Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m

1957-01-25 · 68 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 68 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:76, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

1

Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.; given

Stockolms slott den 25 januari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. in.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås efter mönster av den lagstiftning i ämnet, som

gällde under det senaste världskriget, vissa särregler rörande domstolsorganisationen

och rättegångsförfarandet vid krig eller krigsfara. Vad domstolsorganisationen

beträffar föreslås bland annat befogenhet för Kungl.

Maj:t att vid krig eller krigsfara förordna om överflyttning av rättsskipningsuppgifter

från en domstol till annan likställd domstol samt att inom

närmare angivna gränser besluta om förflyttning av domare och andra befattningshavare

vid domstol. Beträffande rättegångsförfarandet innehåller

propositionen bland annat förslag om att domstol under vissa förutsättningar

skall äga förordna ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är

ur stånd att bevaka sin rätt. Vidare föreslås en viss uppmjukning av kraven

på parts personliga inställelse. Propositionen upptager även förslag om

förlängning av vissa fatalietider vid krig eller liknande lägen samt om vidgad

tillämpning i sådana situationer av reglerna om återställande av försutten

tid. Efter förebild av 1952 års särskilda tvångsmedelslag föreslås

jämväl vissa speciella regler rörande användningen av straffprocessuella

tvångsmedel.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig rilcet i krig, skola bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande som i första stycket sägs skall, vid äventyr att det eljest

förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan

huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma

vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag

eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser

eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §.

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för

vanliga fall är föreskrivet;

2) att åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma

viss underrätt eller lagfaren domare eller viss hovrätt, skola, helt

eller delvis, övertagas av annan likställd domstol eller domare.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger

Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §.

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare

vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan

befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Vad i lag finnes stadgat om att den som redan innehaft uppdrag som

nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman

ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

3

Förordnande som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för

patentmål, sakkunnig vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot

för mål om klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår,

fortfarande gälla intill dess annat beslut meddelas.

4 §•

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4 kap.

10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas

jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

Vid förfall för expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig

som avses i 3 § tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person

med erforderlig sakkunskap tillkallas.

5 §•

Möter på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hinder

eller särskild svårighet att vid laga domstol handlägga mål eller ärende,

äger rätten förordna, att det skall överflyttas till annan likställd domstol

som med hänsyn till utredningen och ''Övriga omständigheter finnes lämplig.

Är part på grund av förhållanden som nyss nämnts förhindrad att inställa

sig personligen vid rätten, må saken utan hinder av vad eljest gäller

om sådan inställelse handläggas och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt

utredas och, i brottmål, anledning ej förekommer att döma till svårare

straff än böter.

6 §•

Kan part på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket antagas

vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och finnes det med

hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet vara av synnerlig vikt för

honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt angeläget att handläggningen

främjas, skall rätten eller domaren förordna ombud för honom. Till

ombud bör förordnas advokat, om sådan finnes att tillgå. Ombud skall entledigas

så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett

ombud bevaka sin rätt.

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars

behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller

rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud som i

första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stämning

i brottmål.

Vad i 8 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

7 §■

Ombud som avses i 6 § äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så

ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

målets eller ärendets avgörande skall part eller annan förpliktas att till

statsverket återgälda dess utgifter, såframt han enligt vad om rättegångskostnad

är stadgat skolat svara därför. Om den part för vilken ombudet förordnats

åtnjuter fri rättegång, skall beträffande ersättning till ombudet och

skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad i lagen om

fri rättegång är stadgat om ersättning till rättegångsbiträde; dock att, då

ersättningsskyldighet gentemot statsverket ålägges annan än parten, 13 §

nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om ombud för tilltalad, skall i

nämnda hänseenden så anses som hade ombudet förordnats till offentlig försvarare.

Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har sådant

förbehåll skett, vare det utan verkan.

8 §.

Till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång

må, om någon som äger föreskriven behörighet att fullgöra sådant

uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §•

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna

om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas

för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller

fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt

rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förordnande

för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande, om ej

Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning vid fullföljd av

talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt

i militära brottmål.

10 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag

eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan

ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes

han på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hava varit ur

stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap.

rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas

även om åtgärden icke är av beskaffenhet som i 11 § nämnda kapitel

sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan om

resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf

eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

föreskrivet om att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag då

tiden utgick ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden

som avses i 1 § första stycket denna lag finnes hava varit ur stånd att inom

sagda tid göra sådan ansökan.

Ansökan om återställande av försutten tid skall göras inom tre veckor

sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid varom Konungen förordnat.

11 §•

Under förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken må den som finnes

kunna utan avsevärd olägenhet inställa sig kallas till förhör vid äventyr att

han hämtas utan hinder av att avståndet är större än i 7 § sagda kapitel

sägs.

12 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse

må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse

för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet

som där omförmäles.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal

till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes

för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts

till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd

som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den

dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal

eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,

må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

14 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 12

eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen

göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning.

Finner rätten att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva

förordnandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

15 §.

Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten skall ske

genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall gälla

såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.

Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol,

skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av

sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes

än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning

ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken sägs.

16 §.

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1) och 3 § första stycket tillkommer

Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen

icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger

eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger hovrätt i

vad angår dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som

enligt denna lag tillkommer Konungen.

17 §.

När krigstillstånd upphör eller förordnande enligt 1 § första stycket upphäves,

skall iakttagas, att den som på grund av 3 § andra eller tredje stycket

eller 4 § deltagit i handläggning av mål eller ärende alltjämt skall \ara

behörig i det målet eller ärendet samt att förordnande av ombud enligt 6 §

skall gälla till dess ombudet enligt vad där sägs blivit entledigat. Förordnande

enligt 9 § första stycket skall fortfarande tillämpas i fråga om åtgärd,

för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets upphörande. Har för

vidtagande av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall

med avseende å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt

tillämpas.

18 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 november 1956.

Nä.r varande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskild

lagstiftning angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

samt anför därvid följande.

Under krigsförhållanden påkallas avvikelser från eljest gällande regler

rörande domstolsorganisationen och rättegångsordningen. Såsom ett led i

beredskapsåtgärder som under senare tid vidtagits på skilda områden har

frågan om utformningen av dylika särbestämmelser utretts inom justitiedepartementet.

Därvid har upprättats en den 20 mars 1954 dagtecknad promemoria

med förslag till lagstiftning i ämnet. Vid promemorian fogat förslag

till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m. torde såsom bilaga böra åtfölja statsrådsprotokollet

(bilaga B).

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

överbefälhavaren, samtliga hovrätter, statspolisintendenten, civilbefälhavarna

i första, andra och tredje civilområdena, Stockholms rådhusrätt,

rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, statens organisationsnämnd,

1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Därjämte har riksåklagarämbetet bifogat yttranden av statsåklagarna

i Stockholm och Malmö.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

I. Huvudgrunderna i förslaget

1940 års särskilda rättegångslag m. m. Genom propositionen nr 183 till

1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

krigsfara in. in. Propositionen grundade sig på en av processlagberedningen

upprättad, den 14 februari 1940 dagtecknad promemoria. Sedan riksdagen

bifallit propositionen (första lagutskottets uti. 1940: 26), utfärdades lag i

ämnet den 26 april 1940 (nr 272). Giltighetstiden för lagen begränsades till

den 31 mars 1941. Sedermera förlängdes giltighetstiden successivt med ett

år i sänder, senast genom lag den 14 mars 1947 (nr 112), varigenom prolongering

skedde till den 30 juni 1948.

1940 års lag var så utformad, att för tillämpning av dess bestämmelser

fordrades ett särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande

fick meddelas vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden. För giltigheten av förordnandet krävdes även

riksdagens medverkan. Genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 312) förordnade

Kungl. Maj :t, efter inhämtande av riksdagens samtycke, att bestämmelserna

i lagen skulle äga tillämpning. Kungörelsen undergick den

17 maj 1946 (nr 200) den ändringen, att från och med den 1 juli 1946 endast

viss bestämmelse i 1940 års lag skulle äga tillämpning.

Lagen innehöll i 2 § bestämmelser om rätt för Kungl. Maj :t att vid krig,

krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden förordna

om ändrad sammanträdestid eller sammanträdesplats för domstol

samt om överflyttning av åligganden, som tillkommer viss underrätt eller

hovrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller domsaga, till annan likställd

domstol eller domare. Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar

skulle Kungl. Maj:l efter högsta domstolens hörande äga förordna

efter omständigheterna. Kungl. Maj :t skulle även, i den mån det påkallades

av krigsförhållandena, äga bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare

vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle

tjänstgöra i annan befattning vid någon av dessa myndigheter, domare likväl

endast i domarbefattning. Sistnämnda befogenhet liksom rätten att besluta

om ändrad tid och plats för domstols sammanträde kunde på uppdrag

av Kungl. Maj :t utövas av annan myndighet.

I lagen upptogs vidare särskilda regler om nämndemans tjänstgöringsskyldighet

(3 §). Om hinder mötte för val av nämndeman, ägodelningsnämndeinan

eller vattenrättsnämndeman, skulle nämndeman, trots att hans

mandattid utgått, vara pliktig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess besked

inkommit, att annan valts (3 § första stycket). Då häradsrätt eller ägodelningsrätt

sammanträdde utom domkretsen, ägde rättens ordförande,

därest nämndeman uteblev, i hans ställe kalla någon, som var valbar till

nämndeman i den domsaga, där sammanträdet hölls eller, om sammanträdet

ägde rum i stad som ej hörde till domsaga, i närmaste domsaga (3 §

andra stycket).

I lagens 4 § stadgades, att mål, som handlades av underrätt eller av arbetsdomstolen,

skulle av rätten uppskjutas eller förklaras vilande, om anledning

fanns alt antaga, att på grund av krig eller andra förhållanden, som

avsågs med lagstiftningen, part var ur stånd att inställa sig vid rätten eller

eljest utföra sin talan eller annat hinder mötte för målets utredning. Kunde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

saken nöjaktigt utredas, ägde dock rätten handlägga och avgöra målet, om

det för part var av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde däitill.

För part, som kunde antagas vara ur stånd att vid målets fortsatta

handläggning själv bevaka sin rätt, skulle rätten, om det icke var uppenbart

att behov därav icke förelåg, förordna ombud att själv eller genom

fullmäktig föra och i högre rätt fullfölja talan. Ombud kunde förordnas

jämväl av rättens ordförande, då rätten icke sammanträdde. Vidare föreskrevs,

att ombudet skulle, så snart det kunde ske och om möjligt efter

samråd med parten, förbereda talans utförande. Om parten själv utsåg fullmäktig,

förföll förordnandet. Ombud ägde göra ansökan om fri rättegång

och jämväl förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång.

6 § innehöll ersättningsregler. Ombudet skulle av allmänna medel åtnjuta

skäligt arvode för sitt arbete och ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

I det slutliga utslaget skulle den, för vilken ombud förordnats, förpliktas

att till statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts, om icke rätten

fann, att sådan skyldighet borde åläggas motparten. Om ombudet varit

förordnat till biträde enligt lagen om fri rättegång skulle om ersättning till

ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad

som stadgats i nämnda lag.

Lagen upptog vidare i 7 § särskilda regler om laga förfall. Om part eller

annan, som kallats till rättens sammanträde, uteblev eller om han eljest

underlät att fullgöra vad som enligt rättens eller domarens beslut förelagts

honom, skulle underlåtenheten enligt första punkten i 7 § icke leda till påföljd

för honom, såframt han på grund av krig eller andra förhållanden,

som avsågs med lagstiftningen, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

Därest det icke var för rätten känt, huruvida vederbörande sålunda haft giltig

ursäkt för sin underlåtenhet, skulle upplysning härom inhämtas genom

rättens försorg (7 § andra punkten).

Lagens bestämmelser om uppskov, ombud och laga förfall skulle jämlikt

8 § första stycket i tillämpliga delar gälla i fråga om mål eller ärende, som

handlades av lagfaren domare i underrätt eller domsaga eller av överrätt

eller högsta domstolen, samt i fråga om utsökningsmål, där någon skulle

höras i den ordning, som stadgas i 195 § utsökningslagen. Det i 27 kap. 15 §

äldre rättegångsbalken upptagna stadgandet, att i vissa fall ändring i underrätts

beslut i brottmål ej finge ske utan att den tilltalade beretts tillfälle

att komma tillstädes vid munligt förhör i hovrätten, skulle enligt 8 § andra

stycket i 1940 års lag icke äga tillämpning, om på grund av krig eller andra

förhållanden, som åsyftades med lagen, förhör med den tilltalade icke kunde

anställas eller skulle vara förenat med synnerlig olägenhet.

9 § innehöll eu regel om befogenhet för Kungl. Maj :t att, da det påkallades

av krig eller andra i lagen åsyftade förhållanden, förordna om förlängning

av den lid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga rannsakning

med häktad. Sådant förordnande kunde avse riket i dess helhet eller viss

del därav.

Enligt 10 § i den lydelse paragrafen erhöll genom lag den 22 juni 1944

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

ägde Kungl. Maj:t befogenhet att i den mån det påkallades av förhållanden,

som nyss nämnts, förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande

av inlaga eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes

än genom särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol, domare,

nedre justitierevisionen eller överexekutor. Även ett dylikt förordnande kunde

avse riket i dess helhet eller viss del därav.

Lagen innehöll även särskilda regler om andra tidsfrister än de nu nämnda

(It §). Var någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss

i lag eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning

i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd

och befanns han på grund av krig eller andra därmed jämställda förhållanden

ha varit ur stånd att vidtaga åtgärden inom den föreskrivna tiden,

skulle reglerna om återställande av försutten tid i lagen den 22 juni 1939 om

särskilda rättsmedel vinna tillämpning, även om åtgärden icke var av sådan

beskaffenhet som åsyftades där. Denna regel ägde motsvarande tillämpning

beträffande resningsansökan och besvär över domvilla. Den för återställande

av lörsutten tid givna regeln att ansökan därom skulle göras inom

ett år från den dag, då tiden utgick, ägde icke tillämpning, om sökanden

På grund av krig eller andra likartade förhållanden, varit ur stånd att inom

årsfristen göra sådan ansökan.

Speciella delgivningsregler meddelades i 12 §. Delgivning med den, som

fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, skulle ske genom militär myndighets

försorg. Intyg av sådan myndighet gällde som fullt bevis, att delgivning

verkställts på sätt intyget utvisade. Var fråga om delgivning av stämning

eller kallelse att infinna sig personligen vid domstol, skulle intyget tillika

innehålla uppgift huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring var

hindrad att inställa sig. Om delgivning skett på annat sätt än genom militär

myndighet skulle delgivningen likväl gälla. Delgivning fick dock icke

ske genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande

å den söktes husdörr eller uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant

sätt.

Slutligen stadgades i 13 § att Kungl. Maj:t ägde meddela de närmare föreskrifter,

som erfordrades för tillämpningen av lagen. Sådana tillämpningsföreskrifter

utfärdades genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 313).

Tilläggas bör, att 1940 års lag icke var tillämplig på krigsdomstolar och

rättegången vid dem (1 §).

Det må nämnas att en motsvarande lagstiftning genomfördes även beträffande

förvaltningsdomstolarnas och förvaltningsmyndigheternas verksamhet

vid krig eller krigsfara. På detta område gällde ursprungligen lagen

den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna

och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in.

Till giund för denna lag lag ett av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat

förslag (SOU 1940: 23). Lagen skulle gälla till och med den 31 mars 1942.

Vid 1942 åis riksdag framlades förslag till ny lag i samma ämne (prop. nr

6). Anledningen till omarbetningen var bl. a., att lagen ansågs böra omfatta

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

11

även vissa kyrkliga myndigheter. För denna komplettering av lagen ansågs

allmänna kyrkomötets medverkan erforderlig. På grundval av den nämnda

propositionen, vilken bifölls av riksdagen, utfärdades lagen den 13 mars

1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna

och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Till

skillnad från de år 1940 utfärdade lagarna gjordes denna lag ej tidsbegränsad.

Såsom skäl härtill åberopades i propositionen det förhållandet, att betydande

svårigheter kunde uppstå att erhålla erforderlig medverkan av

kyrkomötet till eventuella prolongeringar. Lagen är alltjämt i kraft. I anslutning

till vissa åtgärder, som på senare tid vidtagits på beredskapsplaneringens

område, har i överensstämmelse med förslag i propositionen nr

9 till 1953 års riksdag en del ändringar i lagen genomförts enligt lag den 27

februari 1953 (nr 51).

Departementspromemorian. 1 den inledningsvis omförmälda departementspromemorian

anföres, att särbestämmelser om rättegången vid krig eller

krigsfara torde få utformas med 1940 års lag såsom förebild. I vissa betydelsefulla

avseenden måste dock lagstiftningen utformas på annat sätt än

1940 års lag, bl. a. beroende på tillkomsten av nya rättegångsbalken. Störningar

på rättsskipningen under krigsförhållanden kan inträffa såväl i avseende

å domstolsorganisationen som beträffande själva rättegångsförfarandet

och vad därmed sammanhänger. I enlighet med de grundsatser som var

vägledande vid utformningen av 1940 års lag bör en undantagslagstiftning

utarbetas med sikte på att såvitt möjligt komma till rätta med inträdande

olägenheter i båda dessa hänseenden.

I promemorian behandlas först i vilka avseenden särregler erfordras beträffande

domstolsorganisationen. Efter en redogörelse för de

bestämmelser i 1940 års lag som rörde domstols sammanträdestider och

sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från en domstol till en

annan, högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar, förflyttning av befattningshavare,

nämndemans tjänstgöringsskyldighet och möjligheterna att

ersätta utebliven nämndeman uttalas i promemorian, att bestämmelser i

dessa avseenden även nu torde böra upptagas, ehuru omarbetning delvis

måste ske för anpassning till nya rättegångsbalken. I promemorian framliålles

vidare, att ett par andra undantagsregler beträffande domstolsorganisationen

dessutom synes vara påkallade. Sålunda torde Kungl. Maj:t böra

givas befogenhet att förordna om ändrad sammansättning av domstol. I 2 §

i det vid promemorian fogade lagförslaget bar upptagits eu regel av denna

innebörd. Del förutsättes i promemorian, att bemyndigandet utnyttjas

med försiktighet och med iakttagande av att domstolarna ej erhåller en

mindre kvalificerad sammansättning än som är absolut nödvändig. Väsentliga

ändringar bör enligt promemorian ske endast i ett verkligt nödläge.

Enligt promemorian bör ifrågavarande befogenhet på uppdrag av Kungl.

Maj:t kunna utövas av annan myndighet. Vidare förordas i promemorian,

alt gällande regler om att den som redan innehaft uppdrag såsom nämnde
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

man eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman

ej må ha uppnått viss ålder sättes ur tillämpning. Slutligen anses i promemorian,

att skyldighet att kvarstå i uppdrag till dess annan blivit vald eller

utsedd bör föreligga ej blott för nämndemän utan även för sådana särskilda

sakkunniga som ingår i rätten vid handläggningen av patent-, sjörätts- och

expropriationsmål.

Vad härefter angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger

erfordras, enligt vad i promemorian anföres, särskilda anordningar

främst med hänsyn till att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter

för parter att inställa sig eller eljest medverka Aid handläggningen av mål

och ärenden.

Enligt promemorian är det uppenbart, att parts av krigsförhållanden föranledda

underlåtenhet att fullgöra A7ad som enligt processreglerna ankommer

på honom icke hör räknas honom till last och föranleda \Tites- eller

annan dylik påföljd. Inkallelse till krigstjänst eller annat med krigsförhållandena

sammanhängande hinder bör givetvis betraktas såsom en art av laga

förfall. I detta avseende erfordras enligt promemorian ej någon särskild bestämmelse.

Enligt 32 kap. 8 § rättegångsbalken föreligger laga förfall, då

någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet,

som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt,

hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Enligt äldre rättegångsbalken fanns ej någon skyldighet för domstolen

att undersöka, hurmida laga förfall förelåg. Härom meddelades emellertid

särskilda föreskrifter i 1940 års lag. I 7 § andra punkten stadgades, såsom

förut nämnts, att därest det ej vore för rätten känt, huruvida part eller

annan, som underlåtit att på kallelse infinna sig eller eljest fullgöra vad som

förelagts honom, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet i form a\T hinder

till följd av krigsförhållandena, upplysning därom skulle inhämtas genom

rättens försorg. Numera stadgas i 32 kap. 6 § rättegångsbalken: »Underlåter

den som enligt rättens beslut skall infinna sig Aid rätten eller eljest

fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer

anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda

till påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången». I processlagberedningens

motiv till detta stadgande uttalades, att det med hänsyn till

de stränga påföljder, som vore knutna till utevaro syntes lämpligt att dessa

uteslötes så snart rätten hade anledning antaga, att laga förfall \ore för

handen. I promemorian uttalas, att det är uppenbart, att skäl till antagande

om laga förfall ofta måste föreligga under krigsförhållanden. Någon motsvarighet

till nyssberörda stadgande i 7 § andra punkten i 1940 års lag synes

sålunda ej erforderlig. I promemorian anses vidare, att motsvarighet till

den i 7 § första punkten nämnda lag givna regeln om verkan aA7 laga förfall,

kan undAaras med hänsyn till det uttryckliga stadgandet i 32 kap. 6 § rättegångsbalken.

Vad beträffar sådana tidsfrister som bestämts i lag, framför allt tid för

fullföljd aAT talan, stadgas i 32 kap. 7 § rättegångsbalken, att rätten skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

utsätta ny tid, om före utgången av den fastställda tiden visas laga förfall.

I dessa fall kräves sålunda, att laga förfallet anmäles och styrkes före tidsfristens

utgång. I promemorian intages den ståndpunkten, att något avsteg

från denna grundsats icke torde böra göras under krigsförhållanden. För

motparten och i övrigt ur allmän rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget

att frågan huruvida en meddelad dom vunnit laga kraft ej hålles svävande.

Emellertid förordas i promemorian, att möjlighet till allmän förlängning

av sådana tidsfrister, varom här är fråga, införes i huvudsaklig överensstämmelse

med bestämmelserna i 10 § i 1940 års lag. Därjämte anses i promemorian

en särskild undantagsregel vara erforderlig för att icke krigsförhållandena

skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda rättsmedlet

återställande av försutten tid. En dylik undantagsregel fanns såsom nämnts

i 11 § i 1940 års lag. I enlighet med vad i nämnda paragraf stadgades bör

vidare, framhålles det i promemorian, detta rättsmedel utvidgas till att omfatta

jämväl frister som faller utom rättegång eller avser inledande av rättegång

o. dyl.

Enligt bestämmelser i 1940 års lag skulle mål eller ärende uppskjutas

eller förklaras vilande, om anledning förelåg till antagande, att på grund av

krigsförhållandena part vore ur stånd att inställa sig vid rätten eller eljest

utföra sin talan eller annat hinder mötte för utredningen av målet eller ärendet.

Då numera i 32 kap. 5 § rättegångsbalken finnes en allmän regel om

vilandeförklaring av mål, därest mot handläggningen möter hinder av längre

varaktighet, anses i promemorian någon särskild bestämmelse i detta avseende

icke behövlig.

Ofta kan emellertid — framhålles det i promemorian — längre uppskov

med avgörandet av mål eller ärenden vålla betydande olägenheter för berörda

parter och ur allmän synpunkt. Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års

lag är det enligt promemorian även i krigstid av stor vikt att, samtidigt som

den enskildes rättsskydd såvitt möjligt tillgodoses, samhällsfunktionerna

inom olika områden fortgår med minsta möjliga rubbning. För att tillgodose

detta viktiga intresse meddelades i 1940 års lag särregler i två avseenden.

Dels stadgades, att mål kunde oavsett parts utevaro eller annat hinder

handläggas och avgöras, om saken befanns kunna nöjaktigt utredas och det

för part vore av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde därtill,

och dels hade rätten att vid behov förordna särskilt ombud för frånvarande

part. Utseende av ombud för en frånvarande part innebär, enligt vad i promemorian

uttalas, att ett väsentligt hinder för målets eller ärendets avgörande

undanröjes, och bestämmelser härom torde enligt promemorian

även nu böra upptagas. Däremot anses det i promemorian icke böra komma

i fråga alt genom en särregel ge avkall på eljest gällande krav på den utredning,

som skall föregå målets eller ärendets avgörande. Vad särskilt

angår frågan om parts personliga inställelse finnes ej anledning att under

krigsförhållanden frångå vad härom stadgas i 11 kap. 5 § och 21 kap. 2 §

rättegångsbalken. Några större olägenheter av att man upprätthåller det

absoluta kravet på personlig inställelse av den misstänkte i vissa brottmål

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

torde enligt promemorian ej behöva befaras. Föreligger enskilt anspråk i

anledning av brottet, kan talan därom jämlikt 22 kap. 1 g rättegångsbalken

töras i den för tvistemål stadgade ordningen, varvid möjlighet eventuellt

kan lörefinnas att få anspråket prövat utan avseende å att den misstänkte

ej kan infinna sig personligen.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de bestämmelser rörande

straffprocessuella tvångsmedel som gällt under och efter senaste

världskriget. Härom yttras i promemorian:

Beträffande de straffprocessuella tvångsmedlen innehöll 1940 års särskilda

rättegångslag ingen annan undantagsregel än att i 9 § stadgades, att

Kungl. Maj: t ägde beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna

om förlängning av den tid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga

rannsakning med häktad. Emellertid meddelades därjämte särskilda av

krigsförhållandena föranledda bestämmelser dels i lagen den 14 oktober

1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen in. in. och dels i lagen den 9 januari 1940 om vissa

Ufån§s0lnedel vi.d krjg eller krigsfara in. in. Genom 1939 års lag tillkom vissa

i förhållande till då gällande rätt nja tvångsmedel, som skulle få användas

vid utredning rörande vissa mot rikets säkerhet riktade brott. De nya

tvångsmedel som infördes genom lagen var kvarhållande av post- och telegiatlörsändelser

samt avl\Tssnande av telefonsamtal och inhämtande av

uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal. Giltighetstiden för 1939

års lag var begränsad till utgången av mars 1941, och lagen prolongerades

ep 1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter

än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års tvångsmedelslag angivna

atgäi derna fick tillgripas i den mån så fanns erforderligt för alt

lnndra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot

19 kap. strafflagen, vilka kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt; sedermera ut°tkades

denn? förteckning med brott mot den år 1940 tillkomna lagen om

straff for sabotage. Åtgärderna fick emellertid därutöver användas även i

den man det var erforderligt för att hindra att förhållande, vars meddeImi

u *d främmande makt kunde föranleda skada som nj^ss nämnts kom

till Obehörigas kännedom eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande

av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig" av meddelande

darom. För tillämpning av 1940 års tvångsmedelslag fordrades sålunda

ej i alla fall, att misstanke om brottsligt förfarande förelåg. Under

de aa8ivna förutsättningarna kunde enligt 1940 års tvångsmedelslag beslut

meddelas om beslag, skingringsförbud samt hus- eller "kroppsrannsakan.

Vidare kunde beslutas att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller

annan försändelse skulle inställas eller fördröjas eller försändelsens innehall

granskas och censureras samt att expediering av telefonsamtal skulle

mstallas eller forclrojas eller samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss

tid eller tills vidare avstängas för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillades

att det jämväl kunde beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt

a utväxlade eller beställda samtal. Vidare gav 1940 års tvångsmedelslag

möjlighet att, där det befanns erforderligt "för ändamål som förut

nämnts gnpa och kvarhålla personer, vilka misstänktes för att förbereda

utova eller framja sådan verksamhet, mot vilken lagen riktade si«. 1940 års

tvangs medel slag gällde i likhet med 1939 års lag ursprungligen till utgången

a'' 1Ila,s J?41; 1940 års la8 förlängdes emellertid successivt och upphörde

att galla forst med utgången av juni 1945.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

15

De straffprocessuella tvångsmedlen är numera utförligt reglerade i nya

RB. Bestämmelserna finnes huvudsakligen i 24—28 kap. och avhandlar

följande särskilda slag av tvångsmedel, nämligen häktning och anhållande

(24 kap.), reseförbud (25 kap.), kvarstad och skingringsförbud (26 kap.),

beslag (27 kap.) samt husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

(28 kap.). Användandet av tvångsmedlen ingår såsom ett led i den förundersökning,

som enligt 23 kap. RB skall föregå väckandet av åtal vid

domstol för brott som hör under allmänt åtal. Befogenheten att besluta om

användning av tvångsmedel har i vissa fall, när det gäller åtgärder av särskilt

ingripande natur, förbehållits rätten men tillkommer eljest undersökningsledaren

och åklagaren samt understundom även enskild polisman.

I syfte att bereda vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning

angående spioneri, sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet

riktade brott har emellertid utfärdats en lag den 21 mars 1952 med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (prop. 1952:22,

första lagutskottets uti. 1952: 6). Denna lag, som ursprungligen gällde till

och med den 30 juni 1953, har genom lag den 13 mars 1953 erhållit förlängd

giltighet till och med den 30 juni 1954, och genom lag den 26 februari

1954 har giltighetstiden ytterligare förlängts till och med den 30 juni 1955.1

1952 års tvångsmedelslag äger tillämpning vid förundersökning angående

1) brott som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller? g, 9- kap.

1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 g strafflagen; 2) brott som avses i 19 kap. 1,

2 eller 3 § strafflagen, där brottet innefattar gärning varom i 4 g nämnda

kap. sägs; 3) försök eller förberedelse till de under 1) och 2) nämnda

brotten; samt 4) brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § strafflagen.

Vid dylik förundersökning äger justititiekanslern på begäran av anhållningsmyndigheten

medgiva förlängning av den lid (högst fem dagar),

inom vilken enligt 24 kap. 12 g BB häktningsframställning senast skall

avlåtas till rätten, med sammanlagt högst tjugufem dagar. Beslag får läggas

å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 g andra

punkten RB, även om å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i

två år. Vidare kan den befogenhet att förordna om kvarhållande av försändelse,

som enligt 27 kap. 9 g RB tillkommer rätten, i brådskande fall —

med efterföljande kontroll av rätten — utövas av undersökningsledaren eller

åklagaren. Slutligen ger lagen vidgade möjligheter till telefonkontroll. Avlyssning

av telefonsamtal enligt 27 kap. 16 g RB får sålunda ske oavsett

att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte

är det tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av telefonsamtal eller

avstänga telefonapparat eller lämna uppgift å expedierade samtal. Giltighetstiden

för förordnande om telefonkontroll är högst eu månad i stället för

den i 27 kap. 16 g RB stadgade tiden en vecka. I brådskande fall kan__

även här med efterföljande kontroll av rätten — förordnande om telefonkontroll

meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

När det gäller frågan om regleringen av tvångsmedel under krigsförhål
tandcn

inriktar sig uppmärksamheten — framhålles det i promemorian _

helt naturligt i främsta rummet på den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har redan genom
1

Genom las den 23 februari 19f>f> (nr 46) har 1952 års lag förlängts till och med den 30 juni

1957. Kungl. JVIaj: t har den 23 oktober 1956 till lagrådet remitterat ett förslag, avsett att fram

läggas för 1957 års riksdag, om ytterligare förlängning av lagen till och med den 30 juni 1958.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

förts en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen med ändamål att giva

polis- och åklagarmyndigheterna ökade möjligheter att uppdaga och beivra

dylik brottslighet. I promemorian uttalas, att denna lagstiftning, som ansetts

påkallad redan i det nu rådande utrikespolitiska läget, ej lärer vara

tillfyllest vid krigstillstånd eller vid allvarligt krigshot. För ett sådant läge

måste mera ingripande åtgärder övervägas. Dessa kan emellertid ej begränsas

till den individuella brottsbekämpningen med krav på viss grad av

misstanke om brott såsom förutsättning för ingripande. Bl. a. torde en mer

eller mindre omfattande allmän kontroll över vissa kommunikationsmedel

få tillgripas (jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop.

1952:22 s. 44). Spörsmålet härom synes enligt promemorian ej böra behandlas

i samband med en lagstiftning angående rättegångsväsendets ordnande

under krigsförhållanden utan bör upptagas till särskild behandling

med beaktande av erfarenheterna av den kontroll- och censurverksamhet,

som under det senaste världskriget utövades med stöd av 1940 års tvångsmedelslag

(jfr SOU 1948: 7).

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida eljest finnes anledning att

under krigsförhållanden göra avsteg från rättegångsbalkens reglering av användningen

av tvångsmedel, har man — säges det i promemorian — å ena

sidan att beakta att polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet kan

ganska avsevärt försvåras till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt

i samhällslivet, med anledning varav lättnader i de restriktioner i olika

avseenden, som rättegångsbalkens bestämmelser innehåller, kan vara påkallade.

Å andra sidan är det av vikt att de garantier för den enskildes

rättssäkerhet som dessa restriktioner avser att ge, upprätthålles även i

krigstid. Man bör eftersträva en effektiv brottsbekämpning utan eftersättande

av kravet på att den misstänkte under förundersökningen icke får

utsättas för obehöriga och onödiga ingrepp. Detta gäller framför allt frihetsberövandet.

Någon förlängning av anhållningstiden utöver vad beträffande

vissa särskilda slag av brott redan medgives enligt 1952 års tvångsmedelslag

bör sålunda enligt promemorian ej komma i fråga. I promemorian

anföres att detta icke synes behöva i någon högre grad menligt inverka

på förundersökningens effektivitet, under förutsättning att polis- och

åklagarmyndigheternas verksamhet inriktar sig på brott av allvarlig karaktär

och lämnar å sido sådana brott och förseelser, som i ett för krigsförhållanden

omställt samhälle framstår såsom mer eller mindre bagatellartade.

Ej heller i övrigt bör enligt promemorian de grundsatser, varpå rättegångsbalkens

bestämmelser om användning av tvångsmedel vilar, i något väsentligt

avseende rubbas. De jämkningar och kompletteringar beträffande

reglerna om kvarhållande av försändelse och om telefonkontroll, som upptages

i 1952 års tvångsmedelslag, bör dock — med undantag för bestämmelsen

att telefonkontroll må äga rum oavsett att å brottet kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år — under krigsförhållanden utsträckas

att gälla beträffande brott i allmänhet. Härom föreslås regler i 8_10 §§

i det vid promemorian fogade lagförslaget. Dessa avsteg från rättegångs
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1957

balkens regler synes enligt promemorian vara av beskaffenhet att under

krigsförhållanden främja möjligheterna till beivrande även av andra brott

än dem som avses i 1952 års tvångsmedelslag utan att några allvarliga

erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot desamma.

Vad slutligen beträffar tillämpningsområdet för lagstiftningen

anmärkes i promemorian, alt 1940 års särskilda rättegångslag i vissa

avseenden var tillämplig å utsökningsmål (se 8 och 10 §§; jfr 1 § fjärde

stycket administrativa fullmaktslagen). Även om vissa utsökningsmål till

sin beskaffenhet nära överensstämmer med de vanliga rättegångsmålen, förordas

i promemorian att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen hänföres

till administrativa fullmaktslagen i den mån de ej handlägges av

domstol. Administrativa fullmaktslagen bygger i huvudsak på samma grundsatser

som nu föreslagits beträffande rättegångsväsendet, och det torde

enligt promemorian ej finnas speciell anledning att från dess tillämpningsområde

utbryta denna särskilda grupp av'' administrativa mål. Regeln i 9 §

sista stycket administrativa fullmaktslagen att, beträffande fullföljande eller

bevakande av talan hos domstol eller annan myndighet, som avses i lagen

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid

krig eller krigsfara in. in., föreskrifterna i nämnda lag skola äga tillämpning

— vilken regel för närvarande hänger i luften, eftersom 1940 års särskilda

rättegångslag upphört att gälla — torde emellertid böra få kvarstå och således

bli tillämplig å den lag, varom förslag framlägges i promemorian.

Yttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan

erinran, att en särskild lagstiftning om rättegången vid krig eller krigsfara

genomföres samt att det i departementspromemorian framlagda förslaget

lägges till grund vid utformningen av en dylik lagstiftning.

De särbestämmelser som i promemorian föreslås i fråga om d o in stolsorganisationen

har i remissyttrandena genomgående i princip godtagits

utom såvitt angår befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad

sammansättning av domstol. Civilbefälhavaren i första civilområdet

anser, att en bestämmelse härom torde kunna undvaras med hänsyn till

att förslagets övriga bestämmelser öppnar möjlighet att vidtaga erforderliga

organisatoriska åtgärder för att upprätthålla rättsskipningen samt att.

även därutöver flera utvägar står till buds att fylla behovet av domare,

exempelvis att anlita pensionerade domare eller alt till domare utnämna

därtill skickade advokater. Å andra sidan anser Stockholms rådhusrätt behov

föreligga av ett stadgande om ändrad sammansättning av domstol under

krigstid, ehuru rådhusrätten har funnit den föreslagna bestämmelsen

härom alltför vidsträckt och obestämd. Göta hovrätt avstyrker förslagets

bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t alt utan inskränkningar bestämma

om ändrad sammansättning av domstol under hänvisning till att

eu sådan befogenhet öppnar laglig möjlighet för en regim, som under ett

krig kommit till makten, att inrätta domstolar efter eget gottfinnande. Hovrätten

erinrar vidare om de betänkligheter, som processlagberedningen och

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

föredragande departementschefen vid behandlingen av förslaget till 1940

års särskilda rättegångslag hyste mot att vidtaga några ändringar ens inom

särskilt angivna gränser i domstolarnas sammansättning under krigstid.

Om det anses nödvändigt att i något hänseende begränsa antalet ledamöter

i domstolarna under krigstid, bör enligt hovrättens mening i lagen angivas

de gränser, inom vilka detta får ske. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, 1951 års rättegångskommitté, föreningen

Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund har likaledes

avstyrkt eller uttalat starka betänkligheter mot ifrågavarande bestämmelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att betänkligheterna öka

i styrka, om Kungl. Maj :ts befogenhet skall kunna överflyttas till annan icke

närmare angiven myndighet.

I flera yttranden beröres möjligheterna att närmare begränsa befogenheten

för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av domstol,

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter sålunda om icke den föreslagna

bestämmelsen allenast bör avse underrätterna och ej medgiva mera

djupgående ändring än att underrätt må vara domför med en lagfaren domare

och utan nämnd. Stockholms rådhusrätt föreslår, att bestämmelsen om

ändrad sammansättning av domstol utformas så, att Konungen tillägges

befogenhet att bestämma, att mål, som skall handläggas av domstol med

viss sammansättning må upptagas av domstol med annan i rättegångsbalken

stadgad sammansättning samt att nämnd må bestå av mindre antal

nämndemän än som eljest är föreskrivet. 1951 års rättegångskommitté anser

de jämkningar i domförhetsreglerna, som kan komma i fråga, vara att

låta tremansbrottmålen i rådhusrätt handläggas av en lagfaren domare, att

låta hovrätt bli domför med tre i stället för fyra lagfarna ledamöter och att

nedsätta minimiantalet nämndemän i häradsrätt och rådhusrätt. Föreningen

Sveriges stadsdomare föreslår sådan ändring av förslaget, att mål om ansvar

för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver, icke skall kunna

avgöras av domstol med svagare sammansättning än två lagfarna domare

eller en lagfaren domare med minst två nämndemän.

Vad härefter angår de regler som i promemorian föreslagits beträffande

själva rättegången och vad därmed sammanhänger har i stort sett icke

framförts några invändningar i remissvaren. En del ändrings- och tilläggsförslag

har dock framkommit. Civilbefälhavaren i tredje civilområdet framkastar

sålunda tanken att införa befogenhet för domstol att i det enskilda

fallet besluta om överflyttning av visst vid domstolen anhängigt mål eller

ärende till annan domstol, som med hänsyn till endera eller båda parters intresse

befinnes ändamålsenlig. Ett liknande förslag framföres av riksåklagarämbetet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter, huruvida icke — i likhet

med vad som skett i 1940 års lag — en föreskrift bör meddelas om

skyldighet för domstol att undersöka om laga förfall föreligger. Under

krigsförhållanden föreligger uppenbarligen ofta anledning antaga att laga

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 11)57

förfall är för handen. På grund härav kan enligt föreningens mening befaras,

att bestämmelsen i 32 kap. 6 § rättegångsbalken får en icke avsedd

vidgad tillämpning, därest domstolarna icke ålägges att i viss utsträckning

efterforska, om laga förfall verkligen föreligger.

Frågan om lättnader i skyldigheten att iakttaga personlig inställelse upptages

till behandling av bl. a. Göta hovrätt som i detta avseende anför:

Rättegångsbalkens bestämmelser om parts personliga inställelseskyldighet

i underrätt och hovrätt äro mycket stränga. Med hänsyn härtill torde

det med undantag för vissa bagatellmål endast mycket sällan förekomma, att

ett mål kan avgöras i dessa domstolar utan att part ålagts personlig inställelse.

Vidare är att märka att de regler, som i rättegångsbalken och

annorstädes finnas om måls avgörande utan hinder av parts utevaro eller

av att part, som ålagts personlig inställelse, kommer tillstädes allenast genom

ombud, under krigstid mången gång ej kunna tillämpas, enär då laga

förfall för parten måste presumeras betydligt oftare än i fredstid. I allmänhet

torde några större olägenheter ej vara förenade med att de mål, däri

parterna ej kunna inställa sig personligen, under krigstid uppskjutas eller

förklaras vilande. I vissa fall, såsom exempelvis i familjerättsmål, kan det

emellertid för part eller annan ibland vara av synnerlig vikt att ett avgörande

kommer till stånd, oaktat motparten är hindrad att inställa sig personligen.

Även vissa allmänna intressen kunna understundom, såsom processlagberedningen

påpekat i sin promemoria, påkalla ett måls fortsatta

behandling. Hovrätten hemställer därför, att lagen kompletteras med ett

stadgande, som under samma förutsättningar som i 1940 års lag möjliggör

måls avgörande utan hinder av att part ej inställt sig personligen. Genom

ett sådant stadgande skulle också de föreslagna reglerna om förordnande av

ombud få större betydelse i praktiken än eljest skulle bli fallet.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att det hinder mot handläggning,

som uppstår om part uteblir, icke kan avhjälpas genom förordnande av ombud

för parten. Med hänsyn härtill ifrågasätter även denna hovrätt, om

icke en bestämmelse motsvarande 4 § i 1940 års lag även fortsättningsvis

borde finnas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller — efter att ha erinrat

om att den misstänkte enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal för brott,

varå straffarbete kan följa — att strafflatituderna är vida och att straffarbete

kan ingå i straffskalan för brott, där även böter kan ifrågakomma

eller där villkorlig dom är den vanliga påföljden. Enligt föreningens mening

skulle det icke behöva väcka betänklighet, om domstolen finge befogenhet att

efter övervägande av det föreliggande brottets beskaffenhet och den misstänktes

ställning till ansvarsfrågan ävensom den misstänktes personliga förhållanden

avstå från att kräva personlig inställelse. Även för tvistemålens del förordar

föreningen eu uppmjukning av skyldigheten att inställa sig personligen.

Föreningen framhåller, att det i ett tvistemål, vars snara prövning

är mycket viktig för käranden, kan vara mycket svårt att för en kanske

lång huvudförhandling från krigstjänsten lösgöra svaranden, oaktat dennes

personliga inställelse kan vara till kärandens förmån. Enligt föreningens mc
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

ning borde det med kärandens begivande i sådant och liknande fall kunna

vara möjligt att avstå från svarandens personliga inställelse.

Riksåklagarämbetet framhåller under hänvisning till straffskalornas spännvidd,

att regeln i 21 kap. 2 § rättegångsbalken redan under normala förhållanden

är alltför rigorös samt att den i viss mån framstår såsom inkonsekvent

i betraktande av stadgandet i 46 kap. 15 § rättegångsbalken, enligt vilket

ett mål kan avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes

allenast genom ombud eller uteblivit under förutsättning att å brottet ej kan

följa svårare straff än fängelse och att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.

Ämbetet håller före, att det under krigsförhållanden icke torde bli möjligt

att upprätthålla nuvarande regler om personlig inställelse i brottmål.

I anslutning till frågan om den personliga inställelseskyldigheten må beröras

ett förslag av hovrätten för Nedre Norrland att under krigsförhållanden

vidga möjligheterna att i hovrätt avgöra mål utan huvudförhandling. Som

skäl för en sådan åtgärd anför hovrätten att svårigheter av kommunikationsteknisk

och annan art under krigsförhållanden ofta möter för part att inställa

sig i hovrätt samt att man under krigstid kan befara en ökning av

brottmålens antal. Denna ökning torde komma att gälla främst de militära

brottmålen, vilka vanligen kräver ett snabbt avgörande. Hovrätten föreslår

att i brottmål, där parten blivit personligen hörd i underrätten och han i hovrätten

icke påkallar någon ny muntlig bevisning och någon bevisupptagning

ej heller i övrigt är erforderlig, rättegångsbalkens ovillkorliga krav på huvudförhandling

i hovrätt får under krigsförhållanden eftersättas, om hovrätten

prövar så kunna ske utan fara för rättssäkerheten. På motsvarande

sätt synes i civilmål böra finnas möjlighet för hovrätt att träffa avgörande

utan huvudförhandling, om parterna är ense om att sådan förhandling ej

erfordras och hovrätten delar denna uppfattning.

Ett annat spörsmål föres på tal av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten

ifrågasätter, om icke i lagen borde intagas en allmän föreskrift därom

att till offentlig försvarare finge förordnas, förutom advokat, även annan

lämplig person som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov

samt att till biträde enligt lagen om fri rättegång finge förordnas

lämplig person, företrädesvis praktiserande jurist. Föreningen Sveriges häradshövdingar

påpekar, att det i krigstid torde bli nödvändigt att i större

omfattning än nu med stöd av 27 § rättegångsbalkens promulgationslag bestämmes

att juris kandidat må vara offentlig försvarare. Det synes föreningen

mest praktiskt att prövningen härav anförtros domstolarna.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångs med1

e n under krigsförhållanden understryker föreningen Sveriges häradshövdingar

vikten av att frågan om användningen av dylika tvångsmedel i vad

avser de mot rikets säkerhet riktade brotten, däribland spörsmålet om kontroll

över vissa kommunikationsmedel, upptages till skyndsam behandling,

bl. a. därför att den för kontrollen behövliga personalen på förhand måste

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957 21

anpassas efter lagstiftningens innehåll. Liknande uttalande göres av statspolisintendenten.

Vid bedömningen av promemorians förslag rörande användningen under

krigsförhållanden av straffprocessuella tvångsmedel i fråga om andra brott

än nyss nämnts har delade meningar gjort sig gällande. Riksåklagarämbetet

och hovrätten över Skåne och Blekinge anser de i promemorian anförda

skälen för att i förslaget upptaga bestämmelserna i 8—10 §§ vara övertygande.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland har i och för sig funnit anledning

till erinran mot den utsträckning av den särskilda tvångsmedelslagens

tillämpningsområde, som förslaget innebär. Hovrätten anser däremot

att regler om användning av tvångsmedel i den utsträckning, som den särskilda

tvångsmedelslagen och promemorians förslag möjliggör, är behövliga

även under fredsförhållanden och att det därför borde övervägas att införa

bestämmelser härom i rättegångsbalken. Civilbefälhavaren i andra civilområdet

ifrågasätter visserligen om icke bestämmelserna i 8—10 §§ i förslaget

innebär ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes frihet men finner

dock icke anledning till anmärkning mot förslaget i denna del. Vid krig eller

krigsfara måste enligt civilbefälhavarens mening den personliga friheten vidkännas

långtgående inskränkningar. Härtill kommer att den grova brottsligheten

i ett sådant läge får anses farligare och att densamma till följd av

personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet torde vara svårare att

bemästra med utnyttjande endast av nu tillgängliga medel.

Ä andra sidan anser Svea hovrätt sig icke kunna tillstyrka promemorians

förslag om vidgad tillämpning av tvångsmedel. Hovrätten finner det med fog

kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i detta hänseende är av behovet

påkallade i fråga om andra brott än dem som avses i den särskilda

tvångsmedelslagen. Någon övertygande motivering härför har enligt hovrättens

mening icke förebragts. Hovrätten kan för sin del icke finna, att de föreslagna

anordningarna är ägnade alt i någon väsentlig mån bidraga till en

effektivering av brottsbekämpningen i stort. Vikten av att de garantier för

den enskildes rättssäkerhet, som innefattas i rättegångsbalkens regler om

användning av tvångsmedel, i görligaste mån upprätthålles även i krigstid

talar även emot förslaget i denna del. Icke heller Sveriges advokatsamfund

känner sig övertygat om nödvändigheten av att göra avvikelser från rättegångsbalkens

regler om användning av tvångsmedel, när det gäller andra

brott än dem som åsyftas i 1952 års lag. Skulle förslaget i denna del godtagas,

blir behovet av föreskrifter om kontroll över polis- och åklagarmyndigheternas

handhavande av tvångsmedlen ytterligare accentuerat. Samfundet

hänvisar i detta avseende till sitt yttrande över förslaget lill 1952 års tvångsmedelslag.

Flera remissinstanser diskuterar, om icke ytterligare särbestämmelser

rörande tvångsmedlen är behövliga vid krig eller krigsfara. Sålunda förordar

föreningen Sveriges häradshövdingar att möjlighet införes att även

utanför tillämpningsområdet för 1952 års lag förlänga den tid, inom

vilken häktningsframställning skall avlåtas. Gentemot vad i promemo
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

rian anförts till stöd för ståndpunkten att icke medgiva sådan förlängning

framhåller föreningen att även mindre brott och förseelser kan, om

de begås ofta, medföra mycken skada både för de med rikets försvar

sysselsatta myndigheterna och för medborgarna. Ännu viktigare är troligen

synpunkten, att i krigstid mer än i fredstid ett eftersläpande av beivrandet

av mindre brott kan leda till att rättsordningen så småningom

uppluckras. I dessa hänseenden erinras om nödvändigheten av att beivra

förseelser mot ransoneringsbestämmelser och dylikt. I krigstid kan det vidare

för polis- och åklagarmyndigheter vara mycket svårt att inom rimlig

tid från andra myndigheter erhålla uppgifter om den misstänktes kriminella

föregående och annan på häktningsfrågan inverkande utredning. Allmänt

känt är att redan nu polis- och åklagarorganisationen, särskilt i de

större städerna, huvudsakligen på grund av dess knapphet, icke kan med

erforderlig snabbhet fylla sina uppgifter. Föreningen anser, att anhållningstiden

bör generellt förlängas, förslagsvis till tio dagar och att det skall

finnas möjlighet att ytterligare förlänga tiden till sammanlagt trettio dagar.

Prövningen av frågor om förlängning av anhållningstiden bör enligt

föreningens uppfattning tillkomma domstolarna, främst av det skälet att

det kan vara svårt att få förbindelse med annan myndighet. Civilbefälhavaren

i första civilområdet håller likaledes före, att frågan om förlängning av

anhållningstiden är förtjänt av närmare övervägande. Polis- och åklagarmyndigheternas

verksamhet under krigsförhållanden kan avsevärt försvåras

till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet. Enligt

civilbefälhavarens mening föreligger också fara för att den grova brottsligheten

tilltager under krigstid. Vissa tillgångar, exempelvis lager av flytande

drivmedel, torde i krig bli ytterst begärliga, och riskerna för att marodörer

försöker bemäktiga sig sådana tillgångar är stora, i synnerhet

som samhällets möjligheter att sörja för bevakning av dessa föremål är begränsade.

För hela krigsansträngningen kan det få avgörande betydelse,

att brottslighet riktad mot tillgångar, som är livsviktiga för försvaret eller

tolkförsörjningen, effektivt bekämpas. Jämväl statsåklagaren i Stockholm

ifrågasätter om icke möjlighet bör öppnas till förlängning av anhållningstiden,

främst med hänsyn till att brutna kommunikationer och andra i ett

krigsläge uppkommande störningar inverkar hindrande på utredningens

gång. Riksåklagarämbetet har visserligen funnit dessa statsåklagarens synpunkter

beaktansvärda men icke ansett anledning föreligga att påkalla någon

särreglering i nu berörda hänseende.

Föreningen Sveriges stadsdomare för på tal frågan om förlängning av

sådana frister, som domstol enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel

har att iakttaga. Personalbrist, nödvändigheten att sammanträda på

annan ort än domstolens förläggningsort och andra liknande omständigheter

torde stundom kunna medföra, att domstolarna saknar möjlighet att

iakttaga dylika frister. Föreningen syftar härvid främst på skyldigheten att

inom viss tid hålla häktningsförhandling och huvudförhandling med häktad.

Enligt föreningens mening bör Kungl. Maj :t — i ungefärlig överens
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

stämmelse med 9 § i 1940 års lag — erhålla bemyndigande att förordna

om förlängning av hithörande frister. Rådhusrätten i Göteborg intar samma

ståndpunkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att hela frågan om behovet

av särbestämmelser rörande förundersökning i brottmål bör nämare utiedas

och övervägas. Befinner sig riket i krig synes det föreningen icke vara

orimligt att av de enskilda kräva mer för rättsordningens upprätthållande än

vad som har ansetts påkallat i fredstid. Föreningen nämner som exempel,

att en person bör kunna hämtas till förhör även om våglängden överstiger

15 kilometer.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att skäl föreligger för en omprövning

av den gjorda avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet

under förundersökning. Det är uppenbart, framhåller föreningen, att rättsmaskineriet

under krigsförhållanden kommer att få arbeta under mycket

svåra betingelser, även om verksamheten huvudsakligen inriktas på att bekämpa

allvarligare brott. De grova brotten mot person kan enligt föreningens

mening antagas komma att öka under krig. Föreningen utgår ifrån att den

allmänna opinionen kommer att kräva snabba och effektiva åtgärder från

polis- och åklagarmyndigheternas sida för att bekämpa dessa brott. Från

statsmakternas sida kommer sannolikt kraftinsatser att fordras av nämnda

myndigheter för att bekämpa ransoneringsbrotten. Om polis- och åklagarmyndigheterna

på grund av personalbrist och andra förhållanden icke kan

prestera vad som kräves är det enligt föreningens mening troligt, att fråga

uppkommer om lättnader i de restriktioner, som rättegångsbalken i olika

avseenden innehåller beträffande förundersökning. I detta läge finnes enligt

föreningens uppfattning risk för att effektivitetskravet kommer att tillgodoses

på bekostnad av rättssäkerhetskravet.

Beträffande tillämpningsområdet för lagstiftningen framställer

Göta hovrätt vissa anmärkningar i anslutning till promemorians förslag

att hänföra utsökningsmål till administrativa fullmaktslagen, i den mån de

ej handlägges av domstol. Hovrätten anför:

Administrativa fullmaktslagens bestämmelser torde ha avfattats med särskilt

beaktande av att förvaltningsförfarandet i regel är skriftligt. Enligt

lagens 8 § skall sålunda parts underlåtenhet att fullgöra vad myndighet

förelagt honom för måls eller ärendes handläggning ej föranleda påföljd av

talans avvisande eller ogillande eller av böter, vite eller hämtning, om parten

på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket i lagen, liaft giltig

ursäkt för sin underlåtenhet, medan däremot den i 195 § utsökningslagen

stadgade påföljden av målets avgörande utan hinder av partens utevaro ej

finnes upptagen i 8 §. Ej heller finnas i administrativa fullmaktslagen nagia

regler om förordnande av ombud för part, som kan antagas vara ur stånd att

vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin rätt.

Såsom påpekas i promemorian äro de utsökningsmål varom bär är fråga

till sin beskaffenhet nära överensstämmande med de vanliga rättegångsmålen.

Vid fullföljd från överexekutor handläggas också målen av hovrätt och

å rättegången där bli reglerna i den särskilda rättegångslagen tillämpliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hyser hovrätten betänkligheter mot

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

att å nu ifrågavarande utsökningsmål ej bli tillämpliga de regler om laga förfall

och förordnande av ombud, vilka gälla beträffande de vanliga rättegångsmålen.

Såsom i promemorian framhållits synes det emellertid riktigast,

att samtliga administrativa mål hänföras till den administrativa fullmaktslagen.

Sistnämnda lag synes därför, såvitt nu är i fråga, böra kompletteras

med bestämmelser i berörda båda hänseenden.

Liknande synpunkter anlägges av civilbefälhavaren i första civilområdet

och 1951 års rätte gång skommitté.

Departementschefen. Den gällande lagstiftningen om domstolarna och rättegångsordningen

är anpassad efter normala fredliga förhållanden och tager

icke sikte på de särskilda förhållanden som råder i en krigssituation. Det

framstår som en angelägen uppgift att på detta område genomföra en beredskapslagstiftning,

som kan sättas i kraft vid krigstillstånd eller eljest i

ett läge då samhället på grund av krigsförhållanden måste omställas i olika

avseenden. Det förslag till sådan lagstiftning som nu framlagts i en departementspromemoria

har såsom huvudsaklig förebild den särskilda, år 1940

utfärdade rättegångslag, som gällde under andra världskriget. Förslaget har

vid remissbehandlingen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och

jag vill även för egen del förorda, att lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget genomföres.

Såsom uttalats i promemorian kan under krigsförhållanden störningar av

rättsskipningen inträffa såväl i avseende å domstolsorganisationen som beträffande

själva rättegångsförfarandet och vad därmed sammanhänger. I

fråga om domstolsorganisationen föreslås i promemorian,

efter mönster av 1940 års lag, särskilda regler angående domstols sammanträdestider

och sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från

en domstol till en annan, högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring

på avdelningar, förflyttning av befattningshavare, nämndemans tjänstgöringsskyldighet

och ersättare för utebliven nämndeman. Dessa regler, som ej

mött några invändningar vid remissbehandlingen, torde kunna upptagas i

överensstämmelse med promemorians förslag. Detsamma gäller de särregler

som föreslagits beträffande rätt att avsäga sig uppdrag såsom nämndeman

och angående åldersgräns för sådant uppdrag ävensom om skyldighet att

kvarstå i vissa uppdrag.

Det i promemorian framlagda förslaget upptager därjämte en regel, som

bemyndigar Kungl. Maj :t alt förordna om avvikelser från gällande föreskrifter

om domstols sammansättning. Någon motsvarighet härtill fanns ej i 1940

års lagstiftning. I promemorian uttalas, att dylika avvikelser kan vara nödvändiga

för att rättsskipningen skall kunna upprätthållas i ett kritiskt

läge. I likhet med ett flertal remissinstanser är jag emellertid tveksam,

huruvida det är lämpligt och av behovet påkallat att eftergiva de krav i fråga

om domstols sammansättning som den gällande lagstiftningen uppställer.

Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års lag, där införandet av en regel

i den antydda riktningen avvisades (se prop. 1940: 183 s. 14), är det sanno
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

25

likt, att det totala antalet mål och ärenden kommer att nedgå under

krigsförhållanden, varigenom verkningarna av en minskad tillgång på domarpersonal

åtminstone delvis neutraliseras. Behovet av juridiskt utbildad

domarpersonal torde vidare i viss utsträckning kunna tillgodoses genom

anlitande av pensionerade domare. Härtill kommer, att åtskilliga organisa^

toriska svårigheter torde kunna avhjälpas genom de föreslagna befogenheterna

för Kungl. Maj :t att förordna om överflyttning av ämbetsåligganden

från en domstol till en annan och att besluta om förflyttning av domarpersonal.

Vad nämnden beträffar lärer reglerna i 4 kap. 10 § rättegångsbalken

och den i promemorian föreslagna befogenheten för domstol att tillkalla

nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen

bereda domstolarna möjlighet att så gott som alltid anskaffa fulltalig

nämnd, då sådan erfordras. Med hänsyn till vad nu anförts torde tillräckligt

starka skäl icke föreligga att tillskapa möjlighet att under krigsförhållanden

ändra domstolarnas sammansättning. Tilläggas må, att ett genomförande

av stadsdomstolsutredningens nyligen framlagda förslag rörande

rådhusrätts sammansättning i brottmål skulle ytterligare reducera behovet

av en särregel om domstolarnas sammansättning under krig och därmed likartade

förhållanden.

Vad angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger har

i promemorian föreslagits särskilda anordningar främst med hänsyn till

att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter för parter att inställa

sig eller eljest medverka vid handläggningen av mål och ärenden. Sålunda

föreslås befogenhet för domstol att förordna ombud för part, som kan

antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin

rätt, samt regler om förlängning av vissa tidsfrister. Promemorians förslag i

dessa hänseenden torde med vissa jämkningar kunna genomföras. Enligt

vad riksåklagarämbetet och en civilbefälhavare föreslagit synes jämväl böra

införas eu bestämmelse, som ger domstolarna befogenhet att överflytta mål

eller ärende till annan likställd domstol, som med hänsyn till sin belägenhet

är mera lämplig att upptaga målet eller ärendet, överflyttning bör få

ske, om det erfordras för alt undanröja sådant hinder för målets eller ärendets

handläggning, som uppkommit på grund av krigsförhållandena, samt

överflyttningen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter

finnes lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om icke en regel

bör införas om skyldighet för domstol att vid parts utevaro eller underlåtenhet

efterforska huruvida laga förfall föreligger. Enligt föreningens

mening finnes eljest risk för eu icke avsedd vidgad tillämpning av bestämmelsen

i 32 kap. (i § rättegångsbalken om att utevaro eller underlåtenhet

som föranletts av laga förfall ej skall läggas parten till last i rättegången.

Denna bestämmelse förutsätter nämligen för sin tillämpning allenast, att del

förekommer anledning att parten har laga förfall, icke att laga förfall är

styrkt. Det synes emellertid även utan uttrycklig föreskrift kunna förvän
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tas, att domstolarna kommer att utnyttja till buds stående upplysningskällor

för att undersöka om laga förfall verkligen är för handen. Man kan även

räkna med att motparten ofta har intresse av att medverka vid utredningen

härom.

I ett flertal remissyttranden har ifrågasatts, om icke lättnader i gällande

regler om parts skyldighet att infinna sig personligen bör införas. Rättegångsbalkens

regler härom syftar till att skapa ett allsidigt och tillförlitligt

underlag för målets avgörande. Då dessa regler är av väsentlig betydelse för

rättsskipningens säkerhet, synes det tveksamt om undantag bör medgivas.

De svårigheter, som reglerna om parts personliga inställelse kan ge upphov

till under krigsförhållanden, bör man i stället, så långt det är möjligt,

söka bemästra på andra vägar. Genom att domstolen utnyttjar den förut

berörda befogenheten att överflytta mål till annan domstol kan parten eventuellt

beredas möjlighet att infinna sig personligen. Vidare kan ombud, som

förordnas av domstolen, måhända genom sitt arbete medverka till att utredningen

kommer i sådant skick, att parts personliga inställelse enligt rättegångsbalkens

regler blir obehövlig. Jag är således ej beredd att förorda

någon uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Ej heller

kan jag förorda några inskränkningar i gällande bestämmelser om skyldighet

för hovrätt att hålla huvudförhandling.

Med anledning av vad hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges

häradshövdingar anfört torde böra upptagas en regel om uppmjukning

av kompetenskraven för offentlig försvarare och biträde enligt lagen om

fri rättegång.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångsmedlen

under krigsförhållanden vill jag ansluta mig till promemorians

förslag att till brott i allmänhet utsträcka vissa jämkningar och kompletteringar

beträffande reglerna om kvarhållande av försändelse och om telefonkontroll,

som upptagits i 1952 års särskilda tvångsmedelslag. Jag anser

mig vidare i likhet med promemorian böra avvisa tanken att i fråga om

andra brott än de i nämnda lag avsedda tillåta en förlängning av den i

rättegångsbalken stadgade fristen för ingivande av häktningsframställning

beträffande anhållen. Att under längre tid beröva en för brott misstänkt

person hans frihet på de tämligen svaga grunder som kunna vara tillfyllest

för att motivera ett anhållande synes ej böra komma i fråga i andra fall

än då det gäller brott som innebär fara för rikets säkerhet.

De frister som domstol enligt rättegångsbalkens regler om straffprocessuella

tvångsmedel har att iakttaga är i allmänhet så utformade, att de

medger hänsynstagande även till extraordinära situationer och torde således

i oförändrat skick kunna tillämpas även under krigsförhållanden. Regler

av nu åsyftad typ återfinnes i rättegångsbalken exempelvis i 24 kap. 13,

17 och 18 §§, 25 kap. 3, 5 och 8 §§, 26 kap. 4 § andra stycket och 7 §,

27 kap. 6 och 14 §§, 45 kap. 14 §, 51 kap. 13 § samt 55 kap. 15 §. I något

fall förekommer, att en absolut tidsfrist stadgas. Väckes i mål, som full
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

27

följts till högre rätt, fråga om häktning av misstänkt, som är anhållen,

och kan häktningsfrågan avgöras utan förhandling, skall sålunda enligt

24 kap. 20 § rättegångsbalken beslut meddelas sist å fjärde dagen efter

det häktningsframställning inkommit till rätten. Något behov av att för

krigsförhållanden modifiera denna bestämmelse torde emellertid knappast

föreligga.

Beträffande förundersökningsreglerna i övrigt synes en anpassning till

krigsförhållanden i huvudsak vara möjlig inom ramen för gällande regler i

rättegångsbalken. Någon genomgripande revidering av dessa regler torde

sålunda ej behöva övervägas i detta sammanhang. Med anledning av vad föreningen

Sveriges häradshövdingar anfört torde dock bestämmelsen i 23 kap.

7 § rättegångsbalken om hämtning till förhör böra jämkas. Lagrummet begränsar

möjligheten att hämta någon till förhör till sådana tillfällen, då våglängden

icke överstiger femton kilometer. Under krigsförhållanden bör man

kunna kräva inställelse till förhör, även om våglängden överstiger femton

kilometer, såvida inställelse å förhörsplatsen icke medför avsevärd olägenhet

för den som skall höras.

Vad slutligen angår tillämpningsområdet för lagstiftningen må

anmärkas, att 1940 års lag i vissa hänseenden var tillämplig på utsökningsmål.

I promemorian föreslås däremot, att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen

skall hänföras till administrativa fullmaktslagen, i den mån de ej

handlägges av domstol. Enligt min mening vinnes härigenom en enkel

och klar gränsdragning mellan den föreslagna lagens och den administrativa

fullmaktslagens tillämplighetsområden. Såsom påpekats vid remissbehandlingen

medför den föreslagna gränsdragningen bl. a. den konsekvensen, att

möjlighet kommer att saknas att i ifrågavarande utsökningsmål förordna

ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är ur stånd att bevaka

sin rätt. Den administrativa fullmaktslagen innehåller nämligen icke

någon motsvarighet till den nu föreslagna lagens regler om förordnande av

ombud. Det torde emellertid få övervägas att komplettera den administrativa

fullmaktslagen med regler bl. a. i detta hänseende. Spörsmålet härom

skall dock icke upptagas i detta sammanhang.

II. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till

lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid

krig eller krigsfara in. m. Beträffande innehållet i lagförslaget får jag, utöver

vad som framgår av det föregående, anföra följande.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i promemorians förslag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Promemorian. Enligt 1940 års lag krävdes ett särskilt förordnande för att

lagen sknlle komma i tillämpning. I promemorian anföres, att det synes

onödigt att undantagslöst upprätthålla detta krav. Det är enligt promemorian

tämligen självklart att lagen skall sättas i tillämpning, om riket

kommer i krig. I promemorian föreslås därför att lagen utan särskilt förordnande

skall äga tillämpning, när riket befinner sig i krig. Förhandenvaro

av krigstillstånd skall enligt 9 § beredskapskungörelsen den 22 juni 1950

(nr 404) konstateras genom en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Eljest

bör enligt promemorian krävas förordnande av Kungl. Maj :t, vilket underställes

riksdagens prövning. Bestämmelserna om lagens försättande i tilllämpning

vid krigsfara eller eljest av krig föranledda, utomordentliga förhållanden

föreslås i promemorian utformade i överensstämmelse med stadgandena

i 2 § lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra vid krigsmakten samt 1 § administrativa fullmaktslagen,

sistnämnda stadgande i lydelse enligt lagen den 27 februari

1953.

I promemorian påpekas vidare, att 1940 års lag enligt bestämmelse i 1 §

fjärde stycket ej var tillämplig å krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Processlagberedningen framhöll i motiven till lagen, att de frågor som hänförde

sig till krigsförhållandena vore vad anginge nämnda ämne i allt väsentligt

redan reglerade genom 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången

därstädes. Numera har 1914 års lag ersatts med militära rättegångslagen

den 30 juni 1948, vilken nära anknyter det militära rättegångsförfarandet

till det civila. Militära mål handlägges sålunda vid allmän domstol i

den mån de ej handlägges av befattningshavare vid krigsmakten (disciplinmål

och vissa ersättningsmål). Under beredskapstillstånd och då riket är i

krig skall dock i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer krigsrätt i stället

för allmän underrätt vara domstol för avdelning vid krigsmakten. Med

avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där ej annat

är särskilt stadgat, vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet. Vissa

särregler innehållande undantag från rättegångsbalkens regler har föreskrivits

med hänsyn till militära förhållanden. De avvikelser från det ordinära

iörfarandet som upptages i den nu föreslagna särskilda rättegångslagen är

enligt promemorian av sådan art, att det ej torde vara anledning att undantaga

de militära målen, vare sig de handlägges av allmän domstol eller av

krigsrätt. I promemorians förslag har därför icke upptagits någon motsvarighet

till 1 § fjärde stycket i 1940 års lag.

Yttrandena. Göta hovrätt anser det icke utan vidare givet, att lagen automatiskt

bör gälla, när riket befinner sig i krig. Fall kan enligt hovrättens mening

tänkas, då riket exempelvis på grund av åtaganden inom en internationell

organisation eller en försvarsallians formellt befinner sig i krig med

ett avlägset, främmande land utan att fördenskull förhållandena i riket är

sådana, att de särskilda bestämmelser lagen innehåller bör träda i tilllämpning.

Om lagen automatiskt trätt i tillämpning, skall den, framhåller

hovrätten vidare, fortsätta att gälla ända till dess krigstillståndet formellt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 7G år 1957

hävts, d. v. s. fred slutits. Om riket alltså befinner sig i krig med ett främmande

land och med detta land sluter vapenstillestånd men ej fred, skall

enligt förslaget lagen alltjämt tillämpas under vapenstilleståndstiden, även

om detta ej alls betingas av förhållandena inom riket. För de tillämpande

myndigheterna och för den enskilde kan det enligt hovrättens åsikt i sådana

fall vara svårt att avgöra, huruvida bestämmelserna upphört att gälla eller

ej ävensom att fastslå den exakta tidpunkten för krigstillståndets hävande.

Hovrätten erinrar om att någon motsvarighet till bestämmelsen i 9 § beredskapskungörelsen

om kungörande av att riket kommit i krig ej finnes stadgad

för det fall, att krigstillstånd upphört. 1951 års rättegångskommitté

ifrågasätter på liknande skäl om icke upphörandet av reglernas tillämpning

alltid bör göras beroende av särskilt förordnande av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anmärker, att uttrycket »under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden» är svårtydbart samt att det

heller icke förekommer i de nya förfogande- och ransoneringslagarna. Det

kan enligt föreningens mening ifrågasättas om det överhuvud är behövligt

att medtaga andra situationer än krig och krigsfara såsom förutsättning för

att lagen skall kunna bringas i tillämpning.

Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté påpekar, alt det icke av lagtexten

framgår att förvaltningsdomstolarna skall undantagas från lagen

och hänföras under administrativa fullmaktslagen. Som ej heller sistnämnda

lag innehåller någon bestämmelse, varav klart framgår att den äger tillämpning

på dessa domstolar, bör lagtexten i detta hänseende förtydligas.

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits bör i likhet med

vad som gäller beträffande administrativa fullmaktslagen och vissa andra

beredskapslagar bestämmelserna i lagen automatiskt träda i funktion i och

med att riket kommer i krig. Det synes ej vara anledning att uppgiva denna

grundsats med hänsyn till den i ett remissyttrande berörda eventualiteten,

att vårt land skulle råka i ett mera formellt krigstillstånd med främmande

makt. I enlighet med promemorians förslag bör lagen eljest, vid krigsfara

eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden, bringas i tilllämpning

genom Kungl. Maj:ts förordnande med efterföljande godkännande

av riksdagen.

Enligt promemorians förslag skall, om bestämmelserna i lagen trätt i

funktion genom krigsutbrott, tillämpningen fortsätta så länge kriget varar

och med vissa i övergångsbestämmelserna angivna modifikationer automatiskt

upphöra i och med krigets slut. Vid remissbehandlingen har påpekats,

att man icke kan utesluta möjligheten av att ett fredsslut föregås av vapenstillestånd

och att lång tid kan förflyta mellan vapenstilleståndet och fredsslutet,

varvid det icke utan vidare är givet, att en tillämpning av lagen är

påkallad; skulle kriget upphöra tämligen hastigt, kan det omvänt vara

lämpligt att låta lagens bestämmelser förbli i kraft under viss övergångsperiod.

Vad sålunda anförts synes dock ej böra föranleda till avvikelse från

promemorian, som anknyter till administrativa fullmaktslagen i dess år

1953 antagna lydelse.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kangl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Det torde utan särskild föreskrift vara klart att förevarande lag icke äger

tillämpning med avseende å myndigheter, som har att utöva dömande verksamhet

i administrativa mål. På dessa myndigheter är i stället administrativa

fullmaktslagen tillämplig (SOU 1940:23 s. 26).

2 §■

Förevarande paragraf svarar mot 2 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (2 § första stycket 1) ägde Konungen

förordna, att domstol skulle sammanträda å andra tider och ställen än som

för vanliga fall var bestämt. I promemorian påpekas, att de bestämmelser

om sammanträdestider och sammanträdesställen som finnes i nya rättegångsbalken

ger ganska stora möjligheter till anpassning efter omständigheterna.

För häradsrätt finnes icke i själva lagen några särskilda tider ovillkorligen

fastslagna (1 kap. 7 §). Vad angår rådhusrätt stadgas däremot att

varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna rättegångsdagar

(1 kap. 13 §). Hovrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet

kräves (2 kap. 5 §). Såväl häradsrätt och rådhusrätt som hovrätt kan sammanträda

utom domkretsen (1 kap. 7 och 13 §§, 2 kap. 5 §). Bestämmelserna

om högsta domstolen och dess tjänstgöring (3 kap. rättegångsbalken samt

lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och

tjänstgöring) innehåller ej några närmare föreskrifter om sammanträdestider

och anger ej heller någon bestämd sammanträdesplats. Vad angår ägodelningsrätt,

expropriationsdomstol och vattendomstol skall sammanträde

vanligtvis hållas i anslutning till syn på stället. Eljest framgår av 21 kap.

11 § jorddelningslagen, att sammanträde med ägodelningsrätt i varje fall

alltid skall hållas å tingsställe eller eljest å plats inom domsagan, medan för

vattendomstol i 11 kap. 50 § vattenlagen endast föreskrives, att platsen skall

vara för parterna välbelägen. I 29 § expropriationslagen stadgas att huvudförhandling

skall, där målet kan prövas utan syn, hållas på plats som domstolens

ordförande bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.

Arbetsdomstolen sammanträder så ofta det erfordras för måls handläggning;

ehuru domstolen har sitt säte i Stockholm kan den, där det prövas

nödigt, sammanträda utom Stockholm (9 § lagen om arbetsdomstol).

Med hänsyn till innehållet i de angivna lagbestämmelserna kan enligt vad

i promemorian anföres undantagsregler beträffande sammanträdestider och

sammanträdesplatser under krigsförhållanden möjligen synas överflödiga.

Emellertid kan det enligt promemorian vara av behovet påkallat exempelvis

att befria rådhusrätt från skyldigheten att varje vecka hålla allmänna rättegångsdagar.

Vidare kan det bli nödvändigt att t. ex. häradsrätt under en

längre period regelmässigt förlägger sina sammanträden på annan plats än

tingsorten. För denna anordning kan visserligen formellt stöd vinnas i 1

kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken, men en dylik tillämpning av lagrummen

har måhända ej varit avsedd. På grund av det anförda har i förslaget,

i överensstämmelse med 1940 års lag, upptagits bemyndigande för Kungl.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Maj:t att bestämma, att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen

än som för vanliga fall är föreskrivet.

Vidare framhålles i promemorian, att en utväg att under krigsförhållanden

upprätthålla rättsskipningen är att denna vid viss domstol tills vidare

övertages av annan domstol. Härom fanns en bestämmelse i 2 § första stycket

2. i 1940 års lag. En motsvarande regel har upptagits i förevarande paragraf

i förslaget. Med hänsyn till nya rättegångsbalkens terminologi har i jämförelse

med 1940 års lag den ändringen vidtagits i promemorians förslag, att

uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga» uteslutits.

I promemorian yttras därjämte, att Kungl. Maj:t enligt 2 § andra stycket

i 1940 års lag ägde beträffande högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar

efter högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna. En

motsvarande bestämmelse — som alltså kommer att innefatta avvikelse från

vad i 3 kap. 4 § rättegångsbalken och förutnämnda lag den 20 december 1946

stadgas — har upptagits i förslaget. Med hänsyn till föreskriften i 2 kap. 3 §

rättegångsbalken, att hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar,

har undantagsregeln utvidgats till att avse även hovrätterna. Någon uttrycklig

föreskrift, att högsta domstolen eller vederbörande hovrätt skall höras

innan förordnande meddelas, har ej ansetts påkallad.

I 2 § i promemorians förslag har därjämte upptagits den förut berörda regeln

om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av

domstol.

Yttrandena. Göta hovrätt håller före att det i 2 § första stycket 2. i 1940 års

lag förekommande uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss

domsaga» bör medtagas jämväl i nu ifrågavarande lag. Även efter nya rättegångsbalkens

ikraftträdande finnes å skilda ställen bestämmelser av innebörd

att lagfaren domare handlägger visst mål eller ärende. Hovrätten erinrar

i detta hänseende om bestämmelserna om konkursdomare, ägodelningsdomare

och inskrivningsdomare (jfr även giftermålsbalken 14: 1). Avsikten

torde enligt hovrättens antagande vara att 2 § första stycket 2) i promemorians

förslag skall tillämpas även i dessa fall. Samma anmärkning framställes

av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och

1951 års rättegångskommitté.

Överbefälhavaren hävdar, att bestämmelsen i första stycket 1) icke bör

äga tillämpning i fråga om krigsrätt. Sådan domstol sammanträder nämligen

å de tider och ställen den själv bestämmer. Någon ändring i detta avseende

bör ej ske.

Departementschefen. Såsom anmärkts av Göta hovrätt in. fl., bör 2 § 2) utformas

så, att därav uttryckligen framgår, att överflyttning kan ske jämväl

av åligganden som tillkommer lagfaren domare i viss underrätt eller viss

domsaga, t. ex. konkursdomare och ägodelningsdomare.

För flera slags domstolar — däribland krigsrätterna — är reglerna om

sammanträdestid och sammanträdesplats så elastiskt utformade, att något

egentligt behov av särregler härom icke föreligger för dem. Då det emeller
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungt. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tid är enklast att låta bestämmelsen i 2 § 1) avse domstol överhuvud taget

och någon olägenhet härav icke är att befara, har jag icke funnit skäl att i

denna del föreslå någon ändring i promemorians förslag.

På skäl som anförts i den allmänna motiveringen har jag icke ansett anledning

föreligga att upptaga någon regel om ändrad sammansättning av

domstol.

3 §•

Denna paragraf överensstämmer med 3 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 2 § tredje stycket i 1940 års lag ägde Kungl. Maj:t,

i den mån det befanns påkallat på grund av förhållanden, som avsågs i

1 § i lagen, bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare vid

underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle tjänstgöra i annan

befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Beträffande ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet finns

numera bestämmelser i 13 § statens allmänna avlöningsreglemente den 30

juni 1948 (nr 436). Bestämmelserna innefattar, såvitt angår domare, i huvudsak

ej någon ändring i jämförelse med det förut gällande civila avlöningsreglementet;

det nya reglementet är dock tillämpligt även å häradshövdingar.

Särskilda bestämmelser rörande förflyttningsskyldighet vid

krigsförhållanden för domare och andra befattningshavare vid domstolar

är enligt promemorian alltjämt erforderliga. En bestämmelse överensstämmande

med nyssberörda lagrum i 1940 års lag har därför upptagits i förslaget.

Enligt 4 kap. 8 § rättegångsbalken väljes nämndeman i häradsrätt för

sex år, dock med rätt att avgå efter två år. I 4 kap. 6 § stadgas att endast

den som fyllt sextio år eller eljest uppger giltigt hinder äger vägra att

mottaga uppdrag såsom nämndeman; den som avgått ur nämnden är dock

ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år. Motsvarande bestämmelser

gäller för ägodelningsnämndeman och vattenrättsnämndeman, dock att

för dem finns en övre gräns för valbarhet av sextiofem år (21 kap. 2, 3 och

5 § § jorddelningslagen samt 11 kap. 2 och 4 §§ vattenlagen). I promemorian

föreslås, att dessa restriktioner icke skall upprätthållas under krigsförhållanden.

I den mån hälsa och krafter står bi bör medborgarna, framhålles

det i promemorian, i ett farofyllt läge göra sin insats oavsett ålder

(jfr 3 § administrativa fullmaktslagen enligt lydelse efter lagändringen den

27 februari 1953). En bestämmelse som under krigsförhållanden sätter ur

kraft vad som gäller om rätt för den som redan innehaft uppdrag som

nämndeman eller uppnått viss ålder att avsäga sig uppdraget och om att

nämndeman ej må ha uppnått viss ålder, föreslås därför i det vid promemorian

fogade lagförslaget.

I 4 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas, att nämndeman, som entledigats

eller eljest avgått, är, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande

fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till rätten, att annan blivit

vald samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

vars handläggning han förut deltagit. Denna regel äger motsvarande til 1- lämpning beträffande ägodelnings- och vattenrättsnämndeman (21 kap. 5 §

andra stycket jorddelningslagen och 11 kap. 4 § tredje stycket vattenlagen).

Med hänsyn till dessa regler erfordras, enligt vad i promemorian uttalas,

icke någon motsvarighet till stadgandet i 3 § första stycket i 1940 års lag.

Däremot har en regel om kvarstående i uppdrag ansetts påkallad beträffande

vissa andra grupper. Enligt 15 § expropriationslagen skall i expropriationsdomstol

i regel finnas två särskilt utsedda expropriationstekniker.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolen skall enligt 16 § samma lag

Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, för en tid av

sex år i sänder för varje län förordna lämpligt antal expropriationstekniker.

I promemorian framhålles, att man får räkna med möjligheten att vid

krigsförhållanden, då myndigheterna i första hand måste ägna sig åt viktigare

frågor, tiden för dylika förordnanden utlöper utan att nya förordnanden

meddelas. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian en bestämmelse

om att det gamla förordnandet skall gälla intill dess nytt förordnande

meddelas. Bestämmelsen föreslås äga tillämpning jämväl beträffande

tekniskt sakkunniga ledamöter i Stockholms rådhusrätt vid handläggning

av patentmål (23 § patentförordningen) samt beträffande sakkunnig

vid sjöförklaring och sjöförhör ävensom särskild ledamot vid handläggning

av mål angående klander av dispasch (314 § sjölagen).

Yttrandena. Paragrafen har under remissbehandlingen icke föranlett annat

yttrande än att hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt, om icke särskilda

bestämmelser bör meddelas jämväl i fråga om jurymans skyldighet

att kvarstå i sitt uppdrag.

Departementschef en. Jag har ej funnit anledning till erinran mot promemorians

förslag, som alltså — frånsett en redaktionell jämkning — i oförändrat

skick upptagits i departementsförslaget. Frågan om bestämmelser,

som innefattar avikelser från tryckfrihetsförordningens regler om jurymans

mandattid, kan med hänsyn till nämnda förordnings karaktär av grundlag

icke upptagas till behandling i förevarande ordning.

4 §•

Paragrafen äger motsvarighet i 4 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 4 kap. 10 § rättegångsbalken gäller, att om nämndeman

av jäv är hindrad att tjänstgöra eller uteblir från rättens sammanträde

och annan nämndeman ej utan tidsutdräkt kan infinna sig, rättens ordförande

äger till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman

för domkretsen. Beträffande ägodelningsnämndeman ges i 21 kap.

7 § jorddelningslagen en bestämmelse av motsvarande innehåll. I promemorian

föreslås en kompletterande regel av innebörd att till tjänstgöring såsom

nämndeman må i fall som avses i nämnda båda lagrum kallas jämväl nämndeman

eller till nämndeman valbar person utom domkretsen. 1940 års lag innehöll

i 3 § andra stycket eu motsvarighet till denna regel. I promemorian

:t lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

uttalas, att beträffande vattenmål någon undantagsbestämmelse i ämnet med

hänsyn till stadgandena ill kap. 5 och 6 §§ vattenlagen icke är erforderlig

samt att även i fråga om expropriationsmål en särregel synes kunna undvaras

(15 och 17 §§ expropriationslagen).

Yttrandena. Göta hovrätt förordar, att det föreslagna stadgandet utformas

så, att det möjliggör för rättens ordförande att komplettera nämnden med

till nämndeman valbar person även för det fall, att det redan vid nämndens

sammankallande är klart, att fulltalig nämnd ej går att anskaffa.

Föreningen Sveriges häradshövdingar föreslår, att domstolens ordförande

bemyndigas att vid förfall för expropriationstekniker och övriga i 3 § sista

stycket avsedda personer samt suppleanter för dem till tjänstgöring i rätten

kalla annan på området sakkunnig person. De förordnade är nämligen enligt

föreningens mening så fåtaliga, att eljest fara uppkommer för att domstolen

till följd av militärinkallelser icke kan få behörig sammansättning.

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits torde bestämmelserna

i 4 kap. 10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § jorddelningslagen böra

kompletteras med en regel, som ger rättens ordförande möjlighet att till

tjänstgöring i nämnden kalla jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar

person utom domkretsen. Det torde utan uttrycklig föreskrift stå klart

att, för den händelse det redan före sammanträdet kan fastslås, att fulltalig

nämnd icke kan anskaffas genom anlitande av den egna domkretsens nämndemän,

hinder icke möter att i förväg tillkalla annan, som är behörig att

tjänstgöra såsom nämndeman.

Såsom föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit torde ordförande

i expropriationsdomstol böra bemyndigas att vid förfall för expropriationstekniker

tillkalla annan, som besitter erforderlig sakkunskap att tjänstgöra

i rätten. Detsamma bör gälla tekniskt sakkunniga ledamöter i Stockholms

rådhusrätt vid handläggning av patentmål. För sakkunnig vid sjöförklaring

och sjöförhör samt särskild ledamot vid handläggning av mål om klander av

dispasch erfordras med hänsyn till innehållet i 314 § sjölagen ingen särskild

bestämmelse i ämnet.

5 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departementschefen. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen

bör i lagen upptagas en bestämmelse, som ger domstol befogenhet att överflytta

ett mål eller ärende till annan likställd domstol. En regel härom föreslås

i förevarande paragraf, som inleder bestämmelserna rörande själva rättegången.

Som förutsättning för att överflyttning skall få ske bör till en början

gälla, att åtgärden erfordras för att undanröja sådant hinder för målets

eller ärendets handläggning som uppkommit till följd av krigsförhållandena.

Överflyttning är alltså icke tillåten enbart av den anledningen att det skulle

vara bekvämare eller mindre kostsamt för parter, vittnen och andra som deltager

i rättegången att inställa sig vid annan domstol. Att handläggningshin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1 !)57

35

der undanröjes bör emellertid icke vara enda förutsättningen för att överflyttning

skall få ske. Det bör jämväl krävas, att åtgärden med hänsyn till

föreliggande omständigheter finnes lämplig. Vid denna bedömning har domstolen

att beakta sådana faktorer som hindrets varaktighet, vikten av att saken

avgöres utan dröjsmål, utredningens beskaffenhet och överflyttningens

inverkan på rättegångskostnaderna. Ett mindre kravmål, med vars avgörande

utan större olägenhet kan anstå och i vilket ett flertal vittnen, bosatta

inom domstolens jurisdiktionsområde, skall höras, bör exempelvis icke överflyttas

till en avlägset belägen domstol, även om en nödvändig inställelse

från parts sida därigenom möjliggöres.

6 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § första och andra styckena i

promemorians förslag.

Promemorian. I 1940 års lag fanns i 4, 6 och 8 §§ föreskrifter om förordnande

av ombud för part, som kunde antagas vara ur stånd att vid handläggning

av mål och ärende bevaka sin rätt, och motsvarande bestämmelser

har upptagits i promemorians förslag. Härom anföres i promemorian:

Ombud bör förordnas om behov därav finnes föreligga. Förordnandet meddelas

av rätten eller lagfaren befattningshavare, som bereder eller eljest

handlägger målet eller ärendet. Några närmare bestämmelser om upphörande

av ombudets uppdrag torde ej böra meddelas. I förslaget har i detta hänseende

endast föreskrivits, att förordnandet gäller intill dess ombudet av rätten

eller nyssberörd befattningshavare entledigas. Uppenbart är att dylikt

entledigande skall ske, när parten befinnes vara i stånd att på egen hand eller

genom ett av parten själv utsett ombud tillvarataga sin rätt.

Den som förordnats till ombud skall fullgöra samma funktioner som ett

i normal ordning utsett rättegångsombud. De i 12 kap. RB meddelade bestämmelserna

angående rättegångsombud bör sålunda i tillämpliga delar bli

gällande å ombudet, med iakttagande av att behörigheten icke är inskränkt

till viss domstol eller visst rättegångstillfälle (jfr 12 kap. 14 § RB). I brottmål

bör ombudet intaga samma ställning som offentlig försvarare. Beträffande

rätt för ombudet att sätta annan i sitt ställe torde föreskrift få lämnas

i förordnandet (jfr 12 kap. 13 § och 21 kap. 6 § RB). Någon inskränkning i

ombudets befogenhet att eftergiva partens rätt eller eljest ingå förlikning bör

ej göras, då förlikning under vissa förhållanden kan vara till fördel för parten.

Vid förordnandet av ombud skall givetvis tillses, att till ombud utses

person, som har erforderliga kvalifikationer att bedöma, vilka åtgärder som

är bäst lämpade att tillvarataga partens rätt och intressen.

I promemorian tillfogas, att i ombudets befogenheter ingår att göra ansökan

om fri rättegång. Bifalles dylik ansökan torde ombudet enligt promemorian

normalt böra förordnas till biträde åt parten enligt lagen om fri

rättegång. I lagförslaget upptages en uttrycklig bestämmelse om alt ombudet

må förordnas till biträde enligt sagda lag.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förslaget icke

ger nödig klarhet i fråga om förutsättningarna för förordnande av ombud.

Hovrätten anför:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

En allmän förutsättning för att ett mål eller ärende skall kunna slutbehandlas

av domstol är att parterna vid handläggningen kunna bevaka sin

rätt d. v. s. i en eller annan form äro företrädda. Brister denna förutsättning

uppehälles målet eller ärendet. Behov av att ombud förordnas exempelvis

för bortovarande kommer sålunda i allmänhet den närmast att hava,

i vars intresse det ligger att det rättsliga förfarandet genomföres. I de flesta

fall lärer det vara käranden som är mest angelägen att få saken behandlad

inför domstol och oftast kommer väl den, som har svårigheter att bevaka sin

rätt att befinna sig i svarandeställning. Det är ägnat att väcka betänkligheter

om en regel som den föreslagna kan utan vidare möjliggöra för en part

i kärandeställning och med normala möjligheter att låta sig företrädas i rättegång

att genomtvinga ett processuellt förfarande mot någon, som kan antagas

vara ur stånd att bevaka sin rätt och därför vid handläggningen —

oaktat han kommer att företrädas av förordnat ombud — måste anses vara

processuellt sett betydligt sämre ställd än motparten. Ur rättssäkerhetssynpunkt

synes därför icke böra godtagas att man låter enbart motpartens behov

av att genomföra rättegång vara avgörande för frågan om ombud skall

förordnas eller ej. Sådant förordnande bör i första hand grundas på behov,

som den part vars rätt skall bevakas kan hava av att ett förestående eller

redan inlett rättsligt förfarande genomföres. Emellertid torde det icke vara

tillräckligt att på detta sätt låta ena partens behov vara avgörande. Man kan

icke bortse från att stundom ett allmänt intresse av att samhällslivets funktioner

icke störes kan tala för att mål och ärenden behandlas i vanlig ordning

trots att part icke kan låta sig i normal ordning representeras vid domstolen.

I sådana fall — det kan här gälla reglering av familjerättsliga frågor,

jorddelnings- och expropriationsfrågor m. m. — höra de allmänt sociala

skälen vara tillräckliga för att ombud skall förordnas för part, ändock att

det icke kan anses ligga i partens intresse att det rättsliga förfarandet genomföres.

Med hänsyn till det sagda torde lagrummets tillämpning böra

begränsas på så sätt att, där handläggning av mål eller ärende är beroende

av att parts rätt bevakas, förordnande av ombud icke skall meddelas med

mindre handläggningen kan anses ligga i partens intresse eller vara påkallad

av allmänna skäl.

1951 års rättegångskommitté föreslår, att såsom förutsättning för förordnande

av ombud anges att det för part är av synnerlig vikt att talan prövas

eller eljest särskilda skäl föranleder därtill. Hovrätten för Nedre Norrland

anser det uttryckligen böra anges, att ombud endast kan förordnas för part,

som till följd av förhållande, som avses i 1 § första stycket, är förhindrad

att bevaka sin rätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om icke

möjlighet bör öppnas att i vissa fall förordna ombud för den, som icke är

part. Om åklagare eller enskild part väckt åtal, kan behov tänkas föreligga

att förordna ombud för målsägande, så att denne blir i stånd att inträda som

part med skadeståndsanspråk. Detsamma torde enligt hovrättens mening

gälla i vissa kumulations- och interventionsfall. Vidare ifrågasätter hovrätten

— särskilt med tanke på ärenden som handlägges av konkursdomare —

om icke ombudsförordnande bör kunna ske vid handläggning av mål eller

ärende inför lagfaren domare i underrätt eller domsaga.

I flera remissyttranden heröres frågan om kompetenskraven för ombud

samt vissa därmed sammanhängande spörsmål. Stockholms rådhusrätt finner

det oklart vilka bestämmelser i 12 och 21 kap. rättegångsbalken som

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

skall tillämpas. Rådhusrätten finner sålunda ovisst, om 21 kap. 5 § rättegångsbalken

eller allenast vad i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat

skall gälla i fråga om ombud i brottmål. Hovrätten för Nedre Norrland anser

det tveksamt, om meningen är att för ombud uppställa samma kompetenskrav

som för offentlig försvarare resp. biträde enligt lagen om fri rättegång.

Därest så är fallet kan, påpekar hovrätten, icke obetydliga svårigheter under

krigsförhållanden uppstå att i varje läge upprätthålla dessa krav. Sveriges

advokatsamfund finner det oklart, om även ombud i tvistemål enligt

förslaget skall vara advokat. Samfundet utgår ifrån att en sådan tolkning

icke är åsyftad. Med hänsyn till att ombudet kan tvingas att på egen hand

fatta beslut, som kan vara av mycket stor betydelse för huvudmannen,

är det enligt samfundets mening av vikt att till ombud förordnas person

med särskild erfarenhet av och vana vid dylika avgöranden. Samfundet

hemställer därför att i stadgandet måtte föreskrivas att till ombud må förordnas

allenast den som är behörig att mottaga förordnande som offentlig

försvarare. Jämväl 1951 års rättegångskommitté anser, att endast personer,

som är behöriga att mottaga uppdrag som offentlig försvarare, bör kunna

förordnas till ombud. Dessutom föreslår kommittén, att skyldighet stadgas

för advokat att åtaga sig uppdrag såsom ombud. Om brist på behöriga personer

skulle uppstå och denna brist icke kan avhjälpas genom begagnande

av Kungl. Maj:ts dispensrält enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag,

synes möjlighet böra öppnas för hovrätt att meddela dispens.

Förordnat omhuds behörighet diskuteras av bl. a. riksåklagarämbetet.

Det förefaller ämbetet tveksamt, om ombud skall äga behörighet att »väcka

talan och mottaga stämning i tvistemål och indispositiva brottmål».

Därest behörighet i nu angivet hänseende enligt förslaget ej ansetts böra

tillkomma ombuden, har ämbetet ej något att invända häremot. Med hänsyn

till del principiella syftet med bestämmelserna — att förebygga rättsförlust

för part — torde eu utsträckning av ombuds behörighet till att avse

åtgärder av nu angivet slag ej kunna anses erforderlig. Mot en dylik vidsträckt

befogenhet för ombud, som utsetts utan partens egen medverkan,

synes vidare betänkligheter kunna anföras ur synpunkten av den enskildes

rättssäkerhet. Ämbetet ifrågasätter vidare, om icke sådan delgivning, som

enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken skall ske med den misstänkte, under

vissa förutsättningar bör kunna ske med särskilt ombud för den misstänkte.

I likhet med riksåklagarämbetet anser hovrätten över Skåne och Blekinge

det icke vara fullt klart, alt ombuds behörighet enligt förslaget skall omfatta

de i 12 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken angivna åtgärderna.

Departementschefen. Enligt rättegångsbalken gäller den principen, att

hinder för måls eller ärendes avgörande föreligger, när part är ur stånd alt

bevaka sin talan. Detta kan uppenbarligen ofta bli fallet under krig och därmed

jämställda förhållanden. Därmed är emellertid ingalunda givet, att omhud

alltid hör förordnas för part, som är förhindrad att tillvarataga sina intressen.

Till eu början är tänkbart, att handläggningshindret kan undanrö
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år i957

jas genom att målet överflyttas till annan domstol (jfr 5 § i departements''

förslaget). Vidare kan i många fall målet eller ärendet utan större olägenhet

vila till dess handläggningshindret upphört. Om det emellertid för någondera

parten eller ur allmän synpunkt är av synnerlig vikt, att saken bringas

till avgörande utan tidsutdräkt, bör domstolen genom förordnande av ombud

söka undanröja handläggningshindret. Framför allt bör härvid hänsyn tagas

till den bortovarandes intresse av att få ett avgörande till stånd. I anslutning

till vad som påpekats i vissa remissyttranden bör en skärpning i förhållande

till promemorians förslag äga rum av de i lagtexten angivna förutsättningarna

för ombuds förordnande. I lagtexten torde vidare böra angivas, att ombud

skall entledigas, så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av

honom utsett ombud bevaka sin rätt.

I likhet med vad som gällde enligt 1940 års lag (8 §) bör ombud kunna

förordnas jämväl i mål eller ärende som handlägges av lagfaren domare i

underrätt eller domsaga. Denna innebörd synes komma till klarare uttryck,

om orden »vid domstol» i promemorians förslag utgår ur lagtexten.

Den för vilken ombud skall kunna förordnas betecknas i den föreslagna

lagtexten såsom part. Denna term torde här lika litet som i 5 § lagen om fri

rättegång böra tolkas så restriktivt, att den som står i begrepp att inträda

såsom part skulle vara utesluten från möjligheten att erhålla ombud. Vad

särskilt angår målsägande, som icke är part, minskas dock behovet av ombud

därigenom, att åklagare enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken i viss utsträckning

är pliktig att förbereda och utföra även målsägande^ talan.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, bör av lagtexten framgå, att

ombud endast kan förordnas, när det för parten föreliggande hindret beror

på krigsförhållandena.

Med hänsyn till arten av de uppgifter, som kommer att åvila ett förordnat

ombud, torde som huvudregel böra uppställas, att ombudet skall vara advokat.

Om sådan icke finnes att tillgå, bör dock även annan lämplig person

kunna förordnas. Vidare torde skyldighet böra stadgas för advokat att åtaga

sig uppdrag såsom ombud enligt förevarande paragraf i samma utsträckning

som enligt 8 kap. 5 § rättegångsbalken gäller i fråga om uppdrag såsom offentlig

försvarare.

För att det här föreslagna ombudsinstitutet skall kunna på ett tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift, bör ombudet erhålla sådan behörighet, som

avses i 12 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken. Ombudet bör dock icke

äga mottaga delgivning av stämning i brottmål. Denna inskränkning, som

synes påkallad av rättssäkerhetshänsyn, torde icke behöva vålla några nämnvärda

olägenheter. Fullgör den misstänkte krigstjänstgöring, kan delgivning

med honom ske genom militärmyndigheternas försorg. I fråga om evakuerade

personer torde domstolen kunna erhålla upplysning om uppehållsorten

genom civilförsvarsmyndigheterna. Ej heller i övriga fall torde det vara förenat

med alltför stora svårigheter att verkställa delgivning av stämning med

misstänkt, vars uppehållsort är känd. Kan å andra sidan upplysning icke

vinnas om den misstänktes uppehållsort eller är han tillfångatagen eller eljest

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

39

icke tillgänglig för delgivning, är det i regel mindre angeläget att igångsätta

en brottmålsprocess mot honom. För målsägande står möjligheten öppen att

föra talan om enskilt anspråk i den för tvistemål stadgade ordningen. Något

undantag synes ej heller böra göras från den i 23 kap. 18 § rättegångsbalken

stadgade regeln, att åtal icke får beslutas, innan den misstänkte och hans

försvarare beretts tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen

förekommit samt att angiva den utredning de anser önskvärd och eljest anföra

vad de aktar nödigt.

I övrigt torde reglerna i 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar höra

gälla beträffande ombud. Den i promemorian föreslagna hänvisningen till

21 kap. rättegångsbalken synes utan olägenhet kunna undvaras. Att ombud

äger göra ansökan om fri rättegång torde utan särskild föreskrift vara klart.

Något behov av att kunna förordna ombudet till biträde enligt lagen om fri

rättegång synes med hänsyn till den behörighet, som skall tillkomma ombudet,

och de ersättningsregler, som i det följande föreslås, icke föreligga.

7 §•

Paragrafen äger motsvarighet i 5 § tredje stycket i promemorians förslag.

Promemorian. I 5 § tredje stycket i promemorians förslag upptages regler

om ersättning till ombud, som förordnats med stöd av lagen. I promemorian

anmärkes, att frågan om ersättning till ombudet kan lösas utan särskild bestämmelse

för den händelse parten åtnjuter fri rättegång. I brottmål skulle

ombudet enligt promemorians förslag intaga samma ställning som offentlig

försvarare, för vilket fall särskilda regler om ersättning också var obehövliga.

I förslaget har därför upptagits en bestämmelse av innebörd att, om ombudet

varit förordnat såsom biträde enligt lagen om fri rättegång eller haft

ställning som offentlig försvarare, beträffande ersättning till ombudet och

skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför skall gälla vad därom

för angivna fall är stadgat. Enligt promemorian bör ombudet emellertid jämväl

eljest äga rätt till ersättning av allmänna medel. Även härom föreslås en

regel i promemorian. Vid målets eller ärendets avgörande skall enligt den

föreslagna bestämmelsen den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att

till statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, om

ej sådan skyldighet finnes böra åläggas motpart. Denna regel har utformats

efter mönster av 20 kap. 19 § föräldrabalken. I 6 § i 1940 års lag föreskrevs

dels att beslut om ersättning finge verkställas utan hinder av alt det ej vunnit

laga kraft, dels ock att skriftligt besked om beslutet utan avgift skulle

tillhandahållas ombudet. Den förra bestämmelsen har i promemorian uteslutits

med hänsyn till innehållet i 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § rättegångsbalken.

Bestämmelsen om skriftligt besked till ombudet avses skola upptagas

bland tillämpningsföreskrifterna.

Yttrandena. Göta hovrätt anser, att i lagen endast bör upptagas bestämmelser

beträffande sådant ombud, som ej varit biträde enligt lagen om fri

rättegång eller offentlig försvarare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det icke riktigt, att skyldighet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

att ersätta ombudskostnader alltid skall åligga den part, för vilken ombud

förordnats, om sådan skyldighet ej finnes böra åläggas motpart. Såsom rättegångsbalken

förutsätter, kan en part ibland själv föra sin talan, och därest

ett mål eller ett ärende, kanske alls icke just i partens intresse, finnes

böra föras medan parten såsom inkallad till rikets försvar är hindrad att inställa

sig själv, kan det vara obilligt att parten skall stå hela ombudskostnaden.

Det bör icke heller förbises att på grund av krigsförhållanden en rättegång

kan bli avsevärt dyrare än i normala tider. Föreningen föreslår därför,

att det skall stå domstolen öppet att jämka ersättningsskyldigheten för

båda parterna, därest detta av särskilda omständigheter finnes skäligt.

Även civilbefälhavaren i första civilområdet föreslår, att regeln om ersättningsskyldighet

för den part, för vilken ombud förordnats, modifieras. Med

tanke på fall, där ombudet icke varit biträde enligt lagen om fri rättegång

eller offentlig försvarare, anför civilbefälhavaren, att det vid målets eller

ärendets avgörande kan vara känt för domstolen, att part, för vilken ombud

förordnats, vidtagit de åtgärder som skäligen kunnat begäras av honom för

att få till stånd uppgörelse med motparten eller på annat sätt förebygga eller

avsluta rättegång, men att partens ansträngningar misslyckats till följd

av omständigheter, varöver han icke rådde. Med hänsyn härtill kan det, om

kostnaden för ombudet icke finnes böra gäldas av motparten, vara lämpligt,

att domstolen äger förordna, att därest särskilda omständigheter föranleder

därtill kostnaden för ombudet skall stanna å statsverket.

För det fall att återbetalningsskyldighet till statsverket ej skall åläggas

den part, för vilken ombud förordnats, föreslår Göta hovrätt, att sådan skyldighet

bör kunna åläggas, förutom motpart, även annan som enligt lag skulle

varit pliktig att gottgöra parten hans kostnader.

Stockholms rådhusrätt anser, att som förutsättning för motparts skyldighet

att återbetala ombuds kostnader bör gälla, att han enligt lag skulle varit

pliktig att gottgöra parten kostnaden. Rådhusrätten ifrågasätter vidare, om

icke den part, för vilken ombud förordnats, bör vara subsidiärt återbetalningsskyldig

till statsverket i de fall, då motparten ålägges återbetalningsskyldighet.

Departementschefen. När det gäller att bedöma vilka regler som bör gälla

i fråga om ersättning till ombud och skyldighet att återbetala sådan ersättning

synes det lämpligt att skilja mellan olika fall. Om den part, för vilken

ombud förordnats, åtnjuter fri rättegång, ligger det närmast till hands att

beträffande ersättning till ombudet och skyldighet att gottgöra statsverket

kostnaden härför tillämpa vad i lagen om fri rättegång är stadgat om ersättning

till rättegångsbiträde. Har motpart eller tredje man ålagts återbetalningsskyldighet

till statsverket, synes det dock rimligt att befria den

part, för vilken ombud förordnats, från den subsidiära återbetalningsskyldighet,

som enligt 13 § lagen om fri rättegång åvilar honom. Vad sedan angår

det fall att ombud förordnats för tilltalad förefaller det vara en praktisk

lösning att låta reglerna om ersättning till offentlig försvarare och

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

skyldighet att gottgöra statsverket sådan ersättning äga motsvarande lilllämpning.

Jämväl i övriga fall bör, såsom i promemorian föreslagits, ombudet

äga att av allmänna medel åtnjuta arvode samt ersättning för koslnad

och tidsspillan. Äterbetalningsskyldigheten torde böra bestämmas efter

vad om rättegångskostnad är stadgat. Härigenom blir återbetalningsskyldigheten

normalt beroende av målets eller ärendets utgång. Vinner den part,

för vilken ombud förordnats, skall sålunda i regel motparten förpliktas

gottgöra statsverket ombudskostnaden; tappar han, skall han regelmässigt

själv betala statsverket kostnaden. Skulle rättegångskostnaderna ha kvittats,

har likaledes den part, för vilken ombud förordnats, att till statsverket

återgälda kostnaden. Om vittne genom försumlighet vållat ökade ombudskostnader,

skall vittnet förpliktas att i motsvarande man ersätta statsverket

ombudskostnaden. I lagtexten har de angivna grundsatserna uttryckts

så, att rätten vid målets eller ärendets avgörande skall förplikta

part eller annan att till statsverket återgälda ombudskostnaden, såframt

han enligt vad om rättegångskostnad är stadgat skulle haft att svara för

kostnaden.

I likhet med vad som gäller om biträde enligt lagen om fri rättegång och

offentlig försvarare bör ombud vara förhindrad att förbehålla sig särskild

ersättning av den företrädda parten. En bestämmelse härom föreslås i sista

stycket av förevarande paragraf.

8 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departementschefen. Jämlikt 21 kap. 5 § rättegångsbalken gäller, att endast

advokat kan förordnas till offentlig försvarare. Dock må enligt 27 §

rättegångsbalkens promulgationslag vid de domstolar Kungl. Maj :t bestämmer

tills vidare och till dess Kungl. Maj:t annat förordnar till offentlig försvarare

utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet till

domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Sådant undantag bär av Kungl.

Maj :t medgivits för flertalet domstolar under hovrätten för Övre Norrland

samt för domstolarna inom Gotlands län ävensom — under visst villkor

_ för Ölands domsagas häradsrätt. Såsom under remissbehandlingen av

promemorian antytts av hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges

häradshövdingar kan under krigsförhållanden tillgången på advokater,

som har möjlighet att utöva sin yrkesverksamhet, lätt bli knapp. 1 så

fall står visserligen den möjligheten öppen, att Kungl. Maj :t i större utsträckning

än eljest begagnar sin i 27 § rättegångsbalkens promulgationslag

stadgade dispensrätt. Emellertid är även kretsen av de personer, som

enligt sagda lagrum kan ifrågakomma såsom offentliga försvarare, relativt

begränsad. Härtill kommer, att det är ett viktigt önskemål att under

krigsförhållanden så långt möjligt avlasta göromål från Kungl. Maj:t. Den

lämpligaste utvägen synes vara att — i överensstämmelse med vad som enligt

103 § militära rättegångslagen redan gäller för mål, som tillhör krigsrätts

behandling — modifiera regeln i 21 kap. 5 § rättegångsbalken så, att

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

det blir möjligt för domstolen att, om advokat icke finnes att tillgå, förordna

annan lämplig person till offentlig försvarare. I detta sammanhang bör även

kompetensreglerna för rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång uppmärksammas.

Till sådant biträde skall enligt 5 § andra stycket sagda lag

törordnas advokat eller annan som avlagt för utövande av domarämbete

föreskrivna kunskapsprov. Jämväl denna regel torde under krigsförhållanden

böra modifieras på samma sätt som föreslagits i fråga om offentlig

försvarare. Med hänsyn till det anförda föreslås i förevarande paragraf en

regel av innebörd att till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt

lagen om fri rättegång må, om någon som äger föreskriven behörighet att

lullgöra sådant uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §.

Denna paragraf motsvaras i promemorians förslag av 6 §.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (10 § i lydelse enligt lag den 22 juni

1944) ägde Kungl. Maj:t beträffande riket i dess helhet eller viss del därav

förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga eller

annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än genom

särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol in. fl. myndigheter. I promemorian

föreslås en bestämmelse av samma innebörd. Därutöver föreslås

i promemorian, att förlängning av ifrågavarande tidsfrister i vissa fall skall

kunna ske oberoende av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Vid ett hastigt

inträdande krigstillstånd eller därmed jämförligt läge uppkommer,

framhålles det i promemorian, starka rubbningar i samhällslivet, och medborgarna

i genien behöver ha någon tid på sig för att ställa om sig till de nya

förhållandena. Övergångstiden beräknas i promemorian till två veckor. Under

denna övergångstid bör enligt promemorian inga fatalietider löpa. Det

påpekas i promemorian, att man får räkna med möjligheten att erforderligt

förordnande av Kungl. Maj.t ej omedelbart medhinnes. Med hänsyn härtill

föreslås i promemorian, att fatalietider icke skall löpa under en period av

två veckor efter det paragrafen på grund av inträffat krigstillstånd eller

till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt i tillämpning. Därest

lagrummet trätt i tillämpning till följd av förordnande enligt 1 § första stycket

och krigstillstånd därefter inträder, skall enligt promemorian fatalietiderna

likaledes upphöra att löpa under två veckor. Sistnämnda regel föreslås

gälla oavsett om krigstillståndet inträffar inom två veckor efter förordnandet.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har ställt sig tveksam till

förslaget om automatisk förlängning av ifrågavarande frister. Att på förhand

fixera den lämpliga tidslängden torde enligt föreningens mening vara

ogörligt. Ett krigstillstånd följt av invasion medför helt andra rubbningar

i samhällslivet än ett krigstillstånd med en avlägsen stat. Föreningen föreslår,

att Kungl. Maj :t efter det aktuella läget skall äga bestämma om och

i vad mån förlängning av fataliefrister erfordras. Å andra sidan anser riks
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957

åklagarämbetet att starka skäl talar för en automatisk förlängning vid krigsfall.

För det fall att lagens bestämmelser träder i kraft på grund av särskilt

förordnande anser ämbetet däremot icke anledning föreligga att låta

viss på förhand fixerad förlängning inträda. Med hänsyn till de skiftande förhållanden

som kan utmärka ett beredskapsläge förefaller det ämbetet lämpligare

att särskilt förordnande om förlängning meddelas i detta fall.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar anser den tid av

två veckor, varmed förlängning föreslås skola ske, vara väl kort.

Frågan om stadgandets tillämplighet på militära mål upptages till behandling

av några remissinstanser, överbefälhavaren anser, att de motiv

som dikterat stadgandet, knappast kan åberopas i militära mål. I vart fall

är det enligt överbefälhavarens mening ur disciplinär synpunkt av största

betydelse, att stadgandet icke blir tillämpligt vid fullföljd av talan mot sådant

beslut i disciplinmål, varigenom arrest ålagts. Stadgandet bör därför

jämkas, och jämkningen kan utan olägenhet ske på så sätt, att stadgandet

förklaras icke skola gälla militära mål. Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser det lämpligt att vid förordnanden enligt andra stycket undantaga

militära mål.

Departementschefen. EU krigsutbrott medför så gott som alltid mycket

kännbara rubbningar i samhällslivet. Talrika medborgare försättes i en

situation som icke tillåter dem att behörigen bevaka sina aktuella rättsliga

intressen. Statsledningen ställes inför en mångfald uppgifter av hög angelägenhetsgrad,

varigenom utrymmet för omedelbara ingripanden från dess

sida på områden, som icke är av direkt krigsviktig betydelse, avsevärt begränsas.

Mot bakgrunden härav synes en automatisk förlängning av fatalietider

vid krigsutbrott innebära en ändamålsenlig anordning. Automatisk

förlängning av fatalietider föreslås också för det fall, att paragrafen träder

i tillämpning genom Kungl. Maj :ts förordnande enligt 1 § första stycket.

Givet är, att de förhållanden, som utmärker ett beredskapsläge, kan variera

betydligt. Är krigsfaran så överhängande, att en mera allmän mobilisering

av försvarskrafterna äger rum med kort varsel, är det en fördel, att en automatisk

förlängning av fatalietider sker i och med att Kungl. Maj:t sätter

lagen i funktion. Om läget däremot är mindre farofyllt, finnes i regel tillfälle

att mer ingående pröva vilka åtgärder som bör vidtagas. En sådan

prövning kan ge till resultat att endast vissa av lagens bestämmelser sättes

i tillämpning. Det behöver med hänsyn härtill icke befaras, alt en förlängning

av fatalietider skall komma till stånd utan att åtgärden är av förhållandena

påkallad. Vid krigsutbrott bör automatisk förlängning ske, även

om paragrafen dessförinnan trätt i tillämpning genom Kungl. Maj:ts förordnande

enligt 1 § första stycket.

Såsom i promemorian föreslagits erfordras utöver bestämmelsen om automatisk

förlängning eu regel, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i andra

fall förordna om förlängning av fatalietider.

Den lid, varmed automatisk förlängning bör ske, kan i enlighet med för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

slaget lämpligen bestämmas till två veckor. Erfordras ytterligare förlängning,

kan sådan komma till stånd med stöd av andra stycket.

För krigslydnadens upprätthållande är av stor vikt, att straffrättsskipningen

i militära mål fungerar snabbt. Ur denna synpunkt innebär en förlängning

av fullföljdstider i militära brottmål vissa olägenheter. Förevarande

bestämmelse synes därför icke böra gälla för dylika mål.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar 7 § i det vid promemorian fogade lagförslaget.

Promemorian. I promemorian uttalas, att säskilda regler erfordras för

att icke krigsförhållandena skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda

rättsmedlet återställande av försutten tid och för utvidgning av detta

rättsmedel till att omfatta jämväl frister som faller utom rättegång eller

avser inledande av rättegång o. dyl. Bortsett från de redaktionella ändringar,

som påkallas av att 1939 års lag om särskilda rättsmedel numera är inarbetad

i 58 kap. rättegångsbalken, är de i promemorian föreslagna reglerna

likalydande med 11 § i 1940 års lag.

Departementschef en. Det i promemorian framlagda förslaget har ej föranlett

någon erinran vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del

tillstyrka detsamma.

11 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departemenschefen. Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken föreligger icke

skyldighet för den som skall höras under förundersökning att inställa sig

till förhör, när våglängden mellan den plats som utsatts för förhöret och

den där han uppehåller sig överstiger femton kilometer. I enlighet med vad

som uttalats i den allmänna motiveringen bör emellertid sådan skyldighet

föreligga under krigsförhållanden, om det kan antagas, att inställelse på

förhörsplatsen kan ske utan avsevärd olägenhet för den som skall höras.

En regel härom föreslås i denna paragraf. I likhet med 23 kap. 7 § rättegångsbalken

har regeln utformats som en bestämmelse om när hämtning

till förhör får äga rum. Regelns praktiska värde består emellertid framför

allt däri, att personer, som skall höras, kan kallas till förhör vid äventyr

av hämtning i större utsträckning än för närvarande är möjligt.

12 §.

Beträffande denna regel, som motsvaras av 8 § i promemorians förslag

och utformats på grundval av 4 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i promemorians förslag.

Promemorian. Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan

följa lindringare straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av syn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

nerlig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller

del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte

eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äger rätten

enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken meddela tillstånd till samtalens avhörande.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst en vecka. I promemorian

föreslås efter mönster av 5 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag, att giltighetstiden

för sådant tillstånd under krigsförhållanden skall kunna utsträckas

till en månad samt att beslutanderätt tillkommer undersökningsledare

eller åklagare, då det kan befaras, att inhämtande av rättens tillstånd

skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av

väsentlig betydelse för utredningen. Vidare föreslås, att expediering av

telefonsamtal skall få inställas eller fördröjas, telefonapparat avstängas och

uppgift lämnas på beställda eller expedierade telefonsamtal, om det finnes

vara av synnerlig vikt för utredning rörande brott, varå ej kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år. Tillstånd till sådan åtgärd skall meddelas

av rätten eller, under samma förutsättning som föreslagits i fråga

om avlyssnande av telefonsamtal, av undersökningsledare eller åklagare,

och giltighetstiden för tillståndet skall kunna bestämmas till högst en månad.

Någon motsvarighet till 5 § första stycket i 1952 års lag •—• som medger

telefonavlyssning beträffande brott, varå kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år -— har ej upptagits i promemorians förslag.

Yttrandena. Civilbefälhavaren i första civilområdet har anmärkt, att å

\issa

stånd och i krigstid, såsom sabotage, rån eller olovlig sammankomst, kan

följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt civilbefälhavarens

mening bör med hänsyn härtill bestämmelserna i förevarande paragraf avse

brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver. I anslutning härtill

föreslår civilbefälhavaren, att tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken

till avhörande av telefonsamtal skall få meddelas, om å brottet

kan följa straffarbete i två år eller däröver. En liknande synpunkt har

framförts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som särskilt påpekar,

att ifrågavarande paragraf icke blir tillämplig ens vid grova brott mot allmänna

förfogandelagen eller allmänna ransoneringslagen.

Departementschefen. Avlyssning av telefonsamtal och övriga här ifrågavarande

åtgärder innebär långtgående ingrepp för medborgarna. Dylika åtgärder

bör icke tillgripas utan att det intresse, som därigenom skall tillgodoses,

är av betydande vikt. Såvitt gäller andra brott än de mot rikets säkerhet

riktade brotten bör åtgärderna få komma i fråga endast beträffande mycket

grova gärningar. I nu förevarande lagstiftning synes därför gränsen

böra sättas vid brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i

två år. Beträffande brott mot rikets säkerhet förutsättes, som framgår av den

allmänna motiveringen, eu mera ingripande lagstiftning, som icke skall prövas

i detta sammanhang. Jag bar ej heller i övrigt funnit anledning till erinran

mot promemorians förslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

14 §.

Denna paragraf motsvaras av 10 § i promemorians förslag.

Promemorian. I överensstämmelse med 6 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag

föreslås i promemorian vissa kontrollregler för det fall, att åklagare

eller undersökningsledare utövat den beslutanderätt som enligt nästföregående

båda paragrafer skall tillkomma dem. Enligt förslaget skall åklagare

och undersökningsledare i dylikt fall ofördröj ligen göra anmälan om beslutet

hos rätten och därvid angiva skälen för beslutet. Rätten skall skyndsamt

upptaga ärendet till prövning. Finner rätten, att förordnandet icke bör äga

bestånd, skall rätten upphäva förordnandet. Bestämmelsen har utformats

efter mönster av 6 § i 1952 års tvångsmedelslag. Någon föreskrift om att anmälan

skall vara skriftlig har dock enligt promemorian icke ansetts böra

upptagas i förslaget.

Yttrandena. Göta hovrätt föreslår, att anmälan enligt förevarande bestämmelse

bör vara skriftlig i likhet med vad som gäller enligt 6 § i 1952 års

tvångsmedelslag.

Departementschefen. Vad Göta hovrätt anmärkt synes böra vinna beaktande.

Om anmälan skall vara skriftlig, ökas möjligheterna att kontrollera,

om och när anmälan gjorts. I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran

mot den föreslagna bestämmelsen.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 11 § i promemorians förslag.

Promemorian. Beträffande delgivning under krigsförhållanden har i promemorian

föreslagits en regel motsvarande 12 § i 1940 års lag. I jämförelse

med lydelsen i 1940 års lag har vidtagits en mindre jämkning för vinnande

av överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler. Jämkningen

innebär enligt promemorian ingen ändring i sak av stadgandets innebörd.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt anser, att den föreslagna bestämmelsen

om att delgivning ej må ske genom handlings införande i allmänna tidningar

eller överlämnande till den söktes husfolk eller på annat sådant sätt

kan medföra tveksamhet om vilka delgivningssätt som icke skall komma

till användning. Det synes rådhusrätten ovisst om avsikten är att utesluta

det i 33 kap. 8 § första stycket andra punkten rättegångsbalken angivna delgivningssättet.

Göta hovrätt finner det önskvärt att rättegångsbalkens terminologi kommer

till användning vid stadgandets utformning.

Departementschefen. Den jämkning i förhållande till 1940 års lag som i

promemorians förslag vidtagits i delgivningsreglerna överensstämmer med

den lydelse som motsvarande regler i administrativa fullmaktslagen erhöll

vid 1953 års ändringar i nämnda lag. Förbudet mot delgivning »genom handlings

införande i allmänna tidningarna eller överlämnande till den söktes

husfolk eller på annat sätt» torde emellertid i nu förevarande lagstiftning,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

47

som endast berör domstolarna och rättegången därstädes, böra preciseras genom

en direkt hänvisning till de lagrum som ej skall få tillämpas under

krigsförhållanden. Hänvisning torde härvid få ske till de regler om s. k. surrogatdelgivning

som finnes i 33 kap. 8 och 12 §§ rättegångsbalken.

16 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 12 § i promemorians förslag.

Promemorian. För att lagen skall träda i tillämpning erfordras enligt 1 §

första stycket antingen att krigstillstånd inträder eller att förordnande om

tillämpning av lagen meddelas av Kungl. Maj :t. Därutöver förutsättes såvitt

angår de stadganden som meddelas i 2 §, 3 § första stycket och 9 § andra

stycket i deparlementsförslaget särskilda förordnanden av Kungl. Maj:t. I

promemorian anföres, att Kungl. Maj :t i viss utsträckning bör kunna uppdraga

åt underordnad myndighet att utöva de åt Kungl. Maj :t i nämnda

stadganden givna befogenheterna. En dylik delegationsrätt synes enligt promemorian

böra medgivas Kungl. Maj:t i fråga om de befogenheter, som avses

i 2 § första stycket 1) samt 3 § första stycket (jfr 2 § sista stycket i 1940

års lag). I den föreslagna lagtexten har ej angivits åt vilken myndighet uppdraget

bör meddelas. Närmast till hands ligger, enligt vad i promemorian

framhålles, att uppdraget anförtros åt hovrätt såvitt angår dess domsområde.

Under vissa omständigheter kan det måhända bli nödvändigt att lämna uppdraget

även till underrätterna.

I promemorian framhålles vidare, att man får räkna med möjligheten att

erforderliga åtgärder av Kungl. Maj:t ej kan omedelbart vidtagas, om ett

krigstillstånd eller jämförligt läge hastigt och oförberett inträffar. Förbindelsen

mellan olika delar av riket kan försvåras eller helt avbrytas genom

överbelastning av kommunikationsmedlen eller genom fientliga aktioner. I

ett sådant läge är det enligt promemorian nödvändigt att lokala myndigheter

kan handla på egen hand. I administrativa fullmaktslagen har detta

spörsmål reglerats genom stadgandet i It § andra punkten, som (i sin lydelse

efter 1953 års lagändring) ger civilbefälhavare och i vissa fall länsstyrelse

befogenhet att i ett kritiskt läge utan särskilt uppdrag utöva de befogenheter

som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t. En motsvarande bestämmelse

föreslås i promemorian. Den ifrågavarande befogenheten till

självständigt handlande tillkommer enligt denna bestämmelse hovrätt i vad

angår dess domkrets.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt, om anledning finnes

att göra skillnad mellan punkt 1) och 2) i första stycket av 2 §, när det gäller

Kungl. Maj :ts möjlighet att delegera sin beslutanderätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att i trängande fall underrätt

hör utan särskilt uppdrag äga utöva de befogenheter, som avses i 2 § första

stycket 1) och 3 § första stycket.

Departementschefen. Den i 2 § första stycket 2) angivna befogenheten är

av den art, alt den synes höra förbehållas Kungl. Maj:t, såvida icke situationen

är sådan som avses i andra punkten av nu förevarande paragraf.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Med anledning av vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört må

framhållas, att utövningen av den i 3 § första stycket angivna befogenheten

torde förutsätta, att den beslutande myndigheten har möjlighet att överblicka

läget mera i stort och att samordna verksamheten inom ett icke alltför

begränsat område. Någon annan myndighet än hovrätt torde därför icke

lämpligen kunna komma i fråga. Ej heller synes påkallat att till annan än

hovrätt anförtro behörigheten att i ett trängande läge övertaga beslutanderätten

enligt 2 § första stycket 1).

17 §.

I överensstämmelse med 13 § i promemorians förslag, som i sin tur grundar

sig på 13 § i 1940 års lag, erhåller Kungl. Maj :t enligt denna paragraf

bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagens ikraftträdande m. m.

Promemorian. I promemorian föreslås, att lagen skall träda i kraft snarast

möjligt.

Eftersom för tillämpning av lagen förutsättes att riket är i krig eller att,

vid krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,

Kungl. Maj:t — med efterföljande godkännande av riksdagen — förordnat

om tillämpning av lagen, synes det enligt promemorian ej vara påkallat att

man varje år prövar huruvida själva lagen bör äga bestånd. Denna bör sålunda

i likhet med administrativa fullmaktslagen erhålla obegränsad giltighetstid.

Vid sådant förhållande erfordras, framhålles det i promemorian, ej

någon motsvarighet till det i övergångsbestämmelserna till 1940 års lag upptagna

stadgandet att förordnande, som meddelats enligt lagen, ej skulle

gälla längre än lagen ägde giltighet. Däremot bör enligt promemorian övergångsregler

meddelas för det fall att bestämmelserna i lagen kommit i

tillämpning men tillämpningen skall upphöra till följd av att krigstillstånd

ej längre föreligger eller att förordnande enligt 1 § första stycket upphäves.

Dylika övergångsregler har i promemorians förslag upptagits i huvudsaklig

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 1940 års lag. Sålunda

föreslås i promemorian för nu angivna fall, att Kungl. Maj:t beträffande

förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket skall meddela närmare bestämmelser

i anledning av lagens upphörande, att förordnande av ombud enligt

ö § (6 § i departementsförslaget) skall gälla till dess ombudet enligt vad i

nämnda paragraf är stadgat entledigas, att förordnande, som meddelats med

stöd av 6 § andra stycket (9 § andra stycket i departementsförslaget), fortfarande

skall tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat

löpa före förordnandets upphörande samt att 7 § (10 § i departementsförslaget)

fortfarande skall lända till efterrättelse om för vidtagande av åtgärd,

som där avses, lid börjat löpa, då lagrummet ännu var tillämpligt.

I promemorian framhålles vidare, att avfattningen av 8—10 §§ i promemorians

lagförslag (12—14 §§ i departementsförslaget) skett utan hänsyn

till de särskilda bestämmelser om användning av tvångsmedel i fråga om

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

brott mot rikets säkerhet som meddelats i 1952 års tvångsmedelslag. Nämnda

lag är tidsbegränsad, och man kan enligt promemorian ej utesluta möjligheten

att den vid giltighetstidens utlöpande ej kommer att förlängas,

ehuru det får antagas att lagen sedermera kommer att återupplivas eller en

liknande lagstiftning genomföres därest krigsfaran skulle öka. I promemorians

förslag har därför bland övergångsbestämmelserna upptagits en bestämmelse

av innebörd, att vad i nämnda paragrafer stadgas ej skall äga

tillämpning i den mån för visst slag av brott meddelats särskilda bestämmelser

i de hänseenden som avses i sagda paragrafer.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anmärker, att övergångsreglerna

för den situation då lagen kommit ur tillämpning bör vara tillämpliga

även i det fall att Kungl. Maj:ts förordnande förfaller på den grund att det

icke vinner riksdagens gillande inom den föreskrivna tiden.

Stockholms rådhusrätt anser, att övergångsregeln angående tillämpning

av förordnande som avses i 6 § andra stycket (9 § andra stycket i departementsförslaget)

bör utvidgas att omfatta jämväl tidsfrist, som avses i 6 ,§

första stycket (9 § första stycket i departementsförslaget).

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits, bör lagen träda i

kraft snarast möjligt.

I enlighet med promemorians förslag torde med hänsyn till behovet av

särregler beträffande brott mot rikets säkerhet böra upptagas en särskild

bestämmelse avseende tillämpningen av de särskilda förskrifterna om användningen

av tvångsmedel.

Vad angår de föreslagna övergångsreglerna för det fall, att lagen kommit

i tillämpning men tillämpningen skall upphöra till följd av att krigstillstånd

ej längre föreligger eller att Kungl. Maj :ts förordnande om lagens tillämpning

upphäves, synes den i promemorian använda formuleringen kunna

täcka även det av hovrätten för Nedre Norrland berörda fallet att Kungl.

Maj :ts förordnande förfaller på den grund att det icke vinner riksdagens gillande

inom den föreskrivna tiden. Någon övergångsregel beträffande det föga

praktiska fallet, att tillämpningen av lagen upphör medan frist enligt 9 §

första stycket i departementsförslaget löper torde ej vara påkallad. Jag har

ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot promemorians förslag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna

och rättegången vid krig eller krigsfara m. in.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Chr. af Winklcrfelt

4 Bihang till riksdagens protokoll l''J57. 1 samt. Nr 76

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Bilaga A

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest

förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan

huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma

vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag

eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser

eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §•

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för

vanliga fall är föreskrivet;

2) att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården

tillkomma viss underrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller viss

domsaga så ock viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd

domstol eller domare.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger

Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §.

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare eller befattningshavare

i underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan

befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

51

Vad i lag finnes stadgat därom, att den som redan innehaft uppdrag som

nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman

ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

Av Konungen eller annan myndighet meddelat förordnande att tjänstgöra

såsom expropriationstekniker skall, oavsett att tiden för förordnandet utgått,

gälla intill dess nytt förordnande meddelas. Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stockholms

rådhusrätt vid handläggning av patentmål, sakkunnig vid sjöförklaring

eller sjöförhör samt särskild ledamot vid handläggning av mål om

klander av dispasch.

4 §•

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4 kap.

10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas

jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

Inträffar förfall för expropriationstekniker och kan icke heller annan

expropriationstekniker med motsvarande sakkunskap inträda i domstolen,

äger ordföranden tillkalla annan lämplig person, som besitter erforderlig

sakkunskap, att såsom expropriationstekniker tjänstgöra i domstolen. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig

ledamot i Stockholms rådhusrätt vid handläggning av patentmål.

5 §.

Domstol äger förordna, att mål eller ärende vid domstolen skall överflyttas

till annan likställd domstol, om det erfordras för att undanröja sådant

hinder för målets eller ärendets handläggning, vilket uppkommit på grund

av förhållanden som avses i 1 § första stycket, samt överflyttningen med

hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finnes lämplig.

6 §.

Kan part på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, antagas

vara ur stånd att vid handläggning av mål eller ärende bevaka sin rätt och

finnes det vara av synnerlig vikt, att saken avgöres, skall rätten eller lagfaren

befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger målet eller ärendet,

förordna ombud för honom. Till ombud skall förordnas advokat, om sådan

finnes att tillgå. Ombud skall entledigas, så snart parten finnes kunna

själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt.

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars

behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller

rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud, som i

första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stämning

i brottmål.

Vad i (S kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds proposition nr 76 år 1957

7 §•

Ombud, som avses i 6 §, äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så

ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid

målets eller ärendets avgörande skall part eller annan förpliktas att till

statsverket återgälda ombudskostnaden, såframt han enligt vad om rättegångskostnad

är stadgat skulle haft att svara för ombudskostnaden. Om

den part för vilken ombudet förordnats åtnjuter fri rättegång, skall beträffande

ersättning till ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden

härför gälla vad i lagen om fri rättegång är stadgat om ersättning till

rättegångsbiträde; dock att, då ersättningsskyldighet gentemot statsverket

ålägges annan än parten, 13 § nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om

ombud för tilltalad, skall i nämnda hänseenden så anses som hade ombudet

förordnats till offentlig försvarare.

Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har sådant

förbehåll skett, vare det utan verkan.

8 §•

Till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång

må, om någon som äger föreskriven behörighet att fullgöra sådant

uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §.

Under två veckor efter den dag, då denna paragraf på grund av inträffat

krigstillstånd eller till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt i

tillämpning, skall tid, som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande

av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljande

av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt

rättsmedel, ej anses löpa. Har denna paragraf trätt i tillämpning på grund

av förordnande enligt 1 § första stycket och inträffar därefter krigstillstånd,

skall tid, som nu avses, ej heller löpa under två veckor efter krigstillståndets

inträdande.

Konungen äger eljest beträffande riket i dess helhet eller viss del därav

förordna om förlängning av tidsfrister, varom i första stycket är fråga.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning beträffande militära

brottmål.

10 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag

eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i

annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och

finnes han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava

varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i

58 kap. rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid

tillämpas, även om åtgärden icke är av beskaffenhet, som i 11 § nämnda

kapitel sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan

om resning och besvär över domvilla.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf

eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är

föreskrivet därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då

tiden utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden,

som avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom

sagda tid göra sådan ansökan.

11 §•

Utan hinder av att den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken avsedda våglängden

överstiger femton kilometer, må hämtning till förhör äga rum, om det

kan antagas, att den som skall höras kan inställa sig utan avsevärd olägenhet.

12 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse

må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse

för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet

som där omförmäles.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal

till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes

för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts

till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd

som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den

dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal

eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,

må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

14 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 12

eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen

göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prov
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

ning. Finner rätten, att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten

upphäva förordnandet.

15 §.

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske

genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall gälla

såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.

Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol,

skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av

sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes

än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning

ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken sägs.

16 §.

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1) och 3 § första stycket tillkommer

Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen

icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger

eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger hovrätt i

vad angår dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som

enligt denna lag tillkommer Konungen.

17 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPgiH utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 12—14 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i den mån för visst slag

av brott meddelats särskilda bestämmelser i de hänseenden som avses i

nämnda paragrafer.

Om bestämmelserna i lagen kommit i tillämpning men tillämpningen skall

upphöra till följd av att krigstillstånd ej längre föreligger eller att förordnande

enligt 1 § första stycket upphaves, skall i fråga om övergångsförhållandena

iakttagas följande:

1) Beträffande förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket meddelar

Konungen närmare bestämmelser i anledning av dess upphörande.

2) Förordnande av ombud enligt 6 § skall gälla till dess ombudet enligt

vad i sagda paragraf är stadgat entledigas.

3) Förordnande, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, skall fortfarande

tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före

förordnandets upphörande.

4) Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 10 §, tid börjat löpa då lagrummet

ännu var tillämpligt, skall nämnda lagrum fortfarande lända till

efterrättelse.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

55

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser

skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest

förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan

huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader

från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma

vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag

eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser

eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §•

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen samt vid handläggning

av mål eller ärenden hava annan sammansättning än som för vanliga

fall är föreskrivet;

'' 2) att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma

viss underrätt eller viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas

av annan likställd domstol.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger

Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §•

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare

vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan

befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Vad i lag finnes stadgat därom, att den som redan innehaft uppdrag som

nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman

ej må hava uppnått viss ålder, äge ej tillämpning.

Av Konungen eller annan myndighet meddelat förordnande att tjänstgöra

såsom expropriationstekniker skall, oavsett att tiden för förordnandet utgått,

gälla intill dess nytt förordnande meddelas. Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stock
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

holms rådhusrätt vid handläggning av patentmål, beträffande sakkunnig vid

sjöförklaring och sjöförhör samt beträffande särskild ledamot vid handläggning

av mål angående klander av dispasch.

4 §.

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i fall som avses i 4 kap. 10 § rättegångsbalken

och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas jämväl

nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

5 §•

För part, som kan antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller

ärende vid domstol bevaka sin rätt, skall, om behov därav finnes föreligga,

rätten eller lagfaren befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger

målet eller ärendet, förordna ombud. Förordnandet gäller intill dess

ombud av rätten eller befattningshavare, som nyss nämnts, entledigas.

I fråga om ombud, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar gälla

vad i 12 kap. rättegångsbalken är stadgat om rättegångsombud, vars behörighet

icke är inskränkt till viss domstol eller visst rättegångstillfälle, och

vad i 21 kap. samma balk föreskrives om offentlig försvarare. Ombudet må

förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång.

Ombudet äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning för

kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid målets eller ärendets

avgörande skall den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att till

statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, om ej

sådan skyldighet finnes böra åläggas motpart. Har ombudet varit förordnat

såsom biträde enligt lagen om fri rättegång eller haft ställning som offentlig

försvarare, skall beträffande ersättning till ombudet och skyldighet att

ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad därom för angivna fall är

stadgat.

6 §■

Under två veckor efter den dag, då denna paragraf på grund av inträffat

krigstillstånd eller till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt

i tillämpning, skall tid, som enligt lag eller författning skall iaktta‘gas för ingivande

av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljande

av talan hos domstol annorledes än genom särskilt rättsmedel eller

hos domare, ej anses löpa. Har denna paragraf trätt i tillämpning på grund

av förordnande enligt 1 § första stycket och inträffar därefter krigstillstånd,

skall tid, som nu avses, ej heller löpa under två veckor efter krigstillståndets

inträdande.

Konungen äger eljest beträffande riket i dess helhet eller viss del därav

förordna om förlängning av tidsfrister varom i första stycket är fråga.

7 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag

eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i annan

ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes

han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava varit

uf stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap.

rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas,

även om åtgärden icke är av beskaffenhet, som i 11 § nämnda kap. sägs.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan om resning

och besvär över domvilla.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

57

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf

eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kap. är föreskrivet

därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då tiden

utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som

avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom

sagda tid göra sådan ansökan.

8 §•

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse

må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse

för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet

som där omförmäles.

9 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal

till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes

för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts

till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för avhörande av telefonsamtal eller för åtgärd som avses

i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag, då tillståndet

delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal

eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,

må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

10 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 8

eller 9 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröj ligen göras

hos rätlen, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finner

rätten, att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva förordnandet.

11 §•

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske

genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gälle såsom

fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser

delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall intyget

tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring

är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än

genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske

genom handlings införande i allmänna tidningarna eller överlämnande lili

den söktes husfolk eller på annat sådant sätt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

12 §.

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1 och 3 § första stycket tillkommer

Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke

eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under

krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äge hovrätt i vad angår

dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som enligt denna

lag tillkommer Konungen.

13 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 8—10 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i den mån för visst slag

av brott meddelats särskilda bestämmelser i de hänsenden som avses i nämnda

paragrafer.

Om bestämmelserna i lagen kommit i tillämpning men tillämpningen skall

upphöra till följd av att krigstillstånd ej längre föreligger eller att förordnande

enligt 1 § första stycket upphäves, skall i fråga om övergångsförhållandena

iakttagas följande:

1) Beträffande förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket meddelar Konungen

närmare bestämmelser i anledning av dess upphörande.

2) Förordnande av ombud enligt 5 § skall gälla till dess ombudet enligt

vad i sagda paragraf är stadgat entledigas.

3) Förordnande, som meddelats med stöd av 6 § andra stycket, skall fortfarande

tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före

förordnandets upphörande.

4) Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 7 §, tid börjat löpa då lagrummet

ännu var tillämpligt, skall nämnda lagrum fortfarande lända till efterrättelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 januari

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 23 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag" till lag med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn L. Fredlund.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

1 §•

Bestämmelserna i den föreslagna lagen skola, om riket råkar i krig, träda

i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats. Förslaget överensstämmer

i denna del med bland annat den administrativa fullmaktslagen.

Att krigstillstånd, på sätt nu stadgas i beredskapskungörelsen, skall vara

kungjort för att bestämmelserna skola kunna tillämpas lärer icke vara avsett.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande har föredragande

departementschefen uttalat, att det ej syntes vara anledning att uppgiva

nämnda grundsats på grund av den eventualiteten att vårt land skulle råka

i ett mera formellt krigstillstånd. Uttalandet torde bygga på att ett formellt

krigstillstånd för närvarande ej är att praktiskt räkna med.

Ur klarhetens synpunkt hade det varit att föredraga, att lagens bestämmelser

ej skulle träda i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats.

Ä andra sidan kan det icke bestridas, att förslagets ståndpunkt liar vissa

fördelar. Lagrådet anser sig fördenskull ej böra hemställa om någon ändring

av 1 § men finner det önskvärt, att 9 § •—- där det är av särskild betydelse

att veta om och när lagen trätt i tillämpning — jämkas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

3 §•

Regeringsrådet Klackenberg:

En jämförelse mellan det föreslagna första stycket i 3 g och motsvarande

stadgande i administrativa fullmaktslagen visar ett par olikheter, som torde

vara historiskt betingade men sakligt icke helt tillfredsställande. Enligt 2 g

andra stycket nämnda lag må Konungen, då det finnes påkallat på grund av

förhållanden, som avses i 1 § första stycket samma lag, förordna, att befattningshavare

i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än

den han innehar eller i kommunal befattning eller att kommunal befattningshavare

skall tjänstgöra i statlig befattning eller i annan kommunal

befattning än den han innehar. Enligt förevarande stadgande, som i sak

icke avser en ändring i förhållande till 1940 års lag, är Konungens befogenhet

i fråga om lagfaren domare i och annan befattningshavare vid underrätt,

hovrätt eller nedre justitierevisionen begränsad till rätten att förordna

om tjänstgöring för dem endast i annan befattning vid nämnda domstolsmyndigheter,

och förbehåll göres tillika att domare må förordnas att tjänstgöra

endast i domarbefattning.

Begränsningen i Konungens befogenhet till att avse endast en omfördelning

av tjänstemännen inom domstolsverksamheten var naturlig ur processlagberedningens

synpunkt år 1940, då man endast hade domstolsväsendet

i sikte, och synes invändningsfri, så länge icke motsvarande lagstiftning

genomförts för annan statsverksamhet, men knappast godtagbar vid

en allmän översyn av beredskapslagstiftningen. Vad först angår den administrativa

personalen vid statliga och kommunala domstolar framstår det

mot bakgrunden av stadgandet i administrativa fullmaktslagen som egendomligt,

att Konungen icke skulle äga bestämma om ändrad tjänstgöring

i samma utsträckning som för annan statlig och kommunal personal. Det

är icke svårt att tänka sig ett praktiskt behov av dylik omdisponering i vissa

krigslägen. Jämväl i fråga om de lagfarna domarna kan behov uppkomma

att i viss utsträckning taga deras tjänster i anspråk för andra trängande

arbetsuppgifter än dömande, även om möjligheterna därtill måste antagas

bli mindre än beträffande annan personal på grund av domstolsväsendets

eget behov att få luckorna fyllda efter yngre manlig domarpersonal, som

inkallats till militärtjänst.

För domarnas del är problemet tillika mera komplicerat på grund av

domstolarnas särställning, vilken ju föranlett förbehållet att domare endast

må förordnas att tjänstgöra i domarbefattning vid nämnda domstolar. Detta

förbehåll tillkom under hänvisning till civila avlöningsreglementets bestämmelser

om domares förflyttningsskyldighet (prop. 183/1940 bil. A s. 19). Motsvarande

bestämmelser återfinnas numera i 13 § Saar och innehålla, att

innehavare av ordinarie domartjänst, med undantag av vattenrättsingenjör,

allenast är pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl sådant

påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den

lönegrad han tillhör. Berörda förbehåll saknas däremot i den för de administrativa

domstolarna gällande administrativa fullmaktslagen, oaktat ena
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

handa inskränkning i förflyttningsskyldigheten ostridigt gäller även för deras

domarpersonal. Anledningen härtill framgår icke klart. Möjligen har

det stått i samband med en ändrad uppfattning av innebörden av sådana

förordnanden, som Kungl. Maj:t genom nämnda lag erhållit bemyndigande

att utfärda. Vid tillkomsten av 1940 års lag betraktades dylikt förordnande

om tjänstgöring i annan befattning utan vidare såsom likställt med förflyttning

i avlöningsreglementets bemärkelse. I det sakkunnigbetänkande,

som låg till grund för den administrativa fullmaktslagstiftningen, under

ströks (SOU 1940:23 s. 37), att här uppenbarligen endast vore fråga om

förändringar av tillfällig art och att ett förordnande att tjänstgöra i annan

befattning icke innebure, att tjänstemannen hade att avgå från den innehavda

befattningen eller borde åtnjuta lägre löneförmåner än i denna.

Ett speciellt förbehåll för domare hade påyrkats av kammarrätten, men de

sakkunniga funno dylikt stadgande icke erforderligt. Därvid anfördes tillika,

att man även utan särskilt stadgande kunde förutsätta att mera kvalificerade

befattningshavare ej utan tvingande skäl komme att tagas i anspråk

för en tjänstgöring, som icke svarade mot deras kvalifikationer.

Med utgångspunkt från den uppfattning som synes ha legat till grund för

utformningen av administrativa fullmaktslagen skulle ett förbehåll att domare

endast må utnyttjas i domarbefattning icke heller i förevarande lag

vara påkallat. Vid den nu pågående översynen av beredskapslagstiftningen

synes det i vart fall svårt att upprätthålla en olika bedömning i de båda lagarna.

Denna detaljfråga kan ses i ett vidare sammanhang. Måhända vore

det värt att överväga tanken att bryta ut de organisatoriska bestämmelserna

för domstolsväsendets del ur förevarande lagförslag och reglera dithörande

frågor enhetligt i administrativa fullmaktslagen.

Vad angår den sakliga bedömningen av ifrågavarande förbehåll för domares

utnyttjande har de sakkunnigas argumentering onekligen försvagat de

teoretiska skälen för dess bibehållande men jag finner det fördenskull icke

uteslutet att förbehållet vid en omprövning bör kvarstå i en eller annan form.

En avvägning får därvid göras mellan behovet för det allmänna alt i ett

beträngt krigsläge kunna utnyttja all tillgänglig arbetskraft, där den bäst

behövs, och förbehållets värde för upprätthållande av domarmaktens integritet

i förhållande till regeringsmakten. Av hänsyn till det statliga heredskapsintresset

torde ett förbehåll böra erhålla en mera smidig och adekvat

utformning än det föreslagna stadgandet. Det bör sålunda dels icke innefatta

ett legalt hinder för Kungl. Maj:t att förordna en exempelvis friställd domare

att tjänstgöra i annan befattning än domares, såvida denne samtycker

därtill, dels icke heller sträcka sig formellt längre än mönstret i avlöningsbestämmelserna,

som ju liar avseende endast å innehavare av ordinarie domarbefattning.

Konungens befogenhet att förordna bör lämpligen vara generellt

reglerad genom lagen och i fråga om icke-ordinarie domarpersonal

oberoende av uppsägningstider o. dyl. Ett sålunda modifierat förbehåll torde

med hänsyn till den lojalitet mot statsledningen i etl beträngt nationellt

läge, som kan förutsättas hos domarpersonalen, icke innebära någon prak
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

tisk inskränkning i beredskapskravet, samtidigt som intresset av domarnas

självständighet mot regeringsmakten vore tillgodosett. Sistnämnda krav,

som i vårt land framstår såsom ett hävdvunnet värde, ehuru i fredstid

närmast av teoretiskt intresse, har genom närliggande erfarenheter fått sin

reala betydelse för den medborgerliga friheten i orostider bestyrkt. Det synes

därför icke tilltalande att slopa ett dylikt förbehåll. Även om den i förevarande

lagrum avsedda befogenheten att förordna om tjänstgöring i andra

befattningar icke bereder en regering möjlighet att förordna bort misshagliga

domare och utnämna andra å deras befattningar, är det likväl tänkbart

att den personliga rätten för en domare att icke mot sin vilja sättas att tjänstgöra

i annan befattning än domares kan vara av praktisk eller psykologisk

betydelse i en svår situation, och då bör den rätten garanteras i lagen.

Konungens befogenhet synes vidare klart böra bindas vid förutsättningen,

att förordnande om tjänstgöring i annan befattning skall vara påkallat

av förhållanden, som avses i 1 § första stycket.

På grund av det anförda ifrågasätter jag, att första stycket i 3 § skall,

därest stadgandet bibehålies i förevarande lag, få det innehållet, att Konungen

må, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1

§ första stycket, förordna att lagfaren domare och annan befattningshavare

vid domstol eller i nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan statlig

eller kommunal befattning än den han innehar, ordinarie domare dock icke

utan givet samtycke i annan än domarbefattning.

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket synas kunna förenklas och sammanföras

i en punkt. Lagrådet förordar att stycket får innehålla, att förordnande

som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för patentmål, sakkunnig

vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot för mål om

klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår, fortfarande

gälla intill dess annat beslut meddelas.

4 §•

Därest vad lagrådet uttalat i fråga om 3 § tredje stycket beaktas, torde

andra stycket av förevarande paragraf böra innehålla, att vid förfall för

expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig som avses i 3 §

tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person med erforderlig

sakkunskap tillkallas.

5 §■

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat skulle överflyttning

av mål eller ärende enligt förevarande paragraf i förslaget ej få äga rum

enbart av kostnadsskäl. Det synes dock ej föreligga tillräcklig anledning

att strikt upprätthålla en sådan tillämpning. Väl är det i tvistemål måhända

ej så ofta som kostnaderna verkligen skulle avsevärt minskas genom överflyttning

av målet till annan domstol, men i brottmål kan en överflyttning

oftare bli av betydelse ur kostnadssynpunkt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Lagrådet vill vidare framhålla, att den i förslaget upptagna förutsättningen

att »hinder för målets eller ärendets handläggning» föreligger kan

även frånsett kostnadssynpunkten föranleda en alltför snäv tolkning. Stadgandet

synes böra innehålla, att om på grund av förhållanden som avses

i 1 § första stycket i lagen hinder eller särskild svårighet möter att vid laga

domstol handlägga mål eller ärende, rätten äger förordna, att det skall

överflydtas till annan likställd domstol som med hänsyn till utredningen och

övriga omständigheter finnes lämplig.

I likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att man under krig och

liknande förhållanden även måste något mildra kraven på personlig inställelse.

Det kan icke vara lämpligt, att domstolarna för att under dylika tider

undgå stötande resultat av de för normala förhållanden avsedda reglerna

skola känna sig pressade att tillämpa dessa på ett sätt som eljest icke anses

tillåtligt. Stöd för en efter förhållandena anpassad praxis bör givas i nu

ifrågavarande lag. Bland annat i mål om ansvar för olika slags krisförseelser

bör saken ofta kunna prövas utan att den tilltalade inställt sig personligen.

En befogenhet i angiven riktning måste givetvis tillämpas med försiktighet.

Tydligt är även att, om exempelvis i brottmål den tilltalade ej kan

infinna sig, rätten måste vid prövningen taga hänsyn till att den tilltalades

egen redogörelse kanske kunnat tala till hans förmån. Lagrådet förordar

därför en bestämmelse, att om part på grund av förhållanden som avses i

1 § första stycket är förhindrad att i mål eller ärende inställa sig personligen,

saken likväl må prövas utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse,

såframt det ej kan befaras medföra olägenhet av någon betydelse.

Stadgandet synes kunna upptagas som andra stycke i 5 §.

6 §•

I förevarande paragraf uppställas som förutsättningar för att ombud skall

förordnas för part dels att parten på grund av förhållanden som avses i 1 §

första stycket kan antagas vara ur stånd att vid handläggning av mål eller

ärende bevaka sin rätt dels att det finnes vara av synnerlig vikt att saken

avgöres.

Förutsättningen att det skall vara av synnerlig vikt att »saken avgöres»

ger enligt lagrådets mening icke ett tillfredsställande uttryck för vad som bör

krävas för att omhud skall utses. Man torde i stället böra framhäva att det

är handläggningen som i första hand skall främjas. Stadgandet synes också

höra angiva, att främjandet av handläggningen förutsättes vara av synnerlig

vikt för den bortovarande eller motpart eller eljest angeläget ur allmän

synpunkt.

Enligt förslaget må ombud förordnas av rätten eller av lagfaren befattningshavare

som bereder eller eljest handlägger målet eller ärendet. Det

senare alternativet lärer inbegripa sådan föredragande i domstol som ej äi

ledamot av denna. Med hänsyn till att ombudets handlande kan bli av stor

betydelse för huvudmannen bör enligt lagrådets mening stadgas, att förordnandet

skall givas av rätten eller av vederbörande domare.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition, nr 76 år 1957

Uppdraget må enligt förslaget ej givas annan än advokat, där sådan finnes

att tillgå. Beträffande uttrycket »finnes att tillgå» (jfr 8 §) vill lagrådet

framhålla, att här torde avses icke endast advokat bosatt på orten

eller inom domkretsen utan jämväl advokat inom rimligt avstånd därifrån.

I övrigt synes bestämmelsen alltför kategorisk. Möjlighet torde böra

hållas öppen att i undantagsfall förordna annan än advokat. Att ombudet

måste vara väl skickat för ifrågavarande ömtåliga uppgift är uppenbart.

I förevarande sammanhang må påpekas, att den som förordnats till ombud

självfallet är pliktig att —- ehuru förslaget till skillnad från 1940 års

lag icke upptager någon uttrycklig lagregel härom -— vidtaga ändamålsenliga

åtgärder för att söka kontakt med sin huvudman och samråda med

honom.

Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet att första och andra

punkterna i paragrafens första stycke få innehålla, första punkten, att

om part kan på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket antagas

vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och det med hänsyn

till målets eller ärendets beskaffenhet finnes vara av synnerlig vikt för

honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt angeläget att handläggningen

främjas, rätten eller domaren skall förordna ombud för honom,

samt andra punkten, att till ombud bör förordnas advokat, om sådan finnes

att tillgå.

9 §•

Full klarhet bör råda om den tidpunkt från vilken den i förslaget angivna

tidrymden av två veckor skall räknas. Vid allenast formellt krigstillstånd

— om sådant skulle förekomma — bör paragrafen överhuvud icke komma

i tillämpning. När det gäller verkligt krigstillstånd, kan å andra sidan omedelbart

behov föreligga att utsträcka nämnda tid.

För att tillgodose dessa önskemål synes som första stycke böra upptagas

ett stadgande som enbart behandlar det fallet att riket råkar i krig. Denna

bestämmelse synes böra innehålla att ifrågavarande tider ej anses löpa under

två veckor från den dag då krigstillstånd kungjorts, om ej Konungen

förordnar annorlunda. Därest kungörelse om krigstillstånd ej kunnat omedelbart

utkomma vid krigsutbrottet, bör Konungen bestämma att tidrymden

— med eventuell förlängning — skall räknas från viss förfluten dag.

För det fall att förordnande om lagens tillämpning meddelas enligt 1 §

första stycket andra punkten synes knappast behövligt, att en anståndsfrist

är bestämd i förväg. Lagrådet förordar därför, att såsom första punkt

i ett andra stycke intages föreskrift, att om 2—16 §§ enligt därom meddelat

förordnande skola äga tillämpning utan att krigstillstånd inträtt, Konungen

bestämmer om anstånd som avses i första stycket. Såsom andra

punkt bör därtill fogas bestämmelse, att vad i första stycket sägs skall gälla

jämväl där krigstillstånd inträder efter det att förordnande som nyss nämnts

blivit meddelat.

Enligt sista stycket i 9 § skall vad i paragrafen är stadgat icke äga tilllämpning

beträffande militära brottmål. Emot denna bestämmelse kan in
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

vändas, att den icke tillgodoser den dömdes berättigade krav när målet är

anhängigt vid allmän domstol och han måhända med anledning av inträdda

förhållanden kommenderats till tjänstgöring på avlägsen ort samt att

missförstånd lätt kan uppkomma, därest paragrafen blir tillämplig vid fullföljd

av talan i vissa men ej i alla mål vid de allmänna domstolarna. En omprövning

av undantagsstadgandet torde därför vara önskvärd.

Beträffande disciplinmål äger klagande enligt 43 § andra stycket militära

rättegångslagen att inkomma med fullföljdsinlaga till den som meddelat

beslutet eller till kompanichef med flera. Någon utsträckning av fullföljdstiden

kan ej anses påkallad för dessa mål. Om brottmål som handlagts

av krigsrätt finnas likartade fullföljdsregler i 105 § samma lag. Ej

heller här torde någon utsträckning av fullföljdstiden vara erforderlig. 1

övrigt synas däremot militära mål böra i fråga om utsträckt fullföljdstid

m. in. vid inträde av krig eller förordnande som avses i 1 § behandlas som

vanliga mål. Någon nämnvärd olägenhet ur disciplinär synpunkt torde ej

vållas härav. Det må erinras om de särskilda bestämmelser som i 91 §

nämnda lag meddelas om verkställigheten av straff.

Lagrådet förordar på grund av det anlörda, att sista stycket i förevarande

paragraf i förslaget får avse allenast fullföljd av talan mot beslut i militära

disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära brottmål.

10 §.

Av 58 kap. 12 § rättegångsbalken följer, att ansökan om återställande av

försutten tid städse skall göras inom tre veckor sedan förfallet upphörde

även när 10 § i nu förevarande förslag är tillämplig. Denna tid synes åtminstone

under krigsförliållanden kunna bli alltför kort. Möjlighet torde

därför böra stå Konungen till buds att föreskriva längre frist, om det finnes

påkallat. Lagrådet förordar, att såsom tredje stycke i paragrafen upptages

stadgande att ansökan om återställande av försutten tid skall göras

inom tre veckor sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid som

Konungen bestämmer.

Slutstadgandet.

Med andra stycket i slutstadgandet har avsetts att utmärka, att bestämmelser

som meddelats i 1952 års tvångsmedelslag icke till följd av 1 §

tredje stycket i förevarande förslag skola sättas ur kraft, om 12—14 §§ i

förslaget skulle träda i tillämpning. Enär de befogenheter som avses med

sistnämnda bestämmelser enligt sakens natur icke kunna utesluta de befogenheter

som redan den särskilda tvångsmedelslagen ger, torde nämnda

stycke icke vara erforderligt och kunna utgå.

Tredje stycket i slutstadgandet innehåller reglering av den avveckling som

förutsättes efter det 2—16 §§ i lagen varit i tillämpning. Då lagens giltighet

— till skillnad från vad som var förhållandet med 1940 års lag — ej är

5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

tidsbegränsad, bör nämnda reglering enligt lagrådets mening intagas i själva

lagen.

Den i nämnda stycke under 1) föreslagna föreskriften, att beträffande

förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket Konungen meddelar närmare

bestämmelser i anledning av dess upphörande, torde kunna undvaras, eftersom

Konungen avses skola äga att generellt meddela tillämpningsföreskrifter

till lagen. Däremot synes böra införas en bestämmelse, att den som på

grund av 3 § andra eller tredje stycket eller 4 § deltagit i handläggning av

mål eller ärende skall, sedan tillämpningen av lagrummen upphört, alltjämt

vara behörig i det målet eller ärendet. Med avseende å bestämmelsen under

2) må framhållas som självfallet, att reglerna om ersättning till ombud förbli

tillämpliga i fråga om det arbete som av ombudet utförts medan hans

förordnande gällde. I fråga om föreskriften under 3) vill lagrådet erinra,

att om lagrådets hemställan under 9 § beaktas, hänvisningen i sagda punkt

bör avse 9 § tredje stycket. Bestämmelsen under 4) som är svår att förstå

synes lämpligen böra jämkas så att den får innehålla, att om för vidtagande

av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall med avseende

å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt

tillämpas. Under åtgärd inbegripes uppenbarligen även ansökan om resning

och besvär över domvilla. Det må framhållas, att bestämmelsen skulle komma

att omfatta jämväl det av lagrådet förordade tredje stycket i 10 §.

Bestämmelserna kunna lämpligen införas som 17 § i förslaget.

Föreskriften i 17 § av det remitterade förslaget bör i så fall upptagas som

18 §.

Ur protokollet:

Torsten Johanson

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

67

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 8 januari

1957 avgivna utlåtande över det den 23 november 1956 till lagrådet

remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna

och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit en särregel rörande parts personliga inställelse.

Såsom redan av remissprotokollet framgår, är jag tveksam, om över huvud

något undantag bör medgivas från gällande bestämmelser i detta ämne. En

regel med den av lagrådet föreslagna innebörden kan befaras leda till icke

avsedda eftergifter av kraven på att part skall vara personligen tillstädes.

Tydligt är emellertid, att betänkligheterna mot en modifierande särregel

betydligt minskas, om från regelns tillämplighetsområde undantages sådana

brottmål, vari anledning förekommer att ådöma svårare straff än böter.

Jag vill icke motsätta mig lagrådets önskemål om en undantagsbestämmelse

i ämnet, därest dess tillämplighetsområde begränsas på antytt sätt.

Bestämmelsen synes böra innehålla, att om part på grund av förhållanden

som avses i 1 § första stycket är förhindrad att inställa sig personligen vid

rätten, saken må utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse handläggas

och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brottmål,

anledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter. Som

lagrådet förordat, torde bestämmelsen kunna upptagas som andra stycke

i 5 §.

Vad lagrådet anfört beträffande första och andra styckena i 9 §, mot vilket

jag i huvudsak icke har något alt erinra, synes leda till att dessa stycken

lämpligen kan sammanföras med tredje stycket i paragrafen.

Jag kan likaledes biträda vad lagrådet i övrigt föreslagit.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Slutligen torde vissa bestämmelser i förslaget böra undergå redaktionella

jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

561725

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig e a1 i texten
  2. 1LU 1957:19 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara s. 1 i texten