Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ympning mot smittkoppor

1958-01-31 · 71 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:111, Med förslag till lag om ympning mot smittkoppor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

1

Nr 111

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ympning mot smittkoppor; given Stockholms slott den

14 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ympning mot smittkoppor.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås att 1916 års lag om skyddskoppympning

skall ersättas med en ny lag om ympning mot smittkoppor.

Enligt den nya lagen skall barnvaccineringen liksom hittills vara obligatorisk

men en väsentlig uppmjukning har skett i fråga om möjligheterna

att erhålla befrielse från ympningsplikten. Önskar någon, som hyser allvarliga

betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall

befrias från ympningsplikten kan, även om medicinska skäl ej föreligger,

befrielse erhållas. Ansökan skall göras hos hälsovårdsnämnden, därvid

intyg skall bifogas utvisande bl. a. att sökanden vid personlig inställelse

inför läkare blivit upplyst om ympningens betydelse. Har ansökan gjorts

i rätt ordning skall barnet befrias från ympningsplikten.

Jämväl revaccinationstvånget för värnpliktiga har bibehållits i den nya

lagen men även från denna ympningsplikt skall när omständigheterna tilllåter

det befrielse kunna vinnas.

Kontrollen över ympningen skall enligt lagförslaget helt åvila hälsovårdsnämnderna

med biträde av folkbokföringsmyndigheter. I samband därmed

bortfaller det nu gällande förbudet mot att intaga barn som inte ympats

i vissa skolor m. m.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1959.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 111

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Förslag

till

Lag

om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas som följer.

Ympningsplikt

1 §•

I fråga om skyldighet att undergå ympning mot smittkoppor skall gälla

vad nedan sägs.

2 §•

Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under

vilket barnet fyller fyra år eller, om anstånd meddelats jämlikt 6 §, under

kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.

3 §•

Värnpliktig skall undergå ympning, när han första gången för sin utbildning

tjänstgör vid krigsmakten.

När inkallelse sker till beredskapsövning eller för rikets försvar eller

säkerhet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna

att ympning av värnpliktiga skall äga rum.

4 §.

Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning

som prövas erforderlig.

5 §.

Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått

ympning omfattas ej av ympningsplikt.

6 §•

I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet

eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå

under viss tid.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958 3

7 §•

Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,

sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras erhålla men av ympningen.

Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs

omgivning fara för att han eller annan skulle lida men av ympningen, skall

likaledes uppskov medgivas.

Uppskov meddelas av den läkare eller ympare, som enligt av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer utfärdade föreskrifter är behörig

därtill.

Har barn åtnjutit uppskov enligt första stycket under tre år och kan

det fortfarande antagas erhålla men av ympningen, äger förste provinsialläkaren

eller förste stadsläkaren att efter ansökan av vårdnadshavare medgiva

undantag från den i 2 § stadgade ympningsplikten. Finner han sig ej

kunna medgiva undantag, skall ärendet underställas medicinalstyrelsens

prövning.

8 §•

Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn

under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten

oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra

ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är

kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande

barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som

nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför

läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen

gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.

Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock,

efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från

ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter finnes

kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen

föreskriver.

9 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista tre

åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas å

sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra inom

a) den allmänna hälsovården eller sjukvården;

b) tull- eller lotsväsendet;

c) civil luftfartsverksamhet; eller

d) polisväsendet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

10 §.

Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar

företagits inom loppet av ett år.

Ympningens verkställande och anordnande

11 §•

Ympning må verkställas allenast av den som är behörig att utöva läkarkonsten

eller som förordnats till ympare.

12 §.

För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av

ymparen eller annan som förordnats därtill.

13 §.

Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att

ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.

Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande

barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock

besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.

Intyg som i 8 § sägs skall tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.

14 §.

Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att barnet

befordras till föreskriven ympning och besiktning.

15 §.

Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,

som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger nämnden

förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.

Särskilda bestämmelser

16 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §,

eller underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till

ympning, vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.

Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid

mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes ock med dagsböter.

17 §.

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos länsstyrelsen

genom besvär.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958

Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses

beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.

18 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva

undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1916 (nr

180) om skyddskoppympning upphör att gälla.

Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya lagens

ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1960; och

skall härom i övrigt gälla vad i nya lagen stadgas om ympning enligt 2 §.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lagstiftning

angående ympning mot smittkoppor samt anför därvid följande.

I. Inledning

Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 mars 1957 överlämnat en av

styrelsen företagen utredning angående revision av lagstiftningen om

skyddskoppympning jämte förslag till ny lag om ympning mot smittkoppor

och till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt medicinalstyrelsens

förslag bibehålies ympningsplikten men möjligheterna att vinna

befrielse från denna plikt vidgas.

Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av hovrätten för nedre

Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, kanslern för rikets universitet

— efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet — och domkapitlet i Uppsala ärkestift.

Vid domkapitlets yttrande har fogats yttrande från kyrkobokföringsinspektören

i ärkestiftets södra inspektionsområde. Vidare har yttranden avgivits

av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Till överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från förste stadsläkare

och förste provinsialläkare, hälsovårdsnämnder, magistrater, kronokamrerare

samt, i något fall, poliskammare och mantalsverk. Vidare har

följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelserna för

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas

förbund, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,

förste provinsialläkarnes förening, svenska stadsläkarföreningen, svenska

provinsialläkarföreningen, föreningen Sveriges landsfiskaler och förbundet

allnordisk folkhälsa.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958

I yttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över att initiativ tagits till

en revision av vaccinationslagstiftningen och medicinalstyrelsens förslag

godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

II. Gällande rätt och tidigare ändringsförslag

A. Gällande svenska bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om ympning mot smittkoppor är upptagna

i lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. Enligt

lagens 1 § är envar skyldig att till förekommande av smittkoppsjukdom och

sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor (vaccination

eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning senast under

det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Under vissa omständigheter kan

dock med ympningspliktens fullgörande få anstå till en senare tidpunkt.

Är barnet boende å ort, för vilken ympningsmöten skall hållas, och äger

sådant möte ej rum under det år, då barnet fyller sex år (i regel hålles

ympningsmöten allenast vartannat år), må sålunda med ympningen anstå

till nästföljande år. Jämväl för det fall att förordnande om tillfällig suspendering

av ympningsplikt meddelas — varom mera i det följande — inträder

en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens fullgörande.

Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande

barn föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering)

jämväl i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller

detta beträffande 1) dem, som börjar fullgöra tjänstgöring på grund av fast

anställning bland manskapet vid hären eller marinen; 2) värnpliktiga,

som börjar första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning; samt 3)

den, som intages å tvångsarbetsanstalt. Härutöver äger emellertid Konungen

att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt för

värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar. Vidare äger

vederbörande hälsovårdsmyndighet förordna om ympning av utlänningar,

som inkommer i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten

finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i

riket.

Enligt 6 § är revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande av anställning

i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt

framträdande. Sålunda får icke någon, för såvitt han ej förut haft smittkoppor,

inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller vid

den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen

börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev

vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

att ha i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller

någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.

Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan slutligen ympningsplikt

påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant

avseende meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande

tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband

eller del därav eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av

vederbörande chef (4 §).

Emellertid upptas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna

ympningsskyldigheten. För den, som förut haft smittkoppor eller vilken

undergått vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon

gång efter början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda

icke i något fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).

Härutöver finns enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande

från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels

ock till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.

Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta

1 första hand grundas på medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 §

2 mom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande

ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän

svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt

ymparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon

i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den

ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen, får vidare

undantagande från ympning medgivas. Undantagande från ympning i nu

berörda fall medgives i allmänhet av vederbörande ympare; dock skall

beträffande två kategorier ympningspliktiga medgivandet lämnas från annat

håll, nämligen i fråga om militärpersoner av vederbörande chef och i fråga

om personer intagna å tvångsarbetsanstalt av anstaltens direktör. Undantagandet

skall avse viss bestämd tid, högst tre år i sänder, önskas efter det

första medgivandet förlängt undantagande, skall ny undersökning företagas

av vederbörande ympare eller nytt tjänsteläkarintyg företes. Har

ympningspliktigt barn under en tid av minst tre år varit undantaget från

ympning på den grund att det befaras erhålla men av ympningen och föreligger

fortfarande anledning antaga, att sådant men skall följa, äger medicinalstyrelsen,

efter framställning av barnets föräldrar, förmyndare eller

annan, som det åligger att ha vård om barnet, att för framtiden undantaga

detta från den obligatoriska barnympningen.

Undantagande från ympning kan också ske av andra än medicinska

skäl. Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul.

Enligt denna kan barn undantagas från ympning, därest den, som är an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

svarig för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att

ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt

det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste

antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något

fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning anse ha inträffat i samband

med ympning av barn. önskas undantagande på nu angivna grund,

skall skriftlig ansökning därom göras hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning

göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm

inför poliskammaren, i annan stad inför magistraten och på landet hos

landsfiskalen i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina

betänkligheter mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens

inställelse skall föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas

vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som

rätteligen skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från

ympning kan meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts

prövning.

Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående

ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen

(5 § 4 mom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som

under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till

skyddskoppympningen, nämligen den s. k. postvaccinala encefaliten (en

akut inflammation i centrala nervsystemet). För att i görligaste mån undgå

denna komplikation ansågs det bl. a. vara erforderligt, att möjlighet bereddes

till inställande av den offentliga skyddskoppympningen i den mån så

i särskilda fall kunde prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt. Enligt tillläggsstadgandet

äger Konungen att vid inträffad eller hotande epidemi av

annan sjukdom än smittkoppor eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt

förordna, att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den

allmänna barnympningen — skall under viss bestämd tid icke vara gällande

beträffande landet i dess helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt

för militärpersoner och dem som intages å tvångsarbetsanstalt

skall föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer. Det är att

märka, att sådant förordnande endast medför ett framskjutande av tiden

för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet upphört att gälla,

inträder åter skyldighet för dem som i följd av detsamma icke ympats att

undergå ympning.

Skyddskoppympning får verkställas endast av den som äger behörighet

att utöva läkarkonsten, dock att ympning, som påbjudes vid inträffad eller

hotande epidemi, må, därest möjlighet eljest saknas att på ett tillfredsställande

sätt ordna densamma, verkställas av medicine kandidat, som

genomgått kurs i ympning (7 §). Envar civil tjänsteläkare — med undantag

av förste provinsialläkare ■— är pliktig att vara ympare inom sitt tjänstgöringsdistrikt

eller huvudsakliga verksamhetsområde. Detsamma gäller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

läkare vid organ för förebyggande mödra- och barnavård. Medicinalstyrelsen

kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet och skall i så fall

förordna annan ympare för distriktet eller området eller del därav (8 §).

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det

hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning vid

organ, som nyss sagts, eller i annan ordning. På den egentliga landsbygden

skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas vid nämnda

organ och eljest på ympnings- och besiktningsmöten. Ympning vid de förebyggande

mödra- och barnavårdsorganen får äga rum hela året. Ympningsoch

besiktningsmöten skall i regel hållas vartannat år. Ympning, som företages

i den ordning, som nu sagts, liksom tvångsympning enligt 3 eller 4 §,

är kostnadsfri (12 § och 13 § 1 mom.). Här må inskjutas, att en av medicinalstyrelsen

med stöd av riksdagens beslut 1956 meddelad föreskrift medfört

att ympnings- och besiktningsmötena numera i realiteten upphört.

Skyddskoppympning skall verkställas med animalt ympämne; skulle i

fråga om ympning, som påbjudes vid epidemi, animal vaccin i tillräcklig

mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen tillåta, att ympning

med humaniserat ympämne (från arm till arm) må, under iakttagande av

erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter verkställd ympning

skall den ympade besiktigas. Slår ympningen ej an, skall den upprepas

senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt resultat, anses

vederbörlig ympning ändock ha ägt rum (11 §). Anmälan om verkställd

ympning på förut ej ympad person skall inom viss tid översändas till vederbörande

pastorsämbete (15 §).

Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår

barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller

läro- eller uppfostringsanstalt får icke till undervisning eller vård mottagas

lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning eller är därifrån undantagen

(16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller

anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter

å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att

tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har

icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka

intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt

(16 §). Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över

skolpliktiga barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning,

huruvida barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet

(folkskolestyrelsen) sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan

anmana föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja

att ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet

snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å

dels i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning,

och dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan.

Hälsovårdsnämnden har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

11

befordras till ympning. — Beträffande inom kommunen bosatta barn äger

hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av viten, vilka dock ej tillhopa

må överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som är ansvariga

för barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder

ej detta till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till

länsstyrelsen, som äger att utsätta höjda viten (21 §). I fråga om barn som

vistas utom kommunen skall hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet

till motsvarande myndighet på vistelseorten. Viten som ålagts

av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse får i händelse av bristande tillgång

till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare

vissa straffbestämmelser — bl. a. bötesansvar för vissa ympningspliktiga,

som underlåter att fullgöra sin ympningsplikt — föreskrift att

förseelse mot lagen hör under allmänt åtal m. m.

B. Tidigare ändringsförslag

Frågorna huruvida vaccinationen skall vara obligatorisk eller frivillig,

samt, därest vaccinationstvång skall förekomma, vilka undantag från

tvånget som bör medges, har sedan lång tid tillbaka varit föremål för starka

meningsbrytningar. Den sistnämnda frågan utreddes efter hemställan av

1930 års riksdag av särskilt tillkallade sakkunniga, som 1932 avgav ett betänkande

i ämnet (SOU 1932: 37). De däri förordade ändringarna innebar

bl. a., att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår då

barnet fyllde två år, varjämte vissa lättnader medgavs beträffande barns

undantagande från ympning av medicinska skäl, att samvetsklausulen

skulle utbytas mot ett stadgande, enligt vilket, om barn varit under tre år

på medicinska indikationer undantaget från ympning, medicinalstyrelsen

ägde för framtiden undantaga barnet därifrån och även eljest ägde medge

sådant undantagande, därest särskilda omständigheter gav anledning därtill,

samt att förbudet mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och

uppfostringsanstalter skulle upphävas. -— Vid remissbehandling av betänkandet

uttalades önskemål om en fullständig utredning av frågan om vilka

följder en starkt utvidgad samvetsklausul, eventuellt full valfrihet beträffande

barnympningen, kunde väntas medföra samt huruvida den obligatoriska

barnvaccinationen kunde ersättas med andra åtgärder, främst

isolering och en på vederhäftig upplysning om vaccinationens fördelar och

risker grundad frivillig vaccinering. Med anledning härav tillsattes 1934

en ny kommitté, vaccinationsutredningen, vars majoritet (tre personer, av

vilka en var läkare) i betänkande (SOU 1937: 28) avgav ett förslag till lag

om skyddskoppympning som i huvudsak innehöll följande avvikelser från

1916 års lag.

Barnvaccinationen skulle vara frivillig. Den borde emellertid på allt sätt

underlättas och uppmuntras. Sålunda gavs i lagförslaget anvisningen, att

barn till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning borde

ympas med smittkoppsvaccin, helst innan det fyllt två år, varjämte hälsovårdsnämnder

och tjänsteläkare ålades verka för ympningens genomförande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr itt år 1958

i största möjliga utsträckning. Vidare skulle vaccinering verkställas på

ovaccinerade skolbarn, om icke den, som hade vårdnaden om barnet, meddelade

förbud däremot.

övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination skulle bibehållas i

huvudsak oförändrad. Dock skulle — oberoende av inträffad eller hotande

smittkoppsepidemi — ympningsskyldighet föreligga även för den, som

kunde antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den,

som kommit eller av särskild anledning kunde väntas komma i beröring

med någon, som enligt vad sålunda stadgats var ympningspliktig.

Ersättning skulle utgå i vissa fall för sjukdom eller skada som uppkommit

till följd av ympningen.

Den i gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från skolmyndighets

sida över barnympningspliktens fullgörande skulle ersättas med en

bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skulle tillställa den som hade vårdnaden

om barn, vilket under nästföregående kalenderår fyllt två år men

icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa barnet jämte

uppgift om tid och plats för offentlig ympning.

Vaccinationsutredningens minoritet, bestående av två läkare, föreslog att

den obligatoriska barnympningen skulle bibehållas och äga rum senast det

kalenderår, då barnet fyllde två år, samt att samvetsldausulen skulle ersättas

med en bestämmelse, innebärande att medicinalstyrelsen på ansökan

kunde fritaga barn från ympning, om skäl förelåg för antagandet att ympningen

kunde medföra ej blott tillfällig ohälsa och att, om styrelsen inte

biföll framställningen, ärendet skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Kontrollen föreslogs också skärpt bl. a. på det sättet, att den skulle förläggas

till två tidpunkter i barnets liv, nämligen dels till kalenderåret efter

det då barnet fyllt två år dels till barnets inträde i skolåldern.

I propositionen nr 182 till 1939 års riksdag framlades förslag till förordning

om skyddskoppympning, vilket nära anslöt till vaccinationsutredningens

(majoritetens) förslag. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet

(uti. nr 35) men föll i riksdagen till följd av att kamrarna stannade

i olika beslut.

Förbundet allnordisk folkhälsa har i skrivelse till Konungen den 25 november

1952 och den 25 september 1954 anhållit i första hand om införande

av en ny vaccinationslagstiftning, som tillförsäkrar den enskilde medborgaren

fullständig frihet med avseende på ympning mot smittkoppor, och

i andra hand om ändring av samvetsklausulen i gällande lag, så att det för

befrielse från ympning blir tillfyllest med sökandens därom till vederbörande

myndighet uttalade önskan. Skrivelserna har remitterats till medicinalstyrelsen

och av styrelsen tagits i övervägande vid avgivandet av förslaget

i förevarande ärende.

Vid 1957 års riksdag upptogs frågan om revidering av bestämmelserna

angående skyddskoppympning i de likalydande motionerna nr 7 i första

kammaren och nr 6 i andra kammaren. I motionerna föreslogs bl. a. att den

obligatoriska ympningen av barn skulle ersättas med en frivillig vaccination.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 28 — under hänvisning till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958 13

medicinalstyrelsens förslag i förevarande ärende — att det, i betraktande

av att riksdagen inom en snar framtid torde få taga ställning till ifrågavarande

lagstiftning, inte var lämpligt att taga ståndpunkt till det i motionerna

framförda förslaget om övergång till frivillig ympning. Utskottet

hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

C. Utländsk rätt

En sammanställning av innehållet i gällande författningar om ympning

mot smittkoppor från 50 stater har gjorts av världshälsovårdsorganisationen

(WHO) 1954. Beträffande den europeiska lagstiftningen i ämnet framgår

av nämnda sammanställning och vissa kompletterande uppgifter sammanfattningsvis

följande.

Barnympning är obligatorisk i 20 europeiska stater, däribland Norge,

Danmark, Island och Sverige. Uppgifter saknas från fem, nämligen Bulgarien,

Monaco, Rumänien, Sovjetunionen och Spanien. I Schweiz är ympningen

av barn obligatorisk i nästan alla kantoner. Finland har bestämmelser

om tvångsympning, men dessa sätts inte i kraft förrän vid hotande

epidemi. I övrigt är alltså ympningen frivillig i Finland. Endast i England

är ympningen utan inskränkning helt frivillig.

Ympningen av barn skall enligt författningarna i regel ske i mycket tidig

ålder. Endast de danska och svenska bestämmelserna synes medge att den

första vaccinationen får ske senare än 28 månader efter födelsen.

Bestämmelser om revaccination av hela befolkningen finns i 16 stater; i

allmänhet skall denna företagas i början av skolåldern. I fyra länder är

dessutom en andra allmän revaccination föreskriven. Sverige har inga motsvarande

bestämmelser. I flertalet berörda länder finns särskilda föreskrifter

om att obligatorisk, generell ympning kan påbjudas vid uppträdande av

smittkoppfall i landet eller när eljest risk för uppkomst av en smittkoppepidemi

förefinnes.

Liksom hos oss föreligger i många länder krav på genomgången ympning

vid inträde i skola, militärtjänst, vissa yrken m. m.

I de flesta europeiska länder har hälsovårdsmyndighet möjlighet att på

medicinska skäl medge befrielse från den obligatoriska barnympningen.

Befrielse på grund av samvetsbetänkligheter kan däremot beviljas endast i

Irland, Holland och Sverige. Enligt den irländska lagen om skyddsympning,

utfärdad den 24 mars 1948, skall distriktsläkare senast tre månader efter

barnets födelse anmana vårdnadshavaren att på angiven plats och tid låta

ympa barnet. Om vårdnadshavaren skriftligen före den för ympningen utsatta

tiden till distriktsläkaren framställer invändning mot att barnet

ympas, behöver anmaningen ej följas, försåvitt icke hälsovårdsministeriet

beslutat att alla barn eller den grupp barnet tillhör skall ympas. I sistnämnda

fall kan befrielse blott vinnas på medicinska skäl. Den holländska

lagen stadgar skyldighet för föräldrar och särskilda förmyndare till barn

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958

att, innan barnet fyllt ett år, avlämna intyg att barnet ympats eller om

ympning ej skett avge förklaring angående skälen härtill. Förklaringen

skall inges till borgmästaren i barnets hemortskommun. Borgmästaren kallar

den som avgivit förklaringen att i närvaro av en läkare inställa sig för

honom eller hans ställföreträdare. Ändamålet med inställelsen är att den

som anför principiella betänkligheter mot ympningen skall få styrka dessa

och att den som anser medicinska skäl finnas för betänkligheterna skall få

rådgöra därom med läkaren. Borgmästaren får inte propagera för ympningen;

han skall endast sörja för att objektiv upplysning i ämnet lämnas

av läkaren. Den som underlåter att befordra barn till ympning eller att avge

förklaring eller som utan laga förfall underlåter att inställa sig inför borgmästaren

straffas med fängelse eller böter. Försummelse av ympningsplikt

lär dock endast undantagsvis straffas.

Då Finland och Norge relativt nyligen reviderat sina vaccinationsbestämmelser,

kan det vara skäl att något utförligare redogöra för dessa.

Finlands lag om vaccination den 14 juni 1951 gäller ej blott skyddskoppympning

utan överhuvudtaget »införande i människokroppen av en

mikroorganism eller av ett av denna utvecklat ämne (vaccin), som alstrar

aktiv immunitet mot sjukdom».

Det ankommer på den finska medicinalstyrelsen att förordna om allmän,

frivillig vaccination för att öka immuniteten mot smittkoppor, difteri, tyfus,

tuberkulos samt andra epidemiska och smittosamma sjukdomar. Inom försvarsmakten,

gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande inrättningar

förordnar i stället förvaltningsgrenens eller inrättningens överläkare

eller motsvarande högsta medicinalmyndighet om verkställande av

frivillig vaccination.

Obligatorisk ympning — vare sig det gäller smittkoppor eller någon annan

av de nyss uppräknade sjukdomarna -—• anordnas endast, när särskilda skäl

därtill föreligger. Vederbörande statsråd äger förordna, att sådan allmän

obligatorisk vaccination, som för bekämpande av sjukdomen befinnes av

behovet påkallad, skall verkställas i hela landet eller på något område eller

inom försvarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande

inrättningar samt i sjukvårds-, förlossnings-, undervisnings-, vårdoch

arbetsanstalter eller inom andra särskilda grupper av personer.

För vissa yrkesgrupper är dock skyddskoppympning alltid obligatorisk.

Den som icke haft smittkoppor eller som icke skyddskoppympats under de

senaste 5 åren får sålunda icke mönstra såsom sjöman på fartyg i utlandstrafik,

vinna anställning vid tull- eller lotsverket eller vid den allmänna

hälso- och sjukvården, såsom medicine kandidat antagas vid sjukvårdsanstalt

i syfte att idka studier och ej heller antagas till elev i undervisningsanstalt

för barnmorskor eller sjuksköterskor eller hemvårdarinnor

eller annan därmed jämförbar undervisningsanstalt.

Uraktlåtenhet att vid påbjuden obligatorisk ympning underkasta sig sådan

eller att därtill befordra barn, för vilka man har vårdnaden, är straffbelagd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958

15

Vid försummelse skall polismyndighet lämna nödig handräckning för vederbörandes

befordrande till vaccination.

Den norska »Lov om vaksinasjon» av den 26 november 1954 omfattar

varje slag av ympning eller insprutning, som har till syfte att immunisera

mot smittkoppor och de andra farliga infektionssjukdomar, som (social-)

departementet för varje fall beslutar. Departementet kan påbjuda ympning

av a) alla personer, som uppehåller sig i riket eller vissa delar därav när

ympningen anses nödvändig för att förhindra att en epidemi utbryter eller

sprider sig, b) personer som har militär tjänsteplikt eller som på grund

av yrke, ålder m. m. är särskilt utsatta för akuta infektionssjukdomar och

c) personer som kommer från utlandet. Ympning som avses under b) kan

upprepas så ofta som anses nödvändigt för att upprätthålla immuniteten.

-— Undantag från dessa föreskrifter medgives efter medicinaldirektörens

direktiv, när vederbörande kan antagas redan vara immun. Föreligger medicinska

eller andra tungt vägande skäl, kan socialdepartementet eller den

som av departementet förordnas därtill befria från vaccination.

I fråga om barn är ympning mot smittkoppor obligatorisk redan på grund

av stadgande i lagen. Ympningen skall ske före utgången av det kalenderår,

som följer efter födelseåret. Barnet skall vidare revaccineras innan det fyllt

10 år. Befrielse meddelas när hälsoskäl föreliggger av hälsovårdsnämndens

ordförande, som i Norge alltid är en läkare och nästan undantagslöst

tjänsteläkaren. Dessutom föreligger vid den obligatoriska skyddskoppympningen

samma möjligheter att få dispens, som nyss nämndes för alla av

epidemiologiska skäl särskilt påbjudna ympningar. Uraktlåtenhet att befordra

barn till ympning straffas med böter eller fängelse.

Genomgången ympning utgör villkor för tjänstgöring på fartyg i utrikes

fart, såvida man inte bevisligen haft smittkoppor. Detsamma gäller för

flygande personal i utrikes fart, för personal vid tullen och lotsverket samt

vid sjukhus, andra vårdanstalter och hälsovårdsnämnder, liksom även för

elever vid utbildningsanstalter för sjukvårdspersonal.

III. Betydelsen av ympning mot smittkoppor, dess skyddsverkan

och risker

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen framhåller, att smittkoppor alltjämt är en

utbredd och farlig sjukdom. Till belysning härav återger

styrelsen vissa av världshälsovårdsorganisationen publicerade uppgifter

från senare år samt såsom jämförelse vissa ur 1930 års sakkunnigas betänkande

sammanställda uppgifter från åren 1927—1930. Styrelsen understryker

att uppgifterna — särskilt de afrikanska och amerikanska från sistnämnda

period — på grund av bristande redovisning i allmänhet är för

låga. En sammanställning av uppgifterna ges i följande tablå.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kangl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Av Nationernas förbund respektive vårldshälsovårdsorganisationen rapporterade fall av

smittkoppor och dödsfall i denna sjukdom

Asien Sjukdomsfall Dödsfall

1927......................... 223 049 53 397

1928;........................ 194 117 43 500

1929 ......................... 162 828 39 218

1930 ......................... 226 880 52 507

1953 ......................... 84 912 20 221

1954 ......................... 56 172 (därav Indien 46 603) 13 953 (därav Indien 11 361)

1955 ......................... 42 687 ( * * 40 133) 8 394 ( » * 8 144)

1956 (uppgifter saknas)

Afrika

1927 ......................... 15138 (uppgifter saknas)

1928 ......................... 14 686 * *

1929 ......................... 22104 » *

1930 ......................... 28 014 * »

1953 ......................... 20 439 1 554

1954 ......................... 26 152 2 045

1955 ......................... 17 626 1 635

1956 (uppgifter saknas)

Nord- och Mellanamerika

1927 ......................... 39 554 1 817

1928 ......................... 42 654 4 661

1929 ......................... 40 925 5 484

1930 ......................... 48 040 9 472

1953 (U.S.A. Nicaragua)....... 34 —

1954 ......................... — —

1955 ......................... — —

1956 ......................... — —

Sydamerika

1927.........................

110

69

1928.........................

180

—

1929.........................

24

2

1930.........................

1

—

1953.........................

7 059

431

1954.........................

11 012

283

1955 .........................

1956 (uppgifter saknas)

4 052

10

Europa

1927 (14 länder)..............

26 262

354

1928 (15 t )..............

21 232

314

1929 (13 » )..............

15 820

149

1930 (15 » )..............

1952 (England, Frankrike, Por-

16 911

170

tugal, Spanien)...........

247

7

1953 (England, Portugal,

Spanien)................

42

10

1954 (Frankrike, Holland,

Spanien)................

57

—

1955 (Belgien, Frankrike,

Grekland)...............

901

22

1956.........................

—

—

(Under åren 1952—1956 har uppgifter ej lämnats från Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien,

Tjeckoslovakien och Östtyskland.)

Australien. Intet fall rapporterat under ovan angivna år.

1 De i Grekland inträffade smittkoppsfallen ej medräknade.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Av det anförda siffermaterialet finner medicinalstyrelsen framgå, att

smittkoppssjukdomen visserligen gått kraftigt tillbaka men att den dock

fortfarande är en folksjukdom med förödande verkningar i stora delar av

världen. Smittkopporna har vidare enligt styrelsen en exceptionellt stor

smittfarlighet, närmast likställd med mässlingens. Det beror framför allt

på vissa egenskaper hos smittämnet, på sjukdomens spridningssätt —

huvudsakligen luftvägen — och på den mänskliga organismens mottaglighet

för sjukdomen.

Sjukdomens ytterligt stora smittsamhet och dess långa inkubationstid,

10—14 dagar, gör att faran för dess införande i vårt land, där den ej förekommit

sedan 1932, är betydande så länge sjukdomen ännu har avsevärd

utbredning inom stora delar av världen. Allteftersom den internationella

trafiken och särskilt den interkontinentala flygtrafiken växer och transporttiderna

förkortas ökas denna fara. En ytterligare stegring av risken

för smittspridning uppstår, i den mån man tvingas ge efter för de med allt

större styrka framförda kraven på att i snabbhetens och bekvämlighetens

intresse förenkla den sanitära kontrollen vid flygplatserna.

Medicinalstyrelsen framhåller ytterligare, att WHO:s regionkommitté

för Europa så sent som 1955 erinrat om att smittkopporna på senare år efter

import uppträtt epidemiskt i flera europeiska länder och fäst regeringarnas

uppmärksamhet på nödvändigheten av att fortsätta att genomföra det profylaktiska

programmet mot smittkoppor så effektivt som möjligt, även

när uppenbar fara inte föreligger. I anslutning till detta uttalande omnämner

styrelsen, att smittkoppor härjade i Frankrike 1955, då 87 personer

smittades och inte mindre än 18 personer avled i sjukdomen, samt att det

1953 i England förekom 30 smittkoppsfall, varav 8 med dödlig utgång. För

sistnämnda land, som enligt styrelsen torde ha högre hygienisk-epidemiologisk

beredskap än Sverige om man bortser från vaccinationsfrekvensen,

redovisas vidare följande statistik över smittkoppsepidemier senare år;

dödsfallen anges inom parentes.

England

År

Smittkoppsfall

År

Smittkoppsfall

1942.............

......... 7

—

1950...................

8

—

1943.............

—

—

1951...................

27

(10)

1944.............

......... 16

(3)

1952...................

... 135

(1)

1945.............

......... 4

(—)

1953...................

30

(8)

1946.............

......... 56

(14)

1954...................

—

1947.............

......... 78

(15)

1955...................

—

1948.............

......... .

—

1956...................

—

1949.............

......... 19

(5)

Beträffande

vaccinationens

skyddsverkan

anför

medi-

cinalstyrelsen, att det inom den medicinska vetenskapen råder en praktiskt

taget enhällig mening om att en med framgång utförd vaccination lämnar

ett till en början starkt, småningom avtagande skydd mot smittkoppor. Den

genom vaccinationen åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, växlar

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr it i år 1958

starkt hos olika personer. Den är först och främst beroende av mängden

och smittokraften hos det smittkoppsvirus, som kommer i kontakt med

den vaccinerade. Immunitetsgraden påverkas vidare av individuella egenskaper

hos den ympade, vaccinets mängd och beskaffenhet samt det sätt,

varpå ympningen sker. I detta sammanhang framhåller styrelsen, att det

ympämne och den ympningsteknik som numera användes ger avsevärt

starkare garanti för en optimal skyddsverkan än tidigare varit fallet.

Enligt medicinalstyrelsens mening är vaccinationens allmänna genomförande

hos oss och i de flesta andra länder, med vilka vi har goda kommunikationer,

den väsentliga orsaken till sjukdomens tillbakagång i vårt

land — de sista smittkoppsfallen i landet inträffade år 1922 (2 fall), 1924

(1 fall) och 1932 (10 fall, därav 1 med dödlig utgång). Styrelsen tillägger

dock, att denna utveckling även påverkats av den stigande allmänhygienen

och levnadsstandarden samt samhällets ökade möjligheter att hindra sjukdomens

spridning genom isoleringsåtgärder m. m.

Den goda skyddsverkan, som en allmänt genomförd vaccination har, kan

sålunda enligt medicinalstyrelsens mening inte undvaras. Smittkopporna

får därigenom svårare att vinna inträde i landet. Inträffar likväl ett fall,

kan hälsovårdsmyndigheterna i regel nöja sig med relativt begränsade

skyddsåtgärder. Helt annorlunda blir fallet om befolkningens motståndskraft

mot sjukdomen till följd av bristande vaccinering är nedsatt. I ett

sådant läge torde ett enda smittkoppsfall i regel nödvändiggöra synnerligen

omfattande extraordinära motåtgärder, i form av isolering, massvaccinering,

reserverande av sjukhus för enbart smittkoppspatienter m. m. Dessa åtgärder

kan komma att medföra oöverskådliga kostnader, rubbningar på

arbetsmarknaden samt för hälsan menliga ympningsreaktioner. Vid massvaccination,

vilken måste genomföras med stor snabbhet, kan man inte

räkna med att ymparna överlag är lika kvalificerade eller utför ympningen

med samma omsorg som de ympare, vilka utför vaccinationer under normala

tider. Den individuella hälsokontrollen kommer i en dylik akut

situation att omöjliggöras eller försvåras. Därigenom kommer i stor utsträckning

även de att ympas, som av medicinska skäl ej bör undergå

vaccination.

Medicinalstyrelsen påpekar också, att betydande olägenheter för vår försvarsberedskap

skulle uppstå, om en avsevärd del av dem, som inkallas

till värnpliktsutbildning eller krigstjänstgöring, skulle vara ovaccinerade

vid inkallelsen. — Även Sveriges ställning i det internationella arbetet

för smittsamma sjukdomars bekämpande synes fordra att vi ej redan nu

försvagar det skydd mot smittkoppor som en allmän barnvaccinering innebär,

framhåller styrelsen.

I fråga om de med vaccinationen förbundna riskerna

hänvisar medicinalstyrelsen först till ett av föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium 1953 avgivet yttrande, där det heter att den all
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:is proposition nr 111 är 1958

19

varligaste komplikationen, den postvaccinala encefaliten, som åren 1929—

1933 förekom med relativt hög frekvens, numera hade blivit sällsynt — ett

fall per 50 000 ympningar •—■ att denna komplikation visade ökande frekvens

och svårighetsgrad med stigande ålder samt att för den som första

gången vaccinerades i vuxen ålder ympreaktionen alltid blev betydande

och faran för komplikationer avsevärt större än vid en i barnaåren företagen

vaccination. Medicinalstyrelsen uppger vidare att under åren 1924—

1954 inträffade på över 3 miljoner ympningar endast 87 fall av postvaccinal

encefalit, varav 12 fall fick dödlig utgång.

Medicinalstyrelsen refererar också i detta sammanhang en 1956 publicerad

undersökning avseende komplikationer vid skyddskoppympning i

Sverige och deras behandling. Undersökningen omfattade 544 350 primoympningar

under åren 1950—1954. Bland dessa var sammanlagda antalet

postvaccinala encefaliter 9 eller 1,6 per 100 000 ympningar. I två av dessa

fall avled den ympade. Därjämte förekom ett antal komplikationer av

andra, högst varierande slag såsom »stark ympningsreaktion», samtidigt

uppträdande annan sjukdom, vaccinationseksem m. m. Trots att hit räknats

åtskilliga fall, där det enligt undersökaren kan starkt ifrågasättas om

vaccinationen haft någon betydelse överhuvudtaget, blir antalet komplikationsfall

under de bearbetade fem åren 330 eller 60 på 100 000 primoympningar.

Undersökningen gav vidare vid handen, att möjligheterna att bekämpa

postvaccinal encefalit avsevärt ökats.

Remissyttrandena

Vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om vaccinationens

skyddsverkan mot smittkoppor och betydelsen av en

allmänt genomförd vaccination godtages i så gott som

samtliga remissyttranden där dessa frågor berörts. Sålunda framhåller t. ex.

lärarkollegiet vid karolinska institutet i yttrande den 31 maj 1957.

Smittkoppor är alltjämt en för Sverige aktuell sjukdom och är en av de

för människan mest smittsamma sjukdomar vetenskapen känner. Erfarenheten

har dessutom visat att i vårt liksom i andra länder, där smittkoppsfall

äro sällsynta och läkarna därför ej äro förtrogna med symtombilden,

ett inträffat primärfall ofta ej igenkännes och att omedelbara åtgärder

till förhindrande av sjukdomens spridning av denna anledning försummas.

Först när sekundärfallen visa sig, brukar sjukdomens rätta natur avslöjas.

I en mottaglig befolkning kan sjukdomen under sådana förhållanden få en

avsevärd spridning och ett rationellt epidemibekämpande försvåras. Risken

för import utifrån av smittkoppor ökar med kommunikationsmedlens ökade

snabbhet samt med den ökade persontrafiken till och från Sverige. Just i

dagarna omvittnas faran härför genom den samtidiga förekomsten av smittkoppsfall

i Gibraltar, Neapel och Calcutta. Att under möjlig inkubationstid

isolera alla från dessa orter kommande personer, som haft möjlighet till

kontaktsmitta, är redan av ekonomiska skäl ogörligt. Sjukdomen drabbar

alla åldrar och har fortfarande mycket hög dödlighet. I en epidemi i

Brighton 1950—51 dogo sålunda omkring 30 % av de insjuknade.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1958

På anförda skäl är vaccination mot sjukdomen vårt viktigaste och under

vissa förhållanden enda till buds stående medel att bekämpa smittkoppornas

utbredning.

Liknande uttalanden göres av ett flertal remissinstanser.

Däremot framföres avvikande mening i yttrande från förbundet allnordisk

folkhälsa. Förbundet anser, att medicinalstyrelsen i sin utredning har

överdrivit smittkoppsvaccinationens betydelse som sjukdomsförebyggande

faktor. Den tillbakagång i smittkoppsfrekvensen som ägt rum sedan föregående

århundrade har enligt förbundet huvudsakligen varit betingad av

hygieniska och sanitära förbättringar samt av en förhöjd levnadsstandard

•— ej av den allmänt ökade ympningsfrekvensen. Till stöd för sin uppfattning,

att vaccinationen inte har någon väsentlig förmåga att mildra eller

skydda mot koppsjukdom, åberopar förbundet bl. a. uttalanden av medicinsk

sakkunskap samt vissa statistiska uppgifter. Sålunda återger förbundet

ett uttalande av professor Israel Holmgren vari anföres, att skilda

sanitära åtgärder, såsom desinfektion och isolering i förening med en

höjning av det allmänna välståndet, förvisat smittkopporna från Sverige —

inte vaccinationen. Satsen illustreras med en erinran om den våldsamma

nedgång i antalet dödsfall genom smittkoppor, som inträffat i Sverige från

1875. Det året antogs en ny epidemistadga, som föreskrev skyldighet aft

isolera vid smittsamma sjukdomar, vilken föreskrift tillämpades särskilt

strängt i fråga om koppsjuka. Å andra sidan framhåller förbundet, att

dödlighetsprocenten — dvs. antalet dödsfall i förhållande till antalet sjukdomsfall

—- i smittkoppor i Sverige under 1800-talets sista decennier, då

vaccinationen var fullt genomförd, var högre än under 1700-talets sista

hälft. Till stöd för detta påstående åberopar förbundet statistiska uppgifter

i en av medicinalstyrelsen år 1913 gjord utredning. Också utländsk statistik

visar enligt förbundets mening på vaccinationens obetydliga roll vid

bekämpandet av smittkoppor. Av officiell statistik från England och Wales

framgår, att i samma mån som vaccinationsprocenten sjunkit har dödsfallens

antal nedgått.

Åtskilliga av de uppgifter, som återfinnes i medicinalstyrelsens utredning,

anser förbundet vara oriktiga eller tendentiösa. Så måste vara fallet

med de statistiska uppgifterna om utbredningen av smittkopporna och

dödsfallsfrekvensen i sjukdomen. Förbundet anför vidare härom.

Vid jämförelse mellan dödsfallsprocenten i smittkoppor för olika världsdelar

framgår nämligen en oerhörd skillnad mellan, å ena sidan Asien,

Afrika och Nord- och Mellanamerika, samt å den andra Sydamerika och

Europa. Endast beträffande de förstnämnda och då särskilt Asien har

redovisats den dödlighetsprocent, vilken sedan generationer tillbaka ansetts

förbunden med smittkoppor (10—20 procent: för Indien 20 procent). I

övrigt har i stort sett dödlighetsprocenten varit så låg att det i själva verket

i de flesta fall måste gälla helt andra och mycket mildare sjukdomsformer

än smittkoppor, exempelvis variola minor, alastrim (där dödligheten är

praktiskt taget ingen).

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Förbundet framhåller ytterligare i fråga om vaccinationens skyddsverkan,

att man på medicinskt håll numera ofta tilltror vaccinationen endast

en mycket kortvarig skyddskraft, stundom blott några få veckor. I Korea

föreskrev sålunda de amerikanska myndigheterna omvaccinering av trupperna

varje halvår samt, om direkt smittorisk konstaterades, även efter

kortare intervall.

Vad som upptagits i medicinalstyrelsens utredning rörande de med

ympningen förbundna hälsoriskerna har inte föranlett

erinringar från annan remissinstans än förbundet allnordisk folkhälsa.

Under hänvisning till de statistiska uppgifter, som medicinalstyrelsens

utredning innehåller i denna del, och till vissa andra från medicinska tidskrifter

hämtade uppgifter förklarar förbundet, att vaccineringen är förenad

med icke oväsentliga hälsorisker.

Departementschefen

Det statistiska material, som redovisas i medicinalstyrelsens utredning,

ger otvetydigt vid handen att smittkoppsjukdomen är stadd på snabb tillbakagång

i världen. Totala antalet rapporterade fall av smittkoppor utgjorde

sålunda 1930 ca 320 000, varav 62 000 dödsfall, och 1955 ca 64 000, varav

10 000 dödsfall. Dessa uppgifter visar dock å andra sidan, som medicinalstyrelsen

framhåller, att smittkopporna fortfarande är en folksjukdom med

förödande verkningar i vissa delar av världen.

Den glädjande tillbakagången av sjukdomen får säkerligen tillskrivas ett

flertal olika faktorer. Höjningen av levnadsstandarden, som bl. a. medfört

förbättrade hygieniska förhållanden, och skilda samhälleliga åtgärder i

epidemibekämpande syfte, såsom isolering och desinfektion, har otvivelaktigt

verksamt bidragit till denna utveckling. Lika obestridligt torde emellertid

vara, att även den allmänt genomförda profylaktiska vaccineringen

haft stor betydelse härvidlag.

Över så gott som hela världen bygger skyddet mot smittkoppor fortfarande

i stor utsträckning på skyddskoppympning. Världshälsovårdsorganisationen

har också i sin världsomspännande kampanj för att utrota

sjukdomen vädjat till medlemsländerna att uppehålla ett högt ympskydd.

För Sveriges vidkommande skulle — med hänsyn till att något fall av

smittkoppor inte förekommit i landet de sista 25 åren — kunna göras

gällande, att allmän vaccinering inte längre erfordras. Såsom lärarkollegiet

vid karolinska institutet anfört torde emellertid risk finnas att, om befolkningen

i vårt land förlorar sin grundimmunitet mot smittkoppor, ett

enda primärfall av sjukdomen kunde leda till en omfattande epidemi,

eftersom läkarna numera inte är förtrogna med symtombilden och omedelbara

åtgärder för att hindra sjukdomens spridning därför lätt försummas.

När del gäller att bedöma vaccinationens betydelse, synes mig en väsentlig

synpunkt också vara, att man inte endast har att se till i vad mån

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

den ympade blir oemottaglig för smittkoppor utan även måste beakta att

vaccinationen långt efter det immuniteten avtagit i regel synes medföra

ökad motståndskraft hos den som trots ympningen drabbas av sjukdomen

samt inga eller obetydliga ympbesvär vid en revaccination. Även i de fall

då vaccinationen inte ger ett absolut skydd för hela livet, kan den sålunda

vara av utomordentligt värde.

I förevarande sammanhang bör också beröras de med vaccinationen förbundna

hälsoriskerna. Det kan då konstateras, att riskerna för allvarligare

komplikationer i samband med vaccineringen minskat avsevärt och

möjligheterna att framgångsrikt behandla sådana komplikationer förbättrats

under de sista decennierna. Den enda komplikationen som vid tidigare

behandling av vaccinationsfrågan tillmätts egentlig betydelse är den s. k.

postvaccinala encefaliten, en akut inflammation i centrala nervsystemet.

Enligt en i vaccinationsutredningens betänkande (SOU 1937: 28) redovisad

undersökning avseende perioden 1924—1936 inträffade sålunda i vårt land

på ca 1 600 000 ympningar 54 encefalitfall, dvs. 3,4 fall per 100 000 ympningar.

10 av encefalitfallen fick dödlig utgång. En i medicinalstyrelsens

utredning refererad undersökning avseende åren 1950—1954 visar att på

ca 550 000 i landet utförda ympningar följde 9 fall av encefalit, eller 1,6 per

100 000 ympningar, samt att 2 av dessa fall ledde till döden. Man synes

alltså numera kunna hävda, att risken för skador förorsakade av ympning

mot smittkoppor är ytterligt liten.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om smittkoppornas utbredning

i världen, om behovet av grundimmunitet mot sjukdomen även hos befolkningen

i vårt land samt om vaccinationens skyddsverkan och jämförelsevis

obetydliga hälsorisker anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och

det stora flertalet remissinstanser, att skyddet mot sjukdomen alltjämt bör

bygga på en allmänt genomförd vaccinering.

IV. Obligatorisk eller frivillig ympning

Medicinalstyrelsens utredning

Den svenska befolkningen har tack vare den obligatoriska ympningen

f. n. en påtagligt god grundimmunitet, framhåller medicinalstyrelsen. Antalet

primoympningar, av vilka det övervägande antalet utförts på barn i

de första sju levnadsåren, uppgick under sexårsperioden 1950—1955 till

nära 100 % av antalet under samma tid födda. Vid betraktande av

denna siffra bör emellertid hållas i minne att nativiteten varit i starkt sjunkande

sedan mitten av 1940-talet. Vaccinationsprocenten blir därför avsevärt

lägre om jämförelse göres mellan antalet vaccinerade ett visst år och

antalet levande födda några år före ympningsåret. Ympningen äger nämligen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958

blott i viss utsträckning ruin under födelseåret och en del barn ympas först

6—7 år efter födelsen. Som exempel anföres att antalet 1955 utförda primovaccinationer

utgjorde blott omkring 80 % av det genomsnittliga antalet

födda ettvart av åren 1948—1949. — Inom försvaret vaccinerades under

åren 1950—1955 260 298 personer eller i genomsnitt ca 43 400 personer

per år.

Medicinalstyrelsen är dock medveten om att luckor i vaccinationsskyddet

mot smittkoppor finns inom vissa områden i landet, beroende bl. a. på

otillräcklig upplysning om ympningens värde, på propaganda — ej sällan

av ovederhäftig skrämselkaraktär — från vaccinationsmotståndare och på

slapphet hos hälsovårds- och skolmyndigheter vid utövande av kontrollen.

Trots detta anser styrelsen utgångsläget i vårt land vara gott, om det skulle

gälla att inför en hotande epidemi snabbt mobilisera ett betryggande försvar.

Hur stor del av befolkningen som bör ha vaccinerats för att erforderlig

grundimmunitet mot sjukdomen skall förefinnas anses ej möjligt att ange

med bestämdhet. Erfarenheterna från England, där smittkopporna utom de

senaste åren förekommit så gott som varje år, ger enligt medicinalstyrelsen

vid handen att en vaccination, som utföres på blott omkring 40 %av

landets befolkning, ej är tillräcklig för att man med den hälsovårdsorganisation

vårt land är i stånd att upprätthålla skall kunna hindra att en smittkoppsepidemi

får förödande verkningar. Å andra sidan bedömer styrelsen

möjligheterna som goda att utan alltför omfattande extraordinära åtgärder

bekämpa en dylik epidemi, även om 1/4 av befolkningen skulle vara ovaccinerad.

Det kan synas, säger medicinalstyrelsen, som om tillräckligt goda resultat

skulle kunna nås genom en frivillig vaccination. En sådan ur allmänna

synpunkter tilltalande väg att lösa problemet vill styrelsen rekommendera,

så snart förutsättningar därför kan antagas vara för handen. Erfarenheterna

från länder, där ympningstvång ej föreligger, är dock inte uppmuntrande.

I Finland, där vaccinationen blev frivillig genom 1951 års lag, ympades

under åren 1948—1951 i genomsnitt 95 % av antalet levande födda.

Redan 1952 nedgick ympningsfrekvensen till 62 % och fortsatte därefter

att sjunka så att genomsnittet för perioden 1952—1955 blev 58 %. Enligt

uppgifter hämtade ur engelska hälsovårdsministeriets årsrapporter ympades

under perioden 1950—1955 i genomsnitt ej fullt 40 % av barnen upp

till 4 års ålder. Irland och Holland, där det visserligen formellt föreligger

vaccinationstvång men möjligheterna att få befrielse är synnerligen stora,

uppvisar än lägre siffror. Sålunda var under åren 1952—-1954 ympningsfrekvensen

i Irland beträffande barn under 15 år ej fullt 15 %. En förklaring

till denna låga siffra anses delvis vara att finna i det förhållandet, att

irländarna då de stod under brittisk överhöghet var underkastade vaccinationstvång

medan ympningen i England var frivillig, vilket irländarna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr ill ar 1958

betraktade som en politisk orättvisa. I Holland ympades under perioden

1947—1954 i genomsnitt endast ca 35 % av barnen i de två första levnadsåren.

En tendens till höjning av ympningsfrekvensen har dock varit märkbar

under senare år och kan enligt holländska uppgifter tillskrivas vissa

aktioner från myndigheternas sida och propaganda från de privata s. k.

korsorganisationerna.

De sålunda anförda uppgifterna angående omfattningen av barnvaccinationen

i länder, där ympningen är frivillig eller möjligheterna att undantaga

barnen från ympning är synnerligen vidsträckta, talar enligt medicinalstyrelsen

mot antagandet att det skulle lyckas att på frivillighetens

väg åstadkomma den grundimmunitet hos befolkningen som styrelsen

anser erforderlig. Att härvidlag dra några slutsatser av den nästan 100- procentiga anslutning, som den frivilliga BCG-ympningen mot tuberkulos

i spädbarnsåldern för närvarande har, är enligt medicinalstyrelsens mening

inte möjligt. Sistnämnda ympning avser att åstadkomma skydd mot en

sjukdom, vars verkningar är allmänt kända, medan smittkoppor är en

farsot, som få människor i vårt land haft någon erfarenhet av. I motsats

till vad som i regel är fallet med BCG-ympningen förorsakar skyddskoppympningen

i åtskilliga fall mer eller mindre uttalade besvär. Visserligen

gäller detta mest vid ympning i högre åldrar, men allmänheten torde ej

ha någon mera klar föreställning om detta förhållande. En ytterligare anledning

till BCG-ympningens stora omfattning torde sammanhänga med

att den, till skillnad mot skyddskoppympningen, lämpligen bör utföras

redan å barnbördshus under de första levnadsdagarna, vilket också sker

i nära 100-procentig utsträckning. Av förstnämnda två skäl är det även

svårt att grunda ett antagande om anslutningen till en frivillig skyddskoppympning

på uppgifter om antalet frivilliga ympningar med trippelvaccin

mot difteri, kikhosta och stelkramp. Det kan för övrigt anmärkas

att anslutningen till denna senare ympning i hög grad beror på, i vilken

utsträckning vaccin tillhandahålles kostnadsfritt och hur frågan om ersättningen

till ymparna är ordnad.

Vissa andra omständigheter talar enligt medicinalstyrelsen emellertid

för att en frivillig vaccination skulle få en allmännare anslutning nu än då

frågan förra gången var föremål för statsmakternas ställningstagande. Ett

par tidigare föreliggande anledningar till motstånd mot vaccinationen har

nämligen numera bortfallit. De offentliga ympningsmötenas avskaffande

är en av dessa. Genom att ympningen i stället sker vid mödra- och barnavårdscentraler

eller barnavårdsstationer kommer den av många att uppfattas

som en åtgärd likställd med andra vid dessa organ företagna sjukdomsförebyggande

åtgärder, i fråga om vilka mödrarna vant sig vid att

med förtroende följa läkarens råd och anvisningar. Att ympningen förlagts

till dessa organ har för övrigt medfört den fördelen att ympningen

i regel kan utföras vid den lämpligaste tiden för vaccinationen, omkring

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

i/2—2-årsåldern, då ympningsreaktionerna om de över huvud uppkommer

blir lindrigast. En annan omständighet som är ägnad att nedbringa vaccinationsmotståndarnas

antal är att yinpskadorna minskat i antal och blivit

lindrigare, vilket bland annat beror på fortgående förbättringar av ympämne,

vaccinationsteknik och behandlingsmetoder mot postvaccinala komplikationer.

Den »vaccinationsvana», som landets befolkning bibragts

under en lång följd av år, motsäger också ett antagande om en kraftig

sänkning av vaccinationsprocenten vid övergång till frivillig vaccinering.

Medicinalstyrelsen hyser dock farhågor för att ett beslut om upphävande

av plikten att vaccinera barnen kommer att medföra en alltför betydande

sänkning av vaccinationsprocenten. Ett sådant beslut kommer nämligen

med all sannolikhet att inge en stor del av allmänheten -— vilken ju ej

haft någon erfarenhet av smittkoppor under det senaste kvartsseklet —

den föreställningen att risken för en smittkoppsepidemi i landet av statsmakterna

bedömts vara i det närmaste obefintlig. Även om en intensiv

upplysningskampanj inledes för att stimulera till allmän skyddskoppympning

av barnen, torde den ha små utsikter att rubba denna inställning.

Snarare torde skäl finnas att antaga att den propaganda, som vaccinationsmotståndarna

med åberopande av statsmakternas beslut kan väntas bedriva,

kommer att vinna gehör.

Medicinalstyrelsen anser alltså, att en allmän obligatorisk skyddskoppympning

av barn icke kan undvaras så länge smittkoppor ännu är en allmänt

förekommande sjukdom i stora delar av världen. Styrelsen finner

det erforderligt att denna barnympningsplikt upprätthålles kontinuerligt

för att därmed skapa garantier för att erforderlig grundimmunitet förefinnes

redan innan sjukdomen införes i vårt land. Vid sitt ställningstagande

har styrelsen beaktat det labila utrikespolitiska läget och världshälsovårdsorganisationens

vädjan att uppehålla ett högt ympskydd mot

smittkoppor under den intensiva världsomspännande kampanj som f. n.

pågår med målet att utrota sjukdomen.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsens förslag, att vaccination av barn även i fortsättningen

skall vara obligatorisk, biträdes av så gott som samtliga remissinstanser.

Härvid understryker man dock i flera fall medicinalstyrelsens uttalande,

att tvånget på förevarande område inte bör bibehållas längre än vad som

kan anses erforderligt för att upprätthålla ett tillfredsställande skydd mot

smittkoppor.

Hovrätten för nedre Norrland framhåller i frågan, att vid ståndpunktstagande

till spörsmålet huruvida vaccinationen mot smittkoppor skall vara

obligatorisk eller ej, måste den medicinska sakkunskapens inställning vara

utslagsgivande. Hovrätten fortsätter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Lekmannasynpunkter — som sådana torde få betraktas bl. a. de som

kommit till uttryck i inläggen från Förbundet allnordisk folkhälsa — kunna

i en fråga av denna art tillmätas endast underordnad vikt. Med hänsyn till

vad medicinalstyrelsen anfört angående vaccinationens betydelse för smittkoppornas

bekämpande samt svårigheterna att med nuvarande epidemiologiska

beredskap bemästra en hotande smittkoppsepidemi, därest ej större

delen av befolkningen erhållit den grundimmunitet som en tidigare vaccination

medför, förefaller det hovrätten för närvarande icke försvarligt att

lita till frivillig skyddskoppsympning. Det enda verkligt vägande skälet mot

obligatorisk vaccinering skulle under rådande förhållanden vara att vaccineringen

medförde risker för ohälsa, som övervägde eller i varje fall motvägde

de därmed förenade fördelarna. Av medicinalstyrelsens utredning

framgår emellertid, att risken för allvarligare men av smittkoppsvaccination

är ytterligt ringa.

Liknande uttalanden göres av ett flertal av de hörda ämbetsverken och

länsstyrelserna.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att orsaken till att

vårt land under senare år undsluppit smittkoppor utan tvivel är, att befolkningen

varit ympad i tillräcklig omfattning. Lärarkollegiet anför vidare.

Vilken denna omfattning bör vara, är svår att angiva och kan diskuteras.

Den ibland lägsta uppgivna siffran 75 % får, såvitt kan bedömas, i varje

fall anses vara absolut minimum. Troligen bör den vara högre. Erfarenheten

visar att icke ens denna siffra uppnås vid helt frivillig ympning. Det

är en klar social plikt för den enskilde att av hänsyn till övriga medborgares

säkerhet ha ett grundskydd mot smittkoppor och en samhällets skyldighet

att tillgodose barnens behov av att få detta skydd. Detta bör betraktas

som en barnens rätt, vilken icke får göras beroende av medicinskt

ogrundade farhågor hos vårdnadshavaren. Lärarkollegiet anser i likhet

med medicinalstyrelsen på föreliggande entydiga fakta, att en obligatorisk

ympning i barnaåldern är ofrånkomlig.

Medicinska fakulteten i Uppsala betonar, att ett ympningstvång inte

under några förhållanden bör bibehållas längre än det kan vara medicinskt

motiverat, men finner det med hänsyn till nuvarade läge och de erfarenheter

man f. n. har angeläget att ympningstvånget bibehålies.

I samma riktning uttalar sig medicinska fakulteten i Lund, Sveriges

läkarförbund, svenska läkaresällskapet m. fl.

överståthållarämbetet anser i likhet med medicinalstyrelsen, att ympningsplikten

inte f. n. bör upphävas. Ämbetet menar dock att det hade

varit värdefullt om i utredningen lämnats uppgift om i vilken utsträckning

ympningar med trippelvaccin genomföres. Då barnvaccinationen numera

regelmässigt äger rum vid mödra- och barnavårdscentraler, där även ympningen

med trippelvaccin sker och där läkarens råd säkerligen har ett

betydande inflytande, synes omfattningen av trippelvaccinationen kunna

ge vissa hållpunkter för bedömandet i vad mån en frivillig vaccination mot

smittkoppor skulle vinna anslutning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958

27

Förste stadsläkaren i Malmö ifrågasätter om inte bestämmelser om obligatorisk

vaccination skulle kunna undvaras för det fall att krav på en under

de sist förflutna tre åren fullgjord ympning ställdes på alla inresande till

landet. Han anser vidare, att medicinalstyrelsens uttalande, att en ympningsfrekvens

på 75 % är nödvändig för att skapa goda möjligheter för att

bekämpa en epidemi, är ett diskutabelt antagande. Sannolikt torde vara, att

gränsen går någonstans mellan den frekvens som f. n. finns i Finland och

England, alltså mellan 60 och 40 %.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund vänder sig mot att

vaccinationen av barn även i fortsättningen föreslås bli obligatorisk. Förbundet

framhåller sålunda, att den nu gällande ordningen med tvångsvaccination

bör ses mot bakgrunden av att sjukdomen förr var vanligare

än nu samt att bristande folkupplysning i äldre tid hindrade en frivillig

vaccinering från att bli effektiv. Förbundet fortsätter.

När i senare tid vacciner mot andra sjukdomar upptäckts och tagits i

bruk har någon motsvarande tvångsvaccinering inte ifrågasatts. Enligt

styrelsens mening utgör det förhållandet att vaccinering i dessa fall likväl

fått stor omfattning ett starkt skäl, varför man nu även för skyddskoppsympningen

bör överväga övergång till frivilliglinjen. Ett annat skäl härför

utgör den omständigheten att vår hittillsvarande tvångslagstiftning icke

visat sig effektiv. I dagens läge tala därför enligt styrelsens mening övervägande

skäl för att tvångsvaccineringen mot smittkoppor inskränkes till

personer inom vissa för smitta utsatta yrken och — i beredskapssyfte •—

för situationer, då smittkoppsepidemi utbrutit eller hotar att utbryta i vårt

land. I övrigt borde man för att åstadkomma önskat immunitetsskydd hos

vår befolkning kunna lita till effekten av lämplig upplysning och propaganda.

Också förbundet allnordisk folkhälsa anser att vaccinationen av barn

bör vara frivillig. Som skäl härför anför förbundet, som förut nämnts, att

vaccinationen inte medför något betryggande skydd mot smittkoppor och

att andra faktorer, såsom iakttagande av isolering och vidtagande av hygieniska

åtgärder, utgör tillräckligt skydd mot sjukdomen. Härtill kommer,

att längden av den immunitetsperiod som följer på en genomförd smittkoppsvaccination

enligt förbundets uppfattning är alltför kort för att den

skall kunna motivera obligatorisk ympning. Förbundet anför vidare som

skäl mot obligatorisk barnvaccinering, att en stor risk för dödsfall föreligger

i anslutning till vaccination vid späd ålder.

Departementschefen

I föregående avsnitt har jag ansett mig kunna slå fast, att skyddet mot

smittkoppor i vårt land även i fortsättningen bör bygga på en genom allmän

vaccinering framkallad grundimmunitet hos befolkningen. Av olika skäl,

som jag återkommer till i ett senare sammanhang, bör denna vaccinering

förläggas till barnaåren.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1058

Vad här närmast gäller att taga ställning till är frågan, huruvida det kan

förväntas att tillräckligt stor del av landets befolkning skulle bli vaccinerad,

om man övergår från obligatorisk till frivillig vaccination. Givet är nämligen,

att något tvång inte bör upprätthållas på förevarande område längre

än som kan anses nödvändigt.

Den uppställda frågan är ytterligt vansklig att besvara redan av den anledningen,

att det är långt ifrån klarlagt hur stor del av befolkningen som

behöver vara vaccinerad för att erforderlig grundimmunitet skall finnas.

Medicinalstyrelsen har antagit, att det skulle räcka med 75 procent. Häremot

har remissinstanserna inte gjort andra invändningar — frånsett förbundet

allnordisk folkhälsa som anser vaccinationens roll i epidemibekämpandet

obetydlig — än att lärarkollegiet vid karolinska institutet betraktar

den uppgivna siffran som absolut minimum medan förste stadsläkaren i

Malmö finner det sannolikt att den lägsta gränsen för godtagbar ympningsfrekvens

går någonstans mellan 60 och 40 procent, de tal som gäller för

Finland resp. England. Till vad som sist anförts vill jag knyta den reflexionen,

att den omständigheten att i Finland inte förekommit något fall av

smittkoppor under de år ympningsfrekvensen uppgått till blott ca 60 procent

inte kan anses visa att en sådan omfattning av vaccinationen är tillräcklig

även på längre sikt. Ännu 1951 ympades nämligen i Finland flera

personer än antalet levande födda samma år. Den del av finska folket,

som undergått vaccination, utgör alltså fortfarande betydligt mer än 60

procent av hela befolkningen. För egen del är jag under förhandenvarande

omständigheter beredd att godtaga medicinalstyrelsens antagande som utgångspunkt

för de fortsatta övervägandena.

Liksom medicinalstyrelsen är jag av den uppfattningen, att man inte kan

draga några bestämda slutsater rörande anslutningen till en frivillig vaccinering

av omfattningen av de frivilliga ympningarna mot tuberkulos, difteri

och kikhosta. Det förhållandet att dessa smittsamma sjukdomar för inte

länge sedan haft stor utbredning i vårt land och fortfarande till en del är

allmänt förekommande synes nämligen liksom andra av styrelsen angivna

faktorer göra varje jämförelse osäker. Visserligen torde det i viss utsträckning

vara möjligt att genom upplysning och propaganda stimulera till deltagande

i vaccineringen, men jag delar medicinalstyrelsens farhågor för att

en övergång till frivillig vaccination av allmänheten kommer att uppfattas

som ett tecken på att smittkopporna inte längre betraktas såsom en för vårt

land aktuell sjukdom och därför skulle medföra en alltför kraftig sänkning

av ympningsfrekvensen.

Medicinalstyrelsens ståndpunkt att den allmänna obligatoriska skyddskoppympningen

av barn bör bibehållas, så länge smittkoppor ännu är en

allmänt förekommande sjukdom i störa delar av världen, gillas av nästan

alla remissinstanserna. På de skäl jag här utvecklat vill även jag biträda

denna mening.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Jag har i detta sammanhang endast uppehållit mig vid den obligatoriska

barnvaccineringen. Enligt medicinalstyrelsens förslag skall obligatorisk

vaccination förekomma jämväl i vissa andra fall. Jag syftar på den revaccination

som även enligt gällande lag är föreskriven för vissa grupper eller

kan påbjudas i vissa situationer. Till dessa fall återkommer jag i den speciella

motiveringen till lagförslaget.

V. Undantagande från ympningsplikt

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen inleder förevarande avsnitt med förklaringen, att

syftet med den obligatoriska barnvaccinationen inte äventyras om smärre

grupper av barn befrias från ympningen.

Sådan befrielse bör sålunda för det första liksom nu få ske på med icinska

skäl, dvs. om vederbörande ympare eller tjänsteläkare finner

någon till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna

komma att erhålla men av ympningen. Likaså bör även i fortsättningen

undantagande från ympning medges för viss tid, om ymparen på grund

av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges omgivning

finner anledning antaga att hälsofara för den ympningspliktige

eller annan skulle uppstå genom ympningen.

Medicinalstyrelsen föreslår när det gäller befrielse på medicinska skäl

ingen annan ändring än en förenkling av proceduren. Den förenkling styrelsen

åsyftar består däri, att avgörandet om befrielse för framtiden från

fullgörandet av ympningsplikten överflyttas från medicinalstyrelsen till

länsstyrelserna, som enligt medicinalstyrelsens uppfattning har goda förutsättningar

att — efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare eller

i svårare fall medicinalstyrelsen — meddela beslut i dessa ärenden.

Beträffande frågan om befrielse från ympningsplikten på grund

av samvetsskäl refererar medicinalstyrelsen först ett uttalande av

vaccinationsutredningen rörande den nuvarande s. k. samvetsklausulen.

Efter att ha påpekat klausulens underliga blandning av subjektiva och

objektiva förutsättningar för befrielse från ympningstvånget, anför vaccinationsutredningen.

Avgörande skall visserligen vara vårdnadshavarens (faderns och moderns

eller förmyndarens) mening om vaccinationens farlighet för barnet,

men endast under förutsättning att denna mening är stödd på faktiska omständigheter.

Det duger icke, att han fått denna mening genom än så grundliga

studier eller genom fullt vederhäftiga faktiska uppgifter, muntliga

eller i tryck återgivna, från annan person, utan han måste hava personlig

erfarenhet om något fall av ohälsa i samband med vaccination av barn.

Delta krav motiverades vid klausulens tillkomst därmed, att det vore en

garanti mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar

eller meningar, som uppkommit endast genom läsning av agitations
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 195S

skrifter eller i följd av lösa hörsägner; det leder emellertid tydligen mycket

längre. Och då det är fullkomligt obestridligt å ena sidan att ympning

kan medföra ohälsa och å andra sidan att de fall, då detta sker, äro ytterligt

sällsynta, är det mindre tilltalande och kan nästan betecknas såsom ett

gäckeri, att den orolige vårdnadshavarens möjlighet att utan lagbrott få

barnet undantaget från ympning gjorts beroende på huruvida han händelsevis

har personlig erfarenhet om något dylikt fall.

Medicinalstyrelsen instämmer i kritiken mot den nuvarande samvetsklausulen

och finner det nödvändigt att ersätta denna med en bestämmelse,

som samtidigt med att bristerna i klausulen undanröjes dock får en så begränsad

tillämpning att den erforderliga grundimmuniteten mot smittkoppor

bland landets barn ej går förlorad.

Med det anförda som bakgrund förordar medicinalstyrelsen, att möjlighet

till dispens får stå öppen för de föräldrar eller andra målsmän, som

hyser en fast och allvarlig övertygelse om att ympningen skulle för barnet

medföra ohälsa eller avsevärd risk för ohälsa, som är av icke blott tillfällig

karaktär. Styrelsen utgår nämligen från att antalet barn till sådana

föräldrar eller målsmän inte är eller kommer att bli så stort, att ett undantagande

av dessa barn skulle leda till otillräcklig grundimmunitet i landet.

Sin uppfattning härvidlag stöder styrelsen främst på det förhållandet, att

såväl antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikten, i vilka samvetsklausulen

åberopats, som antalet ådömda viten för underlåtenhet att

befordra barn till ympning under senare år varit obetydligt. Det årliga antalet

sådana dispensansökningar har sålunda sedan 1950 uppgått till högst

140; 1956 var antalet ansökningar 89. Enligt styrelsens mening finns det

inte heller anledning antaga att de djupt övertygade vaccinationsmotståndarnas

antal framdeles skall växa. Snarare kan en minskning emotses, inte

blott som en följd av de genomförda förbättringarna i fråga om ympningsförfarandet

utan även på grund av den alltjämt fortskridande reduceringen

av ympskadornas frekvens och intensitet.

På den procedur som bör tillämpas vid urskiljandet av de djupt övertygade

vaccinationsmotståndarna bör enligt medicinalstyrelsen ställas det

kravet, att den möjliggör en icke allenast rent formell prövning av fastheten

i varje sökandes övertygelse. Detta innebär att prövningen ej kan grundas

på ett enbart skriftligt förfarande. Därav följer i sin tur att prövningen

ej kan ske hos medicinalstyrelsen eller annan central instans utan måste

förläggas till ett lokalt organ, vilket kan nås av de dispenssökande utan

alltför stora kostnader och besvär. Kan till prövningsinstans utses någon

som har god kännedom om ortsbefolkningen, ökas därmed också förutsättningarna

för ett riktigt bedömande. En ytterligare fordran som medicinalstyrelsen

anser böra uppställas är att ett avgörande av en dispensansökan

ej skall kunna träffas utan att garantier vunnits för att vederbörande

dispenssökande erhållit upplysning om skyddskoppympningens betydelse

och möjliga följdverkningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958

Medicinalstyrelsen upptar härefter frågan om läkarens roll i nämnda

procedur. Allmänheten är van vid att vända sig till läkaren för medicinsk

rådgivning men ej för att få frågor av icke medicinsk art avgjorda av

denne. Enligt medicinalstyrelsens mening bör tjänsteläkaren på den ort,

där den som söker dispens är bosatt, på det sätt medverka vid handläggningen

av dispensärendet att han först undersöker huruvida undantag från

vaccination kan lämnas på medicinska grunder. Är så ej fallet skall han —

om de skäl sökanden åberopar till stöd för sin begäran att erhålla befrielse

eller de slutsatser sökanden drager av vissa åberopade faktiska omständigheter

enligt läkarens åsikt strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet

— klargöra detta för sökanden. Läkaren skall också upplysa sökanden

om ympningens betydelse och möjliga följdverkningar; för underlättande

av denna läkarens uppgift avser medicinalstyrelsen att utarbeta en kort

upplysningsbroschyr. Om den som hänvänt sig till läkaren för att få dispens,

trots den upplysning han fått, säger sig vilja fullfölja sin avsikt att söka

dispens, skall läkaren lämna honom ett intyg om rådfrågningen och om att

upplysning givits i angivna hänseenden. Av intyget skall även framgå att

läkaren ej funnit sådana omständigheter föreligga, som kan föranleda undantag

från ympning av medicinskt godtagbara skäl.

Det avgörande beslutet huruvida en ansökan om vaccinationsbefrielse på

icke medicinska skäl skall beviljas bör däremot ligga hos annan än läkaren.

Av följande möjligen tänkbara lokala organ eller personer —- domhavanden,

länsstyrelsen, magistraten eller kommunalborgmästaren i städerna och

kommunalnämnden eller dess ordförande på landet, den lokala polismyndigheten

och hälsovårdsnämnden — anser medicinalstyrelsen att valet bör

stå mellan de två sistnämnda, dock att i städer med kommunalborgmästare

även denne kan komma i fråga.

Medicinalstyrelsen finner det lämpligast att ifrågavarande beslutanderätt

lägges på hälsovårdsnämnden eller delegation av denna. Hälsovårdsnämnden

har framför polismyndigheten den fördelen att den är väl insatt i vaccinationslagstiftningen

och kan vid handläggningen av ifrågavarande ärenden

bättre än polismyndigheten klargöra för dispenssökanden bl. a. de

konsekvenser som en utebliven ympning medför för barnet efter uppväxtåren,

t. ex. vid början av värnpliktstjänstgöring eller i vissa yrken, vid utrikesresor

osv. Hälsovårdsnämnden har också, bl. a. genom den förutsatta

rätten att kunna delegera sin beslutanderätt, större möjligheter än polismyndigheten

att ägna erforderlig tid åt ifrågavarande uppgift. Denna är för

övrigt rätt artskild från polismyndighetens verksamhet i övrigt. Styrelsen

nämner i anslutning härtill att landsfiskalerna uttryckt önskemål om att

slippa den befattning med samvetsklausulens tillämpning som nu åligger

dem. Ett genomförande av styrelsens förslag torde komma att öka antalet

dispensansökningar och därmed sannolikt även medföra mera arbete för

prövningsinstansen än som nu åsamkas landsfiskalerna och de myndigheter

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

som i städerna f. n. medverkar vid samvetsklausulens tillämpning. Av styrelsens

förslag beträffande kontrollen av ympningen, vilket behandlas i

följande avsnitt, framgår att hälsovårdsnämnderna kommer att på ett tidigare

stadium och mera aktivt än hittills följa lagens tillämpning. Genom

att även nu ifrågavarande uppgift lägges på hälsovårdsnämnderna får dessa

under länsstyrelserna hand om så gott som all verksamhet, som har med

skyddskoppympningen att göra. Detta ökade ansvar bör enligt medicinalstyrelsens

förmenande verka i hög grad stimulerande för nämnderna och

vara till båtnad för vårt försvar mot smittkoppor.

Beträffande den fortsatta gången av ett dispensärende, sedan den som

avser att söka dispens erhållit förutnämnda läkarintyg, föreslår medicinalstyrelsen

följande ordning. Skriftlig ansökan om dispens göres till hälsovårdsnämnden

i orten, som kallar sökanden till personlig inställelse inför

sig. Vid sammanträdet skall läkarintyget företes och sökanden beredas tillfälle

att ge uttryck för sin åsikt. På grundval av vad härvid förekommit

och av vad eljest kan vara för nämnden känt om sökanden har nämnden

att göra ett bedömande av huruvida sökandens påstående om vaccinationens

skadlighet är grundat på en fast övertygelse. Finner nämnden detta

vara fallet, skall beslut meddelas om undantagande av ifrågavarande barn

från ympning. Skulle hälsovårdsnämnden finna att sökandens framställning

inte är grundad på en fast övertygelse har nämnden att meddela beslut

om avslag å ansökningen. Bevis om nämndens beslut i ärendet skall tillhandahållas

sökanden kostnadsfritt. Avslagsbeslut skall kunna överklagas

hos länsstyrelsen. Vid handläggningen av sådant besvärsmål bör, om besvären

avser annat än det formella förfarandet, en reell prövning av allvaret

i klagandens övertygelse ånyo företagas. Till följd härav torde det i

regel bli nödvändigt att kräva personlig inställelse av klaganden även inför

länsstyrelsen. Det synes medicinalstyrelsen inte påkallat att medge besvärsrätt

över länsstyrelsens beslut i dessa ärenden.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsens uttalanden och förslag om undantagande

från vaccinationsplikt på medicinska skäl biträdes

eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

I en del remissyttranden föreslås dock ändring av medicinalstyrelsens

förslag, såvitt avser den myndighet som har att meddela beslut om permanent

befrielse från ympningen. Sålunda anser överståthållarämbetet samt

hälsovårdsnämnderna i Göteborg och Örebro att hälsovårdsnämnderna bör

kunna handha denna uppgift. Beträffande förhållandena i Stockholm framhåller

överståthållarämbetet, att det förefaller föga ändamålsenligt att ämbetet

skall besluta om definitivt undantagande från ympning av medicinska

skäl, medan det på hälsovårdsnämnden skall ankomma att handlägga de

fall som rör undantagande enligt den s. k. samvetsklausulen. Liknande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958

uttalanden göres av hälsovårdsnämnden i Göteborg, som anser att den föreslagna

ordningen, i varje fall i städer med stadsläkare, synes innebära en

onödig omgång.

1 yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasättes, huruvida

icke prövningen av fråga om permanent befrielse på medicinska skäl kan

handhavas av förste provinsialläkaren. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser

att beslut i dessa ärenden bör kunna fattas av vederbörande tjänsteläkare

i orten, eventuellt efter samråd med förste provinsialläkaren. Besvär över

tjänsteläkarens beslut bör få anföras hos länsstyrelsen.

Vad medicinalstyrelsen föreslagit om undantagande från

vaccinationsplikt på andra än medicinska skäl (den

s. k. samvetsklausulen) diskuteras i ett stort antal yttranden. De av medicinalstyrelsen

föreslagna reglerna hälsas med tillfredsställelse av bl. a.

kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund, länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska landstingsförbundet.

Kritik eller erinringar mot förslaget förekommer dock i yttranden från

hovrätten för nedre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, länsstyrelserna

i Stockholms, Kopparbergs och Jämtlands län, styrelsen för svenska

landskommunernas förbund, svenska provinsialläkarföreningen, förste

provinsialläkarnes förening, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,

förbundet allnordisk folkhälsa m. fl.

De föreslagna grunderna på vilka befrielse från vaccinationsplikt skall

kunna meddelas föranleder i regel ej anmärkning från remissinstanserna.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser dock uppmjukningen

av samvetsklausulen vara otillräcklig. Om ympningstvånget bibehålies,

bör befrielse härifrån kunna vinnas genom att någon av barnets

föräldrar inom viss tid, förslagsvis sex månader efter barnets födelse, anmäler

för läkaren att ympning av barnet ej önskas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att icke blott allvarlig övertygelse

om att ympning skall för barnet medföra ohälsa utan även religiösa

och etiska betänkligheter bör kunna utgöra grunder för befrielse. Föreskrift

härom bör upptagas i lagen.

Förste stadsläkaren i Malmö framhåller, att ett dispensförfarande av

ifrågavarande slag i det närmaste innebär en övergång till frivillig vaccination,

framför allt i de delar av landet där yinpningsplikten ogillas av

religiösa eller andra skäl. Förslaget kan godtagas som ett övergångsstadium

till helt frivillig vaccination. Ett genomförande av den föreslagna ordningen

nödvändiggör emellertid enligt stadsläkarens mening ett ökat skydd

mot import av smitta från utlandet, då ympningsfrekvensen kommer att

sjunka.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vänder sig mot kravet på allvarlig övertygelse

om vaccinationens hälsorisker hos den som har att befordra barn

till ympning för befrielse från vaccinationsplikten. Länsstyrelsen framhåller

därom.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kung!. Maj.ts proposition nr 111 är 1958

Uttrycket allvarlig övertygelse ger rum för mycket vid tolkning, överhuvud

måste det bli svårt att närmare klarlägga vad som innefattas däri.

Det finns anledning befara att varje sökande, som icke kan övertygas om

att barnet ej kan ta skada, också kommer alt erhålla dispens. Härtill kommer

att den omfattande propaganda som för närvarande bedrives mot vaccination

kan väntas komma att sättas in för att föräldrar skola bli underrättade

om vad de vid förhören böra uppge för att få befrielse för sina

barn.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att den delar den av vaccinationsutredningen

framförda uppfattningen, att när det gäller frågan om vaccination

bör vara obligatorisk eller ej, det endast finns två alternativ: antingen bör

man medgiva undantag från ympningstvånget endast på medicinska indikationer,

och sålunda icke tillåta undantag på grund av samvetsbetänkligheter,

eller bör man medgiva undantag från ympningstvånget så snart

vårdnadshavaren förklarat sig hysa allvarliga betänkligheter mot barnets

ympande. Det sista alternativet innebär i själva verket ett avskaffande av

ympningstvånget för barn och bör konsekvent leda till att principstadgandet

om sådant tvång utmönstras.

Det av medicinalstyrelsen föreslagna förfarandet, varigenom befrielse

från ympningsplikt skall kunna ernås, beröres i ett stort antal remissyttranden.

Hovrätten för nedre Norrland, medicinska fakulteten i Göteborg, hälsovårdsnämnden

i Fjällsjö kommun och förbundet allnordisk folkhälsa

anser sålunda inställelsen inför hälsovårdsnämnden för utrönande av allvaret

i sökandens övertygelse vara obehövlig. Hovrätten uttalar härom

följande.

Det synes hovrätten som om inställelsen inför hälsovårdsnämnden vore

skäligen meningslös. Har sökanden med läkare diskuterat frågan och därvid

erhållit en vederhäftig redogörelse för fakta, och vidhåller sökanden

ändock sin önskan att få barnet undantaget från ympning, lärer hälsovårdsnämnden

knappast kunna bedöma sökandens övertygelse såsom icke

allvarligt grundad. Att kräva inställelse även inför hälsovårdsnämnden

torde därför lätt uppfattas som onödig byråkratism eller som trakasseri.

Beslutet om fritagande från ympning bör visserligen även enligt hovrättens

mening åvila hälsovårdsnämnden eftersom denna har den allmänna tillsynen

över lagens tillämpning. Men nämndens handläggning av ärendet

bör kunna begränsas till prövningen av att föreskrivna formalia iakttagits.

Förbundet allnordisk folkhälsa framhåller, att det för förbundet framstår

som angeläget, att proceduren för erhållande av befrielse från vaccinationen

blir så litet som möjligt inkräktande på den enskilde individens handlingsfrihet.

Förbundet fortsätter.

Med denna inställning anser förbundet den av medicinalstyrelsen föreslagna

gången för ett befrielseärendes handläggning vara alltför omständlig.

Ej heller synes enligt förslaget säkerhet åsyftas att den upplysning,

som skall lämnas av de administrativa organen, blir fullt opartisk.

Det bör observeras, att vid motsvarande förfarande i Holland någon propaganda

för ympning inte får förekomma. Förbundets allvarligaste betänk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

ligheter föranledas emellertid därav, att enligt förslaget hälsovårdsnämnden

skall avgöra, huruvida en sökandes övertygelse är allvarligt grundad

eller inte. Förbundet hyser den bestämda uppfattningen, att endast sökanden

själv kan komma till klarhet beträffande allvaret i sin övertygelse.

Skulle ett dylikt avgörande överlämnas till något samhälleligt organ, så

åsidosättes därigenom själva principen för samvetsfriheten. En annan sak

är att det administrativa organet i samband med dylika ärendens handläggning

må bedriva rådgivande och upplysande verksamhet. Själva avgörandet

måste dock förbehållas den enskilde individen själv.

Med åberopande härav vill förbundet föreslå en sådan förenkling av det

administrativa förfarandet, att person, som önskar befrielse från vaccination,

får hänvända sig direkt till hälsovårdsnämnden och — gärna å genom

nämnden tillhandahållet formulär — där redogöra för sin inställning till

frågan. I den mån genom medicinalstyrelsens försorg en upplysningsbroschyr

beträffande vaccinationen kommer att distribueras till hälsovårdsnämnderna,

bör denna broschyr delges sökanden. Härefter bör sökanden

träffa sitt avgörande och i förekommande fall å det tillhandahållna formuläret

anmäla, att allvarliga samvetsbetänkligheter mot vaccination föreligger.

Inges denna förklaring till hälsovårdsnämnden, så bör saken därmed

vara klar samt bevis tillställas sökanden, att han vunnit befrielse från

vaccinationen.

De flesta invändningarna avser den dispensgivande myndigheten. Från

läkarhåll är man i allmänhet angelägen om att medicinsk sakkunskap är

företrädd, då ärendena bedömes och avgöres. I sådant syfte föreslår förste

provinsialläkaren i Kronobergs län att ärendena skall överlämnas åt en

särskild nämnd på tre personer, vari skall ingå tjänsteläkaren i orten och

hälsovårdsnämndens ordförande. Svenska provinsialläkarföreningen och

Sveriges läkarförbund anser att förste provinsialläkaren i länet bör besluta

i förevarande ärenden.

I ett stort antal yttranden, nämligen från försvarets sjukvårdsstyrelse,

lärarkollegiet vid karolinska institutet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, hälsovårdsnämnden i Partille kommun, flera av de hörda förste provinsialläkarna,

svenska läkaresällskapet, förste provinsialläkarnes förening

och svenska stadsläkarföreningen anser man att dispensärendena bör

handläggas av länsstyrelserna. Sålunda uttalar exempelvis lärarkollegiet

vid karolinska institutet, att då smittkoppsympning är en barnen tillkommande

rättighet, bör det vara samhällets skyldighet att tillse, att vid fritagande

från vmpningsplikt på andra än medicinska skäl, om sådant överhuvudtaget

skall medgivas, denna rätt i görligaste mån tillgodoses. Kollegiet

yttrar vidare.

I den sociala lagstiftningen har man i känsliga ärenden sökt komma

ifrån ett starkt lokalt inflytande, med den beroendeställning detta lätt

medför, genom dessa ärendens överförande till nämnder eller liknande

organ på länsplanet. Härigenom garanteras också ett mera enhetligt förfarande.

Lärarkollegiet anser för sin del att i den grannlaga avvägning

som i nu ifrågavarande ärenden måste ske mellan en barnets viktiga rätt

och en medicinskt ogrundad åsikt hos en vårdnadshavare, som ansöker

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

om fritagande från ympning för sitt barn, en riktig avvägning icke är

garanterad hos hälsovårdsnämnden. Ett fritagande från ympningsplikt på

icke-medicinska skäl bör därför icke kunna medgivas av hälsovårdsnämnd,

utan avgörandet bör ankomma på länsstyrelse och obligatoriskt efter förste

provinsialläkarens hörande. Den senare, som enligt förslaget i regel icke

har annan möjlighet till kontroll än eftergranskning av antalet av hälsovårdsnämnd

befriade, bör alltså beredas en central möjlighet till insats i

denna betydelsefulla samhällsangelägenhet.

Förste provinsialläkarnes förening föreslår som alternativ till denna ordning,

att hälsovårdsnämnderna ges befogenhet att fatta beslut i ärendet,

vilket dock i så fall för att vinna laga kraft skall fastställas av länsstyrelsen.

Också hälsovårdsnämnden i Partille kommun anser, att beslutanderätten

bör tillkomma länsstyrelsen. Nämnden uttalar.

Uppgiften i sig själv, att efter ett enda sammanträffande med en person

avgöra graden av hans övertygelse är ytterst svår, och stor risk torde föreligga

för att det mer blir en gränsdragning mellan talföra och mindre

talföra än mellan allvarligt övertygade och mindre övertygade. Om man

härtill åtminstone för landsbygdens och de mindre orternas del beaktar,

att flertalet personer är bekanta och därigenom har rika tillfällen till

jämförelser, kommer hälsovårdsnämndens beslut att skapa irritation eftersom

i allmänhetens ögon olika beslut endast kommer att framstå såsom

utslag av nämndens godtycke — och är det måhända, enär avgörande är,

huruvida nämnden blivit förvissad om att vederbörande har tillräcklig

övertygelse. Det torde vara omöjligt att bevisa eller för den sökande göra

sannolikt att dennes förmåga att känna fruktan är mindre än förmågan

hos de personer, som erhållit befrielse. Få hälsovårdsnämnder torde vara

villiga att utsätta sig för den kritik, som ett nyanserat ställningstagande

skulle medföra, varför man har anledning räkna med att hälsovårdsnämnderna

endera kommer att konsekvent medge befrielse eller alternativt att

avslå samtliga framställningar, varefter länsstyrelserna i så fall kan påräkna

ett icke ringa antal besvärsärenden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att befrielse enligt samvetsklausulen

bör meddelas av polismyndighet. Länsstyrelsen menar, att uppgiften på

detta sätt handlägges med betydligt större säkerhet för objektivitet. Säkerligen

skulle man då också få en mer likformig bedömning av dessa fall —

polischeferna har administrativ skolning och självständig ställning. Härtill

kommer, att ifrågavarande uppgift ej är helt ny för polischeferna, då

de redan enligt gällande lagstiftning har att taga viss befattning med

dispensansökningar som grundats på den s. k. samvetsklausulen.

Å andra sidan uttalar föreningen Sveriges landsfiskaler sin tillfredsställelse

med att landsfiskalerna föreslås skola helt fritagas från befattning

med ärenden angående barns undantagande från ympning.

Förslaget att länsstyrelses efter besvär fattade beslut i fråga om dispens

enligt den s. k. samvetsklausulen inte skall få överklagas, kritiseras av

länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för svenska landstingsförbundet.

Landstingsförbundet framhåller härom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Möjligheten att söka ändring i en förvaltningsmyndighets beslut är en

grundläggande princip i vårt rättssystem. Att i fråga om dispensärenden

rörande skyddskoppympning, d. v. s. ärenden vilkas karakteristikum är att

de framför allt beröra den enskildes personliga integritet, förvägra denne

rätt till fullföljd är enligt förbundsstyrelsens mening icke förenligt med

svensk rättsuppfattning.

I yttrandet från magistraten i Malmö ifrågasättes, om icke föreskrifter

om befrielse från ympningsplikt på grund av övertygelse om vaccinationens

hälsofarlighet borde kunna sättas ur kraft vid en allvarlig epidemi. I en

sådan situation bör även handräckning av exekutiv myndighet kunna erhållas

för ympningspliktens realiserande vid fall av tredska. Samhället

bör i ett allvarligt läge kunna gardera sig mot att okunnighet och fanatism

förorsakar onödiga offer bland befolkningen.

Departementschefen

Enligt nu gällande lag kan undantagande från den obligatoriska barnvaccineringen

ske såväl på grund av medicinska skäl som med hänsyn till

samvetsbetänkligheter mot ympningen. Såsom framgått av vad jag tidigare

anfört föreligger intet behov att skärpa dessa bestämmelser; snarare torde

utrymme finnas för vissa lättnader utan att den eftersträvade grundimmuniteten

hos befolkningen går förlorad.

Vad beträffar undantagandet på medicinska grunder

skall enligt medicinalstyrelsens förslag ymparen liksom hittills kunna meddela

uppskov med ympningen för en tid av högst tre år för varje gång,

dels om den ympningspliktige på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller

allmän svaghet kan komma att erhålla men av ympningen och dels om anledning

finns att antaga att ympningen på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag

hos någon i den ympningspliktiges omgivning skulle kunna medföra

hälsofara för den ympningspliktige eller annan person. Barn som under

minst tre år i följd på grund av sitt eget hälsotillstånd varit befriat från

ympningen skall liksom enligt gällande lag kunna undantagas från barnvaccineringen

för framtiden. Styrelsen föreslår ingen annan ändring i vad

som nu gäller i denna del än att prövningen av ansökning om permanent

befrielse överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.

Den sålunda föreslagna decentraliseringen innebär i och för sig en önskvärd

förenkling. Emellertid synes mig fog finnas för den kritik som på förevarande

punkt framförts av en del remissinstanser och som går ut på att

ifrågavarande uppgift bör handhas av myndighet eller befattningshavare

med medicinsk sakkunskap. Sålunda har som alternativ till medicinalstyrelsens

förslag nämnts häsovårdsnämnden, tjänsteläkaren och förste provinsialläkaren.

Den prövning som skall förekomma i här avsedda ärenden

har i mångt och mycket karaktären av en överprövning av ymparens beslut

om temporära uppskov med ympningen. Eftersom ympningen regel
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

mässigt verkställes och enligt medicinalstyrelsens förslag även i fortsättningen

skall verkställas av läkare vid organ för förebyggande barnavård

och av annan tjänsteläkare än förste provinsialläkare eller därmed likställd

förste stadsläkare, förefaller det i belysning av det förut sagda lämpligast

att låta dessa båda sistnämnda befattningshavare pröva ansökningarna

om permanent befrielse från ympningsplikten och ifall skäl för bifall

föreligger meddela beslut om befrielse. Däremot torde det inte böra ankomma

på dem att avslå sådan ansökan. I de fall då förste provinsialläkaren

eller förste stadsläkaren anser sig icke kunna meddela befrielse, bör

det i stället åligga honom att underställa ärendet medicinalstyrelsens prövning.

över medicinalstyrelsens beslut bör besvär kunna anföras hos Kungl.

Maj :t. Med den sålunda förordade ordningen kommer den eftersträvade

decentraliseringen att ernås.

Jag övergår härefter till frågan om undantagande från barnvaccineringen

på andra än medicinska skäl. Utformningen av

den nuvarande s. k. samvetsklausulen är uppenbarligen otillfredsställande.

Särskilt gäller detta det i klausulen ingående kravet på personlig erfarenhet

av något fall av ej blott tillfällig ohälsa i samband med vaccination av

barn.

Medicinalstyrelsens förslag att undantagande från ympningsplikten skall

kunna ske därest hälsovårdsnämnden efter prövning i viss ordning finner

ansökan om dispens grundad på allvarlig övertygelse om ympningens hälsorisker,

anser jag heller inte godtagbart, vare sig med avseende på grunderna

för dispensen eller i fråga om förfarandet för att erhålla sådan. Jag

är sålunda ense med de remissinstanser, som vänder sig mot tanken att

hälsovårdsnämnden skall ha att pröva allvaret i sökandens övertygelse.

Likaså delar jag den av en remissmyndighet framförda meningen, att även

religiösa och etiska betänkligheter mot ympningen bör kunna utgöra grund

för befrielse. Förfarandet skulle innebära att sökanden först skulle vända

sig till tjänsteläkaren för att av honom bli upplyst om ympningens betydelse

och möjliga följdverkningar och därefter, försedd med tjänsteläkarens

intyg att sådan upplysning lämnats och att undantagande från ympning

ej kan ske på medicinska skäl, personligen inställa sig inför hälsovårdsnämnden

för att redogöra för sin åsikt. Detta anser jag i likhet med

åtskilliga remissinstanser vara alltför omständligt.

Enligt min mening gäller det här endast att tillse, dels att människor

inte blott av bekvämlighet eller för att undgå de måttliga obehag en ympning

med normala reaktioner medför för barnet och dess omgivning begär

befrielse från ympningen och dels att vederbörande vårdnadshavare erhåller

upplysning om allt som kan vara av betydelse för ett rätt bedömande av

ympningens värde och risker. Båda dessa syften torde bli tillräckligt tillgodosedda

om det som en förutsättning för befrielse kräves, att vårdnadshavaren

inställer sig med barnet hos ympare och för honom anmäler sina

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ls proposition nr 111 år 1958

betänkligheter. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit skall det då åligga ymparen

att undersöka huruvida medicinska skäl för undantagande föreligger

och om så ej är förhållandet meddela vårdnadshavaren sådan upplysning

rörande ympningen som nyss sagts. Vidhåller denne ändock sin önskan

att barnet skall undantagas från ympningen, bör han ha att skriftligen anmäla

sin önskan till hälsovårdsnämnden och vid anmälan foga läkarintyg

med samma innehåll som enligt medicinalstyrelsens förslag. Hälsovårdsnämndens

prövning bör vara begränsad till att föreskrivna formalia iakttagits.

Har så skett, skall hälsovårdsnämnden alltså meddela beslut om befrielse

från ympningsplikten och kostnadsfritt tillställa sökanden bevis

härom. I motsatt fall bör sökanden underrättas om att hans anmälan inte

kunnat medföra önskad befrielse och om skälen härför. Hälsovårdsnämndens

beslut bör kunna överklagas och överprövas i samma ordning som

andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.

Med den här föreslagna ordningen för befrielse på grund av samvetsskäl

synes nära nog alla de av remissinstanserna påtalade bristerna i medicinalstyrelsens

förslag i denna del botas utan att man torde behöva befara att

barnen härigenom kommer att undantagas från ympning i väsentligt större

utsträckning än vad som skulle blivit följden med den av medicinalstyrelsen

föreslagna ordningen.

Det är att märka, att vad som här behandlats endast avser undantagande

från den obligatoriska barnympningen. I den speciella motiveringen

till lagförslaget kominer jag att beröra frågan om undantagande från övriga

fall av vaccinationstvång. Ett sådant fall innehålles i den i medicinalstyrelsens

förslag upptagna bestämmelsen, att ympningsplikt må vid inträffad

eller hotande smittkoppsepidemi påbjudas i den omfattning som

finnes erforderlig. Genom en dylik bestämmelse ges i praktiken den av

magistraten i Malmö efterlysta möjligheten att vid en allvarlig epidemi

suspendera föreskrifterna om undantagande från barnvaccineringen. .lag

finner därför behov inte föreligga av någon särskild bestämmelse härom.

VI. Ny lag om ympning

A. Allmänna synpunkter

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen påpekar, att vår nuvarande lagstiftning till skydd

mot smittkoppor genom skyddskoppympning har varit i stort sett oförändrad

sedan 1916. Tid efter annan har — - inte minst i riksdagen — väckts förslag

ont ändringar i denna lagstiftning, men allenast smärre modifikationer

har blivit genomförda.

På skäl som redovisats i det föregående har medicinalstyrelsen funnit

tiden ännu ej mogen för övergång till en frivillig ympning. Däremot anser

styrelsen möjligheterna till vaccinationsbefrielse av andra än medicinska

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

skäl böra utökas väsentligt. Styrelsen har vidare funnit att vaccinationslagstiftningen

även i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revidering. Med

anledning härav har styrelsen bl. a. utarbetat förslag till ny lag om ympning

mot smittkoppor.

Medicinalstyrelsen har övervägt huruvida icke lagen den 18 juli 1942

(nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet och lagen den 30 maj

1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m. borde inarbetas

i den nya lagen. Därmed skulle alla lagbestämmelser som reglerar

skyldighet att undergå ympning till skydd mot smittsam sjukdom eller

annan infektionssjukdom bli sammanförda i en enda lag. Med hänsyn till

det speciella område för vilket förstnämnda lag gäller och då 1952 års lag

endast är tillämplig under extraordinära förhållanden har styrelsen emellertid

avstått från att söka sammanarbeta de tre lagarna till en författning.

Remissyttrandena

I remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfredsställelse med att initiativ

tagits till en revision av gällande lagstiftning om skyddskoppympning.

Det framlagda förslaget godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser,

och i flera fall uttalar man sin fulla anslutning till den föreslagna

regleringen. Sålunda anser t. ex. medicinska fakulteten i Uppsala,

att det föreliggande lagförslaget är väl motiverat och att dess antagande

skulle innebära ett väsentligt framsteg jämfört med nu gällande ordning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar, att förslaget är väl ägnat

att tillgodose barnens rätt och samhällets berättigade krav på skydd mot

en av de farligaste smittsamma sjukdomarna.

Den kritik som förekommer i remissyttrandena riktar sig endast i några

fall, nämligen i yttranden från förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden

i Malmö, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och förbundet

allnordisk folkhälsa mot förslagets huvudprinciper. Sålunda anser förste

stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö, att gällande lag om skyddskoppympning

endast bör underkastas smärre ändringar i avvaktan på övergång

till helt frivillig vaccination. Vidare anser man, att en reform på vaccinationslagstiftningens

område inte bör begränsas till smittkoppympning.

Den moderna nordiska lagstiftningen på detta område, den finska lagen av

år 1951 och den norska av år 1954, reglerar inte endast vaccination mot

smittkoppor utan ger vederbörande regering eller myndighet rätt att påbjuda

ympningar även mot andra infektionssjukdomar, om det epidemiologiska

läget så kräver. Förhållandena i Sverige karakteriseras bäst därav,

att om en större epidemi skulle uppkomma myndigheterna inte har möjlighet

att påbjuda eller genomföra obligatoriska ympningar mot den aktuella

sjukdomen. Vidare gäller, att reglerna om bekämpande av smittkoppor är

tördelade på olika författningar; sålunda ges i karantänskungörelsen bestämmelser

för förhindrande av införsel av smitta, medan vissa allmänna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 111 år 1958 41

föreskrifter ges i epidemilagen. Någon ändring i dessa förhållanden kommer

inte till stånd, om den av medicinalstyrelsen föreslagna lagen stadfästes.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund och förbundet allnordisk

folkhälsa baserar sin kritik på den av dem hävdade principiella uppfattningen

att ympning mot smittkoppor i fortsättningen bör vara helt frivillig.

Nämnda förbundsstyrelse tillägger, att om vaccinationstvång i någon

form skall bibehållas bör detta endast avse barn. Bestämmelserna om

vaccination som behörighetsvillkor för vissa särskilt utsatta yrkesutövare

bör överföras till de författningar som reglerar övriga behörighetsvillkor.

Vaccinationslagen bör i övrigt väsentligen ges karaktären av beredskapslag

för sådana undantagssituationer, då smittorisk akualiseras.

Departementschefen

Det har länge stått klart, att 1916 års lag om skyddskoppympning behöver

revideras. Från tid till annan har olika propåer härom framkommit

och 1939 ledde dessa till att ett förslag till ny lagstiftning i ämnet förelädes

riksdagen. Förslaget blev emellertid inte antaget.

De frågor som huvudsakligen föranlett ändringsförslagen och som varit

föremål för starka meningsbrytningar är de förut behandlade spörsmålen

om barnvaccineringen bör vara obligatorisk eller frivillig och i vad mån

undantagande därifrån bör kunna medges på andra än medicinska skäl.

I flera fall föranleder de av mig förordade lösningarna härutinnan ändring

av nu gällande bestämmelser. Som kommer att framgå av min fortsatta

framställning är jag av den uppfattningen att ändringar bör göras

jämväl på åtskilliga andra punkter. Med hänsyn härtill har jag funnit

det ändamålsenligt att — såsom medicinalstyrelsen föreslagit — en helt

ny lag i ämnet utfärdas.

Såväl i medicinalstyrelsens utredning som i ett par remissyttranden har

vissa frågor rörande lagens innehåll i systematiskt avseende berörts. Medicinalstyrelsen

har sålunda övervägt att i den nya lagen inarbeta nu gällande

författningar angående skyddskoppympning vid försvarsväsendet och

skyddskoppympning vid krig eller krigsfara m. m. men har kommit till det

resultatet att ett sådant sammanförande inte bör ske. I remissyttrandena

framföres från något håll den meningen, att en ny vaccinationslag inte

bör begränsas till att avse blott ympning mot smittkoppor utan liksom de

moderna finska och norska lagarna i ämnet även bör gälla ympning mot

andra infektionssjukdomar. Vidare antydes i samma yttrande lämpligheten

av att alla regler om bekämpande av smittkoppor, varav en del upptagits i

epidemilagen och karantänskungörelsen, sammanföres i en författning.

Slutligen är man i ett yttrande inne på tanken att lagen inte skall innehålla

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958

andra bestämmelser om ympning under normala förhållanden än sådana

som avser barnvaccineringen och att lagen i övrigt väsentligen bör bli en

beredskapslag.

Vad först beträffar frågan, huruvida lagens tillämplighet bör utsträckas

så att med stöd av lagen ympning kan påbjudas även mot andra infektionssjukdomar

än smittkoppor, är jag av den åsikten att så inte nu bör ske.

Det har inte ådagalagts, att behov föreligger under normala förhållanden

att påbjuda allmän ympning mot annan sjukdom än smittkoppor. Då riket

befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest då utomordentliga förhållanden

påkallar det, äger Konungen enligt lagen om skyddsympning vid krig

eller krigsfara m. m. förordna om ympning mot varje smittsam sjukdom.

Beträffande försvarsväsendets personal äger Konungen enligt lagen om

skyddsympning inom försvarsväsendet påbjuda ympning mot smittsam

sjukdom eller annan infektionssjukdom — förutom under krig eller krigsfara

— vid inträffad eller hotande epidemi och, såvitt avser icke smittsam

infektionssjukdom av svårartad natur, då skydd däremot finnes erforderligt.

I båda lagarna hänvisas till att i fråga om ympning mot smittkoppor

gäller särskilda bestämmelser. Regler finns sålunda som gör det

möjligt att påbjuda ympning mot såväl smittkoppor som andra smittsamma

sjukdomar i situationer med speciell risk för omfattande epidemier.

Nu ifrågavarande lagstiftning bör därför enligt min mening begränsas till

att avse ympning mot smittkoppor. I huvudsak kommer bestämmelserna

att gälla den under normala förhållanden obligatoriska vmpningen, varför

föga synes vara att vinna genom att i en lag sammanföra dessa bestämmelser

och bestämmelserna i nyssnämnda båda lagar om skyddsympning.

Andra epidemibekämpande åtgärder än ympning regleras huvudsakligen

i epidemilagen och karantänskungörelsen. Dessa författningar innehåller i

stor utsträckning enhetliga bestämmelser för en lång rad av smittsamma

sjukdomar. Att då bryta ut smittkopporna ur detta sammanhang och i en

särskild författning upptaga — förutom regler om ympning — samma bestämmelser

som i epidemilagen och karantänskungörelsen synes mig innebära

en onödig dubblering. Å andra sidan bör lagen om ympning mot smittkoppor

enligt min mening för överskådlighetens skull innehålla alla grundläggande

regler om skyldighet att undergå sådan ympning.

Jag finner sålunda medicinalstyrelsens förslag, vilket i princip godtagits

av så gott som samtliga remissinstanser, i systematiskt avseende väl ägnat

att läggas till grund för den nya vaccinationslagstiftningen.

B. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag

inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ympning mot

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 19ö8

43

smittkoppor, vilket torde få fogas som bilaga till protokollet i detta ärende.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

Lagen» benämning och indelning

Medicinalstyrelsen anser det lämpligare att lagen benämnes på ett sätt

som utmärker mot vilken sjukdom ympning företages än såsom nu är

fallet det skyddsmedel som användes. Jag delar denna uppfattning, allra

helst som lagen skiljer sig från de båda andra gällande lagarna om skyddsympning

bl. a. därigenom att den uteslutande reglerar ympning mot smittkoppor.

Medicinalstyrelsens förslag innehåller i motsats till gällande lag ingå

underrubriker. Lagen blir emellertid enligt min mening överskådligare med

sådana och jag förordar därför en indelning av lagen med följande underrubriker:

»Ympningsplikt», »Ympningens verkställande och anordnande»

samt »Särskilda bestämmelser».

Ympningsplikt

1 §•

Paragrafen motsvarar till sitt innehåll inledningsparagrafen i gällande

lag. Medicinalstyrelsen förutsätter, att ympningen alltid skall utföras med

animalt vaccin, vilket numera kan tillhandahållas i tillräckliga mängder.

Bestämmelser härom menar styrelsen dock kunna utfärdas i administrativ

ordning. Jag är ense med styrelsen härutinnan.

2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i gällande lag.

Medicinalstyrelsens utredning

Praktiskt taget alla europeiska länder föreskriver i sin lagstiftning eller

rekommenderar att vaccination skall ske före fyllda två år eller i regel

vid ännu tidigare tidpunkt. Medicinalstyrelsen anser att även i vårt land

den obligatoriska — första — skyddskoppyinpningen bör, såsom också för

närvarande i stor utsträckning sker, äga rum i en tidig levnadsålder. Därigenom

blir smittkoppsskyddet utsträckt till alla barn i de åldersklasser,

som ligger mellan spädbarnsåldern och den nuvarande vaccinationsåldern,

6—7 år, vilket innebär att grundimmuniteten i landet ökar. En förstagångsympning

(primovaccination) i tidig levnadsålder har vidare den fördelen,

att den i regel ej förorsakar några ympbesvär eller i varje fall blott obetydliga

sådana i form av ett eller annat dygns feber. På samma sätt förlöper

regelmässigt en revaccination i vuxen ålder, varemot en då för

första gången företagen ympning ofta medför häftiga ympreaktioner vilka

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958

kan förorsaka förlust av arbetsförmågan under flera dagar och i en del

fall andra mer eller mindre svårartade komplikationer.

Medicinalstyrelsen föreslår därför, att den tidpunkt, före vilken ympning

regelmässigt skall ha skett, bestämmes till utgången av det kalenderår,

då barnet fyller två år. Enligt styrelsens förslag kommer alltså den tid,

som står till förfogande för ympningspliktens fullgörande, att utsträckas

något år utöver vad som är vanligt i andra länder. Medicinskt sett har

denna utsträckning — frånsett att den tid varunder de yngsta barnen är

ovaccinerade något förlänges — inte någon betydelse. Däremot är den

önskvärd av praktiska skäl. Det har nämligen visat sig att det i ett stort

antal fall föreligger ett behov för ymparna att — t. ex. på grund av sjukdom

hos barnet eller pågående epidemier å barnets vistelseort — uppskjuta

en tillämnad vaccination.

I många länder finns föreskrifter om obligatorisk revaccination en eller

flera gånger under barnets uppväxttid. Medicinalstyrelsen finner emellertid

inte erforderligt att för vårt lands vidkommande uppställa några krav

i detta hänseende under normala förhållanden. Skulle emellertid en smittkoppsepidemi

inträffa eller hota att bryta ut bör, såsom nu gäller, ympningsplikt

kunna påbjudas i den omfattning som finnes erforderlig.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsens förslag biträdes av det övervägande antalet remissinstanser.

Sålunda framhåller lärarkollegiet vid karolinska institutet, att förstagångsympning

bör, både med hänsyn till skyddssynpunkter och av medicinska

skäl, ske tidigast möjligt — i vårt land helst vid eller strax efter

sex månaders ålder. Kollegiet fortsätter.

Då det får anses medicinskt godtagbart att sätta en övre gräns vid två

års ålder, ansluter sig lärarkollegiet till förslaget i denna del. Detta innebär

en ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Lärarkollegiet

vill emellertid erinra om att när föreskriften, att ympning skulle ske

senast det år barnet fyller sju år, på sin tid tillkom, denna hade väsentligen

tvenne motiv, vilka nu bortfallit. Dels var spädbarnsdödligheten då

avsevärt högre, dels voro svårigheterna att transportera barn till ympning

helt andra än nu. Ännu år 1916 var sålunda spädbarnsdödligheten i Sverige

ca 7 procent, och dödsfall i denna ålder kunde därför, om än med orätt,

av allmänheten lätt sättas i samband med vaccinationen. Numera är spädbarnsdödligheten

mindre än 2 procent.

Också medicinska fakulteten i Lund och Sveriges läkarförbund biträder

i princip medicinalstyrelsens förslag. Dessa instanser framhåller dock, att

man dels av immunbiologiska, dels av praktiska skäl måste ställa sig tämligen

reserverad mot en alltför tidig, redan i första levnadsåret rekommenderad

allmän ympning. Under detta första år är strävan att hålla

barnen så fria från infektioner som möjligt — detta med hänsyn till den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1958

generaliseringstendens som även banala infektioner har i denna ålder och

med beaktande av de problem som uppfödningen av spädbarn ofta medför.

I andra och tredje levnadsåren är komplikationsriskerna betydligt mindre.

Då förslaget medger att vaccinationen förlägges till dessa år, tillstyrkes

det emellertid även av dessa remissinstanser.

Erinringar mot förslaget förekommer i yttranden från några hälsovårdsnämnder

och från förbundet allnordisk folkhälsa.

Hälsovårdsnämnden i Uddevalla ifrågasätter sålunda, huruvida inte den

föreslagna åldersgränsen före vilken barn skall vara ympade bör höjas

från två till fyra år, eller motsvarande den tidpunkt intill vilken barnen

i regel står under hälsokontroll vid barnavårdscentralerna.

Hälsovårdsnämnden i Örebro anser, att ympningstvång inte bör föreligga

förrän barnet skall börja skolan. En sådan utsträckning är att föredraga,

enär det tvångsmässiga i vaccinationen då blir mindre kännbart.

Förste stadsläkaren i Malmö anser, med instämmande av hälsovårdsnämnden

i samma stad, att de nuvarande bestämmelserna om vaccinationsålder

även i fortsättningen bör gälla. Härför talar att man i avvaktan på

vaccinationstvångets upphävande inte bör företaga en så radikal omläggning

av den administrativa kontrollapparaten som ett genomförande av

förslaget skulle komma att innebära. Vidare bör en reform av denna art

anstå till dess ert lagstiftning omfattande vaccination även för andra sjukdomar

än smittkoppor kommer till stånd.

Förbundet allnordisk folkhälsa slutligen avstyrker den föreslagna flyttningen

av gränsen för barnvaccinationen från sex- till tvåårsåldern. Förbundet

framhåller, att ju längre man kan skjuta på en vaccination desto

större motståndskraft bör barnet rimligtvis hinna förvärva för att kunna

slå ifrån sig vaccinationens oundvikliga faromoment.

Departementschefen

Enligt den medicinska sakkunskapen blir yinpbesvären och risken för

komplikationer minst, om förstagångsvaccineringen företages under de

första levnadsåren. Hur tidigt ympningen lämpligen bör ske, är man emellertid

inte ense om, olika medicinska instanser emellan. Medan lärarkollegiet

vid karolinska institutet rekommenderar vaccinering vid eller

strax efter sex månaders ålder, finner medicinska fakulteten i Lund och

Sveriges läkarförbund invändningar kunna resas mot en allmän vaccination

redan under det första levnadsåret och menar att komplikationsriskerna

blir betydligt mindre om ympningen göres under andra och tredje

levnadsåren. För egen del anser jag skäl inte finnas för sådan skärpning

av bestämmelserna i förevarande avseende som den av medicinalstyrelsen

föreslagna sänkningen av den stipulerade vaccinationsåldern från sex- till

tvåårsåldern skulle innebära.

Å andra sidan talar förutom nämnda medicinska skäl även vissa orga
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1958

nisatoriska och andra synpunkter för alt vaccinationen inte bör uppskjutas

så länge som till inträdet i skolåldern. Vaccineringen sker redan nu enligt

uppgift till ungefär 50 procent vid organen för den förebyggande barnavården,

och det är önskvärt att den så långt möjligt helt förlägges dit. Det

kan förväntas, att vaccineringen därigenom alltmer kommer att betraktas

på samma sätt som andra vid nämnda organ företagna sjukdomsförebyggande

åtgärder och äga rum vid den ur medicinsk synpunkt lämpligaste

åldern. Emellertid torde barnen i åldern närmast skolåldern i blott ringa

utsträckning kvarstå inom den förebyggande barnavården. Enligt vad jag

erfarit skulle sålunda f. n. blott ca 20 procent av 4—7-åringarna stå under

sådan hälsokontroll, och det synes med hänsyn till rådande läkarbrist

ovisst, när utbyggnaden av organisationen hunnit så långt att huvudparten

av barnen i nämnda åldersgrupper kan omfattas därav.

Vid övervägande av här anförda synpunkter har jag kommit till den

uppfattningen, att den tidpunkt då vaccinationen regelmässigt skall vara

företagen lämpligen bör bestämmas till utgången av det kalenderår under

vilket barnet fyller fyra år. Skulle på grund av att anstånd meddelats

enligt 6 § vaccinationen inte kunna utföras före nämnda tidpunkt, bör

tidsfristen för ympningen utsträckas intill utgången av kalenderåret näst

efter det då anståndet upphör.

I likhet med medicinalstyrelsen finner jag det för vårt lands vidkommande

inte erforderligt att under normala förhållanden uppställa krav

på revaccination under barnets uppväxttid. En med stöd av 4 § påbjuden

vaccination i samband med en smittkoppsepidemi kan däremot föranleda

revaccination även av barn.

3 §.

Paragrafen motsvarar delvis 3 § i gällande lag.

Medicinalstijrelsens utredning

I vaccinationsutredningens förslag och i propositionen 182/1939 förordades

att yinpningsplikten i fråga om värnpliktiga, som börjar sin första

tjänstgöring under fredstid, inte skall, som nu är fallet, begränsas till dem

som tjänstgör för sin utbildning. Syftet härmed var att låta ympningsplikten

komma att omfatta även de samvetsömma värnpliktiga. Medicinalstyrelsen

anser emellertid för sin del inte fördelarna med denna utvidgning,

som torde ha ringa kvantitativ betydelse, överväga de olägenheter

som är förenade med ett tvångsinskridande mot värnpliktiga av ifrågavarande

kategori. Styrelsen har därför bibehållit den nuvarande lagens bestämmelse

på denna punkt.

Enligt 3 § i gällande lag skall utlänningar, som inkommer till riket för

atv söka anställning, undergå ympning om vederbörande hälsovårdsnämnd

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

finner anledning befara att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i

riket. Någon anledning att ge just de anställningssökande utlänningarna

en särställning gentemot andra hitresande, vare sig de är utlänningar eller

inte, torde knappast finnas. Alla dessa personer kan vara i lika hög grad

smittbärande. Medicinalstyrelsen anser emellertid inte erforderligt att i

lagen bibehålla strängare ympningsbestämmelser för personer som kommer

från utlandet än för andra. I regel torde nämligen föreskrifterna i

epidemilagen och karantänskungörelsen möjliggöra tillräckliga skyddsåtgärder.

Vid inträffad eller hotande epidemi finns därjämte möjlighet att

påbjuda ympning med stöd av förevarande förslags 4 §.

Det särskilda stadgandet i 3 § i nuvarande lag om ympningsplikt för

tvångsarbetare finner medicinalstyrelsen även kunna slopas.

Departementschefen

Jag är ense med medicinalstyrelsen om att under fredstid ympningsplikten

för värnpliktiga inte bör omfatta vapenfria värnpliktiga. I lagtexten

bör direkt utsägas att ympningsplikten inte avser vapenfri värnpliktig

under fredstjänstgöring.

Liksom enligt gällande lag och medicinalstyrelsens förslag bör förevarande

paragraf även innehålla ett stadgande som gör det möjligt att

föreskriva ympningsplikt för värnpliktiga, vilka inkallats jämlikt 28 §

värnpliktslagen för rikets försvar eller säkerhet, och denna möjlighet bör

finnas också beträffande värnpliktiga som fullgör beredskapsövning enligt

27 § 2. samma lag. Det synes böra ankomma på Konungen eller den

Konungen bestämmer att förordna härom.

Gällande lag och medicinalstyrelsens förslag upptar i förevarande paragraf

en bestämmelse om tvångsympning för ytterligare en kategori av militärer,

nämligen de fast anställda vid krigsmakten. Enligt min mening hör

emellertid denna bestämmelse naturligare ihop med de stadganden som i

departementsförslaget upptagits i 9 § och som handlar om ympning såsom

förutsättning för anställning i vissa fall m. m.

Jag förordar alltså att förevarande paragraf begränsas till att avse värnpliktiga

som för sin utbildning första gången tjänstgör vid krigsmakten

eller som fullgör beredskapsövning eller inkallats till tjänstgöring för rikets

försvar eller säkerhet, varvid dock ympningsplikten icke skall omfatta vapenfri

värnpliktig under första tjänstgöring för utbildning i fredstid.

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i gällande lag.

Medicinalstyrelsens utredning

Ett stadgande som gör det möjligt att påbjuda ympningsplikt i erforderlig

omfattning vid inträffad eller hotade smittkoppsepidemi måste enligt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958

medicinalstyrelsen fortfarande finnas. Däremot synes det styrelsen inte

nödvändigt att bibehålla nuvarande bestämmelse att det i beslut om här

avsedd ympningsplikt skall anges tid och område för ympningsplikten och

ej heller den nu föreskrivna förutsättningen för beslutet att framställning

gjorts av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd.

Genom den föreslagna utformningen av ifrågavarande stadgande vinnes

även den fördelen att beslut om ympning även kan avse den, som kan

antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad — här benämnd kontaktperson

— och den som kommit eller av särskild anledning kan väntas

komma i beröring med kontaktpersonen. Med hänsyn till vikten av att

dylika beslut meddelas utan tidsutdräkt förordades i 1939 års förslag att

beslutanderätten skulle ligga hos hälsovårdsnämnden. Medicinalstyrelsen

förutsätter emellertid att länsstyrelserna kommer att kunna ingripa med

tillräcklig snabbhet i dessa fall och föreslår därför i detta avseende ingen

ändring av vad som nu gäller.

Departementschefen

En av de effektivaste åtgärderna för att begränsa en smittkoppsepidemi

torde vara att snarast skyddskoppympa alla dem, som kommit i beröring

med smittkoppsjuka eller med personer vilka kan misstänkas ha blivit

koppsmittade. Det är därför nödvändigt att i en sådan situation kunna

påbjuda ympning i erforderlig omfattning, såväl för civilbefolkningen som

för krigsmaktens personal. Vem som skall äga påbjuda ympning i det ena

och andra fallet och vad som skall iakttagas i samband därmed torde

lämpligen regleras i administrativ ordning.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i gällande lag.

Medicinalstyrelsens utredning

Enligt 5 § gällande lag föreligger inte ympningsplikt beträffande den

som förut haft smittkoppor eller som tre gånger eller någon gång efter

början av de närmast föregående fem kalenderåren här i riket undergått

vederbörlig skyddskoppympning. Vaccinationsutredningen ansåg det inte

behövligt att bibehålla möjligheten att på grund av tre gånger undergången

ympning vinna befrielse från ympningsplikt. Denna har också slopats i

medicinalstyrelsens förslag. För att vinna närmare anslutning till internationell

praxis har vidare i detta förslag den tid under vilken en föregående

ympning skall verka befriande från ympningsplikt ändrats till tre

år. Enligt medicinalstyrelsens mening bör även en utomlands undergången

skyddskoppympning grunda rätt till befrielse under samma förutsättningar

som en ympning som verkställes här i riket.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

49

Departementschefen

De ändringar i förhållande till gällande lag som medicinalstyrelsen föreslagit

i förevarande del har inte mött gensaga från någon remissinstans.

Inte heller jag har något att invända mot förslagets innebörd. Enklast

torde vad som åsyftas kunna uttryckas med att den som haft smittkoppor

eller under något av de sista tre åren undergått ympning ej omfattas av

ympningsplikt. Med orden »de sista tre åren» avses givetvis åren närmast

före varje tillfälle, då ympning av en person kommit i fråga.

6 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 4 mom. i gällande lag. Där stadgas, att vid

inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller

då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt Konungen äger förordna,

att ympningsplikten för barn under viss tid inte skall gälla beträffande

landet i dess helhet eller viss del därav samt att ympningsplikten

för militär personal m. fl. under sådan tid skall föreligga allenast i den

omfattning Konungen bestämmer.

Medicinalstyrelsens förslag på denna punkt innebär ändringar endast i

formella hänseenden.

Under remissbehandlingen har ingen annan invändning gjorts än att

hälsovårdsnämnden i Örebro ifrågasatt, om inte anstånd med ympning på

grund av epidemi av annan sjukdom inom ett län skulle kunna beslutas av

lägre myndighet än Konungen, förslagsvis länsstyrelsen.

För egen del anser jag den nuvarande bestämmelsen kunna bibehållas

med allenast en jämkning i förenklande syfte, dock att Konungen bör ha

möjlighet att delegera beslutanderätten åt annan myndighet. När det gäller

anstånd med ympningsplikten för värnpliktiga, bör delegationen ske till

militär myndighet.

7 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i gällande lag. Enligt denna kan undantagande

från såväl barnympningen och ympningen av militär personal

m. fl. som en i samband med smittkoppsepidemi påbjuden ympning meddelas

för viss tid, högst tre år i sänder, om sjukdom, sjukdomsanlag eller

allmän svaghet finnes hos den ympningspliklige eller någon i hans omgivning.

Undantagande medges i fråga om militär personal av vederbörande

chef och beträffande civilbefolkningen av vederbörande ympare. Vidare kan

barn, som under minst tre år varit undantaget från barnympningen på

grund av egen sjukdom eller svaghet och som fortfarande av samma skäl

kan antagas erhålla men av ympningen, av medicinalstyrelsen undantagas

för framtiden från barnympningen.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Medicinalstyrelsens utredning

Beträffande tillfälligt undantagande föreslår medicinalstyrelsen ingen

annan ändring än att beslutet för alla kategorier skall meddelas av vederbörande

ympare.

Som framgår av den allmänna motiveringen innebär medicinalstyrelsens

förslag i fråga om den permanenta befrielsen från barnympningen på medicinska

skäl blott den nyheten, att länsstyrelsen skall vara beslutande myndighet

i stället för medicinalstyrelsen.

Remissyttrandena

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen under punkt V

har invändningar mot medicinalstyrelsens förslag gjorts beträffande vissa

detaljfrågor.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser sålunda, att tillfälligt undantagande

bör få omfatta högst ett år för varje gång och inte som föreslagits tre år.

I annat fall kan en enda treårsbefrielse grundlägga befrielse för framtiden.

Förste provinsialläkarnes förening anser förslaget att länsstyrelse skall

kunna »för framtiden» undantaga barn från ympningsplikt olyckligt. Lagfästes

förslaget kan detta medföra exempelvis att en värnpliktig kan uppvisa

ett intyg som han fått i femårsåldern om befrielse från ympning för all

framtid och med stöd av detta kräva att han skall undantagas från

vmpningen.

Departementschefen

I fråga om tillfälligt undantagande från ympning förordar jag att det i

fortsättningen benämnes uppskov med ympning samt att, som medicinalstyrelsen

föreslagit, uppskov får meddelas av vederbörande ympare även när

det gäller militär personal. Vad beträffar den längsta tid för vilken uppskov

varje gång skall få medges finner jag anledning inte föreligga att

frångå vad som f. n. gäller, dvs. tre år.

På skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen bör permanent befrielse

från barnympningen på medicinska grunder få medges av vederbörande

förste provinsialläkare eller med honom likställd förste stadsläkare,

var och en inom sitt ämbetsområde. Med anledning av de betänkligheter som

förste provinsialläkarnes förening anfört mot undantagande för framtiden

och det exempel föreningen åberopat vill jag understryka, att sådant undantagande

bara kan ges från den obligatoriska barnvaccinationen och inte i

och för sig medför undantagande från den ympningsplikt som gäller för

värnpliktiga enligt 3 § eller som påbjudits i samband med en smittkoppsepidemi

med stöd av 4 §.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958 51

8 §•

Paragrafen innehåller en motsvarighet till den i gällande lags 5 § 3 mom.

intagna s. k. samvetsklausulen.

Beträffande huvudspörsmålet om undantagande av barn från den obligatoriska

vaccineringen torde få hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen. I detta sammanhang må upptagas ytterligare ett par spörsmål,

som berörts under remissbehandlingen.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsens förslag enligt vilket undantagande från vaccinationsplikten

på grund av samvetsskäl endast skall kunna medges för barn kritiseras

av försvarets sjukvårdsstyrelse och förbundet allnordisk folkhälsa,

vilka anser, att klausulen även bör gälla värnpliktiga. Sjukvårdsstyrelsen

uttalar härom.

Det är icke något medicinskt intresse att tvinga det fåtal värnpliktiga, som

verkligen hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot ympning, att undergå

dylik, i synnerhet som deras ringa antal näppeligen inverkar på det allmänna

immunitetsläget. Det måste därför anses vara av vikt att bereda

sådana värnpliktiga möjlighet att, såsom föreslagits, under fredstjänstgöring

erhålla befrielse från ympningsplikt. Dispensrätten bör emellertid få

ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse. Detta torde vara så mycket mer

befogat, som enligt lagförslaget ett större antal barn än tidigare kan förutsättas

bliva undantagna från ympning. Till följd härav kommer antalet

primoympningar av värnpliktiga vid rekryttjänstgöringens början att öka i

motsvarande grad. Då primoympning vid vuxen ålder av medicinska skäl

icke är önskvärd med hänsyn till höjd komplikationsfrekvens, framstår

behovet att kunna medge dispens som ännu mer berättigat. Vid handläggningen

av dylika dispensärenden kommer följaktligen i många fall, förutom

frågan om samvetsbetänkligheternas tyngd, ett medicinskt bedömande

att bliva erforderligt.

Förbundet allnordisk folkhälsa anser att klausulen bör kunna åberopas

både av värnpliktiga och av dem som påbörjar anställning vid krigsmakten.

Departementschefen

För egen del är jag också av den uppfattningen att ifrågavarande möjlighet

bör stå öppen även för värnpliktiga och jag kan i stort sett instämma

i vad försvarets sjukvårdsstyrelse anfört härom. Det gäller dock att utforma

bestämmelsen så, att endast övertygade vaccinationsmotståndare blir befriade.

Först och främst synes det böra fordras, att värnpliktig som önskar

befrielse inställer sig inför vederbörande ympare och med honom rådgör om

sina betänkligheter. Ymparen bör därvid till en början undersöka huruvida

uppskov med ympningen kan meddelas enligt 7 §. Finnes så ej vara fallet,

bör det åligga honom att upplysa den värnpliktige om ympningens betydelse.

Vidhåller denne likväl sin önskan om befrielse, bör han hänvisas att

göra ansökan härom till försvarets sjukvårdsstyrelse. Vid ansökan bör

fogas intyg av ymparen, att medicinska skäl för uppskov med ympningen

ej föreligger och att sökanden upplysts om ympningens betydelse. Försvå
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

rets sjukvårdsstyrelse bör också kunna fordra, att ansökningen kompletteras

med andra handlingar som erfordras för att bedöma allvaret i sökandens

övertygelse. Det kan t. ex. visa sig lämpligt, att en utredning härom

göres genom vederbörande chefs försorg. Sjukvårdsstyrelsen bör vid sin

prövning kunna taga hänsyn till den föreliggande risken för smittkoppsepidemier.

Befogenheten att medge befrielse behöver då inte vara begränsad

till fredstid utan kan omfatta alla tillfällen, då värnpliktig enligt 3 § är skyldig

att undergå ympning.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle hälsovårdsnämnd äga uppdraga

åt avdelning av nämnden eller åt ledamot och tjänsteman i förening att å

nämndens vägnar besluta om befrielse från barnympningen. Häremot har

några remissinstanser gjort invändningar och velat begränsa delegationsrätten.

Eftersom hälsovårdsnämnds prövning enligt departementsförslaget

endast skall gå ut på en kontroll av att de formella förutsättningarna för

befrielse föreligger, synes mig hinder inte böra möta mot en delegation i

den omfattning som i allmänhet gäller för ärenden hos hälsovårdsnämnd.

Någon bestämmelse om delegationsrätt torde dock inte böra upptagas i

lagen.

9 §•

Paragrafen motsvarar 6 § och till en del 3 § i gällande lag.

Medicinalstyrelsens utredning

I paragrafen uppställes krav på att vederbörande skall ha ympats inom ej

alltför lång tid innan utbildning till eller tjänstgöring inom vissa yrken

påbörjas. I konsekvens med bestämmelserna i en föregående paragraf har

befrielse från ympning stadgats för de personer, varom nu är fråga, allenast

när de antingen efter början av de nästföregående tre åren ympats med

framgång eller redan haft smittkoppor.

Stadgandet i 6 § i gällande lag har avseende å den som inskrives på sjömanshus,

den som vinner anställning vid tullverket eller vid den allmänna

sjukvården eller vid hälsopolis, den som efter avlagd medicine kandidatexamen

börjar tjänstgöra vid sjukvårdsanstalt och den som antages till

elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs.

Medicinalstyrelsen anser att de som tillhör nämnda personalgrupper även i

fortsättningen bör vara underkastade ifrågavarande särskilda ympningsplikt.

Dock bör beteckningen hälsopolis, som numera inte brukas i andra

sammanhang, ej bibehållas. I stället bör ympningsplikten gälla tillsyningsman

för den allmänna hälsovården. I 1939 års proposition föreslogs att

kravet på särskild ympning skulle utsträckas till att gälla även personal vid

lotsstaten, i luftfart, i civil tjänst vid krigsmakten eller i polistjänst. Medicinalstyrelsen

ansluter sig till detta förslag. Dock synes begränsning

böra göras i fråga om lotsstatens personal till allenast dem som är anställda

vid lotsstation, och vad angår luftfartspersonal synes kravet böra

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1958

gälla endast — såsom det heter i karantänskungörelsen — personal vid

internationell flygplats eller inom område för direkt flygtransitering.

Av den här nämnda personalen utgöres en del av befattningshavare i

statens tjänst. Med hänsyn härtill anser medicinalstyrelsen det kunna ifrågasättas,

om bestämmelser av förevarande art beträffande sådana befattningshavare

bör intagas i själva lagen. Så har emellertid skett i styrelsens

förslag, enär det befunnits vara av värde, att det på ett enda ställe i författningarna

kan utläsas, vilka som är underkastade ifrågavarande ympningsplikt.

Remissyttrandena

Hälsovårdsnämnden i Örebro påpekar, att problem kan uppstå vid inskrivning

på sjömanshus, om krav uppställes på att vederbörande dessförinnan

skall ha undergått verksam ympning. Han måste i så fall starta sina

förberedelser minst fjorton dagar innan han kan avgå med en båt. Vidare

framhåller hälsovårdsnämnden, att det föreslagna förbudet för oympade

att taga anställning vid sjukvårdsanstalt är alltför omfattande. Förbudet

bör endast gälla sjukvårdande personal.

Hälsovårdsnämnden i Malmö anser att den föreslagna ympningsplikten

för tillsyningsman vid den allmänna hälsovården bör ändras så att överensstämmelse

uppnås med det vilande förslaget till ny hälsovårdsstadga. Där

har »tillsyningsman» ersatts med »inspektör eller konsulent». Det synes

hälsovårdsnämnden alternativt tillräckligt att föreskriva ympningsplikt för

den som börjar tjänstgöring vid den allmänna hälsovården. Liknande uttalanden

göres av hälsovårdsnämnden i Örebro.

Luftfartsstyrelsen tillstyrker att personal som tjänstgör vid internationell

flygplats eller inom område för direkt flygtransitering ålägges skyddsympning

mot smittkoppor. Styrelsen anser det emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida ympningsplikten bör omfatta även den personal som på

grund av sina arbetsuppgifter normalt inte kommer i kontakt med trafikanter

eller flygbesättningsmedlemmar. Enligt luftfartsstyrelsens uppfattning

bör det uppdragas åt medicinalstyrelsen att efter samråd med luftfartsstyrelsen

meddela beslut för varje flygplats eller område för direkt

flygtransitering, vilka personalgrupper, som skola vara underkastade ympningsplikt.

Lagförslaget upptar inte ympningsplikt för besättningsmedlemmar på

luftfartyg. Luftfartscertifikat och behörighetsbevis för besättningsmedlemmarna

utfärdas av luftfartsstyrelsen. För sådant utfärdande uppställes för

närvarande inte krav på skyddsympning. Då det torde få anses minst lika

betydelsefullt, att besättningsmedlemmar på luftfartyg i internationell

trafik är ympade mot smittkoppor som att besättningsmedlemmar på sjögående

fartyg undergår sådan ympning, synes ett tillägg i detta hänseende

böra göras i lagtexten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Sjöfartsstyrelsen anser det vara riktigt, att den särskilda ympningsplikten

för sjöfolk bibehålies och att denna även får omfatta lotspersonal. Styrelsen

föreslår dock, att ympningsplikten skall utsägas gälla endast personal

i lotsningstjänst. Genomföres denna ändring, faller under ympningsplikten

även personal vid andra lotsplatser än sjöfartsverkets lotsstationer

samt t. ex. hamnlötsar; å andra sidan kommer ympningsplikten inte att

omfatta sådan personal vid lotsplatserna som inte deltager i lotsningstjänst.

Departementschefen

Syftet med förevarande bestämmelser är att de som i sitt yrke är särskilt

utsatta för risk att bli koppsmittade skall göras immuna mot sjukdomen.

Härigenom vinnes att dessa personalgrupper inte kommer att verka som

smittspridare samt att de vid en smittkoppsepidemi kan fullgöra sina ur

allmän synpunkt viktiga funktioner. Det synes med hänsyn till den stora

risk för smitta som särskilt sjöfolk är utsatta för inte tillrådligt, att såsom

antydes i ett remissyttrande göra avkall på ympningskravet för denna

yrkeskategori.

Som jag anfört i anslutning till 3 §, anser jag att ympningsplikten för

fast anställda vid krigsmakten bör betraktas som ett behörighetsvillkor.

Plikten bör omfatta såväl militär som viss civil personal.

I övrigt har utvecklingen medfört att ympningstvång bör kunna föreskrivas

för vissa nya yrkeskategorier. Jag kan i stort sett godtaga medicinalstyrelsens

förslag härutinnan. Dock torde i enlighet med vad luftfartsstyrelsen

förordat även besättningsmedlemmar på luftfartyg böra kunna underkastas

ympningstvång.

Med hänsyn till svårigheten att i lagen klart avgränsa de personalgrupper

inom ifrågavarande yrkeskategorier, som kan anses behöva vara revaccinerade,

synes avgränsningen lämpligen kunna ske i administrativ ordning.

Det torde sålunda få ankomma på Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer att förordna om i vilken utsträckning krav på undergången

ympning skall gälla för de olika i paragrafen angivna yrkeskategorierna.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § 2 mom. i gällande lag.

Det förekommer att en ympning visar sig overksam; den har som man

säger inte slagit an. Med det vaccin som nu står till buds torde det emellertid

vara mera sällan som ympningen blir overksam. Skulle så inträffa, bör

förnyad ympning äga rum. Blir också denna overksam, torde däremot krav

på ytterligare ympning inte böra uppställas. Den ympningsplikt som behandlats

i föregående paragrafer bör alltså anses fullgjord först när ympning

slagit an eller två ympningar företagits inom viss kortare tid, som i enlighet

med vad nu gäller och medicinalstyrelsen föreslagit lämpligen kan

bestämmas till ett år.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

55

Ympningens verkställande och anordnande

11 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande lag.

Enligt gällande lag må ympning ej verkställas av annan än den som

äger behörighet att utöva läkarkonsten, dock att medicine kandidat må

under vissa angivna förutsättningar förordnas till ympare. Medicinalstyrelsen

föreslår att paragrafen ges den utformningen, att den som ej äger

behörighet att utöva läkarkonsten icke må verkställa ympning med mindre

han därtill förordnats av medicinalstyrelsen. Denna avfattning anser medicinalstyrelsen

mera adekvat med hänsyn till att ympning inbegripes i

läkarkonstens utövning. Styrelsen finner det inte erforderligt att i lagen

bestämma de förutsättningar, under vilka annan än den, som är behörig

att utöva läkarkonsten, må förordnas till ympare.

Under remissbehandlingen har ingen annan invändning gjorts mot medicinalstyrelsens

förslag än att länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat

att — med hänsyn till bl. a. att vaccinationen skall vara obligatorisk — i

lagtexten bör anges, vilka kvalifikationer ympare skall besitta.

För egen del finner jag inte skäl till annan ändring i medicinalstyrelsens

förslag än att bestämmelsen med fördel synes kunna utformas som en

positiv i stället för negativ föreskrift.

Liksom i 8 § gällande lag upptar medicinalstyrelsens förslag regler om

vilka befattningshavare som är skyldiga att verkställa ympning och nämner

därvid läkare vid organ för förebyggande barnavård, tjänsteläkare med

vissa undantag och den som särskilt förordnats till ympare. Jag anser också

att det bör åligga nämnda befattningshavare att verkställa ympning men

deras skyldighet härutinnan bör enligt min mening regleras i administrativ

ordning, och denna reglering bör såsom påpekats i ett remissyttrande omfatta

även militära ympare.

12 §.

Paragrafen motsvarar 11 § 1 inom. i gällande lag.

För att man skall kunna konstatera om ympning blivit verksam måste

den ympade besiktigas av ympare eller annan som kan bedöma saken. En

bestämmelse erfordras därför som innefattar skyldighet för den ympade

att undergå besiktning. Medicinalstyrelsen har föreslagit ett sådant stadgande,

därvid dock den som undergått ympning enligt 4 § undantagits från

besiktningstvånget.

Vissa erinringar mot förslaget har förekommit under remissbehandlingen.

Sålunda anser förste provinsialläkaren i Kronobergs län, att föreskriften

om besiktning bör kunna slopas, eftersom ympningen endast mera

sällan inte slår an. Vidare menar länsstyrelsen i Västernorrlands län att

kvalifikationerna för särskilda besiktningsförrättare bör anges i paragrafen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

Ytterligare ifrågasätter några förste provinsialläkare och läkarsammanslutningar

om inte i lagen kunde utsägas alt vissa sjuksköterskor utan vidare

är behöriga att verkställa besiktning.

För egen del anser jag i konsekvens med vad jag anfört under 10 §, att

i lagen bör upptas en föreskrift att ympad person skall, för utrönande av

ympningens verkan, besiktigas av ymparen eller annan som förordnats

därtill. I den mån anledning finnes att föreskriva undantag från föreskriften,

kan detta göras med stöd av 18 §. Vem som skall utse besiktningsförrättare

och vilka som skall kunna förordnas därtill, bör regleras i administrativ

ordning. Detsamma gäller de övriga detalj föreskrifter i 11 § 1

och 3 mom. nuvarande lag, som inte täckes av förevarande paragraf i

departementsförslaget.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 § och till en del 13 § i gällande lag.

Medicinalstyrelsen har med stöd av riksdagens beslut i ett 1956 utfärdat

cirkulär föreskrivit, att skyddskoppympning — även då den avser barn

över sex år — i regel skall ombesörjas på barnavårdsmottagningar inom

den förebyggande vården, varigenom tjänsteläkarna befrias från skyldigheten

att planera och anordna särskilda ympningsmöten.

I förevarande ärende har under remissbehandlingen framförts vissa synpunkter

på organiserandet av barnympningen.

Svenska provinsialläkarföreningen framhåller sålunda, att borttagandet av

de särskilda ympningsmötena och förläggandet av ympningen till barnavårdsmottagningarna

har både för- och nackdelar. Till fördelarna kan räknas,

att det vid barnavårdsmottagningarna verkligen blir fråga om noggrann

undersökning samt att ympningarna vid den förebyggande barnavården

naturligt ansluter sig till barnens besök på dessa mottagningar.

Såsom nackdelar betraktar föreningen dels det förhållandet att barnavårdsmottagningarna

genom de olika dit förlagda ympningarna med trippelvaccin

samt mot polio och smittkoppor i viss mån förlorar sin ursprungliga

karaktär, dels att alla barn inte är inskrivna vid den förebyggande

barnavården. Föreningen skulle för sin del gärna se att ympningsmötena i

någon form återinfördes om det av praktiska skäl befinnes lämpligt.

Liknande uttalande göres av Sveriges läkarförbund.

Hälsovårdsnämnden i Örebro anmärker mot att barnavårdscentralerna

enligt medicinalstyrelsens förslag endast ålägges ombesörja ympning av

sådana barn som omfattas av organisationens verksamhet och ej som enligt

medicinalstyrelsens förenämnda cirkulär av alla barn oavsett ålder.

Detta innebär enligt nämndens mening en icke önskvärd återgång till den

tidigare gällande ordningen med ympningsmöten.

Såsom jag tidigare framhållit är det också min mening, att ympningen

av barn i största möjliga utsträckning bör förläggas till organen inom den

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

förebyggande barnavården. Det är ett av skälen till alt jag förordat en

sänkning av vaccinationsåldern. Även beträffande barn, som inte är inskrivna

vid sådant organ, bör det åligga där tjänstgörande läkare att

verkställa ympning. Endast i undantagsfall skall således ympning behöva

anordnas på annat sätt när det gäller ympning av barn. Det bör då ankomma

på hälsovårdsnämnden, att i samråd med tjänsteläkaren vid behov

föranstalta om ympningen.

Skulle ympning av vuxna påbjudas med stöd av 4 §, kan hälsovårdsnämnden

behöva vidtaga betydligt mera omfattande åtgärder. Det kan då

t. ex. bli fråga om att tillhandahålla särskild lokal för ändamålet. Även i

sådant fall bör givetvis samråd med tjänsteläkaren äga rum.

Ympning av militär personal skall ombesörjas av vederbörande militära

myndighet. Föreskrift härom och om tillsynen över den militära ympningen

torde få meddelas i administrativ ordning.

När ympning enligt 2, 3 eller 4 § och besiktning i anledning därav verkställes

av den som enligt lagen är skyldig att fullgöra dessa uppgifter och

då intyg utfärdas enligt 8 § bör avgift av den enskilde inte få uttagas.

14 §.

Paragrafen motsvarar i viss mån 10 § i gällande lag, vari stadgas att

föräldrar, förmyndare eller annan som det åligger att ha vård om person,

för vilken plikt att undergå ympning föreligger, skall svara för att denne

befordras till föreskriven ympning.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse med samma

innehåll som det nyss refererade stadgandet i gällande lag.

Häremot har länsstyrelsen i Stockholms län invänt, att ansvarigheten

enligt ordalydelsen inte synes inskränkt till barnympningen utan även avser

en i samband med en smittkoppsepidemi påbjuden ympning, i den mån

denna berör omyndig. Att i sistnämnda fall ålägga föräldrar och förmyndare

ansvarighet för andra än minderåriga, anser länsstyrelsen inte påkallat.

För egen del har jag samma uppfattning som nämnda länsstyrelse. Det

skulle f. ö. även kunna göras gällande, att enligt nuvarande lag och medicinalstyrelsens

förslag föräldrar och andra vårdnadshavare ansvarar för

att värnpliktiga fullgör sin ympningsplikt. Jag anser sålunda stadgandet

föra alldeles för långt och vill i stället förorda en regel av innehåll, att det

åligger vårdnadshavare för barn under 15 år att svara för att barnet undergår

föreskriven ympning. Ansvaret kommer även med en dylik avfattning

av bestämmelsen att gälla såväl barnympningen som en med stöd av 4 §

påbjuden ympning, såvitt denna omfattar barn under 15 år.

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll över ympningen. Bestämmelser

i samma ämne ges i den nuvarande lagen i §§ 15—17 och 21.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 ur 1958

Medicinalstyrelsens utredning

Såsom framgår av redogörelsen för de gällande bestämmelserna är kontrollen

över att barnympningen fullgjorts förlagd till skolorna. Huvudpunkterna

i kontrollsystemet är följande. Barn som inte ympats eller blivit

undantaget från ympning får inte mottagas till undervisning i annan skola

än folkskola och vissa andra skolor, där intagningsplikt föreligger. I en

förteckning över skolpliktiga barn, som pastorsämbetet varje år har att

tillställa folkskolestyrelsen, anges på grundval av anmälningar från ymparna

huruvida barnet ympats. Folkskolestyrelsen anmanar föräldrar eller

andra vårdare av barn som inte ympats att ombesörja att så sker inom en

månad och överlämnar sedermera till hälsovårdsnämnden en förteckning

över dels de i skolan intagna barn som trots anmaning inte undergått ympning,

dels övriga skolpliktiga icke ympade barn. Hälsovårdsnämnden har

att övervaka att de förtecknade barnen befordras till ympning och äger

härvid förelägga vårdnadshavaren vite, dock högst sammanlagt 20 kronor.

Kommer ympning ändå inte till stånd, kan hälsovårdsnämnden anmäla

förhållandet till länsstyrelsen, som äger utsätta höjda viten.

Efter ett genomförande av den föreslagna sänkningen av den ålder, vid

vilken barn senast skall vaccineras, kan den första kontrollen av ympningspliktens

fullgörande ej längre ligga hos skolorna. Enligt medicinalstyrelsens

mening bör hälsovårdsnämnderna därför i stället redan på detta stadium

övertaga den direkta tillsynen över ympningspliktens fullgörande. Därvid

måste nämnderna biträdas av folkbokföringsmyndighet. Medicinalstyrelsen

har efter övervägande, om pastorsämbetena borde bibehållas vid dessa

uPPt5ifter eller om dessa borde läggas på länsbyråerna för folkbokföringen,

stannat för det sista alternativet.

Förfarandet kommer efter en sådan omläggning alt gestalta sig på följande

sätt. Ympare ålägges att lämna uppgift till vederbörande länsbyrå

om varje av honom utförd verksam barnvmpning. Så snart ymparens uppgift

inkommit till länsbyrån, skall byrån på barnets personplåt genom instämning

eller på annat sätt utmärka att verksam ympning ägt rum. Efter

instansningen sänder länsbyrån ymparens uppgifter till vederbörande hälsovårdsnämnd.

Länsbyrån skall härutöver varje år senast den 15 april —

vid vilken tid länsbyrån för andra ändamål, t. ex. för uttagning av värnpliktiga,

framställer avtryckskort å alla eller vissa personer i vissa åldersgrupper

—• även framställa dylika kort å samtliga icke vaccinerade barn,

som under kalenderåret fyllt eller fyller tre år. Dessa kort skall därpå utan

dröjsmål översändas till vederbörande hälsovårdsnämnder. Nämnderna har

därefter att anmana dem som försummat att till ympning befordra de barn,

varom de har vård, att fullgöra sin skyldighet. Vid tredska kan liksom nu

är fallet såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelse söka framtvinga ympningspliktens

fullgörande genom föreläggande av vite. Det sammanlagda

vitesbelopp, som hälsovårdsnämnd äger förelägga, föreslås höjt till 100

kronor.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958 59

Remissyttrandena

Den av medicinalstyrelsen förordade omläggningen av kontrollsystemet

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen motiverar sitt tillstyrkande med bl. a. att kontrollen

inte kan sägas ligga inom skolornas naturliga verksamhetsområde och att

det inte kan anses tillfredsställande att barn skall få sämre utbildningsmöjligheter

på grund av föräldrarnas negativa inställning till skyddskoppympning.

Statistiska centralbyrån tillstyrker att vaccinationsregistreringen överföres

från pastorsämbetena även om förslaget i övrigt inte skulle bifallas.

Uppsala domkapitel framhåller såsom en fördel med förslaget, att detta

skulle leda till att pastorsämbetena befrias från dem tämligen ovidkommande

och tidskrävande uppgifter.

En avvikande mening framföres av hälsovårdsnämnden i Sundsvall.

Hälsovårdsnämnden menar, att kontrollen, som redan förut är besvärlig

på grund av de många instanserna, kommer att bli ännu svårare om ytterligare

två instanser — barnavårdscentralerna och länsstyrelserna — inkopplas

i sammanhanget. Ympning, kontroll och registrering borde enligt nämnden

bli en angelägenhet mellan barnavårdscentralerna och pastorsämbetena

eller ev. länsbyråerna för folkbokföringen.

Förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö anser, att man i

avvaktan på vaccinationstvångets upphävande inte bör företaga en så

radikal omläggning av den administrativa kontrollapparaten som medicinalstyrelsens

förslag innebär.

Några remissinstanser vänder sig mot maximeringen av det vitesbelopp

som hälsovårdsnämnd skall äga utsätta.

Hälsovårdsnämnden i Örebro yttrar sålunda härom.

Maximeringen av vitesbeloppet, som hälsovårdsnämnd äger förelägga,

innebär en inskränkning i nämndens rättigheter, som ej gäller i andra fall,

t. ex. vid vitesföreläggande i fråga om bristfälliga bostäder. Visserligen har

det tillåtna beloppet ökats från 20 kronor till 100 kronor men med hänsyn

till det ständigt pågående fallet i penningvärdet vet man ej hur länge detta

belopp kan anses rimligt. De för närvarande tillåtna beloppen ha länge tett

sig löjliga. Av hälsovårdsnämnden förelagda viten skola ju utdömas av

allmän domstol, som bar möjlighet att korrigera nedåt. Dessutom finnes

klagorätt i vanlig ordning, varför missbruk ej behöver befaras. Länsstyrelsens

vitesföreläggande verksamhet blir då obehövlig.

Också förste provinsialläkaren i Kronobergs län och hälsovårdsnämnden

i Partille kommun anser, att hälsovårdsnämnderna själva bör få avgöra

vitesbeloppets storlek.

Departementschefen

Medicinalstyrelsens förslag till omläggning av kontrollen över skyddskoppympning^

innebär en koncentrering av uppgifterna till de organ.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

hälsovårdsnämnderna och folkbokföringsmyndigheterna, där uppgifterna

naturligt hör hemma. Förslaget, som allmänt biträtts av remissinstanserna,

utgör enligt min mening en avgjord förbättring i förhållande till vad som

nu gäller. Endast beträffande hälsovårdsnämnds befogenhet att förelägga

vite i samband med kontrollen synes mig förslaget böra ändras. Jag är

nämligen ense med de remissinstanser som anser att någon maximering av

vitesbeloppen inte erfordras. Jämkas förslaget i denna riktning, behöver

inte heller länsstyrelserna, på vilka det nu ankommer att vid behov utsätta

förhöjda viten, överhuvudtaget belastas med ärenden rörande föreläggande

vid vite att fullgöra ympningsplikt annat än såsom besvärsinstans.

Vad beträffar den författningsmässiga utformningen av kontrollen erfordras

i lagen endast en bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd

att tillse att ympningsplikt, som inte avser personal vid krigsmakten, fullgöres

och om rätt för nämnden att därvid förelägga vite. Denna rätt bör inte

som enligt nuvarande lag och medicinalstyrelsens förslag inskränkas till

att gälla blott barnympningen utan bör kunna tillämpas jämväl beträffande

ympning som påbjudits med stöd av 4 §. Liksom f. n. bör i lagen stadgas att

sådant vite ej må förvandlas. I övrigt torde erforderliga föreskrifter rörande

kontrollen lämpligen meddelas i administrativ ordning.

Särskilda bestämmelser

16 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i gällande lag, som innehåller straffbestämmelser

för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt m. m.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag inte gjort annan ändring i förhållande

till vad som nu gäller än att straffet för styrelseledamöter och föreståndare

för skolor som mottar lärjunge i strid med det i lagen stadgade

förbudet bortfallit, att straff för obehörig ympare ej upptagits samt att

strafflatitudens övre gräns höjts till böter 300 kronor.

Remissyttrandena

Poliskammaren i Stockholm anser, att en viss skärpning av straffbestämmelserna

bör ske. Härigenom ernås större garantier för lagens efterlevnad

i händelse av epidemiutbrott. Sålunda anser poliskammaren det kunna

ifrågasättas, om icke för det fall att förordnande sker jämlikt lagförslagets

4 § uraktlåtenhet att fullgöra därvid stadgad ympningsplikt skall kunna

bestraffas med frihetsstraff.

Försvarets sjukvårdsstyrelse finner det föreslagna minimistraffet, böter

fem kronor, alltför lågt och föreslår i stället femtio kronor som minimum.

Magistraten i Malmö menar, att den i gällande lag om skyddskoppympning

givna föreskriften om straff för den som verkställer ympning utan

att vara därtill behörig bör införas också i den nya lagen. Bestämmelsen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958

kan nämligen inte undvaras, emedan straff för olovligt utövande av läkarkonsten

kan utdömas endast då detta sker yrkesmässigt och då behandlingen

varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den

behandlade.

Sveriges läkarförbund finner det anmärkningsvärt att medicinalstyrelsen

föreslagit strängare ansvarsbestämmelser för försumliga ympare än vad

som förut gällt.

Departementschefen

För egen del har jag den uppfattningen, att möjlighet bör finnas att i

vissa fall utdöma högre straff än vad nu gällande bestämmelser medger.

Underlåtenhet att fullgöra sådan ympningsplikt, som är av särskild betydelse

för epidemibekämpningen, nämligen den som gäller för värnpliktiga

enligt 3 § och den som kan påbjudas med stöd av 4 §, synes mig sålunda

böra straffas med dagsböter. Det kunde t. o. m. övervägas att möjliggöra

utdömande av frihetsstraff i sådana fall, då försummelse av ympningsplikten

måste betraktas som en jämförelsevis svår förseelse, d. v. s. när

situationen ur epidemiologisk synpunkt är särskilt kritisk. Jag har emellertid

i nuvarande läge, då behov av skärpningar i ifrågavarande lagstiftning

inte kan anses föreligga, funnit mig inte böra förorda att frihetsstraff införes

däri. Straffet för den som i strid mot meddelat förbud anställer eller

till tjänstgöring mottar eller på sjömanshus inskriver person som inte

undergått föreskriven ympning bör liksom hittills utgöra penningböter.

Jag delar medicinalstyrelsens uppfattning att lagen om behörighet att utöVa

läkarkonsten med hänsyn till vad som kan tänkas förekomma erbjuder

tillräckliga möjligheter att inskrida mot obehöriga ympare.

Den i gällande lag och medicinalstyrelsens förslag upptagna straffbestämmelsen

för ympare eller besiktningsförrättare som visar vårdslöshet,

oförstånd eller oskicklighet vid ympning eller besiktning anser jag

likaledes kunna utgå, eftersom allmänna strafflagen och allmänna läkarinstruktionen

torde innehålla erforderliga korrektiv för dessa fall.

17 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i gällande lag.

Medicinalstyrelsens förslag innebär att besvär må anföras över hälsovårdsnämnds

beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos

Konungen utom i fråga om undantagande från barnympning på andra än

medicinska skäl samt att beslut enligt 4 § skall lända till efterrättelse utan

hinder av att besvär anförts däremot.

Länsstyrelsen i Örebro län anmärker, att det av förslaget ej framgår

vem som skall äga anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Av allmänna

rättsgrundsatser torde följa, att dylik befogenhet tillkommer

sökanden—målsmannen. Härigenom öppnas alltså en möjlighet för läns
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

styrelsen att efter besvär korrigera alltför restriktiva beslut av hälsovårdsnämnd.

Däremot synes det oklart, vem som skulle kunna anföra besvär,

därest nämnden bifaller ansökan. Länsstyrelsen kan i varje fall för

sin del ej godkänna en ordning, enligt vilken varje bifall av en hälsovårdsnämnd

till ansökan om befrielse från vaccinationsplikt faktiskt skulle stå

fast. Länsstyrelsen föreslår därför, att vederbörande tjänsteläkare — vare

sig denne är medlem av hälsovårdsnämnd eller ej — ges befogenhet att

föra klagan över hälsovårdsnämnds beslut om befrielse från ympningsplikt.

I den allmänna motiveringen har jag redan tagit ställning till fullföljdsförfarandet

i frågor rörande undantagande från ympningsplikten. Eftersom

medicinalstyrelsen enligt departementsförslaget skulle ha att meddela

beslut om undantagande på medicinska skäl i de fall då förste provinsialläkare

eller förste stadsläkare ansett sig inte kunna bifalla ansökan därom,

bör i förevarande paragraf anges att talan mot medicinalstyrelsens beslut

får föras hos Konungen. Beslut av hälsovårdsnämnd rörande befrielse från

ympningsplikten bör, som jag tidigare framhållit, kunna överklagas och

överprövas i samma ordning som andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.

Då hälsovårdsnämndens prövning i dessa ärenden enligt departementsförslaget

endast skall avse att fastställa att de formella förutsättningarna

för befrielse föreligger, synes något behov av talerätt för tjänsteläkare mot

nämndens beslut inte finnas. Som jag anfört i anslutning till 8 §, skall

befrielse från ympning inom krigsmakten kunna meddelas av försvarets

sjukvårdsstyrelse. Även denna myndighets beslut bör kunna överklagas

hos Konungen och en erinran härom bör upptagas i förevarande paragraf.

18 §.

Paragrafen motsvarar närmast 14 § i gällande lag. På spridda ställen i

gällande lag finns även anmärkt, att det ankommer på Konungen eller

medicinalstyrelsen att utfärda ytterligare föreskrifter.

I det föregående har angivits fall då den i första stycket stadgade rätten

att föreskriva undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning

kan behöva tagas i anspråk. Likaså har på åtskilliga punkter påpekats

behov av ytterligare föreskrifter, vilka ansetts kunna utfärdas i administrativ

ordning. I övrigt torde förevarande paragraf inte kräva närmare kommentarer.

Lagens ikraftträdande m. in.

Medicinalstyrelsen föreslår att den nya lagen skall träda i kraft den

1 juli 1958 med hänsyn till att 1921 års folkskolestadga då avses skola

ersättas med en ny allmän skolförfattning. Vidare upptar medicinalstyrelsens

förslag vissa övergångsbestämmelser i syfte att undvika att den före
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1958

slagna sänkningen av vaccinationsåldern medför att barnen i de närmaste

åldersgrupperna däröver blir ofullständigt ympade.

Sveriges läkarförbund och svenska provinsialläkarföreningen anser att

det ur redovisningssynpunkt vore bättre om lagen trädde i kraft den 1

januari 1959.

Särskilt med hänsyn till omläggningen av kontrollen över skyddskoppympningen

synes det även mig vara att föredraga att uppskjuta lagens

ikraftträdande till den 1 januari 1959.

Jämväl den i departementsförslaget förordade sänkningen av vaccinationsåldern

bör föranleda vissa övergångsbestämmelser så att någon lucka

inte uppstår i ympskyddet. Barn som är födda under åren 1953 och 1954

bör därför, i den mån de ej skyddskoppympats före den 1 januari 1959,

vara skyldiga att undergå ympning före 1959 års utgång. Därvid skall de

bestämmelser i lagen, som har avseende på ympning enligt 2 §, tillämpas

jämväl i fråga om ympningen av nyssnämnda åldersgrupper.

VII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets

utlåtande över det inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till

lag om ympning mot smittkoppor, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Bergquist

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mcij.ts proposition nr 111 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas som följer.

Ympningsplikt

1 §•

Envar är pliktig att undergå ympning mot smittkoppor i enlighet med

vad nedan sägs.

2 §.

Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under vilket

barnet fyller fyra år eller, om anstånd med ympningen meddelats

jämlikt 6 §, under kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.

3 §.

Värnpliktig skall undergå ympning, när han för sin utbildning första

gången tjänstgör vid krigsmakten samt, i den mån Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer så förordnar, då han fullgör beredskapsövning

eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet.

Ympningsplikten avser ej vapenfri värnpliktig som i fredstid fullgör

värnpliktstjänst för sin utbildning.

4 §•

Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning

som prövas erforderlig.

5 §•

Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått

ympning omfattas ej av ympningsplikt.

6 §•

I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet

eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå

under viss tid.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1958

65

7 §•

Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,

sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras komma att erhålla men

av ympningen.

Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs

omgivning fara för att han eller annan skulle komma att lida men av ympningen,

skall likaledes uppskov medgivas.

Uppskov som nu sagts meddelas av vederbörande ympare för viss tid,

högst tre år varje gång.

Har barn under minst tre år i följd åtnjutit uppskov enligt första stycket

med ympning som i 2 § sägs och kan barnet fortfarande antagas erhålla

men av ympningen, äger vederbörande förste provinsialläkare eller förste

stadsläkare att efter ansökning av vårdnadshavaren undantaga barnet från

den i 2 § stadgade ympningsplikten. Finner läkare som nyss sagts skäl

icke föreligga för undantagande, skall han underställa ärendet medicinalstyrelsens

prövning.

8 §.

Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn

under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten

oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantagande jämlikt 7 §, skall han

göra ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet

är kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebvggande

barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som

nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inföi

läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Finner hälsovårdsnämnden

ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten

och tillhandahålla sökanden bevis därom.

Värnpliktig må, efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse

befrias från ympningsplikt enligt 3 §, när särskilda skäl äro därtill.

Vid ansökan skola fogas av vederbörande ympare utfärdat intyg, innehållande

samma uppgifter som det i första stycket omförmälda intyget,

ävensom de handlingar i övrigt som försvarets sjukvårdsstyrelse finnei

nödigt föreskriva.

9 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista

tre åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas

å sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra

a) inom den allmänna hälsovården eller sjukvården;

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1958

b) inom tull- eller lotsväsendet;

c) vid internationell flygplats, inom område för direkt flygtransitering

eller å luftfartyg; eller

d) inom polisväsendet.

10 §.

Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar

företagits inom loppet av ett år.

Ympningens verkställande och anordnande

11 §•

Ympning må verkställas allenast av den som äger behörighet att utöva

läkarkonsten eller som förordnats till ympare av medicinalstyrelsen.

12 §.

För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av

ymparen eller annan som förordnats därtill.

13 §.

Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att

ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.

Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande

barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock

besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.

Intyg och bevis som i 8 § sägs skola tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.

14 §.

Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att

barnet befordras till föreskriven ympning och besiktning.

15 §.

Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,

som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger

nämnden förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.

Särskilda bestämmelser

16 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §, eller

underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till ympning,

vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G7

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i

strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes med böter,

högst trehundra kronor, om ej gärningen är belagd med straff i allmänna

strafflagen.

17 §.

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos

länsstyrelsen genom besvär.

Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses

beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.

18 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva

undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1910

(nr 180) om skyddskoppympning upphör att gälla.

Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya

lagens ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1900.

Beträffande sådant barn skola de i nya lagen upptagna bestämmelserna

avseende ympning enligt 2 § äga tillämpning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 3 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31

januari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ympning mot smittkoppor.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Nordlund.

Lagrådet yttrade:

1 §•

Förevarande paragraf ger i fråga om ympningsplikten ett mera kategoriskt

intryck än som svarar mot innehållet i lagförslaget. Paragrafen synes

böra jämkas så, att där allenast stadgas att ifråga om skyldighet att undergå

ympning mot smittkoppor skall gälla vad i lagen sägs.

3 §•

I andra stycket av paragrafen stadgas, att ympningsplikten för värnpliktig

ej avser vapenfri värnpliktig som i fredstid fullgör värnpliktstjänst

för sin utbildning. Lagrådet finner det opåkallat att i lagen generellt medgiva

vapenfria värnpliktiga befrielse från ifrågavarande förpliktelse. De

kunna, liksom andra värnpliktiga, erhålla befrielse enligt 8 § andra stycket.

Skulle det finnas praktiskt motiverat, kan vidare enligt 18 § Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer befria dem från ympningsplikt.

För den händelse en undantagsbestämmelse likväl bibehålies torde paragrafen

böra redaktionellt förtydligas.

8 §•

I andra stycket av förevarande paragraf ges möjlighet för värnpliktig att

erhålla befrielse från ympningsplikt enligt 3 §, när särskilda skäl äro där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

till. Det torde böra framhållas i lagtexten, att även här förutsättes allvarliga

betänkligheter mot ympningen. I övrigt synes förutsättningen för att befrielse

må äga rum lämpligen böra vara, att undantaget under föreliggande

omständigheter finnes kunna medgivas.

Enligt andra punkten av nämnda stycke skola vid ansökan iogas av

vederbörande ympare utfärdat intyg, innehållande samma uppgifter som

det i första stycket omförmälda intyget, ävensom de handlingar i övrigt som

försvarets sjukvårdsstyrelse finner nödigt föreskriva. Vem som är vederbörande

ympare förutsättes komma att regleras i administrativ ordning.

Lagrådet förordar, att bestämmelsen förenklas så, att där allenast angives

att vid ansökan om befrielse skola fogas de handlingar som försvarets

sjukvårdsstyrelse föreskriver.

9 §•

Paragrafen innebär jämförd med nuvarande bestämmelser, att kravet på

revaccinering kan utsträckas att omfatta den militära och civila personalen

vid krigsmakten — i stället för fast anställt manskap vid hären och marinen

— och personalen vid den allmänna hälsovården — i stället för enbart

hälsopolis — ävensom de helt nytillkomna grupperna: personalen vid lotsväsendet

och vid polisväsendet samt personal »vid internationell flygplats,

inom område för direkt flygtransitering eller å luftfartyg». Förslaget föranleder

i denna del ej annan erinran från lagrådets sida än att bestämmelsen

i sistnämnda hänseende, med hänsyn till den förutsatta närmare

regleringen i administrativ ordning, lämpligen kan avse personal inom

civil luftfartsverksamhet (jfr luftfartslagen).

I remissprotokollet har icke berörts problemet, i vad mån beträffande de

i lagen nytillkomna personalgrupperna kravet på revaccinering är avsett

att göras gällande även mot den vid tiden för lagens ikraftträdande anställda

personalen. Lagtexten torde böra förstås så, att bestämmelserna icke

må riktas mot den personal, som redan innehar anställning inom den verksamhetsgren

som är i fråga. Om även sådan personal anses böra inbegripas,

torde det böra ske med stöd av ett övergångsstadgande som ger Kungl. Maj :t

befogenhet att utfärda bestämmelser om skyldighet att undergå ympning,

i den mån det anses påkallat för att uppnå det skydd som åsyftas med

förordnande enligt förevarande paragraf.

Lagrådet vill vidare framhålla önskvärdheten av alt de anställningsvillkor

m. m. som skola föreskrivas i administrativ ordning utformas så,

att rimlig hänsyn tages till de medicinska skäl och de betänkligheter som

avses i 7 och 8 §§.

Revaccineringskravet anges i paragrafen med att vederbörande, om han

ej haft smittkoppor, skall ha »undergått ympning» under de sista tre åren

före anställningen. Det är ej fullt klart, huruvida del är avselt att bestämmelsen

i 10 § skall tillämpas i förevarande fall. Medicinalstyrelsen har i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958

motiveringen till sitt förslag angett, att sökanden skall ha »ympats med

framgång». Det lärer likväl få antagas att 10 § skall gälla, så att äA7en en

person, på vilken två resultatlösa ympningsförsök gjorts inom loppet av ett

år, skall kunna vinna anställning eller erhålla utbildning inom angivna

verksamhetsområden.

11 §■

Föreskriften att ympning må verkställas — utom av läkare — allenast av

ympare, som förordnats av medicinalstyrelsen, synes vara för snäv med

hänsyn till den ympning som skall ske inom krigsmakten. Förordnande av

ympare ankommer då på militär sjukvårdsmyndighet. Det torde vara tillräckligt

att i stadgandet angiva, att ympning må verkställas allenast av den

som är behörig att utöva läkarkonsten eller som förordnats till ympare.

16 §.

Enligt det föreslagna andra stycket av denna paragraf skall den som anställer,

inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 9 §, straffas med böter, högst trehundra kronor,

om ej gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen. Hänvisningen

till strafflagen lärer avse straffbestämmelsen för tjänstefel i 25 kap. 4 §.

Emellertid stadgas i sistnämnda lagrum att detta ej är tillämpligt, om gärningen

är särskilt belagd med straff. Undantaget åsyftar även straffbestämmelser

inom specialstraffrätten. Lagrådet hemställer, alt hänvisningen till

allmänna strafflagen får utgå, och förordar i stället, att straffet i förevarande

stadgande bestämmes till dagsböter.

Ur protokollet:

Glas Amilon

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ill ur 1958

71

Utdrag au protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den lb mars

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 7

mars 1958 avgivna utlåtande över det den 31 januari 1958 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ympning mot smittkoppor och anför.

Lagrådet har beträffande 1, 3, 8, 9, 11 och 16 §§ föreslagit huvudsakligen

formella jämkningar, som jag anser böra vidtagas. Härutöver innehåller lagrådets

utlåtande allenast vissa uttalanden om tillämpningen av 9 §. Såsom

lagrådet antagit, är det inte avsett att revaccinering enligt detta lagrum skall

föreskrivas för personal som redan innehar anställning eller för sin utbildning

tjänstgör inom den verksamhetsgren som är i fråga. Lagrådets

antagande att 10 § skall vara tillämplig jämväl på ifrågavarande indirekta

ympningsplikt är likaså riktigt. Jag delar lagrådets uppfattning, att rimlig

hänsyn bör tagas till sådana medicinska hinder och betänkligheter mot

ympning som avses i 7 och 8 §§, när föreskrifter med stöd av 9 § meddelas

i administrativ ordning.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att efter vidtagna jämkningar ifrågavarande

lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Svcn-Olof Hedengren

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.