Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:25, Med förslag till lag om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1958

1

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller

testamente; given Stockholms slott den 20 december

1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om förlängning av tid för preskription

av rätt till arv eller testamente.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att domstol skall, om skäl föreligger därtill, kunna

med högst fem år förlänga den tid inom vilken arvinge eller testamentstagare

efter kungörelse enligt 9 kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller 8 kap. 1 §

lagen om testamente har att göra sin rätt gällande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

Förslag

till

Lag

om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom förordnas som följer.

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörelse enligt 9

kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller 8 kap. 1 § lagen om testamente har att

göra sin rätt gällande, må, om skäl äro därtill, av rätten förlängas med högst

fem år, såframt ansökan därom, innan preskription inträtt, göres av den

som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga

dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om beslutet

genom rättens försorg intagas i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1958

3

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlängning av tid

för arvs preskription samt anför därvid följande.

Enligt nu gällande regler om arvspreskription preskriberas bortovarande

arvinges rätt fem år efter utfärdad kungörelse om arvet. Under de extraordinära

förhållanden som skapats genom det senaste världskriget och efterverkningarna

därav kan fall förekomma, då en bortovarande arvinge utan egen

förskyllan är förhindrad att bevaka sin rätt inom preskriptionstiden. Genom

en framställning av legationssekreteraren Raoul Wallenbergs moder och

hennes make har aktualiserats frågan om legislativa åtgärders vidtagande

till skydd för bortovarandes arvsrätt.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser m. m. Reglerna om preskription av bortovarande

arvinges rätt till arv är upptagna i 9 kap. lagen den 8 juni 1928 om arv.

Vistas en till namnet känd arvinge å okänd ort, skall detta av den som

har boet i sin vård anmälas till rätten, som har att införa kungörelse i Postoch

Inrikes tidningar med anmaning till arvingen att inom fem år göra sin

rätt till arvet gällande (1 §). Samma förfarande skall tillämpas om det vid

bouppteckning ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som

före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad

till arvet; det skall också tillämpas när kännedom finnes om arvinge

efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans

vistelseort (2 §). Arvinge, som ej enligt det nu sagda har att göra sin rätt

gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra det inom en yttersta preskriptionstid

av tio år från arvlåtarens död (3 §). Har arvinge icke inom den tid

som gäller för hans fall tillträtt arvet eller anmält anspråk därpå i viss ordning,

har han förlorat sin arvsrätt (6 §). Arvet tillfaller i stället dem som

skulle ha erhållit detta, om han dött före arvlåtaren (7 §).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge som om han

vore i livet. Normalt avsättes det en lott för honom som förvaltas av särskilt

lörordnad god man (18 kap. 4 § föräldrabalken). Mot preskription äger bortovarande

icke åberopa att han varit hindrad att bevaka sin rätt. God man, som

förordnats för den bortovarande, äger icke vidtaga åtgärd för avbrytande

av preskription.

Vad angår förarbetena till de nuvarande preskriptionsreglerna må nämnas

att lagberedningen i det förslag som ligger till grund för arvslagen anförde,

att man vid utarbetandet av de nya reglerna bibehållit grunderna för

de dittills gällande bestämmelserna härom i 15 kap. ärvdabalken i 1734 års

lag. Dessa grunder finge nämligen anses stå i god överensstämmelse med

vad som enligt beredningens uppfattning utgjorde underlaget för själva arvsrätten,

nämligen den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtare

och arvinge. Arvinges rätt till arv borde icke ovillkorligen upprätthållas.

Hade arvinge blivit så främmande för arvlåtaren, att han icke inom rimlig

tid förskaffat sig kännedom, huruvida denne vore i livet eller icke, eller

hade han efter vunnen kännedom om dödsfallet icke visat intresse för den

arvfallna egendomen, borde han icke äga taga arv.

Rörande reglerna om preskription av arv till känd arvinge å okänd ort

framhöll beredningen bl. a., att dessa vore av särskild betydelse med hänsyn

till den omfattande emigration som ägde rum från vårt land. I fråga om

preskriptionstidens längd i detta fall anfördes, att en förkortning till fem

år av den enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken — enligt lagrummets lydelse efter

en år 1835 genomförd ändring -— gällande tioårstiden utan olägenhet syntes

kunna äga rum i betraktande av den ökade möjligheten till förbindelse såväl

mellan olika platser inom landet som med utlandet, vilken efter tillkomsten

av 1734 års lag blivit en följd av kommunikationsväsendets utveckling.

I frågan huruvida laga förfall borde kunna åberopas mot preskription anfördes,

att rätt härtill i regel förelåge enligt bestämmelserna i ärvdabalken.

I lagberedningens förslag hade något stadgande därom ej upptagits. Av

grunden för preskriptionsbestämmelserna följde, att okunnighet om arvlåtarens

död icke borde kunna åberopas såsom laga förfall. Övriga omständigheter,

som kunde medföra hinder mot arvsrättens bevakande, syntes, såvitt

erfarenheten gåve vid handen, ej vara av någon praktisk betydelse.

Beträffande lagstiftningen på hithörande område i andra länder må nämnas,

att denna i allmänhet ger bortovarande arvinge ett bättre skydd än de

svenska reglerna. Vad angår de nordiska länderna regleras i Finland bortovarande

arvinges rätt till arv alltjämt i princip genom de ursprungliga bestämmelserna

därom i ärvdabalken i 1734 års lag. I fråga om arv till känd

arvinge å okänd ort innebär detta att preskriptionstiden är så lång som 20

år och att dessutom laga förfall kan åberopas. I Danmark och Norge är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

5

främst av intresse vissa hithörande regler i lagstiftningen om försvunna

personer. Enligt dessa skiljer man, såvitt nu är i fråga, mellan bortovarande

arvinge, om vilken det är känt att han är i livet, och sådan arvinge, om

vilken det är ovisst hur härmed förhåller sig. I det förstnämnda fallet inträder

ej preskription; den bortovarandes lott avsättes i vanlig ordning och

behandlas enligt reglerna om bortovarandes egendom. I det senare fallet

preskriberas den bortovarandes rätt viss tid efter arvlåtarens död, 10 år enligt

dansk och 20 år enligt norsk lag.

Departementschefen. De regler som för närvarande gäller beträffande preskription

av bortovarande arvinges rätt till arv bygger på uppfattningen att

arvinge, som försummat att upprätthålla kontakt med den avlidne och de

hemmavarande, icke bör äga taga arv. Reglerna gäller emellertid för samtliga

fall och sålunda även då för bortovarande arvinge förelegat faktiskt hinder

att låta sig avhöra; laga förfall kan ej åberopas. Vid reglernas tillkomst

ansåg man sig ej behöva räkna med att sådant hinder skulle kunna bestå

under många år i följd.

Under normala förhållanden torde en i''elativt kort preskriptionstid för

arv vara välmotiverad. Men under de extraordinära förhållanden som skapats

genom det senaste världskriget och efterverkningarna därav kan det

förekomma fall, då det verkar synnerligen obilligt att en bortovarande arvinge,

som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt, går denna

förlustig efter en så kort preskriptionstid som fem år. Ehuru Sverige

icke varit indraget i kriget kan även i vårt land sådana fall inträffa. Svenska

medborgare kan ha vistats i ett land som varit krigsskådeplats och

råkat i fångenskap eller eljest bortförts och saknat möjlighet att få kännedom

om utfärdad kungörelse eller att sätta sig i förbindelse med anhöriga

eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade tiden. Även andra liknande

fall kan förekomma då den bortovarande haft giltig ursäkt för sin uraktlåtenhet

att bevaka sin rätt men enligt gällande lag icke kan stödja arvsanspråk

härpå sedan femårstiden utlupit.

Det föreligger enligt min mening anledning att för nu åsyftade fall genomföra

en ordning som håller möjligheten öppen till arvsrättens bevarande

längre tid än den i arvslagen föreskrivna. Därvid kan olika lösningar tänkas.

Vid sidan av en förlängning av preskriptionstiden kan sålunda övervägas

att, i överensstämmelse med vad som gäller i åtskilliga utländska

lagar, införa särskilda undantagsregler för det fall att man vet eller kan antaga

att bortovarande arvinge är i livet. En annan lösning vore att införa

möjlighet att mot preskription åberopa laga förfall. För att bedöma vilken

av olika tänkbara utvägar som är den lämpligaste torde en närmare utredning

vara erforderlig.

Med hänsyn till omständigheterna i fall, som kan tänkas komma att aktualiseras

som en följd av händelser under och efter det andra världskriget,

är det emellertid angeläget, att omedelbara åtgärder vidtagas för afl till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

skapa skydd för arvinge, som kan antagas vara ur stånd att bevaka sin rätt

inom nu gällande preskriptionstid. Såsom ett provisorium i avbidan på en

definitiv lösning torde möjlighet böra beredas för domstol att, om skäl föreligger

därtill, på ansökan förlänga preskriptionstiden med högst fem år beträffande

sådana fall då arvingen är till namnet känd men hans vistelseort

okänd. Ansökan bör göras före tidens utgång av den som har att bevaka

den bortovarandes rätt i boet, d. v. s. i regel den som jämlikt 18 kap. 4 §

föräldrabalken förordnats till god man för den bortovarande. över ansökningen

bör övriga dödsbodelägare genom särskilda meddelanden av rätten

erhålla tillfälle att yttra sig. Föreskrift bör meddelas om att rätten, sedan

beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall låta kungöra beslutet i Postoch

Inrikes tidningar.

Har preskriptionstiden förlängts med kortare tid än fem år, bör hinder

icke föreligga att rätten senare på ansökan före förlängningstidens utgång beslutar

om ytterligare förlängning, dock icke med längre tid än att den sammanlagda

förlängningstiden blir högst fem år. Det torde icke vara erforderligt

att upptaga särskilt stadgande härom.

Enligt 9 kap. 6 § lagen om arv förlorar arvinge sin arvsrätt, om han icke

före preskriptionstidens utgång tillträtt arvet eller framställt anspråk därpå.

Har ansökan gjorts om förlängning av preskriptionstid men har beslut om

förlängning ej meddelats före preskriptionstidens utgång, torde den bortovarande

utan hinder av nyssnämnda stadgande vara bibehållen vid sin rätt

intill dess lagakraftvunnet beslut föreligger. Något särskilt stadgande härom

torde icke erfordras.

Eftersom den föreslagna lagstiftningen är avsedd som ett provisorium,

synes det mindre lämpligt att inarbeta bestämmelserna i lagen om arv, utan

en särskild lag i ämnet torde böra utfärdas.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet

inhämtas över det härvid fogade, i enlighet med det anförda upprättade förslaget

till lag om förlängning av tid för arvspreskription.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

7

Förslag

till

Lag

om förlängning av tid för arvspreskription

Härigenom förordnas som följer.

Tid som bortovarande arvinge jämlikt kungörelse, utfärdad enligt 9 kap.

1 § lagen om arv, har att iakttaga för att göra sin rätt till arvet gällande må,

om skäl därtill äro, av rätten förlängas med högst fem år, såframt ansökan

därom göres före tidens utgång av den som har att bevaka den bortovarandes

rätt i boet. Övriga dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden

av rätten erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om beslutet

genom rättens försorg intagas i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 18 december

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 13 december 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om förlängning av tid för arvspreskription.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Sten Rudholm.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslaget må preskriptionstid som stadgas i 9 kap. 1 § arvslagen

förlängas. Någon motsvarande möjlighet ges ej för de fall som avses i 9

kap. 2 § samma lag, ej heller när kungörelse om testamente utfärdats enligt

8 kap. 1 § testamentslagen. Detta sammanhänger naturligen med att

förslaget i själva verket åsyftar ett bestämt, i remissprotokollet berört fall.

Om motsvarande behov skulle yppas i något fall som omfattas av 9 kap. 2 §

arvslagen eller 8 kap. 1 § testamentslagen, skulle det emellertid framstå

som en uppenbar orättvisa att lagen begränsats på sätt som föreslagits. På

grund härav och då en utvidgning av förslaget till att omfatta jämväl tid

som avses i sistnämnda båda lagrum icke kan medföra några särskilda

olägenheter hemställer lagrådet, att en sådan utvidgning måtte äga rum.

Iakttages detta, bör även rubriken till lagförslaget jämkas.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 18 december

1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 december 1957

remitterade förslaget till lag om förlängning av tid för arvpreskription.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört torde den föreslagna möjligheten

till förlängning av preskriptionstid som avses i 9 kap. 1 § lagen om arv

böra utsträckas att gälla även de fall som avses i 9 kap. 2 § lagen om arv

och 8 kap. 1 § lagen om testamente. I anslutning härtill bör lagens rubrik

ändras. Förslaget torde jämväl få något jämkas i redaktionellt avseende.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå riksdagen att antaga sålunda ändrat förslag till lag om förlängning

av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Berg

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 25

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:71 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. a1 i texten
  2. 1LU 1958 A:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag titll lag om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. s. 3 i texten