Sök i Ratio Lex

Angående dispositionen av vissa kronolägenheter, m. m

1958-03-21 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:141, Angående dispositionen av vissa kronolägenheter, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

1

Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående dispositionen

av vissa kronolägenheter, m. m.; given Stockholms

slott den 21 mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas bland annat frågan om överföring till domänverkets

förvaltning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning stående

kronolägenheter ävensom om försäljning av sådana lägenheter. På

grundval av en i ämnet verkställd utredning föreslås, att vissa inom skogslandet

ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län belägna

kronolägenheter skall överföras till domänverkets förvaltning, dock att överflyttning

av norrländska fjällägenheter under en övergångstid av 4 år eller

intill den 1 juli 1962 skall vara beroende av särskilda förutsättningar.

Vidare behandlas i propositionen skilda åtgärder i syfte att åstadkomma

vidgad decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden ävensom

bättre likformighet i tillämpningen av bestämmelserna på området. Härjämte

föreslås bland annat vissa utvidgningar och en precisering av rätten till

flyttningsbidrag till innehavare av kronolägenheter, som bör nedläggas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 141

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 mars 1958.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, frågor angående ändrade

bestämmelser beträffande dispositionen av vissa kronolägenheter, m. in.

samt anför därvid följande.

A. Inledning

Genom beslut den 11 maj 1956 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen

att i samråd med domänstyrelsen — under beaktande av vad jordbruksutskottet

anfört i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 16 — företaga

en av utskottet förordad översyn rörande dispositionen av vissa kronolägenheter,

in. m. Lantbruksstyrelsen har den 10 september 1957 inkommit

med förslag angående dels överföring till domänverket av vissa under

lantbruksorganisationens förvaltning stående kronolägenheter, dels försäljning

av dylika lägenheter.

Över lantbruksstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksnämnderna

i nyssnämnda län, statens fritidsnämnd, Sveriges kronotorpare- och

kolonistförbund samt Svenska turistföreningen. Vid bostadsstyrelsens yttrande

har fogats yttranden av länsbostadsnämnderna i Västerbottens och

Norrbottens län. Länsstyrelserna har vid sina utlåtanden fogat yttranden

från lappfogdarna i resp. län.

Lantbruksstyrelsen har sedermera i skrivelse den 13 januari 1958 framfört

ytterligare synpunkter i anslutning till styrelsens förenämnda förslag

samt hemställt om ändrade bestämmelser i fråga om flyttningsbidrag och

avträdesersättning till innehavare av fjällägenheter och därmed jämförliga

lägenheter under lantbruksorganisationens förvaltning.

Över lantbruksstyrelsens skrivelse den 13 januari 1958 har yttranden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

3

inhämtats från statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, lantbruksnämnderna i nyssnämnda län samt Sveriges kronotorpareoch

kolonistförbund. Bostadsstyrelsen har tillika överlämnat yttranden från

länsbostadsdirektörerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vid

länsstyrelsernas utlåtanden har fogats yttranden från lappfogdarna.

I detta sammanhang torde även till behandling få upptagas 2 skrivelser

från lantbruksstyrelsen dels den 22 oktober 1955 med förslag till ändringar

av kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående upplåtelse av norrländska

fjällägenheter, m. m. och kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 339) med

vissa bestämmelser rörande äldre kronolägenheter ävensom med förslag

till andra åtgärder, dels den 31 oktober 1955 med redogörelse för vissa av

turismens och friluftslivets organisationer lämnade synpunkter på hithörande

lägenheters betydelse för organisationernas verksamhet.

Över skrivelsen den 22 oktober 1955 har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarkollegiet, domänstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län

samt Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund.

Jag torde i det följande i korthet få redogöra för innehållet i lantbruksstyrelsens

olika förslag samt för yttrandena däröver. Dessförinnan torde

jag emellertid något få beröra nu gällande bestämmelser på ifrågavarande

område, i vad de har samband med nyssnämnda förslag.

B. Gällande bestämmelser

Bestämmelser angående de under lantbruksorganisationens förvaltning

stående kronolägenheterna meddelades i Kungl. Maj :ts brev den 20 juni

1947. Genom nämnda brev utfärdades dels förenämnda kungörelse 1947:

267 angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter, m. in., dels föreskrifter

att de före den 1 juli 1947 upptagna jämtländska arrendelägenheter samt

fjällägenheter, skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens

och Norrbottens län, som icke komrne att omföras till norrländska

fjällägenheter, skulle bibehållas i dåvarande upplåtelseform — såvida de

icke blev omedelbart nedlagda — och överflyttas till egnahemsorganisationens

förvaltning. Den 1 juli 1948 överfördes förvaltningen till lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna.

Enligt kungörelsen 1947: 267 (ändrad genom kung. 1948: 353; 1950: 337;

1954: 190) må Kungl. Maj :t å renbetesfjällen i Jämtlands län samt å kronomark

ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, då så finnes

påkallat med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller eljest ur allmän

synpunkt, mot årlig avgift upplåta jordbrukslägenhct under nyttjanderätt

(norrländsk fjällägenhet). Då Kungl. Maj:t medgivit, att norrländsk

fjällägenhet må upplåtas, skall på lantbruksnämnden ankomma att bestämma

den årliga avgiften samt de villkor i övrigt, på vilka upplåtelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

skall ske. Den årliga avgiften för lägenheten må ej sättas högre än som finnes

skäligt med hänsyn till lägenhetens beskaffenhet. Vid avgiftens bestämmande

skall hänsyn även tagas till de kostnader, som kronan haft och har

att vidkännas för lägenhetens iordningställande.

Av lägenhetens mark skall genom kronans försorg i regel iordningställas

så stor del, att 2 kor kan födas å lägenheten och potatis kan odlas för husbehov.

I kontraktet skall anges, i vilken omfattning och inom vilken tid övrig

odlingsbar mark, som finnes å lägenheten, skall uppodlas. Genom kronans

försorg skall lägenheten vidare förses med boningshus, nödiga ekonomibyggnader

och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar. Intill

dess lägenheten iordningställts på nyssnämnda sätt, utgår ej avgift för lägenheten.

Det åligger kronan att å de byggnader, som erfordras för jordbruket,

verkställa sådana reparationer, som är nödvändiga för deras bibehållande

i brukbart skick. Denna skyldighet gäller dock ej reparationer, som är av

allenast mindre omfattning eller föranletts av lägenhetshavarens vållande.

Lägenhetshavaren är skyldig att väl hävda den upplåtna jorden och att avhjälpa

sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleder

blott mindre reparationer. Lägenhetshavaren skall hålla erforderlig brandredskap.

Den, till vilken norrländsk fjällägenhet upplåtits före den 1 juli

1950, skall fr. o. m. nämnda dag vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna

å lägenheten brandförsäkrade men i stället vara pliktig att årligen

erlägga brandriskersättning med belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma

men som ej må överstiga hälften av normal försäkringspremie.

Lägenhetshavare kan erhålla räntefritt inventarielån med högst 3 000 kr.

för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder

och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften

å lägenheten. Inventarielån må ej utlämnas senare än 5 år från det lägenheten

tillträdes och skall i regel fr. o. in. femte kalenderåret efter det,

då tillträdet ägt rum, återbetalas med minst en tiondedel årligen.

Finner lantbruksstyrelsen, att lägenhet bör nedläggas och avträdes densamma,

må lägenhetshavaren tillerkännas flyttningsbidrag med skäligt belopp.

Därest lägenhetshavaren enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom

är berättigad till avträdesersättning med 2 500 kr. eller mera, må flyttningsbidrag

utgå med högst 2 500 kr. I annat fall skall iakttagas, att summan

av flyttningsbidrag och sådan ersättning, som nyss sagts, ej må överstiga

5 000 kr.

I Kungl. Maj:ts brev den 2 juni 1950 har föreskrivits bl. a., att vissa bestämmelser

i kungörelsen 1943: 532 angående upplåtelse av kronotorp samt

i kungörelsen 1950: 339 med vissa bestämmelser rörande äldre kronolägenheter

skall gälla jämväl de i det föregående oinförmälda äldre, till norrländska

fjällägenheter ej omförda lägenheterna.

För lägenhet, som upplåtits enligt kungörelsen 1950: 339, må erläggas årlig

avgift. Till utgångspunkt vid årsavgiftens bestämmande skall tagas ett

grundbelopp, som för kolonat skall utgöra 60 kr. och som för annan lägenhet

skall motsvara vad som enligt det förra avtalet utgått i årsavgift för

arrendeåret närmast före den 1 juli 1950 eller, om lägenhetshavaren då var

befriad från avgiftsskyldighet, det belopp som skulle utgått, därest så ej

varit fallet. Till grundbeloppet skall läggas skälig brandriskersättning.

Enligt ifrågavarande bestämmelser må utgå byggnadshjälp med ett belopp,

motsvarande högst 80 procent eller, om särskilda skäl föranleder där
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

till, högst 90 procent av den godkända byggnadskostnaden. I bvggnadskostnaden

må ej inräknas värdet å virke eller annat material, som av kronan

kostnadsfritt tillhandahålles för byggnadsföretaget. Beviljas nyssnämnda

byggnadshjälp och är ej fråga allenast om botande av brandskada, må årsavgiften

höjas. Därvid må i regel fästas avseende endast vid sådan del av

byggnadshjälpen, som överstiger det understöd lägenhetshavaren högst

skulle kunnat för samma ändamål erhålla i form av räntefri stående del av

egnahemslån eller räntefritt stående förbättringslån enligt kungörelsen 1948:

546 om egnahemslån och förbättringslån eller såsom statsbidrag enligt kungörelsen

1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

m. in. Har lägenhetshavaren redan förut men senare än den 1

januari 1940 kommit i åtnjutande av statligt bidrag eller därmed jämförligt

lån för förbättring av byggnaderna, må dock i skälig omfattning tagas hänsyn

även till annan del av byggnadshjälpen än nyss sagts. I detta sammanhang

torde lämpligen böra erinras om att vid riksdagsbehandlingen av denna

fråga uttalades, att en höjning av avgiften med 1 procent av nyssnämnda del

utav byggnadshjälpen ansågs skälig.

Innehavare av här ifrågavarande lägenhet skall fr. o. in. den 1 juli 1950

vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade

men skall i stället vara pliktig att årligen erlägga brandriskersättning

med belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma men som ej må

överstiga hälften av normal försäkringspremie.

Beträffande inventarielån gäller bestämmelserna i kungörelsen 1943:532

angående upplåtelse av kronotorp i tillämpliga delar.

Avträdes äldre lägenhet till kronan, skall lägenhetshavaren vara berättigad

till ersättning för förbättringsåtgärder, som efter senaste tillträdessyn

vidtagits med avseende å lägenhetens jord eller sådana byggnader, till vilka

lägenhetshavaren ägt erhålla fritt virke. Sådan avträdesersättning beräknas

särskilt för jord och särskilt för byggnader. För ersättningens bestämmande

skall från sammanlagda arbets- och materialkostnaden för förbättringsåtgärderna

i fråga dragas dels värdet å material, som tillhandahållits av kronan,

dels beloppet av statsbidrag och därmed jämförliga lån, som lämnats

i syfte att underlätta odlings- eller jordförbättrings- resp. byggnadsföretag

å lägenheten. Därest det ökade värde, som jorden resp. byggnaderna kan —

frånsett brist som vållats av lägenhetshavaren — anses till följd av förbättringsåtgärderna

äga vid avträdet, icke uppgår till fulla beloppet av den sammanlagda

kostnaden för åtgärderna, skall det på nyss angivet sätt beräknade

ersättningsbeloppet nedsättas i proportionellt motsvarande omfattning.

Är lägenhetshavaren enligt nyssnämnda bestämmelser berättigad till avträdesersättning

med 2 500 kr. eller mera, må flyttningsbidrag ntgå med högst

samma belopp. I annat fall skall iakttagas, att summan av flyttningsbidrag

och avträdesersättning ej må överstiga 5 000 kr.

C. Överföring till domänverket av vissa under lantbruksorganisationeiis

förvaltning stående kronolägenheter

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar till en början om att statsmakterna, då de för

10 år sedan anförtrodde nyssnämnda lägenheter åt egnaliemsorganisationens

förvaltning, torde ha väglells av önskemålet alt få lägenheterna i dessa

områden under enhetlig ledning och uppsikt. Bland de utslagsgivande

opaginerad Kontrollera mot PDF

6, Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

synpunkterna på administrationen ay kronolägenheterna inom Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län var domänverkets intresse av att säkerställa

behovet av arbetskraft på de kronoparker, som låg nedom odlingsgränsen.

För skötseln av kronans marker ovanför odlingsgränsen ansågs

lägenheternas innehavare behövliga endast i ringa omfattning och kunna

beredas stadigvarande arbete blott på ett jämförelsevis fåtal ställen. Vidare

hystes en förmodan, att arrendatorerna själva skulle vara föga villiga att

åtaga sig kontraktsenligt arbete i kronoskogarna åt domänverket. Dessa

överväganden resulterade i att en uppdelning av lägenheterna på ifrågavarande

myndigheter, d. v. s. domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen, ansågs

böra ske och att odlingsgränsen lämpligen kunde tagas såsom skiljelinje.

Egnahemsstyrelsen väntades emellertid upphöra som fristående verk genom

den samtidigt planerade sammanslagningen med lantbruksstyrelsen och

man räknade med att lantbruksorganisationen skulle få resurser, som väl

lämpade sig för att omhänderha lägenheterna. Den 1 juli 1948 överfördes

förvaltningen från egnahemsstyrelsen till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

I anledning av Kungl. Maj :ts förenämnda utredningsuppdrag den 11 maj

1956 har lantbruksstyrelsen anmodat lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län att inkomma med yttranden och förslag i ämnet.

Av de avgivna yttrandena har lantbruksstyrelsen bibringats den uppfattningen,

att förhållandena inom fjälltrakterna utvecklats i sådan riktning,

att förvaltningsfrågan ånyo aktualiserats och att tiden nu är inne för en

överflyttning av vissa lägenheter från lantbruksstyrelsen till domänstyrelsen

såsom den skogsförvaltande myndigheten.

Domänstyrelsen, med vilken lantbruksstyrelsen samrått, har förklarat sig

beredd att närmare pröva förslag om övertagande av sådana lägenheter ovan

odlingsgränsen i Västerbottens län och Norrbottens län, vilka är belägna inom

skogslandet och vilkas innehavare i större eller mindre utsträckning redan

arbetar åt domänverket. Därvid har domänstyrelsen dock förutsatt, att samtliga

ifrågakommande lägenheter ligger inom vissa angivna områden och kan

beräknas bli omförda till kronotorp enligt kungörelsen 1943: 532 angående

upplåtelse av kronotorp eller att med arrendatorerna kan träffas överenskommelse

om upplåtelser jämlikt kungörelsen 1950: 339 med vissa bestämmelser

rörande äldre kronolägenheter. Enligt domänstyrelsens mening bör

samtliga lägenheter inom ett geografiskt begränsat område förvaltas av en

och samma myndighet och överflyttning således ej äga rum, om någon arrendator

inom området håller fast vid sitt fjällägenhetskontrakt. Lägenheter,

som beräknas bli nedlagda inom den närmaste framtiden, bör enligt domänstyrelsens

mening avvecklas i de nuvarande organens regi, d. v. s. av lantbruksorganisationen.

I övrigt har beträffande domänstyrelsens inställning

till förslaget om övertagande av ifrågavarande lägenheter anförts följande.

F. n. har domänverket under sin förvaltning i de båda nordligaste länen

dels kronotorp enligt 1943 års kungörelse, härefter benämnda kronotorp/43,

dels kronolägenheter enligt 1950 års bestämmelser i fortsättningen benämn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

da kronolägenheter/50, dels ett antal till någon av sagda båda upplåtclseformcr

icke omförda äldre skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och kronotorp.

Vid samråd under hand har domänstyrelsen framhållit, att de olägenheter

för dennas verksamhet, som följer av ett övertagande utav lägenheter, vilkas

innehavare motsätter sig att låta arrendekontrakten i fortsättningen avse

upplåtelser såsom kronotorp/43 eller kronolägenheter/50, är särskilt framträdande

i fråga om norrländska fjällägenheter. Domänstyrelsen har funnit,

att det för styrelsen såsom affärsdrivande verk med skogsbruk till huvuduppgift

saknas över huvud anledning att taga befattning med hithörande lägenheter

— för vilka hittills icke ifrågasatts något kontraktsenligt arbete på

kronoskogarna — i andra fall än där innehavarna är beredda att liksom flertalet

av domänverkets övriga arrendatorer åtaga sig skogsarbete på sätt som

förutsättes vid upplåtelser av kronotorp. Enligt 1943 års bestämmelser skall

vid upplåtelse av kronotorp mellan domänstyrelsen och kronotorparen överenskommas,

i vilken utsträckning torparen skall vara skyldig att åtaga sig

arbete på kronoskogarna, mot det att han å andra sidan skall äga påfordra,

att avtalat arbete också skall beredas honom till avtalsenlig eller i orten

gängse lön. Den huvudsakliga skillnaden mellan norrländska fjällägenheter

och kronotorp/43 torde vara, att med upplåtelse av de förstnämnda icke är

förbundet något arbetsavtal, medan de är likställda så till vida att kronan i

bägge fallen svarar helt för lägenheternas iordningställande med åbyggnader

och andra för jordbrukets drift erforderliga anläggningar. Kronotorp/43

är således egentligen att betrakta såsom tjänsteboställen för domänverkets

skogsarbetare. Visserligen föreligger ej heller för övriga arrendatorer under

lantbruksstyrelsen arbetsavtal men deras lägenheter intager därvidlag och i

övrigt en ställning, likartad med de domänverkets äldre lägenheter, som icke

blivit omförda till kronotorp/43. Från domänstyrelsens sida har med hänsyn

till berörda förhållanden föreslagits, att överflyttningen, i vad den avser

norrländska fjällägenheter, bör verkställas endast allt efter som innehavarna

förklarar sig villiga att medverka till att deras lägenheter omföres till kronotorp/43

eller kronolägenheter/50.

Innehållet i förenämnda yttranden från lantbruksnämnderna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län har lantbruksstyrelsen sammanfattat på

följande sätt.

Jämtlands län intager en särställning så till vida, att där enligt lantbruksnämndens

utredning icke torde finnas några ytterligare lägenheter, möjligen

med undantag av ett par i Ljusnedal, som lämpligen kan ifrågakomma för

överföring till domänverket. Inga av nämndens arrendatorer torde nämligen

ha sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete åt kronan eller ha annan särskild

anledning att anlita domänverket. För dessa arrendatorer torde kreatursskötsel,

turism och skogsarbete i förening bilda försörjningsunderlaget.

För Västerbottens del har av lantbruksnämnden företagen utredning visserligen

givit vid handen, att från arrendatorernas sida icke kan väntas någon

allmän anslutning till planerna på att omföra fjällägenheter till kronolägenheter

under domänverkets förvaltning på de villkor med hl. a. arbetsåtagande

på kronoskogarna, som domänstyrelsen vill uppställa. Ur nämndens

synpunkt anses det emellertid både önskvärt och nödvändigt, alt de

lägenheter, vilka ligger inom länets skogsland, kommer under en skoglig

myndighet, som har bättre organisatoriska resurser än nämnden att handha

de krävande uppgifterna att bereda arrendatorerna stadigvarande arbetsinkomster

samt alt leda och övervaka lägenheternas upprustning. Genom sina

revir har domänverket redan en beprövad lokalorganisation med de bästa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

förutsättningar att taga hand om dessa lägenheter liksom tidigare skett med

motsvarande lägenheter nedanför odlingsgränsen. Kronan är den störste

skogsägaren inom området, där skogsbruket bildar huvudnäringen. Nämnden

hävdar den meningen, att en sådan form för överflyttning av lägenheterna

inom skogslandet till domänverket bör sökas, att samtliga där befintliga

lägenheter kan föras över, trots att de huvudsakligen utgöres av fjällägenheter

enligt kungörelsen 1915: 169 angående upplåtande av odlingslägenheter

m. in. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker eller av norrländska fjällägenheter. Enligt nämnden bör detta

även ske oberoende av vilken upplåtelseform lägenheterna i fortsättningen

kan förväntas bli underkastade. Inom nämndens område är det fråga om 67

lägenheter, varav 2 odlingslägenheter, 7 skogstorp, 37 fjällägenheter och 21

norrländska fjällägenheter. Av dessa torde 3 fjällägenheter och 1 norrländsk

fjällägenhet komma att nedläggas.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län förordar överflyttning till domänverket

av vissa angivna lägenheter, av vilka inga blivit omförda till norrländska

fjällägenheter. Förslaget omfattar 34 lägenheter, samtliga belägna

inom skogslandet med undantag av några lägenheter vid Porjus. Ifrågavarande

lägenheter har enligt vad nämnden funnit numera förlorat sin karaktär

av fjällägenheter, då de är belägna utom den egentliga fjällregionen

och vanligen intill allmän väg samt inom domänverkets intresseområde.

Arrendatorernas främsta arbetstillfällen erbjudes också på kronans skogar.

Enligt lantbruksstyrelsen kan det fastslås, att lantbruksnämndernas omförmälda

förslag i väsentliga delar överensstämmer med de av domänstyrelsen

framförda synpunkterna. Jämtlands län, där ingen omreglering tycks

vara aktuell, kan följaktligen lämnas åsido i sammanhanget. Någon meningsskiljaktighet

torde icke heller föreligga beträffande de lägenheter, som

i Norrbottens län ifrågasättes för överflyttning. För Västerbottens län har

däremot nämnden givit uttryck åt en ståndpunkt, som förestavats av andra

synpunkter än domänstyrelsens.

Härmed har lantbruksstyrelsen kommit in på ett mera betydande spörsmål,

varom meningarna är delade. Lantbruksstyrelsen utgår från att syftet

med den ifrågasatta reformeringen av administrationen i främsta rummet

varit att med hänsyn till lägenheternas belägenhet i avseende å behovet av

och tillgången på skogsarbete såsom inkomstkälla för arrendatorerna vinna

en rationellare uppdelning av lägenheterna mellan lantbruksstyrelsen och

domänstyrelsen. Enligt lantbruksstyrelsen torde härav följa, att huvudvikten

hör läggas mera på försörjningsbetingelserna än på upplåtelseformerna.

Lantbruksstyrelsen finner det av största vikt att, när nu en omreglering

overväges, en för såväl arrendatorerna som jordägaren geografiskt och praktiskt

ändamålsenlig uppdelning och förvaltning erhålles. Det kan övervägas

att låta den s. k. skogsodlingsgränsen vara normerande i stället för såsom

hittills odlingsgränsen. Emellertid torde en dylik gränsförskjutning icke

vara genomförbar utan vidare. Uppenbarligen bör undvikas att uppdela lägenheterna

inom ett mindre område på skilda myndigheter. Då det måste

räknas med att en del innehavare av fjällägenheter — vare sig det gäller

äldre fjällägenheter eller norrländska fjällägenheter — motsätter sig över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

9

gäng till någon av domänverkets båda nyssnämnda upplåtelseformer, uppstår

frågan hur lämpligen bör förfaras med dylika områden, som därigenom

splittras. En kompromiss på så sätt, att det övervägande antalet av ena eller

andra slaget lägenheter får vara bestämmande, innebär enligt lantbruksstyrelsen

en otillfredsställande lösning.

Lantbruksstyrelsen framhåller att — även om det för domänverket skulle

vara förbundet med vissa olägenheter att handha även fjällägenhetsupplåtelser

— synes så knappast bli fallet beträffande de kvarstående äldre fjälllägenbeterna.

Sistnämnda lägenheter torde nämligen få anses jämställda

med de av domänverket nedanför odlingsgränsen redan förvaltade äldre

upplåtelser av kolonat, skogstorp, odlingslägenheter och även kronotorp,

där arrendatorerna icke iklätt sig arbetsåtagande på kronans skogar men

likväl i större eller mindre omfattning arbetar för kronans räkning eller

vilkas arbetskraft icke alls kan påräknas. Lantbruksstyrelsen har tidigare

framhållit, att lägenheternas möjligheter att fortbestå är till största delen

beroende av huruvida och i vilken utsträckning arbetstillfällen kan beredas

innehavarna genom domänverket. Det får ej heller förbises, att utvecklingen

kan medföra, att upplåtelseformerna kommer att omprövas i fortsättningen.

Omregleringar av upplåtelseform kan enligt styrelsen också tänkas

i samband med byte av arrendator vid exempelvis dödsfall eller arrendeperiodernas

utgång. Det torde sålunda bli möjligt att successivt dirigera de

nya upplåtelserna i önskvärd riktning.

Vad angår överflyttningen till domänverket av norrländska fjällägenheter

framhåller lantbruksstyrelsen, att omföring till kronotorp/43 redan

från början kan genomföras beträffande en del av ifrågakommande lägenheter.

Lantbruksstyrelsen utgår från att många av de återstående lägenheterna

kan omföras så småningom, allteftersom arrendatorerna finner fördelaktigt

att övergå till att bli kronotorpare och därmed få säkrare arbetsmöjligheter.

Såsom lantbruksnämnden i Västerbottens län anfört, erbjuder nämnden

icke en särskilt ändamålsenlig organisation för handhavandet av lägenheterna.

För detta ändamål är domänverket med sin lokalt förgrenade förvaltning

bättre rustat liksom för att ordna med erforderliga arbetstillfällen

i kronoskogarna. Enligt lantbruksstyrelsen har erfarenheten visat, att verksamheten

blivit tungrodd för nämnden, som har sin personal placerad i residensstaden

men saknar lokalorgan motsvarande reviren ute i bygderna.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, förefaller en överflyttning till domänverket

vara ägnad att påtagligt förbättra och trygga arrendalorernas

ställning, samtidigt som den statliga administrationen rationaliseras och

effektiviseras. Det är därför angeläget, att förvaltningsreformen får den omfattning,

som förhållandena kan betinga och möjliggöra.

Det anförda torde ha givit vid handen, all lantbruksstyrelsen finner övervägande

skäl tala för att domänverket inträder som förvaltare av samtliga

lägenheter inom skogslandet i Västerbottens län i stället för lantbruksorganisationen.

Emellertid föreslår lantbruksstyrelsen med hänsyn till domänstyrelsens

betänkligheter i fråga om mottagandet av norrländska fjällägen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

heter, att överflyttningen verkställes, allteftersom innehavarna är införstådda

med alt deras lägenheter omföres till kronotorp enligt 1943 års kungörelse

eller kronolägenheter enligt 1950 års bestämmelser. Vidare torde det

vara lämpligt att lägenheter, som vid förvaltningsreformens ikraftträdande

beräknas inom den närmaste tiden bli nedlagda, undantages och avvecklas i

lantbruksorganisationens regi. Vilka lägenheter som kan beröras härav,

torde vid den aktuella tidpunkten få fastställas av lantbruksstyrelsen efter

samråd med domänverket.

Även beträffande Norrbottens län har förslaget följt riktlinjen, att de

lägenheter, som på grund av sitt läge i skogsbygden huvudsakligen är beroende

av arbete i kronans skogar för sitt fortbestånd, skall överföras till domänverkets

förvaltning. Förslaget omfattar sålunda en större sammanhängande

grupp lägenheter i nordöstra delen av Arjeplogs socken, några

lägenheter i Jokkmokks socken samt den i Gällivare socken belägna lägenheten

Björkudden. Lägenheterna i den förstnämnda gruppen ligger vid eller

nära landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs—Brännudden (—Moskosel)

och i en skogsbygd, där kronoparkerna starkt dominerar. De något längre

väster ut belägna lägenheterna har icke medtagits, enär de ligger i fjällregionen

och flertalet av dessa torde komma att nedläggas. Som förklaring

till att lägenheterna i trakten av Porjus icke föreslagits till överföring till

domänverkets förvaltning kan nämnas, att dessa lägenheter närmast är bostadslägenheter

för icke-jordbrukare, i ett par fall dock jordbrukslägenheter

utan anknytning till skogsarbete. Lägenheten Björkudden i Gällivare

socken omfördes genom Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars 1946 till kronotorp/43

och nybebyggdes av domänverket under åren 1945—1948. Sedan

det uppmärksammats, att lägenheten ligger ovan odlingsgränsen, överfördes

den till lantbruksnämndens förvaltning.

Lantbruksnämndens i Norrbottens län förslag till uppdelning av lägenheterna

i länet skulle medföra, att gränsen mellan domänverkets och lantbruksorganisationens

förvaltning i avseende å kronolägenheter skulle komma

att gå i gränsområdet mellan fjällregion och skogsbygd. Genom förslaget

skulle inga norrländska fjällägenheter i länet överföras till domänverket

men väl åtskilliga äldre fjällägenheter. Såsom tidigare anförts är dessa

till upplåtelseformen så lika andra äldre lägenheter, som redan står under

domänverkets förvaltning, att det enligt lantbruksstyrelsens mening icke

torde vara någon olägenhet, att de av nämnden föreslagna lägenheterna

överföres till domänverket. Om domänstyrelsens administration skulle begränsas

till de lägenhetstyper, som redan ingår i verkets förvaltning, skulle

hela den av riksdagen ifrågasatta reformen äventyras.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag att överföra vissa under lantbruksorganisationens

förvaltning stående kronolägenheter till domänverket tillstyrkes eller

lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat

sig härom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

11

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser i likhet med lappfogden och lantbruksnämnden

i länet, att överflyttningen av förvaltningen utav ifrågavarande

lägenheter icke hör göras beroende av det i förslaget angivna villkoret,

att norrländsk fjällägenhet skall övertagas av domänstyrelsen endast

om sådan lägenhet kan omföras till kronotorp eller kronolägenhet enligt

1943 års resp. 1950 års bestämmelser. Vid en av nämnden verkställd undersökning

har framkommit, att av de innehavare till norrländska fjällägenheter,

som kan komma i fråga för omföring, 14 har sin huvudsakliga inkomst

från domänverkets skogar, 1 är virkesmätare hos tumningsföreningen,

1 är byggnadsarbetare och 3 är sjuka. På 1 av dessa lägenheter saknas

f. n. arbetsför manlig arbetskraft. Det anförda visar, att domänverket är

huvudarbetsgivare åt innehavarna av de norrländska fjällägenheterna inom

det aktuella området. Det förhållandet att nyssnämnda lägenhetshavare icke

bär arbetsplikt liksom innehavare av kronotorp/43, synes icke vara tillräckligt

skäl att bibehålla dessa lägenheter under lantbruksorganisationens

förvaltning. Enligt nämndens uppfattning bör alla fjällägenheler i skogszonen

ovan odlingsgränsen överflyttas till domänverket. Kan någon särskild

lorm för upplåtelse av dessa lägenheter icke finnas vid eventuell överflyttning

till domänverket, bör desamma inordnas under domänstyrelsens förvaltning

i nuvarande upplåtelseformer.

Domänstyrelsen påpekar, att det beträffande lägenheterna nedan odlingsgränsen

stundom visat sig ändamålsenligt att omföra en jordbrukslägenhet

till skogsarbetarbostad utan jordbruk. Vid övertagandet av vissa lägenheter

ovan odlingsgränsen förutsätter styrelsen därför, att länsstyrelserna och

lappväsendet visar tillmötesgående, därest det i något fall skulle bli aktuellt

med omföring av en fjällägenhet till bostadslägenhet för domänverkets

skogsarbetare.

Lappfogdarna i Norrbottens län framhåller, att ur lappväsendets och renskötselns

synpunkt hinder ej synes föreligga mot att förvaltningen av ifrågavarande

lägenheter i länet övertages av domänverket. Enligt lappfogdarna

måste det anses vara ändamålsenligt, att den myndighet, genom vars

verksamhet lägenhetshavare får sin försörjning, också svarar för förvaltningen

av sådana lägenheter. Lappfogdarna understryker, att av utredningen

i ärendet ej klart framgår, i vilka former uppgörelserna med lägenlietshavarna

är avsedda att äga rum. En möjlig form torde vara, att domänverket

i egenskap av ny upplåtare övertager arrendekontrakten å lägenheterna

på oförändrade villkor för återstående arrendatorer. Då tillägg i eller

ändringar av berörda arrendevillkor skulle befinnas erforderliga, synes det

vara lämpligt, att länsstyrelserna får taga del av de kontrakt, som kan

komma att upprättas med arrendatorerna av de överflyttade lägenheterna.

I vissa avseenden, såsom i fråga om arrendatorns rätt att låta andra personer

bo på lägenheten och att hålla hund där, kan renskötselns intressen

påfordra, att lappväsendet bör få medverka vid bestämmande av arrendevillkoren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lhl år 1958

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund framhåller nödvändigheten

av att de lägenlietshavare, som önskar en omföring av lägenheterna till

kronotorp eller kronolägenhet enligt 1943 års resp. 1950 års bestämmelser,

erhåller klara informationer om gällande författningar beträffande dessa

upplåtelseformer.

D. Försäljning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning

stående kronolägenheter

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen anför, att frågan om försäljning av vissa kronolägenheter

har egentlig aktualitet endast inom Jämtlands län. I sitt förenämnda

yttrande till styrelsen har lantbruksnämnden i länet anfört härom i huvudsak

följande.

Lantbruksnämnden har tidigare vid olika tillfällen haft anledning att allvarligt

överväga friköp av ifrågavarande lägenheter. Orsaken härtill har

bl. a. varit lägenhetshavarnas önskan om överlåtelse av äganderätt, de stora

kostnaderna i förhållande till medelsanslagen samt den tunga och tidsödande

administration, som icke motsvarar personalresurserna. Även riksdagens

revisorer har år 1950 uttalat, att ett begränsat antal friköp bör ske. Hittills

har emellertid endast 2 arrendelägenheter i Funäsdalen samt 2 stora tomter,

på vilka funnits pensionat, friköpts. I ett par fall har även mindre

tomter för byggnadsändamål sålts av mark, som tillhör lägenheterna. Ett

antal framställningar om friköp har ännu icke avgjorts. Nämnden har i

samtliga dessa fall tillstyrkt friköpen.

Frågan om överlåtelse med äganderätt av den mark det här gäller är en

svår avvägningsfråga mellan var för sig helt olika intressen. Det ursprungliga

ändamålet med markens inköp har varit att tillförsäkra renskötseln

betesmarker och därmed också ett tryggare utövande av denna näring. Detta

ändamål anses fortfarande vara av betydelse. Praktiskt taget alla framställningar

om överlåtelse med äganderätt har därför avstyrkts av lapparna

och lappfogden. Lappfogden har därjämte framhållit, att renskötselns ställning

såsom näringsgren först måste utredas, innan friköp sker.

En överlåtelse av inägorna med äganderätt medför normalt krav på

skogstilldelning. Den skogsförvaltande myndigheten har ansett sig bestämt

böra motsätta sig alla friköp med skogstilldelning ovan den s. k. skogsodlingsgränsen,

där möjligheterna för en mindre skogsägare att bedriva uthålligt

skogsbruk bedömes var mycket små. I trakter nedom skogsodlingsgränsen

torde dock friköp med skogstilldelning kunna diskuteras från fall

till fall. Vid de hittills genomförda friköpen har det endast varit fråga om

obetydliga skogsarealer på grund av att lägenheterna använts för rationaliseringsändamål

och köparna redan tidigare ägt tillfredsställande skogstillgång.

Enligt nämndens mening bör ensamt liggande lägenheter i den egentliga

fjällregionen icke friköpas. Däremot synes överlåtelser med äganderätt av

mera centralt belägna lägenheter kunna övervägas. Sådan överlåtelse kan

ske från fall till fall, i den mån utvecklingen av kommunikationsleder, turistanläggningar

och liknande skapar förutsättningar för en så hög inkomst,

att den kan bära normala ränte- och kapitalanspråk. Överlåtelser

till andra än arrendatorer bör icke ifrågakomma. Det kan i detta samman
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958

liang även framhållas, att lägenhetshavarnas önskemål om friköp icke alltid

är betingat av den omständigheten, att de önskar vara kvar på lägenheten

eller förbättra den. I ett antal fall kan nämnden med säkerhet antaga,

att önskemålet om friköp syftar till spekulationsköp genom vinstgivande

avyttring av egendomen eller del av densamma.

Vad sedan gäller den speciella frågan om försäljning av lägenheter i

Bruksvallarna, Ljusnedal och Högvålen framhåller nämnden, att antalet lägenheter

f. n. är i Bruksvallarna 28, Ljusnedal 25 och Högvålen 15 eller

sammanlagt 68. Antalet har sedan den 1 juli 1948 minskat med 7. Denna

minskning har skett bl. a. genom att 6 lägenheter nedlagts och använts för

rationaliseringsändamål. Genom sjöreglering kommer det att bli ytterligare

7 lägenheter mindre i Ljusnedal. Även i Bruksvallarna och Högvålen finnes

anledning antaga, att antalet lägenheter inom en nära framtid genom rationaliseringsåtgärder

och friköp av tomter kommer att minska. I de 3 byarna

torde därefter bli kvar 49 lägenheter. En kraftigare minskning än den nu

redovisade kan icke anses vara skälig under en 1 O-årsperiod utan att andra

åtgärder vidtages för att behålla ett antal människor kvar. En sådan åtgärd

har nämnden ansett friköp av tomtmark vara. Antalet försålda tomter är

emellertid obetydligt. Detta sammanhänger med att vatten- och avloppsfrågorna

i första hand måste lösas, för att de gängse nybyggnadslånen skall

kunna beviljas. Då lånefrågan icke varit klar, har avstyckningar icke kunnat

ske på grund av att aktualitetskravet icke varit uppfyllt. Nämnden har

därför upprepade gånger försökt intressera kommunen för projektering av

vatten och avlopp. Projekteringen har nu påbörjats av kommunen.

Som tidigare antytts har nämnden anledning antaga, att antalet lägenheter

fram till år 1958 skall minska med 35 procent av det antal som fanns

år 1948. Därigenom har vissa lättnader i medelsanspråk och förvaltning

åstadkommits. Att ytterligare minska antalet lägenheter genom friköp i någon

större utsträckning är önskvärt men torde icke vara realistiskt av den

anledningen, att kravet på skogstilldelning svårligen kan tillgodoses och belägenheten

på gränsen till den egentliga fjällregionen anses skapa svårigheter

för renskötseln. Ett icke ringa spekulationsintresse i tomtmark för

fjällstugor kan antagas ytterligare komma att förvärra delta senare förhållande.

Nämnden har även anledning antaga, att endast några få arrendatorer

är villiga att för eu skälig köpeskilling inköpa sina arrendelotter för

att bruka dem som jordbruk. Endast i de fall köpeskillingen sättes mycket

lågt, kan en allmän anslutning till tanken om friltöp vinnas. Friköp i större

skala kan även beräknas medföra, att sociala problem uppkommer, som

kan vara besvärande för Tännäs kommun.

Ur nämndens synpunkt skulle det otvivelaktigt ha inneburit stora lättnader,

om friköpsfrågan varit löst, när nämnden började sin verksamhet

år 1948. I dagens läge, då upprustningen kommit i gång och de svåraste

sociala frågorna lösts, bereder upplåtelserna i Ljusnedal, Bruksvallarna och

Högvålen icke några speciella svårigheter. EU allmänt friköp nu skulle svårligen

kunna ske på annat sält än genom statliga lånegarantier. I de tall

arrendatorerna är ekonomiskt förtänksamma skapar detta inga problem

men i de fall nämnden anser sig tvingad att lämna lånegaranti och låntagaren

missköter lånet, torde fastigheten komma att återgå i nämndens ägo.

Någon lättnad har därmed icke vunnits varken i kostnader för staten eller

i arbete. För upprustning av bostäderna skulle länsbostadsnämnden, som

nu icke belastas med handläggningen av dessa ärenden, behöva anlitas.

Enligt lantbruksnämndens mening kan önskemålen om triköp i viss utsträckning

tillgodoses men hela frågan bör bedömas Irån fall till tall. hriköp

i större skala torde icke vara möjligt med hänsyn till alla de olika

intressen, som får anses ingå i hithörande frågor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

Till de av lantbruksnämnden anförda synpunkterna kan lantbruksstyrelsen

i huvudsak ansluta sig. I likhet med nämnden finner styrelsen, att

framkommande önskemål om friköp från arrendatorernas sida bör kunna

i viss utsträckning tillgodoses men att sådana överlåtelser bör bedömas

från fall till fall. Med hänsyn till de olika intressen, som kan beräknas göra

sig gällande, torde friköp i större mängd icke vara att förvänta. Ur kronans

synpunkt såsom jordägare torde enligt styrelsen helt allmänt kunna

sägas, att försäljningar bör medges i görligaste mån för att bespara staten

de jämförelsevis stora kostnader samt minska det tunga och tidsödande arbete,

som är förenat med lägenheternas förvaltning. Mot bakgrunden av

rådande förhållanden torde å andra sidan vara förklarligt, att framställningarna

om friköp är fåtaliga. Styrelsen påpekar, att de statliga förmåner,

som tillkommer arrendatorerna i form av byggnadshjälp, virke, bränsle,

bete, jakt, fiske in. m., visar sig så värdefulla, att ingen utan särskilda skäl

vill avstå från desamma. Friköpen förutsätter för övrigt merendels stöd i

form av statliga lånegarantier och bereder därför föga lättnad för kronan

i kostnader och arbete.

Enligt styrelsen bör vidare uppmärksammas att länsbostadsnämnderna,

som nu icke är inkopplade på verksamheten, kommer att belastas med nya

och krävande uppgifter för upprustning av bostäderna på de friköpta lägenheterna.

Endast i undantagsfall torde kunna räknas med att arrendatorerna

har tillräckliga egna ekonomiska resurser för att staten skall kunna

avlastas från vidare befattning med lägenheterna. Fördelarna av försäljning

torde för statsverket följaktligen visa sig ganska begränsade och för arrendatorerna

överväga endast i de fall, där vederbörande driver någon rörelse

— exempelvis med pensionat — som förutsätter eller underlättas av fri

dispositionsrätt till lägenheten. Vid överlåtelse av inägor med äganderätt

uppkommer vanligen också anspråk på tilldelning av skog. Framför allt i

Jämtlands län, där lägenheterna är belägna på kronoparker, som avställts

för renskötselns behov, har lapparnas intressen ansetts trädas för nära genom

markförsäljningar. Från såväl den skogsförvaltande myndigheten

som lappväsendets företrädare möter sålunda hinder för avveckling i större

omfattning av arrendeställena genom äganderättsöverlåtelser.

I enlighet med det anförda begränsar sig lantbruksstyrelsen för sin del

till en rekommendation, att kronan intager en principiellt välvillig ståndpunkt

till frågan om försäljning av hithörande lägenheter och att genomförandet

får bli beroende av prövning från fall till fall. Detta torde gälla

såväl de spridda lägenheterna som de mera samlade i exempelvis Bruksvallarna,

Ljusnedal och Högvålen, vilka orter blivit särskilt uppmärksammade

i sammanhanget.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag, att kronan skall intaga en principiellt välvillig

ståndpunkt till frågan om försäljning av ifrågavarande lägenheter,

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av statskontoret, riksräkenskapsverket,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, lantbruksnämnderna i

Jämtlands och Västerbottens län samt Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund.

Därvid framhåller statskontoret, att särskild vikt och uppmärksamhet

bör ägnas åt möjligheterna att avveckla den ifrågavarande verksamheten

i all den utsträckning så kan ske med vederbörligt hänsynstagande

till behovet av arbetskraft å kronans fastigheter. Sveriges kronotorpare- och

kolonistförbund anser för sin del, alt de lägenhetshavare, som redan nu önskar

friköpa lägenheter, bör ges tillfälle därtill i den omfattning försäljning

är möjlig att genomföra. Enligt bostadsstyrelsen måste det vid behandlingen

av ifrågavarande försälj ningsärenden framstå som angeläget, att det

aktuella behovet av investeringar, särskilt med avseende på lägenheternas

åbyggnader, undersökes och finansieringsmöjligheterna klarlägges. Styrelsen

finner det otillfredsställande, om en länsbostadsnämnd utifrån sina bedömningsgrunder

skulle nödgas vägra statligt stöd för bostadsändamål på

en fastighet, som nyligen bildats genom lantbruksnämndens medverkan. Enligt

styrelsens mening torde det därför vara ofrånkomligt, att länsbostadsnämndens

mening skall inhämtas i varje försäljningsärende.

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län ställer sig mera

tveksamma till förslaget. Länsstyrelsen har i princip icke något att erinra

mot detsamma men hemställer, att lappfogdarnas yttrande i ämnet beaktas.

Lantbruksnämnden framhåller i anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört,

att friköp av ifrågavarande lägenheter icke synes vara fördelaktigt för

lägenhetshavarna. Framställningar om friköp har också förekommit endast

i ett fåtal fall och då i huvudsak gällt bostadstomter. Där det i fortsättningen

visar sig ändamålsenligt, bör enligt nämnden friköp efter prövning

i det enskilda fallet få ske.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands

län och lappfogdarna i Norrbottens län.

Domänstyrelsen uttalar, att den icke kan ansluta sig till lantbruksstyrelsens

rekommendation i försäljningsfrågan. I vissa fall, exempelvis där lägenhetshavaren

kan få sin utkomst genom alt driva pensionatsrörelse på

lägenheten, kan försäljning av byggnaderna jämte tomt vara lämplig. I sådana

fall däremot, där innehavaren önskar friköpa lägenheten såsom jordbruksfastighet

med skogstilldelning, ställer det sig i regel annorlunda. Flertalet

här ifrågavarande lägenheter är belägna i det norrländska inlandets

böjdlägen, där betingelserna för skogens förnyelse är ogynnsamma. För att

kunna bedriva ett uthålligt skogsbruk på dessa svårföryngrade marker i

dåliga avsättningslägen, måste man tidvis vara beredd att göra stora investeringar

i skogsvårdsarbeten och under andra perioder i skogsbeståndens

utveckling visa stark återhållsamhet i fråga om avverkningen. Betingelserna

för skogsbruk på små lotter, ägda av personer med ej alltför stark ekonomi,

är därför sämre här än i andra delar av landet. Såväl för lägenhetshavarna

själva som för skogsbruket i dess helhet synes friköp av denna

art vara föga önskvärda. Domänstyrelsen anser, att kommande fiamställ
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

ningar om friköp av kronolägenheter bör prövas från fall till fall under

hänsynstagande bl. a. till vad nyss anförts.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker, att frågan om försäljning av

vissa kronolägenheter utan tvekan har aktualitet inom länet. Emellertid

måste vid bedömningen av ett friköpsärende hänsyn tagas till så många

skiftande omständigheter, att det icke torde vara möjligt att uppdraga några

generella riktlinjer i ämnet. Särskilda svårigheter är här förknippade

med avvägningen mellan lapparnas intressen och friköpsintresset. Denna

avvägning skulle avsevärt underlättas, därest en sociologisk-ekonomisk utredning

beträffande renskötselnäringen förelåg. Det är därför synnerligen

önskvärt, att en sådan utredning kommer till stånd. Av det anförda framgår,

att länsstyrelsen helt delar lantbruksnämndens och lantbruksstyrelsens

uppfattning, att försäljning av hithörande kronolägenheter liksom f. n.

bör bli beroende av prövning från fall till fall. Den intresseavvägning, som

därvid måste ske, bör dock enligt länsstyrelsens mening vara förutsättningslös.

Lappfogdarna i Norrbottens län erinrar i sitt yttrande, att från lappväsendets

sida i skilda sammanhang tagits ställning till den viktiga frågan rörande

äganderättsöverlåtelse av mark på de till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade trakterna inom lappmarkerna. Med hänsyn till renskötselns

intressen inom dessa områden motsätter sig lappfogdarna bestämt, att

friköp av ifrågavarande lägenheter tillåtes.

E. Ändringar av bestämmelserna rörande de under lantbruksorganisationens

förvaltning stående kronolägenhetema m. m.

I. Upplåtelse av norrländska fjälla genheter m. m.

Lantbruksstyrelsens förslag

I propositionen 1947:96, som låg till grund för kungörelsen angående

upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. m., anförde vederbörande departementschef,

att stor återhållsamhet borde iakttagas, såvitt angick upplåtelse

av nya lägenheter. Sådan upplåtelse skulle få äga rum endast där

detta befanns påkallat ur allmän synpunkt. Vad åter beträffade redan förut

upplåtna lägenheter inom ifrågavarande områden borde — där det kunde

antagas att många innehavare av sådana lägenheter komme att söka övergå

till den nya upplåtelseformen — deras omföring till norrländska fjällägenheter

i möjligaste mån underlättas. Enligt departementschefens mening

borde emellertid med hänsyn till den föreslagna strängare prövningen av

förutsättningarna för upplåtelser av nya lägenheter övervägas, om icke även

en viss begränsning borde göras i möjligheterna att omföra äldre lägenheter.

I detta hänseende skulle i vart fall den regeln tillämpas, att omföring

icke fick äga rum, där det kunde förväntas, att lägenheten inom den

närmaste framtiden komme att nedläggas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1958

17

Lantbruksstyrelsen framhåller, att intill den 1 juli 1955 sammanlagt 02

lägenheter ombildats till norrländska fjällägenheter, varav 27 inom vartdera

Jämtlands och Västerbottens län samt 8 inom Norrbottens län. Någon

upplåtelse av nybildad lägenhet såsom norrländsk fjällägenhet har icke

förekommit eller ens ifrågasatts, ett förhållande som bör beaktas vid överväganden

angående en decentralisering av beslutanderätten i hithörande

ärenden.

Tillämpningen av den nya upplåtelseformen har i stället kommit att inriktas

på uppgiften att omföra redan befintliga lägenheter till norrländska

fjällägenheter. Sådan omföring har kommit att ske i begränsad omfattning.

Detta berodde till en början på att förberedelsearbetena (inventeringar

in. in.) krävde åtskilligt arbete och måste utföras med fåtalig personal.

Vidare medgav anvisade medel upprustning endast av några få lägenheter

per år. Att omföring nu, sedan inventeringen slutförts och byggnadsarbetena

kunnat igångsättas på åtskilliga lägenheter, ändock sker i jämförelsevis

ringa omfattning, är enligt lantbruksstyrelsen säkerligen beroende

på att fördelen av en omföring framstår såsom tämligen tvivelaktig

eller ringa för lägenhetshavarna i jämförelse med de förmåner, som tilllämpningen

av kungörelsen 1950:339 medför.

Vad angår den största omkostnadsposten, nämligen den för åbyggnaderna,

erinrar lantbruksstyrelsen om att staten står som ägare till byggnaderna

på norrländska fjällägenheter, medan byggnaderna på övriga lägenheter

äges av arrendatorerna. Vid omföring till norrländsk fjällägenhet

medför avtalet om upplåtelse i den nya formen, att kronan övertager byggnaderna

och därmed förenade skyldigheter. Eftersom gränsen mellan upprustning

och reparation i praktiken är rätt svävande, är de båda kategorierna

tämligen jämnställda i fråga om ekonomiskt stöd.

Enligt lantbruksstyrelsen förefaller det, som om upplåtelseformen enligt

1947 års kungörelse icke utövat någon märkbar lockelse på innehavarna av

äldre lägenheter, sedan de förmånliga bestämmelserna i kungörelsen 1950:

339 blivit kända. Omföringarna, som torde ha tillkommit på de lokala myndigheternas

initiativ, har så gott som avstannat i Norrbottens och Västerbottens

län. Det har för övrigt inträffat, att vederbörande lägenhetshavare

— sedan omföring medgivits — likväl avstått från att teckna nytt kontrakt.

Även om det givetvis är vanskligt att uttala sig om den framtida utveckiingen,

torde enligt lantbruksstyrelsen kunna förutses, att några nyupplåtelser

av norrländska fjällägenheter icke kan förväntas samt att omföringen

av äldre lägenheter i fortsättningen blir av liten omfattning.

Lantbruksstyrelsen anser, all frågan om omföring av äldre lägenheter ur

kronans synpunkt numera icke har så stor betydelse, eftersom statens kostnader

för byggnadshjälp till dylika lägenheter efter tillkomsten av 1950 ars

bestämmelser tenderar atl bli av liknande storleksordning som kostnaderna

för upprustning i samband med omföring skulle bli. Det kan måhända

förhålla sig så, att vården av byggnaderna blir varsammare och därmed

underhållskostnaderna mindre på lägenheter, vilkas åbyggnader äges av

‘2 liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 141

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

arrendatorerna. Sådant förhållande skulle kunna andragas som skäl mot

omföring av äldre lägenheter.

Med hänsyn till det anförda ifrågasätter lantbruksstyrelsen, om fortsatt

omföring av äldre lägenheter till norrländska fjällägenheter fyller något

egentligt behov och om 1947 års bestämmelser i ämnet kunde få upphöra

att gälla. Ur förvaltningssynpunkt vore det enligt styrelsen otvivelaktigt en

fördel, om antalet olika upplåtelseformer rörande hithörande kronolägenheter

kunde nedbringas.

Såsom berörts i det föregående är frågan beträffande omföring av äldre

lägenheter i första hand beroende av spörsmålet om byggnadskostnadernas

fördelning på kronan och arrendatorn. Sedan 1950 års bestämmelser möjliggjort

för innehavare av äldre lägenhet att i form av byggnadshjälp erhålla

upp till 80 procent och undantagsvis 90 procent av byggnadskostnaden utöver

fritt virke och annat fritt material, torde man enligt lantbruksstyrelsen

kunna utgå från att en strävsam och skötsam lägenhetshavare skall

vara i stånd att själv svara för återstoden genom eget arbete eller annan

insats. Där så icke är fallet, torde knappast förutsättningar i övrigt förefinnas

för vederbörande att ha hand om och reda sig på en sådan lägenhet.

Emellertid är organisationen av byggnadsarbetena för upprustning av lägenheterna

i viss utsträckning beroende av upplåtelseformen. På de norrländska

fjällägenheterna, där kronan helt svarar för bebyggelsen, utföres

arbetet ofta i lantbruksnämndens egen regi. Så har visat sig lämpligt i

Jämtlands län, särskilt där grupper av lägenheter i samma trakt upprustas

samtidigt. Genom materialanskaffning, sågning av virke, utförande av gemensamma

ledningar in. m. för ett flertal lägenheter har kostnaderna kunnat

nedbringas. På grund av de gjorda erfarenheterna har lantbruksnämnden

i sistnämnda län ansett lämpligt att till avsevärd del fortsätta arbetet

efter sådana linjer. Å andra sidan kan det särskilt vid enstaka bebyggelse

vara den lämpligaste ordningen, att arrendatorn själv med stöd av byggnadshjälp

står för byggnadsarbetena. Så torde vanligen ske i Norrbottens

och Västerbottens län, där omföring, enligt vad lantbruksnämnderna anmält,

torde komma att begäras endast i några få fall. På grund av det anförda

synes det lantbruksstyrelsen lämpligt, att byggnadsarbetet får organiseras

efter skilda linjer i olika fall, framför allt med hänsyn tagen till

möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande bebyggelse och samtidigt

hålla kostnaderna nere. Valet av organisationsform och därmed sammanhängande

bedömning av upplåtelseform torde väsentligen få grundas på

lantbruksnämndernas erfarenhet rörande möjligheterna att anlita byggmästare,

arrendatorer etc. för arbeten på de olika platserna.

I anslutning till det anförda föreslår lantbruksstyrelsen icke nu någon

ändring av reglerna i stort om upplåtelse av norrländska fjällägenheter.

Med beaktande av vad 1955 års riksdag uttalat i fråga om en decentralisering

av hithörande byggnadsverksamhet, synes enligt styrelsen emellertid

böra övervägas, huruvida icke en förenkling skulle kunna genomföras beträffande

handläggningen av ärendena rörande upplåtelse av norrländska

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:is proposition nr lil år 1958

fjällägenheter. Mot bakgrunden av den erfarenhet, som vunnits under gångna

år, torde det utan olägenhet kunna överlåtas på styrelsen att besluta i

dessa ärenden med ledning av hittillsvarande praxis. En sådan decentralisering

torde enligt styrelsen icke behöva väcka betänkligheter, då upplåtelsetillstånden

i fortsättningen liksom hittills lärer komma att uteslutande

avse omföring av äldre lägenheter i sådana fall, då detta kan anses påkallat

för att ernå en lämplig lösning av byggnadsfrågan. Att prövningen av

ifrågavarande ärenden från början tillädes Kungl. Maj:t torde ha berott på

att statsmakterna ville, såsom i det föregående antytts, försäkra sig om att

nyupptagning av lägenheter ovan odlingsgränsen skedde restriktivt. Detta

motiv är nu föga bärande, eftersom det icke alls torde bli fråga om sådana

nyupptagningar. I detta sammanhang påpekar styrelsen, att den ifrågasatta

åtgärden torde kunna genomföras utan ändring av renbeteslagen, enligt

vilken det tillkommer Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

att besluta om upplåtelser, varom här är fråga. Med stöd av det

anförda föreslår styrelsen sådan ändring i kungörelsen 1947:267, att beslutanderätten

i ärenden angående upplåtelse av eller omföring till norrländska

fjällägenheter i fortsättningen överflyttas på styrelsen.

Yttrandena

Domänstyrelsen anser, att beslutanderätten i ärenden angående upplåtelse

av eller omföring till norrländska fjällägenheter utan olägenhet kan överflyttas

på lantbruksstyrelsen. Därvid framhåller domänstyrelsen, att den har

samma erfarenheter i fråga om lägenhetshavarnas intresse för överföring

till kronotorp enligt 1943 års bestämmelser som de lantbruksstyrelsen redovisat.

Sedan förbättrade bidragsmöjligheter införts fr. o. m. den 1 juli 1950,

har detta intresse synbart minskat, överföringar förekommer dock fortfarande.

Sålunda överfördes under år 1954 40 äldre lägenheter till kronotorp.

Likaväl som domänstyrelsen har intresse av att ytterligare en del äldre lägenheter

överföres till kronotorp, finnes anledning antaga att ännu ett antal

lägenheter ovan odlingsgränsen — där så är påkallat med hänsyn till den

allmänna samfärdseln eller eljest ur allmän synpunkt — omföres till norrländska

fjällägenheter. Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har icke

heller något att erinra mot den föreslagna överflyttningen av ifrågavarande

beslutanderätt.

Statskontoret finner det lämpligt, att möjligheterna till decentralisering

tillvaratages på sätt i förevarande sammanhang föreslagits. Ämbetsverket hyser

dock en viss tvekan beträffande det ifrågasatta överförandet till lantbruksstyrelsen

av beslutanderätten rörande nyupplåtelse av norrländska

fjällägenheter. Då upplåtelser av nybildade lägenheter torde bli relativt sällsynta

och lämpligen bör prövas restriktivt, synes dylika ärenden enligt statskontorets

mening alltjämt böra förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Eu liknande

ståndpunkt som statskontorets intages av kammarkollegiet, som anser,

att en delegering till lantbruksstyrelsen av beslutanderätten rörande omföring

till norrländska fjällägenheter knappast torde behöva inge betänklig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl, Maj. ts proposition nr Hl år 1958

heter. Kammarkollegiet understryker, att beståndet av äldre lägenheter,

som kan komma i fråga för omföring, genom den av lantbruksnämnderna

verkställda inventeringen i stort sätt klarlagts, varför en övergång av lägenheterna

till den nya upplåtelseformen i och för sig ej bör innebära ökad risk

för konflikt med motstående intressen. Något praktiskt behov av att till lantbruksstyrelsen

delegera beslutanderätten jämväl i fråga om nyupplåtelser av

norrländska fjällägenheter synes däremot enligt kammarkollegium ej föreligga.

Om en dylik upplåtelse till äventyrs skulle bli aktuell framdeles, torde

den ömtåliga karaktären av de frågor, som kan komma att beröras i ett sådant

ärende, göra det önskvärt att beslutanderätten i dylikt fall bibehålies

hos Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i stort sett dela lantbruksstyrelsens

synpunkter rörande den framtida utvecklingen i fråga om upplåtelser

och omföringar av fjällägenheter i länet. Även om nyupptagning av fjällägenheter

sålunda kan antagas komma att ske allenast i mindre omfattning,

bör enligt länsstyrelsens åsikt sådan upplåtelse allt framgent handhas av

Kungl. Maj :t. Såsom framhålles av lantbruksstyrelsen tillädes Kungl. Maj :t

år 1947 prövningen av upplåtelserna med hänsyn till att statsmakterna ville

försäkra sig om att nyupptagning av lägenheter för bosättningsändamål ovan

odlingsgränsen skulle ske restriktivt. Med beaktande av lapparnas urgamla

rättigheter till områdena ovan odlingsgränsen och med behörigt iakttagande

av renskötselns intressen anser länsstyrelsen, att ärenden rörande upplåtelser

av fjällägenheter och över huvud taget områden inom de exklusivt lapska

trakterna för bosättningsändamål eller dylikt alltfort skall ligga i Kungl.

Maj :ts hand. Någon ändring härutinnan vill länsstyrelsen icke förorda.

Enligt länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning bör prövningen av

ärenden rörande upplåtelse av norrländska fjällägenheter — med hänsyn till

ärendenas ömtåliga karaktär samt för vinnande av en allsidig och enhetlig

handläggning — även i fortsättningen handläggas av Kungl. Maj :t. En ändring

av gällande bestämmelser härutinnan bör sålunda enligt länsstyrelsen

ej vidtagas.

II. Byggnadshjälp m. m.

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar om att jordbruksutskottet vid behandlingen av

anslaget Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter

m. m. i sitt av 1955 års riksdag godkända utlåtande nr 9 uttalade bl. a., att

en ökad decentralisering till lantbruksnämnderna av beslutanderätten i

ärenden angående upprustningen av fjällägenheternas byggnader borde övervägas

i syfte att effektivisera verksamheten. I anledning härav meddelade

styrelsen den 30 april 1955 föreskrifter, ägnade att förenkla och påskynda

handläggningen av frågor angående upprustning av ifrågavarande lägenheter

genom att bereda nämnderna möjlighet att i större utsträckning än dittills

självständigt besluta i hithörande ärenden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 ur 1!)58

21

F. n. må sålunda lantbruksnämnd beträffande sådana äldre fjällägenheter,

på vilka bestämmelserna i kungörelsen 1950: 339 är tillämpliga, bevilja byggnadshjälp

till företag, avseende förbättring eller ombyggnad av redan befintlig

byggnad, vars iståndsättande enligt av nämnden godkänd kostnadsberäkning

befinnes kunna genomföras inom en kostnadsram av högst 20 000 kr.

Överstiger kostnadsberäkningen sistnämnda belopp, skall frågan om beviljande

av byggnadshjälp underställas styrelsens prövning. Frågor om byggnadshjälp

till nybyggnad på ifrågavarande lägenheter skall underställas styrelsens

prövning, såvitt icke kostnadsberäkningen stannar vid högst 5 000

kr., i vilka fall ärendena må avgöras av nämnden. Till nu berörda byggnadsföretag

kan byggnadshjälpen utgå med belopp uppgående till högst 80 resp.

undantagsvis 90 procent av byggnadskostnaden. I denna inräknas därvid givetvis

icke värdet av virke eller annat material, som av kronan kostnadsfritt

tillhandahålles för byggnadsföretaget.

Å norrländsk fjällägenhet — där hela byggnadskostnaden åvilar kronan

för de byggnader, som är angivna i vederbörande upplåtelsekontrakt — må

lantbruksnämnd besluta om utförande av byggnadsföretag, avseende förbättring

eller ombyggnad av redan befintlig byggnad inom en kostnadsram av

högst 20 000 kr., och av nybyggnad inom en kostnadsram av högst 5 000 kr.

Vid högre kostnad skall ärendet underställas styrelsens prövning.

Såsom ett led i det program, som lantbruksstyrelsen framlade i samband

med sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 för att påskynda upprustningen

av fjällägenheterna, ifrågasätter lantbruksstyrelsen, att lantbruksnämndernas

beslutanderätt beträffande nybyggnader på såväl norrländska

fjällägenheter som övriga lägenheter utvidgas till att omfatta byggnadsföretag

upp till en kostnadsgräns av 50 000 kr. Denna höjning av maximigränsen

torde dock medges under förutsättning att av styrelsen godkända typritningar

i huvudsak tillämpas. Höjningen skulle medföra, att nämnderna i allmänhet

självständigt skulle kunna besluta om nybyggnad av bostadshus eller ladugård.

Om total nybebyggelse på eu gång erfordras, skulle frågan dock underställas

styrelsen. Den nuvarande kostnadsgränsen av 20 000 kr. för förbättring

och ombyggnad av redan befintliga byggnader torde vara väl avvägd

och bör sålunda få bestå tills vidare. Styrelsen förmenar, att mera omfattande

upprustningar av äldre byggnader ej bör företagas utan att styrelsen blivit

i tillfälle att pröva, huruvida icke hellre nya byggnader bör uppföras.

Vad angår de nuvarande byggnadskostnaderna räknar lantbruksstyrelsen

med att det rör sig om ca 50 000 kr. för nytt bostadshus och ca 25 000 kr. för

ny ladugårdsbyggnad.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget om bestämmelserna för de norrländska

fjällägenheterna uttalade jordbruksutskottet i sitt utlåtande 1947: 27

beträffande standarden på lägenheternas åbyggnader, att det visserligen var

önskvärt, att lägenheterna, där så ulan alltför stora kostnader lämpligen kunde

ske, försågs med vatten- och avloppsledningar. Någon uttrycklig föreskrift

om huru lägenheterna skulle vara utrustade i detta hänseende ansåg utskottet

dock icke vara erforderlig. Styrelsen delar denna principiella ståndpunkt,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

att bindande föreskrifter om byggnadsstandarden alltjämt icke bör meddelas.

Emellertid torde enligt styrelsen icke kunna bortses från att uppfattningen

om skälig standard förskjutits, sedan utskottet behandlade spörsmålet.

Bl. a. har praxis ändrats beträffande investeringar i den närmast jämförliga

typen av lägenheter, nämligen de av domänverket förvaltade kronotorpen.

Numera torde det vara godtaget som tidsenligt standardkrav, att bostadsbyggnad

uppföres och iordningställes, så att den normalt innehåller 2

rum och kök i bottenvåningen. Det kan också — beroende på familjens storlek

— vara påkallat, att det tredje rummet i en del fall färdigställes redan

från början. Vidare bör byggnaden — där så är möjligt för rimliga kostnader

— förses med elektricitet, vatten- och avloppsledningar, centralvärme

och varmvatten, tvättställ och vattenklosett ävenså badrum. Åtminstone för

ensligt belägna lägenheter torde det vidare vara ofrånkomligt, att telefon finnes.

När det gäller att bedöma behovet av och möjligheten att utrusta bostaden

med nyssnämnda bekvämligheter måste givetvis hänsyn tagas även till

lokala förhållanden. Sålunda kan det på ensamt belägen lägenhet vara värdefullt,

att där finnes ett reservrum för turister och andra resande. Det torde

få ankomma på styrelsen att utfärda närmare anvisningar till lantbruksnämnderna

i här berörda avseenden.

Yttrandena

I anledning av lantbruksstyrelsens förslag om beslutanderätten i byggnadsärenden

rörande fjällägenheter upplyser domänstyrelsen, att ärenden angående

byggnadshjälp till kronolägenhet/50 avgöres av över jägmästaren utom

i de fall, då fråga är om bidrag med 90 procent av byggnadskostnaden eller

då meningsskiljaktighet yppas mellan över jägmästaren och något av de

länsorgan, med vilka han enligt 1950 års bestämmelser skall samråda. Vad

angår kronotorp/43 beslutar domänstyrelsen med överjägmästaren om fördelning

av distriktets byggnadsanslag å olika byggnader. Vid nybyggnad skall

genom domänstyrelsens försorg upprättade typritningar följas.

Statskontoret framhåller angelägenheten av att samma principer och riktlinjer

tillämpas i fråga om de kronolägenheter, som förvaltas av domänverket,

och dem, som omhänderhas av lantbruksorganisationen. En koordination

av verksamheten på detta område måste anses ofrånkomlig och denna

bör lämpligen ske på det centrala planet, innan beslut fattas eller anvisningar

meddelas till ledning för lokalorganen. Med hänsyn härtill synes statskontoret

en likformig behandling av dylika byggnadsärenden inom domänverket

och lantbruksstyrelsen eftersträvansvärd. En viss maximigräns för

decentraliserad beslutanderätt torde vara önskvärd beträffande såväl äldre

som nya lägenheter. Denna gräns bör fastställas under beaktande av de strävanden,

som gör sig gällande att begränsa byggnadskostnaderna genom maximibestämmelser

angående belåningsvärden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ändamålsenligt, att lantbruksnämndernas

beslutanderätt i ifrågavarande byggnadsärenden utvidgas på sätt

lantbruksstyrelsen föreslagit. I detta sammanhang understryker länsstyrelsen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

lämpligheten av att byggnadsstandarden på fjällägenheterna icke blir fastlåst

genom bindande författningsföreskrifter. Då det i föreliggande fall är

fråga om en ödebygdsbebyggelse under skiftande yttre förhållanden, kan det

icke vara lämpligt att för dessa lägenheter generellt fastställa en enhetlig typ.

I fråga om byggnadsstandarden hävdar Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund,

att vid nybyggnad eller större reparation minimifordringar uppställes

i enlighet med de, som gäller för familjebostadsbidrag. Beträffande

kronotorp/43 har detta krav icke beaktats förrän möjligen under den senaste

tiden. Till följd härav har det tillkommit en brokig samling av omoderna,

halvmoderna och moderna lägenheter om vartannat. Halvmoderna lägenheter

åsamkar barnfamiljerna ekonomisk förlust genom att bostads- och bränslebidrag

icke kan sökas i dylika fall.

Byggnadsstyrelsen har i huvudsak icke något att erinra beträffande byggnadsfrågorna.

Vad angår de i förslaget uppgivna kostnaderna för nybyggnad

av bostadshus och ladugård kan emellertid byggnadsstyrelsen ej göra något

bestämt uttalande, då för en kostnadsberäkning erforderligt ritningsunderlag

saknas. Vid en jämförelse med byggnadsföretag av liknande art och storleksordning

som det i förslaget ifrågasatta bostadshuset förefaller dock den

av lantbruksstvrelsen angivna byggnadskostnaden vara lågt beräknad. I

varje fall synes ha bortsetts från kostnaderna för sådana arbeten, som sammanhänger

med de lokala förhållandena på resp. platser, exempelvis yttre

ledningsarbeten, planeringar, anläggning av vattenbrunn, transporter av material

in. in.

Kammarkollegiet finner den ifrågasatta utvidgningen av lantbruksnämndernas

beslutanderätt beträffande nybyggnader knappast godtagbar. Enligt

kammarkollegiet synes det oklart, hur bestämmelserna avses skola verka

t. ex. vid förnyelse etappvis — men under en relativt kort tidsperiod — av

hela byggnadsbeståndet på en lägenhet eller vid nybyggnad av bostadshus

samtidigt med ombyggnad av ladugård å lägenheten. Så stora utgifter för en

lägenhet, som det här kan bli fråga om, bör enligt kammarkollegiets uppfattning

icke få beslutas av lantbruksnämnd utan att lantbruksstyrelsen blivit

i tillfälle att pröva förutsättningarna för ett eventuellt nedläggande av

lägenheten eller dess sammanläggning med annan lägenhet.

III. Årsavgift

Lantbruksstyrelsens förslag

Spörsmålet om byggnadsstandarden aktualiserar enligt lantbruksstyrelsen

frågan om storleken av den årsavgift, som kronan skäligen bör kunna betinga

sig för de upprustade lägenheterna. För de norrländska fjällägenheterna och

för de äldre, ej omförda lägenheterna erlägges enligt nuvarande bestämmelser

årlig avgift. Beträffande avgiftens fastställande erinrar styrelsen om att

reglerna är olika för de nyare och de äldre lägenhetstyperna. I fråga om de

förstnämnda stadgas i 1947 års kungörelse, att avgiften ej må sättas högre än

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:Is proposition nr Hl år 1958

som finnes skäligt med hänsyn till lägenhetens beskaffenhet. Vid avgiftens

bestämmande skall hänsyn även tagas till de kostnader, som kronan haft och

har att vidkännas för lägenhetens iordningställande. Intill dess lägenheten

iordningställts, utgår ej avgift. Årsavgiften för de äldre lägenheterna fastställes

enligt 19o0 års bestämmelser. Jämlikt dessa må den i upplåtelsekontraktet

fastställda avgiften höjas med 1 procent av viss del av kostnaden för

upprustningen, den s. k. 1-procentregeln, därest byggnadshjälp på sätt närmare

angives beviljats lägenhetshavaren.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att lantbruksnämnderna i praktiken synes

ha beräknat årsavgifterna — vanligen utan att göra åtskillnad på ifrågavarande

båda kategorier av lägenheter — efter grunder, vilka normerats av

1950 års bestämmelser. Avgifternas belopp har kommit att högst avsevärt

variera för olika lägenheter, beroende i första hand på byggnadshjälpens

storlek men även med hänsyn till lägenheternas beskaffenhet och belägenhet

samt innehavarnas ekonomiska förhållanden och förmåga att erlägga

avgifterna. För lägenheter, som på grund av byggnadshjälp försetts med nya

bostadshus eller ladugårdar eller bådadera, torde avgifterna vanligen röra sig

mellan 100 och 300 kr. I övrigt kan beloppen växla från 5 å 10 kr., ifall ingen

ggnadshjälp utgått, till undantagsvis 700 å 800 kr. för välbelägna och välbyggda

lägenheter. I de fall där icke byggnadshjälpens storlek — d. v. s. 1- procentregeln — varit avgörande, har betydande skiljaktigheter uppstått

nämnderna emellan. Sålunda synes avgifterna särskilt inom Västerbottens

län i många fall ha jämkats till belopp, som i vissa fall betydligt underskridit

1-procentregeln. Inom Jämtlands län har nämnden åter stundom fastställt

belopp något överstigande sagda regel. Från denna har avsteg gjorts

jämväl inom Norrbottens län.

Dessa olikheter länen emellan har helt naturligt uppmärksammats av lägenhetshavarna

och varit ägnade att vid jämförelse väcka irritation hos dem,

som ansett sig missgynnade. Enligt lantbruksstyrelsen är det givetvis angeläget,

att årsavgifterna i görligaste mån fastställes enligt enhetliga regler särskilt

som olikformigheten eljest torde komma att framträda än mer, allteftersom

år sbeloppen höj es på grund av byggnadshjälpen. En förenkling och uniformering

av ifrågavarande föreskrifter synes kunna genomföras på så sätt

att nya mera summariska regler, gällande båda de hithörande lägenhetsgrupperna,

utformas i huvudsaklig överensstämmelse med dem som nu avser

norrländska fjällägenheter. Årsavgiften torde sålunda böra fastställas till belopp,

som med hänsyn till fjälltrakternas karga och knappa levnadsvillkor

kan befinnas skäligt i förhållande till lägenhetens beskaffenhet och kronans

kostnader för densamma. Därvid torde som huvudregel böra räknas med 1

procent på all kontanthjälp. Sålunda skulle icke beräknas någon avgift för

den hjälp, som hänför sig till fritt virke eller annat fritt material, vars värde

kan uppgå till några tusen kronor. En minskning torde undantagsvis få göras,

då särskilda skäl därtill föranleder. Sådana skäl föreligger exempelvis,

då en avlägsen lägenhet utrustas för att vara en av allmänt intresse betingad

replipunkt eller för räddningstjänsten i fjällen och dylikt, ävensom eljest då

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

25

kostnaderna för lägenhetens iordningställande av särskild anledning blivit

onormalt höga. Å andra sidan bör en höjning ske, därest byggnadernas utformning

och utrustning fördyrats för att tillmötesgå speciella önskemål

från lägenhetshavarnas sida.

De föreslagna reglerna torde i en del fall medföra någon ökning av årsavgifterna

enligt nuvarande normer, vilket synes lantbruksstyrelsen motiverat.

Vid tillämpningen bör viss hänsyn tagas till de kostnader, som andra lägenhetshavare

i samma bygder har att bestrida. Det synes styrelsen önskvärt att

hålla en likartad nivå i bosättningsvillkoren för hithörande befolkningsgrupper,

vilka eljest lever under i huvudsak ensartade förhållanden. Det torde få

ankomma på lantbruksnämnderna att under lantbruksstyrelsens överinseende

fastställa avgifternas belopp.

Yttrandena

Mot lantbruksstyrelsens förslag till beräkning av årsavgiften har länsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län intet att erinra. Sistnämnda

länsstyrelse understryker därvid lämpligheten av att årsavgiften fastställes

efter enhetliga grunder i de ifrågavarande 3 norrlandslänen.

Domänstyrelsen framhåller att — därest innehavare av norrländsk fjälllägenhet

får anses ha åtagit sig en prestation av allmän betydelse — enligt

styrelsens mening kan anses rättvist, att samma regler för arrendeberäkningen

gäller för båda lägenhetsgrupperna. Styrelsen erinrar, att inom domänverket

tillämpas för kronotorp/43 särskilda regler för arrendets beräknande,

beroende på den med dylik upplåtelse förenade arbetsskyldigheten. För kronolägenheter,

upplåtna enligt 1950 års bestämmelser, beräknas arrendet med

ett grundbelopp motsvarande den årsavgift, som utgått för lägenheten arrendeåret

närmast före den 1 juli 1950 eller skulle ha utgått, om lägenhetshavaren

icke varit befriad från sådan avgift. För kolonat utgör grundbeloppet 60

kr. Beviljas byggnadshjälp för iordningställande av byggnad å lägenheten,

skall årsavgiften höjas fr. o. in. arrendeåret näst efter det, varunder byggnaden

iordningställts. För den del av byggnadshjälpen, som tagits i anspråk för

elektrifiering och bekvämligheter, såsom elektrisk pump, w.c. och badrum,

sker höjningen enligt särskilda grunder, i allmänhet med ca 5 procent av

anläggningskostnaden. För övrig del av byggnadshjälpen, inberäknat vad som

belöper på vatten och avlopp, bestämmes höjningen med 1 procent å det belopp,

som överskjuter vad som skulle kunna tillkomma lägenhetshavaren enligt

de vanliga reglerna om statlig subvention till förbättring av byggnaderna.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har i princip intet att erinra

mot att årsavgiften beräknas på föreslaget sätt. Enligt förbundet bör dock

även 1-procentregeln förses med en spärr för onormala kostnader, som uppkommit

exempelvis genom valhänthet i byggenskapen, bristande tillsyn, dålig

kvalitet, borrning för vattensökning in. in. Sådan merkostnad bör icke

arrendatorn bära. För att nå enhetlighet föreslår förbundet, att jämväl årsavgiften

för kronotorp/43 beräknas i enlighet med 1-procentregeln.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

IV. Inventarielån

Lantbruksstyrelsens förslag

Vad angår 1947 års bestämmelser om inventarielån synes enligt lantbruksstyrelsen

genom ändringskungörelsen 1950: 337 ha uppstått vissa författningstekniska

inadvertenser. Genom denna ändring stadgas, att inventarielån

icke må utlämnas senare än 5 år från det lägenheten tillträddes. Enligt

gällande amorteringsregler för inventarielån skall återbetalningen börja med

femte kalenderåret efter det, då lägenheten tillträddes. Då det enligt styrelsen

icke kan ha varit meningen att räkna med kalenderår endast i det ena fallet,

ej heller att amorteringen skall avse samma år — det femte — då lån senast

må utlämnas, bör en justering vidtagas. Styrelsen påpekar, att samma inadvertenser

föreligger även beträffande de äldre, ej omförda lägenheterna —

å vilka i fråga om inventarielån bestämmelserna i 1943 års kronotorpskungörelse

skall tillämpas — samt sådana åt lappar upplåtna lägenheter å vilka

kungörelserna 1941: 484 och 1946: 132 äger tillämpning.

Yttrandena

Kammarkollegiet erinrar om att enligt 1947 års bestämmelser lantbruksnämnd

på därom gjord framställning äger utsträcka tiden för amorteringsfriheten

för inventarielån med ett eller flera år. Denna möjlighet synes enligt

kollegiet kunna för särskilda fall förebygga olägenheterna av den utav

lantbruksstyrelsen påtalade författningstekniska inadvertensen. Skäl synes

emellertid tala för att redan genom författningsbestämmelserna uteslutes,

att lånets utlämnande och första avbetalning kan infalla under samma kalenderår.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det lämpligt, att bestämmelserna om

inventarielån samordnas och förekommande inadvertenser borttages.

Domänstyrelsen säger sig för sin del icke ha stött på några svårigheter vid

tillämpningen av bestämmelserna om inventarielån.

V. Brandriskersättning

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar inledningsvis om att innehavarna av kronolägenheter

genom beslut vid 1950 års riksdag (prop. 1950: 129; JoU 53; rskr.

334) befriades från skyldigheten att hålla byggnaderna på lägenheterna

brandförsäkrade. I stället skulle den årliga avgiften höjas med belopp, som

kunde anses rimligt i betraktande av kronans självrisk. Som en norm därvid

syntes man enligt föredragande departementschefen kunna utgå från att

höjningen i stort sett borde motsvara hälften av den försäkringspremie, som

eljest skulle ha utgått. På grund av riksdagsbeslutet har för samtliga kategorier

kronolägenheter under lantbruksorganisationens förvaltning fastställts

visst årsbelopp såsom brandriskersättning att utgå förutom den vanliga årsavgiften.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ls proposition nr IM år 19ö8

Enligt lantbruksstyrelsen synes föreskrifterna om brandriskersättning vara

ofullständiga i gällande författningar. Endast i fråga om de äldre lägenheter,

för vilka bestämmelserna i kungörelsen 1950: 339 gäller, är vederbörliga

föreskrifter i ämnet meddelade. Enligt dessa bestämmelser skall innehavare

av sådan lägenhet fr. o. in. den 1 juli 1950 vara befriad från skyldighet att

hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade men i stället vara pliktig att

årligen erlägga brandriskersättning med belopp, som styrelsen äger bestämma

men som ej överstiger hälften av normal försäkringspremie. Vad åter

angår norrländska fjällägenheter skall det åligga lägenhetshavaren att hålla

erforderliga brandredskap. Enligt övergångsbestämmelse skall den, till vilken

norrländsk fjällägenhet upplåtits före den 1 juli 1950, fr. o. in. nämnda dag

vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade

men i stället vara pliktig att årligen erlägga brandriskersättning med

belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma men som ej må överstiga

hälften av normal försäkringspremie.

Av det anförda framgår enligt lantbruksstyrelsen, att någon föreskrift om

brandriskersättning för norrländsk fjällägenhet, som upplåtits efter den 1

juli 1950, icke har meddelats. Styrelsen har i detta sammanhang uppmärksammat,

att liknande förhållanden föreligger för sådana under lantbruksorganisationens

förvaltning stående jordbrukslägenheter, som enligt kungörelserna

1941:484 (1950:338) och 1946:132 upplåtes åt lappar, samt för

domänverkets kronotorp (kungörelserna 1943: 532 och 1950: 336).

Den nu lämnade redogörelsen ger enligt lantbruksstyrelsen vid handen, att

bestämmelserna angående brandriskersättning bör överses och samordnas.

Brandriskersättningen bör lämpligen bestämmas efter ensartade regler för

samtliga lägenheter. På grund av 1950 års riksdagsbeslut i ämnet torde ifrågavarande

ersättning böra utgå med belopp, som lantbruksnämnderna äger

bestämma, men som ej må överstiga hälften av normal försäkringspremie.

Detta torde för övrigt överensstämma med den rådande praxis även beträffande

norrländska fjällägenheter. Skulle det emellertid anses, att särskild

brandriskersättning icke skall erläggas vid kommande upplåtelser av norrländska

fjällägenheter utan att ersättningen skall inräknas i arrendet, bör

det enligt styrelsens mening övervägas, att samma regler införes för samtliga

av lantbruksorganisationen förvaltade lägenheter i berörda områden.

Yttrandena

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till lantbruksstyrelsens förslag,

att bestämmelserna om brandriskersättning samordnas och överses.

Domänstyrelsen vitsordar lantbruksstyrelsens uppgift, att bestämmelser

om erläggande av brandriskersättning saknas i fråga om kronotorp/43, norrländska

fjällägenheter och lapplägenheter, vilka upplåtits efter den 1 juli

1950. Enligt domänstyrelsens uppfattning måste emellertid riksdagens beslut

i ärendet — att arrendeavgiften skall höjas med belopp, som kan anses rimligt

i betraktande av självrisken — gälla för samtliga lägenhetskategorier. I

enlighet härmed har domänstyrelsen i de kontrakt, som efter nyssnämnda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

datum upprättats om kronotorp, intagit en bestämmelse, att arrendatorn

skall erlägga brandriskersättning. Domänstyrelsen anser för sin del, att frågan

därigenom ordnats på ett sätt, som överensstämmer med riksdagens direktiv

och är praktiskt i tillämpningen.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anser, att någon sådan inadvertens,

som lantbruksstyrelsen påtalat, icke föreligger. Enligt förbundet torde

meningen med ifrågavarande bestämmelser vara, att kronan skall stå

självrisk utan att få uttaga brandriskersättning från arrendatorerna. Förbundet

föreslår därför, att någon hänsyn icke tages till vad lantbruksstyrelsen

härutinnan uttalat. Vidare kan förbundet icke tillstyrka, att brandriskersättning

inbakas i årsavgiften. Förbundet förordar för sin del, att brandriskbestämmelserna

i hithörande författningar slopas, så att ifrågavarande

arrendatorer i detta avseende likställes med dem, vilkas lägenheter upplåtits

efter den 1 juli 1950.

VI. Avträdesersättning och flyttningsbidrag

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen anser det önskvärt, att sådana lägenheter, som icke

har någon uppgift av betydenhet att fylla, får upphöra att bestå. I varje

tall bör kronan icke ikläda sig fortsatta ekonomiska engagemang beträffande

sådana lägenheter. Om styrelsens i det föregående omförmälda förslag

om försäljning av vissa lägenheter vinner bifall, torde ändock antalet

försäljningar inom överskådlig tid bli mycket begränsat. Avvecklingen av

de lägenheter, som icke lämpligen bör bibehållas genom statens försorg, torde

därför huvudsakligen få ske genom nedläggning. Enligt styrelsen är det

då angeläget att de hinder för en frivillig avflyttning, som i praktiken visat

sig förekomma, såvitt möjligt överbrygges. Styrelsen har därför ansett en

översyn av bestämmelserna rörande stöd till lägenhetshavare i samband med

avflyttning påkallad.

Till en början erinrar lantbruksstyrelsen om de bestämmelser, som f. n.

gäller beträffande avträdesersättning och flyttningsbidrag, och anför därvid

i huvudsak följande.

Enligt nuvarande bestämmelser (kungörelsen 1950:339 samt Kungl.

Maj ds brev den 20 juni 1947 och den 2 juni 1950 i ämnet) kan innehavare

av jämtländska arrendelägenheter på renbetesfjäll! samt fjällägenheter,

skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgräns^! i Västerbottens län

och Norrbottens län — vilka kronolägenheter ställts under lantbruksstyrelsens

förvaltning — tillerkännas såväl flyttningsbidrag som avträdesersättning

vid avflyttning från dylik lägenhet, avsedd att nedläggas.

I 1947 års bestämmelser stadgades ursprungligen, att lantbruksstyrelsen

till kostnaderna för lägenhetshavarens förflyttning kunde bevilja statsbidrag

med högst 2 000 kr. I fall det av arrendatorn på lägenheten nedlagda

arbetet uppskattades till högre värde, skulle frågan om ersättning prövas

av Kungl. Maj :t. Enligt beslut av 1950 års riksdag skilde man mellan flyttningsbidrag

och avträdesersättning på så sätt att styrelsen — i stället "för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

29

att tillämpa 1947 års regler — fick bevilja flyttningsbidrag med skäligt belopp

och högst 2 000 kr., därest avträdesersättning utgick med 2 000 kr.

eller mera. I annat fall skulle iakttagas, att summan av flyttningsbidrag

och avträdesersättning ej fick överstiga 4 000 kr., d. v. s. flyttningsbidrag^

kunde uppgå till högst 4 000 kr., om ingen avträdesersättning alls utgick.

Vid 1954 års riksdag höjdes nämnda belopp till 2 500 kr. resp. 5 000 kr.

Denna höjning ansågs påkallad av den betydande stegring i kostnadsnivån,

som då inträtt. Syftet med ifrågavarande statsbidrag angavs av föredragande

departementschefen vara att underlätta för innehavare av lägenhet, som

icke gav försörjningsmöjligheter, att flytta till ett bättre jordbruk eller ägna

sig åt annan förvärvsverksamhet. Framfört förslag om utvidgning av de

fall, då bidrag kunde utgå, förklarade sig departementschefen icke kunna

biträda.

I detta sammanhang torde enligt styrelsen böra nämnas, att vid ärendets

behandling vid 1954 års riksdag förelåg en av 1948 års kronolägenhetsutredning

lämnad redogörelse för domänstyrelsens förvaltning av kronolägenheter,

som avsågs i 1950 års kungörelse. Enligt denna redogörelse hade flyttningsbidrag

utgått endast i ett förhållandevis ringa antal fall. Orsaken härtill

angavs vara, att många lägenhetshavare redan tidigare lämnat sina lägenheter

och bosatt sig på annat håll. Då de emellertid icke lämnat lägenheten

utan vård, hade kontraktet fått gälla och avträdesersättning beviljats. Däremot

hade flyttningsbidrag icke utgått. På grund av att flyttning i ett stort

antal fall skett mellan kronolägenheter och i andra fall lägenhetshavaren

vid flyttning övergått till annan sysselsättning — industri- eller gruvarbete

o. d. och därvid hyrt bostad — hade flyttningsbidragen beräknats skola

täcka enbart flyttningskostnaderna, varför beloppen ej blivit så höga. Endast

i de fall, då vederbörande inköpt egen jordbrukslägenhet eller inköpt

fastighet för att driva annan rörelse, hade högre belopp beviljats.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att den i sin i det föregående omförmälda

framställning den 22 oktober 1955 förordat förenklade och enhetliga regler

för avträdesersättning och flyttningsbidrag, då lägenhet avträdes för att nedläggas.

Enligt framställningen bör det av praktiska skäl anförtros åt lantbruksnämnderna

att besluta om ersättningarna. Skulle det i undantagsfall

vara anledning att bevilja högre flyttningsbidrag än det angivna maximibeloppet

(5 000 kr.), bör möjlighet därtill finnas men lantbruksnämndens

beslut torde i så fall böra underställas lantbruksstyrelsens prövning.

Antalet lägenheter varom här är fråga, deras fördelning på länen och huvuddragen

av deras disposition framgår av följande sammanställning utav

vissa från lantbruksnämnderna införskaffade uppgifter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 h 1 år 1958

Antal kvarstående lägenheter enligt lantbruksnämndernas redovisning,

avseende läget den 1 juli 1955

Lägenhetsgrupper

Jämtland

Västerbotten

Norrbotten

Summa

A. Norrländska fjällägenheter ..........

Lägenheter som beräknades bli norr-

27

27

8

62

ländska fjällägenheter ..............

Lägenheter, som beräknades bestå i

65

4

4

73

nuvarande upplåtelseform............

13

83

92

188

Summa under A

105

114

104

323

B. Lägenheter som beräknades bli friköpta

Lägenheter, som beräknades bli sam-

5

1

—

6

manlagda med andra................

Lägenheter, som beräknades bli ned-

20

4

2

26

lagda ..............................

15

9

18

42

Summa under B

G. Lägenheter, vars framtida disposition

40

14

20

74

ej kunde anges......................

5

3

37

45

Av de sistnämnda lägenheterna torde en stor del gå mot nedläggning.

Efter den 1 juli 1955 torde ca 15 lägenheter ha bortfallit.

En avsevärd del av de under B och C upptagna lägenheterna synes bortfalla

med de nu gällande villkoren för ersättning vid flyttning. I åtskilliga

fall torde en frivillig avflyttning emellertid möta hinder på grund av att lägenhetshavarna

drager sig för omställningen till en ny miljö med alltför

svagt ekonomiskt underlag för den nya starten. Uppskattningsvis synes ett

30-tal av sagda lägenheter kunna väntas bortfalla, om det —• såsom föreslås

i det följande — öppnas möjlighet att ge viss ökad hjälp till omställningen.

Härtill kommer, att i någon män avflyttning från lägenheter i grupp A kan

inträffa på grund av de ändrade förutsättningar, som utvecklingen för med

sig.

Vad beträffar innehållet i och tolkningen av gällande bestämmelser rörande

avträdesersättning och flyttningsbidrag framhåller lantbruksstyrelsen

bl. a. följande.

I fråga om avträdesersättning torde arrendekontrakten i regel innehålla,

att å lägenhet befintliga byggnader skall tillfalla kronan, då arrendet upphör.

Genom förutnämnda 1947 och 1950 års brev har lägenhetshavare icke

tillförsäkrats någon ovillkorlig rätt till avträdesersättning. Meningen torde

emellertid vara, att sådan ersättning skall utgå i analogi med vad som gäller

för lägenheter under domänverkets förvaltning enligt 1950 års kungörelse.

Detta betyder enligt styrelsen, att vederbörande arrendator får tillgodoräkna

sig värdet av utfört förbättringsarbete såsom sparkapital vid avflyttningen.

Angående flyttningsbidrag har styrelsen utgått från ordalagen i 1947 års

brev, att statsbidrag må beviljas »till kostnaderna för innehavarnas förflyttning»

och stadgandets utformning i 1950 års kungörelse att lägenhetshavarna

må tillerkännas flyttningsbidrag »med skäligt belopp». Enligt styrelsens

uppfattning innebär dessa regler, att skäligt belopp må beviljas såsom

statsbidrag till flyttningskostnadernas bestridande för att uppmuntra

och underlätta för en arrendator att frånträda sådan kronolägenhet, där det

av en eller annan anledning befunnits föreligga ett kronans intresse att påskynda

avflyttning. I detta sammanhang påpekar styrelsen, att det icke fö
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 74/ år 1958

31

religger någon rätt för avflyttande till bidrag — såsom fallet är med avträdesersättning

enligt 1950 års kungörelse eller möjligen enligt allmänna arrendelagen

— utan att beviljandet av flyttningsbidrag är beroende på skälighetsprövning

dels om något bidrag alls må utgå, dels av beloppets storlek.

Det har rått viss oklarhet huruvida dessa bestämmelsers utformning medger,

att flyttningsbidrag beräknas till högre belopp än som behöves för att täcka

kostnaden för själva flyttningen. På grund härav har styrelsen hittills icke

ansett sig kunna bevilja sådana förhöjda bidrag. Emellertid torde såsom nyss

nämnts högre bidrag ha utgått vid avflyttning från lägenhet under domänverkets

förvaltning i de fall, då arrendatorn förvärvat egen jordbrukslägenhet

eller inköpt fastighet för att driva annan rörelse.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör en avveckling ske av lägenheter,

vilka — med hänsyn till olämpligt läge, otjänliga markförhållanden, bristande

utkomstmöjligheter i orten för innehavarna eller eljest — befinnes sakna

förutsättningar att bestå såsom jordbruk. I regel löper kontrakten på lång

tid, med rätt för arrendatorn att få upplåtelsetiden förlängd, och kan icke

ensidigt uppsägas av jordägaren. Nedläggning av lägenheter förutsätter således

överenskommelse med arrendatorerna. Det stora flertalet lägenhetshavare

har ungdomen bakom sig. De känner sig bundna vid den plats, där de

bott större delen av sitt liv, och kan icke flytta till annan, främmande miljö

utan att anpassningen ofta bereder stora svårigheter. I den mån dessa svårigheter

kan undanröjas, torde emellertid rätt goda möjligheter finnas att

åstadkomma en frivillig omflyttning under den närmaste tiden, särskilt som

det kan förmodas att stegrade krav på levnadsstandard får till följd ökad avgång

från bosättningar av här förevarande slag.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det många gånger visat sig, att de verkliga

kostnaderna för avflyttningen är så ringa, att med tillämpning av nuvarande

bestämmelser flyttningsbidraget blir alltför obetydligt för att medföra

tillräcklig hjälp för arrendatorn vid en avflyttning, ehuru arrendets

upphörande ur kronans synpunkt framstått såsom angeläget. Från lantbruksnämnderna

har sålunda meddelats, att i en del fall avsedd förflyttning och

nedläggning icke kunnat genomföras av den anledningen, att lägenhetshavaren

icke haft tillräckliga ekonomiska resurser att bosätta sig på annat håll.

Visserligen kan — förutom bidraget till flyttningskostnaderna — avträdesersättning

ifrågakomma för värdet av de förbättringsåtgärder, som arrendatorn

nedlagt på lägenheten i form av byggnadsarbeten och uppodlingar. Härvidlag

rör det sig dock endast om tämligen små belopp. Det är förståeligt om

arrendatorn — som så länge han är kvar på lägenheten åtnjuter förmånliga

upplåtelsevillkor med bl. a. låg avgäld och husbehovsvirke — tvekar att börja

en ny tillvaro med det ganska blygsamma startkapital, som han kan förfoga

över. Vid övertagande av jordbruk på annat ställe får han räkna med att

köpa bohag, djur och andra inventarier. Dessutom måste den, som vill övergå

till annan verksamhet, bereda sig på att bosättningen på den nya platsen

drager med sig en hel del utgifter utöver vad själva flyttningen kostar.

Lantbruksstyrelsen anser, att kronan icke kan undandraga sig att sörja för

all bostäderna hålles i människovärdigt skick, så länge lägenheten är litar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

renderad och bebodd. Under löpande arrendeperiod bör kronan därför icke

rimligen intaga den ståndpunkten att vägra arrendatorn det bidrag i form av

byggnadshjälp med upp till 80 å 90 procent av kostnaderna för byggnadernas

upprustning, som förutsättes i 1950 års kungörelse. Följden härav blir

att kronan — om arrendatorn motsätter sig förflyttning — nödgas påtaga

sig kostnader till vanligen betydande belopp för att vidmakthålla lägenhetens

åbyggnader. När det som här är fråga om lägenheter, som bedömes icke

bli bestående för framtiden, strävar styrelsen givetvis efter att begränsa investeringarna

till att hålla befintliga byggnader användbara endast tills vidare.

Det finnes emellertid lägenheter med så bristfälliga åbyggnader, att det

icke lönar sig att söka reparera dem. Ombyggnad för att hålla dem beboeliga

under innehavarens återstående tid kan draga kostnader upp till flera

10 000-tals kr. för en lägenhet.

Enligt lantbruksstyrelsens mening är det rimligt, att myndigheterna får

viss frihet att förhandla om skäligt stöd till arrendatorerna, avseende ej blott

de direkta flyttningskostnaderna utan också omställningskostnaderna vid

övergång till annat jordbruk eller till annan verksamhet. Starka sociala motiv

synes föreligga för att ge lägenhetshavare, som har att draga sig fram på

knappa inkomster och under hårda förhållanden, tillfälle att finna en drägligare

tillvaro. Härtill kommer att det för kronan i åtskilliga fall skulle vara

en kostnadsbesparing att lämna ökad engångshjälp vid avflyttningen och

därmed få arrendekontraktet avlöst. Ur såväl arrendatorernas som jordägarens

synpunkter finner styrelsen det angeläget att åtgärder överväges, som

är ägnade att tillrättalägga och öka möjligheterna att med en mera generös

insats från kronans sida underlätta arrendatorernas avflyttning även i sådana

fall, där nuvarande flyttningsbidrag visat sig otillräckliga.

Såsom framgår av det föregående är flyttningsbidragets storlek f. n. beroende

av beloppet för den utgående avträdesersättningen. Även om denna

sammankoppling kan ha ett visst berättigande så till vida, att behovet av

flyttningsbidrag påverkas av vad arrendatorn kan påräkna såsom avträdesersättning,

kan enligt lantbruksstyrelsen å andra sidan invändas att man

därigenom premierar den som varit mindre verksam för att förbättra sin

lägenhet. Att en arrendator, som exempelvis nedlagt kostnader och omsorg

på att vårda sina åbyggnader, är mindre hågad att bryta upp från lägenheten,

ehuru denna med hänsyn till bristande försörjningsunderlag visar sig

otjänlig att bestå, kan vara förklarligt. Likaså måste en arrendator ställa

sig oförstående till att fördenskull tillerkännas mindre flyttningsbidrag.

Med hänsyn härtill anser styrelsen, att flyttningsbidraget i fortsättningen

icke göres beroende av den avträdesersättning, som arrendatorn kan vara

berättigad till. Redan en sådan ändring skulle förbättra möjligheten att underlätta

förflyttningar, nämligen i de fall då avträdesersättning samtidigt

ifrågakommer. Vidare bör bidragsbeloppet icke ovillkorligen utmätas endast

med hänsyn till storleken av de verkliga direkta flyttningskostnaderna

utan även med beaktande av sådana omställningskostnader, som i det föregående

berörts, såsom för inköp av levande och döda yttre inventarier samt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr lbl år 1958

33

för bestridande av utgifter för utrustning vid övergång till annan verksamhet.

När det på grund av särskilda omständigheter och ömmande skäl befinnes

påkallat, bör bidraget kunna utökas utöver nu gällande maximibelopp.

Någon objektiv norm för utmätande av bidragsbeloppet torde under

sådana ändrade förhållanden svårligen kunna och lämpligen icke böra uppställas.

I stället bör det lämnas öppet att avväga detta belopp efter prövning

i varje särskilt fall. Enligt styrelsen får emellertid förutsättas, att bidraget

i regel bör kunna bestämmas efter vissa beräkningsgrunder i huvudsaklig

anslutning till omkostnaderna vid förflyttningen. Belopp därutöver bör beräknas

endast i undantagsfall, när så erfordras för att komma till rätta

med det särskilda fallet. Det måste givetvis tillses, att det i praktiken icke

går därhän att bidragsbeloppet tenderar mot maximum. Vid förhandling

härom torde arrendatorn ha ett starkt utgångsläge, eftersom kronan såsom

jordägare har att bära huvudparten av kostnaderna för lägenhetens upprustning.

De av lantbruksstyrelsen föreslagna ändrade grunderna för beräkning av

flyttningsbidrag torde få till följd, att bidraget icke bör begränsas till högst

5 000 kr. såsom hittills. Enligt styrelsen är det önskvärt att, när sagda belopp

visar sig otillräckligt, möjlighet står öppen att bevilja högre bidrag,

förslagsvis intill 10 000 kr. Vidare förefaller den hittillsvarande ordningen,

att flyttningsbidrag liksom avträdesersättning skall beviljas av styrelsen,

innebära en onödig omgång. Beslutanderätten i dessa ärenden torde lämpligen

kunna anförtros åt lantbruksnämnderna. Vad beträffar avträdesersättningen

är grunderna för dennas beräkning angivna i författningen. Praxis

på området har numera nått sådan stadga, att beslut bör kunna fattas av

nämnderna. För dessa skulle det dessutom innebära en fördel att kunna ge

besked om beloppens storlek redan vid förhandlingarna med arrendatorn.

Beslut om förhöjt flyttningsbidrag, d. v. s. med belopp över 5 000 kr., torde

dock lämpligen, bl. a. för att vinna likformighet i bidragsverksamheten

hos nämnderna, böra underställas lantbruksstyrelsen för prövning och godkännande.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att på lägenheter, som är nedlagda såsom

jordbruk, understundom kan finnas åbyggnader vilka icke är i sämre skick

än att de kan användas. När så är fallet bör lantbruksnämnden förhandla

med revirförvaltaren, huruvida domänverket kan ha intresse av att utnyttja

dem till bostäder åt skogsarbetare eller för annat skogligt ändamål.

Det bör enligt styrelsen också undersökas, om byggnadernas fortsatta förvaltning

bör överflyttas på länsstyrelsen för att tillgodose turiständamål

eller för annan användning enligt länsstyrelsens bedömande. Då lantbruksnämnden

i fortsättningen icke bör förvalta dylika byggnader, bör nämndens

befattning med dem endast avse deras tillvaratagande för annan jordbrukslägenhet

och i sista hand försäljning eller rivning. Det synes nämligen icke

lämpligt, att byggnaderna får stå kvar, då det kan befaras, alt de eljest

kommer att bli tillhåll för obehöriga och mindre önskvärda personer. I och

3 Ililiang till riksdagens protokoll 19.riX. I samt. Nr 14]

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kangl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

med nedläggningsbeslutet återgår lägenhetens markområde till domänverkets

förvaltning.

Enligt lantbruksslyrelsen förekommer det, att arrendatorer bosatt sig på

annat håll men fortfar att begagna lägenheterna, kanske främst för jakt

och fiske. Sådana arrendatorer är därför ovilliga att avträda lägenheterna

för nedläggning. Styrelsen förordar, att sistnämnda arrendatorer bör — efter

vederbörlig uppsägning av arrendekontrakten — kunna tillerkännas avträdesersättning

i vanlig ordning men något flyttningsbidrag bör ej ifrågakomma.

Med åbyggnaderna bör förfaras såsom nyss föreslagits i fråga om andra

nedlagda lägenheter.

Ett genomförande av lantbruksstyrelsens här framlagda förslag i syfte att

underlätta frivillig avflyttning och nedläggning av otjänliga lägenheter torde

få anses innebära en välbetänkt och social investering, som kan förväntas

bli till båtnad för såväl berörda folkgrupp som samhället i övrigt. Härigenom

torde familjer i beträngt läge kunna förhjälpas till bättre utkomstmöjligheter

och statsverket besparas kostnader för dessa lägenheters vidmakthållande.

Styrelsen antyder därmed tillika, att förslaget icke medför

ökade anslagskrav för verksamheten med lägenheternas förvaltning. Såsom

styrelsen framhållit i det föregående kommer de föreslagna åtgärderna att

i fortsättningen föranleda en påtaglig minskning av medelsbehovet för

ändamålet.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag att genom ändring av bestämmelserna om

avträdesersättning och flyttningsbidrag underlätta frivillig avflyttning från

otjänliga kronolägenheter och nedläggning av sådana lägenheter tillstyrkes

i princip av samtliga remissinstanser. I något av de avgivna yttrandena göres

dock på vissa punkter erinringar mot förslaget.

Riksräkenskapsverket anser sig icke böra tillstyrka bifall till den föreslagna

höjningen av flyttningsbidragens maximibelopp. Denna höjning kan

enligt riksräkenskapsverkets mening medföra en stark lockelse att avflytta

även för sådana personer, som eljest har intresse av att kvarstanna å sina

kronolägenheter. Därigenom skulle ifrågavarande områden förlora en alltför

stor del av sina bebyggare. En sådan utveckling kan enligt riksräkenskapsverkets

mening icke vara önskvärd och torde ej heller ha åsyftats med

denna bidragsgivning. Riksräkenskapsverket framhåller, att i samband med

det av riksdagen år 1954 fattade beslutet om höjning av flyttningsbidragen

föredragande departementschefen — i anledning av 1948 års kronolägenhetsutrednings

förslag om uppräkning av bidragens maximibelopp — uttalade

att bidragen dittills syntes ha väl tillgodosett de syften, som varit avsedda

därmed. Med detta uttalande måste enligt riksräkenskapsverket närmast ha

avsetts ett avstyrkande av förslaget (IX ht 1954 s. 269).

Statskontoret förutsätter beträffande höjningen av maximigränsen för

flyttningsbidragen, att ersättningsbelopp utöver 5 000 kr. medges endast i

sådana fall, då det ur kronans synpunkt är angeläget att avflyttning sker

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

från lägenheten. I fråga om beviljande av flyttningsbidrag och avträdesersättning

anser statskontoret, att beslutanderätten härutinnan ej bör överflyttas

till lantbruksnämnderna ulan som hittills handhas av lantbruksstyrelsen.

Domänstyrelsen ansluter sig till lantbruksstyrelsens uppfattning, att del

är angeläget att nedläggandet av de kronolägenheter, som bör avvecklas,

underlättas genom att eu frivillig avflyttning uppmuntras. I detta sammanhang

påpekar domänstyrelsen emellertid, att vissa lägenheter, som icke ur

allmän synpunkt kan anses fylla någon uppgift av betydenhet, ändock blir

bestående under de nuvarande innehavarnas livstid, varvid dessa icke bör

vägras byggnadshjälp i rimlig omfattning. Vad angår lantbruksstyrelsens

tolkning av gällande bestämmelser i fråga om flyttningsbidrag framhåller

domänstyrelsen, att enligt dennas mening någon författningsändring ej erfordras

för att sådant bidrag skall kunna utgå med högre belopp än som

motsvarar själva flyttningskostnaden. Domänstyrelsen anför härom vidare

följande.

I ett över 1948 års kronolägenhetsutrednings förslag om ändrade bestämmelser

beträffande flyttningsbidrag till innehavare av kronolägenheter avgivet

yttrande, vilket redovisades i 1954 års statsverksproposition, anförde

domänstyrelsen, att det ännu fanns ett stort antal lägenheter, där på grund

av svaga" försörjningsmöjligheter investering av kapital i byggnader ej ansågs

böra ske och där nedläggning borde övervägas om icke förr, så då reparation

av byggnadsbeståndet blev aktuell. I dylika fall var möjligheten att

bevilja flyttningsbidrag till stor nytta. Den senare utvecklingen har enligt

domänstyrelsen bestyrkt riktigheten av detta uttalande. Utbetalade flyttningsbidrag

har i många fall varit till väsentlig hjälp för de avflyttande

lägenhetshavarna, när det gällt för dem att skaffa sig annan bostad. Utan

dessa bidrag skulle de stundom varit nödsakade att behålla lägenheterna,

varvid investeringar i form av byggnadshjälp knappast kunnat undvikas.

Domänstyrelsen har för sin del, med stöd av flera uttalanden i förarbetena

till författningarna, ansett det vara fullt klart att flyttningsbidragen är avsedda

att i vissa fall verka som omställningsbidrag. Flyttningsbidrag utöver

själva flyttningskostnaderna har efter prövning i varje enskilt fall

utbetalats icke endast, då arrendatorn förvärvat egen jordbrukslägenhet eller

inköpt fastighet för att driva annan rörelse, utan även eljest då vederbörande

varit i behov av bidraget för att kunna anskaffa annan bostad för sig och sin

familj. Domänstyrelsens erfarenheter bekräftar vad lanlbruksstyrelsen uttalat

om önskvärdheten av att arrendatorerna i vissa fall kan erhålla flyttningsbidrag

av sådan storleksordning, att det blir en effektiv hjälp vid startandet

av en ny verksamhet. Direkta förhandlingar med arrendatorn synes

dock domänstyrelsen i regel icke vara någon lämplig väg. Ett av domänstyrelsen

hittills tillämpat förfaringssätt med en skälighetsprövning grundad

på yttranden av vederbörande jägmästare och över jägmästare synes ha fungerat

väl.

Enligt domänstyrelsen synes det vara tveksamt, huruvida flytlningsbidragets

storlek bör göras oberoende av hur stor avträdesersättning som utgår.

Nuvarande regler tager främst sikte på arrendatorns behov av startkapital

vid omställningen till ny verksamhet eller anskaffande av bostad för sin

ålders dagar. Härvid är givetvis den, som endast är berättigad till en rela
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

tivt obetydlig avträdesersättning, mest beroende av flyttningsbidragets storlek.

Även om flyttningsbidragets maximibelopp göres oberoende av avträdesersättningens

storlek, torde man enligt domänstyrelsen dock kunna förutsätta,

att vederbörande myndighet vid sin prövning av de enskilda fallen

beaktar nämnda förhållande. Därför kan domänstyrelsen tillstyrka den av

lantbruksstyrelsen föreslagna ändringen härutinnan.

Domänstyrelsen tillstyrker sådan ändring av gällande bestämmelser, att i

vissa ur det allmännas eller statsnyttans synpunkt angelägna fall högre

flyttningsbidrag kan utgå. Därvid anför domänstyrelsen bl. a. följande.

Även om gällande bestämmelser för domänverkets äldre lägenheter fungerat

tillfredsställande vad beträffar flyttningsbidragen förekommer stundom

fall, där bidragens nuvarande maximibelopp visat sig otillräckliga. I förenämnda

yttrande över 1948 års kronolägenhetsutrednings förslag nämnde

domänstyrelsen vissa fall, då högre flyttningsgbidrag borde få utgå för att

underlätta frivillig uppgörelse om avträdande till kronan av lägenhet, där det

allmännas intresse så krävde, och detta även om lägenheten ej nedlades.

Yttrandet utmynnade i en hemställan, att det måtte utfärdas en bestämmelse

av den innebörden, att domänstyrelsen — därest styrelsen skulle finna det

allmännas intresse kräva att kronotorp eller annan kronolägenhet borde

avträdas till kronan i samband med områdets överlämnande från domänverkets

förvaltning till annan kronans förvaltning eller till enskild ägare —- fick tillerkänna lägenhetshavaren flyttningsbidrag med högst 6 000 kr. Efterhand

som genomförandet av arronderingsbyten mellan domänverket och

skogsbolagen fortskridit har det allt klarare visat sig, dels att tillkomsten

av en bestämmelse av denna innebörd är synnerligen angelägen, dels att det

föreslagna maximibeloppet, 6 000 kr., knappast skulle vara tillräckligt för

att i önskvärd omfattning underlätta lösandet av hithörande problem.

I anslutning härtill tillstyrker domänstyrelsen, att lantbruksstyrelsens

förslag bifalles på så sätt, att flyttningsbidrag i undantagsfall må beviljas

med högre belopp än 5 000 kr., dock högst med 10 000 kr. Vidare förordar

domänstyrelsen, att åtgärder vidtages för att möjliggöra beviljande av flyttningsbidrag

intill samma högsta belopp, där det allmännas intresse kräver,

att kronolägenhet avträdes till kronan, även om lägenheten ej nedlägges som

jordbrukslägenhet och innehavaren icke avflyttar från densamma. Domänstyrelsen

understryker, att den i sitt förevarande yttrande icke gjort någon

åtskillnad mellan kronolägenheter ovanför odlingsgränsen och lägenheter

nedanför denna gräns. Domänstyrelsen förutsätter, att eventuella ändringar

i bestämmelserna rörande flyttningsbidrag skall bli tillämpliga för båda kategorierna.

Slutligen erinrar domänstyrelsen om att den i ärenden beträffande

avträdesersättning och flyttningsbidrag förbehållit sig beslutanderätten

i syfte att vinna större enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna.

Bostads styr elsen anser — liksom länsbostadsdirektörerna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län — att ett genomförande av lantbruksstyrelsens

förslag kommer att bli till fördel icke bara för de berörda lägenhetshavarna

utan även för statsverket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om den viktiga uppgiften, som lägenheterna

på renbetesfjällen fyller framför allt såsom replipunkter för

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

37

lappväsendet, renskötseln, räddningstjänsten och turistväsendet. Mot denna

bakgrund måste det enligt länsstyrelsen vara ett allmänt intresse att söka

bibehålla dessa lägenheter. Strävandena härutinnan får dock icke gå så

långt, att statsverket åsamkas kostnader, som icke svarar mot nyttan av lägenheternas

bibehållande, och att arrendatorernas berättigade intressen trädes

för nära. Om emellertid lägenheternas nedläggande, efter övervägande

av samtliga på frågan inverkande omständigheter, skulle befinnas lämpligt

eller t. o. m. påkallat, måste det anses synnerligen angeläget, att arrendatorerna

ges möjligheter att erhålla bättre stöd från statens sida än som f. n.

står till buds för bestridande icke bara av flyttningskostnaderna utan även

av de omställningskostnader, som kan uppstå i samband med flyttningen.

De förslag till ökat stöd i dessa hänseenden, som lantbruksstyrelsen i förevarande

skrivelse framlagt, finner länsstyrelsen väl avvägda. I samband

med att lägenheter å renbetesfjällen nedlägges, bör de ställas under länsstyrelsens

förvaltning. Därefter torde länsstyrelsen —- med beaktande av bl. a.

bestämmelserna i 42 och 56 §§ renbeteslagen — äga att förfoga över byggnaderna

å dessa lägenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det angeläget att framhålla, att

de höjda bidragsbeloppen icke leder till att lägenhetshavare förmås att avflytta

utan att egentliga skäl härför föreligger. Länsstyrelsen fäster nämligen

särskild vikt vid att det om möjligt skapas förutsättningar för ett visst

kvarstående bestånd av fjällägenheter, främst ur samfärdselsynpunkt. I

fråga om byggnader å nedlagda lägenheter synes det länsstyrelsen ur allmän

synpunkt lämpligast, att sådana, som icke erfordras för domänverkets eller

lappväsendets verksamhet, säljes för rivning. Även lantbruksnämnden i

Västerbottens län understryker värdet av att ett visst antal lägenheter inom

den egentliga fjällbygden i möjligaste mån bibehålies på grund av deras

betydelse för samfärdseln och turismen i dessa trakter. Enligt nämnden

torde det också ur militär synpunkt vara av vikt, att dessa trakter ej är helt

obebodda.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län uttrycker önskemål om att en höjning

av flyttningsbidraget utöver det normala kan ske i sådana fall, där saluvärdet

med hänsyn till den avträdda lägenhetens olämpliga belägenhet ur försörjningssynpunkt

m. in. är lågt. Nämnden biträder förslaget att flyttningsbidraget

må kunna uppgå till 10 000 kr. och göres oberoende av avträdesersättningen.

Enligt nämnden torde det dock förekomma fall, då det ur det

allmännas synpunkt är förmånligare, att lägenheten nedlägges än att den

upprustas för belopp, som avsevärt överstiger 10 000 kr. jämte eventuell avträdesersättning.

I sådana fall bör möjlighet finnas att — om omständigheterna

föranleder därtill — lämna flyttningsbidrag även utöver 10 000 kr. Endast

i dessa senare fall synes bidragsfrågan enligt nämndens mening böra underställas

lantbruksstyrelsens eller Kungl. Maj :ts prövning. Med den lokalkännedom

nämnderna har, bör flyttningsbidrag intill 10 000 kr. kunna beslutas

av nämnderna utan att fara föreligger för att prövningen av ärendena skall

ske olika för olika län. Nämnden understryker även vikten av att vid ned
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

läggning av lägenheter de befintliga husen avyttras, enär i annat fall obehöriga

lätt slår sig ned på lägenheten. Nämnden anför härom vidare.

Möjlighet bör även finnas att överlåta bostaden till förre innehavaren såsom

sportstuga, om länsstyrelsen och lappfogden ger sitt medgivande därtill.

I dessa fall bör givetvis ej avträdesersättning för husen eller, därest innehavaren

redan lämnat lägenheten, flyttningsbidrag utgå. Enligt vad nämnden

konstaterat synes i flera fall avflyttade innehavare gå med på nedläggning

under dessa villkor. Även renskötande lapp bör kunna få övertaga nedlagda

lägenheters byggnader. I sistnämnda fall uppkommer dock frågan, om detta

skall ske utan kostnader eller, om så ej är fallet, huruvida det bidrag om

5 000 kr., som renskötande lapp kan erhålla för uppförande av bostad, får

användas för att förvärva dylika hus. Enligt nämnden bör det även klargöras,

om domänverket eller annan statlig inrättning kan övertaga husen utan kostnad

sedan lägenhet nedlagts. Beträffande avyttringen av husen i andra fall

uppkommer frågan, om upphandlingsförordningens bestämmelser måste tilllämpas.

Möjlighet bör finnas att avyttra husen efter individuell prövning, i

synnerhet om husen skall stå kvar, utan att säljas till högstbjudande. Nämnden

föreslår detta med hänsyn till vikten av att få lämpliga ägare till nedlagda

lägenheters byggnader, då byggnaderna i de flesta fall är belägna på

sådana platser, att någon övervakning av omkringliggande kronans marker

och vatten ej kan ske. Slutligen förutsätter nämnden, att i de fall, där innehavaren

redan lämnat lägenheten, arrendekontraktet kan uppsägas av nämntden

i enlighet med arrendelagen.

Enligt lantbruksnämnden i Jämtlands län kommer en ändring av gällande

bestämmelser i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag att för nämnden

vara av stort värde vid den praktiska handläggningen av hithörande ärenden.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anser lantbruksstyrelsens'' nu

framlagda förslag innebära en förbättring i jämförelse med gällande bestämmelser

i ämnet men ifrågasätter samtidigt om den föreslagna höjningen av

flyttningsbidragets maximibelopp till 10 000 kr. är till fyllest. Enligt förbundet

bör någon övre gräns för bidragens storlek icke fastställas. Skulle en sådan

gräns ändock vara nödvändig, bör densamma sättas väsentligt högre än

i förslaget. Förbundet har i övrigt anfört bl. a. följande synpunkter på bestämmelserna

om avträdesersättning och flyttningsbidrag.

Beträffande avträdesersättning är det i gällande bestämmelser fastslaget,

att lägenhetshavaren skall ha ersättning för förbättringsåtgärder, som han

vidtagit å lägenheten, men å andra sidan vidkännas avdrag för värdet av material

och statsbidrag utav olika slag. Detta avdrag har ingen begränsning

bakåt i tiden utan sträcker sig till den första upplåtelsen, som kan ha skett

omkring sekelskiftet. Den förste lägenhetshavarens byggnads- och odlingsbidrag

samt tilläggsbidrag, som lämnades utan återbetalningsskyldighet, skall

avdragas nu utan hänsyn till att lägenheten under mellantiden kan ha bytt

innehavare en eller flera gånger. Likaså göres avdrag för de bostadsförbättringsbidrag,

som på 1930-talet lämnades lägenheterna genom egnahemsorganen,

och för de bidrag till kulturbeten ur det Norrländska skogsproduktionsanslaget,

som på 1940-talet beviljades av skogsvårdsstyrelserna. Dessa 2

sistnämnda bidrag, som kan sägas vara av mera allmän karaktär, bär lämnats

såväl lägenhetshavare som enskilda t. ex. hemmansägare. Om den sistnämnde

säljer fastigheten efter några år, har bidragen höjt försäljningsvärdet,

så att han får bättre betalt, och något avdrag blir det icke fråga om.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:is proposition nr Hl år 1958

När en äldre lägenhet omförts till kronotorp enligt 1943 års bestämmelser

och sedermera avträtts till kronan, fortsätter gamla bidrag, som vidlåder

första upplåtelsen att på samma sätt avdragas från såväl jord som byggnader.

Enligt sistnämnda bestämmelser skall 1/30 av odlings jordens värde avdragas,

vilket innebär, att om en kronotorpare sitter kvar arrendetiden ut, sä

har han icke ett öre att hämta för sitt odlingsarbete. Det i husen nedlagda

arbetet och kostnaderna samt gjorda förbättringar torde också, skalighetsberoende

och okontrollerbara som de är, vid den tidpunkten vara förbrukade,

varför kronotorparen icke har något att hämta utan tvärtom kan fa betala

för slitage och eventuella brister.

Fjällägenhetsupplåtelserna enligt 1947 års bestämmelser sker pa liknande

sätt, som det förbundet nyss redogjort för. När därför lantbruksstyrelsen papekar

att sistnämnda upplåtelseform icke utövat någon märkbar lockelse

på innehavarna av äldre ^lägenheter, sedan de förmånliga bestämmelserna

i kungörelsen 1950: 339 blivit kända, torde detta sammanhanga med vad torbundet

i det föregående anfört. Till skillnad från lantbruksstyrelsen betraktar

förbundet 1950 års bestämmelser icke som förmånliga. De är dock att

föredraga framför dem, som utfärdades åren 1943 och 1947. Enligt förbundets

mening borde de i det föregående nämnda statsbidragen ha specificerats i

författningen samt begränsats till tiden. Förbundet anser, att endast det

statsbidrag för odling och bebyggelse, som lämnats lägenhetshavaren vid_ den

första upplåtelsen, skall kunna avdragas från avträdesersättningen och da

endast i det fall, att denne och avträdaren är samme person. Detsamma torde

böra få gälla beträffande virke eller annat material, som tillhandahållits av

kronan. I alla andra fall torde bidragen vara preskriberade och måste avskrivas.

Förbundet biträder lantbruksstyrelsens förslag, att en översyn gores rörande

avträdesersättning och flyttningsbidrag in. in. under förutsättning att

förbundets nyssnämnda synpunkter därvid blir beaktade. Verkningarna av

1943 och 1950 års bestämmelser har enligt förbundet alltför tydligt visat, att

det icke kan gå i längden att en viss kategori människor skall avkrävas räkenskap

för upp till halvsekelgammal krishjälp. Enligt förbundet har detta

system bidragit till avfolkningen av kronoparkerna och denna torde komma

att fortgå i allt raskare takt, om inga åtgärder vidtages. Att bestämmelserna

eventuellt utformas i anslutning till den allmänna arrendelagen kan förbundet

icke förorda, då arrendeproblemen å kronoparkerna än så länge är alltför

vidlyftiga. Arrendelagen har i detta avseende endast bristvärdering och

medger sålunda arrendatorn ej någon ersättning för gjorda förbättringar.

Först när och i den mån kronolägenheter av alla slag blivit föremal for avträdesberäkning

och fått ny innehavare, kan lägenheterna omfattas av allmänna

arrendelagen, ty först då är kronan helt och hållet ägaie till lägenheterna.

I anslutning härtill föreslår förbundet, att andra stycket 3 § kungörelsen

1950: 339 utgår samt att beträffande kronotorp/43 domänverkets

skönsmässiga avdrag med 1/30 årligen för jordvärdet från avträdesersättningen

icke längre får förekomma.

Beträffande flytlningsbidraget har förbundet redan tidigare i uttalanden

till 1948 års kronolägenhetsutredning påtalat, hur godtyckligt detta bidrag

lämnas. Detta beror enligt förbundet på bestämmelsens ordalydelse, att flyttningsbidrag

må tillerkännas lägenhetshavaren med skäligt belopp. Ifrågavarande

flyttningsbidrag har höjts flera gånger men detta saknar betydelse så

till vida, att varje förniltningsman kan sätta det värde han anser skäligt och

fastställa detta till en bråkdel av den verkliga flyttningskostnaden. Vid avträde

utan att lägenheten omedelbart nedlägges utgår intet flyttningsbidrag.

Detta är eu olägenhet, som enligt förbundet bör rättas till. Det kan nämligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Knngl. Maj. ts proposition nr Vit år 1958

taga flera år, innan det bestämmes, om lägenheten skall nedläggas eller ej.

Avträdaren kan således sedan flera år vara bosatt på annan plats eller avliden,

innan flyttningsersättningen bestämmes. Detta betyder också att _

om sådant sättes i system — flyttningsbidrag^ helt förlorar sin uppgift Bestämmelserna

om flyttningsbidrag bör omarbetas. Sådana uttryck som summariskt,

förenklat, skäligt m. m. bör enligt förbundet icke stå odefinierade i

en lagstiftning.

F. Vissa av turismens och friluftslivets organisationer lämnade synpunkter

på hithörande lägenheters betydelse för organisationernas verksamhet

I anslutning till ett uttalande i jordbruksutskottets av 1955 års riksdag

godkända utlåtande nr 9 har lantbruksstyrelsen berett turismens och friluftslivets

organisationer tillfälle att framlägga sina synpunkter på ifrågavarande

lägenheters betydelse för deras verksamhet. Vidare har styrelsen

anmodat lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län att — efter kontakt med ifrågakommande organisationer inom länen__

inkomma med yttranden i ämnet.

Sedan yttranden inkommit till lantbruksstyrelsen från statens fritidsnämnd,

Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet, Skid- och

friluftsfrämjandet samt Reso ävensom från lantbruksnämnderna i förenämnda

län, bar styrelsen lämnat följande redogörelse för innehållet i de

olika yttrandena.

Statens fritidsnämnd har framhållit bl. a. följande.

Nämnden erinrar om att många av ifrågavarande fjällägenheter sedan

länge haft och säkerligen i vissa fall fortfarande har betydelse som replipunkter

för färder i de nordliga fjäll- och skogsbygderna. Icke minst gäller

detta för turister. Särskilt värd att uppmärksamma finner nämnden den

fasta bebyggelsens och bosättningens betydelse ur säkerhetssynpunkt vid

färder i fjället vintertid.

Fjällturismen har under senare årtionden i betydande utsträckning koncentrerats

till större turistanläggningar inom relativt begränsade områden.

Många fjällfarare söker sig likväl gärna till mer avsides liggande trakter

icke minst av ekonomiska skäl i förhoppning att där erhålla en enklare och

billigare inkvartering. Det förefaller sannolikt, att om ur turistisk synpunkt

lämpligt belägna fjällgårdar blir upprustade, så att de kan erbjuda ett enkelt,

men dock rimliga anspråk tillfredsställande logi för mindre grupper

av fjällfarare, dessa logimöjligheter skulle bli väl utnyttjade under förutsättning

att deras existens blir mer allmänt känd. Därigenom skulle också

skapas vissa, sannolikt väl behövliga biinkomster för befolkningen i dessa

bygder.

En förutsättning för en upprustning av fjällägenheter i syfte att åstadkomma

replipunkter för reselivet synes nämnden vara, dels att de är lämpligt

belägna, dels att logiutrymmena erhåller en likformig standard, dels att

fjällägenheternas innehavare är villiga att i viss utsträckning bedriva gästgiverirörelse

och kan anses besitta kvalifikationer härför.

I samband med en eventuell upprustning av fjällägenheter i ifrågavarande

syfte bör desamma enligt nämndens mening inlemmas i det system

av färdleder, som huvudsakligen genom Svenska turistföreningens försorg

upprättats i fjällbygderna. Ur säkerhetssynpunkt bör tillfartslederna till des
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

sa nya replipunkter i behövlig utsträckning tydligt markeras. De åtgärder,

som kan ifrågakomma, synes nämnden lämpligen böra ske i samförstånd

med dels turistföreningen, som kan förmodas ha intresse av att ytterligare

utvidga sitt nät av färdleder, dels lokala turistorganisationer samt kommunala

och andra lokala myndigheter. Dessa myndigheter torde ha goda förutsättningar

att jämväl bedöma vederbörande lägenhetshavares lämplighet

att bedriva en gästgiverirörelse av det slag som här avses.

Under hänvisning till det anförda betonar nämnden för sin del önskvärdheten

av alt fjäll- och kronolägenheler, som till påtagligt gagn för såväl

innehavarna som reselivct kan tjäna som rast- och övernattningsställen,

bibehålies och försättes i sådant skick, att de kan tillgodose dessa syftemål.

Svenska turistföreningen har anfört i huvudsak följande.

De svenska fjällen har i alltmer utpräglad grad kommit att bli ett av

landets viktigaste fritidsområden, varvid utvecklingen också gått i den riktningen

att färderna inom området alltmera företages även vintertid. Såväl

under vandringar på sommaren som skidfärder under vintern färdas varje

år ett stort antal personer genom olika delar av fjällområdet. Det är givetvis

av stort värde att under sådana färder kunna finna replipunkter i bebodda

platser, vilka ofta utgjorts av de ifrågavarande fjällägenheterna. Dessa

lägenheter har därigenom kommit att få stor betydelse för reselivet. Vidare

har lägenheterna ofta lämnat möjlighet till logi och lagade måltider

och därutöver såsom den mänskliga odlingens utposter i dessa öde trakter

givit värde och innehåll åt turistfärden. Det har därvid ofta blivit ett växelspel,

så att fjällägenheterna för turisterna kommit att bli tilldragande turistmiljöer,

samtidigt som turisterna i ersättning för erbjudet gästrum och

måltider tillfört lägenhetshavarna extra inkomster.

Sålunda har sedan gammalt många av fjällägenheterna kommit att bli

turistplatser genom innehavarnas eget intresse och egna åtgärder, varvid

givetvis personlig fallenhet hos vederbörande innehavare varierat likaväl

som den enskildes möjlighet att själv anskaffa lämplig inventarieutrustning

växlat från plats till plats.

Från föreningens sida har, såsom komplement till denna av innehavarna

själva ombesörjda utrustning och blygsamma rörelse, åtgärder vidtagits på

så sätt, att föreningen på ett antal platser i de båda nordligaste länen träffat

avtal med dem, som bebott en för färdelivet betydelsefull fjällgård. Enligt

dylikt avtal skall något rum i gården hållas tillgängligt för turister mot

skälig ersättning och mot att föreningen bidrager till utrustningen i sådana

rum med sängar, sängkläder, linne, husgeråd, porslin etc. På några håll har

föreningen därjämte underlättat inköp av utombordsmolorer för båttrafik

över eljest mera svårforcerade vattendrag, varvid föreningen vanligen betalat

en motor kontant och vederbörande person därefter under en följd av

år fått såsom räntefritt lån amortera de medel, som behövts för ett vanligen

kraftigt rabatterat inköp av motorn. Det har också under senare år förekommit,

att föreningen fått framställning om bidrag till roddbåtar vid vissa

fjällägenheter.

Det är sålunda uppenbart, att föreningen för sin del fäst stort avseende

vid fjällgårdarnas betydelse för fjällturismen. En genomgång i detalj av de

kartor med ifrågavarande fjällägenheter, som siällts iill föreningens förfogande,

ger vid banden, att vissa av dem torde 1a anses lia stor betydelse

ur turismens synpunkt. I eu förteckning bar upptagils etl 9()-lal sådana lägenheter.

Föreningen förordar, alt de sålunda uppräknade lägenheterna i

första hand bibehålies och upprustas i så snabb takt som möjligt. Enligt

föreningen vore det mycket önskvärt, om ett eller flera gästrum kunde stå

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition, nr 141 år 1958

till förfogande för turister och om en enkel utrustning för sådant ändamål

kunde ske, eventuellt genom berörda myndigheters försorg. Om en lägenhetshavare

icke kan eller vill åtaga sig mathållning för turister, bör de upplåtna

rummen utrustas så, att gästerna genom självhushåll kan sörja för

sina egna måltider. Ett särskilt värde ur säkerhets- och fjällräddningssynpunkt

är, om telefonförbindelse finnes eller kan anordnas till lägenheten.

Även om en fjällägenhet skulle komma att stå obebodd, är det mycket önskvärt,

att eventuellt existerande telefonförbindelse icke under några förhållanden

nedlägges utan noggrann prövning, om förbindelsen kan vara av betydelse

ur sådan säkerhetssynpunkt.

Föreningen uttalar slutligen sin beredvillighet att under hand framföra

de mera detaljerade önskemål och synpunkter, som kan komma att gälla

olika fjällägenheter och övriga kronolägenheter, varvid ett samråd lämpligen

torde kunna ske genom de berörda länens myndigheter.

Svenska turisttrafikförbundet, som i första hand har att bevaka de utländska

turisternas intressen, framhåller i sitt yttrande betydelsen av att de

oskattbara rekreationstillgångarna i den svenska fjällvärlden vidmakthålles

och göres tillgängliga för turismen. En viktig förutsättning härför är, att

trakterna ovan odlingsgränsen till viss grad är befolkade av bofasta invånare

med byggnader i gott skick.

I sitt yttrande anser Skid- och friluftsfrämjandet det vara absolut nödvändigt,

att kronolägenheterna finnes kvar i fjällvärlden, i synnerhet som de i

regel ligger i områden, vilka annars skulle vara utan bebyggelse. Vidare anföres

i yttrandet bl. a. följande.

Det vore önskvärt, om lägenheterna kunde byggas något större än för

resp. familjs direkta behov. Därigenom skulle i dylika lägenheter kunna

tagas emot turister och sådana som å tjänstens vägnar eller för vetenskapliga

ändamål färdas i dessa trakter. Därav skulle såväl turismen och friluftslivet

som lägenhetsinnehavarna själva vara betjänta. Icke minst för

räddningstjänsten är det viktigt, att detta stundom alltför glesa nät av bebyggelse

hålles vid liv. Med hänsyn till räddningstjänsten föreslås, att lägenheterna

obligatoriskt utrustas med telefon. Flera lägenheter ligger ur kommunikationssynpunkt

strategiskt väl till vid vattendragen och innehavarna

har bidrag för att upprätthålla båttrafik i rass omfattning.

Reso — folkrörelsernas rese- och semesterorganisation — framhåller i

sitt yttrande, att ifrågavarande lägenheter på grund av de stora avstånden

till och mellan dem saknar praktisk betydelse vad gäller ett inlemmande av

lägenheterna i organisationens verksamhet.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län, som bifogat yttranden från Jämtlands

turistförening och Härjedalens turistförening, har i sitt utlåtande

sammanfattningsvis anfört.

De arrendelägenheter i fjällen, som nämnden har att förvalta, har en väsentlig

betydelse för turismen och friluftslivet. I de fall arrendelägenheterna

ligger ensamma kan de under nuvarande förhållanden icke till fullo

tillgodose turismens intressen. Det borde i första hand vara möjligt att

bygga bostäder med större utrymmen. Nuvarande byggpraxis med bostadshus

om 2 rum och kök, med möjlighet för arrendator att själv påkosta inredningen

av ytterligare 2 rum på övre våningen, har visat sig lämplig men

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

är icke till fyllest. Vanligen bor mer än en familj (föräldrar och gifta barn)

på gården eller också är barnantalet så stort, att stugan endast i undantagsfall

räcker till för turister. Legitima behov av goda utrymmen för andra

än turister föreligger ävenledes. Tjänstemän från reviren, lappväsendet och

Sveriges geologiska undersökningar har behov av förläggningsmöjligheter

liksom fjällräddningstjänstens många gånger till ytterlighet ansträngda

folk.

För en familj på en enstaka lägenhet är postgången, vinterväghållningen

och många andra av samvarons nyttigheter ytterligt betungande. Det är

därför önskvärt, att minst 2 familjer kan få bo på sådana ställen. Såväl formella

som reella möjligheter bör därför ges för att i högre grad kunna utnyttja

dessa lägenheter. I den mera samlade bebyggelsen är behovet av

ökade reella resurser icke lika påtagligt. Det kan även, med tanke på de

privatägda turistanläggningarna, ifrågasättas om det är lämpligt att genom

speciella anordningar gynna arrendatorerna före andra turistvärdar.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län har överlämnat yttranden från länets

turistförening och länets landskapsförbund av Skid- och friluftsfrämjandet

samt i sitt utlåtande anfört följande.

För egen del framhåller nämnden, att den vid omföring av fjällägenheter

till norrländska fjällägenheter eller vid utlämnande av bidrag för upprustning

av fjällägenheter noggrant överväger i vad mån lägenheterna kan ha

betydelse som" reträttplatser för människor, som vandrar i fjällen. Vidare

tager nämnden hänsyn till om lägenheten är behövlig för att förse orten

med erforderlig arbetskraft. Nämnden är av den uppfattningen, att investeringar

i fjällägenheter, som ligger intill landsvägar och samhällen, bör företagas

med stor försiktighet. Dessa lägenheter har nämligen icke den betydelse

för det allmänna som de i fjällen belägna lägenheterna och bör därför

ej heller i samma utsträckning upprätthållas med allmänna medel.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län har tagit kontakt med Norrbottens

turistförening och Kiruna stads turistnämnd samt i sitt yttrande anfört följande.

Det har visat sig, att man inom dessa organisationer är särskilt intresserad

av de fjällägenheter, som är belägna inom den egentliga fjällregionen

och i övrigt av lägenheter, belägna i nära anslutning till allmän kommunikationsled

och med tillgång till goda fiskevatten. Några bestämda uttalanden

i de enskilda fallen har man dock icke nu velat göra utan att först ha

fått studera förhållandena på platsen. Nämnden har för avsikt att i dessa

frågor även framdeles hålla kontakt med nyssnämnda och eventuella andra

intresserade organisationer.

Lantbruksstyrelsen framhåller i anslutning till det anförda, alt den övervägt

i vilken mån de i turistorganisationernas yttranden framkomna synpunkterna

och önskemålen kan tillmötesgås. I sitt tidigare framlagda förslag

till vissa ändringar i bestämmelserna rörande fjällägenheter m. in. har styrelsen

lämnat vissa synpunkter beträffande standarden på lägenheternas

bostadshus. Redan vad styrelsen därvid ifrågasatt torde inrymma icke oväsentliga

möjligheter att utnyttja lägenheterna för turistverksamhet. Utöver

de bekvämligheter, som styrelsen räknat med skall kunna anordnas inom

rimlig kostnadsgräns, torde bär återstå endast alt taga ställning till huru
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

\-ida

sett för turister och andra resenärer. I sitt nyssnämnda förslag har styrelsen

uttalat, att det kan finnas särskilda skäl att inreda 1 extra rum, t. ex.

vid ensligt liggande lägenheter, där det är ett allmänt intresse att möjlighet

till inkvartering föreligger. Enligt styrelsens mening bör sådan åtgärd få

bli beroende av ett bedömande från fall till fall. Styrelsen förutsätter, att

vederbörande lantbruksnämnd handlar i samförstånd icke endast med lägenlietshavaren

utan också med ifrågakommande turistorganisation. Måhända

bör det åligga lantbruksnämnd att för kontrolls skull hålla styrelsen

underrättad om företag med överutrymme och överutrustning för turiständamål.

Årsavgiften liksom brandriskersättningen torde därvid böra fastställas

efter samma grunder, som tillämpas för normalutrustning å lägenheten.

Vad därutöver bygges och anlägges för tillgodoseende av turismens intressen,

bör betraktas som en angelägenhet fallande utanför ramen för lantbruksorganisationens

verksamhet och anslag. Där lägenhetshavaren kan

skaffa erforderliga medel i annan ordning, bör det icke möta hinder för

honom att påkalla och bekosta mera omfattande anordningar i syfte att

kunna bedriva turiströrelse. Härtill bör lantbruksnämnden om möjligt taga

hänsyn vid byggnadsföretagets planering. Styrelsen påpekar emellertid, att

ett dylikt tillmötesgående icke får öka kronans engagemang med avseende

på exempelvis framtida avträdesersättning eller byggnads- och reparationsskyldighet,

ej heller i fråga om brandrisk och därmed sammanhängande

återuppbyggnadsskyldighet efter brand. Brandriskersättningen bör följaktligen

beräknas efter värdet av den del av byggnadsföretaget, som hänför sig

till kronans insats, medan brandförsäkring för det överskjutande värdet

torde få bli lägenhetshavarens ensak att ordna.

Enligt styrelsen torde man kunna utgå från att lägenhetshavare, som ämnar

bygga för turiströrelse, vanligen först söker friköpa härför erforderligt

område. Uppkommande fråga om friköp av tomt för redan utfört turistbygge

eller om kronans inlösen av turistanläggning vid lägenhetsavträde

torde få prövas av statsmakterna från fall till fall.

Departementschefen

Den i det föregående lämnade redogörelsen visar, att skilda upplåtelseformer

finnes för lägenheter å kronomark i Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län. Olikheten i dessa upplåtelseformer har sin grund i syftet att

tillgodose skilda samhälleliga behov inom ifrågavarande områden. Sålunda

tillkom bestämmelserna i kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 532) angående

upplåtelse av kronotorp i avsikt att trygga tillgången på arbetskraft å kronans

skogar. Genom bestämmelserna i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 484)

angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. samt i kungörelsen

den 29 mars 1946 (nr 132) om upplåtelse till lappar av vissa lägenheter

å renbetesfjällen i Jämtlands län avsågs att bereda utkomst för lappar,

som icke längre kunde ägna sig åt renskötseln. Upplåtelseformen norr
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1958

ländsk fjällägenhet enligt kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267), vilken

skulle tillämpas å renbetesfjällen i Jämtlands län samt å kronomark ovan

odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, ansågs påkallad främst

med hänsyn till den allmänna samfärdseln.

Formerna och de närmare villkoren för upplåtelse av nämnda lägenheter

har vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning i syfte att

anpassa bestämmelserna till det förändrade tidsläget. I detta sammanhang

torde bland annat få erinras om de vid 1950 års riksdag fattade besluten,

vilka föranlett dels ändringar i nyssnämnda kungörelser, dels utfärdande av

kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 339) med vissa bestämmelser rörande äldre

kronolägenheter. Med anledning av vad som anförts i jordbruksutskottets

av riksdagen godkända utlåtanden 1955: 9 och 1956: 16 samt på grund av

ett utav Kungl. Maj :t den 11 maj 1956 lämnat utredningsuppdrag har lantbruksstyrelsen

inkommit dels med förslag till ändringar av kungörelserna

1947:267 och 1950:339, dels med förslag angående överföring till domänverket

respektive försäljning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning

stående kronolägenheter.

Vad först angår frågan om överföring till domänverkets

förvaltning av vissa under lantbruksorganisationens

förvaltning stående kronolägenheter torde jag få erinra

om att belägenheten i förhållande till odlingsgränsen för närvarande är utslagsgivande

för vem som skall vara förvaltningsmyndighet beträffande kronolägenheter,

varom här är fråga. Sålunda har det ansetts lämpligt, att domänstyrelsen,

som bland annat har att tillgodose kronoparkernas behov av

arbetskraft, har hand om lägenhetsupplåtelserna nedom odlingsgränsen, medan

lantbruksorganisationen anförtrotts förvaltningen av kronolägenheterna

ovanför nämnda gräns. Den av lantbruksstyrelsen lämnade utredningen, vilken

verkställts i samråd med domänstyrelsen och berörda lantbruksnämnder,

har emellertid givit vid handen, att förhållandena inom fjälltrakterna

utvecklats därhän, att frågan om uppdelningen av förvaltningen bör tagas

under omprövning. Lantbruksstyrelsen har därvid funnit, att till domänstyrelsens

förvaltning bör överföras vissa i det föregående närmare angivna

lägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, vilka är

belägna inom skogslandet och vilkas innehavare i större eller mindre utsträckning

redan arbetar åt domänverket. Domänstyrelsen har i princip icke

haft något att erinra mot detta förslag under förutsättning dock, att det endast

blir fråga om lägenheter, som ligger inom vissa närmare angivna områden

och vilka kan beräknas bli omförda till kronotorp enligt kungörelsen

1943: 532 (kronotorp/43), eller om lägenheter, med vilkas arrendatorer överenskommelse

kan träffas om upplåtelse jämlikt kungörelsen 1950: 339 (kronolägenheter/50).

Därvid har domänstyrelsen intagit den ståndpunkten, att

det för styrelsen såsom affärsdrivande verk med skogsbruk som huvuduppgift

saknas anledning att taga befattning med bilhörande lägenheter — för

vilkas innehavare hittills icke ifrågasatts något kontraktsenligt arbete på

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

kronoskogarna — i andra fall än där innehavarna är beredda att liksom flertalet

av domänverkets arrendatorer åtaga sig skogsarbete. Enligt domänstyrelsens

mening bör samtliga lägenheter inom ett geografiskt begränsat område

förvaltas av en och samma myndighet, varför överflyttning över huvud

taget ej bör komma i fråga, därest någon av arrendatorerna inom området

håller fast vid sitt fjällägenhetskontrakt. Lägenheter, som beräknas bli nedlagda

inom den närmaste framtiden, bör enligt domänstyrelsens mening

avvecklas i de nuvarande organens regi, d. v. s. av lantbruksorganisationen.

Förenämnda utredning utvisar, att inom Jämtlands län någon överföring

av lägenheter till domänstyrelsens förvaltning icke torde vara aktuell. Vidare

synes med beaktande av de utav domänstyrelsen uppställda förutsättningarna

någon meningsskiljaktighet ej föreligga beträffande de lägenheter, som

inom Norrbottens län ifrågasättes för överflyttning. Däremot har olika uppfattningar

framkommit i fråga om förslaget att till domänstyrelsens förvaltning

överföra ett antal norrländska fjällägenheter i Västerbottens län.

Jag ansluter mig till den av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen samstämmigt

uttalade meningen om lämpligheten av att förenämnda kronolägenheter

i skogslandet ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens

län överföres till domänstyrelsens förvaltning. Genomförandet av detta förslag

är uppenbarligen ägnat att åstadkomma sådan rationalisering och effektivisering

av den statliga administrationen på området, som åsyftas i 1956

års riksdagsbeslut. Enligt min mening föreligger emellertid risk, att vid en

rigorös tillämpning av de utav domänstyrelsen uppställda villkoren för överflyttning,

möjligheterna att förenkla och förbilliga förvaltningen icke kan till

fullo tillvaratagas. Innehavarna av de under lantbruksorganisationens förvaltning

stående kronolägenheterna i skogsbygderna är i flertalet fall beroende

av arbete i kronans skogar och de har därför ofta kontakt med domänverkets

lokala förvaltningsorgan. Jag torde vidare få erinra om att lantbruksnämnd

vid varje om- eller nybyggnad ävensom annan större investering

har att samråda med vederbörande jägmästare i och för bedömning av

om ifrågavarande lägenhet behöver bibehållas med hänsyn till behovet av

arbetskraft i kronans skogar och om dennas innehavare kan påräkna sådan

inkomst, bland annat av skogsarbetet, att lägenheten bör bestå. Även

besluten om överföring till upplåtelseformen norrländsk fjällägenhet torde

som regel ha grundats på sådan bedömning. Med hänsyn härtill synes det mig

uppenbart, att den nuvarande ordningen medför dubbelarbete och att det

måste vara mera rationellt, att den arbetsgivande skogliga myndigheten

också får förvaltningen om hand.

Även om enligt mitt förmenande starka skäl talar för att domänverket bör

övertaga förvaltningen av samtliga de för överflyttning föreslagna lägenheterna,

vill jag med hänsyn till de av domänstyrelsen anförda betänkligheterna

dock icke motsätta mig, att överflyttning av norrländska fjällägenheter

under en viss övergångstid göres beroende av särskilda förutsättningar. Under

denna övergångstid, vilken förslagsvis bör bestämmas till 4 år eller intill

den 1 juli 1962, torde sålunda i enlighet med domänstyrelsens förslag norr
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i1 år 1958

ländska fjällägenheter böra ställas under domänstyrelsens förvaltning endast

om de kan genom avtal med innehavaren omföras till kronotorp/43

eller kronolägenhet,/50. Även sådana kronolägenheter, som beräknas bli nedlagda

före den 1 juli 1962, synes böra tills vidare kvarstå under lantbruksnämndernas

förvaltning. I den mån de likväl sistnämnda dag alltjämt äger

bestånd, bör de då, i likhet med kvarvarande norrländska fjällägenheter

inom ifrågavarande områden, överföras till domänverket. Vilka lägenheter

som står inför nedläggning bör bedömas av lantbruksstyrelsen efter samråd

med domänstyrelsen.

Vad härefter angår spörsmålet om försäljning av vissa under

lantbruksorganisationens förvaltning stående

kronolägenheter har lantbruksstyrelsen framhållit, att frågan härom

har egentlig aktualitet endast i Jämtlands län. Även där torde dock —- med hänsyn till de olika intressen, som kan väntas göra sig gällande -— friköp

i större mängd icke vara att förvänta. Sålunda har enligt lantbruksstyrelsen

de statliga förmåner, som tillkommer arrendatorerna i form av byggnadshjälp,

virke, bränsle, bete, jakt, fiske in. in., visat sig så värdefulla, att

man icke utan särskilda skäl avstår från desamma. Dessutom har från såväl

den skogsförvaltande myndigheten som lappväsendets företrädare rests

invändningar mot avveckling i större omfattning av arrendeställena genom

äganderättsöverlåtelser. Vidare har lantbruksstyrelsen erinrat om att friköp

ofta förutsätter stöd i form av statliga lånegarantier och därför bereder

föga lättnad för kronan i fråga om kostnader och arbete. Slutligen bör enligt

lantbruksstyrelsen uppmärksammas, att länsbostadsnämnderna, som nu icke

är inkopplade på verksamheten, kommer att belastas med nya och krävande

uppgifter för upprustning av bostäderna på de friköpta lägenheterna. Mot

denna bakgrund har lantbruksstyrelsen för sin del begränsat sig till en rekommendation,

att kronan skall intaga en principiellt välvillig ståndpunkt

till frågan om försäljning av hilhörande lägenheter samt att frågan om försäljning

skall göras beroende av prövning från fall till fall.

Enligt min mening är det givetvis önskvärt, att sådana lägenheter å kronomark,

som icke har någon uppgift av betydenhet att fylla, avvecklas. I varje

fall bör staten i fråga om dylika lägenheter icke ikläda sig fortsatta ekonomiska

engagement. Såsom framgår av vad jag anför i det följande torde

emellertid avveckling av sådan lägenhet oftare komma att ske genom nedläggning

än genom försäljning. I förevarande sammanhang vill jag för min

del föreslå, att friköp även i fortsättningen skall ske efter prövning från fall

till fall under nödigt hänsynstagande till berättigade intressen. Såsom bostadsstyrelsen

påpekat, torde det vara nödvändigt att länsbostadsnämndens

mening inhämtas i varje försäljningsärende.

Härefter torde jag få ingå på de av lantbruksstyrelsen i övrigt föreslagna

ändringarna av bestämmelserna på ifrågavarande område.

Vad angår bestämmelserna om upplåtelse av norrländska fjälllägenheter

m. m. torde jag få erinra om att dåvarande chefen för jord
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

bruksdepartementet i propositionen 1947:96 uttalade, att stor återhållsamhet

borde iakttagas, såvitt angick upplåtelse av nya sådana lägenheter. Med

hänsyn härtill ansågs lämpligt, att dylika upplåtelser skulle ske endast efter

prövning av Kungl. Maj :t. I fråga om redan förut upplåtna lägenheter inom

ifrågavarande områden förordades i propositionen, att deras omföring till

norrländska fjällägenheter i möjligaste mån skulle underlättas. Emellertid

skulle det på grund av den i propositionen samtidigt föreslagna strängare

prövningen av förutsättningarna för upplåtelser av nya lägenheter övervägas,

om icke även en viss begränsning borde göras i möjligheterna att omföra

äldre lägenheter. I detta hänseende skulle i vart fall den regeln tillämpas,

att omföring icke skulle få äga rum, där det kunde förväntas, att lägenheten

inom den närmaste framtiden skulle komma att nedläggas.

Såsom framgår av lantbruksstyrelsens redogörelse i det föregående har

någon nyupplåtelse av norrländsk fjällägenhet hittills icke skett eller ens

itrågasatts. Omföring till samma upplåtelseform har dessutom förekommit

i betydligt mindre omfattning än från början förutsattes. Av de skäl, lantbruksstyrelsen

anfört, har jag icke något att invända mot att beslutanderätten

i ärenden angående omföring till norrländsk fjällägenhet och förnyad

upplåtelse av sådan lägenhet i fortsättningen tillkommer styrelsen. Däremot

finner jag i likhet med vad som uttalats av flera remissinstanser lämpligt,

att upplåtelse av norrländsk fjällägenhet, som skall nyupptagas, alltjämt

bör förbehållas Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om beslutanderätten i byggnadsärenden rörande lägenheter

under lantbruksorganisationens förvaltning har lantbruksstyrelsen i

anslutning till ett uttalande i ämnet i jordbruksutskottets utlåtande 1955: 9

ifrågasatt en vidgad delegering till lantbruksnämnderna. Dessas beslutanderätt

beträffande nybyggnader på såväl norrländska fjällägenheter som Övriga

lägenheter skulle sålunda utvidgas till att omfatta byggnadsföretag intill

en kostnad av 50 000 kronor mot för närvarande 5 000 kronor. Vid sådan

höjning av maximigränsen förutsätter lantbruksstyrelsen emellertid,

att av styrelsen godkända typritningar i huvudsak tillämpas. Däremot åsyftas

ingen ändring av den högsta kostnadsgräns eller 20 000 kronor, inom

vilken lantbruksnämnd äger besluta angående förbättring och ombyggnad

av befintliga byggnader. Vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört kan jag ansluta

mig till.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att bindande föreskrifter om

standarden på lägenheternas åbyggnader icke heller i fortsättningen bör

meddelas. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att med beaktande

av nutida krav på skälig standard inom ifrågavarande trakter utfärda närmare

anvisningar till lantbruksnämnderna härutinnan. Vid utformandet

av dylika anvisningar liksom vid tillämpningen av desamma torde även böra

uppmärksammas betydelsen av kontakt i hithörande frågor mellan lantbruksnämnd

och vederbörande turistorganisation.

De hittillsvarande föreskrifterna rörande bestämmande av årsavgiften

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. Maj:ts proposition nr lil år 1958

för hithörande lägenhetskategorier synes vid tillämpningen ha lett till olikartade

resultat i de ifrågavarande länen, vilket varit ägnat att väcka irritation.

Jag delar därför lantbruksstyrelsens uppfattning om angelägenheten

av att avgiftsbeloppen i görligaste man fastställes efter enhetliga regler. I

vad lantbruksstyrelsen härutinnan anfört anser jag mig i huvudsak kunna

instämma. Årsavgiften torde sålunda böra fastställas till det belopp, som

med hänsyn till fjälltrakternas karga och knappa levnadsvillkor kan befinnas

skäligt i förhållande till lägenhetens beskaffenhet och kronans kostnader

för densamma. Därvid torde som huvudregel böra gälla, att avgiften

skall beräknas enligt den s. k. 1-procentregeln, d. v. s. fastställas till ett belopp,

motsvarande 1 procent av kronans kontantutgifter för lägenhetens

byggnader. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att i huvudsaklig

överensstämmelse med de angivna grunderna utfärda närmare riktlinjer för

beräkningen av årsavgiften. Då det förutsättes, att lantbruksnämnderna

skall fastställa avgifternas belopp under lantbruksstyrelsens överinseende,

torde bättre möjligheter ha skapats för en likformig tillämpning av ifråga

varande regler.

I fråga om inventarielånen har lantbruksstyrelsen påpekat, att enligt

bestämmelsernas nuvarande utformning fall kan uppstå, då såväl lånets

utlämnande som första amortering infaller under samma kalenderår.

För att förebygga eventuellt uppkommande olägenheter till följd härav förordar

jag, att ifrågavarande bestämmelser kompletteras med ett tillägg av

den innebörden, att amorteringsskyldighet ej skall inträda tidigare än 1 år

efter det lånet till fullo uppburits.

Då brandriskersättningen lämpligen bör bestämmas efter ensartade

regler, biträder jag lantbruksstyrelsens förslag, att de av styrelsen

angivna författningar, som saknar uttrycklig föreskrift om sådan ersättning,

kompletteras i detta hänseende. I enlighet med 1950 års bestämmelser torde

ifrågavarande ersättning böra utgå med belopp, som ej överstiger hälften

av normal brandförsäkringspremie för byggnaderna. Enligt min mening

bör ersättningen inräknas i arrendeavgiften. Såsom styrelsen förordat bör

sistnämnda regel äga tillämpning å samtliga under lanlbruksorganisationens

förvaltning stående lägenhetskategorier inom här ifrågavarande områden.

Enhetlighet hör även råda i fråga om skyldigheten att hålla brandredskap.

Såsom jag berört i det föregående, torde avvecklingen av de lägenheter,

som ur allmän synpunkt icke lämpligen bör bibehållas, huvudsakligen komma

att genomföras i form av nedläggning. I likhet med lantbruksstyrelsen

finner jag det därför angeläget, att i de fall, då kronolägenhet anses

böra nedläggas, frivillig avflyttning såvitt möjligt underlättas och påskyndas.

Vid flera tillfällen har det i praktiken visat sig, att en önskvärd avflyttning

hindrats av att lägenhetshavare icke haft tillräckliga ekonomiska

resurser. Det kan vara förståeligt, att han under sådana omständigheter tvekar

alt börja en ny tillvaro med det blygsamma startkapital, som kan erhål:t

llihang till riksdagens protokoll i samt. Nr 141

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj. ts proposition nr lhl år 1958

las enligt nuvarande regler. Jag anser fördenskull rimligt, att myndigheterna

skall ha viss frihet att vid bestämmandet av flyttningsbidrag

utmäta beloppet efter prövning i varje särskilt fall, oberoende av den a vträdesersättning,

som arrendatorn kan vara berättigad till. Vid

denna prövning bör hänsyn tagas icke endast till de direkta flyttningskostnaderna

utan även till sådana omställningskostnader, som kan uppslå för

inköp av levande och döda inventarier vid flyttning till annat jordbruk eller

för bestridande av andra utgifter vid övergång till annan verksamhet. Därvid

förutsätter jag emellertid, att flyttningsbidraget i regel skall bestämmas

i huvudsaklig anslutning till omkostnaderna vid förflyttningen. När så erfordras

för att komma till rätta med särskilda fall, bör dock flyttningsbidraget

få överstiga sagda kostnader. De nu föreslagna uppmjukningarna av

reglerna om flyttningsbidrag upp till ett belopp av högst 5 000 kronor torde

i allmänhet vara till fyllest för att uppnå åsyftat resultat, nämligen att kronolägenheter

med otillfredsställande försörjningsunderlag efter frivillig avflyttning

kan nedläggas. Fall torde emellertid kunna förekomma, då det är

önskvärt, att flyttningsbidrag kan beviljas med högre belopp än 5 000 kronor.

Jag vill därför biträda förslaget, att maximigränsen för sådant bidrag

höjes till 10 000 kronor. I likhet med statskontoret utgår jag emellertid

därvid från att ersättningsbelopp utöver 5 000 kronor skall medges endast

i sådana fall, då det ur kronans synpunkt är angeläget, att avflyttning sker.

Med hänsyn till att förhandlingar med arrendator om avflyttning föres av

vederbörande lantbruksnämnd och då praxis på området numera nått viss

stadga, finner jag liksom lantbruksstyrelsen ändamålsenligt, att beslutanderätten

om avträdesersättning och flyttningsbidrag anförtros åt nämnderna.

Såsom lantbruksstyrelsen förordat torde dock beslut om förhöjt flyttningsbidrag,

d. v. s. med belopp utöver 5 000 kronor, böra underställas styrelsen

för prövning och godkännande.

De nu förordade ändringarna i bestämmelserna om flyttningsbidrag bör

i huvudsak äga tillämpning även å de under domänstyrelsens förvaltning

stående lägenhetskategorierna.

Byggnader å nedlagda kronolägenheter bör på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit

i första hand erbjudas åt domänverket eller länsstyrelsen för att

användas till lämpliga ändamål inom ifrågavarande myndighets verksamhetsområde.

Möjlighet bör även finnas att låta förre innehavaren behålla

bostadsbyggnaden för t. ex. fritidsändamål, förutsatt att länsstyrelsen och i

förekommande fall lappfogden ger sitt medgivande därtill. I sådant fall bör givetvis

ej avträdesersättning för byggnader och, därest innehavaren redan

lämnat lägenheten, ej heller flyttningsbidrag utgå. Också lapp bör i enlighet

med vad därom är stadgat kunna få nyttja byggnaderna å nedlagd lägenhet

såsom bostad. Visar det sig att byggnaderna icke kan fylla något av

nyssnämnda ändamål, bör de i sista hand rivas eller säljas för rivning. I

sistnämnda fall synes upphandlingskungörelsens bestämmelser böra till
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

51

lämpas. I och med nedläggningsbeslutet återgår kronolägenhets markområde

till domänverkets förvaltning.

Enligt min mening är stora fördelar att vinna genom att bestämmelserna

för olika lägenhetskategorier å kronomark så långt möjligt göres likformiga.

Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att — med beaktande härav

— vidtaga de ändringar i hithörande författningar och meddela de föreskrifter

i övrigt, som erfordras för ett genomförande av de i det föregående

förordade åtgärderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

medgiva att bestämmelser rörande dispositionen m. m. av

förenämnda kronolägenheter må meddelas i huvudsaklig

överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

680437 Stockholm 1958. Isaac Marcns Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.