Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m

1958-03-14 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:124, Med förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

1

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,

m. m.; given Stockholms slott den 14 mars 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.;

samt

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kostnad, som rörelseidkare haft för uppförande

av skyddad anläggning för lagring av olja, skall vid inkomsttaxeringen få

avskrivas på fem år. Vidare föreslås att ränte- och amorteringsfritt lån av

statsmedel, som beviljas rörelseidkare för bestridande av kostnader för oljelagringsanläggningar,

skall upptagas som intäkt med en femtedel per år från

och med året efter det, då lånet erhållits. Beredskapslager av olja, som rörelseidkare

är skyldig hålla, föreslås i propositionen få vid inkomsttaxeringen

värderas enligt särskilda regler.

Vidare föreslås att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum

skall få vid inkomsttaxeringen avdragas på en gång som omkostnad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 124

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 124- år 1958

Förslag

till

förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar

1 §•

1 mom. Skattskyldig, som under de beskattningsår för vilka taxering i

första instans verkställes åren 1959—1966 för stadigvarande bruk i rörelse

lardigställer anläggning i bergrum för lagring av mineralolja eller annan

aidaggnmg för lagring av mineralolja, som innefattar skäligt skydd mot

förstöring genom bombanfall eller beskjutning, äger att vid inkomsttaxeringen

åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaffningskostnaden för anläggningen

på sätt nedan i 2 § stadgas. Avdrag för avskrivning som nu sagts

medgives endast om anläggningen har en volym av minst 1 000 m3 och anläggningen

godkänts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Skattskyldig, som före beskattningsåret 1958 färdigställt anläggning, som

1 första stycket sägs, äger att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för

avskrivning av det i beskattningshänseende återstående oavskrivna värdet

av anskaffningskostnaden för anläggningen (restvärdet) på sätt nedan i

2 § stadgas, under förutsättning att tillfredsställande utredning om restvärdet

kan företes.

1 anskaffningskostnaden för anläggning, som i första eller andra stycket

avses, må icke inräknas kostnader för anskaffning av mark eller för anläggande

av tillfartsvägar, körplaner o. dyl.

2 mom. Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att

på ansökan av skattskyldig pröva, huruvida anläggning, som i 1 mom. avses,

kan godkännas som skyddad anläggning samt att — om så är förhållandet

utfärda intyg härom. I intyget skall jämväl angivas anläggningens

volym, tidpunkten för dess färdigställande ävensom uppgifter, som äro erforderliga

för dess identifiering.

2 §.

Skattskyldig, som beträffande viss anläggning företer intyg, varom i 1 §

2 mom. stadgas, äger åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaffningskostnaden

eller i förekommande fall restvärdet med en femtedel för år räknat från

och med beskattningsåret 1958 eller — om anläggningen färdigställts senare

—- från och med det beskattningsår, då anläggningen färdigställts. Har skattskyldig

ej utnyttjat på visst beskattningsår belöpande avdrag, må han tillgodoräkna

sig resterande avdrag ett senare år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

Avdrag, som i första stycket sägs, må dock medgivas endast om anskaffningskostnaden

för anläggningen förts för sig som tillgång i den skattskyldiges

räkenskaper och motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna för

beskattningsåret.

3 §.

Om skattskyldig, som enligt bestämmelserna i 2 § erhållit avdrag för avskrivning

av viss anläggning, inom tio år från utgången av det beskattningsår,

då anläggningen färdigställts, avyttrar densamma, skall beloppet av återvunna

värdeminskningsavdrag till den del detsamma överstiger skattepliktig

vinst vid avyttringen upptagas såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår,

varunder försäljningen ägt rum. Med skattepliktig vinst förstås därvid

dels skattepliktig realisationsvinst vid taxeringen till statlig inkomstskatt

dels ock belopp varmed köpeskillingen för i anläggningen ingående fasta

maskiner, som vid fastighetstaxering åsatts särskilt maskinvärde, överstiger

det i beskattningshänseende gällande värdet av dessa maskiner.

Om statliga lån för oljelagring

4 §•

Ränte- och amorteringsfritt lån av statsmedel, som utgår till rörelseidkare

på grund av lagringsskyldighet enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m., skall utgöra skattepliktig intäkt för låntagaren på sätt

i 5 § stadgas.

Om lånet avser såväl anläggning för oskyddad lagring som lager skall

lånet vid inkomsttaxeringen anses till sex tiondelar belöpa å anläggningen

(anläggningslån för oskyddad lagring) och till fyra tiondelar å lagret (lagerlån).

Särskilt lån, som utgår till den som ålagts verkställa skyddad lagring,

skall vid inkomsttaxeringen i sin helhet anses belöpa å anläggningen (anläggningslån

för skyddad lagring).

5 §.

1 mom. Anläggningslån skall upptagas till beskattning enligt den skattskyldiges

bestämmande, dock med minst en femtedel för år räknat från och

med beskattningsåret efter det, då lånet erhållits. Om skattskyldig visar, att

han har aktuella planer på att uppföra sådan anläggning, som i 1 § 1 mom.

första stycket sägs, må dock anläggningslån för skyddad lagring i stället

upptagas till beskattning med minst en femtedel för år räknat från och

med det beskattningsår anläggningen, som lånet avser, är färdig.

Har skattskyldig för visst beskattningsår upptagit lån eller del av lån

till beskattning ulan att skyldighet därtill förelegat, må belopp, som enligt

bestämmelserna i första stycket skall upptagas till beskattning ett senare

år, i motsvarande mån minskas. Anläggningslån skall dock beskattas senast

det beskattningsår, då lånet i sin helhet avskrivils från statens sida.

2 mom. Lagerlån skall, utom i fall som i andra stycket sägs, upptagas till

beskattning enligt den skattskyldiges bestämmande, dock senast det beskattningsår,

då bestämmelserna i 7 § upphöra att gälla.

Om summan av de lagerlån, som den skattskyldige erhållit och vilka vid

beskattningsårets utgång icke uppgivits till beskattning (obeskattade lager
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1958

lån) överstiger värdet av den skattskyldiges lager av mineraloljor, beräknat

till det lägsta av lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, skall

överskjutande del av lagerlånen upptagas till beskattning. Utan hinder av

vad nu sagts må dock lagerlån kvarstå obeskattade under den tid, för vilken

skattskyldig erhållit dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten, under

förutsättning dels att dispensen medgivits på grund av att den skattskyldiges

lager av mineraloljor minskats genom eldsvåda eller därmed jämförlig,

av hans åtgöranden oberoende anledning, dels ock att den skattskyldiges

lager av mineraloljor vid inkomsttaxeringen värderats till det lägsta

av lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden.

6 §•

Om lån som i 4 § avses återbetalas, skall återbetalningen i första hand

anses avse lagerlån. Återbetalas lån med större belopp än som vid beskattningsårets

ingång kvarstått obeskattat, äger den skattskyldige åtnjuta avdrag

vid inkomsttaxeringen för överskjutande belopp.

Om värdering av lager

7 §•

1 mom. Beträffande rörelseidkare, som erhållit lagerlån och som fullgjort

sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värderingen av lager vid inkomsttaxeringen

följande gälla.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av den lagermängd av mineraloljor,

som den skattskyldige vid beskattningsårets utgång är skyldig hålla

i lager, med frånräknande i förekommande fall av den kvantitet varmed

enligt då föreliggande beslut denna lagermängd framdeles må nedgå (tvångslagret)

skall godkännas vid inkomsttaxeringen, dock att värdet — utom i

fall där lagerlån vid dispens kvarstå obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra

stycket — icke må understiga summan av de obeskattade lagerlånen. Om

sistnämnda summa överstiger värdet av tvångslagret, beräknat till det lägsta

av tvångslagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, skall i fråga

om värderingen av lagret i stället gälla vad nedan i 2 mom. andra stycket

stadgas.

Beträffande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga

tillämpning, dock att vad i punkt 1. sjätte stycket av anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet

av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke skall gälla.

Ha erhållna lagerlån beskattats äger den skattskyldige, om en lägre värdesättning

å lagret därigenom erhålles, för lagret i dess helhet tillämpa

kommunalskattelagens bestämmelser för värdering av varulager.

2 mom. Beträffande rörelseidkare, som har obeskattade lagerlån och som

icke fullgjort sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värdering av lager vid

inkomsttaxeringen följande gälla.

En lagermängd av mineraloljor, som -— värderad till det lägsta av denna

lagermängds anskaffnings- och återanskaffningsvärden -— motsvarar det

sammanlagda beloppet av obeskattade lagerlån, må — utom i fall där lagerlån

vid dispens kvarstå obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra stycket — vid

inkomsttaxeringen icke upptagas till lägre värde än nämnda belopp. Beträf
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

fande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga tillämpning,

dock att vad i punkt 1. sjätte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av

värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke skall gälla.

3 mom. Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att utfärda

intyg utvisande den lagermängd, som enligt vad i 1 mom. sägs skall

anses utgöra skattskyldigs tvångslager, samt huruvida den skattskyldige

fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant intyg skall riksnämnden senast den

1 april under taxeringsåret tillställa dels den skattskyldige dels ock länsstyrelsen

för att överlämnas till den taxeringsnämnd, som har att taxera den

skattskyldige till statlig inkomstskatt.

8 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och skall tillämpas

första gången i fråga om 1959 års taxering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

22 §.

(Föreslagen lydelse)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten------såsom för:

allt, som------mera sådant;

värdeminskning, som-------äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner,-------å fastigheten;

arrende, som — —---— av fastigheten;

ränta å------använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till speciella skatter eller avgifter till

det allmänna. det allmänna;

anskaffning och insättning av sådana

utrustningsdetaljer i skyddsrum,

vilka endast hava värde ur civilförsvarssynpunkt,

såsom speciella

dörrar, luckor och karmar för dessa,

inre begränsningsväggar för gasfång

vid ingångar och reservutgångar, luftrenare

och tillhörande fördelningsledningar.

Har skog------tidigare medgivits.

Har växande------gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn,------tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening------nämnda gottgörelse.

25 §. 25 §.

1 mom. Från bruttointäkten------såsom för:

brandförsäkring, reparation------av byggnader;

vicevärd, portvakt,------såsom sådan;

pensioner, periodiska-------å fastigheten;

värdeminskning, som------är underkastad;

värdeminskning genom------till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

kapital samt tomträttsavgäld eller kapital samt tomträttsavgäld eller

liknande avgäld. liknande avgäld;

‘ Swte lydelse av 22 § 1 inom. se 1951:438, av 25 § 1 mom. se 1954:51 samt av 29 § 1 mom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anskaffning och insättning av sådana

utrustningsdetaljer i skyddsrum,

vilka endast hava värde ur civilförsvarssynpunkt,

såsom speciella

dörrar, luckor och karmar för dessa,

inre begränsningsväggar för gasfång

vid ingångar och reservutgångar, luftrenare

och tillhörande fördelningsledningar.

29 §. 29 §.

1 mom. Från bruttointäkten------bland annat:

hyra för------i rörelsen;

kostnad för------vid fusionstillfället;

avlöningar, pensioner,---—--i rörelsen;

kostnad för---— — — och dylikt;

värdeminskning genom------av tillgången;

värdeminskning å-----— liknande rättighet;

värdeminskning genom — —---— är underkastad;

värdeminskning å — -—----deras tillgodogörande;

ränta å —-----för rörelsen;

kostnad för -----— jämförlig verksamhet;

speciella för -— ■— ----det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och förlust, som uppstått i rörelsen och

ej är att hänföra till kapitalförlust, ej är att hänföra till kapitalförlust;

kostnad för anskaffning och insättning

av sådana utrustningsdetaljer

i skyddsrum, vilka endast hava

värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom

speciella dörrar, luckor och karmar

för dessa, inre begränsningsväggar

för gasfång vid ingångar och reservutgångar,

luftrenare och tillhörande

fördelningsledningar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för handels- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga

rörande avskrivning i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar

m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

I proposition nr 144 till 1957 års riksdag framlades ett program för ökad

lagring av mineraloljor under femårsperioden 1958—1962. Propositionsförslaget

grundade sig på ett av 1955 års oljelagringskommitté den 21 december

1956 avgivet betänkande med förslag i ämnet (SOU 1957:4). I anledning

av propositionen avgavs utlåtande av andra lagutskottet (nr 34/1957)

samt betänkande av bevillningsutskottet (nr 45/1957). Riksdagen antog i

huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen framlagda förslag dels

en förordning om oljelagring m. m. dels ock en förordning om oljeavgift

m. m. Båda förordningarna har utfärdats den 31 maj 1957 (nr 343 och

344). Med stöd av bestämmelser i dessa förordningar har Kungl. Maj:t samma

dag utfärdat kungörelse med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring

av olja (nr 345).

Även tidigare har vissa lagringsbestämmelser funnits. Dessa återfinnes

i förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel med vissa mineraloljor.

Enligt denna förordning skulle den, som importerade olja för försäljning

i oförändrat skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl.

Maj :t förordnade härom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret

skulle uppgå till viss procentuell andel av den olja vederbörande sålt under

nästföregående kalenderår. Samma skyldighet åvilade den, som köpte raffinerad

olja från svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom

också de inhemska raffinaderierna för den olja de sålde direkt till förbrukare

inom landet. Med stöd av förordningen utfärdade Kungl. Maj :t bestämmelser

angående den lagringsprocent, som skulle gälla; senast genom kungörelse

den 20 december 1946 (nr 792). Enligt sistnämnda kungörelse skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

lagringsprocenten för motorbrännolja och pannbrännolja vara 15 procent

samt för bensin och fotogen 25 procent. Lagringsskyldighet enligt 1938 års

förordning förelåg endast för oljehandeln och raffinaderierna. Kungl. Maj:t

kunde föreskriva lagringsskyldighet även för den, som i större omfattning

införde olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, exempelvis

för egen förbrukning. Denna möjlighet utnyttjades dock inte.

1957 års förordning om oljelagring innebär en avsevärd ökning av lagringsskyldigheten

för oljehandeln och oljeraffinaderierna. Därtill kommer

att enligt 1957 års förordning lagringsskyldighet även åligger den, som importerar

olja för egen förbrukning, samt vissa större förbrukare av eldningsolja.

Medgivande kan lämnas lagringsskyldig att i stället för eldningsolja

lagra annat bränsle.

Enligt 1938 års förordning förelåg inte någon skyldighet att förvara lager

i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens

tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna uthyras

till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också beviljats

för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att stimulera

till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari 1948

en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra

cisternanläggningar för flytande bränslen. Statsbidrag har så gott som uteslutande

lämnats till kommuner.

I 1957 års förordning om oljelagring m. m. stadgas bl. a. att Kungl.

Maj :t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst

slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat

sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller

beskjutning. Denna skyldighet kommer — enligt vad i förarbetena till förordningen

framhålles — i praktiken endast att åvila oljehandeln och icke

storkonsumenterna.

Beträffande kostnaderna för att genomföra programmet enligt 1957 års

förordning framhöll vederbörande departementschef i prop. nr 144 till 1957

års riksdag bl. a. följande.

Kommittén har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet

under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid

utgångspunkten varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen

har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och

att merkostnader uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov,

för investeringar i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen

och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas,

att åtskilliga investeringar för utbyggnad av oljedistributionen under de

närmaste åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt

sammanhänger med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén

beräknade byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader

för rörledningar och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén

angivna totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.

Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.

kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln

och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

sieringen av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att

branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes

mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller cirka

25 milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,

vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning

av de nuvarande lagringsbestämmelserna.

Det förordades vidare, att det resterande kapitalbehovet, 60 procent — mot

40 procent enligt kommitténs förslag — av den sammanlagda kostnaden,

skulle uttagas via priserna. Det ansågs lämpligast att pristilläggen tillfördes

statsverket genom beskattning. Förslag i skattefrågan förelädes riksdagen i

proposition nr 175 till 1957 års riksdag. I nämnda proposition framlagt förslag

till förordning om allmän energiskatt antogs av riksdagen. Förordningen

utfärdades den 31 maj 1957 (nr 262).

För utbyggnad av lagringsanläggningar förordades i departementsförslaget,

att det årligen borde anvisas 72 milj. kronor — därav för oljehandelns

del 60 milj. kronor och för storkonsumenterna 12 milj. kronor — å ett särskilt

anslag under fonden för låneunderstöd. Eftersom lagringsprogrammet

avsågs skola träda i kraft först med ingången av år 1958 förutsattes att erforderliga

medel torde få äskas å tilläggsstat för budgetåret 1957/58. Nämnda

anslag skulle härutöver tillföras ett belopp motsvarande vad som kunde inflyta

i oljeavgifter. Sådana avgifter skall enligt förordningen den 31 maj

1957 (nr 344) om oljeavgift in. in. erläggas av lagringsskyldig som erhåller

dispens från skyldigheten eller som försummar densamma. De allmänna

riktlinjer, som borde vara vägledande för bidragsgivningen, angavs i propositionen

sålunda.

Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria lån,

vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt

att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten

icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc. Det torde

få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet

besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas efter generella

grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet högre belopp

än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för långivningen torde

få bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag från tillsynsmyndigheten och

efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 34 år 1957 med anledning

av ifrågavarande proposition att utskottet anslöt sig till de i propositionen

skisserade riktlinjerna för lagringsprogrammets finansiering. Därvid framhölls

dock att utskottet förutsatte, att därest de kostnadskalkyler, vilka bildade

underlag för i propositionen redovisade beräkningar av de belopp, som

skulle anvisas av skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till

följd av prisstegringar eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa

sig i väsentlig mån understiga de verkligen uppkommande kostnaderna, en

anslagsmässig ökning av lånebeloppen skedde, så att den avsedda proportionella

fördelningen av lagringskostnaderna mellan staten och de !ngringsskyldiga

bibehölls.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

11

Riksdagen godkände i propositionen förordade riktlinjer rörande beredskapslagring

av olja.

Enligt förordningen om allmän energiskatt skall dylik skatt erläggas till

staten för bl. a. bensin, motorsprit, motorbrännolja och pannbrännolja. Den

som inom riket producerar skattepliktigt flytande bränsle är skyldig att hos

kontrollstyrelsen vara registrerad som producent av dylikt bränsle. Om någon

i större omfattning återförsäljer eller i egen rörelse förbrukar skattepliktigt

bränsle eller håller sådant bränsle i lager må han efter ansökan registreras

hos kontrollstyrelsen såsom återförsäljare eller förbrukare av dylikt

bränsle. Skatten skall erläggas av den som är registrerad. Införes bränsle

till riket av annan än den som är registrerad skall dock skatten erläggas av

den som inför bränslet. Skattskyldighet inträder för den som är registrerad,

då bränsle av honom levereras till icke registrerad köpare eller tages i anspråk

för annat ändamål än försäljning och för den som, utan att vara registrerad,

inför bränsle till riket, vid införseln.

Den som är registrerad behöver således inte erlägga energiskatt för

bränsle som han har i lager. Först vid försäljningen eller förbrukningen

skall skatten erläggas.

Vid tillkomsten av 1938 års förordning angående handel med vissa mineraloljor

ifrågasattes inte någon ändring av då gällande avskrivnings- och värderingsregler

beträffande oljelagringsanläggningar och värdering av oljelager

vid inkomsttaxeringen. Lagringsskyldigheten enligt 1938 års förordning

var dock avsevärt lindrigare än enligt 1957 års förordning, och förstnämnda

förordning förutsatte vidare att staten skulle svara för merkostnaden för

bombskyddade anläggningar. År 1938 kunde oljebolagen erhålla rätt till fri

avskrivning å maskiner och inventarier. Såväl avskrivningsregler som lagervärderingsregler

har skärpts genom de år 1955 genomförda ändringarna beträffande

företagsbeskattningen.

1955 års oljelagringskommitté anförde i sitt betänkande angående avskrivningsreglerna

bl. a. följande.

För plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar och dylikt medges enligt nuvarande

skatteregler avskrivning med 20 procent, d. v. s. på 5 år. För själva

lagringsutrymmet i berg torde emellertid i praxis endast medges avskrivning

med 2 procent om året. Det är självfallet av största intresse för vårt land, att

så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade anläggningar. Det

är därför angeläget att valet mellan ovanjordsanläggningar och skyddade

anläggningar icke i alltför hög grad påverkas av skattetekniska bedömanden.

Om större likställdhet kunde erhållas i fråga om rätten till avskrivningar

av å ena sidan i berg nedsprängda lagringsutrymmen och andra skyddade

anläggningar samt å andra sidan ovanj ordsanläggningar kan man förvänta

en större benägenhet att frivilligt ordna skyddade utrymmen. En uppmjukning

av de ur skattesynpunkt nu tillämpade avskrivningsprinciperna beträffande

skyddade oljelagringsutrymmen framstår därför ur de synpunkter,

kommittén företräder, som starkt befogad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

Ett flertal myndigheter och organisationer har i sina yttranden över oljelagringskommitténs

betänkande understrukit angelägenheten av att lättnader

kommer till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanläggningar.

En uppmjukning borde ske så att inte valet mellan skyddad eller

oskyddad lagring påverkades av skattetekniska överväganden.

I propositionen uttalade vederbörande departementschef, att en uppmjukning

av avskrivningsreglerna syntes böra övervägas med hänsyn till den

skyddade lagringen. Större likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende

böra eftersträvas mellan å ena sidan skyddade utrymmen och å andra

sidan ovanjordsanläggningar. Denna fråga fick upptagas till prövning i annat

sammanhang.

Genom beslut den 27 juni 1957 förordnade Kungl. Maj :t byråchefen S. V.

Lundell att verkställa utredning och inkomma med förslag angående avskrivning

i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar och vissa därmed

sammanhängande spörsmål. För att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets

fullgörande överlämnades genom Kungl. Maj :ts beslut den 5

juli 1957 till utredningsmannen en av 1953 års civilförsvarsutredning gjord

framställning om upptagande till övervägande av önskemål om viss skattelättnad

för industriens investeringar för civilförsvarsändamål.

I en den 26 oktober 1957 avlämnad promemoria har utredningsmannen

framlagt förslag till lagstiftning angående avskrivning i beskattningshänseende

å vissa oljelagrings- och skyddsrumsanläggningar. Vid promemorian

fogade författningsförslag torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus

och Göteborgs och Bohus län, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,

Svenska petroleum institutet, Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.

Promemorian

I. Oljelagringsanläggningar

Gällande avskrivningsregler

I promemorian konstateras, att i skattelagarna inte finnes några speciella

bestämmelser om avskrivning å oljelagringsanläggningar. De vanliga

reglerna för avskrivning å maskiner och andra inventarier samt byggnader

gäller för dylika anläggningar. En ovanjordsanläggning för oljelagring är i

beskattningshänseende regelmässigt att hänföra till byggnad. I byggnadskostnaden

inräknas i princip kostnaden för cisternen med därtill hörande

ledningar och sådana pumpanordningar, som inte utgör lösa maskiner,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

ävensom kostnaden för det fundament, varå cisternen vilar. Vid beräkning

av värdeminskningsavdrag å byggnad vid inkomsttaxeringen skall emellertid

(andra stycket punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen) i

byggnads värde ej inräknas värdet å fasta maskiner och andra till byggnaden

hörande inventarier, för vilka särskilt maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen.

Tillgångar av sistnämnda slag får avskrivas enligt de regler

som gäller för lösa maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelsen

avsedda inventarier. Enligt särskilt stadgande i punkt 5 av anvisningarna

till 10 § kommunalskattelagen kan beträffande förvaringscistern för eldfarliga

oljor, som är att betrakta såsom byggnad, byggnadsvärdet i sin helhet

böra betecknas som särskilt maskinvärde.

Beträffande ovanjordsanläggning gäller därför i avskrivningshänseende,

att cisternen med därtill hörande ledningar och pumpanordningar får avskrivas

enligt de regler som gäller för inventarier, vilket innebär att — om

företaget tillämpar s. k. räkenskapsenlig avskrivning, vilket torde vara regel

— denna del av byggnadskostnaden får helt avskrivas på fem år. Kostnaden

för den övriga delen av anläggningen d. v. s. fundamentet får avskrivas

enligt reglerna för byggnad. Avdraget bestämmes till viss procent av värdet

beroende på den tid anläggningen anses kunna utnyttjas. I regel torde en

högre avskrivningsprocent än 1 å 2 procent icke godkännas.

Kostnader för anläggande av tillfartsvägar, körplaner etc., som har samband

med anläggningen, är överhuvud icke avdragsgilla vid taxeringen.

Endast kostnaden för underhållet får avdragas.

Då fråga är om en ovanj ordsanläggning torde kostnaden för cisternen

med ledningar och pumpanordningar vara den väsentligaste. Då denna kostnad

får avskrivas på fem år, torde avskrivningsreglerna få anses tillfredsställande

för företagen.

I princip är avskrivningsreglerna desamma för en lagringsanläggning i

berg under förutsättning att anläggningen i beskattningshänseende är att

anse såsom byggnad. Man torde kunna utgå från att detta i regel är fallet.

Kostnaden för cisternen, därest sådan förekommer, med tillhörande ledningar

och pumpanordningar etc. får, i den mån dessa tillgångar vid fastighetstaxeringen

åsättes särskilt maskinvärde, avskrivas enligt reglerna för

lösa inventarier, medan återstoden av byggnadskostnaden får avskrivas med

i regel 1 eller högst 2 procent om året. Även här gäller att kostnaden för anläggande

av tillfartsvägar, körplan etc. överhuvud icke får avdragas.

Då fråga är om lagringsanläggning i berg eller annan form av skyddad

lagring, torde i regel kostnaden för den del av »byggnaden», som inte åsättes

särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen, vara avsevärd och ojämförligt

mycket större än när fråga är om en ovanjordsanläggning av samma

storleksordning. Någon extra avskrivning (överprisavdrag el. dyl.) av den

anledningen att den ena formen av anläggningar är avsevärt dyrare att uppföra

än den andra kan enligt nu gällande beskattningsregler icke medgivas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år i958

Tidigare framkomna yrkanden och förslag om speciella avskrivningsregler

I promemorian erinras om — som även i det föregående framhållits —

att ett flertal myndigheter och organisationer i sina yttranden över oljelagringskommilténs

betänkande understrukit angelägenheten av att lättnader

komme till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanläggningar.

En uppmjukning borde ske så att inte valet mellan skyddad eller

oskyddad lagring påverkades av skattetekniska överväganden. Sveriges industriförbund

förordade därjämte, att lagerägare befriades från skyldighet

att vid sin lagervärdering upptaga något värde för ifrågavarande oljelager

eller motsvarande lager av fossilt bränsle, eftersom detta representerade

en fast tillgång, vartill lagerhållarna saknade fri dispositionsrätt. Genom

en dylik bestämmelse skulle tillkomsten av erforderliga bränslelager ytterligare

underlättas. Svenska petroleuminstitutet framhöll att det borde fastslås

att samtliga petroleumprodukter i beskattningshänseende skulle räknas

som »rå- och stapelvaror» med därav följande friare värderingsregler.

Riksskattenämnden angav i sitt yttrande hur bestämmelser om lättnader

i beskattningshänseende eventuellt kunde utformas. Nämnden anförde.

Närmast till hands torde ligga att föreskriva avdragsrätt, såsom överprisavdrag,

för den merkostnad för lagringsanläggningen, som åsamkas ett företag

i det fall att skyddad lagring tvångsvis föreskrives. Här uppkommer

emellertid en del problem. Sålunda bör merkostnaden kunna fastställas på

sådant sätt att tvister icke skola behöva uppkomma beträffande beräkningen

av densamma. Lämpligen torde tillsynsmyndigheten därför böra yttra

sig i frågan. Eventuellt bör ifrågavarande avdrag medgivas först efter dispens

av Kungi. Maj:t. Merkostnaden torde stundom vara så stor att avdraget

icke kan utnyttjas på en gång. Det bör därför finnas möjlighet för företaget

att få fördela kostnaden på flera år. överprisavdraget bör vidare i sin

helhet anses belöpa å den del av byggnadsvärdet, som inte inbegripes i särskilt

maskinvärde. -— -— ■—

Vill man undvika ett dispensförfarande och samtidigt slippa svårigheterna

med fördelningen av byggnadskostnaderna på fasta maskiner och på

annan del av anläggningen, skulle de speciella reglerna kunna utformas så,

att hela anläggningskostnaden fick avskrivas på" förslagsvis tio år. Såsom

förutsättning härför borde dock krävas att kostnaderna för anläggningar,

som skulle få avskrivas enligt dessa regler, fördes för sig i företagets räkenskaper.

Huruvida dessutom borde krävas överensstämmelse meljan avskrivningar

i räkenskaperna och avskrivningar vid inkomsttaxeringen och

huruvida avdrag, som ett år inte kunnat utnyttjas, skulle få åtnjutas ett

senare år eller ej är frågor, till vilka ställning får tagas vid den slutliga utformningen

av bestämmelserna.

Om eventuella specialbestämmelser på detta område utformas enligt något

av de alternativ, som här angivits, kan det bli nödvändigt att beträffande

de anläggningar, det här är fråga om, ändra reglerna för beskattning

av vinster vid försäljning liksom även reglerna för beskattning av försäkringsersättningar.

Hela ersättningen vid försäljning eller vid brand etc. bör

måhända vara skattepliktig intäkt av rörelse på sätt fallet nu är för maskiner

och andra inventarier.---—

I det föregående har endast berörts avskrivningsreglerna beträffande

byggnader och maskiner. Emellertid innebär kommitténs förslag att

företagen i beredskapssyfte tvingas hålla större lager av olja än som krä
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958

15

ves för den löpande driften. Kostnaderna att hålla detta beredskapslager äro

betydande och kunna föranleda svårigheter vid finansieringen. Även om

gällande lagervärderingsregler medge en betydande nedskrivning vid inkomsttaxeringen

skulle därför kunna ifrågasättas en än längre gående nedvärdering

av den del av lagret, som är att anse som beredskapslager. Sådana

bestämmelser torde emellertid föranleda praktiska svårigheter och torde

bl. a. förutsätta, att tillsynsmyndigheterna fastställde storleken av beredskapslagret

å balansdagen. Huruvida dylika bestämmelser det oaktat må

anses påkallade undandrager sig riksskattenämndens bedömande.

Riksskattenämnden vill slutligen inte underlåta att framhålla, att specialregler

av det slag nämnden här antytt äro ur de synpunkter nämnden

främst har att företräda, nämligen taxeringssynpunkterna, icke önskvärda.

Dylika specialbestämmelser försvåra taxeringsarbetet och stå i strid mot

önskemålet om ett förenklat taxeringsförfarande. Frågan är alltså om behovet

av specialregler ur andra synpunkter är så stort att taxeringssynpunkterna

måste få vika.

Utredningsmannens förslag

I promemorian konstateras, att oljelagringskommittén beräknat kostnaderna

för uppförande av nya lagringsanläggningar samt för inköp av olja

under perioden 1958—1962 för oljehandelns del till nära 500 milj. kronor

eller ca 100 milj. kronor per år. Kommittén framhöll även att av detta belopp

minst 25 milj. kronor per år motsvarade den kapitalutgift, som var en följd

av automatiskt ökande lagerhållning och av tidigare gällande tvångslagringsbestämmelser.

Därefter anföres i promemorian.

I betänkandet uttalades att sistnämnda kapitalutgift torde ha förutsetts

av oljebolagen och inberäknats i deras finansieringsplaner. Av den lämnade

redogörelsen framgår vidare att 60 procent av de årliga kapitalkostnaderna,

för oljehandelns del 100 milj. kronor, skall finansieras genom statsbidrag

i form av ränte- och amorteringsfria lån, vilka successivt avskrives.

Om man kan antaga att av den årliga kapitalkostnaden för oljehandeln 40

milj. kronor belöper på kostnad för inköp av olja och 60 milj. kronor på

kostnad för uppförande av oljeanläggningar skulle enligt oljelagringskommitténs

beräkningar följande kapitalkostnader bero på de skärpta tvångslagringsbestämmelserna.

Inköp av olja...................... 40 % (100—25) = 30 milj. kronor

Uppförande av oljelagringsanläggningar 60% (100''—25)= 45 milj. kronor

75 milj. kronor

De ränte- och amorteringsfria lån, som staten skall lämna, är avsedda

att uppgå till 60 milj. kronor per år.

Förhållandet mellan ökade kostnader och erhållna lån torde kunna antagas

vara i stort sett lika för storkonsumenterna.

Utredningsmannen påpekar inledningsvis att de ränte- och amorteringsfria

lånen i princip torde utgöra skattepliktig intäkt för låntagarna i och

med att lånen efterskänkes av staten. Då avskrivningstiden för dessa lån

bestämts till tjugo år kommer lånen sålunda att upptagas till beskattning

med 1/20 varje år. Vidare framhålles i promemorian att, om kostnaden för

de oljelagringsanläggningar, som uppföres under åren 1958—1962, kunde avskrivas

vid inkomsttaxeringen inom den angivna tjuguårsperioden skulle

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

några särskilda avskrivningsregler inte vara behövliga. Så skulle i stort sett

ha varit förhållandet om fråga endast varit om icke skyddade ovanjordsanläggningar.

Kostnaderna för skyddade anläggningar kan däremot inte

med nuvarande skatteregler avskrivas under denna tid då — såsom tidigare

nämnts — avskrivning å huvuddelen av kostnaderna endast får ske med

1 å 2 procent om året. För företag, som erhåller statliga lån, skulle det i

och för sig vara tillfyllest med bestämmelser som medgav att kostnaden för

skyddade anläggningar finge avskrivas under tjugo år och i takt med att

lånen efterskänkes. Emellertid bör behovet av ändrade avskrivningsregler

inte enbart bedömas med hänsyn till bestämmelserna om tvångslagring. Det

torde vara uppenbart att nuvarande avskrivningsregler motverkar önskemålet

att företagen frivilligt väljer att lagra i skyddade utrymmen. I vissa fall

förhåller det sig så, att kostnaden för en bergrumsanläggning icke behöver

vara nämnvärt större än kostnaden för en icke skyddad ovanjordsanläggning.

Men företagaren väljer ändock med hänsyn till avskrivningsreglerna

vid inkomsttaxeringen att uppföra en ovanj ordsanläggning. Härom anför

utredningsmannen.

Om man vill jämställa en skyddad anläggning och en ovanj ordsanläggning

i avskrivningshänseende ligger det, som riksskattenämnden i sitt tidigare

återgivna yttrande framhållit, närmast till hands att föreskriva avdragsrätt,

såsom överprisavdrag, för den merkostnad som föranledes av att

anläggningen göres skyddad. Beräkningen av detta överprisavdrag medför

en hel del svårigheter. Därtill kommer att det ofta inte torde vara tillfyllest

att medgiva dylikt överprisavdrag. Då fråga är om en ovanj ordsanläggning,

är kostnaden för cisternen med pumpanordningar och ledningar den helt

dominerande. Cisternen med pumpar och ledningar åsättes vid fastighetstaxeringen

särskilt maskinvärde och får vid inkomsttaxeringen avskrivas

enligt reglerna för maskiner och andra inventarier, d. v. s. kostnaden får

avskrivas på fem år om företagen tillämpar räkenskapsenlig avskrivning.

I en skyddad anläggning torde kostnaden för sådana maskiner, som vid

inkomsttaxeringen åsättes särskilt maskinvärde, ofta vara väsentligt lägre.

Om i en bergrumsanläggning någon plåtcistern inte behövs torde värdet av

fasta maskiner bli relativt obetydligt. Även om avdrag för överpriset medgives

kan sålunda avskrivningsreglerna ändock vara förmånligare för en

ovanjordsanläggning; i vissa fall väsentligt förmånligare. Därtill kommer —

såsom riksskattenämnden antytt — att det kan tänkas fall då större delen av

kostnaden för en skyddad anläggning överhuvudtaget inte får avskrivas vid

inkomsttaxeringen, enär anläggningen i beskattningshänseende inte betraktas

som byggnad.

I promemorian framhålles att — om man vill nå likställighet i avskrivningshänseende

mellan skyddade anläggningar och ovanj ordsanläggningar

utan alltför komplicerade regler — synes den bästa metoden vara att låta

hela kostnaden för den skyddade anläggningen få avskrivas med lika årliga

belopp under ett visst antal år. Antalet år bör vara större än fem, enär i kostnaden

för den skyddade anläggningen även ingår den kostnad, som hos

ovanjordsanläggningen motsvaras av kostnaden för fundamentet. Utredningsmannen

föreslår för sin del att avskrivningstiden bestämmes till tio år. Den

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

utvidgade rätten till avskrivning bör enligt utredningsmannen begränsas

till anläggning, som utgör tillgång för stadigvarande bruk i rörelse. Vidare

bör det vara fråga om en nyuppförd anläggning. Den, som köper en i gång

varande anläggning, får avväga köpeskillingen med hänsyn till gällande avskrivningsregler.

Enligt utredningsmannen kunde det eventuellt övervägas att låta kostnaden

för fasta maskiner, som ingår i den skyddade anläggningen, avskrivas

enligt reglerna för maskiner och andra inventarier medan återstoden

fick avskrivas på tio år eller ett mindre antal år. Det bör dock vara en fördel

att slippa svårigheterna med en uppdelning av byggnadskostnaderna på

fasta maskiner och på annan del av anläggningen. Framför allt bör en sådan

uppdelning undvikas, om — såsom i promemorian förordas • riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap skall fastställa kostnaden för anläggningen.

Till anläggningen hörande lösa maskiner och inventarier skall

givetvis avskrivas enligt vanliga regler.

Efter att ha berört de invändningar av principiell art, som kan riktas mot

specialregler inom skattelagstiftningen, framhåller utredningsmannen, att

han funnit, att avskrivningsregler av detta slag kan vara berättigade, om de

är avsedda att dels stimulera till en frivillig ökad lagring i skyddade utrymmen

dels ock mildra de ekonomiska verkningarna av en snabb tvångsvis

utbyggnad av dylika anläggningar. Bestämmelserna bör då ha avseende endast

å anläggningar, som färdigställes under en viss begränsad tid. Därefter

bör frågan upptagas till ny prövning. Det kan synas naturligt att bestämmelserna

till en början blir tillämpliga för anläggningar som färdigställes

under lagringsperioden 1958—1962. Då de större anläggningarna tar

lång tid att uppföra kan det dock vara lämpligt att fastställa perioden något

längre, förslagsvis 1958—1965. Utredningsmannen föreslår att bestämmelserna

intages i en särskild förordning och inte inarbetas i kommunalskattelagen.

De sålunda angivna reglerna skall tillämpas även å skyddad anläggning,

som frivilligt uppföres av en rörelseidkare, vilken inte omfattas av

tvångslagringsbestämmelserna.

1 promemorian framhålles vidare, att det kan synas orättvist att företag,

som redan frivilligt uppfört skyddade anläggningar, inte skulle få tillämpa

de speciella reglerna. Av praktiska skäl är det dock önskvärt, att de angivna

avskrivningsreglerna endast blir tillämpliga å anläggningar, för vilka avdrag

för avskrivning inte tidigare medgivits vid inkomsttaxeringen. Om avsikten

med bestämmelserna främst skall vara att stimulera till en frivillig ökad

lagring i skyddade utrymmen och att mildra de ekonomiska verkningarna

av tvångslagringsbestämmelserna, kan det finnas skäl för att endast anläggningar,

som färdigställes under år 1958 och senare, omfattas av bestämmelserna.

Om anläggningen färdigställes under år 1958 bör hela kostnaden

få avskrivas enligt de angivna reglerna även om arbetet å densamma

påbörjats före nämnda år.

Utredningsmannen betonar, att det från taxeringssynpunkt är önskvärt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 124

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1958

att bestämmelser av angivet slag begränsas till att omfatta endast sådana anläggningar,

som från beredskapssynpunkt framstår som särskilt angelägna.

Förslagsvis bör endast anläggningar med en volym av 1 000 in3 eller mer få

avskrivas enligt dessa regler. Därefter anföres i promemorian.

Avskrivning enligt de särskilda reglerna bör endast få ske av kostnaden

för sådan skyddad anläggning, som godkänts av riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Riksnämnden skall enligt kungörelsen den 31 maj 1957

(SFS nr 345/1957 § 5) bl. a. efter framställning meddela beslut, huruvida

viss befintlig eller planerad anläggning är av sådan beskaffenhet att den

innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.

För att få en extra kontroll av att endast kostnader för godkända skyddade

anläggningar får avskrivas enligt de speciella reglerna och för att undvika

tvister vid inkomsttaxeringen angående beräkningen av det belopp, som

tår avskrivas, synes det lämpligt att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

även fastställer kostnaden för den skyddade anläggningen. Det bör

då åligga riksnämnden att noggrant granska de uppgivna kostnaderna för

anläggningen samt att utfärda intyg om det belopp, vartill kostnaden fastställts.

I den kostnad som sålunda fastställes, skall inte ingå kostnad för

anskaffning av mark eller för anläggning av vägar, körplaner etc., vilka

kostnader icke fått avdragas vid inkomsttaxeringen, om fråga varit om en

ovanjordsanläggning. Den kostnad, som får avskrivas enligt de speciella

reglerna och som skall fastställas av riksnämnden, motsvaras med andra

ord vid en ovanjordsanläggning av kostnaden dels för anskaffning och montering

av cistern med pumpanordningar och ledningar och dels för fundamentet.

Därtill kommer kostnaden för att göra anläggningen skyddad.

Utredningsmannen föreslår, att — om riksnämnden på detta sätt ålägges

att fastställa kostnaden för skyddade anläggningar — det skall ankomma

på företag, som uppfört dylik anläggning, att ansöka hos nämnden

om fastställelse av kostnaden samt att därvid förete all den utredning, som

nämnden finner erforderlig. Kostnaden fastställes först när anläggningen är

färdig. Om företaget inte företer tillfredsställande utredning angående kostnaderna,

bör riksnämnden äga avvisa ansökan om fastställelse. Uppfyller inte

anläggningen kraven på en skyddad anläggning skall ansökningen givetvis

avvisas. Beslut av riksnämnden att avvisa ansökan om fastställelse av kostnad

bör inte få överklagas. Inte heller bör beslut av nämnden att fastställa

viss kostnad få överklagas. Beträffande förutsättningarna i övrigt för tilllämpning

av de föreslagna reglerna anföres i promemorian följande.

Godtages det nu sagda skulle förutsättningen för att de speciella reglerna

skall bli tillämpliga vara, att den skattskyldige företer intyg från riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap om fastställd kostnad för anläggningen.

Det torde kunna förutsättas att denna kostnad i regel godtages

av den skattskyldige och av beskattningsmyndigheterna. Den skattskyldige

bör dock ha rätt att vid inkomsttaxeringen yrka" att kostnaden beräknas till

annat belopp, och beskattningsmyndigheterna bör ha rätt att även på eget

initiativ ompröva kostnaden.

För att kostnaden för den skyddade anläggningen skall få avskrivas vid

inkomsttaxeringen enligt de speciella reglerna bör därjämte krävas, att motsvarande

belopp föres för sig såsom tillgång i företagets räkenskaper samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

att tillgången i räkenskaperna avskrives i samma takt som avdrag medgives

vid inkomsttaxeringen. Avskrivning medgives med 1/10 per år men

möjlighet bör finnas för företaget att få förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag.

Fördelning på längre tid än tio år bör kunna godkännas,

om skäl för sådan fördelning föreligger.

Av det föregående framgår att avdrag för avskrivning å anläggningarna

enligt de speciella reglerna inte skulle medgivas förrän anläggningarna är

färdiga. Det får förutsättas att avskrivningen av de statliga lånen kan ordnas

så att statsbidragen kan utnyttjas för avskrivning av anläggningarna.

Om de sålunda föreslagna bestämmelserna godtages, innebär detta —

framhåller utredningsmannen — att vissa anläggningar, som sannolikt har

lång ekonomisk varaktighetstid, får avskrivas enligt i princip de regler, som

vid tillämpning av planenlig avskrivning gäller för maskiner och inventarier

med en beräknad varaktighetstid av tio år. Fråga uppkommer då om för dylik

anläggning även bestämmelserna om beskattning av vinst vid försäljning

av densamma in. m. bör ändras.

Utredningsmannen anför i denna fråga.

Enligt kommunalskattelagens bestämmelser gäller vid försäljning av en

skyddad anläggning följande. (Det förutsättes att anläggningen i taxeringshänseende

är att anse som byggnad.) Den del av försäljningssumman, som

belöper å fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,

utgör i sin helhet skattepliktig intäkt av rörelse. Avdrag får ske

för vad som vid inkomsttaxeringen återstår oavskrivet av dessa maskiner.

Detta gäller även vid tillämpning av räkenskapsenlig avskrivning även om

något särskilt utrangeringsavdrag då icke beräknas. Vinst å övrig del av

anläggningen beskattas enligt reglerna för beräkning av skattepliktig realisationsvinst,

d. v. s. vinsten beskattas ej om anläggningen innehafts mer än

tio år. Tiden för innehavet räknas från den tidpunkt, då marken, å vilken

anläggningen är belägen, förvärvades. Har fastigheten innehafts mellan sju

och tio år beskattas vinsten med reducerat belopp. Om anläggningen skadas

t. ex. genom brand beskattas den del av försäkringsersättningen som belöper

å fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,

enligt samma regler som gäller vid beskattning av ersättning vid

försäljning, övrig del av försäkringsersättningen utgör däremot icke skattepliktig

inkomst.

Om en anläggning, som avskrives enligt de speciella reglerna, försäljes

inom de närmaste åren efter färdigställandet, är det sannolikt att den vinst,

som eventuellt uppkommer vid försäljningen, helt beror på att anläggningen

fått avskrivas med för stora belopp. Det synes önskvärt, bl. a. för att förhindra

att de speciella reglerna utnyttjas för att nå icke avsedd skattelättnad,

att återvunna värdeminskningsavdrag beskattas, om försäljningen sker

inom förslagsvis tio år efter det beskattningsår, då anläggningen färdigställts.

Samma behov av dylika regler synes däremot inte föreligga för det

fall att anläggningen förstöres genom brand. En bestämmelse av liknande

innebörd återfinnes i 23 § förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder

för konjunkturutjämning.

I promemorian framhålles, alt vid försäljning eller då försäkringsersättning

erhålles fråga kan uppkomma om beräkning av återstående oavskrivet

värde för i anläggningen ingående fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde. Ersättningen för dylika maskiner utgör,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 12k år 1958

som tidigare framhållits, skattepliktig intäkt av rörelse men avdrag får

ske för vad som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningskostnaden

för desamma. Vid beräkning av restvärdet får den verkställda avskrivningen

å anläggningen anses fördela sig å maskiner och å övrig del

av anläggningen i samma förhållande som anskaffningskostnaden för de

olika delarna.

En förutsättning för att avskrivningsreglerna utformas på sätt föreslagits

i promemorian är — framhåller utredningsmannen — att statsbidragen

beskattas. För att undvika tvekan bör stadgande härom intagas i förordningen.

Det bör vara en förde] för låntagarna att beskattningen sker allt

efter det lånen avskrives även om formell återbetalningsskyldighet även

därefter i vissa lägen skulle föreligga. Avskrivning av lånen synes om möjligt

böra ske så, att beskattningen av bidragen äger rum under tid, då företagen

har möjlighet att verkställa avskrivning av anläggningarna. Skulle

fråga om återbetalning bli aktuell och gälla även sådana belopp, som avskrivits

och beskattats, bör avdragsrätt föreligga för återbetalat belopp.

Utredningsmannen har även berört frågan om särskilda värderingsregler

vid inkomstbeskattningen för bereds kapsla gret

och anför liärom följande.

I det föregående har endast berörts frågan om ökade avskrivningsmöjligheter

i fråga om oljelagringsanläggningar. Men även kostnaden att hålla

beredskap slager är betydande och kan föranleda svårigheter vid finansieringen.

Emellertid synes, som tidigare framhållits, den omständigheten att

en viss verksamhet göres mera kapitalkrävande inte böra föranleda permanenta

regler av speciell karaktär i skattelagstiftningen. Av praktiska

skäl bör varken permanenta eller tillfälliga bestämmelser utformas så, att

den del av oljelagret, som vid viss tidpunkt överstiger vad som kräves för

den löpande driften, får värderas på särskilt sätt. Vill man införa speciella

bestämmelser av tillfällig karaktär, synes de böra innebära, att lager av

olja (eventuellt även annat bränsle) hos sådana skattskyldiga, som omfattas

av tvångslagringsbestämmelserna, under en övergångstid får värderas

lägre än enligt kommunalskattelagens bestämmelser. De tillfälliga bestämmelserna

bör dock i så fall innebära en successiv anpassning under

ett visst antal år till kommunalskattelagens regler. Med hänsyn till att statsbidrag

skall utgå med 60 procent av sammanlagda kostnaderna för ökning

av anläggningar och lager under åren 1958—1962 synes, om tillfälliga avskrivningsregler

för skyddade anläggningar införes på sätt i det föregående

föreslagits, specialbestämmelser i fråga om lagervärdering kunna undvikas.

Något förslag till dylika bestämmelser har därför inte utformats.

Det sagda gäller den lagerökning, som föranledes av förordningen om oljelagring

m. m. Vill man genom liberala värderingsregler stimulera till en

frivillig lagerhållning utöver den gräns, som betingas av rent kommersiella

och drifttekniska hänsyn, kan bestämmelser att lager av olja vid inkomsttaxeringen

får värderas lägre än andra lagertillgångar vara tänkbara.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1958

21

II. Skyddsrumsanläggningar

Gjorda framställningar om avskrivning å skyddsrumsanläggningar m. m.

I en till Konungen ställd skrivelse, som ingivits till finansdepartementet

den 21 juni 1949, hade Sveriges industriförbund hemställt om sådan ändring

av gällande skattelagstiftning, att avdrag vid inkomsttaxeringen kunde

medges för kostnader för inrättande av enskilda skyddsrum. Enligt förbundets

mening skulle syftet med framställningen hli tillgodosett om kostnaderna

för inrättande av skyddsrum fick avdragas vid inkomsttaxeringen

enligt de för överpris och merkostnad i punkt 3 c sista stycket av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna.

Efter remiss hade yttranden över skrivelsen avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Malmöhus,

Blekinge, Örebro och Västerbottens län, civilförsvarsstyrelsen, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund samt

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. Ur

yttrandena må följande bär återgivas.

Kammarrätten uttalade att gällande praxis beträffande avdrag för skvddsrumskostnader

inte vore fullt klar samt att man, innan ståndpunkt till

frågan om författningsändring togs, borde avvakta vägledande utslag i högsta

instans. Därefter anförde kammarrätten.

Även om det därvid visar sig att avdrag medges endast i form av värdeminskningsavdrag''

för industrianläggningens byggnader i allmänhet och

fråga i anledning därav uppkommer om att ändra skatteförfattningarna i

syfte att ge de skattskyldiga avdrag omedelbart eller i snabbare takt, må

erinras om att vad tidigare sagts om särskild avskrivning av skyddsrumskostnader

beträffande bostadsfastigheter också synes gälla för industrifastigheter,

där såsom redan nämnts dessa kostnader torde ha relativt mindre

betydelse än när det gäller bostadsfastigheter. Det förtjänar även beaktas

att industriföretag genom viss frihet beträffande lagervärdering och avskrivning

av maskiner in. in. äga avsevärda möjligheter att uppskjuta beskattningen

av sina inkomster. Om skatteförfattningarna i något mindre

väsentligt avseende skulle verka i motsatt riktning genom att avdrag uppskjutes

längre än som är principiellt betingat, kan det vid nyss angivna förhållande

likvisst anses försvarligt att låta därvid bero. Skulle man kunna

räkna med att det för industrien betydelsefulla spörsmålet om avdragsrätt

för tidigare års underskott blir löst, finge den fråga det här gäller än mindre

vikt.

På grund av det anförda anser kammarrätten, att den remitterade framställningen

icke bör föranleda någon vidare åtgärd.

Överståthållarämbetet framhöll bl. a., alt skyddsrumsanläggningar närmast

fick jämställas med andra improduktiva anordningar, som i fråga om

byggnader påbjudes av myndigheterna till skydd för dem som vistas i byggnaden,

exempelvis med hänsyn till brandsäkerheten. Ämbetet ansåg sig icke

kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Blekinge samt Gä
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

teborgs och Bohus län. Länsstyrelserna ansåg sig inte kunna tillstyrka att

förslaget lades till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län framhöll därjämte, att frågan på vad sätt avdrag för skyddsrumskostnader,

soin framdeles återvanns t. ex. vid försäljning av fastighet och

rörelse, skulle upptagas till beskattning måste regleras, om en reform i avsett

syfte skulle kunna ifrågakomma. Länsstyrelsen i Blekinge län påpekade,

att taxeringsvärdet i princip skall överensstämma med fastighetens allmänna

saluvärde, varför taxeringsvärdets storlek måste påverkas av byggnadskostnaderna.

Ålägganden från statsmakternas sida, som orsakar höjning

av dessa kostnader för byggnader i viss storleksordning och avsedda för

vissa ändamål, måste tydligen medföra en höjning av därav berörda fastigheters

saluvärden och följaktligen även komma att inverka höjande på fastigheternas

taxeringsvärden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kunde för sin del inte finna lämpligt

med särskilda bestämmelser för vissa kategorier skattskyldiga i nu förevarande

fall och frågan syntes inte heller ha sådan särskild betydelse, att

lagstiftning var nödvändig. Länsstyrelsen fann framställningen icke för det

dåvarande böra föranleda särskilda åtgärder. Däremot ansåg länsstyrelsen

frågan böra tagas i övervägande i samband med eventuell revidering av

gällande regler i fråga om avskrivning å fastighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att hittills gällande praxis vid

avgörandet av hithörande frågor kunde anses långt ifrån tillfredsställande.

Länsstyrelsen ville därför för sin del tillstyrka att den av industriförbundet

gjorda framställningen måtte vinna beaktande. Även länsstyrelsen i Örebro

län förklarade sig kunna tillstyrka, att den av förbundet föreslagna utvidgningen

av rätten till avdrag för skyddsrumskostnader lades till grund för

lagstiftning. Länsstyrelsen ansåg dock att lagstiftningen syntes böra givas

begränsad varaktighetstid och inrymmas i en särskild författning.

Civilförsvarsstyrelsen framhöll, att styrelsen — därest statsfinansiella eller

fiskaliska hänsyn inte lade hinder i vägen — för sin del ville tillstyrka

bifall till framställningen. Styrelsen anförde bl. a.

Skyddsrumsberedskapens upprätthållande är, som ovan framhållits, ett

viktigt allmänintresse. Det synes därför civilförsvarsstyrelsen skäligt, att

den börda, som den enskildes kostnadsansvar i fråga om de enskilda skyddsrummen

innebär, i möjligaste mån underlättas. En för sådant ändamål

framkomlig väg synes enligt civilförsvarsstyrelsens mening vara att bereda

fastighetsägaren viss skattelättnad i proportion till den havda skyddsrumsutgiften,

närmast genom en ökad avdragsrätt. Huruvida det av industriförbundet

föreslagna sättet är det lämpligaste undandrar sig civilförsvarsstyrelsens

bedömande.

Även Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. förklarade sig biträda den av industriförbundet

gjorda framställningen.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ansåg sig däremot inte kunna

tillstyrka bifall till framställningen. Förbundet framhöll, att skyddsrummen

i fredstid undantagslöst kommer att utnyttjas för annat än avsett ända
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958

mål och att desamma därmed också kan bli ekonomiskt bärande. Med hänsyn

härtill och då fastighetens ägare erhöll avdrag vid inkomsttaxeringen

genom de årliga värdeminskningsavdrag, som beräknas å värdet av byggnadskroppen

i sin helhet, alltså inklusive skyddsrummet, syntes enligt förbundet

ytterligare avdrag inte motiverat.

Industriförbundets skrivelse föranledde inte någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I en till inrikesdepartementet den 7 februari 1957 inkommen, till finansdepartementet

överlämnad skrivelse har 1953 års civilförsvarsutredning

gjort framställning om upptagande till övervägande av önskemål, som till

utredningen framförts av Sveriges industriförbund, om viss skattelättnad

för industriens investeringar för civilförsvarsändamål.

I skrivelsen återgives följande uttalande av Sveriges industriförbund.

Vid inkomsttaxeringen borde ett företag berättigas till avdrag för vad det

investerat i anläggningar och andra tillgångar, som uteslutande vore avsedda

för civilförsvarsändamål. I den mån kostnaden för ett skyddsrum,

t. ex. genom skyddsrummets användning såsom lagerlokal, kunde antagas

bli förräntad under fredstid, finge avdraget i motsvarande mån minskas och

det i beskattningshänseende återstående beloppet på vanligt sätt avdragas

genom årliga värdeminskningsavdrag. För konstruktionen av en sådan regel

kunde jämförelse göras med det avdrag för överpris eller merkostnad

varom talas i anvisning 3 d till 29 § kommunalskattelagen. Vidare kunde

ifrågasättas, om icke den rätt till värdeminskningsavdrag för dessa ändamål

som redan torde föreligga borde klarare än f. n. angivas i författningstexten.

Civilförsvar sutredningen, som ej ansåg sig böra framlägga förslag i anledning

av Industriförbundets uttalanden, fann emellertid den väckta frågan

vara av det intresse ur civilförsvarssynpunkt att densamma borde i

annan ordning upptagas till övervägande och hemställde om utredning i

frågan.

Såsom tidigare nämnts överlämnades skrivelsen den 5 juli 1957 till utredningsmannen

för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

Gällande bestämmelser om skyldighet att uppföra skyddsrum

I promemorian framhålles, att de grundläggande bestämmelserna om

skyddsrum återfinnes i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). Lagen

skiljer mellan allmänna och enskilda skyddsrum. Inom område eller å plats,

som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,

skall vissa anläggningar och byggnader förses med enskilt

skyddsrum. De anläggningar och byggnader som där skall förses med

skyddsrum är hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,

industriell anläggning som antingen ensam regelmässigt sysselsätter

25 personer samtidigt eller tillsammans med andra närbelägna industriella

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958

äiiläggningar utgör en grupp med minst så många anställda, undervisningsoch

vårdanstalter samt hotell och pensionat, som är avsedda att hysa minst

25 personer, byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal samt efter länsstyrelsens

förordnande annan anläggning eller byggnad, där människor bor eller eljest

vanligen vistas. Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa

minst så många personer som beräknas under fredstid bo i huset, samt i

annat fall beräknas för så många människor som kan antagas under krig i

allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del

därav, för vilket skyddsrummet är avsett. Enskilt skyddsrum skall vara

anordnat som normalskyddsrum. Om det är avsett för högst 25 personer, behöver

det dock icke skydda mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen

i särskilt fall förordnar annorlunda. Konungen äger enligt 29 § civilförsvarslagen

för särskilda fall förordna, att enskilt skyddsrum skall fylla

större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som framgår av förut

refererade bestämmelser. Skyldighet att inrätta, utrusta och underhålla enskilt

skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens ägare (59 § 1 inom.).

Har förordnande enligt 29 § meddelats, är fastighetsägaren berättigad till

skälig ersättning av statsmedel för den merkostnad som därigenom åsamkas

honom. Kan skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen

tillgodoses genom allmänt befolkningsskyddsrum, äger länsstyrelsen

befria fastighetsägaren från den i 59 § 1 mom. stadgade skyldigheten.

Har länsstyrelsen medgivit sådan befrielse är ägaren pliktig att i

stället utge bidrag till kommunen (fastighetsägarbidrag) med belopp högst

motsvarande normalkostnaden för anordnande av skyddsrum för anläggningen

eller byggnaden. Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens

anvisningar medge befrielse helt eller delvis från bidragsplikten. Därest anordnande

av allmänt eller enskilt skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum,

prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medge undantag

från bestämmelserna härom. Dylikt undantag må ock eljest medges av länsstyrelsen,

i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på

skydd mot skada av fientlig verksamhet. Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen äger medge undantag från bestämmelserna

om beskaffenheten av fullträffsäkert skyddsrum. Enligt Kungl. Maj :ts

beslut den 30 juni 1955 har allmän dispens meddelats från gällande bestämmelser

om skyldighet att färdigställa enskilt normalskyddsrum i bostadshus.

Nämnda dispens synes avse anstånd med anskaffning och insättning

av dörrar, luckor och karmar för dessa, uppförande av inre begränsningsväggar

för gasfång vid ingångar och reservutgångar, anskaffning och

insättning av luftrenare med tillhörande fördelningsledningar, skyddsplåt

vid ventilanordningar med skyddsplåt, erforderlig elektrisk installation och

övrig inredning och utrustning.

Enligt övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen gäller att skyldighet

icke föreligger att ombygga eller utvidga en skyddsrumsanläggning, som

en gång blivit godkänd, med mindre fastigheten eller anläggningen, till vil
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

ken skyddsrummet hör, utvidgas. För närvarande torde inredning av nya

skyddsrum i redan befintliga byggnader i regel endast ifrågakomma vid utvidgning

av industrianläggningar.

Gällande avskrivningsregler

I promemorian hänvisas i första band till den redogörelse för praxis i fråga

om avdrag vid inkomsttaxeringen beträffande skyddsrumskostnader, som

lämnats av kammarrätten i dess yttrande över industriförbundets tidigare

berörda framställning av år 1949. Kammarrätten anförde därvid bl. a.

Rörande beskattningsnämndernas praxis beträffande avdrag för kostnader

för skyddsrum har kammarrätten inhämtat följande. Kostnad för anordnande''av

skyddsrum i redan uppförda byggnader har, åtminstone då arbetet

utförts i samband med införande av skyldigheten att inreda skyddsrum, fått

avdragas såsom omkostnad, i den mån skyddsrummet icke ansetts tillföra

byggnaden något nytt värde. Om byggnaden ingått i förvärvskällan annan

fastighet, har avdrag i enlighet med kon tantprincipen medgivits för det

beskattningsår, under vilket fastighetsägaren fått vidkännas utgiften. Beträffande

industribyggnader synes frågan om rätt att fördela avdraget på

flera år icke hava varit aktuell, enär de skattskyldiga yrkat att erhålla hela

avdraget på en gång.

Beträffande kostnader för skyddsrum i nyuppförda byggnader torde särskilda

avdrag icke hava beviljats när det gäller bostadsfastigheter utan avskrivning

fått ske endast genom avdragen för värdeminskning å byggnaden

i dess helhet. Det vill emellertid synas som om annat avdrag icke heller

ifrågasatts av de skattskyldiga. Rörande industrifastigheter synes frågan

om avdragsrätten sällan hava varit föremål för tvist.

Regeringsrättens inställning till denna praxis (författningsenligheten av

densamma när det gäller inredande av skyddsrum i redan uppförd byggnad

tillhörande förvärvskällan annan fastighet har ifrågasatts, se Svensk skattetidning

1945 s. 72) framgår endast delvis av tillgängliga rättsfall. Regeringsrätten

synes icke i något fall hava medgivit avdrag för kostnad för

skyddsrum. (Rättsfallet Rå'' 1943 not. Fi. 809 visar härutinnan endast att

kammarrätten medgivit sådant avdrag.) De mål där regeringsrätten ogillat

yrkande om dylikt avdrag äro få och av mera speciell beskaffenhet. I flera

mål har sålunda avdrag för kostnad för skyddsrum i förvärvskällan annan

fastighet vägrats för senare år än det år då kostnaden bestritts. (RÅ 1944

not. Fi. 568, 791, 792 och 1947 not. Fi. 234.) I ett fall (RÅ 1948 not. Fi. 974)

har avdrag vägrats för kostnader för anordnande av skyddsrum i en mindre

tillbyggnad till fabriksbyggnad med belopp överstigande av kammarrätten

medgivet, till en procent av kostnaderna beräknat värdeminskningsavdrag.

Huruvida regeringsrätten i detta fall tagit principiell ställning till frågan om

avdrag för kostnad för skyddsrum inom industrianläggning är osäkert. Anledningen

till att avdrag vägrats kan möjligen hava varit bristande bevisning

om att kostnaden för skyddsrummen överstege det värde skyddsrummen

kunde äga för fabriksrörelsen såsom lagerlokal och dylikt.

I promemorian återgives även följande i meddelanden från riksskattenämnden

nr 2 år 1953 punkt 5) lämnade redogörelse för ett förhandsbesked,

som avsåg fråga om avdrag för skyddsrumskostnader vid industrier.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

Hos riksskattenämnden har ett större industriföretag anhållit om förhandsbesked,

huruvida kostnaderna för planerade skyddsrumsanläggningar

vore att hänföra till sådana kostnader, vilka i sin helhet finge avdragas under

det beskattningsår, då utgifterna för anläggningarna ägt rum. I ansökningen

har uppgivits, att med hänsyn till industriföretagets art möjligheterna

att använda skyddsrummen för fabriksdrift vore praktiskt taget

obefintliga samt att användningen av skyddsrummen under fredstid därför

vore begränsad till mera sekundära behov såsom garage, lagerlokaler och

arkiv eller till mera inredningskrävande lokaler såsom samlingslokaler,

matserveringar, hotell o. d. För sistnämnda ändamål vore lokalerna dock ur

hälsovårds- och trivselsynpunkter icke lämpliga. Motivet för skyddsrummens

anläggande vore uteslutande att åstadkomma ett effektivt skydd för personalen

under krigstid för att möjliggöra industriell drift under krigsförhållanden.

— Företaget ansåg det därför berättigat att kostnaderna finge på en

gång avdragas vid inkomsttaxeringen.

Riksskattenämnden har den 18 mars 1952 med anledning av framställningen

meddelat förhandsbesked av följande lydelse:

Skyddsrumsanläggningar av den beskaffenhet, som i ansökningen avses,

måste anses hänförliga till byggnader, vilka äro avsedda för användning i

ägarens rörelse. I följd härav och då byggnaderna icke äro att anse såsom

sådana rent tillfälliga byggnader avsedda att användas endast ett fåtal år,

för vilka byggnadskostnaden i sin helhet må avdragas för det år då utgiften

för uppförandet ägt rum, finner riksskattenämnden sökanden icke vara

berättigad att, därest ifrågavarande anläggningar utföras, åtnjuta avdrag

för kostnaderna därför annorledes än genom avdrag för värdeminskning enligt

de bestämmelser, som härom äro meddelade i punkt 7 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen.

Över detta förhandsbesked har företaget anfört besvär med yrkande, att

företaget måtte förklaras berättigat att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag

med belopp intill 80 procent av kostnaden för nämnda skyddsrumsanläggningar,

i den mån denna kostnad även i räkenskaperna avfördes såsom

kostnad för driften. Besvären ha av Regeringsrätten lämnats utan bifall (utslag

den 24 oktober 1952).

I promemorian framhålles vidare, att regeringsrätten i utslag den 16 oktober

1956 (RÅ not Fi 1469) medgivit avdrag för kostnaden för färdigställande

av skyddsrum. Den skattskyldige ägde ett par hyresfastigheter uppförda

åren 1946—47, med inbyggda skyddsrum. Sedan då gällande bestämmelser

om anstånd med anskaffning av skyddsrumsdörrar, luckor, luftrenare

m. m. upphävts, färdigställdes skyddsrummen enligt föreläggande

år 1952. Avdrag för kostnaderna medgavs trots invändning att de med arbetena

förenade utgifterna vore att likställa med kostnader för byggnadernas

uppförande.

Utredningsmannens förslag

I promemorian konstateras till att börja med, att ett skyddsrum, oberoende

av hur det utförts, alltid är att i taxeringshänseende hänföra till byggnad

eller del av byggnad. Det föreligger därför inte någon tvekan om att

kostnaden för detsamma får avdragas vid inkomsttaxeringen i form av år
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 12b år 1958

liga värdeminskningsavdrag. Avdrag för värdeminskning får vid inkomsttaxeringen

beräknas å den faktiska byggnadskostnaden, om denna kan utredas.

Då skyldighet att uppföra skyddsrum numera i princip föreligger

endast vid nybyggnad torde hinder i regel icke föreligga för den skattskyldige

att beräkna avskrivningen på byggnadskostnaden. Frågan gäller

sålunda endast om kostnaden för skyddsrum skall få avskrivas i snabbare

takt än byggnadskostnader i allmänhet.

Såsom skäl för en snabbare avskrivning av skyddsrumskostnader kan —- framhålles i promemorian -— anföras att fråga är om en av statsmakterna

framtvingad, i viss mån oräntabel utgift. Det kan emellertid, som ett flertal

remissinstanser framhållit i anledning av Industriförbundets skrivelse

år 1949, ifrågasättas om detta förhållande motiverar särskilda avskrivningsregler

vid inkomsttaxeringen. Detsamma lär nämligen kunna sägas om en

del andra kostnader vid uppförandet av byggnader t. ex. kostnader för anordningar

för brandskydd och arbetarskydd. Sistnämnda slag av kostnader

torde visserligen vara lägre än kostnaden för anordnande av skyddsrum.

Även kostnaden för anordnande av ett sådant enskilt skyddsrum, som civilförsvarslagen

föreskriver, är emellertid jämförelsevis liten i förhållande till

kostnaden för den byggnad eller anläggning, till vilken skyddsrummet hör.

Därtill kommer att skyddsrummet regelmässigt utnyttjas i fredstid även om

värdet av fredsutnyttjandet kan variera. Det enskilda skyddsrummet tjänar

vederbörande fastighetsägares egna intressen. Om särskilda avskrivningsregler

anses motiverade, när en rörelseidkare enligt civilförsvarslagens bestämmelser

uppför ett skyddsrum för sina anställda synes krav på dylika

specialbestämmelser med lika fog kunna uppställas även för det fall, då en

rörelseidkare med tanke på krigsförliållanden frivilligt gör sin anläggning

dyrare t. ex. genom att inreda en bergverkstad.

Även om civilförsvarslagens föreskrifter om skyldighet att i vissa fall

uppföra enskilda skyddsrum således i princip inte kan anses motivera specialregler

vid inkomsttaxeringen, kan det — framhåller utredningsmannen

— dock synas skäligt att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer, som har

intresse uteslutande ur civilförsvarssynpunkt, får avdragas på en gång såsom

omkostnad. Här avses kostnaden för anskaffning och insättning av

dörrar, luckor och karmar för dessa, uppförande av inre begränsningsväggar

för gasfång vid ingångar och reservutgångar, anskaffning och insättning

av luftrenare med tillhörande fördelningsledningar, skyddsplåt vid

ventilanordningar med skyddsplåt och annan inredning och utrustning som

har värde endast ur civilförsvarssynpunkt. Förekomsten av dylika utrustningsdetaljer

torde inte i nämnvärd mån påverka det taxerade byggnadsvärdet

för fastigheten. Risk för dubbelt avdrag i det fall värdeminskningsavdraget

beräknas å det taxerade byggnadsvärdet torde därför knappast föreligga.

Att kostnaden för dylika utrustningsdetaljer får avdragas som omkostnad

stämmer väl med regeringsrättens tidigare återgivna utslag den 10

oktober 1950. Godkännes det nu sagda bör enligt utredningsmannen valrätt

föreligga för den skattskyldige att antingen avdraga kostnaden på en gång

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12t år 1958

eller att — om avskrivning å anläggningen beräknas å faktiska byggnadskostnaden

— inräkna densamma i byggnadskostnaden. Om en utrustningsdetalj

är att liänföra till lösa maskiner och inventarier och kostnaden inte

avdrages på en gång får tillgången avskrivas enligt de regler, som gäller

för maskiner och inventarier. Om skyddsrummet ingår i annan fastighet —

eller eventuellt i något undantagsfall i jordbruksfastighet, där inkomsten

beräknas enligt kontantprincipen — är kostnaden för utrustningsdetaljerna

avdragsgill det år desamma betalas. Bestämmelserna synes böra gälla oavsett

om anläggningen uppföres frivilligt eller på grund av föreskrifterna i

civilförsvarslagen.

Om bestämmelser om rätt till avdrag på sätt nu angivits godtages, synes

— framhålles i promemorian — stadgande härom kunna intagas i 22, 25

och 29 §§ kommunalskattelagen.

Remissyttranden

Oljelagringsanläggningar

Vad i promemorian anförts angående behovet av s ä r s k i 1 d a a v s k r i vningsregler

för vissa anläggningar för lagring av

olja har vitsordats av remissinstanserna. Beträffande bestämmelsernas utformning

har däremot vissa erinringar gjorts.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida sådana företag, som erhåller statliga

lån, behöver omfattas av bestämmelserna. Därest man nämligen i statsbidragsbestämmelserna

företog sådan ändring, att i desamma föreskrevs, att

lånen i första hand skulle avse finansiering av kostnaderna för själva anläggningen,

skulle enligt gällande praxis bidraget icke komma att upptagas

till beskattning, utan företagets anskaffningskostnad för anläggningen skulle

i stället anses i motsvarande mån lägre. Med en sådan anordning skulle

några speciella avskrivningsregler icke vara behövliga för dylika anläggningar.

Liknande synpunkter framföres av allmänna ombudet hos mellankomnmnala

prövningsnämnden, som framhåller, att bestämmelserna om avdrag

för avskrivning och nedskrivning å ifrågavarande investeringar i princip

bör utformas så, att de lagringsskyldiga varken får fördelar eller nackdelar

i beskattningshänseende på grund därav att viss del av kostnaderna

för investeringarna finansieras genom statsbidrag. Allmänna ombudet anför

därefter.

.... F^r att nå det resultatet att de lagringsskyldiga varken få skattemässiga

tordelar eller nackdelar på grund av att viss del av investeringarna finansieras

av staten, bör den beloppsmässiga del av lagringsskyldigas investeringar

i ovanjordsanläggningar, skyddade anläggningar och varulager, som

finansieras genom statliga lån, utbrytas och redovisas särskilt i de lagringsskyldigas

bokföring. Denna statliga del av investeringskostnaden bör av de

lagringsskyldiga få nedskrivas allenast med belopp motsvarande efterskänkta

lån. Redan enligt gällande rätt utgör sådana bidrag till rörelseidkanäringsverksamhet

skattepliktig intäkt. De lagringsskyldiga kan tänkas

tolja två huvudlinjer vid den bokföringsmässiga redovisningen av de stat
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

29

liga lånen till investeringarna. Enligt ett förfaringssätt kan den statliga investeringen

bortskrivas med samma belopp som det statliga lånet redan under

det år, då lånet erhålles. Lånet skall återbetalas allenast i rena undantagsfall

och det strider därför inte mot god köpmannased att icke redovisa

det såsom skuld i balansräkningens skuldsida utan allenast såsom villkorlig

skuld bland ansvarsförbindelser. Det andra förfaringssättet är att upptaga

kostnaden för den statliga delen av investeringen såsom tillgång i balansräkningens

tillgångssida och statslånet såsom skuld i balansräkningens

skuldsida. Allteftersom skulden efterskänkes, användes det efterskänkta beloppet

för nedskrivning av den statliga delen av investeringen. Ur taxeringssynpunkt

är det likgiltigt vilket förfaringssätt som användes.---

Om mot förmodan återbetalning av statligt lån i något fall skulle förekomma,

bör den skattskyldige tillerkännas rätt till avdrag för av- eller nedskrivning

å motsvarande del av den ursprungligen statliga delen av investeringen

efter samma grunder som om han från början själv finansierat

motsvarande större del av investeringen.

Sveriges industriförbund hemställer, att rätt till avskrivning i enlighet

med p. 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (räkenskapsenlig

avskrivning) måtte medgivas å hela kostnaden för såväl ovanjordsanläggningar

som anläggningar i bergrum. Dessa avskrivningsregler bör enligt förbundets

mening givas permanent karaktär, i varje fall såvitt ovanjordsanläggningarna

angår. Förbundet anför.

Ehuru syftet med det föreliggande förslaget främst angives vara att undanröja

avskrivningsreglernas hämmande inverkan på företagens benägenhet

att anordna skyddade lagerutrymmen, ligger det dock än större vikt

uppå att landets oljeför sörj ning säkerställes genom anskaffande av utrymmen

— skyddade såväl som oskyddade — för största möjliga totala lagerkvantitet.

Det finnes i detta läge ingen anledning att slå vakt om sådana

komplicerade avskrivningsregler rörande ovanjordsanläggningar, som utredningsmannen

lagt till grund för sina beräkningar. Även dessa regler bör tillrättaläggas

så att de bättre tillgodoser föreliggande avskrivningsbehov och

verkar stimulerande på utbyggnaden.

Då ett företag står inför valet att investera i en bergrumsanläggning i stället

för i en anläggning ovan jord påverkas valet inte nämnvärt av den längre

varaktighetstiden för bergrumsanläggningen. Finansieringsfrågan är för

praktiskt taget alla företag den som bereder de största svårigheterna och

får så dominerande betydelse, att den längre varaktighetstiden träder i bakgrunden.

Finansieringen sammanhänger intimt med de skattemässiga avskrivningsbestämmelserna

och man kan därför inte räkna med att företagen

under nuvarande förhållanden kommer att stanna för en dyrbar investering

i bergrum för den händelse dessa bestämmelser i någon mån är

snävare än de som gäller för ovanjordsanläggningar. Likformiga avskrivningsregler

bör därför gälla för de olika slagen av anläggningar.

Beträffande avskrivningsperiodens längd har erinringar

framställts i ett flertal remissyttranden. Sålunda framhåller riksskattenämnden.

Avskrivningstiden har i förslaget salts till tio år, varigenom man i huvudsak

skulle nå likställighet i avskrivningshänseende mellan skyddade anläggningar

och ovanjordsanläggningar (jfr s. 12 och 13 i promemorian). Utredningsmannen

motiverar därvid sitt förslag alt antalet år, inom vilket an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

läggningen skall vara avskriven, bör vara mer än fem, med att i kostnaden

för den skyddade anläggningen även ingår den kostnad, som hos en ovanjordsanläggning

motsvaras av kostnaden för fundamentet. För tillgodoseende

av syftet att stimulera till utökad utbyggnad av skyddade anläggningar

synas emellertid avskrivningsreglerna hellre böra utformas så, att avdrag

för anskaffningskostnaden för skyddad anläggning medgives enligt den

skattskyldiges val antingen med en femtedel för år eller med den kvotdel,

som motsvarar den årliga avskrivningen av de ränte- och amorteringsfria

statliga lån, som avses skola utgå. Man synes så mycket hellre kunna medgiva

avskrivning enligt den nu angivna regeln som kostnaden för fundamentet

hos en ovanjordsanläggning utgör allenast en relativt obetydlig del av

den totala kostnaden, varjämte utrangeringsavdrag alltid kan påräknas för

vid utrangeringstillfället återstående oavskrivet värde å fundamentet.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser, att

värdeminskningsavdrag för av lagringsskyldiga finansierad del av investeringar

i bergrumsanläggningar bör beräknas efter samma regler, som gäller

för maskiner och andra inventarier. Vidare bör vinster vid försäljningar

av oljelagringsanläggningar, som uppförts under medverkan av staten, liksom

brandskaderegleringsvinster beskattas i sin helhet i överensstämmelse med

vad som gäller för maskiner och inventarier. Enligt riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap bör avskrivningsperioden för skyddade anläggningar

fastställas till högst sex år. Kooperativa förbundet anför i denna fråga

följande.

För att åstadkomma jämställdhet i avskrivningshänseende skulle, om man

kunde utgå från att anläggningskostnaden för båda slagen av anläggningar

vore desamma, erfordras att avskrivningstiden för skyddade anläggningar

begränsades till 6—8 år. Redan här framgår alltså att den föreslagna avskrivningsperioden

är för lång. Härtill kommer emellertid, att anläggningskostnaden

för de skyddade anläggningarna som ovan framhållits i regel är

betydligt högre än för ovanjordsanläggningar utan att företaget därigenom

tillföres något egentligt ekonomiskt mervärde. Det borde därför vara motiverat

att utforma reglerna på så sätt, att avdrag för merkostnaden för skyddade

anläggningar finge verkställas i den takt, som den skattskyldige finner

lämpligt och att avskrivningstakten för återstoden av kostnaden finge

bli sådan, att den ungefärligen motsvarar tillåten avskrivning å ovanjordsanläggningar.

För merkostnaden skulle, med andra ord, fullt fri avskrivningsrätt

gälla, innebärande möjlighet för rörelseidkaren att antingen omedelbart

avskriva hela merkostnaden eller fördela den på det sätt och under

de år han ur vinstredovisningssynpunkt finner lägligt. Om på detta sätt särskild

avdragsrätt medges för merkostnaden synes det rimligt att, på sätt

utredningsmannen föreslår, fördela återstoden av anskaffningskostnaden på

en tioårsperiod.

Även Svenska petroleum institutet framhåller, att fri avskrivningsrätt bör

föreligga för merkostnaden. Om den skyddade lagringen skall stimuleras

synes det institutet ligga närmare tillhands, att avskrivningstiden för skyddad

anläggning sättes till fem år i stället för föreslagna tio.

Utredningsmannens förslag, att de särskilda avskrivningsreglerna för

skyddade anläggningar endast skall gälla för sådana anläggningar, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

31

färdigställts under åren 1 95 8—1 96 5 har föranlett erinringar

i en del yttranden. Sålunda anser kammarrätten, att rättvisan kräver att

även sådana företag, som redan frivilligt uppfört skyddade anläggningar,

får tillämpa de speciella avskrivningsreglerna. Samma synpunkter framföres

av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund

och Svenska petroleum institutet.

Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att avskrivningsreglerna

bör bli tillämpliga även å anläggningar färdigställda under

år 1957.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hemställer att — med

hänsyn dels till den relativt långa byggnadstiden för en skyddad anläggning,

dels till de lagringsskyldigas långsiktiga planeringsverksamhet — bestämmelserna

ges en längre varaktighetstid än till 1965.

Förslaget att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skall fastställa

kostnaden för den skyddade anläggningen har

även föranlett erinringar. Sålunda avstyrker allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, att riksnämnden skall fastställa avskrivningsunderlaget.

Denna uppgift bör enligt allmänna ombudet ankomma på

taxeringsmyndigheterna, som naturligt nog har helt andra förutsättningar

att lösa taxeringstekniska frågor än riksnämnden. Däremot bör taxeringsmyndigheterna

givetvis samarbeta med riksnämnden för att utnyttja nämndens

erfarenheter inom dess naturliga arbetsområde. Liknande synpunkter

framföres av Kooperativa förbundet, som anser, att det synes mer i överensstämmelse

med i övrigt gällande skatteregler, att utredning om anskaffningskostnaden

och avskrivningsunderlaget för viss anläggning hänskjutes

direkt till taxeringsmyndigheten. En lämplig medelväg synes enligt förbundet

vara, att riksnämnden vid behov tillhandahåller taxeringsmyndigheterna

uppgift om vad som enligt riksnämndens mening rent tekniskt ingår i

anläggningskostnaden för en skyddad anläggning, men att frågan om storleken

av de faktiska anskaffningskostnaderna för dessa delar av anläggningen

överlämnas till taxeringsmyndigheternas prövning efter företedd utredning

av den skattskyldige.

Förslaget att taxeringsmyndigheterna skall äga frångå den av riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap fastställda kostnaden har föranlett

erinringar. Sålunda anför kammarrätten.

Enligt utredningsmannen böra beskallningsmyndigheterna äga befogenhet

att frångå den av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap fastställda

kostnaden för anläggningen. Denna uppfattning synes icke hava kommit

till klart uttryck i den föreslagna författningstexten, vilken närmast giver

vid handen, att riksnämndens beslut om fastställande av anskaffningskostnaden

är bindande för beskattningsmyndigheterna. Det synes emellertid

knappast lämpligt att tillerkänna beskattningsmyndigheterna en befogenhet

att frångå den mest sakkunniga myndighetens bedömanden. Från rättssäkerhetssynpunkt

torde en sådan prövningsrätt för beskattningsmyndighe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

terna ha begränsat värde. Det synes systematiskt riktigare att tillgodose

rättssäkerhetsintresset genom att låta riksnämndens beslut få överklagas hos

regeringsrätten.

1

Riksskattenämnden framhåller, att det för undvikande i görligaste mån av

skatteprocesser kan ifrågasättas, om inte fastställandet bör ske efter samråd

med vederbörande taxeringsintendent och i förekommande fall jämväl

med riksskattenämnden. Nämnden påpekar vidare, att det synes knappast

lämpligt att de bestämmelser, som reglerar riksnämndens för ekonomisk

försvarsberedskap skyldigheter med avseende å fastställelse av anskaffningskostnaden,

inflyter i en författning av skattelags natur. Det torde i stället

böra intagas antingen i riksnämndens instruktion eller i eif särskilt Kungl.

brev till riksnänmden.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anför i denna fråga följande.

Intyg från riksnämnden om en anläggnings anskaffningskostnad torde

otvivelaktigt vara av värde för skattemyndigheterna, som därigenom erhålla

en garanti för att kostnaden ej beräknats för högt. Riksnämnden vill därför

tillstyrka förslaget om kostnadsgranskning från nämndens sida. I händelse

byggandet av skyddade utrymmen blir mera allmänt, kommer emellertid en

sådan granskning att medföra en ökad arbetsbelastning för riksnämnden

och nämnden förutsätter därför att den utökning av personalen, som kan visa

sig erforderlig, kommer att medgivas.

Vissa detaljspörsmål i fråga om bestämmelsernas utformning

beröres i några yttranden. Sålunda framhåller kammarrätten, att det problem,

som uppkommer om företagen beräknar värdeminskningsavdragen

på det taxerade byggnadsvärdet, icke är behandlat i promemorian. Kammarrätten

anser att, om dylika företag finnes, som verkställer avskrivning å

byggnadsvärdena, en undersökning bör företagas, huru dessa företag skall

förfara för att komma i åtnjutande av de föreslagna avskrivningsmöjligheterna.

Såväl riksskattenämnden som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län framhåller, att bestämmelsen att anskaffningskostnaden för anläggningen

skall föras för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper torde

böra givas en något annorlunda utformning. Det kan ur sekretessynpunkt

icke anses lämpligt, att oljelagringsanläggningarnas värde framgår t. ex. direkt

av företagets balansräkning.

F rågan om värderingen av bereds k apslagret av olja

har berörts i ett flertal yttranden. Sålunda anför riksskattenämnden.

Förslag till särskilda bestämmelser angående värdering av oljelagret hava

icke framlagts. Även riksskattenämnden anser att det ur taxeringsteknisk

synpunkt vore till fördel, om specialbestämmelser härom kunde undvikas.

Möjligen kan det emellertid befinnas ekonomiskt nödvändigt för sådana

skattskyldiga, som omfattas av tvångslagringsbestämmelserna, att erhålla

en längre gående nedskrivningsrätt för det s. k. tvångslagret än som följer

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

33

av de allmänna reglerna i kommunalskattelagen om värdering av varulager.

I så fall torde tvångslagret — vilket lärer motsvara 70 % av hela lagret —- böra åtminstone under en övergångsperiod kunna nedskrivas till noll. Ett

skäl att medgiva dylik nedskrivning kan måhända även vara att man från

de skattskyldigas sida kan göra gällande att tvångslagret ur skatterättslig

synpunkt mindre är att anse som en omsättningstillgång i kommunalskattelagens

mening än som en särskild tillgång, vilken hålles för det allmännas

räkning och vilken man icke äger förfoga över. Införes en dylik nedskrivningsmöjlighet

beträffande tvångslagret torde, i händelse skyldigheten att

hålla beredskapslager av olja upphäves, särskilda bestämmelser bliva erforderliga

angående successiv uppskrivning av tvångslagret. Vid en eventuell

ny kris av kortsiktigare natur torde å andra sidan några särskilda bestämmelser

knappast vara erforderliga till följd av den vinstframtagning,

som en konsumtion av en mindre del av det till noll nedskrivna tvångslagret

medför.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Stockholms län.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden framhåller,

att den del av varulagret, som finansieras genom statliga lån bör utbrytas

och redovisas särskilt i de lagringsskyldigas bokföring. Den statliga delen

av investeringen skall nedskrivas allenast med efterskänkt lån. Om statslån

för lagring av olja med ett anskaffningsvärde av 1 miljon kronor antages bli

beräknat till 600 000 kronor och om detta lån redovisas i balansräkningen

per 31/12 1959 innanför linjen som villkorlig skuld, skulle det lägsta tillåtna

lagervärdet vid 1960 års taxering bli (1 000 000—600 000) — 60 %

(1 000 000 — 600 000) = 160 000 kronor.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att det synes

skäligt att en uppmjukning av gällande skatteregler genomföres även i vad

avser varulagervärderingen och anför.

Riktpunkten bör därvid vara, att tvångslagret med fråndrag för vinterdispenskvantiteten

eller den ytterligare kvantitet, varmed nedsättning i särskilda

fall kan medgivas, icke göres till föremål för beskattning i händelse

av prisstegring på olja. Detta torde kunna ske genom att i normala fall 70

procent av tvångslagret får nedskrivas till nollvärde. Samma resultat uppnås,

om tvångslagret i sin helhet nedskrives till 12 procent, vilket ej innebär

någon ändring av nu gällande avskrivnings- och lagervärderingsregler beträffande

vinterdispenskvantiteten och självfallet ej heller för den del av

oljelagret, som överstiger tvångslagret. De särskilda värderingsbestämmelserna

för tvångslagret böra gälla under oljelagringsförordningens giltighetstid

och eventuellt någon avvecklingstid därefter. Om skattemyndigheterna

ur kontroll synpunkt anse sig böra ha den lagerskyldiges uppgift om tvångslagrets

storlek styrkt, synes detta kunna ske därigenom att den lagringsskyldige

till sin deklaration bifogar intyg från riksnämnden om av honom

verkställd tvångslagring.

Sveriges industriförbund framhåller, att enligt oljelagringskommitléns beräkningar

har för krigs- och beredskapslagringen tagits i anspråk icke blott

utbyggnaden utan även det cisternutrymme, som finnes hos handeln och industrien

den 1 januari 1958, jämte eu sådan mängd olja, som normalt rymmes

där, utan att i kalkylen upptagits någon ersättning för de båda senare.

Därefter anför förbundet.

it Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 124

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungt. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

Det förhåller sig emellertid så att det hos industrien befintliga cisternutrymmet

praktiskt taget helt erfordras för den löpande driften och alltså icke

kan aAstås, om driften skall kunna upprätthållas. Storkonsumenterna nödgas

på grund härav för möjliggörande av krigs- och beredskapslagringen

anskaffa nytt lagerutrymme och ny olja, nära nog motsvarande de vid utbyggnadsperiodens

ingång befintliga volymerna (möjligen med avdrag för

de 30 % av krigs- och beredskapslagret, som lagerhållaren enligt vad nedan

sägs under vissa villkor skall äga disponera). För denna utbyggnad har

kommittén alltså ej räknat med någon finansieringshjälp. Härtill kommer

att de lagringspliktiga konsumenterna dessutom skall anskaffa 40 milj. kronor

av de 100 milj. kronor, som den av kommittén framräknade utbyggnaden

kostar.

Av vad sålunda anförts framgår, att utbyggnadsprogrammets praktiska

genomförande kommer att ställa utomordentligt stora anspråk på företagens

kapitalresurser. Det är därför angeläget att allt göres som kan underlätta

lösningen av finansieringsproblemen på detta område.---

Vad härefter angår den skattemässiga värdesättningen av krigs- och beredskapslagren

(tvångslagren) anser utredningsmannen specialbestämmelser

angående lagervärderingen kunna undvikas och att dessa lager i sin helhet

följaktligen bör värderas enligt de för omsättningstillgångar i rörelse

gällande bestämmelserna, ehuru tvångslagret som ovan nämnts till 70 %

icke alls är avsett för omsättning eller förbrukning i företagets rörelse. Dylika

värderingsgrunder är icke företagsekonomiskt försvarbara och skulle

leda till att företaget i strid mot bokförings- och aktiebolagslagen redovisade

obefintliga vinster. Sålunda skulle exempelvis ett företag med ett tvångslager

för en anskaffningskostnad av 1 milj. kronor — därest oljeprisen

under ett år stegrades med 30 % — enligt gällande bestämmelser och den

»först in- först ut-princip», som skall tillämpas vid värdesättningen, på

grund av denna prisstegring beskattas för en inkomst av 120 000 kronor

(40 % av 300 000 kronor). Företaget medverkar till säkerställandet av landets

olj ef ör sörj ning och nödgas dels vidkännas betungande kostnader för

cisternutrymmen, dels hålla avsevärda belopp under en följd av år eller för

all framtid oräntabelt placerade i ett oljelager, som icke av företaget får

disponeras. Resultatet av denna medverkan blir en extra skatt på cirka

70 000 kronor. ---—

Med hänsyn till att de lagringspliktiga företagen endast utgör ett hundratal

synes dock svårigheterna vid tillämpningen av särskilda värderingsregler

för tvångslagren icke böra överdrivas. Tvångslagren bör skäligen få nedskrivas

till 0-värde. I varje fall kan det icke anses befogat att upptaga något

värde å annan del av ett tvångslager än den, till vilken företaget har en viss,

om ock begränsad dispositionsrätt. En värdering av denna del till 40 % av

anskaffnings- ev. återanskaffningsvärdet motsvarar 12 % av värdet på hela

tvångslagret, vilken procentsats synes böra jämkas nedåt till 10.

Det kan emellertid ifrågasättas om man icke, såsom utredningsmannen

antytt, bättre skulle tillgodose beredskapssynpunkterna genom att medgiva

samtliga rörelseidkare rätt att i beskattningshänseende upptaga sina oljelager

utöver viss, av praktiska skäl betingad minimikvantitet — förslagsvis

500 m3 — till 10 % av värdet.

Även Kooperativa förbandet anser det befogat att beredskapslagren får

nedskrivas till noll. Under alla omständigheter synes som minimikrav kunna

uppställas, att nedskrivning får ske med ett belopp, som motsvarar vad som

finansierats genom statsmedel och att därutöver nedskrivning får ske med

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

belopp, som motsvarar den prisstegring, som kan ha ägt rum för de lagrade

varorna. Liknande synpunkter framföres av Svenska petroleum institutet.

Skyddsrumsanläggningar

Utredningsmannens förslag beträffande avdragsrätt för vissa utrustningsdetaljer

i skyddsrum har i princip tillstyrkts av flertalet av de hörda myndigheterna

och organisationerna. Vissa remissinstanser har dock längre gående

yrkanden. Sålunda anför Sveriges industriförbund.

Vad först angår de icke sällsynta fall då fråga är om en skyddsrumsanläggning,

som av företagsekonomiska skäl icke alls utnyttjas under fredsmässiga

förhållanden exempelvis av den anledningen att bättre belägna lagerlokaler,

garage etc. finnes i tillräcklig utsträckning och som sålunda uteslutande

har värde ur civilförsvarssynpunkt, står det uppenbarligen icke i god

överensstämmelse med de grundläggande principerna för skattelagstiftningen

att allenast medgiva avdrag för dessa kostnader genom årliga värdeminskningsavdrag,

eftersom någon ekonomisk varaktighetstid för en dylik

anläggning överhuvudtaget inte föreligger.

Om skyddsrummet däremot användes exempelvis såsom lagerlokal bör

beaktas, att en lagerbyggnad med samma utrymme kan uppföras för väsentligt

lägre kostnad än skyddsrummet. Regelmässigt torde kostnaden understiga

hälften av kostnaden för skyddsrummet. I dylika fall bör avdragsrätten

regleras med utgångspunkt från att någon ekonomisk varaktighetstid endast

kan anses föreligga för högst halva investeringen i skyddsrummet, oftast än

mindre del därav. Den del av skyddsrumskostnaden.för vilken någon ekonomisk

varaktighetstid kan anses föreligga, bör vidare reduceras med hänsyn

till att skyddsrummet på grund av sin konstruktion icke är så lämpad

till lagerlokal som en för detta ändamål särskilt uppförd byggnad samt att

skyddsrummet vid beredskapstillstånd måste utrymmas. — ----

Under åberopande av ovan anförda skäl samt''av innehållet i Industriförbundets

förenämnda underdåniga framställning den 21 juni 1949 vidhåller

förbundet sin hemställan om sådan ändring i skattelagstiftningen, att kostnaderna

för uppförande av skyddsrum i sin helhet eller till huvudsaklig del,

som avväges med hänsyn till skyddsrummets begränsade användbarhet vid

den inkomstgivande verksamhetens normala bedrivande, omedelbart måtte

få avdragas vid taxeringen. Förbundet förutsätter, att det vid tillämpning av

en sådan bestämmelse skall åligga den skattskyldige att förebringa utredning

rörande den del av anläggningskostnaden för skyddsrummet, som skäligen

må anses vara av värde för denna verksamhet.

Även riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet

anser starka skäl tala för en snabbare avskrivning på skyddsrumsanläggningen

som helhet än som för närvarande medgives.

Sveriges fastighetsägareförbund påpekar, att fastighetens avkastning ofta

inte torde möjliggöra för fastighetsägaren att i enlighet med »kontantprincipen»

erhålla fullt avdrag för de icke oväsentliga kostnaderna för skyddsrummens

färdigställande. Avdragsrätten bör enligt förbundets mening utformas

så, att avdrag får ske icke blott det år, då kostnaden utgivits, utan

även under de följande antal år, som kan vara erforderliga för att möjliggöra

avdrag för hela kostnaden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

Förslaget avstyrkes av riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Riksskattenämnden anför därvid.

Förslaget upptager vissa bestämmelser angående avdrag för anskaffning

och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilka endast hava

värde ur civilförsvarssynpunkt. Utredningsmannen har lämnat en utförlig

redovisning för gällande praxis beträffande rätten till sådana avdrag. Enligt

riksskattenämndens mening skulle införandet i kommunalskattelagen av

särskilda föreskrifter härom innebära en icke önskvärd fastlåsning av

praxis på detta område. De föreslagna bestämmelserna innefatta vidare en

avvikelse från eljest gällande avdragsregler för byggnader, vilken ur principiell

synpunkt måste anses vara betänklig. Det är också angeläget att

kommunalskattelagen icke belastas med detaljbestämmelser, som icke äro

oundgängligen nödvändiga. Det må även anmärkas, att kostnaderna för

skyddsrum i bostadshus regelmässigt torde ingå i den kalkyl, som ligger till

grund för hyressättningen; kostnaderna böra sålunda hänföras till förvärvskällan

såsom sådan. Vad angår industriskyddsrum kan visserligen hävdas,

att fråga icke är om kostnader, som direkt avse rörelsen, och att särskilda

avdragsregler därför skulle kunna vara motiverade. Å andra sidan lärer med

ungefär samma fog kunna hävdas, att det i själva verket är fråga om ett

slags personalkostnader — låt vara av tvångsnatur. Med hänsyn till vad sålunda

anförts och då de kostnader, varom här är fråga, äro relativt obetydliga,

anser riksskattenämnden att spörsmålet om rätt till avdrag för dessa

kostnader alltjämt bör regleras av praxis och att särskilda lagbestämmelser

härom icke böra meddelas.

Överståthållarämbetet motiverar sitt avslagsyrkande sålunda.

Enligt ämbetets mening äro sådana kostnader likartade vissa kostnader,

vilka fastighetsägare äro nödsakade att vidkännas på grund av bestämmelser

i olika författningar, exempelvis byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan,

och vilka icke medföra avdragsrätt vid taxering. Dessa kostnader för utrustning

till skyddsrum torde ej heller vara av den storleksordning, att de annat

än i relativt obetydlig grad påverka kostnaderna för byggnaden i dess helhet.

Det torde vidare vara svårt att i varje särskilt fall bedöma vilken utrustning,

som är av den art, att avdrag därför bör medgivas. Överståthållarämbetet

anser sig med hänsyn till vad sålunda anförts icke kunna tillstyrka utredningsmannens

förslag i denna del. Enligt ämbetets mening skulle emellertid

frågan om avdragsrätt för skyddsrumskostnader kunna lösas på så sätt,

att — såvitt avser hyresfastigheter byggda efter 1 januari 1948 i vilka

skyddsrum inrättats och utrustats enligt gällande föreskrifter — avdrag för

värdeminskning av byggnad medgives med exempelvis 0,7—0,8 % av byggnadsvärdet

emot eljest 0,6 % av samma värde. Bestämmelser härom torde

kunna meddelas av riksskattenämnden i av nämnden utfärdade anvisningar

till ledning för taxeringsmyndigheterna.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erfordras det knappast,

att bestämmelserna i kommunalskattelagen utökas med särskilda regler i

fråga om avdragsrätten för vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum. Denna

fråga får enligt länsstyrelsens mening anses löst på ett tillfredsställande sätt

genom regeringsrättens avgörande den 16 oktober 1956.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

37

Departementschefen

Oljelagringsanläggningar

Jag vill till en början erinra om att avsikten med utredningen angående

avskrivning i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar varit att få

till stånd en sådan uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande skyddade

anläggningar, att större likställighet än vad gällande regler medger

skall erhållas mellan dylika anläggningar och icke skyddade ovanjordsanläggningar.

En sådan likställighet har ansetts böra eftersträvas för att

inte valet mellan att bygga en icke skyddad ovanjordsanläggning och en

skyddad anläggning skall påverkas av beskattningsreglerna. Med utredningen

har däremot inte åsyftats att i och för sig skapa avskrivnings- och värderingsregler,

som underlättar finansieringen av den av statsmakterna föreskrivna

utbyggnaden av oljelagringsanläggningarna. Frågan om fördelningen

av kostnaden för denna utbyggnad mellan det allmänna och de enskilda

företagen har riksdagen tagit ställning till vid behandlingen av det i prop.

nr 144 till 1957 års riksdag framlagda förslaget om beredskapslagring av

olja.

Det torde vara anledning att här något beröra de grundläggande principer*

efter vilka de statliga lånen för oljelagring avses skola utgå. För vart och ett

av åren 1958—1962 skall utbetalas lån, som kan beräknas uppgå till omkring

en femtedel av den för hela lagringsperioden avsedda totala lånesumman.

Lånen avskrives successivt under en tid av tjugo år. Samtliga lagringsskyldiga

avses kunna erhålla ett lån, som utgör bidrag till kostnaden för uppförande

av oskyddade ovanj ordsanläggningar samt anskaffning av lager.

För utformningen av beskattningsreglerna torde det vara nödvändigt att vid

inkomsttaxeringen uppdela detta lån mellan anläggningar och lager. Om

hela utbyggnaden skolat ske i form av oskyddade anläggningar kan det antagas

att av den sammanlagda kostnaden cirka 40 procent belöpt på lagret.

Man synes därför vid inkomsttaxeringen kunna föreskriva att av nu ifrågavarande

lån 60 procent skall anses belöpa å anläggningar (i det följande

betecknat såsom anläggningslån för oskgddad lagring) samt 40 procent å

lager (i det följande betecknat som lagerlån). De rörelseidkare som ålägges

att verkställa skyddad lagring avses kunna erhålla ett ytterligare iån för

härav föranledd merkostnad (i det följande betecknat som anläggningslån

för skyddad lagring).

De statliga bidragen har som nämnts fått formen av ränte- och amorteringsfria

lån, som avskrives under 20 år. Låneformen har valts för att återbetalning

skall kunna krävas om lagringsskyldigheten ej fullgöres. I princip

inträder med nu gällande beskattningsregler skattskyldighet för bidragen

först när lånen efterskänkes genom avskrivning. Detta innebär sålunda att

lånen upptages till beskattning med 1/20 om året. Någon återbetalningsskyldighet

kommer dock i praktiken inte att föreligga utom i något enstaka un
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958

dantagsfall. Det bör därför inte möta några särskilda betänkligheter att —

om så anses erforderligt t. ex. med hänsyn till utformningen av avskrivningsoch

värderingsreglerna — upptaga lånen till beskattning innan de formellt

avskrivits. Om återbetalning i något fall skulle ske av lån, som beskattats,

skall företaget givetvis ha rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för återbetalat

belopp.

I fråga om skyddade anläggningar innebär utredningsmannens

förslag att dessa i princip skall få avskrivas på tio år d. v. s. med 10

procent om året. I jämförelse med vad som nu gäller skulle detta betyda en

icke oväsentlig lättnad. För närvarande betraktas nämligen en skyddad anläggning

i regel som byggnad och avskrivning medgives endast med 1 å 2

procent om året. Å andra sidan är en tioårig avskrivningsperiod längre än

den som tillämpas för en ovanjordsanläggning. Såsom tidigare nämnts kan

nämligen redan enligt gällande regler större delen av kostnaden för en

ovanjordsanläggning helt avskrivas på fem år. Att så får ske sammanhänger

med att cisterner med därtill hörande ledningar och pumpanordningar,

som ingår i en ovanjordsanläggning och motsvarar den helt övervägande

kostnaden för en sådan anläggning, får avskrivas enligt de regler, som gäller

för maskiner och inventarier. Det har också under remissbehandlingen

från flera håll påpekats, att utredningsmannens förslag icke medför den

åsyftade likställigheten i avskrivningshänseende mellan skyddade och icke

skyddade anläggningar.

Utformningen av avskrivningsreglerna sammanhänger nära med frågan

om hur de statliga lånen behandlas i beskattningshänseende. Såsom nyss

nämnts har utredningsmannen utgått från att lånen skall upptagas till beskattning

med 1/20 om året, d. v. s. i samma takt som lånen efterskänkes

av staten. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden

har ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligare att låta den del av de lagringsskyldigas

investeringar, som finansieras genom statliga lån, utbrytas

■och redovisas särskilt i de skattskyldigas bokföring. Särskilda avskrivningsregler

skulle då icke vara erforderliga för dessa kostnader utan det kunde

överlåtas åt de skattskyldiga att bestämma om de ville på en gång skriva

bort den statliga investeringen med samma belopp som det statliga lånet,

eller verkställa avskrivningen i den takt som skulden till staten efterskänkes.

Lånen skulle inte beskattas men avdrag ej heller medgivas vid inkomsttaxeringen

för avskrivning å den del av investeringen, som finansierats med

lånen. Ett sådant system skulle emellertid i vissa fall bli ganska komplicerat

att tillämpa med hänsyn till de grunder, efter vilka lånen utgår. Av den redogörelse

jag i det föregående lämnat framgår, att lånen principiellt icke

skall avse vissa speciella investeringar. Intet hindrar t. ex. att en rörelseidkare

redan första året gör sådan utbyggnad av oljelagringsanläggningarna,

att han tillgodoser även det behov av ökade anläggningar, som kräves för

följande år. Det kan även tänkas fall, där den lagringsskyldige dröjer med

att uppföra egna anläggningar. Fördelningen av lånen prövas för varje år

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

och rörelseidkaren kan icke med bestämdhet veta, vilken andel av hela

lånebeloppet han erhåller ett kommande år.

I princip samma resultat som allmänna ombudet åsyftat med sitt förslag

skulle emellertid kunna uppnås med en regel om att de statliga lånen skall

upptagas till beskattning i samma takt som tillgångarna avskrives. Det blir

då endast den del av avskrivningarna, som belöper på den skattskyldiges

egna investeringar, som påverkar den skattepliktiga vinsten. Avskrivningar

på den genom lånen finansierade delen uppväges av en beskattning av lånen.

Under förutsättning att de statliga lånen upptages till beskattning på nu

angivet sätt, vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden för den skyddade

anläggningen nedsättes till fem år. Härigenom skulle man uppnå att

hela kostnaden för den skyddade anläggningen skulle vara avskriven inom

samma tidrymd som nu gäller beträffande kostnaderna för de till en ovanjordsanläggning

hörande cisternerna, ledningarna och pumpanordningarna.

Mitt förslag innebär sålunda dels att den som uppför en skyddad anläggning

skall för varje år erhålla avdrag med 20 procent av hela anläggningskostnaden

d. v. s. anläggningen får avskrivas under samma tidrymd, som

i princip gäller för en oskyddad anläggning, dels att anläggningslån för såväl

skyddad som oskyddad lagring upptages till beskattning med 20 procent

för år.

I utredningsmannens uppdrag har icke ingått att framlägga förslag om

speciella värderingsregler för beredskapslager av olja. Under

remissbehandlingen har denna fråga emellertid berörts i ett flertal yttranden.

Innan jag närmare går in på de yrkanden som därvid framkommit,

vill jag redogöra för vissa föreskrifter om de kvantiteter olja, som skall

hållas som beredskapslager.

Enligt 4 § i 1957 års förordning om oljelagring m. m. åligger det riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap att före den 1 juli varje år bestämma

hur mycket olja envar lagringsskyldig skall hålla i lager under

nästkommande kalenderår. I det följande användes termen tvångslager för

att beteckna denna lagerkvantitet. I fråga om eldningsolja har Kungl. Maj:t

meddelat vissa särskilda föreskrifter innebärande bland annat att den

mängd olja som skall hållas i lager fastställes för viss del av året till en

lägre kvantitet än för året i övrigt. Så länge detta medgivande gäller bör i

fråga om eldningsolja med tvångslager avses den lägsta för året gällande

lagerkvantiteten. Skulle i framtiden liknande reduceringar i fråga om andra

grupper av oljor medgivas eller skulle genom dispens lagringsskyldigheten

vara nedsatt, bör på motsvarande sätt med tvångslager förstås den reducerade

lagermängden.

En synpunkt som återkommer i flera yttranden är att tvångslagret är en

särskild tillgång, som icke är avsedd för omsättning eller förbrukning i

företagets rörelse och att det därför måste anses befogat att för denna lagerkvantitet

medgiva en längre gående nedskrivningsrätt än som följer av de

allmänna reglerna om värdering av varulager. Som ett minimikrav har angi
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

vits, att nedskrivning skall få ske med ett belopp, som motsvarar vad som

finansierats genom statsmedel och att därutöver nedskrivning skall få ske

med belopp som motsvarar den prisstegring, som kan ha ägt rum för de lagrade

varorna.

Jag har tidigare i samband med behandlingen av avskrivningsreglerna för

de skyddade anläggningarna förordat en lösning, som i princip innebär att

avskrivning skall få ske i samma takt som lånen upptages till beskattning.

Jag är beredd att tillstyrka en liknande anordning i fråga om tvångslagret.

Bestämmelserna för värdering av tvångslagret synes kunna utformas så, att

den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å detta lager godkännes, därest

sistnämnda värde inte understiger vid beskattningsårets utgång obeskattade

lagerlån. Den del av tvångslagret som finansierats med statsmedel bör, som

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande

framhållit, endast få nedskrivas i den takt som lånemedlen upptages

som intäkt vid beskattningen. Om lagerlånen i sin helhet upptages till beskattning

får sålunda tvångslagret nedskrivas till noll vid inkomsttaxeringen.

Utformas reglerna på detta sätt kan man överlåta till den skattskyldige

att avgöra när han vill upptaga lagerlånen till beskattning.

Utredningsmannens förslag, att de speciella avskrivningsreglerna för skyddade

anläggningar skall intagas i en särskild förordning och inte inarbetas

i kommunalskattelagen, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. För egen del finner jag det naturligt att bestämmelser

av detta slag meddelas i en särskild författning. Även om behovet av beredskapslagring

av olja kan beräknas bestå under lång tid framåt, kan dock

formerna för denna lagring tänkas komma att förändras och avskrivningsreglerna

kan behöva omprövas med hänsyn till vunna erfarenheter och med

hänsyn till framtida behov av dylika regler. Självfallet bör de av mig förordade

reglerna beträffande de statliga lånens beskattning och värderingsreglerna

för tvångslagret intagas i samma författning. Vissa övergångsbestämmelser

kan bli erforderliga när de tillfälliga bestämmelserna om värderingen

av tvångslagret upphör att gälla. Även för det fallet att tvångslagren

under en tillfällig kris får tas i anspråk i större utsträckning kan möjligen

specialbestämmelser bli erforderliga. Dylika övergångs- och specialbestämmelser

torde böra utformas först när behov därav uppkommer.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet

utarbetats förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,

in. m. Jag övergår nu till att närmare redogöra för vissa detaljbestämmelser

i förslaget.

1 §•

I 1 mom. första stycket stadgas, att de speciella avskrivningsreglerna för

skyddade anläggningar skall avse sådana anläggningar, som färdigställes

under de beskattningsår för vilka taxering i första instans verkställes åren

1959—1966 d. v. s. under beskattningsåren 1958—1965.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 12i år 1958

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i sitt yttrande hemställt,

att -— med hänsyn till den långa byggnadstiden för skyddade anläggningar

— bestämmelserna borde omfatta även anläggningar, som färdigställes

senare än år 1965. Frågan om en dylik utsträckning av tidsperioden

synes dock böra upptagas till prövning först sedan erfarenhet av de föreslagna

reglerna vunnits.

Flera remissinstanser har uttalat, att bestämmelserna bör tillämpas även

för anläggningar, som färdigställts år 1957, och några har ansett att även

anläggningar färdigställda före år 1957 bör få avskrivas enligt de särskilda

reglerna. Då det inte torde vålla några större praktiska olägenheter att tilllämpa

de föreslagna bestämmelserna även på nu nämnda anläggningar, vill

jag inte motsätta mig att även dylika anläggningar får avskrivas enligt de

särskilda reglerna. Stadgande härom har intagits i 1 mom. andra stycket.

Det blir det återstående taxeringsmässiga restvärdet, som i dessa fall får

avskrivas. En förutsättning för att reglerna skall bli tillämpliga för en anläggning

som färdigställts före beskattningsåret 1958 måste vara, att en tillfredsställande

utredning om restvärdet kan företes.

I 2 mom. stadgas, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skall

pröva, huruvida viss anläggning kan godkännas som skyddad anläggning.

Det får däremot ankomma på taxeringsmyndigheterna att pröva och

fastställa avskrivningsunderlaget vid inkomsttaxeringen. Att visst samråd

härvid bör ske med riksnämnden ligger i sakens natur. Riksskattenämnden

har i sitt yttrande påpekat, att det knappast kan synas lämpligt, att föreskrifter

om de skyldigheter, som ålägges riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

inflyter i en författning av skattelags natur. Då emellertid

praktiska skäl talar för att alla specialbestämmelser rörande oljelagringen

i beskattningshänseende bör återfinnas i en författning, anser jag mig kunna

förorda, att även bestämmelserna om riksnämndens skyldigheter intages i

förordningen.

2 §•

Avskrivningsreglerna för en skyddad anläggning bör, som jag tidigare

framhållit, utformas så, att avdrag för avskrivning medgives med en femtedel

per år av anskaffningskostnaden (respektive restvärdet år 1958 för

anläggning, som färdigställts dessförinnan) från och med beskattningsåret

1958 eller om anläggningen färdigställts senare från och med det år anläggningen

är färdig. Avskrivning medgives med 20 procent om beskattningsåret

omfattar tolv månader oavsett när under beskattningsåret anläggningen

färdigställts. Om beskattningsåret omfattar längre eller kortare tid

än tolv månader, jämkas avskrivningen i motsvarande mån. Om den skatlskyldige

inte kan eller inte vill utnyttja hela detta avdrag ett visst år, bör

han äga rätt utnyttja resterande avdrag enligt eget avgörande ett senare

år. Från kontrollsynpunkt bör dock avskrivningarna i räkenskaperna och

vid inkomsttaxeringen ävensom bokfört värde och taxeringsmässigt restvärde

överensstämma. Taxeringsmyndigheterna har således endast att tillse

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958

att det bokförda värdet å anläggningen inte är lägre än det värde som skulle

erhållits, om anskaffningsvärdet (respektive restvärdet år 1958 för anläggning

färdigställd dessförinnan) avskrivits med 20 procent för år.

Med anledning av vad riksskattenämnden och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anfört om sekretessynpunkter vill jag framhålla, att det givetvis

inte är nödvändigt att företaget i sin officiella balansräkning redovisar

den skyddade anläggningen för sig.

3 §.

Bestämmelserna om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag vid

vissa fall av försäljning har utformats i enlighet med utredningsmannens

förslag. Bestämmelserna blir tillämpliga även för de anläggningar, som färdigställts

före år 1958 men helt eller delvis avskrives enligt de föreslagna

reglerna.

4 §•

De särskilda bestämmelserna gäller endast rörelseidkare. Om annan skattskyldig

t. ex. bostadsföretag, som till äventyrs faller inom storkonsumentgruppen,

erhåller statligt lån för oljelagring, beskattas detta enligt vanliga

regler d. v. s. först i och med att lånet avskrives från statens sida.

5 §•

Anläggningslån bör, som i det föregående framhållits, i princip beskattas

i samma takt som kostnaden för den anläggning, vilken finansierats genom

lånet, får avskrivas vid inkomsttaxeringen. I regel torde den som ett år erhåller

anläggningslån för oskyddad lagring samma år eller senast påföljande

år komma att uppföra anläggningen. För att undvika tvister om när

anläggningslån för oskyddad lagring skall börja upptagas till beskattning

och för att förhindra att lånen beskattas i snabbare takt än de skattskyldiga

kan tillgodogöra sig avdrag för avskrivningar å nyuppförda anläggningar har

i första stycket föreskrivits, att dylikt anläggningslån skall upptagas till beskattning

med en femtedel för år räknat först från och med beskattningsåret

efter det, då lånet erhållits. Det förhållandet att vid en ovanjordsanläggning

fundamentet får avskrivas enligt reglerna för byggnad torde

man i detta sammanhang kunna bortse ifrån, då kostnaden för fundamentet

— såsom i remissyttrandena vitsordats — utgör en relativt liten del

av hela anläggningskostnaden.

Vid tillämpning av bestämmelserna skall de lån, som erhålles under vart

och ett av åren 1958—1962 behandlas som särskilda lån. Om beskattningsåret

omfattar tolv månader, beskattas lånet med en femtedel. Omfattar beskattningsåret

längre eller kortare tidrymd, skall den del av lånet, som

måste upptagas till beskattning, i motsvarande mån jämkas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958

Beträffande skyddad anläggning skall den skattskyldige enligt bestämmelserna

i 2 § förete intyg från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Av intyget skall bland annat framgå när anläggningen är färdig.

Anläggningslån för skyddad lagring bör därför i princip kunna upptagas

till beskattning från och med det år anläggningen är färdig. Emellertid torde

det vara tänkbart, att skattskyldig, som erhållit anläggningslån för skyddad

lagring — i stället för att själv uppföra en skyddad anläggning -— hyr en

dylik anläggning. I detta fall bör eventuella anläggningslån för skyddad lagring

beskattas efter samma regler, som gäller för anläggningslån för oskyddad

lagring, d. v. s. från och med beskattningsåret efter det då lånet erhållits.

Endast om den skattskyldige visar, att han har aktuella planer på att

uppföra en skyddad anläggning bör beskattningen av anläggningslån för

skyddad lagring få uppskjutas till dess anläggningen är färdig. Det får ankomma

på taxeringsnämnden att pröva om nu avsett uppskov med beskattningen

av anläggningslån bör medgivas.

I andra momentet har föreskrivits, att den skattskyldige själv äger bestämma

när erhållna lagerlån skall upptagas till beskattning. Upptages inte

lagerlånen till beskattning minskas emellertid såsom framgår av bestämmelserna

i 7 § den skattskyldiges möjligheter att vid inkomsttaxeringen

nedskriva tvångslagret. Lagerlånen skall beskattas sist när de speciella

lagervärderingsreglerna i 7 § upphör att gälla.

Från huvudregeln har i andra stycket stadgats ett undantag. Det gälle,r

det fall, då summan av obeskattade lagerlån överstiger värdet av den skattskyldiges

hela lager av mineraloljor. Överskjutande del av obeskattade lagerlån

skall då — utom i vissa dispensfall — upptagas till beskattning. Bestämmelsen

utgör ett nödvändigt komplement till de speciella lagervärderingsreglerna

i 7 § och kan exempelvis bli tillämplig om den skattskyldige

helt eller delvis fullgjort sin lagringsskyldighet i andra bränslen än mineraloljor.

Tillräckliga skäl att meddela speciella beskattningsregler för den

som lagrar andra bränslen än mineraloljor torde icke föreligga.

6 §•

Fråga om eventuell återbetalning av lån torde främst komma att gälla

lagerlån. Det har därför föreskrivits att varje återbetalning av lån i första

hand skall anses avse lagerlån. Om återbetalning sker med större belopp

än som motsvarar summan av obeskattade lagerlån och anläggningslån

äger den skattskyldige åtnjuta avdrag för överskjutande belopp. Återbetalning

anses således i första hand ske av sådana lån, som ännu är obeskattade.

7 §■

De speciella bestämmelserna för värdering av tvångslagret vid inkomsttaxeringen

har utformats så, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

å detta lager godkännes, därest sistnämnda värde inte understiger summan

av vid beskattningsårets utgång obeskattade lagerlån. Beträffande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1958

skattskyldigs lager i övrigt skall kommunalskattelagens regler gälla d. v. s.

detta lager får nedskrivas antingen enligt huvudregeln till 30 procent och

från och med 1960 års taxering till 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

eller också enligt specialregeln för rå- och stapelvaror.

Däremot kan, om lagerlån kvarstår obeskattade, medeltalsregeln vid lagerminskning

inte tillämpas. Här åsyftas bestämmelserna i punkt 1. sjätte stycket

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.

Om samtliga lagerlån beskattats äger den skattskyldige givetvis för hela

lagret tillämpa kommunalskattelagens regler, om han därigenom kan nå en

lägre värdesättning, t. ex. genom medeltalsregeln. Uttrycklig bestämmelse

härom har intagits i 1 mom. fjärde stycket.

Innebörden av de i 1 mom. givna bestämmelserna framgår av följande

exempel. Värdet av ett företags hela lager vid beskattningsårets slut, beräknat

till det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena, antages utgöra

1,5 milj. kronor. Motsvarande värde av tvångslagret av mineraloljor

antages uppgå till 1 milj. kronor samt erhållet lagerlån utgöra 0,6 milj. kronor.

Om lagerlånet icke upptages till beskattning innebär detta att tvångslagret,

1 milj. kronor, får upptagas till 0,6 milj. medan återstående del av

den skattskyldiges lager 0,5 milj. kronor får — om huvudregeln tillämpas

och fråga är om 1959 års taxering — upptagas till 30 procent av 0,5 milj.

d. v. s. till 0,15 milj. kronor. Hela lagret får således värderas till 0,75 milj.

kronor. Har emellertid lagerlånet upptagits till beskattning får tvångslagret

värderas till 0 och lagret i dess helhet får således värderas till 0,15 milj.

kronor.

För en skattskyldig, som fullgjort en del av sin lagringsskyldighet i fasta

bränslen, kan det inträffa, att summa obeskattade lagerlån överstiger värdet

av tvångslagret av mineraloljor. För dylik skattskyldig skall gälla samma

lagervärderingsregler som för den, vilken inte fullgjort sin lagringsskyldighet.

Särskilt stadgande härom har intagits i sista meningen i 1 mom.

andra stycket.

Har den skattskyldige av tillsynsmyndigheten erhållit dispens från sin

lagringsskyldighet, skall med tvångslager förstås den mindre lagerkvantitet,

som han enligt dispensmedgivandet är skyldig hålla i lager. Detta gäller

dispensmedgivanden, som avser lagringsmängden vid beskattningsårets utgång

eller senare tidpunkt.

I 2 mom. stadgas särskilda lagervärderingsregler för de rörelseidkare,

som har obeskattade lagerlån men inte fullgjort sin lagringsskyldighet. Har

lagerlånen i sin helhet upptagits till beskattning gäller kommunalskattelagens

regler beträffande lagret i dess helhet. Är lagerlånen till någon del

obeskattade får så stor del av lagret, som motsvarar summa obeskattade

lagerlån, inte nedskrivas. Återstående del av lagret får värderas enligt kommunalskattelagens

regler, dock att medeltalsberäkningen vid lagerminskning

inte får tillämpas. Vill den skattskyldige tillämpa medeltalsberäkningen

får han uppgiva obeskattad del av lagerlånen till beskattning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958

Innebörden av bestämmelserna i 2 mom. framgår av följande exempel.

Värdet av en skattskyldigs lager — upptaget till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

—- antages vara 1 milj. kronor. Återstående obeskattat

lagerlån antages utgöra 0,2 milj. kronor. En lagerkvantitet med ett värde

motsvarande obeskattat lagerlån 0,2 milj. kronor får inte nedskrivas. Återstående

del av lagret d. v. s. 0,8 milj. kronor får — om fråga är om 1959 års

taxering och huvudregeln tillämpas -—- nedvärderas till 30 procent av 0,8

d. v. s. till 0,24 milj. kronor. Lagret i dess helhet får således värderas till

0,44 milj. kronor.

Övergångsbestämmelser

Förordningens bestämmelser föreslås skola tillämpas första gången vid

1959 års taxering. Detta innebär att en skyddad anläggning, som färdigställts

före beskattningsåret 1958, får vid innevarande års taxering avskrivas

enligt hittills gällande regler. Från och med 1959 års taxering får emellertid

det återstående taxeringsmässiga restvärdet för dylik anläggning avskrivas

enligt de nu föreslagna bestämmelserna. En förutsättning härför är

dock att en tillfredsställande utredning om restvärdet företes samt att restvärdet

föres för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper.

Skyddsrumsanläggningar

Av den i promemorian lämnade redogörelsen framgar, att Sveriges industriförbund

tidigare gjort framställning om lagstiftning i denna fråga och

att framställningen då var föremål för remissbehandling. Vägande invändningar

gjordes emellertid från remissinstansernas sida och något förslag till

lagstiftning framlades inte. Även i den föreliggande promemorian avvisas i

princip tanken på särskilda avskrivningsregler för skyddsrumsanläggningar.

För egen del kan jag inte heller finna de skäl, som anförts för att skyddsrumsanläggningar

som sådana bör få avskrivas enligt andra regler än de

som gäller för byggnader i övrigt, så vägande, att jag kan tillstyrka att

dylika regler införes.

Även mot utredningsmannens förslag att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer

i skyddsrum skall få avdragas på en gång som omkostnad kan

ur principiell synpunkt invändningar göras. Tveksamhet beträtfande förslaget

har också kommit till uttryck bl. a. i det yttrande, som avgivits av riksskattenämnden.

Då emellertid praxis på detta område i viss utsträckning

redan synes ha godkänt sådana avdrag och då flertalet remissinstanser tillstyrkt

förslaget, vill jag dock inte motsätta mig att regler av dylik innebörd

införes i kommunalskattelagen. Påpekas må, att vad Sveriges fastighetsägareförbund

anfört angående svårigheterna för fastighetsägare att i enlighet

med kontantprincipen utnyttja avdraget för ifrågavarande kostnader

har samband med frågan om en förlust- och resultatutjämning mellan olika

år. Då denna fråga för närvarande är under utredning anser jag mig i detta

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958

sammanhang icke behöva ingå på en prövning av förbundets yrkande om rätt

att fördela kostnaden för utrustningsdetaljer enligt särskilda regler.

På grundval av det av utredningsmannen framlagda förslaget har inom

finansdepartementet utarbetats förslag till ändringar i 22, 25 och 29 §§ kommunalskattelagen.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts och med framhållande

att det icke torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen

behandlas senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet

upprättade förslagen till

1) förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.;

samt

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Bothén

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958

47

Bihang

Förslag

till

förordning angående rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avskrivning

av vissa anläggningar för lagring av olja, vilka färdigställts

under åren 1958—1965

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som under beskattningsåren 1958—1965 för stadigvarande

bruk i rörelse färdigställer anläggning i bergrum för lagring av olja eller

annan anläggning för lagring av olja, som innefattar skäligt skydd mot förstöring

genom bombanfall eller beskjutning, äger att vid inkomsttaxeringen

åtnjuta avdrag för avskrivning av anskaffningskostnaden för densamma på

sätt nedan i denna förordning stadgas. Avskrivning som nu sagts medgives

endast om anläggningen har en volym av minst 1 009 in3 och anskaffningskostnaden

för anläggningen fastställts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

2 §.

Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att efter ansökan

av rörelseidkare fastställa anskaffningskostnad för anläggning, som i

1 § avses. Riksnämnden skall vägra fastställelse, om anläggningen icke kan

godkännas av nämnden eller om rörelseidkaren icke företer tillfredsställande

utredning om anskaffningskostnaden. Riksnämnden skall utfärda intyg

om fastställd anskaffningskostnad. I intyget skall angivas när anläggningen

var färdigställd och lämnas sådana uppgifter, att anläggningen med ledning

av dessa kan identifieras. I den anskaffningskostnad, som fastställes, skall

—- förutom kostnaden för att göra anläggningen skyddad —- endast inräknas

sådana kostnader, som vid en icke skyddad ovan jordsanläggning motsvaras

av kostnad för anskaffning och montering av plåtcistern jämte pumpanordningar

och ledningar samt för fundament. Kostnad för anskaffning av

mark och för anskaffning av lösa maskiner och inventarier skall icke inräknas.

över beslut av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att fastställa

viss anskaffningskostnad eller att vägra fastställa anskaffningskostnad

må klagan icke föras.

3 §.

Skattskyldig, som beträffande viss anläggning företer intyg varom i 2 §

stadgas, äger åtnjuta avdrag för avskrivning av anskaffningskostnaden med

en tiondel för år räknat från och med det beskattningsår då anläggningen

färdigställts; dock att där så på grund av särskilda omständigheter finnes

skäligt kostnaden må, enligt taxeringsnämnds eller, om besvär anförts, prov
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1958

ningsnämnds särskilda beprövande, fördelas på en längre period. Har skattskyldigs

rörelse för visst år utvisat förlust eller så ringa överskott, att den

skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja

det på året belöpande avdraget, skola beträffande rätt för den skattskyldige

att tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år bestämmelserna

i punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

äga motsvarande tillämpning.

Såsom förutsättning för att avdrag för avskrivning, som nu sagts, skall

medgivas vid inkomsttaxeringen gäller, att anskaffningskostnaden för anläggningen

föres för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper samt

att motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

4 §•

Om skattskyldig, som enligt bestämmelserna i denna förordning erhållit

avdrag för avskrivning av viss anläggning, inom tio år från utgången av

det beskattningsår, då anläggningen färdigställts, avyttrar densamma, skall

beloppet av återvunna värdeminskningsavdrag till den del detsamma överstiger

skattepliktig vinst vid avyttringen upptagas såsom intäkt av rörelse

för det beskattningsår, varunder försäljningen ägt rum. Med skattepliktig

vinst förstås därvid dels skattepliktig realisationsvinst vid taxeringen till

statlig inkomstskatt dels ock belopp varmed köpeskillingen för i anläggningen

ingående fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt

maskinvärde, överstiger det i beskattningsavseende gällande värdet av

dessa maskiner.

5 §.

Den som är lagringsskyldig enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr

343) om oljelagring m. m. och på grund härav erhåller ränte- och amortermgsfritt

lån av statsmedel är skattskyldig för belopp, varmed dylikt lån

avskrives.

Om lånebelopp, som sålunda avskrivits och beskattats, återbetalas, äger

den skattskyldige åtnjuta avdrag vid inkomsttaxeringen för återbetalat belopp.

Denna förordning träder i kraft---

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom.

kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten---använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna;

anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958

vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex. speciella dörrar,

luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för gasfång vid

ingångar och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.

Har skog---nämnda gottgörelse.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten---—- till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller

liknande avgäld;

anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum,

vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex. speciella dörrar,

luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar

och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust;

kostnad för anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i

skyddsrum, vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex.

speciella dörrar, luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för

gasfång vid ingångar och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 124

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.