Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

1958-03-21 · 104 sidor, varav 104 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 104 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:126, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

1

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 21 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956

(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni

1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den tid under vilken tilläggssjukpenning i

sjukpenningklasserna 4—13 utgår med oreducerat belopp skall förlängas

från f. n. 90 till 180 dagar av varje sjukperiod. Den kostnadsökning, som

härigenom uppkommer finansieras enligt hittills tillämpade grunder, dvs.

genom arbetsgivarbidrag och sjukförsäkringsavgifter. Någon höjning av

arbetsgivarbidraget, som visar överskott, erfordras ej, men en höjning av

avgifterna blir måhända nödvändig i en del fall.

Vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

förutsättes bli höjda från f. n. i allmänhet 3 kr. till 5 kr. om dagen. En

följd av denna åtgärd blir att det överskottsproblein, som uppkommit genom

att folkpensionen för långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter

betydligt överstiger vårdavgifterna, får en temporär lösning. Patienter,

vilka är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och inte

är berättigade till någon form av folkpension, förutsättes skola erhålla

sjukhusvård utan avgift. Vidare skall för utlandssvenskar samt utlänningar,

som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade

till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

vara medlemmar i sådan kassa, i regel endast uttagas inomlänsavgift.

I syfte att eliminera verkningarna av de höjda sjukhusavgifterna för

folkpensionärer, som inte är kroniskt sjuka, föreslås folkpensionärernas

sjukhjälpstid i vad avser ersättning för sjukhusvård förlängd till 180 dagar

i de fall då den nu är 90 dagar.

Genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid åsamkas sjukkassorna ökade utgifter för

sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslås att arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen omfördelas. Bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning,

vilket f. n. utgör en procent av arbetstagarnas årslöner och

som hittills visat överskott och vid oförändrad procentsats kan antagas

göra så även i fortsättningen, föreslås sänkt till 0,85 procent av lönerna.

I stället skall enligt förslaget arbetsgivarnas bidrag till sjukvårdsförsäkringen,

som f. n. uppgår till 0,1 procent av arbetstagarnas årslöner, höjas

till 0,25 procent. I samband härmed föreslås ändrade regler för fördelningen

av sistnämnda bidrag mellan de olika centralsjukkassorna samt

rörande ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor.

I likhet med vad som skett med överskotten å arbetsgivarbidragen för

åren 1955 och 1956 skall enligt förslaget motsvarande överskott för åren

1957 och 1958 överföras till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Förslag framlägges om att utlandssvenskar vid tillfällig vistelse i Sverige

skall bli berättigade till sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av

ersättning för sjukvård enligt i huvudsak samma regler som nu på grund

av överenskommelse med Danmark, Island och Norge gäller för sjukkassemedlemmar

i dessa länder. Någon avgift skall således inte uttagas av de

sjukhjälpsberättigade. Utlandssvenskarna blir enligt förslaget berättigade

till läkemedelsförmåner på samma sätt som personer, vilka omfattas av

sjukförsäkringen.

Slutligen föreslås, att den tid av sex månader, efter vilken rätten till sjukhjälp

f. n. preskriberas, skall förlängas till två år.

I lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning åt smittbärare föreslås

ändringar, som i huvudsak är en följd av ändringarna i sjukförsäkringslagen.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1959.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring1, dels att talet »90» i huvudet till den i 22 § tredje stycket

intagna tabellen skall utbytas mot »180», dels att orden »av nittio dagar»

i femte stycket samma paragraf skola utgå, dels ock att 29, 30, 38, 39, 58,

86 och 110 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

29

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio

dagar. Sådan sjukhjälp

utgår dock vid varje sjukdom

för högst nittio dagar för tid efter

utgången av den månad, varunder

försäkrad fyllt sextiosju år; och för

den som åtnjuter folkpensionsförmån

i annan form ån ålderspension

utgår sjukhjälpen för högst nittio

dagar efter utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära sådan

förmån. Uppbär den som är sjukpenningförsäkrad

enligt 7 § första

stycket annan folkpensionsförmån

än ålderspension redan före sjukdomens

första sjukperiod, skall

ifrågavarande tid av nittio dagar

räknas från utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändrade

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio

dagar. Den som fyllt

sextiosju år eller åtnjuter annan

folkpensionsförmån än ålderspension

äger dock, för tid efter utgången av

den månad då han uppnått nämnda

ålder eller börjat uppbära förmånen,

vid varje sjukdom åtnjuta sjukhjälp

som nyss nämnts för högst etthundraåttio

dagar, sjukpenning likväl för

högst nittio dagar. Är den, som redan

före sjukdomens första sjukperiod

uppbär annan folkpensionsförmån

än ålderspension, sjukpenningförsäkrad

enligt 7 § första

stycket, skall nämnda tid av etthundraåttio

dagar ej räknas förrän

från utgången av den månad, varunder

han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändra
-

1 Senaste lydelse, se beträflande 22, 30, 39 och 58 §§ SFS 1953:569, beträffande 29, 86 och

110 §§ SFS 1956:74 och beträffande 38 § SFS 1955:402.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inkomstförhållanden ökat belopp. de inkonistförhållanden ökat belopp.

Från den----—-----minst hälften.

Vid tillämpning-------- nämnda tid.

30

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen

avser samt i fråga om annan

sjukhjälp inom samma tid från det

den försäkrade guldit det belopp,

varför ersättning begäres, allt vid

äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon--—----

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

sådana hos honom anställda arbetstagare,

som äro obligatoriskt försäkrade

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Härvid skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, som jämlikt

28 § undantagits från försäkringen

för tilläggssjukpenning eller som är

utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven

i riket, och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

§•

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

två år från den dag sjukpenningen

avser samt i fråga om annan sjukhjälp

inom samma tid från det den

försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr

att rätten förloras,

sjukhjälpen vägras.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för

tilläggssjukpenning. Bidraget skall

för* varj e kalenderår utgöra, såvitt angår

sjukvårdsförsäkringen tjugofem

hundradels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

åttiofem hundradels procent, allt av

den lön i penningar eller naturaförmåner,

som arbetsgivaren under

året utgivit till sådana hos honom

anställda arbetstagare, som äro obligatoriskt

försäkrade enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring. Härvid skall

hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits från

försäkringen för tilläggssjukpenning

eller som är utländsk sjöman, vilken

ej är mantalsskriven i riket, och ej

heller till arbetstagares lön i vad

lönen överstiger femtontusen kronor

för år räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 §

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna

paragraf sägs.

Angående debitering ------

(Föreslagen lydelse)

sägs. Grundas försäkringsavgift, som

arbetsgivaren skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid

beräkningen av bidrag som i denna

paragraf sägs.

— därom förordnar.

39

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna

i förhållande till, såvitt

angår sjukvårdsförsäkringen

antalet medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäkringen

för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas

och till dem anslutna

lokalsjukkassors utgifter för

tilläggssjukpenning under kalenderåret;

dock äger Konungen med riksdagen

bestämma, att viss del av bidragen

skall ingå till en fond att förvaltas

enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning. I

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna.

Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

skall fördelningen

ske i förhållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors

utgifter under kalenderåret

för sjukhusvård och för

ändamål som avses i il § första

stycket a), ökade med de ä samma

år belöpande utgifter för läkemedel,

som åvila kassorna. Beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

skall fördelningen ske i förhållande

till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors

utgifter för tilläggssjukpenning

under kalenderåret. Konungen äger

dock med riksdagen bestämma, att

viss del av bidragen skall ingå till

en fond att förvaltas enligt grunder,

som fastställas i enahanda ordning.

I avräkning--------— Konungen utfärdar.

58 §.

Allmän sjukkassa — — — —---denna lag.

I den — — —----Konungen bestämmer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Därest överenskommelse, som

Konungen träffar med främmande

stat, berör allmän sjukkassa, är

kassan pliktig att utöva verksamhet

i enlighet med vad överenskommelsen

innehåller.

Allmän sjukkassa

(Föreslagen lydelse)

Därest förordnande meddelas beträffande

sjukhjålp till svensk

medborgare som icke är bosatt här

i riket eller med främmande stat

träffas överenskommelse som berör

allmän sjukkassa, är sådan kassa

pliktig att utöva verksamhet i enlighet

med vad förordnandet eller

överenskommelsen innehåller.

för kassan.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.

Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar

eller, i fråga om sjukvårdsersättning

till barn, som i 6 § sista

stycket avses, hela beloppet.

Med avseende-----— ---sålunda ansvarar.

Vid tillämpningen — —-----— motsvarande tillämpning.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.

Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18

§, äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå fyra femtedelar.

110

Konungen äger träffa övenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna lag helt eller

delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i

riket och å vilka lagen ej eljest är

tillämplig.

§•

I fråga om sjukhjålp till svensk

medborgare, som icke år bosatt här

i riket, förordnar Konungen med

riksdagen.

Konungen äger ock träffa överenskommelse

med främmande makt

om tillämpning av denna lag helt

eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas

här i riket och å vilka lagen ej eljest

är tillämplig.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1959.

1 fall då sjukperiod löper vid

ikraftträdandet skall 22 § i dess nya

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lydelse tillämpas, såframt icke tillläggssjukpenningen

dessf örinnan

börjat utgå med det lägre beloppet.

Bestämmelserna i 29 § första

stycket nya lydelsen skola äga tilllämpning

jämväl å sjukdom, som

inträffat före den 1 januari 1959, såframt

icke sjukhjälpstiden enligt

bestämmelsernas äldre lydelse utlöpt

dessförinnan.

Den som vid utgången av år 1958

är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg

enligt 47 § första stycket

äger utan hinder av vad i 49 § första

stycket år stadgat rätt att, i den mån

de nya bestämmelserna så medgiva,

övergå till högre sjukpenningtillägg,

såvida framställning därom göres

senast den 30 juni 1959.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 7, 15 och 16 §§ lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Tilläggspenning utgår

Tilläggspenning utgår tidigast från

och med den fyrtiofemte dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast från och med

förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för nittio

dagar, med samma belopp för dag,

som kvinnan äger uppbära i tillläggssj

ukpenning för de första nittio

dagarna av en och samma sjukperiod.

Från och med den tjugoåttonde

dagen efter förlossningsdagen

utgår tilläggspenning endast

om kvinnan har eller på grund av

sjukdom är förhindrad att hava barnet

i sin vård.

Tilläggspenning utgår-----

(Föreslagen lydelse)

för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast

från och med den fyrtiofemte dagen

före den beräknade tidpunkten för

nedkomsten och senast från och

med förlossningsdagen så länge

kvinnan utan avbrott avhåller sig

från förvärvsarbete, dock högst för

nittio dagar, med samma belopp för

dag, som kvinnan äger uppbära i

lilläggssjukpenning för de första

etthundraåttio dagarna av en och

samma sjukperiod. Från och med

den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen

utgår tilläggspenning

endast om kvinnan har eller på

grund av sjukdom är förhindrad att

hava barnet i sin vård.

-— allmännas bekostnad.

7 §•

15 §.

Framställning om moderskapshjälp

skall göras inom sex månader,

beträffande ersättning för förlossningsutgifter

från den dag då det

belopp guldits, för vilket ersättning

begäres, i fråga om grundpenning

Framställning om moderskapshjälp

skall göras inom två år, beträffande

ersättning för förlossningsutgifter

från den dag då det belopp

guldits, för vilket ersättning begäres,

i fråga om grundpenning från

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ar 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från förlossningsdagen samt såvitt

angår barntillägg och tilläggspenning

från den dag ersättningen avser, allt

vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter kvinna----— —

16

För utgivandet av moderskapslijälp

till kvinna, som är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa,

svarar lokalsjukkassan med rätt för

denna att från centralsjukkassan

återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits

jämlikt 3 § och hela det belopp,

som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.

förlossningsdagen samt såvitt angår

barntillägg och tilläggspenning från

den dag ersättningen avser, allt vid

äventyr att rätten förloras,

moderskapshjälpen vägras.

§•

För utgivandet av moderskapshjälp

till kvinna, som är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa,

svarar lokalsjukkassan med rätt för

denna ätt från centralsjukkassan

återfå fyra femtedelar av vad som

utgivits jämlikt 3 § och hela det belopp,

som utgivits jämlikt 5, 6 och

7 §§•

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning

åt smittbärare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Ersättningen åt den som är sjuk

penningförsäkrad jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första nittio dagarna av en sjukperiod,

för vilka sjukpenning utgår;

dock att ersättning åt den som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst alltid

skall bestämmas till det belopp för

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst

av tjänst.

Ersättningen åt-------sagda dag.

Den som-------om arbetsinkomst.

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första etthundraåttio dagarna av en

sjukperiod, för vilken sjukpenning

utgår; dock att ersättning åt den

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst

alltid skall bestämmas till det belopp

för dag räknat som skulle hava

utgått till honom, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst.

8 §.

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

sex månader från den dag ersättningen

avser, vid äventyr att rätten

till ersättning förloras; Konungen

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

två år från den dag ersättningen avser,

vid äventyr att rätten till ersättning

förloras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock obetaget att, då särskilda skäl

därtill föranleda, besluta att framställning

må upptagas till prövning

ändå att den göres senare.

Vid framställningen------om ingripandet.

Därest sökanden-----— nyssnämnda tid.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1959.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Förordning

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, äger

vid sjukdom erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad nedan

stadgas.

2 §.

Sjukhjälp enligt denna förordning utgår i form av ersättning för utgifter,

som avses i 14—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ävensom för

kostnad, som avses i 18 § nämnda lag, i den mån ersättning för sådan

kostnad är tillförsäkrad samtliga försäkrade i den centralsjukkassa, som enligt

vad i 3 § sägs skall bekosta hjälpen.

Sjukhjälp utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.

Föreligger rätt till ersättning för vården jämlikt annan svensk lagstiftning

eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med

främmande makt, skall sjukhjälpen minskas med vad som i motsvarande

hänseende utgår i sådan ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning, utgives av sjukkassa för den

ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa äger återfå sålunda utgiven sjukhjälp

av den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp skall belasta sjukvårdsförsäkringen i

vederbörande centralsjukkassa.

4 §.

Beträffande sjukhjälp enligt denna förordning skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i 14—18, 29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105—107 §§

lagen om allmän sjukförsäkring.

5 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande

av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

13

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

Den som är försäkrad jämlikt lagen

om allmän sjukförsäkring och

som lider av långvarig och allvarlig

sjukdom äger, där Konungen i fråga

om sjukdomen så bestämt, utan

kostnad erhålla läkemedel, som

enligt vad Konungen förordnat

skall tillhandahållas kostnadsfritt

vid sådan sjukdom.

3

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,

som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november 1913 (nr 308) är

att hänföra till apoteksvara eller som

utan att utgöra apoteksvara innehåller

gift av första klassen, åtnjuta

nedsättning av fastställt pris för läkemedlet

med hälften av det belopp,

varmed priset må överstiga tre kronor.

Har under en formel förskrivits

flera läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda

kostnaden. Är förskrivning avsedd

att expedieras mer än en gång, skall

(Föreslagen lydelse)

l

Svensk medborgare så ock den

som, utan att vara svensk medborgare,

är försäkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring äger, därest han

lider av långvarig och allvarlig sjukdom,

i fråga om vilken Konungen så

bestämt, utan kostnad erhålla läkemedel,

som enligt vad Konungen förordnat

skall tillhandahållas kostnadsfritt

vid sådan sjukdom.

§•

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom svensk medborgare vid

inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november

1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara

eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av

fastställt pris för läkemedlet med

hälften av det belopp, varmed priset

må överstiga tre kronor. Har under

en formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är förskrivning

avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje expedition.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

nedsättningen hänföra sig till varje

expedition.

Vad nu sagts om den som år försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring skall ock gälla den

som, utan att vara försäkrad enligt

nämnda lag, här i riket är i allmän

eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning-----

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts om svensk medborgare

skall ock gälla annan, under

förutsättning att han är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

eller, utan att så år fallet,

här i riket är i allmän eller enskild

tjänst.

— stycket avses.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1959.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i26 år 1958

15

Utdrag av protokollet över socialår end en, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukförsäkringslagen

m. m. samt anför.

Inledning

Den allmänna sjukförsäkringen har nu varit i funktion i något mer än

tre år. Under denna tid har åtskilliga önskemål om ändring i bestämmelserna

rörande försäkringen framkommit. Vissa ändringar av förhållandevis

mindre räckvidd har också vid olika tillfällen vidtagits i sjukförsäkringslagen

efter dess ikraftträdande. På vissa andra, likaledes mera avgränsade

områden har det ansetts befogat att igångsätta utredningar angående omgestaltning

av gällande bestämmelser. Jag vill sålunda erinra om att utredning

genom skilda sakkunniga för närvarande pågår rörande sjukkassetaxan,

läkemedelsförmånerna samt sjukförsäkringslagens bestämmelser om

ersättning för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättningar.

Statsmakterna har sålunda inte stått främmande för att sjukförsäkringen

måste underkastas en fortlöpande översyn. Samtidigt har det stått klart, att

en mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen borde vidtagas,

sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande dess verkningar. Vid behandlingen

i statsrådet av propositionen nr 55 till årets riksdag, vari principerna

för en allmän pensionsreform angives, framhöll jag, att denna allmänna

översyn av sjukförsäkringslagen bör komma till stånd i samband

med att samordningsproblemen på socialförsäkringsområdet som följd av

en beslutad pensionsreform blir aktuella.

Den omständigheten att den allmänna revisionen av sjukförsäkringslagen

bör anstå till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i

hela dess vidd kan prövas behöver inte medföra att den redan beträdda

vägen med reformer på vissa begränsade avsnitt övergives. Om behovet av

ändring är mera framträdande och lösningen av de nyss berörda samord
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

ningsproblemen inte föregripes genom ändringen, är det enligt min mening

naturligt att man fortsätter på de partiella reformernas väg. För närvarande

föreligger vissa sådana reformbehov, vilka redan nu synes böra upptagas till

prövning.

Härvid syftar jag i första hand på vissa frågor, som behandlas i en inom

social- och inrikesdepartementen upprättad, den 21 december 1957 dagtecknad

promemoria. I promemorian framlägges bl. a. förslag om utsträckning

av den tid, under vilken den högre tilläggssjukpenningen enligt 22 §

sjukförsäkringslagen utgår, från 90 till 180 dagar. Vidare anses en höjning

böra ske av vårdavgiften för salspatienter på sjukhus. Som en konsekvens

härav föreslås vissa ändringar i sjukförsäkringslagen, innebärande bl. a.

en förlängning av sjukhjälpstiden för folkpensionärer och en omfördelning

av arbetsgivarbidraget mellan sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Genom den föreslagna höjningen av vårdavgiften

erhålles en provisorisk lösning av ett sedan länge uppmärksammat problem,

som uppkommit genom att långtidspatienter på sinnessjukhus och

andra sjukvårdsinrättningar på grund av de nuvarande låga vårdavgifterna

får ett betydande överskott på sin folkpension, vilket de i många fall inte

har möjlighet att själva tillgodogöra sig.

Ett annat aktuellt spörsmål rörande ändrade regler på sjukförsäkringens

fält står i samband med utvecklingen av det internationella socialpolitiska

samarbetet. Vid 1956 års riksdag fattades beslut om viss av detta samarbete

föranledd ändring i sjukförsäkringslagen. I samband med att förslag

härom framlades (prop. 22/1956) yttrade min företrädare i ämbetet,

att förda förhandlingar med främmande stater aktualiserat frågan om utlandssvenskarnas

skydd genom socialförsäkringen under tider, då de mer

eller mindre tillfälligt vistades i Sverige utan att vara bosatta här. Min

företrädare förklarade sig ha för avsikt att senare ta initiativ till en utredning

av denna fråga. Så skedde genom att han, enligt bemyndigande

den 11 maj 1956, tillkallade generaldirektören Åke Natt och Dag att biträda

med utredning av frågan om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning

å utlandssvenskarna.

Utredningsmannen — som vid uppdragets fullgörande biträtts av följande

experter, nämligen inspektören hos Stockholms stads sjukhusavgiftsdelegerade

Å. Blom, byråchefen i riksförsäkringsanstalten F. B. J. Broberg,

t. f. byråchefen i statens utlänningskommission S. E. F. Bundsen, landskamreraren

i Örebro län A. E. Morén och assessorn i kammarrätten S. F.

von Otter — framlade den 14 februari 1957 betänkande (stencilerat) med

förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna.

Slutligen har riksförsäkringsanstalten, efter av Kungl. Maj :t den 10

januari 1958 erhållet uppdrag, inkommit med utredning och förslag rörande

ändrade bestämmelser om preskription av rätt till sjukhjälp m. m.

Den förut nämnda departementspromemorian samt betänkandet med för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958 17

slag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna har remissbehandlats i

vanlig ordning.

över promemorian har yttranden inkommit från statskontoret, försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), De lungsjukas riksförbund och De blindas förening

u. p. a. Dessutom har från Svenska fabriksarbetareförbundet inkommit en

skrift beträffande frågan om tiden för oreducerad tilläggssjukpenning.

Yttranden över betänkandet har avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån,

riksskattenämnden, kommerskollegium, Svenska sjukkasseförbundet

och Utlandssvenskarnas förening, varvid kommerskollegium vid sitt

yttrande fogat utlåtande från Sveriges allmänna exportförening.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som

jag i det föregående berört.

Gällande bestämmelser m. m.

S jukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1

(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,

74/56 och 627/56) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av

ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning. Försäkringen

är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund av

den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad

därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag, centralsjukkassor

och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt varje

stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Centralsjukkasseområde,

som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden,

omfattande en eller flera kommuner. För varje lokalsjukkasseområde

skall finnas en lokalsjukkassa. Den skall vara ansluten

till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet

är beläget (3 §).

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande

nämnas i detta sammanhang. 1 2

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att

varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av

kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap

i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma

gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är

såväl bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt

är a) de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i

följd, så länge sjukhusvård därefter pågår, b) de som är omhändertagna på

vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller som är intagna i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst

två år, samt c) om Konungen eller efter hans bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, de som är sjukförsäkrade enligt utländsk lag.

Annan än försäkringspliktig får ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven.

Är försäkringspliktig inte mantalsskriven inom riket, skall

han vara medlem i kassan för den kommun, där han är bosatt vid kalenderårets

ingång eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

även medlem i den senare (9 §).

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Medlemmens

sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn,

adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande

dem föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade medfört

undantag från försäkringsplikt. I fråga om barnens sjukvårdsförsäkring

gäller vissa specialregler, som bl. a. syftar till att förhindra, att barn

dubbelförsäkras eller faller utanför försäkringen (6 §).

Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för

läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.

Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården, dock

högst med 3A av belopp, som för vården upptagits i en av Kungl. Maj:t

fastställd taxa (14 §). Resor till och från läkare ersättes i regel med 3/,

av resekostnaden i vad den överstiger visst belopp (16 §). För sjukhusvård

utgår i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar avgiften på

allmän sal vid hemortssjukhus. Konungen äger utfärda taxa för beräkning

av ifrågavarande ersättning (15 §). Resa för intagning på sjukhus ersättes

i princip helt, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger visst

belopp (17 §). Om sjukkassan med tillsynsmyndighetens medgivande så

beslutat, ersättes kostnader för sjukgymnastik och vissa andra behandlingar

samt konvalescentvård (18 §).

Försäkrad, som under vistelse utom riket blir i behov av sjukvård, äger

erhålla ersättning för utgifter för sjukvård utomlands enligt särskilda regler,

upptagna i kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 404) angående sjukhjälp

utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sj ukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar

med minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa

gifta eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar utan sådan inkomst

(7 §). Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjukpenning

med 3 kr. om dagen (22 § 1 st.). Till grundsjukpenningen

utgår i förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst

av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade

för tilläggssjukpenning som utgår med varierande belopp, beroende på vilken

sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom

beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kr.

och lägsta en krona. Efter 90 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen,

dock inte i de lägsta klasserna (22 §). Av följande, i 22 § SFL intagna

tabell framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning i

varje sjukpenningklass.

Sjukpen-

ningklass

nr

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av

en sjukperiod för vilka

sjukpenning utgår

Följande dagar av

sjukperioden

till

kr

men ej

till

kr

Grund-

sjukpen-

ning

kr

Tilläggs-

sjukpen-

ning

kr

Summa

kr

Grund-

sjukpen-

ning

kr

Tilläggs-

sjukpen-

ning

kr

Summa

kr

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1........

1 800

3

3

3

3

2........

1800

2 400

3

1

4

3

1

4

3........

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4........

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5........

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6........

4 200

5 000

3

5

8

3

3

6

7........

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8........

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9........

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10........

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11........

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

12........

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13........

14 000

—

3

17

20

3

9

12

Vid beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen

utgår med lägre belopp i 4:e—13:e sjukpenningklasserna, skall medräknas

tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast

föregått sjukperioden (22 § 5 st.).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta, huruvida medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera honom

i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan har också att i förekommande

fall ändra klassplaceringen. Beslut härom träder i kraft tidigast

vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under

pågående sjukdom, såvida inte medlemmen är utförsäkrad eller, då fråga

är om yrkesskada, samordningstiden gått till ända (11 §).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Under lid för sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot hempenning.

Denna motsvarar sjukpenningen minskad med tre kr., dock med högst

hälften av sjukpenningen (25 §).

Sjukhjälp i form av sjukpenning (hempenning) eller ersättning för

sjukhusvård utgives för högst 730 dagar vid varje sjukdom. I syfte att

undvika sammanträffande av sjukhjälp och folkpension i alltför stor omfattning

är dock denna regel modifierad för folkpensionärer i allmänhet.

För dessa är sålunda sjukhjälpstiden beträffande nyssnämnda förmåner

vid varje sjukdom begränsad till högst 90 dagar efter utgången av den

månad varunder försäkrad antingen fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension

i annan form än ålderspension (invalidpension, sjukbidrag, änkepension

eller hustrutillägg). För förvärvsarbetande folkpensionärer, som

ej är ålderspensionärer, gäller en förmånligare bestämmelse. — Den som

är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom, såvida

den inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

Rätten till sjukhjälp preskriberas efter sex månader, räknat i fråga om

sjukpenning från den dag sjukpenningen avser och beträffande annan sjukhjälp

från det den försäkrade guldit det belopp, för vilket han begär ersättning

(30 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att

erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för

grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifterna,

som fastställes av tillsynsmyndigheten efter vederbörande kassas

hörande, skall var för sig vara så avvägda, att de i förening med andra

för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel kan

antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondhildning. Avgifterna för

sjukvårdsförsäkringen skall tillika förslå till de utgifter för läkemedel, som

enligt vad statsmakterna därom särskilt förordnar skall åvila kassorna.

Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga avgift

till båda kassorna. Sjukförsäkringsavgifterna upptages i samband med

uppbörden av de allmänna skatterna (33—36 §§).

Arbetsgivarna bidrar till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra,

till sjukvårdsförsäkringen 0,1 procent och till försäkringen för tillläggssjukpenning

1 procent av den lön i penningar eller naturaförmåner,

som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare

vilka är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskade
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

21

försäkring. Vid bidragsberäkningen tages inte någon hänsyn till arbetstagares

lön i vad denna överstiger 15 000 kr. för år räknat (38 §).

Arbctsgivarbidrag, som belöper på ett kalenderår, skall i den ordning

Kungl. Maj :t bestämmer fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande

till, såvitt angår sjuk vårdsförsäkringen antalet medlemmar vid utgången

av kalenderåret och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för detta

ändamål under kalenderåret. Statsmakterna äger dock bestämma, att viss

del av bidragen skall fonderas (39 §).

Ansvaret för utgivna förmåner fördelas mellan lokalsjukkassa och vederbörande

centralsjukkassa. Lokalsjukkassan ansvarar sålunda för utgivande

av ersättning enligt sjuk vårdsförsäkringen. Av utgifterna härför —

med undantag av utgifterna för vissa sjukvårdande åtgärder — äger kassan

från vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga

om sjukvårdsersättning till barn under 16 år, som inte är försäkrade på

grund av någon medlems sjukförsäkring, hela beloppet (86 §).

Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag

(40—44 §§). Statsbidraget avser bl. a. inte tilläggssjukpenningen och

ersättning för sjukhusvård.

Den frivilliga försäkringen innebär, att sjukpenningförsäkrad

medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som

utgives på grund av den obligatoriska försäkringen. Tillägget får uppgå

till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägget motsvarar sjukpenningen

i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hela

hans årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. På grund av

sjukpenningskalans utformning gäller ett högre maximum för tillägget

under de första 90 dagarna än för tiden därefter. Vidare kan en del kategorier

sjukpenningförsäkrade kvinnliga sjukkassemedlemmar, vilka i regel

icke är försäkrade som förvärvsarbetande, frivilligt försäkra sig hos vederbörande

centralsjukkassa för erhållande av visst sjukpenningtillägg. Slutligen

kan sådan sjukkassemedlem, vilken till följd av studier eller annan

utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa

utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete, hos centralsjukkassan teckna frivillig

försäkring för erhållande av viss sjukpenning eller visst tillägg till

den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska försäkringen

(47—48 §§).

Frivillig försäkring får i allmänhet meddelas endast om medlemmen

ej fyllt femtiofem år och har god hälsa (49 §). Under det första halvåret

efter lagens ikraftträdande dispenserades från nämnda krav (120 §).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Avgifterna till den frivilliga försäkringen skall beräknas och efter centralsjukkassans

hörande fastställas av tillsynsmyndigheten (52 §).

Jämväl till den frivilliga försäkringen utgår visst statsbidrag (53 §).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt åtskilliga stadganden

om den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse

(54 §).

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt

om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i riket och å vilka lagen ej eljest är tilllämplig

(110 §).

Lagen om moderskapshjälp

Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55)

äger kvinna, som är försäkrad jämlikt SFL, på grund av den obligatoriska

försäkringen enligt nämnda lag erhålla moderskapshjälp (1 §).

Moderskaphjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moder

skapspenning (2 §).

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som är erforderlig

vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för

vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.

Moderskapspenning utgår i form av grundpenning, vilken under vissa villkor

förhöjes genom barntillägg, varjämte tilläggspenning i regel utgår till

kvinnor, som är försäkrade för lilläggssjukpenning enligt SFL. Tilläggspenning

utgår med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning

för de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Moderskapsförsäkringens

förmåner beräknas i huvudsak på samma sätt som

motsvarande förmåner inom sjukförsäkringen (3—10 §§).

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa

är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall

avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter,

avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning

och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

avse jämväl tilläggspenning (11 §).

Till kostnaderna för tilläggspenning utgår bidrag från arbetsgivare med

0,04 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till hos

honom anställda arbetstagare. I övrigt skall beträffande dessa bidrag tilllämpas

vad som gäller om arbetsgivarbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning

enligt SFL (12 §).

Till vissa av de allmänna sjukkassornas utgifter för moderskapshjälp

utgår statsbidrag (13 §).

Lokalsjukkassa svarar i förekommande fall för utgivande av moder
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

skapshjälp med rätt att av centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av ersättning

för förlossningsutgifter och hela det belopp, som utgivits i form

av moderskapspenning (16 §).

Läkemedelsförmåner

Enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel (nr 519; ändr. 76/56) äger den, som är försäkrad jämlikt

SFL, i vissa fall rätt att vid långvarig och allvarlig sjukdom erhålla

läkemedel kostnadsfritt. Som förutsättning härför gäller bl. a., att såväl

sjukdomen som läkemedlet upptagits i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning.

Sådan förteckning har fastställts genom kungörelse den 4 juni

1954 (nr 520; ändr. 492/57). I övriga fall äger en sjuk person, som är försäkrad

enligt SFL, rätt att vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till

apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet med hälften av det belopp, varmed

priset må överstiga tre kr. Sistnämnda förmån tillkommer även den som,

utan att vara försäkrad enligt SFL, här i riket är i allmän eller enskild

tjänst (2 och 3 §§).

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt förordningen bestrides

till viss del med statsmedel och i övrigt av de allmänna centralsjukkassorna

(5 §).

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tilllämpning

av förordningen helt eller delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i riket och å vilka förordningen ej eljest

är tillämplig (7 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring

Försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr

243; ändr. 399/55 och 75/56) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den

obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare samt dessutom

vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer. Försäkringen

bedrives av riksförsäkringsanstalten och vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Den obligatoriska försäkringen, som bekostas av arbetsgivarna,

avser yrkesskador, dvs. olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar.

Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård,

resor, läkemedel, proteser in. m. samt sjukpenning, barntillägg,

livränta till invalid och efterlevande samt begravningshjälp.

Yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen. Samordningen

innebär alt personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt

yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskade- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

försäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända.

Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa

enligt bestämmelserna i SFL (SFL 31 §). Samordningstiden omfattar

som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter det yrkesskadan inträffade.

Om skadan medför rätt till livränta, upphör dock samordningstiden senast

den dag livränterätten inträder (YFL 11 §).

Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende

av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga

arbetsförtjänst är att hänföra (13 § 2 st.). Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje klass framgår av följande i 13 § intagna

tabell.

Den skadades årliga

arbetsförtjänst uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

S j ukpenningklass

nr

till

kr

men ej till

kr

för tid t. o. m.

den månad

under vilken den

skadade fyller

67 år

kr

för tid därefter

kr

i..................

1 800

3

3

2..................

1 800

2 400

4

4

3..................

2 400

3 000

5

5

4..................

3 000

3 600

6

5

5..................

3 600

4 200

7

6

6..................

4 200

5 000

8

6

7..................

5 000

5 800

9

7

8..................

5 800

6 800

10

7

9..................

6 800

8 400

12

8

10..................

8 400

10 200

14

9

11..................

10 200

12 000

16

10

12..................

12 000

14 000

18

11

13..................

14 000

—

20

12

Enligt särskilt stadgande (13 § 5 st.) får sjukpenning inte i något fall

utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör enligt

22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i

sjukpenning från sjukkassan, om skadan inte utgjort yrkesskada.

Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt

eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt

(45 §). Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen avses i princip

skola komplettera sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Vid skada, som omfattas av den frivilliga yrkesskadeförsäkringen,

skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens

slut, dock inte längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen

inträder. Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse för den frivilliga

(46—48 §§).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

25

Folkpensioneringslagen m. m.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/47,

527/47, 732/48, 264/50, 157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55,

265/56, 168/57 och 172/57) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som

utgår efter det att den pensionsberättigade fyllt 67 år, samt å andra sidan

invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid

dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.

Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet

och uppgår för år räknat till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad,

vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag)

vari ingår tilläggspension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr.

för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag)

som utgöres av enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga

är på visst sätt nedsatt, samt består av grundpension och tilläggspension.

Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn

till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen däremot

är inkomstprövad och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller

vars hustru uppbär hustrutillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår enligt huvudregeln till änka, som fyllt 55 år,

under förutsättning att hon uppnått denna ålder senast under det kalenderår,

varunder mannen avlidit, och att hon varit gift med honom minst

fem år. Änkepensionen, som i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till

högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår utom i vissa undantagsfall endast till pensionsberättigad

mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta

minst fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är inkomstprövat, uppgår

till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder

därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,

som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under

äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne. Gift pensionär,

som mera varaktigt vårdas på anstalt, erhåller som regel pension

efter samma grunder som ogift person.

Såväl ålderspension, tilläggspension, änkepension som hustrutillägg höjes

genom indextillägg och s. k. standardtillägg, varjämte kommunalt bostadstillägg

kan utgå.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

I fråga om indextillägg gäller, att socialstyrelsen skall verkställa

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad

och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj:t

senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal

(pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda

fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som

beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension

eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad

och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.

Pensionspristalet har för april 1958 fastställts till 121. På grund härav

är antalet indextillägg fr. o. m. nämnda månad sju.

Standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om

höjning av folkpensioner m. m. med 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för

hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberättigad.

Inberäknat index- och standardtillägg utgör sålunda ålderspensionen fr. o.

m. april i år för makar, som båda åtnjuter denna förmån, tillhopa 3 600

kr. och för ensamstående 2 250 kr. Till samma belopp uppgår invalidpensionen

och sjukbidraget i fält då full tilläggspension utgår. Beloppet av

full änkepension jämte index- och standardtillägg utgör 1 800 kr.

I detta sammanhang kan anmärkas, att förslag framlagts för årets riksdag

(prop. nr 55) om höjning av standardtilläggen fr. o. m. juli 1958 med

belopp motsvarande tre indextillägg.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets

storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda

avseende gäller dock vissa begränsningar. Bland dessa märks, att inkomstprövning

av tillägget enligt folkpensioneringslagens bestämmelser är obligatorisk.

De kommunala bostadstilläggen, som införts i praktiskt taget

alla kommuner, trädde i stället för de tidigare s. k. statliga bostadstilläggen.

I samband med omläggningen, som ägde rum år 1953, tillkom en övergångsbestämmelse,

vars innebörd i stort sett är, att folkpensionär som vid

1953 års utgång uppbar statligt bostadstillägg med visst belopp har rätt

att även i fortsättningen enligt tidigare regler erhålla detta belopp under

namn av kommunalt bostadstillägg. Det statliga bostadstillägget, som var

inkomstprövat, utgjorde för ogift pensionär maximalt respektive 150, 300,

450 och 600 kr. i bostadskostnadsgrupperna II—V.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar

blindtillägg och vårdtillägg.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

27

Personer, som vårdas på anstalter, är om man bortser från det

kommunala bostadstillägget, i allmänhet berättigade till folkpension på

samma grunder som övriga pensionärer. Vid utarbetandet av grunderna för

de kommunala bostadstilläggen diskuterades ingående frågan om anstaltsvårdades

rätt till sådana tillägg. De allra flesta av rikets kommuner stannade

för att undantaga folkpensionärer på sjukvårdsanstalter från rätt till

kommunalt bostadstillägg. I några fall likställdes dock de anstaltsvårdade

med övriga pensionärer, medan i vissa andra fall de anstaltsvårdades rätt

till bostadstillägg begränsades till belopp, som motsvarade det tidigare statliga

tillägget. Det sistnämnda är fallet i t. ex. Stockholm, där ogift pensionär,

som är intagen på sjukvårdsanstalt, erhåller 600 kr. om året eller samma

belopp som det tidigare statliga tillägget; detta belopp utgår även i fall, då

nyssnämnda övergångsbestämmelse inte är tillämplig.

För vissa grupper av anstaltsvårdade finns särskilda bestämmelser i folkpensioneringslagen.

Enligt 17 § i lagen skall sålunda folkpension som överstiger

200 kr. om året nedsättas till detta belopp för tid, under vilken pensionstagaren

är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles

häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller ock endast

tillfälligt vistas utom anstalten. I här avsedda fall äger pensionsstyrelsen

medge nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av folkpensionen,

rätt att uppbära denna eller del därav. Nedsättning av folkpension

jämlikt nu åberopade lagrum förekommer i relativt sett mycket liten utsträckning.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i ålderdomshem eller

därmed jämställt hem eller mot avgift, som av kommun erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, har kommunen enligt 18 § 2 mom.

folkpensioneringslagen rätt att uppbära honom tillkommande folkpension

samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen

och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.

Kommunen är dock skyldig att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla

den pensionsberättigade 30 kr. såsom fickpengar. Kan den pensionsberättigade

på grund av sitt tillstånd inte begagna sig av kontanta medel,

skall kommunen använda motsvarande belopp för ökande av pensionstagarens

trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Samma rätt att uppbära

folkpension tillkommer landstingskommun eller annan som driver epileptikeranstalt

såvitt angår den som åtnjuter kostnadsfri vård på anstalten.

Motsvarande gäller vidare enligt 22 § lagen den b juni 195b (nr b83) om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna beträffande den som

erhåller kostnadsfri vård å sådan anstalt.

Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten men kommunerna

bidrar till de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen

den 30 juni 19b7 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

(nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52 och 135/54).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Sjukhuslagen

Enligt 20 § lagen den 20 december 19W om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus (nr 1044; ändr. 795/43 och 129/46) ankommer det på

den som driver sådant sjukhus att bestämma efter vilka grunder och till

vilket belopp legosängsavgift skall erläggas för den som är intagen på

sjukhuset. Om avgiften sättes till lägre belopp för sjuka från det egna landstingsområdet

eller den egna kommunen än för andra sjuka skall de som är

bosatta inom landstingsområdet eller kommunen vid tiden för intagningen

alltid hänföras till den första gruppen.

Konventioner m. m.

Sverige har under senare år ingått en del överenskommelser med andra

länder på det sociala området. I detta sammanhang synes det erforderligt

att lämna en redogörelse för en del av dessa överenskommelser, såvitt angår

sjukförsäkringen.

Konventionen den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Finland,

Island och Norge om social trygghet trädde i kraft den 1 november 1956,

varom kungörelse utfärdades den 5 oktober 1956 (nr 491). Enligt konventionen

skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna i fråga

om inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett annat av länderna

samma villkor och regler gälla som för landets egna medborgare. Sett från

den svenska sjukförsäkringens synpunkt innebär detta, att det krav på

mantalsskrivning i riket, som gäller för utlänningars tillhörighet till försäkringen,

slopats såvitt angår medborgare i våra nordiska grannländer.

För den, som är medborgare i något av de nordiska länderna, är alltså bosättning

i Sverige tillfyllest för att grunda rättighet och skyldighet att tillhöra

den svenska försäkringen. Även personer, som tillfälligt uppehåller sig

i annat land än det där de är bosatta, kan enligt konventionen tillerkännas

vissa förmåner. Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslutande

länderna och under tillfällig vistelse i ett annat av länderna plötsligt

blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård, äger sålunda rätt till

sjukhjälp från sjukförsäkringen i vistelselandet på de villkor och enligt

de regler som förutsättes bli fastställda i särskild överenskommelse. Sjukkassa,

som utgivit sjukhjälp under tillfällig vistelse, är icke berättigad till

gottgörelse härför från den sjukkassa, där vederbörande är försäkrad, och

äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

1 anslutning till konventionen har träffats en överenskommelse den 19

december 1956 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge om överflyttning

mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig vistelse. Kungörelse

härom utfärdades den 18 januari 1957 (nr 10). Enligt överenskommelsen,

som trädde i kraft den 1 januari 1957, gäller beträffande sjukhjälp under

tillfällig vistelse, att därest en person, vilken är sjukhjälpsförsäkrad i ett

av länderna, under tillfällig vistelse eller på genomresa i något av de andra

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

länderna plötsligt blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård,

sjukkassa i det land, där vården erhålles, skall vara skyldig utgiva sjukhjälp

till honom. Sjukhjälpen avser ej sjukpenning eller däremot svarande

förmåner men omfattar alla andra förmåner, som vederbörande kassa enligt

gällande bestämmelser utger till sina egna medlemmar, exempelvis ersättning

för läkarvård, sjukhusvård, läkemedel, fysikaliska behandlingar och

resor.

Konventionen den 9 juni 1956 mellan Konungariket Sverige och Förenade

Konungariket Storbritannien och Nordirland om social trygghet trädde i

kraft den 1 juni 1957, varom kungörelse utfärdades den 10 maj 1957 (nr

154). Konventionen avser bl. a. medicinska förmåner. Härmed åsyftas, vad

angår Sverige, sjukvårdsförmåner enligt SFL samt kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel. Medborgare i det ena landet skall, där ej annorlunda

stadgas i konventionen, i fråga om skyldigheter och rättigheter enligt det

andra landets lagstiftning vara likställd med detta lands egna medborgare.

I Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland bosatt brittisk

medborgare, som icke är medlem i svensk sjukkassa, skall under vistelse

i Sverige äga åtnjuta samma medicinska förmåner som här bosatt svensk

medborgare utan skyldighet att erlägga avgifter till den svenska sjukförsäkringen.

Motsvarande rätt att komma i åtnjutande av brittiska medicinska

förmåner tillkommer svensk medborgare, som är bosatt i Sverige

men tillfälligt vistas i Förenade Konungariket.

Folkbokföring sförordningen

Av det föregående framgår, att frågan om en person är bosatt i Sverige

är av betydelse för huruvida han är försäkringspliktig enligt SFL samt att

mantalsskrivningsorten eller i vissa fall bosättningsorten är avgörande för

vilken sjukkassa den försäkrade skall tillhöra och att bosättningsorten kan

vara avgörande för legosängsavgiftens storlek. Bestämmelser om kyrkobokföring

och mantalsskrivning, däri inbegripet regler rörande den närmare

innebörden av begreppet bosatt, återfinnes i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469; ändr. 41/50, 394/51, 684/51, 336/52, 93/53,

139/55, 229/56 och 58/57).

I fråga om kyrkobokföringen är huvudregeln, att envar skall bokföras

i lorsamlingsboken (kyrkobokföras) i den församling (kyrkobokföringsort)

och å den fastighet, där han är bosatt. Utlänningar, tillhörande främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, så ock deras utländska familjemedlemmar

och utländska tjänare skall dock inte kyrkobokföras här i riket

(13 § 1 inom.).

Vad begreppet bosättning beträffar, har det med hänsyn till de mångskiftande

förhållandena inom det moderna samhällslivet icke befunnits

möjligt att i lagstiftningen lämna en fullt uttömmande definition därav

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

eller beskrivning av vad som förstås med uttrycket bosatt. Vissa grundprinciper

och närmare regler har dock angivits till ledning för bedömandet.

Detta har skett genom att den nyssnämnda huvudregeln i 13 § 1 mom.

närmare utvecklats i de följande momenten av samma paragraf.

Beträffande innehållet i dessa bestämmelser må anföras följande. En

person skall i allmänhet anses bosatt å den fastighet, där han regelmässigt

vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan) (2 mom.). Vad

nu sagts skall dock inte föranleda, att någon anses bosatt å fastighet, där

han under vistelse vid läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar

sin dygnsvila, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem annorstädes,

såsom hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos familjen

(5 mom.).

Från huvudregeln i 13 § 1 mom., att envar skall kyrkobokföras, där han

är bosatt, gives — vid sidan av de förut angivna särskilda föreskrifterna

beträffande vissa utlänningar — en del undantag i 14 §. Av denna paragraf

framgår bl. a., att den som är anställd i rikets tjänst å utländsk ort

skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras här i riket, i regel

i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm (2 inom.). Vidare stadgas, att den

som saknar känt hemvist skall, till dess han skall överföras till bok över

obefintliga, kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskrivits.

Från församlingsboken skall till boken över obefintliga överföras de

personer, vilkas vistelseort, sedan de mantalsskrivits såsom saknande känt

hemvist, ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Sjöman får dock ej

överföras, så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus. Från församlingsboken

skall vidare avföras den, som avlidit eller kyrkobokförts i annan

församling, ävensom den, som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat

landet eller som enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar

i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort

(8 mom.).

Vad angår mantalsskrivningen, skall enligt 36 § fysisk person mantalsskrivas

i det mantalsskrivningsdistrikt och å den fastighet, där han den

1 november förrättningsåret rätteligen skall anses kyrkobokförd. Mantalsskrivningsdistrikt

utgöres av kommun eller i vissa fall del därav.

Tilläggssj ukpenningen

Utredning av riksförsäkringsanstalten

På uppdrag av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning

angående kostnaderna samt konsekvenserna i övrigt, därest tillläggssjukpenning

enligt 22 § SFL får utgå med oreducerat belopp under

hela sjukhjälpstiden. Från anstaltens utredning, som innefattas i en den

12 oktober 1956 dagtecknad skrivelse, må här återges följande.

Kostnadsökningen om den ifrågasatta reformen genomföres från

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

och med år 1958 eller 1959 har riksförsäkringsanstalten uppskattat till omkring

55 milj. kr. per år. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäkringen

som helhet betraktad dittills lämnat ett icke obetydligt överskott

skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas

genom avgiftsökning. En fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas

avgifter blir dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening

sannolikt erforderlig.

Vad beträffar konsekvenserna i övrigt framhåller anstalten,

att risken för missbruk av försäkringen kommer att öka, om den nuvarande

högre sjukpenningen skall utgå under hela sjukhjälpstiden. Anstalten

påpekar vidare, att placeringen i sjukpenningklass sker efter i viss

mån schematiska grunder. Rena tillfälligheter kan få till följd att försäkrad

placeras i en annan sjukpenningklass än den han rätteligen borde tillhöra.

En felbedömning från sjukkassans sida kan få samma följd. De ekonomiska

konsekvenserna av en felplacering kan för den enskilde och för sjukkassan

få väsentligt större betydelse, om den nuvarande högre sjukpenningskalan

tillämpas för hela sjukhjälpstiden. Efter ett genomförande av den ifrågasatta

reformen kommer vidare en för hög placering i sjukkassan att i regel

få till följd, att vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste

utgiva sjukpenning med högre belopp än del, som skulle ha utgivits, om

klassplaceringen varit riktig. Den ifrågasatta ändringen av 22 § SFL skulle

inverka även på den frivilliga försäkringen enligt samma lag. På denna

punkt förutsätter riksförsäkringsanstalten att möjligheten att välja ett

sjukpenningtillägg för de 90 första sjukpenningdagarna och ett annat för

tiden därefter skulle bibehållas, även om tilläggssjukpenningen gjordes

enhetlig för hela sjukhjälpstiden. Beträffande YFL framhålles, dels att

den frivilliga försäkringen enligt nämnda lag i fråga om sjukpenningen

kan påverkas av ändring av 22 § SFL och dels att en omprövning av samordningstidens

längd inte bör ske annat än i samband med en omprövning

av samtliga bestämmelser, som står i förbindelse med samordningen.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att en tillämpning av SFL:s nuvarande

högre sjukpenningskala för hela sjukhjälpstiden måste få till följd

att ändringar vidtages i reglementen och avtal, som reglerar samordningen

mellan sjuklöner från arbetsgivare och sjukförsäkringens sjukpenningförmåner.

Vidare måste en anpassning ske av den kontanta hjälp, som vid

sjukdom lämnas av försäkringsinrättningar, understödsföreningar och

andra organ.

Ett genomförande av den ifrågasatta sjukpenningförhöjningen kan enligt

riksförsäkringsanstaltens mening komma alt försvåra genomförandet av

andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning

över riksförsäkringsanstaltens utredning har yttranden avgivits av statskontoret,

försäkringsrådet, riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen

i Sverige, TCO, Statstjänstemännens riksförbund och SACO.

Endast Landsorganisationen och tre reservanter i för säkring srådet samt

— med visst förbehåll — Svenska stadsförbundet förordar att den ifrågasatta

reformen genomföres nu. Av de återstående remissorganen är en

grupp mer eller mindre negativt inställd till en sådan reform, medan

resten visserligen är positivt inställd till tanken på att ta bort reduktionen

av sjukpenningen efter 90 dagar men anser att detta inte bör ske för närvarande.

Till förstnämnda grupp hör Svenska lantarbetsgivareföreningen, som anser

att de vid lagbestämmelsens tillkomst av departementschefen redovisade

skälen1 för en reduktion av sjukpenningen efter 90 dagar alltjämt

äger giltighet. Svenska försäkringsbolags riksförbund är av samma mening

samt anför i övrigt huvudsakligen följande skäl mot att nu ändra ifrågavarande

bestämmelse. Kostnadsökningen kan inte beräknas med någon säkerhet.

Missbruksrisken bör beaktas. Anpassningsproblem skulle uppstå

i förhållande till bl. a. yrkesskadeförsäkringen, den frivilliga sjukpenningförsäkringen

enligt 47 § SFL samt försäkringar meddelade av enskilda försäkringsanstalter

in. fl. organ. En ny utvidgning av den allmänna sjukförsäkringen

skulle göra det av nämnda anstalter genomförda omläggningsarbetet

beträffande äldre försäkringar delvis onyttigt och kräva en ny

anpassning efter andra riktlinjer med åtföljande kostnader för försäkringstagarna.

Anpassningsmöjligheterna är särskilt begränsade i fråga

om den långa sjukförsäkringen, eftersom denna är ouppsägbar. Beträffande

den kollektivt bedrivna sjuk- och invalidpensioneringen genom SPP blir

det nödvändigt med nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter,

ändring av försäkringsvillkor och avgifter för de försäkrade etc. En ny anpassning

skulle medföra irritation bland tjänstemännen. Vidare erfordras

ändringar i pensions- och anställningsreglementen och kollektivavtal, med

allt det tidskrävande och kostsamma arbete detta skulle medföra. Höjda

avgifter till den allmänna sjukförsäkringen tar i anspråk en större andel

av det s. k. försäkringsavdraget, varigenom allmänhetens förmåga och

vilja att skaffa sig ett kapitalförsäkringsskydd kommer att påverkas. Förbundet

understryker slutligen önskvärdheten av att en total översyn av

sociallagstiftningen i och för samordning av de olika grenarna snarast

kommer till stånd.

Till de negativt inställda hör även Handelns arbetsgivareorganisation,

1 Ang. dessa hänvisas till prop. nr 178/1953 sid. 142. Jfr även socialförsäkringsutredningens

förslag och remissyttrandena däröver (nämnda prop. sid. 73 och 108—109) samt andra lagutskottets

utlåtande nr 35/1953 sid. 76—77.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

som anser anledning saknas att redan nu, innan sjukförsäkringsreformens

verkningar kan överblickas, vidtaga ytterligare förbättring av ersättningen.

Enligt organisationens mening synes det lämpligast att vänta med den

ifrågasatta förbättringen till dess besked erhållits om vad bl. a. en eventuell

pensionsreform kommer att innebära. Organisationen förklarar sig

även anse att det bör ankomma på den enskilde att skaffa sig det utsträckta

skydd vid långvariga sjukdomar, som han anser erforderligt. Sistnämnda

åsikt delas av Svenska arbetsgivareföreningen, som vidare anser

det naturligt att levnadsstandarden vid långvariga sjukdomar ändras efter

de rådande förhållandena. Enligt föreningens mening kan man ej bortse

från ökad missbruksrisk. Det bör ej komma i fråga att låta försäkringen

kompensera en mycket stor del av inkomstbortfallet under den senare delen

av sjukhjälpstiden, om man inte minskar sjukpenningen under den första

tiden. Föreningen anser det vidare uppenbart olämpligt att företaga en

väsentlig ändring av sjukförsäkringens förmånssystem, innan förhållandet

mellan socialförsäkringsgrenarna kunnat allsidigt omprövas och innan

klarhet vunnits om den väntade pensionsreformens innebörd.

Med hänsyn till att säkra hållpunkter för kostnadsberäkningarna ännu

saknas och till att kostnadsökningen vid ett genomförande av sjukpenningförhöjningen

torde kunna komma att försvåra ett genomförande av andra

angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen, t. ex. en

rationell samordning med folkpensioneringen, anser riksräkenskapsverket

att höjningen inte bör göras nu. Inte heller statskontoret finner det välbetänkt

att redan nu ändra sjukpenningens storlek efter 90 dagar. Ämbetsverket,

som anser att man har alltför kort tids erfarenhet av sjukförsäkringens

verkningar och att risken tör missbruk av försäkringen torde komma

att öka, understryker i övrigt bl. a. riksförsäkringsanstaltens uttalande

att den ifrågasatta höjningen av sjukpenningen kan komma att försvåra

genomförandet av andra angelägna och kostsamma reformer inom sjukförsäkringen.

När tillräckliga erfarenheter vunnits bör enligt statskontorets

mening en översyn av sjukförsäkringen i dess helhet komma till

stånd.

Enligt försäkringsrådct (majoriteten), som också avstyrker att den ifrågasatta

ändringen av 22 § SFL nu genomföres, är knappast sjukpenning

utan i stället livränta eller pension den rätta ersättningsformen för de

långdragna och kroniska sjukdomsfallen efter invaliditetstillståndets inträdande.

Att låta tilläggssjukpenning utgå med oreducerat belopp under

hela sjukhjälpstiden synes innebära ett föregripande av lösningen av eu

eftersträvad samordning mellan sjukförsäkringen samt folkpensioneringen

och den allmänna pensionsförsäkringen. Rådet upplyser att den ifrågasatta

lagändringen i flera fall än nu sker skulle medföra högre ersättning

enligt SFL än enligt YFL även med bortseende från alt sjukpenning men

ej livränta är skattefri. Enligt rådets mening kan det ifrågasättas om ett

3 — fiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

genomförande av föreliggande kostnadskrävande förslag framstår som

det mest angelägna av önskemålen om sjukförsäkringens förbättring.

Socialförsäkringsbolagens förening förordar uppskov med ställningstagandet.

Till stöd härför åberopas bl. a. att statsmakternas beslut angående

förbättrad pensionering bör avvaktas. Vidare framhålles att om den ifrågasatta

lagändringen nu genomföres arbetsgivare, försäkringsinrättningar

m. fl. förorsakas förnyade anpassningssvårigheter vid en tidpunkt, då omställningen

efter den allmänna sjukförsäkringens införande just hunnit

avslutas. Sjukförsäkringen har dessutom varit i kraft alltför kort tid för att

dess verkningar i olika hänsenden skall kunna bedömas. Merkostnaderna

vid den ifrågasatta höjningen av sjukpenningnivån kan inte beräknas med

någon säkerhet. Ökad missbruksrisk kan vidare befaras och verkningarna

vid avvikelser från rätt sjukpenningintervall i det enskilda fallet förstoras.

Statens avtalsnämnd anser, att det i princip är riktigt och lämpligt att

genomföra höjningen av sjukpenningen efter 90 dagar. Om inte särskilt

undantag kan göras i lagen, bör ändringen emellertid inte genomföras före

den 1 januari 1960, emedan nu gällande huvudavtal för de kollektivavtalsanställda

arbetarna i statens tjänst inte kan uppsägas dessförinnan.

Statstjänstemännens riksförbund uttalar, att den ifrågasatta höjningen

av tilläggssjukpenningen inte medför någon förmån för statstjänstemännen.

En jämkning av sjukförsäkringsavgifterna torde emellertid medföra

omedelbara konsekvenser inom den statliga lönerörelsen och därmed även

för den privata sektorn. Enär sjukvårdsutgifterna tenderar att stiga så

kraftigt att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen redan nu i många fall är

mindre bärkraftiga, anser riksförbundet det knappast välbetänkt att ta en

övergångsvis uppkommen — icke fixerbar — försäkringsvinst till intäkt

för ett ekonomiskt utrymme att höja sjukpenningtillägget. Eventuell vinst

bör i första hand få täcka ökade sjukvårdskostnader. Om tilläggssjukpenningen

nu uppräknas på ifrågasatt sätt, kan med säkerhet förutses, att

krav omedelbart reses på förmånligare sjukförsäkring i övrigt. Den tänkta

höjningen av tilläggssjukpenningen kan komma att försvåra genomförandet

av andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

En mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagstiftningen är erforderlig

redan på grund av samordningsproblemen, översynen bör ske i sinom

tid. Att i nuvarande läge — i avvaktan på resultatet av allmänna pensionsberedningens

betänkande —- göra en allmän översyn eller ens en punktjustering

av det ifrågasatta slaget anser förbundet icke böra ifrågakomma.

Enligt SACO är bestämmelsen om sänkning av tilläggssjukpenningen

efter 90 dagar otillfredsställande, eftersom den kännbart drabbar dem som

mer än de kortlidssjuka är i behov av verksamt ekonomiskt stöd. Om en

höjning av tilläggssjukpenningen efter 90 dagar kombinerades med en förlängning

av karenstiden, skulle sannolikt den totala risken för missbruk

minska i stället för öka. En förlängning av karenstiden är påkallad även

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

av hänsyn till angelägenheten av att starkt hegränsa statens utgifter. Organisationen,

som sålunda är positiv till att tilläggssjukpenningen får utgå med

oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden men förutsätter att denna

reform kombineras med en ökning av karenstiden, hemställer om utredning

av dessa och vissa därmed sammanhängande problem.

Svenska landstingsförbundet betraktar det som i och för sig önskvärt

att tilläggssjukpenningen kan utgå med oförminskat belopp under hela

sjukhjälpstiden. Efter tre månaders sjukdom föreligger nämligen regelmässigt

behov av större sjukpenning än dessförinnan. Med hänsyn till andra

önskemål om reformer bör emellertid frågan upptagas till prövning först

i samband med en allmän översyn av SFL.

Enligt Folksam synes riksförsäkringsanslaltens uppskattning av kostnadshöjningen

tämligen väl svara mot Folksains erfarenhet. Folksam delar

inte uppfattningen att en höjning av tilläggssjukpenningen skulle innebära

speciella risker för missbruk av försäkringen. Höjningen bör enligt Folksams

mening ses som en naturlig och behovsmässigt motiverad utbyggnad

av den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om en sådan utbyggnad är

emellertid såväl materiellrättsligt som administrativt så intimt knuten till

trågan om ersättningarnas storlek och formerna för dessas bestämmande

inom invalidpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen, att den enligt

Folksams mening inte bör lösas innan frågan om en samordning mellan

de tre aktuella socialförsäkringsgrenarna blivit ordentligt utredd.

Svenska sjukkasseförbundet anser det ofrånkomligt att avgiftsökningen

på grund av den ifrågasatta reformen måste bli relativt stor i kassor med

höga sjuktal. Det finns enligt förbundets mening välgrundad anledning förmoda,

att övergång till reducerad tilläggssjukpenning i många fall framtvingar

återgång i arbete av ekonomiska skäl tidigare än som medicinskt

sett är lämpligt. Förbundet anser att befarad risk för att vissa försäkrade

kan komma att missbruka en försäkringsreform, som innebär en stor social

förbättring för en betydande grupp försäkrade, inte i och för sig bör utgöra

anledning till att avstå från reformen. Riksförsäkringsanstaltens påpekande

av de vidgade konsekvenserna av »felaktig» klassplacering, om reformen

genomföres, synes förbundet i främsta rummet utgöra ett argument

för att genom ändring av 11 § SFL utöka kassornas befogenheter att rätta

dylika klassplaceringar. Med oförändrad tilläggssjukpenning under hela

sjukhjälpstiden skulle man undgå fall där yrkesskadad, till följd av att

han inom 60 dagar före skadans inträffande lidit av sjukdom som medfört

rätt till sjukpenning från allmän sjukkassa, under längre eller kortare

period under samordningstiden får reducerad tilläggssjukpenning. Oreducerad

tilläggssjukpenning skulle vidare innebära betydande förenklingar

på det administrativa området. För den dominerande delen av de löneanställda

skulle en böjning av sjukpenningnivån efter DO sjukhjälpsdagar

betyda eu viktig och behövlig förbättring av försäkringen. Skuldsättning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

eller socialhjälp hör nämligen enligt sjukkassornas erfarenheter för närvarande

långt ifrån till undantagen. Vederbörande är säkerligen beredda

att betala erforderlig avgiftshöjning. Sjukkasseförbundet vill på dessa

skäl oreserverat tillstyrka att reformen genomföres. Därmed bör emellertid

enligt förbundets mening anstå till dess en omprövning av SFL i dess

helhet eller i vart fall såvitt avser vissa angivna bestämmelser kan verkställas.

TCO säger sig inte underskatta svårigheterna vid en förlängning av tiden

för den högre tilläggssjukpenningen. Organisationen anser emellertid, att

frågan är av sådan betydelse att den bör ytterligare utredas i samband med

utredningen om invalidpensioneringen.

Eftersom den nuvarande sänkningen av tilläggssjukpenningen efter 90

dagar drabbar de långtidssjuka, dvs. dem vilkas ekonomi ändock blivit hårt

ansträngd till följd av sjukdomen, måste det enligt Svenska stadsförbundets

mening betraktas som mycket önskvärt att reformen genomföres. De av

riksförsäkringsanstalten redovisade omständigheterna mot reformen synes

företrädesvis ligga på det administrativa planet och inte vara av den art

att de bör utgöra hinder för reformens genomförande. Denna reform får

emellertid enligt förbundet inte hindra eller uppskjuta andra angelägna

reformer inom socialförsäkringen.

Enligt tre reservanter i försäkring srådet (herrar Bormann, Sölvén och

Danielson) är en rikligare tilltagen sjukpenning ägnad att undanröja

eller lindra olägenheter genom bristen på billiga och ändamålsenliga vårdoch

upptagningsanstalter för långvarigt sjuka. Reformen skulle bereda

väg för en bättre genomförd samordning och rationalisering av socialförsäkringsgrenarna.

Med hänsyn till överskotten synes kostnadsskäl inte behöva

lägga hinder i vägen för reformen. Att risken för missbruk av försäkringen

skulle öka kan knappast grundas på erfarenheten från sjuk- och

yrkesskadeförsäkringarna på senare år.

Landsorganisationen förklarar sig inte ha ansett de skäl, som motiverade

reduktionen av sjukpenningen efter 90 dagars sjukhjälpstid, som

särskilt övertygande. Numera finnes enligt organisationens mening goda

skäl att helt avskaffa skillnaderna i förmånshänseende vid sjukdom och

yrkesskada. Det kan nämligen inte anses rimligt att långvarigt sjuka ganska

snabbt skall få ökade ekonomiska svårigheter. En avskaffad reduktion

skulle vidare betyda en förenkling i sjukkassornas arbete. Det kan inte

heller anses särskilt praktiskt att försäkringstagarna genom att anlita privata

försäkringsbolag skaffar sig det kompletterande skydd efter 90 dagar,

som de anser sig behöva. Kostnadsskäl kan inte anföras, då tilläggssjukpenningförsäkringen

både 1955 och 1956 arbetat med överskott. Ett ytterligare

skäl för den ifrågasatta reformen är, anför Landsorganisationen, att

även om beslut i pensionsfrågan skulle fattas inom relativt kort tid så

måste man utgå ifrån att arbetet med utarbetandet av nya sjuk- och inva
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

liditetsregler tar så lång tid i anspråk, att sådana regler inte kan få praktisk

betydelse förrän några år in på 60-talet.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras till en början, att vad som anförts av riksförsäkringsanstalten

och i de yttranden, som avgivits över dess utredning,

ger vid handen, att åtskilliga skäl kan anföras mot att nu helt slopa regeln

i 22 § SFL om nedsättning av tilläggssjukpenningen efter

den nittionde sjukpenningdagen av en sjukperiod.

Sålunda erinras om att det bland annat framhållits, att en sådan åtgärd

skulle föregripa resultatet av den numera påbörjade utredningen om utformningen

av socialförsäkringsskyddet vid invaliditet och samordningen

mellan detta försäkringsskydd och motsvarande skydd vid sjukdom. Enbart

detta skäl måste anses ha sådan styrka, att det synes välbetänkt att

inte utsträcka tiden för den högre sjukpenningen från 90 till maximalt

730 dagar.

Emellertid ifrågasättes det i departementspromemorian, om man inte

utan större olägenheter skulle kunna i någon mån utsträcka den tid av 90

dagar, efter vilken tilläggssjukpenningen reduceras. Redan en utsträckning

av ifrågavarande tid med några månader skulle innebära ett värdefullt

tillskott till försörjningsresurserna för dem, som drabbas av långvarig

sjukdom. Det anses näppeligen med fog kunna göras gällande, att en

så begränsad reform skulle föregripa en önskvärd samordning mellan de

olika socialförsäkringsgrenarna. Inte heller ur kostnadssynpunkt anses det

böra medföra några betänkligheter att genomföra en dylik reform. Det

inedgives, att en förlängning med några månader av tiden för den högre

sjukpenningen torde medföra en del anpassningsproblem i förhållande till

andra försäkringar, avlöningsbestämmelser m. in. Dessa problem bedöms

emellertid ge anledning till mindre svårigheter än om den högre sjukpenningen

—- såsom förutsatts i riksförsäkringsanstaltens utredning —

skulle utgå under hela sjukhjälpstiden och anses i vart fall inte böra få

hindra en i och för sig önskvärd reform.

För en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen anföres i promemorian

även ett speciellt skäl. Om en person, som uppburit sjukpenning

från allmän sjukkassa under viss tid, inom 60 dagar därefter råkar ut

för en yrkesskada, kan detta enligt de nuvarande reglerna i 22 § SFL

resultera i att han under samordningstiden först får en högre och sedan

en lägre sjukpenning, varefter han efter samordningstidens utgång får en

högre sjukpenning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Att sjukpenningen

sålunda kan reduceras under viss del av samordningstiden, vilket

påtalats i Svenska sjukkasseförbundets yttrande och även varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet (andra lagutskottets utlåtande nr 5 år

1957), får anses vara en mindre tillfredsställande konsekvens av samord
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även om denna konsekvens

endast ytterst sällan inträder, får det anses tacknämligt om den

kan undanröjas utan komplicerande lagbestämmelser. Detta är möjligt om

tiden för den högre sjukpenningen enligt 22 § SFL förlänges med minst 60

dagar.

De anförda skälen talar enligt promemorian för att tiden för den högre

sjukpenningen förlänges i vart fall till 150 dagar. Emellertid anses det

möjligt att utan olägenheter sträcka sig något längre. En i nuvarande

läge skälig avvägning anses vara att låta den högre sjukpenningen utgå

under ett halvt år.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian sådan ändring

av 22 § SFL, att tiden för den högre sjukpenningen utsträckes från 90 till

180 dagar.

Bifalles detta förslag, får personer, som tecknat frivillig försäkring

enligt 47 § 1 st. SFL, automatiskt möjlighet att erhålla det högre

tillägget i 180 dagar. Möjlighet bör emellertid enligt promemorian — i analogi

med vad som föreslagits av riksförsäkringsanstalten — alltjämt föreligga

att välja ett sjukpenningtillägg för de 90 första dagarna och ett

annat för tiden därefter. För tiden mellan den 90 :e och 181 :a dagen kommer

då att föreligga valrätt mellan det tillägg, som tagits för tiden dessförinnan,

och det, som tagits för tiden därefter. Därjämte föreslås, att

genom ett övergångsstadgande dispens från de i 49 § 1 st. stadgade åldersoch

hälsovillkoren lämnas frivilligt försäkrad, som omedelbart före ikraftträdandet

av den ifrågasatta lagändringen är tillförsäkrad det för honom

högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 sjukpenningdagarna

och som önskar att ett för nämnda dagar gällande högre

tillägg skall utgå under 180 dagar. Det anses nämligen kunna förutsättas,

att en sådan försäkrad i regel skulle ha tillförsäkrat sig sistnämnda tillägg

för längre tid än 90 dagar, om han haft möjlighet härtill. Det erinras om alt

dispens från berörda villkor lämnades (120 § 1 st.) samtliga sjukkassemedlemmar,

som gjorde framställning om frivillig försäkring under de

första sex månaderna efter SFL:s ikraftträdande. En motsvarande tidsbegränsning

anses böra föreskrivas i här föreliggande fall. I

I promemorian uttalas vidare, att det som en konsekvens av den föreslagna

ändringen i 22 § SFL bör vidtagas en justering i 13 § 5 st.

Y F L. Den där upptagna bestämmelsen att sjukpenning ej i något fall

må utgå med lägre belopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om

skadan ej utgjort yrkesskada kan leda till att yrkesskadeförsäkringsinrätfning,

till följd av att den skadade i den allmänna sjukkassan är placerad

i för hög sjukpenningklass, måste utge sjukpenning med högre belopp än

som är motiverat med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Hittills har

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

39

dock en sådan konsekvens för försäkringsinrättningarna inträffat endast

i undantagsfall, beroende på att, om skadan ej varit yrkesskada, sjukpenningen

från sjukkassan skulle ha utgått med det lägre beloppet, vilket

— trots den felaktiga klassplaceringen — i regel understigit sjukpenningen

efter den rätta klassen från yrkesskadeförsäkringen. Om den förordade

höjningen av sjukpenningen inom sjukförsäkringen genomföres,

kommer en för hög klassplacering i sjukkassan i regel att få till följd, att

vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste utge sjukpenning

med högre belopp än det, som skulle ha utgivits om klassplaceringen

i sjukförsäkringen varit riktig. För att denna följd inte skall inträda föreslås

ifrågavarande stadgande i YFL bli omformulerat så att det endast avser

tid efter utgången av den månad under vilken den skadade fyllt 67 år.

Härigenom kommer stadgandet alt täcka just de fall, för vilka det från

början var avsett. Enligt förarbetena (prop. 60/1954 s. 228) infördes stadgandet

nämligen för att 67-åringar och äldre vid yrkesskada liksom vid

annan sjukdom skulle få sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare

kolumnen i sjukpenningskalan.

Merkostnaden för sjukkassorna om tiden för den

högre sjukpenningen förlänges till 180 dagar uppskattas

i promemorian till omkring 20 milj. kr. om året. Kostnadsökningen drabbar

försäkringen för tilläggssjukpenning, vilken finansieras dels genom arbetsgivarbidrag

och dels genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade.

Arbetsgivarbidragel till denna del av försäkringen har beräknats täcka ca

60 procent av utgifterna. Med utgångspunkt härifrån skulle av nämnda

merkostnad ca 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och

återstoden eller ca 8 milj. kr. om året genom försäkringsavgifter. Frågan

om finansieringen behandlas i ett kommande avsnitt. Här må blott nämnas,

att någon ökning av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen inte

erfordras med hänsyn till det överskott som uppstår med detta bidrags

nuvarande storlek.

Yttranden över departementspromemorian

De i promemorian framförda förslagen tillstyrkes eller lämnas i

huvudsak utan erinran av försäkringsrädet (majoriteten), mcdicinalstyrcslen,

statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas riksförbund.

I avstyrkande riktning går yttrandena från statskontoret, riksförsäkringsansttdlen,

Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, TCO och SACO.

Behovet av en utsträckning av tiden för den högre

tilläggssjukpenningen vitsordas allmänt i remissyttrandena.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sålunda yttrar statens avtalsnämnd, att förslaget härom är riktigt och

lämpligt, eftersom det främst är vid en längre sjukfrånvaro, som de ekonomiska

konsekvenserna blir mera kännbara. De lungsjukas riksförbund

anser det knappast på något annat område av sjukförsäkringen finnas

större behov av förbättring än på det förevarande. Även från håll, där man

av olika anledningar inte anser sig kunna biträda förslaget att nu öka tiden

för den högre sjukpenningen, uttalas principiell sympati för förbättrade

sjukpenningförmåner vid sjukdom av längre varaktighet. I sådan riktning

yttrar sig statskontoret, som dock menar, att de betydande kostnadsökningar,

som en sådan reform medför, är ägnade att äventyra eller i vart

fall försvåra genomförandet av andra likaledes angelägna reformer inom

sjukförsäkringen. Liknande uppfattning hyser Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som anför, att det torde vara mera påkallat att vidtaga förbättringar

på andra punkter inom sjukförsäkringen, och pekar på hemmafruarnas

sjukpenning, frågan om ersättning för profylaktisk vård m. m.

och resekostnadsbestämmelserna. TCO uttalar, att det utan tvivel föreligger

behov av förstärkt ekonomiskt stöd genom sjukpenningförsäkringen vid

längre sjukdomar för löntagare, som inte är tillförsäkrade annan ersättning

vid sjukdom, exempelvis i form av sjuklön. Svenska arbetsgivareföreningen

framhåller, att enligt dess redan vid SFL:s tillkomst framförda

uppfattning sjukförsäkringen bort utformas som ett skydd främst

vid långvariga sjukdomar och att i sådant syfte karenstiden bort vara

lång och sjukpenningen lägre i början och högre under senare delen av en

sjukperiod.

Å andra sidan yppar för säkring srådet (majoriteten), som inte vill motsätta

sig promemorieförslaget, viss tveksamhet rörande angelägenheten av

den föreslagna ändringen och framhåller, att det inte framgår av promemorian

varför den nu ifrågasatta reformen bör givas företräde framför

andra förslag alt effektivisera sjukpenningförsäkringen.

Flera av de tillstyrkande remissorganen framhåller som sin primära

uppfattning, att den högre sjukpenningen bör utgå under hela sjukhjälpstiden

730 dagar. Denna uppfattning företrädes av tre reservanter i försäkringsrådet

(hrr Bormann, Sölvén och Danielson), Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas

riksförbund. Bland de avstyrkande remissorganen har SACO samma

principiella inställning.

I flertalet yttranden betonas, att tiden för den högre sjukpenningen inte

får utsträckas i sådan grad, att samordningen mellan sjukförsäkringen och

en eventuell omgestaltad invalidpensionering försvåras. Riksförsäkringsanstalten

anser, att om nämnda tid begränsas till 180 dagar något föregripande

av samordningen inte torde ske. På liknande sätt uttalar sig försäkringsrådet

och Svenska sjukkasseförbundet. Den i promemorian gjorda

avvägningen av den tid, under vilken den högre sjukpenningen bör utgå,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

godtages av Svenska stadsförbundet, ehuru lörbundet inte är övertygat om

att samordningssynpunkten motiverar en så snäv begränsning av tiden för

den högre sjukpenningen som föreslås i promemorian. Förbundet påpekar,

att reformen under alla omständigheter innebär en inte obetydlig förbättring

i förhållande till vad som nu gäller. Sistnämnda synpunkt anföres

också av Landsorganisationen, som dock menar, att eftersom en utbyggd

invalidpensionering inom ett blivande pensionssystem inte kan komma till

stånd förrän om åtskilliga år, rimlig anledning saknas att de långtidssjuka

i avbidan på samordningsproblemens lösning skall få sin levnadsstandard

sänkt. Som en övergångsanordning anser organisationen att oreducerad

sjukpenning bör utgå under halva sjukhjälpstiden eller 360 dagar. De

lungsjukas riksförbund understryker, att en reform i enlighet med förslaget

i promemorian kommer att avsevärt förbättra de långvarigt sjukas

läge. Föreningen anför, att en stor del av de tuberkulossjuka har en sjuktid

av omkring sex månader. Antalet tuberkulossjuka, som får oreducerad

sjukpenning under hela sjuktiden, kommer således att öka, och även de,

vilkas sjuktid överstiger 180 dagar, kommer att ha motsvarande nytta av

förbättringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund är icke övertygat om att reformens

begränsade omfattning inte skulle föregripa en önskvärd samordning

mellan olika socialförsäkringsgrenar, och liknande uppfattning uttalas av

fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blomkvist, Lundberg, Kuylenstierna

och Åberg) och av TCO. Sistnämnda organisation liksom SACO

anser, att frågan bör lösas i samband med ställningstagandet till socialförsäkringsskyddet

vid invaliditet. Svenska arbetsgivareföreningen förmodar,

att en förlängning av den tid under vilken oreducerad sjukpenning

utgår sannolikt skulle försvåra samordningsspörsmålen inom socialförsäkringen.

En förlängning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen är enligt

statskontorets mening en åtgärd av den omfattning och vikt, att den allvarligt

föregriper den omprövning av SFL i dess helhet, som ställts i utsikt

sedan tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar vunnits. Samma åsikt

uttalas av riksförsäkringsanstalten, som förmenar, att i avvaktan på den

kommande allmänna översynen av SFL andra ändringar än sådana, som

avser detaljer och är av ringa ekonomisk betydelse, bör vidtagas endast om

angelägenhetsgraden odiskutabelt är så betydande, att översynen inte lämpligen

kan inväntas. Svenska sjukkasseförbundet vidhåller sin tidigare uttalade

principiella uppfattning, att genomförandet av en enhetlig sjukpenning

bör ske i samband med en mera omfattande revision av SFL, men

vill inte motsätta sig promemorieförslaget. Även Svenska landskommunernas

förbund och Svenska landstingsförbundet skulle gärna ha sett, att

frågan om tiden för den högre sjukpenningen tagits upp i samband med

den allmänna översynen av SFL.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Som ett avgörande skäl för att någon förlängning av tiden för den högre

sjukpenningen inte bör företagas åberopas i vissa yttranden att sjuklönebestämmelser

och enskilda sjukförsäkringar, som kompletterar den

obligatoriska försäkringen, är uppbyggda med utgångspunkt från de nuvarande

reglerna om sjukpenning i SFL och att den anpassning, som blir

nödvändig om dessa regler ändras, medför stora olägenheter. De synpunkter,

som härvidlag anföres, utvecklas av Svenska försäkringsbolags riksförbund

på följande sätt.

I stor utsträckning är meddelade försäkringar ouppsägbara (s. k. lång

sjukförsäkring), innebärande att försäkringsgivaren icke har möjlighet

att ensidigt uppsäga eller ändra försäkringarna. Ändringar som kunnat

vidtagas med anledning av införandet av den allmänna sjukförsäkringen

har genomförts men detta har medfört väsentliga kostnader, vilka i sista

hand drabbat försäkringstagarna. För en begränsad reform av den art som

föreslagits skulle kostnaderna för en anpassning icke stå i rimlig proportion

till reformens betydelse, i all synnerhet som man kan befara att reformen

endast skulle innebära ett provisorium inför bl. a. den allmänna

pensionsförsäkringens genomförande och att alltså en ny kostnadskrävande

anpassning kommer att bli nödvändig inom ett fåtal år. Om anpassning

icke kan vidtagas, uppkommer stor risk för överförsäkring och i övrigt

olämpligt avvägda försäkringar.

Vid den kollektiva sjuk- och invalidpensioneringen, som bedrives genom

Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), skulle resultatet, om man icke

vidtog någon anpassning i samband med genomförande av den föreslagna

regeln, bli att nettoinkomsten under de i regel tre månader (d. v. s. fjärde

till och med sjätte månaderna), då den högre sjukpenningen utgår samtidigt

med pensionen från SPP, genomgående skulle komma att ligga högre än

nettoinkomsten under aktivtiden. Detta innebär givetvis en högst olämplig

avvägning av ersättningsbeloppen. Anpassning måste således ske men en

sådan ändring kan i praktiken knappast göras utan medverkan från arbetsmarknadens

parter. Trots att avgiftsjusteringarna torde komma att bli

mycket små framtvingas således på grund av de olämpliga konsekvenserna

en dyrbar omläggning. Dylika omläggningar som ofta måste ske efter

schablon, är dessutom impopulära åtgärder och vållar lätt — som visade sig

vid den allmänna sjukförsäkringens införande — stor irritation bland de

försäkrade.

Behovet av anpassning uppstår givetvis icke endast beträffande dem,

som har försäkringar som komplement till den allmänna sjukförsäkringen.

Det gäller även alla som i egenskap av stats- eller kommunalanställda eller

eljest är tillförsäkrade sjuklön- och sjukpensionsförmåner, vilka skulle

komma att kollidera med den utökade sjukhjälpen från sjukkassorna.

Uttalanden av likartad innebörd göres av statskontoret, Socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska arbetsgivareföreningen och SACO. Riksförsåkringsanstalten

yttrar, att olägenheterna i form av anpassningsproblem

för andra försäkringar kommer att väga förhållandevis tyngre vid en

ändring av begränsad omfattning och av mera provisorisk natur än vid

införandet av oreducerad sjukpenning under hela sjukhjälpsliden. Vidare

uteblir den administrativa vinst, som skulle bli en följd särskilt för sjuk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

kassorna om 90-dagarsregeIn helt slopades. Riksförsäkringsanstalten anser

sig även böra framhålla, att de i promemorian föreslagna ändiingarna

skulle för såväl sjukkassor som tillsynsmyndighet medföra en icke obetydlig

belastning av administrativ natur, som det i rådande läge är angeläget

undvika. Även om den allmänna sjukförsäkringen administrativt sett nu

kan sägas vara i funktionsdugligt skick, återstår nämligen mycket arbete,

innan allt blivit som det bör vara. Folksam påpekar, att varje provisorisk

lösning av frågan om tiden för den högre sjukpenningen medför omfattande

och kostnadskrävande anpassning av kompletterande anordningar

såsom försäkringar och sjuklöneavtal. Med hänsyn härtill förutsätter Folksam

att en vidare utsträckning av ersättningstiden inte kommer att ske

i etapper utan att denna fråga löses definitivt och i ett sammanhang vid

en tidpunkt, då förutsättningar finnes för en rationell samordning mellan

sjukförsäkring, invalidpensionering och yrkesskadeförsäkring.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det rent administrativa merarbete,

som uppstår för skilda organisationer och på det samhälleliga planet

på grund av förändringarna i lagstiftningen, inte kan vara av den storleksordning,

att de bör hindra en sakligt sett så välmotiverad förbättring

som den föreslagna.

Statskontoret förmenar, att den för den högre tilläggssjukpenningen gällande

tiden fastställts under hänsynstagande till den mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen bestämda samordningstiden och att

en utsträckning av den förstnämnda tiden därför kan komma att aktualisera

jämväl frågan om en omprövning av samordningstidens längd och

därmed sammanhängande problem. Eftersom samordningstiden i YFL lämnats

orubbad medför ett genomförande av förslaget enligt försäkringsrådets

mening en ökad splittring på sjuk- och yrkesskadeförsäkringens

område. Fyra reservanter i försäkringsrädet (hrr Blomkvist, Lundberg,

Kuylenstierna och Åberg) yttrar sig på liknande sätt som statskontoret och

gör gällande att ett genomförande av promemorians förslag utan ökad

samordning med yrkesskadeförsäkringen innebär att man bryter sönder

en förut antagen princip.

Mot de i promemorian framförda förslagen rörande den frivilliga

försäkringen enligt SFL göres invändning av Svenska sjukkasseförbundet,

som inte anser sig kunna biträda förslaget om att möjlighet

skall föreligga även i fortsättningen att välja ett sjukpenningtillägg för de

första 90 dagarna av en sjukperiod och ett annat för tiden därefter. Förbundet

fortsätter.

Då ett genomförande av förslaget om 180 dagars högre tilläggssjukpenning

automatiskt skapar en valmöjlighet vid 180 dagar, synes detta enligt

förbundets mening vara tillfyllest. Redan genom möjligheterna att dels

välja olika karenstider och dels välja sjukpenningtillägg, som är lägre än

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

det högsta möjliga, har den, som önskar teckna frivillig försäkring så

många valmöjligheter, att en utökning av dessa synes förbundet vara obefogad.

Vid den omräkning av avgifterna för den frivilliga försäkringen,

som förbundet förutsätter kommer att ske före reformens genomförande,

är det icke osannolikt — med hänsyn till de överskott denna gren av sjukförsäkringen

hittills gett — att den utökning av försäkringsrisken, som

förlängningen av tiden för det högre sjukpenningtillägget innebär, kan

ske med en relativt måttlig höjning av avgifterna. Om så blir fallet, torde

det antal försäkrade, som genom övergångsbestämmelser kommer att bibehålla

högre sjukpenningtillägg under endast 90 dagar, bli mycket ringa.

Förslaget om ändrad lydelse av 13 § YFL godtages av alla

remissorgan utom riksförsäkringsanstalten, som yttrar, att det måste vara

en riktig princip, att sjukpenning enligt sjukförsäkringens regler utgör

minimiersättning för de yrkesskadade. Den i promemorian föreslagna förlängningen

av den tid, under vilken de högre tilläggssjukpenningarna utgår,

medför visserligen, att överkompensation kan uppkomma i något

större utsträckning än hittills, men anstalten kan icke finna, att detta förhållande

utgör något bärande skäl för en lagändring, som strider mot den

nyssnämnda principen.

I fråga om de i promemorian gjorda beräkningarna rörande kostnaderna

för reformen gör låksförsäkringsanstalten ingen erinran. Enligt

Folksams uppfattning synes den i promemorian uppskattade kostnaden

20 milj. kr. om året innehålla en betydande säkerhetsmarginal. En undersökning,

omfattande cirka 200 000 kollektivt försäkrade i Folksam, ger

vid händen, att kostnaden för sjukersättning mellan 90 :e och 180 :e dagen

utgör ungefär 25 procent av kostnaden för ersättningen mellan 90 :e och

730 :e dagen. Enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning, vilken tämligen

väl överensstämmer med Folksams erfarenhet, skulle en förlängning av

tiden för den högre sjukpenningen till 730:e dagen medföra en merkostnad

av 55 milj. kr. per år. Om man använder procenttalet från Folksams

undersökning skulle merkostnaden för den nu föreslagna reformen ej

behöva överstiga 15 milj. kr. per år.

Departementschefen

Såsom jag redan inledningsvis berört är det min uppfattning, att en allmän

översyn av SFL bör komma till stånd i samband med att samordningsfrågorna

inom vårt socialförsäkringssystem i dess helhet tages upp

till prövning sedan ett positivt beslut fattats i pensionsfrågan. Vidare har

jag framhållit, att sådana partiella reformer på sjukförsäkringsområdet,

som är angelägna och inte kan befaras försvåra en kommande samordning

med andra socialförsäkringsgrenar, bör kunna genomföras utan att

resultatet av den allmänna översynen behöver avvaktas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1058

S F L : s sjukpenningskala är så konstruerad, atl tilläggssjukpenningen

— om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna reduceras

efter de törsta DO sjukpenningdagarna. Anledningen till att denna

anordning valts torde främst vara att söka i önskemålet om att begränsa

kostnaderna för försäkringen. Sedan det visat sig att törsäkringen för

tilläggssjukpenning lämnar ett inte obetydligt överskott är det naturligt

att tanken på en förbättring av skyddet vid sjukdomar, som föranleder

arbetsoförmåga i mer än 90 dagar, tilldragit sig särskilt intresse. Redan

1956 verkställde riksförsäkringsanstalten på uppdrag av Ivungl. Maj:t en

utredning angående förutsättningarna för alt låta tilläggssjukpenningen

utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden 730 dagai. I den

nu föreliggande departementspromemorian tages frågan om utsträckning

av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling men när

från den utgångspunkten att det med hänsyn till betydelsen av att inte

försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte är möjligt

att låta oreducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden.

Vid remissbehandlingen såväl av riksförsäkringsanstaltens utredning som

av departementspromemorian har det från många håll vitsordats, att behovet

av en förbättring av förmånerna vid långtidssjukdomar är framträdande.

Denna åsikt delas även av remissorgan, som av olika anledningar

inte nu vill förorda någon åtgärd på denna punkt. I viss motsats härtill

har i några fall ifrågasatts om en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen

är den mest angelägna reformen på sjukförsäkringsområdet för

närvarande.

För min del finner jag det ställt utom varje tvivel att en sjukdom, som

varar under längre tid, utsätter den sjukes och hans familjs ekonomi for

en mera betydande påfrestning än en sjukdom av kortare varaktighet.

Visserligen har det sagts, att en längre tids sjukdomstillstånd bör medföra

att den sjuke anpassar sig efter en levnadsstandard på lägre nivå.

Detta resonemang tar sikte på det fallet att den senare delen av sjukdomstiden

får ses som en övergång till ett invaliditetstillstånd, under vilket någon

förmåga till förvärvsarbete i huvudsak inte kommer att föreligga.

I alla de lägen då en långvarig sjukdom går till hälsa och återvunnen

arbetsförmåga är detta sätt att se uppenbarligen inte tillämpligt. Tvärtom

framstår det som väl så rimligt alt sjukförsäkringen bereder den hårdare

drabbade långvarigt sjuke tillfredsställande kompensation för hans av

sjukdomen orsakade försämrade ekonomiska standard som att den korttidssjuke

på motsvarande sätt kompenseras.

Behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids

sjukdom synes det mig således inte behöva råda någon tvekan om. Frågan

blir då bur långt man bör utsträcka den lid, under vilken oreducerad

sjukpenning utgår. Det skall inte bestridas att skäl kan andi agas för att

denna lid, såsom i vissa remissyttranden hävdas, bör sammanfalla med

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kung!, itlaj.ts proposition nr 126 år 1958

sjukhjälpstiden 730 dagar. Emellertid är det uppenbart, att en sjukdom

som varat så lång tid som upp emot två år i allmänhet redan övergått i

invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd har ett mera kroniskt

tillstånd ofta inträtt. Härvid är man inne på det fält som kan sägas

höra invalidpensioneringen till. Om man vill hålla dörren öppen för en

rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem,

måste man därför tydligen sätta liden för den högre sjukpenningen

så att sjukförsäkringen inte griper in på områden, som vid en sådan samordning

anses böra falla under andra försäkringsgrenar. I departementspromemorian

anföres, att en tid av 180 dagar för den oreducerade tilläggssjukpenningen

inte gärna kan antagas komma att föregripa de kommande

samordningsfrågorna. Denna uppfattning synes också vara den allmänna

i remissyttrandena, även om man på ett par håll inte känner sig övertygad

om att ens en så måttlig utsträckning av tiden som föreslagits utesluter

risken för svårigheter vid samordningen.

För egen del känner jag mig i likhet med flertalet remissorgan övertygad

om att det inte behöver befaras att samordningsproblemen kompliceras

av att oreducerad sjukpenning utgår under 180 dagar. Skyddet vid

sjukdomar, som inte varat längre tid än ett halvt år, torde näppeligen

kunna sägas vara en uppgift för någon annan socialförsäkringsgren än

sjukförsäkringen. Jag kan i detta sammanhang erinra om att man inom

folkpensioneringen i fall av sådan bristande försörjningsförmåga på grund

av sjukdom eller lyte, som inte kan anses varaktig, ansett pensioneringen

■ i form av sjukbidrag — böra träda till först efter en karenstid av

just sex månader. Vid en begränsning av tiden för den högre sjukpenningen

till 180 dagar lär också den fara för missbruk, som påtalades i

samband med utredningen rörande förutsättningarna för att slopa varje

nedsättning av tilläggssjukpenningen, vara av mindre betydelse. Beträffande

en i remissmaterialet framskymtande uppfattning, att en utökning

av tiden för oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör

leda till att även en motsvarande förlängning av samordningstiden mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen överväges, vill jag framhålla,

att den omständigheten att tiden i båda fallen f. n. är 90 dagar inte

innebär att det skulle föreligga något sådant inbördes samband mellan

90-dagarsregeln inom sjukpenningförsäkringen och samordningstiden, att

tiden för den högre sjukpenningen inte skulle kunna utsträckas utan en

motsvarande förlängning av samordningstiden.

Oaktat behovet av förbättrat sjukpenningskydd vid längre tids sjukdom

får anses klarlagt och en sådan reform synes kunna genomföras utan att

bli till förfång ur samordningssynpunkt kan det naturligtvis ändå tänkas,

att åtgärder i detta hänseende inte borde vidtagas. Under remissbehandlingen

av departementspromemorian har det sålunda gjorts gällande, att

reformen är av så genomgripande betydelse för sjukförsäkringen att den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 195S

bör genomföras först i samband med en framtida allmän revision av SFL.

Vidare har det påpekats, att en förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning

inkräktar på möjligheterna att vidtaga andra önskvärda reformer

på sjukförsäkringsområdet.

Självfallet utgör den omständigheten att en allmän översyn av SFL planeras

en viktig anledning till återhållsamhet med ändringar dessförinnan.

Det bör dock erinras om att det kan dröja flera år innan översynen lämnar

resultat. Såsom jag förut uttalat är det inte min uppfattning att varje

ändring av SFL skall uppskjutas under denna tid. I det föregående har

jag uppställt vissa krav för att partiella reformer av sjukförsäkringen

skall anses berättigade, nämligen att de skall ha hög angelägenhetsgrad

och kunna genomföras utan att föregripa en kommande omgestaltning

av socialförsäkringssystemet. Eftersom den nu aktuella förbättringen på

sjukpenningområdet synes uppfylla dessa krav, ser jag inte något hinder

för att genomföra densamma utan att invänta den allmänna översynen

av SFL.

Vad angår frågan om inte andra förbättringar av sjukförsäkringen är

mer angelägna än den nu föreslagna är en jämförelse av angelägenhetsgraden

hos olika reformbehov alltid vansklig. Jag ämnar inte heller ge

mig in på någon sådan. Vad jag i det föregående anfört ger dock enligt

min mening klart belägg för att förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning står högt på listan över önskvärda reformer. I detta sammanhang

bör man heller inte bortse från att en förbättring av förmånerna

från försäkringen för tilläggssjukpenning bör äga ett visst företräde med

hänsyn till att denna försäkring visat sig gå med överskott, som kan bidra

till finansiering av reformen.

Som ett skäl för att uppskjuta den föreslagna ändringen har i en del

remissyttranden åberopats, att en kostnadskrävande och för de enskilda

irriterande omlägggning av enskilda försäkringsanordningar, som kompletterar

den allmänna sjukförsäkringen, blir en följd av förslagets genomförande.

Motsvarande gäller i viss mån om bestämmelser i avtal och reglementen

m. in. angående lön vid sjukdom. Utan att på något sätt vilja underskatta

de svårigheter, som härvidlag kan uppstå, anser jag dock att dessa

invändningar inte har den styrka att de bör stå hindrande i vägen för en från

andra synpunkter önskvärd reform.

Jag förordar således, att det i departementspromemorian framförda förslaget

lägges till grund för lagstiftning. Till frågan om kostnaderna för

reformen återkommer jag i ett följande avsnitt.

En följd av att oreducerad sjukpenning får utgå under 180 dagar inom

den obligatoriska försäkringen blir, att det inom den frivilliga försäkringen

enligt 47 § 1 st. SFL blir möjligt att försäkra sig för det

högre sjukpenningtillägget under lika lång tid.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

Enligt vad som upplysts sätter alla hittills tecknade försäkringar gränsen

mellan två olika stora tillägg vid 90 dagar. I likhet med vad som förutsättes

i promemorian anser jag, att någon ändring av dessa försäkringar

inte bör göras utan de försäkrades samtycke. Det bör således ankomma

på de försäkrade själva att avgöra, huruvida de vill utnyttja de möjligheter

till utvidgning av försäkringsskyddet, som den ändrade lagstiftningen

erbjuder. En förutsättning härför är enligt lagens 49 §, att vederbörande

ej fyllt 55 år och har god hälsa. I promemorian föreslås att dispens från

ifrågavarande villkor lämnas personer, som vid lagändringens ikraftträdande

är frivilligt försäkrade för det för dem högsta möjliga sjukpenningtillägget

för tiden efter de första 90 dagarna av en sjukperiod. Härvid

förutsättes dock att framställning om utvidgning av försäkringen göres

inom ett halvår efter lagändringens ikraftträdande. Jag ansluter mig till

detta förslag.

I promemorian föreslås, att även nytillträdande försäkrade skall få försäkra

sig för ett sjukpenningtillägg för de första 90 dagarna av en sjukperiod

och ett annat för tiden därefter. Häremot har jag inte något att

erinra. I motsats till vad som förutsatts i promemorian anser jag det

emellertid inte behövligt att av denna anledning ändra 47 § SFI-. De i

detta lagrum upptagna regler, som det här är fråga om, sätter nämligen

endast en övre gräns för den frivilliga försäkringens omfattning. Lagstiftningen

hindrar således inte den, som vill teckna försäkring, att välja

vilket tillägg som helst, om blott maximigränsen ej överskrides. Visserligen

följer av sjukpenningskalans konstruktion att den som vill till fullo utnyttja

möjligheterna att erhålla frivillig försäkring måste teckna sig för

ett högre tillägg för de första 180 dagarna av en sjukperiod än för tiden

därefter, men lagen lägger inte hinder i vägen för att försäkringsskyddet

begränsas exempelvis så, att det högre tillägget utgår för ett mindre antal

dagar än 180. En annan sak är att det av praktiska skäl inte är möjligt

att tillgodose alla individuella önskemål om variationer innanför maximigränsen.

Försäkringen måste av naturliga skäl inrikta sig på att inom den

ram, som lagstiftningen uppdrar, erbjuda den berörda allmänheten valrätt

mellan vissa typer av försäkringar. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten

att utfärda de föreskrifter, som i detta avseende kan anses

erforderliga. Jag förutsätter, att den möjlighet som nu föreligger att försäkra

sig för ett tillägg för de första 90 dagarna och för ett annat för

tiden därefter härvid bibehålies.

Såsom en konsekvens av förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen

enligt SFL föreslås slutligen i promemorian viss ändring i

13 § Y F L. Enligt femte stycket i detta lagrum får sjukpenning från

yrkesskadeförsäkringen ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med

lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning

från sjukkassa, om skadan inte utgjort yrkesskada. Det sista ledet

av denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att den 90 dagar långa

samordningstiden mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

börjar löpa dagen efter det yrkesskadan inträffade, medan den tid av 90

dagar, under vilken den högre tilläggssjukpenningen utgår, tar sin början

vid karenstidens slut, d. v. s. i regel på tredje dagen efter den då skadan

inträffade. Tiden för den högre sjukpenningen utlöper således i de flesta

fallen två dagar senare än samordningstiden. Eftersom sjukpenningen

enligt YFL nedsättes fr. o. in. månaden efter den då den skadade fyller 67

år, skulle det om den berörda regeln inte funnes kunna inträffa att en

skadad folkpensionär fick högre sjukpenning blott i 88 dagar. Om den

skadade inte varit sjukskriven alla dagar under samordningstiden skulle

han få den högre sjukpenningen ännu kortare tid än 88 dagar. Bestämmelsen

i 18 § 5 st. leder även till att en skadad, som är placerad i högre sjukpenningklass

enligt SFL än som är motiverat enligt ^ FL, erhåller sjukpenning

från yrkesskadeförsäkringen efter den högre klassen. Om en yrkesskadad

vid skadans inträffande varit placerad i för hög sjukpenningklass

i sjukkassan, kan bestämmelsen i 13 § medföra, att yrkesskadeförsäkringsinrättning

måste utge sjukpenning med högre belopp än som är motiverat

med hänsyn till den skadades inkomstförhållanden. Även om sjukkassan

placerar vederbörande i lägre sjukpenningklass efter samordningstidens

utgång måste sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringsinrättningen utgivas

med lägst det belopp, som enligt den högre sjukpenningklassen skulle

utgått från sjukkassan vid annan sjukdom än yrkesskada. Vid sådan sjukdom

skulle nämligen sjukpenningklassen på grund av bestämmelserna i

11 § 3 st. SFL ej ha fått ändras under sjukperioden. Hittills har det saknat

större praktisk betydelse att yrkesskadeförsäkringen på detta sätt kunnat

få utge högre ersättning än som motiveras av den skadades inkomstförhållanden,

eftersom sjukpenning enligt SFL nedsättes efter 90 dagar.

När nu nedsättningen föreslås skola ske först etter 180 dagar, blir förhållandet

ett annat. För att förhindra att yrkesskadade på detta sätt drar

fördel av en oriktig placering i sjukpenningklass inom sjukförsäkringen

föreslås i promemorian att det senare ledet i den förevarande bestämmelsen

begränsas alt avse personer över 67 år. Förslaget i promemorian torde

ha tillkommit särskilt med tanke på de fall, då placeringen i för hög sjukpenningklass

beror på försummelse från den försäkrades eller sjukkassans

sida. Emellertid kan det också inträffa, att eu person enligt de för

placeringen i sjukpenningklass i sjukkassa gällande, mera schablonmässiga

reglerna fullt riktigt är placerad i en högre klass än som befinnes

motiverad inom yrkesskadeförsäkringen. Om sjukkassan efter samordningstidens

utgång omplacerar vederbörande i en lägre klass skulle en

dylik omplacering inte ha fått någon verkan under sjukdomstiden, savida

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Mnj.ts proposition nr 126 år 1958

det varit frågan om annan sjukdom än yrkesskada. Det synes då mindre

tilltalande, att den omständigheten att yrkesskada föreligger skall försätta

den försäkrade i sämre läge än om han lidit av vanlig sjukdom. Ett påpekande

i denna riktning har också gjorts i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att förorda

att den i promemorian föreslagna ändringen nu genomföres.

Vårdavgifter in. in.

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter

Den omständigheten att i den allmänna sjukförsäkringen infördes ersättning

för utgifter för sjukhusvård aktualiserade frågan om vårdavgifternas

storlek på olika anstalter fr. o. in. den 1 januari 1955. Ett primärt

önskemål var därvid att komma Tram till så enhetliga avgifter som möjligt.

Avgiftssättningen hade tidigare varierat avsevärt inom olika vårdgrenar

och inom olika sjukvårdsområden. Nu gäller i stort sett följande.

Ä de statliga kroppssjukhusen är dagavgiften å allmän säl sedan den

1 januari 1955 tre kr. I allmänhet var avgiften högre tidigare.

För salspatienterna vid statens sinnessjukhus är avgiften tre kr. om

dagen. Samma avgift gällde vid de statliga sinnessjukhusen redan före den

1 januari 1955, dock att avgiften då i vissa fall kunde nedsättas till hälften.

För patienterna vid de kommunala sinnessjukhusen i storstäderna —

Stockholm, Göteborg och Malmö — är dagavgiften respektive tre kr., tre

kr. 40 öre och fyra kr. 50 öre. I Stockholm var dagavgiften före den 1 januari

1955 fyra kr. 45 öre; i de övriga städerna föranledde sjukförsäkringsreformen

inte någon ändring i avgiftssättningen vid ifrågavarande sjukhus.

Vid landstingsdrivna lasarett, sjukstugor, tuberkulosanstalter, hem för

kroniskt sjuka samt vårdhem för lättskötta sinnessjuka gäller i allmänhet

en dagavgift å tre kr. Denna avgiftssättning, som genomfördes fr. o. m.

1955, innebar en höjning av vårdavgiften å statsbidragsberättigade kronikeranstalter,

där avgiften tidigare var maximerad till en krona 50 öre om

dagen, och en minskning av avgiften för folkpensionärerna på vårdhemmen

för lättskötta sinnessjuka, för vilka pensionärer vårdavgiften tidigare motsvarade

folkpensionen efter avdrag för fickpengar.

Undantag från de allmänna avgiftsreglerna tillämpas i vissa fall. Detta

gäller särskilt för självbetalande patienter å allmän sal vid tuberkulosvårdsanstalter.

Omfattas dessa patienter ej av den allmänna sjukförsäkringen

eller har sjukhjälpstiden för ifrågavarande sjukdom gått till ända,

lämnas vården avgiftsfritt av vissa landsting medan andra medger avgiftsnedsättning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Vård å allmänt rum å epidemisjukhus är kostnadsfri.

För vård å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter är avgiften tre kr. om

dagen.

För folkpensionär, som kostnadsfritt vistas å icke statlig anstalt för psykiskt

efterblivna, tillgodogör sig landstinget eller i vissa fall anstalten

folkpensionen, dock med skyldighet att tillhandahålla vederbörande fickpengar

om minst 360 kr. för år räknat eller använda motsvarande belopp

för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Kan den

vårdade på grund av sitt tillstånd ej tillgodogöra sig nämnda belopp på sätt

nu sagts, må beloppet nedsättas, dock lägst till 200 kr. För vård på vårdanstalt

av psykiskt efterblivna över 21 år erlägges vårdavgift som fastställes

av medicinalstyrelsen. Avgiften har fr. o. m. den 1 januari 1957

bestämts till 2 100 kr. om året; dock att för folkpensionär avgiften får —

med visst förbehåll — uttagas med det högre belopp varmed pensionen

kan utgå. Avgiften var tidigare 1 800 kr. Som skäl för höjningen åberopades

att folkpensionen höjts. Den höjda vårdavgiften motsvarade vid

årsskiftet 1956/57 exakt då utgående folkpension. Vidare gäller fr. o. in.

den 1 januari 1958 att för tid, under vilken folkpensionär åtnjuter kostnadsfri

vård å icke statlig anstalt för epileptiker, äger den som driver anstalten

uppbära pensionären tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra

sig kostnaderna för vården, dock med skyldighet att tillhandahålla

honom fickpengar med 360 kr. om året eller till hans nytta använda motsvarande

belopp. För vård på epileptikeranstalt av den som fyllt 21 år får

uttagas patientavgift med belopp motsvarande allmän ålderspension för

ogift med frånräknande av fickpenningbeloppet 360 kr. om året.

I detta sammanhang kan nämnas att å ålderdomshem intagna numera

som regel betraktas såsom inackorderingar. För inackordering på ålderdomshem

uttages i allmänhet en vårdavgift, som motsvarar folkpensionen

med avdrag för ett för personliga behov reserverat belopp (fickpengar) av

minst 360 kr. om året. Förändringar i pensionens storlek på grund av standard-

och indextillägg återverkar i dessa fall mer eller mindre automatiskt

på inackorderingsavgiften. Det råder med andra ord ett intimt samband

mellan inackorderingskostnaden och pensionärens förmåga att betala för sig.

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anslaltsvårdade

Redan vid 1936 års riksdag påtalades i en motion att flertalet av de å

vårdhem för lättskötta sinnessjuka intagna var berättigade till folkpension,

vilken ofta uppgick till belopp, som icke obetydligt översteg dåvarande

vårdavgift, 50 öre per dag. Sedermera har frågan om överskottsproblemet

för de anstaltsvårdade varit föremål för behandling i riksdagen ett flertal

gånger. För vissa begränsade områden har bestämmelser genomförts för

alt lösa problemet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

En mera allmän översyn av hithörande frågor verkställdes av särskilt

tillkallade sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension. De sakkunniga

diskuterade i sitt den 8 november 1951 avgivna betänkande (SOU

1951:47) olika metoder att lösa överskottsproblemet. En allmän höjning

av vårdavgifterna fann de sakkunniga vara en ur principiella synpunkter

olämplig metod att lösa överskottsproblemet. Bibehållandet av låga avgifter

ingick nämligen som ett led i den allmänna sociala politik, som syftade

till att från den enskilde medborgaren och dennes anhöriga avlasta större

delen av särskilda kostnader i samband med sjukdom och andra slumpvis

drabbande olyckor. Att genom tvingande bestämmelser ålägga kommunala

och statsunderstödda enskilda anstalter att vidtaga dylika höjningar ansågs

redan med hänsyn härtill inte kunna ifrågakomma. Dessutom skulle

en allmän höjning av avgifterna för sjukvård på anstalt stå i direkt strid

med det av statsmakterna vid 1946 års riksdag fattade principbeslutet om

fri sjukhusvård.

Även metoden att tillämpa andra vårdavgifter för folkpensionärer än

för övriga vårdtagare hade enligt de sakkunniga uppenbara olägenheter i

skilda hänseenden. De sakkunniga förordade därför att man valde metoden

att under tiden för pensionärernas vård på anstalt låta pensionen utgå med

belopp, motsvarande vårdavgiften jämte vad som kunde anses skäligt för

bestridande av personliga utgifter. Vid sjukhusvård samt i övrigt avgiftsbelagd

vård på statlig, kommunal eller statsunderstödd enskild anstalt

borde folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsvarande

dels indexreglerade fickpengar, dels i andra hand den av anstalten

betingade vårdavgiften.

Det förutsattes av de sakkunniga, att kommunerna liksom dittills skulle

fastställa så höga avgifter vid ålderdomshemmen, att inte något överskottsproblem

uppstod i dessa fall. Beträffande kommunernas övriga anstalter —

i regel statsunderstödda fattigvårdsanstalter för vård av kroniskt sjuka —

anfördes att principiella invändningar knappast kunde göras mot metoden

att införa högre avgifter för folkpensionärer än för andra intagna personer.

De sakkunniga avvisade emellertid med hänsyn till vissa gränsdragningsproblem

och önskvärdheten av att ha ett enhetligt system tanken på principiella

särbestämmelser för primärkommunala anstalter.

Behovet av fickpengar vid vissa anstalter, främst anstalter för vård av

sinnessjuka, var enligt de sakkunnigas mening varierande. Det förordades

därför, att all utbetalning av folkpension för de pensionsberättigades personliga

behov bringades att upphöra för pensionärer, som vårdades på dylika

statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda anstalter, samt att i

stället anstalterna genom uppräkning av statliga bidrag eller anslag sattes

i stånd att med egna medel tillgodose sådana ändamål. För pensionärer på

fattigvårdsanstalter, anstalter för kroniskt sjuka och andra kroppssjukhus

med undantag av sanatorier ansåg de sakkunniga att det dåvarande fick
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

penningbeloppet borde bibehållas i princip men uppräknas i förhållande till

den levnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan 1946, då lagen om folkpensionering

antogs.

De sakkunnigas betänkande har remissbehandlats, men statsmakterna

har inte tagit ställning till det.

I en av medicinalstyrelsen den 8 december 1954 till Kungl. Maj :t ingiven

skrivelse med förslag till vårdavgifter fr. o. in. den 1 januari 1955 vid bl. a.

statens sinnessjukhus aktualiserades ånyo överskottsproblemet. Medicinalstyrelsen

föreslog, att vårdavgiften skulle bibehållas vid tre kr. om dagen.

Med hänsyn till storleken av då gällande pensionsbelopp (1 800 kr. om året

för ogift pensionär, bortsett från bostadstillägg) borde dock avgiften fastställas

till högst fyra kr. om dagen för samtliga folkpensionärer, som inte

var berättigade till ersättning för sjukhusvård från sjukkassa (dvs. utförsäkrade

pensionärer).

Under remissbehandlingen väckte förslaget att placera patienter, som

åtnjöt folkpension, i en annan och högre avgiftsklass än övriga patienter

stark kritik. Genom beslut den 27 maj 1955 föreskrev Kungl. Maj:t att

avgiften å allmän sal vid statens sinnessjukhus t. v. skulle utgöra tre kr.

om dagen.

Riksdagens revisorer har i sin den 31 oktober 1957 avgivna särskilda

berättelse om anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m. framhållit att de

senare årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt,

trots de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vårdavgifterna

ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskottsproblemet.

Frågan kommer f. ö. att i en nära framtid bli än mer brännande,

därest beslut fattas om de väsentliga förbättringar av folkpensioneringen,

vilka allmänna pensionsberedningen enhälligt föreslagit. Med en lösning

av överskottsproblemet kan enligt revisorernas mening inte längre anstå.

Revisorerna anser det uppenbart, att en helt ny utredning i ämnet är påkallad.

Anledning torde saknas att här närmare redovisa den tidigare behandlingen

av hithörande frågor och de synpunkter som därvid framkommit.

I detta avseende hänvisas i stället till det år 1951 avgivna betänkandet och

till riksdagens revisorers nyssnämnda skrivelse.

Departementspromemorian

Beträffande det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen uttalas

i promemorian inledningsvis, att detsamma främst gäller sådana folkpensionärer,

som är intagna på sinnessjukhus eller hem för kroniskt sjuka.

Den vårdavgift som uttages av dem uppgår i regel till tre kr. om dagen, dvs.

1 095 kr. om året. Deras folkpension är f. n. i allmänhet 2 200 kr. om året

jämte i vissa fall kommunalt bostadstillägg. De personer det här gäller har

ofta inte behov av eller ens möjlighet att för egen del förbruka skillnaden

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

mellan folkpensionen och vårdavgiften. Det har ansetts otillfredsställande,

att det allmänna bestrider både kostnaderna för folkpensionen och så gott

som helt och hållet de faktiska kostnaderna för anstaltsvården — vilka

numera uppgår till högst avsevärda belopp — med påföljd, att för den

anstaltsvårdades del betydande belopp hopsamlas. I många fall förhåller

det sig så, att den anstaltsvårdade måste vistas återstoden av sitt liv på

anstalt. I promemorian framhålles, att skillnaden mellan folkpensionen och

vårdavgiften kommer att ökas om den planerade höjningen av folkpensionen

kommer till stånd. Härvid erinras om att enligt allmänna pensionsberedningens

förslag folkpensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 kommer att

utgöra 2 350 kr. eller — om ytterligare ett indextillägg tillkommer på grund

av ökning av pensionspristalet — 2 400 kr. om året.

Förutsättningarna för att lösa ifrågavarande problem, vilket alltså kommer

att förstoras under den närmaste tiden, kan enligt promemorian nu

sägas vara annorlunda och bättre än då betänkandet om de anstaltsvårdades

rätt till folkpension m. in. avgavs år 1951. Den mest väsentliga förändringen

ligger däri att man frångått 1940 års principbeslut om fri sjukhusvård

och infört ersättning för utgifter för sjukhusvård som en sjukförsäkringsförmån.

Av betydelse är också, framhålles det, att de statliga

folkpensionerna numera är i princip enhetliga över hela landet.

I fortsättningen uttalas, att den lösning, som nu ligger närmast tillhands,

är att generellt höja vårdavgiften för sals patienter på

olika sjukvårdsanstalter (inklusive förlossningsanstalter). En sådan höjning

anses motiverad redan därav att betydande kostnadsstegringar inträtt

sedan de nuvarande avgifterna fastställdes. Till följd av dessa kostnadsstegringar

har huvudmännen funnit sig nödsakade att höja avgifterna

för vård å enskilt rum, varjämte vissa utredningar påbörjats om höjning

jämväl av avgifterna för vård å allmän säl. Höjes salsavgifterna över lag

till fem kr. per dag, vilket i och för sig bedöms såsom rimligt, kommer

skillnaden mellan folkpensionen och vårdavgiften att reduceras med i regel

730 kr. om året och för år räknat bli 525 kr. vid en folkpension om 2 350

kr. och 575 kr. vid en folkpension om 2 400 kr. Dessa skillnadsbelopp uppgår

till ung. 22 resp. 24 procent av pensionen. Som jämförelse namnes, att det

fickpenningbelopp, som skall tillhandahållas folkpensionärer på ålderdomshem,

från början motsvarade 20 procent av pensionen.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter höjes

till fem kr. per dag. Avgiftsändring bör dock enligt förslaget inte ske i

fråga om anstalter för psykiskt efterblivna och för epileptiker; där kan

nämligen överskottsproblemet sägas redan vara löst genom den metod

för fastställande av vårdavgiften, som nu gäller och får anses vara den

lämpligaste. Även från epidemivårdanstalter bör man enligt förslaget

bortse vid avgiftsändringen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 10ö8 55

Sammanfattningsvis anföres, att den angivna metoden att höja dagavgiften

till fem kr. i dagens läge kan sägas innebära en någorlunda tillfredsställande

lösning på ifrågavarande överskottsproblem. Det påpekas

emellertid, att eftersom avsikten är att under loppet av 1960-talet successivt

höja folkpensionerna måste lösningen betraktas som ett provisorium.

Kostnaden för en förhöjning av vårdavgifterna kommer i regel att bestridas

av sjukkassorna eller av folkpensionsmedel. Sättes dagavgiften till

fem kr., beräknas kostnadsökningen för sjukkassorna uppgå till ca 32

milj. kr. för år.

I promemorian påvisas vidare, att höjningen av vårdavgifterna innebär

ett betydande inkomsttillskott för sjukhushuvudmännen — främst staten,

landstingen och städerna utom landsting. Inkomsttillskottet uppgår inte

endast till förut nämnda 32 milj. kr. utan det torde röra sig om ett långt

större belopp, grovt räknat 60 milj. kr. Med hänsyn härtill synes det enligt

promemorian rimligt, att sjukhushuvudmännen i samband med den förordade

avgiftshöjningen beslutar avgif tsnedsättning för vissa

patientgrupper. Härom anföres i promemorian.

a) Å sjukvårdsanstalt intagen patient kan vara utförsäkrad från allmän

sjukkassa i fråga om ersättning för sjukhusvård vid den aktuella

sjukdomen utan att vara berättigad till något slag av folkpensionsförmån.

Särskilt de lungsjuka är aktuella i detta sammanhang. Avgiftshöjningen

bör inte få avse sådana fall. I stället bör man för dem övergå till att, såsom

nu tillämpas av vissa sjukhushuvudmän, inte ta ut någon avgift alls.

b) I de fall, då allmän sjukkassa på grund av konvention är skyldig

att betala ersättning för kostnader för sjukhusvård här i landet åt sådana

patienter, som inte är medlemmar i sjukkassan, bör inte få debiteras högre

avgift än för inomlänspatient. Med hänsyn till att bosättningsbegreppet

ibland tolkas olika inom sjukförsäkringen och vid debitering av sjukhusavgifter

bör patient, som på grund av konvention skall omfattas av den

svenska sjukförsäkringen därest han är bosatt här i riket, vid debitering

av sjukhusavgifter alltid betraktas såsom bosatt härstädes, om vederbörande

sjukkassa med tillämpning av konventionen inskrivit honom

som kassamedlem.

c) Utomlands bosatta svenska medborgare, som här i landet vårdas jtå

sjukvårds- eller förlossningsanstalt, bör inte få debiteras högre avgift än

inomlänspatient.

Storleken av de minskade inkomster, som ifrågavarande avgiftsnedsättningar

kommer att medföra för sjukhushuvudmännen, har inte närmare

kunnat anges vid tiden för promemorians upprättande. Det anses dock

med all säkerhet röra sig om mycket obetydliga belopp jämfört med de

ökade inkomster, som föranledes av avgiftshöjningen.

Beträffande frågan hur höjningen och i angivna fall sänkningen bör

genomföras framhålles i promemorian följande. Det ankommer på vederbörande

huvudman att besluta om ändring av dagavgifterna. Då statligt

driftbidrag utgår till anstalt, för vilken annan än staten är huvudman.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

och statsbidragsbestämmelserna förutsätter att dagavgiften är lägre än

fem kr., bör statsbidragsbestämmelserna ändras så att de inte hindrar

den här förordade avgiftshöjningen. I fråga om sjukkassornas skyldighet

att utge ersättning för sjukhusvård föreskrives i 15 § SFL bl. a., att

Kungl. Maj :t äger fastställa taxa för beräkning av dylik ersättning. Denna

fullmakt har hittills inte utnyttjats och det förutsättes, att beslut om höjning

av vårdavgifterna i enlighet med vad som föreslagits inte tas till intäkt

för att utfärda dylik taxa. Vidare förutsättes, att sjukhushuvudmännen

beslutar om avgiftsnedsättning i de fall, där sådan avsetts komma till

stånd. Skulle mot förmodan så ej bli fallet torde särskilda åtgärder få

övervägas.

Vidare nämnes i promemorian, att de ökade dagavgifterna å sjukvårdsanstalterna

leder till ökade utgifter för yrkesskadeförsäkringen samt enligt

militärersättningsförordningen och vissa andra författningar om ersättning

av statsmedel. För yrkesskadeförsäkringen antages utgiftsökningen

röra sig om 150 000 kr. om året, medan ökningen såvitt avser de särskilda

ersättningsförfattningarna torde gälla så små belopp, att de inte påverkar

beräkningen av vederbörliga anslag.

Slutligen uppmärksammas i promemorian, att en höjning av dagavgifterna

medför behov av en viss utsträckning av den för folkpensionärer

i allmänhet gällande sjukhjälpstiden

om 90 dagar, såvitt angår sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård.

Om dagavgifterna höjes utan att sagda sjukhjälpstid förlänges, kommer

nämligen folkpensionärer, som för övergående sjukdomar vårdas på sjukhus

i mer än 90 dagar, i sämre läge än nu genom att de efter sjukhjälpstidens

utgång själva får betala den högre dagavgiften.

I detta sammanhang erinras i promemorian om att socialförsäkringsutredningen

i sitt i maj 1956 dagtecknade slutbetänkande (IV: Statistisk

undersökning rörande vårdtider å ltroppssjukhus i Malmö) uttalade, att

det med hänsyn till pensionsfrågans läge inte annat än om synnerligen

starka skäl skulle föreligga var motiverat att, med bibehållande av nuvarande

samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens

sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad.

Några sådana skäl ansågs dock inte ha framkommit genom den

i betänkandet redovisade undersökningen.

Socialförsäkringsutredningens uttalande får, frainhålles det i promemorian,

ses mot bakgrunden av att den för folkpensionärer i allmänhet

stadgade sjukhjälpstiden om 90 dagar gäller sjukhjälp i form av såväl

sjukpenning som ersättning för sjukhusvård. En förlängning av denna

sjukhjälpstid, såvitt angår sjukpenning, skulle onekligen föregripa utredningen

om samordning mellan sjukförsäkring och folkpensionering. Däremot

torde en förlängning av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvårdsersättning

inte få denna konsekvens. Verkställda undersökningar har en
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

ligt promemorian visat, att ett system med olika maximum för sjukhjälpstiden

vid sjukpenning och vid sjukhusvård kan administrativt bemästras.

Något hinder mot att förlänga sjukhjälpstiden enbart såvitt rör ersättning

för sjukhusvård anses därför inte föreligga.

Med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i den av socialförsäkringsutredningen

redovisade statistiska undersökningen, dragés i promemorian

den slutsatsen att en höjning av dagavgiften förefaller att motivera

endast en mindre förlängning av sjukhjälpstiden för sjukhusvården.

Hur långt man skall sträcka sig kan givetvis vara föremål för delade

meningar. Det bör beaktas, att en mera avsevärd förlängning resulterar

i en ökning av de överskottsmedel, som enligt vad förut sagts bör reduceras.

En lämplig avvägning anses vara att — i analogi med vad som föreslagits

beträffande sjukpenningskalan —- förlänga ifrågavarande sjukhjälpstid

från 90 till 180 dagar. Denna förlängning antages komma att öka

sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter med ca 4 milj. kr. om året.

Yttranden

Förslaget om höjning av vårdavgifterna vid sjukvårdsanstalterna

tillstyrkes av statskontoret, pensionsstyrelseni medicinalstyrelsen,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening,

Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och SACO

samt a v s t y r k e s av riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet

och De lungsjukas riksförbund.

Den ökning av kostnaderna för sjukhusens drift, som inträffat sedan de

nuvarande avgifterna fastställdes, åberopas av statskontoret, Svenska stadsförbundet

och Svenska landstingsförbundet som skäl för en höjning av

dessa avgifter. Landstingsförbundet anför vissa uppgifter angående utvecklingen

av dagkostnaderna vid lasaretten. Enligt dessa uppgifter utgjorde

nämnda kostnader 28 kr. 40 öre år 1950 för att därefter öka till

85: 90 år 1951, 40: 90 år 1952, 42: 00 år 1953, 43: 40 år 1954, 47: 20 år 1955

och 51: 00 år 1956. För år 1957 föreligger ännu inte några siffror men med

hänsyn till lönekostnadernas stegring anser sig förbundet kunna uppskatta

dagkostnaden till omkring 57 kr., och för 1958 antages kostnaden komma

att uppgå till omkring 60 kr. Förbundet påpekar, att den nuvarande dagavgiften

å allmän sal 3 kr. i många fall tillämpats sedan 10—15 år tillbaka, då

dagkostnaderna blott var en bråkdel av de nuvarande.

önskvärdheten av att överskottsproblemel inom folkpensioneringen snarast

bringas till någon form av lösning erkännes över lag i yttrandena.

Svenska landstingsförbundet anlör, efter att ha erinrat om att statsrevisorerna

i sin förut omnämnda, år 1957 avgivna berättelse förordat eu utredning

av frågan, att eu temporär lösning i avvaktan på en sådan utredning

kan ernås genom eu höjning av legosängsavgifterna. Härigenom erbjudes

enligt förbundets mening den smidigaste och i dagens läge lättast

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

framkomliga vägen för problemets lösning. Även statskontoret, pensionsstyrelsen.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

anser att genom höjningen av vårdavgifterna en godtagbar provisorisk

lösning av överskottsproblemet åstadkommes. Pensionsstyrelsen behandlar

närmare frågan om det överskott — normalt 575 kr. om året

— som därest vårdavgifterna höjes i överenstämmelse med förslaget alltjämt

uppkommer för anstaltsvårdade folkpensionärer. Styrelsen yttrar.

En viss uppfattning av detta överskjutande belopps skälighet erhålles

genom jämförelse med det fickpenningbelopp, som enligt 18 § 2 mom.

lagen om folkpensionering skall tillhandahållas folkpensionär på bl. a.

ålderdomshem. Detta belopp är nu 360 kr. om året men skulle med hänsyn

till folkpensionens beräknade storlek i juli 1958 bli 480 kr., om det uppräknades

till det ursprungligen gällande procenttalet i förhållande till den

totala pensionen. Det måste emellertid påpekas att det ingalunda är givet

att en sådan uppräkning generellt bör ske. Bland annat blir jämförelsen

missvisande i fall där pensionstagarens kroppsliga eller själsliga tillstånd

omöjliggör för honom att tillgodogöra sig fickpengar eller deras värde. Vidare

må framhållas att hittills ingen uppräkning skett av det i 17 § folkpensioneringslagen

upptagna beloppet, 200 kr., för den som är på statens

bekostnad intagen å anstalt eller tillfälligt vistas utom densamma. Dessutom

tillkommer ofta för anstaltsvårdade folkpensionärer ett visst kommunalt

bostadstillägg.

Den i förslaget åberopade motiveringen för en höjning av vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter utgör enligt

Svenska sjukkasseförbundets uppfattning inte tillräckligt bärande skäl för

eu sådan åtgärd. Det problem, som uppstår beträffande vissa sjukhusvårdade

pensionärer i fråga om pensionsöverskott, bör kunna lösas utan att

så generellt verkande åtgärder vidtages som förslaget innebär. Den lämpligaste

lösningen synes förbundet vara, att sjukvårdsanstalterna beträffande

folkpensionärerna bestämmer en högre vårdavgift att utgå efter viss tids

vård. Redan nu tillämpas för övrigt vid vissa sjukvårdsanstalter olika avgifter

för olika kategorier vårdade. De successiva förändringar av vårdavgifterna,

som får antagas komma att ske i samma mån som folkpensionsbeloppen

förändras för att förhindra att nya överskottsproblem uppstår,

anses även lättare kunna genomföras, om frågan löses enligt de linjer

förbundet förordar.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det förhållandet att en anstaltsvårdad

pensionär får ett överskott på sin pension sedan vårdavgiflerna

betalats inte alltid bör föranleda att överskottet indrages. Förbundet

anser, att det ur många synpunkter skulle vara att föredra, att samhället

innehöll överskottet men att den vårdades formella rätt till det kvarstod

till hans död. Genom oavbrutna framsteg på den medicinska vetenskapens

område kan nämligen personer med obotlig sjukdom som kräver ständig anstaltsvård

plötsligt bli tillgängliga för behandling som leder till tillfrisk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 12li år 1958

nande. I sådana fall bör på pensionen uppkommet överskott få brukas av

pensionstagaren efter utskrivningen. Det måste betraktas som värdefullt,

om sparade medel vid sådana tillfällen finns att ta i bruk. Höjningen av

vårdavgifterna däremot finner förbundet vara ett alltför hårdhänt och

osmidigt vapen. Förbundet anser vidare, att det för samhället är skäligen

betydelselöst om patienten till en faktisk vårdkostnad på omkring 50

kr. bidrar med 3 eller 5 kr. men att en avgiftshöjning för patienten kan

verka ytterst betungande. Visserligen beaktas i promemorian detta problem

genom att avgiftsbefrielse föreslås för sådana utförsäkrade som inte har

folkpension. Med hänsyn till erfarenheterna av landstingens ställningstagande

hittills i fråga om avgiftsnedsättning för utförsäkrade tvivlar emellertid

förbundet starkt på möjligheterna att skapa säkra garantier härvidlag.

De blindas förening anser, att promemorieförslaget innebär en försämring

av särskilt den blinda husmoderns ställning. Eftersom storleken

av blinda husmödrars folkpension i hög grad är beroende av makens inkomst,

är det inte säkert att deras folkpension under alla förhållanden är

större än den föreslagna högre vårdavgiften. Föreningen föreslår därför,

att den som endast uppbär blindtillägg jämte invalidpensionens grundbelopp

inte skall betraktas som folkpensionär.

Förslaget om avgiftsnedsättning för vissa patientgrupper

har blivit föremål för närmare granskning av Svenska landstingsförbundet.

I dess yttrande erinras om att landstingen för tuberkulösa,

som är utförsäkrade, redan vidtagit åtgärder i avgiftslindrande syfte efter

något skiftande linjer. Flertalet landsting har godtagit ett av förbundsstyrelsen

framlagt förslag, innebärande att vårdavgiften å allmän sal å landstingens

tuberkulossjukvårdsanstalter skall utgöra en krona per dag för

självbetalande patient, som icke äger uppbära ersättning för vården av

sjukkassa eller försäkringsbolag. I ett par fall har hithörande patienter

helt befriats från avgift. Dessa bestämmelser omfattar även folkpensionärer.

Enligt förbundets mening talar skäl för den i promemorian föreslagna ordningen

att alla å sjukvårdsanstalt intagna patienter, som är utförsäkrade

från allmän sjukkassa utan att vara berättigade till någon form av folkpension,

skall erhålla avgiftsfri vård. En förutsättning bör dock vara att

annan ej är skyldig att erlägga avgiften för patienten. Förbundet anser

emellertid inte den föreslagna ordningen tillfyllest för tuberkulösa, som

åtnjuter folkpension. Dessa folkpensionärer har oftast försörj ningsskyldighet

och är tvungna att under sjukhusvistelsen behålla sin bostad utanför

sjukhuset. För dem är alltjämt de bestämmelser, som landstingen nu praktiserar,

av behovet påkallade, åtminstone tills vidare till dess folkpensionen

undergått eu mera avsevärd höjning. Möjligt är att samma problem kan

föreligga beträffande andra sjuka folkpensionärer, som vårdas på akutsjukhus

för relativt långvariga sjukdomar.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

60

Vad angår förslaget om att endast inomlänspatientavgift skall uttagas

dels för utlänningar, som inte är medlemmar i allmän sjukkassa men som

på grund av konvention är berättigade till ersättning för sjukvård från

sådan kassa, och dels för utomlands bosatta svenska medborgare är landstingsförbundet

mera tveksamt. I yttrandet heter det.

Detta förslag bryter mot den princip, varpå avgiftsfinansieringen av

sjukhusvård bygger och som finnes kodifierad i gällande sjukhuslag. 1 enlighet

härmed erlägges inomlänspatientavgift av den som är bosatt inom

sjukvårdsområdet, medan övriga patienter har att erlägga en annan och

väsentligt högre avgift, för närvarande 50 kr. per dag. Man har härvid utgått

från det betraktelsesättet, att landstingsskatten utgör en i hälsans dagar

erlagd försäkringspremie, som berättigar vederbörande att vid behov

av sjukhusvård erhålla sådan efter en relativt låg taxa. Ur denna synpunkt

ter det sig inkonsekvent, att en person — utlänning eller svensk — som ej

är bosatt inom riket och följaktligen ej erlagt någon landstingsskatt, skall

erhålla sjukvård till samma låga kostnad som en inom sjukvårdsområdet

bosatt.

Liksom man beträffande vissa slag av inom landet bosatta patienter sökt

lösa frågan om en rimlig avgift vid vård utom hemlänet genom det s. k.

utomlänsavtalet, varigenom hemlandstinget åtagit sig huvudparten av avgiftskostnaden,

tala skäl för att beträffande här ifrågavarande patientkategorier,

vilka sakna hemlandsting, staten inträder i dettas ställe. Därigenom

skulle också en mera rättvis kostnadsfördelning ernås.

Även om de principiella skälen sålunda föranleder tveksamhet vill förbundet,

med hänsyn till önskvärdheten av att hithörande frågor, särskilt

utlandssvenskarnas problem, bringas till snar lösning och i betraktande

av sakens tämligen underordnade betydelse i ekonomiskt avseende, inte

motsätta sig promemorians förslag. Förbundet godtar också förslaget i

fråga om utlänningar, som på grund av konvention skall inskrivas som medlemmar

i sjukkassa, om de bosätter sig här i riket. Förbundet utgår från att

ändring i 20 § sjukhuslagen erfordras för genomförande av promemorians

förslag rörande avgiftssättningen för särskilda patientgrupper.

Svenska stadsförbundet intar i huvudsak samma hållning som landstingsförbundet.

I själva remissyttrandet har förbundet inte fattat slutlig

ståndpunkt till om förbundet vill ansluta sig till promemorieförslaget om

vårdavgifterna för utlänningar, som utan att vara sjukkassemedlemmar har

rätt till ersättning för sjukvård från sjukkassa, och för utlandssvenskar.

Förbundet har nämligen i yttrandet förutsatt, att frågan göres till föremål

för förhandlingar mellan berörda parter. Vissa underhandlingar i ämnet

har därefter förts med deltagande av företrädare för stadsförbundets styrelse

och förbundets sjukvårdsdelegation. Med hänsyn till önskvärdheten

av att inte komplicera sjukförsäkringen har styrelsen, utan att frångå förbundets

i remissyttrandet angivna principiella inställning, förklarat sig villig

att rekommendera förbundets medlemmar att tillämpa de avgiftsnedsättningar,

som föreslås i promemorian. Härvid har förutsatts, att utlands
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

svenskar, vars vårdbehov uppkommit utom riket, inte skall vara berättigade

till avgiftsnedsättning, om de kan erhålla tillfredsställande sjukhusvård

i det land, där de är bosatta, och får denna vård ersatt av socialförsäkringen

i hosättningslandet. Styrelsen har vidare, i betraktande av att

hållpunkter saknas för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av

ifrågavarande avgiftsnedsättningar, förbehållit sig rätt att ompröva sitt ställningstagande

sedan sjukhushuvudmännen vunnit viss tids, förslagsvis 3

års, erfarenhet av systemet. Likaså har styrelsen utgått från att några konventioner,

som kan leda till att utlänningar blir berättigade till avgiftsnedsättning

då vårdbehovet uppkommit utom riket, inte träder i tillämpning

under denna tid. •—• Tillfogas må, att Göteborgs stads representant i sjukvårdsdelegationen

förordat, att full utomlänsavgift skulle erläggas för alla

utom riket bosatta patienter, men att han förutsatt, att samtliga sjukhushuvudmän

skulle komma att följa styrelsens rekommendation.

Hiksförsäkringsanstalten anför beträffande förslaget om avgiftsbefrielse

för patienter, som är utförsäkrade från allmän sjukkassa utan att vara

berättigade till något slag av folkpensionsförmån, att man av praktiska

skäl från nämnda rätt till avgiftsbefrielse icke torde kunna utesluta sådana

personer under 67 år, som ej åtnjuter folkpensionsförmån men skulle erhålla

sådan, därest ansökan därom gjordes. En följd härav skulle bliva, att

folkpension söktes endast i de fall, då pensionen för dag räknat kunde

beräknas överstiga vårdavgiften. De problem, som härigenom skulle uppkomma,

synes enligt anstaltens mening böra närmare utredas. I varje fall

bör klart uttalas, vilka kategorier som omfattas av avgiftsbefrielsen.

Det i promemorian framförda förslaget om att sjukhjälpstiden

för folkpensionärer, såvitt angår ersättning för sjukhusvård,

skall utsträckas från 90 till 180 dagar tillstyr kes eller lämnas utan

erinran av pensionsstgrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagcns förening, Folksam,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och De lungsjukas

riksförbund.

Förslaget a v styrkes av statskontoret, riksförsäkringsanstalten och

SACO. Av dessa anser statskontoret, att en förlängning av sjukhjälpstiden

för folkpensionärerna i och för sig är hefogad och lämplig men att spörsmålet

bör övervägas först i samband med en allmän översyn av SFL. Därvid

bör tillses, att kostnaderna för åldringsvården, som är en kommunal

angelägenhet, ej genom utsträckning av sjukhjälpstiden överflyttas

på sjukförsäkringen. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om att

folkpensionärerna inte är avgiftspliktiga för sin sjukvårdsförsäkring. I

samband med en eventuell utvidgning av folkpensionärernas sjukvårds
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

förmåner torde emellertid enligt ämbetsverkets mening krav på en omprövning

härutinnan kunna resas.

Riksförsäkringsanstalten finner behovet av den föreslagna reformen

obetydligt och anför.

Den nuvarande vårdavgiften för salspatienter — tre kronor per dag —

torde lågt räknat ungefär motsvara den inbesparing av utgifter för kost,

som en sjukhuspatient gör. För de enbart sjukvårdsförsäkrade — till denna

kategori hör flertalet folkpensionärer — kan det därför sägas uppkomma

en besparing på tre kronor för varje dag sjukhusvårdsersättning

utgår. Vid utförsäkring uteblir denna besparing, men något större behov av

sjukhjälp kan ändock ej sägas föreligga, så länge vårdavgiften endast är

tre kronor. Höjes vårdavgiften till fem kronor, ökas visserligen sjukhjälpsbehovet,

men detta torde ändock icke kunna rubriceras som stort. Den besparing,

som uppkommer under de 90 dagar, då sjukhusvårdsersättning

utgår, motsvarar ju i stort sett merkostnaden på två kronor per dag under

mer än fyra månader efter utförsäkringsdagen. Det bör vidare beaktas,

att en utsträckning av folkpensionärernas sjukhjälpstid, såvitt avser ersättning

för sjukhusvård, skulle få till följd, alt den redan nu invecklade

sjukförsäkringsadministrationen bleve ännu mer svårbemästrad.

Med hänsyn till vad som i promemorian anföres om det överskott, som

uppstår på folkpensionen till följd av skillnaden mellan denna och vårdavgifterna,

anser SACO inte motiverat att förlänga sjukhjälpstiden för

folkpensionärerna.

De part em en t schef en

Vårdavgifterna för salspatienter vid våra sjukvårds- och förlossningsanstalter

utgår som bekant i regel med mycket låga belopp. Detta gäller

såväl statens som städernas och landstingens anstalter. I normalfallen

uppgår dagavgiften så gott som genomgående till 3 kr. Vård enligt epidemilagen

å allmänt rum på epidemisjukhus är kostnadsfri. De avgifter, som

sjukhushuvudmännen uppbär, drabbar i allmänhet inte patienten utan

ersättes av den allmänna sjukförsäkringen. I de fall då den sjuke är utförsäkrad

erhåller han oftast folkpension, med vilken vårdavgiften kan betalas.

De nyssnämnda dagavgifterna för salspatienter motsvarar endast en

bråkdel av de verkliga vårdkostnaderna, vilka under senare år oavlåtligt

stegrats. Den nuvarande avgiftssättningen gjordes i samband med SFL:s

ikraftträdande men innebar i många fall inte någon ändring i förhållande

til] vad som gällt tidigare. Avgifterna kvarstår således på en nivå, som

fastställdes då de verkliga kostnaderna för vården inte var på långt när

så höga som nu. Det må erinras om att enligt Svenska landstingsförbundets

yttrande över departementspromemorian den verkliga dagkostnaden för

en salspatient vid landstingens lasarett, som utgjorde 28 kr. 40 öre 1950

och 43 kr. 40 öre 1954, stigit till 51 kr. 60 öre 1956 och till omkring 57 kr.

1957 och väntas öka till ungefär 60 kr. innevarande år. Dessa siffror, som

torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjukvårds- och för
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

iossningsanstalter, utgör enligt min mening redan i sig själva ett starkt skäl

för en höjning av vårdavgifterna. En höjning till föreslagna 5 kr. om dagen

framstår i nuvarande läge som skälig.

Höjes vårdavgifterna medför detta för de patienter, som åtnjuter folkpension,

att en större del av pensionen åtgår för att betala kostnaderna

på anstalten. När det gäller långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter

uppkommer f. n. ett betydande överskott å folkpensionen.

För år räknat uppgår i regel vårdavgiften till 1 095 kr. och folkpensionen

till 2 200 kr. Det årliga överskottet å dessa patienters folkpension belöper

sig sålunda nu till 1 105 kr., ett belopp som patienterna själva ofta inte

kan utnyttja utan som sparas för att slutligen tillfalla arvingarna. Detta

bär särskilt med hänsyn till att det allmänna genom de låga avgifterna

subventionerar anstaltsvistelsen ansetts otillfredsställande. Problemet har

också sedan länge varit uppmärksammat, och olika riktlinjer för frågans

lösning har ifrågasatts.

Bl. a. har det föreslagits, att folkpensionen för ifrågavarande pensionstagare

skulle nedsättas till belopp, motsvarande vårdavgifterna. Å andra

sidan har den möjligheten framkastats, att vårdavgiften för långtidspatienter

med folkpension kunde fastställas till samma belopp som pensionen

med skyldighet för anstalten att tillhandahålla den sjuke fickpengar till

visst belopp. Denna metod kan f. n. sägas vara tillämpad såväl i fråga om

vårdanstalterna för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalterna som de

kommunala ålderdomshemmen. För dem som åtnjuter kostnadsfri vård

på icke statlig vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller för epileptiker äger

sålunda den som driver anstalten att uppbära folkpensionen med skyldighet

att tillhandahålla den vårdade fickpengar till ett belopp av 360 kr. om

året eller att använda motsvarande belopp till hans nytta. För psykiskt

efterblivna kan nämnda belopp nedsättas. Då avgift utgår för vården å

ifrågavarande anstalter, dvs. efter det den vårdade fyllt 21 år, är avgiftsbeloppet

i princip lika stort som pensionen med avdrag för fickpengar. På

ålderdomshemmen uttages i allmänhet inackorderingsavgift, motsvarande

folkpensionen med ett avdrag för fickpengar. I enlighet härmed har kommunen

rätt att uppbära den inackorderades folkpension och gottgöra sig

för kostnaderna för vården eller försörjningen, varvid kommunen är skyldig

att månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 30 kr. eller använda

motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans

personliga nytta.

Båda de bär skisserade metoderna har föranlett betänkligheter i vissa

hänseenden. Den nu föreslagna höjningen av vårdavgifterna reducerar

emellertid överskottsproblemet högst väsentligt. Vården av eu helårspatient

kommer efter höjningen att i allmänhet ta 1 825 kr. av folkpensionen

i anspråk. Om man utgår från att folkpensionerna höjes på sätt

Kungl. Maj :t i proposition nr 55 föreslagit årets riksdag och dessutom

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

beaktar att ytterligare ett indextillägg kommer att utgå fr. o. m. april i år,

kommer folkpensionen för ogift pensionär bortsett från kommunalt bostadstillägg

att fr. o. m. den 1 juli 1958 uppgå till 2 400 kr. Med frånräknande

av fickpenningbeloppet, som i överensstämmelse med förslaget i nyssnämnda

proposition förutsättes höjt till 40 kr. i månaden, begränsas överskottet för

anstaltsvårdade folkpensionärer av förevarande kategori till 95 kr. om

året eller ca 8 kr. i månaden. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet

synes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den

mån folkpensionerna, såsom förutsättes, i fortsättningen ytterligare förbättras,

blir naturligtvis överskottsproblemet ånyo aktualiserat. Den nu

föreslagna höjningen av vårdavgifterna undanröjer därför på längre sikt

inte behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet, men den

gör det möjligt att komma tillrätta med olägenheterna i väntan på att frågan

om den slutliga lösningen prövas.

På grund av det anförda anser jag i likhet med det övervägande antalet

remissorgan, att promemorieförslaget om en höjning av vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter till 5 kr. bör följas.

Självfallet åsyftas därmed inte någon ändring i vad som nu gäller beträffande

kostnadsfri vård å epidemivårdanstalt. Inte heller avgifterna på

anstalter för psykiskt efterblivna eller epileptiker beröres av mitt förslag.

Om det som förut angivits får anses vara en fördel att de höjda vårdavgifterna

tar en större del av folkpensionen i anspråk för pensionärer,

som mera stadigvarande är omhändertagna på anstalt, är motsatsen förhållandet

när det gäller folkpensionärer, som måste söka sjukhusvård för

mera akuta sjukdomar. Eftersom för folkpensionärerna sjukhjälpstiden i

fråga om sjukhusvård enligt SFL i regel är begränsad till 90 dagar, skulle de

högre kostnaderna för vården få betalas av folkpensionärerna själva vid sjukdomar,

som varar mer än 90 dagar. Det framstår därför som önskvärt att

mildra denna konsekvens av den föreslagna avgiftshöjningen. Jag finner

därvid den i promemorian föreslagna och i så gott som samtliga remissyttranden

förordade utsträckningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid

till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård, vara en lämplig

åtgärd.

Även utanför folkpensionärernas krets finns såsom i promemorian påpekats

vissa långtidssjuka, främst tuberkulospatienter, vilka själva får betala

sina vårdavgifter på grund av att de är utförsäkrade från sjukförsäkringen

och för vilka avgifterna kan vara betungande. Detta gäller redan med avgifternas

nuvarande storlek. Sjukhushuvudmännen har därför hittills vidtagit

vissa åtgärder i avgiftslindrande syfte. I samband med den nu förordade

höjningen av vårdavgifterna har huvudmännens organisationer godtagit den

i promemorian föreslagna principen att vårdavgift inte skall uttagas av salspatienter,

som är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och som

inte är berättigade till någon form av folkpension. Jag hälsar med tillfreds
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

ställelse att så skett, och jag anser mig kunna utgå ifrån att denna regel om

avgiftsbefrielse inte skall behöva leda till svårigheter vid tillämpningen såsom

i ett remissyttrande befarats. Självfallet föreligger inte hinder för sjukhushuvudmännen

att medge avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning även

i andra fall än de här berörda. Jag vill i detta sammanhang erinra om att psykiskt

efterblivna patienter under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus,

erlägger vårdavgift med 3 kr. per dag medan motsvarande klientel, som omhändertas

genom landstingens försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan

om avgiftsbefrielse för nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i

regel inte omfattas av sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och avgöras

av Kungl. Maj :t.

I departementspromemorian har förslaget om avgiftshöjning förknippats

med vissa önskemål om att sjukhushuvudmännen i fortsättningen skall

tillämpa inomlänsavgifter för vissa patientgrupper, för vilka vårdavgiften

nu beräknas efter utomlänstaxan. Dessa grupper är dels utländska medborgare,

som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade

till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

de är medlemmar av sådan kassa, och dels svenska medborgare, som är

bosatta utomlands och således inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen,

ehuru de som jag i ett kommande avsnitt ämnar föreslå i stor utsträckning

ändå blir berättigade till sjukhjälp, däribland ersättning för

sjukhusvård, från allmän sjukkassa. I sammanhanget föreslås också i promemorian,

att utländska medborgare, som enligt konventionsbestämmelser

är sjukförsäkrade här i landet, i avgiftshänseende skall behandlas

som härstädes bosatta svenska medborgare. Sjukhushuvudmännens organisationer

har förklarat sig villiga att rekommendera de sålunda föreslagna

avgiftsnedsättningarna. Såsom ett villkor för avgiftsnedsättning för utlandssvenskar

i de fall, då rätt till ersättning från sjukförsäkringen inte är för

handen, synes dock böra fordras, att vederbörande inte i det land, där han

eller hon är bosatt, kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förlossningsvård,

som ersättes av socialförsäkringen i bosättningslandet. Av det

föregående framgår, att Svenska stadsförbundet, med hänsyn till ovissheten

angående de ekonomiska konsekvenserna för förbundets medlemmar av avgiftsnedsättningarna,

förbehåller sig rätt att ompröva sitt ställningstagande

sedan några års erfarenhet vunnits. Detta finner jag rimligt. Det torde vidare

förhålla sig så, att några nya konventioner av det slag stadsförbundet

omnämner inte kan väntas komma i tillämpning innan den ifrågasatta tidpunkten

för nämnda omprövning är inne.

Såväl höjningen av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna ankommer

på beslut av anstalternas huvudmän. Någon ändring i sjukhuslagen torde

inte erfordras för att städerna och landstingen skall kunna träffa beslut om

den avsedda utvidgade tillämpningen av inomlänstaxan. I vissa fall synes

såsom i promemorian förutskickas ändring få ske i gällande statsbidrags5

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

bestämmelser m. m. Den Kungl. Maj :t i 15 § SFL lämnade fullmakten att

fastställa taxa för beräkning av den ersättning för sjukhusvård, som sjukförsäkringen

har att utge, torde med den ståndpunkt sjukhushuvudmännens

företrädare intagit till de föreliggande förslagen inte nu behöva utnyttjas.

Sjukförsäkring för utlandssvenskar

Utredningsmannens förslag

I enlighet med sina direktiv har utredningsmannen i stort sett begränsat

utredningen till spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar

under tid då de vistas i Sverige utan att likväl vara bosatta här.

Som bakgrund till sina överväganden har utredningsmannen berört frågan

om antalet utomlands boende svenska medborgare. Enligt en av Utlandssvenskarnas

förening år 1953 gjord beräkning skulle antalet svenska

medborgare utom rikets gränser sannolikt inte understiga 190 000. Av

dessa skulle i runda tal 30 000 befinna sig i Europa, varav i Skandinavien

utom Sverige 20 000, 1 000 i Asien, 2 500 i Afrika, 142 000 i Förenta

staterna, 6 000 i Canada, 4 000 i Sydamerika samt 2 000 i Australien och

Nya Zeeland. Eftersom svenska medborgare utomlands inte är föremål för

någon registrering, måste en uppskattning av deras antal bli tämligen

osäker. Enligt utredningsmannens mening torde man dock våga antaga,

att föreningens siffror jämförelsevis riktigt avspeglar de förhållanden,

från vilka man har att utgå när det gäller att bedöma storleksordningen

av det föreliggande problemet. Av de utomlands boende svenskarna kommer,

anför utredningsmannen, endast en mindre del att kunna bli omfattade

av en eventuell försäkring, enär denna inte skulle bli tillämplig på andra än

dem som besöker Sverige. Någon närmare beräkning angående storleken

av sistnämnda kategori synes enligt utredningsmannens uppfattning

knappast möjlig.

Inledningsvis behandlar utredningsmannen frågan, huruvida sjukförsäkringsbehovet

för utomlands boende svenska medborgare vid mer eller mindre

tillfälligt uppehåll här i landet bör tillgodoses genom en obligatorisk

eller en frivillig försäkringsform.

Såsom förut framhållits föreligger enligt SFL sjukförsäkringsplikt för

svenska medborgare endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige.

Djupast bottnar väl, anför utredningsmannen, denna regel till stor del

däri att bosättning härstädes uppfattas som ett kännetecken på nära

samhörighet med det svenska samhället. Det anses därför helt naturligt, att

här bosatta svenska medborgare blir föremål för den sociala omvårdnad,

som tar sig uttryck i sjukförsäkringsplikten. Annorlunda är läget för de

utomlands bosatta svenskarna. Visserligen är väl dessa många gånger med

andra band än bostaden mer eller mindre knutna till hemlandet. Särskilt

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

torde detta vara fallet, när det är fråga om bosättning i ett annat nordiskt

land. Vidare har överhuvud utlandssvenskarnas anknytning till hemlandet

vunnit i både styrka och omfattning under senare år genom utvecklingen

på det internationella kommunikationsväsendets område. Emellertid synes

man, uttalar utredningsmannen, alltjämt få anse, att svenskar, som lämnat

Sverige genom att bosätta sig utomlands, i stort sett inte bevarat sådant

nära samband med hemlandet, att det av samhörighetsskäl finnes tillräckligt

fog att underkasta dem försäkringsplikt, låt vara blott vid tillfälligt

besök i hemlandet.

Spörsmålet kan också ses från en annan synpunkt, anför utredningsmannen,

som fortsätter.

Utlandssvenskar, som komma till Sverige på tillfälligt besök, torde mestadels

göra detta för att de önska tillbringa semester eller annan ledighet här

i och för rekreation eller sammanträffande med släkt och vänner e. dyl. Man

synes ha rätt att räkna med att utlandssvenskarna vid dessa besök insjukna

i blott ett förhållandevis litet antal fall. Drabbas de sålunda av sjukdom,

lär väl mera sällan hända, att de just på grund härav få gå förlustiga någon

väsentligare inkomst. De ekonomiska följderna av sjukdomen begränsa sig

i regel till utgifter i anledning av sjukvård. Ifrågavarande utgifter kunna

förutsättas icke ofta behöva bli av sådan storleksordning, att de framstå

som mera kännbara. I de jämförelsevis få fall, där sjukhusvård kräves, bli

utgifterna dock större. Då utlandssvenskar komma hit i tillfälliga uppdrag

för andras räkning, torde de i allmänhet från arbetsgivares eller annans

sida vara vid sjukdom tillförsäkrade förmåner i en eller annan form. Slutligen

må i detta sammanhang framhållas, att om en i utlandet bosatt

svensk medborgare kommer till Sverige för att tillträda tjänst eller eljest

stanna här, han — därest det ej rör sig om blott tillfällig vistelse här —

regelmässigt snarast bör anses såsom bosatt i riket. Därmed blir han omfattad

av den nu gällande obligatoriska sjukförsäkringen.

De administrativa åtgärderna med avseende på en obligatorisk sjukförsäkring

för utlandssvenskar skulle enligt utredningsmannens mening bli

förenade med mycket betydande svårigheter. En förutsättning för att på

ett rationellt sätt ordna debitering och uppbörd av försäkringsavgift är

sålunda till en början, yttrar utredningsmannen, att de försäkringspliktiga

kan registreras. Eftersom någon allmän registrering av i Sverige tillfälligt

vistande utlandssvenskar inte äger rum, finge den erforderliga registreringen

grundas på anmälningsskyldighet för de försäkringspliktiga. I och för

sig skulle hinder ej möta mot en sådan skyldighet, även om den helt säkert

för mången skulle framstå som besvärande eller opåkallad. Utredningsmannen

finner betänkligheterna vara större i fråga om möjligheterna att kontrollera

anmälningsskyldighetens fullgörande. Registreringen inom den allmänna

sjukförsäkringen är föremål för fortlöpande kontroll och komplettering

med hjälp av folkbokföringen. Det samarbete, som för ändamålet

äger rum mellan sjukförsäkrings- och folkbokföringsmyndigheterna, är

uteslutet inom en försäkring för utlandssvenskar, som ju i regel icke folk
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

bokföres här i riket. Möjligheten att för debitering samt uppbörd och indrivning

av sjukförsäkringsavgifter anlita skatte- och uppbördsmyndigheterna

betingas av att denna verksamhet kan kombineras med nämnda myndigheters

arbete med de allmänna skatterna. Eftersom de utomlands bosatta

svenskarna endast undantagsvis är underkastade skattskyldighet här

i landet, skulle vid försäkringsskyldighet för dem som tillfälligt vistas i Sverige

uppbörd och indrivning av försäkringsavgifterna med största sannolikhet

inte kunna ske i tillbörlig utsträckning. Speciella svårigheter skulle

uppstå om dylika åtgäi’der bleve aktuella sedan vederbörande återvänt till

bosätlningslandet. Utredningsmannen har inte varit främmande för tanken

att för de i det föregående nämnda ändamålen anlita biträde av tulleller

passmyndigheterna vid de försäkringspliktigas resor in i och ut ur

riket. Ett förverkligande av detta uppslag har dock befunnits medföra

alltför stora hinder vid gränskontrollen.

Utredningsmannen har efter övervägande av de anförda omständigheterna

vid valet mellan obligatorisk och frivillig försäkring funnit det från flera

synpunkter lämpligast att stanna för det senare alternativet. Beträffande

frågan huruvida en frivillig försäkring för utlandssvenskar skulle kunna

anordnas inom ramen för den frivilliga försäkringen enligt SFL erinrar

utredningsmannen om att sistnämnda försäkring har karaktären av en

tilläggsförsäkring för vissa bestämda kategorier av personer, som är obligatoriskt

sjulcförsäkrade och sålunda medlemmar i allmän sjukkassa. Genom

försäkringen lämnas sjukpenningtillägg eller i somliga fall sjukpenning

men icke sjukvårdsförmåner. Utlandssvenskarna skulle inte förvärva

medlemskap i sjukkassa genom obligatorisk försäkring, och den frivilliga

försäkringen för dem bör uppenbarligen omfatta sjukvårdsförmåner. Med

hänsyn härtill finner utredningsmannen, att försäkringen för utlandssvenskarna

bör ske i annan ordning och att en särskild lag bör utfärdas i ämnet.

Utredningsmannen föreslår sålunda, att utlandssvenskar får möjlighet

att om de så önskar försäkra sig i allmän sjukkassa för tid, varunder de

tillfälligt vistas i Sverige. Av administrativa skäl föreslås, att försäkringen

skall ske i de allmänna centralsjukkassorna.

Försäkringen bör enligt utredningsmannens uppfattning i princip kunna

omfatta hela tiden för den tillfälliga vistelsen i Sverige. Främst av administrativa

skäl föreslås dock, att försäkringen får avse en eller flera, högst

sex månader i taget.

Utredningsmannen anser inte lämpligt, att rätten att teckna försäkring

göres beroende av att sökanden inte uppnått viss ålder och att han har god

hälsa, såsom fallet är beträffande den frivilliga försäkringen enligt SFL.

Vad angår försäkringen för utlandssvenskar skulle enligt utredningsmannens

uppfattning sådana villkor avsevärt försvåra administrationen och

motverka försäkringens syfte. Emellertid torde, anför utredningsmannen,

behov komma att föreligga att annorledes söka begränsa försäkringsgiva
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

rens risker. Man kan enligt utredningsmannens mening inte helt bortse från

att utlandssvenskar i viss utsträckning skulle kunna komma att i anledning

av sjukdom, som drabbat dem utom Sverige, tillfälligt söka sig till

hemlandet i syfte att tillgodogöra sig med försäkringen förenade förmåner.

En dylik utveckling skulle inte stå i god överensstämmelse med försäkringens

ändamål och skulle vara ägnad att förrycka densamma. Utredningsmannen

har därför övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll, att

ersättning från försäkringen ej skall utgå vid sjukdom, som uppstått utomlands.

Efterlevnaden av en dylik bestämmelse skulle dock komma att stöta

på så stora svårigheter, att utredningsmannen låtit tanken förfalla och i

stället förordar en regel av innehåll att ersättning skall utgå endast om

vårdbehovet uppkommit under tid då försäkringen är gällande. Dessutom

föreslås, att försäkringen skall träda i kraft först å åttonde dagen efter tecknandet.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att därest en

i utlandet bosatt svensk medborgare, som utomlands drabbats av sjukdom,

flyttar till Sverige och bosätter sig här, blir han försäkringspliktig enligt

SFL och kan komma i åtnjutande av förmåner enligt nämnda lag oavsett

tidpunkten för vårdbehovets uppkomst och utan särskild väntetid.

I fråga om de försäkringsförmåner, som den tilltänkta sjukförsäkringen

för utlandssvenskar bör innefatta, uppehåller sig utredningsmannen

först vid spörsmålet huruvida däri bör ingå rätt till sjukpenning.

Med hänsyn till vad utredningsmannen i det föregående anfört om att utlandssvenskar,

som drabbas av sjukdom under besök i hemlandet, i allmänhet

inte torde som följd därav få vidkännas inkomstbortfall av någon

betydenhet finner utredningsmannen, att det inte föreligger tillräckliga skäl

att låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning.

Försäkringen föreslås sålunda endast avse att bereda de försäkrade vissa

sjukvårdsförmåner. I detta hänseende anser utredningsmannen, att det är

naturligt att i görligaste mån skapa likställighet mellan försäkringen för

utlandssvenskar och sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Bestämmelserna

om sjukvårdsförsäkringen i nämnda lag och i anslutning därtill utfärdade

föreskrifter föreslås därför i tillämpliga delar vinna efterföljd. Överensstämmelse

mellan SFL och sjukförsäkringen för utlandssvenskar kommer

sålunda enligt förslaget att råda i fråga om ersättning för läkarvård och

sjukhusvård samt i samband därmed företagna resor ävensom ersättning

för kostnader för sjukgymnastik och andra behandlingar samt konvalescentvård.

Utredningsmannen behandlar vidare spörsmålet huruvida förmåner

vid barnsbörd bör inbegripas i försäkringen för utlandssvenskar. På

i huvudsak samma skäl, som utredningsmannen tidigare anfört för att inte

låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning, avvisar han tanken på att

försäkringen skall medföra rätt till moderskapspenning. Däremot skulle

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

det enligt utredningsmannens uppfattning stå i överensstämmelse med den

föreslagna försäkringens karaktär av sjukvårdsförsäkring, att den lämnade

ersättning för förlossningsutgifter enligt grunderna i lagen om moderskapshjälp.

Emellertid torde det, anför utredningsmannen, i regel förhålla

sig så, att om en i utlandet bosatt svensk kvinna föder barn under tillfällig

vistelse här i landet, har vårdbehovet förutsetts före resan hit. Med

hänsyn härtill och till önskvärdheten att begränsa försäkringsgivarens risker

och möjligheterna till obehörigt utnyttjande av försäkringen finner utredningsmannen

övervägande skäl tala för att densamma ej bör omfatta

ersättning för förlossningsutgifter.

Vad angår frågan om läkemedelsförmåner åt utlandssvenskar

under tillfällig vistelse i Sverige erinrar utredningsmannen om att

läkemedel inte utlämnas kostnadsfritt till utomlands bosatta svenskar och

att de blir berättigade till prisnedsättning å läkemedel endast under förutsättning

att de innehar allmän eller enskild tjänst i Sverige. På grund av

konventioner med andra länder kan dock förmånligare regler gälla för

utlandssvenskar i detta avseende. Utredningsmannen finner det naturligt,

att utlandssvenskar, som begagnar sig av den föreslagna sjukvårdsförsäkringen,

kommer i åtnjutande av samma rätt till läkemedelsförmåner

som de som är försäkrade enligt SFL. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna

att beträffande utlandssvenskar utöva kontroll av att de på grund av tillhörighet

till den för dem avsedda försäkringen eller eljest äger rätt till läkemedelsförmåner

föreslår emellertid utredningsmannen, att samtliga utlandssvenskar

under tillfällig vistelse härstädes skall erhålla rätt till såväl

kostnadsfria läkemedel som prisnedsättning å läkemedel.

Då det gäller att söka beräkna de kostnader, som den föreslagna

sjukförsäkringen för utlandssvenskarna kommer att medföra, stöter man,

framhåller utredningsmannen, på synnerligen stora svårigheter. Sålunda

finnes inga uppgifter om hur många utlandssvenskar som årligen besöker

Sverige eller hur lång tid deras vistelse varar. Inte heller låter sig anslutningen

till den föreslagna frivilliga försäkringen på förhand nöjaktigt beräkna.

Om således av dessa skäl några kostnadsberäkningar i egentlig mening

inte kunnat utföras, har utredningsmannen för att likväl genom viss

jämförelse söka erhålla åtminstone någon uppfattning om kostnadernas

ungefärliga storleksordning införskaffat uppgifter om vissa av sjukkassornas

utgifter för åren 1955 och 1956 i anledning av dåvarande överenskommelse

mellan Sverige, Danmark, Island och Norge rörande överflyttning

mellan sjukkassor samt om sjukhjälp vid tillfällig vistelse. Härvid har

inhämtats, att sjukkassornas sammanlagda bokförda utgifter för utbetald

sjukhjälp enligt överenskommelsen vid tillfällig vistelse utgjort i runt tal

65 000 kronor för år 1955 och 51 000 kronor för de tre första kvartalen 1956.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Denna sjukhjälp utgöres i stort sett av samma slags förmåner, som försäkringen

för utlandssvenskar avses skola omfatta. I de nämnda kostnaderna

ingår sjukkassornas utgifter för sjukhjälp åt svenska medborgare, bosatta och

sjukhjälpsförsäkrade i Danmark, Island eller Norge, under deras tillfälliga

vistelse härstädes. Av de omkring 190 000 svenska medborgare, som är bosatta

utomlands, torde högst 20 000 uppehålla sig i de tre sistnämnda länderna.

Trots att de anförda siffrorna inte ger möjligheter till direkt jämförelse,

anser sig utredningsmannen dock våga dra den slutsatsen, att de sammanlagda

kostnaderna för utlandssvenskarnas sjukförsäkringsskydd i vart

fall inte gärna kan komma att överstiga den obligatoriska sjukförsäkringens

kostnader för sjukhjälp vid tillfällig vistelse på grund av den nyssnämnda

överenskommelsen eller dess efterföljare. I detta sammanhang anmärker

utredningsmannen, att vissa grupper utlandssvenskar, bl. a. de som omfattas

av den berörda överenskommelsen, knappast får något behov av den

föreslagna frivilliga försäkringen, varför man torde kunna bortse från dem

när det är fråga om denna försäkrings ekonomi.

Utredningsmannen föreslår, att sjukförsäkringen för utlandssvenskar

finansieras genom avgifter av de försäkrade. Förslaget på denna punkt

torde få utförligare behandlas i ett kommande avsnitt.

Beträffande vissa särskilda grupper av utomlands bosatta

svenska medborgare framlägger utredningsmannen förslag

om speciella former för tillgodoseende av deras behov av sjukförsäkringsskydd.

Härvid framhåller utredningsmannen, att det av konventionen mellan Sverige

och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland följer, att

i Storbritannien och Nordirland bosatta personer vid tillfällig vistelse i Sverige

blir sämre ställda, därest de är utlandssvenskar, än om de är brittiska

medborgare. Motsvarande förhållande kan tänkas uppstå genom att ytterligare

konventioner med liknande innehåll ingås mellan Sverige och främmande

stater. I fall, varom här är fråga, synes det utredningsmannen ej vara

skäligt, att i vederbörande främmande länder bosatta utlandssvenskar skall

nödgas att vid tillfällig vistelse här i landet teckna frivillig försäkring för

uppnående av likställighet i förmånsluinseende med de främmande ländernas

medborgare. Utredningsmannen föreslår därför bestämmelser av innehåll,

att i sådana fall likställighet skall vinnas utan att försäkring tecknas.

En förutsättning bör dock alltid vara, att vårdbehovet uppkommit under

den tillfälliga vistelsen i Sverige. I likhet med vad för närvarande är fallet,

då allmän sjukkassa jämlikt konvention utger ersättning till utlandssvensk,

som ej är försäkrad i sådan kassa, bör utgifter på grund av nyss

nämnda bestämmelser belasta sjukvårdsförsäkringen i den centralsjukkassa,

inom vars område ersättningen utbetalats.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Även för vissa utomlands tjänstgörande statstjänstemän samt för sjömän

föreslår utredningsmannen specialregler. Frågan om sjukförsäkringsskydd

för dessa kategorier behandlas av utredningsmannen såsom ett problem

angående tillämpningen av bosättningsbegreppet inom den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningsmannen erinrar till en början om att svensk medborgare

skall vara bosatt här i landet för att tillhöra sjukförsäkringen samt uttalar,

att bedömandet av huruvida detta villkor är uppfyllt i allmänhet kan ske

med ledning av folkbokföringsförordningens bestämmelser om att en person

skall anses bosatt där han regelmässigt vistas under dygnsvilan. I vissa

fall synes dock enligt utredningsmannens uppfattning vissa kompletterande

regler erforderliga. Sålunda anser han bl. a., att personer, som avses i 14 §

2 mom. folkbokföringsförordningen, dvs. sådana som är anställda i rikets

tjänst på utländsk ort jämte deras familjer och svenska betjäning, samt

å svenskt sjömanshus inskrivna sjömän vid tillämpning av SFL bör anses

bosatta i Sverige. Ett tillägg av detta innehåll till 5 § SFL föreslås därför.

Beträffande motiven för den föreslagna lagändringen anför utredningsmannen,

att en sådan avvikelse från bosättningsbegreppet, som nu föreslås

i fråga om de i 14 § 2 mom. folkbokföringsförordningen omförmälda

personerna, enligt förarbetena till SFL inte ansetts böra göras. Att förslaget

trots detta framlägges beror, fortsätter utredningsmannen, dels på

önskemål från ifrågavarande persongrupp att -— särskilt med tanke på

barnens studievistelse i Sverige -—■ bli omfattad av den svenska sjukförsäkringen

dels på att enligt huvudregeln i den nordiska konventionen om

social trygghet större delen av personalgruppen skall omfattas av lagstiftningen

i hemlandet. Angående den föreslagna bestämmelsen avseende sjömän

erinrar utredningsmannen om att den överensstämmer med ett under

förarbetena till SFL (prop. 312/1946 s. 166) gjort uttalande samt med nuvarande

praxis. Tvekan kan, yttrar utredningsmannen, möjligen råda

rörande lämpligheten av att bosättning här i landet skall anses föreligga i

de fall, då sjömannen har sitt egentliga hemvist utomlands. Enligt utredningsmannens

mening synes dock administrativa skäl tala för att sjömannen

också i dessa sällsynta fall bör anses bosatt i Sverige.

Yttranden

Samtliga remissorgan, som uttalat sig i själva sakfrågan, har ställt sig

positiva till tanken på införande av sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar

under tillfällig vistelse i hemlandet.

Förslaget om en särskild frivillig sjukvårdsförsäkring

för utlandssvenskar i allmänhet har i princip godtagits utom av Svenska

sjukkasseförbundet, som i detta avseende anmält en avvikande mening.

Förbundet delar visserligen utredningsmannens uppfattning att ett egentligt

försäkringsskydd för utlandssvenskarna av praktiska skäl ej gärna kan

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

anordnas annat än såsom en frivillig försäkring och har i huvudsak ingenting

att erinra mot den av utredningsmannen föreslagna utformningen av en

sådan försäkring. Enligt förbundets mening kan det dock ifrågasättas, om

inte spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskarna bör lösas

utan tillskapandet av en särskild försäkring. Till stöd för denna uppfattning

anför förbundet.

Ett svaghetsmoment hos den föreslagna försäkringen ligger redan i frivilligheten

såsom sådan. Visserligen medför valfriheten den fördelen, att

de som till äventyrs icke äro i behov av ett försäkringsskydd, ej onödigtvis

tvingas vara med i försäkringen. Men frihet att avstå från försäkringen

medför även, att mången, som vid sjukdom skulle vara i stort behov av dess

förmåner, underlåter att skydda sig. I samma mån som denna uraktlåtenhet

att ansluta sig till försäkringen blir vanlig, kommer det problem, som

föranlett den förevarande utredningen, att i stort sett förbli olöst. Många

utlandssvenskar, som komma till Sverige för att vistas här tillfälligt, skulle

alltså komma att stå utan skydd vid sjukdom.

Det torde vidare ligga i sakens natur, att anslutningen till en frivillig försäkring

av det slag, varom här är fråga, skulle komma att bli ringa. Inte ens

den mest intensiva reklam torde kunna förväntas mera väsentligt ändra på

detta faktum. Utredningsmannen föreslår, att även de utlandssvenskar, som

äro bosatta i länder med vilka Sverige träffat sjukförsäkringsöverenskommelse,

skulle få teckna den frivilliga försäkringen. Så torde dock knappast

komma att ske i nämnvärd omfattning med hänsyn till den rätt till sjukvårdsförmåner,

som enligt förut berörda särskilda regler i de flesta fall

ändå skulle tillkomma dem. Den nuvarande aktiviteten på konventionsområdet

torde få förväntas redan inom en nära framtid ge upphov till

ytterligare socialförsäkringsöverenskommelser. Därmed komma även de

utlandssvenskar, som kunna finna anledning att intressera sig för att

teckna försäkringen, att steg för steg antalsmässigt reduceras. Behovet av

försäkringen kommer i samma mån gradvis att minskas.

Mot bakgrunden av vad här anförts beträffande anslutningen till och

behovet av en särskild frivillig försäkring för utlandssvenskarna vid tillfällig

vistelse i Sverige, synes det administrativa bestyr, som blir erforderligt

vid försäkringens igångsättande och fortsatta handhavande att bli

oproportionerligt stort. Slutligen kommer den här ifrågavarande försäkringen

kostnadsmässigt att bli av försvinnande liten betydelse.

På grund av det anförda förordar förbundet, att alla utlandssvenskar

anslutes till den allmänna sjukförsäkringen genom att rätt till sjukvårdsförmåner

på vissa villkor tillerkännes dem utan tecknande av försäkring.

Härigenom skulle jämväl behovet av den av utredningsmannen föreslagna

särskilda ordningen för utlandssvenskar, som är bosatta i vissa konventionsländer,

bortfalla. Den förordade rätten för utlandssvenskar till sjukvårdsförmåner

under tillfällig vistelse i Sverige föreslås av förbundet reglerad

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller

enligt den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen.

Beträffande den närmare utformningen av den föreslagna frivilliga försäkringen

ställer sig Utlandssvenskarnas förening kritisk till bestämmel
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

serna om att ersättning skall utgå endast om vårdbehovet uppkommit under

tid då försäkringen är gällande samt att försäkringen träder i kraft

först fr. o. in. åttonde dagen efter tecknandet. Angående den förstnämnda

regeln anför föreningen.

Utredningsmannen har motiverat bestämmelsen beträffande vårdbehovets

uppkomst med att det ej skulle stå i god överensstämmelse med ändamålet

med försäkringen, om sådan meddelades åt utlandssvenskar, som resa hem

i syfte att söka vård för sjukdom, som inträffat under deras vistelse utom

Sverige. Föreningen vill härtill framhålla, att många utlandssvenskar finna

det självklart att vid sjukdom —- detta särskilt om det gäller allvarlig eller

långvarig sjukdom — bege sig hem till Sverige, där de kunna få fullgod vård,

vilket många gånger icke står dem till buds i utlandet, och därtill åtnjuta

denna vård i för dem van miljö. Vidare förtjänar påpekas att vid vistelse i

vissa för svenskar ovana klimat — i varje fall om vistelsen sträcker sig

över en längre tidsperiod — dessa kan ådraga sig klimatsjukdomar, vilka

endast kunna effektivt hävas genom behandling i nordiskt klimat, vilket

torde innebära att den sjuke i regel söker sig till hemlandet. Det skulle

rimma illa med vårt lands strävan att söka ge bästa möjliga omvårdnad åt

sina medborgare, om dessa icke skulle kunna i dylika fall påräkna samma

förmånliga omvårdnad —- även vad kostnaderna beträffa — som hemmasvenskarna.

Det bör i detta sammanhang även påpekas, att utlandssvenskarna

i många fall äro verksamma i länder, långt avlägsna från hemlandet och

därför i stort undandragna det skydd och de förmåner hemmasvensken

åtnjuter. Detta till trots arbeta de flesta just för det svenska samhället genom

att företräda svensk handel och svensk industri.

Utlandssvenskarnas förening framför också önskemål om att den föreslagna

försäkringen skall innefatta rätt till ersättning för f ö r 1 o s sningsutgifter.

Föreningen anför, att eftersom vården vid barnsbörd

endast i ett fåtal länder når upp till svensk standard, är det naturligt

att blivande mödrar vid förestående barnsbörd beger sig hem till Sverige.

Familjerna får därvid svara för resekostnaderna själva, och föreningen

finner det vara att onödigt fördyra barnafödseln att inte lämna ersättning för

förlossningsutgifterna, då det ju ändå gäller svenska medborgare, som i

trygghet vill föda nya svenska medborgare.

Mot utredningsmannens förslag att samtliga utlandssvenskar, oavsett

tillhörighet till den frivilliga försäkringen, skall bli berättigade till kostnadsfria

och prisnedsatta läkemedel reses invändningar av statskontoret,

som anser, att en förutsättning för att en utlandssvensk skall få rätt

till läkemedelsförmåner bör vara att vederbörande tecknat försäkring.

Departementschefen

Den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen omfattar med få undantag,

som i detta sammanhang är utan intresse, alla svenska medborgare, som

är bosatta här i riket. Sådana svenska medborgare, som är bosatta i främmande

länder, är inte underkastade sjukförsäkringsplikt och har ej heller

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

möjlighet att frivilligt ansluta sig till det svenska sjukförsäkringssystemet.

Denna ordning framstår i många avseenden som naturlig. De svenskar,

som har sitt hemvist utom rikets gränser, de s. k. utlandssvenskarna, bildar

med hänsyn till sin anknytning till hemlandet inte någon enhetlig grupp.

Bland dem finns personer, som blivit så rotfasta i bosätlningslandet, att

medborgarskapet är nära nog den enda förbindelselänken med Sverige,

medan andra endast för någon kortare tid är bosatta utomlands och i

övrigt står i nära förbindelse med hemlandet. Det är givet, att inte samma

synpunkter gör sig gällande i fråga om alla utlandssvenskar då man

har att bedöma i vad mån det svenska samhällets anordningar för social

omvårdnad bör utsträckas till dem. Vad särskilt angår skyddet vid sjukdom

torde det framstå som opåkallat att utsträcka den obligatoriska sjukförsäkringen

till att omfatLa sådana utlandssvenskar, som inte upprätthåller

någon närmare kontakt med hemlandet. I vissa andra fall kan det

i och för sig sägas föreligga skäl att låta utlandssvenskar bli delaktiga av

den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen innebär. Detta gäller särskilt

då vederbörande är verksam i något svenskt företag utomlands eller

eljest företräder svenska intressen. Självfallet skulle det dock innebära stora

svårigheter att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt dra upp gränserna

för vilka utlandssvenskar, som borde tillhöra den allmänna sjukförsäkringen.

Vidare skulle, såvitt angår förhållandena utomlands, sådana praktiska

spörsmål som registreringen av de försäkrade, avgiftsindrivning och

sjukkontroll bli förenade med betydande svårigheter. Av skäl som här

antytts framstår det krav på bosättning i Sverige, som gällande lagstiftning

uppställer för svenska medborgares tillhörighet till försäkringen, som

en i stort sett väl motiverad regel.

Speciella synpunkter gör sig emellertid gällande i fråga om utlandssvenskarnas

skydd vid sjukdom under tillfällig vistelse i Sverige. Utlandssvenskar

på besök i hemlandet får vid sjukdomsfall, som föranleder sjukhusvård,

för närvarande vidkännas vårdavgifter, som för många är mycket

betungande. Detsamma gäller i fall då barn till utlandssvenskar vistas i hemlandet

för studier och blir i behov av sjukhusvård. Därest de förslag som framlagts

i det föregående genomföres, kommer visserligen vårdavgifterna i fall

som de antydda framdeles att bestämmas till samma jämförelsevis låga belopp

som för här i landet bosatta svenskar, men enligt min mening framstår

det likväl som en brist i vårt sociala trygghetssystem att någon motsvarighet

till det skydd, som sjukförsäkringen bereder härstädes bosatta svenska

medborgare, inte finns för utlandssvenskar, som uppehåller sig i riket.

Efter SFL:s tillkomst har denna fråga kommit i en i viss mån ny belysning

genom utvecklingen på det internationella socialpolitiska området. Enligt

den i anslutning till 1955 års nordiska konvention om social trygghet träffade

överenskommelsen om överflyttning mellan sjukkassor och sjukhjälp

vid tillfällig vistelse äger sålunda personer, som är medlemmar i dansk,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Rungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

isländsk eller norsk sjukkassa, oavsett nationalitet, vid tillfällig vistelse i

Sverige från den svenska sjukförsäkringen erhålla ersättning för utgifter

för sjukvård. Den år 1956 ingångna konventionen med Storbritannien och

Nordirland tillerkänner motsvarande förmån åt brittiska medborgare vid

tillfällig vistelse i Sverige. Svenska medborgare, som är bosatta i Storbritannien

och Nordirland, får däremot vid besök i Sverige själva stå för eventuella

sjukvårdskostnader.

När således medborgare i främmande länder i viss utsträckning har rätt

till ersättning från den svenska sjukförsäkringen vid tillfällig vistelse härslädes

■— ett förhållande som kan tänkas vinna större utbredning genom

överenskommelser med ytterligare stater — har frågan om utlandssvenskarnas

sjukförsäkringsskydd då de tillfälligt vistas i hemlandet fått ökad

aktualitet. Problemet har också med den stegrade internationella samfärdseln

efter krigsslutet fått större betydelse. Dessa omständigheter har ansetts

motivera en utredning av spörsmålet i hela dess vidd. Utredningen

har lett till att vissa förslag till lösning av frågan framlagts.

Vad angår utlandssvenskarna i allmänhet har utredningsmannen föreslagit,

att de skall få möjlighet att för tid varunder de tillfälligt vistas i Sverige

teckna försäkring avseende samma förmåner, som ingår i den allmänna sjukförsäkringens

sjukvårdsförsäkring. För detta ändamål skulle inrättas en särskild,

till den allmänna sjukförsäkringen anknuten frivillig försäkring, som

skulle meddelas av de allmänna centralsjukkassorna och finansieras med

avgifter av de försäkrade själva. Förslaget har vunnit remissorganens gillande

utom i ett fall. Svenska sjukkasseförbundet har sålunda ansett, att

frågan bör lösas på annat sätt än genom tillskapandet av en särskild försäkring.

Förbundet menar, att den av utredningsmannen föreslagna försäkringen

inte skulle få någon nämnvärd anslutning och på grund härav inte

utgöra någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Utvecklingen på

konventionsområdet kan enligt förbundets mening väntas leda till att antalet

personer, som har intresse av den frivilliga försäkringen, gradvis minskas.

Mot bakgrunden av det anförda finner förbundet, att det administrativa bestyret

med den föreslagna försäkringen blir oproportionerligt stort. Med hänsyn

härtill och då frågan kostnadsmässigt är av liten betydelse föreslår förbundet,

att alla utlandssvenskar skall bli berättigade till sjukvårdsförmåner

vid tillfällig vistelse här i landet på samma sätt, som nu gäller för medlemmar

av svensk nationalitet i danska, isländska och norska sjukkassor, och

som av utredningsmannen föreslås för svenskar, bosatta i länder med vilka

Sverige ingått överenskommelser av samma typ som den brittiska konventionen

om social trygghet.

För egen del finner jag de av Svenska sjukkasseförbundet anförda synpunkterna

beaktansvärda. Genom den förut berörda överenskommelsen med

Danmark, Island och Norge är det sörjt för att svenska medborgare, som är

bosatta i dessa länder, i allmänhet är tillförsäkrade sjukhjälp från svensk

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

77

sjukkassa vid tillfällig vistelse här i riket utan att särskild försäkring behöver

tecknas härstädes. Härigenom är sjukförsäkringsfrågan löst för viktiga

grupper av de utlandssvenskar, som på grund av bosättning i relativ närhet

till Sverige kan väntas i större utsträckning besöka hemlandet. Vid bifall

till utredningsmannens tidigare refererade förslag blir förhållandet detsamma

beträffande ännu en grupp av utlandssvenskar, nämligen sådana som är

bosatta i Storbritannien och Nordirland. Det är sannolikt, att den vidare utvecklingen

på konventionsområdet leder till att svenskar, som är bosatta i

andra förhållandevis närbelägna länder än de förut nämnda, på motsvarande

sätt kan beredas sjukhjälp vid tillfällig vistelse i Sverige. Det måste därför

noga övervägas, om det är lämpligt att för det tämligen ringa antal i mera

avlägsna länder bosatta svenskar, som kan antagas komma till Sverige på

tillfälliga besök, tillskapa en särskild försäkringsform med åtföljande

administrativt arbete. Detta är så mycket mera tveksamt som den föreslagna

försäkringen just på grund av sin frivilliga karaktär kan befaras

inte motsvara sitt syfte att bereda skydd i de fall, då detta verkligen är påkallat.

Mot Svenska sjukkasseförbundets förslag att bereda alla utlandssvenskar

sjukhjälp vid tillfällig vistelse härstädes på i huvudsak samma

sätt som utredningsmannen förordat beträffande svenskar, bosatta i vissa

konventionsländer, kan enligt min mening egentligen endast resas den invändningen

att sjukförsäkringen inte bör svara för sjukhjälp åt personer,

som inte genom avgiftsbetalning bidrar till kostnaderna för densamma.

Även om säkra hållpunkter saknas för att beräkna de kostnader, som en

på detta sätt anordnad förmån kan antagas medföra för den allmänna

sjukförsäkringen, torde man dock, såsom Svenska sjukkasseförbundet anfört,

kunna utgå från att de blir av mycket ringa betydelse. Från denna

synpunkt torde således några betänkligheter inte behöva hysas. Större vikt

bör tillmätas den mera principiella sidan av saken. Onekligen kan det

anses strida mot försäkringstanken att ålägga försäkringen förpliktelser

gentemot personer, som inte omfattas av densamma och som inte betalar

försäkringsavgifter. I det sistnämnda hänseendet föreligger dock redan nu

vissa undantag i SFL. Sålunda omfattar sjukvårdsförsäkringen vissa grupper,

som är befriade från avgiftsskyldighet. Detta gäller bl. a. personer,

vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte uppgår till 1 200

kronor, samt folkpensionärer. Det bör därför enligt min mening inte föreligga

något binder för att på det mycket begränsade område, som det här

är fråga om, göra ett ytterligare undantag från försäkringsprincipen, helst

som undantaget främst är betingat av administrativa skäl.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utlandssvenskar vid

besök i hemlandet utan försäkring blir berättigade till sjukvårdsförmåner

enligt de regler som gäller för sjukvårdsförsäkringen inom den allmänna

sjukförsäkringen. Såsom en förutsättning härför bör gälla att vårdbehovet

uppkommit under vistelsen i Sverige. Även i andra fall blir emellertid som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

framgått av framställningen i ett tidigare avsnitt utlandssvenskarna i fortsättningen

vida gynnsammare ställda än nu genom att de i regel får ligga

på sjukvårds- och förlossningsanstalter för inomlänsavgiften fem kr. om

dagen. Med den lösning som av mig föreslagits i fråga om utlandssvenskar i

allmänhet erfordras inte någon särskild reglering för svenskar, bosatta

i vissa konventionsländer. Inte heller torde något behov av den av utredningsmannen

föreslagna utvidgningen av SFL:s tillämpningsområde föreligga.

Önskemålet om förmåner åt utlandssvenskar vid barnsbörd synes

likaså i stort sett bli uppfyllt genom den nyssnämnda avgiftsnedsättningen.

Utlandssvenskarna bör givetvis som ett komplement till sjukvårdsförmånerna

erhålla kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel vid vistelse i Sverige

på samma villkor som gäller för sjulcförsäkrade personer.

Finansieringsfrågor m. m.

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen m. m.

I proposition nr 146 till 1956 års riksdag behandlades frågan om fondering

av arbetsgivarbidrag för år 195 5. Härvid erinrades, att

arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning

beräknats täcka ca 60 procent av kostnaderna för dessa försäkringar.

Kungl. Maj :t föreslog, att inkomsterna av de på år 1955 belöpande

arbetsgivarbidragen till försäkringarna i fråga skulle, i vad de översteg

60 procent av utgifterna för motsvarande ändamål, ingå till en särskild

fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Det efter angivna grunder

fonderade överskottet beräknades komma att uppgå till omkring 55

milj. kr. Fondens medel skulle, i den mån de ej behövde tagas i anspråk

för utbetalningar från fonden, placeras hos riksgäldskontoret mot ränta.

Någon viss regel för fondmedlens utnyttjande ansågs ej böra fastställas,

förrän ytterligare erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen vunnits.

Skulle, innan en sådan regel blivit fastställd, behov föreligga att utnyttja

fondmedlen, borde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Beträffande syftet med fonderingen erinrades i propositionen om vad

härom anförts i förarbetena till 39 § SFL. Avsikten var enligt förarbetena,

att medel som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer

i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden skulle disponeras

i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunkturläget

och sysselsättningsgraden fick till följd en minskning av arbetsgivarbidragen,

vilken inte uppvägdes av någon motsvarande sänkning av

sjukkassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

De i propositionen framlagda förslagen föranledde inte någon erinran

från andra lagutskottet (uti. nr 28). Med anledning av en i ämnet väckt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

motion anförde utskottet bl. a., att om arbetsgivarbidragen icke skulle

komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början

avsetts, borde enligt utskottets mening, när tillräcklig erfarenhet vunnits,

en omprövning ske av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek,

i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening

vid försäkringens tillkomst borde täcka.

Riksdagen biföll propositionen.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har av influtna arbetsgivarbidrag,

belöpande på år 1955, avsatts 76 585 842 kr. till allmänna sjukförsäkringsfonden.

I proposition nr 130 till 1957 års riksdag föreslogs att allmänna sjukförsäkringsfonden

skulle tillföras det belopp, varmed de på år 1956

belöpande arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tillläggssjukpenning

och tilläggspenning översteg 60 procent av de under året

i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål.

Fonderingen beräknades komma att avse ca 40 milj. kr. För förvaltningen

av de fonderade medlen samt dessas utnyttjande borde gälla samma regler

som för de på år 1955 belöpande bidrag, vilka tillförts fonden.

Med anledning av det förut citerade yttrandet av andra lagutskottet i

dess utlåtande nr 28 vid 1956 års riksdag framhölls i propositionen, att

förutsättningar för den i yttrandet avsedda omprövningen ännu inte förelåg.

Försäkringen hade nämligen varit i verksamhet endast något mer än

två år, under vilken tid sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten

låg, och dessutom beräknades överskottet av arbetsgivarbidrag för år 1956

bli avsevärt mindre än för år 1955.

I en i anledning av propositionen väckt motion (II: 613) yrkades att

riksdagen »måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa om en översyn

av de bestämmelser som reglerar storleken av arbetsgivarbidragen till

allmänna sjukförsäkringen, samt att, därest betydande överskott skulle

uppstå även för innevarande år, förslag om ändrade regler förelägges 1958

års riksdag».

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 27), vari andra lagutskottet

hemställde att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet

bl. a. följande.

Utskottet kan väl dela departementschefens åsikt att förutsättningarna

för en omprövning av arbetsgivarbidragens storlek icke för närvarande är

för handen. Därest emellertid utfallet av sjukförsäkringen även under innevarande

år skulle bli sådant att enligt hittills tillämpade grunder för överförande

av medel till allmänna sjukförsäkringsfonden fortsatt betydande

fondering skulle ifrågakomma, synes det dock motiverat att upptaga berörda

spörsmål till övervägande. Vid sådan prövning kan finnas anledning

att även beakta de ökade anspråk på försäkringen, som ett tillgodoseende

av framförda önskemål om förbättrade försäkringsförmåner kan komma

att ställa. Det må i sammanhanget erinras om att riksdagen vid 1956 års

höstsession hemställt om en utredning i svfle att pröva möjligheterna alt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

efter vissa angivna riktlinjer förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen

i fall av yrkesskada samt att riksförsäkringsanstalten

nyligen verkställt en utredning angående kostnaderna och konsekvenserna

i övrigt, därest tilläggssjukpenningen inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

finge utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten såsom

tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen har sin uppmärksamhet

riktad på frågan om arbetsgivarbidragens storlek och vidtager de

åtgärder som med beaktande av samtliga omständigheter kan vara motiverade

för ernående av en lämplig fördelning av kostnaderna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning mellan arbetsgivarna och de försäkrade. Med

hänsyn till det anförda synes det utskottet icke påkallat att riksdagen i

enlighet med det förslag som framlagts i motionen II: 613 nu gör en särskild

framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har i februari 1958 till den

allmänna sjukförsäkringsfonden överförts 59 247 640 kr.

Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär uppskattning

beräknas arbetsgivarbidraget för år 1957 komma att

uppgå till omkring 290 milj. kr. Den del av bidraget, som avser enbart försäkringarna

för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, beräknas uppgå

till omkring 265 milj. kr. En beräkning av de försäkrades avgifter för år

1957 för försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning har

givit vid handen, att dessa avgifter torde komma att uppgå till ungefär 185

milj. kr. De allmänna sjukkassornas utgifter under år 1957 för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning kan preliminärt beräknas uppgå till omkring

366 milj. kr.

Arbetsgivarbidrag och avgifter avseende försäkringarna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning, tillhopa (265 + 185) 450 milj. kr., kan sålunda

beräknas överstiga utgifterna för försäkringarna med omkring

(450—366) 85 milj. kr. Med tillämpning av motsvarande regler som för

åren 1955 och 1956 skulle, om fondering beslutades för år 1957, till allmänna

sjukförsäkringsfonden för nämnda år komma att överföras ett

Departemen ts promemorian

I promemorian påpekas, att arbetsgivarbidraget till försäkringarna för

tilläggssjukpenning och tilläggspenning för åren 1955 och 1956 betydligt

överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, och

att överskottet, som uppgick till ca 76,6 milj. kr. 1955 och i promemorian

beräknas till ungefär 61,3 milj. kr. 1956, skall fonderas centralt. Trots den

ökade sjukligheten på hösten 1957 kan det enligt promemorian antagas, att

ett överskott på inemot 55 milj. kr. uppkommer på arbetsgivarbidraget för

detta år. Om central fondering enligt hittills tillämpade grunder sker även

belopp av omkring

60 • 366

45 milj. kr.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

för år 1957, vilket förordas i promemorian, kommer den centrala fonden

att uppgå till bortåt 200 milj. kr. Härigenom erhålles en mycket betryggande

säkerhet mot opåräknade påfrestningar. Det anmärkes i detta sammanhang,

att en betydande lokal fondering ägt rum hos sjukkassorna. Vid

utgången av 1957 kan den lokala fondering, som ägt rum under SFL:s

giltighetstid, beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. Härtill kommer betydande

fonder, som övertagits från den frivilliga sjukförsäkringen i de tidigare

erkända sjukkassorna.

Vid ungefär oförändrad sjuklighet och oförändrade löneförhållanden kan

man enligt promemorian med nuvarande lagregler räkna med ett överskott

å ifrågavarande arbetsgivarbidrag även för 1958 och följande år. Hur stort

detta överskott blir är beroende på flera faktorer, som inte nu kan med

säkerhet bedömas, framför allt lönenivån, sysselsättningsgraden och sjukfrekvensen.

I promemorian anser man sig dock utan alltför stor risk för

felbedömning kunna räkna med att, om nuvarande regler bibehålies, överskottet

för år 1958 och de närmaste åren därefter kommer att uppgå till

minst 55 milj. kr. om året. Av detta överskott kommer ca 12 milj. kr. om

året att tagas i anspråk för att täcka kostnaderna för den förordade

utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenningen.

I promemorian erinras vidare om att enligt vad som anförts i ett tidigare

avsnitt sjukkassornas ökade utgifter för sjukhusvård

kommer att uppgå till sammanlagt omkring 36 milj. kr. om året, därest

vårdavgiften höjes till fem kr. för dag och sjukhjälpstiden för folkpensionärer

i allmänhet förlänges till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård.

Enligt promemorian synes det rimligt att finansiera denna kostnadsökning

genom att ta i anspråk en del av det årliga överskott, som

enligt vad som tidigare anförts beräknas uppkomma å arbetsgivarbidraget

till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Härför erfordras

en omfördelning av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. Hela

bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen uppgår f. n. till 1,14 procent

av de anställdas på visst sätt beräknade löner. Av den beräknade lönesumman

går 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning, 0,1 procent

till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent till försäkringen för tilläggspenning.

Därest omfördelningen sker så, att sjukvårdsförsäkringen får

0,25 i stället för som nu 0,1 procent av den lönesumma, på vilken bidraget

beräknas, tillföres sjukvårdsförsäkringen ca 38 milj. kr. per år eller praktiskt

taget samma belopp, som behövs för att täcka de ökade kostnaderna

för sjukhusvård. I promemorian föreslås därför, att arbetsgivarbidraget till

sjukförsäkringen omfördelas så att 0,85 procent av de lönesummor, på

vilka bidraget beräknas, användes till försäkringens utgifter för tilläggssjukpenning

och 0,25 procent till utgifter för sjukvård.

Beträffande de i promemorian framförda förslagens inverkan på f ö r6

— Il i han g till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

sä k ringsavgifterna anföres, att enligt riksförsäkringsanstallens

utredning en fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas

avgifter sannolikt skulle bli erforderlig, om den högre sjukpenningen

kommer att gälla hela sjukhjälpstiden. Även om reformen begränsas på sätt

i promemorian förordats, torde en omprövning av centralsjukkassornas avgifter

bli erforderlig men fallen av avgiftshöjning torde dock bli fåtaligare.

Det påpekas vidare, att också den begränsade reformen kräver nya tariffer

för den för förvärvsarbetande avsedda frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg.

Slutligen tillägges, att premiesatserna för den frivilliga försäkringen

enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör överses, vilket måhända i

vissa fall kan leda till någon sänkning av premierna.

I promemorian framhålles, att ansvarsfördelningen mellan

centralsjukkassor och lokalsjukkassor för vinnande av

administrativ enkelhet är så avvägd, att det blivit möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget

tillfalla centralsjukkassorna. Det anses inte lämpligt att

göra någon avvikelse från denna princip i fråga om det förhöjda arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen. Även detta bör sålunda enligt promemorieförslaget

i sin helhet tillfalla centralsjukkassorna.

Det erinras om att för närvarande lokalsjukkassa enligt 86 § SFL äger

a*t —'' med vissa undantag — från vederbörande centralsjukkassa återfå

tre fjärdedelar av sina utgifter enligt sjukvårdsför säkringen. Om dagavgiften

på sjukhusen höjes från tre till fem kr. och hela det bidrag, som avses

kompensera sjukkassornas ökade utgifter i anledning av höjningen,

tillfaller centralsjukkassorna, skulle följden bli alt högre sjukhusvårdskostnader

än nu skulle stanna å lokalsjukkassorna, vilket i sin tur skulle leda

till avgiftshöjningar i dessa kassor. Denna icke önskvärda konsekvens undvikes,

om reglerna beträffande fördelningen av ansvaret för sjukhusvårdsersättning

ändras så, att lokalsjukkassa skall äga att från vederbörande

centralsjukkassa aterfa 85 procent av utgifterna för denna ersättning.

Emellertid har vid utarbetandet av promemorian i enkelhetens intresse

undersökts alternativet att fastställa en gemensam fördelningsgrund för

ansvaret för samtliga utgifter enligt sjukvårdsför säkringen utom utgifter

enligt 18 §. Om utgiftssiffrorna för år 1956 räknas upp med hänsyn till en

höjd sjukhusvårdsavgift enligt vad i promemorian föreslagits och fördelningsgrunden

80 ./. 20 överlag tillämpas, har det visat sig att belastningen

å lokalsjukkassorna totalt blir något mindre än om som fördelningsgrund

tillämpas 85 ./. 15 för sjukhusvården och 75 ./. 25 för sjukvården i övrigt.

Minskad belastning å lokalsjukkassorna leder till en viss i och för sig

önskvärd avgiftsutjämning mellan kassorna. Fördelningsgrunden 80 ./. 20

förordas därför i fråga om samtliga här ifrågavarande sjukvårdsutgifter.

I samband härmed föreslås att specialregeln om sjukvårdskostnader för

vissa barn, vilken visat sig vara ekonomiskt betydelselös och vålla administrativt

merarbete, skall slopas.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kostnaderna för förlossningsutgifter enligt lagen om moderskapshjälp

föreslås fördelade enligt samma grunder som förordats beträffande sjukvårdsutgifter

enligt SFL.

Fördelningen av arbe t sgivar bidragen mellan centralsjukkassorna

sker, anföres det i promemorian, vad beträffar

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen i förhållande till antalet

medlemmar vid utgången av det kalenderår, å vilket bidraget belöper, medan

arbetsgivarbidraget till försäkringarna för tilläggssjukpenning och

til läggspenning fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till dessa

kassors och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter under kalenderåret

enligt nämnda försäkringar. Vidare erinras om att det nuvarande arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen infördes med anledning av att

huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen skulle bestridas av

denna försäkring och att syftet med bidraget var att nedbringa avgifterna

för försäkringen. Eftersom försäkringens kostnader för läkemedelsförmånerna

fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till medlemsantalet,

framstår det som naturligt att det nu utgående arbetsgivarbidraget fördelas

efter motsvarande grund. Den i promemorian föreslagna ökningen av

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen syftar i huvudsak till att

kompensera sjukkassorna för ökade utgifter för sjukhusvård. Det förefaller

därför, heter det i promemorian, ligga närmast till hands att fördela

bidragsökningen i förhållande till sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter. Från

såväl praktisk synpunkt som rättvisesynpunkt synes det emellertid enligt

promemorian vara lämpligast att betrakta allt arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen

som bidrag till denna försäkring i dess helhet och sålunda

— i motsvarighet till vad som gäller arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenning

och tilläggspenning -—- fördela bidraget i förhållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjukvårdsförsäkringen

inberäknat centralsjukkassornas utgifter för läkemedelsförmånerna.

I sjukvårdsutgifterna anses likväl vid fördelningen av bidraget

inte böra medräknas utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt 18 §

SFL, enär utgivandet av ersättning för sådana åtgärder inte utgör eu obligatorisk

prestation.

I promemorian föreslås slutligen, att det för 1957 uppkommande överskottet

å arbetsgivarbidragen skall fonderas centralt enligt

samma grunder som gäller beträffande motsvarande överskott för 1955 och

1956.

Belänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar

Såsom i det föregående nämnts skulle enligt utredningsmannens förslag

för utlandssvenskarna inrättas en frivillig sjukförsäkring, som avsågs bli

avgiftsfinansierad. Utredningsmannen påpekade, att de allmänna sjukkassornas

utgifter i regel till vissa delar täckes av statsbidrag men att till

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

utgifter av de slag, som avses i den föreslagna försäkringen för utlandssvenskar,

f. n. ej utgår något statsbidrag, när utgiften föranledes av överenskommelse

med främmande makt. Utgiften belastar i dylikt fall i sin

helhet vederbörande centralsjukkassas sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Anledningen härtill torde, anför utredningsmannen, bl. a. ligga däri, att

kravet på en viss riskutjämning beträffande ifrågavarande, förhållandevis

ringa utgifter anses, i varje fall tills en längre tids erfarenhet vunnits, bli

vederbörligen tillgodosett genom att utgifterna belastar centralsjukkassorna

och ej lokalsjukkassorna. Med hänsyn till de i viss mån jämförbara

förhållandena beträffande försäkringen för utlandssvenskar föreslår utredningsmannen,

att åtminstone tills vidare något statsbidrag ej heller skall

utgå till denna. I den mån avgifterna till försäkringen icke skulle förslå

till bestridandet av utgifterna, föreslås överskjutande belopp skola belasta

centralsjukkassans sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Yttranden

I yttrandena över departementspromemorian göres ingen invändning

mot att kostnaderna för en förlängning av tiden för oreducerad

tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar skall bestridas

på sätt i promemorian förutsättes, dvs. efter samma principer i

fråga om kostnadsfördelningen som f. n. gäller inom försäkringen för tillläggss

j ukpenning.

Däremot anföres i vissa yttranden kritik mot vad som i promemorian

föreslås beträffande sättet för finansiering av sjukkassornas kostnader

i anledning av de högre vårdavgifterna och för

utsträckningen av sjuk hjälpstiden för folkpensionärer.

Riksförsäkringsanstälten anser sålunda, att olägenheterna av att i nuvarande

läge besluta om mera betydelsefulla ändringar i sjukförsäkringslagstiftningen

gör sig starkt gällande i fråga om förslaget till omfördelning

av arbetsgivarbidraget. Genomföres detta förslag, kommer en väsentligt

större del av arbetsgivarbidraget än f. n. att tagas i anspråk för ändamål,

som inte uteslutande avser de anställda. Härigenom minskas möjligheterna

att med hjälp av arbetsgivarbidraget förbättra de förmåner, som

allenast tillkommer de anställda, dvs. tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

Det förhållandet, att ett uppskov med omfördelning av arbetsgivarbidraget

kan beräknas få ökad central fondering till följd, är enligt riksförsäkringsanstaltens

mening endast till fördel, enär fondbildningen inom

sjukförsäkringen ännu icke nått den storlek, som är önskvärd. Riksförsäkringsanstalten

erinrar om att enligt inom anstalten senast gjorda beräkningar

överskottet å arbetsgivarbidraget torde komma att uppgå till, för

år 1956 cirka 59 i stället för 61,3 milj. kr. och för år 1957 cirka 45 i stäl
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

let för 55 milj. kr. För tid därefter torde man enligt anstaltens mening med

nuvarande bestämmelser tills vidare icke böra räkna med högre överskottsbelopp

än 50 milj. kr. per år. Även Svenska sjukkasseförbundet framhåller

betydelsen av betryggande central fondering. Förbundet ifrågasätter

vidare lämpligheten av att medel som är avsedda för sjukpenningförsäkringen

användes för annat ändamål, innan sjukpenningförsäkringen

blivit utbyggd i önskvärd omfattning. Svenska försäkringsbolags riksförbund

pekar på det diskutabla i att praktiskt taget helt ta i anspråk

ett överskott, som beräknas uppkomma på grundval av erfarenheterna från

några få år då sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten sannolikt

lägre än normalt. Även bortsett härifrån anser förbundet, att stark

kritik kan riktas mot att låta arbetsgivarna svara för de ökade vårdkostnaderna,

vilka inte bara gäller anställda utan även företagare och folkpensionärer.

Inom privat försäkring gäller, framhålles det, den principen att

återbäringen av för mycket erlagda premier antingen lämnas till dem som

betalt för mycket eller såsom förbättrade villkor tillgodoräknas de personer

till vars förmån premien blivit erlagd. Inte heller Socialförsäkringsbolagens

förening finner det riktigt, att kostnadsökningen i samband med de föreslagna

reformerna i sin helhet bestrides av arbetsgivarbidraget, utan anser,

att kostnaden i lämplig proportion bör fördelas mellan arbetsgivarbidrag

och försäkringsavgifter. Med hänsyn till att arbetsgivarbidraget visat överskott

av en storleksordning, varmed man icke torde ha kalkylerat, då det

bestämdes, anser föreningen, att grunderna för arbetsgivarbidraget vid en

översyn av SFL bör bli föremål för omprövning. Liknande synpunkter anlägges

av Svenska arbetsgivareföreningen, som dock håller före, att genom

fonderingen av överskotten för åren 1955—1957 skapats en fond, som är

tillräcklig för att täcka underskott på grund av eventuella påfrestningar

under översebar framtid. Föreningen föreslår därför att arbetsgivarbidraget

fr. o. m. den 1 januari 1958 bestämmes till 0,8 procent till försäkringen

för tilläggssjukpenning, 0,1 procent till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent

till försäkringen för tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen

eller tillhopa 0,94 procent. Fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blomqvist,

Lundberg, Kuylenstierna och Åberg) uttalar likaså, att den gjorda

fonderingen synes betryggande och att en sänkning av arbetsgivarbidraget

bör övervägas. Även statskontoret anser, alt i den mån arbetsgivarbidragen

även i fortsättningen bedömes komma att lämna betydande överskott, en

omprövning av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek bör komma

till stånd.

Promemorieförslagct om central fondering av det för år 1957

uppkommande överskottet å arbetsgivarbidragen lämnas genomgående

utan erinran.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. HIaj:ts proposition nr 126 år 1958

I anslutning till sitt förslag om sjukhjälp till utlandssvenskar

i överensstämmelse med vad som enligt avtal med vissa andra stater

gäller för deras medborgare ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet,

om inte -—- bl. a. med hänsyn till den administrativa förenkling för sjukkassorna

som står att vinna genom att de erhåller statsbidrag till konventionskostnaderna

enligt de grunder som gäller för sjukvårdsförsäkringen

enligt SFL — frågan om statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader

bör upptagas till ny prövning.

Departementschefen

Försäkringarna för tilläggssjukpenning enligt SFL och tilläggspenning

enligt lagen om moderskapshjälp har under de år lagarna varit i kraft

lämnat inte obetydliga överskott. Vid försäkringarnas tillkomst beräknades,

att arbetsgivarbidragen skulle svara för omkring 60 procent av kostnaderna

och de försäkrades avgifter för resten. Sedan det visat sig att de

influtna arbetsgivarbidragen för åren 1955 och 1956 väsentligt överstigit

60 procent av utgifterna för försäkringarna, har statsmakterna beslutat

att de överskjutande beloppen skall fonderas centralt. Den sålunda bildade

allmänna sjukförsäkringsfonden har på detta sätt tillförts för 1955 omkring

76,6 milj. kr. och för 1956 omkring 59,2 milj. kr. Även för 1957 uppstår

med det nyss angivna beräkningssättet ett överskott å arbetsgivarbidragen,

vilket kan uppskattas till ungefär 45 milj. kr. Om även detta

belopp fonderas centralt, sasom jag i det följande förordar, kommer således

fonden, räntor oberäknade, att uppgå till över 180 milj. kr. Tillfogas bör,

att inte heller de försäkrades avgifter till försäkringarna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning helt behövt tagas i anspråk för försäkringarnas

utgifter. En betydande lokal fondering har därigenom kunnat ske.

Också för de kommande åren synes man vid oförändrad lagstiftning

kunna räkna med överskott å de ifrågavarande försäkringarna. Såvitt angår

arbetsgivarbidragen torde de årliga överskotten med gällande bestämmelser

kunna väntas hålla sig i storleksordningen 50 milj. kr.

Kostnaderna för den förordade förlängningen av tiden för

oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör

finansieras efter samma grunder som nu gäller för tilläggssjukpenningen.

Härom torde några delade meningar inte råda. Om kostnaden för reformen

i överensstämmelse med den i promemorian gjorda beräkningen uppskattas

till 20 milj. kr. om året, vilket synes innebära en viss säkerhetsmarginal,

skall sålunda 60 procent eller 12 milj. kr. bestridas med arbetsgivarbidrag

och återstoden eller 8 milj. kr. med avgifter från de försäkrade själva. För

den del av kostnadsökningen, som skall bestridas med arbetsgivarbidrag,

står eljest uppkommande överskott å dessa bidrag till buds. Vad beträffar

försäkringsavgifterna torde reformen föranleda en omprövning, som må
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

hända i vissa fall kan medföra avgiftshöjningar. Även för de frivilliga försäkringarna

enligt SFL och YFL torde en översyn av premiesatserna få göras

som en följd av reformen.

Den höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds- och förlossningsanstalterna,

som i det föregående förutsättes, kan för sjukkassorna beräknas

medföra ökade utgifter för sjukhusvård med omkring 32

milj. kr. om året och den i samband därmed föreslagna förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid torde åsamka kassorna en årlig merutgift

av omkring 4 milj. kr. I promemorian föreslås, att större delen av

det överskott å arbetsgivarbidragen, som inte åtgår för den nyssberörda förbättringen

av förmånerna inom sjukpenningförsäkringen, skall tagas i anspråk

för att täcka de ökade kostnader, som höjningen av vårdavgifterna

förorsakar sjukvårdsförsäkringen. Detta förslag har i flertalet remissyttranden

lämnats utan gensaga. I flera fall har det dock föranlett erinringar.

Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer. Den ena innebär, att den centrala

fonderingen inom sjukförsäkringen ännu inte nått en storlek, som kan anses

tillräcklig, och att kommande överskott på arbetsgivarbidragen även i

fortsättningen bör fonderas och inte tagas i anspråk för andra ändamål.

Enligt den andra huvudinvändningen förfäktas, att det inte är riktigt att

anlita bidrag från arbetsgivarna för att bekosta förmåner, som kommer

andra än arbetstagare till del. Denna uppfattning förknippas med åsikten

att i den mån den centrala fonderingen nått en tillfyllestgörande nivå —

i några yttranden hävdas att så nu är fallet — arbetsgivarbidragets storlek

bör omprövas.

I och för sig är det riktigt, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen

grundas på deras ansvar för sina anställda. Det är således i

princip den på de anställda belöpande delen av kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,

som arbetsgivarna skall bidraga till. Enär det inte är möjligt

att avgränsa sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda från övriga

kostnader, utgår emellertid arbetsgivarbidraget till denna försäkring i dess

helhet. Beräkningen av detta bidrag måste i praktiken ske efter en schablon,

och i SFL har i detta hänseende valts metoden att sätta bidraget till en viss

procent av de anställdas löner. Hur stort detta procenttal skall vara är en

avvägningsfråga, som får bedömas med hänsynstagande till olika faktorer

såsom försäkringens utgifter för sjukvårdsförmånerna och den belastning,

som åvilar arbetsgivarna för andra grenar av sjukförsäkringen. För närvarande

bidrar arbetsgivarna med 0,1 procent på arbetstagarnas löner till

sjukvårdsförsäkringen och med 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning.

Bidraget till sjukvårdsförsäkringen har närmast varit avsett

för försäkringens utgifter för läkemedelsförmånerna. Det är emellertid

ingalunda givet att arbetsgivarna endast bör bidraga till denna del av

sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda. När sjukkassornas

utgifter för sjukvård stiger, exempelvis genom alt avgifterna på sjukhusen

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

höjes, och försäkringen för tilläggssjukpenning samtidigt inte tar hela den

därför avsedda delen av arbetsgivarbidraget i anspråk, synes det mig rimligt

att arbetsgivarbidraget omfördelas mellan de två försäkringsgrenarna

i enlighet med det ändrade lägets krav. Jag förordar därför, att arbetsgivarbidraget

i fortsättningen fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till

sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning och 0,25 procent till utgifterna

för sjukvård. Till frågan om den fortsatta fonderingen torde jag

få återkomma i det följande.

Enligt 86 § SFL är ansvarsfördelningen mellan lokalsjukkassor

och centralsjukkassor så ordnad att lokalsjukkassorna

svarar för utgivandet av dels ersättning enligt sj ukvårdsförsäkringen

och dels sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för de första

90 sjukhjälpsdagarna, medan centralsjukkassorna svarar för sjukpenning

för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger att av sin centralsjukkassa återfå

i regel 75 procent av vad kassan utgivit. På grund av denna avvägning av

lokalsjukkassornas och centralsjukkassornas inbördes ansvar har det varit

möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Denna

i administrativt hänseende gynnsamma anordning bör bibehållas. För att

detta skall kunna ske utan att lokalsjukkassornas slutliga utgifter ökar till

följd av vårdavgifternas höjning och folkpensionärernas förlängda sjukhjälpstid

föreslås i promemorian, att lokalsjukkassorna skall slutligt svara

för 20 och centralsjukkassorna för 80 procent av de ersättningar enligt

sjukvårdsförsäkringen, som lokalsjukkassorna utger; utgifter för sjukvårdande

åtgärder enligt 18 § SFL förutsättes dock liksom hittills skola

helt stanna på lokalsjukkassorna. En motsvarande ändring föreslås

för moderskapsförsäkringens vidkommande. Likaså föreslås, att fördelningen

mellan de olika centralsjukkassorna av arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen, som nu sker i förhållande till

medlemsantal, i stället skall göras med hänsyn till de årliga utgifterna för

denna försäkring och för läkemedelsförmånerna. Mot dessa förslag har jag

ingen invändning att göra. Jag förordar också, att den i 86 § intagna speciella

regeln beträffande sjukvårdsersättning till vissa barn utgår.

De ökade kostnader för sjukförsäkringen, som blir en följd av den föreslagna

sjukhjälpen till utlandssvenskarna, torde bli av förhållandevis

ringa storlek. Jag anser därför, att något statsbidrag till sjukkassorna

för dessa kostnader inte påkallas.

Höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att medföra vissa

ökade kostnader för yrkesskadeförsäkringen och för statsverket

enligt olika författningar om ersättning av statsmedel i anledning

av kroppsskador, ådragna under tjänstgöring för det allmänna m. in. Kost
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

nadsökningen synes för yrkesskadeförsäkringens del inte behöva leda till

höjda avgifter, och i de övriga fallen torde den inte inverka på beräkningen

av vederbörande statsanslag.

Förslaget om att 1957 års överskott å arbetsgivarbidragen skall fonderas

efter samma grunder som motsvarande överskott för de båda

föregående åren har inte mött någon invändning, och för egen del vill

jag också förorda detsamma. Såsom jag tidigare omnämnt har viss kritik

riktats mot att härefter upphöra med avsättningarna till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Härvid har det pekats på att de överskott, som uppkommit

för år 1956 och kan förväntas för år 1957, är något mindre än man vid promemorians

tillkomst hade anledning att räkna med. Även enligt min mening

finns det visst fog för att anse att den centrala fond, som bildas genom

avsättning av överskotten för åren 1955—1957, blir väl knapp. Då det

samtidigt, som jag i det följande återkommer till, av andra skäl inte torde

vara möjligt att sätta vissa av de föreslagna ändringarna i kraft före den

1 januari 1959, synes det lämpligt, att uppskjuta ikraftträdandet även av

de ändrade bestämmelserna om arbetsgivarbidragets fördelning till nämnda

tidpunkt. På detta vis kommer även överskottet för innevarande år att stå

till förfogande för fondering. Härigenom kan fonden antagas bli tillförd

ytterligare omkring 50 milj. kr. Jag föreslår därför att beslut fattas om

att jämväl uppkommande överskott å arbetsgivarbidraget för år 1958 fonderas

enligt samma grunder som motsvarande överskott för tidigare år.

Ikraftträdande

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den däri förordade förbättringen av förmånerna

från sjukförsäkringen och höjningen av vårdavgifterna skall genomföras

den 1 juli 1958. Omfördelningen av arbetsgivarbidraget och den

ändrade ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa anses

böra ske vid ett årsskifte. Det synes enligt promemorian möjligt att låta

de nya bestämmelserna härom lända till efterrättelse redan från den 1 januari

1958, vilket därför förordas.

Yttranden

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det inte möjligt alt sedan

beslut under våren 1958 fattats om genomförande av förslagen medhinna

de åtgärder, som erfordras före ikraftträdandet, till den 1 juli 1958. Anstalten

anser därför, att besluten bör träda i kraft tidigast den 1 januari

1959. Svenska sjukkasseförbundet framhåller som önskvärt, att sjukkassorna

får en inte alltför knappt utmätt tid till förfogande för förberedelser

av administrativ art, och föreslår därför, att ändringarna i SFL träder i

kraft den 1 januari 1959.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Svenska landstingsförbundet påpekar, att landstingen fastställt vårdavgifterna

för innevarande år och att någon ändring i avgifterna under detta

år ej torde kunna ske, om inte ett urtima landsting sammanträder och fattar

beslut härom. Härav framgår, anför förbundet, att åtminstone vad

landstingen angår den i promemorian föreslagna avgiftshöjningen som

regel icke torde kunna genomföras den 1 juli utan först vid nästa årsskifte.

Svenska stadsförbundets styrelse är villig att rekommendera, att höjningen

av vårdavgifterna genomföres den 1 juli 1958. I övrigt anföres i förbundets

yttrande, att ett ikraftträdande den 1 juli 1958 av den föreslagna ändringen

rörande tiden för utgivande av oreducerad sjukpenning kommer att ur löneoch

förhandlingstekniska synpunkter skapa betydande problem för kommunerna

i deras egenskap av arbetsgivare. Förbundet fortsätter.

I samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen skedde

nämligen en anpassning av på den kommunala arbetsmarknaden gällande

tjänsteregleinenten och kollektivavtal efter det sålunda uppkomna

nya läget på så sätt att i reglementen och avtal infördes bestämmelser om

att från de sjuklöneförmåner —• enligt gällande avtals- och reglementsbestämmelser

uppgående till 80 % av lönen under 1 års sjukledighet —

kommunerna tillförsäkrat sina anställda skulle avdragas belopp som svarade

mot den sjukpenning som utgick från sjukkassan. I anslutning till

sjukförsäkringslagens bestämmelser om full sjukpenning under viss tid

och därefter reducerad sjukpenning utformades avdragsbestämmelserna så

att för de första 90 dagarna tillämpades ett högre avdrag och för tiden därefter

ett lägre avdrag. Om tiden för full sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

nu ändras från 90 till 180 dagar måste uppenbarligen en motsvarande

justering äga rum av här åsyftade bestämmelser i tjänsteregleinenten och

kollektivavtal. En sådan ändring synes emellertid icke möjlig genomföra

förrän fr. o. m. årsskiftet 1958/59 bl. a. av det skälet att gällande"kollektivavtal

utlöper först vid denna tidpunkt.

Liknande synpunkter anlägges av Svenska landskommunernas förbund,

som förordar, att den föreslagna ändringen av tiden för den högre sjukpenningen

i varje fall inte genomföres tidigare än den 1 januari 1959. Statens

avtalsnämnd anför, att det kollektivavtal, som reglerar bl. a. sjukavlöning

för de statsanställda arbetarna, gäller t. o. m. den 31 december 1959

och att det därför synes vara av visst värde om utsträckningen av tiden för

den högre sjukpenningen kunde uppskjutas till efter den 1 januari 1960.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar, att om de nya bestämmelserna

angående sjukpenning träder i kraft redan den 1 juli 1958, torde

den nödvändiga anpassningen av olika förmåner vid sjukdom från försäkringsinrättningar,

understödsföreningar in. fl. i många fall inte kunna

genomföras fr. o. m. ikraftträdandet. Förbundet anser, att denna synpunkt

bör väga så tungt, att ikraftträdandet icke bör äga rum före den 1 januari

1959. Det synes då förbundet vara riktigast, att även bestämmelsen om omfördelning

av arbetsgivarbidraget träder i kraft vid samma tidpunkt. På

likartat sätt uttalar sig Socialförsäkringsbolagens förening.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Departementschefen

Genomförandet av den föreslagna förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning torde för sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens vidkommande

kräva vissa förberedelser. Därjämte kan behov uppstå av att

anpassa lönebestämmelser och enskilda försäkringsavtal m. m. efter det

nya läget. I anledning av vad som i vissa yttranden anförts beträffande

avtalsbestämmelser om sjuklön vill jag dock framhålla, att dessa i flera fall

—- liksom motsvarande föreskrifter i de statliga avlöningsreglementena —

är utformade på så sätt att en utsträckning av tiden för den oreducerade

sjukpenningen inte i och för sig medför behov av ändrade bestämmelser.

Då tillräcklig tid bör stå till förfogande för förberedelser och erforderliga

anpassningsåtgärder, synes ifrågavarande lagändring inte böra sättas i kraft

förrän den 1 januari 1959.

Höjningen av vårdavgifterna på landstingens anstalter synes av Svenska

landstingsförbundets yttrande att döma inte bli genomförd före den 1

januari 1959. Inte heller för övriga anstalters del synes höjningen böra

verkställas tidigare. I det föregående har jag förordat, att det överskott,

som för 1958 kan väntas uppkomma på arbetsgivarbidraget, tillföres allmänna

sjukförsäkringsfonden. Omfördelningen av detta bidrag bör därför

anstå till nästkommande årsskifte.

Med hänsyn till det anförda synes det lämpligt, att samtliga de av mig

i de föregående avsnitten föreslagna åtgärderna träder i kraft den 1 januari

1959.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i SFL samt

till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro

bosatta i riket, och förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Därjämte har i anledning

av de föreslagna ändringarna i SFL förslag uppgjorts till lag angående

ändring i lagen om moderskapshjälp och lag angående ändrad lydelse av 3

och 8 §§ lagen om ersättning åt smittbärare. Beträffande förslagen, av vilka

de som avser ändring i SFL, lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning

åt smittbärare jämväl behandlar en i det föregående inte berörd fråga,

torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

22 §.

Sjukpenningens storlek i de olika sjukpenningklasserna angives i den

tabell som är intagen i denna paragraf. Tabellen innehåller en grupp av

kolumner, som utvisar storleken av sjukpenningen under de första 90 dagarna

av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår, och en annan, som

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

anger sjukpenningbeloppen under följande dagar av sjukperioden. Vid förlängning

av tiden för den högre sjukpenningen till 180 dagar bör således

talet »90» i huvudet till den förstnämnda gruppen av kolumner ersättas

med »180». Paragrafens femte stycke innehåller ett stadgande angående

beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen nedsättes.

I anledning av tidens utsträckning till 180 dagar bör formuleringen

av denna bestämmelse ändras, vilket lämpligen synes kunna ske genom att

orden »av nittio dagar» uteslutes. Ändringarna i denna paragraf har angivits

i ingressen till lagförslaget.

29 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd.

Huvudregeln är att sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård vid varje sjukdom utgår för högst 730 dagar. För folkpensionärer

gäller dock, att sådan sjukhjälp får utgå för högst 90 dagar efter

utgången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 67 år eller börjat

uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. För förvärvsarbetande

personer, som åtnjuter invalidpension, sjukbidrag, änkepension

eller hustrutillägg, gäller under vissa förutsättningar en förmånligare regel.

Sjukhjälpstiden utgör en enhet. Om den försäkrade exempelvis uppburit

enbart sjukpenning i 200 dagar, kan han därefter erhålla ersättning för

sjukhusvård vid samma sjukdom i högst 530 dagar och vice versa. Motsvarande

gäller beträffande sjukhjälpstiden om 90 dagar.

När nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer i allmänhet vad angår ersättning

för sjukhusvård föreslås förlängd till 180 dagar, medan tiden för sjukpenning

alltjämt förutsättes vara begränsad till 90 dagar, avses härmed inte

att göra någon ändring i principen om sjukhjälpstidens enhet. Har sålunda

en sjukpenningförsäkrad ålderspensionär först uppburit enbart sjukpenning

i 90 dagar, är han därefter vid samma sjukdom berättigad till ersättning

för sjukhusvård i högst 90 dagar.

Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid en viss mindre förbättring

även i fråga om rätten till sjukpenning. Om exempelvis en sjukpenningförsäkrad

ålderspensionär vid en ny sjukdom omedelbart intages på

sjukhus och vårdas där i 100 dagar får han enligt nuvarande bestämmelser

sjukpenning (hempenning) i endast 87 dagar, dvs. 90 dagar minskade med

de tre karensdagar, under vilka enbart sjukhusvårdsersättning utgår. Enligt

den föreslagna bestämmelsen utgår i sådant fall sjukpenningen i 90 dagar.

Skulle det fallet inträffa, att en folkpensionär, som inte är sjukpenningförsäkrad,

efter att ha åtnjutit ersättning för sjukhusvård i exempelvis 100

dagar tillfrisknar och går i arbete, så att han blir sjukpenningförsäkrad, äger

han, om han inom två år får ett recidiv i samma sjukdom, uppbära sjukpenning

i 80 dagar. I sistnämnda fall får han enligt nuvarande regler ingen

sjukpenning alls.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

30 §.

I första stycket av denna paragraf föreskrives, att framställning om

sjukhjälp skall göras inom sex månader, som vad angår sjukpenning räknas

från den dag sjukpenningen avser och i fråga om annan sjukhjälp börjar

löpa från den dag den försäkrade betalat det belopp, för vilket han begär

ersättning. Iakttages inte denna tid går rätten till sjukhjälp förlorad.

På anmodan av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning

av frågan huruvida behov av ändring i förevarande bestämmelse

föreligger. Riksförsäkringsanstalten har därvid införskaffat yttrande från

samtliga centralsjukkassor, som i sin tur hört anslutna lokalsjukkassor.

Flertalet sjukkassor har ansett, att bestämmelsen behöver ändras. I fråga

om angelägenhetsgraden är emellertid uppfattningarna delade. Några centralsjukkassor

bedömer behovet vara stort. Andra är av den meningen, att

ett visst behov förefinnes, utan att uttala sig om dess styrka. Ett mindretal

kassor anser behovet av ändring ringa. Såsom skäl för ändring anföres bland

annat, att den nuvarande ovillkorliga sexmånadersfristen framkallar irritation

hos medlemmarna, vilka har svårt att förstå bestämmelsens innebörd

och acceptera dess verkningar. Flera centralsjukkassor framhåller, att

mindre stränga preskriptionsregler inte behöver befaras medföra några

nämnvärda administrativa svårigheter för sjukkassorna. Några kassor grundar

denna uppfattning på erfarenheter från de erkända sjukkassornas tid.

När det gäller frågan, hur eu ändring bör utformas, går sjukkassornas

uppfattning isär. En del kassor anser, att den nu stadgade sexmånadersfristen

blivit så allmänt känd, att en ändring av densamma varken är erforderlig

eller lämplig. En uppmjukning av bestämmelserna bör i stället

åvägabringas genom att möjlighet öppnas att efter prövning meddela

dispens. Somliga centralsjukkassor förordar en förlängning av preskriptionstiden

till ett år med möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall,

medan andra anser, att preskriptionstiden bör förlängas till ett eller två

år utan dispensmöjlighet. Ett fåtal centralsjukkassor slutligen anser, att

den särskilda preskriptionsbestämmelsen skall slopas. Ersättningsrätten

bör enligt deras mening endast kunna gå förlorad enligt reglerna om tioårig

preskription.

Med hänsyn till den genom sjukkassorna verkställda utredningen och

mot bakgrunden av viss inom riksförsäkringsanstalten gjord undersökning

av statistisk art finner anstalten, att ett visst, ehuru icke särskilt framträdande

behov av ändring i preskriptionsbestämmelsen i förevarande paragraf

föreligger. I fråga om utformningen av en ändrad regel anför anstalten,

att införande av ett dispensinstitut ur såväl principiell soin praktiskt administrativ

synpunkt synes olämpligt. Om prövningen av dylika dispensfrågor

anförtros åt centralsjukkassorna erhållcs inte tillräcklig garanti för önskvärd

enhetlig praxis. Ett förläggande av dispensprövningen till riksförsäkringsanstalten

eller Kungl. Maj:t skulle visserligen bättre tillgodose kravet

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

på likformighet i rättstillämpningen, men ärendenas prövning skulle bl. a.

ur rättvisesynpunkt komma att bli förenad med ej ringa svårigheter. En

dylik ordning skulle också enligt riksförsäkringsanstaltens mening utgöra

en vidlyftigare administrativ apparat än ärendena motiverar. Riksförsäkringsanstalten

avstyrker därför att en villkorlig preskriptionsregel införes.

I stället förordar anstalten att en viss utsträckning göres av den ovillkorliga

preskriptionstiden å sex månader. Mot bakgrunden av den verkställda utredningen

föreslår anstalten en förlängning till två år. Överensstämmelse

uppnås därvid även med den i 29 § YFL stadgade tidsfristen.

Svenska sjukkasseförbundet, som tagit del av utredningen, har förklarat

sig tillstyrka anstaltens ändringsförslag.

För egen del kan jag också godtaga riksförsäkringsanstaltens förslag.

Stadgandet har därför ändrats i enlighet härmed.

38 §.

Genom ändringen i denna paragraf kommer den i det föregående förordade

omfördelningen av arbetsgivarbidraget till uttryck i lagtexten.

39 §.

Enligt de ändringar, som vidtagits i denna paragraf, skall den för sjukvårdsförsäkringen

avsedda delen av arbetsgivarbidraget för varje kalenderår

fördelas mellan centralsjukkassorna inte som nu efter medlemsantalet

utan i förhållande till centralsjukkassornas och till dem anslutna

lokalsjukkassors utgifter för försäkringen. Jämförelsetalen erhålles genom

att utgifterna under kalenderåret för sjukhusvård sammanlägges dels med

sådana under året bestridda utgifter, som enligt 41 § första stycket a) grundar

rätt till sjukhjälpsbidrag från staten, och dels med de på kalenderåret belöpande

utgifter för läkemedel, som skall åvila kassorna enligt förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

58 §.

I denna paragraf har införts en bestämmelse om skyldighet för sjukkassa

att utgiva sjukhjälp till svenska medborgare, som inte är bosatta i riket.

Då det inte ansetts lämpligt att tynga SFL med detalj föreskrifter om sådan

sjukhjälp, har bestämmelsen erhållit fullmaktskaraktär. De närmare reglerna

om sjukhjälp åt utlandssvenskar förutsättes skola beslutas av Konungen

med riksdagen och föreslås komma att inflyta i en särskild förordning

i ämnet.

86 §.

Ändringen i denna paragraf är föranledd av vad som i det föregående

föreslagits beträffande ansvarsfördelningen mellan centralsjukkassor och

lokalsjukkassor i fråga om sjukvårdsförsäkringen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

95

övergångsbestämmelser

Såsom tidigare nämnts föreslås de nya bestämmelserna träda i kraft den

1 januari 1959. Har en sjukperiod börjat före ikraftträdandet bör den nya

bestämmelsen om tiden för oreducerad tilläggssjukpenning gälla, under

förutsättning att tilläggssjukpenning med lägre belopp på grund av bestämmelsens

tidigare lydelse inte börjat utgå dessförinnan. På samma sätt

bör den nya regeln om förlängd sjukhjälpstid för folkpensionärer äga tilllämpning

även på sjukdom, som inträffat före ikraftträdandet, i den mån

inte sjukhjälpstiden enligt de äldre bestämmelserna redan utlöpt. Föreskrifter

härom har upptagits i 2 och 3 st. i övergångsbestämmelserna. Utan

särskilt stadgande torde gälla, att den nya preskriptionsregeln skall tilllämpas

på sjukhjälp för tid före ikraftträdandet, om inte preskription enligt

den äldre bestämmelsen inträtt dessförinnan.

Sista st. i övergångsbestämmelserna innehåller den i det föregående föreslagna

regeln om dispens från ålders- och hälsovillkoren i 49 § under första

halvåret 1959 för vissa försäkringstagare i den frivilliga försäkringen, som

vill höja sitt sjukpenningtillägg för tiden fr. o. in. den nittioförsta t. o. m.

den etthundraåttionde dagen av en sjukperiod.

Förslaget till lag angående, ändring i lagen om moderskapshjälp

7 §•

Ändringen i denna paragraf är av rent formell natur och sammanhänger

med ändringen i 22 § SFL.

15 §.

I överensstämmelse med förslag av riksförsåkringsanstalten har preskriptionstiden

undergått motsvarande förlängning som i 30 § SFL.

16 §.

Ansvarsfördelningen mellan central- och lokalsjukkassor i fråga om utgivandet

av ersättning för förlossningsutgifter har ändrats på samma sätt

som skett beträffande fördelningen av kassornas ansvar inom sjultvårdsförsäkringen

enligt SFL.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §,§ lagen om ersättning

åt smittbärare

3 §•

Paragrafen har underkastats en ändring, som är föranledd av ändringen

i 22 § SFL. I stort sett har ändringen i förevarande paragraf endast formell

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

innebörd. När det gäller kvinnor, som tecknat frivillig försäkring jämlikt

47 § 2 st. SFL för sjukpenningtillägg med 90 dagars karenstid, medför dock

den föreslagna ändringen en förbättring av ersättningen enligt lagen om

ersättning åt smittbärare. Medan i dylika fall ersättningen f. n. är begränsad

till belopp motsvarande sjukpenning enligt den obligatoriska sjukförsäkringen,

blir i fortsättningen denna sjukpenning jämte tillägget enligt den

frivilliga försäkringen normerande för ifrågavarande ersättning.

8 §.

Denna paragraf innehåller en motsvarighet till preskriptionsbestämmelserna

i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp. Tiden sex månader

är dock inte som i de båda nämnda lagarna ovillkorlig, utan Konungen

kan meddela dispens.

Riksförsåkringsanstalten har ansett, att förlängningen av preskriptionstiden

till två år i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp inte bör

medföra att även preskriptionstiden enligt förevarande paragraf förlänges.

Eftersom det är samma organ, sjukkassorna, som skall tillämpa såväl

SFL och lagen om moderskapshjälp som lagen om ersättning åt smittbärare,

synes det mig dock lämpligast, att preskriptionstiden enhetligt bestämmes

till två år. I samband härmed bör den särskilda dispensmöjlighet,

som föreligger enligt sistnämnda lag, borttagas.

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare,

som icke åro bosatta i riket

I enlighet med vad som förutsättes i den föreslagna nya lydelsen av 58

§ SFL framlägges här förslag till närmare föreskrifter angående sjukhjälp

åt utlandssvenskar.

Förslaget tillerkänner i 1 § utlandssvenskar, som inte är bosatta i riket,

rätt att vid sjukdom under vistelse i Sverige erhålla sjukhjälp från allmän

sjukkassa enligt de regler som anges i de följande paragraferna.

Sjukhjälpen skall enligt 2 § 1 st. omfatta samma förmåner, som enligt

14—18 §§ SFL utges till sjukvårdsförsäkrade personer. Enligt 18 § SFL

må sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av nämnda myndighet, besluta, att ersättning

skall utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed

jämförlig behandling eller för konvalescentvård. Stadgandet gäller lokalsjukkassa

eller stadscentralsjulckassa. Samtliga sålunda berörda sjukkassor

har med tillsynsmyndighetens medgivande visserligen i sina stadgar

infört likalydande bestämmelser, genom vilka medlemmarna tillförsäkras

dylik ersättning. Då det emellertid — för den händelse ändring härutinnan

skulle ske — ej synes böra ifrågakomma, att utlandssvenskar från en läns
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

centralsjukkassa erhåller vidsträcktare förmåner i förevarande avseende,

än som tillkommer samtliga i samma centralsjukkassa obligatoriskt törsäkrade,

har en uttrycklig bestämmelse härom upptagits i detta stycke.

I andra stycket av 2 § upptages vissa bestämmelser i syfte att begränsa

rätten till ersättning. Till förebyggande av att utlandssvenskar uppsöker

hemlandet endast för att komma i åtnjutande av sjukvård stadgas sålunda,

att ersättning utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelsen i

Sverige. Vidare föreskrives, att ersättning skall utgå endast i den mån rätt

till ersättning för vården ej föreligger jämlikt annan svensk lagstiftning

eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med främmande

makt. Utlandssvenskar, som vistas i Sverige, kan bli berättigade

till ersättning för sjukvårdsutgifter enligt annan svensk lag, t. ex. lagen

om yrkesskadeförsäkring. Även utländsk sjömanslagstiftning kan vara

gällande å utlandssvensk under tillfällig vistelse härstädes. Vidare kan

utlandssvenskar ibland enligt konvention med främmande stat vid sjukdom

under vistelse i Sverige bli berättigade till försäkringsförmåner. I berörda

fall skall alltså ersättning enligt förevarande förordning utgå endast

i den mån den överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i annan

ordning.

Sjukhjälpen skall enligt 3 § utgivas av sjukkassan för den ort, där vården

erhålles. Lokalsjukkassa skall äga utfå sålunda utgiven sjukhjälp av vederbörande

centralsjukkassa. Vidare föreskrives, att kostnaden skall belasta

sjukvårdsförsäkringen i centralsjukkassorna.

1 4 § hänvisas till åtskilliga bestämmelser i SFL, vilka förklaras skola i

tillämpliga delar gälla beträffande här avsedd sjukhjälp. Detta gäller reglerna

om ersättning för läkarvård, sjukhusvård och resor in. in., sjukhjälpstidens

längd, tiden för ansökan om sjukhjälp och preskription av rätten härtill,

bortfall av rätten till sjukhjälp vid avsiktligt ådragen sjukdom, skyldigheten

för sjukkassor att biträda varandra med utgivande av sjukhjälp

och utövande av sjukkontroll in. in., besvär in. in., utmätningsfrihet för sjukhjälp

in. in. samt regressrätt in. in.

De tillämpningsföreskrifter, som blir erforderliga, får enligt 5 § utfärdas

av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av riksförsäkringsanstalten.

Förslaget till förordning om ändrad hjdelse av 2 och 3 §§ förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Förslaget, som innebär att utlandssvenskar på besök här i landet skall bli

berättigade till läkemedelsförmåner på samma sätt som här bosatta svenska

medborgare, torde inte tarva någon särskild kommentar.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

7 — Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslagen

till lagar angående ändring i SFL och lagen om moderskapshjälp av

den natur att lagrådets yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1951 (nr 266) om moderska

pshjälp

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck * i

1 Denna bilaga har här utelämnats. De däri upptagna förslagen är — om man bortser

från förslaget till lag angående ändring i SFL och förslaget till förordning om sjukhjälp

i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket, vilket senare underkastats

viss formell jämkning — av samma lydelse som de vid propositionen fogade förslagen.

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i SFL skiljer sig

från det till lagrådet remitterade — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa redaktionella

ändringar — därutinnan att i anledning av vid lagrådsbehandlingen gjorda anmärkningar

dels ett i det remitterade förslaget infört nytt tredje stycke i 58 § uteslutits

och ersatts med ett nytt första stycke i 110 §, i samband varmed det nuvarande tredje

stycket i 58 § jämkats, dels ock sista stycket i övergångsbestämmelserna erhållit ändrad

lydelse. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade lagförslaget hade följande lydelse.

58 § tredje stycket

Allmän sjukkassa är pliktig att i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar

utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke är bosatt i riket.

övergångsbestämmelserna sista stycket

Medlem, som vid utgången av år 1958 är frivilligt försäkrad enligt 47 § första stycket

för erhållande av det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de

första nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning på grund av den obligatoriska

försäkringen utgår, äger utan hinder av att de i 49 § första stycket stadgade villkoren

ej äro uppfyllda rätt att, i den mån de nya bestämmelserna så medgiva, övergå till högre

sjukpenningtillägg för nämnda tid, såvida framställning därom göres senast den 30

juni 1959.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958

99

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 mars

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 14 mars 1958 tillhandakonimet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

7 mars 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjålp.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Beträffande 58 § lagen om allmän sjukförsäkring har föreslagits att som

tredje stycke införa en bestämmelse, enligt vilken allmän sjukkassa skall

vara pliktig att, i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar, utgiva

sjukhjälp till svensk medborgare som icke är bosatt i riket. Stadgande

om rätt för Konungen att med riksdagen utfärda förordnande i ämnet torde

emellertid böra ha sin plats i den avdelning av lagen som har rubriken

Särskilda bestämmelser, förslagsvis som första stycke i 110 §. Det nuvarande

tredje stycket i 58 §, som för det fall att överenskommelse med främmande

stat berör allmän sjukkassa ålägger kassan att utöva verksamhet i enlighet

med vad överenskommelsen innehåller, torde böra utvidgas så att det kommer

alt täcka jämväl det fall att förordnande meddelats jämlikt det av lagrådet

föreslagna första stycket i 110 §.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

1 slutstadgandet till förslaget om ändring i sjukförsäkringslagen har som

sista stycke intagits bestämmelse vilken möjliggör för den som tecknat lri
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

villig försäkring om sjukpenningtillägg att erhålla sådan försäkring oavsett

ålder och hälsotillstånd. Möjligheten står emellertid öppen allenast om han

förut tecknat sig för det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för

tiden efter de första nittio dagarna. Det kan måhända bero av förbiseende att

frivillig försäkring vid lagens ikraftträdande ej gäller för högsta möjliga

belopp, och det föreslagna villkoret synes därför mindre lämpligt. Vi förorda,

att bestämmelsen utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig försäkring

om sjukpenningtillägg vilken var gällande vid tiden för lagändringens

ikraftträdande.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 126 år 1958

101

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet

å Stockholms slott den 21 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 mars

1958 avgivna utlåtande över de den 7 i samma månad till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Beträffande det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen

om allmän sjukförsäkring har lagrådet ansett, att den i 58 § upptagna bestämmelsen

om att allmän sjukkassa skall vara pliktig att, i den mån statsmakterna

så förordnar, utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke

är bosatt i riket, bör utbytas mot ett motsvarande stadgande i 110 § samt

att i anledning härav det nuvarande tredje stycket i 58 § bör jämkas. Vad

lagrådet sålunda föreslagit synes böra iakttagas.

I det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring har såsom sista stycke i övergångsbestämmelserna upptagits

stadgande om viss dispens från de ålders- och hälsovillkor, som enligt

49 § första stycket sjukförsäkringslagen gäller för tecknande av frivillig

försäkring. Undantaget skulle enligt förslaget endast avse personer,

som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är försäkrade för det för

dem högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 dagarna

av varje sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår enligt den obligatoriska

försäkringen. Tre av lagrådets ledamöter har anfört, att denna inskränkning

synes mindre lämplig med hänsyn till att det kan bero på

förbiseende att frivillig försäkring inte gäller för högsta möjliga belopp

vid ikraftträdandet. Dessa ledamöter förordar därför, att bestämmelsen

utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig försäkring, som gällde vid

lagändringens ikraftträdande. Detta förslag kan jag godtaga. Bestämmelsen

har omformulerats i enlighet härmed.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1958

Utöver vad nu anförts synes vissa redaktionella ändringar böra vidtagas

i det ifrågavarande lagförslaget och i förslaget till förordning om sjukhjälp

i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjålp,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956

(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni

1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock besluta att

a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de

på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning

enligt lagen om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning

enligt lagen om inoderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i

de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och

b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall

gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande

arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Betts

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958 103

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen.......................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring........... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp............... 8

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare........ 10

Förslag till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket................................................... 12

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel................................ 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1958............................. 15

Inledning............................................................. 15

Gällande bestämmelser in. m.............................................. 17

Sjukförsäkringslagen................................................... 17

Lagen om moderskapshjälp............................................. 22

Läkemedelsförmåner................................................... 23

Lagen om yrkesskadeförsäkring.......................................... 23

Folkpensioneringslagen m. m............................................ 25

Sjukhuslagen.......................................................... 28

Konventioner m. m.................................................... 28

Folkbokföringsförordningen............................................. 29

Tilläggssjukpenningen.................................................. 30

Utredning av riksförsäkringsanstalten.................................... 30

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning......................... 31

Departementspromemorian............................................. 37

Yttranden över departementspromemorian................................ 39

Departementschefen................................................... 44

Vårdavgifter m. m...................................................... 50

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter................................. 50

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anstaltsvårdade........ 51

Departementspromemorian.............................................. 53

Yttranden............................................................ 57

Departementschefen................................................... 62

Sjukförsäkring för utlandssvenskar........................................ 66

Utredningsmannens förslag.............................................. 66

Yttranden............................................................ 72

Departementschefen................................................... 74

Finansieringsfrågor m. m................................................ 78

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen in. in............ 78

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Departementspromemorian............................................. 80

Betänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar......... 83

Yttranden............................................................ 84

Departementschefen................................................... 86

Ikraftträdande......................................................... 89

Departementspromemorian............................................. 89

Yttranden........................"i.................................. 89

Departementschefen................................................... 91

Specialmotivering...................................................... 91

Förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen................... 91

Förslaget till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp.............. 95

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare......................................................... 95

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som

icke äro bosatta i riket..................................i............ 96

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel................................ 97

Departementschefens hemställan.......................................... 98

Lagrådets yttrande..................................................... 99

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 mars 1958............................ 101

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58

803299

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.