Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av grkesskada

1957-02-15 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:74, Angående ersättning i vissa fall i anledning av grkesskada

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1957

1

Nr 74

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående ersättning i vissa

fall i anledning av grkesskada; given Stockholms slott

den 15 februari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allcrnådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Ericsson

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Ilans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet åi

Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,

KI.ING, EUASSON.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch

civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Ericsson, uppkomna frågor om ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall

i arbete samt anför.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:is proposition nr 74 år 1957

Föreliggande framställningar m. m.

1. Ersättning till Greta Sonja Åkerholm

Lagbestämmelser

Enligt 7 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle vid olycksfall i arbete,

som medfört den skadades död, i ersättning utgivas — förutom begravningshjälp

— livränta till vissa efterlevande. Sålunda skulle änka, när

äktenskapet slutits före olycksfallet, erhålla livränta från dödsfallet så länge

hon levde ogift.

I 20 § första stycket lagen om yrkesskadeförsäkring — vilken lag trädde

i kraft den 1 januari 1955 men ej äger tillämpning i fråga om skada som inträffat

dessförinnan — meddelas bestämmelser om livränta till änka efter

försäkrad, som avlidit till följd av yrkesskada. I paragrafens andra stycke

föreskrives, att om den avlidne var ogift livränta efter samma grunder som

gäller för änka skall utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock

till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn

med honom eller var havande med barn till honom. Motsvarighet till bestämmelsen

i andra stycket saknas i 1916 års lag.

Föreliggande framställning

Banarbetaren vid statens järnvägar Otto Ragnar Karlsson avled den 28

september 1954 till följd av ett samma dag inträffat olycksfall i arbete. Av

de handlingar som med anledning av olycksfallet ingavs till riksförsäkringsanstalten

framgår, att Karlsson var ogift. Riksförsäkringsanstalten fann

genom beslut den 4 december 1954, att i anledning av dödsfallet begravningshjälp

skulle utgå till dödsboet.

I en den 20 juni 1956 till civildepartementet inkommen, sedermera till

socialdepartementet överlämnad skrivelse har Greta Sonja Åkerholm hemställt

om pension efter den avlidne. Åkerholm har därvid åberopat, att hon

var trolovad med Karlsson alltsedan den 7 december 1940. De sammanflyttade

våren 1952 i samband med att Åkerholm lämnade en arbetsanställning

och delade därefter bostad. De hade för avsikt att ingå äktenskap den 16

oktober 1954 och lysning till äktenskap hade enligt ett handlingarna bifogat

prästbevis avkunnats första gången den 26 september 1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj.ls proposition nr 74 år 11)57

3

Y It randen

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Karlsson vid sin död innehaft anställning

vid f. d. Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg och statens järnvägar

nära 20 år. Han var vid sitt frånfälle underkastad bestämmelserna i

1947 års tjänstepensionsreglemcnte för arbetare. Styrelsen har intet att

erinra mot att sökanden av statsmedel beredes ett årligt understöd av förslagsvis

840 kronor.

Statskontoret anser med hänsyn till omständigheterna i ärendet skäligt,

att ersättning av statsmedel beredes sökanden i någon form. Frågan härom

hör i första hand prövas enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalien anför, att sökanden, om hon vid tiden för olycksfallet

varit gift med den avlidne, skulle ha uppburit livränta. Beträffande

dennas storlek upplyser anstalten, att årsbeloppet efter omreglering fr. o. in.

den 1 januari 1956 skulle ha utgjort 2 640 kronor t. o. in. den månad, under

vilken sökanden fyller 67 år.

Sökanden arbetar f. n. som affärs- och kassabiträde mot en timlön av

3 kronor 25 öre. Hon lider av ryggbesvär, som tidvis gör henne arbetsoförmögen.

Hon äger ungefär 9 000 kronor i sparkapital.

Riksförsäkringsanstalten finner skäligt, att sökanden beviljas någon ersättning

av statsmedel. Anstalten anser det emellertid tveksamt om ersättningen

bör utgå enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

2. ErsäUning"till Axel Leonard Ekman

Lagbestämmelser

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete — vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1903 — stadgades

skyldighet för arbetsgivare, huvudsakligen inom industrien, att utgiva ersättning

efter i lagen angivna grunder till arbetare, som skadats till följd

av olycksfall i arbete. Enligt 27 § nämnda lag skulle dock i avseende å arbetare

eller arbetsförman, som vid ikraftträdandet av lagen redan var anställd

i järnvägs tjänst eller arbete bestämmelserna i lagen den 12 mars

1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift fortfarande

gälla. Talan om ersättning jämlikt sistnämnda lag skall enligt 10 § i lagen

anhängiggöras bos domstol inom två år från den dag, då skadan timade.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ls proposition nr 74 år W57

Ersättningsfrågans tidigare behandling

Axel Leonard Ekman, född den 1 januari 1886, utsattes den 12 maj 1914

för ett olycksfall under arbete som lokeldare hos dåvarande Halmstad—

Nässjö järnvägsaktiebolag. Han ådrog sig därvid så svåra skador å vänster

arm, att denna måste amputeras på överarmens nedre del. Han fick en protes,

som kunde fixeras i olika lägen.

Ekman hemställde i en till riksförsäkringsanstatten den 2 februari 1954

inkommen skrivelse om att bli tillerkänd livränta i anledning av olycksfallet.

Riksförsäkringsanstalten förklarade den 17 juni 1954, att någon rätt

till ersättning från anstalten för ifrågavarande olycksfall inte förelåg. Vid

1955 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 249 och II: 371) om

ersättning till Ekman. Motionerna bifölls ej av riksdagen, som ansåg att

frågan om eventuell ersättning till Ekman i första band borde prövas av

Kungl. Maj :t (SU 110).

Föreliggande framställning jämte yttranden

Ekman har i eu till socialdepartementet den 6 juli 1955 inkommen skrivelse

hemställt om ett årligt ersättningsbelopp på grund av olycksfallet.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att ersättning för olycksfallet inte

kunnat utgå jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning till följd av

olycksfall i arbete. Ekman var vid ikraftträdandet av nämnda lag den 1 januari

1903 redan anställd hos järnvägsbolaget. Jämlikt stadgande i 27 §

lagen skulle i sådant fall bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift fortfarande gälla. Ekman

har inte framställt krav på skadestånd enligt nämnda lag inom den för sådan

talan föreskrivna tiden. Efter vad anstalten inhämtat torde det inte

vara möjligt att utan ingående undersökningar av rättspraxis bedöma, i

vad mån Ekman kunnat erhålla skadestånd, om han bevakat sin talan

inom föreskriven tid.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att Ekman vid tiden för olycksfallet

var lokeldare samt att han efter olycksfallet överfördes till expeditionstjänst.

Er. o. in. den 1 januari 1945 innehade han befattning som kontorist, vilken

befattning han bibehöll efter det bolaget samma år övertagits av staten.

Han avgick 1949 med ålderspension, som f. n. utgör 5 283 kronor 36 öre

för år, vartill kommer folkpension för honom och hans hustru. Enligt vad

anstalten inhämtat av järnvägsstyrelsen skulle Ekman, om olycksfallet inte

inträffat, sannolikt ha befordrats till lokförare. Hans ålderspension skulle

i så fall ha utgjort 7 365 kronor 60 öre för år. Ekman har ett sparkapital

av 14 000 kronor. Hustrun är sjuklig. Ekmans proteskostnader betalas av

statens järnvägar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kunyl. M(ij:ls proposition nr 74 dr 1957

Enligt de bedömningsgrunder, soin vid tiden för olycksfallet tillämpades

i fråga om livräntor jämlikt 1901 års lag, torde invaliditetsgraden till följd

av skadan kunna uppskattas till 65 procent. Om 1901 års lag varit tillämplig

skulle livränta utgått till Ekman. Beträffande dennas storlek upplyser

anstalten bl. a., att årsbeloppet efter omreglering fr. o. in. den 1 januari

1956 skulle ha utgjort 1 870 kronor.

Anstalten anför vidare, att den rätt till skadestånd jämlikt 1886 års lag

som Ekman gått förlustig utgör en motsvarighet till den ersättningsrätt,

som enligt 1901 års lag tillkom sådan järnvägspersonal som anställts efter

ikraftträdandet av sistnämnda lag. Ersättning av statsmedel åt Ekman bör

kunna ifrågakomma, ehuru ömmande ekonomiska omständigheter inte

föreligger. Skäl talar för att Ekman bör tillerkännas engångsersättning med

förslagsvis 2 500 kronor.

Försäkringsrådet anför, att anledningen till att de arbetare, som anställts

vid järnvägsföretag före år 1903, undantogs från ersättning enligt 1901 års

lag, torde ha varit att 1886 års lag ansågs vara förmånligare för dessa anställda

än 1901 års lag.

Försäkringsrådet erinrar om att ersättning av statsmedel enligt grunderna

i 1901 års lag i vissa fall tillerkänts arbetare vid statens järnvägar, som försuttit

sin rätt till ersättning enligt lagen därför att krav härom inte framställts

inom föreskriven tid. Då skadestånd enligt 1886 års lag utgör en motsvarighet

till ersättning enligt 1901 års lag och med hänsyn till grunden till

att sistnämnda lag icke gjordes tillämplig å arbetare, som redan vid lagens

ikraftträdande var anställd i järnvägstjänst, borde dylik arbetare i statens

järnvägars tjänst i förekommande fall i vad avser olycksfall, som inträffat

efter ikraftträdandet av 1901 års lag, komma i åtnjutande av samma förmåner

som tillkommer den å vilken sistnämnda lag varit tillämplig. Skäl

synes tala för att Ekman i fråga om ersättning på grund av ifrågavarande

olycksfall bör likställas med sådan arbetare hos statens järnvägar som skadats

under liknande betingelser.

För bifall till Ekmans framställning talar enligt försäkringsrådets mening

även den omständigheten, att genom tillägg av statsmedel företagits förhöjningar

utan behovsprövning av livräntor, som utgår enligt 1901 års lag

oavsett om skadan skett i allmän eller enskild tjänst — samt att Kungl.

Maj:t genom riksdagsbeslut år 1952 (skrivelse nr 129) bemyndigats ikläda

staten betalningsskyldighet för sådana enligt 1901 års lag fastställda livräntor,

som icke är säkerställda genom försäkring, varigenom staten sålunda

kan bli betalningsansvarig för ersättningar, som enligt nämnda lag

åvilat enskild arbetsgivare.

Försäkringsrådet, som inte finner skäl frångå den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna invaliditetsgraden av 65 procent, föreslår, att Ekman till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

t» Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1957

erkänncs ersättning av statsmedel enligt grunderna i 1901 års lag samt att

ersättningen fastställes att utgå från två år räknat tillbaka från den dag

Ekmans framställning inkommit till socialdepartementet.

En reservant inom försäkringsrådet (ledamoten Sölvén) anser, att ersättning

bör utgå fr. o. in. den dag Ekman avgått ur statens järnvägars tjänst.

Två resei vant er inom försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg och

ledamoten Jarre) uttalar, att den praxis, som utvecklats i fråga om ersättning

till personer som omfattats av 1901 års lag, inte nödvändigtvis är normgivande

för den händelse ersättning även skall tillerkännas i fall, som faller

under 1886 års lag. Om ersättning finnes böra utgivas bör den inte fastställas

till mer än hälften av det belopp, som skulle ha utgått om 1901 års

lag varit tillämplig.

Departementschefen

Vad först angår frågan om ersättning till Greta Sonja Åkerholm har livränta

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag efter den genom olycksfall

i arbete omkomne Otto Ragnar Karlsson inte kunnat tillerkännas henne, då

hon inte var gift med Karlsson. Av handlingarna i ärendet framgår, att den

avlidne och Åkerholm var trolovade samt att de sammanlevat under viss tid.

Lysning till äktenskap hade första gången avkunnats två dagar före olycksfallet.

Riksdagen har tidigare beviljat ersättning i ett antal liknande fall.

Jag tillstyrker, att Åkerholm i anledning av Karlssons död får uppbära ersättning

som om hon före olycksfallet ingått äktenskap med honom. Ersättningen

bör såsom statskontoret anfört utgå enligt grunderna för 1916 års

olycksfallsförsäkringslag. Då Karlsson var anställd vid statens järnvägar,

bör ersättningen bestridas av statens järnvägars driftmedel.

Jag övergår härefter till frågan om ersättning till Axel Leonard Ekman.

Denne var vid tiden för olycksfallet anställd hos ett enskilt järnvägsaktiebolag,

som senare övertagits av staten. Med hänsyn till att hans anställning

hos bolaget påbörjats redan före ikraftträdandet av 1901 års olycksfallscrsättningslag,

var han inte berättigad till ersättning enligt nämnda lag på

gi und av olycksfallet. I stället var 1886 ars lag angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift tillämplig. Den rätt till ersättning som kan

ha tillkommit Ekman enligt sistnämnda lag har emellertid preskriberats,

då han ej inom i lagen fastställd tid anhängiggjort talan härom hos domstol.

Ersättning av statsmedel i form av livränta enligt grunderna i 1901

års olycksfallsersättningslag har i flera fall tillerkänts befattningshavare

och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, å vilka sistnämnda lag

varit tillämplig men vilka inte inom föreskriven tid framställt krav om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1957

7

ersättning. Dylik livränta har som regel fastställts att utgå först för tid

efter vederbörande befattningshavares avgång ur tjänst. Jag delar den av

försäkringsrådets majoritet uttalade uppfattningen att Ekman i fråga om

möjlighet att erhålla ersättning hör likställas med arbetare hos statens

järnvägar, vilken ägt uppbära ersättning enligt 1901 års lag men försuttit

sin rätt därtill. Jag tillstyrker därför, att Ekman tillerkännes ersättning

enligt grunderna i 1901 års lag samt att ersättningen fastställes att utgå

med början två år tillbaka från den dag framställningen inkommit till socialdepartementet.

Även ersättningen till Ekman bör bestridas av statens

järnvägars driftmedel.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att medgiva,

att i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete, som drabbat i

de båda fallen angivna personer, må utgivas av statens järnvägars

driftmedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkesskada. a1 i texten
  2. SU 1957:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkesskada. s. 1 i texten