Sök i Ratio Lex

Angående ratifikation av europeisk utlämningskonvention

1958-03-21 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:139, Angående ratifikation av europeisk utlämningskonvention

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation

av europeisk utlämningskonvention; given Stockholms

slott den 21 mars 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 12

regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen

hemställt, godkänna ratifikation av en europeisk utlämningskonvention.

GUSTAF ADOLF

Östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ratifikation av en inom

Europarådet utarbetad konvention rörande utlämning för brott.

1 Dihaitg till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av en den 13 december

1957 i Paris dagtecknad europeisk utlämningskonvention och anför:

Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott har nyligen undergått

en ingripande omdaning och modernisering genom lagen den 6 decemher

1957 (nr 668) om utlämning för brott, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958.

Den nya lagen har tillkommit på grundval av propositionen 1957: 156 och

första lagutskottets utlåtande 1957: 37. Såsom av nämnda proposition framgår,

har vårt land i avvaktan på den nya lagstiftningen genom uppsägning

frigjort sig från de allra flesta av sina tidigare gällande utlämningstraktater

med främmande stater. I kraft är för närvarande endast konventionen

den 21 februari 1907 med Norge (SFS 1907: 13), konventionen den

17 juni 1913 med Danmark (SO 1913: 5) och konventionen den 29 november

1923 med Finland (SÖ 1924: 2), varjämte genom ministeriell noteväxling

med Belgien den 18 och den 22 maj 1951 särskild överenskommelse

träffats om att konventionen med detta land av den 26 april 1870 (SFS

1870: 37) skall gälla tillsvidare med rätt för vardera parten att med omedelbar

verkan uppsäga konventionen med därtill hörande deklaration. Härutöver

föreligger icke för Sveriges del några traktatmässiga förpliktelser

eller rättigheter i fråga om utlämning. Dock är vidare att märka att Sverige

i anledning av några fall av utlämning till Sverige nödgats göra vissa utfästelser

om ömsesidighet.

I och med att den nya svenska lagen om utlämning föreligger, inställer

sig frågan huruvida denna lag i likhet med sin närmaste föregångare, lagen

den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare, bör kompletteras med

utlämningstraktater. Den nya lagen bygger visserligen i likhet med 1913

års lag på grundsatsen att utlämning kan ske oberoende av traktat, men

detta utesluter icke att ett system av traktater även för Sveriges del skulle

kunna befinnas ändamålsenligt i betraktande av den ståndpunkt lagstiftningen

i en del främmande stater intager. Sålunda utgör i vissa stater förefintligheten

av en traktat ett oeftergivligt villkor för att utlämning över
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

huvud skall kunna ske, medan en råd andra stater i brist på traktat nöjer

sig med en ömsesidighetsförklaring i varje särskilt fall från den stat som

begär utlämning. En tredje grupp stater medgiver däremot utlämning oberoende

av traktat eller ömsesidighetsförklaring.

I den förut omnämnda propositionen 1957: 156 har justitieministern upptagit

nu ifrågavarande spörsmål och därvid bl. a. anfört följande:

För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater,

vilka ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en

framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är

uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare strafflagstiftning

och med de principer som numera tillämpas i fråga om behandlingen

av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlänningslagstiftningen

kan det riktas invändnigar mot ett system, enligt vilket

en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder

sig möjligheten alt själv bestämma över personer som befinner sig inom

dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tillämpas

inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade

väsentligt andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i

vår tid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall

bekämpa brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationerna

mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare

är ett gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgärder

samordnas med varandra i överensstämmelse med den allmänna kriminalpolitiska

utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde

tagas upp till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för sam\

erkan vid anstaltsbeliandling, övervakning vid kriminalvård i frihet m. m.

Frågan om utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större

problemkomplex. Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt

utformade utan snarare bygga på en mera allmän samverkan till brottslighetens

bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att individen

har rätt att ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgärder

än som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår

som rimligt. Detta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grundsatser

som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna.

Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen

för utlämning mellan de nordiska länderna har man lörberedelsevis enat sig

om en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som

avgivits av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är föremål

för prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande konventionerna

om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad

i de skilda länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för

utlämning men bibehåller sin frihet alt efter omständigheterna pröva om

utlämning skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brottslige.

Om en dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de

nordiska länderna få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för

brottslighetens bekämpande som nyss antytts. Eu annan nordisk kommitté,

som tilisatts för detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.

Det vore enligt min mening i princip önskvärt alt arbeta efter samma linjer

när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår

av den föregående redogörelsen bar man emellertid vid det arbete på ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kangl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

det funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konventionsutkast

som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att staterna

på sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utlämna

brottslingar. Det är tydligt att traktatsystemet alltjämt har ett starkt

fotfäste; vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grundsatsen

att utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka ömsesidigt

förpliktande traktat ingåtts. Vid sådant förhållande torde även Sverige

få vara berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En

ovillkorlig förutsättning för vårt lands anslutning till utlämningstraktat

bör dock var att —- om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i

ett aktuellt utlämningsfall föreliggande omständigheter — individen dock

garanteras det mått av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej

bör få eftersättas.»

Efter framläggandet av propositionen 1957:156 har det arbete inom

Europarådet, varå justitieministern i det nu återgivna anförandet syftade,

lett till att en multilateral europeisk utlämningskonvention framlades för

undertecknande vid Europarådets ministerkommittés sammanträde i december

månad 1957. Konventionen undertecknades i Paris den 13 i nämnda

månad av Sverige, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien,

Luxemburg, Norge, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland samt Österrike.

Rörande dess tillkomst må här anföras följande.

Sedan Europarådets rådgivande församling den 8 december 1951 antagit

en rekommendation om åtgärder för förberedande av en europeisk utlämningskonvention,

sammanträdde en expertkommitté — vari bl. a. Sverige

var representerat — i Strasbourg i oktober 1953 för att överväga rekommendationen

och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla

Europarådets medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rapport

över sammanträdet kunde kommittén meddela, att betydande enighet

rådde beträffande de principer, som borde gälla för utlämning. Den 23 september

1954 antog rådgivande församlingen en ny rekommendation, som

gick ut på fortsatt arbete på upprättandet av en europeisk konvention i ämnet.

Rådets ministerkommitté uppdrog därefter åt expertkommittén att

överväga den rådgivande församlingens rekommendation med hänsyn till

möjligheten att upprätta dels ett typutkast till bilaterala konventioner mellan

sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda en

multilateral konvention angående utlämning, dels även förslag till sådan

multilateral konvention. Med anledning härav sammanträdde expertkommittén

ånyo i Strasbourg i januari—februari 1955 och i februari 1956. Efter

det första av dessa sammanträden hölls i september 1955 en sammankomst

mellan företrädare för expertkommittén och för den rådgivande församlingen,

varvid kommitténs utkast till multilateral konvention diskuterades.

De synpunkter som redovisades vid detta sammanträde övervägdes

därefter av expertkommittén vid dess sammanträde i februari 1956. Kommittén

framlade sedermera i en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport förslag

dels till typtext för bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till

multilateral konvention i ämnet. Förslagen anmäldes vid sammanträde med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

5

ministrarnas ställföreträdare i september 1956, varvid beslöts att yttrande

över förslagen skulle inhämtas från bl. a. rådgivande församlingen. Dennas

yttrande förelädes sedermera expertkommittén vid ett sammanträde med

den sistnämnda i februari 1957. Som resultat av detta sammanträde framlade

kommittén en den 15 april 1957 dagtecknad tilläggsrapport till den förutnämnda

rapporten av den 2 juli 1956. Sedan tilläggsrapporten granskats

vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare, beslöt dessa i september

1957 att en multilateral konvention, upprättad enligt förslaget till sådan,

skulle framläggas för undertecknande vid nästkommande sammanträde

med rådets ministerkommitté.

Konventionen är i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till

svenska fogad såsom bilaga till detta protokoll. I det följande lämnas en

redogörelse för huvudpunkterna i konventionen.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att enligt bestämmelserna

i konventionen till varandra utlämna personer, som är misstänkta

för brott eller som eftersökes för verkställighet av dom. I art. 2 angives närmare

för vilka brott denna förpliktelse gäller. Huvudregeln är, att brottet

enligt lagstiftningen i såväl den begärande som den anmodade staten skall

vara belagt med frihetsstraff eller med skyddsåtgärd innefattande frihetsförlust,

i båda fallen upp till en tid av lägst ett år, eller med svårare straff.

I fråga om utlämning för straffverkställighet fordras att den utmätta strafftiden

är minst fyra månader. Förpliktelsen gäller emellertid icke alla brott

som uppfyller nyssangivna villkor. Dels giver nämligen artikeln avtalsslutande

stat, vars lagstiftning icke medgiver utlämning för visst slag av brott,

rätt att utesluta konventionens tillämpning i fråga om sådant brott, dels

innehåller de följande artiklarna en uppräkning av vissa brott, beträffande

vilka utlämning icke skall ifrågakomma. Hit hör sålunda enligt art. 3 politiska

brott. Även om framställningen om utlämning avser ett vanligt brott,

skall utlämning ej ske, om den stat till vilken framställningen riktats har

grundad anledning att antaga, antingen att framställningen gjorts i avsikt

att åtala eller straffa den eftersökte på grund av hans ras, religion, medborgarskap

eller politiska uppfattning, eller att den eftersökte eljest skulle

bliva utsatt för diskriminerande åtgärder på grund av någon sådan omständighet.

Som politiskt brott betraktas icke attentat mot statsöverhuvud eller

mot medlem av ett statsöverhuvuds familj. I art. 4 stadgas att utlämning

för militära brott icke omfattas av konventionen och i art. 5 att utlämning

för fiskaliska brott kräver särskild överenskommelse mellan de berörda

staterna.

I fråga om egna medborgare stadgar art. G såsom huvudregel, all en stat

äger rätt att vägra utlämning av sina egna medborgare. Stat, som begagnar

sig av denna rätt, ådrager sig emellertid skyldighet att på framställning

från den begärande staten föranstalta om prövning genom de egna åtalsinyndigheterna

huruvida åtal för det uppgivna brottet bör ske samt att sedermera

underrätta den begärande staten om resultatet av dess framställning.

Staterna tillerkännes vidare rätt att genom en särskild deklaration,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

avgiven vid undertecknandet eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning

till densamma, bestämma omfattningen av begreppet egna medborgare

i nu ifrågavarande hänseende.

Art. 7—10 innehåller bestämmelser angående hinder mot utlämning med

hänsyn till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång därom i

den anmodade staten och preskription.

I art. 11 behandlas utlämning i sådana fall då dödsstraff kan ifrågakomma

enligt lagen i den begärande staten. Om lagen i den anmodade staten

icke föreskriver dödsstraff för ifrågavarande brott eller dödsstraff vanligtvis

där icke verkställes, skall utlämning kunna vägras, med mindre den

begärande staten lämnar garantier, som av den anmodade staten befinnes

betryggande, för att ett eventuellt utdömt dödsstraff icke kommer att verkställas.

Bestämmelser rörande förfarandet vid utlämningsfrainställning har upptagits

i nrt. 12. Framställningen skall som regel överlämnas på diplomatisk

väg och skall åtföljas av dom eller häktningsbeslut, uppgifter rörande brottet

och tillämpliga lagrum, beskrivning av den person som begäres utlämnad

m. m. Art. 13 tillerkänner den anmodade staten rätt att begära kompletterande

utredning.

Art. Ii innehåller en bestämmelse att eu utlämnad person icke må åtalas,

dömas eller på annat sätt berövas sin frihet på grund av annat, före

utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats. Artikeln angiver

vidare under vilka förutsättningar undantag från denna regel kan

ifrågakomma.

I art. 15 upptages regler beträffande vidareutlämning till tredje stat. Enligt

art. 16 må i brådskande fall den begärande staten begära provisoriskt

anhållande av den eftersökte.

För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma

brott eller för olika brott föreskrives i art. 17, att den anmodade staten

skall träffa sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter

och särskilt till brottens svårhetsgrad och platsen för deras förövande, till

tidsföljden mellan de olika framställningarna, till den eftersöktes medborgarskap

och till möjligheten av senare utlämning till annan stal.

I art. 18 har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av

utlämningsbeslut. Regler om uppskov med överlämnande och om överlämnande

med förbehåll finnes i art. 19. Artikeln innebär, att överlämnandet

av en person som skall utlämnas kan uppskjutas i avbidan på utgången av

åtal eller verkställighet av straff för annat brott än det för vilket utlämning

begärts. Den anmodade staten kan i stället för att uppskjuta överlämnandet

tillfälligt överlämna vederbörande på särskilt avtalade villkor.

Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för stat till vilken framställning

om utlämning riktats att beslagtaga och överlämna föremål vilka

kan tjäna till bevis om brottet eller vilka har förvärvats genom brottet.

Om de villkor som skall gälla för rätt att genom konventionsstat transitera

person som utlämnats upptages bestämmelser i art. 21. Sådan rätt före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

ligger i princip. Transitering må dock vägras, när det brott varför utlämning

medgivits är av politisk eller rent militär natur, liksom när den utlämnade

är medborgare i transiteringslandet.

I art. 22 fastslås att, i brist på särskilt stadgande i konventionen om motsatsen,

den anmodade statens lag är ensam tillämplig på förfarandet vid

utlämning och vid provisoriskt anhållande. Enligt art. 23 skall handlingarna

i ett utlämningsärende vara avfattade antingen på den begärande eller

den anmodade statens språk. Den senare staten är likväl alltid berättigad

att kräva översättning till något av Europarådets officiella språk, d. v. s.

engelska eller franska. Angående kostnaderna föreskrives i art. 24 att kostnader

på den anmodade statens territorium skall bäras av denna, kostnader

för transitering genom tredje makts territorium däremot av den bebegärande

staten. Kostnader för transport av den eftersökte från område

utanför Europa till vare sig den begärande eller den anmodade statens europeiska

territorium skall likaledes bäras av den begärande staten. I art. 25

definieras skyddsåtgärd i konventionens mening såsom varje frihetsberövande

åtgärd som av domstol beslutits såsom tillägg till eller ersättning för

straff.

Enligt art. 26 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition

av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vilken

som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss

bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av

bestämmelsen i vidare män än den själv godtagit densamma.

Art. 21 behandlar konventionens tillämplighet i territoriellt avseende. Huvudregeln

är att konventionen är tillämplig endast på konventionsstaternas

europeiska territorier. För Frankrikes vidkommande gäller den emellertid

även för de transoceana departementen och för Algeriet. Beträffande Förbundsrepubliken

Tyskland har meddelats den särskilda bestämmelsen att

konventionens tillämplighet för Land Berlin gjorts beroende av en notifikation

härom från förbundsregeringen till Europarådets generalsekreterare.

I övrigt gäller att två eller flera konventionsstater genom direkt överenskommelse

sinsemellan kan utsträcka konventionens tillämplighet till andra

områden för vilkas internationella förbindelser någon av dem svarar. I art.

28 regleras förhållandet mellan konventionen och bilaterala överenskommelser

angående utlämning. Huvudstadgandet innebär, att konventionen

skall träda i stället för sådana bilaterala överenskommelser och att konventionsstaterna

mellan sig endast äger träffa överenskommelser för att utfylla

konventionsbestämmelserna eller för att underlätta tillämpningen av konventionens

principer. Om emellertid mellan två eller flera avtalsslutande

stater utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning, äger de rätt

att mellan sig reglera utlämningsfrågor utan hinder av bestämmelserna i

konventionen.

Konventionens återstående artiklar, art. 29—32, avser spörsmål angående

förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraftträdande

in. in.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Departementschefen

Den förra året antagna lagen om utlämning för brott förutsätter icke

överenskommelse med främmande stat för att utlämning från Sverige skall

kunna äga rum. Spörsmålet huruvida den svenska lagstiftningen bör kompletteras

med förpliktande traktater har utförligt behandlats i det av 1949

års utlänningskommitté år 1951 avgiva betänkandet (SOU 1951:42). Kommittén

har där ifrågasatt, om icke Sverige överhuvudtaget borde avstå från

att avsluta utlämningstraktater. Då emellertid vissa stater för utlämning

kräver att konvention föreligger, har kommittén likväl ej velat förorda ett

system, som helt utesluter utlämningstraktater; däremot har kommittén

rekommenderat återhållsamhet vid avslutandet av sådana konventioner.

Såsom förut angivits har även chefen för justitiedepartementet i propositionen

1957: 156 ansett, att Sverige måste vara berett att i viss utsträckning

sluta förpliktande traktater.

För Sveriges del torde det vara att föredraga, om konventionerna kunde

utformas med samma målsättning som de pågående överläggningarna angående

ordningen för utlämning mellan de nordiska länderna, nämligen att

varje stat skall tillämpa vissa normer för utlämning men bibehålla sin frihet

att efter omständigheterna i varje särskilt fall pröva om utlämning

skall ske. Som emellertid systemet med förpliktande traktater alltjämt har

ett starkt fotfäste i så gott som samtliga länder utanför de nordiska staternas

krets, måste åtminstone tills vidare avkall i viss utsträckning göras på

detta principiella önskemål. På sätt chefen för justitiedepartementet i proposition

1957: 156 framhållit bör dock en ovillkorlig förutsättning för att

Sverige skall ingå en traktat om utlämning vara att — om än traktaten

icke giver full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsärende föreliggande

omständigheter — individen dock garanteras det mått av rättssäkerhet

som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.

Den nu föreliggande europeiska multilaterala utlämningskonventionen synes

mig utgöra en sådan överenskommelse, som Sverige kan biträda utan

att behöva uppgiva de principer, för vilka bär redogjorts. Enligt art. 26

må nämligen avtalsslutande stat vid konventionens undertecknande eller

vid deponerandet av sitt ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll

beträffande en eller flera av konventionens bestämmelser. Härigenom

blir det möjligt för länder sådana som Sverige, vilka icke är anhängare av

det traditionella, förpliktande traktatsystemet, att för sin del huvudsakligen

törläna konventionen innebörden att angiva allmänna normer för utlämning.

I den följande redogörelsen för konventionsstadgandena kommer att

redogöras för de förbehåll, som från nu angivna utgångspunkter synes påkallade

vid Sveriges ratifikation av konventionen.

Enligt art. 1 åtager sig de avtalsslutande staterna att i överensstämmelse

med konventionens bestämmelser till varandra utlämna personer, vilka skall

ställas till ansvar för brott eller undergå verkställighet av straff eller

skyddsåtgärd. Vidden av detta åtagande, såvitt gäller beskaffenheten av de

brott för vilka utlämning skall ske, framgår av art. 2—5.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

9

Enligt art. 2 gäller sålunda såsom allmänt villkor för utlämningsförpliktelsen,

att brottet enligt lagstiftningen hos såväl den begärande som den

anmodade staten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd

med varaktighet upp till en tid av lägst ett år eller med svårare

straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd

fordras att den utmätta påföljden avser en tid av minst fyra månader.

Beträffande utlämning för verkställighet överensstämmer konventionsbestämmelsen

med utlämningslagens motsvarande stadgande (4 §). I vad

avser utlämning av ^person som ännu icke dömts för det brott varför utlämning

begäres, föreskriver samma lagrum att gärningen skall motsvara

brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Härav följer att utlämning

från Sverige icke kan medgivas för brott varå endast fängelse kan

följa, även om möjlighet föreligger att ådöma eu strafftid av ett år eller

mer. Förbehåll i enlighet med utlämningslagens stadgande i denna del torde

sålunda erfordras. Förbehållet lärer emellertid endast behöva bli temporärt.

Det kan nämligen förväntas att under den fortgående revisionen

av den svenska strafflagstiftningen straffarbete och fängelse skall sammanslås

till ett enda frihetsstraff.

Art. 2 giver vidare avtalsslutande stat möjlighet att från konventionens

tillämpning utesluta sådana brott, beträffande vilka statens lagstiftning

icke medgiver utlämning. Enligt 5 och 6 §§ utlämningslagen gäller detta

dels gärning varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. strafflagen

som avser brott av krigsman dels politiskt brott. Då emellertid för

båda dessa brottskategorier uttryckliga undantagsbestämmelser upptagits i

konventionens art. 3 och 4 finnes icke anledning att från svensk sida begagna

sig av nu ifrågavarande reservationsrätt.

Art. 3 fastslår att utlämning icke skall medgivas, om det brott för vilket

den begäres av den anmodade staten betraktas som politiskt brott eller som

ett brott förknippat med politiskt brott. Ej heller får utlämning ske, om

grundad anledning finnes till antagande att, ehuru framställningen rör ett

vanligt brott, densamma gjorts i avsikt att åtala eller straffa den eftersökte

på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning,

eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras på grund

av någon av dessa anledningar. Artikeln innehåller härutöver en s. k. attentatsklausul,

d. v. s. ett stadgande om att attentat mot statsöverhuvud eller

mot medlem av statsöverhuvuds familj ej skall anses som politiskt brott i

konventionens mening. Vad först angår förbudet mot utlämning för politiskt

brott, överensstämmer detta såsom nyss sagts med vad utlämningslagen därom

stadgar. Därest gärningen tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet,

medgiver den svenska lagen enligt 6 § andra stycket utlämning för

sistnämnda brott, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande

ha karaktären av ett icke politiskt brott. För sådant fall föreskriver

lagen i 12 § andra stycket att vid beviljandet av utlämning särskilt skall

angivas alt den som utlämnas icke må straffas såsom för politiskt brott.

Något häremot svarande förbehåll synes icke påkallat vid ratifikationen av

konventionen, eftersom enligt art. 14 i denna den utlämnade icke får straffas

för annat före hans överlämnande begånget brott än det för vilket han

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

utlämnats och eftersom det kan förutsättas att utlämning kommer att vägras

i sådana fall, där tveksamhet skulle kunna tänkas uppkomma om för

vad slags brott utlämning ägt rum.

Enligt 7 § utlämningslagen må ej den utlämnas som på grund av sin

härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska

uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i

den främmande staten utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv

eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet eller ock där icke åtnjuter

trygghet mot att bliva sänd till stat i vilken han löper sådan risk. Då konventionens

bestämmelse om hinder mot utlämning på grund av risk för politisk

förföljelse synes vara tillräckligt omfattande för att möjliggöra en

tillämpning av detta stadgande i utlämningslagen, torde trots olikheten i uttryckssätt

någon reservation på denna punkt icke erfordras.

Däremot bör i enlighet med den ståndpunkt som intagits vid utformningen

av vår nya utlämningslag (se prop. 1957: 156 s. 56) den s. k. attentatsklausulen

icke godtagas från svensk sida, utan Sverige bör förbehålla

sig möjligheten att alltefter omständigheterna betrakta därmed avsedda brott

såsom politiska.

Brott mot militär lagstiftning vilka icke samtidigt är brott enligt vanliga

strafflagsbestämmelser är enligt art. 4 uteslutna från konventionens tilllämplighetsområde.

Liksom vad fallet är beträffande politiska brott, medgiver

utlämningslagen i 5 § att, om militärt brott jämväl innefattar brott

för vilket utlämning eljest må ske, gärningsmannen skall kunna utlämnas

för det senare brottet. I så fall skall enligt 12 § andra stycket utlämningen

beviljas under särskilt angivande av att den som utlämnas icke må straffas

enligt bestämmelse som avser brott av krigsman. Eftersom enligt avfattningen

av art. 4 i konventionen utlämning är avsedd att äga rum, så snart

ett militärt brott tillika utgör ett vanligt brott, utan att någon inskränkning

stadgats i fråga om de lagrum efter vilka straff får utmätas, synes mot

art. 4 böra göras förbehåll av innebörd som svarar mot nyssnämnda villkor

i 12 § andra stycket utlämningslagen.

Art. 5 förutsätter särskild överenskommelse mellan avtalsslutande stater

för att utlämning för fiskaliska brott skall medgivas. Något undantag för

brott av denna kategori finnes icke i utlämningslagen. Såväl enligt lagen

som enligt konventionen består sålunda möjligheten att allt efter förhållandena

pröva huruvida utlämning för fiskaliskt brott skall medgivas eller

vägras.

Art. 6—11 uppställer en rad andra inskränkningar i förpliktelsen att utlämna

än sådana som hänför sig till beskaffenheten av det brott för vilket

utlämning begäres.

Enligt art. 6 äger sålunda konventionsstat rätt att vägra utlämning av

sina egna medborgare. Utlämningslagen stadgar i 2 § förbud mot utlämning

av svensk medborgare. Vid lagförslagets remissbehandling hemställdes

om utvidgning av förbudet i två avseenden. Dels ifrågasattes om icke utlänningar,

som en längre tid varit bosatta här i landet, borde åtnjuta samma

skydd som svenska medborgare, dels framfördes tanken, att förbud borde

gälla även mot utlämning av medborgare i annat nordiskt land till utom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts pro/position nr 139 år 1958

nordisk stat. I propositionen 1957: 156 anförde med anledning härav chefen

för justitiedepartementet, att det torde få ankomma på Ivungl. Maj :t att i

varje särskilt fall bedöma, huruvida bosättning i Sverige eller medborgarskap

i annat nordiskt land borde medföra skydd mot utlämning. Även hänsyn

till de pågående överläggningarna angående en särskild ordning för utlämning

de nordiska länderna emellan finner jag tala för att Sverige icke

i förhållande till utomnordiska stater åtager sig traktatmässiga förpliktelser,

vilka kan föregripa lösningen av frågor angående utlämning av medborgare

i annan nordisk stat eller av utlänningar bosatta i sådan.

Enligt art. 6 punkt 1 b) äger Sverige också möjlighet alt i samband med

ratifikation av konventionen för sitt vidkommande definiera vad som i

konventionens mening skall förstås med medborgare. Detta stadgande torde

göra det möjligt att i nu ifrågavarande hänseende bevara den erforderliga

handlingsfriheten för Sverige utan att göra förbehåll mot någon bestämmelse

i konventionen, om nämligen i samband med ratifikationen avgives

förklaring att, såvitt gäller Sverige, med medborgare i konventionens mening

förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, medborgare

i övriga nordiska länder samt utlänningar, domicilierade i sistnämnda

länder. Det må anmärkas att Norge i samband med undertecknandet

av konventionen den 13 december 1957 avgivit en förklaring av motsvarande

innebörd.

Beträffande innehållet i art. 6 må härutöver nämnas, att det åligger avtalsslutande

stat som icke utlämnar sina egna medborgare att på begäran

av den stat som framställt begäran om utlämning överlämna ärendet till

behöriga myndigheter för åtals väckande, om anledning därtill prövas föreligga,

och att sistnämnda stat skall underrättas om resultatet av sådan framställning.

Något hinder för uppfyllandet av denna förpliktelse med avseende

å utlänning, som i konventionens mening jämställes med svensk medborgare,

föreligger icke, sedan 1 kap. 2 § strafflagen 1957 öppnat generell möjlighet

för Konungen att förordna om åtal mot utländsk man, som här i riket

finnes, för brott begånget utom riket, om straffarbete kan följa å gärningen

och den ej var fri från straff enligt gärningsortens lag.

För gärning, som helt eller delvis förövats å den anmodade statens territorium

eller på en plats som är likställd med dess territorium, må utlämning

vägras enligt ort. 7. Genom denna bestämmelse är konventionen förenlig

med stadgandet i 3 § utlämningslagen att utlämning må beviljas allenast

för gärning, som helt eller delvis förövats utom riket eller ombord på

utländskt fartyg eller luftfartyg eller för medverkan därtill. Någon motsvarighet

till bestämmelsen i punkt 2 av förevarande artikel, nämligen att utlämning,

när det brott för vilket utlämning begäres begåtts utom den begärande

statens territorium, kan vägras ehuru endast under förutsättning att

den anmodade statens lagstiftning icke medgiver åtal för brott av samma

slag, när de begåtts utanför den senare statens territorium, eller över huvud

icke medgiver utlämning för det brott varom fråga är, finnes icke i utlämningslagen.

Rätten att vägra utlämning såviil enligt art. 8 —- när talan mot den vars

utlämning begäres anhängiggjorts i den anmodade staten för det eller de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

brott för vilka utlämning begäres — som enligt art. 9 — i de fall där den

anmodade statens behöriga myndigheter beslutat att icke väcka åtal eller

att eftergiva åtalet för samma brott — liksom den i sistnämnda artikel

föreskrivna skyldigheten att icke bevilja utlämning, om den eftersökte slutligt

dömts i den anmodade staten för det eller de brott för vilka utlämning

begäres, motsvaras av det i 10 § utlämningslagen stadgade förbudet

mot utlämning under nyss angivna omständigheter. Jämlikt samma lagrums

andra stycke må utlämning ej heller beviljas, om straff för brottet skulle

vara förfallet enligt svensk lag. Konventionen upptager ett häremot svarande

utlämningsförbud i art. 10. Artikelns förbudsbestämmelse går emellertid

längre än utlämningslagens, såtillvida som den förpliktar konventionsstat

att vägra utlämning även i det fall då straffet förfallit endast enligt

lagen i den stat som gjort framställning om utlämning.

I 12 § första stycket punkt 4 utlämningslagen har för utlämning uppställts

villkoret att den som utlämnas ej må straffas med döden för brottet.

Detta stadgande täckes av konventionens art. 11, vilken föreskriver att, om

i den begärande staten brottet är belagt med dödsstraff medan i den anmodade

staten sådant straff antingen ej är stadgat för brottet eller ej brukar

verkställas därför, utlämning må vägras med mindre den begärande

staten i varje särskilt fall avgiver för den anmodade staten godtagbar försäkran

att dödsstraff icke kommer att verkställas.

De i art. 2—11 föreskrivna inskränkningarna i förpliktelsen att utlämna

täcker emellertid icke ett i den svenska utlämningslagen stadgat viktigt

hinder för utlämning, nämligen det i 8 § upptagna förbudet mot utlämning,

då sådan på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd

eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens

beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig

med humanitetens krav. Ratifikation av konventionen för Sveriges

del kan sålunda icke ske annat än med förbehåll om rätt att vägra utlämning

i sådana fall som avses i 8 § utlämningslagen. Förbehållet i fråga synes

lämpligen böra knytas till art. 1 i konventionen, varest den allmänna

förpliktelsen att utlämna i överensstämmelse med de följande artiklarna är

fastställd.

Enligt 20 § första stycket utlämningslagen må genom överenskommelse

med främmande stat bestämmas att, om hinder mot utlämning ansetts möta

enligt 8 eller 9 § samma lag, frågan genom överenskommelse med främmande

makt skall kunna liänskjutas till internationell skiljedom. Därest

en på konventionen stödd begäran om utlämning skulle avvisas under liän\

isning till det nu ifrågavarande förbehållet och den begärande staten icke

skulle godtaga den bedömning, enligt vilken utlämningen skulle strida mot

humanitetens krav, består alltså möjligheten att låta tvisten härom slitas

genom skiljedom. Att i förbehållet inrycka eu hänvisning härtill finner jag

dock icke påkallat.

Om direkt överenskommelse av annat innehåll icke träffats, skall enligt

art. 12 framställning om utlämning överlämnas på diplomatisk väg. Framställningen

skall åtföljas av den dom eller det beslut vaxå den grundas.

Domen eller beslutet skall vara av natur att omedelbart kunna verkställas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

13

Härutöver skall vissa närmare uppgifter lämnas om det brott för vilket utlämning

begäres liksom upplysningar till vägledning för fastställandet av

den eftersöktes identitet och medborgarskap. Slutligen skall vid framställningen

även fogas lydelsen av de å brottet tillämpliga lagrummen. Om den

anmodade staten finner de sålunda lämnade upplysningarna otillräckliga,

äger den enligt art. 13 begära nödig komplettering.

Det sålunda föreskrivna sättet för framställningens överbringande, liksom

bestämmelserna rörande de handlingar som skall åtfölja densamma,

motsvarar vad utlämningslagen härom stadgar i 14 §. Avfattningen av art.

12 giver vid handen att en dom eller ett häktningsbeslut som uppfyller i artikeln

angivna villkor skall godtagas av den stat till vilken framställningen

riktats och lämnar icke rum för någon prövning av den eftersöktes skuld.

Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen är emellertid möjligheten att genom

överenskommelse med främmande stat förbinda Sverige att godtaga

fällande dom eller av domstol eller domare meddelat beslut om häktning

begränsad genom villkoret att det ej i det särskilda fallet framgår att domslutet

eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Denna motsättning mellan

konventionen och utlämningslagen nödvändiggör ett förbehåll mot den

i konventionens art. 12 stadgade absoluta förpliktelsen. Förbehållet torde

givas den avfattningen att, ehuru i annan avtalsslutande stat meddelad dom

eller av domstol eller domare avkunnat häktningsbeslut vanligen godtages,

Sverige förbehåller sig rätten att vägra utlämning, om i det särskilda fallet

framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Även

beträffande detta förbehåll består, med hänsyn till vad i 20 § första stycket

utlämningslagen stadgats, möjligheten att genom skiljedom slita tvist angående

frågan huruvida förutsättningar för tillämpning av förbehållet är för

handen. Någon hänvisning härtill i själva förbehållet kan dock icke anses

erforderlig.

Den i art. 74 uttryckta grundsatsen, att utlämnad person icke må åtalas

eller straffas för annat, före utlämnandet begånget brott än det för vilket

han utlämnats, överensstämmer, såvitt gäller utlämning från Sverige, med

huvudstadgandet i 12 § första stycket punkt 1 utlämningslagen. Överensstämmelse

med detta lagrum föreligger även beträffande de i artikeln angivna

undantagen från sagda regel, vilka avser de fall att samtycke inhämtats

från den stat, varifrån utlämningen ägt rum, att den utlämnade underlåtit

lämna den andra statens territorium inom 45 dagar efter att ha frigivits

och att han återvänt dit. Att artikelns bestämmelser kan iakttagas

av de svenska myndigheterna i fall av utlämning till Sverige följer av 1 kap.

5 § andra stycket strafflagen.

Konventionstexten giver icke, vare sig i art. 14 eller annorstädes, avtalsslutande

stat någon befogenhet att vid utlämning fästa det i 12 § första

stycket punkt 3 utlämningslagen uppställda villkoret att den som utlämnas

icke må för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för

särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan

beskaffenhet. Visserligen äger Konungen medgiva undantag från vad

nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten. Men det skulle dock

knappast stå i överensstämmelse med lagens andemening, om ett sådant un
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

dantag medgåves i den generella formen av en konvention. Följaktligen bör

vid ratifikation av konventionen göras förbehåll av innehåll att vid bifall

till framställning om utlämning från Sverige skall kunna föreskrivas, att

den utlämnade ej må ställas inför extra-ordinär domstol. Följdriktigheten

torde kräva att förbehållet utsträckes till att gälla även rätt att vägra

utlämning för verkställighet av straffdom fälld av sådan domstol. I brist

på någon särskild annan artikel, till vilken nu ifrågavarande förbehåll skulle

kunna hänföras, synes detsamma, i likhet med det allmänna förbehållet

mot utlämning som skulle finnas uppenbart oförenlig med humanitetens

krav, böra knytas till den inledande art. 1 i konventionen.

Den som utlämnats må icke utlämnas vidare till annan stat för brott,

begångna före överlämnandet, med mindre samtycke därtill inhämtats från

den stat varifrån utlämningen ägt rum eller den utlämnade underlåtit att

lämna den stats territorium till vilken överlämnandet ägt rum eller ock

återvänt tid. Dessa i art. 15 införda bestämmelser överensstämmer med vad

utlämningslagen stadgar i 12 § första stycket punkt 1.

I art. 16 förutses att den eftersökte i brådskande fall skall kunna provisoriskt

anhållas. Tvångsåtgärden förutsätter givetvis att dom eller häktningsbeslut

meddelats i den stat, vars myndigheter begär åtgärden. Begäran om

provisoriskt anhållande skall kunna överbringas på något av följande sätt,

nämligen på diplomatisk väg, direkt genom posten eller genom telegram, genom

den internationella polisorganisationen eller på annat sätt som lämnar

bevis i skrift eller eljest godtages av den anmodade staten. Konventionen

innehåller icke några bestämmelser angående sättet för tvångsåtgärdens

vidtagande utan hänvisar endast till de avtalsslutande staternas interna lag.

De svenska stadgandena härom återfinnes i 23 § utlämningslagen. Artikeln

innehåller härutöver vissa bestämmelser om den längsta tid provisoriskt anhållande

må bestå.

Vid sammanträffande framställningar från flera stater om utlämning av

samma person skall enligt art. 17 den anmodade staten träffa sitt beslut under

hänsynstagande till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och

särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande,

till framställningarnas tidsföljd, till den eftersöktes medborgarskap och till

möjligheten av senare utlämning till annan stat. Bestämmelsen står i överensstämmelse

med motsvarande stadgande i 13 § första stycket utlämningslagen.

I fråga om förfarandet sedan beslut i utlämningsärendet träffats gäller

enligt art. 18 att, om framställningen helt eller delvis avvisas, skälen härför

skall redovisas. Har den bifallits, skall den begärande staten underrättas om

tid och plats för överlämnandet av den eftersökte liksom rörande den lid

denne för utlämningens skull varit berövad sin frihet. Mottages han icke å

den utsatta dagen, må han frigivas efter 15 dagars förlopp; har 30 dagar förflutit,

skall han frigivas. Den anmodade staten äger därefter vägra att utlämna

honom för samma brott. Härutöver upptages i artikeln en bestämmelse

om force majeure som hinder för överlämnandet och därav betingad förlängning

av fristen för detta.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

15

Beträffande överlämnandet av person som skall utlämnas innehåller utlämningslagen

i 20 § andra stycket föreskrifterna att, därest utlämning beviljats,

tid skall utsättas, inom vilken den främmande staten skall hämta den

som utlämnas, samt att tiden icke utan synnerliga skäl må överstiga en månad

från det nämnda stat erhållit del av beslutet. Vidare stadgas i 20 § tredje

stycket att Konungen äger förordna att den som enligt beslut skall utlämnas,

i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas nnder uppsikt.

Utlämningslagen förutsätter sålunda att det skall angivas en frist, i

vanliga fall om högst en månad, inom vilken den begärande staten har att

avhämta den som skall utlämnas, medan konventionen utgår från att en

viss dag skall fastställas för dennes avhämtande och att, om avhämtning då

ej sker, den anmodade staten under ytterligare 15 dagar skall hålla honom

den begärande staten tillhanda. Lagens och konventionens system är sålunda

förenliga med varandra, endast under förutsättning att för avhämtningen

fastställes en dag minst 15 dagar före utgången av den frist som skall bestämmas

enligt lagen. Som likväl iakttagandet av en sådan ordning i vissa

fall skulle kunna tänkas föranleda svårigheter, synes det för Sveriges del

vara anledning att till art. 18 i konventionen göra förbehåll av innebörd att,

därest någon vars utlämning Sverige beviljat icke å utsatt tid avhämtats av

den begärande staten, Sverige äger omedelbart häva beträffande honom tidigare

upprätthållen frihetsberövande åtgärd.

Bestämmelserna i art. 19 om uppskjutet överlämnande eller överlämnande

med förbehåll är förenliga med motsvarande stadganden i 11 § utlämningslagen.

I den utsträckning avtalsslutande stats lag så medgiver, förpliktar art. 20

sådan stat att efter framställning beslagtaga och överlämna föremål vilka

må tjäna till bevis leller vilka förvärvats genom brottet, överlämnas sådana

föremål, skall rättigheter som må ha förvärvats i egendomen bibehållas. Utlämningslagens

stadganden i denna del återfinnes i 21 § och är förenliga med

konventionens.

Konventionens bestämmelser i art. 21 om transitering av utlämnad ger

uttryck åt uppfattningen att sådan skall kunna äga rum, även om brottet

enligt transiteringslandets lag icke kan föranleda utlämning. De enda förutsättningar

under vilka transitering må vägras är sålunda, dels att den därom

anmodade staten betraktar det brott för vilket utlämning ägt rum som

politiskt eller av rent militär natur, dels alt den utlämnade är medborgare i

samma stat. Artikeln giver emellertid konventionsstat möjlighet att avgiva

förklaring att den icke kommer att medgiva transitering annat än på samtliga

eller något av de villkor, under vilka den medgiver utlämning.

Enligt 25 § utlämningslagen äger chefen för justitiedepartementet medgiva

transitering, såframt den utlämnade icke är svensk medborgare och ej

heller eljest synnerliga skäl finnes däremot. Även om sålunda lagen icke

kräver att alla förutsättningar för utlämning skall vara uppfyllda, skulle ett

förbehållslöst godtagande av här behandlade konvenlionsbestämmelse alltför

snävt inskränka prövningen i det enskilda fallet av framställning om

transitering. Förklaring synes därför böra avgivas om alt Sverige inom den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

ram som gäller för beviljandet av utlämning kommer att efter omständigheterna

i varje särskilt fall pröva framställning om transitering.

Enligt art. 23 skall de handlingar som företes till stöd för en framställning

om utlämning vara avfattade på den begärande eller den anmodade statens

språk, sistnämnda land dock alltid obetaget att kräva översättning till ett av

Europarådets officiella språk, d. v. s. engelska eller franska. Artikeln reglerar

däremot icke på vilket språk själva framställningarna skall göras. Såsom

tidigare omtalats, skall i brist på annan överenskommelse framställning

om utlämning eller transitering överlämnas på diplomatisk väg. Avgörande

för frågans besvarande blir då vilket språk som begagnas i den diplomatiska

skriftväxlingen mellan berörda båda stater.

De utomnordiska språk vilka torde komma till användning i ärenden rörande

utlämning från Sverige är engelska, franska och tyska. Då konventionen

icke medgiver avtalsslutande stat rätt att begära översättning av utlämningshandlingarna

till sitt eget språk, lär utrikesdepartementet få åtaga sig

att i nödvändig utsträckning låta översätta dessa handlingar. Beträffande

svenska framställningar om utlämning till Sverige är konventionen icke ägnad

att medföra någon ändring i den för närvarande tillämpade ordningen,

utan utrikesdepartementet torde liksom hittills få ombesörja erforderliga

översättningar.

Konventionens bestämmelser i art. 24 om vilken stat som skall bära i utlämningsärende

uppkommande kostnader torde endast stadfästa tidigare

praxis (jfr prop. 1957: 156 s. 91).

Art. 25 upptager en definition av begreppet skyddsåtgärd i konventionens

mening. Liksom i Sverige finnes i många andra länder möjlighet för domstolarna

att ersätta eller komplettera straff såsom brottspåföljd med andra

frihetsberövande åtgärder. För frågan huruvida utlämning från Sverige skall

medgivas eller icke är det av mindre vikt, vilken närmare form den samhälleliga

reaktionen på brottet gives i den begärande staten. Den avgörande

synpunkten är däremot långvarigheten av det frihetsberövande i den ena

eller andra formen, vilket i vartdera landet kommer i fråga som påföljd för

brottet. Detta framgår av det sätt varpå straff och skyddsåtgärder jämställts

i de inledande art. 1 och 2. I anslutning härtill fastslås i art. 25 att med

skyddsåtgärd i konventionens mening förstås varje åtgärd som innefattar

frihetsberövande och som föreskrives genom dom av en brottmålsdomstol

såsom tillägg till eller i stället för straff. Mot denna definition finnes uppenbarligen

intet att erinra ur svensk synpunkt.

Mot bestämmelserna i art. 27 om konventionens tillämplighet i territoriellt

hänseende finnes icke anledning till någon invändning från svensk sida.

I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan

slutit bilaterala överenskommelser i ämnet, upphäves dessa enligt art. 28 i

den nu förevarande konventionen. I fortsättningen äger konventionsstaterna

rätt att sinsemellan sluta bilaterala eller multilaterala överenskommelser om

utlämning endast för att komplettera den nu ifrågavarande konventionen

eller för att underlätta tillämpningen av dennas principer. I två fall lämnas

likväl konventionsstaterna frihet att på annan grundval reglera utlämningsfrågor

utan hinder av konventionens bestämmelser. Det ena fallet gäller sta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

ter mellan vilka utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning och

det andra sådana länder, som i sin lagstiftning upptagit särskilda regler för

verkställighet av häktningsbeslut, meddelade i annan eller andra stater. För

att kunna begagna sig av någon av dessa undantagsbestämmelser skall ifrågavarande

stater underrätta Europarådets generalsekreterare om den särskilda

ordning som införts i förhållandet dem emellan.

För Sveriges vidkommande innebär artikeln att, så snart konventionen

träder i kraft mellan Sverige och någon av de stater, med vilka Sverige alltjämt

har en bilateral utlämningskonvention, d. v. s. de övriga nordiska länderna

och Belgien, den ifrågavarande bilaterala konventionen sättes ur kraft.

Som jag inledningsvis angivit, förberedes särskild reglering av utlämningsväsendet

inom Norden genom enhetlig lagstiftning. När denna ordning genomförts,

kan den förstnämnda av undantagsbestämmelserna i art. 28 i konventionen

komma till användning för Nordens del. Det vill synas lämpligt att

vid ratifikation av konventionen underrätta Europarådets generalsekreterare

om den avsedda internordiska regleringen.

Bestämmelserna i art. 29 om undertecknande, ratifikation och ikraftträdande,

i art. 30 om senare tillträde till konventionen, i art. 31 om uppsägning

och i art. 32 om olika tillkännagivanden är avfattade i överensstämmelse med

vad som är allmänt brukligt och är icke av beskaffenhet att föranleda några

särskilda kommentarer.

Den nu förevarande europeiska utlämningskonventionen har tillkommit

på rekommendation av Europarådets rådgivande församling och utarbetats

av en expertkommitté vari även Sverige varit representerat. Den torde erbjuda

den bästa lösning som för närvarande står att finna när det gäller ett ämne

av så komplicerad natur som en multilateral reglering av utlämningsväsendet

i Europa.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att den här bilagda

europeiska utlämningskonventionen måtte föreläggas riksdagen och

hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att godkänna, att ratifikation sker av konventionen och

att därvid avgives dels förklaringar beträffande art. 6 och

21, dels förbehåll beträffande art. 1, 2, 3, 4, 12 och 18 av den

innebörd som förut angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Arvidson

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 139

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mcij:ts proposition nr 139 år 1958

European Convention on Extradition

The Governments signatory hereto,

being Members of the Council of Europé,

Considering that the aim of the

Council of Europé is to achieve a

greater unity between its Members;

Considering that this purpose can

be attained by the conclusion of agreements

and by common action in legal

matters;

Considering that the acceptance of

uniform rules with regard to extradition

is likely to assist this work of

unification,

Have agreed as follows:

Article 1

Obligation to extradite

The Contracting Parties undertake

to surrender to each other, subject to

the provisions and conditions laid

down in this Convention, all persons

against whom the competent authorities

of the requesting Party are proceeding

for an offence or who are

wanted by the said authorities for the

carrying out of a sentence or detention

order.

Article 2

Extraditable offences

1. Extradition shall be granted in

respect of offences punishable under

the laws of the requesting Party and

of the requested Party by deprivation

of liberty or under a detention order

for a maximum period of åt least one

year or by a more severe penalty.

Where a conviction and prison sentence

have occurred or a detention

order has been made in the territory

of the requesting Party, the punishment

awarded must have been for a

period of åt least four months.

2. If the request för extradition includes

several separate offences each

Convention Européenne (1’Extradition

Les Gouvernements signataires,

Membres du Conseil de 1’Europe,

Considérant que le but du Conseil

de 1’Europe est de réaliser une union

plus étroite entre ses Membres;

Considérant que cet objectif peut

étre atteint par la conclusion d’accords

ou par 1’adoption d’une action

commune dans le domaine juridique;

Convaincus que 1’acceptation de

régles uniformes en matiére d’extradition

est de nature å faire progresser

cette ceuvre d’unification,

Sont convenus de ce qui suit:

Article 1"

Obligation d’extrader

Les Parties Contractantes s’engagent

å se livrer réciproquement, selon

les régles et sous les conditions déterminées

par les artides suivants,

les individus qui sont poursuivis pour

une infraction ou recherchés aux fins

d’exécution d’une peine ou d’une mesure

de sureté par les autorités judiciaires

de la Partie requérante.

Article 2

Faits donnant lieu å extradition

1. Donneront lieu å extradition les

faits punis par les lois de la Partie

requérante et de la Partie requise

d’une peine privative de liberté ou

d’une mesure de sureté privative de

liberté d’un maximum d’au moms

un an ou d’une peine plus sévére.

Lorsqu’une condamnation ä une

peine est intervenue ou qu’une mesure

de sureté a été infligée sur le

territoire de la Partie requérante, la

sanction prononcée devra étre d’une

durée d’au moins quatre mois.

2. Si la demande d’extradition vise

plusieurs faits distincts punis chacun

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

19

Bilaga

Översättning

Europeisk utlämningskonvention

Signatärregeringarna, som äro medlemmar

av Europarådet, hava

i betraktande av att Europarådet

har till syfte att åvägabringa större

enhet mellan sina medlemmar;

i betraktande av att detta ändamål

kan befrämjas genom avslutandet av

överenskommelser och genom samfällt

handlande på det juridiska området;
i

betraktande av att antagandet av

enhetliga regler för utlämning är ägnat

att befordra detta arbete på förenhetligande,

överenskommit såsom följer:

Artikel 1

Förpliktelse att utlämna

De avtalsslutande parterna åtaga

sig att, under iakttagande av de bestämmelser

och villkor som fastställts

i denna konvention, till varandra utlämna

personer, vilka av behöriga

judiciella myndigheter hos den ansökande

parten ställas till ansvar för

brott eller efterlysas för verkställande

av straff eller skyddsåtgärd.

Artikel 2

Brott för vilka utlämning skall ske

1. Utlämning skall medgivas beträffande

brott som enligt lagstiftningen

såväl hos den ansökande parten

som hos den anmodade parten är

belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande

skyddsåtgärd upp till en

tid av lägst ett år eller med strängare

straff. Då straffdom avkunnats eller

skyddsåtgärd föreskrivits å den

ansökande partens territorium måste

den sålunda utmätta påföljden avse

en tid av minst fyra månader. 2

2. Därest framställningen om utlämning

avser flera olika brott av vil
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

of which is punishable under the

laws of the requesting Party and the

requested Party by deprivation of liberty

or under a detention order, hut

of which some do not fulfil the condition

with regard to the amount of

punishment which may be awarded,

the requested Party shall also have

the right to grant extradition for the

latter offences.

3. Any Contracting Party whose

law does not allow extradition för

certain of the offences referred to in

paragraph 1 of this Artide may, in

so far as it is concerned, exclude such

offences from the application of this

Convention.

4. Any Contracting Party which

wishes to avail itself of the right provided

for in paragraph 3 of this Artide

shall, åt the time of the deposit

of its instrument of ratification or

accession, transmit to the SecretaryGeneral

of the Council of Europé

either a list of the offences for which

extradition is allowred or a list of

those for which it is excluded and

shall åt the same time indicate the

legal provisions which allow or exclude

extradition. The Secretary-General

of the Council shall forward

these lists to the otlier signatories.

5. If extradition is subsequently

excluded in respect of other offences

by the law6 7 of a Contracting Party,

that Party shall notify the SecretaryGeneral.

The Secretary-General shall

inform the other signatories. Such notification

shall not take effect until

three months from the date of its

receipt by the Secretary-General.

6. Any Party which avails itself of

the right provided for in paragraphs

4 or 5 of this Artide may åt any time

apply this Convention to offences

which have been excluded from it. It

shall inform the Secretary-General of

the Council of such changes, and the

Secretary-General shall inform the

other signatories.

par la loi de la Partie requérante et

de la Partie requise d’une peine privative

de liberté ou d’une mesure de

sureté privative de liberté, mais dont

certains ne remplissent pas la condition

relative au taux de la peine,

la Partie requise aura la faculté d’accorder

également 1’extradition pour

ees derniers.

3. Toute Partie Contractante dont

la législation n’autorise pas l’extradition

pour certaines infraetions visées

au paragraphe 1 du present artide

pourra, en ce qui la concerne,

exelure ees infraetions du champ

d’application de la Convention.

4. Toute Partie Contractante qui

voudra se prévaloir de la faculté prévue

au paragraphe 3 du présent artide

notifiera au Secrétaire Général

du Conseil de 1’Europe, au moment

du dépöt de son instrument de ratification

ou d’adhésion, soit une liste

des infraetions pour lesquelles l’extradition

est autorisée, soit une liste des

infraetions pour lesquelles l’extradition

est exelue, en indiquant les

dispositions légales autorisant ou excluant

l’extradition. Le Secrétaire Général

du Conseil communiquera ees

listes aux autres signataires.

5. Si, par la suite, d’autres infraetions

viennent å étre exelues de 1’extradition

par la législation d’une

Partie Contractante, celle-ci notifiera

cette exclusion au Secrétaire Général

du Conseil qui en informera les

autres signataires. Cette notification

ne prendra effet qu’å l’expiration

d’un délai de trois mois ä compter

de la date de sa réception par le

Secrétaire Général.

6. Toute Partie qui aura fait usage

de la faculté prévue aux paragraphes

4 et 5 du présent artide pourra å

tout moment soumettre å 1’application

de la présente Convention des

infraetions qui en ont été exelues.

Elle notifiera ees modifications au

Secrétaire Général du Conseil qui les

communiquera aux autres signataires.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

21

ka varje är belagt med frihetsstraff

eller frihetsberövande skyddsåtgärd

enligt lagstiftningen hos såväl den

ansökande parten som hos den anmodade

parten, men av vilka några

icke uppfylla villkoret beträffande

straffskalan, skall den anmodade

parten äga rätt att medgiva utlämning

även för sistnämnda brott.

3. Avtalsslutande part, vars lagstiftning

icke medgiver utlämning för

vissa av de i denna artikels första

punkt angivna brotten, må för sitt

vidkommande utesluta sådana brott

från konventionens tillämplighetsområde.

4. Avtalsslutande part som önskar

begagna sig av den i punkt 3 av denna

artikel stadgade rätten skall, vid

tidpunkten för depositionen av sitt

ratifikations- eller anslutningsinstrument,

till Europarådets generalsekreterare

överlämna antingen en förteckning

över de brott, för vilka utlämning

medgives, eller en förteckning

över de brott, för vilka sådan är

utesluten, och skall samtidigt angiva

de författningsbestämmelser, vilka

medgiva eller utesluta utlämning. Rådets

generalsekreterare skall vidarebefordra

dessa förteckningar till övriga

signatärmakter.

5. Om genom avtalsslutande parts

lagstiftning sedermera utlämning för

andra brott uteslutes, skall denna

part varsko generalsekreteraren. Generalsekreteraren

skall härom underrätta

övriga signatärmakter. Sådant

tillkännagivande skall icke få verkan

förrän tre månader efter dagen för

detsammas mottagande av generalsekreteraren.

6. Part, som begagnar sig av de i

punkterna 4 och 5 av denna artikel

stadgade befogenheterna, må när

som helst börja tillämpa konventionen

på brott, som undantagits därifrån.

Parten i fråga skall underrätta

rådets generalsekreterare om sådana

ändringar och denne skall tillkännagiva

dem för de övriga signatärmakterna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

7. Any Party may apply reciprocity

in respect of any offences excluded

from the application of the Convention

under this Article.

Article 3

Political offences

1. Extradition sliall not be granted

if the offence in respect of which it is

requested is regarded by the requested

Party as a political offence or as

an offence connected with a political

offence.

2. The same rule shall apply if the

requested Party has substantial

grounds for believing that a request

for extradition för an ordinary criminal

offence has been made for the

purpose of prosecuting or punishing

a person on account of his race, religion,

nationality or political opinion,

or that that person’s position may be

prejudiced for any of these reasons.

3. The taking or attempted taking

of the life of a Head of State or a

member of his family shall not be

deemed to be a political offence for

the purposes of this Convention.

4. This Article shall not affect any

obligations which the Contracting

Parties may have undertaken or may

undertake under any other International

convention of a multilateral

character.

Article 4

Militärij offences

Extradition for offences under military

law which are not offences under

ordinary criminal law is excluded

from the application of this Convention.

Article 5

Fiscal offences

Extradition shall be granted, in accordance

with the provisions of this

Convention, for offences in connection

with taxes, duties, customs and

exchange only if the Contracting

7. Toute Partie pourra appliquer la

régle de la réciprocité en ce qui concerne

les infractions exclues du

champ d’application de la Convention

en vertu du present article.

Article 3

Infractions politiques

1. L’extradition ne sera pas accordée

si 1’infraction pour laquelle elle

est demandée est considérée par la

Partie requise comme une infraction

politique ou comme un fait connexe

å une telle infraction.

2. La méme régle s’appliquera si

la Partie requise a des raisons sérieuses

de croire que la demande

d’extradition motivée par une infraction

de droit commun a été présentée

aux fins de poursuivre ou de punir

un individu pour des considérations

de race, de religion, de nationalité

ou d’opinions politiques ou que la

situation de cet individu risque d’étre

aggravée pour l’une ou l’autre de ees

raisons.

3. Pour 1’application de la présente

Convention, 1’attentat å la vie d’un

Chef d’État ou d’un membre de sa

famille ne sera pas considéré comme

infraction politique.

4. L’application du présent article,

n’affectera pas les obligations que

les Parties auront assumées ou assumeront

aux termes de toute autre

convention internationale de caractére

multilatéral.

Article 4

Infractions militaires

L’extradition å raison d’infractions

militaires qui ne constituent pas des

infractions de droit commun est exclue

du champ d’application de la

présente Convention.

Article 5

Infractions fiscales

En matiére de taxes et impöts, de

douane, de change, 1’extradition sera

accordée, dans les conditions prévues

par la présente Convention, seulement

s’il en a été ainsi décidé entre

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj. ts prqposition nr 139 år 1958

23

7. Part må tillämpa ömsesidighet

beträffande vilket som helst av de

brott, vilka jämlikt förevarande artikel

undantagits från konventionens

tillämplighetsområde.

Artikel 3

Politiska brott

1. Utlämning skall icke medgivas

om det brott, för vilket den begäres,

av den anmodade parten betraktas

såsom politiskt brott eller som ett

brott, förknippat med ett politiskt

brott.

2. Enahanda regel skall tillämpas,

om den anmodade parten har grundad

anledning antaga, antingen att

en framställning om utlämning för

ett vanligt brott gjorts i avsikt att

åtala eller straffa en person på grund

av dennes ras, religion, medborgarskap

eller politiska uppfattning eller

också att hans belägenhet skulle

kunna försvåras på grund av någon

av dessa anledningar.

3. Såsom politiskt brott i denna

konventions mening skall icke anses

attentat mot statsöverhuvud eller mot

medlem av ett statsöverhuvuds familj.

4. Denna artikel skall icke inverka

på de förpliktelser som de avtalsslutande

parterna må ha åtagit sig eller

må åtaga sig jämlikt andra internationella

konventioner av multilateral

karaktär.

Artikel 4

Militära brott

Utlämning för brott mot militär

lagstiftning vilka icke äro brott enligt

vanliga strafflagsbestämmelser

faller utanför denna konvention.

Artikel 5

Fiskaliska brott

I fråga om brott mot lagstiftningen

angående skatter och andra pålagor,

tullar och valutatransaktioner skall

utlämning enligt bestämmelserna i

denna konvention medgivas endast i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

Parties have so decided in respect of

any such offence or category of offences.

Article 6

Extradition of nationals

1. (a) A Contracting Party shall

have the right to refuse extradition

of its nationals.

(b) Each Contracting Party may,

by a declaration made åt the time of

signature or of deposit of its instrument

of ratification or accession, define

as far as it is concerned the term

“nationals” within the meaning of

this Convention.

(c) Nationality shall be determined

as åt the time of the decision concerning

extradition. If, however, the person

claimed is first recognised as a

national of the requested Party during

the period between the time of the

decision and the time contemplated

for the surrender, the requested Party

may avail itself of the provision contained

in sub-paragraph (a) of this

Article.

2. If the requested Party does not

extradite its national, it shall åt the

request of the requesting Party submit

the case to its competent authorities

in order that proceedings may be

taken if they are considered appropriate.

For this purpose, the files, information

and exhibits relating to

the offence shall be transmitted without

charge by the means provided for

in Article 12, paragraph 1. The requesting

Party shall be informed of

the result of its request.

Article 7

Place of commission

1. The requested Party may refuse

to extradite a person claimed for an

offence which is regarded by its law

as having been committed in whole

or in part in its territory or in a place

treated as its territory.

Parties Contractantes pour chaque

infraction ou catégorie d’infractions.

Article 6

Extradition des nationaux

1. (a) Toute Partie Contractante

aura la faculté de refuser 1’extradition

de ses ressortissants.

(b) Chaque Partie Contractante

pourra, par une déclaration faite au

moment de la signature ou du dépöt

de son instrument de ratification ou

d’adhésion, définir, en ce qui la concerne,

le terme »ressortissants» au

sens de la présente Convention.

(c) La qualité de ressortissant

sera appréciée au moment de la décision

sur 1’extradition. Toutefois, si

cette qualité n’est reconnue qu’entre

1’époque de la decision et la date

envisagée pour la remise, la Partie

requise pourra également se prévaloir

de la disposition de 1’alinéa (a)

du present paragraphe.

2. Si la Partie requise n’extrade pas

son ressortissant, elle devra, sur la

demande de la Partie requérante, soumettre

1’affaire aux autorités compétentes

afin que des poursuites judiciaires

puissent étre exercées s’il y

a lieu. A cet effet, les dossiers, informations

et objets relatifs å l’infraetion

seront adressés gratuitement

par la voie prévue au paragraphe 1

de l’article 12. La Partie requérante

sera informée de la suite qui aura

été donnée å sa demande.

Article 7

Lieu de perpétration

1. La Partie requise pourra refuser

d’extrader 1’individu réclamé å

raison d’une infraction qui, selon sa

législation, a été commise en tout

ou en partie sur son territoire ou en

un lieu assimilé å son territoire.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

25

den utsträckning de avtalsslutande

parterna så beslutat beträffande varje

brott eller brottskategori.

Artikel 6

Utlämning av egna medborgare

1. (a) Avtalsslutande part skall

äga rätt att vägra utlämning av sina

egna medborgare.

(b) Varje avtalsslutande part må

genom en förklaring, avgiven vid

konventionens undertecknande eller

vid depositionen av ratifikations- eller

anslutningsinstrument, för sitt

vidkommande definiera begreppet

»medborgare» i konventionens mening.

(c) Medborgarskapet skall bestämmas

efter förhållandena vid tidpunkten

för beslutet över framställningen

om utlämning. Om den med framställningen

avsedda personen erkännes

såsom den anmodade partens

medborgare först under tiden efter

beslutet men innan den för hans

överlämnande utsatta dagen, må den

anmodade parten begagna sig av bestämmelsen

under (a) i förevarande

punkt.

2. Om den anmodade parten icke

utlämnar sina egna medborgare, skall

den på begäran av den ansökande

parten överlämna ärendet till sina behöriga

myndigheter för att åtal må

väckas, om anledning därtill finnes.

För detta ändamål skola akter, upplysningar

och föremål tjänande till

bevis angående brottet kostnadsfritt

överlämnas på sätt i artikel 12, punkt

1, stadgas. Den ansökande parten

skall underrättas om resultatet av

sin framställning.

Artikel 7

Platsen för brottets förövande

1. Den anmodade parten äger vägra

att utlämna den vars utlämning

begäres för ett brott, vilket enligt

samma parts lagstiftning är att anse

såsom helt eller delvis begånget på

dess territorium eller på en plats,

som är likställd med dess territorium.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

2. When the offence för which extradition

is requested has been committed

outside the territory of the requesting

Party, extradition may only

be refused if the law of the requested

Party does not allow prosecution for

the same category of offence when

committed outside the latter Party’s

territory or does not allow extradition

for the offence concerned.

Artide 8

Pendling proceedings for the same

offences

The requested Party may refuse to

extradite the person claimed if the

competent authorities of such Party

are proceeding against him in respect

of the offence or offences for which

extradition is requested.

Article 9

Non bis in idem

Extradition shall not be granted if

final judgment has been passed by

the competent authorities of the requested

Party upon the person claimed

in respect of the offence or offences

for which extradition is requested.

Extradition may be refused if the

competent authorities of the requested

Party have decided either not to institute

or to terminate proceedings in

respect of the same offence or offences.

Article 10

Lapse of time

Extradition shall not be granted

when the person claimed lias, according

to the law of either the requesting

or the requested Party, become immune

by reason of lapse of time from

prosecution or punishment.

Article It

Capital punishment

If the offence for which extradition

is requested is punishable by death

under the law of the requesting Party,

and if in respect of such offence the

death-penalty is not provided for by

2. Lorsque 1’infraction motivant la

demande d’extradition aura été commise

hors du territoire de la Partie

requérante, 1’extradition ne pourra

étre refusée que si la législation de

la Partie requise n’autorise pas la

poursuite d’une infraction du méme

genre commise hors de son territoire

ou n’autorise pas 1’extradition pour

1’infraction faisant l’objet de la demande.

Article 8

Poursuites en cours pour les

mémes faits

Une Partie requise pourra refuser

d’extrader un individu réclamé si cet

individu fait l’objet de sa part de

poursuites pour le ou les faits å raison

desquels 1’extradition est demandée.

Article 9

Non bis in idem

L’extradition ne sera pas accordée

lorsque 1’individu réclamé a été définitivement

jugé par les autorités

compétentes de la Partie requise,

pour le ou les faits å raison desquels

1’extradition est demandée. L’extradition

pourra étre refusée si les autorités

compétentes de la Partie requise

ont décidé de ne pas engager de

poursuites ou de mettre fin aux poursuites

qu’elles ont exercées pour le

ou les mémes faits.

Article 10

Prescription

L’extradition ne sera pas accordée

si la prescription de 1’action ou de la

peine est acquise d’aprés la législation

soit de la Partie requérante, soit de

la Partie requise.

Article 11

Peine capitale

Si le fait å raison duquel 1’extradition

est demandée, est puni de la

peine capitale par la loi de la Partie

requérante et que, dans ce cas, cette

peine n’est pas prévue par la législa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

2. När det brott för vilket utlämning

begäres har begåtts utom den

begärande partens territorium, må

utlämning vägras endast om den anmodade

partens lagstiftning icke

medgiver åtal för brott av samma

slag, när de begåtts utanför den senare

partens territorium, eller icke

medgiver utlämning för det brott,

varom fråga är.

Artikel 8

Pågående rättegång för samma brott

Den anmodade parten äger vägra

att utlämna den eftersökte, om samma

parts behöriga myndigheter anhängiggjort

talan mot honom för det

eller de brott, för vilka utlämningen

begäres.

Artikel 9

Non bis in idem

Utlämning skall icke medgivas, om

den eftersökte av den anmodade partens

behöriga myndigheter slutligt

dömts för det eller de brott, för vilka

utlämning begäres. Utlämning må

vägras, om den anmodade partens behöriga

myndigheter beslutat antingen

att icke väcka åtal eller att eftergiva

åtalet för samma brott.

O

Artikel 10

Preskription

Utlämning skall icke medgivas, när

enligt antingen den begärande partens

eller den anmodade partens lag

talan å brottet preskriberats eller

straffet förfallit.

Artikel 11

Dödsstraff

Om det brott för vilket utlämning

begäres enligt den begärande partens

lagstiftning förskyller dödsstraff och

om lagstiftningen hos den anmodade

parten icke föreskriver dödsstraff

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

the law of the requested Party or is

not normally carried ont, extradition

may be refused unless the requesting

Party gives such assurance as the

requested Party considers sufficient

that the death-penalty will not be

carried out.

Article 12

The request and supporting

documents

1. The request shall be in writing

and shall be communicated through

the diplomatic channel. Other means

of communication may be arranged

by direct agreement between two or

more Parties.

2. The request shall be supported

by:

(a) the original or an authenticated

copy of the conviction and sentence

or detention order immediately enforceable

or of the warrant of arrest

or other order having the same effect

and issued in accordance with the

procedure laid down in the law of the

requesting Party;

(b) a statement of the offences for

which extradition is requested. The

lime and place of their commission,

their legal descriptions and a reference

to the relevant legal provisions

shall be set out as accurately as possible;

and

(c) a copy of the relevant enactments

or, where this is not possible, a

statement of the relevant law and as

accurate a description as possible of

the person claimed, together with any

other information which will lielp to

establish his identitv and nationality.

Article 13

Supplementarg information

If the information communicated

by the requesting Party is found to

be insufficient to allow the requested

Party to make a decision in pursuance

of this Convention, the latter

Party shall request the necessary

supplementary information and may

tion de la Partie requise, ou n’y est

généralement pas exécutée, 1’extradition

pourra n’étre accordée qu’å la

condition que la Partie requérante

donne des assurances jugées suffisantes

par la Partie requise, que la peine

capitale ne sera pas exécutée.

Article 12

Requéte et piéces å Vappui

1. La requéte sera formulée par

écrit et présentée par la voie diplomatique.

Une autre voie pourra étre

convenue par arrangement direct entre

deux ou plusieurs Parties.

2. Il sera produit å 1’appui de la

requéte:

(a) 1’original ou 1’expédition

authentique soit d’une décision de

condamnation exécutoire, soit d’un

mandat d’arrét ou de tout autre acte

ayant la méme force, délivré dans

les formes prescrites par la loi de la

Partie requérante;

ib) un exposé des faits pour lesquels

1’extradition est demandée. Le

temps et le lieu de leur perpétration,

leur qualification légale et les références

aux dispositions légales qui

leur sont applicables seront indiqués

le plus exactement possible; et

(c) une copie des dispositions légales

applicables ou, si cela n’est pas

possible, une déclaration sur le droit

applicable, ainsi que le signalement

aussi précis que possible de l’individu

réclamé et tous autres renseignements

de nature å déterminer son

identité et sa nationalité.

Article 13

Complément d’infor mation s

Si les informations communiquées

par la Partie requérante se révélent

insuffisantes pour permettre å la

Partie requise de prendre une décision

en application de la présente

Convention, cette derniére Partie demandera

le complément d’informa
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

29

för sådant brott eller dödsstraff vanligtvis

icke där verkställes, må utlämning

vägras, med mindre den begärande

parten avger sådan försäkran

att dödsstraff icke kommer att

verkställas, som den anmodade parten

anser tillfyllest.

Artikel 12

Framställningen och handlingar till

stöd därför

1. Framställningen skall göras

skriftligen och överlämnas på diplomatisk

väg. Om andra sätt för överlämnandet

må överenskommas genom

avtal direkt mellan två eller flera

parter.

2. Framställningen skall åtföljas

av:

(a) original eller bestyrkt avskrift

antingen av en omedelbart verkställbar

dom eller av häktningsbeslut eller

annat beslut med samma verkan,

utfärdat i den ordning som föreslcrives

i den begärande partens lag;

(b) uppgift om det eller de brott

för vilka utlämning begäres, därvid

tiden och platsen för deras förövande,

deras rättsliga kännetecken samt

hänvisningar till tillämpliga lagrum

skola angivas så noggrant som möjligt;

och

(c) återgivande av tillämpliga lagrum

eller, om detta icke är möjligt,

redogörelse för tillämplig lag, ävensom

en så noggrann beskrivning som

möjligt av den eftersökte, tillika med

alla andra upplysningar av beskaffenhet

att tjäna till ledning vid fastställandet

av hans identitet och medborgarskap.

Artikel 13

Ytterligare upplysningar

Om de upplysningar, som överbringats

av den begärande parten,

icke befinnas tillräckliga för att

medgiva den anmodade parten alt

fatta beslut jämlikt denna konvention,

skall den sistnämnda parten begära

nödiga ytterligare upplysningar

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

fix a time-limit för the receipt thereof.

Artide 14

Rule of specialihj

1. A person who has been extradited

shall not be proceeded against,

sentenced or detained with a view to

the carrying out of a sentence or detention

order for any offence connnitted

prior to his surrender other than

that for which he ivas extradited, nor

shall he be for any other reason restricted

in his personal freedom, except

in the following cases:

(a) When the Party which surrendered

him consents. A request for

consent shall be submitted, accompanied

by the documents mentioned in

Article 12 and a legal record of any

statement made by the extradited person

in respect of the offence concerned.

Consent shall be given when

the offence för which it is requested

is itself subject to extradition in accordance

with the provisions of this

Convention;

(b) when that person, having had

an opportunity to leave the territory

of the Party to which he has been

surrendered, has not done so within

45 days of his final discharge, or has

returned to that territory after

leaving it.

2. The requesting Party may, however,

take any measures necessary to

remove the person from its territory,

or any measures necessary under its

law, including proceedings by default,

to prevent any legal effects of lapse

of time.

3. When the description of the of
fence

charged is altered in the course

of proceedings, the extradited person

shall only be proceeded against or

sentenced in so far as the offence

under its new description is shown

by its constituent elements to be an

offence which would allow3 * * * 7 extradition.

Höns nécessaire et pourra fixer un

délai pour 1’obtention de ees informations.

Article 14

Régle de la spécialité

1. L’individu qui aura été livré ne

sera ni poursuivi, ni jugé, ni détenu

en vue de 1’exécution d’une peine ou

d’une mesure de sureté, ni soumis å

toute autre restriction de sa liberté

individuelle, pour un fait queleonque

antérieur å la remise, autre que celui

ayant motivé 1’extradition, sauf dans

les cas suivants:

(a) lorsque la Partie qui Pa livré

y consent. Une demande sera présentée

å cet effet, accompagnée des

piéces prévues å 1’article 12 et d’un

procés-verbal judiciaire consignant

les déclarations de 1’extradé. Ce consentement

sera donné lorsque l’infraetion

pour laquelle il est demande

entraine elle-méme 1’obligation d’extrader

aux termes de la présente

Convention;

(b) lorsqu’ayant eu la possibilité

de le faire, Pindividu extradé n’a pas

quitté dans les 45 jours qui suivent

son élargissement définitif, le territoire

de la Partie å laquelle il a été

livré ou s’il y est retourné apres

1’avoir quitté.

2. Toutefois, la Partie requérante

pourra prende les mesures nécessaires

en vue d’une part d’un renvoi

éventuel du territoire, d’autre part

d’une interruption de la prescription

conformément å sa législation, y compris

le recours å une procédure par

défaut.

3. Lorsque la qualification donnée

au fait incriminé sera modifiée au

cours de la procédure, Pindividu extradé

ne sera poursuivi ou jugé que

dans la mesure ou les éléments constitutifs

de 1’infraction nouvellement

qualifiée permettraient 1’extradition.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

31

och må bestämma en frist för mottagandet

av dessa.

Artikel 14

Specifikationsregel

1. Den som utlämnats må icke åtalas,

dömas eller berövas sin frihet för

verkställande av straff eller skyddsåtgärd

och ej heller underkastas annan

inskränkning i sin personliga

frihet för annat, före hans överlämnande

begånget brott än det för

vilket han utlämnats utom i följande

fall:

(a) När den part som utlämnat honom

samtycker därtill. Framställning

om samtycke skall översändas tillsammans

med sådana handlingar

som omnämnas i artikel 12 jämte ett

av domstol hållet protokoll över förhör

med den utlämnade. Samtycke

skall lämnas när det brott, för vilket

samtycke begäres, i sig självt grundlägger

skyldighet att utlämna enligt

denna konventions bestämmelser;

(b) När den utlämnade, efter att

ha haft möjlighet att lämna den parts

territorium till vilken han utlämnats,

icke gjort så inom 45 dagar efter det

han slutligen frigivits, eller när han

återvänt efter att en gång ha lämnat

territoriet.

2. Begärande part må emellertid

vidtaga nödvändiga åtgärder såväl för

den utlämnades eventuella avlägsnande

från dess territorium som för

avbrytande av preskription enligt

dess lag, däri inbegripet rättegångsförfarande

i den tilltalades frånvaro. 3

3. När brottsrubriceringen under

målets handläggning ändras, må den

utlämnade endast tilltalas eller dömas

i den utsträckning brottet under

den nya rubriceringen enligt sitt väsentliga

gärningsinnehåll skulle kunna

medföra utlämning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Article 15

Re-extradition to a third state

Except as provided for in Article

14, paragraph 1 (b), the requesting

Party sliall not, without the consent

of the requested Party, surrender to

another Party or to a third State a

person surrendered to the requesting

Party and sought by the said other

Party or third State in respect of offences

committed before his surrender.

The requested Party may request the

production of the documents mentioned

in Article 12, paragraph 2.

Article 16

Provision^! arrest

1. In case of urgency the competent

authorities of the requesting Party

may request the provisional arrest of

the person sought. The competent

authorities of the requested Party

shall decide the matter in accordance

with its law.

2. The request for provisional arrest

shall state that one of the documents

mentioned in Article 12, paragraph

2 (a), exists and that it is intended

to send a request for extradition.

It shall also state for what offence

extradition will be requested

and when and where such offence

was committed and shall so far as

possible give a description of the person

sought.

3. A request for provisional arrest

shall be sent to the competent authorities

of the requested Party either

through the diplomatic channel or

direct by post or telegraph or through

the International Criminal Police Organisation

(Interpol) or by any other

means affording evidence in writing

or accepted by the requested Party.

The requesting authority shall be informed

without delay of the result of

its request.

Article 15

Réextradition å un état tiers

Sauf dans le cas prévu au paragraphe

1, alinéa (b) de Particle 14,

1’assentiment de la Partie requise

sera nécessaire pour permettre å la

Par lie requérante de livrer ä une

autre Partie ou å un État tiers l’individu

qui lui aura été remis et qui

serait recherché par 1’autre Partie ou

par l’État tiers pour des infractions

antérieures å la remise. La Partie

requise pourra exiger la production

des piéces prévues au paragraphe 2

de 1’arlicle 12.

Article 16

Arrestation provisoire

1. En cas d’urgence, les autorités

compétentes de la Partie requérante

pourront deinander 1’arrestation provisoire

de l’individu recherché; les

autorités compétentes de la Partie

requise statueront sur cette demande

conformément k la loi de cette Partie.

2. La demande d’arrestation provisoire

indiquera l’existence d’une des

piéces prévues au paragraphe 2, alinéa

(a) de 1’arlicle 12 et fera part

de l’intention d’envoyer une demande

d’extradition; elle mentionnera l’infraction

pour laquelle 1’extradition

sera demandée, le temps et le lieu ou

elle a été commise ainsi que, dans la

mesure du possible, le signalement de

1’individu recherché.

3. La demande d’arrestation provisoire

sera transmise aux autorités

compétentes de la Partie requise soit

par la voie diplomatique, soit directement

par la voie postale ou télégraphique,

soit par 1’Organisation internationale

de Police criminelle (Interpol),

soit par tout antre moyen

laissant une irace écrite ou admis

par la Partie requise. L’autorité requérante

sera informée sans délai de

la suite donnée å sa demande.

4. Provisional arrest may be termi- 4. L’arrestation provisoire pourra

nated if, within a period of 18 days prendre fin si, dans le délai de 18

after arrest, the requested Party has jours apres 1’arrestation, la Partie

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

33

Artikel 15

Vidareutlämning till tredje stat

Utom i det fall varom stadgas i

punkt 1 under (b) i artikel 14, är

den anmodade partens samtycke

nödvändigt för att den begärande

parten skall äga att till annan part

eller till utanförstående stat utlämna

den som överlämnats till den begärande

parten och av annan part eller

av utanförstående stat eftersökes

för brott, begångna före hans överlämnande.

Den anmodade parten må

fordra företeende av de i artikel 12

punkt 2 nämnda handlingarna.

Artikel 16

Provisoriskt anhållande

1. I brådskande fall må den begärande

partens behöriga myndigheter

hemställa om provisoriskt anhållande

av den eftersökte. Den anmodade

partens behöriga myndigheter skola

behandla framställningen i enlighet

med dennas lag.

2. Framställning om provisoriskt

anhållande skall angiva att en av de i

punkt 2 under (a) i artikel 12 angivna

handlingarna föreligger och att

avsikten är att begäran om utlämning

skall göras. Framställningen skall

även innehålla uppgift om det brott,

för vilket utlämning kommer att begäras,

om tid och plats för brottets

förövande samt, såvitt möjligt, om

den eftersöktes signalement.

3. Framställning om provisoriskt

anhållande skall befordras till den

anmodade partens behöriga myndigheter

antingen på diplomatisk väg eller

direkt med post eller telegraf eller

genom den internationella kriminalpolisorganisationen

(Interpol) eller

på vilket som helst annat sätt,

som efterlämnar bevis i skrift eller

annars godtages av den anmodade

parten. Den myndighet från vilken

framställningen härrör skall utan

dröjsmål underrättas om resultatet

av densamma.

4. Den som anhållits provisoriskt

må frigivas, om den anmodade parten

icke mottagit begäran om utläm
;t

llilxang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 139

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

not received the request for extradition

and the documents mentioned in

Artide 12. It shall not, in any event,

exceed 40 days from the date of such

arrest. The possibility of provisional

release åt any time is not excluded,

hut the requested Party shall take

any ineasures which it considers necessary

to prevent the escape of the

person sought.

5. Release shall not prejudice re-arrest

and extradition if a request för

extradition is received subsequently.

Article 17

Conflicting requests

If extradition is requested concurrently

by more than one State, either

for the same offence or for different

offences, the requested Party shall

make its decision having regard to all

the circumstances and especially the

relative seriousness and place of commission

of the offences, the respective

dates of the requests, the nationality

of the person claimed and the possibility

of subsequent extradition to

another State.

Article 18

Surrender of the person to be

extradited

1. The requested Party shall inform

the requesting Party by the means

mentioned in Article 12, paragraph 1

of its decision with regard to the

extradition.

2. Reasons shall be given for any

complete or partial rejection.

3. If the request is agreed to, the

requesting Party shall be informed of

the place and date of surrender and

of the length of time for which the

person claimed was detained with a

view to surrender.

4. Subject to the provisions of paragraph

5 of this Article, if the person

claimed has not been taken over on

the appointed date, he may be

released after the expiry of 15 days

and shall in any case be released after

requise n’a pas été saisie de la demande

d’extradition et des piéces

mentionnées å 1’article 12; elle ne

devra, en aucun cas, excéder 40 jours

apres 1’arrestation. Toutefois, la mise

en liberté provisoire est possible å

tout moment, sauf pour la Partie

requise å prendre toute mesure

qu’elle estimera nécessaire en vue

(Téviter la fuite de l’individu réclamé.

5. La mise en liberté ne s’opposera

pas å une nouvelle arrestation et å

l’extradition si la demande d’extradition

parvient ultérieurement.

Article 17

Concours de requétes

Si 1’extradition est demandée concurremment

par plusieurs États, soit

pour le méme fait, soit pour des faits

différents, la Partie requise statuera

compte tenu de toutes circonstances

et notamment de la gravité relative et

du lieu des infractions, des dates

respectives des demandes, de la nationalité

de 1’individu réclamé et de

la possibilité d’une extradition ultérieure

å un autre État.

Article 18

Remise de Vextradé

1. La Partie requise fera connaitre

å la Partie requérante par la voie

prévue au paragraphe 1 de 1’article

12, sa décision sur l’extradition.

2. Tout rejet complet ou partiel

sera motivé.

3. En cas d’acceptation, la Partie

requérante sera informée du lieu et

de la date de remise, ainsi que de la

durée de la détention subie en vue de

l’extradition par 1’individu réclamé.

4. Sous réserve du cas prévu au

paragraphe 5 du présent article, si

1’individu réclamé n’a pas été re<ju å

la date fixée, il pourra étre mis en

liberté å 1’expiration d’un délai de

15 jours å compter de cette date et il

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

ning och i artikel 12 nämnda handlingar

inom 18 dagar efter anhållandet.

Under inga förhållanden må anhållningstiden

överskrida 40 dagar

från dagen för anhållandet. Provisorisk

frigivning må när som helst äga

rum, men den anmodade parten skall

vidtaga de åtgärder den anser erforderliga

till förhindrande av den eftersöktes

avvikande.

5. Frigivning skall icke förhindra

förnyat anhållande och utlämning,

om begäran om utlämning senare

mottages.

Artikel 17

Sammanträffande framställningar

Om någons utlämning samtidigt

begäres av flera stater, antingen för

samma brott eller för olika brott,

skall den anmodade parten träffa sitt

beslut under hänsynstagande till

samtliga omständigheter och särskilt

till brottens relativa svårhetsgrad

och platsen för deras förövande, till

tidsföljden mellan de olika framställningarna,

till den eftersöktes medborgarskap

och till möjligheten av

senare utlämning till annan stat.

Artikel 18

Överlämnande av den som skall

utlämnas

1. Den anmodade parten skall på

det i artikel 12 punkt 1 angivna sättet

underrätta den begärande parten

om sitt beslut beträffande utlämningen.

2. För avslag, helt eller delvis, skola

skälen angivas.

3. Om framställningen bifalles,

skall den begärande parten underrättas

om plats och tid för överlämnandet

av den eftersökte och om den tid,

varunder denne varit berövad sin frihet

till följd av utlämningsförfarandet.

4. Med förbehåll för bestämmelserna

i punkt 5 av förevarande artikel

må den eftersökte, om han icke övertagits

på den utsatta dagen, frigivas

sedan 15 dagar förflutit från denna;

under alla förhållanden skall han fri
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

the expiry of 30 days. The requested

Party may refuse to extradite him for

the same offence.

5. If circumstances beyond its control

prevent a Party from surrendering

or taking over the person to be

extradited, it shall notify the other

Party. The two Parties shall agree a

new date for surrender and the provisions

of paragraph 4 of this Article

shall apply.

Article 19

Postponed or conditional surrender

1. The requested Party may, af ter

making its decision on the request for

extradition, postpone the surrender

of the person claimed in order that

he may be proceeded against by that

Party or, if he has already been convicted,

in order that he may serve his

sentence in the territory of that Partyfor

an offence other than that for

which extradition is requested.

2. The requested Party may, instead

of postponing surrender, temporarily

surrender the person claimed

to the requesting Party in accordance

with conditions to be determined by

mutual agreement between the Parties.

Article 20

Handing over of propertg

1. The requested Party shall, in so

far as its law permits and åt the

request of the requesting Party, seize

and hand over property:

(a) which mayr be required as evidence

or

(b) which has been acquired as a

result of the offence and which, åt the

time of the arrest, is found in the possession

of the person claimed or is

discovered subsequently-.

2. The property mentioned in paragraph

1 of this Article shall be handed

even if extradition, having been

agreed to, cannot be carried out

owing to the death or escape of the

person claimed.

sera en tout cas mis en liberté å l’expiration

d’un délai de 30 jours; la

Partie requise pourra refuser de Textrader

pour le méme fait.

5. En cas de force majeure empéchant

la remise ou la réception de

1’individu å extrader, la Partie intéressée

en informera 1’autre Partie; les

deux Parties se mettront d’accord sur

une nouvelle date de remise et les

dispositions du paragraphe 4 du

present article seront applicables.

Article 19

Remise ajournée ou conditionnelle

1. La Partie requise pourra, apres

avoir statué sur la demande d’extradition,

ajourner la remise de 1’individu

réclamé pour qu’il puisse étre

poursuivi par elle ou, s’il a déjå été

condamné, pour qu’il puisse purger,

sur son territoire, une peine encourue

å raison d’un fait autre que celui

pour lequel Textradition est demandée.

2. Au lieu d’ajourner la remise,

la Partie requise pourra remettre temporairement

å la Partie requérante

1’individu réclamé dans des conditions

å déterminer d’un commun accord

entre les Parties.

Article 20

Remise d’objets

1. A la demande de la Partie requérante,

la Partie requise saisira et remettra,

dans la mesure permise par

sa législation, les objets:

(a) qui peuvent servir de piéces å

conviction, ou

(b) qui, provenant de 1’infraction,

auraient été trouvés au moment de

l’arrestation en la possession de 1’individu

réclamé ou seraient découverls

ultérieurement.

2. La remise des objets visés au paragraphe

1 du présent article sera

effectuée méme dans le cas ou 1’extradition

déjå accordée ne pourrait

avoir lieu par suite de la mort ou de

1’évasion de Tindividu réclamé.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

37

givas, sedan 30 dagar förflutit. Den

anmodade parten äger vägra att vidare

utlämna honom för samma

brott.

5. Om part av förhållanden, över

vilka den icke råder, hindras från att

överlämna eller övertaga den som

skall utlämnas, skall den andra parten

underrättas. De båda parterna

skola överenskomma om ny tidpunkt

för överlämnandet och bestämmelserna

i förevarande artikels punkt 4

skola därvid tillämpas.

Artikel 19

Uppskjutet överlämnande eller överlämnande

med förbehåll

1. Anmodad part må, efter att ha

träffat beslut rörande begäran om utlämning,

uppskjuta överlämnandet av

den eftersökte, för att denne må

kunna åtalas av parten, eller, om

han redan dömts, för att han må

kunna avtjäna sitt straff å partens

territorium för ett annat brott än

det för vilket utlämning begärts.

2. Anmodad part må i stället för

att uppskjuta överlämnandet tillfälligt

överlämna den eftersökte till den

begärande parten på villkor, som skola

fastställas i avtal mellan parterna.

Artikel 20

Överlämnande av föremål

1. Anmodad part skall, såvitt dess

lagstiftning så medgiver, efter framställning

från den begärande parten

beslagtaga och överlämna föremål;

(a) vilka må tjäna till bevis, eller

(b) vilka ha förvärvats till följd

av brottet och vid tidpunkten för anhållandet

påträffas i den eftersöktes

besittning eller senare upptäckas.

2. I punkt 1 av förevarande artikel

omnämnda föremål skola överlämnas,

även om överenskommen utlämning

icke kan äga rum till följd av

den eftersöktes frånfälle eller avvikande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Rungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

3. Wlien the said property is liable

to seizure or confiscation in the territory

of the requested Party, the latter

may, in connection with pending

criminal proceedings, temporarily

retain it or hand it over on condition

that it is returned.

4. Any rights which the requested

Party or third parties may have acquired

in the said property shall be

preserved. Where these rights exist,

the property shall be returned without

charge ''to the requested Party as

soon as possible after the trial.

Article 21

T ransit

1. Transit through the territory of

one of the Contracting Parties shall

be granted on submission of a request

by the means mentioned in Article 12,

paragraph 1, provided that the offence

concerned is not considered by the

Party requested to grant transit as

an offence of a political or purely

military character having regard to

Articles 3 and 4 of this Convention.

2. Transit of a national, within the

meaning of Article 6, of a country

requested to grant transit may be refused.

3. Subject to the provisions of paragraph

4 of this Article, it shall be

necessary to produce the documents

mentioned in Article 12, paragraph 2.

4. If air transport is used, the following

provisions shall apply:

(a) when it is not intended to land,

the requesting Party shall notifv the

Party over whose territory the flight

is to be made and shall certify that

one of the documents mentioned in

Article 12, paragraph 2 (a) exists. In

the case of an unscheduled landing,

such notification shall have the effect

of a request for provisional arrest

as provided for in Article 16, and the

requesting Party shall submit a formal

request for transit;

3. Lorsque lesdits objets seront

susceptibles de saisie ou de confiscation

sur le territoire de la Partie

requise, cette derniére pourra, aux

fins d’une procédure pénale en cours,

les garder temporairement ou les remettre

sous condition de restitution.

4. Sont toutefois réservés les droits

que la Partie requise ou des tiers

auraient acquis sur ees objets. Si de

tels droits existent, les objets seront,

le procés terminé, restitués le plus tot

possible et sans frais ä la Partie requise.

Article 21

Transit

1. Le transit å travers le territoire

de l’une des Parties Contractantes

sera accordé sur demande adressée

par la voie prévue au paragraphe 1

de 1’article 12 å la condition qu’il ne

s’agisse pas d’une infraetion considérée

par la Partie requise du transit

comme revétant un caractére politique

ou purement militaire compte

tenu des articles 3 et 4 de la présente

Convention.

2. Le transit d’un ressortissant, au

sens de 1’article 6, du pays requis du

transit, pourra étre refusé.

3. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 4 du present article, la

produetion des piéces prévues au paragraphe

2 de 1’article 12 sera nécessaire.

4. Dans le cas oii la voie aérienne

sera utilisée, il sera fait application

des dispositions suivantes:

(a) lorsqu’aucun atterrissage ne

sera prévu, la Partie requérante avertira

la Partie dont le territoire sera

survolé, et attestera 1’existence d’une

des piéces prévues au paragraphe 2,

alinéa (a) de 1’article 12. Dans le cas

d’atterrissage fortuit, cette notification

produira les effets de la demande

d’arrestation provisoire visée ä l’article

16 et la Partie requérante adressera

une demande réguliére de transit;
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

39

3. När sagda föremål äro underkastade

beslag eller konfiskation å den

anmodade partens territorium, må

den senare med hänsyn till ett anhängigt

brottmål tillfälligt behålla

dem eller överlämna dem på villkor

att de återställas.

4. Rättigheter, vilka den anmodade

parten eller tredje man må ha förvärvat

i nämnda egendom, skola bibehållas.

Om sådana rättigheter förefinnas,

skall egendomen utan kostnad

återställas till den anmodade

parten så snart som möjligt efter rättegången.

Artikel 21

Transitering

1. Efter framställning enligt bestämmelserna

i artikel 12 punkt 1

skall befordran av utlämnad genom

avtalsslutande parts territorium medgivas,

under förutsättning att ifrågavarande

brott av den härom anmodade

parten icke anses vara brott av politisk

eller rent militär natur enligt

artiklarna 3 och 4 i denna konvention.

2. Transitering av den härom anmodade

statens egna medborgare enligt

vad som förstås i artikel 6 må

vägras.

3. Med förbehåll för bestämmelserna

i punkt 4 av förevarande artikel

måste i artikel 12 punkt 2 nämnda

handlingar förebringas.

4. Om flygtransport begagnas skola

följande bestämmelser tillämpas:

(a) När landning icke avses skola

äga rum, skall den begärande parten

varsko den part, över vars territorium

flygning skall ske, och bekräfta att

en av de i punkt 2 under (a) i artikel

12 nämnda handlingarna föreligger.

I fall av oförutsedd landning

skall sådant tillkännagivande äga

samma verkan som en framställning

om provisoriskt anhållande enligt artikel

16, och den begärande parten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

(b) when it is intended to land, the

requesting Party shall submit a formal

request for transit.

5. A Party may, however, åt the

time of signature or of the deposit of

its instrument of ratification of, or

accession to, this Convention, declare

that it will only grant transit of a person

on some or all of the conditions

on which it grants extradition. In that

event, reciprocity may be applied.

6. The transit of the extradited person

shall not be carried out through

any territory where there is reason to

believe that his life or his freedom

may be threatened by reason of his

race, religion, nationality or political

opinion.

Article 22

Procedure

Except where this Convention

otherwise provides, the procedure

with regard to extradition and provisional

arrest shall be governed solely

by the law of the requested Party.

Article 23

Language to be used

The documents to be produced

shall be in the language of the requesting

or requested Party. The requested

Party may require a translation

into one of the official languages

of the Council of Europé to be chosen

by it.

Article 24

Expenses

1. Expenses incurred in the territory

of the requested Party by reason

of extradition shall be home by that

Party.

2. Expenses incurred by reason of

transit through the territory of a Party

requested to grant transit shall be

home by the requesting Party.

(b) lorsqu’un atterrissage sera prévu,

la Partie requérante adressera

une demande réguliére de transit.

5. Toutefois, une Partie pourra déclarer,

au moment de la signature

de la présente Convention ou du dépöt

de son instrument de ratification

ou d’adhésion, qu’elle n’accordera le

transit d’un individu qu’aux mémes

conditions que celles de 1’extradition

ou å certaines d’entre elles. Dans ees

cas, la régle de la réciprocité pourra

étre appliquée.

6. Le transit de l’individu extradé

ne sera pas effeetué å travers un

territoire ou il y aurait lieu de croire

que sa vie ou sa liberté pourraient

étre menacées en raison de sa race,

de sa religion, de sa nationalité ou

de ses opinions politiques.

Article 22

Procedure

Sauf disposition contraire de la

présente Convention, la loi de la Partie

requise est seule applicable å la

procédure de 1’extradition ainsi qu’å

celle de 1’arrestation provisoire.

Article 23

Langues å employer

Les piéces å produire seront rédigées

soit dans la langue de la Partie

requérante, soit dans celle de la Partie

requise. Cette derniére pourra réclamer

une traduetion dans la langue

officielle du Conseil de 1’Europe

qu’elle choisira.

Article 24

Frais

1. Les frais occasionnés par l’extradition

sur le territoire de la Partie

requise seront å la charge de cette

Partie.

2. Les frais occasionnés par le

transit å travers le territoire de la

Partie requise du transit seront å

la charge de la Partie requérante.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

skall översända en regelrätt framställning

om transitering;

(b) När landning förutses, skall

den ansökande parten översända en

regelrätt framställning om transitering.

5. Part må likväl vid konventionens

undertecknande eller vid deposition

av ratifikations- eller anslutningsinstrument

avgiva förklaring att

den icke kommer att medgiva transitering

av någon, annat än på samtliga

eller något av de villkor, under

vilka den medgiver utlämning. Om så

sker, må ömsesidighet tillämpas.

6. Den utlämnade må icke transporteras

genom territorium varest,

enligt vad som kan antagas, hans liv

eller frihet skulle sväva i fara på

grund av hans ras, religion, medborgarskap

eller politiska uppfattning.

Artikel 22

Förfarandet

Utom i de fall då denna konvention

stadgar annorlunda skall förfarandet

i vad avser utlämning och provisoriskt

anhållande uteslutande regleras

av den anmodade partens lag.

Artikel 23

Språk som skola begagnas

De handlingar som skola företes

skola vara avfattade på den begärande

eller den anmodade partens språk.

Den anmodade parten äger kräva

översättning till ett av Europarådets

officiella språk enligt eget val.

Artikel 24

Kostnader

1. Kostnader för utlämning vilka

uppkomma på den anmodade partens

territorium skola bäras av denna

part.

2. Kostnader som uppkomma till

följd av transport genom territorium

tillhörande part, som anmodats medgiva

sådan transport, skola bäras av

den begärande parten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

3. In the event of extradition from

a non-metropolitan territory of the

requested Party, the expenses occasioned

by travel between that territory

and the metropolitan territory of

the requesting Party shall be home

by the latter. The same rule shall

apply to expenses occasioned by travel

between the non-metropolitan territory

of the requested Party and its

metropolitan territory.

Article 25

Definition of “detention order”

For the purposes of this Convention,

the expression “detention order”

means any order involvingdeprivation

of liberty which has been made by a

criminal court in addition to or instead

of a prison sentence.

Article 26

Reservations

1. Any Contracting Party may,

when signing this Convention or

when depositing its instrument of ratification

or accession, make a reservation

in respect of any provision or

provisions of the Convention.

2. Any Contracting Party which

has made a reservation shall withdraw

it as soon as circumstances permit.

Such withdrawal shall be made

by notification to the Secretary-General

of the Council of Europé.

3. A Contracting Party which has

made a reservation in respect of a

provision of the Convention may not

claim application of the said provision

by another Party save in so far

as it has itself accepted the provision.

Article 27

Territorial application

1. This Convention sliall apply to

the metropolitan territories of the

Contracting Parties.

2. In respect of France, it shall also

apply to Algeria and to the overseas

3. Dans le cas d''extradition eu provenance

d’un territoire non métropolitain

de la Partie requise, les frais

occasionnés par le transport entre ce

territoire et le territoire métropolitain

de la Partie requérante seront å

la charge de cette derniére. Il en sera

de méme des frais occasionnés par le

transport entre le territoire non métropolitain

de la Partie requise et le

territoire métropolitain de celle-ci.

Article 25

Definition des »mesures de såreié»

Au sens de la présente Convention,

l’expression »mesures de sureté» désigne

toutes mesures privatives de liberté

qui ontétéordonnéesencomplément

ou en substitution d’une peine,

par sentence d’une juridiction pénale.

Article 26

Réserves

1. Toute Partie Contractante pourra,

au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépöt de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, formuler une réserve au

sujet d’une ou de plusieurs dispositions

déterminées de la Convention.

2. Toute Partie Contractante qui

aura formulé une réserve la retirera

aussitöt que les circonstances le permettront.

Le retrait des réserves sera

fait par notification adressée au Secrétaire

Général du Conseil de l’Europe.

3. Une Partie Contractante qui aura

formulé une réserve au sujet d’une

disposition de la Convention ne pourra

prétendre ä 1’application de cette

disposition par une autre Partie que

dans la mesure ou elle 1’aura elleméme

acceptée.

Article 27

Champ d’application territoriale

1. La présente Convention s’appliquera

aux territoires métropolitains

des Parties Contractantes.

2. Elle s’appliquera également, en

ce qui concerne la France, ä 1’Algérie

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

43

3. I fall av utlämning från sådant

den anmodade partens territorium,

som icke utgör dess moderland, skola

kostnader, föranledda av resa mellan

detta territorium och den begärande

partens moderland, bäras av den senare.

Enahanda regel skall tillämpas

på kostnader förorsakade av resa

mellan territorium, som icke utgör

den anmodade partens moderland,

och dess moderland.

Artikel 25

Definition av skyddsåtgärd

1 denna konvention förstås med uttrycket

skyddsåtgärd varje åtgärd

som innefattar frihetsberövande och

som föreskrives genom dom av en

brottmålsdomstol såsom tillägg till

eller i stället för straff.

Artikel 26

Förbehåll

1. Avtalslutande part må vid denna

konventions undertecknande eller

vid deposition av ratifikations- eller

anslutningsdokument göra förbehåll

beträffande en eller flera av konventionens

bestämmelser.

2. Avtalsslutande part som gjort

förbehåll skall återtaga detsamma, så

snart omständigheterna medgiva detta.

Sådant återtagande skall ske genom

ett till Europarådets generalsekreterare

ställt tillkännagivande.

3. Avtalsslutande part som gjort

förbehåll beträffande bestämmelse i

denna konvention äger icke i vidare

mån än den själv har godtagit bestämmelsen

kräva tillämpning av

densamma från annan parts sida.

Artikel 27

Territoriell tillämpning

1. Denna konvention skall tillämpas

på de avtalsslutande parternas

moderland.

2. Den skall även i vad avser

Frankrike äga tillämpning på Alge
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Departments and, in respect of the

United Kingdoin of Great Britain and

Northern Ireland, to the Channel Islands

and to the Isle of Man.

3. The Federal Republic of Germany

may extend the application of this

Convention to the Land of Berlin by

notice addressed to the Secretary-General

of the Council of Europé, who

shall notify the other Parties of such

declaration.

4. By direct arrangement between

two or more Contracting Parties, the

application of this Convention may

be extended, subject to the conditions

laid down in the arrangement, to any

territory of such Parties, other than

the territories mentioned in paragraphs

1, 2 and 3 of this Artide, for

whose international relations any

such Party is responsible.

Article 28

Relations between this Convention

and bilateral agreements

1. This Convention shall, in respect

of those countries to which it applies,

supersede the provisions of any bilateral

treaties, conventions or agreements

governing extradition between

any two Contracting Parties.

2. The Contracting Parties may

conclude between themselves bilateral

or multilateral agreements only in order

to supplement the provisions of

this Convention or to facilitate the

application of the principlescontained

therein.

3. Where, as between two or more

Contracting Parties, extradition takes

place on the basis of a uniform law,

the Parties shall be free to regulate

their mutual relations in respect of

extradition exclusively in accordance

with such a system notwithstanding

the provisions of this Convention. The

same principle shall apply as between

two or more Contracting Parties each

et aux departements d’outre-mer, et

en ce qui concerne le Royaume-Uni

de Grande-Bretagne et dTrlande du

Nord, aux lies Anglo-Normandes et å

1’Ile de Man.

3. La République Fédérale d’Allemagne

pourra étendre 1’applicalion de

la présente Convention au Land Berlin

par une declaration adressée au

Secrétaire Général du Conseil de l’Europe.

Celui-ci notifiera cette déclaration

aux autres Parties.

4. Par arrangement direct entre

deux ou plusieurs Parties Contractantes,

le champ d’application de la

présente Convention pourra étre étendu

aux conditions qui sont stipulées

dans cet arrangement å tout territoire

d’une de ees Parties autre que ceux

visés aux paragraphes 1, 2 et 3 du

présent article, et dont une des Parties

assure les relations internationales.

Article 28

Relation entre la présente Convention

et les accords bilatéraux

1. La présente Convention abroge,

en ce qui concerne les territoires auxquels

elle s’applique, celles des dispositions

des traités, conventions ou

accords bilatéraux qui, entre deux

Parties Contractantes, régissent la

matiére de 1’extradition.

2. Les Parties Contractantes ne

pourront conclure entre elles des accords

bilatéraux ou multilatéraux que

pour compléter les dispositions de la

présente Convention ou pour faciliter

1’application des principes contenus

dans celle-ci.

3. Lorsque, entre denx ou plusieurs

Parties Contractantes, 1’extradition se

pratique sur la base d’une législation

uniforme les Parties auront la faculté

de régler leurs rapports mutuels

en matiére d’extradition en se fondant

exelusivement sur ce systéme

nonobstant les dispositions de la présente

Convention. Le méme principe

sera applicable entre deux ou pbl
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

45

riet och på de transoceana departementen

och i vad avser Det Förenade

Konungadömet Storbritannien och

Nordirland på Kanalöarna och Isle of

Man.

3. Förbundsrepubliken Tyskland

äger utsträcka denna konventions

tillämpning till att omfatta Land

Berlin genom tillkännagivande ställt

till Europarådets generalsekreterare.

Denne skall delgiva detta tillkännagivande

med övriga parter.

4. Genom överenskommelse, träffad

direkt mellan två eller flera avtalsslutande

parter, må denna konventions

tillämpning på de i överenskommelsen

fastställda villkoren utsträckas

till vilket som helst annat

territorium än de i punkterna 1, 2

och 3 av förevarande artikel nämnda,

vilket tillhör någon av parterna

i överenskommelsen eller för vars internationella

förbindelser sådan part

svarar.

Artikel 28

Förhållandet mellan

denna konvention och bilaterala

överenskommelser

1. Denna konvention upphäver, i

vad avser de territorier på vilka den

äger tillämpning, sådana bestämmelser

i traktater, konventioner eller bilaterala

överenskommelser vilka reglera

utlämning mellan två avtalsslutande

parter.

2. De avtalsslutande parterna äga

mellan sig sluta bilaterala eller multilaterala

överenskommelser endast

för att utfylla bestämmelserna i denna

konvention eller för att underlätta

tillämpningen av de i densamma innefattade

principerna.

3. När mellan två eller flera av

de avtalsslutande parterna utlämning

äger rum på grundval av enhetlig

lagstiftning, skola de äga frihet att

reglera sina ömsesidiga förbindelser i

vad avser utlämning uteslutande i enlighet

med ifrågavarande ordning och

utan hinder av bestämmelserna i denna

konvention. Samma princip skall

tillämpas i förhållandet mellan två

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition lir 139 år 1958

of which has iii force a law providing

för the execution in its territory of

warrants of arrest issued in the territory

of the other Party or Parties.

Contracting Parties which exclude or

may in the future exclude the application

of this Convention as between

themselves in accordance with this

paragraf shall notify the SecretaryGeneral

of the Council of Europé accordingly.

The Secretary-General

shall inform the other Contracting

Parties of any notification received in

accordance with this paragraph.

Article 29

Signature, ratification and entrg

into force

1. This Convention shall be open to

signature by the Members of the

Council of Europé. It shall be ratified.

The instruments of ratification shall

be deposited with the Secretary-General

of the Council.

2. The Convention shall come into

force 90 days after the date of deposit

of the third instrument of ratification.

3. As regards any signatory ratifying

subsequently the Convention shall

come into force 90 days after the date

of the deposit of its instrument of

ratification.

Article 30

Accession

1. The Committee of Ministers of

the Council of Europé may invite any

State not a Member of the Council to

accede to this Convention, provided

that the resolution containing such

invitation receives the unanimous

agreement of the Members of the

Council who have ratified the Convention.

2. Accession shall be by deposit

with the Secretary-General of the

Council of an instrument of accession,

which shall take effect 90 days after

the date of its deposit.

sieurs Parties Contractantes dont

chacune a en vigueur une loi prévoyant

1’exécution sur son territoire

des mandats d’arrét décernés sur le

territoire de l’autre ou des autres.

Les Parties Contractantes qui excluent

ou viendraient å exclure de leurs

rapports mutuels 1’application de la

présente Convention, conformément

aux dispositions du présent paragraphe,

devront adresser une notification

å cet effet au Secrétaire Général

du Conseil de 1’Europe. Celui-ci communiquera

aux autres Parties Contractantes

toute notification recue en

vertu du présent paragraphe.

Article 29

Signature, ratification, entrée en

vigueur

1. La présente Convention demeurera

ouverte å la signature des Membres

du Conseil de 1’Europe. Elle sera

ratifiée et les instruments de ratification

seront déposés auprés du Secrétaire

Général du Conseil.

2. La Convention entrera en vigueur

90 jours apres la date du dépöt

du troisiéme instrument de ratification.

3. Elle entrera en vigueur å l’égard

de tout signataire qui la ratifiera ultérieurement

90 jours apres le dépot

de son instrument de ratification.

Article 30

Adhésion

1. Le Comité des Ministres du Conseil

de 1’Europe pourra inviter tout

État non Membre du Conseil å adhérer

å la présente Convention. La résolution

concernant cette invitation

devra recevoir 1’accord unanime des

Membres du Conseil ayant ratifié la

Convention.

2. L’adhésion s’effectuera par le

dépot, auprés du Secrétaire Général

du Conseil, d’un instrument d’adhésion

qui prendra effet 90 jours aprés

son dépot.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

eller flera avtalsslutande parter av

vilka envars lag medger verkställande

på dess territorium av häktningsbeslut,

utfärdade inom den eller de

andra ifrågavarande parternas territorier.

Avtalsslutande parter, vilka

mellan sig utesluta eller komma att

utesluta tillämpningen av denna konvention

i enlighet med bestämmelserna

i förevarande punkt, skola därom

varsko Europarådets generalsekreterare.

Generalsekreteraren skall delgiva

övriga avtalsslutande parter tillkännagivanden

vilka mottagits jämlikt

förevarande punkt.

Artikel 29

Undertecknande, ratifikation och

ikraftträdande

1. Denna konvention skall stå öppen

för undertecknande av medlemmarna

i Europarådet. Den skall ratificeras

och ratifikationsinstrumenten

skola deponeras hos rådets generalsekreterare.

2. Konventionen skall träda i kraft

90 dagar efter dagen för deponerandet

av det tredje ratifikationsinstrumentet.

3. För signatärmakt som därefter

ratificerar konventionen träder den i

kraft 90 dagar efter deponerandet av

dess ratifikationsinstrument.

Artikel 30

Anslutning

1. Europarådets ministerkommitté

må inbjuda stat, som icke är medlem

av rådet, att ansluta sig till denna

konvention. Beslutet om dylik inbjudan

skall enhälligt godkännas av de

av rådets medlemmar vilka ha ratificerat

konventionen.

2. Anslutning skall ske genom deponerande

hos rådets generalsekreterare

av ett anslutningsinstrument och

träder i kraft 90 dagar efter deponerandet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Artide 31

Denunciation

Any Contracting Party may denounce

this Convention in so far as it

is concerned by giving notice to the

Secretary-General of the Council of

Europé. Denunciation shall take effect

six months after the date when

the Secretary-General of the Council

received such notification.

Article 32

Notifications

The Secretary-General of the Council

of Europé shall notify the Members

of the Council and the Government

of any State which has acceded

to this Convention of:

(a) the deposit of any instrument

of ratification or accession;

(b) the date of entry into force of

this Convention;

(c) any declaration made in accordance

with the provisions of Article

6, paragraph 1, and of Article

21, paragraph 5;

(d) any reservation made in accordance

with Article 26, paragraph 1;

(e) the withdrawal of any reservation

in accordance with Article 26,

paragraph 2;

(/) any notification of denunciation

received in accordance with the provisions

of Article 31 and by the date

on which such denunciation will take

effect.

In witness whereof the undersigned,

being duly authorised thereto, have

signed this Convention.

Done åt Paris,

this 13th day of December 1957, in

English and French, both texts being

equally authentic, in a single copy

which shall remain deposited in the

archives of the Council of Europé.

The Secretary-General of the Council

of Europé shall transmit certified

copies to the signatory Governments.

Article 31

Dénonciation

Toute Partie Contractante pourra,

en ce qui la concerne, dénoncer la

présente Convention en adressant

une notification au Secrétaire Général

du Conseil de 1’Europe. Cette dénonciation

prendra effet six mois

apres la date de la réception de sa notification

par le Secrétaire Général

du Conseil.

Article 32

Notifications

Le Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe notifiera aux Membres du

Conseil et au gouvernement de tout

État ayant adhéré å la présente Convention

:

(a) le dépöt de tout instrument de

ratification ou d’adhésion;

(b) la date de 1’entrée en vigueur;

(c) toute déclaration faite en application

des dispositions du paragraphe

1 de 1’article 6, et du paragraphe 5

de 1’article 21;

(d) toute réserve formulée en application

des dispositions du paragraphe

1 de 1’article 26;

(e) le retrait de toute réserve effectué

en application des dispositions

du paragraphe 2 de 1’article 26;

(f) toute notification de dénonciation

recue en application des dispositions

de 1’article 31 de la présente

Convention et la date å laquelle celleci

prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, dument

autorisés å cet effet, ont signé

la présente Convention.

Fait ä Paris,

le 13 décembre 1957,

en frangais et en anglais, les deux

textes faisant également foi, en un

seul exemplaire qui sera déposé dans

les archives du Conseil de 1’Europe.

Le Secrétaire Général du Conseil en

enverra copie certifiée conforme aux

gouvernements signataires.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Artikel 31

Uppsägning

Avtal sslutande part äger för sitt

vidkommande uppsäga denna konvention

genom att därom underrätta

Europarådets generalsekreterare.

Uppsägningen skall träda i kraft efter

6 månader, räknade från den dag

rådets generalsekreterare mottog underrättelsen.

Artikel 32

Tillkännagivanden

Europarådets generalsekreterare

skall för rådets medlemmar och för

regeringen i varje till denna konvention

ansluten stat tillkännagiva:

*

(a) deponering av ratifikations- eller

anslutningsinstrument;

(b) dagen för denna konventions

ikraftträdande;

(c) förklaring avgiven i enlighet

med bestämmelserna i artikel 6,

punkt 1, och artikel 21, punkt 5;

(d) förbehåll gjort i enlighet med

artikel 26, punkt 1;

(e) återtagande av förbehåll i enlighet

med artikel 26, punkt 2;

(f) underrättelse om uppsägning

mottagen jämlikt bestämmelserna i

artikel 31 och dagen för dess ikraftträdande.

Till bekräftande härav ha undertecknade,

därtill vederbörligen bemyndigade,

underskrivit denna konvention.

Som skedde i Paris den 13 december

1957 på franska och engelska, av

vilka båda texterna äga lika vitsord,

i ett enda exemplar vilket skall förvaras

i Europarådets arkiv. Europarådets

generalsekreterare skall översända

bestyrkt avskrift därav till signatärregeringarna.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.