Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1951 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m

1957-02-15 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:82, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1951 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

1

Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i förordningen den 30 maj 1951

(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.; given

Stockholms slott den 15 februari 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

godkänna härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående

skogsvårdsstyrelser,

2) förordning angående ändrad lydelse av 44 och 52 §§ förordningen den

4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Bernhard Näsgård

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas en av skogsstyrelsen verkställd översyn av lagen

den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet, föranledd av hemställan av 1954 års riksdag. Skogsstyrelsen

har uttalat, att lagen bör upphävas. I propositionen föreslås emellertid

icke någon ändring av nämnda lag, men viss ändring i skogsvårdsstyrelseförordningen.

Ändringen innebär, att skyldighet införes för skogsvårdsstyrelserna

att på framställning lämna vissa långivare, som beviljat lån

mot inteckning i fastighet med växande skog, rapporter om utställningar eller

avverkningar på den intecknade fastigheten, vilka skett i strid med lånevillkor.

För rapportgivningen skall styrelserna äga rätt till skälig ersättning.

Det förutsättes att, om denna rapportskyldighet införes, kretsen av

de långivare på vilka begränsningslagen nu är tillämplig skall kunna minskas.

Vidare föreslås sådana ändringar i samma förordning att disciplinär

bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelse införes och att stadgande om besvärstid

m. m. kommer i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse

i allmänna verksstadgan. Slutligen föreslås upphävande av den i förordningen

om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

intagna föreskriften om att styrelse för hypoteksförening, därest

den så finner erforderligt, vid belåning av växande skog skall tillämpa

begränsningslagen.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 82

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)

angående skogs vårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 2—4 §§ samt 9 § förordningen den 30 maj 1941

angående skogsvårdsstyrelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

2 §•

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Hos skogsvårdsstyrelse---utfärdat avlöningsreglemente

Skogsvårdsstyrelse må---skogsstyrelsen meddelas.

Över skogsvårdsstyrelses beslut om

tillsättande eller entledigande av personal

hos styrelsen samt om tillämpning

av gällande avlöningsföreskrifter

må klagan föras hos Kungl. Maj:t

inom trettio dagar efter den dag, då

beslutet tillkännagivits genom anslag

i styrelsens lokal.

Beslut om —

över skogsvårdsstyrelses beslut om

tillsättande, entledigande eller disciplinär

bestraffning av personal hos

styrelsen samt om tillämpning av gällande

avlöningsföreskrifter må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet

inom tre veckor

från det klaganden erhöll del av beslutet,

dock att besvär beträffande

tjänstetillsättning skola ingivas

inom tre veckor från den dag, då beslutet

tillkännagavs genom anslag i

styrelsens lokal.

Kungl. Maj :ts prövning.

3 §.

För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse

fordras, att densamma

skall vara fulltalig. Äro vid omröstning

inom styrelsen meningarna delade,

skall den mening gälla, varom

de flesta förenat sig; äro rösterna för

olika meningar lika delade, gäller den

mening, som biträdes av ordföranden.

3 §.

För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse

fordras, att densamma

skall vara fulltalig. Såsom styrelsens

beslut gäller den mening, varom de

flesta förena sig. Vid lika röstetal gäller,

utom i fall som avses i 9 §, den

mening som biträdes av ordföranden.

4 §• 4 §.

Skogsvårdsstyrelsen skall---på styrelsen.

Styrelsen har---förbättrad skogshushållning.

Skogsvårdsstyrelsen skall---allmän kännedom.

Skogsvårdsstyrelse skall---i övrigt.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § och 9 § SFS 1946: 323 samt beträffande 4 § SFS 1946: 323,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har riksbanken, bankaktiebolag,

sparbank, hypoteksförening, kassa

för jordbrukskredit, försäkringsbolag

eller statlig myndighet lämnat lån

mot inteckning i fastighet med

växande skog under villkor, att avverkning

av skogen icke må ske annat

än efter stämpling genom skogsvårdsstgrelsens

försorg, åligger det

styrelsen att, därest långivaren gjort

framställning därom, till denne mot

skälig ersättning genast lämna meddelande

om stämpling eller avverkning

som påbörjats i strid med villkoret

och kommit till styrelsens kännedom.

Därest statlig garanti lämnats

för lånet, skall skyldigheten i

stället gälla mot den myndighet som

beviljat garantin.

Vid fullgörande---meddelade bestämmelser.

9 §•

Ordförande och övriga ledamöter i

skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses

tjänstemän vare i utövningen

av sina befattningar underkastade

det ansvar och den påföljd, som i allmän

lag stadgas om statens ämbetsoch

tjänstemän.

9 §•

Ordförande och övriga ledamöter i

skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses

tjänstemän vare i utövningen

av sina befattningar underkastade

det ansvar och den påföljd, som i allmän

lag stadgas om statens ämbetsoch

tjänstemän. I fråga om åtal mot

och disciplinär bestraffning av tjänsteman

skola föreskrifterna i 23—

28 §§ allmänna verksstadgan den 7

januari 1955 (nr 3) äga motsvarande

tillämpning, dock att länsjägmästare

icke skall vara undantagen från

de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna.

Skogsvårdsstyrelses beslut

om avsättning av läns jägmästare

skall underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Denna förordning träder i kraft den

1 juli 1957.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955

(nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955 om

Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

44 §.

(Föreslagen lydelse)

44 §.

Belånad egendom---— och driftsinriktning.

Vid belåning av växande skog

skall, därest styrelsen finner det erforderligt,

överenskommelse träffas

om inskränkning i rätten att avverka

skogen jämlikt lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet.

Vid belåning--- — skog eftergives.

52 §. 52 §.

I fråga —- --bestämmelser gälla

1) Den, som---36 § sägs.

2) I stället för vad i 38—40 och

43 §§ samt 44 § andra stycket stadgas

skall gälla vad vederbörande statliga

myndighet föreskriver rörande

garantilåns storlek samt rörande

skyldighet att ställa och underhålla

säkerhet för detsamma.

3) Föreskrifterna i---gälla garantilån.

4) Därest egendom,---brukarens förpliktelser.

2) I stället för vad i 38—40 och

43 §§ stadgas skall gälla vad vederbörande

statliga myndighet föreskriver

rörande garantilåns storlek samt

rörande skyldighet att ställa och underhålla

säkerhet för detsamma.

Denna förordning träder i kraft den

1 juli 1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson,

Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,

Kling, Eliasson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Näsgård, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågor

angående ändring i eller upphävande av lagen den 6 juni 1930 (nr 202)

om begränsning av rätten att avverka skog ä intecknad fastighet samt om

ändring i förordningen den 30 maj 19il (nr 350) angående skogsvårdsstgrelser,

m. m. och anför därvid följande.

Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1954 (nr 253) om översyn

av bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av

rätten att avverka skog å intecknad fastighet har Kungl. Maj:t genom beslut

den 30 juni 1954 uppdragit åt skogsstyrelsen att vidtaga sådan översyn

samt inkomma med det förslag, vartill översynen kunde föranleda.

Skogsstyrelsen har i skrivelse den 2 mars 1956 inkommit med sådant förslag,

vilket utmynnar i att nämnda lag bör upphävas och att viss bestämmelse

om rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna skall införas i förordningen

den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

över skogsstyrelsens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

försäkringsinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, som inhämtat

yttranden från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen, bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

fullmäktige för folkpensioneringsfonden, Svenska jordbrukskreditkassan,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank,

som inhämtat yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas,

Smålands in. fl. provinsers, Gotlands, Gävle-Dala och Norrlands

hypoteksförenihgar, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

Skogsstyrelsen har vidare med bifogande av yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser

i skrivelse den 21 januari 1950 hemställt, att bestämmelser

skall utfärdas om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

över skogsstyrelsens hemställan har yttrande inhämtats av Länsjägmästareföreningen

samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Den 13 mars 1956 har skogsstyrelsen inkommit med förnyad framställning

i ärendet.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa frågor och samtidigt fråga om vissa

mindre ändringar i skogsvårdsstyrelseförordningen, föranledda främst av

bestämmelser i allmänna verksstadgan.

Begränsningslagen m. m.

Gällande bestämmelser

I sin nuvarande utformning innehåller lagen om begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet (i fortsättningen benämnd begränsningslagen)

i huvudsak följande bestämmelser. Om en långivare, varå enligt

Kungl. Maj :ts bestämmande lagen äger tillämpning, har meddelat lån mot

inteckning i fastighet med växande skog och med fastighetens ägare överenskommit,

att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen, må

vederbörande skogsvårdsstyrelse — därest de överenskomna bestämmelserna

icke strider mot grunderna för god skogsvård — på begäran av långivaren

meddela föreskrift, att bestämmelserna skall med den verkan som i lagen

sägs lända till efterrättelse. De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna

skall med visst undantag gälla mot envar. Beträffande ansvar

för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift samt fullföljd av talan

mot dess beslut skall gälla vad i skogsvårdslagen stadgas om ansvar för avverkning

i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag, och

rörande fullföljd av talan mot beslut om dylik föreskrift. Dock skall behållning,

uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, samt utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, i första hand användas till betalning

av lån som föreskriften avser. Uppsikt över föreskrifts efterlevnad skall utövas

av skogsvårdsstyrelsen efter grunder och på villkor i avseende å ersättning

och annat, som överenskommes med långivaren. Lagen skall äga tilllämpning

endast beträffande skog som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses

uppsikt.

I kungörelse den 30 juni 1943 (nr 515) har förordnats, att begränsningslagen

skall äga tillämpning å följande långivare, nämligen riksbanken, postsparbanken,

fullmäktige för folkpensioneringsfonden, egnahemsstyrelsen och

egnahemsnämnderna, hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag,

sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor samt,

beträffande lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare, den som har

att bevilja dylika lån.

Av förarbetena till lagen framgår, att den föranleddes av en år 1930 företagen

utvidgning av den fasta primära jordbrukskrediten till att omfatta

jämväl belåning av växande skog. Ditintills hade vid lämnande av primär
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

7

kredit hänsyn icke ansetts kunna tagas till skogens värde, främst på grund

av att detta värde befarades kunna under låntiden avsevärt nedgå genom

avverkningar, som kreditgivaren icke hade möjlighet att effektivt skydda

sig mot. För att skogen skulle kunna tjäna som underlag för den fasta primärkrediten

blev det därför nödvändigt att söka reglera skogshushållningen

så, att skogens värde vid varje tidpunkt utgjorde tillräcklig säkerhet för länet.

Varken 1923 års skogsvårdslag eller tillgängliga civila rättsmedel ansågs

emellertid kunna trygga en sådan skogshushållning. Det fästes största vikt

vid att snabb kännedom om överavverkning kunde erhållas och att dylik

avverkning kunde — även i fall då skogsvårdslagens bestämmelser icke åsidosatts

— utan omgång stoppas.

Förslag till begränsningslag utarbetades av särskilda inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga och redovisades i ett den 27 december

1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit (SOU

1929: 36). Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag påpekades från

något håll, att förslagets bestämmelse att genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning ävensom ersättning för virke som undgått

beslag i första hand skulle användas till lånets täckande, skulle kunna

medföra att ansvarspåföljden såsom återhållande moment blev mindjre

stark än enligt skogsvårdslagen. Häremot framhöll departementschefen

(prop. 1930: 218, s. 8), att anordningen med en hela skogshushållningen omfattande

föreskrift och ökad kontroll måste i sin helhet sägas innebära ett

kraftigare skydd än det skogsvårdslagen kunde lämna. Lagrådet föreslog —

i syfte att råda bot på den nyssnämnda förmenta svagheten i påföljdsbestämmelserna

— en föreskrift om att vid synnerligen försvårande omständigheter

straffet skulle kunna höjas till fängelse i högst ett år. Departementschefen

delade emellertid icke lagrådets uppfattning utan hävdade, att

säkerheten för en kreditgivare icke borde grundas å straffhot i högre grad

än som var oundgängligen nödvändigt. Den väsentligaste garantin var att

söka i den uppsikt som skogsvårdsstyrelsen skulle utöva. Av erfarenheten

skulle enligt departementschefen få bero, huruvida en skärpning av straffbestämmelserna

borde vidtagas.

Riksdagens revisorers och riksdagens uttalanden

Riksdagens revisorer har i sin berättelse för verksamheten år 1953 (§ 24)

upptagit frågan om förverkandcpåföljd vid olaga skogsavverkning. Revisorerna

framhöll därvid följande.

Skogsvårdslagen stadgar bötesstraff för skogsavverkning, som företages i

uppenbar strid mot vissa av lagens bestämmelser. Långt större betydelse

för vinnande av lagens syften i detta hänseende har emellertid den kompletterande

bestämmelsen att olovligen avverkat virke skall förklaras förverkat

och dess värde tillfalla länets skogsvårdskassa. Sistnämnda föreskrift

begränsas emellertid av det undantaget, att — därest fastigheten är belånad

mot inteckning och överenskommelse träffats om inskränkning i rätten att

avverka skogen — det förbrutna virkets värde i stället skall användas till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

täckande av fastighetslånet. Då det förverkade beloppet härigenom i sista

hand kommer fastighetsägaren till godo, innebär undantaget att skogsvårdslagens

tillbakahållande verkan praktiskt taget uteblir i sådana fall.

Tidigare synes denna bristande enhetlighet i fråga om rättspåföljden icke

ha orsakat någon egentlig olägenhet. Efter den under senare år inträffade

starka stegringen av virkesvärdena synes emellertid ett antal fall ha inträffat,

där skogsägare med intecknade fastigheter genom lagstridiga avverkningar

kunnat bereda sig fördelar av den påföljdseftergift, som lagstiftningen

sålunda medgivit.

Skrivelsen utmynnade i ett uttalande, att det enligt revisorernas mening

borde övervägas, huruvida en ändring kunde åstadkommas utan att inteckningshavares

rätt träddes för nära eller förutsättningarna för belåning

av skogsfastigheter försämrades.

Statsutskottet biträdde den av revisorerna hävdade uppfattningen att en

översyn av begränsningslagens bestämmelser borde komma till stånd och

hemställde i utlåtande den 27 april 1954 (nr 104 p. 23), att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av lagbestämmelserna i

fråga. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag och skrivelse

avgavs till Kungl. Maj:t den 12 maj 1954 (nr 253).

Skogsstyrelsens förslag

Skogsstyrelsen framhåller i fråga om begränsning slagens betydelse,

att såväl vid denna lags tillkomst som senare i olika sammanhang,

då lagen varit föremål för diskussion, det har betonats, att dess betydelse

för skogskreditgivaren förnämligast ligger i att skogsvårdsstyrelserna

har att utöva uppsikt över meddelade föreskrifters efterlevnad. Skogsstyrelsen

anför vidare.

Det utan tvekan största antalet överenskommelser torde blott innehålla,

att ingen avverkning får ske utan föregången ^stämpling eller anvisning

genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Även om detta formellt givetvis får anses

innebära en kraftig inskränkning i låntagarens fria dispositionsrätt över

skogen, behöver skogsvårdsstyrelsen icke på grund av en sådan överenskommelse

vid sin utsyning vara, och är väl ej heller, mera restriktiv än eljest

vid den dagliga tillämpningen av skogsvårdslagens allmänna avverkningsregler.

Hade sålunda någon särskild överenskommelse icke funnits,

skulle markägaren antagligen ändå icke ha kunnat uttaga mycket mera virke,

emedan han då sannolikt snart nog skulle ha kommit att överskrida

dessa regler. Icke heller begränsningslagens stadgande, att behållning, som

uppkommit genom försäljning av förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, i första hand skall användas till betalning

av lånet, torde kunna sägas ha i praktiken haft någon stor betydelse

för långivarna. Förekommande överavverkningar har i allmänhet icke hunnit

få den omfattningen — innan skogsvårdsstyrelsen stoppat dem — att

pantens värde genom dem minskat i sådan grad, att icke den kvarstående

skogen ändock utgjort tillräcklig säkerhet för lånet. I vart fall torde detta få

anses gälla vid bottenlångivningen.

Vad beträffar utövandet i praktiken av skogsvård sstyrelsernas

uppsiktsskyldighet anför skogsstyrelsen, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

särskilda förrättningar enkom för fullgörande av denna uppsikt endast torde

förekomma i fall, då kännedom erhållits om inträffad överavverkning.

Den fortlöpande kontrollen över att meddelade föreskrifter efterleves sker

däremot som regel i samband med stämplingsförrättningar. Styrelsen anför

vidare:

Den kraftigt ökade rörligheten i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som

följd av kommunikationsnätets förbättring och den vidsträckta användningen

av bil vid förrättningarna måste emellertid, jämte utökningen av

antalet befattningshavare — från 1 400 år 1930 till 1 800 år 1953 — innebära

att möjligheterna till uppsikt och övervakning förbättrats i utomordentligt

hög grad. Mycket mer måste självfallet i våra dagar kunna medhinnas,

upptäckas och åtgöras än som var möjligt tidigare. Storleken av den

totala skogsmarksarealen — vad gäller de enskilda skogarna och antalet

skogsägare torde icke ha undergått sådana förändringar sedan 1930, att riktigheten

av de gjorda antagandena torde kunna påverkas därav.

Skogsstyrelsen framhåller som sin mening att 1948 års skogsvårdslag

erbjuder en långivare betydligt bättre

skydd mot pantvärdeminskande avverkningar än 1923 års skogsvårdslag,

vilken gällde då begränsningslagens antagande var aktuellt. Styrelsen

anför härom följande:

Förutom att 1948 års lag kräver ett uthålligt skogsbruk och såvitt möjligt

i huvudsak jämn avkastning, innehåller den även sådana ansvarsbestämmelser,

vilkas obefintlighet i" den tidigare skogsvårdslagen bl. a. togs till intäkt

för tillskapandet av en särskild lag. Här åsyftas den möjlighet, som

gällande skogsvårdslag erbjuder att skrida till åtal omedelbart, då avverkning

företagits i uppenbar strid mot lagens avverkningsregler. Enligt 1923

års skogsvårdslag förutsattes för åtal, att avverkning skett i strid mot ett

förbud eller en föreskrift, som meddelats enligt lagen. Vid sidan av hotet

om uppsägning av lånet i dess helhet, därest avverkning företages utan föregången

utstämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg, måste sålunda enligt

skogsstyrelsens åsikt hotet om omedelbart beslag, straff och förverkande

till skogsvårdsstyrelsen av det avverkade virket vid uppenbara överträdelser

av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser anses utgöra ett mycket

gott skvdd för lån- respektive garantigivaren.

I fråga om verkningarna för in tecknings ha vare och

låntagare av ett slopande av begränsningslagen anför

skogsstyrelsen, att beträffande bottenlångivningen några ogynnsamma

verkningar icke torde behöva befaras. Vad gällde garantilångivningen syntes

eventuella ogynnsamma verkningar komma att drabba staten ensam. Vid

den statsgaranterade långivningen hade emellertid garantigivaren-staten av

särskilda skäl ansetts böra stå — utöver vad som betingades av att säkerheten

låg ogynnsammare i förmånsrättshänseende än vid bottenlångivningen

- vissa större, måhända icke affärsmässiga risker. Enligt skogsstyrelsens

mening fanns emellertid ingen anledning befara, att detta särskilda

riskansvar skulle behöva bli laget i anspråk i någon större utsträckning,

även om begränsningslagen upphävdes. Med hänsyn till nämnda omständigheter

syntes ej heller beträffande garantilångivningen berörda icke önskvärda

verkningar göra sig gällande med någon nämnvärd styrka.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

Styrelsen föreslår, att viss rapportskyldighet skall gälla för

skogsvårdsstyrelserna även om begränsningslagen upphäves och anför härom

följande:

Även om begränsningslagen slopas, bör stämpling genom skogsvårdsstyrelsens

försorg alltjämt utgöra lånevillkor vid kreditgivning mot säkerhet i

växande skog. Gentemot ett slopande av denna lag kan göras gällande, att så

snart hotet om straff i anledning av avverkning utan skogsvårdsstyrelsens

stämpling försvunnit, risken för egna utstämplingar och därpå följande avverkningar

måste öka. Emellertid har skogsstyrelsen tänkt sig — vad gäller

garantilångivningen — att skogsvårdsstyrelserna även efter ett upphävande

av begränsningslagen skulle åläggas att, i den mån de underrättats

om beviljade lånegarantier, till garantigivaren för eventuell åtgärd omedelbart

rapportera varje å en sålunda skogsbelånad fastighet iakttagen ^stämpling

eller avverkning, som utförts utan föreskriven medverkan av vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Någon särskild uppsiktsskyldighet utöver vad som

i allmänhet gäller för skogsvårdsstyrelserna beträffande enskilda skogar

skulle likväl icke ifrågakomma beträffande dessa fastigheter. I fråga om bottenlångivningen,

där säkerhetsunderlaget är så mycket större, torde motsvarande

rapportsystem icke vara erforderligt. I vart fall synes skogsvårdsstyrelserna

icke böra åläggas en dylik rapportgivning som en skyldighet.

Beträffande för ver k ande påfölj den anför styrelsen, att då, enligt

vad riksdagens revisorer uttalat, stadgandet om att förbrutet virkes värde

i första hand skall användas till betalning av det eller de lån, som jämlikt

lagen meddelad föreskrift avser, kommit att missbrukas i flera fall,

detta stadgande icke borde kvarstå, i vart fall icke i oförändrat skick. Det

hade emellertid visat sig svårt att finna en variant, som både uteslöt möjlighet

till missbruk och tillgodosåg långivarens säkerhetsintresse. Emellertid

hade stadgandet i praktiken icke varit av något mera betydande värde för

långivarna, i vart fall icke för bottenlångivarna. Sålunda hade hypoteksföreningarna

t. ex. sedan ett antal år icke längre någon skyldighet att kräva

begränsningslagens tillämpning vid belåning av skog. Men icke heller i fråga

om den statsgaranterade långivningen torde stadgandet få anses ha någon

avgörande betydelse. Om det borttogs skulle behållningen av det förbrutna

virkets värde eller utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, nämligen

komma alt tillföras skogsvårdskassan och sålunda indirekt komma staten

till godo. Det syntes skogsstyrelsen sålunda, som om bestämmelsen skulle

kunna utgå ur begränsningslagen.

Skogsstyrelsen har till stöd för att begränsningslagen bör upphävas jämväl

framhållit, att den omständigheten att lagen tillkommit i långivarnas

intresse ställt skogsvårdsstyrelserna inför svåra bedömningsfrågor, exempelvis

i fall då eu stämpling eller avverkning väl stod i strid med en jämlikt

begränsningslagen meddelad föreskrift men inte kränkte någon bestämmelse

i skogsvårdslagen och det gällde att avgöra om mot en långivares uttalade

uppfattning åtal borde väckas. Detta hade stundom medfört, att

vid överträdelser åtal underlåtits, vilket varit ägnat att uppluckra respekten

hos skogsägarna för efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsernas föreskrifter.

Även i andra avseenden, t. ex. i fråga om grunderna och villkoren för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957 11

skogsvårdsstyrelsernas utövande av uppsikt, förelåg tillämpningssvårigheter.

Skogsstyrelsen anför härefter sammanfattningsvis följande:

Begränsningslagen lider av åtskilliga brister, kanske främst i vad gäller

bestämmelserna om påföljd vid avverkning i strid med en jämlikt lagen

träffad överenskommelse. Lagen bör därför icke bestå i oförändrat skick.

Det har dock visat sig svårt att finna formen för en ändring, som icke skulle

föra med sig, att inteckningshavares rätt på ett eller annat sätt kommer att

trädas för nära eller att förutsättningarna för skogsfastigheters belåning

kommer att försämras. Värdet av lagen kan emellertid numera över huvud

taget icke anses vara detsamma som vid lagens tillkomst. För bottenlångivningen

har lagen tvivelsutan blivit obehövlig. För den statsgaranterade långivningen

kan den måhända icke sägas vara obehövlig men väl umbärlig. Nu

gällande skogsvårdslagstiftning kräver ett uthålligt skogsbruk, vartill motsvarighet

saknades i 1923 års skogsvårdslag. Även i andra avseenden är en

långivare bättre skyddad genom 1948 års skogsvårdslag än genom 1923

års. Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter i fråga om uppsikt över de enskilda

skogarna har blivit avsevärt mycket större än tidigare. Staten får anses ha

genom kreditgarantigivningen medvetet påtagit sig ett större riskansvar än

det en vanlig kreditgivare normalt torde kunna finna vara förenligt med sitt

säkerhetsinlresse.

De angivna synpunkterna tillsammantagna måste enligt skogsstyrelsens

mening sägas peka på ett slopande av begränsningslagen i dess helhet. Ämbetsverket

vill följaktligen som resultat av den verkställda översynen av

lagen föreslå, att densamma upphäves. Emellertid synes upphävandet böra

kombineras med tillskapandet i författningsväg av en rapportgivningsskyldighet

för skogsvårdsstyrelserna. En föreskrift i ämnet kunde förslagsvis

ha följande innehåll:

»Har statlig garanti beviljats för lån mot inteckning i fastighet med växande

skog och som villkor för garantin föreskrivits att avverkning av skogen

icke må ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg,

åligger det skogsvårdsstyrelsen, därest garantigivaren lämnat styrelsen uppgift

å den fastighet lånet avser, att genast efter erhållen kännedom om å skogen

påbörjad stämpling eller avverkning utan styrelsens medverkan anmäla

förhållandet till garantigivaren.»

Stadgandet synes lämpligen kunna intagas såsom ett femte stycke i 4 §

kungl. förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstvrelser.

Remissyttranden

I det övervägande antalet remissyttranden har skogsstyrelsens förslag

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Det bör dock anmärkas, att ett tlertal

av de tillstyrkande remissinstanserna förklarat, att de icke haft anledning

att i större utsträckning använda sig av begränsningslagen och därför saknade

praktisk erfarenhet av densammas tillämpning. Vidare har några av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

dessa instanser framhållit, att de ej ingått på frågan om den betydelse lagen

hade för den statsgaranterade långivningen. Så har exempelvis varit fallet

med fullmäktige i riksbanken och försäkringsinspektionen. Lantbruksstyrelsen

och flertalet hörda lantbruksnämnder, bostadsstyrelsen, sparbanksinspektionen

och Skånska hypoteksföreningen har avstyrkt förslaget. I

några yttranden har vissa jämkningar och kompletteringar i skogsstyrelsens

förslag framlagts, bl. a. i fråga om rapportskyldigheten och behovet

av övergångsbestämmelser vid ett slopande av lagen.

Av vad remissinstanserna anfört rörande förslaget om upphävande

av begränsningslagen må återgivas följande.

Sparbanksinspektionen, som i första hand motsätter sig att begränsninslagen

upphäves, ifrågasätter om icke jordbrukets kreditmöjligheter vid ett

slopande av lagen i någon mån skulle försämras. Inspektionen framhåller därvid,

att även om lagen under nuvarande förhållanden förlorat i betydelse

som allmänt instrument vid skogsbelåning, det borde beaktas, att vid en

åtstramad konjunktur större försiktighet torde komma alt iakttagas från

långivarnas sida. Enligt inspektionens mening kan det med tanke på dylika

lägen vara mindre välbetänkt att enbart på grund av erfarenheterna under

de goda åren med höga skogspriser avskaffa den möjlighet till ökat skydd

mot awerkningsriskerna, som begränsningslagen dock medgiver. Inspektionen

framhåller vidare, att i händelse av olaga avverkning långivaren vid

ett slopande av lagen konnner i ett sämre läge dels därigenom att viss del

av panten förloras, dels genom att låntagarens ekonomiska ställning försvagas

på grund av den påföljd, som den olaga avverkningen kan få.

Lantbruksstyrelsen upplyser till en början, att av de tio lantbruksnämnder

från vilka lantbruksstyrelsen infordrat yttrande sex ställt sig avvisande

till ett upphävande av begränsningslagen. Två nämnder har i princip tillstyrkt,

medan återstående två nämnder ansett sig kunna tillstyrka endast

under förutsättning, att rapporteringsskyldigheten kommer att omfatta all

avverkning på fastigheter, vartill nämnden beviljat lån. För att belysa i

vilken omfattning avverkningsföreskrift meddelats i enlighet med begränsningslagen

har styrelsen sammanställt av nyssnämnda tio lantbruksnämnder

lämnade uppgifter över beviljade garantilån. Av sammanställningen

framgår, att föreskrift enligt lagen förekommit i 1 969 fall eller ca 16 procent

av samtliga beviljade lån. Överträdelse av meddelad föreskrift har skett

i 37 fall medan lagen, såvitt känt, i 35 fall förebyggt förlust.

Lantbruksstyrelsen finner för sin del begränsningslagen vara av allra

största betydelse för den högbelåning, som förekommer inom lantbruksorganisationens

verksamhetsområde, och framhåller, att en lånegarantiverksamhet

av nuvarande omfattning knappast torde ha kommit till stånd om

icke lantbruksnämnderna haft möjlighet att minska riskerna genom att begagna

sig av begränsningslagen. Styrelsen motsätter sig därför förslaget att

lagen skall upphävas. Styrelsen understryker därvid, att även om bestämmelserna

i 1948 års skogsvårdslag om förbud för skogsägare att utan skogsvårdsstyrelses

tillstånd avverka utvecklingsbar skog innebär en starkare ga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

13

ranti för ett uthålligt skogsbruk och jämnare skogsavkastning än tidigare

gällande skogsvårdslag, begreppet utvecklingsbar skog kan ha rätt vida

gränser. Del syntes sålunda gå rätt väl för sig att högst avsevärt minska en

belånad skogsfastighets värde, även om man höll sig inom gränserna för

1948 års lag. Lantbruksstyrelsen understryker vidare, att hårdhetsgraden

av de avverkningsbegränsningar, som föreskrives med stöd av begränsningslagen,

högst väsentligt växlar och understundom går betydligt över

vad som skulle gällt, därest endast skogsvårdslagen varit tillämplig. Begränsningslagens

värde ur psykologisk synpunkt fick ej heller förbises.

Statskontoret har icke något att erinra mot att begränsningslagen upphäves.

Ämbetsverket förutsätter dock, att vederbörande garantigivare i fortsättningen

vid fastställande av lånegarantis storlek beaktar den inverkan

upphävandet av förevarande lagstiftning kan ha å lånesäkerhet.

Fullmäktige i riksbanken anser, att i vart fall vad angår bottenlångivningen

behov av särskilda föreskrifter av begränsningslagens karaktär icke föreligger.

Garantilånen erbjuder emellertid enligt fullmäktiges mening särskilda

problem genom den högbelåning, som där kan vara fråga om. Fullmäktige

framhåller, att de icke kan bedöma i vad mån det av skogsstyrelsen

föreslagna rapportsystemet kan kompensera garantigivaren.

Bostadsstgrelsen föreslår, att begränsningslagen skall bestå, och understryker

särskilt, att just toppkreditgivningen utgör ett motiv för att eftersträva

alla tänkbara och rimliga former av säkerhet. Styrelsen framhåller,

att det icke är ovanligt att vid långivning för bostadshus på jordbruksfastigheter

länsbostadsnämndernas inteckningar är belägna långt ovanför taxeringsvärdet.

Har samtidigt med lån till bostadshus beviljats lån till yttre eller

inre rationalisering, ligger länsbostadsnämndens säkerhet i vissa fall i förmånsrättsläge

efter säkerheten för lån som lantbruksnämnden beviljat. Begränsningslagen

är emellertid icke tillämplig på länsbostadsnämndernas långivning.

Styrelsen föreslår därför, att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

skall upptagas bland de långivare, varå lagen äger tillämpning, samtidigt

som vissa kreditinstitutioner, som företrädesvis eller uteslutande ägnar

sig åt primär kreditgivning, kan utgå.

Vid ett bibehållande av begränsningslagen bör enligt domånstgrelsen övervägas

om icke denna lags tillämpningsområde borde utsträckas att avse även

styrelsens avbetalningsförsäljningar av skogsfastigheter. Styrelsen framhåller

därvid, att skogsvårdsstyrelserna f. n. enligt överenskommelse före utstämplingar

på dylika avbetalningsvis försålda fastigheter hos domänstyrelsen

inhämtar upplysning, huruvida binder för ^stämpling föreligger.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län anser, att begränsningslagen även har

ett visst pedagogiskt värde genom att föreskrifter kan ges om hur avverkning

får ske med hänsyn till god skogsvård.

Ett upphävande av begränsningslagen skulle enligt Skånska bgpotcksföreningen

medföra, att föreningen på grund av långfristigheten av hypotekslånen

i många fall skulle få avstå från alt bevilja lån på taxerade skogsvärdet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

Skogsuårdsslyrelsernas förbund tillstyrker skogsstyrelsens förslag men

framhåller, att begränsningslagen torde ha en uppgift att fylla för den stalsgaranterade

långivningen. Genom det av skogsstyrelsen förordade tillägget

i förordningen angående skogsvårdsstyrelser synes emellertid de statsgaranterade

lånen ha givits ett skydd, som med nuvarande skogsvårdslag

och de nu arbetande skogsvårdsstyrelsernas arbetsmöjligheter kan anses

betryggande. Förbundet framhåller till sist, att yttrandet bygger på nuvarande

utformning av skogsvårdslagen och att, om de förslag till uppluckring

av lagens avverkningsbestämmelser som motionsvis framlagts skulle

bli genomförda, frågan kommer i ett annat läge.

Frågan om ändring av begränsningslagens förverkandebestämmelser

har behandlats av några remissinstanser. Lantbruksstgrelsen

och bostadsstyrelsen har bestämt motsatt sig att någon ändring

sker. Som motiv för denna ståndpunkt har framhållits, att långivarens säkerhet

skulle minska därest värdet av förbrutet virke icke i första hand gick

till avbetalning på lånet samt att det knappast förelåg någon risk för att låntagare

i ett läge då skogspriserna var höga skulle avverka i strid med överenskommelse

i avsikt att få sin skuld nedsatt. Dessa synpunkter utvecklas

av lantbruksstyrelsen på följande sätt.

Lantbruksstyrelsen kan givetvis icke bestrida att sådana av statsrevisorerna

uppgivna fall måhända förekommit, där skogsägare med intecknade

fastigheter genom lagstridiga avverkningar kunnat bereda sig vissa fördelar

av den påföljdseftergift, som begränsningslagen medgiver. I intet av de

från lantbruksnämnderna införskaffade yttrandena synes dock något sådant

fall ha berörts, och styrelsen vill med hänsyn härtill ifrågasätta, om deras

antal kan vara särskilt stort. Såsom erinrats av lantbruksnämnden i Kopparbergs

län påbörjar väl en låntagare i allmänhet icke avverkningar, och i vart

fall icke lagstridiga sådana, på sin fastighet, utan att han vid tillfället har

ett starkt behov av pengar för något speciellt ändamål. Därest värdet av det

avverkade virket, i stället för att komma honom själv omedelbart till godo,

tages i anspråk för att reglera hans lån, på vilket han kanske eljest icke skulle

ha behövt göra någon amortering förrän efter åtskilliga år, vinner han ju

icke syftet med avverkningen. Det kan väl med hänsyn härtill starkt ifrågasättas,

om en dylik avverkning kan sägas innebära fördelar för honom.

Själv torde låntagaren knappast se saken sä.

Att låntagaren skulle företaga sådana avverkningar, som nu sagts, i uteslutande

syfte att få lånet amorterat i förtid på ett för honom genom höga

skogspriser fördelaktigt sätt, förefaller mindre troligt. Man måste nämligen

hålla i minnet att avverkningar av ifrågavarande slag merendels är uppsägningsanledningar,

och att låntagaren följaktligen, därest icke värdet av det

avverkade virket är tillräckligt för att slutbetala lånet, genom avverkningen

och den därav föranledda uppsägningen kan konnna i ett mycket svårt

läge. Sådana fall som närmast torde ha föranlett statsrevisorernas framställning

förefaller med hänsyn till det anförda som eu konstruktion, som knappast

torde ha större verklighetsunderlag. I vart fall torde de icke ha förekommit

eller för framtiden komma att inträffa i sådan omfattning att de

utgör tillräckliga skäl för ett så genomgripande förslag som att hela begränsningslagen

för deras skull skulle behöva upphävas.

Bestämmelsen i begränsningslagen att behållning, som uppkommit genom

förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning för virke, som undgått beslag,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

i första hand skall användas till betalning av lånet, torde vara en av de föreskrifter

i lagen som är av den allra största betydelse för den högbelåning,

som förekommer inom lantbruksorganisationens verksamhet. Även om rättsliga

förfaranden enligt lagen vad beträffar de av lantbruksnämnderna beviljade

krediterna icke ofta synes ha företagits, torde den nu angivna bestämmelsen

i begränsningslagen vara en av dem, som har den starkaste psykologiska

effekten. Skogsstyrelsens argumentering, att — även om bestämmelsen

borttogs — behållning som nu sägs via skogsvårdskassnn indirekt

skulle komma staten till godo, synes långsökt. Dispositionen av de till dessa

kassor inflytande medlen är nämligen ändamålsbestämd, och det måste, i

vart fall för lantbruksorganisationen, framstå som synnerligen otillfredsställande

att redovisa förluster på anslag under dess förvaltning, som helt eller

delvis uppkommit genom att medel, som varit avsedda att utgöra säkerhet

för beviljad lånegaranti, överförts till av andra myndigheter förvaltade kassor

och använts för andra ändamål.

Även sparbanksinspektionen framhåller, att ett upphävande av bestämmelsen

om att värdet av förbrutet virke i första hand skall gå till avbetalning

på inteckningshavarens fordran skulle avsevärt kunna minska dennes

säkerhet. Inspektionen anför härom.

Det bör nämligen observeras att det straffhot som enligt skogsvårdslagen

är avsett att motverka olaga avverkning i belåningshänseende är ett tveeggat

vapen. Sker trots allt avverkning i större utsträckning än lagen medger,

blir påföljden härav för låntagaren, särskilt i de fall då inteckningssäkerheten

genom trädfällningen avsevärt reducerats, till men även för inteckningshavaren

genom den försvagning av låntagarens ekonomi som påföljden

innebär. Denna olägenhet ur långivarens synpunkt föreligger således

icke vid påföljd enligt begränsningslagen, men å andra sidan förlorar

sanktionen härigenom i hög grad sin avskräckande verkan, då avbetalning å

skogsägarens lån kommer honom själv till godo. Fråga är likväl om icke

konstruktionen av påföljden i sistnämnda fall är ägnad alt inge kreditgivaren

större trygghet än det i sig verksammare straffhotet enligt skogsvårdslagen.

Bestämmelserna i begränsningslagen att förbrutet virkes motvärde

i första band skall gå i avräkning på lånet, torde därför ej heller böra utan

vidare upphävas. Då det emellertid ur allmän synpunkt såsom statsrevisorerna

påpekat är otillfredsställande, att påföljdseftergiften skulle kunna utnyttjas

till egen fördel genom avverkningar i strid med ej blott begränsningslagen

utan även skogsvårdslagen, torde förstnämnda lag, därest den

skall kvarstå, böra ändras till förhindrande av dylika konsekvenser.

Sparbanksinspektionen föreslår därefter sådan ändring av begränsningslagen,

att behållningen av förbrutet virke icke i första hand avräknas mot

lånefordringen utan i stället i vanlig ordning inlevereras till skogsvårdskassan

för att där fonderas och spärras såsom säkerhet för lånet. Uppkommer

vid en eventuell exekutiv försäljning av fastigheten brist i för lånet ställd

pant i inteckningar i fastigheten, skall enligt detta förslag det spärrade beloppet

få tagas i anspråk. Dylik bristtäckning skall dock icke räknas låntagaren

till godo utan resultera i att en motsvarande fordran på denne uppkommer

för skogsvårdskassan.

Skånska hgpoteksföreningen föreslår, att behållningen alltid går till långivaren

för avbetalning å lånet, men att motsvarande belopp överföres till

det allmänna såsom eu på grund av överavverkningen uppkommen ford
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

rån, tryggad med den del av inteckningssäkerheten, som frigjorts genom

avbetalningar hos långivaren. Såsom avbetalning å denna fordran kunde

därvid även skogsvårdande och skogsförbätlrande åtgärder få tillgodoräknas.

Skogsstyrelsens förslag rörande viss rapportskyldighet för

skogs vårdsstyrelserna i fråga om utstämplingar och avverkningar

å garantibelånade fastigheter berörs i ett antal yttranden.

Enligt spnrbanksinspeklionen bör, på begäran, rapportskyldigheten gälla

gentemot varje långivare, som nu kan tillämpa begränsningslagen. Rapporterna

bör i första hand avse av skogsvårdsstyrelserna iakttagna utstämplingar

och avverkningar, företagna utan styrelsernas medverkan, men i andra

hand eventuellt även av styrelserna själva utförda stämplingar. Avgifter

bör kunna påföras kreditgivarna till täckande av kostnaderna för rapportgivningen.

Angående sättet för rapportskyldighetens fullgörande bör bestämmelser

utfärdas.

Rapportskyldigheten bör enligt lantbruksnämnden i Värmlands län avse

alla kreditinrättningar, som nu kan använda begränsningslagen, och dessutom

dem som har att bevilja lån ur statlig lånefond eller ur medel som staten

anvisat till utlåning — dock ej beträffande bottenlån. Vid garantilån bör

skyldigheten gälla mot garantigivaren.

Svenska sparbanksföreningen anser, att möjlighet att erhålla rapporter

lämpligen bör finnas även för andra lån mot inteckning i fastighet med

växande skog än garantilån, därest i lånehandling föreskrivits, att avverkning

ej får ske annat än efter utstämpling av skogsvårdsstyrelse.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län framhåller, att även om begränsningslagen

bibehålies bör ett effektivt rapportsystem mellan lantbruksnämnderna

och skogsvårdsstyrelserna införas.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser, att även planerade stämplingar

bör anmälas. Även flera andra lantbruksnämnder, särskilt i Norrland,

uttalar att rapportskyldigheten bör avse jämväl stämplingar som företagits

under medverkan av skogsvårdsstyrelsen. Såsom motiv härför anföres

bl. a. att om på en fastighet vid belåningstillfället finns större arealer

icke utvecklingsbar skog, som kan avverkas utan hinder av skogsvårdslagens

bestämmelser, fastighetens belåningsvärde väsentligt kan minskas. I

sådant fall skulle det vara av stort värde för garantigivaren, att på ett tidigt

stadium få kännedom om avverkningen och bli i tillfälle att föreskriva

extra kapitalavbetalning på lämnat lån. — Några nämnder har upplyst,

att redan nu enligt överenskommelser med skogsvårdsstyrelser, rapporter

lämnades även om stämplingar som skett under medverkan av styrelserna.

Sveriges allmänna hgpoteksbank anför — i anledning av ett av Mälarprovinsernas

liypoteksförening framfört förslag att kreditgivarna borde svara

för kontakten med skogsvårdsstyrelserna även beträffande garantibelånade

fastigheter — att om det av praktiska skäl skulle anses erforderligt att befria

lantbruksnämnderna från det arbete, som kontakten med skogsvårdsstyrelserna

i fråga om skogsbelånade fastigheter innebar, det var av vikt

att bestämmelserna härom utformades på så sätt, att någon inskränkning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1957

icke gjordes i regeln om att långivare icke var skyldig att öva fortlöpande

tillsyn över belånade fastigheter.

I ett par remissyttranden framhålles att om begränsningslagen upphäves

vissa ändringar i andra författningar erfordras. Lantbruksstyrelsen

erinrar sålunda, att 25 § jordbruksegnahemskungörelsen (SFS

1948:366) innehåller bestämmelser angående tillämpning av begränsningslagen

vid beviljande av lånegarantier i vissa fall. Sveriges allmänna hypoteksbank

påpekar, att om begränsningslagen upphäves bestämmelsen i 44 §

andra stycket förordningen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar (SFS 1955: 110) bör utgå.

Behovet av övergångsbestämmelser har framhållits i flera

remissyttranden. Instämmande med Skånska liypoteksföreningen och Norrlands

hypoteksförening har Sveriges allmänna hypoteksbank understrukit

vikten av övergångsbestämmelser, vilka garanterar att gällande avtal om

avverkningsbegränsning äger bestånd så länge kreditinrättningen finner behovet

av avtalet kvarstå. Enligt Norrlands hypoteksförening bör sådan bestämmelse

helst utformas så att långivaren har att inom viss tid, förslagsvis

ett år, efter begränsningslagens upphörande anmäla, att avtalet fortfarande

skall gälla.

Disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelsema

Skogsstyrelsens framställning

För skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gäller bestämmelserna i reglementet

den 28 juni 1946 för skogsvårdsstyrelsema och i förordningen den

30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

Skogsstyrelsen erinrar, att varken i skogsvårdsstyrelseförordningen eller

eljest bestämmelser finns meddelade om rätt för skogsvårdsstyrelse att

tilldela befattningshavare hos styrelsen disciplinär bestraffning. I fråga

om hushållningssällskapen, vilka enligt styrelsens mening intager en liknande

offentligrättslig ställning som skogsvårdsstyrelsema, hade däremot

uttryckliga föreskrifter i ämnet utfärdats i 10 § kungörelsen den 5 december

1947 (nr 929) om statsbidrag till avlönande av vissa befattningshavare

hos hushållningssällskap, m. in. Även om, fortsätter styrelsen, motsvarande

bestämmelser saknats för skogsvårdsstyrelsernas del, har styrelserna tidigare

i en del fall verkställt disciplinära ingripanden mot befattningshavare

för fel eller försummelse i tjänsten. En sådan befogenhet har därvid förutsatts

tillkomma styrelserna enligt sakens natur. Den 24 maj 1949 har emellertid

regeringsrätten i meddelat utslag på besvär av en skogsvårdsstyrelsetjänsteman

angående fel i tjänsten undanröjt vederbörande skogsvårdsstyrelses

beslut att tilldela tjänstemannen varning, enär det enligt lag eller

författning icke tillkom skogsvårdsstyrelsen att, på sätt skett, ådöma tjänstemannen

disciplinär bestraffning.

2 Fl i han g till riksdagens protokoll 19.r> 7. 1 samt. Nr 82

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

Skogsstyrelsen anför vidare, att det måste anses innebära allvarliga olägenheter,

om skogvårdsstyrelserna i fortsättningen skulle vara betagna möjligheten

att — i annan form än genom meddelande av avsked vid kontraktstidens

utgång — disciplinärt inskrida mot tjänsteman, som gör sig skyldig

till fel eller försummelse i tjänsten eller brister i anständigt uppträdande.

Alla skäl syntes tala för att skogsvårdsstyrelserna i detta hänseende borde

tillerkännas motsvarande befogenheter, som tillkom offentliga myndigheter

i allmänhet. Bestämmelserna i ämnet torde böra utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med de för hushållningssällskapen utfärdade föreskrifterna.

Beslut angående ådömande av disciplinär bestraffning borde av befattningshavare

få överklagas hos Kungl. Maj:t i vanlig ordning. Till undvikande

av varje tvekan syntes uttrycklig föreskrift i ämnet böra meddelas.

Det föreföll skogsstyrelsen lämpligast, att de förordade bestämmelserna intogs

i skogsvårdsstyrelseförordningen under en nytillkommen 10 §. Paragrafen

borde få följande lydelse:

»Gör befattningshavare sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten

eller brister han i anständigt uppträdande, må skogsvårdsstyrelse efter omständigheterna

antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning

av lön för högst 30 dagar eller till suspension i högst tre månader.

Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har "han gjort sig skyldig

till fel av svårare beskaffenhet, må skogsvårdsstyrelse skilja honom från

befattningen utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid.

Över skogsvårdsstyrelses beslut, som avses i denna paragraf, må klagan

foras hos Kungl. Maj:t inom trettio dagar efter den dag, då klaganden erhöll

del av beslutet.»

Remissyttranden

Förslaget om att i skogsvårdsstyrelseförordningen skall införas bestämmelser

angående disciplinär bestraffningsrätt har lämnats utan erinran

såval av de genom skogsstyrelsens försorg hörda skogsvårdsstyrelserna som

av Länsjägmästareföreningen och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Sistnämnda organisation samt skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har

dock förordat, att det av skogsstyrelsen upprättade förslaget till föreskrifter

kompletterades med bestämmelse, att innan beslut i disciplinärt ärende

fattades vederbörande befattningshavare skulle beredas tillfälle att inom

viss tid inkomma med förklaring.

D epartementschefen

1930 års lag angående begränsning i rätten att avverka skog å intecknad

fastighet tillkom i anslutning till vissa åtgärder för utvidgning av den fasta

primara jordbrukskrediten. Lagens syfte var därvid att bereda fastigheters

skogsvärden sådan stadga, att de kunde göras till underlag för primärbelåning.

Genom lagen skulle sålunda hypoteksföreningarna vid belåning av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

19

skog med utnyttjande av i lagen angivet förfarande kunna tillförsäkra sig

vissa garantier mot värdeminskande avverkningar. Efter författningsändring

har lagen sedermera blivit tillämpbar även på andra långivare än hypoteksföreningar.

Riksdagens revisorer har i berättelse för verksamhetsåret 1953 ifrågasatt

viss ändring i begränsningslagen och därvid bl. a. anfört, att enligt vad revisorerna

erfarit, begränsningslagens bestämmelse att försäljningssumman av

eller ersättningen för olovligen avverkat virke i första hand skulle användas

för betalning å det lån för vilket skogen utgjorde säkerhet, i ett antal fall

syntes ha lett till att skogsägare med intecknad fastighet berett sig fördelar

genom att företaga sådan avverkning i tider med höga virkespriser. Revisorerna

ansåg därför, att det borde övervägas om ändring i denna bestämmelse

kunde åstadkommas utan att inteckninghavares rätt träddes för nära eller

förutsättningarna för skogsbelåning försämrades. Den av skogsstyrelsen företagna

utredningen har närmast föranletts av detta spörsmål men har

omfattat en översyn av lagen i dess helhet.

Styrelsen har övervägt dels ändring i, dels upphävande av lagen och funnit

övervägande skäl tala för sistnämnda alternativ. Styrelsen har därvid

särskilt beaktat, att 1948 års skogsvårdslag i flera avseenden erbjuder långivare

ett bättre skydd än vad som var fallet med 1923 års lag, som gällde

då begränsningslagen antogs, samt att skogsvårdsstyrelsernas uppsiktsmöjliglieter

ökat, främst genom större personal och förbättrade kommunikationer.

Styrelsen har vidare funnit, att den nuvarande begränsningslagen icke

längre har någon betydelse för bottenlångivningen. Beträffande den statsgaranterade

långivningen var enligt styrelsens åsikt lagen måhända icke obehövlig,

men dock umbärlig. Eventuella ogynnsamma verkningar av ett slopande

av lagen skulle vid sådan långivning endast drabba staten i egenskap

av garantigivare. Det ökade risktagande, som ett bortfall av lagen möjligen

kunde medföra för staten, skulle dock kunna begränsas genom att skogsvårdsstyrelserna

ålades rapportskyldighet beträffande sådana utstämplingar

och avverkningar å garantibelånade fastigheter, vilka påbörjats ulan skogsvårdsstyrelsens

medverkan. Skogsstyrelsen föreslog därför, att lagen upphävdes

samt att bestämmelser om rapportskyldighet till garantigivare intogs

i förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Av vad i remissyttrandena anförts bestyrkes, att lagen vid bottenlångivning

endast kommit till användning i mindre omfattning. De långivare, som

förmedlar dylika lån, har också — med något undantag — ansett sig kunna

tillstyrka skogsstyrelsens förslag. Däremot har de myndigheter, som inom

sina verksamhetsområden har att lämna statslån eller kreditgaranti, i regel

bestämt motsatt sig att lagen upphäves. Det har därvid bl. a. anförts, att

lagen var av största betydelse för högbelåningen och alt ett upphävande av

lagen knappast kunde undgå att återverka på kreditvärdena. Det har även

framhållits, att genom avverkning av icke utvecklingsbar skog det var möjligt

att inom gränserna för 1948 års skogsvårdslag avsevärt minska belånad

skogsfastighets värde. Av vad lantbruksstyrelsen anfört torde vidare fram
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

gå, att inom styrelsens verksamhetsområde missbruk av det slag som riksdagens

revisorer antytt praktiskt taget icke förekommit. Ej heller övriga

remissyttranden har givit belägg för att lagens förverkandebestämmelser utnyttjats

på otillbörligt sätt.

Vad först angår frågan om upphävande av begränsningslagen delar jag

den av skogsstyrelsen och remissinstanserna uttalade uppfattningen, att den

numera är obehövlig som skydd för bottenlångivningen. Även för den icke

statsgaranterade långivningen i övrigt torde lagen numera vara av föga betydelse.

Tillräckligt skydd synes därvid föreligga i gällande krav på säkerhet

och skogsvårdslagens bestämmelser, särskilt om — på sätt jag i fortsättningen

kommer att förorda — dessa kompletteras med skyldighet för skogsvårdsstyrelserna

att till vissa långivare lämna rapport om sådan utstämpling

eller avverkning av skog å intecknad fastighet, som påbörjats i strid

med lånevillkor. När det gäller den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna, är läget däremot ett annat. Som lantbruksstyrelsen

anfört ligger inteckningssäkerheten då ofta så högt, att avverkning

av skog kan medföra risk för förluster även om den sker inom skogsvårdslagens

ram. I vissa fall har därför som lånevillkor uppställts avverkningsbegränsningar,

som går utöver vad som gäller enligt nyssnämnda lag. Om

sådana överenskommelser ej längre skulle kunna skyddas enligt begränsningslagen,

torde lån och lånegarantier ej kunna lämnas i den utsträckning

som nu sker. Ett upphävande av lagen skulle alltså kunna medföra minskade

möjligheter för ägare av jordbruksfastigheter med skog att erhålla lån genom

lantbruksorganisationens medverkan. Att detta skulle kunna bli en

följd av att begränsningslagen upphävdes har framhållits eller antytts även

av andra remissinstanser, bl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret och sparbanksinspektionen.

Då enligt min mening en åtgärd, som kan medföra minskade

förutsättningar för belåning av fastigheter med växande skog, icke bör

komma i fråga, kan jag icke förorda att begränsningslagen upphäves. Däremot

torde, såsom bostadsstyrelsen framhållit, en ändring böra ske beträffande

kretsen av de långivare, på vilka lagen skall bli tillämplig. Denna fråga

torde jag senare få anmäla för Kungl. Maj:t. Redan nu vill jag dock framhålla,

att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna vid sin kreditgivning

torde ha minst samma behov som lantbruksorganisationen av att tillämpa begränsningslagen.

Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att lagen,

i fråga om annan långivning än den statsgaranterade, i fortsättningen blir

tillämplig på följande, i gällande tillämpningskungörelse nämnda långivare,

nämligen riksbanken, postsparbanken, fullmäktige för folkpensioneringsfonden,

hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag, sparbanker,

centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor.

Beträffande frågan om begränsningslagens förverkandebestämmelser bör

ändras kan det visserligen framstå som principiellt otillfredsställande, att

värdet av förverkad egendom i första hand användes till avbetalning på den

brottsliges skuld och sålunda kommer denne till godo. Detta förhållande har

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1957

21

emellertid som tidigare anförts uppmärksammats redan vid tillkomsten av

lagen. Vid ståndpunktstagandet i denna fråga bör beaktas, att avsikten med

lagen är att ge långivarna ett skydd mot att värdet av panten minskas genom

överavverkning av skog. Det är då naturligt att, om sådan avverkning

sker, värdet av det avverkade kommer panthavaren till godo i stället för den

värdeminskning som panten undergått. Såsom lantbruksstyrelsen och några

andra remissinstanser påpekat skulle långivarens ställning eljest försämras

både därigenom att han går miste om en del av pantsäkerheten och därigenom

att låntagarens ekonomiska ställning försvagas, då han har att utge

vederlag till skogsvårdskassan. Det synes ej vara anledning antaga, att bestämmelsen

annat än i något enstaka fall skall missbrukas på så sätt att

en låntagare i ett läge då skogspriserna är höga verkställer överavverkning

i avsikt att, om åtgärden upptäckes, påtaga sig bötesstraff för att

få sin skuld till långivaren nedsatt med ett belopp motsvarande värdet av

det avverkade. Som lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen påpekat torde

nämligen en fastighetsägare, som gör överavverkning, avse att därigenom

täcka ett aktuellt penningbehov. Att han skulle verkställa en sådan åtgärd

i avsikt att intäkten skulle gå till förtidsamortering på ett inteckningslån

och alltså ej ge honom någon omedelbar ekonomisk fördel synes däremot

ej antagligi. Jag delar därför den uppfattning som nämnda remissinstanser

företräder i denna fråga och kan icke förorda någon ändring av principen,

att värdet av det förbrutna virket i första hand skall komma långivaren till

godo. — Sparbanksinspektionen har föreslagit, att, utan att denna princip

rubbas, lagen ändras så, att behållningen av förbrutet virke skall inlevereras

till skogsvårdskassan för att där fonderas och spärras till säkerhet för lånet.

Om vid fördelning av köpeskilling efter exekutiv försäljning av den intecknade

fastigheten brist uppkom för långivaren, skulle det spärrade beloppet

få tagas i anspråk, varvid för låntagaren skulle uppkomma en motsvarande

skuld till skogsvårdskassan. Denna lösning synes visserligen ur principiell

synpunkt vara tilltalande. För långivaren skulle förslaget emellertid medföra

den olägenheten att, om låntagaren brast i sin amorteringsskyldighet, exekutiv

auktion alltid måste sökas för att långivaren skulle få möjlighet att

tillgodoräkna sig det spärrade beloppet. För min del finner jag ej skäl att

göra avsteg från den ståndpunkt, som intogs vid lagens tillkomst. Nuvarande

förverkandebestämmelser torde bäst tjäna lagens syfte och bör därför,

även om vissa principiella skäl kan anföras mot dem, kvarstå i oförändrad

lydelse.

Även om i enlighet med mitt förslag begränsningslagen bibehålies oförändrad

torde det, såsom några remissinstanser påpekat, vara av värde att skogsvårdsstyrelserna

ålägges viss rapportskyldighet till långivare. Skogsstyrelsen

har föreslagit, att i samband med att begränsningslagen upphävdes

rapportskyldighet borde införas för skogsvårdsstyrelser men blott emot den

som lämnat statlig lånegaranti. Mot denna inskränkning har flera remissinstanser

gjort invändning. Sparbanksinspektionen har sålunda hävdat,

att varje långivare som nu kan tillämpa begränsningslagen bör ha möjlighet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

att få rapport om utstämplingar och avverkningar på den intecknade fastigheten,

och har vidare ifrågasatt om icke rapportskyldigheten borde omfatta

jämväl skogsvårdsstyrelsens egna utstämplingar. Andra remissinstanser

har uttalat, att möjlighet att få rapporter bör stå till buds för alla långivare,

på vilka begränsningslagen nu är tillämplig. I ett yttrande har föreslagits,

att rapportskyldigheten skall gälla mot envar, som lämnat lån mot

inteckning i fastighet med växande skog. Från några lantbruksnämnders

sida har framhållits, att rapportskyldighet bör införas även om begränsningslagen

bibehålies. För min del har jag kommit till den uppfattningen,

att viss rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelsen bör införas även om begränsningslagen

kvarstår. Som jag tidigare antytt torde härigenom kretsen

av de långivare, på vilka lagen nu är tillämplig, kunna minskas. Vidare torde,

även då lagen är tillämplig, långivare i många fall kunna nöja sig

med rapporter i stället för att träffa överenskommelser enligt nämnda lag.

I enlighet med dessa synpunkter bör rapportskyldighet gälla icke blott, såsom

skogsstyrelsen föreslagit, mot statlig myndighet utan även mot de långivare

på vilka begränsningslagen nu är tillämplig, dock med undantag av

fullmäktige för folkpensioneringsfonden och postsparbanken, vilka enligt

uppgift i remissyttrandena icke utlämnar lån mot inteckning i fastighet med

växande skog. I fråga om rapportskyldighetens omfattning delar jag skogsstyrelsens

och flertalet remissinstansers uppfattning, att den blott bör avse

stämpling eller avverkning som i strid med lånevillkor påbörjats utan

skogsvårdsstyrelsens medverkan. Detta hindrar givetvis icke, att skogsvårdsstyrelse

efter frivillig överenskommelse med långivaren och med låntagarens

samtycke lämnar uppgifter även om annan stämpling eller avverkning. Skyldighet

härtill bör dock icke stadgas. I de fall, då statlig garanti lämnats för

lån, bör rapportskyldigheten såsom skogsstyrelsen föreslagit gälla mot garantigivaren

i stället för långivaren. Skogsvårdsstyrelserna bör ha rätt till

skälig ersättning. Bestämmelser om rapportskyldigheten torde böra införas

i skogsvårdsstyrelseförordningen, lämpligen som ett femte stycke i dess 4 §.

Införes denna skyldighet för skogsvårdsstyrelserna torde, såsom jag förut

antytt, tillämpningen av begränsningslagen väsentligt kunna inskränkas. Vidare

förutsätter jag, att långivarna endast då verkligt behov därav föreligger

kommer att utnyttja möjligheten att erhålla rapporter. I fråga om bottenlån

synes sådant behov knappast föreligga. Även vid den övriga bankmässiga

långivningen torde den kontroll över avverkningen som sker enligt skogsvårdslagen

i regel vara tillfyllest.

Vad härefter angår frågan om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna

har skogsstyrelsen erinrat om att hushållningssällskapen, vilka

intager en offentligrättslig ställning som är jämförbar med skogsvårdsstyrelsernas,

äger sådan bestraffningsrätt över sina tjänstemän. Jag delar skogsstyrelsens

och remissinstansernas mening, att sådan befogenhet bör finnas

även för skogsvårdsstyrelserna. Allmänna bestämmelser om åtal och disciplinär

bestraffning är numera lämnade i allmänna verksstadgan. Bestäm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

23

melserna, för vilkas tillämpning å viss myndighet fordras föreskrift av

Kungl. Maj:t, innehåller i huvudsak följande. I 22 § stadgas, att om chefen

eller ledamot av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre

tjänsteman beträdcs med ämbetsbrott åtal skall ske vid hovrätt. I samband

härmed torde jag få påpeka, att enligt stadgande i 9 § förordningen angående

skogsvårdsstyrelser ordförande, ledamöter och tjänstemän vid skogsvårdsstyrelse

är underkastade ämbetsmannaansvar. I 23 § verksstadgan gives

bestämmelser om olika disciplinära bestraffningsåtgärder och om rätt

för tjänsteman att uttala sig innan fråga om sådan åtgärd prövas. I 24—

26 §§ lämnas föreskrifter rörande suspenderad tjänstemans rätt till tjänstebostad,

om skyldighet för myndigheten att i vissa fall göra åtalsanmälan

samt om avstängning av tjänsteman, mot vilken åtal anställts eller disciplinärt

förfarande inletts. Bestämmelserna i 23 och 25 §§ gäller ej sådan tjänsteman

som avses i 22 §. 27 § innehåller en regel enligt vilken i händelse av

lika röstetal vid omröstning i fråga, som avses i 23—26 §§, den mening skall

gälla, som är den för tjänstemannen lindrigaste. Slutligen stadgas i 28 §, att

föreskrifterna i 28—26 §§ ej skall gälla tjänsteman som i sin tjänst hos

myndighet är underkastad ansvar såsom krigsman. — Enligt min mening

synes frågan om skogsvårdsstyrelsernas befogenheter i förevarande avseende

lämpligen böra lösas så, att bestämmelserna i 23—28 §§ i allmänna verksstadgan

genom föreskrift i 9 § förordningen angående skogsvårdsstyrelser

göres tillämpliga även på styrelserna. Härvid hör emellertid uppmärksammas,

att av länsjägmästarna några innehar byråchefs löneställning. Dessa

bör emellertid vara underkastade samma bestämmelser om åtal och disciplinär

bestraffning, som övriga tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna. Enligt

2 § nyssnämnda förordning skall skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande

av länsjägmästare underställas Kungl Maj :ts prövning. Skulle en

skogs vårdsstyrelse mot en länsjägmästare tillgripa en så sträng bestraffning

som avsättning, synes jämväl beslutet därom böra underställas Kungl.

Maj .t. I enlighet med det anförda hör i samband med hänvisningen till

verksstadgan i 9 § föreskrivas, att länsjägmästare icke skall vara undantagen

från de i 23 och 25 § § meddelade bestämmelserna samt att skogsvårdsstyrelses

beslut om avsättning av länsjägmästare skall underställas Kungl.

Maj :ts provning. Den föreslagna ändringen av 9 § medför, att de i 3 § av förordningen

givna omröstningsreglerna bör jämkas. Vidare torde, såsom

skogsstyrelsen föreslagit, uttrycklig bestämmelse om besvärsrätt i disciplinärärenden

höra införas. Detta synes lämpligen kunna ske genom ändring i

2 § tredje stycket, vari nu finnes bestämmelser om besvärsrätt över beslut

om tillsättande eller entledigande av personal samt om tillämpning av avlöningsföreskrifter.

Ändringen bör innebära, alt bland de beslut över vilka besvär

må föras även namnes sådana som avser disciplinär bestraffning. Besvärstiden

är nu angiven till trettio dagar efter den dag, då beslutet tillkännagivits

genom anslag i styrelsens lokal. I enlighet med vad som föreskrivits

i 29 § allmänna verksstadgan synes besvärstiden böra ändras till tre veckor.

Anslag av sådana beslut, som enligt stadgandet får överklagas, torde blott

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1957

böra ske om beslutet avser tjänstetillsättning. I övriga fall bör beslutet delgivas

den som berörs därav. I 2 § synes därför i detta sammanhang jämväl

böra göras den jämkningen, att besvärstiden blott då beslutet avser tjänstetillsättning

skall löpa från den dag då det tillkännagavs genom anslag, medan

i övriga fall utgångspunkten skall vara delgivningsdagen.

De i det föregående föreslagna ändringarna i förordningen angående

skogsvårdsstyrelser torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.

Som jag tidigare nämnt synes, om den föreslagna uppgiftsskyldigheten

för skogsvårdsstyrelserna genomföres, något behov icke komma att finnas

för bl. a. hypoteksföreningar att vid den icke statsgaranterade långivningen

tillämpa begränsningslagen. I 44 § andra stycket förordningen den 4 mars

1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

stadgas emellertid, att vid belåning av växande skog styrelsen för

hypoteksförening, därest styrelsen finner det erforderligt, skall träffa överenskommelse

enligt begränsningslagen. Denna bestämmelse torde böra upphävas

samtidigt som de av mig föreslagna ändringarna i skogsvårdsstyrelseförordningen

träder i kraft. Samtidigt bör en redaktionell jämkning ske i

52 § förstnämnda förordning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen den 30

maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser samt förordning angående

ändrad lydelse av 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om

Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

Föredragande departementschefen hemställer, att ifrågavarande författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Ulla B. Sitén

570275

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:178 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning för bos a1 i texten