Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:9, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

i

]

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken;

given Stockholms slott den lk december 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och

20 §§ rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom de föreslagna lagändringarna möjliggöres att polismyndighet, i

stället för åklagarmyndighet, skall kunna fullfölja förundersökningar av

enkel beskaffenhet ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas.

1 Hihang till riksdagens protokoll *957. 1 samt. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes av po- Förundersökningen inledes av polismyndighet

eller åklagaren. Har för- lismyndighet eller åklagaren. Har den

undersökningen inletts av polismyndighet,

skall åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet

eller det eljest av särskilda skäl

finnes påkallat, övertaga ledningen

av undersökningen.

inletts av polismyndighet och är saken

ej av enkel beskaffenhet, skall

ledningen övertagas av åklagaren, så

snart någon skäligen kan misstänkas

för brottet. Åklagaren skall ock eljest

övertaga ledningen, när det finnes

påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge--------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen------tillåter det.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, Då förundersökningen avslutas,

skall under sökning sledaren meddela skall beslut meddelas, huruvida åtal

beslut, huruvida åtal skall väckas. skall väckas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 2 november

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förhållandet

mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökningen

i brottmål samt anför därvid följande.

I direktiven för 1951 års rättegångskommitté anförde jag bl. a. att det

gjorts gällande att de i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om

ledningen av förundersökning i brottmål i praktiken lett till att, där åklagar-

och polischefsskapet ej förenats på en hand, ledningen i väl stor utsträckning

kommit att omhänderhas av åklagarna samt att frågan, hur man

lämpligen borde komma till rätta därmed, borde utredas. Utredning i ämnet

har nu verkställts och resultatet därav föreligger i en av kommittén den

19 mars 1956 avgiven promemoria (stencilerad) angående förhållandet

mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län

samt svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund. I yttrandena

från riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åberopats

yttranden från andra myndigheter och organisationer. Sålunda har

yttranden avgivits av polismyndigheten i samtliga de sjutton städer, där

åklagarna ej har befattning med polisväsendet; från femton av dessa städer

har yttrande inkommit jämväl från åklagarmyndigheten.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Gällande rätt

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finns upptagna i 23 kap.

rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen den 19 december 1947.

Förundersökningens syfte är att utgöra den materiella grundvalen för

åklagarens beslut i åtalsfrågan. Under förundersökningen skall således utredas

om brott blivit begånget, vem som skäligen kan misstänkas för brottet

samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Med

hänsyn till rättegångsbalkens krav på förhandlingens muntlighet, koncentration

och omedelbarhet har förundersökningen jämväl till uppgift att förbereda

målet till den kommande huvudförhandlingen. Målet skall därför

under förundersökningen så beredas, att bevisningen vid huvudförhandlingen

kan förebringas i ett sammanhang.

Förundersökning skall som regel inledas så snart på grund av angivelse

eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal,

förövats. Den kan sägas omfatta två olika stadier, dels det till polisverksamheten

hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete, som avser

att fastställa huruvida brott förövats och att utröna om skäl till misstanke

mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan misstanken

riktats mot viss person. Någon klar gräns mellan dessa olika stadier

finns emellertid ej alltid.

Enligt vad i 23 kap. 3 § stadgas inledes förundersökningen av polismyndighet

eller åklagare. I regel är det polismyndigheten, som inleder förundersökningen,

och sedan leder undersökningen under dennas första skede,

d. v. s. så länge ett mera förberedande spanings- och efterforskningsarbete

pågår. Ledes förundersökningen av polismyndigheten, åligger det jämlikt

2 § förundersökningskungörelsen polismyndigheten att i den mån brottets

beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren

underrättad om förundersökningens gång samt att, så snart någon skäligen

kan misstänkas för brottet, giva åklagaren meddelande därom. Undersökningsledarens

sist angivna åliggande är av stor vikt, enär åklagaren har

skyldighet att övertaga ledningen av förundersökningen, så snart viss person

skäligen kan misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan

åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen, om det av särskilda

skäl finnes pakallat för undersökningens ändamålsenliga bedrivande. Även

innan aklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, äger han meddela

polismyndigheten anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

Emellertid är på detta stadium polismyndigheten självständig ledare av

förundersökningen.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äger han vid undersökningens

verkställande anlita biträde av polismyndighet samt uppdraga åt polisman

att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet

tillåter det.

Med polismyndighet avses i rättegångsbalken — förutom åklagare som

har befattning med polisväsendet — i stad, där polismästare finnes, polismästaren

och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

5

enligt den för honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens

ställe, samt i annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet,

den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet

(7 kap. 9 § första stycket). Därest åklagaren har befattning med polisväsendet

och alltså tillika är polismyndighet, t. ex. landsfiskal samt stadsfiskal

i vissa städer, saknar den i 23 kap. 3 § stadgade fördelningen av uppgifterna

i fråga om förundersökning mellan åklagare och polismyndighet

egentlig betydelse. Föreskrifterna avser alltså väsentligen de fall, där åklagar-

och polismyndighet ej är förenade på en hand.

Beträffande förhållandena i Stockholm må nämnas att riksåklagarämbetet

och överståthållarämbetet i gemensam skrivelse den 4 november 1955

— med överlämnande av en promemoria med förslag till ansvars- och arbetsfördelning

mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm beträffande

förundersökning i brottmål — hemställt att sådan jämkning

måtte ske i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens lydelse

att förslaget icke komme att strida däremot. I avbidan på Kungl. Maj :ts

beslut i anledning av framställningen har ämbetena den 31 mars 1956

fastställt provisoriska föreskrifter för polis- respektive åklagarmyndigheten

i Stockholm, i huvudsak överensstämmande med förslaget.

I Göteborg har kompetensfördelningen mellan åklagar- och polismyndigheterna

den 25 februari 1953 reglerats genom likalydande tjänstemeddelanden

för vardera av dessa myndigheter.

Kommittén

Kommittén anför att man vid utformningen av bestämmelserna i ämnet

icke synes ha tillräckligt beaktat att utredningen i åtskilliga brottmål är

av så rutinmässig karaktär, att förundersökningen kan bedrivas under ledning

av polismyndigheten även sedan densamma fortskridit så långt att

någon skäligen kan misstänkas för brottet. En av kommittén företagen utredning

rörande förhållandena i de sjutton städer, där åklagaren icke har

befattning med polisväsendet, utvisar sålunda, att — mot gällande bestämmelser

— utredningen i åtskilliga sådana mål slutföres utan att åklagaren

övertagit eller ens erhållit tillfälle övertaga ledningen av förundersökningen.

Detta gäller särskilt de största städerna men förekommer mer eller mindre

även i de övriga tillfrågade städerna. I de fall, där man sökt mera strikt

tillämpa bestämmelserna, uppges förfarandet onödigtvis ha betungat åklagarna.

Den särskilda kommitté, som utrett frågan om ansvars- och arbetsfördelningen

mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm, har också

föreslagit en reglering, som ansluter till denna praxis. Enligt rättegångskommitténs

mening utgör detta förslag en i stort sett lämplig lösning. Avsevärda

olägenheter synes vara förenade med en ordning, som innebär att

åklagaren även i mål av rutinmässig karaktär alltid skall inträda som förundersökningsledare,

så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.

I likhet med överslåthållarämbetet och riksåklagarämbetet anser emellertid

kommittén att förslaget ej är förenligt med gällande bestämmelser i rät
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Icgångsbalken och förimdersökningskungörelsen. Detsamma gäller också

den i Göteborg genomförda regleringen, liksom den praxis som tillämpas i

de övriga städer, varom i detta sammanhang är fråga. Kommittén anser det

därför nödvändigt att vissa ändringar i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen

vidtages.

Enligt kommitténs uppfattning bör huvudregeln alltjämt vara, att åklagaren

skall övertaga ledningen av förundersökningen, så snart någon skäligen

kan misstänkas för brottet. Från denna regel bör dock vissa undantag

kunna göras. Sålunda bör det i åtskilliga enklare mål kunna anstå med

åklagarens inträde som undersökningsledare till dess enligt 23 kap. 20 § i

samband med förundersökningens avslutande beslut skall meddelas av undersökningsledaren,

huruvida åtal skall väckas. De mål, vari utredningen

verkställes av ordningspolisen, är av sådan beskaffenhet att i dessa mål

dylikt anstånd i regel bör kunna ske. Även i åtskilliga andra mål, i vilka

utredningen väsentligen är av rutinmässig karaktär och vilka ej heller erbjuder

svårigheter ur juridisk synpunkt, såsom exempelvis enklare stöldmål,

bör förundersökningen kunna ledas av polismyndigheten till dess beslut

i åtalsfrågan skall meddelas. I de största städerna, där polismännen

ofta blir specialister på utredningar inom något visst brottsområde, bör anstånd

med åklagarens inträde som undersökningsledare kunna ske i något

större utsträckning än i övriga städer.

Kommittén framhåller att även om själva brottet är av beskaffenhet att

polismyndigheten skulle få vara undersökningsledare till dess beslut i åtalsfrågan

skall meddelas, omständigheterna i övrigt dock kan vara sådana att

åklagaren bör övertaga ledningen av förundersökningen. Fråga kan t. ex.

uppkomma om användande av tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämpligen

bör besluta. Skall den misstänkte anhållas, bör sålunda åklagaren i

regel inträda som undersökningsledare. Detsamma kan finnas lämpligt,

därest fråga uppkommer om övervakning såsom ersättning för häktning

eller om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud, kvarhållande av försändelse

enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, telefonavlyssning eller sådan husrannsakan,

som omförmäles i 28 kap. 4 § första "stycket andra punkten

rättegångsbalken. Även då fråga uppkommer om användande av andra

tvångsmedel än de nu nämnda kan omständigheterna ibland vara sådana att

aklagaren lämpligen bör övertaga ledningen av förundersökningen. Vidare

bor åklagaren i regel övertaga ledningen av förundersökningen då fråga är

om brott, beträffande vilket enligt stadgande i strafflagen statsåklagarens

medgivande erfordras för åtal, eller om misstänkt, beträffande vilken finns

anledning antaga att han vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet

avvikit från det normala. Också då det gäller ungdomsbrottslingar kan det

ofta vara lämpligt att åklagaren övertager ledningen av förundersökningen,

så snart misstanke uppkommit mot viss person, även om brottets beskaf1

enhet ej i och för sig påkallar dylikt övertagande.

Med hänsyn till att förhållandena varierar i skilda städer, främst beroende

på personalens olika rutin men även på andra omständigheter av lo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

kal karaktär, har kommittén ej ansett det lämpligt att i rättegångsbalken

eller förundersökningskungörelsen i detalj reglera, i vilka fall ledningen

av förundersökningen skall få utövas av polismyndigheten även sedan undersökningen

fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet.

Dylika detaljbestämmelser torde i stället, där så erfordras, få utfärdas

lokalt för varje stad. För att möjliggöra en kompetensfördelning i enlighet

med de principer kommittén anfört bör i stället ett allmänt undantag stadgas

från regeln i 23 kap. 3 §, att åklagaren, då förundersökningen inletts

av polismyndighet, skall övertaga ledningen av undersökningen, så snart

någon skäligen kan misstänkas för brottet. En dylik undantagsregel har

kommittén ansett kunna ges den formuleringen, att om målet är av enkel

beskaffenhet, undersökningen må ledas av polismyndigheten, till dess beslut

i åtalsfrågan skall meddelas. Kommittén har föreslagit att regeln upptages

såsom en särskild punkt efter de nuvarande i 3 § första stycket upptagna

bestämmelserna om åklagarens inträde som undersökningsledare. I

samband därmed har första punkten av paragrafen utbrutits till ett särskilt

första stycke i lagrummet.

Kommittén anmärker att det i en eller annan stad förekommer att åklagaren,

innan någon skäligen kan misstänkas för brottet, inträder som ledare

av en av polismyndighet påbörjad förundersökning, ehuru särskilda

skäl till ett sådant inträde icke föreligger. Detta förhållande har likväl icke

givit kommittén anledning att föreslå några åtgärder. Kommittén understryker

emellertid att lagstiftarens avsikt varit att åklagaren under det

första skedet av förundersökningen skall inträda som undersökningsledare

endast i undantagsfall.

Kommittén yttrar att, därest 23 kap. 3 § rättegångsbalken ändras på sätt

kommittén föreslagit, det i 2 § förundersökningskungörelsen upptagna stadgandet,

enligt vilket åklagaren skall underrättas så snart någon skäligen

kan misstänkas för brottet, torde böra utgå. Härigenom lägges det visserligen

i polismyndighetens hand att pröva om målet är av enkel beskaffenhet,

men en sådan ordning torde åtminstone vad de största städerna beträffar

vara ofrånkomlig. I varje särskild stad torde emellertid, antingen

genom lokala instruktioner eller genom överenskommelse mellan åklagaroch

polismyndigheterna, inom ramen för de principer kommittén föreslagit

i fråga om nämnda myndigheters befattning med förundersökningen få

närmare bestämmas, i vilken omfattning polismyndigheten skall hålla åklagaren

underrättad om förundersökningens gång.

Kommittén anmärker till sist att, därest de av kommittén föreslagna ändringarna

genomföres, de speciella regler, som föreslagits för Stockholm,

blir förenliga med rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Även

den i Göteborg gjorda regleringen kommer i så fall att stå i överensstämmelse

med författningarna.

Utöver vad sålunda anförts har kommittén ej funnit anledning föreslå

några ändringar i 23 kap. 3 § rättegångsbalken eller 2 och 3 §§ förundersökningskungörelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen praktiskt taget genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. En klart positiv inställning präglar det

övervägande flertalet av yttrandena. Uttalanden av kritisk innebörd förekommer

däremot endast i obetydlig omfattning.

Riksåklagarämbetet, som finner den lösning det föreliggande problemet

i förslaget erhållit vara ur såväl sakliga som lagtekniska synpunkter lämplig,

yttrar att erfarenheten får anses ha visat, att den gränsdragning, som

i den nya rättegångsbalken skett mellan åklagarens och polismyndighetens

uppgifter med avseende å ledningen av förundersökningen i brottmål, ur

praktiska synpunkter icke är helt tillfredsställande. I städer, där åklagaroch

polisväsendet är organisatoriskt åtskilda, har sålunda behov framträtt

att i fråga om enklare brottmål uppskjuta åklagarens inträde såsom

förundersökningsledare till en senare tidpunkt än den i rättegångsbalken

fastställda. Vad sålunda anförts gäller särskilt de största städerna. Härom

yttrar ämbetet närmare följande:

Vad särskilt angår Stockholm ha i det i promemorian omnämnda förslag

till arbetsfördelning mellan åklagar- och polismyndighet i förevarande avseende,

som den 25 april 1955 framlades av en av överståthållarambetet

och riksåklagarämbetet för ändamålet tillsatt kommitté, nyss angivna synpunkter

tillgodosetts. Enligt kommittéförslaget inträder nämligen åklagaren

i mål av mera rutinartad beskaffenhet icke såsom undersökningsledare,

förrän den av polismyndigheten bedrivna förundersökningen avslutats. Detsamma

gäller i stort sett enligt de tjänsteföreskrifter, som utfärdats för polis-

och åklagarmyndigheterna i Göteborg i förevarande avseende. Även i

de övriga städer, där ledningen av polis- och åklagarväsendet är uppdelad

på olika befattningshavare, har en i stort sett likartad praxis utbildats.

Genomförandet av de principer, vilka sålunda i praktiken funnits böra

vara vägledande för samarbetet mellan polis- och åklagarmyndighet beträffande

ledningen av förundersökningen i enklare brottmål, torde påkalla

vissa ändringar i gällande processlagstiftning. I anledning av stockholmskommitténs

ovanberörda förslag, som i princip godtagits av överståthållarämbetet

och riksåklagarämbetet, ha ämbetena i gemensam skrivelse

till Kungl. Maj :t den 4 november 1955 anhållit om sådan jämkning

i rättegångsbalkens lydelse, att det framlagda förslaget ej komme att strida

däremot. Samtidigt hava ämbetena anmält, att de i avbidan på Kungl. Maj :ts

beslut i anledning av framställningen beslutat att för polismyndigheten

respektive åklagarmyndigheten utfärda föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse

med det framlagda förslaget. Sådana föreskrifter ha ock sedermera

meddelats.

I anslutning till vad sålunda anförts anmärker ämbetet att i det remitterade

förslaget sådana ändringar vidtagits i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen,

att därest förslaget genomföres, den praxis som,

på sätt nyss nämnts, utbildats i vissa städer beträffande ledningen av förundersökningen

i enklare brottmål, kommer att stå i överensstämmelse

med processlagstiftningens föreskrifter i motsvarande hänseenden. — Ett

liknande uttalande har gjorts av överståthållarämbetet, som även anser

förslaget vara lämpligt utformat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Stadsfiskalen i Jönköping anser det mindre tillfredsställande, att han

skall ansvara för förundersökningarnas utförande i alla de ärenden av

rutinmässig karaktär, som förekommer icke blott vid ordningspolisavdelningen

utan även vid kriminalpolisavdelningen. I ärenden av denna enklare

beskaffenhet ledes faktiskt undersökningen, enligt en praxis som icke står

i överensstämmelse med gällande lagstiftning, av polismyndigheten även i

de fall att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Stadsfiskalen i Hälsingborg

yttrar, att då åklagarmyndigheten där endast består av två befattningshavare

det är uppenbart, att stadsfiskalerna icke kan leda förundersökningen

i alla mål på sätt som förutsattes vid riya rättegångsbalkens

tillkomst. Enbart kriminalpolisens utredande personal är 32. I praktiken

har det därför blivit så, att åklagarna kan ingripa aktivt i förundersökningen

endast i speciella fall, t. ex. i mål av mera juridiskt invecklad karaktär.

Emellertid har denna av arbetsförhållandena framtvingade inskränkning

av förundersökningsarbetet icke lett till några brister i undersökningens

fullständighet, enär staden förfogar över en väl organiserad

och väl utbildad poliskår. Emellertid har under det senaste året den ändringen

i arbetsrutinen införts, att samtliga förundersökningsprotokoll överlämnas

till åldagarna i koncept, varigenom åklagarna har möjlighet att

före protokollens utskrivande granska dessa och begära eventuellt erforderlig

kompletterande utredning eller få protokollen uppställda på det

sätt, som synes mest rationellt ur åklagarsynpunkt. Enligt förmälan av

stadsfiskalen i Karlstad har man där fått nöja sig med att strikt tillämpa

de ifrågavarande reglerna endast beträffande de grövre brottsfallen, medan

åklagaren vid de enklare brotten och förseelserna endast formellt angivits

såsom förundersökningsledare. Som regel har åklagaren i dessa senare fal!

erhållit kännedom om ärendet först sedan detta i färdigt skick redovisats

av utredningsmannen. För att bringa praxis i bättre överensstämmelse

med lagen och underlätta arbetet för utredningsmännen å andra avdelningar

än kriminalavdelningen har i Karlstad införts systemet att en av

åklagarna å bestämd dag i veckan uppsöker ifrågavarande utredningmän,

som därvid föredrager de ärenden, där de anser åklagarens råd och anvisningar

böra inhämtas. Åklagaren får härigenom tillfälle att i praktiken

fungera som förundersökningsledare även vid dylika utredningar av normalt

enklare beskaffenhet. Systemet fungerar väl, och det ökade samarbetet

mellan polis och åklagare torde uppskattas å ömse håll. Stadsfiskalen

i Gävle uttalar, att kommittén på ett riktigt sätt angivit att åklagaren

icke behöver på ett tidigt stadium inkopplas på en mångfald mindre mål,

där något behov av åklagarledning ej föreligger.

Landsfogden i Uppsala län framhåller, att åklagarnas arbetsbörda i synnerhet

i de största städerna är mycket stor. Av kommitténs utredning framgår

att i dessa städer förundersökningar i mål av rutinmässig karaktär —

mot gällande bestämmelser — slutföres utan att åklagaren övertagit eller

ens fått tillfälle att övertaga ledningen av desamma. Detta har visat sig

trämst bero på åklagarnas stora arbetsbörda. I vissa av de medelstora stä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

derna synes en utveckling mot ett sådant tillvägagångssätt i rutinmålen

ga- 1 UPPsala har detta tagit sig uttryck däri att åklagarens ledning av

förundersökningen i dessa mål är rent formell under det att den i Övriga

mai ar mera pataglig. Det är emellertid angeläget, att åklagaren, där hans

medverkan verkligen är påkallad, leder förundersökningen aktivt och eftektivt.

Storre förutsättningar härför finns, om polismyndigheten beredes

möjlighet att i rutinmalen leda förundersökningen till dess beslut i åtalsiragan

skall meddelas.

I åtskilliga yttranden har framhållits att de föreslagna ändringarna i stort

sett endast innebär ett kodifierande av den praxis som i avseende å förhållandet

mellan åklagare och polismyndighet beträffande ledningen av

torundersökningen redan utbildats i de större städerna.

Viss kritik har framförts i det yttrande, som avgivits av landsfogden i

Östergötlands län. Denne förklarar sig visserligen dela kommitténs uppfattning

att förundersökningen i enklare mål bör kunna ledas av polismyndigheten

till dess beslut meddelas i åtalsfrågan. Han säger sig emellertid

ej vara övertygad om att — såsom kommittén tänkt sig — så regelmässigt

bör ske i de mål, där utredningen verkställes av ordningspolisen. Flertalet

av dessa mål rör trafiken och då särskilt kollisionerna. Enligt vad i

yttrandet framhålles ar det av vikt, särskilt för ordningspolisen, att åklagaren

pa ett tidigt stadium inkopplas på dessa mål. Härigenom kan ordningspolisens

arbetsbörda väsentligt nedbringas. Åklagaren kan nämligen i

ett mycket stort antal fall efter muntlig föredragning besluta, att förundersoknmgen

skall nedläggas, antingen därför alt förseelse ej föreligger eller

darfor att endast ringa vårdslöshet ligger den misstänkte till last Ett såunda

pa tidigt stadium meddelat beslut besparar utredningsmannen mycet

arbete. Denne kan måhända därigenom slippa ifrån tidskrävande förhör

med ytterhgure vittnen - i vart fall behöver han icke skriva ut något protokoll.

Under det senaste året har denna form av samarbete mellan åklagaie

och polispersonal praktiserats i länet. Resultatet synes gott. Utredningsmannen

sparar tid och slipper få en känsla av att de lägger ner en

massa onodigt arbete, en känsla, som lätteligen inställer sig, då kanske

hälften av de med stor omsorg utarbetade rapporterna i kollisionsmål ej

änkas tf ^ Ut 7 åklaSaren än att åtal ^ skall anställas. Väl kan

nhUrad — ^ ^ f°rm aV samarbete blir mer

splittrad — det ar givetvis lugnare och behagligare att fatta beslut efter

?esådanagS^dSatatVderdlgStfda/aPP°rter‘ TrafikmåIen har emellertid ökat

i sadan g, ad att det ar nödvändigt att rationalisera och förenkla arbetet för

åJr VZfT?*™* En,iS‘ ^ * y“™det t™*»''* »ör nln

darlor, särskilt da fråga ar om trafikmål, söka få fram ett vidgat samarbete

mellan åklagare och utredningsmän. g

I yttrandet tillägges att liknande synpunkter med fog kan anföras även

i råga om andra mål. Det är ej ovanligt, särskilt då fråga är om mer kom

plicerade förmögenhetsbrott, att vederbörande polisman driver en utredmg

ngt utöver vad som ar nödvändigt för att åtalsfrågan skall kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

bedömas. I allmänhet beror nog detta på att åklagaren icke haft tid att folja

utredningen så noga som önskvärt vore. Det är ej troligt att de av kommittén

föreslagna ändringarna är ägnade att förbättra förhållandena härntinnan,

då dessa förändringar i stort endast innebär ett lagfästande av

redan tillämpad praxis. Någon lättnad i åklagarnas arbetsbörda är ej att

förvänta därigenom. Det framstår därför som ofrånkomligt, att åklagarnas

antal ökas — i vart fall inåste så ske om utredningsmännens antal

skall kunna hållas nere.

I yttrande, avgivet av polismästaren i Eskilstuna, har framhållits såsom

önskvärt att polismyndighetens verksamhet i avseende å förundersökningen

ytterligare utökas. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vid skilda

tillfällen ha gett uttryck åt den uppfattningen att det riktiga vore att

helt särskilja polis- och åklagarfunktionerna så att åklagarna endast subsidiärt

skulle befatta sig med förundersökningarna, betecknar förslaget såsom

ett steg i rätt riktning.

Formuleringen enkel beskaffenhet, vilken anger förutsättningen

för att förundersökningen skall få ledas av polismyndigheten till dess

beslut i åtalsfrågan skall meddelas, har i allmänhet godtagits. Stadsf iskalen

i Karlstad finner ordvalet ändamålsenligt samt medger en smidig lösning

i samarbetets tecken av uppkommande praktiska problem, samtidigt som

rättssäkerhetens krav väl tillgodoses. Svenska polisförbundet och Stockholms

poliskommissariesållskap yttrar att formuleringen icke behöver leda

till några tolkningssvårigheter, åtminstone icke för dem som har tillgång

till förarbetena. Det framhålles i yttrandena att åtskilliga mål, förutom

stöldmålen och mål som handlägges av ordningspolisen, har den karaktären,

att förundersökningen bör kunna ledas av polismyndigheten intill dess

beslut i åtalsfrågan skall fattas. Så är exempelvis fallet med en del ur utredningssynpunkt

mindre betydelsefulla brott mot 14, 21 och 22 kap. strafflagen.

Poliskammaren i Hälsingborg anser de av kommittén angivna exemplen

på mål, där med åklagarens inträde såsom förundersökningsledare

kan anstå, vara klarläggande. Stadsfiskalen i Hälsingborg anmärker däremot

att det ej är säkert att polisledningen och åklagarmyndigheten har

samma uppfattning om vilka mål, som är av enkel beskaffenhet. Visserligen

har rättegångskommittén i sin promemoria nämnt en del exempel på

vad som skulle kunna hänföras under beteckningen »enkel beskaffenhet»,

men redan nu har det upprepade gånger hänt, att polismyndigheten hemställt

om åklagarnas direkta övertagande av utredningen i rena bötesmål.

Polismyndigheten har gjort detta med den motiveringen, att det är åklagaren,

som i sista hand skall taga ställning till åtalsbeslutet, varför den

menat, att åklagaren jämväl i sådana, straffrättsligt sett enkla mål, där

tveksamhet råder om en gärnings allmänna straffbarhet, bör leda förundersökningen.

Detta förhållande är emellertid icke av den storleksordning, att

det icke kan lösas genom ett i vanliga fall förekommande gott samarbete

mellan polismyndigheten och åklagarmyndigheten, men å andra sidan synes

det ur arbetssynpunkt vara önskvärt att bestämda direktiv i denna del

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

utgick från central myndighet eller, om så icke anses påkallat, från statsåklagaren

i länet. Följden kan annars bli, att i relativt jämnstora städer

stora olikheter kommer att förefinnas i de grupper av mål, som ledes av

polismyndigheten och de vilka åklagaren tager som sin särskilda arbetsuppgift.

För lösande av denna fråga synes någon ändring av rättegångsbalken

dock icke vara erforderlig, då frågan lämpligare synes kunna lösas

genom särskilt stadgande i förundersökningskungörelsen, t. ex. genom en

bestämmelse att riksåklagaren eller statsåklagarna äger i ämnet utfärda

allmänna riktlinjer. Denna kungörelse synes emellertid böra få det tillägget,

att åklagarmyndigheten skall hållas kontinuerligt underrättad om till

polismyndigheten inkomna anmälningar om brott. En bestämmelse av denna

art synes nämligen vara särskilt påkallad som komplettering till redan

nu gällande lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken och vara ännu mera

påkallad, om den föreslagna lydelsen blir lag. Sådan underrättelse kan

lämpligen ske i den enkla formen av en dagrapport, vilken i de flesta städer

ändå dagligen uppgöres för polisbefälets information. Landsfogden i

Jönköpings län ifrågasätter om icke i lagen uttryckligen borde fastslås att

då fråga uppkommer om användande av tvångsmedel åklagaren bör övertaga

ledningen av förundersökningen. Poliskammaren i Örebro anser att en

närmare precisering av orden »mål av enkel beskaffenhet» är önskvärd. Då

en sådan svårligen kan utformas generellt torde lösningen vara att lagen

uttryckligen medger utfärdandet av lokala instruktioner angående kompetensfördelningen.

Tanken alt kompetensfördelningen mellan polis- och

åklagarmyndighet bör regleras lokalt har berörts i flera

yttranden. Stadsfiskalen i Borås anser det sålunda angeläget att, därest lagändringarna

kommer till stånd, arbetsordningar utarbetas för polis- och

åklagarmyndigheterna i de städer, där dessa myndigheter är åtskilda. Då

förhållandena i Stockholm i stort sett är analoga med förhållandena i övriga

polismästarestäder, skulle mycket väl de för Stockholm utarbetade förslagen

till arbetsordningar för de bägge myndigheterna med några mindre

jämkningar kunna läggas till grund för de övriga städerna. I yttrandet

ifrågasättes om icke riksåklagarämbetet jämte eventuellt berörda länsstyrelser

kunde utarbeta »normalarbetsordningar», som sedan efter eventuella

jämkningar beroende på de lokala förhållandena kunde fastställas av vederbörliga

myndigheter. Liknande synpunkter har utvecklats av stadsfiskalen

i Gävle, som anser att i särskild ordning bör upptagas och prövas

Irågan huruvida icke vid sidan av lagstadgandena föreskrifter bör lämnas

om att särskilda lokala instruktioner skall upprättas och av riksåklagarämbetet

granskas och fastställas. Härigenom skulle åklagarna och polismyndigheterna

erhålla en större stadga i den praxis, som enligt lagens anda

och mening skall gälla, allt i överensstämmelse med förhållandena hittills

i Stockholm och Göteborg. Östergötlands länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler framhåller, att några detaljerade bestämmelser om kompetensfördelningen

icke bör inlagas i rättegångsbalken eller förundersök
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

13

ningskungörelsen, eftersom förhållandena i de berörda städerna varierar i

hög grad beroende på städernas storlek och personalens kunnighet. Detaljbestämmelser

bör lämpligen utfärdas lokalt. För att om möjligt få till stånd

en viss likformighet ifrågasättes om icke dessa bestämmelser bör underställas

central myndighet, t. ex. riksåklagaren. Jämväl landsfogden i Jönköpings

län anser det mindre lämpligt att lagstiftningsvägen i detalj reglera,

i vilka fall ledningen av förundersökningen skall utövas av polismyndigheten

även sedan densamma fortskridit så långt att någon skäligen kan

misstänkas för brottet. De lokala förhållandena — personalens storlek och

dess kvalitet — är nämligen alltför växlande.

Svenska polisförbundet, liksom även Stockholms poliskommissariesällskap,

/''örutsätter att ett lagfästande av kommitténs förslag kommer att föregås

av sedvanliga löneförhandlingar mellan vederbörande departement

och personalorganisationen. I yttrandena framhålles att ett genomförande

av förslaget kommer att för vederbörande befattningshavare innebära både

en ökad arbetsbörda och framförallt ett betydligt större ansvar, vilket

givetvis måste kompenseras med en högre lönesättning än vad som hittills

varit fallet. Polisförbundets och poliskommissariesällskapets medlemmar

har under den tid rättegångsbalken hittills varit i kraft icke velat undandraga

sig det ökade arbetet och ansvaret utan påtagit sig detta utan några

krav på motsvarande löneökning.

Polisförbundet och poliskommissariesällskapet har i sina nyssnämnda

yttranden även kommit in på frågan om avskrivningsbefogenhet

för poliskommissarie. Spörsmålet har tagits upp av överståthållarämbetet,

som påpekar att genom en dylik anordning ett omfattande

rapportskrivande till åklagarmyndigheten skulle undvikas i fråga om förseelser,

beträffande vilka redan på ett tidigt stadium av utredningen är fullt

klart att de är ursäktliga. Ämbetet berör i detta sammanhang frågan huruvida

icke polisbefälet inom ramen för rapporteftergiftens användningsområde

får anses ha viss befogenhet att låta sak förfalla samt yttrar därom

följande:

I princip torde för polistjänsten gälla, att överordnad äger ompröva av

underordnad meddelat beslut. Att exempelvis en kommissarie skulle vara

så bunden av underlydande konstaplars ställningstaganden att han skulle

vara tvungen att använda polisverkets personella och materiella resurser

för utredning av förseelser, beträffande vilka rapporteftergift enligt hans

mening bort lämnas, skulle således principen! sett innebära en inskränkning

i kommissariernas befälsbefogenhet. De skäl, vilka ligga till grund för

bestämmelserna om rapporteftergift, synas icke tala emot en prövningsrätt

för polisbefäl. I detta asveende tillåter sig överståthållarämbetet hänvisa

till »Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet»

(SOU 1947:45) s. 50. I de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade

anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen, i vilka anvisningar institutet

rapporteftergift synnerligen utförligt behandlas, har emellertid icke

berörts frågan om polisbefälets omprövning. Detta förhållande _ liksom

i viss mån även ordalagen i 8 § andra stycket allmänna polisinstruktionen

— giver anledning till antagande att avsikten varit att i fråga om rapporteftergift

utesluta dylik omprövningsrätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Vad ovan sagts angående omprövning av polisbefäl gäller de fall då polisman

nte på gatan varit i tillfälle att meddela rapporteftergift men icke

utnyttjat denna befogenhet. Beträffande ett betydande antal förseelser har

emellertid fråga om rapporteftergift icke prövats. Detta gäller exempelvis

de i poliskommissariesällskapets yttrande berörda fallen då förseelse kommit

till polismyndighetens kännedom på annat sätt än genom polismans

rapportering; förseelse har exempelvis upptäckts vid registergranskning

eller anmälan om förseelse har inkommit från annan än polisman. Den

största gruppen hithörande fall torde emellertid utgöras av sådana förseelser

— exempelvis flertalet parkeringsförseelser — vid vilka polismän

ute på gatan icke anträffat de felande och därför, eftersom polismännen

icke kunnat bedöma förseelsernas ursäktlighet, anmält förseelserna till polisstationen.

Många dylika förseelser befinnas vid den fortsatta utredningen

vara klart ursäktliga och möjlighet bör enligt överståthållarämbetets uppfattning

finnas tör polisman, eventuellt polisman i förmansställning, att

meddela »fördröjd rapporteftergift». I anvisningarna till allmänna polisinstruktionen

eller eljes gives dock icke stöd för ett sådant förfarande.

Ämbetet nämner att spörsmålet i den praktiska tillämpningen vid Stockholmspolisen

bedöms på olika sätt. Vissa kommissarier anser sig äga befogenhet

att meddela avskrivningsbeslut i nu avsedda fall, andra icke. Redan

på grund härav anser ämbetet det vara av vikt att klargörande bestämmelser

eller anvisningar utfärdas.

Departementschefen

Enligt vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas skall förundersökningen

inledas antingen av polismyndighet eller av åklagaren. Ehuru åklagaren

således har möjlighet att inleda förundersökningen är detta en uppgift som

i första hand brukar åvila polismyndigheten; så länge förundersökningen

befinner sig på det mera förberedande spanings- och efterforskningsstadiet

är polismyndigheten otvivelaktigt bäst skickad att leda den. I praktiken

förhåller det sig också så att åklagaren endast undantagsvis ingriper i detta

tidiga skede.

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt

gallande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäligen

kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat.

Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersökningsledare

har i tillämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av de

sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand,

har alltsedan rättegångsbalkens tillkomst polismyndigheten lett förundersökningen

av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit

skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt

angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen

att soka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen.

Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott

med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen

r m?-nfrdn,ing’ S°m SåIUnda På Sina hål1 redan P^ktiseras, synes fungera

uht tillfredsställande. Landets större städer torde numera överlag förfoga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

över eu polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de

enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommitténs

av remissinstanserna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall

inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra

möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare

fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel

kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffenhet

åklagaren bör inträda såsom förundersökningsledare har jag icke funnit

något att erinra.

I Stockholm och Göteborg har det på grund av där rådande speciella förhållanden

befunnits erforderligt att genom särskilda föreskrifter reglera

kompetensfördelningen. Skulle det visa sig att systemet även på andra håll

kräver en författningsmässig reglering, får det övervägas att där vidtaga

ett motsvarande arrangemang.

Den i några yttranden berörda frågan om avskrivningsbefogenhet för

polisbefäl är för närvarande föremål för överväganden inom inrikesdepartementet.

Det föreligger därför ingen anledning för mig att i detta sammanhang

upptaga spörsmålet. Jag vill här endast understryka vikten av att

förundersökningar alltid bedrives på ett ändamålsenligt och arbetsbesparande

sätt. Såsom landsfogden i Östergötlands län anför i sitt yttrande är det

angeläget att onödigt arbete undvikes. Det samarbete som kan erfordras

härför bör självfallet komma till stånd, oavsett om förundersökningen ledes

av åklagaren eller polismyndigheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att i huvudsaklig

överensstämmelse med kommitténs förslag i 23 kap. 3 § rättegångsbalken

upptages ett nytt stadgande av innehåll att förundersökningen må, om

den är av enkel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten till dess beslut i

åtalsfrågan skall meddelas. Därest förslaget genomföres synes ur 2 § förundersökningskungörelsen

böra utgå stadgandet om skyldighet för polismyndigheten

att underrätta åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas

för brottet.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade

förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

i Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes av polismyndighet

eller åklagaren. Har

förundersökningen inletts av polismyndighet,

skall åklagaren, så snart

någon skäligen kan misstänkas för

brottet eller det eljest av särskilda

skäl finnes påkallat, övertaga ledningen

av undersökningen.

Förundersökningen inledes av polismyndighet

eller åklagaren. Har

förundersökningen inletts av polismyndighet,

skall åklagaren, så snart

någon skäligen kan misstänkas för

brottet eller det eljest av särskilda

skäl finnes påkallat, övertaga ledningen

av undersökningen; dock må

förundersökningen, om den är av en
-

kel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten,

till dess beslut i åtalsfrågan

skall meddelas.

agaren äge undersökningens bedrivande

Då förundersökningen------tillåter det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december

1956.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 november 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet

Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 2 november 1956, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Enligt lagrådets mening bör syftet med förslaget tillgodoses på det sättet

att i 23 kap. 3 § första stycket andra punkten införes en undantagsbestämmelse

för det fall att saken är av enkel beskaffenhet. Bestämmelsen att åklagaren

skall övertaga ledningen av förundersökningen när det finnes påkallat

av särskilda skäl kan lämpligen upptagas som en särskild punkt.

Vidare torde 20 § i kapitlet böra jämkas så att den allenast angiver, att

då förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas, huruvida åtal skall

väckas. Den nuvarande lydelsen, som förutsätter att undersökningsledaren

städse är den som meddelar beslut huruvida åtal skall väckas, skulle eljest

bli missvisande för de fall då åklagaren ej inträder förrän förundersökningen

skall avslutas.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

2 Dihang till riksdagen!! protokoll it)57. 1 samt. Nr 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 14 december 1956.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för inrikesdepartementet lagrådets den 6 december

1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 november 1956 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförslaget

torde böra ändras och kompletteras i huvudsak på det sätt lagrådet angivit,

hemställer föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581680

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.