Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:10, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1958

1

Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949

(nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus; given Stockholms slott den 20

december 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1958,

skall erhålla fortsatt giltighet t. o. in. den 31 december 1961.

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr It)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1958

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda

bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den

23 februari 1956 (nr 39) gäller till och med den 30 juni 1958, skall äga

fortsatt giltighet till och med den 31 december 1961.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1058

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Högliet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 8 november 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,

fråga om fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus och anför härvid följande.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande

visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från

sjukhuset av straffriförklarade in. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första

hand skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en

lokal utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av

den nya ordningen gavs lagen giltighet endast till och med den 30 juni 1952.

Giltighetstiden för lagen har vid tre tillfällen förlängts, senast genom lag

den 23 februari 1956. Lagen gäller efter den sista förlängningen till och

med den 30 juni 1958.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om ytterligare förlängning

av lagen.

Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. som framgår

av vad redan sagts dels i sinnessjuklagen den 19 september 1929 dels i

lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är

som nämnts beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Har sådant förordnande

ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus

antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,

överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet alt förordna

om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjuk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1958

vårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården

är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning

å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört

med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om

utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med

frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga

kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat

(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller

annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen

är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses

av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård

särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får

vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning av 19i9 års lag beträffande

visst sinnessjukhus skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,

som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom

första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra

fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 1958

om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. För särskilt utsedd ledamot förordnar Konungen

en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet

meddelas av Konungen (2 §). Detta har skett genom instruktion

den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad

genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952

(nr 747).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras

att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot

så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan

utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens

ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning

är fråga. Är denne redan utskriven pa försök, får dock beslut

fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan

var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom liänskjutes

till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att

förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av

straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala

nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)

eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom

fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu

sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig

att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat

(8 §).

Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till en början förordnande

endast för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm,

Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns

sjukhus i Sundsvall. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid

förordnades genom kungörelse den 12 december 1952 att lagen

skulle tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus samt vid de kommunala

sinnessjukhusen i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg, Göteborg,

Örebro, Sundsvall och Härnösand. Av nämnda sjukhus är de i Örebro och

Härnösand numera nedlagda. Vid övriga kommunala sinnessjukhus — ett

tjugutal med förhållandevis ringa patientantal — och vid de två enskilda

sinnessjukhus som finns är lagen däremot icke tillämplig. Likaledes gäller

den ej heller vid de till fångvården anknutna sinnessjukavdelningarna,

å vilka bl. a. intages häktade personer, som skall undergå sinnesundersökning.

Dylika sinnessjukavdelningar finns för män vid fångvårdsanstalterna

å Långholmen och Härianda samt i Malmö, Västervik och Härnö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 1958

sand ävensom vid Håga sjukhus. För kvinnor finns sådana avdelningar

anordnade vid fångvårdsanstalterna å Långholmen och i Växjö.

Av årsberättelserna för 1956 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna

framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat

686 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,

år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden, år 1953 523 ärenden, år

1954 577 ärenden och år 1955 527 ärenden) samt att de lokala nämnderna

behandlat sammanlagt 4 862 utskrivningsärenden.

Rättssak erhetsutredningen

Ursprungliga direktiv

I proposition nr 167/1952 om förlängning av giltighetstiden för 1949 års

lag upptogs till diskussion vissa frågor om revision av de gällande utskrivningsreglerna.

Bl. a. behandlades förslag om att göra reglerna i 1949 års

lag generellt tillämpliga och i så fall skriva in dem i sinnessjuklagen samt

att utvidga den lokala nämndens befattning med utskrivningsfrågor till att

omfatta även P-fallen. Även förslag om ändrade bestämmelser angående

nämndens sammansättning och om införande av rätt för nämnden att delegera

beslutanderätten till sjukvårdsläkaren berördes. Av skäl som närmare

angavs ansågs emellertid att en revision borde föregås av en mera ingpende

undersökning av problemen än som då förelåg och att det var nödvändigt

att man under utredningen kunde tillgodogöra sig erfarenheter från en

icke alltför kort tillämpning av 1949 års lag vid ett ökat antal sjukhus. På

grund härav förordades att giltighetstiden för 1949 års lag skulle förlängas

med tre år.

En utredning angående nyss nämnda och andra närliggande frågor har

sedermera igångsatts. Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning

av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården. I direktiv för

utredningen — i det följande benämnd rättssäkerhetsutredningen — uttalades

bl. a., att såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas

arbete under tiden efter 1952 över lag varit goda och att det syntes vara

en allmän uppfattning att systemet med sådana nämnder borde bibehållas.

Det borde emellertid noggrant utredas hur systemet verkat i praktiken

och om några förbättringar av detsamma borde genomföras. Om det, såsom

man hade anledning antaga, befunnes att tiden nu vore mogen för

att förläna 1949 års lagstiftning generell giltighet, syntes skäl tala för den

lagtekniska förändringen att bestämmelserna intoges i sinnessjuklagen.

I direktiven erinrades vidare om att år 1952 fråga varit uppe om att utvidga

området för de lokala utskrivningsnämndernas verksamhet till att omfatta

även P-fallen och uttalades att utredningen borde avse även detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1958

spörsmål. I samband därmed borde utredas frågan om nämndens sammansättning

och beslutförhet och vidare också huruvida och i vad mån

nämnden borde äga delegera sin beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Vid

sidan av de nu berörda spörsmålen om formerna för utskrivningsprövningen

pekades i direktiven även på vissa andra utredningsuppgifter. Enligt

sinnessjuklagen är alla på sinnessjukhus för vård intagna underkastade

reglerna om retentionsrätt. Det kunde emellertid ifrågasättas -— framhölls

i direktiven — om icke vissa av de på sinnessjukhus vårdade skulle kunna

helt undantagas från dessa bestämmelser liksom fallet är med dem som

vårdas på psykiatrisk avdelning vid ett centrallasarett. Man skulle kunna

tänka sig att vid sinnessjukhusen inrättades särskilda vårdavdelningar för

vilka lagens bestämmelser om retentionsrätt icke gällde. Vidare borde utredas

frågan om möjlighet att giva lekmän ökad insyn inom sinnessjukvården

ej blott beträffande utskrivningsfrågor utan även i andra vårdfrågor,

vilket vore ett gammalt önskemål. Utredningen borde även avse

organet för kontinuerlig inspektion inom det ifrågavarande vårdområdet,

nämligen överinspektören för sinnessjukvården.

Tilläggsdirektiv

Sedan fråga uppkommit om icke sinnessjuklagstiftningen i dess helhet

borde göras till föremål för översyn, uppdrogs med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 27 juni 1957 åt rättssäkerhetsutredningen att, i samband

med utredningens tidigare erhållna uppdrag, verkställa en fullständig

översyn av sinnessjuklagstiftningen och i anslutning därtill utfärdade föreskrifter.

I samband med denna utvidgning av utredningens uppdrag framhölls

i direktiven, att utgångspunkten för en ny lagstiftning borde vara

att så långt möjligt likställa mentalsjukvård med annan sjukvård. Därvid

uttalades, att anledningen till att man även i fortsättningen måste ha kvar

särskilda bestämmelser om mentalsjukvården hade sin grund framför allt

däri, att det under vissa omständigheter vore nödvändigt, att kunna å

sinnessjukhus kvarhålla en patient mot hans vilja. Med hänsyn därtill

måste i lag noga regleras, när en person mot sin vilja skulle få intagas å

sinnessjukhus och när han ägde bli utskriven därifrån ävensom förfarandet

vid in- och utskrivning. Det vore huvudsakligen i dessa hänseenden

som det erfordrades en särskild lagstiftning och en ny lag i ämnet borde

såvitt möjligt begränsas till att omfatta nämnda spörsmål.

I övrigt framhölls i direktiven att frågan om intagningsförfarandet och

vården å sjukhusen jämväl borde upptagas till omprövning. Vidare berördes

förhållandet till psykopatvården och i samband därmed framhölls, att

då psykopatsjukhusen vore avsedda att utgöra specialsjukhus inom sinnessjukvårdens

ram, den nya lagstiftningen borde omfatta samtliga de lagbestämmelser,

som befanns erforderliga för vård av psykiskt sjuka å

såväl sinnessjukhus som psykopatsjukhus. Även andra spörsmål uppdrogs

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1958

åt rättssäkerhetsutredningen att pröva såsom frågan om observationsintagning,

formerna för förhör angående person, som vore intagen å sinnessjukhus,

huruvida icke förfarandet vid sinnesundersökning i brottmål

borde regleras i särskild ordning, o. s. v. Helt allmänt framhölls i direktiven

vikten av att vid tvångsintagning den intagne bereddes så stor frihet

som möjligt utan att det allmänna säkerhetskravet likväl åsidosattes samt

att så starka garantier som möjligt tillskapades för rättssäkerheten inom

sinnessjukvården.

I direktiven uttalade föredragande departementschefen slutligen, att,

därest rättssäkerhetsutredningens uppdrag utvidgades på angivet sätt, det

torde bli ofrånkomligt att ytterligare förlänga de tidsbegränsade bestämmelserna

om lokala utskrivningsnämnder. Huruvida detta borde ske genom

att bestämmelserna formellt inarbetades i sinnessjuklagen eller genom att

1949 års lag förlängdes finge ankomma på rättssäkerhetsutredningen att

pröva och inkomma med särskilt förslag i denna del. Enligt direktiven

vore utredningen oförhindrad att i det sammanhanget föreslå sådana ur

rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla ändringar i lagstiftningen, som utredningen

funne angelägna och som lämpligen kunde upptagas till särskild

behandling.

Utredningens skrivelse den 24 oktober 1957

I skrivelse den 24 oktober 1957 har rättssäkerhetsutredningen föreslagit,

att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

skall förlängas för ytterligare eu tidsperiod, som utredningen —

med hänsyn till omfattningen av det utredningsarbete som förestår —- anser bör omfatta tre år. Några ändringar i lagstiftningen föreslås däremot

icke.

I nyssnämnda skrivelse berör utredningen vidare några av de viktigare

frågorna i detta sammanhang och framför vissa synpunkter, som framkommit

under det hittills ulförda utredningsarbetet. Utredningen uttalar därvid

bl. a., att utredningen i enlighet med sina direktiv undersökt erfarenheterna

från tillämpningen av 1949 års lag. Från utskrivningsnämnderna inkomna

uppgifter visar enligt utredningen att erfarenheterna från tillämpningen till

övervägande del varit goda. Sålunda råder i de inkomna yttrandena nära

nog fullständig enighet om att de lokala utskrivningsnämnderna bör bibehållas.

I detta hänseende anser utredningen därför skäl föreligga att nu

inarbeta stadgandena i 1949 års lag i sinnessjuklagen. Emellertid har fråga

uppkommit om ändring av nyssnämnda stadganden i betydelsefulla hänseenden

och rättssäkerhetsutredningen har för sin del ansett, att de lokala

nämndernas kompetens bör utvidgas till att avse även P-fallen. En dylik

utvidgning av nämndens kompetens torde emellertid — för att nämnderna

icke skall bli alltför arbetsbelastade — enligt utredningen böra begränsas

till fall, där vederbörande överläkare avslagit framställning om utskriv
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1958

ning, och genomföras först i samband med införande av möjlighet till frivillig

intagning å sinnessjukhus utan retentionsrätt. Frågan om sådan frivillig

intagning å sinnessjukhus utan retentionsrätt anser utredningen vara

en synnerligen angelägen reform.

Andra spörsmål, som utredningen tagit upp till övervägande är, huruvida

tillräckliga skäl föreligger att bibehålla statsåklagarens rätt att i vissa

fall hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämnden ävensom huruvida

motsvarande hänskjutningsrätt för överinspektören för sinnessjukvården

över huvud taget bör bestå.

Rättssäkerhetsutredningen har upptagit jämväl vissa andra aktuella

spörsmål om ändringar i sinnessjuklagstiftningen, vilka nära berör stadgandena

i 1949 års lag eller nyssnämnda frågor om ändring i dessa stadganden.

Sålunda anser utredningen, att möjlighet bör beredas de intagna

till överprövning av sjukvårdsläkarens beslut om intagning samt att prövningen

i första hand bör tillkomma den lokala nämnden. Beträffande spörsmålet

om ökad lekmannainsyn i vårdfrågor vid sinnessjukhusen anser

utredningen, att det är önskvärt, att en ökad sådan insyn kommer till stånd

samt att övervägande skäl talar för att denna insyn ankommer på de lokala

nämnderna.

Rättssäkerhetsutredningen anför härefter bl. a. följande.

Såsom framgår av det anförda beröra flera av här nämnda spörsmål

nära de lokala nämndernas arbetsuppgifter och äro därmed av vikt för

utformningen av stadgandena angående dessa nämnders organisation;

andra av spörsmålen äro eljest av betydelse för viktiga stadganden i 1949

års lag. Till samtliga frågor, av vilka åtskilliga äro av ingripande betydelse

för hela sinnessjuklagstiftningen, har nu den utvidgade utredningen att

taga ställning. Ett sådant ställningstagande torde komma att taga åtskillig

tid i anspråk, särskilt som det torde bli i viss mån beroende av lösningen

utav andra frågor, som utredningen har att upptaga.

I samband med den förestående översynen av sinnessjuklagstiftningen

kan det alltså bli erforderligt att i viktiga hänseenden föreslå ändringar i bestämmelserna

i 1949 års lag. Att under sådana förhållanden inarbeta nämnda

bestämmelser i sinnessjuklagen utan att avvakta det resultat, vartill den pågående

utredningen kan komma, synes icke böra förordas, med mindre tungt

vägande skäl kunna åberopas därför.

Utredningen granskar därefter de skäl som kan åberopas för att nu

inarbeta bestämmelserna i sinnessjuklagen och anför härom följande.

Såsom framgår av vad förut anförts sakna straffriförklarade och därmed

likställda i vissa fall möjlighet alt vända sig till lokal utskrivningsnämnd.

Detta gäller sådana patienter, som äro intagna vid de kommunala

och enskilda sinnessjukhus, där utskrivningsnämnder icke finnas inrättade,

samt vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Antalet straffriförklarade

och därmed likställda vid de nyssnämnda kommunala och enskilda

sinnessjukhusen är mycket ringa. Sådana patienter mottagas nämligen

som regel icke på dessa sjukhus. Eu inom utredningen företagen under
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:is proposition nr JO år 1958

sökning har visat, att av sammanlagt omkring 600 patienter, som i augusti

1957 voro intagna å dessa sjukhus, endast 5 hörde till nämnda kategorier.

Enligt föreskrift i sinnessjuklagen skall person, som är intagen å sinnessjukavdelning

vid fångvården och genom lagakraftägande dom förklarats

straffri, för vård kvarbliva där, intill dess plats kan beredas honom

å något statens sinnessjukhus. Det åligger medicinalstyrelsen att efter

framställning av vederbörande fångvårdsinyndighet meddela erforderliga

föreskrifter angående den straffriförklarades intagning å visst sinnessjukhus.

Överföringen till sinnessjukhus har emellertid i vissa fall icke skett

förrän efter förloppet av tämligen lång tid. Detta förhållande har delvis

förorsakats av den på de statliga sinnessjukhusen rådande platsbristen.

Till en del har det emellertid även berott på att dessa straffriförklarade,

av vilka de flesta varit intagna å Håga sjukhus, ansetts kunna där beredas

vård under friare förhållanden än å ett statligt sinnessjukhus.

Av principiella skäl måste givetvis anses otillfredsställande att dessa

straffriförklarade, vilka rätteligen skulle ha varit intagna å sinnessjukhus,

genom dröjsmål med överförandet dit temporärt gå miste om möjligheten

att få utskrivningsfråga prövad av lokal utskrivningsnämnd. Antalet av

dessa intagna är emellertid tämligen ringa och har på senare tid nedbringats.

Enligt en å justitieombudsmansexpeditionen nyligen verkställd

undersökning voro i augusti 1957 å fångvårdens sinnessjukavdelningar

intagna 39 expektanter bortsett från det antal, som beräknades kunna

försöksutskrivas direkt. De intagna hade vistats å avdelningen under varierande

tid efter det domen vunnit laga kraft, dock längst sex månader.

Enligt vad som upplysts har medicinalstyrelsen sin uppmärksamhet riktad

på angelägenheten av att i möjligaste mån nedbringa väntetiderna för

dessa å sinnessjukavdelning vid fångvården intagna. Det torde därför kunna

förväntas, att antalet av dessa intagna kommer att ytterligare minskas.

Till belysning av den betydelse, som inrättande av lokala utskrivningsnämnder

skulle få för ifrågavarande kategorier intagna, kan nämnas, att

enligt sinnessjuknämndens årsberättelser för åren 1953—1956 framställningar

om utskrivning i dylika fall lämnats utan bifall endast vid 12, 18,

8 respektive 14 tillfällen.

Betydelsen av att ordningen med lokala utskrivningsnämnder införes

även beträffande de kategorier intagna, för vilka den för närvarande icke

gäller, synes med hänsyn till vad nu upptagits vara tämligen begränsad.

Principiella betänkligheter mot att denna ordning icke nu gives generell

giltighet böra under dylika förhållanden enligt utredningens mening icke

tillmätas sådan vikt, att en omedelbar lagstiftningsåtgärd framstår såsom

påkallad.

Departementschefen

1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

gjordes tidsbegränsad framför allt av det skälet, att man ville vinna erfarenheter

av reformens verkningar, innan man tog slutlig ställning till hur

utskrivningsförfarandet borde ordnas för framtiden. Med hänsyn därtill begränsades

också till en början lagens tillämpningsområde till att avse endast

ett fåtal sjukhus, men sedermera har tillämpningsområdet utvidgats och numera

gäller lagen vid såväl samtliga statliga sinnessjukhus som de större

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1958

kommunala sinnessjukhusen. Under de gångna åren har också värdefulla

erfarenheter vunnits och dessa har till alldeles övervägande del varit goda.

Numera torde råda nära nog fullständig enighet om att systemet med lokala

utskrivningsnämnder bör bibehållas.

De vunna erfarenheterna talar sålunda för att bestämmelserna i 1949

års lag inarbetas i sinnessjuklagen. Att så icke redan tidigare skett beror

bl. a. på att man ville närmare undersöka vissa särskilda frågor i samband

med utskrivningsproceduren jämte därmed sammanhängande spörsmål

om rättssäkerheten över huvud inom sinnessjukvården. Med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallades därför den s. k. rättssäkerhetsutredningen

och i avbidan på utredningens arbete har 1949 års

lag förlängts och gäller nu t. o. m. den 30 juni 1958.

Under den senaste tiden har en stark utveckling ägt rum i fråga om

mentalsjukvården och en delvis ny syn på denna sjukvård har vunnit allmän

utbredning. I samband därmed har det blivit alltmer uppenbart att

1929 års sinnessjuklag är föråldrad och otidsenlig; i viktiga hänseenden

anses lagen rent av lägga hinder i vägen för en önskvärd utveckling på

detta område. Sedan från olika håll — bl. a. från de på sjukvårdens område

arbetande utredningarna — krav framförts på en fullständig översyn

av hela sinnessjuklagstiftningen beslöt Kungl. Maj :t den 27 juni 1957 uppdraga

åt rättssäkerhetsutredningen att verkställa en sådan översyn. Det

syntes naturligt att uppdraget lämnades just åt rättssäkerhetsutredningen,

som redan hade till uppgift att utreda vissa centrala frågor i lagstiftningen

och som under sitt arbete kommit in även på andra än de ursprungligen

angivna spörsmålen, såsom exempelvis frågorna om intagning och vård

på sinnessjukhus. Till följd av att rättssäkerhetsutredningens uppdrag utvidgats

på angivet sätt har det emellertid blivit ofrånkomligt att ytterligare

förlänga de tidsbegränsade bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder.

Utredningen har därför föreslagit att 1949 års lag skall förlängas

ytterligare en tidsperiod, som enligt utredningen — med hänsyn till omfattningen

av det arbete som förestår — bör omfatta tre år.

Givetvis kan det anses mindre tillfredsställande, att vid sidan om sinnessjuklagen

under en tämligen lång tid ha särskilda bestämmelser av mera

provisorisk karaktär. Det skulle därför kunna ifrågasättas, om icke, oberoende

av det fortsatta utredningsarbetet, bestämmelserna i 1949 års lag

redan nu borde inarbetas i sinnessjuklagen. Rättssäkerhetsutredningen

har emellertid icke ansett sig kunna förorda, att detta skall ske i förevarande

sammanhang och de av utredningen därvid åberopade skälen synes

mig bärande.

Vid bedömningen av nyssnämnda spörsmål må sålunda beaktas, att å de

kommunala och enskilda sjukhus, där lokala utskrivningsnämnder f. n.

saknas, i regel icke mottages straffriförklarade och därmed likställda

patienter och det är ju endast frågor om utskrivning av sådana patienter,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1958

som utskrivningsnämnderna har att handlägga. Av omkring 600 patienter,

som i augusti 1957 var intagna på nyssnämnda sjukhus, tillhörde endast

5 kategorien straffriförklarade och likställda. Lokala utskrivningsnänmder

saknas vidare vid sinnessjukavdelningarna inom fångvården, där strafffriförklarade

patienter får kvarstanna intill dess plats kan beredas dem

å något statligt sjukhus. Av rättssäkerhetsutredningens undersökningar

framgår emellertid, att lokala utskrivningsnänmder även i dessa fall skulle

få mycket begränsad betydelse. Att ordningen med lokala utskrivningsnämnder

icke nu ges generell giltighet torde därför icke böra inge några

principiella betänkligheter.

Ett tungt vägande skäl mot att nu införa bestämmelserna i 1949 års lag

i sinnessjuklagen är, att rättssäkerhetsutredningen f. n. överväger ett flertal

betydelsefulla ändringar i dessa bestämmelser. Jag vill här endast erinra

om att förslag framkommit om att utvidga nämndernas kompetens — bl. a.

till att omfatta även de s. k. P-fallen —- varjämte utredningen överväger

frågan om frivillig intagning utan retentionsrätt. Vidare må nämnas frågan

om att införa möjlighet att klaga över ett beslut om intagning och spörsmålet

om ökad lekmannainsyn i vårdfrågor samt överinspektörens ställning och

statsåklagarens rätt att hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämnden,

allt frågor, som äger nära samband med nämndernas organisation och

framtida ställning. Att i detta läge inarbeta de nuvarande bestämmelserna

i 1949 års lag i sinnessjuklagen synes mig icke lämpligen böra komma i

fråga.

I enlighet med vad jag sålunda anfört vill jag förorda att 1949 års lag

ytterligare förlänges. Med hänsyn till vad rättssäkerhetsutredningen anfört

och då en ny sinnessjuklag torde böra träda i kraft först vid kalenderårs

början, förordar jag att 1949 års lag förlänges till och med den 31 december

1961.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett

i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag

till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19i9 (nr 655)

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgit Strand

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här utelämnats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år W58

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 december

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 27 november 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 8 november 1957, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda

bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för inrikesdepartementets rättsavdelning Carl G. Persson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets

den 3 december 1957 avgivna utlåtande över det den 8 november

1957 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet

av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus samt hemställer att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57

709951

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager m. m. s. 8 i texten
  2. 1LU 1958 A:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 s. 1 i texten