Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation m. m

1958-03-28 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:149, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

1

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation m. m.; given Stockholms slott den 28

mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

samt

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385);

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till

3) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ändringar i expropriationslagen av

innebörd, att rätt till expropriation skall under vissa förutsättningar kunna

beviljas för atomreaktor eller annan atomenergianläggning eller för skyddsområde

kring anläggning som nu nämnts.

Vidare föreslås att i byggnadslagen skall upptagas bestämmelser om förbud

mot nybyggnad i närheten av sådana anläggningar. I anslutning härtill

framlägges också förslag till vissa följdändringar i byggnadsstadgan. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 149

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag

skall under särskild rubrik som framgår av det följande införas en ny paragraf,

betecknad såsom 113 §, av nedan angivna innehåll.

1

(Gällande lydelse)

Fastighet, som-------

1. för befästning-------

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överfora mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning,

som erfordras för yrkesfisket.

Särskild rätt — 1

§•

(Föreslagen lydelse)

det nödigt:

— ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning,

som erfordras för yrkesfisket;

eller

18. för sådan atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, som är till

större gagn för orten eller eljest äger

väsentlig betydelse ur allmän synpunkt,

eller för skyddsområde kring

anläggning som nu nämnts.

sagt.

15. Särskilda bestämmelser om expropriation

för atomenergianläggningar.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt

för ändamål, som i 1 § 18 avses,

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 195^: 689.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skall åtföljas av handlingar utvisande

att sökanden erhållit tillstånd att

uppföra anläggningen enligt vad där- om är särskilt stadgat eller gjort an- sökan om sådant tillstånd.

Är anläggningen helt eller delvis

avsedd för alstrande av elektrisk

kraft, skall i övrigt i fråga om expro- priation för ändamålet gälla vad om

elektriska anläggningar i allmänhet

är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

samt överskrifterna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten-------äro därtill.

82

Har beslut meddelats om anläggande

eller utvidgning av befästning

eller av statlig flygplats eller om tillstånd

till anläggande eller utvidgning

av annan flygplats för allmänt bruk,

eller kan avsevärt men åsamkas försvaret

genom bebyggelse eller inrättande

av varuupplag, materialgård

eller ljusanordning i närheten av militär

anläggning av annat slag, äger

länsstyrelsen förordna, att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Ej heller må utan länsstyrelsens

medgivande nybyggnad äga rum inom

område i närheten av atomreaktor

eller annan atomenergianläggning,

varest risk kan antagas föreligga

för skadlig strålning från anläggningen.

§•

Har beslut meddelats att anlägga

eller utvidga befästning eller statlig

flygplats eller har tillstånd givits att

anlägga eller utvidga annan flygplats

för allmänt bruk eller atomreaktor eller

annan atomenergianläggning, äger

länsstyrelsen förordna att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Sådant förordnande må ock

meddelas, där avsevärt men kan

åsamkas försvaret genom bebyggelse

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning i

närheten av annan militär anläggning

än befästning eller flygplats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

5

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

Med avseende--

Beträffande annat -

121 §.

------motsvarande tillämpning.

------— — inom området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

Förslag

till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 ävensom överskrifterna vid 99 och 142 §§ samma stadga

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning

i närheten av befästning eller

annan anläggning, som avses i

81 § byggnadslagen eller omfattas

av förordnande enligt 82 § samma

lag, tvekan råda, huruvida hinder

varom förmäles i sagda paragrafer

föreligger, skall byggnadsnämnden

inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen,

såvida frågan rör civil flygplats,

samt eljest av chefen för försvarsstaben

eller annan myndighet

som denne bestämmer.

Sådant yttrande

Meddelas byggnadslov

Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten.

Inom område

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning

i närheten av befästning eller

annan anläggning, som avses i 81 §

byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag,

tvekan råda, huruvida hinder varom

förmäles i sagda paragrafer föreligger,

skall byggnadsnämnden inhämta

yttrande därom av luftfartsstyrelsen

om frågan rör civil flygplats, av den

i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör

atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller annan

myndighet som denne bestämmer.

82 § byggnadslagen.

avgivit yttrandet.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret, luftfarten m. m.

142 §.

- motsvarande tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

7

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område,

för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser icke

fastställts, meddelat förordnande

enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,

må ej inom området utan byggnadsnämndens

tillstånd företagas

nybyggnad eller inrättas virkes- eller

annat varuupplag, materialgård eller

ljusanordning.

Inom sådant

Har länsstyrelsen beträffande område,

för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser icke

fastställts, meddelat förordnande

enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,

må nybyggnad ej företagas inom

området utan byggnadsnämndens

tillstånd. Avser förbudet område i

närheten av befästning eller statlig

flygplats eller annan än staten tillhörig

flygplats för allmänt bruk, må

ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden

inom området inrättas virkes-

eller annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning,

motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mo m. Mot beslut av byggnadsnämnd

eller länsstyrelsen i fråga om

tillstånd till nybyggnad eller inrättande

av varuupplag, materialgård

eller ljusanordning i närheten av befästning,

flygplats eller annan anläggning,

som avses i 81 § byggnadslagen

eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras

av luftfartsstyrelsen, därest frågan

rör civil flygplats, samt eljest av

chefen för försvarsstaben.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd

eller länsstyrelsen i fråga om

tillstånd till nybyggnad eller inrättande

av varuupplag, materialgåi d eller

ljusanordning i närheten av befästning,

flygplats eller annan anläggning,

som avses i 81 § byggnadslagen

eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras

av luftfartsstyrelsen om frågan

rör civil flygplats, av den i atomenergilagen

omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör atomenergianläggning

samt eljest av chefen för

försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den H mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om lagstiftning angående

expropriation för atomenergianläggningar m. m. samt anför därvid

följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 maj 1957 har delegationen för atomenergifrågor

anmält, att vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att

uppföra och driva atomreaktoranläggningar behov visat sig föreligga av

vissa ändringar i expropriationslagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Med anledning härav har i september 1957 inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria angående expropriation för atomkraftanläggningar

och reglering av bebyggelsen kring sådana anläggningar, vid vilken promemoria

fogats förslag till ändringar i nyssberörda författningar. Förslagen

torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

över promemorian med därvid fogade författningsförslag har efter remiss

utlåtanden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, delegationen för atomenergifrågor, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands och Västmanlands län, Sveriges industriförbund,

svenska vattenkraftföreningen, svenska värmeverksföreningen, aktiebolaget

Atomenergi, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund samt

Sveriges fastighetsägareförbund. Vid länsstyrelsernas utlåtanden har fogats

yttranden av vederbörande länsarkitekter och överlantmätare, varjämte

länsstyrelsen i Södermanlands län bifogat yttrande från länets hushållningssällskap.

Sedan de frågor, som behandlats i promemorian, härefter varit föremål

för ytterligare beredning inom justitiedepartementet, anhåller jag att nu få

upptaga dem.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

9

Huvuddragen av gällande bestämmelser om anläggningar för utvinning

av atomkraft, om rätt att lösa mark för sådan anläggning m.m.

Bestämmelser om anläggningar för utvinning av atomkraft är givna i lagen

den 1 juni 1956 (nr 300) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen).

Anläggning för utvinning av atomenergi ur uran, plutonium

eller annat ämne kallas i lagen atomreaktor (1 §). Atomreaktor får ej av

någon uppföras, innehavas eller drivas utan tillstånd av Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer (2 §). Ej heller får någon utan sådant

tillstånd innehava, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran,

plutonium eller annat ämne, vilket användes såsom atombränsle, eller förening

vari sådant ämne ingår (1 §). Tillstånd kan begränsas att avse viss tid.

Vid tillståndets meddelande och under dess giltighetstid kan uppställas sådana

villkor som finnes påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän

synpunkt. Tillståndet kan återkallas, om uppställt villkor icke iakttages

eller eljest synnerliga skäl föreligger (4 §). Tillsyn å efterlevnaden av de nu

refererade bestämmelserna i lagen samt av meddelade villkor utövas av

myndighet som Konungen bestämmer (5 §). Tillsynsmyndigheten äger att

efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar, som erfordras för

tillsynens utövande. Myndigheten äger ock meddela de föreskrifter, som

finnes erforderliga för att trygga efterlevnaden av uppställt villkor (6 §).

Atomenergilagen innehåller icke några bestämmelser om rätt för anläggningens

innehavare att påkalla inlösen eller upplåtelse av mark för anläggningen.

Stadganden, som kan tänkas bli åberopade i sådant syfte, finnes

emellertid meddelade i vissa andra författningar.

Främst märkes vissa bestämmelser i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

I 1 § av nämnda lag uppräknas de särskilda ändamål, för vilka expropriation

får äga rum. Lagrummet innehåller visserligen icke någon bestämmelse,

som direkt syftar på atomreaktorer. Några av bestämmelserna i 1 §

är emellertid så avfattade, att de kan tänkas komma till användning för att

möjliggöra inlösen eller upplåtelse av mark för atomreaktor eller därmed

sammanhängande anordningar. Speciellt förtjänar nämnas att expropriationsrätt

kan beviljas för järnväg eller spårväg för allmän trafik eller annan

anläggning för den allmänna samfärdselns främjande (1 § första stycket

2) samt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (1 § första stycket

16).

Expropriation kan avse antingen äganderätt till fastigheten eller nyttjanderätt

eller servitutsrätt till denna (2 §). Om särskild sådan rätt till fastighet

redan tidigare tillkommer annan än kronan, kan den rättigheten bli

föremål för särskild expropriation (1 § andra stycket). Expropriation av

äganderätt innefattar i allmänhet också expropriation av eventuellt bestående

särskilda rättigheter till fastigheten (49 § andra stycket).

För expropriation gäller i övrigt reglerna i 2- -74 §§ expropriationslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

Bland dessa bör här särskilt omnämnas de i 71 och 72 §§ givna bestämmelserna

om förundersökning. Vill någon för expropriation låta upprätta karta

över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äger länsstyrelsen

på ansökan föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under

viss tid skall lämnas. Har expropriationsrätt ej redan meddelats, må

dock dylik föreskrift ej lämnas, om länsstyrelsen finner det uppgivna ändamålet

icke vara sådant, som avses i 1 §. Det åligger sökanden att minst 14

dagar innan undersökningen påbörjas sända underrättelse därom till ägaren,

för såvitt denne vistas å känd ort inom riket. Är ägaren utrikes eller å okänd

ort men har han känt ombud inom riket, skall underrättelsen sändas till

ombudet. Är fastigheten utarrenderad, skall underrättelse tillställas även

arrendatorn. Växande träd får icke fällas för undersökningen, med mindre

länsstyrelsen särskilt medgivit det. Föranleder undersökningen skada, skall

ersättning därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen

skall, om överenskommelse ej träffas, bestämmas av allmän domstol. Innan

undersökningen börjas, skall sökanden hos länsstyrelsen ställa pant eller

borgen för ersättningens gäldande.

Vad angår övriga stadganden i lagen må nämnas, att särskilda bestämmelser

är givna bl. a. rörande expropriation för elektriska svagströmsledningar

i 89, 90, 95 och 96 §§.

Viktiga stadganden av expropriationsrättsligt innehåll förekommer också

i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar (i det följande kallad elektricitetslagen). Har, för någon

orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller

för beredande av drivkraft för sådan industriell anläggning, som finnes

vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt att fastighet,

som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av

elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av

elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,

skall enligt 1 § nämnda lag vad för ändamålet erfordras emot ersättning

avstås eller upplåtas. För upplåtelse av mark till elektrisk starkströmsledning

gäller i vissa hänseenden andra och lindrigare villkor; bl. a.

är Konungens tillstånd till expropriationen icke alltid erforderligt. Menighet

är ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller

upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. I allmänhet är fastighetsägare

ej pliktig att inom icke detaljplanelagt område avstå eller upplåta

mark för ledning på mindre avstånd än 150 meter från boningshus eller

annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård. För det

fall att fastighet skall avstås eller upplåtas, är i 1 § nämnda lag vidare

föreskrivet, att vad i lagen om expropriation i allmänhet samt den särskilda

bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar

meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för

elektriska svagströmsledningar skall äga motsvarande tillämpning; och

skall vad där stadgas med avseende å upplåtelse av nyttjanderätt för svag
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:Is proposition nr 149 år 1958

strömsledning gälla jämväl beträffande upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.

(Stadgandet i 91 § första stycket expropriationslagen, vari tidigare

behandlades frågan om rätt att taga mark i besittning innan expropriationen

fullbordats, har numera upphävts, samtidigt med att allmänna

bestämmelser i detta ämne upptagits i 37—40 §§, och ‘ samband därmed har

föreskrivits att hänvisning till lagrum som ersatts med ny bestämmelse skall

avse denna.) — Vidare må nämnas, att i 3 § elektricitetslagen ges vissa detaljbestämmelser

rörande bl. a. ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsledning

påfordra avstående eller upplåtande av fastighet och om förfarandet

i sådant ärende.

Bland de övriga författningsföreskrifter, som jag i det följande kommer

att beröra, bör redan i detta sammanhang nämnas de bestämmelser om förbud

mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten, vilka är meddelade

i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan

samma dag (nr 390). Dessa bestämmelser är i huvudsak av följande innehåll.

I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än staten

tillhörig flygplats för allmänt bruk får ej nybyggnad företagas eller

virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt

därigenom befästningens eller flygplatsens användning för avsett

ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten.

Länsstyrelsen kan dock medgiva undantag, när synnerliga skäl är

därtill. Motsvarande förbud kan genom särskilt beslut av länsstyrelsen införas,

när beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning

eller statlig flygplats eller tillstånd givits till anläggande eller utvidgning

av annan flygplats för allmänt bruk. Beträffande ersättning för skada och

intrång i anledning av sådana förbud, som nu nämnts, är bestämmelser

givna i 83—85 §§ byggnadslagen. Om förbudet medför, att nybyggnad eller

annan nyss omförmäld åtgärd icke kan ske i den omfattning eller på det

sätt som eljest varit tillåtet och markens ägare till följd härav kan nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare

värde, är han berättigad till ersättning för den skada, han härigenom

lider. Kan marken överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och

kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt sist sagts, är anläggningens

ägare skyldig att lösa marken, såvida ej inlösningsskyldighet

på grund av vissa andra bestämmelser i byggnadslagen åvilar vederbörande

kommun. Även vissa nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild

rätt till marken är berättigade till ersättning. Härutöver är bestämmelser

givna bl. a. rörande avtal i ersättningsfrågan, rörande skyldighet

för anläggningens ägare att gottgöra kommunen, därest denna inlöst marken,

samt rörande forum för talan om ersättningsanspråk. De nu refererade

bestämmelserna gäller i första hand inom städerna men skall på grund

av särskilda bestämmelser i 88, 90 och 121 §§ byggnadslagen äga motsvarande

tillämpning i köping, inunicipalsamhälle och annat område, med avseende

varå Kungl. Maj:t meddelat förordnande om tillämpning av byggnadslagens

bestämmelser för stad, samt inom område på landsbygden, för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Där

fråga är om annat område på landsbygden kan länsstyrelsen föreskriva att

vad i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse, och länsstyrelsen kan också

i sådant fall meddela förordnande enligt 82 §. — Upprätthållandet av

förbuden tryggas genom bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnadslov

och andra former av tillståndstvång. För nybyggnad eller annan åtgärd

av den art, som nu är i fråga, fordras byggnadslov om åtgärden skall företagas

inom stad, köping, municipalsamhälle eller sådant område på landsbygden,

för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Inom annat område på landsbygden, vilket underkastats förbud

mot bebyggelse med stöd av 121 § byggnadslagen, fordras visserligen icke

byggnadslov, men nybyggnad får ej äga rum utan särskilt tillstånd av byggnadsnämnden

(76, 100, 101, 129, 135 och 144 §§ byggnadsstadgan).

Ändringar i expropriationslagen

Promemorian

I promemorian har lämnats ett referat av den förut omnämnda framställningen

från delegationen för atomenergifrågor. Därav framgår, att delegationen

som sin mening uttalat, att bestämmelserna om expropriation för

atomenergianläggningar är knapphändiga och tarvar översyn. Såsom en

annan aktuell fråga, vilken bör behandlas i anslutning därtill, har nämnts

att tvekan ibland uppstått huruvida gällande bestämmelser medger rätt att

företaga erforderliga förundersökningsarbeten, såsom borrningar och seismiska

undersökningar.

Med avseende å sättet för framställning av atomenergi har i promemorian

omnämnts, att energien åtminstone vid hittills konstruerade atomreaktorer

primärt utvinnes i form av värme. Denna kan sedan utnyttjas för att framställa

energi i annan form, t. ex. såsom elektrisk ström eller omedelbart

såsom mekanisk energi. För överföring av energien till den plats, där den

skall utnyttjas, kan samtliga de metoder, som hittills varit brukliga, tänkas

komma till användning. På korta transportsträckor kan värmen direkt överföras

till förbrukningsstället i form av varmvatten, varmluft etc. I vissa fall

är det kanske tänkbart att överföra energi på mekanisk väg medelst drivrem,

roterande axel eller annan transmissionsanordning. På längre distanser

torde överföring i form av elektrisk kraft vara den enda praktiskt möjliga

transportmetoden.

Vad beträffar möjligheterna att förvärva mark för atomenergianläggningar

intager — enligt vad som framhållits i promemorian — de anläggningar,

vid vilka den utvunna energien omedelbart omvandlas och överföres till förbrukningsstället

i form av elektrisk kraft, en särställning. Ä sådana anläggningar

är bestämmelserna i elektricitetslagen tillämpliga. Rätt att inlösa

mark för anläggningen kan enligt nämnda lag tillerkännas anläggningens

ägare under förutsättning att anläggningen är avsedd för någon orts förseen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

13

de med belysning eller drivkraft eller för annat dylikt ändamål eller ock för

beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av

större betydelse för det allmänna. Någon av dessa förutsättningar torde undantagslöst

vara uppfylld i fråga om anläggningar av den omfattning, att

atomdrift kan komma i fråga. Inlösningsrätt kan beviljas vare sig anläggningen

innehaves av kronan, bolag, annan sammanslutning eller enskild person.

Den kan avse mark för såväl själva anläggningen (kraftstationen) som

för kraftledningarna och eventuellt även för andra anordningar, som kan anses

höra till kraftstationen. Rättigheten kan, allt eftersom behovet kräver,

avse förvärv av marken med äganderätt eller förvärv av begränsad sakrätt

(servitut, nyttjanderätt) till marken. — I vissa fall, t. ex. om anläggningen

är avsedd att tillgodose järnvägarnas behov, kan också expropriationslagen

åberopas.

Vad däremot angår sådana atomenergianläggningar, vid vilka den utvunna

energien tillhandahålles i annan form än såsom elektrisk kraft, är behovet

att få anlita expropriation eller liknande förfarande icke lika väl tillgodosett.

Tvångsinlösen kan endast äga rum, om anläggningen tjänar något

av de i 1 § lagen om expropriation särskilt uppräknade ändamålen. F. n.

är särskilt vissa typer av anläggningar aktuella, nämligen sådana som har

till ändamål att tillgodose vissa bebyggelseområden med värme för uppvärmning

av bostäder och andra lokaler och eventuellt även för andra hushållsbehov.

För dylika anläggningar torde rätt till expropriation kunna beviljas

enligt den bestämmelse i expropriationslagen, som möjliggör expropriation

för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar. Möjligheterna att anlita expropriation

är emellertid även i dessa fall väsentligt beskurna genom att

sådan rätt till expropriation ej får beviljas annan än kommun, inom vars

område den mark, som expropriationen skall avse, är belägen.

Efter denna redogörelse för innebörden av nuvarande lagregler har i promemorian

framhållits vissa synpunkter på behovet av en reform. Därvid

har betonats, att landets energiförsörjning är en fråga av största vikt. Tvekan

har ansetts icke behöva råda om att den i fråga om angelägenhetsgraden

kan tävla med flertalet av de verksamhetsgrenar, för vilka rätt till expropriation

f. n. kan medgivas enligt bestämmelserna i 1 § expropriationslagen.

Den hittills viktigaste grenen av energiförsörjningen, nämligen tillvaratagandet

av vattenkraften, har sedan länge varit tillgodosedd med långtgående

bestämmelser av expropriationsrättslig karaktär. Att frågan icke direkt

omnämnts i expropriationslagen beror uteslutande på att den tarvat en

mera ingående reglering än som lämpligen kunnat komma till stånd inom

ramen för denna lag. Huvudparten av reglerna bar inrymts i vattenlagen och

annan lagstiftning i anslutning till denna. Även för framställning av elektrisk

energi på annat sätt än genom utnyttjande av vattenkraft kan — såsom

förut anmärkts — inlösen eller upplåtelse av mark ske tvångsvis med stöd

av bestämmelserna i elektricitetslagen. Metoden att frigöra energi genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

klyvning av atomer är visserligen föga utvecklad men har stora utvecklingsmöjligheter

och det är av vikt att utvecklingen icke hämmas genom att verksamheten

tvingas arbeta under sämre betingelser än andra närstående verksamhetsgrenar.

En atomreaktor ställer vissa speciella krav på den plats, där

anläggningen skall komma till utförande, bl. a. i fråga om grundens beskaffenhet,

grundvattenförhållandena, avståndet till annan bebyggelse, de meteorologiska

förhållandena, transportförhållandena, möjligheterna att ordna

bostäder för personalen in. m. Detta begränsar rätt avsevärt antalet platser,

som kan komma i fråga för utförande av atomkraftanläggningar. I vissa fall

kan man rentav tala om ett tvingande behov av att få möjlighet till expropriation

av det erforderliga markområdet.

Även om de nu anförda skälen rent allmänt talar för införandet av expropriationsrättsliga

regler om atomanläggningar, kan det enligt promemorian

likväl sättas i fråga, om expropriationsbestämmelserna bör gälla även sådana

anläggningar, som uteslutande avser viss industriell verksamhet eller som

eljest arbetar huvudsakligen med hänsyn till vinstintresset. Emellertid har

framhållits, att även sådana anläggningar kan ha stor betydelse ur folkhushållets

synpunkt. Vidare har hänvisats till att bestämmelserna i elektricitetslagen

medger rätt till inlösen eller upplåtelse av mark tvångsvis för t. ex.

ångkraftverk med ändamål allenast att tillgodose viss industriell anläggning.

Något bärande skäl för att göra de expropriationsrättsliga bestämmelserna

om atomreaktorer mindre omfattande har icke ansetts föreligga.

Vidare har ifrågasatts, om icke expropriationsmöjligheterna i allt fall borde

förbehållas anläggningar, som är av en viss icke alltför ringa storlek och

till följd därav kan antagas vara av speciellt stor betydelse för folkhushållet

och eljest ur allmän synpunkt. Någon dylik begränsning har emellertid

ansetts icke vara behövlig.

En annan fråga, som diskuterats i promemorian, gäller den lämpligaste

utformningen i lagtekniskt hänseende av de ifrågasatta nya expropriationsrättsliga

reglerna. Såsom en tänkbar möjlighet har framhållits att dessa antingen

fogas som ett tillägg till atomenergilagen eller tar form av en särskild

lag vid sidan därav. En annan möjlighet är att de nuvarande speciella bestämmelserna

i expropriationslagen och elektricitetslagen, särskilt 111 § expropriationslagen,

omarbetas så, att expropriation för atomvärmeverk och

därmed sammanhängande anordningar förklaras kunna äga rum även utanför

området för den kommun, vilken står som sökande till expropriationen,

samt eventuellt också på det sättet, alt rätt till expropriation för dylik anläggning

tillerkännes även annan än kommun. I promemorian har emellertid

förordats en tredje lösning, nämligen att till 1 § expropriationslagen fogas

en bestämmelse av innebörd att expropriation skall kunna beviljas för inrättande

av atomreaktor och anordningar i anslutning till denna. En tänkbar

invändning är visserligen, att en dylik bestämmelse kommer att omfatta

även vissa fall, som redan är uppmärksammade genom bestämmelserna

i elektricitetslagen. Förhållandet mellan de två lagarna bär emellerlid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

15

ansetts kunna regleras genom en särskild bestämmelse av innebörd, att fråga

om expropriation för atomkraftanläggning, vilken helt eller delvis är

avsedd för alstrande av elektrisk kraft, eller för därtill hörande starkströmsledningar

skall bedömas enligt elektricitetslagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att i 1 §

första stycket expropriationslagen skall upptagas en ny punkt av innehåll,

att rätt till expropriation må medgivas för atomreaktor samt därtill hörande

ledningar och andra anordningar. Vidare har föreslagits, att i slutet av expropriationslagen

skall inflyta dels såsom en ny rubrik orden »Särskilda bestämmelser

om expropriation för atomreaktor» och dels en ny paragraf, betecknad

113 §, med de närmare föreskrifter, som visar sig erforderliga utöver

de allmänna bestämmelserna om expropriation. 1 sådant hänseende

torde — för att underlätta prövningen hos Kungl. Maj :t av ärenden om tillstånd

till expropriation — böra föreskrivas, att expropriationsansökningen

skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller gjort framställning

om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad därom är särskilt

stadgat. Den förut berörda hänvisningen till elektricitetslagen torde också

böra få sin plats i denna paragraf.

I anslutning till det nu anförda har i promemorian också behandlats en

annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen omfattningen av den rätt

till undersökningsarbeten på annans fastighet, som jämlikt 71 § expropriationslagen

kan tvångsvis upplåtas av länsstyrelsen. Förundersökning för anläggande

av atomreaktorer fordrar i allmänhet relativt omfattande arbeten.

Bl. a. förekommer i stor utsträckning borrningar i marken samt seismiska

undersökningar, bestående i att man avfyrar kraftiga sprängladdningar och

mäter de vibrationer, som dessa förorsakar inom det kringliggande området.

Enligt uppgift har meningsskiljaktigheter icke sällan förekommit mellan

markägarna och undersökningspersonalen angående rätten att utföra dylika

prov.

I promemorian har framhållits, att 71 § expropriationslagen enligt sin ordalydelse

blott går ut på att tillträde skall lämnas till den fastighet, varå

förundersökningsarbeten skall äga rum. Åtskilliga omständigheter — hl. a.

den i lagrummet förekommande bestämmelsen om rätt att fälla växande

träd samt bestämmelserna i 72 § om ersättning för skada genom förundersökningen

— ger emellertid vid handen, att lagrummet avser mera än blotta

rätten att vinna tillträde till fastigheten, överhuvud innehåller lagrummet

icke någon annan uttrycklig begränsning i fråga om arten av de arbeten,

som får utföras, än den nyssnämnda bestämmelsen om växande träd. Att

undersökningen kan få omfatta sådana arbeten som t. ex. borrningar eller

grävningar i marken, torde ej behöva dragas i tvivelsmål. Ej heller torde anledning

föreligga att anse t. ex. seismiska undersökningar generellt falla

utanför stadgandets räckvidd. — Å andra sidan har framhållits, att lagrummet

givetvis icke ger rätt att vidtaga andra åtgärder än sådana, som påkal
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lk9 år 1958

las med hänsyn till förundersökningens ändamål. Att anställa onödig skada

är enligt promemorian alltid förbjudet, oavsett om den är mer eller mindre

omfattande. Häri torde även ligga ett krav på att den, som verkställer undersökningsarbetet,

vid behov vidtar .skäliga åtgärder för att förhindra eller

minska skadan, överhuvud får arbeten icke utföras så, att de medför större

intrång i något rättsskyddat intresse än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Att avsiktligt nedriva eller allvarligt skada en byggnad eller annan mera

värdefull egendom lärer näppeligen kunna anses medgivet. Även de kringboendes

hemfridsintresse bör beaktas, så långt det kan ske.

Med hänsyn till den sålunda angivna tolkningen av lagrummet har i promemorian

ansetts, att någon anledning icke föreligger att utvidga eller närmare

definiera dess räckvidd. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra

mindre önskvärda konsekvenser med avseende å tolkningen av andra

likartade lagrum i andra författningar, t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen

och lagen om enskilda vägar.

Något förslag till ändring av hithörande stadganden har därför icke framlagts.

Remissyttrandena

I praktiskt taget alla yttranden bär framhållits, att behov föreligger av

ytterligare bestämmelser om rätt till förvärv av mark för atomkraftanläggning.

I ett yttrande, nämligen det som avgivits av riksförbundet landsbygdens

folk, bär dock uttalats den meningen att atomkraft under överskådlig

tid endast kan komma att användas såsom komplement till vattenkraften

och att det därför icke är på något sätt angeläget att redan nu lösa det

komplicerade problem, som en lagstiftning på området innebär.

Beträffande frågan, hur långt en bestämmelse om rätt till tvångsinlösen

av mark bör sträcka sig, har delade uppfattningar kommit till uttryck.

Delegationen för atomenergifrågor har uttalat, att den i promemorian anförda

motiveringen till stöd för en bestämmelse med expropriationsrättsligt

innehåll är tillämplig ej blott i fråga om atomreaktorer utan även å anläggningar

för bearbetning av atombränsle, till vilka delegationen i detta sammanhang

även velat räkna område för upplagring av radioaktiva avfallsprodukter

från atomenergianläggning. Sveriges industriförbund har även

nämnt anläggningar för regenerering av atombränsle. Aktiebolaget Atomenergi

har framhållit, att de speciella krav, som bör uppställas på förläggningsplatsen

för en atomenergianläggning, är likartade vare sig anläggningen

är att anse som en reaktor eller t. ex. har till ändamål att framställa

plutonium ur utbrända bränsleelement. Strålningsförhållandena är nämligen

av samma slag. I själva verket torde det föreligga mindre valfrihet vid

lokalisering av en plutoniumanläggning än vid bestämmande av plats för en

reaktor. Liknande synpunkter bär anlagts av svenska vattenkraftföreningen.

Hovrätten för Nedre Norrland bär framhållit att — medan expropriationslagens

nuvarande regler närmast är inriktade på att begränsa expropria
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1958

17

tionsrättens omfattning — delvis motsatta synpunkter kan komma att spela

in, när det gäller atomkraftanläggningar. Med hänsyn till eventuella skadeverkningar

kan det nämligen vara nödvändigt att anläggningen förfogar

över avsevärt större områden än som erfordras för själva anläggningen med

tillhörande anordningar i och för sig. Även om det förutsattes, att bebyggelsen

omkring anläggningen regleras med stöd av byggnadslagstiftningen, kan

det bli nödvändigt att fordra att marken närmast en reaktor äges av anläggningen

eller är belagd med servitut till förmån för denna. Det skulle därför

kunna övervägas att i expropriationslagen införa ett stadgande av innehåll,

att då expropriation beviljas för atomkraftanläggning, det tillses att ur

säkerhetssynpunkt tillräckligt stora områden blir disponibla kring reaktorn.

Frågan löses emellertid ej härigenom, eftersom samma problem uppkommer

då atomreaktor anlägges å mark, vartill förfoganderätten förvärvats utan expropriationsförfarande.

Den enda möjligheten torde därför vara att spörsmålet

beaktas vid tillståndsgivningen enligt atomenergilagen. — Lantmäteristijrelsen

har framhållit önskvärdheten av att jord- och skogsbruket icke

genom anläggningar av förevarande art tillfogas större men än nödigt och

att atomkraftanläggningens ägare för sin del vanligen icke är betjänt av att

nödgas ombesörja skötseln av sådan mark som även efter anläggningens

utförande kan förväntas vara produktiv. Markområde, som skall förvärvas

med äganderätt, bör därför enligt styrelsens mening icke givas större areal

än som är erforderligt och bör icke innehålla mark, som ej är farlig att beträda

annat än vid katastroftillbud. Emellertid bör bestämmelserna om

expropriationsrättens omfattning enligt styrelsens mening avfattas så, att

det tydligt framgår, att rätten till expropriation även avser till skyddsområde

erforderlig mark. Även svenska vattenkraftföreningen har påyrkat en

sådan lydelse, att expropriation otvetydigt förklaras kunna beviljas för förvärv

av sådana servitut, som av säkerhetsskäl kan behöva läggas på områden

närmast omkring en atomkraftstation.

I vissa yttranden har framhållits, att expropriationsbefogenheten bör uttryckligen

begränsas att avse anläggningar av viss större betydelse ur allmän

synpunkt. Sveriges lantbruksförbund har i sådant hänseende framhållit, att

man f. n. icke vet något med säkerhet i fråga om utvecklingen på atomkraftområdet

och att man väl kan tänka sig, att rätt att lösa mark i framtiden

kan komma att begäras även för ändamål av mindre betydelse ur allmän

synpunkt. Förbundet har därför funnit nödvändigt att det i lagtexten som

en uttrycklig förutsättning för rätt till inlösen angives att företaget är av

allmän betydelse. Härvid har framhållits, bl. a. att bestämmelserna i elektricitelslagen

är utformade på detta sätt. Liknande synpunkter har anlagts av

riksförbundet landsbygdens folk. Hovrätten för Nedre Norrland har om

innebörden av de nuvarande bestämmelserna i 1 § expropriationslagen yttrat,

att de där nämnda expropriationsändamålen i vissa fall redan i och för

sig är av den allmännyttiga art, att expropriationsrätt principiellt är motiverad

och att lagen i övriga fall direkt utsäger, att allmännytta måste föreligga.

Det synes ej finnas anledning att göra avsteg från denna genomgående

princip för förevarande fall.

2 Bihang Ull riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 149

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

I ett par yttranden har erinringar framförts mot förslagets ståndpunkt atl

de vanliga expropriationsrättsliga ersättningsreglerna skall äga tillämpning

i nu förevarande fall. Sveriges lantbruksförbund har såsom lämpligt jämförelseobjekt

hänvisat till bestämmelserna i vattenlagen samt har framhållit,

att en väsentlig skillnad i sagda lag gjorts mellan det fall, då inlösen

sker för allmänt ändamål, och det fall, då syftet är privatekonomiskt. I det

senare fallet skall — enligt vad som framhållits i remissyttrandet — ersättningen

i princip höjas till 150 procent. Motiveringen till detta stadgande äger

enligt förbundets mening giltighet även i nu förevarande fall. Det finnes

ingen grund till att den som får ersättning från ett atomenergiintresse skall

bli sämre ställd än den som får ersättning från en kraftverksexploatör. Även

riksförbundet landsbygdens folk har med liknande motivering ifrågasatt,

om icke ersättningen bör förhöjas på samma sätt som ersättning enligt vattenlagen.

Visserligen saknar förbundet möjlighet att bedöma, huruvida blivande

atomkraftanläggningar kan medföra så stora ingrepp som de större

vattenkraftanläggningarna, men eftersom icke ens sakkunniga i atomfrågor

kan förutsäga blivande verkningar i fråga om strålningsrisken och behovet

av skyddszoner m. in., förefaller det framlagda förslaget att ha avfärdat problemen

alltför lätt.

Vad i promemorieförslaget anförts om att en blivande lagstiftning om inlösen

av mark för atomkraftanläggningar bör infogas i expropriationslagen

har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Riksförbundet

landsbygdens folk har dock i denna del en annan mening samt har även

i detta fall såsom jämförelse åberopat de detaljerade bestämmelserna i vattenlagen,

speciellt de skyddsföreskrifter som där givits för anläggningar av

skilda slag. Enligt förbundets mening fyller promemorieförslaget icke rimliga

krav på ett ställningstagande till de vitala problemen. Därest bestämmelser

i ämnet nu oundgängligen erfordras, bör de lämpligen sammanföras

i en särskild lag. Sveriges lantbruksförbund har intagit samma mening för

det fall, att inlösningsrätten icke uttryckligen begränsas till allmännyttiga

anläggningar.

Frågan om rätt att utföra förundersökningsarbeten har berörts i några av

yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har förklarat sig icke ha något

att erinra mot vad i promemorian anförts rörande innebörden av gällande

bestämmelser på området och har med hänvisning härtill funnit att någon

ändring av expropriationslagens bestämmelser i ämnet icke är påkallad i förevarande

sammanhang. Vattenfallsstyrelsen, som förklarat sig ha utgått

från samma uppfattning om stadgandets innebörd, har framhållit, att denna

emellertid icke alltid stått sig i praktiken och att Kungl. Maj :t i ett ny

ligen avgjort besvärsmål lämnat en ansökan enligt 14 kap. 5 § vattenlagen

om tillstånd att utföra sprängning för seismiska jorddjupsbestämningar utan

bifall. Enligt styrelsens mening föreligger därför skäl till en sådan förtydligande

ändring av 71 § expropriationslagen, att det klart framgår att rätt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A9 år 1958

till sådana undersökningar inrymmes i ett med stöd av nämnda lagrum lämnat

tillstånd. Motsvarande förtydligande bör också göras i vattenlagens regler

om förundersökning.

Departementschefen

Metoden att framvinna energi för praktiskt bruk genom klyvning av atomer

står ännu i början av sin utveckling. Tvekan behöver emellertid ej

råda om att den kommer att i framtiden få stor betydelse. Den intensiva

forsknings- och försöksverksamhet, som bedrives i många länder, bland

dem Sverige, gör det sannolikt, att utvecklingen på området kommer att gå

snabbt. Planer har redan utarbetats för atomenergianläggningar på skilda

platser i landet, och i ett par fall har uppförande av anläggningarna redan

påbörjats.

En omständighet, som kräver särskilt beaktande vid planläggning och

utförande av atomenergianläggningar, är risken för skador genom strålning,

från det radioaktiva material, genom vars omvandling energi utvinnes. Det

har sedan länge varit känt, att handhavandet av radioaktiva ämnen fordrar

minutiösa säkerhetsåtgärder, för att denna risk skall elimineras. Då det nir

gäller att utföra atomenergianläggningar i större skala än enbart för försök,

måste ovillkorligen fordras, att åtgärder vidtages, som skyddar den närboende

befolkningen mot strålningsrisken. Vid hittills planerade anläggningar

har säkerhetssynpunkten vunnit det största beaktande, och från fackmannahåll

försäkras, att man vid normal drift icke behöver räkna med någon

strålningsrisk. Så länge närmare erfarenheter av atomdrift saknas, kan

man emellertid icke bortse från möjligheten av olyckshändelser, genom vilka

radioaktivt material kan komma att utspridas i trakten närmast omkring

en atomenergianläggning. Även för en dylik eventualitet hör skyddsåtgärder

vara vidtagna.

Såsom skyddsåtgärd kommer främst i fråga att välja lämplig plats för

atomenergianläggningen. Bland de omständigheter, som därvid bör beaktas,

är att nämna avståndet till annan bebyggelse, terrängens beskaffenhet,,

grundvattenförhållandena samt meteorologiska förhållanden. En atomeneigianläggning

ställer sålunda speciella krav på förläggningsplatsen.

Härtill kommer att valet av förläggningsplats mången gång begränsas

även av andra hänsyn. Ett atomvärmeverk kan t. ex. icke gärna läggas på

något större avstånd från den bebyggelse eller den verksamhet, som skall

betjänas därav, eftersom energiförlusterna vid längre transportsträckor blir

betydande. Kraven på en lämplig förläggningsplats för en atomanläggning

är därför icke alltid lätta att uppfylla. Ofta torde förhållandena vara sådana,

att man icke har någon möjlighet att välja mellan olika tänkbara förläggningsplatser

utan är hänvisad att utföra anläggningen på en viss given plats,

om den överhuvud skall komma till stånd.

Icke sällan torde det av nu anförda orsaker visa sig svårt för den, som.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

planerar en atomenergianläggning, att förvärva den för ändamålet erforderliga

marken. Den omständigheten att anläggaren ofta icke har något annat

alternativ än att förvärva ett visst bestämt markområde gör att markägaren

får en monopolställning, som han kan utnyttja för att utkräva ett orimligt

högt pris. I en del fall kan svårigheten att förvärva mark på rimliga villkor

avsevärt försvåra möjligheten att genomföra ur allmän synpunkt önskvärda

anläggningsprojekt. Även om kostnaderna för markförvärv i regel icke innebär

den största kapitalinvesteringen, är det ur allmän synpunkt icke önskvärt,

att företagen, vilka även därförutan är mycket kapitalkrävande, skall

belastas med oskäligt höga kostnader för markförvärv.

Företag med ändamål att utvinna elektrisk energi har sedan länge haft

möjlighet att använda expropriation eller liknande former av tvångsinlösen

för att få sitt markbehov tillgodosett. Sådana företag, som baseras på vattenkraft,

har dessutom i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis taga i anspråk

själva energikällan, nämligen strömfallet. Reglerna på dessa områden är direkt

motiverade av att det ur allmän synpunkt är önskvärt att förefintliga

energitillgångar blir på bästa sätt utnyttjade och att detta endast kan ske

genom att företagen ej belastas med oskäligt höga kostnader för förvärvav

mark och vattenkraft.

Knappheten i tillgången på energi är redan nu ett problem, och detta

tenderar att med tiden bli allt allvarligare. Då nu nya metoder för energiutvinning

skall omsättas i praktiken, är det alldeles särskilt viktigt, att utvecklingen

icke hämmas genom att verksamheten tvingas arbeta under

ogynnsamma ekonomiska förutsättningar.

Införandet av en ny expropriationsgrund är givetvis en fråga, som tarvar

noggrant övervägande. I förevarande fall är det allmänna intresset uppenbarligen

av sådan styrka, att en expropriationsmöjlighet bör införas. Jag

kan därför i princip tillstyrka, att anläggningar för utvinning av atomenergi

utrustas med expropriationsrätt.

I det författningsförslag, som fogats vid den remitterade promemorian, har

expropriationsmöjligheten begränsats att avse enbart atomreaktorer jämte

därtill hörande ledningar och andra anordningar. Enligt min mening är

denna avgränsning alltför snäv. Svårighet att förvärva mark på rimliga villkor

föreligger icke enbart beträffande atomreaktorer utan i nästan samma

grad i fråga om t. ex. fabriker för framställning av atombränsle, anläggningar

för lagring av sådant bränsle, anläggningar för lagring av radioaktiva

avfallsprodukter från atomreaktorer, anläggningar för regenerering

av utbrända bränsleelement in. fl. serviceanläggningar för atomdriften. I

vissa fall, nämligen om dylika anläggningar anbringas i omedelbar anslutning

till en atomreaktor, torde den föreslagna lagtexten innebära, att rätt

till expropriation kan beviljas även för deras behov. Någon anledning att

undantaga det fall, att en sådan anläggning utföres fullt fristående, vilket

torde bli det normala, synes emellertid icke föreligga. Eftersom serviceanläggningarna

är oundgängliga för energiutvinningen, är de ur allmän synpunkt

lika betydelsefulla som själva reaktorn. Jag föreslår därför, att be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A9 år 1958

21

s tämmelserna i ämnet utformas så, att expropriation kan äga rum ej blott

för atomreaktorer utan även för anläggningar med ändamål att framställa

atombränsle och andra anläggningar för atomenergiindustrien.

Möjlighet att använda expropriation bör uppenbarligen föreligga icke blott

i fråga om den mark, som användes för själva anläggningen, utan även i

fråga om markområde, som erfordras såsom skyddsområde kring densamma.

Att så skall kunna ske har förutsatts även i promemorieförslaget. För

tydlighets skull bör detta emellertid uttryckligen angivas i själva författningstexten.

Jag återkommer i det följande till frågan om skyddsområdenas

omfattning och de bestämmelser, som bör gälla för dem. Däremot anser jag

icke erforderligt att i lagtexten nämna, att expropriation kan ske för särskilda

till anläggningen hörande anordningar, såsom ledningar o. d.

En annan fråga gäller, huruvida möjlighet att använda expropriation formellt

skall föreligga i fråga om alla anläggningar för atomindustrien eller

om den skall uttryckligen begränsas till anläggningar av viss storlek eller

eljest av större betydelse. Eftersom de anläggningar, som nu planeras eller

är under utförande, uppenbarligen är tillkomna för att tillgodose allmänna

intressen, har frågan för närvarande icke någon större aktualitet. Den snabba

utvecklingen på området medför emellertid, att ett stadgande utan en sådan

begränsning i framtiden kan komma att framstå som alltför vittgående. Jag

anser mig därför böra förorda, att expropriationsbestämmelsen begränsas

på liknande sätt som motsvarande bestämmelser i elektricitetslagen. Stadgandet

torde alltså böra avfattas så, att expropriation icke får beviljas annat

än för anläggning, som bedömes bli till större gagn för orten eller eljest

äga väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

I promemorian har förutsatts, att expropriationsrätt bör kunna beviljas

även för anläggning, som i första hand tillgodoser privatekonomiska intressen,

för såvitt den fyller de i övrigt uppställda kraven. Eftersom varje anläggning

av någorlunda stor omfattning är ägnad att direkt eller indirekt tillgodose

landets energibehov, oavsett vem som innehar densamma och oavsett

om den i första hand drives med hänsyn till vinstintresset, kan denna princip

icke sägas strida mot det nyss uppställda villkoret, att anläggningen

skall vara av betydelse ur allmän synpunkt. De nuvarande reglerna i vattenlagen

och elektricitetslagen om inlösen av mark och strömfall för elektriska

anläggningar är tillämpliga även om anläggningarna i första hand kommer

till stånd i enskilt intresse. Någon anledning att behandla anläggningar för

atomindustrien på annat sätt torde ej föreligga.

Någon regel om att expropriationsersättningar skall förhöjas utöver det

belopp, som expropriationsdomstolen prövar i och för sig skäligt, kan jag

icke förorda.

Av skäl, som anförts i promemorian, torde de föreslagna nya bestämmelserna

böra infogas i expropriationslagen och alltså icke ta form av en särskild

lagstiftning. Förhållandet till elektricitetslagen torde, i enlighet med

vad som framhållits i promemorian, kunna regleras genom en föreskrift

av innebörd, att de i sistnämnda lag givna bestämmelserna skall äga till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

lämpning jämte bestämmelserna i expropriationslagen, om anläggningen

är helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft.

Jag tillstyrker sålunda att i 1 § lagen om expropriation inskjutes en bestämmelse

om expropriation för atomenergiindustriens behov av den innebörd,

som framgår av det nu anförda, och att till lagen fogas en ny paragraf,

benämnd 113 §, jämte föregående överskrift, av samma sakliga innehåll

som i det remitterade förslaget.

Vad beträffar det i framställningen från delegationen för atomenergifrågor

omnämnda spörsmålet, huruvida ett förordnande jämlikt 71 § expropriationslagen

om rätt att vinna tillträde till fastighet för förundersökning

även innefattar rätt att vid behov verkställa borrningsarbeten och seismiska

undersökningar, kan jag ansluta mig till den i promemorian uttalade meningen,

att dylika undersökningar, om de verkställes med nödigt hänsynstagande

till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Någon

.ändring av gällande regler på detta område anser jag därför icke erforderlig.

Reglering av bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar

Promemorian

I den förut berörda framställningen från delegationen för atomenergifrågor

— vilken refererats i promemorian — har som ett önskemål framhållits,

att möjlighet skapas att reglera bebyggelsen i den närmaste omgivningen

kring en atomreaktor ävensom att eliminera bebyggelse i anläggningens

•omedelbara närhet. Storleken av skyddsområdet beror på anläggningens

utförande och de lokala meteorologiska förhållandena. Mindre kostnadskrävande

bebyggelse, t. ex. sportstugebebyggelse, torde kunna tillåtas inom

vissa delar av området. Sedan man erhållit erfarenheter beträffande olika

typer av atomenergianläggningar, bör en omprövning kunna ske beträffande

storleken av det område, inom vilket restriktioner för bebyggelsen behöver

ifrågakomma. Emedan det torde vara svårt att i de nya lagbestämmelserna

dra en gräns mellan olika typer av bebyggelse, bör Kungl. Maj:t eller myndighet,

som Kungl. Maj :t bestämmer, ges möjlighet att inom sådant område

efter särskild ansökan medgiva bebyggelse av viss typ.

Med utgångspunkt från de nämnda uttalandena har i promemorian framhållits,

att det f. n. är svårt att definitivt bestämma storleken av det i olika

fall erforderliga skyddsområdet. Möjligt är, att man i nuvarande läge är

beredd att överskatta behovet och att de skyddsområden, som eventuellt

utlägges, framdeles kommer att kunna minskas. Emellertid torde det icke

kunna anses försvarligt att ge skyddsområdena en mindre omfattning än

att man är övertygad om att riskerna för skadlig inverkan från reaktorn

elimineras.

Den plats, där själva reaktorn är uppförd, och ett visst område närmast

däromkring torde enligt promemorian böra hållas fria från all be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

byggelse med undantag av sådan, som eventuellt erfordras för själva reaktorn

och dess drift. Mark, som sålunda icke kan nyttjas för något annat

ändamål än reaktordriften, torde undantagslöst böra förvärvas med äganderätt

av den, som skall driva reaktorn. Vad däremot angår sådana markområden

i närheten av reaktorn, som alltjämt kan utnyttjas för annat ändamål,

t. ex. för skogsbruk, torde det i allmänhet vara mera praktiskt, att

marken belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse och

eventuellt även de föreskrifter om andra särskilda rättigheter till marken,

vilka erfordras för anläggningen. Beträffande sättet för förvärv av äganderätt

eller servitutsrätt till mark i fall, då frivillig överenskommelse med

markägaren ej kan träffas, har hänvisats till vad som yttrats om expropriation

för anläggningens behov. Utanför det område, som ovillkorligen bör

hållas fritt från varje slag av bebyggelse, bör man enligt promemorian räkna

med en zon, inom vilken det visserligen icke är nödvändigt att helt förhindra

varje slag av bebyggelse men där bebyggelsen måste underkastas

större eller mindre inskränkningar med hänsyn till reaktorn. Arten och

omfattningen av dessa inskränkningar måste med nödvändighet bli varierande.

Inom vissa områden, särskilt de som ligger nära reaktorn och icke genom

terrängförhållandena har skydd mot skadlig strålning, kan någon bebyggelse

av nämnvärd omfattning ej få komma i fråga. Längre ut i periferien

och särskilt på skyddade platser torde bebyggelse ofta kunna tillåtas i rätt

stor omfattning. Mycket beror härvid på bebyggelsens karaktär. Sålunda

torde t. ex. vissa förrådsbyggnader, byggnader för tillfälligt bruk m. m.

kunna förläggas relativt nära en atomreaktor, medan däremot större försiktighet

måste iakttagas beträffande exempelvis tätare bostadsbebyggelse.

Behovet att kunna reglera bebyggelsen inom den yttre zonen kring reaktorn

kan icke anses tillgodosett enbart genom en möjlighet för anläggningens

ägare att expropriera äganderätt eller servitutsrätt till marken. Vad som

erfordras är icke ett förbud mot all bebyggelse inom hela området kring

reaktorn utan blott en möjlighet att i det särskilda fallet kunna inverka

på bebyggelsens lokalisering, täthet och utformning i övrigt. Tillskapandet

av servitut, som ger möjlighet att helt förbjuda bebyggelse inom ett vidsträckt

område kring reaktorn, innebär större våld än som är nödvändigt.

Vidare skulle det mången gång visa sig onödigt dyrbart för anläggningens

innehavare att anlita denna utväg. Det bleve i praktiken knappast möjligt

att med någon grad av säkerhet på förhand uppskatta den skada, som införandet

av en dylik reglering komme att vålla markägarna, och skadan

skulle därför säkerligen i regel bli avsevärt övervärderad. Skadeuppskattningen

bör därför lämpligen få anstå, till dess frågan om bebyggande blir

aktuell och det visar sig, i vad mån bebyggelse kan tillåtas komma till stånd

och vilka inskränkningar som måste påfordras med avseende å dess närmare

utformning. — Ej heller kan frågan om bebyggelsens lokalisering

och utformning lämpligen lösas med anlitande av de i byggnadslagstiftningen

upptagna planinstituten. — I stället har i promemorian rekommenderats

eu annan lösning, nämligen att de erforderliga bestämmelserna in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

åt betas i själva byggnadslagstiftningen och utformas efter mönster av de

nuvarande i 81 och 82 §§ nämnda lag förekommande stadgandena om bebyggelse

i närheten av militär anläggning eller flygfält.

I promemorian har upplysts, att de nuvarande bestämmelserna om förbud

mot bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält i praktiken

fungerar så, att den myndighet, som förvaltar eller har tillsyn över

den militära anläggningen eller flygfältet, under hand ger byggnadsnämnden

nödiga upplysningar angående omfattningen av det område, inom

vilket man anser sig ha några intressen att bevaka, och om möjligt även

meddelar nämnden hur långt man är beredd att gå i fråga om medgivanden

till bebyggelse inom detta område. (Beträffande militära anläggningar har

emellertid av sekretesskäl dylika upplysningar lämnats endast i begränsad

omfattning.) Genom upplysningarna sättes byggnadsnämnden i stånd att

själv avgöra huvudparten av de byggnadsärenden, i vilka prövningen bör

resultera i att den tillämnade bebyggelsen får komma till stånd. För sådana

fall, då nämnden på grundval av meddelade upplysningar har anledning

förmoda, att hinder möter mot den sökta åtgärden, finns bestämmelser om

skyldighet för nämnden att samråda med vederbörande militär- eller luftfartsmyndighet

(99, 100, 101 och 142 §§ byggnadsstadgan).

Som en svaghet i denna lösning har i promemorian angivits att tillämpningsområdet

för förbuden blir relativt obestämt och att det för en byggande

kan bli svart att avgöra, huruvida en tilltänkt byggnad överhuvud

beröres av ett förbud. Vid behov kan den byggande emellertid inhämta upplysning

om vad som gäller hos byggnadsnämnden. Inom områden, varest

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, är prövningen av företagets

tillåtlighet dessutom samordnad med prövningen av ärendet rörande byggnadslov

på sådant sätt, att den, som fullgör sin skyldighet att söka byggnadslov,

i samband därmed också får avgjort, huruvida hinder mot byggnadsföretaget

möter ur nu förevarande synpunkter. Om ett förbud med

stöd av 82 eller 121 § byggnadslagen införes inom område, varest skyldighet

att söka byggnadslov ej föreligger, skall enligt 168 § byggnadsstadgan

särskilda åtgärder vidtagas för att bringa saken till allmänhetens kännedom.

F. ö. torde man kunna förutsätta, att ägarna av mark inom området

närmast omkring anläggningen skulle få kännedom om saken även utan

särskilda kungörelseåtgärder. Invändningen har därför ansetts icke vara

särskilt tungt vägande.

Såsom en annan tänkbar invändning har i promemorian angivits den omständigheten,

att ersättningsbestämmelserna i 83—85 §§ byggnadslagen är

utformade närmast med tanke på anordningar, som direkt tjänar riksnyttans

intresse, och fått en ganska restriktiv utformning. Eftersom de tilltänkta

bestämmelserna om skyddszoner kring atomreaktorer icke förestavas

av anläggarnas intresse utan i första hand har till ändamål att skydda

allmänheten och framför allt dem som bygger och bor i grannskapet mot

de faror, som atomdriften kan tänkas förorsaka, bär emellertid ersättnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

reglerna i promemorian bedömts vara tämligen väl avvägda även om de utvidgas

att avse skyddszoner kring atomreaktorer. En markägare kommer

visserligen icke att kunna göra anspråk på ersättning enbart därför att han

till äventyrs nödgas i någon mån omdisponera sina planer på att bebygga

marken, men däremot utgår ersättning om möjligheterna att bebygga marken

undergår sådan minskning, att man kan tala om en verklig och påtaglig

värdeförlust. Ersättningsregeln överensstämmer vidare i huvudsak med

bestämmelserna på flera andra närstående områden (jfr t. ex. 33 a § lagen

om allmänna vägar, 3 § strandlagen och 102 § lagen om enskilda vägar).

Med den nu redovisade motiveringen har i promemorian framställts förslag

om att bestämmelser införes rörande skyddsområden kring atomreaktorer,

att dessa utformas med de nuvarande bestämmelserna i 81 och 82 §§

byggnadslagen som förebild samt att de får sin plats i anslutning till dessa.

Närmare bestämt går promemorieförslaget ut på att till 81 § byggnadslagen

skall fogas en bestämmelse om att nybyggnad icke utan länsstyrelsens

tillstånd skall få äga rum i närheten av atomreaktor, om avsevärd risk

kan antagas föreligga för skadlig strålning eller annan menlig inverkan

från reaktorn. I 82 § byggnadslagen bör enligt förslaget göras sådan ändring,

att länsstyrelsen får befogenhet att utfärda särskilt förbud mot nybyggnad,

då tillstånd givits att anlägga atomreaktor. Förslaget innebär vidare,

att rubrikerna vid 81 och 121 §§ byggnadslagen får en avfattning, som

svarar mot lagens ändrade innehåll. Härjämte har föreslagits vissa följdändringar

i 99 §, 144 § och 167 § 4 mom. byggnadsstadgan.

Remissyttrandena

Att bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar kan behöva underkastas

vissa inskränkningar och i övrigt regleras med hänsyn till strålningsrisken

har vitsordats i nära nog alla yttranden. Aktiebolaget Atomenergi

har betecknat frågan som brådskande. Sveriges industriförbund har

framhållit, att åtminstone vissa atomreaktorer sannolikt i framtiden kommer

att få sådan inherent säkerhet, att något säkerhetsområde överhuvud

icke behöver komma i fråga, samt har med utgångspunkt härifrån betonat,

att en lagstiftning bör ge möjlighet till smidig anpassning efter utvecklingen.

Enligt förbundets mening fyller promemorieförslagen detta krav.

— Endast riksförbundet landsbygdens folk har intagit en mera betänksam

hållning i det att förbundet framhållit, att inskränkningar i möjligheterna

att bebygga marken innebär ett avsevärt intrång i den enskilda äganderätten

och att det därför bör allvarligt övervägas, huruvida skäl till lagstiftning

av sådan restriktiv art verkligen föreligger.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna om reglering

av bebyggelsen har delegationen för atomenergifrågor och aktiebolaget

Atomenergi framställt samma anmärkning som i fråga om expropriation,

nämligen all bestämmelserna bör gälla alla anläggningar för atomindustrien,

för vilka behörigt tillstånd meddelats. Härjämte har framhållits,

att de skadetyper, som är specifika för atomenergianläggningar, inskränker

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i9 år 1958

sig till strålningsskador och att någon särskild föreskrift därför icke motiveras

ur annan synpunkt än med hänsyn till strålningsrisken. Vidare har

delegationen som sin uppfattning uttalat, att det bör ankomma icke på

länsstyrelse utan på Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad myndighet

att meddela tillstånd till bebyggelse kring atomenergianläggningar, detta

i överensstämmelse med vad som gäller enligt atomenergilagen. Hovrätten

för Nedre Norrland har ifrågasatt, om det är ändamålsenligt att de bebyggelsereglerande

bestämmelserna begränsas att gälla endast nybyggnad,

samt har framhållit att motsvarande bestämmelser i 81 och 82 §§ byggnadslagen

om förbud mot bebyggelse i närheten av försvars- och luftfartsanläggningar

gäller ej blott nybyggnad utan även inrättande av virkes- eller

annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning. Bortsett från ljusanordning

synes det som om av försiktighetsskäl samtliga nämnda anordningar

borde inbegripas under regleringsbestämmelserna. En atomreaktors

skadeverkningar undandrar sig visserligen hovrättens bedömande, men då

någon egentlig praktisk olägenhet ej torde orsakas av att de föreslagna

bestämmelserna utvidgas i angiven riktning, synes det bättre om de härigenom

till äventyrs skulle bli för omfattande än att de göres för snäva.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat det som angeläget, att

byggnadsnämnderna i förekommande fall får närmare besked från tillsyningsmyndigheten

angående de områden, inom vilka inskränkningar av

bebyggelse bör ske, samt rörande arten av de inskränkningar, som bör

ifrågakomma. Klara besked i dessa hänseenden är nämligen av betydelse

för ett snabbt och säkert avgörande av byggnads- och planärenden.

De i promemorian angivna principerna för bestämmande av ersättning

i anledning av förbud mot bebyggelse i närheten av atomenergianläggning

har godtagits i flertalet yttranden. I yttrandet från lantbruksstyrelsen

har framhållits, att de nuvarande ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnadslagen

kanske vid första påseende förefaller väl snäva för att lämpa sig för

förevarande fall men att de överensstämmer med liknande bestämmelser

i t. ex. lagen om allmänna vägar, strandlagen och lagen om enskilda vägar

samt att det ur lagteknisk synpunkt knappast kan förordas att tillskapa

särskilda regler för nu ifrågavarande ändamål. Hovrätten för Nedre Norrland

har sagt sig icke kunna godtaga de argument, som i promemorian åberopats

för tillämpning av ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnadslagen.

Det oaktat har hovrätten ej velat motsätta sig att dessa regler tillämpas.

Det är enligt hovrättens mening visserligen teoretiskt tänkbart att i ersättningshänseende

skilja mellan de fall, då anläggningen tillgodoser ett allmänt

intresse, och de fall då den uteslutande är privatekonomiskt motiverad.

I praktiken torde dock en dylik gränsdragning ställa sig svår. Härtill

kommer att ersättningsreglerna kan förväntas i stort sett leda till resultat,

som överensstämmer med byggnadslagstiftningens allmänna principer

om markägares ersättningsrätt. Byggnadslagen är i detta hänseende

restriktiv. Enligt grundsatserna för lagen skall ersättningsrätten be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

dömas med hänsyn till markens användningssätt och värde vid tiden för

bebyggelseregleringen. Ersättning utgår ej till markägare för att de hindras

att utnyttja sin mark till tätbebyggelse. Ej heller berättigas de till ersättning

för att, inom planlagda områden, byggnadsrätten begränsas genom

t. ex. bestämmelser om hushöjd eller våningsantal. De egentliga praktiska

fallen, då ersättning kan utgå, är dels då marken överhuvud ej får användas

för enskilt bebyggande och dels då inskränkningar sker i möjligheten till

glesbebyggelse. För ersättningsrätt i det förra fallet gäller emellertid enligt

21 och 48 §§ byggnadslagen samma förutsättning som enligt 83—85 §§,

nämligen att marken till följd av inskränkningen i förfoganderätten kan

nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet. Rätten

till ersättning vid inskränkningar i föreliggande möjlighet till glesbebvggelse

är begränsad på motsvarande sätt enligt 22, 86 och 122 §§. I båda

fallen kan inskränkningen visserligen anses motiverad av allmänna intressen,

som, enligt vad tidigare sagts, ej alltid är förbundna med anläggandet

av atomreaktorer. Vid bebyggelsereglering i närheten av dylika anläggningar

torde ifrågavarande begränsning dock knappast få någon praktisk

betydelse. Det torde nämligen kunna förutsättas, att inskränkningarna i

bebyggelsen här regelmässigt blir av sådan art att — därest skada överhuvudtaget

orsakas genom dem — de måste anses medföra att marken

uppenbarligen ej kan nyttjas enligt sitt värde. Det synes därför som om

promemorieförslaget ej skulle behöva leda till något åsidosättande av berättigade

markägarintressen.

Överlantmätaren i Stockholms län har betonat vikten av att tillbörlig

uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringsfrågan samt av att anläggningens

innehavare i regel disponerar så stora markområden med äganderätt eller

servitutsrätt, att nybyggnadsförbud med därav följande värdeminskningar

blir sällsynta.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Västmanlands län har ansett att

ersättningsreglerna icke bör utformas lika restriktivt i förevarande fall

som då fråga är om befästningar, flygfält och andra anordningar, vilka

mera omedelbart tjänar riksnyttans intresse. En jämförelse med normerna

för ersättning vid vattenkraftanläggningar hade bort ligga närmare till

hands. Samma synpunkter har anlagts i yttrandet från riksförbundet landsbygdens

folk. Sveriges fastighetsägareförbund har som sin uppfattning uttalat,

att den som driver en farlig verksamhet av förevarande art alltid bör

fullt ut svara för de förluster som andra kan åsamkas härav samt har

ansett det mest rimligt och ändamålsenligt, om grannelagsrättens allmänna

regler blir vägledande även i frågor rörande skyddsområde kring atomreaktor.

Svenska vattenkraftföreningen har rekommenderat en tillämpning

av allmänna skadeståndsregler.

Sveriges lantbruksförbund har i sitt yttrande starkt kritiserat argumentet,

att skyddsområden kring en atomreaktor skulle vara tillkomna i allmänhetens

och icke i anläggarens intresse. I övrigt bar förbundet särskilt

gått in på frågan, huruvida det är lämpligt att uppskjuta skadeuppskatt
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1958

ningen till dess bebyggelse inom en atomanläggnings skyddsområde aktualiseras

eller att utmäta ersättning så snart förbudet pålägges. Härvid har

framhållits, att med den nuvarande opinionens inställning till atomstrålningen

icke någon lär komma att spekulera på mark inom en sådan anläggnings

riskområde. Någon bebyggelse blir då aldrig aktuell, och markägaren

får vid uppskjuten skadeuppskattning aldrig något underlag för

att begära ersättning för sin förlorade bebyggelsemöjlighet. Påståendet i

promemorian att en omedelbar skadeuppskattning någon gång kan föranleda

en övervärdering förtjänar icke avseende. F. ö. är det enligt förbundets

mening en allmän rättsprincip att den som får sig tillerkänd en tvångsrätt

får vidkännas denna värderingsrisk.

Departementschefen

Utvinning av atomenergi i industrimässig skala fordrar avsevärda mängder

atombränsle. Ansamling av större partier därav på en och samma plats

innebär i och för sig vissa riskmoment. Vidare är tillvägagångssättet vid

energiutvinningen sådant, att det under vissa förhållanden kan tänkas medföra

risk för olyckshändelser, genom vilka radioaktivt material kan komma

att spridas utanför själva anläggningen och därigenom bli en fara för allmänheten.

Ur allmän synpunkt är det därför — såsom jag redan tidigare

framhållit — ofrånkomligt att såsom villkor för verksamhetens bedrivande

fordra långtgående skyddsåtgärder.

Behovet av kontroll från det allmännas sida tillgodoses genom atomenergilagen.

Såsom förut nämnts innehåller denna lag bestämmelser, enligt vilka

rätten att uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för

framställning av atombränsle etc. gjorts beroende av tillstånd utav Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer. I samband med tillståndsgivningen

finns möjlighet att uppställa villkor i fråga om anläggningens

förläggning, utformning och kapacitet samt rörande speciella säkerhetsåtgärder

till skydd för personalen och allmänheten. Så har också

skett i fråga om de anläggningar, för vilkas utförande tillstånd hittills beviljats.

Några generella normer för vad som bör fordras ur säkerhetssynpunkt

har hittills icke kunnat utformas. De krav, som uppställts på anläggningens

förläggning och utformning samt på kontroll över driften, har emellertid

varit stränga. Härigenom anser man sig med säkerhet ha nått så långt,

att någon för allmänheten farlig strålning ej behöver befaras vid normala

driftsförhållanden. Därutöver söker man givetvis också beakta risken för

oparäknade händelser i samband med driften. De hittills planerade anläggningarna

är så utformade, att det även om en allvarlig olycka inträffar

måste anses mindre sannolikt att radioaktiv substans utsprides över omgivningen

i större mängder. Någon absolut säkerhet kan emellertid icke

skapas, och man kan alltså icke helt utesluta möjligheten av ett olycksfall,

varigenom risk för skadlig strålning kan uppstå i den närmaste omgiv
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1958

29

ningen kring en atomenergianläggning. Risken är givetvis störst i anläggningens

omedelbara närhet. Det är möjligt att allvarliga, t. o. m. livsfarliga

skador kan drabba den, som råkar vistas där då en större olycka inträffar.

Utanför detta farliga område kan skaderisker föreligga inom ytterligare

en zon. Denna fara är dock icke större än att man räknar med att kunna

praktiskt taget helt undvika personskador genom att evakuera området.

Av det anförda framgår, att kring en atomenergianläggning bör finnas

två skyddszoner, nämligen en inre zon, som ej bör få beträdas av obehöriga

och som därför icke kan utnyttjas för annat ändamål än för anläggningens

behov, samt en yttre zon, vilken icke behöver underkastas lika rigorösa

föreskrifter. Med avseende å den yttre zonen erfordras i huvudsak blott

bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra uppkomsten av sådan alltför

tät eller olämpligt utformad bebyggelse, som försvårar en snabb evakuering.

Det markområde, som ingår i den inre skyddszonen, bör anläggningens

innehavare undantagslöst förvärva med äganderätt. Att så sker bör övervakas

i samband med tillståndsgivningen enligt atomenergilagen, och i

samma ordning torde erforderliga föreskrifter kunna givas angående skyldighet

för anläggningens innehavare att hålla området inhägnat, att uppsätta

varningstavlor m. m. Markförvärvet bör, såsom tidigare anmärkts,

vid behov kunna ske medelst expropriation.

Inom den yttre zonen, där man icke behöver räkna med någon överhängande

fara för strålningsskador, finns ej något hinder för att marken

under normala förhållanden användes t. ex. för skogsbruk eller jordbruk.

Någon anledning för anläggningens innehavare att förvärva mark inom

detta område med äganderätt föreligger därför i regel icke. Tvärtom är

det ur allmänekonomisk synpunkt önskvärt, att marken i största möjliga

omfattning tages i bruk för andra produktiva ändamål. Vad som erfordras

ur skyddssynpunkt är blott en möjlighet att reglera uppkomsten av bebyggelse

inom området.

Bebyggelseregleringen kan, såsom framhållits i promemorian, tänkas ske

på två olika sätt. En möjlighet är att marken — vid behov med anlitande

av expropriation — belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse.

En annan möjlighet är att frågan regleras genom en lagbestämmelse

av innebörd att bebyggelsen inom det område, som är i fråga, göres beroende

av myndighets tillstånd.

Den metod för bebyggelsereglering, som består i att anläggningens innehavare

förskaffar sig servitutsrätt till det kringliggande markområdet, har

flera fördelar framför den andra metoden. Den är effektiv, den fordrar

icke någon mera ingående övervakning eller annan insats från myndigheternas

sida, den garanterar markägarna full ersättning för intrång och

den medför i allmänhet icke någon risk för dem att lida förluster genom

förbiseende av gällande föreskrifter. Särskilt väl lämpar den sig för sådana

fall, då det från början står klart, att icke någon som helst bebyggelse

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

eller i allt fall icke någon bostadsbebyggelse kan tillåtas uppkomma inom

ett visst område. Jag förutsätter att metoden konsekvent bör komma till

användning, när detta villkor kan anses uppfyllt, och att tillsynsmyndigheten

övervakar att så sker. Genom de av mig förordade ändringarna i expropriationslagen

skapas möjlighet att vid behov pålägga servitut även

mot markägarens bestridande.

Det nu anförda innebär emellertid icke att behovet av bestämmelser om

iillståndstvång för rätt att bebygga mark i närheten av atomenergianläggningar

bortfaller. Jag har tidigare framhållit att man f. n. icke har någon

möjlighet att exakt bedöma hur stora skyddsområdena bör vara och att

man därför av säkerhetsskäl nödgas tills vidare räkna med större skyddsområden

än som framdeles torde visa sig nödvändiga. Bortsett härifrån är

förhållandena i många, kanske de flesta fall sådana att bebyggelse mycket

väl kan tillåtas uppkomma inom skyddsområdet, låt vara i begränsad omfattning.

I så fall kan av anläggningens innehavare icke skäligen fordras

att området belägges med servitut, som innebär totalt förbud mot bebyggelse.

Detta kan f. ö. vara mindre lämpligt även ur allmänekonomisk synpunkt.

Jag anser därför, att vid sidan av möjligheten att införa bebyggelseförbud

medelst servitut bör gälla en generell lagregel av innebörd, att byggnad

icke utan särskilt tillstånd får uppföras inom området omkring en

atomenergianläggning.

Någon anledning att — såsom i ett remissyttrande föreslagits — utvidga

bestämmelserna att gälla även andra åtgärder än nybyggnad föreligger enligt

min uppfattning icke.

Däremot bör bestämmelserna —- i likhet med de föreslagna nya expropriationsrättsliga

reglerna — gälla icke blott atomreaktorer utan även andra

anläggningar för atomindustrien.

Tillståndsgivningen synes, i överensstämmelse med vad som enligt byggnadslagen

gäller i andra likartade fall, böra ankonupa på länsstyrelsen

med rätt för den centrala tillsynsmyndigheten att hos Kungl. Maj:t överklaga

beslut varigenom tillstånd beviljas. Härutinnan föreslås alltså icke

någon ändring i promemorieförslaget.

De nu förordade nya lagreglerna torde, i överensstämmelse med vad som

förutsatts i promemorian, böra få sin plats i anslutning till de nuvarande

bestämmelserna i 81 och 82 §§ byggnadslagen om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret eller luftfarten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om ersättning till markägare x

anledning av den föreslagna regeln om tillståndstvång för byggande i närheten

av atomenergianläggningar.

Det finnes icke någon allmän lagregel eller rättslig princip om rätt

för markägare till ersättning i anledning av lagregler eller administrativa

påbud, som inskränker möjligheterna för markägare och andra att utnyttja

sin egendom på sätt som eljest varit möjligt. Såsom exempel kan nämnas,

att någon rätt till ersättning i allmänhet icke inträder vare sig då nybygg
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

31

nadsförbud införes enligt bestämmelserna i byggnadslagen eller byggnadsrätten

inom ett planlagt område begränsas t. ex. genom bestämmelser om

hushöjd eller våningstal. De mera speciella ersättningsregler, som finnes,

är motiverade av skälighetshänsyn och har i allmänhet begränsats att avse

sådana fall, då intrånget är mera betydande samt leder till avsevärd och

påtaglig ekonomisk förlust för den enskilde. Ett exempel på dylika speciella

lagregler erbjuder den förut refererade bestämmelsen i 83 § byggnadslagen.

Liknande regler återfinnes i lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda

vägar, strandlagen, naturskyddslagen in. fl. författningar.

De nu angivna principerna gäller emellertid blott i fall, då ingripande sker

i det allmännas intresse. Då ingripandet, såsom i förevarande fall, dessutom

har till ändamål att skapa förutsättningar för privat företagsamhet, ligger

det kanske närmare till hands att ersättningsreglerna utformas i anslutning

till vad som gäller i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare i

allmänhet.

En bedömning efter de allmänna regler, som anses gälla inom grannelagsrätten,

är emellertid knappast ägnad att ge något för markägarna

gynnsammare resultat. Det torde få anses fastslaget, att en fastighetsägare

icke kan påräkna ersättning för olägenheter genom t. ex. immissioner, som

härrör från driften på en grannfastighet, med mindre olägenheterna överstiger

ett visst, icke alltför ringa mått (den s. k. toleranspunkten).

Ett annat jämförelseobjekt erbjuder ersättningsreglerna i expropriationslagen

och andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Vid sådan

upplåtelse av servitut eller annan särskild rätt till fastighet, som sker

med stöd av dylika författningar, gäller som allmän regel, att markägaren

får ersättning för varje intrång, som orsakas av upplåtelsen. Det bör emellertid

redan nu anmärkas, att en jämförelse med dessa bestämmelser haltar

bl. a. i det hänseendet, att ett tillståndstvång av den karaktär, som här förordats,

i motsats till ett bebyggelseservitut icke i och för sig innebär några

inskränkningar i möjligheterna att utnyttja marken.

En skälig lösning av ersättningsfrågan torde enligt min mening icke

kunna uppnås annat än genom en kompromiss mellan de nu antydda synpunkterna.

I princip bör markägaren anses berättigad till ersättning av

anläggningens innehavare för det intrång, som förorsakas honom genom

att han förhindras att nyttja sin mark på sätt som eljest skulle ha skett.

Vid utformningen av ersättningsreglerna bör emellertid beaktas, att det

allmännas intresse av att skydda befolkningen för faror jämte ovissheten

om dessas omfattning i många fall leder till en mera omfattande reglering,

än som ur anläggningsinnehavarens synpunkt kan framstå såsom rimlig.

Enbart den omständigheten att tillståndstvång införes för rätt att bebygga

ett visst område kan icke i och för sig anses utgöra ett sådant intrång,

som bör berättiga till ersättning. Eu skadevärdering på förhand är

i regel icke möjlig, eftersom omfattningen av skadan helt beror på hur

tillståndsgivningen handhaves. Motivet för att införa ett system med tillståndstvång

jämsides med metoden att belägga marken med servitut be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lå9 år 1958

står — såsom förut framhållits —■ till stor del just i svårigheterna att med

nuvarande begränsade erfarenheter bedöma, i vilken omfattning bebyggelse

framdeles kan tillåtas uppkomma i närheten av atomenergianläggningar.

En lagregel av innebörd att skadevärdeiingen uppskjutes till den tidpunkt,

då skadan faktiskt inträffat, kan icke anses strida mot markägarnas berättigade

intressen. Ersättningsregeln bör därför utformas efter denna princip.

För att ersättning skall utgå bör vidare gälla, att inskränkningarna i

möjligheterna att bebygga marken är av ekonomisk betydelse för markägaren,

d. v. s. att egendomen ger ett sämre ekonomiskt utbyte och därför

i ägarens hand har ett lägre värde än om han fått utnyttja den fritt.

Vad som kan bli föremål för tvekan är i huvudsak blott om ersättningsregeln

bör begränsas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i

83 § byggnadslagen, d. v. s. så att ersättning utgår endast i fall då inskränkningen

i bebyggelserätten leder till att marken kan utnyttjas blott på sätt

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller om rätt

till ersättning skall föreligga utan dylik begränsning.

Ur rent ekonomisk synpunkt torde det icke vara av alltför stor betydelse,

vilkendera lösningen som väljes. Om bebyggelse ej medgives i önskad omfattning,

torde förhållandena i regeJ vara sådana, att ersättning kommer

att utgå i båda fallen. Erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande

bestämmelsen i 83 § byggnadslagen och liknande regler i andra författningar

ger icke vid handen, att de skulle leda till att intrång av nämnvärd betydelse

ej blir ersatt. Däremot har bestämmelserna otvivelaktigt den verkan,

att de underlättar frivilliga uppgörelser i fall, då intrånget är av måttlig

omfattning, och förhindrar processer om praktiskt betydelselösa ersättningsbelopp.

För min del skulle jag av principiella skäl närmast vara böjd för att i

detta fall förorda att ersättning förklaras skola utgå utan den nyss angivna

begränsningen, om man behövde räkna med att skyddsområden av ifrågavarande

karaktär verkligen kommer att visa sig behövliga för all framtid.

Det är emellertid väl tänkbart att denna extra skyddsåtgärd i längden

kommer att visa sig obehövlig och att bebyggelse framdeles kommer att

kunna tillåtas i betydligt större omfattning än vad man nu nödgas räkna

med. Vid sådant förhållande torde de föreslagna nya reglerna få anses i övervägande

grad motiverade av det allmänna intresset att icke underlåta något,

som kan tjäna att skydda befolkningen, och alltså icke såsom tillkomna

i anläggarnas intresse. Till stöd för denna mening talar också det förhållandet,

att knappast något företag för utvinning av atomenergi ännu kan

kalkylera med någon avsevärd ekonomisk vinst utan snarast har karaktär

av en i det allmännas intresse bedriven experimentverksamhet.

Jag förordar därför att de ersättningsregler, som enligt 83 § byggnadslagen

gäller vid förbud mot bebyggelse med hänsyn till militär anläggning

eller flygfält, göres tillämpliga även i nu förevarande fall. Jag vill dock

härvid framhålla, att denna lösning icke under alla förhållanden bör be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

tecknas som definitiv. Skulle utvecklingen gå därhän, att regeln visar sig

ge ett mindre tillfredsställande resultat, bör en lagändring övervägas.

Genom det nu anförda har jag som min mening uttalat, att reglerna om

skyddsområden kring atomreaktorer i stora drag bör följa de linjer som

angivits i de vid promemorian fogade förslagen till ändringar i byggnadslagen

och byggnadsstadgan. Dock anser jag, att dessa bör jämkas i vissa

hänseenden. Redan i det föregående har jag uttalat mig för att bestämmelserna

om skyddsområden får en sådan avfattning, att de blir tillämpliga

på alla anläggningar för atomindustrien och alltså icke enbart på atomreaktorer.

Beskrivningen av skyddsområdet — vilken givetvis icke kan gå

ut på att exakt definiera dess omfattning — torde böra jämkas så, att det

klart framgår, att därmed avses hela det område, inom vilket man i praktiken

behöver räkna med någon risk för skadlig strålning. Däremot lärer

i detta sammanhang böra bortses från annan eventuellt tänkbar menlig

inverkan än sådan som sammanhänger med strålningsrisken. Vissa redaktionella

ändringar torde också böra företagas i förslagen.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1

juli 1958.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
2)

lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt

3) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Förslagen torde såsom bilagor fogas vid protokollet i detta ärende (bilaga

A), i

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) nämnda lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

1 Förslagen, vilka — frånsett några redaktionella jämkningar i det under 1) upptagna förslaget

— är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits.

3 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 149

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1t9 år 1958

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att i lagen skall införas

en ny paragraf, betecknad 113 §, jämte föregående överskrift, allt av den

lydelse som nedan angives.

1 §•

Fastighet, som---det nödigt:

1. för befästning----ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med

tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket; eller

18. för atomreaktor jämte därtill hörande ledningar och andra anordningar.

Särskild rätt---är sagt.

Särskilda bestämmelser om expropriation för atomreaktor.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt för atomreaktor eller därtill hörande

anordning skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller

gjort framställning om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad därom

är särskilt stadgat.

År anläggningen helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft,

skall i fråga om avstående eller upplåtelse av mark för själva anläggningen

samt för framdragande av elektriska starkströmsledningar gälla vad om

elektriska anläggningar i allmänhet är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 305)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

samt rubrikerna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

V, Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten —---äro därtill.

Ej heller må utan länsstyrelsens tillstånd nybyggnad äga rum i närheten

av atomreaktor, om avsevärd risk kan antagas föreligga för skadlig

strålning eller annan menlig inverkan från reaktorn.

82 §.

Har beslut meddelats att anlägga eller utvidga befästning eller statlig flygplats

eller har tillstånd givits att anlägga eller utvidga annan flygplats för

allmänt bruk eller atomreaktor, äger länsstyrelsen förordna att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämpning. Sådant förordnande må ock meddelas

där avsevärt men kan åsamkas försvaret genom bebyggelse eller inrättande

av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av

annan militär anläggning än befästning eller flygplats.

V. Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m.

121 §.

Med avseende — — — motsvarande tillämpning.

Beträffande annat--— inom området.

Denna lag träder i kraft den

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Kungörelse om ändring av byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i när
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

heten av befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen

eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, tvekan råda,

huruvida hinder, varom förmäles i sagda paragrafer, föreligger, skall byggnadsnämnden

inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben eller

annan myndighet som denne bestämmer.

Sådant yttrande--— 82 § byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov--- — avgivit yttrandet.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser icke fastställts, meddelat förordnande enligt

121 § andra stycket byggnadslagen, må nybyggnad ej företagas inom området

utan byggnadsnämndens tillstånd. Avser förbudet område i närheten

av befästning eller statlig flygplats eller annan än staten tillhörig flygplats

för allmänt bruk, må ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden inom

området inrättas virkes- eller annat varupplag, materialgård eller ljusanordning.

Inom sådant--— motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd

till nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning

i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som

avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma

lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av

den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten om frågan rör

atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 25 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 14 mars 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet V. Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Skadlig strålning från atomenergianläggning lärer enligt grannelagsrättsliga

regler vara att hänföra till otillåten immission, om den icke är av helt

underordnad betydelse. Huruvida enbart risk för sådan strålning kan likställas

med immission är mera tveksamt. Det synes emellertid icke uteslutet, att

ingripande enligt den allmänna grannelagsrätten kan ske mot den som utnyttjar

sin mark för sådan anläggning som innebär speciella risker för omgivningen.

Risken för skadlig strålning kan t. ex. medföra, att en rörelse

måste nedläggas eller att bostäder övergivas.

Om en atomenergianläggning anses påkalla att ägarna av kringliggande

mark åläggas särskilda begränsningar i möjligheterna att utnyttja denna, är

det enligt lagrådets mening tydligt, att dessa begränsningar måste anses ha

tillkommit i anläggningens intresse — för att denna skall kunna komma till

stånd — och att anläggningens innehavare bör gottgöra markägaren dennes

förlust åtminstone i den män den överstiger det intrång som han enligt

grannelagsrätten är pliktig att tåla. Lagrådet måste sålunda taga avstånd

från den synpunkten, att ersättning skulle vara mindre motiverad därför att

de av anläggningen påkallade begränsningarna avse att skydda befolkningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i9 år 1958

mot hälsofara. En annan sak är att alla måste till en viss grad lämpa sig efter

nya former för näringslivet, kommunikationer o. d. utan att kunna göra anspråk

på ersättning för olägenheter därav. Med hänsyn till den ovisshet som

råder i frågan vilka skyddszoner som på längre sikt komma att anses behövliga

kring atomenergianläggningar och då de ersättningsregler som byggnadslagen

innehåller torde, i de hänseenden som där avses, ge utrymme för

en tillämpning som ansluter till den allmänna grannelagsrätten anser lagrådet

likväl den föreslagna regleringen kunna godtagas i avvaktan på ytterligare

erfarenheter.

Justitierådet Hogbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Det kan ifrågasättas om den i förslaget till ändring i bgggnadslagen valda

metoden att förhindra eller begränsa nybyggnad inom den yttre riskzonen

vid en atomenergianläggning är den ur olika synpunkter lämpligaste. Enligt

förslaget skall detta syfte inom planlagt område tillgodoses genom att byggnadsnämnd

vid prövning av individuella ansökningar om lov till nybyggnad

enligt direktiv från den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

(delegationen för atomenergifrågor) beaktar risken för skadlig strålning. När

sådan risk föreligger, skulle byggnadsnämnd icke äga lämna byggnadslov,

utan för nybyggnad skulle enligt det föreslagna andra stycket av 81 § krävas

länsstyrelsens medgivande. Beträffande rena landsbygden, där skyldighet att

söka byggnadslov icke gäller, skulle länsstyrelsen genom förordnande jämlikt

121 § andra stycket byggnadslagen äga införa krav på tillstånd av byggnadsnämnd

för nybyggnad inom riskområdet. Byggnadsnämnd skulle dock

icke själv kunna ge sådant tillstånd, utan härför skulle krävas medgivande

av länsstyrelsen. Nu nämnda bestämmelser ha utformats i nära anslutning

till gällande förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten,

utan att därvid beaktats att prövningen huruvida viss nybyggnad åsamkar

försvaret eller luftfarten avsevärt men merendels har en individuell karaktär,

som lämpligen kan bedömas vid den sedvanliga byggnadslovgivningen,

medan nybyggnad »inom område i närheten av atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strålning

från anläggningen» enligt förslaget skulle kräva länsstyrelsens medgivande.

Det finnes i sistnämnda fall icke mycket utrymme för en prövning av

byggnadsnämnden. Något sakligt skäl att lösa de förevarande problemen efter

samma linjer som frågan om bebyggelse till hinder för försvaret eller

luftfarten torde över huvud knappast föreligga. Helt skilda utgångspunkter

gälla för inskränkningarna av bebyggelsen.

Det enligt förslaget åsyftade individuella prövningsförfarandet synes vara

administrativt onödigt tungrott. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ej anses

tillfredsställande att enskilda markägare icke kunna få bindande besked,

huruvida nybyggnad må ske, förrän i samband med prövning av ansökan om

byggnadslov. En administrativ förhandsprövning av de erforderliga inskränkningarna

av bebyggelsen inom den yttre riskzonen torde — trots den oviss
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

39

het, som enligt remissprotokollet råder i den fackmässiga bedömningen av

hur långt risken för skadlig strålning sträcker sig, och det i remissprotokollet

antydda önskemålet att i möjlig mån uppskjuta skadevärderingen — vara

att föredraga ur allmän och enskild synpunkt. Även med hänsyn till det allvarliga

intrång, som bebyggelseinskränkningarna kunna innebära för markägare,

synes det allmänna icke böra undandraga sig en dylik administrativ

prövning. Atomenergianläggningarna lära väl bli av sådana dimensioner och

till sitt antal så ringa, att det icke kan anses bli administrativt alltför betungande

att vid varje anläggnings tillkomst i ett sammanhang pröva, var

gränserna för riskområdet geografiskt skola dragas och vilka inskränkningar

i nybyggnadsverksamheten som äro erforderliga. I ett i förväg fattat beslut

böra sålunda huvuddragen av dylika inskränkningar angivas, exempelvis

om bebyggelse av viss karaktär kan medgivas och om olika inskränkningar

skola gälla inom skilda delar av riskområdet. Ovissheten i den fackmässiga

bedömningen av strålningsriskerna kan föranleda att besluten göras

tidsbegränsade. Någon erinran mot att lägga beslutanderätten i dylikt hänseende

hos länsstyrelsen synes icke vara att göra, om det föreskrives att besluten

skola fattas efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi att ändringarna i byggnadslagen

utformas så, att de i vart fall icke utesluta en administrativ prövning

av förut angiven karaktär. Detta torde kunna ske på det sättet att 81 § andra

stycket får innehålla, att inom område i närheten av atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, där risk för skadlig strålning från anläggningen

kan antagas föreligga, skola beträffande nybyggnad gälla de inskränkningar

som länsstyrelsen efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

finner nödigt stadga. Vissa jämkningar erfordras vidare i

avfattningen av 82 och 121 §§. Den gällande bestämmelsen i 82 § torde

kunna bibehållas, såsom paragrafens första stycke, med allenast den ändringen

att hänvisningen till 81 § får avse dess första stycke. Såsom andra

stycke av 82 § kan intagas föreskrift att där tillstånd givits att anlägga eller

utvidga atomreaktor eller annan atomenergianläggning skall gälla vad som

stadgats i 81 § andra stycket. Beträffande 121 § erfordras ett tillägg varav

framgår att de här förordade andra styckena i 81 och 82 §§ rörande länsstyrelsens

rätt att meddela inskränkande föreskrifter för nybyggnad skola

gälla även med avseende å de områden på landet, där skyldighet att söka

byggnadslov icke föreligger.

Ytterligare torde böra iakttagas att 151 § byggnadslagen kompletteras så

att föreskriften om att vissa beslut skola lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan kommer att omfatta jämväl länsstyrelses beslut enligt de av

oss förordade bestämmelserna i 81 § andra stycket och 82 § andra stycket.

Ur protokollet:

(''las Amilon

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 26 mars 1958

avgivna utlåtande över de den 14 mars 1958 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har icke påyrkat någon ändring i de remitterade förslagen. De

synpunkter, som två lagrådsledamöter framfört på utformningen av vissa

bestämmelser i byggnadslagen, torde bli föremål för övervägande i samband

med pågående översjm av nämnda lag. Vissa redaktionella jämkningar torde

böra vidtagas i det under 1) angivna lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels

jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förenämnda

lagförslag;

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade

förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni

1947 (nr 390).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580523

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.