Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för upprustning av landsbggdens elektriska distributionsnät

1958-02-14 · 46 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 46 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:116, Angående riktlinjer för upprustning av landsbggdens elektriska distributionsnät

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

1

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

upprustning av landsbggdens elektriska distributionsnät;

given Stockholms slott den 14 februari 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars utlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att statligt stöd till upprustning av landsbygdens

elnät skall — inom ett totalbelopp av 50 miljoner kr. för de närmaste

5 budgetåren samt på i propositionen angivna villkor — utgå i form av bidrag

till eldistributionsföretag, som är i uppenbart behov därav och som utnyttjat

föreliggande möjligheter att på annat sätt anskaffa kapital till upprustningen.

Samtliga räntabla förbättringsåtgärder förutsättes skola utföras

utan statsbidrag. Syftet med det statliga upprustningsstödet avses vara att

göra det stödmottagande distributionsföretaget ekonomiskt bärkraftigt för

framtiden. Kan detta syfte icke uppnås med ett med hänsyn till förhållandena

rimligt bidrag, bör bidragsansökan avslås med angivande av motiven

härför. Ett dylikt avslagsbeslut torde utgöra skäl för vederbörande företag

att överväga möjligheterna av reorganisation.

Den centrala administrationen av det statliga elupprustningsstödet avses

skola uppdragas åt elektrifieringsberedningen, som samtidigt föreslås förstärkt

med en juridiskt utbildad, administrativt välmeriterad ledamot samt

med en ledamot representerande landsbygdsintressena. Den regionala handläggningen

av ifrågavarande ärenden skall enligt förslaget åvila länsstyrelserna.

Såväl dessa som elektrifieringsberedningen föreslås få utnyttja visst

belopp av upprustningsmedlen för anlitande av expertis och tillfällig arbetskraft.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 116

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om riktlinjer för

upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät samt anför därvid

följande.

I. Inledning

Den 21 april 1954 avlämnade elkraftutredningen av år 1943 sitt huvudbetänkande

angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12). Främst i syfte att

skapa förbättrade förutsättningar för en fullgod distribution av elektrisk

kraft på landsbygden föreslogs i betänkandet en successiv omorganisation av

distributionsverksamheten, vilken enligt utredningen företedde behov av en

omfattande rationalisering, ävensom en effektivisering av statens kontrollerande,

reglerande, rådgivande och stödjande verksamhet på elområdet. För

att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten föreslogs

skärpta regler rörande koncession å elektriska ledningar genom ändringar i

lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

ledningar. Förslag framfördes bl. a. även om inrättande av en central statlig

elorganisation.

över betänkandet har remissyttranden avgivits av ett stort antal myndigheter

och organisationer.

Elkraftutredningens förslag beträffande ändrad lagstiftning angående

elektriska anläggningar förelädes 1957 års riksdag i propositionen nr 161,

vilken proposition i huvudsak bifölls av riksdagen (LI. * 3U 22, rskr 330). I

statsverkspropositionen till samma års riksdag (VI ht 1957 p. 57) behandlades

huvuddragen av utredningens förslag till omorganisation av de statliga

organ, vilka har överinseendet över elkraftförsörjningen, varvid förorda
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

3

des, att de centrala arbetsuppgifterna rörande elektriska frågor tills vidare

skulle handhas av de nu bestående organen, nämligen främst kommersltollegii

elektriska byrå, statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen

och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Emellertid skulle

spörsmålet om en ökad samordning av hithörande ärenden ägnas fortsatt

ingående uppmärksamhet. Mot sagda uttalande i statsverkspropositionen hade

riksdagen intet att erinra (SU 6, rskr 6).

I propositionen 1957:175 angående komplettering av riksstatförslaget

för budgetåret 1957/58 m. m., innefattande bl. a. förslag till allmän energibeskattning,

förordades, att statsmakterna för den närmaste 5-årsperioden

skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram för energiområdet, i vilket

program bl. a. skulle ingå statsstöd intill 50 miljoner kr. för upprustning av

landsbygdens elektriska distributionsnät. Häremot hade riksdagen icke något

att invända (BevU 47, rskr 363). Med stöd av ett Kungl. Maj :ts beslut

den 6 juni 1957 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet 3

sakkunniga1 för att verkställa utredning rörande dispositionen av förenämnda

belopp å 50 miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät.

De sakkunniga, vilka antog benämningen elupprustningskommittén,

har den 29 november 1957 avlämnat betänkande med förslag i ämnet

(stencilerat).

Över sistnämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium

efter hörande av statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen,

statskontoret, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksräkenskapsverket,

samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Kooperativa förbundet, Landsbygdens elnämnd, Riksförbundet

för elektrifieringen på landsbygden, Riksföreningen för elstudier, Svenska

elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen samt Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation.

På grundval av elupprustningskommitténs betänkande har jag i 1958 års

statsverksproposition under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering (IX ht p. 25) förordat, att för nästa budgetår å en särskild

post under anslaget upptages ett belopp av 7 miljoner kr. för upprustning av

de elektriska distributionsnäten. Till dispositionen av nyssberörda belopp

och övriga förslag i betänkandet har jag samtidigt förklarat mig vilja återkomma

i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för betänkandets och remissyttrandenas

innehåll samt för vissa synpunkter och förslag i anslutning

därtill.

1 Överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, samt riksdagsledamöterna T. Andersson

i Brämhult och J. S. Jonsson i Strömsund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

II. Nuvarande distributionsförhållanden

Karakteristiskt för kraftförsörjningen på den svenska landsbygden är att

detalj distributionen av elkraft till stor del är splittrad på många, ofta mycket

små enheter. Detta förhållande är historiskt betingat och förklaras av

det sätt, på vilket landsbygden först elektrifierades. En redogörelse härför

lämnades av elkraftutredningen i dess förut omnämnda betänkande om elkraftförsörjningen.

Av redogörelsen framgår att de organisatoriska och ekonomiska

frågorna för landbygdselektrifieringen redan från början blev problem

av stor betydelse och räckvidd. Den första elektrifieringen fick på

många håll karaktären av »skumelektrifiering», varvid distributionsnäten

utformades och dimensionerades endast för de aktuella behoven inom små

områden med något så när tät bebyggelse. Sålunda tillkom en mängd små

och inbördes utspridda distributionsföretag, vilka ofta saknade förutsättningar

för elektrifieringens utvidgning till mellanliggande områden. På

många håll bildades småföretag genom att ett begränsat antal abonnenter

fick utnyttja den produktion av elkraft som kunnat ordnas vid en kvarnrörelse

eller annat mindre industriföretag, som redan på ett tidigt stadium

för sitt kraftbehov utnyttjat ett närbeläget mindre vattenfall. Inom några

större råkraftföretags områden organiserades landsbygdsdistribution i större

skala genom bildande av elektriska distributionsföreningar. Även dessa omfattade

till en början endast de tätast bebyggda delarna av landsbygden.

Medan i städer och köpingar distributionen i flertalet fall omhändertogs av

kommunala elverk, befattade sig kommunerna på den egentliga landsbygden

endast undantagsvis direkt med kraftdistributionen. Allt detta har lett till en

förhållandevis stor organisatorisk splittring och oenhetlighet inom denna del

av vår kraftförsörjning, där sålunda företag av ett flertal olika organisationsformer

och mycket varierande storlek kommit att svara för kraftens

slutliga distribution fram till konsumenterna.

Till belysande av sagda förhållanden anförde elkraftutredningen följande

rörande organisationen inom detaljdistributionen år 1950.

Av alla landsbygdsföretag år 1950 utgjordes 58 procent av föreningar. Det

procentuella antalet förbrukare på landsbygden, som erhöll kraft genom

föreningar, var 33 procent. Endast 9 procent av företagen var aktiebolag, men

dessa hade hand om icke mindre än 36 procent av antalet landsbygdsförbrukare.

Bolagen var sålunda genomsnittligt väsentligt större än föreningarna.

Företagstyperna industri resp. enskild person utgjorde vardera 13 procent

av antalet företag men hade hand om 16 resp. 3 procent av antalet förbrukare.

Statliga, kommunala och speciella företag redovisades tillsammans som

7 procent av antalet företag, omfattande 12 procent av antalet förbrukare.

Föreningarna bildade den till antalet största företagsgruppen i samtliga

län utom Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge och Gävleborgs

län. Det har visat sig att föreningsdriften är förhållandevis vanlig

inom län, där förekomsten av mindre, lokala kraftkällor är ringa eller där

större kraftföretag på ett relativt tidigt stadium byggt överföringsnät för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

5

försäljning av råkraft. På platser med små, lätt utbyggbara fall omhänderhas

kraftförsörjningen i stor utsträckning, såsom en följd av den lokala

vattenkraftens tidiga användning för kvarnar, sågar och andra smärre industrier,

av företag av typen industri och enskild person.

Av de år 1950 existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen hade ca 2 330 eller

84 procent ett förbrukarantal understigande 500 per företag. Av landsbygdens

totalt 894 100 förbrukare erhöll 284 300 eller 32 procent elkraft från företag

med mindre än 500 förbrukare per företag. Ungefär hälften av alla

landsbygdsförbrukare erhöll kraft från företag med mindre än 1 000 förbrukare

vardera.

Utvecklingen under senare tid har medfört, att distributionsföreningarnas

andel av den totala detaljdistributionen minskat och att samtidigt därmed

antalet småföretag avtagit. Elkraftutredningen konstaterade, att detaljdistributionens

handhavande under senare hälften av 1940-talet rönt en

märkbar förskjutning mot större företag, vanligen av aktiebolagstyp. Dessa

förhållanden sammanhängde enligt utredningen med att råkraftföretagen

i tämligen stor utsträckning övertagit små återförsäljande företag, ofta föreningar.

Företrädesvis hade detta skett, när småföretagen haft svårigheter

att vidmakthålla tillfredsställande distributionsförhållanden. Råkraftföretagen

hade därigenom utökat sin från början i vissa fall tämligen obetydliga

detaljdistribution. Sammanslagningar sinsemellan av angränsande små

och mindre bärkraftiga företag hade däremot icke skett i någon större omfattning,

vilket utredningen ansåg bero dels på att det icke fanns något

lämpligt organ, som kunde tänkas ta initiativet till och genomföra eller genomdriva

dylika rationaliseringar, dels också på ett växande intresse från

råkraftleverantörens sida att själv taga hand om detaljdistributionen.

Den av elkraftutredningen beskrivna utvecklingstendensen bekräftas av

följande av Svenska elverksföreningen utarbetade och av elupprustningskommittén

återgivna tabell rörande bl. a. antalet på landsbygden befintliga

distributionsföretag av olika typer åren 1944 och 1956.

Antal distributionsföretag på

landsbygden

Antal förbrukare i tusental vid

distributionsföretagen

1944

%

1956

%

1944

0/

/o

1956

%

Kommunala..........

75

25

75

3

59

6.5

100

10

Föreningar............

2 050

60

1300

55

344

38

255

255

Aktiebolag ..........

300

9

275

12

300

33

387

39

Industrier............

385

11

315

13

143

16

150

15

Enskilda personer . .. .

475

14

320

14

28

3

15

1

Statligt ..............

1

0

1

0

21

2

83

8.5

Övriga ..............

125

3,5

80

3

15

1,5

10

1

Summa

3 410

100

2 365

100

910

100

1000

100

Såsom i det föregående antytts är den rena landsbygdens elkraftförsörjning

behäftad med åtskilliga brister. Anledningen härtill var enligt elkraftutredningen

i första hand att söka i förhållandet att dislributionsenheterna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

var för små eller icke tillräckligt bärkraftiga. Där de större distributionsföretagen,

exempelvis de stora råkraftsäljande företagen, hade hand om

detalj distributionen var denna i regel välordnad. Småföretagen saknade

emellertid i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla de problem,

som numera sammanhängde med en tillfredsställande detalj distribution.

Det låga konsumentantalet, konsumentstockens ofta ensidiga sammansättning

och den ringa energiomsättningen utgjorde sålunda enligt utredningen

ofta ett alltför begränsat underlag för en självständig verksamhet. Tillgången

till egen ledande personal med lämplig utbildning och erfarenhet var

vidare ofta otillräcklig och möjligheten att genom konsulterande organ eller

på annat sätt — exempelvis genom råkraftleverantörens kundtjänst — tillgodogöra

sig den sakkunskap i tekniska, ekonomiska och administrativa

frågor, som en välordnad detalj distribution kräver, var ofta alltför begränsad.

Till stor del på grund av dessa förhållanden var den tekniska distributionsapparaten

mångenstädes att anse som undermålig. Nätens överföringsförmåga

var således ofta, speciellt inom småföretagen, otillräcklig redan

för nu aktuella kraftbelopp. Omfattande förstärkningar var därför enligt

utredningens uppfattning nödvändiga för att kunna tillgodose de ökade

behov, som kunde förväntas under de närmaste åren. Driftsäkerheten

var vidare mångenstädes lägre än den behövde vara till följd av dåligt planerade

och för klena nät, dåligt utnyttjande av de tekniska hjälpmedel, som

utvecklingen fört fram, och otillfredsställande underhåll. Följande av elkraftutredningen

redovisade sammanställning anger det tekniska tillståndet

år 1950 av landsbygdens detaljdistributionsnät på grundval av bedömningar

verkställda av överinspektörerna i statens elektriska inspektion.

Det tekniska tillståndet år 1950

sett ur drifts- och

säkerhetssynpunkt

(i % av totala

anläggnings- beståndet)

sett med beak- tande av över- föringsf örm ågan

(i % av totala

anläggnings- beståndet)

Myckel bra ................

5

5

Bra ........................

45

35

Dåligt ......................

40

45

Mycket dåligt................

10

15

Summa

100

100

Elupprustningskommittén har för sin del icke ansett det nödvändigt att

framlägga några närmare kalkyler rörande upprustningsbehovet, eftersom

utredningens uppgift icke varit att redovisa några kostnadsberäkningar för

en total upprustning utan endast att söka uppdraga riktlinjer för användningen

av ett till sin storlek redan fixerat anslag. Kommittén inskränker

sig därför till att sammanfattningsvis redogöra för resultaten av 2 undersökningar

som år 1956 utförts den ena av en av Svenska elverksförening
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

7

en och Svenska vattenkraftföreningen tillsatt kommitté —- den s. k. landsbygdskommittén

— den andra av Landsbygdens elnämnd, som utgör ett

samarbetsorgan för Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa förbundet,

Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Svenska landstingsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.

Den förstnämnda av dessa båda undersökningar bygger på svaren på en

rundfråga till 50 större privata och kommunala företag med landsbygdsdistribution.

Den av Landsbygdens elnämnd verkställda undersökningen

grundar sig på svaren på en rundfråga till samtliga landets eldistributionsföretag

av föreningstyp. För närmare kännedom om de båda undersökningarna

må hänvisas till den i betänkandet lämnade redogörelsen. Här må

endast återges följande av elupprustningskommittén gjord sammanfattning

av de båda undersökningarnas resultat.

Ca 130 000 eller 15 procent av landsbygdsabonnenterna betjänas av elnät

i sådant skick att abonnenterna förorsakas olägenheter genom anslutningsbegränsning

och dålig kvalitet.

I fråga om dessa bristers fördelning på distributionsföretag av olika typ

och lokalisering framgår av utredningarna bl. a., att de större företagen

(Sydsvenska Kraft AB, AB Skandinaviska Elverk, Skellefteå stads Kraftverk,

Graningeverkens AB, Yngeredsfors Kraft AB m. fl.) enligt egen uppgift

endast har obetydligt upprustningsbehov, medan för återdistributörerna

och andra lokala distributionsföretag ca 21 procent av abonnenterna beröres

av undermåliga nät. Av de lokala återdistributörerna är det företrädesvis

föreningarna, som har det illa ställt. Av deras1 abonnenter uppges 30

procent ha otillfredsställande distributionsförhållanden. Distributionsföretag

i föreningsform är vanliga i norra och mellersta Sverige. Skaraborgs,

Älvsborgs och Västerbottens län har sålunda resp. 128, 125 och 107 föreningar.

Jämtlands och Södermanlands läns föreningar uppvisar den största

andelen abonnenter, som berörs av undermåliga nät, nämligen 60 resp. 52

procent.

Tillståndet hos lokala distributionsföretag, som drives i kommunal eller

bolagsregi, ger utredningarna inget egentligt begrepp om.

De totala upprustningskostnaderna beräknades av elkraftutredningen till

400 miljoner kr. Av denna totalkostnad ansågs grovt räknat 150 miljoner

kr., d. v. s. genomsnittligt 10 miljoner kr. per år under 15 år, böra täckas

genom statligt stöd. Utredningen räknade med hög standard och i dess kalkyler

torde ha ingått även vissa särskilt dyrbara upprustningsfall i övre

Norrland, som förutsatts skola finansieras i särskild ordning. Dessa sistnämnda

har ej medtagits vid landsbygdskommitténs beräkningar, vilka gett

som resultat, alt totala upprustningskostnaden är 150 miljoner kr., varav

30 miljoner kr. belöper på de 50 storföretagens nät och 120 miljoner kr. på

de smärre, återdistribuerande företagen. Ungefär hälften av sistnämnda belopp

— 50 å 60 miljoner kr. enligt Landsbygdens elnämnd — skulle falla

på företag av föreningstyp. Med hänsyn till att Landsbygdens elnämnd räknat

med en låg specifik upprustningskostnad är det enligt elupprustningskommitténs

uppfattning sannolikt, att föreningarnas andel är avsevärt

större.

1 Procentsiffran gäller antalet abonnenter vid samtliga de föreningar, som besvarat frågan

om upprustningsbehov.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr i 16 år 1958

ni. Gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd

De grundläggande reglerna beträffande rätten att framdraga

eller begagna elektriska star k ström sledningar återfinnes

i lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar. En översikt av före den 1 januari 1958 gällande bestämmelser

har lämnats i propositionen 1957: 161 s. 13—15. Enligt lag den

27 juni 1957, nr 383, angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ förutnämnda

lag har såsom tidigare berörts vissa ändringar i koncessionsväsendet införts.

Fr. o. m. den 1 januari 1958 gäller sålunda bl. a. följande.

Tillstånd till åtgärder som nyss sagts kan ges i form av linjekoncession eller

områdeskoncession. Linjekoncession avser ledning med en i huvudsak

bestämd sträckning och områdeskoncession ledningsnät inom visst område.

Innan koncession meddelas skall prövas, att anläggningen är behövlig och

förenlig med en planmässig elektrifiering. I fråga om områdeskoncession för

yrkesmässig distribution — den form av tillstånd, som blir tillämplig för lokala

detaljdistributionsföretag •—- gäller att området skall prövas utgöra en

lämplig enhet. Vidare måste sökanden befinnas lämplig att utöva yrkesmässig

distribution. För överlåtelse av koncession kräves tillstånd.

För den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution gäller

som regel, att han är pliktig att tillhandahålla ström åt envar som

inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. I den mån

så erfordras för att områdeskoncessionshavare skall kunna fullgöra denna

förpliktelse är innehavare av linjekoncession skyldig leverera eller överföra

ström åt områdeskoncessionshavaren. Distributionsskyldigheten, som även

innefattar förpliktelse att hålla distributionsanläggningen i gott skick, är avsedd

att tillämpas även å innehavare av före lagändringens ikraftträdande

den 1 januari 1958 meddelade koncessioner.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån sin distributionsskyldighet

kan koncessionen helt eller delvis återkallas. Om det erfordras för ändamålsenlig

distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren

kan gränserna för områdeskoncession ändras. Koncessionshavare är

vidare skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig

reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

För att befrämja elektriska distributionsföreningars verksamhet inrättades

år 1918 en statlig lånefond, förvaltad av statskontoret och benämnd

kraftledningslånefonden. I enlighet med vissa av riksdagen

godkända huvudgrunder utfärdades kungörelse den 13 september 1918, nr

718, angående allmänna bestämmelser för lån från fonden. Enligt denna

kungörelse med däri gjorda ändringar gäller f. n. följande lånegrunder.

Lån beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.

Från den 1 juli 1956 må lån beviljas icke blott för anläggande på landsbygden

av elektriska distributionsnät utan även för upprustning — varmed av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

ses förnyelse, omläggning eller förstärkning — av sådana nät. Som låntagare

avses i första hand ekonomiska föreningar men även andra företag, om

dessa befinnes lämpligt organiserade och icke är rena affärsföretag. Lån må

icke beviljas med mindre företagets rätt att få erforderlig elektrisk energi

är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat

på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äger meddela de särskilda

villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som

kan anses erforderliga för de med lånet avsedda ändamålen.

Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse

och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande samt bevis

att koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amorteringsfritt under

de 2 första åren och skall därefter återbetalas under vart och ett av följande

högst 18 eller, om särskilda skäl föreligger, 28 år med lika annuitet. Låntagaren

är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med

hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott

bestämma. Räntan är f. n. fastställd till 4 procent. Därest statskontoret

under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig,

skall låninnehavaren inom 2 månader efter erhållet föreläggande avlämna

nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret kan godkännas. Det

åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk

kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om

vad därvid förekommit. Låninnehavaren skall vara skyldig underkasta sig

dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för

företagets drift och ekonomiska ställning.

Hur kraftledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.

År Summa Låneränta

beviljade lån

kr. procent

1920-1924 ............................ 12 200 000 5

1925—1929 ............................ 5 535 000 5

1930—1934 ............................ 3 633000 4,5—5

1935—1939 ............................ 1789 000 4—4,5

1940—1944 ............................ 3 872 500 4

1945-1949 ............................ 1 136 660 4

1950—1954 ............................ 1427 700 4

1955 400 000 4

1956 970 000 4

1957 ............................ 2 316 000 4

Fonden har under senaste året tagits i anspråk i ökad utsträckning. Orsakerna

härtill kan man finna i att fondlåneräntan under många år varit

högre än normal bankränta och att fordringarna på säkerhet varit större än

vid banklån. I nu rådande ränteläge har långivningen från kraftledningslånefonden

kommit alt innebära en viss subvention.

Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering har utlämnats

alltsedan år 1940, då detta års urtima riksdag beviljade ett anslag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

av 5 miljoner kr. för ändamålet. I den proposition 1940:43, vari Kungl.

Maj :t äskade nyssnämnda anslag, uttalades att anslaget borde användas för

statsbidrag till elektrifieringsföretag, vilka befanns vara särskilt förtjänta

och i behov av hjälp. Understöd borde lämnas endast åt sådana företag, för

vilka kostnaderna översteg vad som kunde anses såsom normala kostnader.

Statsbidrag borde kunna erhållas som engångsbidrag av sådan omfattning,

att företaget blev ekonomiskt självbärande. Man borde vidare icke bortse

ifrån befolkningens ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle

ske. Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens

storlek eller de förutsättningar, som borde gälla för bidragen, ansågs knappast

kunna uppställas. Det fick ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma

därom från fall till fall under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena.

I brev till statskontoret den 24 oktober 1941 förordnade Kungl. Maj :t 4

sakkunniga att under benämningen elektrifieringsberedningen verkställa cFe

tekniska utredningar, som kunde vara erforderliga för bedömande av ansökningar

om statsbidrag till landsbygdens elektrifiering m. m., och att avgiva

utlåtanden i frågor rörande sådant statsbidrag. Fr. o. m. den 15 januari 1948

har prövningen av statsbidragsansökningarna delegerats till elektrifieringsberedningen,

vars beslut emellertid kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

De tillämpade bidragsgrunderna innebär att bidrag utgår för nyelektrifiering,

så snart den specifika anläggningskostnaden för ett särskilt elektrifieringsprojekt

överskrider en fixerad gräns. Någon prövning av företagets behov

av ekonomiskt stöd med hänsyn tagen till dess totala verksamhet sker

ej. Till en början var statsbidraget som regel fastställt till högst 90 kr.

per centralblocksenhet och utgick endast om och i den mån anläggningskostnaden

översteg nyssnämnda belopp av 90 kr. per enhet. År 1952^ höjdes subventionsgränsen

till 150 kr. och det maximala bidragsbeloppet till 225 kr. per

normaltariff enhet (Nte). De båda sist angivna talen har år 1957 höjts ytterligare

till 200 resp. 450 kr. För bidrag till s. k. specialelektrifieringar, socken-,

fjällbygds- och skärgårdselektrifieringar gäller dock inga särskilda maximigränser.

Sedan år 1952 har vissa möjligheter förelegat för Kungl. Maj :t att bevilja

bidrag för upprustning av befintliga distributionsnät från anslaget till befrämjande

av landsbygdens elektrifiering. Denna möjlighet har emellertid utnyttjats

i relativt liten omfattning. Några särskilda regler för bidragsgivningen

i sådana fall har icke utbildats.

IV. Allmänna synpunkter på upprustningen

Elupprustningskommittén. Det belopp å 50 miljoner kr., som avses för

statsstöd till upprustning av landsbygdens elnät under den närmaste 5- årsperioden, bör enligt kommitténs uppfattning i sin helhet användas till

direkt sådant stöd i form av bidragsgivning. Medlen bör däremot i princip

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

11

Icke utnyttjas till att anskaffa sådant kapital, som kan amorteras och förräntas

på normalt sätt genom rörelsen. Statsbidrag till upprustningsändamål

bör endast ges åt företag, som kan uppfylla de grundläggande villkor,

som gäller för att få koncession. Upprustningsstöd åt ett distributionsföretag

bör syfta till icke blott att förbättra företagets anläggningar till god

standard, utan även till att detsamma efter upprustningens genomförande

skall äga tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska resurser för

att för framtiden upprätthålla en rationell kraftförsörjning med tillämpning

av rimliga priser och villkor i övrigt. Kan detta krav icke uppfyllas, bör företaget

enligt kommitténs mening i princip vägras statligt ekonomiskt stöd

till nätupprustning. Det bör dock icke lämnas utan hjälp från statens sida,

men hjälpen skall i första hand inriktas på att åstadkomma en reorganisation

av företaget genom sammanslagning eller samordning på annat sätt

med ett eller flera andra företag. En organisatorisk sanering bör sålunda,

framhåller kommittén, i vissa fall uppställas som villkor för statligt upprustningsstöd.

Upprustning av ett elnät bör enligt kommittén ske till en standard, som

möjliggör för distributionsföretaget att fullgöra sin distributionsskyldighet,

d. v. s. att tillhandahålla ström åt envar, som inom området har behov därav

för normalt förbrukningsändamål såsom för belysnings- och hushållsändamål

samt för jordbruksdrift, hantverk och småindustri. Vid bedömningen

av vad som bör anses vara normalt förbrukningsändamål bör skälig

hänsyn tagas även till sådana behov, som kan förväntas göra sig gällande

inom en relativt nära framtid.

Kostnaderna för såväl den bestående elkraftförsörjningen som elektrifieringens

extensiva och intensiva utveckling bör, anför kommittén, i första

hand bestridas av kraftföretagen själva. Elkraftförsörjningen bör sålunda i

princip vara självbärande. Därav följer, att upprustningen av ett elnät, vare

sig den innefattar förnyelse på grund av tidigare förslitning, omläggning

till förmånligare linjesträckning eller förstärkning på grund av normalt

ökande belastning, bör bekostas av vederbörande företag självt i mån av

förmåga. Att den som bedriver yrkesmässig distribution icke kan undandraga

sig dessa kostnader följer för övrigt indirekt av det nyinförda lagstadgandet

om skyldighet att tillgodose alla behov av ström för normalt förbrukningsändamål.

I enlighet med det anförda anser kommittén, att statsbidrag till elnätsupprustning

endast bör lämnas i den mån föreliggande möjligheter utnyttjats

att skaffa kapital på annat sätt, exempelvis genom banklån eller lån

från kraftledningslånefonden. Kommittén är emellertid medveten om att svårigheterna

att anskaffa för upprustningen erforderligt kapital ofta är stora.

För alt en distributionsanläggning skall kunna utnyttjas som säkerhet

för lån kräves till en början, att anläggningen registrerats enligt lagen den

22 juni 1920, nr 474, med vissa bestämmelser om registrering av elektriska

anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Detta förutsätter en omständlig

och tidsödande procedur. Vidare skall föranstaltas om inteckning i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

den fastighet, vartill anläggningen efter registreringen anses höra, varjämte

en vederhäftig värdering av anläggningen måste ske innan en låneansökan

kan presenteras i bank. Därtill kommer att åtstramningen på kreditmarknaden

under senare år sannolikt ställt många företag inför betydande svårigheter

att ordna lån till behövliga upprustningsåtgärder.

För att förbättra möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga

räntebärande lån föreslog elkraftutredningen ändringar i bestämmelserna

för kraftledningslånefonden. Dessutom förordades en översyn av 1920 års

lag om registrering av elektriska anläggningar. Enligt elupprustningskommitténs

mening kvarstår alltjämt behov av ändringar i bestämmelserna för

kraftledningslånefonden. Kommittén åsyftar därvid främst en utvidgning

av kretsen av låneberättigade samt införande av för låntagaren gynnsammare

bestämmelser rörande säkerhet för lån och amortering. Vidare bör

återbetalningen ordnas efter en mellan långivare och låntagare överenskommen

amorteringsplan, som möjliggör anpassning till företagets i fråga

amorteringsförmåga. Enligt kommitténs uppfattning bör låneärendena handläggas

av enbart en central myndighet och icke såsom nu av kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen gemensamt. Kommittén anser även, att så

länge kraftledningslånen har subventionskaraktär genom att för dylika lån

gäller lägre räntesats än på allmänna lånemarknaden viss behovsprövning

bör tillämpas vid långivningen. Av kommittén antydda författningsändringar

rörande kraftledningslånefonden ävensom ett av elkraftutredningen

framlagt förslag om omarbetning av registreringslagen kan emellertid väntas

kräva ett ganska tidsödande förarbete. Resultatet härav bör därför enligt

kommittén ej avvaktas, särskilt som det torde erfordras kreditmöjligheter

utöver dem som kan tillskapas genom berörda författningsändringar.

Kommittén framför i detta sammanhang tanken på ett införande av statlig

garanti för lån till nätupprustning enligt regler liknande dem som gäller

för lån till hantverks- och småindustriföretag m. m. enligt kungörelsen den

4 juni 1954, nr 409, med däri genom kungörelsen den 1 juni 1956, nr 319,

gjord ändring.

Vid sin prövning av frågan huru stora andelar av förenämnda belopp å

50 miljoner kr. som lämpligen bör äskas hos riksdagen under ett vart av de

närmaste 5 åren har kommittén utgått från att en inventering av upprustningsbehovet

bör ske och en preliminär plan för upprustningsarbetet utarbetas

länsvis för att ligga till grund för den statliga verksamheten på

detta område. Kommittén beräknar från denna utgångspunkt att själva upprustningsarbetet

knappast kan komma i gång i full omfattning under det

första året. Anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 måste därför antagas bli

något mindre än för de därefter följande åren. Kommittén föreslår med

hänsyn härtill att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 7

miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elnät. För vart och ett av de

3 därefter följande åren bör för ändamålet äskas 11 miljoner kr. samt för

det sista året i 5-årsperioden 10 miljoner kr.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

13

Yttranden. Elupprustningskommitténs allmänna synpunkter i fråga om

eldistributionens upprustning delas av flertalet remissinstanser. Några av

dessa har dock uttalat annan uppfattning i vissa avseenden.

Kommerskollegium uttalar, att elkraftförsörjningen på den svenska landsbygden

icke kan sägas vara tillfredsställande ordnad. Även om olika åtgärder

vidtages från såväl statens som enskild sida för att främja landsbygdens

elektrifiering har en fullt godtagbar sådan på många håll ännu icke kunnat

genomföras. Detta sammanhänger främst med de särskilda förhållanden som

rått på detta område. Vid bedömningen av de olika distributionsföretagens

möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin verksamhet måste enligt

ämbetsverket skillnad göras mellan större och mindre företag. På grund av

storföretagens möjligheter till mera rationell drift och bättre ekonomiska

resurser har dessa på lång sikt kunnat uppnå betydligt bättre resultat. Kollega

uppfattning är, att om erforderligt kapital för upprustning kan anskaffas

på den enskilda penningmarknaden, flertalet av de stora och medelstora

distributörerna torde kunna med rimliga taxor på lång sikt tillfredsställande

sköta distribution och underhåll utan statligt stöd. Med hänsyn till

svårigheterna att hos banker och andra kreditinrättningar få låna pengar

torde det emellertid under nuvarande förhållanden bli nödvändigt, att staten

bereder de distributörer som behöver kapital för upprustning möjlighet att,

där lån ej kan anskaffas på annat håll, erhålla lån från kraftledningslånefonden.

Kollegium konstaterar, att läget i allmänhet är betydligt mera

vanskligt för de mindre distributionsföretagen. Dessa bedriver i de flesta

fall sin verksamhet inom mycket skiftande och ibland svåra förhållanden

samt saknar i regel möjligheter att utan direkt ekonomiskt bistånd rusta

upp sina anläggningar. Det är enligt ämbetsverkets mening i första hand

företag av mindre och, i viss utsträckning, av medelstor omfattning, som

behöver statsbidrag för upprustningsändamål.

Vad gäller elupprustningskommitténs synpunkt att staten såsom villkor

för ekonomiskt stöd till distributionsföretag bör kunna kräva att särskilda

åtgärder vidtages för genomförande av erforderlig rationalisering, uttalar

kommerskollegium, att ett företags distributionsområde otvivelaktigt kan

ändras i samband med beviljande av förnyad koncession eller övertagande

av tidigare beviljad koncession, där prövning av tillstånd härtill sker. Kollegium

anser det däremot vara tveksamt om ändring av koncessionsområdet

kan genomföras enbart i samband med beviljande av bidrag. Någon omedelbar

verkan i anslutning till nyprövningar av koncession kan enligt kollegium

ej påräknas, eftersom endast ett mindre antal koncessioner förfaller under de

närmaste åren. Något effektivt utnyttjande av gällande bestämmelser om

prövning i samband med överlåtelse anses ej heller kunna påräknas, enär

bestämmelserna om sådan prövning ej är retroaktivt tillämpliga. Ämbetsverket

finner det vidare uteslutet att retroaktivt tillämpa stadgandet i 2 §

5 mom. 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Därför torde ej heller denna bestämmelse få omedelbar verkan. Även

i de fall då stadgandet skulle kunna tillämpas bör enligt kollegium bemär
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

kas, att gränserna för en områdeskoncession må ändras endast om det erfordras

för en ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet

för koncessionshavaren. I allmänhet torde strömleverantör till ett

bärkraftigt distributionsområde kunna hävda, att sådan olägenhet föreligger

vid övertagande av ett område där distributionsförhållandena är otillfredsställande.

Läget blir ett annat först om staten lämnar bidrag av sådan

storlek att en effektiv upprustning av den nedslitna anläggningen kan komma

till stånd.

Enligt kommerskollegii beräkningar är den av elupprustningskommittén

gjorda uppskattningen, att 15 procent av hela antalet landsbygdsabonnenter

skulle vara anslutna till ett otillfredsställande elnät, alltför låg. Talet måste

antagas ligga betydligt högre. Detta framträder enligt ämbetsverkets mening

särskilt tydligt, om hänsyn tages till att behovet av elektrisk energi sannolikt

kommer att avsevärt öka under den närmaste framtiden på grund av stegrad

användning av olika elektriska bruksföremål.

I anledning av elupprustningskommitténs uttalande att en omarbetning

av 1920 års registreringslag måste anses önskvärd erinrar kommerskollegium

om att kollegium genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 november 1955 erhållit

i uppdrag att omarbeta sagda lag. Uppdraget har dock ännu ej medhunnits.

Vid den utredning som hittills verkställts har det visat sig nödvändigt

att snarast ompröva de registreringar, som utan tidsbegränsning meddelats

sedan mer än 35 år tillbaka. Till följd av bristfälligheter i lagen föreligger

nämligen enligt kollegium risk för att många äldre elektriska anläggningar

— även sådana som tillhör staten — kan komma att i lagens mening

förbli tillbehör till någon numera helt ovidkommande s. k. huvudstationsfastighet.

Anläggningarna i fråga har kanske på åratal icke haft något samband

med nämnda fastighet, som måhända fått annan ägare än vederbörande

elektriska distributör. Med hänsyn till berörda svårigheter finner

kommerskollegium det önskvärt att tillskapa andra former av säkerhet för

de statliga lån, som erfordras för upprustningen under den närmaste tiden.

Enligt kollegii mening måste det anses vara en nära till hands liggande

lösning av säkerhetsfrågan i dessa fall att någon statlig myndighet, exempelvis

vattenfallsstyrelsen, övertager sådana distributionsanläggningar, för

vilka amorteringar och räntor på kraftledningslån icke fullgöres i föreskriven

ordning.

Vattenfallsstyrelsen anser de av kommittén förordade, allmänna riktlinjerna

väl ägnade att läggas till grund för det statliga stödet. När det gäller

reorganisationsfrågan anser dock styrelsen, att kommitténs underlag beträffande

förekommande förutsättningar och förhållanden varit ofullständigt.

Följden härav har enligt styrelsen blivit en så bunden sammankoppling

av stöd- och reorganisationsverksamheterna, att en stor del av nyttan

av själva stödet kan komma att riskeras.

Elektrifieringsberedningen lämnar inledningsvis en redogörelse, baserad

på beredningens kännedom om föreliggande upprustningsfrågor sådan denna

kännedom framgått ur den verksamhet beredningen hitintills bedrivit.

Beredningen anför sålunda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It6 år 1958

15

Den statliga stödverksamheten för nyelektrifiering började hösten 1940.

Hittills har i bidrag lämnats nära 80 miljoner kr. Huvudparten härav

har beviljats och använts vid ett lägre kostnadsläge än det nuvarande, varför

stödet, räknat i dagens penningvärde, uppgår till mer än dubbla beloppet.

Ca 10 procent av landsbygdshushållen har hjälpts till elektrifiering

med dessa medel, varjämte ett antal ursprungligen fristående distributionsområden

erhållit anslutning till riksnätet med hjälp av sagda statsbidragsmedel.

Vid stödverksamhetens tillkomst fanns på landsbygden i runt tal

3 500 distributionsföretag, de flesta av ringa storlek. Därjämte förekom en

mångfald lokala sammanslutningar av mer eller mindre fast karaktär. Huvudparten

av nyelektrifieringen har genomförts av befintliga företag men

även nya distributionsföretag har bildats för ändamålet. Under den tid beredningen

kunnat följa utvecklingen har emellertid ca 1 500 distributionsenheter

avvecklats genom uppgående i andra företag, till någon del i samband

med subventionerad nyelektrifiering. För att denna utveckling, som

kan förutsättas ha gått i riktning mot bättre distributionsförhållanden,

skall kunna fortgå och påskyndas synes det beredningen angeläget att det

statliga stödet utformas så, att det stärker de rent ekonomiska drivkrafterna

för en förmånlig reorganisation.

Elektrifieringsberedningen fortsätter.

Statsbidragen för nyelektrifiering tar sikte närmast på att möjliggöra

finansiering av utbyggnaderna men lämnas utan hänsyn till den därmed

åstadkomna distributionens bärkraft på lång sikt eller de utförande företagens

totalekonomi. Detta ansluter sig till bidragens syftemål. Huvudparten

av den elektrifiering, som återstått, har icke varit ekonomiskt självbärande

med rimliga tariffer, i vissa fall icke ens med bidrag intill fulla

anläggningskostnaden utöver konsumenternas insatser, och den omständigheten

att bidragen varit oberoende av det elektrifierande företagets totalekonomi

har -— i avsaknad av tvångsmedel — varit en ekonomisk förutsättning

för att befintliga företag skall påtaga sig dylik nyelektrifiering. I

motsats till vad kommittén förordar bör enligt beredningens mening motsvarande

funktioner icke vara helt uteslutna vad upprustningsstödet beträffar,

om icke värdet av detta skall bli betydligt reducerat.

I anslutning till det sagda förordar elektrifieringsberedningen, att bidrag

bör kunna lämnas även till företag, som icke bedömes vara bärkraftiga på

lång sikt, om detta är enda möjligheten för att illa ställda konsumenter

skall få hjälp över huvud taget eller utan orimligt långt dröjsmål. Medelst

lämpliga villkor kan enligt beredningen eventuella möjligheter för en rationalisering

bevaras till en längre fram liggande tidpunkt. Företag, som påtager

sig upprustning och distribution utanför sitt område, bör för befrämjande

av gynnsam reorganisation kunna få rimliga bidrag utan hänsyn till

totalekonomin.

Det för landsbygdsdistributionen erforderliga betydande kapitalet bör enligt

elektrifieringsberedningen till helt övervägande del kunna förräntas

utan att konsumenttarifferna behöver sättas otillfredsställande högt. Detta

finner beredningen innebära, att medlen för nätupprustningen av normala

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

företag kan och bör vara i stor utsträckning vanliga lån. I detta sammanhang

uttalar beredningen att elupprustningskommittén icke tillräckligt beaktat

de vid nuvarande läge på kapitalmarknaden säkerligen otillräckliga

möjligheterna att erhålla lån över huvud taget även om erforderliga säkerheter

kan ordnas. Vid de av kommittén ifrågasatta statliga garantilånen

kräves normal säkerhet från låntagarens sida och såvitt beredningen kan

bedöma skulle en statlig garanti för upprustningslån till distributionsföretag

ej ge den avsedda effekten, såvida det ej ordnas så, att normal säkerhet

blir obehövlig. Även i sådant fall måste det enligt beredningen fastställas

hur det skall förfaras, därest garantien måste tagas i anspråk, eftersom en

realisering av säkerheten icke blir möjlig och den av låntagande företag

bedrivna distributionen icke gärna kan få upphöra. Beredningen finner

bäst, att det i samband med såväl sådan garanti som direkt utlämnande

av statliga lån utan säkerhet kan på betryggande sätt ordnas så, att vid

bristande betalning av räntor och amorteringar det låntagande företagets

nät övergår till staten såsom garant resp. långivare. Med hänsyn till den

verksamhet på elförsörjningsområdet, som staten själv bedriver, bör i sådant

sammanhang berörd distribution kunna bli omhändertagen och fortsatt

på tillfredsställande sätt.

Under hänvisning till att kraftledningslånefonden f. n. har otillräckliga

kapitaltillgångar förordar elektrifieringsberedningen att de för upprustning

av landsbygdens elnät avsedda medlen skall kunna användas icke endast

till bidrag utan även till långivning.

Elektrifieringsberedningen erinrar om att ökade möjligheter att åstadkomma

reorganisation skapats genom vissa ändringar i 1902 års lag, vilka

ändringar genomförts av 1957 års riksdag. Dessa ökade möjligheter måste

emellertid enligt beredningen befaras få en begränsad verkan under de

närmaste åren till följd av att de redan beviljade koncessionerna i stor omfattning

gäller under lång tid framåt. Därest så blir fallet, bör den upprustning

med statsbidrag som förutsatts ske under de närmaste 5 åren ej

ovillkorligt sammankopplas med den mera tidskrävande reorganisation,

som kan äga rum i samband med omkoncessionering. För skapande av

rimliga kraftförhållanden inom de mest eftersatta områdena måste därför

praktiskt genomförbara lösningar sökas från fall till fall. Inriktningen

vid bidragstilldelningen finner beredningen böra vara, att goda förutsättningar

skapas för en successiv reorganisation så att stabila distributionsförhållanden

ernås på lång sikt.

I sammanhanget må framhållas att 3 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna

i Kalmar, Gotlands och Norrbottens län icke förväntar sig, att de

framlagda förslagen i någon större mån skall komma att påverka detaljdistributionen

inom de egna länens landsbygd, då rationaliseringen av eldistributionen

genom vederbörande kraftföretags försorg fortskridit relativt

långt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vikten av att vid bedömandet

av kostnaderna för upprustning av landsbygdselnäten det i möjligaste

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

mån klarlägges, vilken ökad förbrukning näten inom viss bestämd tid skatt

kunna tillgodose, samt efterlyser en allmängiltig regel för dimensioneringen

av sådana nät. Det av kommittén gjorda uttalandet i förevarande avseende

anser länsstyrelsen vara för vagt formulerat och kunna ge anledning till

alltför subjektiva bedömanden. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det

statliga upprustningsstödet angelägenhetsprövas. Samma synpunkt framföres

av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Denna organisation

delar — liksom statskontoret — helt kommitténs mening om att elkraftförsörjningen

i princip skall vara självbärande. Organisationen stöder

äAen principen, att statligt stöd endast bör lämnas i den mån föreliggande

möjligheter utnyttjats att skaffa kapital på annat sätt. Landsbygdens

elnämnd förutsätter, att vederbörande myndigheter Aid bedömningen häraA''

beaktar föreliggande möjligheter att verkställa dylik upplåning till rimliga

kostnader.

Vad särskilt gäller hehoA^et av ändrade bestämmelser för kraftledningslånefonden

understrykes detta — utöver förut angivna myndigheter — av

bl. a. vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och Landsbygdens

elnämnd. Till kommitténs förslag om behovsprövning vid långivning

från sagda fond ansluter sig länsstyrelsen i Östergötlands län. Däremot ställer

sig statskontoret tveksamt till förslaget, då det torde i ej ringa grad

komplicera prövningen av låneansökningarna.

Att lösa distributionsföretagens finansieringsproblem genom införandet

av statlig kreditgaranti anser åtskilliga remissinstanser vara en lämplig utA’äg,

så exempelvis lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och

Västmanlands län samt Landsbygdens elnämnd. Vattenfallsstyrelsen understryker,

att den föreslagna lånegarantin icke löser huvudproblemet, hur

statliga upprustningslån skall kunna lämnas utan säkerhet, så att upprustningen

icke behöver anstå till dess registrering är genomförd. Det måste

dessutom, framhåller styrelsen, fastställas vad som skall ske, när staten

på grund av garantin får träda emellan med rånte- och amorteringsbetalning,

detta bl. a. med hänsyn till att ett lokalt företags distribution icke

gärna kan få upphöra och området avelektrifieras på grund av ekonomiskt

fallissemang. Enligt styrelsens mening är det nödvändigt, att säkerhetsfrågan

löses i förevarande sammanhang. Styrelsen erinrar därvid om sitt i yttrande

över elkraftutredningens huvudbetänkande framförda förslag till

lösning av spörsmålet, innebärande i princip att det låntagande företagets

nät och rörelse övergår till staten, därest vederbörliga rånte- och amorteringsbetalningar

icke fullgöres. Statskontoret, som anser att ställning till

lånegarantifrågan icke kan tagas utan en närmare utredning, anför att, därest

garanti skulle komma att införas, kostnaderna för täckande av förluster,

som statsverket åsamkas, bör bestridas av totalbeloppet å 50 miljoner

kr. Svenska clverksförcningcn och Svenska vattenkraftföreningen ställer sig

likaledes tveksamma till lånegarantiformen och förordar närmare utredning.

Enligt riksräkenslcapsverket bör ett kreditgarantisystem, därest det 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. lsaml.Nr 116

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 är 1958

införes, omfatta såväl lån till nyelektrifiering som till upprustning av elnät.

I samband därmed bör kraftledningslånefonden avvecklas. Enligt länsstyrelsen

i Östergötlands län bör prövning av frågor om statsgaranti anförtros

kommerskollegium.

V. Grunderna för det statliga upprustningsstödet

Elupprustningskommittén. Kommittén behandlar först frågan om f o rmen

för ett statligt stöd till upprustning av landsbygdens

elnät och betonar därvid, såsom tidigare nämnts, att det för

dylik upprustning avsedda beloppet på 50 miljoner kr. i princip icke bör

utnyttjas för att tillhandahålla ett företag sådant kapital, som kan amorteras

och förräntas på normalt sätt. Det kapital däremot, som företaget

efter en upprustning ej skulle kunna amortera eller förränta, bör enligt

kommittén tillföras företaget som direkt stöd, exempelvis i form av bidrag

eller räntefritt lån. Kommittén erinrar härvid om att elkraftutredningen

förordat, att upprustningsstöd i första hand skall utgå i form av räntefritt

lån men att även ränte- och amorteringsfritt bidrag i mån av behov borde

kunna tillämpas. Av vad elkraftutredningen anfört i frågan återger kommittén

följande.

Grundläggande för konsumtionspriset är kraftföretagens årliga självkostnader

för elkraftens produktion och distribution. Självkostnaderna skall

normalt täckas genom konsumenternas kraftavgifter men ekonomiskt stöd

från stat eller kommun etc. kan i olika fall vara befogat för att kraftavgifterna

ej skall bli alltför betungande för konsumenterna.

I årskostnaderna ingår bl. a. kapitalkostnader, d. v. s. ränta och avskrivningar

på anläggningskapitalet. Avskrivningarna sammanhänger med anläggningarnas

förslitning och bör principiellt betraktas såsom ett uttryck för

kostnaderna för anläggningarnas återställande till ursprungligt skick eller

med annat ord förnyelse. I stället för avskrivningar kan man sålunda tala

om kostnader för anläggningarnas förnyelse, betingade av förslitningen. Ekonomiskt

stöd från stat eller kommun etc. kan ha formen amorterings- och

räntefritt kapitalbidrag eller formen räntefritt lån. Kapitalbidrag från konsumenterna

(engångsavgifter av olika slag) är icke att betrakta som något

stöd i ovannämnda bemärkelse utan utgör en form av kraftavgifter.

Vid självkostnadsberäkningen bör i princip förnyelsekostnaden baseras

på hela anläggningsvärdet, även om anläggningen till större eller mindre

del har finansierats genom kapitalbidrag från konsumenterna, stat eller

kommun etc. Successiv förnyelse erfordras för hela anläggningen och kostnadstäckningen

för denna förnyelse bör om möjligt göras så, att det för

verksamhetens kontinuerliga bedrivande i oförändrad omfattning principiellt

icke skall erfordras några nya kapitalbidrag och ej heller -— vid oförändrat

penningvärde och även oförändrade förutsättningar i övrigt •— någon

framtida tariffhöjning. Kapitalbidraget medför sålunda för företaget ingen

befrielse i fråga om förnyelsekostnader utan endast en mot bidragets storlek

svarande räntebefrielse. Det kan göras gällande att denna princip är

alltför hård gentemot de konsumenter, som genom kapitalbidrag (engångsavgifter)

lämnat medel till en anläggnings byggande; genom att dessa kon
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

sumenter genom de övriga kraftavgifterna får betala för samma anläggnings

förnyelse får de i realiteten under anläggningens första livslängdsperiod

betala den mot bidraget svarande anläggningsdelen två gånger. Fördelen

för konsumenterna liksom för kraftföretaget ligger emellertid däri, att

elkraftpriset kan påräknas förbli oförändrat och att några nya engångsavgifter

icke kommer att erfordras trots den ursprungliga anläggningens

begränsade livslängd.

Förenämnda princip leder till att ett eventuellt erforderligt ekonomiskt

stöd från det allmänna i första hand bör ges sådan form, att det endast

avlastar från räntekostnader i erforderlig grad. Endast i den mån så är

nödvändigt för att lämna erforderlig stödverkan bör stödet även avlasta

från förnyelsekostnader. Det kan självfallet göras gällande att om ett stöd

med en bestämd stödverkan lämnas från det allmänna, är det matematiskt

likvärdigt om stödet befriar företaget från den ena eller andra typen eller

båda typerna av kostnader. Enligt elkraftutredningens uppfattning är det

emellertid av icke oväsentlig psykologisk betydelse att stödet endast om det

är nödvändigt får sådan form att det sammanställes med en kapitalförbrukning.

En räntebefrielse är därför enligt elkraftutredningen psykologiskt sett

mera tilltalande än en befrielse från såväl rånte- som förnyelsekostnader,

även där stödverkan enligt de båda alternativen har samma storlek.

Elupprustningskommittén, som diskuterat möjligheten att ge det statliga

stödet karaktär av räntefritt avskrivningslån, anför för egen del, att den

funnit övervägande skäl tala för att sagda stöd ges i form av bidrag. För en

sådan lösning talar enligt kommittén dels att bidragsformen är administrativt

enklare, dels att den har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av

samma storlek.

Kommittén upptar härefter vissa med bidra g sgiv ningen

sammanhängande frågor till behandling.

Vid bedömningen av ett företags behov av statligt stöd för upprustning

av en större eller mindre del av sitt distributionsnät bör enligt kommitténs

mening företagets distributionsrörelse betraktas som en odelbar ekonomisk

enhet. En relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område bör

sålunda principiellt ej berättiga till statligt stöd så länge kostnaden ej inverkar

menligt på bärigheten av företaget som helhet betraktat. Kommittén

anför vidare.

Denna princip, som innebär alt upprustningsstödet bör baseras på en

räntabilitetskalkyl för hela företagets distributionsverksamhet, förfäktades

av elkraftutredningen utan att möta någon egentlig gensaga vid remissbehandlingen.

Endast elektrifieringsberedningen, som föreslog att det för nyelektrifieringsbidrag

avsedda s. k. befrämjandeanslaget borde förstärkas

och användas även för upprustningsbidrag, ansåg alt en behovsprövning

av ett helt distributionsföretag borde undvikas, enär den skulle bli tidsödande

och kostnadskrävande och därjämte innebära så komplicerade förhållanden,

alt den hittills dokumenterade villigheten hos distributörerna

att genomföra nyelektrifieringar otvivelaktigt skulle minska. Elektrifieringsberedningen

tillägger emellertid att en tillämpning av en behovsprövning

bör åtminstone förutsätta, att detta uppväges av att den av elkraftutredningen

förordade dislributionsskyldigheten först blivit införd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Den genom 1957 års lagstiftning införda distributionsskyldigheten innebär

plikt för områdeskoncessionshavare med yrkesmässig distribution att,

om ej särskilda skäl är till undantag, tillhandahålla ström åt envar som

inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Om ett

elektrifieringsprojekt i förhållande till anslutningen blir så dyrt i utbyggnad

att elektrifieringen inte förräntar distributörens kapitalinsats eller vid tilllämpning

av normala taxor till följd av drift- och underhållskostnaderna beräknas

ge årliga underskott, så kan givetvis skäl till undantag från distributionsplikten

föreligga. Det bör emellertid icke kunna krävas, att varje särskilt

elektrifieringsobjekt skall vid en separatkalkyl visa sig bärande, utan

distributionsskyldigheten måste rimligen innefatta även sådana elektrifieringsobjekt,

som i och för sig medför årliga underskott, därest detta utjämnas

genom övervinster på andra håll. Ett distributionsföretag med god ekonomi

och i allmänhet göda distributionsförutsättningar, exempelvis tätbygd,

bör icke kunna undandraga sig varje egen insats för ett elektrifieringsobjekt

med hänvisning till att detta, separat sett, kan bedömas som mindre gynnsamt.

Distributionsplikten kan på så sätt anses innebära ett krav på vissa

jämkningar i det rent affärsmässiga betraktelsesättet, när de kan ske utan

avsevärt men för rörelsen som helhet.

Det är möjligt, anför elupprustningskommittén vidare, att med ledning

av en räntabilitetskalkyl för hela det stödsökande företagets verksamhet fastställa

den grundavgift enligt normaltariffen, som företaget måste tillämpa

för att rörelsen skall vara att anse som bärkraftig, därest upprustningen finansierades

genom vanliga kreditformer. Subventionsbeloppet kan sedan

bestämmas till det kapital, som erfordras för att nämnda grundavgift skall

reduceras till ett normalt värde. Enligt elkraftutredningens mening borde

subventionsgränsen motsvara en grundavgift i normal tariff en av 12 kr. per

normaltariff enhet och år, men justeras i den mån de normala självkostnaderna

för detalj distribuerad elkraft så motiverade. Vattenfallsstyrelsen liksom

flertalet större kraftföretag tillämpade fram till den 1 januari 1958 en

grundavgift av 10 kr. 50 öre.1 Den föreslagna gränsen 12 kr. representerade

sålunda — även utan den justering uppåt, som kunde vara påkallad enligt

elkraftutredningens uttalande — intill nyssnämnda tidpunkt en grundavgift,

som låg högre än den vanligen förekommande.

Elupprustningskommittén anser det olämpligt att anknyta statsbidraget

till ett elkraftpris, som är högre än normalt. Nödgas ett upprustat företag

hålla avsevärt högre pris än grannföretagen, har den undanröjda olägenheten

av dålig elservice endast utbytts mot en ny olägenhet, nämligen för högt

pris. Även om det subventionerade företaget i alla andra hänseenden är rationellt

kan då en eljest onödig överlåtelse till ett grannföretag, som kan erbjuda

den vanliga taxan, lätt bli aktuell. Kommittén förordar därför, att

upprustningsbidraget principiellt avväges så, att det bidragssökande företaget

får möjlighet tillämpa det elkraftpris, som är att anse som normalt för

den bygd där företaget har sin verksamhet.

I sammanhanget erinrar kommittén om att elkraftutredningen föreslagit

1 Enligt beslut om taxeändring har grundavgiften höjts fr. o. m. sagda datum till i allmänhet

12 kr. 50 öre.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11G år 1958

21

den maximiregeln, alt summan av det statliga bidraget och samtidigt utlämnat

räntebärande lån för ett visst upprustningsprojekt icke fick överstiga

upprustningskostnaden jämte i samband med upprustningen eventuellt erforderlig

täckning eller omläggning av företagets skulder. Genom denna regel

skulle omöjliggöras, att bidraget till en del fick karaktär av fond, vars

avkastning skulle användas att täcka årliga driftunderskott. Enligt elupprustningskommitténs

uppfattning är det emellertid föga antagligt, att ett

företag, som behöver bidrag till upprustningen till så stort belopp, att maximiregeln

blir tillämplig, kan vara en lämplig enhet för distributionsverksamliet.

Kommittén anser därför, att företag med sådant ekonomiskt läge bör

bli föremål för reorganisation.

Vid uppgörandet av den räntabilitetskalkyl, som skall ligga till grund för

bestämmandet av bidragsbeloppets storlek, bör man enligt kommittén räkna

med en sådan standard för anläggningarna, att den, utan att vara onödigt

dyrbar, ger det upprustade företaget möjlighet att på längre sikt effektivt

fullgöra sin distributionsskyldighet. De tekniska data, som härför erfordras,

bör anges i en upprustningsplan, vilken skall fastställas av den centrala

myndighet som handlägger ärenden rörande upprustningsbidrag. Vilka uppgifter

en sådan räntabilitetskalkyl bör innehålla framgår av en av särskild

expert på kommitténs uppdrag utarbetad promemoria med preliminärt förslag

till formulär för ansökan om statsbidrag till upprustning av elektriska

distributionsanläggningar. Nämnda förslag, vilket fogats som bilaga till kommitténs

betänkande och vartill här torde få hänvisas, är utarbetat utifrån

den grundläggande förutsättningen, att endast rationella distributionsenheter

skall erhålla bidrag. Det förutsättas sålunda, att bidragen icke skall kunna

användas för att på längre sikt konservera sådana företagsenheter, som icke

kan göras ekonomiskt bärkraftiga. Ekonomisk bärkraft har ansetts föreligga,

om den för ett företag uppgjorda räntabilitetskalkglen utvisar, att företaget

är i stånd att förränta och amortera sina lån och att därutöver under en 30- årsperiod verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med

belopp som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala

anläggningen.

Elupprustningskommittén, som icke funnit anledning att närmare ingå

på den beräkningsmetodik, som använts i expertförslaget, framhåller, att

den i detsamma angivna grundsatsen i möjligaste mån bör vara vägledande

vid upprustningsarbetets genomförande. Kommittén anser sig emellertid i

sammanhanget böra erinra om det förhållandet, att avsättning till förnyelsefond

försväras genom nuvarande skattelagstiftning. En omprövning av hithörande

bestämmelser är därför enligt kommitténs mening önskvärd.

Statsbidrag till upprustning av elnät bör enligt kommittén, liksom nu sker

beträffande statsbidrag till nyelektrifiering, utbetalas av länsstyrelsen. Hela

bidraget bör dock icke få lyftas i förskott. Kommittén föreslår, att en tredjedel

av statsbidraget skall innehållas till dess dels intyg av vederbörande kontrollant

företetts, utvisande att upprustningsåtgärderna utförts i enlighet

med den av myndigheten för varje särskilt fall godkända uppruslningsplanen,

dels den verkliga anläggningskostnaden fastställts.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 ur 1058

Enligt elupprustningskommitténs mening är det av vikt, att kontroll sker

av att upprustningen verkligen genomförts i enlighet med den upprustningsplan,

som legat till grund för bidragets bestämmande. Om utförandet i verkligheten

skett med en annan standard än den förutsatta, kan fråga om ändring

av statsbidragets storlek uppstå. Gällande kontrollföreskrifter rörande

användningen av elektrifieringsbidrag från anslaget Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande.

Såsom allmänt villkor för åtnjutande av statsbidrag från nämnda anslag

föreskrives, att bidragstagaren i en till länsstyrelsen avlämnad förbindelse

skall förplikta sig bl. a. att för anläggningens planläggning och utförande

anlita av kommerskollegium godkänd kontrollant. Någon undersökning av

att sådan kontrollant verkligen använts behöver ej ske. Enligt kommittén

bär erfarenheten visat, att för kontrollen icke sällan anlitas någon hos vederbörande

företag anställd ingenjör, som är av kommerskollegium godkänd

installatör. Kommittén framhåller, att kommerskollegii godkännande

enligt kungörelsen den 2 juni 1939, nr 219, angående behörighet att

vid elektriska starkströmsledningar utföra installationsarbete icke i och

för sig innebär, att vederbörande godtages som kontrollant vid planläggning

och utförande av viss anläggning. Behörighetsbevis kan, allt efter kompetensgrad,

gälla A-, B- eller C-behörighet. Många installatörer, särskilt i lägsta

kompetensklassen, har, anför kommittén, uppenbarligen ej tillräckliga kvalifikationer

som anläggningskontrollanter. Kontroll utförd av person, som

är anställd hos det företag, vars anläggningar kontrolleras, bör icke heller

godtagas. Vid sådana upprustningsåtgärder, som blir subventionerade med

statsbidrag och som är så omfattande alt s. k. drifttillståndsbesiktning —- d. v. s. kontroll av att anläggningen fyller säkerhetsföreskrifternas krav —

erfordras, bör enligt kommittén lämpligen den intygsgivare, som anlitas för

besiktningen och vars vederhäftighet är godtagen av vederbörande överinspektör,

samtidigt kunna kontrollera, att upprustningsplanen följts och utfärda

sådant intyg därom, som kräves för att sista delen av statsbidraget

skall få lyftas. Även i sådant fall bör dock gälla att den person, som fullgör

drifttillståndsbesiktningen, icke i egenskap av anställd eller eljest kan ha

partsintresse. Då det är angeläget, att som kontrollant endast fullt opartisk

och sakkunnig person godtages föreslår kommittén, att kontrollant i varje

särskilt fall förordnas av kommerskollegium.

En kontroll av att uppruslningsbidraget även tjänar syftet att åstadkomma

företag med bestående bärighet och förmåga att fullgöra sin distributionsskyldighet

skulle innebära en fortlöpande kontroll, icke blott av distributionsanläggningarnas

tillstånd utan även av företagets ekonomi och administration,

som inte är praktiskt genomförbar. Emellertid får den allmänna

tillsynsskyldighet, som åligger statens elektriska inspektion efter

det de nya lagbestämmelserna om distributionsskyldighet trätt i kraft, anses

omfatta distributionsanläggningarnas godtagbarhet även med avseende

på driftsäkerhet och belaslningsbarhet.

Redan nu har överinspektörerna i uppdrag att övervaka företag, som er
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

hållit statslån. Förteckning över låntagande företag överlämnas till inspektörerna

från kommerskolleginm med anmodan, att de vid sina besiktningar

skall ägna särskild uppmärksamhet åt dessa företag. Inspektörerna skall

till kollegium meddela sina iakttagelser rörande anläggningarnas skötsel

i tekniskt avseende och rörande företagens ekonomiska förhållanden, i

den utsträckning detta är möjligt, för att kollegium, i händelse ett dylikt

företag befaras vara ekonomiskt svagt, skall få sin uppmärksamhet fästad

därvid. På liknande sätt bör jämlikt kommitténs uppfattning överinspektörerna

få i uppdrag att övervaka företag, som fått upprustningsbidrag.

Genom elektrifieringsberedningens försorg bör inspektörerna hållas underrättade

om vilka företag, som fått sådana bidrag.

I vissa situationer kan ett obehörigt utnyttjande av statsbidraget tänkas

förekomma, som bör föranleda återbetalning. Om exempelvis ett distributionsföretag

i enskild persons ägo upprustar sitt distributionsnät med statsbidrag

och strax därefter överlåter nätet till annat företag, kan säljaren tänkas

göra en obehörig vinst. För att förebygga dylika spekulativa försäljningar

föreslår kommittén, att kommerskollegium i samband med prövning

av koncession eller överlåtelsetillstånd i de fall där statsbidraget erhållits

inom förslagsvis senaste 15-årsperiod skall äga pröva spörsmålet om och

i vilken utsträckning uppburet bidrag skall återbetalas.

Elupprustningskommittén går härefter närmare in på frågan om reorganisation

av irrationella företag och framhåller därvid

inledningsvis, att dylik åtgärd kan aktualiseras i samband med ansökan om

dels förnyad koncession i anledning av koncessionstidens utlöpande, dels

tillstånd till överlåtelse av koncession och dels upprustningsbidrag. I alla

dessa fall kan en undersökning behöva ske av berörda företags tekniska,

ekonomiska och organisatoriska förutsättningar innan ansökan slutligen

prövas och avgöres.

Enligt elkraftutredningen horde under normala förutsättningar den minsta

storlek hos de självständiga distributionsenheterna, som borde eftersträvas

vid rationaliseringen, kunna sättas till i runt tal 15 000 normaltariffenheter,

motsvarande omkring 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område

med omkring 7 000 invånare. En omorganisation efter denna huvudregel

skulle emellertid enligt elkraftutredningen få en mycket stor räckvidd

för landsbygdsdistributionen, i det att praktiskt taget alla distributionsföre!ag

måste bli berörda. Enbart med en höjning av den genomsnittliga företagsstorleken

till 2 000 förbrukare per företag beräknade sålunda utredningen

att antalet företag skulle reduceras från dåvarande ca 2 750 till ca

450. De av utredningen angivna siffrorna fick därför endast anses utgöra

grova riktvärden, varifrån betydande avvikelser måste göras i olika fall

med hänsyn till de lokala förhållandena.

Att på förhand binda sig för några fixa gränser för företagsstorleken är

enligt elupprustningskommitténs mening icke lämpligt. Vid bedömningen

av den för en bygd lämpligaste storleken på ett eldistributionsföretag är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

man beroende av inånga olika lokala faktorer. Det finns exempelvis, anför

kommittén, många mindre företag mot vilka ur företagsekonomisk synpunkt

inga anmärkningar kan resas. Kommittén anser därför, att avgörande

vikt ej bör läggas vid företagsstorleken i och för sig utan vid alla de faktorer,

som inverkar på företagets förmåga att framdeles beständigt fullgöra

sin distributionsskyldighet med rimliga taxor.

Beträffande frågan om vilka vägar, som borde väljas för en samordning

av irrationella distributionsföretag, framhöll elkraftutredningen, att huvudsakligen

3 alternativa principlösningar kunde ifrågakomma, nämligen

att distributionen övertogs

1) av de ledande storföretagen, vart och ett inom sitt försörjningsområde,

2) av vederbörande kommuner eller av kommunala samorganisationer

eller

3) av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag av

mer eller mindre lokal karaktär.

Elkraftutredningen gjorde följande värdering av dessa alternativ.

Ur rent teknisk-ekonomisk synvinkel skulle man otvivelaktigt böra eftersträva

mycket stora företag. Av de angivna alternativen vore med denna

utgångspunkt det förstnämnda att föredraga. Åtskilliga skäl, som tidigare

delvis åberopats såsom argument mot förstatligande, talar dock för att enheter

av mera begränsad storlek bör så långt det är möjligt eftersträvas,

bl. a. önskvärdheten av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt

i detaljdistributionsfrågor. Härtill kommer synpunkten att man

icke onödigtvis bör göra ingripanden i bestående förhållanden. Som ett

argument mot det andra alternativet, innebärande en generell kommunalisering

av landsbygdsdistributionen, kan tekniska svårigheter åberopas, alldenstund

de befintliga detalj distributionsnäten oftast sträcker sig över kommungränserna.

Det tredje alternativet, som närmast åsyftar att sammanföra

flera småföretag inbördes till enheter av lokal karaktär, synes sålunda

vara det i princip mest naturliga. Möjligt är givetvis att allt efter omständigheterna

på olika håll tillämpa skilda alternativ, varvid självbärande verksamhet,

tillfredsställande teknisk standard och ett någorlunda enhetligt pris

bör eftersträvas.

Eliipprustningskommittén anser i likhet med elkraftutredningen att vid

rearganisationen av detaljdistributionen företagsenheter av mera begränsad

storlek bör så långt det är möjligt eftersträvas med hänsyn till önskvärdheten

av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt i detaljdistributionsfrågor.

De företagsformer, som bäst synes lämpa sig för tillvaratagande

av dessa intressen, är enligt elupprusiningskommitténs uppfattning

kommunalt företag och ekonomisk förening. Kommittén motiverar

dessa sina synpunkter sålunda.

För näringslivet och välståndsutvecklingen överhuvud inom en bygd är

otvivelaktigt elkraftförsörjningen av Antal betydelse. Mångenstädes — särskilt

i städerna — har elkraftförsörjningen såsom en viktig kommunal angelägenhet

övertagits av vederbörande kommun. På landsbygden kommer de

lokala intressena ofta till uttryck genom att distributionen ombesörjes av

ett lokalt distributionsföretag i form av ekonomisk förening eller aktiebolag

med konsumenterna som delägare. De enheter, som sålunda tillvaratagit de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

25

lokala elektrifieringsintressena på landsbygden, har emellertid många gånger

visat sig vara tekniskt-ekonomiskt otillräckliga. Den enda väg, som i praktiken

stått öppen för en rationalisering, har varit att det lokala företaget

övertagits av det råkraftlevererande storföretaget. Den upprustning av näten

och därav beroende tekniska förbättringar, som skett i samband med övertagandet,

kan emellertid ha vunnits på bekostnad av bygdens eget direkta

inflytande på kraftförsörjningsförhållandena. Det är fullt naturligt, att lokala

önskemål ej kan bli på samma sätt beaktade av ett storföretag som av

ett lokalt företag.

Eftersom den lokala eldistributionen till sin natur måste anses vara en

lokal angelägenhet av största vikt bör enligt kommitténs mening alternativen

2) och 3) få en möjlighet att prövas jämsides med alternativ 1) när reorganisationsfrågan

i en bygd skall lösas. Denna möjlighet står icke till buds f. n.

och det torde i första hand vara delta förhållande som gjort, att ett stort

antal småföretag på landsbygden övertagits av vederbörande storföretag,

medan sammanslagningar mellan medelstora och små företag inbördes förekommit

endast i mycket begränsad omfattning. Även kommunalisering av

icke bärkraftiga landsbygdsföretag har förekommit endast undantagsvis.

Där så skett — exempelvis i ett par fall i Kronobergs län — synes resultatet

ha blivit tillfredsställande.

Yttranden. Kommitténs förslag att det statliga stödet skall utgå i form av

bidrag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet utlåtanden. Angelägenheten

av att jämväl distributionsföretagens lånebehov blir tillgodosedda

i vederbörlig omfattning framhålles samtidigt av ett flertal remissinstanser.

Kommerskollegium utgår från att elupprustningskommittén genom sitt uttalande

att övervägande skäl talar för att stödet till de elektriska distributionsföretagen

bör lämnas som bidrag, ej velat säga att lån ur kraftledningslånefonden

ej längre bör förekomma. Denna stödform är enligt kollegium

alltjämt erforderlig med hänsyn till att upprustning genom bidrag på

grund av anslagsmedlens otillräcklighet ej torde kunna genomföras i önskvärd

omfattning. Härtill kommer enligt kollegium att i åtskilliga fall omständigheterna

kan vara sådana, att lån men ej bidrag bör beviljas. Avgörande

härför bör vara den ekonomiska styrkan hos det distributionsföretag,

som är i behov av statligt stöd. Vid tillfredsställande styrka bör den för det

allmänna minst betungande stödformen, alltså lån, utnyttjas. Bidrag bör

enligt ämbetsverkets mening i princip beviljas endast i sådana fall, där en

nödvändig upprustning eljest skulle leda till taxor, som är högre än som

kan anses rimligt. Enligt kollegii åsikt kan det därvid visa sig lämpligt att

staten lämnar både lån och bidrag. Stöd enbart i form av bidrag blir då

särskilt aktuellt när det gäller sådana mindre företag, som på längre sikt

icke kan bestå som självständiga enheter utan efter hand bör uppgå i större

företag.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

Kraftledningslånefonden har f. n. helt otillräcklig medelstillgång. En förutsättning

för att upprustningsstödet skall verka på avsett sätt måste därför

vara, att fondens resurser förstärkes incdelst anslagsanvisning eller att annan

möjlighet för statliga lån ordnas. Om så sker vid sidan om de avdelade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kangl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

medlen, 50 miljoner kr., skulle detta vara en för landsbygdsdistributionen

gynnsam lösning, vilken enligt styrelsens mening icke skulle innebära annat

än en tillbörlig omfattning av det statliga stödet. Men i motsatt fall, exempelvis

om kraftledningslånefonden icke erhåller självständigt tillskott för

budgetåret 1958/59 samtidigt med att upprustningsstödet blir tillgängligt, är

det bättre för ernående av största möjliga reella stödverkan, att det avdelade

beloppet fördelas på lån — exempelvis anslag till kraftledningslånefonden

— och bidrag. Att låta lånesvårigheter föranleda större bidrag än vad

som erfordras ur räntabilitetssynpunkt bör icke ifrågakomma, då något sådant

skulle tämligen godtyckligt och orättvist ge vissa distributörer statligt

stöd utöver konstaterat behov och icke medföra större realverkan av det

begränsade stödbeloppet än om den föreslagna enkla, närmast rent bokföringsmässiga,

åtgärden att göra nämnda belopp användbart även för lån

vidtages.

Därest anslaget skall användas för såväl lån som bidrag bör enligt vattenfallsstyrelsen

i begynnelseanslag anvisas 10 miljoner kr., varav 5 miljoner

kr. som lån och lika mycket som bidrag. Även elektrifieringsberedningen förordar,

under hänvisning till att kraftledningslånefonden f. n. har otillräckliga

resurser, att för upprustningsverksamheten avsedda medel skall utnyttjas

för såväl lån som bidrag. Liknande synpunkter framföres av Svenska elverksföreningen

och Svenska vattenkraftföreningen, vilka föreningar emellertid

anser, att fördelningen mellan lån och bidrag ej bör i förhand bindas

utan anpassning ske efterhand som ansökningar om statligt stöd inkommer.

Bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län understryker

vikten av att samtidigt med att upprustningsfrågan löses åtgärder vidtages

för tillgodoseende av distributionsföretagens lånebehov.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, om icke upprustningsstödet bör

kunna utgå i form av såväl bidrag som räntefritt lån. Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation känner sig icke övertygad av kommitténs argumentering

för bidragsformen utan anser, att räntefritt lån i varje fall är av

viss psykologisk betydelse och kan innebära en framtida möjlighet till återbetalning,

därest konjunkturerna för distributionsföretagen av olika skäl

skulle förbättras.

I valet mellan bidrag och lån anför länsstyrelsen i Kalmar län till stöd för

bidragsformen, att åtskilliga företag icke skulle bli tillräckligt hjälpta genom

lån. Skyldigheten att förränta och amortera ett erhållet lån skulle enligt

länsstyrelsens mening för många företag innebära så stora ekonomiska påfrestningar,

att de måste reorganiseras, d. v. s. i allmänhet övertagas av

större företag. Härigenom skulle det lokala bygdeintresset ofta bli lidande.

Att det statliga stödet bör lämnas såsom bidrag och icke såsom räntefritt lån

anser länsstyrelsen i Hallands län vara en nödvändig konsekvens av det förhållandet,

att beloppet avser att täcka sådant behov av kapitaltillskott, som

icke enligt uppgjord räntabilitetskalkyl kan göras till föremål för amortering.

Riksföreningen för elektrifieringen på landsbygden framhåller vikten av

att övergångsbestämmelser införes för sådana upprustningsföretag, som redan

är planerade eller påbörjade.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 ur 1958

Mot kommitténs förslag, att vid bedömningen av ett företags behov av

statligt stöd företagets distributionsrörelse skall betraktas som en odelbar

ekonomisk enhet har vissa erinringar framförts. Vattenfallsstyrelsen

anser visserligen föga vara att erinra, när åtgärderna avser ursprungliga

eller hävdvunna distributionsområden. En konsekvent tillämpning

medför emellertid enligt styrelsens mening, att man berövar sig det

så gott som enda till buds stående ekonomiska incitamentet för den önskvärda

reorganisationen av landsbygdsföretagen. Styrelsen förordar därför i

överensstämmelse med av elkraftutredningen på sin tid framfört förslag,

att ett företag som övertar och upprustar ett annats nät skall kunna tilldelas

ett bidrag, beräknat som om det övertagna företaget skulle kvarstå och

självt ombesörja upprustningen. Hänsyn skall dock tagas till gynnsammare

råkraftskostnader, proportionsvis mindre administrationskostnader m. m.

för det sammanlagda företaget. I princip samma förslag har framförts av

bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Örebro,

Gävleborgs och Västerbottens län, elektrifieringsberedningen, lantbruksstyrelsen,

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen.

Enligt kommittén bör upprustningsbidraget principiellt så avvägas, att

det bidragssökande företaget får möjlighet att tillämpa ett normalt e 1- kraftpris, d. v. s. det pris som är att anse som normalt för den bygd,

där företaget har sin verksamhet. Statskontoret finner sig icke kunna godtaga

en dylik metod för bidragsbestämningen, enär den i alltför stor utsträckning

skulle påverkas av lokala förhållanden. Enligt ämbetsverkets mening

bör i stället beaktas elkraftpriset i sådana delar av landet, som i fråga om

befolkningstäthet, näringslivets struktur och andra i sammanhanget relevanta

faktorer, är närmast jämförliga med den bygd, där sökandeföretaget

är beläget. Bidraget torde vidare lämpligen i intet fall böra avvägas efter

ett lägre pris än vattenfallsstyrelsen tillämpar för i ärendet omförmäld

grundavgift. Enligt vad i betänkandet angivits uppgår detta pris f. n. till

12 kr. 50 öre.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser för sin del att begreppet bygd bör vidgas

till att avse landsdel. Det synes nämligen länsstyrelsen olämpligt, att

rätten till bidrag eller bidrags storlek göres beroende av den mer eller mindre

tillfälliga kraftprisnivån hos ett antal grannföretag i bygden, i all synnerhet

som låga kraftpriser ofta visat sig sammanhänga med eftersatt underhåll.

Samma synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska clverksföreningen

och Svenska vattenkraft föreningen. Till den av kommittén

hävdade uppfattningen har däremot vattenfallsstyrelsen och Landsbygdens

elnämnd anslutit sig.

Beträffande det av elupprustningskommittén liksom tidigare av elkraftutredningen

angivna kriteriet på ekonomisk bärkraft, nämligen

att företaget skall kunna förränta och amortera de normala lånen samt

därutöver under en 30-årspcriod verkställa avskrivningar eller avsättningar

till förnyelsefond med belopp, som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet

för den totala anläggningen, anför vattenfallsstyrelsen följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj.ts proposition nr 118 år 1958

Mot den principiella bakgrunden för denna inriktning är intet att invända

och det vore förmånligt, därest därmed de hjälpta företagen med säkerhet

kunde erhålla sådan ekonomi, att behov av statligt stöd i fortsättningen

icke uppkommer. Vattenfallsstyrelsen anser emellertid det oaktat, att

bidragen bör inriktas enbart på att företaget skall klara de kända verkliga

utläggen, däribland räntor och amorteringar för lån. Motiven härför är dels

att den extra bidragstilldelning, som den förstnämnda målsättningen medför,

i många fall blir onödig och kommer att, när totala tillgången på bidragsmedel

är given, reducera det därmed ernåeliga reella resultatet, dels

att det önskvärda uppordnandet för all framtid långt ifrån kan säkerställas

praktiskt, dels slutligen att nuvarande beskattningsregler gör den frikostigare

bidragstilldelningen även teoretiskt oriktig, såvida icke hänsyn tages

till åtföljande skatteutgifter, vilket skulle medföra ännu mycket större

extrabidrag och ytterligare inkräktande på de totala medelsresurserna.

Följande omständigheter talar för att den frikostigare bidragstilldelningen

är onödig och innebär slöseri med tillgängliga medel: den behövs icke

vare sig för att upprustning skall komma till stånd eller för stödets verkan

som incitament för reorganisation; företaget kan i fortsättningen få sina

ekonomiska förutsättningar förbättrade t. ex. genom tillkomsten av tätorter

och industrier inom området, och likaså kan det komma att uppgå i annat

företag; schablonkalkylerna bygger på konstant omfattning av företagets distribution,

men enligt all erfarenhet kommer kraftförbrukningen överallt

att utvecklas även i fortsättningen med åtföljande behov av förstärkningar

och nätkompletteringar, så att efter 30 år verkan av ett vid periodens början

erhållet bidragsbelopp icke längre är märkbar. Att stödbehovet i fortsättningen

trots det frikostigare bidraget icke uteblir kan bero dels på att företagen

icke verkställer avsedd fondavsättning utan i stället sänker sina tariffer

— en nära till hands liggande åtgärd för undvikande av skattebetalning,

att räkna med att sedermera återtaga något från konsumenterna medelst

nya engångsinsatser är verklighetsfrämmande — dels på att erforderliga förstärkningar

icke kan genomföras med full ekonomi, dels på penningvärdeförsämring

under 30-årsperioden.

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen anser likaledes

den av kommittén gjorda bedömningen icke rimlig, enär den samtitidiga

amorteringen och avskrivningen torde innebära, att kraven på räntabilitet

sättes för höga. Vid bibehållen kraftprisnivå blir därvid anspråken

på amorterings- och räntefria bidrag orimligt stora. Enligt föreningarnas

mening bör sålunda stödverksamheten bli effektivare, om sådana avsättningar

till förnyelsefond icke förutsättes. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen

i Östergötlands län.

I kommitténs uttalande om önskvärdheten av jämkning i skattelagstiftningen

för underlättande av avsättningar till förnyelsefond instämmer

bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Västerbottens län.

vattenfallsstyrelsen, Landsbygdens elnämnd, Svenska elverksf öreningen och

Svenska vattenkraftföreningen samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att en tredjedel av

beviljat bidrag skall innehållas till dess avsedd upprustning

är klar anser vattenfallsstyrelsen vid nuvarande läge på kapitalmarknaden

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

29

bereda så stora svårigheter, att undantag bör kunna medgivas, detta helst

som det i åtskilliga fall kan vara lämpligt att i motsats till vad som är fallet

vid nyelektrifiering fördela upprustningsarbetet på flera år.

Mot de av kommittén uppdragna riktlinjerna för erforderliga kontrollåtgärder

har några erinringar ej gjorts. Bl. a. länsstyrelsen i

Kristianstads län liyser emellertid vissa farhågor rörande möjligheterna att

erhålla fullt opartisk experthjälp i tillräcklig omfattning. Svenska elverksföreningen

och Svenska vattenkraftföreningen föreslår att, som ett led i kontrollverksamheten,

företag som erhåller upprustningsbidrag årligen skall tillställa

elektrifieringsberedningen vederhäftig årsberättelse.

Kommitténs förordande av den ekonomiska föreningen och det kommunala

företaget som lämpliga företagsformer för eldistribution

på landsbygden har bemötts i ett stort antal yttranden. Därvid har i många

fall ansetts, att företräde icke bör ges viss typ av företag utan att omständigheterna

i varje särskilt fall bör få avgöra, vilken företagsform som är

lämpligast. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,

Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, Svenska elverksföreningen

och Svenska vattenkraftföreningen. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

län bör största vikt fästas vid vederbörande företags egen åsikt i frågan.

Vattenfallsstyrelsen anser uppenbart, att den i varje särskilt fall gynnsammaste

till buds stående lösningen bör föredragas. Styrelsen är emellertid

av den meningen, att föga möjlighet att välja kommer att föreligga utan att

verklighetens krav kommer att överväga över i förväg uttalade allmänna

önskemål.

Till kommitténs uppfattning i frågan har däremot bl. a. Landsbygdens elnämnd

anslutit sig. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de lokala intressena

bäst tillgodoses genom att främst kommunerna intresseras för att medelst

kommunala företag åtaga sig ansvaret för den lokala eldistributionen.

Visserligen, anför länsstyrelsen, kan i ett och annat fall göras gällande, att

en kommun icke utgör ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligt distributionsområde.

Men dessa olägenheter bör enligt länsstyrelsens mening

kunna i de allra flesta fall undvikas genom överenskommelser beträffande

gränsområdena. Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt

styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser, att den kommunala

företagsformen bör ges företräde. En mera tveksam inställning redovisas

däremot av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Hallands län.

Särskilt ifrågasättes, om kommunen i allmänhet utgör ett lämpligt underlag

för en bärkraftig distributionsverksamhet. Avgränsningen av distributionsområdena

torde nämligen oftast få göras beroende av andra omständigheter

än kommungränserna. I förevarande fråga framhåller statens elektriska

inspektion, att erfarenheten visat, att större enheter än vad som motsvarar

en genomsnittlig landskommun bör eftersträvas vid åtgärder för rationalisering.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Yl. Administrationen av elnätupprustningen

Elupprustningskommittén. Kommittén erinrar inledningsvis om att enligt

elkraftutredningens förslag den statliga reglerande, kontrollerande, rådgivande

och stödjande verksamheten borde samlas inom ett nybildat centralt organ

(statens elnämnd) med två underorganisationer, en för tillsynsverksamheten

(statens elektriska inspektion) och en för rationaliseringsarbetct

(statens elingenjörsorganisalion). Den sålunda föreslagna organisationen

avsågs övertaga verksamheten från och ersätta kommerskollegii elektriska

byrå, statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen och statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Därjämte skulle organisationen

handha det nytillkommande rationaliseringsarbetet.

Elkraftutredningens förslag om inrättandet av statens elnämnd och elingenjörsorganisation

har emellertid, såsom tidigare berörts, icke lett till

några åtgärder från statsmakternas sida. Däremot har enligt beslut av 1956

och 1957 års riksdagar viss utökning skett av personalen vid kommerskollegii

elektriska byrå och statens elektriska inspektion. Därjämte föreligger

förslag i 1958 års statsverksproposition (X ht p. 4) om ytterligare förstärkning

av personalen vid förstnämnda institution fr. o. m. den 1 juli i år.

De genom tillkomsten av ett statsanslag för uppriistningsstöd aktuella

uppgifterna —■ bidragsgivning och rationaliseringsverksamhet — bör enligt

kommitténs mening, i den mån de innefattar slutliga beslut i hithörande

ärenden, ankomma på de centrala organ, som f. n. handhar närmast motsvarande

uppgifter, d. v. s. i första hand kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.

Innan kommittén närmare ingår på spörsmålet beträffande

den centrala administrationen upptar den emellertid till behandling frågan

om vilka organ, som skall fullgöra den regionala verksamheten.

Denna avsåg elkraftutredningen för sin del att hänskjuta till en särskild

distriktsorganisation (statens elingenjörsorganisation).

Elupprustningskommittén erinrar om att de personalförstärkningar inom

statens elektriska inspektion som medgavs av 1957 års riksdag avsåg att

öppna möjlighet att i begränsad omfattning utnyttja de vid inspektionen

anställda överinspektörerna i rationaliseringsarbetet. De rationaliseringsfrågor

som kommittén i det föregående föreslagit skola upptagas vid prövningen

av ärenden rörande statsbidrag till upprustning av elnät torde komma

att medföra behov av en intensifiering av rationaliseringsarbetet under

de närmaste åren, som ej kunnat förutses vid tiden för nyssberörda riksdagsbeslut.

Det kan därför enligt kommittén tagas för givet, att ett utnyttjande

av överinspektörerna för det regionala planerings-, utrednings- och rationaliseringsarbete,

som aktualiseras genom den statliga upprustningsverksamheten,

icke kan påräknas. Detta är så mycket mer antagligt, som erfarenheten

visat, att svårigheter mött att. anskaffa ingenjörspersonal till den redan

beslutade utbyggnaden av inspektionen. Man måste därför undersöka

andra möjligheter att anskaffa personal för det nödvändiga fältarbete i rationaliseringssyfte,

som kräves vid behandling av ifrågavarande ärenden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

31

Eftersom någon statlig organisation av sakkunnig personal för fältarbetet

ej står till förfogande anser kommittén att man i mån av möjlighet bör

söka utnyttja den lokala expertis på kraftförsörjningsområdet, som är anknuten

till statens vattenfallsverk, enskilda elkraftföretag eller sammanslutningar

av elföretag eller som utövar fristående konsulterande verksamhet.

Sådan lokal expertis utnyttjas sedan länge av länsstyrelserna för yttranden

och utredningar i ärenden rörande koncessioner för elektriska ledningar och

statsbidrag till nyelektrifieringar inom vederbörande län.

De nytillkommande arbetsuppgifterna att förmedla upprustningsbidrag,

att uppgöra planer för rationaliseringens genomförande, att verkställa utredningar

rörande de enskilda rationaliseringsprojekten, att leda förhandlingar

rörande frivillig samordning av distributionsföretag i rationaliseringssyfte

samt att i övrigt verka för en ändamålsenlig utveckling av eldistributionen

finner kommittén vara av den art och betydelse, att det bör ankomma på

länsstyrelsen att medverka vid deras genomförande. En länsstyrelses främsta

uppgift är enligt länsstyrelseinstruktionen att i allt söka främja länets

utveckling och dess befolknings bästa. Vid rationaliseringens genomförande

bör, betonar kommittén, största möjliga hänsyn tagas till rådande lokala förhållanden.

Särskilt bestämmandet av storlek och område för nya distributionsenheter

hör till de spörsmål, som har nära samband med bygdens utvecklingsmöjligheter

och regionplanering och som bör lösas under länsstyrelsens

överinseende.

Enligt kommitténs uppfattning bör länsstyrelserna således ges en ledande

ställning vid den regionala rationaliseringsverksamheten. Länsstyrelserna

bör därvid till en början låta verkställa en grundläggande inventering av de

inom resp. län föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehoven. Länsstyrelsernas

uppgift blir vidare enligt kommittén att i samband med handläggning

av till länsstyrelsen remitterade ärenden rörande förvärv, förlängning

eller överlåtelse av koncession eller rörande statligt stöd till upprustning

eller nyelektrifiering, ombesörja att stöd- och rationaliseringsbeliov undersökes,

att kostnadsberäkningar och räntabilitetskalkyler, eventuellt för

alternativa lösningar, utarbetas, fullständigas eller kontrolleras, att alla intressenter

(råkraftleverantör, distributör, konsumenter, kommunala organ,

grannföretag m. fl.) blir hörda, lämpligen vid allmänt sammanträde i bygden,

att förhandlingar angående överlåtelse av distributionsföretag och villkoren

därför kommer till stånd o. s. v. På grundval av verkställda utredningar har

länsstyrelserna därefter att till den beslutande centrala myndigheten avge

så utförliga förslag, att de kan läggas till grund för omedelbara avgöranden.

Planer och utredningar rörande upprustnings- och reorganisationsarbetet

måste utföras av sakkunnig personal. Kommittén förutsätter däivid, att sökanden

i första hand skall prestera den utredning lian vill åberopa. För

kontroll av föreliggande utredning eller vid behov av ytterligare utredning

är emellertid länsstyrelserna i behov av teknisk-ekonomisk expertis. Enligt

vad kommittén erfarit torde dock länsstyrelserna i allmänhet ha möjlighet att

härför anlita sina ordinarie experter i elfrågor eller — därest experten är

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

anställd eller på annat sätt engagerad hos företag, som har intresse i det föreliggande

ärendet — ge uppdraget åt annan, opartisk sakkunnig. För fall

där opartisk sakkunskap ej står till buds eller för ärenden, som tarvar speciell

erfarenhet och sakkunskap, anser kommittén det angeläget att tillgång

finnes till sakkunnig personal med erfarenhet från den centrala behandlingen

av hithörande ärenden. Länsstyrelserna bör därför enligt kommitténs

mening beredas möjlighet att i särskilda fall i samband med överläggningar

och förhandlingar tillkalla hos den centrala myndigheten anställd personal.

Till de kostnader, som länsstyrelserna sålunda åsamkas för anlitande av

expertis, bör enligt kommittén medel ställas till länsstyrelsernas förfogande

ur beloppet å 50 miljoner kr. Den totala expertkostnaden under en 6-årig

upprustningsperiod kan enligt från länsstyrelserna inhämtade uppgifter

uppskattas till 1 200 000 kr. Av flera skäl — särskilt det, att initiativ till

rationalisering kan behöva tagas från myndigheternas sida i betydligt större

utsträckning än vad som räknats med vid nämnda uppskattning av utredningskostnaderna

— anser dock kommittén, att denna siffra bör höjas förslagsvis

till 1 500 000 kr. Därtill kommer rese- och traktamentskostnader för

hos den centrala myndigheten anställd personal, vilka kostnader av kommittén

beräknas till 18 000 kr. per år.

Den centrala handläggningen av ärenden rörande upprustningsbidrag

bör enligt kommitténs mening närmast ankomma på elektrifieringsberedningen.

För beredningens sammansättning och arbetsuppgifter

lämnas i kommittébetänkandet i huvudsak följande redogörelse.

Elektrifieringsberedningen erhöll sin nuvarande organisation år 1941. Den

består av 4 ledamöter, vilka f. n. är chefen för kommerskollegii elektriska

byrå, ordförande, ekonomidirektören i statens vattenfallsverk, chefen för

lantbruksstyrelsens planläggningsbyrå och ordföranden i Svenska vatlenkraftföreningens

styrelse. Kansliarbetet ombesörjes av en civilingenjör, som

för ändamålet är ledig från sin tjänst såsom byrådirektör i statens vattenfallsverk,

samt ett biträde med arvode som kontorist.

Beredningen har att pröva och avgöra ansökningar angående statsbidrag

från nionde huvudtitelns reservationsanslag Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering. Inkomna ansökningar granskas i tekniskt, ekonomiskt, juridiskt

och organisatoriskt avseende samt med hänsyn till möjligheterna för

koncession. Beredningen föranstaltar om kompletterande och nya undersökningar

rörande inkomna och aviserade projekt, utarbetar i erforderliga fall

i kontakt med myndigheter, utredningsmän och berörda parter i övrigt förslag

till alternativa projekt samt vidtager åtgärder för sammanjämkning i

syfte att åstadkomma rationell elektrifiering.

Ärendena handlägges av ordföranden och den anställda personalen och föredrages

vid sammanträden ett par gånger i månaden. Ledamöterna, som

representerar olika intressen och besitter erfarenhet från områden av betydelse

vid handläggningen av ärendena, äger ofta detaljkännedom om olika

elektrifieringsprojekt och elektrifieringsmöjligheter. Ordföranden handlägger

hos kommerskollegium bl. a. ärenden rörande koncession för och statlig

kontroll över elektriska anläggningar samt olika åtgärder för främjande av

en planmässig elektrifiering av landet. Genom vattenfallsstyrelsens representant

ställes vattenfallsverkets omfattande erfarenhet i vad avser landsbygds
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

elektrifiering till förfogande varjämte man erhåller kännedom om verkets

egna stödåtgärder och om aktuella och planerade statliga utbyggnader. Lantbruksstyrelsens

representant bedömer ärendena bl. a. ur jordbrukstekniska

och jordbruksekonomiska synpunkter samt med hänsyn till olika ekonomiska

möjligheter och till statliga åtgärder för bebyggelse på landsbygden.

Den fjärde ledamoten lämnar där så erfordras beredningen uppgifter och utför

undersökningar och kontroll beträffande icke statliga elektrifieringsprojekt,

vattenregleringar, kraftstationsbyggnader m. m.

Granskningen av bidragsärenden utföres av den anställde civilingenjören

till viss del genom besök på platsen. På grund av personalbrist kan sådana

besök emellertid endast företagas när det är absolut nödvändigt.

I sin anslagsskrivelse hösten 1957 avseende budgetåret 1958/59 har kommerskollegium

framlagt förslag om förstärkning och i samband därmed viss

omorganisation av kommerskollegii elektriska byrå. I detta sammanhang har

kollegium även föreslagit att de arbetsuppgifter, som hittills handhafts av

elektrifieringsberedningen, skall överflyttas till kollegium. Till sagda förslag

tar elupprustningskommittén dock ej ställning, enär denna fråga av

kommittén bedömes ligga utanför kommittéuppdraget. Kommittén räknar

därför i fortsättningen med 2 alternativa möjligheter, dels att nuvarande

organisation bibehålies (alternativ 1), dels att kommerskollegii samordningsförslag

genomföres (alternativ 2). Det senare innebär bl. a., att en rådgivande

nämnd, elektrifieringsrådet, inrättas.

Oavsett om alternativ 1 eller 2 förverkligas erfordras, enligt kommittén,

inom den centrala myndigheten särskild personal, som ägnar sig åt handläggningen

av upprustnings- och reorganisationsärenden. Även om det grundläggande

planerings- och utredningsarbetet utföres på länsplanet återstår

nämligen många och viktiga problem av översiktlig eller principiell innebörd,

som bör handläggas centralt. Såsom förut nämnts bör dessutom sakkunnig

personal från centralorganet vid behov biträda med råd och anvisningar vid

det utrednings- och förhandlingsarbete under länsstyrelsernas överinseende,

som torde bli nödvändigt i många upprustningsbidrags-, koncessions- och

överlåtelsetillståndsärenden. Eftersom upprustningsanslaget är avsett att

fördelas på 5 år föreslår kommittén, att personal för upprustnings- och rationaliseringsarbetet

ej engageras för mer än 5 eller — med hänsyn till en

viss eftersläpning beträffande arbetsuppgifterna — 6 år. Några fasta tjänster

bör sålunda enligt kommitténs mening ej inrättas för ändamålet, utan

man bör räkna med arvodesanställd personal, åtminstone för de mera kvalificerade

och specialiserade uppgifterna.

I enlighet med det anförda förordar kommittén vid alternativ 1, att elektrifieringsberedningens

kansli, nu bestående av 2 arvodesanställda tjänstemän,

förstärkes med 2 eller 3 befattningshavare, därav en med högskole- eller

motsvarande utbildning i elektroteknik, som dessutom bör besitta förbandlingsvana,

ha insikter i företagsekonomi och äga administrativ erfarenhet.

För denne befattningshavare, som bör biträda beredningens verkställande

tjänsteman samt vid behov självständigt föredraga upprustningsärenden och

biträda länsstyrelserna i den regionala rationaliseringsvcrksamheten, beräk
It

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 116

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

nar kommittén ett årsarvode av omkring 35 000 kr. Vidare bör elektrifieringsberedningens

kansli utökas med en assistent med utbildning som läroverksingenjör

eller liknande, med ett årsarvode av omkring 20 000 kr., samt

eventuellt ytterligare ett biträde för skriv- och ritgöromål. Kostnaderna för

avlöning till nämnda befattningshavare bör enligt kommittén bestridas från

upprustningsanslaget.

Enligt kommitténs mening är det synnerligen angeläget, att elektrifieringsberedningen

förstärkes med minst en landsbygdsrepresentant. Vidare

bör, med hänsyn särskilt till reorganisationsärendenas natur, elektrifieringsberedningen

utökas med en ledamot med juridisk utbildning och erfarenhet

i administrativa och ekonomiska frågor.

Vid alternativ 2 anser kommittén en motsvarande förstärkning av den

föreslagna rationaliserings- och ekonomiavdelningen inom kommerskollegii

elektriska byrå vara erforderlig åtminstone under den 6-åriga rationaliseringsperioden.

Kostnaderna härför bör likaledes belasta upprustningsanslaget.

Vid bifall till kommitténs förslag enligt alternativ 1 skulle den centrala

organisationen för en 6-årsperiod draga följande kostnader.

Befattning

Årsarvode

kr.

Totalkostnad

under upprust- ningsperioden

kr.

3 ledamöter (15 sammanträden per år) ..................

6 000

36 000

Utrednings- och förhandlingsvan elektroteknisk ingenjör ..

35 000

210 000

Assistent ......................

9.o noo

190 000

Skriv- och ritbiträde....................................

11000

66 000

Summa

72000

432000

Rese- och traktamentskostnader ........................

18 000

108 000

Tillhopa

00000

540 000

Vid alternativ 2 bör ersättning till elektrifieringsrådets ledamöter enligt

kommitténs mening upptagas på kollegii ordinarie budget. Arvoden till den

övriga personalen, eventuellt med undantag för skriv- och ritbiträdet, torde

även för detta fall böra utgå av upprustningsanslaget.

Yttranden. Mot kommitténs förslag rörande administrationen av upprustningsverksamheten

har några väsentliga erinringar ej framförts. Däremot

har i vissa detaljfrågor avvikande meningar redovisats.

Vad först angår den regionala organisationen har ej någon

av de länsstyrelser, som inkommit med yttrande, avvisat förslaget att de

bör anförtros vissa uppgifter i samband med upprustningen. Tveksamhet råder

emellertid på flera håll, om den av kommittén föreslagna tekniskt-ekonomiska

expertisen är tillräcklig. Bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,

Hallands och Skaraborgs län anser det icke otroligt, att ytterligare personal
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

35

förstärkning blir erforderlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser en sådan

förstärkning nödvändig.

En del kritiska synpunkter har vidare framförts beträffande den preliminära

översiktsplan som länsstyrelserna enligt kommitténs förslag skall

låta upprätta. En sådan plan måste enligt länsstyrelsen i Uppsala län grunda

sig på förhållandevis ingående undersökningar av de olika företagen. Länsstyrelsen

ifrågasätter, om icke med upprättandet av en grundligare plan bör

anstå till dess åtminstone någon erfarenhet vunnits angående upprustningsarbetets

organiserande. Också vattenfallsstyrelsen vill skjuta planen på framtiden.

Att åstadkomma en gradering av upprustningsbehoven skulle erfordra

en säker norm för jämförelse av de olika länsresultaten. Enligt styrelsens

mening kan det därför vara bättre att till att börja med behandla de bidragsansökningar,

som inkommer allt eftersom behovet påkallar, givetvis då med

beaktande av hela bygdens förhållanden i varje fall, och genomföra en

generell planering först sedan viss erfarenhet erhållits. Den grundläggande

inventeringen inom de olika länen bör enligt elektrifiering sberedning en i

stort kunna begränsas till en sammanfattning av kända förhållanden, eftersom

det redan finnes uppgifter i betydande omfattning hos olika myndigheter

och organisationer.

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen understryker

vikten av att den preliminära undersökningen blir av inventeringskaraktär

och snabbt genomföres.

Att den centrala handläggningen av upprustningsverksamheten

i första hand skall uppdragas åt elektrifieringsberedningen har lämnats

utan erinran av remissmyndigheterna. Mot den föreslagna förstärkningen av

beredningens kanslipersonal har ej heller invändningar rests. Elektrifieringsberedningen

betonar dock, att förstärkningen bör genomföras allt eftersom

erfarenheterna av den nya stödverksamheten framkommer.

Till förslaget om förstärkning av beredningen med en juridiskt utbildad

ledamot och med minst en landsbygdsrepresentant intages emellertid olika

ståndpunkter. Ett bibehållande av nuvarande sammansättning förordas sålunda

— förutom av elektrifieringsberedningen själv —- av vattenfallsstyrelsen,

som anser att beredningens verksamhet blir mest effektiv och smidig

om den liksom hittills får utgöra ett tekniskt-ekonomiskt sakkunnigorgan.

Statskontoret ifrågasätter för sin del, om med ställningstagandet till en utökning

av beredningen icke bör anstå till dess erfarenheten visat, om och i

vad mån för den nya verksamheten oundgängligen kräves att ytterligare ledamöter

tillföres densamma. Därest en omedelbar förstärkning anses nödvändig,

bör den enligt ämbetsverkets mening begränsas att avse en person med

juridisk sakkunskap. Även Svenska elverksf öreningen och Svenska vattenkraf

tf öreningen ifrågasätter behovet av ytterligare ledamöter i beredningen.

I vart fall bör, om beredningen skall tillföras en landsbygdsrepresentant,

tillses att denne person företräder hela abonnentstocken på landsbygden

och icke enbart en eller annan grupp inom denna. Lantbruksstyrelsen vill

icke motsätta sig förslaget om förstärkning av beredningen med minst en

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

landsbygdsrepresentant om beredningens arbete därigenom väsentligen skulle

underlättas. Länsstyrelsen i Kalmar län, Landsbygdens elnämnd och Riksföreningen

för elstudier understryker vikten av att elkonsumenterna på

landsbygden blir representerade i beredningen.

Vad slutligen gäller utrednings- och administrationskostnaderna

för upprustningsverksamheten förordar riksräkenskapsverket,

att medel till samtliga dylika kostnader ävensom medel till

övriga utgifter för elektrifieringsberedningen anvisas under ett särskilt förslagsanslag.

VII. Departementschefen

Ehuru elkraftdistributionen på vår landsbygd i allmänhet kan anses fylla

högt ställda anspråk företer den dock på åtskilliga håll betydande brister.

Dålig och otidsenlig materiel ävensom i övrigt eftersatt underhåll och förnyelse

har sålunda medfört, att elnäten i vissa trakter befinner sig i ett skick,

som bland annat ur drifts- och säkerhetssynpunkt måste anses otillfredsställande.

Det är därför naturligt, att krav rests på att verkningsfulla åtgärder

skall vidtagas för att åstadkomma en upprustning av de bristfälliga näten.

Detta krav har förstärkts allteftersom rationaliseringen inom landsbygdens

näringsgrenar lett till ett ökat ianspråktagande av elektrisk energi.

Med fog hävdas att ifrågavarande brister i viss utsträckning fördröjer den

fortsatta rationaliseringen och utbyggnaden av berörda näringsgrenar.

Beträffande det aktuella upprustningsbehovets storlek saknas säkra uppgifter.

Det statistiska material, som under senare år framlagts efter skilda

undersökningar, har nämligen infordrats och bearbetats från olika utgångspunkter

och de på materialet grundade analysresultaten är därför icke

jämförbara. Elkraftutredningen kom för sin del fram till att år 1950 60 procent

av landsbygdens detalj distributionsnät var undermåliga om överföringsförmågan

lägges såsom bedömningsgrund och 50 procent om prövningen

sker ur drifts- och säkerhetssynpunkt. Utredningens beräkningar hänförde

sig huvudsakligen till smärre distributionsnät. En år 1956 i Svenska elverksföreningens

och Svenska vattenkraftföreningens regi verkställd undersökning,

vilken avsåg en bedömning av upprustningsbehovet i förhållande till

antalet abonnenter, gav till resultat att cirka 13 procent av de privata och

kommunala eldistributionsföretagens och deras återdistributörers elnät på

landsbygden erfordrade egentlig upprustning. Upprustningsbehovet hos

återdistributörerna kunde beräknas till 21 procent och hos de större distributionsföretagen

till 7 procent. Under antagande att statens vattenfallsverks

återdistributörer vid undersökningstillfället företedde ett relativt sett lika

stort upprustningsbehov som övriga dylika distributörer kan undersökningen

i fråga anses ha givit vid handen att drygt 15 procent av de abonnenter

undersökningen avsåg år 1956 var i behov av en förbättrad elkraftförsörjning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1958

Ävenledes år 1956 verkställde Landsbygdens elnämnd en utredning av

upprustningsbehovet vid landets eldistributionsföreningar, varvid framkom

att 34 procent av de föreningar — cirka två tredjedelar av samtliga — som

besvarade dem tillsända förfrågningar behövde större upprustning. Behovet

visade sig vara störst hos mindre föreningar och sedan sjunkande vid

ökat antal förbrukare inom föreningarna. Sålunda uppgav 46 procent av antalet

föreningar med högst 20 abonnenter, att de hade ett uppenbart behov

av upprustning av elnäten, medan motsvarande procenttal för föreningar

med över 1 000 abonnenter var 28. Geografiskt sett förefinnes enligt elnämndens

utredning det största upprustningsbehovet vad beträffar föreningsanläggningar

i Östergötlands, Jämtlands och Värmlands län. Även i de två

nordligaste länen samt i Södermanlands län återfinnes många föreningar,

som uppvisar behov av betydande upprustning. Hela antalet förbrukare vid

de föreningar, vilka enligt sistnämnda utredning år 1956 behövde en mera

genomgripande upprustning, uppgick till inemot 76 000. Detta innebär att

cirka 30 procent av elföreningarnas abonnenter sagda år hade otillfredsställande

distributionsförhållanden.

Av de återgivna statistiska uppgifterna framgår, att de mindre distributionsenheterna

uppvisar större brister i sina elkraftanläggningar än de

större enheterna. Detta sammanhänger givetvis med att de förstnämnda

ej har samma ekonomiska resurser för kontinuerligt underhåll eller tidsenlig

standardförbättring av anläggningarna som de senare. Det låga konsumentantalet,

konsumentstockens oftast ensidiga sammansättning och den

ringa energiomsättningen utgör ofta ett hinder för en tillfredsställande verksamhet.

Därtill kommer att de små företagen har begränsade möjligheter att.

hos sig anställa tekniskt och ekonomiskt erfaren personal. Enligt elkraftutredningen

fick år 1950 nära en tredjedel av elkonsumenterna på landsbygden

sin elkraft från distributionsföretag med mindre än 500 förbrukare per

företag och ungefär hälften från företag med högst 1 000 förbrukare. Emellertid

har sedan dess åtskilliga små och samtidigt irrationella företag, huvudsakligen

elföreningar, uppgått i större företag. I flertalet fall har rationaliseringen

skett genom att förut självständiga enheters elkraftdistribution

övertagits av de råkraftlevererande storföretagen. Antalet landsbygdsföretag

av föreningstyp, som år 1944 och 1950 utgjorde cirka 2 050 respektive cirka

1 580, hade år 1956 nedgått till cirka 1 300. Totala antalet landsbygdsföretag

var vid angivna tidpunkter respektive cirka 3 400, cirka 2 750 och

2 365. Mellan åren 1944 och 1956 redovisar elföreningarna en minskning av

förbrukarantalet från cirka 344 000 till cirka 255 000 medan de elkraftdistribuerande

aktiebolagens underlag under samma period ökade från cirka

301 000 till cirka 387 000 förbrukare.

Det nyss anförda leder enligt mitt förmenande till slutsatsen att såsom

en integrerande del av verksamheten för upprustning av landsbygdens elnät

bör ingå åtgärder i syfte att söka uppnå en rationalisering av indelningen

i distributionsområden, varvid på längre sikt oräntabla enheter sammanslås

eller uppgår i större enheter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Sedan länge har spörsmålet om statlig medverkan till upprustning av

landsbygdens elnät varit aktuellt. För att pröva bland annat denna fråga

tillsattes år 1943 den tidigare omnämnda elkraftutredningen, vilken avgav

sitt huvudbetänkande år 1954. I anledning av en av utredningen i skrivelse

år 1950 gjord framställning om provisoriska åtgärder för att bland annat

underlätta en upprustning i berörda hänseende föreslog Kungl. Maj :t 1952

års riksdag, under hänvisning till att genomförandet av en fortsatt elektrifiering

stundom kan vara beroende av att ett redan befintligt nät upprustas, att

Kungl. Maj :t skulle äga att i särskilda fall för upprustningsändamål bevilja

statsbidrag från det dittills enbart för bidrag till nyelektrifieringar avsedda

reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. Vid riksdagsbehandlingen

av detta Kungl. Maj :ts förslag uttalade sig jordbruksutskottet

i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande för en utredning

rörande möjligheterna till statsstöd åt upprustningen av landsbygdsnäten. I

avvaktan på denna utrednings resultat tillstyrkte utskottet vad Kungl. Maj :t

föreslagit. Det av riksdagen lämnade bemyndigandet har Kungl. Maj :t därefter

utnyttjat endast i mycket begränsad utsträckning. I detta sammanhang

torde böra nämnas, att i enlighet med beslut av 1956 års riksdag i anledning

av i ämnet väckta motioner lån ur kraftledningslånefonden numera kan

beviljas icke blott för anläggande av eldistributionsnät utan även för förnyelse,

omläggning eller förstärkning av sådana nät.

I sitt huvudbetänkande framlade elkraftutredningen, åt vilken uppdragits

att verkställa den av 1952 års riksdag begärda prövningen av frågan om ett

statligt upprustningsstöd, sammanfattningsvis följande förslag i ämnet. För

att generellt vidga möjligheterna för landsbygdens eldistributionsföretag att

erhålla statliga, räntebärande lån förordade utredningen vissa ändringar i

bestämmelserna för kraftledningslånefonden. Upprustningen av företagens

elnät skulle därjämte stödjas genom utlämnande av såväl räntefria lån som

kontanta bidrag från en ny statlig fond. Därvid borde statsstödet baseras på

en räntabilitetskalkyl på hela distributionsverksamheten vid vederbörande

stödsökande företag. Såsom allmän regel vid beviljande av räntefria lån borde

enligt utredningen gälla att företagen genom långivningen skulle erhålla

det kapital, som vid avsedd upprustning och verklig kostnad härför erfordrades

för att elkraftpriset skulle reduceras till den övre gränsen för ett »normalt»

elkraftpris. Summan av räntefria lån, statsbidrag och samtidigt utlämnade

räntebärande lån skulle ej få överstiga upprustningskostnaderna

jämte eventuella utgifter för täckning eller omläggning av företagens skulder.

Så långt det kunde befinnas erforderligt och möjligt borde det statliga

upprustningsstödet förbindas med åtgärder för en rationalisering i huvudsakligt

syfte att skapa företag med möjligheter att väsentligen på egen hand

inom sina respektive områden ombesörja distribution av elkraft av fullgod

kvalitet i erforderlig mängd och på skäliga, inom områdena utjämnande

villkor. Vid rationaliseringen, som enligt utredningens antagande kunde slutföras

på 15 å 20 år, borde eftersträvas att åstadkomma företag av för va^je

särskilt fall lämplig typ och med en minimistorlek av i runt tal 15 000 nor
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

maltariffenheter eller 2 000 förbrukare, motsvarande ett geografiskt område

med cirka 7 000 invånare. Även om rationaliseringen i princip borde genomföras

på frivillighetens väg borde möjligheter finnas till en tvångsvis utförd

omorganisation.

För att rationaliseringen av eldistributionsföretagen skulle kunna fullföljas

effektivt föreslog elkraftutredningen en på olika sätt utökad och intensifierad

men samtidigt delvis förenklad statlig verksamhet av huvudsakligen

kontrollerande, reglerande, rådgivande och stödjande karaktär. Berörda

verksamhet borde omhänderhas av ett nybildat, centralt organ, benämnt

statens elnämnd, med en underorganisation för tillsynsverksamheten, nuvarande

statens elektriska inspektion, samt med en nyskapad underorganisation

för det lokala rationaliserings- och rådgivningsarbetet. Elnämnden

skulle övertaga de uppgifter som dittills åvilat kommerskollegii elektriska

byrå, elektrifieringsberedningen och prisregleringsnämnden för elektrisk

ström samt handlägga de nya arbetsuppgifter utredningen föreslog.

Finansieringen av statsstödet till elnätupprustningen samt elkraftförsörjningens

rationalisering i övrigt föreslog utredningen skola ske genom uttagande

av en accis på producerad och importerad elkraft. Medel till nyelektrifieringsstödet

skulle enligt utredningen alltjämt anvisas å riksstaten.

Ett stort antal remissyttranden avgavs i anledning av elkraftutredningens

huvudbetänkande. I nästan samtliga yttranden anfördes, att en förbättring

av elkraftförsörjningen på landsbygden snarast borde komma till stånd

inom det nuvarande kraftförsörjningssystemets ram. Däremot framfördes i

åtskilliga fall från utredningen avvikande meningar beträffande medlen att

nå detta syftemål. Ej minst i frågan om en rationalisering av distributionsföretagen

restes kritik mot utredningens förslag och uttalanden.

Elkraftutredningen förordade — såsom ett led i strävandena att underlätta

rationaliseringen av elkraftdistributionen på landsbygden — skärpning

av kravet på koncession å elektriska ledningar. I anslutning härtill framlade

Kungl. Maj:t i proposition till 1957 års riksdag förslag till ändringar

i 1902 års lag om elektriska anläggningar. Därvid föreslogs bland annat skyldighet

för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera

eller överföra ström till avnämare. Förslaget innebar även, att koncession

skulle kunna helt eller delvis återkallas om distributionsplikten åsidosattes

i väsentlig mån. Den reglering, som för närvarande äger rum i fråga om

priset på elektrisk ström, föreslogs i propositionen skola omfatta jämväl

övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. Riksdagen biträdde

i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag. I sitt i ämnet avgivna utlåtande

framhöll tredje lagutskottet såsom angeläget, att befintliga utlåningsfonder

och bidragsresurser stärkes och medgivanden lämnas beträffande taxesättningen

så att det blir möjligt att, där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra

det nödvändiga rationaliseringsarbetet med minsta möjliga tvång.

Förra årets riksdag hade även att taga ställning till ett av chefen för finansdepartementet

i propositionen 1957:175 angående komplettering av

riksstatsförslaget för budgetåret 1957/58 m. in. gjort uttalande, att stats
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

makterna i samband med behandlingen av frågan om ett införande av allmän

energiskatt för den närmaste 5-årsperioden borde binda sig för ett aktivt

handlingsprogram på energiområdet, vilket program bland annat skulle

gå ut på statsutgifter till ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor för

upprustning av landsbygdens elnät. Vid sin prövning av vissa i anslutning

till sistnämnda proposition väckta motioner förutsatte statsutskottet, att

Kungl. Maj:t för 1958 års riksdag skulle framlägga förslag i enlighet med

nyssberörda uttalande. Vad chefen för finansdepartementet och statsutskottet

sålunda anfört föranledde ingen invändning från riksdagens sida.

För att verkställa utredning rörande dispositionen av omförmälda belopp

av 50 miljoner kronor jämte därmed sammanhängande frågor tillkallades

sedermera särskilda sakkunniga, elupprustningskommittén, vilka avgav sina

förslag i slutet av november 1957. Då remissbehandlingen av kommittébetänkandet

icke kunde avslutas i sådan tid att Kungl. Maj :ts förslag i anledning

därav kunde föreläggas riksdagen i 1958 års statsverksproposition,

hemställde Kungl. Maj :t i sagda proposition utan ingående motivering om en

medelsanvisning av 7 miljoner kronor för budgetåret 1958/59 till upprustning

av landsbygdens elnät, varvid dock samtidigt uttalades att dispositionen

av sistnämnda belopp samt övriga förslag i betänkandet avsågs skola

behandlas i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Elupprustningskommitténs förslag kan sammanfattas sålunda. Statligt

stöd till upprustning av landsbygdens elnät bör enligt kommittén lämnas

endast under förutsättning att föreliggande möjligheter utnyttjats att skaffa

för upprustningen erforderligt kapital på annat sätt, exempelvis genom

banklån eller lån ur kraftledningslånefonden. Ett snabbare och effektivare

underlättande av lånemöjligheterna på den allmänna kreditmarknaden

torde böra eftersträvas genom införande av statlig garanti för lån till nätupprustning.

Det utvidgade statsstödet till sagda upprustning bör givas i

form av bidrag, särskilt med hänsyn till att denna stödform är den administrativt

enklare och har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av

samma storlek. Till grund för bestämmandet av bidragsbeloppets storlek bör

läggas en räntabilitetskalkyl, utvisande att det upprustade företaget på längre

sikt kan effektivt fullgöra sin distributionsskyldighet. Ett företag bör anses

vara ekonomiskt bärkraftigt om kalkylen utvisar, att företaget är i stånd

att förränta och amortera sina lån och därutöver under en 30-årsperiod

verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med belopp

som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala anläggningen.

I sammanhanget förordar kommittén en omprövning av den nuvarande

skattelagstiftningens bestämmelser rörande avsättning till förnyelsefond.

För att skapa garantier för att syftet med upprustningsbidragen ej förfelas

framför kommittén förslag till vissa villkor för statsbidrag. Sålunda

förordar kommittén bland annat, att sökandena bör innan bidrag beviljas

förplikta sig att iakttaga givna föreskrifter beträffande anläggningarnas standard.

Vidare bör kontroll ske av att upprustningsåtgärderna överensstäm
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

mer med de upprustningsplaner, som legat till grund för bidragens bestämmande.

Som kontrollant bör endast fullt opartisk och sakkunnig person anlitas.

I avsikt att förebygga spekulativa försäljningar av med statsbidrag

upprustade distributionsföretag bör enligt kommittén kommerskollegium i

samband med prövning av koncession eller överlåtelsetillstånd i vissa fall

även pröva fråga om och i vilken utsträckning utlämnade bidrag skall återbetalas.

Elupprustningskommittén förordar, att bidragsgivningen till stöd för en

elnätupprustning förbindes med åtgärder för organisatorisk sanering av

irrationella distributionsföretag. Några fixa gränser för företagsstorleken

anser kommittén icke böra uppdragas utan hänsyn bör tagas till alla de faktorer,

som inverkar på vederbörande företags förmåga att framdeles fullgöra

sin distributionsskyldighet med rimliga taxor. I betraktande av önskvärdheten

av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt även

i detaljfrågor bör enligt kommittén företagsenheter av mera begränsad storlek

eftersträvas. Vid valet av företagsform är den kommunala eller den kooperativa

att föredraga, men även aktiebolagsformen kan anses lämplig om

genom särskilda åtgärder och föreskrifter aktierna förbehålles bygdens befolkning

eller vederbörande kommuner.

Med hänsyn till elkraftförsörjningens stora betydelse för näringsliv och

välståndsutveckling finner elupprustningskommittén det böra ankomma på

länsstyrelserna att regionalt ha överinseendet över och leda upprustningsverksamheten,

i den mån den sker med statliga bidrag. I första hand bör

länsstyrelserna enligt kommittén låta verkställa en grundläggande inventering

av föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehov inom länen.

Vidare bör länsstyrelserna tillse, att alla intressenter får tillfälle att yttra

sig och att vid behov förhandlingar om sammanslagning av distributionsföretag

kommer till stånd. Den centrala handläggningen av upprustningsärendena

bör enligt kommitténs förslag ombesörjas av elektrifieringsberedningen,

vilken bör förstärkas med en person med juridisk sakkunskap samt

med minst en landsbygdsrepresentant. Om ett av kommerskollegium i sin

senaste anslagsskrivelse framlagt förslag att beredningen skall inordnas i

kollegium vinner Kungl. Maj :ts bifall, bör jämlikt kommitténs uppfattning

nämnda ämbetsverk handlägga även upprustningsärendena. I så fall bör

dock landsbygdens elkonsumenter bli effektivt representerade i den rådgivande

nämnd i elkraftfrågor, som av kollegium föreslås skola knytas till

ämbetsverket.

De årliga administrationskostnaderna för den statliga upprustnings- och

reorganisationsverksamheten på förevarande område beräknas av kommittén

till sammanlagt 340 000 kronor, varav 250 000 kronor antages komma

att hänföra sig till den regionala administrationen.

Vad slutligen angår frågan om hur stor del av beloppet å 50 miljoner

kronor, som bör äskas hos riksdagen för ett vart av de närmaste 5 budgetåren

förordar kommittén, att 7 miljoner kronor yrkas för närmaste budget
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

året och därefter 11 miljoner för påföljande 3 budgetår samt återstående

10 miljoner för budgetåret 1962/63.

De remissinstanser, som avgivit yttranden över elupprustningskommitténs

betänkande, har i stor utsträckning instämt i de synpunkter och förslag,

som däri framförts. Från vissa remissorgans sida har dock i skilda frågor

hävdats en annan uppfattning än kommitténs. En närmare redogörelse för

remissyttrandena har lämnats i det föregående, varför jag här hänvisar till

vad där anförts.

I likhet med de kommittéer, vilka verkställt utredning av spörsmålet om

upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät, ävensom samtliga

de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över kommittéförslagen,

anser jag, att staten bör medverka till en dylik, mångenstädes välbehövlig

upprustning. Detta innebär dock icke, att jag finner staten böra övertaga

någon del av ansvaret för förefintliga brister i de distributionsnät, som ej

äges av staten. Ifrågavarande ansvar bör alltjämt utan inskränkning åvila

vederbörande distributionsföretag. Det är uteslutande på dessa det ankommer

att svara för att abonnenternas elkraftförsörjning är för dem tillfredsställande.

I det allmänt näringspolitiska och i vissa fall sociala intresset av

att landsbygdens tillgodoseende med elkraft är fullt godtagbart och ej hindersamt

för landsbygdsnäringarnas rationalisering och levnadsstandardens fortsatta

höjande ligger emellertid tillräckliga skäl för att staten skall finansiellt

bidraga till en förbättring av eldistributionsförhållandena inom de områden,

där dessa förhållanden för närvarande är uppenbart bristfälliga. Redan nu

lämnas såsom förut nämnts visst statsstöd till upprustning av elnäten på

landsbygden dels i form av bidrag ur anslaget Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering i fall då särskilda omständigheter anses föreligga, dels

såsom lån ur kraftledningslånefonden till förnyelse, omläggning eller förstärkning

av elanläggningar. Detta statsstöd är emellertid alltför ringa för

att ha nämnvärd betydelse, varför det bör avsevärt utvidgas till omfattningen

och därjämte givas ändrad form, därest en statlig insats i angivet syfte

skall bli effektiv. Det alltsedan år 1940 utgående statliga stödet till nyelektrifieringar

bör fortgå tills vidare, emedan viss bebyggelse bland annat i det

inre av Norrland alltjämt saknar tillgång till elektrisk ström. Behovet av

ifrågavarande statsstöd minskar emellertid successivt och den statliga insatsen

på landsbygdselektrifieringens område torde därför om några år kunna

nästan helt koncentreras på åtgärder i upprustningsfrämjande syfte.

Det statliga upprustningsstödet bör enligt min mening inriktas så att de

stödmottagande eldistributionsföretagens anläggningar når sådan standard,

att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin distributionsskyldighet

gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avser rimliga

kvantiteter elkraft. I fråga om storleken bör statsstödet avpassas så att de

stödda företagen göres bärkraftiga för framtiden, vilket innebär att de sedan

upprustningsåtgärderna slutförts kan med tillämpning av ett under

hänsynstaganden till samtliga inverkande faktorer såsom normalt bedömt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

43

elkraftpris förränta och amortera förefintliga lån samt i full utsträckning

vidmakthålla anläggningarna och även på lång sikt driva verksamheten utan

förlust.

Vid min bedömning av frågan, vilken form det kraftigt vidgade upprustningsstödet

lämpligast bör ha, har jag liksom elupprustningskommittén stannat

för bidragsformen. Såsom kommittén anfört är denna stödform den

mest effektivt verkande och därtill den administrativt enklare. Genom att

välja bidragsgivning framför låneverksamhet medverkar staten, vid tillämpning

av de grunder som nyss angivits, direkt till en fullständig och omedelbar

sanering av de distributionsföretag, som lämnas statligt bistånd. Vid

bidragsgivning bör dock tillses, att medel icke utlämnas såsom kapital, vilket

kan amorteras och förräntas på normalt sätt inom rörelsen. Även vissa

andra villkor bör knytas till statsbidragen. Jag återkommer i det följande

till de viktigaste av dessa.

Vad gäller spörsmålet om vilka slag av distributionsföretag som bör kunna

ifrågakomma för statsbidrag anser jag, att principiellt samma stödmöjligheter

skall föreligga för samtliga typer av företag. En förutsättning för

att ett distributionsföretag skall kunna erhålla statligt upprustningsbidrag

bör emellertid vara, att vederbörande företag företer ett uppenbart behov av

finansiellt tillskott för upprustningen samt att företaget utnyttjat föreliggande

möjligheter att anskaffa dylikt tillskott på annat sätt, exempelvis

genom banklån, lån från kraftledningslånefonden, kapitalinsats av delägare

eller genom skälig höjning av eltaxan. Liksom elupprustningskommittén finner

jag att ett företags distributionsrörelse i princip bör betraktas som en

odelbar enhet. Detta innebär, att en relativt hög upprustningskostnad inom

ett begränsat område som regel kan utgöra skäl till statsbidrag allenast under

förutsättning att kostnaden inverkar menligt på hela företagets ekonomiska

bärkraft.

En på statlig bidragsgivning stödd upprustning av elnäten på landsbygden

ställer givetvis krav på vida lånemöjligheter för de upprustande distributionsföretagen.

Samtliga räntabla förbättringsåtgärder skall i enlighet med

det förut anförda bestridas med lån, varjämte, såsom även nämnts, bidrag ej

skall kunna utgå förrän möjligheterna till kapitalanskaffning jämväl för

icke räntabla utgifter prövats. Möjligheterna att erhålla lån ur den statliga

kraftledningslånefonden är emellertid begränsade, enär fondens behållning

nu understiger en halv miljon kronor och ej heller kan i varje fall under

de närmaste åren beräknas öka i större utsträckning genom inflytande

amorteringar. Någon förstärkning av fondens kapital har icke begärts hos

riksdagen för nästa budgetår. Lånesökande distributionsföretag är alltså så

gott som helt hänvisade till den allmänna kreditmarknaden. Från elupprustningskommitténs

liksom från ett flertal remissinstansers sida har framförts

tanken att underlätta möjligheterna att upptaga lån på den allmänna

marknaden genom införande av statlig garanti för dylika lån. Jag finner

denna tanke väl värd att beaktas, varför jag avser att inom kort hemställa

hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att låta utreda frågan om infö
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

rande av bestämmelser beträffande statlig lånegaranti för såväl upprustnings-

som nyanJäggningskrediter till företag med elkraftdistribution på

landsbygden. Vid ett eventuellt införande av kreditgaranti bör enligt min

uppfattning utlåningen från kraftledningslånefonden upphöra samt medel

till täckande av förluster på grund av lämnade garantier tagas ur samma

anslag som bidragen. Jag vill i sammanhanget erinra om att riksdagens år

1945 församlade revisorer uttalat sig för prövning av frågan om att ersätta

vissa utlåningsfonder med ett system med statlig lånegaranti. Resultatet av

den av mig nyss förordade utredningen torde böra föreläggas riksdagen så

snart ske kan.

Såsom jag tidigare nämnt anser jag, att det statliga upprustningsstödet

bör syfta till att göra det stödmottagande distributionsföretaget ekonomiskt

bärkraftigt för framtiden. Den definition av begreppet »ekonomiskt bärkraftigt»,

som torde böra gälla vid bidragsverksamheten, har jag angivit i det

föregående. Därest berörda syfte med bidragsgivningen icke kan uppnås genom

beviljande av ett belopp av efter förhållandena rimlig storlek bör bidragsansökan

avslås under hänvisning härtill. Ett dylikt avslag bör utgöra skäl för

företaget i fråga att åstadkomma en reorganisation av detsamma. Irrationella

företag bör uppgå i andra distributionsenheter så att fullt bärkraftiga sådana

enheter bildas. Givetvis kan någon viss företagsstorlek ej angivas såsom

den generellt sett lämpligaste. I detta ämne har elupprustningskommittén

anfört, att företagsenheter av mera begränsad storlek bör så långt det är

möjligt eftersträvas med hänsyn till önskvärdheten av lokal medverkan, ansvarstagande

och självbestämmanderätt jämväl i detaljfrågor. Som jag yttrat

i det föregående bör på längre sikt oräntabla enheter sammanslås eller

uppgå i större enheter. Vid en dylik rationalisering bör enligt min mening

någon principiell bundenhet vid en viss storleksordning ej föreligga. Kommittén

har även som sin mening framhållit att kommunala företag och ekonomiska

föreningar är de lämpligaste företagsformerna för tillvaratagande

av berörda intressen. För egen del vill jag uttala, att vid bidragsgivningen

företräde icke bör givas någon viss företagsform. Det väsentliga är att vederbörande

företag kan bedömas bli även på lång sikt fullt rationellt och

räntabelt. Vad nu sagts bör vara grundläggande vid prövningen av ansökningar

om statsbidrag till elnätupprustning. Oavsett vad förut anförts om

att ett elföretag principiellt sett skall i ekonomiskt avseende bedömas som

en enhet, må upprustningsbidrag kunna beviljas även företag, som i och

för sig torde kunna bära en upprustning utan statsbidrag men som i sig

upptagit ett irrationellt företag, vars nät är i behov av genomgripande och

kostsamma iståndsättningsåtgärder. I annat fall kan antagas att rationella

företag icke vill i erforderlig utsträckning medverka vid det betydelsefulla

reorganisationsarbete, som måste ske för landsbygdens elkraftförsörjning.

I reorganisationsarbetet bör statliga organ medverka, dock ej i den utsträckning

elupprustningskommittén förordat. Enligt mitt förmenande bör

den statliga medverkan inskränkas till att avse ett beaktande av reorganisa
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

tionsfrågan i samband med prövning av ärenden rörande koncession och

överlåtelsetillstånd samt, därest parterna så begär, ett opartiskt ledande av

förhandlingar mellan två eller flera distributionsföretag om sammanslagning

och ekonomisk överenskommelse i samband därmed. I övrigt bör reorganisationsarbetet

helt åvila distributionsföretagen själva som måste anses

ha ett uppenbart intresse därav.

Det centrala statliga organ, som skall besluta i ärenden rörande bidrag till

upprustning av landsbygdens elnät, finner jag böra vara detsamma som nu

avgör ansökningar om bidrag till nyelektrifiering, nämligen elektrifieringsberedningen.

Detta har även förordats av elupprustningskommittén och tillstyrkts

av samtliga remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag.

Med hänsyn till de nytillkommande arbetsuppgifternas karaktär bör beredningen,

som för närvarande består av chefen för kommerskollegii elektriska

byrå, ekonomidirektören i statens vattenfallsverk, chefen för lantbruksstyrelsens

planläggningsbyrå samt ordföranden i Svenska vattenkraftföreningens

styrelse, förstärkas med en juridiskt utbildad, administrativt välmeriterad

ledamot, vilken bör fungera såsom beredningens ordförande, ävensom

med en ledamot, representerande landsbygdsintressena. Samtidigt erfordras

en förstärkning av elektrifieringsberedningens kanslipersonal. Jag

kan emellertid icke biträda elupprustningskommitténs förslag till dylik förstärkning

utan förordar, att för ändamålet ett visst belopp årligen ställes till

beredningens förfogande av de medel, som anvisas för bidragsgivning till elnätupprustning,

för att av beredningen disponeras till anlitande av expertis

och tillfällig arbetskraft. För nästa budgetår, då stödverksamheten i fråga

icke kan hinna nå full omfattning, bör till sagda ändamål avdelas högst

60 000 kronor.

Med mitt förslag beträffande den centrala administrationen av elnätupprustningen

har jag icke velat föregripa ett framtida ställningstagande till

frågan om elektrifieringsberedningens eventuella inordnande i kommerskollegium.

Denna fråga väcktes i kollegii petitaskrivelse hösten 1957 men

Kungl. Maj :t har enligt uttalande i 1958 års statsverksproposition (X ht, p.

4) ansett spörsmålet böra vila bland annat i avvaktan på erfarenheter rörande

den nya lagstiftning inom elområdet, som trätt i kraft den 1 januari

i år.

Den regionala administrationen av ärenden rörande bidrag till elnätupprustning

torde böra åvila länsstyrelserna. Dessa bör, liksom nu i nyelektrifieringsärenden,

till det centrala administrationsorganet på området avgiva

utlåtanden över bidragsansökningarna samt vidtaga för utarbetandet av sådana,

fullt belysande utlåtanden erforderliga kompletterande undersökningar.

Vidare bör det ankomma på länsstyrelserna att i de fall som tidigare omnämnts

låta hos dem anställda tjänstemän fungera som opartiska förhandlingsledare.

Några andra uppgifter berörande elnätupprustningen på landsbygden

bör icke åläggas länsstyrelserna. Av de till upprustningsstöd avsedda

medlen torde högst 200 000 kronor per budgetår få utnyttjas till anlitande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

av expertis i elkraftfrågor vid länsstyrelserna samt till bestridande av resekostnadsersättningar

och traktamenten för sådan expertis.

Till förfogande för det statliga stödet till elnätupprustningen på landsbygden

bör enligt ett redan i det föregående återgivet uttalande av chefen

för finansdepartementet i propositionen nr 175 till 1957 års riksdag, vilket

uttalande icke föranledde någon invändning från riksdagens sida, under

den närmaste 5-årsperioden stå ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor.

Elupprustningskommittén har, såsom förut antytts, vid den prövning av

frågan om detta belopps fördelning på de olika budgetåren som uppdragits

åt kommittén stannat för att 7 miljoner kronor bör anvisas för budgetåret

1958/59, 11 miljoner kronor för vartdera av budgetåren 1959/62 och 10

miljoner kronor för det sista budgetåret under perioden. Detta fördelningsförslag

har jag utgått från vid min föredragning av äskandena under nionde

huvudtiteln i 1958 års statsverksproposition, varefter Kungl. Maj :t

under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

hemställt om en medelsanvisning av 11 miljoner kronor, varav 7 miljoner

kronor för stöd åt upprustningen av landsbygdens elektriska distributionsnät

samt återstående 4 miljoner kronor till med reservationsanslaget för närvarande

avsedda ändamål. Sedan riksdagen anvisat särskilda medel till upprustning

av landsbygdsnäten bör ej längre vissa upprustningsåtgärder få

stödjas med anlitande av det belopp, som ursprungligen avsetts enbart för

nyelektrifieringsbidrag. Beloppet i fråga har för nästa budgetår föreslagits

skola anvisas å en särskild anslagspost.

I anledning av elupprustningskommitténs uttalande att bestämmelserna

angående avsättning till förnyelsefond bör bli föremål för omprövning vill

jag erinra om att spörsmålet anknyter till det utredningsuppdrag som lämnats

1957 års skatteutredning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter

beträffande verksamheten till stöd åt upprustningen av landsbygdens

elnät som kan befinnas erforderliga, bland annat i fråga om kontroll av statsbidragens

användande och förbättringsplanernas fullföljande samt om tidpunkt

för bidrags utbetalande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för upprustning av landsbygdens

elektriska distributionsnät, som angivits i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

580419 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan om anslag till Odlingsoch bgggnadshjälp åt innehavare av vissa a1 i texten
  2. JoU 1958 A:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät, m. m. s. 1 i texten