Angående ratifikation av europeisk utlämningskonvention
1958-03-21 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:139, Angående ratifikation av europeisk utlämningskonvention
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
1
Nr 139
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation
av europeisk utlämningskonvention; given Stockholms
slott den 21 mars 1958.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 12
regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen
hemställt, godkänna ratifikation av en europeisk utlämningskonvention.
GUSTAF ADOLF
Östen Undén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ratifikation av en inom
Europarådet utarbetad konvention rörande utlämning för brott.
1 Dihaitg till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av en den 13 december
1957 i Paris dagtecknad europeisk utlämningskonvention och anför:
Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott har nyligen undergått
en ingripande omdaning och modernisering genom lagen den 6 decemher
1957 (nr 668) om utlämning för brott, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958.
Den nya lagen har tillkommit på grundval av propositionen 1957: 156 och
första lagutskottets utlåtande 1957: 37. Såsom av nämnda proposition framgår,
har vårt land i avvaktan på den nya lagstiftningen genom uppsägning
frigjort sig från de allra flesta av sina tidigare gällande utlämningstraktater
med främmande stater. I kraft är för närvarande endast konventionen
den 21 februari 1907 med Norge (SFS 1907: 13), konventionen den
17 juni 1913 med Danmark (SO 1913: 5) och konventionen den 29 november
1923 med Finland (SÖ 1924: 2), varjämte genom ministeriell noteväxling
med Belgien den 18 och den 22 maj 1951 särskild överenskommelse
träffats om att konventionen med detta land av den 26 april 1870 (SFS
1870: 37) skall gälla tillsvidare med rätt för vardera parten att med omedelbar
verkan uppsäga konventionen med därtill hörande deklaration. Härutöver
föreligger icke för Sveriges del några traktatmässiga förpliktelser
eller rättigheter i fråga om utlämning. Dock är vidare att märka att Sverige
i anledning av några fall av utlämning till Sverige nödgats göra vissa utfästelser
om ömsesidighet.
I och med att den nya svenska lagen om utlämning föreligger, inställer
sig frågan huruvida denna lag i likhet med sin närmaste föregångare, lagen
den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare, bör kompletteras med
utlämningstraktater. Den nya lagen bygger visserligen i likhet med 1913
års lag på grundsatsen att utlämning kan ske oberoende av traktat, men
detta utesluter icke att ett system av traktater även för Sveriges del skulle
kunna befinnas ändamålsenligt i betraktande av den ståndpunkt lagstiftningen
i en del främmande stater intager. Sålunda utgör i vissa stater förefintligheten
av en traktat ett oeftergivligt villkor för att utlämning över
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
huvud skall kunna ske, medan en råd andra stater i brist på traktat nöjer
sig med en ömsesidighetsförklaring i varje särskilt fall från den stat som
begär utlämning. En tredje grupp stater medgiver däremot utlämning oberoende
av traktat eller ömsesidighetsförklaring.
I den förut omnämnda propositionen 1957: 156 har justitieministern upptagit
nu ifrågavarande spörsmål och därvid bl. a. anfört följande:
För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater,
vilka ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en
framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är
uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare strafflagstiftning
och med de principer som numera tillämpas i fråga om behandlingen
av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlänningslagstiftningen
kan det riktas invändnigar mot ett system, enligt vilket
en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder
sig möjligheten alt själv bestämma över personer som befinner sig inom
dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tillämpas
inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade
väsentligt andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i
vår tid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall
bekämpa brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationerna
mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare
är ett gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgärder
samordnas med varandra i överensstämmelse med den allmänna kriminalpolitiska
utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde
tagas upp till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för sam\
erkan vid anstaltsbeliandling, övervakning vid kriminalvård i frihet m. m.
Frågan om utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större
problemkomplex. Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt
utformade utan snarare bygga på en mera allmän samverkan till brottslighetens
bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att individen
har rätt att ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgärder
än som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår
som rimligt. Detta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grundsatser
som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen
för utlämning mellan de nordiska länderna har man lörberedelsevis enat sig
om en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som
avgivits av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är föremål
för prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande konventionerna
om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad
i de skilda länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för
utlämning men bibehåller sin frihet alt efter omständigheterna pröva om
utlämning skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brottslige.
Om en dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de
nordiska länderna få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för
brottslighetens bekämpande som nyss antytts. Eu annan nordisk kommitté,
som tilisatts för detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.
Det vore enligt min mening i princip önskvärt alt arbeta efter samma linjer
när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen bar man emellertid vid det arbete på ut
-
4
Kangl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
det funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konventionsutkast
som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att staterna
på sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utlämna
brottslingar. Det är tydligt att traktatsystemet alltjämt har ett starkt
fotfäste; vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grundsatsen
att utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka ömsesidigt
förpliktande traktat ingåtts. Vid sådant förhållande torde även Sverige
få vara berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En
ovillkorlig förutsättning för vårt lands anslutning till utlämningstraktat
bör dock var att —- om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i
ett aktuellt utlämningsfall föreliggande omständigheter — individen dock
garanteras det mått av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej
bör få eftersättas.»
Efter framläggandet av propositionen 1957:156 har det arbete inom
Europarådet, varå justitieministern i det nu återgivna anförandet syftade,
lett till att en multilateral europeisk utlämningskonvention framlades för
undertecknande vid Europarådets ministerkommittés sammanträde i december
månad 1957. Konventionen undertecknades i Paris den 13 i nämnda
månad av Sverige, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien,
Luxemburg, Norge, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland samt Österrike.
Rörande dess tillkomst må här anföras följande.
Sedan Europarådets rådgivande församling den 8 december 1951 antagit
en rekommendation om åtgärder för förberedande av en europeisk utlämningskonvention,
sammanträdde en expertkommitté — vari bl. a. Sverige
var representerat — i Strasbourg i oktober 1953 för att överväga rekommendationen
och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla
Europarådets medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rapport
över sammanträdet kunde kommittén meddela, att betydande enighet
rådde beträffande de principer, som borde gälla för utlämning. Den 23 september
1954 antog rådgivande församlingen en ny rekommendation, som
gick ut på fortsatt arbete på upprättandet av en europeisk konvention i ämnet.
Rådets ministerkommitté uppdrog därefter åt expertkommittén att
överväga den rådgivande församlingens rekommendation med hänsyn till
möjligheten att upprätta dels ett typutkast till bilaterala konventioner mellan
sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda en
multilateral konvention angående utlämning, dels även förslag till sådan
multilateral konvention. Med anledning härav sammanträdde expertkommittén
ånyo i Strasbourg i januari—februari 1955 och i februari 1956. Efter
det första av dessa sammanträden hölls i september 1955 en sammankomst
mellan företrädare för expertkommittén och för den rådgivande församlingen,
varvid kommitténs utkast till multilateral konvention diskuterades.
De synpunkter som redovisades vid detta sammanträde övervägdes
därefter av expertkommittén vid dess sammanträde i februari 1956. Kommittén
framlade sedermera i en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport förslag
dels till typtext för bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till
multilateral konvention i ämnet. Förslagen anmäldes vid sammanträde med
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
5
ministrarnas ställföreträdare i september 1956, varvid beslöts att yttrande
över förslagen skulle inhämtas från bl. a. rådgivande församlingen. Dennas
yttrande förelädes sedermera expertkommittén vid ett sammanträde med
den sistnämnda i februari 1957. Som resultat av detta sammanträde framlade
kommittén en den 15 april 1957 dagtecknad tilläggsrapport till den förutnämnda
rapporten av den 2 juli 1956. Sedan tilläggsrapporten granskats
vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare, beslöt dessa i september
1957 att en multilateral konvention, upprättad enligt förslaget till sådan,
skulle framläggas för undertecknande vid nästkommande sammanträde
med rådets ministerkommitté.
Konventionen är i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till
svenska fogad såsom bilaga till detta protokoll. I det följande lämnas en
redogörelse för huvudpunkterna i konventionen.
Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att enligt bestämmelserna
i konventionen till varandra utlämna personer, som är misstänkta
för brott eller som eftersökes för verkställighet av dom. I art. 2 angives närmare
för vilka brott denna förpliktelse gäller. Huvudregeln är, att brottet
enligt lagstiftningen i såväl den begärande som den anmodade staten skall
vara belagt med frihetsstraff eller med skyddsåtgärd innefattande frihetsförlust,
i båda fallen upp till en tid av lägst ett år, eller med svårare straff.
I fråga om utlämning för straffverkställighet fordras att den utmätta strafftiden
är minst fyra månader. Förpliktelsen gäller emellertid icke alla brott
som uppfyller nyssangivna villkor. Dels giver nämligen artikeln avtalsslutande
stat, vars lagstiftning icke medgiver utlämning för visst slag av brott,
rätt att utesluta konventionens tillämpning i fråga om sådant brott, dels
innehåller de följande artiklarna en uppräkning av vissa brott, beträffande
vilka utlämning icke skall ifrågakomma. Hit hör sålunda enligt art. 3 politiska
brott. Även om framställningen om utlämning avser ett vanligt brott,
skall utlämning ej ske, om den stat till vilken framställningen riktats har
grundad anledning att antaga, antingen att framställningen gjorts i avsikt
att åtala eller straffa den eftersökte på grund av hans ras, religion, medborgarskap
eller politiska uppfattning, eller att den eftersökte eljest skulle
bliva utsatt för diskriminerande åtgärder på grund av någon sådan omständighet.
Som politiskt brott betraktas icke attentat mot statsöverhuvud eller
mot medlem av ett statsöverhuvuds familj. I art. 4 stadgas att utlämning
för militära brott icke omfattas av konventionen och i art. 5 att utlämning
för fiskaliska brott kräver särskild överenskommelse mellan de berörda
staterna.
I fråga om egna medborgare stadgar art. G såsom huvudregel, all en stat
äger rätt att vägra utlämning av sina egna medborgare. Stat, som begagnar
sig av denna rätt, ådrager sig emellertid skyldighet att på framställning
från den begärande staten föranstalta om prövning genom de egna åtalsinyndigheterna
huruvida åtal för det uppgivna brottet bör ske samt att sedermera
underrätta den begärande staten om resultatet av dess framställning.
Staterna tillerkännes vidare rätt att genom en särskild deklaration,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
avgiven vid undertecknandet eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning
till densamma, bestämma omfattningen av begreppet egna medborgare
i nu ifrågavarande hänseende.
Art. 7—10 innehåller bestämmelser angående hinder mot utlämning med
hänsyn till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång därom i
den anmodade staten och preskription.
I art. 11 behandlas utlämning i sådana fall då dödsstraff kan ifrågakomma
enligt lagen i den begärande staten. Om lagen i den anmodade staten
icke föreskriver dödsstraff för ifrågavarande brott eller dödsstraff vanligtvis
där icke verkställes, skall utlämning kunna vägras, med mindre den
begärande staten lämnar garantier, som av den anmodade staten befinnes
betryggande, för att ett eventuellt utdömt dödsstraff icke kommer att verkställas.
Bestämmelser rörande förfarandet vid utlämningsfrainställning har upptagits
i nrt. 12. Framställningen skall som regel överlämnas på diplomatisk
väg och skall åtföljas av dom eller häktningsbeslut, uppgifter rörande brottet
och tillämpliga lagrum, beskrivning av den person som begäres utlämnad
m. m. Art. 13 tillerkänner den anmodade staten rätt att begära kompletterande
utredning.
Art. Ii innehåller en bestämmelse att eu utlämnad person icke må åtalas,
dömas eller på annat sätt berövas sin frihet på grund av annat, före
utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats. Artikeln angiver
vidare under vilka förutsättningar undantag från denna regel kan
ifrågakomma.
I art. 15 upptages regler beträffande vidareutlämning till tredje stat. Enligt
art. 16 må i brådskande fall den begärande staten begära provisoriskt
anhållande av den eftersökte.
För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma
brott eller för olika brott föreskrives i art. 17, att den anmodade staten
skall träffa sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter
och särskilt till brottens svårhetsgrad och platsen för deras förövande, till
tidsföljden mellan de olika framställningarna, till den eftersöktes medborgarskap
och till möjligheten av senare utlämning till annan stal.
I art. 18 har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av
utlämningsbeslut. Regler om uppskov med överlämnande och om överlämnande
med förbehåll finnes i art. 19. Artikeln innebär, att överlämnandet
av en person som skall utlämnas kan uppskjutas i avbidan på utgången av
åtal eller verkställighet av straff för annat brott än det för vilket utlämning
begärts. Den anmodade staten kan i stället för att uppskjuta överlämnandet
tillfälligt överlämna vederbörande på särskilt avtalade villkor.
Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för stat till vilken framställning
om utlämning riktats att beslagtaga och överlämna föremål vilka
kan tjäna till bevis om brottet eller vilka har förvärvats genom brottet.
Om de villkor som skall gälla för rätt att genom konventionsstat transitera
person som utlämnats upptages bestämmelser i art. 21. Sådan rätt före
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
ligger i princip. Transitering må dock vägras, när det brott varför utlämning
medgivits är av politisk eller rent militär natur, liksom när den utlämnade
är medborgare i transiteringslandet.
I art. 22 fastslås att, i brist på särskilt stadgande i konventionen om motsatsen,
den anmodade statens lag är ensam tillämplig på förfarandet vid
utlämning och vid provisoriskt anhållande. Enligt art. 23 skall handlingarna
i ett utlämningsärende vara avfattade antingen på den begärande eller
den anmodade statens språk. Den senare staten är likväl alltid berättigad
att kräva översättning till något av Europarådets officiella språk, d. v. s.
engelska eller franska. Angående kostnaderna föreskrives i art. 24 att kostnader
på den anmodade statens territorium skall bäras av denna, kostnader
för transitering genom tredje makts territorium däremot av den bebegärande
staten. Kostnader för transport av den eftersökte från område
utanför Europa till vare sig den begärande eller den anmodade statens europeiska
territorium skall likaledes bäras av den begärande staten. I art. 25
definieras skyddsåtgärd i konventionens mening såsom varje frihetsberövande
åtgärd som av domstol beslutits såsom tillägg till eller ersättning för
straff.
Enligt art. 26 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition
av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vilken
som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss
bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av
bestämmelsen i vidare män än den själv godtagit densamma.
Art. 21 behandlar konventionens tillämplighet i territoriellt avseende. Huvudregeln
är att konventionen är tillämplig endast på konventionsstaternas
europeiska territorier. För Frankrikes vidkommande gäller den emellertid
även för de transoceana departementen och för Algeriet. Beträffande Förbundsrepubliken
Tyskland har meddelats den särskilda bestämmelsen att
konventionens tillämplighet för Land Berlin gjorts beroende av en notifikation
härom från förbundsregeringen till Europarådets generalsekreterare.
I övrigt gäller att två eller flera konventionsstater genom direkt överenskommelse
sinsemellan kan utsträcka konventionens tillämplighet till andra
områden för vilkas internationella förbindelser någon av dem svarar. I art.
28 regleras förhållandet mellan konventionen och bilaterala överenskommelser
angående utlämning. Huvudstadgandet innebär, att konventionen
skall träda i stället för sådana bilaterala överenskommelser och att konventionsstaterna
mellan sig endast äger träffa överenskommelser för att utfylla
konventionsbestämmelserna eller för att underlätta tillämpningen av konventionens
principer. Om emellertid mellan två eller flera avtalsslutande
stater utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning, äger de rätt
att mellan sig reglera utlämningsfrågor utan hinder av bestämmelserna i
konventionen.
Konventionens återstående artiklar, art. 29—32, avser spörsmål angående
förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraftträdande
in. in.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
Departementschefen
Den förra året antagna lagen om utlämning för brott förutsätter icke
överenskommelse med främmande stat för att utlämning från Sverige skall
kunna äga rum. Spörsmålet huruvida den svenska lagstiftningen bör kompletteras
med förpliktande traktater har utförligt behandlats i det av 1949
års utlänningskommitté år 1951 avgiva betänkandet (SOU 1951:42). Kommittén
har där ifrågasatt, om icke Sverige överhuvudtaget borde avstå från
att avsluta utlämningstraktater. Då emellertid vissa stater för utlämning
kräver att konvention föreligger, har kommittén likväl ej velat förorda ett
system, som helt utesluter utlämningstraktater; däremot har kommittén
rekommenderat återhållsamhet vid avslutandet av sådana konventioner.
Såsom förut angivits har även chefen för justitiedepartementet i propositionen
1957: 156 ansett, att Sverige måste vara berett att i viss utsträckning
sluta förpliktande traktater.
För Sveriges del torde det vara att föredraga, om konventionerna kunde
utformas med samma målsättning som de pågående överläggningarna angående
ordningen för utlämning mellan de nordiska länderna, nämligen att
varje stat skall tillämpa vissa normer för utlämning men bibehålla sin frihet
att efter omständigheterna i varje särskilt fall pröva om utlämning
skall ske. Som emellertid systemet med förpliktande traktater alltjämt har
ett starkt fotfäste i så gott som samtliga länder utanför de nordiska staternas
krets, måste åtminstone tills vidare avkall i viss utsträckning göras på
detta principiella önskemål. På sätt chefen för justitiedepartementet i proposition
1957: 156 framhållit bör dock en ovillkorlig förutsättning för att
Sverige skall ingå en traktat om utlämning vara att — om än traktaten
icke giver full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsärende föreliggande
omständigheter — individen dock garanteras det mått av rättssäkerhet
som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.
Den nu föreliggande europeiska multilaterala utlämningskonventionen synes
mig utgöra en sådan överenskommelse, som Sverige kan biträda utan
att behöva uppgiva de principer, för vilka bär redogjorts. Enligt art. 26
må nämligen avtalsslutande stat vid konventionens undertecknande eller
vid deponerandet av sitt ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll
beträffande en eller flera av konventionens bestämmelser. Härigenom
blir det möjligt för länder sådana som Sverige, vilka icke är anhängare av
det traditionella, förpliktande traktatsystemet, att för sin del huvudsakligen
törläna konventionen innebörden att angiva allmänna normer för utlämning.
I den följande redogörelsen för konventionsstadgandena kommer att
redogöras för de förbehåll, som från nu angivna utgångspunkter synes påkallade
vid Sveriges ratifikation av konventionen.
Enligt art. 1 åtager sig de avtalsslutande staterna att i överensstämmelse
med konventionens bestämmelser till varandra utlämna personer, vilka skall
ställas till ansvar för brott eller undergå verkställighet av straff eller
skyddsåtgärd. Vidden av detta åtagande, såvitt gäller beskaffenheten av de
brott för vilka utlämning skall ske, framgår av art. 2—5.
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
9
Enligt art. 2 gäller sålunda såsom allmänt villkor för utlämningsförpliktelsen,
att brottet enligt lagstiftningen hos såväl den begärande som den
anmodade staten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd
med varaktighet upp till en tid av lägst ett år eller med svårare
straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd
fordras att den utmätta påföljden avser en tid av minst fyra månader.
Beträffande utlämning för verkställighet överensstämmer konventionsbestämmelsen
med utlämningslagens motsvarande stadgande (4 §). I vad
avser utlämning av ^person som ännu icke dömts för det brott varför utlämning
begäres, föreskriver samma lagrum att gärningen skall motsvara
brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Härav följer att utlämning
från Sverige icke kan medgivas för brott varå endast fängelse kan
följa, även om möjlighet föreligger att ådöma eu strafftid av ett år eller
mer. Förbehåll i enlighet med utlämningslagens stadgande i denna del torde
sålunda erfordras. Förbehållet lärer emellertid endast behöva bli temporärt.
Det kan nämligen förväntas att under den fortgående revisionen
av den svenska strafflagstiftningen straffarbete och fängelse skall sammanslås
till ett enda frihetsstraff.
Art. 2 giver vidare avtalsslutande stat möjlighet att från konventionens
tillämpning utesluta sådana brott, beträffande vilka statens lagstiftning
icke medgiver utlämning. Enligt 5 och 6 §§ utlämningslagen gäller detta
dels gärning varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. strafflagen
som avser brott av krigsman dels politiskt brott. Då emellertid för
båda dessa brottskategorier uttryckliga undantagsbestämmelser upptagits i
konventionens art. 3 och 4 finnes icke anledning att från svensk sida begagna
sig av nu ifrågavarande reservationsrätt.
Art. 3 fastslår att utlämning icke skall medgivas, om det brott för vilket
den begäres av den anmodade staten betraktas som politiskt brott eller som
ett brott förknippat med politiskt brott. Ej heller får utlämning ske, om
grundad anledning finnes till antagande att, ehuru framställningen rör ett
vanligt brott, densamma gjorts i avsikt att åtala eller straffa den eftersökte
på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning,
eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras på grund
av någon av dessa anledningar. Artikeln innehåller härutöver en s. k. attentatsklausul,
d. v. s. ett stadgande om att attentat mot statsöverhuvud eller
mot medlem av statsöverhuvuds familj ej skall anses som politiskt brott i
konventionens mening. Vad först angår förbudet mot utlämning för politiskt
brott, överensstämmer detta såsom nyss sagts med vad utlämningslagen därom
stadgar. Därest gärningen tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet,
medgiver den svenska lagen enligt 6 § andra stycket utlämning för
sistnämnda brott, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande
ha karaktären av ett icke politiskt brott. För sådant fall föreskriver
lagen i 12 § andra stycket att vid beviljandet av utlämning särskilt skall
angivas alt den som utlämnas icke må straffas såsom för politiskt brott.
Något häremot svarande förbehåll synes icke påkallat vid ratifikationen av
konventionen, eftersom enligt art. 14 i denna den utlämnade icke får straffas
för annat före hans överlämnande begånget brott än det för vilket han
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
utlämnats och eftersom det kan förutsättas att utlämning kommer att vägras
i sådana fall, där tveksamhet skulle kunna tänkas uppkomma om för
vad slags brott utlämning ägt rum.
Enligt 7 § utlämningslagen må ej den utlämnas som på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska
uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i
den främmande staten utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv
eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet eller ock där icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till stat i vilken han löper sådan risk. Då konventionens
bestämmelse om hinder mot utlämning på grund av risk för politisk
förföljelse synes vara tillräckligt omfattande för att möjliggöra en
tillämpning av detta stadgande i utlämningslagen, torde trots olikheten i uttryckssätt
någon reservation på denna punkt icke erfordras.
Däremot bör i enlighet med den ståndpunkt som intagits vid utformningen
av vår nya utlämningslag (se prop. 1957: 156 s. 56) den s. k. attentatsklausulen
icke godtagas från svensk sida, utan Sverige bör förbehålla
sig möjligheten att alltefter omständigheterna betrakta därmed avsedda brott
såsom politiska.
Brott mot militär lagstiftning vilka icke samtidigt är brott enligt vanliga
strafflagsbestämmelser är enligt art. 4 uteslutna från konventionens tilllämplighetsområde.
Liksom vad fallet är beträffande politiska brott, medgiver
utlämningslagen i 5 § att, om militärt brott jämväl innefattar brott
för vilket utlämning eljest må ske, gärningsmannen skall kunna utlämnas
för det senare brottet. I så fall skall enligt 12 § andra stycket utlämningen
beviljas under särskilt angivande av att den som utlämnas icke må straffas
enligt bestämmelse som avser brott av krigsman. Eftersom enligt avfattningen
av art. 4 i konventionen utlämning är avsedd att äga rum, så snart
ett militärt brott tillika utgör ett vanligt brott, utan att någon inskränkning
stadgats i fråga om de lagrum efter vilka straff får utmätas, synes mot
art. 4 böra göras förbehåll av innebörd som svarar mot nyssnämnda villkor
i 12 § andra stycket utlämningslagen.
Art. 5 förutsätter särskild överenskommelse mellan avtalsslutande stater
för att utlämning för fiskaliska brott skall medgivas. Något undantag för
brott av denna kategori finnes icke i utlämningslagen. Såväl enligt lagen
som enligt konventionen består sålunda möjligheten att allt efter förhållandena
pröva huruvida utlämning för fiskaliskt brott skall medgivas eller
vägras.
Art. 6—11 uppställer en rad andra inskränkningar i förpliktelsen att utlämna
än sådana som hänför sig till beskaffenheten av det brott för vilket
utlämning begäres.
Enligt art. 6 äger sålunda konventionsstat rätt att vägra utlämning av
sina egna medborgare. Utlämningslagen stadgar i 2 § förbud mot utlämning
av svensk medborgare. Vid lagförslagets remissbehandling hemställdes
om utvidgning av förbudet i två avseenden. Dels ifrågasattes om icke utlänningar,
som en längre tid varit bosatta här i landet, borde åtnjuta samma
skydd som svenska medborgare, dels framfördes tanken, att förbud borde
gälla även mot utlämning av medborgare i annat nordiskt land till utom
-
11
Kungl. Maj.ts pro/position nr 139 år 1958
nordisk stat. I propositionen 1957: 156 anförde med anledning härav chefen
för justitiedepartementet, att det torde få ankomma på Ivungl. Maj :t att i
varje särskilt fall bedöma, huruvida bosättning i Sverige eller medborgarskap
i annat nordiskt land borde medföra skydd mot utlämning. Även hänsyn
till de pågående överläggningarna angående en särskild ordning för utlämning
de nordiska länderna emellan finner jag tala för att Sverige icke
i förhållande till utomnordiska stater åtager sig traktatmässiga förpliktelser,
vilka kan föregripa lösningen av frågor angående utlämning av medborgare
i annan nordisk stat eller av utlänningar bosatta i sådan.
Enligt art. 6 punkt 1 b) äger Sverige också möjlighet alt i samband med
ratifikation av konventionen för sitt vidkommande definiera vad som i
konventionens mening skall förstås med medborgare. Detta stadgande torde
göra det möjligt att i nu ifrågavarande hänseende bevara den erforderliga
handlingsfriheten för Sverige utan att göra förbehåll mot någon bestämmelse
i konventionen, om nämligen i samband med ratifikationen avgives
förklaring att, såvitt gäller Sverige, med medborgare i konventionens mening
förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, medborgare
i övriga nordiska länder samt utlänningar, domicilierade i sistnämnda
länder. Det må anmärkas att Norge i samband med undertecknandet
av konventionen den 13 december 1957 avgivit en förklaring av motsvarande
innebörd.
Beträffande innehållet i art. 6 må härutöver nämnas, att det åligger avtalsslutande
stat som icke utlämnar sina egna medborgare att på begäran
av den stat som framställt begäran om utlämning överlämna ärendet till
behöriga myndigheter för åtals väckande, om anledning därtill prövas föreligga,
och att sistnämnda stat skall underrättas om resultatet av sådan framställning.
Något hinder för uppfyllandet av denna förpliktelse med avseende
å utlänning, som i konventionens mening jämställes med svensk medborgare,
föreligger icke, sedan 1 kap. 2 § strafflagen 1957 öppnat generell möjlighet
för Konungen att förordna om åtal mot utländsk man, som här i riket
finnes, för brott begånget utom riket, om straffarbete kan följa å gärningen
och den ej var fri från straff enligt gärningsortens lag.
För gärning, som helt eller delvis förövats å den anmodade statens territorium
eller på en plats som är likställd med dess territorium, må utlämning
vägras enligt ort. 7. Genom denna bestämmelse är konventionen förenlig
med stadgandet i 3 § utlämningslagen att utlämning må beviljas allenast
för gärning, som helt eller delvis förövats utom riket eller ombord på
utländskt fartyg eller luftfartyg eller för medverkan därtill. Någon motsvarighet
till bestämmelsen i punkt 2 av förevarande artikel, nämligen att utlämning,
när det brott för vilket utlämning begäres begåtts utom den begärande
statens territorium, kan vägras ehuru endast under förutsättning att
den anmodade statens lagstiftning icke medgiver åtal för brott av samma
slag, när de begåtts utanför den senare statens territorium, eller över huvud
icke medgiver utlämning för det brott varom fråga är, finnes icke i utlämningslagen.
Rätten att vägra utlämning såviil enligt art. 8 —- när talan mot den vars
utlämning begäres anhängiggjorts i den anmodade staten för det eller de
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
brott för vilka utlämning begäres — som enligt art. 9 — i de fall där den
anmodade statens behöriga myndigheter beslutat att icke väcka åtal eller
att eftergiva åtalet för samma brott — liksom den i sistnämnda artikel
föreskrivna skyldigheten att icke bevilja utlämning, om den eftersökte slutligt
dömts i den anmodade staten för det eller de brott för vilka utlämning
begäres, motsvaras av det i 10 § utlämningslagen stadgade förbudet
mot utlämning under nyss angivna omständigheter. Jämlikt samma lagrums
andra stycke må utlämning ej heller beviljas, om straff för brottet skulle
vara förfallet enligt svensk lag. Konventionen upptager ett häremot svarande
utlämningsförbud i art. 10. Artikelns förbudsbestämmelse går emellertid
längre än utlämningslagens, såtillvida som den förpliktar konventionsstat
att vägra utlämning även i det fall då straffet förfallit endast enligt
lagen i den stat som gjort framställning om utlämning.
I 12 § första stycket punkt 4 utlämningslagen har för utlämning uppställts
villkoret att den som utlämnas ej må straffas med döden för brottet.
Detta stadgande täckes av konventionens art. 11, vilken föreskriver att, om
i den begärande staten brottet är belagt med dödsstraff medan i den anmodade
staten sådant straff antingen ej är stadgat för brottet eller ej brukar
verkställas därför, utlämning må vägras med mindre den begärande
staten i varje särskilt fall avgiver för den anmodade staten godtagbar försäkran
att dödsstraff icke kommer att verkställas.
De i art. 2—11 föreskrivna inskränkningarna i förpliktelsen att utlämna
täcker emellertid icke ett i den svenska utlämningslagen stadgat viktigt
hinder för utlämning, nämligen det i 8 § upptagna förbudet mot utlämning,
då sådan på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd
eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens
beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig
med humanitetens krav. Ratifikation av konventionen för Sveriges
del kan sålunda icke ske annat än med förbehåll om rätt att vägra utlämning
i sådana fall som avses i 8 § utlämningslagen. Förbehållet i fråga synes
lämpligen böra knytas till art. 1 i konventionen, varest den allmänna
förpliktelsen att utlämna i överensstämmelse med de följande artiklarna är
fastställd.
Enligt 20 § första stycket utlämningslagen må genom överenskommelse
med främmande stat bestämmas att, om hinder mot utlämning ansetts möta
enligt 8 eller 9 § samma lag, frågan genom överenskommelse med främmande
makt skall kunna liänskjutas till internationell skiljedom. Därest
en på konventionen stödd begäran om utlämning skulle avvisas under liän\
isning till det nu ifrågavarande förbehållet och den begärande staten icke
skulle godtaga den bedömning, enligt vilken utlämningen skulle strida mot
humanitetens krav, består alltså möjligheten att låta tvisten härom slitas
genom skiljedom. Att i förbehållet inrycka eu hänvisning härtill finner jag
dock icke påkallat.
Om direkt överenskommelse av annat innehåll icke träffats, skall enligt
art. 12 framställning om utlämning överlämnas på diplomatisk väg. Framställningen
skall åtföljas av den dom eller det beslut vaxå den grundas.
Domen eller beslutet skall vara av natur att omedelbart kunna verkställas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
13
Härutöver skall vissa närmare uppgifter lämnas om det brott för vilket utlämning
begäres liksom upplysningar till vägledning för fastställandet av
den eftersöktes identitet och medborgarskap. Slutligen skall vid framställningen
även fogas lydelsen av de å brottet tillämpliga lagrummen. Om den
anmodade staten finner de sålunda lämnade upplysningarna otillräckliga,
äger den enligt art. 13 begära nödig komplettering.
Det sålunda föreskrivna sättet för framställningens överbringande, liksom
bestämmelserna rörande de handlingar som skall åtfölja densamma,
motsvarar vad utlämningslagen härom stadgar i 14 §. Avfattningen av art.
12 giver vid handen att en dom eller ett häktningsbeslut som uppfyller i artikeln
angivna villkor skall godtagas av den stat till vilken framställningen
riktats och lämnar icke rum för någon prövning av den eftersöktes skuld.
Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen är emellertid möjligheten att genom
överenskommelse med främmande stat förbinda Sverige att godtaga
fällande dom eller av domstol eller domare meddelat beslut om häktning
begränsad genom villkoret att det ej i det särskilda fallet framgår att domslutet
eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Denna motsättning mellan
konventionen och utlämningslagen nödvändiggör ett förbehåll mot den
i konventionens art. 12 stadgade absoluta förpliktelsen. Förbehållet torde
givas den avfattningen att, ehuru i annan avtalsslutande stat meddelad dom
eller av domstol eller domare avkunnat häktningsbeslut vanligen godtages,
Sverige förbehåller sig rätten att vägra utlämning, om i det särskilda fallet
framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Även
beträffande detta förbehåll består, med hänsyn till vad i 20 § första stycket
utlämningslagen stadgats, möjligheten att genom skiljedom slita tvist angående
frågan huruvida förutsättningar för tillämpning av förbehållet är för
handen. Någon hänvisning härtill i själva förbehållet kan dock icke anses
erforderlig.
Den i art. 74 uttryckta grundsatsen, att utlämnad person icke må åtalas
eller straffas för annat, före utlämnandet begånget brott än det för vilket
han utlämnats, överensstämmer, såvitt gäller utlämning från Sverige, med
huvudstadgandet i 12 § första stycket punkt 1 utlämningslagen. Överensstämmelse
med detta lagrum föreligger även beträffande de i artikeln angivna
undantagen från sagda regel, vilka avser de fall att samtycke inhämtats
från den stat, varifrån utlämningen ägt rum, att den utlämnade underlåtit
lämna den andra statens territorium inom 45 dagar efter att ha frigivits
och att han återvänt dit. Att artikelns bestämmelser kan iakttagas
av de svenska myndigheterna i fall av utlämning till Sverige följer av 1 kap.
5 § andra stycket strafflagen.
Konventionstexten giver icke, vare sig i art. 14 eller annorstädes, avtalsslutande
stat någon befogenhet att vid utlämning fästa det i 12 § första
stycket punkt 3 utlämningslagen uppställda villkoret att den som utlämnas
icke må för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för
särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan
beskaffenhet. Visserligen äger Konungen medgiva undantag från vad
nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten. Men det skulle dock
knappast stå i överensstämmelse med lagens andemening, om ett sådant un
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
dantag medgåves i den generella formen av en konvention. Följaktligen bör
vid ratifikation av konventionen göras förbehåll av innehåll att vid bifall
till framställning om utlämning från Sverige skall kunna föreskrivas, att
den utlämnade ej må ställas inför extra-ordinär domstol. Följdriktigheten
torde kräva att förbehållet utsträckes till att gälla även rätt att vägra
utlämning för verkställighet av straffdom fälld av sådan domstol. I brist
på någon särskild annan artikel, till vilken nu ifrågavarande förbehåll skulle
kunna hänföras, synes detsamma, i likhet med det allmänna förbehållet
mot utlämning som skulle finnas uppenbart oförenlig med humanitetens
krav, böra knytas till den inledande art. 1 i konventionen.
Den som utlämnats må icke utlämnas vidare till annan stat för brott,
begångna före överlämnandet, med mindre samtycke därtill inhämtats från
den stat varifrån utlämningen ägt rum eller den utlämnade underlåtit att
lämna den stats territorium till vilken överlämnandet ägt rum eller ock
återvänt tid. Dessa i art. 15 införda bestämmelser överensstämmer med vad
utlämningslagen stadgar i 12 § första stycket punkt 1.
I art. 16 förutses att den eftersökte i brådskande fall skall kunna provisoriskt
anhållas. Tvångsåtgärden förutsätter givetvis att dom eller häktningsbeslut
meddelats i den stat, vars myndigheter begär åtgärden. Begäran om
provisoriskt anhållande skall kunna överbringas på något av följande sätt,
nämligen på diplomatisk väg, direkt genom posten eller genom telegram, genom
den internationella polisorganisationen eller på annat sätt som lämnar
bevis i skrift eller eljest godtages av den anmodade staten. Konventionen
innehåller icke några bestämmelser angående sättet för tvångsåtgärdens
vidtagande utan hänvisar endast till de avtalsslutande staternas interna lag.
De svenska stadgandena härom återfinnes i 23 § utlämningslagen. Artikeln
innehåller härutöver vissa bestämmelser om den längsta tid provisoriskt anhållande
må bestå.
Vid sammanträffande framställningar från flera stater om utlämning av
samma person skall enligt art. 17 den anmodade staten träffa sitt beslut under
hänsynstagande till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och
särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande,
till framställningarnas tidsföljd, till den eftersöktes medborgarskap och till
möjligheten av senare utlämning till annan stat. Bestämmelsen står i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 13 § första stycket utlämningslagen.
I fråga om förfarandet sedan beslut i utlämningsärendet träffats gäller
enligt art. 18 att, om framställningen helt eller delvis avvisas, skälen härför
skall redovisas. Har den bifallits, skall den begärande staten underrättas om
tid och plats för överlämnandet av den eftersökte liksom rörande den lid
denne för utlämningens skull varit berövad sin frihet. Mottages han icke å
den utsatta dagen, må han frigivas efter 15 dagars förlopp; har 30 dagar förflutit,
skall han frigivas. Den anmodade staten äger därefter vägra att utlämna
honom för samma brott. Härutöver upptages i artikeln en bestämmelse
om force majeure som hinder för överlämnandet och därav betingad förlängning
av fristen för detta.
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
15
Beträffande överlämnandet av person som skall utlämnas innehåller utlämningslagen
i 20 § andra stycket föreskrifterna att, därest utlämning beviljats,
tid skall utsättas, inom vilken den främmande staten skall hämta den
som utlämnas, samt att tiden icke utan synnerliga skäl må överstiga en månad
från det nämnda stat erhållit del av beslutet. Vidare stadgas i 20 § tredje
stycket att Konungen äger förordna att den som enligt beslut skall utlämnas,
i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas nnder uppsikt.
Utlämningslagen förutsätter sålunda att det skall angivas en frist, i
vanliga fall om högst en månad, inom vilken den begärande staten har att
avhämta den som skall utlämnas, medan konventionen utgår från att en
viss dag skall fastställas för dennes avhämtande och att, om avhämtning då
ej sker, den anmodade staten under ytterligare 15 dagar skall hålla honom
den begärande staten tillhanda. Lagens och konventionens system är sålunda
förenliga med varandra, endast under förutsättning att för avhämtningen
fastställes en dag minst 15 dagar före utgången av den frist som skall bestämmas
enligt lagen. Som likväl iakttagandet av en sådan ordning i vissa
fall skulle kunna tänkas föranleda svårigheter, synes det för Sveriges del
vara anledning att till art. 18 i konventionen göra förbehåll av innebörd att,
därest någon vars utlämning Sverige beviljat icke å utsatt tid avhämtats av
den begärande staten, Sverige äger omedelbart häva beträffande honom tidigare
upprätthållen frihetsberövande åtgärd.
Bestämmelserna i art. 19 om uppskjutet överlämnande eller överlämnande
med förbehåll är förenliga med motsvarande stadganden i 11 § utlämningslagen.
I den utsträckning avtalsslutande stats lag så medgiver, förpliktar art. 20
sådan stat att efter framställning beslagtaga och överlämna föremål vilka
må tjäna till bevis leller vilka förvärvats genom brottet, överlämnas sådana
föremål, skall rättigheter som må ha förvärvats i egendomen bibehållas. Utlämningslagens
stadganden i denna del återfinnes i 21 § och är förenliga med
konventionens.
Konventionens bestämmelser i art. 21 om transitering av utlämnad ger
uttryck åt uppfattningen att sådan skall kunna äga rum, även om brottet
enligt transiteringslandets lag icke kan föranleda utlämning. De enda förutsättningar
under vilka transitering må vägras är sålunda, dels att den därom
anmodade staten betraktar det brott för vilket utlämning ägt rum som
politiskt eller av rent militär natur, dels alt den utlämnade är medborgare i
samma stat. Artikeln giver emellertid konventionsstat möjlighet att avgiva
förklaring att den icke kommer att medgiva transitering annat än på samtliga
eller något av de villkor, under vilka den medgiver utlämning.
Enligt 25 § utlämningslagen äger chefen för justitiedepartementet medgiva
transitering, såframt den utlämnade icke är svensk medborgare och ej
heller eljest synnerliga skäl finnes däremot. Även om sålunda lagen icke
kräver att alla förutsättningar för utlämning skall vara uppfyllda, skulle ett
förbehållslöst godtagande av här behandlade konvenlionsbestämmelse alltför
snävt inskränka prövningen i det enskilda fallet av framställning om
transitering. Förklaring synes därför böra avgivas om alt Sverige inom den
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
ram som gäller för beviljandet av utlämning kommer att efter omständigheterna
i varje särskilt fall pröva framställning om transitering.
Enligt art. 23 skall de handlingar som företes till stöd för en framställning
om utlämning vara avfattade på den begärande eller den anmodade statens
språk, sistnämnda land dock alltid obetaget att kräva översättning till ett av
Europarådets officiella språk, d. v. s. engelska eller franska. Artikeln reglerar
däremot icke på vilket språk själva framställningarna skall göras. Såsom
tidigare omtalats, skall i brist på annan överenskommelse framställning
om utlämning eller transitering överlämnas på diplomatisk väg. Avgörande
för frågans besvarande blir då vilket språk som begagnas i den diplomatiska
skriftväxlingen mellan berörda båda stater.
De utomnordiska språk vilka torde komma till användning i ärenden rörande
utlämning från Sverige är engelska, franska och tyska. Då konventionen
icke medgiver avtalsslutande stat rätt att begära översättning av utlämningshandlingarna
till sitt eget språk, lär utrikesdepartementet få åtaga sig
att i nödvändig utsträckning låta översätta dessa handlingar. Beträffande
svenska framställningar om utlämning till Sverige är konventionen icke ägnad
att medföra någon ändring i den för närvarande tillämpade ordningen,
utan utrikesdepartementet torde liksom hittills få ombesörja erforderliga
översättningar.
Konventionens bestämmelser i art. 24 om vilken stat som skall bära i utlämningsärende
uppkommande kostnader torde endast stadfästa tidigare
praxis (jfr prop. 1957: 156 s. 91).
Art. 25 upptager en definition av begreppet skyddsåtgärd i konventionens
mening. Liksom i Sverige finnes i många andra länder möjlighet för domstolarna
att ersätta eller komplettera straff såsom brottspåföljd med andra
frihetsberövande åtgärder. För frågan huruvida utlämning från Sverige skall
medgivas eller icke är det av mindre vikt, vilken närmare form den samhälleliga
reaktionen på brottet gives i den begärande staten. Den avgörande
synpunkten är däremot långvarigheten av det frihetsberövande i den ena
eller andra formen, vilket i vartdera landet kommer i fråga som påföljd för
brottet. Detta framgår av det sätt varpå straff och skyddsåtgärder jämställts
i de inledande art. 1 och 2. I anslutning härtill fastslås i art. 25 att med
skyddsåtgärd i konventionens mening förstås varje åtgärd som innefattar
frihetsberövande och som föreskrives genom dom av en brottmålsdomstol
såsom tillägg till eller i stället för straff. Mot denna definition finnes uppenbarligen
intet att erinra ur svensk synpunkt.
Mot bestämmelserna i art. 27 om konventionens tillämplighet i territoriellt
hänseende finnes icke anledning till någon invändning från svensk sida.
I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan
slutit bilaterala överenskommelser i ämnet, upphäves dessa enligt art. 28 i
den nu förevarande konventionen. I fortsättningen äger konventionsstaterna
rätt att sinsemellan sluta bilaterala eller multilaterala överenskommelser om
utlämning endast för att komplettera den nu ifrågavarande konventionen
eller för att underlätta tillämpningen av dennas principer. I två fall lämnas
likväl konventionsstaterna frihet att på annan grundval reglera utlämningsfrågor
utan hinder av konventionens bestämmelser. Det ena fallet gäller sta
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
ter mellan vilka utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning och
det andra sådana länder, som i sin lagstiftning upptagit särskilda regler för
verkställighet av häktningsbeslut, meddelade i annan eller andra stater. För
att kunna begagna sig av någon av dessa undantagsbestämmelser skall ifrågavarande
stater underrätta Europarådets generalsekreterare om den särskilda
ordning som införts i förhållandet dem emellan.
För Sveriges vidkommande innebär artikeln att, så snart konventionen
träder i kraft mellan Sverige och någon av de stater, med vilka Sverige alltjämt
har en bilateral utlämningskonvention, d. v. s. de övriga nordiska länderna
och Belgien, den ifrågavarande bilaterala konventionen sättes ur kraft.
Som jag inledningsvis angivit, förberedes särskild reglering av utlämningsväsendet
inom Norden genom enhetlig lagstiftning. När denna ordning genomförts,
kan den förstnämnda av undantagsbestämmelserna i art. 28 i konventionen
komma till användning för Nordens del. Det vill synas lämpligt att
vid ratifikation av konventionen underrätta Europarådets generalsekreterare
om den avsedda internordiska regleringen.
Bestämmelserna i art. 29 om undertecknande, ratifikation och ikraftträdande,
i art. 30 om senare tillträde till konventionen, i art. 31 om uppsägning
och i art. 32 om olika tillkännagivanden är avfattade i överensstämmelse med
vad som är allmänt brukligt och är icke av beskaffenhet att föranleda några
särskilda kommentarer.
Den nu förevarande europeiska utlämningskonventionen har tillkommit
på rekommendation av Europarådets rådgivande församling och utarbetats
av en expertkommitté vari även Sverige varit representerat. Den torde erbjuda
den bästa lösning som för närvarande står att finna när det gäller ett ämne
av så komplicerad natur som en multilateral reglering av utlämningsväsendet
i Europa.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att den här bilagda
europeiska utlämningskonventionen måtte föreläggas riksdagen och
hemställer alltså
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna, att ratifikation sker av konventionen och
att därvid avgives dels förklaringar beträffande art. 6 och
21, dels förbehåll beträffande art. 1, 2, 3, 4, 12 och 18 av den
innebörd som förut angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Arvidson
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 139
18
Kungl. Mcij:ts proposition nr 139 år 1958
European Convention on Extradition
The Governments signatory hereto,
being Members of the Council of Europé,
Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve a
greater unity between its Members;
Considering that this purpose can
be attained by the conclusion of agreements
and by common action in legal
matters;
Considering that the acceptance of
uniform rules with regard to extradition
is likely to assist this work of
unification,
Have agreed as follows:
Article 1
Obligation to extradite
The Contracting Parties undertake
to surrender to each other, subject to
the provisions and conditions laid
down in this Convention, all persons
against whom the competent authorities
of the requesting Party are proceeding
for an offence or who are
wanted by the said authorities for the
carrying out of a sentence or detention
order.
Article 2
Extraditable offences
1. Extradition shall be granted in
respect of offences punishable under
the laws of the requesting Party and
of the requested Party by deprivation
of liberty or under a detention order
for a maximum period of åt least one
year or by a more severe penalty.
Where a conviction and prison sentence
have occurred or a detention
order has been made in the territory
of the requesting Party, the punishment
awarded must have been for a
period of åt least four months.
2. If the request för extradition includes
several separate offences each
Convention Européenne (1’Extradition
Les Gouvernements signataires,
Membres du Conseil de 1’Europe,
Considérant que le but du Conseil
de 1’Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres;
Considérant que cet objectif peut
étre atteint par la conclusion d’accords
ou par 1’adoption d’une action
commune dans le domaine juridique;
Convaincus que 1’acceptation de
régles uniformes en matiére d’extradition
est de nature å faire progresser
cette ceuvre d’unification,
Sont convenus de ce qui suit:
Article 1"
Obligation d’extrader
Les Parties Contractantes s’engagent
å se livrer réciproquement, selon
les régles et sous les conditions déterminées
par les artides suivants,
les individus qui sont poursuivis pour
une infraction ou recherchés aux fins
d’exécution d’une peine ou d’une mesure
de sureté par les autorités judiciaires
de la Partie requérante.
Article 2
Faits donnant lieu å extradition
1. Donneront lieu å extradition les
faits punis par les lois de la Partie
requérante et de la Partie requise
d’une peine privative de liberté ou
d’une mesure de sureté privative de
liberté d’un maximum d’au moms
un an ou d’une peine plus sévére.
Lorsqu’une condamnation ä une
peine est intervenue ou qu’une mesure
de sureté a été infligée sur le
territoire de la Partie requérante, la
sanction prononcée devra étre d’une
durée d’au moins quatre mois.
2. Si la demande d’extradition vise
plusieurs faits distincts punis chacun
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
19
Bilaga
Översättning
Europeisk utlämningskonvention
Signatärregeringarna, som äro medlemmar
av Europarådet, hava
i betraktande av att Europarådet
har till syfte att åvägabringa större
enhet mellan sina medlemmar;
i betraktande av att detta ändamål
kan befrämjas genom avslutandet av
överenskommelser och genom samfällt
handlande på det juridiska området;
i
betraktande av att antagandet av
enhetliga regler för utlämning är ägnat
att befordra detta arbete på förenhetligande,
överenskommit såsom följer:
Artikel 1
Förpliktelse att utlämna
De avtalsslutande parterna åtaga
sig att, under iakttagande av de bestämmelser
och villkor som fastställts
i denna konvention, till varandra utlämna
personer, vilka av behöriga
judiciella myndigheter hos den ansökande
parten ställas till ansvar för
brott eller efterlysas för verkställande
av straff eller skyddsåtgärd.
Artikel 2
Brott för vilka utlämning skall ske
1. Utlämning skall medgivas beträffande
brott som enligt lagstiftningen
såväl hos den ansökande parten
som hos den anmodade parten är
belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande
skyddsåtgärd upp till en
tid av lägst ett år eller med strängare
straff. Då straffdom avkunnats eller
skyddsåtgärd föreskrivits å den
ansökande partens territorium måste
den sålunda utmätta påföljden avse
en tid av minst fyra månader. 2
2. Därest framställningen om utlämning
avser flera olika brott av vil
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
of which is punishable under the
laws of the requesting Party and the
requested Party by deprivation of liberty
or under a detention order, hut
of which some do not fulfil the condition
with regard to the amount of
punishment which may be awarded,
the requested Party shall also have
the right to grant extradition for the
latter offences.
3. Any Contracting Party whose
law does not allow extradition för
certain of the offences referred to in
paragraph 1 of this Artide may, in
so far as it is concerned, exclude such
offences from the application of this
Convention.
4. Any Contracting Party which
wishes to avail itself of the right provided
for in paragraph 3 of this Artide
shall, åt the time of the deposit
of its instrument of ratification or
accession, transmit to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé
either a list of the offences for which
extradition is allowred or a list of
those for which it is excluded and
shall åt the same time indicate the
legal provisions which allow or exclude
extradition. The Secretary-General
of the Council shall forward
these lists to the otlier signatories.
5. If extradition is subsequently
excluded in respect of other offences
by the law6 7 of a Contracting Party,
that Party shall notify the SecretaryGeneral.
The Secretary-General shall
inform the other signatories. Such notification
shall not take effect until
three months from the date of its
receipt by the Secretary-General.
6. Any Party which avails itself of
the right provided for in paragraphs
4 or 5 of this Artide may åt any time
apply this Convention to offences
which have been excluded from it. It
shall inform the Secretary-General of
the Council of such changes, and the
Secretary-General shall inform the
other signatories.
par la loi de la Partie requérante et
de la Partie requise d’une peine privative
de liberté ou d’une mesure de
sureté privative de liberté, mais dont
certains ne remplissent pas la condition
relative au taux de la peine,
la Partie requise aura la faculté d’accorder
également 1’extradition pour
ees derniers.
3. Toute Partie Contractante dont
la législation n’autorise pas l’extradition
pour certaines infraetions visées
au paragraphe 1 du present artide
pourra, en ce qui la concerne,
exelure ees infraetions du champ
d’application de la Convention.
4. Toute Partie Contractante qui
voudra se prévaloir de la faculté prévue
au paragraphe 3 du présent artide
notifiera au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe, au moment
du dépöt de son instrument de ratification
ou d’adhésion, soit une liste
des infraetions pour lesquelles l’extradition
est autorisée, soit une liste des
infraetions pour lesquelles l’extradition
est exelue, en indiquant les
dispositions légales autorisant ou excluant
l’extradition. Le Secrétaire Général
du Conseil communiquera ees
listes aux autres signataires.
5. Si, par la suite, d’autres infraetions
viennent å étre exelues de 1’extradition
par la législation d’une
Partie Contractante, celle-ci notifiera
cette exclusion au Secrétaire Général
du Conseil qui en informera les
autres signataires. Cette notification
ne prendra effet qu’å l’expiration
d’un délai de trois mois ä compter
de la date de sa réception par le
Secrétaire Général.
6. Toute Partie qui aura fait usage
de la faculté prévue aux paragraphes
4 et 5 du présent artide pourra å
tout moment soumettre å 1’application
de la présente Convention des
infraetions qui en ont été exelues.
Elle notifiera ees modifications au
Secrétaire Général du Conseil qui les
communiquera aux autres signataires.
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
21
ka varje är belagt med frihetsstraff
eller frihetsberövande skyddsåtgärd
enligt lagstiftningen hos såväl den
ansökande parten som hos den anmodade
parten, men av vilka några
icke uppfylla villkoret beträffande
straffskalan, skall den anmodade
parten äga rätt att medgiva utlämning
även för sistnämnda brott.
3. Avtalsslutande part, vars lagstiftning
icke medgiver utlämning för
vissa av de i denna artikels första
punkt angivna brotten, må för sitt
vidkommande utesluta sådana brott
från konventionens tillämplighetsområde.
4. Avtalsslutande part som önskar
begagna sig av den i punkt 3 av denna
artikel stadgade rätten skall, vid
tidpunkten för depositionen av sitt
ratifikations- eller anslutningsinstrument,
till Europarådets generalsekreterare
överlämna antingen en förteckning
över de brott, för vilka utlämning
medgives, eller en förteckning
över de brott, för vilka sådan är
utesluten, och skall samtidigt angiva
de författningsbestämmelser, vilka
medgiva eller utesluta utlämning. Rådets
generalsekreterare skall vidarebefordra
dessa förteckningar till övriga
signatärmakter.
5. Om genom avtalsslutande parts
lagstiftning sedermera utlämning för
andra brott uteslutes, skall denna
part varsko generalsekreteraren. Generalsekreteraren
skall härom underrätta
övriga signatärmakter. Sådant
tillkännagivande skall icke få verkan
förrän tre månader efter dagen för
detsammas mottagande av generalsekreteraren.
6. Part, som begagnar sig av de i
punkterna 4 och 5 av denna artikel
stadgade befogenheterna, må när
som helst börja tillämpa konventionen
på brott, som undantagits därifrån.
Parten i fråga skall underrätta
rådets generalsekreterare om sådana
ändringar och denne skall tillkännagiva
dem för de övriga signatärmakterna.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
7. Any Party may apply reciprocity
in respect of any offences excluded
from the application of the Convention
under this Article.
Article 3
Political offences
1. Extradition sliall not be granted
if the offence in respect of which it is
requested is regarded by the requested
Party as a political offence or as
an offence connected with a political
offence.
2. The same rule shall apply if the
requested Party has substantial
grounds for believing that a request
for extradition för an ordinary criminal
offence has been made for the
purpose of prosecuting or punishing
a person on account of his race, religion,
nationality or political opinion,
or that that person’s position may be
prejudiced for any of these reasons.
3. The taking or attempted taking
of the life of a Head of State or a
member of his family shall not be
deemed to be a political offence for
the purposes of this Convention.
4. This Article shall not affect any
obligations which the Contracting
Parties may have undertaken or may
undertake under any other International
convention of a multilateral
character.
Article 4
Militärij offences
Extradition for offences under military
law which are not offences under
ordinary criminal law is excluded
from the application of this Convention.
Article 5
Fiscal offences
Extradition shall be granted, in accordance
with the provisions of this
Convention, for offences in connection
with taxes, duties, customs and
exchange only if the Contracting
7. Toute Partie pourra appliquer la
régle de la réciprocité en ce qui concerne
les infractions exclues du
champ d’application de la Convention
en vertu du present article.
Article 3
Infractions politiques
1. L’extradition ne sera pas accordée
si 1’infraction pour laquelle elle
est demandée est considérée par la
Partie requise comme une infraction
politique ou comme un fait connexe
å une telle infraction.
2. La méme régle s’appliquera si
la Partie requise a des raisons sérieuses
de croire que la demande
d’extradition motivée par une infraction
de droit commun a été présentée
aux fins de poursuivre ou de punir
un individu pour des considérations
de race, de religion, de nationalité
ou d’opinions politiques ou que la
situation de cet individu risque d’étre
aggravée pour l’une ou l’autre de ees
raisons.
3. Pour 1’application de la présente
Convention, 1’attentat å la vie d’un
Chef d’État ou d’un membre de sa
famille ne sera pas considéré comme
infraction politique.
4. L’application du présent article,
n’affectera pas les obligations que
les Parties auront assumées ou assumeront
aux termes de toute autre
convention internationale de caractére
multilatéral.
Article 4
Infractions militaires
L’extradition å raison d’infractions
militaires qui ne constituent pas des
infractions de droit commun est exclue
du champ d’application de la
présente Convention.
Article 5
Infractions fiscales
En matiére de taxes et impöts, de
douane, de change, 1’extradition sera
accordée, dans les conditions prévues
par la présente Convention, seulement
s’il en a été ainsi décidé entre
Kunql. Maj. ts prqposition nr 139 år 1958
23
7. Part må tillämpa ömsesidighet
beträffande vilket som helst av de
brott, vilka jämlikt förevarande artikel
undantagits från konventionens
tillämplighetsområde.
Artikel 3
Politiska brott
1. Utlämning skall icke medgivas
om det brott, för vilket den begäres,
av den anmodade parten betraktas
såsom politiskt brott eller som ett
brott, förknippat med ett politiskt
brott.
2. Enahanda regel skall tillämpas,
om den anmodade parten har grundad
anledning antaga, antingen att
en framställning om utlämning för
ett vanligt brott gjorts i avsikt att
åtala eller straffa en person på grund
av dennes ras, religion, medborgarskap
eller politiska uppfattning eller
också att hans belägenhet skulle
kunna försvåras på grund av någon
av dessa anledningar.
3. Såsom politiskt brott i denna
konventions mening skall icke anses
attentat mot statsöverhuvud eller mot
medlem av ett statsöverhuvuds familj.
4. Denna artikel skall icke inverka
på de förpliktelser som de avtalsslutande
parterna må ha åtagit sig eller
må åtaga sig jämlikt andra internationella
konventioner av multilateral
karaktär.
Artikel 4
Militära brott
Utlämning för brott mot militär
lagstiftning vilka icke äro brott enligt
vanliga strafflagsbestämmelser
faller utanför denna konvention.
Artikel 5
Fiskaliska brott
I fråga om brott mot lagstiftningen
angående skatter och andra pålagor,
tullar och valutatransaktioner skall
utlämning enligt bestämmelserna i
denna konvention medgivas endast i
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958
Parties have so decided in respect of
any such offence or category of offences.
Article 6
Extradition of nationals
1. (a) A Contracting Party shall
have the right to refuse extradition
of its nationals.
(b) Each Contracting Party may,
by a declaration made åt the time of
signature or of deposit of its instrument
of ratification or accession, define
as far as it is concerned the term
“nationals” within the meaning of
this Convention.
(c) Nationality shall be determined
as åt the time of the decision concerning
extradition. If, however, the person
claimed is first recognised as a
national of the requested Party during
the period between the time of the
decision and the time contemplated
for the surrender, the requested Party
may avail itself of the provision contained
in sub-paragraph (a) of this
Article.
2. If the requested Party does not
extradite its national, it shall åt the
request of the requesting Party submit
the case to its competent authorities
in order that proceedings may be
taken if they are considered appropriate.
For this purpose, the files, information
and exhibits relating to
the offence shall be transmitted without
charge by the means provided for
in Article 12, paragraph 1. The requesting
Party shall be informed of
the result of its request.
Article 7
Place of commission
1. The requested Party may refuse
to extradite a person claimed for an
offence which is regarded by its law
as having been committed in whole
or in part in its territory or in a place
treated as its territory.
Parties Contractantes pour chaque
infraction ou catégorie d’infractions.
Article 6
Extradition des nationaux
1. (a) Toute Partie Contractante
aura la faculté de refuser 1’extradition
de ses ressortissants.
(b) Chaque Partie Contractante
pourra, par une déclaration faite au
moment de la signature ou du dépöt
de son instrument de ratification ou
d’adhésion, définir, en ce qui la concerne,
le terme »ressortissants» au
sens de la présente Convention.
(c) La qualité de ressortissant
sera appréciée au moment de la décision
sur 1’extradition. Toutefois, si
cette qualité n’est reconnue qu’entre
1’époque de la decision et la date
envisagée pour la remise, la Partie
requise pourra également se prévaloir
de la disposition de 1’alinéa (a)
du present paragraphe.
2. Si la Partie requise n’extrade pas
son ressortissant, elle devra, sur la
demande de la Partie requérante, soumettre
1’affaire aux autorités compétentes
afin que des poursuites judiciaires
puissent étre exercées s’il y
a lieu. A cet effet, les dossiers, informations
et objets relatifs å l’infraetion
seront adressés gratuitement
par la voie prévue au paragraphe 1
de l’article 12. La Partie requérante
sera informée de la suite qui aura
été donnée å sa demande.
Article 7
Lieu de perpétration
1. La Partie requise pourra refuser
d’extrader 1’individu réclamé å
raison d’une infraction qui, selon sa
législation, a été commise en tout
ou en partie sur son territoire ou en
un lieu assimilé å son territoire.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
25
den utsträckning de avtalsslutande
parterna så beslutat beträffande varje
brott eller brottskategori.
Artikel 6
Utlämning av egna medborgare
1. (a) Avtalsslutande part skall
äga rätt att vägra utlämning av sina
egna medborgare.
(b) Varje avtalsslutande part må
genom en förklaring, avgiven vid
konventionens undertecknande eller
vid depositionen av ratifikations- eller
anslutningsinstrument, för sitt
vidkommande definiera begreppet
»medborgare» i konventionens mening.
(c) Medborgarskapet skall bestämmas
efter förhållandena vid tidpunkten
för beslutet över framställningen
om utlämning. Om den med framställningen
avsedda personen erkännes
såsom den anmodade partens
medborgare först under tiden efter
beslutet men innan den för hans
överlämnande utsatta dagen, må den
anmodade parten begagna sig av bestämmelsen
under (a) i förevarande
punkt.
2. Om den anmodade parten icke
utlämnar sina egna medborgare, skall
den på begäran av den ansökande
parten överlämna ärendet till sina behöriga
myndigheter för att åtal må
väckas, om anledning därtill finnes.
För detta ändamål skola akter, upplysningar
och föremål tjänande till
bevis angående brottet kostnadsfritt
överlämnas på sätt i artikel 12, punkt
1, stadgas. Den ansökande parten
skall underrättas om resultatet av
sin framställning.
Artikel 7
Platsen för brottets förövande
1. Den anmodade parten äger vägra
att utlämna den vars utlämning
begäres för ett brott, vilket enligt
samma parts lagstiftning är att anse
såsom helt eller delvis begånget på
dess territorium eller på en plats,
som är likställd med dess territorium.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
2. When the offence för which extradition
is requested has been committed
outside the territory of the requesting
Party, extradition may only
be refused if the law of the requested
Party does not allow prosecution for
the same category of offence when
committed outside the latter Party’s
territory or does not allow extradition
for the offence concerned.
Artide 8
Pendling proceedings for the same
offences
The requested Party may refuse to
extradite the person claimed if the
competent authorities of such Party
are proceeding against him in respect
of the offence or offences for which
extradition is requested.
Article 9
Non bis in idem
Extradition shall not be granted if
final judgment has been passed by
the competent authorities of the requested
Party upon the person claimed
in respect of the offence or offences
for which extradition is requested.
Extradition may be refused if the
competent authorities of the requested
Party have decided either not to institute
or to terminate proceedings in
respect of the same offence or offences.
Article 10
Lapse of time
Extradition shall not be granted
when the person claimed lias, according
to the law of either the requesting
or the requested Party, become immune
by reason of lapse of time from
prosecution or punishment.
Article It
Capital punishment
If the offence for which extradition
is requested is punishable by death
under the law of the requesting Party,
and if in respect of such offence the
death-penalty is not provided for by
2. Lorsque 1’infraction motivant la
demande d’extradition aura été commise
hors du territoire de la Partie
requérante, 1’extradition ne pourra
étre refusée que si la législation de
la Partie requise n’autorise pas la
poursuite d’une infraction du méme
genre commise hors de son territoire
ou n’autorise pas 1’extradition pour
1’infraction faisant l’objet de la demande.
Article 8
Poursuites en cours pour les
mémes faits
Une Partie requise pourra refuser
d’extrader un individu réclamé si cet
individu fait l’objet de sa part de
poursuites pour le ou les faits å raison
desquels 1’extradition est demandée.
Article 9
Non bis in idem
L’extradition ne sera pas accordée
lorsque 1’individu réclamé a été définitivement
jugé par les autorités
compétentes de la Partie requise,
pour le ou les faits å raison desquels
1’extradition est demandée. L’extradition
pourra étre refusée si les autorités
compétentes de la Partie requise
ont décidé de ne pas engager de
poursuites ou de mettre fin aux poursuites
qu’elles ont exercées pour le
ou les mémes faits.
Article 10
Prescription
L’extradition ne sera pas accordée
si la prescription de 1’action ou de la
peine est acquise d’aprés la législation
soit de la Partie requérante, soit de
la Partie requise.
Article 11
Peine capitale
Si le fait å raison duquel 1’extradition
est demandée, est puni de la
peine capitale par la loi de la Partie
requérante et que, dans ce cas, cette
peine n’est pas prévue par la législa
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
2. När det brott för vilket utlämning
begäres har begåtts utom den
begärande partens territorium, må
utlämning vägras endast om den anmodade
partens lagstiftning icke
medgiver åtal för brott av samma
slag, när de begåtts utanför den senare
partens territorium, eller icke
medgiver utlämning för det brott,
varom fråga är.
Artikel 8
Pågående rättegång för samma brott
Den anmodade parten äger vägra
att utlämna den eftersökte, om samma
parts behöriga myndigheter anhängiggjort
talan mot honom för det
eller de brott, för vilka utlämningen
begäres.
Artikel 9
Non bis in idem
Utlämning skall icke medgivas, om
den eftersökte av den anmodade partens
behöriga myndigheter slutligt
dömts för det eller de brott, för vilka
utlämning begäres. Utlämning må
vägras, om den anmodade partens behöriga
myndigheter beslutat antingen
att icke väcka åtal eller att eftergiva
åtalet för samma brott.
O
Artikel 10
Preskription
Utlämning skall icke medgivas, när
enligt antingen den begärande partens
eller den anmodade partens lag
talan å brottet preskriberats eller
straffet förfallit.
Artikel 11
Dödsstraff
Om det brott för vilket utlämning
begäres enligt den begärande partens
lagstiftning förskyller dödsstraff och
om lagstiftningen hos den anmodade
parten icke föreskriver dödsstraff
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
the law of the requested Party or is
not normally carried ont, extradition
may be refused unless the requesting
Party gives such assurance as the
requested Party considers sufficient
that the death-penalty will not be
carried out.
Article 12
The request and supporting
documents
1. The request shall be in writing
and shall be communicated through
the diplomatic channel. Other means
of communication may be arranged
by direct agreement between two or
more Parties.
2. The request shall be supported
by:
(a) the original or an authenticated
copy of the conviction and sentence
or detention order immediately enforceable
or of the warrant of arrest
or other order having the same effect
and issued in accordance with the
procedure laid down in the law of the
requesting Party;
(b) a statement of the offences for
which extradition is requested. The
lime and place of their commission,
their legal descriptions and a reference
to the relevant legal provisions
shall be set out as accurately as possible;
and
(c) a copy of the relevant enactments
or, where this is not possible, a
statement of the relevant law and as
accurate a description as possible of
the person claimed, together with any
other information which will lielp to
establish his identitv and nationality.
Article 13
Supplementarg information
If the information communicated
by the requesting Party is found to
be insufficient to allow the requested
Party to make a decision in pursuance
of this Convention, the latter
Party shall request the necessary
supplementary information and may
tion de la Partie requise, ou n’y est
généralement pas exécutée, 1’extradition
pourra n’étre accordée qu’å la
condition que la Partie requérante
donne des assurances jugées suffisantes
par la Partie requise, que la peine
capitale ne sera pas exécutée.
Article 12
Requéte et piéces å Vappui
1. La requéte sera formulée par
écrit et présentée par la voie diplomatique.
Une autre voie pourra étre
convenue par arrangement direct entre
deux ou plusieurs Parties.
2. Il sera produit å 1’appui de la
requéte:
(a) 1’original ou 1’expédition
authentique soit d’une décision de
condamnation exécutoire, soit d’un
mandat d’arrét ou de tout autre acte
ayant la méme force, délivré dans
les formes prescrites par la loi de la
Partie requérante;
ib) un exposé des faits pour lesquels
1’extradition est demandée. Le
temps et le lieu de leur perpétration,
leur qualification légale et les références
aux dispositions légales qui
leur sont applicables seront indiqués
le plus exactement possible; et
(c) une copie des dispositions légales
applicables ou, si cela n’est pas
possible, une déclaration sur le droit
applicable, ainsi que le signalement
aussi précis que possible de l’individu
réclamé et tous autres renseignements
de nature å déterminer son
identité et sa nationalité.
Article 13
Complément d’infor mation s
Si les informations communiquées
par la Partie requérante se révélent
insuffisantes pour permettre å la
Partie requise de prendre une décision
en application de la présente
Convention, cette derniére Partie demandera
le complément d’informa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
29
för sådant brott eller dödsstraff vanligtvis
icke där verkställes, må utlämning
vägras, med mindre den begärande
parten avger sådan försäkran
att dödsstraff icke kommer att
verkställas, som den anmodade parten
anser tillfyllest.
Artikel 12
Framställningen och handlingar till
stöd därför
1. Framställningen skall göras
skriftligen och överlämnas på diplomatisk
väg. Om andra sätt för överlämnandet
må överenskommas genom
avtal direkt mellan två eller flera
parter.
2. Framställningen skall åtföljas
av:
(a) original eller bestyrkt avskrift
antingen av en omedelbart verkställbar
dom eller av häktningsbeslut eller
annat beslut med samma verkan,
utfärdat i den ordning som föreslcrives
i den begärande partens lag;
(b) uppgift om det eller de brott
för vilka utlämning begäres, därvid
tiden och platsen för deras förövande,
deras rättsliga kännetecken samt
hänvisningar till tillämpliga lagrum
skola angivas så noggrant som möjligt;
och
(c) återgivande av tillämpliga lagrum
eller, om detta icke är möjligt,
redogörelse för tillämplig lag, ävensom
en så noggrann beskrivning som
möjligt av den eftersökte, tillika med
alla andra upplysningar av beskaffenhet
att tjäna till ledning vid fastställandet
av hans identitet och medborgarskap.
Artikel 13
Ytterligare upplysningar
Om de upplysningar, som överbringats
av den begärande parten,
icke befinnas tillräckliga för att
medgiva den anmodade parten alt
fatta beslut jämlikt denna konvention,
skall den sistnämnda parten begära
nödiga ytterligare upplysningar
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
fix a time-limit för the receipt thereof.
Artide 14
Rule of specialihj
1. A person who has been extradited
shall not be proceeded against,
sentenced or detained with a view to
the carrying out of a sentence or detention
order for any offence connnitted
prior to his surrender other than
that for which he ivas extradited, nor
shall he be for any other reason restricted
in his personal freedom, except
in the following cases:
(a) When the Party which surrendered
him consents. A request for
consent shall be submitted, accompanied
by the documents mentioned in
Article 12 and a legal record of any
statement made by the extradited person
in respect of the offence concerned.
Consent shall be given when
the offence för which it is requested
is itself subject to extradition in accordance
with the provisions of this
Convention;
(b) when that person, having had
an opportunity to leave the territory
of the Party to which he has been
surrendered, has not done so within
45 days of his final discharge, or has
returned to that territory after
leaving it.
2. The requesting Party may, however,
take any measures necessary to
remove the person from its territory,
or any measures necessary under its
law, including proceedings by default,
to prevent any legal effects of lapse
of time.
3. When the description of the of
fence
charged is altered in the course
of proceedings, the extradited person
shall only be proceeded against or
sentenced in so far as the offence
under its new description is shown
by its constituent elements to be an
offence which would allow3 * * * 7 extradition.
Höns nécessaire et pourra fixer un
délai pour 1’obtention de ees informations.
Article 14
Régle de la spécialité
1. L’individu qui aura été livré ne
sera ni poursuivi, ni jugé, ni détenu
en vue de 1’exécution d’une peine ou
d’une mesure de sureté, ni soumis å
toute autre restriction de sa liberté
individuelle, pour un fait queleonque
antérieur å la remise, autre que celui
ayant motivé 1’extradition, sauf dans
les cas suivants:
(a) lorsque la Partie qui Pa livré
y consent. Une demande sera présentée
å cet effet, accompagnée des
piéces prévues å 1’article 12 et d’un
procés-verbal judiciaire consignant
les déclarations de 1’extradé. Ce consentement
sera donné lorsque l’infraetion
pour laquelle il est demande
entraine elle-méme 1’obligation d’extrader
aux termes de la présente
Convention;
(b) lorsqu’ayant eu la possibilité
de le faire, Pindividu extradé n’a pas
quitté dans les 45 jours qui suivent
son élargissement définitif, le territoire
de la Partie å laquelle il a été
livré ou s’il y est retourné apres
1’avoir quitté.
2. Toutefois, la Partie requérante
pourra prende les mesures nécessaires
en vue d’une part d’un renvoi
éventuel du territoire, d’autre part
d’une interruption de la prescription
conformément å sa législation, y compris
le recours å une procédure par
défaut.
3. Lorsque la qualification donnée
au fait incriminé sera modifiée au
cours de la procédure, Pindividu extradé
ne sera poursuivi ou jugé que
dans la mesure ou les éléments constitutifs
de 1’infraction nouvellement
qualifiée permettraient 1’extradition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
31
och må bestämma en frist för mottagandet
av dessa.
Artikel 14
Specifikationsregel
1. Den som utlämnats må icke åtalas,
dömas eller berövas sin frihet för
verkställande av straff eller skyddsåtgärd
och ej heller underkastas annan
inskränkning i sin personliga
frihet för annat, före hans överlämnande
begånget brott än det för
vilket han utlämnats utom i följande
fall:
(a) När den part som utlämnat honom
samtycker därtill. Framställning
om samtycke skall översändas tillsammans
med sådana handlingar
som omnämnas i artikel 12 jämte ett
av domstol hållet protokoll över förhör
med den utlämnade. Samtycke
skall lämnas när det brott, för vilket
samtycke begäres, i sig självt grundlägger
skyldighet att utlämna enligt
denna konventions bestämmelser;
(b) När den utlämnade, efter att
ha haft möjlighet att lämna den parts
territorium till vilken han utlämnats,
icke gjort så inom 45 dagar efter det
han slutligen frigivits, eller när han
återvänt efter att en gång ha lämnat
territoriet.
2. Begärande part må emellertid
vidtaga nödvändiga åtgärder såväl för
den utlämnades eventuella avlägsnande
från dess territorium som för
avbrytande av preskription enligt
dess lag, däri inbegripet rättegångsförfarande
i den tilltalades frånvaro. 3
3. När brottsrubriceringen under
målets handläggning ändras, må den
utlämnade endast tilltalas eller dömas
i den utsträckning brottet under
den nya rubriceringen enligt sitt väsentliga
gärningsinnehåll skulle kunna
medföra utlämning.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
Article 15
Re-extradition to a third state
Except as provided for in Article
14, paragraph 1 (b), the requesting
Party sliall not, without the consent
of the requested Party, surrender to
another Party or to a third State a
person surrendered to the requesting
Party and sought by the said other
Party or third State in respect of offences
committed before his surrender.
The requested Party may request the
production of the documents mentioned
in Article 12, paragraph 2.
Article 16
Provision^! arrest
1. In case of urgency the competent
authorities of the requesting Party
may request the provisional arrest of
the person sought. The competent
authorities of the requested Party
shall decide the matter in accordance
with its law.
2. The request for provisional arrest
shall state that one of the documents
mentioned in Article 12, paragraph
2 (a), exists and that it is intended
to send a request for extradition.
It shall also state for what offence
extradition will be requested
and when and where such offence
was committed and shall so far as
possible give a description of the person
sought.
3. A request for provisional arrest
shall be sent to the competent authorities
of the requested Party either
through the diplomatic channel or
direct by post or telegraph or through
the International Criminal Police Organisation
(Interpol) or by any other
means affording evidence in writing
or accepted by the requested Party.
The requesting authority shall be informed
without delay of the result of
its request.
Article 15
Réextradition å un état tiers
Sauf dans le cas prévu au paragraphe
1, alinéa (b) de Particle 14,
1’assentiment de la Partie requise
sera nécessaire pour permettre å la
Par lie requérante de livrer ä une
autre Partie ou å un État tiers l’individu
qui lui aura été remis et qui
serait recherché par 1’autre Partie ou
par l’État tiers pour des infractions
antérieures å la remise. La Partie
requise pourra exiger la production
des piéces prévues au paragraphe 2
de 1’arlicle 12.
Article 16
Arrestation provisoire
1. En cas d’urgence, les autorités
compétentes de la Partie requérante
pourront deinander 1’arrestation provisoire
de l’individu recherché; les
autorités compétentes de la Partie
requise statueront sur cette demande
conformément k la loi de cette Partie.
2. La demande d’arrestation provisoire
indiquera l’existence d’une des
piéces prévues au paragraphe 2, alinéa
(a) de 1’arlicle 12 et fera part
de l’intention d’envoyer une demande
d’extradition; elle mentionnera l’infraction
pour laquelle 1’extradition
sera demandée, le temps et le lieu ou
elle a été commise ainsi que, dans la
mesure du possible, le signalement de
1’individu recherché.
3. La demande d’arrestation provisoire
sera transmise aux autorités
compétentes de la Partie requise soit
par la voie diplomatique, soit directement
par la voie postale ou télégraphique,
soit par 1’Organisation internationale
de Police criminelle (Interpol),
soit par tout antre moyen
laissant une irace écrite ou admis
par la Partie requise. L’autorité requérante
sera informée sans délai de
la suite donnée å sa demande.
4. Provisional arrest may be termi- 4. L’arrestation provisoire pourra
nated if, within a period of 18 days prendre fin si, dans le délai de 18
after arrest, the requested Party has jours apres 1’arrestation, la Partie
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
33
Artikel 15
Vidareutlämning till tredje stat
Utom i det fall varom stadgas i
punkt 1 under (b) i artikel 14, är
den anmodade partens samtycke
nödvändigt för att den begärande
parten skall äga att till annan part
eller till utanförstående stat utlämna
den som överlämnats till den begärande
parten och av annan part eller
av utanförstående stat eftersökes
för brott, begångna före hans överlämnande.
Den anmodade parten må
fordra företeende av de i artikel 12
punkt 2 nämnda handlingarna.
Artikel 16
Provisoriskt anhållande
1. I brådskande fall må den begärande
partens behöriga myndigheter
hemställa om provisoriskt anhållande
av den eftersökte. Den anmodade
partens behöriga myndigheter skola
behandla framställningen i enlighet
med dennas lag.
2. Framställning om provisoriskt
anhållande skall angiva att en av de i
punkt 2 under (a) i artikel 12 angivna
handlingarna föreligger och att
avsikten är att begäran om utlämning
skall göras. Framställningen skall
även innehålla uppgift om det brott,
för vilket utlämning kommer att begäras,
om tid och plats för brottets
förövande samt, såvitt möjligt, om
den eftersöktes signalement.
3. Framställning om provisoriskt
anhållande skall befordras till den
anmodade partens behöriga myndigheter
antingen på diplomatisk väg eller
direkt med post eller telegraf eller
genom den internationella kriminalpolisorganisationen
(Interpol) eller
på vilket som helst annat sätt,
som efterlämnar bevis i skrift eller
annars godtages av den anmodade
parten. Den myndighet från vilken
framställningen härrör skall utan
dröjsmål underrättas om resultatet
av densamma.
4. Den som anhållits provisoriskt
må frigivas, om den anmodade parten
icke mottagit begäran om utläm
;t
llilxang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 139
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
not received the request for extradition
and the documents mentioned in
Artide 12. It shall not, in any event,
exceed 40 days from the date of such
arrest. The possibility of provisional
release åt any time is not excluded,
hut the requested Party shall take
any ineasures which it considers necessary
to prevent the escape of the
person sought.
5. Release shall not prejudice re-arrest
and extradition if a request för
extradition is received subsequently.
Article 17
Conflicting requests
If extradition is requested concurrently
by more than one State, either
for the same offence or for different
offences, the requested Party shall
make its decision having regard to all
the circumstances and especially the
relative seriousness and place of commission
of the offences, the respective
dates of the requests, the nationality
of the person claimed and the possibility
of subsequent extradition to
another State.
Article 18
Surrender of the person to be
extradited
1. The requested Party shall inform
the requesting Party by the means
mentioned in Article 12, paragraph 1
of its decision with regard to the
extradition.
2. Reasons shall be given for any
complete or partial rejection.
3. If the request is agreed to, the
requesting Party shall be informed of
the place and date of surrender and
of the length of time for which the
person claimed was detained with a
view to surrender.
4. Subject to the provisions of paragraph
5 of this Article, if the person
claimed has not been taken over on
the appointed date, he may be
released after the expiry of 15 days
and shall in any case be released after
requise n’a pas été saisie de la demande
d’extradition et des piéces
mentionnées å 1’article 12; elle ne
devra, en aucun cas, excéder 40 jours
apres 1’arrestation. Toutefois, la mise
en liberté provisoire est possible å
tout moment, sauf pour la Partie
requise å prendre toute mesure
qu’elle estimera nécessaire en vue
(Téviter la fuite de l’individu réclamé.
5. La mise en liberté ne s’opposera
pas å une nouvelle arrestation et å
l’extradition si la demande d’extradition
parvient ultérieurement.
Article 17
Concours de requétes
Si 1’extradition est demandée concurremment
par plusieurs États, soit
pour le méme fait, soit pour des faits
différents, la Partie requise statuera
compte tenu de toutes circonstances
et notamment de la gravité relative et
du lieu des infractions, des dates
respectives des demandes, de la nationalité
de 1’individu réclamé et de
la possibilité d’une extradition ultérieure
å un autre État.
Article 18
Remise de Vextradé
1. La Partie requise fera connaitre
å la Partie requérante par la voie
prévue au paragraphe 1 de 1’article
12, sa décision sur l’extradition.
2. Tout rejet complet ou partiel
sera motivé.
3. En cas d’acceptation, la Partie
requérante sera informée du lieu et
de la date de remise, ainsi que de la
durée de la détention subie en vue de
l’extradition par 1’individu réclamé.
4. Sous réserve du cas prévu au
paragraphe 5 du présent article, si
1’individu réclamé n’a pas été re<ju å
la date fixée, il pourra étre mis en
liberté å 1’expiration d’un délai de
15 jours å compter de cette date et il
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
ning och i artikel 12 nämnda handlingar
inom 18 dagar efter anhållandet.
Under inga förhållanden må anhållningstiden
överskrida 40 dagar
från dagen för anhållandet. Provisorisk
frigivning må när som helst äga
rum, men den anmodade parten skall
vidtaga de åtgärder den anser erforderliga
till förhindrande av den eftersöktes
avvikande.
5. Frigivning skall icke förhindra
förnyat anhållande och utlämning,
om begäran om utlämning senare
mottages.
Artikel 17
Sammanträffande framställningar
Om någons utlämning samtidigt
begäres av flera stater, antingen för
samma brott eller för olika brott,
skall den anmodade parten träffa sitt
beslut under hänsynstagande till
samtliga omständigheter och särskilt
till brottens relativa svårhetsgrad
och platsen för deras förövande, till
tidsföljden mellan de olika framställningarna,
till den eftersöktes medborgarskap
och till möjligheten av
senare utlämning till annan stat.
Artikel 18
Överlämnande av den som skall
utlämnas
1. Den anmodade parten skall på
det i artikel 12 punkt 1 angivna sättet
underrätta den begärande parten
om sitt beslut beträffande utlämningen.
2. För avslag, helt eller delvis, skola
skälen angivas.
3. Om framställningen bifalles,
skall den begärande parten underrättas
om plats och tid för överlämnandet
av den eftersökte och om den tid,
varunder denne varit berövad sin frihet
till följd av utlämningsförfarandet.
4. Med förbehåll för bestämmelserna
i punkt 5 av förevarande artikel
må den eftersökte, om han icke övertagits
på den utsatta dagen, frigivas
sedan 15 dagar förflutit från denna;
under alla förhållanden skall han fri
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
the expiry of 30 days. The requested
Party may refuse to extradite him for
the same offence.
5. If circumstances beyond its control
prevent a Party from surrendering
or taking over the person to be
extradited, it shall notify the other
Party. The two Parties shall agree a
new date for surrender and the provisions
of paragraph 4 of this Article
shall apply.
Article 19
Postponed or conditional surrender
1. The requested Party may, af ter
making its decision on the request for
extradition, postpone the surrender
of the person claimed in order that
he may be proceeded against by that
Party or, if he has already been convicted,
in order that he may serve his
sentence in the territory of that Partyfor
an offence other than that for
which extradition is requested.
2. The requested Party may, instead
of postponing surrender, temporarily
surrender the person claimed
to the requesting Party in accordance
with conditions to be determined by
mutual agreement between the Parties.
Article 20
Handing over of propertg
1. The requested Party shall, in so
far as its law permits and åt the
request of the requesting Party, seize
and hand over property:
(a) which mayr be required as evidence
or
(b) which has been acquired as a
result of the offence and which, åt the
time of the arrest, is found in the possession
of the person claimed or is
discovered subsequently-.
2. The property mentioned in paragraph
1 of this Article shall be handed
even if extradition, having been
agreed to, cannot be carried out
owing to the death or escape of the
person claimed.
sera en tout cas mis en liberté å l’expiration
d’un délai de 30 jours; la
Partie requise pourra refuser de Textrader
pour le méme fait.
5. En cas de force majeure empéchant
la remise ou la réception de
1’individu å extrader, la Partie intéressée
en informera 1’autre Partie; les
deux Parties se mettront d’accord sur
une nouvelle date de remise et les
dispositions du paragraphe 4 du
present article seront applicables.
Article 19
Remise ajournée ou conditionnelle
1. La Partie requise pourra, apres
avoir statué sur la demande d’extradition,
ajourner la remise de 1’individu
réclamé pour qu’il puisse étre
poursuivi par elle ou, s’il a déjå été
condamné, pour qu’il puisse purger,
sur son territoire, une peine encourue
å raison d’un fait autre que celui
pour lequel Textradition est demandée.
2. Au lieu d’ajourner la remise,
la Partie requise pourra remettre temporairement
å la Partie requérante
1’individu réclamé dans des conditions
å déterminer d’un commun accord
entre les Parties.
Article 20
Remise d’objets
1. A la demande de la Partie requérante,
la Partie requise saisira et remettra,
dans la mesure permise par
sa législation, les objets:
(a) qui peuvent servir de piéces å
conviction, ou
(b) qui, provenant de 1’infraction,
auraient été trouvés au moment de
l’arrestation en la possession de 1’individu
réclamé ou seraient découverls
ultérieurement.
2. La remise des objets visés au paragraphe
1 du présent article sera
effectuée méme dans le cas ou 1’extradition
déjå accordée ne pourrait
avoir lieu par suite de la mort ou de
1’évasion de Tindividu réclamé.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
37
givas, sedan 30 dagar förflutit. Den
anmodade parten äger vägra att vidare
utlämna honom för samma
brott.
5. Om part av förhållanden, över
vilka den icke råder, hindras från att
överlämna eller övertaga den som
skall utlämnas, skall den andra parten
underrättas. De båda parterna
skola överenskomma om ny tidpunkt
för överlämnandet och bestämmelserna
i förevarande artikels punkt 4
skola därvid tillämpas.
Artikel 19
Uppskjutet överlämnande eller överlämnande
med förbehåll
1. Anmodad part må, efter att ha
träffat beslut rörande begäran om utlämning,
uppskjuta överlämnandet av
den eftersökte, för att denne må
kunna åtalas av parten, eller, om
han redan dömts, för att han må
kunna avtjäna sitt straff å partens
territorium för ett annat brott än
det för vilket utlämning begärts.
2. Anmodad part må i stället för
att uppskjuta överlämnandet tillfälligt
överlämna den eftersökte till den
begärande parten på villkor, som skola
fastställas i avtal mellan parterna.
Artikel 20
Överlämnande av föremål
1. Anmodad part skall, såvitt dess
lagstiftning så medgiver, efter framställning
från den begärande parten
beslagtaga och överlämna föremål;
(a) vilka må tjäna till bevis, eller
(b) vilka ha förvärvats till följd
av brottet och vid tidpunkten för anhållandet
påträffas i den eftersöktes
besittning eller senare upptäckas.
2. I punkt 1 av förevarande artikel
omnämnda föremål skola överlämnas,
även om överenskommen utlämning
icke kan äga rum till följd av
den eftersöktes frånfälle eller avvikande.
38
Rungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
3. Wlien the said property is liable
to seizure or confiscation in the territory
of the requested Party, the latter
may, in connection with pending
criminal proceedings, temporarily
retain it or hand it over on condition
that it is returned.
4. Any rights which the requested
Party or third parties may have acquired
in the said property shall be
preserved. Where these rights exist,
the property shall be returned without
charge ''to the requested Party as
soon as possible after the trial.
Article 21
T ransit
1. Transit through the territory of
one of the Contracting Parties shall
be granted on submission of a request
by the means mentioned in Article 12,
paragraph 1, provided that the offence
concerned is not considered by the
Party requested to grant transit as
an offence of a political or purely
military character having regard to
Articles 3 and 4 of this Convention.
2. Transit of a national, within the
meaning of Article 6, of a country
requested to grant transit may be refused.
3. Subject to the provisions of paragraph
4 of this Article, it shall be
necessary to produce the documents
mentioned in Article 12, paragraph 2.
4. If air transport is used, the following
provisions shall apply:
(a) when it is not intended to land,
the requesting Party shall notifv the
Party over whose territory the flight
is to be made and shall certify that
one of the documents mentioned in
Article 12, paragraph 2 (a) exists. In
the case of an unscheduled landing,
such notification shall have the effect
of a request for provisional arrest
as provided for in Article 16, and the
requesting Party shall submit a formal
request for transit;
3. Lorsque lesdits objets seront
susceptibles de saisie ou de confiscation
sur le territoire de la Partie
requise, cette derniére pourra, aux
fins d’une procédure pénale en cours,
les garder temporairement ou les remettre
sous condition de restitution.
4. Sont toutefois réservés les droits
que la Partie requise ou des tiers
auraient acquis sur ees objets. Si de
tels droits existent, les objets seront,
le procés terminé, restitués le plus tot
possible et sans frais ä la Partie requise.
Article 21
Transit
1. Le transit å travers le territoire
de l’une des Parties Contractantes
sera accordé sur demande adressée
par la voie prévue au paragraphe 1
de 1’article 12 å la condition qu’il ne
s’agisse pas d’une infraetion considérée
par la Partie requise du transit
comme revétant un caractére politique
ou purement militaire compte
tenu des articles 3 et 4 de la présente
Convention.
2. Le transit d’un ressortissant, au
sens de 1’article 6, du pays requis du
transit, pourra étre refusé.
3. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 4 du present article, la
produetion des piéces prévues au paragraphe
2 de 1’article 12 sera nécessaire.
4. Dans le cas oii la voie aérienne
sera utilisée, il sera fait application
des dispositions suivantes:
(a) lorsqu’aucun atterrissage ne
sera prévu, la Partie requérante avertira
la Partie dont le territoire sera
survolé, et attestera 1’existence d’une
des piéces prévues au paragraphe 2,
alinéa (a) de 1’article 12. Dans le cas
d’atterrissage fortuit, cette notification
produira les effets de la demande
d’arrestation provisoire visée ä l’article
16 et la Partie requérante adressera
une demande réguliére de transit;
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
39
3. När sagda föremål äro underkastade
beslag eller konfiskation å den
anmodade partens territorium, må
den senare med hänsyn till ett anhängigt
brottmål tillfälligt behålla
dem eller överlämna dem på villkor
att de återställas.
4. Rättigheter, vilka den anmodade
parten eller tredje man må ha förvärvat
i nämnda egendom, skola bibehållas.
Om sådana rättigheter förefinnas,
skall egendomen utan kostnad
återställas till den anmodade
parten så snart som möjligt efter rättegången.
Artikel 21
Transitering
1. Efter framställning enligt bestämmelserna
i artikel 12 punkt 1
skall befordran av utlämnad genom
avtalsslutande parts territorium medgivas,
under förutsättning att ifrågavarande
brott av den härom anmodade
parten icke anses vara brott av politisk
eller rent militär natur enligt
artiklarna 3 och 4 i denna konvention.
2. Transitering av den härom anmodade
statens egna medborgare enligt
vad som förstås i artikel 6 må
vägras.
3. Med förbehåll för bestämmelserna
i punkt 4 av förevarande artikel
måste i artikel 12 punkt 2 nämnda
handlingar förebringas.
4. Om flygtransport begagnas skola
följande bestämmelser tillämpas:
(a) När landning icke avses skola
äga rum, skall den begärande parten
varsko den part, över vars territorium
flygning skall ske, och bekräfta att
en av de i punkt 2 under (a) i artikel
12 nämnda handlingarna föreligger.
I fall av oförutsedd landning
skall sådant tillkännagivande äga
samma verkan som en framställning
om provisoriskt anhållande enligt artikel
16, och den begärande parten
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
(b) when it is intended to land, the
requesting Party shall submit a formal
request for transit.
5. A Party may, however, åt the
time of signature or of the deposit of
its instrument of ratification of, or
accession to, this Convention, declare
that it will only grant transit of a person
on some or all of the conditions
on which it grants extradition. In that
event, reciprocity may be applied.
6. The transit of the extradited person
shall not be carried out through
any territory where there is reason to
believe that his life or his freedom
may be threatened by reason of his
race, religion, nationality or political
opinion.
Article 22
Procedure
Except where this Convention
otherwise provides, the procedure
with regard to extradition and provisional
arrest shall be governed solely
by the law of the requested Party.
Article 23
Language to be used
The documents to be produced
shall be in the language of the requesting
or requested Party. The requested
Party may require a translation
into one of the official languages
of the Council of Europé to be chosen
by it.
Article 24
Expenses
1. Expenses incurred in the territory
of the requested Party by reason
of extradition shall be home by that
Party.
2. Expenses incurred by reason of
transit through the territory of a Party
requested to grant transit shall be
home by the requesting Party.
(b) lorsqu’un atterrissage sera prévu,
la Partie requérante adressera
une demande réguliére de transit.
5. Toutefois, une Partie pourra déclarer,
au moment de la signature
de la présente Convention ou du dépöt
de son instrument de ratification
ou d’adhésion, qu’elle n’accordera le
transit d’un individu qu’aux mémes
conditions que celles de 1’extradition
ou å certaines d’entre elles. Dans ees
cas, la régle de la réciprocité pourra
étre appliquée.
6. Le transit de l’individu extradé
ne sera pas effeetué å travers un
territoire ou il y aurait lieu de croire
que sa vie ou sa liberté pourraient
étre menacées en raison de sa race,
de sa religion, de sa nationalité ou
de ses opinions politiques.
Article 22
Procedure
Sauf disposition contraire de la
présente Convention, la loi de la Partie
requise est seule applicable å la
procédure de 1’extradition ainsi qu’å
celle de 1’arrestation provisoire.
Article 23
Langues å employer
Les piéces å produire seront rédigées
soit dans la langue de la Partie
requérante, soit dans celle de la Partie
requise. Cette derniére pourra réclamer
une traduetion dans la langue
officielle du Conseil de 1’Europe
qu’elle choisira.
Article 24
Frais
1. Les frais occasionnés par l’extradition
sur le territoire de la Partie
requise seront å la charge de cette
Partie.
2. Les frais occasionnés par le
transit å travers le territoire de la
Partie requise du transit seront å
la charge de la Partie requérante.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
skall översända en regelrätt framställning
om transitering;
(b) När landning förutses, skall
den ansökande parten översända en
regelrätt framställning om transitering.
5. Part må likväl vid konventionens
undertecknande eller vid deposition
av ratifikations- eller anslutningsinstrument
avgiva förklaring att
den icke kommer att medgiva transitering
av någon, annat än på samtliga
eller något av de villkor, under
vilka den medgiver utlämning. Om så
sker, må ömsesidighet tillämpas.
6. Den utlämnade må icke transporteras
genom territorium varest,
enligt vad som kan antagas, hans liv
eller frihet skulle sväva i fara på
grund av hans ras, religion, medborgarskap
eller politiska uppfattning.
Artikel 22
Förfarandet
Utom i de fall då denna konvention
stadgar annorlunda skall förfarandet
i vad avser utlämning och provisoriskt
anhållande uteslutande regleras
av den anmodade partens lag.
Artikel 23
Språk som skola begagnas
De handlingar som skola företes
skola vara avfattade på den begärande
eller den anmodade partens språk.
Den anmodade parten äger kräva
översättning till ett av Europarådets
officiella språk enligt eget val.
Artikel 24
Kostnader
1. Kostnader för utlämning vilka
uppkomma på den anmodade partens
territorium skola bäras av denna
part.
2. Kostnader som uppkomma till
följd av transport genom territorium
tillhörande part, som anmodats medgiva
sådan transport, skola bäras av
den begärande parten.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
3. In the event of extradition from
a non-metropolitan territory of the
requested Party, the expenses occasioned
by travel between that territory
and the metropolitan territory of
the requesting Party shall be home
by the latter. The same rule shall
apply to expenses occasioned by travel
between the non-metropolitan territory
of the requested Party and its
metropolitan territory.
Article 25
Definition of “detention order”
For the purposes of this Convention,
the expression “detention order”
means any order involvingdeprivation
of liberty which has been made by a
criminal court in addition to or instead
of a prison sentence.
Article 26
Reservations
1. Any Contracting Party may,
when signing this Convention or
when depositing its instrument of ratification
or accession, make a reservation
in respect of any provision or
provisions of the Convention.
2. Any Contracting Party which
has made a reservation shall withdraw
it as soon as circumstances permit.
Such withdrawal shall be made
by notification to the Secretary-General
of the Council of Europé.
3. A Contracting Party which has
made a reservation in respect of a
provision of the Convention may not
claim application of the said provision
by another Party save in so far
as it has itself accepted the provision.
Article 27
Territorial application
1. This Convention sliall apply to
the metropolitan territories of the
Contracting Parties.
2. In respect of France, it shall also
apply to Algeria and to the overseas
3. Dans le cas d''extradition eu provenance
d’un territoire non métropolitain
de la Partie requise, les frais
occasionnés par le transport entre ce
territoire et le territoire métropolitain
de la Partie requérante seront å
la charge de cette derniére. Il en sera
de méme des frais occasionnés par le
transport entre le territoire non métropolitain
de la Partie requise et le
territoire métropolitain de celle-ci.
Article 25
Definition des »mesures de såreié»
Au sens de la présente Convention,
l’expression »mesures de sureté» désigne
toutes mesures privatives de liberté
qui ontétéordonnéesencomplément
ou en substitution d’une peine,
par sentence d’une juridiction pénale.
Article 26
Réserves
1. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, formuler une réserve au
sujet d’une ou de plusieurs dispositions
déterminées de la Convention.
2. Toute Partie Contractante qui
aura formulé une réserve la retirera
aussitöt que les circonstances le permettront.
Le retrait des réserves sera
fait par notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de l’Europe.
3. Une Partie Contractante qui aura
formulé une réserve au sujet d’une
disposition de la Convention ne pourra
prétendre ä 1’application de cette
disposition par une autre Partie que
dans la mesure ou elle 1’aura elleméme
acceptée.
Article 27
Champ d’application territoriale
1. La présente Convention s’appliquera
aux territoires métropolitains
des Parties Contractantes.
2. Elle s’appliquera également, en
ce qui concerne la France, ä 1’Algérie
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
43
3. I fall av utlämning från sådant
den anmodade partens territorium,
som icke utgör dess moderland, skola
kostnader, föranledda av resa mellan
detta territorium och den begärande
partens moderland, bäras av den senare.
Enahanda regel skall tillämpas
på kostnader förorsakade av resa
mellan territorium, som icke utgör
den anmodade partens moderland,
och dess moderland.
Artikel 25
Definition av skyddsåtgärd
1 denna konvention förstås med uttrycket
skyddsåtgärd varje åtgärd
som innefattar frihetsberövande och
som föreskrives genom dom av en
brottmålsdomstol såsom tillägg till
eller i stället för straff.
Artikel 26
Förbehåll
1. Avtalslutande part må vid denna
konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsdokument göra förbehåll
beträffande en eller flera av konventionens
bestämmelser.
2. Avtalsslutande part som gjort
förbehåll skall återtaga detsamma, så
snart omständigheterna medgiva detta.
Sådant återtagande skall ske genom
ett till Europarådets generalsekreterare
ställt tillkännagivande.
3. Avtalsslutande part som gjort
förbehåll beträffande bestämmelse i
denna konvention äger icke i vidare
mån än den själv har godtagit bestämmelsen
kräva tillämpning av
densamma från annan parts sida.
Artikel 27
Territoriell tillämpning
1. Denna konvention skall tillämpas
på de avtalsslutande parternas
moderland.
2. Den skall även i vad avser
Frankrike äga tillämpning på Alge
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
Departments and, in respect of the
United Kingdoin of Great Britain and
Northern Ireland, to the Channel Islands
and to the Isle of Man.
3. The Federal Republic of Germany
may extend the application of this
Convention to the Land of Berlin by
notice addressed to the Secretary-General
of the Council of Europé, who
shall notify the other Parties of such
declaration.
4. By direct arrangement between
two or more Contracting Parties, the
application of this Convention may
be extended, subject to the conditions
laid down in the arrangement, to any
territory of such Parties, other than
the territories mentioned in paragraphs
1, 2 and 3 of this Artide, for
whose international relations any
such Party is responsible.
Article 28
Relations between this Convention
and bilateral agreements
1. This Convention shall, in respect
of those countries to which it applies,
supersede the provisions of any bilateral
treaties, conventions or agreements
governing extradition between
any two Contracting Parties.
2. The Contracting Parties may
conclude between themselves bilateral
or multilateral agreements only in order
to supplement the provisions of
this Convention or to facilitate the
application of the principlescontained
therein.
3. Where, as between two or more
Contracting Parties, extradition takes
place on the basis of a uniform law,
the Parties shall be free to regulate
their mutual relations in respect of
extradition exclusively in accordance
with such a system notwithstanding
the provisions of this Convention. The
same principle shall apply as between
two or more Contracting Parties each
et aux departements d’outre-mer, et
en ce qui concerne le Royaume-Uni
de Grande-Bretagne et dTrlande du
Nord, aux lies Anglo-Normandes et å
1’Ile de Man.
3. La République Fédérale d’Allemagne
pourra étendre 1’applicalion de
la présente Convention au Land Berlin
par une declaration adressée au
Secrétaire Général du Conseil de l’Europe.
Celui-ci notifiera cette déclaration
aux autres Parties.
4. Par arrangement direct entre
deux ou plusieurs Parties Contractantes,
le champ d’application de la
présente Convention pourra étre étendu
aux conditions qui sont stipulées
dans cet arrangement å tout territoire
d’une de ees Parties autre que ceux
visés aux paragraphes 1, 2 et 3 du
présent article, et dont une des Parties
assure les relations internationales.
Article 28
Relation entre la présente Convention
et les accords bilatéraux
1. La présente Convention abroge,
en ce qui concerne les territoires auxquels
elle s’applique, celles des dispositions
des traités, conventions ou
accords bilatéraux qui, entre deux
Parties Contractantes, régissent la
matiére de 1’extradition.
2. Les Parties Contractantes ne
pourront conclure entre elles des accords
bilatéraux ou multilatéraux que
pour compléter les dispositions de la
présente Convention ou pour faciliter
1’application des principes contenus
dans celle-ci.
3. Lorsque, entre denx ou plusieurs
Parties Contractantes, 1’extradition se
pratique sur la base d’une législation
uniforme les Parties auront la faculté
de régler leurs rapports mutuels
en matiére d’extradition en se fondant
exelusivement sur ce systéme
nonobstant les dispositions de la présente
Convention. Le méme principe
sera applicable entre deux ou pbl
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958
45
riet och på de transoceana departementen
och i vad avser Det Förenade
Konungadömet Storbritannien och
Nordirland på Kanalöarna och Isle of
Man.
3. Förbundsrepubliken Tyskland
äger utsträcka denna konventions
tillämpning till att omfatta Land
Berlin genom tillkännagivande ställt
till Europarådets generalsekreterare.
Denne skall delgiva detta tillkännagivande
med övriga parter.
4. Genom överenskommelse, träffad
direkt mellan två eller flera avtalsslutande
parter, må denna konventions
tillämpning på de i överenskommelsen
fastställda villkoren utsträckas
till vilket som helst annat
territorium än de i punkterna 1, 2
och 3 av förevarande artikel nämnda,
vilket tillhör någon av parterna
i överenskommelsen eller för vars internationella
förbindelser sådan part
svarar.
Artikel 28
Förhållandet mellan
denna konvention och bilaterala
överenskommelser
1. Denna konvention upphäver, i
vad avser de territorier på vilka den
äger tillämpning, sådana bestämmelser
i traktater, konventioner eller bilaterala
överenskommelser vilka reglera
utlämning mellan två avtalsslutande
parter.
2. De avtalsslutande parterna äga
mellan sig sluta bilaterala eller multilaterala
överenskommelser endast
för att utfylla bestämmelserna i denna
konvention eller för att underlätta
tillämpningen av de i densamma innefattade
principerna.
3. När mellan två eller flera av
de avtalsslutande parterna utlämning
äger rum på grundval av enhetlig
lagstiftning, skola de äga frihet att
reglera sina ömsesidiga förbindelser i
vad avser utlämning uteslutande i enlighet
med ifrågavarande ordning och
utan hinder av bestämmelserna i denna
konvention. Samma princip skall
tillämpas i förhållandet mellan två
46
Kungl. Maj. ts proposition lir 139 år 1958
of which has iii force a law providing
för the execution in its territory of
warrants of arrest issued in the territory
of the other Party or Parties.
Contracting Parties which exclude or
may in the future exclude the application
of this Convention as between
themselves in accordance with this
paragraf shall notify the SecretaryGeneral
of the Council of Europé accordingly.
The Secretary-General
shall inform the other Contracting
Parties of any notification received in
accordance with this paragraph.
Article 29
Signature, ratification and entrg
into force
1. This Convention shall be open to
signature by the Members of the
Council of Europé. It shall be ratified.
The instruments of ratification shall
be deposited with the Secretary-General
of the Council.
2. The Convention shall come into
force 90 days after the date of deposit
of the third instrument of ratification.
3. As regards any signatory ratifying
subsequently the Convention shall
come into force 90 days after the date
of the deposit of its instrument of
ratification.
Article 30
Accession
1. The Committee of Ministers of
the Council of Europé may invite any
State not a Member of the Council to
accede to this Convention, provided
that the resolution containing such
invitation receives the unanimous
agreement of the Members of the
Council who have ratified the Convention.
2. Accession shall be by deposit
with the Secretary-General of the
Council of an instrument of accession,
which shall take effect 90 days after
the date of its deposit.
sieurs Parties Contractantes dont
chacune a en vigueur une loi prévoyant
1’exécution sur son territoire
des mandats d’arrét décernés sur le
territoire de l’autre ou des autres.
Les Parties Contractantes qui excluent
ou viendraient å exclure de leurs
rapports mutuels 1’application de la
présente Convention, conformément
aux dispositions du présent paragraphe,
devront adresser une notification
å cet effet au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe. Celui-ci communiquera
aux autres Parties Contractantes
toute notification recue en
vertu du présent paragraphe.
Article 29
Signature, ratification, entrée en
vigueur
1. La présente Convention demeurera
ouverte å la signature des Membres
du Conseil de 1’Europe. Elle sera
ratifiée et les instruments de ratification
seront déposés auprés du Secrétaire
Général du Conseil.
2. La Convention entrera en vigueur
90 jours apres la date du dépöt
du troisiéme instrument de ratification.
3. Elle entrera en vigueur å l’égard
de tout signataire qui la ratifiera ultérieurement
90 jours apres le dépot
de son instrument de ratification.
Article 30
Adhésion
1. Le Comité des Ministres du Conseil
de 1’Europe pourra inviter tout
État non Membre du Conseil å adhérer
å la présente Convention. La résolution
concernant cette invitation
devra recevoir 1’accord unanime des
Membres du Conseil ayant ratifié la
Convention.
2. L’adhésion s’effectuera par le
dépot, auprés du Secrétaire Général
du Conseil, d’un instrument d’adhésion
qui prendra effet 90 jours aprés
son dépot.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
eller flera avtalsslutande parter av
vilka envars lag medger verkställande
på dess territorium av häktningsbeslut,
utfärdade inom den eller de
andra ifrågavarande parternas territorier.
Avtalsslutande parter, vilka
mellan sig utesluta eller komma att
utesluta tillämpningen av denna konvention
i enlighet med bestämmelserna
i förevarande punkt, skola därom
varsko Europarådets generalsekreterare.
Generalsekreteraren skall delgiva
övriga avtalsslutande parter tillkännagivanden
vilka mottagits jämlikt
förevarande punkt.
Artikel 29
Undertecknande, ratifikation och
ikraftträdande
1. Denna konvention skall stå öppen
för undertecknande av medlemmarna
i Europarådet. Den skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten
skola deponeras hos rådets generalsekreterare.
2. Konventionen skall träda i kraft
90 dagar efter dagen för deponerandet
av det tredje ratifikationsinstrumentet.
3. För signatärmakt som därefter
ratificerar konventionen träder den i
kraft 90 dagar efter deponerandet av
dess ratifikationsinstrument.
Artikel 30
Anslutning
1. Europarådets ministerkommitté
må inbjuda stat, som icke är medlem
av rådet, att ansluta sig till denna
konvention. Beslutet om dylik inbjudan
skall enhälligt godkännas av de
av rådets medlemmar vilka ha ratificerat
konventionen.
2. Anslutning skall ske genom deponerande
hos rådets generalsekreterare
av ett anslutningsinstrument och
träder i kraft 90 dagar efter deponerandet.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
Artide 31
Denunciation
Any Contracting Party may denounce
this Convention in so far as it
is concerned by giving notice to the
Secretary-General of the Council of
Europé. Denunciation shall take effect
six months after the date when
the Secretary-General of the Council
received such notification.
Article 32
Notifications
The Secretary-General of the Council
of Europé shall notify the Members
of the Council and the Government
of any State which has acceded
to this Convention of:
(a) the deposit of any instrument
of ratification or accession;
(b) the date of entry into force of
this Convention;
(c) any declaration made in accordance
with the provisions of Article
6, paragraph 1, and of Article
21, paragraph 5;
(d) any reservation made in accordance
with Article 26, paragraph 1;
(e) the withdrawal of any reservation
in accordance with Article 26,
paragraph 2;
(/) any notification of denunciation
received in accordance with the provisions
of Article 31 and by the date
on which such denunciation will take
effect.
In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto, have
signed this Convention.
Done åt Paris,
this 13th day of December 1957, in
English and French, both texts being
equally authentic, in a single copy
which shall remain deposited in the
archives of the Council of Europé.
The Secretary-General of the Council
of Europé shall transmit certified
copies to the signatory Governments.
Article 31
Dénonciation
Toute Partie Contractante pourra,
en ce qui la concerne, dénoncer la
présente Convention en adressant
une notification au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe. Cette dénonciation
prendra effet six mois
apres la date de la réception de sa notification
par le Secrétaire Général
du Conseil.
Article 32
Notifications
Le Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe notifiera aux Membres du
Conseil et au gouvernement de tout
État ayant adhéré å la présente Convention
:
(a) le dépöt de tout instrument de
ratification ou d’adhésion;
(b) la date de 1’entrée en vigueur;
(c) toute déclaration faite en application
des dispositions du paragraphe
1 de 1’article 6, et du paragraphe 5
de 1’article 21;
(d) toute réserve formulée en application
des dispositions du paragraphe
1 de 1’article 26;
(e) le retrait de toute réserve effectué
en application des dispositions
du paragraphe 2 de 1’article 26;
(f) toute notification de dénonciation
recue en application des dispositions
de 1’article 31 de la présente
Convention et la date å laquelle celleci
prendra effet.
En foi de quoi, les soussignés, dument
autorisés å cet effet, ont signé
la présente Convention.
Fait ä Paris,
le 13 décembre 1957,
en frangais et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire qui sera déposé dans
les archives du Conseil de 1’Europe.
Le Secrétaire Général du Conseil en
enverra copie certifiée conforme aux
gouvernements signataires.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958
Artikel 31
Uppsägning
Avtal sslutande part äger för sitt
vidkommande uppsäga denna konvention
genom att därom underrätta
Europarådets generalsekreterare.
Uppsägningen skall träda i kraft efter
6 månader, räknade från den dag
rådets generalsekreterare mottog underrättelsen.
Artikel 32
Tillkännagivanden
Europarådets generalsekreterare
skall för rådets medlemmar och för
regeringen i varje till denna konvention
ansluten stat tillkännagiva:
*
(a) deponering av ratifikations- eller
anslutningsinstrument;
(b) dagen för denna konventions
ikraftträdande;
(c) förklaring avgiven i enlighet
med bestämmelserna i artikel 6,
punkt 1, och artikel 21, punkt 5;
(d) förbehåll gjort i enlighet med
artikel 26, punkt 1;
(e) återtagande av förbehåll i enlighet
med artikel 26, punkt 2;
(f) underrättelse om uppsägning
mottagen jämlikt bestämmelserna i
artikel 31 och dagen för dess ikraftträdande.
Till bekräftande härav ha undertecknade,
därtill vederbörligen bemyndigade,
underskrivit denna konvention.
Som skedde i Paris den 13 december
1957 på franska och engelska, av
vilka båda texterna äga lika vitsord,
i ett enda exemplar vilket skall förvaras
i Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall översända
bestyrkt avskrift därav till signatärregeringarna.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.