Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott

1957-02-08 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:72, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

1

Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september

1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott;

given Stockholms slott den 8 februari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen

den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av trafiknykterhetsbestämmelserna

genom att den i 4 § 2 mom. trafikbrottslagen angivna nedre promillegränsen

sänkes från 0,8 till 0,5 promille.

Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1957.

1—264 56 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 72

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

FÖRSLAG

till

Lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951

(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 om

straff för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

2 mom. År det ej styrkt, att

förare av bil eller motorcykel eller

av traktor med släpfordon var så

påverkad, som i 1 mom. första

stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen

i hans blod till 0,8

men ej till 1,5 promille, skall han

straffas med dagsböter, lägst tio,

eller fängelse i högst sex månader.

§

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Är det ej styrkt, att

förare av bil eller motorcykel eller

av traktor med släpfordon var så

påverkad, som i 1 mom. första

stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen

i hans blod till 0,5

men ej till 1,5 promille, skall han

straffas med dagsböter, lägst tio,

eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kmigl. May.ts proposition nr 72 år 1957

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om

reviderad trafiknykterhetslagstiftning samt anför härvid följande.

1. INLEDNING

Den 27 maj 1949 uppdrog dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

åt särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med

utarbetande av förslag till reviderad rattfyllerilagstiftning m. in.1 De sakkunniga

— vilka antog benämningen 1959 års trafiknykterhetsutredning

— har den 29 maj 1953 avgivit sitt betänkande »Trafiknykterhet» (SOU

1953: 20) med förslag främst till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott och till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen samma dag (nr 648).

Utredningen har därvid föreslagit dels en skärpning av straffet för rattfylleri,

då sådant brott är att anse såsom grovt, dels en sänkning av nedre

gränsen för straffbar blodalkoholhalt från 0,8 till 0,5 promille, dels ock en

regel om ansvar å cyklist eller hästkusk, som är påverkad av berusningsmedel.

Vissa presumtionsbestämmelser in. m. har därjämte förordats. Dessutom

har utredningen föreslagit, att trafiknykterhetslagstiftningen utvidgas

till att omfatta även förare i annan trafik än vägtrafik samt viss

säkerhetspersonal. För vägtrafikförordningens del har föreslagits bl. a. en

skärpning av bestämmelserna om rätten att inneha körkort. Slutligen har

utredningen förordat vissa upplysnings- och propagandaåtgärder.

över trafiknykterhetsutredningens betänkande — för vars lagstiftningsförslag

nedan lämnas en kortfattad redogörelse — har efter remiss utlåtan
-

1 De sakkunniga val- numera statsrådet I. A. Lindel], tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare filosofie doktorn E. \V. Englund, laboratorn L. Goldberg

och professorn T. Segerstedt samt till den 1 februari 1951 ledamoten av riksdagens

första kammare landsfiskalen R. F. Kriigel och fr. o. m. sistnämnda dag numera

ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren L. D. Cassel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

den avgivits av justitiekansler- och riksåklagarämbetena, rikets hovrätter,

fångvårdsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,

statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen, kommerskollegiet — vilket vid

sitt utlåtande fogat yttranden av Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet

och svenska sjöfolksförbundet — försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten, nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF), automobilbesiktningsmännens

förening, kungl. automobilklubben (KAK), motormännens riksförbund

(M), motorförarnas helnjdderhetsförbund (MHF), cykelfrämjandet,

svenska transportarbetareförbundet, svenska järnvägsföreningen,

svenska järnvägsmannaförbundet, järnvägsmännens helnykterhetsförbund,

svenska lokaltrafikföreningen, kungl. motorbåtklubben, Sveriges motorbåtsunion,

aktiebolaget aerotransport, Sveriges flygbefälsförening, kungl.

svenska aeroklubben, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, centralförbundet

för nykterhetsundervisning, nykterhetsnämndernas riksförbund,

svenska nykterhetsvårdsförbundet, systembolagens förtroendenämnd,

svenska försäkringsbolagens riksförbund, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.

Sedan från norsk sida tagits initiativ till ett nordiskt samarbete på trafiknykterhetslagstiftningens

område, förordnade jag den 18 december 1953

två sakkunniga1 att deltaga i förhandlingar med representanter för de

övriga nordiska länderna rörande sådant samarbete. De sålunda delegerade

överlämnade den 23 februari 1955 ett av de danska, finska, norska

och svenska ombuden gemensamt upprättat betänkande med lagförslag för

de olika länderna.

Av detta betänkande framgår, att i fråga om väg- och spårvägstrafiken

enighet i stort sett uppnåddes mellan de danska, norska och svenska ombuden.

Sålunda föreslogs för dessa länders del — såsom redan gäller i

Sverige -— att alkoholpåverkan i trafik skulle uppdelas i två brottstyper

och anknytas till promilleregler. Den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan

föreslogs vid det svårare brottet till 1,2 promille och vid det

lindrigare brottet till 0,6 promille (i Sverige gäller f. n. 1,5 respektive

0,8 promille). Även i fråga om försök till brott, vissa presumtionsregler

samt körkortsindragning uppnåddes i stort sett enighet mellan

ombuden för de tre länderna, innebärande för Sveriges del bl. a. en ökning

1 Numera vattenrättsdomaren G. R. Fredrikson och numera byråchefen K. L. Öhrström.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 72 År 1957

av tiderna för körkortsindragning. — Från finsk sida intogs en avvisande

hållning mot att införa promilleregler.

Den nordiska förhandlingskommitténs förslag prövades under våren

1955 i det danska folketinget i samband med behandlingen av en ny

féerdselslov. Folketinget beslöt därvid att för Danmarks del behålla den

fria bevisprövningen i rattfyllerimål och tog således avstånd från förslaget

att införa fasta promillegränser i Danmark.

Sedan för nordiska rådet vid dess fjärde session i Köpenhamn den 27

januari—den 3 februari 1956 framlagts förslag om större likformighet i de

nordiska ländernas lagstiftning om trafiknykterhet, antog rådet med 31

röster mot 18 och 1 nedlagd röst -— 19 medlemmar var frånvarande — en

rekommendation till de nordiska regeringarna att vid lämplig tidpunkt

upptaga förhandlingar för att söka förenhetliga lagstiftningen, varvid bl. a.

borde eftersträvas att — oavsett hur de grövre formerna av trafiknykterlietsbrotten

avgränsades —- finna en viss lägre på promilleregler grundad

straffbarhetsgräns. I minoritetens resolutionsförslag uttalades däremot,

att den fria bevisprövningen borde i största möjliga utsträckning läggas till

grund vid arbetet med lagstiftningen.

I anledning av att fel förekommit vid vissa å statens rättskemiska laboratorium

verkställda blodundersökningar har chefen för inrikesdepartementet

den 18 februari 1955 tillkallat en sakkunnig1 med uppdrag att verkställa

utredning av vissa frågor rörande laboratoriets verksamhet och därmed

sammanhängande spörsmål. Utredningsmannen har i skrivelse den

28 maj 1956 på anförda skäl uttalat, att det på vetenskapens nuvarande

ståndpunkt ofta föreligger betydande ovisshet rörande alkoholhalten i den

misstänktes blod vid det tillfälle, som är av rättslig betydelse, samt förordat

vissa vetenskapliga undersökningar. I sitt den 25 oktober 1956 avlämnade

betänkande »Alkoholblodprovet» (SOU 1956: 37) — vari skrivelsen införts

såsom bilaga — har utredningsmannen redogjort för åtgärder, som lett till

ett nytt system för blodanalyser.

Över utredningsmannens betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av justitiekansler- och riksåklagarämbetena, hovrätten för övre Norrland,

medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, de medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg — den sistnämnda

med bifogande av skiljaktigt yttrande av två ledamöter av fakulteten —

lärarkollegiet vid karolinska medico-kirurgiska institutet, trafiksäkerhetsrådet,

advokatsamfundet, häradsbövdingeföreningen, KAK, M, MHF och

NTF.

.lag anhåller nu all få taga upp trafiknykterhetsfrågan till behandling.

Med hänsyn till alt tanken på enhetliga nordiska bestämmelser på ifrågava
-

Numeni justitieombudsmannen T. A. Bexelius.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

rande område efter det danska folketingets omnämnda ställningstagande

och efter trafiknykterhetsfrågans behandling vid nordiska rådets fjärde

session icke torde kunna f. n. realiseras, anser jag mig kunna i det följande

förbigå den nordiska förhandlingskommitténs förslag.

2. GÄLLANDE RÄTT

Bestämmelser om straff för onykterhet i vägtrafik återfinns i 4 §

lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (SFS 1951:

649) — i det följande kallad trafikbrottslagen. Ansvarsreglerna gäller

emellertid endast för motortrafik. Man skiljer mellan två olika brottstyper,

en svårare och en lindrigare.

För det svårare brottet finns bestämmelser i paragrafens första moment.

Som allmän regel stadgas, att straff för rattfylleri drabbar den som

för bil, motorcykel, traktor eller motorredskap så påverkad av starka

drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra

fordonet. Med stöd av nämnda regel kan föraren fällas till ansvar, oavsett

att till äventyrs analys av blodprov skulle ge vid handen att han haft en

mycket låg blodakoholbalt. Om föraren var av annat stimulerande eller

bedövande ämne än starka drycker så påverkad som nyss sagts, ådrar

han sig också ansvar. Tillika har stadgandet gjorts tillämpligt å förande

av bil, motorcykel och traktor med släpfordon, därest analys av blodprov

ger vid handen att föraren haft en blodalkohollialt av lägst 1,5 promille.

Straffet för det svårare brottet utgör fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

är mildrande, dagsböter, dock ej under tjugufem.

Det lindrigare brottet, som omfattar endast förande av sistnämnda tre

slags fordon, beskrives i paragrafens andra moment så alt föraren, utan

att ha varit påverkad enligt den allmänna regeln för det svårare brottet,

haft en alkoholhalt i blodet av 0,8 men ej 1,5 promille. Straffet för det lindrigare

brottet, som icke fått någon särskild benämning, är dagsböter, lägst

tio, eller fängelse i högst sex månader.

För att straffansvar vid någon av brottstyperna skall inträda kräves att

påverkan respektive blodalkoholhalt förelegat vid förandet av fordonet.

Detta innebär att förtäringen av berusningsmedel måste — för att få läggas

till grund för bedömandet — ha ägt rum före eller senast under färden.

Förtäring efter färdens slut inverkar alltså icke på bedömningen av

förarens påverkan eller blodalkoholhalt under färden i vidare mån än som

en omständighet, som ofta tyder på att föraren söker undandraga sig lagföring

för onykterhet i trafik.

Ansvar för rattfylleri eller annan trafilconykterhet inträder även i det

fall, då förandet icke ägt rum på väg. Föraren kan således ej till sitt

fredande åberopa, att han vid tillfället fört sitt fordon allenast på enskilt

område.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Vid sammanträffande av onykterhet i trafik med annat brott blir konkurrensreglerna

i strafflagen tillämpliga. Stadgandet om ansvar för rattfylleri

skall sålunda tillämpas i konkurrens med exempelvis 1 § trafikbrottslagen

(vårdslöshet i trafik) och 14 kap. 9 § strafflagen (vållande till

annans död).

Försök till rattfylleri eller annan onykterhet i trafik är f. n. icke straffbelagt.

Däremot är strafflagens regler om medverkan tillämpliga.

I Avd. III och VIII av vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(SFS 1951:648; ändrad 1955:99) innehålls bestämmelser om bl. a. återkallelse

och omhändertagande av körkort med anledning av trafiknykterhetsbrott.

Tillämpningsföreskrifter återfinns i Avd. II av vägtrafik kungörelsen

den 7 december 1951 (SFS 1951: 743; ändrad 1954: 112; 1955:530;

1956:311).

I vad gäller andra trafikområden än det nu behandlade återfinns ifrågavarande

bestämmelser i olika tjänsteordningar, disciplinstadgor och reglementen,

utfärdade av vederbörande myndigheter. För sjöfartens del må

även hänvisas till 293 § sjölagen den 12 juni 1891 (SFS 1891:35) och

stadgandena i 49, 62 och 81 §§ sjömanslagen den 30 juni 1952 (SFS 1952:

530) och för lufttrafiken till kap. 4 i förordningen den 26 maj 1922 om

luftfart (SFS 1922:383) jämte bestämmelserna i 10—15 och 41—43 §§ i

tillämpningskungörelsen den 20 april 1928 till samma förordning (SFS

1928:85; ändrad 1935: 87, 249; 1938:486; 1949:526; 1952:778). För lufttrafikens

del har genom proposition denna dag till riksdagen framlagts förslag

till luftfartslag, vari återfinnes bestämmelser rörande trafiknykterhet.

För närmare kännedom om hithörande frågor får jag hänvisa till de

olika författningarna och till utredningens redogörelse för gällande rätt

i betänkandet (s. 38—47 och 213—219). Även beträffande den rättsutveckling,

som ligger bakom gällande bestämmelser om nykterhet i vägtrafik

samt rörande trafiknylcterhetslagstiftningen i utlandet tillåter jag

mig hänvisa till betänkandet (s. 19—37 och 48—54).

3. TRAFIKNYKTERHETSUTREDNINGEN

Såsom bakgrund till sina förslag och rekommendationer har utredningen

redovisat en lång rad undersökningar, som tidigare gjorts i Sverige

eller i utlandet eller som utredningen själv låtit utföra. Materialet omfattar

i huvudsak dels undersökningar rörande brottsstatistiken, dels utredningar

rörande blodprovets tillförlitlighet som bevismedel och därmed sammanhängande

spörsmål, dels laboratorieförsök och praktiska försök rörande

alkoholpåverkan, dels ock undersökningar rörande ökning av olycksrisken

vid alkoholpåverkan. Jag vill här i korthet redovisa för dessa försök och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

utredningar. För närmare känedom om dem tillåter jag mig hänvisa till

redogörelsen i betänkandet.

Brottsstatistik. På grundval av dels uppgifter i den av statistiska centralbyrån

utgivna publikationen Brottsligheten, dels ock vissa kompletterande

undersökningar har utredningen redovisat utvecklingen av trafiknykterhetsbrotten

sedan år 1935.

Under åren fram till andra världskriget steg årssiffrorna för antalet

beivrade trafiknykterhetsbrott kontinuerligt. Samtidigt ökades emellertid

även trafikintensiteten kraftigt. I vad gäller den relativa frekvensen av trafiknykterhetsbrott

— d. v. s. antalet sådana brott i förhållande till antalet

motortrafikolyckor -—• visar därför de statistiska siffrorna för åren 1935—

1939 icke någon ökning utan i stället en fortgående minskning. Under krigsåren

skedde en naturlig nedgång i antalet trafiknykterhetsbrott. Bottenläget

nåddes år 1941. Åren därefter ökade brotten något, vilket delvis kan bero

på den utvidgning av det straffbara området, som ägt rum år 1941 genom

införandet av promillereglerna. I och med krigsslutet och motorfordonstrafikens

förnyade expansion ökade antalet trafiknykterhetsbrott mycket

starkt. Redan år 1946 hade sålunda antalet stigit till ungefärligen samma

tal som för år 1939 och stegringen fortgick i stort sett kontinuerligt under

de följande åren. Under perioden 1946—1950 var den absoluta ökningen

jämförelsevis måttlig, och om man ställer den mot den samtidiga ökningen

av antalet motortrafikolyckor, finner man även för denna period en tendens

till minskning av den relativa brottsfrekvensen. Efter år 1950 synes antalet

trafiknykterhetsbrott emellertid åter ha ökat även i relation till antalet

motortrafikolyckor. Detta innebär en mycket betydande ökning av absoluta

antalet trafiknykterhetsbrott.

Ett mycket utpräglat samband synes enligt utredningen föreligga mellan

trafiknykterhetsbrott och andra trafikförseelser. Antalet tidigare trafiknykterhetsbrott

var sålunda fem gånger så stort bland personer med

trafikförseelser som bland personer utan sådana förseelser.

Blodprovets tillförlitlighet. I betänkandet tar trafiksäkerhetsutredningen

upp frågan om blodprovets tillförlitlighet och redogör till en början

för alkoholens omsättning i kroppen.

Uppsugningen av alkohol tar i genomsnitt 1—2 timmar, men ofta längre

tid. Härunder stiger alkoholhalten i blodet till ett högsta värde. I fråga om

starksprit nås maximum i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början

— vid mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minuter och vid långsam

uppsugning först efter 2—2V2 timmar. Förtäres en dryck med lägre

alkoholhalt — t. ex. vin, grogg eller Öl — kommer maximum i regel något

senare. Intas alkoholen i anslutning till måltid i stället för på fastande mage,

kan maximum uppträda något senare för starksprit och möjligen även för

vin och grogg men efter samma tid för Öl upp till 4,o volymprocent. Vidare

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 72 år 1957

9

framhålls, att en större mängd alkohol uppsugs långsammare än en mindre

mängd samt att förekomsten av mag- och tarmsjukdomar höjer maximum.

Uppsugningshastigheten och maximum varierar inom vissa gränser från

individ till individ och beror även på dryckens alkoholstyrka. Förtäres

starksprit på fastande mage, kan alkoholhalten i blodet, om uppsugningen

varit mycket snabb, skjuta upp i en s. k. resorptionstopp, 50—100 % över

det normala värdet. Hos kvinnor når alkoholhalten ett högre maximivärde

än hos män, om samma alkoholmängd förtäres. Påverkan följer helt blodalkoholhalten.

Efter uppsugningen fördelas alkoholen i kroppen. Alkoholhalten i de

olika organen stiger tills ett jämviktsläge nåtts med alkoholhalten i blodet.

Detta förlopp tager i allmänhet 1—2 timmar. Alkoholnivån i uiånen, saliven,

ryggmärgsvätskan eller utandningsluften får ett annat förlopp än blodalkoholkurvan

och visar eftersläpning i förhållande till denna. Sålunda är

eftersläpningen i urinen 1—2 timmar eller mera, i ryggmärgsvätskan omkring

1 timme men endast 5—10 minuter för den del av hjärn-ryggmärgsvätskan,

som befinner sig i hjärnans hålrum.

Alkoholen försvinner ur kroppen genom förbränning och utsöndring.

Förbränningen — eller nedbrytningen av alkohol till enklare beståndsdelar

— sker huvudsakligen i levern, där 95—98 % av den tillförda alkoholen

nedbrytes.

Utsöndringen sker huvudsakligen med utandningsluften och urinen

samt till en ringa del även med saliv och svett. Sammanlagt utsöndras

under vanliga förhållanden endast 2—5 % av den förtärda alkoholmängden.

Den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet, är i genomsnitt

0,15 promille per timme. Hos en och samma individ är värdet i stort sett

konstant från gång till annan, under förutsättning att samma kvantitet

alkohol av samma art intages. Hastigheten låter sig endast obetydligt påverkas

av yttre förhållanden och förblir densamma, vare sig en person rör

sig, badar bastu eller ligger stilla. Med stigande mängd förtärd alkohol ökar

förbränningen, liksom den är större för starksprit än maltdrycker. Den

genomsnittliga förbränningen är omkring 7 g alkohol per timme hos mannen

och ungefär 5,5 g under samma tid hos kvinnan.

I betänkandet (s. 91, fig. 5) redovisas eu blodalkoholkurva med ett från

den gängse bilden avvikande förlopp. En person hade förtärt 15 cl brännvin

tillsammans med måltid. Kurvan steg efter omkring VI., timme till 0,5

promille, varefter den löpte horisontellt under omkring 2''/., timmar. Först

efter 4 timmar började den nedåtgående fasen. Det synes ha varit förtäringen

tillsammans med måltid, som orsakade del utdragna förloppet. Alkoholomsättningen

efter förtäring på fastande mage av samma spritmängd redovisas

samtidigt. Här gick kurvan mycket snabbt uppåt till en topp, varefter

kurvan vände och gick rätlinjigt nedåt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Vad angår möjligheten att påvisa alkohol i blodet framhåller

utredningen, att med den hittills gängse, av professorn E. Widmark

införda metoden att bestämma alkoholhalten i blodet sedan 1930 i Sverige

utförts omkring 150 000—200 000 analyser. Metodens noggrannhet har angetts

ligga omkring ± 0,os promille. För rättsmedicinskt bruk räknar man

med det tredubbla medelfelet, således ± 0,i5 promille.

En år 1947 påbörjad undersökning av Widmark-metodens tillförlitlighet

kom på utredningens uppdrag att utvidgas till att omfatta ett större material,

framför allt personer, som icke förtärt alkohol, såväl friska som

patienter med sockersjuka. Sammanlagt analyserades omkring 20 000 blodprov.

På uppdrag av utredningen utsträcktes undersökningen över blodprovens

tillförlitlighet att även omfatta en jämförelse mellan Widmark-metoden

och den av professorn H. Theorell och docenten R. Bonnichsen år 1950 införda

s. k. ADH-metoden, vilken har den stora fördelen att vara i det närmaste

specifik för etylalkohol.

Utredningen redogör därefter för resultaten av undersökningen. I

prov från personer, vilka icke förtärt alkohol, var försöksfelet med

Widmark-metoden i genomsnitt ± 0,oi8 promille och med ADH-metoden

av samma storleksordning. De maximala felen (3 x medelfelet)

var således ± 0,06 promille. I prov från personer, vilka förtärt alkohol, var

försöksfelet i en trippelanalys, utförd enligt Widmark-metoden i genomsnitt

± 0,on promille vid halter under 1 promille och vid högre halter ± 0,026

promille. De maximala felen uppgick till 0,06—0,09 promille och var således

betydligt lägre än det avdrag på 0,i5 promille, som f. n. tillämpas

vid den rättsmedicinska bedömningen av blodprov i rättsfall. I blodprov,

innehållande alkohol, var försöksfelet med ADH-metoden ± 0,049 promille,

således något större, men fortfarande även vid 3 X medelfelet ej överstigande

0,i5 promille, överensstämmelsen mellan de båda metoderna bekräftades

vid jämförelse mellan värdena vid analys av samma prov.

I fråga om för söksbetingelser och felkällor framkom vid undersökningarna

bl. a. att blodprov i föreskrivna kapillärrör med säkerhet

kan lagras i rumstemperatur upp till 4 dagar utan någon förändring, överförs

proven därefter till kylskåp vid + 4°, är halten oförändrad i upp till

3 månader. För rättsligt ändamål tagna kapillärer sändes per expressbrev

till statens rättskemiska laboratorium och överförs omedelbart till kylskåp,

vari de förvaras tills analys sker, i regel inom 2 veckor. Förvaras

proven under längre tid än cirka 4 dagar i rumstemperatur eller tas de

icke i preparerade kapillärer utan under andra förhållanden, kan en förändring

i halten ske med tiden.

Vidare behandlar utredningen frågan i vad mån alkohol förekommer

i blodet utan föregående alkoholförtäring.

Vid undersökning enligt Widmark-metoden av friska personer, som icke

förtärt alkohol, har man icke med säkerhet kunnat påvisa ens minimala

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

11

mängder alkohol i blodet. I det undersökta materialet uppvisade endast 6 fall

av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille — det högsta var 0,os promille.

Där analysfel kan uteslutas, bör de i dessa fall funna högre värdena

bero på kvarvarande alkohol från föregående förtäring. Detta har också

kunnat visas i de fall, som undersökts parallellt med Widmark- och ADHmetoderna.

För rättsligt bruk kan man fastslå, att man i trippelprov

enligt Widmark-metoden endast i undantagsfall — 1 fall på 1 000 —

hos friska personer, vilka icke förtärt alkohol, skall finna reduktionsvärden

i blodet överstigande + 0,06 promille; den övre gränsen kan dock sättas

till + 0,08 promille. Dessa resultat är ett starkt stöd för antagandet att

-— utan föregående alkoholförtäring — alkohol normalt icke förekommer i

organismen. Med ADH-metoden har ingen alkohol kunnat påvisas under

försöksbetingelser, som medgivit att bestämma halter ned till 0,ooi—0,oooi

promille, vilket är det hittills säkraste beviset för att ingen alkohol uppträder

i blodet utan föregående alkoholförtäring.

Utredningen redogör för en rad undersökningar över förekomsten av

alkohol i blodet hos sockersjuka personer, som icke förtärt alkohol.

Docenten J. Möllerström har i två särskilda 1946 och 1947 sammanställda

undersökningar enligt Widmark-metoden hos sockersjuka personer funnit

värden t. o. m. överstigande 1,5 promille alkohol i blodet och har

i anslutning härtill anfört, alt en bildning av alkohol i organismen hos

personer med sockersjuka, vilka icke förtärt alkohol, under vissa omständigheter

icke skulle kunna uteslutas. Dessa resultat stod i motsatsförhållande

till hela den samlade erfarenhet, som förelåg av Widmark-metoden

och av andra metoder för alkoholbestämning. Sedermera

har Möllerström meddelat, att den metodik, som använts vid

1946 års undersökning, icke varit helt tillförlitlig, bl. a. beroende på svårigheten

att få analysrena kemikalier. I sammanställningar 1950 och 1952

av analysmaterial från Möllerströms laboratorium har framkommit väsentligt

lägre reduktionsvärden.

En i Finland år 1951 gjord undersökning av sockersjuka patienter, som

icke förtärt alkohol, visade ett genomsnittligt reduktionsvärde av 0,oi6 promille,

och värdena varierade mellan 0 och 0,06 promille.

På uppdrag av utredningen har undersökts 5 000 prov från 583 fall av

sockersjuka av varierande svårhetsgrad. Blodprov togs vid olika tider

på dygnet och vid upprepade tillfällen på olika dagar. Med Widmarkmetoden

var det genomsnittliga reduktionsvärdet 0,023 promille ± 0,ooi, som

helt faller inom metodens felgränser. Endast 3 % av värdena översteg det

rena analysfelet 0,06 promille, och det högsta funna värdet var 0,io promille.

Reduktionsvärdet i blodet hos 124 slumpvis utplockade fall med ADHmetoden

var 0 promille. Då ADH-metoden i ett antal av dessa fall

tillämpades på så stor blodmängd, alt värden ned till (),ooi—0,oooi promille

kunnat bestämmas, innebär resultatet, att ej ens minimala mängder alko
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

hol kunnat påvisas. Ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till rattfyllerilagstiftningen

finns således ingen anledning att placera de sockersjuka i

särklass.

Utredningen konstaterar vidare, att behandlingen av alkoholister med

antabus eller abstinyl vid direkta försök icke kunnat påvisas medföra ens

en obetydlig ökning av reduktionsvärdena vid en analys enligt Widmarkmetoden.

Aceton i blodet hos sockersjuka eller förekomsten hos dem av

andra genom en rubbning av ämnesomsättningen framkomna substanser

har icke föranlett högre reduktionsvärden än sådana som helt ligger inom

analysfelens ram.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om vilka faktorer

som kan påverka blodalkoholkurvan.

I fråga om en rad sjukdomar med undantag för feber anför utredningen,

att undersökningar med invändningsfri metodik icke gett belägg för några

förändringar i blodalkoholkurvan. Först vid mycket grova fall av leverskada

—- framför allt vid en utbredd levercirrhos (skrumplever) — kan i djurförsök

en minskning av alkoholförbränningen iakttagas; några invändningsfria

försök på människa har inte framlagts. Däremot har gjorts troligt,

att förbränningen skulle vara något snabbare vid feber; om detta beror

på den höjda temperaturen eller på den samtidigt ökade andningen med

motsvarande ökning av alkoholutluftningen är icke klarlagt.

Utredningen anför att alkoholförbränningen låter sig föga påverkas genom

utifrån tillförda medel.

Vanligen förekommande sömnmedel och koltabletter påverkar ej analysvärdena

och ej heller alkoholomsättningen eller blodalkoholkurvan. Annorlunda

förhåller det sig enligt utredningen med vissa hormoner, framför

allt insulin. Insulin i stora doser kan, då alkoholförbränningen från början

är låg, tänkas påskynda denna och få alkoholkurvan att falla snabbare, Insulin

i förening med stora mängder socker och medel som nicetamid (ett

stimulerande medel för cirkulationsapparaten) har i många fall medfört,

att på grund av alkoholförtäring medvetslösa personer återfått medvetandet

och snabbt klarnat upp. Febernedsättande preparat kan fördröja uppsugningen

av alkohol från magtarmkanalen och därmed ge en något lägre

kurva under 1—2 timmar efter förtäringens början, medan i fortsättningen

alkoholkurvan får sitt vanliga utseende. Vad angår metanol, som t. ex.

ingår i »träsprit», måste vid analysen vissa försiktighetsmått iakttagas. Då

metanol ger utslag enligt Widmark-metoden, bör vid misstanke om metanolförgiftning

blodalkoholhalten analyseras såväl enligt denna som med ADHmetoden.

I betänkandet behandlas också inverkan av flyktiga ämnen, som tillföres

kroppen via lungorna. Utredningen anför sålunda, att inandning av förbränningsgaser,

t. ex. koloxid, eller lackfärger, alkohollösningar, olika tekniska

lösningsmedel av typen trikloretylén, koltetraklorid etc. icke ger upphov

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

13

till förhöjda reaktionsvärden t. ex. med Widmark-metoden och icke heller

påverkar blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av alkohol. Även om

kalkkväve teoretiskt kan tänkas inverka på blodakoholkurvans förlopp, föreligger

icke några invändningsfria försök, som visar om alkoholkurvan förändras

eller ej. Om en person sövts med t. ex. kväveoxidul, cyclopropan,

narkotal, evipan eller pentotal behöver inga speciella försiktighetsåtgärder

iakttagas med avseende å alkoholanalysen. Annorlunda är förhållandet

med t. ex. etylklorid, eter, kloroform eller vinetén. Etylklorid brukas vid

korta narkoser och är försvunnen från blodet på några minuter. Eter kan

vid djup narkos ge höga promillevärden, omkring 1—1,5 promille. Eter ger

utslag med Widmark-metoden men ej med ADH-metoden. Blodprov från

patienter, som under de närmaste timmarna före provtagningen sövts med

eter, kloroform eller vinetén, måste därför analyseras parallellt enligt de

båda metoderna.

Laboratorieförsök och praktiska försök rörande påverkan. Utredningen

framhåller, att omfattande undersökningar företagits för att utröna förhållandet

mellan förtärd alkoholmängd, uttryckt i promille alkohol i blodet,

samt graden av den inverkan, som denna alkoholhalt har på olika

funktioner av betydelse för förandet av motorfordon, sasom uppmärksamhet,

precision, reaktionstid, etc. Dessa undersökningar har haft formen av

dels laboratorieexperiment, dels praktiska försök. De sistnämnda har omfattat

bl. a. förande av bil, morsetelegrafi och flygning.

Laboratorieundersökningarna har direkt jämförts med utfallet av

praktiska körprov. Utredningen redovisar en rad sådana försök, som företagits

utomlands och i Sverige. Här må särskilt nämnas en i vårt land

under åren 1947—1948 utförd sådan undersökning — de s. k. Gärdesproven.

Vid dessa skulle försökspersonerna med bil köra en särskild bana,

där olika prov var anordnade. Först utförde samtliga förare proven utan

alkohol i kroppen. Tiden för de olika proven — vilken utgjorde ett mått

på körskickligheten — varierade för de olika deltagarna mellan 3,25 och

18,80 minuter. Därefter uppdelades deltagarna genom lottning i två grupper,

av vilka den ena fick förtära alkohol (10—13 centiliter brännvin eller 3—4

flaskor Öl) och den andra — kontrollgruppen — fortfarande var alkoholfri.

Sedan upprepades proven, och resultaten jämfördes med dem från

den första körningen.

Enligt utredningen gav dessa Gärdesprov följande resultat. Förarna i

kontrollgruppen uppvisade en klar förbättring från första till andra körningen.

Denna förbättring orsakades i första hand av ökad vana vid

banan, bortfall av nervositet o. s. v. Vid jämförelse mellan utfallet

av de olika proven kunde dock en viss trötthet konstateras vid det sista

provet. Ett studium av reaktionen hos varje enskild deltagare i denna

grupp gav klart besked om de stora individuella skillnaderna i körför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

måga, trots att samtliga förare uppfattades som skickliga bilister. ■— En

matematisk analys av kör tiderna inom alkoholgruppen klargjorde att

alkoholförtärarna i jämförelse med kontrollgruppen visade en klar och

statistiskt säkerställd försämring av körförmågan redan vid en genomsnittlig

alkoholhalt i blodet av 0,5 promille. Den undre gränsen för begynnande

försämring av körförmågan låg hos hälften av alkoholförtärarna

vid 0,35—0,4o promille. Med avseende å spridningen av detta gränsvärde

kunde beräknas, att vissa förare uppvisade en klar försämring redan vid

halter omkring 0,2—0,3 promille, medan för andra försämringen inträdde

vid halter på 0,4—0,5 promille. De yttre tecknen å påverkan hos alkoholförtärarna

var däremot obetydliga eller inga alls.

Dessa och andra redovisade undersökningsresultat skulle enligt utredningen

berättiga till följande slutsatser.

Graden av påverkan kan kvantitativt bestämmas, om man känner utfallet

av ett prov före alkoholtillförsel och kan jämföra detta med utfallet

efter det alkohol tillförts. På detta sätt har kunnat konstateras, att graden

av påverkan ökar med stigande blodalkoholhalt, når ett maximum i

anslutning till blodalkoholkurvans maximum och sedan avtar med nedgången

i blodalkoholhalten. Graden av påverkan följer sålunda blodalkoholhalten.

Emellertid ökar påverkansgraden snabbare än blodalkoholhalten.

Så kan t. ex. nämnas, att en fördubbling av blodalkoholhalten från

0,5 till l,o promille ger en fyrdubbling av påverkansgraden.

Alkoholhalten i blodet måste uppnå ett visst tröskelvärde, innan det

framkommer någon påverkan. Har detta värde passerats, växer påverkan

snabbt med stigande blodalkoholhalt. Tröskelvärdets höjd sammanhänger

bl. a. med hur den funktion är uppbyggd, som detta värde hänför sig till.

En komplicerad funktion, som bygger på ett stort antal banor och omkopplingar

i hjärnan och andra delar av nervsystemet samt i varje ögonblick

kräver full uppmärksamhet och koncentration, har sålunda ett lågt

tröskelvärde, omkring 0,2 promille. Tröskelvärdet är högre för automatiserade,

inlärda prestationer än för icke automatiserade och högre hos de

mera skickliga än hos de mindre skickliga. Dessa skillnader mellan skickliga

och mindre skickliga, mellan övade och mindre övade, synes för flertalet

undersökta prov medföra växlingar i tröskelvärdet mellan gränserna

0,2 och 0,4 promille.

En konsekvens av de här beskrivna förhållandena är, att vid en alkoholhalt,

som är högre än tröskelvärdet, de funktioner drabbas mest, som

har det lägsta tröskelvärdet. En mycket komplicerad funktion är sålunda

vid ett och samma blodalkoholvärde betydligt mera påverkad än en enklare

funktion.

När blodalkoholhalten befinner sig i stigande, utövar alkoholen en

starkare verkan än när den faller. Tröskelvärdet för påverkan är sålunda

lägre under den uppstigande delen av blodalkoholkurvan än under den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

15

sjunkande. Som exempel kan nämnas, att tröskelvärdet under den stigande

fasen för vissa funktioner är omkring 0,i—0,2 promille, medan det

i den fallande fasen är omkring 0,3—0,4 promille. Detta gäller framför allt

vissa psykiska symptom.

Olika faktorer kan inverka på graden av alkoholpåverkan. Av sådana

faktorer, som ökar alkoholens nedsättande effekt på det centrala nervsystemet,

må nämnas trötthet, sömnmedel, narkosmedel, vissa smärtstillande

medel, syrebrist och koloxid. A andra sidan kan vissa stimulerande

medel vid intagning tillsammans med alkohol minska graden av påverkan

utan att inverka på blodalkoholkurvan. Vidare må nämnas, att tröskelvärdet

för börjande påverkan ökar med stigande grad av alkoholvana.

Riskberäkningar. Enligt den officiella statistikens siffror utgör antalet

vägtrafikolyckor, i vilka spritpåverkad motorförare deltagit, 3—5 %, alltså

en jämförelsevis ringa del av samtliga sådana olyckor. Utredningen

anför dock, att olycksrisken för de alkoholpåverkade i verkligheten måste

vara betydligt större, än som framgår av den officiella statistiken. Statistiken

förmår nämligen inte på långt när infånga alla de fall, där alkoholen

medverkat till uppkomsten av en olycka.

Utredningen har redovisat vissa undersökningar, som gjorts för att utforska

den roll, som alkoholpåverkan hos motorförare har för uppkomsten

av trafikolyckorna.

Bland dessa undersökningar märkes i första hand den, som It. H.

Holcomb i Förenta staterna utförde åren 1935—1937. Denna undersökning

avsåg att fastställa den olikhet i risk för egen kroppsskada, som

kan finnas mellan alkoholpåverkade och icke påverkade motorförare.

Skillnaden i risk framräknades genom en sammanställning av procenten

förare med olika blodalkoholhalt på vägen och procenten förare med motsvarande

blodalkoholhalter i ett sjukhusmaterial av skadade motorförare.

Av samtliga 1 750 undersökta bilförare på vägen hade omkring 12 %

alkohol i blodet, 0,04 promille eller mer, 1,9 % hade 1 promille eller mer

och 0,4 % hade 1,5 promille eller mer. Av de på sjukhus inlagda skadade

270 bilförarna från samma upptagningsområde som det, där vägundersökningen

företagits, hade däremot icke mindre än 47 % alkohol i blodet.

25 % hade 1 promille eller mer och 14 % hade 1,5 promille eller mer.

Risken för en alkoholpåverkad bilförare att råka ut för olycksfall, som

ledde till sjukhusvård för honom själv, visade sig vara, vid en blodalkoholhalt

av 1,5 promille eller mer 54 gånger, vid l,o—1,49 promille 13 gånger

och vid 0,04—0,99 promille 3 gånger större än för den nyktre bilföraren.

Om de förare, som hade alkohol i blodet, hade kört med samma risk som

de alkoholfria, skulle vidare den faktiska, totala olycksfrekvensen bland

förarna ha gått ned från frekvensen 100 till frekvensen 60, d. v. s. med 40 %.

Sistnämnda andel av olyckorna skulle alltså vara den del, som är bero
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

ende av de alkoholpåverkades överrisk. Detta behöver dock icke i och

för sig innebära, att hela denna överrisk beror på alkoholpåverkan.

En av kanadensaren dr W. Smith under maj—augusti 1950 gjord undersökning

gav liknande resultat.

Vid vissa undersökningar i Stockholm tog man systematiskt blodprov

på personer, som efter trafikolycksfall förts till sjukhus för vård. Bland

dem, som förtärt alkohol, konstaterades därvid en överrisk för trafikolycksfall,

vilken väl överensstämde med Holcombs resultat. En specialutredning

av alkoholvanorna hos de skadade ledde till den slutsatsen, att alkoholmissbrukarna,

vilka utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i

Stockholm, svarar för en tredjedel av trafikolycksfallen.

I betänkandet har även påpekats, att skadefrekvensen för försäkringsbolaget

Motorförarna, som endast har helnyktra försäkringstagare, ligger

nästan 40 % under genomsnittet för samtliga trafikförsäkringsbolag. Till

en del kan emellertid denna skillnad, framhåller trafiknykterhetsutredningen,

antagas bero på andra olikheter mellan de båda jämförda materialen

än förarnas nykterhetsförhållanden. Sålunda har man anledning

antaga, att det hos Motorförarna försäkrade klientelet har en överrepresentation

av sådana, som även i övrigt lämnar säkerhetssynpunkterna stort

utrymme.

Sammanfattningsvis har trafiknykterhetsutredningen uttalat, att enligt

undersökningarna den blodalkoholgräns, där en stegring av den normala

risken för trafikolycksfall inträder, synes ligga vid 0,3—0,5 promille.

Riskökningens ungefärliga förlopp framgår av en i betänkandet (s. 152)

angiven kurva, som anges stiga jämförelsevis måttligt upp till området

kring 1 promille för att därefter alltmer brant gå i höjden. Visserligen

kan det antagas, att det bland förare med alkohol i kroppen ingår en

oproportionerligt stor andel som på grund av sina allmänna egenskaper

har onormalt stor olycksrisk även i nyktert tillstånd, och att alltså en del

av deras överrisk bör förklaras av deras allmänna beteende och icke av

att de vid olyckstillfället haft alkohol i kroppen. Emellertid kan enligt

trafiknykterhetsutredningen denna omständighet icke jäva påståendet, att

olycksrisken för den alkoholpåverkade föraren är väsentligt större än den

skulle vara för samma person i nyktert tillstånd.

Samhällsåtgärder. Med hänvisning till att alkoholpåverkan hos motorförare

och andra vägtrafikanter funnits vara en viktig orsaksfaktor

vid en betydande del av trafikolycksfallen har trafiknykterhetsutredningen

hävdat, att åtgärder, som motverkar onykterhet i samband med trafik, är

ägnade att i icke oväsentlig mån minska olycksfrekvensen i trafiken.

Utredningen har till en början konstaterat, att trafiknykterhetsbrotten

under efterkrigsåren absolut sett ökat kraftigt i antal. Om man ställer antalet

sådana brott i relation till den samtidigt starka tillväxten av trafikvoly
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

17

men, finner man emellertid icke någon långsiktig ökning utan i stället en

något fallande utvecklingskurva. En jämförelse mellan åren närmast före

andra världskriget och efterkrigsåren visar även, att de grova berusningsfallen

procentuellt sett minskat avsevärt. Trafiknykterhetsbrotten har därjämte

utvecklats gynnsammare än såväl det allmänna nykterhetstillståndet som

den allmänna brottsligheten. Denna avvikelse synes ej kunna förklaras

på annat sätt än att det — i vad angår trafikonykterheten — funnits

faktorer, vilka mer effektivt än på de andra områdena motverkat det ej

önskvärda beteendet. En av dessa faktorer synes ovedersägligen vara speciallagstiftningen

mot trafikonykterhet. Lagstiftningen har varit ägnad att

skärpa uppmärksamheten på. även den relativt ringa alkoholförtäringens

farlighet i samband med bilkörning och har därigenom givit ökad styrka

åt det upplysningsarbete, som bedrivits på området, och medverkat till att

detta vunnit betydligt större anslutning från befolkningens sida än som

eljest vanligen är fallet.

Trafiknykterhetsutredningen bär emellertid betonat, att utvecklingen

likväl ger anledning att bedöma läget mycket allvarligt. Inför den väldiga

ansvällningen av trafikvolymen kan man ej nöja sig med att blott konstatera,

att trafikonykterhetsfrekvensen ej ökat i relation till trafikvolymen.

Den stora ökningen av trafiken innebär nämligen, att alkoholpåverkan

absolut taget får allt större betydelse som orsak till trafikskador. Erfarenheterna

från trafikkontrollerna synes sålunda visa, att exempelvis i Stockholm

kanske 100—300 relativt starkt påverkade förare dagligen kör, något

fler vid helger och veckoslut och något färre vanliga vardagar. Med den

alltmer ökade trafiken måste man från samhällets sida skärpa kraven icke

blott på fordon och vägar utan även på vägtrafikanterna. Detta gäller alldeles

särskilt i fråga om motorförarnas skötsamhet i nykterhetshänseende.

Såsom än mer aktuellt framstår detta, om man samtidigt tar hänsyn till

att alkoholförtäring även i små kvantiteter uppenbarligen utgör ett betydligt

allvarligare faromoment i trafiken än man tidigare känt till.

Enligt utredningen måste samhällets åtgärder ha till syfte dels att hos

den stora skaran trafikanter ingjuta eu allmän insikt om alkoholens farlighet

i trafiken och skapa respekt för lagstiftningen, dels ock att avhålla de

från nykterhetssynpunkt misskötsamma från att föra fordon. En strävan

att bibringa trafikanterna ökad kunskap om riskerna med alkoholförtäring

måste först och främst konkretiseras i direkt propaganda och undervisning,

men den synes också kunna stödjas av en lagstiftning, som drager

gränsen mellan tolerabel och straffbar alkoholpåverkan så nära den verkliga

gränsen för nedsättningen av förarfunktionerna som möjligt. Vid sidan

härav kan en intensifiering av övervakningen över förarnas nykterhet

i trafiken ävensom en skärpning av kontrollen över körkortsaspiranternas

och körkortsinnehavarnas skötsamhet antagas komma att verksamt bidraga

till biiltre förhållanden.

2—261 so Bihang (ill riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 72

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Knngl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

I fråga om lagstiftningen har det ofta framhållits, att man bör eftersträva

att föra allmänheten fram till allt större försiktighet med sprit

i samband med förande av fordon. Man kan med hjälp av en lagstiftning,

som visserligen ligger före men likväl ej alltför mycket avviker från

opinionen hos fordonsförarna, leda den allmänna inställningen och på så

sätt nå bästa möjliga effekt på längre sikt. Införes en lagstiftning, som

ligger alltför långt före opinionen, kan detta däremot få allvarliga skadeverkningar,

icke minst med hänsyn till att det här är fråga om ett område,

där det är svårt att kontrollera bestämmelsernas efterlevnad. De nya

vetenskapliga undersökningarnas resultat liksom den framträdande plats

trafiken och trafikolycksfallen fått i den allmänna diskussionen gör det

emellertid troligt, att en allmän skärpning av lagstiftningen kan påräkna

erforderligt stöd hos en utbredd opinion. En sådan skärpning är enligt utredningens

mening därför nu motiverad.

Beträffande åter övervakningen har utredningen framhållit, att — såsom

i trafiken gjorda stickprov visar — endast en ringa del av trafiknykterhetsbrotten

blir upptäckt och beivrad. En genom skärpt trafikövervakning

ökad risk för upptäckt skulle säkerligen göra förarna mindre benägna

att sätta sig vid ratten efter spritförtäring. Eu förstärkning och

effektivisering av övervakningen måste därför ingå som ett väsentligt led

i åtgärderna mot trafikonykterheten.

I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen framlagt förslag till

skärpt lagstiftning.

Lagstiftningsförslag. Bestämmelserna om trafikmjkterhetsbrott i 4 §

trafikbrottslagen har omarbetats och uppdelats på fyra moment.

I mom. 1 ges regler om det svårare brottet, rattfylleri. Förutom en jämkning

av själva brottsbeskrivningen har föreslagits att gällande straff skalor

för rattfylleri bibehålls för vanliga fall men höjs till straffarbete i högst två

år, om brottet är grovt. Straffstadgandena föreslås vidare skola tillämpas

även å andra trafikantkategorier än motortrafikanter, nämligen å förare av

maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av vissa sjöfartyg

eller av luftfartyg liksom även å den, som utövar sådan befattning

hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsföretag, varav trafiksäkerheten

är beroende. Slutligen förordas straff för försök till angivna

brott.

I mom. 2 behandlas det lindrigare brottet, som erhållit benämningen

rattonykterhet. I gällande brottsbeskrivning har endast gjorts den ändringen,

att straffbarhetsgränsen satts vid 0,5 promille. Straffskalorna har

bibehållits. Brottet har gjorts tillämpligt å samtliga i mom. 1 angivna kategorier

med undantag för förare av traktor, motorredskap eller moped.

I samband med behandlingen av det lindrigare brottet har utredningen

diskuterat frågan om ett straffsanktionerat totalförbud mot alkoholför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

19

täring under körning men — under hänvisning till de betydande nackdelar

som en sådan förbudsregel skulle medföra — kommit till den ståndpunkten

att en dylik föreskrift icke bör ifrågakomma.

Har trampcyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare, vid färd

på väg gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott av den svårhetsgrad

som angives i mom. 1, skall han enligt mom. 3 straffas med dagsböter eller

fängelse i liögst sex månader.

I mom. 4 föreslås vissa presumtionsregler, gällande för alla angivna

trafikantkategorier. Förtäring av starka drycker skall sålunda, med undantag

för vissa situationer, anses ha i sin helhet ägt rum senast under färden,

såvitt vederbörande icke visar att hela förtäringen skett efter färden.

Vidare föreslås ett stadgande med det innehållet att, om den misstänkte

vid färden hade alkoholmängd i kroppen som efteråt leder till förhöjning

av alkoholkoncentrationen i blodet, det skall anses som om han vid färden

haft den förhöjda koncentrationen.

Trafiknykterhetsutredningen har för vägtrafikförordningens del föreslagit

vissa ändringar av körkortsbestämmelserna i 32, 33 och 35 §§, bl. a.

ökning av tiderna för återkallelse av körkort i anledning av trafiknykterhetsbrott

ävensom möjlighet att återkalla körkortet för alltid. I syfte att

vinna så stor enhetlighet som möjligt hos olika länsstyrelser i fråga om

utmätande av tid för återkallelse av körkort på grund av onykterhet eller

annat brott i trafik föreslås i 76 § att besvär över beslut om sådan återkallelse

skall få anföras av den åklagare, som sist fört talan i ansvarsmålet.

Slutligen förordas i 74 § en bestämmelse om rätt för polisman att å fordonsförare

föranstalta om s. k. drunkometerprov, vilket i fråga om motorförare

avses få ske stickprovsvis.

I vägtrafikkungörelsen föreslås vissa ytterligare regler om skyldighet att

lämna underrättelse om körkortsåterkallelse (79 och 80 §§), varjämte nykterhetsnämnd

ålägges att, då anledning förekommer, göra framställning

om återkallelse av körkort (81 §).

Remissyttrandena

Utredningens redogörelse för brottsstatistiken har i det stora flertalet

yttranden lämnats utan kommentarer. I ett par yttranden har redogörelsen

upptagits till närmare granskning, och denna har givit anledning

till vissa anmärkningar. Försäkringsinspektionen finner bl. a., att, om

man jämför rattfylleribrotten med antalet trafikförsäkrade fordon, utvecklingen

befinnes gynnsammare än vad utredningen kommit fram till

genom att jämföra antalet trafiknykterhetsbrott med antalet polisutredda

motortrafikolyckor. Statistiska centralbyrån anför en del detaljkritik av

utredningens redogörelse samt belyser utvecklingen med ytterligare statistiska

uppgifter. Även enligt byråns mening kan någon tydlig tendens till

ökning av relativa antalet inotortrafikolyckor med spritpåverkadc del
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 72 år 1957

tagare icke skönjas. Däremot föreligger en sådan ökning beträffande antalet

för onykterhet i trafiken dömda personer. Otänkbart är icke, att denna

olikhet i utvecklingen kan bero på att polisens övervakning av trafikonykterheten

med tiden blivit allt effektivare. Även statspolisintendenten

framhåller, att ökningen av antalet upptäckta brott troligen är en följd av

skärpt trafikövervakning.

Vad i trafiknykterhetsutredningens betänkande anföres om blodprovets

tillförlitlighet och därmed sammanhängande frågor har föranlett

yttranden av blott några få remissinstanser, vilka härvid understrukit

betydelsen av de redovisade resultaten.

Medicinalstyrelsen förklarar sålunda att styrelsen, vars rättsmedicinska

nämnd följt utvecklingen av den vetenskapliga diskussionen inom detta

forskningsområde, kan helt ansluta sig till utredningens slutsatser. Styrelsen

betonar att Widmark-provets tillförlitlighet är säkerställd och provet

det bästa för att påvisa alkoholförtäring och dennas kvantitet.

Enligt trafiksäkerhetsrådet har ej sällan påståtts, att det Widmarkska

blodprovets tillförlitlighet som bevismedel kan ifrågasättas. Detta torde i

viss mån ha bidragit till att rattfylleribrottet icke alltid ansetts vanhedrande.

Åtskilliga har t. o. in. ansetts oskyldigt dömda. Genom de av utredningen

framlagda resultaten har »rattfyllerilagen» fått en fastare förankring.

Häradshövdingeföreningen framhåller hl. a. behovet av att särskilda

garantier vidtages för att vid själva blodprovstagningen och provens omhändertagande

all möjlig noggrannhet iakttages.

Utredningens redogörelse för labor a tor i eu nder sökningar och

praktiska försök har i det stora flertalet remissyttranden lämnats

utan närmare kommentar, och man synes vid bedömandet av spörsmålet

om samhällsåtgärder mot onykterhet i trafik i allmänhet ha utgått

från att de av utredningen dragna slutsatserna är riktiga. I några yttranden

har emellertid utredningens redogörelse gjorts till föremål för mera ingående

granskning och viss kritik har därvid framställts mot utredningens

på grundval bl. a. av de i det föregående nämnda Gärdesproven dragna slutsatser

om den blodalkoholhalt, vid vilken funktionsnedsättningen kan anses

medföra en försämring av den praktiska körförmågan.

Trafiksäkerhetsrådet har tagit upp utredningens redogörelse för Gärdesproven

till närmare granskning och därvid anmärkt, att slumpmässiga faktorer

i stor utsträckning gjort sig gällande i proven: den individuella tillgängligheten

för övning, provnervositet och dylikt.

Utredningens bedömning, att akoholgruppen i jämförelse med kontrollgruppen

uppvisat en klar och statistiskt säkerställd försämring av körförmågan

redan vid en genomsnittlig blodalkoholhalt av 0,5 promille är enligt

rådet riktig, om man därmed endast avser differensen mellan de

båda gruppernas medeltal för den procentuella förändringen mellan de

båda körningarna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

21

Till resultaten av trafiknykterhetsutredningens analys av Gärdesprovcn

i fråga om blodalkoholgränsen för begynnande försämring i körförmågan

har rådet däremot ställt sig starkt kritiskt.

Sammanfattningsvis anför rådet, att man av utredningens material med

någorlunda betryggande säkerhet kan draga endast den slutsatsen, att

alkoholgruppen som helhet betraktad icke i samma grad som kontrollgruppen

förbättrat sina resultat i den andra körningen. Det ligger måhända

nära till hands att anta, att denna skillnad framkommit som en

mer eller mindre direkt följd av alkoholpåverkan hos en del av förarna

inom alkoholgruppen. Försiktigheten torde emellertid bjuda, att även

denna fråga lämnas öppen, eftersom jämväl andra faktorer kan ha inverkat

på provresultaten i sådan riktning och i sådan grad, att resultaten

kan förklaras på annat sätt än genom alkoholförtäringen.

Trafiksäkerhetsrådets kritik i denna del bemötes i två av centralförbundet

för nykterhetsundervisning överlämnade promemorior. I dessa

framhålles bl. a., att utredningens slutsatser måste ses mot bakgrunden

även av laboratorieförsöken och andra praktiska försök, överensstämmelserna

i resultaten mellan dessa olika undersökningar ger ökad säkerhet åt

resultaten av Gärdesproven.

I vissa yttranden har även en mera allmän kritik riktats mot de slutsatser,

vilka trafiknykterhetsutredningen ansett sig kunna draga av Gärdesproven.

Försäkringsinspektionen och KAK har sålunda anmärkt, att antalet undersökta

personer knappast är tillräckligt för att möjliggöra mer allmängiltiga

slutsatser om den genomsnittliga påverkan eller graden av individuella

variationer i fråga om den verkan en viss alkoholkonsumtion kan ha.

Svea hovrätt har understrukit den stora variationen i körskicldigheten

— över 500 % — hos deltagarna i proven redan vid den första körningen,

och påpekat, att den andra körningen med förare i nyktert tillstånd visade

eu förbättring av bara 20 %. Mot den sålunda angivna bakgrunden måste

den av utredningen konstaterade nedsättningen av körförmågan efter alkoholförtäring

— enligt betänkandet i genomsnitt 25—30 % -— rent praktiskt

sett betecknas som obetydlig. För att överhuvudtaget kunna påvisa någon

verkan av alkohol i så små mängder, varom här är fråga, var man uppenbarligen

tvungen att ge proven en synnerligen krävande karaktär. Liknande

anhopningar av svårigheter förekommer aldrig i vanlig körning.

Vad utredningen anfört rörande riskökningen har i flertalet yttranden

lämnats utan erinran eller närmare kommentarer. Kritik framföres av

Svea och Göta hovrätter, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna

för Nedre Norrland och Övre Norrland, länsstyrelserna i Södermanlands

och Malmöhus län, KAK, läkaresällskapet och läkarförbundet. Därvid anföres

bl. a., att trafiknykterhetsutredningen förefaller ha överdrivit betydelsen

av alkoholens roll som orsak till trafikolyckor. Erfarenhetsmäs
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

sigt orsakas trafikolyckorna i alldeles övervägande grad av andra omständigheter

än alkoholförtäring, nämligen bristande omdöme och hänsyn.

Hos domstolorna göres sålunda förhållandevis mycket sällan gällande, att

olycksföraren varit påverkad av sprit, och oftast framgår det ganska klart,

att olycksorsaken varit en annan än spritpåverkan. De Holcombska och

Smithska undersökningarnas resultat ger endast ett relativt mått på riskökningen

vid även en ringa blodalkoholhalt. Betydelsen av riskökningen

för det praktiska livet är oviss, så länge man icke känner storleken av den

nyktre förarens risk att vålla en olyckshändelse. Av Holcombs eller andra

av utredningen åberopade undersökningar kan ej erhållas en klar uppfattning

av riskökningens grad mellan 0,5 och 0,8 promille. Enligt kurvan å

s. lo2 i betänkandet synes riskökningen mellan 0,5 och 0,8 promille vara

obetydlig i jämförelse med den riskökning, som inträder vid värden över

1 promille. Det kan antagas, att en helnvkter men trött förare utgör en

större fara för trafiken än en förare, som på kvällen förtärt sprit och som

efter tillräcklig sömn morgonen därpå kör bil med 0,5—0,8 promille

alkohol i blodet.

Försäkringsinspektionen förklarar sig dela uppfattningen, att alkoholpåverkan

i samband med trafikolyckor förekommer i avsevärt större

utsträckning än vad uppgifterna från polisutredningar ger vid handen.

Däremot riktas vissa erinringar mot de i betänkandet redovisade undersökningarna

och resultaten av dessa samt utredningens slutsatser.

Den statistiska basen för undersökningarna är sålunda alltför begränsad

eller redovisad med otillräckliga reservationer. Metodiken verkar stundom

ä^n i andra avseenden ej fullt övertygande. En del av slutsatserna måste

betecknas som mer eller mindre överdrivna eller alltför kategoriskt formulerade.

Utredningen synes ej ha tillräckligt understrukit, att — även om

det föreligger en viss överrisk för personer, som förtärt alkohol — man ej

vet i hur hög grad denna överrisk orsakas just av alkoholförtäringen. Man

måste alltid räkna med — och detta synes vinna stöd i utredningens statistiska

undersökning av personer, som dömts för onykterhet i trafik _ att

de rattonyktra kan representera ett urval av personer, som även i andra

avseenden är mindre försiktiga som motorförare. Anmärkas må dessutom

att de redovisade undersökningsresultaten icke innehåller några siffror för

det intressanta området 0,5—0,8 promille.

Trafiksäkerhetsrådet har närmare granskat de i betänkandet åberopade

undersökningar av Holcoinb och Smith rörande alkoholförtärarnas andel

i trafikolycksfallen. Rådet anför hl. a., att de vid undersökningarna framkomna

skillnaderna mellan alkoholförtärare och alkoholfria kan bero på

antingen att en enskild förare löper ökad risk för olycksfall efter alkoholförtäring,

eller att det finnes en grupp av förare, vilka samtidigt karakteriseras

av dåliga alkoholvanor i allmänhet och av vårdslöshet i trafiken,

oberoende av nykterhetstillståndet vid körtillfället. Varken Holcomb-under
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

sökningen eller övriga i betänkandet redovisade undersökningar är av den

art, att de ger någon ledning för bedömandet, vilkendera av de båda faktorerna

som dominerar. Inga slutsatser kan dras från en undersökning,

varvid hänsyn icke tagits till de två olika förargrupperna, d. v. s. normala

förare och förare, som kännetecknas av dåliga alkoholvanor och allmän

vårdslöshet. Rådet hemställer, att utredningens resultat måtte göras till

föremål för överarbetning, och att därvid en del av det nu framlagda

materialet underkastas en ingående granskning.

Vad utredningen anfört om behovet av samhäll såtgärder för ökad

trafiknykterhet har i flertalet yttranden vunnit anslutning eller lämnats

utan erinran. I en del utlåtanden har man emellertid ställt sig i viss mån

reserverad till vad utredningen i detta hänseende anfört.

Fångvårdsstyrelsen har sålunda framhållit, att utredningen knappast

förebragt någon motivering för sitt antagande, att gällande speciallagstiftning

mot trafikonykterhet ovedersägligen varit en av orsakerna till den

ej ogynnsamma utvecklingen av trafiknykterheten. Det hade funnits anledning

att vid planläggningen av åtgärder för att främja trafiksäkerheten

ge en mer framträdande roll åt andra samhällsåtgärder än strafflagstiftningen

och därmed sammanhängande frågor. Sålunda hade det bort ytterligare

utredas, vad som kan vinnas genom mera specialiserad upplysningsverksamhet,

riktad till särskilda grupper av medborgare och anpassad efter

deras förhållanden. Bl. a. bör beaktas, att många rattfyllerister med hänsvn

till sina alkoholvanor och övriga personliga förhållanden behöver göras

till föremål för en mer vårdbetonad behandling än som kan beredas dem

genom kortvariga, ovillkorliga frihetsstraff utan eftervård.

Uttalanden för att mera lägga vikten på en effektivare övervakning,

rättstillämpning samt upplysnings- och propagandaverksamhet än på ändring

av lagbestämmelserna har även avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för

övre Norrland, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i

Södermanlands och Skaraborgs län, advokatsamfundet, KAK och M.

Trafiknykterhetsutredningens lagstiftningsförslag behandlas ingående

av remissinstanserna. Dessa har i stort sett redovisat en positiv inställning

till förslagen. Beträffande flera frågor yppas dock i åtskilliga

yttranden stark kritik.

Allvarliga betänkligheter har sålunda anmälts av ett betydande antal

remissorgan mot den föreslagna beskrivningen av rattfylleribrottet, enligt

vilken påverkan skall anses föreligga, när föraren företer tecken därå. I

dessa yttranden har anmärkts att förslaget är alltför obestämt och har

uttalats att den nuvarande brottsbeskrivningen är att föredraga.

I fråga om det i betänkandet behandlade spörsmålet om att i lagen

införa ett straffsanktionerat stadgande om total avhållsamhet från

alkohol i samband med förande av motorfordon har med blott några undanlag

remissorganen anslutit sig till trafiknykterhetsutredningens uppfattning,

att ett totalt förbud icke bör införas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Enligt några remissyttranden skulle dock övervägande skäl tala för införande

av ett straffsanktionerat förbud mot varje alkoholförtäring under

en viss tid före körning. För en sådan åtgärd uttalar sig sålunda länsstyrelsen

i Kalmar län, MHF och nykterhetsvännernas landsförbund. Det anföres

av dem, att enligt de nyare rönen försämring av körförmågan kan

inträda redan vid mycket låga alkoholhalter. Med den av utredningen

föreslagna regeln har föraren svårt att avgöra, när hans alkoholkonsumtion

når gränsen för det tillåtna. De enskilda förarnas intresse av att en

konsumtionsgräns bibehålies måste väga mindre än det allmännas intresse

av spritfri körning.

Förslaget om sänkning av den lägre straffbarhetsgränsen från 0,8 till 0,5

promille har föranlett starkt delade meningar hos remissorganen. Tillstyrkande

yttranden har sålunda avgivits av justitiekanslersämbetet, hovrätten

för Västra Sverige, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län, transportarbetareförbundet, lokaltrafikföreningen, landsfogdeföreningen

och landsfiskalsföreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaså tillstyrkt förslaget och

därvid velat bemöta det stundom framförda argumentet, att en promilleregel

skulle missgynna den tränade bilförare, vilken även med en efter

spritförtäring måttligt nedsatt körförmåga i allt fall skulle köra säkrare

än den visserligen nyktre men otränade föraren. Det kan ■— framhåller

hovrätten — skäligen krävas av varje bilförare, att han icke genom att

intaga rusgivande medel nedsätter sin förmåga att köra säkert.

Vissa remissorgan har endast med tvekan funnit sig kunna godtaga utredningens

förslag, nämligen riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten

för Övre Norrland, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Jämtlands län och NTF. Tveksamheten har i huvudsak

föranletts dels av en känsla av ovisshet, huruvida verkligen de lägre blodalkoholhalterna

har den betydelse såsom riskfaktor, vilken av utredningen

gjorts gällande, dels av farhågor att skärpningen skulle sakna stöd i det

allmänna rättsmedvetandet.

Svea hovrätt, socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet,

försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands

län, KAK, M, kungl. motorbåtklubben, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen,

stadsfiskalsföreningen, advokatsamfundet, läkaresällskapet

och läkarförbundet har icke kunnat godtaga en sänkning av nuvarande

gräns 0,8 promille. Samma uppfattning har framförts i skiljaktiga

meningar inom Göta hovrätt och medicinalstyrelsen.

Svea hovrätt har till närmare utveckling av sin åsikt bl. a. anfört, att

den nedsättning av körförmågan, varom fråga är vid en blodalkoholhalt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

25

av 0,5 promille, med mycket breda marginaler faller innanför de gränser,

mellan vilka den enskildes förmåga varierar från tid till annan på grund

av den trötthet, som följer av en normal arbetsdag, eller genom andra därmed

jämförliga tillfälliga indispositioner. Motsvarande omdöme kan med

ännu större fog fällas om nedsättning av körförmågan i förhållande till

de gränser, mellan vilka olika förares förmåga varierar med hänsyn till

vana och skicklighet eller till allmänna fysiska och psykiska förutsättningar.

Vad nu sagts gäller troligen med avseende å en alkoholhalt upp

till 0,8 promille. Med hänsyn härtill kan det från saklig synpunkt te sig

inkonsekvent med en kriminalisering av den obetydliga påverkan, som enligt

de i betänkandet åberopade undersökningarna föreligger i gränsfallen

mot 0,5 promille, och det kan med fog ifrågasättas, om den förhöjda risken

skall anses utgöra tillräckliga skäl för en sänkning av promillegränsen.

Trafiksäkerhetsrådet har förklarat, att intet är att invända mot en

sänkning av straffbarhetsgränsen till 0,5 promille, därest det är klarlagt,

att en sådan sänkning medför ökad trafiksäkerhet. Varken de statistiska

eller de experimentella undersökningarna har emellertid upplagts och bearbetats

på sådant sätt, att de kan ge besked om storleken av riskökningen

mellan 0,5 och 0,8 promille. Rådet anser därför utredningen i nuvarande

skick icke böra läggas till grund för ändrad lagstiftning, såvitt avser sänkning

av den promillegräns, vid vilken straffbarhet inträder, utan förordar

i stället en överarbetning, som klarlägger här berörda problem.

I övriga nu ifrågavarande yttranden har framförts synpunkter, vilka

helt eller delvis ansluter sig till utlåtandena från Svea hovrätt och trafiksäkerhetsrådet.

En längre gående sänkning av straffbarhetsgränsen än utredningens

förslag går ut på har förordats av länsstyrelsen i Västernorrlands län och

centralförbundet för nykterhetsundervisning. Gränsen bör enligt dessa båda

remissorgan dragas vid 0,3 promille.

Utredningens förslag beträffande andra trafikmedel än fordon på väg

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande

antalet remissinstanser. Vad gäller sjötrafiken har dock dessa med få

undantag bestämt avstyrkt förslaget, därvid i allmänhet framhållits att

förhållandena inom sjöfarten är så mångskiftande att på detta område

icke kan tillämpas en så förenklad lagstiftning som den, vilken visat sig

genomförbar på vägtrafikens område. I flera yttranden framhålles därjämte,

att avgränsningen av kategorien personal i trafiksäkerhetstjänst

gjorts alltför obestämd.

Förslaget om straff för försök till rattfylleri har godtagits av elva remissorgan,

medan tio avstyrkt detsamma, enär något egentligt behov av

regeln ej anmält sig. Ytterligare två remissinstanser har — utan att ställa

sig direkt avvisande till bestämmelsen -— framhållit att den skulle få

skäligen ringa betydelse.

Utredningens förslag till presumtionsregel rörande alkoholförtäring efter

färden har föranlett delade meningar bland remissmyndigheterna. De

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

flesta av dem, som yttrat sig härutinnan, har helt avstyrkt förslaget såsom

innebärande ett klart avsteg från allmänt omfattade principer om bevisbördans

fördelning i brottmål. Även i fråga om regeln om blodalkoholhaltens

beräkning går meningarna starkt isär. I de avstyrkande yttrandena

framhålles därvid, att regeln innebär eftergivande av kravet på bevisning

att straffbar alkoholpåverkan skall ha varit för handen vid tiden för gärningens

begående och att bestämmelsen därför är otillfredsställande ur

rättssäkerhetssynpunkt.

Förslagen till ändringar i vägtrafikförordningen har i det stora hela

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. Bestämmelsen om

återkallelse av körkort för alltid har dock avstyrkts i några yttranden.

4. DEN SÄRSKILDA UTREDNINGEN AV STATENS RÄTTSKEMISKA

LABORATORIUMS VERKSAMHET OCH

DÄRMED SAMMANHÄNGANDE SPÖRSMÅL

Såsom inledningsvis anmärkts har den av chefen för inrikesdepartementet

tillkallade utredningsmannen i skrivelse den 28 maj 1956 — efter

samråd med professorerna E. Jorpes och H. Theorell i egenskap av experter

vid utredningsarbetet ävensom med avdelningsföreståndaren vid rättskemiska

laboratoriet, docenten R. Bonnichsen — tagit upp frågan om alkoholomsättningen

i den mänskliga organismen och dess betydelse för lagstiftningen

mot trafikonykterhet.

I skrivelsen erinras till en början om att man, genom att taga blodprov

från en förare som är misstänkt för onykterhet i trafik, avser att erhålla

kännedom om alkoholhalten i hans blod vid den tidpunkt, då han förde

sitt fordon. Genom analys av blodprovet får man dock uppgift om alkoholkoncentrationen

endast vid tiden för provtagningen. För att kännedomen om

alkoholkoncentrationen skall ha något värde fordras att man från denna

uppgift kan draga säkra slutsatser rörande alkoholkoncentrationen under

körningen. I skrivelsen kallas det bedömande, som därvid göres, för tillbakaräkning.

Det anmärkes, att detta spörsmål ingalunda är nytt utan

beaktades redan i samband med införandet av de fasta promillegränserna

i den svenska lagstiftningen.

I skrivelsen betonas, att två faktorer är av stor vikt vid tillbakaräkning,

nämligen dels det skede av blodalkoholkurvans förlopp, i vilket den misstänkte

befann sig, och dels den hastighet, med vilken alkoholhalten i blodet

faller. Om kurvan vid provtagningen var i stigande, saknas som regel

fasta hållpunkter för ett bedömande, i varje fall om icke tillbakaräkningen

avser en mycket kort tidrymd. Men detta gäller också om kurvan vid körningen

var i stigande. För att tillbakaräkning skall kunna ske med någon

grad av säkerhet torde böra fordras att kurvan såväl vid körningen som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

27

vid provtagningen var i nedåtgående. Om man anser sig kunna utgå från

detta, söker man därefter bedöma, huru mycket alkohol, som försvunnit ur

kroppen under tiden mellan körningen och provtagningen. Den hastighet,

varmed alkoholen försvinner ur hlodet per tidsenhet, är i genomsnitt 0,15

promille per timme. Siffran varierar dock i olika fall mellan gränsvärden,

som brukar angivas till 0,os och 0,22 promille. Det nedre gränsvärdet kan

emellertid vara lägre än 0,os promille, om alkoholens uppsugning i blodet

icke är avslutad. Om man vet hur lång tid som förflutit mellan provtagningen

och körningen, är det, under förutsättning att kurvan löper rätlinjigt

nedåt, möjligt att räkna ut, hur mycket högre alkoholhalten i blodet

varit vid körningen än vid provtagningen.

Rörande frågan när blodalkoholkurvan når maximum återges följande

från trafiknykterhetsutredningens betänkande och 1944 års nykterhetskommittés

betänkande II (SOU 1951:44) hämtade uppgifter:

Alkohol i form av starksprit når — vid förtäring på fastande mage —

sin högsta halt i blodet i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början, vid

mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minuter och vid långsam

uppsugning först efter 2—2V2 timmar. Förtäres en dryck med lägre alkoholhalt,

t. ex. vin, glögg eller Öl, kommer maximum i regel något senare.

Intages alkohol, framför allt starksprit, tillsammans med föda förlångsammas

uppsugningen av alkohol högst väsentligt; möjligen fördröjes uppsugningen

även av vin och grogg men ej av Öl. Maximalvärdet i blodet för

starksprit kan uppträda först efter 2—3 timmar, och halten kan under en

viss tid ligga på en horisontell nivå. Uppsugningen torde i vissa fall icke

vara avslutad förrän efter 4—6 timmar.

I skrivelsen konstateras att tillgängliga uppgifter om alkoholomsättningen

bygger på försök med alkoholförtäring på en gång eller i varje fall

i ett sammanhang och oftast med användande av endast ett slags alkohol.

Det heter vidare, att i det dagliga livet förekommer mycket ofta att förtäringen

äger rum under en längre tidrymd och avser olika slag av alkohol.

Att bedöma alkoholkurvans förlopp vid sådan förtäring erbjuder stora

svårigheter. Vetenskapliga undersökningar, som kan ge ledning för bedömandet,

föreligger enligt uppgift icke i nämnvärd omfattning. Några

generella uttalanden kan, åtminstone för närvarande, icke göras beträffande

frågorna, när blodalkoholkurvan når maximum och när den vänder

nedåt. Man torde icke ens med bestämdhet kunna säga, att maximum efter

alkoholförtäring på fastande mage alltid uppnås 2''/2 timmar efter förtäringens

slut. Det är även osäkert, hur mycket tiden måste förlängas om

förtäringen skett i samband med mat. Vår kännedom om alkoholomsättningen

torde ännu vara för ringa för att några bestämda maximitider

skulle kunna anges. En något så när invändningsfri tillbakaräkning, när

alkohol förtäringen skett i samband med föda, kan ske endast efter en ingående

kännedom om samtliga tre komponenter, som generar blodalkoholkurvan,

nämligen resorptionen, fördelningen och förbränningen, eftersom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

dessa tre faktorer under en viss del av kurvans förlopp synes verka samtidigt.

Utredningsmannen framhåller, att de nu diskuterade problemen har sin

största betydelse i de fall, där blodalkoholhalten ligger i närheten av något

av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. Han fortsätter: Sådana fall

utgör en icke ringa del av hela antalet tagna blodprov. Om alkoholhalten

med betryggande marginal överstiger dessa värden, har frågan om alkoholomsättningen

icke samma betydelse för bedömandet. Det synes dock vanskligt

att göra något uttalande om hur stor marginalen bör vara. Så mycket

torde dock kunna sägas att den i många fall synes höra utgöra flera tiondels

promille. I allmänhet torde det enligt uppgift röra sig om 0,3—0,4

promille. Dessa siffror grundar sig emellertid på ett mycket litet undersökningsmaterial.

Ytterligare vetenskapliga undersökningar behövs, innan

mera bestämda uttalanden kan göras om marginalens storlek.

Utredningsmannen sammanfattar sina synpunkter sålunda. Man kan

på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke draga några säkra slutsatser

rörande alkoholhalten i blodet vid körningen, om icke tiden mellan förtäringens

slut och körningen är förhållandevis betydande. Denna omständighet

ger, såsom förut berörts, anledning till betänkligheter endast i de

i praktiken dock jämförelsvis talrika fall, där alkoholhalten ligger i närheten

av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. I dessa fall erbjuder

emellertid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen betydande svårigheter.

Lagen förutsätter att skillnader på endast några hundradels promille

kan avgöra, om en person gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller

ej (vid den lägre promillegränsen) eller om han skall dömas för det ringare

eller det grövre brottet (vid den högre gränsen). Enligt det förut anförda

föreligger emellertid ofta betydande ovisshet rörande frågan om alkoholhalten

i den misstänktes blod låg över eller under den aktuella gränsen vid

det tillfälle, som är av rättslig betydelse. Det kan därför ifrågasättas om

lagstiftningen i sin nuvarande utformning är tillräckligt vetenskapligt

grundad.

Utredningsmannen anser emellertid icke att man behöver frångå systemet

att åtmistone i viss omfattning anknyta brottsligheten till blodalkoholkoncentrationen

men finner det önskvärt att lagstiftningen utformas mera

i anknytning till vetenskapens rön om alkoholomsättningen under olika

förhållanden. Hur denna utformning hör ske, bör göras till föremål för en

särskild utredning, vilken bör bedrivas i nära samband med vetenskapliga

undersökningar å rättskemiska laboratoriet rörande många spörsmål på

detta område, som ännu är ofullständigt utredda.

Rörande lagstiftningens utformning pekar utredningsmannen på två

möjliga lösningar.

Det ena alternativet skulle innebära att lagen — vid sidan av ett allmänt

förbud för den, som är påverkad, att föra motorfordon — innehöll cn enda,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

29

jämförelsevis låg gräns, förslagsvis 0,5 promille. Domstolarna skulle då i

stor utsträckning få fria händer vid bedömningen, varjämte man i de enskilda

fallen kunde räkna med sådana felmarginaler, att bedömandet

skulle bli ur rättssäkerhetssynpunkt fullt betryggande.

Därest det emellertid skulle anses önskvärt att bibehålla två promillegränser

-— utredningsmannen talar i detta sammanhang om 1,5 och 0,8

promille — anvisar han som andra alternativ möjligheten att anknyta

straffbarheten direkt till de värden för blodalkoholkoncentrationen, som

föreligger vid provtagningen. Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang

om den av trafiknykterhetsutredningen föreslagna bestämmelsen av innehåll,

att om föraren vid färden hade en alkoholmängd i kroppen, som efteråt

leder till förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, skall så anses

som om han vid färden haft den förhöjda koncentrationen. Ur straffrättslig

synpunkt kan emellertid, framhåller utredningsmannen, invändningar resas

mot att man på detta sätt presumerar ett faktum, som i själva verket aldrig

föreligger. Samma invändningar torde icke kunna göras, om straffbarheten

i stället — utan sådan presuintion — anknytes till själva det faktum, att

föraren vid färden hade i kroppen en alkoholmängd, som efteråt leder till

höjd blodalkoholkoncentration. Med en sådan regel minskar frågorna om

tillbakaräkning i betydelse.

I sitt betänkande »Alkoholblodprovet» redogör utredningsmannen bl. a.

för en på hans föranstaltande verkställd kontrollräkning av de blodprovsanalyser,

som under år 1953 och 1954 utförts å statens rättskemiska laboratorium.

Vid kontrollräkningen har kunnat konstateras, att åtskilliga fel

förekommit vid analysarbetet. I de fall uppdagade fel påverkat eller kunnat

påverka domstolsavgöranden bär utredningen vidtagit de åtgärder, som

funnits påkallade.

Utredningen har emellertid sett som sin främsta uppgift att på grundval

av vad som framkommit vid den nämnda efterkontrollen medverka till

en sådan ordning vid blodanalyserna, som kan anses tillräckligt tillförlitlig

ur rättslig synpunkt, och har för detta ändamål tagit vissa initiativ.

Efter att ha erinrat om att Widmarkmetodens tillförlitlighet, som fastslagits

av trafiknykterhetsutredningen i dess år 1953 avlämnade betänkande,

sedermera ånyo ställts under debatt — bl. a. har diskuterats frågan

om förändringar i alkoholhalten i blodprov — och efter att ha redogjort för

vad som härutinnan förekommit säger sig utredningsmannen icke finna

någon anledning att ifrågasätta Widmarkmetodens tillförlitlighet. Det är

— framhåller han — en mycket god metod för alkoholbestämning, låt vara

att metoden icke är specifik för etylalkohol och att även andra flyktiga

reducerande substanser såsom metylalkohol, som ingår i träsprit, och aceton,

som kan förekomma i blodet vid sockersjuka, ger utslag såsom för etylalkohol

och alltså kan medföra för höga analysvärden. I det närmaste

specifik för etylalkohol är däremot den s. k. ADH-metoden, som därför

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

val kompletterar Widmarkmetoden. — Något fall av alkoholbildning i

färskt blod, förvarat i preparerade kapillärer, är enligt utredningsmannen

icke känt. Skäl saknas att i avbidan på närmare undersökningar icke tillmäta

alkoholanalyserna betydelse på grund av befarad alkoholbildning i

kapillärerna.

Under utredningsarbetet har emellertid visat sig erforderligt med en

långt gående utbyggnad av analyssystemet för att finna bästa möjliga

garantier för riktiga analysresultat. I sådant syfte har vid rättskemiska

laboratoriet införts ett nytt analyssystem, som från och med den 20 augusti

1955 kunnat tillämpas i full utsträckning. Det nya systemet bygger på att

vid läkarundersökningen tages sex kapillärer blod ävensom ett urinprov.

Av kapillärerna analyseras som regel tre enligt Widmarkmetoden och två

enligt ADH-metoden. Andra kombinationer är dock tänkbara, om detta

visar sig nödvändigt av särskilda skäl, såsom att någon eller några kapillärer

innehåller för litet blod. Det är vid ADH-metoden även möjligt att

utföra flera analyser å den blodmängd, som finns i en kapillär. Den sjätte

kapillären analyseras icke i andra fall än för komplettering av de Övriga.

Som regel sparas den några månader för eventuell efterkontroll. Urinprovet,

som medger analyser till mycket stort antal, analyseras i allmänhet

genom två analyser enligt ADH-metoden. Om emellertid önskvärd överensstämmelse

mellan resultaten av blod- och urinanalyserna icke erhålles, görs

urinanalysen om, oftast efter Widmarkmetoden. Den del av urinprovet,

som icke använts vid analyserna, förvaras efter tillsats av fluorid i kylrum

under ett år för att möjliggöra en eventuell framtida kontroll av analysresultatet.

Stora föi delar är framhåller utredningsmannen — förbundna med

det nya analyssystemet, som undanröjt olägenheten med att Widmarkmetoden

icke är specifik för etylalkohol. Om andra flyktiga organiska

substanser inverkat på Widmarkanalyserna, kommer detta omedelbart

fram vid jämförelse med de resultat, som erhållits vid ADH-analyserna.

Särskild hänsyn behöver därför icke tagas till om blodprovet härrör från

en person, som lider av sockersjuka. Vidare innebär systemet en mycket god

kontroll över riktigheten av analysresultaten. Någon säkrare kontroll än den

som sker genom att båda metoderna användes vid sidan av varandra, synes

icke stå att erhållla. Genom analys av urinprov, i vilka man icke torde böra

räkna med möjligheten av alkoholbildning, vinnes dessutom större trygghet

för att eventuell alkoholbildning i blodprovet skall märkas än om endast

blodprov analyseras. Urinanalyser gör det även möjligt att fastställa om

sömnmedel, som under senare år kommit till allt större användning som

berusningsmedel, förekommer i kroppen. I de fall då urinanalyserna ligger

avsevärt högre än alkoholhalten i blodet — vilket förekommer oftast — är

de ett mycket gott stöd för riktigheten av blodanalyserna.

I betänkandet anges även förbättringar, som vidtagits med avseende å

själva analysförfarandet. Medan tidigare samtliga tre kapillärer analvse
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kutxgl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

rades av ett laboratoriebiträde — därvid viss risk förelåg för att systematiska

fel från laboratoriebiträdets sida icke kunde upptäckas vid en jämförelse

mellan de olika analyresultaten — utföres med det nya systemet

analyserna av de fem kapillärernas innehåll och av urinprovet av olika

laboratoriebiträden, varjämte i analysarbetet regelbundet användes lösningar

med varierande alkoholhalt, något som medför en mycket god kontroll

av analysresultaten. Numera utföres analyserna endast någon eller

några dagar efter det proven inkommit till laboratoriet. Analysiesultaten

jämföres med varandra. Är överensstämmelsen av resultaten god, sker kontrollräkning

endast i fråga om värden nära gränserna 0,8 och 1,5 promille. Är

överensstämmelsen mindre god verkställes kontrollräkning och eventuellt

ytterligare analyser. För bedömande av frågan om tillräckligt god överensstämmelse

föreligger mellan analysresultaten bär å statistiska institutionen

i Uppsala utarbetats särskilda normer.

Vid alla kemiska analysmetoder måste man — framhålles i betänkandet

_ räkna med att i viss utsträckning förekommer fel, som gör att de

erhållna resultaten aldrig är helt exakta. För att vinna kunskap om dessa

fel var en statistisk undersökning nödvändig.

Vid denna har framräknats vardera metodens generella mätfel och

vidare vissa värden såsom samlat uttryck för de med analysförfarandet

förbundna felmöjligbeterna. Värdena varierar dock efter antalet analyserade

kapillärer. Om antalet är tre för varje metod, blir värdet 0,i3. Om

endast två kapillärer analyseras med varje metod, är värdet 0,i6. För den

vanligaste sammanställningen, tre kapillärer enligt Widmarkmetoden och

två enligt ADH-metoden, utgör värdet 0,14. Värdena, som icke är givna en

gång för alla, kan användas endast om båda metoderna är •—- som man

säger — under statistisk kontroll. Sedan slutet av år 1955 är denna förutsättning

uppfylld.

I analysbeviset anges numera såväl avdraget i det ifrågavarande fallet

som det analysvärde, som erhålles vid subtraktion av avdraget från det uträknade

medelvärdet. De uträknade avdragen täcker vanligen vid analysförfarandet

förekommande fel. Det kan emellertid icke lielt uteslutas,

att alkoholkoncentrationen kan ligga under det efter avdraget erhållna

värdet. Säkerheten för att så icke är fallet är emellertid mycket hög —

säkerhetsgraden anges med en viss approximation till 09,9 %. Risken för

fel finns vid alla analysresultat men har betydelse främst i de fall, då värdet

sammanfaller med eller nära överstiger någon av de i lagen upptagna promillegränserna.

Det är alltså uppenbart, att de fall, då risken kan lia någon

betydelse, är utomordentligt få.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen, att det nu använda analyssystemet

måste anses skänka en hög grad av trygghet. Visserligen har

systemet ännu tillämpats endast kort tid, men de erfarenheter, som redan

vunnits, synes ge vid handen att systemet är fullt betryggande för tillämpning

av vår nuvarande lagstiftning om straff för trafikonyktcihet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Remissyttrandena

De i utredningsmannens skrivelse den 28 maj 1956 upptagna frågorna

rörande den s. k. tillbak aräkningen har behandlats av nästan alla

remissinstanser. Bl. a. framhåller häradshövdingeföreningen att, ehuru

domstolarna under senare år ingalunda varit främmande för den nya problematiken

och tagit hänsyn därtill vid sina domslut, det måste anses ovisst

huruvida det i allmänhet står klart med vilka vida felmarginaler man har

att röra sig vid beräkningarna. Justiiiekanslersämbetet och medicinska

fakulteten vid universitetet i Göteborg förklarar sig instämma i utredningsmannens

uttalande att det, på grund av bristfälliga kunskaper om alkoholomsättningen

i människokroppen och de därmed förbundna svårigheter

som tillbakaräkningen erbjuder, kan ifrågasättas om rattfyllerilagstiftningen

i sin nuvarande utformning är tillräckligt vetenskapligt grundad.

Genomgående betonas i remissyttrandena behovet av ytterligare vetenskapliga

forskningar över alkoholomsättningen i människokroppen. Sådana

undersökningar bör — framhålles i flera yttranden — komma till stånd

utan tidsutdräkt. Därvid bör personella och ekonomiska resurser ställas

till den blivande utredningens förfogande i den omfattning, att utredningens

arbete kan bedrivas med skyndsamhet. Statistiska centralbyrån föreslår

därjämte, att forskningsresultaten göres till föremål för särskild statistisk

undersökning. I några yttranden förordas att undersökningar kommer till

stånd även i andra avseenden, såsom av medicinalstgrelsen och lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet rörande förekomsten i urin av

andra berusningsmedel än alkohol, av sistnämnda remissinstans om sambandet

mellan blodalkoliolhalt och urinalkoholhalt under varierande betingelser,

av trafiksäkerhetsrådet beträffande i vilken grad en fordonsförares

reella körförmåga minskar vid alkoholpåverkan samt av hovrätten

för Övre Norrland och advokatsamfundet i fråga om förändringar i blodprovs

alkoholhalt under tiden från blodprovtagningen till analysförfarandet.

Två remissorgan ställer sig dock tveksamma till av utredningsmannen

förordade undersökningar. Sålunda framhåller medicinska fakulteten vid

universitetet i Lund, att det synes uppenbart att i det enskilda fallet de

med tillbakaräkningen förknippade beräkningarna alltid måste bli behäftade

med fel av en helt annan storleksordning än vad som gäller i fråga

om blodanalyserna. Så är fallet för närvarande och fakulteten delar ej

utredningsmannens optimism, när han synes tro att en vidlyftig vetenskaplig

utredning i framtiden skall kunna ändra på detta förhållande.

Liknande ståndpunkt intar MHF.

I det övervägande antalet remissyttranden betonas att trafiknykterhetslagstiftningen

behöver revideras. Frågan om när så bör ske

beröres även i vissa yttranden. Sålunda framhåller riksåklagarämbetet,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

33

medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg, trafiksäkerhetsrådet,

advokatsamfundet och M, att någon ändring icke bör ske, förrän de berörda

utredningarna verkställts. Det måste nämligen vara riktigare —

säger bl. a. trafiksäkerhetsrådet — att tills vidare, i avvaktan på utredningens

resultat, behålla den nuvarande utformningen av lagstiftningen

och bedöma tillbakaräkningen med största försiktighet. Det är också —

enligt advokatsamfundet — önskvärt att lagstiftningen omarbetas under

hänsynstagande till undersökningsrönen och att utredningen om lagstiftningens

utformning göres helt förutsättningslös. Denna ståndpunkt omfattas

även av justitiekanslersämbetet och hovrätten för Övre Norrland.

En helt anan mening redovisar däremot häradshövdingeföreningen. Föreningen

framhåller att det icke bör möta något hinder att — utan att avvakta

resultatet av de förordade vetenskapliga undersökningarna angående

alkoholomsättningen i den mänskliga organismen -— redan nu genomföra

en ändring av lagstiftningen i enlighet med den av utredningsmannen i

andra hand förordade lösningen. Denna har nämligen påtagliga fördelar ur

processekonomisk synpunkt och synes också medföra ökad preventiv

verkan.

De i utredningsmannens betänkande »Alkoholblodprovet» behandlade

olika spörsmålen rörande blodprovsanalyser har rönt stort intresse från

remissinstansernas sida. Detta gäller särskilt det nya analyssystemet.

Frågan om Widmarkmetodens tillförlitlighet beröres endast i ett yttrande.

Detta har avgivits av läkarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet, som förklarar sig helt dela utredningsmannens uppfattning att

Widmarkmetoden, rätt tillämpad, är en mycket god mätare av blodalkoholhalten.

Lärarkollegiet finner därför icke någon anledning till att man bör

överge denna metod för alkoholbestämning i blodprov.

De på utredningsmannens föranstaltande vidtagna åtgärderna för att

ordna ett betryggande analysförfarande finner remissorganen lämpliga och

ändamålsenliga. Det nya förfarandet är ägnat att skapa garantier för att

analysresultatet skall inom rimliga marginaler riktigt återge den verkliga

alkoholhalten i blodet vid provtagningstillfället. Helt naturligt måste emellertid

analys- och kontrollmetoderna fortlöpande kompletteras i enlighet

med nya rön inom alkoholforskningen och den statistiska vetenskapen.

Resultaten av den på utredningsmannens initiativ verkställda statistiska

undersökningen har granskats av statistiska centralbyrån, som framhåller

att analysförfarandet kringgärdats med åtskilliga antaganden och approximationer

— såsom i fråga om den till 99,9 % angivna säkerhetsgraden för

att analysresultatet är korrekt. Riktigheten av gjorda antaganden och

approximationer bör närmare prövas. Det är därför angeläget med fortsatt

statistisk forskning på detta område. Säkerhetsgraden är -— säger medicinska

fakulteten vid universitetet i Göteborg ■— visserligen hög, men

risken att eu felanalys kan förekomma på 1 000 analyser kan dock icke

3—204 bo Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 72

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kimgl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

lämnas obeaktad. Det kan nämligen beräknas att även denna höga grad av

säkerhet skulle ha medfört att under åren 1953 och 1954 tre eller fyra personer

dömts felaktigt. Med hänsyn härtill kan starkt ifrågasättas om icke

de statistiskt framräknade avdragen för fel vid analysförfarandet beräknats

för lågt.

5. DEPARTEMENTSCHEFEN

Motorfordonstrafiken har efter det andra världskrigets slut ökat i alltmer

stegrad takt. Trafikens snabba tillväxt belyses av att antalet registrerade

motorfordon under åren 1946—1955 stigit från 345 000 till drygt 1

miljon. Medräknas även mopeder och traktorer, kan antalet beräknas nu

utgöra mer än 1 400 000. Denna utveckling har skapat svåra trafiksäkerhetsproblem.

Trafikolyckorna och därmed även antalet i trafiken dödade

och skadade personer har ökat i ungefär samma takt som trafikintensiteten

och fordonsbeståndet.

Statsmakterna har självfallet icke stått overksamma inför denna oroande

utveckling. Omfattande åtgärder i syfte att förbättra trafiksäkerheten

har vidtagits under senare år. Jag vill sålunda erinra om den förstärkning

av ordningsstatspolisen som ägt rum såsom en följd av statsmakternas

år 1954 härutinnan fattade beslut. Bland övriga åtgärder må

nämnas de skärpningar i vägtrafikförordningens trafiksäkerhetsföreskrifter

som trätt i kraft den 1 juli 1955.

Vid arbetet på trafiksäkerhetens höjande måste även uppmärksamhet

ägnas åt den roll som alkoholpåverkan hos motorförare spelar. Även om

enligt den officiella statistikens siffror den relativa frekvensen av trafiknykterhetsbrott

— d. v. s. antalet sådana brott jämfört med antalet polisundersökta

motortrafikolyckor — är tämligen ringa så visar dock samma

siffror att det totala antalet dylika brott är betydande och ökar kraftigt

varje år. I de år 1955 polisundersökta ca 45 800 motortrafikolyckorna

deltog sålunda i inemot 1 400 fall förare som var alkoholpåverkade. I

detta sammanhang bör dock betonas att statistiken icke infångar alla hithörande

fall eftersom åtskilliga trafikolyckor aldrig kommer till polisens

kännedom. Enligt den officiella statistiken uppgick vidare antalet

trafiknykterhetsbrott år 1953 till 2 997 och år 1954 till 3 511 men dessa

siffror återger, delvis även på grund av det tillämpade redovisningssystemet,

icke hela antalet sådana brott. I samband med övergången till det

friare system för försäljning av alkoholhaltiga drycker, som införts från

och med den 1 oktober 1955, synes emellertid frekvensen av trafiknykterhetsbrott

ha tilltagit. Ett tecken härpå är att eu avsevärd ökning skett

av antalet från motorförare tagna blodprov. Enligt uppgifter från statens

rättskemiska laboratorium uppgick sålunda under vardera av juli och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

35

augusti månader 1956 antalet alkoholblodprov till mer än 1 500 mot ca

1 000 för motsvarande månader under år 1955.

Trafikolyckor i samband med alkoholpåverkan ter sig på ett särskilt

sätt skrämmande och onödiga. Det synes med den växande trafiken allt

mer angeläget att icke någon låter sin förarförmåga nedsättas genom

alkoholförtäring. Enligt min mening bör även på detta område samhället

skärpa kraven på motorförarna. Även ganska långtgående krav anser jag

kunna vara befogade för att ge effekt åt strävandena att på lång sikt förbättra

trafiksäkerheten.

Det är tydligt att en sådan skärpning av åtgärderna mot onykterhet i

trafik kan åstadkommas på olika sätt. En skärpt trafikövervakning torde

ingå som ett av de viktigaste leden i samhällets insatser för att förbättra

trafiknykterheten och därmed även höja trafiksäkerheten. Den förut omnämnda

förstärkningen av ordningsstatspolisen bör i detta avseende

kunna ge en god effekt. I innevarande års statsverksproposition har därjämte

föreslagits en ytterligare utbyggnad av denna organisation. En intensifierad

upplysnings- och propagandaverksamhet i trafiknykterhetsfrågor,

t. ex. om verkningarna på den mänskliga organismen av alkoholförtäring

även i jämförelsevis ringa doser, är tvivelsutan också ägnad att

främja trafiksäkerheten. De upplysningskainpanjer för nykterhet vid

förande av motorfordon, som härvidlag bedrives av frivilliga nyktcrhetsorganisationer,

torde sålunda ha en stor uppgift att fylla.

De nuvarande trafiknykterhetsbestämmelserna — vilka i stort sett motsvarar

den lagstiftning som genomfördes år 1941 — upptager två slags

trafiknykterhetsbrott, nämligen huvudbrottet rattfylleri och ett lindrigare

brott som i viss mån är att belrakta som ordningsförseelse. Rattfylleri

föreligger i första hand då någon fört motorfordon så påverkad av starka

drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra

fordonet men därjämte om föraren vid färden hade en blodalkoholhalt

av lägst 1,5 promille. Under det lindrigare brottet inbegripes åter sådana fall

när föraren, utan att ha varit påverkad enligt den allmänna regeln vid

rattfylleri, likväl vid färden hade eu alkoholhalt i blodet av 0,8—1,49 promille.

Gränsen för straffansvar är sålunda satt vid en alkoholkoncentration

i förarens blod av 0,8 promille. Vid tillkomsten av 1941 års lagstiftning

uttalades olika meningar i frågan, vid vilket värde denna promillegräns

skulle dragas. Bl. a. förordade första lagutskottet, att gränsen skulle

sättas vid 0,5 promille. Riksdagen stannade emellertid för den högre gränsen,

0,8 promille. Med hänsyn till de starkt delade meningar som förelåg

är det förklarligt att man då icke ville gå längre. Numera hör emellertid

eu mera allmän anslutning kunna vinnas kring en ändring som

innebär all strängare nyklerhetskrav ställes på motorförarna.

Tiden synes sålunda nu vara mogen för att i lagstiftningen giva uttryck

åt all alkoholförtäring och förande av motorfordon i princip är

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1957

oförenliga med varandra. Lagstiftningen bör i enlighet med nutida krav

på en god trafikkultur fastslå, att även alkoholförtäring i mindre mängder

skall undvikas i samband med motortrafik. Detta bör dock icke rimligtvis

komma till uttryck i en regel, vilken såsom farliga för trafiksäkerheten

stämplar sådana förare som uppvisar praktiskt betydelselösa blodalkoholvärden

vid körningen. En viss marginal måste hållas med hänsyn

till de obetydliga promillehalter, där påverkan regelmässigt icke kan

iakttagas även med de finaste vetenskapliga metoder.

Trafiknykterhetsutredningen har föreslagit att den lägre promillegränsen

sänkes från 0,8 till 0,5 och har till stöd härför åberopat, att vid blodalkoholhalter

å minst detta tal nedsättning av körförmågan kunnat konstateras

hos det klart övervägande antalet undersökta förare. Utredningens

ståndpunkt har kritiserats i ett betydande antal remissyttranden, i vilka

anförts att, då verkställda utredningar icke givit klart besked huruvida

en alkoholhalt mellan 0,5 och 0,8 promille verkligen ökar risken för trafikolyckor,

anledning saknas att ändra den nuvarande gränsen vid 0,8 promille.

I anslutning till vad sålunda förekommit vill jag framhålla att, också

med bortseende från de slutsatser som kan dragas av de verkställda

vetenskapliga undersökningarna om riskökningen, allmän erfarenhet torde

ge vid handen att alkoholförtäring, även om den icke är större än att blodalkoholhalten

stannar vid 0,5—0,8 promille, likväl skapar förutsättningar

för att motorförarna alltför lätt underskattar riskerna i trafiken. Redan

i detta förhållande ligger tydligen ett faromoinent. Såsom jag nyss framhållit

bör gränsdragningen ske så, att lagen i princip ger uttryck för

ogillande av varje bruk av alkohol i samband med motortrafiken men

lämnar en viss marginal för praktiskt betydelselösa blodalkoholhalter.

Mot bakgrunden härav förefaller en sänkning av den lägre gränsen från

0,8 till 0,5 klart motiverad varför jag ansluter mig till trafiknykterhetsutredningens

förslag i denna del. Förekommande fall av trafikonykterhet inom

området 0,5—1,5 promille torde såsom förut nämnts i viss mån få anses

som förseelser mot god ordning. Det är tydligt att, då fråga är om blodalkoholhalter

inom området 0,5—0,8 promille, användningen av annat

straff än böter i praktiken får anses uteslutet.

Det torde kunna förväntas att en lagändring i den nu angivna riktningen

skall påverka den stora massan av motortrafikanter att, i än högre

grad än den nuvarande lagstiftningen föranleder, iakttaga försiktighet i

bruket av alkohol. Pa sa sätt bör den komma att verksamt bidraga till

den förstärkning av trafiksäkerheten som med alla medel bör eftersträvas.

Genom den särskilda utredningen av rättskemiska laboratoriets verksamhet

in. m. har uppmärksamheten fästs på vissa problem vid tillämpningen

av trafiknykterhet slagstiftningen. Utredningen framhåller att kän
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

37

nedomen om alkoholomsättningen i människokroppen är bristfällig och

att detta förhållande ej sällan kan försvåra möjligheterna att med utgångspunkt

från blodprovet säkert beräkna alkoholhalten i blodet vid det

tillfälle som är av rättslig betydelse, nämligen vid färden. Det är tydligt

att detta spörsmål har sin praktiska betydelse i de fall då blodprovet visar

en alkoholhalt i närheten av någon av de i lagen stipulerade gränserna.

Genom vetenskapliga undersökningar bör det vara möjligt att vinna större

klarhet i problemet.

Antages förslaget till ändring av 4 § 2 mom. trafikbrottslagen, följer

härav att föreskriften i 33 § 1 mom. första stycket 1. vägtrafikförordningen

om återkallelse av körkort bl. a. i fall, då motorförare överträtt

bestämmelserna om ansvar för trafikonykterhet, blir — även utan

ändring av sistnämnda författningsrum — tillämplig å förare som vid färden

haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille. Vidare bör

ett genomförande av lagförslaget föranleda en motsvarande jämkning av

den nuvarande bestämmelsen i 35 § andra stycket samma förordning.

Enligt denna bestämmelse skall körkort, tillhörande en för trafiknykterhetsbrott

misstänkt förare av motorfordon eller traktor med släpfordon,

omhändertagas genom åklagarmyndighets försorg i de fall där undersökning

visar att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet

av 0,8 promille, vilket värde alltså bör ändras till 0,5 promille.

Trafiknykterhetsutredningens betänkande innehåller i övrigt vissa enligt

min mening beaktansvärda förslag till förbättring ay hithörande lagstiftning.

Då det emellertid synes angeläget att vissa vetenskapliga undersökningar

kommer till stånd bl. a. över alkoholens omsättning i människokroppen

och att i anslutning till undersökningsresultaten trafiknykterhetslagstiftningen

i sin helhet göres till föremål för översyn, är jag icke beredd

att taga ställning till dessa förslag. För anstånd med prövning av

förslagen talar även det förhållandet att den i olika sammanhang berörda

frågan, huruvida icke trafiknykterhetsreglerna med hänsyn till hithörande

brotts allvarliga beskaffenhet bör överföras till allmän strafflag, torde

komma att närmare prövas i samband med behandlingen av straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk.

Hur de vetenskapliga undersökningarna bör bedrivas och översynen

ske av trafiknykterhetslagstiftningen bör göras till föremål för fortsatta

överväganden i samråd med chefen för justitiedepartementet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till Ing om ändrad lydelse av 4 §

2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Föredraganden hemställer,

att lagrådets yttrande över förslaget, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Swarting

1 Bilagan, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Knngl. Muj:ts proposition nr 72 År 1957

39

Utdrag av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagråd den 5

februari 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 4 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 1 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom.

lagen den 28 september 1951 (nr 6U9) om straff för vissa trafikbrott.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn B. Olsén.

Förslaget föranledde följande yttrande av regeringsrådet Klackenberg:

Den föreslagna ändringen i trafikbrottslagen är enligt min mening i och

för sig ett avgjort framsteg, inte minst med hänsyn till den därmed följande

skärpningen i fråga om körkortsindragningarna. Jag anser mig icke

böra göra annan erinran mot remissförslaget än att det hade varit önskvärt

att trafiknykterhetsutredningens förslag jämväl i övrigt upptagits till

prövning. En mera omfattande reform än den föreslagna framstår nämligen

på grund av tidsläget som angelägen. Enligt mitt sätt att se borde

de av utredningsmannen rörande alkoholblodprovet äskade ytterligare

undersökningarna icke ha utgjort ett hinder häremot. Dessa undersökningar

gällde ju icke i någon mån tillförlitligheten av blodprovet enligt

det nu tillämpade analyssystemet utan de kända vanskligheterna för domstolarna

att i vissa gränslägen draga säkra slutsatser om alkoholhalten hos

föraren vid körningstillfällct. Om man utgår från den av departementschefen

angivna uppfattningen att lagstiftningen bör sikta till att alkoholförtäring

även i mindre mängder skall undvikas i samband med motortralik

— och jag delar helt denna uppfattning — framstår det såsom särskilt

befogat, att lagstiftaren genom presumlioner av det slag som trafiknykterhetsutredningen

föreslagit undanröjer de berörda vanskligheterna för

domstolarna. Eljest kan man befara att dessa vanskligheter — till men

för lagstiftningens effektivitet — föranleda att de alkoholpåverkade förarna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

vid dömandet opåkallat tillgodoräknas en summa maximala osäkerhetsmarginaler.

Givetvis vore det gynnsamt, om de åsyftade utredningarna

kunde ge till resultat en godtagbar schablonregel för tillbakaräkningsfaktorn.

Detta synes mig dock ovisst. Det är under föreliggande omständigheter

angeläget tillse, att nämnda utredningar i rimlig mån begränsas och

utföras med sådan skyndsamhet, att de icke alltför mycket förlänga dröjsmålet

med en mera omfattande reform av trafiknykterhetslagstiftningen.

En lämplig komplettering av samhällets arsenal i kampen mot de

stigande trafikskadorna, vilken icke synes tarva särskild utredning, torde

erhållas, om den för allmänna strafflagens område gällande förverkandebestämmelsen

i 2 kap. 17 § strafflagen utsträckes att gälla inom trafikbrottslagens

område vid fall av rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik.

Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg till trafikbrottslagen (ny 6 §)

av innehåll, att om ägaren av motorfordon eller någon som är i hans ställe

begår gärning, varom i 1 § andra stycket eller 4 § 1 mom. sägs, eller medverkar

därtill, må domstolen, med tillämpning av de i 2 kap. 17 § strafflagen

stadgade grunderna, förklara motorfordonet eller dess värde, helt

eller delvis, förverkat till kronan. En liknande utvidgning av förverkandeområdet

har nyligen för vissa brott föreslagits i propositionen med förslag

till luftfartslag (13 kap. 13 §); där kan förverkandet avse luftfartyg ävensom

krigsmateriel m. in. som befordras med luftfartyg. Ett väsentligt

strängare stadgande om förverkande av bil och andra forslingsredskap

gäller sedan gammalt enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel. Vid

rattfylleri eller grov vårdslöshet i trafik kan enligt min mening icke gärna

ifrågakomma att såsom vid vissa fall av smuggling göra förverkandet av

motorfordonet obligatoriskt. En sådan regel skulle träffa alltför ojämnt.

Man synes böra stanna vid att lämna domstolen en befogenhet att döma

till förverkande under sådana förutsättningar, som angivas i 2 kap. 17 §

strafflagen, nämligen om det är påkallat till förebyggande av brott eller

eljest särskilda skäl föreligga och sådant förverkande ej är uppenbart

obilligt. Domstolen bör vidare alltid äga göra förbehåll för annans rätt till

fordon, som förklaras förverkat. Förverkande synes, jämte frihetsstraff,

kunna tillämpas vid särskilt grov trafikvårdslöshet eller vid upprepat eller

eljest grovt rattfylleri. Det bör heller icke vara uteslutet att domstol, där

så finnes lämpligt, vid vanligt rattfylleri dömer till böter jämte förverkande

i stället för till enbart frihetsstraff. Påpekas må att förslaget icke innebär,

att förverkande må ifrågakomma vid s. k. rattonykterhet. Det har synts

mig lämpligt att man åtminstone tills vidare stannar vid att utsträcka förverkandeområdet

endast till de grövre trafikbrotten.

Ett dylikt stadgande, som trängt ut till allmän kännedom hland motorförare,

borde kunna i den presumtive rattfylleristens medvetande åstadkomma

en tillräckligt konkret och känsloladdad association mellan lusten

att sätta sig vid ratten och hotet att förlora den egna bilen, som han ofta

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

41

har en stark affektiv bindning till. Om man sålunda kunde skapa ett ur

generalpreventiv synpunkt verksamt motiv, skulle, även om domstolarnas

beslut om förverkande av motorfordon icke bleve särskilt talrika, något

avsevärt vara vunnet i kampen mot rattfylleriet. Mot domstolarnas nuvarande

praxis att av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel döma till

frihetsstraff vid rattfylleri synes mig inga principiella invändningar vara

att göra. Men det är ett ofrånkomligt faktum, att det stora antalet rattfyllerister

å straffanstalterna innefattar en allvarlig skärpning av våra kriminalvårdsproblem

och en betydande samhällsekonomisk belastning. Av

hela antalet under år 1956 nyintagna straff- och fängelsefångar utgjorde

rattfylleristerna, 3 101 män och 7 kvinnor, omkring 40 %. Även om det övervägande

flertalet av dessa var korttidsfångar, kan deras sammanlagda

strafftid dock beräknas till i runt tal 6 000 månader och motsvarar alltså

en arbetsstyrka på 500 personer under ett helt år. En beräkning av kostnaderna

för den personal och de fastigheter, som inom fångvårdsväsendet

tagas i anspråk för deras vård, synes överflödig i detta sammanhang. Det

säger sig självt att det ur olika synpunkter är angeläget att begränsa den

samhällsbelastning, som dessa fångar representera. Om en komplettering

av trafikbrottslagen med en förverkandebestämmelse kan antagas i någon

mån bidraga till en minskning av detta problem — i första hand genom att

hålla tillbaka brottsbenägenheten, möjligen också genom att i vissa fall

erbjuda en alternativ, samhällsekonomiskt billigare strafform — synes mig

en dylik åtgärd böra vidtagas utan dröjsmål.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson. Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets

den 5 februari 1957 avgivna utlåtande över det den 1 februari 1957 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen

den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande över lagförslaget anför föredraganden

följande.

Lagrådet har icke framställt någon erinran mot det remitterade förslaget.

Jag finner icke erforderligt att nu taga ställning till vad en ledamot

av lagrådet anfört om önskvärdheten av ytterligare reformer av trafiknykterhetslagstiftningen.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagförslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno

Stlilm 1057. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin (2)

  1. Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 8
  2. Olov Hegrelius, Hans Folkesson, Omprövning av körkort, FT 1970 nr 2 s. 88 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:240 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 a1 i texten
  2. 1LU 1957:16 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. JT 1992/93 s. 1 Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick. s. 8 i texten
  2. FT 1970 s. 88 Olov Hegrelius, Hans Folkesson, Omprövning av körkort s. 88 i texten