger Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar medgiva att luftfartyg, för prövning av

dess flygegenskaper eller eljest av särskild anledning, må nyttjas till luftfart

inom svenskt område.

10 §.

För rätt att bygga luftfartyg samt att å sådant fartyg utföra underhålls-,

reparations- och ändringsarbeten må Konungen, där hänsyn till säkerheten

sådant föranleder, föreskriva att tillstånd erfordras av Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigar. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning beträffande tillbehör och reservdelar till luftfartyg.

4 KAP.

Om luftfartygs bemanning

1 §•

Fartyg skall vid luftfart inom svenskt område vara bemannat på betryggande

sätt.

Närmare bestämmelser om luftfartygs bemanning meddelas av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar.

Fartygets ägare eller, om annan i hans ställe brukar fartyget, denne skall

föranstalta om att fartyget är vederbörligen bemannat.

2 §.

Luftfartygs bemanning skall vara underkastad tillsyn av luftfartsstyrelsen.

Där Konungen så bestämmer, må luftfartsstyrelsen uppdraga åt särskild

sakkunnig eller myndighet att biträda vid tillsynen. 3

3 §.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar fastställer de villkor

som, i fråga om svenskt medborgarskap, ålder, skicklighet och lämplighet

samt i övrigt, må krävas för behörighet att förrätta tjänst å luftfartyg, vilket

nyttjas inom svenskt område.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

4 8.

På luftfartsstyrelsen ankommer att meddela bevis (luftfartscertifikat)

för den, vilken styrker sig uppfylla jämlikt 3 § fastställda villkor för behörighet

att å luftfartyg förrätta tjänst såsom förare eller eljest i ställning

som Konungen bestämmer. Certifikatet skall angiva vad slags tjänst det

gäller och skall utfärdas för bestämd tid. Det må begränsas till att avse luftfart

med visst slags luftfartyg eller luftfart av viss art eller inom visst område.

Luftfartscertifikat må förnyas, om de i 3 § avsedda villkoren äro uppfyllda

då förnyelsen skall ske.

5 §.

Den som å luftfartyg, vilket nyttjas inom svenskt område, förrättar tjänst

i ställning som avses i 4 § skall till styrkande av sin behörighet innehava

svenskt eller här i riket godkänt utländskt luftfartscertifikat eller ock certifikat,

som för sådan tjänst utfärdats eller godkänts i främmande stat

med vilken slutits överenskommelse om erkännande av luftfartscertifikat.

I internationell luftfart skall dock den som förrättar tjänst å svenskt fartyg

städse innehava svenskt eller här i riket godkänt utländskt luftfartscertifikat.

När skäl därtill äro, äger luftfartsstyrelsen bestämma att certifikat, som i

främmande stat utfärdats för svensk medborgare, ej må godtagas för luftfart

inom riket.

Utan hinder av vad i första stycket första punkten stadgas må luftfartsstyrelsen

enligt regler som bestämmas av Konungen meddela särskilt tillstånd

att i viss angiven egenskap göra tjänst å luftfartyg.

6 §.

Luftfartsstyrelsen må återkalla svenskt certifikat för viss tid, tills vidare

eller för dess återstående giltighetstid, därest innehavaren ej längre uppfyller

de vid utfärdandet av certifikatet gällande villkoren för behörighet att

förrätta den tjänst, certifikatet gäller.

Förekommer anledning antaga att förhållande som avses i första stycket

är för handen, äger luftfartsstyrelsen förklara certifikatet icke gällande intill

dess frågan om återkallelse slutligen prövats.

Certifikat, som återkallats eller förklarats ej längre gällande, skall ofördröj

ligen avlämnas till luftfartsstyrelsen. 7

7 §•

Vad i detta kapitel är stadgat om utfärdande, förnyelse och återkallelse

av luftfartscertifikat skall äga motsvarande tillämpning å godkännande här

i riket av utländskt certifikat.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kiingl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

8 §.

Om skyldighet för innehavare av luftfartscertifikat att anmäla omständighet

av betydelse för hans behörighet samt att underkasta sig undersökningar

och prov bestämmer Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

9 §•

Utan hinder av vad förut i detta kapitel är stadgat äger Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar, för utbildning eller eljest av särskild anledning,

medgiva att luftfartyg må nyttjas till luftfart inom svenskt område.

5 KAP.

Om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord

1 §•

Å svenskt fartyg, som nyttjas till luftfart inom svenskt område, skall finnas

en befälhavare.

Befälhavaren utövar högsta myndigheten ombord.

2 §•

Befälhavaren skall vaka över fartygets luftvärdighet ävensom tillse att

fartyget är vederbörligen utrustat, bemannat och lastat samt att luftfärden

jämväl i övrigt förberedes och genomföres i enlighet med gällande bestämmelser.

Vad i 3 kap. 7 § stadgas om skyldighet att anmäla omständighet av betydelse

för luftvärdigheten och att lämna för utövande av tillsynen nödiga

upplysningar äger motsvarande tillämpning beträffande befälhavaren.

3 §■

Det åligger befälhavaren att utöva uppsikt över luftfartyget och dess besättning

samt passagerare och gods.

När så prövas nödigt, må befälhavaren tillfälligt ålägga medlem av besättningen

att utföra annat arbete än det för vilket han anställts. Passagerare

vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse vad befälhavaren

föreskriver med avseende å ordning och skick ombord.

Befälhavaren må vägra att taga ombord och äger ilandsätta medlem av

besättningen, passagerare och gods, när omständigheterna det kräva. 4

4 §.

Såvitt det prövas erforderligt för upprätthållande av ordning och skick

ombord, äger befälhavaren med tvång skaffa sig lydnad.

Då luftfartyget är i fara eller nöden eljest det kräver, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

återställa ordningen. Det åligger i sådant fall envar av besättningen att,

jämväl utan särskild anmaning, lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Där skada tillfogas den som vägrade lydnad, vare gärningsmannen saklös,

såframt ej större våld brukats än nöden krävde.

5 §•

Förövas å luftfartyg brott av svårare art, är befälhavaren skyldig att såvitt

möjligt föranstalta om de åtgärder för utredning, som äro nödiga och

icke utan våda kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt omständigheterna medgiva, vaka över att den

brottslige icke avviker. Befälhavaren äger för sådant ändamål taga honom

i förvar till dess han kan överlämnas till svensk polisman eller, utom riket,

till behörig utländsk myndighet eller, därest hinder däremot icke möter,

till svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse för utredning om brottet må tagas

i förvar av befälhavaren, till dess det kan överlämnas till polisman eller

myndighet som avses i andra stycket.

6 §.

Befälhavaren skall tillse att föreskrivna fartygshandlingar finnas ombord

och föras i enlighet med givna bestämmelser.

7 §•

Råkar luftfartyg i nöd, vare befälhavaren pliktig att göra allt vad i hans

makt står för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och gods.

Måste fartyget övergivas, skall befälhavaren såvitt möjligt sörja för att fartygshandlingarna

bringas i säkerhet. 8 * * * * * 14

8 §•

Drabbas luftfartyg av olyckshändelse, varvid någon avlider eller får svårare

kroppsskada eller fartyget eller egendom som icke befordras med fartyget

tillfogas svårare skada, eller förekommer anledning att allvarlig fara

för sådan händelse förelegat eller må det på grund av inträffad händelse

antagas alt väsentligt fel finnes hos fartyget eller markorganisationen, åligger

det befälhavaren att, så snart det skedda blir honom veterligt, sörja för

att luftfartsstyrelsen underrättas om händelsen, så ock att därom avgiva till

styrelsen ställd rapport.

Är befälhavaren ur stånd att uppfylla vad sålunda föreskrivits, ligge fullgörandet

därav å fartygets ägare eller, om annan i hans ställe brukade fartyget,

å denne.

Underrättelseplikten må begränsas eller utsträckas enligt regler som meddelas

av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

14 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

9 §.

Den som gör tjänst å luftfartyg skall noggrant efterkomma förmans order

angående tjänsten, vederbörligen tillgodose ombordvarandes säkerhet och

bästa, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

10 §.

Å luftfartyg må tjänst ej utövas av någon som genom påverkan av starka

drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller till följd

av sjukdom eller uttröttning eller ock av annan sådan grund icke kan på

betryggande sätt fullgöra vad honom åligger.

11 §.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning föreskrifterna om befälhavare

och om tjänsten ombord skola tillämpas i fråga om utländskt luftfartyg vid

färd inom svenskt område.

6 KAP.

Om flygplatser och markorganisationen i övrigt

Allmänna bestämmelser

1 §•

Om inrättande, underhåll och drift av flygplats och av annan för luftfarten

avsedd anläggning, så ock om tillsynen därå meddelas bestämmelser av

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

2 §•

Konungen äger förordna om inrättande av luftled ävensom bestämma

annat område, inom vilket lufttrafiken skall vara underkastad särskild reglering.

3 §.

Till tryggande och underlättande av luftfarten anordnas flygsäkerhetstjänst.

Om tillstånd i vissa fall

4 §■

För inrättande och drift av flygplats till allmänt bruk erfordras tillstånd

av Konungen, såvida annan än staten skall utöva driften.

Konungen äger föreskriva, att flygplats med hänsyn till dess art, trafikens

ringa omfattning eller kortvarighet eller andra särskilda omständigheter

må inrättas och drivas utan tillstånd som i första stycket sägs. 5

5 §•

Tillstånd att inrätta och driva flygplats till allmänt bruk må icke meddelas,

där verksamhetens bedrivande finnes ej vara förenligt med hänsyn

till det allmänna.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

6 §.

Vid meddelande av tillstånd skola bestämmas de villkor, som må erfordras

för dess åtnjutande. Konungen må förordna myndighet att i särskilda

avseenden bestämma villkoren.

Tillståndet må begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.

7 §•

Åsidosätter innehavare av tillstånd i väsentlig grad för verksamheten gällande

föreskrifter eller måste det antagas att han är oförmögen att behörigen

fullgöra sina förpliktelser med hänsyn till anläggningen och dess drift,

må Konungen förklara tillståndet förverkat.

8 §.

Konungen äger bestämma, att för inrättande och drift av annan anläggning

för luftfarten än sådan som avses i 4 § fordras tillstånd av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar, så ock föreskriva villkoren därför.

Om godkännande

9 §•

På myndighet som Konungen förordnar ankommer att meddela godkännande

av flygplats till allmänt bruk ävensom, i den omfattning Konungen

bestämmer, av annan flygplats och annan för luftfarten avsedd anläggning.

Vid godkännandet skola knytas erforderliga villkor.

Äro de krav som gälla för godkännande ej längre uppfyllda eller hava de

fastställda villkoren väsentligen åsidosatts, ankommer på myndighet, som

meddelat godkännandet, att indraga detta.

Har omständighet förekommit som kan medföra att kraven för godkännande

ej längre äro uppfyllda, åligger det anläggningens innehavare att så

snart ske kan anmäla omständigheten till luftfartsstyrelsen. År omständigheten

av beskaffenhet att medföra fara vid anläggningens begagnande,

skall innehavaren, utan att avvakta vederbörande myndighets beslut, vidtaga

de åtgärder som påkallas för att hindra att anläggningen eller den del

därav, varom fråga är, vidare användes.

Om luftfärtshinder och expropriation

10 §.

Om förbud i vissa fall mot bebyggelse till hinder för luftfarten stadgas

i byggnadslagen.

Angående rätt att genom expropriation taga fastighet eller särskild rätt

till fastighet i anspråk för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande

förordnas i lagen om expropriation.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

11 §•

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger meddela bestämmelser

som, utan att föranleda avsevärd skada eller olägenhet för ägare av

mark eller innehavare av särskild rätt därtill, äro ägnade att förebygga att

märken, belysningsanläggningar eller andra inrättningar så anordnas, att

trafiksäkerheten utsättes för fara. Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigar äger ock föreskriva vilka åtgärder må vidtagas, därest bestämmelserna

skulle överträdas.

Övriga bestämmelser

12 §.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger meddela föreskrifter

angående vilka flygplatser som må brukas vid luftfartygs avgång

och landning.

13 §.

För begagnande av flygplats eller annan för luftfarten avsedd anläggning,

som är upplåten till allmänt bruk, må avgift uppbäras efter regler

som meddelas av Konungen.

Sådan avgift må, när den är förfallen till betalning, uttagas genom utmätning

utan föregående dom eller utslag.

14 §.

Är flygplats eller annan för luftfarten avsedd anläggning upplåten till

allmänt bruk, skall den på enahanda villkor som gälla för svenska luftfartyg

i internationell fart vara öppen jämväl för utländska luftfartyg i motsvarande

fart, såvida de äro hemmahörande i stat med vilken slutits överenskommelse

om sådan förmån.

15 §.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger fastställa villkor

för behörighet att inom markorganisationen eller eljest, annorstädes än å

luftfartyg, förrätta tjänst varav trafiksäkerheten är beroende, så ock meddela

bestämmelser om certifikat till styrkande av behörighet för sådan

tjänst.

16 §.

Vad i 5 kap. 10 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

den vilken förrättar tjänst såsom trafikledare, markmekaniker eller i annan

sådan ställning, som Konungen med hänsyn till trafiksäkerheten bestämmer.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957 213

7 KAP.

Om tillstånd till luftfartsverksamhet

1 §•

För utövande inom svenskt område av luftfart i regelbunden trafik (linjefart)

i förvärvssyfte kräves, där annan än staten skall utöva driften, tillstånd

av Konungen.

Skall eljest luftfart i förvärvssyfte inom riket utövas av annan än staten,

erfordras tillstånd därtill av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Konungen må dock bestämma, att sådan luftfart med hänsyn till dess

art eller ringa omfattning må utövas utan tillstånd.

Konungen äger föreskriva att tillstånd av luftfartsstyrelsen skall krävas

för luftfart som avser utbildning, för anordnande av flyguppvisning eller

flygtävling samt för utövande av annan luftfartsverksamhet av särskild art,

ändå att verksamheten icke äger rum i förvärvssyfte.

2 §.

Ej må tillstånd meddelas, där verksamhetens bedrivande finnes icke vara

förenligt med hänsyn till det allmänna.

3 §•

Tillstånd må, såvitt angår luftfart endast mellan orter inom riket, icke

meddelas den som ej uppfyller det i 2 kap. 2 § första stycket för registrering

av luftfartyg uppställda villkoret. Tillstånd må ej heller meddelas

svenskt handelsbolag, i vilket finnes utländsk bolagsman, eller svenskt aktiebolag,

vars aktiebrev icke äro ställda till viss man eller vars aktiekapital ej

är i svensk ägo till minst två tredjedelar eller, där aktier med olika röstvärde

finnas, till så stor del att minst två tredjedelar av röstetalet för bolagets

samtliga aktier tillkomma svenska aktieägare. Ej heller må tillstånd

meddelas förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning

med svensk nationalitet, där icke styrelsens samtliga medlemmar äro

svenska medborgare.

Äro de sålunda uppställda förutsättningarna ej längre för handen, vare

tillståndet förfallet, såvida icke rättelse sker inom tid, som bestämmes av

den myndighet vilken meddelat tillståndet.

Från vad i denna paragraf stadgas äger Konungen medgiva undantag, när

särskilda skäl därtill äro. 4

4 §.

Vid meddelande av tillstånd skola bestämmas de villkor, som må erfordras

för dess åtnjutande. Ankommer det på Konungen att giva tillståndet,

må Konungen förordna myndighet att i särskilda avseenden bestämma villkoren.

Tillståndet må begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

5 §.

Åsidosätter innehavare av tillstånd i väsentlig grad för verksamheten gällande

föreskrifter eller måste det antagas att han är oförmögen att behörigen

upprätthålla verksamheten, må den myndighet som meddelat tillståndet

förklara det förverkat.

6 §.

Vid tillämpning av vad i detta kapitel är stadgat skall iakttagas vad genom

överenskommelse med främmande stat må vara avtalat. Innebär sådan

överenskommelse medgivande till luftfart inom riket, må ytterligare erforderliga

bestämmelser utfärdas av den Konungen därtill bemyndigar.

7 §■

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar må föreskriva, under

vilka förutsättningar luftfartyg eller tillbehör eller reservdelar till luftfartyg

må upplåtas till annan för att av denne nyttjas för egen räkning.

8 KAP.

Vissa bestämmelser att iakttaga vid luftfärd

1 §•

Angående vad vid luftfärd skall iakttagas till undvikande av sammanstötning

eller annan olyckshändelse samt eljest till förebyggande av skada eller

olägenhet i följd av luftfart förordnar Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigar.

2 §•

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger, såvitt ej annat

föranledes av överenskommelse med främmande stat, bestämma flygvägar

som luftfartyg har att följa vid färd inom svenskt område samt meddela

särskilda föreskrifter beträffande färd över rikets gräns, såsom angående

var gränsen må passeras och vilken flygplats som skall brukas vid fartygs

avgång eller ankomst.

3 §•

När allmän ordning och säkerhet det kräva, må luftfartyg anmanas att

landa. Anmaningen skall ofördröj ligen efterkommas. Har annan anvisning

ej givits, skall fartyget landa på närmaste till allmänt bruk upplåtna flygplats

inom riket, å vilken landning är möjlig. Inkommer fartyget på område

där luftfart är förbjuden, skall fartyget, så snart det får kännedom därom,

lämna området samt på snabbaste sätt anmäla vad som inträffat och, om

annan anvisning ej givits, landa såsom nyss sagts.

Eftersätter fartyg vad sålunda åligger det, må dess färd hindras med erforderliga

medel.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar bestämmer vem utövandet

av de i första och andra styckena avsedda befogenheterna tillkommer

samt meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen i övrigt av vad

där stadgas.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

215

4 §.

Krigsmateriel må icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen

därtill bemyndigar befordras med luftfartyg inom svenskt område. Vad med

krigsmateriel skall förstås bestämmer Konungen.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger med hänsyn till

allmän ordning och säkerhet förbjuda eller meddela närmare bestämmelser

angående befordran med luftfartyg inom svenskt område av annat gods än

i första stycket avses.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger ock meddela bestämmelser

huruvida och under vilka villkor fotografiapparat må medföras

och brukas å luftfartyg inom svenskt område.

5 §•

Såvitt ej i denna lag eller eljest annat förordnas, bestämmer Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar vilka fartygshandlingar skola finnas

för fartyg, som nyttjas till luftfart inom svenskt område, huruvida de skola

medföras ombord samt huru de skola upprättas, föras och förvaras.

6 §•

Ej må någon förvägras att undfå del av innehållet i fartygshandlingar,

såvitt med hänsyn till avtal om befordran eller försäkring eller av annan

sådan grund hans rätt är beroende därav.

7 §•

Angående skyldighet för den som förrättar tjänst å luftfartyg att medföra

luflfartscertifikat eller annan handling förordnar Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigar.

8 §•

Luftfartsstyrelsen må, där så prövas nödigt, visitera luftfartyg samt granska

fartygshandlingarna och de handlingar, som skola medföras av dem som

förrätta tjänst å fartyget. 9

9 §•

Om vad vid luftfärd skall iakttagas i hälsovårds-, pass-, tull- och andra

sådana hänseenden stadgas särskilt.

9 KAP.

Om befordran med luftfartyg

1 §•

Angående befordran med luftfartyg av passagerare, resgods eller gods,

vilken utföres mot vederlag eller av lufttrafikföretag verkställes vederlagsfritt,

stadgas i lagen om befordran med luftfartyg.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

10 KAP.

Om ansvarighet för skada i följd av luftfart

1 §•

Om ansvarighet för skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart

tillfogas person eller egendom som icke befordras med fartyget, stadgas

i lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

2 §•

Konungen äger förordna att å luftfartyg, som begagnas i luftfart, skall

finnas försäkring eller annan betryggande säkerhet för ersättningsskyldighet,

vilken fartygets ägare eller innehavare må ådraga sig för skada varom i

1 § sägs, så ock meddela närmare föreskrifter om sådan försäkring och säkerhet.

3 §.

Är någon, vilken förrättar tjänst å luftfartyg, pliktig att ersätta skada

som i följd av luftfart uppkommit genom hans fel eller försummelse i tjänsten,

äger rätten att, med hänsyn till tjänstens art, felets eller försummelsens

lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt,

nedsätta ersättningen efter vad som prövas skäligt. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som inom markorganisationen

eller eljest, annorstädes än å luftfartyg, förrättar tjänst varav trafiksäkerheten

är beroende.

It KAP.

Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning

av luftfartsolyckor

Om flygräddningstjänst

1 §•

Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller

nödställt eller lufttrafiken hotande fara föreligger (flygräddningstjänst),

meddelas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Konungen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som

göra tjänst å sådant fartyg eller på flygplats eller annan för luftfarten avsedd

anläggning skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock

meddela bestämmelser om ersättning för sådan medverkan.

Om bärgning m. m.

2 §.

Den som bärgar förolyckat eller nödställt luftfartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar som medverkar

vid bärgningen ha-’ rätt att, vare sig bärgningen ägt rum till sjöss, på

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år 1957

land eller i luften, undfå bärgarlön i enlighet med de grunder, som jämlikt

225—227 §§ sjölagen gälla vid bärgning av fartyg och gods. Till andel i lön

som för bärgningen skall utgå vare ock den berättigad, vilken under den nöd

som föranlett bärgningen räddat människor från fartyget eller medverkat

vid deras räddning. Har någon eljest för bevarande av luftfartyg eller gods

vidkänts särskilda kostnader, som varit oundgängliga för bevarandet av

fartyget eller godset, varde ock dessa honom ersatta.

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats eller bevarats, häfte ägaren

med det bärgade eller bevarade, men svare ej personligen.

Rätt till bärgarlön skall icke tillkomma den som medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, ägare

eller innehavare. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning

beträffande kostnader för bevarande av fartyg och gods.

3 §.

Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader

som avses i 2 §, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt

framför de i 17 kap. handelsbalken omförmälda borgenärerna, såframt bärgarlönen

eller ersättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.

I första stycket avsedda fordringar skola, var i förhållande till fordiängens

belopp, njuta lika rätt om de härröra av samma händelse; eljest skall yngre

fordran äga företräde framför äldre.

Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes fordran

guldits eller säkerhet därför blivit ställd, luftfartyget lämna det ställe, där

åtgärderna för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren

tagas i besittning.

4 §•

Angående luftpanträttshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av

tagen försäkring, är särskilt stadgat.

Har luftfartygets eller godsets ägare på annan grund fordran å ersättning

för skada å egendomen, skall luftpanträtt i egendomen tillika omfatta sådan

fordran; och skall i nu angivet hänseende vad i 272 och 279 §§ sjölagen stadgas

äga motsvarande tillämpning. 5

5 §•

Försäljes luftfartyg eller gods efter utmätning eller under konkurs i den

ordning, som för försäljning av utmätt sådan egendom är stadgad, upphöre

luftpanträtten i fartyget eller godset, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Lossas gods, som häftar för fordran, till avsändares eller lastemottagares

förfogande, upphöre luftpanträtten i godset. Utlämnas godset utan borgenärens

tillstånd, vare den som mottager godset med kunskap om fordringen

ansvarig för denna, dock icke utöver det värde godset hade vid lossningen.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

6 §•

Luftpanträtt i luftfartyg, som är registrerat här i riket, upphöre efter tre

månader från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet av fartyget avslutades,

såvida icke inom nämnda tid borgenärens anspråk på panträtt blivit

anmält till inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken för

luftfartyg samt dessutom överenskommelse träffats om panträttens belopp

eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

Är fartyget registrerat i främmande stat, som biträtt den i Geneve den 19

juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av rätt

till luftfartyg, vare lag som i första stycket sägs, med iakttagande av att

anmälan skall ske hos den myndighet som för inskrivningsboken för fartyget.

I fall då fartyget icke är registrerat eller då det är registrerat i annan främmande

stat än i andra stycket sägs, upphöre luftpanträtten i fartyget efter

ett år från det åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades, såframt

ej inom nämnda tid överenskommelse träffats om panträttens belopp

eller talan om panträtten väckts i laga ordning.

Om undersökning av luftfartsolyckor

7 §•

Drabbas luftfartyg av olyckshändelse, varvid någon avlider eller får

svårare kroppsskada eller fartyget eller egendom som icke befordras med

fartyget tillfogas svårare skada, skall undersökning verkställas angående

olyckshändelsen, de därvid uppkomna skadorna och orsakerna till händelsen.

Förekommer anledning att allvarlig fara för sådan olyckshändelse förelegat

eller må det på grund av inträffad händelse antagas att väsentligt fel

finnes hos luftfartyget eller markorganisationen, skall ock undersökning

som avses i första stycket äga rum.

8 §.

Undersökning varom förmäles i 7 § skall verkställas av en av luftfartsstyrelsen

utsedd undersökningskommission. När skäl därtill föreligger, må

Konungen förordna en eller flera särskilda ledamöter av kommissionen.

Finner Konungen omfattningen av timad olycka, luftfartsstyrelsens befattning

med den händelse undersökningen avser eller annan sådan grund

därtill föranleda, äger Konungen förordna särskild undersökningskommission

att företaga undersökningen. 9

9 §.

Undersökningskommission skall så utses, att för kommissionens uppgift

erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap blir företrädd däri.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

219

10 §.

På sätt Konungen förordnar skall undersökningskommission underrätta

dem, vilka saken kan angå, om undersökningen och bereda dem tillfälle att

anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt. De äga, såvitt det kan

ske utan men för utredningen, närvara vid undersökning å olycksplatsen

samt eljest vid kommissionens utredningsarbete.

11 §•

Undersökningskommission skall utföra sitt arbete i samråd med polismyndighet

eller åklagare, som leder förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken

rörande den händelse kommissionens undersökning avser.

I avvaktan på att undersökningskommission tillsättes och påbörjar sin

verksamhet äger luftfartsstyrelsen företaga de åtgärder för säkerställande

av utredningen, som finnas nödiga och icke utan våda kunna uppskjutas.

12 §.

Undersökningskommission må hålla förhör med envar, som må antagas

kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen, samt granska föremål,

som må antagas äga sådan betydelse.

Såframt undersökningen finnes eljest icke kunna behörigen fullföljas, må

undersökningskommissionen föranstalta om utredning genom polismyndighet.

Vid sådan utredning skall vad i 23 kap. rättegångsbalken är stadgat

gälla i tillämpliga delar; tvångsmedel som avses i 24—28 kap. rättegångsbalken

må dock användas allenast i den mån anledning förekommer att brott

som hör under allmänt åtal förövats.

Finner undersökningskommissionen nödigt att vittne eller sakkunnig höres

vid domstol eller att föreläggande meddelas någon att såsom bevis tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål, må kommissionen göra ansökan

därom hos den allmänna underrätt, inom vars område den med undersökningen

avsedda händelsen timat eller den vistas som skall höras eller åtgärden

eljest angår. Tillhandahålles erforderlig utredning, skall rätten anställa

förhör eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter. Angående

åtgärd som nu sagts gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning

i rättegång utom huvudförhandling är stadgat.

13 §.

Anträffas luftfartyg eller gods, som befordrats med luftfartyg, eller något,

som hört till sådant fartyg eller gods, och förekommer anledning antaga

att luftfartsolycka timat, må vad som anträffats icke avlägsnas eller rubbas

utan tillstånd av polismyndighet eller undersökningskommission, med mindre

det sker för att rädda människoliv eller eljest synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande fynd som avses i första stycket skall anmälan enligt 1 § lagen

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

om hittegods städse göras hos polismyndighet eller undersökningskommission.

12 KAP.

Särskilda bestämmelser

1 §•

Förekommer, då luftfärd skall anträdas, anledning antaga att fartyg icke

är luftvärdigt eller icke behörigen bemannat eller att eljest för sådan färd i

denna lag eller med stöd därav fastställda villkor ej äro uppfyllda, må i avvaktan

på erforderlig rättelse fartyget förbjudas att lämna flygplatsen och

dess avgång förhindras. Beslut om sådan åtgärd må, förutom av luftfartsstyrelsen,

meddelas av den styrelsen därtill särskilt förordnat; och vare denne

skyldig att omedelbart underställa beslutet styrelsens prövning.

2 §.

Har, när luftfartyg skall avgå från flygplats som är upplåten till allmänt

bruk, icke guldits avgift, som hänför sig till fartygets senaste landning och

uppehåll å flygplatsen eller till dess avgång, må flygplatsens innehavare

hindra fartyget att lämna flygplatsen till dess avgiften guldits eller säkerhet

därför blivit ställd. Rätt som nu sagts må dock icke utövas längre än till

dess tre söckendagar förflutit från det fartyget först hindrades att lämna

flygplatsen.

3 §.

Angående befrielse i vissa fall från handräckningsåtgärder stadgas i lagen

om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg.

4 §.

Huruvida och efter vilka regler kostnaden för förrättningar, som utföras

enligt denna lag, skall ersättas, därom bestämmer Konungen.

Kostnad som avses i första stycket må, när den är förfallen till betalning,

uttagas genom utmätning utan föregående dom eller utslag.

5 §•

Om innehav och nyttjande av radioanläggning och radiomottagningsapparat

å luftfartyg eller inom markorganisationen stadgas särskilt.

13 KAP.

Ansvarsbestämmelser

1 §•

Överträder någon föreskrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap.

3 §, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter. Sker det av grov oaktsamhet, vare straffet dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

221

Gällde överträdelsen annan föreskrift som meddelats med stöd av 1 kap.

3 §, vare straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2 §.

Lämnar någon oriktig uppgift vid ansökan om registrering av luftfartyg

eller om anteckning av luftfartyg i bihanget till luftfartygsregistret eller vid

ansökan eller anmälan till registret eller bihanget rörande däri upptaget

fartyg, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Sker det

av grov oaktsamhet, dömes till dagsböter.

Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter. Sker det av grov oaktsamhet, vare straffet

dagsböter.

3 §.

Framför någon utan vederbörligt tillstånd luftfartyg, ehuru fartyget

icke är luftvärdigt eller icke bemannat på betryggande sätt eller oaktat för

fartyget icke finnes av Konungen föreskriven försäkring mot ersättningsskyldighet

eller annan i stället för försäkring medgiven säkerhet, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Till straff som i första stycket sägs vare fartygets befälhavare förfallen,

ändå att han ej förde fartyget, så ock fartygets ägare eller den som i ägarens

ställe brukade fartyget, där brottet skedde med hans vetskap och vilja.

Råkar luftfartyg i nöd och underlåter befälhavaren att göra allt vad i

hans makt står för att bevara fartyget, ombordvarande och gods, dömes

till straff som i första stycket sägs.

4 §•

Förrättar någon tjänst å luftfartyg i ställning som avses i 4 kap. 4 § utan

att innehava vederbörligt luftfartscertifikat eller tillstånd att utan sådant

certifikat göra tjänst å fartyget, dömes till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Samma lag vare, om någon utan att innehava erforderligt certifikat

förrättar tjänst som avses i 6 kap. 15 §.

5 §•

Sätter sig någon som gör tjänst å luftfartyg upp mot befälhavaren och vägrar

honom lydnad, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. 6

6 §-

Den som vid förande av luftfartyg eller eljest vid utövande av tjänst, som

avses i 5 kap. 10 § eller G kap. 16 §, varit så påverkad av starka drycker

eller annat berusningsmedel, att det kan antagas att han icke på betryg
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

gande sätt kunnat föra fartyget eller utöva tjänsten, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter, dock ej

under tjugufem.

7 §•

Upplåter någon till allmänt bruk flygplats eller annan för luftfarten avsedd

anläggning utan vederbörligt godkännande, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utövar luftfart utan föreskrivet tillstånd.

8 §.

Den som vid förande av luftfartyg eller eljest vid utövande av tjänst,

som avses i 5 kap. 10 § eller 6 kap. 16 §, åsidosätter i trafiksäkerhetens

intresse meddelad föreskrift, så ock den som, utan att fall som i 1 § i förevarande

kapitel sägs är för handen, framför fartyg med avvikelse från anbefalld

flygväg eller med åsidosättande av föreskrifter, som meddelats beträffande

färd över rikets gräns, straffes med dagsböter eller fängelse i

högst ett år. Sker det av grov oaktsamhet, vare straffet dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Åsidosätter någon honom enligt 8 kap. 3 § åvilande skyldighet att landa,

straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet

är ringa, med dagsböter. Sker det av grov oaktsamhet, dömes till dagsböter.

Befordras krigsmateriel med luftfartyg utan tillstånd av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigar, eller åsidosättas beträffande gods, som

avses i 8 kap. 4 § andra stycket, därom givna föreskrifter, vare straffet

dagsböter eller fängelse i högst ett år.

9 §.

Åsidosätter någon i annat fall än i 1—8 §§ sägs uppsåtligen eller av

oaktsamhet, som ej är ringa, vad enligt 1—6 kap. eller 8 kap. åligger honom,

straffes med dagsböter.

Bryter någon mot vad i 11 kap. 13 § första stycket stadgas, straffes med

dagsböter.

10 §.

Straff enligt denna lag må ej ådömas för gärning, som är belagd med

straff i allmänna strafflagen.

11 §•

Förövar någon gärning som avses i 1 § första stycket må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

därtill, det använda luftfartyget eller, om det ej finnes i behåll, dess

värde förklaras förverkat till kronan, såframt det är påkallat till förebyggande

av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart

obilligt. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat fartyget

eller särskild rätt därtill.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

223

Avser förverkandeförklaring luftfartyg som besväras av luftpanträtt eller

inteckning, må domstolen ock förklara att panträtten i fartyget skall upphöra.

Finnes i annat fall någons rätt till fartyget böra oaktat förklaringen

bestå, göre domstolen förbehåll därom.

14 KAP.

Vissa bestämmelser om lagens tillämpning

1 §•

Där hinder ej föreligger med hänsyn till trafiksäkerheten eller det allmänna,

äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar att, beträffande

luftfartyg som icke hava förare ombord eller som framdrivas annorledes

än med motor eller eljest äro av särskild beskaffenhet, medgiva undantag

och föreskriva tillägg i fråga om vad i denna lag är stadgat, dock ej med

avseende å 10 kap. 3 § samt 11, 12 och 13 kap.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger ock meddela föreskrifter

om sådana för rörelse i luften inrättade föremål, som icke äro att

hänföra till luftfartyg.

2 §.

Den som icke åtnöjes med luftfartsstyrelsens beslut enligt denna lag eller

bestämmelse utfärdad med stöd därav äger hos Konungen söka ändring

genom besvär, vilka skola ingivas till kommunikationsdepartementet. Sådant

beslut skall, såframt ej annat stadgats i beslutet, utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda blivit förordnat. Beslut,

varigenom luftfartscertifikat eller annat bevis om behörighet att förrätta

viss tjänst eller godkännande här i riket av utländsk sådan handling återkallas

eller förklaras icke gällande, skall dock ej lända till efterrättelse förrän

den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.

3 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i denna lag stadgas

meddelas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

ANDRA AVDELNINGEN

Om militär luftfart och annan luftfart för statsändamål

15 KAP.

1 §•

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar meddelar, i de ämnen i

vilka beträffande civil luftfart stadganden äro givna i denna lag, bestämmelser

om luftfart med svenska militära luftfartyg samt om militära flygplatser

och annan militär markorganisation, dock att rörande jämkning av

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ersättningsskyldighet, bärgning och bevarande av militärt luftfartyg samt

förbud att avlägsna eller rubba fynd i samband med luftfartsolycka skall

gälla vad i 10 kap. 3 § ävensom 11 kap. 2 § första och tredje styckena

samt 13 § stadgas.

2 §•

I fråga om svenska luftfartyg, som ej äro militära men nyttjas uteslutande

för statsändamål och icke för affärsdrift, gälle vad i denna lag stadgas

om civil luftfart, dock icke vad i 11 kap. 3—6 §§ bestämmes.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar äger för sådana fartyg

medgiva ytterligare undantag och föreskriva tillägg i fråga om vad i denna

lag stadgas, dock att sådana undantag och tillägg icke må avse 10 kap. 3 §

och 11 kap. 2 § första och tredje styckena samt att vad i 13 kap. stadgas

skall gälla i tillämpliga delar.

3 §•

Huruvida och på vilka villkor främmande militära luftfartyg samt andra

främmande luftfartyg, som nyttjas uteslutande för statsändamål och icke

för affärsdrift, må vinna tillträde till svenskt område, därom förordnar

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.

Är någon, som gör tjänst å luftfartyg varom i första stycket förmäles,

underkastad svensk strafflag, gälle beträffande honom i tillämpliga delar

vad i 13 kap. stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 september 1914 (nr 182) angående förbud mot lufttrafik över

svenskt område;

lagen den 12 maj 1955 (nr 228) om registrering av luftfartyg samt om

bärgning av sådant fartyg in. m.;

förordningen den 26 maj 1922 (nr 383) om luftfart;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens

bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

225

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 7 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 22 april 1938 om hittegods skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

7 §•

Beträffande fynd i samband med

luftfartsolycka skall iakttagas vad i

11 kap. 13 § luftfartslagen stadgas.

I den------till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

19 KAP.

1 §•

(Föreslagen lydelse.)

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

om brottet fullbordades eller, vid

försök, det tillämnade brottet skulle

hava fullbordats å annan ort, även å

den orten. Förövades brottet å orter

under skilda domstolar, äge de lika

behörighet. Har det skett å svenskt

fartyg under resa inom eller utom

riket, vare även rätten i den ort, dit

den misstänkte med fartyget först

ankommer eller där han gripits eller

eljest uppehåller sig, behörig.

Är, då -

Åtal för

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

om brottet fullbordades eller, vid

försök, det tillämnade brottet skulle

hava fullbordats å annan ort, även å

den orten. Förövades brottet å orter

under skilda domstolar, äge de lika

behörighet. Har det skett å svenskt

fartyg eller luftfartyg under resa

inom eller utom riket, vare även rätten

i den ort, dit den misstänkte med

fartyget eller luftfartyget först ankommer

eller där han gripits eller

eljest uppehåller sig, behörig.

uppehåller sig.

— det lämpligt.

2 §.

Åtal för brott, som förövats å ort Åtal för brott, som förövats å ort

utom riket eller å utländskt fartyg utom riket eller å utländskt fartyg

under resa inom eller utom riket, eller luftfartyg under resa inom eller

1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se SFS 1954:432.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

(Gällande lydelse.)

upptages, om ej Konungen för visst

fall förordnar annat, av den rätt, där

den misstänkte skall svara i tvistemål

i allmänhet, eller av rätten i den ort,

där han gripits eller eljest uppehåller

sig.

(Föreslagen lydelse.)

utom riket, upptages, om ej Konungen

för visst fall förordnar annat, av

den rätt, där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet, eller av

rätten i den ort, där han gripits eller

eljest uppehåller sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december

1956.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 28 september 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 20 augusti 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) luftfartslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods, samt

3) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet K. J. E. Sidenbladh.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till luftfartslag

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget till luftfartslag bygger på en internationell

konvention — Chicagokonventionen — som redan ratificerats av

vårt land och på sakkunnigförslag som utformats i samverkan med representanter

för Danmark, Finland och Norge. Lagrådet har vid sin granskning

haft tillgång till de utkast till nya nordiska luftfartslagar som i nämnda

samarbete utarbetats vid konferens i Köpenhamn i februari 1954. Utkasten

äro i stort sett av samma innehåll, och det finska utkastet överensstämmer

även redaktionellt mycket nära med det svenska sakkunnigförslaget.

Med förslaget åsyftas att i en grundläggande lag upptaga de viktigaste

reglerna inom den offentliga lufträtten jämte vissa bestämmelser av pri valrättslig

natur. Detta önskemål har också blivit väl tillgodosett och den föreslagna

luftfartslagen framstår som ett värdefullt tillskott till den gemen
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

samma nordiska lagstiftningen. Även om helt naturligt delade meningar

kunna råda i fråga om den utsträckning i vilken bestämmelser av förevarande

natur böra meddelas i lag eller annan författning, synes någon erinran

icke kunna riktas mot den bedömning av förslagets allmänna uppläggning

för vilken man stannat vid de nordiska överläggningarna. Gemensamma

intressen göra det angeläget, att förslagen i de nordiska länderna bli

så lika som möjligt och att på så sätt för alla dem som i dessa stater skola

tillämpa lagstiftningen underlättas att finna sig tillrätta däri. Beträffande

några bestämmelser har lagrådet även funnit att det eljest noggrant utformade

svenska förslaget kan med fördel jämkas till närmare överensstämmelse

med de danska och norska utkasten. I vissa hänseenden har lagrådet

dock ansett mindre avvikelser från föreslagna gemensamma bestämmelser

\ara önskvärda. I det väsentliga kan lagrådet tillstyrka förslaget. Det är endast

på ett par punkter — främst i fråga om försäkringsplikt — som lagrådet

vill hemställa om tillägg av någon större praktisk räckvidd. Vad lagrådet

i övrigt anför innebär huvudsakligen förslag om förtydliganden och

jämkningar i enlighet med förslagets syften.

Här må nämnas att, när lagrådet i det följande hänvisar till de danska,

finska och norska utkasten, därmed städse åsyftas de lagutkast som härröra

från förenämnda konferens i Köpenhamn.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Lagrådet:

Innan de särskilda bestämmelserna i förslaget behandlas må här framhållas

ett redaktionellt önskemål som gäller ett flertal paragrafer i första

avdelningen. På åtskilliga ställen angives — som naturligt är — att luftfartsstyrelsen

skall handha hithörande uppgifter. Ett betydande antal paragrafer

innehålla emellertid, att där behandlade frågor skola handläggas

av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar (eller förordnar). Det

lärer vara avsett att Konungen i flertalet fall skall utse luftfartsstyrelsen

att handha även dessa uppgifter. Lagen skulle komma att väsentligt bättre

åskådliggöra verkliga förhållandet — och samtidigt större konsekvens uppnås

— om det så långt möjligt i lagen inskrives att det är luftfartsstyrelsen,

i förekommande fall efter Konungens bemyndigande, som äger besluta. Lagrådet

hemställer att så sker. Även de blivande tillämpningsföreskrifterna

torde vinna därpå. För att bereda Konungen möjlighet att, vid eventuellt

behov, i ett eller flera hänseenden göra avsteg kan i 14 kap., lämpligen såsom

3 §, införas stadgande, enligt vilket Konungen må bestämma att vad i

lagen sägs om luftfartsstyrelsen skall i ett eller flera hänseenden i stället

gälla annan myndighet som Konungen förordnar.

Ett annat önskemål av redaktionell art som rör åtskilliga paragrafer i

det remitterade förslaget behandlas i det följande under 1 kap. 4 §.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

1 KAP.

Lagrådet:

1 §■

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat avser förevarande

paragraf att ge underlag för principen om luftens frihet samt för Sveriges

anspråk på höghetsrätt över sitt land- och sjöterritorium. Vad som i det

förra hänseendet åsyftas är ej klart. Luftens frihet lärer vara ett begrepp

som allenast bestämmes negativt genom de inskränkningar och villkor som

stadgas för luftfart. Sverige har genom den åberopade Chicagokonventioneu

förbundit sig att medgiva luftfart i närmare angiven utsträckning även för

främmande luftfartyg, med vissa förbehåll av hänsyn till flygsäkerheten

och sådana förbjudna områden som åsyftas i art. 9. Vid utarbetandet av

konventionen synes man icke ha särskilt uppmärksammat frågan i vad

mån flygning bör inskränkas av hänsyn till sjöfarten, segelsport och liknande

eller till allmänna sanitära synpunkter, av hänsyn till naturskyddet eller

till enskild rätt. Det måste anses självklart, att vårt land kan med avseende

å inhemsk luftfart föreskriva alla inskränkningar som äro önskvärda

för att luftfarten ej skall inkräkta på andra viktiga intressen. Vissa önskemål

kunna tillgodoses redan genom föreskrifter angående viss flyghöjd, och

bestämmelser härom kunna otvivelaktigt meddelas med stöd av 8 kap. i förslaget.

Såvitt angår regelbunden internationell trafik medger också art. 6

i konventionen, att särskilda villkor kunna föreskrivas. Sådana villkor kunna

gälla färdvägen, och på det sättet kan visst skydd beredas samhällen som

böra fredas mot alltför störande buller, nationalparker och liknande, där

flygning ej bör äga rum annat än undantagsvis. I fråga om icke regelbunden

internationell trafik torde art. 5 ge motsvarande möjlighet till kontroll

för en del viktiga fall. I övrigt kan synas mera ovisst, i vad mån det är förenligt

med konventionen att förbjuda eller inskränka flygning ur nu anförda

synpunkter. Man torde dock kunna utgå från att, om svensk lagstiftning

av sagda skäl inskränker flygverksamheten, detta icke rimligen kan

föranleda erinran från konventionsstat.

Den inledande paragrafen i 1 kap. har av de sakkunniga, utan närmare

motivering, givits en lydelse som anknyter till schweizisk lag i ämnet. Lydelsen

antyder, att inskränkningar och villkor må uppställas utan att de

ha stöd i de följande bestämmelserna i lagen eller i föreskrifter som utfärdats

med stöd av lagen, medan motsvarande lagrum i de övriga nordiska

utkasten innehålla, att luftfart endast må äga rum i överensstämmelse med

luftfartslagen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter. Det lärer icke

vara nödvändigt att i en lag av förevarande natur intaga reservation för att

andra författningar kunna ur särskilda synpunkter upptaga bestämmelser

som innebära ytterligare inskränkningar eller villkor. Sistnämnda författningar

skulle lika fullt bli tillämpliga i de hänseenden som där regleras.

Sålunda äro exempelvis byggnadslagen, hälsovårdsstadgan och naturskyddslagen

tillämpliga jämte luftfartslagen. Att detta utsäges torde emellertid,

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

med hänsyn till vikten av att någon tvekan ej råder på denna punkt och

till förslagets strävan efter fullständighet, vara motiverat i nu ifrågavarande

fall. Ett särskilt skäl till att betona giltigheten av annan inhemsk lagstiftning

är att förslaget som nämnt bygger på en internationell konvention.

Lagrådet vill sålunda biträda den metod som de sakkunniga använt men

hemställer, att i lagtexten måtte tydligare angivas att — förutom de inskränkningar

och villkor som följa av den nu föreslagna lagen och med

stöd av lagen meddelade föreskrifter — skall iakttagas vad eljest stadgas

i lag eller författning.

Vad med luftfart skall förstås är icke närmare definierat i lagtexten eller

i motiven. Någon olägenhet torde knappast följa härav. Däremot hade

det varit av intresse, att i förslaget angivits vad som skall förstås med luftfartyg.

Såsom de sakkunniga framhållit saknar Chicagokonventionen definition

av begreppet luftfartyg. Enahanda var förhållandet med 1919 års Pariskonvention

angående reglering av internationell luftfart. I annex A till sistnämnda

konvention gavs emellertid en definition av innehåll att som luftfartyg

betecknas varje apparat som kan hålla sig uppe i atmosfären på

grund av luftens inverkan. Tillika meddelades i annexet en indelning av

luftfartygen i olika klasser, nämligen fri ballong, fast ballong, luftskepp,

segelflygplan, drake, motorflygplan, gyroplan, helikopter och ornithopter.

Den återgivna definitionen överensstämmer nära med den som återfinnes i

vissa annex till Chicagokonventionen (nr 6, 7, 8 och 13: any machine that

can derive support in the atmosphere from the reactions of the air). Annex

7 innehåller dessutom en klassindelning som i sak är lika med den äldre

indelningen.

De definitioner som sålunda föreligga i annexen torde ej kunna anses invän

dningsfria, ej heller allmängiltiga. Inom doktrinen har exempelvis framhållits,

att drakar och fasta ballonger knappast kunna betraktas som luftfartyg

enligt vissa konventioner på luftprivaträttens område. Avsikten lärer

vara, att nu föreliggande förslag skall omfatta även fasta ballonger.

Avgränsningen av begreppet luftfartyg erbjuder tydligen svårigheter i

flera avseenden. Att även luftfartyg utan förare inbegripas framgår av den

nu aktuella luftfarlskonventionen och det remitterade förslaget. Det kan

därför bli påkallat att skilja mellan luftfartyg samt vissa projektiler och raketer.

Gränsdragningen är härvidlag osäker. Som lagförslaget i främsta rummet

gäller civil luftfart torde det likväl sakna nämnvärd praktisk betydelse,

om vissa projektiler och raketer skulle komma att räknas till luftfartyg.

Med hänsyn till det anförda och då man icke heller vid överläggningar

med de övriga nordiska länderna lyckats närmare avgränsa begreppet lutlfartyg

torde det böra godtagas, att någon sådan bestämning icke nu införes

i lagen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år 1957

2 §•

Att ett luftfartyg har svensk nationalitet innebär, att det är registrerat

här i riket enligt 2 kap. 12 eller 14 §. Det lärer vara avsett att fartyget skall

anses som svenskt så länge sådan registrering gäller, även om det övergålL

i utländsk ägo. Häremot torde ej något vara att erinra. I fråga om utländskt

luftfartyg utgår lagrådet från att sådant fartyg, även när det är infört i

bihang till konventionsstats huvudregister, skall anses registrerat och hemmahörande

i den staten, såframt denna form av registrering ger stöd för

utfärdande av åtminstone interimistiskt nationalitets- och registreringsbesäs

eller motsvarande.

3 §•

I det danska utkastet användes i motsvarande paragraf uttrycket »den

otfentlige orden og sikkerhed» i första stycket och uttrycket »den offenthge

sikkerhed» i andra stycket, under det att det svenska förslaget i båda

styckena talar om allmänna säkerheten. Det synes för svenskt vidkommande

bäst att, i anslutning till det danska utkastet och 8 kap. 3 § i det remitterade

förslaget, med viss jämkning av ordalagen i övrigt använda det vedertagna

uttryckssättet »allmän ordning och säkerhet» i första stycket och

enbart »allmän säkerhet» i andra stycket, där kraven böra vara strängare.

Under uttrycken taller naturligen även den allmänna flygsäkerheten. 4

4 §•

Mot den reglering av lagens tillämplighet i rummet som åsyftas med första

stycket torde i sak ej vara något att invända. Härvid må framhållas,

att det kan bli fråga icke blott om lagkonflikt av offentligrättslig art utan

även i undantagsfall om lagkonflikt av privaträttslig art. I förra fallet kunna

den ena lagens säkerhetsföreskrifter böra kompletteras av den andra lagens

bestämmelser, där de äro förenliga med varandra. Om lagkonflikten

åter är av privaträttslig natur, lärer man regelmässigt ha alt välja den ena

eller den andra lagen.

Det kan genom överenskommelse vara reglerat vilken lag som skall ha

företräde. Väl torde hos oss den uppfattningen vara härskande att en internationell

överenskommelse, till vilken Sverige anslutit sig, icke i och för

sig är gällande rätt här i landet, men i förevarande sammanhang torde utan

olägenhet i lagtexten kunna nämnas, att främmande lag kan efter överenskommelse

vara tillämplig, utan att där angives något krav på att över

enskommelsen konfirmerats av vår interna lagstiftning. Tydligt är vidare,

alt främmande offentlig rätt på grund av sin natur kan utesluta tillämpningen

av svensk lagstiftning vid luftfart inom utländskt område. Huruvida

man i så 1 all alltid kan tala om att »allmänna rättsgrundsatser» leda

till sagda resultat är måhända något tveksamt. Med avseende å ^konflikter

av privaträtlslig natur är sistnämnda uttryck mera tillämpligt.

I förslaget har i lagtekniskt hänsende använts den metoden, att i ett stort

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

antal lagrum utsagts att de äro tillämpliga vid luftfart »inom svenskt område».

Härmed åsyftas emellertid, såvitt angår svenska luftfartyg, i regel ej

någon begränsning. I stället skall — på grund av förevarande 4 § i 1 kap.

— vad som är stadgat för luftfart inom svenskt område gälla även vid luftfart

utom riket, såvida luftfartyget är svenskt. I fråga om utländska luftfartyg

är däremot avsett att genom orden inom svenskt område i de olika

paragraferna angiva en begränsning, och åtminstone i några fall (såsom i

7 kap. 1 § och 8 kap. 2 §) torde uttrycket verkligen avse en begränsning

även för svenska luftfartyg. Nämnda möjlighet till missförstånd bör undanröjas.

Enligt lagrådets mening kan det lämpligast ske genom att orden

inom svenskt område få utgå ur alla de särskilda paragrafer, där de ej

åsyfta någon begränsning. 1 kap. 4 § får i sådan händelse direkt uttala sig

om lagens tillämplighet å luftfart med svenskt luftfartyg utom riket. Härigenom

vinnes överensstämmelse med den metod som använts i de danska

och norska utkasten. I fall, då i fråga om svenska luftfartyg viss bestämmelse

skall gälla allenast för luftfart inom svenskt område, kommer detta,

med den ordning som lagrådet nu förordat, naturligt till uttryck genom att

dessa ord där få stå kvar. Att den svenska lagen icke kan avse att reglera

luftfart med utländskt luftfartyg på internationellt område eller inom

främmande stat är tydligt även utan särskild föreskrift. I vissa fall kan det

dock vara naturligt, att lagtexten för utländska fartyg nämner begränsningen

till svenskt område.

Från dessa utgångspunkter bör förevarande bestämmelse innehålla, alt

lagen skall, där ej annat stadgas, med avseende å svenska luftfartyg lända

till efterrättelse jämväl vid luftfart utom riket, i den mån det är förenligt

med lat; i främmande stat som efter överenskommelse eller eljest är tilllämplig.

Enligt det föreslagna andra stycket i paragrafen skall vad i allmänna

strafflagen är stadgat om dem som äro underkastade svensk straffrätt

även gälla beträffande ansvarsbestämmelserna i förevarande förslag. Det

förutsättes vidare i tredje stycket, att Konungen skall i administrativ väg

föreskriva bland annat huruvida de straffbestämmelser som komma att inlagas

i tillämpningskungörelsen skola tillämpas på brott begångna utom

riket.

Sjölagstiftningen, som i flera hänseenden tjänat som mönster för förslaget

till luftfartslag, innehåller ej någon motsvarighet till andra stycket i

förevarande paragraf. Det synes icke heller lämpligt att i särskilda lagar

upptaga föreskrift om ansvarsbestämmelsers tillämplighet i rummet; stadgandet

avser icke att göra någon ändring i vad som ändå skulle gälla enligt

1 kap. strafflagen. Väl skulle första stycket i paragrafen kunna leda

tanken in på hithörande straffrättsliga spörsmål. Någon risk för missförstånd

föreligger dock icke. Att första stycket åsyftar att bestämma de handlingsnormer

som för svenska luftfartyg skola iakttagas vid luftfart utom

riket och att svensk åklagare och domstol, i händelse av brott mot nämnda

normer, ha att vid tillämpning av straffbestämmelserna i förslaget rätta sig

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

efter 1 kap. strafflagen synes självklart. Lagrådet hemställer därför, att

andra stycket får utgå.

Beträffande det föreslagna tredje stycket är att märka, att bestämmelser

som utfärdats med stöd av lagen icke kunna vinna en vidsträcktare

tillämpning än som enligt första stycket gäller själva lagens bestämmelser.

Konungens handlingsfrihet enligt det föreslagna tredje stycket måste sålunda

vara inskränkt, ehuru detta ej uttryckligen utsagts. Det kan ej heller

eljest tillkomma Konungen att i administrativ ordning utsträcka tillämpningsförfattningens

ansvarsbestämmelser att i rummet gälla utöver vad som

löljer av 1 kap. strafflagen. Jämväl tredje stycket synes därför böra uteslutas.

Konungen kan i så fall i tillämpningskungörelsen beträffande dess

giltighet i rummet inskränka sig till att hänvisa till 1 kap. 4 § luftfartslagen.

I enlighet med vad lagrådet anfört beträffande första stycket i paragrafen

böra orden »inom svenskt område» utgå på följande ställen i senare

kapitel, nämligen 2 kap. 15 § såvitt angår svenska luftfartyg, 3 kap. 1 §, 4 §

såvitt angår svenska luftfartyg och 9 §, 4 kap. 1 §, 3 §, 5 § första stycket

och 9 §, 5 kap. 1 § samt 8 kap. 4 § första och andra styckena och 5 §.

2 KAP.

Lagrådet:

Förevarande kapitel har, såsom departementschefen framhåller, för överskådlighetens

skull indelats i avsnitt med underrubriker, nämligen ett avsnitt

om registrering av luftfartyg, ett om luftfartygs nationalitet och ett

om märkning av luftfartyg. I själva kapitelrubriken nämnas emellertid endast

de båda första avsnitten. Lagrådet förordar, att rubriken fullständigas

genom att även märkningen angives däri. Underrubrikerna kunna lämpligen

förkortas.

12 och 14 §§.

Enligt 12 § andra stycket i det remitterade förslaget skall nationalitetsoch

registreringsbevis utfärdas av luftfartsstyrelsen i enlighet med formulär

som Konungen fastställer. I 14 § stadgas att luftfartyg, som antecknats

i bihanget till luftfartygsregistret, skall förses med interimistiskt nationalitets-

och registreringsbevis enligt föreskrifter som meddelas av Konungen.

Lagrådet, som anser att lagtexten i 12 § icke behöver betungas med omnämnande

av särskilda bestämmelser angående formulär till ifrågavarande bevis

och att i 14 § ej behöver erinras om tillämpningsföreskrifter, hemställer

att 12 och 14 §§ förenklas härutinnan, varmed vinnes överensstämmelse

med det danska utkastet och, såvitt angår 12 §, även med det norska.

Lagrådet föreslår vidare, att 14 § — i likhet med 12 § — uppdelas i två

stycken och utformas så, att i första stycket angives, att luftfartyg, som

antecknats i bihanget till luftfartygsregistret, äger svensk nationalitet så

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

länge anteckningen gäller, samt i andra stycket, att luftfartsstyrelsen om

anteckningen i bihanget skall utfärda bevis (interimistiskt nationalitets- och

registreringsbevis).

15 §.

Avsikten lärer vara att med stöd av 8 kap. 5 § i det remitterade förslaget

reglera jämväl frågan, om de i 2 kap. 15 § angivna nationalitets- och registreringsbevisen

skola medföras ombord. När i sistnämnda paragraf uttalas

att luftfartyg skall »innehava» bevis som där stadgas, torde fördenskull

åsyftas allenast att föreskriva, att för vederbörande luftfartyg skall

finnas giltigt bevis av angivet slag (jämför 2 kap. 4 § i förslaget). Vid sådant

förhållande böra orden »till styrkande av nationaliteten» utgå ur förevarande

paragraf.

I redaktionellt hänseende anser lagrådet vidare, att paragrafen för att

innehållet skall bli fullt tydligt bör uppdelas och lämpligen, i likhet med

16 §, upptagas i tre särskilda stycken innehållande, första stycket, att

svenskt luftfartyg, när det nyttjas till luftfart, skall ha nationalitets- och

registreringsbevis varom i 12 eller 14 § sägs, andra stycket, att utländskt

luftfartyg vid luftfart inom svenskt område skall ha motsvarande bevis

från främmande stat, med vilken slutits överenskommelse om rätt till sådan

luftfart, och tredje stycket, att i fall som avses i 1 kap. 2 § andra stycket

gäller vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen

föreskriver. Beträffande första stycket erinrar lagrådet om vad som anförts

under 1 kap. 4 §.

16 §.

Tredje stycket torde böra erhålla samma avfattning som det av lagrådet

förordade tredje stycket i 15 §.

3 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 kap. 4 §. 2

2 §.

Med andra stycket lärer åsyftas att åt sakkunnig eller myndighet skall

kunna överlåtas ej endast sådan besiktning som avses i första stycket utan

även annan luftfartsstyrelsens tillsyn beträffande luftvärdigheten. Avsikten

torde vidare vara att uppdrag varom här är fråga skall kunna lämnas såväl

sakkunnig som myndighet i främmande land. Paragrafen synes böra förtydligas

i enlighet härmed, varigenom även bättre överensstämmelse vinnes

med de danska och norska utkasten.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

3 §•

Vad i första stycket sägs om formulär för luftvärdighetsbevis synes kunna

utgå.

Enligt andra stycket må luftvärdighetsbevis, under angiven förutsättning,

förnyas antingen av luftfartsstyrelsen eller av sakkunnig eller myndighet

som med stöd av uppdrag enligt 2 § andra stycket förrättar besiktning av

luftfartyg. Att luftfartsstyrelsen, som enligt paragrafens första stycke har

att utfärda luftvärdighetsbevis, själv skall äga förnya sådant bevis lärer

icke behöva utsägas i lagtexten. För behörighet att förnya bevis torde i övrigt

böra förutsättas uppdrag av luftfartsstyrelsen.

4 §•

Innebörden av första stycket är ej fullt klar och stadgandet skulle vinna

i tydlighet, därest det, i närmare anslutning till de danska och norska utkasten,

uppdelas så att i ett första stycke gives föreskrift om vad som skall

iakttagas beträffande svenskt luftfartyg — oavsett inom vilket område det

nyttjas — samt i ett andra stycke upptages föreskrift i fråga om utländskt

fartyg vid luftfart inom svenskt område. Lagrådet erinrar om vad som anförts

under 1 kap. 4 §.

I likhet med vad lagrådet anfört vid 2 kap. 15 § förordar lagrådet vidare

att orden »till styrkande av luftvärdigheten» få utgå ur nu förevarande

paragraf.

Enligt art. 33 i luftfartskonventionen skola luftvärdighetsbevis, som utfärdats

eller godkänts av den fördragsslutande stat där fartyget är registrerat,

av övriga fördragsslutande stater erkännas såsom giltiga, förutsatt att

de fordringar enligt vilka sådana bevis utfärdades eller godkändes äro lika

med eller överstiga de minimifordringar som tid efter annan må fastställas

i enlighet med konventionen. De sakkunniga ha, i anslutning till redogörelsen

för nämnda artikel, erinrat om bestämmelserna i konventionen art. 39

under a) och art. 40, vilka utsäga dels att varje luftfartyg eller del därav,

med avseende varå gäller en internationell norm i fråga om luftvärdighet

eller flygegenskaper men som i något hänseende ej uppfyller ifrågavarande

norm då beviset därom utfärdas, skall hava, tecknad å beviset eller fogad

vid detta, en fullständig förteckning å de hänseenden i vilka sådana fordringar

ej uppfyllas, dels att luftfartyg med ett på angivet sätt påtecknat

luftvärdighetsbevis icke må deltaga i internationell luftfart utan tillstånd

av den eller de stater vilkas territorium överflyges.

Det remitterade förslaget innehåller ej bestämmelser svarande mot nämnda

föreskrifter i konventionen. Angående anledningen härtill, i vad gäller

konventionens art. 39 under a) och art. 40, uttalas i betänkandet allenast,

att man förutsatt att svenska luftvärdighetsbevis skola uppfylla de villkor

som kravas enligt internationella normer samt att konventionens ifrågavarande

bestämmelser följaktligen hade betydelse endast för vissa utländska

bevis vid tillämpningen av art. 33.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Det remitterade förslaget synes emellertid ej ge utrymme för en tilllämpning,

enligt vilken man i Sverige kan vägra erkänna i konventionsstat

utfärdade eller godkända bevis som äro försedda med reservationer. Lagtexten

bör jämkas så att förpliktelse ej föreligger att erkänna dylika bevis.

Andra stycket i det remitterade förslaget kan, om vad lagrådet nyss förordat

vinner beaktande, lämpligen ingå som tredje stycke i paragrafen. Det

bör ge möjlighet till dispens från föreskrifterna i de föregående styckena

utan inskränkning till luftfart inom riket (t. ex. för färd även över internationellt

vatten).

5 §■

Enligt första stycket andra punkten blir luftvärdighetsbevis ogiltigt om

fartyget eller dess utrustning lidit skada, som uppenbarligen är av betydelse

för luftvärdigheten, och skadan icke avhjälpts i den ordning luftfartsstyrelsen

bestämmer. Denna bestämmelse synes böra skärpas så att den

får gälla, då luftfartyget eller dess utrustning lidit skada som kan ha betydelse

för luftvärdigheten. Det må erinras, att luftfartsstyrelsen enligt lagrummet

äger ge dispens (t. ex. för hemfärd utan passagerare).

6 §•

Enligt denna paragraf skall vad i kapitlet är stadgat om utfärdande, förnyelse

och ogiltighet av luftvärdighetsbevis äga motsvarande tillämpning å

godkännande här i riket av utländskt bevis. Såsom av remissprotokollet

framgår åsyftas därmed, att kapitlets bestämmelser i ämnet — 3 och 5 §§

— skola få tillämpning beträffande såväl meddelande av godkännande (här

i riket) av utländskt luftvärdighetsbevis som förnyelse eller ogiltighet av

sådant godkännande. Paragrafen torde böra innehålla, att vad under 3 och 5 §§

i där angivna hänseenden är stadgat om svenskt luftvärdighetsbevis skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis

samt förnyelse och ogiltighet av sådant godkännande.

9 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

10 §.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Förevarande stadgande, som ger Konungen befogenhet att föreskriva tillstånd

för rätt att bygga eller reparera luftfartyg m. in., har av de sakkunniga

motiverats med att det av hänsyn till luftvärdigheten vore angeläget

att trygghet vunnes för att flygmateriel är av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

De sakkunniga ha emellertid tillika framhållit, att tveksamhet från

svensk sida rått rörande stadgandets behövlighet. Ett dylikt intrång i näringsfriheten

bör enligt vår mening icke göras utan att ett vägande praktiskt

behov därav föreligger. I motiven saknas vidare klarläggande uttalan
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

den beträffande stadgandets tillämpning, exempelvis om därunder skall inbegripas

reparationsarbeten allenast när verksamheten drives i förvärvssyfte

eller yrkesmässigt (jfr 7 kap. 1 §). Stadgandet träffar ej heller importen,

och vi finna det tvivelaktigt huruvida bestämmelser därom kunna

ur förevarande synpunkt, såsom de sakkunniga förutsatt, meddelas i administrativ

ordning. Med hänsyn till att man enligt remissprotokollet i Danmark

och Norge önskat ett stadgande i berörda ämne ha vi emellertid ansett

oss icke böra avstyrka en föreskrift i lagen som ger stöd för ett krav på

koncession.

4 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

3 §.

Enligt det remitterade förslaget skall Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigar fastställa behörighetsvillkoren för tjänstgöring å luftfartyg.

Bland villkoren nämnes svenskt medborgarskap. Om därmed avses att

svenskt medborgarskap skall gälla som allmänt villkor för att erhålla

svenskt luftfartscertifikat, synes förslaget gå längre än som är påkallat

eller är väl förenligt med förslaget i övrigt. Enligt 7 § skall vad i kapitlet

stadgats om utfärdande av svenskt certifikat äga motsvarande tillämpning

å bland annat godkännande av utländskt certifikat, och något krav på

svenskt medborgarskap kan i detta fall tydligen ej komma i fråga. Enligt

lagrådets mening bör, såsom i de danska och norska utkasten, sådant krav

ej antydas i lagen.

Lagrådet erinrar vidare om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

Regeringsrådet Klackenberg:

Lagtexten synes mig lämpligen böra angiva de särskilda hänseenden, i

vilka behörighetskrav skola föreskrivas, mera konkret än som skett i förslaget.

Detta omtalar förutom medborgarskap och ålder endast »skicklighet

och lämplighet», medan de danska och norska utkasten fylligare antyda

de förhållanden, som vanligen tillmätas central betydelse för flygcertifikaten.

Jag förordar, att stadgandet i nära anslutning till nyssnämnda båda utkast

gives det innehållet, att Konungen meddelar föreskrifter om de villkor

som, beträffande medborgarskap, ålder, fysiska och psykiska egenskaper,

nykterhet, utbildning och övning eller eljest, skola gälla för behörighet

att tjänstgöra å luftfartyg.

Lagrådet:

4 §•

Den föreslagna första punkten i första stycket av 4 § avser att angiva,

dels att det ankommer på luftfartsstyrelsen att utfärda luftfartscertifikat

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

239

för dem som fylla fastställda behörighetsvillkor, dels att certifikat endast

utfärdas för tjänst som förare eller eljest i ställning som Konungen bestämmer.

För att tydligare markera sistnämnda begränsning torde böra i första

punkten utsägas, att för den som uppfyller fastställda villkor för behörighet

att vara förare å luftfartyg, eller därå förrätta annan tjänst som Konungen

bestämmer, utfärdar luftfartsstyrelsen bevis därom.

I andra punkten av första stycket har föreslagits ett stadgande av innehåll,

att luftfartscertifikat skall angiva vad slags tjänst det gäller. Att så

bör ske synes icke behöva särskilt framhållas i lagtexten. De danska och

norska utkasten upptaga ej någon bestämmelse därom.

5 §.

I den föreslagna första punkten av första stycket stadgas bland annat att

den som å luftfartyg förrättar sådan tjänst för vilken certifikat fordras

skall till styrkande av sin behörighet innehava svenskt eller utländskt certifikat.

Då enligt 8 kap. 7 § i det remitterade förslaget Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigar har att förordna angående skyldigheten att

medföra luftfartscertifikat eller annan handling, torde med förstnämnda stadgande

åsyftas allenast att för vederbörande skall finnas giltigt certifikat avseende

sådan tjänst som han fullgör (jfr vad lagrådet anfört under 2 kap.

15 § och 3 kap. 4 § i förslaget). Vid detta förhållande böra orden »till styrkande

av sin behörighet» utgå. Lagrådet erinrar vidare beträffande första

stycket om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

Enligt vad i förevarande paragraf föreslagits skall utländskt luftfartscertifikat

gälla som behörighetsbevis vid luftfart inom svenskt område, om

det är godkänt här i riket eller om det är utfärdat eller godkänt i främmande

stat med vilken slutits överenskommelse om erkännande av luftfartscertifikat.

Den förra gruppen av utländska certifikat är helt likvärdig med

de svenska certifikaten, eftersom enligt 7 § för luftfartsstyrelsens godkännande

av utländskt certifikat skola gälla enahanda behörighetsvillkor som

för utfärdande av svenskt certifikat. Full säkerhet för att så är fallet även

beträffande den senare gruppen av utländska certifikat föreligger däremot

icke. Förbehåll för att luftfartsstyrelsen må vägra godtaga sådant certifikat

har endast gjorts för den händelse innehavaren är svensk medborgare

(andra stycket). Såsom de sakkunniga framhållit kunna emellertid utländska

certifikat enligt art. 39 b) i luftfartskonventionen vara försedda med

inskränkningar, vilka medföra en lägre behörighet än motsvarande svenska

certifikat. Det torde vara nödvändigt, att lagen ger möjlighet att icke erkänna

certifikat med dylika inskränkningar. Konventionen medgiver i art.

40 en dylik prövningsrätt. Lagrådet förordar på grund härav — i överensstämmelse

med vad lagrådet under 3 kap. 4 § uttalat beträffande en motsvarande

fråga — sådan jämkning av bestämmelsen att i främmande stat

utfärdade eller godkända certifikat, som icke äro godkända här i riket,

skola gälla som behörighetsbevis endast om de enligt överenskommelse med

den främmande staten skola erkännas här i riket. Härtill bör i anslutning

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

till det remitterade förslaget fogas stadgande, att i internationell fart den

som å svenskt fartyg förrättar sådan tjänst som här avses skall hava svenskt

eller av luftfartsstyrelsen godkänt utländskt certifikat.

Jämlikt det föreslagna tredje stycket av förevarande paragraf skall luftfartsstyrelsen

äga att enligt av Konungen fastställda regler meddela särskilt

tillstånd att fullgöra tjänst å luftfartyg utan hinder av vad i första stycket

första punkten stadgas. Begränsningen till första punkten medför att vid

internationell fart med svenska luftfartyg ett tillfälligt behörighetstillstånd

ej skulle kunna meddelas, något som synes vara en åtminstone formell brist.

Denna reglering har föranletts av art. 32 a) i luftfartskonventionen, vari

stadgas att föraren och övriga för trafikuppgifter verksamma medlemmar

av besättningen på varje luftfartyg som nyttjas i internationell luftfart skola

vara försedda med kompetensbevis och luftfartscertifikat som utfärdats

eller godkänts av den stat där luftfartyget är registrerat. Det kan ifrågasättas,

om de intressen som ligga bakom denna artikel böra anses utgöra hinder

mot en möjlighet att i undantagsfall meddela tillfälligt behörighetstillslånd

vid internationell luftfart. Behov därav kan exempelvis föreligga, om

giltighetstiden för en besättningsmans certifikat löpt ut till följd av att luftfartyget

fördröjts på avlägsen utrikes ort och ersättare med behörigt certifikat

ej kan utan oskäligt dröjsmål anskaffas för hemresan. Att märka är

även, att förslaget i förevarande hänseende ej gör skillnad mellan luftfart

till konventionsstat och till icke-konventionsstat. Lagrådet förordar med

hänsyn till det anförda, att lagen öppnar möjlighet för luftfartsstyrelsen att

enligt vad Konungen bestämmer meddela tillstånd att tjänstgöra å luftfartyg

utan hinder av vad i första stycket sägs, alltså även för tjänstgöring å

svenskt luftfartyg i internationell fart. Vid behov kan frågan bli föremål

för gemensam behandling av konventionsstater. I övrigt kan Konungen i

tillämpningsbestämmelser kringgärda dispensmöjligheten med de förbehåll

som hänsynen till luftfartskonventionen kräver. 6

6 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

I förevarande paragraf ha föreslagits bestämmelser om återkallelse och

interimistisk ogiltighetsförklaring av certifikat. Enligt förslaget skulle

luftfartsstyrelsen äga återkalla certifikat, därest innehavaren ej längre uppfyller

de vid certifikatets utfärdande gällande behörighetsvillkoren. Denna

begränsning synes alltför snäv i två hänseenden. Dels bör återkallelse kunna

ske, när innehavaren av certifikat begått vissa förseelser i tjänsten eller

förseelser utom tjänsten som anses vara av betydelse för denna, oavsett

om han på grund av sådan förseelse formellt kan anses brista i fråga om de

fastställda behörighetsvillkoren eller ej. Dels bör lagen icke utesluta möjligheten

av återkallelse på grund av skärpta behörighetsvillkor efter den tidpunkt

då certifikat utfärdades. Begränsningen till sådana brister i behörigheten

som hänföra sig till de vid certifikatets utfärdande gällande villkoren

infördes i förslaget för att avhjälpa otydlighet, som enligt vad vid re
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

rnissbehandlingen påpekades vidlådde sakkunnigförslaget. Angivna begränsning

synes dock mindre lämplig. Regelmässigt bör väl en föreskriven skärpning

icke påverka redan utfärdade certifikat förrän de skola förnyas. Med

den snabba tekniska utvecklingen inom luftfarten kan den situationen likväl

inträffa, att det framstår som en olägenhet ur allmän synpunkt att Konungen

i lagen fråntagits befogenheten att vid en skärpning av behörighetsvillkoren

pröva, om den bör få några konsekvenser för innehavarna av gällande

certifikat. Där hänsynen till flygsäkerheten kräver det, bör certifikatsinnehavarens

enskilda intresse att bibehållas vid den en gång beviljade behörigheten

vika. Vi förorda på grund av det anförda, att första stycket av

(i § erhåller den lydelsen att svenskt luftfartscertifikat må av luftfartsstyrelsen

återkallas för viss tid, tills vidare eller för dess återstående giltighetstid,

om innehavaren begår förseelse i tjänsten eller av betydelse för denna

eller om han eljest icke uppfyller de villkor som gälla för tjänsten. De ytterligare

föreskrifter som erfordras för tillämpningen böra, såsom de sakkunniga

förutsatt, meddelas i administrativ ordning.

Regeringsrådet Klackenberg:

Jag kan i huvudsak instämma i de synpunkter, som lagrådets övriga ledamöter

framhållit beträffande 6 §, men vill ifrågasätta att de viktiga återkallelsebestämmelserna

skola få en mera fyllig behandling i lagen. Att

stanna vid en föreskrift i 6 § att luftfartsstyrelsen i vissa fall må återkalla

certifikat, när man förutsätter att dylika återkallelser liksom hittills i betydande

utsträckning skola vara obligatoriska påföljder, synes mig innebära

ett accepterande av en längre gående innehållslöshet än eljest i förevarande

lagförslag. Beträffande motsvarande ogiltighetsförklaringar av lultvärdighetsbevis

i 3 kap. 5 § äro exempelvis luftfartsstyrelsens skyldigheter mera

bestämt utformade. Hänvisning till bestämmelser, som Konungen meddelar

i ämnet, saknas vidare i förevarande paragraf, ehuru en dylik hänvisning

synes särskilt påkallad här.

Så länge man icke har någon överblick av innehållet i de tillämpningsbestämmclser,

som Kungl. Maj :t må avse att utfärda på området, äi det

vanskligt atl taga ståndpunkt till lagförslaget på denna punkt och uppenbarligen

svårt att giva förevarande paragraf en klarare utformning. I brist

på närmare kännedom härom anser jag paragrafen böra utformas med utgångspunkt

från nu gällande föreskrifter — som återfinnas i § 14 tillämpningskungörelsen

(SFS 85/1928) till lufttartsförordningen och under antagande

att återkallelseinstitutet i övrigt erhåller i huvudsak samma tekniska

reglering som det för körkortens del erhållit i vägtraliklöroidningen.

Enligt nyssnämnda § 14 tillämpningskungörelsen skall luftfartscertifikat

återkallas, om innehavaren finnes vid utövande av den med certifikatet

avsedda verksamheten ha gjort sig skyldig'' till grov vårdslöshet eller varit

berusad eller om eljest sådana förhållanden föreligga, att han måste anses

olämplig att utöva berörda verksamhet. Vid motsvarande reglering i vägtra1

ikförordningen föranleda vissa brottsliga gärningar såsom rattfylleri, ialt
1({

llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

onykterhet och grov vårdslöshet i trafik obligatorisk indragning av körkortet

för vissa tider. Vid annat grovt åsidosättande av förares förpliktelser i

något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende ävensom i övrigt vid vissa

narmare angivna tall av olämplighet må körkortet indragas för förare, även

om denne ej direkt kan sägas ha brustit i fråga om de fastställda behörighetstordringarna.

Kravet på lämplighet är ju svårdefinierbart, eftersom rätten

att föra motorfordon i viss mån är att betrakta som en fråga om samhällets

förtroende för vederbörande. Motsvarande tre huvudgrupper av återkallelsefall

— bristande i fråga om behörighetsvillkoren, begåendet av gärning

som föranleder obligatorisk återkallelse och eljest visad olämplighet

-- torde böra gälla även i fråga om luftfartscertifikaten och synas lämpligen

kunna angivas i första stycket av 6 §. Av lagtexten bör tillika framgå,

att närmare bestämmelser skola utfärdas av Konungen. För de tre grupperna

bör återkallandet av certifikatet i lagen angivas såsom ett åliggande

för luf tf artsstyrelsen bortsett från de fall då bristande behörighet betingats

av sjukdom, som kan antagas vara kortvarig, och fara ej föreligger för

missbruk av certifikatet.

Den tid, tör vilken återkallelse skall gälla, kan lämpligen i anslutning till

formuleringen i de danska och norska utkasten angivas avse den återstående

giltighetstiden eller del därav. Lagförslaget talar även om återkallelse

för viss tid. Enligt min mening är sistnämnda återkallelseform administrativt

olämplig, då den torde innebära att certifikatet skall efter utgången av

den föreskrivna tiden återställas utan någon som helst prövning. Vid körkortsåterkallelserna

avser tidsangivelsen den tid, efter vars förlopp frågan

om vederbörande ånyo kan anförtros körkort må prövas; detta är uppenbarligen

en mera ändamålsenlig ordning.

Med den av mig förordade regleringen i första stycket av 6 § följer ett

behov av ett stadgande i lagen om rätt för luftfartsstyrelsen att i vissa av

Kungl. Maj :t närmare angivna fall låta vid varning bero, trots att sådana

omständigheter föreligga som enligt första stycket skulle föranleda återkallelse.

En bestämmelse härom synes kunna upptagas i andra stycket av

lörevarande paragraf. I likhet med länsstyrelses beslut om varning för körkortsinnehavare

bör luftfartsstyrelsens beslut om varning i här avsedda fall

ej heller få överklagas. Föreskrift härom bör intagas i 14 kap. 2 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har i förslaget upptagits bestämmelser

om interimistisk ogiltighet av certifikat. Praktiskt behov av dylika

bestämmelser töreligger främst, då lagakraftägande dom för gärning, som

töranleder obligatorisk återkallelse, skall avvaktas. Föreskrifterna torde

lämpligen kunna konstrueras på samma sätt som institutet interimistisk

körkortsåterkallelse och sålunda innefatta en rätt för luftfartsstyrelsen att

återkalla certifikat tills vidare i avvaktan på slutligt beslut. De närmare

reglerna härom böra givas av Konungen.

Med åberopande av det anförda förordar jag att 6 § skall innehålla, första

stycket, att om innehavaren av svenskt luftfartscertifikat ej uppfyller

löieskrivna behörighetsvillkor för tjänsten eller han begått gärning, vilken

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

enligt bestämmelser som Konungen utfärdar städse skall föranleda återkallelse

av certifikat, eller eljest sådana förhållanden föreligga, att han

måste anses olämplig att utöva den tjänst certifikatet avser, åligger det

luf tf artsstyrelsen att, där ej brist i behörigheten beror av sjukdom som

kan antagas vara kortvarig och fara ej föreligger att certifikatet missbrukas,

återkalla detsamma för den återstående giltighetstiden eller del därav,

andra stycket, att luftfartsstyrelsen må, enligt bestämmelser som Konungen

meddelar, redan innan slutligt beslut om återkallelse fattas, återkalla certitikat

tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet, så ock i vissa tall låta

vid varning bero ändå att sådana omständigheter föreligga som enligt vad

i första stycket stadgas skola medföra återkallelse av certifikat, och tredje

stucket, att när certifikat blivit återkallat, det ofördröjligen skall avlämnas

till luftfartsstyrelsen.

Oavsett om den här föreslagna utformningen av 6 § vinner beaktande eller

ej synes mig i hög grad påkallat att i samband med lagförslagets framläggande

någon klarhet bringas om innehållet i de tillämpningsbestämmelser,

som må vara avsedda att utfärdas i ämnet. Det må erinras om att motsvarande

reglering i vägtrafikförordningen av körkortsåterkallelser har givits

efter riksdagens hörande. De ej mindre betydelsefulla bestämmelserna

för flygtrafiken synas fördenskull, oavsett om de skola utfärdas genom annat

departement, böra i en kommande proposition vara så redovisade eller

åtminstone till sina riktlinjer så angivna, att en liknande prövning vid

granskningen av lagförslaget möjliggöres.

Vad här sagts om återkallelse av luftfartscertifikat äger även tillämpning

ä sådana certifikat för markpersonal som beröras i 6 kap. 15 §.

Lagrådet:

Under erinran om vad som anförts beträffande 3 kap. 6 § förordar lagrådet

att nu förevarande paragraf får innehålla, att vad under 4 och 6 §§

i där angivna hänseenden är stadgat om svenskt luftfartscertifikat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om godkännande av utländskt lufttartscertifikat

samt förnyelse och återkallelse av sådant godkännande. Därunder

torde även inbegripas beslut enligt 6 § om att certifikat i ärende om återkallelse

omedelbart sättes ur kraft.

9 §•

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 kap. 4 §. 5

5 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Det lärer vara avsett, att vad i kapitlet är stadgat om befälhavaren skall,

om han avlidit eller blivit ur stånd att föra befälet, gälla ställföreträdare,

där sådan utsetts, ävensom annan av besättningen vilken enligt stadgad tur
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år 1957

ordning har att taga befälet. Att bestämmelserna skola förstås i enlighet härmed

framgår emellertid ej klart av förslaget och ett förtydligande i överensstämmelse

med 44 § sjömanslagen synes önskvärt. Lagrådet hemställer därför

att till nu förevarande paragraf fogas ett tredje stycke, enligt vilket

vad i lagen är stadgat om befälhavaren skall äga motsvarande tillämpning å

den som, enligt vad därom må vara bestämt, trätt i befälhavarens ställe.

Lagrådet erinrar vidare om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

2 §•

Av föredragande departementschefen har uttalats, att befälhavarens skyldigheter

enligt andra stycket självfallet böra få fullgöras genom underrättelse

till luftfartygets ägare eller brukare, som i sin tur meddelar luftfartsstyrelsen.

I anledning härav vill lagrådet framhålla, att befälhavaren, för

att han skall anses ha fullgjort sin upplysningsplikt, måste ha lämnat upplysningen

för befordran till luftfartsstyrelsen på ett ändamålsenligt sätt.

Som ägaren eller brukaren kan ha intresse av att undanhålla luftfartsstyrelsen

en dylik upplysning, lärer befälhavaren ej kunna försvara sig med att

han lämnat upplysningen till ägaren eller brukaren, om han kunde misstänka

att den ej skulle omedelbart vidarebefordras. Om närmare bestämmelser

i ämnet erfordras, torde de kunna meddelas i administrativ ordning. 4

4 §•

Denna paragraf rör ett betydelsefullt ämne — rätten att bruka våld —

om vilket det dessvärre enligt sakens natur icke är möjligt att ge en tydlig

och lättillämpad reglering. Den rättsliga regleringen bör icke otillbörligt inskränka

möjligheten att ingripa och återställa lydnaden eller ordningen men

icke heller uppmuntra till större våld än som står i rimligt förhållande till

värdet av det intresse som hotas eller vikten av att lydnaden eller ordningen

i den föreliggande situationen upprätthålles.

Förslaget bär till mönster en bestämmelse i 60 § sjömanslagen och synes

avse att inom lufträtten genomföra en reglering av enahanda innebörd som

de sakkunniga tillagt sagda lagrum i sjömanslagen. De sakkunniga ha emellertid

icke närmare utrett, i vilka fall 60 § sjömanslagen är tillämplig och ej

heller i övrigt utlåtit sig om dess innebörd. Frågan är, om den gäller i förhållande

till passagerare. Någon närmare motivering, av vilken ledning i

detta hänseende kan inhämtas, finnes icke. Föregångare till 60 § sjömanslagen

var emellertid intagen som 101 § i sjölagens kapitel om besättningen

och gällde otvivelaktigt icke passagerare. Det må också erinras om att 170 §

sjölagen, som innehåller stadgande angående passagerares skyldighet att

följa vad som föreskrives med hänsyn till ordning och skick ombord, icke

upptager hänvisning till 60 § men däremot till andra bestämmelser i sjömanslagen.

Någon säker slutsats kan dock icke dragas därav.

Den rätt att använda våld som upptages under 4 § i förslaget är, enligt

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

den föreslagna lydelsen, icke inskränkt till att gälla ingripande mot medlem

av luftfartygets besättning. Någon sådan begränsning torde ej heller vara

avsedd. Genom förslaget skulle i följd härav komma att införas ett stadgande

som medger samma rätt att använda våld mot passagerare som mot

medlem av besättningen. Huruvida detta är tillrådligt kan naturligtvis vara

föremål för tvekan. Medlem av besättningen är underkastad en långt gående

lydnadsplikt i förhållande till befälhavaren, passagerare är däremot

enligt 3 § endast skyldig att ställa sig till efterrättelse vad befälhavaren föreskriver

med avseende å ordning och skick ombord. Tydligt är, att befälhavaren

icke är berättigad att tvinga passagerare till lydnad i andra hänseenden

än där passageraren är underordnad befälhavarens myndighet. Såtillvida

skulle den föreslagna paragrafens tillämplighet i fråga om tvång eller

våld mot passagerare vara begränsad. Formellt kan även ifrågasättas, om det

överhuvud är lämpligt att i lagrummet tala om att befälhavaren skall skaffa

sig lydnad, när fråga är om att återkalla passagerare till ordningen. Vidare

är att märka, hurusom den mera vittgående befogenheten i andra stycket ej

är inskränkt i vidare mån än att det förutsättes att nöden kräver användning

av våldet för att framtvinga lydnad eller återställa ordningen. Denna

förutsättning synes vara för omfattande, när det gäller rätt att bruka vilka

medel som helst. En omredigering av lagrummet synes redan av dessa orsaker

önskvärd. Härtill kommer att lydelsen icke — lika litet som 60 § sjömanslagen

— anpassats till de bestämmelser som för motsvarande situationer

givits i 5 kap. strafflagen. Detta kapitel innehaller numera, efter lagändringar

åren 1945 och 1948, i 10 och 10 a §§ — förutom bestämmelser angående

rätt att med våld hindra fångar att rymma m. in. — stadganden om

polismans eller krigsmans rätt att använda våld för ordningens upprätthållande

samt om krigsmans rätt att nyttja våld för att framtvinga lydnad.

Enligt lagrådets mening är det angeläget, att 4 § omarbetas efter mönster

av den utformning som nämnda paragrafer i 5 kap. strafflagen erhållit. Häremot

kan väl åberopas, att de danska, finska och norska utkasten upptaga

likalydande bestämmelser och att en omarbetning på förevarande punkt kan

bryta den nordiska enheten. Denna omständighet kan möjligen böra föranleda,

att frågan får anstå och göras till föremål för ytterligare utredning, om

ej enighet kan vinnas vid förhandlingar mellan nationerna. För sin del vill

dock lagrådet ej tillstyrka, att den föreslagna paragrafen i oförändrat skick

införes i lagen, även om det förutsättes att den skulle gälla allenast under

kortare tid. Den reglering som strafflagen innehåller i motsvarande hänseenden

svnes också för var del erbjuda tillräcklig ledning för att man skall

kunna gc paragrafen eu mera tillfredsställande utformning.

1 överensstämmelse med den ordning som strafflagen iakttager mellan

stadgandet om den starkare nödvärnsrätten i 5 kap. 7 § strafflagen och den

svagare nödvärnsrätten i 8 § samma kapitel synes det lämpligt, att nu förevarande

lagrum i förslaget begynner med föreskrift om den längre gående

rätten atl bruka våld. Denna föreskrift bör ge befogenhet att i allvarligare

situationer bruka våld mot besättningsman, som är ohörsam. Bestämmelsen

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

härom torde kunna utformas med ledning av 5 kap. 10 a § strafflagen, som

för övrigt redan är tillämplig på militärt luftfartyg. Där stadgas, att vid

myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, krigsman må mot underlydande som visar ohörsamhet

bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande. I

händelse att denna befogenhet överskrides skola reglerna i 9 § om nödvärnsexcess

tillämpas. Den i lagrummet givna befogenheten synes gå lika

långt som andra stycket i den nu föreslagna paragrafen, frånsett tillämpningsområdet

beträffande de personer mot vilka våldet må nyttjas. Att i

förslaget användes uttrycket »varje medel», medan strafflagen använder

ordet »våld», torde icke innebära någon saklig skillnad. Om befälhavaren

på civilt luftfartyg tillerkännes en dylik befogenhet mot underlydande besättningsman,

kan någon tvekan icke råda om att tillräcklig befogenhet att

framtvinga lydnad av besättningen givits honom. Den yttre situationen som

skall föreligga för befogenhetens inträde synes kunna bestämmas så, att

luftfartyget skall vara i nöd eller att brott mot lydnaden eljest skall medföra

särskild fara — t. ex. vid myteri eller då eljest fara uppkommit för

passagerares liv. I anslutning till ett dylikt stadgande om den längre gående

befogenheten att bruka våld torde böra upptagas bestämmelsen i andra stycket

i förslaget att besättningsman skall utan särskild anmaning lämna befälhavaren

nödigt bistånd.

Beträffande de fall som avses i första stycket i det remitterade förslaget

saknar strafflagen direkt motsvarighet till den där upptagna bestämmelsen.

Jämförliga fall äro emellertid som förut antytts reglerade i 5 kap. 10 §

strafflagen. Där nämnes bland annat att någon som skall häktas, anhållas

eller eljest gripas söker undkomma den som äger verkställa åtgärden eller

att någon med våld eller hot sätter sig upp mot polisman eller vaktpost. 1

sådant fall må det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses

försvarligt. När befälhavaren måste ingripa för att upprätthålla ordningen

ombord på luftfartyg, torde han befinna sig i en tjänsteutövning som är

jämförlig med de former av tjänsteutövning som regleras i 5 kap. 10 §

strafflagen. Om situationen icke är så allvarlig som förut nämnts — luftfartyget

är icke i nöd och brott mot lydnaden medför icke särskild fara —

bör befälhavaren näppeligen få gå längre än som är tillåtet enligt 5 kap.

10 § strafflagen för där avsedda fall, även om befälhavaren har att ingripa

mot besättningsman. Denne kan exempelvis ha gripits av sinnesförvirring

så att det är meningslöst att söka tvinga honom till lydnad. Befälhavaren

får då i stället omhändertaga honom på lämpligt sätt. Men givetvis kunna

förhållandena vara sådana att befälhavaren ej har annan utväg än att använda

våld, även om besättningsmannen därigenom åsamkas allvarlig skada.

Vad angår ingripande mot passagerare kan man som regel utgå från att

befälhavaren — å större luftfartyg — har biträde av besättningen för att

hålla passagerare till ordningen. Att befälhavaren skulle äga att, såsom föreslagits,

med varje medel framtvinga lydnad av passagerare synes icke

svara mot passagerarens ställning ombord. Den rätt till användning av våld

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kangl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

som givits i 5 kap. 10 § strafflagen — nämligen att bruka det våld som med

hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt — torde gå tillräckligt

långt även när det gäller befälhavarens rätt till våld mot passagerare ombord.

Skulle luftfartyget befinna sig i en farlig situation, är detta naturligen

ett motiv för användning av kraftigare våld än eljest, men det synes vara

befogat att lagen även i ett allvarligare läge såvitt möjligt kräver ett övervägande

av vad som är försvarligt. Att befälhavaren måhända ej har tid

att besinna sig, är en omständighet som kan åberopas till ursäkt gentemot

eventuell kritik av att han gått för långt (jfr 5 kap. 9 § strafflagen). Till stöd

för en försiktigare utformning av nödvärnsrätten än i det remitterade förslaget

må också anföras, att det kan vara fråga om små flygplan för privat

bruk, där det överhuvud kan vara tveksamt om föraren-befälhavaren skall

äga annan rätt att bruka våld mot den som medföljer planet än enligt allmänna

nödvärnsregler.

Det av lagrådet nyss förordade stadgandet om längre gående rätt att bruka

våld mot besättningsman i ett särskilt allvarligt läge torde alltså böra kompletteras

med stadgande om rätt att i andra fall, för upprätthållande av lydnaden

och ordningen ombord, mot besättningsman eller annan (passagerare)

använda det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.

Den föreslagna 4 § innehåller i tredje stycket stadgande att, om skada

tillfogas den som vägrade lydnad, gärningsmannen skall vara saklös, såframt

ej större våld brukats än nöden krävde. Bestämmelsen synes endast

anknyta till de fall då lydnadsbrott föreligger. Tydligen bör motsvarande

gälla även när befälhavaren brukat våld för att upprätthålla ordning och

skick. Vidare kan det inträffa, att skada åsamkas ej blott den person som

framtvingat ingripande utan även den som är oskyldig därtill. Stadgandet

är sålunda ganska ofullständigt. I 5 kap. 10 och 10 a §§ strafflagen utsäges

i detta ämne, att 9 § samma kapitel skall tillämpas om någon brukat större

våld än medgivet är, respektive större våld än nöden krävde. I 5 kap. 9 §

strafflagen stadgas, att domstolen efter omständigheterna skall pröva om

och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen

och att straff ej må ådömas där omständigheterna voro sådana att

gärningsmannen svårligen kunnat besinna sig. Denna reglering synes böra,

genom hänvisning till allmänna strafflagens bestämmelser, göras generellt

tillämplig, när befälhavare överskrider sin rätt att bruka våld.

Under åberopande av det anförda vill lagrådet hemställa, att under 4 §

upptagas följande stadganden, nämligen såsom första stycke, att om fartyget

är i nöd eller brott mot lydnaden eljest medför särskild fara, befälhavaren

må mot besättningsman som är ohörsam bruka det våld som erfordras

för lydnadens upprätthållande, ävensom att det då åligger envar

av besättningen att utan särskild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd,

såsom andra stycke, att befälhavaren i övrigt äger att, där det påkallas

för upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord, mot besättningsman

eller annan bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

kan anses försvarligt, samt såsom tredje stycke, att där större våld göres än

som är medgivet, skall gälla vad som eljest för sådant fall är stadgat.

Det må erinras att 4 § icke utesluter tillämpning av 5 kap. 7 och 8 §§

strafflagen samt att 5 kap. 11 § strafflagen måste anses analogt tillämplig

även i fall som avses i förslaget.

Förevarande paragraf i förslaget täcker icke de fall då befälhavaren måste

använda våld för uppgift som nämnes i nästföljande paragraf. I där avsedd

situation lärer 5 kap. 10 § strafflagen vara direkt tillämplig.

8 §•

Första stycket av denna paragraf reglerar befälhavarens underrättelseplikt

vid olyckshändelser m. in. Första ledet gäller det fall att luftfartyg

drabbas av olyckshändelse, andra ledet att anledning förekommer att allvarlig

fara för sådan händelse förelegat och tredje ledet att på grund av inträffad

händelse må antagas att väsentligt fel finnes hos luftfartyget eller

markorganisationen. Under första ledet torde vara avsett att inbegripa även

det fallet att luftfartyget t. ex. vid landning dödar eller skadar person

utanför fartyget utan att fartyget skadas. Detta framgår emellertid ej av

den föreslagna lydelsen. Första ledet torde därför böra jämkas så att det

kommer att gälla, då vid luftfartygs nyttjande inträffar olyckshändelse som

medför i lagrummet angiven skada. Vad härefter angår andra ledet synes

det böra i anslutning till de danska och norska utkasten jämkas så, att det

tai sikte pa de fall da allvarlig fara för sådan händelse som nyss nämnts

har förelegat. De praktiska fall, då risk för olyckshändelse eljest kan böra

anmälas, torde innefattas under tredje ledet. Första stycket skulle slutligen

bli väsentligt mera lättläst, om det på samma sätt som i de danska

och norska utkasten uppdelades i två punkter.

Enligt tredje stycket skall den underrättelseplikt som förut stadgats i

paragrafen kunna begränsas eller utsträckas enligt regler som meddelas av

Konungen eller den Konungen bemyndigar därtill. Det synes svårt att finna

något fall, då underrättelseplikten behöver begränsas. Däremot kan del

måhända vara önskvärt att den närmare preciseras. Bestämmelse därom

kan givas i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Beträffande åter utsträckning

av underrättelseplikten synes, liksom i de danska och norska utkas

ten, böra antydas vari utvidgningen skall bestå. Lagrådet hemställer av dessa

skäl, att tredje stycket får det innehållet, att Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, luftfartsstyrelsen äger ålägga jämväl medlem av

besättningen underrättelseplikt i fall som avses i första stycket samt föreskriva

alt underrättelse skall givas även annan än luftfartsstyrelsen. Föreskrift

kan med stöd härav givas om att t. ex. radiotelegrafist skall underrätta

telestyrelsen om fel inom hans område.

10 §.

Föredragande departementschefen har under denna paragraf anfört, att

det av de sakkunniga använda ordet »uttröttning» måste anses innebära en

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

särskilt hög grad av trötthet. Till undvikande av missförstånd vill lagrådet

erinra, att den grad av trötthet sonr åsyftas är bestämd genom att del

förutsättes att tjänsten ej kan fullgöras på ett betryggande sätt. Tydligen

måste stränga krav upprätthållas, särskilt i fråga om förare, telegrafist och

andra som ha viktiga uppgifter. Bemanningen skall rättas därefter. En annan

sak är att personalen, om den under pågående färd blir överansträngd,

kan vara berättigad att åberopa att den försatts i en tvångssituation.

Beträffande innebörden av paragrafen i övrigt är uppenbarligen avsett att

uttrycket »påverkan av starka drycker» här skall omfatta även påverkan

av andra alkoholhaltiga drycker än som i annan lagstiftning kallas rusdrycker.

Lagrådet förutsätter att stadgandets redigering blir föremål för

uppmärksamhet i samband med revision av trafiknykterhetsreglerna.

6 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Det remitterade förslaget upptager i förevarande paragraf allenast ett bemyndigande

enligt vilket bestämmelser angående inrättande, underhåll och

drift av flygplats och av annan för luftfarten avsedd anläggning samt om

tillsynen därå meddelas i administrativ ordning. Paragrafen kommer härigenom

att stå mindre väl samman med en del följande paragrafer i kapitlet,

där lagen själv innehåller regler om inrättandet av flygplats m. m. Vidare

synes — jämfört med den reglering som skett i vissa andra kapitel

motiverat att kapitlet, i något närmare anslutning till de danska och norska

utkasten, inledes med en grundläggande bestämmelse om att flygplats och

annan anläggning för luftfarten skall så inrättas att den tillfredsställer säkerhetens

krav. Lagrådet hemställer, att en dylik bestämmelse upptages

som första stycke i paragrafen.

Såsom andra stycke kan lämpligen följa stadgande, att närmare bestämmelser

om inrättandet samt om underhåll och drift av anläggning som nyss

nämnts och tillsyn därå meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

luf tf artsstyrelsen.

Det förtjänar uppmärksammas, att det norska utkastet innehåller bestämmelse

om att regeringen kan giva föreskrifter om de betingelser under vilka

ett område kan brukas till »landingsplass» utan att vara särskilt inrättat

därför. I Danmark lär man anse, att en sådan reglering kan äga rum utan

särskilt stöd i lagen, och det danska utkastet upptager ingen bestämmelse

i detta ämne. Även det remitterade förslaget saknar bestämmelse därom. I

sakkunnigbetänkandet har ett näraliggande spörsmål behandlats under l>

kap. 12 § (s. 109). De sakkunniga beröra där frågan om rätt alt landa å annans

område utan markägarens lov samt erinra om ett stadgande i den

tyska luftfartslagen, utan att likväl föreslå någon bestämmelse.

Enligt lagrådets mening måste det ur allmän synpunkt vara angeläget,

att lagstiftningen ger möjlighet att hålla flygverksamheten under kontroll.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250 Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

Som lufttrafiken i motsats till motorfordonstrafiken ej är knuten till vissa

utlagda vägar kan den ej utan vidare ledas på samma sätt. Ett visst skydd

för allmänna intressen kan redan enligt förslaget vinnas genom föreskrifter

enligt 8 kap. 1 § om att viss flyghöjd — t. ex. över samhällen eller annan

bebyggelse — skall iakttagas. Det vore av värde att därtill fogas möjlighet

att reglera landning utanför flygplats. Fri landning på vatten kan exempelvis

med flygtrafikens utveckling lätt komma i strid med allmänna intressen,

såsom sjöfarten, fisket, naturskyddet och rekreationsbehovet. Det

gäller här såväl skärgården som större och mindre insjöar. Vägar och andra

allmänna platser behöva också skyddas. Även enskilda intressen kunna

lida intrång genom okontrollerad landning. Lagrådet vill fördenskull hemställa,

att i förslaget upptages stadgande som låter Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, luftfartsstyrelsen bestämma huruvida och under

vilka förutsättningar — utan intrång i enskild rätt — sjö eller annat område

må nyttjas för luftfartygs landning och uppstigning utan att hava särskilt

inrättats för ändamålet. Av förbehållet för enskild rätt framgår, att

Konungen ej i denna ordning äger medgiva rätt att bruka sjö eller annat

område i strid mot vad som ur enskild synpunkt gäller enligt skriven eller

oskriven lag. Nödsituationer medge naturligen landning även utan uttryckligt

medgivande i lag. I fråga om enskilda intressen må endast påpekas, att

den förordade bestämmelsen ger möjlighet att skydda markägaren och kringboende

mot en påträngande flygtrafik. Stadgandet i fråga kan upptagas såsom

tredje stycke i paragrafen.

Det må tilläggas, att även vattenområde blir att hänföra till flygplats (anläggning),

om fyrar, bojar eller dylikt anordnas för lufttrafiken. 4 5

4 §•

I förslaget talas på flera ställen om flygplats till allmänt bruk. Det lärer

icke vara avsett, att härunder skall ingå flygplats som visst företag inrättar

för egna maskiner, även om företaget med dessa betjänar allmänheten. Med

upplåtelse till allmänt bruk menas sålunda, att flygplatsen ställts till allmänt

förfogande för luftfartygs landning och avgång.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet ifrågasätta, om det ej skulle vara

lämpligt att införa beteckningen allmän flygplats i första stycket samt i anslutning

därtill jämka lydelsen av andra stycket och vissa senare bestämmelser

i förslaget.

5 §.

Lagrådet vill, under erinran om vad lagrådet anfört under 1 kap. 1 §,

framhålla att paragrafen icke är avsedd att ersätta annan lag eller författning

som ur allmän synpunkt reglerar byggnads- eller annan näringsverksamhet,

såsom byggnadslagen, strandlagen, hälsovårdsstadgan och naturskyddslagen.

Även den allmänna grannelagsrätten består oförkränkt. Frågan

hur flygplats må inrättas eller verksamheten drivas är sålunda icke

besvarad enbart genom att tillstånd gives enligt den nu föreslagna lagen.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

Paragrafen, som enligt lagrådets mening icke fått en fullt tillfredsställande

lydelse, torde lämpligen, med en redaktionell jämkning i anslutning

till de danska och norska utkasten, böra innehålla att tillstånd att inrätta

eller driva allmän flygplats må meddelas allenast där verksamheten finnes

vara förenlig med allmänna hänsyn.

6 §■

Till andra stycket i förevarande paragraf har från luftfartsförordningen

överflyttats bestämmelse att tillstånd som här avses må begränsas till viss

tid och att lösningsrätt må förbehållas kronan. Den ur enskild synpunkt

viktiga frågan om lösningsrättens närmare omfattning och innebörd har

icke reglerats i förslaget. Av särskilt intresse hade varit att lösningsrättens

betydelse för tredje man hade blivit belyst. Då bestämmelsen icke innebär

någon nyhet, har lagrådet likväl ej ansett sig böra framställa någon erinran

på grund av sagda brist, därvid lagrådet utgår från att lösningsrätt som förbehålles

med stöd av den nu föreslagna lagen icke kommer att medföra

annan verkan ur rättslig synpunkt än som varit förenad med lösningsrätt,

förbehållen med stöd av luftfartsförordningen.

7 §•

Under de i paragrafen givna förutsättningarna skall enligt det remitterade

förslaget Konungen kunna förklara meddelat tillstånd förverkat. Uttryckssättet

synes mindre lämpligt, särskilt med tanke på att påföljden kan inträda

utan att någon förseelse begåtts. I likhet med uttryckssättet i 4 kap.

6 § samt i de danska och norska utkasten torde påföljden hellre böra angivas

vara, att tillståndet återkallas.

8 §•

I överensstämmelse med regleringen i 6 § bör möjlighet finnas för Konungen

att åt luf tf artsstyrelsen (eller annan myndighet) uppdraga bestämmandet

av villkor för tillstånd som enligt förevarande 8 § meddelats av Konungen.

I ett andra stycke torde böra upptagas bestämmelse som ger möjlighet

därtill.

9 §•

Förslaget måste antagas utgå från att allmän flygplats och vissa andra

anläggningar skola — ehuru tillstånd givits — särskilt godkännas innan de

tagas i bruk. Någon föreskrift härom har ej upptagits, medan de danska

och norska utkasten inleda motsvarande paragrafer med sådan bestämmelse.

Lagrådet anser, att en dylik grundläggande bestämmelse är påkallad, och

hemställer, att såsom första stycke i paragrafen upptagas stadganden om

att allmän flygplats så ock annan anläggning för luftfarten som Konungen

bestämmer skall, innan den tages i bruk, godkännas i den ordning Konungen

förordnar och att vid godkännandet skola knytas erforderliga villkor.

Lydelsen av andra stycket i paragrafen synes böra jämkas så att därav

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

tydligt framgår att godkännande ej längre skall kunna åberopas, om ändrade

bestämmelser meddelats angående sådan anläggning för luftfarten som

är i fråga och anläggningen ej uppfyller de nya kraven. I likhet med vad

lagrådet förordat under 7 § i förevarande kapitel torde vidare påföljden

böra, såsom i de danska och norska utkasten, angivas vara att godkännandet

återkallas. Stycket synes fördenskull böra innehålla, att om fastställda

villkor i väsentlig mån åsidosättas eller anläggningen eljest, till följd av

ändrade bestämmelser eller annan omständighet, icke uppfyller de krav

som gälla för sådan anläggning, det ankommer på den myndighet som meddelat

godkännandet att återkalla det.

11 §•

Enligt förslaget skall markägaren och med honom jämställd rättsägare

vara skyldig att utan ersättning tåla skada eller olägenhet som ej är avsevärd.

Gränsdragningen bör jämföras med vad som stadgas beträffande vissa

byggnadsförbud i 86 och 122 §§ byggnadslagen, enligt vilka lagrum markägaren

är skyldig utan ersättning tåla sådant intrång som ej kan betecknas som

avsevärt men. Sistnämnda uttryck återkommer i naturskyddslagen. Då det

är önskvärt att så långt möjligt samma uttryck för enahanda gränsdragning

användes, hemställer lagrådet, att förslaget jämkas härutinnan.

Beträffande påföljd vid överträdelse av de i första punkten avsedda bestämmelserna

har i andra punkten föreslagits, att Konungen eller den Konungen

därtill bemyndigar äger föreskriva vilka åtgärder som må vidtagas.

De sakkunniga ha uttalat, att uppmärksamheten varit fästad bland annat

vid föreläggande av vite och av äventyr att åtgärd företages på vederbörandes

egen bekostnad. Då annan än Konungen ej bör äga att utfärda föreskrifter

om rätt att giva vitesföreläggande eller vidtaga andra tvångsåtgärder,

hemställer lagrådet, att orden »eller den Konungen därtill bemyndigar»

måtte utgå ur andra punkten.

12 §.

Förevarande paragraf utgår från att ur skilda synpunkter bör regleras

vilka flygplatser som må nyttjas för olika ändamål. Ramen för det bemyndigande

som här är i fråga synes böra angivas tydligare än som skett genom

orden »vid luftfartygs avgång och landning». Lagrådet förordar, att

paragrafen får innehålla att Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

luftfartsslyrelsen äger föreskriva vilka flygplatser som må nyttjas för

internationell eller inrikes luftfart eller eljest för olika slags luftfart eller

ändamål.

13 §.

Det lärer vara avsett, att under förevarande paragraf i det remitterade

förslaget skola, såvitt angår allmän flygplats, kunna falla landnings-, belysnings-,

parkerings- och hangaravgifter för luftfartyg.

I fråga om landnings- och belysningsavgifter kan icke råda någon tvekan

om att de höra hit. 1 den mån parkeringsområdena tillhöra den allmänna

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

253

flygplatsen och sålunda äro upplåtna till allmänt bruk torde ej heller kunna

riktas någon erinran mot att parkeringsavgifter räknas till avgifter, å

vilka förevarande paragraf är tillämplig.

Vad angår hangarer kan uthyrning av dylika ordnas antingen på det

sättet att någon annan än flygplatsens innehavare uthyr hangarutrymmen

eller att den sistnämnde själv ombesörjer sådan verksamhet. Det torde vara

uteslutet, att annan än flygplatsens innehavare skall kunna åberopa förevarande

paragraf till stöd för att ogulden hangarhyra skall få omedelbart

utmätas utan föregående dom eller utslag. Alt flygplatsens innehavare eventuellt

själv driver uthyrningsrörelse ändrar icke i och för sig det rättsliga

läget. Det naturliga ur rättslig synpunkt synes ock vara, att uthyrning av

hangar hänföres under de civilrättsliga reglerna för hyra, med retentionsrätt

och förmånsrätt för ogulden hyresavgift enligt vanliga regler. Endast

om jämväl hangar reservationslöst upplåtes till allmänt bruk torde vad som

skall erläggas för begagnande av hangaren kunna hänföras till avgift som

avses i förevarande paragraf och 12 kap. 2 §.

15 §.

Under erinran om vad lagrådet anfört beträffande 2 kap. 15 §, 3 kap. 4 §

och 4 kap. 5 § föreslår lagrådet, att orden »till styrkande av behörighet» få

utgå ur paragrafen. 7

7 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Förslaget uppställer i förevarande paragraf, beträffande såväl regelbunden

som annan luftfart, för krav på tillstånd den förutsättningen att luftfart

äger rum »i förvärvssyfte». Enligt de sakkunniga avses härmed, att luftfarten

såsom sådan skall utövas i förvärvssyfte. Såsom exempel på luftfart

som icke sker i dylikt syfte ha de sakkunniga nämnt, att en entreprenör med

luftfartyg befordrar sina arbetare till ett kraftverksbygge i ödemarken och

åter. Föredragande departementschefen anför emellertid, att gränsen i princip

hör dragas så, att där luftfarten endast är en mindre väsentlig del i en

större verksamhet, t. ex. en industriell rörelse, lillståndsskyldighet icke skall

föreligga, medan sådan skyldighet bör upprätthållas i de fall då luftfarten

är en huvudsaklig beståndsdel i verksamheten. Luftfartens relativa betydelse

i rörelsen synes dock knappast kunna tillmätas avgörande betydelse för frågan

om den skall anses ske i förvärvssyfte eller ej. Lagrådet vill för sin del

ifrågasätta lämpligheten av att här bygga på bestämningen alt luftfarten utövas

i förvärvssyfte. Det synes i stället böra övervägas att anknyta till begreppet

yrkesmässig trafik som redan nu förekommer i vissa hithörande

sammanhang, liksom i fråga om motorfordonstrafiken.

Beteckningen yrkesmässig är visserligen icke otvetydig. Man har emellertid

i fråga om biltrafiken av gammalt däri inlagt eu ganska bestämd inne
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

börd som kan vara en god utgångspunkt. I förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik förstås därmed trafik, i vilken bil jämte förare mot

ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran. Man

torde i fråga om luftfarten med fördel kunna använda en motsvarande bestämning.

Lagrådet förordar att förslaget jämkas i enlighet härmed. Med

hänsyn till vikten av att precisera vad som skall vara underkastat tillståndstvång

synes emellertid Konungen böra få befogenhet att närmare angiva

vad i lagen skall förstås med yrkesmässig luftfart. Därvid torde det icke

vara nödvändigt att Konungen håller sig strängt inom den ram som uppdragits

för biltrafiken.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt förslaget skall tillstånd i de fall som avses i första och andra styckena

icke krävas för staten. Föredragande departementschefen har uttalat,

att han ansåge tillräcklig garanti även utan tillståndstvång föreligga för att

statlig luftfart icke komme till stånd utan vederbörlig prövning. Med hänsyn

till att en prövning på högsta ort torde avses därmed och då Konungen beträffande

linjefart i samma ordning som eljest bör bestämma de särskilda

linjerna kan ifrågasättas, om ej undantaget för staten bör utgå och överensstämmelse

därigenom vinnas med de danska, finska och norska utkasten

(jfr tredje stycket och 3 §).

Lagrådet:

2 §•

Paragrafen torde lämpligen böra jämkas på samma sätt som lagrådet förordat

beträffande 6 kap. 5 §.

3 §■

Med det i förevarande paragraf första stycket första punkten använda uttrycket

»luftfart endast mellan orter inom riket» åsyftas att angiva, att såsom

cabotage är att anse icke blott luftfart som överhuvud rör endast förbindelse

mellan orter inom riket utan även internationell luftfart i den mån

däri ingår befordran av passagerare eller gods, som upptages på en ort inom

riket för avstigning eller avlastning på annan likaledes inom riket belägen

ort. Den sålunda avsedda innebörden synes böra klarare framgå av lagtexten.

Vidare bör av texten kunna utläsas, att under tillämpningsområdet för

paragrafen faller även annan helt inrikes luftfart än sådan som gäller befordran

eller färd mellan skilda orter, exempelvis rundflygning. Bestämmelsen

torde böra angivas gälla befordran av passagerare eller gods allenast

från ort till annan inom riket eller annan inrikes fart.

I paragrafens första stycke regleras frågan, vilka rättssubjekt som kunna

erhålla tillstånd till cabotage. Enligt stadgandet må tillstånd givas — förutom

åt svenska staten, svensk kommun eller annan sådan menighet — åt

svensk medborgare, svenskt dödsbo samt andra juridiska personer med

svensk nationalitet, d. v. s. rättssubjekt som äro registrerade i Sverige eller

ha sitt säte här i riket. För tillstånds beviljande kräves härjämte, beträffan
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

255

de handelsbolag att däri icke finnes utländsk bolagsman, beträffande aktiebolag

att aktiebreven skola vara ställda till viss man och att svenska aktieägare

skola inneha minst två tredjedelar av aktiekapitalet eller representera

minst två tredjedelar av röstetalet för bolagets aktier samt beträffande

övriga juridiska personer att styrelsens samtliga medlemmar äro svenska

medborgare.

I fråga om aktiebolagen synas de uppställda föreskrifterna lätt kunna

kringgås, exempelvis genom att aktierna i ett bolag som erhållit tillstånd

förvärvas av andra aktiebolag, som visserligen på grund av registrering här

i riket äro att betrakta såsom svenska rättssubjekt men vilka domineras

av utländskt inflytande. Svårigheten att komma till rätta härmed kan enligt

lagrådets mening övervinnas genom att med förslaget införlivas en reglering

i närmare anslutning till bestämmelserna i 1916 års lag om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag samt till stadgandena i 177 § och följande paragrafer i aktiebolagslagen

om förbud i vissa fall mot förvärv av aktier. En annan väg är

att åt Konungen inrymma befogenhet att, om tillstånd meddelas ett aktiebolag,

beträffande innehavet av aktierna eller i annat hänseende föreskriva

de villkor som finnas erforderliga för att motverka utländskt inflytande.

Lagrådet vill för sin del förorda den förra vägen. Såsom villkor för att

ett aktiebolag må erhålla trafiktillstånd som avses i 3 § bör med andra ord

krävas, att ett bestämmande svenskt inflytande över företaget skall vara

tryggat genom förbehåll i bolagsordningen som inskränker utländska och

vissa svenska rättssubjekts möjlighet att vara aktieägare i bolaget och medför

ogiltighet av aktieförvärv i strid mot förbehållet. I 18 § banklagen (jfr

NJA II 1955 s. 19 ff) och 1 § förordningen den 20 juni 1935 (nr 395) om

kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. har man genom hänvisning

till 1916 års lag åstadkommit en sådan reglering.

För att ett aktiebolag icke skall vara att anse som »förbjudet rättssubjekt»

i den mening som avses i 1916 års lag kräves principiellt att enligt förbehåll

i bolagsordningen mindre än en femtedel av bolagets aktier — eller, om

aktier med olika röstvärde finnas, allenast så många aktier, att de motsvara

mindre än två femtedelar av hela aktiekapitalet och tillika röstetalet för

dem utgör mindre än en femtedel av röstetalet för bolagets samtliga aktier

—- må genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländska eller därmed

jämställda svenska (förbjudna) rättssubjekt. Om man bygger på 1916 års

lag, skulle regeln alltså bli strängare än enligt det remitterade förslaget.

Detta lärer dock icke kunna väcka betänkligheter, då tredje stycket av paragrafen

ger dispensmöjlighet. Frågan bör, såvitt angår redan givna tillstånd,

uppmärksammas vid behandling av övergångsbestämmelserna.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då hänvisning till 2 kap. 2 §

första stycket torde böra undvikas hemställer lagrådet, att första stycket i

förevarande paragraf får innehålla att, såvitt angår befordran av passagerare

eller gods allenast från ort till annan inom riket eller annan inrikes

fart, tillstånd endast må meddelas svenska staten, svensk kommun eller an
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

nan sådan menighet, svensk medborgare eller svenskt dödsbo, svenskt aktiebolag,

vars aktiebrev äro ställda till viss man och i vars bolagsordning

intagits förbehåll som avses i 2 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag, ävensom svenskt handelsbolag, vari ej finnes utländsk bolagsman,

samt förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning här i

riket, såframt styrelsens samtliga medlemmar äro svenska medborgare.

4 §•

I andra stycket har upptagits en från luftfartsförordningen hämtad bestämmelse

om att tillstånd må begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas

kronan. Vad lagrådet yttrat beträffande 6 kap. 6 § gäller även

nu förevarande lagrum.

5 §•

Under de i paragrafen angivna förutsättningarna skall enligt förslaget den

myndighet som meddelat tillstånd kunna förklara det förverkat. Av skäl

som lagrådet åberopat i fråga om 6 kap. 7 § torde påföljden enligt förevarande

paragraf böra angivas vara, att tillståndet återkallas (jfr även 6 kap.

9 §).

6 §.

Första punkten i paragrafen innehåller att vad genom överenskommelse

med främmande stat må vara avtalat skall iakttagas vid tillämpning av vad

i kapitlet är stadgat. Det synes, med hänsyn till uppfattningen i vårt land

om verkan av traktat med främmande stat, mindre lämpligt att genom stadgande

i lag göra dylik överenskommelse till tvingande föreskrift. Några skäl

ha icke anförts för att man ej bär, såsom eljest vid lagens tillämpning, bör

förutsätta, att ingångna överenskommelser beaktas — i mån av behov genom

föreskrifter av Konungen för underordnade myndigheter. Lagrådet finner

därför, att stadgande av nu nämnt innehåll icke bör upptagas.

Sakkunnigförslaget innehöll, att vad som genom överenskommelse med

främmande stat vore avtalat skulle iakttagas utan hinder av vad i kapitlet

förut stadgats. Om ett behov av sådan avvikelse mot förmodan skulle anses

föreligga, torde det böra tillgodoses i den formen, att Konungen bemyndigas

att göra undantag från vad förut i kapitlet stadgats, därest så föranledes

av överenskommelse med främmande stat.

I andra punkten av paragrafen föreslås, att om en överenskommelse med

främmande stat innebär medgivande till luftfart inom riket, ytterligare erforderliga

bestämmelser må utfärdas av den Konungen därtill bemyndigar.

Punkten tillkom vid departementsbehandlingen och åsyftar en förenkling,

så att särskilt tillstånd skall vara obehövligt, när redan genom överenskommelsen

är tillräckligt bestämt vem som får utöva luftfarten. Stadgandet torde

bli tydligare, såframt det får innehålla, att om Konungen genom överenskommelse

med främmande stat medgivit luftfart inom svenskt område, skall,

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

där Konungen så bestämmer, särskilt tillstånd enligt detta kapitel ej vara

behövligt och att Konungen i sådant fall må förordna luftfartsstyrelsen att

meddela de närmare bestämmelser som finnas erforderliga.

7 §•

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

De synpunkter vi framhållit under 3 kap. 10 § ha i viss mån giltighet

även beträffande den i förevarande paragraf givna fullmakten för Konungen

och luftfartsstyrelsen. Framhållas må dock att från vår sida icke göres någon

erinran mot att även inom luftfarten krav på koncession uppställes

för uthyrningsrörelse av sådan art som för motorfordonstrafikens del regleras

i 32 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

8 KAP.

Lagrådet:

Lagrådet förordar, att rubriken får lyda »Vissa bestämmelser för lufttrafiken».

2 §•

I befogenheten att bestämma flygvägar m. m. för luftfartyg inom svenskt

område har i förslaget gjorts en begränsning genom förbehållet för vad som

föranledes av överenskommelse med främmande stat. Under hänvisning

till vad som anförts vid 7 kap. 6 § föreslår lagrådet, att nämnda förbehåll

icke upptages i lagtexten.

4 och 5 §§.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 kap. 4 §.

6 §•

Paragrafen har utformats med utgångspunkt från stadgandet i 39 § sjölagen,

enligt vilket någon, vars rätt är därav beroende, ej må förvägras att

om dagboks innehåll undfå nödig kännedom och att därav taga skriftligt

utdrag. Den föreslagna lagtexten talar endast om rätten att »undfå del av

innehållet i fartygshandlingar». Därmed lärer icke ha avsetts att utesluta

den i sjölagen omtalade befogenheten att även taga skriftligt utdrag. I tydlighetens

intresse synes uttrycket »taga del av fartygshandlingar» vara att

föredraga. 9 * * * * * * * 17

9 KAP.

Lagrådet:

Enligt vad lagrådet inhämtat har luftfartsstyrelsen för närvarande icke

ansett sig ha laglig möjlighet att vid meddelande av tillstånd till luftfart

eller eljest föreskriva skyldighet att hålla försäkring. Luftfartsstyrelsen har

nödgats inskränka sig till att understryka lämpligheten av att försäkring

tecknas. Detta är en uppenbar brist. De sakkunniga ha också själva i an
nat

sammanhang — under 12 kap. 2 § — understrukit att många såväl

17 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

flygföretag som enskilda flygplansägare ha svag ekonomi. Och ju vanligare

det blir att enskilda hålla sig med flygplan, desto oftare kommer det

att visa sig, att de ej kunna fullgöra skadeståndsskyldighet som de ådraga

Lagrådet vill erinra om att de skadeståndsberättigade genom lagstiftningen

om inskrivning i luftfartyg blivit väsentligt sämre ställda än förut,

när ett ekonomiskt mindre starkt företags huvudsakliga tillgångar bestå i

luftfartyg. Dessa kunna då befaras vara intecknade och praktiskt taget oåtkomliga

för andra fordringsägare än inteckningshavarna. Bestämmelserna

om luftpanträtt verka, om ock i mindre mån, i samma riktning; i sjölagen

äro ersättningsanspråk i anledning av sammanstötning m. m. — bland annat

passagerares fordran å skadestånd — utrustade med sjöpanträtt som

går före inteckningshavares rätt. Läget är på grund av det sagda inom luftfarten

ganska prekärt för de skadeståndsberättigade.

Det remitterade förslaget upptager såsom 2 § under 10 kap. ett stadgande,

enligt vilket Konungen äger förordna, att å luftfartyg som begagnas i luftfart

skall finnas försäkring eller annan betryggande säkerhet för ersättningsskyldighet

vilken fartygets ägare eller innehavare må ådraga sig för skada

varom i 1 § sägs (d. v. s. för tredjemansskada), så ock meddela närmare

föreskrifter om sådan försäkring och säkerhet.

För motorfordonstrafiken är försäkringsskyldigheten reglerad i lag. I

det remitterade förslaget förutsättes i stället, att frågan i nämnd omfattning

skall närmare regleras av Konungen i administrativ ordning. Då luftfarten

ännu befinner sig i stark utveckling och erfarenheterna frånsett reguljär

trafik äro tämligen begränsade, synes någon erinran ej böra framställas

mot att försäkringsskyldigheten, med stöd av bemyndigande i lagen,

får bestämmas av Konungen.

Nämnda stadgande i 10 kap. täcker emellertid allenast ersättningsskyldighet

för skada å person eller egendom som ej befordras med fartyget. Det

föreligger sålunda icke enligt förslaget någon möjlighet att föreskriva försäkringsskydd

för passagerare och gods som befordras med fartyget. Inom

motorfordonstrafiken gäller däremot skyldighet att teckna försäkring även

till skydd för passagerare i det egna fordonet. Lagrådet anser det synnerligen

angeläget, att förslaget till luftfartslag kompletteras i denna riktning.

Till stöd härför kan åberopas, att de stora flygföretagen redan taga försäkring

för sin ansvarighet mot passagerarna och att det sålunda icke möter

hinder att skapa försäkringsskydd. Det kan icke vara lämpligt att andra,

mindre trafikföretag skola kunna bedriva sin rörelse utan att på samma

sätt skydda sina passagerare. Om man ser lufttrafiken som en konkurrent

till motorfordonstrafiken, synes det vidare omotiverat att, då den senare

belastas med försäkringskostnader, lufttrafiken skall vara befriad från

motsvarande utgift, om samma behov av skydd föreligger. Även för lufttrafikföretagen

själva är det givetvis till nytta att de i tid gardera sig mot

hithörande risker. Vad beträffar yrkesmässig lufttrafik som kräver tillstånd

må också framhållas, att det för den tillståndsgivande myndigheten kan

vara mycket svårt att på förhand säkert bedöma, om företaget i fråga kan

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

tänkas fullgöra eventuella skadeståndsförpliktelser. Om försäkringsplikt

stadgas, har genast större säkerhet vunnits i detta hänseende.

I brist på närmare utredning kan det icke bedömas, hur långt försäkringsplikten

bör sträcka sig. I fråga om den internationella trafiken kunna konkurrenshänsyn

komma att spela en viss roll. Som de stora företagen, enligt

vad förut nämnts, redan ha försäkring för passagerarna, torde dock huvudsakligen

bli fråga om att söka bestämma skäliga ersättningsbelopp. Beträffande

inrikes fart är handlingsfriheten ej inskränkt av internationella

hänsyn, och spörsmålet gäller allenast, hur långt man av sociala och andra

skäl bör gå för att skadelidande passagerare skola anses i rimlig omfattning

skyddade. Enligt lagrådets mening kan man hämta ledning av vad som

gäller för motorfordonstrafiken. Försäkringsskyddet för passagerare borde

icke vara mindre för lufttrafiken. Hänsyn måste dock tagas till premiernas

storlek, och tvingande skäl kunna på den grund föranleda avvikelse.

Försäkring för passagerare kan ifrågakomma i olika omfattning. Den

kan tänkas gälla allenast för sådan skada, för vilken luftfartygets innehavare

på grund av styrkt vållande är ansvarig, eller skada i fall, då innehavaren

ej visat att vållande från hans sida icke föreligger, eller skada i anledning

av flygolycka, oavsett om vållande föreligger eller ej. (Lagrådet förbigår

här de spörsmål som kunna uppkomma när fraktföraren är annan än

luftfartygets innehavare.) I den yrkesmässiga trafiken torde de större lufttrafikföretagen

som regel ej vilja till befrielse från skadeståndsansvar åberopa,

att ren olycka förelåg. Enligt lagrådets mening bör eftersträvas att i

detta hänseende nå fram till vad som kan anses vara god standard för lufttrafiken.

Det må erinras om att man för motorfordonstrafiken överväger utvidgning

även till casusansvar. Någon onödig eftersläpning för lufttrafiken

bör icke godtagas.

Möjlighet att föreskriva försäkringsplikt bör finnas åtminstone för passagerarbefordran

som utföres mot vederlag eller av lufttrafikföretag verkställes

vederlagsfritt. I likhet med vad som sedan länge gäller för motorlordonstrafiken

torde emellertid beträffande passagerare försäkringsskydd

böra finnas även vid andra fall av passagerarbefordran. Häremot kan ej

invändas, att flygning i återstående fall vore ett mera ovanligt färdsätt för

vilket vederbörande själv får stå risken. Flygning utan vederlag med andra

än lufttrafikföretag —- t. ex. med industriföretags eller andra privata

flygplan — torde redan nu ofta ske för nyttiga ändamål. Det förefaller

lämpligt att även i förevarande hänseende beträffande passagerare följa

motorfordonstrafikens exempel. Däremot är det icke lika motiverat att

stadga försäkringsplikt för gods som befordras med luftfartyg.

Det är tänkbart, att frågan om passagerares skydd genom försäkring kan

inom någon tid komma att upptagas i internationellt sammanhang. När förslag

i så fall kan väntas är emellertid ytterligt ovisst, och frågan torde vara

av den vikt att man icke bör avstå från att utan dröjsmål göra vad som är

praktiskt möjligt.

Lagrådet förordar på grund av det anförda, att i förslaget — på samma

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

sätt som i 10 kap. 2 § skett beträffande skada å person eller egendom som

ej befordras med luftfartyget — öppnas möjlighet för Konungen att föreskriva

försäkringsplikt beträffande skada vilken drabbar passagerare som

befordras med luftfartyg. Bestämmelsen kan upptagas som 2 § i 9 kap.

och innehålla, att för personskada vid luftbefordran skall, där Konungen så

förordnar, finnas försäkring eller motsvarande säkerhet som Konungen

bestämmer.

10 KAP.

Lagrådet:

2 §.

Lagrådet hemställer, att denna paragraf — i så nära anslutning som möjligt

till det nya stadgande lagrådet förordat under 9 kap. — får lyda, att

för ansvarighet som avses i 1 § skall, där Konungen så förordnar, finnas

försäkring eller motsvarande säkerhet som Konungen bestämmer.

3 §.

Med avvikelse från motsvarande bestämmelse i sjömanslagen (50 § andra

stycket) angives i förevarande paragraf, att vid fråga om jämkning av skadestånd

skall, i första hand, tagas hänsyn till tjänstens art. Man måste

emellertid räkna med att hänsyn till tjänstens beskaffenhet — i motsats

till nästa led i stadgandet — ej verkar endast i en riktning. På en överordnad

befattningshavare kunna ställas högre krav som göra jämkning mindre

påkallad, beträffande lägre befattningshavare kan det ligga närmare

till hands att jämka skadeståndet. Enligt lagrådets mening kommer hänsynen

till tjänstens art in under nästa led i det föreslagna stadgandet, nämligen

felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet. Felet eller försummelsen

kan icke bedömas utan att hänsyn tages till tjänstens art. Orden

»tjänstens art» synas därför böra utgå.

11 KAP.

Lagrådet:

1 §''

Enligt det föreslagna andra stycket må Konungen ålägga vissa personer

skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock meddela bestämmelser

om ersättning för sådan medverkan. Det torde böra utsägas, att ersättningen

skall utgå av allmänna medel.

6 §•

Då i förevarande paragraf, som är likalydande med 18 § i 1955 års registreringslag,

talas om luftfartyg som är registrerat här i riket, lärer därmed

böra förstås både luftfartyg som införts i huvudregistret (luftfartygs
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

261

registret) och luftfartyg som antecknats i bihanget därtill (jfr 2 kap. 16 §

i det remitterade förslaget, där dessa båda kategorier hållas åtskilda). Det

i andra stycket använda uttrycket »registrerat i främmande stat» måste även,

liksom motsvarande uttryck i tredje stycket, omfatta icke blott luftfartyg,

infört i den främmande statens huvudregister, utan även luftfartyg som

antecknats i motsvarighet till det svenska bihanget.

7 §•

Iakttages vad lagrådet hemställt vid 5 kap. 8 §, bör förevarande paragraf

jämkas därefter.

8 och 9 §§.

Bestämmelsen i 9 § synes lämpligen böra upptagas under 8 § och bestämmelserna

i 8 § om vem som utser undersökningskommission intagas

som 9 §.

12 §.

Tillämpliga bestämmelser om ersättning åt vittnen och sakkunniga m. fl.

finnas ej för alla fall, som avses i paragrafen. Lagrådet förutsätter -— oaktat

här saknas motsvarighet till stadgandet i 1 § om ersättning — att kompletterande

bestämmelser givas i administrativ ordning.

13 §.

Hittegodslagen förutsätter rätt att tillvarataga borttappat gods i syfte att

såvitt möjligt återställa det till ägaren. Nu förevarande förslag förbjuder allmänheten

att rubba rester av förolyckat luftfartyg m. m. utom i vissa undantagsfall.

I den mån någon i dylikt undantagsfall -— eller i strid mot förbudet — tillvaratager

föremål som har samband med flygolycka blir, om ej annat sägs, hittegodslagen

tillämplig. I förevarande lag synes böra stadgas, att anmälan

om tillvaratagandet ofördröj ligen skall göras hos polismyndighet eller undersökningskommission

och att polismyndigheten eller kommissionen äger

omhändertaga egendomen när det finnes påkallat (jfr 2 § hittegodslagen).

I övrigt böra hittegodslagens bestämmelser gälla.

12 KAP.

Lagrådet:

Av bestämmelserna i detta kap. torde 5 § lämpligen böra flyttas till slutet

av 14 kap. Rubriken till 12 kap. kan i så fall, om tillika 4 § jämkas enligt

vad i det följande sägs, förslagsvis lyda »Om avgångsförbud och vissa avgifter».

2 §•

I motiveringen till denna paragraf har framhållits svårigheten att utfå

avgifter av dem som begagna flygplats, när de ha svag ekonomi. Det har

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

därför föreslagits, att flygplatsens innehavare skall ha rätt att kvarhålla

luftfartyg högst tre söckendagar.

Vad först angår frågan vilka avgifter som böra inbegripas under paragrafen

må, under erinran om vad lagrådet anfört vid 6 kap. 13 §, framhållas

att hangaravgift i allmänhet icke lärer höra hit. Däremot komma landnings-,

belysnings- och parkeringsavgifter i fråga.

I det remitterade förslaget gäller rätten till kvarhållande allenast avgift,

som hänför sig till senaste landning och tiden därefter. Om ett luftfartyg

anlänt för att under en eller ett par dagar göra uppstigningar från flygplatsen,

bör det dock kunna kvarhållas för de oguldna avgifter som hänföra sig

till besöket, oavsett att därunder flera landningar skett. Förslaget torde fördenskull

böra jämkas till närmare överensstämmelse med det norska utkastet

som synes ge utrymme för en dylik tillämpning.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Vid bestämmande av längsta tid för kvarhållande har man utgått från att

flygplatsens innehavare skall hinna att inom nämnda tre söckendagar få utmätning

för de oguldna avgifterna, vilka enligt 6 kap. 13 § förutsättas vara

utmätningsgilla utan föregående dom eller utslag. Det kan emellertid ifrågasättas,

om denna ordning kommer att fungera tillfredsställande. Frånsett

att det för flygplatsens innehavare är förenat med besvär att nödgas skrida

till utmätning kan det befaras, att om luftfartyg är intecknat — vilket man

får räkna med då ägarens ekonomi är svag — ett utmätningsförsök allenast

ådrager flygplatsens innehavare ytterligare kostnader. Det förtjänar även

påpekas, att om luftfartyg nyttjas av annan än ägaren, fartyget ej kan utmätas

för ogulden avgift, med mindre även ägaren kan anses betalningsskyldig

för densamma.

Om man utgår från att flygplatserna i växande omfattning komma att

frekventeras av mindre luftfartyg av olika slag, är det av viss vikt att ett

enkelt sätt finnes att framtvinga erläggandet av föreskrivna avgifter, helst

som man synes sakna möjlighet att hindra en icke betalande trafikant att

komma åter till allmän flygplats. Det naturliga synes vara, att fartyget får

kvarhållas till dess avgiften guldits. I så fall lärer den ägare, brukare eller

inteckningshavare som har intresse för fartyget icke underlåta att anskaffa

nödiga medel för betalning av avgiften. Med erinran om att hamnavgifter

enligt sjölagen utrustats med sjöpanträtt och förmånsrätt före fartygsinleckningar

förorda vi på grund av det anförda att förslagets begränsning

till tre söckendagar får utgå. De övriga nordiska utkasten upptaga ej någon

sådan gräns.

Det är uppenbart att en sådan befogenhet som här avses bör utövas med

försiktighet, särskilt med tanke på linjefarten. De sakkunniga ha också diskuterat

den föreslagna bestämmelsens förenlighet med inskrivnings- och

kvarstadskonventionerna. Med hänsyn till avgifternas särskilda natur —

jämförliga med hamnavgifter som de äro — och den exigibilitet som tillerkänts

dem torde bestämmelsen icke stå i strid mot någondera konventionen.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957 263

För övrigt ligger det i flygplatsinnehavarens intresse att förfara varsamt.

Om det skulle anses att varje tänkbar svårighet i den regelbundna internationella

farten bör kunna förebyggas, kan det vara lämpligt att Konungen

erhåller befogenhet att förordna, att rätten till kvarhållande ej skall gälla

internationell fart som Konungen bestämmer.

Regeringsrådet Klackenberg:

Genom de möjligheter som det remitterade förslaget inrymmer åt flygplatsinnehavare

att direkt erhålla utmätning för förfallen avgift och att i

avvaktan på sådan förrättning kvarhålla luftfartyg i högst tre söckendagar

har en väsentlig förstärkning skett i flygplatsinnehavarens ställning gentemot

försumliga avgiftsbetalare. I praktiken torde man icke behöva räkna

med att luftfartyg i någon större utsträckning skola kvarhållas och utmätas

i dylikt syfte; redan förefintligheten av dessa befogenheter är ju ägnad

att ge avsedd effekt. Om man befarar att omedelbara och kanske misslyckade

utmätningsförsök skola medföra större praktiska olägenheter, är det

givetvis ett skäl för utsträckning av kvarhållningsrätten till obegränsad tid.

Å andra sidan måste man i så fall häremot väga de praktiska olägenheterna

av att flygplatser i större utsträckning skulle belamras av flygplan med

ständigt stigande skuldbörda och ty åtföljande försämrade betalningsutsikter.

Enligt min mening innefattar förslaget, jämväl i anseende till

sakens obetydliga statsfinansiella valör, fullt tillräckliga betalningsgarantier.

Däremot är jag tveksam om huruvida icke kvarhållningsbefogenheten

bör begränsas med avseende å vissa luftfartyg. De sakkunniga ha ansett

nämnda befogenhet förenlig med Sveriges förpliktelser enligt såväl inskrivnings-

som kvarstadskonventionen och de i anslutning till dessa konventioner

utfärdade lagarna den 12 maj 1955 (nr 227—229) och lagen den 4 januari

1939 (nr 6). Då kvarhållningsbefogenheten givits en generell utformning

och därmed formellt kan göras gällande även gentemot de enligt kvarstadskonventionen

skyddade luftfartygen kan det ifrågasättas, om icke denna

befogenhet — utan att vara i direkt konflikt med ordalagen i konventionen

— likväl kan anses strida mot dennas syfte. Det centrala intresset bakom

konventionens praktiskt viktiga inskränkningar i kvarstadsrätten var önskemålet

att den internationella lufttrafiken skulle fungera snabbt och väl.1

De uppehåll, som lätteligen kunde förorsakas av en obeskuren rätt till kvarstad,

ansågos icke förenliga med detta önskemål, och därför undantogos

bl. a. luftfartyg i reguljär fart. Samma allmänna intresse att förebygga avbrott

i kommunikationer med bestämda ankomst- och avgångstider hade

föranlett de tidigare och vid konventionens tillkomst åberopade internationella

begränsningarna i kvarstadsrätten beträffande järnvägarnas rullande

materiel.

De sakkunniga ha som stöd för att den föreslagna kvarhållningsbefogenheten

skulle vara förenlig med kvarstadskonventionen blott åberopat orda
-

1 Jfr SOU 1936: 54 sid. 73.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

lagen i art. 2. Konventionen skall enligt artikeln vara tillämplig å bl. a.

åtgärd, varigenom ett luftfartyg till förmån för en borgenär kvarhålles genom

domstols eller förvaltningsmyndighets beslut i privaträttsligt intresse

utan att borgenären kan åberopa verkställbar dom, given i vanlig rättegångsväg,

eller motsvarande grund för verkställighet. De sakkunniga ha

härtill endast anmärkt, att nämnda ordalag icke kunna avse en sådan befogenhet

som den föreslagna, eftersom denna icke innebär ett kvarhållande

vare sig genom domstols eller genom förvaltningsmyndighets beslut. I sak

synes mig en dylik invändning knappast relevant. Ur konventionssynpunkt

torde det icke vara lättare att acceptera en med kvarstad besläktad kvarhållningsrätt,

vars utövande lägges i händerna på borgenären själv, än en sådan

rätt, som kan utnyttjas först efter prövning av domstol eller förvaltningsmyndighet.

Andra skäl kunna emellertid också åberopas för att ordalagen i nämnda

artikel icke skulle strida mot en sådan kvarhållningsrätt som den föreslagna.

Den invändningen kan möjligen göras, att kvarhållandet ej skulle ske

i privaträttsligt intresse, därför att staten i allmänhet är flygplatsinnehavare.

Häremot bör dock påpekas, att befogenheten även är avsedd att tillkomma

enskild innehavare av allmän flygplats. Staten synes vidare icke böra —- lika litet som så skedde för statens järnvägars del vid de förut berörda internationella

konventionerna — principiellt sättas i särställning för dylika

fordringsanspråk. Större vikt kan däremot formellt tillmätas den invändningen,

att en mot dom svarande grund för verkställighet faktiskt får anses

föreligga i fråga om flygplatsavgift, som ju enligt det föreslagna stadgandet

i 6 kap. 13 § må utmätas utan föregående dom eller utslag. I dylikt

fall kan emellertid realdiskussionen utifrån konventionsintresset ledas

över till spörsmålet om lämpligheten av att införa ett stadgande om omedelbar

exigibilitet även mot de i konventionen undantagna luftfartygen.

Det sagda innebär icke att det enligt min mening bör göras gällande att

införandet av den föreslagna generella kvarhållningsbefogenheten skulle

innebära ett brott mot kvarstadskonventionen. Det är att märka att fordringar

av helt andra slag närmast åsyftades vid konventionens tillkomst och

att frågan om flygplatsavgifter o. dyl., såvitt av förarbetena framgår, alls

icke berördes. Men förevarande lagstiftning rör sig onekligen i gränsområdena

till konventionen och den bör, om icke vägande ekonomiska hänsyn

till flygplatsinnehavaren tala häremot, enligt min mening lämpligen utformas

generöst, så att det viktiga allmänna kommunikationsintresse, som

legat bakom konventionen, icke för vårt lands vidkommande kan befaras

bli läderat. Mot bakgrunden av den avvägning mellan den reguljära lufttrafikens

intresse och ett privaträttsligt tredjemansintresse, som gjorts i

konventionen och som innebär att även fordringsanspråken hos enskilda

personer, som lidit allvarlig skada genom luftfartyg, kunna få stå tillbaka,

skulle det framstå som orimligt, om staten på grund av ett så relativt obetydligt

ekonomiskt intresse som fordran på flygplatsavgift skulle gentemot

ett passagerarfartyg i reguljär lufttrafik stipulera en kvarhållningsrätt. Även

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

ett dröjsmål på blott några dagar kan ju där få allvarliga konsekvenser. Oavsett

om en dylik eventualitet behöver befaras i den praktiska tillämpningen

eller ej, bör lagen vara så skriven att liknande fall icke kunna inträffa.

De luftfartyg, för vilka genom lagen den 4 januari 1939, nr 6, i anslutning

till kvarstadskonventionen stadgats frihet från kvarstad och skingringsförbud,

äro av tre olika slag och angivas i 1 § första stycket under

punkterna a—c, nämligen a vissa statliga luftfartyg, b luftfartyg, som användes

i regelbunden fart för allmän trafik, jämte nödiga reservfartyg och

c annat luftfartyg, som är avsett för befordran av personer eller gods mot

vederlag, då fartyget är färdigt att avgå för sådan befordran, utan så är

att kvarstaden avser gäld, som gjorts för resans utförande eller därunder

uppkommit.

Enligt min mening tala sålunda i huvudsak samma skäl, som föranlett

inskränkningarna i kvarstadsrätten, för att kvarhållning icke bör få ifrågakomma

mot sådana luftfartyg, som omförmälas i 1 § första stycket punkterna

a och b nyssnämnda lag. Dessa grupper av luftfartyg torde ock i stort

sett representera de lägsta riskerna för utebliven avgiftsbetalning. Om man

är klar på att dylika luftfartyg i den praktiska tillämpningen icke böra få

bli föremål för kvarhållande, synes lämpligt att i luftfartslagen direkt anknyta

till nyssnämnda lag och från kvarhållningsbefogenheten undantaga

sådana i 1 § punkterna a och b angivna luftfartyg, som äro fria från kvarstad.

Beträffande de under punkten c omförmälda luftfartygen finns däremot

ej anledning stadga något undantag. Den aktuella flygplatsavgiften

ingår ju bland sådan i punkten berörd gäld, som gjorts för resans utförande

eller därunder uppkommit, och någon frihet från kvarstad avseende

dylik gäld är icke föreskriven för den icke reguljära luftfarten. I fråga om

utländskt luftfartyg äger lagen enligt 4 § tillämpning allenast såvitt Konungen,

efter avtal med främmande stat, därom förordnat. Dylikt förordnande

har givits beträffande luftfartyg, som äro hemmahörande i till kvarstadskonventionen

anslutna stater. Om full överensstämmelse i förevarande

avseende mellan kvarhållningsrätten och kvarstadsrätten eftersträvas, vilket

synes lämpligt, bör i förevarande paragraf angivas, att kvarhållningsbefogenheten

icke må utövas mot luftfartyg, varå kvarstad enligt lagen om frihet

från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg ej må läggas.

Därest en direkt hänvisning till berörda lag om frihet från kvarstad och

skingringsförbud för vissa luftfartyg göres i förevarande paragraf, bortfaller

behovet att i särskild paragraf göra en erinran om lagens existens och den

föreslagna 3 § kan utgå.

4 §.

Lagrådet:

Lydelsen synes böra jämkas så att i stället för uttrycket kostnad användes

den till synes riktigare beteckningen avgift.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

13 KAP.

Lagrådet:

Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i det remitterade förslaget har

varit avsett alt, där ej annat uttalats, uppsåt skulle förutsättas för straff.

I vissa fall har i förslaget stadgats straff för grov oaktsamhet (se 1 och 2 §§

ävensom 8 § första och andra styckena). I 9 § första stycket straffas även

vanlig oaktsamhet som ej är ringa. Straffbestämmelserna i 3—7 §§, 8 § tredje

stycket och 9 § andra stycket skulle däremot, enligt den använda metoden,

icke vara tillämpliga å culpösa handlingar eller försummelser, även

om de skett av grov oaktsamhet.

Betrattande straffbeläggandet av oaktsamhet, när bestämmelse därom givits

i förslaget, företer detta en bristande konsekvens som det synes svårt

afl godtaga. Oaktat det även i 1, 2 och 8 §§ ofta är fråga om överträdelse

av föreskrift i trafiksäkerhetens intresse, har där endast grov oaktsamhet

straffbelagts, medan överträdelse av de mindre viktiga trafiksäkerhetsföreskrifter

som avses i 9 § kriminaliserats även vid vanlig oaktsamhet som

cj är ringa; nedre gränsen för grov oaktsamhet ligger självfallet långt över

gränsen mellan vanlig oaktsamhet och sådan oaktsamhet som är allenast

»ringa». Likaså bestraffas underlåtenhet att göra föreskrivna anmälningar

vid vanlig oaktsamhet, medan lämnandet av oriktiga uppgifter ibland best

rattas allenast om oaktsamheten är grov.

Till jämförelse må erinras om att allmänfarlig vårdslöshet enligt 19 kap.

5 § strafflagen är straffbelagd även om den icke är grov och att den personal

som tillhör markorganisationen vid statens flygplatser i vid omfattning

är underkastad straff enligt 25 kap. 4 § strafflagen för envar tjänsteiorsummelse,

även om den ej är grov. Det framgår icke av förslaget, huruvida

tjänsteman, vilken åsidosätter sådana trafiksäkerhetsföreskrifter för

luftfarten som nu äro i fråga, skall vara fri jämväl från straff enligt nämnda

lagrum i strafflagen, om förseelsen sker av oaktsamhet som ej är grov.

I fråga om kriminaliseringen av oaktsamhetsbrott ligger vidare en jämförelse

med bestämmelserna för motorfordonstrafiken nära till hands. För

denna har man icke tvekat att straffbelägga överträdelse av trafiksäkerhetsf

öreskrit terna även när den sker av oaktsamhet som ej är grov. Behovet av

noggrannhet är tydligen icke mindre för luftfartens del.

Lagrådet anser på grund av det anförda — med allt beaktande av önskemålet

att onödig kriminalisering bör undvikas — nödvändigt att det remitterade

förslaget ändras i förevarande avseende. I den mån oaktsamhet blir

straffbelagd, torde detta över lag böra inbegripa även vanlig oaktsamhet,

och således ej allenast de särskilt grova fallen. Förslaget torde emellertid

å andra sidan, i likhet med föreliggande förslag till brottsbalk, böra upptaga

en generell bestämmelse om att oaktsamhet som allenast är ringa ej

skall föranleda straff (jfr 9 § i förslaget). Beträffande åsidosättande av

trafiksäkerhelsföreskrifter lärer straffrihet av sådan grund komma i fråga

allenast i mera bagatellartade fall, under beaktande givetvis av den överträdda

föreskriftens större eller mindre vikt. När det gäller andra föreskrif
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

ter än sådana som äro givna direkt i trafiksäkerhetens intresse, lärer stiafftrihetsregeln

ge större utrymme för straffrihet, eftersom det allmänna intresset

av noggrannhet där kan vara väsentligt mindre framträdande.

Oavsett vad nu sagts är det påkallat, att det remitterade förslaget blir

löremål för översyn i fråga om strattbeläggandet av oaktsamhetsbrott, särskilt

med hänsyn till den metod som använts för att ge ledning beträffande

de subjektiva rekvisiten.

I 1 § första stycket första punkten förutsättes enligt motiven uppsåt. Andra

punkten kriminaliserar oaktsamhetsbrott. Andra stycket är, med utgångspunkt

från den enligt motiven använda metoden, en lielt självständig

straffbestämmelse men likväl avfattat som om där åsUlude uppsåtliga och

culpösa överträdelser vore kriminaliserade redan i första stycket. Beträffande

härefter sådan underlåtenhet av luftfartygs befältiavare som avses i 3 §

tredje stycket är det svårt att förstå, varför försummelse som sker av oaktsamhet

icke bör vara straffbar ens om den är grov. Ej heller stadgandet i

4 § skall, om man utgår från den angivna metoden för att utmärka de subjektiva

rekvisiten, avse oaktsamhetsfall. Stadgandet skulle bland annat icke

vara tillämpligt, när giltighetstiden för certifikat utgått och innehavaren

oursäktligt glömt detta. I fråga om 5 § torde det ligga i sakens natur, att

oaktsamhetsfall knappast kunna inpassas under den objektiva gärningsbeskrivningen.

Vad härefter angår 6 § skola där givetvis gälla samma subjektiva

rekvisit som för rattfylleri (jfr NJA 1956 s. 66, se även 19o4 s. 115).

I den mån s. k. blandade subjektiva rekvisit gälla för sistnämnda brott bör

detsamma gälla lör motsvarande brott inom luftfarten. I detta sammanhang

är jämväl att märka, att 9 § i förslaget bestraffar även den som av oaktsamhet

bryter mot förbudet i 5 kap. 10 § att tjänstgöra vid sjukdom eller uttröttning.

I 7 § saknas kriminalisering av till synes praktiska oaktsamhetsfall,

såsom då ett tillstånd är tidsbegränsat eller försett med inskränkande

villkor och vederbörande oursäktligt förbiser tidsbegränsningen eller åsidosätter

villkoren. Och beträffande slutligen 8 § tredje stycket synes man ej

heller där kunna räkna med att oaktsamhetsfallen skulle vara så praktiskt

betydelselösa att de må lämnas utan stratt.

Det skulle i och för sig vara mycket önskvärt, att i varje straffbestämmelse

eller gemensamt för de olika straffbestämmelserna uttryckligen kunde

angivas, vilka subjektiva rekvisit som gälla. I vissa lagar från senare tid

har man mer eller mindre lyckats tillgodose detta önskemål. Inom stratflagen

utgår kriminaliseringen i regel från att uppsåt skall föreligga, där ej

annat sägs, men en sådan metod är svårare att konsekvent genomföra inom

specialstraffrätten, något som bland annat sammanhänger med att oaktsamhetsfallen

där äro så vanliga och praktiskt viktiga. I fråga om brott

där blandade subjektiva rekvisit gälla skulle det dessutom bli missvisande

\are sig man anger att brottet skall ha skett uppsåtligen eller att oaktsamhet

är tillfyllest.

Beträffande straffbestämmelserna i föreliggande förslag torde det, med

hänsyn till deras heterogena natur, knappast vara möjligt att för de sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-''68

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

skilda paragraferna ge uttrycklig anvisning om de subjektiva kraven. Gärningsbeskrivningarna

torde därför i första hand böra få tala för sig själva.

Av den nyss förordade generella bestämmelsen om att gärning som skett

av ringa oaktsamhet ej skall straffas skulle emellertid framgå, att man utgått

från att även oaktsamhetsfall i anslutning till det föregående äro

straffbelagda i förslaget, där ej annat följer av den särskilda straffbestämmelsens

lydelse eller brottets särskilda natur (såsom i 5 §).

Förslaget berör även i ett annat hänseende en fråga av större räckvidd.

I 3 § andra stycket stadgas sålunda, att till straff som i första stycket samma

paragraf sägs skall jämväl fartygets befälhavare vara förfallen ändå

afl han ej förde fartyget, likaså fartygets ägare eller den som i ägarens

ställe brukade fartyget, där brottet skedde med hans vetskap och vilja.

Frågan i vad mån medverkan till visst brott är straffbar blir emellertid,

såsom även de sakkunniga framhållit, av betydelse ej endast i de fall som

avses i 3 § första stycket. Något särskilt behov att just där reglera medverkandes

ansvar torde knappast föreligga. Gärningsbeskrivningen i och för

sig utgör icke hinder mot alt 3 kap. strafflagen blir tillämpligt. Förslaget

upptar tör övrigt ett på enahanda sätt utformat stadgande i 2 § andra stycket,

där behovet skulle vara lika stort och regleringen i fråga om de straffbara

subjekten bör vara ensartad. Den speciella regleringen i 3 § andra

slycket kan enligt lagrådets mening ej undgå att framkalla missförstånd och

torde böra utgå. Medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen torde i stället även

i där avsett fall böra tillämpas enligt eljest gällande grundsatser. I fråga om

lutttartygs befälhavare kan exempelvis icke råda någon tvekan att han blir

medansvarig, om han eftersätter sin övervakningsplikt som befälhavare och

därigenom främjar brott vid nyttjande av fartyget, och även den som dri

ver luftfartsverksamhet måste kunna straffas enligt 3 kap. strafflagen, om

han trämjar brott som här avses, t. ex. genom oursäktlig underlåtenhet att

ingripa.

Straffbestämmelserna i det föreslagna 13 kap. ansluta till de föregående

kapitlen. Gärningsbeskrivningen är dock icke alltid sådan att man säkert

vet på vad sätt varje särskild straffbestämmelse skall vara begränsad. Så är

exempelvis uttrycket »åsidosätter i tratiksäkerhetens intresse meddelad föleskiift»

i 8 § så vidsträckt att det — i strid mot vad som lärer vara avsett

omfattar långt mera än trafiksäkerhetsföreskrifter som meddelats enligt

8 kap. 1 eller 2 §. Lagrådet förordar att de särskilda straffbestämmelserna

lå tydligare anknyta till de förut givna normerna och ordningsföljden

mellan straffbestämmelserna bättre ansluta till de föregående kapitlen.

Från dessa utgångspunkter hemställer lagrådet, att straffbestämmelserna

ulformas enligt följande:

1 §: Andra punkten i första stycket utgår.

Andra stycket torde böra, enligt där föreslagen straffskala, bestraffa

överträdelse av förbud eller föreskrift som i annat fall än första stycket avser

meddelats med stöd av 1 kap. 3 §.

2 §: Första punkten i första stycket torde böra redaktionellt jämkas så

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

269

att den straffbelägger lämnandet av oriktig uppgift vid ansökan om luftfartygs

införande i luftfartygsregistret eller antecknande i bihanget till registret

eller vid annan ansökan eller anmälan enligt 2 kap.

Andra punkten i första stycket bör utgå, liksom andra punkten i andra

stycket.

3 §: Första stycket i förslaget utgår från att gärningen kan innebära allmänfarlig

vårdslöshet och att i så fall 19 kap. strafflagen skall ensamt

tillämpas. Från denna utgångspunkt synes det lämpligt, att förevarande,

först i andra band tillämpliga bestämmelse får innefatta alla fall, då luftfartyg

utan lov nyttjas till luftfart, ehuru det saknar luftvärdighetsbevis

eller eljest ej är luftvärdigt enligt vad i 3 kap. sägs. I ett andra stycke

torde böra stadgas enahanda straff, om luftfartyg utan lov nyttjas till luftfart

ehuru det icke är bemannat enligt vad i 4 kap. sägs. Underlåtenhet att

ha försäkring eller säkerhet bör bestraffas i senare paragraf (9 §).

Andra stycket i förslaget torde böra utgå och tredje stycket upptagas under

5 §.

4 §: Paragrafen torde kunna redaktionellt förenklas något.

5 §: Under detta paragrafnummer kan upptagas förslagets 5 § och den

förut nämnda straffbestämmelsen i 3 § tredje stycket för befälhavare som

försummar att, när luftfartyg är i nöd, göra vad på honom ankommer. Den

senare bestämmelsen kan lämpligen utvidgas till att avse alla fall av försummelse

att iakttaga vad som stadgas i 5 kap. 7 §.

6 §: I paragrafen talas om »berusningsmedel» medan i 5 kap. 10 § användes

uttrycket »stimulerande eller bedövande ämnen». Det senare torde

vara att föredraga även här, oaktat 1951 års trafikbrottslag använder ordet

berusningsmedel.

7 §: Första stycket synes böra utsträckas att gälla även när någon inrättar

eller driver flygplats eller annan anläggning för luftfarten utan erforderligt

tillstånd och vidare jämkas så, att det tydligare framgår att lagrummet

är tillämpligt även när ett en gång givet tillstånd eller godkännande

ej längre är gällande.

Såsom andra stycke bör i anslutning till det remitterade förslaget ingå

stadgandet om straff för den som utövar luftfart utan att hava i 7 kap.

föreskrivet tillstånd.

8 §: Enligt lagrådets mening är straffet i andra stycket för underlåtenhet

att landa onödigt högt, då även för där avsedda fall allmänna strafflagen ingriper

kompletterande i allvarligare situationer. Straffskalan torde kunna

bli gemensam för alla i paragrafen avsedda fall. Lagrådet föreslår, att där

— med viss utvidgning av tillämpningsområdet — stadgas dagsböter eller

fängelse i högst ett år för fall, att någon vid utövning av tjänst å luftfartyg

eller eljest åsidosätter trafikföreskrift som meddelats med stöd av 8 kap.

1 eller 2 §, att någon underlåter att landa enligt vad i 8 kap. 3 § sägs eller

att krigsmateriel eller annat gods befordras med luftfartyg i strid mot 8 kap.

4 § första eller andra stycket eller föreskrift som meddelats med stöd därav

(d. v. s. första eller andra stycket).

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Ny 9 §: Här bör stadgas samma straff som i 3 § för det fall att luftfartyg

nyttjas till luftfart utan att enligt 9 kap. 2 § (enligt lagrådets förslag) eller

10 kap. 2 § föreskriven försäkring eller säkerhet finnes.

Ny 10 §: Under detta paragrafnummer torde böra införas motsvarighet

till förslagets 9 §. Det subjektiva rekvisitet torde, i enlighet med vad som

lörut anförts, icke böra angivas i första styckets fall. Lydelsen av första

stycket synes böra vara att, om någon i annat hänseende än förut sagts försummar

vad enligt 1—6 eller 8 kap. åligger honom, han skall straffas med

dagsböter. Såsom i det remitterade förslaget bör ej heller i andra stycket det

subjektiva rekvisitet angivas. Andra stycket bör vidare, om vad lagrådet

förordat beträffande 11 kap. 13 § iakttages, stadga straff även för överträdelse

av andra stycket i samma paragraf.

Ny 11 §: I denna paragraf bör upptagas det förut nämnda generella stadgandet

att straff enligt förevarande lag ej må ådömas, där gärningen skett

av oaktsamhet som var ringa.

Ny 12 §: Här upptages motsvarighet till 10 § i förslaget. Beträffande denna

bestämmelse vill lagrådet erinra om att 25 kap. 4 § allmänna strafflagen

ej är tillämplig när tjänstefel är särskilt belagt med straff. Med sistnämnda

förbehåll åsyftas även straffbestämmelserna inom specialstraffrätten. I enlighet

härmed bör den kriminalisering som skett i förevarande kap. bli tilllämplig

före bestämmelsen om tjänstefel i 25 kap. strafflagen (med beaktande

givetvis av straffskärpningen i 25 kap. 5 § strafflagen). Detta torde

kunna utmärkas genom att bestämmelsen får lyda, att straff enligt nu förevarande

lag ej må ådömas för gärning som är särskilt belagd med straff i

allmänna strafflagen.

Ny 13 §: Under paragrafen bör upptagas 11 § i förslaget, vilken dock

lämpligen torde böra redaktionellt jämkas något till närmare överensstämmelse

med 2 kap. 17 § strafflagen. Vidare torde en motsvarande förverkandebestämmelse

böra meddelas beträffande krigsmateriel och annat gods som

avses i 8 kap. 4 §, såframt ägaren därav eller någon som är i hans ställe

förövar gärning som i 8 § tredje ledet (enligt lagrådets förslag) sägs eller

medverkar därtill. Bestämmelserna torde böra bli tillämpliga även om brottet

begåtts av oaktsamhet; i grova oaktsamhetsfall kan förverkande emellanåt

vara motiverat, varemot denna påföljd, såsom obillig, icke gärna kan

komma i fråga vid annan oaktsamhet.

14 KAP.

Lagrådet:

Därest rubriken till 12 kap. ändras på sätt lagrådet förordat, torde förevarande

kapitel lämpligen kunna få rubriken »Särskilda bestämmelser».

1 §•

Beträffande luftfartyg, som icke ha förare ombord eller som framdrivas

annorledes än med motor eller eljest äro av särskild beskaffenhet, må en
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

271

ligt första stycket i förevarande paragraf undantag medgivas eller tillägg

föreskrivas i fråga om vad i luftfartslagen är stadgat, dock ej med avseende

å 10 kap. 3 § samt 11, 12 och 13 kap.

Den föreslagna lydelsen kan föranleda vissa missförstånd och torde ej

heller vara anmärkningsfri i sak, enär Konungen, om tilläggsföreskrifter

givas, också lärer vara berättigad att meddela därav föranledda straffbestämmelser

i tillägg till 13 kap. Syftet torde enklast kunna vinnas med en

bestämmelse, enligt vilken i fråga om luftfartyg som avses i paragrafen undantag

må göras från vad i 2—8 kap. stadgas, där hinder icke möter av

hänsyn till trafiksäkerheten eller det allmänna, så ock må meddelas de särskilda

föreskrifter som finnas erforderliga.

2 §•

Klagan över beslut, som luftfartsstyrelsen meddelar enligt luftfartslagen

eller bestämmelse utfärdad med stöd av lagen, skall enligt förevarande paragraf

första punkten föras hos Konungen genom besvär vilka skola ingivas

till kommunikationsdepartementet. I ett remissyttrande har ifrågasatts,

om icke en allmänt hållen hänvisning till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut borde intagas i lagtexten.

Ehuru en sådan hänvisning icke är nödvändig, synes dock önskvärt att lagtexten,

på sätt i andra sammanhang varit brukligt, innehåller en erinran

om att klagan är underkastad tidsbegränsning. Däremot förefaller det opåkallat

att i lagen angiva till vilket departement besvär skola ingivas.

Bestämmelsen om fullföljdsrätt synes vidare böra begränsas till beslut

enligt luftfartslagen. Huruvida alla luftfartsstyrelsens beslut enligt tillämpningsförfattning

böra kunna överklagas, kan icke nu överblickas.

Förevarande paragraf upptager även föreskrift om att luftfartsstyrelsens

beslut i allmänhet skall lända till efterrättelse utan hinder av att besvär anförts.

Beträffande beslut, varigenom luftfartscertifikat eller annat bevis om

behörighet att förrätta viss tjänst eller godkännande här i riket av utländsk

sådan handling återkallats eller förklarats icke gällande, föreslås dock att

beslutet ej skall lända till efterrättelse förrän den som avses med beslutet

erhållit del därav. Denna bestämmelse ger såtillvida uttryck för en riktig

princip som det i regel bör vara uteslutet att exempelvis fälla en person till

ansvar för det han, sedan hans luftfartscertifikat återkallats men innan han

fått del av återkallelsebeslutet, fortsätter att utöva den tjänst certifikatet

avser. Man kan dock tänka sig fall, då vederbörande avsiktligt gör sig oåtkomlig

för delgivning och straff bör kunna tillämpas. Vidare må framhållas,

att luftfartygets ägare eller innehavare eller befälhavare kan tänkas låta

en person förrätta tjänst, för vilken kräves certifikat, med vetskap om att

certifikatet återkallats, ehuru vederbörande själv ej fått del av återkallelsen.

De med föreskriften åsyftade fallen torde kunna tillfredsställande behandlas

utan någon undantagsbestämmelse. På grund härav och då förslaget

ej heller beaktar vissa fall som borde behandlas på samma sätt som de i förslaget

nämnda bör ifrågavarande bestämmelse enligt lagrådets mening utgå.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Regeringsrådet Klackenberg:

Därest vad jag anfört vid 4 kap. 6 § vinner beaktande, bör i förevarande

paragraf intagas stadgande att besvär icke må anföras över beslut, varigenom

varning jämlikt 4 kap. 6 § andra stycket meddelats.

3 §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om att lagrådet vid 1 kap. 4 § förordat att, under där

angivna förutsättning, såsom 3 § i förevarande kap. upptages en bestämmelse

om rätt för Konungen att föreskriva att vad i förslaget sägs om luftfartsstyrelsen

skall i ett eller flera hänseenden i stället gälla annan myndighet

som Konungen förordnar. Den bestämmelse som i detta kap. upptagits

som 3 § torde i så fall böra utgöra 4 §.

Vidare har lagrådet under 12 kap. föreslagit, att 5 § i sistnämnda kap. i

det remitterade förslaget skulle flyttas till nu förevarande kap. och där upptagas

under samma paragrafnummer.

ANDRA AVDELNINGEN

15 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Bestämmelserna skulle framstå klarare, om dock-satsen, i förkortad form,

upptages som särskilt stycke. Huvudstadgandet synes vidare icke behöva

upptaga begränsningen till de »ämnen i vilka beträffande civil luftfart stadganden

äro givna i denna lag». Det är givet, att Konungen likväl har att

iakttaga de gränser som gälla för administrativ lagstiftning.

2 §.

Undantaget i första stycket synes böra gälla även 11 kap. 2 § andra stycket.

I fråga om andra stycket i det remitterade förslaget synes, i enlighet

med vad lagrådet förordat beträffande 14 kap. 1 §, ur dock-satsen böra

utgå vad som sägs om 13 kap. Stadgandet torde i övrigt böra jämkas till

bättre överensstämmelse med undantagsbestämmelsen i 1 § av förevarande

kapitel.

3 §•

Andra stycket lärer vara avsett att kunna tillämpas dels när främmande

luftfartyg som här avses olovligen kommer in på svenskt område, dels då

någon som åtnjuter immunitet i sin tjänst, exempelvis å främmande militärt

luftfartyg, utom tjänsten begår förseelse som är straffbelagd i 13 kap.

I det senare hänseendet torde stadgandet icke ha någon uppgift att fylla.

I övrigt uppkommer först frågan, huruvida 1 kap. utgör hinder för luftfartyget

att inkomma på svenskt område. Så som förslaget är uppbyggt är

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

1 kap. ej tillämpligt å luftfartyg som avses i förevarande paragraf. Ej heller

övriga kapitel bli tillämpliga med avseende å samma luftfartyg. Andra

stycket i paragrafen torde därför böra utgå. Det ankommer i så fall på Konungen

eller den Konungen bemyndigar att meddela alla de bestämmelser

som äro av behovet påkallade beträffande luftfartyg som här äro i fråga.

Av rådande uppfattning i folkrättsligt hänseende torde följa, att främmande

luftfartyg som här avses icke ha rätt att utan tillstånd vinna tillträde

till svenskt område.

Bestämmelser om lagens ikraftträdande

Lagrådet:

Den nya lagens ikraftträdande kan behöva förberedas på olika sätt. Självfallet

är, att Konungen kan utfärda tillämpningsföreskrifter redan före

ikraftträdandet. Möjligen kan det anses, att även luftfartsstyrelsen eller

annan myndighet som Konungen bestämmer skulle kunna enbart med stöd

av Konungens bemyndigande enligt nya lagen utfärda tillämpningsföreskrifter

redan innan lagen trätt i kraft. Det kan emellertid också visa sig behövligt,

att särskilda beslut om tillstånd till luftfartsverksamhet eller liknande

meddelas i förväg. För att så må kunna ske — och jämväl överklagande

kunna äga rum — torde särskilt övergångsstadgande tarvas. Lagrådet förordar

därför en bestämmelse, enligt vilken Konungen eller den Konungen

bemyndigar skall kunna innan nya lagen trätt i kraft, med tillämpning därav,

meddela föreskrift eller beslut som har avseende å tiden efter ikraftträdandet.

Det kan förutsättas, att Konungen, när nya lagen träder i kraft, har utfärdat

ny tillämpningsförfattning. Denna kommer tydligen att ersätta den

nuvarande tillämpningskungörelsen. Den nya kungörelsen kan innehålla

övergångsbestämmelser, enligt vilka den äldre kungörelsen alltjämt skall

gälla i vissa delar. Sådant förbehåll kan dock stadgas allenast i den mån det

är förenligt med nya lagen eller övergångsstadgandet till denna lag.

Även luftfartsstyrelsen har enligt hittillsvarande ordning utfärdat ett stort

antal tillämpningsföreskrifter. I den mån dessa ha karaktären av författning

böra de åtminstone formellt ersättas av nya föreskrifter eller av förklaring

att de skola gälla även efter nya lagens ikraftträdande. Luftfartsstyrelsen

kan naturligen ej ge andra nya föreskrifter eller förlänga giltigheten

av andra äldre föreskrifter än sådana som äro förenliga med nya

lagen och som omfattas av bemyndiganden för luftfartsstyrelsen enligt samma

lag. Självfallet kan styrelsen inom den nu angivna ramen också ge övergångsbestämmelser

till nya författningar som den utfärdar. Vad nu sagts gäller

givetvis jämväl i den mån föreskrifter enligt hittillsvarande ordning utfärdats

av annat ämbetsverk än luftfartsstyrelsen.

Vid nya lagens ikraftträdande kommer emellertid också att finnas utelöpande

ett mycket stort antal luftvärdighetsbevis, certifikat, tillstånd till

luftfartsverksamhet och liknande tillämpningsbeslut som uppenbarligen

icke kunna i ett sammanhang ersättas med nya beslut. Även registrerings
18

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 69

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

åtgärder komma här i fråga. Vidare höra hit åtskilliga förbud mot flygning

samt detalj föreskrifter för flygplatser och luftleder m. m. Beträffande åtskilliga

hithörande beslut torde det följa av sakens natur att de skulle bli

gällande även efter nya lagens ikraftträdande oavsett om någon föreskrift

meddelas därom. Detta gäller exempelvis registreringsåtgärder. I fråga om

andra beslut är saken mera tveksam. En bestämmelse i ämnet synes därför

önskvärd. Den torde kunna innehålla, att tillstånd, förbud eller annat dyligt

beslut som meddelats med stöd av äldre lag eller författning skall behålla

sin giltighet jämväl efter nya lagens ikraftträdande. Härmed avses,

att beslutet skall gälla sin tid ut, med rätt för vederbörande myndighet att

återkalla det om möjlighet därtill fanns enligt äldre lag eller författning och

i så fall enligt äldre regler. Någon förlängning av giltighetstiden följer givetvis

ej av en sådan bestämmelse som nu nämnts. Det må särskilt framhållas

att därmed upprätthålles bland annat tillstånd till luftfartsverksamhet som

för längre eller kortare tid meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Enligt det i det remitterade förslaget upptagna slutstadgandet till luftfartslagen

skall upphävas — förutom särskilt angivna författningar — vad i övrigt

finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

Denna bestämmelse synes utgöra hinder mot en sådan övergångsordning

som lagrådet nyss förordat och något behov av en dylik reservföreskrift

torde, om den förordade översynen av nu gällande författningar vidtages,

icke föreligga. Alla luftfartsförfattningar härröra från de senaste årtiondena,

varför utan svårighet i nämnda ordning kan tydligt angivas vilka författningar

som skola upphöra att gälla. Uppenbarligen bör det icke överlämnas

åt allmänheten — flygföretagen inbegripna — att själv söka genom jämförelse

mellan olika författningar utröna vad som alltjämt gäller. KlarheL härutinnan

är av stor vikt. Lagrådet hemställer därför, att nyssnämnda bestämmelse

får utgå ur slutstadgandet.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Något förslag om ändring i 1 kap. strafflagen, varigenom svenskt luftfartyg

jämställes med fartyg på sätt skett i förslaget om ändring i rättegångsbalken,

har icke upprättats. Skälet härtill är att ny brottsbalk väntas. Då det

kan komma att förflyta en tid mellan luftfartslagens och nya brottsbalkens

ikraftträdande, synes dock lämpligt att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen i förevarande

sammanhang ändras så att i vardera paragrafen i första stycket efter

orden »svenskt fartyg» införas orden »eller luftfartyg».

I övrigt föranleda förevarande lagförslag ej något lagrådets yttrande.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

275

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 12 december

1956 avgivna utlåtande över de den 20 augusti 1956 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) luftfartslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods; samt

3) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De av lagrådet förordade ändringarna i förslaget till luftfartslag har,

såsom lagrådet också framhållit, endast på ett par punkter större praktisk

räckvidd. I allmänhet har ändringarna mindre betydelse eller är av övervägande

formell natur. Jag bär emellertid ändock ansett lämpligt att låta

lagrådets anmärkningar bli föremål för överläggningar mellan de nordiska

stater som tidigare samarbetat i frågan. Efter inbjudan till vederbörande

departement i Danmark, Finland och Norge har också sådana överläggningar

ägt rum i Stockholm den 21—23 januari 1957. Därvid har vad

lagrådet anfört i stor utsträckning tillstyrkts eller förklarats vara åtminstone

i huvudsak godtagbart. I vissa avseenden har dock från grannlandsdelegationernas

sida anförts betänkligheter mot lagrådets förslag. De fall då

lagrådets förslag icke godtagits vid överläggningarna redovisas i det följande.

Vid det fortsatta arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt

att så långt som möjligt taga hänsyn till vad man vid överläggningarna nått

enighet om.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Förslaget till luftfartslag

FÖRSTA AVDELNINGEN

1 KAP.

Beträffande 4 § har lagrådet anmärkt, att bestämmelsen borde innehålla

att lagen skall, där ej annat stadgas, med avseende å svenska luftfartyg

lända till efterrättelse jämväl vid luftfart utom riket, i den mån det är förenligt

med lag i främmande stat som efter överenskommelse eller eljest är

tillämplig. I vissa avseenden torde det emellertid även utan uttryckligt stadgande

framgå av lagen, att den ej skall vara tillämplig utom riket. Uttrycket

»där ej annat stadgas» bör därför lämpligen ersättas med »där ej annat

följer av vad i lagen är stadgat».

2 KAP.

De av lagrådet förordade hänvisningarna i 15 § första stycket till 12 eller

14 § synes kunna ersättas med bestämningen »svenskt» nationalitets- och

registreringsbevis. — Syftet med tredje stycket av samma paragraf och av

16 § torde klarare framgå, om bestämmelserna avfattas i något närmare

överensstämmelse med lydelsen av 16 § tredje stycket i det remitterade

förslaget.

3 KAP.

Beträffande 5 § har lagrådet anfört, att bestämmelsen i första stycket

andra punkten synes böra skärpas. Det må emellertid framhållas, att paragrafen

endast behandlar frågan huruvida luftvärdighetsbeviset i vissa

fall skall automatiskt upphöra att gälla. Stadgandet avser däremot icke

spörsmålet huruvida luftfartyg är luftvärdigt eller ej. Ett luftfartyg kan

självfallet vara icke luftvärdigt i åtskilliga fall, då det jämlikt det remitterade

förslaget skall ankomma på luftfartsstyrelsen att avgöra, om beviset

skall förklaras ogiltigt intill dess fartyget förklarats luftvärdigt. Jag vill

hänvisa till 13 kap. 3 §, som stadgar straff då luftfartyg utan lov — d. v. s.

medgivande enligt 3 kap. 9 § eller, då det gäller dispens blott från det formella

kravet på visst luftvärdighetsbevis, 3 kap. 4 § — nyttjas till luftfart

icke blott då fartyget saknar luftvärdighetsbevis utan även då fartyget eljest

icke är luftvärdigt. Vid de nordiska överläggningarna har enighet förelegat

om att den av lagrådet förordade skärpningen icke borde företagas. Jag ansluter

mig till denna mening.

Den av lagrådet förordade lydelsen av 6 § torde kunna något förenklas.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

4 KAP.

I fråga om 5 § tredje stycket har lagrådet förordat, att lagen även beträffande

tjänstgöring å svenskt luftfartyg i internationell fart skulle öppna

möjlighet för luftfartsstyrelsen att enligt vad Kungl. Maj:t bestämmer meddela

tillstånd att tjänstgöra å luftfartyg utan hinder av vad i första stycket

sägs. Härigenom skulle avvikelse kunna ske från vad som stadgas i art.

32 a) i luftfartskonventionen. Lagrådet har uttalat, att frågan vid behov

kunde bli föremål för gemensam behandling av konventionsstater och att

Kungl. Maj :t i övrigt kunde i tillämpningsbestämmelser kringgärda dispensmöjligheten

med de förbehåll som hänsyn till luftfartskonventionen krävde.

Jag kan emellertid icke ansluta mig till lagrådets förslag härvidlag. Erfarenheten

visar, att man exempelvis genom att utfärda interimsbevis rörande

innehav av luftfartscertifikat kan komma till rätta med fall sådana

som det av lagrådet nämnda utan att överträda konventionens bestämmelser.

Särskild reglering för den förhållandevis obetydliga luttfarten med

svenska luftfartyg inom stater som ej biträtt konventionen torde ej vara

påkallad.

Bestämmelserna i 6 § om återkallelse av luftfartscertifikat och om interimistiska

åtgärder, då återkallelseanledning kan antagas föreligga, har föranlett

vissa anmärkningar inom lagrådet. Dessa bestämmelser är också

betydelsefulla, då det får anses vara av vikt att man så långt som möjligt

tillser, att luftfartscertifikat icke innehas av andra personer än sådana som

bör betros därmed. När det gäller att utfärda närmare föreskrifter i ämnet,

torde de för innehavare av körkort för motorfordon i motsvarande avseende

stadgade reglerna i väsentlig utsträckning kunna tjäna till ledning. Det

är ock avsett, att erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna paragraf

skall i huvudsak anknyta till bestämmelserna i 33—35 §§ vägtrafikförordningen

om återkallelse av körkort samt om varning och omhändertagande

av körkort.

Såsom inom lagrådet framhållits, kan begåendet av vissa förseelser utgöra

anledning att återkalla ett certifikat. Även om redan det remitterade

förslaget medger att i vissa fall mycket stränga tillämpningsbestämmelser

utfärdas rörande sådana fall — jämföras må 33 § 1 inom. vägtrafikförordningen

— torde det få anses utgöra ett värdefullt förtydligande att i själva

lagen nämna möjligheten att återkalla certifikat, om innehavaren begår

förseelse i tjänsten eller av betydelse för denna. Å dansk sida torde man

emellertid, av hänsyn till de i Danmark gällande reglerna om att förlust

av behörighet åtminstone i regel skall ådömas av domstol, icke kunna ansluta

sig till en sådan formulering. Det har emellertid vid de senaste nordiska

överläggningarna framgått, att man å dansk sida icke anser det innebära

någon olägenhet, om det svenska stadgandet erhåller den av lagrådets

flesta ledamöter förordade lydelsen, vilken även torde vara förenlig med

finsk och norsk uppfattning. Jag finner fördenskull att på denna punkt

övervägande skäl talar för att överge den, låt vara blott formellt, enhetliga

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

nordiska skrivning som det remitterade förslaget representerar. Jag vill tilllägga

att frågan huruvida det bör ankomma på domstol att förordna om

återkallelse på grund av brottslig gärning av körkort, luftfartscertifikat och

annat sådant bevis om viss kompetens synes förtjänt av att övervägas närmare

men att denna fråga ej kan upptagas i detta sammanhang.

Avfattningen av 7 § torde böra ändras i överensstämmelse med lydelsen

av 3 kap. 6 §.

5 KAP.

I fråga om detta kapitel har lagrådet förordat att till 1 § skall fogas ett

nytt stycke, enligt vilket vad i lagen är stadgat om befälhavaren skall äga

motsvarande tillämpning å den som, enligt vad därom må vara bestämt,

trätt i befälhavarens ställe. En sådan föreskrift, som vid de nordiska överläggningarna

icke kunde tillstyrkas från dansk och norsk sida, är enligt

min mening knappast erforderlig. I tillämpningsföreskrifterna bör naturligen

upptagas bestämmelser om vem som skall vara befälhavare å luftfartyg

och ställföreträdare för denne.

De av lagrådet ifrågasatta ändringarna beträffande 4 § — som rör befälhavarens

rätt att bruka våld — har varit föremål för särskild uppmärksamhet

vid de nordiska överläggningarna. Därvid har, särskilt med hänsyn

till förhållandena inom SAS, framhållits vikten av att åtminstone de två

första styckena i de olika ländernas stadganden överenstämmer så nära

som möjligt. Man har även varit överens om nödvändigheten att befälhavaren

i särskilt kritiska fall skall kunna med all kraft ingripa icke blott

mot ohörsam besättningsman utan även mot passagerare som äventyrar de

ombordvarandes säkerhet. Det har vidare framkommit, att vad lagrådet förordat

icke skulle innebära en lika tydlig reglering i grannländerna, där anknytning

saknas av samma art som den svenska jämförelsen med vissa

bestämmelser i 5 kap. strafflagen. Vid de nordiska överläggningarna har

man därför utarbetat förslag till eu lydelse av stadgandets två första stycken,

som torde vara godtagbar i de olika länderna. Enligt detta förslag

jämställes i förevarande fall i princip passagerare och besättningsmedlemmar.

Förslaget får vad beträffar första stycket (enligt styckenas ordning

i det remitterade förslaget) anses gå lagrådets önskemål till mötes, medan

andra stycket i allt väsentligt kvarstår i den avfattning det hade i det remitterade

förslaget. Vad slutligen angår tredje stycket har jag anslutit mig

till den av lagrådet förordade formuleringen, dock med den anmärkningen

att denna bör anses hänvisa till eljest gällande rätt även i fråga om skadeståndsskyldighet.

Med hänsyn främst till önskemål från danskt håll vill jag förorda, att

möjligheten att begränsa underrättelseplikten enligt 8 § bibehålies. Vad

lagrådet i övrigt anfört i fråga om sagda paragraf kan jag biträda.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

279

6 KAP.

Beträffande 1 § vill jag ansluta mig till lagrådets förslag, dock med en

något mer allmän avfattning av första stycket och en därav betingad jämkning

i andra stycket.

Stadgandet i 5 § torde lämpligen i fråga om förutsättningarna för meddelande

av tillstånd kunna avfattas så, att detta må ske allenast där hinder

icke möter av hänsyn till det allmänna.

Lagrådet har i fråga om 12 § förordat ett förtydligande av stadgandets

innebörd. Till vad lagrådet härvidlag uttalat vill jag endast anföra, att frågan

om användande av flygplats för annat ändamål än luftfart lämpligen

torde böra regleras genom tillämpningsföreskrifter till 1 § i kapitlet.

Vad lagrådet anfört vid 13 § om avgift för upplåtelse av utrymme i hangar

vill jag biträda, såvitt angår hangar som disponeras av annan än flygplatsens

innehavare. I övrigt må framhållas värdet av att det på allmänna

flygplatser finnes tillgång till hangar, som mot ersättning enligt taxa hålles

öppen för envar som trafikerar flygplatsen. I vårt land hålles också på de

flesta flygplatser hangarer tillgängliga på detta sätt, varför hangaravgifter

i regel får anses naturligt falla under förevarande paragraf. Endast i sådana

fall som då med hänsyn till platsbrist eller andra omständigheter hangar

eller viss del av hangar reserverats för ett eller flera luftfartsföretag träder

hyresförhållandet så i förgrunden, att avgiften knappast synes kunna

hänföras till de nu ifrågavarande avgifterna. Den närmare gränsdragningen

torde kunna lämnas åt rättstillämpningen.

7 KAP.

Såvitt angår bestämmelserna i 1 § om tillstånd att utöva luftfart har lagrådet

förordat, att uttrycket »luftfart i förvärvssyfte» utbytes mot »yrkesmässig

luftfart». Vidare har tre av lagrådets ledamöter ifrågasatt, om ej undantaget

för staten från skyldighet att inneha tillstånd borde utgå.

Det erbjuder onekligen vissa svårigheter att finna ett uttryck som gör

det möjligt att på ett naturligt och lämpligt sätt skilja mellan sådan luftfart,

där en av näringspolitiska och trafikekonomiska synpunkter betingad

tillståndsskyldighet bör föreligga, och annan luftfart, som från dessa synpunkter

bör lämnas oreglerad. De sakkunniga har beträffande den av dem

föreslagna termen »luftfart i förvärvssyfte» anfört, att luftfarten såsom

sådan skall ske i förvärvssyfte. Som en lijälpregel vid tillämpningen av denna

bestämning anfördes vid remissen till lagrådet, att man borde undersöka

huruvida luftfarten vore en mindre väsentlig del i en större verksamhet

eller en huvudsaklig beståndsdel i verksamheten; i det senare fallet syntes

tillståndsskyldighet i princip böra upprätthållas. Jag anförde vidare att,

ehuru förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik in. in. använder

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

uttrycket »yrkesmässig» trafik, rättstillämpningen på bilrättens område torde

förtjäna att i vissa avseenden beaktas även vid tillämpning av nu förevarande

paragraf. Att jag uttryckte mig så reserverat berodde främst på

att vissa, delvis ganska djupgående skillnader föreligger mellan hithörande

förhållanden inom lufträtt och bilrätt. Såsom exempel på sådana skillnader

må nämnas, att medan den yrkesmässiga biltrafiken helt går ut på person-

och godsbefordran, luftfart varom nu är fråga kan avse även verksamhet

där befordringsmomentet är underordnat eller saknas, såsom flygning

för ogräsbekämpning, reklamflyg och fotograferingsflyg.

Mot denna bakgrund finner jag den av lagrådet förordade termen icke

helt lämplig. Även om man genom utfärdande av ändamålsenliga tillämpningsbestämmelser

skulle kunna, ehuru måhända i viss mån i strid med

begreppets naturliga tolkning, uppnå att »yrkesmässig luftfart» komme att

omfatta även enstaka flygningar, som uppenbarligen sker i förvärvssyfte

och som konkurrerar med luftfart vartill tillstånd givits, skulle den olägenheten

kvarstå, att man inom bilrätten och lufträtten hade att röra sig

med olika tolkningar av vad som vore att förstå med »yrkesmässig» trafik.

Det får då anses lämpligare att man för lufträttens del godtager begreppet

»luftfart i förvärvssyfte» — som närmare än uttrycket »yrkesmässig

luftfart» ansluter sig till övriga nordiska texter — och låter den kommande

utvecklingen avgränsa begreppet på ett för luftfarten naturligt och ändamålsenligt

sätt.

Vad härefter beträffar förslaget att icke i paragrafen göra undantag för

staten vill jag anföra, att dess reella betydelse icke är särdeles stor. Förslaget

syftar emellertid till en förbättrad översikt och samordning i fråga

om statsverksamhet på luftfartens område. Jag kan därför biträda det, så

mycket hellre som därmed full nordisk överensstämmelse i denna fråga

torde uppnås.

Den ändring som angivits i fråga om 5 § i föregående kapitel bör vidtagas

även i 7 kap. 2 §.

Vad lagrådet anfört vid 3 § rörande innebörden av begreppet cabotage

kan jag biträda. Såsom lagrådet framhållit kan de bestämmelser i det remitterade

förslaget, som syftar till att utestänga svenska aktiebolag med

alltför stort utländskt inflytande från att utan särskild dispens driva inrikes

luftfart, lätt kringgås. Den av lagrådet föreslagna utvägen att komma

till rätta därmed synes emellertid knappast lämplig. Denna utväg skulle

med sin anknytning till 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag innebära en

alltför stel reglering och dessutom stå i motsättning till de övriga nordiska

lagutkasten, som alla upptager den i det remitterade förslaget förordade

tvåtredjedelsregeln. Nämnas bör även, att ett antal av de mera betydande

luftfartsföretagen i Sverige utgöres av aktiebolag, som icke i sin bolagsordning

har förbehåll enligt 1916 års lag men beträffande vilka man ändock

kan fastställa, att det utländska inflytandet är obefintligt eller helt obetydligt.

Då vederbörlig hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet kan

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1957

tagas vid tillståndsgivningen, torde det utgöra tillräcklig ledning att i stadgandet

— jämte regeln att aktiebreven skall vara ställda till viss man — utsäga

att tillstånd icke må meddelas aktiebolag, med mindre dess aktier till

ett kapitalvärde och ett röstvärde av minst två tredjedelar tillkommer den,

åt vilken tillstånd enligt paragrafen må meddelas, samt att, om denne är

svenskt aktiebolag, det svenska inflytandet däri skall vara säkerställt i samma

omfattning som i det tillståndssökande bolaget. Jag vill i detta sammanhang

även erinra om stadgandet i 79 § lagen om aktiebolag angående begränsning

av rätten för annan än svensk medborgare att vara styrelseledamot

eller verkställande direktör i svenskt aktiebolag. För att öka överskådligheten

synes bestämmelserna om aktieinnehav böra upptagas i en särskild

punkt i första stycket.

8 KAP.

Vid de nordiska överläggningarna har beträffande 6 § yppats tveksamhet

rörande värdet av den i paragrafen upptagna begränsningen av kretsen

av dem som bör äga rätt att taga del av fartygshandlingar. Det har därvid

framhållits, att man i de fall, då tvekan kan råda huruvida sökandens intresse

av innehållet i en fartygshandling är av rättslig eller blott personlig

art, kan hänvisa vederbörande att av domstol söka utverka föreläggande

att ge sökanden del av handlingens innehåll. Särskilt som enhetligheten i

den nordiska lagstiftningen främjas därigenom, har jag ansett att den angivna

begränsningen bör utgå. För att angiva, att den enskilde ej äger att

ur fartygshandlingarna få kännedom om annat än det som är av betydelse

för hans rätt, torde det av lagrådet förordade uttrycket »taga del av fartygshandlingar»

böra ersättas med »taga del av innehållet i fartygshandlingar».

9 KAP.

Lagrådet har såsom 2 § i detta kapitel föreslagit en ny paragraf rörande

försäkring eller annan säkerhet i fråga om personskada vid luftbefordran.

Lagrådet har därmed berört ett ämne, som finnes upptaget på arbetsprogrammet

för Internationella civila luftfartsorganisationens juridiska kommitté.

Det är dock ovisst om och i så fall när kommitténs arbete, vilket i

denna del ännu ej påbörjats, kommer att leda till något resultat.

Det får anses angeläget att frågan om trafikförsäkring eller annan säkerhet

till förmån för flygpassagerare in. fl. bringas till en ändamålsenlig lösning

så snart detta låter sig göra. Min avsikt är också att vid det fortsatta lagstiftningsarbetet

på lufträttens område, som kan beräknas avse först luftbefordran

och därefter skada som till följd av luftfart tillfogas tredje man,

trafikförsäkringsfrågan skall särskilt uppmärksammas. Den fullmakt för

Kungl. Maj:t som lagrådet förordat skulle därför innebära möjlighet att provisoriskt

reglera hithörande spörsmål.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

Ämnet erbjuder emellertid åtskilliga svårigheter, särskilt vad angår den

av 1929 års luftbefordringskonvention reglerade internationella luftfarten

men även i fråga om den inhemska luftfarten. Jag vill endast erinra om den

av lagrådet icke närmare berörda frågan om samordning av ersättningsskyldighet

och försäkringsskyldighet. Frågan om trafikförsäkring för luftfartyg

synes för övrigt vara av sådan natur, att den efter vederbörligt utredningsarbete

bör regleras genom lagstiftning av civillags karaktär. Att

denna princip föreslagits skola i de fall som avses i 10 kap. 2 § tillfälligt tillgodoses

genom ett fullmaktsstadgande beror på att där föreligger två omständigheter,

som saknar motsvarighet i fråga om ersättningsskyldighet för skada

vid luftbefordran. Å ena sidan drabbar skada vid luftbefordran den som

frivilligt medföljt luftfartyget, medan vid skada tillfogad tredje man på

jordytan även helt utomstående kan drabbas. Å andra sidan kräver befordran

i förvärvssyfte tillstånd, vid vars meddelande sökandens ekonomiska

vederhäftighet kan prövas, medan tredjemansskada lika väl kan orsakas av

exempelvis en privatflygare, beträffande vilken tillståndsskyldighet icke bör

stadgas.

Att helt tillmötesgå lagrådets önskemål beträffande 9 kap. 2 § torde för

närvarande knappast kunna komma i fråga. Med hänsyn till önskvärdheten

av att på detta område åstadkomma större säkerhet för dem som betjänar

sig av luftfarten skulle man emellertid kunna överväga att tillskapa en mot

den föreslagna 10 kap. 2 § svarande föreskrift, som är begränsad att gälla

blott ansvarighet för sådan skada som enligt den med luftbefordringskonventionen

i allt väsentligt överensstämmande lagen om befordran med lufttartyg

kan åvila fraktföraren. En sådan fullmakt för Kungl. Maj:t att genomföra

en provisorisk reglering av begränsad räckvidd skulle emellertid

icke vara av någon större nytta och skulle knappast uppväga därav föranledda

olägenheter. Såsom ock lagrådet anfört har de stora flygföretagen

redan för närvarande tecknat försäkring för sådan ersättningsskyldighet.

Vidare får den som ger tillstånd till luftfartsverksamhet anses äga att bland

villkoren för tillståndet intaga föreskrift om skyldighet för tillståndshavaren

att hålla försäkring eller ställa annan godtagbar säkerhet för den ersättningsskyldighet,

som han till följd av verksamheten lagligen kan ådraga

sig, och det är angeläget att vid tillståndsgivningen frågan om passagerarnas

säkerhet för eventuella skadeståndsanspråk beaktas. Vid de nordiska överläggningarna

har det också framkommit, att man i grannländerna knappast

torde vara villig att för närvarande meddela en bestämmelse i ämnet ens av

den begränsade natur som nu sagts. I enlighet med vad nu anförts är jag icke

beredd att för närvarande föreslå något stadgande i ämnet.

12 KAP.

Vid de nordiska överläggningarna har lagrådets förslag att flytta 12 kap.

5 § i det remitterade förslaget till 14 kap. samt att i anslutning därtill ändra

rubrikerna till 12 och 14 kap. diskuterats. Då man i allmänhet ansåg den

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957

lösning, varom enighet tidigare uppnåtts, vara den lämpligare, finner jag

icke anledning att föreslå någon ändring i det remitterade förslaget i nu

förevarande avseenden.

Vad angår 12 kap. 2 § bör stadgandet göras så tydligt, att det ej kan tagas

till intäkt för att kvarhålla ett luftfartyg för kostnader som hänför sig till

annat än det aktuella besöket. Ordet »senaste» torde därför böra behållas.

Med lämpligt utformade taxebestämmelser synes den av lagrådet påtalade

olägenheten härav bli obetydlig.

Den av lagrådets flesta ledamöter kritiserade bestämmelsen, att flygplatsinnehavarens

rätt enligt 2 § skulle vara tidsbegränsad, har vid de nordiska

överläggningarna ansetts icke vara påkallad av hänsyn till internationella

överenskommelser utan helst böra utgå. Jag anser mig därför icke böra vidhålla

förslaget i detta avseende. Däremot vill jag förorda att i paragrafen

upptages ett andra stycke enligt dessa ledamöters förslag.

Det torde kunna leda till missförstånd att i 4 § ersätta ordet »kostnad»

med »avgift», vilket senare uttryck icke synes naturligt omfatta exempelvis

sådana förrättningsmans resekostnader som skall ersättas av luftfartygs

ägare. Paragrafen bör dock omformuleras med hänsyn till vad lagrådet

anfört.

13 KAP.

Vidkommande 6 § kan jag, särskilt med hänsyn till att den föreslagna

luftfartslagen innehåller såväl det materiella stadgandet i 5 kap. 10 § som

straffbestämmelsen i förevarande paragraf, biträda vad lagrådet anfört.

Vad angår 13 § har lagrådet, som eljest förordat en nära överensstämmelse

med 2 kap. 17 § strafflagen, funnit det motiverat att göra den avvikelsen

från sagda strafflagsbestämmelse, att förverkandepåföljd skall kunna

inträda även om brottet begåtts av oaktsamhet. Vid de nordiska överläggningarna

visade man sig obenägen att tillstyrka lagrådets förslag på denna

punkt, och jag är för egen del icke beredd att för närvarande föreslå en så

vittgående förverkandebestämmelse. Vid den förberedande undersökning för

reformering av specialstraffrätten som nyligen igångsatts torde den av lagrådet

berörda frågan komma att prövas i ett större sammanhang och i nordiskt

samarbete.

14 KAP.

Att såsom lagrådet förordat i 2 § upptaga eu erinran om att klagan är

underkastad tidsbegränsning synes knappast påkallat. Vad i övrigt angår

14 kap. torde det av lagrådet såsom en ny paragraf föreslagna stadgandet

lämpligen upptagas som 4 § efter den 3 § som det remitterade förslaget

innehåller.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1957

ANDRA AVDELNINGEN

15 KAP.

Vad lagrådet yttrat rörande detta kapitel torde böra beaktas utom i två

hänseenden. Den av lagrådet kritiserade begränsningen i 1 § synes sålunda

böra behållas, då den bidrager till att klart angiva paragrafens syfte. Vidare

bör uppräkningen av lagrum i 2 § första stycket icke omfatta 11 kap. 2 §

andra stycket. Den ståndpunkt, som det remitterade förslaget intager i fråga

om kronans ansvar för bärgarlön vid bärgning av gods eller något som hört

till gods, torde bättre överensstämma med den hittillsvarande rättsutvecklingen

på sjörättens område (se särskilt det i NJA 1923 s. 536 refererade

rättsfallet) och medger fortsatt anpassning till denna. Tillräckliga skäl

synes ej föreligga att såvitt gäller lufträtten nu frångå denna rättsutveckling.

De erinringar som lagrådet ytterligare framställt beträffande en del stadganden

i förslaget till luftfartslag synes böra beaktas.

Övriga lagförslag

De av lagrådet förordade ändringarna i 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen är

knappast av sådan praktisk betydelse, att de behöver upptagas till behandling

i detta sammanhang. Emellertid torde inom kort av andra skäl ändring

komma att föreslås i 1 kap. strafflagen, och det synes lämpligt att i det sammanhanget

beakta lagrådets förslag.

Utöver de ändringar som framgår av det förut sagda torde i lagförslagen

böra vidtagas vissa smärre ändringar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga de sålunda ändrade

lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1957 285

Innehållsförteckning

Sid
Propositionen.

.................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1

Lagförslag

Förslag till luftfartslag ........................................ 3

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april

1938 (nr 121) om hittegods .................................. 28

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

..................................................... 29

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 augusti 1956 .................. 31

I. Huvudgrunderna för lagstiftningen .......................... 32

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till luftfartslag ...................................... 42

Första avdelningen: Om civil luftfart ........................ 42

1 Kap. Inledande bestämmelser ........................... 45

2 Kap. Om registrering av luftfartyg och om dess nationalitet 55

3 Kap. Om luftvärdighet ................................. 58

4 Kap. Om luftfartygs bemanning......................... 70

5 Kap. Om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord .. 80

6 Kap. Om flygplatser och markorganisationen i övrigt...... 89

7 Kap. Om tillstånd till luftfartsverksamhet .............. 109

8 Kap. Vissa bestämmelser att iakttaga vid luftfärd......... 122

9 Kap. Om befordran med luftfartyg ...................... 135

10 Kap. Om ansvarighet för skada i följd av luftfart ........ 137

11 Kap. Om flygräddningstjänst och bärgning samt om under
sökning

av luftfartsolyckor ........................ 143

12 Kap. Särskilda bestämmelser ........................... 164

13 Kap. Ansvarsbestämmelser ............................. 172

14 Kap. Vissa bestämmelser om lagens tillämpning .......... 187

Andra avdelningen: Om militär luftfart och annan luftfart för

statsändamål ............................................. 190

15 Kap................................................... 190

Bestämmelser om lagens ikraftträdande........................ 195

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 22 april

1938 (nr 121) om hittegods.................................. 196

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

..................................................... 196

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag....................... 200

Utdrag av lagrådets protokoll den 12 december 1956 .................. 228

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 februari 1957 .................. 275

Doktrin (3)

  1. Göran Lysén, Något om villkoren enligt luftfartslagen 7 kap. 4 §, FT 1979 nr 3 s. 148, på s. 150 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Michael Bogdan, Otillbörligt rabatterade flygbiljetter och svensk rätt, FT 1977 nr 6 s. 317, på s. 321 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Jacob W.F. Sundberg, Om civilflygets haveriutredningar, FT 1968 nr 1 s. 14, på s. 22 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:310 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till luftfartslag m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1957:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till luftfartslag m. m. s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 3 dokument.

  1. FT 1979 s. 148 Göran Lysén, Något om villkoren enligt luftfartslagen 7 kap. 4 § s. 148 · s. 150 i texten
  2. FT 1977 s. 317 Michael Bogdan, Otillbörligt rabatterade flygbiljetter och svensk rätt s. 321 i texten
  3. FT 1968 s. 14 Jacob W.F. Sundberg, Om civilflygets haveriutredningar s. 22 i texten