Med förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m
1958-03-14 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:124, Med förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
1
Nr 124
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.; given Stockholms slott den 14 mars 1958.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.;
samt
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kostnad, som rörelseidkare haft för uppförande
av skyddad anläggning för lagring av olja, skall vid inkomsttaxeringen få
avskrivas på fem år. Vidare föreslås att ränte- och amorteringsfritt lån av
statsmedel, som beviljas rörelseidkare för bestridande av kostnader för oljelagringsanläggningar,
skall upptagas som intäkt med en femtedel per år från
och med året efter det, då lånet erhållits. Beredskapslager av olja, som rörelseidkare
är skyldig hålla, föreslås i propositionen få vid inkomsttaxeringen
värderas enligt särskilda regler.
Vidare föreslås att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum
skall få vid inkomsttaxeringen avdragas på en gång som omkostnad.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 124
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 124- år 1958
Förslag
till
förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar
1 §•
1 mom. Skattskyldig, som under de beskattningsår för vilka taxering i
första instans verkställes åren 1959—1966 för stadigvarande bruk i rörelse
lardigställer anläggning i bergrum för lagring av mineralolja eller annan
aidaggnmg för lagring av mineralolja, som innefattar skäligt skydd mot
förstöring genom bombanfall eller beskjutning, äger att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaffningskostnaden för anläggningen
på sätt nedan i 2 § stadgas. Avdrag för avskrivning som nu sagts
medgives endast om anläggningen har en volym av minst 1 000 m3 och anläggningen
godkänts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Skattskyldig, som före beskattningsåret 1958 färdigställt anläggning, som
1 första stycket sägs, äger att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för
avskrivning av det i beskattningshänseende återstående oavskrivna värdet
av anskaffningskostnaden för anläggningen (restvärdet) på sätt nedan i
2 § stadgas, under förutsättning att tillfredsställande utredning om restvärdet
kan företes.
1 anskaffningskostnaden för anläggning, som i första eller andra stycket
avses, må icke inräknas kostnader för anskaffning av mark eller för anläggande
av tillfartsvägar, körplaner o. dyl.
2 mom. Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att
på ansökan av skattskyldig pröva, huruvida anläggning, som i 1 mom. avses,
kan godkännas som skyddad anläggning samt att — om så är förhållandet
utfärda intyg härom. I intyget skall jämväl angivas anläggningens
volym, tidpunkten för dess färdigställande ävensom uppgifter, som äro erforderliga
för dess identifiering.
2 §.
Skattskyldig, som beträffande viss anläggning företer intyg, varom i 1 §
2 mom. stadgas, äger åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaffningskostnaden
eller i förekommande fall restvärdet med en femtedel för år räknat från
och med beskattningsåret 1958 eller — om anläggningen färdigställts senare
—- från och med det beskattningsår, då anläggningen färdigställts. Har skattskyldig
ej utnyttjat på visst beskattningsår belöpande avdrag, må han tillgodoräkna
sig resterande avdrag ett senare år.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
Avdrag, som i första stycket sägs, må dock medgivas endast om anskaffningskostnaden
för anläggningen förts för sig som tillgång i den skattskyldiges
räkenskaper och motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna för
beskattningsåret.
3 §.
Om skattskyldig, som enligt bestämmelserna i 2 § erhållit avdrag för avskrivning
av viss anläggning, inom tio år från utgången av det beskattningsår,
då anläggningen färdigställts, avyttrar densamma, skall beloppet av återvunna
värdeminskningsavdrag till den del detsamma överstiger skattepliktig
vinst vid avyttringen upptagas såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår,
varunder försäljningen ägt rum. Med skattepliktig vinst förstås därvid
dels skattepliktig realisationsvinst vid taxeringen till statlig inkomstskatt
dels ock belopp varmed köpeskillingen för i anläggningen ingående fasta
maskiner, som vid fastighetstaxering åsatts särskilt maskinvärde, överstiger
det i beskattningshänseende gällande värdet av dessa maskiner.
Om statliga lån för oljelagring
4 §•
Ränte- och amorteringsfritt lån av statsmedel, som utgår till rörelseidkare
på grund av lagringsskyldighet enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)
om oljelagring m. m., skall utgöra skattepliktig intäkt för låntagaren på sätt
i 5 § stadgas.
Om lånet avser såväl anläggning för oskyddad lagring som lager skall
lånet vid inkomsttaxeringen anses till sex tiondelar belöpa å anläggningen
(anläggningslån för oskyddad lagring) och till fyra tiondelar å lagret (lagerlån).
Särskilt lån, som utgår till den som ålagts verkställa skyddad lagring,
skall vid inkomsttaxeringen i sin helhet anses belöpa å anläggningen (anläggningslån
för skyddad lagring).
5 §.
1 mom. Anläggningslån skall upptagas till beskattning enligt den skattskyldiges
bestämmande, dock med minst en femtedel för år räknat från och
med beskattningsåret efter det, då lånet erhållits. Om skattskyldig visar, att
han har aktuella planer på att uppföra sådan anläggning, som i 1 § 1 mom.
första stycket sägs, må dock anläggningslån för skyddad lagring i stället
upptagas till beskattning med minst en femtedel för år räknat från och
med det beskattningsår anläggningen, som lånet avser, är färdig.
Har skattskyldig för visst beskattningsår upptagit lån eller del av lån
till beskattning ulan att skyldighet därtill förelegat, må belopp, som enligt
bestämmelserna i första stycket skall upptagas till beskattning ett senare
år, i motsvarande mån minskas. Anläggningslån skall dock beskattas senast
det beskattningsår, då lånet i sin helhet avskrivils från statens sida.
2 mom. Lagerlån skall, utom i fall som i andra stycket sägs, upptagas till
beskattning enligt den skattskyldiges bestämmande, dock senast det beskattningsår,
då bestämmelserna i 7 § upphöra att gälla.
Om summan av de lagerlån, som den skattskyldige erhållit och vilka vid
beskattningsårets utgång icke uppgivits till beskattning (obeskattade lager
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1958
lån) överstiger värdet av den skattskyldiges lager av mineraloljor, beräknat
till det lägsta av lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, skall
överskjutande del av lagerlånen upptagas till beskattning. Utan hinder av
vad nu sagts må dock lagerlån kvarstå obeskattade under den tid, för vilken
skattskyldig erhållit dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten, under
förutsättning dels att dispensen medgivits på grund av att den skattskyldiges
lager av mineraloljor minskats genom eldsvåda eller därmed jämförlig,
av hans åtgöranden oberoende anledning, dels ock att den skattskyldiges
lager av mineraloljor vid inkomsttaxeringen värderats till det lägsta
av lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden.
6 §•
Om lån som i 4 § avses återbetalas, skall återbetalningen i första hand
anses avse lagerlån. Återbetalas lån med större belopp än som vid beskattningsårets
ingång kvarstått obeskattat, äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
vid inkomsttaxeringen för överskjutande belopp.
Om värdering av lager
7 §•
1 mom. Beträffande rörelseidkare, som erhållit lagerlån och som fullgjort
sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värderingen av lager vid inkomsttaxeringen
följande gälla.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av den lagermängd av mineraloljor,
som den skattskyldige vid beskattningsårets utgång är skyldig hålla
i lager, med frånräknande i förekommande fall av den kvantitet varmed
enligt då föreliggande beslut denna lagermängd framdeles må nedgå (tvångslagret)
skall godkännas vid inkomsttaxeringen, dock att värdet — utom i
fall där lagerlån vid dispens kvarstå obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra
stycket — icke må understiga summan av de obeskattade lagerlånen. Om
sistnämnda summa överstiger värdet av tvångslagret, beräknat till det lägsta
av tvångslagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, skall i fråga
om värderingen av lagret i stället gälla vad nedan i 2 mom. andra stycket
stadgas.
Beträffande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga
tillämpning, dock att vad i punkt 1. sjätte stycket av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke skall gälla.
Ha erhållna lagerlån beskattats äger den skattskyldige, om en lägre värdesättning
å lagret därigenom erhålles, för lagret i dess helhet tillämpa
kommunalskattelagens bestämmelser för värdering av varulager.
2 mom. Beträffande rörelseidkare, som har obeskattade lagerlån och som
icke fullgjort sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värdering av lager vid
inkomsttaxeringen följande gälla.
En lagermängd av mineraloljor, som -— värderad till det lägsta av denna
lagermängds anskaffnings- och återanskaffningsvärden -— motsvarar det
sammanlagda beloppet av obeskattade lagerlån, må — utom i fall där lagerlån
vid dispens kvarstå obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra stycket — vid
inkomsttaxeringen icke upptagas till lägre värde än nämnda belopp. Beträf
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
fande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga tillämpning,
dock att vad i punkt 1. sjätte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av
värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke skall gälla.
3 mom. Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att utfärda
intyg utvisande den lagermängd, som enligt vad i 1 mom. sägs skall
anses utgöra skattskyldigs tvångslager, samt huruvida den skattskyldige
fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant intyg skall riksnämnden senast den
1 april under taxeringsåret tillställa dels den skattskyldige dels ock länsstyrelsen
för att överlämnas till den taxeringsnämnd, som har att taxera den
skattskyldige till statlig inkomstskatt.
8 §•
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och skall tillämpas
första gången i fråga om 1959 års taxering.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
22 §.
(Föreslagen lydelse)
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten------såsom för:
allt, som------mera sådant;
värdeminskning, som-------äro underkastade;
undantagsförmåner, pensioner,-------å fastigheten;
arrende, som — —---— av fastigheten;
ränta å------använt kapital;
speciella skatter eller avgifter till speciella skatter eller avgifter till
det allmänna. det allmänna;
anskaffning och insättning av sådana
utrustningsdetaljer i skyddsrum,
vilka endast hava värde ur civilförsvarssynpunkt,
såsom speciella
dörrar, luckor och karmar för dessa,
inre begränsningsväggar för gasfång
vid ingångar och reservutgångar, luftrenare
och tillhörande fördelningsledningar.
Har skog------tidigare medgivits.
Har växande------gällande ingångsvärde.
Hemmavarande barn,------tillhöra arbetspersonalen.
Har sambruksförening------nämnda gottgörelse.
25 §. 25 §.
1 mom. Från bruttointäkten------såsom för:
brandförsäkring, reparation------av byggnader;
vicevärd, portvakt,------såsom sådan;
pensioner, periodiska-------å fastigheten;
värdeminskning, som------är underkastad;
värdeminskning genom------till fastigheten;
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt tomträttsavgäld eller kapital samt tomträttsavgäld eller
liknande avgäld. liknande avgäld;
‘ Swte lydelse av 22 § 1 inom. se 1951:438, av 25 § 1 mom. se 1954:51 samt av 29 § 1 mom.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
anskaffning och insättning av sådana
utrustningsdetaljer i skyddsrum,
vilka endast hava värde ur civilförsvarssynpunkt,
såsom speciella
dörrar, luckor och karmar för dessa,
inre begränsningsväggar för gasfång
vid ingångar och reservutgångar, luftrenare
och tillhörande fördelningsledningar.
29 §. 29 §.
1 mom. Från bruttointäkten------bland annat:
hyra för------i rörelsen;
kostnad för------vid fusionstillfället;
avlöningar, pensioner,---—--i rörelsen;
kostnad för---— — — och dylikt;
värdeminskning genom------av tillgången;
värdeminskning å-----— liknande rättighet;
värdeminskning genom — —---— är underkastad;
värdeminskning å — -—----deras tillgodogörande;
ränta å —-----för rörelsen;
kostnad för -----— jämförlig verksamhet;
speciella för -— ■— ----det allmänna;
förlust, som uppstått i rörelsen och förlust, som uppstått i rörelsen och
ej är att hänföra till kapitalförlust, ej är att hänföra till kapitalförlust;
kostnad för anskaffning och insättning
av sådana utrustningsdetaljer
i skyddsrum, vilka endast hava
värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom
speciella dörrar, luckor och karmar
för dessa, inre begränsningsväggar
för gasfång vid ingångar och reservutgångar,
luftrenare och tillhörande
fördelningsledningar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för handels- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga
rörande avskrivning i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar
m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
I proposition nr 144 till 1957 års riksdag framlades ett program för ökad
lagring av mineraloljor under femårsperioden 1958—1962. Propositionsförslaget
grundade sig på ett av 1955 års oljelagringskommitté den 21 december
1956 avgivet betänkande med förslag i ämnet (SOU 1957:4). I anledning
av propositionen avgavs utlåtande av andra lagutskottet (nr 34/1957)
samt betänkande av bevillningsutskottet (nr 45/1957). Riksdagen antog i
huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen framlagda förslag dels
en förordning om oljelagring m. m. dels ock en förordning om oljeavgift
m. m. Båda förordningarna har utfärdats den 31 maj 1957 (nr 343 och
344). Med stöd av bestämmelser i dessa förordningar har Kungl. Maj:t samma
dag utfärdat kungörelse med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring
av olja (nr 345).
Även tidigare har vissa lagringsbestämmelser funnits. Dessa återfinnes
i förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel med vissa mineraloljor.
Enligt denna förordning skulle den, som importerade olja för försäljning
i oförändrat skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl.
Maj :t förordnade härom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret
skulle uppgå till viss procentuell andel av den olja vederbörande sålt under
nästföregående kalenderår. Samma skyldighet åvilade den, som köpte raffinerad
olja från svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom
också de inhemska raffinaderierna för den olja de sålde direkt till förbrukare
inom landet. Med stöd av förordningen utfärdade Kungl. Maj :t bestämmelser
angående den lagringsprocent, som skulle gälla; senast genom kungörelse
den 20 december 1946 (nr 792). Enligt sistnämnda kungörelse skulle
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
lagringsprocenten för motorbrännolja och pannbrännolja vara 15 procent
samt för bensin och fotogen 25 procent. Lagringsskyldighet enligt 1938 års
förordning förelåg endast för oljehandeln och raffinaderierna. Kungl. Maj:t
kunde föreskriva lagringsskyldighet även för den, som i större omfattning
införde olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, exempelvis
för egen förbrukning. Denna möjlighet utnyttjades dock inte.
1957 års förordning om oljelagring innebär en avsevärd ökning av lagringsskyldigheten
för oljehandeln och oljeraffinaderierna. Därtill kommer
att enligt 1957 års förordning lagringsskyldighet även åligger den, som importerar
olja för egen förbrukning, samt vissa större förbrukare av eldningsolja.
Medgivande kan lämnas lagringsskyldig att i stället för eldningsolja
lagra annat bränsle.
Enligt 1938 års förordning förelåg inte någon skyldighet att förvara lager
i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens
tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna uthyras
till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också beviljats
för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att stimulera
till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari 1948
en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen. Statsbidrag har så gott som uteslutande
lämnats till kommuner.
I 1957 års förordning om oljelagring m. m. stadgas bl. a. att Kungl.
Maj :t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst
slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat
sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller
beskjutning. Denna skyldighet kommer — enligt vad i förarbetena till förordningen
framhålles — i praktiken endast att åvila oljehandeln och icke
storkonsumenterna.
Beträffande kostnaderna för att genomföra programmet enligt 1957 års
förordning framhöll vederbörande departementschef i prop. nr 144 till 1957
års riksdag bl. a. följande.
Kommittén har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet
under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid
utgångspunkten varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen
har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och
att merkostnader uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov,
för investeringar i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen
och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas,
att åtskilliga investeringar för utbyggnad av oljedistributionen under de
närmaste åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt
sammanhänger med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén
beräknade byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader
för rörledningar och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén
angivna totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.
Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.
kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln
och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finan
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
sieringen av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att
branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes
mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller cirka
25 milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,
vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning
av de nuvarande lagringsbestämmelserna.
Det förordades vidare, att det resterande kapitalbehovet, 60 procent — mot
40 procent enligt kommitténs förslag — av den sammanlagda kostnaden,
skulle uttagas via priserna. Det ansågs lämpligast att pristilläggen tillfördes
statsverket genom beskattning. Förslag i skattefrågan förelädes riksdagen i
proposition nr 175 till 1957 års riksdag. I nämnda proposition framlagt förslag
till förordning om allmän energiskatt antogs av riksdagen. Förordningen
utfärdades den 31 maj 1957 (nr 262).
För utbyggnad av lagringsanläggningar förordades i departementsförslaget,
att det årligen borde anvisas 72 milj. kronor — därav för oljehandelns
del 60 milj. kronor och för storkonsumenterna 12 milj. kronor — å ett särskilt
anslag under fonden för låneunderstöd. Eftersom lagringsprogrammet
avsågs skola träda i kraft först med ingången av år 1958 förutsattes att erforderliga
medel torde få äskas å tilläggsstat för budgetåret 1957/58. Nämnda
anslag skulle härutöver tillföras ett belopp motsvarande vad som kunde inflyta
i oljeavgifter. Sådana avgifter skall enligt förordningen den 31 maj
1957 (nr 344) om oljeavgift in. in. erläggas av lagringsskyldig som erhåller
dispens från skyldigheten eller som försummar densamma. De allmänna
riktlinjer, som borde vara vägledande för bidragsgivningen, angavs i propositionen
sålunda.
Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria lån,
vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt
att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten
icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc. Det torde
få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet
besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas efter generella
grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet högre belopp
än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för långivningen torde
få bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag från tillsynsmyndigheten och
efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.
Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 34 år 1957 med anledning
av ifrågavarande proposition att utskottet anslöt sig till de i propositionen
skisserade riktlinjerna för lagringsprogrammets finansiering. Därvid framhölls
dock att utskottet förutsatte, att därest de kostnadskalkyler, vilka bildade
underlag för i propositionen redovisade beräkningar av de belopp, som
skulle anvisas av skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till
följd av prisstegringar eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa
sig i väsentlig mån understiga de verkligen uppkommande kostnaderna, en
anslagsmässig ökning av lånebeloppen skedde, så att den avsedda proportionella
fördelningen av lagringskostnaderna mellan staten och de !ngringsskyldiga
bibehölls.
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
11
Riksdagen godkände i propositionen förordade riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja.
Enligt förordningen om allmän energiskatt skall dylik skatt erläggas till
staten för bl. a. bensin, motorsprit, motorbrännolja och pannbrännolja. Den
som inom riket producerar skattepliktigt flytande bränsle är skyldig att hos
kontrollstyrelsen vara registrerad som producent av dylikt bränsle. Om någon
i större omfattning återförsäljer eller i egen rörelse förbrukar skattepliktigt
bränsle eller håller sådant bränsle i lager må han efter ansökan registreras
hos kontrollstyrelsen såsom återförsäljare eller förbrukare av dylikt
bränsle. Skatten skall erläggas av den som är registrerad. Införes bränsle
till riket av annan än den som är registrerad skall dock skatten erläggas av
den som inför bränslet. Skattskyldighet inträder för den som är registrerad,
då bränsle av honom levereras till icke registrerad köpare eller tages i anspråk
för annat ändamål än försäljning och för den som, utan att vara registrerad,
inför bränsle till riket, vid införseln.
Den som är registrerad behöver således inte erlägga energiskatt för
bränsle som han har i lager. Först vid försäljningen eller förbrukningen
skall skatten erläggas.
Vid tillkomsten av 1938 års förordning angående handel med vissa mineraloljor
ifrågasattes inte någon ändring av då gällande avskrivnings- och värderingsregler
beträffande oljelagringsanläggningar och värdering av oljelager
vid inkomsttaxeringen. Lagringsskyldigheten enligt 1938 års förordning
var dock avsevärt lindrigare än enligt 1957 års förordning, och förstnämnda
förordning förutsatte vidare att staten skulle svara för merkostnaden för
bombskyddade anläggningar. År 1938 kunde oljebolagen erhålla rätt till fri
avskrivning å maskiner och inventarier. Såväl avskrivningsregler som lagervärderingsregler
har skärpts genom de år 1955 genomförda ändringarna beträffande
företagsbeskattningen.
1955 års oljelagringskommitté anförde i sitt betänkande angående avskrivningsreglerna
bl. a. följande.
För plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar och dylikt medges enligt nuvarande
skatteregler avskrivning med 20 procent, d. v. s. på 5 år. För själva
lagringsutrymmet i berg torde emellertid i praxis endast medges avskrivning
med 2 procent om året. Det är självfallet av största intresse för vårt land, att
så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade anläggningar. Det
är därför angeläget att valet mellan ovanjordsanläggningar och skyddade
anläggningar icke i alltför hög grad påverkas av skattetekniska bedömanden.
Om större likställdhet kunde erhållas i fråga om rätten till avskrivningar
av å ena sidan i berg nedsprängda lagringsutrymmen och andra skyddade
anläggningar samt å andra sidan ovanj ordsanläggningar kan man förvänta
en större benägenhet att frivilligt ordna skyddade utrymmen. En uppmjukning
av de ur skattesynpunkt nu tillämpade avskrivningsprinciperna beträffande
skyddade oljelagringsutrymmen framstår därför ur de synpunkter,
kommittén företräder, som starkt befogad.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
Ett flertal myndigheter och organisationer har i sina yttranden över oljelagringskommitténs
betänkande understrukit angelägenheten av att lättnader
kommer till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanläggningar.
En uppmjukning borde ske så att inte valet mellan skyddad eller
oskyddad lagring påverkades av skattetekniska överväganden.
I propositionen uttalade vederbörande departementschef, att en uppmjukning
av avskrivningsreglerna syntes böra övervägas med hänsyn till den
skyddade lagringen. Större likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende
böra eftersträvas mellan å ena sidan skyddade utrymmen och å andra
sidan ovanjordsanläggningar. Denna fråga fick upptagas till prövning i annat
sammanhang.
Genom beslut den 27 juni 1957 förordnade Kungl. Maj :t byråchefen S. V.
Lundell att verkställa utredning och inkomma med förslag angående avskrivning
i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar och vissa därmed
sammanhängande spörsmål. För att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets
fullgörande överlämnades genom Kungl. Maj :ts beslut den 5
juli 1957 till utredningsmannen en av 1953 års civilförsvarsutredning gjord
framställning om upptagande till övervägande av önskemål om viss skattelättnad
för industriens investeringar för civilförsvarsändamål.
I en den 26 oktober 1957 avlämnad promemoria har utredningsmannen
framlagt förslag till lagstiftning angående avskrivning i beskattningshänseende
å vissa oljelagrings- och skyddsrumsanläggningar. Vid promemorian
fogade författningsförslag torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus
och Göteborgs och Bohus län, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
Svenska petroleum institutet, Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.
Promemorian
I. Oljelagringsanläggningar
Gällande avskrivningsregler
I promemorian konstateras, att i skattelagarna inte finnes några speciella
bestämmelser om avskrivning å oljelagringsanläggningar. De vanliga
reglerna för avskrivning å maskiner och andra inventarier samt byggnader
gäller för dylika anläggningar. En ovanjordsanläggning för oljelagring är i
beskattningshänseende regelmässigt att hänföra till byggnad. I byggnadskostnaden
inräknas i princip kostnaden för cisternen med därtill hörande
ledningar och sådana pumpanordningar, som inte utgör lösa maskiner,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
ävensom kostnaden för det fundament, varå cisternen vilar. Vid beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnad vid inkomsttaxeringen skall emellertid
(andra stycket punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen) i
byggnads värde ej inräknas värdet å fasta maskiner och andra till byggnaden
hörande inventarier, för vilka särskilt maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen.
Tillgångar av sistnämnda slag får avskrivas enligt de regler
som gäller för lösa maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelsen
avsedda inventarier. Enligt särskilt stadgande i punkt 5 av anvisningarna
till 10 § kommunalskattelagen kan beträffande förvaringscistern för eldfarliga
oljor, som är att betrakta såsom byggnad, byggnadsvärdet i sin helhet
böra betecknas som särskilt maskinvärde.
Beträffande ovanjordsanläggning gäller därför i avskrivningshänseende,
att cisternen med därtill hörande ledningar och pumpanordningar får avskrivas
enligt de regler som gäller för inventarier, vilket innebär att — om
företaget tillämpar s. k. räkenskapsenlig avskrivning, vilket torde vara regel
— denna del av byggnadskostnaden får helt avskrivas på fem år. Kostnaden
för den övriga delen av anläggningen d. v. s. fundamentet får avskrivas
enligt reglerna för byggnad. Avdraget bestämmes till viss procent av värdet
beroende på den tid anläggningen anses kunna utnyttjas. I regel torde en
högre avskrivningsprocent än 1 å 2 procent icke godkännas.
Kostnader för anläggande av tillfartsvägar, körplaner etc., som har samband
med anläggningen, är överhuvud icke avdragsgilla vid taxeringen.
Endast kostnaden för underhållet får avdragas.
Då fråga är om en ovanj ordsanläggning torde kostnaden för cisternen
med ledningar och pumpanordningar vara den väsentligaste. Då denna kostnad
får avskrivas på fem år, torde avskrivningsreglerna få anses tillfredsställande
för företagen.
I princip är avskrivningsreglerna desamma för en lagringsanläggning i
berg under förutsättning att anläggningen i beskattningshänseende är att
anse såsom byggnad. Man torde kunna utgå från att detta i regel är fallet.
Kostnaden för cisternen, därest sådan förekommer, med tillhörande ledningar
och pumpanordningar etc. får, i den mån dessa tillgångar vid fastighetstaxeringen
åsättes särskilt maskinvärde, avskrivas enligt reglerna för
lösa inventarier, medan återstoden av byggnadskostnaden får avskrivas med
i regel 1 eller högst 2 procent om året. Även här gäller att kostnaden för anläggande
av tillfartsvägar, körplan etc. överhuvud icke får avdragas.
Då fråga är om lagringsanläggning i berg eller annan form av skyddad
lagring, torde i regel kostnaden för den del av »byggnaden», som inte åsättes
särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen, vara avsevärd och ojämförligt
mycket större än när fråga är om en ovanjordsanläggning av samma
storleksordning. Någon extra avskrivning (överprisavdrag el. dyl.) av den
anledningen att den ena formen av anläggningar är avsevärt dyrare att uppföra
än den andra kan enligt nu gällande beskattningsregler icke medgivas.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år i958
Tidigare framkomna yrkanden och förslag om speciella avskrivningsregler
I promemorian erinras om — som även i det föregående framhållits —
att ett flertal myndigheter och organisationer i sina yttranden över oljelagringskommilténs
betänkande understrukit angelägenheten av att lättnader
komme till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanläggningar.
En uppmjukning borde ske så att inte valet mellan skyddad eller
oskyddad lagring påverkades av skattetekniska överväganden. Sveriges industriförbund
förordade därjämte, att lagerägare befriades från skyldighet
att vid sin lagervärdering upptaga något värde för ifrågavarande oljelager
eller motsvarande lager av fossilt bränsle, eftersom detta representerade
en fast tillgång, vartill lagerhållarna saknade fri dispositionsrätt. Genom
en dylik bestämmelse skulle tillkomsten av erforderliga bränslelager ytterligare
underlättas. Svenska petroleuminstitutet framhöll att det borde fastslås
att samtliga petroleumprodukter i beskattningshänseende skulle räknas
som »rå- och stapelvaror» med därav följande friare värderingsregler.
Riksskattenämnden angav i sitt yttrande hur bestämmelser om lättnader
i beskattningshänseende eventuellt kunde utformas. Nämnden anförde.
Närmast till hands torde ligga att föreskriva avdragsrätt, såsom överprisavdrag,
för den merkostnad för lagringsanläggningen, som åsamkas ett företag
i det fall att skyddad lagring tvångsvis föreskrives. Här uppkommer
emellertid en del problem. Sålunda bör merkostnaden kunna fastställas på
sådant sätt att tvister icke skola behöva uppkomma beträffande beräkningen
av densamma. Lämpligen torde tillsynsmyndigheten därför böra yttra
sig i frågan. Eventuellt bör ifrågavarande avdrag medgivas först efter dispens
av Kungi. Maj:t. Merkostnaden torde stundom vara så stor att avdraget
icke kan utnyttjas på en gång. Det bör därför finnas möjlighet för företaget
att få fördela kostnaden på flera år. överprisavdraget bör vidare i sin
helhet anses belöpa å den del av byggnadsvärdet, som inte inbegripes i särskilt
maskinvärde. -— -— ■—
Vill man undvika ett dispensförfarande och samtidigt slippa svårigheterna
med fördelningen av byggnadskostnaderna på fasta maskiner och på
annan del av anläggningen, skulle de speciella reglerna kunna utformas så,
att hela anläggningskostnaden fick avskrivas på" förslagsvis tio år. Såsom
förutsättning härför borde dock krävas att kostnaderna för anläggningar,
som skulle få avskrivas enligt dessa regler, fördes för sig i företagets räkenskaper.
Huruvida dessutom borde krävas överensstämmelse meljan avskrivningar
i räkenskaperna och avskrivningar vid inkomsttaxeringen och
huruvida avdrag, som ett år inte kunnat utnyttjas, skulle få åtnjutas ett
senare år eller ej är frågor, till vilka ställning får tagas vid den slutliga utformningen
av bestämmelserna.
Om eventuella specialbestämmelser på detta område utformas enligt något
av de alternativ, som här angivits, kan det bli nödvändigt att beträffande
de anläggningar, det här är fråga om, ändra reglerna för beskattning
av vinster vid försäljning liksom även reglerna för beskattning av försäkringsersättningar.
Hela ersättningen vid försäljning eller vid brand etc. bör
måhända vara skattepliktig intäkt av rörelse på sätt fallet nu är för maskiner
och andra inventarier.---—
I det föregående har endast berörts avskrivningsreglerna beträffande
byggnader och maskiner. Emellertid innebär kommitténs förslag att
företagen i beredskapssyfte tvingas hålla större lager av olja än som krä
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958
15
ves för den löpande driften. Kostnaderna att hålla detta beredskapslager äro
betydande och kunna föranleda svårigheter vid finansieringen. Även om
gällande lagervärderingsregler medge en betydande nedskrivning vid inkomsttaxeringen
skulle därför kunna ifrågasättas en än längre gående nedvärdering
av den del av lagret, som är att anse som beredskapslager. Sådana
bestämmelser torde emellertid föranleda praktiska svårigheter och torde
bl. a. förutsätta, att tillsynsmyndigheterna fastställde storleken av beredskapslagret
å balansdagen. Huruvida dylika bestämmelser det oaktat må
anses påkallade undandrager sig riksskattenämndens bedömande.
Riksskattenämnden vill slutligen inte underlåta att framhålla, att specialregler
av det slag nämnden här antytt äro ur de synpunkter nämnden
främst har att företräda, nämligen taxeringssynpunkterna, icke önskvärda.
Dylika specialbestämmelser försvåra taxeringsarbetet och stå i strid mot
önskemålet om ett förenklat taxeringsförfarande. Frågan är alltså om behovet
av specialregler ur andra synpunkter är så stort att taxeringssynpunkterna
måste få vika.
Utredningsmannens förslag
I promemorian konstateras, att oljelagringskommittén beräknat kostnaderna
för uppförande av nya lagringsanläggningar samt för inköp av olja
under perioden 1958—1962 för oljehandelns del till nära 500 milj. kronor
eller ca 100 milj. kronor per år. Kommittén framhöll även att av detta belopp
minst 25 milj. kronor per år motsvarade den kapitalutgift, som var en följd
av automatiskt ökande lagerhållning och av tidigare gällande tvångslagringsbestämmelser.
Därefter anföres i promemorian.
I betänkandet uttalades att sistnämnda kapitalutgift torde ha förutsetts
av oljebolagen och inberäknats i deras finansieringsplaner. Av den lämnade
redogörelsen framgår vidare att 60 procent av de årliga kapitalkostnaderna,
för oljehandelns del 100 milj. kronor, skall finansieras genom statsbidrag
i form av ränte- och amorteringsfria lån, vilka successivt avskrives.
Om man kan antaga att av den årliga kapitalkostnaden för oljehandeln 40
milj. kronor belöper på kostnad för inköp av olja och 60 milj. kronor på
kostnad för uppförande av oljeanläggningar skulle enligt oljelagringskommitténs
beräkningar följande kapitalkostnader bero på de skärpta tvångslagringsbestämmelserna.
Inköp av olja...................... 40 % (100—25) = 30 milj. kronor
Uppförande av oljelagringsanläggningar 60% (100''—25)= 45 milj. kronor
75 milj. kronor
De ränte- och amorteringsfria lån, som staten skall lämna, är avsedda
att uppgå till 60 milj. kronor per år.
Förhållandet mellan ökade kostnader och erhållna lån torde kunna antagas
vara i stort sett lika för storkonsumenterna.
Utredningsmannen påpekar inledningsvis att de ränte- och amorteringsfria
lånen i princip torde utgöra skattepliktig intäkt för låntagarna i och
med att lånen efterskänkes av staten. Då avskrivningstiden för dessa lån
bestämts till tjugo år kommer lånen sålunda att upptagas till beskattning
med 1/20 varje år. Vidare framhålles i promemorian att, om kostnaden för
de oljelagringsanläggningar, som uppföres under åren 1958—1962, kunde avskrivas
vid inkomsttaxeringen inom den angivna tjuguårsperioden skulle
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
några särskilda avskrivningsregler inte vara behövliga. Så skulle i stort sett
ha varit förhållandet om fråga endast varit om icke skyddade ovanjordsanläggningar.
Kostnaderna för skyddade anläggningar kan däremot inte
med nuvarande skatteregler avskrivas under denna tid då — såsom tidigare
nämnts — avskrivning å huvuddelen av kostnaderna endast får ske med
1 å 2 procent om året. För företag, som erhåller statliga lån, skulle det i
och för sig vara tillfyllest med bestämmelser som medgav att kostnaden för
skyddade anläggningar finge avskrivas under tjugo år och i takt med att
lånen efterskänkes. Emellertid bör behovet av ändrade avskrivningsregler
inte enbart bedömas med hänsyn till bestämmelserna om tvångslagring. Det
torde vara uppenbart att nuvarande avskrivningsregler motverkar önskemålet
att företagen frivilligt väljer att lagra i skyddade utrymmen. I vissa fall
förhåller det sig så, att kostnaden för en bergrumsanläggning icke behöver
vara nämnvärt större än kostnaden för en icke skyddad ovanjordsanläggning.
Men företagaren väljer ändock med hänsyn till avskrivningsreglerna
vid inkomsttaxeringen att uppföra en ovanj ordsanläggning. Härom anför
utredningsmannen.
Om man vill jämställa en skyddad anläggning och en ovanj ordsanläggning
i avskrivningshänseende ligger det, som riksskattenämnden i sitt tidigare
återgivna yttrande framhållit, närmast till hands att föreskriva avdragsrätt,
såsom överprisavdrag, för den merkostnad som föranledes av att
anläggningen göres skyddad. Beräkningen av detta överprisavdrag medför
en hel del svårigheter. Därtill kommer att det ofta inte torde vara tillfyllest
att medgiva dylikt överprisavdrag. Då fråga är om en ovanj ordsanläggning,
är kostnaden för cisternen med pumpanordningar och ledningar den helt
dominerande. Cisternen med pumpar och ledningar åsättes vid fastighetstaxeringen
särskilt maskinvärde och får vid inkomsttaxeringen avskrivas
enligt reglerna för maskiner och andra inventarier, d. v. s. kostnaden får
avskrivas på fem år om företagen tillämpar räkenskapsenlig avskrivning.
I en skyddad anläggning torde kostnaden för sådana maskiner, som vid
inkomsttaxeringen åsättes särskilt maskinvärde, ofta vara väsentligt lägre.
Om i en bergrumsanläggning någon plåtcistern inte behövs torde värdet av
fasta maskiner bli relativt obetydligt. Även om avdrag för överpriset medgives
kan sålunda avskrivningsreglerna ändock vara förmånligare för en
ovanjordsanläggning; i vissa fall väsentligt förmånligare. Därtill kommer —
såsom riksskattenämnden antytt — att det kan tänkas fall då större delen av
kostnaden för en skyddad anläggning överhuvudtaget inte får avskrivas vid
inkomsttaxeringen, enär anläggningen i beskattningshänseende inte betraktas
som byggnad.
I promemorian framhålles att — om man vill nå likställighet i avskrivningshänseende
mellan skyddade anläggningar och ovanj ordsanläggningar
utan alltför komplicerade regler — synes den bästa metoden vara att låta
hela kostnaden för den skyddade anläggningen få avskrivas med lika årliga
belopp under ett visst antal år. Antalet år bör vara större än fem, enär i kostnaden
för den skyddade anläggningen även ingår den kostnad, som hos
ovanjordsanläggningen motsvaras av kostnaden för fundamentet. Utredningsmannen
föreslår för sin del att avskrivningstiden bestämmes till tio år. Den
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
utvidgade rätten till avskrivning bör enligt utredningsmannen begränsas
till anläggning, som utgör tillgång för stadigvarande bruk i rörelse. Vidare
bör det vara fråga om en nyuppförd anläggning. Den, som köper en i gång
varande anläggning, får avväga köpeskillingen med hänsyn till gällande avskrivningsregler.
Enligt utredningsmannen kunde det eventuellt övervägas att låta kostnaden
för fasta maskiner, som ingår i den skyddade anläggningen, avskrivas
enligt reglerna för maskiner och andra inventarier medan återstoden
fick avskrivas på tio år eller ett mindre antal år. Det bör dock vara en fördel
att slippa svårigheterna med en uppdelning av byggnadskostnaderna på
fasta maskiner och på annan del av anläggningen. Framför allt bör en sådan
uppdelning undvikas, om — såsom i promemorian förordas • riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap skall fastställa kostnaden för anläggningen.
Till anläggningen hörande lösa maskiner och inventarier skall
givetvis avskrivas enligt vanliga regler.
Efter att ha berört de invändningar av principiell art, som kan riktas mot
specialregler inom skattelagstiftningen, framhåller utredningsmannen, att
han funnit, att avskrivningsregler av detta slag kan vara berättigade, om de
är avsedda att dels stimulera till en frivillig ökad lagring i skyddade utrymmen
dels ock mildra de ekonomiska verkningarna av en snabb tvångsvis
utbyggnad av dylika anläggningar. Bestämmelserna bör då ha avseende endast
å anläggningar, som färdigställes under en viss begränsad tid. Därefter
bör frågan upptagas till ny prövning. Det kan synas naturligt att bestämmelserna
till en början blir tillämpliga för anläggningar som färdigställes
under lagringsperioden 1958—1962. Då de större anläggningarna tar
lång tid att uppföra kan det dock vara lämpligt att fastställa perioden något
längre, förslagsvis 1958—1965. Utredningsmannen föreslår att bestämmelserna
intages i en särskild förordning och inte inarbetas i kommunalskattelagen.
De sålunda angivna reglerna skall tillämpas även å skyddad anläggning,
som frivilligt uppföres av en rörelseidkare, vilken inte omfattas av
tvångslagringsbestämmelserna.
1 promemorian framhålles vidare, att det kan synas orättvist att företag,
som redan frivilligt uppfört skyddade anläggningar, inte skulle få tillämpa
de speciella reglerna. Av praktiska skäl är det dock önskvärt, att de angivna
avskrivningsreglerna endast blir tillämpliga å anläggningar, för vilka avdrag
för avskrivning inte tidigare medgivits vid inkomsttaxeringen. Om avsikten
med bestämmelserna främst skall vara att stimulera till en frivillig ökad
lagring i skyddade utrymmen och att mildra de ekonomiska verkningarna
av tvångslagringsbestämmelserna, kan det finnas skäl för att endast anläggningar,
som färdigställes under år 1958 och senare, omfattas av bestämmelserna.
Om anläggningen färdigställes under år 1958 bör hela kostnaden
få avskrivas enligt de angivna reglerna även om arbetet å densamma
påbörjats före nämnda år.
Utredningsmannen betonar, att det från taxeringssynpunkt är önskvärt
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 124
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1958
att bestämmelser av angivet slag begränsas till att omfatta endast sådana anläggningar,
som från beredskapssynpunkt framstår som särskilt angelägna.
Förslagsvis bör endast anläggningar med en volym av 1 000 in3 eller mer få
avskrivas enligt dessa regler. Därefter anföres i promemorian.
Avskrivning enligt de särskilda reglerna bör endast få ske av kostnaden
för sådan skyddad anläggning, som godkänts av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Riksnämnden skall enligt kungörelsen den 31 maj 1957
(SFS nr 345/1957 § 5) bl. a. efter framställning meddela beslut, huruvida
viss befintlig eller planerad anläggning är av sådan beskaffenhet att den
innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.
För att få en extra kontroll av att endast kostnader för godkända skyddade
anläggningar får avskrivas enligt de speciella reglerna och för att undvika
tvister vid inkomsttaxeringen angående beräkningen av det belopp, som
tår avskrivas, synes det lämpligt att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
även fastställer kostnaden för den skyddade anläggningen. Det bör
då åligga riksnämnden att noggrant granska de uppgivna kostnaderna för
anläggningen samt att utfärda intyg om det belopp, vartill kostnaden fastställts.
I den kostnad som sålunda fastställes, skall inte ingå kostnad för
anskaffning av mark eller för anläggning av vägar, körplaner etc., vilka
kostnader icke fått avdragas vid inkomsttaxeringen, om fråga varit om en
ovanjordsanläggning. Den kostnad, som får avskrivas enligt de speciella
reglerna och som skall fastställas av riksnämnden, motsvaras med andra
ord vid en ovanjordsanläggning av kostnaden dels för anskaffning och montering
av cistern med pumpanordningar och ledningar och dels för fundamentet.
Därtill kommer kostnaden för att göra anläggningen skyddad.
Utredningsmannen föreslår, att — om riksnämnden på detta sätt ålägges
att fastställa kostnaden för skyddade anläggningar — det skall ankomma
på företag, som uppfört dylik anläggning, att ansöka hos nämnden
om fastställelse av kostnaden samt att därvid förete all den utredning, som
nämnden finner erforderlig. Kostnaden fastställes först när anläggningen är
färdig. Om företaget inte företer tillfredsställande utredning angående kostnaderna,
bör riksnämnden äga avvisa ansökan om fastställelse. Uppfyller inte
anläggningen kraven på en skyddad anläggning skall ansökningen givetvis
avvisas. Beslut av riksnämnden att avvisa ansökan om fastställelse av kostnad
bör inte få överklagas. Inte heller bör beslut av nämnden att fastställa
viss kostnad få överklagas. Beträffande förutsättningarna i övrigt för tilllämpning
av de föreslagna reglerna anföres i promemorian följande.
Godtages det nu sagda skulle förutsättningen för att de speciella reglerna
skall bli tillämpliga vara, att den skattskyldige företer intyg från riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap om fastställd kostnad för anläggningen.
Det torde kunna förutsättas att denna kostnad i regel godtages
av den skattskyldige och av beskattningsmyndigheterna. Den skattskyldige
bör dock ha rätt att vid inkomsttaxeringen yrka" att kostnaden beräknas till
annat belopp, och beskattningsmyndigheterna bör ha rätt att även på eget
initiativ ompröva kostnaden.
För att kostnaden för den skyddade anläggningen skall få avskrivas vid
inkomsttaxeringen enligt de speciella reglerna bör därjämte krävas, att motsvarande
belopp föres för sig såsom tillgång i företagets räkenskaper samt
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
att tillgången i räkenskaperna avskrives i samma takt som avdrag medgives
vid inkomsttaxeringen. Avskrivning medgives med 1/10 per år men
möjlighet bör finnas för företaget att få förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag.
Fördelning på längre tid än tio år bör kunna godkännas,
om skäl för sådan fördelning föreligger.
Av det föregående framgår att avdrag för avskrivning å anläggningarna
enligt de speciella reglerna inte skulle medgivas förrän anläggningarna är
färdiga. Det får förutsättas att avskrivningen av de statliga lånen kan ordnas
så att statsbidragen kan utnyttjas för avskrivning av anläggningarna.
Om de sålunda föreslagna bestämmelserna godtages, innebär detta —
framhåller utredningsmannen — att vissa anläggningar, som sannolikt har
lång ekonomisk varaktighetstid, får avskrivas enligt i princip de regler, som
vid tillämpning av planenlig avskrivning gäller för maskiner och inventarier
med en beräknad varaktighetstid av tio år. Fråga uppkommer då om för dylik
anläggning även bestämmelserna om beskattning av vinst vid försäljning
av densamma in. m. bör ändras.
Utredningsmannen anför i denna fråga.
Enligt kommunalskattelagens bestämmelser gäller vid försäljning av en
skyddad anläggning följande. (Det förutsättes att anläggningen i taxeringshänseende
är att anse som byggnad.) Den del av försäljningssumman, som
belöper å fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,
utgör i sin helhet skattepliktig intäkt av rörelse. Avdrag får ske
för vad som vid inkomsttaxeringen återstår oavskrivet av dessa maskiner.
Detta gäller även vid tillämpning av räkenskapsenlig avskrivning även om
något särskilt utrangeringsavdrag då icke beräknas. Vinst å övrig del av
anläggningen beskattas enligt reglerna för beräkning av skattepliktig realisationsvinst,
d. v. s. vinsten beskattas ej om anläggningen innehafts mer än
tio år. Tiden för innehavet räknas från den tidpunkt, då marken, å vilken
anläggningen är belägen, förvärvades. Har fastigheten innehafts mellan sju
och tio år beskattas vinsten med reducerat belopp. Om anläggningen skadas
t. ex. genom brand beskattas den del av försäkringsersättningen som belöper
å fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,
enligt samma regler som gäller vid beskattning av ersättning vid
försäljning, övrig del av försäkringsersättningen utgör däremot icke skattepliktig
inkomst.
Om en anläggning, som avskrives enligt de speciella reglerna, försäljes
inom de närmaste åren efter färdigställandet, är det sannolikt att den vinst,
som eventuellt uppkommer vid försäljningen, helt beror på att anläggningen
fått avskrivas med för stora belopp. Det synes önskvärt, bl. a. för att förhindra
att de speciella reglerna utnyttjas för att nå icke avsedd skattelättnad,
att återvunna värdeminskningsavdrag beskattas, om försäljningen sker
inom förslagsvis tio år efter det beskattningsår, då anläggningen färdigställts.
Samma behov av dylika regler synes däremot inte föreligga för det
fall att anläggningen förstöres genom brand. En bestämmelse av liknande
innebörd återfinnes i 23 § förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.
I promemorian framhålles, alt vid försäljning eller då försäkringsersättning
erhålles fråga kan uppkomma om beräkning av återstående oavskrivet
värde för i anläggningen ingående fasta maskiner, vilka vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde. Ersättningen för dylika maskiner utgör,
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 12k år 1958
som tidigare framhållits, skattepliktig intäkt av rörelse men avdrag får
ske för vad som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningskostnaden
för desamma. Vid beräkning av restvärdet får den verkställda avskrivningen
å anläggningen anses fördela sig å maskiner och å övrig del
av anläggningen i samma förhållande som anskaffningskostnaden för de
olika delarna.
En förutsättning för att avskrivningsreglerna utformas på sätt föreslagits
i promemorian är — framhåller utredningsmannen — att statsbidragen
beskattas. För att undvika tvekan bör stadgande härom intagas i förordningen.
Det bör vara en förde] för låntagarna att beskattningen sker allt
efter det lånen avskrives även om formell återbetalningsskyldighet även
därefter i vissa lägen skulle föreligga. Avskrivning av lånen synes om möjligt
böra ske så, att beskattningen av bidragen äger rum under tid, då företagen
har möjlighet att verkställa avskrivning av anläggningarna. Skulle
fråga om återbetalning bli aktuell och gälla även sådana belopp, som avskrivits
och beskattats, bör avdragsrätt föreligga för återbetalat belopp.
Utredningsmannen har även berört frågan om särskilda värderingsregler
vid inkomstbeskattningen för bereds kapsla gret
och anför liärom följande.
I det föregående har endast berörts frågan om ökade avskrivningsmöjligheter
i fråga om oljelagringsanläggningar. Men även kostnaden att hålla
beredskap slager är betydande och kan föranleda svårigheter vid finansieringen.
Emellertid synes, som tidigare framhållits, den omständigheten att
en viss verksamhet göres mera kapitalkrävande inte böra föranleda permanenta
regler av speciell karaktär i skattelagstiftningen. Av praktiska
skäl bör varken permanenta eller tillfälliga bestämmelser utformas så, att
den del av oljelagret, som vid viss tidpunkt överstiger vad som kräves för
den löpande driften, får värderas på särskilt sätt. Vill man införa speciella
bestämmelser av tillfällig karaktär, synes de böra innebära, att lager av
olja (eventuellt även annat bränsle) hos sådana skattskyldiga, som omfattas
av tvångslagringsbestämmelserna, under en övergångstid får värderas
lägre än enligt kommunalskattelagens bestämmelser. De tillfälliga bestämmelserna
bör dock i så fall innebära en successiv anpassning under
ett visst antal år till kommunalskattelagens regler. Med hänsyn till att statsbidrag
skall utgå med 60 procent av sammanlagda kostnaderna för ökning
av anläggningar och lager under åren 1958—1962 synes, om tillfälliga avskrivningsregler
för skyddade anläggningar införes på sätt i det föregående
föreslagits, specialbestämmelser i fråga om lagervärdering kunna undvikas.
Något förslag till dylika bestämmelser har därför inte utformats.
Det sagda gäller den lagerökning, som föranledes av förordningen om oljelagring
m. m. Vill man genom liberala värderingsregler stimulera till en
frivillig lagerhållning utöver den gräns, som betingas av rent kommersiella
och drifttekniska hänsyn, kan bestämmelser att lager av olja vid inkomsttaxeringen
får värderas lägre än andra lagertillgångar vara tänkbara.
Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1958
21
II. Skyddsrumsanläggningar
Gjorda framställningar om avskrivning å skyddsrumsanläggningar m. m.
I en till Konungen ställd skrivelse, som ingivits till finansdepartementet
den 21 juni 1949, hade Sveriges industriförbund hemställt om sådan ändring
av gällande skattelagstiftning, att avdrag vid inkomsttaxeringen kunde
medges för kostnader för inrättande av enskilda skyddsrum. Enligt förbundets
mening skulle syftet med framställningen hli tillgodosett om kostnaderna
för inrättande av skyddsrum fick avdragas vid inkomsttaxeringen
enligt de för överpris och merkostnad i punkt 3 c sista stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna.
Efter remiss hade yttranden över skrivelsen avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Malmöhus,
Blekinge, Örebro och Västerbottens län, civilförsvarsstyrelsen, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund samt
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. Ur
yttrandena må följande bär återgivas.
Kammarrätten uttalade att gällande praxis beträffande avdrag för skvddsrumskostnader
inte vore fullt klar samt att man, innan ståndpunkt till
frågan om författningsändring togs, borde avvakta vägledande utslag i högsta
instans. Därefter anförde kammarrätten.
Även om det därvid visar sig att avdrag medges endast i form av värdeminskningsavdrag''
för industrianläggningens byggnader i allmänhet och
fråga i anledning därav uppkommer om att ändra skatteförfattningarna i
syfte att ge de skattskyldiga avdrag omedelbart eller i snabbare takt, må
erinras om att vad tidigare sagts om särskild avskrivning av skyddsrumskostnader
beträffande bostadsfastigheter också synes gälla för industrifastigheter,
där såsom redan nämnts dessa kostnader torde ha relativt mindre
betydelse än när det gäller bostadsfastigheter. Det förtjänar även beaktas
att industriföretag genom viss frihet beträffande lagervärdering och avskrivning
av maskiner in. in. äga avsevärda möjligheter att uppskjuta beskattningen
av sina inkomster. Om skatteförfattningarna i något mindre
väsentligt avseende skulle verka i motsatt riktning genom att avdrag uppskjutes
längre än som är principiellt betingat, kan det vid nyss angivna förhållande
likvisst anses försvarligt att låta därvid bero. Skulle man kunna
räkna med att det för industrien betydelsefulla spörsmålet om avdragsrätt
för tidigare års underskott blir löst, finge den fråga det här gäller än mindre
vikt.
På grund av det anförda anser kammarrätten, att den remitterade framställningen
icke bör föranleda någon vidare åtgärd.
Överståthållarämbetet framhöll bl. a., alt skyddsrumsanläggningar närmast
fick jämställas med andra improduktiva anordningar, som i fråga om
byggnader påbjudes av myndigheterna till skydd för dem som vistas i byggnaden,
exempelvis med hänsyn till brandsäkerheten. Ämbetet ansåg sig icke
kunna tillstyrka bifall till framställningen.
Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Blekinge samt Gä
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
teborgs och Bohus län. Länsstyrelserna ansåg sig inte kunna tillstyrka att
förslaget lades till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län framhöll därjämte, att frågan på vad sätt avdrag för skyddsrumskostnader,
soin framdeles återvanns t. ex. vid försäljning av fastighet och
rörelse, skulle upptagas till beskattning måste regleras, om en reform i avsett
syfte skulle kunna ifrågakomma. Länsstyrelsen i Blekinge län påpekade,
att taxeringsvärdet i princip skall överensstämma med fastighetens allmänna
saluvärde, varför taxeringsvärdets storlek måste påverkas av byggnadskostnaderna.
Ålägganden från statsmakternas sida, som orsakar höjning
av dessa kostnader för byggnader i viss storleksordning och avsedda för
vissa ändamål, måste tydligen medföra en höjning av därav berörda fastigheters
saluvärden och följaktligen även komma att inverka höjande på fastigheternas
taxeringsvärden.
Länsstyrelsen i Västerbottens län kunde för sin del inte finna lämpligt
med särskilda bestämmelser för vissa kategorier skattskyldiga i nu förevarande
fall och frågan syntes inte heller ha sådan särskild betydelse, att
lagstiftning var nödvändig. Länsstyrelsen fann framställningen icke för det
dåvarande böra föranleda särskilda åtgärder. Däremot ansåg länsstyrelsen
frågan böra tagas i övervägande i samband med eventuell revidering av
gällande regler i fråga om avskrivning å fastighet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att hittills gällande praxis vid
avgörandet av hithörande frågor kunde anses långt ifrån tillfredsställande.
Länsstyrelsen ville därför för sin del tillstyrka att den av industriförbundet
gjorda framställningen måtte vinna beaktande. Även länsstyrelsen i Örebro
län förklarade sig kunna tillstyrka, att den av förbundet föreslagna utvidgningen
av rätten till avdrag för skyddsrumskostnader lades till grund för
lagstiftning. Länsstyrelsen ansåg dock att lagstiftningen syntes böra givas
begränsad varaktighetstid och inrymmas i en särskild författning.
Civilförsvarsstyrelsen framhöll, att styrelsen — därest statsfinansiella eller
fiskaliska hänsyn inte lade hinder i vägen — för sin del ville tillstyrka
bifall till framställningen. Styrelsen anförde bl. a.
Skyddsrumsberedskapens upprätthållande är, som ovan framhållits, ett
viktigt allmänintresse. Det synes därför civilförsvarsstyrelsen skäligt, att
den börda, som den enskildes kostnadsansvar i fråga om de enskilda skyddsrummen
innebär, i möjligaste mån underlättas. En för sådant ändamål
framkomlig väg synes enligt civilförsvarsstyrelsens mening vara att bereda
fastighetsägaren viss skattelättnad i proportion till den havda skyddsrumsutgiften,
närmast genom en ökad avdragsrätt. Huruvida det av industriförbundet
föreslagna sättet är det lämpligaste undandrar sig civilförsvarsstyrelsens
bedömande.
Även Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. förklarade sig biträda den av industriförbundet
gjorda framställningen.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ansåg sig däremot inte kunna
tillstyrka bifall till framställningen. Förbundet framhöll, att skyddsrummen
i fredstid undantagslöst kommer att utnyttjas för annat än avsett ända
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958
mål och att desamma därmed också kan bli ekonomiskt bärande. Med hänsyn
härtill och då fastighetens ägare erhöll avdrag vid inkomsttaxeringen
genom de årliga värdeminskningsavdrag, som beräknas å värdet av byggnadskroppen
i sin helhet, alltså inklusive skyddsrummet, syntes enligt förbundet
ytterligare avdrag inte motiverat.
Industriförbundets skrivelse föranledde inte någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
I en till inrikesdepartementet den 7 februari 1957 inkommen, till finansdepartementet
överlämnad skrivelse har 1953 års civilförsvarsutredning
gjort framställning om upptagande till övervägande av önskemål, som till
utredningen framförts av Sveriges industriförbund, om viss skattelättnad
för industriens investeringar för civilförsvarsändamål.
I skrivelsen återgives följande uttalande av Sveriges industriförbund.
Vid inkomsttaxeringen borde ett företag berättigas till avdrag för vad det
investerat i anläggningar och andra tillgångar, som uteslutande vore avsedda
för civilförsvarsändamål. I den mån kostnaden för ett skyddsrum,
t. ex. genom skyddsrummets användning såsom lagerlokal, kunde antagas
bli förräntad under fredstid, finge avdraget i motsvarande mån minskas och
det i beskattningshänseende återstående beloppet på vanligt sätt avdragas
genom årliga värdeminskningsavdrag. För konstruktionen av en sådan regel
kunde jämförelse göras med det avdrag för överpris eller merkostnad
varom talas i anvisning 3 d till 29 § kommunalskattelagen. Vidare kunde
ifrågasättas, om icke den rätt till värdeminskningsavdrag för dessa ändamål
som redan torde föreligga borde klarare än f. n. angivas i författningstexten.
Civilförsvar sutredningen, som ej ansåg sig böra framlägga förslag i anledning
av Industriförbundets uttalanden, fann emellertid den väckta frågan
vara av det intresse ur civilförsvarssynpunkt att densamma borde i
annan ordning upptagas till övervägande och hemställde om utredning i
frågan.
Såsom tidigare nämnts överlämnades skrivelsen den 5 juli 1957 till utredningsmannen
för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.
Gällande bestämmelser om skyldighet att uppföra skyddsrum
I promemorian framhålles, att de grundläggande bestämmelserna om
skyddsrum återfinnes i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). Lagen
skiljer mellan allmänna och enskilda skyddsrum. Inom område eller å plats,
som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,
skall vissa anläggningar och byggnader förses med enskilt
skyddsrum. De anläggningar och byggnader som där skall förses med
skyddsrum är hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,
industriell anläggning som antingen ensam regelmässigt sysselsätter
25 personer samtidigt eller tillsammans med andra närbelägna industriella
24 Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958
äiiläggningar utgör en grupp med minst så många anställda, undervisningsoch
vårdanstalter samt hotell och pensionat, som är avsedda att hysa minst
25 personer, byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd
till bostad eller till kontors- eller affärslokal samt efter länsstyrelsens
förordnande annan anläggning eller byggnad, där människor bor eller eljest
vanligen vistas. Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa
minst så många personer som beräknas under fredstid bo i huset, samt i
annat fall beräknas för så många människor som kan antagas under krig i
allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del
därav, för vilket skyddsrummet är avsett. Enskilt skyddsrum skall vara
anordnat som normalskyddsrum. Om det är avsett för högst 25 personer, behöver
det dock icke skydda mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen
i särskilt fall förordnar annorlunda. Konungen äger enligt 29 § civilförsvarslagen
för särskilda fall förordna, att enskilt skyddsrum skall fylla
större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som framgår av förut
refererade bestämmelser. Skyldighet att inrätta, utrusta och underhålla enskilt
skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens ägare (59 § 1 inom.).
Har förordnande enligt 29 § meddelats, är fastighetsägaren berättigad till
skälig ersättning av statsmedel för den merkostnad som därigenom åsamkas
honom. Kan skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen
tillgodoses genom allmänt befolkningsskyddsrum, äger länsstyrelsen
befria fastighetsägaren från den i 59 § 1 mom. stadgade skyldigheten.
Har länsstyrelsen medgivit sådan befrielse är ägaren pliktig att i
stället utge bidrag till kommunen (fastighetsägarbidrag) med belopp högst
motsvarande normalkostnaden för anordnande av skyddsrum för anläggningen
eller byggnaden. Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens
anvisningar medge befrielse helt eller delvis från bidragsplikten. Därest anordnande
av allmänt eller enskilt skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum,
prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medge undantag
från bestämmelserna härom. Dylikt undantag må ock eljest medges av länsstyrelsen,
i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
skydd mot skada av fientlig verksamhet. Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen äger medge undantag från bestämmelserna
om beskaffenheten av fullträffsäkert skyddsrum. Enligt Kungl. Maj :ts
beslut den 30 juni 1955 har allmän dispens meddelats från gällande bestämmelser
om skyldighet att färdigställa enskilt normalskyddsrum i bostadshus.
Nämnda dispens synes avse anstånd med anskaffning och insättning
av dörrar, luckor och karmar för dessa, uppförande av inre begränsningsväggar
för gasfång vid ingångar och reservutgångar, anskaffning och
insättning av luftrenare med tillhörande fördelningsledningar, skyddsplåt
vid ventilanordningar med skyddsplåt, erforderlig elektrisk installation och
övrig inredning och utrustning.
Enligt övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen gäller att skyldighet
icke föreligger att ombygga eller utvidga en skyddsrumsanläggning, som
en gång blivit godkänd, med mindre fastigheten eller anläggningen, till vil
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
ken skyddsrummet hör, utvidgas. För närvarande torde inredning av nya
skyddsrum i redan befintliga byggnader i regel endast ifrågakomma vid utvidgning
av industrianläggningar.
Gällande avskrivningsregler
I promemorian hänvisas i första band till den redogörelse för praxis i fråga
om avdrag vid inkomsttaxeringen beträffande skyddsrumskostnader, som
lämnats av kammarrätten i dess yttrande över industriförbundets tidigare
berörda framställning av år 1949. Kammarrätten anförde därvid bl. a.
Rörande beskattningsnämndernas praxis beträffande avdrag för kostnader
för skyddsrum har kammarrätten inhämtat följande. Kostnad för anordnande''av
skyddsrum i redan uppförda byggnader har, åtminstone då arbetet
utförts i samband med införande av skyldigheten att inreda skyddsrum, fått
avdragas såsom omkostnad, i den mån skyddsrummet icke ansetts tillföra
byggnaden något nytt värde. Om byggnaden ingått i förvärvskällan annan
fastighet, har avdrag i enlighet med kon tantprincipen medgivits för det
beskattningsår, under vilket fastighetsägaren fått vidkännas utgiften. Beträffande
industribyggnader synes frågan om rätt att fördela avdraget på
flera år icke hava varit aktuell, enär de skattskyldiga yrkat att erhålla hela
avdraget på en gång.
Beträffande kostnader för skyddsrum i nyuppförda byggnader torde särskilda
avdrag icke hava beviljats när det gäller bostadsfastigheter utan avskrivning
fått ske endast genom avdragen för värdeminskning å byggnaden
i dess helhet. Det vill emellertid synas som om annat avdrag icke heller
ifrågasatts av de skattskyldiga. Rörande industrifastigheter synes frågan
om avdragsrätten sällan hava varit föremål för tvist.
Regeringsrättens inställning till denna praxis (författningsenligheten av
densamma när det gäller inredande av skyddsrum i redan uppförd byggnad
tillhörande förvärvskällan annan fastighet har ifrågasatts, se Svensk skattetidning
1945 s. 72) framgår endast delvis av tillgängliga rättsfall. Regeringsrätten
synes icke i något fall hava medgivit avdrag för kostnad för
skyddsrum. (Rättsfallet Rå'' 1943 not. Fi. 809 visar härutinnan endast att
kammarrätten medgivit sådant avdrag.) De mål där regeringsrätten ogillat
yrkande om dylikt avdrag äro få och av mera speciell beskaffenhet. I flera
mål har sålunda avdrag för kostnad för skyddsrum i förvärvskällan annan
fastighet vägrats för senare år än det år då kostnaden bestritts. (RÅ 1944
not. Fi. 568, 791, 792 och 1947 not. Fi. 234.) I ett fall (RÅ 1948 not. Fi. 974)
har avdrag vägrats för kostnader för anordnande av skyddsrum i en mindre
tillbyggnad till fabriksbyggnad med belopp överstigande av kammarrätten
medgivet, till en procent av kostnaderna beräknat värdeminskningsavdrag.
Huruvida regeringsrätten i detta fall tagit principiell ställning till frågan om
avdrag för kostnad för skyddsrum inom industrianläggning är osäkert. Anledningen
till att avdrag vägrats kan möjligen hava varit bristande bevisning
om att kostnaden för skyddsrummen överstege det värde skyddsrummen
kunde äga för fabriksrörelsen såsom lagerlokal och dylikt.
I promemorian återgives även följande i meddelanden från riksskattenämnden
nr 2 år 1953 punkt 5) lämnade redogörelse för ett förhandsbesked,
som avsåg fråga om avdrag för skyddsrumskostnader vid industrier.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
Hos riksskattenämnden har ett större industriföretag anhållit om förhandsbesked,
huruvida kostnaderna för planerade skyddsrumsanläggningar
vore att hänföra till sådana kostnader, vilka i sin helhet finge avdragas under
det beskattningsår, då utgifterna för anläggningarna ägt rum. I ansökningen
har uppgivits, att med hänsyn till industriföretagets art möjligheterna
att använda skyddsrummen för fabriksdrift vore praktiskt taget
obefintliga samt att användningen av skyddsrummen under fredstid därför
vore begränsad till mera sekundära behov såsom garage, lagerlokaler och
arkiv eller till mera inredningskrävande lokaler såsom samlingslokaler,
matserveringar, hotell o. d. För sistnämnda ändamål vore lokalerna dock ur
hälsovårds- och trivselsynpunkter icke lämpliga. Motivet för skyddsrummens
anläggande vore uteslutande att åstadkomma ett effektivt skydd för personalen
under krigstid för att möjliggöra industriell drift under krigsförhållanden.
— Företaget ansåg det därför berättigat att kostnaderna finge på en
gång avdragas vid inkomsttaxeringen.
Riksskattenämnden har den 18 mars 1952 med anledning av framställningen
meddelat förhandsbesked av följande lydelse:
Skyddsrumsanläggningar av den beskaffenhet, som i ansökningen avses,
måste anses hänförliga till byggnader, vilka äro avsedda för användning i
ägarens rörelse. I följd härav och då byggnaderna icke äro att anse såsom
sådana rent tillfälliga byggnader avsedda att användas endast ett fåtal år,
för vilka byggnadskostnaden i sin helhet må avdragas för det år då utgiften
för uppförandet ägt rum, finner riksskattenämnden sökanden icke vara
berättigad att, därest ifrågavarande anläggningar utföras, åtnjuta avdrag
för kostnaderna därför annorledes än genom avdrag för värdeminskning enligt
de bestämmelser, som härom äro meddelade i punkt 7 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen.
Över detta förhandsbesked har företaget anfört besvär med yrkande, att
företaget måtte förklaras berättigat att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
med belopp intill 80 procent av kostnaden för nämnda skyddsrumsanläggningar,
i den mån denna kostnad även i räkenskaperna avfördes såsom
kostnad för driften. Besvären ha av Regeringsrätten lämnats utan bifall (utslag
den 24 oktober 1952).
I promemorian framhålles vidare, att regeringsrätten i utslag den 16 oktober
1956 (RÅ not Fi 1469) medgivit avdrag för kostnaden för färdigställande
av skyddsrum. Den skattskyldige ägde ett par hyresfastigheter uppförda
åren 1946—47, med inbyggda skyddsrum. Sedan då gällande bestämmelser
om anstånd med anskaffning av skyddsrumsdörrar, luckor, luftrenare
m. m. upphävts, färdigställdes skyddsrummen enligt föreläggande
år 1952. Avdrag för kostnaderna medgavs trots invändning att de med arbetena
förenade utgifterna vore att likställa med kostnader för byggnadernas
uppförande.
Utredningsmannens förslag
I promemorian konstateras till att börja med, att ett skyddsrum, oberoende
av hur det utförts, alltid är att i taxeringshänseende hänföra till byggnad
eller del av byggnad. Det föreligger därför inte någon tvekan om att
kostnaden för detsamma får avdragas vid inkomsttaxeringen i form av år
-
27
Kungl. ftlaj.ts proposition nr 12b år 1958
liga värdeminskningsavdrag. Avdrag för värdeminskning får vid inkomsttaxeringen
beräknas å den faktiska byggnadskostnaden, om denna kan utredas.
Då skyldighet att uppföra skyddsrum numera i princip föreligger
endast vid nybyggnad torde hinder i regel icke föreligga för den skattskyldige
att beräkna avskrivningen på byggnadskostnaden. Frågan gäller
sålunda endast om kostnaden för skyddsrum skall få avskrivas i snabbare
takt än byggnadskostnader i allmänhet.
Såsom skäl för en snabbare avskrivning av skyddsrumskostnader kan —- framhålles i promemorian -— anföras att fråga är om en av statsmakterna
framtvingad, i viss mån oräntabel utgift. Det kan emellertid, som ett flertal
remissinstanser framhållit i anledning av Industriförbundets skrivelse
år 1949, ifrågasättas om detta förhållande motiverar särskilda avskrivningsregler
vid inkomsttaxeringen. Detsamma lär nämligen kunna sägas om en
del andra kostnader vid uppförandet av byggnader t. ex. kostnader för anordningar
för brandskydd och arbetarskydd. Sistnämnda slag av kostnader
torde visserligen vara lägre än kostnaden för anordnande av skyddsrum.
Även kostnaden för anordnande av ett sådant enskilt skyddsrum, som civilförsvarslagen
föreskriver, är emellertid jämförelsevis liten i förhållande till
kostnaden för den byggnad eller anläggning, till vilken skyddsrummet hör.
Därtill kommer att skyddsrummet regelmässigt utnyttjas i fredstid även om
värdet av fredsutnyttjandet kan variera. Det enskilda skyddsrummet tjänar
vederbörande fastighetsägares egna intressen. Om särskilda avskrivningsregler
anses motiverade, när en rörelseidkare enligt civilförsvarslagens bestämmelser
uppför ett skyddsrum för sina anställda synes krav på dylika
specialbestämmelser med lika fog kunna uppställas även för det fall, då en
rörelseidkare med tanke på krigsförliållanden frivilligt gör sin anläggning
dyrare t. ex. genom att inreda en bergverkstad.
Även om civilförsvarslagens föreskrifter om skyldighet att i vissa fall
uppföra enskilda skyddsrum således i princip inte kan anses motivera specialregler
vid inkomsttaxeringen, kan det — framhåller utredningsmannen
— dock synas skäligt att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer, som har
intresse uteslutande ur civilförsvarssynpunkt, får avdragas på en gång såsom
omkostnad. Här avses kostnaden för anskaffning och insättning av
dörrar, luckor och karmar för dessa, uppförande av inre begränsningsväggar
för gasfång vid ingångar och reservutgångar, anskaffning och insättning
av luftrenare med tillhörande fördelningsledningar, skyddsplåt vid
ventilanordningar med skyddsplåt och annan inredning och utrustning som
har värde endast ur civilförsvarssynpunkt. Förekomsten av dylika utrustningsdetaljer
torde inte i nämnvärd mån påverka det taxerade byggnadsvärdet
för fastigheten. Risk för dubbelt avdrag i det fall värdeminskningsavdraget
beräknas å det taxerade byggnadsvärdet torde därför knappast föreligga.
Att kostnaden för dylika utrustningsdetaljer får avdragas som omkostnad
stämmer väl med regeringsrättens tidigare återgivna utslag den 10
oktober 1950. Godkännes det nu sagda bör enligt utredningsmannen valrätt
föreligga för den skattskyldige att antingen avdraga kostnaden på en gång
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 12t år 1958
eller att — om avskrivning å anläggningen beräknas å faktiska byggnadskostnaden
— inräkna densamma i byggnadskostnaden. Om en utrustningsdetalj
är att liänföra till lösa maskiner och inventarier och kostnaden inte
avdrages på en gång får tillgången avskrivas enligt de regler, som gäller
för maskiner och inventarier. Om skyddsrummet ingår i annan fastighet —
eller eventuellt i något undantagsfall i jordbruksfastighet, där inkomsten
beräknas enligt kontantprincipen — är kostnaden för utrustningsdetaljerna
avdragsgill det år desamma betalas. Bestämmelserna synes böra gälla oavsett
om anläggningen uppföres frivilligt eller på grund av föreskrifterna i
civilförsvarslagen.
Om bestämmelser om rätt till avdrag på sätt nu angivits godtages, synes
— framhålles i promemorian — stadgande härom kunna intagas i 22, 25
och 29 §§ kommunalskattelagen.
Remissyttranden
Oljelagringsanläggningar
Vad i promemorian anförts angående behovet av s ä r s k i 1 d a a v s k r i vningsregler
för vissa anläggningar för lagring av
olja har vitsordats av remissinstanserna. Beträffande bestämmelsernas utformning
har däremot vissa erinringar gjorts.
Kammarrätten ifrågasätter, huruvida sådana företag, som erhåller statliga
lån, behöver omfattas av bestämmelserna. Därest man nämligen i statsbidragsbestämmelserna
företog sådan ändring, att i desamma föreskrevs, att
lånen i första hand skulle avse finansiering av kostnaderna för själva anläggningen,
skulle enligt gällande praxis bidraget icke komma att upptagas
till beskattning, utan företagets anskaffningskostnad för anläggningen skulle
i stället anses i motsvarande mån lägre. Med en sådan anordning skulle
några speciella avskrivningsregler icke vara behövliga för dylika anläggningar.
Liknande synpunkter framföres av allmänna ombudet hos mellankomnmnala
prövningsnämnden, som framhåller, att bestämmelserna om avdrag
för avskrivning och nedskrivning å ifrågavarande investeringar i princip
bör utformas så, att de lagringsskyldiga varken får fördelar eller nackdelar
i beskattningshänseende på grund därav att viss del av kostnaderna
för investeringarna finansieras genom statsbidrag. Allmänna ombudet anför
därefter.
.... F^r att nå det resultatet att de lagringsskyldiga varken få skattemässiga
tordelar eller nackdelar på grund av att viss del av investeringarna finansieras
av staten, bör den beloppsmässiga del av lagringsskyldigas investeringar
i ovanjordsanläggningar, skyddade anläggningar och varulager, som
finansieras genom statliga lån, utbrytas och redovisas särskilt i de lagringsskyldigas
bokföring. Denna statliga del av investeringskostnaden bör av de
lagringsskyldiga få nedskrivas allenast med belopp motsvarande efterskänkta
lån. Redan enligt gällande rätt utgör sådana bidrag till rörelseidkanäringsverksamhet
skattepliktig intäkt. De lagringsskyldiga kan tänkas
tolja två huvudlinjer vid den bokföringsmässiga redovisningen av de stat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
29
liga lånen till investeringarna. Enligt ett förfaringssätt kan den statliga investeringen
bortskrivas med samma belopp som det statliga lånet redan under
det år, då lånet erhålles. Lånet skall återbetalas allenast i rena undantagsfall
och det strider därför inte mot god köpmannased att icke redovisa
det såsom skuld i balansräkningens skuldsida utan allenast såsom villkorlig
skuld bland ansvarsförbindelser. Det andra förfaringssättet är att upptaga
kostnaden för den statliga delen av investeringen såsom tillgång i balansräkningens
tillgångssida och statslånet såsom skuld i balansräkningens
skuldsida. Allteftersom skulden efterskänkes, användes det efterskänkta beloppet
för nedskrivning av den statliga delen av investeringen. Ur taxeringssynpunkt
är det likgiltigt vilket förfaringssätt som användes.---
Om mot förmodan återbetalning av statligt lån i något fall skulle förekomma,
bör den skattskyldige tillerkännas rätt till avdrag för av- eller nedskrivning
å motsvarande del av den ursprungligen statliga delen av investeringen
efter samma grunder som om han från början själv finansierat
motsvarande större del av investeringen.
Sveriges industriförbund hemställer, att rätt till avskrivning i enlighet
med p. 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (räkenskapsenlig
avskrivning) måtte medgivas å hela kostnaden för såväl ovanjordsanläggningar
som anläggningar i bergrum. Dessa avskrivningsregler bör enligt förbundets
mening givas permanent karaktär, i varje fall såvitt ovanjordsanläggningarna
angår. Förbundet anför.
Ehuru syftet med det föreliggande förslaget främst angives vara att undanröja
avskrivningsreglernas hämmande inverkan på företagens benägenhet
att anordna skyddade lagerutrymmen, ligger det dock än större vikt
uppå att landets oljeför sörj ning säkerställes genom anskaffande av utrymmen
— skyddade såväl som oskyddade — för största möjliga totala lagerkvantitet.
Det finnes i detta läge ingen anledning att slå vakt om sådana
komplicerade avskrivningsregler rörande ovanjordsanläggningar, som utredningsmannen
lagt till grund för sina beräkningar. Även dessa regler bör tillrättaläggas
så att de bättre tillgodoser föreliggande avskrivningsbehov och
verkar stimulerande på utbyggnaden.
Då ett företag står inför valet att investera i en bergrumsanläggning i stället
för i en anläggning ovan jord påverkas valet inte nämnvärt av den längre
varaktighetstiden för bergrumsanläggningen. Finansieringsfrågan är för
praktiskt taget alla företag den som bereder de största svårigheterna och
får så dominerande betydelse, att den längre varaktighetstiden träder i bakgrunden.
Finansieringen sammanhänger intimt med de skattemässiga avskrivningsbestämmelserna
och man kan därför inte räkna med att företagen
under nuvarande förhållanden kommer att stanna för en dyrbar investering
i bergrum för den händelse dessa bestämmelser i någon mån är
snävare än de som gäller för ovanjordsanläggningar. Likformiga avskrivningsregler
bör därför gälla för de olika slagen av anläggningar.
Beträffande avskrivningsperiodens längd har erinringar
framställts i ett flertal remissyttranden. Sålunda framhåller riksskattenämnden.
Avskrivningstiden har i förslaget salts till tio år, varigenom man i huvudsak
skulle nå likställighet i avskrivningshänseende mellan skyddade anläggningar
och ovanjordsanläggningar (jfr s. 12 och 13 i promemorian). Utredningsmannen
motiverar därvid sitt förslag alt antalet år, inom vilket an
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
läggningen skall vara avskriven, bör vara mer än fem, med att i kostnaden
för den skyddade anläggningen även ingår den kostnad, som hos en ovanjordsanläggning
motsvaras av kostnaden för fundamentet. För tillgodoseende
av syftet att stimulera till utökad utbyggnad av skyddade anläggningar
synas emellertid avskrivningsreglerna hellre böra utformas så, att avdrag
för anskaffningskostnaden för skyddad anläggning medgives enligt den
skattskyldiges val antingen med en femtedel för år eller med den kvotdel,
som motsvarar den årliga avskrivningen av de ränte- och amorteringsfria
statliga lån, som avses skola utgå. Man synes så mycket hellre kunna medgiva
avskrivning enligt den nu angivna regeln som kostnaden för fundamentet
hos en ovanjordsanläggning utgör allenast en relativt obetydlig del av
den totala kostnaden, varjämte utrangeringsavdrag alltid kan påräknas för
vid utrangeringstillfället återstående oavskrivet värde å fundamentet.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser, att
värdeminskningsavdrag för av lagringsskyldiga finansierad del av investeringar
i bergrumsanläggningar bör beräknas efter samma regler, som gäller
för maskiner och andra inventarier. Vidare bör vinster vid försäljningar
av oljelagringsanläggningar, som uppförts under medverkan av staten, liksom
brandskaderegleringsvinster beskattas i sin helhet i överensstämmelse med
vad som gäller för maskiner och inventarier. Enligt riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap bör avskrivningsperioden för skyddade anläggningar
fastställas till högst sex år. Kooperativa förbundet anför i denna fråga
följande.
För att åstadkomma jämställdhet i avskrivningshänseende skulle, om man
kunde utgå från att anläggningskostnaden för båda slagen av anläggningar
vore desamma, erfordras att avskrivningstiden för skyddade anläggningar
begränsades till 6—8 år. Redan här framgår alltså att den föreslagna avskrivningsperioden
är för lång. Härtill kommer emellertid, att anläggningskostnaden
för de skyddade anläggningarna som ovan framhållits i regel är
betydligt högre än för ovanjordsanläggningar utan att företaget därigenom
tillföres något egentligt ekonomiskt mervärde. Det borde därför vara motiverat
att utforma reglerna på så sätt, att avdrag för merkostnaden för skyddade
anläggningar finge verkställas i den takt, som den skattskyldige finner
lämpligt och att avskrivningstakten för återstoden av kostnaden finge
bli sådan, att den ungefärligen motsvarar tillåten avskrivning å ovanjordsanläggningar.
För merkostnaden skulle, med andra ord, fullt fri avskrivningsrätt
gälla, innebärande möjlighet för rörelseidkaren att antingen omedelbart
avskriva hela merkostnaden eller fördela den på det sätt och under
de år han ur vinstredovisningssynpunkt finner lägligt. Om på detta sätt särskild
avdragsrätt medges för merkostnaden synes det rimligt att, på sätt
utredningsmannen föreslår, fördela återstoden av anskaffningskostnaden på
en tioårsperiod.
Även Svenska petroleum institutet framhåller, att fri avskrivningsrätt bör
föreligga för merkostnaden. Om den skyddade lagringen skall stimuleras
synes det institutet ligga närmare tillhands, att avskrivningstiden för skyddad
anläggning sättes till fem år i stället för föreslagna tio.
Utredningsmannens förslag, att de särskilda avskrivningsreglerna för
skyddade anläggningar endast skall gälla för sådana anläggningar, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
31
färdigställts under åren 1 95 8—1 96 5 har föranlett erinringar
i en del yttranden. Sålunda anser kammarrätten, att rättvisan kräver att
även sådana företag, som redan frivilligt uppfört skyddade anläggningar,
får tillämpa de speciella avskrivningsreglerna. Samma synpunkter framföres
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund
och Svenska petroleum institutet.
Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att avskrivningsreglerna
bör bli tillämpliga även å anläggningar färdigställda under
år 1957.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hemställer att — med
hänsyn dels till den relativt långa byggnadstiden för en skyddad anläggning,
dels till de lagringsskyldigas långsiktiga planeringsverksamhet — bestämmelserna
ges en längre varaktighetstid än till 1965.
Förslaget att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skall fastställa
kostnaden för den skyddade anläggningen har
även föranlett erinringar. Sålunda avstyrker allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, att riksnämnden skall fastställa avskrivningsunderlaget.
Denna uppgift bör enligt allmänna ombudet ankomma på
taxeringsmyndigheterna, som naturligt nog har helt andra förutsättningar
att lösa taxeringstekniska frågor än riksnämnden. Däremot bör taxeringsmyndigheterna
givetvis samarbeta med riksnämnden för att utnyttja nämndens
erfarenheter inom dess naturliga arbetsområde. Liknande synpunkter
framföres av Kooperativa förbundet, som anser, att det synes mer i överensstämmelse
med i övrigt gällande skatteregler, att utredning om anskaffningskostnaden
och avskrivningsunderlaget för viss anläggning hänskjutes
direkt till taxeringsmyndigheten. En lämplig medelväg synes enligt förbundet
vara, att riksnämnden vid behov tillhandahåller taxeringsmyndigheterna
uppgift om vad som enligt riksnämndens mening rent tekniskt ingår i
anläggningskostnaden för en skyddad anläggning, men att frågan om storleken
av de faktiska anskaffningskostnaderna för dessa delar av anläggningen
överlämnas till taxeringsmyndigheternas prövning efter företedd utredning
av den skattskyldige.
Förslaget att taxeringsmyndigheterna skall äga frångå den av riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap fastställda kostnaden har föranlett
erinringar. Sålunda anför kammarrätten.
Enligt utredningsmannen böra beskallningsmyndigheterna äga befogenhet
att frångå den av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap fastställda
kostnaden för anläggningen. Denna uppfattning synes icke hava kommit
till klart uttryck i den föreslagna författningstexten, vilken närmast giver
vid handen, att riksnämndens beslut om fastställande av anskaffningskostnaden
är bindande för beskattningsmyndigheterna. Det synes emellertid
knappast lämpligt att tillerkänna beskattningsmyndigheterna en befogenhet
att frångå den mest sakkunniga myndighetens bedömanden. Från rättssäkerhetssynpunkt
torde en sådan prövningsrätt för beskattningsmyndighe
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
terna ha begränsat värde. Det synes systematiskt riktigare att tillgodose
rättssäkerhetsintresset genom att låta riksnämndens beslut få överklagas hos
regeringsrätten.
1
Riksskattenämnden framhåller, att det för undvikande i görligaste mån av
skatteprocesser kan ifrågasättas, om inte fastställandet bör ske efter samråd
med vederbörande taxeringsintendent och i förekommande fall jämväl
med riksskattenämnden. Nämnden påpekar vidare, att det synes knappast
lämpligt att de bestämmelser, som reglerar riksnämndens för ekonomisk
försvarsberedskap skyldigheter med avseende å fastställelse av anskaffningskostnaden,
inflyter i en författning av skattelags natur. Det torde i stället
böra intagas antingen i riksnämndens instruktion eller i eif särskilt Kungl.
brev till riksnänmden.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anför i denna fråga följande.
Intyg från riksnämnden om en anläggnings anskaffningskostnad torde
otvivelaktigt vara av värde för skattemyndigheterna, som därigenom erhålla
en garanti för att kostnaden ej beräknats för högt. Riksnämnden vill därför
tillstyrka förslaget om kostnadsgranskning från nämndens sida. I händelse
byggandet av skyddade utrymmen blir mera allmänt, kommer emellertid en
sådan granskning att medföra en ökad arbetsbelastning för riksnämnden
och nämnden förutsätter därför att den utökning av personalen, som kan visa
sig erforderlig, kommer att medgivas.
Vissa detaljspörsmål i fråga om bestämmelsernas utformning
beröres i några yttranden. Sålunda framhåller kammarrätten, att det problem,
som uppkommer om företagen beräknar värdeminskningsavdragen
på det taxerade byggnadsvärdet, icke är behandlat i promemorian. Kammarrätten
anser att, om dylika företag finnes, som verkställer avskrivning å
byggnadsvärdena, en undersökning bör företagas, huru dessa företag skall
förfara för att komma i åtnjutande av de föreslagna avskrivningsmöjligheterna.
Såväl riksskattenämnden som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län framhåller, att bestämmelsen att anskaffningskostnaden för anläggningen
skall föras för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper torde
böra givas en något annorlunda utformning. Det kan ur sekretessynpunkt
icke anses lämpligt, att oljelagringsanläggningarnas värde framgår t. ex. direkt
av företagets balansräkning.
F rågan om värderingen av bereds k apslagret av olja
har berörts i ett flertal yttranden. Sålunda anför riksskattenämnden.
Förslag till särskilda bestämmelser angående värdering av oljelagret hava
icke framlagts. Även riksskattenämnden anser att det ur taxeringsteknisk
synpunkt vore till fördel, om specialbestämmelser härom kunde undvikas.
Möjligen kan det emellertid befinnas ekonomiskt nödvändigt för sådana
skattskyldiga, som omfattas av tvångslagringsbestämmelserna, att erhålla
en längre gående nedskrivningsrätt för det s. k. tvångslagret än som följer
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
33
av de allmänna reglerna i kommunalskattelagen om värdering av varulager.
I så fall torde tvångslagret — vilket lärer motsvara 70 % av hela lagret —- böra åtminstone under en övergångsperiod kunna nedskrivas till noll. Ett
skäl att medgiva dylik nedskrivning kan måhända även vara att man från
de skattskyldigas sida kan göra gällande att tvångslagret ur skatterättslig
synpunkt mindre är att anse som en omsättningstillgång i kommunalskattelagens
mening än som en särskild tillgång, vilken hålles för det allmännas
räkning och vilken man icke äger förfoga över. Införes en dylik nedskrivningsmöjlighet
beträffande tvångslagret torde, i händelse skyldigheten att
hålla beredskapslager av olja upphäves, särskilda bestämmelser bliva erforderliga
angående successiv uppskrivning av tvångslagret. Vid en eventuell
ny kris av kortsiktigare natur torde å andra sidan några särskilda bestämmelser
knappast vara erforderliga till följd av den vinstframtagning,
som en konsumtion av en mindre del av det till noll nedskrivna tvångslagret
medför.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Stockholms län.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden framhåller,
att den del av varulagret, som finansieras genom statliga lån bör utbrytas
och redovisas särskilt i de lagringsskyldigas bokföring. Den statliga delen
av investeringen skall nedskrivas allenast med efterskänkt lån. Om statslån
för lagring av olja med ett anskaffningsvärde av 1 miljon kronor antages bli
beräknat till 600 000 kronor och om detta lån redovisas i balansräkningen
per 31/12 1959 innanför linjen som villkorlig skuld, skulle det lägsta tillåtna
lagervärdet vid 1960 års taxering bli (1 000 000—600 000) — 60 %
(1 000 000 — 600 000) = 160 000 kronor.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att det synes
skäligt att en uppmjukning av gällande skatteregler genomföres även i vad
avser varulagervärderingen och anför.
Riktpunkten bör därvid vara, att tvångslagret med fråndrag för vinterdispenskvantiteten
eller den ytterligare kvantitet, varmed nedsättning i särskilda
fall kan medgivas, icke göres till föremål för beskattning i händelse
av prisstegring på olja. Detta torde kunna ske genom att i normala fall 70
procent av tvångslagret får nedskrivas till nollvärde. Samma resultat uppnås,
om tvångslagret i sin helhet nedskrives till 12 procent, vilket ej innebär
någon ändring av nu gällande avskrivnings- och lagervärderingsregler beträffande
vinterdispenskvantiteten och självfallet ej heller för den del av
oljelagret, som överstiger tvångslagret. De särskilda värderingsbestämmelserna
för tvångslagret böra gälla under oljelagringsförordningens giltighetstid
och eventuellt någon avvecklingstid därefter. Om skattemyndigheterna
ur kontroll synpunkt anse sig böra ha den lagerskyldiges uppgift om tvångslagrets
storlek styrkt, synes detta kunna ske därigenom att den lagringsskyldige
till sin deklaration bifogar intyg från riksnämnden om av honom
verkställd tvångslagring.
Sveriges industriförbund framhåller, att enligt oljelagringskommitléns beräkningar
har för krigs- och beredskapslagringen tagits i anspråk icke blott
utbyggnaden utan även det cisternutrymme, som finnes hos handeln och industrien
den 1 januari 1958, jämte eu sådan mängd olja, som normalt rymmes
där, utan att i kalkylen upptagits någon ersättning för de båda senare.
Därefter anför förbundet.
it Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 124
34
Kungt. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
Det förhåller sig emellertid så att det hos industrien befintliga cisternutrymmet
praktiskt taget helt erfordras för den löpande driften och alltså icke
kan aAstås, om driften skall kunna upprätthållas. Storkonsumenterna nödgas
på grund härav för möjliggörande av krigs- och beredskapslagringen
anskaffa nytt lagerutrymme och ny olja, nära nog motsvarande de vid utbyggnadsperiodens
ingång befintliga volymerna (möjligen med avdrag för
de 30 % av krigs- och beredskapslagret, som lagerhållaren enligt vad nedan
sägs under vissa villkor skall äga disponera). För denna utbyggnad har
kommittén alltså ej räknat med någon finansieringshjälp. Härtill kommer
att de lagringspliktiga konsumenterna dessutom skall anskaffa 40 milj. kronor
av de 100 milj. kronor, som den av kommittén framräknade utbyggnaden
kostar.
Av vad sålunda anförts framgår, att utbyggnadsprogrammets praktiska
genomförande kommer att ställa utomordentligt stora anspråk på företagens
kapitalresurser. Det är därför angeläget att allt göres som kan underlätta
lösningen av finansieringsproblemen på detta område.---
Vad härefter angår den skattemässiga värdesättningen av krigs- och beredskapslagren
(tvångslagren) anser utredningsmannen specialbestämmelser
angående lagervärderingen kunna undvikas och att dessa lager i sin helhet
följaktligen bör värderas enligt de för omsättningstillgångar i rörelse
gällande bestämmelserna, ehuru tvångslagret som ovan nämnts till 70 %
icke alls är avsett för omsättning eller förbrukning i företagets rörelse. Dylika
värderingsgrunder är icke företagsekonomiskt försvarbara och skulle
leda till att företaget i strid mot bokförings- och aktiebolagslagen redovisade
obefintliga vinster. Sålunda skulle exempelvis ett företag med ett tvångslager
för en anskaffningskostnad av 1 milj. kronor — därest oljeprisen
under ett år stegrades med 30 % — enligt gällande bestämmelser och den
»först in- först ut-princip», som skall tillämpas vid värdesättningen, på
grund av denna prisstegring beskattas för en inkomst av 120 000 kronor
(40 % av 300 000 kronor). Företaget medverkar till säkerställandet av landets
olj ef ör sörj ning och nödgas dels vidkännas betungande kostnader för
cisternutrymmen, dels hålla avsevärda belopp under en följd av år eller för
all framtid oräntabelt placerade i ett oljelager, som icke av företaget får
disponeras. Resultatet av denna medverkan blir en extra skatt på cirka
70 000 kronor. ---—
Med hänsyn till att de lagringspliktiga företagen endast utgör ett hundratal
synes dock svårigheterna vid tillämpningen av särskilda värderingsregler
för tvångslagren icke böra överdrivas. Tvångslagren bör skäligen få nedskrivas
till 0-värde. I varje fall kan det icke anses befogat att upptaga något
värde å annan del av ett tvångslager än den, till vilken företaget har en viss,
om ock begränsad dispositionsrätt. En värdering av denna del till 40 % av
anskaffnings- ev. återanskaffningsvärdet motsvarar 12 % av värdet på hela
tvångslagret, vilken procentsats synes böra jämkas nedåt till 10.
Det kan emellertid ifrågasättas om man icke, såsom utredningsmannen
antytt, bättre skulle tillgodose beredskapssynpunkterna genom att medgiva
samtliga rörelseidkare rätt att i beskattningshänseende upptaga sina oljelager
utöver viss, av praktiska skäl betingad minimikvantitet — förslagsvis
500 m3 — till 10 % av värdet.
Även Kooperativa förbandet anser det befogat att beredskapslagren får
nedskrivas till noll. Under alla omständigheter synes som minimikrav kunna
uppställas, att nedskrivning får ske med ett belopp, som motsvarar vad som
finansierats genom statsmedel och att därutöver nedskrivning får ske med
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
belopp, som motsvarar den prisstegring, som kan ha ägt rum för de lagrade
varorna. Liknande synpunkter framföres av Svenska petroleum institutet.
Skyddsrumsanläggningar
Utredningsmannens förslag beträffande avdragsrätt för vissa utrustningsdetaljer
i skyddsrum har i princip tillstyrkts av flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna. Vissa remissinstanser har dock längre gående
yrkanden. Sålunda anför Sveriges industriförbund.
Vad först angår de icke sällsynta fall då fråga är om en skyddsrumsanläggning,
som av företagsekonomiska skäl icke alls utnyttjas under fredsmässiga
förhållanden exempelvis av den anledningen att bättre belägna lagerlokaler,
garage etc. finnes i tillräcklig utsträckning och som sålunda uteslutande
har värde ur civilförsvarssynpunkt, står det uppenbarligen icke i god
överensstämmelse med de grundläggande principerna för skattelagstiftningen
att allenast medgiva avdrag för dessa kostnader genom årliga värdeminskningsavdrag,
eftersom någon ekonomisk varaktighetstid för en dylik
anläggning överhuvudtaget inte föreligger.
Om skyddsrummet däremot användes exempelvis såsom lagerlokal bör
beaktas, att en lagerbyggnad med samma utrymme kan uppföras för väsentligt
lägre kostnad än skyddsrummet. Regelmässigt torde kostnaden understiga
hälften av kostnaden för skyddsrummet. I dylika fall bör avdragsrätten
regleras med utgångspunkt från att någon ekonomisk varaktighetstid endast
kan anses föreligga för högst halva investeringen i skyddsrummet, oftast än
mindre del därav. Den del av skyddsrumskostnaden.för vilken någon ekonomisk
varaktighetstid kan anses föreligga, bör vidare reduceras med hänsyn
till att skyddsrummet på grund av sin konstruktion icke är så lämpad
till lagerlokal som en för detta ändamål särskilt uppförd byggnad samt att
skyddsrummet vid beredskapstillstånd måste utrymmas. — ----
Under åberopande av ovan anförda skäl samt''av innehållet i Industriförbundets
förenämnda underdåniga framställning den 21 juni 1949 vidhåller
förbundet sin hemställan om sådan ändring i skattelagstiftningen, att kostnaderna
för uppförande av skyddsrum i sin helhet eller till huvudsaklig del,
som avväges med hänsyn till skyddsrummets begränsade användbarhet vid
den inkomstgivande verksamhetens normala bedrivande, omedelbart måtte
få avdragas vid taxeringen. Förbundet förutsätter, att det vid tillämpning av
en sådan bestämmelse skall åligga den skattskyldige att förebringa utredning
rörande den del av anläggningskostnaden för skyddsrummet, som skäligen
må anses vara av värde för denna verksamhet.
Även riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet
anser starka skäl tala för en snabbare avskrivning på skyddsrumsanläggningen
som helhet än som för närvarande medgives.
Sveriges fastighetsägareförbund påpekar, att fastighetens avkastning ofta
inte torde möjliggöra för fastighetsägaren att i enlighet med »kontantprincipen»
erhålla fullt avdrag för de icke oväsentliga kostnaderna för skyddsrummens
färdigställande. Avdragsrätten bör enligt förbundets mening utformas
så, att avdrag får ske icke blott det år, då kostnaden utgivits, utan
även under de följande antal år, som kan vara erforderliga för att möjliggöra
avdrag för hela kostnaden.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
Förslaget avstyrkes av riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Riksskattenämnden anför därvid.
Förslaget upptager vissa bestämmelser angående avdrag för anskaffning
och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilka endast hava
värde ur civilförsvarssynpunkt. Utredningsmannen har lämnat en utförlig
redovisning för gällande praxis beträffande rätten till sådana avdrag. Enligt
riksskattenämndens mening skulle införandet i kommunalskattelagen av
särskilda föreskrifter härom innebära en icke önskvärd fastlåsning av
praxis på detta område. De föreslagna bestämmelserna innefatta vidare en
avvikelse från eljest gällande avdragsregler för byggnader, vilken ur principiell
synpunkt måste anses vara betänklig. Det är också angeläget att
kommunalskattelagen icke belastas med detaljbestämmelser, som icke äro
oundgängligen nödvändiga. Det må även anmärkas, att kostnaderna för
skyddsrum i bostadshus regelmässigt torde ingå i den kalkyl, som ligger till
grund för hyressättningen; kostnaderna böra sålunda hänföras till förvärvskällan
såsom sådan. Vad angår industriskyddsrum kan visserligen hävdas,
att fråga icke är om kostnader, som direkt avse rörelsen, och att särskilda
avdragsregler därför skulle kunna vara motiverade. Å andra sidan lärer med
ungefär samma fog kunna hävdas, att det i själva verket är fråga om ett
slags personalkostnader — låt vara av tvångsnatur. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och då de kostnader, varom här är fråga, äro relativt obetydliga,
anser riksskattenämnden att spörsmålet om rätt till avdrag för dessa
kostnader alltjämt bör regleras av praxis och att särskilda lagbestämmelser
härom icke böra meddelas.
Överståthållarämbetet motiverar sitt avslagsyrkande sålunda.
Enligt ämbetets mening äro sådana kostnader likartade vissa kostnader,
vilka fastighetsägare äro nödsakade att vidkännas på grund av bestämmelser
i olika författningar, exempelvis byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan,
och vilka icke medföra avdragsrätt vid taxering. Dessa kostnader för utrustning
till skyddsrum torde ej heller vara av den storleksordning, att de annat
än i relativt obetydlig grad påverka kostnaderna för byggnaden i dess helhet.
Det torde vidare vara svårt att i varje särskilt fall bedöma vilken utrustning,
som är av den art, att avdrag därför bör medgivas. Överståthållarämbetet
anser sig med hänsyn till vad sålunda anförts icke kunna tillstyrka utredningsmannens
förslag i denna del. Enligt ämbetets mening skulle emellertid
frågan om avdragsrätt för skyddsrumskostnader kunna lösas på så sätt,
att — såvitt avser hyresfastigheter byggda efter 1 januari 1948 i vilka
skyddsrum inrättats och utrustats enligt gällande föreskrifter — avdrag för
värdeminskning av byggnad medgives med exempelvis 0,7—0,8 % av byggnadsvärdet
emot eljest 0,6 % av samma värde. Bestämmelser härom torde
kunna meddelas av riksskattenämnden i av nämnden utfärdade anvisningar
till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erfordras det knappast,
att bestämmelserna i kommunalskattelagen utökas med särskilda regler i
fråga om avdragsrätten för vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum. Denna
fråga får enligt länsstyrelsens mening anses löst på ett tillfredsställande sätt
genom regeringsrättens avgörande den 16 oktober 1956.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
37
Departementschefen
Oljelagringsanläggningar
Jag vill till en början erinra om att avsikten med utredningen angående
avskrivning i beskattningshänseende å oljelagringsanläggningar varit att få
till stånd en sådan uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande skyddade
anläggningar, att större likställighet än vad gällande regler medger
skall erhållas mellan dylika anläggningar och icke skyddade ovanjordsanläggningar.
En sådan likställighet har ansetts böra eftersträvas för att
inte valet mellan att bygga en icke skyddad ovanjordsanläggning och en
skyddad anläggning skall påverkas av beskattningsreglerna. Med utredningen
har däremot inte åsyftats att i och för sig skapa avskrivnings- och värderingsregler,
som underlättar finansieringen av den av statsmakterna föreskrivna
utbyggnaden av oljelagringsanläggningarna. Frågan om fördelningen
av kostnaden för denna utbyggnad mellan det allmänna och de enskilda
företagen har riksdagen tagit ställning till vid behandlingen av det i prop.
nr 144 till 1957 års riksdag framlagda förslaget om beredskapslagring av
olja.
Det torde vara anledning att här något beröra de grundläggande principer*
efter vilka de statliga lånen för oljelagring avses skola utgå. För vart och ett
av åren 1958—1962 skall utbetalas lån, som kan beräknas uppgå till omkring
en femtedel av den för hela lagringsperioden avsedda totala lånesumman.
Lånen avskrives successivt under en tid av tjugo år. Samtliga lagringsskyldiga
avses kunna erhålla ett lån, som utgör bidrag till kostnaden för uppförande
av oskyddade ovanj ordsanläggningar samt anskaffning av lager.
För utformningen av beskattningsreglerna torde det vara nödvändigt att vid
inkomsttaxeringen uppdela detta lån mellan anläggningar och lager. Om
hela utbyggnaden skolat ske i form av oskyddade anläggningar kan det antagas
att av den sammanlagda kostnaden cirka 40 procent belöpt på lagret.
Man synes därför vid inkomsttaxeringen kunna föreskriva att av nu ifrågavarande
lån 60 procent skall anses belöpa å anläggningar (i det följande
betecknat såsom anläggningslån för oskgddad lagring) samt 40 procent å
lager (i det följande betecknat som lagerlån). De rörelseidkare som ålägges
att verkställa skyddad lagring avses kunna erhålla ett ytterligare iån för
härav föranledd merkostnad (i det följande betecknat som anläggningslån
för skyddad lagring).
De statliga bidragen har som nämnts fått formen av ränte- och amorteringsfria
lån, som avskrives under 20 år. Låneformen har valts för att återbetalning
skall kunna krävas om lagringsskyldigheten ej fullgöres. I princip
inträder med nu gällande beskattningsregler skattskyldighet för bidragen
först när lånen efterskänkes genom avskrivning. Detta innebär sålunda att
lånen upptages till beskattning med 1/20 om året. Någon återbetalningsskyldighet
kommer dock i praktiken inte att föreligga utom i något enstaka un
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958
dantagsfall. Det bör därför inte möta några särskilda betänkligheter att —
om så anses erforderligt t. ex. med hänsyn till utformningen av avskrivningsoch
värderingsreglerna — upptaga lånen till beskattning innan de formellt
avskrivits. Om återbetalning i något fall skulle ske av lån, som beskattats,
skall företaget givetvis ha rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för återbetalat
belopp.
I fråga om skyddade anläggningar innebär utredningsmannens
förslag att dessa i princip skall få avskrivas på tio år d. v. s. med 10
procent om året. I jämförelse med vad som nu gäller skulle detta betyda en
icke oväsentlig lättnad. För närvarande betraktas nämligen en skyddad anläggning
i regel som byggnad och avskrivning medgives endast med 1 å 2
procent om året. Å andra sidan är en tioårig avskrivningsperiod längre än
den som tillämpas för en ovanjordsanläggning. Såsom tidigare nämnts kan
nämligen redan enligt gällande regler större delen av kostnaden för en
ovanjordsanläggning helt avskrivas på fem år. Att så får ske sammanhänger
med att cisterner med därtill hörande ledningar och pumpanordningar,
som ingår i en ovanjordsanläggning och motsvarar den helt övervägande
kostnaden för en sådan anläggning, får avskrivas enligt de regler, som gäller
för maskiner och inventarier. Det har också under remissbehandlingen
från flera håll påpekats, att utredningsmannens förslag icke medför den
åsyftade likställigheten i avskrivningshänseende mellan skyddade och icke
skyddade anläggningar.
Utformningen av avskrivningsreglerna sammanhänger nära med frågan
om hur de statliga lånen behandlas i beskattningshänseende. Såsom nyss
nämnts har utredningsmannen utgått från att lånen skall upptagas till beskattning
med 1/20 om året, d. v. s. i samma takt som lånen efterskänkes
av staten. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden
har ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligare att låta den del av de lagringsskyldigas
investeringar, som finansieras genom statliga lån, utbrytas
■och redovisas särskilt i de skattskyldigas bokföring. Särskilda avskrivningsregler
skulle då icke vara erforderliga för dessa kostnader utan det kunde
överlåtas åt de skattskyldiga att bestämma om de ville på en gång skriva
bort den statliga investeringen med samma belopp som det statliga lånet,
eller verkställa avskrivningen i den takt som skulden till staten efterskänkes.
Lånen skulle inte beskattas men avdrag ej heller medgivas vid inkomsttaxeringen
för avskrivning å den del av investeringen, som finansierats med
lånen. Ett sådant system skulle emellertid i vissa fall bli ganska komplicerat
att tillämpa med hänsyn till de grunder, efter vilka lånen utgår. Av den redogörelse
jag i det föregående lämnat framgår, att lånen principiellt icke
skall avse vissa speciella investeringar. Intet hindrar t. ex. att en rörelseidkare
redan första året gör sådan utbyggnad av oljelagringsanläggningarna,
att han tillgodoser även det behov av ökade anläggningar, som kräves för
följande år. Det kan även tänkas fall, där den lagringsskyldige dröjer med
att uppföra egna anläggningar. Fördelningen av lånen prövas för varje år
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
och rörelseidkaren kan icke med bestämdhet veta, vilken andel av hela
lånebeloppet han erhåller ett kommande år.
I princip samma resultat som allmänna ombudet åsyftat med sitt förslag
skulle emellertid kunna uppnås med en regel om att de statliga lånen skall
upptagas till beskattning i samma takt som tillgångarna avskrives. Det blir
då endast den del av avskrivningarna, som belöper på den skattskyldiges
egna investeringar, som påverkar den skattepliktiga vinsten. Avskrivningar
på den genom lånen finansierade delen uppväges av en beskattning av lånen.
Under förutsättning att de statliga lånen upptages till beskattning på nu
angivet sätt, vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden för den skyddade
anläggningen nedsättes till fem år. Härigenom skulle man uppnå att
hela kostnaden för den skyddade anläggningen skulle vara avskriven inom
samma tidrymd som nu gäller beträffande kostnaderna för de till en ovanjordsanläggning
hörande cisternerna, ledningarna och pumpanordningarna.
Mitt förslag innebär sålunda dels att den som uppför en skyddad anläggning
skall för varje år erhålla avdrag med 20 procent av hela anläggningskostnaden
d. v. s. anläggningen får avskrivas under samma tidrymd, som
i princip gäller för en oskyddad anläggning, dels att anläggningslån för såväl
skyddad som oskyddad lagring upptages till beskattning med 20 procent
för år.
I utredningsmannens uppdrag har icke ingått att framlägga förslag om
speciella värderingsregler för beredskapslager av olja. Under
remissbehandlingen har denna fråga emellertid berörts i ett flertal yttranden.
Innan jag närmare går in på de yrkanden som därvid framkommit,
vill jag redogöra för vissa föreskrifter om de kvantiteter olja, som skall
hållas som beredskapslager.
Enligt 4 § i 1957 års förordning om oljelagring m. m. åligger det riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att före den 1 juli varje år bestämma
hur mycket olja envar lagringsskyldig skall hålla i lager under
nästkommande kalenderår. I det följande användes termen tvångslager för
att beteckna denna lagerkvantitet. I fråga om eldningsolja har Kungl. Maj:t
meddelat vissa särskilda föreskrifter innebärande bland annat att den
mängd olja som skall hållas i lager fastställes för viss del av året till en
lägre kvantitet än för året i övrigt. Så länge detta medgivande gäller bör i
fråga om eldningsolja med tvångslager avses den lägsta för året gällande
lagerkvantiteten. Skulle i framtiden liknande reduceringar i fråga om andra
grupper av oljor medgivas eller skulle genom dispens lagringsskyldigheten
vara nedsatt, bör på motsvarande sätt med tvångslager förstås den reducerade
lagermängden.
En synpunkt som återkommer i flera yttranden är att tvångslagret är en
särskild tillgång, som icke är avsedd för omsättning eller förbrukning i
företagets rörelse och att det därför måste anses befogat att för denna lagerkvantitet
medgiva en längre gående nedskrivningsrätt än som följer av de
allmänna reglerna om värdering av varulager. Som ett minimikrav har angi
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
vits, att nedskrivning skall få ske med ett belopp, som motsvarar vad som
finansierats genom statsmedel och att därutöver nedskrivning skall få ske
med belopp som motsvarar den prisstegring, som kan ha ägt rum för de lagrade
varorna.
Jag har tidigare i samband med behandlingen av avskrivningsreglerna för
de skyddade anläggningarna förordat en lösning, som i princip innebär att
avskrivning skall få ske i samma takt som lånen upptages till beskattning.
Jag är beredd att tillstyrka en liknande anordning i fråga om tvångslagret.
Bestämmelserna för värdering av tvångslagret synes kunna utformas så, att
den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å detta lager godkännes, därest
sistnämnda värde inte understiger vid beskattningsårets utgång obeskattade
lagerlån. Den del av tvångslagret som finansierats med statsmedel bör, som
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande
framhållit, endast få nedskrivas i den takt som lånemedlen upptages
som intäkt vid beskattningen. Om lagerlånen i sin helhet upptages till beskattning
får sålunda tvångslagret nedskrivas till noll vid inkomsttaxeringen.
Utformas reglerna på detta sätt kan man överlåta till den skattskyldige
att avgöra när han vill upptaga lagerlånen till beskattning.
Utredningsmannens förslag, att de speciella avskrivningsreglerna för skyddade
anläggningar skall intagas i en särskild förordning och inte inarbetas
i kommunalskattelagen, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. För egen del finner jag det naturligt att bestämmelser
av detta slag meddelas i en särskild författning. Även om behovet av beredskapslagring
av olja kan beräknas bestå under lång tid framåt, kan dock
formerna för denna lagring tänkas komma att förändras och avskrivningsreglerna
kan behöva omprövas med hänsyn till vunna erfarenheter och med
hänsyn till framtida behov av dylika regler. Självfallet bör de av mig förordade
reglerna beträffande de statliga lånens beskattning och värderingsreglerna
för tvångslagret intagas i samma författning. Vissa övergångsbestämmelser
kan bli erforderliga när de tillfälliga bestämmelserna om värderingen
av tvångslagret upphör att gälla. Även för det fallet att tvångslagren
under en tillfällig kris får tas i anspråk i större utsträckning kan möjligen
specialbestämmelser bli erforderliga. Dylika övergångs- och specialbestämmelser
torde böra utformas först när behov därav uppkommer.
I överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m. Jag övergår nu till att närmare redogöra för vissa detaljbestämmelser
i förslaget.
1 §•
I 1 mom. första stycket stadgas, att de speciella avskrivningsreglerna för
skyddade anläggningar skall avse sådana anläggningar, som färdigställes
under de beskattningsår för vilka taxering i första instans verkställes åren
1959—1966 d. v. s. under beskattningsåren 1958—1965.
41
Kungi. Maj.ts proposition nr 12i år 1958
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i sitt yttrande hemställt,
att -— med hänsyn till den långa byggnadstiden för skyddade anläggningar
— bestämmelserna borde omfatta även anläggningar, som färdigställes
senare än år 1965. Frågan om en dylik utsträckning av tidsperioden
synes dock böra upptagas till prövning först sedan erfarenhet av de föreslagna
reglerna vunnits.
Flera remissinstanser har uttalat, att bestämmelserna bör tillämpas även
för anläggningar, som färdigställts år 1957, och några har ansett att även
anläggningar färdigställda före år 1957 bör få avskrivas enligt de särskilda
reglerna. Då det inte torde vålla några större praktiska olägenheter att tilllämpa
de föreslagna bestämmelserna även på nu nämnda anläggningar, vill
jag inte motsätta mig att även dylika anläggningar får avskrivas enligt de
särskilda reglerna. Stadgande härom har intagits i 1 mom. andra stycket.
Det blir det återstående taxeringsmässiga restvärdet, som i dessa fall får
avskrivas. En förutsättning för att reglerna skall bli tillämpliga för en anläggning
som färdigställts före beskattningsåret 1958 måste vara, att en tillfredsställande
utredning om restvärdet kan företes.
I 2 mom. stadgas, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skall
pröva, huruvida viss anläggning kan godkännas som skyddad anläggning.
Det får däremot ankomma på taxeringsmyndigheterna att pröva och
fastställa avskrivningsunderlaget vid inkomsttaxeringen. Att visst samråd
härvid bör ske med riksnämnden ligger i sakens natur. Riksskattenämnden
har i sitt yttrande påpekat, att det knappast kan synas lämpligt, att föreskrifter
om de skyldigheter, som ålägges riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
inflyter i en författning av skattelags natur. Då emellertid
praktiska skäl talar för att alla specialbestämmelser rörande oljelagringen
i beskattningshänseende bör återfinnas i en författning, anser jag mig kunna
förorda, att även bestämmelserna om riksnämndens skyldigheter intages i
förordningen.
2 §•
Avskrivningsreglerna för en skyddad anläggning bör, som jag tidigare
framhållit, utformas så, att avdrag för avskrivning medgives med en femtedel
per år av anskaffningskostnaden (respektive restvärdet år 1958 för
anläggning, som färdigställts dessförinnan) från och med beskattningsåret
1958 eller om anläggningen färdigställts senare från och med det år anläggningen
är färdig. Avskrivning medgives med 20 procent om beskattningsåret
omfattar tolv månader oavsett när under beskattningsåret anläggningen
färdigställts. Om beskattningsåret omfattar längre eller kortare tid
än tolv månader, jämkas avskrivningen i motsvarande mån. Om den skatlskyldige
inte kan eller inte vill utnyttja hela detta avdrag ett visst år, bör
han äga rätt utnyttja resterande avdrag enligt eget avgörande ett senare
år. Från kontrollsynpunkt bör dock avskrivningarna i räkenskaperna och
vid inkomsttaxeringen ävensom bokfört värde och taxeringsmässigt restvärde
överensstämma. Taxeringsmyndigheterna har således endast att tillse
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958
att det bokförda värdet å anläggningen inte är lägre än det värde som skulle
erhållits, om anskaffningsvärdet (respektive restvärdet år 1958 för anläggning
färdigställd dessförinnan) avskrivits med 20 procent för år.
Med anledning av vad riksskattenämnden och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anfört om sekretessynpunkter vill jag framhålla, att det givetvis
inte är nödvändigt att företaget i sin officiella balansräkning redovisar
den skyddade anläggningen för sig.
3 §.
Bestämmelserna om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag vid
vissa fall av försäljning har utformats i enlighet med utredningsmannens
förslag. Bestämmelserna blir tillämpliga även för de anläggningar, som färdigställts
före år 1958 men helt eller delvis avskrives enligt de föreslagna
reglerna.
4 §•
De särskilda bestämmelserna gäller endast rörelseidkare. Om annan skattskyldig
t. ex. bostadsföretag, som till äventyrs faller inom storkonsumentgruppen,
erhåller statligt lån för oljelagring, beskattas detta enligt vanliga
regler d. v. s. först i och med att lånet avskrives från statens sida.
5 §•
Anläggningslån bör, som i det föregående framhållits, i princip beskattas
i samma takt som kostnaden för den anläggning, vilken finansierats genom
lånet, får avskrivas vid inkomsttaxeringen. I regel torde den som ett år erhåller
anläggningslån för oskyddad lagring samma år eller senast påföljande
år komma att uppföra anläggningen. För att undvika tvister om när
anläggningslån för oskyddad lagring skall börja upptagas till beskattning
och för att förhindra att lånen beskattas i snabbare takt än de skattskyldiga
kan tillgodogöra sig avdrag för avskrivningar å nyuppförda anläggningar har
i första stycket föreskrivits, att dylikt anläggningslån skall upptagas till beskattning
med en femtedel för år räknat först från och med beskattningsåret
efter det, då lånet erhållits. Det förhållandet att vid en ovanjordsanläggning
fundamentet får avskrivas enligt reglerna för byggnad torde
man i detta sammanhang kunna bortse ifrån, då kostnaden för fundamentet
— såsom i remissyttrandena vitsordats — utgör en relativt liten del
av hela anläggningskostnaden.
Vid tillämpning av bestämmelserna skall de lån, som erhålles under vart
och ett av åren 1958—1962 behandlas som särskilda lån. Om beskattningsåret
omfattar tolv månader, beskattas lånet med en femtedel. Omfattar beskattningsåret
längre eller kortare tidrymd, skall den del av lånet, som
måste upptagas till beskattning, i motsvarande mån jämkas.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1958
Beträffande skyddad anläggning skall den skattskyldige enligt bestämmelserna
i 2 § förete intyg från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Av intyget skall bland annat framgå när anläggningen är färdig.
Anläggningslån för skyddad lagring bör därför i princip kunna upptagas
till beskattning från och med det år anläggningen är färdig. Emellertid torde
det vara tänkbart, att skattskyldig, som erhållit anläggningslån för skyddad
lagring — i stället för att själv uppföra en skyddad anläggning -— hyr en
dylik anläggning. I detta fall bör eventuella anläggningslån för skyddad lagring
beskattas efter samma regler, som gäller för anläggningslån för oskyddad
lagring, d. v. s. från och med beskattningsåret efter det då lånet erhållits.
Endast om den skattskyldige visar, att han har aktuella planer på att
uppföra en skyddad anläggning bör beskattningen av anläggningslån för
skyddad lagring få uppskjutas till dess anläggningen är färdig. Det får ankomma
på taxeringsnämnden att pröva om nu avsett uppskov med beskattningen
av anläggningslån bör medgivas.
I andra momentet har föreskrivits, att den skattskyldige själv äger bestämma
när erhållna lagerlån skall upptagas till beskattning. Upptages inte
lagerlånen till beskattning minskas emellertid såsom framgår av bestämmelserna
i 7 § den skattskyldiges möjligheter att vid inkomsttaxeringen
nedskriva tvångslagret. Lagerlånen skall beskattas sist när de speciella
lagervärderingsreglerna i 7 § upphör att gälla.
Från huvudregeln har i andra stycket stadgats ett undantag. Det gälle,r
det fall, då summan av obeskattade lagerlån överstiger värdet av den skattskyldiges
hela lager av mineraloljor. Överskjutande del av obeskattade lagerlån
skall då — utom i vissa dispensfall — upptagas till beskattning. Bestämmelsen
utgör ett nödvändigt komplement till de speciella lagervärderingsreglerna
i 7 § och kan exempelvis bli tillämplig om den skattskyldige
helt eller delvis fullgjort sin lagringsskyldighet i andra bränslen än mineraloljor.
Tillräckliga skäl att meddela speciella beskattningsregler för den
som lagrar andra bränslen än mineraloljor torde icke föreligga.
6 §•
Fråga om eventuell återbetalning av lån torde främst komma att gälla
lagerlån. Det har därför föreskrivits att varje återbetalning av lån i första
hand skall anses avse lagerlån. Om återbetalning sker med större belopp
än som motsvarar summan av obeskattade lagerlån och anläggningslån
äger den skattskyldige åtnjuta avdrag för överskjutande belopp. Återbetalning
anses således i första hand ske av sådana lån, som ännu är obeskattade.
7 §■
De speciella bestämmelserna för värdering av tvångslagret vid inkomsttaxeringen
har utformats så, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å detta lager godkännes, därest sistnämnda värde inte understiger summan
av vid beskattningsårets utgång obeskattade lagerlån. Beträffande
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1958
skattskyldigs lager i övrigt skall kommunalskattelagens regler gälla d. v. s.
detta lager får nedskrivas antingen enligt huvudregeln till 30 procent och
från och med 1960 års taxering till 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
eller också enligt specialregeln för rå- och stapelvaror.
Däremot kan, om lagerlån kvarstår obeskattade, medeltalsregeln vid lagerminskning
inte tillämpas. Här åsyftas bestämmelserna i punkt 1. sjätte stycket
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.
Om samtliga lagerlån beskattats äger den skattskyldige givetvis för hela
lagret tillämpa kommunalskattelagens regler, om han därigenom kan nå en
lägre värdesättning, t. ex. genom medeltalsregeln. Uttrycklig bestämmelse
härom har intagits i 1 mom. fjärde stycket.
Innebörden av de i 1 mom. givna bestämmelserna framgår av följande
exempel. Värdet av ett företags hela lager vid beskattningsårets slut, beräknat
till det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena, antages utgöra
1,5 milj. kronor. Motsvarande värde av tvångslagret av mineraloljor
antages uppgå till 1 milj. kronor samt erhållet lagerlån utgöra 0,6 milj. kronor.
Om lagerlånet icke upptages till beskattning innebär detta att tvångslagret,
1 milj. kronor, får upptagas till 0,6 milj. medan återstående del av
den skattskyldiges lager 0,5 milj. kronor får — om huvudregeln tillämpas
och fråga är om 1959 års taxering — upptagas till 30 procent av 0,5 milj.
d. v. s. till 0,15 milj. kronor. Hela lagret får således värderas till 0,75 milj.
kronor. Har emellertid lagerlånet upptagits till beskattning får tvångslagret
värderas till 0 och lagret i dess helhet får således värderas till 0,15 milj.
kronor.
För en skattskyldig, som fullgjort en del av sin lagringsskyldighet i fasta
bränslen, kan det inträffa, att summa obeskattade lagerlån överstiger värdet
av tvångslagret av mineraloljor. För dylik skattskyldig skall gälla samma
lagervärderingsregler som för den, vilken inte fullgjort sin lagringsskyldighet.
Särskilt stadgande härom har intagits i sista meningen i 1 mom.
andra stycket.
Har den skattskyldige av tillsynsmyndigheten erhållit dispens från sin
lagringsskyldighet, skall med tvångslager förstås den mindre lagerkvantitet,
som han enligt dispensmedgivandet är skyldig hålla i lager. Detta gäller
dispensmedgivanden, som avser lagringsmängden vid beskattningsårets utgång
eller senare tidpunkt.
I 2 mom. stadgas särskilda lagervärderingsregler för de rörelseidkare,
som har obeskattade lagerlån men inte fullgjort sin lagringsskyldighet. Har
lagerlånen i sin helhet upptagits till beskattning gäller kommunalskattelagens
regler beträffande lagret i dess helhet. Är lagerlånen till någon del
obeskattade får så stor del av lagret, som motsvarar summa obeskattade
lagerlån, inte nedskrivas. Återstående del av lagret får värderas enligt kommunalskattelagens
regler, dock att medeltalsberäkningen vid lagerminskning
inte får tillämpas. Vill den skattskyldige tillämpa medeltalsberäkningen
får han uppgiva obeskattad del av lagerlånen till beskattning.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1958
Innebörden av bestämmelserna i 2 mom. framgår av följande exempel.
Värdet av en skattskyldigs lager — upptaget till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
—- antages vara 1 milj. kronor. Återstående obeskattat
lagerlån antages utgöra 0,2 milj. kronor. En lagerkvantitet med ett värde
motsvarande obeskattat lagerlån 0,2 milj. kronor får inte nedskrivas. Återstående
del av lagret d. v. s. 0,8 milj. kronor får — om fråga är om 1959 års
taxering och huvudregeln tillämpas -—- nedvärderas till 30 procent av 0,8
d. v. s. till 0,24 milj. kronor. Lagret i dess helhet får således värderas till
0,44 milj. kronor.
Övergångsbestämmelser
Förordningens bestämmelser föreslås skola tillämpas första gången vid
1959 års taxering. Detta innebär att en skyddad anläggning, som färdigställts
före beskattningsåret 1958, får vid innevarande års taxering avskrivas
enligt hittills gällande regler. Från och med 1959 års taxering får emellertid
det återstående taxeringsmässiga restvärdet för dylik anläggning avskrivas
enligt de nu föreslagna bestämmelserna. En förutsättning härför är
dock att en tillfredsställande utredning om restvärdet företes samt att restvärdet
föres för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper.
Skyddsrumsanläggningar
Av den i promemorian lämnade redogörelsen framgar, att Sveriges industriförbund
tidigare gjort framställning om lagstiftning i denna fråga och
att framställningen då var föremål för remissbehandling. Vägande invändningar
gjordes emellertid från remissinstansernas sida och något förslag till
lagstiftning framlades inte. Även i den föreliggande promemorian avvisas i
princip tanken på särskilda avskrivningsregler för skyddsrumsanläggningar.
För egen del kan jag inte heller finna de skäl, som anförts för att skyddsrumsanläggningar
som sådana bör få avskrivas enligt andra regler än de
som gäller för byggnader i övrigt, så vägande, att jag kan tillstyrka att
dylika regler införes.
Även mot utredningsmannens förslag att kostnaden för vissa utrustningsdetaljer
i skyddsrum skall få avdragas på en gång som omkostnad kan
ur principiell synpunkt invändningar göras. Tveksamhet beträtfande förslaget
har också kommit till uttryck bl. a. i det yttrande, som avgivits av riksskattenämnden.
Då emellertid praxis på detta område i viss utsträckning
redan synes ha godkänt sådana avdrag och då flertalet remissinstanser tillstyrkt
förslaget, vill jag dock inte motsätta mig att regler av dylik innebörd
införes i kommunalskattelagen. Påpekas må, att vad Sveriges fastighetsägareförbund
anfört angående svårigheterna för fastighetsägare att i enlighet
med kontantprincipen utnyttja avdraget för ifrågavarande kostnader
har samband med frågan om en förlust- och resultatutjämning mellan olika
år. Då denna fråga för närvarande är under utredning anser jag mig i detta
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1958
sammanhang icke behöva ingå på en prövning av förbundets yrkande om rätt
att fördela kostnaden för utrustningsdetaljer enligt särskilda regler.
På grundval av det av utredningsmannen framlagda förslaget har inom
finansdepartementet utarbetats förslag till ändringar i 22, 25 och 29 §§ kommunalskattelagen.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad i det föregående anförts och med framhållande
att det icke torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen
behandlas senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till
1) förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.;
samt
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kerstin Bothén
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1958
47
Bihang
Förslag
till
förordning angående rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avskrivning
av vissa anläggningar för lagring av olja, vilka färdigställts
under åren 1958—1965
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som under beskattningsåren 1958—1965 för stadigvarande
bruk i rörelse färdigställer anläggning i bergrum för lagring av olja eller
annan anläggning för lagring av olja, som innefattar skäligt skydd mot förstöring
genom bombanfall eller beskjutning, äger att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för avskrivning av anskaffningskostnaden för densamma på
sätt nedan i denna förordning stadgas. Avskrivning som nu sagts medgives
endast om anläggningen har en volym av minst 1 009 in3 och anskaffningskostnaden
för anläggningen fastställts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
2 §.
Det åligger riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att efter ansökan
av rörelseidkare fastställa anskaffningskostnad för anläggning, som i
1 § avses. Riksnämnden skall vägra fastställelse, om anläggningen icke kan
godkännas av nämnden eller om rörelseidkaren icke företer tillfredsställande
utredning om anskaffningskostnaden. Riksnämnden skall utfärda intyg
om fastställd anskaffningskostnad. I intyget skall angivas när anläggningen
var färdigställd och lämnas sådana uppgifter, att anläggningen med ledning
av dessa kan identifieras. I den anskaffningskostnad, som fastställes, skall
—- förutom kostnaden för att göra anläggningen skyddad —- endast inräknas
sådana kostnader, som vid en icke skyddad ovan jordsanläggning motsvaras
av kostnad för anskaffning och montering av plåtcistern jämte pumpanordningar
och ledningar samt för fundament. Kostnad för anskaffning av
mark och för anskaffning av lösa maskiner och inventarier skall icke inräknas.
över beslut av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att fastställa
viss anskaffningskostnad eller att vägra fastställa anskaffningskostnad
må klagan icke föras.
3 §.
Skattskyldig, som beträffande viss anläggning företer intyg varom i 2 §
stadgas, äger åtnjuta avdrag för avskrivning av anskaffningskostnaden med
en tiondel för år räknat från och med det beskattningsår då anläggningen
färdigställts; dock att där så på grund av särskilda omständigheter finnes
skäligt kostnaden må, enligt taxeringsnämnds eller, om besvär anförts, prov
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1958
ningsnämnds särskilda beprövande, fördelas på en längre period. Har skattskyldigs
rörelse för visst år utvisat förlust eller så ringa överskott, att den
skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja
det på året belöpande avdraget, skola beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
äga motsvarande tillämpning.
Såsom förutsättning för att avdrag för avskrivning, som nu sagts, skall
medgivas vid inkomsttaxeringen gäller, att anskaffningskostnaden för anläggningen
föres för sig som tillgång i den skattskyldiges räkenskaper samt
att motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.
4 §•
Om skattskyldig, som enligt bestämmelserna i denna förordning erhållit
avdrag för avskrivning av viss anläggning, inom tio år från utgången av
det beskattningsår, då anläggningen färdigställts, avyttrar densamma, skall
beloppet av återvunna värdeminskningsavdrag till den del detsamma överstiger
skattepliktig vinst vid avyttringen upptagas såsom intäkt av rörelse
för det beskattningsår, varunder försäljningen ägt rum. Med skattepliktig
vinst förstås därvid dels skattepliktig realisationsvinst vid taxeringen till
statlig inkomstskatt dels ock belopp varmed köpeskillingen för i anläggningen
ingående fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt
maskinvärde, överstiger det i beskattningsavseende gällande värdet av
dessa maskiner.
5 §.
Den som är lagringsskyldig enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr
343) om oljelagring m. m. och på grund härav erhåller ränte- och amortermgsfritt
lån av statsmedel är skattskyldig för belopp, varmed dylikt lån
avskrives.
Om lånebelopp, som sålunda avskrivits och beskattats, återbetalas, äger
den skattskyldige åtnjuta avdrag vid inkomsttaxeringen för återbetalat belopp.
Denna förordning träder i kraft---
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten---använt kapital;
speciella skatter eller avgifter till det allmänna;
anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum,
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1958
vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex. speciella dörrar,
luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för gasfång vid
ingångar och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.
Har skog---nämnda gottgörelse.
25 §.
1 mom. Från bruttointäkten---—- till fastigheten;
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller
liknande avgäld;
anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum,
vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex. speciella dörrar,
luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar
och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna;
förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust;
kostnad för anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i
skyddsrum, vilka endast ha värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom t. ex.
speciella dörrar, luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för
gasfång vid ingångar och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.
4
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 124
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.