Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen m. m

1958-03-07 · 135 sidor, varav 134 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 134 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:119, Angående anslag för budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för

budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen

m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av bostadspolitiska utredningens betänkande angående bostäder

för åldringar och invalider föreslås i propositionen viss utökning och omläggning

av det statliga bostadsstödet åt dessa kategorier.

Sålunda föreslås införande fr. o. m. den 1 januari 1959 av statliga bidrag

för specialinredning av invalidlägenheter. Bidraget skall utgå med högst

7 000 kronor per lägenhet samt omedelbart avskrivas. Bidragsgivningen

skall omfatta invalidlägenheter i hus, som uppföres eller ombygges med

stöd av statslån eller till vilket statligt räntebidrag utgår.

Statsbidragen till anordnande av pensionärshem föreslås slopade med utgången

av år 1958. I stället skall pensionärsbostäderna finansieras med hjälp

av tertiärlån och tilläggslån samt årliga pensionärsbostadsbidrag. I fråga

om de senare föreslås dels en viss höjning, avsedd att i huvudsak kompensera

den kostnadsökning som föranleds av genomförda ändringar i lånevillkoren,

dels ändrade grunder för differentieringen av bidragsbeloppet.

Ytterligare förordas en viss utvidgning av tillämpningsområdet för pensionärsbostadsbidragen.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

I huvudsaklig överensstämmelse med de av bostadspolitiska utredningen

framlagda förslagen rörande förbättringslån föreslås vissa ändringar i villkoren

för dessa lån. Sålunda förordas att räntan höjes till 4 procent samt

att den räntefria stående delen av lånet minskas från högst 8 000 kronor till

högst 4 000 kronor. Samtidigt föreslås emellertid, att åldringar och andra

folkpensionärer jämte andra jämförbara grupper skall kunna erhålla en

högre subvention, dock högst 10 000 kronor. Härmed avses att ge förbättringslånen

större effektivitet i första hand när det gäller de på landsbygden

boende folkpensionärernas bostadsfråga. Vidare föreslås i propositionen

att räntefritt stående förbättringslån på högst 2 400 kronor skall få

avskrivas omedelbart. Ändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1959.

Med anledning av ett utredningsförslag föreslås att såsom villkor för tertiärlån

och tilläggslån till allmännyttiga bostadsföretag skall uppställas vissa

kompetenskrav för företagens revisorer.

Vidare framlägges förslag till grunder för finansieringen av allmännyttiga

bostadsföretags grundkapital samt regler angående avskrivning av pensionärshemsbidrag

m. m.

I anslutning till de förslag som framlagts av byggnadslåneutredningen

föreslås att bostadsstyrelsens befattning med långivningen i huvudsak begränsas

till direktivgivning, upplysningsverksamhet, stickprovskontroll och

prövning av besvär. I enlighet härmed förordas att den tidigare påbörjade

decentraliseringen till länsbostadsnämnderna av flerfamiljshusärenden

fortsättes.

I propositionen uttalas vidare att den tekniska granskningen i låneärenden

bör anförtros åt städer med minst 10 000 invånare samt annan kommun,

där byggnadsnämnden har tillgång till arkitekt.

Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas personalorganisation föreslås

i huvudsak bibehållen under nästkommande budgetår.

Anslagen till främjande av bostadsförsörjningen beräknas med bl. a. den

utgångspunkten att bostadsbyggandet under nästa budgetår skall ha i stort

sett den nu uppnådda omfattningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,

Lindell, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, frågor angående anslag

för budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. och

anför därvid följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 86—94, samt under kapitalbudgeten, bilaga

26, punkterna 5, 6 och 10, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för budgetåret 1958/59 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten

Kronor

Bostadsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag................ 4 672 000

Bostadsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag.............. 670 000

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar, förslagsanslag ........ 4 072 000

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader, förslagsanslag ...... 563 000

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,

förslagsanslag ................................ 155 000 000

Bostadsrabatter, förslagsanslag ............................ 160 000 000

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet, reservationsanslag

................................................ 20 000 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag 10 000 000

Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstek
niska

frågor, reservationsanslag ........................ 25 000

B. Kapitalbudgeten

Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 600 000 000

Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,

investeringsanslag .................................... 100

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Under fonden för låneunderstöd:

Räntefria lån till bostadsbyggande, investeringsanslag........ 180 000 000

Anledningen till att anslagen i statsverkspropositionen upptogs med

endast preliminärt beräknade belopp var, att ställning icke tagits till dels

ett av bostadspolitiska utredningen1 i augusti 1957 avgivet betänkande med

förslag till statliga stödåtgärder avseende åldringars och invaliders bostäder

m. m. (SOU 1957:31) och dels ett av byggnadslåneutredningen2 den

11 december 1957 avgivet betänkande angående förenklad bostadslångivning

(SOU 1957:44). Sedan beredningen av de i betänkandena framlagda

förslagen numera slutförts, hemställer jag att nu få anmäla hithörande

frågor.

Över bostadspolitiska utredningens betänkande har efter remiss utlåtanden

avgivits av överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län,

samtliga efter hörande av vissa kommuner, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnderna, pensionsstyrelsen,

statens hyresråd, statskontoret, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas

riksförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

(SABO), Svenska arkitekters riksförbund (SAR), De vanföras riksförbund,

Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK), De blindas förening

och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Över byggnadslåneutredningens betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen efter hörande av de

länsbostadsnämnder styrelsen funnit lämpligt, statens nämnd för byggnadsforskning,

statens hyresråd, byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, statistiska centralbyrån, lokaliseringsutredningen

för statlig verksamhet, stadskollegiet i Stockholm, drätselkamrarna

i Borås, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Kiruna, Norrköping,

Uppsala och Örebro, fastighetsnämnden i Malmö, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Hyresgästernas riksförbund, HSB, SABO, Svenska bankföreningen, Svenska

byggnadsentreprenörföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

1 Utredningen har bestått av f. d. ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin

(ordförande) och Gunnar Larsson i Luttra, ledamöterna av andra kammaren Leif Cassel och

Henning Gustafsson i Skellefteå, ledamoten av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark,

direktören Börje Skarstedt, kanslirådet Gunnar Ekdahl samt expeditionschefen Lennart Eriksson.

2 Utredningsman har varit f. d. överdirektören Harry Älmeby.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen, SAR, Sveriges fastighetsägareförbund

samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Därjämte

har Folksam och Sveriges juristförbund inkommit med yttranden.

I detta sammanhang torde också få anmälas bl. a. en av utredningen om

allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m.1 den 10

november 1956 avgiven stencilerad promemoria med vissa förslag rörande

förvaltningen av kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag.

över sistnämnda promemoria har yttranden avgivits av bostadsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, stadskollegiet i

Stockholm, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Uppsala, Borås, Linköping,

Halmstad, Luleå, Karlshamn, Nässjö, Falun, Vimmerby och Lycksele, kommunalfullmäktige

i Vilhelmina köping samt Järvsö, Svalövs, Ekshärads och

Sösdala kommuner ävensom av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, HSB, Svenska riksbyggen, SABO, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Sveriges kommunalekonomiska förening samt Stockholms kooperativa

bostadsförening.

Jag behandlar till en början — huvudsakligen på grundval av bostadspolitiska

utredningens angivna betänkande samt nyssnämnda promemoria

— vissa särskilda frågor rörande reglerna för lån och bidrag till främjande

av bostadsförsörjningen, därefter medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten

och slutligen den bostadspolitiska organisationen och anslag till

densamma för nästa budgetår.

Bidrag till specialinredda lägenheter för invalider

Bostadspolitiska utredningens synpunkter och förslag

Bostadspolitiska utredningen erinrar om att det statliga bostadspolitiskt

motiverade bidragssystemet till följd av de beslut som fattats av 1957 års

riksdag kommer att avse samtliga familjer och ensamstående, som har minderåriga

barn och små inkomster. Vidare framhålles, att till åldringar, invalider

och övriga grupper av folkpensionärer statligt stöd redan tidigare har

kunnat utgå. I fråga om det sistnämnda stödets omfattning anför utredningen

följande.

Detta innebär bl. a., att en betydande del av de hushåll som av medicinska

skäl har ett angeläget behov av en bättre bostad kan komma i åtnjutande av

särskilt statligt stöd härtill. Såväl beträffande lägenheter i pensionärshem,

till vilka statsbidrag utgår, som i fråga om de i vanliga flerfamiljshus insprängda

pensionärsbostäderna, till vilka knutits pensionärsbostadsbidrag,

gäller sålunda, att de kan upplåtas icke blott åt ålderspensionärer utan även

åt hushåll där någon medlem åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt

lagen om folkpensionering. Ett hushåll med tuberkulos medlem, vars förvärvsförmåga

är tillräckligt nedsatt för att sjukbidrag enligt folkpensione
-

1 Utredningsman har varit byråchefen Harry Bernhard.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

ringslagen skall kunna utgå, kan sålunda erhålla pensionärsbostad med

nedsatt hyra. Detsamma gäller exempelvis hushåll, där någon medlem är

s. k. rullstols- eller käppinvalid.

Utredningen konstaterar i anslutning härtill, att det utanför kretsen av

ålderspensionärer, invalidpensionärer och sjukbidragsberättigade kan finnas

åtskilliga personer och hushåll, som av medicinska skäl behöver en bättre

bostad, vilken de till följd av sina låga inkomster inte kan skaffa sig utan

hjälp från det allmännas sida. Med hänsyn härtill har utredningen övervägt

frågan, huruvida ett särskilt statligt bostadsbidrag borde införas vid sidan

av det statliga stödet till pensionärsbostäder. Utredningen avvisar emellertid

tanken på ett dylikt bostadsbidrag med följande motivering.

Det torde emellertid, om ett sådant bidrag införes, vara ofrånkomligt att

avgränsningen av det bidragsberättigade klientelet såväl med hänsyn till

sjukdomens eller invaliditetens art och grad som med hänsyn till bostadsbehovets

speciella beskaffenhet blir i hög grad subjektiv. Svårigheterna att

åstadkomma en någorlunda enhetlig praxis vid tillämpningen av de regler

som skulle komma att gälla för det statliga bidraget skulle följaktligen bli

stora. I många fall torde det bli fråga om en individuell behovsprövning av

den art, som närmast hör hemma i socialvården. Då, såsom tidigare framhållits,

statliga bostadsbidrag måste utformas schablonmässigt synes det

därför inte lämpligt att införa en sådan särskild statlig bostadsrabatt. Det

bidragsbehov som här föreligger bör, såsom redan nu sker i många fall,

kunna tillgodoses av kommunerna, vilkas kostnader härför inte torde bli

särskilt stora.

Utredningen anser dock, att det finns starka skäl att genom kapitalsubventioner

underlätta tillkomsten av specialinredda lägenheter för rörelsehindrade

invalider.

Utredningen konstaterar härefter, att det hösten 1956 enligt av SVCK

lämnade uppgifter i hela landet fanns 84 lägenheter för rullstolsinvalider

och 36 lägenheter för käppinvalider. Bland de kommunala initiativ, som

tagits för att lösa de rörelsehindrade invalidernas bostadsproblem, nämner

utredningen bl. a. inrättandet i Stockholm av Sveriges första träningslägenhet

för invalidiserade husmödrar.

Utredningen understryker, att det ofta är möjligt att med tämligen enkla

medel anpassa bostaden till de rörelsehindrade invalidernas speciella behov,

t. ex. genom borttagande av trösklar och val av lämplig golvbeläggning. För

många rörelsehindrade är det väsentliga enligt utredningen, att bostaden är

lämpligt belägen och modernt utrustad. Det synes därför angeläget, att de

kommunala bostadsförmedlingarna uppmärksammar invalidernas speciella

problem.

Beträffande utformningen av speciallägenheter för rörelsehindrade invalider

framhåller utredningen ytterligare bl. a. följande.

Även i de fall då det föreligger särskilda utrymmesbehov kan man numera

i de flesta fall vid planläggningen av en invalidbostad utgå från en normal
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

lägenhet, varvid man genom tämligen små omdispositioner kan erhålla de

erforderliga ökade ytorna för kök, badrum och kommunikationsutrymmen.

Ur ekonomiska synpunkter är detta en väsentlig fördel. Det är givetvis också

förmånligt om exempelvis en souterrängvåning där man har större frihet

att individualisera planlösningen kan utnyttjas för inredande av en invalidbostad.

I detta sammanhang bör också beaktas möjligheterna att genom ny- eller

ombyggnad av egnahem lösa bostadsfrågan för invalidhushåll. Vid nybyggnad

av ett egethem är möjligheterna att utforma lägenheten på lämpligt sätt

mycket stora.

Vi vill också starkt betona angelägenheten av att speciellt de invalidiserade

husmödrarnas problem uppmärksammas. Forskningen på detta område

har numera fortskridit så långt, att det är möjligt att genom specialinredning

och speciell utformning av köket avsevärt underlätta hushållsarbetet

för även svårt invalidiserade husmödrar.

I den mån så är möjligt bör de specialinredda lägenheterna planeras i kontakt

med den blivande hyresgästen, så att dennes särskilda behov kan tillgodoses.

I fråga om kostnaderna för speciallägenheter framhåller utredningen, att

desamma blir högre än kostnaderna för normallägenheter till följd av den

särskilda utformningen, den större ytan och specialutrustningen. Merkostnaderna

har hittills antingen fördelats på samtliga hyresgäster hos de bostadsföretag

som förvaltar dessa bostäder eller också bestritts genom bidrag från

resp. kommuner.

Utredningen redovisar vissa uppgifter om kostnaderna för redan uppförda

invalidbostäder samt framhåller, att även om merkostnaden måste komma

att variera starkt från fall till fall man torde kunna räkna med att den i allmänhet

inte skall behöva överstiga 7 000 kronor per lägenhet i flerfamiljshus.

Vad angår behovet av specialutrustade invalidbostäder återges i betänkandet

en kalkyl enligt vilken behovet av bostäder för rullstolsinvalider skulle

utgöra ca 1 750 lägenheter och behovet av bostäder för käppinvalider ca

4 200 lägenheter. Utredningen framhåller, att denna uppskattning är ytterst

osäker men har inte ansett det nödvändigt att föranstalta om en inventering

av det förevarande lägenhetsbehovet.

De merkostnader en specialutrustad invalidbostad betingar jämfört med en

normal lägenhet av motsvarande standard bör enligt utredningens mening

varken bäras av lägenhetsinnehavaren eller fördelas på hyresgästerna i det

hus vari lägenheten är belägen. Såsom skäl för denna ståndpunkt anför utredningen

följande.

Att inte lägenhetsinnehavaren skall belastas med merkostnaderna behöver

knappast närmare motiveras. För detta talar både rättviseskäl och

angelägenheten av att det allmänna gör allt som göras kan för att underlätta

de rörelsehindrade invalidernas anpassning till samhällslivet. Det kan inte

heller vara tillfredsställande att merkostnaderna fördelas på samtliga hyresgäster

hos just det företag som förvaltar den specialinredda lägenheten.

Dessa kan med fog fråga sig varför just de skall sidrventionera invalidbo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

staden. Denna lösning torde inte heller för invalidbostadens innehavare te

sig särskilt tilltalande. Vi anser sålunda, att merkostnaderna bör täckas av

det allmänna genom särskilda subventioner.

Vad beträffar frågan huruvida staten eller kommunerna bör täcka den

extra byggnadskostnad som betingas av invalidlägenhetens speciella utformning

och inredning, anser utredningen att staten ensam bör svara för kostnaderna

och anför såsom skäl härför följande.

Det kan givetvis hävdas, att det subventionsbehov varom det i detta sammanhang

kan bli fråga är så ringa att det borde kunna tillgodoses av kommunerna.

Då vi likväl förordar ett statligt bidrag till inrättande av speciallägen.

heter motiverar vi detta främst med önskan att stimulera denna verksamhet.

Härtill kommer att en sådan bidragsgivning inte innebär några nämnvärda

administrativa problem och att den utan svårighet kan kombineras

med den redan befintliga lån- och bidragsgivningen.

På kommunen bör enligt utredningen ankomma dels att svara för planläggning

och initiativ till produktion av sådana lägenheter, dels att i den

mån så erfordras genom subventioner täcka eventuella merkostnader på

driftkostnadssidan.

Beträffande subventionens form framhåller utredningen följande.

Subventionen bör utgå i samma form som vintertilläggslån, dvs. såsom

ett engångsbelopp som omedelbart avskrives. Då man inte behöver räkna

med någon nämnvärd risk för missbruk av den ifrågavarande subventionen,

saknas enligt vår mening anledning att låta subventionen få formen av ett

lån, som under vissa förutsättningar kan återkrävas. Detta skulle endast innebära

en onödig komplikation.

Vidare föreslår utredningen, att subventionen begränsas till att avse lägenheter

i hus, vilka uppföres eller ombygges med stöd av statligt tertiäroch/eller

tilläggslån resp. egnahemslån.

Utredningen, som förordar att subvention skall kunna utgå med högst

7 000 kronor per lägenhet, framhåller följande beträffande beräkningen av

subventionens storlek.

Några fasta regler för beräkning av den merkostnad som skall täckas av

subventionen kan inte nu fastställas. I princip bör dock dessa merkostnader

avse endast sådan specialinredning samt sådant extra utrymme som erfordras

just för invaliden men som skulle vara av föga värde för en icke invalidiserad

hyresgäst. I många fall torde det emellertid vara svårt att avgöra

vad som bör inräknas i dessa kostnader, speciellt då det gäller kostnaderna

för tillgodoseende av det extra utrymmesbehovet. Problemet ter sig något

enklare i fråga om lägenheter i flerfamiljshus, där det finns någorlunda

göda möjligheter till jämförelser med normala lägenheter, än i fråga om enfamiljshus,

där dessa jämförelsemöjligheter är mera begränsade. Under alla

förhållanden måste merkostnaderna bedömas från fall till fall.

Såsom tidigare anförts torde man inte behöva räkna med att merkostnaden

för en lägenhet åt rullstolsinvalid i flerfamiljshus skall överstiga 7 000 kronor.

I regel torde merkostnaden för en invalidlägenhet bli väsentligt lägre.

Speciellt gäller detta givetvis då fråga är om lägenhet åt käppinvalid.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Då syftet med den föreslagna subventionen endast är att bringa kostnaderna

för specialinredda lägenheter i paritet med kostnaderna för normala

bostäder saknas enligt utredningens mening anledning att göra subventionens

belopp beroende av den blivande lägenhetsinnehavarens ekonomiska

förhållanden. Någon behovsprövning i denna mening anses sålunda inte

böra komma i fråga. Utredningen framhåller emellertid att då det gäller

subvention till egnahemsägare det bör kunna styrkas, att sökanden själv

eller någon medlem av hans hushåll till följd av invaliditet är beroende av

specialinredd lägenhet.

Utredningen, som anser att den föreslagna bidragsverksamheten tills vidare

bör ske försöksvis, framhåller ytterligare följande beträffande förfarandet

i bidragsärenden.

En förutsättning för subvention bör vara, att den som ansöker om bidrag

redan på planeringsstadiet tagit kontakt med det lånebeviljande organet,

som i frågor rörande planering och bidrag till invalidbostäder bör samverka

med SVCK. Nämnda organisations tekniska expertis bör sålunda på ett tidigt

stadium genom råd och anvisningar kunna medverka vid utformningen

av invalidlägenheterna. SVCK:s expertis bör även på ett senare stadium, då

ansökan om subvention inkommer, kunna biträda det lånegivande organet

vid bedömningen av subventionsbehovet. Bl. a. för att underlätta detta samråd

bör tills vidare sådana ansökningar om bidrag underställas bostadsstyrelsen

i de fall då länsbostadsnämnderna har att i övrigt bevilja lån till

företaget.

Yttranden

Utredningens allmänna synpunkter i fråga om bostadsbidrag

åt hushåll med särskilda bostadsbehov och begränsade inkomster delas på

det hela taget av remissorganen.

Socialstyrelsen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på de möjligheter

till bostadsanskaffning och bostadsförbättring som öppnats genom

bestämmelsen i 14 § tredje stycket lagen om socialhjälp.

Utredningens uppfattning att det kan finnas behov av ett särskilt bostadsbidrag

till personer och hushåll där någon medlem av medicinska skäl

behöver bättre bostad men att bidragsgivningen för sådana fall bör åvila

kommunerna delas av SVCK, som understryker vikten av att kommunerna

överväger dylika bidrag.

Svenska stadsförbundet anser det, trots de administrativa svårigheterna,

möjligt att förena ett statligt stöd på förenämnda område med individuell

behovsprövning av de kommunala myndigheterna och förordar att frågan

ytterligare överväges. I samma riktning uttalar sig bostadsstyrelsen och

stadskollegiet i Stockholm.

Utredningens synpunkter på utformningen av specialinredda

lägenheter för rörelsehindrade invalider har ej föranlett

några erinringar.

Svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter, om icke de råd och anvis
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

ningar som SVCK utarbetat i koncentrerad form borde infogas i byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan för att därmed vinna allmänt

beaktande.

De vanföras riksförbund erinrar i detta sammanhang om att många invalider

är i behov av motorfordon för resor till och från arbetet, varför

goda parkeringsmöjligheter bör finnas nära bostaden och, där detta är

möjligt, även garage med direkt eller nära anslutning till denna.

SVCK framhåller, att invalidernas bostadsfråga i mycket stor utsträckning

bör kunna lösas genom lämplig fördelning av tillgängliga bostäder och

understryker angelägenheten av att de kommunala bostadsförmedlingarna

uppmärksammar invalidernas problem.

De blindas förening, som framhåller att en lägenhet icke behöver specialinredas

för den blinde, betonar särskilt önskvärdheten av att bostaden är

väl belägen i förhållande till arbetsplatsen. Detta behov borde — anser föreningen

—- kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills genom de kommunala

och allmännyttiga bostadsföretagen.

Utredningens förslag att staten bör subventionera merkostnaderna

för invalidlägenhetens speciella utformning och inredning, har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Förslaget avstyrkes av statskontoret, som hänvisar till att, trots svårigheterna

på bostadsmarknaden, ett växande kommunalt initiativ på området

synes föreligga. Statskontoret, som erinrar om att liknande förslag tidigare

avvisats av statsmakterna, kan icke finna att utredningen anfört bärande

skäl eller att sådana eljest föreligger för ett frångående av statsmakternas

tidigare intagna ståndpunkt, särskilt som behovet av specialinredda lägenheter

huvudsakligen torde göra sig gällande i de största tätorterna. Från

statskontorets yttrande skiljaktig mening har uttalats av t. f. generaldirektören

Löfqvist och statskommissarien Sjönell som -— med hänsyn till den

stimulansfaktor en statlig subvention skulle innebära, särskilt för de mindre

kommunerna — ansett att ämbetsverket icke bort ställa sig avvisande till

viss försöksverksamhet på området.

överståthållarämbetet anser, att behovet av specialinredda lägenheter,

med hänsyn till de relativt små kostnaderna härför, borde kunna tillgodoses

av kommunerna och att god effekt sannolikt skulle nås, om bostadsstyrelsen

fäste kommunernas uppmärksamhet på angelägenheten av att från

invaliderna avlasta ifrågavarande merkostnader.

Länsbostadsnämnden i Värmlands län ifrågasätter, om icke förevarande

verksamhet mer är att betrakta som en socialvårdande än som en

bostadspolitisk uppgift och erinrar även om de aktuella strävandena att

minska antalet former av statsbidrag till kommunala uppgifter. Uppkommer

tveksamhet angående kommunernas villighet att stödja invaliderna

på detta område, torde det enligt nämnden böra stadgas skyldighet för

kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

I fråga om subventionens form anser vissa remissorgan, i motsats

till utredningen, att subventionen inte bör omedelbart avskrivas. Sålunda

förordar länsstyrelsen i Jönköpings län och länsbostadsnämnden i

Kristianstads län, att subventionen får formen av ett lån, som kan återkrävas

under samma förutsättningar som gäller i fråga om förbättringslån.

Länsbostadsnämnden i Kronobergs län anser, att detta bör gälla endast

i fråga om egnahem. Även HSB och Hyresgästernas riksförbund förordar,

att subventionen under vissa förutsättningar skall kunna återkrävas. Länsbostadsnämnden

i Värmlands län föreslår att — därest statligt stöd anses

böra ifrågakomma — kommunerna medgives rätt att upptaga statliga

räntebärande amorteringslån samt att subventionen ges i form av årliga

avskrivningar motsvarande annuiteten å lånet, så länge invaliden nyttjar

den specialinredda lägenheten, övergår nyttjanderätten till annan än invalid

under avskrivningstiden, bör det ankomma på kommunen att till

statsverket helt eller delvis inbetala lånet.

Flera remissorgan har uttalat sig för en utvidgning av det föreslagna

tillämpningsområdet för subventionen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Östergötlands län och länsbostadsnämnden

i Örebro län, att subvention bör kunna lämnas jämväl i samband med beviljande

av förbättringslån.

Bostadsstyrelsen anser, att möjligheten att lämna subvention även avseende

lägenheter i redan befintliga statligt belånade fastigheter bör övervägas.

Vidare anser styrelsen att •— ehuru invalidlägenheter i första hand

bör anordnas i hyreshus eller egnahem — möjlighet även bör föreligga

att inrätta dylika lägenheter i fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar.

Planeringen av lägenheterna bör i så fall göras i samråd med kommunen,

som förutsättes teckna sig för bostadsrätten och upplåta invalidbostaden

med hyresrätt.

I några yttranden föreslås att subvention skall kunna utgå även beträffande

äldre fastigheter, som icke uppförts eller ombyggts med stöd av statligt

lån. Sålunda anser Sveriges fastighetsägareförbund, att eftersom det

väsentliga är att speciallägenheter produceras torde fastighetens finansiering

helt sakna betydelse. Något skäl för en begränsning till endast statsbelånade

fastigheter har utredningen icke heller framfört, framhåller förbundet.

De vanföras riksförbund erinrar om att i de större tätorterna den

statligt belånade bebyggelsen ligger i ytterområdena, vilket skapar speciella

transportproblem för invaliderna. Vad gäller landsbygden bör enligt förbundet

finnas möjligheter till bidrag för nödvändiga specialanordningar

även i äldre icke statligt belånade bostadsfastigheter med relativt god standard.

Vidare erinrar förbundet om behovet av lämplig bostad även för ensamstående

vanföra, speciellt ungdom under utbildningsåren. Subvention

borde därför kunna utgå även för specialanordningar i student- och ungdomshem.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Förslaget om maximering av subventionen till 7 000 kronor

har mött invändning från några remissorgan. Länsstyrelsen i Norrbottens

län och drätselkammaren i Kiruna anser beloppet otillräckligt i orter

med höga byggnadskostnader. De vanföras riksförbund och kommunalnämnden

i Nederkalix kommun förordar samma maximibelopp som utredningen

föreslagit beträffande räntefritt stående förbättringslån till folkpensionärer

m. fl., 10 000 kronor. Stadsfullmäktige i Norrköping föreslår

14 000 kronor som maximibelopp, vilket dessutom bör göras värdebeständigt.

Även stadsfullmäktige i Malmö fäster vikt vid subventionens värdebeständighet

och anser, att maximeringen bör slopas och bedömningen av

skäliga kostnader göras från fall till fall. Om maximeringen bibehålies, förutsättes

att maximibeloppet omprövas så snart förändring i kostnadsnivån

ger anledning därtill. Stadsfullmäktige framhåller även, att utredningen

ej behandlat frågan om vem som skall bära kostnaden för återställande

av specialinredd invalidlägenhet till normal lägenhet, då behov ej längre

föreligger av lägenheten för invalid, och anser att frågan behöver övervägas

ytterligare. HSB håller före, att sådan extrakostnad för ändring till normallägenhet

i den mån den överstiger visst belopp bör bestridas av staten.

Enligt länsbostadsnämnden i Värmlands län bör hänsyn till sådan kostnad

tagas redan vid bestämmandet av subventionens storlek.

Förslaget att subventionen bör utgå utan behov sprövning avstyrkes

endast av länsstyrelsen i Jönköpings lån, som förordar sådan prövning

i likhet med vad som gäller beträffande förbättringslån.

Vad angår förfarandet i bidragsärenden anser SVCK, att

den av utredningen rekommenderade samverkan med kommittén bör bedrivas

försöksvis innan verksamhetens omfattning blir närmare känd.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, hurusom bostadsfrågan för invalider

hänger intimt samman med rehabiliteringsproblemet i dess helhet

och hemställer därför, att statsmakternas beslut i frågan också kommer

att inrymma en direkt rekommendation om samarbete med lokala medicinska

experter, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

De vanföras riksförbund understryker betydelsen av samarbete även med

de kommunala bostadsmyndigheterna och förbundets lokalorganisationer.

Förbundet föreslår vidare, att subventionsansökningarna skall handläggas

av länsbostadsnämnderna i de fall dessa i övrigt är lånebeviljande organ.

Denna ordning finner förbundet vara smidigast för både lånsökanden och

långivaren. I sistnämnda synpunkt instämmer länsbostadsnämnden i Örebro

län, som även framhåller att ett visst samråd med landstingen torde bli

önskvärt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

13

Departementschefen

Jag delar bostadspolitiska utredningens allmänna synpunkter i fråga om

bostadsstödet åt hushåll med särskilda bostadsbehov och begränsade inkomster.

Jag anser sålunda, att något ytterligare behovsprövat bostadsbidrag

icke bör införas vid sidan av familjebostadsbidragen och stödet till pensionärsbostäder

men att starka skäl talar för att man genom kapitalsubventioner

underlättar tillkomsten av specialinredda lägenheter för rörelsehindrade

invalider, dvs. rullstols- och käppinvalider.

SVCK har framhållit, att invalidernas bostadsfråga i stor utsträckning

bör kunna lösas genom lämplig fördelning av tillgängliga bostäder. De

blindas förening har särskilt betonat angelägenheten av att bostaden är väl

belägen i förhållande till arbetsplatsen. Jag förutsätter, att kommunerna

söker lösa sådana frågor genom bostadsförmedlingen, där sådan finns,

och i övrigt i samverkan med i första hand de kommunala och allmännyttiga

bostadsföretagen men även kooperativa bostadsföretag och enskilda fastighetsägare.

I fråga om tillkomsten av specialinredda lägenheter för invalider har

lovvärda kommunala initiativ tagits. Det synes emellertid önskvärt, att

denna verksamhet intensifieras. I sådant syfte vill jag i likhet med utredningen

förorda, att såsom försöksverksamhet tills vidare statlig subvention

skall kunna utgå för att täcka merkostnaderna för sådan inredning

och sådant extra utrymme som erfordras speciellt för invalidens behov.

Subventionen bör ha formen av engångsbelopp, som omedelbart avskrives,

och bör utgå oberoende av den blivande lägenhetsinnehavarens ekonomiska

förhållanden. Någon behovsprövning i denna mening bör alltså icke komma

i fråga. En del remissorgan har förordat, att subventionen under vissa förutsättningar

skall kunna återkrävas. Jag delar emellertid utredningens uppfattning

att man inte behöver räkna med någon nämnvärd risk för missbruk

av ifrågavarande subvention.

Utredningen har i fråga om tillämpningsområdet för subventionen föreslagit,

att denna begränsas till att avse lägenheter i hus, vilka uppföres eller

ombygges med stöd av statligt tertiär- och/eller tilläggslån resp. egnahemslån.

Vissa remissorgan har förordat en utvidgning av tillämpningsområdet.

Jag anser, att subvention bör kunna utgå även vid beviljande av förbättringslån

samt vid beviljande av statligt räntebidrag till nyproducerade bostadshus

utan statligt lån. Däremot anser jag mig inte böra förorda, att

subvention utgår till lägenheter i redan uppförda statliga belånade hus

eller privatfinansierade hus över huvud, även om vissa skäl talar för detta.

Frågan härom torde böra prövas först när viss erfarenhet vunnits av ifrågavarande

bidragsverksamhet.

Vad härefter angår frågan om maximering av subventionen visar av utredningen

redovisade kostnadsberäkningar, att merkostnaden för invalidlägenhet

jämfört med en normallägenhet i allmänhet inte skall behöva över
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

stiga 7 000 kronor. Jag tillstyrker därför utredningens förslag att subventionens

maximibelopp sättes till 7 000 kronor.

Några remissorgan har aktualiserat frågan om kostnaderna för att ändra

invalidlägenhet till normallägenhet. Jag förutsätter för min del, att behovet

av specialinredda lägenheter blir varaktigt och anser inte tillräckliga skäl

föreligga för att införa statlig subvention för de undantagsfall, då en ändring

av angivna slag kan bli aktuell.

Vad gäller förfarandet i bidragsärenden har vissa remissorgan, utöver

vad utredningen föreslagit, förordat samverkan med vissa myndigheter,

organisationer och experter. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att efter

närmare undersökning lämna föreskrifter om dylikt samråd i bidragsärenden.

Bidrag bör beviljas av länsbostadsnämnderna i de fall då dessa

i övrigt är lånebeviljande organ.

Bestämmelserna om bidrag för specialinredning av invalidlägenheter bör

träda i kraft den 1 januari 1959. Kostnaderna för bidragen bör, då bidrag

utgår i samband med förbättringslån, bestridas från reservationsanslaget

till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet och eljest från investeringsanslaget

till Räntefria lån till bostadsbyggande. Härtill återkommer

jag i det följande vid behandlingen av anslagsbehovet för nästa budgetår.

Lån och bidrag till pensionärsbostäder

Gällande bestämmelser

Statens stöd till pensionärsbostäder utgår i två former, nämligen statsbidrag

till anordnande av pensionärshem samt pensionärsbostadsbidrag till

anordnande av pensionärslägenheter i vissa flerfamiljshus. Pensionärsbostadsbidraget

har försökskaraktär. Bestämmelserna om bidrag till pensionärshem

återfinnes i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, (omtryckt

med ändringar i kungörelsen den 5 juni 1953, nr 489) och bestämmelserna

om pensionärsbostadsbidrag i bostadsstyrelsens PM angående pensionärslägenheter

i flerfamiljshus, daterad i juni 1956. I denna promemoria hänvisas

beträffande vissa bestämmelser till pensionärshemskungörelsen.

Statsbidrag till anordnande av pensionärshem kan utgå till kommun och

kommunalförbund samt till förening, stiftelse eller bolag, som för här ifrågavarande

syfte godkänts som allmännyttigt företag. Pensionärshem skall

anordnas i särskild byggnad — redan befintlig eller nybyggnad — och skall,

där sa kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses med vatten- och avloppsledningar,

centralvärme och badrum. Pensionärshemmen bör i övrigt inrättas

så att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas

och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kan få tillsyn

och vård.

Statsbidraget till pensionärshem är ett engångsbidrag avsett att täcka en

del av byggnadskostnaderna. Kostnader för tomt, anordnande av väg till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

denna och framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller

kraftledningar är icke statsbidragsberättigande kostnader. Statsbidraget utgår

med en för varje fall bestämd procentuell andel av de godkända byggnadskostnaderna.

Procentsatsen bestämmes med hänsyn till den för de

senaste fem åren genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona av

kommunal- och landstingsskatt med avdrag i förékommande fall för understöd

av skatteutjämningsmedel. Uttaxeringen för år 1952 och senare år skall

dock minskas med högst en krona. Denna reducering beslutades 1950 samtidigt

med de höjda kommunala ortsavdragen och det särskilda statsbidraget

till kommunerna. Procentsatsen kan, om särskilda skäl därtill föranleder,

bestämmas enligt andra grunder.

Pensionärsbostadsbidraget kan beviljas kommuner för anordnande av

pensionärslägenheter i flerfamiljshus, som förvaltas av kommunen eller

ett i tertiärlåneförfattningens mening allmännyttigt företag. Som villkor

gäller vidare att flerfamiljshuset skall ha finansierats med stöd av tertiärlån

och ha färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Det ankommer på bostadsstyrelsen

att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämma

det högsta antal lägenheter i ett hus, som får tagas i anspråk som

pensionärsbostäder. Enligt bostadsstyrelsens anvisningar får i regel inte mer

än en tredjedel av lägenheterna i ett hus användas som pensionärsbostäder.

Bidraget utgår i form av ett årligt bidrag per kvadratmeter lägenhetsyta

och varierar med hänsyn till uttaxeringen i kommunen. Kommunens uttaxering

bestämmes på samma sätt som nyss har redovisats för pensionärshemmen.

Om tilläggslån har utgått till vederbörande företag minskas bidragsbeloppen,

beroende på kommunens inplacering i subventionsortsgrupp,

med kronor 0: 40, 0: 80, 1: 20 eller 1: 60.

De båda statsbidragens storlek redovisas i följande tabell.

Uttaxering kronor

Statsbidrag till

pensionärshem,

%

Pensionärsbostadsbi- drag, årligt belopp kr

per kvm ly

25

3: 90

10—10: 99..............................

27

4: 20

11—11: 99..............................

30

4: 70

12—12: 99..............................

34

5: 30

13—13: 99..............................

40

6: 30

14—14: 99..............................

48

7: 50

15—15: 99..............................

57

8:90

16—16: 99..............................

68

10: 60

17 eller därutöver.......................

80

12: 50

Till hyresgäst i pensionärshem eller i pensionärslägenhet må som regel

antagas endast person, vilken antingen uppnått 60 års ålder eller som

eljest åtnjuter folkpension. Vidare skall gälla att vederbörande kan antagas

vara ur stånd att med egna medel skaffa sig en nöjaktig bostad. Om särskilda

skäl föreligger kan även annan mindre bemedlad person antagas till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

hyresgäst. Med den som antagits som hyresgäst får sammanbo person, som

tillhör dennes hushåll och lämpligen alltjämt bör sammanbo med denne.

Kommunerna får själva inom ramen av självkostnaderna för pensionärslägenheterna

bestämma vilka hyror pensionärerna skall betala. Statsmakterna

har förutsatt, att kommunerna därvid tar hänsyn till pensionärernas

oftast mycket begränsade betalningsförmåga och att hyrorna — i den mån

inkomstprövningen icke föranleder till annat — skall täckas av det kommunala

bostadstillägget.

Statsbidrag till pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av

bostadsstyrelsen, och de utbetalas sedan pensionärshemmet har besiktigats

och godkänts. Pensionärsbostadsbidragen beviljas av bostadsstyrelsen och

utbetalas budgetårsvis i efterskott.

Bidragsgivningens omfattning

En översikt över ifrågavarande bidragsgivnings omfattning under de senast

förflutna fem budgetåren lämnas i följande tabell (hämtad ur bostadspolitiska

utredningens betänkande sid. 22).

Statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag budgetåren 1951/52—1955/56

Budgetår

Statsbidrag till pensionärshem

Pensionärsbostadsbidrag

Tillstyrkta bidrag

Utbetalda

bidrag, milj.

kr

Antal lägen- heter med

bidrag vid

slutet av

budgetåret

Bidrags- belopp,

1000 kr

Utbetalda

bidrag,

1000 kr

Antal

lägen-

heter

Belopp,

milj.

kr

1951/52

1 440

8,0

5,9

80

6

1

1952/53

890

8,1

7,7

480

30

3

1953/54

1 180

10,5

8,9

1 050

96

24

1954/55

980

8,3

9,6

1 880

174

102

1955/56

1 200

9,5

8,5

2 890

300

160

Åldringsvårdsutredningens förslag

Vid behandlingen av frågan om bostadsbidrag till pensionärsbostäder har

bostadspolitiska utredningen haft att beakta det av 1952 års åldringsvårdsutredning

år 1956 framlagda betänkandet angående åldringsvården (SOU

1956: 1), vilket innefattar förslag bl. a. i fråga om villkor för och omfattning

av bostadsbidrag åt pensionärer. I bostadspolitiska utredningens betänkande

redovisas dels sagda förslag dels de över förslagen avgivna yttrandena.

I detta sammanhang torde endast huvudpunkterna i åldringsvårdsutredningens

förslag beträffande bostadsbidrag till pensionärer böra återges.

Äldringsvårdsutredningen föreslår en övergång från den nuvarande för

statsbidrag till pensionärsbostäder gällande bidragsskalan, som är baserad

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

17

på den kommunala utdebiteringen per skattekrona, till en skala grundad på

antalet skattekronor per invånare. Avgörande för bidragsprocentens storlek

skall enligt åldringsvårdsutredningens förslag vara det genomsnittliga

skatteunderlaget under de i förhållande till tidpunkten för statsbidragsbeslutet

senast förflutna tre åren. Med utgångspunkt från en bidragsprocent

av 34 vid normalfall, varmed betecknats 27 skattekronor per invånare, har

utredningen uppgjort följande förslag till bidragsskala.

Antal skattekronor pfer invånare

Statsbidragsproccnt

under 18.........................

80

18—19: 99........................

68

20—21: 99........................

57

22—23: 99........................

48

24—25:99........................

40

26—27: 99........................

34

28—29: 99........................

30

30—31: 99........................

27

32 eller däröver...................

25

Äldringsvårdsutredningen föreslår, att statens stöd i fråga om såväl pensionärshem

som pensionärsbostäder i vanliga flerfamiljshus ges formen

av ett engångsbidrag. Bidragsunderlaget per lägenhet föreslås fastställt till

för pensionärshem 20 000 kronor och för bostäder i vanliga flerfamiljshus

12 000 kronor per lägenhet.

Utredningen förordar vidare, att tillämpningsområdet för bidraget till

pensionärsbostäder utvidgas till att omfatta inte endast kommunala och

allmännyttiga bostadsföretags hus utan också hus, vilka förvaltas av kooperativt

organiserade företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och under

kontroll som det lånebeviljande organet finner betryggande.

Bostadspolitiska utredningens förslag

Ett särskilt bostadsbidrag vid sidan av folkpensionsförmånerna bör enligt

bostadspolitiska utredningens mening ha ett bestämt bostadspolitiskt syfte.

Som villkor för bidrag anses sålunda böra gälla vissa standardkrav, utformade

med beaktande av åldringarnas speciella bostadsbehov. Vidare skall

bidraget möjliggöra för åldringar att bestrida kostnaderna för sådana lägenheter,

som uppfyller dessa standardkrav. Bidraget skall sålunda stimulera

till en flyttning från äldre, dåliga lägenheter till ändamålsenligt utrustade

lägenheter.

Det kommunala bostadstillägget har, framhåller utredningen, i det övervägande

antalet kommuner inte något bostadspolitiskt syfte i denna mening.

Beträffande behovet av att komplettera bostadstillägget med ett särskilt

bostadsbidrag framhåller utredningen följande.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Kr 119

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Folkpensionärer utan andra ekonomiska resurser än folkpension, inklusive

kommunalt bostadstillägg, torde för närvarande i det övervägande

antalet kommuner vara i behov av ett särskilt bostadsbidrag för att kunna

bestrida kostnaden för en modernt utrustad smålägenhet. Behovet av ett

sådant bidrag kommer givetvis att bli mindre i den mån folkpensionsförmånerna

och åldringarnas egna resurser ökar. Behovet på längre sikt av ett

bostadsbidrag blir sålunda i avgörande utsträckning beroende av den allmänna

försörj ningsnivå som de framtida folkpensionsförmånerna kommer

att motsvara. Det synes rimligt att dessa förmåner skall möjliggöra en

tillfredsställande bostadsförsörjning. Ett särskilt bostadsbidrag skulle då

icke erfordras. För den närmaste framtid, för vilken det nu är fråga om att

taga ställning, synes man dock kunna utgå från att ett särskilt bostadsbidrag

behövs.

I anslutning härtill erinrar bostadspolitiska utredningen om åldringsvårdsutredningens

förut nämnda förslag till vissa ändringar i villkoren för

statligt stöd till pensionärsbostäder och framhåller att syftet med dessa

förslag har varit bl. a. att i ökad utsträckning stimulera kommunerna att

anskaffa pensionärsbostäder. Vidare erinrar bostadspolitiska utredningen

om att allmänna pensionsberedningen framlagt förslag om bl. a. en höjning

av ålderspensionerna och en successiv avveckling av de kommunala bostadstilläggen.

Utredningen framhåller, att tiden ännu inte synes mogen för en

grundlig omprövning av villkoren för statens stöd till åldringarnas bostadsförsörjning,

inbegripande även frågan om avvägningen mellan det bostadspolitiskt

motiverade stödet och folkpensionsförmånerna. I denna fråga

anför utredningen ytterligare följande.

Innan statsmakterna tagit ställning till pensionsberedningens nu föreliggande

förslag, och innan konsekvenserna härav beträffande bl. a. de kommunala

bostadstilläggen kan överblickas, synes det sålunda inte finnas förutsättningar

för en långsiktig lösning av den förevarande frågan. Vi har

därför begränsat vår översyn av bostadsbidragen till åldringar till att avse

främst vissa mera tekniska frågor om bidragssystemets utformning. Vi har

däremot inte ansett det lämpligt att nu föreslå ändringar av mera genomgripande

natur, som skulle kunna väsentligt påverka bidragsgivningens

omfattning och inriktning. En huvudsynpunkt vid vår översyn har varit att

få till stånd en bidragsgivning som kan smidigt anpassas till förändringar

i stödbehovet.

Utredningen erinrar om att statsbidraget till anordnande av pensionärshem

är ett engångsbidrag medan pensionärsbostadsbidraget är ett årligt

bidrag. Enligt utredningens mening bör för anordnande av såväl pensionärshem

som pensionärsbostäder statens stöd avse dels tertiär- och tilläggslån

dels ett löpande bidrag. I lånefrågan anför utredningen bl. a. följande.

De nuvarande reglerna för finansiering av pensionärshem tillkom under

en tid då endast en mycket liten del av bostadsproduktionen finansierades

med statlig medverkan och de kommunala initiativen till bostadsproduktionen

hade ringa omfattning. Numera gäller däremot, att huvuddelen av

de nya flerfamiljshusen finansieras med statligt tertiärlån och att kom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr it9 år U)58

munerna genom sina bostadsföretag lämnar ett betydande bidrag till nyproduktionen

av bostäder. Med hänsyn härtill vore det naturligt att framdeles

finansiera också pensionärshem med tertiärlån. Det är vidare angeläget, att

stödet till insprängda pensionärsbostäder och stödet till pensionärshem blir

enhetligt, så att kommunens val mellan dessa olika bostadsformer kan ske

utan hänsyn till om någon av dem ger möjlighet till fördelaktigare statsstöd

än den andra. Problemet att draga en klar gräns mellan pensionärshem

och vanliga flerfamiljshus med insprängda pensionärsbostäder bör bringas

att försvinna. Det är givetvis också en fördel om antalet bidragsformer kan

minskas. Av dessa skäl bör det nuvarande statsbidraget till pensionärshem

avvecklas. Statens stöd till uppförandet av pensionärshem bör i stället utgöras

av tertiärlån och — i förekommande fall — tilläggslån.

Utredningen framhåller, att med hänsyn till det stora antalet smålägenheter,

förekomsten av vissa samlingslokaler och husens speciella utformning

byggnadskostnaderna för pensionärshem i regel blir förhållandevis

höga. Detta förhållande bör enligt utredningens mening beaktas vid tillämpningen

av bestämmelserna om maximerade belåningsvärden.

Beträffande de skäl som talar för att den särskilda subventionen till

pensionärsbostäder ges formen av ett löpande bidrag anför utredningen

följande.

Huruvida den till pensionärsbostäderna knutna särskilda subventionen

får formen av engångsbidrag eller löpande bidrag torde vara likgiltigt ur

kommunernas ekonomiska synpunkter. Vi delar inte åldringsvårdsutredningens

uppfattning att engångsbidraget ur stimulanssynpunkt i detta fall

är så mycket effektivare än ett löpande bidrag att det för den skull bör

föredragas. Det torde ej heller, varken ur statsfinansiella eller budgettekniska

synpunkter, ha någon avgörande betydelse huruvida statsbidraget har

den ena eller den andra formen. I detta sammanhang kan erinras om att

exempelvis stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning har formen av

löpande bidrag. Det huvudskäl som enligt vår mening talar för att subventionen

bör ges formen av ett löpande bidrag är att ett sådant bidrag

smidigare än ett engångsbidrag kan anpassas till förändringar i stödbehovet

vid framtida höjningar av folkpensionerna. Om subventionen får formen

av ett löpande bidrag, kan bidragsgivningen också lättare anpassas till

variationer i fråga om antalet av pensionärer utnyttjade lägenheter i ett

bostadshus. Dispositionen av vissa lägenheter såsom pensionärsbostäder

behöver inte i onödan bindas. Vi anser därför att subventionen till pensionärsbostäder

— oavsett om dessa är belägna i hus endast avsedda för

pensionärer, pensionärshem, eller insprängda i vanliga flerfamiljshus —

bör få formen av ett löpande bidrag.

Vad angår det särskilda bostadsbidragets tillämpningsområde erinrar

bostadspolitiska utredningen inledningsvis om sin i det föregående redovisade

uppfattning, att det inte är lämpligt att nu föreslå några sådana ändringar

av villkoren för bidragsgivningen till pensionärsbostäder, som skulle

kunna mera väsentligt påverka omfattningen och inriktningen av denna

bidragsgivning. Utredningen anser sålunda, att det väsentliga syftet med det

statliga stödet till pensionärsbostäder alltfort bör vara att stimulera till
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Ilungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

komsten av goda bostäder åt åldringar och andra folkpensionärer. I denna

fråga anför utredningen vidare bl. a. följande.

Även om man i samband med en mera genomgripande översyn av statsstödet

till pensionärernas bostadsförsörjning skulle kunna finna goda skäl

för att inbegripa även äldre smålägenheter av god standard i bidragsgivningen,

vill vi inte nu förorda en sådan utvidgning av de statliga stödåtgärderna.

Däremot synes det inom ramen för en bidragsgivning med samma

syften som den nuvarande vara motiverat att medge pensionärsbostadsbidrag

till lägenheter i även andra företag än de kommunala och allmännyttiga.

Det torde särskilt i mindre kommuner, där behovet av lägenheter

i flerfamiljshus är begränsat, ibland vara lämpligare att pensionär sbostäderna

kan inrymmas i kooperativa eller enskilda bostadsföretag än att lösningen

av pensionärsbostadsfrågan skall nödvändiggöra tillkomsten av ett

kommunalt eller allmännyttigt företag. Det kan i detta sammanhang framhållas,

att åtskilliga kommuner redan nu förvärvat bostadsrättslägenheter

och upplåtit pensionärsbostäder utan statsbidrag i kooperativa företag.

I syfte att garantera kommunerna ett visst medinflytande i de bostadsföretag

där pensionärslägenheterna är inrymda anser utredningen, att såsom

villkor för bidrag bör gälla, att företaget antingen finansierats med

statligt lån eller beviljats statlig räntesubvention.

Det särskilda bostadsbidraget till pensionärsbostäder bör enligt utredningen

kunna utgå till lägenheter, som har färdigställts tidigast den t juli

1946.

Såsom villkor för bidrag bör enligt utredningens förslag vidare gälla, att

lägenheten upplåtes genom hyresavtal. Bidrag skall alltså inte utgå för lägenhet

i egethem eller för lägenhet, som är upplåten med bostadsrätt. Beträffande

innebörden av denna begränsning i den förordade bidragsgivningen

framhåller utredningen vidare följande.

Då lägenhet med pensionärsbostadsbidrag skall upplåtas i kooperativt företag

torde detta sålunda i regel innebära, att kommunen förvärvar bostadsrätten

och i sin tur hyr ut lägenheten åt pensionären. Då fråga är om allmännyttiga

eller enskilda företag kan kommunen hyra lägenheten av fastighetsägaren

och hyra ut den i andra hand åt pensionären. Det bör även

vara möjligt att pensionären själv sluter hyresavtal med fastighetsägaren,

men detta avtal bör då tillkomma under samverkan med kommunen. Hyresavtalet

bör avse den subventionerade hyra som pensionären själv skall betala

och förutsätter sålunda en kompletterande uppgörelse mellan kommunen

och fastighetsägaren om hur återstående del av lägenhetens bruttoliyra

skall täckas. Alltfort bör gälla, att hyresavtalet mellan pensionären

och kommunen, resp. pensionären och fastighetsägaren, bör vara undantaget

från hyresregleringslagens bestämmelser om hyreskontroll.

Vad angår pensionärsbostädernas standard erinrar bostadspolitiska utredningen

om att åldringsvårdsutredningen framfört vissa rekommendationer.

Bostadspolitiska utredningen anser, att kravet att pensionärsbostadsbidrag

endast skall kunna knytas till lägenheter, som uppförts med statligt stöd,

bör kunna innebära en viss garanti för att nyproducerade pensionärsbostä
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

der uppfyller rimliga anspråk med avseende på storlek, standard och miljö.

I fråga om tillgång till bad anför bostadspolitiska utredningen följande.

Åldringsvårdsutredningen har framhållit det naturliga i att pensionärsbostäderna

i avseende på lägenheternas utrustning med enskilt badrum i

lägenheten följer med i den allmänna standardutvecklingen. Enligt utredningens

mening är sålunda gemensamma badrum eller badavdelningar som

regel lämpliga endast då det kan bli fråga om så stora enheter att det kan

anordnas särskild badservice. Utredningen har också framhållit, att det

med hänsyn till hyresgästernas ålder och ofta förekommande rörelsesvårigheter

kan vara lämpligt att förse de separata badrummen med anordningar

för att underlätta för vederbörande att taga sig i och ur badkaret.

Vi vill för vår del understryka dessa synpunkter. Vad särskilt gäller insprängda

pensionärsbostäder bör dessa i likhet med övriga moderna smålägenheter

vara utrustade med enskilt badrum eller duschrum.

Beträffande hyrorna för pensionärsbostäder erinrar bostadspolitiska utredningen

om att kommunerna f. n. inom ramen för självkostnaderna för

pensionärsbostäderna får avgöra vilka hyror som skall utgå. Det har emellertid

förutsatts, att hyrorna i varje fall inte kommer att överstiga det kommunala

bostadstillägg, som utgår i anslutning till folkpensionen.

Utredningen anser, att kommunerna bör upplåta pensionärsbostäder åt

främst åldringar med dåliga bostadsförhållanden och begränsade ekonomiska

resurser. Hyrorna för dessa bostäder anses därför böra vara lägre

än de hyror, som gäller i öppna marknaden för lägenheter av motsvarande

storlek och standard. De bör ligga på en sådan nivå, att det icke blir en för

stor hyreshöjning för pensionären vid flyttning från en gammal, dålig bostad

till pensionärsbostaden. Utredningen anser, att man vid hyressättningen

bör utgå från de ekonomiska resurserna hos sådana pensionärer,

som inte har andra inkomster än folkpension.

En tillämpning av dessa allmänna grunder för hyressättningen kompliceras

emellertid enligt vad utredningen framhåller av gällande regler för

de kommunala bostadstilläggen. Härom anför utredningen följande.

F. n. gäller som förut anförts att pensionärernas hyra skall täckas av

bostadstillägget i den mån inkomstprövningen icke föranleder till annat.

Detta innebär att den högsta hyra som får uttagas motsvarar det maximibelopp

som av kommunen fastställts för bostadstillägget. Kommunen är

givetvis oförhindrad att uttaga en lägre hyra. Reduceras bostadstillägget

till följd av gällande regler för inkomstprövning påverkar detta icke den

hyra som pensionären har att betala. Hyran kommer sålunda i dessa fall

icke att helt täckas av det kommunala bostadstillägget.

Utredningen anser, att en omprövning av de nu gällande principerna för

hyressättningen är motiverad ur flera synpunkter. Tillämpningen av dessa

principer är sålunda mycket skiftande. Ett stort antal kommuner har

inte följt den av statsmakterna förutsatta regeln, att hyran inte skall överstiga

det kommunala bostadstillägget. Eftersom kommunerna bestämmer

storleken av det kommunala bostadstillägget, blir hyressättningen de olika

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

kommunerna emellan mycket oenhetlig. I individuella fall, t. ex. då fråga

är om pensionärer med relativt höga inkomster, kan en strikt tillämpning

av hyressättningsregeln leda till orimligheter. Hyressättningens anknytning

till de kommunala bostadstilläggen — till vilka staten bidrar med

viss procentuell del — medför, att omfattningen av statens stöd till pensionärernas

bostadsförsörjning i många fall kan på ett irrationellt sätt bli

beroende av vilka principer kommunen tillämpar vid fastställandet av dessa

bostadstillägg. Slutligen erinrar utredningen i detta sammanhang om att man

tvingas överge nuvarande regler för hyressättningen, därest pensionsberedningens

förslag om huvudsaklig avveckling av de kommunala bostadstillläggen

med början år 1960 förverkligas.

Utredningen har prövat skilda alternativ beträffande reglerna för hyressättningen

och de därmed nära sammanhängande principerna för bidragets

utformning. Härom anför utredningen inledningsvis följande.

Om man icke anser sig kunna behålla nuvarande regler för hyressättningen

och icke heller vill ge kommunerna full frihet att i fråga om pensionärsbostäder

fastställa de hyror de finner lämpligt, kan man närmast

diskutera, antingen att återinföra maximihyror för pensionärsbostäder, eller

alternativt att låta pensionärens hyra motsvara lägenhetens marknadshyra

minskad med ett bidrag, varav staten svarar för viss andel och kommunen

för resten. Därvid bör beaktas, att 1957 års riksdag beslutat avveckla varje

form av statlig hyreskontroll i fråga om bostäder förvaltade av kommunala

och allmännyttiga företag.

Beträffande alternativet med maximihyror för pensionärsbostäder framhåller

utredningen bl. a. följande.

Fördelen med detta alternativ är, att det garanterar en viss enhetlighet

i fråga om hyrorna för pensionärsbostäder inom och mellan olika orter.

Alternativet är emellertid å andra sidan tämligen osmidigt. Det innebär

vidare, att kommunernas insatser för nedbringande av pensionärsbostädernas

hyror blir ojämnt och godtyckligt fördelade. Även om en viss fördelning

av kostnaderna mellan stat och kommun uppställes såsom allmän norm vid

fastställandet av statsbidraget till pensionärshem skulle sålunda vissa kommuner

komma att belastas hårdare än normen förutsatt, medan andra

kommuner skulle slippa lindrigare undan.

I fråga om det andra alternativet till hyressättning framhåller utredningen,

att det skulle innebära, att fördelningen mellan stat och kommun

av subventionsbördan vore klart angiven från början. Härom anför utredningen

ytterligare följande.

Tillämpas detta alternativ individuellt för varje särskild pensionärsbostad

kan det emellertid komma att innebära, att den nettohyra (dvs. marknadshyran—statens

och kommunens bidrag) som pensionären har att

betala kommer att förete störa variationer från fall till fall. De föreliggande

variationerna mellan bruttohyrorna kommer, relativt sett, att förstoras, vilket

för pensionärerna kan te sig godtyckligt och orättvist. Denna konsekvens

kan emellertid i huvudsak undvikas om kommunerna tillerkännes

rätt att fördela sin egen subvention till pensionärsbostäderna på sådant sätt,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

23

att kommunens andel av det gemensamma bidraget i genomsnitt kommei

att motsvara den fastställda.

Självfallet bör det stå kommunerna fritt att i den mån de så finner lämpligt

lämna en större subvention än den föreskrivna. Utformat på detta sätt

skulle detta alternativ erbjuda en smidigare lösning av hyressättnings- och

subventionsproblemet än alternativet med maximihyror.

Utredningen anser emellertid att detta alternativ, så länge det kommunala

bostadstillägget ännu finns kvar, skulle innebära vissa komplikationer.

Härom anför utredningen följande.

Det torde sålunda enligt detta alternativ bli nödvändigt att vid differentieringen

av statsbidraget beakta de regler som gäller för statens andel av

det kommunala bostadstillägget. Väljer man nämligen en statsbidragsskala,

enligt vilken statsbidragsprocenten blir lägre än motsvarande procent

för det kommunala bostadstillägget, kommer det för sådana kommuner

som beviljar kommunala bostadstillägg motsvarande hela marknadshyran

att bli oförmånligt att söka pensionärsbostadsbidrag. Summan av

det statliga pensionärsbostadsbidraget och statens andel av det kommunala

bostadstillägget blir då för en lägenhet med pensionärsbostadsbidrag mindre

än statens andel av det kommunala bostadstillägget för en lägenhet utan

pensionärsbostadsbidrag. Det kan emellertid ur andra synpunkter ifrågasättas,

om det är lämpligt att för statsbidrag till pensionärsbostäder tilllämpa

samma skala eller en skala som ger procentuellt högre statsbidrag än

skalan för statens andel av det kommunala bostadstillägget. Det är sålunda

tveksamt om man med tillämpning av en sådan skala i önskvärd grad kan

koncentrera stödet på de ekonomiskt sämst ställda kommunerna.

Med hänsyn till bl. a. dessa komplikationer finner utredningen, att en

omprövning av reglerna för hyressättningen bör anstå intill dess en avveckling

av de kommunala bostadstilläggen inletts. Utredningen förordar

sålunda, att nuvarande principer för hyressättningen bör gälla oförändrade

tills vidare men understryker, att undantag från dessa principer i vissa

fall bör kunna göras, t. ex. då fråga är om pensionärer, som på grund av

inkomstprövningen inte erhåller kommunalt bostadstillägg. Vidare anser

utredningen, att det ibland kan vara skäligt att göra undantag, då fråga är

om jämförelsevis stora invalidbostäder.

I hyresfrågan framhåller utredningen sammanfattningsvis, att den med

hänsyn till att statsmakterna ännu inte har tagit ställning till pensionsheredningens

förslag inte ansett sig kunna framlägga förslag om en i alla avseenden

rationell lösning av problemet om hyressättningen och utformningen

av statens bidrag till speciella pensionärsbostäder. Utredningen

understryker emellertid kraftigt angelägenheten av att en sådan lösning

kommer till stånd.

Vad angår storleken av det löpande, bidraget till pensionärsbostäder anser

utredningen det lämpligt att taga utgångspunkten i nuvarande pensionärsbostadsbidrag.

Vidare anses hänsyn böra tagas till följande omständigheter,

nämligen slopandet av möjligheten att bygga pensionärshem med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

engångsbidrag från staten, de ändringar av villkoren för tertiärlån varom

1957 års riksdag fattat beslut samt önskemålet att differentiera statsbidraget

efter antalet skattekronor per invånare i kommunen i stället för efter

utdebiteringen per skattekrona.

För att ge en uppfattning om hur kommunernas kostnader för pensionärshem

kommer att påverkas av utredningens förslag till ändrade finansieringsvillkor,

har utredningen gjort vissa kostnadskalkyler. Resultatet

av dessa återges i följande tabell.

Kostnader för pensionärshem vid olika finansieringsmetoder

Kommunens kostnad, kr per

kvm ly, för pensionärshem

Uttaxering,

kronor

Statsbidrag

till pensionärs- hem,

%

Pensionärs- bostadsbidrag

enligt gällande

villkor, kr per

kvm ly

med engångs- bidrag enligt

gällande be- stämmelser vid

5 procents

ränta för

kommunlån

med tertiärbe- låning enligt av

1957 års riks- dag beslutade

villkor och

pensionärsbo- stadsbidrag

enligt gällande

villkor

Kol. 5 —

Kol. 4

1

2

3

4

5

6

under 10

25

3: 90

53: 70

51: 75

— 1:95

10—10: 99

27

4: 20

52: 85

51:45

— 1:40

11—11: 99

30

4: 70

51: 60

50: 95

— 0: 65

12—12: 99

34

5: 30

49: 90

50: 35

+ 0:45

13—13: 99

40

6: 30

47: 35

49: 35

+ 2:00

14—14: 99

48

7: 50

44: 00

48: 15

+ 4:15

15—15: 99

57

8: 90

40:15

46: 75

+ 6:60

16—16: 99

17 eller

68

10: 60

35: 50

45: 05

+ 9:55

däröver

80

12: 50

30: 45

43: 15

+ 12: 70

Beträffande resultatet av ifrågavarande kalkyler framhåller utredningen

bl. a. följande.

Skulle pensionärshemmen finansieras med tertiärlån enligt de villkor

varom beslut fattats vid 1957 års riksdag skulle kommunens årskostnader

vid i övrigt oförändrade antaganden beträffande produktionskostnader och

driftkostnader komma att uppgå till 55,65 kronor per kvadratmeter i de

orter som inte erhåller tilläggslån och till 53,80 kronor i de orter som tillhör

den högsta subventionsortsgruppen. Reduceras dessa årskostnader med

pensionärsbostadsbidrag enligt nu gällande grunder kommer de resterande

årskostnaderna för kommunen att uppgå till de belopp som redovisas i kolumn

5 i tabellen. Beloppen blir praktiskt taget lika stora i alla subventionsortsgrupper,

eftersom pensionärsbostadsbidraget enligt gällande bestämmelser

reduceras med hänsyn till förekomsten av tilläggslån. En jämförelse

mellan talen i kolumn 4 och motsvarande tal i kolumn 5 ger vid

handen (se kolumn 6) att den föreslagna övergången till finansiering med

tertiärlån och pensionärsbostadsbidrag under de angivna förutsättningarna

skulle bli ekonomiskt förmånlig för de kommuner som nu får statsbidrag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958 25

enligt låga procentsatser men oförmånlig för dem som nu åtnjuter högre

statsbidrag.

Kommunernas årskostnader för pensionärsbostäder insprängda i vanliga

tertiärbelånade flerfamiljshus kan under i övrigt oförändrade omständigheter

till följd av de vid 1957 års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren

beräknas öka med inemot 5 kronor per kvadratmeter för

nyproducerade lägenheter.

Med ledning av de sålunda gjorda kalkylerna har utredningen beräknat

storleken av de pensionärsbostadsbidrag, som skulle erfordras för att

kommunernas årskostnader för pensionärshem och för insprängda pensionärsbostäder

inte skulle komma att vare sig öka eller minska till följd

av dels utredningens förslag om finansiering av pensionärshem med tertiärlån,

dels 1957 års riksdags beslut om ändrade villkor för tertiärlån. Dessa

bidragsbelopp återges i följande tabell.

Årligt pensionärsbostadsbidrag i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta under olika

förutsättningar

Årligt pensionärsbostadsbidrag, kr pr kvm lägenhetsyta

som erfordras för att

kommunens årskost-

nader skall förbli oförändrade

Uttaxering, kronor

enligt gällande

för pensionärshem vid

för insprängda lägen-

villkor

övergång till tertiär-

heter vid ändring av

belåning enligt av

lånevillkoren enligt

1957 års riksdag

1957 års riksdags

beslutade villkor

beslut

1

2

3

4

Under 10.................

3: 90

1: 95

8: 90

10—10: 99................

4: 20

2: 80

9: 20

11—11: 99................

4: 70

4: 05

9: 70

12—12: 99................

5: 30

5: 75

10: 30

13—13: 99................

6: 30

8:30

11: 30

14—14: 99................

7: 50

11: 65

12: 50

15—15: 99................

8: 90

15: 50

13: 90

16—16: 99................

10: 60

20: 15

15: 60

17 eller däröver...........

12: 50

25: 20

17:50

Därest möjligheten att erhålla engångsbidrag till pensionärshem slopas

och kommunerna hänvisas till att fortsättningsvis finansiera pensionärshem

med vanlig tertiärbelåning jämte därtill knutet pensionärsbostadsbidrag,

anser utredningen det skäligt, att sistnämnda bidrag höjes för de

kommuner, vilka eljest till följd av finansieringsvillkorens omläggning

skulle få högre kostnader för pensionärshem. Detta gäller de kommuner,

som nu har hög utdebitering per skattekrona och hög statsbidragsprocent.

Även den ökning av årskostnaderna för insprängda pensionärsbostäder,

som till följd av de vid 1957 års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren

kommer att drabba samtliga kommuner, finner utredningen

motivera en viss ökning av pensionärsbostadsbidragets belopp.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Iiungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Utredningen förordar, att pensionärsbostadsbidraget skall differentieras

efter antalet skattekronor per invånare. Därvid framhåller utredningen,

att denna princip nu tillämpas på ett antal andra löpande statsbidrag till

kommunal verksamhet samt vid fördelningen mellan stat och kommun av

kostnaderna för kommunala bostadstillägg.

Bidraget bör enligt utredningens förslag differentieras på så sätt, att olika

bidragsbelopp fastställes för ett antal olika skattekrontalsintervall. Detta

antal anses av administrativa skäl böra vara relativt litet.

Utredningen har funnit det lämpligt att fastställa tio skattekrontalsintervall,

det lägsta omfattande kommuner med mindre än 24 skattekronor

per invånare och det högsta omfattande kommuner med 40 eller flera skattekronor

per invånare. Varje mellanliggande intervall har getts en bredd

av två skattekronor per invånare.

Bostadspolitiska utredningen ansluter sig till åldringsvårdsutredningens

i det föregående nämnda förslag, att bidraget fastställes till ett visst belopp

per lägenhet.

I fråga om bidragets belopp har utredningen övervägt flera alternativ. De

belopp utredningen förordar återges i följande tabell.

Antalet lägenheter i pensionärshem för vilka statsbidrag tillstyrkts under perioden

1. 7. 1953—16. 5. 1957 och antalet lägenheter för vilka pensionärsbostadsbidrag utbetalts

för budgetåret 1955/56 fördelade på kommuner med olika antal skattekronor per invånare

samt förslag till pensionärsbostadsbidrag I

Skattekronor

per invånare

Antal lägenheter

Summa

Förslag till pensionärsbo- stadsbidrag, årligt belopp

i pensionärs- hem för vilka

statsbidrag till- styrkts under

perioden 1.7.53

—16.5.57

för vilka pen- sionärsbostads- bidrag utbetalts

för budgetåret

1955/56

kr per

lägenhet

kr per kvm

lägenhetsyta

1

2

3

4

5

6

under 24.......

318

19

337

625

19: 53

24—25: 99......

149

15

164

575

17: 97

26—27: 99......

196

36

232

525

16: 41

28—29: 99......

216

55

271

475

14: 84

30—31: 99......

244

65

309

425

13: 28

32—33: 99......

244

164

408

375

11: 72

34—35: 99......

151

151

302

325

10: 16

36—37: 99......

208

126

334

275

8: 59

38—39: 99......

111

228

339

225

7: 03

40 eller däröver

1 282

1 977

3 259

175

5: 47

Summa

3 119

2 836

5 955

I denna tabell återges också vissa uppgifter om antalet lägenheter i nytillkomna

pensionärshem samt antalet insprängda pensionärslägenheter

inom skilda kommungrupper. För att belysa förslagets innebörd återges

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

de föreslagna bidragsbeloppen även uttryckta i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Därvid har förutsatts en medellägenhetsyta om 32 kvadratmeter,

vilket ungefär motsvarar medellägenhetsytan för de pensionärsbostäder,

som bar tillkommit under senare år.

Utredningen beräknar, att enligt dess förslag det genomsnittliga årliga

bidraget skulle bli ca 280 kronor per lägenhet. Räknat per kvadratmeter

lägenhetsyta motsvarar detta 8,75 kronor.

Med hänsyn till att bidraget är ett årligt bidrag, anser utredningen, att

anledning saknas att basera det på en beräkning av antalet skattekronor

per invånare avseende ett genomsnitt för flera år. Till grund för bidragets

fastställande bör enligt utredningens mening utan någon särskild justering

läggas uppgifter om antalet skattekronor per invånare under det senast

förflutna år för vilket sådana uppgifter finns tillgängliga. Utredningen anser,

att denna beräkningsmetod bör tillämpas utan undantag. I anslutning

härtill understryker utredningen angelägenheten av att bidragsskalan

justeras vid mera väsentliga förskjutningar i normalskatteunderlaget.

Vidare föreslår utredningen, att gällande bestämmelse om att pensionärsbostadsbidraget

skall reduceras med hänsyn till utgående tilläggslån inte

överföres till det föreslagna bidraget.

Vad gäller urvalet av hyresgäster till pensionärsbostäder förordar utredningen,

att nuvarande bestämmelser bibehålies. Till hyresgäst i pensionärslägenhet

skall alltså i regel kunna antagas person, som antingen uppnått

60 års ålder eller som eljest åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering.

Vidare skall gälla, att vederbörande kan antagas vara ur stånd

att med egna medel skaffa sig en godtagbar bostad. Om särskilda skäl föreligger,

skall emellertid även annan mindre bemedlad person än som förut

nämnts kunna antagas till hyresgäst. Utredningen framhåller, att hyresgästen

inte ovillkorligen behöver vara åldring eller folkpensionär. Även i

de fall då någon annan hushållsmedlem, t. ex. till följd av kronisk sjukdom

eller invaliditet, åtnjuter pension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering

bör bushållet efter behovsprövning kunna placeras i pensionärsbostad.

Utredningen anser, att ärenden rörande det föreslagna bidraget bör

kunna handläggas på i princip samma sätt som ärenden rörande det nuvarande

pensionärsbostadsbidraget. Härom anför utredningen ytterligare följande.

Bidrag bör sålunda efter ansökan från vederbörande kommun av bostadsstyrelsen

utbetalas budgetårsvis i efterskott. Innan en lägenhet, för vilken

kommunen har för avsikt att söka pensionärsbostadsbidrag, första gången

tages i anspråk som pensionärsbostad, bör kommunen insända de handlingar

— ritningar och teknisk beskrivning — som erfordras för att bostadsstyrelsen

skall kunna pröva lägenhetens standard. Vid nyproduktion av

pensionärsbostäder bör på planeringsstadiet krävas ett förhandsgodkännande

av lägenheterna som pensionärsbostäder i samband med det preliminära

beslutet om statligt lån.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Utredningen föreslår, att de nya reglerna för pensionärsbostadsbidrag

skall träda i kraft den 1 juli 1958. Med hänsyn till önskemålet att ge kommunerna

rådrum att anpassa sig till de nya reglerna för finansiering av

pensionärshem förordas, att gällande regler om statsbidrag till pensionärshem

upphäves först fr. o. m. den 1 januari 1959.

I en till betänkandet fogad reservation har herr Skarstedt föreslagit,

att pensionärbostadsbidraget inte skall förbindas med något villkor beträffande

tidpunkten för lägenhetens färdigställande. Förslaget att en dylik

tidsgräns skall behållas motverkar enligt reservantens uppfattning ett friställande

av små lägenheter för åldringar och andra pensionärer och en inriktning

av nyproduktionen så att barnfamiljernas behov av större lägenheter

kan tillgodoses.

Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag

Vad utredningen anfört i fråga om syftet med och behovet av ett

särskilt bostadsbidrag vid sidan av folkpensionsförmånerna liksom utredningens

åsikt att tiden ännu inte är mogen för en grundlig omprövning

av statens stöd till åldringars bostadsförsörjning godtages i stort sett av

remissorganen. Stadsfullmäktige i Malmö anser dock, att en undersökning

borde ha gjorts, om icke det bostadspolitiska syftet skulle kunna uppnås

genom ändring av bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen samt

anför härom följande.

I vissa kommuner, särskilt i städerna, har det nämligen visat sig möjligt

att genom anknytning av de kommunala bostadstilläggen till pensionärernas

faktiska bostadskostnad uppnå icke oväsentliga förbättringar av pensionärernas

bostadsstandard. Pensionsberedningen understryker visserligen i sitt

betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957:7) att kommunerna

vid fastställande av nya grunder för kommunala bostadstillägg böra iakttaga

återhållsamhet med hänsyn till den föreslagna höjda pensionsnivån.

Detta utesluter dock icke att en bättre anpassning av de kommunala bostadstilläggen

till de skiftande kostnaderna för bostad och bränsle på olika orter

bör ske redan under övergångstiden till en höjning av nivån för folkpensioneringens

grundförmåner. Därvid bör eftersträvas att de kommunala bostadsbidragen

göras så stora, att pensionärerna, oberoende av om de äro bosatta

på landet eller i städerna, få möjlighet att hyra de små moderna lägenheterna.

En avsevärd höjning av nivån för folkpensioneringens grundförmåner

väntas medföra att behovet av kommunala bostadstillägg skall minska.

Det är emellertid ej säkert, att en sådan höjning kommer att stimulera till

flyttning från det äldre och dåligt utrustade bostadsbeståndet till nya och

goda bostäder. Det hade bl. a. på grund härav varit värdefullt, om de sakkunniga

mera ingående övervägt formerna för statens och kommunernas

bidrag till lösande av folkpensionärernas bostadsförsörjning.

Utredningens förslag att statens stöd för anordnande av såväl pensionärshem

som pensionärsbostäder bör avse dels tertiär- och tilläggs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1958

lån dels ett löpande bidrag godtages av flertalet remissorgan.

I vad mån remissorganen velat förorda förslaget har dock betingats av deras

inställning till utredningens förslag rörande det löpande bidragets belopp.

Förslaget avstyrkes av Svenska socialvårds förbundet och några kommuner,

som på grund av bl. a. den mindre stimulerande effekt och det administrativa

merarbete ett löpande bidrag skulle innebära förordar åldringsvårdsutredningens

förslag om engångsbidrag. Drätselkammaren i Motala

och kommunalfullmäktige i Skärblacka kommun förordar, att nuvarande

engångsbidrag bibehålies.

I avstyrkande riktning uttalar sig också Svenska landskommunernas

förbund, statskontoret och Hyresgästernas riksförbund.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att utredningens förslag

åtminstone vad landsbygden beträffar icke torde få samma stimulanseffekt

för byggande av pensionärsbostäder som nu utgående engångsbidrag,

och förbundet finner det överhuvud mycket tveksamt om den konstruktion

bidraget fått kan godtagas ur landskommunal synpunkt. Helst skulle förbundet

se, att med slutligt avgörande i frågan finge anstå tills den i utsikt

ställda folkpensionsreformen genomförts och frågan om de kommunala

bostadstilläggens framtida öde i samband därmed fått sitt definitiva svar.

Statskontoret, som finner den av utredningen föreslagna omläggningen av

statsstödet i och för sig riktig, anser dock, att f. n. några ändringar icke bör

företagas i gällande statsbidragssystem på området, i varje fall icke förrän

i samband med ett ställningstagande till allmänna statsbidragsutredningens

betänkande rörande förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas

kapitalutgifter. Skulle bostadspolitiska utredningens förslag genomföras,

förutsätter statskontoret i vart fall viss omarbetning av den föreslagna bidragsskalan.

Med hänsyn till bl. a. osäkerheten i fråga om den framtida ålderspensioneringen

är även Hyresgästernas riksförbund tveksamt om några ändringar

bör genomföras nu.

Utredningens förslag i fråga om tillämpningsområdet för pensionärsbostadsbidraget

har, vad gäller utvidgningen till att avse även lägenheter

i andra företag än de kommunala och allmännyttiga,

mött erinran endast av en reservant inom länsbostadsnämnden i

Blekinge län, som anser att behov av att utvidga bidragsgivningen även

till enskilda företag ej föreligger.

Det föreslagna villkoret för bidrag alt företaget antingen

finansierats med statligt lån eller beviljats statlig

räntes u b v e n t i o n har mött invändningar i några yttranden.

Stadskollegict i Stockholm hänvisar till angelägenheten av att smålägenheterna

i det äldre bostadsbeståndet kan tas i anspråk som pensionärsbostäder

och föreslår att dispens skall kunna medges från kravel på statlig

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

belåning. Även SABO förordar ett dispensförfarande beträffande lägenheter

i icke statligt belånade fastigheter.

Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Svenska fastighetsägareförbundet

och en minoritet inom statens hyresråd (herrar Breitholtz och Berg).

Man anser, att bidrag bör kunna utgå för alla godtagbara bostäder oberoende

av det sätt på vilket de har finansierats. Bostadsstyrelsen framhåller, att

denna princip tillämpas vid bidragsgivningen till barnfamiljer. Några olägenheter

av att kommunerna ej har medinflytande i samtliga de fastigheter,

vari bidragsberättigade familjer bor, har i stort sett ej förekommit.

Av de yttranden, som berör förslaget att bidrag skall kunna

utgå till lägenheter som har färdigställts tidigast

den 1 juli 194 6, går flertalet i avstyrkande riktning.

Med åberopande av i huvudsak de skäl som på denna punkt anförts av

reservanten inom utredningen, herr Skarstedt, ansluter sig flera remissorgan

till dennes förslag att slopa nämnda tidsgräns. Till dem hör bostadsstyrelsen,

som vidare betonar angelägenheten av att åldringarna kan få bo kvar i sin

gamla miljö, vilket också utredningen velat främja genom att föreslå gynnsamma

villkor för förbättringslån till hus bebodda av åldringar. Om utredningens

förslag genomfördes, kunde emellertid åldringar nödgas flytta från

godtagbara bostäder för att pensionärsbostadsbidrag skulle kunna utgå.

Svenska socialvårdsförbundet anser, att om en tidsgräns beaömes erforderlig,

den i vart fall ej bör sättas annorlunda än den som gäller i fråga om familjebostadsbidrag,

dvs. den 1 januari 1942. Drätselkammaren i Skellefteå

föreslår samma tidsgräns, bl. a. med hänsyn till att antalet gränsfall skulle

bli litet på grund av den relativt ringa byggnationen under 1941.

Hyresgästernas riksförbund delar herr Skarstedts principiella syn på

frågan om tidsgränsen men är icke berett att tillstyrka att denna gräns slopas.

Förbundet erinrar om att en stor del av det äldre beståndet av smålägenheter

icke är eller kan göras lämpat som bostäder för åldringar och anser att

det för en riktig avvägning mellan skilda lägenhetsstorlekar i nyproduktionen,

inte minst med hänsyn till åldringarnas framtida bostadsförsörjning,

erfordras en ingående utredning baserad på fakta om det nuvarande bostadsbeståndets

sammansättning och på prognoser om den framtida befolkningsutvecklingen.

Även länsstyrelsen i Stockholms län, stadsfullmäktige i Malmö

och länsbostadsnämnden i Östergötlands lån förordar, att frågan om slopande

av tidsgränsen undersökes närmare.

Vad utredningen anfört rörande hyresavtal såsom villkor för bidrag

accepteras av de flesta remissorganen. I fråga om upplåtelseformen är dock

Hyresgästernas riksförbund av annan mening och finner det naturligt att,

då bidrag enligt utredningens förslag även skall kunna utgå till lägenheter

i fastigheter som ägs av enskilda, hyresavtal träffas direkt mellan pensionären

och fastighetsägaren, även om kommunen anvisar pensionären lägenhet.

Statens hyresråd delar denna uppfattning och framhåller, att hyresregle
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

31

ringslagens regler om uppsägningsskydd eljest torde avsevärt försvagas för

pensionären. Om kommunen, såsom utredningen föreslagit, skulle träda in

som mellanhand i hyresförhållandet och pensionären endast bli andrahandshyresgäst,

skulle, om kommunen bringar sitt hyresförhållande med fastighetsägaren

att upphöra, även pensionärens hyresförhållande upphöra.

Hyresrådet, som delar utredningens uppfattning att hyresavtal rörande

pensionärslägenheter bör vara undantagna från hyresregleringslagens regler

om hyreskontroll, erinrar om att i så fall införande av ytterligare undantag

från nämnda regler erfordras för att pensionärsbostäderna överlag skall

bli undantagna från hyreskontrollen.

Förslaget rörande pensionärsbostädernas standard godtages i stort

sett.

Bostadsstijrelsen anser, att utredningens rekommendation att pensionärsbostäder

som hädanefter produceras bör vara utrustade med enskilt badrum

eller duschrum bör utbytas mot ett krav på att de skall utrustas med

enskilt badrum.

De blindas förening anser, att telefon bör höra till pensionärslägenheternas

standardutrustning.

Förslaget att en omprövning av reglerna för hyressättningen avseende

pensionärsbostäder bör anstå intill dess en avveckling av de kommunala

bostadstilläggen inletts godtages i regel av de remissorgan, som berört

frågan. Länsstyrelsen i Jönköpings län vill dock ifrågasätta, om icke åtgärder

redan nu bör vidtagas som hindrar kommun att åsätta pensionärsbostad

en hyra, som överstiger det kommunala bostadstillägget. Detta kunde exempelvis

ske genom att vid beviljande av pensionärsbostadsbidrag uttryckligen

föreskrevs att bidraget kan återkrävas, därest hyran överskrider det kommunala

bostadstillägget. Drätselkammaren i Boden anser, att möjlighet till

differentiering av hyressättningen måste finnas med tanke på att ett stort

antal pensionärer har annan inkomst än folkpension och därför kan tänkas

betala en något högre hyra.

Till dem som i likhet med utredningen kraftigt understryker angelägenheten

av en rationell lösning av problemet om hyressättningen och utformningen

av statens bidrag till speciella pensionärsbostäder hör pensionsstyrelsen,

som anser att vid frågans fortsatta behandling bör övervägas, huruvida

icke statens stöd till pensionärernas bostadsförsörjning borde helt inriktas

på bidraget till pensionärsbostäderna och således frikopplas från de

kommunala bostadstilläggen.

De föreslagna grunderna för differentiering av bidraget

efter kommunernas ekonomiska bärkraft har föranlett erinringar i

flera yttranden, överståthållarämbetet anser, att några hinder av teknisk

eller annan art icke föreligger mot att låta bidraget utgå efter grunder

likartade dem som allmänna statsbidragsutredningen föreslagit i sitt betänkande

den 3 december 1050 och föreslår, att de av bostadspolitiska

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

utredningen föreslagna normerna för pensionärsbostadsbidraget ändras i

enlighet härmed, med de eventuella modifikationer som kan komma att

göras i allmänna statsbidragsutredningens förslag vid dess framläggande

för riksdagen. Med den nu antydda ändringen av normerna skulle enligt

överståthållarämbetet även bidragets värdebeständighet bli bättre tillgodosedd

än enligt bostadspolitiska utredningens förslag. Sistnämnda synpunkt

har även anförts av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Svenska landskommunernas förbund säger sig ej kunna biträda förslaget

under annan förutsättning än att bidragen ställes i relation till ett medelskatteunderlag

och direkt anpassas till växlingar i skatteunderlagen.

Svenska stadsförbundet anser förslaget ge anledning till vissa betänkligheter

närmast beroende på svårigheten att bedöma konsekvenserna därav

för enskilda kommuner. Endast under förutsättning att bidragsbeloppen

utformas på ett sådant sätt att värdet av det nuvarande statsstödet icke

försämras för någon av de båda bostadsformerna är förbundet berett att

tillstyrka den föreslagna ändringen av bidragsgrunderna.

Länsbostadsnämnden i Örebro län anser, att bidraget bör differentieras efter

uttaxeringens storlek. Nämnden framhåller bl. a., att då räntefritt stående

förbättringslån, som enligt utredningens förslag bör höjas till 10 000

kronor för åldringar och likställda, i regel kan beviljas för upprustning av

hus med högst två lägenheter och sålunda huvudsakligast kommer landsbygden

tillgodo, kommer landskommunernas utgifter för åldringarnas bostadsförsörjning

att begränsas i motsvarande mån. Med hänsyn härtill anser

nämnden det oriktigt att fastställa en bidragsskala som endast beaktar skatteunderlaget

och som kan bli ogynnsam för skattetyngda kommuner.

Hyresgästernas riksförbund vill ej tillstyrka förslaget och framhåller, att

detta uppenbarligen kommer att missgynna städerna och de större tätorterna

och i vissa fall också Norrlandskommunerna.

Även stadsfullmäktige i Göteborg och Norrköping samt drätselkamrarna

i Motala, Borlänge och Kiruna ställer sig avvisande till utredningens förslag

och förordar, att bidraget graderas efter uttaxeringens storlek. Därvid framhålles

bl. a., att skatteunderlaget icke ger en tillförlitlig bild av kommunernas

ekonomiska bärkraft utan utgör blott en faktor bland många, som kan

läggas till grund för bedömningen härav och att i vart fall den kommunala

utdebiteringen ger en bättre samlad bild av kommunernas möjligheter att

själva svara för pensionärsbostadskostnaderna.

Bostadsstyrelsen föreslår, att bidraget graderas efter både skatteunderlaget

och uttaxeringens storlek och anför härom bl. a. följande.

Kommuner med högt antal skattekronor per invånare har icke alltid låg

uttaxering. Den kan vara hög emedan man håller på att utbygga vatten- och

avloppsnät, att bygga skolor eller dylikt. En sådan kommun erhåller med nuvarande

bestämmelser relativt högt statsbidrag till anordnandet av pensionärsbostäder

men skulle enligt utredningens förslag komma i åtnjutande

av lägre bidrag. En rättvisare bidragsgivning åt dessa kommuner och för

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

övrigt åt alla kommuner med högre uttaxering än normalt skulle åstadkommas

om hänsyn toges icke enbart till skatteunderlaget utan även till

uttaxeringens storlek utöver det normala. Medeluttaxeringen av kommunalskatt,

landstingsskatt och tingshusmedel per skattekrona utgjorde enligt

1956 års taxering 12 kronor 60 öre. Ett 30-tal kommuner hade en uttaxering

av 16 kronor och däröver. Styrelsen föreslår, att kommuner med uttaxering

över 13 men ej över 16 kronor uppflyttas ett steg i den av utredningen föreslagna

skalan och att kommuner, där uttaxeringen överstiger 16 kronor,

uppflyttas två steg. En sådan uppflyttning skulle icke medföra någon svårighet

ur administrativ synpunkt. För närvarande finnes för övrigt möjlighet

att på särskilda skäl lämna högre bidrag än gällande skalan utvisar.

I anslutning härtill har bostadsstyrelsen framlagt förslag till ny bidragsskala

(se sid. 35).

Utredningens förslag att bidraget skall fastställas till ett

visst belopp per lägenhet har godtagits av flertalet remissorgan.

I några yttranden förordas emellertid annan utformning.

HSB, som anser att förslaget innebär viss risk för att produktionen

av alltför små lägenheter stimuleras, förordar att bidraget i stället beräknas

efter lägenhetsytan och anför i frågan ytterligare.

Enligt förbundets mening saknas egentligen överhuvudtaget anledning

att stimulera byggande av lägenheter mindre än 2 rum och kök, enär vårt

nuvarande bostadsbestånd till mycket stor del redan består av dylika smålägenheter,

som dock tyvärr bebos av barnfamiljer i en ej obetydlig utsträckning.

Vid en fortsatt standardstegring kommer pensionärernas anspråk

på bostadsutrymme med all säkerhet att växa. Därvid kan det visa

sig vara en felinvestering att nu bygga alltför små lägenheter. En omflyttning,

såsom reservanten herr Skarstedt anför, inom bostadsbeståndet torde

kunna friställa ett tillräckligt antal smålägenheter för pensionärer samtidigt

som barnfamiljer då skulle beredas möjlighet att flytta in i ordentliga

familjelägenheter. Därtill krävs emellertid att nyproduktionen i ökad

utsträckning inriktas på större lägenheter.

Kommunalfullmäktige i Stora Kopparbergs kommun erinrar om den fortgående

höjningen av såväl bostads- som utrymmesstandarden och anser det

icke osannolikt att redan 1960-talets pensionärer kommer att önska lägenheter

om två rum och kök eller större och att 1970-talets pensionärer dessutom

kommer att kunna betala den gängse hyran för sådan lägenhet. Kommunalfullmäktige

ifrågasätter därför, om icke bidraget borde differentieras

efter lägenheternas storlek, varvid dessa lämpligen borde uppdelas i två

storleksklasser med gränsen förslagsvis vid 50 kvm lägenhetsyta.

I några yttranden anföres skäl för annan differentiering av bidraget.

Sålunda förordar kommunalfullmäktige i Upplands Väsby kommun att

hänsyn även tages till olikheterna i byggnadskostnaderna mellan olika orter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att bidraget ur rättvisesynpunkt bör

variera förslagsvis med hänsyn till de byggnads- och underhållskostnader 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

som anses normala inom varje kommun. Möjligen borde bidraget därjämte

uppdelas i en underhållsdel och en övrig del med hänsyn till de varierande

uppvärmningskostnaderna inom olika delar av landet. Liknande synpunkter

anföres av drätselkammaren i Haparanda, som förväntar att bidraget i de

fyra nordligaste länen och framför allt i Norrbottens län skall utgå med

högre belopp än i övriga delar av landet.

Utredningens förslag rörande bidragets belopp har föranlett

erinringar av ett flertal remissorgan.

I yttranden av bl. a. Svenska stadsförbundet och flera kommuner förutsättes

att den föreslagna bidragsskalan ändras så, att värdet av det nuvarande

statsstödet icke minskas. Stadsförbundet anför ytterligare, att bidragsskalan

torde innebära en försämring av det statliga stödet för kommuner

med högt skatteunderlag. Då avsikten i stället varit att kompensera

kommunerna för den kostnadsökning som inträtt till följd av de vid 1957

års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren borde en ändring

på denna punkt företagas. Enligt HSB synes, för att uppnå nämnda

kompensation, erforderligt att bidragsbeloppet något ökas i orter (i huvudsak

städerna) med minst ca 35 skattekronor per invånare. En närmare utredning

på denna punkt anser förbundet vara befogad. Svenska landskommunernas

förbund — som helst skulle se att de föreslagna ändringarna i

fråga om det statliga stödet till pensionärsbostäder icke genomfördes nu —

anser, att sådana justeringar i gällande bidragsgrunder dock bör vidtagas

som erfordras för att undgå att de ändrade bostadslånevillkoren leder till

ökade kommunala kostnader för pensionärsbostäder. Statskontoret anser,

att full kompensation i statsbidragshänseende för nämnda kostnadsökning

icke är motiverad och erinrar om att motsvarande kostnadsökning för barnfamiljerna

genom 1957 års riksdagsbeslut endast kompenserades till en del

genom ökade statsbidrag. Såvitt ämbetsverket kan bedöma, skulle utredningens

förslag medföra full kompensation samt därutöver — med hänsynstagande

till den subvention som ligger i finansieringen av pensionärshem

med tertiär- och tilläggslån — ett ökat bidrag till sådana hem. Skulle

bidragsgivningen ändras enligt utredningens riktlinjer bör, framhåller statskontoret,

i varje fall bidragsskalan omarbetas i anslutning till nu angivna

synpunkter.

Stadskollegiet i Stockholm erinrar om att de av utredningen föreslagna

bidragsbeloppen jämfört med nuvarande statsstöd innebär för de lägsta

bidragsgrupperna en underkompensation i fråga om de insprängda lägenheterna

och för de högsta grupperna en underkompensation i fråga om

pensionärshemmen. Kollegiet anser förslaget i denna del icke godtagbart

och framlägger följande ändringsförslag.

Det nuvarande antalet intervall bör bibehållas genom sammanslagning

av de två föreslagna lägsta grupperna och det lägsta bidragsbeloppet bör

med utgångspunkt från det nuvarande pensionärsbostadsbidraget samt med

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

iakttagande dessutom av att det nuvarande statsstödets värde icke skall försämras

för någondera bostadsformen sättas till 285 kronor, vilket vid en

medellägenhetsyta om 32 kvm blir cirka kronor 8: 90 per kvm. De övriga

bidragsbeloppen bör justeras efter motsvarande grunder.

Även Svenska socialvårdsförbundet erinrar om att den föreslagna bidragsskalan

medför underkompensation i vissa fall. Ehuru det enligt förbundets

mening hade varit önskvärt att statsstödets värde icke i något fall behövt

försämras, synes emellertid den föreslagna ändringen av differentieringsgrunden

från utdebitering till skatteunderlag, som i och för sig måste

anses riktig, göra sådana konsekvenser ofrånkomliga. Med hänsyn härtill

anser sig förbundet kunna godtaga den föreslagna bidragsskalan, dock med

den modifikationen att det nuvarande antalet intervaller synes böra bibehållas

genom att de föreslagna två lägsta bidragsgrupperna sammanslås.

Härigenom skulle underkompensationen beträffande de insprängda lägenheterna

i viss mån minskas.

Enligt bostadsstyrelsen kan den av utredningen föreslagna bidragsskalan

sägas innebära en försämring i botten och toppen, medan mellangruppernas

ställning blir i stort sett oförändrad. Såsom förut nämnts skulle enligt styrelsens

mening en rättvisare bidragsgivning åstadkommas, om hänsyn toges

inte enbart till skatteunderlaget utan även till uttaxeringens storlek utöver

det normala. I anslutning härtill har styrelsen framlagt förslag till följande

bidragsskala i vilken det lägsta bidragsbeloppet — för att bli jämnt delbart

med 12, vilket vore en fördel ur administrativ synpunkt — höjts med

5 kronor jämfört med utredningens förslag. I varje intervall ökar därefter

bidragsbeloppet med 60 kronor i stället för som i utredningens förslag

med 50 kronor.

Antal skattekronor per invånare

Uttaxering per skattekrona

under 13

13—16

över 16

Under 24....................................

720

780

840

24 25:99...................................

660

720

780

26 27:99...................................

600

660

720

28 29:99...................................

540

600

660

30 31:99...................................

480

540

600

32 33:99...................................

420

480

540

34—35: 99...................................

360

420

480

36—37: 99...................................

300

360

420

38 39:99...................................

240

300

360

40 eller däröver..............................

180

240

300

Utredningens förslag i fråga om urvalet av hyresgäster till

pensionärsbostäder har godtagits överlag.

Förslaget rörande handläggningen av bidragsärendena

har mött erinran från några remissorgan. Sålunda anser länsstyrelsen

i Östergötlands län och kommunalnämnden i Åtvidabergs köping, att ären
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

dena bör handläggas hos länsbostadsnämnderna. Länsbostadsnämnden i

Örebro län anser det mest ändamålsenligt att bidragsansökningar avseende

lägenheter i hus, som skall uppföras eller ombyggas, prövas av vederbörande

lånebeviljande organ. Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätter, huruvida

icke kommunen själv i enlighet med närmare direktiv kunde anförtros

att utvälja bidragsberättigande bostäder. Kommunalfullmäktige i Stora

Kopparbergs kommun förutsätter allmänt en enklare och smidigare administration

av bidragsverksamheten än den som nu tillämpas ifråga om

pensionär sbostadsbidragen.

D ep ar t ement schefen

Jag delar de av bostadspolitiska utredningen anförda synpunkterna i

fråga om behovet av och syftet med ett särskilt bostadsbidrag till åldringar

och invalider vid sidan av folkpensionsförmånerna. Utredningens åsikt att

tiden ännu inte är mogen för en grundlig omprövning av statens stöd till

åldringarnas bostadsförsörjning kan jag också ansluta mig till. Vad gäller

de kommunala bostadstilläggen har jag i annat sammanhang (jfr prop.

1958: 55) förordat, att frågan härom prövas på nytt, sedan principerna

för tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna. I det

nuvarande statsstödet till pensionärsbostäder bör därför inte nu vidtagas

sådana ändringar, som väsentligt påverkar dess omfattning och inriktning.

Detta bör dock ej hindra, att vissa i huvudsak tekniska jämkningar

i stödets utformning nu genomföres.

Nämnda stöd lämnas f. n. i två former, nämligen statsbidrag till anordnande

av pensionärshem samt pensionärsbostadsbidrag till anordnande av

pensionärslägenheter i vissa flerfamiljshus. Det förstnämnda bidraget utgår

som engångsbidrag, medan pensionärsbostadsbidraget har formen av

årligt bidrag. Åldringsvårdsutredningen har förordat engångsbidrag i båda

fallen. Bostadspolitiska utredningen har däremot föreslagit, att statens stöd

för anordnande av pensionärsbostäder i såväl pensionärshem som vanliga

flerfamiljshus bör lämnas i form av dels tertiär- och tilläggslån dels ett

löpande pensionärsbostadsbidrag. Den förenkling av bidragssystemet, som

ernås vid genomförande av bostadspolitiska utredningens förslag, innebär

enligt min mening betydande fördelar. Ett löpande bidrag kan vidare

smidigare än engångsbidrag anpassas till förändringar i stödbehovet vid

framtida höjningar av folkpensionsförmånerna. Med hänsyn härtill och

då jag finner det sannolikt att ett löpande bidrag kombinerat med tertiäroch

tilläggslån får minst samma stimulanseffekt som ett engångsbidrag,

biträder jag bostadspolitiska utredningens förslag.

Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om tillämpningsområdet

för pensionärsbostadsbidraget kan jag i huvudsak godtaga. Av de skäl

utredningen anfört bör sålunda bidragsgivningen inte såsom f. n. begränsas

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

37

till att avse enbart lägenheter i hus, som förvaltas av kommun eller allmännyttigt

företag. Såsom villkor för bidrag bör emellertid gälla att företaget

finansierats med statligt lån —- däri inbegripet lån till genomgripande

ombyggnad — eller beviljats statligt räntebidrag. Då såsom jag förut framhållit

några ändringar inte nu bör genomföras som väsentligt påverkar

bidragsgivningens omfattning föreslår jag, att bidrag skall kunna utgå för

lägenheter som har färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Förslaget innebär

att den tidsgräns som nu gäller i fråga om pensionärsbostadsbidrag skall

bibehållas.

I likhet med utredningen anser jag, att lägenheter, för vilka pensionärsbostadsbidrag

beviljas, bör upplåtas genom hyresavtal. Utredningen har

förordat, att kommun, där den ej själv äger huset eller innehar lägenheten

med bostadsrätt, hyr lägenheten av fastighetsägaren och hyr ut den i andra

hand till pensionären. Det borde enligt utredningens mening också vara

möjligt att denne själv under samverkan med kommunen sluter hyresavtal

med fastighetsägaren. Statens hyresråd har anfört, att förstnämnda

alternativ medför en försvagning av pensionärens uppsägningsskydd och

därför ej bör komma i fråga.

För min del anser jag det önskvärt, att kommun skall kunna genom eget

hyresavtal med fastighetsägaren försäkra sig om varaktig hyresrätt till

lägenheten. Därigenom kan i vissa fall bättre garantier erhållas för att

kommunen skall på längre sikt kunna bereda pensionärer lämpliga bostäder

i erforderlig utsträckning. Jag vill erinra om att systemet med kommunal

förhyrning och andrahandsupplåtelse till pensionärer praktiseras

f. n. och att erfarenheten härav knappast ger anledning till sådana farhågor

som hyresrådet givit uttryck åt. Jag biträder därför utredningens

förslag på denna punkt.

Där pensionären hyr direkt av fastighetsägaren bör, såsom utredningen

föreslagit, hyresavtalet avse den subventionerade hyra, som pensionären

själv har att erlägga, varvid förutsättes en kompletterande uppgörelse mellan

kommunen och fastighetsägaren om hur återstående del av bruttohyran

för lägenheten skall erläggas.

På grund av innehållet i 26 § hyresregleringslagen kommer de allra

flesta lägenheter, för vilka pensionärsbostadsbidrag utgår, att vara undantagna

från lagens bestämmelser om hyreskontroll. Huruvida även återstående

pensionärslägenheter bör undantagas från donna kontroll torde få

prövas i samband med att frågan om fortsatt giltighet av hyresregleringslagen

upptages till behandling.

Beträffande hyressättningen har bostadspolitiska utredningen inte ansett

sig i nuvarande läge kunna framlägga förslag om en i alla avseenden

rationell lösning. I likhet med utredningen anser jag en ändamålsenlig

samordning av pensionärsbostadsbidragen med de kommunala bostadstilläggen

vara angelägen. I fråga om sistnämnda stödform har jag uttalat

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

mig för att ytterligare undersökningar bör göras, innan man tar ståndpunkt

till dess ställning i pensionssystemet. Det är med hänsyn härtill inte

lämpligt att nu vidtaga några ändringar i fråga om grunderna för de

hyressättningsvillkor, med vilka pensionärsbostadsbidraget skall vara förbundet.

Samordningsfrågan bör emellertid beaktas vid de fortsatta övervägandena

om de kommunala bostadstilläggen. Jag vill tillägga, att förutsättningarna

för en rationell samordning på detta område torde bli väsentligt

gynnsammare genom de ändringar i fråga om pensionärsbostadsbidragens

konstruktion som jag förordar.

I fråga om pensionärsbostädernas standard ansluter jag mig i stort sett

till de synpunkter som anförts av åldringsvårdsutredningen och understrukits

av bostadspolitiska utredningen. Som allmänt villkor bör gälla,

att lägenheterna är modernt utrustade. Vad gäller tillgång till bad anser

jag, att pensionärslägenheter, som hädanefter produceras, bör vara utrustade

med enskilt badrum eller duschrum.

Beträffande pensionärsbostadsbidragets konstruktion har bostadspolitiska

utredningen föreslagit, att bidraget skall differentieras efter antalet skattekronor

per invånare i kommunen. Häremot har flera remissorgan anfört

erinringar och förordat andra differentieringsgrunder. Gällande statsbidragsregler

bygger i allmänhet på hänsyn till kommunernas varierande

ekonomiska bärkraft. I flertalet fall användes därvid skatteunderlaget

som mått på bärkraften. Såsom utredningen har framhållit tillämpas

sagda fördelningsprincip på ett antal andra löpande statsbidrag samt vid

fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för kommunala

bostadstillägg. Jag anser, att samma princip bör tillämpas även i fråga om

pensionärsbostadsbidraget.

överståthållarämbetet har förordat, att bidragsnormerna anknytes till

en av allmänna statsbidragsutredningen tidigare föreslagen beräkningsformel

för statsbidrag till primärkommunerna. Detta skulle innebära, att

bidraget utginge med viss, efter skatteunderlaget avvägd procent av ett

bidragsunderlag, varigenom bidragsbeloppets anpassning till kommunernas

varierande skattekraft skulle bli noggrannare än enligt bostadspolitiska

utredningens bidragsskala. Pensionärsbostadskostnaderna bestämmes emellertid

av sådana faktorer, att något faktiskt bidragsunderlag ej kan klart

fixeras. Då systemet med procentbidrag dessutom av allt att döma skulle bli

mera arbetskrävande för det bidragsbeviljande organet än de av bostadspolitiska

utredningen föreslagna bidragsgrunderna, har jag ej ansett mig

böra frångå dessa.

I vissa remissyttranden har frågan om bidragets värdebeständighet berörts.

Detta problem har en betydande räckvidd och bör inte upptas i samband

med den nu ifrågavarande ändringen av bidragsreglerna, vilken såsom

framgår av vad jag förut anfört får anses ha ett begränsat syfte.

I likhet med åldringsvårdsutredningen och bostadspolitiska utredningen

förordar jag, att bidraget fastställes till ett visst belopp per lägenhet. Att

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

såsom vissa remissorgan föreslagit låta bidraget variera efter andra grunder

skulle enligt min mening onödigt komplicera bidragsgivningen. Några allvarligare

risker för att ett bidrag per lägenhet skulle leda till en olämplig

produktionsinriktning torde knappast kunna anses föreligga.

Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om bidragets belopp har

föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden. Därvid har främst gjorts

gällande, att de föreslagna bidragsbeloppen jämfört med nuvarande statsstöd

innebär en försämring för vissa kommuner och då närmast de som

har högt skatteunderlag. Det kan inte förnekas att så är fallet. Den föreslagna

bidragsskalan innebär emellertid också att flera kommuner med

lågt skatteunderlag kommer att få högre statsbidrag än tidigare. Enligt

min mening innebär utredningens förslag i det stora hela en rimlig avvägning

med tanke på att det här varit fråga om dels att sammanjämka

två skilda bidragsformer till en och dels att övergå från utdebitering till

skatteunderlag som differentieringsgrund.

Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om beräkning av bidraget

kan jag godtaga.

Likaså biträder jag utredningens förslag rörande urvalet av hyresgäster

i pensionärsbostäder.

Ärenden om pensionärsbostadsbidrag bör tills vidare handläggas av det

organ som svarar för tertiärlån till företag i kommunen. Jag ämnar emellertid

pröva möjligheterna att sedermera överföra denna bidragsgivning till

kommunerna efter mönster av vad som gäller beträffande familjebostadsbidragen.

De nya bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag bör träda i kraft

den 1 januari 1959, varvid kungörelsen om statsbidrag till anordnande

av pensionärshem bör upphöra att gälla. Bostadspolitiska utredningen, som

förutsatte att de nya reglerna skulle träda i kraft den 1 juli 1958, föreslog,

att bestämmelserna om bidrag till pensionärshem skulle gälla under

ytterligare ett halvår. Syftet härmed torde väsentligen bli tillgodosett genom

att tidpunkten för kungörelsens upphävande bestämmes på nyss föreslaget

sätt.

För senare hälften av 1958 bör till följd av det sagda fastställas en ram

för bidragsgivningen till pensionärshem. Till denna fråga skall jag strax

återkomma.

Förbättringslån m. m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om förbättringslån återfinnes i kungörelsen den 24 maj

1957 (nr 359) om egnahemslån m. m.

Förbättringslån kan beviljas för sådan förbättring av bostad och dess utrustning,

som inte är att hänföra till en med nybyggnad i fråga om resultatet

likvärdig, mera genomgripande ombyggnad. Förbättringslån skall företrä
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:is proposition nr 119 år 1958

desvis utgå för förbättringsarbeten å hus med avsevärda brister. Lån får

inte beviljas för arbeten, som är att hänföra till löpande underhåll.

Förbättringslån kan utgå till enfamiljshus, som bebos av låntagaren eller

tvåfamilj shus, vars ena lägenhet bebos av låntagaren. Lånekungörelsen

innehåller sålunda inte någon föreskrift om att låntagaren skall äga det

hus för vilket lån sökes. De för förbättringslån gällande kraven på säkerhet

innebär inte i samma omfattning som motsvarande krav för egnahemslån

ett hinder för att lån beviljas annan än ägaren.

Från bestämmelsen att låntagaren skall bo i huset och att långivningen

endast skall omfatta enfamiljs- och tvåfamilj shus har gjorts ett undantag,

såtillvida som förbättringslån kan beviljas för upprustning av bostäder åt

åldringar i hus med mer än två lägenheter.

Förbättringslån kan vara i sin helhet räntefritt och stående eller bestå

av räntebärande amorteringsdel och räntefri stående del eller ock utgöra

enbart amorteringslån.

Förbättringslån, som i sin helhet utgör amorteringslån, får inte överstiga

75 procent av den godkända förbättringskostnaden. Om endast viss del av

lånet utgör amorteringslån, får lånet inte överstiga 90 procent av nämnda

kostnad. Räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån får i regel

inte överstiga 80 procent. Därest ömmande omständigheter föreligger, kan

dock lånet eller lånedelen uppgå till högre procent av kostnaden. En förutsättning

härför är emellertid, att återstående del av kostnaden, i den mån

denna inte täckes av sökanden genom eget arbete eller annorledes, gäldas

av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll.

Räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån får inte heller överstiga,

då förbättringsföretaget avser enbart anordnande av ledningar för

vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt, 2 400 kronor och eljest

8 000 kronor.

Förbättringslån, som helt eller delvis utgör räntefritt stående lån,

beviljas efter behovsprövning. Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten får för sökanden jämte dennes make inte överstiga 5 000

kronor. Varken sökanden eller dennes make får ha taxerats till statlig

förmögenhetsskatt. Sökanden skall med hänsyn till betalningsförmåga och

kostnaderna för förbättringsarbetet vara i behov av dylikt lån. Undantag

kan göras från bestämmelserna om beskattningsbar inkomst och taxerad

förmögenhet.

Förbättringslån, som inte är räntefritt och stående, löper med 3 procent

ränta och skall amorteras inom högst 25 år.

För förbättringslån skall lämnas godtagbar säkerhet i första hand i form

av inteckning. Förbättringslån, som i sin helhet utgör räntefritt stående

lån, må utlämnas utan säkerhet, om lånet inte överstiger 2 400 kronor.

Om lånet är större än 2 400 kronor och godtagbar säkerhet inte kan erhållas,

kan lånet utlämnas utan säkerhet under förutsättning att kommu
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

41

nen åtager sig att gentemot staten svara för hälften av den förlust, som kan

uppkomma på den del av lånet som överstiger nämnda belopp. Räntefritt

stående lån skall avskrivas efter tio år från utlämnandet. Uppgår dylikt lån

inte till högre belopp än 500 kronor, må det avskrivas omedelbart.

Långivningens omfattning

Bostadspolitiska utredningen har i sitt betänkande lämnat en utförlig

redogörelse för förbättringslångivningens hittillsvarande omfattning och inriktning

(sid. 56—62). I detta sammanhang torde endast vissa huvuduppgifter

rörande långivningens omfattning böra återges.

I följande tabell redovisas förbättringslångivningens omfattning under

budgetåren 1948/49—1956/57.

Förbättringslångivningen budgetåren 1948/49—1956/57

Budgetår

Antal

ansök- ningar

om prel.

beslut

Antal

prel.

beslut

Prel. beviljat

belopp, milj. kr

Antal

slutl.

beslut

Slutl. beviljat

belopp, milj. kr

Totalt

Därav

räntefritt

och

stående

Totalt

Därav

räntefritt

och

stående

1948/49

10 472

3 958

3,3

2,4

973

0,5

0,4

1949/50

12 762

9 929

12,8

8,7

5 733

4,3

3,2

1950/51

12 205

10 109

14,6

10,3

7 259

8,2

6,2

1951/52

10 608

9 087

15,7

10,8

8 471

11,4

8,5

1952/53

12 441

10 117

28,5

20,6

7 767

14,0

11,0

1953/54

12 939

10 320

34,0

23,3

7 846

20,3

14,8

1954/55

12149

9 813

38,0

25,5

7 714

25,0

17,7

1955/56

10 922

9 314

38,9

25,1

8 325

31,5

21,6

1956/57

10 246

9 281

43,2

26,5

9 436

40,2

26,7

Av tabellen framgår, att ansökningsfrekvensen har varit relativt konstant.

En viss minskning kan dock konstateras för de senaste budgetåren. En

jämförelse mellan antalet inkomna ansökningar, antalet preliminära beslut

och antalet slutliga beslut visar, att en rätt stor del av de behandlade

ansökningarna avslagits och att inte alla lånsökande, som har fått preliminärt

beslut om lån, fullföljer sin ansökan.

Någon mera markerad förändring i fråga om antalet under de olika budgetåren

beviljade lån kan inte konstateras. Däremot har de beviljade beloppen

successivt ökat under den redovisade perioden. Ökningen hänför

sig både till den räntefria stående delen och till amorteringsdelen.

Det genomsnittliga lånebeloppet har successivt ökat och uppgick under

budgetåret 1956/57 till 4 256 kronor. Flera olika faktorer har bidragit till

denna ökning: en övergång till genomsnittligt allt större förbättringsarbeten,

byggnadskostnadernas stegring, ändrade behovsprövningsregler och de

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

höjda maximibeloppen för de räntefria lånen. De sistnämnda två faktorerna

torde förklara att lånens andel av den totala förbättringskostnaden

har stigit från 61 procent under budgetåret 1949/50 till 70 procent under

budgetåret 1954/55.

De lån, som i sin helhet är räntefria och stående, är genomsnittligen

minst. De kombinerade lånen är betydligt större och den räntefria stående

delen av dessa lån är ävenledes större än de helt räntefria lånen.

Fördelningen efter storlek av de under budgetåret 1954/55 slutligt beviljade

lånen återges i följande tabell. En femtedel av lånen uppgick till högst

1 000 kronor, två tredjedelar till högst 3 000 kronor. Inemot en tredjedel

av de räntefria stående lånen uppgick till högst 1 000 kronor och en tredjedel

utgjordes av belopp mellan 1 000 och 2 000 kronor. Av de kombinerade

lånen utgjordes drygt en fjärdedel av lån om minst 8 000 kronor.

Lånetyp, antal lån

Procentuella

Enbart

Kombinerade lån

Enbart

antalet lån å kr

Samtliga

amorte-

ringslån

totalt

räntefri,

stående del

räntefritt,

stående lån

7 712

168

2 399

2 399

5 145

under 500

7

1

1

10

500— 999

13

1

0

7

20

1 000—1 999

24

15

7

22

33

2 000—2 999

23

26

13

24

27

3 000—3 999

7

19

14

11

3

4 000—5 999

10

15

23

17

4

6 000—7 999

6

10

14

8

2

8 000 eller däröver

10

12

29

11

1

Summa

100

100

100

100

100

Den genomsnittliga, godkända kostnaden för förbättringsföretagen uppgick

till ca 4 600 kronor för de slutliga besluten under budgetåret 1954/55.

Budgetåret 1949/50 var motsvarande kostnad ca 1 200 kronor. De genomsnittliga,

godkända kostnaderna för olika slag av förbättringsarbeten var

under budgetåret 1954/55 följande.

Kronor, ca

Byggnadsarbeten ................................ 3 280

Målning och tapetsering .......................... 820

Förbättring av vattentäkt ........................ 800

Utvändiga anordningar för vatten och avlopp........ 2 070

Sanitära installationer ............................ 900

Centralvärmeinstallation .......................... 2 850

Elektrisk installation ............................ 800

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

43

Förbättringslånen uppgick i genomsnitt till 70 procent av de godkända

kostnaderna. De räntefria stående lånen motsvarade 50 procent av kostnaderna.

Den år 1954 införda möjligheten att bevilja förbättringslån för hus med tre

eller flera lägenheter har hittills endast utnyttjats i sex kommuner och i

fråga om totalt ca 50 lägenheter.

Åldringsvårdsutredningens förslag

I åldringsvårdsutredningens förenämnda betänkande angående åldringsvården

har framlagts vissa förslag beträffande förbättringslångivningen. I

bostadspolitiska utredningens betänkande återges såväl sagda förslag som

en sammanställning av de över förslagen avgivna yttrandena. I detta sammanhang

torde endast huvudpunkterna i åldringsvårdsutredningens förslag

beträffande förbättringslånen böra återges.

De nuvarande bestämmelserna om förbättringslån anser utredningen vara

i stort sett ändamålsenliga. På några punkter föreslås dock ändringar.

Sålunda anser åldringsvårdsutredningen, att beteckningen lån för den del

av förbättringslånet, som egentligen är ett bidrag, ur psykologiska synpunkter

är olämplig, då fråga är om stöd åt åldring. Statsstödets karaktär av bidrag

bör enligt utredningens mening uttryckligen betonas i sådana fall.

Åldringsvårdsutredningen understryker vidare vikten av att en bostadsförbättring

sättes in på ett tidigt stadium innan vederbörande uppnått folkpensionsåldern.

Av olika skäl går det lättare att genomföra en bostadsförbättring,

när vederbörande är i 60—65 års ålder och i allmänhet utan större svårighet

kan göra en insats genom eget arbete än när det är fråga om en människa

i högre ålder.

Utredningen konstaterar, att den försöksverksamhet beträffande statligt

förbättringslånestöd till hus med mer än två lägenheter, som har kommit i

gång, hittills inte fått och knappast torde få någon nämnvärd omfattning.

Enligt utredningens mening bör denna verksamhet dock fortsätta efter i

huvudsak oförändrade riktlinjer.

Åldringsvårdsutredningen understryker vidare vikten av kommunal medverkan

för en intensifiering av bostadsförbättringsverksamheten. Kommunens

socialvårdsorgan bör sålunda i samarbete med förmedlingsorganet taga

initiativ till en utvidgad förbättringsverksamhet. Kommunala inventeringar

av åldringarnas bostäder bör göras. Det torde vidare enligt utredningen i

flertalet fall vara nödvändigt, att åldringarna får hjälp med projekteringen

av förbättringsarbetena samt med upprättande av erforderliga ansökningshandlingar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Bostadspolitiska utredningens förslag

Bostadspolitiska utredningen anför inledningsvis några allmänna synpunkter

på förbättringslångivningen. Sålunda framhåller utredningen, att

ehuru en betydande upprustning av landsbygdens bostadsbestånd har ägt

ruin under de senaste tio åren, bostädernas utrustning och kvalitet genomsnittligt

sett alltjämt är sämre på landsbygden än i tätorterna.

Beträffande den avvägning, som har skett av det statliga stödets inriktning

på nybyggnad, ombyggnad och förbättring av bostäder, anför utredningen

följande.

År 1948 förutsatte statsmakterna, att tyngdpunkten i stödåtgärderna till

förmån för bostadsförsörjningen på landsbygden borde förläggas till den

med hjälp av egnahemslån finansierade ny- och ombyggnadsverksamheten.

Beträffande ombyggnad förutsattes, att den skulle vara genomgripande

och ge ett med nybyggnad likvärdigt resultat. Förbättringsstödet borde

utformas så, att det inte konkurrerade med strävandena att mera grundligt

och varaktigt förbättra landsbygdens bostadsförhållanden. År 1952

ändrades denna avvägning mellan stödet till å ena sidan ny- och ombyggnadsverksamhet

och å andra sidan förbättringsverksamhet. Den senare

verksamheten ansågs böra utvidgas. Såsom skäl härför angavs bl. a. att

en viss försiktighet i fråga om såväl nybyggnad som ombyggnad var motiverad

med hänsyn till byggnadskostnadsstegringen. Behovet av en upprustning

av åldringarnas bostäder angavs också som ett skäl för denna utvidgning.

Enligt utredningens mening finns det inga skäl att nu ändra denna avvägning.

De erfarenheter, som hittills gjorts vid tillämpningen av förbättringslånestödet

för upprustning av speciellt åldringarnas bostäder, synes

utredningen i stort sett ha varit goda. Utredningen anser det angeläget att

denna stödverksamhet ytterligare intensifieras. Det torde, framhåller utredningen,

vara av utomordentlig vikt att åldringarna kan få bo kvar i sin

gamla miljö, och för samhället kan i många fall upprustningen av åldringarnas

bostäder betyda mindre investeringar än uppförandet av pensionärshem.

Utredningen erinrar om att då de regler för egnahemslån och förbättringslån,

som i huvudsak alltjämt gäller, fastställdes år 1948, strävade man

efter att i så stor utsträckning som möjligt göra dem lika för de båda låneformerna.

I anslutning härtill konstaterar utredningen, att i samband med

att den räntefria stående delen av egnahemslån höjdes från 4 000 till 8 000

kronor höjdes även den till förbättringslånet knutna subventionens maximibelopp

till 8 000 kronor. När egnahemslånets räntefria stående del sedermera

successivt sänktes till 4 000 kronor, kom någon motsvarande sänkning

av förbättringslånets räntefria stående del inte till stånd. Utredningen anser,

att till följd härav en viss spänning bär uppstått mellan de båda låneformerna.

I syfte att komma i åtnjutande av den med förbättringslån förbundna

högre subventionen har sålunda många lånesökande planerat upp
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

45

rustningsarbeten på sådant sätt, att förbättringslån har kunnat beviljas,

trots att det mest lämpliga skulle ha varit en större ombyggnad, finansierad

med egnahemslån. Vidare framhåller utredningen att, om villkoren för

förbättringslån inte nu ändras, spänningen mellan de båda låneformerna

kommer att ytterligare ökas, eftersom statsmakterna beslutat höja räntan

för egnahemslån från tre till fyra procent.

En omprövning av villkoren för det statliga stödet till ombyggnad och

förbättring skulle enligt utredningens mening vara motiverad redan med

hänsyn till önskemålet att åstadkomma en bättre överensstämmelse än f. n.

i fråga om de allmänna grunderna för lån till genomgripande ombyggnad,

resp. förbättring. Därvid bör enligt utredningen beaktas, att villkoren beträffande

lån till genomgripande ombyggnad i stort sett bör överensstämma

med villkoren för lån till nybyggnad. ''

Beträffande samordningsproblemet framhåller utredningen ytterligare

bl. a. följande.

Vad som gör samordningen av reglerna för egnahemslån till ombyggnad

och reglerna för förbättringslån till ett problem är inte bara att subventionen

ges med olika maximibelopp utan även att den subvention som utgår

i samband med egnahemslån till ombyggnad är generell, medan den till förbättringslånet

knutna subventionen är behovsprövad. Behovsprövningen

anknyter primärt till den beskattningsbara inkomsten, förekomsten av taxerad

förmögenhet och förbättringskostnadens storlek.

Med hänsyn till de ofta flytande gränserna mellan genomgripande ombyggnad

och förbättring kan detta förhållande i en del fall ge upphov till

vissa inkonsekvenser. Det bör också beaktas, att uppgifterna om inkomst

och förmögenhet inte alltid är ett riktigt uttryck för behovet av subvention.

Behovet av subvention för upprustning av åldringarnas bostäder har å

andra sidan kraftigt understrukits av såväl åldringsvårdsutredningen som

länsbostadsdirektörerna.

Utredningen anser, att vägledande för en omprövning av villkoren för

det statliga stödet till upprustning av äldre lägenheter bör vara dels önskemålet

att samordna villkoren för lån till genomgripande ombyggnad och

villkoren för förbättringslån, dels önskan att få ett effektivt stöd speciellt

till upprustning av åldringars och andra folkpensionärers bostäder. Från

dessa allmänna utgångspunkter har utredningen prövat alternativa möjligheter

att utforma det statliga lånestödet.

I första hand har utredningen övervägt, huruvida inte tillämpningsområdet

för egnahemslån till ombyggnad kunde utvidgas till att omfatta även

de fall i vilka förbättringslån nu kan beviljas. Härom anför utredningen

följande.

Detta alternativ skulle innebära att icke behovsprövad subvention normalt

skulle kunna utgå med 20 procent av kostnaden, dock högst 4 000 kronor,

även i de fall då upprustningen inte kan karakteriseras som genomgripande

ombyggnad. Man skulle dock kunna tänka sig att ytterligare begränsa

subventionen vid låga förbättringskostnader ungefär på det sätt som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

nu gäller för förbättringslån. I de fall då långivningen avser förbättring

av åldringars och andra folkpensionärers bostäder kunde man vidare tänka

sig att efter behovsprövning bevilja en högre subvention.

En lösning av samordningsproblemet efter dessa linjer skulle otvivelaktigt

kunna innebära flera betydande fördelar. Problemet att avgöra huruvida

ett upprustningsarbete är att betrakta som genomgripande ombyggnad

eller som förbättring skulle helt försvinna, och därmed skulle för allmänheten

svårbegripliga olikheter i fråga om låne- och subventionsvillkor för

ibland tämligen likartade upprustningsarbeten försvinna. Antalet stödformer

skulle minskas, och det behovsprövade stödet skulle mera effektivt än

nu koncentreras till de grupper som allmänt sett kan antas vara störst i

behov därav, nämligen de hushåll där någon medlem på grund av hög ålder

eller invaliditet har nedsatt förvärvsförmåga. Flera länsbostadsdirektörer

har också uttalat sig till förmån för en lösning av detta slag.

Vid en närmare prövning har utredningen emellertid funnit, att en så

radikal lösning av samordningsproblemet, som den här skisserade, möter

svårigheter, som inte torde kunna övervinnas f. n. Det är sålunda enligt

utredningens mening önskvärt, att villkoren för lån till genomgripande

ombyggnad blir i stort sett desamma som villkoren för lån till nybyggnad

— särskilt i de fall då resultatet av en ombyggnad är likvärt med nybyggnad.

Om egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån sammanföres

till en låneforin, synes det utredningen emellertid vara svårt att undvika,

att villkoren för ombyggnadslånet blir sämre än villkoren för lån till nybyggnad.

I denna fråga anför utredningen ytterligare följande.

I de fall då statligt stöd beviljas till en genomgripande ombyggnad finansieras

denna liksom nybyggnad icke blott med egnahemslån som är ett

amorteringslån — enligt riksdagens år 1957 fattade beslut löpande med

4 procents ränta — utan även med ett stående bottenlån, normalt upptaget

i öppna marknaden. Den för bottenlånet garanterade räntan skall enligt

statsmakternas beslut vara 3,5 procent. Man kan svårligen tänka sig att

tillämpa samma finansieringsform för smärre förbättringsarbeten, vilka

liksom hittills torde få finansieras uteslutande med amorteringslån. Givetvis

skulle man inom ramen för en enda låneform kunna tänka sig särbestämmelser

för större ombyggnadsarbeten utformade i syfte att undvika en

försämring av lånevillkoren för sådana arbeten. I praktiken torde detta

emellertid innebära att man endast formellt skapat en gemensam låneform

men i realiteten bibehållit två skilda former för genomgripande ombyggnad,

respektive mindre upprustning.

Enär utredningen inte ansett sig kunna förorda ett sammanförande av

egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån till en låneform, har den

prövat, huruvida inte en bättre samordning än den nuvarande ändå skulle

kunna åstadkommas. Beträffande de skäl, som talar för bättre samordning,

anför utredningen följande.

Man kunde t. ex. tänka sig att med bibehållande av de nuvarande låneformerna

göra subventionsvillkoren mera likvärda, exempelvis på så sätt att

den till förbättringslånet knutna subventionen gjordes generell intill ett belopp

motsvarande högst 20 procent och högst 4 000 kronor. Man kunde

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

vidare föreskriva, att högre subvention efter behovsprövning finge beviljas

endast till åldringar och andra folkpensionärer. Härigenom skulle för stora

grupper av låntagare spänningen mellan villkoren för egnahemslån och villkoren

för förbättringslån i väsentliga delar elimineras och en tilltalande

likhet i fråga om subventionsvillkoren i många gränsfall mellan ombyggnad

och förbättring ernås. Det ter sig också ur flera synpunkter naturligt

att koncentrera det behovsprövade stödet till åldringar och invalider. Sedan

familjebostadsbidraget numera utbyggts till att omfatta jämväl ettbarnsfamiljer

och bidragsbeloppen höjts särskilt för barnfamiljerna i de lägsta

inkomstskikten kan det överhuvud ifrågasättas om det, vad beträffar hushåll

med normal förvärvsförmåga, föreligger något behov av större subventioner

än dem som hittills kunnat utgå i samband med egnahemslån

till ombyggnad. Det bör i detta sammanhang beaktas, att barnfamiljer i

äldre egnahem eller lägenheter kan erhålla familjebostadsbidrag om bostaden

underkastas en genomgripande upprustning. Det synes naturligt att

det allmännas insatser i fråga om förbättring av dessa familjers bostadsförhållanden

koncentreras på uppgiften att få till stånd en sådan standardförbättring.

Utredningen anser emellertid alt, även om vissa skäl talar för att man

till förbättringslånet knyter en generell subvention, det också kan riktas allvarliga

invändningar häremot. Man kan sålunda enligt utredningens mening

befara, att efterfrågan på förbättringslån för mindre angelägna arbeten

och från hushåll, som inte har något större behov av statligt stöd, därigenom

skulle stimuleras. Svårigheterna för länsbostadsnämnderna att

angelägenhetspröva och turordna låneärendena inom ramen för begränsade

anslag skulle öka. Vidare framhåller utredningen, att införandet av

en generell subvention i samband med förbättringslånet skulle innebära ett

avsteg från den principiella ståndpunkt till dylika subventioner, som har

kommit till uttryck i såväl utredningens direktiv som de beslut vilka fattats

av 1957 års riksdag. Enligt utredningens mening bör därför den till

förbättringslånet knutna subventionen alltfort vara behovsprövad. Utredningen

anser emellertid, att de skäl som anförts i det föregående talar för

att subventionens maximibelopp sänkes för andra kategorier än åldringar

och övriga sökande med nedsatt förvärvsförmåga.

Beträffande rånte- och amorteringsvillkoren för förbåttringslån anser utredningen,

att den överensstämmelse, som hittills har rått i fråga om dessa

villkor mellan egnahemslån och förbättringslån, bör bestå. Utredningen

förordar därför, att i likhet med vad som har skett för egnahemslån räntan

för förbättringslån höjes från 3 till 4 procent. Någon ändring i bestämmelsen

att förbättringslån skall amorteras på högst 25 år föreslås inte.

I syfte att åstadkomma dels enklare låneregler, dels bättre formell överensstämmelse

med de villkor som gäller för egnahemslån, föreslår utredningen,

att den övre belåningsgränsen för förbättringslån generellt fastställes

till 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.

Med hänvisning till sina i det föregående återgivna synpunkter på subven
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

tionens storlek förordar utredningen, att räntefritt stående förbättringslån

skall kunna utgå med högst 4 000 kronor mot f. n. 8 000 kronor. I fråga

om åldringar och andra folkpensionärer anser emellertid utredningen, att

maximibeloppet för subventionen bör höjas till 10 000 kronor. Enligt utredningen

talar för en sådan höjning önskemålet att ge ett effektivt stöd till

förbättringen av pensionärernas bostadsförhållanden. Utredningen anser,

att det i detta sammanhang ofta kan bli fråga om förbättringskostnader

om 15 000 kronor eller mera, varför det skulle innebära en märkbar försämring

av lånevillkoren om den räntefria stående delen bibehölles oförändrad

samtidigt med att räntan för lånets amorteringsdel, så som föreslagits,

höjdes med en procent.

Vidare föreslår utredningen, att nuvarande maximering av räntefritt

stående förbättringslån i fråga om förbättringsföretag, som avser enbart

anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt,

skall slopas. Förslaget motiveras på följande sätt.

Syftet med denna maximering torde ha varit att inte göra subventionsvillkoren

förmånligare än motsvarande villkor för det allmänna statsbidraget

till vatten och avlopp och därigenom premiera tillkomsten av smärre

separata vatten- och avloppsanläggningar i förhållande till större gemensamhetsanläggningar.

Det kan emellertid ifrågasättas om en maximering av subventionen numera

är påkallad ur denna synpunkt, eftersom ansökningar om förbättringslån

till vatten- och avloppsanläggningar prövas ur tekniskt ekonomiska

synpunkter av länsbostadsnämnderna i samråd med distriktsingenjörerna

för vatten och avlopp. Denna prövning torde innebära betryggande garantier

för att exempelvis separata anläggningar inte tillkommer där gemensamhetsanläggningar

finnes eller väntas tillkomma inom överskådlig tid.

Givetvis underkastas också företagens kostnader en omsorgsfull prövning.

Kostnaderna för separata anläggningar, respektive delkostnaderna för gemensamhetsanläggningar,

torde för närvarande vara så höga att det i vissa

fall, då behov av större subvention föreligger, kan te sig orimligt att begränsa

subventionen genom de nu gällande maximeringsbestämmelserna.

I fråga om andra förbättringsarbeten tillämpas ingå motsvarande bestämmelser

och det innebär en uppenbar inkonsekvens att maximeringsbestämmelserna

kan upphävas så snart vatten- och avloppsanläggningen kombineras

med något annat förbättringsarbete. Vi föreslår därför att denna speciella

maximeringsbestämmelse slopas. Genom vårt förslag beaktas några

av de synpunkter som framförts i motionen 11:148 till 1956 års riksdag.

Sålunda uppnås bättre överensstämmelse mellan principerna för beräkning

vid varierande anläggningskostnader av förbättringslånesubventionen respektive

det allmänna statsbidraget till vatten och avlopp.

Vad angår principerna för den behovsprövning, som är förbunden med

förbåttringslånet, anser utredningen, att nuvarande bestämmelser om en

högsta beskattningsbar inkomst av 5 000 kronor inte bör ändras. Däremot

förordar utredningen, att förmögenhetsstrecket skall slopas. I denna fråga

anför utredningen följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i 19 är 1958

49

Genom beslut vid 1957 års riksdag har gränsen för taxerad förmögenhet

höjts från 50 000 till 80 000 kronor. Enligt vår mening fyller ett förmögenhetsstreck

på en så hög nivå som 80 000 kronor knappast någon funktion

vid behovsprövningen för räntefri, stående del. Att i författningen precisera

ett förmögenhetsstreck vid en lägre nivå torde inte vara lämpligt med hänsyn

till att förmögenhetslängden inte är offentlig. Något förmögenhetsstreck

bör därför inte fastställas, men liksom hittills bör sökandens förmögenhetsförhållanden

beaktas vid behovsprövningen.

Såsom huvudvillkor för den föreslagna högre subventionen med maximibeloppet

10 000 kronor förordar utredningen, att sökanden eller någon

medlem av hans hushåll kan hänföras till den kategori, som enligt utredningens

förslag skall kunna placeras i lägenhet, vartill knutits pensionärsbostadsbidrag,

dvs. i regel åtnjuter ålderspension, sjukbidrag eller invalidpension

enligt lagen om folkpensionering. Därutöver anses i princip böra

gälla samma inkomststreck och regler för behovsprövning som för övriga

kategorier lånsökande.

Bostadspolitiska utredningen erinrar vidare om att åldringsvårdsutredningen

förordat att i tillämpningsföreskrifterna för behovsprövningen skall

införas anvisningar om allmänt generösare behovsprövning i de fall, då sökanden

är i 60—65 års åldern. I detta sammanhang har åldringsvårdsutredningen

understrukit vikten av att en bostadsförbättring sättes in på ett tidigt

stadium innan vederbörande uppnår folkpensionsåldern. Bostadspolitiska

utredningen är tveksam i fråga om lämpligheten av denna utvidgning av

förbättringslånestödet och anför härom följande.

Ehuru vi finner åldringsvårdsutredningens synpunkter i denna fråga

värda beaktande anser vi att det av rättviseskäl och administrativa hänsyn

endast i mycket begränsad omfattning är möjligt att tillämpa dessa synpunkter.

Det bör sålunda inte möta något hinder att i de fall, då man kan

förutse att sökanden inom något eller några år får väsentligt lägre inkomster,

vid behovsprövningen beaktas förhållandena vid denna framtida

tidpunkt. Detta innebär att man i dessa undantagsfall bör kunna utgå från

det framtida inkomstläget resp. i förekommande fall betrakta sökanden som

jämställd med den ovannämnda kategorien av åldringar m. fl.

I anledning av i en motion till 1956 års riksdag (II: 148) framlagt förslag

om att behovsprövningen skall slopas såvitt gäller förbättringslån till

vatten- och avloppsanläggningar framhåller utredningen, att den i enlighet

med sin principiella inställning till behovet av stöd till olika slag av

bostadsförbättringar anser, att något undantag från behovsprövningsreglerna

inte bör göras beträffande förbättring av vatten- och avloppsförhållandena.

I fråga om kravet på säkerhet för förbättringsbin anser utredningen, att

liksom hittills den regeln bör gälla att godtagbar säkerhet skall lämnas i

första hand i form av inteckning. Utredningen förordar emellertid att,

därest enligt länsbostadsnämndens bedömande annan godtagbar säkerhet

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

än kommunal borgen inte kan erhållas, kommunen bör, då sökanden är

berättigad till den högre subventionen, kunna teckna dylik borgen utan att

underställa frågan om borgensteckning Kungl. Maj :ts prövning. Detsamma

anser utredningen böra gälla, då fråga är om barnfamilj, som med hänsyn

till inkomsten är berättigad till förhöjt familjebostadsbidrag.

Utredningen erinrar om att förbättringslån, som i sin helhet utgör räntefritt

stående lån, enligt gällande bestämmelser kan utlämnas utan säkerhet,

om lånet inte överstiger 2 400 kronor. Med hänvisning till att vissa länsbostadsdirektörer

framhållit de komplikationer, som uppstår därigenom att

detta belopp inte sammanfaller med det subventionsbelopp, som enligt gällande

bestämmelser omedelbart må avskrivas, dvs. 500 kronor, föreslår utredningen

en jämkning av båda dessa belopp till 1 000 kronor.

Under åberopande av vad vissa länsbostadsdirektörer uttalat föreslår utredningen

vidare, att pantförskrivning av underliggande säkerhet inte ovilkorligen

skall krävas i de fall då förbättringslån utlämnas mot inteckningssäkerhet.

Länsbostadsnämnderna anses böra påfordra sådan pantförskrivning

endast i de fall då detta befinnes motiverat med hänsyn till säkerhetskraven.

Beträffande räntan på förskottsvis utbetalat förbättringslån erinrar utredningen

om att denna f. n. inte överensstämmer med den ränta, som gäller

för förskott på egnahemslån. Sistnämnda ränta utgör 5 procent, medan

förskott på förbättringslånets amorteringsdel löper med 3 procents ränta

och förskott på subvention är räntefritt. Utredningen anser, att den omständigheten

att förbättringslånet i allmänhet beviljas endast efter behovsprövning

motiverar att förskottsräntan för detta lån sättes lägre än motsvarande

ränta för förskott på egnahemslån. Sålunda föreslår utredningen,

att någon förskottsränta inte skall utgå på räntefritt stående förbättringslån

och att förskottsräntan på lånets räntebärande amorteringsdel skall

utgöra 4 procent.

I fråga om förbättringslånets tillämpningsområde anser utredningen, att

det inte nu finns anledning att mera väsentligt ändra gällande bestämmelser.

Utredningen framhåller dock, att då fråga är om upprustning av bostäder

åt åldringar och andra folkpensionärer förbättringslån med den därtill

knutna högre subventionen bör kunna beviljas även till relativt omfattande

ombyggnadsarbeten.

Utredningen understryker betydelsen av att kommunerna aktivt medverkar

till en intensifiering av upprustningen av åldringarnas bostäder samt

anför härom ytterligare följande.

Kommunerna kan göra betydande insatser genom att inventera åldringarnas

bostadsförhållanden, upprätta program för förbättringsarbetet, medverka

vid arbetenas projektering och utförande m. m. Genom att biträda

med arbetsledning, materialinköp m. m. kan kommunerna i många fall

väsentligt nedbringa kostnaderna för förbättringsarbetena. Vårt i det föregående

framlagda förslag att kommunerna i vissa fall utan att under
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

kasta frågan Kungl. Maj :ts prövning skall kunna teckna borgen för förbättringslån

är ett led i strävandena att underlätta kommunala initiativ

på bostadsförbättringens område.

Vad gäller möjligheten att bevilja förbättringslån till bostäder åt åldringar

i hus med mer än två lägenheter framhåller utredningen, att några

entydiga erfarenheter av denna verksamhet ännu inte har kunnat samlas.

Utredningen anser dock att verksamheten bör fortsätta.

I detta sammanhang behandlar utredningen slutligen frågan om förbättringslån

för täckande av kostnaderna för anslutning till elektriska distributionsanlåggningar.

Utredningen anser, att förbättringslån bör kunna beviljas

för inte endast inre elektriska installationer utan också anslutningsavgifter

till elektriska distributionsanläggningar.

Utredningen förordar, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna

om förbättringslån skall träda i kraft den 1 juli 1958.

I anledning av motioner vid 1956 års riksdag hade åt bostadspolitiska

utredningen uppdragits att utreda jämväl frågan om statligt lån till äldre

fastigheter, som byter ägare.

Utredningen framhåller inledningsvis, att frågan vilka regler, som bör

gälla för en eventuell statlig långivning i samband med överlåtelse av

tidigare icke statligt belånade egnahem, måste diskuteras mot bakgrunden

av det syfte, som man anser att en sådan långivning skall fylla. Enligt

utredningens mening synes det uppenbart, att möjligheten att erhålla statligt

lån i de av motionärerna anförda fallen måste komma att verka uppdrivande

på försäljningspriserna, såvida inte den statliga långivningen

kan förbindas med en effektivt fungerande priskontroll. Skulle å andra

sidan den statliga långivningen förbindas med sedvanlig kontroll av köpeskillingen

torde enligt utredningens mening den ifrågasatta långivningen

förfela sitt syfte att möjliggöra för fiskarbefolkningen att effektivt konkurrera

med sommargäster om salubjudna egnahem.

Utredningen anser sig därför inte böra framlägga förslag om statliga

lån vid förvärv av egnahem. Utredningen framhåller, att med hänsyn till

de erinringar av både principiell och praktisk natur, som kan riktas mot

det nu tillämpade förfarandet, det inte nu bör komma i fråga att ytterligare

utvidga tillämpningsområdet för de lånebeviljande organens priskontroll

genom att skapa möjligheter till statlig belåning av tidigare privatfinansierade

egnahem. Enligt utredningens mening är en sådan utvidgning av den

statliga långivningen inte heller förenlig med den restriktiva kreditpolitik,

som statsmakterna nu bedriver eller med de aktuella strävandena att försöka

leda en ökad del av den begränsade tillgången på kredit till produktion,

ombyggnad och upprustning av bostäder.

I denna fråga har ledamoten herr Gustafsson anfört reservation och förordat

att en försöksverksamhet med statliga lån till förvärv av äldre egna
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1958

hem snarast möjligt kommer till stånd, samt att den tills vidare begränsas

till Bohusläns kustområden.

Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag

Utredningens allmänna synpunkter på förbättring slångivningen

har på det hela taget godtagits av remissorganen. Meningarna

är dock delade vad gäller utredningens allmänna utgångspunkt

för de framlagda förslagen till villkor för förbättringslån, nämligen att

subventionens nuvarande maximibelopp bör sänkas för andra kategorier

än åldringar och övriga sökande med nedsatt förvärvsförmåga. Flertalet

remissorgan delar emellertid denna åsikt.

Länsbostadsnämnden i Värmlands län vill gå längre än utredningen gjort

och anser, att subventionen bör förbehållas åldringar och med dem av utredningen

jämställda, medan övriga sökande, som inte kan förete ett lika

angeläget behov av bostadsförbättring, endast bör erhålla amorteringslån.

Nämnden anser det inte lämpligt att genom särskild subventionering stimulera

bl. a. de yngre familjerna att nödtorftigt upprusta sina bostäder.

Det förefaller nämnden som om man nu börjar närma sig den gräns, där

en betydande mera allmän subventionering till förbättring av äldre bostäder

i sinom tid kan visa sig vara en felinvestering.

Till dem som förordar att subventionens maximibelopp sättes lika för alla

lånsökande hör länsbostadsnämnden i Kronobergs län, som framhåller, att

den ständigt stegrade inkomstnivån medför att det blir allt färre personer

inom de arbetande årsklasserna, som icke når upp till det nuvarande inkomststrecket

5 000 kronor, varför med bibehållande därav en allt större

del av subventionerna på området kommer åldringarna till del. Länsbostadsnämnden

i Malmöhus län hävdar, att då det ur allmänna socialpolitiska

synpunkter bör vara angeläget att förebygga följder, som kan uppkomma

av dåliga bostäder, det måste anses ytterligt angeläget att åldringarnas

bostäder förbättras innan de gamla hunnit taga obotlig skada. Ett

subventionssystem, som animerar de gamla att vänta med upprustning av

bostaden tills pensionsåldern uppnåtts, anser nämnden vara direkt olämpligt

även ur andra synpunkter. Dröjsmål med erforderligt förbättringsarbete

kan betyda högre kostnader för detta. Då risken för ohälsa blir större med

tilltagande ålder, minskas även möjligheterna till egen arbetsinsats vid

bostadsförbättringen. Vidare skulle enskildas och kommuners ansträngningar

att söka erhålla dispens från åldersgränsen för pension komma

att medföra betydande administrativa bekymmer. Statskontoret finner ej

skäl föreligga för att åldringar skulle erhålla den särställning i olika hänseenden

som utredningen föreslagit, allraminst i nuvarande statsfinansiella

läge.

Hyresgästernas riksförbund motsätter sig att andra principer tillämpas

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

beträffande bostadsstödet åt åldringar i egnahem än i pensionärshem och

hyreslägenheter. Även för landsbygdens pensionärer i egnahem bör därför

ett system med löpande bidrag komma till stånd, hävdar förbundet. Med

hänsyn till den höjning av kapitalsubventionen som utredningen föreslagit

kunde eljest stora värden, skapade genom att skattemedel investerats i fastigheten,

komma andra än därmed avsedda personer tillgodo.

Svenska socialvårdsförbundet, länsbostadsnämnden i Skaraborgs län och

kommunalfullmäktige i Täby köping anser i likhet med åldringsvårdsutredningen

att, då fråga är om subventionsdel av förbättringslån åt åldringar,

statsstödets karaktär av bidrag bör ur psykologisk synpunkt uttryckligen

betonas.

Utredningens förslag beträffande ränte- och amorteringsvillkoren

för förbättringslån har ej föranlett någon erinran liksom ej heller

förslaget att den övre belåningsgränsen för sådana lån bör

generellt fastställas till 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.

Vad angår förslaget i fråga om subventionens storlek är meningarna

delade. Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet

remissorgan, däribland sju länsbostadsnämnder och Svenska landskommunernas

förbund.

Bostadsstyrelsen anser, att möjlighet bör finnas att lämna ett räntefritt

förbättringslån till högre belopp än 4 000 kronor även i andra fall än då

fråga är om åldringar och andra folkpensionärer samt anför i denna fråga

följande.

På en del orter i landet råder sådana förhållanden att frågan om egnahemslån

till nybyggnad eller mera genomgripande ombyggnad kan inge betänkligheter

ur kreditvärdessynpunkt. Möjligheten att lämna förbättringslån

bör emellertid i så fall kunna utnyttjas för iståndsättning av redan

befintliga byggnader. Därvid skulle det för att underlätta genomförandet

av mera kostnadskrävande upprustningsarbeten vara av värde, om räntefritt

förbättringslån kunde utgå med högre belopp än normalt. Styrelsen

föreslår därför att i regel räntefritt förbättringslån skall kunna utgå med

maximalt 4 000 kronor men i undantagsfall eller då fråga är om åldringar

eller andra folkpensionärer med högre belopp, dock högst 10 000 kronor.

I liknande riktning uttalar sig länsbostadsnämnderna i Kalmar, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. De tre sistnämnda länsbostadsnämnderna

hänvisar särskilt till fjäll- och skogsbygdsbefolkningens bostadsoch

inkomstförhållanden. Med hänsyn till dessa befolkningsgrupper förordar

länsbostadsnämnden i Norrbottens län dock ett subventionsmaximum

av 8 000 kronor för andra än folkpensionärer och likställda. Enligt länsstyrelsen

i Västerbottens län skulle en minskning av nuvarande kapitalsubvention

hindra strävandena att förbättra det äldre bostadsbeståndet på

landsbygden och i någon mån påskynda den redan nu stora avfolkningen

av länets landsbygd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om en höjning av subven
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

tionens maximibelopp till 10 000 kronor är tillräcklig och framhåller att i

speciella fall, exempelvis på grund av exceptionellt höga byggnadskostnader,

möjlighet bör finnas till ännu högre subvention. Av samma mening är

drätselkammaren i Haparanda.

För bibehållande av nuvarande generella maximibelopp för subventionen

uttalar sig länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Hallands län under hänvisning

till att något behov av subvention därutöver ej framkommit vid

handläggningen av låneansökningar.

Enligt länsbostadsnämnden i Gotlands län föreligger behov av högre

subvention än 4 000 kronor, om bostadsfrågan för familjer med svag ekonomi

skall kunna tillfredsställande ordnas. En höjning till 10 000 kronor för

åldringar finner nämnden tveksam med hänsyn till den relativt begränsade

tid bostäderna användes för avsett ändamål och möjligheterna för

eventuella arvingar att göra försäljningsvinster på de med statsmedel förbättrade

byggnaderna. Ur dessa synpunkter föreslår nämnden att subventionen

generellt maximeras till 6 000 kronor.

Utredningens förslag om slopande av nuvarande maximer

ing av subventionen till 2 400 kronor i fråga om förbättringsföretag,

som avser enbart anordnande av ledningar för vatten och avlopp

eller förbättring av vattentäkt, har föranlett erinran av endast två remissorgan.

Länsbostadsnämnden i Gävleborgs lån framhåller sålunda, att sådana

företag, när fråga är om åldringar, kan få tämligen kort användningstid

och föreslår, att subventionen i vart fall begränsas till högst 4 000 kronor,

vilket belopp kan antagas motsvara den del av egnahemslån, som belöper

på en separat vatten- och avloppsanläggning för ett nybygge på lämpligt

vald tomtplats. Kommunalfullmäktige i Lima kommun föreslår, att subventionen

höjes till 3 000 kronor.

Utredningens förslag rörande principerna för den be liovsprövning,

som är förbunden med förbättringslånet,

har i den del förslaget avser bibehållande av nuvarande bestämmelser om

en beskattningsbar inkomst av högst 5000 kronor

föranlett erinran endast av länsbostadsnämnden i Hallands län, som anser,

att inkomststrecket ur rättvisesynpunkt bör höjas med 1 000 kronor, då det

visat sig att lågavlönade industriarbetare och andra jämförliga kategorier

numera i regel har beskattningsbar inkomst, som tangerar eller något överstiger

5 000 kronor.

Vad gäller förslaget att förmögenhetsstrecket skall slopas

ifrågasätter länsstgrelsen i Jönköpings län, om icke ett särskilt förmögenhetsstreck

bör stadgas med hänsyn till att gränsen för beskattningsbar

förmögenhet numera höjts till en så hög nivå som 80 000 kronor. Den

omständigheten att förmögenhetslängden ej är offentlig, borde ej hindra,

att lånsökanden lämnar särskild uppgift om sina förmögenhetsförhållanden,

särskilt som dessa ändå anses böra beaktas vid behovsprövningen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Beträffande frågan om en mera generös behovsprövning

i vissa fall är meningarna delade om, såsom åldringsvårdsutredningen

förordat, en allmänt generösare behovsprövning skall tillämpas,

när sökanden är i 60—65 års åldern, eller om man, enligt bostadspolitiska

utredningens förslag, skall lämna möjligheten öppen att, när en

väsentlig sänkning av sökandens inkomster kan beräknas inträda efter

något eller några år, vid behovsprövningen beakta förhållandena vid denna

framtida tidpunkt. I åldringsvårdsutredningens åsikt instämmer socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län samt tre länsbostadsnämnder.

Bostadspolitiska utredningens uppfattning delas å andra sidan av flertalet

remissorgan, som har berört frågan, däribland fyra länsstyrelser och sju

länsbostadsnämnder.

Bostadsstyrelsen anser, att vid behovsprövningen möjlighet bör finnas

att beträffande åldringar i vissa fall utgå från det försämrade inkomstläge,

som kan beräknas uppkomma vid inträdet i pensionsåldern.

Länsbostadsnämnden i Kronobergs län anser, att hänsynstagande till att

en person, som snart skall inträda i pensionsåldern, därefter får lägre

inkomst skulle medföra stora svårigheter och lätt uppfattas som orättvisa,

varför en sådan regel icke bör införas. Enligt stadsfullmäktige i Malmö

skulle sådana svårigheter kunna undvikas, om möjlighet öppnas till en omprövning

av lånevillkoren vid ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållanden,

exempelvis när låntagaren inträder i pensionsåldern, varvid omprövningen

skulle göras utan särskild ansökning.

Vad utredningen föreslagit i fråga om kraven på säkerhet för

förbättringslån har godtagits av flertalet remissorgan. Enligt Svenska

landskommunernas förbund synes dock den föreslagna anordningen

med kommunal borgen vara omotiverad. Länsbostadsnämnden i Södermanlands

län ifrågasätter å andra sidan, om icke sådan borgen borde vara

regel i samtliga fall då inteckningssäkerhet ej kan erhållas.

Förslaget att i sin helhet räntefritt stående förbättringslån ej överstigande

1 000 kronor (f. n. 2 400 kronor) skall kunna utlämnas utan säkerhet

och att subvention om högst 1 000 kronor (f. n. högst 500 kronor) skall

kunna omedelbart avskrivas tillstyrkes eller lämnas utan erinran av sju

länsbostadsnämnder.

Bostadsstyrelsen erinrar om det stora antalet räntefria stående förbättringslån

å belopp mellan 1 000 och 2 400 kronor och framhåller, att därest

enligt utredningens förslag inteckningssäkerhet skall krävas även för

nämnda lån, detta skulle medföra icke endast svårigheter för många låntagare

utan även avsevärt merarbete främst för länsbostadsnämnderna men

även för förmedlingsorganen och inskrivningsdomarna. Enligt styrelsens

mening borde det högsta subventionsbelopp, som får utlämnas utan säkerhet,

snarare böjas än sänkas. Olägenheterna av alt detta belopp icke sammanfaller

med det subventionsbelopp som f. n. får omedelbart avskrivas

kan enligt styrelsen icke jämföras med de betydande fördelarna av att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

det lånebelopp som får utlämnas utan inteckningssäkerhet är relativt högt.

Liknande synpunkter anföres av sju länsbostadsnämnder, av vilka fem i

likhet med utredningen förordar avskrivning av subventionsbelopp, som ej

uppgår till 1 000 kronor.

Vad gäller avskrivning i övrigt av förbättringslån anser

länsbostadsnämnden i Blekinge län starka skäl tala för att en tiondel

av förbättringslånet i vad det är räntefritt och stående regelmässigt skall

anses vara avskriven för varje helt år låntagaren bebor fastigheten, sedan

lånet utbetalats. I vart fall borde en bestämmelse av denna innebörd införas

beträffande den låntagarkategori, som enligt utredningens förslag skall

kunna erhålla subvention å högst 10 000 kronor.

Vad utredningen anfört beträffande pantförskrivning av underliggande

säkerhet har godtagits.

Utredningens förslag i fråga om räntan på förskottsvis utbetalat

förbättringslån har föranlett erinran endast av länsbostadsnämnden

i Södermanlands län, som ifrågasätter, om icke räntan

bör bibehållas vid tre procent. Om räntan skulle ändras, borde den höjas

till fem procent, som gäller vid förskott å egnahemslån och tertiärlån.

Vad utredningen föreslagit i fråga om förbättringslånets t i 11- lämpningsområde har i stort sett godtagits av remissorganen.

Kommunalfullmäktige i Täby och Finspångs köpingar anser dock, att

förbättringslån även bör kunna utgå till mera omfattande reparations- och

underhållsarbeten på fastigheter, som bebos av åldringar.

Länsbostadsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län framhåller,

att de renskötande lapparna i regel saknar såväl tillfredsställande bostad

som ekonomiska möjligheter att med egnahemslån ordna sådan och föreslår,

att räntefritt stående lån å högst 10 000 kronor skall kunna beviljas

lappar för såväl ombyggnad som nybyggnad. Detta borde gälla generellt,

så att sådana ärenden i fortsättningen ej skulle behöva underställas bostadsstyrelsens

prövning.

Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län föreslår, att förbättringslån

skall kunna utgå till vissa utrustningsdetaljer (t. ex. centralvärme, elektrisk

installation, vatten- och avloppsanläggning) även i nya hus, som ägaren

uppfört utan anlitande av statslån men av t. ex. ekonomiska skäl ej kunnat

utrusta fullständigt.

Flera remissorgan understryker vad utredningen anfört angående b etydelsen

av att kommunerna aktivt medverkar till

en intensifiering av upprustningen av åldringarnas bostäder. Länsbostadsnämnden

i Östergötlands län framhåller, att resultatet av denna verksamhet

i stor utsträckning blir beroende av hur stort intresse kommunerna

visar för densamma. Enligt länsbostadsnämnden i Södermanlands län synes

i fråga om förbättringslångivningen fördelningen av arbetsuppgifterna mellan

staten och kommunerna böra ytterligare övervägas. Den uppläggning

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

57

långivningen har och förutsattes få i fortsättningen skulle egentligen kräva

en konsulentverksamhet. Länsbostadsnämndernas organisation är emellertid

ej uppbyggd härför, framhåller nämnden.

Utredningens förslag i fråga om förbättringslån till bostäder

åt åldringar i hus med mer än två lägenheter har

i allmänhet ej föranlett erinran. Bostadsstyrelsen motsätter sig ej fortsatt

långivning efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills, även om härigenom

viss risk skulle föreligga att hus, som egentligen borde ersättas med

annan bebyggelse, kommer att bevaras. Stadskollegiet i Stockholm anser

å andra sidan, att riktlinjerna bör ändras så, att möjligheterna ökas att

med förbättringslån upprusta bostäder av här avsett slag. I frågan anföres

ytterligare följande.

Denna verksamhet har enligt vad utredningen redovisar fått en synnerligen

ringa omfattning. Detta torde huvudsakligen bero på det sätt på vilket

riktlinjerna utformats. Enligt nu gällande principer anses sålunda en sådan

upprustning, som det nu är fråga om, endast böra förekomma i de fall där

huset kommer att användas för pensionärsbostäder under en begränsad

tid. I andra fall hänvisas vederbörande till befintliga former av statligt

stöd till nybyggnad och ombyggnad, d. v. s. för närvarande statsbidraget

till anordnande av pensionärshem och efter den föreslagna avvecklingen

av detta bidrag till tertiärbelåning. I åtskilliga fall torde emellertid fullt

godtagbara pensionärsbostäder även för användning under en avsevärd tid

framåt kunna erhållas utan att så genomgripande ombyggnad behöver vidtagas

som förutsättes för erhållande av tertiärlån.

Länsbostadsnämnden i Örebro län föreslår i detta sammanhang att räntefritt

stående förbättringslån med högst 4 000 kronor skall kunna beviljas

kommun för upprustning av åldringsbostäder även i en- och tvåfamilj shus.

Utredningens förslag i fråga om förbättringslån för täckande av kostnaderna

för anslutning till elektriska distributionsanläggningar

har överlag godtagits av remissorganen. Lantbruksstyrelsen,

som uttalar sin tillfredsställelse över utredningens förslag, framhåller,

att dess genomförande kan tänkas föranleda att lantbruksnämnd

bör handlägga ärende rörande elektrifiering av jordbruksfastighet, i vilket

fråga uppkommer om statligt stöd till anslutningsavgift för fastigheten. Styrelsen

ifrågasätter därför, huruvida icke utsträckt tillämpning av förbättringslånebestäminelserna

i berörda hänseende bör motsvaras av en liknande

utvidgning av tillämpningsområdet för kungörelsen angående statligt

stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in.

Utredningens synpunkter och ställningstagande i frågan om statliga

lån till förvärv av egnahem accepteras av flertalet remissorgan.

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Boluis län avstyrker sådan

lånemöjlighet med hänsyn till framförallt de praktiska och administrativa

svårigheter, som skulle vara förenade med stallig långivning på området.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Det är också i hög grad tvivelaktigt om man genom sådan långivning —

vilken snarast måste verka uppdrivande på prisnivån — kan vinna det avsedda

syftet, framhåller nämnden.

Länsbostadsnämnden i Örebro län anser, att generell långivning icke bör

ifrågakomma med hänsyn till dess sannolikt prisstegrande effekt. I vissa

fall, där risk för sådan effekt icke kunde antagas föreligga, anser nämnden

dock statlig kreditgivning önskvärd och anför härom bl. a. följande.

Genom de i samband med jordbrukets yttre rationalisering förekommande

sammanslagningarna av ofullständiga jordbruk till större enheter

blir lantbruksnämnderna ej sällan ägare till obebodda bostadshus, som

efter avstyckning utbjudes till försäljning. Dessa försäljningar sker efter

anbudsförfarande till den högstbjudande. Därest statlig kredit för förvärv

av en dylik bostadsfastighet stode till buds, skulle i trakten boende med

bristfälliga bostäder kunna lösa sin bostadsfråga på ett i ekonomiskt avseende

förmånligare sätt än genom en genomgripande och dyrbar ombyggnad

eller rentav nybyggnad.

Enligt länsbostadsnämndens mening vore det lämpligt att lantbruksnämnderna

bereddes möjlighet att åtminstone försöksvis bevilja sådana

krediter.

Länsbostadsnämnden i Gotlands lån anför, att landsbygdens avfolkning

skapat svårigheter för ägare till äldre egnahem att avyttra dessa. Med

hänsyn bl. a. härtill anser nämnden, att möjlighet till statligt lån till förvärv

av egnahem ur flera synpunkter skulle vara ett värdefullt komplement

till de övriga låneformerna. De fördelar som skulle kunna uppnås med

statlig långivning på området synes enligt nämnden motivera att frågan

härom göres till föremål för ytterligare utredning. Enligt länsbostadsnämnden

i Västerbottens län kunde det tänkas att i framtiden behov av

sådan långivning kunde uppkomma inom vissa områden. Frågan borde

därför följas med uppmärksamhet. Kommunalnämnden i Fredrika kommun

hävdar, att sådant behov redan nu föreligger, enär det visat sig mycket

svårt att anskaffa medel för inköp av egnahem.

Till det av reservanten inom utredningen, herr Gustafsson, framlagda

förslaget ansluter sig kommunalfullmäktige i Bullarens kommun, som dock

anser, att försöksverksamheten inte bör begränsas till enbart Bohusläns

kustområden utan bör omfatta hela Bohuslän. I tillstyrkande riktning uttalar

sig även kommunalfullmäktige i Vette kommun och stadsfullmäktige

i Nässjö.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 195S

Departementschefen

Vid utformningen av de statliga stödåtgärderna för landsbygdens bostadsförsörjning

har tyngdpunkten förlagts till egnahemslångivningen för finansiering

av ny- och ombyggnadsverksamhet. Syftet med förbättringslånen

har varit att skapa ett kompletterande alternativ till denna långivning. Förbättringslånen

är sålunda inte avsedda att utgöra en konkurrerande låneform

utan skall endast anlitas när nybyggnad eller genomgripande ombyggnad

av olika skäl ej bör komma i fråga. I likhet med bostadspolitiska utredningen

anser jag, att det inte finns skäl att nu frångå denna avvägning

mellan de två stödformerna.

Jag kan också ansluta mig till utredningens åsikt att den skillnad i fråga

om lånevillkoren som har uppkommit mellan de två låneformerna i görlig

mån bör avlägsnas, så att inte valet mellan olika bostadsförbättrande åtgärder

irrationellt skall kunna påverkas av hänsyn till lånestödets form.

Samtidigt är det emellertid angeläget att förbättringslånen inte förlorar sin

effektivitet när det gäller upprustning av bostäder för åldringar och andra

folkpensionärer.

Bostadspolitiska utredningen har övervägt olika alternativ för att med

bibehållande av förbättringsstödets effektivitet åstadkomma en önskvärd

samordning mellan egnahemslån och förbättringslån och därvid bl. a. prövat

möjligheten att slå samman dem till en enhetlig låneform. Jag har i denna

fråga kommit till samma uppfattning som utredningen, nämligen att förbättringslånet

bör behållas som en självständig låneform. Då specialbestämmelser

i fråga om mindre förbättringsarbeten ej kunde undvaras, om lånen

sammanfördes, bleve en sammanslagning övervägande formell till sin innebörd

och skulle därigenom förfela sitt syfte.

För att få till stånd den åsyftade anslutningen av villkoren för förbättringslån

till vad som gäller för egnahemslån har utredningen till en början

föreslagit, att räntan för förbättringslånen, som nu är 3 procent, skall höjas

till 4 procent. Beträffande räntan för låneförskotten, som i fråga om egnahemslån

utgör 5 procent för hela lånet, föreslås likaledes en höjning till

4 procent. Liksom hittills skall dock förskottsränta uttagas endast på lånets

amorteringsdel. Efter mönster av vad som gäller beträffande egnahemslån

har utredningen vidare föreslagit, att förbättringslånets räntefria stående

del, som nu utgör högst 8 000 kronor, i fråga om lånsökande i allmänhet skall

sänkas till högst 4 000 kronor. För att kunna tillgodose behovet av större

kapital subvention vid upprustning av åldringars och andra folkpensionärers

bostäder skall emellertid maximibeloppet enligt förslaget kunna höjas

upp till 10 000 kronor, om sökanden eller medlem av hans hushåll kan hänföras

till den kategori, som enligt utredningens av mig i det föregående

förordade förslag skall kunna placeras i lägenhet, vartill knutits pensionärsbostadsbidrag.

Subventionen skall liksom hittills vara behovsprövad. I viss

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Klingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

överensstämmelse med de synpunkter som åldringsvårdsutredningen framfört

har bostadspolitiska utredningen vidare föreslagit att man, när det vid

behovsprövningen kan förutses att sökanden inom något eller några år får

väsentligt lägre inkomster, skall kunna beakta förhållandena vid denna

framförliggande tidpunkt.

Bostadspolitiska utredningens förslag bar vunnit instämmanden från

ett flertal av remissorganen. De avvikande synpunkter som redovisas går i

allmänhet ut på att maximisubventionen bör vara lika för alla kategorier

av lånsökande eller att möjligheten till den högre subventionen bör stå

öppen även för andra sökande än folkpensionärer. För min del anser jag, att

utredningen på ett i huvudsak lyckligt sätt har mot varandra avvägt intressena

att nå en anslutning till egnahemslånevillkoren och att bibehålla

förbättringslånets effektivitet i subventionshänseende när det gäller åldringarna.

De fall där förbättringslån för mera betydande och kostnadskrävande

upprustning av äldre hus bör ifrågakomma torde med få undantag

avse åldringar. Behovet av en särskilt stor kapitalsubvention är sålunda i

hög grad koncentrerat till just denna kategori. Jag anser det därför angeläget,

att en möjlighet finnes att i avsedda fall utmäta en högre subvention

än 4 000 kronor. Det av utredningen föreslagna maximibeloppet, 10 000

kronor, synes väl avvägt. Jag förutsätter dock, att detta maximibelopp utnyttjas

fullt ut endast när särskilda skäl föreligger.

Det kan från vissa synpunkter framstå som motiverat att ge möjligheten

till högre subvention än 4 000 kronor en mera allmän formulering

än den av utredningen föreslagna begränsningen till särskilda kategorier

av lånsökande. Detta skulle emellertid enligt min mening innebära,

att man ej uppnår den paritet mellan egnahemslån och förbättringslån,

som i fråga om lånsökande i allmänhet framstår som önskvärd. Jag

biträder därför i huvudsak bostadspolitiska utredningens förslag i fråga

om förbättringslånets ränta samt subventionsreglerna.

Jag vill emellertid framhålla, att en relativt omfattande upprustning med

stöd av förbättringslån undantagsvis kan vara att föredra framför en egnahemslånefinansierad

nybyggnad eller mera genomgripande ombyggnad

också i fråga om vissa andra lånsökande än folkpensionärer eller dem som

står på tröskeln till pensionsåldern. Jag syftar här i första hand på sådana

befolkningsminoritéter, vilka på grund av sina särskilda levnadsbetingelser

kräver speciell hänsyn när det gäller utrustningsstandarden och vilka i

fråga om de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra ett egnahemsbygge

är jämförbara med folkpensionärer. Jag vill här erinra om vad

jag i annat sammanhang (jfr V ht 1958 p. 81) anfört angående de ambulerande

zigenarnas bostadsfråga. Jag vill också nämna, att förbättringslån

stundom har visat sig mera ändamålsenliga än egnahemslån, när det har

gällt att förse vissa befolkningsgrupper i de nordligaste delarna av landet,

bl. a. samer, med lämpliga bostäder. Undantagsvis har förbättringslån

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Muj.ts proposition nr 119 år 1958

härvid även anlitats för finansiering av ersättningsbyggnader av enkel

standard. Det synes lämpligt att vid behovsprövningen behandla de nu

nämnda och med dem likartade fall efter samma grunder, som avses i fråga

om folkpensionärer. Kungl. Maj:t bör dock liksom hittills ha möjlighet att

för bostadsförbättringsföretag i Karesuando kommun bestämma subventionens

storlek utan begränsning uppåt.

Jag föreslår sålunda, att den högre subventionen, förutom till folkpensionärer,

skall kunna utgå även i sådana speciella fall som jag nyss angivit.

Vad angår bostäder till fjällbefolkningen bör erinras om att vissa bidrag

till byggnadshjälp kan ifrågakomma från anslag på nionde huvudtiteln

ävensom från lappfonden. Spörsmålet om en samordning mellan ifrågavarande

bidragsverksamhet och förbättringslångivningen förtjänar att uppmärksammas.

Det bör lämpligen ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd

med berörda myndigheter och intressenter undersöka denna fråga.

Vad gäller grunderna för behovsprövningen anser jag mig böra förorda

utredningens förslag. Den nuvarande inkomstgränsen, 5 000 kronor beskattningsbart

belopp, bör sålunda behållas, medan däremot förmögenhetsstrecket,

vilket har mist sin praktiska betydelse genom höjningen av

beloppet för beskattningsbar förmögenhet, bör slopas. Givetvis skall dock

förmögenhetsförhållandena alltjämt beaktas vid de långivande organens

behovsprövning. I anledning av ett motionsyrkande vid 1956 års riksdag har

utredningen uttalat, att undantag från behovsprövningen ej bör ifrågakomma,

när det gäller räntefritt stående lån för vatten- och avloppsanläggning.

Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Beträffande amorteringstiden biträder jag utredningens förslag att den

bör vara oförändrad, högst 25 år. Likaså förordar jag förslaget alt den övre

belåningsgränsen bör vara enhetlig för olika typer av förbättringslån samt

föreslår i likhet med utredningen att den bestämmes till 90 procent av den

godkända förbättringskostnaden.

Förbättringslånen bör liksom hittills i första hand säkerställas av inteckning.

Utredningen har föreslagit att kommun, som tecknar borgen för förbättringslån

i fall, när annan godtagbar säkerhet ej kan ställas, skall erhålla

dispens från underställning av borgensbeslulet under förutsättning

att låntagaren äger åtnjuta högre ränlefri stående del än 4 000 kronor eller

uppbär förhöjt familjebosladsbidrag. Detta förslag bör godtagas. Underställningsfriheten

bör dessutom avse beslut om borgen för egnahemslån

till den, som åtnjuter förhöjt familjebostadsbidrag. Chefen för finansdepartementet

torde sedermera komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag

om härför erforderlig komplettering av gällande kungörelse angående dispens

från underställningskravet.

Lån som i sin helhet är räntefritt och stående kan utlämnas ulan säkerhet,

om beloppet ej överstiger 2 400 kronor. Är lånebeloppet mindre än 5(H>

kronor, må det avskrivas omedelbart efter att förbättringsarbetet slutförts

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

och godkänts av det lånebeviljande organet. Bostadspolitiska utredningen

har påpekat, att det beträffande lån på belopp mellan 500 och 2 400 kronor

möter svårigheter att kontrollera överlåtelser av den fastighet lånet avser.

I syfte att undanröja sådana svårigheter föreslår utredningen, att ett gemensamt

belopp, 1 000 kronor, bör utgöra gräns både i fråga om möjligheten till

omedelbar avskrivning och befrielsen från skyldighet att ställa säkerhet.

Häremot har bl. a. bostadsstyrelsen invänt, att åtskilliga förbättringslån

utgår med belopp liggande mellan 1 000 och 2 400 kronor. Beträffande dessa

skulle i fortsättningen tillkomma arbetet med att infordra säkerheter.

Enligt styrelsens uppfattning är olägenheterna härav större än de nackdelar

som är förbundna med den nuvarande klyftan mellan de två

beloppen.

Jag anser, att såväl utredningens synpunkt som vad bostadsstyrelsen

anfört är värt beaktande. Det synes sålunda inte lämpligt att sänka det

belopp, intill vilket befrielse från säkerhetskravet nu kan medges. Detta

skulle medföra en onödig belastning för länsbostadsnämnderna med att

infordra och pröva säkerheter för en stor mängd lån. Å andra sidan är det

inte lämpligt att nämnda belopp är större än det som må avskrivas omedelbart.

Har någon säkerhet ej ställts för lånet, beror det många gånger på

rena slumpen om eventuella överlåtelser blir kända för långivaren eller

inte. I allmänhet torde överlåtelserna ej komma till länsbostadsnämndernas

kännedom. Följden därav blir att återkrav på utlämnade belopp endast

sällan kan göras gällande och att de träffar slumpvis. Jag föreslår, att problemet

löses på så sätt, att räntefritt stående lån får avskrivas omedelbart,

om beloppet ej överstiger 2 400 kronor.

I likhet med utredningen anser jag, att pantförskrivning i andra hand

av säkerhet för underliggande kredit ej skall vara obligatorisk utan endast

krävas, när vederbörande länsbostadsnämnd anser detta särskilt påkallat.

Tillämpningsområdet för förbättringslångivningen bör i huvudsak vara

oförändrat. Jag har emellertid inte något att erinra mot bostadspolitiska

utredningens förslag att lån för relativt omfattande ombyggnadsarbeten

skall kunna utgå till åldringar och andra folkpensionärer. Den nuvarande

möjligheten att i undantagsfall medge förbättringslån för ersättningsbyggnader

av enkel standard bör behållas. Liksom hittills bör emellertid bostadsstyrelsen

pröva sådana ärenden. Jag tillstyrker förslaget att förbättringslån

också skall kunna utgå till avgift för anslutning till elektrisk distributionsanläggning.

Spörsmålet om motsvarande utvidgning av stödgivningen

för jordbrukets rationalisering torde få prövas i annat sammanhang

liksom frågan om lån för ändamålet även i fortsättningen bör utgå från

elektrifieringslånef onden.

Förbättringslångivningen för upprustning av pensionärsbostäder i hus

med mer än två lägenheter bör såsom utredningen framhållit tills vidare

fortsätta efter hittillsvarande linjer. Länsbostadsnämnden i Örebro län har

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj;ts proposition nr 119 år 1958

föreslagit, att förbättringslån för sådant ändamål bör kunna utgå till kommun

för iståndsättande av åldringsbostäder även i en- och tvåfamilj shus.

Jag finner detta förslag välmotiverat. Jag tillstyrker därför, att förbättringslån

för angivna ändamål skall kunna utgå till kommun.

Vad angår tanken på en särskild långivning för förvärv av befintliga icke

statsbelånade hus kan jag helt ansluta mig till de synpunkter som anförts

av utredningens majoritet. Jag kan sålunda inte förorda införande av sådana

lån.

De av mig förordade ändringarna i reglerna angående förbättringslån bör

lämpligen träda i kraft den 1 januari 1959.

Revision av kommunala och allmännyttiga bostadsföretag

Gällande bestämmelser

Enligt gällande kungörelse om tertiärlån m. m. kan kommun eller allmännyttigt

bostadsföretag beviljas tertiärlån mot säkerhet av inteckning

inom 100 procent av fastighetens avkastningsvärde. Såsom allmännyttigt

företag kan det lånebeviljande organet erkänna bolag, förening eller stiftelse,

som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan med och

tillsyn av vederbörande kommun. Förutsättningarna härför är dels att

kommunen utser mer än halva antalet ledamöter i företagets styrelse, dels

att övriga styrelseledamöter utses av personer eller företag, vilka är fristående

i förhållande till egentliga byggnadsföretagarintressen, dels slutligen

att kommunen åtagit sig att i den utsträckning som angives i lånekungörelsens

33 § gentemot staten svara för förluster, som uppkommer vid

förvaltningen av företagets fastigheter.

Utöver dessa allmänt formulerade villkor innehåller tertiärlånekungörelsen

inga särskilda föreskrifter beträffande formerna för förvaltning av ett

allmännyttigt företags fastigheter. I de av bostadsstyrelsen utarbetade förslagen

till dels normalstadgar för de allmännyttiga bostadsföretag, vilka

är organiserade som stiftelser, dels bolagsordning för allmännyttiga företag

i aktiebolagets form meddelas emellertid vissa föreskrifter beträffande förvaltningen

och revisionen. Sålunda skall bostadsstyrelsen och kommunens

beslutande organ stadgemässigt äga rätt att när som helst taga del av

företagets räkenskaper och övriga handlingar och att eljest inspektera

företaget. Styrelseledamöternas arvoden skall bestämmas av kommunens

beslutande organ, och kommunen skall utse minst en revisor jämte suppleant

i företaget. Revisorerna ålägges vidare stadgemässigt att tillse, att

styrelsens beslut icke strider mot statlig lånemyndighets föreskrifter eller

mot företagets gentemot den statliga myndigheten gjorda åtaganden.

Företag som är i egentlig mening bostadskooperativa kan enligt tcrliärlånekungörelsen

erhålla tertiärlån intill en högre övre belåningsgräns än

enskilda företag. En förutsättning härför är dock, att de i likhet med de

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ls proposition nr 119 ur 1958

allmännyttiga företagen står under tillsyn och kontroll av kommunen.

Enligt gällande föreskrifter skall det sålunda i ett dylikt företags styrelse

redan från starten finnas en kommunal representant eller i varje fall en

av kommunen vald rapportör. Vidare skall en av kommunen utsedd revisor

från början vara verksam i företaget.

Förslag av utredningen om allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning

m. m.

I sin den 10 november 1956 avgivna promemoria har utredningen om

allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m. behandlat

frågan om revision av ifrågavarande företag.

Med hänsyn bl. a. till att kommunen enligt 33 § tertiärlånekungörelsen

skall gentemot staten svara för förluster vållade genom vårdslöshet

eller försummelse vid förvaltning av kommunala eller allmännyttiga

företags fastigheter innebär det, framhåller utredningen, ett kommunalt

intresse att dessa företag förvaltas väl och underkastas en betryggande

revision. Även staten har anledning intressera sig för hur förvaltning och

revision av dessa företag fungerar. Visserligen ikläder sig kommunen ett

väsentligt ansvar för förluster, men belåningen till en hög övre gräns innebär

enligt utredningen ett sådant risktagande från statens sida, att det för

staten är ytterst angeläget, att företagen förvaltas med all tänkbar omsorg

och förtänksamhet.

En på utredningens initiativ företagen enkät bland förmedlingsorgan,

företagsledningar och revisorer visar att i många fall varken förvaltningen

eller revisionen av här ifrågavarande företag fyller de anspråk som såväl

staten som kommunen har anledning att ställa. I utredningen anföres härom

vidare följande.

Åtskilliga företags förvaltningsledning — och detta gäller icke blott de

mindre företagen — saknar uppenbarligen tillräcklig erfarenhet av fastighetsförvaltningsfrågor

och i många fall synes det också vara klart, att

väsentliga ekonomiska problem i samband med fastighetsförvaltningen icke

ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Det är likaså uppenbart, att revisionen

i många fall icke är tillfredsställande ordnad. Det är alltför vanligt, att

revisionen helt överlåtes åt förtroendevalda revisorer utan särskild utbildning

för sin uppgift. Detta måste anses otillfredsställande med hänsyn till

de värden som här står på spel.

Utredningen diskuterar olika möjligheter att få till stånd en effektiviserad

tillsyn av kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag

och uttalar sig bl. a. för att fortbildningskurser samt rådgivning och upplysning

i annan form anordnas för företagens förvaltningsorgan och deras

revisorer. Utredningen yttrar vidare, att det förtjänar övervägas om inte

vissa kompetenskrav för revisorerna borde uppställas som villkor för lån

till här ifrågavarande företag.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr i 19 år 1958

Enligt utredningens uppfattning kan emellertid åtgärder av dessa slag

inte väntas få full effekt, såvida de inte inordnas som ett led i en fortlöpande

övervakning av och rådgivning till företagen genom ett centralt

tillsynsorgan. Utredningen framhåller vidare, att en centralisering av rådgivning

och övervakning till ett tillsynsorgan skulle möjliggöra ett effektivt

utnyttjande av tillgänglig expertis och en ändamålsenlig bearbetning

och spridning av de erfarenheter i förvaltningsfrågor, som efter hand

vinnes i de skilda företagen.

Utredningen föreslår, att såsom villkor för tertiärlån till högre belåningsgräns

än som tillämpas för enskilda företag skall föreskrivas skyldighet att

anlita av bostadsstyrelsen auktoriserat tillsynsorgan med huvuduppgift att

ge råd i fastighetsekonomiska frågor och att sakgranska företagens förvaltning

ur teknisk-ekonomiska synpunkter. Den löpande revisionen och bokslutsrevisionen

skall liksom hittills utföras av företagens egna revisorer eller

av de yrkesrevisorer och sammanslutningar, som företagen redan nu anlitar.

Tillsynsorganet bör emellertid övertyga sig om att revisorerna fyller de kompetenskrav,

som i varje särskilt fall skäligen bör ställas.

De uppgifter, som utredningen föreslår böra ankomma på ett tillsynsorgan,

skulle sammanfattningsvis bli i stort sett följande:

1. Tillsynsorganet skall övertyga sig om att den allmänna revisionen är

tillfredsställande ordnad och att revisorerna fyller de kompetenskrav, som

det skäligen kan finnas anledning att uppställa.

2. Tillsynsorganet skall ge råd och anvisningar beträffande uppläggningen

av företagens bokföring samt beträffande normer och principer för

avskrivning och fondavsättning.

3. Företagens nyproduktion bör ägnas viss allmän övervakning, främst

med avseende på frågor rörande upphandling, organisation av byggnadsledning

och byggnadskontroll.

4. Tillsynsorganet bör ge allmänna råd beträffande organisationen av

företagens förvaltning, deras struktur och arbetsformer.

5. Tillsynsorganet skall analysera statistiska uppgifter och rapporter

från företagen avseende fastighetsekonomiska frågor och bör ha full insyn

i företagen samt äga rätt att infordra de rapporter, som kan erfordras för

att bedöma företagets förvaltning.

Rörande organisationsformen för tillsynsorganet anför utredningen följande.

Då det gäller att finna ett lämpligt organ för tillsyn av de allmännyttiga

och kooperativa företagen är flera alternativ tänkbara. En möjlighet är

att i detta syfte förstärka bostadsstyrelsen, en annan att bilda ett nytt

organ antingen helt fristående eller anslutet till någon redan befintlig organisation

eller myndighet. En tredje möjlighet är slutligen att överlåta den

diskuterade uppgiften åt sammanslutningar och organisationer som redan

förut har uppgifter med anknytning till förvaltningen av bostadsföretag. 5

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Utredningen föreslår, att organisationsfrågan löses enligt det sist angivna

alternativet. De organisationer som i första hand skulle komma i fråga är

enligt utredningen Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB) och Svenska

riksbyggen. Företagen skulle ha frihet att själva välja vilken organisation

de vill anlita. Utredningen diskuterar även möjligheten att som tillsynsorgan

auktorisera Sveriges kommunalekonomiska förening och Svenska

landskommunernas förbund men anser detta böra komma i fråga endast om

de nämnda organisationerna till sig knyter expertis på fastighetsförvaltningsfrågor.

Utredningen framhåller emellertid som synnerligen önskvärt

att sistnämnda organisationer i ökad utsträckning åtar sig allmän revision

av allmännyttiga och kooperativa företag.

Utredningen föreslår att, om den centrala övervakningen av de allmännyttiga

bostadsföretagen organiseras på angivet sätt, bostadsstyrelsen skall

fungera som samordnande organ. Styrelsen förutsättes äga befogenhet att

auktorisera lämpligt tillsynsorgan och att, när skäl därtill föreligger, upphäva

auktorisationen. De skilda tillsynsorganen bör i så fall vara skyldiga

att till styrelsen rapportera förhållanden av väsentlig betydelse för bedömning

av företagens ekonomi, speciellt då företagen icke vidtagit de åtgärder,

som tillsynsorganen rekommenderat. När tillsynsorganets erinringar inte

beaktats skulle det lånebeviljande organet kunna ingripa, i svårare fall

genom uppsägning av lån.

Yttranden

Det stora flertalet remissorgan biträder utredningens uttalande om önskvärdheten

av effektiviserad tillsyn av kommunala, allmännyttiga och kooperativa

bostadsföretag.

Ett antal remissorgan framhåller dock betänkligheter mot utredningens

förslag beträffande formerna för denna tillsyn. Sålunda påpekas bl. a.

nödvändigheten av att skilja på den rådgivande verksamheten och den

reviderande. Sveriges kommunalekonomiska förening framhåller, att det är

av avgörande betydelse att klart avskilja frågeställningarna angående effektivisering

av förvaltningen och av revisionen. Det är nämligen icke möjligt

att lösa effektiviseringen av två så skilda arbetsuppgifter genom samma

åtgärder eller i samma organ.

Svenska stadsförbundet, som finner att en effektivare tillsyn över företagens

förvaltning är angelägen, kan icke heller ansluta sig till utredningsmannens

förslag beträffande arten och omfattningen samt utformningen

av den utökade tillsynsverksamheten. Härom anför förbundet vidare följande.

Med tanke på det materiella innehållet i tillsynsverksamheten vill styrelsen

ifrågasätta, om det inte vore mest ändamålsenligt, att man sökte

åstadkomma en effektivisering av revisionen på det lokala planet genom

att införa krav på sådan speciell sakkunskap i denna revision, att man

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

därmed även kunde tillgodose behovet av en teknisk-ekonomisk kontroll

av bostadsföretagens förvaltning och på samma gång få en mera betryggande

årlig räkenskapsgranskning. Utredningsmannen berör själv frågan

om särskilda kompetenskrav för de lokala revisorerna men avstår från att

på denna punkt framlägga något konkret förslag. Såvitt styrelsen kan se

skulle det dock från kommunalt håll knappast kunna resas några befogade

invändningar, därest det i lånevillkoren eller i annan ordning infördes

föreskrift om särskilda kompetenskrav för medverkande i den revision

beträffande bostadsföretagen, som ankommer på kommunalvalda revisorer.

Ej heller skulle detta sakligt sett behöva bli alltför betungande för kommunerna,

enär man vid bestämningen av kompetenskraven torde kunna

utgå från att kommunerna skulle ha möjlighet att få dem tillgodosedda

genom att anlita Sveriges kommunalekonomiska förening, Landskommunernas

förbunds kommunalekonomiska avdelning eller andra, i förhållande

till byggnadsföretagarintressen helt fristående revisionsinstitut med auktoriserade

revisorer.

Liknande synpunkter anföres av statskontoret och stadsfullmäktige i

Luleå.

HSB, som i princip delar utredningens uppfattning om behovet av förbättring

av förvaltningsapparaten och revisionsförfarandet i allmännyttiga

och kooperativa bostadsföretag, framhåller, att detta behov föreligger icke

endast för de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen utan med

samma angelägenhetsgrad för alla bostadsföretag, således även de enskilda.

En tillsyn och kontroll som skall bevaka, att syftet med den statliga långivningen

fullföljes, dvs. att bostadsföretagen förvaltas på ett föredömligt sätt

och att de boende få alla de förmåner som den statliga långivningen avser,

måste sättas in över samtliga byggnadsföretag som uppförts med statliga lån.

En liknande inställning redovisas av Hyresgästernas riksförbund.

Några remissorgan, som delar utredningens principiella synpunkter,

framhåller betänkligheter mot den föreslagna formen för tillsynsorganet.

Till dem hör stadskollegiet i Stockholm, som i denna fråga anför i huvudsak

följande.

Det måste anses vara principiellt oriktigt, att ett företag gives en sådan

ställning att det har att officiellt utöva kontroll över den verksamhet som

ligger inom företagets eget intresseområde. Detta skulle tydligen bliva

fallet i fråga om exempelvis de till HSB och Riksbyggen anslutna företagen,

då det knappast kunde förutsättas, att dessa företag skulle välja

en »främmande» organisation som kontrollorgan. Härjämte kunde icke

bortses från det förhållandet, att ett företag helt naturligt i vissa fall vore

obenäget att direkt för en »konkurrerande» organisation redovisa egna

interna initiativ och metoder. Det av utredningsmannen även övervägda

alternativet att anordna ett tillsynsorgan inom bostadsstyrelsen borde i

första hand komma i fråga. En sådan lösning behövde icke medföra så

stora krav på personell utökning för bostadsstyrelsen som utredningsmannen

befarat, bl. a. behövde övervakningen icke innebära någon mer

betydande fortlöpande verksamhet, då det gällde de större kommunerna.

Vissa uppgifter kunde också ankomma på de styrelsen underställda länsbostadsnämnderna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Stadsfullmäktige i Borås överlämnar yttrande av drätselkammaren, vari

följande anföres i fråga om formerna för tillsynen.

Vid övervägande av de tre alternativen — anlitande av redan befintliga

organisationer och sammanslutningar eller anordnande av en särskild avdelning

inom bostadsstyrelsen eller uppbyggandet av ett fristående tillsynsorgan

— har drätselkammaren i motsats till utredningsmannen i första

hand stannat för anordnandet av en särskild tillsynsavdelning inom bostadsstyrelsen.

Kammaren har ett bestämt intryck av att tillsynen skulle

vinna i auktoritet och dessutom kunna förenklas om densamma utövades

av bostadsstyrelsen.----

I andra hand vill drätselkammaren rekommendera anlitandet av de med

kommunal medverkan redan fungerande organen Sveriges Kommunalekonomiska

Förening och Landskommunernas Förbund. Dessa institutioner

ha en redan uppbyggd organisation, som dock torde behöva kompletteras

med även byggnadstekniskt erfaren personal.

En kritisk hållning till utredningens förslag intages av Svenska landskommunernas

förbund, som bl. a. anför följande.

Vill man rationalisera och effektivisera förvaltningen av de allmännyttiga

bostadsföretagen synes för de mindre företagens del avsevärt kunna

vinnas genom att kommunerna beredes möjligheter att i egen regi förvalta

företagen. Den sakkunskap och erfarenhet i fastighetsförvaltningsfrågor,

som kommunerna förfogar över, kan därigenom lättare tillgodogöras bostadsföretagen,

och kommunerna får dessutom en fortlöpande direkt insyn

i förvaltningen och ett mera omedelbart ansvar för bostadsföretagens

skötsel.

Även om kommunerna i fortsättningen liksom hittills kommer att vara

förhindrade att själva förvalta bostadsföretag, synes det dock ligga närmast

till hands att kommunerna, som ju har ett betydande ekonomiskt

ansvar för de allmännyttiga bostadsföretagen, utövar den direkta tillsynen

över dessa. Härvid kan landskommuner och köpingar erhålla biträde genom

förbundets kommunalekonomiska avdelning, till vilken för närvarande

26 konsulenter är knutna. Det synes mest ändamålsenligt att denna redan

utbyggda organisation utnyttjas för årlig översyn och granskning även av

de allmännyttiga bostadsföretagens förvaltning.

Någon ny eller några nya tillsynsmyndigheter å det bostadspolitiska området

utöver dem som redan finns anser styrelsen inte erforderlig. Styrelsen

avstyrker därför utredningens förslag härom.

Departementschefen

Det är angeläget både att garantier skapas för en effektiv revision av de

allmännyttiga bostadsföretagen och att förefintliga möjligheter till rationalisering

av fastighetsförvaltningen blir tillvaratagna. I syfte att tillgodose

dessa önskemål i fråga om kommunala, allmännyttiga och kooperativa

bostadsföretag har utredningen föreslagit, att tertiärlån till sådana företag

skall förbindas med villkor att företaget anlitar något av bostadsstyrelsen

auktoriserat lillsynsorgan med huvuduppgift att ge råd i fastighetsekono
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

miska frågor och att granska företagens förvaltning från teknisk-ekonomiska

synpunkter. Utredningen har tänkt sig, att tillsynsfunktionerna

skulle utövas av befintliga organisationer med anknytning till förvaltningen

av bostadsföretag.

Önskvärdheten av en effektiv tillsyn över allmännyttiga och kooperativa

bostadsföretag har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, under

det att detaljutformningen av tillsynsverksamheten har blivit föremål för

kritiska omdömen från skilda synpunkter. I huvudsak har mot de föreslagna

åtgärderna anförts, att dessa är onödigt långtgående och att revisionsuppgiften

och den teknisk-ekonomiska rådgivningen ej lämpligen

låter sig förena inom ramen för en och samma organisation.

Vid övervägande av utredningsförslaget har jag själv, vad revisionsfrågan

angår, kommit till den uppfattningen, att en centraliserad tillsynsverksamhet

knappast är erforderlig för att åstadkomma den önskvärda

effektiviseringen av de allmännyttiga bostadsföretagens revision. Uet torde

vara tillfyllest att i detta syfte vidtaga åtgärder för en skärpning av den

lokala revisionen. Sådan effekt synes enklast kunna ernås därigenom att

man ställer särskilda kompetenskrav på de revisorer, vilka skall granska

ifrågavarande bostadsföretags förvaltning. I denna fråga får jag vidare

anföra följande.

De allmännyttiga företag som har aktiebolagsform är underkastade

aktiebolagslagens bestämmelser om revision. Innebörden härav är att aktiebolags

räkenskaper skall granskas av en, eller om aktiekapitalet eller

maximikapitalel enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kronor, minst

två revisorer. Revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och

insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till bolagets verksamhet

erfordras för uppdraget. Ytterligare föreskrives, att om aktiekapitalet eller

maximikapitalet enligt bolagsordningen uppgår till två miljoner kronor

eller däröver eller om bolagets aktier eller av bolaget utgivna obligationer

är föremål för notering å fondbörs inom riket, minst en av revisorerna

skall vara auktoriserad revisor. Vidare stadgas, att auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman skall utses, där det är föreskrivet i bolagsordningen

eller begäres av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp om

minst en tiondel av hela aktiekapitalet. I detta sammanhang bör vidare

nämnas, att i de av bostadsstyrelsen fastställda normalstadgarna för allmännyttiga

bostadsföretag i såväl aktiebolags- som stiftelseform finnes

föreskrivet, alt minst två revisorer skall deltaga i räkenskapsgranskningen,

oavsett företagets storlek.

Det synes med hänsyn till nyssnämnda bestämmelser lämpligt att i

fråga om allmännyttigt bostadsföretag, som inte är aktiebolag och som

har ett grundkapital på två miljoner kronor eller däröver, såsom villkor

för tertiärlån och tilläggslån föreskriva att minst en av revisorerna skall

vara auktoriserad revisor. För företag, vars grundkapital är mindre än

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

två miljoner kronor bör, likaledes i anslutning till aktiebolagslagens bestämmelser,

krävas att revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring

och insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till bostadsföretagets

verksamhet erfordras för uppdraget.

Även om sistnämnda krav är allmänt hållet och därför naturligen ganska

elastiskt, är det synnerligen viktigt att samtliga företag utser kompetenta

revisorer. Utöver auktoriserade revisorer och godkända granskningsmän

hör företagen kunna anlita revisorer, anställda av kommun med egen

revisionsavdelning, konsulenter hos Landskommunernas förbund och revisorer

hos Kommunalekonomiska föreningen.

Jag föreslår den kompletteringen av gällande regler för tertiärlån och

tilläggslån, att sådana kompetenskrav för revisorer som jag nyss har angivit

införes som villkor för lån till allmännyttiga företag. Motsvarande bör

i tillämpliga delar gälla när kommun står som låntagare. I fråga om kooperativa

företag är jag ej beredd att nu föreslå några särskilda regler för

revisionen. Jag förutsätter emellertid, att kommunerna vid utseende av revisor

för sådant företag enligt därom gällande föreskrifter skall beakta

angelägenheten av att uppdraget lämnas till kompetent revisor.

Vad härefter angår åtgärder för främjande av en rationell fastighetsförvaltning

är det tydligt, att sådana åtgärder är synnerligen angelägna.

En förbättrad fastighetsförvaltning kan medföra, att hyrorna kan hållas

väsentligt lägre än eljest. På längre sikt kan rationaliseringsåtgärder på

fastighetsförvaltningens område få mycket stor betydelse för hyressättningen.

Av yttrandena över utredningens förslag framgår, att olika organisationer,

såsom SABO, HSB och Svenska riksbyggen, förfogar över värdefullt

erfarenhetsmaterial rörande fastighetsomkostnaderna, vilket de är

beredda att ställa till bostadsföretagens förfogande. Man synes kunna

räkna med att nämnda sammanslutningar även framdeles skall vara

beredda att gå bostadsföretagen till handa med alla de råd och upplysningar

i fastighetsekonomiska frågor, som de har möjlighet att ge. Det bör

också kunna förutsättas, att bostadsföretagen överlag skall vara intresserade

av att utnyttja dessa möjligheter. Härigenom skapas underlag för

ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter på området, som bör verka stimulerande

på rationaliseringsarbetet. Jag vill även framhålla, att undersökningar

rörande rationalisering av fastighetsförvaltningen hör till de arbetsuppgifter,

som statens nämnd för byggnadsforskning har upptagit på sitt program.

Med hänsyn till det sagda synes f. n. ytterligare åtgärder från statsmakternas

sida i den berörda frågan inte erforderliga. Utvecklingen på området

bör emellertid följas med uppmärksamhet. Om det framdeles skulle visa sig,

att en önskvärd och möjlig rationalisering av fastighetsförvaltningen kräver

särskilda insatser från statsmakternas sida, bör frågan tagas upp till förnyat

övervägande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

I detta sammanhang bör vidare nämnas, att utredningen om allmännyttiga

och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m. även behandlat

frågan om fördelningen mellan stat och kommun av förluster, uppkomna

vid förvaltningen av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt

flerfamiljshus. Utredningen anser, att en ändring av den i 33 § tertiärlånekungörelsen

stadgade fördelningsregeln — enligt vilken staten under vissa

förutsättningar skall svara för fyra femtedelar av uppkomna förluster —

kan övervägas men att prövningen av denna fråga bör anstå. Utredningen

föreslår emellertid viss om formulering av 33 § i syfte att frågor rörande

statens ansvarstagande för förluster inte skall kunna göras till föremål

för domstols prövning. Vid remissbehandlingen har framförts förslag om

ändringar av 33 § även i andra hänseenden. För egen del är jag inte nu

beredd att ta ställning till frågan om ändrade grunder för förlustfördelningen.

Vid sådant förhållande synes även övriga stadganden i nämnda

paragraf böra tills vidare bibehållas oförändrade.

Grunderna för finansiering av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital
Bostadsstyrelsens

förslag

Bostadsstyrelsen har (skr. 2/10 1957) behandlat grunderna för finansiering

av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital. Med erinran om att

dylikt företags grundkapital skall uppgå till belopp, som motsvarar minst

en procent av det av företaget förvaltade fastighetskapitalet, framhåller

styrelsen, att fråga vid skilda tillfällen uppkommit beträffande medgivande

att viss del av det sålunda erforderliga grundkapitalet tillskjutes av annan

än vederbörande kommun. I vissa fall har styrelsen godtagit en dylik ordning.

Styrelsen anser att rådande praxis bör bibehållas, men denna ståndpunkt

har intagits under viss tvekan och styrelsen är inte enhällig.

Bostadsstyrelsen är likväl närmast böjd för att medgiva att de kooperativa

organisationerna HSB och Svenska riksbyggen — så länge representanter

för dem godkännes att ingå såsom minoritet i ett allmännyttigt

företags styrelse — bidrager i fråga om anskaffning av erforderligt grundkapital

såväl vid företagets bildande som framdeles i samband med eventuell

utökning av kapitalet. Styrelsen förutsätter dock, att bidraget utgår

med högst det belopp, som motsvarar förhållandet mellan organisationens

och kommunens representanter i företagets styrelse och att kommunen

i fråga om aktiebolag medgives rätt till inlösen av aktierna.

Vidare förklarar sig styrelsen beredd att i den mån andra intressenter

av icke spekulativ art än HSB och Svenska riksbyggen, t. ex. ideella organisationer

och vissa industrier i deras bostadsanskaffning för anställda,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

tillika vill deltaga i finansiering av grundkapital, från fall till fall avgöra

frågan om erkännande av företaget såsom allmännyttigt.

Vid ärendets handläggning inom bostadsstyrelsen har avvikande meninganförts

av byråchefen Bernhard, som anser, att utvecklingen bör påverkas

i den riktningen att grundkapitalet helt tillskjutes av kommunen.

Yttranden

Över bostadsstyrelsens förslag har yttranden avgivits av statskontoret,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Statskontoret anser, att utvecklingen bör påverkas i den riktningen att

grundkapitalet i allmännyttiga företag helt tillskjutes av kommunen. Stadsförbundet

framhåller, att den nu förefintliga möjligheten för kommuner

som så önskar att låta de kooperativa organisationerna HSB och Svenska

riksbyggen medverka i allmännyttiga bostadsföretag genom att tillskjuta

viss del av grundkapitalet närmast synes vara att anse som ett praktiskt

arrangemang, som både befrämjar tillkomsten av nya allmännyttiga företag

och underlättar för vederbörande kommun att lösa de med företagets

administration förenade frågorna på det sätt kommunen finner lämpligt.

Från kommunal synpunkt finner därför stadsförbundet att några erinringar

inte behöver göras mot att nu rådande praxis får bibehållas. Förbundet

anser också, att en ändrad praxis svårligen kan genomföras så

länge 2 § gällande tertiärlånekungörelse inte föreskriver, att samtliga ledamöter

i ett allmännyttigt företags styrelse skall utses av kommunen. Två

ledamöter av förbundets styrelse har anfört avvikande mening och avstyrkt

bostadsstyrelsens ifrågavarande förslag. Landskommunernas förbund

har inte funnit anledning att påyrka någon ändring av bostadsstyrelsens

praxis då det gäller att medgiva annan än kommun rätt att bidraga

vid anskaffningen av erforderligt grundkapital.

Departementschefen

Vad bostadsstyrelsen anfört rörande grunderna för tillskott från annan än

kommun till allmännyttigt företags grundkapital kan jag godtaga.

Avskrivning av statsbidrag till pensionärshem m. m.

Bostadsstyrelsens förslag

Bostadsstyrelsen har (skr. 7/11 1956) framlagt förslag till bestämmelser

angående rätten att återkräva statsbidrag till pensionärshem och lantarbetarbostadsbidrag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

73

Styrelsen erinrar om att varken kungörelsen om statsbidrag till anordnande

av pensionärshem eller kungörelsen om lantarbetarbostadslån och

lantarbetarbostadsbidrag innehåller bestämmelser om avskrivning av ifrågavarande

bidrag.

Vad gäller pensionärshem framhåller styrelsen, att kommun eller bostadsföretag,

som erhållit bidrag för anordnande av pensionärshem, måste underkasta

sig statlig inspektion med avseende på hemmet. Denna bestämmelse

i kungörelsen finner styrelsen syfta till att ge staten möjlighet att

tillse, att pensionärshemsbyggnaden användes för det avsedda ändamålet

och följa handhavandet av hemmet i övrigt.

Bostadsstyrelsen anser det rimligt, att den statliga översynen i förevarande

hänseende begränsas att omfatta viss tid, förslagsvis 30 år. Sagda

tid torde vara tillfyllest för att ge garanti för att pensionärshemmet förvaltas

på sätt som utgjort förutsättning för statsbidraget. Styrelsen framhåller

i anslutning härtill, att styrelsen dittills icke haft anledning att ingripa

mot vanvård eller annat missbruk av pensionärshem.

Styrelsen föreslår därför, att rätten att återkräva statsbidrag till anordnande

av pensionärshem skall upphöra inom 30 år från det bidraget i sin

helhet utlämnades.

Vad angår lantarbetarbostadsbidragen framhåller bostadsstyrelsen, att den

tillsyn, som mottagare av dylika bidrag är underkastad i fråga om lantarbetarbostaden,

avser att förebygga vanvård av lägenheten eller ett med

bidragets ändamål oförenligt utnyttjande av den.

Beträffande de nuvarande möjligheterna att återkräva lantarbetarbostadsbidrag

framhåller styrelsen följande.

Säkerheten för s. k. separata bidrag utgöres så gott som undantagslöst

av borgen av fysiska personer. Detsamma gäller i fråga om bidrag med i

förtid inlöst lån. Enär den återkravsrätt, som under vissa omständigheter

kan göras gällande, ej är skyddad av inteckning följer härav, att den ej

utan vidare föreligger gentemot nya ägare eller brukare av fastigheten.

Skyldighet föreligger icke heller för bidragstagaren att vid fastighetens

överlåtelse göra förbehåll, att den nye ägaren eller brukaren skall övertaga

den hypotetiska återbetalningsskyldigheten.

För att vidmakthålla såväl bidragstagarens som borgensmännens förpliktelser

ankommer det på styrelsen att i enlighet med bestämmelserna i förordningen

om tioårig preskription erinra dem om skulden. Arbetet härmed

är betungande. Det vore en lättnad, om bidragen finge avskrivas inom sådan

tid, att preskriptionsavbrott icke erfordras.

I anslutning härtill erinrar bostadsstyrelsen om att Kungl. Maj:t genom

beslut den 17 juni 1955 föreskrivit, att krav på återbetalning av förbättringsbidrag

enligt 31 § kungörelsen den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag

samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på

landsbygden inte skall framställas beträffande dels bidrag, som uppgår till

högst 500 kronor, dels bidrag, som överstiger nämnda belopp men inte

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

återkrävts inom tio år från det bidraget i sin helhet utlämnades. Vidare

framhåller styrelsen, att enligt 22 § kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån

räntefritt stående förbättringslån eller räntefri stående del av

sådant lån i sin helhet skall avskrivas efter tio år från utlämnandet, om

det inte dessförinnan uppsagts till återbetalning.

Bostadsstyrelsen anser, att lantarbetarbostadsbidragen i åtskilliga hänseenden

är lika förbättringsbidragen och förbättringslånen, varför styrelsen

finner det riktigt, att lantarbetarbostadsbidragen må kunna avskrivas efter

samma tidrymd som nyss sagts. Med anledning härav föreslår styrelsen, att

rätten att återkräva lantarbetarbostadsbidrag skall upphöra inom tio år

från det bidraget i sin helhet utlämnades.

Yttranden

Över bostadsstyrelsens förslag har efter remiss utlåtanden avgivits av

statskontoret och riksräkenskapsverket.

Vad angår frågan om avskrivning av statsbidrag till anordnande av pensionärshem

har statskontoret erinrat om vissa avskrivningsregler beträffande

sjukhusanläggningar o. dyl. samt understöd från allmänna arvsfonden.

Statskontoret har anfört, att samma regler bör gälla för återkrav av

statsbidrag till pensionärshem. Med hänvisning till att bostadspolitiska utredningen

enligt det utredningen givna uppdraget skulle komma att pröva

frågan om statens understöd till pensionärshem, har emellertid ämbetsverket

— vars yttrande avgavs innan bostadspolitiska utredningens slutbetänkande

framlagts — ansett, att bostadsstyrelsens förslag i denna del

inte borde föranleda någon åtgärd. Statskontoret har däremot intet att

erinra mot ett tillmötesgående av förslaget i vad det gäller lantarbetarbostadsbidrag.

Riksräkenskapsverket tillstyrker bostadsstyrelsens förslag. Tillika anser

ämbetsverket, att vid återbetalning av statsbidrag till pensionärshem det

erhållna bidraget för varje år byggnaden använts för sitt ändamål bör nedräknas

med en trettiondel.

Departementschefen

Jag biträder bostadsstyrelsens förslag att krav på återbetalning av pensionärshemsbidrag

och lantarbetarbostadsbidrag icke må framställas sedan

30 resp. 10 år förflutit sedan bidraget i sin helhet utlämnades. I de fall då

pensionärshemsbidrag återkräves, bör, såsom riksräkenskapsverket föreslagit,

det erhållna bidraget räknas ned med 1/3o för varje år som byggnaden

använts för sitt ändamål.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

75

Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1958/59

Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) framlagt förslag beträffande anslagen

till förbättrande av bostadsförhållandena. Sedermera har styrelsen

(skr. 14/11 1957) redovisat vissa förnyade beräkningar angående ifrågavarande

anslag. I statsverkspropositionen upptogs här ifrågakommande

anslag med endast preliminärt beräknade belopp, enär, såsom förut anförts,

slutlig ställning då inte tagits till av bostadspolitiska utredningen och

byggnadslåneutredningen framlagda betänkanden angående bostadspolitiken

och den bostadspolitiska organisationen. Sistnämnda belopp framgår

av sammanställningen på sid. 3. Jag ber att nu få lämna en redogörelse för

bostadsstyrelsens anslagsberäkningar i vad desamma avser anslag till låneoch

bidragsverksamheten på bostadsområdet.

Vad först angår anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter

å vissa bostadsbyggnadslån framhåller styrelsen, att tillgodoföringen av

ränteeftergifter under budgetåret 1958/59 kommer att avse perioden 1 juli

1957—30 juni 1958. Styrelsen erinrar om den höjning av den garanterade

räntan med en halv procent räknat för flerfamiljshus fr. o. m. den 1 juli

1957 och för småhus fr. o. m. den 1 januari 1958, varom beslut fattades

av 1957 års riksdag. Vid oförändrat ränteläge skulle, anför styrelsen, på

grund av den beslutade höjningen av den garanterade räntan utgifterna

för ränteeftergifter under budgetåret 1958/59 ha blivit av i stort sett samma

storlek som under innevarande budgetår, dvs. ha uppgått till ca 90 000 000

kronor.

De till följd av diskontohöjningen i juli 1957 uppjusterade lånemarknadsräntorna

beräknas av bostadsstyrelsen föranleda en ökning av utgifterna

för ränteeftergifter med för flerfamiljshus ca 45 000 000 kronor och för

småhus 20 000 000 kronor. Med anledning härav beräknar styrelsen utgifterna

för ränteeftergifterna under budgetåret 1958/59 till (90 000 000 +

45 000 000 + 20 000 000) 155 000 000 kronor. Styrelsen framhåller vidare,

att från anslaget liksom under innevarande budgetår torde få bestridas uppkommande

förluster på förskotterade projekteringsarbeten enligt 30 § kungörelsen

om egnahemslån m. m.

I fråga om anslaget till bostadsrabatter anför styrelsen, att de av 1957 års

riksdag beslutade ändringarna i villkoren för familjebostadsbidrag avsåg

såväl höjningar av bidragsbeloppen och justering av inkomstgränser som en

utvidgning av bidragsgivningen även till ettbarnsfamiljer med låga inkomster.

Innan närmare erfarenhet vunnits om effekten av dessa ändrade bestämmelser

anser styrelsen att beräkningar av de därav betingade utgifterna

måste bli osäkra. Styrelsen beräknar emellertid nettoutgifterna för ändamålet

under budgetåret 1958/59 vid oförändrade inkomstförhållanden till

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

162 000 000 kronor och anser att den pågående inkomsthöjningen bör föranleda

att beloppet avrundas nedåt till 160 000 000 kronor.

Styrelsen beräknar vidare, att under budgetåret 1958/59 kommer att utbetalas

pensionärsbostadsbidrag till ett belopp av ca 500 000 kronor. Styrelsen

anför att detta belopp inte är så stort att det bör påverka anslagsberäkningen.

Beträffande anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

erinrar styrelsen om att från anslaget bestrides utgifterna för förbättringslån

i den mån de är rånte- och amorteringsfria, statsbidrag till fiskarbostäder

samt förvaltningsbidrag till förmedlare av bostadsegnahemslån.

Angående långivningen under budgetåret 1956/57 lämnar styrelsen bl. a.

följande uppgifter.

Under budgetåret meddelades 9 274 preliminära beslut om förbättringslån

jämfört med 9 311 under föregående budgetår. Det preliminärt beviljade

beloppet ökade med 11 procent och uppgick till 43 202 579 kronor, varav

26 464 284 kronor utgjorde räntefria lån. Under budgetåret 1956/57 disponerades

totalt, inkl. höjningar av lån i samband med slutligt beslut och

exkl. återtagna lån, 26 327 322 kronor för räntefria förbättringslån, en ökning

med 3,2 procent jämfört med närmast föregående budgetår.

Den försöksbetonade förbättringslångivningen avseende hus med tre eller

flera lägenheter hade under förra budgetåret ringa omfattning. Under budgetåret

disponerades för lantarbetarbostadsbidrag 30 000 kronor, för statsbidrag

till fiskarbostäder 25 400 kronor samt för förvaltningsbidrag 71 312

kronor.

Vid ingången av budgetåret 1957/58 kvarstod enligt vad styrelsen upplyser

ett från föregående budgetår odisponerat belopp av ca 7 950 000 kronor,

vilket med det för budgetåret anvisade anslaget på 20 000 000 kronor ger

ett disponibelt belopp av i runt tal 27 950 000 kronor.

För budgetåret 1957/58 beräknar styrelsen att ett belopp av 30 000 000

kronor erfordras för förbättringslån, att statsbidrag till fiskarbostäder skall

beviljas med 48 500 kronor och att till förvaltare av bostadsegnahemslån

skall utbetalas 69 000 kronor.

Enär det för budgetåret disponibla beloppet uppgår till i runt tal

28 000 000 kronor beräknar styrelsen, att balansen av obehandlade ärenden

vid innevarande budgetårs slut sannolikt kommer att vara större än vid

budgetårets ingång.

Styrelsen beräknar medelsbehovet under budgetåret 1958/59 till i runt tal

30 000 000 kronor.

Vad härefter angår anslaget till bidrag till inrättande av pensionärshem

framhåller bostadsstyrelsen, att på grund av bidragsramens begränsning

beloppet av inneliggande vid utgången av budgetåret 1956/57 icke avgjorda

ansökningar avsåg ett bidragsbelopp av 14 077 391 kronor, varav för höjningar

av tidigare beviljade bidrag 1 070 240 kronor. Motsvarande tal vid

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 195S

utgången av budgetåret 1955/5G var 10 543 194 kronor. Beträffande den

framtida bidragsgivningen framhåller styrelsen följande.

Den för budgetåret 1957/58 fastställda ramen för beslut om bidrag —

10 000 000 kronor — medger alltså icke att beslut om bidrag lämnas till

mer än en del av de kommuner som ansökt härom redan före budgetårets

ingång. I sin skrivelse den 30 augusti 1956 föreslog styrelsen på i skrivelsen

anförda skäl att ramen för bidragsgivningen för såväl budgetåret 1956/57

som 1957/58 fastställdes till 15 000 000 kronor. Om ramen för bidragsgivningen

under innevarande budgetår icke utökas, innebär detta att ett

antal kommuner måste vänta över ett år på att få sina ansökningar prövade.

Styrelsen hemställer för den skull att ramen för beslut om bidrag för

innevarande budgetår ökas med 5 000 000 kronor och således fastställes

till 15 000 000 kronor. För budgetåret 1958/59 bör medelsramen fastställas

till likaledes 15 000 000 kronor.

Vad gäller utbetalningen av beviljade bidrag framhåller bostadsstyrelsen,

att under budgetåret 1956/57 bidrag utbetalades med tillhopa 8 005 008 kronor.

Å anslaget fanns vid ingången av budgetåret 1957/58 ett disponibelt

belopp av 11 721 500 kronor. Styrelsen beräknar att detta belopp i stort

sett kommer att tagas i anspråk för utbetalningar under budgetåret. För

budgetåret 1958/59 beräknar styrelsen anslagsbehovet till 10 000 000 kronor.

I fråga om anslaget till bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande

byggnadstekniska frågor framhåller styrelsen, att vid utgången av budgetåret

1956/57 reservationen å anslaget uppgick till 35 400 kronor. Beträffande

anslagsbelastningen under budgetåret 1957/58 framhåller styrelsen följande.

Under innevarande budgetår beräknas anslaget komma att disponeras

genom ytterligare utgifter för de i samarbete med Kommunskolan bedrivna

instruktionskurserna rörande byggandet av enfamiljs- och tvåfamilj shus.

Dessa kurser har nu pågått så länge att flertalet kommuner i landet haft

tillfälle att låta en eller flera representanter deltaga i någon kurs. En viss

omläggning av programmet planeras därför beträffande de kurser som är

avsedda att komma till stånd under våren 1958.

Vidare beräknas anslaget komma att disponeras för kostnader i samband

med nytryckning av ett flertal av styrelsens under senare år utgivna

publikationer.

I styrelsens skrivelse den 30 augusti 1957 med anslagsberäkningar för

budgetåret 1957/58 beräknade styrelsen att anslaget under 1956/57 skulle

komma att belastas med utgifter för utgivande av fyra nya broschyrer. Av

olika skäl kunde dessa icke färdigställas under nämnda budgetår men styrelsen

beräknar att kunna färdigställa dem eller några av dem under innevarande

budgetår. Även kostnaderna för dessa beräknas belasta anslaget

under budgetåret 1957/58.

Utgifterna för ovannämnda ändamål, om vilka styrelsen har för avsikt

att — i den mån så icke redan har skett — i särskild ordning göra framställning

till Kungl. Maj :t, kan väntas bli av sådan storleksordning att det

för innevarande budgetåret å anslaget disponibla beloppet — uppgående

till 60 000 kronor — blir i det närmaste helt utnyttjat.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 77,9 år 1958

För budgetåret 1958/59 beräknar styrelsen inedelsbehovet till 50 000 kronor.

Under budgetåret kommer anslaget att tillföras ett belopp avseende

försålda publikationer. Styrelsen anser att varken detta belopp eller den å

anslaget förefintliga reservationen kan beräknas bli av nämnvärd storleksordning,

varför styrelsen uppskattar anslagsbehovet till 50 000 kronor.

Beträffande lånefonden för bostadsbyggande, från vilken utbetalas tertiärlån

samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån, lämnar styrelsen

en beräkning av den preliminära långivningen under nästa budgetår

med utgångspunkt från antagandet om igångsättning under budgetåret av

sammanlagt 60 500 statsbelånade lägenheter, varav 42 000 i flerfamiljshus

och 18 500 i småhus. För ifrågavarande beräkning lämnar styrelsen i huvudsak

följande redogörelse.

Under budgetåret 1958/59 erfordras preliminära beslut om tertiärlån för

ett antal lägenheter motsvarande antalet lägenheter i de företag som är

avsedda att igångsättas under budgetåret, vilket i enlighet med i annat sammanhang

gjorda antaganden kan beräknas uppgå till 45 000 varav 42 000 i

tertiärbelånade företag. Genomsnittsbeloppet per lägenhet har för innevarande

budgetår beräknats till 9 200 kronor. Även om en fortsatt ökning

av genomsnittsbeloppet icke är osannolik, anser sig styrelsen för närvarande

sakna skäl att för budgetåret 1958/59 räkna med högre belopp per lägenhet.

Den totala ramen för preliminära beslut om tertiärlån under budgetåret

1958/59 beräknar styrelsen således till (42 000 X 9 200) 385 000 000 kronor.

Antalet lägenheter i nybyggda enfamiljs- och tvåfamilj shus har antagits

komma att uppgå till 20 000, varav 18 500 i förelag finansierade med egnahemslån.

Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har beräknats

bli oförändrat jämfört med innevarande budgetår eller 22 000 kronor.

Detta förutsätter att fördjupningen av egnahemslån icke behöver ökas.

För egnahemslån till nybyggnad beräknas således ett belopp av 405 000 000

kronor, varav för räntefri stående del 70 000 000 kronor. För egnahemslån

till ombyggnad och räntebärande förbättringslån beräknar styrelsen

60 000 000 kronor, varav för räntefri stående del av egnahemslån 10 000 000

kronor.

På grundval av ifrågavarande beräkningar uppskattar bostadsstyrelsen

den preliminära långivningen under budgetåret 1958/59 till (385 000 000 +

405 000 000 — 70 000 000 + 60 000 000 — 10 000 000) 770 000 000 kronor.

I anslutning härtill erinrar styrelsen om att med nuvarande lånebestämmelser

rad- och kedjehus, beroende på vilken förvaltningsform som väljes,

kan finansieras antingen med egnahemslån eller med tertiärlån. Om inom

den totala medelsramen för beslut om lån från lånefonden för bostadsbyggande

ökat utrymme skall ges för egnahemslånen kan — framhåller styrelsen

— vid rad- eller kedjehusbyggandet valet av förvaltningsform komma

att påverkas av möjligheterna att få lån inom gällande medelsramen. Trots

att lånebeloppet per lägenhet vid finansiering med egnahemslån blir ungefär

dubbelt så stort som vid finansiering med tertiärlån kan det komma att

visa sig bli lättare att få lån — och därmed att komma igång med företaget

— om egnahemslåneformen väljes. Då denna låneform ofta har oför
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

79

månliga konsekvenser i fråga om fastighetsbildning och förvaltningsform

finner styrelsen detta irrationellt. Styrelsen föreslår därför, att den totala

medelsramen för lån från lånefonden för bostadsbyggande fördelas på en

ram avseende tertiärlån för flerfamiljshus och en ram avseende tertiärlån

för rad- och kedjehus samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån.

Styrelsen anser, att i så fall den av styrelsen beräknade ramen för tertiärlån

för flerfamiljshus bör minskas med 10 000 000 kronor och således

fastställas till 375 000 000 kronor och medelsramen för lån till småhus ökas

med motsvarande belopp och således fastställas till 395 000 000 kronor. Styrelsen

förutsätter att kravet på igångsättningstillstånd slopas för rad- och

kedjehus avsedda att finansieras med tertiärlån i enlighet med vad som

redan gäller för sådana hus avsedda att finansieras med egnahemslån.

I sin i det föregående omnämnda förnyade beräkning av långivningen

under nästa budgetår (skr. 14/11 1957) har bostadsstyrelsen antagit, att

det genomsnittliga tertiärlånebeloppet per lägenhet kommer att utgöra

9 400 kronor mot förut antagna 9 200 kronor.

Beträffande anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår

lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.

Under budgetåret 1958/59 kan utbetalningarna av tertiärlån antagas komma

att avse 40 000 lägenheter. Då genomsnittsbeloppet för dessa kan beräknas

till 10 000 kronor skulle utbetalningarna totalt komma att uppgå till

400 000 000 kronor. Utbetalningarna av egnahemslån till nybyggnadsföretag

beräknas med hänsyn till den förutsatta ökningen av egnahemsbyggandet

under innevarande budgetår komma att avse företag med sammanlagt

18 000 lägenheter. Vid ett genomsnittsbelopp per lägenhet av 23 000 kronor

kan de totala utbetalningarna beräknas till 415 000 000 kronor. Utbetalningarna

av egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån kan beräknas

till 80 000 000 kronor. Av utbetalningarna avseende egnahemslån kan ett

belopp av 90 000 000 kronor beräknas motsvara räntefri stående del. Amorteringar

och inlösen av lån kan beräknas tillföra fonden ett belopp av

115 000 000 kronor. Sammanlagt skulle således nettoutbetalningarna av

lån uppgå till (400 000 000 + 415 000 000 + 80 000 000 — 90 000 000 —

115 000 000) 690 000 000 kronor.

Något belopp för utbetalning av förskott å tertiär- och tilläggslån beräknas

icke. Det belopp av 10 000 000 kronor som kan utbetalas i dylika förskott

under innevarande budgetår beräknas inflyta under budgetåret

1958/59. Beträffande förskottsgivningen avseende egnahemslån och förbättringslån

antager styrelsen tills vidare att utbetalningar och inbetalningar

kommer att balansera varandra.

I anledning av denna beräkning uppskattar bostadsstyrelsen anslagsbelastningen

och tillika anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 till (690 000000

— 10 000 000) 680 000 000 kronor.

Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,

från vilken utlämnas lån till anskaffande av byggnadsmaskincr m. m.,

framhåller bostadsstyrelsen, att det med inräknande av det för budgetåret

1957/58 anvisade anslaget den 1 juli 1957 fanns ett disponibelt belopp av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

1 584 000 kronor. Vidare anför styrelsen att amorteringstiden, som tidigare

utgjorde i genomsnitt 7 ä 8 år, numera är kortare, fr. o. m. juni månad

1957 högst 4 år. På grund härav kommer inkomsterna till fonden genom

amorteringar under de närmaste åren att växa något snabbare än hittills.

Styrelsen beräknar att dessa inkomster under innevarande budgetår kommer

att uppgå till ca 3 000 000 kronor. Jämte det förut angivna vid ingången

av budgetåret disponibla beloppet av 1 584 000 kronor skulle därför för

innevarande budgetår finnas disponibelt ett belopp av i runt tal 4 580 000

kronor.

Styrelsen anser att sagda belopp inte kommer att täcka efterfrågan på

lån vid nuvarande ansökningsfrekvens och beräknar medelsbehovet för

budgetåret 1958/59 till 6 000 000 kronor. Då inflytande amorteringar med

hänsyn till den kortare amorteringstiden, som numera tillämpas, av styrelsen

beräknas till ca 4 000 000 kronor, uppskattar styrelsen anslagsbehovet

för nästa budgetår till 2 000 000 kronor.

Vad slutligen angår anslaget till råntefria lån till bostadsbyggande beräknar

bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1958/59 långivningen avseende

räntefria egnahemslån kommer att uppgå till ett belopp av 80 000 000

kronor. Tilläggslångivningen beräknas vid en igångsättning av 42 000 lägenheter

i statsbelånade företag och ett genomsnittligt tilläggslånebelopp —

räknat för samtliga lägenheter — av 1 400 kronor komma att uppgå till

60 000 000 kronor. På grund härav föreslår styrelsen, att ramen för beslut

om räntefria lån för budgetåret 1958/59 fastställes till (80 000 000 +

60 000 000) 140 000 000 kronor.

I fråga om utbetalningarna av räntefria lån under budgetåret 1958/59

lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.

Utbetalningarna av tilläggslån under budgetåret 1958/59 beräknas komma

att motsvara utbetalningen av tertiärlån till företag med 40 000 lägenheter.

Det genomsnittliga tilläggslånebeloppet per lägenhet beräknas till 2 000

kronor och den totala utbetalningen av lån till 80 000 000 kronor. Utbetalningarna

av räntefria egnahemslån kan i enlighet med under lånefonden

för bostadsbyggande redovisade antaganden beräknas till 90 000 000 kronor.

Med anledning härav beräknar styrelsen medelsbehovet för utbetalning

av räntefria lån och därmed anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 till

(80 000 000 + 90 000 000) 170 000 000 kronor.

I sin förutnämnda nya beräkning av bostadslångivningen (skr. 14/11

1957) framhåller styrelsen, att antagandet om ett genomsnittligt tilläggslånebelopp

av 2 000 kronor per lägenhet kan komma att visa sig innebära

en underskattning, varför det för utbetalning av tilläggslån beräknade beloppet

bör höjas från 170 000 000 till 190 000 000 kronor.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

81

Yttrande

Statskontoret har icke velat motsätta sig den av bostadsstyrelsen begärda

uppräkningen av anslaget till bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande

byggnadstekniska frågor. Vad angår styrelsens beräkningar rörande

lånefonden för bostadsbyggande framhåller statskontoret, att styrelsen har

utgått från att medelsramarna för den preliminära långivningen skall bestämmas

för en viss angiven maximiproduktion i stället för som nu i anslutning

till ett minimiprogram. Ämbetsverket finner att, även om en dylik omläggning

skulle medföra vissa fördelar, avgörande skäl dock talar för ett bibehållande

av nuvarande system, vilket befunnits vara den enda möjliga

utvägen. Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien

ifrågasätter statskontoret, om inte anslaget bör uppföras med

oförändrat belopp.

I fråga om övriga anslag har statskontoret inte gjort några uttalanden.

Departementschefen

Förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa

bostadsbyggnadslån har preliminärt upptagits med 155 000 000 kronor. Ökningen

i förhållande till det för innevarande budgetår anvisade anslaget

utgör 65 000 000 kronor och beror i första hand på 1957 års räntehöjning.

Anslaget bör slutligt uppföras med det preliminärt upptagna beloppet,

155 000 000 kronor.

Från förslagsanslaget till bostadsrabatter, vilket för innevarande budgetår

anvisats med 140 000 000 kronor, bestrides kostnaderna för dels familjebostadsbidrag

jämte familjebidrag och bränslebidrag dels ock statsbidrag

till pensionärslägenheter, pensionärsbostadsbidrag. Bostadsstyrelsen har

beräknat, att kostnaderna för familjebostadsbidrag m. m. skall stiga till

160 000 000 kronor under nästa budgetår. Med hänsyn till den av inkomstutvecklingen

betingade nedgången av antalet bidragstagare finner jag det

inte sannolikt, att utgifterna kommer att uppgå till högre belopp än

150 000 000 kronor.

Kostnaderna för pensionärsbostadsbidrag har av bostadsstyrelsen uppskattats

till ca 500 000 kronor under nästa budgetår. Den av mig i det föregående

förordade omläggningen av stödet till byggandet av pensionärsbostäder

kommer att leda till en ökning av utgifterna under detta anslag

fr. o. m. budgetåret 1959/60. Mot bostadsstyrelsens uppskattning av utgifterna

under nästa budgetår har jag ingen erinran och anser liksom styrelsen,

att beloppet ej bör påverka anslagsberäkningen.

Anslaget till bostadsrabatter bör sålunda uppföras med 150 000 000 kronor,

vilket innebär en minskning med 10 000 000 kronor jämfört med det

preliminärt upptagna beloppet.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Reservationsanslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

är för innevarande budgetår uppfört med 20 000 000 kronor och har preliminärt

upptagits till samma belopp för nästa budgetår. De av mig förordade

ändringarna i grunderna för bestämmande av räntefria stående delar av förbättringslån

kan komma att föranleda en viss minskning av den genomsnittliga

storleken av dessa lånedelar. Anslagsbehovet för nästa budgetår

torde dock inte påverkas härav. Anslaget bör uppföras med ett något högre

belopp än det preliminärt beräknade. Jag förordar, att 22 000 000 kronor

anvisas.

I den mån bidrag för specialinredning av invalidlägenheter i enlighet med

av mig förordade riktlinjer beviljas i samband med förbättringslån bör

bidragsbeloppet avföras från ifrågavarande anslag. Anslagsbelastningen

torde ej komma att röna någon nämnvärd inverkan härav. I övrigt bör

nämnda bidrag belasta anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande.

Reservationsanslaget till bidrag till inrättande av pensionärshem har preliminärt

beräknats till samma belopp som anvisats för innevarande budgetår

eller 10 000 000 kronor. Under anslaget skall anvisas medel till utbetalning

under nästa budgetår av tidigare beviljade bidrag. För nästa budgetår synes

medelsanvisningen kunna minskas till 8 000 000 kronor. Vid bestämmande

av ramen för beviljande av pensionärshemsbidrag under nästa budgetår

bör hänsyn tagas till att bidragsgivningen enligt mitt förslag skall upphöra

i sin nuvarande form med utgången av 1958. Ramen bör alltså avse endast

ett halvt år. För innevarande budgetår har bidragsramen fastställts till

10 000 000 kronor. Rostadsstyrelsens förslag om en vidgad ram för bidragsgivningen

kan jag inte tillstyrka. Jag föreslår därför, att bidragsramen

fastställes till 5 000 000 kronor.

Till bidrag till viss upplgsningsverksamhet rörande bgggnadstekniska

frågor har preliminärt beräknats ett reservationsanslag av 25 000 kronor

eller samma belopp som anvisats för innevarande budgetår. Jag föreslår,

att anslaget definitivt äskas med detta belopp.

Vad härefter angår lånefonden för bostadsbgggande får jag anföra följande.

Till en början vill jag erinra, att frågan om att i större eller mindre utsträckning

ersätta den statliga bostadslångivningen med statlig garanti å

krediter lämnade av bankinrättningar tidigare i olika sammanhang varit

föremål för diskussion. En av landshövdingen M. Lemne gjord utredning i

ämnet avlämnades år 1955. Frågan har emellertid av olika skäl ansetts

sakna aktualitet. Det synes finnas anledning anta, att förutsättningarna

numera är gynnsammare än tidigare och att det därför inte är uteslutet

att ett kreditgarantisystem kan genomföras åtminstone i fråga om en begränsad

del av bostadslångivningen. Med hänsyn till de administrativa och

andra fördelar som skulle kunna vinnas vid en tillämpning av kreditgarantisystemet

är det min avsikt att närmare undersöka denna fråga. Jag räknar

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

inte med att resultaten av dessa undersökningar kan föranleda förslag till

riksdagen under innevarande vårsession och beräknar i det följande medelsbehovet

för nästa budgetår på grundval av oförändrade förutsättningar i

ifrågavarande hänseende.

Jag vill här även beröra frågan om konstruktionen av det högsta belåningsvärdet.

Byggnadslåneutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande,

vars huvudinnehåll jag senare skall redogöra för, föreslagit att det

högsta belåningsvärdets konstruktion skall ändras, bl. a. för att lånsökandena

i förväg skall kunna göra erforderliga beräkningar av de ekonomiska

förutsättningarna för byggnadsprojektens genomförande. Förslaget innebär

i huvudsak, att belåningsvärdet skall uppdelas i tomtkostnad och byggnadskostnad,

den senare beräknad på grundval av ett enhetligt stompris samt

utrustningstillägg, samt att det skall justeras med hänsyn till förändringarna

i bostadsstyrelsens byggnadskostnadsindex och till den beräknade

takten i byggnadsrationaliseringen.

Innan verkningarna av de nu gällande bestämmelserna om högsta belåningsvärde

har kunnat studeras närmare anser jag det inte lämpligt att

vidtaga så vittgående ändringar i maximeringsreglernas konstruktion som

byggnadslåneutredningen föreslagit. Jag har emellertid för avsikt att pröva

om det är möjligt att utan sådana ändringar åstadkomma förenklingar i

bestämmelserna.

Vid anmälan av årets statsverksproposition, bil. 26, p. 5, och av propositionen

1958: 2, bil. 12, p. 3, har jag behandlat bostadsbyggandets omfattning

under innevarande och nästa budgetår. Jag har därvid anfört, att tillskottet

av bostäder utgjort omkring 58 000 lägenheter år 1954 och 57 000 lägenheter

såväl 1955 som 1956. För 1957 beräknade jag, att antalet färdigställda

lägenheter uppgått till minst 62 000. Antalet påbörjade lägenheter var ettvart

av åren 1954—1956 ca 60 000 och jag uppskattade antalet under 1957

till likaledes 60 000. Jag har vidare anfört, att medelsramarna för bostadslångivningen

bör fastställas från den utgångspunkten, att man eftersträvar

ett bostadsbyggande av den nu uppnådda omfattningen. I enlighet härmed

har jag för nästa budgetår preliminärt beräknat medelsramen för lån som

skall utgå från lånefonden till bostadsbyggande — tertiärlån samt räntebärande

egnahems- och förbättringslån — till 690 000 000 kronor. Härvid

har jag utgått ifrån att en igångsättning av minst 62 000 lägenheter, varav

minst 4 000 privatfinansierade, erfordras för att nyss angivna mål skall

uppnås.

I nyssnämnda sammanhang har jag också framhållit, att beräkningarna

i fråga om medelsramen och bostadsbyggandets storlek grundar sig på delvis

osäkra faktorer. Jag anförde sålunda, att det inte är möjligt att exakt ange

hur stor bostadsproduktion som kan åstadkommas t. ex. under 1958 eller

1959. Relativt små förändringar i den genomsnittliga byggnadstiden påverkar

årstillskottet rätt mycket. Förändringar i fråga om såväl lägenheternas stor
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

lek som andelen i bostadshus ingående lokaler påverkar lånebeloppens storlek

per lägenhet. Yad en viss medelsram motsvarar i nya bostadslägenheter

kan därför inte exakt beräknas. Även förskjutningar i igångsättningen från

en del av året till en annan påverkar på kort sikt lägenhetstillskottets storlek.

Det är vidare ovisst, hur stort det privatfinansierade bostadsbyggandet

blir.

Enligt nu föreliggande uppgifter uppgick tillskottet av bostadslägenheter

år 1957 till ca 64 000. Färdigställandet blev opåräknat stort under årets sista

del. Antalet påbörjade lägenheter var under året ca 65 000. Med hänsyn till

förut anförda omständigheter anser jag det vara mest realistiskt att bibehålla

den förut nämnda utgångspunkten vid beräkningen av medelsramarna

för nästa budgetår.

I förenämnda sammanhang (prop. 1958:2, bil. 12, p. 3) underströk jag

särskilt, att en tendens till ökning av lånebeloppet per lägenhet i flerfamiljshus

förelegat, vilken i första hand sammanhängt med en successiv ökning

av lägenheternas storlek. Samtidigt framhöll jag emellertid, att den allt

överskuggande uppgiften på bostadsområdet är att komma till rätta med

bostadsbristen, varför man kan förutsätta att kommunerna och byggnadsföretagen

är inställda på att inom den ram för bostadsbyggandet som den

statliga långivningen utgör, åstadkomma ett så stort antal lägenheter som

möjligt. Av samma skäl ansåg jag det kunna antagas att restriktivitet i

fortsättningen skall iakttagas, då det gäller att i statsbelånade bostadshus

anordna butiker, kontorslokaler och dylikt.

Den tendens till ökning av lånebeloppet per lägenhet som jag sålunda talade

om har förstärkts. Under det att beräkningarna av medelsramen för beviljande

av tertiärlån för innevarande budgetår och motsvarande preliminärt

beräknade ram för nästa budgetår bygger på förutsättningen att medelbeloppet

per lägenhet skall utgöra 9 000 kronor, har i verkligheten medelbeloppet

per lägenhet under månaderna juli—januari, för vilka uppgifter

nu är tillgängliga, uppgått till ca 9 500 kronor. Det synes ofrånkomligt, att

en viss hänsyn tages till denna utveckling. Jag anser likväl, att beräkningarna

av ramen bör grundas på antagande om endast en mindre höjning

av lånebeloppet per lägenhet. Då det numera endast är medelsramarna

som reglerar bostadsbyggandets omfattning, är det kommuner och byggnadsföretagare

som på det lokala planet har att genom sin planering av

bostadsbyggandet avgöra hur stort antal lägenheter, som skall åstadkommas

med hjälp av lån inom de för långivningen fastställda ramarna. Man

får därför förutsätta, att de vid den lokala planeringen tar hänsyn till angelägenheten

av att snabbt avveckla bostadsbristen.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att min företrädare i förra

årets proposition angående bostadsförsörjningen (prop. nr 100) anmälde,

att en mera långsiktig planering av bostadsbyggandet borde komma till

stånd. Det förutsattes att bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

skulle taga de initiativ, som i anledning härav erfordrades.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

85

Enligt vad jag erfarit har bostadsstyrelsen anhållit om uppgifter från

olika kommuner om bostadsbehovet och produktionsmöjligheterna under

de närmaste åren. Sedan dessa uppgifter lämnats samt bearbetats av bostadsstyrelsen

kommer ett säkrare underlag för bedömningen av bostadsbyggandet

på något längre sikt att föreligga. Det blir då också möjligt

att bättre än hittills ange inte endast hur stort bostadsbyggandet bör vara

utan också vilken fördelning av bostadsbyggandet på olika områden och

orter i landet som bör eftersträvas för att underskottet på bostäder skall

kunna snabbt täckas.

Genomförandet av en flerårsplanering av bostadsbyggandet bör också

kunna verksamt bidra till en jämnare sysselsättning för byggnadsarbetarna

över hela året. För att främja sysselsättningen bland byggnadsarbetarna

under nästa vinter har årets riksdag efter förslag av Kungl. Maj :t beslutat

om en relativt betydande utökning av ramarna för den statliga bostadslångivningen

under innevarande budgetår. Framförallt har härmed åsyftats

att åstadkomma en omfattande igångsättning av bostadsbyggnadsföretag

under andra kvartalet i år. För att säkerställa sysselsättning för

byggnadsarbetarna nästa vinter räknar jag med att av medelsramarna

för nästa budgetår en stor del skall disponeras för företag, som är avsedda

att påbörjas redan under tredje kvartalet i år.

Det ligger i sakens natur att slutlig ställning inte redan nu kan tas till

den lämpliga omfattningen av igångsättningen under 1959. Detta får ske

längre fram med beaktande av det ekonomiska läget och de praktiska

möjligheterna i övrigt att öka produktionen.

För budgetåret 1958/59 beräknar jag, att 41 500 lägenheter i tertiärbelånade

flerfamiljshus samt rad- och kedjehus skall påbörjas. Jag inräknar

häri ca 500 lägenheter i pensionärshem. Samtidigt räknar jag med att antalet

lägenheter, som påbörjas i pensionärshem för vilka statsbidrag i enlighet

med hittills gällande villkor beviljas, skall begränsas till 500. Antalet lägenheter

i egnahemsbelånade hus uppskattar jag till 16 000.

Från dessa utgångspunkter beräknar jag för beviljande av tertiärlån ett

belopp av 380 000 000 kronor och för beviljande av egnahemslån för nybyggnader

345 000 000 kronor. Jag har därvid, på grundval av uppgifter om egnahemslånets

storlek per lägenhet under det senaste året, antagit ett något lägre

lånebelopp per lägenhet än det som ligger till grund för beräkningen av innevarande

budgetårs egnahemslåneram. För egnahemslån till ombyggnadsföretag

och för räntebärande förbättringslån beräknar jag oförändrat 45 000 000

kronor. Långivningen kan alltså uppskattas komma att avse ett belopp av

tillhopa (380 000 000 + 345 000 000 + 45 000 000) 770 000 000 kronor. För

räntefria stående delar av egnahemslån beräknar jag 70 000 000 kronor. Medelsramen

för tertiärlån samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån

bör därför fastställas till (770 000 000 — 70 000 000) 700 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsen bar beräknat ramen till 770 000 000 kronor. Skillnaden

sammanhänger i huvudsak med att styrelsen förutsatt en igångsättning av

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

65 000 lägenheter, beräknat högre belopp per lån samt förutsatt att för

egnahemslån till ombyggnadsföretag och räntebärande förbättringslån skulle

beräknas 60 000 000 kronor.

Styrelsen har föreslagit, att lån för rad- och kedjehus bör avräknas från

en och samma låneram, oavsett vilken låneform som väljes för företaget,

enär det eljest kan hända att detta val irrationellt påverkas av ulrymmet

inom en ram. Detta önskemål bör beaktas, när Kungl. Maj :t utfärdar föreskrifter

angående låneramarna.

I detta sammanhang får jag anmäla följande. Vid införande av möjligheten

att utlämna tertiärlån och tilläggslån till studentbostäder förutsattes,

att vederbörande kommun skulle tillhandahålla erforderlig tomtmark utan

kostnad (jfr prop. 1950: 99, s. 70). Syftet härmed var närmast, att sådan

tomtsubvention skulle utgöra ersättning för det kommunala bidrag, som

eljest gällde såsom förutsättning för tilläggslån. Angivna villkor har inte

ansetts utgöra hinder för att vissa tomtkostnader fått inräknas i produktionskostnaden

vid statlig belåning då fråga varit om lägestillägg för särskilt

välbelägen tomtmark eller kostnader för grundförstärkning. Med hänsyn till

den ringa tillgången på outnyttjad tomtmark i Stockholm har det emellertid

övervägts att uppföra studentbostadshus i förortskommuner. I sådant fall

kan knappast förväntas att kommunen skall vilja göra en ekonomisk insats

motsvarande den som förutsatts i förenämnda proposition. Med hänsyn härtill

utgår jag ifrån att Kungl. Maj:t, om ej riksdagen har något att erinra

däremot, i angivna fall skall äga göra avsteg från förenämnda krav på kommunal

subvention. I den mån så sker bör tomtkostnad givetvis kunna inräknas

i produktionskostnaden vid statlig belåning.

Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår har preliminärt

beräknats till 600 000 000 kronor. Då det ej finns anledning att

frångå förutsättningarna för denna beräkning, bör anslaget slutligt upptagas

med det preliminärt beräknade beloppet.

Vad angår lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien

utgår jag från, att de medel som under budgetåret 1958/59 kommer att inflyta

på fonden i form av kapitalavbetalningar skall räcka till för utbetalande

av lån under budgetåret. Jag kan alltså inte tillstyrka bostadsstyrelsens

förslag att nya medel skall tillföras fonden utan föreslår att anslaget upptages

med ett formellt belopp av 100 kronor.

Vad slutligen beträffar räntefria lån till bostadsbyggande har jag förut

beräknat, att under nästa budgetår beslut om räntefria stående delar av

egnahemslån kommer att meddelas intill ett belopp av 70 000 000 kronor.

Den preliminära tilläggslångivningen till flerfamiljshus uppskattar jag till

60 000 000 kronor. Medelsramen för nästa budgetår bör alltså fastställas till

(70 000 000 + 60 000 000) 130 000 000 kronor.

Anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande bär preliminärt beräknats

till 180 000 000 kronor, vilket belopp bör upptagas slutligt.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

87

Från förevarande anslag bör avföras belopp som utbetalas såsom bidrag

för specialinredning av invalidlägenheter och som inte, i enlighet med vad

jag förut föreslagit, skall belasta anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet.

Beräkningen av anslagsbehovet torde inte påverkas härav.

Den bostadspolitiska organisationen

Byggnadslåneutredningens betänkande

Bostadsstödets former, organisation och omfattning

Efter en inledande redogörelse för sitt uppdrag, vilket avsett utredning

om prövningen av ansökningar om tertiärlån och tilläggslån samt därmed

sammanhängande frågor, har byggnadslåneutredningen i det första kapitlet

av sitt betänkande behandlat bostadsstödets former och omfattning.

Byggnadslåneutredningen erinrar, att formerna för det statliga stödet till

bostadsförsörjningen utgöres av tertiärlån och tilläggslån, egnahemslån,

ränteeftergift, förbättringslån, familj ebostadsbidrag, statsbidrag till anordnande

av pensionärshem, pensionärsbostadsbidrag samt statsbidrag till

fiskarbostäder. Utredningen framhåller, att av de uppräknade stödformerna

saknar de tre sistnämnda bidragen samband med utredningsuppdraget.

Utredningen redogör härefter för de i de statliga stödåtgärderna för bostadsförsörjningen

engagerade organen, vilka utgöres av bostadsstyrelsen

med länsbostadsnämnderna samt de kommunala förmedlingsorganen.

Byggnadslåneutredningen redovisar i fortsättningen vissa statistiska uppgifter

om bostadsproduktionen, vilka utredningen finner speciellt ägnade

att belysa med handläggningen av låneärenden sammanhängande spörsmål.

Utredningen anför, att enligt bostadsstyrelsens statistik över färdigställda

lägenheter den totala nyproduktionen av bostäder under 1956 uppgick

till 56 906 lägenheter, varav 53 976 lägenheter tillkommit med hjälp

av statliga lån och bidrag och endast 2 930 lägenheter utan sådant stöd.

Enligt utredningen har andelen med statliga lån och bidrag nybyggda enfainiljs-

och tvåfamiljshus successivt stigit från 64,8 procent år 1949 till

91,8 procent år 1956. För övriga hus — flerfamiljshus — har en stegring

skett — med mindre nedgångar under åren 1951 och 1955 —- från 82,8 procent

till 95,9 procent. Sammantaget har den statligt stödda lägenhetsproduktionen

stigit från drygt 78 procent år 1949 till att omfatta nära 95 procent

av hela bostadsproduktionen år 1956.

Utredningen redovisar härefter vissa uppgifter i syfte att belysa fördelningen

på olika företagsformer av det med statliga lån bedrivna bostadsbyggandet.

Utredningen konstaterar att de enskilda företagens andel av antalet

lägenheter i ansökningarna sjunkit från 32 procent budgetåret 1947/48

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

till 24 procent budgetåret 1956/57. Utredningen anmärker emellertid, att om

hänsyn tages till de preliminära besluten enskilda företag under år 1956

torde ha svarat för inemot en tredjedel av det totala lägenhetsantalet. De

kooperativa företagens andel har — med vikande tendenser i början av

perioden — successivt stigit från samma andel som de enskilda, 31,9 procent,

till 37,3 procent budgetåret 1956/57, medan de allmännyttiga och kommunala

företagen steg från 36,1 procent budgetåret 1947/48 till 50,3 procent

budgetåret 1949/50 för att därefter minska till 38,7 procent budgetåret

1956/57.

På grundval av inom bostadsstyrelsen sammanställda uppgifter redovisar

utredningen vidare antalet preliminära ansökningar om tertiär- och

tilläggslån under budgetåret 1956/57 fördelat efter företag och lägenheter,

vissa grupper av orter samt företagets art. Utredningen framhåller, att enligt

sammanställningen ej mindre än 62,6 procent av de enskilda företag, som

omfattas av de inkomna preliminära ansökningarna, är belägna i städer med

över 10 000 invånare medan motsvarande procenttal för kooperativa företag

är 54,8 och för kommunala och allmännyttiga företag 47,2. För övriga kommuner

uppgår procenttalen för de tre grupperna till 37,4 resp. 45,2 och

52,8. Koncentrationen till de större städerna är än mera markant i fråga

om antalet lägenheter. Ej mindre än 78,4 procent av lägenheter i ansökningar

från enskilda företag är belägna i städer med över 10 000 invånare

medan motsvarande procenttal för kooperativa företag uppgår till 63,2 och

för kommunala och allmännyttiga till 74,5.

För att belysa fördelningen av ärenden rörande flerfamiljshus på kommuntyper

har utredningen företagit en undersökning av frekvensen av

preliminära beslut om tertiär- och tilläggslån till dylika hus under år 1956

i rikets samtliga kommuner. Med fördelning på städer, köpingar och egentliga

landskommuner visar denna undersökning att inget sådant ärende

förekom i 690 av rikets 1 037 kommuner och att antalet kommuner med

endast ett ärende utgjorde 169 samt antalet kommuner med två ärenden

66. Preliminära beslut om lån har under detta år meddelats till byggnadsföretag

i 90 procent av samtliga städer, i 68 procent av landets köpingar

och i 20 procent av de egentliga landskommunerna. Under 1956 har

således 10 procent av städerna, 32 procent av köpingarna och 80 procent av

landskommunerna inte haft något preliminärt lånebeslut avseende flerfamiljshus.

Beträffande familjebostadsbidragen uppger utredningen, att det sammanlagda

antalet utgående bidrag under budgetåret 1956/57 av bostadsstyrelsen

uppskattas till 160 000.

Slutligen lämnas uppgifter angående statens kapitalfordran vid olika tidpunkter

på grund av bostadslångivningen. Av uppgifterna framgår att den

utestående kapitalfordran vid utgången av budgetåret 1956/57 uppgick till

5 493 milj. kronor, fördelade på ca 175 000 lån.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

I ett särskilt avsnitt behandlas ärendefördelningen mellan bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna. Vad angår egnahemslångivningen erinrar

utredningen, att denna långivning, med undantag för Stockholms stad,

är överförd till länsbostadsnämnderna. Beträffande långivningen till flerfamiljshus

framhålles, att ärenden rörande sådana lån i såväl egentliga

landskommuner som köpingar numera i stor utsträckning är överförda till

länsbostadsnämnderna. Ärenden rörande flerfamiljshus från de större städerna

—- med det övervägande antalet sådana ärenden -—■ och ärenden från

vissa landskommuner handlägges fortfarande i bostadsstyrelsen enligt

följande.

Lön

Kommuner

Stockholms stad

Stockholms län

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Malmöhus

Hallands

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs

Värmlands

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Stockholm

Botkyrka, Danderyd, Djursholm, Huddinge, Järfälla, Lidingö,

Nacka, Saltsjöbaden, Sollentuna, Solna, Stocksund, Sundbyberg,

Södertälje, Täby, Upplands-Väsby, Västerhaninge, Österhaninge

Uppsala

Eskilstuna

Linköping, Norrköping

Huskvarna, Jönköping

Hälsingborg, Landskrona, Lund, Malmö

Halmstad

Göteborg, Mölndal, Partilie

Borås, Trollhättan

Karlstad

Örebro

Västerås

Borlänge, Falun, Ludvika stad, Ludvika landskommun

Gävle

Allmänna synpunkter på möjligheterna till förenklingar

I kapitel 2 av betänkandet har utredningen lagt fram vissa allmänna synpunkter

på möjligheterna att förenkla handläggningen av låne- och bidragsärendena.

Byggnadslåneutredningen anför, att den statliga bostadspolitikens primära

syfte är att förbättra bostadsförsörjningen. Stödet åt bostadsbyggandet

synes emellertid också ha haft och har stor betydelse för att motverka

arbetslöshet bland byggnadsarbetarna och för att — i kombination med

byggnadstillståndsgivningen — stödja strävandena till säsongutjämning

på detta område av arbetsmarknaden. Den statliga byggnadslångivningen

har även varit betingad av önskemålet att hålla hyrorna i nytillkommande

hus nere.

Utredningen betonar, att den statliga bostadslångivningen ekonomiskt

sett är av mycket stor betydelse genom att över 90 procent av bostadsbyggandet

finansieras med hjälp av statliga lån. Mätt i pengar uppgick den sammanlagda

långivningen under budgetåret 1956/57 till 1 138 milj. kronor. Samtidigt

utbetalades i ränteeftergifter inkl. kapitalmedelsförluster 66 milj.

kronor.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Själva tillkomsten av stödet för bostadsbyggandet har enligt utredningen

medfört vissa kostnader utöver de som förekommer vid en byggnadsverksamhet

utan statligt stöd. Merkostnaderna utgöres emellertid icke enbart

av de kostnader, som uppkommer i statens administrativa organ, utan

också av sådana merkostnader, som uppstår i kommunerna och hos projektören,

entreprenören och byggherren, vilka speciellt i sin administration

men även i verksamheten i övrigt får vissa med regleringen följande kostnader.

Utredningen anför, att det är angeläget att dessa merkostnader i samhällsekonomin

blir så små som möjligt och att man ser till att dubblering

av arbete undvikes. Möjligheterna att åstadkomma kostnadsbesparingar

genom förenklingar i fråga om handläggningen av åtgärderna på

bostadspolitikens område får bedömas med utgångspunkt härifrån. Man får

dessutom beakta det växande antalet lån som skall förvaltas, om bostadsstödet

under ett antal år framåt skall ha samma omfattning som nu. Man

har då att räkna med att inom en period av 10—15 år det totala antalet

lån, som nu uppgår till 175 000, kommer att växa till mellan 400 000 och

500 000 innan någon del av det äldre lånebeståndet blivit slutamorterat.

Utredningen berör härefter frågan om kontrollen över bostadsbyggandet

samt framhåller, att hittillsvarande system huvudsakligen har varit uppbyggt

på att söka eliminera varje risk för staten och att kontrollen också i

stor utsträckning varit dubblerad. Emellertid ifrågasättes, om ens den mest

ingående kontroll kan göra det möjligt att exakt fastställa kostnaderna på

lånesidan. Enligt utredningen kan man räkna med att sammanlagt en

femtedel av produktionskostnaderna för ett bostadsbygge är sådana kostnader,

som är svåra att exakt fastställa. Hit hör projektering, konsultkostnader,

administration, kontroll och räntor, teknisk ledning, företagarersättning

m. m. samt vissa kostnader på arbetsplatsen. Men även de fyra återstående

femtedelarna av kostnaderna innehåller en del poster, där variationer

kan förekomma, t. ex. varurabatter i större eller mindre omfattning.

Fördelningen av en del av dessa kostnader mellan olika objekt innebär

också speciella problem, vartill kommer sådana kostnader som betingas av

väderleksolikheter under byggnadstiden.

Om man således konstaterar, att det icke är möjligt att helt undvika

risker ens vid den nuvarande formen för detaljerad teknisk kontroll och

kostnadskontroll, blir frågan för utredningen närmast den huruvida förenklingar,

som samhällsekonomiskt betyder besparingar, kan godtagas

om de samtidigt kan medföra ökade risker för staten som långivare. Utredningen

hänvisar i detta sammanhang till flerfamiljshusproduktionens

fördelning på olika företagarekategorier samt erinrar, att de senaste årens

siffror visar att lägenhetsantalet i flerfamiljshusen fördelar sig med 68 å 70

procent på kooperativa, kommunala och allmännyttiga företag samt med

30 å 32 procent på enskilda företag. Utredningen anför, att eftersom såväl

de kooperativa som de allmännyttiga företagen fått förtroendet av fri hyres
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

sättning, det kan ifrågasättas om kostnadsgranskningen överhuvudtaget för

dessa företag är nödvändig.

Utredningen ställer härefter frågan huruvida syftet att undvika dubbelarbete

och att åstadkomma en smidigare handläggning av ärendena bäst

uppnås genom en centralisering eller en överflyttning av arbetsuppgifter

på de lokala organen. Utredningen anser, att vissa förvaltningsuppgifter i

fråga om långivningen bör handläggas centralt och att arbetet med dessa

på grund av möjligheterna till maskinanvändning ytterligare bör centraliseras.

Det gäller närmast amorteringar, räntor och familjebostadsbidrag.

övervakning av säkerheter och liknande arbetsuppgifter kan man helt

decentralisera och väsentligt minska dessa uppgifters omfattning. Långivningen

och det därmed förenade arbetet med kostnadsgranskning, teknisk

kontroll och låneförberedelse bör man helt decentralisera till de kommunala

organen. Dessa bör handlägga ifrågavarande arbetsuppgifter efter direktiv

och normer som fastställes av bostadsstyrelsen, dock med den inskränkningen,

att de mindre kommunerna bör få möjlighet att konsultera

länsbostadsnämnderna. De viktigaste skälen för en decentralisering är att

kommunerna — för vars invånare det byggs -— bör ha det primära intresset

att de ekonomiska, planmässiga, tekniska, sociala och sysselsättningsmässiga

synpunkterna i fråga om bostadsbyggandet lokalt blir på bästa sätt

tillgodosedda.

Mot en utflyttning av låneärendena kan, anför utredningen vidare, invändas,

att utflyttningen i ett stort antal kommuner skulle medföra svårigheter.

Enligt den undersökning som utredningen verkställt ligger emellertid det

dominerande antalet —- icke mindre än 88 procent — av de färdigställda

bostäder av flerfamiljshustyp, för vilka det långivande organet i fortsättningen

får fastställa hyra, i städer och köpingar. Dessa större kommuner,

som till antalet utgör ca 200, bör ha förutsättningar att ha bra förmedlingsorgan,

väl kvalificerade att övertaga alla uppgifter fram till låneutbetalningen.

För de övriga kommunerna, varav 690 icke hade något flerfamiljshusärende

under 1956 och 169 kommuner hade högst ett sådant ärende

under året, bör möjlighet finnas att få hjälp i arbetet från länsbostadsnämnderna.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att man har att välja mellan

två olika system när det gäller långivningen till bostadsbyggandet och

handläggningen av lånefrågorna. Det ena är det nu tillämpade med en

ingående teknisk och ekonomisk detaljgranskning såväl i de kommunala

förmedlingsorganen som hos den statliga långivande myndigheten. Det medför

något större säkerhet, främst i fråga om den ekonomiska granskningen,

men betyder samtidigt tidsförluster och höga kostnader direkt och indirekt

genom dubbelarbete och den långa behandlingstiden. Även om en viss förbättring

av detta system kan ske genom en fortsatt decentralisering till

länsbostadsnämnderna, kommer kostnads- och arbetshesparingen därige
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

nom att bli av begränsad omfattning. Det andra systemet, som utredningen

vill förorda, innebär att de kommunala förmedlingsorganen — som redan

nu utför granskning — får ta ansvaret för detta arbete efter av bostadsstyrelsen

utfärdade direktiv och att granskningen i den långivande myndigheten

upphör.

Med de angivna huvudprinciperna kommer bostadsstyrelsen enligt utredningen

att i första hand bli en direktivgivande och övervakande myndighet,

medan länsbostadsnämnderna får uppgiften att vara rådgivande organ

närmast för de mindre kommunerna och att besluta i bostadslåneärenden,

som angår dessa kommuner.

Handläggningen ay låneärenden m. m.

Byggnadslåneutredningen framlägger härefter, i kapitel 3—11 och 14 av

betänkandet, detaljerade förslag i ett flertal frågor rörande handläggningen

av låneärenden samt vissa med långivningen sammanhängande förvaltningsoch

kamerala uppgifter. En sammanfattande redogörelse lämnas i det följande

för huvuddelen av dessa förslag. Vidare redovisas i detta sammanhang

synpunkter och förslag, som utredningen i kapitlen 12 och 13 av betänkandet

framfört rörande forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhet

samt informations- och serviceverksamhet.

Teknisk granskning

BySSnadslåneutredningen redogör till en början för nuvarande behandlingsgång

vid den tekniska granskningen. Av redogörelsen inhämtas i huvudsak

följade.

Den byggherre, som för bostadsbyggande vill ha statliga lån och ränteeftergift,

skall göra ansökan därom till det långivande organet — bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnden — genom det kommunala förmedlingsorganet.

Ansökan skall upprättas på formulär, som fastställts av bostadsstyrelsen.

Förmedlingsorganet skall till det långivande organet skyndsamt

insända inkommen ansökan, med därtill hörande handlingar, jämte eget

yttrande över ansökningen. Till förmedlingsorganets yttrande skall i fråga

om flerfamiljshusärenden fogas utlåtande av byggnadsnämnd, huruvida

byggnadsritningar och byggnadsbeskrivning är av sådan beskaffenhet att de

kan godkännas.

Förmedlingsorganets yttrande förutsätter, att man i det kommunala organet

genomfört en teknisk granskning av det tillämnade byggnadsföretaget.

Denna måste vara så omfattande, att förmedlingsorganet fått en grundad

uppfattning om huruvida projektet kan godkännas till erhållande av statligt

lån.

Det lånebeviljande organet har -— sedan handlingarna inkommit från

förmedlingsorganet — att meddela preliminärt beslut huruvida lån beviljas,

och i så fall till vilket belopp, samt på vilka villkor och förutsättningar lånet

då kommer att utgå. För ärenden, som går till länsbostadsnämnd för preli
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

minärt beslut, kan denna, om ärendet befinnes särskilt svårt att bedöma

eller om andra skäl därtill tinnes, underställa det bostadsstyrelsens prövning

och avgörande.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 16 december 1955 infördes det s. k.

lånetaket, vilket innebär att lånevärdet ej får bestämmas högre än efter

vissa generella grunder. Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 30 november

1956 skall vid prövning av ansökan angående preliminärt beslut om lån

enligt kungörelsen om tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus, beräkning

av byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror för lägenheter i byggnad,

som avses med ansökningen, ej utföras av vare sig förmedlingsorganet

eller det lånbeviljande organet.

Sedan byggnadsföretaget fullbordats, har den som beviljats preliminärt

lån eller, om fastigheten övergått till ny ägare eller tomträtten till ny innehavare,

denne att senast på dag som det lånbeviljande organet bestämmer,

till förmedlingsorganet inge framställning om slutligt beslut i låneärendet.

Förmedlingsorganet skall därvid med eget bifogat yttrande snarast till

styrelsen eller länsbostadsnämnden, om nämnden meddelat preliminärt

beslut, insända framställningen jämte därtill hörande handlingar samt instrument

över den besiktning och värdering av byggnaden som det åligger

förmedlingsorganet att verkställa.

Enligt byggnadslagen skall byggnadsnämnden tekniskt granska de hus,

som uppföres i kommunen. Rent formellt blir det sålunda stadsarkitekt och

byggnadsnämnd, som i sista hand godkänner utförandet av de bostadshus,

för vilka man söker lån.

I stor utsträckning sker förhandsgranskningen efter personliga besök av

byggherren eller projektören och efter diskussioner med tjänstemän i bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnderna.

Utredningen anför bl. a., att vid de kontakter som utredningen haft med

ett stort antal förmedlingsorgan man i allmänhet ansett, att det nuvarande

förfarandet med förhandsgranskning och därefter ytterligare två granskningar,

dels av förmedlingsorganet och dels av länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen,

inneburit en onödig omgång. I varje fall de större kommunerna,

där som förut nämnts mer än tre fjärdedelar av flerfamiljshusen

byggs, kan anses ha förutsättningar för att självständigt företaga den tekniska

granskningen. Man har dock i allmänhet klagat på att möjligheterna

härtill f. n. försvåras på grund av bristfälliga informationer och svårigheten

att överblicka det material, som i form av cirkulär och anvisningar

ställs till förmedlingsorganens förfogande. Möjligheterna för en kvalificerad

granskning har också begränsats av att förmedlingsorganen icke fått

informationer i samma omfattning som länsbostadsnämnderna rörande

granskningen.

För egen del anser utredningen det nödvändigt att en förenkling av den

tekniska granskningen sker och att kommunerna bör få övertaga det fulla

ansvaret härför. Bostadsstyrelsens rätt att granska förutsättes kvarstå, men

möjligheterna härtill anses endast böra utnyttjas genom stickprov.

En förutsättning för överflyttning av granskningen och ansvaret härför

på kommunerna är enligt utredningen, att kommunerna har kompe
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

tenta befattningshavare för uppgiften. Utredningen erinrar därvid om att

granskningen nu sker i de större kommunerna och att 78 procent av flerfamiljshusen

och 86 procent av antalet lägenheter är belägna i städer och

köpingar. En ändring, som medför att ansvaret lägges på kommunen, skulle

i arbetshänseende således icke innebära någon förändring på det kommunala

planet. Beträffande de mindre kommunerna framhålles, att de skulle

kunna få hjälp av bl. a. länsbostadsnämnderna. Vidare erinras, att varje

enskilt standardhus för egnahemsbebyggelse med nuvarande ordning blir

föremål för särskild granskning. Sådana standardhus bör enligt utredningen

kunna godkännas generellt genom registrering, som kan återkallas.

Detta skulle innebära, att sådana typhus, om ingen ändring göres, skall godkännas

utan speciell granskning. Härigenom skulle behandlingen av egnahemsärenden

särskilt i mindre kommuner underlättas.

Förutsättningen för att kommunerna skall kunna tillfredsställande klara

den tekniska granskningen är emellertid, framhåller utredningen, att generella

direktiv och normer ställes till förfogande. För utfärdande av de

generella föreskrifterna bör endast en mindre stab kvalificerade befattningshavare

finnas på bostadsstyrelsen. Komplettering bör i stället ske med

särskilda sakkunniga för skilda tillfällen.

I likhet med vad 1951 års byggnadsutredning anfört i sitt i juni 1957 avlämnade

betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957: 21, sid.

157—159) anser utredningen, att möjligheterna till en samordning av förmedlingsorganens

och byggnadsnämndernas verksamhet bör utnyttjas så

långt som möjligt. Utredningen förordar för sin del, att bostadsstyrelsen

och byggnadsstyrelsen i samråd utarbetar närmare riktlinjer för en sådan

samordning. Enligt utredningens mening bör frågan i princip lösas så, att de

för bostadslånen i byggnadstekniskt hänseende erforderliga villkoren meddelas

kommunerna som kompletteringsföreskrifter till byggnadsstadgan.

Härigenom skulle den tekniska granskningen bli en angelägenhet för byggnadsnämnderna.

Beträffande sättet för samordningen av byggnadsnämndernas

granskningsarbete för byggnadslov och lånevillkor bör närmare

anvisningar meddelas av byggnadsstyrelsen. De båda myndigheterna bör

även dryfta, huruvida de närmare tillämpningsanvisningar, som bostadsstyrelsen

enligt utredningens uppfattning tid efter annan bör meddela till

stod for kommunernas byggnadstekniska lånegranskning, kan av bostadsstyrelsen

lämnas direkt till byggnadsnämnderna eller om de bör förmedlas

genom byggnadsstyrelsens försorg.

Den bestämmelse i 21 § tertiärlånekungörelsen och 29 § egnahemslånekungörelsen,

som medger länsbostadsnämnd rätt att »om ärendet befinnes

vara särskilt svårt att bedöma eller eljest skäl därtill föreligger»

underställa detsamma bostadsstyrelsens prövning, anser utredningen böra

utgå. Den nämnda underställningsrätten innebär vid en decentralisering en

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

svårbedömbar och för topporganisationen irrationell arbetsuppgift, som enligt

utredningens uppfattning måste undvikas.

Byggnadskostnadsgranskning

I fråga om nuvarande behandlingsgång erinrar utredningen, att besiktning

och standardkontroll av fastigheten förrättas innan förmedlingsorganet

vidarebefordrar slutlig låneansökan. Därefter företages en kostnadsgranskning

och en beräkning av de slutliga byggnadskostnaderna. Samtidigt

granskas tomtkostnaden eller i förekommande fall tomträttsavgälden. Sedan

ärendet inkommit till bostadsstyrelsen sker först en granskning ur

juridiska synpunkter, varefter — om det är fråga om flerfamiljshus —

lånebyråns marksektion prövar tomtpriset eller tomträttsavgäldens skälighet.

Ärendet går därefter till lånebyråns flerfamiljshussektion, som ånyo

gör en granskning av kostnaderna. Därvid beräknas även avkastningsvärde

och hyror för enskilda byggmästares fastigheter. Granskningen utföres

dessutom med hänsyn till vissa andra frågor, vartill utredningen återkommer

i annat sammanhang.

Utredningen finner, att besparings- och förenklingsmöjligheter i fråga om

byggnadskostnadsgranskningen föreligger om denna granskning koncentreras

enbart till förmedlingsorganen. Detta skulle undanröja dubbelarbete

och ge en smidigare handläggning av ärendena. Det skulle också medföra

bättre möjligheter till en med kostnadsgranskningen förenad bedömning av

kvaliteten.

De ca 200 kommuner, som svarar för ungefär tre fjärdedelar av bostadsbyggandet,

bör enligt utredningen även få ansvaret för kostnadsgranskningen

direkt överflyttat på sig medan övriga kommuner, om de inte kan

anlita enskild expertis eller Landsbygdens byggnadsförening, bör ha möjlighet

att få hjälp av länsbostadsnämnderna. Egnahems- och förbättringslåneärenden

bör dock helt handläggas av förmedlingsorganen även i de mindre

kommunerna.

I överensstämmelse med utredningens förslag rörande den tekniska

granskningen förutsättes hjälp vid speciell högbelastning kunna erhållas

från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnderna.

Utredningen har också lagt fram vissa förslag angående bestämmelserna

om högsta belåningsvärden för bostadshus m. m. 1 denna del torde få

hänvisas till vad som anförts vid behandlingen av frågan om medelsbehovet

för låne- och bidragsverksamheten.

Lånebeslut och löneutbetalning

För den nuvarande behandlingsgången vid lånebeslut och låneutbetalning

lämnar utredningen följande redogörelse.

Då en fastighet för vilken tidigare preliminärt lånebeslut meddelats är

färdig, inkommer sökanden till förmedlingsorganet med slutlig låneansökan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

i två exemplar. Till denna ansökan skall vara bifogat intyg angående erhållen

eller utlovad bottenkredit, eventuella ändringsritningar, registreringsbevis,

vissa andra handlingar samt i förekommande fall avskrift av

bolagsordning eller stadgar i kooperativt och kommunalt företag.

Innan ansökan insändes till det långivande organet — bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnden — utföres besiktning och standardkontroll av

byggnaden genom förmedlingsorganet. Ansökningen, försedd med eventuella

erinringar mot utförande och standard, insändes härefter av förmedlingsorganet

till det långivande organet.

Inom bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden granskas de inkomna

handlingarna. Därvid kontrolleras om de är fullständiga, erforderlig komplettering

ombesörjes och i förekommande fall granskas bolagsordning och

stadgar. Om bostadsstyrelsen vid sin granskning finner, att byggherren

vidtagit ändringar av förut godkända ritningar eller tekniska beskrivningar

eller att besiktningsmannen i något avseende gjort anmärkningar mot utförandet,

överlämnas ärendet till tekniska byrån för granskning och åtgärd.

Efter denna granskning gör lånebyråns marksektion en granskning av

det slutliga tomtprisets eller tomträttsavgäldens skälighet.

Sedan marksektionen slutfört sin granskning överlämnas ärendet — om

det är fråga om flerfamiljshus — till lånebyråns flerfamiljshussektion.

Tidigare i förmedlingsorganet uppgjorda beräkningar granskas, varvid

korrigering eller omarbetning sker i mycket stor utsträckning. Om försenad

avlyftning av byggnadskreditiv förorsakat extra kostnader, göres pålägg

för dessa på produktionsvärdet. Även här sker en granskning av att frågan

om underliggande krediter lösts på ett tillfredsställande sätt.

Sedan denna granskning slutförts, upprättas förslag till slutligt lånebeslut.

Ärendet överlämnas härefter till juridiska sektionen, som'' slutgranskar

detsamma. Därvid justeras det av flerfamiljshussektionen upprättade

beslutsförslaget och lånevillkor samt lånegränser fastställes definitivt.

En ny kontroll verkställes om att underliggande krediter lösts på

ett tillfredsställande sätt.

Sedan ärendet härefter blivit föremål för föredragning på flerfamiljshussektionen

återgår det till juridiska sektionen, vilken utskriver lånebeslutet.

För flerfamiljshusärenden, som utflyttats till länsbostadsnämnderna, är

behandlingsgången ungefär likartad. Även när det gäller egnahemslån infordras

intyg om erhållen eller utlovad bottenkredit.

Sedan låneansökan beviljats insänder den lånesökande på fastställt formulär

en särskild framställning om utbetalning av lån till förmedlingsorganet,

som efter genomgång av handlingarna vidarebefordrar ansökningen

till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden. Med denna ansökan

bifogas reverser och inteckningshandlingar, pantförskrivningshandlingar,

gravationsbevis, avskrift av reverser till bottenlånekrediterna, slutbesiktningsbevis,

brandförsäkringsbevis och de övriga handlingar som kan ha

föreskrivits i det slutliga lånebeslutet, registreringsbevis samt, i förekommande

fall, bolagsordning, stadgar, ekonomiska planer och uppgifter angående

förhandsteckning av bostadsrätt.

Efter kontroll av att alla begärda handlingar insänts och sedan dessa

granskats, upprättas amorteringsplan och beräkning av ränteeftergift. Sedan

ärendet införts i särskild kontrolliggare uppföres det på utbetalningsbesked,

som jämte ett exemplar av det slutliga lånebeslutet och amorteringsplanen

överlämnas till kamerala sektionen. Brandförsäkringsbeviset över
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

97

lämnas till brandförsäkringsavdelningen, som registrerar det och fortlöpande

bevakar att försäkringspremierna betalas. Från ombudsmannasektionen

erhåller kamerala sektionen utbetalningsbesked, varefter lånet

genom kassans försorg utbetalas till vederbörande förmedlingsorgan som

i sin tur utbetalar det till låntagaren.

För de flerfamiljshus- och egnahemslåneärenden, som behandlas på länsbostadsnämnderna,

sker motsvarande genomgång av ärendena. Länsbostadsnämnden

utbetalar dock icke lånebeloppen utan insänder till bostadsstyrelsen

förteckningar över utbetalningar som skall göras,, varefter dessa

sker från styrelsen.

J ‘‘

Utredningen anser att förmedlingsorganen på basis av den granskning

som i det föregående föreslagits skola ankomma på dem, även bör få fastställa

belåningsvärdet och helt ta hand om de formaliteter som fram till

låneutbetalningen kan anses nödvändiga. Under förutsättning att följande

betingelser föreligger, nämligen att vid förmedlingsorganets beviljande av

det preliminära beslutet besked av länsbostadsnämnden erhållits att medel

inom givna låneramar kan ställas till förfogande, att utfästelse om de

underliggande lånen föreligger, att bolagsordning och stadgar kan granskas

och godkännas lokalt samt att de förordade bestämmelserna i fråga om

belåningsvärdet skall vara utslagsgivande, finner utredningen att den nuvarande

ordningen i övrigt bör kunna ersättas med enbart en av förmedlingsorganet

avgiven deklaration, vilken bifogas ansökningen om slutligt

lån och insändes till länsbostadsnämnden. Denna deklaration skulle samtidigt

bli en rekvisition på lånet. Till deklarationen skulle, förutom uppgifter

beträffande produktionsvärde, underliggande lån in. m., endast behöva

fogas gravationsbevis och inteckningshandlingar för det statliga lånet

jämte uppgifter om vart pengarna skall sändas.

Samma indelning av kommunerna som föreslagits beträffande granskningen

förutsättes gälla i fråga om lånebeslut och låneutbetalning. Detta

skulle innebära, att de största kommunerna, eller ca 200, helt skulle svara

för handläggningen av lånebeslut och låneförberedelse såväl i fråga om

flerfamiljshus som egnahemslån, medan för den till antalet större gruppen

av kommuner, eller ca 850, som har ett mindre antal ärenden, länsbostadsnämnden

skulle svara för lånebesluten. Enligt utredningens mening vore

det önskvärt, att man utan undantag kunde decentralisera besluten i

låneärenden till förmedlingsorganen. Del anses dock icke möjligt alt nu

jämställa den större gruppen kommuner med den mindre kommungruppen.

Så snart förutsättningar härför kan anses föreligga bör en prövning ske

av frågan om en successivt alltmera utbredd decentralisering av beslutanderätten

till förmedlingsorganen kan verkställas.

Ombcsiktningar

Enligt både kungörelsen om egnahemslån m. m. och tertärlånekungörelsen

ålägges de kommunala förmedlingsorganen att under lånetiden hålla

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1958

uppsikt över vården av belånade byggnader (31 § resp. 35 §). Bostadsstyrelsen

kräver att samtliga belånade byggnader skall ombesiktigas vart

femte år samt att besiktningsinstrument skall upprättas och insändas till

styrelsen. I båda kungörelserna stadgas, att det lånebeviljande organet -—

om byggnad på grund av vanvård eller eljest förlorar i värde — äger uppsäga

lånet helt eller delvis, omedelbart eller å viss dag (16 § resp. 35 §).

Utredningen anför, att de obligatoriska femårsbesiktningarna innebär en

betydande arbetsbelastning. Detta gäller i första hand förmedlingsorganen,

men förfarandet medför även ett omfattande administrativt arbete i bostadsstyrelsen.

Antalet besiktningar per år utgör f. n. ca 30 000, men detta

antal kommer, om nuvarande bestämmelser även skall gälla i fortsättningen,

att växa till närmare 40 000 inom de närmaste åren. Avisering om

att besiktning skall företagas sker genom skrivelse från bostadsstyrelsen

till förmedlingsorganen. Enligt utredningen torde med den angivna beräkningsgrunden

antalet skrivelser kunna uppskattas till omkring 75 000

per år.

Utredningen konstaterar, att de ombesiktningar, som nu sker vart femte

år, är avsedda att vara en kontroll på att säkerheten för det statliga lånet

inte minskas. Utredningen anser emellertid, att riskerna för vanvård av

bostadshus, vilka förvaltas av kommunala och allmännyttiga företag, i

realiteten är att anse som en kommunal angelägenhet. Beträffande bostadsrättsföreningarna

framhålles, att de kommunala representanterna i föreningarnas

styrelser eller, om sådana icke är utsedda, de kommunala

observatörerna, ger kommunen goda möjligheter att även på annat sätt än

genom ombesiktningar följa föreningarnas vård av sina fastigheter. Även

beträffande egnahemmen finner utredningen, att det kommunala engagemanget

liksom lokalkännedomen utgör motivering nog för att överlåta

ombesiktningsverksamheten till kommunerna. Utredningen föreslår, att

de nuvarande av bostadssyrelsen aviserade och förmedlingsorganen ålagda

obligatoriska femårsbesiktningarna slopas och ersättes med besiktningar

endast i den utsträckning, som vederbörande förmedlingsorgan finner nödvändig

med hänsyn till kraven på lånesäkerhet.

Undantag göres dock av utredningen för de s. k. experimenthusen med

hänsyn till att ett speciellt intresse kan föreligga för bostadsstyrelsen att

följa dessa hus efter färdigställandet. Utredningen föreslår därför, att

besiktning av experimenthus i lämplig omfattning skall kunna påfordras

genom bostadsstyrelsen.

Försäkringskontroll

I såväl kungörelsen om egnahemslån som kungörelsen om tertiär- och

tiHäggslan föreskrives, att det lånebeviljande organet äger uppsäga utelöpande

lån till inbetalning, om nöjaktig brandförsäkring ej längre föreligger

(24 § resp. 16 §). Uppsägningen kan enligt kungörelserna avse hela

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

lånet eller del därav och kan ske omedelbart eller å viss dag. Denna föreskrift

har av bostadsstyrelsen intagits bland lånevillkoren i skuldförbindelserna.

I villkoren stipuleras även alt låntagaren skall ersätta all kostnad

för brandförsäkring, som fordringsägaren finner skäl att i hans ställe

teckna.

Inom bostadsstyrelsens kanslibyrå finnes organiserad en särskild arbetsgrupp,

som har till uppgift att bevaka att försäkringarna upprätthålles.

Av utredningens redogörelse härför framgår i huvudsak följande.

Den nu nämnda s. k. brandförsäkringsavdelningen registrerar och samlar

även de av vederbörande försäkringsföretag utfärdade ansvarsförbindelser,

som enligt bostadsstyrelsens föreskrifter skall medfölja framställning

om utfående av beviljat lån. Enligt dessa förbindelser kvarstår försäkringsföretagets

ansvarighet gentemot långivaren under sex veckor räknat

från den tidpunkt, då försäkringsföretaget lämnat långivaren meddelande

om att brandförsäkring uppsagts, ändrats eller upphört eller att

premien ej betalts. Då sådant meddelande inkommer från försäkringsföretag,

anmodas vederbörande förmedlingsorgan att tillse, att låntagaren

omedelbart vidtager sådana åtgärder beträffande belånade byggnader, att

desamma kan anses till betryggande värde försäkrade. Skulle låntagaren

icke följa denna anmaning, erlägger bostadsstyrelsen premien till försäkringsbolaget

och debiterar låntagaren kostnaderna härför i samband med

aviseringen av förfallande annuiteter å lånet.

Brandförsäkringsavdelningen har även att registrera och samla de ansvarsförbindelser,

som av försäkringsföretagen meddelas vid höjning av

försäkringsbelopp.

Den fortlöpande övervakningen av att de belånade fastigheterna är brandförsäkrade

till betryggande värde sker genom förmedlingsorganen i anslutning

till de påbjudna s. k. femårsbesiktningarna. Vid sådan besiktning sker

en värdering av fastigheten och i de fall försäkringen ej täcker återanskaffningsvärdet

anmodar förmedlingsorganet låntagaren att höja sin försäkring.

Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att bostadsstyrelsens och

förmedlingsorganens kontinuerliga övervakning av att belånade byggnader

under hela lånetiden är försäkrade till återanskaffningsvärde är förenat

med ett avsevärt arbete, vilket särskilt för förmedlingsorganens del är

betungande. Kostnaderna för denna övervakning kan enligt utredningens

mening icke anses stå i rimlig proportion till de risker staten i egenskap

av långivare skulle löpa, om denna övervakning upphörde.

Enligt utredningen kan det med tog hävdas, att den väsentliga kontrollen

ur statens-långivarens synpunkt görs vid långivningen genom att man då

tillser att försäkringen täcker byggnadsvärdet. Den höjning av försäkringsbeloppet,

soin därefter kan behöva verkställas på grund av stigande byggnadskostnader,

bör då vara låntagarens ensak. Utredningen framhåller, att

med det intresse, som kommunerna har i de kommunala och allmännyttiga

företagen, är det knappast att vänta att någon försumlighet beträffande

försäkringar skall uppkomma i fråga om bus, som ägs av sådana företag.

Detta kan ej heller behöva ske rörande hus, som ägs av bostadsrättsför
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

eningar. Den risk, som i något enstaka fall kan förefinnas beträffande

enskilda fastighetsägare, motverkas enligt utredningen i hög grad av att

belåningsgränsen i fråga om flerfamiljshus här ligger vid 85 procent av

bySSnadsvärdet och att densamma även då det gäller egnahem kan anses

vara försedd med säkerhetsmarginal.

Efter att ha avvisat tanken på att statsverket garderar sig mot riskerna

genom återförsäkring, diskuterar utredningen även den möjlighet, som

numera finns att till ett brandförsäkringsavtal av gängse typ knyta en

sådan klausul, att skaderegleringen baseras på återanskaffningsvärdet —

nuvärdet utan hänsynstagande till fastighetens värdeminskning genom

ålder och bruk (s. k. nyvärdesklausul). Härvid erinras, att till denna försäkring

även kan knytas en klausul, innebärande att försäkringens belopp

automatiskt höjes i takt med byggnadskostnadernas stegring (s. k. värdestegringsklausul).

Med hänsyn till bl. a. premiekostnaderna har utredningen

kommit till den slutsatsen, att man icke bör belasta låntagaren med

krav på obligatorisk tillämpning av de berörda klausulerna.

Utredningen framlägger i stället följande förslag i fråga om försäkringskontrollen.

Den granskning, som utföres av förmedlingsorganen och bostadsstyrelsen

i samband med själva långivningen, skall bibehållas och

avse, att försäkring till betryggande värde finnes före lånets utbetalande.

Däremot skall den granskning av brandförsäkringarna som nu sker under

lånens löptid slopas. Försäkringsbolagens nuvarande skyldighet att lämna

meddelande beträffande ändringar i fråga om försäkringarna skall kvarstå

liksom bolagens nuvarande ansvarighet intill sex veckor efter det att långivaren

erhållit sådant meddelande. Erhåller låntagaren meddelande som

nyss sagts bör annan åtgärd ej vidtagas än att låntagaren underrättas om

sin skyldighet att hålla fastigheten försäkrad till värde, som täcker de

statliga lånen, och att lånen kommer att uppsägas, därest försäkringen

icke återupplivas eller ändras till nämnda värde.

Beräkning av ränteefiergifter

Av utredningens redogörelse för nuvarande metoder för eftergifternas beräkning

inhämtas i huvudsak följande.

Beträffande flerfamiljshus gäller fr. o. in. den 1 juli 1957, att staten på

bottenlånen, i den mån de beräknas belöpa sig på bostäder, i princip garanterar

en högsta ränta för låntagaren uppgående till 4 procent på primärlån

i fastigheter färdigställda före den 1 januari 1951 och i fråga om

senare färdigställda fastigheter 3,5 procent. För sekundärlån garanteras

en häremot svarande ränta, av bostadsstyrelsen bestämd till 4,5 respektive

4 procent.

Om låntagaren förbundit sig att för primär- och sekundärlån erlägga

högre ränta än det lånebeviljande organet prövar möjlig att erhålla på allmänna

lånemarknaden skall — i stället för den faktiska räntan — lånemarknadsräntan

läggas till grund för bestämmande av eftergiftens storlek.

Motsvarande föreskrift gäller för det fall att lånemarknadsräntan sjunker

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

101

och låntagaren underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för att komma

i åtnjutande av den lägre räntan, oaktat han har möjlighet härtill.

Ränteeftergiftens storlek påverkas också av om lånen är bundna. Enligt

bestämmelserna påverkas ränteeftergiftens storlek också av om amortering

sker på bottenlån. I den mån sådan sker minskar ränteeftergiften i motsvarande

grad.

Det långivande organet äger fastställa ränteeftergiftens storlek för en

följd av år. Beräkningen skall då grundas på de uppgifter, som föreligger

vid en sådan tidsperiods början. Denna s. k. schablonmetod för beräkning

av ränleeftergifter till flerfamiljshus innebär endast, att eftergiften uträknas

individuellt för varje fastighet men skall utgå med oförändrat belopp under

en följd av år, förutsatt att amortering ej sker på primärlån eller på sekundärlån

i snabbare takt än för det enskilda sekundärlånet gällande amorteringsplan

förutsätter och — då fråga är om obundna lån — att räntesatsen

ej förändras.

För egnahem gäller i princip samma bestämmelser angående ränteeftergift

som i fråga om flerfamiljshus. Eftergiften utgår här dock med i författningen

angivna belopp. Dessa varierar i fråga om nybyggnad mellan

300 och 820 kronor per år samt i fråga om ombyggnad mellan 180 och 490

kronor per år. Schablonbeloppen för egnahem jämkas om fördjupning av

egnahemslånet skett. Även för egnahem sker en sänkning av ränteeftergiften,

om amortering sker på bottenlånen.

Efter förslag i proposition 100: 1957 har tills vidare som försöksverksamhet

möjlighet öppnats att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag,

som icke finansieras med statliga lån. Därvid har för egnahem fastställts

ett eftergiftsbelopp av 500 kronor för enfamiljshus och 750 kronor för tvåfamilj

shus.

Utredningen anför, att uträkningen och tillgodoförandet av ränteeftergifter

medför ett omfattande arbete hos såväl bostadsstyrelsen som ett stort

antal av förmedlingsorganen. Detta sammanhänger med gällande bestämmelser,

vilka gör det nödvändigt med en kontinuerlig individuell granskning

under hela lånetiden av förändringar genom amorteringar, genom

bindning av lånen samt genom konvertering av bundna lån. Med det starkt

växande antalet lån blir detta arbete mycket betungande.

Konstruktionen av det nuvarande systemet för ränteeftergifternas beräkning

medför vidare enligt utredningens uppfattning, att vederbörande

låntagare icke kan ha något intresse av att söka pressa ned sina räntekostnader.

Om han genom bindning av lån eller på annat sätt lyckas pressa

sina räntekostnader, medför detta, att ränteeftergiften minskas i motsvarande

mån. Att använda sparmedel för att amortera på bottenlån lönar sig

sålunda inte.

Utredningen anser, att reglerna för ränteeftergift bör utformas så att

låntagarna stimuleras att placera sina lån till fördelaktigast möjliga ränta.

Ränteeftergiftens storlek bör därför icke vara beroende av om lånen är

bundna eller obundna eller om eget kapital insättes i större eller mindre

omfattning eller om amortering skett på primärlånet och ej heller av om

större amortering än den normalt fastställda sker på sekundärlånet. Enligt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

utredningen bör vidare låntagarna stimuleras till extra amorteringar på tertiärlån

genom kompensation för räntebortfall.

Utredningen tänker sig sålunda, att lånemarknadsränta skulle fastställas

dels med ett procenttal för primärlån, dels med ett procenttal för sekundärlån

och i båda fallen gälla lika för såväl bundna som obundna lån. Dessa

fastställda lånemarknadsräntor skulle varieras med hänsyn till marknadsräntans

utveckling. Vid ränteeftergiftens beräkning skulle någon hänsyn

ej tagas till låntagarens faktiska räntekostnad, utan eftergiften skulle utgå

oavsett om eget eller lånat kapital helt eller delvis insatts i bottenläge och ej

påverkas av amorteringar på sekundärlån.

En tillämpning av de nu angivna principerna skulle enligt utredningen

medföra en avsevärd arbetsbesparing genom att någon individuell detaljberäkning

ej skulle erfordras av den stora och starkt växande lånestocken.

Omräkningar i samband med förändringar i det allmänna ränteläget skulle

kunna ske helt tabellmässigt och med användande av arbetsbesparande

maskiner i betydligt större utsträckning än f. n. Möjlighet skulle härigenom

erhållas att upprätta schabloner även för eftergifter avseende flerfamiljshus.

Utredningen föreslår, att åt bostadsstyrelsen uppdrages att efter de av

utredningen angivna riktlinjerna utarbeta förslag till schabloner för ränteeftergifternas

beräkning.

Kamerala uppgifter m. m.

Utredningen behandlar bl. a. det kamerala förfarandet beträffande förskott

på egnahems- och förbättringslån. Härvid erinras, att enligt gällande

bestämmelser förmedlingsorganet äger att efter medgivande av det lånebeviljande

organet, sedan lånebeslut fattats, utlämna förskott å egnahems-

och förbättringslån. Enligt praxis uppgår dessa förskott till högst

50 procent av lånebeloppet. Förskott rekvireras av förmedlingsorganen och

för samtliga förskott går kommunen i borgen.

Enligt utredningen skulle bokföringen och utbetalning av förskott å

egnahemslån väsentligt förenklas hos bostadsstyrelsen om kommunerna

finge utbetala förskott enligt en av styrelsen på förhand fastställd förskottsram,

varvid kommunerna skulle avräkningsvis gottskrivas erhållna

förskottsmedel i samband med utbetalningen av resp. lån.

Beträffande bokföring av lån, amortering och räntor erinrar utredningen,

att bostadsstyrelsen beslutat övergå till hålkortssystem och att den

härför beställda maskinparken kommer att vara i full drift omkring den

1 juli 1958. Då utredningen tänkt sig en centralisering till bostadsstyrelsen

av ett flertal kamerala uppgifter föreslår utredningen en utvidgning av

den beställda maskinparken, innebärande en kostnadsökning med 65 000

kronor. Enligt utredningen kommer ökningen att innebära mångdubbelt

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 103

större kostnadsminskningar ifråga om personal, särskilt hos förmedlingsorganen.

Utredningen anför, att det kanske största kamerala arbetet inom bostadslångivningen

består av inkassering av amorteringar och räntor. I inkasseringsarbetet

är f. n. samtliga instanser, alltså bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna

och förmedlingsorganen, engagerade. Varje åtgärd, som

kan vidtagas för att nedbringa detta arbete, får därför stor betydelse. Utredningen

anser, att en väsentlig rationalisering och förenkling kan ske

framför allt i samband med den förutsatta övergången till hålkortsteknik,

vilken möjliggör att avierna kan utskrivas helt på mekanisk väg. Den viktigaste

förändringen beträffande avierna, som utredningen vill föreslå, är

att utsändandet av dessa sker direkt till låntagarna med förbigående av

såväl länsbostadsnämnd som förmedlingsorgan.

Utredningen granskar vidare förfaringssättet vid utbetalning av famil jebostadsbidrag

och erinrar, att om en bidragstagare är egnahemsägare och

samtidigt har statliga lån ett kvittningsförfarande tillämpas mellan bidrag

samt amorteringar och räntor. Denna kvittning sker genom förmedlingsorganets

försorg. Till annan bidragstagare än egnahemsägare skall bidrag

där så kan ske, utgå genom avdrag på hyra eller årlig avgift till bostadsrättsförening.

Detta innebär, att bidragen genom förmedlingsorganens försorg

utbetalas kvartalsvis till hyresvärd, bostadsrättsförening eller annan

av förmedlingsorganet bestämd mottagare. Bostadsstyrelsen lämnar förskott

på bidragsbeloppen, vilka förskott redovisas av kommunerna vid varje

års slut.

Utredningen anför, att eftersom aviseringen angående räntor och amorteringar

enligt utredningens förslag skall ske direkt från bostadsstyrelsen

till vederbörande låntagare, även kvittningen måste ske hos styrelsen och

icke såsom nu genom vederbörande kommuns försorg. Genom utnyttjande

av hålkortsanläggningens kapacitet kan vidare bostadsstyrelsen utföra detta

redovisningsarbete väsentligt billigare och säkrare. I fråga om sådana bidragstagare,

som bebor egnahem utan statliga lån, bör enligt utredningen

utbetalning ske kontant till mottagaren. Även beträffande sådana bidragstagare,

som bebor hyreslägenheter eller har bostadsrätt, har utredningen

kommit till den uppfattningen, att familjebostadsbidragen liksom de flesta

övriga sociala bidrag bör utbetalas direkt till bidragstagarna.

Med hänsyn till den ytterligare förenkling, som kan vinnas i fråga om

utbetalning och övervakning av familjebostadsbidrag, föreslår utredningen

vidare, att 8 och 10 §§ kungörelsen om familjebostadsbidrag ändras så, att

nytt bidrag utgår fr. o. m. kvartalet efter det, under vilket bidragsvillkoren

blivit uppfyllda, resp. att bidrag upphör med utgången av det kvartal, under

vilket flyttning skett till lägenhet där bidrag icke kan utgå. I båda fallen

är tidsperioden nu kalendermånad.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Utredningen berör i detta sammanhang även rutinerna för beräkning av

ränteeftergifter. Utredningen anför, att i den mån utredningens förslag till

schablonmetoder vid uträkningen av ränteeftergifterna skulle vinna beaktande,

detta kommer att innebära lättnader för bostadsstyrelsen även ur

rent kameral synpunkt. De enligt schablon beräknade ränteeftergifterna

kan nämligen intagas i ett hålkortskartotek, vilket i stort sett oförändrat

kan användas för utbetalning av dylika eftergifter period efter period. I

detta fall kan en förhållandevis mycket stor vinst göras genom övergång

till hålkortsmetoden.

Bland andra frågor som enligt utredningen har betydelse för det kamerala

arbetet är förfallodagarna för de statliga lånen. Utredningen anför, att

förfallodagarna enligt gällande kungörelser är förlagda till halvårsskiftena.

Kring dessa tidpunkter koncentreras även avräkning av ränteeftergifter

och tillgodoförande av familj ebostadsbidrag till bidragstagare med statligt

belånade egnahem. Dessutom skall vid samma tidpunkter familj ebostadsbidrag

utgå till andra bidragstagare.

Med hänsyn framför allt till den beräknade tillväxten av låiiestocken och

för att ernå en samordning med förfallodagarna för de lån, som av kreditinstituten

lämnas för berörda fastigheter, föreslår utredningen, att för de

statliga lånen skall gälla förutom nuvarande halvårsskiften även övriga

kvartalsskiften.

I anslutning till sitt tidigare förslag att lånegranskningen skall fullgöras

av de kommunala förmedlingsorganen förutsätter utredningen, att

de tekniska akterna även skall arkiveras där. De redan hos bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna arkiverade tekniska akterna anser utredningen

av lämplighetsskäl alltjämt böra förvaras hos dessa organ.

Under erinran att utredningen även föreslagit, att beslut om lån skall

fattas av de större kommunerna och för övriga kommuner av länsbostadsnämnderna,

föreslår utredningen, att förvaringen av säkerhetshandlingarna

för lånen koncentreras till nämnderna. Enligt utredningens mening bör

även de hos bostadsstyrelsen kvarvarande säkerheterna för tidigare beviljade

lån, utom såvitt avser lantarbetarbostadslån, utflyttas till länsbostadsnämnderna.

Slutligen torde i förevarande sammanhang en redogörelse få lämnas för

utredningens förslag om införande av en särskild låneavgift för täckande

av kostnaderna för den statliga bostadsorganisationen.

Enligt utredningen ingår i statens kostnader för subventioneringen av

bostadsbyggandet en icke obetydlig del av de för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

anvisade avlönings- och omkostnadsanslagen jämte pensions-

och lokalkostnader. De för budgetåret 1957/58 anvisade avlönings- och

omkostnadsanslagen uppgår till sammanlagt 9,1 milj. kronor och de med

långivningen och låneförvaltningen förenade kostnaderna svarar för större

delen av detta belopp. För budgetåret 1958/59 har bostadsstyrelsen begärt

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kurujl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

anslag med sammanlagt 10,2 milj. kronor. Med den utformning, som den

bostadspolitiska organisationen erhåller vid ett genomförande av utredningens

förslag, kan kostnaderna för långivning och förvaltning beräknas

minska högst väsentligt, men de torde i allt fall komma att uppgå till

minst 5 milj. kronor per år.

Utredningen finner det angeläget, att den bostadslångivande och låneförvaltande

organisationen ej ges större omfattning än de aktuella arbetsuppgifterna

med tillämpande av rationella arbetsmetoder kräver. Kostnaderna

för den erforderliga organisationen synes utredningen böra täckas av

låntagarna genom en särskild förvaltningsavgift. Avgiften bör därvid avvägas

så att kostnadstäckning i stort erhålles och därmed varieras efter kostnadernas

förändringar.

Vid sina överväganden har utredningen kommit till den uppfattningen,

att en förvaltningsavgift lämpligast borde uttagas med ett engångsbelopp i

samband med utbetalningen av lånet. Utredningen finner, att en engångsavgift

på 0,5 procent skulle täcka beräknade låne- och förvaltningskostnader

i bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna efter den föreslagna omorganisationen

och föreslår, att en sådan avgift uttages.

Forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhet

Utredningen anför, att den statliga husbyggnadsforskningen främst torde

handhas av statens nämnd för byggnadsforskning och byggnadsstyrelsen,

varjämte bostadsstyrelsens teknisk-ekonomiska byrå i sina utredningar är

inriktad på bostadsbyggandet. Även statens provningsanstalt torde fylla

en viktig uppgift i rationaliseringsverksamheten. Forskning på husbyggnadsområdet

bedrives för övrigt med statligt stöd av ett flertal institutioner,

såsom ingenjörsvetenskapsakademien, svenska träforskningsinstitutet,

svenska forskningsinstitutet för cement och betong m. fl.

Då det gäller den kontinuerliga kontakten med och deltagandet i byggnadsforskningen,

är det enligt utredningen främst statens nämnd för

byggnadsforskning, byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen, som är engagerade.

Utredningen erinrar att det i samband med att statens nämnd för

byggnadsforskning inrättades år 1953 förutsattes ankomma på Kungl. Maj :t

att närmare fastställa nämndens förhållande till bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Enligt vad utredningen inhämtat har frågan om en sådan

gränsdragning emellertid icke prövats av Kungl. Maj :t.

Utredningen konstaterar, att byggnadsforskning instruktionsmässigt åligger

såväl byggnadsstyrelsen som statens nämnd för byggnadsforskning.

Förekomsten av sådana uppgifter även hos bostadsstyrelsen innebär därför

enligt utredningen onödig splittring. Risken för dubbelarbete är också stor.

De skäl, som tidigare motiverat förekomsten av en teknisk-ekonomisk rationaliseringsverksamhet

hos bostadsstyrelsen, nämligen att man genom villkor

i samband med den statliga långivningen skulle kunna påverka rationa
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

liseringstaklen, föreligger, som den faktiska utvecklingen blivit, enligt utredningens

mening ej längre.

Bostadsstyrelsens godkännande av nya material och metoder finner utredningen

kunna få vissa konkurrensbegränsande följder och bör därför

skiljas helt från långivningen. I de fall prövning erfordras och uppgiften

att verkställa sådan ej faller inom byggnadsstyrelsens ämbetsområde, synes

uPP§iften lämpligen böra åvila statens nämnd för byggnadsforskning. Denna

nämnd bör enligt utredningen från bostadsstyrelsen få övertaga även arbetsuppgifterna

beträffande experimenthus samt den mera brett upplagda, till

kontakten med allmänheten syftande upplysningsverksamheten rörande nya

rön på husbyggandets område.

De grenar av bostadsstyrelsens teknisk-ekonomiska verksamhet, som

avser typhuskonstruktioner, driftkostnadsundersökningar samt byggnadskostnadsindex,

finner utredningen ha sådana starka samband med långivningen,

att dessa uppgifter alltjämt bör ankomma på bostadsstyrelsen.

Informations- och serviceverksamhet

Utredningen behandlar till en början bostadsstyrelsens direktivgivning

till länsbostadsnämnder och förmedlingsorgan samt erinrar, att denna sker

genom stencilerade cirkulär, som samlats i två serier, en för länsbostadsnämnderna

och en för förmedlingsorganen.

Enligt utredningen har det från förmedlingsorganen allmänt gjorts gällande,

att bostadsstyrelsens information dels kommit förmedlingsorganen

tillhanda för sent och dels varit mindre upplysande än motsvarande direktiv

till länsbostadsnämnderna. Serien har dessutom varit svår att hantera

på grund av mängden gällande cirkulär.

Utredningen anser, att informationen bör uppläggas så att i en och samma

fråga likalydande och lika omfattande direktiv och upplysningar bör lämnas

till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen samt lägger fram

närmare förslag beträffande utformningen av meddelandesystemet.

Härefter granskar utredningen bostadsstyrelsens statistik över bostadsbyggandet

samt lån- och bidragsgivningen, vilken statistik utges dels i form

av stencilerade sammanställningar och meddelanden, dels i särtrycket Bostadsbyggandet,

vilket innehåller årsstatistik och ingår i serien Sveriges

officiella statistik, och dels i Sociala meddelanden, där viss kvartalsstatistik

och en del redogörelser för statistiska undersökningar publiceras.

Utredningen har icke ansett sig böra framlägga något förslag i fråga

om den kvantitativa eller kvalitativa avvägningen av statistiken men har

vid sin granskning av området kommit till den uppfattningen, att bostadsstyrelsens

statistikverksamhet bör underkastas en allmän översyn, varvid

möjligheterna till synkronisering med andra statliga myndigheters statistikarbete

och nedskärning av uppgiftslämningen från kommunerna särskilt

bör beaktas.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

107

I ett par statistikverksamheten berörande avseenden framlägger utredningen

vissa detalj förslag.

Beträffande den hjälp, som bostadsstyrelsen genom planeringsbyrån lämnar

kommunerna vid uppläggandet av bostadsförsörjningspinner, framhåller

utredningen, att denna service är av stor betydelse men att den bör

begränsas till rådgivning. Om direkt arbetsbiträde även lämnas kommunerna

bör dessa ersätta statsverket härför.

Enligt vad utredningen inhämtat förekommer förhandsgranskning av tillämnade

byggnadsprojekt, innan preliminär ansökan ännu ingivits, i stor

utsträckning hos både bostadsstyrelsen och länsbostadsnämndera. Den tendens,

som uppstår när förhandsgranskningsmöjligheten tages i anspråk

mer eller mindre systematiskt och som medför dels en dubblering av arbetet

härmed och dels att de kommunala granskningsorganen i tveksamma

fall underlåter att taga ställning, är enligt utredningens mening förkastlig.

Utredningen utgår emellertid från att de kommunala instanserna genom

den av utredningen förordade aktiviserade direktiv- och rådgivningsverksamheten

kompletterad med kurser, konferenser och besök hos förmedlingsorganen

skall bli i större utsträckning skickade att bära det ansvar,

som i realiteten åvilar dem.

Organisations- och personalfrågor

I kapitel 15 av betänkandet behandlar utredningen återverkningarna av de

i det föregående redovisade förslagen på bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas

organisation. Även förmedlingsorganens ställning i låneorganisationen

beröres i detta sammanhang.

Bostadsstyrelsens organisation

Byggnadslåneutredningen erinrar inledningsvis, att den målsättning som

utredningen uppställt för bostadsstyrelsens verksamhet får till konsekvens

en ändring av arbetsinriktningen. Denna ändring innebär, att tyngdpunkten

i styrelsens arbete förskjutes från den löpande befattningen med granskning

och beslut i låneärenden till direktivgivning åt granskande och beslutande

organ och att följa utvecklingen på bostadsmarknaden i stort.

Utredningen lägger härefter fram detaljerade förslag beträffande personaluppsättningen

på styrelsens olika byråer. Utredningens förslag till personaluppsättning

för bostadsstyrelsen innebär en nettominskning med 90

tjänster i förhållande till organisationen den 1 oktober 1957. Besparingen

uppskattas av utredningen till nära 2 milj. kronor. För personalminskningarnas

realiserande förutsätter utredningen, att en viss övergångstid måste

beräknas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Länsbostadsnämndernas organisation

I fråga om länsbostadsnämndernas organisation finner utredningen det

icke möjligt att nu draga några bestämda slutsatser utan anser, att personalbehovet

bör prövas då närmare erfarenhet vunnits beträffande verkningarna

av den föreslagna arbetsomläggningen. Då utredningen utgår från att

nämndernas arbetsbörda totalt sett kommer att minska, avstyrker utredningen

de förslag till pesonalförstärkning, som bostadsstyrelsen upptagit i

sina petita för nästa budgetår.

Vad angår länsarkitektsorganisationens nuvarande medverkan i ritningsgranskningen

framhåller utredningen, att behovet av denna hjälp åt nämnderna

kommer att kraftigt nedgå. En minskning av kostnaderna för detta

ändamål, vilka torde kunna beräknas till ca 300 000 kronor per år, bör

därför kunna ske. Utredningen förutsätter vidare, att bostadsstyrelsen

tillvaratar uppkommande möjligheter att minska kostnaderna för arvodesanställd

juristhjälp åt nämnderna.

Förmedlingsorganens ställning i låneorganisationen

Utredningen anför, att förmedlingsorganens uppgifter i den låneorganisation,

som utredningen tänkt sig, ingalunda är ny för dessa organ.

Tvärtom kan det sägas, att de i stort sett får samma uppgifter som de tidigare

haft. Även om utredningens förslag baseras på en utslagsgivande

grundgranskning av låneärenden i förmedlingsorganen är det därmed icke

utredningens mening att kommunernas kostnader för låneärendenas handhavande

skall öka. Å andra sidan bör den av utredningen föreslagna centrala

maskinbearbetningen av aviseringar, bokföringen av amorteringar och

räntor samt framför allt avräkningen centralt av familjebostadsbidrag och

ränteeftergifter möjliggöra besparingar i kommunerna. Storleken av dessa

besparingar uppskattar utredningen till omkring hundratalet tjänstemän.

Då utredningen föreslagit, att en mindre kommungrupp skall erhålla befogenhet

att själv fatta beslut i låneärenden, har utredningen därmed icke

bortsett från att detta får till följd att statsmedel kan komma att disponeras

genom beslut av kommunal myndighet. Enligt utredningen blir emellertid

formellt sett så icke fallet, eftersom bostadsstyrelsen skall vara den

utbetalande myndigheten och det s.k. redogöraransvaret liksom nu blir knutet

till det i styrelsen fattade beslutet.

Utredningen berör slutligen frågan om besvär över de beslut, som fattas

av förmedlingsorganen tillhörande den nyssnämnda mindre kommungruppen.

Om besvär över sådant förmedlingsorgans beslut skulle få anföras

hos länsbostadsnämnd, bostadsstyrelsen och Kungl. Maj :t, skulle detta

enligt utredningen innebära, att sökande från denna kommungrupp skulle

få ytterligare en besvärsinstans jämfört med sökande från kommuner för

vilka lånebeslut fattas av länsbostadsnämnd. Utredningen föreslår därför,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ls proposition nr 119 år 1958

109

att besvär över lånebeslut som fattas av förmedlingsorgan skall få anföras

direkt hos bostadsstyrelsen.

Yttranden

Beträffande byggnadslåneutredningens allmänna synpunkter

på möjligheterna till förenklingar har önskemålet om att undvika dubbelarbete

och åstadkomma en smidigare handläggning av låneärenden understrukits

eller lämnats utan erinran i yttrandena. Utredningens uppfattning

att detta syfte bäst uppnås genom att överflytta långivningen från de statliga

organen till kommunerna har emellertid föranlett övervägande kritiska

synpunkter. I ett flertal yttranden har även alternativa förslag framlagts.

En utflyttning av långivningen till kommunerna tillstyrkes i princip av

statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statens organisationsnämnd, lokaliseringsutredningen, Kooperativa

förbundet, Landsorganisationen, drätselkammaren i Hälsingborg och

fastighetsnämnden i Malmö. I flera av dessa yttranden angives som uttrycklig

förutsättning härför, att de kommunala organen bedömes vara i

tekniskt och administrativt avseende rustade att handlägga ifrågavarande

arbetsuppgifter.

Bostadsstyrelsen avstyrker i ett starkt kritiskt yttrande att långivningen

flyttas ut till kommunerna. Styrelsen anför bl. a., att det inte finns mycket

av verklig utredning i betänkandet. Uppfattningar och påståenden om nuvarande

förhållanden är i alltför hög grad grundade på sporadiska och

okontrollerade uppgifter ur icke redovisade källor. Tyvärr överensstämmer

de ofta inte med verkligheten, vilket särskilt är fallet på de avgörande

punkterna. Enligt styrelsen bör undersökningar göras om möjligheterna

att genom en mer detaljerad samordning av ax-betet i kommunerna och hos

de långivande organen minska den totala arbetsvolymcn. Även en del spörsmål,

som berörts i betänkandet eller som har kommit upp i diskussionen

kring detsamma, bör ägnas ett närmare studium.

Länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Västerbottens

län avstyrker, att utredningens förslag lägges till grund för statsmakternas

beslut.

Även i yttranden från övriga länsbostadsnämnder har genomgående kritiska

synpunkter kommit till uttryck. Allmänt anses, alt utredningen icke

anfört övertygande skäl för den föreslagna decentraliseringen till förmedlingsorganen.

Särskilt påtalas, att utredningen icke tillfredsställande utrett

frågan om kommunernas ansvar gentemot staten för beviljade lånemedel

eller frågan om kommunernas möjligheter, bl. a. med hänsyn till tillgången

på kvalificerad personal, att övertaga långivningen. I samma riktning uttalar

sig statens hyresråd, drätselkammaren i Gävle och HSB.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, drätselkammaren

i Uppsala och Hyresgästernas riksförbund har gjort allmänna

uttalanden i avstyrkande riktning. Drätselkammaren i Kiruna framhåller,

att kommunernas kostnader icke blivit föremål för närmare övervägande

och att det med skäl kan antagas att utredningens förslag åtminstone på

längre sikt skulle medföra en övervältring av statliga förvaltningskostnader

på kommunerna. Liknande synpunkter framföres av bl. a. drätselkammaren

i Norrköping. Enligt Sveriges fastighetsägareförbund kan det ej

förväntas, att de kommunala förmedlingsorganen kommer att med fullkomlig

opartiskhet handlägga låneärendena.

Såsom ett alternativ till den av utredningen föreslagna utflyttningen

till kommunerna uppställer bostadsstyrelsen en fortsättning av den

redan påbörjade decentraliseringen till länsbostadsnämnderna. Under erinran

att denna decentralisering inträdde i ett nytt skede under 1957, i det

att låneärenden rörande flerfamiljshus i ett stort antal orter då utflyttades,

anser styrelsen det angeläget att en ytterligare utflyttning av behandlingen

av nya låneansökningar icke forceras i snabbare takt än styrelsen

efter hörande av nämnderna bedömer vara lämplig och möjlig.

För en fortsatt decentralisering av låneärenden till länsbostadsnämnderna

uttalar sig vidare statens nämnd för byggnadsforskning, länsbostadsnämnderna

i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs och Västernorrlands

län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Riktigheten av en sådan lösning ifrågasättes av SABO, som anser det

vara av väsentlig betydelse att bostadsstyrelsen såsom det ledande organet

för bostadsbyggandet konfronteras med de problem som uppstår vid bostadsbyggandet

i landet. Enligt organisationen bör förhandsgranskning och

teknisk granskning kunna läggas på kommunerna medan övriga med långivningen

sammanhängande uppgifter i syfte att nå en så snabb handläggning

som möjligt bör centraliseras till bostadsstyrelsen. En lösning efter

samma linjer förordas även av Svenska riksbyggen och stadskollegiet i

Stockholm.

Ett annat alternativ framföres av länsbostadsnämnden i Gävleborgs län,

som anser att en decentralisering av ärendebehandlingen även kan ske så,

att den tekniska granskningen och byggnadskostnadsgranskningen helt

överlåtes på förmedlingsorganen, medan låneärendena i övrigt prövas av

länsbostadsnämnderna.

Särskilda uttalanden i decentraliseringsfrågan bar vidare gjorts av bl. a.

Svenska sparbanksföreningen, enligt vilken man bör eftersträva en lösning

på så sätt att i varje fall lånebesluten skall ankomma på länsbostadsnämnderna

samt av drätselkammaren i Göteborg, som förordar, att en decentralisering

till kommunerna göres beroende av att dessa genom eget

beslut förklarar sig beredda att övertaga uppgifterna.

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kung!. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Av byggnadslåneutredningens olika detaljförslag har förslaget om att

överföra ansvaret för den tekniska granskningen till kommunerna

vunnit instämmande i flertalet yttranden.

Bostadsstyrelsen finner det antagligt, att en utflyttning av den tekniska

granskningen skall visa sig värdefull. Styrelsen erinrar, att en sådan utläggning

försöksvis påbörjats till Göteborgs stad och Kramforsdistriktet, varjämte

beslut fattats om utläggning till Sjuhäradsbygdens arkitektkontor

(södra Älvsborgs län) och till Sundsvalls stad. Försöken har fortgått under

alltför kort tid för att det skall vara möjligt att dra några säkra slutsatser,

men styrelsen önskar fortsätta försöksverksamheten i lämplig takt. Även

flertalet länsbostadsnämnder uttalar sig för en utflyttning under förutsättning

att kompetent personal finns att tillgå. Statens nämnd för byggnadsforskning

har givit uttryck åt samma uppfattning.

Stadskollegiet i Stockholm, fastighetsnämnden i Malmö samt drätselkamrarna

i Göteborg, Borås och Kiruna anser, att den tekniska granskningen

utan olägenhet bör kunna åvila förmedlingsorganen, medan drätselkammaren

i Örebro och HSB anser, att granskningen bör ligga hos byggnadsnämnderna.

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker, att förmedlingsorganen

övertar ansvaret för den tekniska granskningen såvitt gäller en- och tvåfamilj

shusärenden. I fråga om flerfamiljshusärenden anser förbundet, att

granskningen bör åvila länsbostadsnämnderna. Svenska riksbyggen förordar

en liknande uppdelning av granskningen.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att det bör ankomma på bostadsstyrelsen

att till förmedlingsorganen lämna de erforderliga tekniska låneföreskrifterna,

vilka förutsättes utarbetade i nära kontakt med byggnadsstyrelsen.

Svenska arkitekters riksförbund förordar för sin del, att den granskning,

som nu handhaves av länsarkitektkontoren på länsbostadsnämndernas uppdrag,

fortsättes och utvecklas.

Byggnadslåneutredningens förslag om att beslutanderätten i låneärenden

skall överföras till de större kommunerna avstyrkes

av bostadsstyrelsen under hänvisning bl. a. till att utredningen icke tillfredsställande

utrett frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

för beviljade lånemedel. Byggnadsstyrelsen, Svenska landskommunernas

förbund och drätselkammaren i Kiruna har givit uttryck åt samma

uppfattning. HSB och Hyresgästernas riksförbund avstyrker uttryckligen

förslaget.

Riksräkenskapsvcrket kan ej ansluta sig till utredningens uppfattning att

redogöraransvaret allt fortfarande skall vara knutet till det av bostadsstyrelsen

fattade utbetalningsbeslutet. Enligt ämbetsverkets mening bör

övervägas, att vederbörande kommun åläggs någon form av ekonomiskt

ansvar för av kommunens organ fattade lånebeslut.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Statens hyresråd, Sveriges juristförbund och Svenska bankföreningen

anför principiella invändningar mot att de kommunala organen ensamma

skall få avgöra huruvida och med vilket belopp statslån skall få beviljas.

Svenska riksbyggen anser det synnerligen ovisst om kommunerna har

möjlighet att åtaga sig ett sådant ansvar, som skulle bli följden av utredningens

förslag. Svenska stadsförbundet uppställer oförändrad ansvarsfördelning

som ett oavvisligt villkor från kommunalt håll för att en överflyttning

av beslutanderätten skall vara tänkbar. I samma riktning uttalar

sig drätselkamrarna i Göteborg, Norrköping, Örebro och Uppsala.

Förslaget om slopande av de nuvarande om besiktningarna av

belånade bostadshus tillstyrkes i huvudsak av flertalet länsbostadsnämnder,

Svenska stadsförbundet, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

stadskollegiet i Stockholm, drätselkamrarna i Göteborg,

Norrköping, Borås, Uppsala och Örebro.

Bostadsstyrelsen finner, att förslaget innebär så långt gående förenklingar

att styrelsen icke kan tillstyrka detsamma. Styrelsen anser det

emellertid ostridigt att arbetet enligt nuvarande ordning är betungande

samt framhåller, att styrelsen därför sedan länge varit inställd på förenklingar

och att diskussion i frågan pågår inom styrelsen. Avstyrkande

yttranden har vidare avgivits av bl. a. Svenska sparbanksföreningen, HSB

och drätselkammaren i Gävle. Även riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen

och fastighetsnämnden i Malmö uttalar sig för ett bibehållande

av ombesiktningarna men understryker samtidigt behovet av förenklingar.

Statens nämnd för byggnadsforskning föreslår, att den nuvarande ordningen

ersättes med besiktningar av ett statistiskt urval av fastigheter med

undantag för experimenthus, där regelbundna besiktningar bör bibehållas.

Utredningens förslag till förenkling av försäkringskontrollen har

i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Statskontoret förordar, att brandförsäkringarna förses med s. k. nyvärdesklausul

och värdestegringsklausul. Om detta sker synes brandförsäkringsgranskningen

böra inskränkas till att med hjälp av försäkringsbolagens

ansvarsförbindelser tillse att försäkringarna alltjämt består. Även länsbostadsnämnden

i Västmanlands län anser, att krav på sådana klausuler

bör ställas. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam framhåller,

att en ytterligare förenkling av kontrollen kan ernås genom införande

av s. k. bankförsäkring.

Bostadsstyrelsen är i motsats till utredningen av den meningen, att om

en återförsäkring av styrelsen och länsbostadsnämnderna medför en väsentlig

besparing, detta är ett gott skäl för att anlita denna möjlighet.

Inom styrelsen pågår en undersökning härav. Riksräkenskapsverket förordar,

att kontrollen av brandförsäkringarna under lånens löptid bibehålies.

De av utredningen uppdragna riktlinjerna för beräkning av rånte
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 113

eftergifter tillstyrkes i princip av flertalet remissorgan, som yttrat sig

i frågan.

Svenska riksbyggen framhåller, att i den mån en schablonmässig beräkning

kan utformas som underlättar det administrativa arbetet bör detta

accepteras. Enligt statskonto: et bör det tillses, att det nya systemet icke

kommer att medföra större utgifter än nuvarande individuella system.

Svenska sparbanksföreningen är av den meningen, att lånemarknadsräntan

bör överensstämma med den obundna räntan om utredningens förslag skall

kunna genomföras.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen ställer sig tveksam till om generella

schabloner kan genomföras på andra grunder än att schablonbeloppen

fastställes från vid varje tidpunkt gällande marknadsränta för obundna

lån. Stadskollegiet i Stockholm uttalar, att den av utredningen förordade

schablonmässiga beräkningen blir svår att tillämpa eftersom kapitalmarknaden

icke medger den av utredningen förutsatta valfriheten i fråga om

bundna och obundna lån.

Avstyrkande yttranden har avgivits av Hyresgästernas riksförbund och

SABO. Sistnämnda organisation anför, att utredningens förslag till beräkning

av ränteeftergifter i realiteten torde innebära en garanterad ränteeftergift,

medan nu gällande bestämmelser ger företagen en garanterad

ränta. Skillnaden kan vara av stor betydelse för de allmännyttiga företagen,

varför förslaget avstyrkes.

Bostadsstyrelsen förklarar, att den icke är beredd tillstyrka utredningens

förslag bl. a. av det skälet att styrelsen icke haft möjlighet att överblicka

storleken av de utgiftsökningar, som sannolikt skulle bli följden.

I fråga om de kamerala uppgifterna har utredningens förslag till bokföring

och utbetalning av förskott på egnahems- och förbättringslån

avvisats av bostadsstyrelsen såsom innebärande en ej praktisk

lösning. Länsbostadsnämnden i Blekinge lån har gjort liknande uttalande.

Vad utredningen anfört beträffade rationalisering och förenkling av arbetet

med bokföring av lån, amortering och räntor samt inkassering

har föranlett instämmande i de flesta yttrandena.

Bostadsstyrelsen anser, att de tekniska möjligheterna ej är oöverkomliga

vad det gäller avisering direkt till låntagarna. Beträffande inkasseringen

anser styrelsen dock, att kommunernas medverkan är av omistligt

värde. Styrelsen avser emellertid att i samråd med en del kommuner få

fram ytterligare material för att belysa frågan.

Statistiska centralbyrån har uttalat sig om den av utredningen föreslagna

utvidgningen av maskinparken för övergång till hålkortssystem. Enligt

byrån bör styrelsen förses med en egen bålkortsanläggning. Däremot

ifrågasättes behovet av en så omfattande maskinanläggning som utredningen

föreslagit.

Beträffande förfaringssättet vid utbetalning av familjebostads8

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 119

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

bidrag har bostadsstyrelsen med ledning av utredningens förslag undersökt

möjligheterna till en ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande och så

litet arbetskrävande rutin som möjligt och därvid kommit fram till att förslaget

bör avvisas som opraktiskt i flera hänseenden. Ej heller Svenska

sparbanksföreningen är övertygad om att utredningens förslag innebär en

förenkling. Svenska riksbyggen ställer sig betänksamt men vill ej motsätta

sig förslaget.

Drätselkamrarna i Göteborg, Borås och Gävle samt fastighetsnämnden

i Malmö har särskilt uppmärksammat utredningens förslag om utbetalning

av bidrag direkt till bidragstagarna samt i likhet med bostadsstyrelsen

motsatt sig detsamma. Avstyrkande uttalanden har vidare gjorts av de

länsbostadsnämnder, som yttrat sig i frågan.

I motsats till utredningen anser bostadsstyrelsen att förvaringen

av säkerhetshandlingar för tidigare beviljade lån vid en ev. utflyttning

av låneärendena bör kvarligga hos styrelsen. Utredningens förslag

till spridning av förfallodagarna är bostadsstyrelsen icke

beredd att nu uppta till prövning.

Förslaget om uttagande av en särskild låneavgift för täckande av

kostnaderna för den statliga bostadsorganisationen tillstyrkes av statskontoret,

som finner en avgift av en procent å utgående lånebelopp motiverad.

Riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen och Svenska byggnadsentreprenörföreningen

delar principiellt utredningens uppfattning.

Hyresgästernas riksförbund, HSB och Svenska riksbyggen motsätter sig

bestämt förslaget. Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Landsorganisationen och flera länsbostadsnämnder avstyrker

likaså. SABO anser tendensen att belasta bostadsbyggandet med nya pålagor

oroande. Kooperativa förbundet ifrågasätter, om inte förslaget bör

betraktas som varande av rent bokföringsmässig natur.

Avstyrkande yttranden har vidare avgivits av bl. a. stadskollegiet i Stockholm,

fastighetsnämnden i Malmö samt drätselkamrarna i Göteborg, Uppsala,

Gävle och Kiruna, vilka anser konsekvensen fordra att även de kommunala

organen får täckning för sina kostnader.

Delade meningar har vidare kommit till uttryck beträffande utredningens

förslag angående forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhetens

handhavande.

Statskontoret anser i likhet med utredningen, att en koncentration till

statens nämnd för byggnadsforskning av den statliga byggnadsforskningen

bör eftersträvas. Av samma mening är byggnadsstyrelsen, statens organisationsnåmnd,

Svenska riksbyggen, Hyresgästernas riksförbund, HSB och

Landsorganisationen.

Bostadsstyrelsen avstyrker utredningens förslag under framhållande,

att icke någon av de uppgifter som nu handhas av styrelsen kan överföras

till annat organ eller läggas ned utan betydande men för styrelsens verk
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

samhet. Även statens nämnd för byggnadsforskning avstyrker samt framhåller

bl. a., att de kanaler, som bostadsstyrelsen har, gör att styrelsen i

betydligt större utsträckning än som är möjligt för nämnden kan sprida

kännedom om praktiska erfarenheter från bostadsbyggandet. Kooperativa

förbundet gör liknande uttalande.

SABO och fastighetsnämnden i Malmö har givit uttryck åt den meningen,

att det är naturligt att bostadsbyggandets praktiska forskningsuppgifter

ligger hos det organ som har ansvaret för bostadsfrågan.

Byggnadslåneutredningens synpunkter på bostadsstyrelsens informationsverksamhet

har i allmänhet understrukits eller lämnats utan

erinran i remissyttrandena.

Bostadsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning hur informationen

i princip bör läggas upp. En översyn härav planeras av styrelsen.

Byggnadsstyrelsen understyrker, att bostadsstyrelsens informationsverksamhet

bör ske enligt nya linjer innebärande en effektivisering och aktualisering

av direktivgivningen både till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen.

Svenska landskommunernas förbund, stadskollegiet i Stockholm

samt länsbostadsnämnderna i Stockholms, Malmöhus och Kopparbergs

län har givit uttryck åt samma uppfattning.

I fråga om utredningens synpunkter på statistikverksamheten har

bostadsstyrelsen ingen erinran mot en översyn av statistiken över bostadsbyggandet

i vad den bygger på uppgifter från kommunerna. En sådan

översyn bör enligt styrelsen ske i samråd med 1956 års statistikkommitté.

Statistiska centralbyrån anser, att samtliga av utredningen berörda frågor

bör hänskjutas till nämnda kommitté. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen

bör ett ställningstagande till mera genomgripande förändringar i bostadsstyrelsens

statistik icke ske isolerat från frågan om utformningen av statistiken

över byggnadsproduktionen och speciellt bostadsproduktionen.

Mot utredningens förslag om en avgiftsbelagd service åt kommunerna

vid upprättande av bostadsförsörjningsplaner har bostadsstyrelsen

ingen erinran men avser att återkomma till frågan i ett större sammanhang.

Statskontoret anser, att kommunerna bör ersätta statsverket kostnaderna

icke enbart för arbetsbiträde utan även för rådgivning. Stadskollegiet

i Stockholm och Svenska landskommunernas förbund avstyrker

uttryckligen förslaget.

Byggnadslåneutredningens förslag i fråga om organisationen av

bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna har icke upptagits

till prövning av bostadsstyrelsen och har i övrigt endast föranlett vissa allmänna

uttalanden under remissbehandlingen.

Statskontoret förutsätter att bostadsstyrelsen, sedan det av utredningen

förordade nya systemet på förevarande område börjat tillämpas, föreslår

de personalförändringar, som kan befinnas erforderliga. Statens organisa
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

tionsnämnd uttalar, att utredningens organisationsförslag torde kunna

tjäna som riktpunkt vid genomförandet av det föreslagna systemet för långivningen.

TCO förutsätter, att statsmakterna på allt sätt söker mildra verkningarna

för personalen om utredningens förslag medför personalindragningar. Även

arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att vissa åtgärder kan bli påkallade

för att i enskilda fall underlätta en omplacering.

Departementschefen

Innan bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna tillkom den 1 juli 1948

handhades lån- och bidragsgivningen till bostadsförsörjningen av egnahemsorganisationen

och statens byggnadslånebyrå. Samtidigt med de nya

bostadspolitiska organens tillkomst genomfördes viktiga ändringar och utvidgningar

av lån- och bidragsgivningen. En successiv decentralisering av

arbetsuppgifter från bostadsstyrelsen till de lokala organen förutsattes därvid

komma till stånd. Slutlig ställning togs dock icke till frågan i vilken takt

eller omfattning en utflyttning av ärendegrupper borde ske med hänsyn till

att en mera slutgiltig ny organisation icke ansågs kunna skapas omedelbart.

Utbyggandet av länsorganen förutsattes ske i så långsam takt att den erfarenhet,

som vanns under utbyggnaden, kunde beaktas vid den slutliga utformningen

av organisationen för ifrågavarande organ.

Under åren 1949—1957 har i enlighet med de allmänna riktlinjer som

uppdragits för verksamheten en omfattande successiv utflyttning av ärenden

från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna och kommunerna ägt

rum. Början gjordes med ärenden angående egnahemslån och förbättringslån.

Därefter utflyttades vissa flerfamiljshusärenden och ärenden angående

familjebostadsbidrag.

Enligt nuvarande fördelning handlägger bostadsstyrelsen centralt ärenden

angående tertiärlån till flerfamiljshus i städer med minst 50 000 invånare,

i vissa grannkommuner till Stockholm och Göteborg samt i några

andra kommuner. Därjämte handlägger styrelsen ärenden angående egnahemslån

och förbättringslån, som avser Stockholms stad. Styrelsen handlägger

vidare ärenden avseende pensionärsbostadsbidrag samt förbereder

ärenden angående statsbidrag till pensionärshem och lån till studentbostäder,

i vilka ärenden Kungl. Maj:t meddelar beslut. Länsbostadsnämnderna

handlägger alla övriga ärenden angående tertiärlån till flerfamiljshus liksom

alla ärenden rörande egnahemslån och förbättringslån utom vad gäller

Stockholms stad. Kommunerna (förmedlingsorganen) handlägger alla ärenden

angående familjebostadsbidrag samt förmedlar i övrigt alla förut

nämnda låne- och bidragsärenden. Kommunerna svarar därjämte för byggnadskontroll

såväl under byggnadstiden som därefter.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 117

Syftet med de vidtagna decentraliseringsåtgärderna har varit att statliga

lån och bidrag skall kunna beviljas på ett enkelt och smidigt sätt. På senare

tid har även andra åtgärder vidtagits i förenklande syfte. Hit hör de av

Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna att preliminära beslut om tertiär- och

tilläggslån skall meddelas innan byggnadsföretag igångsättes, vidare att vid

prövningen av preliminära ansökningar angående sådana lån beräkning av

byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror ej skall utföras, samt slutligen

den genomförda maximeringen av belåningsvärdena för bostadshus.

Med hänsyn till den statliga bostadslångivningens stora ekonomiska betydelse

har det emellertid befunnits påkallat att undersöka möjligheterna att ytterligare

förenkla handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån

och därmed sammanhängande frågor. Denna uppgift har anförtrotts åt

byggnadslåneutredningen.

Utredningen föreslår, att man i syfte att undvika dubbelarbete och åstadkomma

en smidigare handläggning skall helt decentralisera långivningen

och det därmed förenade arbetet med kostnadsgranskning, teknisk kontroll

och låneförberedelse och förlägga detta arbete till kommunerna. Å andra

sidan förutsätter utredningen, att vissa förvaltningsuppgifter, avseende

bl. a. amorteringar, räntor och familjebostadsbidrag, på grund av möjligheterna

till maskinanvändning centraliseras till bostadsstyrelsen. Enligt utredningens

förslag skulle styrelsen i första hand bli en direktivgivande och

övervakande myndighet, medan länsbostadsnämnderna skulle få uppgiften

att vara rådgivande organ främst för de mindre kommunerna och att tills

vidare besluta i låneärenden som angår dessa kommuner.

Vad till en början angår fördelningen av ärenden på olika organ har i

remissyttrandena, främst från bostadsstyrelsen, åtskilliga invändningar

riktats mot en så långt gående decentralisering som utredningens förslag

innebär. Främsta skälet härtill synes vara att utredningen icke anses ha helt

övertygande utrett frågan om kommunernas möjligheter att övertaga långivningen

eller frågan om deras ansvar i förhållande till staten för beviljade

lånemedel. I flera yttranden förordas en fortsatt men till länsbostadsnämnderna

begränsad utflyttning av ärenden från bostadsstyrelsen, medan i

andra åter föreslås en centralisering till styrelsen.

Vid övervägande av denna fråga har jag kommit till den uppfattningen

att förutsättningar f. n. icke föreligger för ett genomförande av så genomgripande

ändringar i ärendefördelningen mellan de bostadspolitiska organen,

som utredningen har föreslagit. Jag förordar, att tills vidare de åtgärder

vidtages, som framgår av det följande.

I likhet med utredningen anser jag, att bostadsstyrelsens uppgift i huvudsak

bör begränsas till direktivgivning, upplysningsverksamhet, övervakning

i form av stickprovskontroll samt handläggning av besvärsärenden. Den

tidigare påbörjade utflyttningen av flerfamiljshusärenden till länsbostadsnämnderna

bör därför enligt min mening fortsättas och under nästa bud
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

getår genomföras i den utsträckning som visar sig praktiskt möjlig. Vidare

bör ärenden angående bidrag till pensionärsbostäder utflyttas till nämnderna.

Frågan om en utflyttning av de ärenden som bostadsstyrelsen handlägger

rörande Stockholms stad — där någon motsvarighet till länsbostadsnämnderna

ej finnes — torde det få ankomma på bostadsstyrelsen att

utreda.

För länsbostadsnämndernas vidkommande skulle resultatet av denna

utflyttning av ärenden från bostadsstyrelsen bli, att nämnderna i fortsättningen

får handlägga samtliga låneärenden samt ärenden angående bidrag

till pensionärsbostäder.

Beträffande de kommunala förmedlingsorganen förutsätter jag, att dessa

liksom hittills skall handlägga alla ärenden angående familjebostadsbidrag

samt svara för erforderlig byggnadskontroll. Med beaktande av byggnadslåneutredningens

förslag härutinnan samt den i stort sett samstämmiga anslutningen

i remissyttrandena synes det emellertid böra övervägas att låta

kommunerna, i den utsträckning som befinnes praktiskt lämplig, ensamma

svara även för den tekniska granskningen i låneärenden.

Som bostadsstyrelsen erinrat har en begränsad sådan utflyttning påbörjats

som försök. Enligt min mening bör denna utflyttning fortsättas. Till en

början torde den tekniska granskningen kunna anförtros åt städer med

minst 10 000 invånare samt annan kommun, där byggnadsnämnden har tillgång

till arkitekt. Granskningen bör utföras av förmedlingsorganet eller

byggnadsnämnden eller eljest det organ som kommunen finner lämpligt.

I den mån den tekniska granskningen utlägges på kommunerna ändras

även länsbostadsnämndernas uppgifter beträffande ifrågavarande låneärenden

till att avse endast värdering, uträkning av lånebelopp, frågor om säkerhet

för lånet samt i förekommande fall hyressättning ävensom att meddela

beslut i låneärenden.

Såsom jag anfört i det föregående (s. 39) bör det övervägas att sedermera

överföra även ärenden angående pensionärsbostadsbidrag till de kommunala

förmedlingsorganen.

Av väsentlig betydelse för genomförandet av de av mig förordade decentraliseringsåtgärderna

är att bostadsstyrelsens direktivgivning till länsbostadsnämnder

och förmedlingsorgan blir klar och entydig. Anvisningar,

som innefattar villkor för lån, bör vara tillgängliga även för lånsökande.

Vidare bör av direktiven klart framgå de metoder som tillämpas i fråga om

värdering och hyressättning. Av särskild vikt är att kommunernas byggnadskontroll

och tekniska granskning blir så enkel som möjligt, vilket bör

beaktas vid utformning av direktiven. Beträffande själva uppläggningen av

informationen torde byggnadslåneutredningens synpunkter tjäna till värdefull

ledning. Med hänsyn till frågans betydelse anser jag, att direktiven bör

fastställas av Kungl. Maj:t. Jag har därför för avsikt att föreslå Kungl.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Maj :t alt uppdraga åt bostadsstyrelsen att inkomma med förslag till direktiv

i enlighet med vad jag nu anfört.

I samband med den nu behandlade frågan om bostadsstyrelsens direktivgivning

har byggnadslåneutredningen bl. a. aktualiserat vissa frågor rörande

styrelsens statistik samt föreslagit skyldighet för kommunerna att

ersätta statsverket vissa kostnader för styrelsens medverkan vid uppläggandet

av bostadsförsörjningsplaner. Vad gäller statistiken ansluter jag mig till

statistiska centralbyråns mening att de av utredningen berörda frågorna

lämpligen bör hänskjutas till 1956 års statistikkommitté. Frågan om en

avgiftsbelagd service vid upprättandet av bostadsförsörjningsplaner anser

jag däremot böra anstå tills vidare i avvaktan på den omprövning av frågan

om kommunernas skyldighet att uppgöra sådana planer, som styrelsen förutskickat.

Av de förenklingsåtgärder i övrigt, som byggnadslåneutredningen förordat,

har förslaget om att slopa de obligatoriska femårsbesiktningarna av

belånade bostadshus tillstyrkts i det övervägande antalet yttranden. Bostadsstyrelsen

har för sin del vitsordat, att arbetet därmed är betungande,

varför styrelsen sedan länge varit inställd på förenklingar. Enligt vad jag

inhämtat har styrelsen numera utfärdat nya föreskrifter, vilka torde betydligt

underlätta arbetet för såväl förmedlingsorgan som styrelsen. Föreskrifterna

innebär bl. a., att femårsbesiktningarna begränsas till två för

varje fastighet samt att besiktningarna endast skall avse det yttre underhållet.

Med hänsyn härtill synes någon ytterligare åtgärd icke nu böra

vidtagas. Beträffande utredningens förslag till förenklad försäkringskontroll

synes icke heller några åtgärder påkallade innan resultatet föreligger av de

undersökningar i frågan, som enligt vad styrelsen upplyst pågår inom

denna. Jag finner vidare förutsättningar icke föreligga för att i nuvarande

läge pröva utredningens förslag i fråga om beräkningen av ränteeftergifter.

Utredningens förslag till förenkling av de kamerala uppgifterna innebär

bl. a. en centralisering av ett flertal uppgifter till bostadsstyrelsen. Förslaget

förutsätter en betydande utvidgning av den maskinpark, som redan är beställd

i samband med den av styrelsen tidigare beslutade övergången till

hålkortssystem. Enligt min mening bör erfarenheterna härav avvaktas innan

man vidtar ytterligare förenklingar. Utredningens förslag i fråga om de

kamerala uppgifterna innefattar emellertid värdefulla uppslag, som bör tillvaratagas

för framtiden.

1 likhet med flertalet remissorgan är jag icke beredd tillstyrka förslaget om

uttagande av en särskild löneavgift för täckande av kostnaderna för den

statliga bostadsorganisationen. Den av utredningen förordade utflyttningen

till länsbostadsnämnderna av pantvården rörande tidigare beviljade lån torde

böra ytterligare prövas av bostadsstyrelsen, innan slutlig ställning tages

härtill.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Beträffande den av utredningen föreslagna koncentrationen till statens

nämnd för byggnadsforskning av uppgifter i samband med den statliga byggnadsforskningen

tår jag framhålla, att jag av Kungl. Maj :t bemyndigats att

tillkalla särskilda utredningsmän för att verkställa utredning angående nämndens

organisation och arbetsformer. Prövningen av byggnadslåneutredningens

förslag synes lämpligen böra anstå i avvaktan på resultatet av utredningen.

Vad härefter angår personalorganisationen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

har byggnadslåneutredningen räknat med att dess förslag

skulle möjliggöra en nettominskning för styrelsens vidkommande med 90

tjänster i förhållande till organisationen den 1 oktober 1957. Som framgår

av det föregående har jag räknat med en successiv utflyttning av ärenden

från styrelsen till länsbostadsnämnderna. Med hänsyn härtill och då styrelsen

icke närmare prövat utredningens organisationsförslag saknas enligt

min mening tillräckligt underlag för att nu i detalj bedöma styrelsens personalfrågor.

Vad länsbostadsnämnderna beträffar kommer den förutsatta

utflyttningen av ärenden sannolikt att ställa krav på ytterligare personal.

På grund härav föreslår jag, att styrelsens och nämndernas personalorganisation,

på sätt närmare framgår av vad jag anför vid anmälan av avlöningsanslagen,

under nästa budgetår lämnas i huvudsak oförändrade och att det

får ankomma på bostadsstyrelsen att i samband med anslagsframställningen

för budgetåret 1959/60 avgiva förslag till en mera definitiv utformning av

organisationen, varvid även behovet av särskilda åtgärder för omplacering

av övertalig personal bör uppmärksammas.

Emellertid förutsätter jag, att bostadsstyrelsen redan under nästa budgetar

tillvaratar de möjligheter att minska styrelsens personal som kan yppa

sig. Uppkommande vakanser hos styrelsen bör få utnyttjas för den förstärkning

av nämnderna, som oundgängligen erfordras.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

121

Anslag till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

Bostadsstyrelsen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1956/57 ....................

1957/58 (statsliggaren s. 356)

1958/59 (förslag) ..........

3 983 800 4 037 283

4 111 000

4 502 700

Förberedelser för bostadsräkning år 1960

Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) gjort framställning om anslag till

förberedelser för 1960 års bostadsräkning.

Styrelsen erinrar, att Kungl. Maj:t genom beslut den 27 juni 1957 uppdragit

åt styrelsen att i samråd med statistiska centralbyrån utarbeta och

till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till en plan för en bostadsräkning

år 1960. Arbetet med planeringen, vilket påbörjades omedelbart, kommer

enligt styrelsen att medföra särskilda kostnader för personal, resor och

expenser. Styrelsen finner det dock icke möjligt att redan nu göra några

tillförlitliga uppskattningar av kostnaderna. För nästa budgetår bedömer

styrelsen medelsbehovet till ca 75 000 kronor. Styrelsen hemställer, att för

ändamålet anvisas ett särskilt förslagsanslag under femte huvudtiteln.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot bostadsstyrelsens

förslag, därest den planerade bostadsräkningen kommer till stånd.

Bostadsstyrelsen har sedermera (skr. 16/1 1958) i anledning av framställning

från Sveriges industriförbund hemställt, att under det av styrelsen

föreslagna anslaget anvisas ytterligare 30 000 kronor för uppgörande

av ett program för en fristående undersökning i syfte att bl. a. genom

intervjuer analysera bostadsefterfrågan och dess förändringar.

Bostadsstyrelsens anslagsframställning

Sedan bostadsstyrelsen (skr. 29/8 1957) lagt fram beräkningar angående

medelsbehovet under nästa budgetår, har styrelsen sedermera i samband

med att den tagit ställning till byggnadslåneutredningens förslag (skr.

16/1 1958) omprövat medelsbehovet och lagt fram förnyade beräkningar.

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har hemställt, att anslaget böjes med 458 600 kronor.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Personalförstärkningar och

personalminskningar

ökning Minskning

1. Kanslibyrån:

1 förste byråsekreterare Ae 21 .................. 22 128

1 kanslist Ae 15 .............................. 16 236

1 maskinoperatör (maskinchef) Ae 13 ............ 14 640

10 biträden i reglerad befordringsgång under ett

halvt år .................................... 48 420

2. Tekniska byrån:

1 ingenjör Ae 17 18 000

2 biträden i reglerad befordringsgång ............ 19 368

3. Lånebyrån:

1 amanuens .................................. 16 236

4 ingenjörer högst Ae 15 ........................ 64 944

1 förste kansliskrivare Ae 12 .................... 13 908

5 biträden i reglerad befordringsgång ............ 48 420

4. Sociala sektionen:

2 kontorsskrivare Ae 13 ........................ 29 280

2 biträden i reglerad befordringsgång ............ 19 368

Löneregleringar

5. Vissa lönegradsfrågor m. in..................... 30 417

Omräkningar m. m.

6. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång

.......................................... 57 362

7. Övergång till statens löneförordning m. m......... 498 508

8. Avrlindning .................................... 43

687 939 229 339

+ 458 600 ''

9. En arvodestjänst och sju extra ordinarie tjänster föreslås ombildade till

ordinariebefattningar.

Motivering

1. Bostadsstyrelsen tillstyrker byggnadslåneutredningens förslag att

kanslibyråns allmänna sektion förstärkes med en förste byråsekreterare

i Ae 21 för uppgifter i samband med informations- och serviceverksamheten

samt med en kanslist i Ae 15 för blankettekniska göromål.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 119 år 1958 123

Enligt det förra året beslutade programmet för omläggning av lånebokföringen

kommer nya bokföringsmaskiner att börja installeras våren 1958.

På grund härav behöver kamerala sektionen snarast förstärkas med en

maskinoperatör i Ae 13 som kan ansvara för maskinernas skötsel, utarbeta

arbetsinstruktioner m. m.

Allt eftersom de nya maskinerna tages i bruk kan biträdespersonalen på

sektionen friställas från den avisering som verkställes med hittills använda

maskiner. Å andra sidan erfordras viss personal för arbetsuppgifter i samband

med själva omläggningen. Styrelsen beräknar, att högst 10 biträden

kan komma att friställas för i genomsnitt halva nästa budgetår.

2.—3. I samband med att styrelsen tagit ställning till byggnadslåneutredningens

förslag har styrelsen företagit en översyn av personalbehovet

beträffande tekniska byrån och lånebyrån. översynen har givit till resultat,

att styrelsen föreslår indragning av en ingenjör i Ae 17, fyra ingenjörer i

Ae 15, en amanuens, en förste kansliskrivare i Ae 12 och sju biträden i

reglerad befordringsgång.

4. I anslagsframställningen för innevarande budgetår (prop. 1957: 100

s. 145) anmälde styrelsen behov av en förstärkning av sociala sektionen

med två kontorsskrivare för stickprovsgranskning av kommunernas redovisningar

i fråga om familjebostadsbidrag. Styrelsen upprepar detta yrkande

samt föreslår därutöver en förstärkning med två biträden i reglerad

befordringsgång med hänsyn till bokföringsarbetets ökade volym.

5. Styrelsens förslag till löneregleringar innefattar uppflyttning å kanslibyrån

av en tjänst som förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektörstjänst

i Ao 24. På planeringsbyrån föreslås inrättande av en kanslibiträdestjänst

i Ae 7 i stället för ett vikariatslöneförordnande samt uppflyttning

av en kanslibiträdestjänst i Ae 7 till kontoristtjänst i Ae 9. I fråga om

tekniska byrån föreslås uppflyttning av en tjänst som arkitekt i Ae 23

till Ae 24, en ingenjörstjänst i Ae 15 till byråingenjörstjänst i Ae 19 och

två ingenjör stjänster i Ae 15 till Ae 17 samt en biträdesbefattning i reglerad

befordringsgång till kanslibiträdestjänst i Ae 7. På lånebyrån bör två

förste byråingenjörstjänster i Ae 23 utbytas mot byrådirektörstjänster i

Ae 24, en kanslibiträdestjänst i Ae 7 uppflyttas till kontoristtjänst i Ae 9

samt en biträdestjänst i reglerad befordringsgång ersättas med en kanslibiträdestjänst

i Ae 7. På byrån för teknisk-ekonomiska utredningar föreslås

uppflyttning av en byrådirektörstjänst i Ae 24 till Ae 20 samt två

byråingenjörstjänster i Ae 19 till förste byråingenjörstjänster i Ae21.

Slutligen föreslås i detta sammanhang, att sociala sektionen omändras

till byrå och alt arvodestjänsten såsom sektionschef på grund härav ändras

till byråchefstjänst i Bo 1. Vidare föreslås, att en förste bvråsekreterartjänst

i Ae 21 uppflyttas till Ae 23.

9. En på lånebyråns marksektion inrättad arvodestjänst, vars innehavare

har en ordinarie tjänst i Ao 24 inom lantmäteristaten, bör ombildas till

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1958

ordinarie tjänst i denna lönegrad. Den föreslagna ordinariesättningen av

extra ordinarie tjänster avser en byrådirektör i Ae 26, två byrådirektörer

i Ae 24, två förste byråsekreterare i Ae 23, en förste kansliskrivare i Ae 12

och en kansliskrivare i Ae 10.

Yttranden

Statens lönenämnd, som yttrat sig över av styrelsen föreslagna lönegradsuPPflyttningar

av en biträdestjänst i reglerad befordringsgång å envar av

tekniska byråns arkitektsektion och lånebyråns juridiska sektion, två byråingenjörstjänster

i Ae 19 å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar samt

en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 21 å sociala sektionen, har icke

ansett sig kunna tillstyrka de föreslagna lönegradsuppflyttningarna.

Statskontoret, som avgivit yttrande över i bostadsstyrelsens petitaframställning

(skr. 29/8 1957) framlagda förslag, vill icke motsätta sig att den

föreslagna befattningen som maskinoperatör inrättas fr. o. m. nästa budgetår

under förutsättning att det uppgjorda tidsprogrammet för omläggningen

till hålkortsbokföring kan följas. Tjänsten anses tills vidare böra

uppföras å extra stat. Enär någon plan för organisationen av den blivande

hålkortsavdelningen icke nu kunnat angivas, har statskontoret emellertid

funnit den lämnade redogörelsen för de arbetsuppgifter, som skulle tillkomma

ifrågavarande befattningshavare, icke utgöra tillräckligt underlag

för att bedöma lämpligheten av den föreslagna löneställningen.

I utlåtande över bostadsstyrelsens anslagsäskanden för innevarande

budgetår uttalade statskontoret beträffande den sociala sektionen, att någon

utökning av den för granskningsverksamhet avsedda personalen icke borde

ifrågakomma, innan erfarenhet vunnits av den då genomförda centraliseringen

av verksamheten. Med hänsyn till de av styrelsen nu redovisade

erfarenheterna av granskningsarbetet anser statskontoret en viss förstärkning

vara motiverad. Personalökningen anses dock böra begränsas till ett

biträde i reglerad befordringsgång. Med hänsyn till pågående och väntade

utredningar kan statskontoret icke biträda förslagen om ordinariesättningar

och löneregleringar, vilka i de flesta fall innebär ett upprepande

av äskanden för innevarande budgetår.

Departementschefen

I det föregående har jag, i samband med att jag tagit ställning till byggnadslåneutredningens

förslag, förordat en fortsatt utflyttning av flerfamiljshusärenden

från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna. Emellertid

har jag icke funnit det möjligt att redan nu angiva i vilken omfattning

personal kan indragas hos styrelsen eller i vad mån länsbostadsnämnderna

behöver tillföras förstärkningar på grund av utflyttningen. Jag har

därför ansett, att dessa frågor bör ytterligare utredas av bostadsstyrelsen

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1958

och upptagas till närmare prövning vid behandlingen av styrelsens anslagsäskanden

för budgetåret 1959/60. A andra sidan har jag förutsatt, att styrelsen

tillvaratar de möjligheter till minskningar, som kan uppstå under

nästa budgetår, i den mån uppkommande vakanser icke behöver utnyttjas

för att förstärka nämndernas personal. Endast mindre ändringar bör med

anledning härav vidtagas i styrelsens och nämndernas personalorganisation

för nästa budgetår.

Vad angår bostadsstyrelsens personalorganisation under nästa budgetår

tillstyrker jag styrelsens förslag om inrättande av en tjänst som maskinoperatör.

Tjänsten bör upptagas i lönegrad Ae 13.

Övriga förslag till personalförstärkningar kan jag däremot icke tillstyrka.

Styrelsens förslag till lönegradsuppflyttningar och ordinariesättningar av

tjänster kan jag i nuvarande läge icke heller biträda.

De av styrelsen föreslagna personalminskningarna, omfattande sammanlagt

24 tjänster, varav dock 10 biträdestjänster under halva nästa budgetår,

bör godtagas tills vidare.

Vad jag nu förordat medför, inberäknat omräkningsposterna, en ökning

av medelsbehovet under anslaget med 341 700 kronor.

Kungl. Maj:t har den 27 juni 1957 uppdragit åt bostadsstyrelsen att i

samråd med statistiska centralbyrån utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma

med förslag till plan för en bostadsräkning år 1960. För fullgörandet

av uppdraget har styrelsen anmält behov av särskilda medel, vilka uppskattningsvis

angivits till 75 000 kronor för nästa budgetår, samt föreslagit

uppförandet av ett särskilt anslag härför under femte huvudtiteln. Enligt

min mening är det angeläget, att den förutsatta planen för bostadsräkningen

kan upprättas utan dröjsmål. Emellertid synes något särskilt anslag

icke böra anvisas utan kostnaderna torde lämpligen böra bestridas från

förevarande anslag såvitt angår personalkostnaderna och i övrigt från styrelsens

oinkostnadsanslag. Jag föreslår, att under icke-ordinarieposten till

styrelsens avlöningsanslag för ändamålet anvisas ett belopp av 50 000 kronor.

Styrelsens förslag om anvisande av ytterligare medel för en fristående

undersökning angående bostadsefterfrågan och dess förändringar kan jag

inte tillstyrka.

Mina förslag i det föregående ökar medelsbehovet under anslaget med

sammanlagt (341 700 + 50 000) 391 700 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras

med (4 111 000 + 391 700) 4 502 700 kronor. Jag beräknar de olika

anslagsposterna sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 1 029 800 (+ 271 900) kronor;

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 90 000

(+ 17 000) kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 771 100 (+ 413 900) kronor;

ersättningar till experter och sakkunniga 15 000 kronor;

rörligt tillägg 596 800 (—311 100) kronor.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Bostadsstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1956/57 ............................ 555 000 574 913

1957/58 (statsliggaren s. 357) ........ 670 000

1958/59 (förslag) .................. 673 500

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) hemställt, att anslaget höjes med

107 500 kronor.

ökning

Minskning

1.

Ersättningar för resor inom riket........

...... 4 000

2.

Ersättningar för internordiska resor

...... 2 500

3.

Övriga expenser för eget behov..........

...... 100 000

4.

Expenser för annat än eget behov........

...... 20 000

5.

Hyra för hålkortsmaskiner m. m.........

...... 1 000

6.

Särskilda uppbördsmedel ..............

20 000

127 500

20 000

+ 107 500

Motivering

1. Ersättningar för resor inom riket. Utgift 1955/56 73 837, 1956/57 64 224;

anslag 1957/58 80 000. — På grund av höjda biljettpriser bör posten räknas

upp med 4 000 kronor.

2. Ersättningar för internordiska resor. Under åren 1954—1956 uppgick

kostnaderna för styrelsens deltagande i bostadskonferenser med de nordiska

grannländerna till resp. 1 731, 2 572 och 1 869 kronor. För dylika resor, vartill

medel anvisats från annat anslag, bör upptagas en särskild delpost på

2 500 kronor under förevarande anslag.

3. Övriga expenser för eget behov. Utgift 1955/56 351 704, 1956/57 366 902;

anslag 1957/58 379 000. — Kostnaderna för styrelsens flyttning till nya lokaler

torde i huvudsak komma att belasta budgetåret 1959/60. För nästa

budgetår bör emellertid medel finnas disponibla för beställning av telefonväxel

till de nya lokalerna. Kostnaderna beräknas preliminärt till 100 000

kronor.

4. Expenser för annat ån eget behov. Utgift 1955/56 67 802, 1956/57

129 545; anslag 1957/58 65 000. — Medelsförbrukningen under det senaste

budgetåret har överstigit det anvisade anslaget med inemot 65 000 kronor,

ökningen hänför sig till utgifter för den nya typritningskatalogen och större

upplagor av styrelsens typritningar.

5. Hyra för hålkortsmaskiner m. m. Utgift 1955/56 55 000, 1956/57 80 956;

anslag 1957/58 160 000. — Den beställda hålkortsanläggningen kommer att

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

127

levereras under innevarande budgetår. Arbetet med omläggning till hålkortsmetod

av aviseringsarbetet beräknas vara genomfört under våren 1959. Dessförinnan

kan arbetet med styrelsens statistik icke överföras till hålkortsanläggningen.

Anslagsposten kommer under nästa budgetår att belastas med

utgifter för maskinhyra på 61 000 kronor och med kostnader för hålkortsbearbetning

utanför styrelsen på 100 000 kronor, varav 20 000 kronor för

aviseringsarbete och 80 000 kronor för statistiska arbeten.

6. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1955/56 66 986, 1956/57 133 176;

beräknat 1957/58 80 000. — Det är ovisst om försäljningen av typritningar

och blanketter kan bli lika omfattande som under senaste budgetåret. Inkomsterna

synes icke böra beräknas till högre belopp än 100 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret har icke något att erinra mot att medel till kostnader för

internordiska resor beräknas under styrelsens ordinarie reseanslag. Med

hänsyn till belastningen anser statskontoret dock icke någon uppräkning

av anslaget påkallad. Statskontoret har inhämtat, att oljeeldning numera

installerats i styrelsens nuvarande lokaler, vilka kommer att disponeras

även under nästa budgetår. På grund härav anser statskontoret, att posten till

bränsle, lyse och vatten (utgift 1956/57 33 308; anslag 1957/58 30 000) bör

höjas till 35 000 kronor. Styrelsens övriga förslag lämnar statskontoret utan

erinran.

Departementschefen

Posten till ersättningar för resor inom riket bör upptagas med oförändrat

belopp. Under posten till ersättningar för internordiska resor bör i enlighet

med styrelsens förslag beräknas 2 500 kronor. Jag har härvid räknat med

att båda posterna skall ge utrymme även för resor, som företages i samband

med styrelsens förberedelsearbeten för en bostadsräkning år 1960. Beträffande

posten till övriga expenser för eget behov har jag inhämtat, att någon

medelsanvisning inte erfordras under nästa budgetår för anskaffande av

den föreslagna telefonväxeln till styrelsens nya lokaler. Däremot torde styrelsen

erhålla bemyndigande att beställa växeln. Styrelsens beräkningar

beträffande posterna till expenser för annat än eget behov, hyra för hålkortsmaskiner

m. m. samt inkomstposten torde godtas. Den av statskontoret

föreslagna höjningen av posten till bränsle, lyse och vatten erfordras

enligt vad jag inhämtat inte.

Med anledning av vad jag sålunda anfört bör anslaget å ena sidan ökas

med (2 500 + 20 000 + 1 000) 23 500 kronor och å andra sidan minskas

med 20 000 kronor. Anslaget bör alltså höjas med 3 500 kronor och anvisas

med (670 000 + 3 500) 673 500 kronor.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1956/57 .......................... 3 291 700 3 491 665

1957/58 (statsliggaren s. 358) ...... 3 566 000

1958/59 (förslag) ................ 4 072 000

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) hemställt, att anslaget höjes med

663 000 kronor.

1. Personalförstärkningar ...................... 120 000

2. Löneregleringar ................................ 37 065

3. Omräkningar

Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång...... 65 523

Övergång till statens löneförordning...................... 440 412

+ 663 000

4. Antalet kontorsbiträdestjänster i Ao 5 ökas med 10 till 48.

Motivering

1. För att avlasta kamrerarnas arbetsbörda föreslår styrelsen, att försöksvis

vid några nämnder under nästa budgetår anställes en assistent, i

exempelvis 15 lönegraden, med i huvudsak samma teoretiska utbildning,

som krävs för kamrerarna.

2. Styrelsens förslag till löneregleringar avser uppflyttning av tjänsterna

som länsbostadsdirektör i Jönköpings, Malmöhus och Älvsborgs län från

Ao 24 till Ao 26. Vidare föreslås uppflyttning av nio förste byråinge njörstjänster

från Ae 21 till Ae 23 och nio kamrerstjänster från Ae 19 till Ae 21.

Två ingenjör stjänster i Ae 17 föreslås uppflyttade till byråingenjörstjänster

i Ae 19 och två ingenjörstjänster från Ae 15 till Ae 17 samt en kontoristtjänst

i Ae 9 till kansliskrivartjänst i Ae 10.

Yttranden

Statens lönenämnd har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka

bifall till de föreslagna lönegradsuppflyttningarna.

Statskontoret har erinrat, att det för tillfälliga personalförstärkningar

under anslaget disponibla beloppet höjdes med 75 000 kronor för innevarande

budgetår. De skäl bostadsstyrelsen nu anfört till stöd för förslaget

om en ytterligare höjning av detta belopp har icke övertygat statskontoret

om behovet härav. Ämbetsverket kan heller icke i nuvarande läge biträda

de föreslagna löneregleringarna.

Departementschefen

Såsom jag anfört vid anmälan av bostadsstyrelsens avlöningsanslag har

jag förutsatt, att den av mig förordade ytterligare utflyttningen av ärenden

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kanyl. Maj.ts proposition nr 119 är 1958

till länsbostadsnämnderna kan komma att medföra behov av personalförstärkningar

hos dessa redan under nästa budgetår. Emellertid har jag ansett,

att detta behov i avvaktan på att ställning kan tagas till en mera definitiv

utformning av personalorganisationen bör kunna tillgodoses genom

att uppkommande besparingar under styi-elsens avlöningsanslag får utnyttjas

härför. Hinder bör enligt min mening ej heller möta mot att styrelsen i stället

låter egen personal tillfälligt tjänstgöra hos nämnderna.

Av skäl som jag nu anfört är jag inte beredd tillstyrka den av styrelsen

föreslagna medelsanvisningen för personalförstärkningar. Även med prövningen

av styrelsens förslag till löneregleringar bör anstå tills vidare.

Såsom styrelsen föreslagit bör antalet ordinarie kontorsbiträden i Ao 5

ökas med 10 till 48.

Styrelsens beräkning av oinräkningsposterna, innebärande en ökning av

medelsbehovet med avrundat 506 000 kronor, bör godtas.

Anslaget bör höjas med detta belopp och alltså uppföras med (3 566 000 +

506 000) 4 072 000 kronor. Jag beräknar anslagsposterna sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 785 500 (+ 221 500) kronor;

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 75 000

kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 420 900 (+ 500 500) kronor;

ersättningar till experter och sakkunniga 280 000 kronor;

rörligt tillägg 510 600 (—216 000) kronor.

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1956/57 ............................ 729 000 738 522

1957/58 (statsliggaren s. 359) ........ 753 000

1958/59 (förslag) ................. 603 000

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) föreslagit, alt

anslaget

minskas med

139 000 kronor.

ökning

Minskning

1. Reseersättningar

30 000

2. Lokalkostnader

190 000

3. Expenser

21 000

51 000

190 000

139 000

Motivering

1. Reseersättningar. Utgift 1955/56 242 848, 1956/57 271926; anslag

1957/58 290 000. •—- Anslagsposten bör räknas upp med hänsyn till beräknad

ökning av rcseverksamlieten och de höjda biljettpriserna.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

2. Lokalkostnader. Utgift 1955/56 188 294, 1956/57 215 405; anslag 1957/58

190 000. — Bostadsstyrelsen föreslår efter samråd med byggnadsstyrelsen

att förhyrning av lokaler för nämndernas behov fr. o. in. den 1 juli 1958

skall ankomma på byggnadsstyrelsen, varvid kostnaderna bör bestridas från

byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

3. Expenser. Utgift 1955/56 231 442, 1956/57 243 275; anslag 1957/58

266 000. — För innevarande budgetår höjdes anslagsposten med 20 000

kronor för nyanskaffning av möbler och maskiner. Av detta belopp kommer

emellertid ca 11 000 kronor att tagas i anspråk bl. a. för ökade städningskostnader

samt för tillsyn och underhåll av maskiner och andra inventarier.

Under förutsättning av bifall till styrelsens förslag i fråga om lokalkostnadernas

bestridande bör under anslagsposten till expenser upptagas ett belopp

av 10 000 kronor för bränsle, lyse och vatten.

Yttrande

Statskontoret kan icke biträda yrkandet om uppräkning av anslagsposten

till reseersättningar. Beträffande anslagsposten till expenser tillstyrkes

styrelsens förslag att 10 000 kronor beräknas för bränsle, lyse och vatten.

Med hänsyn till belastningen och den för innevarande budgetår ökade medelsanvisningen

kan statskontoret icke tillstyrka någon ytterligare uppräkning

av anslagsposten.

Departementschefen

Jag tillstyrker att anslagsposten till reseersättningar höjes med 20 000

kronor. Såsom styrelsen föreslagit bör hyreskostnaderna för nämndernas

lokaler till den del kostnaderna icke avser bränsle, lyse och vatten i fortsättningen

bestridas från byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna faslighetsfond.

För sistnämnda kostnader bör härvid i enlighet med styrelsens

förslag beräknas ett belopp av 10 000 kronor under anslagsposten till expenser.

Posten bör därjämte höjas med samma belopp för övriga av styrelsen

angivna ändamål.

Anslaget bör sålunda å ena sidan ökas med 40 000 kronor och å andra

sidan minskas med 190 000 kronor samt upptagas med (753 000 — 150 000)

603 000 kronor.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

131

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden

av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten

till främjande av bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret 1958/59

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp

av 700 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande, må meddelas

intill ett belopp av 130 000 000 kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande av pensionärshem må

meddelas intill ett belopp av 5 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1958/59 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å visso

hostadshgggnadslån ett förslagsanslag av 155 000 000 kronor;

2) till Bostcidsrabatter ett förslagsanslag av 150 000 000

kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ett

reservationsanslag av 22 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av 8 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande

bgggnadstekniska frågor ett reservationsanslag av 25 000

kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag

av 600 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien

ett investeringsanslag av 100 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till

Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag av

180 000 000 kronor;

IV. godkänna följande avlöningsstal för bostadsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

............................... 1 029 800

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 90 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 771 100

4. Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis ........................... 15 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 596 800

Summa kronor 4 502 700;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att å personalförteckningen

för länsbostadsnämnderna uppföra ytterligare 10 tjänster

såsom kontorsbiträde i Ao 5;

VI. godkänna följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

................................ 785 500

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis 75 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 420 900

4. Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis .............................. 280 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 510 600

Summa kronor 4 072 000;

VII. under femte huvudtiteln för budgetåret 1958/59 anvisa
1)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av

4 502 700 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av

673 500 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag

av 4 072 000 kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag

av 603 000 kronor.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958

Med bifall till denna av stalsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Bngger-Sjöbäck

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 135

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1958 ........................... 3

Bidrag till specialinredda lägenheter för invalider........................ 5

Bostadspolitiska utredningens synpunkter och förslag.................. 5

Yttranden........................................................ 9

Departementschefen............................................... 13

Lån och bidrag till pensionärsbostäder................................. 14

Gällande bestämmelser..........................................*... 14

Bidragsgivningens omfattning....................................... 16

Åldringsvårdsutredningens förslag................................... 16

Bostadspolitiska utredningens förslag................................ 17

Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag................... 28

Departementschefen............................................... 36

Förbättringslån m. m................................................. 39

Gällande bestämmelser............................................. 39

Långivningens omfattning ......................................... 41

Åldringsvårdsutredningens förslag................................... 43

Bostadspolitiska utredningens förslag................................ 44

Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag................... 52

Departementschefen............................................... 59

Revision av kommunala och allmännyttiga bostadsföretag................ 63

Gällande bestämmelser............................................. 63

Förslag av utredningen om allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags

förvaltning m. m.............................................. 64

Yttranden........................................................ 66

Departementschefen............................................... 68

Grunderna för finansiering av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital 71

Bostadsstyrelsens förslag........................................... 71

Yttranden........................................................ 72

Departementschefen............................................... 72

Avskrivning av statsbidrag till pensionärshem m. m...................... 72

Bostadsstyrelsens förslag........................................... 72

Yttranden........................................................ 74

Departementschefen............................................... 74

Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten........................ 75

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1958/59..... 75

Yttrande......................................................... 81

Departementschefen............................................... 81

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958

Sid.

Den bostadspolitiska organisationen.................................... 87

Byggnadslåneutredningens betänkande............................... 87

Yttranden........................................................ 109

Departementschefen............................................... 116

Anslag till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna................... 121

Bostadsstyrelsen: Avlöningar....................................... 121

Departementschefen............................................. 124

Bostadsstyrelsen: Omkostnader..................................... 126

Departementschefen............................................. 127

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar................................. 128

Departementschefen............................................. 128

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader................................ 129

Departementschefen............................................. 130

Hemställan........................................................ 131

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG

802080

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.